Sök i Ratio Lex

Med förslag till sjukhuslag m. m

237 sidor, varav 232 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 232 av 237 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:19, Med förslag till sjukhuslag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 19 ur 1959

1

Nr 19

Knngl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till sjukhuslag

m. m.; given Stockholms slott den 19 december 1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) sjukhuslag; samt

2) lag om ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

GUSTAF ADOLF

Hune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen framlägges förslag till ny sjukhuslag och till lag om

ändring i epidemilagen.

Den nya sjukhuslagen föreslås skola avse all sjukvård på landstingskommunala

och kommunala sjukvårdsanstalter —- såväl kroppssjukvård, inbegripet

epidemivård, som mentalsjukvård — med undantag för vård av psykiskt

efterblivna. Landstingskommunerna och de landstingsfria städerna

blir skyldiga alt ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada, kroppsfel och

barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg om sådan vård. Detta innebär

en utvidgning i förhållande till vad som nu gäller, såtillvida att skyldigheten

kommer att avse även vissa psykiskt sjuka samt konvalescenter och

barnbördspatienter. Skyldigheten att ombesörja anstaltsvård gäller gentemot

dem, som är bosatta inom sjukvårdsområdet eller som eljest under vistelse

där blir i behov av omedelbar vård. Huvudmännen skall i princip även svara

för transportkostnaderna vid överflyttning av patienter mellan olika sjukvårdsanstalter.

Enligt den nya sjukhuslagen får huvudmännen jämväl ansvaret för öppen

sjukvård vid sjukvårdsanstalterna. 1 lagen fastslås sålunda att vid sjukhus,

I llihung till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 19 är 1959

som befinnes lämpligt för ändamålet, skall sjukvård jämväl beredas vårdsökande,

som icke är i behov av intagning på sjukhuset. Vissa begränsningar

— betingade framför allt av hänsyn till den slutna vården — skall dock gälla

i fråga om skyldigheten att meddela öppen vård. Vad angår sjukhusläkarnas

ställning göres icke någon åtskillnad mellan sluten och öppen vård. Läkarna

anställes sålunda för att fullgöra den sjukvård som bedrives på sjukhuset,

vare sig den avser sluten eller öppen vård eller båda vårdformerna. Frågan

om läkarnas ersättning regleras icke i lagen utan förutsätts skola lösas genom

förhandlingar mellan parterna. För öppen vård skall läkare efter överenskommelse

med huvudmannen äga uttaga ersättning direkt av patienten.

Ledningen av sjukhus under sjukvårdsstyrelse och direktion föreslås skola

enligt sjukvårdsstyrelsens bestämmande utövas antingen av en särskilt tillsatt

sjukhusdirektör eller av överläkare som styresman. I sistnämnda fall

skall dock en sjukhusintendent ha ledningen över den ekonomiska förvaltningen.

Sjukhusdirektör som inte är läkare skall biträdas av chefsläkare.

Sjukvårdsstyrelsen eller direktionen tillsätter så gott som alla befattningshavare

på sjukhus utom överläkare, som utnämnes av Kungl. Maj :t.

De föreslagna ändringarna i epidemilagen är föranledda av utformningen

av den nya sjukhuslagen och den nya hälsovårdsstadgan.

Lagförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1960.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 1!) är 1959

3

Förslag

till

Sjukhuslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

1 inom. Varje landstingskommun och stad som ej tillhör landstingskommun

utgör ett sjukvårdsområde.

2 mom. Vad i denna lag sägs om landstingskommun skall, om ej annat

särskilt stadgas, gälla jämväl stad som ej tillhör landstingskommun.

3 mom. Bestämmelserna i denna lag gälla icke sådan anstaltsvård av psykiskt

efterblivna, varom är särskilt stadgat.

2 §•

1 mom. Med sjukhus förstås i denna lag av landstingskommun driven anstalt

för ombesörjande av vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd.

Såsom sjukhus skall dock ej anses tillfällig sjukvårdslokal för vård av sjuka,

behäftade med smittsam sjukdom.

2 mom. Den som driver sjukhus benämnes huvudman.

Därest landstingskommun bidrager till driftkostnaderna för sjukhus utan

att likväl kunna anses driva sjukhuset, äger Konungen förordna, att denna

lag och med stöd därav meddelade föreskrifter helt eller delvis skola tilllämpas

på sjukhuset.

Skyldighet att ombesörja sjukvård

3 §•

Landstingskommun åligger att för dem, vilka äro bosatta inom sjukvårdsområdet,

ombesörja sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnshörd,

som fordrar intagning å anstalt, i den mån icke annan drager försorg

härom (sluten värd).

Enahanda skyldighet alt ombesörja vård åvilar landstingskommun för

dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara där bosätta, därest

behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller skyldigheten dock

endast så länge den vårdbehövande ej utan men kan flyttas till sjukhus, där

den landstingskommun, i vilken han är bosatt, förfogar över vårdplatser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 är 1959

4 §.

Vid sjukhus, som befinnes lämpligt för ändamålet, skall sjukvård jämväl

beredas vårdsökande, som icke är i behov av intagning på sjukhuset

<öppen vård), öppen vård skall företrädesvis avse sådan vård, som icke

lämpligen kan erhållas annorstädes än på sjukhuset, och må hedrivas endast

i den utsträckning, som med hänsyn till den slutna vården och övriga omständigheter

bedömes skälig.

Utan inskränkningar som nu sagts må vid sjukhus eller i anslutning till

sjukhus inrättas särskild avdelning avsedd enbart för öppen vård.

Anordnande av sjukhus in. in.

5 §.

1 inom. Sjukhus benämnes, om ej annat följer av vad nedan stadgas,

lasarett, därest det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare

eller lindrigare art, och sjukstuga, om det företrädesvis är avsett för

mindre krävande vård. Sjukstuga må vara försedd med högst trettio vårdplatser;

dock må utan hinder härav såsom särskild avdelning av sjukstuga

anordnas tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem

och sjukhem.

2 mom. Sjukhus, som till huvudsaklig del är inrättat för vård av tuberkulossjuka,

benämnes sanatorium, om sjukhuset är avsett för vård av sådana

sjuka oberoende av vårdens art, och tuberkulossjukstuga, om det företrädesvis

är avsett för mindre krävande vård. Tuberkulossjukstuga må vara

försedd med högst fyrtio vårdplatser.

3 mom. Sjukhus, vilket till huvudsaklig del är inrättat för vård av sjuka,

behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen, benämnes

epidemisjukhus, om sjukhuset är avsett för vård av dylika sjuka

oberoende av vårdens art, och epidemisjukstuga, om det företrädesvis är

avsett för mindre krävande vård. Epidemisjukstuga må vara försedd med

högst sextio vårdplatser.

4 mom. Sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt sjuka och godkänts

för sådan vård enligt vad därom är särskilt stadgat, benämnes mentalsjukhus.

5 mom. Sjukhus, som är inrättat endast för förlossningsvård, benämnes

förlossningshem, om sjukhuset företrädesvis är avsett för mindre krävande

vård. Förlossningshem må vara försett med högst tio vårdplatser.

6'' mom. Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig del är inrättat

för vård av

a) långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård främst i form

av personlig skötsel men icke lida av tuberkulos.

b) lättskötta psykiskt sjuka,

c) konvalescenter, eller

d) vårdbehövande, jämförliga med de i a)—c) nämnda.

Såsom avdelning av sjukhem må förlossningshem inrättas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr It) dr 1!)5!) 5

6 §•

För vård av sjuka, behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives

i epidemilagen, skall, om ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

medgivit undantag, inom varje sjukvårdsområde finnas minst ett

epidemisjukhus eller en klinik å lasarett.

Sjukvårdsområde skall ock äga tillgång till lämpligt antal reservplatser

för vård av sjuka, som i första stycket sägs.

7 §•

Högsta tillsynen över sjukhus och den sjukvårdande verksamhet som bedrives

där utövas av medicinalstyrelsen.

8 §•

Anläggning av sjukhus må icke påbörjas förrän sjukhusets förläggning

ävensom ritningar för sjukhuset godkänts av medicinalstyrelsen eller, i fall

som Konungen bestämmer, av centrala sjukvårdsberedningen. Vad nu sagts

skall gälla jämväl större till- eller ombyggnad av sjukhus.

Sjukvårdsstyrelse

9 §.

1 mom. Ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet enligt

denna lag utövas av sjukvårdsstyrelse som avses i 53 § landstingslagen.

1 stad, som ej tillhör landstingskommun, skall för ledningen av stadens

sjukvårdande verksamhet enligt denna lag finnas en särskild sjukvårdsstyrelse.

Ledamöter och suppleanter i sjukvårdsstyrelsen väljas av stadsfullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock

icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt därest det begäres av

minst så många väljande, som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga

väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om

förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av

suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken

suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

2 mom. Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse, vid vilket ärende av

större vikt angående sjukhusväsendet är avsett att förekomma, skall kallas

en av styrelsen därtill för viss fid utsedd överläkare vid styrelsen underställt

sjukhus med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten

samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse i stad som ej tillhör landstingskommun

skola vidare kallas sjukvårdsdirektör, om sådan finnes, samt förste

stadsläkaren eller motsvarande läkare, så ock efter stadsfullmäktiges

bestämmande annan, som har att inför stadens styrelse föredraga sjuk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 är 1959

vårdsärenden. De äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt få

sin mening antecknad till protokollet.

3 mom. Beträffande sjukvårdsstyrelse i annan stad än Stockholm skola

bestämmelserna i 32—42 §§ kommunallagen avseende kommunens styrelse

ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd

nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt, att

protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet

i varje ärende.

I fråga om sjukvårdsstyrelsen i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §

kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 1

mom. sägs, skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena

i sagda lag föreskriva. Protokoll, som föres vid sjukvårdsstyrelsens

sammanträde, behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande

ledamöter och beslutet i varje ärende.

4 mom. Drives sjukhus gemensamt av landstingskommun och stad, som

ej tillhör landstingskommun, eller av flera landstingskommuner eller städer,

som nyss sagts, äger Konungen medgiva att särskild styrelse utses för

att fullgöra de åligganden, som eljest ankomma på sjukvårdsstyrelse.

Sjukvårdsstyrelse har att med uppmärksamhet följa sjukvårdens behov

och utveckling samt att för landstinget eller stadsfullmäktige framlägga de

förslag rörande sjukvården som finnas påkallade. Styrelsen skall verka

för främjande av största möjliga planmässighet i sjukvården.

1 mom. Närmast under sjukvårdsstyrelsen utövas tillsynen vid och ansvaret

för förvaltningen av sjukhus av en direktion. Direktion må vara gemensam

för två eller flera sjukhus.

Landsting äger besluta, att sjukvårdsstyrelsen eller hälsovårdsstyrelsen

skall utgöra direktion. I stad som icke tillhör landstingskommun äger stadsfullmäktige

motsvarande befogenhet med avseende å stadens sjukvårdsstyrelse.

2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild direktion väljas av huvudmannen

till det antal denne bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara

under tre. Vid valet skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna

skola inkallas till tjänstgöring.

3 mom. Den som ej är valbar till ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse

kan icke väljas till ledamot eller suppleant i direktion. Ej heller må

därtill utses sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare eller sjukhusintendent

vid direktionen underställt sjukhus eller sjukvårdsdirektör som är högsta

förvaltningschef för sådant sjukhus.

10 §.

Direktion för sjukhus

11 §.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr It) år 1959

7

I nästföregående stycke nämnd befattningshavare må ej såsom ledamot

eller suppleant i sjukvårdsstyrelse, som utgör direktion, deltaga i handläggning

av ärende, vilket ankommer på direktion.

4 inom. Beträffande särskilt utsedd direktion skola, med de avvikelser

som framgå av vad i 2, 3 och 5 mom. stadgas, följande bestämmelser

äga motsvarande tillämpning, nämligen

för direktion i landstingskommun vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstingslagen

är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet och i 53 § 1 mom.

tredje stycket samma lag i fråga om där avsedd styrelse, samt

för direktion i annan stad, som ej tillhör landstingskommun, än Stockholm

vad i 32, 33 och 35—42 §§ kommunallagen är föreskrivet med avseende

å kommunens styrelse samt i 45 § andra och tredje styckena samma

lag i fråga om där avsedd nämnd.

För särskilt utsedd direktion i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §

kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 2,

3 och 5 mom. sägs samt i 12 g stadgas, skall gälla vad stadsfullmäktige

med iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva.

5 mom. Består direktion av tre ledamöter, är den beslutför, då två ledamöter

närvara och äro om beslutet ense. Protokoll, som föres vid direktions

sammanträde, behöver ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöter

samt beslutet i varje ärende.

6 mom. Konungen äger för särskilt fall medgiva undantag från bestämmelserna

i denna paragraf.

12 §.

Till sammanträde med direktionen skola sjukvårdsdirektör samt sjukhusdirektör,

styresman, chefsläkare och sjukhusintendent kallas med rätt

att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening

antecknad till protokollet.

Enahanda befogenhet tillkommer ock överläkare, sjukstuguläkare och

sjukhemsläkare, envar såvitt angår sjukvården å det sjukhus eller den avdelning

därav som anför trötts honom, ävensom, såvitt angår sjukvårdspersonalen,

den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman handlägger

frågor rörande denna personal.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl då sjukvårdsstyrelse

fullgör åliggande som direktion.

Befallningsliavare i sjukhusledningen

13 §.

1 mom. Ledningen av sjukhus utövas under direktionen av en särskilt

tillsatt sjukhusdirektör eller en läkare vid sjukhuset såsom sti/rcsman. Vid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 1!) ur 1959

sjukhus med styresman skall doek ledningen av den ekonomiska förvaltningen

tillkomma en sjnkhusintendent. Utses annan än läkare till sjukhusdirektör,

skall en läkare vid sjukhuset förordnas att såsom chefsläkare

biträda sjukhusdirektören i medicinska angelägenheter.

Sjukhusdirektör och sjukhusintendent tillsättas och entledigas av sjukvårdsstyrelsen

efter direktionens hörande. Styresman är den läkare, som

ansvarar för sjukvårdens handhavande å sjukhuset, eller, om flera sådana

läkare finnas, den av dem som förordnas till styresman. Dylikt förordnande

meddelas, efter förslag av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen för viss tid

eller tills vidare. I samma ordning utses chefsläkare för viss tid, högst fyra

år, varvid dock sjukhusets överläkare, om flera sådana finnas, skola beredas

tillfälle att yttra sig över direktionens förslag.

2 mom. Om särskilda skäl äro därtill, må flera sjukhus ställas under ledning

av en sjukhusdirektör eller en styresman. Sjukhusintendent må ock

vara gemensam för flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta, att sjukhusintendent icke skall tillsättas

vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem eller

sjukhem. Finnes icke sjukhusintendent vid sådant sjukhus, ankommer på

sjukvårdsstyrelsen att bestämma, huru de åligganden som eljest tillkomma

sjnkhusintendent skola fullgöras.

14 §.

1 mom. i stad som ej tillhör landstingskommun må såsom högsta chef

närmast under sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av de av staden drivna

sjukhusen anställas en sjukvårdsdirektör. Där sjukvård sdirektör finnes,

skola sjukhusdirektör, styresman och sjukhusintendent handhava sin förvaltning

under sjukvårdsdirektörens ledning.

Sjukvårdsdirektör må i den omfattning och ordning Konungen bestämmer

tilläggas uppgifter, som eljest ankomma på direktion, sjukhusdirektör,

styresman eller sjukhusintendent.

2 mom. Till biträde åt sjukvårdsdirektör må anställas befattningshavare

med befogenhet att efter sjukvårdsstyrelsens bestämmande självständigt

fullgöra vissa på sjukvårdsdirektören ankommande uppgifter.

Läkare

15 §.

/ mom. Vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat på kliniker,

vid varje klinik, skall finnas läkare, som har att ansvara för sjukvårdens

behöriga och ändamålsenliga handhavande.

2 mom. Läkare som avses i 1 mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus, så ock vid mentalsjukhus

som är inrättat huvudsakligen för mera krävande vård eller är försett

med flera än etthundrafemtio vårdplatser, överläkare,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1!) ur 1959 9

2) vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga sjukstuguläkare,

samt

3) vid sjukhem sjukhemsläkare eller, om medicinalstyrelsen efter framställning

av sjukvårdsstyrelsen så förordnat, överläkare.

Såvida ej annat föreskrives, skall vad i denna lag och med stöd därav meddelade

bestämmelser stadgas om sjukstuguläkare jämväl äga tillämpning

å motsvarande läkare vid sådant mentalsjukhus, där överläkare ej finnes,

och vad om sjukhemsläkare stadgas äga tillämpning å motsvarande läkare

vid förlossningshem.

Överläkare må även anställas med uppgift att verkställa undersökningar

eller meddela behandling av speciell art utan att särskild klinik inrättas

för ändamålet. De i lagen för verksamheten å klinik meddelade bestämmelserna

skola i tillämpliga delar gälla jämväl verksamhet, vilken förestås av

överläkare som nu sagts.

3 mom. För fullgörande av viss del av överläkares åligganden må anställas

biträdande överläkare. Därjämte må för biträde i sjukvården anställas underläkare

och extra läkare.

Om särskilda skäl föranleda det, må extra läkare anställas med uppgift

att fullgöra åligganden som ankomma på överläkare; och skall, om ej

annat föreskrives, vad om överläkare stadgas äga tillämpning å sådan läkare,

dock med undantag för de föreskrifter som gälla tjänstens tillsättning.

t mom. Föreskrifter om särskilda villkor för behörighet till läkartjänst

meddelas av Konungen.

16 §.

Tjänst såsom överläkare, biträdande överläkare eller underläkare må

icke inrättas utan att sjukvårdsstyrelsen inhämtat medgivande därtill av

medicinalstyrelsen. Medgivande att inrätta tjänst såsom biträdande överläkare

eller underläkare må, när skäl äro därtill, begränsas till tiden.

Extra läkare må ej anställas utan att sjukvårdsstyrelsen eller, i brådskande

fall, direktionen inhämtat medicinalstyrelsens tillstånd därtill. Sådant

tillstånd må lämnas allenast för begränsad tid.

17 g.

I mom. Överläkare utnämnes av Konungen.

När överläkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen att, i

den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med avseende

å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning de anses

böra komma i fråga till tjänsten. Kan sökande inom det område som

tjänsten avser åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom berömvärd

tjänstgöring å sjukhus, eller grundlig utbildning eller väl vitsordat

vetenskapligt forskningsarbete, skall särskild hänsyn tagas därtill.

Sedan förslag upprättats, äger sjukvårdsstyrelsen eller direktionens hö
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kangl. Muj:ts proposition nr It) år 1959

rande avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda sökandena.

2 mom. Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för viss

tid. Förordnande skall meddelas för sex år, såvida ej särskilda skäl föranleda

förordnande för kortare tid. Om ej medicinalstyrelsen föreskriver

annat, må förordnande förlängas med högst sex år varje gång.

När tjänst som biträdande överläkare skall tillsättas, åligger det sakkunniga,

vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under iakttagande

av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra de tre

främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga till tjänsten.

Sedan förslag upprättats, bar sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den

överläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd, och

direktionen för sjukhuset att till biträdande överläkare förordna en av de

sökande, som uppförts på förslag.

3 mom. Sjukstuguläkare och sjukhemsläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen

tills vidare.

Vid tillsättning av tjänst som sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare

vid sjukhem med flera än sextio vårdplatser förfares, om ej medicinalstyrelsen

medgivit undantag, i tillämpliga delar på sätt är stadgat i 2 mom.

4 mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för högst tre år.

Vid tillsättning av tjänst som underläkare förfares i tillämpliga delar på sätt

är stadgat i 2 mom.

Har förordnande meddelats för kortare tid än tre år, må förordnandet förlängas

så, att den sammanlagda tiden för förordnandet kommer att uppgå

till högst tre år. Utöver vad nu sagts må förlängning av förordnande såsom

underläkare icke ske utan medicinalstyrelsens medgivande.

Medicinalstyrelsen äger föreskriva, att förordnande å viss underläkartjänst

endast må meddelas för kortare tid än tre år och att den, som under

tre år innehaft underläkartjänst, ej må förordnas å annan sådan tjänst vid

samma klinik eller, därest sjukhuset ej är uppdelat på kliniker, vid samma

sjukhus.

5 mom. Extra läkare, som skall fullgöra åligganden vilka ankomma på

överläkare, tillsättes av medicinalstyrelsen genom förordnande på viss tid.

Annan extra läkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrelsen, dock att

beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkarkonsten förordnande

meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande

av sjukvårdsstyrelsen. När sjukvårdsstyrelse förordnar extra läkare

skall, om ej medicinalstyrelsen medgivit undantag, förfaras på sätt är

stadgat i 2 mom.

18 §.

Föreligger vid sjukhus behov av att för särskilda sjukvårdsuppgifter konsultera

annan läkare än sådan som avses i 15 §, må dylik läkare (konsult
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts pro position nr ti) ur 1959 11

läkare) stadigvarande knytas till sjukhuset genom förordnande av sjukvårdsstyrelsen.

19 §.

Har medicinalstyrelsen vidtagit åtgärd för att ställa läkare under åtal

för fel eller försummelse i tjänsten och är felet eller försummelsen av sådan

beskaffenhet, att det för sjukvårdens behöriga uppehållande finnes nödigt

att försätta läkaren ur tjänstgöring, äger medicinalstyrelsen med omedelbar

verkan avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än till

dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger.

Övrig personal

20 §.

Förutom befattningshavare som avses i 13 och 15 §§ skall vid sjukhus

finnas anställd den personal, som i övrigt erfordras för att god vård skall

kunna meddelas på sjukhuset.

Intagning å sjukhus m. in.

21 §.

Om intagning a sjukhus beslutar vederbörande överläkare, sjukstuguläkare

eller sjukhemsläkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutanderätt

på annan vid sjukhuset anställd läkare. 1 fråga om intagning å mentalsjukhus

är särskilt stadgat.

Vad i första stycket stadgas om intagning å sjukhus skall, om ej annat är

särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning

av intagen person.

22 g.

1 mom. Å sjukhus må endast intagas den som är i behov av vård eller

observation på sjukhus.

Intagning må ej äga rum för annan vård eller observation än sådan, varför

sjukhuset är avsett, med mindre särskilt trängande omständigheter äro

därtill.

Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande må å sjukhus ej heller intagas

annan än den, för vilken huvudmannen jämlikt denna lag eller enligt avtal

har alt ombesörja sluten vård.

2 mom. Ulan sådan prövning av vårdbehovet, som avses i 1 inom., skall

intagning ske av

1) den som av läkare förklarats behäftad med eller misstänkes vara behäftad

med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kunyl. Mnj:ts proposition nr 19 år 1959

2) den som jämlikt lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

erhållit föreskrift eller anmaning att låta sig intagas till vård å sjukhus

eller beträffande vilken förordnande om intagning meddelats jämlikt

nyssnämnda lag, samt

3) den som söker inträde ä sjukhem, till vilket han hänvisats av läkare,

som sjukvårdsstyrelsen bemyndigat att meddela dylik hänvisning.

3 mom. Har läkare enligt sjukvårdsstyrelsens bemyndigande hänvisat

någon till intagning å sjukhus med angivande att vårdbehovet är trängande,

skall denne utan vidare prövning omedelbart intagas, även om det fastställda

antalet vårdplatser därigenom överskrides.

4 mom. Om sjukhus är uppdelat på kliniker, skall vad i denna paragraf

sägs om sjukhus äga motsvarande tillämpning å klinik.

23 §.

Sjukvårdsstyrelse äger föreskriva, att intagning å visst sjukhem endast

må ske efter ansökan som gjorts i den ordning styrelsen bestämt.

Vårdavgift m. in.

24 §.

Huvudmannen äger bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp

vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård, dock att

beträffande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller lagen

om samhällets barnavård och ungdomsskydd åligger kommun att vidkännas,

skall gälla vad i sagda lagar finnes stadgat.

Sättes vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårdsområdet

än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid intagningen

är bosatt inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll å allmän sal av den, som

enligt epidemilagen eller lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll å

sjukhus.

25 §.

Den, som intages å sjukhus och som själv har att svara för vårdavgiften

eller del därav, är pliktig atl i förskott inbetala vårdavgift för femton dagar

åt gången. I stället för förskottsbetalning må lämnas av sjukhusintendenten

eller motsvarande tjänsteman godkänd ansvarsförbindelse för sagda avgift.

I fall då skyndsam vård är av nöden eller intagning å mentalsjukhus begäres

av annan än den sjuke själv, skall intagning å allmän sal ske utan hinder

av att vårdavgiften ej inbetalats i förskott och att godtagbar ansvarsförbindelse

saknas; och skall i sådant fall vårdavgiften inbetalas eller ansvarsförbindelsen

tillhandahållas så snart ske kan efter intagningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 nr 1959

Förskottsbetalning eller ansvarsförbindelse må ej heller krävas vid intagning

av försvaret tillhörande personal, för vilken vårdavgiften enligt vad

därom är särskilt stadgat skall gäldas av statsverket.

26 §.

Läkare eller annan vid sjukhus anställd befattningshavare må icke mottaga

särskild ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av där

intagen person.

Läkare må ej heller mottaga särskild ersättning för åtgärd, som står i

omedelbart samband med intagning å eller utskrivning från sjukhuset.

För öppen vård å sjukhus må läkare efter överenskommelse med huvudmannen

uttaga särskild ersättning av den vårdsökande.

Särskilda bestämmelser

27 §.

I anslutning till mentalsjukhus må för där intagna sjuka anordnas vård

i enskilt hem. Sådan vård benämnes kontrollerad familjevård.

Innan kontrollerad familjevård anordnas, skall plan för densamma fastställas

av medicinalstyrelsen, som äger meddela de föreskrifter för verksamheten,

vilka må finnas erforderliga.

28 §.

Driver kommun som tillhör landstingskommun anstalt, vilken är inrättad

för ändamål som avses i 3 §, skall i fråga om sådan anstalt vad i denna

lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse, dock med undantag för bestämmelserna i 4 §.

Konungen äger beträffande anstalt som nu sagts medgiva de ytterligare

undantag från lagens bestämmelser, som finnas erforderliga.

Kommunens fullmäktige må beträffande anstalt som avses i första stycket

utan hinder av vad i denna lag sägs uppdraga åt kommunal nämnd att

vara sjukvårdsstyrelse och direktion.

29 §.

1 mom. För Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund äger Konungen

jtfärda särskilt reglemente, innehållande från denna lag avvikande föreskrifter.

2 mom. Beträffande annat sjukhus än i 1 mom. sägs, där undervisning

för blivande läkare eller barnmorskor bedrives eller avses skola bedrivas,

må Konungen på framställning av sjukvårdsstyrelsen meddela undantag

från bestämmelserna i 15—18 §§.

3 mom. På framställning av sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva de

undantag från bestämmelserna i denna lag, som befinnas påkallade i sam
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mnj:ts proposition nr 19 ar 1959

band med att huvudmannaskapet för sjukvårdsanstalt övergår från staten

till landstingskommun.

4 mom. I fråga om vård å epileptikeranstalt gäller lagen allenast i den

mån särskilda bestämmelser icke meddelats.

30 §.

1 mom. Över sjukvårdsstyrelses beslut, varigenom läkartjänst tillsättes,

må talan föras genom besvär hos medicinalstyrelsen. Besvären skola hava

inkommit till medicinalstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd

justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å

landstingskommunens anslagstavla. Vid prövning av besvären må jämväl

de sakkunnigas förslag avseende tjänsten komma under bedömande.

Om besvär över annat beslut av sjukvårdsstyrelse och beslut av direktion

gäller vad som stadgas i landstingslagen, kommunallagen eller kommunallagen

för Stockholm.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs om rätt att föra talan mot direktions beslut

skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådana beslut av sjukvårdsdirektör

som, därest sagda befattning icke funnes inrättad, det eljest skulle

ankomma på direktionen att fatta.

31 §.

Ledamot och suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion ävensom den,

vilken är anställd vid sjukvårdsstyrelse, direktion eller sjukhus, må ej till

obehörig yppa något om patients sjukdom eller personliga förhållanden i

övrigt, om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap.

32 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela närmare

bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960, då lagen den 20 december

1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus upphör

att gälla.

Konungen äger förordna, att bestämmelserna i den nya lagen icke skola

vara tillämpliga på sjukvårdsanstalt vid ålderdomshem.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

2~Vad i 5 § 3 mom. stadgas om högsta antal vårdplatser skall ej gälla

epidemisjukstuga, vilken den 31 december 1959 jämlikt särskilt tillstånd av

medicinalstyrelsen är försedd med större antal vårdplatser.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 1!) ur 1959

15

3. Tjänstgöringstiden för enligt äldre bestämmelser valda ledamöter och

suppleanter i sjukvårdsstyrelse i stad, som ej tillhör landstingskommun,

samt i annan kommun, där särskild sjukvårdsstyrelse utses, ävensom i

direktion skall upphöra med utgången av år 1959. Val enligt denna lag

av sådana ledamöter och suppleanter skall första gången äga rum år 1959.

4. På framställning av sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva, atl

lasarettsläkare, överläkare eller sjukstuguläkare må mottaga frivilligt tillbjuden

ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av person,

som intagits å halvenskilt eller enskilt rum.

5. Har överläkare jämlikt 11 § första stycket reglementet den 20 december

1940 (nr 1047) för Stockholms stads sjukhus tillsatts av Konungen

medelst förordnande på viss tid, skall förordnandet gälla till dess tiden för

detsamma utlöpt. Förordnande för sådan överläkare må ock, därest sjukvårdsstyrelsen

gör framställning därom, av Konungen förlängas utan att

tjänsten kungöres ledig. Vid framställningen skall fogas förklaring avtjänstens

innehavare, att han är villig att mottaga nytt förordnande. Tiden

för förnyat förordnande skall, om ej särskilda skäl föranleda annat, utgöra

sex år, räknat från och med månaden näst efter den, under vilken

förordnandet meddelats.

6. Underläkare, som jämlikt äldre bestämmelser av medicinalstyrelsen

förordnats att i egenskap av biträdande lasarettsläkare, biträdande sanatorieläkare,

biträdande epidemisjukhusläkare eller biträdande överläkare på

eget ansvar handhava vården av de sjuka å visst eller vissa sjukrum, skall

anses såsom biträdande överläkare enligt den nya lagen intill dess det för

honom den 1 januari 1960 gällande förordnandet såsom underläkare utlöpt.

7. Har för sjukvård ansvarig läkare jämlikt äldre bestämmelser tillsatts av

sjukvårdsberedning eller sjukvårdsstyrelse genom förordnande för viss tid,

skall förordnandet gälla till dess detsamma utlöpt. Vad nu sagts skall ock

äga tillämpning beträffande förordnande såsom biträdande läkare eller förste

läkare vid mentalsjukhus.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 1!) år 1959

Förslag

till

Lag

om ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443)

Härigenom förordnas, att 16 —20, 22, 30, 31 och 33 §§ epidemilagen den

19 juni 1919 skola upphöra att gälla samt att 1 §, 5 § 1 inom., 9 §, 10 § 1 inom.,

12, 15, 23 och 23 a §§ samt 26 § 2 mom. samma lag1 skola erhålla ändrad ly
-

delse på sätt nedan angives.

(Nuvarande Igdelsej

1

Utbryter smittsam sjukdom inom

hålsovårdsområde eller är anledning

befara, att sådan sjukdom där skall

uppstå, åligger det hälsovårdsnämnden

att skyndsamt vidtaga erforderliga

åtgärder till sjukdomens förebyggande

eller förhindrande av dess

utbredning.

5

1 mom. Den i 4 § föreskrivna smittrening

skall verkställas med ledning

av de anvisningar, som medicinalstyrelsen

utfärdar, samt bekostas av vederbörande

hålsovårdsområde. Där

så anses nödigt, äger hälsovårdsnämnd

låta, mot utgivande av skälig

ersättning, förstöra gång- och sängkläder

samt andra föremål, vilka

kunna befaras överföra smitta.

9

Har fall av sjukdom, som i 2 § 1

inom. avses, inträffat inom hälsovårdsområde,

skall, om hälsovårdsnämnden

så påfordrar, å näst inträf
-

(Föreslagen Igdelse >

§•

Utbryter smittsam sjukdom inom

kommun eller är anledning befara,

att sådan sjukdom där skall uppstå,

åligger det hälsovårdsnämnden att

skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder

till sjukdomens förebyggande

eller förhindrande av dess utbredning.

§•

1 mom. Den i 4 § föreskrivna smitt - rening skall verkställas med ledning

av de anvisningar, som medicinalstyrelsen

utfärdar, samt bekostas av

vederbörande kommun. Där så anses

nödigt, äger hälsovårdsnämnd låta,

mot utgivande av skälig ersättning,

förstöra gång- och sängkläder samt

andra föremål, vilka kunna befaras

överföra smitta.

§•

Har fall av sjukdom, som i 2 § 1

mom. avses, inträffat inom kommun,

skall, om hälsovårdsnämnden så påfordrar,

å näst inträffande sön- eller

1 Nuvarande lydelse av 15 § se SFS 1952:214, av 23 § se SFS 1946:130 och av 23 a § se SFS 1950:48.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 ur 1959

17

(Nuvarande Igdelse)

lande sön- eller helgdag från predikstolen

kungöras att sådan sjukdom

utbrutit samt därjämte lämnas uppgift

om platsen för sjukdomsfallet

ävensom kort anvisning om nödiga

försiktighetsmått.

10

1 mom. Hälsovårdsnämnden må

kunna förbjuda envar, som befaras

överföra smittsam sjukdom, att besöka

läroverk, skola, konfirmationsundervisning

eller offentlig tillställning

inom hälsovårdsomrädet.

VI

Är hälsovårdsomrude hemsökt av

svårare eller mera utbredd smittsam

sjukdom, skall hälsovårdsnämnden

lid efter annan till vederbörande

länsstyrelse lämna uppgifter om

sjukdomens fortgång och om vad i

övrigt beträffande sjukdomen kan

vara förtjänt av uppmärksamhet

samt om de åtgärder nämnden vidtagit.

Yppas ovanlig---- - - hus

15

Hälsovårdsnämnderna i hamnstäder

och sådana hälsovårdsområden

på landet, där hamnplatser finnas,

skola vaka över att personer, som

visa symtom eller misstänkas föra

smitta av pest, kolera, smittkoppor

eller fläckfeber, icke tagas ombord

ä fartyg, ävensom att handelsvaror

och andra föremål, som kunna anses

medföra smitta av sådan sjukdom,

ej utföras. Därjämte skall hälsovårdsnämnd

sörja för att, då pest

är gängse, råttor hindras att komma

2 It i h av g till riksdagens protokoll

(Föreslagen Igdelse)

helgdag från predikstolen kungöras

att sådan sjukdom utbrutit samt därjämte

lämnas uppgift om platsen för

sjukdomsfallet ävensom kort anvisning

om nödiga försiktighetsmått.

1 inom. Hälsovårdsnämnden må

kunna förbjuda envar, som befaras

överföra smittsam sjukdom, att besöka

läroverk, skola, konfirmationsundervisning

eller offentlig tillställning

inom kommunen.

§.

Är kommun hemsökt av svårare

eller mera utbredd smittsam sjukdom,

skall hälsovårdsnämnden tid

efter annan till vederbörande länsstyrelse

lämna uppgifter om sjukdomens

fortgång och om vad i övrigt

beträffande sjukdomen kan vara förtjänt

av uppmärksamhet samt om de

åtgärder nämnden vidtagit.

tadgats.

g.

Hälsovårdsnämnderna i hamnstäder

och sådana kommuner på landet,

där hamnplatser finnas, skola vaka

över att personer, som visa symtom

eljer misstänkas föra smitta av pest,

kolera, smittkoppor eller fläckfeber,

icke tagas ombord å fartyg, ävensom

att handelsvaror och andra föremål,

som kunna anses medföra smitta av

sådan sjukdom, ej utföras. Därjämte

skall hälsovårdsnämnd sörja för att,

då pest är gängse, råttor hindras att

komma ombord å fartyg. Då kolera

1959. 1 samt. Nr 19

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ombord å fartyg. Då kolera förekom- förekommer, skall hälsovårdsnämnd

mer, skall hälsovårdsnämnd tillse, tillse, att dricksvatten, som tages omatt

dricksvatten, som tages ombord å bord å fartyg, är ur sanitär synpunkt

fartyg, är ur sanitär synpunkt till- tillfredsställande,

fredsställande.

Rörande ytterligare------förordnar Konungen.

23 §.

Person, som inom epidemidistriktet

insjuknat i sådan sjukdom, som

i 2 § 1 mom. sägs, åtnjuter kostnadsfritt

vård och underhåll i allmänt

rum å epidemivårdanstalt och å sådan

tillfällig sjukvårdslokal, som i

18 § omförmäles.

Den, som jämlikt 3 § 2 eller 3

mom. intagits å epidemivårdanstalt

eller å tillfällig sjukvårdslokal, är berättigad

att kostnadsfritt åtnjuta underhåll

i allmänt rum å sjukvårdsinrättningen

under den tid han är

intagen därstädes.

Kostnaden för vård och underhåll

som i denna paragraf avses, gäldas

av epidemidistriktet.

23

Har beträffande sjukdom, som avses

i 2 § 1 inom., läkare eller hälsovårdsnämnd

förklarat undersökning

av prov från den sjuke, personer i

hans omgivning eller från vatten, föda

eller dylikt, som kan antagas innehålla

smitta av sjukdomen, erforderlig,

skall sådan undersökning,

därest den äger rum på ett av medicinalstyrelsen

härför godkänt laboratorium,

utföras utan kostnad för

Person, som insjuknat i sådan

sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, åtnjuter

kostnadsfritt vård och underhåll

i allmänt rum å epidemivårdanstalt

och för dylika sjuka avsedd

avdelning av lasarett eller sjukstuga

ävensom å sådan tillfällig sjukvårdslokal,

som omförmäles i 6 §

sjukhuslagen.

Den, som jämlikt 3 § 2 eller 3

mom. intagits å epidemivårdanstalt

eller å sjukhusavdelning eller tillfällig

sjukvårdslokal, som i nästföregående

stycke sägs, är berättigad att

kostnadsfritt åtnjuta underhåll i allmänt

rum å sjukvårdsinrättningen

under den tid han är intagen därstädes.

§•

Har beträffande sjukdom, som avses

i 2 § 1 mom., läkare eller hälsovårdsnämnd

förklarat undersökning

av prov från den sjuke, personer i

hans omgivning eller från vatten, föda

eller dylikt, som kan antagas innehålla

smitta av sjukdomen, erforderlig,

skall sådan undersökning,

därest den äger rum på ett av medicinalstyrelsen

härför godkänt laboratorium,

utföras utan kostnad för

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 1!) är 1959

(Nuvarande lydelse)

den sjuke eller hälsovårdsområdet.

Kostnaden för dylik undersökning

gäldas av epidemidistriktet, där ej

beträffande viss sjukdom föreskrivits

att den skall gäldas av statsmedel.

(Föreslagen lydelse)

den sjuke eller kommunen. Kostnaden

för dylik undersökning gäldas

av landstingskommunen eller, i fråga

om stad som ej tillhör landstingskommun,

staden, där ej beträffande

viss sjukdom föreskrivits att kostnaden

skall gäldas av statsmedel.

26 §.

2 mom. Länsstyrelserna skola, var

inom sitt län, vaka däröver, att städer

och landsting ävensom hälsovårdsnämnder

och epideminämnder

samt vederbörande läkare fullgöra sina

åligganden enligt denna lag, för

vilket ändamål länsstyrelse äger att,

där sådant finnes vara av nöden, förelägga

lämpliga viten.

2 mom. Länsstyrelserna skola, var

inom sitt län, vaka däröver, att kommuner

och landstingskommuner

ävensom hälsovårdsnämnder och

sjukvårdsstyrelser samt vederbörande

läkare fullgöra sina åligganden

enligt denna lag, för vilket ändamål

länsstyrelse äger att, där sådant finnes

vara av nöden, förelägga lämpliga

viten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1960.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Knngl. Maj:1a proposition nr Ut år 1959

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hattet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 19 december

1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ng sjukhuslagstiftning

samt anför.

I. Inledning

Den slutna kroppssjukvården i vårt land ombesörjes huvudsakligen av

landstingskommunerna och städerna utanför landstingskommunerna. Skyldigheten

för dessa kommuner alt svara för anstaltsvården av vissa sjuka

är fastslagen i lag, nämligen i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Denna lag innehåller även

närmare bestämmelser om verksamheten vid sjukhusen m. m. Bestämmelser

härom finns vidare i den i administrativ ordning utfärdade sjukhusstadgan

den 20 december 1940 (nr 1045). Stadgan innehåller mera detaljerade

föreskrifter om verksamheten vid olika slags sjukhus. 1940 års sjukhuslag

och sjukhusstadga överensstämmer i väsentliga delar med de dessförinnan

gällande sjukhusförfattningarna från år 1928. 1940 års lagstiftning

innebar nämligen endast en partiell revision och avsåg i huvudsak

att möjliggöra en enhetlig ledning av landstingens hälso- och sjukvårdande

verksamhet. Vår nuvarande sjukhuslagstiftning har sålunda bestått

i huvudsak oförändrad ända sedan 1928 oaktat den mycket genomgripande

utveckling som ägt rum sedan dess. Sjukhuslagstiftningen har därför

kommit att framstå som otidsenlig.

Redan för åtskilliga år sedan framfördes också krav och önskemål angående

en översyn av sjukhuslagstiftningen. Såväl från medicinalstyrelsen

som från olika sammanslutningar inkom framställningar om ändringar i

sjukhuslagen, och 1949 begärde svenska landstingsförbundets styrelse en allmän

revision av sjukhuslagen och sjukhusstadgan. Behovet av en sådan

revision ansågs då ha blivit så framträdande, att den ej utan olägen
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr l''J ur 195!)

21

het längre kunde uppskjutas. Samtidigt framlade svenska stadsförbundets

sjukvårdsdelegation ett betänkande med förslag till ny sjukhuslag

samt till sjukhusstadga för städerna utanför landsting. Sedermera instämde

såväl medicinalstyrelsen som andra remissorgan i uppfattningen att eu

allmän revision av sjukhuslagstiftningen vore påkallad.

1 detta läge tillkallades jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9

november 1951 särskilda sakkunniga för att verkställa översyn av sjukhuslagstiftningen

och utreda därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga1

— sjukhuslagstiftningskommittén — har i juli 1956 avlämnat

betänkande med förslag till ny sjukhuslag in. m. (SOU 1956: 27). På

tre punkter har en av ledamöterna anmält avvikande mening, men i övrigt

är kommitténs förslag enhälligt.

Över kommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits av ett mycket

stort antal myndigheter och organisationer. Yttranden har sålunda avgivits

av byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen — efter

hörande av svenska lasarettsläkarföreningen, svenska epidemiologföreningen,

svenska • sanatorieläkarföreningen, svenska sjukstuguläkareföreningen,

svenska psykiatriska föreningen, förste provinsialläkarnes förening

och svenska provinsialläkarföreningen — kanslern för rikets universitet

— efter hörande av de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund

och Göteborg samt lärarkollegiet vid karolinska institutet — liksförsäkringsanstalten,

länsstyrelsen i Malmöhus län — efter hörande av stadsfullmäktige

i Lund, Höganäs och Landskrona samt förste provinsialläkaren

i länet — länsstyrelsen i Värmlands län — efter hörande av förste provinsialläkaren

i länet länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län — den

sistnämnda efter hörande av förste provinsialläkaren i länet — försvarets

sjukvårdsstyrelse, centrala sjukvårdsberedningen, statens pensionsanstalt,

kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket — över vars yttrande

utredningen av vissa rättssäkerhetsfrågor inom sinnessjukvården i

visst avseende yttrat sig besvärssakkunniga, svenska kyrkans diakonistyrelse,

förvaltningsutskotten i samtliga läns landstingskommuner med

undantag av Jämtlands läns landstingskommun, stadsfullmäktige i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt direktionen

för karolinska sjukhuset ävensom svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska

prästförbundet, Sveriges läkarförbund — med överlämnande av yttranden

från Sveriges yngre läkare förening — svenska läkaresällskapet, svensk

sjuksköterskeförening, svenska barnmorskeförbundet, kvinnliga legitimerade

sjukgymnasters riksförbund, svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund,

svenska socialvårdsförbundet, Sveriges socionomförbund,

1 Dåvarande ledamöterna av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, samt Harald

Andersson och Alarik Hagård, lasarettsläkaren Gillis Herlitz, byråchefen i medicinalstyrelsen

Håkan Rahm samt sjukhusdirektören i Stockholm Gösta Pehrson.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

samarbetsdelegationen för fattigvårdsstyrelserna i de sex landstingsfria

städerna, svenska sjukkasseförbundet och Sveriges förenade studentkårer.

Yttranden har därjämte överlämnats från vissa socialvårdskonsulenter samt

från ett flertal olika kommunala nämnder och inrättningar, främst i de

större städerna.

Det stora flertalet remissinstanser har i huvudsak eller med undantag

för vissa särskilda frågor godtagit kommitténs förslag och från många

håll understrykes angelägenheten av att förslaget snarast genomföres.

Endast ett fåtal remissinstanser motsätter sig helt att förslaget lägges till

grund för lagstiftning. Hit hör främst vissa av läkarnas organisationer, som

i mindre vanliga ordalag till alla delar underkänner förslaget. Såvitt angår

vissa spörsmål har även från annat håll framförts kritik och förslag till

omarbetning.

Kommitténs förslag har överarbetats inom inrikesdepartementet, därvid

man även försökt att så långt möjligt förenkla den föreslagna lagstiftningen.

Vid överarbetningen har huvudmännens och läkarnas organisationer

beretts tillfälle att framföra sina synpunkter.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upplaga förevarande lagstiftningsärende

och vill då börja med några allmänna synpunkter på sjukhuslagstiftningen

för att därefter behandla de olika huvudfrågorna i förslaget

och slutligen lämna en specialmotivering till lagförslaget.

II. Översikt och allmänna synpunkter

Gällande i''ätt

I 1940 års sjukhuslag ålägges i princip landstingen1 atl ombesörja anstaltsvård

för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager

försorg om sådan vård. Lagen innehåller vidare bestämmelser om ledningen

av landstingens, städernas utanför landsting och andra primärkommuners

sjukvårdande verksamhet, om befogenheter för de organ, som närmast

skall omhänderha denna, om läkartjänsters inrättande och tillsättning,

om ersättning i samband med öppen vård vid sjukhusen samt om legosängsavgifter

och läkarnas rätt till arvode och ersättning. Sjukhuslagens

regler är med några undantag indispensabla. Undantagsbestämmelserna,

som ger Kungl. Maj :t befogenhet att meddela dispens från vissa föreskrifter,

avser bl. a. stadgandena om direktion och styresman vid sjukhus in. in.

Den i administrativ ordning utfärdade sjukhusstadgan behandlar i skilda

kapitel de olika slagen av sjukhus, nämligen lasarett, sjukstugor, tuberkulossjukvårdsanstalter,

epidemivårdanstalter och anstalter för kroniskt sjuka,

varvid de huvudsakliga bestämmelserna är givna i lasarettskapitlet. I detta

regleras i detalj bl. a. direktionens verksamhet, läkares, sysslomans, husmoders

och prästmans åligganden samt tillsättningen av sjukvårdspersonal

1 Med landsting avses i fortsättningen, om icke annat anges eller framgår av sammanhanget,

även städer som icke tillhör landstingskommun.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

ävensom ordningen för intagning av sjuka på lasarett. Från de generella

reglerna i sjukhusstadgan kan självfallet medgivas dispens.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén har i sitt betänkande lagt fram förslag till ny sjukhuslag

och ny sjukhusstadga ävensom förslag till vissa följdändringar i annan

lagstiftning.

Till den allmänna sjukhuslagstiftningen har överförts ett

flertal bestämmelser som f. n. är spridda i andra författningar eller upptagits

i fristående författningar. Endast ett särreglemente bör enligt kommitténs

förslag bibehållas. Beträffande författningsmaterialets fördelning

på lag och stadga har kommittén försökt få till stånd en bättre systematisering

än vad f. n. är fallet, bl. a. genom att till lagen överflytta sådana

viktigare bestämmelser i den nuvarande stadgan, över vilka riksdagen brukat

beredas tillfälle att yttra sig.

Enligt kommitténs förslag skall landstingens vårdskyldighet

avse anstaltsvård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån

icke annan drager försorg om sådan vård. Det enda kvarstående undantaget

från landstingens skyldighet att bereda sluten vård kommer att avse sådana

psykiskt sjuka, som behöver vård på sinnessjukhus. Skyldigheten

att ombesörja anstaltsvård föreslås för framtiden gälla dem som är bosatta

inom sjukvårdsområdet eller som under vistelse inom området blir i behov av

omedelbar vård. Beträffande de senare skall skyldigheten dock gälla endast

så länge den vårdbehövande icke utan men kan flyttas till det egna

sjukvårdsområdets sjukhus.

Gällande sjukhuslag upptar inga föreskrifter om alt öppen sjukvård

skall meddelas vid sjukhus. Kommittén föreslår, att den utveckling

som ägt rum lagfästes och att sjukhushuvudmännen ålägges skyldighet att

vid sjukhus bereda sjukvård i skälig omfattning åt vårdsökande som icke

behöver sluten vård. Skyldigheten skall dock endast gälla sådan sjukvård,

som med hänsyn till sjukhusets ändamål lämpligen meddelas å detta.

Bestämningen »skälig omfattning» avser hl. a. att markera, att sjukhuset

i första hand är till för den slutna vården och att öppen vård icke behöver

lämnas i eu omfattning som är mindre väl förenlig med sjukhusets primära

uppgift.

I konsekvens härmed föreslås sjukhusläkarna vara skyldiga att biträda i

sådan öppen vård, som hedrives vid sjukhuset. För läkarna i chefsställning

erfordras dock ingen annan ändring i gällande bestämmelser än att deras

nuvarande rätt att ha mottagningar å sjukhuset för öppen vård omvandlas

till en skyldighet. Kan överenskommelse ej uppnås om den ersättning som

läkarna skall utge Bil sjukhuset och den taxa som skall följas, skall del

ankomma på medicinalstyrelsen att besluta härom. Skyldigheten att dellaga

i öppen vård skall icke gälla läkare som anställts före den nya lagens

ik raflträdande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr It) år It)åt)

Beträffande olika slag av sjukvårdsinrättningar föreslås,

att den nuvarande bestämmelsen att sjukhuslagen icke äger tillämpning

på sjukvårdsinrättning, anordnad vid fattigvårdsanstalt skall upphävas.

Förslaget berör framför allt anstalter för vård av kroniskt sjuka men även

sådana för psykiskt sjuka. Egentliga sjukvårdsanstalter anses icke böra

drivas av socialvårdsorganen.

Möjligheten att med medicinalstyrelsens tillstånd anordna sjukstuga med

mera än 30 vårdplatser eller epidemisjukstuga med mera än 00 platser

skall enligt förslaget upphöra.

Epidemisjukhus anses böra kunna ersättas av en avdelning av lasarett

och epidemisjukstuga av en avdelning av sjukstuga, i senare fallet utan atl

epidemivårdsplatserna inräknas i de 30 platser, som är medgivna för sjukstuga.

Samma princip bör gälla beträffande sanatorium och tuberkulossjukstuga.

Även en anstalt för kroniskt sjuka bör på samma sätt kunna

organiseras som en avdelning av lasarett eller sjukstuga. Kommittén understryker

särskilt värdet av att kronikeravdelningar kan inrättas såsom självständiga

lasarettsavdelningar med egen överläkare.

Fristående anstalter för förlossningsvård av mindre krävande natur bör

erhålla benämningen förlossningshem men begränsas till högst tio vårdplatser.

Antalet sådana barnbördsplatser å sjukstuga, som ej behöver inräknas

i sjukstugans platsantal, bör likaledes begränsas till tio.

För sinnessjukhusen föreslås — i anslutning till termerna mentalhygien

och mentalsjukvård — beteckningen mentalsjukhus.

För återstående sjukhustyper — anstalter för kroniskt sjuka, vårdhem

för lättskötta psykiskt sjuka, sjukhärbärgen, konvalescenthem — föreslås

en för alla anstalter gemensam benämning, nämligen sjukhem.

Erforderliga bestämmelser rörande landstingens s j ukvårdsstyr

e 1 s e r — val, valbarhet, inre organisation och verksamhetsformer — är

meddelade i landstingslagen. För städerna utanför landsting har däremot

motsvarande föreskrifter upptagits i sjukhuslagen. Det föreslås skyldighet

för sådan stad att tillsätta sjukvårdsstyrelse. I övrigt föreslås för dylik

styrelse samma bestämmelser som för kommunernas styrelser. I likhet med

vad som gäller för landstingens sjukvårdsstyrelser bör sjukvårdsstyrelse i

stad utanför landsting ha ledningen över stadens hela sjukvårdande verksamhet

och sålunda även över stadens läkare för den öppna vården.

Nuvarande tämligen ofullständiga bestämmelser om sjukhusdirektioner

anser kommittén böra utbyggas och så nära som möjligt anpassas

till landstings- och kommunallagarnas nya regler för nämnder. För att

bestämmelserna skall bli lättillgängliga föreslår kommittén, att de införes

direkt i sjukhuslagen och sålunda icke göres tillämpliga genom hänvisning

till landstings- och kommunallagarna.

För förvaltningen närmast under direktionen av

större sjukhus eller grupp av sjukhus föreslås inrättandet av befattning

såsom heltidsanställd administrationschef, benämnd »överintendent». Är

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

* Kungl. Maj:ts proposition nr li) dr 1959

denne icke läkare, skall för förvaltningen även finnas en rådgivande läkare,

med vilken överintendenten skall rådföra sig vid handläggning av ärenden

av medicinsk natur. Rätten att få anordna sjukhusförvaltning enligt denna

ordning skall vara beroende av tillstånd av Kungl. Maj :t.

För övriga sjukhus bibehålies nuvarande ordning med styresman och syssloman.

De bestämmelser som reglerar deras verksamhet har dock underkastats

eu grundlig revision och moderniserats.

I stad som icke deltager i landsting bör enligt kommittén möjlighet finnas

till vissa avvikelser från eljest gällande förvaltningsordning. Sålunda

hör sjukvårdsdirektör få anställas såsom sjukvårdsstyrelsens verkställande

tjänsteman och högste förvaltningschef för stadens samtliga sjukhus. Efter

sjukvårdsstyrelsens bestämmande bör på sjukvårdsdirektören kunna överflyttas

vissa uppgifter som eljest ankommer på direktion, styresman och

syssloman. Sjukvårdsdirektör motsvarar nuvarande sjukhusdirektör i de

tre största städerna.

I fråga om tillsättning av läkare anser kommittén, att lasarettsläkare,

sanatorieläkare och epidemisjukhusläkare skall tillsättas av

Kungl. Maj :t och benämnas överläkare. Detsamma skall gälla läkare vid

mentalsjukhus, huvudsakligen avsett för mera krävande vård eller försett

med mera än 150 vårdplatser.

Chefsläkare vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga benämnes

i förslaget sjukstuguläkare och motsvarande läkare vid sjukhem

sjukhemsläkare.

Nuvarande möjlighet för medicinalstyrelsen att törordna underläkare

såsom biträdande lasarettsläkare eller motsvarande läkare föreslås upphävd.

1 stället föreslås inrättande av särskilda tjänster såsom biträdande

överläkare, vilka bör kunna förenas med pensionsrätt i statens pensionsanstalt.

I anslutning till den praxis som utbildat sig införes extra läkare i sjukhuslagen

som en typ av underordnad läkare. Då det föreligger särskilda

skäl därtill, bör extra läkare även få anställas med uppgift att fullgöra överläkaruppgifter.

Med hänsyn till den knappa läkartillgången bör enligt förslaget tjänster

såsom överläkare, biträdande överläkare, underläkare och extra läkare icke

få inrättas utan tillstånd av medicinalstyrelsen.

Överläkare bör enligt kommittén även i fortsättningen tillsättas medelst

kungl. fullmakt. Medicinalstyrelsens förslag till besättande av lediga överläkartjänster

skall upptaga de fyra främsta sökandena och huvudmannen

skall äga avge förord till förmån för någon av dessa eller annan som av

minst två reservanter inom styrelsen ansetts böra erhålla förslagsrum. För

tillsättning av överläkare i Stockholm, där eu särskild ordning f. n. gäller,

föreslås samma bestämmelser som för landet i övrigt.

Biträdande överläkare bör tillsättas av vederbörande sjukvårdsstyrelse.

Förslag till besättande av sådan tjänst bör upprättas av samma sakkunniga

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 ur 1959 *

som har att uppgöra förslag till underläkartjänster dvs. tre av medicinalstyrelsen

för varje sjukvårdsområde utsedda överläkare.

Även tillsättning av sjukstuguläkare — vilken såsom hittills skall ankomma

på sjukvårdsstyrelsen — bör föregås av samma sakkunnigförfarande

som föreslagits för biträdande överläkare och som redan gäller beträffande

underläkare. Medicinalstyrelsen bör dock på huvudmans begäran

äga medgiva, att sjukstuguläkartjänst må tillsättas utan ledigförklarande

och sakkunnigförfarande.

Sjukhemsläkare bör tillsättas i sannna ordning som sjukstuguläkare, om

hemmet har flera än 60 vårdplatser, och eljest genom förordnande tills

vidare i den ordning sjukvårdsstyrelsen bestämmer.

Någon ändring av förfarandet vid tillsättning av underläkare föreslås

icke. Förordnande såsom underläkare må enligt förslaget avse högst tre

år och får icke förlängas utan medicinalstyrelsens tillstånd. Medicinalstyrelsen

bör äga föreskriva att viss underläkartjänst endast får tillsättas

för kortare tid än tre år. Styrelsen bör också äga meddela föreskrifter som

begränsar rätten för den, vilken under tre år innehaft underläkartjänst,

att förordnas på annan sådan tjänst vid samma specialavdelning eller, om

sjukhuset icke är delat, vid samma sjukhus.

Extra läkare med uppgift att fullgöra åligganden som ankommer på

överläkare föreslås skola tillsättas av medicinalstyrelsen genom förordnande

lör viss tid.

Annan extra läkare skall förordnas för viss tid av sjukvårdsstyrelsen

eller i vissa fall av medicinalstyrelsen. Tillsättning skall som regel ske i

samma ordning som gäller för underläkare, dvs. efter ledigförklarande och

sakkunnigförslag.

Nuvarande rätt för chefsläkare vid lasarett och sjukstugor att mottaga

frivilligt tillbjuden ersättning för undersökning, behandling

och skötsel av patienter å halvenskilt och enskilt rum bör enligt kommittén

upphävas. Ej heller läkare i underordnad ställning anses höra äga

rätt att mottaga ersättning av intagna patienter; detsamma föreslås för

övrigt gälla alla vid sjukhus anställda befattningshavare.

Enskild praktik utanför sjukhuset anses sjukhusläkare böra få

utöva endast efter tillstånd av huvudmannen. Undantag härifrån föreslås

dock för överläkare och sjukstuguläkare, vilka bör äga utan särskilt tillstånd

utöva praktik, som avser konsultation på annan läkares kallelse samt

behandling av sjuka i fall, där den sjuke eljest icke skulle ha tillgång till

läkare eller till sådan med den för hans behandling erforderliga specialutbildningen.

Chefsläkares nuvarande rätt att utan tillstånd ha mottagning

för sjuka i sin bostad utgår i förslaget, då sådan läkare blir pliktig

att ha mottagning på sjukhuset.

Den föreslagna sjukhuslagen innehåller vidare bestämmelser om hus
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr it) ur 1959

moder, sjukhuspräst, sjuksköterskor, barnmorskor

och sjukgymnaster.

Rätten att bestämma om intagning och utskrivning av

patienter bör enligt förslaget såsom hittills tillkomma chefsläkaren för respektive

sjukhus eller sjukhusavdelning. Denne bör dock ha rätt att vid

behov delegera sin beslutanderätt åt underordnad läkare. I de särskilda

regler, som enligt sinnessjuklagen gäller för intagning och utskrivning av

patienter på mentalsjukhus, föreslås icke någon ändring i förevarande

sammanhang.

I vissa undantagsfall anses chefsläkaren icke böra äga pröva vårdbehovet

vid intagning. Sålunda bör särskild ordning kunna fastställas för intagning

på sjukhem, om sjukvårdsstyrelse så anser erforderligt. Enligt denna ordning

bör sjukvårdsstyrelsen äga bemyndiga viss läkare — t. ex. överläkare

eller förste provinsialläkare — att hänvisa sjuk till intagning på sådant hem.

Behovet av intagning bör ej heller få prövas beträffande inträdessökande,

som erhållit medicinalstyrelsens tillstånd till avbrytande av havandeskap,

sterilisering eller kastrering.

Med tanke särskilt på storstädernas förhållanden föreslås — i anslutning

till den ordning som gäller i Stockholm — att sjukvårdsstyrelse får

möjlighet att förordna viss läkare med befogenhet att vid fall av trängande

vårdbehov hänvisa patient till visst sjukhus och få patienten intagen där,

även om det fastställda antalet vårdplatser därigenom skulle överskridas.

I den föreslagna lagen har vidare upptagits bestämmelser om besvär

in. in.

Avslutningsvis uttalar kommittén, att den utredning, som genom särskilda

sakkunniga — kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

riket — för närvarande pågår om bl. a. den öppna sjukvården, kan komma

att leda till att landstingen göres till huvudmän även för denna vård.

Därest så blir fallet, skulle det kunna ifrågakomma att samarbeta bestämmelserna

om den slutna och den öppna vården i en lag, en sjukvårdslag

eller eventuellt en hälso- och sjukvårdslag. I denna borde i så fall lämpligen

inarbetas även andra åligganden för landstingen beträffande hälsooch

sjukvården, t. ex. skyldigheten att ha distriktsbarnmorskor, och måhända

även åtskilliga bestämmelser om förebyggande vård. Sjukhuslagstiftningskommittén

vill dock för sin del förorda, att den mycket välbehövliga

revisionen av sjukhusförfattningarna icke uppskjutes i avbidan

på realiserandet av dylika planer. Del synes mera ändamålsenligt att t. v.

revidera område efter område. På ett senare stadium kan en formell samarbetning

av de olika regleringarna ske utan större svårighet, om sa befinncs

önskvärt, slutar kommittén.

Ledamoten i kommittén, herr Herlitz har reserverat sig mot majoritetens

förslag på tre punkter. Sålunda avstyrker han alt huvudmännen ålägges

ombesörja öppen vård vid sjukvardsanstalt under motivering att ett dylikt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

åläggande skulle komma att medföra att tyngdpunkten för landsbygdens

öppna sjukvård förlägges till lasaretten, varvid till väsentlig del den öppnavårdapparat,

som för närvarande är utbyggd kring tjänsteläkarna och de

praktiserande läkarna skulle urkopplas. Betydande nackdelar torde enligt

reservanten vara att förvänta för allmänhetens del om de sistnämnda vårdmöjligheterna

icke fullt utnyttjas och om rekryteringen av dessa läkartjänster

försvåras. För landstingen anses åläggandet medföra synnerligen

vittgående konsekvenser av ekonomisk natur, framkallade av ökade krav

på utbyggnad och personalanställning. Reservanten anser därför tiden icke

vara mogen för ett åläggande för huvudmännen att ombesörja deri öppna

vården vid lasaretten. Därjämte frainhålles att det nuvarande systemet för

bedrivande av nödig öppen vård vid lasaretten — där lasarettsläkarna

frivilligt ställt tid och krafter till förfogande för den öppna vårdens behov

— har med de sällsynta undantag som endast bekräftar regeln fungerat

på ett för alla parter tillfredsställande sätt,

Reservanten anser vidare att rätten alt utse en överintendent för förvaltningen

av lasarett bör begränsas till de större sjukhus, som har mera

än 600 vårdplatser.

Slutligen anser reservanten att överläkare och sjukstuguläkare bör ha

större möjlighet att utan särskilt tillstånd utöva enskild praktik än vad

majoriteten föreslagit. En bestämmelse som medger begränsning av rätten

för det fall att verksamhetens omfattning kan antagas menligt inverka på

tjänsten torde enligt reservanten vara tillfyllest för att förhindra missbruk.

Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser har i huvudsak godtagit kommitténs

förslag, därvid dock från olika håll framförts krav på omarbetning av vissa

avsnitt i förslaget. De remissinstanser som helt motsätter sig att kommitténs

förslag lägges till grund för lagstiftning är främst läkarnas organisationer.

Förslagets huvudlinjer tillstyrkes eller lämnas utan erinran i

ungefär hälften av de över hundratalet avgivna yttrandena, bl. a. av medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen, kanslern för rikets universitet, riksförsäkring

sanstalt en, länsstyrelsen i Västerbottens län, försvarets sjukvårdsstyrelse,

byggnadsstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, statens pensionsanstalt,

kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, utredningen

av vissa rättssåkerhetsfrågor inom sinnessjukvården in. m., svenska

landstingsförbundet, flertalet av de hörda landstingens förvaltningsutskott,

stadsfullmäktige i Malmö, Lund och Landskrona, kvinnliga legitimerade

sjukgymnasters riksförbund samt svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund

ävensom av svenska kyrkans diakonistyrelse, och svenska

prästförbundet. Vissa av dessa remissinstanser, såsom t. ex. förvaltningsutskotten

i Östergötlands, Kalmar läns norra och Göteborgs och Bohus läns

landstingskommuner samt stadsfullmäktige i Lund och Landskrona och av

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr It) ar 1959

dem hörda lokala myndigheter, in. fl. lämnar förslaget helt utan erinran.

I övriga yttranden föreslås olika ändringar. Stark kritik mot förslaget förekommer

i remissvar från de medicinska fakulteterna, lärarkollegiet vid karolinska

institutet och flertalet läkarorganisationer. Sålunda förordas en total

principiell omläggning av den föreslagna sjukhuslagen av bl. a. medicinska

fakulteten i Göteborg, svenska lasarettslåkarföreningen och svenska läkaresällskapet.

Helt avvisande till betänkandet ställer sig medicinska fakulteten

i Lund, Sveriges läkarförbund, Sveriges yngre läkares förening samt svenska

barnmorskeförbundet. Dessa instanser anser, att förslaget över huvud icke

kan läggas till grund för lagstiftning, varför ny utredning begäres.

I de tillstyrkande remissyttrandena uttalar man allmänt sin tillfredsställelse

med att en revidering och systematisering av de olika bestämmelser,

som reglerar landstingens och de landstingsfria städernas sjukvårdande

verksamhet, nu kan komma till stånd. Det betonas att lagstiftningen

icke får lägga hinder i vägen för en riktig utveckling på förevarande område.

Från flera håll understrykes att det framlagda förslaget är väl ägnat

att läggas till grund för en ny lagstiftning.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket uttalar, att förslaget

synes vara väl avvägt och i hög grad ägnat att möjliggöra betydelsefulla

reformer inom sjukhusväsendet. Stockholms stadsfullmäktige framhåller,

att förslaget synes väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning och

svenska landstingsförbundet uttalar, att kommittén i det stora hela åstadkommit

ett väl avvägt förslag till vilket man i allt väsentligt kan lämna

sin anslutning. Liknande uttalanden göres av ett flertal av de hörda landstingens

förvaltningsutskott. Sålunda framhåller t. ex. förvaltningsutskottet

i Jönköpings läns landsting, att förslaget är synnerligen väl avvägt och

ägnat att möjliggöra ett effektivt bedrivande av den sjukvårdande verksamhet,

som åvilar landsting och städer utanför landsting. De bestämmelser

som ges angående huvudmännens åligganden såväl vad gäller sluten som

öppen sjukvård synes väl anpassade efter rådande verkliga förhållanden,

varför utskottet i allt väsentligt biträder förslaget. Förvaltningsutskottet

i Kalmar läns norra landstingskommun framhåller, att kommitténs förslag

innebär en realistisk bedömning av föreliggande problem. Enligt förvaltningsutskottets

i Skaraborgs läns landsting uppfattning innebär förslaget,

förutom eu systematisering, eu relativt försiktig och konservativ

modernisering av gällande sjukhuslagstiftning.

I flera yttranden anföres, alt kommitténs förslag ur lagteknisk synpunkt

innebär en väsentlig förbättring. Sålunda uttalar l. cx. kommittén för översyn

av hälso- och sjukvården i riket sin stora tillfredsställelse över att det

lyckats att i eu enhetlig lag och stadga sammanföra det väsentliga av det

som nu finns spritt dels i nuvarande lag och dels i ett flertal författningar

och särreglementen. Svenska lasarettsläkarföreningen påpekar att nu gällande

sjukhuslagstiftning brister i överskådlighet och att den systematiskt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.9 ur 1959

är föga tillfredsställande; enligt föreningens uppfattning innebär kommitténs

förslag i dessa hänseenden en påtaglig förbättring. Stockholms stadsfullmäktige

framhåller, att den föreslagna omdispositionen av författningsmaterialet

rörande den kommunala sjukhusvården medfört större överskådlighet

ävensom att större klarhet vunnits rörande den rättsliga regleringen

på här ifrågavarande område.

De remissinstanser som framfört principiella erinringar eller ändringsförslag

har i regel mycket utförligt argumenterat för ändringsförslagen och

från läkarhåll har man i anslutning därtill i stor utsträckning framfört

allmänna uttalanden om de »revolutionerande» förändringar som kommitténs

förslag påstås innebära. Sålunda har t. ex. fullmäktige för Sveriges

läkarförbund uttalat, att läkarkåren »med bestörtning tagit del av ett

förslag till ny sjukhuslagstiftning som radikalt bryter den hittillsvarande

utvecklingen». Vidare framhålles att sjukhuslagstiftningskommittén i väsentliga

punkter »helt åsidosatt» den medicinska sakkunskapens råd och

att förslaget kommer »att medföra revolutionerande förändringar i de

svenska sjukhusens arbetsformer samt läkarnas anställningsvillkor». Fullmäktige

uttalar därjämte, att det nya lagförslagets dominerande drag är,

»att den medicinska sakkunskapen degraderas från sin naturliga ledarställning

inom sjukvården till förmån för administratörerna och att läkarna

befrias från sitt frivilliga ansvar och förvandlas till tjänstemän». Till sist

uttalar fullmäktige, att ett nytt lagförslag måste utarbetas under hänsynstagande

till den medicinska sakkunskapen, »om icke möjligheterna till ett

förtroendefullt samarbete mellan läkarna och samhället skola ödeläggas».

Sveriges läkarförbund anser, att kommitténs betänkande ger vid handen,

att anledningen till kommitténs arbete huvudsakligen legat på det redaktionella

och lagtekniska området — vilket också bekräftas av kommitténs

sammansättning — men att kommittén dock ingalunda inskränkt sig till

en sådan redaktionell översyn utan tvärtom framlagt förslag som radikalt

skiljer sig från nu gällande ordning. Härom framhåller förbundet.

Motiv för så vittgående och enligt den medicinska sakkunskapen opåkallade

förändringar av den beslående ordningen ha av kommittén icke

kunnat framläggas. De enda klart redovisade ha rört kommitténs strävan

att tillgodose lagtekniska syften i förenklingens och överskådlighetens intresse,

medan de tankegångar, som fört kommittén in på förändrandet av

den föreliggande verkligheten som en oundviklig följd härav blivit inhöljda

i en ridå av ord. Resonemangen bli osammanhängande och ologiska och

kommittén motsäges av sig själv i flera väsentliga sammanhang på så

grundligt sätt, att ingen remissinstans kunde göra det bättre.

Förbundet framhåller vidare, att läkarnas ställning i den föreslagna

sjukhuslagen i alla icke rent professionella sammanhang har försvagats —

detta i en utsträckning som enligt förbundet motiverar frågan »huruvida

ett sjukhus i första hand är en institution för sjukvårds bedrivande eller

en filial för administrerande instanser med vidhängd sådan vård». Förbun
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr It) är 1951)

31

del finner det anmärkningsvärt, att den tredje parten i den av våra sjukhus

intresserade triaden — de människor, som är i behov av vård — i stor

utsträckning synes ha kommit ur betänkandets blickfång. Förbundet uttalar,

att man i väsentliga avseenden finner, att de bakom förslaget liggande

tankegångarna bär vittnesbörd om »en flagrant brist på kännedom

om vad omhändertagandet av sjuka människor egentligen innebär och en

mekanistisk, skrivbordsmässig syn på hälsa och sjukdom».

Förbundet fortsätter.

Mera speciellt förefaller en atmosfär av misstro gentemot läkarnas förmåga

att utveckla och leda sjukvården liksom ock till deras redobogenhet

att bära ett med frihet förknippat ansvar att i så hög grad genomsyra

betänkandet, att orsaken härtill måste efterlysas. Denna återfinnes icke

i den anförda motivkretsen, försåvitt icke det något genanta påståendet

att »skickliga ekonomer och administratörer sällan äro skickliga läkare»

skall anses innebära en kritik av läkarnas ledareegenskaper och därmed

ett fastslående av föreslagna begränsningars nödvändighet.

Det skall emellertid villigt erkännas att betänkandet ingalunda är entydigt.

Lagförslagets formuleringar äro för det första icke ett logiskt utflöde

av anförda motiveringar, vilkas mångordighet, vaga formuleringar

och icke sällan återkommande motsägelser möjliggöra ett obestämt antal

tolkningar och därmed också slutsatser, som icke stå i samklang med de

i lagförslaget framlagda. EU intryck av att detta i första hand färdigställts

och först i efterhand hjälpligt motiverats, låter sig icke avvisa. För det

andra erbjuder själva lagtexten också tolkningsmöjligheter, i vissa fall så

vittgående att en i enlighet därmed utformad verklighet kan bli ytterst

mångskiftande. Mest koncis är lagen där den berövar läkarna befogenheter

att även i fortsättningen länka sjukhusvården in på medicinskt sett sunda

banor och inskränker deras frihet att på bästa sätt gestalta sina relationer

till de vårdbehövande. Administrationen lämnar den däremot vidsträckta

möjligheter att förfara så som den finner för gott.

Sveriges yngre läkares förening framhåller som sin uppfattning, att de

svenska läkarorganisationerna aldrig tidigare haft att avgiva yttrande över

ett kommittébetänkande som innefattat så radikala förslag till genomgripande

principiella förändringar. Föreningen anför.

Man synes enligt föreningens uppfattning inom sjukhuslagstiftningskommittén

icke ha skaffat sig tillräcklig inblick i konsekvenserna av ett

genomförande av de framlagda förslagen. Dessa innebär nämligen för såväl

sjukvårdens huvudmän som för inom sjukvården anställd personal - främst läkarna — fullständigt revolutionerande förändringar. För de kommunala

huvudmännens vidkommande innebär förslagen en väsentlig utvidgning''

av huvudmannaskapets förpliktelser. Detta måste medföra enorma

pålagor av administrativ och ekonomisk art, vars storleksordning icke på

förhand kan överblickas. För läkarna innebär förslagen så långtgående förändringar

i deras ställning i yrkesutövningen, att lagen eller lagens anda

redan av detta skäl icke kan accepteras. Även för den vårdsökande allmänheten

innebär förslagen, upphöjda fill lag, djupgripande förändringar.

Förslagens genomförande skulle medföra ytterligare och mycket långlgående

steg i riktning mot avskaffandet av det fria läkarvalet. Förslaget

opaginerad Kontrollera mot PDF

.''(2

Kungl. Maj:is proposition nr li) ar 195!)

går uppenbart ut på en institutionalisering av den öppna vården. Inom läkarkåren

har man eljest på senare tid kommit till uppfattningen, att även

huvudmännen vore intresserade av att söka flytta ut stora delar av den

öppna vården utanför sjukhusen.

Medicinska fakulteten i Lund anser, att man vid utarbetande av förslaget

ej tillräckligt beaktat den vetenskapliga forskningens och den medicinska

undervisningens behov.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet framhåller.

Kollegiet måste framlägga sina allvarliga betänkligheter beträffande den

framtida rekryteringen av icke blott chefsposterna utan även av de underordnade

läkartjänsterna vid landets sjukvårdsinrättningar i det fall det

framlagda lagförslaget kommer att stadfästas. Ur den synpunkt kollegiel

har att företräda synes det uppenbart, att den radikala inskränkning av

sjukhusläkarnas yrkesfrihet, som förslaget innebär, icke är ägnad att uppmuntra

till långvariga kostsamma specialutbildningar. Förslaget kommer

därigenom att menligt inverka på den allmänna standarden inom sjukhusläkarkåren

och minskar på så sätt de ur kollegiets synpunkt ytterst viktiga

förutsättningarna för den bästa möjliga undervisningskompetensen hos

läkarpersonalen vid de större sjukvårdsinrättningarna runt om i landet,

till vilka en betydande assistent- och efterutbildningstjänstgöring enligt

nu gällande bestämmelser för läkarutbildningen är avsedd att förläggas.

Även Sveriges förenade studentkårer anser, att kommittén icke tagit tillräcklig

hänsyn till den medicinska undervisningen och de behov som föranledes

därav.

Kommitténs uttalande, att en revision av gällande sjukhuslagstiftning

bör ske utan hinder av det utredningsarbete som f. n. pågår inom kommittén

för översyn av hälso- och sjukvården i riket, understrykes av bl. a.

medicinalstyrelsen och nyssnämnda kommitté (majoriteten). Erinringar

eller kritik förekommer dock i yttrande från bl. a. kanslern för rikets universitet,

medicinska fakulteten i Lund, Sveriges läkarförbund och Sveriges

yngre läkares förening.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket framhåller, att

kommittén i likhet med sjukhuslagstiftningskommittén ser fram emot en

sjukvårdslag eller hälso- och sjukvårdslag, som reglerar håde öppen och

sluten, somatisk lika väl som mental sjukvård samt såväl förebyggande

vård som kurativ vård och medicinsk rehabilitering. Kommittén understryker

i detta sammanhang, att de reformbehov som föreligger beträffande

sjukhuslagen och sinnessjuklagen är så trängande, att de oundgängligen

måste tillgodoses med det allra snaraste — tillgodoseende av dessa

omedelbara behov får därför ej uppskjutas med hänsyn till i och för sig

välmotiverade framtidsprognoser. Kommittén framhåller vidare.

Det är t. o. in. tänkbart att framtidsmålet kan nås snabbare än eljesl

om man på angivet sätt inriktar sig på en utveckling som fortgår etappvis.

Det kan nämligen visa sig vara svårt att komma dit man önskar, om man

skulle våga försöket att i ett sammanhang dels tillgodose alla de speciella

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

33

reformbehov i lagstiftningen som i dagens läge är omedelbart aktuella och

dels samtidigt samordna de olika lagkomplexen.

Kommittén anför i detta sammanhang, att sjukhuslagstiftningskommitténs

förslag är så utformat, att det framdeles lätt kan inarbetas i en allmän

hälso- och sjukvårdslag.

Kanslern för rikets universitet anser, att förslagen ej bör föreläggas riksdagen

innan kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket framlagt

sitt betänkande.

I yttranden från medicinska fakulteten i Lund, Sveriges läkarförbund

samt Sveriges yngre läkares förening anmärker man mot att revisionen av

sjukhusförfattningarna icke uppskjutits till dess kommittén för översyn av

hälso- och sjukvården i riket avslutat sitt arbete. Sveriges yngre läkares

förening anser denna omständighet vara så graverande, att föreningen på

bl. a. denna grund underkänner förslaget i dess helhet.

Departementschefen

Som jag inledningsvis anmärkt har vår sjukhuslagstiftning bestått i huvudsak

oförändrad ända sedan 1928. Under denna tid av 30 år har landets

sjukhusväsen undergått en mycket kraftig utveckling och det utgör i dag

ett av de viktigaste och mest omfattande verksamhetsfälten för den kommunala

självstyrelsen. Det är uppenbart att till följd av denna utveckling

och omgestaltning och de väsentligt ändrade samhällsförhållandena i övrigt

den på 1920-talet utarbetade lagstiftningen kommit att framstå som föråldrad.

Dess innehåll och utformning motsvarar icke längre de krav man

i dag måste ställa på en sådan lagstiftning. I vissa hänseenden överensstämmer

de faktiska förhållandena icke längre med lagstiftningen, medan

den i andra delar rentav verkat hindrande på utvecklingen. Under sådana

omständigheter måste det vara en angelägen uppgift att anpassa lagstiftningen

efter utvecklingen och att tillse, att lagstiftningen för framtiden

icke lägger hinder i vägen för fortsatt framåtskridande på detta viktiga

område av samhällsverksamheten.

Behovet av en översyn av sjukhuslagstiftningen har också redan i slutet

på 1940-talet kraftigt understrukits av de ansvariga myndigheterna; såväl

medicinalstyrelsen som huvudmännen och deras centrala förbund har i

olika sammanhang hemställt om en översyn och framhållit angelägenheten

av att denna kommer till stånd snarast möjligt.

En sådan översyn har nu verkställts av sjukhuslagstiftningskommittén.

Kommitténs förslag innebär en genomgripande formell överarbetning av

lagstiftningen och — i enlighet med sina direktiv — har kommittén givetvis

även behandlat bestämmelsernas materiella innebörd.

Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag eller lämnar det

utan erinran. Det understrykes därvid från flera håll, där sakkunskapen

beträffande sjukvårdsfrågor är starkt företrädd, att kommitténs förslag är

3 — Bihany till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 19

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

väl avvägt och i hög grad ägnat att möjliggöra betydelsefulla reformer

inom sjukhusväsendet. Man framhåller att förslaget är anpassat efter

rådande förhållanden och att det innebär en realistisk bedömning av de

föreliggande problemen. Även vår högsta medicinska myndighet, medicinalstyrelsen,

har i huvudsak godtagit kommitténs förslag. Ur lagteknisk synpunkt

anses förslaget innebära väsentliga förbättringar.

Från läkarhåll, och framför allt från läkarnas fackliga organisationer,

har förslaget emellertid utsatts för en mycket kraftig kritik; man har

funnit förslaget »revolutionerande» och ägnat att »ödelägga samarbetet

mellan läkarna och samhället».

För egen del kan jag icke finna annat än att förslaget i huvudsak innebär

just den anpassning av lagstiftningen efter de faktiska förhållandena

som man velat uppnå och ett undanröjande av formella hinder mot en

fortsatt ändamålsenlig utveckling av den sjukvårdande verksamheten.

Det är därför också naturligt att det stora flertalet remissinstanser ansett

sig kunna stödja förslaget. Uppenbarligen är det här icke fråga om några

»revolutionerande» förslag i svenskt sjukhusväsende. Påståendena härom

från läkarhåll får anses betydligt överdrivna. Att kommittéförslaget skulle

innebära ett åsidosättande av de sjukas intressen och de ekonomiska konsekvenserna

för huvudmännen, motsäges klart av övriga remissyttranden.

I det följande kommer jag att utförligt behandla de i remisskritiken berörda

frågorna. Vissa av dessa har jag ansett böra lösas på annat sätt än

vad kommittén föreslagit. Vidare har jag — liksom en del remissinstanser —

funnit, att kommitténs lagförslag icke är helt entydigt och måhända icke

alltid tillräckligt koncist utformat. Delvis torde möjligen kritiken från

läkarhåll ha sin grund i sistnämnda förhållanden.

I några remissyttranden har framhållits, att en revision av sjukhuslagstiftningen

bort anstå till dess kommittén för översyn av hälso- och

sjukvården avslutat sitt arbete. Jag kan icke dela denna uppfattning. Visserligen

synes mig tanken att man en gång skall nå fram till en enhetlig sjukvårdslag

eller hälso- och sjukvårdslag, som reglerar både öppen och sluten

vård och såväl somatisk som mental sjukvård, tilltalande och måhända

bör detta uppställas som ett framtidsmål, när det gäller lagstiftning på

sjukvårdens område. Uppenbarligen måste detta emellertid bli ett arbete

på ganska lång sikt och tills vidare är det ofrånkomligt att gå fram i etapper;

att i ett sammanhang lösa alla dessa stora lagstiftningsfrågor, som

var för sig gjorts till föremål för särskilda utredningar, är knappast

möjligt. Det skulle dessutom medföra att mycket angelägna lagstiftningsreformer

skulle få anstå ytterligare åtskilliga år. Man synes under sådana

förhållanden nu böra börja med sjukhuslagstiftningen, på vars område

reformbehovet — såsom jag redan nämnt — sedan länge gjort sig starkt

gällande. Så långt möjligt bör lagen emellertid utformas så att den i framtiden

kan inpassas i ett större sammanhang. Jag vill i anslutning härtill

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

framhålla att kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket själv

understrukit, att de reformbehov som föreligger beträffande sjukhuslagstiftningen

är så trängande, att de oundgängligen måste tillgodoses med

det allra snaraste och att ett tillgodoseende av dessa omedelbara behov ej

får uppskjutas med hänsyn till i och för sig välmotiverade framtidsprognoser.

Sistnämnda kommitté tillägger att förslaget till ny sjukhuslag är så

utformat, att det framdeles lätt kan inarbetas i en allmän hälso- och sjukvårdslag.

Jag anser sålunda att sjukhuslagstiftningskommitténs förslag till ny

sjukhuslag m. m. nu bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet. På åtskilliga

punkter i förslaget har jag emellertid funnit den framförda kritiken

befogad. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten av att erhålla så enkla

och otvetydiga bestämmelser som möjligt har jag inom inrikesdepartementet

låtit överarbeta kommitténs förslag. Resultatet härav torde innefatta

en rimlig avvägning mellan olika intressen, samtidigt som lagtexten i hög

grad förenklats.

III. Sjukhuslagstiftningens utformning

Gällande bestämmelser

De författningar, som reglerar den av landsting och städer utanför landsting

samt övriga primärkommuner bedrivna slutna sjukvården, är i första

hand sjukhuslagen eller, som den officiellt heter, lagen den 20 december

1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus och

sjukhusstadgan av samma dag (nr 1045). Dessa författningar är grundläggande

för det kommunala sjukhusväsendet. De kompletteras emellertid

av en rad i annan ordning givna föreskrifter. Sålunda innehåller epideinilagen

vissa bestämmelser om epidemivårdanstalter —- om dylika anstalter

finns föreskrifter delvis i sjukhuslagen och sjukhusstadgan och delvis i

epidemilagen. För kroppssjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö gäller

särskilda av Kungl. Maj :t fastställda reglementen, de två första utfärdade

den 20 december 1940 (nr 1047 och 1048) och det senare den 22 juni

1945 (nr 300). Dessa reglementen bygger i det väsentliga på den allmänna

regleringen i sjukhuslagen och -stadgan men upptager i övrigt ett stort

antal särbestämmelser av olika slag. Sedan gammalt finns vidare ett särskilt

reglemente för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund -— det

nu gällande reglementet är fastställt av Kungl. Maj:t den 5 december 1941.

På senare tid har även tillkommit ett särskilt reglemente, om än av mera

begränsad räckvidd, gällande för Västerbottens läns landstings centrallasarett

jämte epidemisjukhus i Umeå. Detta reglemente är fastställt av

Kungl. Maj :t den 6 november 1952. Vidare har Kungl. Maj :t den 28 december

1956 fastställt särskilt reglemente för garnisonssjukhuset i Boden, centrallasarett

i Norrbottens län.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

För den slutna kommunala mentalsjukvården gäller ävenledes särskilda

föreskrifter. De vårdhem för lättskötta sinnessjuka, som drives av landstingen,

regleras sålunda i 4 kap. stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående

sinnessjukvården i riket, i fortsättningen benämnd sinnessjukvårdsstadgan.

