Sök i Ratio Lex

Angående godkännande av överenskommelser med vissa OEEC-länder rörande reglering av fordringar och skulder i anledning av den europeiska betalning sunionens likvidation, m. m

1959-10-29 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:179, Angående godkännande av överenskommelser med vissa OEEC-länder rörande reglering av fordringar och skulder i anledning av den europeiska betalning sunionens likvidation, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

1

Nr 179

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående godkännande

av överenskommelser med vissa OEEC-länder rörande

reglering av fordringar och skulder i anledning av den

europeiska betalning sunionens likvidation, m. m.; given

Stockholms slott den 29 oktober 1959.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen måtte godkänna de överenskommelser

som träffats med vissa OEEC-länder rörande reglering av fordringar

och skulder i anledning av den europeiska betalningsunionens likvidation.

Vidare föreslås, att Kungl Maj :t erhåller bemyndigande att träffa uppgörelse

om de smärre ändringar som kan bli erforderliga i de sålunda ingångna

överenskommelserna eller att till riksbanksfullmäktige delegera denna befogenhet.

Slutligen föreslås, att åt riksbanken uppdrages att omhänderha

skuld tjänsten och vården av de svenska fordringarna samt att riksbanken

erhåller bemyndigande att påtaga sig kredit- och kursriskerna för ifrågavarande

fordringar och skulder.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 179

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj. ts proposition nr 179 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 29 oktober 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anför efter gemensam

beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för handelsdepartementet

följande.

Med skrivelse den 13 december 1950 (nr 421) har riksdagen bifallit Kungl.

Maj:ts proposition nr 1950: 257 angående Sveriges anslutning till den i Paris

den 19 september 1950 undertecknade överenskommelsen angående upprättande

av en europeisk betalningsunion (EPU). I överenskommelsen fastställdes

icke någon tidsgräns för dess giltighet, annat än vad avsåg de delar

som innefattade bestämmelser om medlemsländernas kvoter och guldbetalningar

till respektive från unionen. Dessa bestämmelser skulle upphöra att

gälla den 30 juni 1952, därest enighet icke dessförinnan nåtts om en förlängning.

Inom organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete

(OEEC) har beslut sedermera träffats om en förlängning ett år i sänder av

EPU på för varje gång något växlande villkor. Den senaste förlängningen,

som beslutades sommaren 1958, avsåg tiden 1 juli 1958—30 juni 1959 (prop.

1958: B 56, rskr. B 133). I detta sammanhang erinras om, att organisationen

år 1955 i samband med beslutet om förlängning av betalningsunionens verksamhet

till den 30 juni 1956 beslöt upprätta ett europeiskt monetärt avtal

(EMA) avsett att träda i stället för betalningsunionen i en situation, då EPUländerna

övergått till ökad utbytbarhet av sina valutor (prop. 1955:213,

rskr. 398). I de år 1955 och senare träffade besluten om förlängning av

EPU:s verksamhet intogs en särskild regel av innebörd att EPU när som

helst kunde bringas att upphöra, därest länder vilkas sammanlagda kvotbelopp

motsvarade minst halva summan av samtliga medlemsländers kvoter

tillkännagåve sin avsikt att utträda ur unionen, förutsatt dock att det europeiska

monetära avtalet samtidigt trädde i funktion.

Ett erforderligt antal av medlemsländerna i OEEC, däribland Sverige, beslöt

den 27 december 1958 att bringa nyssnämnda regel i tillämpning och sålunda

låta den europeiska betalningsunionen upphöra och i stället sätta

det europeiska monetära avtalet i kraft.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 179 år 1959

3

De i Bihang B till EPU-överenskommelsen fastställda reglerna för unionens

likvidering trädde därmed i tillämpning. I överensstämmelse med dessa

regler överfördes större delen av unionens likvida tillgångar till den inom

ramen för det europeiska monetära avtalet upprättade europeiska fonden,

medan resterande belopp av dessa tillgångar fördelades mellan EPU:s kreditorer.

Medlemsländernas härefter kvarstående fordringar och skulder gentemot

EPU omvandlades i enlighet med likvidationsreglerna till bilaterala

fordringar och skulder mellan samtliga medlemsländer.