De kommunala sinnessjukhusen behandlas i 2 kap. av samma

stadga. Även beträffande mentalsjukvården gäller emellertid särbestämmelser

för Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa är fastställda genom kungl.

brev den 6 december 1935.

För statens sjukhus gäller särskilda bestämmelser. Sålunda må här nämnas

reglementet för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, fastställt

genom kungl. brev den 16 januari 1953, och reglementet den 19 december

1952 för akademiska sjukhuset i Uppsala samt reglementet den 18 juni

1949 för allmänna barnbördshuset i Stockholm. Såvitt angår mentalsjukvård

och statens sinnessjukhus finns bestämmelser i sinnessjuklagen den

19 september 1929 (nr 321) och i den tidigare omnämnda sinnessjukvårdsstadgan.

Sjukhuslagstiftning skommittén

Vad först angår epidemivårdanstalter erinrar kommittén om att genom

lag den 5 april 1946 (nr 129) de allmänna sjukhusförfattningarna gjordes

tillämpliga på epidemivårdanstalter men att samtidigt de gamla bestämmelserna

i epidemilagen i stort sett bibehölls. Steget mot sammansmältningen

av epidemivårdanstalter med övriga sjukvårdsanstalter bör enligt

kommittén nu tagas fullt ut och de i epidemilagen kvarstående sjukhusbestämmelserna,

i den mån de alltjämt är erforderliga, överflyttas till sjukhuslagen.

Det gäller 16—20 §§ epidemilagen, som bör kunna ersättas med

en paragraf i en ny sjukhuslag.

En principiellt viktigare fråga är enligt kommittén om den slutna mentalsjukvården

bör bibehållas i en speciallagstiftning, skild från den som gäller

sjukhusvården i övrigt. Givet är, säger kommittén, att vissa bestämmelser

rörande mentalsjukvården måste avvika från vad som gäller för kroppssjukvården.

Här kommer främst i fråga förfarandet vid intagning och utskrivning

av patienter. På kroppssjukhus kräver dessa åtgärder föga av författningsmässig

reglering. För sinnessjukhusen åter har in- och utskrivning

av patienter ansetts vara synnerligen viktiga moment, beroende på

att sinnessjukvården nödgas tillämpa retentionsrätt beträffande vissa intagna

patienter och att sålunda ett tvångsmässigt kvarhållande av patienter

på sjukhus ifrågakommer. Dessa frågor har därför ingående reglerats i

lag, närmare bestämt i sinnessjuklagen. Denna innehåller generella föreskrifter

om patienters in- och utskrivning, vilka äger tillämpning vare

sig det är fråga om statliga, kommunala eller enskilda sinnessjukhus,

och uppenbarligen bör, uttalar kommittén, också reglerna på detta om
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

råde vara desamma oavsett vem som driver sjukhuset. Det kan icke

komma ifråga att för de kommunala sjukhusens behov utarbeta särskilda

bestämmelser om in- och utskrivning av psykiskt sjuka. En kommunal

sjukhuslag behöver därför i detta hänseende icke upptaga annat än en

hänvisning till de allmänna föreskrifter som sinnessjuklagen innehåller.

Det behov av särbestämmelser för sinnessjukhusen, som finns på detta viktiga

område, utgör sålunda intet praktiskt hinder för en författningsmässig

samordning av kropps- och sinnessjukhusen. Olikheterna i övrigt mellan

dessa grupper av sjukhus är ur administrativ synpunkt icke stora. Nu gällande

föreskrifter för kommunala sinnessjukhus — 104 § sinnessjukvårdsstadgan

— är också konstruerade så, att de i första hand innehåller en föreskrift

om att sjukhuslagens och sjukhusstadgans bestämmelser skall gälla

och därefter anger de undantag som funnits erforderliga. Undantagen gäller

inga centrala ämnen och de kan utan svårighet införas direkt i sjukhuslagen

och -stadgan. En del är dock föråldrade och kan helt utgå. Vad slutligen

angår den reglering, som kräves för vårdhemmen för de lättskötta sinnessjuka,

är denna enligt kommittén enkel — den anknyter mycket nära till

vad som gäller för t. ex. kronikeranstalter — och låter sig utan svårighet

inarbetas i den allmänna lagregleringen.

Det har synts kommittén innebära en uppenbar vinst att sinnessjukhus

och vårdhem för sinnessjuka införes under i princip samma bestämmelser

som gäller för kroppssjukhus. Vinsten ligger icke endast på det redaktionella

och administrativa planet. Ur principiell synpunkt anser kommittén

det nämligen vara betydelsefullt, att mentalsjukvårdens särställning inom

sjukvården i stort, understruken genom en från kroppssjukvården fristående

författningsmässig reglering, brytes. Även om lagstiftningens konstruktion

i och för sig icke har så mycket att betyda härvidlag, bör den

dock, framhåller kommittén, vara ägnad att i sin mån understryka vår

tids strävan att likställa mentalsjukvården med andra former av sjukvård.

Också en annan omständighet talar för att sinnessjukvårdsanstalterna bör

författningsmässigt samordnas med övriga sjukvårdsanstalter. Det råder

nu det egendomliga förhållandet, alt den för sinnessjukvårdsanstalterna påkallade

författningsregleringen i sin helhet ges i administrativ ordning, medan

kroppssjukhusen i första hand regleras i lag. Kommittén kommer fram

till den ståndpunkten att det icke föreligger tillräckliga skäl att bibehålla

konstitutionellt olika regleringar av kroppssjukvården och mentalsjukvården.

Av väsentlig betydelse för en ny lagstiftning är vidare frågan, huruvida de

nuvarande särreglementcna för de tre största städerna måste eller bör bibehållas

eller om även dessa städers sjukhus kan inordnas under den allmänna

lagstiftningen. Författningstekniskt sett är särreglementcna varken

särskilt lämpliga eller lättillgängliga. En närmare granskning av särbestämmelsernas

sakliga innehåll ger enligt kommittén vid handen, att det i själva

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

verket icke är särskilt mycket som kräver en specialreglering. Det är i stort

sett endast den centrala administrationen, som påkallar särskilda föreskrifter.

Koncentrationen av ett flertal, delvis mycket stora sjukhus till en

stads begränsade område ger helt naturligt anledning till andra lösningar

av administrationsproblemen än inom landstingsområdena. De erforderliga

avvikelserna är dock inte av mera genomgripande natur än att de utan svårighet

kan inarbetas i en för hela landet gällande lagstiftning. De undantagsföreskrifter,

som storstadsreglementena i övrigt innehåller, är oftast

icke så sakligt betingade, att det numera finns tillräcklig anledning att

bibehålla dem.

Vad angår reglementet för lasarettet och epidemisjukhuset i Umeå, vilket

tillkommit endast för att möjliggöra en annan förvaltningsordning än den

eljest gängse — lasarettsdirektör i stället för styresman och syssloman —

kan detta enligt kommittén framdeles upphöra att gälla, då den lagstiftning,

som kommittén föreslår, även upptager regler för en administration av

denna typ. Däremot har det icke synts lämpligt att låta den allmänna regleringen

gälla för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund. För detta

sjukhus, vilket har karaktär av undervisningssjukhus, gäller sedan gammalt

åtskilliga särbestämmelser. Med hänsyn härtill synes det lämpligare

att även i fortsättningen särskilt reglemente tills vidare gäller för detta

sjukhus.

Sammanfattningsvis har kommittén sålunda funnit, att alla de författningar

och särreglementen vid sidan av sjukhuslagen och sjukhusstadgan,

vilka för närvarande innehåller föreskrifter om kommunala sjukhus, kan

slopas utom reglementet för Lunds sjukhus. Upphävas kan alltså 16—20 §§

epidemilagen, 2 kap. sinnessjukvårdsstadgan (kommunala sinnessjukhus),

4 kap. samma stadga i vad det gäller kommunala vårdhem för sinnessjuka,

de tre reglementena för Stockholms, Göteborgs och Malmö städers kroppssjukhus,

de tre motsvarande reglementena för samma städers sinnessjukhus

samt reglementet för lasarettet och epidemisjukhuset i Umeå. Med det

undantag som nyss anförts bör följaktligen, framhåller kommittén, hela

regleringen av det kommunala sjukhusväsendet kunna ges i sjukhuslagen

och sjukhusstadgan.

Vid revisionen av sjukhuslagen och sjukhusstadgan är det angeläget att

få till stånd lämpligaste möjliga fördelning av författningsmaterialet mellan

lagen och stadgan. Här inställer sig med andra ord frågan vilka föreskrifter

som måste eller bör ges i lag och vilka som bör meddelas av Kungl. Maj :t

ensam. I detta hänseende torde enligt kommittén kunna sägas, att det råder

ett utbrett missnöje med den nuvarande sjukhuslagstiftningen, vars systematik

är föga tillfredsställande. Ämnen, som behandlas i lagen, återkommer

ofta i stadgan, varför det i allmänhet är nödvändigt att konsultera båda författningarna

för att finna regleringen av ett visst ämne.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

39

Även om en granskning av författningsmaterialet från konstitutionell

synpunkt klargör, att vissa bestämmelser förutsätter en lagreglering och

att vissa tillhör Konungens förordningsmakt, ger enligt kommittén granskningen

beträffande andra bestämmelser icke något otvetydigt svar. Det

blir med andra ord i många fall en omdömes- eller lämplighetsfråga, till

vilket område en bestämmelse bör hänföras. Utvecklingen har enligt kommittén

lett fram till att den allmänna regleringen av sjukhusväsendet ges

i två författningar, vilka båda anses kräva riksdagens medverkan om än

i olika former och i delvis olika omfattning. Sjukhusstadgan, från början

avsedd som en rent administrativ författning, har kommit att innehålla

bestämmelser av två typer: viktigare föreskrifter, som icke kan ändras utan

riksdagens hörande, och mindre väsentliga, som icke behöver underställas

riksdagen. Denna ordning finner kommittén allt annat än rationell och

förmenar att den är huvudanledningen till den otillfredsställande systematiken.

Alla de bestämmelser, som kan anses kräva riksdagens medverkan,

bör enligt kommittén sammanföras i lagen. Om så sker, vinnes stora fördelar

ur redaktionell synpunkt. Vid utarbetandet av de nya författningarna

har kommittén därför följt denna linje.

Kommittén har också beaktat praktiska synpunkter i större utsträckning

än som varit fallet vid den tidigare lagstiftningen. Hellre än att bryta sönder

ett stadgande i två delar, en att givas med riksdagen och en som utfärdas

av Kungl. Maj :t, har sålunda i vissa fall i kommitténs förslag regleringen i

sin helhet givits i lagen, därest detta icke ansetts medföra olägenheter i tilllämpningen.

Genom den ändrade uppdelning av författningsmaterialet, som

kommittén föreslår, kommer tyngdpunkten i fortsättningen att mer än

tidigare ligga på föreskrifterna i lagen. Stadgan innehåller bestämmelser,

som är av påtagligt lägre valör, väsentligen instruktionsföreskrifter för

läkare och övriga befattningshavare. Kommittén har utgått från att det i

fortsättningen skall ligga inom Kungl. Maj :ts befogenhet att utan riksdagens

hörande företaga ändringar i stadgans samtliga bestämmelser.

Kommittén har haft under övervägande att i ett sista avsnitt av lagen

införa de bestämmelser som erfordras för av enskilda personer, stiftelser

och föreningar drivna sjukvårdsanstalter. Dessa regleras för närvarande,

om de avser kroppssjukvård, i stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående

enskilda sjukhem och förlossningshem och, om de avser mentalsjukvård, i

sinnessjukvårdsstadgan. I den mån dylika anstalter åtnjuter statsbidrag

till driften är de som regel underkastade åtskilliga föreskrifter i vederbörande

statsbidragsförfattning. Kommittén har emellertid stannat vid att

låta den föreslagna sjukhuslagen och sjukhusstadgan endast avse den kommunala

sjukhusvården. De bestämmelser som gäller för enskilda sjukvårdsanstalter

har kommittén likaledes ansett böra överses och revideras så att

de i möjligaste mån anknyter till vad som gäller för kommunala anstalter.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Kommittén har i december 1957 framlagt betänkande (stencilerat) med

utredning och förslag angående sjukvårdsanstalter som drives av enskilda.

Betänkandet har remissbehandlats.

När det gäller lagstiftningens omfattning framhåller kommittén vidare,

att gällande sjukhusstadga kännetecknas av en i de flesta avseenden synnerligen

detaljerad reglering. Särskilt i vad gäller den rent ekonomiska förvaltningen

av sjukhusen ter sig denna i våra dagar icke blott obehövlig

utan även i viss mån stridande mot den kommunala självstyrelsens idé.

Någon anledning att i en modern sjukhuslagstiftning intaga detaljerade

bestämmelser i ekonomiska angelägenheter finns icke enligt kommittén.

Kommittén påpekar slutligen att sedan revisionen av sjukhuslagstiftningen

slutförts bör reglementena för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar

i Lund, akademiska sjukhuset i Uppsala, allmänna barnbördshuset

och karolinska sjukhuset överses.

Remissyttrandena

De allmänna synpunkter kommittén framfört i frågan om de riktlinjer,

efter vilka ny sjukhuslagstiftning bör utformas, biträdes av det övervägande

antalet remissinstanser. Kritik förekommer dock, huvudsakligen mot vad

kommittén anfört om specialbestämmelser för vissa undervisningssjukhus.

Man uttrycker allmänt sin tillfredsställelse med att den rättsliga regleringen

av olika sjukvårdsformer föreslås ske i en och samma lag.

I flera yttranden betonar man särskilt vikten av att, såsom föreslagits, mentalsjukvården

regleras i samma lag som kroppssjukvården. Detta innebär,

framhåller medicinska fakulteten i Göteborg »ett avståndstagande från

envist kvarvarande fördomar, att det skulle föreligga någon principiell skillnad

mellan sjukdomar med övervägande somatiska och sjukdomar med

övervägande mentala symptom». — I fråga om de i epidemilagen kvarstående

sjukhusbestämmelserna delar bl. a. svenska epidemiologföreningen

kommitténs uppfattning att dessa bör utgå och ersättas med bestämmelser

i sjukhuslagen.

Kommitténs förslag att de tre största städernas sjukhus

bör inordnas under den nya sjukhuslagen godtages

principiellt av så gott som samtliga remissinstanser. Sålunda framhåller

t. ex. svenska stadsförbundet, att ett slopande av ifrågavarande särbestämmelser

ur administrativ synpunkt är förmånligt. Genom den föreslagna

utformningen av sjukhuslagstiftningen har dessa bestämmelser blivit

obehövliga. Svenska barnmorskcförbundet anser, att i princip bör

samma författningsbestämmelser kunna gälla för såväl den av landstingen

som den av de största städerna bedrivna hälso-, sjuk- och förlossningsvården.

Förbundet ifrågasätter dock, huruvida icke även i fortsättningen specialbestämmelser

är erforderliga i vad gäller de största, utanför landsting

liggande städerna.

s. 41 Kontrollera mot PDF

KunijI. Maj.ts proposition nr 1!) år 195!)

41

Kommitténs uttalanden i fråga om lagstiftningens omfattning

biträdes av remissinstanserna. I några yttranden, bl. a. de som

avgivits av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, karolinska

institutets lärarkollegium, Örebro läns landstings förvaltningsutskott

och svenska landskommunernas förbund, anser man dock att förslaget till

sin utformning gjorts alltför detaljrikt. Man framhåller, att trots att kommittén

uppenbarligen bemödat sig om att utmönstra mycket av den detaljreglering

som förekommer i nu gällande rätt, det i förslagen likväl införts

bestämmelser som måste anses strida mot den kommunala självstyrelsens

idé.

Sålunda anför kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket,

efter att ha påpekat alt alltför många detaljbestämmelser förekommer i

förslagen, bl. a. följande.

Inte minst bör, när det gäller sådana bestämmelser, återhållsamhet iakttagas

i fråga om sådana förhållanden som bör regleras avtalsvägen. överhuvud

taget är det olämpligt att binda både huvudmän och andra parter

genom alltför ingående detaljbestämmelser. som dessutom, på grund av de

ständiga förändringar som äger rum, lätt kan bli helt inaktuella eller i värsta

fall kan hindra en utveckling som befinnes värdefull, men som icke kunnat

förutses vid lagens avfattning. Vi utgår från att en översyn av både lag

och stadga företages ur dessa synpunkter innan slutligt förslag framlägges.

Å andra sidan uttalar man i flera yttranden sin tillfredsställelse med den

avvägning som kommittén gjort i detta avseende. Svenska landstingsförbundet

yttrar härom.

Olika meningar kunna självfallet råda, huru ingripande och detaljerad

en sjukhuslagstiftning bör vara. Om med rätt eller orätt har sjukhusväsendet

sedan gammalt ansetts böra göras till föremål för en detaljreglering

av vida mera ingående natur än som gäller på andra områden av den kommunala

verksamheten. Till dels kan detta förklaras av historiska skäl men

framför allt torde det vara verksamhetens ömtåliga karaktär som medverkat

härtill. Kommittén har, vill det synas, lyckats göra en avvägning,

som i stort sett motsvarar tidens krav utan att därför ge avkall på de historiska

traditionerna.

Kommitténs uttalande, att en specialreglering för Malmöhus läns

sjukvårdsinrättningar i Lund tills vidare bör bibehållas,

beröres av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket och styresmannen

för Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. I yttrandena ifrågasättes

om det icke är möjligt att i sjukhuslagen inbegripa det särreglemente som

gäller för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund.

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott anser, att ett nytt reglemente

för landstingets sjukvårdsinrättningar i Lund med det snaraste bör

upptagas till behandling, så alt detta kan träda i tillämpning samtidigt med

den nya lagstiftningen. Utskottet framhåller, att de särskilda omständigheter

som föreligger vid undervisningssjukhusen kan motivera vissa avvikelser

från lagförslagets regler.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Departementschefen

En av de viktigare uppgifterna vid utarbetandet av en ny sjukhuslagstiftning

måste vara att i görligaste mån försöka få fram enhetliga bestämmelser

samlade i så få författningar som möjligt. Såsom framgår av det

tidigare anförda är bestämmelserna f. n. splittrade på ett flertal skilda författningar

och jämväl det materiella innehållet i bestämmelserna är i viss

utsträckning olika för olika sjukhus eller slag av sjukhus. Dessa förhållanden

— som delvis är en följd av den snabba utvecklingen under de

senaste årtiondena — är uppenbarligen otillfredsställande och i hög grad

ägnade att försvåra tillämpningen av bestämmelserna. Även med hänsyn

till bestämmelsernas konstitutionella natur måste de nuvarande förhållandena

anses otillfredsställande. Man synes böra sträva efter att klart skilja

på sådana frågor som bör regleras i lag å ena sidan och vad som är av den

natur, alt det kan och bör regleras i administrativ ordning — utan riksdagens

medverkan — å andra sidan. Detta har icke alltid skett i de nuvarande

författningarna. Sålunda innehåller t. ex. gällande sjukhusstadga

även bestämmelser vilka ansetts böra underställas riksdagen för yttrande.

Nyss angivna princip för uppdelning av författningsmaterialet medför visserligen

att man kan behöva gå till två författningar för att finna hela regleringen

av en viss fråga, men detta utgör likväl icke någon sådan olägenhet

att man för den skull bör bryta mot nyssnämnda huvudprincip i vår lagstiftning.

Vad angår de olika sjukvårdsformer som i enlighet med kommitténs

förslag nu bör sammanföras i en och samma lag är det särskilt tillfredsställande

att kunna i viss utsträckning sammanföra bestämmelserna om

kroppssjukvård och mentalsjukvård i en lag. Även om det här endast rör

sig om en kanske mera formell åtgärd får det från principiell synpunkt

anses innebära ett viktigt steg i strävandena att så långt möjligt likställa

mentalsjukvård med annan sjukvård. Att till sjukhuslagen överflytta de i

epidemilagen kvarstående sjukhusbestämmelserna synes mig vidare följdriktigt.

Det innebär en slutlig sammansmältning av bestämmelserna om

epidemivårdanstalter och övriga sjukvårdsanstalter, vilket medför klara

fördelar ur redaktionell synpunkt. Överhuvudtaget synes det mig innebära

en tillfredsställande anordning att i samma lag kunna reglera så gott som

samtliga vårdformer.

Det är vidare en väsentlig fördel att slippa särreglementen för olika

slag av kommunala sjukhus. Den nuvarande ordningen med t. ex. olika

särreglementen för de tre största städernas sjukhus och inom varje stad

olika reglementen för kroppssjukhus och mentalsjukhus samt särskilda

reglementen för vissa andra sjukhus medför uppenbara olägenheter och

bristande överskådlighet. Det enda särreglemente som skulle behöva bibehållas

i fortsättningen är reglementet för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar

i Lund. Ett särskilt reglemente synes här vara nödvändigt med hän
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959 43

syn till att åtskilliga särbestämmelser erfordras vid detta sjukhus, som

har karaktären av undervisningssjukhus. I övrigt bör, såsom kommittén

föreslagit, hela det kommunala sjukhusväsendet regleras i sjukhuslagen och

sjukhusstadgan.

I enlighet med vad jag nu anfört bör sålunda enligt min mening författningsmaterialet

så långt möjligt sammanföras i en lag, en sjukhuslag,

som upptager enbart sådana bestämmelser, för vilkas antagande kräves

riksdagens medverkan, samt en sjukhusstadga innehållande tillämpningsföreskrifter

och bestämmelser av lägre valör och som bör utfärdas utan

riksdagens hörande. Denna min ståndpunkt innebär att jag på åtskilliga

punkter icke kunnat godtaga kommitténs uppdelning av författningsmaterialet;’

att enbart av praktiska skäl, för att icke bryta sönder ett stadgande

i två delar, i lagen intaga bestämmelser som eljest rätteligen borde intagas

i stadgan synes mig icke böra komma i fråga. Jag har därför även utifrån

denna utgångspunkt låtit omarbeta kommitténs förslag.

Även i en annan mera lagteknisk fråga hyser jag en i förhållande till

kommittén motsatt uppfattning. Det gäller frågan i vilken utsträckning

man i en speciallagstiftning av ifrågavarande art bör hänvisa till motsvarande

bestämmelser i de centrala kommunallagarna i stället för att återge

bestämmelserna i speciallagen. Uppenbarligen är det angeläget att inom

ett visst förvaltningsrättsligt område, såsom i förevarande fall det kommunalrättsliga,

bestämmelserna blir så likformiga och enhetliga som möjligt.

Då man nu i fråga om sjukhuslagstiftningen har att taga ställning till

den formella utformningen av bestämmelserna om sjukvårdsstyrelse och

sjukhusdirektion bör man enligt min mening såvitt möjligt göra landstingslagens

och kommunallagens regler tillämpliga genom hänvisning till

nämnda lagar, och i sjukhuslagen bör därutöver endast upptagas de avvikande

och kompletterande regler, som är erforderliga. Att bestämmelserna

skulle bli mera lättillgängliga om de i sin helhet återgavs i speciallagen

utgör enligt min mening icke tillräckligt skäl för att frångå huvudprincipen

att de grundläggande reglerna angående kommunala organ och

deras verksamhetsformer skall vara att finna i de centrala kommunallagarna.

Genom att på sätt jag nu angivit ur den av kommittén föreslagna lagen

utmönstra alla sådana bestämmelser som kan utfärdas i administrativ

ordning och genom att beträffande sjukvårdsstyrelse och direktion hänvisa

till landstings- och kommunallagarna har det blivit möjligt att avsevärt

skära ned lagtexten. Även i övrigt har vid lagstiftningens överarbetning

i inrikesdepartementet eftersträvats en begränsning och förenkling. Vidare

har åtskilliga detaljbestämmelser överförts från lagen till stadgan och vissa

bestämmelser har helt utmönstrats såsom varande överflödiga eller av

beskaffenhet att kunna inlagas i instruktioner eller arbetsordningar.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

IV. Omfattningen av landstingens vårdskyldighet

A. Sluten vård

Gällande bestämmelser

I 1 § av nuvarande sjukhuslag regleras landstingens huvudmannaskap

för den slutna sjukvården. I paragrafens första stycke stadgas att landsting

och stad, som ej deltar i landsting, åligger att för dem, som har sin

vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller staden, ombesörja

anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager

försorg om sådan vård. I enahanda omfattning bör landsting och stad

ombesörja anstaltsvård vid barnsbörd.

Av paragrafens sista stycke följer emellertid vissa inskränkningar i åläggandet,

nämligen att detta icke gäller anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa

eller konvalescenter.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén framhåller, att det icke torde råda någon tvekan om att skyldigheten

att ombesörja sluten vård även i fortsättningen bör gälla vid »sjukdom,

skada och kroppsfel». Däremot påkallar enligt kommittén bestämmelsen

om vård vid barnsbörd och de tidigare nämnda undantagen från landstingens

skyldighet en närmare granskning.

I fråga om anstaltsvård vid barnsbörd innehåller lagen nu endast att

landsting »bör» anordna sådan vård. Redan i tidigare sammanhang har föreslagits

att barnsbörd skulle jämställas med sjukdom, skada och kroppsfel.

Kommittén framhåller, att anstaltsvården numera är den helt dominerande

vårdformen vid förlossning; är 1954 ägde drygt 97 procent av alla förlossningar

rum å anstalt. Även i det län där antalet hemförlossningar är störst

— Jämtlands län — födes det alldeles övervägande antalet barn eller omkring

75 procent å anstalt. Med hänsyn till dessa förhållanden finns det

enligt kommittén icke längre anledning att sätta anstaltsvård vid barnsbörd

i en särställning i förhållande till sådan vård för sjukdom, skada och

kroppsfel. Kommittén föreslår sålunda, att landstingen ålägges ombesörja

behovet av anstaltsvård vid barnsbörd i den mån icke annan drager försorg

härom.

I fråga om undantaget för anstaltsvård för sinnessjuka anser kommittén

en ingående omprövning vara påkallad. Kommittén erinrar om att särskilda

specialavdelningar numera inrättats å vissa lasarett, s. k. psykiatriska lasarettsavdelningar,

främst avsedda för sådana sjuka, vilkas sjukdom ligger

inom gränsområdet emellan nerv- och sinnessjukdomar, enligt nutida terminologi

psykoneuroser och psykosomatiska sjukdomar. Det råder enligt

kommittén en allmän mening om att dessa avdelningar är av största betydelse

för utvecklingen av mentalsjukvården i dess helhet. Överallt där dylika

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 är 1959

avdelningar inrättats har de också visat sig fylla ett stort behov. Vare sig

man vill hänföra denna vård till sinnessjukvård eller icke bör den även

framdeles ha karaktär av lasarettsvård och som sådan falla under landstingens

huvudmannaskap.

Den anstaltsvård för psykiskt sjuka, som meddelas å sinnessjukhus,

ankommer sedan gammalt på staten. Härifrån gäller dock undantaget att

landstinget enligt gällande sjukhuslag har viss skyldighet att mottaga sinnessjuka

för tillfällig vård, i den män ej Konungen annorledes förordnar.

Genom beslut av Kungl. Maj:t har denna skyldighet eftergivits beträffande

samtliga sjukvårdsområden utom de tre största städerna. Dessa städer har

emellertid enligt särskilda ouppsägbara avtal med kronan på vissa villkor

övertagit sin sinnessjukvård, varför det icke för deras vidkommande erfordras

att i den nya sjukhuslagen intaga någon motsvarighet till berörda

bestämmelse i gällande sjukhuslag, utan den bör kunna utgå.

Kommittén framhåller härefter att under senare år frågan, om icke

huvudmannaskapet även för den egentliga mentalsjukvården borde överflyttas

på landstingen, varit föremål för närmare diskussioner och alt —

även om en allmän överflyttning kommer att dröja — ett ändrat huvudmannaskap

inom ett eller flera landstingsområden kan ifrågakomma inom

en nära framtid. En sådan partiell överflyttning synes kommittén lämpligen

böra ske, icke genom lagstadgande utan efter avtal mellan staten och

respektive landsting i likhet med vad som gäller i fråga om storstädernas

skyldighet att ombesörja sin sinnessjukvård.

Med hänsyn härtill anser kommittén att i sjukhuslagen icke skall intagas

något åläggande för huvudmännen att ombesörja anstaltsvård för sådana

psykiskt sjuka som är i behov av intagning å sinnessjukhus. Lagens bestämmelser

i övrigt bör emellertid vara sådana, att de icke lägger några hinder

i vägen för ett successivt överförande av huvudmannaskapet.

Beträffande en annan gren av mentalsjukvården, nämligen vården av lättskötta

sinnessjuka å vårdhem, anser kommittén, att den utveckling, som ägt

rum sedan åtskilliga år tillbaka, pekar hän mot alt även denna vård bör

omfattas av landstingens vårdskyldighet. I en ny sjukhuslag bör därför

icke göras undantag för den slutna vården av de lättskötta psykiskt sjuka.

Vissa svårigheter är enligt kommittén uppenbarligen förenade med att

fixera skyldighetens omfattning, eftersom de lättskötta psykiskt sjuka

endast utgör eu del av den stora kategorien psykiskt sjuka. Delta talar

givetvis för lämpligheten av ett enhetligt huvudmannaskap för den slutna

mentalsjukvården. Emellertid bör svårigheterna icke heller överdrivas.

Enligt vad statens sinnessjukvårdsberedning uttalade i ett 1950 avgivet betänkande

lämpar sig vårdhemmen för »i huvudsak lugna och ordnade

patienter, som i stort sett kunna sköta sig själva och endast i ringa utsträckning

äro sängliggande». Denna bestämning anser kommittén i fortsättningen

kunna ligga till grund för den praktiska gränsdragningen mel
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

lan de lättskötta och de icke-lättskötla psykiskt sjuka. Den samverkan, som

är erforderlig mellan sinnessjukhusen och vårdhemmen, kan uppnås på

tillfredsställande sätt genom att till läkare vid vårdhem utses läkare vid

det sinnessjukhus, som betjänar orten. Sådan tjänsteförening förekommer

i allmänhet redan nu.

Kommittén påpekar vidare, att alla huvudmän utom Gotlands läns landsting

och Hälsingborgs stad — samt Göteborgs stad varifrån dock här kan

bortses — numera har vårdhem för lättskötta psykiskt sjuka. Det synes

därför icke vara erforderligt med någon övergångsbestämmelse i anledning

av vad kommittén föreslagit. Det föreliggande behovet av vårdhemsplatser

är visserligen ännu långt ifrån tillgodosett men att bestämma någon viss

dag, före vilken utbyggnaden skall vara fullt verkställd, torde icke vara

påkallat och är med hänsyn till rådande byggnadsreglering också vanskligt.

Så skedde ej heller vid landstingens övertagande av kronikervården.

Vad angår anstaltsvården för epileptiker, eller såsom de tidigare benämnts

fallandesjuka, har kommittén föreslagit, att sjukhuslagens undantagsbestämmelse

skall utgå. Detta har redan skett genom lag den 24 maj

1957 (nr 171), enligt vilken undantagsbestämmelsen upphörde att gälla

den 1 januari 1958. Driften av epileptikeranstalterna har i huvudsak

övertagits av landstingen som samtidigt blivit berättigade att under vissa

förutsättningar uppbära statsbidrag. Bestämmelser härom har upptagits

i kungörelsen den 6 juni 1957 (nr 469) om epileptikeranstalter.

Anstaltsvården för konvalescenter var vid tiden för tillkomsten av 1928

års sjukhuslag ett mycket litet uppmärksammat vårdområde och det är

alltjämt föga utvecklat. Förutsättningarna är emellertid nu helt andra.

Anspråken på kvalificerad sjukhusvård har undan för undan stegrats, vilket

fört med sig knapphet på vårdplatser trots att en livlig utbyggnadsverksamhet

ägt rum. Samtidigt har vården undergått en avsevärd intensifiering.

Vårdkostnaderna har skjutit i höjden på ett tidigare oanat sätt. Dessa omständigheter

har lett till allt kortare vårdtider, en utveckling som i och för

sig är rationell. Den har emellertid aktualiserat kraven på tillgång till enklare

och billigare platser för eftervård och konvalescens.

I vidsträckt bemärkelse inrymmer eftervård även konvalescentvård. Vanligare

torde dock vara att göra åtskillnad mellan dessa två vårdområden

och med eftervård avse ett stadium som ligger mellan akutvård och konvalescentvård;

självfallet är dock gränserna mellan dessa vårdområden i

praktiken tämligen obestämbara. Det kan enligt kommittén icke råda någon

tvekan om att det alltid måste åligga sjukhushuvudmännen att ombesörja

eftervård som lämnas å annexavdelningar, efterbehandlingssjukhus eller

E-sjukhus. Det är här endast fråga om huruvida patienten under hela behandlingstiden

skall ligga kvar på akutvårdsplats eller om han under ett

senare skede skall flyttas till särskild eftervårdsplats. Det är alltså endast

en intern fråga, om huvudmannen av ekonomiska eller sociala skäl funnit

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1959

det lämpligt att inrätta särskilda eftervårdsplatser eller icke. På lagstiftningen

inverkar icke detta spörsmål, framhåller kommittén.

Vad angår den egentliga konvalescentvården, så är ännu konvalescentavdelningar

vid lasaretten sällsynta och fristående konvalescenthem, som

drives av sjukhushuvudmännen, förekommer endast i ett fåtal fall. En

betydande del av vårdbehovet på detta område tillgodoses emellertid på

enskild väg men åtskilliga av de privata hemmen åtnjuter ekonomiskt stöd

av landstingen. Med hänsyn till vad sålunda anförts finns det enligt kommitténs

mening icke tillräcklig anledning att vidare undantaga den slutna

konvalescentvården från landstingens vårdskyldighet.

Kommittén anför vidare.

Understrykas bör att det här endast gäller sådan konvalescens som kräver

vård på anstalt. Icke var och en som är konvalescent efter en genomgången

sjukdom kan göra anspråk på att få vård på ett konvalescenthem

eller liknande utan endast den vars konvalescens anses kräva sådan sluten

vård. I de flesta fall tillbringas en konvalescenstid i patientens eget hem.

Ytterligare bör här framhållas, att skyldigheten att ombesörja anstaltsvård

vid konvalescens — liksom annan vård — endast skall gälla »i den mån

icke annan drager försorg om sådan vård». I den utsträckning som behovet

av sluten vård på detta område täckes genom enskilda hem inskränkes

sålunda landstingens skyldigheter.

Av det anförda torde framgå, att den ändring, som kommittén i förevarande

avseende förordar, icke innebär, att varje huvudman måste anordna

och själv driva anstalter för konvalescentvård. Behovet av sådana

anstalter kan t. ex. vara tillgodosett på privat väg. Det kan också vara

möjligt att patienterna får ligga kvar på akutvårds- eller eftervårdsplatser

så länge, att behov av anstaltsvård under den följande konvalescensen icke

erfordras. Förhållandena kan över huvud taget vara mycket växlande inom

olika sjukvårdsområden.

Kommittén kommer därefter in på frågan om åtgärder för att bevara,

återställa eller förbättra patienternas funktions- och arbetsförmåga (rehabilitering).

Kommittén uttalar därvid att sådan verksamhet i större eller

mindre utsträckning alltid har ingått som ett naturligt led i sjukvårdsverksamheten

men mycket är otvivelaktigt alt vinna på om betydligt ökade

resurser kan insättas för detta ändamål. Rehabilitering i vidsträckt

bemärkelse går dock enligt kommittén långt utöver sjukvårdens ram; till

stor del tillhör rehabiliteringsprocessen arbetsvärden och icke sjukvården.

I förevarande sammanhang vill kommittén endast framhålla, att det måste

anses naturligt att landstingens skyldighet att ombesörja anstaltsvård vid

sjukdom, skada och kroppsfel även innefattar erforderliga åtgärder för all

bevara, återställa och förbättra patienternas funktions- och arbetsförmåga,

i den mån sluten sjukvård härför är påkallad. Kommittén anser sålunda

icke erforderligt alt gc grundstadgandet om vårdskyldigheten en ändrad

avfatlning för att det skall läcka även åtgärder av här berört slag. I sakens

natur torde ligga, alt de erforderliga åtgärderna här liksom på andra

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

områden får anpassas efter de tillgängliga resurserna i vad gäller såväl

personal som lokaler.

Kommittén berör härefter frågan om den allmänna konstruktionen av

stadgandet om landstingens vårdskyldighet och anför härom följande.

Vad till en början angår den begränsning som ligger i orden »i den

mån icke annan drager försorg om sådan vår d», så innebär

denna icke, att annan skall vara rättsligt förpliktad att ombesörja viss

vård, utan tar sikte på all vård, som de facto ombesörjes av annan oavsett

om detta beror på skyldighet eller andra omständigheter. Som exempel på

vård, som annan än landsting drager försorg om, kan anföras den vård som

lämnas å enskilda sjuk- och förlossningshem, jubileumsfondens sanatorier,

kustsanatorier, vanföreanstalter, pensionsstyrelsens fristående anstalter,

reumatiker sjukhus m. fl. Det vårdbehov, som täckes genom dessa anstalters

verksamhet, blir automatiskt undantaget från landstingens vårdskyldighet.

I de flesta fall har statsmakterna genom att bevilja statsbidrag till

här nämnda anstalter givit viss sanktion åt att vårdbehovet på dessa områden

helt eller delvis tillgodoses av annan än landsting. Denna sanktionering''

är dock i och för sig utan relevans vid bedömandet av omfattningen

av landstingens förpliktelser men bidrager självfallet till att klarlägga läget.

Det förtjänar emellertid framhållas, att den inskränkning i landstingens

skyldigheter, som följer av ifrågavarande anstalters verksamhet, ingenstädes

är fastslagen i lag. Stadgandets innebörd kan sålunda förändras utan lagändring.

Kommittén uppställer i detta sammanhang frågan om det föreligger

behov av en precisering i en eller annan form av huvudmannaskapets innebörd

beträffande sjukhusvården. Enligt kommittén ligger det i sakens

natur att erforderligt antal vårdplatser skall stå till förfogande för varje

vårdgren. Kommittén framhåller att i själva verket förhåller det sig så, att

sjukhuslagens föreskrift om landstingens huvudmannaskap haft och har

ringa betydelse för sjukhusvårdens utveckling. Efter att ha redogjort för

den utveckling av sjukhusvården som ägt rum uttalar kommittén att därmed

likväl icke är sagt, att sjukhusvården på varje område är tillfredsställande

utbyggd. På en del områden, framför allt gäller detta kronikervården,

föreligger obestridligen eftersläpningar som vållar allvarliga olägenheter.

Där brister föreligger, beror dessa dock enligt kommittén väsentligen

på omständigheter, över vilka landstingen icke kunnat råda, och icke

på brister i lagstiftningen.

De berörda förhållandena ger enligt kommittén vid handen att det icke

finns något praktiskt behov av att skärpa formuleringen av stadgandet om

landstingens huvudmannaskap. Kommittén anser det vara tillfyllest att

lagen även i fortsättningen endast ger vad man skulle kunna kalla ett

allmänt anslag i fråga om landstingens skyldigheter .

I anslutning härtill kommer kommittén in på den i tidigare sammanhang

ofta diskuterade frågan, huruvida icke det grundläggande stadgandet borde

kompletteras med en föreskrift om skyldighet för huvudmännen att vid

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

utbyggnaden av sjukhusväsendet följa i viss ordning fastställda planer,

s. k. sjukvårdsplaner.

Kommittén erinrar därvid om att frågan tidigare behandlats av ett flertal

sakkunnigutredningar, som verkat inom hälso- och sjukvårdens område,

men att icke någon av dem velat förorda, att det i författning föreskrives

någon skyldighet för huvudmännen att uppgöra planer för den slutna vården.

Kommittén ansluter sig till denna uppfattning och framhåller, att ett

fastställelseförfarande inför central myndighet skulle medföra en administrativ

belastning av stora mått, icke minst genom det behov av ständiga

ändringar som erfarenhetsmässigt gör sig gällande. Det är icke något intresse

att planeringen insnöres i stela och besvärande former utan den bör

få äga rum i all frihet. Det kan å andra sidan icke gärna råda delade meningar

om att varje huvudman i någon form bör ha en viss planering för

den slutna vården inom sjukvårdsområdet. I nuvarande lag angives redan

att sjukvårdsstyrelse skall verka för främjande av största möjliga planmässighet

i sjukhusväsendet. Det synes kommittén lämpligt att understryka

detta genom att tillägga, att styrelsen för sådant ändamål bör uppgöra

planer för olika grenar av sjukhusvården. För att markera att planeringen

icke behöver vara alltför detaljerad bör planerna i lagtexten betecknas

såsom »översiktsplaner».

Vid planläggningen är det enligt kommittén av mycket stort värde, att

samråd äger rum med centrala sjukvårdsberedningen, vilken på detta område

besitter eller har tillgång till särskild sakkunskap, och att detta samråd

sker på ett förberedande stadium, innan huvudmannen ännu engagerat

sig för en viss lösning. Kommittén anser dock icke påkallat att i lagen

reglera detta samråd.

Kommittén påpekar emellertid, att den omständigheten att planerna för

den slutna vården icke fastställes av statlig myndighet icke innebär att

huvudmännen lämnas en obeskuren rätt att bestämma var en sjukhusbyggnad

skall uppföras. Den allmänna regeln att ritningar till sjukhusanläggningar

skall godkännas i viss ordning innebär även att sjukhusets

förläggning skall godkännas.

Från vad nu anförts gäller i viss mån ett undantag, nämligen beträffande

epidemivården. I 20 § epidemilagen stadgas nämligen att epideminämnd

skall uppgöra en plan över sjukvårdens ordnande, för den händelse de tillgängliga

platserna å epidemivårdanstalter skulle visa sig otillräckliga. Ej

heller för ifrågavarande planer, som närmast kan betecknas som beredskapsplaner,

är någon form av fastställelse föreskriven. Kommittén har

utan ändring i sak överfört dessa bestämmelser från epidemilagen till

sjukhuslagen. För att skilja dessa planer från andra sjukvårdsplaner har

kommittén givit dem beteckningen »epidemivårdsplaner».

Kommittén behandlar härefter frågan om vårdskgldighetens fördelning

mellan huvudmännen inbördes och erinrar därvid om att landstingens

4 — B ilning till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 19

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 19 är 1959

skyldighet att ombesörja anstaltsvård enligt 1 § i nuvarande lag gäller

beträffande dem, som har sin vistelseort eller hemort inom sjukvårdsområdet.

Med detta uttryck har enligt förarbetena närmast avsetts att betona, att

anstaltsvård bör kunna erhållas för alla dem, för vilka till vederbörande

landstingsområde hörande kommun i egenskap av vistelsesamhälle eller

hemortssamhälle enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna har att draga

försorg. Vid lagförslagets riksdagsbehandling underströks, att paragrafen

icke reglerade frågan, huruvida i det särskilda fallet en patient skulle

mottagas eller icke. Ej heller enligt sjukhuslagstiftningskommitténs mening

bör en lag av förevarande karaktär innehålla bestämmelser, på vilka

en enskild vårdbehövande kan grunda rättsligt anspråk på vård. I praxis

torde nuvarande bestämmelse dock vanligen ha ansetts avgörande för

huruvida vårdskyldigheten skall åvila den ena eller andra huvudmannen.

En annan bestämning, som kommittén anser böra beaktas i detta sammanhang,

är 20 § sjukhuslagen, som infördes 1932. I denna paragraf finns

en föreskrift av innebörd att, om huvudmannen differentierar vårdavgifterna

på sjukhusen, skall alltid de, som är bosatta inom sjukvårdsområdet,

häntöras till den lägsta avgiftsklassen. I praxis betecknas dessa »inomlänspatienter»

och de övriga »utomlänspatienter».

Vid en revision av lagstiftningen hör det enligt kommittén eftersträvas

afl icke i lagtexten använda både begreppet hemort och begreppet bosättningsort.

Om en av bestämningarna bör väljas, anser kommittén att valet

bör falla på bosättningsorten. Kommittén fortsätter.

Det är emellertid icke endast av iämplighetsskäl, som samma begrepp

bör användas både då det gäller angivandet av vårdskyldigheten och då det

är fråga om vilka som skall privilegieras i vårdavgiftshänseende. Om hemortsrätten,

låt vara i sin moderniserade form, bibehölles såsom avgörande

för vårdskyldigheten, skulle nämligen rätten att bli betraktad som inomlänspatient

— d. v. s. att betala avgift enligt den lägre taxan — tvdligen

bli illusorisk i det fall, att patienten förvägras sjukhusvård av den anledningen,

att han varken vistas eller äger hemortsrätt inom sjukvårdsområdet.

Den orimliga situationen skulle kunna uppkomma, att en person, som är

bosatt i A och äger hemortsrätt i B men insjuknat under tillfällig vistelse i

C, har möjlighet att erhålla sjukhusvård allenast i B eller C, där han i betalningshänseende

räknas som utomlänspatient, men däremot icke i A, där

han skulle betraktas som inomlänspatient. Detta understryker behovet av

kongruens mellan nuvarande 1 och 20 §§.

Beträffande frågan om skyldighet att ombesörja vård för den sotn vistas

inom ett sjukvårdsområde utan att vara där bosatt anför kommittén följande.

I fråga om vårdskyldigheten beträffande dem som har sin vistelseort

inom sjukvårdsområdet — utan att vara där bosatta — är också en viss

justering påkallad. Särskilt från storstädernas sida har framhållits, att den

nuvarande oinskränkta skyldigheten att bereda vård för dem som vistas

inom sjukvårdsområdet — man har allmänt uppfattat lagen så — ofta lett

till missbruk av storstädernas sjukhusresurser. I princip bör enligt kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

mittens mening vårdskyldighet i här förevarande fält endast föreligga i

fråga om den som under vistelse inom ett främmande sjukvårdsområde

blivit i behov av omedelbar vård. Där ett omedelbart vårdbehov föreligger,

måste detta dock alltid tillgodoses. Skyldigheten bör emellertid icke gälla

längre än till den tidpunkt, då patienten utan men kan flyttas till det egna

områdets sjukhus. Det är sannolikt icke så ofta en dylik förflyttningsrätt

kan bli av större betydelse för en huvudman men då det bär gäller att i

lag föreskriva en skyldighet bör denna icke givas större omfattning än som

är sakligt påkallat. En trafikolycka inom ett främmande sjukvårdsområde

kan föranleda komplicerade skador med långvarigt vårdbehov, en lungblödning

kan föranleda årslång sanatorievistelse o. s. v. Slumpen bör icke få

spela in mer än som ur sjukvårdssynpunkt är oundgängligt. Begränsningen

är också ägnad att motverka missbruk av skyldigheten att omhändertaga

patienter, som icke är bosatta inom sjukvårdsområdet.

Vad ovan anförts utgör intet hinder för en huvudman att frivilligt, av

humanitära skäl eller eljest, bereda vård i större omfattning. Stundom är

det förvisso också önskvärt att så sker. En huvudman kan även genom avtal

åtaga sig en vidsträcktare skyldighet.

I detta sammanhang berör kommittén ytterligare ett spörsmål, nämligen

huruvida landstingskommunerna och de med dem likställda städerna är

lämpliga enheter för den slutna sjukvårdens ombesörjande. Kommittén

finner därvid att normallandstinget är ganska väl ägnat som administrativ

sjukvårdsenhet, men att det utan tvekan är för litet för att bilda underlag

för mera exklusiva specialiteter, då det erfordras betydligt större befolkningsunderlag.

I dessa fall fordras ett samgående mellan icke blott två utan

ett flertal landsting och städer. Härom anför kommittén följande.

Ett sådant samarbete kan realiseras på olika sätt. Den enklaste formen

torde vara att en huvudman driver den ifrågavarande specialavdelningen

på samma sätt som sina övriga lasarettsavdelningar, medan de andra

intressenterna mot särskild ersättning får disponera vissa vårdplatser. En

annan möjlighet är att huvudmännen driver avdelningen gemensamt. Detta

kan ske i form av ett kommunalförbund men också utan att särskild sammanslutning

bildas för ändamålet. Att för sjukvårdsändamål skapa särskilda

större enheter, regioner, på den kommunala självstyrelsens grund är

enligt kommitténs mening icke praktiskt genomförbart och torde icke heller

vara nödvändigt. Angeläget är dock att en regionindelning kommer till

stånd, där hänsyn tages till de specialiteter som icke lämpligen kan tillgodoses

inom de olika sjukvårdsområdena.

Remissyttrandena

Den föreslagna omfattningen av landstingens vårdskyldighet i vad avser

den slutna vården godkännes principiellt eller lämnas utan erinran i flertalet

av de avgivna yttrandena. Sålunda tillstyrkes kommitténs förslag i

denna del i princip av hl. a. medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, svenska

landstingsförbundet, flertalet av de hörda landstingens förvaltningsutskott

och svenska lasarettsläkareföreningen. I åtskilliga remissyttranden förekommer

dock kritik; hl. a. har man i flera yttranden framfört anmärk
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

ningar som berör den föreslagna överföringen till landstingen av ansvaret

för vården av lättskötta psykiskt sjuka.

Medicinalstyrelsen uttalar sin tillfredsställelse med den föreslagna utvidgningen

av landstingens vårdskyldighet. Styrelsen finner denna utvidgning

vara av stor betydelse för den framtida utvecklingen, då den öppnar

vägen för ett enhetligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården i dess

helhet.

Svenska landstingsförbundet framhåller, med instämmande från ett

flertal av de hörda landstingens förvaltningsutskott, att bestämmelserna

beträffande omfattningen av landstingens vårdskyldighet har utformats på

ett smidigt och ändamålsenligt sätt. Kommittén har här i stort sett endast

anpassat lagstiftningen efter utvecklingen och någon invändning mot det

utvidgade huvudmannaskapet har styrelsen ej att framföra.

Kommitténs förslag att landstingen bör åläggas skyldighet att ombesörja

anstaltsvård för barnsbörd föranleder svenska barnmorskeförbundet

att uttala, att förbundet visserligen ej i och för sig har något att

erinra mot att landstingen ålägges huvudmannaskapet men att förbundet

ogärna ser, att utvecklingen genom åtgärder från samhällets sida ledes i

riktning mot att förlossningsvården överföres till institutioner med en ytterligare

minskning av antalet hemförlossningar som följd.

Kommitténs uttalanden i fråga om den egentliga sinnessj ukvård

e n s framtida ställning föranleder icke någon egentlig erinran i remissyttrandena.

Förslaget att landstingen skall åläggas skyldighet att omhänderha den

slutna vården av de lättskötta psykiskt sjuka godkännes i

princip likaledes av så gott som samtliga remissinstanser som närmare

berört frågan. I ett stort antal yttranden från de hörda förvaltningsutskotten

påpekar man dock att detta icke får innebära att landstingens skyldigheter

i förevarande avseende kommer att ges större omfattning än vad som

nu är fallet. Uttalanden av denna innebörd göres bl. a. av förvaltnings utskotten

i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Hallands,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Norrbottens läns landstingskommuner

samt svenska landstingsförbundet.

Svenska landstingsförbundet framhåller.

Vad särskilt angår de lättskötta sinnessjuka hade det med hänsvn till

den oklara innebörden av detta begrepp varit önskvärt, om omfattningen av

landstingens huvudmannaskap kunnat närmare fixeras. Styrelsen är emellertid

väl medveten om de svårigheter som möta att i lagtexten införa en

precisering. Styrelsen förutsätter emellertid, att denna omständighet icke

får medföra, att delar av den statliga sinnessjukvården utan vidare överflyttas

på landstingen.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att uttrycket »lättskötta

sinnessjuka» icke är entydigt. Utskottet fortsätter.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

53

Genom den föreslagna nya lagstiftningen åsyftas inte någon utökning

eller ändring av landstingens huvudmannaskap i fråga om vården av psykiskt

sjuka. Genom utnyttjande av nya behandlingsmetoder torde man

emellertid i allt större utsträckning kunna komma därhän, alt de hos oss

hittills såsom icke lättskötta psykiskt sjuka betecknade komma att bliva

»i huvudsak lugna och ordnade patienter, som i stort sett kunna sköta sig

själva och endast i ringa utsträckning äro sängliggande». Med tillämpning

av sinnessjulcvårdsberedningens definition skulle därför kunna befaras,

att en betydande del av det klientel, som enligt hittills tillämpad gränsdragning

vårdas å de statliga sinnessjukhusen, eventuellt skulle komma att

falla under landstingets vårdansvar. Det är därför angeläget, att det klart

utsäges att landstingens vårdskyldighet i fråga om de lättskötta psykiskt

sjuka även i fortsättningen, intill dess vården av de mentalt sjuka i annan

ordning överflyttas på landstingen, skall vara begränsad till den norm, som

hittills gällt för utbyggnaden av denna vårdgren, d. v. s. 0,7 å 1 %0 av invånarantalet

inom sjukvårdsområdet.

Liknande uttalanden göres även av andra förvaltningsutskott ävensom

av förste provinsialläkaren i Värmlands län.

Svenska landstingsförbundet, svenska sjukkasseförbundet, förste provinsialläkaren

i Värmlands län m. fl. uttalar sin tillfredsställelse med att

landstingen ålägges ansvaret för konvalescentvården. Sålunda

framhåller svenska sjukkasseförbundet, att konvalescentvården på ett naturligt

sätt kompletterar akutsjukvården. Förbundet är ense med kommittén

om att anledning ej finns att undantaga den slutna konvalescentvården från

sjukhushuvudmännens vårdnadsskyldighet, så vitt fråga är om sådan konvalescens

som kräver anstaltsvård. Den sistnämnda, av kommittén anförda

reservationen, torde enligt förbundets mening bl. a. innebära, att de konvalescenthem,

som är knutna till vissa allmänna sjukkassor, ej beröres av

bestämmelserna i fråga.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anför i detta sammanhang,

att i de fall, då någon erhållit tillstånd av medicinalstyrelsen

till undergående av viss operation (abort

in. m.) måste ansvaret för att denna också blir utförd anses åligga huvudmannen.

Det kan ifrågasättas om icke ett förtydligande i detta hänseende

av 1 § i förslaget vore lämpligt, dock att ett klarläggande uttalande i propositionen

möjligen kan vara tillräckligt. Kommittén framhåller vidare.

Givetvis är det i högsta grad önskvärt, att operationer av detta slag blir

utförda å det sjukhus, där patienten normalt skulle intagas. Om så ej

låter sig göra, kan det emellertid icke hjälpas att patienten får intagas på

annat sjukhus, eventuellt t. o. in. beläget i annat huvudmannaskapsområde,

varvid får förutsättas att patienten genom huvudmannen hålles skadeslös

för sådana merkostnader som eljest skulle ha drabbat henne.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att det ej klart framgår av förslaget

huruvida landstingens huvudmannaskap även skall omfatta sådan

vård som meddelas vid utrednings- eller vårdplatser tillhörande den p sy
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

kiska barn a- och ungdomsvården. Länsstyrelsen yttrar härom

följande.

Kommittén, som icke gjort något uttalande i förevarande hänseende,

torde väl icke ha åsyftat, att någon del av den psykiska harna- och ungdomsvården

skulle hänföras under sjukhuslagen. Emellertid torde vården

vara att anse såsom sjukvård. Vidare förekommer det att platser för denna

vårdgren inrättas i nära anslutning till lasarett, en anordning som för

övrigt synes lämplig. Ej heller torde hinder föreligga att anordna en barnpsykiatrisk

avdelning såsom en lasarettsavdelning. I dylikt fall måste en

gemensam administration för lasarettet och den psykiska barnavården vara

motiverad. För närvarande regleras emellertid den ifrågavarande vården

genom särskild författning. Vårdgrenen är ej obligatorisk för sjukvårdsområdena,

vilket den skulle bli om den ansåges skola vara att hänföra till

sådan vård, som avses i 1 § första stycket i förslaget. Under angivna förhållanden

anser länsstyrelsen angeläget, att relationen mellan föreslagen

sjukhuslag och gällande bestämmelser angående den psykiska barna- och

ungdomsvården blir föremål för ett klarläggande.

Kommitténs förslag, att skyldighet skall föreligga för huvudmannen att

ombesörja angiven anstaltsvård »i den mån icke annan drager

försorg om sådan vård», har diskuterats i några yttranden.

Medicinalstyrelsen uttalar sin tillfredsställelse med den föreslagna avfattningen

medan erinringar eller kritiska synpunkter framföres av socialstyrelsen,

länsstyrelsen i Västerbottens län, försvarets sjukvårdsstyrelse, stadsjuristen

i Stockholms stad och svenska stadsförbundet.

Medicinalstyrelsen yttrar.

Genom att bestämmelserna allt fortfarande givits den allmänna formuleringen,

att skyldighet föreligger för huvudmannen att ombesörja angiven

anstaltsvård »i den mån icke annan drager försorg om sådan vård» inöjliggöres,

att landstinget respektive stad utanför landsting successivt inträder

såsom huvudman för en vårdgren i den mån exempelvis staten frånträder

omhänderhavandet av densamma, utan att någon lagändring i anledning

härav påkallas. Detta måste anses vara en given fördel. Styrelsen ansluter

sig till kommitténs uppfattning att någon närmare reglering i sjukhuslagen

av dessa frågor icke torde vara erforderlig.

Socialstyrelsen anknyter till förhållandena på ålderdomshem och anför

i anslutning därtill följande.

Med tanke på den stora omfattning, som kronikervård och sinnessjukvård

på ålderdomshemmen ännu har, hade det otvivelaktigt varit önskvärt

med ett ovillkorligt åläggande för landstinget att svara för att erforderligt

antal landstingsplatser står till buds. Då emellertid statsmakterna av samhällsekonomiska

hänsyn nödgats genom reglering begränsa landstingens

byggnadsverksamhet kan det måhända vara försvarligt att — som kommittén

uttryckt det — i lagstiftningen endast ge vad man skulle kunna

kalla ett »allmänt anslag» i fråga om landstingens skyldigheter.

Beträffande innebörden av uttrycket »i den mån icke annan drager försorg

om sådan vård» anför t. ex. länsstyrelsen i Västerbottens län.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1959 55

Länsstyrelsen fattar detta så, att ett landsting skall svara för det antal

vårdplatser inom en viss vårdgren, som äro nödvändiga utöver dem som

faktiskt tillgodoses av annan, så att sammanlagda antalet kan anses »erforderligt».

Detta torde också vara kommitténs mening; dock icke såvitt avser

viss sinnessjukvård. I utredningen har nämligen uttalats, att från landstingens

vårdskyldighet skulle undantagas sådana personer, som äro i behov

av vård på sinnessjukhus. Kommittén har nämligen utgått från det förhållandet,

att staten faktiskt ombesörjer dylik vård i erforderlig omfattning.

Rådande hrist på läkare och vårdplatser vid sinnessjukhus medför, att staten

möter svårigheter att i tillräcklig omfattning ombesörja sinnessjukvården.

Vidare kan ju det förhållandet inträffa, att ett större sinnessjukhus på

grund av förstörelse eller av annan orsak måste stängas. I en sådan situation

skulle behovet av vårdplatser icke bliva tillgodosett av »annan» det

vill säga staten. Med den föreslagna formuleringen av skyldigheten att tillgodose

vårdbehovet skulle denna skyldighet därmed formellt åligga landstinget,

vilket icke är kommitténs mening.

Man kommer sålunda till den slutsatsen, att det citerade uttrycket givits

en annan innebörd såvitt avser vård av nämnd kategori sinnessjuka än då

det åsyftar andra sjuka.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anför gemensamt med försvarets civilförvaltning

att den rättsliga innebörden av uttrycket »i den mån icke annan

drager försorg om sådan vård» har, då det gäller vård å civila sjukhus av

viss försvaret tillhörande personal, varit föremål för långvariga tolkningstvister.

Dessa tvister avser frågan om beräkning av legosängsavgift för

värnpliktiga som intagits å sjukhus som är beläget utanför det landstingsområde

inom vilket vederbörande är bosatt. Styrelsen och försvarets civilförvaltning

har här hävdat, att kronan, då värnpliktig intagits på sådant

sjukhus, icke skall vara pliktig att till sjukhuset erlägga den högre, för s. k.

utomlänspatienter gällande avgiften. Landstingen är däremot av motsatt

uppfattning, vilket bl. a. kommit till uttryck i 1952 års s. k. utomlänsavtal.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anför härom.

Civilförvaltningen och sjukvårdsstyrelsen ha för sin del icke funnit det

tillfredsställande atl det allmännas kostnader för den militära personalens

vård på allmänt sjukhus på angivna i viss mån slumpartade sätt stundom

skall belasta staten och i andra fall landstingen. Ordalydelsen i sjukhuslagens

2 § »Landsting, så ock stad, som ej deltager i landsting, åligger att

för dem, som hava sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller

staden, ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den

mån icke annan drager försorg om sådan vård» syntes ämbetsverken också

innebära att skyldigheten att ombesörja vården ålåge landstingen, om icke

annan faktiskt ombesörjde den. Någon skyldighet för staten att ombesörja

militär personals vård kunde icke utläsas därur. Ämbetsverken ha därför

varit av den uppfattningen att sjukvården i princip vore en landstingens

angelägenhet och att det ankomme på landstingen att svara för det allmännas

kostnader på detta område oberoende av om patienten vid insjuknandet

befunne sig i uniform eller ej.

Efter att ha erinrat om alt högsta domstolen genom dom den 1 oktober

1955 fastslagit, att kronan vore skyldig alt erlägga den högre vårdavgiften

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

och att militära patienter sålunda icke vore likställda med övriga patienter,

framhåller försvarets sjukvårdsstyrelse, att en sådan ordning icke är tillfredsställande

samt fortsätter.

Bortsett från den slumpvisa fördelning av det allmännas sjukvårdskostnader

mellan staten och landstingen, som här ovan berörts, må framhållas

att den av landstingen på detta område tillämpade taxepolitiken medfört att

försvarets kostnader för den militära personalens vård på allmänt sjukhus

kommit att öka på ett sätt som icke kunnat förutses och som knappast

skulle ha godtagits av lagstiftaren, om han kunnat förutse hur nämnda

taxepolitik skulle komma att utformas. Det synes därför angeläget att i

samband med utfärdande av ny sjukhuslag meddelas bestämmelser, som

på skäligt sätt reglera landstingens rätt att uttaga avgifter för här ifrågavarande

militära personals vård å allmänt sjukhus.

Den omständigheten att vederbörande fullgör honom åliggande medborgerlig

skyldighet med avseende å militärtjänst bör icke få utgöra anledning

att med avseende å debitering för vård å allmänt sjukhus behandla

honom på annat sätt än flertalet övriga medborgare i samhället. De värnpliktiga

böra, även då de fullgöra militärtjänst, omfattas av landstingens

vårdnadsplikt. Detta bör gälla icke blott då de fullgöra sin värnplikt i

hemorten utan även om de beordras fullgöra militärtjänsten inom annat

sjukvårdsområde än det egna. I sistnämnda fall torde emellertid, om icke

särskilda förhållanden till annat föranleda, vården å hemlandstingets vägnar

böra ombesörjas av det landsting där den värnpliktige vistas då vårdbehovet

blir aktuellt. Detta landsting bör i sin tur äga rätt att erhålla betalning

för vården av vederbörande hemlandsting enligt de grunder som angivas

i utomlänsavtalet. För den sjuke skulle alltså erläggas legosängsavgift

som om han vårdades på hemlandstingets sjukhus och den avgiften

skulle enligt kungörelsen om värnpliktsavlöning erläggas av kronan.

Sammanfattningsvis fastslår styrelsen att uttrycket »i den mån icke annan

drager försorg om sådan vård» i 1 § sjukhuslagen icke bör giva anledning

till den tolkningen, att staten skulle ha övertagit landstingets vårdnadsplikt

med avsende å sjukhusvård åt den militära personal, varom här är

fråga, utan uttrycket bör icke innebära mer än att landstingens vårdnadsskyldighet

de facto icke tages i anspråk i den mån staten själv ombesörjer

vården på egna sjukhus.

Vad kommittén föreslagit beträffande översiktsplaner hälsas

med tillfredsställelse av bl. a. länsstyrelsen i Västerbottens län och svenska

landstingsförbundet medan erinringar framställes av förste provinsialläkarnes

förening och svenska lasarettsläkarföreningen.

Svenska landstingsförbundet uttrycker sin tillfredsställelse med att kommittén

ej föreslagit att planer för olika vårdområden skall utarbetas och

underställas statlig myndighet för godkännande. Förbundet framhåller,

att erfarenheterna från de områden där ett sådant plantvång enligt bestäm
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ls proposition nr 19 är 1959

melser i statsbidragsförfattningar föreligger knappast kan sägas ha varit

av den art, att man bör gå vidare på denna väg.

Förste provinsialläkarnes förening anser, att sjukvårdsstyrelse vid utarbetande

av översiktsplaner bör söka samråd med centrala sjukvårdsberedningen

och att föreskrift härom bör införas i lagtexten.

Svenska lasarettsläkarföreningen understryker vikten av att uppgörandet

av översiktsplaner sker under medverkan av medicinsk sakkunskap med

ingående erfarenhet från sjukhusväsendets område.

Kommitténs förslag att i sjukhuslagen införa bestämmelse om skyldighet

för landstingen att upprätta epidemivårdsplaner biträdes av

svenska epidemiologföreningen.

Beträffande frågan vilka personer som skola omfattas

av landstingens vårdskyldighet godkänner det övervägande

antalet remissinstanser i princip kommitténs förslag. Erinringar eller krav

på förtydliganden framförs dock bl. a. av kanslern för rikets universitet,

medicinska fakulteten i Lund, lärarkollegiet vid karolinska institutet, riksförsåkringsanstalten,

länsstyrelsen i Västerbottens län, svenska landstingsförbundet,

förvaltningsutskottet i Jönköpings läns landsting, Stockholms

stadsfullmäktige, drätselnämnden och sjukhusdirektionen i Stockholm,

Göteborgs stadsfullmäktige, svenska sjukkasseförbundet, m. fl.

Beträffande förslaget att ålägga landstingskommun eller stad som ej

tillhör landstingskommun skyldighet att ombesörja anstaltsvård för dem

som är bosatta inom landstingskommunen, understryker riksförsäkringsanstalten

och svenska sjukkasseförbundet vikten av att regler angående

var en person bör anses vara bosatt ges samma innebörd i sjukhuslagstiftningen

som i lagen om allmän sjukförsäkring. Riksförsäkringsanstalten

nämner fall, då bosältningsbegreppet tillagts olika innebörd av anstalten

å ena sidan och sjukhushuvudmännen å andra. Sålunda kan enligt anstaltens

mening icke krävas, för att bosättning i Sverige enligt sjukförsäkringsoch

sjukhuslagarna skall föreligga, att förhållandena är sådana, att kyrkobokföring

här i riket rätteligen skall ske. Vid tillämpningen av nu gällande

sjukhuslag synes sjukhushuvudmännen emellertid anse, att bosättning

endast föreligger då kyrkobokföring rätteligen skolat ske. Anstalten

anför vidare följande exempel.

En flykting, som antages ha genom särskild hjälpaktion inkommit i

Sverige under oktober visst år för att stanna här och som skall tillbringa

sin första tid i landet i ett flyktingläger, intages under januari nästpåföljande

år å sjukhus inom det sjukvårdsområde, där lägret är beläget. Han

liar kyrkobokförts och mantalsskrivits i den kommun, inom vilken lägret

ligger, och vederbörande allmänna sjukkassa har inskrivit honom som medlem

fr. o. in. 1 nämnda januari. Riksförsäkringsanstalten finner, att de

sålunda vidtagna åtgärderna stå i överensstämmelse med föreskrifterna i

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

folkbokföringsförordningen och sjukförsäkringslagen. Sjukhushuvudmannen

däremot anser, att kyrkobokföring och mantalsskrivning rätteligen

icke skolat ske, och uttager därför den högre vårdavgiften. Det belopp, vartill

skillnaden mellan den högre och den lägre avgiften uppgår, kommer

alltså att stanna å den sjuke.

Anstalten anmärker, att det vid lösandet av ifrågavarande spörsmål kan

visa sig lämpligt, att staten påtager sig kostnaden i vissa fall, där dessa

kostnader rättvisligen inte helt bör belasta sjukhushuvudmannen eller

sjukförsäkringen. Riksförsäkringsanstalten finner de nu berörda frågorna

vara av sådan art, att desamma bör bli föremål för särskild utredning.

Förslaget att, då omedelbart vårdbehov föreligger, huvudmännen skall

åläggas att ombesörja anstaltsvård även för den som icke är bosatt inom

sjukvårdsområdet föranleder erinran från länsstyrelsen i Västerbottens

län. Länsstyrelsen påpekar, att stadgandet i fråga även måste anses omfatta

epidemivård. Enligt epidemilagen lärer emellertid vårdskyldighet

föreligga gentemot person som vistas inom området, även om det sett från

hans synpunkt icke föreligger något omedelbart behov av vård, men smittorisken

motiverar en isolering. Länsstyrelsen framhåller vidare, att då det

sjukvårdsområde, inom vilket vederbörande vistas då behov av epidemivård

uppstår, enligt epidemilagen är skyldigt att tillgodose vården, torde

förflyttning av vårdtagaren till anstalt inom annat sjukvårdsområde ej

kunna ifrågakomma. För undvikande av tveksamhet härutinnan bör

relationen mellan sjukhuslagen och epidemilagen i förevarande hänseende

förtydligas.

I vissa yttranden diskuteras frågan v e m som bör betala transporten

från det sjukhus där den sjuke på grund av trängande

vårdbehov blivit intagen till det s j ukhu s, som drives av landstingskommun

där han är bosatt. Uttalanden i denna fråga göres av bl. a. riksförsäkringsanstalten,

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott,

svenska landstingsförbundet och svenska sjukkasseförbundet.

Riksförsäkringsanstalten anser att ifrågavarande resekostnader i princip

bör stanna på huvudmännen. Anstalten yttrar.

Sjukförsäkringslagens bestämmelser om ersättning för resor till sjukvårdsinrättning

torde ha utformats närmast med tanke på primära intagningsresor.

I förarbetena till lagen har emellertid uttalats, att ersättning

bör utgivas jämväl, om en person, som intagits å ett sjukhus, befinnes

böra transporteras till ett annat på grund av bristande vårdmöjligheter på

det första sjukhuset.

Riksförsäkringsanstalten har vid tillämpningen av sjukförsäkringslagen

i förevarande del funnit det vara klart, att ersättning bör utgivas från den

allmänna sjukförsäkringen för den försäkrades kostnad för transport från

ett främmande sjukhus till hemortssjukhus, därest förflyttningen orsakats

av att ur medicinsk synpunkt tillfredsställande fortsatt vård icke kunnat

beredas å allmänt sjukhus inom det främmande sjukvårdsområdet. Vidare

har anstalten funnit, att ersättning i princip icke skall utgivas, då förflvtt
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1959

59

ningen äger rum av annan anledning, t. ex. på grund av att huvudmannen

önskar disponera vårdplatsen för annan patient eller till följd av önskemål

från den sjukes sida.

Av vad nu sagts framgår, att i en hel del fall, då överflyttning mellan

sjukhus äger rum, ersättning genom den allmänna sjukförsäkringen icke

utgår. I de flesta av dessa fall, nämligen sådana då överflyttningen sker

mellan sjukhus inom ett och samma sjukvårdsområde, torde sjukhushuvudmannen

i regel svara för resekostnaden. I de fall åter, då överflyttning sker

från främmande sjukvårdsområde till hemortssjukhus och sjukkassan icke

utger ersättning, torde resekostnaden stanna på den sjuke. Härom är intet

att säga, därest överflyttningen skett på framställning av denne. Ehuru

enligt nu gällande sjukhuslag sjukhushuvudman icke synes äga rätt att

under åberopande av platsbrist vägra fortsatt vård åt patient, tillhörande

främmande sjukvårdsområde, torde icke sällan fall förekomma, då sådan

vägran sker. Det kan icke anses tillfredsställande, att i dessa fall resekostnaden

helt stannar på den sjuke.

Det sist sagda visar, att det redan med gällande bestämmelser föreligger

skäl för vidtagande av åtgärder i syfte att förhindra, att resekostnader

drabba den sjuke vid överflyttning, som han icke begärt. Skulle förslaget

om begränsning av främmande sjukhushuvudmans vårdnadsskyldighet

till dess förflyttning utan men kan ske till hemortssjukhus genomföras,

blir det enligt riksförsäkringsanstaltens mening än mer angeläget, att åtgärder

i angivet syfte komma till stånd.

Dessa åtgärder böra — med hänsyn till angelägenheten av att ifrågavarande

resor begränsas i största möjliga utsträckning •— innebära, att

resekostnaderna i princip skola bestridas av sjukhushuvudmännen antingen

på så sätt, att kostnaderna stanna på huvudmannen för det främmande

sjukvårdsområdet eller på huvudmannen för hemortssjukhuset eller

ock sålunda, att de fördelas mellan de båda huvudmännen. Bestämmelser

härom böra efter erforderlig utredning införas i sjukhuslagen.

Svenska sjukkasseförbundet gör liknande uttalande.

Svenska landstingsförbundet anser däremot, att det torde ligga närmast

till hands att sjukkassan svarar för ifrågavarande kostnader, varför, i den

mån sådan skyldighet ej redan kan anses föreligga, kompletterande bestämmelser

härom hör införas. Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott

är av samma mening; utskottet motiverar denna uppfattning med att i

annat fall tvistigheter kan uppkomma mellan huvudmännen i frågan.

I yttranden från Stockholms stadsfullmäktige, drätselnämnden och sjukhusdirektionen

i Stockholm samt Göteborgs stadsfullmäktige understryker

man kommitténs uttalande, att de nu gällande avtalen mellan staten

och storstäderna om sinnessjukvården bör revideras så, att

kongruens kommer till stånd mellan den föreslagna sjukhuslagstiftningens

bestämmelser om vårdskyldighet och avtalen; städernas förpliktelse att bereda

sinnessjuk vård bör omfatta samma befolkningskrets som skyldigheten

att bereda annan sjukvård. Man framhåller dock att en sådan revision också

måste innefatta en ändring av de nu gällande statsbidragsbestämmelserna,

så att städerna kompenseras för de merkostnader som kan komma alt

uppstå.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

I yttranden från bl. a. kanslern för rikets universitet, medicinska fakuk

teten i Lund och lärarkollegiet vid karolinska institutet diskuteras de föreslagna

bestämmelsernas inverkan på under v isningssju k husens

behov av tillgång till ett rikhaltigt och allsidigt patientmaterial.

Kanslern för rikets universitet anför.

Såsom uttalats i direktiven för utredningen angående utomlänspatienter

vid vissa undervisningssjukhus in. m., är det uppenbart, att undervisningssjukhusen

— där såväl medicine studerande som olika kategorier av underläkare

skola utbildas —• för att kunna fylla sina uppgifter som utbildningsanstalter

kräva tillgång till ett rikhaltigt och allsidigt patientmaterial, av

vilket mindre vanliga och svårtolkade sjukdomsfall måste utgöra en betydande

del. Härför erfordras regelmässigt tillflöde av patienter från ett

betydligt större upptagningsområde än det, som vanligen tillkommer en

sjukvårdsanstalt av motsvarande storlek. Vid de statliga undervisningssjukhusen

ha också de s. k. riksplatserna tillkommit just i syfte att säkerställa

tillgången på ett tillräckligt patientmaterial för undervisning och

forskning. Medicinska fakulteten i Lund, som tidigare förebragt utredning

om en under senare år väsentligt minskad intagning av utomlänspatienter

vid universitetsklinikerna i Lund och Malmö, har i nu föreliggande remissyttrande

understrukit vikten av att undervisningssjukhusens behov av

riksplatser tillgodoses och att föreskrift därom intages i en ny sjukhuslag.

Jag biträder denna mening och förutsätter att vid den slutliga utformningen

av ifrågavarande lagförslag hänsyn tages till behovet av riksplatser vid

undervisningssj ukhusen.

Liknande synpunkter framföres av lärarkollegiet vid karolinska institutet.

Departementschefen

Av grundläggande betydelse för sjukhusväsendets utformning är frågan

om omfattningen av landstingens vårdskyldighet. Jag vill då börja med att

behandla den slutna anstaltsvården, som ju enligt nu rådande organisation

utgör den ojämförligt viktigaste delen av landstingens sjukvårdande verksamhet,

för att i följande avsnitt behandla frågan om den öppna vården på

sjukhusen.

Vad först angår de olika vårdgrenar som bör omfattas av landstingens

vårdskyldighet innebär kommitténs förslag en viss utvidgning.

Om man bortser från de vårdgrenar, som är reglerade i särskild ordning,

skulle sålunda enligt förslaget landstingen bli ansvariga för all anstaltsvård

med undantag för sådana psykiskt sjuka, som behöver vård på sinnessjukhus.

Mot detta förslag har vid remissbehandlingen från en del håll framförts

kritik såvitt angår vissa speciella grenar av vården. Å andra sidan har

t. ex. medicinalstyrelsen understrukit, att den föreslagna utvidgningen är

av stor betydelse för den framtida utvecklingen, då den ytterligare jämnar

vägen för ett enhetligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården i dess

helhet. Även från landstingshåll har man tillstyrkt den föreslagna utvidgningen.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

För egen del vill jag i detta sammanhang uttala, att ett enhetligt huvudmannaskap

för hela den sjukvårdande verksamheten bör vara framtidsmålet.

Först därigenom tror jag att man kan uppnå den rätta avvägningen

mellan olika vårdbehov så att tillgängliga resurser verkligen blir utnyttjade

på det för individ och samhälle bästa sättet. Även från organisatorisk och

praktisk synpunkt torde åtskilliga fördelar stå att vinna med ett enhetligt

huvudmannaskap. Jag är fullt medveten om att man här måste gå fram

etappvis och med en viss försiktighet så att en riktig anpassning hinner

ske. De utvidgningar som nu föreslagits är emellertid av förhållandevis

begränsad räckvidd och synes mig helt stå i överensstämmelse med den

fortgående utvecklingen. Jag har därför icke i princip något att erinra möt

kommitténs ståndpunkt.

Beträffande den närmare utformningen av landstingens skyldighet att

ombesörja anstaltsvård bör till en början fastslås, att skyldigheten liksom

hittills skall gälla vid »sjukdom, skada och kroppsfel». Såsom kommittén

föreslagit bör landstingen vidare åläggas ombesörja anstaltsvård

vid barnsbörd. Utvecklingen har under de sista årtiondena lett till

att anstaltsvård blivit den helt dominerande vårdformen vid barnsbörd och

den tillämpas nu vid 97 å 98 % av alla förlossningar. Med hänsyn härtill

finns det icke anledning att låta anstaltsvård vid barnsbörd intaga en särställning,

utan det bör i lagen klart fastslås att landstingen har att svara

därför i likhet med vad som gäller för sjukvård.

I den nu gällande sjukhuslagen undantages vidare från landstingens

vårdskyldighet anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa och konvalescenter.

Vad angår sinnessjuka bör man — såsom jag tidigare understrukit

— så långt möjligt försöka undanröja den nu rådande skarpa gränsdragningen

mellan sinnessjuk vård och somatisk vård, vilken gränsdragning

framstår som mer och mer obefogad ju längre läkarvetenskapen når.

Denna omständighet bör därför tillerkännas den största vikt även när

det gäller nu förevarande spörsmål om anstaltsvårdens anordnande. Den

dag då huvudmannaskapet för såväl kropps- som sinnessjukvård är samlat

på en hand — hos landstingen — blir det givetvis betydligt lättare att utplåna

de irrationella skiljelinjerna. I avbidan på att pågående utredningsarbete

angående huvudmannaskapet för sinnessjukvården hinner avslutas,

bör man vid nu ifrågavarande ställningstagande å ena sidan icke införa

något åläggande för landstingen att övertaga ansvaret för den del av sinnessjukvården,

för vilken staten f. n. svarar, men å andra sidan hålla möjligheterna

öppna för ett successivt överförande till landstingen av hela

huvudmannaskapet för all sjukvård. Hur detta överförande i sinom tid bör

ske får bedömas sedan utredningsarbetet slutförts. Till vad kommittén

uttalat om psykiatriska lasarettsavdelningar kan jag helt ansluta mig. Jag

anser dessa avdelningar vara av den största betydelse och ett väsentligt

värde ligger just däri, att vården givits karaktär av lasarettsvård. Dessa av
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

delningar bör givetvis även i fortsättningen falla under landstingens huvudmannaskap.

När det gäller lätts kötta psykiskt sjuka delar jag kommitténs

uppfattning att även denna vårdgren bör omfattas av landstingens

vårdskyldighet. Uppenbarligen är det förenat med vissa svårigheter att avgränsa

dessa sjuka från andra psykiskt sjuka, men i praktiken torde —

såsom erfarenheten också utvisar — detta dock låta sig göra, och så gott

som samtliga kommunala huvudmän har anordnat vårdhem för omhändertagande

av ifrågavarande grupp vårdbehövande. De svårigheter, som här

kan föreligga, kommer helt att försvinna om ett enhetligt huvudmannaskap

för sinnessjukvården så småningom genomföres. Jag förmenar sålunda, att

det icke finns anledning att i en ny sjukhuslag intaga någon särbestämmelse

angående lättskötta psykiskt sjuka. I den mån vården av dem icke

ombesörjes av staten eller annan bör det alltså ankomma på landstingen att

svara därför. Avsikten är dock icke att detta i nuvarande läge skall leda till

någon väsentlig utvidgning av landstingens vårdskyldighet i denna del,

utan överflyttningen av den statliga sinnessjuk vården eller delar därav till

landstingen får ske i annan ordning sedan pågående utredningar avslutats.

Beträffande vården av epileptiker genomfördes redan vid 1957 års

riksdag den ändringen i sjukhuslagen att undantaget för fallandesjuka

fick utgå, varigenom lagen blev tillämplig även såvitt angick anstaltsvård

av epileptiker. Landstingen fick därigenom formellt övertaga huvudmannaskapet

jämväl för epileptikervården. I samband därmed har bestämmelser

utfärdats om epileptikeranstalter och om statsbidrag till dylika anstalter.

I den ordning, som sålunda helt nyligen beslutats av statsmakterna, bör icke

i förevarande sammanhang göras någon ändring.

Vad angår anstaltsvård för psykiskt efterblivna — i nu

gällande sjukhuslag benämnda sinnesslöa — har denna uttömmande reglerats

i 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Genom denna lag har huvudmannaskapet för huvuddelen av detta klientel

lagts på landstingen; endast i fråga om vissa mindre grupper åligger

det staten att svara för vården. Att nu göra någon ändring i denna

ordning har icke ifrågasatts. Vården av psykiskt efterblivna bör därför

över huvud taget icke behandlas i en ny sjukhuslag ulan däri bör göras

uttryckligt undantag för denna grupp av vårdbehövande.

I den nu gällande sjukhuslagen har undantag gjorts i fråga om anstaltsvård

av konvalescenter. I de fall då eftervård — varmed kommittén

avser ett stadium som ligger mellan akutvård och konvalescentvård

— lämnas å sjukhus eller sjukhusavdelning, bör det uppenbarligen åligga

sjukhushuvudmannen att svara därför. När det gäller den egentliga konvalescentvården

så bör det enligt min mening likaledes i princip åligga

huvudmannen att svara jämväl därför, därest vårdbehovet är sådant att

anstaltsvård verkligen erfordras. Konvalescentvården kan icke betraktas

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

som något klart avgränsat utan måste ses som ett led i sjukvården i dess

helhet. Ju kortare tid en patient får ligga på en akutvårdsplats desto större

blir behovet av konvalescentvård. Över huvud taget är det icke tillfredsställande

att skilja på dessa båda vårdformer utan ansvaret bör åvila samma

huvudman. Tyvärr förhåller det sig emellertid så att konvalescentvården

långt ifrån är tillräckligt utbyggd. Man måste härvidlag i betydande

utsträckning lita även till privata konvalescenthem. Oberoende av dessa

förhållanden anser jag likväl att i en ny sjukhuslag undantag icke bör

göras för konvalescentvård, utan i princip bör det ankomma på landstingen

att svara även för denna vårdgren. Jag vill i detta sammanhang

kraftigt understryka vikten av att ökade resurser insättes på rehabiliteringsverksamhet

över huvud taget. Det är främst för den enskilda människan

men även för samhället av utomordentlig betydelse att patienten så

snabbt som möjligt återföres till ett normalt liv.

Den av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket i detta

sammanhang berörda frågan om skyldighet för huvudmannen att svara

för vård i de fall, då någon erhållit medicinalstyrelsens tillstånd

till undergående av viss operation kommer jag att närmare

behandla i det följande i samband med bestämmelserna om intagning på

sjukhus.

Frågan om organisationen av den psykiska bar na- och ungdomsvården

har helt nyligen utretts av mentalsjukvårdsdelegationen,

vars betänkande i ämnet är föremål för Kungl. Maj :ts övervägande. Denna

vårdgren har under senare år fått en alltmer sjukvårdande karaktär och

med utgångspunkt härifrån föreslår delegationen, att inom varje sjukvårdsområde

skall inrättas barn- och ungdomspsykiatriska lasarettsavdelningar

med därtill anslutna öppna mottagningar. Sådana avdelningar finns f. n. endast

på ett fåtal platser. Utan att föregripa ställningstagandet till mentalsjukvårdsdelegationens

förslag torde redan nu kunna fastslås, att därest

anstaltsvård kräves inom den psykiska barna- och ungdomsvården — utan

att det är fråga om mentalsjukvård — bör det åligga landstingen att svara

därför. I den mån särskilda lasarettsavdelningar inrättas för denna vård,

bör de sålunda jämställas med andra lasarettsavdelningar och någon särskild

undantagsbestämmelse i sjukhuslagen synes icke vara påkallad.

Efter denna genomgång av de olika vårdgrenar, som landstingen bör

bära ansvaret för, vill jag något uppehålla mig vid frågan h u r d e n n a

vårdskyldighet lagteknisk t bör fastslås. Därvid måste hänsyn

tagas till att även på andra områden än sinnessjukvårdens förefintligt

vårdbehov stundom — även om landstingen primärt får anses vara skyldiga

att svara för vården — i viss omfattning tillgodoses genom olika vårdinrättningar

som drives av annan än landstingen. Såsom kommittén påpekat

har staten i vissa fall s. a. s. sanktionerat en sådan ordning genom att

bevilja statsbidrag av olika slag. Givetvis skulle det ur principiell synpunkt

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

te sig riktigast att direkt i lagen fastslå beträffande vilka vårdgrenar och i

vilken omfattning vårdskyldigheten skall åvila landstingen. Emellertid

skulle en sådan regel bli alltför stelbent och den skulle icke på ett riktigt

och smidigt sätt anknyta till den utveckling som ägt rum och som alltjämt

fortgår. Vad man vill nå med en lagbestämmelse om vårdskyldigheten är,

att det skall åligga landstinget att bereda erforderlig anstaltsvård åt sjuka

människor i den mån samhället icke på annat sätt sörjt därför. Det är

emellertid uppenbart att utbyggnaden av vår sjukvård är helt beroende av

vilka resurser vi faktiskt kan tillskjuta i form av kapital, personal och

sjukhus. På vissa vårdområden föreligger f. n. brister, beroende på att vi

saknat tillräckliga resurser. Stora ansträngningar görs emellertid för att vi

så snabbt som möjligt skall kunna tillgodose de betydande behov, som

i dag gör sig gällande. Utbyggnadstakten bestäms av helt andra faktorer än

lagstiftningens utformning. Man synes därför i likhet med kommittén

kunna hävda, att det icke är erforderligt eller ens önskvärt att landstingens

vårdskyldighet i detalj angives i lagen. Av lagen bör endast framgå att det

är landstingen som bär ansvaret för anstaltsvården »i den mån icke annan

drager försorg om sådan vård». Sistnämnda formulering — som användes

redan i den gällande lagen — möjliggör sålunda en smidig anpassning till

den fortgående utvecklingen på sjukvårdens område. Mot formuleringen

kan visserligen invändas att den också möjliggör ett övervältrande på

landstingen av praktiskt taget all anstaltsvård. Då det emellertid i huvudsak

är staten som jämte landstingen är huvudman för sjukvården, är det uppenbart

att landstingen icke kommer att påläggas ansvaret för nya grenar av anstaltsvården

annat än efter föregående utredningar och särskilda beslut av

statsmakterna. Den anstaltsvård som annan än staten eller landstingen

drager försorg om utgör i och för sig ytterst värdefulla tillgångar för sjukhusvården,

men det synes mig å andra sidan klart, att i den mån dessa

anstalter minskar eller upphör måste det ankomma på landstingen att tillhandahålla

erforderliga vårdplatser. Här sker alltså ett samspel, varvid det

ytterst blir landstingen som får bära ansvaret. I enlighet med vad jag sålunda

anfört vill jag förorda, att landstingen i lagen ålägges att ombesörja

anstaltsvård »i den mån icke annan drager försorg om sådan vård».

Sistnämnda uttryck har i ett speciellt fall föranlett tolkningstvister, nämligen

i fråga om vård av försvaret tillhörande personal

å civila sjukhus. De militära myndigheterna har hemställt, att

åt uttrycket måtte givas den tolkningen att landstingen är skyldiga att

svara för vården jämväl av militära patienter i den mån icke de militära

myndigheterna själva ombesörjer vården på egna sjukhus. Visserligen har

den militära sjukvården ansetts vara en i princip statlig angelägenhet, men

rent faktiskt har den ombesörjts av staten endast på garnisonsorter, där

särskilda garnisonssjukhus eller garnisonsavdelningar funnits inrättade.

I den mån så icke varit förhållandet har de militära patienter, som varit i

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 är 1959

behov av kvalificerad sjukhusvård, vårdats på landstingens sjukhus mot

gällande legosängsavgift. Under senare år har utvecklingen gått därhän att

praktiskt taget samtliga garnisonssjukhus i landet lagts ned. I samband

därmed har landstingen förbundit sig att å de allmänna sjukhusen mottaga

även militära patienter, därvid staten haft att erlägga den legosängsavgift,

som patienten eljest själv skulle haft att betala.

I och för sig finner jag riktigt att landstingen svarar även för den sjukhusvård

av kvalificerad art, som militära patienter är i behov av. Det bör

icke göras skillnad mellan militär och civil patient, när det gäller sådan

sjukhusvård. En annan sak är vem som ytterst skall bära kostnaderna för

denna vård. Landstingen har i det s. k. utomlänsavtalet undantagit sådana

grupper av försvaret tillhörande personal, vilka genom särskild författningtillförsäkrats

fri sjukvård. Detta har medfört att staten för utomlänspatient

får svara för en betydande del av vårdkostnaderna. Genom garnisonssjukvårdens

avveckling har hela frågan om den militära sjukvården under fredsförhållanden

kommit i ett annat läge och det torde kunna ifrågasättas om

icke denna verksamhet skulle kunna avsevärt rationaliseras genom att man

ytterligare stödde sig på den civila sjukvården. Man synes därför böra

närmare utreda frågan om den militära sjukvårdens organisation. I det

sammanhanget får jämväl kostnadsfrågorna tagas upp till överläggningar

mellan berörda parter.

Vad kommittén anfört angående uppgörande av sjuk vårdsplaner

föranleder icke någon egentlig erinran från min sida. Jag vill understryka

vikten av att dylika planer verkligen uppgöres och att samråd därvid sker

med berörda myndigheter, framför allt centrala sjukvårdsberedningen. Att

införa någon form av fastställelseförfarande inför central myndighet synes

icke vara erforderligt. Förfarandet bör vara så enkelt och smidigt som

möjligt, varför icke heller några särskilda regler bör införas om hur samråd

skall äga rum. De närmare bestämmelserna om översiktsplaner anser

jag kunna upptagas i sjukhusstadgan i stället för lagen. I lagen bör endast

fastslås att sjukvårdsstyrelsen skall verka för främjande av största möjliga

planmässighet i sjukvårdsväsendet.

En i förevarande sammanhang ytterligt viktig fråga gäller vårdskyldighetens

fördelning mellan huvudmännen inbördes.

Bestämmelserna härom i nu gällande sjukhuslag är — såsom kommittén

påvisat — icke tillfredsställande utformade och de har också föranlett

upprepade tolkningstvister. Kommittén har ansett att man bör undvika de

nu använda begreppen vistelseort och hemort och i stället låta patientens

bosättningsort vara avgörande. Mot detta förslag och motiven för detsamma

har i och för sig inte riktats någon egentlig erinran från remissinstansernas

sida. För egen del vill jag också förorda, alt landstingskommuns

vårdskyldighet enligt huvudprincipen bestämmes till att omfatta

dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet. Vid bedömningen av frågan

5 H ihan g till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 19

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

var en person skall anses bosatt kan ledning hämtas från folkbokföringens

bestämmelser om rätt kyrkobokföringsort. En person skall alltså i regel

anses bosatt på den ort där han är kyrkobokförd. I sådana undantagsfall,

då kyrkobokföringsorten och bosättningsorten inte sammanfaller, skall den

sistnämnda orten vara avgörande vid ifrågavarande bedömning. Om vederbörande

måste anses bosatt i Sverige men ej har någon fast bosättningsort

torde man böra försöka utröna till vilken ort personen i fråga har sådan

fast anknytning, att han kan anses bosatt där. Finns det intet som talar för

att han har sådan anknytning till någon viss ort, torde han få anses bosatt

på den plats, där han rent faktiskt vistas och har sitt nattlogi.

Nyss angivna huvudprincip i fråga om vårdskyldighetens fördelning efter

bosättningsorten måste emellertid kompletteras med bestämmelser, som

reglerar de fall, då behov av omedelbar vård uppkommer. Självfallet måste

då patienten omhändertagas på närmaste sjukhus, där vård kan beredas.

Avgörande för vårdskyldigheten blir sålunda i dessa fall den faktiska vistelseorten.

Skyldigheten att ombesörja vård bör emellertid i princip gälla

endast så länge den vårdbehövande ej utan men kan flyttas till den egna

landstingskommunens sjukhus. I de flesta fall torde det sannolikt icke bli

aktuellt att förflytta vederbörande patient, men stundom blir vårdbehovet

långvarigt och då patienten utan men kan förflyttas bör så också få ske.

Den vårdskyldighet det här gäller är nämligen betingad av att ett akut

vårdbehov inträtt och skyldigheten bör då icke gälla längre än som från

saklig synpunkt är påkallat. Intet hindrar emellertid — och många gånger

torde det med hänsyn till omständigheterna få anses önskvärt och lämpligt

— att huvudmannen bereder vård i större omfattning.

I anledning av de påpekanden som gjorts av länsstyrelsen i Västerbottens

län vill jag framhålla, att den nya sjukhuslagstiftningen icke är avsedd att

medföra någon ändring i de skyldigheter som enligt epidemilagen åvilar

sj ukvårdsområdet.

En särskild fråga av betydelse för vårdskyldighetens omfattning avser

transportkostnaderna vid förflyttning av patient

från ett sjukhus till ett annat. F. n. utges ersättning av sjukförsäkringen

för överflyttningsresor som på grund av medicinska indikationer

måste företagas mellan sjukvårdsinrättningar i olika sjukvårdsområden.

Sjukvårdshuvudmännen svarar däremot i regel för resor inom ett

och samma sjukvårdsområde. I övrigt får patienten själv stå för sådana

resekostnader.

I sitt i juni 1958 framlagda betänkande angående sjukreseersättningar

( SOU 1958: 23) föreslår sjukreseutredningen, att kostnadsansvaret för

överflyttningsresor mellan olika sjukvårdsinrättningar skall åvila sjukvårdshuvudmännen

i samtliga fall, utom när resan företagits på patientens eget

initiativ, då han själv får bekosta den. En sådan lösning tillgodoser enligt

utredningen önskemålet om administrativ förenkling, samtidigt som den

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr W är W5!)

67

skapar vissa garantier för att endast ekonomiskt försvarliga överflyttningar

kommer till stånd. Bestämmelser angående den sålunda föreslagna skyldigheten

för huvudmännen anser utredningen böra införas i sjukhuslagen.

Utredningen intar alltså samma ståndpunkt som bl. a. riksförsäkringsanstalten

gjort i sitt yttrande över sjukhuslagstiftningskommitténs betänkande.

Så gör också de allra flesta av de instanser som hörts över sjukreseutredningens

förslag. Landstingsförbundet och stadsförbundet anser dock,

att sjukförsäkringen bör svara för kostnaderna för alla överflyttningsresor.

Frågan om kostnadsansvaret för här avsedda transporter har fått särskild

betydelse med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen i sjukhuslagen

att huvudman är skyldig att vårda en patient från annat sjukvårdsområde

endast till dess patienten utan men kan flyttas till hemortssjukhus. När

det gäller överflyttning mellan sjukhus i olika sjukvårdsområden synes det

mig i allmänhet främst vara i huvudmännens intresse att överflyttningen

kommer till stånd. Det kan sålunda å ena sidan vara angeläget för huvudman,

som vårdar utomlänspatient, att få vårdplatsen ledig för inomlänspatient

och å andra sidan vara ekonomiskt fördelaktigt för den huvudman,

som får betala kostnaderna för utomlänsvård, att patienten överflyttas till

något sjukhus inom det egna sjukvårdsområdet. Jag anser därför att huvudmännen

bör svara också för kostnaden för transporten mellan sjukhusen,

om inte transporten tillkommit uteslutande på patientens eget initiativ. Vem

av huvudmännen som skall stå för kostnaden samt under vilka omständigheter

och med vilka färdmedel överflyttning skall få ske är frågor, som

lämpligen bör regleras genom överenskommelse mellan huvudmännen.

Vad beträffar överflyttningstransporter inom ett sjukvårdsområde är jag

i princip av den uppfattningen, att huvudmannen bör svara även för dessa.

Jag menar nämligen att, eftersom behovet av sådana transporter i viss mån

är beroende av hur den slutna sjukvården planeras inom området, transportkostnaderna

bör ses som en del av huvudmannens totala sjukvårdskostnader.

Emellertid sker ibland överflyttning från mindre sjukstuga till större

sjukvårdsanstalt under sådana omständigheter, att det synes naturligare,

att kostnaden för transporten får belasta sjukförsäkringen. Det förekommer

sålunda, att läkare i öppen vård som samtidigt är deltidsanställd sjukstuguläkare

lägger in en vårdsökande på sjukstugan för observation eller eljest

för att säkrare kunna fastställa behovet av vård på större sjukvårdsanstalt

eller i avvaktan på att transport dit kan ordnas på lämpligaste sätt. Om

han icke haft denna möjlighet, hade han omedelbart måst remittera den

vårdsökande till intagning på den större anstalten, varvid ersättning för

resekostnaderna utan vidare utgått av sjukförsäkringen. Kostnaderna för

överflyttning från sjukstuga med deltidsanställd läkare till större sjukvårdsanstalt

anser jag böra ersättas av sjukförsäkringen; i övrigt bör huvudmannen

svara för dylika kostnader även inom sjukvårdsområdet.

I enlighet med det anförda bör sålunda den huvudmännen i sjukhuslagen

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

ålagda vårdskyldigheten anses medföra ansvar för kostnaderna för överflyttningsresor

mellan sjukvårdsanstalter, med undantag för sådana resor,

som företagits uteslutande på patientens begäran eller för vilka ersättning

utgår av sjukförsäkringen. Någon uttrycklig bestämmelse härom erfordras

icke i sjukhuslagen men av tillämpningsföreskrifter till sjukförsäkringslagen

bör framgå, att ersättning av sjukförsäkringen skall utgå för överflyttning

av patient mellan sjukvårdsinrättningar inom samma sjukvårdsområde,

om överflyttningen sker från sjukstuga, där endast deltidsanställd

läkare finnes.

I förevarande sammanhang har berörts ytterligare ett par speciella

frågor. Av de myndigheter som svarar för den medicinska undervisningen

har sålunda framhållits vikten av att undervisningssjukhusen tillföres

ett rikhaltigt och allsidigt patientmaterial. Man har bl. a. ifrågasatt

att riksplatser skulle införas i större omfattning än f. n. Med en prövning

av denna fråga, som icke synes böra regleras i sjukhuslagstiftningen, torde

lämpligen böra anstå i avbidan på ett ställningstagande till regionvårdsutredningens

nyligen avlämnade betänkande.

Myndigheterna i Stockholm och Göteborg har i anslutning till nu ifrågavarande

bestämmelser understrukit, att behov uppkommer av revidering

av de mellan staten och städerna gällande avtalen om sinnessjukvården.

Tydligtvis kommer en ny sjukhuslagstiftning att påkalla en formell översyn

såväl av nyssnämnda avtal som av de olika reglementena för undervisningssjukhusen

m. fl. författningar. Detta arbete synes mig dock icke böra påbörjas

förrän slutlig ställning tagits till sjukhuslagstiftningens utformning.

B. Öppen vård

Gällande rätt m. in.

Vid de flesta sjukhus i vårt land kan även vårdsökande, som icke är i

behov av intagning, erhålla viss sjukvård. Om denna öppna vård har en

ingående utredning gjorts av medicinalstyrelsen, framlagd i dess betänkande

»Den öppna läkarvården i riket» (SOU 1948: 14). Såvitt avser närmare

detaljer beträffande denna vård, framför allt den statistiska belysningen,

må hänvisas till detta betänkande.

Nuvarande sjukhuslag innehåller ingen föreskrift om att det även skall

eller ens bör bedrivas öppen sjukvård å sjukhus. Lagen utgår likväl från

att sådan vård kan förekomma. I 15 § finns nämligen en föreskrift att,

där sjukhusläkare i ansvarig ställning »med sjukvårdsberedningens medgivande

å sjukhuset anordnar mottagning för öppen sjukvård, äger beredningen

bestämma, om och i vad mån läkaren skall lämna ersättning för

användande av sjukhusets lokaler, instrument, förbandsartiklar och övriga

hjälpmedel samt för biträde, som lämnas av den vid sjukhuset jämte lä
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

karen anställda personalen». I paragrafen förutsattes vidare, att läkare kan

anställas på villkor att vid mottagningen icke överskrida av medicinalstyrelsen

bestämd taxa.

Det är sålunda icke något tjänsteåliggande för sjukhusläkarna att ha

mottagning för öppen vård å sjukhuset. Ej heller gäller någon skyldighet

för huvudmännen att tillhandahålla lokal eller andra hjälpmedel för läkare

som önskar driva sådan mottagning. Det råder enligt lagen full frihet å

ömse sidor.

I tillämpningen har det emellertid blivit så gott som undantagslöst regel,

att chefsläkarna vid lasarett och sjukstugor håller egna mottagningar på

sjukhusen enligt 15 § sjukhuslagen. Även vid övriga sjukhus har chefsläkarna

som regel egna mottagningar. Den utvecklingen har vidare ägt rum,

att chefsläkarna regelmässigt i viss utsträckning överlåter sin ifrågavarande

mottagning på någon av de underordnade läkarna. I allmänhet torde så

f. n. ske två dagar i veckan.

Den omständigheten att nyssnämnda öppna mottagningar är de enda

som omnämnes i sjukhuslagen innebär icke, att de är de enda som förekommer.

Vid sidan av dem finns allmänt på lasarett och sjukstugor och i

viss utsträckning även på andra sjukhus två typer av mottagningar för

öppen vård, i vilka de underordnade läkarna deltager.

Den ena av dessa kan betecknas som jourmottagning. Denna avser i

första hand olycksfall som icke behöver sluten vård men omfattar även

andra fall, där det föreligger ett trängande behov av läkarvård utan samband

med intagning. Den andra typen är eftervårdsmottagning d. v. s. mottagning

för kontroll och efterundersökning av utskrivna patienter. Dessa

mottagningar avser att möjliggöra att den läkare, som handhaft vården av

en intagen patient, kan fortsätta med eftervård av denne även efter

utskrivningen.

Ej heller i fråga om dessa båda typer av mottagningar föreligger enligt

lagen någon skyldighet, vare sig för huvudmännen att anordna dem eller

för läkarna att deltaga i dem.

Vid de större städernas sjukhus förekommer ytterligare en typ av mottagningar

för öppen vård, i allmänhet benämnda polikliniker. Dessa mottagningar

drives i huvudmannens egen regi. En stad är nämligen jämlikt

kommunallagen oförhindrad att driva även annan sjukvård än sådan som

staden är ålagd ombesörja. Detsamma gäller enligt landstingslagen även

landsting, ehuru det hittills icke förekommit att landsting i egen regi

anordnat mottagning för öppen sjukvård. Sjukhusläkarna är icke heller

pliktiga att deltaga i poliklinikmottagning.

Sjukhusen tillhandahåller även åt patienter i öppen vård andra nyttigheler

än sådana som direkt kan betecknas som läkarvård. På sjukhus, där

centrallaboratorium finns, verkställes i betydande omfattning undersök
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:Is proposition nr 19 år 1959

ning av prover av skilda slag. Hit hör även sjukgymnastik, fysikalisk behandling

o. d.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén konstaterar, att vid sidan av lagstiftningen en betydelsefull

utveckling ägt rum, som kommit att ge sjukhusen en viktig uppgift även i

vad det gäller beredande av öppen sjukvård. Denna utveckling anser kommittén

vara i och för sig naturlig. Ett sjukhus anordnas visserligen för meddelande

av sluten sjukvård men för att kunna lämna god sådan vård måste

anställas högt kvalificerade läkare, som regel specialistutbildade, och anskaffas

högklassig utrustning för medicinsk undersökning och behandling. Emellertid

föreligger det regelmässigt ett behov av att taga dessa läkares speciella

kunskaper och denna utrustning i anspråk även för andra vårdbehövande

än de inneliggande patienterna. I stora delar av landet föreligger

över huvud taget ingen möjlighet för befolkningen att erhålla specialistvård

på annat sätt än genom att konsultera sjukhusläkare. Utan tillgång till

dessa läkare och deras utrustning skulle den öppna vården helt bryta samman.

Det är enligt kommittén ett vitalt intresse för den vårdsökande allmänheten

att dessa läkare och hjälpmedel står till förfogande. Kommittén

anser emellertid att det icke mindre är ett intresse för sjukhusens huvudmän,

att sjukhusläkarna får tillfälle att arbeta i öppen vård. Denna deras

verksamhet möjliggör nämligen att patienter kan behandlas i dylik vård,

där kanske intagning eljest måst ske.

Kommittén anser sålunda, att det är ett samhällsintresse, att sjukhusen

i viss utsträckning står till förfogande även för öppen sjukvård. Delvis ligger

detta intresse helt i linje med sjukhushuvudmännens intresse av att i

största möjliga utsträckning få de vårdsökande behandlade i öppen vård,

varigenom anspråken på de dyrbara platserna i sluten vård kan minskas.

Med hänsyn till vad nu anförts anser kommittén, att den utveckling som

ägt rum bör lagfästas och sålunda sjukhushuvudmännen åläggas skyldighet

att vid sjukhus även bereda sjukvård åt vårdsökande som icke är i behov

av sluten vård.

Detta medför enligt kommittén också den fördelen, att huvudmännen får

ett visst ansvar för den öppna specialistvården, vilket hittills ingen myndighet

haft. De får anledning att på ett helt annat sätt än tidigare planera även

för denna vård och att göra bedömningar av föreliggande behov etc. De får

också skyldighet att ställa läkare och biträdespersonal samt erforderliga

mottagningslokaler till förfogande.

Kommittén framhåller emellertid att skyldigheten att lämna öppen vård

ej kan göras oinskränkt utan den måste på något sätt begränsas. Förekomsten

av ett sjukhus får nämligen ej tagas till intäkt för en ovillkorlig skyldighet

att där bereda all slags öppen vård. Den begränsning som erfordras

bör enligt kommittén dock ej göras på sådant sätt, att lagen kommer att

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

innehålla alltför detaljerade bestämningar. Det synes varken erforderligt

eller lämpligt att i detta hänseende binda utvecklingen, uttalar kommittén,

utan huvudsaken är att ge uttryck för några allmängiltiga principer.

Kommittén har stannat vid att föreslå två begränsningar. Beträffande

dessa båda begränsningar anför kommittén följande.

Den ena är att skyldigheten endast skall gälla »sjukvård, som med hänsyn

till anstaltens ändamål lämpligen meddelas å denna». Bestämningen

anknyter till de synpunkter som tidigare anförts, nämligen att det gäller

att utnyttja de specialutbildade läkare och den utrustning som finns på

sjukhuset. Det är sålunda icke fråga om allmänläkarvård. Vilken vård som

lämpligen meddelas å ett visst sjukhus bör med hänsyn till det anförda

vara tämligen lätt att besvara. På ett sinnessjukhus meddelas lämpligen

icke annan vård än mentalsjukvård, på ett epidemisjukhus icke annan vård

än epidemivård etc. Den andra begränsningen som kommittén föreslår är,

att öppen vård skall lämnas »i skälig omfattning». Denna bestämning är

av nyss anförda skäl mycket allmänt hållen. Den avser bl. a. att markera,

att sjukhuset i första hand är till för den slutna vården och att öppen

vård icke behöver lämnas i en omfattning som är mindre väl förenlig med

sjukhusets primära uppgift. I sakens natur ligger att skälighetsbedömningen

måste ankomma på huvudmannen. I och för sig skulle det kunna ifrågakomma

att i detta sammanhang helt undantaga vissa enklare typer av sjukhus,

t. ex. kronikerhem, förlossningshem, vårdhem för lättskötta psykiskt

sjuka m. fl. Men då dessa anstalter likväl i allmänhet torde bortfalla på grund

av de ovan föreslagna begränsningarna har kommittén avstått härifrån.

Kommittén har icke ansett påkallat med uttrycklig föreskrift i lagen

angående på vilket sätt de vårdsökande skall vara knutna till sjukvårdsområdet.

Där restriktioner i praktiken visar sig erforderliga, bör huvudmännen

själva äga meddela dylika. Kommittén understryker, att den givetvis

icke avser att skyldigheten att bereda öppen vård skall sträcka sig längre

än åläggandet beträffande den slutna vården dvs. till dem som är bosatta

inom sjukvårdsområdet eller som är i behov av omedelbar vård.

Beträffande sjukhusläkarnas ställning framhåller kommittén att sjukhusläkarna

icke har någon skyldighet att arbeta i annan än sluten vård

och att där de medverkar i öppen vård detta sker frivilligt. Som en konsekvens

av den föreslagna skyldigheten för huvudmännen att även lämna

öppen vård följer enligt kommittén, att också sjukhusens läkare måste bli

pliktiga att deltaga i denna vård. Det är, påpekar kommittén, just förevaron

av dessa specialutbildade läkare på sjukhusen som i första hand

motiverar åläggandet för huvudmännen och avsikten är icke, att huvudmännen

annat än undantagsvis skall nödgas vid sjukhusen anställa särskilda

läkare, som endast sysslar med den öppna vården. Skulle sjukhusläkarna

vägra sin medverkan, kommer det att bli omöjligt för huvudmännen

att fullgöra den skyldighet som ålagts dem. Även om läkarna icke

vägrade att biträda, skulle huvudmännen kunna bli försatta i ett visst

tvångsläge, då det gällde alt överenskomma med läkarna om villkoren

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

härför. Kommittén anser därför att det icke rimligtvis kan begäras, att

huvudmännen skall påtaga sig förpliktelsen att bedriva öppen vård utan att

de även tillförsäkras möjlighet att härför taga sjukhusläkarna i anspråk.

För läkarna åter bör åläggandet att medverka i öppen vård i realiteten icke

innebära någon belastning, eftersom de redan f. n. endast i sällsynta undantagsfall

varit ovilliga att medverka häri. Det är icke heller fråga om att

förmå läkarna till en ökad arbetsinsats i den öppna vården.

De närmare formerna för den öppna sjukhusvårdens bedrivande är något

som kommittén ansett icke kräva reglering i författning och som kommittén

därför icke ingått på. Vad det här gäller är enligt kommittén huvudsakligen

en lönefråga och måste bli ett ämne för förhandlingar mellan de berörda

parterna. Emellertid anser sig kommittén likväl böra föreslå ett

betydelsefullt undantag härifrån, nämligen såvitt avser sjukhusens chefläkare

dvs. enligt hittillsvarande terminologi lasaretts- och överläkare, sanatorieläkare,

epidemisjukhusläkare, sjukstuguläkare, tuberkulossjukstuguläkare

och epidemisjukstuguläkare. För dessa har sedan gammalt gällt

en rätt — låt vara efter huvudmannens medgivande — att i egen regi ha

mottagning å sjukhuset för öppen vård. För sjukhushuvudmännens skyldighet

att bereda öppen vård bör det vara tillräckligt att denna rätt, utan

förändringar i övrigt omvandlas till ett åläggande. Kommittén fortsätter.

Rättighetens övergång till en skyldighet påkallar dock åtskilliga ändringar

i nuvarande 15 §. Det bör angivas att sjukvårdsstyrelse, som finner anledning

därtill, äger påfordra att viss taxa skall följas och att ersättning skall

utgivas till huvudmannen för ianspråktagande av sjukhusets lokaler, hjälpmedel

och personal. Hittillsvarande bestämmelse om att taxa alltid skall

fastställas av medicinalstyrelsen är för normala fall icke erforderlig. I realiteten

är denna föreskrift sedan länge ur bruk och ersatt av överenskommelse

mellan parterna. I och med att mottagningarna göres till en skyldighet

är det dock nödvändigt att lagen innehåller en regel för den händelse

överenskommelse mellan parterna icke kan uppnås. För sådant fall synes

medicinalstyrelsens nuvarande fastställelserätt böra bibehållas. Medicinalstyrelsen

bör under samma förutsättning även ha att bestämma ersättningen

för användandet av sjukhusets resurser. Det lär nämligen aldrig kunna

ifrågakomma att en huvudman härför kräver 100-procentig ersättning utan

det bör bli en skälighetsbedömning och en sådan torde icke kunna läggas i

annan myndighets än medicinalstyrelsens hand. Medicinalstyrelsens beslut

i ärenden av nu angivna slag kommer enligt vanliga regler att kunna överklagas

till Kungl. Maj :t.

Skyldigheten att deltaga i öppen vård anser kommittén ej kunna gälla

läkare som anställts före den nya lagens ikraftträdande. Dessa läkares medverkan

i den öppna vården måste alltfort baseras uteslutande på överenskommelser

mellan parterna. De underordnade läkarna anställes dock för

så korta tidsperioder, att övergångstiden för dem blir mycket begränsad,

och för läkarna i chefsställning kommer ändringen knappast att få några

praktiska konsekvenser. Att för dessa läkares vidkommande behålla nuva
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

rande 15 § sjukhuslagen i kraft torde enligt kommittén ej vara erforderligt

utan ifrågavarande mottagningar bör — såsom hittills skett — kunna

regleras genom avtal.

Beträffande kommitténs förslag om åläggande för huvudmannen att ombesörja

öppen vård har som nämnts ledamoten herr Herlitz reserverat sig

och anfört följande.

Ett dylikt åläggande kommer att medföra att tyngdpunkten för landsbygdens

öppna sjukvård förlägges till lasaretten. Därmed urkopplas till väsentlig

del den öppna-vårdapparat, som för närvarande är utbyggd kring tjänsteläkarna

och de praktiserande läkarna. Betydande nackdelar torde vara att

förvänta för allmänhetens del om de sistnämnda vårdmöjligheterna icke

fullt utnyttjas och om rekryteringen av dessa läkartjänster försvåras.

För landstingen medför åläggandet synnerligen vittgående konsekvenser

av ekonomisk natur, framkallade av ökade krav på utbyggnad och personalanställning.

Landstingen ha för närvarande så stora ekonomiska engagemang

inom den slutna vården, att de icke rimligtvis kunna påtaga sig utgifter

av den storleksordning, som här kommer att erfordras för den öppna vårdens

del. Risk finnes för att ett påtvingat utbyggande av den öppna vården

kominer att ske på den slutna vårdens bekostnad. Den knappa tillgång på

nybyggnadsmöjligheter och kvalificerad läkare- och sjuksköterskepersonal,

som kännetecknar vår tid torde kunna förväntas bli bestående under

de 10—20 år, som den nya sjukhuslagen kan beräknas täcka, innan den

snabba utvecklingen nödvändiggör avsevärda ändringar och tillägg på väsentliga

punkter i lagen. Tiden är sålunda icke mogen för ett åläggande för

huvudmännen att ombesörja den öppna vården vid lasaretten.

Det nuvarande systemet för bedrivande av nödig öppen vård vid lasaretten

— där lasarettsläkarna frivilligt ställt tid och krafter till förfogande för den

öppna vårdens behov — har med de sällsynta undantag som endast bekräfta

regeln fungerat på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Det finns

inga bäriga sakliga skäl som motivera det äventyrliga företaget att ändra

på dessa förhållanden. Jag kan av anförda skäl icke stödja lagförslaget på

denna punkt.

Remissyttrandena

Kommitténs uttalanden och förslag i vad avser den framtida organisationen

av den öppna vården vid sjukhusen diskuteras i ett mycket stort antal

yttranden.

Förslaget tillstyrkes eller lämnas i huvudsak utan erinran av bl. a.

socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, länsstyrelsen

i Västerbottens län, samtliga hörda förvaltningsutskott med undantag av förvaltningsutskottet

i Kristianstads läns landsting, kommittén för översyn

av hälso- och sjukvården i riket (majoriteten), stadsfullmäktige i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund,

svenska socialvårdsförbundet och svenska sjukkasseförbundet.

Vissa remissinstanser anser att man hör dröja med en laglig regle
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

ring av denna vårdform. Hit hör bl. a. kanslern för rikets universitet samt

länsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län ävensom förvaltningsutskottet

i Kristanstads läns landsting. Helt avvisande till förslaget ställer

sig medicinska fakulteterna vid Uppsala och Göteborgs universitet, lärarkollegiet

vid karolinska institutet, Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet,

svenska lasarettsläkarföreningen, svenska sjukstuguläkarföreningen,

förste provinsialläkarnes förening, svenska provinsiallåkarj öreningen,

svenska epidemiologföreningen och Sveriges yngre läkares förening.

I övrigt förekommer i remissyttrandena kritik mot olika punkter i kommitténs

förslag angående den öppna vården. Redogörelse härför kommer

att lämnas i det följande.

Inledningsvis må här redovisas vissa allmänna uttalanden av kritisk

innebörd som göres i remissyttrandena. Sålunda anser några remissinstanser

att kommittén bort avvakta resultatet av det utredningsarbete

som f. n. pågår inom kommittén för hälso- och sjukvården i riket, innan den

föreslagit bestämmelser rörande den öppna vården. Uttalanden av denna

innebörd förekommer i yttranden från Stockholms och Uppsala läns landstings

förvaltningsutskott, Uppsala läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse,

direktionen för Akademiska sjukhuset i Uppsala samt svenska psykiatriska

föreningen.

Understrykas må emellertid att berörda kommitté — kommittén för

översyn av hälso- och sjukvården i riket — själv har en motsatt uppfattning.

Denna kommitté framhåller nämligen, att den med stor tillfredsställelse

hälsar att sjukhuslagstiftningskommittén i sitt lagförslag intagit

ifrågavarande bestämmelser rörande sjukhusens öppna vård, vilka bestämmelser

f. ö. utformats i samråd mellan de bägge kommittéerna.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att länsstyrelsen finner det sannolikt,

att utvecklingen beträffande den öppna sjukhusvården bäst främjas

om tills vidare en reglering genom lag av denna vårdform icke kommer till

stånd. I vart fall förefaller det länsstyrelsen önskvärt, att frågan om förutsättningarna

och formerna för ett lagfästande av den öppna vården prövas

på nytt under beaktande av de synpunkter som från läkarhåll framförts i

saken.

Kritiken mot de föreslagna bestämmelserna är särskilt skarp i de yttranden

som avgivits från läkarorganisationerna. Sålunda vill t. ex. svenska

lasarettsläkarf öreningen ifrågasätta om icke förslaget i denna del delvis

förestavats av andra skäl än dem som redovisats i betänkandet, nämligen

en önskan att göra slut på den relativa frihet och självständighet som sjukhusläkarkåren

under nuvarande ordning alltjämt besitter, för att i stället

förvandla kårens medlemmar till lydiga och av huvudmännen helt beroende

tjänstemän.

I flera yttranden anföres mot de föreslagna bestämmelserna, att ett lag
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr It) år 1959 75

fästande av dessa skulle komma att medföra ökade kostnader av skilda

slag. Uttalanden i denna riktning göres av bl. a. svenska provinsialläkarföreningen

och svenska lasarettsläkarföreningen.

Vidare anföres i några yttranden från läkarhåll att ett genomförande av

de föreslagna bestämmelserna skulle kunna menligt inverka på rekryteringen

till tjänsteläkarbanan och till överläkar tjänster, varjämte försvarets

sjukvårdsstyrelse, som i princip tillstyrker förslaget, erinrar om att svårigheter

jämväl kan uppkomma när det gäller besättande av läkartjänster vid

militära staber och förband.

Kommitténs förslag, att landstingen skall åläggas skyldighet

att vid sjukhusen bereda öppen sjukvård åt vårdsökande,

biträdes principiellt av bl. a. medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

försvarets sjukvårdsstyrelse, kommittén för översyn av

hälso- och sjukvården i riket, förvaltningsutskotten i Malmöhus, Hallands,

Örebro, Västmanlands och Norrbottens läns landsting, stadsfullmäktige i

Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet och svenska sjukkasseförbundet.

Helt eller delvis avvisande till förslaget ställer sig däremot medicinska

fakulteterna vid Uppsala och Göteborgs universitet, lärarkollegiet vid karolinska

institutet, länsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län, förvaltningsutskottet

i Kristianstads läns landsting, stadsfullmäktige i Gävle,

Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet, svenska lasarettsläkarföreningen,

svenska sjukstuguläkarföreningen, förste provinsialläkarnes förening,

svenska provinsialläkarföreningen, svenska epidemiologföreningen

samt Sveriges yngre läkares förening.

Till stöd för sitt tillstyrkande uttalar medicinalstyrelsen, att förslaget

att ålägga huvudmännen skyldighet att bereda viss öppen vård är, om det

genomföres, ägnat att underlätta en önskvärd samordning mellan sluten

och öppen vård.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket framhåller inledningsvis,

att huvudmännens legala ansvar f. n. är begränsat till den slutna

vården, medan den öppna vården betraktas som en läkarnas privata angelägenhet,

trots att huvudmännen tillhandahållit resurser av skilda slag.

Kommittén fortsätter.

Vid planläggningen av sjukhus och dessas utrustning med personella

och materiella resurser får hänsyn tagas jämväl till den öppna vårdens

behov, men samtidigt vidmakthålles i nuvarande lag den fiktionen, att det

samhälleliga intresset i sjukhusen är begränsat till den slutna vården.

Denna fiktion drivs t. o. in. så långt att sifferuppgifter om patientkostnaden

per dag i sluten vård kommer att inbegripa även kostnaden för öppen

vård vid sjukhus, så att det i stort sett varken i fråga om sluten eller öppen

vård vid sjukhus föreligger något fullt tillfredsställande material för en

nödvändig ekonomisk analys.

Det hör icke komma i fråga att vidmakthålla denna »legala fiktion» i

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

en helt ny sjukhuslag. Även om huvudmännen är medvetna om det faktiska

ansvar de har också för organisationen av öppen vård vid sjukhus,

behöver de i sina omsorger om att få en lämplig avvägning mellan öppen

och sluten vård vid sjukhus få det stöd som ligger i att deras medansvar för

den öppna vården kommer till tydligt uttryck i lagen.

Kommittén anför i anslutning härtill, att kommittén för undvikande av

onödiga missförstånd vill tillfoga, att kommitténs avsikt ingalunda är att

söka bereda möjligheter för någon ohämmad utveckling av sjukhusens

öppna vård. Men det måste tillkomma huvudmännen i deras befattning

med sjukhusen ätt tillse dels att den slutna vården icke belastas med fall,

som borde ha kunnat omhändertagas i öppen vård, men dels också att den

öppna sjukhusvården icke inkräktar på vården av de patienter, som är så

svårt sjuka att de verkligen behöver sluten vård. Även detta sista måste

enligt kommittén ingå i den lämpliga avvägning som kommittén funnit

erforderlig och som huvudmännen enligt kommitténs mening inte sällan

kan ha lättare att medverka till om deras ansvarsställning till den öppna

sjukhusvården blir erkänd i lag.

Kommittén tillägger.

Det är svårt att förstå, varför den omständigheten att huvudmannen vid

öppen vård icke ställer kost och logi och annan heldygnsvård till förfogande

skulle ge denna del av sjukhusens verksamhet legal karaktär av en läkarnas

privata angelägenhet, som huvudmannen icke har något medansvar för,

medan sluten vård, som, frånsett kost och logi icke använder andra slag av

personella och materiella resurser än den öppna, är en verksamhet som

huvudmannen har medansvar för och där läkaren har ett ämbetsmannaansvar.

Förvaltningsutskottet i Malmöhus läns landsting påpekar, att den rådande

ordningen för den vid sjukhusen meddelade öppna vården i regel

fungerat utomordentligt väl och varit till båtnad för alla parter. Utskottet

fortsätter.

Emellertid har läkarnas öppna mottagningar på sjukhusen ökat i en

omfattning, som vållat allvarliga bekymmer. Det kan icke längre bortses

från det faktum, att den vid sjukhusen bedrivna öppna vården kommit att

intaga en så betydelsefull ställning i hela landets sjukvårdsorganisation,

att man vid en ny lagstiftning måste taga hänsyn härtill. Då, såvitt styrelsen

kan finna, utredningens förslag icke heller på denna punkt innebär

något annat än ett lagfästande av ett redan existerande förhållande och

icke i och för sig kan föranleda några påtagliga förändringar för någondera

parten, har styrelsen intet att erinra mot förslaget.

Liknande uttalanden föreligger från flera av de hörda landstingens förvaltningsutskott.

I uttalanden från riksförsäkringsanstalten och svenska sjukkasseförbundet

biträder man kommitténs förslag i förevarande fråga, och uttalar samtidigt,

att det hade varit än mer rationellt om den öppna sjukvården vid

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kanyl. Maj:ts proposition nr It) är l!)5!)

sjukhusen anordnades helt på motsvarande sätt som den slutna vården.

En konsekvens därav skulle enligt förbundet bli, att de till sjukhusen

knutna läkarna lönevägen erhöll kompensation för den dem ålagda vårdnadsskyldigheten.

Sjukhusläkarna skulle vid sådant förhållande icke

behöva belastas med utfärdandet av läkarvårdskvitton till de vårdade;

behovet av särskild lasarettsläkartaxa skulle bortfalla och möjligheter

öppnas för träffande av uppgörelser direkt mellan sjukhusens huvudmän

och sjukkassorna angående sättet för ersättandet från sjukkassornas sida

av allmänhetens vårdkostnad för den öppna sjukvården vid sjukhusen.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott anser att man knappast

bör ålägga landstingen att svara för den öppna vården, i varje fall inte så

länge närmare bestämmelser rörande utgående statsbidrag i samband med

den öppna vårdens organiserande vid sjukhusen saknas. Utskottet anför.

Av principiellt humanitära, sociala och medicinska skäl har utskottet

intet att erinra mot betänkandets huvudförslag, enligt vilket sjukhushuvudmännen

åläggas skyldighet att vid sjukhus även bereda sjukvård åt vårdsökande,

vilka icke äro i behov av sluten vård. Ur byggnadstekniska, administrativa

och ekonomiska synpunkter kommer förslaget dock att vida mer

än tillförne betunga landstingens budget och verksamhet över huvud taget.

Denna utveckling, varigenom ansvaret för allt flera sjuk- och hälsovårdsgrenar

påföras landstingen, borde för närvarande om möjligt bromsas

något. Icke heller torde för tillfället ytterligare läkarekrafter kunna ställas

till allmänhetens förfogande.

Förste provinsialläkarnes förening och stadsfullmäktige i Gävle har i

huvudsak samma uppfattning.

I flertalet av de yttranden vari förslaget i förevarande del avvisas motiverar

man sitt avståndstagande med att påtala bristen på, vad man anser,

klargörande motiveringar till förslaget att landstingen bör åläggas ansvaret

för den öppna vården.

Svenska lasarettsläkarföreningen anför.

När ett förslag om så vittgående ändringar framlägges, är man van vid att

som motivering finna en mer eller mindre utförlig redogörelse för vissa

existerande missförhållanden, som förslaget avser att avhjälpa. I det nu

remitterade betänkandet forskar man förgäves efter någon sådan motivering.

Man finner icke ett ord om att den nuvarande ordningen skulle vara

bristfällig ur den synpunkten att befolkningens behov att få konsultera

sjukhusläkare icke skulle vara tillgodosett. Tvärtom erinrar kommittén om

den utveckling som ägt rum vid sidan av lagstiftningen och betecknar

denna utveckling såsom betydelsefull och naturlig. Därpå är kommittén

ulan vidare framme vid den ståndpunkt som den bestämt sig för, nämligen

att »den utveckling som ägt rum bör lagfästas».

När man tager del av denna motivering, är det naturligt att man frågar:

Varför måste den utveckling som ägt rum lagfästas, om den enligt kommitténs

mening tydligen ändock förlöpt som den bör göra? Och varför framlägges

ett ''ådant förslag av en kommitté, som själv i annat sammanhang

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.9 år 195!)

konstaterat att »sjukhuslagens föreskrift om landstingens huvudmannaskap

haft och har ringa betydelse för sjukvårdens utveckling»?

I sex rader i betänkandet har kommittén sökt angiva vissa fördelar som

den föreslagna ordningen skulle medföra. Fördelarna skulle vara tre. För

det första skulle den fördelen vinnas att »huvudmännen får ett visst ansvar

för den öppna specialistvården, vilket hittills ingen myndighet haft».

Påpekandet är en truism och kan endast föranleda den reflexionen att

frånvaron av legalt ansvar enligt kommitténs egen mening uppenbarligen

icke utgjort något som helst hinder för en »betydelsefull» och »naturlig»

utveckling. För det andra skulle huvudmännen få anledning att »på ett helt

annat sätt än tidigare planera även för denna vård» och att göra »bedömningar»

av »föreliggande behov etc.» Det måste betvivlas att bakom dessa

uttryck ligger någon realitet; det räcker med en hänvisning till vad kommittén

själv förut anfört. För det tredje skulle den fördelen vinnas att

huvudmännen skulle få »skyldighet att ställa läkare och biträdespersonal

samt erforderliga mottagningslokaler till förfogande». Naturligtvis är detta

i och för sig riktigt; det ligger ju i själva införandet av skyldighet för

huvudmännen att bereda öppen sjukvård. Då emellertid huvudmännen och

lasarettsläkarna tillsammans ordnat denna sak utan några lagstadganden,

synes den ifrågavarande fördelen icke innefatta någon remarkabel nyhet.

Man kan sålunda konstatera att något behov av eller något hållbart

motiv för de föreslagna lagändringarna i fråga om den öppna vården över

huvud taget icke påvisats. Nu kan naturligtvis å andra sidan sägas att man

mycket väl kan lagstifta, även om något behov av lagstiftning icke förefinnes.

Förutsättningen bör emellertid då åtminstone vara att den planerade

lagstiftningen icke blir till skada. I förevarande fall måste man emellertid

befara att lagändringarna skulle medföra allvarliga skadeverkningar.

Uttalanden av liknande innebörd förekommer också i yttranden från bl. a.

medicinska fakulteterna i Uppsala (majoriteten) och Göteborg, lärarkollegiet

vid karolinska institutet, svenska läkaresällskapet och Sveriges yngre

läkares förening.

Sveriges läkarförbund uttalar att verkligheten icke motiverar ett åläggande

för huvudmannen att bedriva öppen vård vid sina anstalter. Inte

heller de kommitterades resonemang för enligt förbundet fram till de krav,

som funnit uttryck i lagförslaget; en önskan att »lagfästa» en utveckling

på ifrågavarande område blott därför att den ägt rum måste som huvudmotiv

för lagskrivning underkännas. Förbundet vill därefter göra gällande,

att den egentliga anledningen till att man vill införa en lagbestämmelse om

skyldighet för landstingen att ombesörja öppen vård skulle vara, att bestämmelsen

blir en »logisk anledning» till den bestämmelse som »förpliktar

läkarna att deltaga i den öppna sjukhusvården, vilken därigenom blir ett

tjänsteåliggande». Förbundet tillägger beträffande bestämmelsen om skyldighet

för landstingen att ombesörja öppen vård att den i fråga om sjukvårdande

uppgifter icke medför några praktiska konsekvenser för huvudmännen,

vilka enligt kommitténs egna ord gått händelserna i förväg och

därför borde få slippa ytterligare föreskrifter. Men, fortsätter förbundet,

»den blir för dem möjligen fördelaktig av andra anledningar».

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 ur 1959

79

De av kommittén gjorda uttalandena och förslagen beträffande o mfattningen

av den öppna sjukvården vid sjukhusen

har närmare berörts av ett flertal remissinstanser. Förslaget biträdes

principiellt av bl. a. medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, svenska

landstingsförbundet, flera av de hörda landstingens förvaltningsutskott,

drätselnämnden i Stockholm, Göteborgs stadsfullmäktige och svenska sjukkasseförbundet.

Erinringar, tilläggsförslag eller kritiska synpunkter framföres

dock i yttranden från medicinska fakulteterna i Uppsala (majoriteten)

och Lund, riksförsäkringsanstalten, kommittén för översyn av hälsooch

sjukvården i riket, svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund,

svenska läkaresällskapet, svenska lasarettsläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningen,

Sveriges yngre läkares förening in. fl.

Svenska landstingsförbundet anför.

Självfallet får utvecklingen ej gå därhän, att den öppna sjukvården vid

sjukhusen får en sådan omfattning, att den menligt inverkar på den slutna

sjukvården eller bidrager att desorganisera den utanför sjukhusen bedrivna

öppna vården. De bestämmelser i begränsande syfte, som kommittén funnit

påkallade, nämligen att huvudmannens skyldighet endast skall gälla

sjukvård, som med hänsyn till anstaltens ändamål lämpligen meddelas å

denna, och att vården skall lämnas i skälig omfattning, torde enligt styrelsens

mening lämna betryggande garantier i detta hänseende.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott och sjukvårdsstyrelse motiverar

sitt tillstyrkande av förslaget sålunda.

Det har uttalats, att en lagstadgad skyldighet att vid sjukhusen ordna

öppen sjukvård skulle kunna komma att avsevärt öka belastningen på dessa

och ställa landstingen inför krav på att anställa särskilda läkare för den

öppna vården vid sjukhusen med betydande anspråk på utbyggnader och

personalförstärkning. Uppenbart är, att den öppna läkarvården är i behov

av utbyggnad och förstärkning. Med största sannolikhet kommer inom den

närmaste tiden huvudmannaskapet för den öppna läkarvård, som nu ombesörjes

genom tjänsteläkarorganisationen, att överföras på landstingen.

Denna vårdgren är utan tvekan i behov av avsevärt förbättrade resurser

såväl personellt som materiellt. Förvaltningsutskottet och sjukvårdsstyrelsen

vill icke hålla för otroligt att närmare utredningar kan giva till resultat,

att en sådan utbyggnad i anslutning till sjukhusen i vissa fall kan

visa sig ekonomiskt förmånligare än att bygga friliggande välutrustade

läkarmottagningar. Ett nära samspel mellan den slutna och öppna vården är

tvivelsulan av största betydelse.

Utskottet och styrelsen anser, att med den formulering bestämmelserna

fått medgives huvudmannen stor frihet vid utbyggnaden av den till sjukhusen

anknutna öppna vården, så alt anpassning kan ske till de inom sjukvårdsområdet

gällande förhållandena. Med hänsyn härtill finner sig utskottet

och styrelsen kunna tillstyrka förslaget.

Den av kommittén förordade begränsningen, alt endast sådan sjukvård

skall meddelas, som lämpligen kan givas med hänsyn till anstaltens ända
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

mål, har diskuterats i flera yttranden. Flertalet remissinstanser som berört

frågan understryker kommitténs uttalande att den öppna vård som meddelas

vid sjukhusen alltid skall ha karaktär av specialistvård.

Medicinalstyrelsen anför härom följande.

Tanken är, att den öppna vården vid ifrågakommande sjukvårdsanstalter

närmast skall avse specialistvård, efterbehandling och vissa jourfall

och sålunda utgöra ett komplement till den allmänläkarvård, som tillgodoses

genom tjänsteläkarorganisationen och privatpraktiserande läkare. Så

som förhållandena nu äro, har emellertid den öppna vården vid sjukhusen

tagit en alltför stor omfattning och kan befaras att ytterligare öka med

hänsyn till bristen på läkare inom den allmänna öppna-vårdsorganisationen.

Frågan uppstår då, hur man skall kunna begränsa den öppna vården

vid lasaretten till vad som avsetts. Att härvid använda sig av remisstvång

synes styrelsen för närvarande icke framkomligt. Man bör i stället såsom

numera ofta sker genom förtur för remissfallen och genom infordrande av

förhandsanmälan söka begränsa och sovra klientelet. På längre sikt bör en

väl utbyggd tjänsteläkarorganisation vara ägnad att medföra en sådan

avlastning av de öppna mottagningarna vid sjukhusen att desamma kan i

stort sett begränsas till fall, för vilka sjukhusens resurser i fråga om specialutbildade

läkare, medicinsk utrustning och behandling in. in. äro

erforderliga.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket föreslår att mottagning

för öppen vård skall vid sjukhus anordnas »inom sådana grenar

av medicinen, som äro företrädda vid anstalten». Kommittén anser att en

föreskrift av detta innehåll bör införas i lagtexten. Kommittén yttrar vidare.

Uttrycket »grenar av medicinen» tar i första hand sikte på specialistvård.

Detta uttryck kan emellertid icke användas i lagtexten, emedan öppen

vård vid t. ex. sjukstugor icke har karaktär av specialistvård och framför

allt därför att även vid lasaretten i stor utsträckning förekommer behandling

av s. k. rutinfall. Yngre underläkare har i stort sett heller icke möjlighet

att ägna sig åt egentlig specialistvård på annat sätt än genom att medverka

i efterbehandling, sköta andra speciella arbetsmoment och i övrigt

ge assistens. Strävandena skall emellertid inriktas på att i största möjliga

utsträckning låta den öppna vården utanför sjukhus ta hand om fall, som

icke erfordrar specialistbehandling, och det är främst i detta avseende som

möjligheterna alt erhålla utbyggda resurser i denna öppna vård utanför

sjukhus skall beaktas vid dimensioneringen av sjukhusets öppna vård. Det

får emellertid icke anses uteslutet, att en tjänsteläkaremottagning förlägges

till sjukhusområdet, där detta innebär den bästa lösningen av tjänsteläkarens

lokalproblem, men ifrågavarande tjänsteläkaremottagning ingår

då icke i den sjukhusadministrativa enheten.

Svenska sjukkasse förbundet uttalar, att det i princip icke kan bli fråga

om meddelande av allmän läkarvård vid sjukhusen utan om sådan specialistvård

som i det särskilda fallet befunnits erforderlig och för vars erhållande

remiss utfärdats till sjukhuset.

Sveriges yngre läkares förening och svenska provinsialläkarföreningen

anser att den ifrågavarande, av sjukhuslagstiftningskommittén förordade

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungi. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

inskränkningen är alltför vag. I stället förordar föreningarna att remisstvång

införes. Sveriges läkarförbund anför dock att man på läkarhåll icke

velat förorda en sådan anordning utanför de stora städerna emedan den

innebär en inskränkning av rätten till fritt läkarval.

Svenska lasarettsläkarföreningen yttrar om den föreslagna begränsningen.

Kommittén framhåller i detta sammanhang att »det gäller att utnyttja

de specialutbildade läkare och den utrustning som finns på sjukhuset»

och tillägger: »Det är sålunda icke fråga om allmänläkarvård». Det hade

varit intressant, om kommittén velat närmare förklara hur enligt dess mening

den ifrågavarande begränsningen i praktiken borde genomföras.

Menar kommittén t. ex. att man skulle från sjukhusmottagningarna avvisa

alla patienter, beträffande vilka det på mottagningen konstateras att de

icke behöva annat än »allmänläkarvård»? Frågan, vilken vård som lämpligen

meddelas å ett visst sjukhus, betecknar kommittén som »tämligen lätt

att besvara». Kommittén har emellertid försiktigtvis avstått ifrån att själv

besvara frågan i vidare mån än att kommittén anfört de självklara exemplen

sinnessjukhus och epidemisjukhus »etc.». Detta »etc.» borde kommittén

ha närmare utvecklat, så att man fått veta hur begränsningen enligt

kommitténs mening borde genomföras vid t. ex. en kirurgisk eller en medicinsk

avdelning.

Kommitténs uttalande och förslag, att öppen sjukvård bör meddelas »i

skälig omfattning» har närmare berörts i åtskilliga yttranden.

Därvid diskuteras bl. a., huruvida den ifrågavarande skälighetsbedömningen

bör, såsom kommittén föreslagit, göras av huvudmannen eller av

ansvarig läkare.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anser liksom

sjukhuslagstiftningskommittén att i lagtexten bör anges att den öppna

vården skall ha en omfattning som kan anses skälig. Kommittén fortsätter.

I det sista ligger också en behovsbedömning. Men vid denna bedömning

skall hänsyn tagas till tillgång på sådan vård utanför sjukhus, som är

lämplig för ändamålet och som kan beredas till samma kostnad, och likaså

till möjligheterna att erhålla stärkta resurser i sådan vård utanför sjukhus

och därmed åstadkomma att belastningen på sjukhuset blir mindre än

eljest. Åläggandet bör icke avse anstalt, där öppen vård ej lämpligen kan

ifrågakomma, men skall i övrigt avse alla anstalter. Bedömningen i dessa

olika avseenden tillkommer huvudmannen i samråd med vederbörande

läkare. Även medicinalstyrelsen kan förväntas komma att göra sina synpunkter

gällande.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör fasta regler för omfattningen

av landstingens vårdskyldighet upptällas. Anstalten yttrar.

Enligt anstaltens uppfattning bör skyldighet att meddela en person här

avsedd öppen vård alltid anses föreligga, om sjukhuset, därest behov av

sluten vård förelegat varit skyldigt mottaga denne för sådan vård. Dessutom

bör dylik skyldighet föreligga, om eu person vid vistelse inom sjukvårdsområdet

erhåller remiss för öppen vård vid sjukhuset från läkare inom

f) It ihan g till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 19

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 är 1959

sjukvårdsområdet. Eljest riskerar en sådan person att få resa till ett kanske

avlägset hemortssjukhus för att erhålla öppen vård vid sjukhus.

Även med hänsyn till vikten för de remitterande läkarna av att veta,

till vilket sjukhus de skola hänvisa en vårdbehövande person, är det angeläget

med fasta regler rörande landstingens vårdskyldighet. Sådana regler

synas därför böra intagas i sjukhuslagen.

Medicinska fakulteten i Uppsala (majoriteten) menar att den föreslagna

regleringen skulle kunna medföra eu icke önskvärd koncentrering av den

öppna vården till sjukhusen och fortsätter.

Sjukhuslagstiftningskommitténs förslag medför stora risker för att

sjukvården ytterligare institutionaliseras, så att den sjuke icke söker en

viss läkare ulan tvingas söka en institution. Utom i de fall, där läkarverksamheten

enbart består i tekniska åtgärder, innebär det personliga förtroendeförhållandet

mellan patient och läkare ett väsentligt moment för att

sjukvården skall bli fullgod, ett uttryck icke blott för läkararbete utan även

läkekonst. Den sjuke bör därför i möjligaste mån beredas tillfälle att söka

en läkare, till vilken han har förtroende, och icke blott en institution. Beträffande

den slutna vården föreligger visserligen i regel blott mycket liten

möjlighet till läkarval och en övergång till den i vissa andra länder rådande

ordningen med ett flertal med överläkare jämförliga läkare på varje avdelning

medför alltför stora organisatoriska problem för att kunna rekommenderas,

men inom den öppna vården råda större möjligheter till fritt

läkarval, och det vore önskvärt om dessa genom utveckling av den öppna

vården ökades och icke, såsom man kan vänta av lagförslaget, minskades.

Sveriges ijngre läkares förening liksom medicinska fakulteten i Lund

vänder sig mot kommitténs uttalande att ifrågavarande skälighetsbedömning

bör ankomma på huvudmännen. Föreningen yttrar.

Kommittén förklarar kategoriskt, att »i sakens natur skulle ligga att

skälighetsbedömningen måste ankomma på huvudmannen». Huvudmannen,

som väl i detta sammanhang måste anses utgöra en månghövdad skara

av politiker och administratörer, skulle synbarligen genom majoritetsbeslut

kunna träffa avgöranden av betydelse för patientens väl och ve. Ingen

annan än den ansvarige läkaren kan göra några skälighetsbedömningar i

vad gäller omhändertagande och vård av patient. Detta är en tes, som

läkarkåren sakligt kan och därför under alla förhållanden måste hävda.

Oberoende av alla begränsningsregler måste det i sista hand ankomma på

den läkare, för vilken patienten visar förtroende, att avgöra, om det enskilda

vårdfallet är för sin vård beroende av hans speciella kompetens. Med detta

är också sagt, att skälighetsbedömningen måste läggas i läkarens och under

inga förhållanden kan läggas i huvudmannens händer.

Förvaltningsutskottet i Malmöhus läns landsting anför, att den närmare

utformningen av den öppna vården i praktiken torde komma att utformas

efter samråd med vederbörande överläkare.

Drätselnämnden i Stockholm åberopar ett av stadens kammarkontor avgivet

utlåtande vari det anföres.

Som framhållits skall skälighetsbedömningen enligt begränsning nummer

två (den skäliga omfattningen) ankomma på huvudmannen. Den

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

mot vilken lagens åläggande riktas kan således efter eget gottfinnande avgöra

omfattningen av den öppna vård han har att bedriva vid anstalt. Teoretiskt

kan alltså enligt lagrummet vad som anses skäligt enligt huvudmannens

bedömande variera mellan 0 och 100 %. Med hänsyn härtill saknas möjlighet

att i förevarande sammanhang upptaga till behandling frågan om

vilka konsekvenser i ekonomiskt hänseende det föreslagna lagrummet

kunde få. Kammarkontoret vill här dock fästa uppmärksamheten på att vid

bedömning av vad som avses med »skälig omfattning» en samverkan mellan

huvudmännen för angränsande sjukvårdsområden synes önskvärd.

Eljest kan följden bli den, att de stora städerna med sin relativt sett rikligare

tillgång på specialutbildade läkare komma att utsättas för en efterfrågan

på öppen vård som vid dessa anstalter med hänsyn till det förstnämnda

rekvisitet (anstaltens lämplighet) bedömes som skälig, medan

den enligt bedömningen i angränsande sjukvårdsområden befinnes ej

böra tillhandahållas.

Göteborgs stadsfullmäktige och Göteborgs sjukhusdirektion understryker

vikten av att bedömningen ålägges huvudmännen.

I yttranden från bl. a. svenska provinsialläkarföreningen och svenska

lasarettsläkarföreningen framhåller man att ett lagfästande av de föreslagna

reglerna beträffande omfattningen av den öppna vården skulle

komma att medföra en alltför stor tillströmning av hjälpsökande till lasaretten.

Svenska lasarettsläkarf öreningen uttalar, att den hittillsvarande utvecklingen

i vad gäller den vid lasaretten meddelade öppna vården icke varit

tillfredsställande. Föreningen fortsätter.

I verkligheten förhåller det sig nämligen så, att den nuvarande ordningen

är behäftad med en mycket väsentlig olägenhet, nämligen den att tillströmningen

till mottagningarna för öppen vård på sjukhuset tagit alldeles för

stor omfattning. Följden har blivit att de specialistutbildade sjukhusläkarna,

i stället för att få ägna sig åt de uppgifter i fråga om vilka deras specialistkompetens

verkligen är erforderlig, tagas i anspråk för massor av arbetsuppgifter,

som lika väl och med mindre tidsförlust för allmänheten kunde

skötas av andra i öppen vård verksamma läkare. Det stora problemet är

in. a. o. icke hur man skall kunna skapa ökade möjligheter för allmänheten

att anlita sjukhusmottagningarna utan hur man skall kunna organisera

den öppna vården utanför sjukhusen så att dessa mottagningar avlastas.

Den nu omförmälda utvecklingen, som i viss mån stimulerats genom en felaktig

taxepolitik från huvudmännens sida, skulle, om kommitténs förslag

genomföres, utan minsta tvivel komma att ytterligare i väsentlig grad påskyndas.

Därmed skulle ett lösande av problemet om den öppna vården

utanför sjukhusen allvarligt försvåras.

Även Sveriges yngre läkares förening anser att ett genomförande av den

föreslagna regleringen skulle kunna komma att medföra en icke önskvärd

koncentrering av hela den öppna vården till sjukhusen.

Medicinalstyrelsen anför i frågan om lämplig avvägning mellan sluten

och öppen vård, atl denna fråga bör bedömas av vederbörande läkare själv.

Det synes styrelsen nödvändigt, att man skapar garantier för att veder
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

börande läkares åsikt i detta avseende vinner tillbörligt beaktande. Därför

bör föreskrivas, att sjukvårdsstyrelsen eller direktionen i hithörande

frågor skall inhämta yttrande från överläkare eller sjukstuguläkare.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anser, att det

direkt bör inskrivas i lagen att vården av inneliggande patienter icke får

eftersättas till förmån för den öppna vården. Denna begränsningsregel skall,

framhåller kommittén, »ta över» andra hänsyn.

Vad härefter angår kommitténs förslag, att överläkare och sjukstuguläkare

skall åläggas tjänstgöringsskyldighet i

den öppna vården godkännes detta av bl. a. medicinalstyrelsen,

flertalet av de hörda landstingens förvaltningsutskott, kommittén för översyn

av hälso- och sjukvården i riket, svenska landstingsförbundet och

svenska stadsförbundet samt stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Norrköping. Erinringar, tilläggsförslag eller anmärkningar

framföres dock såväl av medicinalstyrelsen som flera andra remissinstanser,

såsom länsstyrelsen i Kopparbergs län, medicinska fakulteten i Uppsala,

lärarkollegiet vid karolinska institutet, kommittén för översyn av hälsooch

sjukvården i riket, svenska stadsförbundet, Göteborgs och Norrköpings

stadsfullmäktige, Sveriges läkarförbund, svenska lasarettsläkarföreningen,

svenska provinsialläkarföreningen, Sveriges yngre läkares förening, svenska

läkaresällskapet, svenska barnmorskeförbundet m. fl.

I de remissyttranden vari ifrågavarande förslag godtages göres i regel

inga mer utförliga uttalanden i frågan. Sålunda framhåller medicinalstyrelsen

endast, att därest de lokala huvudmännen ålägges skyldighet att anordna

öppen vård vid sjukhusen, så är det följdriktigt att de även tillförsäkras

möjlighet att taga sjukhusläkarna i anspråk härför. Flera av de

hörda förvaltningsutskotten gör liknande uttalanden.

I yttranden från bl. a. karolinska institutets lärarkollegium, svenska lasarettsläkarf

öreningen, svenska provinsialläkarf öreningen, Sveriges läkarförbund,

Sveriges yngre läkares förening, svenska läkaresällskapet m. fl.

avvisar man helt ifrågavarande förslag. I flera av dessa yttranden efterlyser

man en mer klargörande motivering till förslaget än den som givits i betänkandet.

Sålunda uttalar Sveriges läkarförbund att kommittén ingenstädes

i sina motiveringar »klart angivit varför denna principiellt revolutionerande

anordning ansetts böra uttryckas i förslaget». Förbundet fortsätter.

I själva verket är motsatsen fallet. Kommittén har---förklarat, att

utvecklingen, alla lagbestämmelser förutan, fört fram till en tämligen omfattande

öppen vård, varöver kommittén uttrycker sin tillfredsställelse. Den

synes möjligen vara obekant med det förhållandet, att den öppna vården vid

landstingens sjukhus, trots frånvaron av ålägganden, börjat antaga oroväckande

proportioner och att läkarna mångfaldiga gånger påpekat denna

av dem icke önskade utveckling.

Svenska provinsialläkarf öreningen anför.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 är 1959

Den nu gällande lagstiftningen stadgar rättighet men icke skyldighet för

sjukhusläkarna att deltaga i öppen vård, och kommittén har ingenstädes

kunnat och synes ej heller ha försökt att påvisa några olägenheter eller

nackdelar av det nuvarande systemet, som man beskriver som en naturlig

och betydelsefull utveckling vid sidan av lagstiftningen. Kommittén betraktar

det som ett samhällsintresse, att sjukhusen i viss utsträckning står till

förfogande för öppen sjukvård, men synes nu vilja i bestämda lagparagrafer

stadfästa som plikt och skyldighet den insats, som läkarna hittills frivilligt

gjort. Såvitt styrelsen kan se, är den föreslagna ändringen ej dikterad

av omtanke om sjukvårdens bästa utan endast uttryck för den förmyndarmentalitet,

som karakteriserar våra översåtar. Påtvingat arbete blir knappast

bättre och effektivare utfört än det som göres frivilligt.

Liknande uttalanden göres av Sveriges yngre läkares förening.

Svenska lasarettsläkarföreningen anser att ett genomförande av förslaget

i denna del skulle komma att innebära en ökad arbetsbörda för de berörda

läkarna. Föreningen yttrar.

Vad särskilt överläkarna beträffar vill lasarettsläkarföreningen framhålla

att ett genomförande av förslaget att omvandla deras rätt att —

efter huvudmannens medgivande — ha mottagning å sjukhuset till en skyldighet

skulle vara ägnat att leda till ur sjukvårdens synpunkt olyckliga

komplikationer och svårigheter. För närvarande har en lasarettsläkare

möjlighet att smidigt anpassa mottagningens omfattning till vad som med

hänsyn till arbetet i den slutna vården är önskvärt och lämpligt. Visserligen

heter det i förslaget till sjukhuslag att ifrågavarande skyldighet skall avse

mottagning »i den omfattning deras (läkarnas) verksamhet"vid sjukhuset

i övrigt medgiver». I betänkandet framhåller emellertid kommittén att regler

angående mottagningstider och dylikt kunna fastställas av direktionen

och intagas i dagordningen. I den mån direktionerna begagna sig av

denna möjlighet kan en överläkare lätt försättas i en besvärlig situation;

han kan — för att begagna en något tillspetsad formulering — ej sällan

bli nödsakad att bestämma sig för vilkendera av sina tjänsteplikter han är

skyldig att försumma.

När kommittén i betänkandet uttalat att åläggandet för läkarna att medverka

i öppen vård i realiteten icke skulle innebära någon belastning, vill

lasarettsläkarföreningen härtill genmäla att förslagets genomförande uppenbarligen

skulle betyda en väsentligt ökad belastning för överläkarna, i det

att dessa enligt förslaget till sjukhuslag skulle ha »den närmaste ledningen

av den öppna sjukvård, som vid sjukhuset eller specialavdelningen bedrives

av dem underställda läkare». Alt detta skulle innebära en" väsentlig

utvidgning av överläkarnas arbetsuppgifter och ansvar kan icke gärna på

allvar bestridas.

Vidare anser svenska lasarettsläkarföreningen, att det ej klart framgår

av betänkandet, huruvida överläkare är berättigad att utan sjukvårdsstyrelsens

medgivande överlåta viss del av sin mottagning på honom underställd

läkare.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser förslaget olyckligt. Det

kommer enligt kollegiets mening att medföra, alt den överläkare som helt

vill ägna sig åt den interna sjukvården, att följa med i litteraturen, utveckla

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

nya behandlingsmetoder in. in. kominer att helt eller delvis förhindras i

detta, då utan tvivel i praktiken pretentionerna på hans verksamhet i den

öppna vården kommer att avsevärt öka. Liknande uttalande göres av hl. a.

svenska läkaresällskapet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter av följande skäl lämpligheten

av att f. n. reglera den öppna vården i lag.

Om mot läkarkårens bestridande skulle stadgas skyldighet för sjukhusläkare

att deltaga i öppen vård på sjukhusen är det att befara att läkarna

i fråga komma att ställa krav på normalarbetstid. Detta skulle i sin tur

säkerligen betyda en avsevärd minskning i kapaciteten beträffande den

öppna vården om ej antalet läkare väsentligt utökades. Förslaget skulle

då kunna medföra en försämring av nu rådande förhållanden på detta

område varigenom de vårdbehövande skulle bli lidande genom bland annat

längre väntetider. Det skulle också medföra ett ökat tryck på den dyrbarare

slutna vården, då det mången gång skulle bli erforderligt att å sjukhus

intaga patienter, som eljest skulle ha kunnat behandlas i öppen vård.

I ett flertal yttranden göres erinringar eller anmärkningar i speciella

frågor. Sålunda anför medicinalstyrelsen, att samma regler

som föreslås gälla för överläkare skall göras tillämpliga också på biträdande

överläkare med hänsyn till dessas självständiga ställning och kvalifikationer.

Också svenska lasarettsläkarföreningen och kommittén för översyn

av hälso- och sjukvården i riket anser att biträdande överläkare bör likställas

med överläkare.

I yttranden från kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket,

svenska stadsförbundet samt Göteborgs och Norrköpings stadsfullmäktige

framhålles, att en viss oklarhet föreligger i fråga om tillämpningen av bestämmelsen

om överläkares tjänstgöringsplikt i vad avser överläkare vid

lasarettens specialavdelningar, såsom t. ex. röntgenavdelningar och olika

typer av centrallaboratorier. Sålunda uttalar t. ex. stadsfullmäktige i Göteborg,

att överläkare med uppgift att verkställa undersökningar eller meddela

behandling av speciell art utan att för ändamålet särskild sjukavdelning

med vårdplatser inrättats, bör åläggas att direkt på tjänsten ansvara

även för de arbetsuppgifter, som avdelningen kan behöva ombesörja för av

huvudmannen bedriven öppen och sjukdomsförebyggande vård.

Medicinska fakulteterna *i Lund och Göteborg, Sveriges läkarförbund

in. fl. framhåller, att föreskriften om överläkares tjänstgöringsskyldighet

i öppen vård i vart fall icke bör göras tillämplig på överläkare vid

s. k. undervisningssj ukhus. Sålunda uttalar Sveriges läkarförbund

härom.

Ett åläggande för dessa sjukhusläkare att bedriva av huvudmannen till

sin omfattning bestämd öppen vård vore en dumhet. Föreskriften vittnar

om en påtaglig brist på sakkunskap hos kommittémajoriteten. Ifrågavarande

läkare ha att ägna mycken tid åt undervisning och vetenskapligt

arbete. Ingen annan än överläkaren har möjlighet att efter samråd med sina

yngre kolleger bestämma under vilka omständigheter och i vilken utsträck
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

ning dessa kunna och böra deltaga i den öppna vården — beträffande

honom själv måste befrielseklausulens tillämpande komma att bli den

undantagslösa regeln. Förbundet vill understryka att undervisning bedrives

vid ett stort antal sjukhus och att, med hänsyn till önskvärdheten av

vidgade efterutbildningsmöjligheter och regelbundet återkommande fortbildningsmoment

samt ett stigande antal läkare ytterligare sjukhus torde

böra indragas i denna ytterst väsentliga verksamhet.

Också medicinska fakulteten i Lund anser, att undantag från bestämmelsen

måste kunna medgivas för överläkare vid undervisningssjukhus. En

sådan läkare kan och bör ha öppen mottagning endast av kvantitativt

ringa omfattning. Dels har han förutom sin ordinarie arbetsbörda i den

slutna vården såväl forsknings- som undervisningsskyldighet, dels är

många av de fall som uppsöker honom eller remitteras till honom i hans

egenskap av medicinsk auktoritet svårbedömbara och tidskrävande. —

Med liknande motivering uttalar medicinska fakulteten i Göteborg att

bestämmelsen om överläkares tjänstgöringsskyldighet i öppen vård över

huvud ej bör gälla akademiska lärare.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att även andra till

sjukhusen knutna läkare än överläkare skall tjänstgöra

i den öppna vården »i den omfattning deras verksamhet vid sjukhuset i

övrigt medgiver» diskuteras i ett flertal yttranden.

Svenska landstingsförbundet påpekar sålunda att det torde ankomma på

vederbörande överläkare att tillse, att endast kvalificerade läkare medverkar

i den öppna vården — denna bör nämligen ha karaktär av specialistvård.

Medicinalstyrelsen är av samma uppfattning och föreslår att ifrågavarande

bestämmelse ges följande avfattning: »Underläkare och extra läkare äro i

den omfattning som överläkaren finner deras kompetens och arbetsuppgifter

medgiva, pliktiga tjänstgöra i den öppna sjukvård som bedrives vid sjukhuset».

Styrelsen framhåller vidare, att de underläkare som deltager i öppen

vård i princip bör vara behöriga till tjänst som överläkare inom vederbörandes

specialitet.

I sak liknande uttalanden föreligger från svenska lasarettsläkarföreningen,

medicinska fakulteten i Lund, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården

i riket och svenska läkaresällskapet; nyssnämnda kommitté anser

det önskvärt att det i lagen utsäges, att skyldigheten för underläkare och

extra läkare att medverka i den öppna vården inträder i de fall och skall ha

den omfattning som vederbörande överordnade läkare i samråd med huvudmannen

bestämmer. *

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott anmärker mot att kommittén

icke ansett sig höra ålägga överläkaren ansvaret för den öppna vård som

bedrives av honom underställd läkarpersonal. Utskottet fortsätter.

Då underläkare ofta sakna specialistkompetens i egentlig mening uppstår

till följd härav ett för den vårdsökande allmänheten mindre tillfredsställande

förhållande i det att kompetent läkare icke ansvarar för meddelad vård.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 är 1959

Den öppna vården får härigenom en i allmänhetens ögon sämre ställning

än den slutna vård, för vilken överläkaren är ansvarig. I anledning härav

föreslår förvaltningsutskottet att den överläkare, som leder underordnad

läkare i dennes tjänstgöring i den öppna vården, även förpliktas ansvara

för den vård, som meddelas i de fall han konsulterats av underordnad

läkare.

Svenska provinsialläkarföreningen anför.

Bestämmelsen om att underläkare och extra läkare äro pliktiga att tjänstgöra

i den öppna vården vid sjukhusen svär alldeles bestämt emot kommitténs

uttalande, att denna öppna vård ej skall vara allmänläkarvård utan

specialistvård. I hur stor utsträckning äro underläkarna och extra läkarna

specialister? Provinsialläkarföreningens styrelse skulle i motsats till kommittén

vilja yrka på en inskränkning i underläkarnas deltagande i den

öppna vården. Underläkare bör framförallt tillsättas för att sköta den

slutna vården, och det måste med kraft betonas, att nya underläkartjänster

skola inrättas, endast om det är nödvändigt för att tillgodose vården av de

inneliggande patienterna.

Kommitténs förslag att särskilda läkare skall kunna anställas

med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen tjänstgöra i öppen

vård tillstyrkes av bl. a. svenska landstingsförbundet. Däremot anser

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott att sådana läkare icke bör

anställas, i vart fall icke vid landsortssjukhusen. Utskottet anför att »sådan

arbetsordning kommer att medföra dubbelarbete, och risk föreligger, att

dessa läkare icke kan bibehålla sin specialistkompetens inom facket». Sveriges

gngre läkares förening uttalar.

Från läkarförbundets sida har alltid krävts, att den som handhar patienter

i öppen vård under självständigt ansvar bör vara specialistkompetent. Det

kan icke vara lämpligt att låta en underläkare arbeta enbart i öppen vård.

Sådan tjänstgöring måste ur fortbildningssynpunkt vara av tvivelaktigt

värde. Den höga utbildningsstandarden på våra sjukhusläkare är för närvarande

en funktion av deras samordnade insats i öppen och sluten vård.

Kommittén gör sig till tolk för uppfattningen, att den öppna vård, som skall

bedrivas vid våra sjukhus, i huvudsak skall vara specialistvård, en synpunkt,

som alltid hävdats av läkarna. För att denna tanke skall kunna fullföljas

förutsättes dock, att man av de läkare, som äro verksamma i den öppna vården,

kräver specialistkompetens. Användande av icke specialister — uteslutande

anställda för öppen vård — kommer ofelbart att förvandla mottagningarna

till allmänläkarmottagningar.

I yttranden från svenska stadsförbundet, Stockholms stads lönenämnd

och Göteborgs stadsfullmäktige framhålles, att den öppna sjukvården vid

Stockholmssjukhusen, liksom vid Göteborgs sjukhus, har en annan organisation

än vid landets övriga sjukhus, och man anser att det i lagförslaget

icke tagits tillräcklig hänsyn härtill.

De uttalanden och förslag som gjorts av kommittén i fråga om de i den

öppna vården verksamma läkarnas ersättning för

denna verksamhet och därmed sammanhängande frå
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

g o r beröres av ett flertal remissinstanser. Kommitténs förslag godtages i

huvudsak av bl. a. medicinalstyrelsen och kommittén för översyn av hälsooch

sjukvården i riket. Erinringar eller anmärkningar framföres dock såväl

av dessa instanser som av bl. a. kanslern för rikets universitet, Stockholms

och Örebro läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Stockholm

och Göteborg, Sveriges läkarförbund, Sveriges yngre läkares förening och

svenska las ar ett släkarf öreningen.

Medicinalstyrelsen betonar, att de föreslagna bestämmelserna icke är avsedda

att eller bör åstadkomma någon förändring i de i den öppna vården

verksamma läkarnas ekonomiska förhållanden. Det finns starka skäl att

förutsätta, att arbetet inom den öppna vården kommer att i samma utsträckning

som hittills drivas i överläkarens respektive biträdande överläkarens

regi och honoreras genom taxeinkomst från mottagningen.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket gör liknande uttalande.

I yttranden från kanslern för rikets universitet, Sveriges läkarförbund

och Sveriges yngre läkares förening framhålles, att ett genomförande av

kommitténs förslag skulle komma att medföra att de till sjukhusen knutna

läkarna skulle ställa krav på reglerad arbetstid. På denna grund anser

kanslern för rikets universitet att ett omedelbart genomförande av förslaget

i denna del icke är möjligt.

Sveriges läkarförbund anser, att om de föreslagna bestämmelserna lägges

till grund för lagstiftning, så måste det för alla tjänstemän gällande arhetstidsbegreppet

automatiskt komma till beaktande, varigenom även övertidsbegreppet

blir aktuellt. Förbundet yttrar vidare.

Hittills har inom läkarnas verksamhetsområde så icke varit fallet, vilket

har medfört stor smidighet och möjliggjort en den tillgängliga arbetskraftens

tänjbarhet, som saknat motstycke på de flesta andra arbetsfält. Värdet

härav behöver icke belysas. Det är emellertid uppenbart att efter införandet

av en reform, vilken berövar dem deras särställning som i viss utsträckning

fria yrkesmän, kunna krav på fortsatta, ur denna ställning härflytande åtaganden

i form av obegränsad arbetstid icke upprätthållas.

Läkarförbundet vill betona, att förbundet icke önskar en för läkarna genomförd

arbetstidsreglering. Men skulle förbundets medlemmar anse sig böra

fordra att mot begränsade rättigheter skola ställas i motsvarande grad avvägda

skyldigheter, kan förbundet icke nu se någon möjlighet att avböja

och det torde för huvudmännen bli lika svårt att intaga en annan ståndpunkt.

I så fall bli följderna allvarliga.

Förbundet tillägger att därigenom skulle först och främst sjukvården bli

lidande, då den vårdsökande icke skulle kunna räkna med att få träffa »sin

doktor», utan en okänd »jourhavande tjänsteman» skulle bli inkopplad på

fallet.

Liknande uttalande göres av Sveriges yngre läkares förening.

I yttranden från bl. a. kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

riket, Stockholms och Örebro läns landstings förvaltningsutskott och svenska

lasarettsläkarföreningen in. fl. diskuteras frågan hur läkare, som icke är

överläkare men likväl tjänstgör inom den öppna vården, skall ersättas för

sitt arbete.

Svenska lasarettsläkarf öreningen och Örebro läns landstings förvaltningsutskott

anser, att denna fråga är oklart besvarad i betänkandet. Lasarettsläkarföreningen

anför.

Måhända har kommittén överhuvudtaget icke bildat sig någon åsikt i

ämnet utan ansett att frågan bör överlämnas till huvudmännens fria bedömande

(efter förhandlingar). Så mycket torde emellertid vara klart, att lagförslaget

öppnar möjlighet för huvudmännen att införa totallön, omfattande

jämväl arbetet i den öppna vården. Enligt lasarettsläkarföreningens mening

kan det emellertid icke vara riktigt att vid eventuell lagstiftning lämna denna

för sjukvården ytterst betydelsefulla fråga oreglerad. Skulle detta vara förslagets

innebörd, måste alltså frågan ytterligare utredas.

I de övriga yttrandena anföres, att ifrågavarande läkare bör beredas ersättning

efter samma principer som avses gälla för överläkare och sjukstuguläkare.

Sålunda anför förvaltningsutskottet i Stockholms läns landsting

efter att ha redogjort för förslagets bestämmelser.

Den i och för sig naturliga sporre till ökad arbetsinsats, som ligger i möjligheten

att åtnjuta ersättning för utförd arbetsprestation har härigenom försvunnit

för de underordnade läkarnas del. Med hänsyn till den öppna vårdens

nuvarande, och såvitt man kan bedöma, så småningom ökande omfattning,

anser utskottet att det för de vårdsökandes vidkommande är angeläget

att de underordnade läkarna för sin tjänst i den öppna vården bereds

någon form av prestationsersättning.

Den föreslagna bestämmelsen, att överläkare och sjukstuguläkare skall

vara pliktiga att, om sjukvårdsstyrelse så påfordrar, vid begäran om gottgörelse

icke överstiga viss taxa godkännes principiellt av bl. a. medicinalstyrelsen

och kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket. Däremot

framföres anmärkningar av bl. a. Sveriges läkarförbund.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket framhåller.

Där läkare i öppen vård uppbär ersättning från patienter och sålunda

en tredje parts intressen kommer att bli berörda, föreligger ett behov att

lagfästa själva principen om taxebundenhet, så mycket mer som vården

lämnas med hjälp av resurser för vilka det allmänna har avsevärda nettokostnader;

eftersom det föreligger ett samband mellan taxa och återbäring,

i den mån sådan förekommer, måste även återbäringen i sammanhanget

kunna bestämmas. Det är så mycket större anledning att understryka dessa

synpunkter, eftersom den här ifrågavarande lagändringen som sagt icke —

på det sätt man i läkarkretsar befarat — skulle tillkomma med det syftet att

möjliggöra en avveckling av de prestations- och perstyckersättningssystem,

som förekommer särskilt på landstingens sjukhus.

Medicinalstyrelsen anför, att bestämmelserna om taxebundenhet närmast

tar sikte på en ordning som innebär, att den öppna vården utackorderas till

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

överläkaren respektive sjukstuguläkaren att drivas i dessa läkares egen regi.

Denna ordning förutsättes bli den vanligen förekommande. Däremot synes

bestämmelserna icke helt tillämpliga för de fall, att mottagningen drives i

huvudmannens egen regi; någon skyldighet för läkaren att i sådant fall följa

viss minimitaxa torde enligt styrelsens mening ej kunna ifrågakomma. Läkarens

skyldighet i nu angivet avseende bör därför begränsas till det fall, att

mottagningen drives i läkarens egen regi.

Sveriges läkarförbund framhåller beträffande taxebundenheten att förbundet

fortfarande har den inställningen att denna icke behöver bibehållas

som ett skydd för den vårdsökande allmänheten. Förbundet erinrar därvid

bl. a. om att den nu föreliggande taxebundenheten i den öppna vården är

en produkt av en förhandlingsöverenskommelse och förbundet anser lagbestämmelser

om taxebundenhet obehövliga.

Såväl Sveriges läkarförbund som Sveriges yngre läkares förening vänder

sig mot den föreslagna bestämmelsen att i öppen vård tjänstgörande läkare

skall, om sjukvårdsstyrelsen så påfordrar, betala ersättning för de honom

av huvudmannen till förfogande ställda nyttigheterna. Sveriges yngre läkares

förening yttrar sålunda, med instämmande av Sveriges läkarförbund.

Kommitténs inställning, att läkarna skola åläggas skyldighet att deltaga

i av huvudmannen anordnad öppen vård och dessutom betala ersättning till

huvudmannen för tillhandahållna nyttigheter i denna vård, är orimlig. Läkarna

skulle i lag åläggas skyldighet att betala ersättning för de arbetsuppgifter

de enligt samma lag äro pliktiga påtaga sig. En {röst kan måhända

vara, att huvudmannen enligt kommitténs uppfattning aldrig lär komma

att kräva 100 % ersättning för dessa nyttigheter.

Förslaget att medicinalstyrelsen, då överenskommelse icke kan träffas om

taxa eller i öppen vård verksam läkares ersättning för begagnande av de

honom av huvudmannen till förfogande ställda nyttigheterna, skall ha befogenhet

att fastställa sådan taxa och ersättning kritiseras i olika avseenden

av medicinalstyrelsen, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

riket, svenska stadsförbundet, stadsfullmäktige i Stockholm och Göteborg,

Sveriges läkarförbund och Sveriges yngre läkares förening in. fl.

Medicinalstyrelsen anför.

Frånsett att det får anses mindre tillfredsställande, att den statliga myndigheten

inkopplas först vid en tidpunkt, då eventuella möjligheter att undanröja

orsakerna till bristande samförstånd och paverka förhandlingsresultatet

redan kunna ha försuttits eller avsevärt försämrats, vill styrelsen

i detta hänseende framhålla, att numera den allmänna sjukförsäkringen

har det största intresset att bevaka vid taxesättningen. Med hänsyn härtill

tala vägande skäl för att taxe- och ersättningsfrågorna underställas Kungl.

Maj :t i socialdepartementet. Det kan enligt styrelsens mening härvid starkt

ifrågasättas, huruvida icke taxe- och ersättningsfrågorna regelmässigt höra

underställas Kungl. Maj :ts prövning, sålunda även för det fall, att enighet

uppnåtts mellan parterna. Därest ett dylikt obligatoriskt underställande anses

höra genomföras, lorde Kungl. Maj:t höra äga ulse eu representant att

föra sjukförsäkringens talan vid förhandlingarna.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anför, efter att ha

redogjort för frågeställningen.