Villkoren för återbetalningen av dessa bilaterala krediter skulle enligt förenämnda

Bihang B fastställas genom avtal mellan berörda medlemsländer.

Om sådan överenskommelse i något fall icke kunde nås, skulle frågan hänskjutas

till OEEC för avgörande. Därest ej heller i OEEC:s råd något beslut

kunde träffas, skulle krediten i fråga återbetalas inom tre år och löpa med

2 3/4 % årlig ränta.

För Sverige uppkom genom likvideringen bilaterala fordringar å totalt ca

364 miljoner kronor och bilaterala skulder å ca 359 miljoner kronor. Dessa

bilaterala fordringar och skulder fördelar sig på följande länder (belopp i

miljoner kronor):

Fordringar:

Skulder:

Danmark............

....... 21,4 Belgien .............

....... 41,8

Frankrike ...........

....... 157,4 Italien ..............

....... 1,7

Grekland............

....... 3,9 Nederländerna .......

....... 32,8

Island ..............

....... 281,5

Norge ...............

....... 1.4

Portugal ............

....... 11,8

Schweiz.............

....... 4,1

Storbritannien .......

....... 123,8

Turkiet .............

....... 11,0

364,1

359,2

Utöver de nämnda bilaterala krediterna uppkom vid likvidationen ytterligare

vissa fordrings- och skuldförhållanden, sammanhängande med den kredit

som Frankrike år 1958 beviljades av OEEC och som skall återbetalas

under tiden januari 1960—juni 1962 (1958: B 56, s. 4). Dessa fordringsoch

skuldförhållanden, vilka regleras enligt ett av Sverige biträtt OEECbeslut

i juli 1958, representerar dock endast ett garantisystem för de franska

betalningarnas fullgörande. Därest garantin skulle komma att tas i anspråk,

skulle för Sveriges del uppkomma dels en fordran på Frankrike på

maximalt 7 383 875 dollar motsvarande ca 38,2 miljoner kronor samt skulder

med samma belopp till vissa andra länder, dels ock en fordran på Frankrike

och andra medlemsländer på maximalt sammanlagt 2 018 508 dollar

motsvarande ca 10,4 miljoner kronor samt däremot svarande skulder på

1 990 690 dollar motsvarande ca 10,3 miljoner kronor till vissa andra med
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

lemsländer. Skillnaden mellan de två sistnämnda beloppen — 27 818 dollar

motsvarande ca 145 000 kronor — utgör Sveriges andel i de unionens tillgångar,

vilka togs i anspråk för krediten till Frankrike. Räntan för ifrågavarande

krediter har fastställts till 4 1/4 %.

För Sveriges del har vid förhandlingar under våren 1959 överenskommelser

kunnat uppnås angående regleringen av samtliga vid likvidationen uppkomna

svenska fordringar och skulder. En närmare redogörelse för dessa överenskommelser,

vilka samtliga ingåtts med förbehåll för riksdagens godkännande,

lämnas i det följande.

Utvecklingen inom betalningsunionen under dess sista verksamhetsperiop

1 juli—27 december 1958

Som komplettering till de redogörelser beträffande betalningsunionens

verksamhet som lämnats i propositionerna nr 1952: 246, 1953: 235, 1954: 219,

1955: 213, 1956: 194, 1957: 193 samt 1958: B 56, må följande nämnas angående

utvecklingen inom unionen under dess sista verksamhetsperiod.

Tysklands betydande överskottsställning accentuerades under denna tid

ytterligare. Härigenom hade Tyskland vid EPU:s likvidation uppnått en överskottsställning,

som översteg kvoten med icke mindre än ca 2,9 miljarder

dollar. Belgien hade under perioden ett nettoöverskott å ca 66 miljoner dollar.

Landets kumulativa avräkningsposition (eller betalningsställning) vid

unionens likvidation uppgick till mer än 75 % av kvoten och Belgien hade

därigenom den näst största kreditorpositionen. Även Nederländernas kreditorställning

ökade under perioden och vid den sista avräkningsperiodens slut

hade mer än hälften av landets kvot utnyttjats. Italien, som sedan 1953 befunnit

sig i underskottsställning, övergick under den sista verksamhetsperioden i

överskottsställning.