Ersättningen för läkarnas arbete i den öppna vården utgör en del av de

sammanlagda löneförmåner de åtnjuter, och det kunde synas som om det

då icke skulle föreligga starkare skäl att en statlig myndighet sliter tvisten

än när det gäller den egentliga lönen. Även efter det att en statlig myndighet

fastställt villkoren, har ju läkarna möjlighet att tillgripa massuppsägning

och blockad av tjänster, så att till sist ändå en uppgörelse mellan de direkt

en8aSera(ie parterna måste komma till stånd. När det gäller läkartaxor är

emellertid att märka, dels, vad som förut framhållits, nämligen att taxorna

har betydelse för vad allmänheten direkt får betala och dels att också staten

även bortsett från sitt allmänna ansvar för arbetsfreden — har ett intresse

och därför bör ha möjlighet att söka göra sitt inflytande gällande. Ty en

förändring av läkartaxan kan få konsekvenser för sjukkassetaxan och därmed

medföra finansiella återverkningar även för staten. Men detta sista

speciella statliga intresse är ju närmast ett partsintresse och icke ett »överhetsintresse»

och kunde ur den synpunkten tänkas föranleda att staten, där

så befinnes erforderligt, låter sig representeras såsom tredje part — dock

genom annat ombud än medicinalstyrelsen — vid de fria förhandlingarna

mellan de båda andra parterna. För detta ändamål erfordras emellertid

knappast någon lagföreskrift. Med hänsyn till att ett statligt försök att slita

en tvist inte nödvändigtvis behöver innebära ett slutligt avgörande, torde

det likväl icke behöva möta alltför stora betänkligheter att tillämpa samma

principiella lösning som sjukhuslagstiftningskommittén föreslagit. Vi avstår

därför från att beträffande själva huvudkonstruktionen förorda någon

ändiing av förslaget i denna del. Men det bör icke vara medicinalstyrelsen,

som skall fungera i sammanhanget. I stället bör uppgiften ankomma direkt

på Kungl. Maj :t, som vid behov inhämtar den tekniska sakkunskap i ämnet

som finns dels hos medicinalstyrelsen och dels hos riksförsäkringsanstalten.

Också Stockholms och Göteborgs stadsfullmäktige liksom svenska stadsförbundet

anser att eventuella fastigheter i förevarande fråga bör hänskjutas

till Kungl. Maj :t för avgörande.

De föreslagna bestämmelserna kritiseras starkt av Sveriges läkarförbund

och Sveriges yngre läkares förening. Sveriges yngre läkares förening anför,

att läkarna och deras fackliga organisationer i stort sett skulle frånhändas

möjligheten att uppträda på arbetsmarknaden som en med huvudmännen

och deras organisationer likaberättigad part. Föreningen uttalar att man

bara behöver tänka sig den situationen, att från huvudmannahåll skulle

göras anspråk på att läkarna i den öppna vården skulle följa en renodlad

sjukkassetaxa och att läkarna icke kunde acceptera denna huvudmännens

ståndpunkt. Då komme enligt föreningen Kungl. Maj :t utan tvekan att fastställa

sjukkassetaxan. Föreningen framhåller vidare, att myndigheterna vid

flera tillfällen stått i begrepp att ingripa eller ingripit i arbetsmarknadstvister,

där uppgörelse varit omöjlig att uppnå genom sedvanligt förlikningsförfarande,

samt fortsätter.

Varje gång sådana åtgärder varit på tal ha de väckt utomordentligt stort

uppseende och statsmakterna ha visat stor tveksamhet, då det gällt att in
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 ur 1959

gripa i dylika situationer. Tveksamheten har haft sin grund i den principiella

uppfattningen, att man ej med tvångsmedel vill ingripa mot arbetsmarknadens

parter i deras fria förhandlande. Från olika håll har man framfört

krav på att speciallagstiftning, som berör arbetsmarknadsparters fria förhandlingsrätt

och fackliga agerande icke får skapas, såvida ej reglerna får

generell karaktär. Här söker man skapa en väg för ingripande i förutsedda

fackliga tvister, en väg, som från arbetstagarpartens sida redan från början

måste mötas med allra största misstroende och där envar, som äger någon

kännedom om relationerna mellan de föreslagna agerande myndigheterna

å ena sidan och arbetstagarparten å den andra, måste förstå och instämma i

betänkligheterna. Ett avgörande av här berörda frågor efter de riktlinjer,

som av kommittén föreslagits, har betydelse icke blott för läkarna utan

på grund av sin prejudicerande betydelse för samtliga på arbetsmarknaden

uppträdande fackliga organisationer. Det finns ingen som helst anledning

att införa särbestämmelser för läkarnas fackliga handlande. Sylf motsätter

sig bestämt en sådan utveckling.

Sveriges läkarförbund framför liknande synpunkter.

Kommitténs uttalande, att formerna för den öppna sjukvårdens

bedrivande icke kräver närmare rättslig reglering, biträdes

av bl. a. svenska landstingsförbundet, som yttrar att det synes klokt att

icke i lagen ge några särskilda bestämmelser härutinnan med hänsyn bland

annat till de skillnader, som föreligger mellan exempelvis storstädernas och

landstingens sjukhus.

Däremot kritiserar svenska lasarettsläkarföreningen kommitténs nyssnämnda

uttalande och anför, att om statsmakterna bestämmer sig för att

ålägga landstingen skyldighet att sörja för både öppen och sluten vård, är

det svårt att upptäcka något skäl varför icke den ena formen lika väl som

den andra skulle kräva författningsmässig reglering.

Departementschefen

Vid våra sjukhus har sedan länge även vårdsökande, som icke varit i

behov av intagning på sjukhuset, kunnat erhålla vård. Denna s. k. öppna

vård bedrivs på sjukhusen i allmänhet helt i sjukhusläkarnas egen regi vid

överläkarmottagningar, jourmottagningar av olycksfall och andra trängande

fall utan behov av intagning samt eftervårdsmottagningar för kontroll och

efterbehandling av utskrivna patienter. Sjukhusens lokaler, utrustning och

personal står till förfogande även för denna vård men det förutsätts i den

gällande sjukhuslagen att landstingen skall kunna uttaga ersättning härför

av läkarna.

Trots att någon skyldighet f. n. inte föreligger, vare sig för landstingen

att tillhandahålla nämnda nyttigheter eller för sjukhusläkarna att meddela

öppen vård på sjukhusen, har denna fått stor omfattning och blivit

av utomordentlig betydelse. Det är av vitalt intresse för de vårdsökande

att på detta sätt utan att behöva intagas på sjukhus kunna komma i åtnjutande

av den kvalificerade vård som kan beredas där, men det är också

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

väsentligt för landstingen att härigenom kunna reducera platsbehovet inom

den mera kostnadskrävande slutna vården. Den öppna vården vid sjukhusen

kan helt enkelt inte undvaras.

I praktiken måste det sålunda allt framgent vara en väsentlig uppgitt

för huvudmännen vid anordnande av sjukhus och planerande av verksamheten

vid dessa att tillgodose även den öppna vårdens behov i fråga om

lokaler, utrustning och personal. Den omständigheten att huvudmännen

vid den öppna vården inte som vid den slutna tillhandahåller kost och

nattlogi bör rimligtvis inte medföra någon principiell skillnad mellan de

båda vårdformerna när det gäller huvudmännens ansvar. Sett ur formell

synvinkel är det också otänkbart att helt förbigå den öppna vården vid

fastställandet av huvudmännens vårdskyldighet i en ny sjukhuslag.

Huvudmännens kostnader för denna vård är f. n. absolut sett mycket

stora;'' en väsentlig del av landstingsmedlen förbrukas för detta ändamål.

Under sådana förhållanden är det av vikt att i lagen fastslå landstingens

ansvar för den öppna vården så att denna härutinnan blir likställd

med den slutna vården.

Jag delar därför sjukhuslagstiftningskommitténs av de flesta remissinstanserna

stödda uppfattning, att huvudmännen i sjukhuslagen bör åläggas

skyldighet att vid sjukhus bereda sjukvård även åt vårdsökande som

icke är i behov av intagning på sjukhuset. Skyldigheten bör omfatta samma

kategorier som den slutna vården, dvs. dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet

eller som eljest vistas där och är i behov av omedelbar vård.

Någon anledning att — såsom några remissinstanser förordat — avvakta

resultatet av pågående utredningar på området, innan skyldigheten ifråga

lagfästes, kan jag inte finna föreligga. Dessa utredningar kan självfallet

inte leda till någon ändring i huvudmännens principiella ansvar i fråga

om den öppna vården vid sjukhusen. Som jag tidigare framhållit, har

också den kommitté, som är sysselsatt med berörda utredningar, själv

uttalat sin stora tillfredsställelse med den föreslagna regleringen i denna

del och därjämte förklarat att bestämmelserna utformats i samråd med

kommittén.

Uppenbarligen kan inte heller själva lagfästandet av huvudmännens ansvar

för den öppna vården få till följd en sådan ansvällning av denna vård

och desorganisering av den öppna vården utanför sjukhusen, som påståtts

i en reservation till kommitténs förslag och befarats av en del remissinstanser.

Tvärtom är det tänkbart, att ansvarets fastställande i lag med

erforderliga begränsningar kommer att innebära ett stöd när det gäller

att avvisa vårdsökande, som kan erhålla vård utanför sjukhuset. Redan nu

har nämligen omfattningen av sjukhusens öppna vård

enligt vad som omvittnats i flera remissyttranden på sina håll blivit alldeles

för stor. Det är väsentligt, att man försöker koncentrera vården på

sjukhusen till specialistvård, alltså den vård som sjukhusens dyrbara ut
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:Is proposition nr 19 år 1959

rustning och specialutbildade läkare är avsedd att tillgodose. Den öppna

vården på sjukhusen får inte heller inkräkta på den slutna vården, som

är och bör förbli sjukhusens primära uppgift att ombesörja. Emellertid

är det ofrånkomligt, att man vid begränsningen av sjukhusens öppna vård

också beaktar de andra vårdmöjligheter som står de vårdsökande till buds.

För att en riktig avvägning av de olika vårdmöjligheterna skall kunna

åstadkommas, är det pa längre sikt nödvändigt att förstärka resurserna

för den öppna vården utanför sjukhusen, framför allt genom att denna

vårdform tillföres flera läkare.

Som framgår av det anförda och av vad kommittén i övrigt framhållit, är

det i tre hänseenden, som den öppna vården vid sjukhusen bör begränsas.

För det första torde vissa sjukhus, t. ex. förlossningshem, över huvud taget

inte lämpa sig för öppen vård. Vidare bör målet vara att vården som regel

inskränkes till sådan specialistvård som med hänsyn till sjukhusets karaktär

samt utrustning och tillgång till specialutbildade läkare lämpligen kan meddelas

på sjukhuset. Slutligen måste en kvantitativ begränsning av vården

göras med beaktande framför allt av vad den slutna vården på sjukhuset

kräver och vilka möjligheter som står den vårdsökande till buds utanför

sjukhuset. I enlighet härmed torde huvudmännens ifrågavarande vårdskyldighet

böra i lagen anges sålunda: Vid sjukhus, som befinnes lämpligt för

ändamålet, skall sjukvård jämväl beredas vårdsökande, som icke är i behov

av intagning på sjukhuset (öppen vård). Öppen vård skall företrädesvis avse

sådan vård, som icke lämpligen kan erhållas annorstädes än på sjukhuset,

och må bedrivas allenast i den utsträckning, som med hänsyn till den slutna

vården och övriga omständigheter bedömes skälig.

Den bedömning som enligt nyssnämnda bestämmelser skall göras beträffande

sjukhusets lämplighet för öppen vård och den skäliga omfattningen

av denna vård måste företagas av huvudmannen i samband med

dimensioneringen av sjukhusets materiella och personella resurser. När det

gäller att i det enskilda fallet avgöra huruvida patienten skall beredas vård

på sjukhuset eller icke, måste det dock självfallet ankomma på den ansvarige

läkaren att göra bedömningen. Något annat har givetvis kommittén

inte heller avsett.

Om man sålunda fastslår att huvudmännen skall ha ansvaret för den

öppna vården på sjukhusen, är det också självklart att det för denna vård

likaväl som för den slutna måste finnas läkare och annan personal med

skyldighet att deltaga i vården. Det kan inte vara rimligt, att huvudmännen

skulle svara för de mycket betydande kostnader som krävs för lokaler

och utrustning samt tillhandahållande av sjuksköterskor och annan biträdespersonal

för att sedan överlämna åt en läkare att utöva vården som sin

privata rörelse med rätt för honom att upphöra därmed när han så finner

för gott. Över huvud taget bör den nuvarande onaturliga splittringen i

läkarnas ställning i den slutna och öppna vården på sjukhusen

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj ds proposition nr 19 år 1959

bringas att upphöra. Läkarna bör i sin anställning på sjukhusen ha att

medverka i den där bedrivna vården, vare sig patienten behöver läggas

in på sjukhuset eller ej. Verksamheten i den öppna vården bör alltså i

regel icke betraktas som annat än en del av det arbete som är förenat med

läkarens befattning. I undantagsfall bör huvudmannen kunna å ena sidan

befria överläkare från deltagande i den öppna vården och å andra sidan

anställa läkare för enbart denna vård. Med det sagda har jag inte tagit

någon som helst ställning till frågan om läkarnas ersättning för deras arbete

i den öppna vården, vilket är en helt annan fråga som jag strax återkommer

till.

Den lösning av spörsmålet om läkarnas ställning i den öppna vården

vid sjukhusen, som jag här förordat, kommer sålunda att innebära att

läkare som anställes på sjukhus blir skyldig att fullgöra den sjukvård och

de uppgifter i övrigt, som följer med anställningen, vare sig den avser

sluten eller öppen vård eller båda vårdformerna. Lika litet som det är

nödvändigt att i lagen fastslå att läkare är skyldig att tjänstgöra i sluten

vård, lika litet behöver i lagen stadgas någon tjänstgöringsskyldighet i den

öppna vården. Skyldigheten kommer att grundas på anställningsavtalet

och försummelse av skyldigheten blir att bedöma som tjänsteförsummelse.

I sjukhuslagen bör därför i denna del endast föreskrivas, att vid sjukhus

skall finnas läkare, som har att ansvara för sjukvårdens behöriga

och ändamålsenliga handhavande. I den mån öppen vård skall meddelas

på sjukhuset, kommer ansvaret då att omfatta även denna vård. Som

kommittén framhållit ligger det i sakens natur, att överläkarens ansvar beträffande

den öppna vården delvis får ett annat innehåll än ansvaret för den

slutna. I de fall då han i den öppna vården inte själv omhänderhar patienten,

kommer hans ansvar i huvudsak att avse uppläggningen och ledningen av

verksamheten.

Den som efter den nya lagens ikraftträdande utnämnes till ansvarig läkare

vid sjukhuset blir redan genom utnämningen skyldig att handha den öppna

vården där. För andra läkare, som anställes efter nämnda tidpunkt, följer

också skyldigheten att deltaga i den öppna vården av förordnandet. Kommittén

har ansett att skyldighet att deltaga i den öppna vården ej kan

åläggas läkare i de befattningar de innehar vid den nya lagens ikraftträdande.

Den reglering som jag förordat kommer inte heller att medföra

förändring i anställningsvillkoren för dessa läkare. Deras medverkan i

den öppna vården blir alltså helt beroende av deras eget gottfinnande.

Då emellertid detta förhållande på grund av de täta bytena på sjukhusläkartjänsterna

endast kommer att bli bestående under en begränsad övergångstid

och läkarna dessutom kan förväntas komma att deltaga i den

öppna vården ungefär som hittills under förutsättning att de får åtnjuta

i huvudsak samma förmåner, synes mig nämnda förhållande icke behöva

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959 97

föranleda någon jämkning i huvudmännens skyldighet att bereda öppen

vård.

Som jag nyss antydde, torde läkarnas intresse för att arbeta i

den öppna vården på sjukhusen till stor del vara beroende av den g o 11- görelse de kan påräkna härför. Huruvida denna skall lämnas av huvudmannen

eller direkt av patienten och efter vilka normer gottgörelsen skall

utgå synes böra bestämmas vid förhandlingar mellan huvudmännen och

läkarna. Olika nu förekommande ersättningsformer kan sålunda enligt

avtal bli tillämpliga även i den nya ordningen. Det synes höra eftersträvas

att samma normer blir tillämpliga för ersättningen till läkare, vilkas deltagande

i den öppna vården ingår i tjänsten, och de läkare som utan

tjänsteåliggande medverkar i denna vård. Stannar man för prestationsersättning,

som lämnas av patienten, kan taxa härför överenskommas och

hänsyn därvid tagas till de av huvudmannen tillhandahållna nyttigheterna

såsom personal, lokaler och utrustning. Något oavvisligt behov att i sjukhuslagen

intaga regler om fastställande av sådan taxa anser jag inte föreligga.

Från principiella synpunkter delar jag den av vissa läkarorganisationer

i remissvaren framförda meningen, att man inte skall lagstifta om

de frågor, som bör lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna.

Jag kan därför inte förorda en reglering på denna punkt i enlighet

med kommitténs förslag. Däremot torde i lagen böra utsägas, att

läkare efter överenskommelse med huvudmannen äger uttaga ersättning

för öppen vård på sjukhuset direkt av patienten.

Beträffande formerna för den öppna vården synes mig

lagfästandet av huvudmannens ansvar i och för sig inte behöva medföra

någon ändring i den ordning som tillämpas f. n. Liksom hittills bör sålunda

överläkaren ha att leda underordnade läkare och fördela arbetet mellan

dem. Han har därvid att tillse, att läkarna får uppgifter som motsvarar

deras kompetens, och han kan i särskilda fall för viss tid befria läkare från

deltagande i den öppna vården, om denna ändock blir tillgodosedd. De

svårigheter, som nu föreligger att begränsa den öppna vården, torde kunna

bemästras med samma medel som hittills. Den nya lagstiftningen kan icke

i och för sig anses medföra några nya problem härvidlag. Vilka medel

som skall komma till användning torde få bestämmas av den ansvarige

läkaren. Han har att på sitt ämbetsansvar verka för att öppen vård tillhandahålles

på sjukhuset eller avdelningen i avsedd omfattning.

Vad jag anfört i det föregående har närmast avsett landstingssjukhusen.

I storstäderna finns redan nu mottagningar på sjukhus för öppen

vård, som drivs i huvudmännens regi, de s. k. poliklinikerna, överläkarna

på sjukhusen deltager som regel ej i arbetet med denna öppna vård men

däremot underläkarna. Vidare är i viss utsträckning särskilda läkare anställda

på poliklinikerna. Staden uppbär avgift från patienten och svarar

7—Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 19

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

för alla kostnader, även ersättningen till läkarna. Enligt min mening bör

sjukhuslagen utformas så att denna ordning kan bibehållas. I detta syfte

bör i lagen stadgas att vid sjukhus eller i anslutning till sjukhus får inrättas

särskild avdelning avsedd enbart för öppen vård. Möjlighet bör finnas att

tillämpa denna bestämmelse även på annat håll än i storstäderna, men detta

torde under nuvarande förhållanden böra ske endast undantagsvis. En

restriktiv tillämpning torde vara säkerställd genom att medicinalstyrelsens

tillstånd liksom hittils skall krävas för inrättande av läkartjänst.

V. Sjukvårdsanstalter som bör omfattas av lagstiftningen

Gällande bestämmelser

Med sjukhus förstås enligt 2 § gällande sjukhuslag sjukvårdsanstalt, som

drives av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt

eller lyder under militär myndighet. Härifrån göres dock ett undantag,

nämligen för sådan tillfällig sjukvårdslokal som avses i epidemilagen.

I samma paragraf stadgas vidare, att sjukhus skall anses vara drivet av

landsting eller kommun, därest landstinget eller kommunen eller sammanslutning,

vari landsting eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel

i sista hand ansvarar för driftkostnaden.

Beträffande uttrycket »driva» sjukhus må framhållas att då flera landsting

gemensamt belägger en anstalt, detta numera oftast torde ske i den

formen att ett av landstingen står som ägare av anstalten och omhänderhar

dess drift, medan den eller de övriga intressenterna får disponera ett antal

platser mot erläggande av viss ersättning.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén redogör för hur i praktiken den legala definitionen

av uttrycket »driva» sjukhus kommit att åsidosättas och anför.

Med den legala definitionen av begreppet »driva» torde främst ha avsetts

att förhindra, att ett landsting sätter sjukhuslagen ur spel genom att låta

sjukhus drivas i enskild regi med landstingsbidrag. För detta syfte är bestämmelsen

dock av ringa värde. Det möter nämligen, såsom erfarenheten

visat, inga större svårigheter att konstruera landstingets ekonomiska stöd

på sådant sätt, att ett sistahandsansvar till viss kvotdel juridiskt sett icke

föreligger. Olika tolkningar av gällande bestämmelsers innebörd är i praktiken

icke heller ovanliga.

Kommittén finner sålunda att definitionen är föga tillfredsställande:

å ena sidan leder den för långt, å andra sidan räcker den ej till för att

täcka alla de fall som lagstiftaren torde ha åsyftat. Med hänsvn härtill anser

kommittén, att den konstlade definitionen bör övergivas och en återgång

ske till den innebörd som ordet driva har i vanligt språkbruk. Detta innebär

som regel, att en anstalt drives av den som handhar den omedelbara

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

förvaltningen och som gentemot tredje man svarar för sjukhuset i juridisk

mening. En stiftelse kan sålunda driva ett sjukhus, även om det till större

eller mindre del sker med bidrag av landsting. Gentemot tredje man är det

likväl endast stiftelsen som svarar för sjukhusets gäld och övriga förpliktelser.

Detta torde också motsvara vad som i vår förvaltning vanligen betecknas

med ordet huvudman. Uppgivandet av den nuvarande definitionen

kommer enligt kommittén att bidraga till att vinna en önskvärd samstämmighet

mellan lagstiftning och praxis.

Emellertid bör icke en huvudman kunna alldeles efter eget gottfinnande

frigöra sig från sjukhuslagens föreskrifter genom att ekonomiskt understödja

enskilda sjukhusägare i stället för att driva egna sjukhus. I och för

sig är det icke och bör det självfallet ej heller vara otillåtet för landsting

att understödja enskilda sjukhus. Men i den mån så sker på ett sätt eller

i en omfattning som medför olägenhet ur allmän synpunkt bör enligt

kommittén möjlighet finnas att förklara landsting vara huvudman för ett

sjukhus. En förutsättning bör dock vara att landstingets understöd är av

sådan storlek, att landstinget väsentligen svarar för driftkostnaden. Ett

stadgande av denna innebörd anser kommittén böra inflyta i lagen. Befogenheten

att meddela förklaring om huvudmannaskapet bör endast tillkomma

Kungl. Maj:t.

I detta sammanhang påpekar kommittén en annan brist i nuvarande

lagstiftning, nämligen att det saknas form för ett officiellt konstaterande av

huruvida ett sjukhus är underkastat sjukhuslagen eller icke. Denna brist

bör enligt kommittén avhjälpas genom att det uppdrages åt medicinalstyrelsen

att föra ett sjukhus register, upptagande samtliga sjukhus

som avses i sjukhuslagen, och att huvudmännen ålägges att till medicinalstyrelsen

göra anmälan om ibruktagande och nedläggande av sjukhus

oavsett om detta hänför sig till uppförande av nybyggnad eller ändrad disposition

av en äldre byggnad eller endast till förändringar i huvudmannaskapet.

Bestämmelserna om sjukhusregister föreslår kommittén skola intagas

i sjukhusstadgan.

Vad angår anstalter som bör undantagas från sjukhuslagens

reglering uttalar kommittén, alt för närvarande tre grupper av anstalter

är undantagna. En av dessa utgöres av de s. k. tillfälliga sjukvårdslokalerna,

som enligt epidemilagen skall finnas i reserv för den händelse

de ordinarie platserna på epidemivårdanstalter skulle visa sig otillräckliga.

Med hänsyn till sin provisoriska karaktär har dessa lokaler över huvud

icke ansetts böra regleras och så bör enligt kommittén ej heller ske i fortsättningen.

Den andra gruppen som undantagits består av anstalter vilka

lyder under militär myndighet. Detta undantag erfordras icke vidare, då

anstalter av detta slag icke kommer att falla under sjukhuslagen i och

med att den hittillsvarande definitionen av ordet »driva» slopas. Det tredje

och viktigare undantaget gäller anstalter som är anordnade vid fattig
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

vårdsanstalt. Det är här i praktiken endast fråga om anstalter för kroniskt

sjuka och sinnessjuka. Dessa förvaltas gemensamt med vederbörande

fattigvårdsanstalt (ålderdomshem) och ledningen ankommer sålunda på

fattigvårdsstyrelserna (socialnämnderna).

Beträffande anstalter som är anordnade av socialvårdsorganen

uttalar kommittén, att enligt kommitténs mening

kan det icke godtagas att en sjukvårdsanstalt i en modern sjukhuslag

lämnas åsido av det skälet att den är »anordnad vid fattigvårdsanstalt».

Kommittén fortsätter.

En sjukvårdsinrättnings belägenhet kan icke tillmätas någon betydelse,

då det gäller att författningsmässigt reglera den kommunala sjukvården.

Än mindre kan en dylik inrättning ges en legal särställning, därför att den

endast är avsedd för sådana sjuka som behöver omhändertagas av socialvårdsorganen

d. v. s. till övervägande del åldringar. Anordningen med sjukhusmässig

vård vid ålderdomshem med fattigvårdsstyrelse (socialnämnd)

som styrelse innebär ingen godtagbar lösning av åldringssjukvården. Egentliga

sjukvårdsanstalter bör icke drivas av socialvård sorganen. För detta

ändamål är sjukvårdsstyrelserna tillskapade. All sjukhusmässig sjukvård

bör också drivas efter ensartade regler. Ej heller är det rationellt att splittra

den sjukhusmässiga kronikervården mellan två organ, sjukvårdsstyrelserna

och socialnämnderna. Det blir härigenom två huvudmän för denna vård

med alla de olägenheter som följer härav. En uppdelning av huvudmannaskapet

bör här lika väl som på andra sjukvårdens områden undvikas.

Därmed är enligt kommittén icke sagt, att ej sjukvård bör ifrågakomma

på ålderdomshem. Med hänsyn till kommunernas skyldighet enligt lagen

om socialhjälp att lämna individuell vård åt behövande måste alltid ålderdomshemmen

vara i stånd att lämna även viss sjukvård. Denna vård bör,

såsom 1952 års åldringsvårdsutredning framhållit i sitt betänkande, normalt

hålla sig inom ramen för vad som kan betecknas som »god hemsjukvård».

Kommittén påpekar i anslutning härtill att avdelningar av

ålderdomshem eller fribelägna anstalter, vilka godkänts som sjukvårdsanstalter

enligt bestämmelserna om statsbidrag, är underkastade vissa

villkor, avsedda att garantera en medicinskt tillfredsställande vård, men

i förvaltningshänseende gäller icke för dem de regler som eljest är givna

för sjukvårdsanstalter. Kommittén fortsätter.

Ett inordnande av här ifrågavarande anstalter under sjukhuslagen har

därför författningsmässigt sett huvudsakligen betydelse för administrationen.

Så länge vederbörande huvudmän önskar dessa anstalter bibehållna

vid sin karaktär av sjukvårdsanstalter, måste de också vara pliktiga underkasta

sig de föreskrifter som enligt sjukhuslagen gäller för dylika anstalter.

Beträffande kommun som tillhör landsting bör hinder dock icke möta mot

att det uppdrages åt befintlig kommunal nämnd att fungera som sjukvårdsstyrelse

och direktion i stället för att särskilda sådana organ tillsättes. I

dessa kommuner är nämligen den sjukvårdande verksamheten huvudsakligen

en övergångsföreteelse och mycket är icke att vinna på att här kräva

särskilda förvaltningsorgan för denna verksamhet. Splittringen på två hu
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

101

vudmän kommer likväl att bestå till dess vården övertagits av vederbörande

landsting. I allmänhet torde det i dessa fall ligga närmast till hands, att

socialnämnden erhåller ställning som både sjukvårdsstyrelse och direktion

— denna förvaltningsordning är den enklaste — men en kommun som

anser skilda organ vara att föredraga bör vara oförhindrad att besluta

därom. I städerna utanför landsting erbjuder förvaltningsfrågan en särskild

aspekt genom att dessa städer på en gång är primärkommuner och sjukvårdsområden.

Här kan de av kommittén påtalade olägenheterna av splittringen

på skilda förvaltningsorgan utan vidare undanröjas, eftersom det är

samma juridiska person som är huvudman i båda fallen. Lagstiftningen

bör här icke lämna rum för någon undantagsordning beträffande förvaltningen.

Där så erfordras, bär det kunna överenskommas mellan socialvårdsoch

sjukvårdsorganen att skäligt antal platser i första hand får disponeras

av sådana sjuka som socialvårdsmyndigheterna eljest måste taga hand om.

Det är nämligen dessa myndigheters strävan efter garantier för att kunna

bereda vård åt sitt klientel som främst föranlett den nuvarande splittringen.

De bestämmelser kommittén i det följande föreslår i fråga om intagning å

kronikeranstalter kommer att underlätta en dylik ordning.

Sjukhuslagens förvaltningsföreskrifter i övrigt bör utan olägenhet kunna

göras tillämpliga å ifrågavarande kronikeranstalter. En del av dessa anstalter

är visserligen mycket små, varför förvaltningsordningen bör vara

enkel, men sjukhuslagens bestämmelser är avpassade även för anstalter av

liknande storleksordning. Önskvärt är dock, att de minsta anstalterna —

de med mindre än 10 å 15 vårdplatser — snarast nedlägges och icke bibehålies

vid sin karaktär av sjukvårdsanstalter.

Kommittén tillägger att enligt nuvarande bestämmelser kan det förekomma

kronikervård på avdelningar av ålderdomshem eller fribelägna

anstalter, vilka icke är godkända som sjukvårdsanstalter enligt bestämmelserna

om statsbidrag och sålunda ej statsunderstödda men likväl är

fullt jämförliga med anstalter, som åtnjuter statsbidrag eller som i vart fall

omfattas av sjukhuslagen. En följd härav blir, att anstalterna icke längre

står under medicinalstyrelsens allmänna tillsyn och icke inspekteras i den

ordning som gäller för i sjukhuslagen avsedda anstalter. Detta är enligt

kommittén icke tillfredsställande. Där fråga verkligen är om en sjukvårdsanstalt,

bör den alltid falla under sjukhuslagstiftningen. Om statsbidrag

till driften utgår eller ej, bör icke vara avgörande. Kommittén understryker,

att en anstalt icke kan tillåtas alt vara både ålderdomshem och sjukvårdsanstalt

utan att det måste vara fråga om ett antingen—eller. Och det bör

enligt kommittén icke överlåtas åt huvudmannen att välja den form, som

han anser mest förmånlig, utan detta måste i princip hero av anstaltens

karaktär och verksamhet.

Emellertid anser kommittén att sjukhuslagstiftningen varken kan eller

bör reglera vilken sjukvård som bör förekomma på ålderdomshem lika litet

som på barnhem eller andra slutna anstalter, som primärt är avsedda för

annan vård än sjukvård. Är en sådan reglering erforderlig, bör den ske i

den lagstiftning som avser ålderdomshemmen eller också bör socialstyrelsen

erhålla befogenhet att ge närmare föreskrifter härför.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Även i fråga om ko m m u n a 1 a sinnessjukhus föreligger för

närvarande en författningsmässig skillnad mellan sådana, anordnade vid

fattigvårdsanstalt, och övriga. Kommittén anser de reella skillnaderna icke

vara alltför betydande och att en sammansmältning av de båda kategorierna

utan olägenhet bör kunna ske. Därigenom försvinner även på detta område

undantagsbestämmelserna för sjukhus anordnade vid fattigvårdsanstalt.

Sammanfattningsvis föreslår kommittén sålunda, att den hittillsvarande

legala särställningen för sjukvårdsanstalter, anordnade vid ålderdomshem,

upphör och att dessa anstalter inordnas under sjukhuslagen. Som mål för

en rationell ordning beträffande den av socialvårdsorganen bedrivna sjukvården

bör uppställas att fristående sjukvårdsanstalter, som är tillfredsställande

för sitt ändamål, övertages och drives av vederbörande sjukhushuvudman,

att fristående dylika anstalter, vilka icke kan anses tillfredsställande

för sjukvårdsändamål, så snart ske kan nedlägges, samt att icke

fristående sjukvårdsavdelningar alltid betraktas som ålderdomshem och

att dessas uppgift i princip begränsas till att svara för sådan sjukvård som

kan betecknas som god hemsjukvård.

Liksom enligt nuvarande lag bör enligt kommittén »sjukhus» vara den

sammanfattande legala benämningen på alla anstalter, som regleras i sjukhuslagen

med undantag för sådana tillfälliga sjukvård slokaler som kan

ifrågakomma inom epidemivården. Sjukhus i lagens mening är följaktligen

såväl de anstalter som är inrättade för den mest kvalificerade vården, lasaretten,

som de, där den enklaste vården lämnas, konvalescenthemmen.

Remissyttrandena

Vad kommittén anfört om uttrycken »driva sjukhus» och »huvudmannaskap»

biträdes av så gott som samtliga remissinstanser som berört dessa

frågor.

De av kommittén uppdragna riktlinjerna för den inom socialvården

bedrivna sjukvården godkännes av åtskilliga instanser,

bl. a. socialstyrelsen och svenska landstingsförbundet, men även kritiska

synpunkter förekommer i yttrandena, framför allt från olika myndigheter i

Stockholm samt svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund

och svenska socialvårdsförbundet.

Kommitténs uppfattning, att det bör ankomma på sjukvårdsstyrelserna,

ej på de socialvårdande organen, att tillgodose behovet av sjukvård för kroniskt

sjuka, biträdes i de flesta yttrandena. Erinringar eller anmärkningar

framställes dock av hl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län, Stockholms läns

landstings förvaltningsutskott, svenska socialvårdsförbundet och statens

socialvårdskonsulent i sjätte distriktet.

Socialstyrelsen anför, att förekomsten av kroniskt sjuka och sinnessjuka

på ålderdomshemmen utgör ett väsentligt hinder för ålderdomshemsvårdens

ordnande på ett tillfredsställande sätt. I detta sammanhang erinrar styrel
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

103

sen om sitt yttrande över åldringsvårdsutredningens betänkande, vari

styrelsen anförde följande.

Enligt socialstyrelsens erfarenhet, vitsordad av olika specialister som

ägnar sjukdomar hos åldringar särskild uppmärksamhet, är gamla sjuka

personer i långt högre grad än man föreställer sig mottagliga för behandling

och vård. Socialstyrelsen finner det därför särskilt angeläget, att förutsättningar

verkligen skapas för att i tid bereda sjuka åldringar en effektiv

behandling. Åldringar med sjukdomssymtom bör ges samma möjlighet att

få sina krämpor diagnostiserade och behandlade på sjukhus som andra

människor. Många av deras sjukdomar kan numera enligt all erfarenhet

också behandlas på ett långt effektivare sätt än tidigare, och vetenskaplig

forskning och läkarnas praktik för utvecklingen snabbt framåt.

Styrelsen kan därför icke finna det tillfredsställande att åldringsvårdsutredningen

räknar med att ålderdomshemmen i fortsättningen skall bereda

vård för ett stort antal sjuka åldringar och att verksamheten i framtiden

i än högre grad av utredningen väntas få sjukvårdskaraktär. Enligt styrelsens

uppfattning bör det icke ankomma på de socialvårdande kommunala

myndigheterna att bereda vård för akut sjuka åldringar, svårskötta långvarigt

sjuka eller definitivt sängliggande personer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att såvitt länsstyrelsen kan

bedöma, måste sjuka åldringar under en lång tid framåt omhändertagas

på ålderdomshemmen, intill dess förbättringar av sjukvårds- och sjukhusorganisationen

i erforderlig omfattning vidtagits. Länsstyrelsen fortsätter.

Med den föreslagna utbyggnaden av vår öppna åldringsvård kan tillika

förutsättas, att de åldringar, som i framtiden kommer att intagas på ålderdomshemmen,

är särskilt skröpliga. Det torde icke vara lätt att på ett tillfredsställande

sätt avgöra vad som är att hänföra till »god hemsjukvård» och

sjukhusmässig kronikervård. Att under sådana förhållanden nu låta de

regler, som eljest är givna för sjukvårdsanstalter, bli tillämpliga på nuvarande

sjukavdelningar av ålderdomshem eller på liknande fribelägna anstalter,

kan därför enligt länsstyrelsens uppfattning icke vara riktigt. Enligt

länsstyrelsens och socialvårdskonsulentens i länet på egna erfarenheter

grundade uppfattning har den i länet rådande anordningen med särskilda

sjukavdelningar vid ålderdomshemmen fungerat tillfredsställande samt varit

av stort värde, då det gällt att överflytta sådana åldringar, som ansetts vara

i behov av mera kvalificerad vård än den, som kunnat beredas dem å

ålderdomshemmets s. k. »friskavdelning». Länsstyrelsen kan sålunda icke

biträda kommitténs förslag att ålderdomshemmens sjukvårdsanstalter för

närvarande inordnas under sjukhuslagen. I syfte att skapa fullgoda garantier

för att dessa anstalter kommer att lämna en medicinskt tillfredsställande

vård torde emellertid kunna övervägas, om icke anstalterna skall ställas

jämväl under medicinalstyrelsens allmänna tillsyn och sålunda bli föremål

för inspektion i den ordning, som gäller för i sjukhuslagen avsedda anstalter.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott anser, att vissa primärkommunal»

sjukvårdsanstalter bör kunna drivas utanför sjukhuslagstiftningens

ram. Härför talar den omständigheten, att landstingen bl. a. med

hänsyn till byggnadsrestriktionerna icke inom överskådlig tid kommer att

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

vid sina anstalter kunna bereda vård åt alla de sjuka som är i behov av intagning

på sjukhus. Dessutom är det ofta från de sjukas synpunkt önskvärt,

att sluten vård kan beredas i hemorten. Sådana sjukvårdsanstalter bör

vara rationellt utrustade och stå under tillsyn av förste provinsialläkaren

i länet.

Svenska socialvårdsförbundet anför, att man med fördel kan dröja med att

upphäva särställningen för de till socialvården hörande sjukvårdsanstalterna

till dess den erforderliga utbyggnaden av specialvården för långvarigt sjuka

kommit till stånd.

I yttrande från svenska stadsförbundet kritiseras kommitténs förslag, att

sådana icke fristående sjuk vårdsavdelningar vid ålderdomshem, där kvalificerad

sjukvård lämnas, bör överföras till sjukvårdsmyndigheten. Stadsförbundet

anser, att då det måste betraktas såsom ogörligt att i nuvarande

läge sänka den vårdstandard som finnes vid ålderdomshemmens sjukavdelningar

och då något sådant knappast torde vara tänkt, bör erforderliga

undantagsbestämmelser tillskapas i avvaktan på att sjukvårdsorganen blir

försedda med tillräckliga vårdmöjligheter att övertaga socialvårdsorganens

uppgifter på detta område.

Statens socialvårdskonsulent i sjätte distriktet anser, att vad man i dagens

läge behöver är kvalificerad sjukvård inom socialvårdens ram.

Även om man anser, att de socialvårdande myndigheterna i princip icke

bör vara huvudmän för kvalificerad sjukhusvård, vänder man sig i ett flertal

yttranden mot de övriga uttalanden som kommittén gjort i denna fråga.

Fattigvårdsnämnden i Stockholm framhåller t. ex. att genom de av kommittén

föreslagna åtgärderna för överförande av vissa ålderdomshemsavdelningar

till sjukvårdsmyndigheterna skapas icke några nya platser för

sjukhusmässig vård, men däremot försvåras strävandena från socialvårdsorganens

sida att lämna en kvalificerad vård åt den del av de långvarigt

sjuka åldringarna, som inte bedömes vara i direkt behov av vård på sjukvårdsanstalt.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, att det mest angelägna i dagens

läge uppenbarligen är att för kronikervårdens behov erforderlig byggnadskvot

ställes till sjukhushuvudmännens förfogande samt att dessa huvudmän

med energi griper sig an med uppgiften att utbygga kronikervårdsanstalterna.

Först sedan denna grundläggande uppgift lösts är tiden inne att slutligt

bestämma vilka sjukvårdsuppgifter, som alltjämt bör stanna på ålderdomshemmen

och vilka som bör läggas på anstalter för kronikervård och

därmed jämställd kvalificerad åldringsvård.

Beträffande de speciella förhållandena i Stockholms stad framhåller

stadsfullmäktige samt fattigvårdsnämnden, sjukhusdirektionen och drätselnämnden

i Stockholm, att man delar kommitténs principiella uppfattning att

den sjukhusmässiga vården av kroniskt sjuka skall ombesörjas av sjukvårdsmyndigheterna

— ett principbeslut av detta innehåll fattades f. ö. av

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

fullmäktige redan år 1939. Ett förverkligande av detta beslut har emellertid

icke skett, och man uttalar, att ett genomförande härav också nu skulle

innebära utomordentliga svårigheter. Vårdresurserna är otillräckliga och en

klientelblandning är i dagens läge oundviklig. I fattigvårds- och drätselnämndernas

yttranden framhålles vidare, att ett överförande till sjukvårdsmyndigheten

av socialvårdens sjukvårdsresurser skulle innebära ett sönderbrytande

av de försök med högkvalificerade funktionsenheter som prövats

av socialvården i Stockholm. Stadsfullmäktige framhåller, att endast genom

att sjukvårdsmyndigheten ges möjligheter till en kraftig och snabb utbyggnad

av de sjukhusmässiga vårdresurserna, synes det akuta problemet om

kronikersjukvården i Stockholm kunna få en godtagbar lösning. Sjukhuslagen

bör, anser stadsfullmäktige, utformas på sådant sätt att den lämnar

kommunerna större handlingsfrihet på detta speciella vårdområde än vad

som skulle bli fallet om kommitténs förslag genomfördes. Under alla förhållanden

bör Stockholm beredas möjlighet att bestämma organisationen

av ifrågavarande verksamhet på grundval av sina speciella förhållanden,

eventuellt genom att specialbestämmelser utfärdas för Stockholm, i likhet

med vad som skett inom exempelvis fattigvården och barnavården.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg uttalar — liksom fattigvårdsstyrelsen i

samma stad -— att i sjukhuslagen bör icke inflyta någon tvingande regel,

som medför, att av fattigvårdsstyrelsen drivna, fristående sjukvårdsanstalter

skall överföras till sjukhusförvaltningen. I stället bör det stå kommunens

fullmäktige fritt att i denna fråga förordna så som det finnes lämpligt med

hänsyn till lokala förhållanden.

Kommitténs yttrande, att på ålderdomshem bör förekomma endast s. k.

»god hemsjukvård» göres till föremål för kritik eller erinringar av bl. a.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott samt hälso- och sjukvårdsstyrelse,

svenska landskommunernas förbund, fattigvårdsnämndcn i Stockholm,

svenska socialvårdsförbundet och samarbetsdclcgationen för fattigvårdsstyrelserna

i de sex landstingsfria städerna.

Sålunda anser t. ex. svenska socialvårdsförbundet, alt uttrycket icke är

lämpligt, då det kan ge anledning till olika tolkningar och lämnar rum för

tvistemål i vad avser den aktiva sjukvårdens roll i åldringsvården — förbundet

avser härmed närmast den vård som meddelas av t. ex. provinsialläkare

och distriktssköterskor.

Flera remissinstanser, bl. a. fattigvårdsnämndcn i Stockholm och samarbetsdelegationen

för fattigvårdsstyrelserna i de sex landstingsfria städerna

anför, att gränsdragningen mellan de kroniskt sjuka, som enligt kommitténs

mening bör vårdas på landstingens anstalter, och sådana sjuka som icke behöver

sådan vård och alltså bör omhändertagas av socialvården, ofta är svår

att göra. Sålunda framhåller fattigvårdsnämndcn i Stockholm, att sjukdomstillstånden

hos gamla människor enligt all erfarenhet växlar så snabbt, att

den sjuke ofta h ett socialvårdsfall på dagen och ett sjukhusfall på natten.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Nämnden fortsätter.

De antydda avgränsningssvårigheterna, som ständigt aktualiseras i praktiken,

göra, att ålderdomshemmen måste vara beredda att taga emot en stor

del av gränsfallen och följaktligen vara anordnade så att erforderlig sjukvård

kan lämnas. Det säger sig självt, att den allmänt konstaterade platsbristen

på sjukvårdsanstalter för långvarigt sjuka och den ändrade åldersfördelningen

också medfört, att de gränsfall, som måste vårdas på ålderdomshemmen,

blivit allt talrikare och samtidigt mer vårdbehövande. Härtill kommer,

att ett målmedvetet utbyggande av stödåtgärderna inom den öppna

åldringsvården — främst då åtgärder för hemtjänst i olika former — lett till

att de åldringar, som numera måste omhändertagas för vård på ålderdomshem,

äro avsevärt skröpligare än vad man tidigare behövt räkna med och

därmed också långt mer vårdbehövande och personalkrävande än tidigare.

Denna utveckling inom åldringsvården gör att det blir allt svårare att draga

upp hållbara gränslinjer mellan socialvård och sjukvård. I vart fall går det

icke att lösa frågan på ett så schematiskt sätt som kommittén tänkt sig.

Liknande synpunkter framföres av svenska landskommunernas förbund,

svenska socialvårds förbundet och nyssnämnda samarbetsdelegation. Mot bl. a.

denna bakgrund anför samarbetsdelegationen att kommunerna måste ha avsevärt

större handlingsfrihet då det gäller att utforma vårdresurserna inom

socialvården än vad som skulle bli fallet om kommitténs förslag genomfördes.

Svenska landskommunernas förbund anser vidare, att då ålderdomshemmen

åtminstone övergångsvis måste hysa sjuka åldringar, är det av kommittén

föreslagna programmet för en rationell ordning beträffande socialvårdens

sjukvård orealistiskt.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott anför i denna fråga, att ett

preciserande av innebörden av uttrycket »kroniskt sjuk» bör göras, så att

klarhet i möjligaste mån kan skapas i frågan när den sjuke skall vårdas på

ålderdomshem och när han skall intagas på hem för kroniskt sjuka.

Kommitténs förslag, att socialstyrelsen bör pröva huruvida en avdelning

vid ålderdomshem med hänsyn till karaktär och verksamhet skall anses som

avsedd för sjukhusmässig vård biträdes av bl. a. socialstyrelsen. Kritik framföres

av fattigvårdsnämnden i Stockholm och svenska socialvårdsförbundet.

Fattigvårdsnämnden anför, att förslaget innebär, att socialstyrelsens ställning

i förhållande till verksamheten vid ålderdomshemmen skulle radikalt

förändras. Enligt nämndens mening bör socialstyrelsen liksom hittills endast

fungera som ett centralt rådgivande organ och icke ha ställningen som tillsynsmyndighet.

Den prövning som här avses synes, om den överhuvudtaget

skall göras av statlig myndighet, ytterst böra ankomma på vederbörande

länsstyrelse resp. överståthållarämbetet. Då det i nu förevarande fall gäller

att bedöma huvudsakligen medicinska vårdfrågor, synes dock yttrande först

böra inhämtas av medicinalstyrelsen. Liknande uttalande göres av svenska

socialvårdsförbundet.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

107

Departementschefen

Den nu gällande sjukhuslagen är inte tillämplig på alla sjukhus. Utanför

faller sålunda statliga sjukhus och av enskilda drivna anstalter. Oavsett

vem som svarar för anstalten i juridisk mening, anses den emellertid driven

av landsting eller kommun, om landstinget eller kommunen i sista hand

helt eller till viss kvotdel står för driftkostnaderna.

Såsom kommittén föreslagit bör även den nya lagen begränsas till

att i princip gälla för sjukhus som drivs av landsting

och kommun, varvid den skall anses driva sjukhuset som från

juridisk synpunkt svarar för detsamma. Förutnämnda legala definition

överges därmed. I stället bör — likaledes i enlighet med kommitténs förslag

■—■ Kungl. Maj :t få befogenhet att förklara landsting vara huvudman för

sjukhus, vars driftkostnader till väsentlig del bestrids av landstinget. De

sjukhus på vilka sjukhuslagen skall tillämpas bör upptas i ett av medicinalstyrelsen

fört register.

Hittills har tre undantag gällt från den huvudregel jag förut nämnt.

Såsom sjukhus räknas enligt gällande sjukhuslag inte tillfällig sjukvårdslokal

som avses i epidemilagen och inte heller sjukvårdsanstalt, som är

»anordnad vid fattigvårdsanstalt» eller som lyder under militär myndighet.

Av dessa tre undantag torde endast det första böra bibehållas i den nya

lagen. Jag är sålunda ense med kommittén om att de tillfälliga epidemisjulcvårdslokalerna

inte bör regleras i sjukhuslagen med hänsyn till deras

provisoriska karaktär. Med den föreslagna utformningen av huvudregeln

bortfaller vidare behovet av undantag för anstalter under militär myndighet.

Kommitténs inställning att sju k vårdsanstalterna inom

socialvården inte bör ges någon legal särställning i förhållande

till andra kommunala sjukvårdsinrättningar har framkallat kritik från

åtskilliga remissinstanser, vilket föranleder mig att något närmare gå in på

de hätmed sammanhängande problemen.

På grund av platsbristen på sjukhusen för kroniskt sjuka och sinnessjuka

bär sådana vårdbehövande åldringar i viss utsträckning måst omhändertagas

av socialvården. De placeras därvid i allmänhet på särskilda

avdelningar i ålderdomshem, men socialvården har också för detta

klientel, ehuru i mindre omfattning, fribelägna sjukvårdsanstalter, till

en del helt fristående från ålderdomshem men eljest utgörande avdelning

av sådant hem. Enligt min mening kan det icke råda någon tvekan

om det principiellt riktiga i kommitténs uppfattning, att sjukhusmässig

vård skall ombesörjas av sjukvårdsmyndigheterna och icke av

socialvårdsmyndigheterna. Detta underströks även i propositionen nr 38/1957

angående vissa frågor rörande åldringsvården, och socialstyrelsen har i

sitt remissyttrande kraftigt betonat denna synpunkt. I enlighet med denna

princip sker också på sjukvårdens område en omfattande utbyggnad

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

av såväl kronikervården som mentalsjukvården, varigenom belastningen

på socialvården bör kunna minska.

Remisskritiken riktar sig inte heller så mycket mot själva principen för

uppdelningen av vårdklientelet som fastmera mot den slutsats vartill kommittén

från sin principiella utgångspunkt kommit, nämligen att de fribelägna

sjukvårdsanstalterna inom socialvården bör övertagas och drivas

av vederbörande sjukhushuvudman samt att sjukvårdsavdelningarna på

ålderdomshemmen i princip bör begränsas till att lämna endast god hemsjukvård.

Kritiken går ut på att man härigenom berövar socialvården möjlighet

att tillgodose behovet av kvalificerad vård av åldringar, ett behov

som man menar öka i takt med utbyggnaden av den öppna åldringsvården,

eftersom de som måste mottagas på ålderdomshemmen efterhand blir långt

mer vårdbehövande än tidigare. Vidare pekar man i dessa remissyttranden

på svårigheten att göra någon klar gränsdragning mellan sjukvård och

socialvård.

För egen del anser jag att kommitténs av mig biträdda principiella inställning

bör gälla även med avseende på redan befintliga anstalter. Det är

sålunda önskvärt, att sjukvårdsmyndigheterna i största möjliga utsträckning

övertar sjukvårdsanstalterna inom socialvården. Emellertid är jag inte

beredd att gå så schematiskt till väga som kommittén föreslagit. Resurserna

på sjukvårdssidan förslår ännu inte till att bereda alla som oundgängligen

behöver sluten sjukvård sådan vård, varför socialvårdens resurser även

framdeles måste tagas i anspråk härför. I storstäderna kan det bli nödvändigt

för avsevärd tid framåt. I den mån sjukhusmässig vård meddelas på socialvårdsanstalt,

bör självfallet ett intimt samarbete komma till stånd mellan

sjukvårds- och socialvårdsorganen så att man så långt möjligt säkerställer

en medicinskt tillfredsställande vård också på sådana anstalter. För detta

ändamål synes det dock icke nödvändigt att låta alla bestämmelser i sjukhuslagen

bli tillämpliga på dessa anstalter, vilket skulle kunna medföra

svårigheter särskilt i administrativt avseende. Jag förordar därför, att Kungl.

Maj :t i övergångsbestämmelserna till den nya lagen ges befogenhet att

undantaga sjukvårdsinrättningar inom socialvården från bestämmelserna i

lagen.

VI. Olika slag av sjukhus

Gällande bestämmelser

Gällande beteckningar å olika slag av sjukhus återfinnes i 2 § 2 mom.

andra stycket sjukhuslagen. Enligt detta stadgande benämnes sjukhus, som

ej är att anse såsom tuberkulossjukvårdsanstalt, epidemivårdsanstalt eller

anstalt för kroniskt sjuka, lasarett, om det är avsett för vårdbehövande obe
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

liungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

109

roende av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga. Sjukhus,

som är inrättat uteslutande för vård av tuberkulossjuka (tuberkulossjukvårdsanstalt),

benämnes sanatorium, om det är avsett för sådana sjuka

oberoende av vårdens art, och eljest tuberkulossjukstuga. Sjukhus, som till

huvudsaklig del är avsett för vård av sjuka, behäftade med i 2 § 1 mom.

epidemilagen omförmäld sjukdom (epidemivårdsanstalt), benämnes epidemisjukhus,

om det är avsett för dylika vårdbehövande oberoende av fallets

svårare eller lindrigare art, och eljest epidemisjukstuga. Sjukhus, som anordnats

— såsom fristående anstalt eller ansluten till lasarett eller sjukstuga —- uteslutande eller till huvudsaklig del för vård av långvarigt kroppssjuka,

vilka är i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel men vilka

icke lida av tuberkulos, benämnes anstalt för kroniskt sjuka.

Om högsta antalet vårdplatser å de olika sjukhuskategorierna finnes

bestämmelser i 7 § sjukhuslagen. Enligt dessa bestämmelser må sjukstuga ej

vara försedd med mer än trettio vårdplatser; dock må med medicinalstyrelsens

medgivande ytterligare intill tjugu vårdplatser inrättas. Tuberkulossjukstuga

må ej ha mer än fyrtio vårdplatser. Epidemisjukstuga må ej utan särskilt

tillstånd av medicinalstyrelsen ha mer än sextio vårdplatser. Vid beräknande

av antalet vårdplatser skall platser å anstalt för kroniskt sjuka,

som är ansluten till sjukstuga, icke medräknas samt platser å barnbördsavdelning

medräknas allenast i den mån antalet sådana platser överstiger

femton.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Enligt kommittén synes några mera väsentliga ändringar i terminologi och

definitioner i vad gäller de sjukhus, som är avsedda för den egentliga akutsjukvården,

icke påkallade. Beteckningarna lasarett, sanatorium och epidemisjukhus

bör sålunda bibehållas för de sjukhus, å vilka den mest kvalificerade

vården lämnas, och sjukstugor, tuberkulossjukstugor och epidemisjukstugor

för de mindre sjukhusen.

Kommittén föreslår dock vissa ändringar av terminologin i fråga om

akutsjukhusen bl. a. för att undvika en onödig stelhet i sjukhusorganisationen

tekniskt och terminologiskt sett. Sålunda påpekar kommittén, att

för t. ex. vården av epidemiskt sjuka skall enligt epidemilagen finnas särskilda

epidemivårdsanstalter, och statsbidrag för vård av dylika sjuka utgår

endast, om dessa varit intagna å epidemivårdsanstalt. En sådan ordning är

icke sakligt motiverad. Ett epidemisjukhus bör enligt kommittén kunna

ersättas av en avdelning av lasarett. Även om ett lasarett och ett epidemisjukhus

ligger i omedelbar närhet av varandra eller till och med är sammanbyggda,

måste de f. n. vara två tekniskt sett fristående sjukhus. Enligt

kommitténs förslag bör epidemisjukhuset i sådant fall kunna organiseras

som en lasarettsavdelning. Med hänsyn till det moderna epidemisjukhusets

faktiska fällning som en kvalificerad avdelning för infektionssjukdomar

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kurigl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

torde en dylik införlivning med närliggande lasarett i allmänhet vara att

föredraga framför dess bibehållande som självständigt sjukhus. Det bör dock

ankomma på vederbörande huvudman att välja den för varje fall lämpligaste

organisationsformen.

Det anförda äger enligt kommittén motsvarande tillämpning beträffande

sjukstuga och epidemisjukstuga. En konsekvens härav måste bli att epidemivårdplatserna

icke inräknas i det för sjukstuga medgivna högsta antalet

vårdplatser.

Samma ordning som kommittén föreslagit beträffande epidemisjukvården

bör enligt kommittén vara möjlig för tuberkulossjukvården.

Delvis motsvarande problem möter i fråga om vården av de kroniskt

sjuka. Avdelning för sådana sjuka kan enligt nuvarande bestämmelser

icke anordnas å lasarett och statsbidrag utgår endast för dem som vårdas

å särskilda anstalter för kroniskt sjuka. Kommittén anser emellertid att

kronikeranstalt bör kunna organiseras såsom en avdelning av lasarettet

eller sjukstugan, i senare fallet utan att kronikerplatserna inräknas i de

30 platser som är medgivna för sjukstuga. I förra fallet bör anstalten

kunna införlivas med någon av lasarettets avdelningar eller också, om den

är av tillräcklig storleksordning och har erforderliga • resurser i övrigt,

inrättas som en självständig lasarettsavdelning med egen överläkare.

Antalet vårdplatser vid sjukstuga kan för närvarande med medicinalstyrelsens

tillstånd få ökas från 30 till högst 50. För dessa s. k. större

sjukstugor gäller i olika hänseenden andra bestämmelser än för övriga

sjukstugor. De står lasaretten närmare; den ansvarige läkaren tillsättes

t. ex. genom kungl. fullmakt i likhet med lasarettsläkare. Utvecklingen

har emellertid visat, säger kommittén, att något behov av denna sjukhustyp

icke längre föreligger. Möjligheten att med medicinalstyrelsens tillstånd

inrätta sjukstugor med mer än 30 vårdplatser bör därför upphöra.

Vad angår sjukstugor påpekar kommittén vidare att i sjukhuslagens

mening fristående anstalter för förlossningsvård utgör sjukstugor eller

lasarett. Enligt de till och med år 1954 gällande bestämmelserna för statsbidrag

till driften av dessa anstalter fanns tre slag av fristående förlossningsanstalter:

barnbördshus (över 15 vårdplatser), förlossningshem (högst

15 vårdplatser) och förlossningsrum hos barnmorska (högst 5 vårdplatser).

Kraven på en liten förlossningsanstalt är, framhåller kommittén, uppenbarligen

icke desamma som på en sjukstuga i allmänhet. Icke minst gäller

detta läkarvården. Det synes kommittén av angivna skäl lämpligt, att de

mindre förlossningsanstalterna utbrytes ur sjukstugorna och göres till en

egen grupp. De synes lämpligen benämnas »förlossningshem». Även förlossningsrummen

hos barnmorska, vilka sedan år 1955 icke längre förekommer

i vårt författningsspråk, bör innefattas under denna beteckning.

Kommittén föreslår, att högsta antalet vårdplatser å förlossningshem bestämmes

till tio.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Vid beräknande av antalet vårdplatser å sjukstuga behöver för närvarande

platser å barnbördsavdelning icke medräknas i vidare mån än dessa

överstiger 15. Även detta antal är enligt kommitténs mening väl högt.

Kommittén föreslår i anslutning härtill, att nuvarande siffran 15 för oberäknade

barnbördsplatser sänkes till tio. Härigenom vinnes full överensstämmelse

med vad som föreslagits för de fristående förlossningshemmen.

I fråga om högsta antalet vårdplatser å tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga

— 40 respektive 60 — har kommittén icke funnit tillräcklig anledning

att föreslå någon ändring i grundbestämmelserna, ehuru en sänkning

av maximigränserna i och för sig vore väl motiverad. En nedskärning

skulle nämligen icke få någon reell betydelse, eftersom de anstalter, som

redan anordnats med större antal platser, rimligtvis bör få vara kvar och

några nya anstalter av detta slag icke kan beräknas komma till stånd. För

epidemisjukstugorna gäller emellertid en särskild dispensbestämmelse, enligt

vilken även maximiantalet vårdplatser (60) kan få överskridas, om

medicinalstyrelsen lämnar tillstånd därtill. Så stora epidemisjukstugor

måste tillhöra de rena undantagsfallen och medicinalstyrelsens hittillsvarande

dispensbefogenhet bör enligt kommittén icke upptagas i en ny lag.

De som redan erhållit medicinalstyrelsens tillstånd bör dock få bibehållas

med stöd av övergångsbestämmelse.

De kommunala sinnessjukhusens inordnande under sjukhuslagen anser

kommittén påkalla särskilt övervägande av terminologin för dessa sjukhus.

Kommittén framhåller därvid att på senare tid termerna sinnessjukvård,

sinnessjukhus och sinnessjukdom utsatts för kritik såväl i dagspressen

som i fackliga och vetenskapliga publikationer. Man har menat,

att dessa termer skulle vara belastade med fördomar och därigenom bidraga

till att hos allmänheten vidmakthålla en negativ attityd gentemot

den psykiatriska sjukvården. Det har också hävdats att en ny benämning

för denna gren av sjukvården skulle bidraga till att förändra allmänhetens

inställning. Beträffande den förebyggande vården på de psykiska sjukdomarnas

område är beteckningen »mentalhygien» allmänt vedertagen och

i stället för »sinnessjukvård» brukas numera i allt större utsträckning —

detta gäller såväl press som officiella sammanhang — termen »mentalsjukvård».

Kommittén förordar därför att beteckningen »mentalsjukhus»

införes för här ifrågavarande sjukhus.

I detta sammanhang berör kommittén en oformlighet beträffande de

psykiatriska lasarettsavdelningarna. Vissa av dessa avdelningar för högkvalificerad

vård av psykiskt sjuka är f. n. godkända som kommunala

vårdhem för lättskötta sinnessjuka. I egenskap av vårdhem är avdelningarna

underkastade bestämmelserna i 4 kap. sinnessjukvårdsstadgan. Å

andra sidan är avdelningarna också lasaretlsavdelningar och i denna sin

egenskap underkastade sjukhuslagstiftningen. Denna dubbelställning finner

kommittén vara i längden omöjlig. Rådande ordning har föranletts

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

därav, att enligt sinnessjukvårdsstadgan landsting och kommun ej äger

vårda sinnessjuka annat än på sinnessjukhus, vårdhem eller fattigvårdsanstalt.

Sinnessjukvårdsstadgans bestämmelser bör enligt kommittén under

alla förhållanden ändras så, att hinder mot att vårda psykiskt sjuka på

lasarett icke föreligger; de psykiatriska avdelningarna bör vara avdelningar

av lasarett på samma sätt som övriga avdelningar.

Härefter behandlar kommittén de enklaste sjukhustyperna, de som för

närvarande betecknas som anstalter för kroniskt sjuka, vårdhem för lättskötta

sinnessjuka och konvalescenthem. Kommittén har därvidlag stannat

vid att för dessa anstalter föreslå den enhetliga beteckningen »sjukhem»;

sjukhem blir sålunda ett samlingsbegrepp för samtliga dessa typer

av sjukvårdsanstalter.

Genom att lagen endast reglerar sjukhem i allmänhet fastlåses icke

heller utvecklingen vid de sjukhemstyper som för närvarande är de vanliga.

Det är ingalunda uteslutet, att nya typer av denna den enklaste sjukhuskategorin

kan bli aktuella. De på senare tid ofta diskuterade läkarcentralerna

med möjlighet till viss sluten vård torde enligt kommittén bli

att hänföra till denna sjukhustyp.

Som sjukhem i lagens mening bör enligt kommittén även betraktas de

s. k. sjukhärbärgen, som ännu förekommer i Västerbottens och Norrbottens

läns ödemarksområden. Kommittén finner visserligen att tiden bör vara

inne för en avveckling av sjukhärbärgena men så länge de finns kvar bör

de regleras av de bestämmelser i sjukhuslagen som gäller för sjukhem.

I anslutning till det anförda har sjukhem i kommitténs lagförslag definierats

så, att därmed avses sjukhus som huvudsakligen är inrättat för

vård av nyss angivna tre kategorier av vårdbehövande (långvarigt kroppssjuka,

vilka är i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel

men icke lider av tuberkulos, lättskötta psykiskt sjuka och konvalescenter)

eller för »därmed jämförlig vård». Förlossningshem bör också få anordnas

som avdelning av sjukhem.

Om sjukhemsplatser inrättas vid en sjukstuga, bör dessa ej inräknas i

de 30 platser, som utgör maximiantalet för sjukstuga.

Remissyttrandena

Vad kommittén föreslagit i avsnittet om olika slag av sjukhus godkännes

eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Erinringar

eller kritiska synpunkter har dock framförts av bl. a. medicinalstyrelsen,

svenska epidemiologföreningen, förste provinsialläkarnes förening,

svenska sjukstuguläkar för eningen, Uppsala läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse,

Södermanlands, Blekinge och Hallands läns landstings förvaltningsutskott

samt svenska barnmorskeförbundet.

Vad angår de i förslaget angivna olika sjukhustyperna anser medicinalstyrelsen

och svenska epidemiologf öreningen att epidemisjukstugorna, som

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

tenderar att försvinna, på grund av sin beskaffenhet bör ges ställning som

tillfälliga sjukvårdslokaler. Vidare anför förste provinsialläkarnes förening,

att tillfälliga sjukvårdslokaler med de krav som ställes på modern epidemivård

icke längre kan användas som reservplatser för epidemiskt sjuka.

De av kommittén föreslagna beteckningarna för olika slag av sjukhus

godkännes likaledes av det övervägande antalet remissinstanser. Ändringar

i den föreslagna terminologin föreslås dock av medicinalstyrelsen, svenska

epidemiologföreningen, förste provinsialläkarnes förening och Uppsala läns

landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse.

Medicinalstyrelsen föreslår, att benämningen »epidemisjukhus» ändras

till »infektionssjukhus». En sådan ändring är enligt styrelsens mening

påkallad med hänsyn till att epidemisjukhusen numera användes icke

endast för »epidemifall» utan alltmer även för andra infektiösa fall. Liknande

önskemål framföres av förste provinsialläkarnes förening. Även

svenska epidemiologföreningen föreslår att ordet »epidemi» i lagtexten

genomgående, där så kan ske, utbytes mot »infektion».

Uppsala läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse ifrågasätter om beteckningen

»sjukhem» hör, såsom föreslagits, gälla för såväl anstalter för

kroniskt sjuka som vårdhem för lättskötta sinnessjuka och konvalescenthem.

Styrelsen framhåller, att det här gäller differentierad vård, och

att man därför även i fortsättningen bör ha differentierade beteckningar.

Styrelsen föreslår sålunda, att beteckningen »sjukhem» skall avse hem för

vård av kroniskt sjuka, »vårdhem» hem för lättskötta sinnessjuka och

»konvalescenthem» hem för vård av konvalescenter. Styrelsen anser, att

den av kommittén föreslagna beteckningen i vart fall med all sannolikhet

kommer att omändras i praktiken.

Mot vad kommittén föreslagit beträffande antalet vårdplatser vid olika

typer av sjukvårdsanstalter framföres erinringar eller anmärkningar av

Blekinge och Hallands läns landstings förvaltningsutskott samt svenska

barnmor skeförbundet.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott anför, att man i de fem

sydöstliga landstingsområdena planerar att inrätta lungkliniker vid resp.

centrallasarett. Om dessa planer förverkligas, vilket på längre sikt synes

möjligt, kan den mindre krävande vården med fördel koncentreras till

en sjukvårdsanstalt, som är gemensam för flera landstingsområden. Denna

koncentration torde åtminstone i början kräva större anstalter. Då emellertid

tuberkulossjukstugorna föreslås få vara försedda med högst 40 vårdplatser,

skulle en sådan koncentration icke kunna genomföras. Med hänsyn

härtill föreslår utskottet att maximeringen slopas, eller att i vart fall

dispensmöjlighet införes.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott anser, att samtliga bestämmelser

om maximiantalet vårdplatser vid sjukstugor bör kunna utgå, då

landstingen själva hör kunna utfärda detaljbestämmelser av denna typ.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. AV 19

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Svenska barnmorskeförbundet biträder kommitténs förslag, att högst

10 platser bör tillåtas vid förlossningshemmen. Förbundet framhåller dock,

att de mindre förlossningshemmen ur administrativ synpunkt är synnerligen

svårbemästrade, och att de medicinska kraven ej alltid kan tillgodoses

på ett tillfredsställdande sätt vid sådana hem.

Förslaget att epidemisjukhus och epidemisjukstuga skall kunna anordnas

som avdelning av lasarett diskuteras av bl. a. medicinalstyrelsen och

svenska epidemiologföreningen. Medicinalstyrelsen biträder förslaget och

understryker att epidemisjukhusen i största möjliga utsträckning bör ingå

i lasaretten som självständiga infektionsavdelningar. Även svenska epidemiologf

öreningen betonar, att om epidemisjukhus anordnas som avdelning

av lasarett, så bör denna avdelning vara självständig.

Kommitténs förslag att kronikeranstalt bör kunna organiseras som avdelning

av lasarett eller sjukstuga hälsas med tillfredsställelse av bl. a.

socialstyrelsen.

Departementschefen

Liksom kommittén är jag av den uppfattningen, att den hittillsvarande

indelningen av sjukhusen bör kunna bibehållas i huvudsak oförändrad.

Fortfarande bör således allt efter ändamålet de större sjukhusen benämnas

lasarett, sanatorium eller epidemisjukhus samt motsvarande mindre

sjukhus, sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga. Jag är alltså

inte benägen att ansluta mig till förslaget i vissa remissyttranden, att epidemisjukhusen

i fortsättningen skulle betecknas infektionssjukhus. Visserligen

täcker sistnämnda beteckning bättre den användning dessa sjukhus numera

har fått, men det är just epidemifallen och epidemilagens bestämmelser

om vården av dessa fall, som framkallat behovet av särskilda sjukhus,

och benämningen på dessa sjukhus synes då böra överensstämma med terminologin

i epidemilagen. Denna är emellertid i behov av översyn och det är

min avsikt att föranstalta om sådan. I avvaktan på denna översyn anser jag

benämningen epidemisjukhus inte böra ändras. Jag är däremot ense med

medicinalstyrelsen om att man för epidemisjukvården bör i största möjliga

utsträckning inrätta specialavdelningar på lasarett och sjukstugor i stället

för epidemisjukhus. Intet hindrar att dessa avdelningar kallas infeklionsavdelningar.

Innan nämnda översyn verkställts torde man inte heller böra

— såsom föreslagits i de nyss berörda remissyttrandena — hänföra de

kvarvarande epidemisjukstugorna till kategorin tillfälliga sjukvårdslokaler

i epidemilagens mening, vilket skulle innebära att dessa sjukstugor bröts ut

ur sjukhusorganisationen och lämnades helt oreglerade.

Kommitténs förslag att man i sjukhuslagen skall beteckna de enklaste

sjukhustyperna sjukhem finner jag ändamålsenligt och tilltalande. Under

denna beteckning skulle komma att inbegripas anstalter för kroniskt sjuka,

vårdhem för lättskötta sinnessjuka och konvalescenthem, och nytillkom
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959 115

mande typer i den enklaste sjukhuskategorin kan inordnas under samma

beteckning.

De i förslaget upptagna nya benämningarna mentalsjukhus för sådana

sjukhus för psykiskt sjuka som regleras av lagen, och förlossningshem för

de små självständiga förlossningsanstalterna har jag heller ingen erinran

mot.

Slutligen vill jag också uttala min anslutning till kommitténs synpunkter

beträffande högsta antal vårdplatser på sjukstugor av olika slag och

rörande möjligheterna att inrätta särskilda avdelningar vid lasarett och

sjukstugor. I sistnämnda hänseende har jag redan tidigare framhållit

önskvärdheten av att psykiatriska lasarettsavdelningar och avdelningar för

epidemisjukvård kommer till stånd men i samma ordning bör som kommittén

anfört också tuberkulossjukvård och kronikervård kunna ombesörjas.

De hinder som nu förefinnes i lagstiftningen mot att ordna vården på

detta sätt synes böra undanröjas. Förlossningshem bör också kunna anordnas

som avdelning av sjukhem.

VII. Anordnande av sjukhus

Gällande bestämmelser

Enligt 9 § sjukhuslagen må anläggning av sjukhus ej påbörjas, förrän

medicinalstyrelsen, efter inhämtande av byggnadsstyrelsens yttrande, godkänt

såväl den för sjukhuset avsedda tomten som byggnadsritningar för

sjukhusanläggningen samt ritningar över uppvärmnings- och sanitärtek*

niska anordningar vid densamma.

Innan godkännande meddelas skall sålunda yttrande av byggnadsstyrelsen

föreligga. Sedan åtskillig tid tillbaka finnes emellertid ett av Kungl.

Maj:t inrättat organ, benämnt centrala sjukvårdsberedningen, vilket bland

annat har till uppgift att handlägga ärenden rörande planläggning och utrustning

av sjukhus. För beredningen finnes en av Kungl. Maj:t förordnad

styrelse, varav en ledamot skall utses efter förslag av byggnadsstyrelsen och

en efter förslag av medicinalstyrelsen. Enligt beredningens instruktion åligger

det beredningen bland annat att vid påfordran av medicinalstyrelsen

eller sjukhusägare medverka vid granskning av förslag rörande planläggning

och utrustning av sjukhus och därmed jämförliga inrättningar samt

planläggning av den slutna vården i sjukvårdsområdena. Den byggnadstekniska

granskning av sjukhusförslag, som sjukhuslagen förutsätter skola ske

inom byggnadsstyrelsen, har i praxis överflyttats till centrala sjukvårdsberedningen.

Delta har ansetts möjligt därigenom att byggnadsstyrelsen har

en representant i sjukvårdsberedningen. Enligt överenskommelse mellan

medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen skall särskild remiss till bygg
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungi. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

nadsstyrelsen dock ske, om sistnämnda styrelses representant i beredningen

påyrkar detta.

Sjukhuslag st iftningskommittén

Kommittén föreslår endast vissa smärre ändringar i de bestämmelser, som

nu gäller för anordnande av sjukhus. Sålunda anser kommittén alt, i enlighet

med den ordning som redan praktiseras, föreskriften om byggnadsstyrelsens

hörande bör utgå ur lagstiftningen och uttalar därvid, att de undantagsfall,

då det kan vara påkallat eller lämpligt att ett ärende även remitteras

till byggnadsstyrelsen, icke torde behöva författningsmässigt regleras.

Kommittén föreslår emellertid i detta sammanhang ytterligare en ändring

av gällande bestämmelser, nämligen att sjukvårdsberedningen får

viss befogenhet att själv godkänna ritningar. Härom anför kommittén

följande.

Genom att en av ledamöterna i sjukvårdsberedningens styrelse utses

efter förslag av medicinalstyrelsen — och i regel utgöres av chefen för

styrelsens sjukhusbyrå — blir i de flesta fall medicinalstyrelsens synpunkter

beaktade redan i sjukvårdsberedningen. Då ärendena sedan handlägges

i medicinalstyrelsen, blir styrelsens beslut endast ett konfirmerande av de

eventuella erinringar som sjukvårdsberedningen anfört. Förfarandet innebär

dock åtskillig omgång: handlingarna inges till medicinalstyrelsen som

remitterar dem till sjukvårdsberedningen, denna expedierar svar till medicinalstyrelsen

vilken sedan i sin tur beslutar och expedierar detta till sökanden.

Den förenklingen bör kunna ske, att sjukvårdsberedningen får

möjlighet att i okomplicerade fall själv godkänna ritningarna och i övriga

fall har att hänskjuta ärendet till medicinalstyrelsen. Sådant hänskjutande

bör i första hand ske om ledamot av beredningen så påyrkar — härigenom

beredes garanti för att godkännande icke sker i strid mot den medicinska

sakkunskapen. Men underställning bör också äga rum om det t. ex. är

fråga om ett ärende av principiellt betydelsefull natur. Förutsättningarna

för underställning bör regleras i instruktionen för sjukvårdsberedningen.

Detta kan ske genom ett stadgande, att »ärende skall hänskjutas till medicinalstyrelsens

prövning om ledamot så påyrkar eller eljest särskilda skäl

därtill föranleda».

Uttrycket »anläggning av sjukhus» ger enligt kommittén anledning till

tvekan huruvida t. ex. ritningar till fribelägna bilokaler skall godkännas i

förevarande ordning. Av förarbetena framgår att det icke avses att fribelägna

personalbostäder skall behöva godkännas. Detsamma bör enligt kommitténs

mening gälla även åtskilliga andra fribelägna bilokaler, t. ex.

administrationsbyggnader, garage, obduktionslokaler, kapell. För att bästa

möjliga tekniska lösningar skall kunna erhållas bör granskningsskyldigheten

däremot alltid omfatta sådana för sjukhusets drift väsentliga bilokaler som

utrymmen för kök, tvätt, värmeförsörjning och dylikt oavsett om lokalerna

inrymmes i fribelägna byggnader eller icke. Nuvarande bestämmelser anser

kommittén böra omarbetas så, att detta kommer till uttryck i lagtexten.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

När det gäller fribelägna byggnader, som skall undantagas från granskningsskyldigheten,

bör dock föreskrivas att huvudmannen skall samråda

med centralmyndigheten i fråga om förläggningen men att alltså formligt

godkännande ej skall påkallas.

Vad som stadgas om anläggning av sjukhus skall enligt gällande lag

även äga tillämpning vid »avsevärd till- eller ombyggnad». Härom anför

kommittén följande.

Bestämningen »avsevärd» lämnar givetvis rum för skiftande bedömningar.

Att på ett mera exakt sätt ange när granskningsskyldighet skall

inträda, torde icke vara praktiskt möjligt. Enligt vanligt språkbruk är det

naturligt att skilja mellan mindre och större till- eller ombyggnader. De

mindre bör lämnas oreglerade, medan de större bör kräva godkännande.

I överensstämmelse härmed har i förslaget använts ordet »större» för att

beteckna de ändringsarbeten, som skall underställas central granskning.

Här må framhållas, att det icke är kostnaden för arbetena som är avgörande.

Kostnaderna kan vara stora även för en mindre ombyggnad.

Remissyttrandena

Centrala sjukvårdsberedningen och flera av de hörda landstingens förvaltningsutskott

liksom svenska landstingsförbundet uttalar sin tillfredsställelse

med kommitténs förslag rörande anordnande av sjukhus. Erinringar eller

ändringsförslag framföres av byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelsen

i Västerbottens län, förvaltningsutskottet i Örebro län, hälsovårdsnämnden

i Stockholms stad, sjukhusdirektionerna i städerna Göteborg och

Malmö samt svenska lasarettsläkarföreningen.

Centrala sjukvårdsberedningen anser att den föreslagna förenklingen av

tillståndsförfarandet är rationell och, särskilt för huvudmännen, förenad

med mindre besvär än den tidigare ordningen. Beredningen framhåller

därvid — med instämmande av byggnadsstyrelsen — att byggnadsstyrelsens

representant permanent bör ingå i beredningens arbetsutskott och

icke såsom f. n. adjungeras endast när det gäller byggnadsärendenas behandling.

Svenska landstingsförbundet anför.

När det gäller anordnande av sjukhus har föreslagits, att centrala sjukvårdsberedningen

i vissa fall inträder som godkännande instans i stället för

medicinalstyrelsen, när det gäller sjukhusritningar. Förslaget, som innebär

ett förenklat och smidigare förfarande, kan tillstyrkas av styrelsen. Den

föreslagna utvidgningen av underställningsskyldigheten med avseende å

ritningar föranleder ej erinring liksom ej heller samrådsförfarande med

centrala sjukvårdsberedningen, när det gäller placering å sjukhustomten av

vissa byggnader.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att samråd med centrala

sjukvårdsberedningen angående förläggning och planering av sjukhus

bör ske redan då översiktsplaner utarbetas inom respektive sjukvårdssty
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

relser — alltså innan större kostnader nedlagts i planeringsarbetet och

innan beslut fattats av huvudmannen. Länsstyrelsen anser att detta borde

ha framhållits i förslaget. Länsstyrelsen fortsätter.

Det är ju känt och för övrigt fullt naturligt, att skilda ortsintressen inom

ett vidsträckt sjukvårdsområde stundom gör sig gällande, då en huvudman

har att besluta om uppförande av ett sjukhus. Vid sådant förhållande är

det av vikt, att alla förutsättningar för den rätta lokaliseringen och planeringen

av sjukhuset bli beaktade innan huvudmannen fattar sitt beslut.

I annat fall står man inför den risken, att huvudmannen — utan kännedom

om den statliga myndighetens ståndpunkt — fattar beslut, som senare

ej gillas av denna myndighet, varvid man kan hamna i en otrevlig situation.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anför i yttrande avgivet tillsammans

med samma landstings sjukvårdsstyrelse att något godkännande

av central myndighet över huvud inte är nödvändigt. Man framhåller därvid

följande.

Man torde få räkna med att sjukhushuvudmännen komma att vara synnerligen

angelägna att tillgodogöra sig de erfarenheter, som samlas hos

centrala sjukvårdsberedningen, och beakta de råd och anvisningar, som

denna kan lämna. Utskottet och styrelsen hyser emellertid den uppfattningen,

att man bör kunna, åtminstone beträffande alla de sjukhus till

vars uppförande statsbidrag icke utgår, överlämna åt sjukhushuvudmännen,

vilka ju bära det ekonomiska ansvaret, att med ledning av de av sjukvårdsberedningen

lämnade anvisningarna besluta om sjukhusens definitiva

utformning.

Mot det av kommittén föreslagna tillståndsförfarandet har anmärkningar

riktats av medicinalstyrelsen, hälsovårdsnämnden i Stockholms stad samt

svenska läsårettsläkarföreningen.

Medicinalstyrelsen anför, att styrelsen i princip är ense med kommittén

om behovet av en förenkling av tillståndsproceduren, men att man är tveksam

om ändamålsenligheten av att helt överlåta ärendenas behandling på

centrala sjukvårdsberedningen. Medicinalstyrelsen anför.

Även om en av ledamöterna i sjukvårdsberedningen utses efter förslag

av medicinalstyrelsen, är det enligt styrelsens mening av vikt, att jämväl

den expertis, som representeras av medicinalstyrelsens läkarföredragande

inom olika specialiteter, får deltaga i handläggningen av dessa ärenden. Av

praktiska skäl låter sig detta svårligen göra, därest handläggningen helt

överflyttas till sjukvårdsberedningen. Styrelsen får därför föreslå en sådan

ordning att de förberedande åtgärderna ombesörjas av centrala sjukvårdsberedningen,

d. v. s. ansökan om godkännande av ritningar ingives

till sjukvårdsberedningen, som vidtager erforderliga granskningar, varefter

beredningen med eget yttrande överlämnar handlingarna till medicinalstyrelsen

för prövning och avgörande. Härigenom kan styrelsens olika

byråer bibehålla en överblick över byggnadsarbetena vid sjukhusen, vilket

är av största vikt bland annat för styrelsens handläggning av frågor om

byggnadstillstånd inom hälso- och sjukvården.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Svenska lasarettsläkarföreningen anser sig icke kunna tillstyrka den

av kommittén föreslagna ändringen med avseende å medicinalstyrelsens befattning

med ärenden rörande anläggning av sjukhus. Då medicinalstyrelsen

enligt kommitténs förslag alltjämt skall utöva högsta tillsynen över

sjukhus, anser föreningen att den nu gällande föreskriften om medicinalstyrelsens

godkännande såsom förutsättning för anläggningens påbörjande

bör bibehållas.

Hälsovårdsnämnden i Stockholm finner det erforderligt, att lokal hälsovårdsmyndighet

beredes tillfälle att avgiva yttrande rörande anordnande

av sjukhus och anser att förslaget bör kompletteras med bestämmelser

härom.

Den föreslagna omfattningen av underställningsskyldigheten kritiseras

av medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, Örebro läns landstings

förvaltningsutskott samt sjukhusdirektionerna i städerna Göteborg

och Malmö.

Medicinalstyrelsen anmärker, att de föreslagna bestämmelserna om godkännande

av ritningar för anläggning av sjukhus icke synes omfatta det fall,

att en sjukstuga omvandlas till lasarett utan att byggnaderna mera avsevärt

förändras. För dylika fall bör förekommande ritningar jämväl underkastas

granskning och godkännande av central myndighet. Av kommentarerna till

ifrågavarande bestämmelse framgår vidare, att kommittén avsett, att det

icke skulle erfordras godkännande av fristående administrationsbyggnader

och obduktionslokaler. Enligt styrelsens mening bör även dylika byggnader

underkastas sådan granskning, om vilken nu är fråga, beträffande administrationsbyggnader

dock allenast, då de innehåller behandlingslokaler, vilket

ofta är fallet vid mentalsjukhusen.

Att granskningsskyldighet bör föreligga beträffande obduktionslokaler,

framhålles också av centrala sjukvårdsberedningen.

Sjuhusdirektionen i Malmö anser det icke motiverat, att ritningar till

sådana byggnader inom ett sjukhusområde som avser kök, tvätt, värmeförsörjning

och liknande ändamål skall behöva underställas centrala sjukvårdsberedningen.

Den omständigheten, att huvudmännen numera anlitar sakkunniga

arkitekter som konsulter, utgör tillräcklig garanti för att dylika

byggnader får en i förhållande till övriga byggnader planmässig förläggning

inom sjukhusområdet. Liknande uppfattning hyser sjukhusdirektionen

i Göteborg.

Departementschefen

Innan sjukhus anlägges bör liksom hittills en central prövning ske av

planerna för sjukhuset med avseende på såväl dess förläggning som byggnadernas

utförande. Den granskning av ritningar m. m. som måste ingå

som ett led i prövningen bör i enlighet med den ordning som utbildat sig

i praktiken i första hand verkställas av centrala sjukvårdsberedningen,

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

vari finnes representanter för medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen.

Handlingarna bör alltså inges direkt till sjukvårdsberedningen. Det synes

mig också rationellt att beredningen, som kommittén föreslagit, i vissa

fall får meddela beslut om godkännande av planerna. Enligt min mening

bör beredningen få avgöra alla sådana fall, där det skulle te sig som en

onödig omgång att underställa medicinalstyrelsen ärendet. Det gäller framför

allt det stora antal ärenden, som avser mindre anläggningar. Endast i

fråga om sådana ärenden som kan sägas vara av större betydelse eller

från medicinsk synpunkt av mera svårbedömbar natur bör avgörandet

överlämnas åt medicinalstyrelsen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t

att närmare reglera sjukvårdsberedningens befogenheter i förevarande

avseende.

Vad jag nu sagt om anläggning av sjukhus bör äga tillämpning jämväl

i fråga om större till- eller ombyggnad av sjukhus.

I övrigt har i denna del vissa meningsmotsättningar förekommit rörande

omfattningen av skyldigheten att underkasta byggnadsritningar till sjukhus

central granskning. Principen bör givetvis vara, att de byggnader som

skall inrymma medicinsk verksamhet av något slag och sådana byggnader

som är väsentliga för sjukhusets drift bör omfattas av granskningsskyldigheten.

Enligt denna princip synes mig även ritningar till administrationsbyggnader

som innehåller behandlingslokaler och till obduktionslokaler böra

underkastas granskning.

VIII. Förvaltningsorganen

A. Sjukvårdsstyrelse

Gällande bestämmelser

Sjukvårdsstyrelsernas ställning såsom ledande organ för landstingens

sjukvårdande verksamhet regleras i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr

319J. I 53 § nyssnämnda lag stadgas att ledningen av landstingskommunens

hälso- och sjukvårdande verksamhet skall, i den mån icke genom lag

eller författning annorlunda föreskrives, enligt landstingets bestämmande

utövas av en gemensam nämnd, kallad hälso- och sjukvårdsstyrelse, eller

ock av en särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårdsstyrelse. Vad i

42—51 §§ i lagen är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet skall

äga motsvarande tillämpning beträffande sådan nämnd.