Vad avser debitorländerna må nämnas, att Danmark något minskade sin

underskottsställning, medan Frankrike, Norge, Portugal och Storbritannien

ackumulerade ytterligare underskott.

De olika ländernas nettoresultat under unionens verksamhetsperioder samt

betalningsställning och kredit till respektive från betalningsunionen per den

27 december 1958 framgår av vidstående tabell.

Sverige hade under tiden 1 juli—27 december 1958 ett nettoöverskott gentemot

unionen på ca 57 miljoner kronor. På grund av justeringar för av Sverige

under bilaterala konsolideringsavtal erhållna amorteringar nedgick

emellertid det kumulativa avräkningsöverskottet med 42 miljoner kronor.

Sveriges kumulativa avräkningsöverskott uppgick därför per den 27 december

1958 till 23 miljoner kronor, varav en fjärdedel eller icke fullt 6 miljoner

kronor utgjorde svensk fordran på EPU.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Belopp i miljoner dollar)

Land

Nettoresultat 1950-—1968

1/7—27/12

1958

Kum.

avräkn.

position

27/12 1958

Kredit till

EPU (+)

från EPU

(-)

Kvot1

27/12 1958

1950—

1961

1951—

1952

1952—

1953

1953—

1954

1954—

1955

1955—

1956

1956—

1957

1957—

1958

Belgien2..........

+ 236

+

509

- 33

- 55

+ 80

+ 222

+

14

+ 153

+ 66

+ 615,2

+

153,8

805 (100)

Danmark ........

- 68

+

46

- 17

- 92

- 94

+ 4

—

43

+ 10

— 1

— 262,0

—

65,5

468 (36)

Frankrike ........

+ 194

602

-417

— 149

+ 115

— 180

—

969

-576

— 317

-1 939,0

—

484,8

1 248 (691)

Grekland ........

-140

—

83

— 28

- 40

— 27

+ 40

+

5

+ 7

— 49

- 47,9

—

12,0

108

Island............

— 7

_

6

- 4

— 5

— 2

— 4

—

3

- 3

— 9

— 28,8

—

7,2

36(3)

Italien ..........

— 30

+

194

— 225

-210

-225

— 125

—

94

+ 219

+ 73

+ 27,8

+

7,0

492

Nederländerna ....

— 270

+

477

+ 139

— 42

+ 84

- 62

—

36

+ 86

+ 181

+ 483.9

+

121,0

852

Norge............

— 80

+

21

— 59

- 61

— 70

— 27

+

41

— 78

— 30

— 348,4

—

87,1

480 (29)

Portugal..........

+ 59

-f

28

- 25

— 19

- 59

— 33

—

38

— 54

— 37

- 145,7

—

36,4

168

Schweiz ..........

+ 11

+

158

+ 85

+ 73

+ 10

— 66

—

83

— 189

+ 20

— 47,3

—

11,8

600

Storbritannien ....

+ 604

1476

+ 371

+ 107

+ 136

— 327

—

225

-317

— 267

— 1 515,4

—

378,9

2,544 (155)

Sverige ..........

- 59

+

284

- 44

- 37

-104

+ 6

+

in

- 30

+ 11

+ 4,5

+

1,1

624

Turkiet ..........

— 64

96

— 50

— 94

- 38

— 27

—

36

- 50

- 14

- 459,5

—

33,8

1203

Tyskland ........

— 281

+

584

+ 260

+ 518

+ 296

+ 584

+ 1336

+ 826

+ 350

+ 4 107,0

+ 1

026.8

1 200J

Österrike ........

-104

—

38

+ 42

+ 106

-103

— 6

+

23

- 4

+ 24

+ 21,2

+

5,3

168

1 Inom parentes angiven siffra avser tilläggsbelopp, s. k. rallonge, utöver kvot.

* Avser Belgien—Luxemburg.

* Rallonge på $ 100 milj. utöver junipositionen 1958, S 444,3 milj.