Vidare stadgas i 53 § landstingslagen, att styrelsen må, om landstinget

så beslutar, uppdraga åt ledamot av styrelsen eller åt i landstingskommunens

tjänst anställd befattningshavare att å styrelsens vägnar fatta beslut

i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i landstingets

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

beslut. Beslut, som fattas på grund av sådant uppdrag, skall anmälas vid

styrelsens nästa sammanträde.

Om landsting finner sådant lämpligt, må landstinget besluta att styrelsen

skall utgöras av förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav.

Till sammanträde med styrelsen skall alltid förste provinsialläkaren

kallas med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten

samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Utöver dessa bestämmelser i 53 § landstingslagen gäller angående hälsooch

sjukvårdsstyrelses verksamhet vad därom stadgas i lag eller författning.

Kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) saknar bestämmelser

om sjukvårdsstyrelse i primärkommunerna. Erforderliga föreskrifter för

dessa återfinnes f. n. i sjukhuslagen. I 5 § av denna lag heter det sålunda,

att kommun som driver sjukhus är pliktig att »åt lämplig kommunal nämnd

eller annat kommunalt organ» uppdraga att vara sjukvårdsberedning. För

Stockholms del gäller i stället kommunallagen för Stockholm den 1 mars

1957 (nr 50). I 51 § ges särskilda bestämmelser om nämnder, deras sammansättning,

organisation och verksamhetsformer in. m.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Med hänsyn till bestämmelserna i landstingslagen anser kommittén att

det icke är erforderligt att i sjukhuslagen intaga några bestämmelser om

landstingens sjukvårdande verksamhet. Annorlunda förhåller det sig enligt

kommittén beträffande de städer som icke tillhör landsting. För dessa

de landstingsfria städerna måste den erforderliga regleringen även i fortsättningen

ske i sjukhuslagen. Då denna i sin allmänna uppläggning enligt

kommitténs förslag icke tager sikte på andra primärkommuner än

sådana som utgör egna sjukvårdsområden, finns det ingen anledning att

bibehålla den nuvarande föreskriften att lämpligt kommunalt organ skall

vara sjukvårdsstyrelse utan bestämmelsen bör givas samma konstruktion

som för landstingskommunerna. Emellertid bör förevarande lag icke reglera

förvaltningen av annan sjukvård än den som avses i lagen. Den öppna

sjukvård, vilken icke bedrives i anslutning till sjukhusen, lämnar kommittén

därför åsido i detta sammanhang.

Beträffande regleringen av sjukvårdsstyrelse i stad utanför landsting

anser kommittén att — i överensstämmelse med de principer som gäller

för landstingskommuns sjukvårdsstyrelse — i princip samma föreskrifter

bör gälla för stads sjukvårdsstyrelse som för stadens styrelse. Kommittén

anför härom.

Dessa föreskrifter återfinnes i 31—43 §§ kommunallagen. 43 § innehåller

emellertid bland annat särskilda bestämmelser om reglemente för

styrelsen, vilka icke kan äga tillämpning å sjukvårdsstyrelse. I stället bör

gälla bestämmelserna i 45 § andra och tredje styckena. Dessa möjliggör

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

bland annat delegation av sjukvårdsstyrelses beslutanderätt enligt samma

regler som för kommunala nämnder i allmänhet. I förslaget hänvisas därför

till 31—42 §§ och 45 § andra och tredje styckena kommunallagen. Utan

särskilt stadgande i sjukhuslagen kan val av sjukvårdsstyrelse i stad ej

ske proportionellt. Då sådant valsätt bör vara tillåtet lika väl som vid val av

landstingskommunal sjukvårdsstyrelse, har bestämmelse härom upptagits

i förslaget.

För Stockholms del föreslår kommittén endast en hänvisning till nyssnämnda

bestämmelser i kommunallagen för Stockholm, dock med en jämkning

såvitt angår mandattiden till fyra år i stället för två.

I Stockholm, Göteborg och Malmö benämnes sjukvårdsberedningarna nu

sjukhusdirektion, då de tillika utövar direktions befogenhet. Enligt kommitténs

förslag förutsättes att organen, då de uppträder som sjukvårdsstyrelser,

också betecknar sig som sådana oavsett om de även utgör direktion

för stadens sjukhus.

Särskild uppmärksamhet har kommittén ägnat frågan om tillförsäkrande

av erforderlig medicinsk sakkunskap åt sjukvårdsstyrelserna.

Vad angår landstingskommuns sjukvårdsstyrelse anser sig kommittén

emellertid icke kunna förorda någon ändring av gällande bestämmelser

i förevarande hänseende. Det är uppenbart, säger kommittén, att

förste provinsialläkaren icke kan fylla hela det behov av medicinsk sakkunskap

som föreligger för sjukvårdsstyrelserna. Med den utveckling den

slutna sjukvården undergått är det icke möjligt för en enda läkare att vara

sakkunnig i alla hänseenden. En lasarettsläkare är numera sällan tillräckligt

sakkunnig inom andra specialiteter än den han själv representerar.

Vilken läkare som än knytes till sjukvårdsstyrelserna måste likväl alltid

andra läkarexperter i en mängd fall konsulteras. Och det är enligt kommittén

mindre betydelsefullt vem den faste läkarrepresentanten är än att

den läkare rådfrågas som besitter den bästa expertisen i den fråga som är

under prövning. Därtill kommer emellertid, fortsätter kommittén, att

förste provinsialläkaren såsom statens representant intager en friare och

mera oberoende ställning än sjukhusläkare inom området.

Beträffande de landstingsfria städernas sjukvårdsstyrelser gäller i förevarande

hänseende delvis avvikande bestämmelser. Kommittén — som

påpekar att i de största städerna förste stadsläkaren intar samma ställning

i sjukhusdirektionen som förste provinsialläkaren i sjukvårdsstyrelserna

och att i dessa städer f. n. direktion och sjukvårdsstyrelse sammanfaller

— anser att någon annan ordning än inom landstingen ej är

sakligt motiverad utan att i fortsättningen bestämmelserna bör avfattas

på samma sätt för de landstingsfria städernas del som för landstingen.

I stad där sjukhusdirektör —• enligt kommitténs förslag sjukvårdsdirektör

— finnes äger denne f. n. alltid samma befogenhet som förste stadsläkaren.

Denna bestämmelse bör enligt kommittén bibehållas även i fort
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

sättningen. Därjämte har kommittén emellertid sett sig nödsakad föreslå,

att stadsfullmäktige erhåller befogenhet att tillerkänna annan, som har

att inför stadens styrelse föredraga sjukvårdsärenden, rätt att deltaga i

sjukvårdsstyrelsens överläggningar, dock utan rätt att anföra reservation

till protokollet. Detta är föranlett av de varierande organisationsformer

som kan ifrågakomma i de största städerna.

Kommittén uttalar slutligen att sjukvårdsstyrelse bör äga utfärda instruktioner

för sjukhusens samtliga befattningshavare. Den enda begränsning

som härvidlag bör göras är att instruktion för läkare ej får avse

hans medicinska verksamhet.

Remissyttrandena

Beträffande den principiella utformningen av bestämmelserna om sjukvårdsstyrelse

uttalar bl. a. besvärssakkunniga sin tillfredsställelse med att

den allmänna kommunallagens respektive landstingslagens regler om kommunernas

nämnder m. m. göres tillämpliga genom en hänvisning därtill.

Kommitténs förslag att jämka mandattiden för ledamöter och suppleanter

i Stockholms stads sjukvårdsstyrelse kritiseras av Stockholms stadsfullmäktige

och Stockholms stads drätselnämnd. Stadsfullmäktige förordar en

anpassning till de regler som föreskrives i kommunallagen för Stockholm,

innebärande en tvåårig mandattid, och drätselnämnden anser också, att

bärande skäl icke anförts för att göra avvikelse från kommunallagsreglerna

för Stockholm.

Frågan hur medicinsk sakkunskap skall företrädas i sjukvårdsstyrelse

diskuteras i ett flertal yttranden. Kommitténs förslag godtages av bl. a.

svenska landstingsförbundet, medan avvikande meningar anmäles av medicinalstyrelsen,

medicinska fakulteten i Uppsala, kommittén för översyn

av hälso- och sjukvården i riket, förvaltningsutskotten i Stockholms och

Örebro läns landsting, Stockholms stadsfullmäktige, svenska lasarettsläkarföreningen,

svenska epidemiologföreningen, svenska barnmorskeförbundet

in. fl. De kritiska remissinstanserna anser, att lasarettsläkare hör knytas

fastare till sjukvårdsstyrelse än vad som föreslagits.

Medicinalstyrelsen, som hänvisar till att styrelsen i tidigare sammanhang

hävdat att läkarna bör ha större möjligheter att inom sjukvårdsstyrelsen

framföra sina synpunkter, anför i förevarande sammanhang följande.

Styrelsen får härvid på förekommen anledning särskilt understryka, att

det är av stor vikt att lasarettsläkarna få medverka vid utarbetande av

översiktsplaner för sjukvården, deltaga i planering och utarbetande av

ritningar till sjukhus samt även i handläggning av övriga sjukhusärenden,

vilkas behandling fordra medverkan av den sakkunskap, som lasarettsläkarna

representera. Denna sakkunskap är avsedd att komplettera den

expertis, som genom stadgandet om sjukvårdsstyrelses skyldighet att kalla

förste provinsialläkaren och dennes rätt att deltaga i sjukvårdsstyrelses

sammanträden, ställes till sjukvårdsstyrelsens förfogande. Styrelsen, som

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr it) ur 1959

anser sig icke kunna frångå sin tidigare hävdade ståndpunkt till denna

fråga, finner det erforderligt, att bestämmelser meddelas om skyldighet

för sjukvårdsstyrelse att, då sjukhusärenden skola behandlas, kalla en representant

för lasarettsläkarna inom landstingsområdet till sina sammanträden

med samma rätt för denne att deltaga i överläggningarna m. in., som

tillkommer förste provinsialläkaren. Kallelseskyldigheten bör gälla en inom

landstingsområdet verksam lasarettsläkare, som utses av landstinget eller,

efter dess bemyndigande, av sjukvårdsstyrelsen. Även med en dylik stadigvarande

representant för den medicinska sakkunskap, som grundats på

omfattande erfarenhet av sjukhusväsendet, kan givetvis skäl föreligga

att i vissa frågor anlita annan expertis såsom en specialist inom annan

disciplin än den, som företrädes av representanten för lasarettsläkarna.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser, att i lagen bör direkt föreskrivas,

att till sjukvårdsstyrelses sammanträden bör lasarettsläkare företrädande

erforderlig sakkunskap kallas, när fråga av principiell betydelse eller eljest

av större vikt för lasarettsväsendet avhandlas. Fakulteten anför vidare.

I detta sammanhang synes det särskilt angeläget att beröra sjukhusläkarnas

ställning i förhållande till den förebyggande hälsovården. Allting

talar för att denna sektor av medicinen mycket snabbt kommer att växa i

betydelse och samtidigt bli differentierad beträffande mål och medel. Ur

samhällets synpunkt måste det anses betydelsefullt, att den sakkunskap,

som de till sjukhusen knutna överläkarna-specialisterna representera utnyttjas

även i frågor, som beröra den förebyggande hälsovården och dess

organisation. Även i detta fall bör så ske genom att överläkarna bli rådgivande

åt sjukvårdsstyrelserna. Hittills har deras sakkunskap utnyttjats

endast för vissa discipliner och ofta på ett sporadiskt sätt.

Också kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket och Stockholms

läns landstings förvaltningsutskott anser att särskild sjukhusläkare

bör kontinuerligt deltaga i sjukvårdsstyrelsens sammanträden. Denne bör

då, framhåller nyssnämnda förvaltningsutskott, ha samma befogenheter

som föreslås tillkomma förste provinsialläkare. Örebro läns landstings förvaltningsutskott

anser att lagstiftningen bör lämna anvisning om möjlig

väg att tillföra sjukvårdsstyrelserna medicinsk sakkunskap.

Svenska lasarettsläkarföreningen uttalar.

Ur sjukvårdens synpunkt borde det vara ett självklart krav att en representant

för landstingens lasarettsöverläkare alltid skall kallas till sjukvårdsstyrelsens

sammanträden med rätt — åtminstone — att deltaga i

överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet.--—

Kommittén har emellertid förklarat att den för egen del icke kan förorda

någon ändring av gällande bestämmelser i förevarande hänseende. De

skäl kommittén i detta sammanhang anfört måste emellertid betecknas

såsom utomordentligt svaga. När kommittén uttalar att det icke är möjligt

för en enda läkare att vara »sakkunnig i alla avseenden» och att en lasarettsläkare

numera sällan är »tillräckligt sakkunnig inom andra specialiteter

än den han själv representerar», kan härtill genmälas dels att varje

lasarettsläkare dock är betydligt mera sakkunnig än vad sjukvårdsstyrelsens

ledamöter i gemen äro, dels att vad det här gäller icke är att till
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

föra sjukvårdsstyrelsen permanent sakkunskap inom alla medicinens olika

discipliner utan att tillförsäkra sjukvårdsstyrelsen sådan medicinsk sakkunskap

på sjukhusväsendets område. Lasarettsläkarföreningen menar

nämligen självfallet icke att all annan specialistsakkunskap skulle bli överflödig,

om en lasarettsöverläkare knytes till sjukvårdsstyrelsen; i så fall

skulle det emellertid bli lättare för sjukvårdsstyrelsen att bedöma, när annan

expert också bör konsulteras.

Lasarettsläkarföreningen får sålunda hemställa, att i lag införes bestämmelse

av innebörd att en av landstingsområdets lasarettsöverläkare, helst

för viss tid utsedd av överläkarna själva, skall kallas till sjukvårdsstyrelsens

sammanträde med i varje fall de befogenheter som nu tillkomma förste

provinsialläkare.

Svenska epidemiologföreningen är av samma mening som lasarettsläkarföreningen,

men anser därutöver att överläkaren på infektionssjukhuset

(-avdelningen) bör beredas rätt deltaga i överläggningarna vid behandling

av frågor rörande öppen eller sluten epidemivård.

Svenska barnmorskeförbundet anser med hänsyn till den utveckling som

ägt rum inom förlossningsvårdens område, att en gynekolog skall kallas

till sjukvårdsstyrelsens sammanträden, då frågor rörande denna vårdgren

skall upptagas till behandling. Denne bör vid sammanträdena ha samma

rättigheter som föreslås tillkomma förste provinsialläkaren.

Bestämmelserna om sjukvårdsstyrelses uppgifter beröres av hälsovårdsnämnden

i Malmö. Nämnden förklarar sig i fråga om den öppna sjukvård

som i städerna helt eller delvis omhänderhas av hälsovårdsnämnderna dela

kommitténs uppfattning att ifrågavarande öppna sjukvård förvaltningsmässigt

bör samordnas med den av landstingen bedrivna vården, i den mån

så ej redan skett. Nämnden påpekar vidare, att härmed också skulle följa

skyldighet för sjukhusdirektionen att handhava jourläkarinstitutionen, vilken

har till uppgift att förmedla läkarbesök i hemmen vid sjukdomsfall.

I detta sammanhang påpekar Södermanlands och Västerbottens läns

landstings förvaltningsutskott att i lagen bör införas bestämmelse om att

sjukvårdsstyrelse under vissa omständigheter skall ha befogenhet att besluta

om befattningshavares förflyttning från ett sjukhus till ett annat.

B. Direktion

Gällande bestämmelser

I gällande lagstiftning regleras sjukhusdirektionerna och deras verksamhet

i 10 § sjukhuslagen och 4—18 §§ sjukhusstadgan. Sedan dessa

bestämmelser tillkom, har nya landstings- och kommunallagar antagits

vilka, till skillnad från de tidigare, innehåller fullständiga bestämmelser

om val, valbarhet, inre organisation och verksamhetsformer för nämnder

för s. k. oreglerad förvaltning. Dessa bestämmelser är avsedda att vinna

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

tillämpning även för nämnder som avses i specialförfattningar, i den män

icke särskilda omständigheter påkallar undantag.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén finner att en revision av direktionsbestämmelserna i syfte att

så nära som möjligt anpassa dessa till de nya landstings- och kommunallagarna

är påkallad. Revisionen kan enligt kommittén genomföras på två

olika sätt: antingen stadgas i sjukhuslagen att beträffande direktion skall

gälla vissa uppräknade bestämmelser i landstingslagen respektive kommunallagen

med särskilt angivna undantag och tillägg — åtskilliga sådana

är nämligen påkallade -— eller också återges bestämmelserna direkt i

sjukhuslagen med undantagen och tilläggen inarbetade. Det förra tillvägagångssättet

är tekniskt sett möjligt och erbjuder den fördelen att bestämmelserna

i sjukhuslagen i förevarande hänseende kan bli något kortare ■—- formen skulle alltså bli densamma som för sjukvårdsstyrelse ehuru med

den betydelsefulla skillnaden att behovet av särbestämmelser för direktionerna

är mycket större. Kommittén har likväl stannat vid att förorda

det senare alternativet. Därvid har kommittén beaktat att direktionsbestämmelserna

bör göras så lättillgängliga som möjligt, eftersom de delvis

skall tillämpas av och i vart fall kommer att vara av betydelse för läkare,

sysslomän, husmödrar med flera, vilka i allmänhet torde vara mindre väl

förtrogna med kommunallagstiftningen. Därtill kommer att, om man nöjde

sig med hänvisningar, sådana alltid skulle erfordras dels till landstingslagen

och dels till kommunallagen. Förhållandet skulle också leda till komplikationer

beträffande direktioner vid sjukhus drivna gemensamt av landsting

och stad utanför landsting.

I fråga om de särskilda bestämmelserna för direktioner må hänvisas

till specialmotiveringen, och spörsmålet om ärendenas beredning och föredragning

kommer att behandlas närmare i följande avsnitt. I detta sammanhang

behandlar kommittén endast ett par mera allmänna frågor, den

ena avseende anslag av kallelser och beslut och den andra möjligheten att

uppdraga åt sjukvårdsstyrelse att vara direktion.

I den förra frågan anför kommittén följande.

I landstings- och kommunallagarna har införts bestämmelser om en

»landstingskommunens anslagstavla» respektive »kommunens anslagstavla»,

på vilken kallelser m. m. skall anslås. Tidpunkten för anslag å denna

tavla om protokollsjustering utgör bland annat utgångspunkt för beräkning

av besvärstid och är därför ur rättslig synpunkt av stor vikt. Denna anordning

bör i princip äga tillämpning även för direktion. Emellertid är sjukhusdirektionerna

spridda över länen, medan landstingskommunens anslagstavla

befinner sig på den ort där förvaltningsutskottet sammanträder. De

lokala direktionerna kan därför svårligen begagna sig av denna anslagstavla.

Att anslå kallelser på denna skulle också vara tämligen värdelöst.

Kommittén föreslår därför, att bestämmelse införes om särskild anslags
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

tavla för varje sjukhus, eu »sjukhusets anslagstavla», vilken då det gäller

direktion skall ersätta den anslagstavla som föreskrives i landstings- och

kommunallagarna. Med sjukhus avses givetvis sjukvårdsanstalt, som i sjukhuslagens

mening utgör ett sjukhus. Förvaltar en direktion flera sjukhus,

måste följaktligen varje sjukhus ha eu anslagstavla. Den lämpliga platsen

för anslagstavlan bestämmes av direktionen. Den måste dock vara belägen

inom sjukhusområdet.

Beträffande frågan om möjlighet att uppdraga åt sjukvårdsstyrelse att

efter huvudmannens bestämmande vara direktion för ett eller flera sjukhus

anser kommittén att denna möjlighet — som finns redan f. n. — även

i fortsättningen måste stå till buds. Särskilt för de landstingsfria städerna

föreligger behov av att på detta sätt kunna förenkla förvaltningen. I dessa

städer har sjukvårdsberedningen hittills alltid varit direktion för stadens

sjukhus. Inom landstingsområdena är organisationsformen däremot sällsynt

såvitt avser de stora sjukhusen och torde så förbli, men den kan enligt

kommittén ha en uppgift att fylla i fråga om andra typer av sjukhus, t. ex.

sjukhem, för vilka det ofta torde innebära en överorganisation att ha särskilda

direktioner.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag beträffande direktioner föranleder erinringar från

bl. a. medicinalstyrelsen, besvärssakkunniga, Stockholms stads drätselnämnd

och Malmö stads sjukhusdirektion.

Vad angår frågan hur en revision av bestämmelserna bör göras uttalar

svenska landstingsförbundet sin tillfredsställelse med att ifrågavarande bestämmelser

i förslaget till sjukhuslag utformats i anslutning till kommunaloch

landstingslagarnas regler.

Besvärssakkunniga anmärker emellertid på att en uttömmande reglering

för sjukhusdirektionerna införes i sjukhuslagen. I stället bör enligt de sakkunnigas

mening i lagen endast föreskrivas, att beträffande direktionen

skall gälla vissa uppräknade bestämmelser i landstingslagen respektive

kommunallagen med särskilt angivna undantag och tillägg. Besvärssakkunniga

yttrar härom följande.

Kommittén motiverar sitt ståndpunktstagande beträffande direktionen

väsentligen med att bestämmelserna om detta organ böra göras så lätttillgängliga

som möjligt, därför att de skola tillämpas av åtskilliga grupper

befattningshavare, som ofta äro mindre väl förtrogna med kommunallagstiftningen.

Detta argument, som regelmässigt brukar anföras i andra

liknande fall, torde på ungefär lika goda grunder kunna åberopas beträffande

åtskilliga andra kommunala nämnder. Godtages det i fråga om en

nämnd, kan det befaras, att den i kommunallagen, resp. landstingslagen,

avsedda enhetligheten på det organisatoriska planet icke kommer att genomföras.

Införas i stor omfattning särregleringar rörande kommunala nämnder

i speciallagstiftningen, torde nämligen ej kunna undvikas att efter

hand sakligt ej motiverade avvikelser av olika slag insmyga sig.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Organisatorisk enhetlighet får givetvis icke bliva något självändamål.

De fördelar, den medför, äro emellertid uppenbara. Framför allt befrämjar

den överskådlighet och likformighet i den kommunala förvaltningen och

underlättar därigenom lekmännens medverkan i denna. Om blott lagstiftaren

med konsekvens genomför principen, att de grundläggande reglerna

rörande de kommunala organen och deras verksamhetsformer äro

att finna i kommunallagstiftningen, torde de kommunala förtroendemännen

och alla andra, som arbeta inom kommunal förvaltning, utan svårighet

vänja sig vid att beträffande kommunal nämnd i kommunallagen resp.

landstingslagen finna de grundläggande bestämmelserna och i speciallagstiftningen

söka de särregler, som kunna ha uppställts därutöver.

Av det anförda framgår, att enligt besvärssakkunnigas mening reglerna

om direktion i sjukhuslagen bör utformas efter samma metod som kommittén

tillämpat i fråga om sjukvårdsstyrelse. Att hänvisning måste göras

till flera kommunallagar kan icke bereda större svårigheter beträffande

direktion än beträffande sjukvårdsstyrelse. Endast om det skulle visa sig,

att reglerna beträffande sjukhusdirektion måste erhålla en utformning,

som principiellt avviker från vad som eljest gäller om kommunala nämnder,

eller om i övrigt kommunallagarnas regler om dessa nämnder måste

till väsentlig del frångås, kan frågan komma i ett annat läge. Blott den

omständigheten att tilläggsföreskrifter erfordras i relativt stor omfattning

kan icke utgöra tillräcklig grund för att övergiva den numera vedertagna

lagstiftningstekniken.

Kommitténs förslag att en särskild anslagstavla, »sjukhusets anslagstavla»

skall, då det gäller sjukhusdirektion, ersätta den i landstings- och

kommunallagarna föreskrivna anslagstavlan föranleder erinringar eller

anmärkningar från bl. a. besvärssakkunniga och Stockholms stads drätselnämnd.

Besvärssakkunniga yttrar.

I kommunallagstiftningen har nyligen införts föreskrift om att en kommunens

anslagstavla skall finnas i varje kommun. Tanken med denna

reform har varit att skapa en allmän delgivningsform för kommunala

beslut. Till anslående å denna tavla knytas rättsverkningar av olika slag.

Enligt 34 § landstingslagen, resp. 14 § kommunallagen skall tavlan anordnas

å lämplig plats. I praktiken har förutsatts, att anslagstavlan skall

uppsättas i förrummet till landstingets, resp. kommunens kansli eller på liknande

plats. Då denna regel 1954 antogs för landstingens del, måste lagstiftaren

haft klart för sig att regeln om en gemensam tavla för hela landstingsområdet

skulle kunna medföra olägenheter för befolkningen i mera

perifert belägna delar av länet. Denna konsekvens måste lagstiftaren emellertid

ha varit beredd att taga. Det torde under sådana omständigheter

icke kunna ifrågakomma att tre år senare riva upp hela denna reform

genom att vid sidan av kommunens anslagstavla införa andra officiella

anslagstavlor, avsedda för kommunala nämnder av lokal karaktär och

ersättande den allmänna tavlan. Kommittén synes ha överdrivit vådorna

av det nuvarande systemet med en central anslagstavla för landstinget

resp. den landstingsfria staden. Besvärssakkunniga äro visserligen medvetna

om att sjukhusdirektionen torde bliva det mest betydelsefulla av

landstingens lokala organ, men några allvarligare praktiska olägenheter

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr i9 år 1959

av att även direktionerna nu såsom kommunala nämnder bliva inordnade

i detta system synas enligt de sakkunnigas mening knappast vara att

befara. Alla inom sjukhusväsendet böra liksom på andra områden av

kommunal förvaltning efterhand få kännedom om den centrala anslagstavlans

placering och rättsliga betydelse. De enskilda ha då möjlighet att

inrätta sig härefter. Därest flera officiella anslagstavlor komma att finnas

i en kommun, går den egentliga fördelen med den nya ordningen förlorad.

I sådant fall uppstode helt visst inom kort osäkerhet hos allmänheten om

vilken anslagstavla som i det särskilda fallet hade rättslig betydelse. Med

hänsyn till det anförda anse sig besvärssakkunniga böra avstyrka den

föreslagna regeln, vilken innebär tillskapande av en sjukhusets anslagstavla

som ersättare för kommunens i vissa fall. Skulle trots vad nu anförts

en särregel av föreslaget innehåll befinnas böra införas, bör den —■ i enlighet

med allmänt gällande lagstiftningsgrundsatser — få sin plats i landstingslagen

resp. kommunallagen.

Stockholms stads drätselnämnd anser att i varje fall såvitt angår Stockholm

bör allenast den enligt kommunallagen för Stockholm förutsatta

kommunens anslagstavla tillerkännas betydelse även när det gäller besvär

över sjukhusdirektions resp. sjukvårdsstyrelses beslut.

Departementschefen

Som kommittén konstaterat har man redan i landstingslagen fått regler

angående organisation och arbetsformer för det organ, som skall handha ledningen

av landstingets sjukvårdande verksamhet. Detta organ, i allmänhet

benämnt sjukvårdsstyrelsen, har f. n. i huvudsak sina uppgifter på sjukhusvårdens

område. 1 sjukhuslagen skulle således egentligen inte behöva

intagas några bestämmelser om ledningen inom landstinget av den

verksamhet som avses i lagen. Emellertid lämnades vid landstingslagens

tillkomst en fråga avseende sjukvårdsstyrelsens arbetsformer oreglerad,

nämligen frågan om skyldighet för sjukvårdsstyrelsen att i vissa fall till

sammanträde kalla lasarettsläkare inom sjukvårdsområdet. Med anledning

av ett förslag av medicinalstyrelsen om införande i landstingslagen av eu

bestämmelse angående sådan skyldighet förklarade min företrädare i ämbetet,

att denna fråga borde behandlas i samband med översynen av sjukhuslagstiftningen.

Oaktat i landstingslagen endast upptagits föreskrift om kallelse

av förste provinsialläkaren till sjukvårdsstyrelsens sammanträden, förhåller

det sig alltså inte så, att man därmed tagit bestämd ståndpunkt mot

ett tillgodoseende av medicinalstyrelsens synpunkter om närvarorätt för

överläkare vid sjukvårdsstyrelsens sammanträden. I sak delar jag den

mening, som företrätts av åtskilliga remissinstanser, att en överläkare inom

sjukvårdsområdet bör knytas till sjukvårdsstyrelsen såsom dess sakkunnige

i sjukhusärenden med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten

samt att få sin mening antecknad till protokollet. En sådan regel synes mig

så mycket mera naturlig som sjukhusfrågorna utgör den väsentligaste delen

av sjukvårdsstyrelsens uppgifter och förste provinsialläkarens sakkunskap

t) — I! ihan g till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 19

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

i allmänhet mera torde hänföra sig till sjukvården utanför sjukhusen. Sjukhusläkarens

medverkan bör sålunda avse frågor rörande planläggning i stort

av sjukvården i länet, utvidgning av lasarett, anordnande av nya sjukvårdsavdelningar

för specialiserad vård, anskaffning av nya typer av apparater

o. dyl. Däremot synes skyldigheten att kalla sjukhusläkare icke böra omfatta

frågor av mindre vikt eller ärenden i vilka sakkunnigförslag redan

föreligger, såsom fallet är med vissa personalärenden, ävensom andra personalfrågor

in. in. Sjukvårdsstyrelsen bör enligt min mening själv få utse

den överläkare inom sjukvårdsområdet, som skall vara dess sakkunnige.

Därvid bör dock samråd äga rum med överläkarna inom sjukvårdsområdet.

Att som en del remissinstanser föreslagit införa skyldighet att kalla även

läkare företrädande vissa specialiteter, finner jag däremot inte påkallat.

Jag förordar sålunda, att i sjukhuslagen intages dels en hänvisning till

att ledningen av landstingets sjukvårdande verksamhet enligt samma lag

tillkommer den i landstingslagen reglerade sjukvårdsstyrelsen, dels en föreskrift

av innehåll att en av styrelsen därtill för viss tid utsedd överläkare

vid styrelsen underställt sjukhus skall kallas till sådant styrelsens sammanträde

vid vilket sjukhusärende av större vikt är avsett att förekomma, därvid

han äger rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att

få sin mening antecknad till protokollet. Föreskriftens giltighet bör emellertid

inte begränsas till landstingets sjukvårdsstyrelse utan äga tillämpning

jämväl på sjukvårdsstyrelse i stad som ej tillhör landstingsområde.

För de lands tingsfria städerna har någon reglering av

sjukvårdsstyrelsen icke gjorts. De för dessa städer gällande kommunallagarna

förutsätter att nämnder för specialreglerad förvaltning åtminstone

delvis regleras i den författning, på vilken skyldigheten att utöva verksamheten

grundas. Det är därför nödvändigt att i sjukhuslagen upptaga bestämmelser

om sjukvårdsstyrelse i landstingsfria städer. Därvid bör eftersträvas

att reglerna angående sjukvårdsstyrelsen blir så nära överensstämmande

med regleringen av övriga kommunala nämnder som möjligt och

samtidigt i görligaste mån likformiga med dem som gäller för landstingets

sjukvårdsstyrelse. Med hänsyn till de från kommunallagen avvikande bestämmelser,

som kommunallagen för Stockholm innehåller, måste en särreglering

ske av sjukvårdsstyrelsen där. Formellt bör såsom kommittén

föreslagit överensstämmelsen med övriga kommunala nämnder åstadkommas

genom hänvisning till resp. kommunallag. Jag delar inte kommitténs

uppfattning, att beträffande mandattiden för ledamöterna och suppleanterna

i Stockholms sjukvårdsstyrelse avvikelse bör göras från vad som

gäller för andra nämnder i Stockholm. Även för sådana på senare tid specialreglerade

nämnder som nykterhetsnämnden och socialnämnden har sålunda

den tvååriga mandattiden bibehållits. I övrigt är jag däremot ense

med kommittén i fråga om det sakliga innehållet i de föreslagna bestäm
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj. ts proposition nr 1!) år 1959

melserna för sjukvårdsstyrelsen i landstingsfri stad. Formellt sett fordras

en något mera ingående reglering än kommittén förordat, men härtill återkommer

jag i samband med specialmotiveringen.

Vad beträffar sjukvårdsstyrelsens uppgifter anser jag det

inte kunna komma i fråga att — som antyds i något remissyttrande — i

sjukhuslagen meddela bestämmelser som avser den öppna sjukvården utanför

sjukhusen. Inte heller kan jag biträda den av ett par förvaltningsutskott

framförda tanken att i lagen införa bestämmelse om befogenhet för sjukvårdsstyrelse

att besluta om befattningshavares förflyttning.

I avsnittet om sjukhuslagstiftningens utformning har jag redan klargjort

min inställning till den av kommittén i förevarande sammanhang

diskuterade frågan, huruvida regleringen av direktionerna och deras verksamhetsformer

bör ske genom bestämmelser i sjukhuslagen eller genom

hänvisning till kommunallagarna. Min uppfattning att den sistnämnda metoden

bör begagnas i största möjliga utsträckning sammanfaller helt med

vad besvärssakkunniga anfört i frågan. Hänvisningarna bör göras till den

kommunallag, som är tillämplig på kommunen i fråga, alltså för direktion

i landstingskommun till landstingslagen, i annan landstingsfri stad än

Stockholm till kommunallagen och i Stockholm till kommunallagen för

Stockholm. En del undantag och tillägg, som medför särbestämmelser i

sjukhuslagen, är visserligen ofrånkomliga, men dessa får relativt liten omfattning.

Bl. a. bör i sjukhuslagen föreskrivas skyldighet att till direktionens

sammanträden kalla sjukvårdsdirektör samt de till sjukhusledningen

hörande befattningshavarna, såsom sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare

och sjukhusintendent med rätt för dem att deltaga i överläggningarna men

ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet. Samma rätt

bör vid handläggning av ärende, som direkt angår vederbörandes verksamhetsområde,

tillkomma överläkare, sjukstuguläkare och sjukhemsläkare samt

den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman handhar ledningen

av sjukvårdspersonalen vid sjukhuset. Den sålunda förordade närvarorätten

skulle, särskilt i de större städerna, kunna få orimliga konsekvenser,

om alla med sådan rätt regelmässigt infann sig till direktionssammanträdena.

Jag förutsätter emellertid alt denna rätt liksom hittills kommer att

nyttjas med urskillning. I regel torde styresmannen eller chefsläkaren ensam

kunna företräda den medicinska sakkunskapen vid sammanträdena,

men i vissa ärenden kan han behöva biträde av överläkaren för den klinik

ärendet angår och bör då vara oförhindrad att medtaga denne. Uppgiften

att leda sjukvårdspersonalen torde numera icke alltid tillkomma husmoder

utan i viss utsträckning anlitas härför särskild personalkonsulent eller personalföreståndarinna.

Oavsett hur organisationen utformas synes det

lämpligt, att den som har hand om hela den sjukvårdande personalen på

sjukhuset också får rätt att deltaga i handläggningen av ärenden rörande

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

denna personal i direktionen. Till frågan om utformningen i övrigt av bestämmelserna

om direktionens organisation och arbetsformer återkommer

jag i specialmotiveringen.

Liksom hittills bör det finnas möjlighet för huvudman att bestämma,

att sjukvårdsstyrelsen skall vara direktion för ett eller flera sjukhus. Som

kommittén framhållit, är det särskilt väsentligt för de landstingsfria städerna

att på detta sätt kunna förenkla förvaltningen. Vissa av de i lagen

för direktion meddelade bestämmelserna bör därvid som närmare utvecklas

i specialmotiveringen bli tillämpliga även på sjukvårdsstyrelsen.

Beträffande den av kommittén i detta sammanhang upptagna frågan om

sättet för anslag av direktionens kallelser och beslut är jag av annan mening

än kommittén. Jag kan sålunda icke biträda förslaget att i lagen införa bestämmelser

om en särskild »sjukhusets anslagstavla». Den i

kommunallagarna eftersträvade enhetligheten för offentliggörande av kommunala

beslut skulle nämligen då gå förlorad, och detta skulle — såsom besvärssakkunniga

framhållit — kunna medföra rättsosäkerhet. Direktionens

kallelser och beslut bör alltså i fortsättningen anslås på den allmänna

anslagstavlan för landstingskommunen eller staden.

IX. Sjukhusens dagliga ledning

Gällande bestämmelser

Enligt gällande sjukhuslag (11 §) är den ansvarige läkaren eller, där

flera sådana finnes, den av dem som därtill av sjukvårdsstyrelsen förordnas,

mellan direktionens sammanträden sjukhusets inför direktionen ansvarige

styresman. Från denna bestämmelse äger dock Kungl. Maj:t på

huvudmans begäran meddela undantag beträffande visst sjukhus.

I sjukhusstadgan (3 § jämförd med 53 och 56 §§) föreskrives att vid

lasarett, sanatorium och epidemisjukhus skall finnas syssloman. Till syssloman

må enligt 31 § sjukhusstadgan ej antagas annan än den som är kunnig

i bokföring och har erfarenhet i ekonomiska frågor och förvaltningsgöromål.

Enligt 33 § samma stadga åligger det syssloman att med iakttagande

av de föreskrifter, som sjukvårdsberedningen i instruktion eller eljest

lämnar, under direktionens förmanskap och styresmannens inseende handha

sjukhusets ekonomiska förvaltning och därmed i sammanhang stående

angelägenheter ävensom att under styresmannen övervaka ordningen inom

sjukhuset och mathållningen samt hålla uppsikt över underordnad personal.

I allt, som rör sjukhusets angelägenheter och kan hänföras till sysslomanstjänsten,

åligger det sysslomannen att lämna styresmannen och annan

läkare i ansvarig ställning behörigt biträde. 8 § sjukhusstadgan innehåller

närmare bestämmelser om samarbete mellan styresman och syssloman.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Vidare må anmärkas att styresmannen är berättigad att hos direktionen

väcka förslag i frågor rörande sjukhuset samt att deltaga i direktionens

överläggningar; han äger också få avvikande mening antecknad i protokollet

(5 § 3 mom. och 7 § sjukhusstadgan). Sysslomannen äger samma

rätt men begränsad till frågor rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning

och därmed i samband stående angelägenheter (5 § 3 mom. och 10 § sjukhusstadgan).

Frågan om lasarettens ledning har i tidigare sammanhang ingående

behandlats, främst av statens sjukhusutredning av år 1943 i dess betänkande

VIII Rationalisering av sjukhusdriften (SOU 1955: 12), till vilket

betänkande här må hänvisas.

Enligt de särskilda reglementena för Stockholm, Göteborg och Malmö kan

i dessa städer anställas sjukhusdirektör. Denne har att leda förvaltningen

av stadens sjukhus och skall söka befordra deras ändamålsenliga skötsel

och utveckling. Närmare bestämmelser om hans verksamhet meddelas av

sjukvårdsberedningen. Denna kan uppdraga åt sjukhusdirektören att vara

föredragande i direktion och dess verkställande tjänsteman samt att fullgöra

andra uppgifter som enligt sjukhuslagen eller sjukhusstadgan tillhör

styresman eller syssloman.

A. Större sjukhus

Sjukhuslagstift ning skommittén

Efter att ha erinrat om att sjukhusutredningen i sitt nyssnämnda betänkande

föreslagit, att huvudman skulle beredas möjlighet att vid större

sjukhus (över 600 vårdplatser) förordna särskild administrativ chef, varvid

garantier borde skapas för att säkerställa medicinskt medinflytande

och medansvar i administrativa och ekonomiska angelägenheter, förklarar

sjukhuslagstiftningskommittén, att kommittén i huvudsak kan biträda vad

sjukhusutredningen sålunda anfört. Kommittén fortsätter.

Administrationen av ett stort sjukhus har blivt alltmera komplicerad.

Medicinens snabba utveckling påverkar oavlåtligt sjukbusen och deras

verksamhet. Krav på omdispositioner, utvidgningar och nya specialavdelningar

reses och måste utredas. Detsamma gäller nya hjälpmedel och

ökade personalresurser. Planeringsarbetet är krävande men betydelsefullt.

Driftkostnaderna har nått en tidigare oanad höjd, vilket kommit den

ekonomiska sidan av verksamheten att kräva ständigt ökad uppmärksamhet.

Rationaliserings- och förenklingsåtgärder måste ständigt eftersträvas

men förutsätter tid, intresse och kunnighet. Det framstår därför som allt

angelägnare att tillföra åtminstone de större sjukhusen en mera kvalificerad

ledning än nuvarande ordning medger. Det måste bli möjligt alt för

chefsposterna förvärva kvalificerade personer som helt kan ägna sin tid

åt ledningen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1959

Kommittén erinrar vidare om att redan vid tillkomsten av 1928 års sjukhuslag

förutsattes, att behov av särskild administrativ chef kunde uppstå

vid större sjukhus. Någon särskild förvallningsordning för dylika fall

upptogs dock icke i lagen utan man nöjde sig med att införa rätt för Kungl.

Maj:t att i särskilda fall på begäran av huvudmannen lämna tillstånd till

en annan ordning. Möjligheten har hittills endast utnyttjats i ett par fall

men delvis torde det ringa utnyttjandet av bestämmelsen ha berott på att

fasta regler för administrationsformen saknats.

För framtiden anser kommittén att lagstiftningen bör upptaga och reglera

en särskild ordning för förvaltningen av större sjukhus såsom alternativ

till den hittills gängse med styresman och syssloman.

Därvid inställer sig frågan vilka kvalifikationer en administrationschef

bör äga. Efter att ha berört förhållandena i USA och England uttalar kommittén

att den utbildning, som i vårt land är den närmaste motsvarigheten

till utbildningen i nyssnämnda länder, är den som kräves för syssloman.

Denna utbildning är dock icke avsedd att leda till chefstjänster såsom

är fallet med exempelvis den amerikanska. De formella kraven på syssloman

enligt gällande sjukhusstadga — kunnighet i bokföring och erfarenhet

i ekonomiska frågor och förvaltningsgöromål — är synnerligen allmänt

hållna. Större värde har enligt kommittén de utbildningskrav, om

vilka överenskommelse år 1945 träffats mellan landstingens centrala lönenämnd

och vederbörande personalorganisation. Dessa krav är följande:

Realexamen eller studentexamen, avgångsexamen från socialinstitut (kameral

eller social-kommunal linje) eller från statsunderstött handelsgymnasium,

genomgången sjukhuskameral kurs vid socialinstitut samt praktisk

erfarenhet i ekonomisk förvaltning, varvid kännedom om sjukhusförvaltning

räknas som särskild merit.

Kommittén framhåller, att 1945 års utbildningsbestämmelser betecknar

ett stort framsteg i förhållande till tidigare gällande ordning och fortsätter.

Fråga är dock, om icke en ytterligare ökning av kraven, åtminstone för

de delade sjukhusen, måste övervägas. Under alla förhållanden är det

nödvändigt understryka att våra dagars syssloman icke skall vara endast

en bokföringsexpert utan besitta en allmän skolning i ekonomiska bedömanden

och administration. Om kraven på syssloman skärptes, skulle

sysslomanstjänsterna kunna vara naturliga poster i karriären till en tjänst

som administrationschef. Under nuvarande förhållanden torde dessa chefstjänster

endast i begränsad omfattning kunna rekryteras ur sysslomännens

led. Den av nu befintliga utbildningsvägar, som borde ligga närmast

till för chefstjänster av ifrågavarande slag, torde vara genomgång av

handelshögskola (civilekonom). Denna utbildning skulle dock behöva kompletteras

med speciell kurs i sjukhusadministration. I det läge som nu

råder kan tydligen några formella kompetenskrav på administrationschefen

icke uppställas utan huvudmännen får lämnas frihet att själva

bedöma och värdesätta de sökandes förtjänster. Skall förvaltningsordningen

kunna ge vad som avses med den, är det dock angeläget att kraven

sättes högt. Självfallet är det en fördel om chefen besitter både medicinsk

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

135

och ekonomisk-administrativ utbildning och erfarenhet. Som regel torde

man dock icke kunna räkna med att sådana aspiranter kommer att stå

till buds.

Som benämning på ifrågavarande chefstjänsteman brukas f. n. lasarettsdirektör.

Direktörstiteln torde dock enligt kommittén icke vara godtagbar

för de större städerna, vilka enligt gängse praxis i regel förbehåller denna

för de högsta förvaltningscheferna, dvs. i detta fall sjukhusdirektören enligt

nuvarande terminologi. Ej heller är titeln »lasarettsdirektör» lämplig

för mentalsjukhusens del. Kommittén föreslår därför i stället beteckningen

»överintendent».

Är överintendenten icke läkare, skall enligt kommittén ledningen kompletteras

med en representant för den medicinska sakkunskapen. För

detta ändamål föreslår kommittén att en av sjukhusets läkare i chefsställning

förordnas att biträda överintendenten och direktionen. Sådan

läkare benämnes nu vicedirektör. Denna beteckning anser kommittén missvisande,

då den närmast leder tanken på en ställföreträdare för direktören.

Kommittén förordar i stället »rådgivande läkare». Denne bör förordnas

av sjukvårdsstyrelsen efter förslag av direktionen. Ehuru den rådgivande

läkaren skall tjänstgöra som huvudmannens medicinske expert och bevaka

dennes intresse av att skälig hänsyn tages till ekonomiska synpunkter

vid sjukhusets drift, bör dock enligt kommittén även alla sjukhusets läkare

i chefsställning beredas tillfälle yttra sig innan förordnande meddelas.

Rådgivande läkaren bör ej heller förordnas tills vidare utan för bestämd

tid, förslagsvis högst fyra år i sänder.

Vid sjukhus, som förvaltas av överintendent, anser kommittén att syssloman

ej hör finnas utan överintendenten skall i princip ha att svara för

alla uppgifter, som vid annat sjukhus åvilar såväl styresman som syssloman.

I fråga om förhållandet mellan överintendent och rådgivande läkare

föreslår kommittén följande allmänna regler.

Överintendent skall vara direktionens verkställande tjänsteman. I denna

egenskap torde han, om icke direktionen bestämmer annat, få att bereda

och föredraga alla ärenden i direktionen. Uttryckligt stadgande härom anser

kommittén icke påkallat. Vid beredning av ärende av medicinsk natur skall

överintendenten vara skyldig rådföra sig med rådgivande läkaren.

Rådgivande läkaren skall vara pliktig att för överintendenten framlägga

de förslag beträffande sjukvården, vartill han kan finna anledning; att

biträda överintendenten vid övervakning av att sådana för sjukhuset genom

allmän författning eller annorledes meddelade föreskrifter, som angår den

medicinska verksamheten, vederbörligen efterföljes; att även i övrigt lämna

överintendenten erforderligt biträde vid handläggning av ärenden av medicinsk

natur samt att, om ej direktionen annat bestämt, vara tillsynsläkare

för sjukhusets läkemedelsförråd och ha inseende över dess medicinska

bok- och tidskriftssamling — sistnämnda båda uppgifter åligger vid annat

sjukhus styresmannen.

Såväl överintendenten som rådgivande läkaren skall vidare ha att ställa

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

sig till efterrättelse dels bestämmelserna i särskild instruktion, som sjukvårdsstyrelsen,

om så erfordras, äger fastställa, och dels vad direktionen

föreskriver. De är dessutom pliktiga att på anfordran inställa sig vid sjukvårdsstyrelsens

sammanträden och avgiva av denna infordrade yttranden.

Rådgivande läkaren skall äga närvara vid direktionens sammanträden

— kommittén har av flera skäl icke velat begränsa närvarorätten till ärenden

av medicinsk natur. Rådgivande läkaren bör ha möjlighet att förskaffa

sig en allsidig uppfattning om sjukhuset och dess verksamhet och bevaka

de medicinska synpunkterna i alla slag av ärenden. Han skall vidare äga

deltaga i överläggningarna men ej i besluten och få sin mening antecknad

till protokollet. I samtliga nu angivna hänseenden skall han vara likställd

med överintendenten.

Kommittén tillägger att det anförda är de bestämmelser som kommittén

anser böra inflyta i författningstexten. Vad som i grunden dock är ännu

viktigare är, att ett gott och förtroendefullt samarbete kommer till stånd

mellan överintendenten och rådgivande läkaren. Kommittén fortsätter.

Sjukhusförvaltning kräver mer än något annat samarbete mellan olika

fackmän i ledande ställning, eftersom skickliga ekonomer och administratörer

sällan samtidigt är skickliga läkare. Sjukhusförvaltningen är — för

att använda ett modernt uttryck — ett utpräglat »team-work», något som

också oavlåtligt framhålles och understrykes i t. ex. den engelska diskussionen

om sjukhusens ledning. Den som saknar dylik förmåga till samarbete

är icke ägnad för chefstjänster i sjukhusadministrationen.

Kärnan i en förvaltning av här diskuterade typ måste enligt kommittén

vara ett stort sjukhus dvs. ett lasarett; även ett mentalsjukhus bör dock

kunna ifrågakomma. Till detta sjukhus bör emellertid även kunna anslutas

andra självständiga sjukhus där så är lämpligt. Så torde ofta vara fallet,

om det på en ort finnes, förutom ett större lasarett, t. ex. ett epidemisjukhus

och ett eller flera sjukhem av olika typer. Den omständigheten, att det

måhända finnes särskilda direktioner för de olika sjukhusen, anser kommittén

icke böra utgöra något hinder. Ett dylikt sammanförande av flera

sjukhus under gemensam överintendent bör erbjuda åtskilliga fördelar:

förvaltningen kan förbilligas men likväl göras mera kvalificerad. I sådant

fall bör dock finnas en rådgivande läkare för varje sjukhus dvs. chefsläkarna

för de anslutna mindre sjukhusen bör automatiskt få rådgivande

läkares ställning, en var i vad gäller det sjukhus han förestår.

Kommittén behandlar härefter den betydelsefulla frågan under vilka

förutsättningar den här föreslagna förvaltningsordningen skall få införas

för ett sjukhus. Härom anför kommittén följande.

Att i lagen angiva ett visst minimiantal vårdplatser torde icke vara lämpligt.

Även om de av sjukhusutredningen nämnda siffrorna i allmänhet

torde ge god ledning, skulle dock en i lagen inskriven stel regel, helt byggande

på antal vårdplatser, kunna vara till hinder för utvecklingen. Även

andra omständigheter än sängantalet torde stundom kunna vara av betydelse,

t. ex. antalet överläkaravdelningar. Ett i stark utveckling varande

sjukhus torde ofta ha större behov av en heltidsanställd chef än ett som

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

137

befinner sig i ett lugnare utvecklingsskede o. s. v. Med hänsyn härtill vill

kommittén föreslå att det i lagen icke angives några preciserade förutsättningar

för förvaltningsordningens genomförande utan att detta i stället

göres beroende av Kungl. Maj :ts tillstånd i varje särskilt fall. Sedan större

erfarenheter vunnits och en viss praxis utbildat sig, kan en ändring i förevarande

hänseende övervägas. Det bör ankomma på vederbörande sjukvårdsstyrelse

att hos Kungl. Maj :t göra framställning om rätt att få införa

den alternativa förvaltningsordningen.

Remissyttrandena

Kommitténs uttalanden och förslag rörande sjukhusens dagliga ledning

har ingående behandlats i ett stort antal yttranden. Flertalet remissinstanser,

däribland svenska landstingsförbundet liksom flera av de hörda landstingens

förvaltningsutskott, ansluter sig i princip till vad kommittén föreslagit,

men i åtskilliga yttranden framföres kritik i olika hänseenden.

Vad särskilt angår frågan om ledningen av större sjukhus biträdes

kommitténs förslag härutinnan principiellt av bl. a. kanslern för rikets

universitet, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, svenska

landstingsförbundet, flertalet av de hörda förvaltningsutskotten samt sjukhusdirektionen

liksom drätsel- och lönenämnderna i Stockholms stad. Däremot

framföres erinringar eller ändringsförslag av bl. a. medicinalstyrelsen,

medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg, direktionen för

Akademiska sjukhuset i Uppsala, förvaltningsutskotten i Stockholms, Södermanlands,

Kristianstads, Hallands, Örebro och Västmanlands läns landsting,

Sveriges läkarförbund, svenska lasarettsläkarföreningen, svenska psykiatriska

föreningen, Sveriges yngre läkares förening, svensk sjuksköterskeförening,

svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund och Sveriges

socionomförbund m. fl.

Inledningsvis må här anmärkas vissa allmänna uttalanden. Sålunda må

som exempel på hur de tillstyrkande remissinstanserna resonerar återges

följande uttalande av Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott och

landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse. Efter att ha framhållit, att sjukvården

på senare tid blivit alltmer kostnadskrävande och att stegringen

av kostnaderna tvingat huvudmännen att alltmer ägna uppmärksamhet

åt sjukvårdens förvaltningsmässiga sida, fortsätter styrelsen.

Denna innefattar icke blott den rent kamerala förvaltningen utan måste

i dagens läge anses ha sin tyngdpunkt på det organisatoriska planet. Större

uppmärksamhet ägnas därför numera åt administrationen och möjligheterna

att rationalisera driften. Därvid kommer arbetsbesparande organisation

jämte tekniska hjälpmedel i första hand i fråga. Det är givet att den medicinska

verksamheten är det centrala och att all rationalisering måste ske

med beaktande av dess krav, men klart är, att en förutsättning för en god

sjukvård är att kostnaderna hållas inom en sådan ram som möjliggör bibehållande

av vården vid dess nuvarande nivå och även ger möjligheter till

fortsatt utveckling.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kangl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Med hänsyn till de allt större krav, som nu ställes på administrationen,

är det uppenbart, att dessa uppgifter icke längre kan åvila sjukhusens

styresmän på samma sätt som tidigare. Detta kan och får icke uppfattas

såsom något misstroende mot det förtjänstfulla arbete, som i många fall

utförts av i administrativa och organisatoriska ting intresserade och kunniga

styresmän. Man kan blott konstatera, att det numera är allt svårare

att för detta uppdrag förvärva de mest lämpade och att styresmannen i

sin egenskap av överläkare har en given arbetsbörda, som ej tillåter den

merbelastning som den administrativa ledningen av ett större sjukhus

i dag kräver.

Det har därför blivit en tvingande nödvändighet att i allt större omfattning

förvärva härför särskilt utbildad personal. Kvar står emellertid

angelägenheten av att ledningen förblir så samordnad som möjligt. Det

lyckligaste vore givetvis att det funnes allenast en chef vid varje sjukhus.

Då emellertid en sådan anordning i regel är utesluten, är det viktigt att

ledningen blir koncentrerad till så få personer som möjligt och då till

styresman och syssloman respektive överintendent och rådgivande läkare.

Detta är icke någon nyhet eftersom ledningen redan nu i de flesta fall

i praktiken fungerar på det sätt utredningen föreslår.

Det är med tillfredsställelse som styrelsen noterar att utredningen vid

utformningen av sitt förslag i mångt och mycket utgått från ovannämnda

synpunkter.

Kritiska uttalanden görs av bl. a. medicinska fakulteten i Göteborg och

svenska barnmorskeförbundet, som anser, att man i de föreslagna bestämmelserna

om sjukhusens dagliga ledning genomgående finner, att läkarnas

inflytande över sjukvården har minskat och i motsvarande mån flyttats

över på den ekonomiska och administrativa expertisen. Denna tendens

anser man vara olycklig.

Svenska läkaresällskapet, som anser, att kommittén beträffande sjukhusens

dagliga ledning föreslagit långt gående åtgärder, inskränker sig till

att med skärpa framhålla det angelägna i att läkarna får tillbörligt stort

inflytande på sjukhusens ledning och framtida utveckling.

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund yttrar.

Sjukhuslagstiftningskommitténs tankegångar i det avsnitt av betänkandet,

som behandlar sjukhusens ledning, är dunkla, och av dess argument

synes, som om skiljaktiga meningar varit rådande i sådan omfattning,

att det kommit att inverka på objektiviteten och grundligheten i förslaget.

Kommitténs uttalande, att det bör vara möjligt att vid de större sjukhusen

införa en särskild förvaltningsordning biträdes av

så gott som samtliga remissinstanser som berört frågan. Sveriges läkarförbund

framhåller dock, att det är olämpligt att det i lagen införes bestämmelser

om en särskild förvaltningsordning, då större sjukhus över

huvud taget icke bör förekomma och sålunda icke heller en särskild förvaltningsorganisation.

Förbundet anför i detta sammanhang att all erfarenhet

lärt, att sängantalet vid ett sjukhus icke mycket bör överstiga 600,

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959 139

enär annars bl. a. överskådligheten och kommunikationerna inom anstalten

blir lidande.

Liksom kommittén anser flertalet remissinstanser, att det icke är lämpligt

att i lagen föreskriva visst minimiantal vårdplatser som förutsättning

för att särskild 1''örvaltningsordning skall få införas. Svenska lasarettsläkarföreningen

och styresmannen för Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg hävdar

dock att rätten att införa särskild förvaltning uttryckligen bör begränsas

till de sjukhus som har mer än 600 vårdplatser. I yttrande från stadsfullmäktige

i Gävle anföres att 800 vårdplatser bör vara minimum för att

tillstånd skall meddelas.

I yttranden från svenska landstingsförbundet samt förvaltningsutskotten

i Stockholms, Södermanlands, Hallands, Örebro och Västmanlands låns

landsting liksom från svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund

vänder man sig mot kommitténs förslag att tillstånd av Kungl. Maj :t skall

krävas för att särskild förvaltningsordning skall få inrättas. Sålunda framhåller

t. ex. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott följande.

Vid ett sjukhus kan finnas för styresmannaskap lämplig överläkare

under det att så icke är fallet vid ett annat. Sådana synpunkter måste vid

val av organisationsform bliva av avgörande betydelse. Det synes emellertid

vare sig lämpligt eller önskvärt, att sådana motiv åberopas i sådan

offentlig framställning som enligt föreliggande författningsförslag förutsättes

för erhållande av en organisation med överintendent. Härtill kommer

att utskottet finner det anmärkningsvärt om landstinget som huvudman

icke skulle kunna betros med avgörandet i fråga om organisationsformen

för förvaltningen av ett sjukhus när landstingen i så många andra

olika sammanhang, icke minst under senare tid, framhållits som mest

lämpade för handhavande av mer krävande uppgifter än valet mellan

tvenne i lag möjliga organisationsformer för förvaltningen av ett sjukhus.

Utskottet vill därför för sin del bestämt hävda, att avgörandet i förenämnt

hänseende helt bör tillkomma huvudmannen.

F rågan om administrationschef ens kvalifikationer har

diskuterats i ett stort antal yttranden. Kommitténs uttalanden i denna

fråga biträdes av bl. a. svenska landstingsförbundet och flertalet av de

hörda landstingens förvaltningsutskott. Principiella erinringar eller anmärkningar

förekommer i yttranden från bl. a. medicinalstyrelsen, medicinska

fakulteterna i Uppsala och Lund, Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott,

Stockholms stads drätselnämnd, stadsfullmäktige i Gävle,

Sveriges läkarförbund, svenska lasarettsläkarföreningen, svenska psykiatriska

föreningen, Sveriges yngre läkares förening, svensk sjuksköterskeförening,

svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund och Sveriges

socionom förbund.

Sålunda hävdas i vissa yttranden att överintendenten helst bör vara

läkare. Medicinalstyrelsen anför härom följande.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Ur sjukvårdens synpunkt kan det strängt taget sägas vara angelägnare

med en medicinsk ledning ju större sjukhuset är. Vid de större sjukhusen

(över 600 vårdplatser) böra därför i första hand särskilda åtgärder vidtagas

för att underlätta för läkaren-styresmannen att få tillräcklig tid över

för styresmannauppgifterna, exempelvis genom att helt eller delvis befria

honom från deltagande i den öppna vården och i förekommande fall

bereda honom ekonomisk kompensation härför eller genom anställande

av ytterligare läkarkrafter på hans överläkaravdelning. Där styresmannafrågan

icke kan lösas på detta sätt, bör lagen inrymma möjlighet att organisera

ledningen av ifrågavarande sjukhus i annan ordning. Den av kommittén

härutinnan föreslagna anordningen med en överintendent och en

rådgivande läkare synes styrelsen dock alltför mycket stridande mot de

principer för sjukhusledningen, som ovan framhållits.

Medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund anser att ledningen vid de

större sjukhusen bör åvila läkare. Fakulteten i Uppsala finner detta särskilt

betydelsefullt för att sjukhusens skötsel och utveckling i medicinskt

hänseende skall bli den bästa möjliga. Medicinska fakulteten i Lund yttrar.

Ur medicinsk administrativ synpunkt vill fakulteten framhålla, att kommittén

synes vilja förutsätta att ju större sjukhus administrationen gäller,

desto mindre betydelse har medicinsk sakkunskap. Medan för smärre lasarett,

där ledningen uppdelas på en medicinskt sakkunnig styresman och

en syssloman, förhållandena bli i stort sett som nu och tillfredsställande,

blir så icke fallet beträffande större lasarett, om utredningens förslag

genomföres.

Även ur organisatorisk synpunkt utgör förslaget enligt fakultetens mening

icke en förbättring utan fastmer en försämring av nuvarande sjukvårdsorganisation.

Ledningen av de mindre sjukhusen synes avses att bibehållas som

nu, ledningen av de större däremot mer läggas i lekmannahand utan medicinsk

sakkunskap. Fakulteten, som sedan flera år har praktisk erfarenhet

av sistnämnda organisationsform vid Lunds lasarett, ehuru i mindre extrem

form än kommitténs förslag, anser sådan utveckling olycklig med hänsyn

till sjukvårdens effektivitet.

Häremot framhåller emellertid kanslern för rikets universitet, att han

icke finner sig övertygad av de av fakulteterna framförda argumenten.

Även svenska lasarettsläkarföreningen anser att sjukhuschefen i princip

bör vara medicinskt utbildad. Föreningen yttrar.

Ett sjukhus är i första hand en sjukvårdsinrättning och icke ett ämbetsverk.

All vid sjukhuset bedriven verksamhet går — direkt eller indirekt —

ytterst ut på att, självfallet under hänsynstagande även till många andra

synpunkter, tillgodose sjukvårdens intressen. Redan härav följer att sjukhuschefen

principiellt alltid borde vara en erfaren sjukhusläkare, givetvis

utrustad med erforderligt antal sakkunniga medhjälpare för olika grenar

av förvaltningen. Varje avvikelse från den sålunda angivna ordningen

innebär ett avsteg från det i och för sig principiellt riktiga.

Vid de allra största sjukhusen kan man icke alltid räkna med att någon

av sjukhusets överläkare skall ha tid att, samtidigt med ansvaret för vården,

åtaga sig chefskapet för hela administrationen. Även vid dessa sjuk
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

hus borde i princip sjukhuschefen vara en erfaren sjukhusläkare. Då

detta önskemål emellertid endast undantagsvis torde kunna tillgodoses,

återstår ingenting annat än att anställa en icke medicinskt skolad chef

för administrationen. Detta är icke någon idealisk lösning, men den måste

accepteras såsom en av praktiska skäl betingad nödfallsutväg i sådana

fall, då man helt enkelt icke kan betunga någon av överläkarna med chefskapet

och då annan medicinskt skolad sjukhuschef ej heller står att få.

Sveriges yngre läkares förening anser, att då sjukhusens uppgift är den

sjukvårdande, kan det för fullgörandet av denna och för sjukhusens utveckling

i enlighet med forskningens krav icke vara acceptabelt att den

högsta verkställande ledningen överföres på annan än en av sjukhusets

överläkare.

Svensk sjuksköterskeförening ifrågasätter om icke posten som överintendent

bör besättas med person med medicinsk utbildning — detta

gäller i synnerhet vid sådana sjukhus där vetenskaplig forskning bedrives.

Svenska psykiatriska föreningen ifrågasätter starkt det lämpliga i att

chefskapet över ett mentalsjukhus lägges i händerna på en icke medicinskt

utbildad person. Denne kan enligt föreningens uppfattning icke på samma

sätt som en läkare ha insikter i de speciella problem som möter inom

mentalsjukvården.

Ett allmänt uttalande i frågan göres av kommittén för översyn av hälsooch

sjukvården i riket. Kommittén erinrar inledningsvis om, att lagförslaget

på denna punkt formulerats så, att både läkare och icke-läkare kan

ifrågakomma till ifrågavarande chefsbefattningar. Kommittén fortsätter.

Om nu förhållandet vore det, att det funnes god tillgång på läkare, som

samtidigt tillägnat sig sådan företagsekonomisk och praktisk utbildning,

som bör krävas för här ifrågavarande poster, så skulle heller ingen tvekan

behöva råda om att sådana personer alltid eller så gott som alltid borde

föredras för dessa uppgifter. Men den angivna förutsättningen är ingalunda

uppfylld. Styresmännen vid lasaretten gör säkerligen ofta mycket goda insatser.

Men rekryteringsbasen för styresmannafunktionen visar tydligen

tendenser att alltmer begränsas till läkare inom sådana discipliner, där arbetet

inte tyngs ned av en stor patientström. Någon ekonomisk utbildning

ägnad att förbereda läkare för uppgifter, som skulle vara förenade med

överintendentbefattningar förekommer ännu icke. Och sådan ekonomisk

utbildning av krävande slag är i hög grad ägnad att befrämja kompetensen.

Det är nog icke uteslutet att läkarkritiken mot förslaget i denna del i

mycket beror på en underskattning av betydelsen i denna ekonomiska utbildning.

Emellertid brister det även mycket i fråga om den systematiska utbildningen

av sådana sjukhusadministratörer, som icke är läkare. I denna situation,

som sålunda kännetecknas av stor knapphet på lämpliga kandidater,

vare sig de är läkare eller icke, är det tydligen farligt att begränsa urvalet

av de personliga förmågor som kan komma i fråga genom alt föreskriva

antingen att de skall vara läkare eller att de icke skall vara läkare.

Men, som nyss framhölls, har någon sådan begränsning heller icke förutsatts

av sjukhuslagstiftningskommittén.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Det torde också få beaktas i sammanhanget, att en ekonomisk utbildning,

som följer på medicinsk utbildning och utbildningsläkartjänst å sjukhus,

kan medföra, att den återstående del av arbetslivet för en läkare, som kan

ägnas åt produktivt administrativt arbete, blir förhållandevis kort jämfört

med den sammanlagda studietidens längd. Under lång tid framåt kan också

läkarbristen hindra att läkare i större utsträckning väljer den administrativa

banan, som f. ö. torde ha begränsade möjligheter att i inkomsthänseende

bli fullt konkurrenskraftig med den egentliga läkarverksamheten.

Det torde emellertid icke hindra, att ändå en del läkare skulle kunna finna

intresse i denna karriär, och de bör givetvis på allt sätt uppmuntras att ägna

sig åt densamma och erbjudas lämpliga utbildningsmöjligheter. Men vi har

svårt att föreställa oss att behovet skall mer än till en del kunna fyllas

på denna väg under den framtid som nu kan överblickas.

Även med bästa vilja att söka förstå läkarkårens synpunkter kan vi

därför icke, så långt framåt det nu går att se, finna det lämpligt att för

läkare reservera de högsta administrationsposterna vid de sjukhus, där en

enhetlig ledning är erforderlig, och därmed ytterligare begränsa urvalet

av krafter för dessa uppgifter.

Den av kommittén framförda uppfattningen, att några formella

kompetenskrav ej bör uppsättas för den föreslagna överintendentsbefattningen,

delas av bl. a. medicinalstyrelsen, Hallands och Västmanlands

läns landstings förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundet samt svenska

sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund. Motsatt uppfattning hyser

däremot medicinska fakulteten i Göteborg, Gävle stadsfullmäktige och

svenska läsår ett släkarföreningen.

Svenska landstingsförbundet anför att förbundet helt delar kommitténs

uppfattning att några kompetensvillkor för administrationschefen ej bör

uppställas. Någon utbildning som leder fram till en sådan befattning finns

ej. Det torde bli en uppgift att i samband med förhandlingar om lönesättningen

närmare fixera kraven i detta hänseende. Övervägas får också, framhåller

förbundet, huruvida och i vilken omfattning särskild utbildning bör

tillskapas för denna tjänst.

Däremot framhåller Gävle stadsfullmäktige, att omsorgsfullt utarbetade

kompetenskrav bör uppsättas — detta så mycket mera som sådana i viss utsträckning

förekommer beträffande sysslomanstjänst.

Svenska lasarettsläkarföreningen betecknar det som en allvarlig brist

att kommittén icke föreslagit några kompetenskrav beträffande administrationschefen.

Föreningen yttrar.

Detta förhållande är så mycket märkligare som kommittén i sin motivering

själv framhållit det angelägna i att kraven sättas högt. Enligt lasarettsläkarföreningens

mening kan lagstiftaren icke stå till svars med att

lämna sjukhushuvudmännen »frihet att själva bedöma och värdesätta de

sökandes förtjänster». Vissa omsorgsfullt utarbetade och icke i allmänna

ordalag hållna kompetenskrav måste uppställas. Sålunda bör fordras att

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

vederbörande, om han icke är läkare, har annan akademisk examen, t. ex.

att han är pol. mag. eller civilekonom, och att han har praktisk erfarenhet

av sjukhustjänst eller ock genomgått särskild kurs i sjukhusadministration.

Medicinska fakulteten i Göteborg uttalar att minimikompetens bör fastställas,

förslagsvis med. lic., pol. mag. eller civilekonomutbildning jämte

praktisk erfarenhet från sjukhusarbete.

De allmänna uttalanden som i betänkandet gjorts om lämplig utbildning

för chefsadministratörer kritiseras i olika hänseenden av medicinska

fakulteten i Lund, Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott,

svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund och Sveriges socionomförbund.

Mera allmänna reflexioner i frågan förekommer i yttranden från

bl. a. kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket och Hallands

läns landstings förvaltningsutskott.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket framhåller, att

det är angeläget att understryka kravet på förbättrade utbildningsmöjligheter

för de icke-läkare som söker sig till den sjukhusadministrativa banan.

Kommittén fortsätter.

En av de utvägar som härvid torde komma att övervägas av huvudmännen

är att genom samarbete mellan handelshögskola och medicinsk

fakultet eller högskola få till stånd en högre sjukhusadministrativ kurs,

som bör inbegripa bl. a. företagsekonomi och sådan medicinsk kunskap som

erfordras för en riktig inblick i sjukhusorganisatoriska frågor. Det finns anledning

att förvänta att förbättrad utbildning både för icke-läkare och läkare

som ägnar sig åt sjukhusadministrativa uppgifter, efterhand bör kunna

skapa mera allmänna förutsättningar för en djupare förståelse mellan

läkare och sådana sjukhusadministratörer, som icke är läkare.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott ansluter sig till kommitténs

uttalande, att handelshögskola, kompletterad med speciell kurs i sjukhusadministration

är en lämplig utbildning för ifrågavarande chefstjänstemän.

Förvaltningsutskottet framhåller dock, att sjukhusen i framtiden kan

komma att kräva chefer med annan utbildning, t. ex. teknisk sådan, vilket

bl. a. skett i Schweiz, där man eljest starkt framhåller värdet av ekonomisk

utbildning.

Medicinska fakulteten i Lund och Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott

liksom svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund kritiserar

kommitténs sätt att jämföra svensk och amerikansk sysslomansutbildning.

Förbundet finner det vidare anmärkningsvärt att kommittén icke

funnit anledning att föreslå en komplettering av ledningen med erforderlig

ekonomisk expertis för de fall då chefsadministratören är läkare. I huvudsak

liknande synpunkter framföres av Sveriges socionomförbund.

Den närmare utformningen av kommitténs förslag beträffande a d in i n i
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

strationschefens och den rådgivande läkarens uppgifter

har föranlett erinringar från ett flertal remissinstanser.

Medicinalstyrelsen anser sålunda att den rådgivande läkaren självständigt

bör inför direktionen ansvara för att sjukhuset drives och utvecklas efter rationella

medicinska principer. Han bör på samma sätt som styresmannen

vid mindre sjukhus tillförsäkras bestämmande- respektive föredragningsrätt

i frågor av enbart eller huvudsakligen medicinsk natur, t. ex. beträffande

jourtjänsten och samordningen av sjukvårdsverksamheten mellan

olika specialavdelningar, ävensom beträffande hygienen inom sjukhuset.

Det ligger då, framhåller medicinalstyrelsen, i sakens natur att han härvid

bör i viss omfattning samråda med den administrativa chefen.

Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala framhåller att man

måste eftersträva, att befattningshavarna kommer att fungera såvitt möjligt

som en administrativ enhet, stimulerade av sina arbetsuppgifter och

av varandra och med en stark ansvarskänsla inför huvudmannen och den

av denne förelagda uppgiften. Detta är viktigt för att man till uppgifterna

skall kunna locka de mest kvalificerade personerna. Man kan enligt direktionen

inte räkna med att till ett stort sjukhus kunna förvärva en god administratör

och ekonom, om han skall vara underställd en administrativt

outbildad läkare och i stort sett fungera som dennes rådgivare eller utföra

sitt kvalificerade arbete så att säga »i skuggan av» en styresman. På samma

sätt torde man knappast kunna få en överläkare vid ett stort sjukhus att

göra någon helhjärtad insats i sjukhusets ledning genom att ställa sin medicinska

sakkunskap till förfogande för en administratör såsom konsult

och rådgivare. Även läkaren bör stimuleras genom att man ålägger honom

ett bestämt ansvar och preciserade arbetsuppgifter. Vid ett större sjukhus

kan dessa icke omfatta så många sinsemellan olikartade grupper som

vid ett mindre, och de bör i första hand omfatta sådana uppgifter som

sjukhusets och sjukvårdens planering samt samordningen av de olika medicinska

specialiteterna.

Också medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund anser att den rådgivande

läkaren bör vara föredragande i medicinska frågor.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anför, att en icke medicinskt

utbildad chefsadministratör i vissa fall kan få svårigheter att få de till

sjukhuset knutna läkarna att helt inse sitt ekonomiska ansvar för driften

av detta. Däremot anser utskottet att en läkare kan lyckas med en sådan

uppgift. Men härför kräves, att denne läkare har en mera framträdande

ansvarsställning och större befogenheter än vad som föreslagits tillkomma

den rådgivande läkaren. Denna ställning bör lämpligen markeras genom att

benämningen »rådgivande läkare» utbytes mot »chefsläkare».

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

145

B. Medelstora och mindre sjukhus

Sjuklwslagstiftningskommittén

Beträffande medelstora och mindre sjukhus påpekar kommittén inledningsvis

att, då styresmannen är läkare och chef för en lasarettsavdelning,

det blir på den tid han kan frigöra sig från lasarettsarbetet som han

fullgör styresmannauppgifterna. Med hänsyn till arbetsbelastningen måste

numera till styresman ofta förordnas den överläkare som har mest tid till

förfogande och icke den som i och för sig skulle vara mest ägnad för uppgiften.

Vid de odelade sjukhusen kan överhuvud något val icke förekomma

— chefsläkaren är automatiskt styresman oavsett huruvida han är särskilt

lämplig härför eller icke.

Beträffande sysslomannakåren uttalar kommittén att utbildningen länge

varit bristfällig. Kompetenskraven har emellertid efter 1945 på frivillighetens

väg avsevärt skärpts och kårens allmänna standard har sedan dess

undergått en glädjande förbättring. Kommittén anser dock att sysslomännen

i allmänhet icke är skickade att ensamma omhänderha sjukhusens

ledning.

I princip måste det enligt kommittén givetvis alltid eftersträvas att få

till stånd en enhetlig ledning även av de medelstora och mindre sjukhusen,

eftersom en icke önskvärd dualism och tveksamhet om ansvarsfördelning

m. m. därigenom säkrast undvikes. Enligt sjukhuslagstiftningskommitténs

mening är emellertid i dagens läge de för sjukhusledningen tillgängliga

krafterna icke idealiska för en stark ledning, i varje fall icke generellt sett.

Var och en har sina begränsningar. Det lär därför icke finnas någon annan

väg att gå än att etablera en samverkan mellan dem till det gemensamma

bästa och helst i sådana fria former att visst utrymme beredes för

skiftande personliga tillgångar. I praktiken är väl detta också vad som

sedan länge sker på våra sjukhus och kommittén finner icke några väsentliga

sakliga ändringar i fråga om förvaltningsordningen för ifrågavarande

sjukhus vara påkallade. Kommittén påpekar, att utvecklingen har

lett till den tämligen ovanliga åtgärden att de berörda parternas organisationer

— svenska lasarettsläkarföreningen och svenska sjukhusförvaltningens

tjänstemannaförbund — gemensamt utarbetat en promemoria med

riktlinjer för samarbetet mellan styresman och syssloman, vilken i realiteten

delvis innebär en ändring av sjukhusstadgans bestämmelser. Efter att

ha redogjort för promemorians innehåll framhåller kommittén att vid författningsbestämmelsernas

revision kan den utveckling som sålunda ägt rum

givetvis ej lämnas obeaktad. Enligt kommittén är det två ting som i detta

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

sammanhang är av verklig vikt. Det första är att den, som kan ha värdefulla

synpunkter att framföra, har rätt att närvara vid direktionens sammanträden

och deltaga i överläggningarna. Den som har dylik befogenhet

kan ingripa och komplettera en eventuellt ofullständig föredragning.

Av detta skäl lägger kommittén stor vikt vid att styresman och syssloman

båda har dylik närvarorätt och att denna rätt icke är begränsad till

ärenden av det ena eller andra slaget utan gäller samtliga ärenden. Den

andra synpunkten som kommittén tillmäter stor betydelse är, att det icke

göres en tudelning av ärendena på sådant sätt, att vissa a priori endast anses

röra styresmannen och vissa åter endast sysslomannen. Det får icke

dragas en »järnridå» mellan ärenden som anses vara av rent medicinsk

natur och sådana som bedömes tillhöra den ekonomiska sidan. Tvärtom är

det i princip angeläget att varje ärende bedömes ur båda dessa synpunkter.

Och — vad som enligt kommittén också är viktigt — huruvida ett till synes

rent ekonomiskt ärende rymmer något av medicinskt intresse bör bedömas

av den medicinskt utbildade och vice versa. Detta gör att kommittén

anser den regeln böra fastslås, att alla ärenden skall beredas gemensamt

av styresman och syssloman. Härmed avser kommittén att en var i varje

ärende gör den utredning, som han från sina utgångspunkter anser behövlig.

Då det gäller ärendenas föredragning anser kommittén att direktionerna

bör vara helt oförhindrade att bestämma den ordning som med hänsyn till

omständigheterna, lokala förhållanden osv. bedömes som mest lämplig.

Ordföranden bör också alltid vara berättigad att själv föredraga de ärenden

han önskar, bör åtskilliga direktioner torde det dock vara av värde att ha

en huvudregel att följa i de fall, där icke direktionen bestämmer annat. Av

denna anledning föreslår kommittén, att det i sjukhuslagen upptages en

dylik regel och att den formuleras så, att ärenden av »huvudsakligen medicinsk

natur» föredrages av styresmannen och »ärenden av huvudsakligen

ekonomisk natur» av sysslomannen.

Avslutningsvis framhåller kommittén, att kommittén ansett det faktiska

läge, som råder inom förvaltningen av sjukhus av nu ifrågavarande slag,

bäst återges genom att det i lagen sägs, att styresman och syssloman gemensamt

utgör sjukhusledningen. Härigenom kommer också till uttryck, att

de i förhållande till direktionen gemensamt ansvarar för sjukhusets drift.

Det ankommer med andra ord på dem själva att tillse, att inga gränsområden

uppstår, för vilka ingen av dem anser sig ha något ansvar.

Det har ifrågasatts, säger kommittén, att utbyta beteckningen syssloman

mot »sjukhusintendent», vilken numera brukas vid bl. a. statens sinnessjukhus.

Kommittén har dock icke velat förorda, att den gamla, rent

svenska benämningen syssloman slopas i lagtexten, men har intet att erinra

mot att »intendent» införes som ett alternativ för de sjukvårdsstyrelser

som föredrager denna beteckning.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 19 år 1959

147

Remissyttrandena

Vad kommittén föreslår beträffande ledningen av de mindre och medelstora

sjukhusen biträdes av bl. a. medicinska fakulteten i Uppsala, länsstyrelsen

i Kopparbergs län, Västmanlands och Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott,

Stockholms stads sjukhusdirektion, svenska landstingsförbundet

samt direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala. Kritiska synpunkter

i väsentliga hänseenden framföres av medicinalstyrelsen, medicinska

fakulteten i Göteborg, Hallands läns landstings förvaltningsutskott,

Sveriges läkarförbund och svenska lasarettsläkarföreningen.

Den av kommittén framförda åsikten att, även om i princip är att föredraga

en enhetlig ledning av ifrågavarande sjukhus, så tvingas man likväl

att i dagens läge förorda en delad ledning, godkännes av Malmöhus

läns landstings förvaltningsutskott. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar,

att länsstyrelsen principiellt icke har något att erinra mot den föreslagna

uppdelningen av ansvaret för sjukhusens ledning. Länsstyrelsen påpekar

dock att denna uppdelning i praktiken kan komma att leda till slitningar

därigenom att läkaren-styresmannen ej längre är bibehållen vid sin

nuvarande ställning som ansvarig chef.

Medicinalstyrelsen anser däremot, att sjukhusen bör stå under ledning av

medicinskt utbildade styresmän. Inledningsvis erinrar styrelsen om att statens

sjukhusutredning på sin tid hävdat, att sjukhuschef bör ha medicinsk

utbildning. Härför talade enligt utredningen det förhållandet, att de medicinska

verksamhetsgrenarna åsamkar samhället de största driftkostnaderna

och att följaktligen dessa verksamhetsgrenar framför allt bör hållas i sikte,

när det gäller att genom rationaliseringsåtgärder åstadkomma besparingar

av mera betydande storleksordning. I betraktande av att sjukvården ställer

fordringar jämväl på de icke-medicinska verksamhetsgrenarna (köket,

tvätten, värme- och kraftcentralen, kontoret, underhåll av byggnader

m. m.), syntes det vidare vara ägnat att väcka betänkligheter att skilja

den för sjukvården ansvarige läkaren från insikten om och delaktigheten i

ansvaret för sättet och kostnaderna för fordringarnas tillgodoseende. Sjukhusutredningen

fann det därför naturligt att man i första hand anförtrodde

sjukhusledningen åt någon av de ansvariga läkarna. För att denne skulle

få sin tid att räcka till, måste han beredas hjälp, bland annat för att minska

hans arbetsbörda som läkare. För att öka läkarnas intresse för den administrativa

och ekonomiska sidan av verksamheten borde vid tillsättandet av

lasarettsläkare i samband med förordets avgivande särskild hänsyn tagas

till tidigare ådagalagt administrativt intresse samt skicklighet som ledare.

Medicinalstyrelsen fortsätter.

Medicinalstyrelsen vill för egen del understryka, att sjukhusets huvuduppgift

är att meddela institutionell medicinsk vård. Denna ledes av läkare

med sjuksköterskor som närmaste medarbetare. Därjämte deltaga ett stort

antal olika personalkategorier, som antingen har medicinsk eller para
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. HIaj:ts proposition nr 19 år 1959

medicinsk utbildning. — — — De medicinska personalkategorierna äro

4—5 gånger större än förvaltnings- och ekonomipersonal tillsammans.

Den medicinska vården är sjukhusets verkliga funktion; att utveckla

den till högsta fulländning på de grundvalar den medicinska vetenskapen

bygger skall vara det mål mot vilket sjukhuset strävar, det rättesnöre

efter vilket sjukhuset skall ledas. Det synes medicinalstyrelsen självfallet

att denna ledning måste ligga i läkarnas händer och att varje

för sjukvården ansvarig läkare har att påtaga sig sin del av uppgiften.

Driften av ett sjukhus medför givetvis en omfattande ekonomisk förvaltning,

av vars rationella ombesörjande sjukhuset är i hög grad beroende.

Även om de av huvudmannen anvisade anslagen som regel äro förbundna

med närmare direktiv, kan enligt vad erfarenheten visar en duglig syssloman

genom effektivt och insiktsfullt utnyttjande av anslagen i hög grad

bidraga till sjukhusets allmänna standard, vilket ytterst kommer den

medicinska vården tillgodo. Det är därför naturligt att sysslomannen inför

direktionen får bära sin del av ansvaret för sjukhusets förvaltning. Detta

gäller särskilt vad som i USA kallas house-keeping, d. v. s. den hotellmässiga

verksamheten, fastighetsförvaltningen o. dyl. Samtidigt bör han fungera

som chef för ekonomi- och förvaltningspersonalen. Det synes styrelsen

följdriktigt att detta kommer till uttryck i lagstiftningen. Med beaktande

av de medicinska synpunkternas naturliga dominans torde detta lämpligen

kunna ske på det sättet, att från styresmannens ledning undantagas vissa

bestämda verksamhetsområden av huvudsakligen ekonomisk karaktär, för

vilka i stället sysslomannen göres direkt ansvarig inför direktionen. Styrelsen

åsyftar härvid närmast ledningen av kontors- och ekonomipersonalen

samt dennas arbete med den hotellmässiga verksamheten, inklusive fastighetsförvaltningen.

Härutöver bör sysslomannen, efter samråd med styresmannen,

kunna av direktionen tilldelas direkt ansvar för vissa andra uppgifter

avseende sjukhusets administrativa ledning, beroende på vederbörandes

utbildning och lämplighet för ändamålet.

I övrigt bör ledningen ankomma på styresmannen, som alltså i princip

skulle komma att inför direktionen ansvara för den sjukvårdsmässiga och

allmänt administrativa verksamheten vid sjukhuset. Självfallet bör han

därvid vara skyldig att, liksom hittills, rådföra sig med sysslomannen

angående de ekonomiska konsekvenserna av sina åtgöranden eller eventuella

beslut. Därjämte bör han vara skyldig att samråda med husmodern i

fråga om åtgärder som beröra planläggningen och organisationen av sjukvårdspersonalens

dagliga arbete. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning bör

styresmannens ansvar härutinnan kunna avsevärt underlättas genom att å

husmodern delegeras ledningen av sjukvårdspersonalen och tillsynen av

dennas dagliga arbete, främst vad angår den så kallade allmänna patientvården,

d. v. s. den vård som icke utföres eller direkt ordineras av läkare.

Hon bör likaledes under styresmannen kunna anförtros den primära tillsynen

av hygienen inom vård- och behandlingsavdelningarna.

Svenska lasarettsläkarföreningen påpekar, att kommittén föreslår en

ordning som i princip likställer styresmannen och sysslomannen och gör

dem gemensamt till sjukhusledning. Härefter yttrar föreningen.

Kommitténs förslag är märkligt ur den synpunkten att det innefattar

ett klart avsteg från vad som enligt kommitténs egen mening i princip är

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

149

eftersträvansvärt, nämligen en enhetlig ledning av sjukhusen. Kommittén

har själv förklarat att man genom en sådan enhetlig ledning säkrast undviker

icke önskvärd dualism och tveksamhet om ansvarsfördelning in. in.

När kommittén det oaktat framlagt ett förslag i rakt motsatt riktning, har

detta i betänkandet motiverats med att de för sjukhusledningen tillgängliga

krafterna »i dagens läge» icke äro »idealiska» för en stark ledning, i varje

fall icke generellt sett, utan att var och en har sina begränsningar. Kommittén

har sålunda å ena sidan uttalat att man icke mera generellt kan

räkna med att läkarna skola besitta de erforderliga egenskaperna men bär

å andra sidan också konstaterat att sysslomännen icke i allmänhet äro

skickade att ensamma omhänderha sjukhusens ledning.

1 den mån svårigheter yppats att få en ur alla synpunkter lämplig styresman,

torde detta i icke ringa mån sammanhänga med huvudmännens obenägenhet

att honorera styresmannaskapet på ett tillfredsställande sätt. En

ändrad inställning frän huvudmännens sida i detta hänseende skulle sannolikt

i hög grad minska svårigheterna. Det kan naturligtvis icke bestridas

att en och annan överläkare icke är lämpad för uppgiften som styresman,

men på de sjukhus, där man har flera överläkare att välja på, torde det i

praktiken icke ställa sig alltför svårt att ordna styresmannaskapet på ett

fullt tillfredsställande sätt. I huvudsak är nog detta fallet även i fråga om

de odelade lasaretten.