* Obegränsat belopp.

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 179 år 1959

Utvecklingen månad för månad för Sveriges del framgår av följande tabell

(belopp i miljoner kronor):

Månad

Netto-

resultat

Justeringar

på grund av

erhållna

bilaterala

amortering- ar

Kumulativt

avräknings-

överskott

Kredit

till

EPU

1958

Juli ................................

+ 65

- 15

115

-i- 29

Augusti ............................

+ 19

- 15

+

119

+ 30

September ..........................

- 20

- 15

+

84

+ 21

Oktober ............................

- 30

- 15

+

39

+ 10

November ..........................

+ 27

- 15

+

51

+ 13

1—27 december......................

- 4

— 23

+

23

+ 6

Den hittillsvarande utvecklingen inom det nya europeiska

betalningssystemet

Såsom i det förgående nämnts trädde det europeiska monetära avtalet omedelbart

i funktion vid betalningsunionens upphörande den 27 december 1958.

Avtalet, vars grundprinciper närmare beskrivits i den tidigare åberopade

propositionen 1955: 213, innebär i huvudsak att en europeisk fond upprättas

för tillhandahållande av högst tvååriga krediter till medlemsländer i

tillfälliga betalningssvårigheter. Vidare ingår i avtalet regler för ett multilateralt

avräkningssystem, som är kombinerat med begränsad kortfristig kreditgivning.

Därjämte innehåller avtalet regler för fastställande av växelkursmarginaler.

Av den europeiska fondens ursprungliga kapital på 600 miljoner dollar

utgör Sveriges insats 15 miljoner dollar motsvarande ca 78 miljoner kronor.

Härav hade Sverige intill utgången av september månad 1959 inbetalat sammanlagt

ca 6,2 miljoner kronor.

I samband med Spaniens inträde i OEEC i juli 1959 beviljades detta land

även anslutning till det europeiska monetära avtalet, varvid landets insats i

den europeiska fonden fastställdes till 7,5 miljoner dollar. Samtidigt beslöts

emellertid, att Spanien skulle tillhöra den kategori länder vilkas bidrag till

fonden behöver erläggas först sedan samtliga övriga länders bidrag inbetalats.

Från den europeiska fonden bär hittills medgivits krediter till Grekland,

Turkiet och Spanien. Grekland beviljades sålunda i januari en tvåårig kredit

på 15 miljoner dollar och Turkiet erhöll samtidigt en kredit —- likaledes på

två år — till ett belopp av 21,5 miljoner dollar. I båda fallen avsåg lånen att

ge länderna fortsatt tillgång till kredit, som delvis skulle ersätta de kreditmöjligheter

som de åtnjutit inom betalningsunionen. I samband med Spaniens

inträde i organisationen och anslutning till det europeiska monetära avta
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

7

let medgavs landet en kredit från fonden på 100 miljoner dollar, varav 75

miljoner gjordes omedelbart disponibla. Resterande kreditbelopp, 25 miljoner

dollar, får utnyttjas från den 1 februari 1960, därest organisationen

finner, att Spanien gjort tillfredsställande framsteg i fråga om fullföljandet

av det stabiliseringsprogram som legat till grund för kreditgivningen. Kreditbeloppen

skall återbetalas inom två år från den tidpunkt de blir disponibla.

Räntesatserna å dessa krediter har för Grekland och Turkiet fastställts till

3 1/2 % och i fråga om Spanien till 3 3/4 %.

Det multilaterala avräkningssystemet har under avtalets hittillsvarande

verksamhet utnyttjats av medlemsländerna endast i mycket begränsad utsträckning.

Någon avräkning av saldon berörande Sverige har hittills icke

förekommit.

Förhandlingarna rörande de svenska fordringarna och skulderna

vid EPU:s likvidation

Vid tidpunkten för EPU:s likvidation förelåg såsom nämnts en svensk

fordran gentemot EPU på i det närmaste 6 miljoner kronor. Tillämpningen

av EPU:s likvidationsbestämmelser innebar, att av denna fordran ca 1 miljon

kronor utbetalades ur unionens konvertibla tillgångar.1 Sveriges mellanhavanden

i övrigt med unionen reglerades genom att Sverige i enlighet med

dessa bestämmelser tillskiftades bilaterala fordringar på sammanlagt ca 364

miljoner kronor och bilaterala skulder på inalles ca 359 miljoner kronor (jfr

tabellen å s. 3).

I detta sammanhang må erinras om att i juli 1954, i samband med unionens

förlängning t. o. in. juni 1955, träffades bilaterala konsolideringsavtal,

varigenom en del av kreditorländernas vid denna tidpunkt föreliggande fordringar

på unionen ersattes med bilaterala fordringar på debitorländer (jfr

prop. 1954: 219, rskr. 391). För svensk del ingicks därvid avtal innebärande

en konsolidering av svenska fordringar gentemot Danmark, Frankrike, Italien,

Norge och Storbritannien. Vid EPU:s likvidation var samtliga dessa avtal

utom det med Italien träffade fortfarande i kraft, och utestående saldon

under avtalen utgjorde totalt ca 113 miljoner kronor. Mer än hälften härav

utgjorde utestående belopp under det svensk-brittiska konsolideringsavtalet.

Nyssnämnda saldon å 113 miljoner kronor ingick i de vid likvidationen uppkomna

fordringarna å totalt 364 miljoner kronor.

Såsom tidigare nämnts, skulle enligt EPU-överenskommelsen villkoren för

de sålunda förutsatta bilaterala krediterna bestämmas genom avtal i varje

särskilt fall mellan fordringsägarlandet och gäldenärslandet. Innan dessa förhandlingar

tog sin början, erinrade fullmäktige i riksbanken i skrivelse till

1 Ett mindre belopp av denna fordran eller 27 818 dollar motsvarande ca 145 000 kronor

har vid likvidationen icke utbetalats till Sverige, då beloppet ingår i den förut nämnda krediten

från unionen till Frankrike. Beloppet är avsett att utbetalas takt med de franska

amorteringarna på krediten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 179 år 1959

Kungl. Maj :t av den 5 februari 1959 om att riksbanken vid Sveriges anslutning

till EPU bemyndigats vidtaga erforderliga åtgärder för Sveriges deltagande

i betalningsunionens verksamhet, men att något särskilt uttalande ej

gjorts angående det interna förfarandet på svensk sida vid en upplösning

av unionen. Fullmäktige fann starka skäl tala för att såväl skuldtjänsten enligt

de blivande skuldavtalen som vården av de svenska fordringarna nppdroges

åt riksbanken. I vad avsåge skuldtjänsten visade fullmäktige på del

förhållandet, att då avtalen skulle löpa i fordringsägarlandets valuta, kursrisksynpunkten

krävde en noggrann, kontinuerlig övervakning av enskilda

valutor med möjlighet till omläggning av skuldtjänsten vid ett växlande

läge. Även såvitt avsåge de svenska fordringsavtalen syntes fullmäktige

önskvärt, att en smidig möjlighet gåves till avtalsförändringar. Med hänsyn

till vad sålunda anförts förklarade fullmäktige sig beredda att påtaga riksbanken

de kredit- och kursrisker, som vore förenade med att svenska fordringar

och skulder vid EPU:s likvidering tillätes ligga kvar i riksbanken.

Då emellertid ett sådant arrangemang syntes fullmäktige erfordra riksdagens

bemyndigande, hemställde fullmäktige att Kungl. Maj:t måtte utverka

ett sådant.

I den av Kungl. Maj :t utsedda delegation1 som förhandlat angående de bilaterala

avtalen har riksbanken varit representerad. De träffade avtalen har i

flertalet fall från svensk sida ingåtts med den svenska regeringen som avtalspart,

vilket är i överensstämmelse med vad som närmast torde vara förutsatt

i betalningsunionens likvidationsbestämmelser. I avtalen med Italien

och Norge är emellertid riksbanken svensk avtalspart. Anledningen härtill

är att man från dessa länders sida, med hänsyn till att tidigare konsolideringsavtal

med Sverige ingåtts på detta sätt, önskat att riksbanken skulle

underteckna även de nya avtalen.