Föreningen anför vidare.

Om det nu emellertid någon gång skulle förhålla sig så att styresmannen

icke är lämplig för denna uppgift, måste det å andra sidan starkt betvivlas

att man skulle vinna någon kvalitativ förstärkning av sjukhusledningen

genom att göra sysslomannen til! en med styresmannen i princip likställd

chef. Först och främst kan det ju tänkas att icke heller sysslomannen är

lämplig, och i så fall skulle väl ingen förbättring inträda. Men även om

sysslomannen skulle vara kunnig och skicklig, måste man räkna med att

dualismen i chefskapet i sig bär fröet till misshälligheter och komplikationer

av olika slag. Över huvud taget är idén om två i princip likställda

personers gemensamma chefskap icke förenlig med kravet på en stark

och effektiv sjukhusledning. Anordningen är irrationell och kan aldrig bli

annat.

Lasarettsläkarföreningen yrkar på anförda skäl, alt den nuvarande ordningen

för ledningen av ifrågavarande sjukhus bibehålies.

Sveriges läkarförbund anför efter att ha redogjort för kommitténs uttalanden.

Tanken synes vara den att den icke idealiske ledaren-läkaren skall tillsammans

med den likaledes icke idealiske ledaren-sysslomannen konstituera

en mera idealisk sjukhusledning. Två minus skal! bli ett plus. Förbundet

tillåter sig betvivla att kommittén räknar rätt. Den av kommittén

knäsatta dualismen blir under alla omständigheter svår att genomföra med

ett för arbetet gott resultat och denna påverkas därtill i långt högre grad

av ovissa personliga faktorer än det enhetliga ledarskapet. Då sjukhusets

huvuduppgift är sjukvård och övrig verksamhet måste anpassas därefter,

förefaller det ofrånkomligt alt läkaren-styresmannen förblir ansvarig chef.

Läkarförbundet och dess delförening Svenska lasarettsläkarföreningen ha

varit inne på tanken alt styresmannakurser borde kunna skänka nödigt

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

administrativt och ekonomiskt kunnande åt den lämplige läkaren. Denna

väg borde vara åtskilligt lättare framkomlig än den på vilken en blivande

syssloman skall bringas att förvärva medicinska insikter. Kommittén borde

ha kunnat föreslå en sådan eller liknande anordning. I avvaktan på resultatet

borde den ha fasthållit vid den enhetliga ledningens princip. Den

låter sig väl förena med samarbete och även med sakkunnig föredragning

i direktionen m. in.

De föreslagna formerna för samarbetet mellan styresman och syssloman

diskuteras av bl. a. Hallands läns landstings förvaltningsutskott, Stockholms

stads sjukhusdirektion och svenska landstingsförbundet. Sjukhusdirektionen

och landstingsförbundet biträder vad kommittén föreslagit.

Sjukhusdirektionen yttrar.

Direktionen finner det mycket tillfredsställande, att regler om samarbete

mellan styresman och syssloman införts i lagtexten. Härigenom understrykes,

att allt arbete vid ett sjukhus måste ske i samarbete och under ömsesidigt

hänsynstagande. I arbetet på sjukhuset torde måhända av och till

vissa svårigheter kunna komma att uppstå, när det gäller att avgöra, om ett

ärende är av natur att böra handläggas av styresman eller av syssloman.

Genom bestämmelsen om gemensam beredning i alla viktigare ärenden

komma dessa att få en mer allsidig belysning och en god garanti skapas för

att varken medicinska eller ekonomiska synpunkter åsidosättas.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott anser det däremot tveksamt

om regler för samarbete bör införas i lagtexten. Utskottet framhåller, att

samarbete svårligen låter sig bestämmas genom lag — det beror i grunden

på de agerande personerna och deras goda vilja.

Kommitténs uttalande, att sjukvårdsstyrelserna bör ha befogenhet att

fastställa instruktioner med närmare bestämmelser för styresman och

syssloman, kritiseras av svenska lasarettsläkarföreningen.

I frågan om styresmans och sysslomans utbildning föreligger uttalanden

av medicinalstyrelsen och svenska lasarettsläkarföreningen.

Medicinalstyrelsen framhåller betydelsen av att åtgärder vidtages för att

organisera en ändamålsenlig utbildning i sjukhusadministration, inklusive

sjukhusrationalisering, samt att stimulera såväl läkare som blivande sysslomän

att förskaffa sig sådan utbildning.

Svenska lasarettsläkarf öreningen framhåller önskvärdheten av att sjukhusadministrativa

kurser meddelas för lasarettsläkare. Beträffande sysslomännens

kompetens framhåller föreningen följande.

En påtaglig brist både i nu gällande lag och i kommitténs förslag är att

kompetenskraven för syssloman äro alltför allmänt hållna. Den i betänkandet

omnämnda överenskommelsen mellan landstingens centrala lönenämnd

och vederbörande personalorganisation innehåller vissa riktlinjer som borde

följas. Olika landsting ha emellertid vid besättande av sysslomanstjänst helt

nonchalerat överenskommelsen. Lasarettsläkarföreningen anser att sjukhuslagen

bör stadga kompetenskrav avfattade i huvudsaklig överensstämmelse

med nämnda överenskommelse.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

I uttalanden från medicinska fakulteten i Göteborg och svenska lasarettsläkarföreningen

påpekar man vidare vikten av att styresmannen tillerkännes

ett arvode som svarar mot hans ansvar och betydelsen av hans uppgifter.

Lasarettsläkarföreningen anser, att goda arvoden sannolikt skulle

i hög grad minska svårigheterna att få lämpliga styresmän.

C. Särskilda chefstjänster i städer utanför landsting

Sjukhuslags tiftningskommittén

Vad angår frågan om särskilda chefstjänster i städer utanför landsting

fastslår kommittén, att sjukhusdirektören är en sjukvårdsstyrelsens tjänsteman

och att det icke finns anledning att i lagstiftningen meddela några

föreskrifter om sjukvårdsstyrelsernas personal eller deras benämningar.

Så har ej heller skett med t. ex. landstingsdirektörerna, vilka ju är de

landstingskommunala sjukvårdsstyrelsernas chefstjänstemän. I de stora

städerna ligger emellertid förhållandena delvis annorlunda till. Sjukhusförvaltningen

är här som regel av stor omfattning samtidigt som det är relativt

lätt att få till stånd en gemensam administration genom att sjukhusen

är koncentrerade till ett begränsat område. Kommittén fortsätter.

Det har ansetts naturligt att utnyttja sistnämnda möjlighet för att ge

sjukhusen en starkare och mera kvalificerad ledning än som är möjligt

med den eljest vanliga förvaltningsordningen. Av detta skäl har sjukvårdsstyrelsens

chefstjänsteman i dessa städer givits ställning som förvaltningschef

för stadens samtliga sjukhus. I denna egenskap är han sålunda överordnad

de lokala sjukhusledningarna. För att effektivisera förvaltningen

har sjukvårdsstyrelserna också tillerkänts rätt att på denne förvaltningschef

överflytta vissa uppgifter som eljest åvilar direktion samt styresman

och syssloman. Det är i den mån förval tningschefen-sjukhusdirektören skall

kunna erhålla befogenheter inom de olika lokala sjukhusförvaltningarna,

innebärande undantag från eljest gällande administrationsföreskrifter, som

hans ställning kräver reglering i sjukhuslagstiftningen.

Det är enligt kommitténs mening av stor vikt, att städerna med sina speciella

förhållanden beredes möjlighet att ordna sin sjukhusförvaltning under

vederbörligt hänsynstagande till nämnda särförhållanden. Den förvaltningsordning,

som utvecklat sig och vunnit hävd i de tre största städerna, har visat

sig ändamålsenlig och bör enligt kommittén inarbetas i sjukhuslagen och

stadgan i stället för att regleras genom särskilda reglementen.

Då sjukvårdsstyrelserna enligt kommitténs förslag förutsättes vara ledande

organ för all stadens sjukvård, har kommittén utgått från att dess

chefstjänsteman i fortsättningen benämnes sjukvårdsdirektör i stället för

sjukhusdirektör.

Förvaltningsordningen bör göras sådan, att vederbörande stad erhåller

största möjliga frihet att taga hänsyn till vad som visar sig praktiskt och

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

lämpligt för att ernå en god och effektiv ledning. Inom en viss ram bör

ordningen kunna växla i de olika städerna. Kommittén föreslår därför, att

i sjukhuslagen endast upptages två grundläggande bestämmelser: den ena

att sjukvårdsdirektören är högste förvaltningschef för stadens sjukhus och

att styresman och syssloman eller överintendent skall handha sin förvaltning

under sjukvårdsdirektörens ledning; den andra att Kungl. Maj :t äger

medgiva att på sjuk vårdsdirektör får överflyttas uppgifter som eljest tillkommer

direktion, styresman, syssloman eller överintendent och att Kungl.

Maj :t också äger närmare föreskriva i vilken ordning detta må ske. I sjukhusstadgan,

som utfärdas av Kungl. Maj :t, kan en precisering ske av de uppgifter

beträffande sjukhusens förvaltning som bör få övertagas av sjukvårdsdirektören.

Det bör enligt kommittén icke vara uteslutet att även i städerna utanför

landsting införa den starkare lokala sjukhusledning som överintendentsinstitutionen

betecknar. Ty även om det är naturligt med en starkare centralisering

av förvaltningen i storstäderna, har också centraliseringen sina gränser,

slutar kommittén.

Remissyttrandena

Vad kommittén föreslagit beträffande särskilda chefstjänster i städer

utanför landsting har i stort sett godtagits från remissinstansernas sida.

Departementschefen

Utformandet av bestämmelser för den dagliga ledningen av sjukhusen

erbjuder i nuvarande läge betydande svårigheter. Detta återspeglas såväl

i kommitténs förslag som i remissyttrandena. Utvecklingen har medfört

att administrationen av ett sjukhus ställer större krav på sjukhuschefen

än tidigare samtidigt som sjukhusläkarna blivit alltmer betungade. Båda

dessa omständigheter har lett till att man icke i samma utsträckning som

förut kan räkna med att uppdraga åt en av överläkarna att handha ledningen

av sjukhuset vid sidan av sin sjukvårdande verksamhet.

För sjukhus av den storleken att chefen behöver ägna hela sin tid åt

administrationen, vore det önskvärt att till posten kunna förvärva en person

med både medicinsk och ekonomisk utbildning och med administrativ

erfarenhet. Givet är att läkare, som utöver sin medicinska utbildning

besitter nyssnämnda kvalifikationer, är särskilt lämpade för ifrågavarande

poster. Men det torde inte vara realistiskt att räkna med att sådana

läkare i nämnvärd utsträckning kommer att stå till förfogande för sjukhusens

administration. I sakens natur ligger vidare, att ju större sjukhuset är,

desto mera framträder behovet av företagsekonomiska insikter hos sjukhuschefen.

Jag är därför helt ense med kommittén om att man för att på

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

längre sikt kunna tillgodose behovet av sjukhusadministratörer måste anordna

en lör dessa tjänster särskilt inriktad utbildning samt att tyngdpunkten

därvid bör ligga på den företagsekonomiska utbildningen. Möjligheterna

att — som kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket föreslagit

— genom samarbete mellan handelshögskola och medicinsk fakultet

eller högskola eller på annat sätt få till stånd en lämplig utbildningslinje

synes mig böra undersökas.

I dagens läge, då någon kombinerad ekonomisk-medicinsk utbildning

ännu icke förekommer, är det emellertid icke möjligt att uppställa krav på

dokumenterade kunskaper i båda dessa ämnen för posten som sjukhuschef.

I de fall som jag här avser, nämligen då sjukhuschefen uteslutande måste

ägna sig åt administrationen, synes det över huvud taget oklokt att i nuvarande

situation, som kännetecknas av brist på lämpliga kandidater till

dessa poster, genom formella kompetenskrav ytterligare begränsa

valmöjligheterna. Både läkare och personer med ekonomisk-administrativ

utbildning och erfarenhet bör sålunda kunna antagas. Man har

redan inom landet sett exempel på personer ur sistnämnda kategori som

lyckats väl med uppgiften såsom sjukhusadministratör, och utomlands är

det vanligt att andra än läkare anlitas härför. En omständighet som talar

mot att välja en läkare — vilket i praktiken i allmänhet betyder en övefläkare

— är, att man därigenom berövar den direkt sjukvårdande verksamheten

en välutbildad och beprövad kraft. Lasarettsläkarföreningen har

också i sitt remissyttrande förklarat, att man vid våra största sjukhus endast

undantagsvis torde kunna utse en medicinskt skolad chef för administrationen.

De synpunkter jag här utvecklat sammanfaller i stora drag med vad kommittén

och huvudparten av remissinstanserna anfört i ämnet. Emellertid

anser jag mig icke böra följa kommitténs förslag att föreskriva två helt

skilda system för organisationen av förvaltningen av större sjukhus å ena

sidan samt medelstora och mindre sjukhus å andra sidan. Inte heller synes

det mig lämpligt, att i lagen upptaga regler för en organisation med alltigenom

delad ledning, vilken kommittén själv betecknat som mindre önskvärd

och som starkt kritiserats under remissbehandlingen, framförallt från

läkarhåll. Enligt min mening bör ledningen vara enhetlig, då sjukhuschefen

uteslutande ägnar sig åt denna uppgift. Till sitt biträde i ledningen bör han

därvid ha erforderlig personal — ekonom, om han själv är läkare, och läkare,

om han själv är ekonom. Utses en överläkare vid sjukhuset att vid

sidan av sin läkargärning utöva chefsskapet över sjukhuset, bör däremot

ledningen av den ekonomiska förvaltningen anförtros åt en ekonom. Det

betyder att läkaren utövar ledningen i allt utom den ekonomiska förvaltningen,

vartill är att hänföra bl. a. disposition av anslag samt chefsskapet

för ekonomi- och förvaltningspersonalen. Det bör få ankomma på huvud
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

mannen att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bestämma,

om chefsskapet för sjukhus skall uppdragas åt en av överläkarna eller

åt en särskilt utsedd administratör. I detta hänseende ansluter jag mig sålunda

till vad som anförts från landstingshåll.

Hur än organisationen utformas är det givetvis av största betydelse alt

ett förtroendefullt samarbete kommer till stånd mellan befattningshavarna

i ledningen. En god regel synes mig därvid vara att ärendena så långt

möjligt blir föremål för gemensam beredning.

Om jag härefter övergår till benämningarna på befattningshavarna i sjukhusledningen,

så torde den mest adekvata benämningen för en sjukhuschef,

som uteslutande ägnar sig åt administrationen, vara sjukhusdirektör.

En fördel med denna benämning är också, att den kan begagnas som

titel och icke — som fallet är med styresman — endast är ett uttryck för

en funktion. Den är samtidigt avgjort överlägsen den av kommittén föreslagna

beteckningen överintendent. Mot att använda titeln sjukhusdirektör

på sjukhuscheferna kan invändas, att titeln redan är upptagen för de högsta

förvaltningstjänstemännen på sjukvårdsområdet i de större städerna. Emellertid

föreslår kommittén, som jag strax återkommer till, en ändrad titulering

även för dessa tjänstemän. Med hänsyn till det anförda tvekar jag icke

att lörorda beteckningen sjukhusdirektör för nu ifrågavarande slag av sjukhuschef.

Beteckningen styresman synes alltjämt böra användas för sjukhuschef

som utövar ledningen av sjukhuset vid sidan av läkarverksamhet där.

Den befattningshavare, som skall handha ledningen av den ekonomiska

förvaltningen vid sjukhus med styresman, anser jag i fortsättningen böra

benämnas sjukhusintendent. Denna benämning brukas genomgående

för ifrågavarande befattningshavare vid de statliga sinnessjukhusen

och har även pa flera håll vid andra sjukhus fått ersätta benämningen

syssloman.

Beteckningen rådgivande läkare synes mig icke helt täcka den funktion,

som den härmed avsedda befattningshavaren bör ha. Han skulle även enligt

kommitténs förslag komma att spela en betydligt mera aktiv roll än vad

benämningen anger. En viktig uppgift för honom torde vara att verka för

en samordning av den medicinska verksamheten vid sjukhuset. I betraktande

härav torde den av en remissinstans föreslagna benämningen chef släkare

kunna godtagas.

Den av mig förordade organisationen av sjukhusledningen medger en

enklare utformning av lagtexten än kommittén föreslagit. Härutinnan torde

frånsett regler om tillsättning och entledigande — endast behöva stadgas,

att ledningen av sjukhus utövas under direktionen av en särskilt tillsatt

sjukhusdirektör eller en läkare vid sjukhuset såsom styresman, att vid

sjukhus med styresman ledningen för den ekonomiska förvaltningen dock

skall tillkomma en sjukhusintendent samt att sjukhusdirektör, som icke är

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 ur 1959

läkare, skall i medicinska angelägenheter biträdas av en såsom chefsläkare

förordnad läkare vid sjukhuset. Såsom undantag från denna regel bör

föreskrivas möjlighet att utse en för flera sjukhus gemensam sjukhusdirektör,

styresman eller sjukhusintendent samt att vid de minsta sjukvårdsanstalterna

tillgodose den ekonomiska förvaltningen utan att anställa

sjukhusintendent.

Den ordning för förvaltningen av sjukhus, som jag här uttalat mig för,

har också den fördelen, att den torde medge möjligheter till en god karriär

för särskilt utbildade sjukhusadministratörer. Därigenom synes förbättrad

rekrytering av sjukhusintendenttjänsterna och bättre underlag för sjukhusdirektörsbefattningarna

erhållas, vilket jag anser vara av stor betydelse

för en god utveckling av sjukhusadministrationen.

Som kommittén anfört bör sjukhuslagen inte lägga hinder i vägen för

bibehållandet av den särskilda förvaltningsordning som utbildat sig i våra

största städer. Regler bör därför upptagas i lagen för den chefstjänsteman,

som under direktionen men över sjukhuscheferna handhar ledningen av

samtliga stadens sjukhus. Meningen är att denne skall kunna fullgöra vissa

av de uppgifter, som på andra håll ankommer på direktionen, sjukhuschefer

och sjukhusintendenter. Den av kommittén för dessa tjänstemän föreslagna

nya benämningen sjukvårdsdirektör svarar väl mot deras funktion

och utmärker i motsats till den nuvarande benämningen att befattningshavarna

har ledningen av all sjukvård och icke endast av den som bedrives

på sjukhusen.

X. Sjukhusens läkare

A. Allmänna bestämmelser

_ 1. Olika »lag av läkartjänster

Gällande bestämmelser

I 2 § 2 mom. sista stycket gällande sjukhuslag angives huru för sjukvård

ansvarig läkare skall benämnas: vid lasarett lasarettsläkare, vid sjukstuga

sjukstuguläkare, vid sanatorium sanatorieläkare, vid tuberkulossjukstuga

tuberkulossjukstuguläkare, vid epidemisjukhus epidemisjukhusläkare

och vid epidemisjukstuga epidemisjukstuguläkare. För ansvarig läkare vid

anstalt för kroniskt sjuka och vid konvalescenthem finnes inga särskilda

beteckningar och detsamma gäller läkare vid vårdhem för lättskötta psykiskt

sjuka. Vid mentalsjukhusen benämnes chefsläkarna enligt sinnessjuklagen

sjukvårdsläkare.

För de tre största städerna gäller såtillvida en avvikande ordning som

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr It) är 1959

chefsläkarna vid lasarett, sanatorium, epidemisjukhus och flertalet mentalsjukhus

kallas överläkare i likhet med vad som gäller vid undervisningssj

ukhusen i Uppsala och Lund.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Som allmän regel bör enligt kommittén i en ny lag fastslås, att det vid

varje sjukhus skall finnas en läkare, som har att ansvara för sjukvårdens

behöriga och ändamålsenliga handhavande. I nuvarande lag talas om »för

sjukvård ansvarig läkare». Kommittén har sökt undvika detta uttryck, som

i praktiken ofta givit upphov till missuppfattningar. En underordnad läkare

är icke fritagen från ansvar för vad han gör eller underlåter i sin sjukvårdande

verksamhet. Kommittén föreslår därför följande formulering ifråga

om chefsläkarens ansvar: ansvara för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga

handhavande.

Vad angår större sjukhus uttalar kommittén att de givetvis måste kunna

uppdelas på flera sinsemellan självständiga sjukavdelningar. Om så sker,

skall det finnas en chefsläkare vid varje sådan avdelning. Dylik delning av

sjukhus förekommer endast undantagsvis i fråga om annat sjukhus än

lasarett och mentalsjukhus. Någon allmänt vedertagen beteckning på självständig

sjukavdelning som här avses finnes icke f. n. En sådan anser dock

kommittén ur lagteknisk synpunkt erforderlig. Väl användes i praxis

stundom termen klinik men då detta begrepp sedan gammalt hänför sig till

avdelning av undervisningssjukhus har kommittén icke velat föreslå denna

beteckning utan stannat vid termen »specialavdelning».

Terminologin beträffande chefsläkartjänsterna bör enligt kommittén kunna

betydligt förenklas. Sålunda bör för alla av Kungl. Maj :t tillsatta dylika läkare

kunna införas en enhetlig beteckning. Kommittén föreslår, att därvid

väljes benämningen »överläkare», vilken redan gäller vid våra största sjukhus

och i praktiken även rätt allmänt brukas vid övriga sjukhus.

1 fråga om mentalsjukhusen anser kommittén det dock icke möjligt att

generellt använda benämningen överläkare på chefsläkare, eftersom dessa

icke alltid bör tillsättas av Kungl. Maj :t. F. n. skall chefsläkare vid mentalsjukhus

tillsättas av Kungl. Maj :t endast om antalet vårdplatser överstiger

150 under det att vid mindre mentalsjukhus chefsläkaren tillsättes av sjukvårdsstyrelsen.

Denna gränsdragning anser kommittén icke utan vidare

böra överföras till sjukhuslagen. Hänsyn bör nämligen tagas även till beskaffenheten

av den vård, för vilken sjukhuset är avsett. Sålunda bör enligt

kommitténs mening läkaren alltid tillsättas av Kungl. Maj :t om sjukhuset

huvudsakligen är avsett för mera krävande vård och det kan icke

uteslutas att för dylik vård avsedda sjukhus med högst 150 vårdplatser

kan komma till stånd. I annat fall — här blir främst fråga om s. k. sekundärsjukhus

— bör tillsättningen ankomma på Kungl. Maj :t endast om sjuk
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

157

huset är så stort, att antalet vårdplatser överstiger 150. Det anförda innebär

ingen ändring i fråga om reglerna för tillsättandet av chefsläkare vid nu befintliga

kommunala mentalsjukhus.

De otympliga beteckningarna tuberkulossjukstuguläkare och epidemisjukstuguläkare

kan enligt kommittén i fortsättningen utan olägenhet utgå

och alla chefsläkare vid sjukhus av sjukstugutyp benämnas sjukstuguläkare.

För chefsläkare vid sjukhem erbjuder sig utan vidare beteckningen sjukhemsläkare.

Möjlighet bör dock föreligga att förordna en heltidsanställd

överläkare som chef för ett sjukhem. Det bör enligt kommittén ankomma på

medicinalstyrelsen att efter framställning av sjukvårdsstyrelsen lämna medgivande

till en dylik ordning.

Kommittén har icke ansett påkallat att i sjukhuslagen införa särskilda

benämningar på chefsläkare vid mentalsjukhus, där överläkare ej finnes,

och vid fristående förlossningshem. För dessa bör bestämmelserna om sjukstuguläkare

resp. sjukhemsläkare gälla.

Vid sjukhus med överläkare anser kommittén att möjlighet även bör finnas

att anställa sådan läkare med uppgift att verkställa undersökningar

eller meddela behandling av speciell art — t. ex. för röntgen, laboratorium,

anestesi, blodgivning — utan att för ändamålet självständig sjukavdelning

inrättas.

Kommittén behandlar härefter frågan om möjlighet att förordna biträdande

överläkare. Härom anför kommittén bl. a. följande.

Enligt 17 § sjukhuslagen äger medicinalstyrelsen förordna underläkare

att i egenskap av biträdande lasarettsläkare eller motsvarande läkare

på eget ansvar handha vården av de sjuka å visst eller vissa sjukrum.

Ett behov av dylika läkare föreligger otvivelaktigt. Sättet för deras

förordnande är dock mindre tillfredsställande. Det är icke fråga om självständiga

tjänster utan en förtroendeställning som beredes en redan tillsatt

underläkare under förutsättning att han besitter härför tillräckliga kvalifikationer.

Då en biträdande överläkare lämnar tjänsten, finns det ingen

garanti för att han får en efterträdare, som besitter tillräckliga meriter för

att kunna ifrågakomma till förordnande som biträdande överläkare. Det

är uppenbart, att det under sådana förhållanden möter svårigheter att ta

de biträdande överläkarna i anspråk i en rationell sjukhusorganisation.

Även ur läkarkårens synpunkter torde den nuvarande ordningen vara föga

tillfredsställande genom att ställningen som biträdande överläkare icke förvärvas

i konkurrens med andra sökande. Kommittén föreslår därför, att

det nuvarande sambandet mellan underläkartjänst och förordnande som

biträdande överläkare upplöses octi i stället särskilda tjänster som biträdande

överläkare inrättas att tillsättas efter ledigförklarande. I lagstiftningen

bör icke preciseras under vilka förutsättningar biträdande överläkartjänst

bör inrättas utan detta bör överlåtas åt praxis. Såsom exempel

må bär nämnas alt en specialavdelning har en sådan storlek, att det är

angeläget att bereda överläkaren liittnad i arbetsbördan, eller alt eu utveckling

mot en ny specialavdelning pågår utan att likväl ännu ha nått tillräckligt

långt för att en ny överläkartjänst skulle vara påkallad. Även om den

regelmässiga uppgiften för cn biträdande överläkare bör vara all själv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

ständigt handha ett visst antal vårdplatser, bör han också kunna anställas

för viss speciell vård på en specialavdelning i dess helhet eller på ett helt

sjukhus. Sålunda bör t. ex. kunna ifrågakomma att biträdande överläkare

anställes för den somatiska vården på ett mentalsjukhus eller för den psykiatriska

vården på ett lasarett. Att han i dylika fall kommer att bli underställd

flera överläkare bör ej utgöra något hinder. Tjänst som biträdande

överläkare skall ej avse att tillgodose ett tillfälligt arbetskraftsbehov — för

sådant fall erbjuder sig extraläkartjänst — och bör därför kunna förenas

med pensionsrätt i statens pensionsanslalt.

Beträffande de underordnade läkarkrafterna å sjukhus — underläkare

och extra läkare — anför kommittén att det bär diskuterats att utbyta beteckningen

underläkare mot annan benämning som mindre poängterade

subordinationsförhållandet inom sjukhuset. Titeln avdelningsläkare, som i

detta hänseende förslagsvis nämnts, synes kommittén dock icke godtagbar

i lagtexten.

Vad angår extra läkare påpekar kommittén att gällande sjukhuslag icke

innehåller några föreskrifter därom. Icke desto mindre förekommer ett stort

antal dylika å våra sjukhus. Dessa förordnas av medicinalstyrelsen med

stöd av en föreskrift i instruktionen för medicinalstyrelsen, enligt vilken

styrelsen äger »vid svårare epidemi, större sjuklighet eller eljest förefallande

behov förordna extra läkare till biträde vid sjukvården». Utnyttjandet

av denna bestämmelse har dock medfört olägenheter därigenom att

varje förordnande för sådan läkare måste utfärdas av medicinalstyrelsen.

Det skulle enligt kommittén innebära en administrativ förenkling om huvudmännen

själva ägde meddela förordnanden för extra läkare såsom för

närvarande sker beträffande underläkare. Detta syfte vinnes genom att i

sjukhuslagen införes bestämmelser om extra läkare på samma sätt som

om andra sjukhusläkartjänster. Kommittén föreslår därför att extra-läkartjänst

— med visst oväsentligt undantag — ej må inrättas utan medicinalstyrelsens

tillstånd. Skillnaden mot nuvarande ordning blir då den, att

huvudmannen i stället för att hos medicinalstyrelsen begära varje individuellt

förordnande har att hos styrelsen utverka tillstånd att få anställa

extra läkare för viss tid men, sedan sådant erhållits, som regel skall äga

själv förordna läkare. Härvid är dock att märka, att i vad mån huvudmannen

har möjlighet att förordna läkare utan legitimation eller annan form

av behörighet att utöva läkarkonsten är beroende av särskilda bestämmelser.

Extra läkare är f. n. regelmässigt en underordnad läkare. I praktiken

har det dock i undantagsfall visat sig föreligga behov av att kunna förordna

extra läkare även med överläkares uppgifter. Kommittén anser denna möjlighet

böra upptagas i lagen. Såsom förutsättning föreslås i texten endast

att »särskilda skäl därtill föranleda». I fråga om formerna för sådan tjänsts

tillsättning skall dock givetvis icke reglerna för överläkare gälla.

Slutligen föreslår kommittén att vissa speciella läkartjänster vid storstädernas

mentalsjukhus skall avskaffas. Det gäller biträdande läkare i Stockholm

och Malmö och förste läkare i Göteborg.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1959

Remissyttrandena

Kommitténs förslag angående läkartjänster godkännes i princip av bl. a.

medicinalstyrelsen, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket

och svenska landstingsförbundet. I flertalet remissyttranden göres dock erinringar

eller anmärkningar av skilda slag.

Att det vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat på självständiga

sjukavdelningar, vid varje sådan avdelning skall finnas en läkare som

har att ansvara för den slutna sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga

handhavande, hälsas med tillfredsställelse av flera remissinstanser. Däremot

anmärker många på att sådan självständig avdelning föreslagits skola

benämnas specialavdelning. Sålunda anför t. ex. Malmöhus läns landstings

förvaltningsutskott.

Såsom i utredningen framhålles saknas f. n. en allmänt vedertagen beteckning

på självständig sjukavdelning. I dagligt tal synes dock ordet »klinik»

vinna allt större spridning. Sålunda torde »kvinnoklinik» vara ett allmänt

vedertaget begrepp. Ordet »avdelning» hänför sig till en viss avdelning

inom en klinik, exempelvis »avdelning 4 inom medicinska kliniken».

Ordet »specialavdelning» torde i allmänhet åsyfta sådana avdelningar såsom

laboratorium eller röntgenavdelning.

Även om vissa skäl kunna anföras för att ordet »klinik» bör förbehållas

undervisningssjukhusen, vill styrelsen dock ifrågasätta om icke en klarare

begreppsbestämning erhålles genom att införa ordet »klinik» i lagstiftningen

i st. f. »specialavdelning».

Liknande uttalanden göres av svenska lasarettsläkarföreningen, flertalet

av de hörda landstingens förvaltningsutskott, svenska stadsförbundet, Sveriges

yngre läkares förening m. fl.

I fråga om lämplig storlek för lasarettsavdelningar anmärker Sveriges

yngre läkares förening, att detta spörsmål helt förbigåtts av de sakkunniga,

trots att denna fråga måste vara av grundläggande betydelse för sjukhusväsendets

och den därmed sammanhängande sjukvårdens utformning.

Kommitténs förslag, att lasarettsläkare skall benämnas överläkare biträdes

av bl. a. svenska landstingsförbundet. Kritik framföres dock av Sveriges

yngre läkares förening. Föreningen anser den föreslagna benämningen vara

intetsägande; titeln lasarettsläkare är gammal och förnämlig och bör därför

bibehållas. I konsekvens härmed anser föreningen, att biträdande chefsläkare

bör benämnas biträdande lasarettsläkare.

börslaget att inrätta särskilda tjänster som biträdande överläkare hälsas

med tillfredsställelse av så gott som samtliga remissinstanser som berört

frågan. Statens pensionsanstalt anmärker i anslutning därtill, att därest

fasta tjänster inrättas lör biträdande överläkare, synes för deras vidkommande

i stort sett samma skäl komma att föreligga för anslutning till SPAreglementet

som de vilka föranlett att lasarettsläkarna erhållit pensionsrätt,

men då detta är ett spörsmål, som måste anses ligga inom ramen för det

uppdrag, som givits 1951 års pensionsutredning, torde det få övervägas

inom nämnda utredning.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ls proposition nr 19 år 1959

Stockholms stads lönenämnd tillstyrker inrättandet av biträdande överläkartjänster

under förutsättning att desamma kan komma att anslutas till

statens pensionsanstalt. I annat fall bör enligt nämndens mening frågan

om anställningsformen och villkoren i övrigt icke regleras genom lagbestämmelser.

I fråga om biträdande överläkares ställning och uppgifter kritiseras de

i betänkandet gjorda uttalandena av medicinalstyrelsen, svenska lasarettsliikarföreningen,

Sveriges läkarförbund och Sveriges yngre läkares förening.

Medicinalstyrelsen yttrar.

Såsom kommittén framhållit, bör den regelmässiga uppgiften för en biträdande

överläkare vara att självständigt handha ett visst antal vårdplatser

inom en överläkaravdelning, men han bör också kunna anställas såsom

ansvarig för viss speciell vård förlagd till särskilt avdelade vårdplatser inom

en överläkaravdelning. Däremot finner styrelsen denna anställningsform

mindre lämplig då frågan är om anställande av en läkare för viss speciell

vård på ett helt sjukhus, t. ex. för den somatiska vården på ett mentalsjukhus

eller för den psykiatriska vården på ett lasarett. Den mest adekvata

formen för dylika fall är enligt styrelsens uppfattning att vederbörande anställes

såsom konsult eller extra läkare med överläkares ställning i avvaktan

på inrättandet av särskild över läkartjänst för ändamålet.

Liknande uttalande göres av Sveriges läkarförbund och Sveriges yngre

läkares förening. Sistnämnda förening anför vidare, att tanken, att en underordnad

läkare samtidigt skulle vara underställd flera överläkare enligt

föreningens mening är absurd.

Svenska lasarettsläkarföreningen har delvis samma mening som medicinalstyrelsen,

men anser, att biträdande överläkare heller icke bör anställas

för att omhänderha viss speciell vård på en specialavdelning. För det fall

fråga är om tillgodoseende av ett allenast tillfälligt arbetskraftsbehov bör

— såsom kommittén uttalat — detta behov tillgodoses genom förordnande av

extra läkare. Om behovet däremot bedömes såsom stadigvarande, bör den

läkare som anställes få överläkares ställning.

Sveriges läkarförbund uttalar, att för ifrågavarande fall biträdande överläkartjänster

kan accepteras som provisorium till dess självständiga avdelningar

kan utbyggas och överläkartjänster inrättas.

Kommitténs förslag, att de i Stockholm och Malmö förekommande bilrädande

läkartjänsterna liksom försteläkartjänsterna i Göteborg bör avskaffas,

diskuteras av Sveriges yngre läkares förening. Föreningen ställer sig

tveksam till förslaget, då dessa tjänstetyper skapats för att tillgodose vissa

nödvändiga löneanspråk, som på annat sätt ej kunnat tillgodoses utan att

principerna för löneavtalens uppbyggnad och konstruktion måst rubbas.

Beträffande förhållandena i Göteborg anför styresmannen för Lillhagens

sjukhus i Göteborg att försteläkartjänsterna vid ifrågavarande sjukhus ej

har den självständiga ställning som föreslås tillkomma en biträdande överläkare

vid lasarett.

opaginerad Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

I frågan om tjänstetitel för underläkare kritiseras kommitténs förslag

av bl. a. svenska lasarettsläkarf öreningen, svenska psgkiatriska föreningen

och Sveriges gngre läkares förening. Dessa instanser anser att ifrågavarande

läkare bör ges titeln avdelningsläkare. Sålunda framhåller Sveriges gngre

läkares förening, att titeln underläkare icke är adekvat — avdelningsläkare

är en benämning som bättre motsvarar verkligheten.

Beträffande extra läkare förekommer ändringsförslag i yttranden som

avgivits av svenska lasarettsläkarföreningen, Västerbottens läns landstings

förvaltningsutskott, Sveriges läkarförbund och Sveriges gngre läkares förening.

I fråga om extra läkares uppgifter anför svenska lasarettsläkarf öreningen.

Föreningen kan icke dela kommitténs uppfattning att lagen bör bereda

möjlighet att förordna extra läkare med överläkares uppgifter. Även om

kommittén såsom förutsättning härför uppställer att »särskilda skäl därtill

föranleda», skulle lagstiftningen icke skapa erforderlig garanti mot missbruk.

Föreningen anser att, om omständigheterna äro sådana att behov föreligger

av en ny läkare med uppgift att fullgöra åligganden som ankomma

på överläkare, detta behov bör tillgodoses i den formen att ny överläkartjänst

inrättas.

Liknande uppfattning hyser Sveriges läkarförbund.

Den av kommittén föreslagna beteckningen »extra läkare» kritiseras i

yttranden från Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott, Sveriges

läkarförbund och Sveriges gngre läkares förening. Sistnämnda förening uttalar,

att titeln »extra läkare» vill kommittén använda såväl i vad avser

över- som underordnade tjänster. Det hade emellertid varit önskvärt, om

kommittén lagt ned möda och omtanke på att i detta avseende skapa klarhet.

Föreningen vill för sitt vidkommande föreslå, att terminologin på dessa

tjänster i varje fall blir extra lasarettsläkare, extra biträdande lasarettsläkare,

extra avdelningsläkare. I sak överensstämmande uttalanden göres av

de nyssnämnda remissinstanserna.

I yttrande från medicinska fakulteten i Uppsala anser man, att det i

sjukhuslagen bör stadgas viss skyldighet för de större sjukhusen att inrätta

läkarbefattningar på vilka läkare i den öppna vården kan erhålla förordnande

på kortare tid, exempelvis ett par månader. Detta skulle vara ett

värdefullt medel att höja standarden i den öppna vården och på längre sikt

vara till landstingens fördel, även om utgifterna härigenom något skulle

komma alt höjas.

Vad angår biträdande överläkares ställning i förhållande till direktionen

m. in. hävdar bl. a. medicinalstgrelsen och Sveriges gngre läkares förening,

att biträdande överläkare bör intaga samma ställning som överläkare.

Medicinalstgrelsen förmenar, att om biträdande överläkare ansvarar för

viss till särskilda vårdplatser förlagd speciell vård, som icke representeras

av någon av överläkarna vid sjukhuset, bör han ha samma befogenhet som

överläkare att väcka förslag hos direktionen, in. in. Däremot bör biträdande

11 —Rihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 19

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

överläkare med ansvar enbart för visst antal vårdplatser inom en överläkaravdelning

med enahanda klientel som avdelningen i övrigt företrädas av

vederbörande överläkare.

2. Inrättande ar läkartjänster

Gällande bestämmelser

Enligt gällande sjukhuslag må tjänst som lasarettsläkare, sanatorieläkare

eller epidemisjukhusläkare, respektive överläkare, vilken uppkommer

genom sjukhusets delning, icke inrättas utan Konungens tillstånd

(13 §). Framställning om inrättande av ny sådan tjänst skall innehålla

uPP§ift om avlöning och andra förmåner, som skall tillkomma innehavaren.

Ny under läkar tjänst må ej inrättas utan medgivande av Konungen

eller, efter Konungens förordnande, av medicinalstyrelsen (16 §). Genom

beslut den 5 december 1941 har Kungl. Maj:t bemyndigat medicinalstyrelsen

att medgiva inrättande av underläkartjänst. I ansökan om medgivande

som nu sagts skall uppgift lämnas om de för tjänsten anslagna löneförmånerna

och de villkor, som ansetts böra uppställas för deras åtnjutande.

S jukhuslagstif tningskommittén

Kommittén framhåller att huvudsyftet med underställningsförfarandet

i vad gäller underläkare synes ha varit att bevaka, att den rätt till tjänstårsberäkning

lika med civila läkare i statens tjänst, som medföljde läkarbefattning,

ej knöts till annan tjänst än den, vid vilken skälig avlöning

fästs. Vad angår överläkare har prövningen sannolikt ansetts påkallad

mera av hänsyn till den sjukvårdsorganisatoriska betydelsen av en sjukhusdelning

och till redan tillsatta lasarettsläkares intressen.

Kommittén anser, att underställningsförfarandet bör bibehållas och

anför såsom skäl härför följande.

Sedan åtskilliga år tillbaka förekommer icke från statsmyndigheternas

sida någon prövning av avlöningsförmånernas skälighet. Dessa bestämmes

numera genom förhandlingar mellan de berörda parternas organisationer

och något behov av prövning från utomståendes sida föreligger icke vidare.

En ny faktor har emellertid tillkommit i dessa ärenden, nämligen den

knappa tillgången på läkare, som gör att de tillgängliga krafterna måste

reserveras för de mest angelägna behoven. Sålunda nödgas medicinalstyrelsen

många gånger vägra tillstånd till inrättande av underläkartjänster eller

avslå begäran om förordnande av extra läkare. Så länge läkartillgången

alltjämt är otillfredsställande har prövningen av nya tjänsters behövlighet

en viktig uppgift att fylla. Kommittén föreslår därför, att det uppställes

generellt krav på tillstånd för inrättande av tjänster som överläkare, biträdande

överläkare, underläkare och extra läkare. Däremot bör det vara

onödigt att fordra tillstånd för inrättande av sjukstugu- och sjukhemsläkartjänster,

vilka endast sällan kräver heltidsanställning. Prövningen av

nya tjänsters behövlighet bör, oavsett tjänstens vikt, utan olägenhet kunna

uppdragas åt medicinalstyrelsen.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Medgivande att anställa extra läkare bör enligt kommittén alltid avse

begränsad tid. Sådant medgivande beträffande tjänst som biträdande överläkare

eller underläkare bör normalt icke vara tidsbegränsat men möjlighet

bör finnas att i särskilda fall inrätta sådana tjänster endast för viss

tid, icke därför att behovet bedömes vara av tillfällig beskaffenhet -— i

vilket fall extra läkare är den riktiga lösningen — utan emedan t. ex. den

lämpliga framtida organisationen är mer eller mindre oviss och man vill

vara obunden vid en senare omprövning.

Kommittén påpekar härefter att i vissa fall — framför allt i storstäderna

•—• kan det bli erforderligt att anställa särskilda läkare för den öppna

vården vid sjukhusen. I och med att denna vård blivit en sjukhusuppgift

bör enligt kommittén sådan anställning ske i den i sjukhuslagen stadgade

ordningen. Några särskilda benämningar på dessa läkare — poliklinikläkare

etc. — bör lämpligen icke införas, i varje fall icke i lagen, utan de

bör allt efter sin ställning antagas som överläkare, biträdande överläkare,

underläkare eller extra läkare. Dylika läkare anser kommittén även böra

kunna förpliktas att i mindre omfattning medverka i sluten vård, t. ex.

vid observationsavdelning i anslutning till poliklinik, såsom vikarier eller

eljest i trängande fall.

Remissyttrandena

Svenska landstingsförbundet, som godtager kommitténs förslag i denna

del, betonar att frågan om tillståndstvång bör, åtminstone beträffande

vissa läkarbefattningar, tagas under omprövning då tillgången på läkare

blir mer tillfredsställande. Liknande uttalande göres av för vattning suts kotten

i Hallands och Jönköpings läns landsting. Det förstnämnda förvaltningsutskottet

understryker i detta sammanhang det angelägna i att »alla

möjligheter undersökes och tillvaralages för skapandet av ökad utbildningskapacitet

för läkare och för tillåtelse åt utländska läkare att vara verksamma

i Sverige».

Medicinalstyrelsen och kommittén för översyn av hälso- och sjukvården

i riket anser, att styrelsens tillstånd bör vara förutsättning också för inrättandet

av sjukstuguläkartjänst. Sålunda yttrar medicinalstyrelsen, att

sjukstugorna numera i stort sett måste anses som en mindre rationell

typ av sjukvårdsanstalter, utom i vissa speciella undantagsfall. Det är

därför av vikt att styrelsen beredes tillfälle att pröva lämpligheten av

inrättande av läkartjänst vid sådan anstalt. Det intima sammanhang som

råder mellan verksamheten vid sjukstugan och den öppna vården i det

provinsialläkardistrikt, inom vilket sjukstugan är belägen, gör vidare en

sådan prövning genom medicinalstyrelsen oundgänglig, uttalar styrelsen.

Sveriges yngre läkares förening ifrågasätter, huruvida generella krav på

tillstånd för inrättande av läkartjänster över huvud bör uppställas. Föreningen

anför.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Som motivering för dylika bestämmelsers införande eller vidmak thåh

lande inom lagstiftningens ram åberopar kommittén »den knappa tillgången

på läkare». Något utredningsmaterial, på vilket kommittén grundar

detta sitt påstående, har icke förebragts. Kommittén synes ej heller ha

beaktat, att den ökade intagningen till de medicinska läroanstalterna enligt

gjorda prognoser inom några år kommer att leda fram till en täckning

av läkarbehovet. Någon anledning finnes ej att belasta lagstiftningen

med bestämmelser, som endast taga sikte på reglerandet av temporära förhållanden.

Kommitténs förslag, att möjlighet skall finnas att inrätta tjänster som

biträdande överläkare och underläkare endast för viss tid är enligt svenska

lasarettsläkarföreningens uppfattning av tvivelaktigt värde. Föreningen uttalar.

Med hänsyn till möjligheten att anställa extra läkare synes det knappast

erforderligt att därutöver tillskapa tidsbegränsade tjänster som biträdande

överläkare eller underläkare. Dylika tjänster böra — enligt vad kommittén

uttalat — normalt icke vara tidsbegränsade, och de av kommittén

anförda skälen för avvikelse från den normala ordningen synas icke helt

övertygande. Föreningen är därför mest benägen att avstyrka det föreslagna

stadgandet.

I fråga om tjänstetitlar för läkare i öppen vård anser Sveriges yngre

läkares förening att dessa läkare bör benämnas »poliklinikläkare».

3. Rätt till särskilda ersättningar

Gällande bestämmelser

I fråga om rätt att uppbära särskilda ersättningar kan sjukhusläkarna

för närvarande uppdelas i tre grupper: 1) chefsläkare vid lasarett och sjukstugor,

2) chefsläkare vid övriga sjukhus och 3) läkare i underordnad ställning.

Chefsläkare vid lasarett och sjukstugor äger icke mottaga särskild ersättning

för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning å eller utskrivning

från sjukhuset, eller för undersökning, behandling eller skötsel

av den, som vårdas på allmän sal eller i särskilt rum, avsett för sjuka på sådan

sal. I den mån ej mellan den som driver sjukhuset och läkaren överenskommits,

att läkaren ej heller må mottaga särskild ersättning för vård av

person, som intagits å halvenskilt eller enskilt rum, äger läkaren för undersökning,

behandling eller skötsel av sådan person mottaga frivilligt tillbjuden

ersättning; i intet fall må dock ersättning för dylik åtgärd begäras

(21 § 1 mom. sjukhuslagen). Till ledning för dem, som vill erlägga ersättning

till läkaren, har medicinalstyrelsen att utfärda taxa. Sådan har utfärdats

genom medicinalstyrelsens beslut den 30 november 1929, den s. k. rådgivande

taxan.

Chefsläkare vid annat sjukhus äger icke mottaga särskild ersättning för

åtgärd som ovan nämnts (21 § 2 mom. och 23 § sjukhuslagen).

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 ur 1959

Underordnad läkare äger icke fordra ersättning i någon form för behandling

eller skötsel av å sjukhuset intagen person (21 § 3 mom. sjukhuslagen).

Hinder föreligger alltså icke för sådan läkare att mottaga frivilligt tillbjuden

ersättning.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén erinrar inledningsvis om att redan vid tillkomsten av 1928

års sjukhuslag rådde tvekan huruvida lasaretts- och sjukstuguläkare borde

ha rätt till särskild ersättning av patienter å halvenskilda och enskilda rum.

Medicinalstyrelsen anförde vid remissbehandlingen, att det ur alla synpunkter

vore riktigast och lämpligast, att ingen å lasarett intagen patient

finge avfordras någon betalning utöver legosängsavgiften. Svenska landstingsförbundet

erinrade om att man på andra områden såvitt möjligt sökte

avveckla sportelsystem och förklarade, att för var och en som icke vore vän

av sådant system men som samtidigt icke genom en oproportionerlig nedskärning

av lasarettsläkarens inkomster ville riskera en sänkning av dessa

läkares höga standard, måste den enda naturliga och fullt riktiga lösningen

innebära förbud mot all extra ersättning åt läkaren samtidigt med en kraftig

höjning av hans från landstinget utgående löneförmåner.

Att lagbestämmelserna likväl fick den angivna avfattningen torde enligt

kommittén ha berott på att man icke ansåg sig kunna räkna med att alla

huvudmän skulle vara beredda att utge den högre lön som en annan ordning

förutsatte. Sedan år 1928 har emellertid åtskilligt hänt på detta område.

A ena sidan har det gamla ersättningssystemet kommit att framstå

som alltmer otidsenligt och utan motsvarighet inom övriga samhällsområden.

Å andra sidan har huvudmännen mera allmänt visat sig beredda att

genom lönetillägg avlösa ifrågavarande förmåner. Sådan avlösning har länge

förekommit inom många landstingsområden och nyligen har alla landsting

enat sig om en sådan ordning och träffat överenskommelse med läkarna

därom. Endast en obetydlig grupp av läkarna har vägrat att gå med

på överenskommelsen. Utvecklingen har med andra ord gått så långt att

ersättningsrättens slopande i lagtexten endast innebär ett litet steg. Det

finns heller ingen anledning att tveka inför detta, anser kommittén. Den

nya lagen bör därför helt taga avstånd från denna avlöningsform. Nuvarande

läkare, som icke redan avstått från rätten att mottaga ersättning, bör

genom övergångsbestämmelse uttryckligen tillförsäkras rätt till avlösning

lör den förlorade förmånen.

Det är emellertid icke endast chefsläkare som enligt kommitténs mening

bör förbjudas att mottaga särskild ersättning av intagna patienter utan

denna regel bör gälla samtliga befattningshavare å sjukhus, läkare såväl

som annan personal.

Förbudet för chefsläkare att mottaga särskild ersättning för åtgärd, som

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

står i omedelbart samband med intagning å eller utskrivning från sjukhuset,

anser kommittén böra kvarstå. Det bör emellertid utsträckas att avse

alla sjukhusläkare, även om det har ingen eller ringa betydelse för underordnade

läkare.

Remissyttrandena

Mot kommitténs förslag om förbud mot särskilda ersättningar har erinringar

eller anmärkningar framställts av svenska läsårettslåkarföreningen,

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott, Stockholms stads löncnämnd,

Sveriges läkarförbund och Sveriges yngre läkares förening.

Svenska lasarettsläkarföreningen anför, att föreningen icke vill motsätta

sig förslaget, men att denna ståndpunkt icke beror på att föreningen anser

ändringen i och för sig önskvärd — tvärtom utgör den ett avsteg från den

ur sjukvårdens synpunkt principiellt riktiga prestationsersättningsprincipen.

Då emellertid ett avskaffande av ifrågavarande rätt redan avtalsvis

accepterats från läkarkårens sida, vore det meningslöst att i nuvarande läge

föreslå en återgång till den i princip riktiga ordningen. Föreningen vill dock

påpeka att en specialreglering för de största städernas vidkommande säkerligen

är ofrånkomlig, om allvarliga skadeverkningar för sjukvården skall

kunna undvikas.

Sveriges läkarförbund anser att kommittén här har ingripit på förhandlingsrättens

område — lämpligheten härav måste starkt ifrågasättas. Förbundet

yttrar vidare.

Det är sant att lasarettsläkarnas gamla rätt att mottaga ersättning från

så kallade extrarumspatienter avtalsvägen avskaffats. Läkarna ha motiverat

sitt medgivande med att principen om fritt överläkarval inom landstingsområdena

icke kan tillämpas, men därigenom också betonat att extrarumspatienternas

särskilda position begränsats till vissa med den personliga

komforten sammanhängande problem, vilka genom dryga avgifter till

huvudmannen få lösas.

När kommittén emellertid uttalar, att ersältningsrättens generella och i

lagen föreskrivna upphävande endast innebär ett litet steg, inför vilket

man icke har anledning att tveka, måste förbundet ånyo bestämt opponera

sig. Kommitténs motvilja mot att tillmäta principer såsom sådana någon

betydelse, så fort de kunna bli obekväma, blir i detta sammanhang åter

uppenbar. Med avseende på storstadssjukhusen, till vilka så gott som samtliga

undervisningssjukhus måste räknas, innebär allmänhetens rätt att för

såväl öppen som sluten vård anförtro sig åt en viss inom sitt område särskilt

kvalificerad eller i dess tycke särskilt förtroendeingivande överläkare

en mycket väsentlig tillgång inom ramen för det fria läkarvalets princip.

För dessa sjukhus måste därför bestämt hävdas ett bibehållande av

nuvarande regler för ersättnings utgående i samband med viss form av

dulen vård.

Sveriges yngre läkares förening anför liknande synpunkter och tillägger,

fU ur medicinska synpunkter måste ett definitivt avskaffande av rätten att

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

uppbära särskild ersättning för omvårdnaden av extrarumsklientel innebära

en försämring för patienterna i så måtto, att man därmed avskaffar

det fria läkarvalet inom den slutna vården. Enligt föreningen kan läkaren

icke under några omständigheter vara skyldig alt personligen handha vården

av patient intagen på extrarum.

Stockholms stads lönenämnd och svenska stadsförbundet berör kommitténs

uttalande, att de läkare som icke redan avstått från rätten att mottaga

ifrågavarande ersättning bör genom övergångsbestämmelse tillförsäkras

rätt till avlösning för den förlorade förmånen. Sålunda anför svenska

stadsförbundet.

Kommittén har självfallet utgått från att huvudmännen och läkarna

skola komma överens om storleken av eu sådan gottgörelse. Av de överläkare,

som ha kvar denna förmån, utgöras huvuddelen av läkare vid Stockholms

stads sjukhus, anställda i regel med sexårsförordnande. Ifrågavarande

förmån har sedan gammalt av bägge parterna betraktats såsom en

avlöningsförmån. Intill dess överenskommelse träffats om storleken av

avlösningsersättningen bör huvudmannen enligt delegationens mening äga

möjlighet medgiva överläkare att bibehålla denna förmån, dock längst under

den tid förordnandet varar.

Liknande uttalande göres av Stockholms stads lönenämnd.

Svenska lasarettsläkarföreningen och Sveriges gngre läkares förening

anmärker på utformningen av det föreslagna förbudet för läkare att mottaga

särskild ersättning för åtgärd som står i omedelbart samband med

intagning å eller utskrivning från sjukhuset. Svenska lasarettsläkarf öreningen

uttalar, att stadgandet i sin hittillsvarande formulering givit upphov till

tolkningssvårigheter. Kommittén har emellertid icke lyckats åstadkomma

en lämpligare utformning, säger föreningen och fortsätter.

Föreningen anser det önskvärt att lagen erhåller ett så klart och tydligt

innehåll att en komplettering med särskilda promemorior vid sidan därav

icke skall vara behövlig. Frågan bör göras till föremål för ytterligare utredning.

Problemet är utan tvivel svårbemästrat, och föreningen är icke i stånd

att nu framlägga ett preciserat förslag till ändring av lagtexten. Den ledande

principen vid stadgandets utformning måste emellertid vara den alt

förbudet bör avse sådana åtgärder som —- i fråga om intagna patienter —

varit erforderliga för att kunna fastställa intagningsbehovet och — i fråga

om utskrivna patienter — erforderliga för att kunna fatta beslut om utskrivning.

Sveriges gngre läkares förening framhåller att genom att i öppen vård

utreda och diagnostisera vårdfallen har läkarna med stor arbetsinsats för

huvudmannen sparat dyrbara sjukhusplatser. Delta hade bort föranleda

kommittén att begagna sådan klartext i lagförslaget, att ingen tvekan fortsättningsvis

kunde råda om läkarnas rätt alt uppbära ersättning för deras

prestationer.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

4. Tjänsteförening och enskild praktik

Gällande bestämmelser

Enligt 22 § sjukhusstadgan äger överläkare icke utan medicinalstyrelsens

tillstånd med sin tjänst förena annan tjänstebefattning av vad slag det

vara må. För underläkare gäller enligt 27 § 2 mom. samma stadga, att

det kräves direktionens och vederbörande överläkares medgivande för att

få inneha annan befattning. Sjukstuguläkare måste för samma ändamål ha

tillstånd av sjukvårdsstyrelsen, om befattningen kan nödvändiggöra resor

utom den ort, där sjukhuset är beläget (49 § 2 mom. sjukhusstadgan).

Beträffande sjukhusläkares rätt att ha enskild praktik gäller särskilda bestämmelser.

Enligt 18 § sjukhuslagen må sålunda för läkare i chefsställning

icke utan Konungens tillstånd uppställas villkor, varigenom läkaren förhindras

att utöva enskild praktik, som avser konsultation på annan läkares

kallelse, mottagning för sjuka i läkarens bostad eller behandling av sjuka

i fall, där den sjuke eljest icke skulle hava tillgång till läkare eller icke utan

olägenhet eller omgång kunna erhålla läkare med den för den sjukes behandling

erforderliga specialutbildningen. Underläkare må enligt 27 § 2

mom. sjukhusstadgan icke utan direktionens och vederbörande överläkares

tillstånd utöva självständig läkarpraktik.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Enligt kommitténs mening finns det ingen anledning att i sjukhusförfattningarna

meddela särskilda regler för läkarnas rätt att förvärva tillstånd

att inneha bisysslor utan bör läkarna härvidlag vara likställda med andra

huvudmannens tjänstemän och sålunda vara underkastade vad respektive

tjänstereglemente stadgar i förevarande hänseende.

Vilken rätt sjukhusläkare bör äga att utöva läkarpraktik utanför sjukhuset

finner kommittén vara en fråga av mera allmän betydelse. Med hänsyn

till att här beröres allmänhetens intresse av läkarvård anser kommittén

det vara motiverat att frågan regleras i sjukhuslagen.

Principen synes kommittén härvid böra vara att praktik inom en viss

begränsad ram bör få utövas utan särskilt tillstånd, medan praktik utöver

denna ram bör förutsätta tillstånd av huvudmannen. Rätten att utan tillstånd

få utöva praktik bör, framhåller kommittén, uppenbarligen hållas

inom snäva gränser. En avvägning måste ske mellan å ena sidan intresset

av att läkaren helt ägnar sina krafter åt verksamheten på sjukhuset och

å andra sidan allmänhetens intresse av att i speciella fall kunna få anlita

sjukhusets högt kvalificerade läkare även för vård utanför sjukhusen.

Kommittén fortsätter.

För det första bör, liksom hittills, rätt som här avses endast gälla för

läkare i chefsställning. Då rätten emellertid har aktualitet endast för heltidsanställda

läkare, behöver sjukhemsläkare ej ifrågakomma. Detta innebär,

att rätten kan begränsas att avse överläkare och sjukstuguläkare. Kom
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 är 1959

rnittén anser icke biträdande överläkare böra sättas i samma ställning som

dessa. Ur allmänhetens synpunkt bör det vara tillfyllest att en specialistutbildad

läkare å varje specialavdelning kan få anlitas. Sjukhusen kan ej

heller för ifrågavarande ändamål rimligtvis avstå flera läkare, låt vara att

det här endast kan bli fråga om mycket begränsade vårduppgifter.

Vad så angår de former av praktik, som bör få utövas utan tillstånd,

anser kommittén att delade meningar icke kan råda om att två punkter i

den nuvarande uppräkningen i sjukhuslagen bör oförändrade gälla, nämligen

konsultation på annan läkares kallelse och behandling av sjuka i fall

där den sjuke eljest icke skulle ha tillgång till läkare. Den senare punkten

torde visserligen ha föga aktualitet, eftersom tillgång till läkare i öppen

vård sällan torde saknas, men ger dock uttryck åt en princip varom enighet

bör råda. En ytterligare punkt i nuvarande bestämmelse är det fall

där den sjuke »icke utan olägenhet eller omgång (skulle) kunna erhålla

läkare med den för den sjukes behandling erforderliga specialutbildningen».

Denna punkt går, som ordalagen ger vid handen, synnerligen långt, framhåller

kommittén, och skulle — om läkarna önskade utnyttja den, vilket

dock sällan är fallet — kunna anföras som stöd för en betydande verksamhet

utanför sjukhusen. Bestämmelsen kan enligt kommitténs mening

endast bibehållas under förutsättning att »utan olägenhet eller omgång»

strykes. Skall sjukbesök i dessa fall få företagas, bör det med andra ord

vara därför att erforderlig specialist saknas och icke emedan det skulle

medföra något mera besvär eller större tidsutdräkt att erhålla annan

specialist.

Som en ytterligare punkt gäller f. n. rätt att ha mottagning för sjuka i

läkarens bostad. Denna rätt anser kommittén böra upphöra. Härom anför

kommittén följande.

Denna rätt har varit av visst värde så länge läkarna icke haft rätt till

mottagning på sjukhusen. I och med att läkarna enligt kommitténs förslag

om den öppna vården erhåller både rätt och skyldighet att ha mottagning

på sjukhusen i den mån deras arbetsuppgifter i övrigt medger, kommer

det icke längre att föreligga något behov för dem att ha mottagning i bostaden.

För sjukhusen och dess patienter är det en stor vinning att läkarna

regelmässigt kommer att ha praktiskt taget hela sin sjukvårdande verksamhet

förlagd till sjukhusen och vara tillgängliga där under hela arbetsdagen.

Även för läkarna torde detta innebära en fördel med hänsyn till

de svårigheter, ekonomiska och andra, som är förenade med att anordna

egna mottagningar i bostaden. Rätten att utan tillstånd ha mottagning i

bostaden bör sålunda i fortsättningen kunna utan olägenhet upphöra.

Det nu anförda innebär icke, att här avsedda läkare ovillkorligen förbjudes

att utöva annan praktik utanför sjukhusen än ovan sagts, utan

endast att, om de vill bedriva annan läkarpraktik, de får söka utverka

huvudmannens — d. v. s. sjukvårdsstyrelsens — tillstånd därtill på samma

sätt som till bisysslor i allmänhet. Om en överläkare sålunda kan åberopa

särskilda skäl för att förlägga sin öppna mottagning, helt eller delvis, till

lokal utanför sjukhuset i stället för att ha den på sjukhuset, är sjukvårds
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

styrelsen oförhindrad att lämna tillstånd därtill, om den finner detta ur

sjukvårdens synpunkt godtagbart.

Ej heller innebär det anförda, att det är en skyldighet för läkarna att

tillhandagå med läkarvård i de fall, där de har rättighet till det. Det är

här fråga om enskild verksamhet, där läkarnas deltagande beror på deras

egen prövning.

För biträdande överläkare, underläkare och extra läkare bör enligt kommittén

som undantagslös regel gälla, att de icke får bedriva enskild praktik

utan sjukvårdsstyrelsens tillstånd. I sådant fall bör också alltid direktionen

och vederbörande överordnade läkare först ha heretts tillfälle att yttra sig.

Kommittéledamoten herr Herlitz har reserverat sig även i denna del och

anfört, att en begränsning av rätten att utan tillstånd utöva enskild praktik

erfordras endast i den mån verksamhetens omfattning kan antagas inverka

menligt på tjänsten. Han har föreslagit att ett stadgande upptagande de

hittillsvarande rättigheterna men med tillägg av nämnda begränsning införes

i lagen.

Remissyttrandena

Vad kommittén föreslagit beträffande tjänsteförening föranleder ej anmärkning

från remissinstanserna. Däremot diskuteras kommitténs uttalanden

och förslag till reglering av rätten till enskild praktik i ett flertal yttranden.

Kommitténs förslag godkännes principiellt av bl. a. medicinalstyrelsen

och kanslern för rikets universitet, och förvaltningsutskotten i Kronobergs

och Västmanlands län vill gå än längre och över huvud ej tillåta

enskild praktik. Kritik mot kommitténs förslag förekommer i yttranden

från svenska lasarettsläkarföreningen, svenska psykiatriska föreningen,

svenska sjukstuguläkarföreningen, förste provinsialläkarföreningen, Uppsala

läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, förvaltningsutskotten i

Malmöhus och Västerbottens läns landsting, Gävle stadsfullmäktige, Sveriges

läkarförbund, Sveriges yngre läkares förening, svenska läkaresällskapet

m. fl. I flera av dessa yttranden ansluter man sig uttryckligen till hr

Herlitz’ reservation.

I yttranden från Kronobergs och Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott

ställer man frågan, huruvida en författningsenlig rätt för

överläkare och sjukstuguläkare att i den föreslagna begränsade utsträckningen

utöva enskild praktik över huvud bör föreskrivas. Västmanlands

läns landstings förvaltningsutskott uttalar.

Det synes emellertid tveksamt, om anledning kan anses föreligga att bibehålla

en författningsenlig rätt för överläkarna att utöva enskild praktik

ens i den begränsade omfattning, som kommittén föreslår. I de angivna

tre undantagsfallen beträffande överläkare, då rätt till enskild praktik

skulle föreligga, synes det kunna ifrågasättas, om icke de sjuka skulle kunna

göra anspråk på rätt till öppen sjukvård vid vederbörande sjukhus i enlighet

med kommitténs förslag härom. Undantagsfallet beträffande behand
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

ling av sjuka i fall där den sjuke eljest icke skulle ha tillgång till läkare

synes knappast ha någon större praktisk räckvidd. I den män i fall, som

avses med de föreslagna tre undantagen, verkliga skäl föreligga för att

överläkare skall beredas tillfälle till enskild praktik, torde ett sådant behov

tillgodoses genom sjukvårdsstyrelsens medgivande även utan författningsstöd.

Dessa undantag synes därför böra slopas, och rätten att bedriva enskild

praktik bör utan inskränkning göras beroende av sjukvårdsstyrelsens

tillstånd beträffande samtliga sjukhusläkare.

Kommitténs förslag, att överläkare och sjukstuguläkare utan särskilt

tillstånd skall äga utöva enskild mottagning där den sjuke eljest icke skulle

ha tillgång till läkare eller till sådan med den för hans behandling erforderliga

specialutbildningen, kritiseras av svenska lasarettsläkarföreningen, som

anför.

Med den formulering som kommittén föreslagit skulle i här avsedda

fall — såsom ock uttryckligen utsagts i betänkandet — sjukbesök få företagas

endast om erforderlig specialist »saknas». Om man i detta ord inlägger

den betydelse som ordet faktiskt har, torde emellertid den ifrågavarande

möjligheten för den sjuke bli praktiskt taget betydelselös.---Det motiv

kommittén anfört för den föreslagna ändringen är det svagast tänkbara. Att

ifrågavarande möjlighet faktiskt skulle ha missbrukats av lasarettsläkarna

har kommittén icke påstått; kommittén medger tvärtom att så sällan skett.

Det förefaller som om kommittén icke skulle ha haft klart för sig att läkarnas

arbete på sjukhusen är av sådan omfattning att det skulle vara praktiskt

omöjligt att utnyttja ifrågavarande bestämmelse som stöd för »en

betydande verksamhet utanför sjukhusen». Det är emellertid beklämmande

att se hur önskan att begränsa läkarkårens frihet på denna punkt fått dominera

över hänsynen till de sjuka. Lasarettsläkarföreningen hemställer att

den nuvarande bestämmelsen måtte kvarstå oförändrad.

I yttranden från bl. a. svenska lasarettsläkarföreningen, svenska psykiatriska

föreningen, Gävle stadsfullmäktige, Sveriges läkarförbund och svenska

läkaresällskapet kritiserar man kommitténs förslag att slopa den hittills

gällande rätten för chefsläkare att ha mottagning i bostaden. Svenska lasarettsläkarföreningen

uttalar efter att ha berört kommitténs motivering

följande.

För det första har kommittén själv i kapitlet om den öppna vården betonat

att dess förslag i detta hänseende icke innebär att man skulle söka

förmå läkarna till en ökad arbetsinsats i den öppna vården; åläggandet att

medverka i öppen vård skulle »icke innebära någon belastning, eftersom

de (läkarna) redan f. n. endast i sällsynta undantagsfall varit ovilliga att

medverka häri». Det är svårt att förstå hur kommittén med denna utgångspunkt

kunnat finna att frågan om mottagning i bostaden skulle komma i

ett förändrat läge genom kommitténs förslag beträffande den öppna vården.

För det andra vet var och en att, såvitt angår landstingslasaretten, regelbunden

mottagning i lasarettsläkarnas bostäder numera praktiskt taget icke

förekommer. Kommittén har rätt i att det ur skilda synpunkter är av

värde att läkarna regelmässigt ha praktiskt taget hela sin sjukvårdande

verksamhet förlagd till sjukhusen; för att nå delta önskvärda mål behövs

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

emellertid ingen lagändring, eftersom önskan i praktiken redan är uppfylld.

För det tredje är det ur sjukvårdens synpunkt av värde att möjligheten att

taga emot en patient i bostaden icke helt stänges. Fall kunna förekomma,

då det — av hänsyn till patienten eller till läkaren eller till båda — undantagsvis

kan vara lämpligt att patienten får söka läkaren i dennes bostad.

Att några som helst sjukvårdsintressen skulle göra ett upphävande av den

ifrågavarande bestämmelsen påkallat eller ens önskvärt, vill lasarettsläkarföreningen

sålunda bestämt bestrida. Föreningen har i det föregående avstyrkt

kommitténs förslag i fråga om den öppna vården. Oavsett hur den

frågan löses, hemställer föreningen att den nuvarande rätten till mottagning

i bostaden bibehålies.

Lasarettsläkarföireningens uttalande, att det undantagsvis kan vara

lämpligt att patienten beredes tillfälle att söka läkaren i dennes bostad, understrykes

av svenska psykiatriska föreningen, Gävle stadsfullmäktige,

Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet. Svenska psykiatriska

föreningen uttalar sålunda.

Med hänsyn till att det i vårt land finnes så få psykiatriker verksamma

i den öppna vården skulle ett dylikt förbud förhindra många hjälpsökande

att nå kontakt med en specialist. Erfarenheten lär, att särskilt på

mindre orter personer i ledande ställning inom politiska, sociala och administrativa

institutioner (industriledare, landstings- och riksdagsmän, personer

inom sjukvårdsadministration jämte deras anhöriga) ofta önska konsultera

psykiatriker på annan tid än den fastställda och helst utanför

sjukhuset, då de med all rätt äro känsliga att skylta med sina nervösa

åkommor. Det vore djupt inhumant, att genom en stelbent lagstiftning

härvidlag omöjliggöra för läkaren att i det individuella fallet taga tillbörlig

hänsyn till patientens berättigade krav på diskretion.

Sveriges läkarförbund anför bl. a.

I ett stigande antal fall, särskilt inom de medicinska discipliner som

icke arbeta uteslutande eller huvudsakligen med hjälp av tekniska resurser,

anmäler sig behovet av privata, understundom diskreta konsultationer,

icke från läkarens sida men väl från den vårdsökande allmänhetens. Förbundet

kan åter hänvisa till de för ohälsans uppkomst allt betydelsefullare

psykiska faktorerna. Tydligast framträder naturligtvis behovet inom

psykiatri, pediatrik, medicin och gynekologi, venereologi icke att förglömma.

De i det moderna samhället allt mera komplicerade relationerna

mellan individen och hans familj, ävensom miljö i vidaste bemärkelse, föranleda

konsultationsbehov av strängt personlig och ömtålig natur, och detta

behov föreligger ofta inte blott från patientens utan också hans anhörigas

sida. Det måste under sådana förhållanden överlämnas åt läkaren att bedöma

när särskild tid och form för en sådan konsultation blir nödvändig

— ett stelbent krav på inhämtande av den i det aktuella ögonblicket säkerligen

icke anträffbara administrativa instansens tillstånd kan icke tillmötesgås.

Säkerligen blir, liksom nu, mottagningen i hemmet av mycket ringa

omfattning; möjligheten till dess bevarande utan tillstånd är principiellt

sett ett läkarintresse men reellt ett den vårdsökande allmänhetens.

Också svenska läkaresällskapet anser att den ifrågavarande rätten att

ha mottagning i egen bostad bör bibehållas, då denna kan vara av betydelse

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 är 1959

173

med hänsyn till fall då patienten av diskretionsskäl icke önskar söka läkare

vid allmän mottagning.

Liknande uttalande göres av Gävle stadsfullmäktige.

De nu refererade synpunkterna diskuteras av medicinalstyrelsen. Styrelsen

understryker, att det i vissa fall är viktigt att allmänheten beredes

möjlighet att konsultera sjukhusläkare utanför sjukhuset men framhåller

samtidigt, att man torde kunna utgå från att allmänhetens intresse kommer

att tillgodoses med utnyttjande av stadgandet om sjukvårdsstyrelses befogenhet

att medgiva överläkare rätt till enskild praktik utanför sjukhuset.

Vad kommittén anfört om sjukvårdsstyrelses dispensrätt tages av några

instanser till utgångspunkt för vissa allmänna uttalanden om den föreslagna

regleringen. Sålunda anför Sveriges läkarförbund.

I sin motivering anför kommittén med avseende på chefläkarna att den

icke föreslår ovillkorligt förbud »utan endast att, om de vill bedriva annan

läkarpraktik de får söka utverka huvudmannens — d. v. s. sjukvårdsstyrelsens

— tillstånd därtill på samma sätt som till bisysslor i allmänhet».

Formuleringen är lika stötande som de bakom denna liggande tankegångarna.

För det första torde nämnda läkare teoretiskt kunna räkna med en

viss fritid, även om denna ofta är knappt utmätt. Genomföres emellertid

en arbetstidsreglering, blir fritiden en mera påtaglig realitet. I vilket fall

som helst vill det synas, som om läkaren bör få disponera denna sin fritid

efter eget skön, så länge resultatet icke inkräktar på hans sjukhusarbete.

Vill han som »bisyssla» ta emot en patient, torde kravet på tillstånds

inhämtande endast kunna betraktas som en förolämpning, möjligen

ett utslag av den tidigare påtalade allmänna misstron, kanske också

som rent fiskaliskt motiverat.

Enligt förbundet är kommitténs formulering insidiös och logiken falsk.

Läkarförbundet ser sig därav nödsakat att inlägga en bestämd gensaga redan

av principiella skäl. Förbundet tillägger att i de stora städerna skulle konsekvenserna

av ett tilläventyrs fasthållet förbud få svårartade följder för

privata anstalter av typen Röda Korset och Carlanderska sjukhemmet. Det

skulle också medföra revolutionerande återverkningar på de i dessa städer

verksamma överläkarnas arbetsförhållanden i allmänhet. Såvitt bedömas

kan, föreligger enligt förbundet knappast något skäl att radikalt ingripa på

detta område, även om en önskan att få behålla här nämnda överläkare på

sjukhusen må vara i viss mån förståelig.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges yngre läkares förening.

I några remissyttranden föreslås, att bestämmelsen om skyldighet att

inhämta huvudmannens tillstånd för att utöva enskild praktik skall ges

sådan utformning, att det klart framgår att den icke gäller sådan sjukstuguläkare

som tillika är tjänsteläkare. Uttalanden av denna innebörd göres av

förste provinsialläkarföreningen, Uppsala läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse,

förvaltningsutskotten i Malmöhus och Västerbottens läns

landsting in. fl.

I yttranden från medicinalstyrelsen, svenska lasarettsläkarföreningen och

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Mcij.ts proposition nr 19 år 1959

Sveriges yngre läkares förening beröres frågan om biträdande överläkares

rätt till enskild praktik. Medicinalstyrelsen anför, att styrelsen övervägt

huruvida icke biträdande överläkare i likhet med överläkare och sjukstuguläkare

borde kunna tillerkännas rätt till enskild praktik utan inhämtande

av särskilt tillstånd. Då styrelsen förutsätter, att sjukvårdsstyrelserna i

sin tillståndsgivning beaktar det behov av sådan praktik som kan föreligga

exempelvis inom en exklusiv specialitet, har styrelsen ansett sig icke behöva

påkalla någon ändring av bestämmelserna i detta avseende.

Däremot anför svenska lasarettslåkarjöreningen.

I den mån det allmänna sjukvårdsintresset kräver förbud för huvudmännen

att utan Konungens tillstånd begränsa allmänhetens möjligheter att

anlita sjukhusens läkare utanför sjukhusen, gäller detta lika väl de biträdande

överläkarna som överläkarna; en biträdande överläkare kan ju vara

specialist inom ett särskilt område av den disciplin som vederbörande sjukhusavdelning

representerar, och det är svårt att förstå varför allmänheten

skulle förhindras att utanför sjukhuset anlita honom i den mycket begränsade

utsträckning varom här är fråga.

Liknande uttalande göres av Sveriges yngre läkares förening. Det är enligt

föreningens uppfattning »orimligt och inkonsekvent» att ge de biträdande

överläkarna den ställning kommittén föreslagit inom den slutna

vården utan att samtidigt lämna dem samma rättigheter som överläkarna

i den öppna vården.

I frågan om underläkares rätt till enskild praktik anför svenska lasarettsläkarföreningen,

att då lasarettsläkaren har ansvaret för den slutna

sjukvårdens handhavande, är det av vikt att han tillerkännes ett avgörande

inflytande på frågan huruvida en honom underställd underläkare skall få

utöva enskild praktik eller ej. Utan att ange något skäl har kommittén

emellertid föreslagit, att den överordnade läkarens medbestämmanderätt

skall förvandlas till allenast en rätt att yttra sig. Denna ändring måste

föreningen avstyrka.

Kommitténs uttalande, att den föreslagna ordningen avser att reglera

läkarnas »regelmässiga» verksamhet och ej »tar sikte på rena nödfallssituationer»

kommenteras av svenska lasarettsläkarföreningen, som anför.

Denna uppgivna innebörd av förslaget framgår emellertid icke av den

föreslagna lagtexten, som tvärtom erhållit en kategorisk avfattning. Kommitténs

nyssnämnda uttalande är dock av visst intresse därför att det synes

vittna om att kommittén trots allt varit medveten om att den i sin strävan

att beskära läkarnas möjligheter till enskild praktik framlagt ett förslag,

som går längre än vad som är förenligt med hänsynen till de sjuka.

I fråga om övergångsbestämmelser anför kanslern för rikets universitet

att den förordade inskränkningen i chefsläkares rätt att utöva enskild praktik

icke kan omfatta de läkare som för närvarande är innehavare av ifrågavarande

tjänster.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

175

B. Tillsättning av överläkare

Gällande bestämmelser

Enligt gällande bestämmelser (14 § sjukhuslagen) tillsättes de grupper

läkare, som motsvaras av lagförslagets överläkare — d. v. s. lasaretts-, sanatorie-

och epidemisjukhusläkare samt läkare vid mentalsjukhus med mera

än 150 vårdplatser — av Kungl. Maj :t medelst fullmakt. Innan tillsättning

sker skall medicinalstyrelsen uppgöra förslag till tjänstens återbesättande.

Å förslag skall uppföras de tre främsta av sökandena. Sedan förslag upprättats,

äger vederbörande sjukvårdsstyrelse avge förord till förmån för

någon av de å förslaget uppförda eller för någon som av reservant ansetts

böra erhålla förslagsrum. För Stockholms stad gäller i nu angivna hänseenden

vissa särbestämmelser. Enligt dessa tillsättes överläkare av Kungl.

Maj :t medelst förordnande på viss tid, vilken skall utgöra sex år, där ej

särskilda skäl till annat föranleder. Vidare uppgöres förslag icke av medicinalstyrelsen

utan av tre för ändamålet tillkallade sakkunniga, varav en, som

tillika är ordförande, utses av medicinalstyrelsen, en av karolinska institutets

lärarkollegium och en av överläkarna vid stadens sjukhus (inkl. mentalsjukhus)

gemensamt.

Anställningen medelst kungl. fullmakt innebär jämlikt § 36 regeringsformen

bl. a., att innehavaren icke kan skiljas från sin befattning annorledes

än efter rannsakning och dom.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén framhåller att det har ifrågasatts, om icke anställningsformen

med fullmakt borde överges och i stället tillsättning regelmässigt ske genom

förordnande på viss tid. Därigenom skulle man bl. a. vinna att överläkare,

som visar sig mindre lämplig, icke skulle behöva bibehållas i sin tjänst

längre än till tiden för förordnandets utgång.

Efter att ha redovisat olika skäl för och emot detta förslag — därvid kommittén

i sistnämnda hänseende åberopat bl. a. den administrativa merbelastningen

och de ökade pensionsavgifterna — uttalar kommittén, att den funnit

sig böra stanna vid att föreslå bibehållande av fullmaktsanställningen

för överläkare. Till detta kommitténs ställningstagande har även medverkat

ett annat ändringsförslag, som kommittén framlagt i syfte att öka garantierna

för att endast de mest lämpliga sökandena vinner befordran till överläkartjänster,

nämligen en utökning av förslagsrummens antal.

Kommittén föreslår sålunda att antalet förslagsrum skall utökas till fyra.

Härom anför kommittén.

Från huvudmannahåll har länge påyrkats, att förslagen borde utvidgas

att omfatta de fem främsta av sökandena, varigenom större möjligheter

skulle beredas att utvälja en för tjänsten lämplig sökande. Den omständigheten,

att förslag endast skall uppta tre sökande, har stundom medfört olä
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

genheter. Visserligen har nackdelarna i någon mån motverkats genom huvudmannens

rätt att avge förord även för sökande, som av reservant inom medicinalstyrelsen

ansetts böra erhålla förslagsrum. Det är dock knappast tillfredsställande

att så viktiga avgöranden som de, varom här är fråga, skall

vara beroende av en ensam reservants mening.----------

Varje ökning av förslagsrummen ökar givetvis utsikterna för huvudmannen

att förvärva en enligt hans uppfattning lämplig sökande. Kommittén

anser sig likväl icke böra förorda en utökning av förslagsrummen till flera

än fyra. I samband härmed bör rättigheten att avge förord för sökande,

som av någon reservant ansetts böra tilldelas förslagsrum, ändras därhän

att rätten endast gäller den, till vars förmån minst två ledamöter reserverat

sig. Att reservation till förmån för samma sökande föreligger från minst

två deltagare är en avsevärt säkrare garanti för att det är fråga om en

verkligt tveksam meritvärdering än om endast en ledamot varit skiljaktig.

Det synes därför kommittén principiellt mera tilltalande att endast låta

reservation av två eller flera ledamöter inverka på huvudmannens förordsrätt.

Kommittén tillägger, att då kommittén föreslagit förslagsrummens utökning

till fyra, detta dock får anses som en undantagsordning, betingad av

överläkartjänsternas betydelse och av anställningsformen, vilken icke möjliggör

entledigande förrän vid pensionsålderns inträde. För övriga läkartjänster,

som föreslås skola tillsättas efter förslag, anser kommittén någon

ökning av förslagsrummen icke påkallad utan föreslår, att dessa alltjämt

begränsas till tre.

Vad angår förhållandena i Stockholm uttalar kommittén, att den icke utan

vägande sakliga skäl vill förorda undantagsbestämmelser och att den ej kan

finna anledning tillstyrka ett bibehållande av ifrågavarande särbestämmelser

i Stockholm.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag beträffande tillsättning av överläkare godkännes i

princip av bl. a. medicinalstyrelsen, kommittén för översyn av hälso- och

sjukvården i riket samt svenska landstingsförbundet. Anmärkningar eller

erinringar göres av kanslern för rikets universitet, medicinska fakulteten i

Uppsala, lärarkollegiet vid karolinska institutet, statens pensionsanstalt, förvaltningsutskotten

i Stockholms, Södermanlands, Blekinge, Örebro och

Västmanlands läns landsting, hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Uppsala läns

landsting, Stockholms stadsfullmäktige, sjukhusdirektionen, drätselnämnden

och lönenämnden i Stockholm, Göteborgs stadsfullmäktige, svenska

stadsförbundet, Sveriges läkarförbund, svenska läsårettsläkarföreningen,

sjukstuguläkarföreningen, Sveriges yngre läkares förening och svenska

läkaresällskapet.

Förslaget att överläkare undantagslöst skall tillsättas av Kungl. Maj :t genom

fullmakt biträdes av bl. a. svenska landstingsförbundet och Stockholms

läns landstings förvaltningsutskott. Landstingsförbundet framhåller därvid

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Iiungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

att bidragande till detta ställningstagande har varit de ändrade regler beträffande

uppgörandet av förslag vid tillsättning av överläkartjänster, soin

kommittén framlagt, och vilka förbundet för sin del finner ändamålsenliga.

Förvaltningsutskotten i Blekinge och Västmanlands läns landsting (majoriteten)

anser att det bör ankomma på huvudmännen att tillsätta överläkare.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott yttrar sålunda.

Vad kommittén helt förbigår är en övergång till de anställningsprinciper,

som gälla för alla de landstingens övriga befattningshavare, vars avlöningsförmåner

helt bestridas av landstingen själva. Nämnda principer torde ha

fungerat tillfredsställande för de övriga grupperna av befattningshavare och

torde även utan men kunna tillämpas för överläkare. Utskottet anser för sin

del skäligt att huvudmannen, som helt bestrider lönekostnaderna och i vars

tjänst befattningshavaren är, också skall äga rätt att förordna densamma.

Det nuvarande tillsättningsförfarandet har sin historiska bakgrund och

var motiverat innan landstingsförvaltningarna fått den fasthet och stadga,

som de numera ha. Någon risk att nu övergå till de allmänna för landstingens

övriga befattningshavare gällande anställningsprinciperna torde icke föreligga.

Därest sjukvårdsstyrelserna anförtroddes att förordna överläkare,

skulle givetvis formerna för uppgörande av förslag bibehållas och sjukvårdsstyrelsernas

förordnanderätt begränsas till de å medicinalstyrelsens förslag

uppförda sökandena.

Göteborgs stadsfullmäktige åberopar ett av sjukhusdirektionen avgivet

yttrande, vari man anmärker mot att överläkare i den öppna vården skall tillsättas

av Kungl. Maj :t. Något motiv för en sådan inskränkning i den kommunala

självbestämmanderätten anser man icke finnas.

I fråga om antalet förslagsrum biträder bl. a. medicinalstyrelsen (majoriteten),

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott, Stockholms stadsfullmäktige

och sjukhusdirektionen i Stockholm kommitténs förslag.

Medicinalstyrelsen anför, att svårigheter ofta visat sig föreligga att åstadkomma

eu helt rättvis placering av de sökande, särskilt där det gäller att

fastställa placering i tredje förslagsrummet i fall då två i merithänseende i

stort sett jämställda sökande kunnat komma i fråga till sådan placering. Styrelsen

fortsätter.

I likhet med kommittén anser styrelsen den nuvarande möjligheten för

huvudmannen att avgiva förord även för sökande, som reservationsvis ansetts

böra erhålla förslagsrum, icke utgöra en tillfredsställande lösning på

förevarande problem. För att råda bot härå synes två vägar stå till buds,

nämligen antingen att i likhet med kommittén utöka antalet förslagsrum till

fyra eller ock att inrymma möjlighet för medicinalstyrelsen att å ett och

samma förslagsrum uppföra två eller flera i merithänseende jämställda sökande.

Det senare förfaringssättet har, såvitt styrelsen har sig bekant, i viss

utsträckning tillämpats vid upprättande av förslag till akademiska befattningar.

Praktiska skäl tala närmast för det förra alternativet, principiella

för del senare. Medicinalstyrelsen anser för sin del båda alternativen godtagbara.