I syfte att undvika större påfrestningar på den svenska betalningsbalansen

sattes som mål för förhandlingarna, att man för de största fordringarna

och skulderna skulle söka åstadkomma sådana amorteringsvillkor att inoch

utgående amorteringar om möjligt balanserade. För de fordringar som

avsåg relativt begränsade belopp borde amorteringstidens längd avpassas

efter gäldenärslandets betalningsläge. Då en snar återbetalning av de svenska

skulderna ur olika synpunkter var önskvärd, blev förhandlingarnas viktigaste

uppgift att uppnå en snabb avveckling av de största svenska fordringar

n a. Den viktigaste förhandlingen kom därför att avse den svenska

fordringen gentemot Frankrike, vilken representerade närmare hälften,

ca 157 miljoner kronor, av de totala svenska fordringarna. Förhandlingarna

med Frankrike ledde till en överenskommelse, som innebär reglering

av den svenska fordran på tre år. Av övriga vid likvidationen uppkomna

fordringar förelåg den största i förhållande till Storbritannien. Fordringsbeloppet,

ca 124 miljoner kronor, var vid likvidationstillfällel till omkring

1 Chefen för Sveriges OEEC-delegation, ambassadören S. I. R. Hägglöf, ordförande, t. f. byråchefen

L. G. Kalderén, finansdepartementet, samt bankdirektören S. T. G. Åkermalm och bankokommissarien

G. Å. Gustafsson, Sveriges Riksbank, med förste kammarskrivare A. Lindå som

sekreterare.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

9

hälften täckt av det år 1954 ingångna konsolideringsavtalet. Den överenskommelse

som nåddes med Storbritannien innebär, att det under 1954 års

avtal utestående beloppet avvecklas enligt konsolideringsavtalets bestämmelser,

d. v. s. denna del av fordringen skall vara slutbetalad inom 2 1/2 år.

För den nya krediten överenskoms om betalning inom 2 3/4 år.

Gentemot Danmark uppkom en svensk fordran på totalt ca 21 miljoner

kronor, varav omkring hälften representerade utestående belopp under det

år 1954 ingångna konsolideringsavtalet. överenskommelsen med detta land

innebär, att det gamla avtalet bringats att upphöra, och alt hela fordringsbeloppet

skall regleras inom en tidrymd av tre år. Av den i förhållande till

Norge föreliggande svenska fordran på ca 28 miljoner kronor representerade

ca 10 miljoner kronor utestående belopp under det år 1954 träffade

konsolideringsavtalet. Överenskommelsen med Norge innebär, att det gamla

avtalet upphävs samt att hela fordringsbeloppet skall regleras inom en

tidrymd av sju år. Ifråga om de svenska fordringarna gentemot Grekland

och Island förutses i överenskommelserna med dessa länder likaledes en

återbetalningstid på sjn år.

Beträffande den svenska fordringen på Turkiet — ca 11 miljoner kronor

— har någon bilateral överenskommelse icke träffats, då för denna liksom

för andra länders motsvarande fordringar på Turkiet skall gälla de villkor

som fastställts i ett beslut av OEEC år 1955. I enlighet härmed skall

återbetalning ske inom sju år. Vad avser de svenska fordringarna gentemot

Portugal och Schweiz, vilka var av relativt liten storleksordning, har

avtalats kontant betalning.

Av de vid likvidationen uppkomna totala bilaterala skulderna på

ca 359 miljoner kronor förelåg ca 282 miljoner kronor i förhållande till

Tyskland. Beträffande denna skuld har överenskommits om betalning inom

tre år. För de till Belgien och Nederländerna föreliggande skulderna har

överenskommits om reglering inom 2 3/4 år. Avtalet med Belgien förutsätter,

att svenska statsskuldsbevis utfärdas för huvuddelen av skuldbeloppet.

Ifråga om två mindre svenska skuldbelopp gentemot Italien och Österrike

på sammanlagt ca 3 miljoner kronor förutser de träffade överenskommelserna

kontant betalning. Närmare uppgifter angående de ingångna avtalen

har intagits i följande sammanställning.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, kommer i flertalet fall fordrings-

och skuldbeloppen att vara slutbetalda inom tre år från slutavräkningen

inom unionen den 15 januari 1959. Omedelbar betalning har avtalats

beträffande fordringarna på Portugal och Schweiz samt beträffande

skulderna till Italien och Österrike. Längre återbetalningstid än tre år gäller

för fordringarna på Grekland, Island, Norge och Turkiet, för vilka löptiden

är sju år. Vid bestämmandet av räntan på ifrågavarande fordringar

och skulder har den i likvidationsreglerna angivna räntesatsen 2 3/4 % vid

treårig löptid varit normgivande. Med undantag för Turkiet-krediten ligger

räntesatserna för de på längre tid än tre år utestående beloppen mellan 3

och 4 %. De överenskommelser rörande svenska skulder som inte förutser

2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 179

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

Sveriges fordringar och skulder i samband med EPU:s likvidation.

Ränte- och amortering svillkor

Land

Belopp (milj. kr.)

Löptid

Ränta

%

Anm.

Fordringar:

Danmark

1954 års avtal 9,5

Ny kredit .. 11,9

3 år

2 3/4

1954 års avtal upphör

Amort. och ränta helårsvis

21,4

Frankrike

1954 års avtal 27,7

Ny kredit .. 129,7

3 år

2 3/4

1954 års avtal upphör

Amort. och ränta halvårsvis

157,4

Grekland

3,9

7 år

3

Amort. och ränta halvårsvis

Island

2,3

7 år

3 1/4

Amort. och ränta helårsvis

Norge

1954 års avtal 9,5

Ny kredit .. 18,9

7 år

4

1954 års avtal upphör

Amort. och ränta halvårsvis

28,4

Portugal

11,8

Kontant-

betalning

2

Schweiz

4,1

»

2

Storbritannien

1954 års avtal 66,5

Ny kredit .. 57,3

2 1/2 år

2 3/4 år

3

2 3/4

Amort. och ränta halvårsvis

»

123,8

Turkiet

11,0

7 år

2 3/4

Villkor enl. beslut av OEEC:s

råd 29.7.55/C(55) 220

Särskilt avtal mellan Sverige

och Turkiet har därför ej

träffats

Skulder:

Belgien

41,8

2 3/4 år

2 3/4

Första amort. senast 30.4.59,

därefter amort. och ränta halv- årsvis

Italien

1,7

Kontant-

betalning

2

Nederländerna

Tyskland

32,8

281,5

2,5 kontant

30,3 2 3/4 år

3 år

2

2 3/4

2 3/4

Amort. och ränta 15.6.59 och

15.10.59, därefter halvårsvis

Amort. och ränta kvartalsvis

Österrike

1,4

Kontant-

betalning

2

Anm. I de träffade avtalen är fordringarna uttryckta i svenska kronor och skulderna i fordringsägarlandets

mynt. För överskådlighetens skull har dock i denna sammanställning samtliga

belopp angivits i svenska kronor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1959

11

omedelbar betalning medger uttryckligen rätt för den svenska parten att

verkställa amorteringar före stadgade betalningsterminer.

Återbetalningarna på de svenska fordringarna och skulderna medför under

1959 ett svenskt betalningsöverskott å ca 19 miljoner kronor. Under de

tre följande åren uppkommer underskott på i runt tal 9, respektive 13 och

11 miljoner kronor. Åren 1963—1965 uppkommer åter överskott på ca 6

miljoner kronor per år.

Departementschefen

Under sin mer än åttaåriga tillvaro har den europeiska betalningsunionen,

EPU, genom att erbjuda en mekanism för clearing av överskott och

underskott i de löpande betalningarna mellan OEEC-länderna och genom

att tillhandahålla automatiska krediter av betydande storleksordning spelat

en viktig roll i dessa länders strävan att successivt övergå från ett system

med restriktiva och huvudsakligen bilaterala handels- och betalningsarrangemang

till en ordning med multilateral handel och friare förhållanden i

valutaförbindelserna. I samband med att en mera allmän övergång till yttre

konvertibilitet ägde rum i OEEC-länderna, upphörde EPU den 27 december

1958 att gälla och efterträddes av det europeiska monetära avtalet, EMA.