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 19

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kanyl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Häremot anföres reservationsvis av hrr Björlcquist, Loberg, Frostner och

M jönes.

De anförda skälen för denna särskilda anordning vid lasarettsläkartillsättningar

synas oss icke tillräckligt bärande. Den kan tillika medföra icke

sakligt motiverade konsekvenser i de fall, där avståndet i merithänseende

mellan de tre främsta sökande och den fjärde är betydande. Vi kunna därför

icke biträda förslaget i denna del. Vill man — utöver den möjlighet som

reservationsrätten innebär — utöka kretsen av de läkare, som kunna komma

ifråga till viss lasarettsläkarbefattning, är det enligt vår mening principiellt

riktigare att inrymma möjlighet åt medicinalstyrelsen att å ett och samma

förslagsrum uppföra två eller flera i merithänseende jämförliga sökande.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser det vara tillräckligt med tre förslagsrum.

Fakulteten anför.

Då tillsättning skall ske med beaktande av »förtjänst och skicklighet»

anser fakulteten, att valet vid förords avgivande ej bör ske bland alltför

många sökande, varvid lättare ovidkommande omständigheter kunna göra

sig gällande. Inom ett förslag upptagande tre personer, uppgjort med hänsyn

till förtjänst och skicklighet, kan man vänta att alltid återfinna de till befattningen

mest meriterade och det är icke sannolikt att ingen av dessa skulle

kunna betros med tjänsten.

Liknande uttalande göres av Sveriges läkarförbund som — i avvaktan på

ytterligare utredning av frågan om tillsättningsförfarandet — ställer sig avvisande

till en utökning av antalet förslagsrum och förordar skärpning av

kravet på antalet erforderliga reservationsröster.

Medicinska fakulteten i Göteborg anser, att vid tillsättning av överläkare

vid undervisningssjukhus bör akademisk myndighet, exempelvis fakultet,

»inkopplas i utnämningsärendet».

Förslaget att endast reservation av två av de som deltager i medicinalstyrelsens

förslag skall inverka på huvudmannens förordsrätt, godkännes

av de remissinstanser som berört frågan.

Förslaget att upphäva de speciella bestämmelser som i Stockholm

gäller beträffande ordningen för tillsättande av överläkare godkännes bl. a.

av svenska stadsförbundet men kritiseras av t. ex. karolinska institutets

lärarkollegium, sjukhusdirektionen i Stockholm, Sveriges läkarförbund och

svenska läkaresällskapet.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet yttrar.

På grund av att stadens sjukhus i icke ringa utsträckning användes för

undervisning av medicine kandidater vid karolinska institutet synes det

lärarkollegiet betydelsefullt att dessa förhållanden beaktas vid tillsättningen

av överläkartjänst. De nuvarande särbestämmelserna medför alt de sökandes

vetenskapliga meriter och undervisningsskicklighet och vana kan tillmätas

särskild betydelse vid dessa överläkartjänsters tillsättande. Det är enligt kollegiets

mening av stor vikt att kraven på vetenskaplig kompetens hos överläkarna

vid Stockholms stads sjukhus upprätthållas. Stockholms stad har

specialavdelningar som ej äro representerade vid någon av våra medicinska

högskolor exempelvis cardiologi och geriatrik. Andra avdelningar, såsom

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

oftalmiatrik och neurologi, har vid stadens sjukhus upplåtits för undervisningen

vid karolinska institutet. Kollegiet föreslår därför att de nu gällande

bestämmelserna vid tillsättningen av överläkartjänst vid Stockholms

stads sjukhus bibehålies.

Liknande uttalande göres av Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet.

Sjukhusdirektionen i Stockholm anser likaledes att ifrågavarande särbestämmelser

bör bibehållas. Den möjlighet till periodisk omprövning av

förutsättningarna för omförordnande, som nu finnes, fyller enligt direktionens

uppfattning en viss funktion — detta gäller trots att möjligheterna att

vägra sådant omförordnande hittills endast tagits i anspråk i ett enda fall.

Direktionen framhåller vidare, att den förestående omläggningen av läkarutbildningen

förutsätter en ökning av den undervisning som bedrives vid

stadens sjukhus, och följaktligen också en ökning av stadens engagemang

i sjukhusen. Dessa omständigheter talar för att den nuvarande ordningen

bibehålies.

C. Tillsättning av biträdande överläkare

Sjukhuslagstiftnings kommittén

Kommittén finner angeläget, att det skapas en enkel ordning för tillsättandet

av tjänster som biträdande överläkare, så att dessa kan bli tillsatta

utan alltför lång tidsutdräkt och besvärande formaliteter. Enligt

kommittén ligger det närmast till hands att välja samma förfarande som

f. n. gäller vid tillsättning av underläkare, dvs. förslag upprättas av tre

sakkunniga på länsplanet och förord avgives av vederbörande överläkare

och direktion, varefter beslut meddelas av sjukvårdsstyrelsen. Ifrågavarande

sakkunniga utses enligt gällande sjukhusstadga av medicinalstyrelsen

för en tid av fyra år och väljes regelmässigt bland sjukvårdsområdets

överläkare. Ordningen har enligt kommittén visat sig fungera mycket väl

beträffande underläkartjänsterna och bör kunna utnyttjas även för vissa

andra läkartjänster. Kommittén föreslår sålunda, att i den mån sjukstugu-,

sjukhems- och extraläkartjänster skall tillsättas efter förslag, det skall

ankomma på samma sakkunniga att uppgöra förslag även till dessa befattningar.

De sakkunniga kommer följaktligen att få ställningen av huvudmannens

medicinska experter vid uppgörande av alla förslag till sjukhusläkartjänster

utom sådana som överläkare.

Kommittén påpekar dock att en viss svaghet med denna ordning, såvitt

avser biträdande överläkare för vilka specialistutbildning regelmässigt

torde krävas, är, att den icke erbjuder någon garanti för att sökandena

kommer att bedömas av sakkunnig med utbildning inom samma specialitet.

Särskilt vetenskapligt forskningsarbete, som ju är en befordringsmerit,

kan svårligen värdesättas av läkare utanför specialiteten ifråga. Det måste

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

därför vara ett önskemål att bland de sakkunniga alltid ingår någon överläkare

vid samma eller liknande specialavdelning som den, vid vilken

tjänsten är ledigförklarad. Detta önskemål bör enligt kommittén kunna

tillgodoses på det sättet, att om ingen av de tjänstgörande sakkunniga

tillhör den specialitet som tjänsten avser skall de tillkalla och med sig

adjungera en fjärde ledamot vilken har sådan utbildning. Därvid torde det

vara lämpligt att följa regeln att tillkalla den till tjänsteåren äldste överläkaren,

som representerar ifrågavarande specialitet inom sjukvårdsområdet.

Hinder för att tillkalla annan, om anledning därtill finnes, bör dock

ej föreligga och de sakkunniga bör också vara oförhindrade att kalla

överläkare inom annat sjukvårdsområde. Med detta tillägg synes det

kommittén icke böra möta några betänkligheter mot att låta sjukvårdsstyrelserna

tillsätta biträdande överläkare.

Beträffande den tidsperiod, för vilken biträdande överläkare bör tillsättas,

har kommittén stannat för sex år d. v. s. dubbelt så lång tid som gäller

för underläkare. Anställning bör dock kunna ske även för kortare tid om

det föreligger särskild anledning härtill. Har en biträdande överläkare en

gång anställts, bör förordnandet efter sjukvårdsstyrelsens bestämmande

kunna utan nytt ledigförklarande förlängas för högst sex år i sänder. Bestämmelserna

kommer sålunda icke att lägga hinder i vägen för att en biträdande

överläkare innehar sin tjänst till pensionsålderns inträde.

Remissyttrandena

Kritik eller erinringar mot vad kommittén föreslagit beträffande tillsättning

av biträdande överläkare frainföres av bl. a. medicinalstyrelsen, kanslern

för rikets universitet, medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och

Göteborg, Uppsala läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, Malmöhus

läns landstings förvaltningsutskott, förste provinsialläkaren i Västerbottens

län, styresmannen för Renströmska sjukhuset, Göteborg, Sveriges läkarförbund,

svenska lasarettsläkarföreningen, Sveriges yngre läkares förening,

svenska läkaresällskapet in. fl.

I flera yttranden föreslås eller ifrågasättes, att medicinalstyrelsen skall

vara tillsättningsmyndighet. Medicinalstyrelsen själv anför, att det med de

ifrågavarande tjänsterna förenade ansvaret står överläkarens nära. Framför

allt gäller detta, då biträdande överläkaren bär ansvaret för viss speciell

vård, förlagd till särskilda vårdplatser. Härjämte måste beaktas, att

avsevärt större svårigheter möter för en objektiv meritvärdering beträffande

de ofta mycket kvalificerade sökandena till ifrågavarande tjänster

än när det gäller bedömning av kvalifikationerna hos sökande till underläkarbefattningar.

Styrelsen fortsätter.

Även om, såsom kommittén förutsatt, behörighetsvillkor utfärdas för

innehav av biträdande överläkartjänst, komma dylika svårigheter att kvarstå,

särskilt såvitt angår de sökandes inbördes placering med hänsyn

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

till deras vetenskapliga meriter. Den av kommittén berörda risken för en

icke tillräckligt objektiv prövning ökas därmed. Styrelsen finner under

sådana förhållanden den föreslagna ordningen för tillsättande av de biträdande

överläkartjänsterna mindre tillfredsställande och icke ägnad att befordra

en allsidig rekrytering, t. ex. med färdigutbildade krafter från

universitetsklinikerna. Enligt styrelsens mening stå i huvudsak tre vägar

till buds för att skapa tillräckliga garantier för en fullt objektiv och vidsynt

bedömning i nu ifrågavarande fall, nämligen antingen att tjänsterna

tillsättas av Kungl. Maj:t i enahanda ordning som gäller för lasarettsläkare

eller att tjänsterna tillsättas av medicinalstyrelsen sedan sakkunnigförslag

upprättats på länsplanet och sjukvårdsstyrelsen efter hörande av vederbörande

överläkare och direktion avgivit förord eller ock att man kompletterar

kommitténs förslag med klagorätt över sakkunnigförslaget. I de

båda senare alternativen torde de sakkunniga lämpligen böra organiseras

såsom en lokal nämnd, vars beslut finge överklagas även på materiella

grunder. Styrelsen vill för sin del framför allt av praktiska skäl, förorda

det andra alternativet och tillåter sig erinra om att en liknande ordning

gäller för tillsättande av biträdande lasarettstandläkare och tandvårdsinspektörer.

Också kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, Sveriges

läkarförbund och svenska lasarettsläkarföreningen anser att ifrågavarande

tjänster bör tillsättas av medicinalstyrelsen.

Medicinska fakulteten i Lund ifrågasätter lämpligheten av att biträdande

överläkare vid undervisningssjukhus tillsättes av sjukvårdsstyrelserna.

Sveriges yngre läkares förening anser att biträdande överläkare bör utnämnas

av Konungen.

Beträffande frågan vem som bör upprätta förslag, uttalar medicinska

fakulteten i Göteborg, att det decentraliserade sakkunnigförfarandet icke

tillräckligt garanterar enhetlighet vid bedömningen av de sökandes meriter.

Det gäller här självständigt verksamma sjukhusläkare och specialister,

som efter den första tillsättningen ulan nytt ledigförklarande skall kunna

inneha sin tjänst till pensionsålderns inträde. Fakulteten föreslår därför,

att förslag till biträdande överläkartjänst skall uppgöras av medicinalstyrelsen

samt att, då det gäller biträdande överläkare vid undervisningssjukhus,

någon akademisk myndighet »inkopplas i utnämningsärende».

Även Sveriges läkarförbund anser att medicinalstyrelsen bör upprätta

förslag. Beträffande kommitténs invändning mot en sådan ordning — att

ett dylikt förfarande avsevärt skulle fördröja ärendets behandling — genmäler

förbundet, att eu riktig meritvärdering synes vara av större betydelse

än en eventuell tidsvinst. 1 sak liknande uttalande göres av medicinska

fakulteten i Uppsala. Jämväl Sveriges yngre läkares förening anser att

ifrågavarande förslag bör upprättas av medicinalstyrelsen.

Kanslern för rikets universitet anför all innehavare av befattning som

biträdande överläkare vid undervisningssjukhus bör ha styrkt skicklighet

att meddela vetenskaplig undervisning, då det är nödvändigt alt de biträdande

överläkarna lages i anspråk för undervisningsuppgifter.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Kommitténs förslag, att biträdande överläkare regelmässigt bör förordnas

på en tid av sex år föranleder erinran från bl. a. Sveriges läkarförbund

och Sveriges yngre läkares förening, som anser att det hade varit önskvärt

om biträdande överläkare tillsattes på livstid.

Uppsala läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse anser, att biträdande

överläkartjänst, så snart förordnande å densamma upphör, under

alla förhållanden skall på nytt ledigförklaras och förordnande bör sålunda

icke utan ledigförklarande få förlängas. Denna åsikt delas av styresmannen

för Renströmska sjukhuset i Göteborg.

Kanslern för rikets universitet, medicinska fakulteten i Lund och Malmöhus

läns landstings förvaltningsutskott understryker att omförordnande i

regel ej bör ske vid undervisningssjukhus. Kanslern för rikets universitet

anför.

Vid undervisningssjukhusen är det synnerligen önskvärt, att tillräckliga

möjligheter erbjudas för läkare, som sikta på att framdeles bekläda chefsläkartjänster

särskilt vid länslasarettens specialavdelningar och vid undervisningsklinikerna,

att vid undervisningssjukhus såsom biträdande överläkare

erhålla några års utbildning i samband med vetenskapligt arbete

inom vederbörande disciplin. Med hänsyn härtill torde förordnande för

biträdande överläkare vid undervisningssjukhus böra meddelas för högst

sex år och omförordnande få ske endast då särskilda skäl föranleda därtill.

Sveriges läkarförbund anser att frågan om omförordnande — liksom

förordnandetiden — vid storstads- och undervisningssjukhusen är betydelsefull

och invecklad. Förnyade överväganden i samarbete med läkarrepresentanter

från de berörda sjukhusen måste komma till stånd innan föreskrifter

beträffande dessa förhållanden slutgiltigt utformas.

D. Tillsättning av sjukstuguläkare

Gällande bestämmelser

Enligt nuvarande ordning tillsättes sjukstuguläkare inklusive tuberkulossjukstuguläkare

och epidemisjukstuguläkare av sjukvårdsstyrelsen antingen

för viss tid eller tills vidare, i senare fallet med ömsesidig rätt till minst

sex månaders uppsägning. Tillsättandet skall ske efter ledigförklarande som

ombesörjes av vederbörande direktion. Något sakkunnigförfarande för uppgörande

av förslag är icke föreskrivet. Från medicinalstyrelsen skall dock

inhämtas yttrande om vederbörandes formella behörighet till tjänsten och

om lämpligheten av eventuell tjänsteförening. Sedan sådant yttrande inhämtats,

skall direktionen med eget yttrande överlämna ansökningshandlingarna

till sjukvårdsstyrelsen (se 14 § 2 mom. sjukhuslagen och 48 § 2 mom.

sjukhusstadgan).

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

183

Sjukhuslagstiftning skommittén

Kommittén framhåller, att de sjukhus, varom här är fråga, kan vara

så varierande både till storlek, art och belägenhet, att det erbjuder svårigheter

att föreskriva ett för alla lämpligt förfarande för läkarnas tillsättning.

Vid en del sjukhus —- de största — är chefsläkaren heltidsanställd,

vid andra är anställningen endast en bisyssla. I senare fallet kan sjukhuset

vara beläget på en ort, där tjänsteläkaren är självskriven som sjukhusets

läkare, men det kan också ligga på eller i närheten av en större

ort, där även andra läkare kan ifrågakomma för uppgiften.

Principen för anställningsförfarandet bör enligt kommittén vara, att tillsättning

sker efter ledigförklarande i de fall, där olika läkare rimligtvis

kan tänkas ifrågakomma till tjänsten, men att sådant förfarande ej påfordras

där viss läkare anses självskriven. Vidare bör gälla att, om tillsättning

sker efter ledigförklarande och mer än en sökande anmäler sig,

ett sakkunnigförslag upptagande de tre främsta sökandena skall föreligga

innan direktion och sjukvårdsstyrelse tar ställning i ärendet. I sådant fall

bör huvudmannens valrätt begränsas till dem som uppförts å förslaget

eller som av reservant ansetts böra erhålla förslagsrum. Kommittén förordar,

att samma sakkunniga som har att upprätta förslag avseende tjänster

som biträdande överläkare även skall uppgöra förslagen till besättande av

sjukstuguläkartjänster. Enligt kommitténs mening bör lagen såsom huvudregel

innehålla att kungörande skall ske och sakkunnigförslag upprättas.

Regeln bör emellertid kompletteras med en föreskrift om befogenhet för medicinalstyrelsen

att medge undantag. Denna dispensrätt bör kunna utnyttjas

på olika sätt. Den bör sålunda kunna tillämpas i ett individuellt tillsättningsärende

eller för ett visst sjukhus eller en viss grupp av sjukhus.

Beträffande anställningsformen finner kommittén — efter att ha erinrat

om att den vanliga formen för sjukstuguläkare f. n. är »tills vidare» —

att denna ordning är den lämpligaste och kommittén föreslår därför att

möjligheten av anställning för viss tid utgår. Härigenom vinnes även den

förenklingen, att särskilda föreskrifter icke erfordras med hänsyn till

sjukhusets eventuella övergång till annan sjukhustvp.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag i vad avser tillsättning av sjukstuguläkare godkännes

principiellt av medicinalstyrelsen. Erinringar eller anmärkningar framställes

av Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott, Sveriges läkarförbund

och svenska sjukstuguläkarföreningen.

Medicinalstyrelsen erinrar om att sjukstugorna är en typ av sjukvårdsanstalter,

som är stadda på avskrivning och fortsätter.

Tillsättningsförfarandet beträffande sjukstuguläkartjänsterna bör därför

icke utan tvingande skäl göras alltför komplicerat. Med hänsyn härtill och

s. 184 Kontrollera mot PDF

184 Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

då sjukstugorna äro avsedda för mindre krävande vård, finner styrelsen

ej anledning för medicinalstyrelsen att ställa samma krav beträffande förtärandet

vid tillsättning av dessa tjänster som beträffande tillsättande av

biträdande överläkare. Styrelsen kan därför i huvudsak acceptera kommitténs

förslag i denna del, dock anser styrelsen att sakkunnignämndens

förslag av principiella skäl bör kunna överklagas.

Det synes icke vara något att erinra mot att medicinalstyrelsen, om skäl

därtill föreligga, på framställning av sjukvårdsstyrelse skall äga medgiva,

att tjänst såsom sjukstuguläkare må tillsättas utan att den kungöres till

ansökan ledig och utan att förslag till besättande upprättas. Sådant medgivande

torde främst böra avse sjukstuguläkartjänster med deltidstjänstgöring.

För sjukstuguläkartjänst med heltidstjänstgöring torde dispens

från kungörelseförfarandet i princip icke böra ifrågakomma.

Sveriges läkarförbund och svenska sjukstuguläkarföreningen anför, att

om sjukstugor med heltidsanställda läkare skall finnas även i framtiden,

så bör dessa tjänster tillsättas på samma sätt som gäller för överläkare.

Sålunda bör, enligt sjukstuguläkarföreningens mening chefsläkarna vid

dessa sjukstugor tillförsäkras betydligt stabilare anställningsform än den

som föreslagits av kommittén. Få, om ens några andra tjänstemän i offentlig

tjänst med motsvarande ansvar och ställning torde ha en så löslig anställningsform

som denna.

Sveriges läkarförbund anför.

Enligt förbundets uppfattning måste de sjukstuguläkartjänster, som äro

av heltidskaraktär betraktas som definitiva tjänster och tillsättningsförfarandet

förty omgärdas med regler, som skapa garanti för objektivitet

och rättvis bedömning vid utnämningen. I betraktande härav vill förbundet

därför förorda, att dessa tjänster tillsättas efter samma principer och med

samma kompetenskrav, som gäller för överläkartjänster. Ett utnämningsförfarande

i enlighet härmed skulle medföra avsevärda fördelar, för den

händelse sjukstugan skulle komma att omändras till lasarett. Under inga

omständigheter kan det tillsättningsförfarande, som lagförslaget medgiver,

accepteras.

Svenska sjukstuguläkarf öreningen framhåller, att om ifrågavarande tjänster

icke skulle komma att tillsättas på samma sätt som gäller för överläkare,

så bör åtminstone medicinalstyrelsen upprätta förslag till besättande av

tjänsterna. Härigenom kan ett jämnare bedömande av de sökandes meriter

förväntas än vid sakkunnigbedömning på länsnivå.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anför, att det synes

opåkallat att sjukstuguläkartjänst som uppehälles på deltid skall behöva

tillsättas enligt den i förslaget förutsatta, omständliga ordningen. Dessa

tjänster kan vanligtvis icke upprätthållas av annan än på orten stationerad

tjänsteläkare.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

185

E. Tillsättning av sjukhemsläkare

Gällande bestämmelser

Sjukhemsläkare motsvarar enligt nuvarande terminologi ansvarig läkare

vid anstalt för kroniskt sjuka, vårdhem för lättskötta sinnessjuka och

konvalescenthem. I fråga om tillsättande av sådan läkare äger bestämmelserna

för sjukstuguläkare motsvarande tillämpning.

Sjukhuslagstift ning skommittén

Kommittén föreslår som huvudregel, att ifrågavarande läkare skall tillsättas

av sjukvårdsstyrelsen genom förordnande tills vidare med ömsesidig

rätt till minst sex månaders uppsägningstid men i övrigt i den ordning

styrelsen bestämmer. Detta torde också överensstämma med den praxis

som utbildat sig. Lika oreglerade synes dock icke läkartjänsterna vid de

större kronikeranstalterna böra lämnas dvs. de som enligt gällande terminologi

är »anordnade vid lasarett». Ehuru dessa i framtiden ofta torde

komma att försvinna genom att de uppgår i lasarett, bör dock gällande

specialbestämmelse, enligt vilken de tillsättes i samma ordning som sjukstuguläkare,

i princip bibehållas. Kommittén anser emellertid uttrycket

»anordnad vid lasarett» böra undvikas och i stället en mera otvetydig

bestämning väljas. Kommittén förordar, att om platsantalet är över 60,

tillsättningen skall ske enligt samma regler, som gäller för sjukstuguläkare

dvs. tjänsten skall ledigförklaras och sakkunnigförfarande anlitas

såsom för biträdande överläkare innan förordnande meddelas. Medicinalstyrelsen

bör dock —- på samma sätt som i fråga om sjukstuguläkare

ha möjlighet att på framställning av huvudman medgiva dispens från

denna ordning.

Remissyttrandena

Den föreslagna ordningen för tillsättning av sjukhemsläkare beröres i

huvudsak endast av Uppsala läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse.

Styrelsen har intet att invända mot att sjukhemsläkare vid hem för kroniskt

sjuka med mer än 60 vårdplatser tillsättes på det sätt som föreslås för

biträdande överläkare, även om gränsen 60 platser synes vara alltför låg för

att kräva heltidstjänstgörande läkare. Däremot vill styrelsen bestämt motsätta

sig att läkare vid vårdhem för lättskötta sinnessjuka och konvalescenthem

av sådan storleksordning skall tillsättas enligt samma normer. Dessa

senare tjänster är i praktiken som regel deltidstjänster med arvodesavlöning.

F. Tillsättning av underläkare

Gällande bestämmelser

Genom tillkomsten av gällande sjukhuslag överflyttades rätten att tillsätta

underläkare från medicinalstyrelsen till sjukvårdsberedningarna. I

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

samband härmed infördes ett särskilt sakkunnigförfarande för uppgörande

av förslag till dessa tjänster. För detta förfarande har redogjorts i samband

med behandlingen av frågan om tillsättning av biträdande överläkare.

Förordnande å underläkartjänst må icke utan Konungens medgivande avse

längre tid än tre år i sänder.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén framhåller att den rådande ordningen har visat sig fungera

väl och ger i och för sig icke anledning överväga någon ändring. Inom

kommittén har dock diskuterats om icke en ytterligare decentralisering

av tillsättningsrätten nu borde kunna ske, nämligen till direktionerna. En

dylik överflyttning borde enligt kommittén icke behöva möta alltför stora

betänkligheter med hänsyn till det föreskrivna sakkunnigförfarandet. Då

emellertid sjukvårdsstyrelsernas medverkan i dessa ärenden torde innebära

en större garanti för objektivitet, har kommittén likväl icke nu velat

föreslå någon ändring på denna punkt.

Beträffande frågan för hur lång tid förordnande å underläkartjänst må

meddelas uttalar kommittén, att dessa tjänster är erforderliga för läkarnas

vidareutbildning och att det därför är nödvändigt att en cirkulation

äger rum, så att största möjliga antal läkare erhåller tillfälle till dylik

utbildning. Angående den gällande bestämmelsen, att förordnande å underläkartjänst

icke utan Konungens medgivande må avse längre tid än tre

år i sänder, uttalar kommittén.

Föreskriften har varit och är i praxis alltjämt föremål för olika tolkningar.

På vissa håll anses hinder mot förnyat 3-årsförordnande av en

underläkare icke föreligga, om tjänsten i vederbörlig ordning ledigförklarats

och underläkaren erhållit nytt förslagsrum. Annorstädes anses sådant

förordnande icke kunna meddelas utan Konungens tillstånd. Uppenbart

är, att den senare tolkningen är den som bäst överensstämmer med tjänsternas

karaktär. I varje fall är det tydligt att stadgandet i sin nuvarande

lydelse icke erbjuder någon garanti för att cirkulation äger rum å underläkartjänsterna.

Kommittén framhåller att den reglering som må vara erforderlig för att

bereda läkarna erforderliga möjligheter till vidareutbildning såsom underläkare

icke är av sådan art, att den lämpligen kan göras till föremål för

uttömmande behandling i lag. Förhållandena är olika inom skilda specialiteter

och behovet av föreskrifter kan variera under olika tidsperioder.

Med hänsyn till dessa omständigheter har det synts kommittén lämpligt,

att i lagen endast upptages vissa grundläggande regler och att i övrigt

medicinalstyrelsen får befogenhet att meddela de kompletterande föreskrifter

som från tid till annan kan visa sig erforderliga. Därvid synes

lagens huvudregel liksom för närvarande böra vara att underläkartjänst

tillsättes för högst tre år. Har tjänst tillsatts för kortare tid än tre år, bör

förordnandet få utan vidare förlängas intill maximitiden. Därutöver synes

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ls proposition nr 19 år 1959

omförordnande — vare sig med eller utan förnyat ledigförklarande icke

böra få ske utan medicinalstyrelsens tillstånd.

För att bereda möjlighet till snabbare cirkulation på vissa tjänster bör

medicinalstyrelsen bemyndigas att i vissa fall föreskriva kortare förordnandetid

än tre år. Vidare bör medicinalstyrelsen erhålla befogenhet att

meddela föreskrifter som begränsar rätten att inneha underläkartjänster,

detta för att om så erfordras kunna förhindra ett kringgående av bestämmelserna

angående omförordnanden. Den som under tre år innehaft underläkartjänst

bör sålunda kunna förhindras att erhålla nytt förordnande

vid samma specialavdelning eller, om sjukhuset ej är uppdelat på sådana

avdelningar, vid samma sjukhus.

Remissyttrandena

Vad kommittén föreslagit angående tillsättning av underläkare godkännes

principiellt av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

riket. Erinringar eller anmärkningar göres av medicinalstyrelsen, kanslern

för rikets universitet, medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och

Göteborg, länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Värmlands län, förvaltningsutskotten

i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus och Örebro

läns landsting. Stockholms stads sjukhusdirektion, Sveriges läkarförbund,

svenska lasarettsläkarföreningen, Sveriges yngre läkares förening, svenska

läkaresällskapet in. fl.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket uttalar om de

föreslagna bestämmelserna.

Såvitt vi kan finna borde dessa bestämmelser skapa förutsättningar för

en ordning som kan bli tillräckligt elastisk för att en avvägning mellan

olika behov skall kunna komma till stånd. Å ena sidan föreligger, för att

sjukhusen skall kunna drivas ändamålsenligt, ett behov av underläkare, som

redan vunnit viss erfarenhet, men å andra sidan är det, som framhålles i

utredningen, angeläget att en cirkulation förekommer på utbildningstjänsterna,

så att unga läkare icke hindras från att erhålla sådana tjänster.

Vidare är det önskvärt att underläkarkarriären ger ett starkt bidrag även

till rekryteringen av läkartjänster i öppen vård. Sjukhusbanan är för många

särskilt attraktiv och därför framträder ofta en benägenhet hos läkare

att stanna kvar för länge på utbildningstjänster, och denna benägenhet

behöver motverkas, även om strävandena härvidlag icke kan undgå att

möta viss opposition. Nu framföres bl. a. den kritiken, att underläkare genom

de restriktioner, som tillämpas på detta område kan tvingas att

flytta från stad till stad, och att detta på grund av bostadsbristen och flyttningskostnaderna

vållar särskilda svårigheter. Sådana svårigheter är beklagliga,

men de kan knappast lösas i en sjukhuslag. De förändrar icke

det förhållandet, att en god utbildning ofta förutsätter tjänst vid mer än

ett sjukhus. I det fall där flyttningar mellan underläkartjänster i olika städer

är ett uttryck för en strävan hos vederbörande att alltför länge stanna

kvar i underläkarkarriären, ligger det rationella botemedlet i övergång till

en annan läkarkarriär, som snabbare kan ge en varaktig position, och då

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

kan det icke rimligen talas om att ett tvång till flyttning i underläkarkarriäien

föreligger. Under alla förhållanden får förutsättas, att medicinalstyrelsen,

i samråd med huvudmän och läkarorganisationer, kommer att söka

eftersträva en ordning som ur olika synpunkter kan bli tillfredsställande.

I den mån framdeles kommer till stånd särskilda specialistprövningar, vilket

vi finner önskvärt, kan regleringarna avpassas med hänsyn härtill.

Då torde det bl. a. bli lättare att urskilja de fall, där fortsatt sjukhuskarriär

framstår såsom mera motiverad.

Medicinska fakulteten i Uppsala hälsar med tillfredsställelse de föreslagna

bestämmelserna, enär dessa möjliggör begränsningar av underläkartidens

längd. Fakulteten framhåller, att det är nödvändigt att en sådan

begränsning kan ske, då alla medicine licentiater bör kunna beredas tillfälle

till den vidareutbildning som är nödvändig för att de skall kunna

verka som självständiga läkare och erhålla specialistutbildning.

Sveriges läkarförbund kritiserar de föreslagna bestämmelserna. Kommittén

har enligt förbundets mening knappast beaktat de mycket betydelsefulla

problem som sammanhänger med relationen mellan fasta och mera

tillfälliga läkartjänster. Förbundet fortsätter.

Nämnda frågor äro av vital betydelse för vårt sjukhusväsendes hela utformning

och ett penetrerande av dem borde ha föregått en lagskrivning

som vill länka utvecklingen in på nya banor. Förbundet kan emellertid icke

finna att kommittén i nagot avseende övervägt och utrett nu berörda frågor

och måste därför konstatera, att nya bestämmelser om förordnandetidens

längd tills vidare icke böra utfärdas.

Läkarförbundet anför vidare om motiveringen för bestämmelserna.

Avsikten med de nu föreslagna bestämmelserna är att tillgodose behovet

av en för läkarnas vidareutbildning nödvändig, eller i varje fall önskvärd

cirkulation på dessa tjänster. Läkarförbundet kan biträda kommitténs

uppfattning att å vissa underläkartjänster, främst då vid undervisningssjukhusen,

en ökad cirkulation borde åvägabringas. Fortbildningssynpunkterna

kunna dock i dagens läge icke anföras såsom tillräckligt stöd för de

föreslagna bestämmelserna. Några svårigheter för legitimerade läkare att

skaffa sig erforderlig fortbildning i sluten vård genom anställning som underläkare

kunna tills vidare icke påvisas.

De inskränkande bestämmelserna synas delvis ha motiverats med en

önskan att tillgodose den öppna vården med läkarkrafter. Denna är visserligen

för närvarande i behov av sådana men en sjukhuslag kan icke skrivas

under hänsynstagande härtill på sådant sätt att den därigenom kan

föranleda en sänkning av sjukhusvårdens kvalitet.

I yttranden från bl. a. Sveriges läkarförbund och svenska lasarettsläkarföreningen

anmärkes, att de föreslagna bestämmelserna icke tillgodoser

nödvändiga krav på kontinuitet inom den slutna vården. Sålunda uttalar

läkarförbundet.

För den händelse här föreslagna bestämmelser skulle upphöjas till lag,

kunna olägenheter befaras för den slutna vården, då man måste beakta att

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr i!) är 1059

för närvarande 70—80 % därav ombesörjes av underläkare. Med hänsyn

härtill är det nödvändigt, att ett tillräckligt antal kompetenta sådana står

till förfogande för tillgodoseende av viss kontinuitet i sjukvården. I sistnämnda

hänseende föreligger emellertid redan sedan länge betydande svårigheter

vid våra mindre lasarett, särskilt i avlägsna trakter.

Svenska lasarettsläkarföreningen understryker mot bl. a. denna bakgrund,

att det är angeläget att de föreslagna bestämmelserna tillämpas

med stor varsamhet.

Medicinalstyrelsen genmäler häremot, att det kan förutsättas, att styrelsen

vid sin tillämpning av förevarande bestämmelser kommer att tills vidare i

stort sett följa samma regler som hittills och därvid beakta såväl behovet

av cirkulation på tjänsterna som ock sjukvårdens krav på viss kontinuitet

i arbetet.

I yttranden från länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Värmlands

lån samt förvaltningsutskotten i Södermanlands, Malmöhus och Örebro läns

landsting beröres frågan, huruvida ej omförordnande bör få äga rum

på vissa under läkar tjänster. Sålunda anför förvaltningsutskotten i Södermanlands

och Örebro läns landsting, att därest vid viss klinik (specialavdelning)

finns minst tre under läkar tjänster, samt en av dessa av huvudmannen

inrättats och vid ledigförklarande kungjorts som förste underläkartjänst,

så bör hinder icke föreligga för den som tidigare innehaft någon

av de två övriga underläkartjänsterna att efter vederbörligt ansökningsförfarande

erhålla förordnande å sådan tjänst. Liknande uttalande göres av

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att det sannolikt regelmässigt erfordras

minst en kvalificerad underläkare på varje avdelning, en underläkare

som följaktligen bör inneha längre tids förordnande än tre år. Vid

sådant förhållande är det icke tilltalande med en undantagsbestämmelse,

som i själva verket närmast får karaktären av huvudregel. Länsstyrelsen

ifrågasätter därför, om icke föreskriften om medicinalstyrelsens medgivande

bör utgå, och om det icke utan vidare bör kunna överlämnas åt vederbörande

sjukvårdsstyrelse att i mån av behov meddela förordnande som underläkare

för längre tid än tre år. Liknande uttalande göres av förste provinsialläkaren

i Värmlands län och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott.

Sveriges yngre läkares förening anser det kunna ifrågasättas, om det över

huvud kan anses lämpligt att medicinalstyrelsen erhåller befogenhet att

meddela föreskrifter som begränsar rätten att inneha underläkartjänster.

Medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg samt Malmöhus läns landstings

förvaltningsutskott berör de föreslagna bestämmelsernas tillämpning

vid undervisningssjukhus. Dessa remissinstanser framhåller, att det vid

undervisningssjukhusen är nödvändigt alt omförordnande av underläkare

skall kunna ske. De läkare som söker sig till undervisningssjukhusen för

vidare utbildning åsyftar ofta att skriva doktorsavhandling eller att i varje

fall förvärva specialistkompetens. Härför kräves längre lid än tre år.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

G. Tillsättning av extra läkare

S jukhuslagstif t ning skommittén

Extra läkare, som anställes för att fullgöra överläkaruppgifter, bör enligt

kommittén alltid förordnas av medicinalstyrelsen, vilken också bör äga

fria händer att allt efter omständigheterna bestämma om ledigförklarande

skall ske eller icke. Annan extra läkare — dessa utgör den stora massan

av extra läkare — bör enligt kommitténs mening i princip anställas i samma

ordning som gäller i fråga om underläkare dvs. efter ledigförklarande

och sakkunnigförfarande samt med tillsättningsrätt för sjukvårdsstyrelsen

inom förslagets ram. Samma sakkunniga, som fungerar vid övriga läkartillsättningar

på länsplanet, bör härvid anlitas. Att denna ordning ur skilda

synpunkter erbjuder påtagliga fördelar torde vara uppenbart. Kommittén

fortsätter.

Lika klart synes dock vara, att förfarandet icke kan tillämpas undantagslöst.

Sålunda förekommer stundom att extra läkare erfordras för att tillgodose

ett hastigt påkommande behov t. ex. vid en epidemi. I dylikt fall

måste förordnande kunna meddelas utan det dröjsmål som den ordinarie

ordningen förutsätter. Det kan också vara fråga om ett förordnande för så

kort tid att annonsering och sakkunnigförfarande ter sig överflödigt. Stundom

lär även viss läkare kunna vara tämligen självskriven till förordnandet.

Med hänsyn härtill bör medicinalstyrelsen äga befogenhet att efter prövning

av omständigheterna medgiva undantag från det regelmässiga tillsättningsförfarandet.

Anses sådant undantag påkallat, ankommer det på sjukvårdsstyrelsen

att göra framställning därom. Detta bör, där så är möjligt,

ske samtidigt med att tillstånd begäres att få anställa extra läkare.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag rörande tillsättning av extra läkare ger anledning

till erinringar eller anmärkningar i yttranden från medicinalstyrelsen, kanslern

för rikets universitet, medicinska fakulteten i Uppsala och Göteborgs

stadsfullmäktige.

Medicinalstyrelsen föreslår, att icke allenast extra läkare, som anställes

för att fullgöra överläkaruppgifter, förordnas av medicinalstyrelsen utan

att samma förfarande tillämpas jämväl beträffande extra läkare, som

anställes för att fullgöra en biträdande överläkares åligganden.

Kanslern för rikets universitet och medicinska fakulteten i Uppsala anser

att förfarandet vid tillsättning av extra läkare med uppgift att fullgöra

åligganden som ankommer på överläkare bör regleras närmare. Enligt kanslern

för rikets universitet bör dessa extra befattningar tillsättas efter

samma grunder som biträdande överläkare. Medicinska fakulteten i Uppsala

framhåller, att då sådan tjänst ofta är »förstadium» till överläkartjänst,

bör tillsättningen föregås av meritprövning liknande den vid tillsättning av

överläkartjänster.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Göteborgs stadsfullmäktige kritiserar förslaget att tillsättning av extra

läkare skall ske på samma sätt som gäller för tillsättning av underläkare.

Man framhåller, att detta förfaringssätt är omständligt och tidskrävande.

Många gånger kan det helt enkelt icke tillämpas. Stadsfullmäktige anser,

att sjukvårdsstyrelsen bör för viss tid, förslagsvis högst ett år, kunna efter

förslag av överläkaren förordna extra läkare utan ledigförklaring och förslags

upprättande.

H. Konsultläkare

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén uttalar att möjlighet alltid finns för huvudman eller chefsläkare

att för särskilda uppgifter konsultera utomstående läkare, s. k.

konsultläkare. Så förekommer för närvarande i icke obetydlig omfattning.

Kommittén anser dock icke påkallat att i lagen reglera dessa läkares tillsättning

och ställning m. m. Det bör enligt kommittén vara tillfyllest att

anmälan om antagande av konsultläkare göres till medicinalstyrelsen, så

att styrelsen får möjlighet ingripa om anmälan skulle ge anledning därtill.

Med konsultläkare avses i förslaget endast läkare, som icke är anställd

vid annat av sjukhuslagen omfattat sjukhus. Anmälningsskyldighet kan

nämligen icke anses erforderlig beträffande läkare som är tillsatt i sjukhuslagens

ordning. Vidare bör ej heller varje form av konsultation komma

i betraktande utan en förutsättning bör enligt kommittén vara, att läkaren

för konsultationsuppgiften i fråga kan anses vara stadigvarande knuten

till sjukhuset.

Remissyttrandena

Kommitténs uttalande och förslag rörande konsultläkare hälsas med tillfredsställelse

av flertalet remissinstanser. Erinringar eller anmärkningar

förekommer i yttranden från medicinska fakulteten i Uppsala, kommittén

för översyn av hälso- och sjukvården i riket, stadsfullmäktige i Göteborg

och Sveriges läkarförbund.

Medicinalstyrelsen yttrar.

Konsulterande läkare av mera permanent karaktär har i mycket begränsad

omfattning tidigare utnyttjats inom sjukhusorganisationen. Styrelsen

finner det synnerligen tillfredsställande, att detta slag av läkartjänster

blir reglerat och kan godtaga sjukhuslagstiftningskommitténs förslag

härutinnan. Styrelsen förutsätter härvid, att den överläkare, vars verksamhet

närmast beröres av tjänstens inrättande, beredes tillfälle yttra sig angående

behovet.

I framtiden torde konsultläkarinstitutionen enligt styrelsens mening

kunna få stor användning för speciella, mera fristående uppgifter men också

för att täcka behovet av ett inom gemensam vårdenhet verksamt team, ansvarigt

för behandling av vissa sjukdomar inom de olika disciplinernas

gränsområden, t. ex. inom gastroenterologien, urologien, binjure- och hypofyskirurgin

in. m.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Kommitténs förslag, att sjukvårdsstyrelse skall göra anmälan om anta''

gande av konsultläkare till medicinalstyrelsen, kritiseras av stadsfullmäktige

i Göteborg. Stadsfullmäktige anser denna anmälningsplikt vara onödig,

då man ej bör förutsätta, att huvudmännen kommer att missbruka rätten

att anlita konsultläkare.

Kommittén för översgn av hälso- och sjukvården i riket understryker,

att konsultläkare bör kunna utnyttjas även för annat än att ge råd

åt chefsläkare och huvudmän. De bör sålunda kunna få tagas i anspråk

jämväl för annan medverkan i sjukhusets arbete, där de förfogar över särskild

sakkunskap som kan komplettera sjukhusets övriga expertis.

Sveriges läkarförbund vänder sig mot kommitténs uttalande, att konsultläkare

icke bör formellt likställas med överläkare eller biträdande

överläkare, liksom mot uppfattningen att ett uppsplittrande av specialavdelningarna

på sinsemellan självständiga småavdelningar icke kan anses

lämpligt. Läkarförbundet hävdar med bestämdhet, att en utbyggd konsultläkarinstitution

kan möjliggöra en förträfflig specialistvård inom smärre

specialiteter såsom otolaryngologi och ophtalmiatrik. Även röntgenspecialiteten

torde inom ramen för en sålunda vidgad konsultläkarinstitution med

fördel kunna nyttiggöras.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser, att mera stadigvarande befattningar

som konsultläkare bör Iedigförklaras, och en meritprövning ske,

liknande den som äger rum vid tillsättning av över läkar tjänster. Det senare

är av vikt då konsultläkartjänster ofta är ett »förstadium till överläkartjänster».

— Också Sveriges läkarförbund anför, att konsultläkartjänsterna

bör utlysas till ansökan lediga på övligt sätt; den fria konkurrensen verkar

här som annorstädes kvalitetsbefrämjande.

Departementschefen

Vidkommande först de allmänna bestämmelser rörande sjukhusläkare,

som kommittén tagit upp till behandling, har jag i avsnittet om den öppna

vården vid sjukhusen konstaterat, att i sjukhuslagen bör ingå en föreskrift

om ansvarig läkare, innebärande att vid varje sjukhus skall finnas

läkare, som har att ansvara för den där bedrivna sjukvårdens behöriga och

ändamålsenliga handhavande. Jag har också i samband därmed något berört

den närmare innebörden av en sådan bestämmelse. I enlighet med vad

som hittills gällt och kommittén föreslagit skall, om sjukhus är uppdelat på

självständiga avdelningar, ansvarig läkare finnas för varje sådan avdelning.

Kommittén har i detta sammanhang tagit upp frågan om lämplig benämning

på självständig sjukavdelning. Jag anser i motsats

till kommittén, alt det vid en revision av sjukhuslagstiftningen, som bl. a.

går ut på ett förenhelligande och sammanförande av bestämmelser för olika

slag av sjukhus, inte finns anledning att förbehålla beteckningen klinik för

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

193

avdelning av undervisningssjukhus. Särskilt vid andra större sjukhus, där de

självständiga avdelningarna i sin lur uppdelas i underavdelningar, har beteckningen

klinik redan i många fall kommit till användning och torde

knappast kunna undvaras. Även en del av dessa sjukhus torde för övrigt i viss

utsträckning framdeles få tagas i anspråk för klinisk undervisning. Den av

kommittén föreslagna benämningen specialavdelning leder, som en del remissinstanser

påpekat, otvivelaktigt tanken till sådana avdelningar som

röntgenavdelning och laboratorieavdelning. Jag förordar alltså att självständig

sjukavdelning i lagen benämnes klinik.

Vad härefter angår de terminologiska spörsmålen avseende

olika läkartjänster vill jag understryka, att i lagen inte bör införas

flera benämningar än vad som krävs av lagtekniska skäl, dvs. för att särskilja

sådana tjänster för vilka olika regler skall gälla. Om det i praktiken

anses önskvärt att använda annan benämning på sjukhusläkare än sådan

som upptagits i lagen, torde hinder häremot inte behöva möta. Med dessa

utgångspunkter kan jag helt ansluta mig till kommitténs förslag, enligt vilket

lagen skulle skilja mellan överläkare, biträdande överläkare, sjukstuguläkare,

sjukhemsläkare, underläkare och extra läkare.

Jag kan också i stort sett biträda vad kommittén föreslagit i fråga om de

olika läkartjänsternas inrätta ii de och beskaffenhet. Sålunda är

jag ense med kommittén om att särskilda tjänster bör inrättas för biträdande

överläkare med uppgift att självständigt handha ett visst antal vårdplatser

inom en klinik. Uteslutet bör inte heller vara att biträdande överläkare

tillsättes utan att tilläggas några vårdplatser. Vid vissa sjukhus kan

det vara ändamålsenligt att i denna ordning anställa läkare inom viss

specialitet med uppgift att inom sjukhuset stå till förfogande för konsultationer

samt öppen vård på sjukhuset. Därvid bör det dock vara möjligt

att anknyta tjänsten till en viss klinik. Det synes mig nämligen inte förenligt

med dessa tjänsters karaktär att inrätta sådan tjänst för speciell vård

på ett helt sjukhus så, att den biträdande överläkaren kommer att sortera

under flera överläkare. Biträdande överläkare bör vara underställd en enda

överläkare och vid direktionssammanträdena företrädas av honom.

På de skäl kommittén anfört finner jag det nödvändigt att alltjämt bibehålla

tillståndstvång för inrättande av tjänst såsom överläkare, biträdande

överläkare och underläkare samt för anställande av extra läkare, varemot

det synes onödigt att kräva tillstånd för att inrätta sjukstugu- eller sjukliemsläkartjänst.

Det bör få ankomma på medicinalstyrelsen att handha tillståndsprövningen,

och styrelsen bör undantagsvis kunna tidsbegränsa tillståndet

då fråga är om tjänst som biträdande överläkare eller underläkartjänst.

I sakens natur ligger att tillstånd att anställa extra läkare alltid

skall tidsbegränsas. Vad beträffar särskilda läkartjänster för enbart öppen

vård vid landstingssjukhusen har jag redan tidigare framhållit, alt medicinalstyrelsen

f. n. bör vara restriktiv med tillståndsgivningen.

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 19

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

När jag sedan går över till frågan om rätt för läkare till särskilda

ersättningar, vill jag uttala, att jag finner systemet med

rätt att mottaga s. k. frivilligt tillbjuden ersättning av patienter på enskilda

och halvenskilda rum inte bara, som kommittén säger, otidsenligt utan

även från andra synpunkter långt ifrån lämpligt, särskilt i tider med brist

på vårdplatser. Jag anser det därför synnerligen tillfredsställande, att detta

ersättningssystem blivit avlöst inom hela den av landstingen bedrivna sjukhusvården.

Vad som från läkarhåll anförts därom att läkaren icke under

några omständigheter är skyldig att personligen handha vården av patient

intagen på enskilda eller halvenskilda rum ter sig för mig helt obegripligt.

Läkaren är givetvis skyldig att fullgöra sin tjänst, vare sig han kan påräkna

särskild ersättning härför eller icke. Och i överläkarens tjänsteåligganden

måste ingå att ägna de patienter sin personliga omsorg som bäst behöver

den, oavsett om de är inlagda på allmän sal eller på rum som nyss sagts.

Den nya sjukhuslagen bör enligt min mening upptaga ett förbud inte bara

för läkare utan för all sjukhuspersonal att mottaga ersättning av patient i

sluten vård. Med hänsyn till de övergångssvårigheter, som kan uppkomma,

bör emellertid Kungl. Maj :t i övergångsbestämmelserna ges befogenhet att

på framställning av sjukvårdsstyrelsen medge att lasarettsläkare, överläkare

eller sjukstuguläkare må mottaga ersältning som här avses.

Det f. n. förefintliga förbudet för läkare att mottaga särskild ersättning

för åtgärd som står i omedelbart samband med intagning på eller utskrivning

från sjukhus bör alltjämt kvarstå.

Av de utav kommittén upptagna allmänna spörsmålen avseende sjukhusläkares

ställning återstår frågan om rätt till tjänsteförening

och enskild praktik.

Beträffande tjänsteföreningen är jag helt ense med kommittén att läkarna

bör vara underkastade samma regler som gäller för andra huvudmannens

tjänstemän. Denna uppfattning har också helt godtagits av remissinstanserna.

I likhet med kommittén har jag den principiella inställningen, att sjukhusläkare

inte utan huvudmannens medgivande bör få utöva enskild praktik

vid sidan av tjänsten. De hittillsvarande bestämmelserna härom tillkom

på sin tid för att tillförsäkra allmänheten möjlighet att i vissa angivna fall

få tillgång till sjukhusläkarnas speciella sakkunskap utan att behöva intagas

på sjukhus. Dessa fall är emellertid just sådana, som den öppna vården

vid sjukhusen skal! tillgodose. Konsultation på annan läkares kallelse tillgår

väl numera i regel så, att patienten remitteras till läkarspecialisten. Mycket

talar för att sådana patienter skall tagas emot i sjukhusens öppna vård

med förtur, vilket även torde ske på många håll. Behandling av sjuka i fall,

där den sjuke eljest icke skulle ha tillgång till läkare eller till läkare med

erforderlig specialutbildning, ligger också — som framgår av vad jag förut

anfört — helt i linje med syftet med sjukhusens öppna vård. Att sjukhus
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

läkaren undantagsvis kan behöva meddela vården utanför sjukhuset, t. ex.

i patientens eller i sin egen bostad, torde icke utgöra tillräckliga skäl för att

i lagen stadga särskild rätt härtill. Sådan rättighet torde för de enstaka fall

soin här avses föreligga även utan någon speciell föreskrift, varvid dock den

begränsningen givetvis gäller, att verksamheten inte får inkräkta på tjänsteutövningen.

Å andra sidan innebär detta enligt mitt förmenande att heltidsanställd

sjukhusläkare inte utan huvudmannens medgivande kan utöva någon

praktik utanför sjukhuset, om man därmed menar drivandet av en rörelse.

Med det sagda har jag inte avsett att ge uttryck för i vilken utsträckning

huvudmännen bör medge sjukhusläkarna rätt att bedriva praktik

utanför sjukhuset. Jag har bara velat framhålla att det får bli föremål

för överenskommelse mellan parterna. I vissa fall, särskilt när det gäller

de större städerna, har det visat sig att det från allmänna synpunkter kan

vara lämpligt att sjukhusläkare får kortare tjänstgöringstid på sjukhuset

och rätt att utöva enskild praktik. Avtal härom förekommer redan nu

och skall givetvis kunna träffas även efter den nya lagens ikraftträdande.

Likaså bör medgivande kunna lämnas att meddela sjukvård på privata sjukvårdsanstalter.

Vilka läkarkategorier som skall kunna få rätt att bedriva

enskild praktik bör också överenskommas mellan parterna. Generella regler

angående sjukhusläkarnas verksamhet utanför sjukhuset får — i likhet

med vad som gäller för andra befattningshavare hos huvudmannen — intagas

i tjänstereglemente eller motsvarande. Något skäl att i sjukhuslagen

meddela föreskrifter om rätt eller förbud för sjukhusläkare att utöva enskild

praktik synes mig sålunda inte finnas.

Jag övergår härefter till bestämmelserna om tillsättning av sjnkhusläkare.

Vid utformandet av regler för förfarandet vid tillsättning av sjukhusläkare

är det två skilda intressesynpunkter som bör beaktas. Å ena sidan år

det ett allmänt intresse att till sjukhusen knyta läkare med de bästa medicinska

kvalifikationerna. Skulle hänsyn tagas enbart till denna synpunkt,

borde alltså värderingen av de medicinska meriterna vara utslagsgivande

vid tillsättningen av tjänsterna. Å andra sidan är det fråga om befattningshavare

hos landsting och städer, och det kan då synas naturligt att dessa

själva får välja sina befattningshavare och därvid ha möjlighet att beakta

även andra förtjänster hos de sökande, såsom att de tillvunnit sig förtroende

i orten samt har kännedom om sjukhuset i fråga och ådagalagt förmåga att

samarbeta med andra anställda och med myndigheterna .

När det gäller de högsta sjukhusläkarljänsterna — ö v e r 1 ä k a r n a - bryter sig nämnda intressen mot varandra i särskilt hög grad. I synnerhet

till dessa tjänster är del av vikt, att man kan förvärva de mest framstående

läkarna, inte minst med hänsyn till deras uppgift alt vägleda de yngre läkarna.

Samtidigt är det emellertid just i fråga om överläkarna, som huvudmännen

har det största intresset av att få öva inflytande vid tillsättningen,

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

eftersom sjukhuscheferna oftast hämtas från deras led och anställningen

kan vara under en lång tid. För att tillgodose de skilda synpunkter som sålunda

gör sig gällande har det systemet utbildat sig, att medicinalstyrelsen

uppgör förslag, vari de tre främsta sökandena placeras i ordning efter sina

medicinska meriter, att huvudmannen därefter avger förord för någon av

dem som av styrelsen eller i reservation till styrelsens förslag uppförts på

detsamma samt att Kungl. Maj:t tillsätter befattningshavaren medelst fullmakt.

Beträffande överläkartjänsterna i Stockholm föreligger dock den skillnaden

i förfarandet, att särskilda sakkunniga upprättar förslaget samt att

Kungl. Maj:t tillsätter tjänsten medelst förordnande på viss tid.

Jag är ense med kommittén om att ett enhetligt förfarande nu bör föreskrivas

för tillsättningen av överläkartjänsterna och att man därvid bör

utgå från den ordning som gäller inom landstingen och alla andra landstingsfria

städer än Stockholm. Däremot ställer jag mig tveksam till lämpligheten

av att som kommittén föreslagit öka antalet förslagsrum från tre

till fyra, om man därjämte bibehåller möjligheten för huvudmannen att ge

sitt förord åt en sökande, som blott av reservant ansetts böra tilldelas förslagsrum.

Kravet att endast de från medicinsk synpunkt mest framstående

läkarna skall få komma i fråga till dessa tjänster synes mig nämligen då

icke bli tillräckligt tillgodosett. Jag är emellertid av olika skäl böjd för att

nu slopa nyssnämnda möjlighet att ge förord åt sökande utanför förslaget.

Sådan möjlighet förekommer inte, såvitt jag har mig bekant, vid andra

tjänstetillsättningar. Som även kommittén framhållit, är det inte heller

tillfredsställande att avgörandet av den krets av personer, som skall kunna

komma ifråga till befattningen, får vara beroende av en enda reservants

mening. Betänkligheterna blir givetvis mindre om man, som kommittén

föreslår, kräver att sökande stöds av minst två reservanter för att kunna få

förord men från principiell synpunkt synes det mig bäst att konstruktionen

icke medtages i den nya sjukhuslagen. För att huvudmännens valmöjligheter

inte skall bli mera begränsade än nu bör dock i samband därmed förslagsrummens

antal såsom kommittén förordat ökas från tre till fyra.

Jag föreslår sålunda den ordningen för tillsättning av överläkare att medicinalstyrelsen

upprättar förslag upptagande fyra sökande, att sjukvårdsstyrelsen

får avge förord för en av dessa samt att Kungl. Maj :t tillsätter befattningshavaren

med fullmakt.

Även för övriga sjukhusläkartjänster anser jag att man bör

söka åstadkomma ett enhetligt tillsättningsförfarande. Det kan i så fall rätt

gärna inte komma i fråga annat än att huvudmannen själv genom sjukvårdsstyrelsen

får tillsätta tjänsterna. Därigenom vinner man också fördelen

att tillsättningarna blir decentraliserade. Även med detta förfarande

är det möjligt att säkerställa att blott sökande med tillräckliga medicinska

kvalifikationer erhåller tjänsterna. För dessa skall nämligen liksom hittills

uppställas särskilda behörighetsvillkor. Sjukvårdsstyrelserna bör vidare ha

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Mnj:ts proposition nr 19 är 1959

att välja endast mellan de främsta av sökandena. På de skäl jag förut anfört

bör därvid valmöjligheten endast få avse sådana sökande, som av sakkunnig

instans uppförts på förslag efter förtjänst och skicklighet. För

ifrågavarande tjänster, vilka tillsättes antingen på viss kortare tid eller genom

förordnande tills vidare, anser jag tillräckliga skäl inte föreligga att

frångå den för tjänstetillsättningar i allmänhet gällande ordningen med tre

förslagsrum. Förslaget bör inte upprättas av medicinalstyrelsen. Då skulle

för det första decentraliseringen i förfarandet gå förlorad, men det är framför

allt ett annat skäl som dikterat min inställning härvidlag. Jag kommer

strax in på vissa frågor rörande besvär över beslut enligt sjukhuslagen,

men jag vill redan i detta sammanhang deklarera, att jag i motsats till kommittén

anser den nuvarande möjligheten att genom besvär underställa medicinalstyrelsen

beslut av sjukvårdsstyrelse i tillsättningsärende böra bibehållas

och utsträckas till att avse alla läkartjänster. Därigenom får man

nämligen ytterligare garanti för att de medicinska meriterna vinner tillbörligt

beaktande vid tillsättningen av tjänsterna. Medicinalstyrelsen kan

emellertid i så fall inte tilldelas någon roll, varigenom styrelsen skulle komma

att få inverka på beslutet i första instans. I stället för medicinalstyrelsen

bör därför förslag liksom hittills upprättas av särskilda sakkunniga

för varje sjukvårdsområde, utsedda i den ordning som Kungl. Maj:t föreskriver.

Från det enhetliga förfarandet för tillsättning av andra sjukhusläkare än

överläkare bör i överensstämmelse med kommitténs förslag undantag göras

i fråga om extra läkare, som anställes för att fullgöra överläkaruppgifter,

och sjukhemsläkare vid sjukhem med mindre antal vårdplatser

än 60. Nämnda extra läkare synes nämligen, liksom när det gäller överläkare,

böra tillsättas centralt. Dock bör det ankomma på medicinalstyrelsen

att förordna sådana extra läkare. Jag förutsätter, att dylika förordnanden

meddelas restriktivt. Med hänsyn till bestämmelserna i lagen om behörighet

att utöva läkarkonsten måste vidare extra läkare, som tidigare inte har

sådan behörighet, förordnas av medicinalstyrelsen eller efter dess bemyndigande

av sjukvårdsstyrelsen. Sjukhemsläkare vid mindre sjukhem bör å

andra sidan kunna utses av sjukvårdsstyrelsen i den ordning styrelsen själv

bestämmer.

Såväl i fråga om andra extra läkare och sjukhemsläkare som beträffande

sjukstuguläkare bör vidare medicinalstyrelsen kunna medge undantag

från det föreslagna tillsättningsförfarandet. Extra läkare kan sålunda behöva

tillsättas så snabbt att den ordinarie ordningen icke kan tillämpas eller för

så kort tid att det ter sig onödigt att använda etl omständligt förfarande. Vad

åter angår sjukstuguläkare är tjänsten ofta endast avsedd att uppehållas

som bisyssla av tjänsteläkarcn eller annan läkare. Även vid sjukhem med

mer än 60 vårdplatser kan det förekomma att blott deltidstjänstgörande

läkare erfordras. I de fall då medicinalstyrelsen sålunda bör kunna meddela

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

dispens från det omständligare förfarandet, varvid även generell dispens

bör kunna förekomma, får tillsättningen ske i den ordning sjukvårdsstyrelsen

finner lämplig.

Beträffande den tidsperiod som förordnanden på de olika

läkartjänsterna skall a v s e är jag helt ense med kommittén. Biträdande

överläkare bör sålunda förordnas för sex år i sänder. Tjänsten bör närmast

vara att betrakta som en genomgångstjänst, men möjlighet bör finnas att

genom omförordnande låta en biträdande överläkare stanna kvar på tjänsten

ända till pensionsåldern. Som en del remissinstanser framhållit, kan det

emellertid i vissa fall — särskilt när det gäller undervisningssjukhusen —

vara önskvärL att en cirkulation äger rum på dessa tjänster. I lagen bör därför

inrymmas befogenhet att förhindra förnyat förordnande, och denna befogenhet

bör ges åt medicinalstyrelsen. — Behovet av cirkulation gör sig i

än högre grad gällande i fråga om underläkartjänsterna, som i stor utsträckning

måste anlitas för att ge de unga läkarna nödvändig praktik under erfaren

ledning. Liksom hittills bör därför förordnande icke få meddelas för

längre tid än tre år, och förlängning därutöver bör få ske blott efter medicinalstyrelsens

medgivande. Styrelsen bör vidare — som kommittén föreslagit

— få rätt att föreskriva dels att vissa underläkartjänster endast får tillsättas

med kortare förordnanden än tre år, dels att den som haft en underläkartjänst

under tre år inte får förordnas på annan sådan tjänst vid samma klinik

eller samma sjukhus, om det är odelat. För att tillgodose berättigade

krav på kontinuitet bör å andra sidan generellt medgivande kunna lämnas

till förnyat förordnande på vissa underläkartjänster, och medicinalstyrelsen

bör även i övrigt handha sina nu angivna befogenheter så att onödiga

förflyttningar undvikes. Jag räknar med att det på detta sätt skall bli möjligt

att tillgodose de skilda synpunkter, som framförts i denna fråga under

remissbehandlingen. — Beträffande sjukstuguläkare och sjukhemsläkare

bör i fråga om tiden för förordnande endast stadgas att förordnande skall

meddelas tills vidare. Uppsägningstidens längd bör sålunda inte regleras i

författning utan i anslutning till anställningsavtalet. — Anställningstiden

för extra läkare kommer självfallet att variera med hänsyn till de omständigheter

som föranlett inrättandet av tjänsten. Förordnande på sådan tjänst

bör alltid meddelas för viss tid.

Förutom genom besättande av de tjänster, som jag nu talat om, bör i enlighet

med kommitténs förslag utanför sjukhuset verksamma specialister

kunna stadigvarande beredas tjänstgöring på sjukhus. Dessa s. k. konsnltlåkare

bör förordnas av sjukvårdsstyrelsen. Jag finner i likhet med kommittén

det icke påkallat att närmare reglera anställandet av dessa läkare

eller deras ställning. Det för sjukhuspersonalen stadgade förbudet att mottaga

särskild ersättning av patienter, som är intagna på sjukhuset, skall

dock gälla även för konsultläkare. Den av kommittén föreslagna anmälningsskyldigheten

till medicinalstyrelsen rörande antagande av konsultlä
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

kare anser jag vara av visst värde, men det saknas anledning att intaga bestämmelser

härom i sjukhuslagen.

I vissa remissyttranden har berörts frågor rörande pension åt läkare. På

grund härav vill jag framhålla, att den statsunderstödda tjänstepensioneringens

omfattning f. n. är föremål för överväganden samt att jag bl. a. därför

förutsätter, att vad som i det föregående anförts icke i och för sig skall

föranleda ändring av nuvarande giltighetsområde för sagda pensionering.

XI. Intagning och utskrivning av patienter

Gällande bestämmelser

Enligt gällande bestämmelser (23 § 1 mom. 5 och 6 sjukhusstadgan) tillkommer

det vederbörande chefsläkare att avgöra, om inträdessökande må

intagas å det sjukhus eller den avdelning där läkaren ansvarar för vården.

Härifrån gäller såtillvida undantag, som det för två fall är stadgat att den

inträdessökandes vårdbehov ej må prövas. Det ena fallet avser den, som

enligt bestämmelse i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

erhållit föreskrift eller anmaning att låta intaga sig till vård

å allmänt sjukhus eller beträffande vilken förordnande, som avses i 21 §

nämnda lag, blivit meddelat (45 § 5 mom. första stycket sjukhusstadgan).

Det andra fallet gäller den som av läkare förklarats behäftad med eller

misstänkes vara behäftad med sådan sjukdom, som i 2 § 1 eller 6 mom.

eller 24 § epidemilagen avses (56 § 1 mom. 3 sjukhusstadgan).

Vidare finnes för Stockholms stads sjukhus en specialbestämmelse (21 §),

att sjuk, som av förste stadsläkaren remitterats till intagning å sjukhus,

skall omedelbart mottagas å sjukhuset, såframt plats finnes ledig å avdelning,

där han bör vårdas. Angives den sjukes behov av sjukhusvård såsom

trängande skall han omedelbart mottagas till vård, även om det fastställda

antalet sjukplatser å avdelningen därigenom skulle överskridas.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén anser att någon ändring inte bör göras i den allmänna regeln

att det ankommer på den ansvarige sjukhusläkaren

att avgöra om intagning skall ske. Det är enligt kommittén dock

en brist i nuvarande lagstiftning, att det icke ges klart uttryck åt att en förutsättning

för intagning också är att sjukhusets huvudman har skyldighet

att bereda den inträdessökande sluten vård. Kommittén anför härom.

Sökanden bör vara antingen bosatt inom sjukvårdsområdet eller också

vistas inom området och vara i behov av omedelbar vård. I det senare

fallet får vid intagningslillfället de medicinska synpunkterna vara ensamt

avgörande; eu förflyttning till eget sjukvårdsområde kan på ett senare

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

stadium bli aktuell. Föreligger däremot intet omedelbart vårdbehov, måste

redan vid intagningen konstateras, huruvida sökanden är bosatt inom

sjukvårdsområdet. Där så erfordras, ankommer det givetvis på sysslomannen

att biträda vid utredningen härav. Vårdskyldighet kan emellertid även

föreligga genom frivilligt åtagande från huvudmannens sida, t. ex. genom

interna avtal mellan sjukhushuvudmännen. Även härutöver bör sjukvårdsstyrelse

vara oförhindrad att lämna medgivande till intagande av sjuk,

som ej omfattas av huvudmannens vårdskyldighet.

Principen bör sålunda enligt kommittén alltid vara, att kretsen av dem

vilka kan ifrågakomma till vård bestämmes antingen direkt i lagen eller

genom av huvudmannen ingångna avtal eller av sjukvårdsstyrelsen lämnade

medgivanden, medan det medicinska vårdbehovet bedömes av sjukhusläkaren.

I några undantagsfall anser kommittén dock att inskränkningar

bör ske i sjukhusläkarens rätt att ensam avgöra vårdbehovet. Det gäller de

fall där behovet av vård redan prövats av annan läkare. De två nu gällande

undantagen — könssjuk som förelagts sjukhusvård och den som lider av

eller misstänkes lida av sjukdom som avses i epidemilagen —torde böra

gälla oförändrade. Ytterligare ett par dylika särfall anser kommittén emellertid

böra tilläggas.

Enligt gällande lagar om avbrytande av havandeskap, om sterilisering

och om kastrering äger medicinalstyrelsen under vissa förutsättningar

lämna tillstånd till operation som avses i dessa lagar. Medicinalstyrelsens

beslut fattas enligt 29 § i instruktionen för styrelsen av en särskild nämnd,

socialpsykiatriska nämnden, bestående av tre ledamöter, varav två utses

av Kungl. Maj :t och en är befattningshavare på styrelsens byrå för socialoch

rättspsykiatri. I regel är två av ledamöterna läkare och en lekman.

Operation må som regel utföras endast å lasarett, därmed jämförlig anstalt

eller sjukstuga.

Kommittén anför i anslutning härtill att det stundom förekommer att

en kvinna, som erhållit medicinalstyrelsens tillstånd till abortoperation

och söker inträde å vederbörligt sjukhus för att få operationen utförd, icke

blir mottagen, emedan sjukhusläkaren anser, att tillståndet till abort icke

bort beviljas, eller över huvud icke vill befatta sig med dylika fall. Kommittén

fortsätter.

Olika meningar kan självfallet råda om de förutsättningar, under vilka

abort bör medgivas, men det kan omöjligen godtagas att samhället å ena

sidan genom lag reglerar rätten att erhålla tillstånd till abort men å andra

sidan icke öppnar möjlighet för den, som i laga ordning erhållit sådant tillstånd,

att bli intagen och undersökt å samhällets egna sjukhus. Kommittén

anser sig därför icke kunna underlåta föreslå, att om tillstånd som här

avses föreligger, läkaren ej får ställa sig avvisande mot kvinnan utan bör

vara pliktig att intaga henne och göra de undersökningar och observationer

som han anser påkallade för sin bedömning av fallet. Härigenom vinnes

också bättre kontakt med kvinnan, vilket ökar möjligheterna att, där så

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

är önskvärt, få henne att ändra sin inställning. Med skyldigheten att intaga

kvinnan behöver icke följa förpliktelse alt utföra operationen. Det kan

föreligga medicinsk kontraindikation mot denna. Ej heller bör en läkare

tvingas att utföra en operation som strider mot hans samvete. Å andra sidan

får icke chefläkarens åsikt i dessa angelägenheter vara avgörande för hela

den avdelning som står under hans ledning. Ehuru behov av föreslagen

bestämmelse endast föreligger med avseende å aborter, bör bestämmelsen

i princip dock gälla även övriga operationer, vartill medgivande lämnas

av medicinalstyrelsen d. v. s. sterilisering och kastrering.

Beträffande vården av kroniskt sjuka har det enligt kommittén i allmänhet

visat sig mindre rationellt att låta de olika sjukhemsläkarna ensamma

förfoga över vårdplatserna. Ytterst beror detta på att dessa platser

praktiskt taget över allt är otillräckliga. Kommittén anser det därför vara

angeläget att de tillgängliga vårdplatserna disponeras med hänsyn tagen

till hela sjukvårdsområdets behov. Härigenom vinnes större garanti för

att de som är i största behov av vård också i första hand blir omhändertagna.

Kommittén vill för detta ändamål föreslå, alt sjukvårdsstyrelse

beredes rätt att bemyndiga viss läkare alt hänvisa vårdbehövande till

intagning å sjukhem. Där självständig kronikeravdelning å lasarett kommer

till stånd, är det naturligt, att överläkaren på denna avdelning erhåller

dylikt bemyndigande. I avbidan på tillkomsten av dylika avdelningar kan

t. ex. överläkare vid lasarettsanslutet ltronikerhem eller förste provinsialläkaren

ifrågakomma. Då i dessa fall även sociala synpunkter bör beaktas

vid bedömande av intagningsbehovet, kan det enligt kommittén vara lämpligt

att läkaren biträdes av någon som särskilt utreder denna sida av vårdbehovet.

Skall ett dylikt hänvisningsförfarande kunna fungera, måste det — framhåller

kommittén — kompletteras med en föreskrift om att sjukvårdsstyrelsen

kan bestämma att ansökan om intagning på sjukhem som här

avses skall göras i viss ordning t. ex. att den skall inges till sjukvårdsstyrelsen

eller till den bemyndigade läkaren. Skulle nämligen ansökning

såsom eljest gäller få göras direkt till hemmets läkare, skulle vårdplatserna

säkerligen bli fyllda på grund av dessa ansökningar och några platser ej

stå till förfogande för den som hänvisats av den bemyndigade läkaren.

Den nu föreslagna ordningen bör enligt kommitténs mening icke begränsas

till sjukhem för kronikervård utan bör gälla alla sjukhem. Samma

problem möter nämligen mer eller mindre å alla sjukhus av denna typ.

Vårdplatserna å hemmen för konvalescentvård behöver t. ex. ofta reserveras

för patienter som utskrivits från lasarett. Även hemmen för lättskötta

psykiskt sjuka är ännu i allmänhet otillräckliga för det föreliggande vårdbehovet.

Självfallet hör bemyndigande att verkställa hänvisning kunna

lämnas till olika läkare för olika typer av sjukhem.

Kommittén påpekar härefter att i Stockholm gäller vissa särskilda bestämmelser

om rätt för förste stadsläkaren att fä patient intagen u sjuk
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

hus. Något behov av en dylik rätt för andra än trängande vårdfall —

huvudsakligen tillhörande akutsjukvården — anser kommittén dock ej

föreligga. Av väsentlig betydelse är, att intagning i dylika fall skall ske, även

om det fastställda antalet vårdplatser därigenom överskrides. I denna form

anser kommittén att bestämmelsen bör bibehållas. Ehuru den huvudsakligen

torde vara aktuell för storstädernas vidkommande, bör regeln i princip

gälla hela landet. Det synes icke lämpligt att rätten knytes till viss i

författningstexten angiven läkare utan den bör gälla läkare som därtill

utsetts av sjukvårdsstyrelsen.

Kommittén behandlar härefter frågan om delegering av beslutanderätten

när det gäller intagning och utskrivning av patienter.

Härom anför kommittén.

Ehuru intagning i princip skall beslutas av den läkare, som är chef för

sjukhuset eller specialavdelningen, är det av praktiska skäl nödvändigt att

han erhåller möjlighet att under vissa förhållanden delegera sin bestämmanderätt

härutinnan till annan läkare på sjukhuset d. v. s. regelmässigt

till någon av de honom underställda läkarna. Sådan delegation torde vara

erforderlig för tid, då han icke är tillstädes på sjukhuset eller eljest är upptagen

av operationer eller dylikt men bör ej ske om chefläkaren själv har

möjlighet att pröva intagningsbehovet. Det är nämligen angeläget att behovet

prövas av en så kvalificerad läkare som möjligt, så att icke vårdplatser

onödigtvis tages i anspråk. Undantag från regeln kan vara motiverat

beträffande biträdande överläkare. Sådan läkare bör, om överläkaren så

anser lämpligt, kunna erhålla ett generellt bemyndigande såvitt avser de

vårdplatser, för vilka han är ansvarig. Kommittén har för övrigt övervägt

att redan i lagen tillerkänna biträdande överläkare självständig intagningsrätt

beträffande hans egna vårdplatser men avvisat detta, enär kommittén

anser det vara av betydelse, att överläkaren ytterst disponerar över alla

vårdplatser på hela specialavdelningen. Ett splittrande av dispositionsrätten

mellan alltför många läkare kan vara till hinder för ett rationellt utnyttjande

av sjukhuset.

Beslutar underordnad läkare till följd av delegation, att viss patient skall

intagas eller vägrar han intagning, har han ensam ansvaret för denna åtgärd.

Överläkaren är å andra sidan ansvarig för att han icke delegerar sin

beslutanderätt till annan läkare än den som han anser kompetent för uppgiften.

Beslut om delegation bör icke kräva någon särskild form. Det måste

också kunna när som helst återkallas. Samma regler bör i princip gälla

för utskrivning av patienter. Behov av delegation i dessa fall torde dock

sällan föreligga.

I fråga om mentalsjukhus gäller angående intagning och utskrivning

särskilda bestämmelser enligt sinnessjuklagen. Kommittén har icke

ansett sig kunna föreslå någon ändring av de bestämmelser, som i detta ämne

gäller för ifrågavarande sjukhus utan dessa frågor bör, med hänsyn till

de särskilda synpunkter som av rättssäkerhetsskäl här måste anläggas,

prövas i samband med en översyn av sinnessjuklagen.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

203

Remissyttrandena

Kommitténs uttalanden och förslag i fråga om intagning och utskrivning

av patienter godkännes av flertalet remissinstanser bl. a. av socialstyrelsen,

kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket och svenska landstingsförbundet.

Erinringar eller kritik framföres av medicinalstyrelsen,

kanslern för rikets universitet, medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg,

lärarkollegiet vid karolinska institutet, förvaltningsutskotten i Södermanlands,

Jönköpings och Malmöhus läns landsting, Uppsala läns landstings

hälso- och sjukvårdsstyrelse, sjukhusdirektionerna i Stockholms stad,

Göteborg och Malmö, stadsfullmäktige i Norrköping, svenska stadsförbundet,

Sveriges läkarförbund, svenska lasarettsläkarföreningen, förste provinsialläkarföreningen,

Sveriges yngre läkares förening, svenska läkaresällskapet,

svenska barnmorskeförbundet in. fl.

Den av kommittén föreslagna kretsen av läkare som skall ha befogenhet

att besluta om intagning av patienter föreslås av Sveriges

yngre läkares förening utökad med biträdande överläkare.

Beträffande kommitténs förslag, att vederbörande överläkare vid kroppssjukhus,

liksom sjukstuguläkare och sjukhemsläkare skall vid behov äga

delegera sin beslutanderätt i fråga om intagning, uttalar sjukhusdirektionerna

i Stockholm och Göteborg, att delegation endast bör ske tillfälligtvis.

Sjukhusdirektören i Göteborg anför.

Med den höga kostnad, som sjukhusvården betingar, särskilt vid lasarettssjukhusen,

är det nödvändigt att den mest kompetente läkaren prövar

behovet av intagning. Det är ett verksamt sätt att hålla sjukhuskostnaderna

nere, att ingen intages på sjukhus, som kan vårdas på annat sätt.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anser att möjlighet

bör finnas att vid sjukhus anordna särskild intagningsavdelning, vars

läkare i så fall skulle kunna fatta beslut om intagning.

Förste provinsialläkarföreningen förmenar, att frågan om intagning av

lättskötta psykiskt sjuka bör handläggas av Iänspsykiater, där sådan finnes.

Den föreslagna huvudregeln för fall, då intagning å sjukhus skall ske,

föranleder anmärkningar eller erinringar bl. a. av svenska lasarettsläkarföreningen,

medicinska fakulteten i Göteborg och Sveriges läkarförbund.

Svenska lasarettsläkarf öreningen, som principiellt biträder den föreslagna

regleringen, framhåller följande.

Någon gång — det är här fråga om sällsynta undantagsfall — kunna

emellertid omständigheterna vara så ömmande att det av humanitära skäl

skulle framstå som obilligt alt vägra intagning, oaktat de i sjukhuslagen

stadgade förutsättningarna för intagning icke föreligga. Av praktiska skäl

är det i en sådan situation icke alltid möjligt att avvakta sjukvårdsstyrelsens

prövning och avgörande av frågan om intagning. För att icke den

ansvarige sjukhusläkaren i sådana fall skall behöva ställas i en svår samvetskonflikt

vore det önskvärt om den kategoriska föreskriften i 43 § första

stycket förslaget till sjukhuslag kunde på något sätt uppmjukas, själv
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

fallet utan ändring av den principiellt riktiga huvudregeln. Lasarettsläkarföreningen

hemställer att denna fråga måtte göras till föremål för närmare

övervägande.

Liknande uttalande göres av medicinska fakulteten i Göteborg.

Sveriges läkarförbund anser att de föreslagna bestämmelserna kan försätta

läkaren i en »omöjlig position». Förbundet yttrar.

Det akuta fallet är visserligen tillgodosett genom första paragrafens

formulering. Men även icke akuta fall kunna av många anledningar ingiva

den granskande läkaren mycket starka skäl för en intagning utan uppskov

— och sjukvårdsstyrelsen torde knappast anordna intern jour tjänst.

Han kan då komma i den positionen att antingen åsidosätta bjudande

medicinska eller humanitära hänsyn — eller bådadera, eller också göra

sig till lagbrytare. Bestämmelsen torde böra uppmjukas och i komplicerade

fall borde det vara tillfyllest med ett uppklarande i efterhand.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att vårdbehovet ej må

prövas i fråga om den som av läkare misstänkes vara behäftad med i

e p i d e in i 1 a g e n avsedd sjukdom, anser svenska läkaresällskapet

sakna praktisk betydelse. Detsamma gäller enligt läkaresällskapets mening

den motsvarande, för könssjuka avsedda föreskriften.

Kommitténs förslag, att sjukvårdsstyrelse skall beredas rätt att

bemyndiga viss läkare att hänvisa vårdbehövande

till intagning å sjukhem och att sjukvårdsstyrelse skall kunna

bestämma, att ansökan om intagning på sjukhem skall göras i viss ordning,

finner socialstyrelsen lämpligt i synnerhet som den föreslagna ordningen

inbegriper ålderdomshemmens ansökningar om överflyttning till sjukvårdsanstalt.

Styrelsen framhåller att, förutom de av kommittén direkt åsyftade

fördelarna av en riktig fördelning av tillgängliga vårdplatser efter behovet,

vinnes också genom de föreslagna bestämmelserna, att landstingen får

ökad möjlighet att kontinuerligt följa vårdplatsbehovet på ifrågavarande

områden. Liknande uttalanden göres av Uppsala läns landstings hälso- och

sjukvårdsstyrelse, Gotlands läns landstings förvaltningsutskott och svenska

landstingsförbundet.

Svenska lasarettsläkarföreningen har trott sig böra uppfatta kommitténs

förslag så, att stadgandet icke är avsett att gälla, när fråga är om intagning

å kronikeranstalt, som organiserats såsom självständig lasarettsavdelning;

är denna uppfattning riktig, skulle alltså i detta fall vårdbehovet alltid prövas

av överläkaren å denna lasarettsavdelning. Motsvarande regel bör emellertid

enligt lasarettsläkarföreningens mening gälla beträffande alla lasarettsanslutna

kronikerhem. Vederbörande lasarettsläkare måste nämligen

ha möjlighet att förfoga över vårdplatserna på ett ur sjukvårdens synpunkt

ändamålsenligt sätt utan störande ingripanden från annat håll. Bestämmelsen

bör alltså begränsas till att gälla allenast i fråga om intagning å icke

lasarettsanslutet sjukhem.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott anser, att den sjukvårdsstyrelsen

tillagda befogenheten gjorts alltför snäv. Enligt utskottets mening

bör sjukvårdsstyrelse kunna föreskriva, att intagning å samtliga sjukhem

av visst slag endast må ske efter ansökan som gjorts i den ordning styrelsen

bestämt.

Kommitténs förslag, att behovet av intagning ej må prövas i fråga om

den, som åberopar av medicinalstyrelsen jämlikt gällande föreskrifter

meddelat tillstånd till undergående av viss operation (abort in. in.) diskuteras

i ett stort antal yttranden. Den föreslagna bestämmelsen godkännes

i princip av bl. a. socialstyrelsen, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården

i riket, Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott, sjukhusdirektionen

i Stockholm, Norrköpings stadsfullmäktige samt svenska stadsförbundet,

medan delvis skarp kritik förekommer i yttranden från medicinalstyrelsen,

kanslern för rikets universitet, medicinska fakulteterna i Lund

och Göteborg, lärarkollegiet vid karolinska institutet, Sveriges läkarförbund,

svenska lasarettsläkarföreningen, Sveriges yngre läkares förening, svenska

läkaresällskapet, svenska barnmorskeförbundet m. fl.

Av de remissinstanser som principiellt tillstyrkt ifrågavarande förslag

anser Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott, sjukhusdirektionen

i Stockholm och Norrköpings stadsfullmäktige, att en ytterligare konsekvens

av den föreslagna regleringen bör vara, att den som efter meddelat

tillstånd intages å sjukhus även tillförsäkras rätt att få den avsedda operationen

utförd å sjukhuset, såvida icke någon vid föregående läkarundersökningar

ej observerad komplikation av natur att utgöra kontraindikation

mot ingreppet visar sig föreligga vid undersökning å sjukhuset. Sjukhusdirektionen

i Stockholm yttrar.

Utan en sådan rätt skulle den föreslagna intagningsrätten stundom

kunna medföra, att tidsfristen, inom vilken abortingrepp får företagas,

genom sjukhusvistelsen försittes. Dessutom skulle det innebära en psykisk

påfrestning, som aldrig kan ha varit förutsedd vid antagandet av gällande

lagstiftning om rätt under vissa förhållanden till avbrytande av havandeskap.

Ett tilläggsstadgande av denna innebörd skulle innebära, att det

ankomme på sjukhusets huvudman att ombesörja sådan läkarvård, oavsett

om vederbörande överläkare av principiella skäl skulle anse att tillstånd

till operation ej bort beviljas och själv icke vill utföra densamma.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anser dock att det icke

är lämpligt att i sjukhuslagen införa något tilläggsstadgande i frågan; förvaltningsutskottet

förutsätter emellertid att betryggande föreskrifter härutinnan

lämnas i därför lämpligt sammanhang.

Kommitténs uttalande, att vederbörande läkare genom intagningen skulle

vinna en bättre kontakt med kvinnan och därigenom ökade möjligheter

att få henne att ändra sin inställning om så är önskvärt, diskuteras av

sjuklmsdirektionen i Stockholm och svenska stadsförbundet. Sålunda framhåller

sjukhusdirektionen, att en dylik påverkan på ett stadium, då till
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

stånd redan erhållits och intagning för operation redan skett, är synnerligen

vansklig. Enligt direktionens mening bör den knappast förekomma

annat än då kvinnan själv visar tecken till tveksamhet. Liknande uttalanden

göres av svenska stadsförbundet.

Medicinalstyrelsen, kanslern för rikets universitet, medicinska fakulteten

i Göteborg samt lärarkollegiet vid karolinska institutet avstyrker helt

kommitténs förslag.

Medicinalstyrelsen anser, att syftet med förslaget om obligatorisk intagning

i ifrågavarande fall är förfelat, då skyldighet för läkaren att utföra

operationen icke föreskrivits. Styrelsen delar dock kommitténs mening,

att en sådan skyldighet ej må åläggas vederbörande läkare, vare sig hans

vägran grundade sig på medicinska eller etiska skäl. Styrelsen anför vidare.

En avsikt med den föreslagna obligatoriska intagningen har varit, att

läkaren därigenom skulle vinna en bättre kontakt med kvinnan, vilket

skulle öka möjligheterna att, där så vore önskvärt, få henne att ändra

inställning. Styrelsen anser att erforderlig kontakt lika gärna kan vinnas

genom besök vid den öppna mottagningen. Ej heller påfordra de undersökningar

och observationer, om vilka i dylika fall är fråga, tillgång till

de tekniska resurser, vilka stå till buds endast för inneliggande patienter.

Kommitténs ståndpunkt härutinnan är därför icke hållbar.

Styrelsen framhåller vidare.

Otvivelaktigt möta betydande svårigheter att finna en för alla parter

tillfredsställande lösning av detta problem. Under senare år har utvecklingen

emellertid gått i den riktningen, att vederbörande operatör engagerats

i ärendet redan under utredningsstadiet. I sådana fall torde som regel

svårigheter icke uppstå för kvinnan att erhålla den operation utförd, för

vilken tillstånd erhållits. För övriga fall bör huvudmannen tillse att inom

varje landstingsområde respektive stad utanför landsting finnes åtminstone

en lasaretlsavdelning, där dylika operationer utföras, eventuellt genom

anlitande av konsultläkare.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser, att bakom bestämmelsen

ligger tanken att tvinga en läkare till ett operativt ingrepp, som han på

moraliska eller andra grunder anser sig förhindrad att göra. Kollegiet

fortsätter.