Såsom i det föregående nämnts, innehåller EPU-avtalet detaljerade bestämmelser

rörande förfarandet vid unionens likvidation. Vid EPU:s slutavräkning

konstaterades, att de svenska fordringarna utgjorde, i svenskt

mynt, omkring 364 miljoner kronor, placerade hos nio länder, medan skulderna

uppgick till omkring 359 miljoner kronor, fördelade på fem länder.

Vid de förhandlingar som under våren 1959 förts mellan Sverige och övriga

OEEC-länder om grunderna för en avveckling av sålunda uppkomna

fordringar och skulder, har en ledande princip från svensk sida varit att

söka följa de riktlinjer som anges i EPU-överenskommelsen, nämligen att

tillämpa en löptid för krediterna på tre år och en räntesats på 2 3/4 %. 1

flertalet fall har dessa regler i huvudsak kunnat tillämpas, medan i vissa

fall avvikelser har gjorts, nämligen i förhållande till Grekland, Island och

Norge. De svenska fordringarna på dessa länder har erhållit en återbetalningstid

på sju år, medan räntan varierar mellan 3 och 4 %. Såsom nyss

anförts gäller enligt ett OEEC-beslut år 1955 även för fordringen på Turkiet

en återbetalningstid på sju år. Räntan är här 2 3/4 %. Vid samtliga

förhandlingar har, med förbehåll för riksdagens godkännande, överenskommelse

kunnat nås om villkoren för reglering av fordringar och skulder.

De sålunda träffade uppgörelserna, som riksbanksfullmäktige för sin del

godkänt, synes mig innebära en tillfredsställande avveckling av EPU:s verksamhet

och bör vara godtagbara för svensk del, varför de ifrågavarande avtalen

torde föreläggas riksdagen för godkännande.

Utöver de sålunda träffade uppgörelserna om fordringar och skulder som

uppstått vid EPU:s likvidation kan frågan senare bli aktuell om en reglering

av de fordringar och skulder som må uppkomma vid en tillämpning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

av det garantisystem för 1958 års kredit till Frankrike som i det föregående

berörts. Beträffande sättet för en dylik reglering har, med biträdande från

svensk sida, beslut fattats inom OEEC i juli 1958.

Det kan under avtalens löptid visa sig nödvändigt att träffa uppgörelse

om smärre modifikationer i överenskommelsernas innehåll. Det torde vara

lämpligt att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande att träffa sådana uppgörelser,

varvid jag förutsätter, att riksbanksfullmäktige först höres. Kungl. Maj :t

bör även ha befogenhet att delegera rätten att träffa dylika uppgörelser till

bankofullmäktige.

Riksbanksfullmäktige har förklarat sig villiga att låta riksbanken omhänderha

såväl skuldtjänsten som vården av de svenska fordringarna samt

påtaga sig de kredit- och kursrisker som är förenade med att de svenska

fordringarna och skulderna sålunda får ligga kvar i riksbanken. Det synes

ur olika aspekter önskvärt att så sker. Hos riksdagen torde därför bemyndigande

begäras för riksbanken att omhänderha skuldtjänsten och vården

av de svenska fordringarna samt att bära nyssnämnda risker.

Jag får således hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de överenskommelser som träffats med

vissa OEEC-länder rörande reglering av fordringar och skulder

i anledning av den europeiska betalningsunionens likvidation;
dels

bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa uppgörelse om de

smärre ändringar som kan bli erforderliga i de sålunda ingångna

överenskommelserna eller att till riksbanksfullmäktige

delegera denna befogenhet;

dels uppdraga åt riksbanken att omhänderha såväl skuldtjänsten

som vården av de svenska fordringarna;

dels ock bemyndiga riksbanken att påtaga sig kredit- och

kursriskerna för de berörda fordringarna och skulderna.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,

att proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ragnar Sohlman

591485 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:351 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. a1 i texten
  2. UU 1959:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande av överenskommelser med vissa OEEC-länder rörande reglering av fordringar s. 1 i texten