Ett godtagande av uppfattningen om en läkare som ett viljelöst redskap

i huvudmannens hand när det gäller indikationsställningar för operativa

eller andra ingrepp på en medmänniska har ju under den senaste efterkrigstiden

varit föremål för uppmärksammad bedömning i flera av de

tidigare diktaturstaterna och enhälligt fördömts. Kollegiet måste med beklagande

konstatera att detta uttalande i betänkandet över huvud kommit

att framläggas. Bestämmelsen bör helt utgå.

I sak liknande uttalande göres av medicinska fakulteten i Göteborg.

Kanslern för rikets universitet instämmer i den kritik som framförts av

lärarkollegiet vid karolinska institutet och medicinska fakulteten i Göteborg.

I ett flertal yttranden kritiserar man kommitténs uttalande, att chefs
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj.ts proposition nr JO är J959

läkarens åsikt huruvida operation skall företagas eller ej icke bör vara

bestämmande för den avdelning som står under hans ledning. Sålunda

uttalar exempelvis medicinalstyrelsen, att styrelsen bestämt måste vända

sig mot ifrågavarande uppfattning. Såvitt styrelsen kan finna, står denna

uppfattning i strid mot kommitténs uttalande, att en underordnad läkare

är skyldig följa de direktiv och föreskrifter beträffande sjukbehandlingen

som chefsläkaren ger, och för vilka denne ensam är ansvarig. Liknande

uttalanden göres av svenska lasarettsläkarföreningen och svenska läkaresällskapet.

Lasarettsläkarföreningen uttalar vidare, att det icke kan begäras,

att en överläkare skall vara skyldig att tolerera att hans underordnade i

tjänsten begår handlingar, som han finner moraliskt förkastliga. Svenska

barnmorskeförbundet anför, att det enligt förbundets mening är otänkbart,

att en läkare i underordnad ställning gentemot chefsläkarens bedömande

skulle fastställa, att operationsindikationer föreligger. Ifrågavarande bestämmelse

kan omöjligen tillåtas bli genomförd, då den överläkaren underställda

personalen, vare sig det avser läkare, barnmorskor eller annan personal,

skulle komma i en svår mellanställning och därigenom få minskade

möjligheter att på rätt sätt fullgöra sin gärning.

Sveriges läkarförbund uttalar i frågan.

Kommittén medger att med skyldigheten att intaga kvinnan icke behöver

följa förpliktelse att utföra operationen. Medicinska kontraindikationer

och/eller samvetsbetänkligheter kunna föreligga. Härtill bör emellertid framhållas,

att om medicinska kontraindikationer av mera allmän natur — svagt

hjärta, på ett eller annat sätt angripna lungor, blodbrist, allmän klenhet —

icke föreligga, blir det ändock icke samvetsskäl, som avgöra operatörens

ställningstagande. Hans ståndpunktstagande dikteras även då av medicinska

skäl. Vetenskapliga undersökningar, utförda under senare år, ha klarlagt

att abortoperationen i större utsträckning än vad tidigare, mindre

erfarenhet visat, har åsamkat ett betydande antal kvinnor för hela livet

bestående skada. Den läkare, som sin skyldighet likmätigt handlar i enlighet

med vad allmänna läkarinstruktionen säger angående »vad vetenskap

och beprövad erfarenhet lär», blir därför med nödvändighet mycket återhållsam.

Mot bland annat denna bakgrund niåste kommitténs synnerligen anmärkningsvärda

och om grav kritiklöshet vittnande uttalande om att chefläkarens

åsikt i dessa angelägenheter icke får vara avgörande för hela den honom

underställda avdelningen betraktas. Detta låter förstå att kommittén icke

ogärna skulle se en underläkare företa sig vad överläkaren på sakliga grunder

vägrar att göra, möjligen endast i detta speciella fall. Även med en sådan

eventuell begränsning ber förbundet få förklara, att förbundet för sin del

med alla till buds stående medel skulle ingripa mot sagda underläkare, för

den händelse han loge kommitténs ord till intäkt för handlande.

Liknande uttalande göres av medicinska fakulteten i Imnd vars yttrande

kanslern för rikets universitet biträder.

Kommitténs förslag att den som av läkare, som förordnats av sjukvårdsstyrelsen,

hänvisas till intagning å sjukhus med angivande att vårdbehovet

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

är trängande utan prövning omedelbart skall intagas å sjukhuset, även om

det fastställda antalet vårdplatser därigenom överskrides, kritiseras i flera

yttranden.

Medicinska fakulteten i Göteborg framhåller, med instämmande av kanslern

för rikets universitet, att »orimliga konsekvenser», inte minst för undervisningssjukhus,

kan tänkas följa av den föreslagna bestämmelsen om

icke denna efterföljes med ytterlig varsamhet. Fakulteten ställer sig på

denna grund avvisande till förslaget och framhåller att vederbörande överläkare,

eller den som på hans uppdrag svarar för intagningen, är den som

bäst kan ansvara för sjukhusets beläggning.

Sveriges läkarförbund, svenska lasarettsläkarföreningen och svenska läkaresällskapet

anser att något behov av den föreslagna bestämmelsen icke

föreligger. Svenska lasarettsläkarf öreningen uttalar sålunda.

Något behov av en dylik bestämmelse föreligger icke. Anledning saknas

nämligen att antaga att vederbörande sjukhusläkare skulle vägra intagning,

om vårdbehovet är trängande. Ej heller finnes skäl att tro att frågan huruvida

vårdbehovet är trängande skulle bedömas säkrare av annan läkare än

av den ansvarige sjukhusläkaren själv. Möjligen kan det vara lämpligt att

i sjukhuslagen ge en uttrycklig föreskrift om att i trängande vårdfall intagning

må ske utan hinder av att det fastställda antalet vårdplatser därigenom

överskrides. I så fall är det emellertid tillräckligt att sjukhuslagen ger chefläkaren

denna rätt.

Sveriges läkarförbund påpekar att den föreslagna föreskriften hitintills

har gällt för Stockholms stads del, men att det saknas anledning att ge en

dylik för storstadsförhållanden avpassad bestämmelse generell giltighet.

Departementschefen

De av kommittén föreslagna allmänna reglerna för intagning

och utskrivning av patienter kan jag i stort sett biträda. Sålunda är jag

ense med kommittén om att det i allmänhet skall ankomma på den ansvarige

läkaren vid sjukhuset eller kliniken att avgöra om intagning och utskrivning.

Inte heller har jag något att erinra mot de normer som föreslagits

för intagningen. Den från läkarhåll begärda modifieringen av bestämmelsen

att utan sjukvårdsstyrelsens medgivande ingen annan får intagas

på sjukhus än den för vilken huvudmannen enligt lagen eller avtal har att

ombesörja anstaltsvård förefaller mig sålunda icke nödvändig. För de fall

som avses torde sjukvårdsstyrelsen lämna medgivande, i den mån tillräckliga

vårdresurser härför finns. Även generellt medgivande kan därvid komma

i fråga.

Beträffande kommitténs förslag till undantag från regeln om den

ansvarige läkarens rätt att bestämma om intagning har stark remisskritik

riktats mot förslaget om skyldighet att på sjukhus intaga kvinna som fått

tillstånd till abortoperation. Det är otvivelaktigt en mycket ömtålig fråga,

som kommittén här försökt få reglerad. Dessbättre är emellertid, enligt vad

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

medicinalstyrelsen upplyst, läget i dag helt annorlunda än när kommittén

lade fram sitt förslag. Det som då utgjorde ett stort problem, nämligen hur

den som fått tillstånd till abort skulle kunna garanteras att också få aborten

utförd, är i dag i praktiken ingen större fråga. Orsaken till denna förändring

är främst att antalet abortsökande undergått en glädjande minskning.

Numera har i regel redan då aborttillståndet lämnas en läkare åtagit

sig att utföra operationen. Under sådana förhållanden anser jag anledning

f. n. saknas att i sjukhuslagen upptaga någon bestämmelse av föreslaget

innehåll.

Den möjlighet till centralisering inom sjukvårdsområdet av intagningen

på sjukhem, som kommittén ansett böra införas, finner jag i betraktande

av de bristande vårdresurserna på området värdefull. Meningen är givetvis

att samtliga sjukhem av visst slag skall kunna inbegripas i denna ordning.

Därvid synes det naturligt, att uppgiften att fördela vårdplatserna

lägges på överläkaren vid lasarettsanslutet sjukhem eller i förekommande

fall vid självständig lasarettsavdelning för motsvarande vård.

Jag delar också kommitténs uppfattning att sjukvårdsstyrelsen skall

kunna bemyndiga viss läkare att förordna om intagning på vilket sjukhus

som helst inom sjukvårdsområdet, i fall då vårdbehovet är trängande, och

att intagning därvid skall ske även om det fastställda vårdplatsantalet överskrides.

En sådan regel har befunnits erforderlig i Stockholm och torde i

huvudsak endast vara aktuell i storstäderna. Möjligheten bör dock icke begränsas

till dessa.

Även beträffande övriga av kommittén i denna del behandlade frågor ansluter

jag mig till kommitténs uppfattning.

XII. Besvär

A. Talan mot sjukvårdsstyrelses beslut

Gällande bestämmelser

I fråga om rätt till klagan över sjukvårdsstyrelses beslut gäller i första

hand landstingslagens respektive kommunallagens bestämmelser. Sjukhusstadgan

innehåller emellertid därutöver vissa särbestämmelser om besvär

över beslut av sådan styrelse.

Klagan över beslut av landstingskommuns sjukvårdsstyrelse må, enligt

78 § 2 mom. landstingslagen, anföras hos Kungl. Maj:t av den som är medlem

av landstingskommunen. Besvären må endast grundas därpå att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning

eller annorledes överskrider landstingets befogenhet eller kränker

klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund (de s. k. kommunala

besvärsgrunderna). Besvären prövas av regeringsrätten.

Klagan över beslut av sjukvårdsstyrelse i stad utanför landsting må, en14

— Bihan g till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 19

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

ligt 76 § 2 mom. kommunallagen och 80 § 2 mom. kommunallagen för

Stockholm, på samma grunder som nyss sagts anföras av medlem av stadskommunen.

Besvären skall emellertid anföras hos länsstyrelsen (i Stockholm

hos överståthållarämbetet) i stället för hos Kungl. Maj :t. Länsstyrelsens

beslut kan sedan överklagas till Kungl. Maj:t (regeringsrätten).

Landstingskommun och kommun äger vidare enligt den nya kommunallagstiftningen

utse särskild nämnd — s. k. besvärsnämnd — med uppgift att

upptaga och avgöra besvär över beslut av styrelse eller nämnd om tillsättande

av eller förordnande å tjänstebefattning eller entledigande från sådan

befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan

över beslutet eljest skolat föras enligt de kommunala besvärsreglerna. Om

dylik besvärsnämnd finnes inrättad, äger den som icke åtnöjes med beslut

av styrelse eller nämnd som förut sagts föra talan hos besvärsnämnden.

Någon begränsning av besvärsgrunderna gäller icke härvid. Beträffande klagan

över besvärsnämnds beslut gäller åter de vanliga kommunala besvärsreglerna.

Endast de kommunala besvärsgrunderna får sålunda åberopas.

Enligt sjukhusstadgan (30 och 48 §§ jämförda med 53, 54, 56, 56 a och

56 b §§) gäller följande undantagsbestämmelser:

A) Förord till tjänst som lasarettsläkare, sanatorieläkare, epidemisjukhusläkare

och överläkare må överklagas av ledamot av sjukvårdsstyrelsen

eller den som författningsenligt äger deltaga i styrelsens överläggningar

eller vars enskilda rätt beröres av beslutet. Klagan må föras endast på den

grund att förordsbeslutet ej tillkommit i laga ordning. Ändring skall sökas

hos Kungl. Maj :t men besvären skall ingivas till medicinalstyrelsen.

B) Beslut rörande tillsättning av tjänst som underläkare, sjukstuguläkare,

tuberkulossjukstuguläkare, epidemisjukstuguläkare och ansvarig läkare

vid anstalt för kroniskt sjuka eller konvalescenthem får överklagas

av samma personer som anförts under A). Besvärsrätten är här icke begränsad

till någon särskild besvärsgrund; prövning av intressenternas meriter

är sålunda möjlig. Besvärsinstans är medicinalstyrelsen. Dennas beslut

kan i vanlig ordning överklagas till Kungl. Maj :t.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén framhåller till en början att, då det gäller att meddela bestämmelser

om besvär över beslut av kommunala organ — sjukvårdsstyrelser

såväl som direktioner — kommittén anser den allmänna utgångspunkten

böra vara, att avvikelser från kommunallagstiftningens allmänna besvärsbestämmelser

icke göres utan vägande skäl.

Då alla läkartjänster i princip med undantag av dem vid mindre sjukhem

(högst 60 vårdplatser) kommer att tillsättas efter förslag av särskilda

sakkunniga och med rätt för huvudmannen att antaga en av de tre sökande,

som uppförts å förslaget, eller annan sökande som någon av de sakkunniga

ansett böra erhålla förslagsrum, finns det enligt kommittén ingen anled
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959 211

ning att för dessa tjänster bibehålla en rätt till meritprövning i högre

instans.

Kommittén anser det dock svårt att för dessa tillsättningsärenden göra

den kommunala besvärsordningen tillämplig utan varje avvikelse. Då läkartjänsterna

vid sjukhusen i mycket stor utsträckning sökes av läkare som

icke tillhör landstingskommunen eller staden, skulle resultatet icke sällan

bli, att de enda som hade intresse av att anföra besvär — nämligen medsökandena

— saknade rätt att klaga. Vad som ur rättslig synpunkt är

viktigare är dock, att det är fråga om tjänster, för vilka särskilda behörighetsvillkor

är uppställda och där det följaktligen också är ett statsintresse,

att bestämmelserna iakttages. Kommittén föreslår därför, att i fall, varom

här är fråga, klagorätt icke endast skall tillkomma kommunmedlem utan

även annan som i vederbörlig ordning anmält sig som sökande.

Ehuru det anförda avser läkartjänster, vilka i detta sammanhang tilldrager

sig särskilt intresse, anser kommittén att detsamma bär gälla även

andra befattningar vid sjukhusen, för vilka behörighetsbestämmelser uppställts.

I detta sammanhang erinrar kommittén om att enligt gängse ordning

klagan ej får föras över förslag, som avges av sakkunniga. Innebörden härav

är att den inbördes värdering av sökandenas meriter, som de sakkunniga

verkställer, icke får omprövas i annan instans. Skulle emellertid på förslag

uppföras sökande, som t. ex. icke är behörig till tjänsten, föreligger ett fel

som kan påtalas.

Vad angår frågan huruvida särbestämmelsen beträffande beslut om förord

bör bibehållas, framhåller kommittén till en början, att begränsningen

av besvärsgrunderna till »icke tillkommit i laga ordning» i sak icke kan

anses innebära annat än att kommunalbesvärsgrunderna gäller. Kommittén

fortsätter.

Det torde nämligen icke finnas någon annan grund än olaga tillkomst,

som skulle kunna föranleda upphävande av ett förordsbeslut. Likväl har

det ett icke obetydligt värde, att här uttryckligen anges vilken kommunal

besvärsgrund som kan komma ifråga. Det är nämligen ett vanligt förhållande

att de övriga kommunala besvärsgrunderna missförstås. Särskilt

gäller detta besvärsgrunden »kränker klagandens enskilda rätt». Den nuvarande

bestämmelsen är därför ägnad förebygga onödiga besvär och bidrager

därigenom till att begränsa den tid som tillsättningsförfarandet

kräver. I fråga om vilka som bör äga anföra besvär torde det enda angelägna

egentligen vara att medsökande icke utestänges. Kommunalbesvärsreglerna

med utvidgning på sätt kommittén ovan förordat till medsökande,

som icke är kommunmedlemmar, skulle alltså i och för sig kunna vara tillfyllest.

Emellertid är instansordningen och förfarandet här också av vikt.

Skulle kommunallagens besvärsordning accepteras, innebure detta att förorcisbesluten

i de landstingsfria städerna skulle överklagas först till länsstyrelsen

(överstålhållarämbetet) och därefter till Kungl. Maj:t. lin möjlighet

till försening av tillsättningsärendenas avgörande skulle sålunda skapas.

Dessutom är det för dessa ärenden praktiskt att, som nu sker, allt som

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj.ts proposition nr i9 år 1959

gäller förordsbeslutet sammanföres till medicinalstyrelsen och därifrån i

ett sammanhang går vidare till Kungl. Maj :t. Att besvären enligt gällande

ordning torde tillhöra regeringsrättens prövning, minskar icke fördelarna

av handlingarnas sammanförande. Med hänsyn till den betydande grupp av

ärenden det här gäller är det särskilt angeläget att sörja för en så praktisk

ordning som möjligt.

Kommittén anser därför, att särbestämmelsen om besvär över förordsbeslut

lämpligen bör bibehållas. Det finns emellertid enligt kommittén

ingen anledning att behålla den i sitt slag tämligen säregna bestämmelsen,

att besvär •— oavsett om behörigt intressentskap föreligger — får anföras

av ledamot av sjukvårdsstyrelsen eller av den som äger deltaga i styrelsens

överläggningar.

Landstingskommun liksom stad utanför landsting kan, såsom förut

nämnts, tillsätta särskild besvärsnämnd, vilken i så fall äger pröva besvär

över sjukvårdsstyrelses beslut utan begränsning av besvärsgrunderna —

sakprövning är med andra ord möjlig. Besvärsnämnden får dock endast

pröva besvär över beslut som eljest skall överklagas enligt kommunalbesvärsreglerna.

Sådan besvärsprövning av sjukvårdsstyrelses beslut bör

enligt kommittén vara medgiven utan hinder av att den avvikelsen från

kommunalbesvärsreglerna gjorts, att i vissa fall även icke-kommunmedlem

får klaga. Å andra sidan anser kommittén att intet rimligt utrymme finns

för en sådan besvärsprövning i de fall, där beslutet avser läkartillsättning

som skett på grundval av särskilt sakkunnigförslag, varför dessa fall bör

undantagas.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag godkännes av det stora flertalet remissinstanser.

Erinringar eller anmärkningar framställes dock av bl. a. medicinalstyrelsen,

kanslern för rikets universitet, medicinska fakulteterna i Uppsala och Göteborg,

b-esvärssakkunniga, stadsjuristen och drätselnämnden i Stockholm,

Sveriges läkarförbund, svenska lasarettsläkarföreningen och Sveriges yngre

läkares förening.

Det av kommittén gjorda uttalandet, att den allmänna utgångspunkten

då det gäller uppställande av besvärsregler avseende beslut av kommunala

organ bör vara, att avvikelse från kommunallagstiftningens allmänna besvärsbestämmelser

icke skall göras utan vägande skäl, understrykes av

besvärssakkunniga. Sakkunniga anför.

Vid uppbyggnaden av de lagar, som reglera de olika grenarna av den

kommunala förvaltningen, bör enligt besvärssakkunnigas mening likformighet

eftersträvas, i den mån icke särskilda skäl tala däremot. Om de

författningar, som kommunerna ha att tillämpa, äro disponerade efter

gemensamma principer, underlättas arbetet för de i kommunerna verksamma

i avsevärd grad.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Förslaget att slopa rätten att till medicinalstyrelsen överklaga beslut

rörande tillsättning av tjänst som underläkare in. in., kritiseras av kanslern

för rikets universitet, medicinska fakulteten i Göteborg, besvärssakkunniga,

Sveriges läkarförbund, svenska lasarettsläkarföreningen, in. fl.

Besvärssakkunniga anför.

Det gäller här en ömtålig gren av kommunal förvaltning, där det förefinnes

ett starkt allmänt intresse av att den mest lämpade erhåller tjänsten.

Det synes därför önskvärt att, liksom staten har ett visst inflytande på tillsättning

av t. ex. kommunalanställda domare och poliser, visst utrymme

alltjämt lämnas för statligt inflytande vid de nu ifrågavarande tjänstetillsättningarna,

lämpligen i samma form som för närvarande, d. v. s. på så

sätt att sjukvårdsstyrelses beslut kan överklagas till medicinalstyrelsen

genom förvaltningsbesvär. Huruvida besvärsrätt i enahanda ordning, av

hänsyn till särskilda förhållanden inom sjukvården eller av annan orsak,

bör öppnas för den vars rätt beröres även beträffande andra beslut av sjukvårdsstyrelse

torde lämpligen böra bliva föremål för närmare undersökning.

Utan överblick över de olika slag av beslut, sjukvårdsstyrelse kan fatta,

kunna besvärssakkunniga icke uttala någon bestämd åsikt i detta avseende.

Svenska läsårettsläkarföreningen erinrar först om att kommittén till stöd

för sin uppfattning att besvärsrätten till medicinalstyrelsen bör slopas anfört

två skäl, nämligen dels att en sådan rätt är svår att förena med ett tillsättningsförfarande

av ifrågavarande typ, dels att rätten i de fall, där den

redan nu finnes — d. v. s. beträffande underläkartjänster — såvitt kunnat

utrönas icke i något fall lett till ändrat beslut i medicinalstyrelsen. Härefter

anför föreningen.

Lasarettsläkarföreningen har sig icke bekant att den ifrågavarande besvärsrätten

medfört några särskilda svårigheter och kan därför icke tillmäta

det av kommittén först angivna skälet någon avgörande betydelse. Vad det

andra skälet beträffar vill föreningen framhålla att en besvärsrätt ingalunda

är betydelselös därför att dess utövande i praktiken icke lett till ändrat beslut

i den högre instansen. Besvärsrätten skapar nämligen en icke betydelselös

press på den lägre instansen att förfara på sådant sätt att beslutet icke

efter besvär skall ändras. På grund härav anser föreningen att det vore

olyckligt om den ifrågavarande besvärsrätten icke skulle upptagas i en ny

sjukhuslag. Föreningen hemställer således att bestämmelser härom införas

i lagen. Då värdet av en sådan besvärsrätt uppenbarligen förutsätter sakkunskap

hos den överordnade instansen, bör medicinalstyrelsen i dessa fall

bibehållas som besvärsinstans.

Vad föreningen anfört i nästföregående stycke gäller under alla förhållanden

sjukstuguläkare, sjukhemsläkare med undantag av sådana läkare

vid mindre sjukhem (högst 60 vårdplatser), underläkare och flertalet extra

läkare.

Föreningen anför vidare, att om den av föreningen förordade ordningen

för tillsättning av biträdande överläkare icke skulle vinna beaktande, bör

ifrågavarande besvärsrätt föreligga också vid tillsättning av biträdande överläkare.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Sveriges läkarförbund instämmer i vad lasarettsläkarföreningen sålunda

anfört.

Kanslern för rikets universitet anser, att medicinalstyrelsen bör vara

besvärsinstans i tillsättningsärenden. Besvärsrätten bör då kunna inkludera

besvär över förslag till besättande av befattning. Medicinska fakulteten i

Göteborg uttalar, att den ifrågavarande besvärsrätten i vad avser tillsättande

av underläkare bör bibehållas, eftersom den är av principiell och

praktisk betydelse då det gäller att skapa enhetlighet vid meritbedömning.

Vissa remissinstanser anser, att en självständig besvärsrätt bör föreligga

även över de sakkunnigas förslag. Uttalanden av denna innebörd göres

av medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten i Uppsala, Sveriges läkarförbund,

Sveriges yngre läkares förening in. fl. Däremot uttalar sig kommittén

för översyn av hälso- och sjukvården i riket mot en sådan besvärsrätt.

Medicinalstyrelsen anser, att de avsedda sakkunniga lämpligen bör organiseras

som en lokal nämnd, vars beslut bör kunna överklagas även på

materiella grunder. Över denna nämnds förslag till besättande av sjukstugu-,

sjukhems- och underläkartjänster bör sålunda besvärsrätt föreligga.

Medicinska fakulteten i Uppsala uttalar, att den finner det otillfredsställande

att möjlighet ej finnes att anföra besvär över av sakkunniga

uppställt förslag till tillsättning av läkartjänster. Fakulteten anser detta

vara särskilt beklagligt beträffande biträdande överläkartjänster och underläkartjänster.

Fakulteten anför.

I de lokala sakkunnignämnderna kan icke alltid erforderlig sakkunskap

finnas tillgänglig. Bedömningsgrunderna kunna vara så olika i olika landsting

och motsvarande att otillfredsställande rättssäkerhet råder om landet

betraktas som helhet. Risk kan också finnas att lokala synpunkter alltför

mycket få göra sig gällande. Erfarenheten har visserligen visat, att sakkunnigeinstitutionen

beträffande underläkare fungerat på ett gott sätt —

vilket till väsentlig del torde bero på att förhandlingsvägen överenskommits

om att meritvärdering preliminärt skall företagas av central meritvärderingsinstans

— men i rättvisans intresse borde ändå möjlighet till

slutlig prövning i officiell central instans givas. Om, såsom kommittén

gör gällande, klagomål äro sällsynta, bör denna besvärsmöjlighet ej bli

betungande för denna instans.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges läkarförbund och Sveriges

yngre läkares förening.

Enligt kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket synes det

vara omöjligt att införa en klagorätt som är av något värde, då klagan

över sakkunnigutlåtande eller kommunal myndighets beslut icke kan föranleda

materiell omprövning utan endast kontroll av att inga formella fel

begåtts. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om att klagan icke

må föras fyller därför i praktiken endast en upplysningsfunktion; om den

borttoges skulle ingen reell ändring av förslaget komma till stånd.

Utformningen av den föreslagna besvärsrätten i fråga om förord till

överläkartjänst kritiseras av besvärssalckunniga, som anför.

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Att vid den nu förestående översynen av sjukhuslagstiftningen, som

bl. a. måste syfta till förenklingar, till den nya lagen överföra ett så egenartat

institut som det föreslagna, anse besvärssakkunniga kunna komma

i fråga, endast därest starka praktiska skäl framtvinga avsteg från den

normala ordningen. Det gäller bär visserligen en mycket speciell typ av

kommunala beslut, men om beträffande varje grupp av kommunala beslut,

i fråga om vilka särskilda önskemål i besvärshänseende göra sig gällande,

speciella besvärsformer skulle införas, komme vår lagstiftning på besvärsrättens

område mycket snart att präglas av oöverskådlighet och oklarhet.

Besvärssakkunnigas allmänna utredningsuppdrag avser just att motverka

en utveckling i sådan riktning.

Sakligt sett vilja de sakkunniga också ifrågasätta, huruvida tillräckliga

skäl finnas att bibehålla ett speciellt besvärsinstitut beträffande sjukvårdsstvrelses

beslut i fråga om förord till överläkartjänst och om icke vanliga

kommunalbesvär äro tillfyllest som rättsmedel. — Att besvärsgrunderna

begränsas till en enda (att beslutet icke tillkommit i laga ordning) —

huvudsakligen i syfte att »förebygga onödiga besvär» — är ur rättssäkerhetssynpunkt

principiellt betänkligt. Beträffande dessa beslut såväl som

i fråga om andra kan t. ex. kompetensöverskridande förekomma, i vilket

fall möjlighet att anföra kommunalbesvär av vanligt slag blir av betydelse.

Att någon »onödigtvis» överklagar förordsbeslut under påstående att detta

kränker hans enskilda rätt, kan icke anses innebära någon allvarlig olägenhet,

åtminstone icke vid jämförelse med det fall alt någon, som har goda

skäl för ett överklagande, tvingas avstå därifrån på grund av inskränkningar

i de sedvanliga kommunala besvärsgrunderna. — Frågan om kretsen

av besvärsberättigade förtjänar någon uppmärksamhet. Enligt gällande

rätt har nämligen bl. a. den, vars enskilda rätt beröres, besvärsrätt

beträffande förevarande beslut. Införande av vanliga kommunalbesvär på

detta område skulle sålunda innebära en försämring av sökandens ställning.

Emellertid torde de sökandes rätt att besvära sig över ett förordsbeslut

vara av synnerligen begränsat värde. Utsikterna att på grund av

formellt fel vid förordsbeslutets fattande besvärsvägen framkalla ett ändrat

förord måste bedömas som mycket ringa annat än i sällsynta undantagsfall.

Även beträffande instansordningen vid besvär över förord motsätter sig

besvärssakkunniga ändring i den för kommunalbesvär i allmänhet gällande

ordningen och anför.

Förslaget innebär vidare att den särskilda instansordningen — från

sjukvårdsstyrelse direkt till Kungl. Maj:t — bibehålies. Skäl kunna visserligen

anföras för att i fråga om förordsbeslut av sjukvårdsstyrelse i stad

utanför landsting undvika länsstyrelsen som mellaninstans, men detta

önskemål torde knappast göra sig gällande med större styrka på denna

punkt än beträffande andra beslut av sådan sjukvårdsstyrelse, mot vilka

talan föres genom kommunalbesvär. Den för kommunalbesvär gällande

instansordningen torde sålunda kunna tillämpas även beträffande förordsbeslut.

Vad kommittén föreslagit i fråga om kretsen av de besvärsberättigade

vid talan mot beslut om tjänstetillsättningar m. m. kritiseras av besvärssakkunniga

och stadsjuristen i Stockholm.

Besvärssakkunniga framhåller, att därest de sakkunnigas förslag om

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

bibehållande av den i 1940 års sjukhusstadga föreskrivna besvärsrätten

i fråga om tjänstetillsättningar godtages, blir den av kommittén föreslagna

utvidgningen av kretsen av besvärsberättigade icke aktuell. De sakkunniga

yttrar vidare.

Skall däremot kommitténs förslag om införande av kommunalbesvär

beträffande dessa beslut genomföras, kvarstår problemet huru de nu besvärsberättigade

enskilda, som icke äro kommunmedlemmar, framdeles

skola kunna skydda sina intressen. Besvärssakkunnigas majoritet har i

sitt remissyttrande över förslaget till den nuvarande kommunallagen uttalat

sympati för eu generell vidgning av kretsen av besvärsberättigade

vid kommunalbesvär i fråga om beslut i tjänstetillsättningsärende!! till

att omfatta sökande. Skall eu reform i detta avseende genomföras, är

enligt besvärssakkunnigas mening en allmän reform att föredraga framför

en omläggning berörande allenast det kommunala sjukhusväsendet. Här

liksom på andra punkter vilja besvär ssakkunniga understryka önskemålet

om likformighet.

Stadsjuristen i Stockholm ifrågasätter, om den föreslagna utvidgningen

av besvärsrätten till icke kommunmedlemmar har större fog för sig inom

detta kommunala område än inom många andra. Stadsjuristen fortsätter.

Motiveringen för denna utbyggnad av besvärsrätten uppges vara, att det

är ett statsintresse att bestämmelserna om särskilda behörighetsvillkor

för vissa befattningar iakttagas och att den bästa garantien härför är att

alla de, som ha ett verkligt intresse, d. v. s. sökandena till befattningen,

medgivas klagorätt. Betydelsen av denna motivering torde i och för sig

icke böra underskattas. Den torde emellertid beträffande befattningar som

omnämnas i sjukhuslagen icke ha någon större praktisk betydelse i andra

fall än då det gäller tillsättning av läkare vid mindre sjukhem (högst

60 vårdplatser). Alla övriga läkartjänster tillsättas i princip efter förslag

av särskilda sakkunniga och huvudmannen har allenast rätt att antaga

en av tre sökande, som upptagits på förslaget, eller annan sökande, som

någon av de sakkunniga ansett böra erhålla förslagsrum. Om denna bestämmelse

för tillsättningsförfarandet utsträckes att gälla även läkare vid

mindre sjukhem, torde någon ytterligare garanti icke erfordras för att

stadgade behörighetsvillkor vid tillsättning av läkare skola komma att

iakttagas. Beträffande övriga befattningshavare, för vilka uppställts särskilda

behörighetsbestämmelser, torde dessa bestämmelser icke vara andra

än sådana som kommunen i eget intresse och — med hänsyn till att varje

kommunalt beslut måste fylla kravet på ändamålsenlighet — ändock är

skyldig att iakttaga.

Däremot anför Stockholms stads drätselnämnd, att en begränsning av

besvärsrätten till vederbörande kommunala subjekt strider mot den allmänna

principen om intressents besvärsrätt. En sådan begränsning kan

få störande konsekvenser när det gäller befattningshavare i olika kommuner

inom Stor-Stockholmsområdet. Drätselnämnden tillstyrker därför

kommitténs förslag.

De av kommittén föreslagna reglerna för fall då besvärsnämnd tillsatts

av landstingskommun kritiseras av besvärssakkunniga och stadsjuristen

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

i Stockholm. De anser, att de allmänna kommunalrättsliga reglerna om

besvärsnämnd bör gälla även på sjukhuslagstiftningens område. Beträffande

det av kommittén föreslagna förbudet mot talan till besvärsnämnd

i fråga om sjukvårdsstyrelses beslut om tillsättande av läkarbefattning

anför besvärssakkunniga.

Såsom kommittén framhållit, är självfallet behovet av en omprövning

genom besvärsnämnd vid dylika tjänstetillsättningar, där de sökandes

kvalifikationer redan sakkunnigt prövats, mindre än i vanliga kommunala

tjänstetillsättningsärende!!. Emellertid torde icke finnas anledning att genom

en särbestämmelse helt undantaga dessa tjänstetillsättningar från

möjligheten till bedömning i besvärsnämnd. Även i dessa kan någon gång

skäl finnas för klagan till besvärsnämnd.

Liknande uttalande göres av stadsjuristen i Stockholm.

B. Talan mot direktions beslut

Gällande bestämmelser

Rätten till besvär över sjukhusdirektions beslut regleras i sjukhuslagen,

i vars 12 § stadgas, att om ledamot av direktionen eller någon som äger deltaga

i direktionens överläggningar eller vars enskilda rätt beröres av direktionens

beslut förmenar, att sådant beslut ej tillkommit i laga ordning

eller icke åtnöjes med dylikt beslut i fråga rörande sjukvård, läkares tjänsteutövning,

sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden eller entledigande av sådan

personal, må den missnöjde klaga hos medicinalstyrelsen. Över medicinalstyrelsens

beslut får klagan föras hos Kungl. Maj :t.

För Stockholm, Göteborg och Malmö gäller särbestämmelser, innebärande

en något vidgad besvärsrätt. Klagorätt är här, enligt reglerna i 12 § sjukhuslagen,

medgiven jämväl över beslut om antagande av befattningshavare

tillhörande sjukvårdspersonalen.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Angående tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser anför kommittén

följande.

Ifrågavarande besvärsbestämmelser är tämligen unika. I praktiken har de

ofta givit upphov till tolkningssvårigheter. Särskilt har så varit förhållandet

i fråga om möjligheten att i fall, som icke avses i 12 § sjukhuslagen, anföra

besvär enligt landstings- och kommunallagarnas regler. Tvekan har rått

huruvida direktion bör anses som en kommunal nämnd. Härtill torde ha

bidragit att tidigare landshövdingen var självskriven ordförande i direktionen

för varje sjukhus i länet. Enligt kommitténs mening bör det icke

vidare råda någon osäkerhet om att direktion är en rent kommunal nämnd.

Kommunalbesvärsreglerna bör därför också i fortsättningen i princip göras

tillämpliga på direktionsbeslut. Det torde ej heller föreligga något behov av

att i särskilda fall medgiva talan till medicinalstyrelsen. Om det bortses från

besvär grundade på att beslut ej tillkommit i laga ordning — d. v. s. eu av

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

kommunalbesvärsgrunderna — har i praktiken den nuvarande klagorätten

till medicinalstyrelsen enligt sjukhuslagen för länge sedan kommit ur bruk.

I varje fall torde dylika besvär, efter vad kommittén inhämtat, icke ha förekommit

på de sista tio åren. Däremot är besvär, grundade på missförstånd

eller okunnighet om gällande regler, icke ovanliga. Medicinalstyrelsens inflytande

på (ten av huvudmännen bedrivna sjukvården har kommit att allt

mer utövas genom rådgivande och inspekterande verksamhet — en utveckling

som ur skilda synpunkter måste anses synnerligen lyckosam — och

denna styrelsens verksamhet bör med den fasthet, som den kommunala

sjukvårdsorganisationen numera fått, vara tillfyllest för ändamålet.

Om kommunalbesvärsreglerna göres tillämpliga på direktionsbeslut, bör

enligt kommittén samma utvidgning av besvärsrätten till icke-kommunmedlemmar

ske som kommittén föreslagit beträffande sjukvårdsstyrelsers beslut.

Utvidgningen har praktisk betydelse för sjuksköterskor, barnmorskor

och sjukgymnaster d. v. s. de yrkesgrupper för vilka särskilda behörighetsföreskrifter

gäller. Klagan till besvärsnämnd bör också medgivas. Härigenom

öppnas möjlighet för både sjukvårds-, kontors-, ekonomi- och annan underordnad

personal att få besvär sakligt prövade i högre instans. Att bibehålla

särbestämmelser för sjukvårdspersonal i vissa städer anser kommittén ej

böra ifrågakomma. Den nuvarande klagorätten för denna personal ersättes

av klagorätt till besvärsnämnd.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag till reglering av talan mot direktionsbeslut godkännes

av det stora flertalet remissinstanser. Anmärkningar framställes dock av

besvärssakkunniga, svenska lasarettsläkarföreningen samt drätselnämnden

och stadsjuristen i Stockholm.

Besvärssakkunniga diskuterar det i betänkandet gjorda uttalandet att

sjukhusdirektion bör betraktas som en rent kommunal nämnd, varför

kommunalbesvärsreglerna bör principiellt göras tillämpliga på direktionsbeslut

och uttalar att en genomgång av sjukhusdirektions olika beslut bör

komma till stånd i syfte att avgöra i vad mån vissa grupper lämpligen även

framgent böra överklagas genom förvaltningsbesvär.

I övrigt hänvisar besvärssakkunniga till vad de anfört i fråga om talan

mot sjukvårdsstyrelses beslut.

Svenska lasarettsläkarföreningen anser, att den av kommittén föreslagna

ordningen i vissa fall är lämplig. Om emellertid fråga är om direktionsbeslut

som avser spörsmål rörande sjukvård, läkares tjänsteutövning, sjukvårdspersonalens

arbetsförhållanden eller entledigande av sådan personal,

vore det enligt föreningens uppfattning felaktigt att icke medgiva talan till

medicinalstyrelsen. Här gäller, att förefintligheten av besvärsrätt har betydelse

såsom en press på den lägre instansen att förfara riktigt. Föreningen

hemställer förty att den nu gällande ordningen i detta avseende bibehålies.

Kommitténs förslag om beräkning av besvärstid kritiseras av besvärssakkunniga

och drätselnämnden i Stockholm. Mot bakgrund av den kritik

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

dessa remissinstanser riktat mot kommitténs förslag att inrätta en särskild

»sjukhusets anslagstavla» anser instanserna att besvärstiden bör beräknas

på samma sätt som föreslagits gälla för besvär över sjukvårdsstyrelses beslut.

Frågan om besvär srätt över beslut som meddelas av enskild tjänsteman

diskuteras av besvärssakkunniga. De sakkunniga anför.

Sjukvårdsdirektör kan t. ex. tilläggas vissa beslutsfunktioner och läkare

har att meddela beslut om intagning å sjukhus. Enligt allmänna grundsatser

kan talan icke föras mot kommunal tjänstemans beslut, med mindre

uttryckligt stöd härför finnes. Några stadganden av sådant innehåll upptager

förslaget emellertid icke, varför de här åsyftade besluten bliva icke

överklagbara. Då i förevarande förslag regler upptagits, som föreskriva inrättandet

av vissa kommunala befattningar, kunna dock därav föranledda

besvärsfrågor icke förbigås utan måste upptagas till närmare övervägande.

Särskild uppmärksamhet bör bl. a. ägnas läkares beslut om intagning å

sjukhus. Det synes t. ex. kunna ifrågasättas, huruvida överläkares beslut i

fråga om intagning å sjukhus under alla omständigheter böra vara undandragna

besvärsmöjlighet. Den, som får sin ansökan om intagning å sjukhus

avslagen, kan ha ett legitimt intresse av att få läkarens beslut omprövat.

Departementschefen

I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen att de allmänna

kommunala besvärsreglerna bör gälla beträffande sjukvårdsstyrelses och

direktions beslut, om inte särskilda skäl föranleder en särreglering av

besvärsrätten. Jag är också ense med kommittén om att sådana skäl endast

föreligger i fråga om tillsättning av tjänst, för vilken speciella behörighetsvillkor

är uppställda. Däremot är jag såtillvida av annan mening än kommittén,

att jag liksom besvärssakkunniga anser att man om möjligt bör

undvika att tillskapa nya besvärsformer i sjukhuslagen. I den mån man

anser sig böra frångå kommunalbesvärsreglerna, bör därför klagan få föras

till medicinalstyrelsen enligt de vanliga reglerna för förvaltningsbesvär.

Då jag här talat om tjänstetillsättningar, är det givetvis i första hand

sjukhusläkartjänsterna, som jag åsyftar. Vad först beträffar tillsättningen

av överläkare inrymmer det av mig förordade förfarandet intet annat beslut

av sjukvårdsstyrelse än om förord till tjänsten. Det synes mig naturligt,

att sådant beslut inte bör få överklagas på annan än de för kommunalbesvär

gällande grunderna. Meningen är ju, att sjukvårdsstyrelsen skall få

välja bland de sökande som upptagits på förslaget utan att vara bunden av

den ordning vari de placerats med hänsyn till sina medicinska meriter.

I det sammanhanget må även påpekas, att medicinalstyrelsens förslag liksom

hittills skall kunna överklagas till Kungl. Maj:t. Föranleder besvärsprövningen

någon ändring, bör sjukvårdsstyrelsen fa taga ställning till

förordsfrågan på grundval av det ändrade förslaget.

Som jag redan tidigare framhållit, bör sjukvårdsstyrelses beslut angående

tillsättning av annan sjukhusläkare än överläkare lå överklagas till medicinalstyrelsen

genom förvaltningsbesvär. Besvärsprövningen bör därvid även

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1959

kunna avse de sakkunnigas förslag. Under sådana förhållanden föreligger

intet behov av rätt att föra särskild besvärstalan över dylikt förslag. Skulle

medicinalstyrelsen finna av de sakkunniga upprättat förslag böra ändras,

bör styrelsen i allmänhet låta sjukvårdsstyrelsen få tillfälle att uttala sig

om huruvida ändringen föranleder sjukvårdsstyrelsen att frångå sitt tillsättningsbeslut.

Över huvud taget bör medicinalstyrelsen i sin besvärsprövning

— i överensstämmelse med Kungl. Maj :ts praxis vid tillsättning av

överläkare -— tillmäta sjukvårdsstyrelsens ställningstagande största beaktande

och endast i undantagsfall frångå detta. Som jag tidigare sagt är ju

tanken bakom tillsättningsförfarandets utformning den, att huvudmannen

skall ha en verklig valrätt vid tillsättningen av sina egna befattningshavare.

Behörighetsvillkor finns redan nu föreskrivna även för andra tjänster vid

sjukhus än läkartjänster och kan komma att tillskapas för ytterligare

personalkategorier. Den nu diskuterade besvärsrätten till medicinalstyrelsen

bör emellertid vara begränsad till att avse läkartjänster.

Till sist vill jag också något beröra den av besvärssakkunniga i deras

remissyttrande upptagna frågan om besvärsrätt över beslut, som meddelas

av enskild tjänsteman. Då sjukvårdsdirektör, dvs. den högste förvaltningschefen

för sjukhusen i de större städerna, meddelar beslut i ärende, som på

andra håll avgöres av direktion, synes det mig naturligt, att besvär får

anföras över beslutet i den ordning som gäller för besvär över direktions

beslut. I övrigt anser jag det däremot inte påkallat att stadga särskild rätt

att överklaga tjänstemans avgörande.

XIII. Specialmotiveriug till sjukhuslagen

I enlighet med det anförda har sjukhuslagstiftningskommitténs förslag

till sjukhuslag överarbetats inom inrikesdepartementet. Därvid har sådana

detaljbestämmelser utmönstrats, som ansetts kunna meddelas i sjukhusstadga

eller eljest i administrativ ordning, varjämte en begränsning av lagen

vunnits genom att de i kommittéförslaget upptagna bestämmelserna om

sjukvårdsstyrelse och direktion i stor utsträckning ersatts av hänvisningar

till landstings- och kommunallagarna. Jag övergår nu till att behandla de

särskilda bestämmelserna i departementsförslaget till sjukhuslag.

Inledande bestämmelser

1 §•

Denna paragraf motsvarar delvis 1 § i gällande sjukhuslag.

Liksom f. n. skall landstingskommunerna och de därmed likställda städerna

utgöra enheter för sjukvårdens ombesörjande. Detta uttryckes i

1 mom. med att varje landstingskommun och stad som ej tillhör landstingskommun

utgör ett sjukvårdsområde. I den mån en landstingskommun eller

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

landstingsfri stad är för liten för att bilda underlag för en utvecklad specialistvård

kan behovet av sådan vård tillgodoses genom samarbete med annat

sjukvårdsområde. När det gäller de mera exklusiva specialiteterna har

regionvårdsutredningen i sitt i juli 1958 avgivna betänkande (SOU 1958:26)

föreslagit, att sjukvårdshuvudmännen inom vissa regioner regelmässigt

skall samarbeta för att gemensamt kunna tillhandahålla dylik vård.

Såsom framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen under III

och IV skall sjukhuslagen vara tillämplig på all sjukvård på landstingskommunal

och kommunala sjukvårdsanstalter med undantag av vården av

psykiskt efterblivna, för vilka anstaltsvården uteslutande regleras i 1954

års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Nu angivna

begränsning i sjukhuslagens tillämpningsområde har kommit till uttryck

i 3 mom. Det bör emellertid framhållas, att den omständigheten att sjukhuslagen

är tillämplig på viss anstaltsvård givetvis icke innebär, att vården regleras

uteslutande av denna lag. Särskilt må i detta sammanhang erinras om

de viktiga bestämmelserna angående intagning och utskrivning i sinnessjuklagen.

2 §•

De i denna paragraf givna definitionerna har sin motsvarighet i 2 § gällande

sjukhuslag. Beträffande motiveringen må hänvisas till vad som anförts

i den allmänna motiveringen under V.

Trots att landstinget i stort utsträckning bidrager till driftskostnaderna

för akademiska sjukhuset i Uppsala, avses detta icke skola falla under

lagen. Sjukhuset är nämligen att betrakta som ett statligt sjukhus, knutet

som en institution till universitetet.

Lagen är tillämplig även på sjukhus som drivs av flera landstingskommuner

och kan helt eller delvis göras tillämplig på sjukhus, till vilket flera

landstingskommuner lämnar bidrag.

Skyldighet att ombesörja sjukvård

3 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § första stycket i gällande sjukhuslag. Sakinnehållet

i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen under

IV A. Här må endast tilläggas, alt uttrycket »anstaltsvård» som beteckning

för den slutna vården på sjukhus ansetts böra preciseras med hänsyn till

den öppna vård, som också skall meddelas på sjukhus. I paragrafen definieras

därför sluten vård såsom vård vilken fordrar intagning på anstalt.

4 §•

Motsvarighet till denna paragraf saknas i gällande sjukhuslag. En utförlig

motivering har lämnats i den allmänna motiveringen under IV B.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

Anordnande av sjukhus m. m.

5 §•

Paragrafen motsvarar 2 § 2 mom. andra stycket samt 7 § tredje och femte

styckena i gällande sjukhuslag. Sakinnehållet har behandlats i den allmänna

motiveringen under VI. Här må tilläggas, att då i 2, 3 och 6 mom. talas

om att sjukhuset »till huvudsaklig del» är inrättat för viss vård därmed

avses att markera möjligheten att på sjukhuset anordna vårdplatser även

för andra sjuka än dem sjukhuset främst är avsett för. Sålunda kan på tuberkulos-

och epidemisjukhusen anordnas platser för sådana sjuka, som

icke är i behov av den specialvård dessa sjukhus eljest skall meddela, och

vidare kan i mindre utsträckning platser för akutsjukvård ordnas på sjukhem.

6 §.

Paragrafen motsvarar 16 och 18 §§ epidemilagen.

För ordnande av den allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar

indelas riket enligt 16 § epidemilagen i epidemidistrikt. Konungen äger dock

för särskilt fall medgiva, att även stad som tillhör landsting må utgöra eget

epidemidistrikt.

Som synes sammanfaller i princip sjukvårdsområde och epidemidistrikt.

Den enda skillnaden är att även landstingsstad efter Konungens förordnande

kan bilda eget epidemidistrikt. Denna möjlighet utnyttjades tidigare av

flera större städer. Successivt har dessa emellertid återgått till landstingsområdets

epidemidistrikt. Numera betecknar sjukvårdsområde och epidemidistrikt

överallt samma geografiska område. Då det ej heller finns någon

anledning att för framtiden bibehålla en rätt för landstingsstad att bryta

sig ur landstinget för här ifrågavarande ändamål, kan begreppet epidemidistrikt

försvinna och den slutna epidemivårdens handhavande även formellt

hänföras till sjukvårdsområdena.

7 §•

Paragrafen motsvarar 6 § i gällande sjukhuslag. I den nya lydelsen har

emellertid icke medtagits den nuvarande föreskriften om vad tillsynen särskilt

skall avse, nämligen sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

I sakens natur ligger att tillsynen i första hand skall gälla sjukvården

och det följer för övrigt även av instruktionen för medicinalstyrelsen.

Vad beträffar sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden synes det icke

påkallat att särskilt inrikta medicinalstyrelsens tillsyn därpå.

I detta sammanhang må anmärkas, att tillsyn över bl. a. radiologiskt arbete

på sjukhus skall enligt strålskyddslagen den 14 mars 1958 utövas av

en särskild strålskyddsmyndighet och speciella tillsynsmän. Till strålskyddsmyndighet

har förordnats en för ändamålet bildad nämnd under

medicinalstyrelsen, kallad medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd. Be
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

fattningshavare å radiofysiska institutionen vid karolinska sjukhuset

fungerar som tillsynsmän för det radiologiska arbetet. Särskild uppmärksamhet

ägnas därvid arbetsförhållandena för personalen i detta arbete.

8 §•

Paragrafen motsvarar 9 § i gällande sjukhuslag. Dess sakinnehåll har behandlats

i den allmänna motiveringen under VII.

Sjukvårdsstyrelse

9—10 §§.

Dessa paragrafer ersätter i huvudsak 4 och 5 §§ i gällande sjukhuslag

samt 19 § epidemilagen. Utöver vad som upptagits i den allmänna motiveringen

under VIII må följande tilläggas.

När i 9 § 1 mom. första stycket talas om sjukvårdsstyrelse som avses i 53 §

landstingslagen, innefattas däri såväl gemensam hälso- och sjukvårdsstyrelse

som särskild sjukvårdsstyrelse.

Som jag förut sagt, bör regleringen av organisationen och arbetsformerna

för sjukvårdsstyrelse i landstingsfri stad ske genom hänvisning till bestämmelserna

angående kommunens styrelse i kommunallagen eller, beträffande

sjukvårdsstyrelsen i Stockholm, i kommunallagen för Stockholm. Saken

kompliceras emellertid något av att sistnämnda lag inte innehåller bestämmelser

angående antalet ledamöter och suppleanter, vilka som skall

välja dessa och när valförrättningen skall äga rum. I dessa ämnen måste

därför en särreglering ske. Så har skett i 9 § genom att bestämmelserna i

31 § kommunallagen rörande antalet ledamöter och suppleanter, valförsamling

och ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgöring införts

däri och gjorts tillämpliga även beträffande Stockholm. I fråga om tidpunkten

för valförrättningen har det i Stockholm överlämnats åt stadsfullmäktige

att bestämma denna medan för annan landstingsfri stad hänvisning

skett till 33 § kommunallagen.

Val av sjukvårdsstyrelse i stad synes böra förrättas proportionellt under

samma förutsättning som gäller bl. a. vid val av kommunens styrelse och

landstingskommuns sjukvårdsstyrelse. Sådan överensstämmelse kan med

hänsyn till kommunallagarnas utformning i denna del icke uppnås genom

en hänvisning till dessa, varför i 9 § särskilt angetts, under vilken förutsättning

val skall vara proportionellt. Därjämte utsäges, att om förfarandet \>id

sådant val är särskilt stadgat, varmed åsyftas lagen om proportionellt valsätt

vid val inom landsting, kommunalfullmäktige in. m.

På samma sätt som skett i lagen om nykterhetsvård och lagen om socialhjälp

har genom hänvisning till 32—42 §§ kommunallagen de för kommunens

styrelse givna reglerna om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan

av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse, mandattid och av
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

gång, val av ordförande och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde,

beslutförhet och jäv, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll — dock

med vissa lättnader — och reservation, tillkännagivande varest och på vilka

tider framställningar mottages, skriftväxling, vård och förtecknande av

handlingar hörande till arkivet, utseende av kassaförvaltare samt ledamotsansvar

och skadeståndsskyldighet gjorts tillämpliga även på sjukvårdsstyrelsen.

Likaledes har genom hänvisning till 45 § andra och tredje styckena

kommunallagen de för kommunal nämnd gällande bestämmelserna om delegation

in. m. blivit tillämpliga på sjukvårdsstyrelsen.

För Stockholms del har en motsvarande reglering vunnits genom föreskriften,

att i fråga om sjukvårdsstyrelsen skall 51 § kommunallagen för

Stockholm äga tillämpning och därutöver gälla vad stadsfullmäktige med

iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriver. Det sista ledet i denna

föreskrift innebär, att det överlämnas åt stadsfullmäktige att meddela bestämmelser

i de ämnen som icke regleras i nämnda lagrum eller de paragrafer

till vilka hänvisas däri men att, om övriga stadganden i samma lag

ger regler i något av dessa ämnen, stadsfullmäktige har att rätta sina föreskrifter

därefter.

Om landstingskommun och landstingsfri stad eller flera landstingskommuner

eller landstingsfria städer gemensamt driver ett sjukhus, torde ledningen

av sjukhuset likväl i regel kunna utövas av sjukvårdsstyrelserna i

dessa kommuner. Möjlighet bör emellertid finnas att utse en av sjukvårdsstyrelserna

eller särskild styrelse för detta ändamål. På grund härav har i

9 § införts rätt för Kungl. Maj :t att medgiva sådan ordning.

I 19 § epidemilagen stadgas, att ledningen av epidemisjukhusväsendet

inom varje epidemidistrikt tillkommer en epideminämnd. Sådan nämnd

är i landstingskommun sjukvårdsstyrelsen och i stad, som utgör eget epidemidistrikt,

antingen hälsovårdsnämnden eller den sjukvårdsberedning som

avses i sjukhuslagen. Är sjukvårdsberedningen epideminämnd, skall förste

stadsläkaren vara ledamot av nämnden. Såsom under 5 § anförts sammanfaller

numera överallt epidemidistrikt och sjukvårdsområde, varför det

icke vidare är påkallat med två olika beteckningar. Epidemidistrikt kan

sålunda helt utgå. I konsekvens härmed bör även begreppet epideminämnd

försvinna. Det finns icke heller någon anledning att bibehålla den nuvarande

möjligheten för icke-landstingsstad att låta hälsovårdsnämnd ha ledningen

av epidemisjukhusväsendet. Av det föregående har framgått att proportionellt

valsätt skall kunna tillämpas vid val av sjukvårdsstyrelse. Under

sådana förhållanden kan någon självskriven ledamot inte ingå i styrelsen.

Förste stadsläkaren får alltså inte som nu ställning av ledamot vid behandling

av ärenden som avser epidemisjukhusväsendet. Däremot skall han

såsom närmare utvecklats i den allmänna motiveringen kallas till sjukvårdsstyrelsens

sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna men

ej i besluten och få sin mening antecknad till protokollet. Den formella

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959 225

skillnaden i förste stadsläkarens ställning i dessa fall torde sakna praktisk

betydelse.

Vad beträffar sjukvårdsstyrelsens uppgifter har i sjukhuslagen endast

upptagits — förutom stadgandet i 9 § att sjukvårdsstyrelsen utövar ledningen

över den sjukvårdande verksamhet, som avses i sjukhuslagen -— vissa

allmänna bestämmelser i 10 §, innebärande att styrelsen skall följa sjukvårdens

behov och utveckling samt framlägga förslag rörande sjukvården

för landstinget eller stadsfullmäktige, ävensom att styrelsen skall verka för

största möjliga planmässighet i sjukvården. Vad som åsyftas med sistnämnda

skyldighet har utvecklats i den allmänna motiveringen under IV A. Någon

ytterligare precisering av sjukvårdsstyrelsens uppgifter anser jag inte

böra göras i sjukhuslagen. Däremot bör sjukvårdsstyrelsens åligganden närmare

bestämmas i sjukhusstadgan.

Direktion för sjukhus

11—12 §§.

Dessa paragrafer ersätter i huvudsak 10 § i gällande sjukhuslag samt

åtskilliga stadganden i nuvarande sjukhusstadga.

På skäl som anförts i den allmänna motiveringen under VIII har samma

formella tillvägagångssätt använts vid regleringen av direktions organisation

och arbetsformer som vid motsvarande reglering beträffande sjukvårdsstyrelse.

Jag kan därför i stort sett hänvisa till vad jag anfört rörande

9 § och uppehåller mig här endast vid de skiljaktigheter som föreligger mellan

sistnämnda paragraf och de nu ifrågavarande.

Därvid må först framhållas, att eftersom några regler avseende direktion

för landstingssjukhus inte givits i landstingslagen sådana i stället måste intagas

i sjukhuslagen. I den mån avvikelser inte erfordrats från de bestämmelser

i landstingslagen som reglerar landstingskommuns sjukvårdsstyrelse

har hänvisning skett till dessa.

I 11 § 1 mom. anges direktions uppgift till att under sjukvårdsstyrelsen

utöva tillsynen vid och ha ansvaret för förvaltningen av sjukhus. Närmare

föreskrifter om direktions åligganden avses skola upptagas i sjukhusstadgan.

I övrigt innehåller detta moment liksom gällande sjukhuslag bestämmelser,

vilka gör det möjligt att ordna förvaltningen av sjukhus på olika

sätt alltefter föreliggande förhållanden. Sålunda kan direktion vara gemensam

för flera sjukhus. Vidare kan sjukvårdsstyrelsen eller hälsovårdsstyrelse

utgöra direktion, vilket fall närmare behandlats i den allmänna motiveringen

under VIII.

Beträffande 2 mom. må först anmärkas alt, när i första punkten talas om

huvudman, avses därmed landstingskommun, stad som ej tillhör landstingskommun

och kommunalförbund. Det är huvudmannens beslutande organ,

dvs. landsting, stadsfullmäktige eller kommunalförbundsfullmäktige, som

15 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 19

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

har att välja ledamöter och suppleanter i direktion. Det minsta antalet ledamöter

i direktion har i enlighet med kommitténs förslag fastställts till

tre. Med hänsyn härtill erfordras en särskild regel om beslutförhet för det

fall att direktion består av blott tre ledamöter. Sådan regel har upptagits i

5 mom. och givits innehållet, att direktion är beslutför då två ledamöter är

närvarande och ense om beslutet.

Nu gällande sjukhusförfattningar upptager inga andra bestämmelser om

valbarhet till ledamot eller suppleant i direktion än att befattningshavare

vid sjukhus som är redovisningsskyldig för sin befattning diskvalificeras.

En motsvarighet härtill har upptagits i 3 mom., såtillvida att obehörighet

stadgats beträffande befattningshavare i ledningen för sjukhus, som är underställt

direktionen. Som framgår av 13 § ingår i sjukhusledningen sjukhusdirektör,

styresman, chefsläkare och sjukhusintendent. Till samma kategori

räknas också sjukvårdsdirektör, som avses i 14 §. Nu angivna befattningshavare

bör icke heller få deltaga som ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse,

när denna fungerar som direktion. En föreskrift härom har

också intagits i 3 mom. Med de avvikelser som följer av det sagda har de

allmänna valbarhetsreglerna i landstingslagen och kommunallagarna genom

hänvisning gjorts tillämpliga också med avseende på direktion.

Beträffande 4 mom. må nämnas, att hänvisning inte gjorts till de bestämmelser

i landstingslagen och kommunallagen som reglerar val av ordförande

och vice ordförande. Landstinget och stadsfullmäktige får sålunda

själva bestämma hur dessa skall utses.

I 6 mom. har Kungl. Maj :t givits generell befogenhet att medge undantag

från bestämmelserna i paragrafen.

12 § innehåller bestämmelser om kallelse till direktions sammanträden

och närvarorätt vid dessa, vilka bestämmelser behandlats i den allmänna

motiveringen under VIII. Här må framhållas, att någon kallelseskyldighet

icke föreskrivits i fråga om de i andra stycket avsedda befattningshavarna.

Det har förutsatts, att de i första stycket omförmälda befattningshavarna

skall i erforderlig omfattning bekantgöra tidpunkten för direktionssammanträde

och ärenden som skall förekomma därvid. Reglerna i 12 § skall

äga tillämpning även då sjukvårdsstyrelse fungerar som direktion.

Befattningshavare i sjukhusledningen

13 §.

Paragrafen motsvarar 11 § i gällande sjukhuslag och 31 § i nuvarande

sjukhusstadga.

Innehållet i paragrafen har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen

under IX. En närmare reglering av de olika, i paragrafen nämnda

befattningshavarnas åligganden bör göras i sjukhusstadgan.

14 §.

Paragrafen ersätter 6 och 7 §§ samt delvis 8 och 10 §§ reglementet för

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj. ts proposition nr 19 år 1959

Stockholms stads sjukhus ävensom motsvarande bestämmelser i reglementena

för Göteborg och Malmö. Beträffande motiveringen må hänvisas till

vad som anförts under IX.

Läkare

15 §.

Paragrafen motsvarar 2 § 2 mom. tredje stycket och 17 § samt delvis 13

och 16 §§ i gällande sjukhuslag.

Innehållet i paragrafen är huvudsakligen behandlat i den allmänna motiveringen

under X. I fråga om sjukhusläkarnas ställning i den slutna och

öppna vården må också hänvisas till vad som anförts under IV B.

16 §.

Paragrafen motsvarar delvis 13 och 16 §§ i gällande sjukhuslag. Motivering

har jag tidigare lämnat under X.

17 §.

Paragrafen ersätter 14 §, delvis 16 § och 17 § i gällande sjukhuslag. Beträffande

motiveringen må hänvisas till vad jag anfört under X. Ytterligare

regler angående förfarandet vid tillsättning av sjukhusläkare avses skola

inflyta i sjukhusstadgan.

18 §.

Motsvarighet till denna paragraf saknas i gällande sjukhuslag. Motivering

har lämnats under X.

19 §.

Paragrafen motsvarar 29 § i gällande sjukhusstadga.

Den rätt till avstängning av läkare från utövning av tjänsten, som tilllägges

medicinalstyrelsen i paragrafen, utgör ett komplement till de befogenheter

i disciplinärt avseende som tillkommer styrelsen enligt dess instruktion.

I överensstämmelse med vad besvärssakkunniga förordat under

remissbehandlingen har paragrafen anpassats efter motsvarande bestämmelser

i verksstadgan.

Under remissbehandlingen har vissa kommunala organ i Stockholm, Göteborg

och Malmö samt svenska stadsförbundet anfört, att läkarna vid

fel eller försummelse, som icke avser läkarkonstens utövning, bör vara

underkastade de disciplinära bestämmelserna i det för tjänsten gällande

tjänstereglementet. Med anledning härav vill jag framhålla, att tjänstereglementet

måste anses gälla subsidiärt i förhållande till medicinalstyrelsens

instruktion och nu ifrågavarande stadgande. I den mån ett felaktigt förfarande

från läkares sida icke är av beskaffenhet att höra upptagas av medicinalstyrelsen,

skall alltså åtgärder vidtagas enligt tjänstereglementet. I

sak delar jag den av nämnda remissinstanser uttalade meningen. Eu lämplig

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

avgränsning av medicinalstyrelsens befogenheter i förevarande hänseende

bör göras i instruktionen för styrelsen eller eljest i administrativ ordning.

Övrig personal

20 §.

Paragrafen motsvarar 7 § första stycket p. 1 i gällande sjukhuslag.

Vilken personal som — utöver befattningshavarna i ledningen och läkarpersonalen

■— skall finnas på sjukhus, bör inte regleras i sjukhuslagen.

I den mån anledning är att meddela särskilda föreskrifter härom, bör sådana

liksom f. n. upptagas i sjukhusstadgan. Det blir därigenom möjligt

att smidigt anpassa bestämmelserna efter utvecklingen. Redan nu förekommer,

som sjukhuslagstiftningskommittén påpekat, flera personalkategorier,

vilka svårligen låter sig inordna i någon av de i sjukhusstadgan

nämnda kategorierna. Så är förhållandet med exempelvis kuratorerna och

sjukhusfysikerna. I sjukhuslagen bör sålunda endast stadgas, att förutom

befattningshavarna i ledningen och läkare skall vid sjukhus finnas anställd

den personal, som i övrigt erfordras för att god vård skall kunna meddelas

på sjukhuset.

Intagning på sjukhus m. m.

21—23 §§.

22 § 2 mom. 3) och 23 § saknar motsvarighet i gällande sjukhuslagstiftning.

22 § 3 mom. innebär en utbyggnad av en föreskrift i 21 § reglementet

för Stockholms stads sjukhus. I övrigt står motsvarighet till förevarande

paragrafer att finna i 19 § 1 mom. i gällande sjukhuslag, i 23 §

1 inom., 45 § 5 mom., 53 § 5 mom. och 56 § 1 mom. sjukhusstadgan samt

i 104 § sinnessjukstadgan.

Sakinnehållet i paragraferna har behandlats i allmänna motiveringen

under XI. Här må ytterligare endast erinras om att intagning på sjukhus

och utskrivning därifrån icke regleras enbart i sjukhuslagen. I sinnessjuklagen

ges sålunda viktiga regler i dessa avseenden. Till intagning anmälda

vårdbehövande bör givetvis intagas i den ordning deras vårdbehov betingar.

Bestämmelser härom torde böra inflyta i sjukhusstadgan.

Vårdavgift m. m.

24 §.

Paragrafen motsvarar 20 § i gällande sjukhuslag.

Första stycket har avfattats så, att det skall bli möjligt för sjukhushuvudmännen

att uttaga ersättning även för öppen vård. Därvid har begreppet

legosängsavgift utbytts mot vårdavgift. Hänvisningen till socialhjälpslagen

och barnavårdslagen åsyftar 24 § respektive 62 § i nämnda lagar, enligt

vilka stadganden vårdtaxa kan fastställas av Konungen.

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

De fall som avses i tredje stycket då vård och underhåll skall åtnjutas

kostnadsfritt anges i 23 § epidemilagen och 4 § lagen angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar. Genom att i sjukhuslagen stadgas att

vårdavgift icke skall uttagas i dessa fall kan tredje stycket i 23 § epidemilagen

utgå och någon ändring erfordras icke i lagen angående åtgärder mot

utbredning av könssjukdomar.

25 §.

Denna paragraf ersätter 45 § 1—4 mom. sjukhusstadgan. Nuvarande

bestämmelser i ämnet är synnerligen detaljerade och till stor del även föråldrade.

De har i förslaget avsevärt nedskurits och moderniserats. I sak har

bestämmelsernas betydelse reducerats genom den allmänna sjukförsäkringens

genomförande. De är numera av intresse endast för dem som är utförsäkrade

samt för patienter på enskilda och halvenskilda rum.

Med paragrafen avses att fastslå vilka ekonomiska förpliktelser en intagen

patient har. Huvudmannen äger sålunda icke ålägga dessa längre

gående förpliktelser än lagen medger. Däremot är huvudmannen icke

tvungen att utkräva vad en sökande enligt lagen är förpliktad till utan kan,

helt eller delvis, avstå därifrån.

Såsom allmän princip har synts böra gälla, att vårdavgiften skall inbetalas

i förskott för minst 15 dagar eller ansvarsförbindelse lämnas för sagda

avgift.

Då skyndsam intagning är av nöden, måste självfallet avsteg göras från

regeln, om så erfordras, och sålunda intagning ske utan förskottsbetalning

eller ansvarsförbindelse. I så fall bör dock patienten icke kunna göra anspråk

på att bli intagen annorstädes än på allmän sal.

26 §.

Paragrafen ersätter 21 § i gällande sjukhuslag.

Beträffande första och andra styckena må hänvisas till vad som anförts

i allmänna motiveringen under X. Sakinnehållet i tredje stycket har behandlats

i den allmänna motiveringen under IV B.

Särskilda bestämmelser

27 §.

Paragrafen motsvarar 109 § sinnessjukvårdsstadgan.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Med hänsyn till att det här är fråga om sjuka, vilka i sinnessjuklagens

mening är intagna på mentalsjukhus, har kommittén ansett sig icke kunna

förbigå ifrågavarande vårdform i den nya lagen. Några detalj föreskrifter

angående verksamheten föreslås dock icke utan det bör vara tillfyllest, att

medicinalstyrelsen bemyndigas fastställa plan för verksamheten och all

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

meddela i övrigt erforderliga föreskrifter. För statens sinnessjukhus gäller

i förevarande hänseende i 89—91 §§ sinnessjukvårdsstadgan meddelade

bestämmelser.

Inom mentalsjukvården förekommer även s. k. hjälpverksamhet; för den

i anslutning till statens sinnessjukhus bedrivna hjälpverksamheten gäller

93—99 §§ sinnessjukvårdsstadgan. Då denna verksamhet helt är att hänföra

till öppen vård och i och för sig icke behöver bedrivas i anslutning

till sjukhus, har den icke synts kommittén böra regleras i sjukhuslagen.

Remissyttrandena

Medicinalstyrelsen anser det vara önskvärt att sjukhuslagen — i huvudsaklig

analogi med förevarande paragrafs bestämmelser om kontrollerad

familjevård — lämnar möjlighet att framdeles anordna en till sjukhuset

ansluten hemsjukvård. Sådan bedrives i anslutning till sjukhusen i bl. a.

U. S. A. och Finland. Enligt styrelsen torde det kunna antagas, att denna

vårdform även kommer att prövas i de större städerna i vårt land. Organisatoriskt

brukar sådan hemsjukvård innefatta en central på sjukhuset

ledd av särskild läkare, vilken har till förfogande biträdande läkare eller

samarbetar med privatpraktiserande läkare, som ställer sig till förfogande

för uppgiften. — I detta sammanhang framhåller styrelsen, att det hade

varit önskvärt att lagstiftningen redan nu kunnat vidgas att omfatta all

sådan verksamhet som för närvarande eller i en nära framtid kan komma

att utövas vid sjukhusen. Styrelsen fortsätter.

Styrelsen avser härvid i första hand sjukhusets förebyggande medicinska

funktioner nu ett frivilligt åtagande — men som med lika stort skäl som

den öppna vården vid sjukhusen påkallar landstingens och med dessa jämställda

städers huvudmannaskap liksom också de vid sjukhusen anställda

läkarnas medverkan. Vidare finner styrelsen det önskvärt att huvudmannens

skyldighet att vid sjukhus vidtaga åtgärder för skadades och sjukas

återförande till arbetslivet genom medicinska åtgärder — rehabilitering —

hade fastslagits i annan form än det i kommentarerna gjorda visserligen

värdefulla uttalandet att sådan rehabilitering ingår i sjukvården. Det kan

även övervägas om ej sjukhusets uppgift att verka för medicinsk upplysning

bland såväl de sjuka som inom sjukvårdsområdet i allmänhet också borde

ha givits ett lämpligt uttryck.

Också kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket berör

dessa frågor. Kommittén framhåller, att det skulle vara önskvärt att möjligheterna

prövas till komplettering av lagen i fråga om vissa av de arbetsuppgifter

i en allmän hälso- och sjukvårdsorganisation vari sjukhusen

medverkar eller bör medverka. Kommittén anför som exempel hälsovårdsupplysning,

den förebyggande vården och rehabiliteringen, eventuellt även

hemsjukvården.

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1959

Departementschefen

I fråga om den kontrollerade familjevården är jag ense med kommittén

att en allmän bestämmelse härom bör ingå i den nya sjukhuslagen och att

det bör ankomma på medicinalstyrelsen att meddela detalj föreskrifter för

verksamheten.

Vad beträffar de av medicinalstyrelsen och kommittén för översyn av

hälso- och sjukvården i riket framförda önskemålen att sjukhuslagen skall

utformas så att den blir tillämplig även på hemsjukvård, förebyggande

vård och hälsovårdsupplysning, är jag av den uppfattningen att tillräckligt

underlag ännu icke finnes för att nu i sjukhuslagen införa särskilda bestämmelser

härom.

Jag har redan i den allmänna motiveringen under IV A betonat värdet

av rehabiliteringsverksamheten. I den män vård på sjukhus erfordras härför,

omfattas också nämnda verksamhet av vårdskyldigheten enligt sjukhuslagen.

Någon vtterligare skyldighet med avseende på rehabiliteringen finner

jag f. n. icke möjligt att fastslå i lagen.

28 §.

De regler i lagförslaget som meddelas för landsting och städer utanför

landsting bör i tillämpliga delar gälla även övriga kommuner. 4 §, som handlar

om skyldighet att meddela öppen vård på sjukhus, kan dock helt undantagas.

Ytterligare undantag från lagens tillämpning bör kunna meddelas av

Kungl. Maj :t.

Vidare bör möjlighet öppnas för vederbörande kommun att anförtro uppgiften

som sjukvårdsstyrelse och direktion åt redan befintlig nämnd i stället

för att tillsätta särskilda sådana. Olika kombinationer är härvidlag tänkbara.

Den enklaste förvaltningsordningen vinnes dock, om både sjukvårdsstyrelse-

och direktionsfunktionerna uppdrages åt samma organ. I så fall

behöver sjukhuslagens bestämmelser för direktion tillämpas endast i den

mycket begränsade utsträckning som anges i It § 3 mom och 12 §.

29 §.

Motsvarighet till de i paragrafen intagna bestämmelserna är att finna

i 14 § 1 mom. och 27 § i gällande sjukhuslag. Bestämmelserna i tredje och

fjärde momenten innebär dock en nyhet.

Vid de landstingskommunala eller kommunala sjukhus, där undervisning

av blivande läkare eller barnmorskor bedrives eller avses skola bedrivas,

måste möjlighet finnas för Kungl. Maj:t att meddela undantag från

vissa av sjukhuslagens bestämmelser, eftersom de viktigaste läkarbefattningarna

där uppehälles av befattningshavare i statens tjänst och sålunda

icke tillsättes i sjukhuslagens ordning, över huvud synes alla bestämmelser

som gäller läkartjänsters karaktär och tillsättning böra vara dispensabla

vid sjukhus av detta slag; så har l. ex. inrättats särskilda forsknings
-

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

läkartjänster, vilka icke har någon direkt motsvarighet i lagförslaget. De

paragrafer i förslaget, från vilka undantag bör kunna medges, är sålunda

15—18.

I och för sig vore det icke tekniskt omöjligt att låta den nu föreslagna

undantagsordningen även gälla Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund.

I så fall skulle dock dispensrätten behöva utvidgas att omfatta även vissa

andra bestämmelser. Såsom anförts i den allmänna motiveringen under III.

har jag dock i likhet med kommittén ansett mest praktiskt att för detta

sjukhus tills vidare bibehålies särskilt av Kungl. Maj,t utfärdat reglemente.

De undantagsbestämmelser, som det här kan bli fråga om, bör sammanföras

i en särskild administrativ författning. För närvarande är dessa bestämmelser

delvis mycket svårtillgängliga och framgår stundom endast genom

studium av de föreliggande avtalen mellan Kungl. Maj :t och vederbörande

huvudman.

Det förekommer, att landsting övertager driften av militära sjukhus,

och i framtiden kan det bli fråga om att så sker även med statliga sinnessjukhus.

I dylika fall uppkommer ofta behov av särskilda övergångsbestämmelser.

Framför allt kan sådana bli erforderliga i fråga om ordningen för

personalens tillsättande. Med hänsyn härtill föreslås i tredje momentet rätt

för Kungl. Maj :t att på huvudmans begäran medgiva de avvikelser som

huvudmannaskapets övergång påkallar. Avvikelserna bör dock hållas inom

så snäv ram som möjligt. Särskilda reglementen för dylika sjukhus bör ej

heller komma i fråga.

För vården av epileptiker har en viss särreglering gjorts, nämligen genom

kungörelsen den 6 juni 1957 (nr 469) om epileptikeranstalter. I den mån

dessa anstalter över huvud taget faller under sjukhuslagen, skall denna

vara tillämplig allenast i den utsträckning nämnda kungörelse eller däremot

svarande bestämmelser icke uttömmande reglerat de i lagen behandlade

frågorna.

30 §.

Paragrafen ersätter besvärsbestämmelserna i 12 § i gällande sjukhuslag

samt 30 § och 48 § 2 mom. i nuvarande sjukhusstadga.

Sakinnehållet i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen

under XII.

31 §.

Motsvarighet till denna paragraf saknas för närvarande.

För läkare, sjuksköterskor och andra yrkesutövare, som är att hänföra

till medicinalpersonal, gäller särskilda bestämmelser om tystnadsplikt beträffande

patients enskilda förhållanden. För vissa grupper av medicinalpersonal

— läkare, tandläkare, sjuksköterskor och barnmorskor — är dessa

föreskrifter meddelade av Kungl. Maj :t, för andra åter av medicinalstyrelsen

i dess egenskap av chefsmyndighet för ifrågavarande personal. Vid sjukhusen

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

233

är det emellertid icke endast medicinalpersonal — dvs. läkare, husmoder och

sjukvårdspersonal — som i sin tjänst kan få kännedom om förhållanden

av här angiven natur utan även befattningshavare, som tillhör andra personalkategorier,

samt sjukvårdsstyrelsernas och direktionernas ledamöter.

För dessa saknas speciella föreskrifter om tystnadsplikt. I vad gäller dem

som är att anse som ämbetsmän i strafflagens mening — hit är bland annat

de valda förtroendemännen att hänföra — föreligger dock otvivelaktigt

en tystnadsplikt, vars åsidosättande kan medföra ansvar enligt 25 kap. 3 §

strafflagen. Sålunda anses av allmänna grundsatser följa, att ämbetsman,

även då uttrycklig föreskrift icke meddelats, har tystnadsplikt beträffande

innehållet i allmän handling som är hemlig. Sjukjournalerna på sjukhusen

är att anse som allmänna handlingar men får å andra sidan, jämlikt 14 §

lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar, icke utlämnas till envar. Ett yppande av uppgift ur

allmän handling för annan än den, till vilken handlingen enligt lagen må

utlämnas, är sålunda icke tillåtet. De sjukdomsuppgifter, som kan komma

till de anställdas eller förtroendemännens kännedom på ett sjukhus, torde

som regel vara nedtecknade i någon sjukjournal eller annan allmän handling

och sålunda underkastade tystnadsplikt. Även yppandet av sådan uppgift

om patients sjukdom eller enskilda förhållanden i övrigt, som icke är

hämtad ur en allmän handling, måste anses otillåtet. Om än i dylikt fall

bestraffning icke kan ske enligt 25 kap. 3 § strafflagen, torde vederbörande

få anses ha åsidosatt vad honom enligt »tjänstens beskaffenhet» åligger,

vilket straffas såsom tjänstefel enligt 4 § samma kapitel. Tystnadsplikt

kan givetvis även åligga en ämbetsman på grund av instruktion eller särskild

föreskrift, muntlig eller skriftlig. Ett åsidosättande av sådan tystnadsplikt

kan medföra ansvar enligt 25 kap. 3 § strafflagen.

Vad nu anförts gäller endast dem som är att anse såsom ämbetsmän. För

de befattningshavare som icke fyller detta krav — hit torde höra viss biträdespersonal

— är frågan om tystnadsplikt helt beroende av de instruktioner

och föreskrifter som meddelats från överordnades sida. Åsidosättande

av sådan tystnadsplikt kan enligt gällande bestämmelser icke beivras inför

domstol.

Det är uppenbarligen angeläget att tystnadsplikt i fråga om patienters

enskilda förhållanden iakttages även av de stora personalgrupper och de

förtroendemän, som är knutna till sjukhusen, utan att tillhöra medicinalpersonalen.

För detta ändamål är det önskvärt, att tystnadsplikten framgår

av en för envar klar och tydlig bestämmelse och icke, såsom för närvarande

delvis är fallet, behöver härledas från allmänna överväganden

av mer eller mindre svårtillgänglig natur. Med hänsyn härtill har i förevarande

paragraf införts generell föreskrift med förbud för ledamot och

suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion ävensom vid sådant organ

eller vid sjukhus anställd befattningshavare att till obehörig yppa något om

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1959

patients sjukdom eller personliga förhållanden i övrigt, om vilka han i sin

nämnda egenskap erhållit kunskap.

Det har inte ansetts erforderligt, att i sjukhuslagen stadga straff för

åsidosättande av tystnadsplikten. Som framgår av vad jag förut anfört

kan sådan förseelse i de allra flesta fall straffas enligt allmänna strafflagen

och i föreliggande förslag till brottsbalk är straffansvaret utvidgat till

att omfatta alla befattningshavare i allmän tjänst. För tiden innan en dylik

utvidgning genomförts torde möjligheten att inskrida med disciplinära åtgärder

mot befattningshavare, som icke nu faller under strafflagens ifrågavarande

bestämmelser, vara tillfyllest.

32 §.

Paragrafen motsvarar närmast 22 § i gällande sjukhuslag.

Övergångsbestämmelser

Den nya sjukhuslagen bör träda i kraft den 1 januari 1960.

I punkten 1 har upptagits förutom dagen för ikraftträdandet och en allmän

bestämmelse att hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse

i den nya lagen skall avse denna, ett bemyndigande för Kungl.

Maj:t att förordna att den nya lagen icke skall vara tillämplig beträffande

sjukvårdsanstalt vid ålderdomshem. Motiven för detta bemyndigande framgår

av vad som anförts i den allmänna motiveringen under V.

Motivering till punkten 2 har lämnats i den allmänna motiveringen under

VI.

Val av ledamöter och suppleanter i de kommunala organ, som regleras

i den nya lagen, nämligen sjukvårdsstyrelse i annan kommun än landstingskommun

och direktion, bör ske första gången under 1959. En bestämmelse

härom har upptgits i punkten 3. Mandatperioden för dessa ledamöter

och suppleanter kan då börja den 1 januari 1960 och sålunda sammanfalla

med vad som i regel gäller för övriga kommunala nämnder.

Sakinnehållet i punkten 4 har behandlats i den allmänna motiveringen

under X.

I punkten 5 har intagits en bestämmelse för Stockholms stads överläkare,

vilka för närvarande tillsättes på 6-årsförordnanden. Det har synts

mest lämpligt att denna anställningsform bibehålies för de överläkare som

anställts före lagens ikraftträdande och att sålunda nya 6-årsförordnanden

kan komma ifråga för dessa överläkare så länge parterna önskar.

De förordnanden såsom biträdande lasarettsläkare eller motsvarande,

som för närvarande innehaves av underläkare, bör upphöra snarast efter

lagens ikraftträdande, så att kåren i sin helhet kan bli tillsatt enligt den

nya ordningen. De förordnanden, som gäller vid ikraftträdandet, bör få

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

äga bestånd till dess det grundläggande underläkarförordnandet utlöpt.

Det bör sålunda icke vara möjligt att förlänga förordnandet som biträdande

lasarettsläkare genom att meddela vederbörande förnyat förordnande som

underläkare. Detta regleras i punkten 6.

Punkten 7 föranledes av, att läkare av här ifrågavarande slag hädanefter

alltid skall tillsättas tills vidare. Denna nya bestämmelse bör ej inverka på

de läkare som redan tillsatts för viss tid.

XIV. Ändringar i epidemilagen

Den nya sjukhuslagen föranleder vissa ändringar i epidemilagen. Sålunda

ersättes 16—20 §§ epidemilagen av 6 § sjukhuslagen. Den omständigheten

att epidemivårdanstalt kan inrättas som avdelning av lasarett bör medföra

tillägg i 23 § epidemilagen och slopandet av begreppen epidemidistrikt

och epideminämnder kräver jämkningar i 23 a § och 26 § 2 mom. samma

lag. Motiven till dessa ändringar har utvecklats i den allmänna motiveringen

under III, IV A och VI samt i specialmotiveringen till sjukhuslagen

under 5, 6 och 9—10 §§.

I anslutning till de nu berörda ändringarna i epidemilagen bör också en

anpassning av lagen ske till den nya hälsovårdsstadgan. Enligt denna utgår

begreppet hälsovårdsområde i nu gällande hälsovårdsstadga och vad som

sägs om sådant område skall i fortsättningen avse kommun. Till följd härav

bör jämkningar vidtagas il §, 5 § 1 inom., 9 §, 10 § 1 inom. samt 12, 15

och 23 a §§ epidemilagen. Vidare kan 22, 30, 31 och 33 §§ samma lag utgå.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till lag angående ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

XV. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda

inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

1) sjukhuslag; samt

2) lag om ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr hMl).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Johnny Sköldvall

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1

Författningsförslag..................................................... 3

Förslag till sjukhuslag................................................ 3

Förslag till lag om ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443)........ 16

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 december 1958........................ 20

I. Inledning..................................................... 20

II. Översikt och allmänna synpunkter................................ 22

III. Sjukhuslagstiftningens utformning................................ 35

IV. Omfattningen av landstingens vårdskyldighet....................... 44

A. Sluten vård............................................... 44

B. Öppen vård............................................... 68

V. Sjukvärdsanstalter som bör omfattas av lagstiftningen................ 98

VI. Olika slag av sjukhus........................................... 108

VII. Anordnande av sjukhus......................................... 115

VIII. Förvaltningsorganen........................................... 120

A. Sjukvårdsstyrelse.......................................... 120

B. Direktion................................................. 125

IX. Sjukhusens dagliga ledning...................................... 132

A. Större sjukhus............................................. 133

B. Medelstora och mindre sjukhus............................... 145

C. Särskilda chefstjänster i städer utanför landsting............... 151

X. Sjukhusens läkare............................................. 155

A. Allmänna bestämmelser..................................... 155

1. Olika slag av läkartjänster................................ 155

2. Inrättande av läkartjänster............................... 162

3. Rätt till särskilda ersättningar............................ 164

4. Tjänsteförening och enskild praktik........................ 168

B. Tillsättning av överläkare................................... 175

C. Tillsättning av biträdande överläkare......................... 179

D. Tillsättning av sjukstuguläkare.............................. 182

E. Tillsättning av sjukhemsläkare............................... 185

F. Tillsättning av underläkare.................................. 185

G. Tillsättning av extra läkare.................................. 190

H. Konsultläkare............................................. 191

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1959

237

XI. Intagning och utskrivning av patienter. .

XII. Besvär.............................

A. Talan mot sjukvårdsstyrelses beslut

B. Talan mot direktions beslut.......

XIII. Specialmotivering till sjukhuslagen.....

Inledande bestämmelser..............

Skyldighet att ombesörja sjukvård. . . .

Anordnande av sjukhus m. m.........

Sjukvårdsstyrelse...................

Direktion för sjukhus................

Befattningshavare i sjukhusledningen..

Läkare.............................

Övrig personal......................

Intagning på sjukhus m. m...........

Vårdavgift m. m.....................

Särskilda bestämmelser..............

Övergångsbestämmelser..............

XIV. Ändringar i epidemilagen.............

X V. Departementschefens hemställan........

199

209

209

217

220

220

221

222

223

225

226

227

228

228

228

229

234

235

235

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:137 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Mcij.ts proposition angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, man. s. 11 i texten
  2. 2LU 1959:7 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till sjukhuslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten