Sök i Ratio Lex

Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde fattade beslut

52 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 49 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:23, Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde fattade beslut

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

1

Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens

yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens år 1958 vid

dess fyrtioandra sammanträde fattade beslut; given

Stockholms slott den 19 december 1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens

yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde

fattade beslut.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1958 antagna

konventioner och rekommendationer, nämligen konventionen (nr 110) angående

anställningsförhållanden för plantagearbetare jämte den därtill anslutna

rekommendationen (nr 110) i samma ämne samt konventionen (nr

111) angående diskriminering i fråga om anställning och sysselsättning samt

den därtill anslutna rekommendationen (nr 111) i samma ämne. Ratificering

från svensk sida av de båda konventionerna avstyrkes. Rekommendationerna

anses icke böra föranleda någon åtgärd.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 december

1958.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för civildepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet

Nilsson, vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens

år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Organisationens beslutande församling — den internationella arbetskonferensen

— som sammanträder minst en gång varje år,1 har enligt artikel

19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess

dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet

resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras

av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation,

avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men utan

den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest

beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex.

då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en resolution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av

ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och rekommendationer

vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande

av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare

skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om

de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndighet,

samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss

konvention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirektör

avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende

å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens

bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning,

administrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med an
1

Under år 1958 höll Internationella arbetskonferensen två sammanträden, det 41 :a

och det 42 :a. Vid 41 :a sammanträdet behandlades vissa sjöfartsfrågor. De därvid antagna

besluten kommer att sedermera i annat sammanhang föreläggas riksdagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

givande tillika av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ratificeringen

av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer

med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar

i rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande

eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner

och rekommendationer, som beslutes av Internationella arbetsorganisationen,

har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån

(art. 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två officiella

exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen konvention

eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare

samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas Förenta

Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen

i art. 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens fyrtioandra sammanträde hölls i Geneve

under tiden den 4—26 juni 1958. I sammanträdet deltog representanter

för 73 av organisationens 80 medlemsstater, av vilka det stora flertalet

sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud

från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidan. Sverige deltog i sammanträdet

med en fullständig delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar

och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie

»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen:
I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning

av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning (andra behandling).

V. Plantagearbetares anställningsförhållanden (andra behandling).

VI. Organisation av företagshälsovård (första behandling).

1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 18 april 1958 liade att deltaga i konferensen från

svensk sida utsetts

såsom regeringsombud: f. d. generaldirektören Wilhelm Björck och statssekreteraren

i socialdepartementet Ernst Michanek samt såsom experter kanslirådet i samma departement

Lars-Åke Åström, förste kanslisekreteraren i departementet Sten-Eric Heinrici,

ledamoten av riksdagens andra kammare Ingemund Bengtsson och byrådirektören hos arbetarskyddsstyrelsen

Signe Holst;

för arbetsgivarna: såsom ombud direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar

Bergenström samt såsom experter professorn Sven Forssman och direktörerna i samma

förening Gunnar Lindström och Sven Hydén;

för arbetarna: såsom omhud Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén samt

såsom experter ombudsmännen i Landsorganisationen Edvard Vilhelmsson och Ture Flybo

samt sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Per-Erik Hönquist.

Därjämte hade sekreteraren i Landsorganisationen Thorbjörn Carlsson utsetts att i

egenskap av tolk biträda arbetarnas ombud och experter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

VII. Fiskares arbetsförhållanden (första behandling).

VIII. Arbetstid (allmän diskussion).

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella

arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1959; budgeten fastställdes

till 8 529 857 U. S. dollar.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna IV

och V på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med art. 19 av

Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,

nämligen

1) Konvention (nr 110) angående anställningsförhållanden för plantagearbetare,

2) Rekommendation (nr 110) angående anställningsförhållanden för plantagearbetare,

8) Konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning,

4) Rekommendation (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning.

Texterna till konventionerna och rekommendationerna torde få såsom

bilagor (Bilagor A—D) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga (Bilaga E) lämnas en förteckning över samtliga vid konferensen

antagna resolutioner.

Konvention (nr 110) och rekommendation (nr 110) angående anställningsförhållanden

för plantagearbetare

Ifrågavarande konvention och rekommendation har varit föremål för behandling

vid två på varandra följande arbetskonferenser. Fn första diskussion

rörande dessa båda instrument ägde sålunda rum år 1957 och ledde

efter ytterligare överväganden vid 1958 års konferens till instrumentens antagande.

Konventionen antogs av konferensen med 171 röster mot 35 och 26 nedlagda

och rekommendationen med 218 röster mot 0 samt 7 nedlagda. De

svenska regerings- och arbetarombuden röstade för såväl konventionen som

rekommendationen, medan arbetsgivarombudet röstade mot konventionen

men för rekommendationen.

Beträffande innehållet i konventionen må följande anmärkas.

I inledningen till konventionen uttalas att det befunnits önskvärt antaga

ett instrument i syfte att påskynda tillämpningen med avseende å plantager

av vissa bestämmelser i befintliga konventioner i avbidan på en mera allmän

ratificering av dessa konventioner samt tillämpningen av däri intagna

bestämmelser å alla av nämnda konventioner omfattade personer ävensom

i syfte att till plantager utsträcka tillämpningen av vissa för närvarande därå

icke tillämpliga instrument.

Konventionen består av 14 delar. För att medlemsstat skall kunna ratificera

konventionen kräves, att staten tillämpar konventionens allmänna bestäm
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

5

melser samt uppfyller de förpliktelser som angives i följande tre delar, nämligen

de som berör löner, organisationsrätt och kollektiv förhandlingsrätt

samt arhetsinspektion. Därutöver skall ratificerande medlemsstat uppfylla

bestämmelserna i minst två av övriga delar, nämligen de som behandlar

anställning och rekrytering samt migrerande arbetare, arbetsavtal och avskaffande

av straffpåföljder, semester, veckovila, skydd vid havandeskap

och barnsbörd, ersättning för olycksfall i arbete, föreningsfrihet, bostäder

samt hälso- och sjukvård.

Den till konventionen anslutna rekommendationen behandlar

yrkesutbildning, löner, lika lön, arbetstid och övertid, välfärdsanordningar,

förebyggande av olycksfall, ersättning för olycksfall i arbete, ersättning för

yrkessjukdomar, social trygghet samt arhetsinspektion.

Yttrande

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i avgivet

yttrande över ifrågavarande konvention och rekommendation funnit det

uppenbart, att dessa båda instrument saknar omedelbart intresse för Sveriges

vidkommande. Med hänsyn härtill anser delegationen det uteslutet för

vårt land att förverkliga konventionens innehåll eller rekommendationens

anvisningar genom lagstiftning eller på annat sätt. Konventionen kan därför

icke rimligen ratificeras av Sverige och vad rekommendationen beträffar

påkallar icke heller denna någon åtgärd från svensk sida.

Delegationen anser sig likväl böra framhålla, att det icke är utan sin moraliska

betydelse, att Internationella arbetsorganisationens strävanden på

förevarande område vinner stöd från alla till organisationen hörande stater.

Det är mot bakgrunden av dessa överväganden som de svenska regeringsombudens

ställningstagande till förmån för antagandet av dessa instrument

måste bedömas.

Departementschefen

Till vad delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anfört

kan jag ansluta mig. Jag anser följaktligen, att konventionen inte bör

ratificeras av Sverige och att ej heller rekommendationen bör föranleda någon

åtgärd från svensk sida.

Konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering

i fråga om anställning och yrkesutövning

Sedan förevarande fråga varit föremål för en första behandling vid arbetskonferensens

40 :e sammanträde (1957), varvid till grund för diskussionen

lades de synpunkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater

— bland dem Sverige — å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat frågeformulär,

hade ärendet uppförts på dagordningen för 1958 års arbetskonferens

för slutligt avgörande.

Inför det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet framlades

av arbetsbyrån efter konsultation av medlemsstaterna utarbetade för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

slag till konvention och rekommendation i ämnet. Dessa förslag togs till utgångspunkt

för utskottets förhandlingar.

Beträffande innehållet i konventionen må följande anmärkas.

Varje stat, som ratificerar den nya konventionen sådan den slutligt antagits,

skall förbinda sig att utforma och tillämpa en nationell politik, avsedd

att genom metoder, anpassade efter landets förhållanden och praxis, främja

likställdhet med avseende å möjligheter och behandling i fråga om anställning

och yrkesutövning i syfte att avskaffa varje diskriminering i nämnda

hänseende (art. 2). För detta ändamål skall ratificerande stat genom metoder,

anpassade efter landets förhållanden och praxis, söka få till stånd samverkan

med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer ävensom med

andra berörda organ i syfte att främja godtagande och tillämpning av denna

politik, utfärda sådana lagar och stödja sådana undervisningsprogram som

må vara ägnade att trygga ifrågavarande politiks godtagande och tillämpning,

upphäva alla lagbestämmelser och ändra administrativa föreskrifter och

praxis, vilka är oförenliga med politiken, fullfölja nämnda politik såvitt avser

anställning, som är underkastad nationell myndighets omedelbara kontroll

samt sörja för att nämnda politik tillämpas inom den yrkesväglednings-,

yrkesutbildnings- och arbetsförmedlingsverksamhet, som bedrives under ledning

av statlig myndighet (art. 3). Konventionen stadgar vidare, att åtgärder

riktade mot den som är skäligen misstänkt för eller invecklad i en för rikets

säkerhet skadlig verksamhet, icke skall anses såsom diskriminering, under

förutsättning att vederbörande äger anföra besvär hos ett i enlighet med

nationell praxis upprättat organ (art. 4). Särskilda skydds- eller biståndsåtgärder,

avsedda att tillgodose det speciella behovet hos personer, vilka

av sådana skäl som kön, ålder, invaliditet, försörjningsbörda eller social eller

kulturell nivå allmänt erkännes vara i behov av särskilt skydd eller

bistånd, skall icke anses såsom diskriminering. Innan beslut i sådant hänseende

fattas skall dock i vissa fall de mest representativa arbetsgivar- och

arbetarorganisationernas mening inhämtas (art. 5). Slutligen föreskriver

konventionen (art. 6), att ratificerande stat skall tillämpa densamma på

utanför moderlandet belägna områden i enlighet med bestämmelserna i Internationella

arbetsorganisationens stadga. Begreppet »diskriminering» definieras

i konventionen såsom avseende varje åtskillnad, uteslutning eller

företräde på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell

härstamning eller socialt ursprung, som har till följd, att likställdhet

med avseende å möjligheter eller behandling i fråga om anställning eller

yrkesutövning omintetgöres eller beskäres. Konventionen äger tillämpning

å tillträde till yrkesutbildning, till anställning och till skilda yrken ävensom

å anställningsvillkor (art. 1).

Rekommendationen angiver de områden inom vilka staterna bör

tillämpa en politik av icke-diskriminerande natur ävensom de principer som

bör vara vägledande för de offentliga myndigheterna, arbetsgivarna och arbetarna

samt deras respektive organisationer. Bland de i rekommendationen

uppräknade tillämpningsåtgärderna må särskilt nämnas upprättandet av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

7

lämpliga organ för att främja politikens tillämpning inom alla områden av

offentlig och privat anställning samt en hänvisning till den år 1949 av arbetskonferensen

antagna reviderade konventionen angående migrerande arbetare

och den därtill anslutna rekommendationen.

Konventionen antogs av konferensen med 189 röster mot 24 och 13 nedlagda

och rekommendationen med 212 röster mot 0 och 11 nedlagda. Av de

svenska ombuden röstade regerings- och arbetarombuden för antagandet

av såväl konventionen som rekommendationen, medan arbetsgivarombudet

röstade mot konventionen och nedlade sin röst beträffande rekommendationen.

Yttranden

Över ifrågavarande konvention och rekommendation har yttrande inhämtats

från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet. Delegationen

har i sin tur hört socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens

utlänningskommission, överstyrelsen för yrkesutbildning, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens

centralorganisation (TCO).

Yttranden över konventionen. Socialstyrelsen erinrar att styrelsen

tidigare avgivit yttrande över vissa av arbetsbyrån utarbetade förslag till

konvention och rekommendation i ämnet. Styrelsen ställde sig därvid positiv

till de ledande principerna i de då föreliggande förslagen till konvention

och rekommendation.

Vid 1958 års arbetskonferens underkastades, framhåller styrelsen, förslagen

en översyn inom ett särskilt utskott, där förslagen i ett par betydelsefulla

avseenden skärptes. Sålunda hade i det ursprungliga, år 1957 framlagda

konventionsförslaget under art. 1 visserligen upptagits diskriminering på

grund av kön bland övriga otillåtna diskrimincringsgrunder men i art. 6

hade utsagts, att frågan om lika lön för män och kvinnor vid arbete av samma

värde behandlas i 1951 års konvention angående lika lön och därför icke

berörs av den föreliggande konventionen.

Styrelsen erinrar vidare att utskottsarbetet vid 1958 års konferens inleddes

av ett uttalande från Förenta Nationernas representant, som underströk

Förenta Nationernas intresse av utskottets arbete och erinrade, att de föreslagna

instrumenten hade studerats av Commission on Human Rights, av

Commission on the Status of Women och av United Nations Subcommission

on the Prevention of Discrimination and Protection of Minorities. Han fäste

kommitténs uppmärksamhet på de synpunkter, som framförts av dessa

organ, särskilt uppfattningen hos eu majoritet bland medlemmarna av Commission

on the Status of Women att införandet av art. 6 i den föreslagna

konventionen skulle kunna hindra genomförandet av likalönsprincipen.

Under den allmänna diskussionen i utskottet framfördes yrkanden om slopande

av förslagets art. (i och dess ersättande med en bestämmelse rörande

kolonialländer. För det ursprungliga förslaget om att konventionen ej skulle

upptaga kön som diskriminationsgrund anfördes bland annat, alt skälen för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

förbigåendet av kvinnor i fråga om anställning och sysselsättning i allmänhet

låg på det sociala och ekonomiska planet, medan diskrimination av de

andra angivna grunderna bottnade i hat och fördomar. Det anfördes också,

att fastslåendet av likalönsprincipen i denna konvention skulle få till konsekvens,

att många medlemsstater som helhjärtat accepterade konventionen

i övrigt, skulle av denna anledning anse sig förhindrade att ratificera densamma.

Inom utskottet godkändes uteslutningen av den ursprungliga art.

6 med 238 röster mot 208, medan 21 röster nedlades.

Från debatten i konferensens plenum förtjänar nämnas, fortsätter socialstyrelsen,

att från nederländskt regeringshåll beklagades, att konventionen,

som i övrigt kunde vinna full anslutning, också innehåller likalönsprincipen.

Ehuru Nederländerna också stödde denna princip, hade det ännu icke

varit möjligt att realisera den i praktiken, då det alltjämt fanns vissa skillnader

i lönerna för män och kvinnor. Nederländerna skulle rösta för konventionens

antagande men kunde inte ratificera den, förrän likalönsprincipen

realiserats i det egna landet. Intressant är också, att en representant

för den engelska regeringen uttalade, att man inte kunnat gå med på intagandet

av kön som en grund för diskrimination, vilken ståndpunkt »i

mera allmänna uttryck» förklarades så, att man haft vissa betänkligheter

mot att acceptera bestämmelser, som kunde innebära visst deltagande från

statens sida i bestämmandet av arbetarnas villkor. I vederbörlig ordning

skulle man emellertid undersöka problemen mot bakgrunden av en sympatisk

inställning till konventionen, för vars godkännande den engelska

delegationen komme att rösta. Regeringsrepresentanten för Nya Zeeland

förklarade däremot, att han på grund av likalönsprincipen fann sig tvungen

att nedlägga sin röst, då landet icke kunnat ratificera 1951 års konvention

om lika lön.

Vid sidan av den nu behandlade frågan om likalönsprincipen är, framhåller

socialstyrelsen vidare, de övriga ändringarna i 1957 års förslag —

ehuru i och för sig viktiga — ej av samma betydelse ur svensk synpunkt.

I art. 3 b) har ålagts medlemsstaterna förpliktelse ej bara såsom det ursprungliga

förslaget angav att stödja sådana undervisningsprogram som må

vara ägnade att trygga den ifrågavarande antidiskriminatoriska politikens

godtagande och tillämpning utan också att utfärda lagar för att trygga eu

dylik politik. Styrelsen ifrågasätter, om en dylik förpliktelse kan anses tillfullo

uppfylld genom nu gällande lagbestämmelser. Strafflagens 11 kap. 7 §

tar enligt sakens natur icke sikte på diskriminering i fråga om anställning

eller sysselsättning, och veterligen icke heller något annat lagrum. En sådan

reglering torde närmast böra ske i samband med en revision av RF § 16.

Socialstyrelsen erinrar härefter att styrelsen i sitt tidigare yttrande funnit

konventionstexten närmast giva vid handen, att under konventionen

skulle falla ej bara arbetsanställda utan också fria företagare, vid vilket

förhållande styrelsen ansåg sig böra ställa i fråga, om konventionen kunde

utan vidare tillstyrkas med hänsyn till de särskilda bestämmelser, som gäller

utlännings rätt att här förvärva fastighet eller idka gruvdrift, att idka

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

handel eller annat näringsyrke, att vara delaktig i handelsbolag, att ge offentlig

föreställning in. m.

Sammanfattningsvis framhåller socialstyrelsen, att de grundsatser, som

formulerats i konventionen, väl överensstämmer med principerna i Declaration

of Philadelpliia 1944 och Universal Declaration of Human Rights, som

1948 antagits av Förenta Nationernas generalförsamling. Idéinnehållet i

konventionen är av den allmänmänskliga natur, att konventionen väl förtjänat

att vinna det stöd, som en oförbehållsam ratifikation från svensk

sida kunnat utgöra. Det är därför att beklaga, att konventionen fått en sådan

utformning, att en dylik ratifikation med därav följande förpliktelser

ej kan tillstyrkas. De anförda betänkligheterna med avseende å speciell lagstiftning

i konventionens principiella anda samt dess tillämplighet ej bara

i fråga om arbetsanställda utan även beträffande fria företagare torde få

anses vara av sådant art, att de skulle ha kunnat undanröjas. Likalönsprincipen,

som konventionen i dess slutliga utformning fastslår, är däremot

enligt styrelsens mening ett hinder för ratifikation. Principens genomförande

och upprätthållande hör i Sverige samman med löneprisbildningen i

övrigt, och enligt svensk uppfattning ligger löneprisbildningen inom kompetensen

för parterna på arbetsmarknaden utan inblandning från statsmakternas

sida. Det måste konstateras, att det inom stora områden av arbetsmarknaden

ännu finns betydande skillnader i fråga om löner för män

och kvinnor. Det är att märka, att såvitt framgår av förarbetena till konventionen

något diskriminerande syfte ej behöver föreligga för att löneolikheterna

skall anses otillåtna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anmärker, att i konventionens slutliga utformning

den i ett tidigare utarbetat förslag till konvention intagna artikeln 6

angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde utgått, vilket

enligt styrelsens uppfattning icke har någon betydelse, emedan ifrågavarande

artikel endast hänvisade till den år 1951 antagna likalönskonventionen.

Beträffande ändringarna i övrigt vill styrelsen endast framhålla, att formuleringen

av artikel 4 på ett klarare och mera otvetydigt sätt än förslaget,

utsäger att åtgärder riktade mot den som är skäligen misstänkt för eller

invecklad i en för rikets säkerhet skadlig verksamhet icke skall anses som

diskriminering, under förutsättning att han äger anföra besvär hos ett i

enlighet med nationell praxis upprättat organ. Genom denna formulering

har väsentligt ökade garantier skapats mot feltolkningar och missbruk, vilket

är av synnerligen stor betydelse.

Styrelsen har intet att erinra mot konventionen.

Statens utlunningskommission erinrar, att enligt IG § utlänningslagen

arbetstillstånd må förbindas med de föreskrifter, som finnes erforderliga.

Jämlikt 9 § samma lag må uppehållstillstånd begränsas till att avse uppehåll

endast inom viss del av riket samt förbindas med de föreskrifter, som i

i övrigt finnes erforderliga. Dylika till uppehålls- och arbetstillstånd knutna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

föreskrifter, som oftast föranledes av säkerhetsintressen kan givetvis innebära

en begränsning i vederbörades möjligheter att utöva sitt yrke. Ifrågavarande

tillstånd meddelas av utlänningskommissionen och någon besvärsrätt

för utlänningen föreligger icke. Det må dock nämnas, att ett uppehållstillstånd,

som innebär rätt att vistas allenast inom en kommun eller

ett landsfiskalsdistrikt icke kan givas längre giltighetstid än ett år utan

utlänningsnämndens medgivande. Beslut om uppehålls- och arbetstillstånd

kan sålunda innebära en diskriminering av vederbörande utlänning utan

att denne har rätt att besvära sig över beslutet på sätt som förutsättes i

artikel 4.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar bl. a., att enligt vad styrelsen

kan bedöma synes icke klart framgå, vilka medborgare — utöver svenska

-— som avses bli berörda av konventionen respektive rekommendationen.

Då det gäller intagningen av elever i svenska yrkesskolor, skiljer man enligt

gällande praxis mellan utlänningar bosatta i Sverige och andra utlänningar,

som rent tillfälligt uppehåller sig här. Det synes enligt överstyrelsens

uppfattning inte möta något hinder att ratificera konventionen, därest denna

avser förutom svenska medborgare jämväl allenast här bosatta utlänningar.

Dock torde böra tilläggas, att utlänningar för närvarande endast i undantagsfall

vinner inträde på de tekniska läroverken, ett förhållande som sammanhänger

med den mycket stora platsbrist som sedan länge varit rådande

vid dessa.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att konventionen genom den mångfald

diskrimineringsgrunder, som upptagits i densamma, kommit att beröra

även frågor, som i Sverige traditionellt liandlägges av parterna på arbetsmaiknaden.

Hit hör först och främst den s. k. likalönefrågan. Föreningen

erinrar om att vårt land icke ansett sig kunna ratificera den av Internationella

arbetskonferensen antagna konventionen nr 100 i samma fråga,

främst av den anledningen att ratificering av konventionen skulle innebära

ett frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens

parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar

träffa överenskommelse om löneförhållanden. Samma hinder

för ratificering föreligger uppenbarligen för nu ifrågavarande konvention.

Vidare framhåller föreningen, att konvention nr 111 synes äga tillämpning

ej blott å anställda utan även å fria yrkesutövare. Härigenom kan

konventionens bestämmelser komma i konflikt med gällande regler angående

bl. a. utlännings rätt att här i landet förvärva fastighet, idka gruvdrift

eller handel eller vara delägare i handelsbolag. Även detta förhållande

synes utgöra hinder för ratificering av konventionen.

Landsorganisationen hänvisar i sitt yttrande inledningsvis till den i konventionens

art. 1, mom. 1, intagna definitionen av begreppet diskriminering

samt framhåller att enligt mom. 2 i samma artikel med diskriminering

beträffande rätten till anställning likställes bl. a. sådan åtskillnad i avse
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1959

11

ende å anställningsvillkoren, vilken icke är grundad på för anställningen

enligt dennas natur erforderliga personliga kvalifikationer.

Enligt Landsorganisationens mening torde hinder för Sverige att ratificera

konventionen över huvud endast kunna ifrågasättas beträffande diskriminationsgrunden

»kön» i vad denna avser icke blott själva rätten till anställning

utan också anställningsvillkoren. Enligt det av Landsorganisationen

tillstyrkta förslag som förelädes årets arbetskonferens upptogs visserligen

»kön» som allmän diskriminationsgrund, men beträffande rätten till

lika lön för män och kvinnor upptogs i en särskild artikel en hänvisning

till likalönekonventionen av år 1951 (»Equal remuneration for men and

women workers for work of equal value is dealt with in the Equal Remuneration

Convention, 1951, and is therefore not dealt with in this Convention»).

Konferensen beslöt emellertid att denna artikel skulle utgå ur

konventionen, vilket innebär att olika behandling av män och kvinnor

i princip anses utgöra diskrimination ej blott i vad fråga är om rätten till

anställning utan också, därest arbetet är likvärdigt, i fråga om lönevillkorens

reglering.

Huruvida under sådana förhållanden svensk ratificering av konventionen

är möjlig blir, fortsätter Landsorganisationen, beroende av vilka förpliktelser

som konventionen medför för de svenska statsmakterna att genomföra

bestämmelsernas tillämpning. Härom gäller bl. a. de enligt organisationens

mening vagt utformade reglerna i artiklarna 2 och 3.

Med bestämmelsen i art. 3 om »metoder anpassade efter landets förhållanden

och praxis» torde ha avsetls att möjliggöra en ratificerbar reglering

antingen genom lagstiftning eller genom avtal. Vilket regleringsalternativ

som än väljes synes emellertid en statlig intervention i syfte att åvägabringa

anställningsvillkorens reglering enligt konventionens principer komma

att betyda ett ingripande i lönesättningen, vilket de svenska arbetsmarknadsparterna

avvisar för den enskilda arbetsmarknadens vidkommande.

Vad angår möjligheten att ratificera på grundval av kollektivavtal

bar Landsorganisationen konsekvent tagit avslånd från ett sådant system,

men även om systemet godkändes, skulle man ju därmed inte ha frånkoinmit

statens konventionsenliga skyldigheter att öva inseende över att kollektivavtalens

innehåll icke i något avseende innebure diskrimination i

den mening detta begrepp enligt konventionen måste tolkas i vad fråga är

om anställningsvillkorens reglering för män och kvinnor.

Landsorganisationen beklagar den vid årets konferens beslutade ändring,

varigenom hänvisningen till likalönekonventionen uteslöts. Detta beslut betyder

i realiteten att en ratificering av den nu remitterade konventionen

indirekt innebär eu ratificering även av likalönekonventionen, eu åtgärd

som organisationen för sin del i yttranden 1951 och 1955 avstyrkte — självfallet

icke på grund av några betänkligheter mot ett likalönesystem utan

endast på grund av sitt principiella avvisande av statlig inblandning i arbetsmarknadsorganisationernas

verksamhet och därvid särskilt i regleringen

av intressetvister. Organisationen är icke beredd att uppgiva denna princi
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

piella inställning, vilket skulle kunna få återverkningar i andra och större

sammanhang än det mera begränsade varom nu är fråga.

Ehuru Landsorganisationen, såsom framgått, håller för sannolikt att i

och med utelämnandet av hänvisningen till likalönekonventionen ratifikationshinder

föreligger i vad fråga är om remitterade konventionen, kan detta

dock icke anses uppenbart med hänsyn till oklarheten vilka konkreta förpliktelser

en ratifikation pålägger medlemsstaterna. Organisationen föreslår

därför att regeringen utnyttjar sin möjlighet att inhämta Internationella

arbetsbyråns utlåtande i ämnet.

TCO utvecklar i sitt yttrande i huvudsak samma synpunkter som

Landsorganisationen samt hävdar att därest man önskar vidhålla den inställning,

som bl. a. arbetsmarknadsorganisationerna hittills hävdat och

när man icke ansett sig kunna ratificera 1951 års konvention angående lika

lön, synes icke heller den nu aktuella konventionen kunna ratificeras av

Sverige.

Yttranden över rekommendationen. Socialstyrelsen framhåller,

att styrelsen i tidigare avgivet yttrande över förslag till rekommendationen

framställt vissa erinringar beträffande i rekommendationen anvisade åtgärder,

avseende arbetsmarknadsparternas inbördes och rent interna förhållanden

ävensom beträffande den för svensk tradition främmande rekommenderade

åtgärden att förbinda tillgodonjutandet av statsanslag till kommunala

eller enskilda ändamål med villkor, att diskriminering ifråga om

anställning eller sysselsättning ej får förekomma. I samma yttrande erinrades

också i sammanhang med den bestämmelse, som motsvarar punkten

8 i den antagna rekommendationen, om att Sverige icke ratificerat Migration

för Employment Convention (revised), 1949. Vid 1958 års kommittéarbete

tillfördes rekommendationstexten på arbetarrepresentanternas förslag

bestämmelser under punkten 4, enligt vilka lämpliga organ, om möjligt

med biträde av rådgivande kommittéer av viss sammansättning skall

inrättas, med uppgift ej bara att propagera för de vägledande principerna

i instrumenten utan också att pröva och undersöka samt förlika i sådana

fall, där klagomål anförs angående diskriminering, ävensom att avge yttrande

eller fatta beslut rörande sättet för rättelse. I allt fall för svenska

förhållanden synes rekommendationen i detta avseende vara föga relevant.

Arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning har

intet att erinra mot rekommendationen, medan Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen och TCO anser, att densamma ej nu påkallar

någon åtgärd från svensk sida.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har beträffande

konventionen anfört följande.

Det förslag till konventionstext, som behandlades vid 1957 års arbetskonferens

innehöll en artikel 6 av följande lydelse: »Lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde behandlas i konventionen angående lika

lön, 1951, och omfattas därför icke av denna konvention.» Vid 1958 års ar
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

betskonferens beslöt man emellertid att stryka nämnda artikel, vilket innebär,

att olika behandling av män och kvinnor i princip anses utgöra diskrimination

ej blott i vad fråga är om rätten till anställning utan också, därest

arbetet är likvärdigt, i fråga om lönevillkorens reglering. Detta beslut betyder

i själva verket, att en ratificering av nu ifrågavarande konvention

angående diskriminering indirekt innebär en ratificering även av konventionen

angående lika lön. Ratificering av sistnämnda konvention avvisades

år 1952 av statsmakterna, framför allt med hänsyn till att en sådan

åtgärd skulle innebära ett frångående av den hittills allmänt godtagna

principen om rätt för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från

statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om

löneförhållanden (prop. nr 47/1952, andra lagutskottets utlåtande nr 21/

1952).

Såsom framgår av remissyttrandena har, anmärker delegationen vidare,

flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig beträffande uteslutningen av

artikel 6 ur konventionen, funnit denna åtgärd utgöra hinder för en svensk

ratifikation. Enligt Landsorganisationens mening är det emellertid icke uppenbart,

att ett dylikt hinder föreligger med hänsyn till oklarheten rörande

de konkreta förpliktelser som en ratifikation ålägger medlemsstaterna. Organisationen

bär därför föreslagit, att Internationella arbetsbyråns utlåtande

i ämnet inhämtas.

Med anledning härav har delegationen under hand hemställt om arbetsbyråns

yttrande. Byrån har därvid anfört följande.

I artikel 1, inom. 1 a) av ifrågavarande konvention definieras »diskriminering»

såsom »varje åtskillnad .. . på grund av. . . kön . . . som har till

följd att likställdhet med avseende å . . . behandling i fråga om anställning

eller yrkesutövning... beskäres». I mom. 3 av samma artikel definieras

»anställning» och »yrkesutövning» såsom innefattande »anställningsvillkor».

Frågan om lika lön faller därför inom konventionens tillämpningsområde.

Arten av de förpliktelser ratificerande stat har att iakttaga med avseende

å diskriminering i fråga om fastställande av lönesatser framgår av artikel 2.

Staten har att »genom metoder anpassade efter landets förhållanden och

praxis främja likställdhet med avseende å . . . behandling i fråga om anställning

och yrkesutövning i syfte att avskaffa varje diskriminering i

nämnda hänseende». I artikel 3, inom. a)—d), finnes en förteckning över de

olika slag av åtgärder, genom vilka ratificerande medlemsstat må främja

lika behandling; sådana åtgärder skall vidtagas »genom metoder anpassade

efter landets förhållanden och praxis».

Av det anförda följer att 1958 års konvention angående diskriminering

kräver av ratificerande stat att den skall fullfölja en politik, som främjar

lika behandling, varvid dock valet av de metoder som härvidlag kan komma

ifråga ävensom tidpunkten för dessa metoders förverkligande överlämnas

åt regeringen att bedöma. Anmärkas bör att 1951 års likalönekonvention

under vissa omständigheter förpliktar ratificerande stat att icke blott främja

utan även säkerställa tillämpningen av principen om lika lön.

Även om, såsom synes framgå av arbetsbyråns ovan refererade uttalande,

sannolikheten talar för att medlemsstat kan ratificera konventionen och

först därefter börja tillämpa metoder i syfte att verka för likalöneprinci
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

pens genomförande, finner delegationen redan av den anledningen, att nämnda

princip icke fullständigt genomförts på det statliga löneområdet i vårt

land, en ratificering av konventionen från svensk sida icke kunna komma

till stånd.

Delegationen anmärker vidare att socialstyrelsen och Svenska arbetsgivareföreningen

ifrågasatt, huruvida icke konventionen äger tillämpning ej

blott å anställda utan även å fria yrkesutövare. En sådan tolkning av konventionen

skulle leda till konflikt med de särskilda bestämmelser, som gäller

utlännings rätt att här förvärva fastighet eller idka gruvdrift, att idka

handel eller annat näringsyrke, att vara delaktig i handelsbolag, att ge offentlig

föreställning in. in. Även dessa förhållanden har förefallit nämnda

remissinstanser utgöra ratifikationshinder.

Med anledning härav framhåller delegationen, att vederbörande konferensutskott

enade sig om att i protokollet från utskottets förhandlingar införa

en anteckning av följande lydelse: »Inom utskottet rådde enighet därom,

att åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av nationell härstamning

avser åtskillnader mellan medborgare i ratificerande land, vidtagna på

grund av utländsk börd eller födelse i utlandet.»

Härigenom synes klarlagt att konventionen icke avses att omfatta utländska

medborgare i ratificerande land och att sålunda de av socialstyrelsen

och arbetsgivareföreningen framförda erinringarna icke kan betraktas

som ratifikationshinder.

Därmed synes också de invändningar som utlänningskommissionen anfört

gentemot artikel 4 falla.

Under åberopande av det anförda måste delegationen avstyrka att konventionen

ratificeras av Sverige. Samtidigt kan delegationen icke underlåta att

uttrycka sitt beklagande av att denna betydelsefulla konvention, som otvivelaktigt

är förtjänt av största möjliga anslutning från Internationella arbetsorganisationens

medlemsstater, erhållit en sådan utformning att en ratificering

från svensk sida icke är möjlig.

Vad slutligen beträffar rekommendationen finner delegationen

i likhet med flertalet remissinstanser densamma icke nu böra föranleda någon

åtgärd.

Departementschefen

Den konvention om vilken här är fråga ger uttryck för grundsatser som

sedan länge varit allmänt omfattade i vårt land. Något hinder för ratifikation

från svensk sida skulle heller knappast föreligga, om inte konventionstexten

vid den slutliga behandlingen i ett avseende fått en utformning, som

för Sveriges -—- liksom för flera andra staters -— vidkommande förorsakar

svårigheter med hänsyn till den i dessa länder gällande principen om arbetsmarknadsparternas

frihet att utan statlig inblandning träffa överenskommelser

i lönefrågor. Såsom delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet framhåller torde nämnda princip inte låta sig förena med

de förpliktelser att främja lika lön för män och kvinnor, som en ratifika
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

15

tion av konventionen skulle ålägga statsmakterna. Motsvarande gäller i

fråga om 1951 års konvention angående lika lön, vilken på grund härav

inte ratificerats av Sverige. Ehuru jag finner det mycket önskvärt, att Sverige

genom att ratificera den nu förevarande konventionen kunde ge uttryck

för sin fulla anslutning till de däri upptagna grundsatserna, anser jag mig

av de förut anförda skälen inte kunna tillstyrka svensk ratifikation av densamma.

Vad beträffar rekommendationen finner jag i likhet med flertalet av de

remissorgan, som yttrat sig över densamma, att den inte nu bör föranleda

någon åtgärd.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition

med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,

av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1958

vid dess fyrtioandra sammanträde antagna konventioner och

rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Veronika Nissen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Bilaga A

Konvention (nr 110) angående anställningsförhållanden

för plantagearbetare

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 4 juli 1958 till sitt fyrtioandra sammanträde,

och övervägt frågan om anställningsförhållanden för plantagearbetare,

vilken utgör den femte punkten på sammanträdets dagordning,

och funnit att det — såsom en undantagsåtgärd i syfte att påskynda

tillämpningen med avseende å plantager av vissa bestämmelser i befintliga

konventioner i avbidan på en mera allmän ratificering av dessa konventioner

samt tillämpningen av däri intagna bestämmelser å alla av

nämnda konventioner omfattade personer ävensom i syfte att till plantager

utsträcka tillämpningen av vissa för närvarande därå icke tillämpliga

konventioner — är önskvärt att för angivna ändamål antaga ett instrument
samt

beslutat, att detta instrument skall taga form av en internationell

konvention,

antager denna den tjugoandra dagen i juni månad år nittonhundrafemtioåtta

följande konvention, som må benämnas »konvention angående plantager,

1958» (Plantations Convention, 1958).

Del I. Allmänna bestämmelser

Artikel 1

1. Med uttrycket »plantage» förstås i denna konvention varje inom tropiskt

eller subtropiskt område beläget jordbruksföretag, i vilket avlönad arbetskraft

regelmässigt sysselsättes och varest i kommersiellt syfte följande

produkter odlas eller framställas, nämligen kaffe, te, sockerrör, gummi, bananer,

kakao, kokosnötter, jordnötter, bomull, tobak, textilfibrer (sisal, jute

och hampa), citroner, palmolja, kinabark eller ananas. Konventionen omfattar

icke familjeföretag eller mindre företag, vilkas produktion är avsedd för

den lokala marknaden och i vilka avlönad arbetskraft icke regelmässigt sysselsättes.

2. Varje medlem, för vilken denna konvention är i kraft må, efter samråd

med de mest representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationerna, där

sådana finnas, utsträcka konventionen till att avse andra plantager genom

att

a) till den i mom. 1 av denna artikel intagna förteckningen foga en eller

flera av följande produkter, nämligen ris, cikoria, kardemumma, geranium

och pyrethrum eller andra produkter;

b) till plantager, som avses i mom. 1 av denna artikel foga där icke angivna

slag av företag, vilka enligt nationell lagstiftning och praxis äro att anse

som plantager;

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

och skall medlemmen i den årliga redogörelsen rörande konventionens tilllämpning

enligt artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens stadga

redovisa varje i detta syfte vidtagen åtgärd.

3. Med hänsyn till tillämpningen av denna artikel slcall uttrycket »plantage»

normalt innefatta den första behandlingen av plantagens produkt eller

produkter.

Artikel 2

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att tillämpa

dess bestämmelser å samtliga plantagearbetare utan åtskillnad med avseende

å ras, hudfärg, kön, trosbekännelse, politisk åskådning, nationalitet, socialt

ursprung, stamtillhörighet eller medlemskap i fackförening.

Artikel 3

1. Varje medlem, för vilken denna konvention är i kraft, skall

a) tillämpa

i) del I;

ii) delarna IV, IX och XI;

iii) minst två av delarna II, III, V, VI, VII, VIII, X, XII och XIII; samt

iv) del XIV;

b) om medlemmen från sitt godtagande av de ur konventionen härrörande

förpliktelserna undantagit en eller flera delar i en vid ratifikationshandlingen

fogad förklaring angiva vilken eller vilka delar som sålunda undantagits.

2. Varje medlem, som avgivit i mom. 1 b) av denna artikel avsedd förklaring,

skall i sina årliga redogörelser enligt artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens

stadga lämna uppgift angående framsteg, som må ha

gjorts med avseende å tillämpningen av den eller de undantagna delarna.

3. Varje medlem, som ratificerat denna konvention men enligt bestämmelserna

i föregående mom. från ratifikationen undantagit någon eller några

av konventionens delar, må därefter underrätta Internationella arbetsbyråns

generaldirektör om att medlemmen godtager de ur konventionen härrörande

förpliktelserna med avseende å någon eller några av tidigare undantagna delar;

sådant godtagande skall anses såsom integrerande del av ratifikationen

och medföra med desamma identiska rättsverkningar från och med dagen

för underrättelsens delgivande.

Artikel 4

I enlighet med artikel 19 mom. 8 av Internationella arbetsorganisationens

stadga skall denna konvention i intet fall betaga därav berörda arbetare de

förmånligare villkor, som genom lag, skiljedom, sedvänja eller avtal blivit

dem tillförsäkrade.

Del II. Anställning och rekrytering samt migrerande arbetare

Artikel 5

Med hänsyn till tillämpningen av denna del av förevarande konvention innefattar

uttrycket »rekrytering» varje förrättning, som företages i syfte att

förskaffa sig eller annan arbetskraft, vilken icke frivilligt erbjuder sina

tjänster å arbetsstället, en offentlig byrå för emigration eller arbetsförmedling

eller eu byrå, som ledes av en arbetsgivarorganisation och övervakas av

vederbörande myndighet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 23

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Artikel 6

Rekryteringen av en familjs överhuvud skall icke anses innebära rekrytering

jämväl av någon annan medlem av familjen.

Artikel 7

Ej må någon person eller sammanslutning bedriva yrkesmässig rekrytering,

med mindre den därtill erhållit tillstånd av vederbörande myndighet

och endast rekryterar arbetare åt en offentlig förvaltning eller åt en eller

flera särskilda arbetsgivare eller sammanslutningar av arbetsgivare.

Artikel 8

Ej må arbetsgivare, ombud för arbetsgivare, organisationer av arbetsgivare,

organisationer som subventioneras av arbetsgivare, ombud för arbetsgivarorganisationer

eller ombud för organisationer, som subventioneras av arbetsgivare,

bedriva rekrytering utan att därtill hava erhållit tillstånd av vederbörande

myndighet.

Artikel 9

1. Rekryterade arbetare skola föras inför eu offentlig tjänsteman, som

skall försäkra sig om att lagstiftningen rörande rekrytering blivit iakttagen

och särskilt att arbetarna icke blivit underkastade olagligt tvång eller rekryterats

på bedrägligt sätt eller genom misstag.

2. Rekryterade arbetare skola föras inför sådan tjänsteman så nära rekrvteringsstället

som är möjligt och lämpligt eller i fråga om arbetare, som

rekryterats i ett område för att användas i ett annat, underställt annan förvaltning,

senast å platsen för avresan från rekryteringsområdet.

Artikel 10

Då förhållandena göra vidtagande av en sådan åtgärd möjlig och nödvändig,

skall vederbörande myndighet föreskriva, att till varje rekryterad arbetare,

som icke anställes å eller i närheten av rekryteringsstället, skall utlämnas

en skriftlig handling, såsom ett anställningsbevis, en arbetsbok eller ett

provisoriskt avtal, innehållande sådana uppgifter, som myndigheten kan finna

lämpligt föreskriva, t. ex. rörande arbetarens identitet, villkoren för den

åsyftade anställningen och till arbetaren lämnade förskott å lönen.

Artikel 11

1. Varje rekryterad arbetare skall underkastas läkarundersökning.

2. Då en arbetare rekryterats för användande å ett ställe, som är avlägset

från^ rekryteringsorten, eller rekryterats i ett område till användande i ett

område under annan förvaltning, skall läkarundersökningen äga rum så

nära rekryteringsstället, som är möjligt och lämpligt, samt beträffande arbetare,

som rekryterats i ett område för användande i ett annat, underställt annan

förvaltning, senast å platsen för avresa från rekryteringsområdet.

3. Vederbörande myndighet må bemyndiga offentlig tjänsteman, inför vilken

rekryterade arbetare enligt artikel 9 skola föras, att medgiva arbetarna

avresa utan läkarundersökning, såvida tjänstemannen försäkrat sig om:

a) att det varit och förblir omöjligt att underkasta arbetarna läkarundersökning

invid rekryteringsstället eller platsen för avresan;

b) att varje arbetare är fysiskt lämpad för resan och den framtida sysselsättningen;
c)

att varje arbetare kommer att underkastas läkarundersökning vid sin

ankomst till arbetsstället eller snarast möjligt därefter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

}9

4. Vederbörande myndighet må, särskilt då de rekryterade arbetarnas resa

är av sådan varaktighet och försiggår under sådana förhållanden, att deras

hälsa kan lida skada därav, föreskriva, att de rekryterade arbetarna skola

underkastas läkarundersökning såväl före sin avresa som efter ankomsten

till arbetsstället.

5. Vederbörande myndighet skall försäkra sig om att alla nödiga åtgärder

vidtagits till de rekryterade arbetarnas acklimatisering och anpassning samt

till deras immunisering mot sjukdomar.

Artikel 12

1. Värvaren eller arbetsgivaren bör i varje fall, då så är möjligt, låta transportera

de rekryterade arbetarna ända till arbetsstället.

2. Vederbörande myndighet skall vidtaga alla nödiga åtgärder till tryggande

av:

a) att fordon och fartyg, som skall användas för transport av arbetarna,

äro lämpliga för sådan transport, i gott skick från hygienisk synpunkt

och icke överfyllda;

b) att, då resan måste avbrytas för natten, lämpliga härbärgen tillhandahållas

arbetarna;

c) att vid långa resor alla erforderliga anordningar vidtagits för tillhandahållande

av läkarhjälp och skälig trevnad åt arbetarna.

3. Då de rekryterade arbetarna hava att tillryggalägga långa sträckor till

fots för att uppnå arbetsstället, bör vederbörande myndighet vidtaga alla nödiga

åtgärder till säkerställande av:

a) att de dagliga färdernas längd är förenlig med bevarandet av arbetarnas

hälsa och krafter;

b) att, då utsträckningen av arbetarnas förflyttning nödvändiggör det, viloläger

eller -härbärgen anordnas på lämpliga ställen utmed de förnämsta

vägarna samt hållas i ett tillstånd av tillfredsställande renlighet och så,

att de erbjuda erforderliga tillfällen till läkarvård.

4. Då rekryterade arbetare färdas i grupp till arbetsstället och hava att

tillryggalägga stora sträckor, böra de ledsagas av en ansvarig person.

Artikel 13

1. Kostnaderna för rekryterade arbetares resor till arbetsstället ävensom

de kostnader, som föranledas av deras skyddande under resan, skola bäras

av värvaren eller arbetsgivaren.

2. Värvaren eller arbetsgivaren skall förse de rekryterade arbetarna med

allt, som kan erfordras för deras underhåll under resan till arbetsstället, och

särskilt, i enlighet med de lokala förhållandenas krav, med tillfyllestgörande

och lämpliga livsmedel, dricksvatten, bränsle och kokkärl samt kläder och

täcken.

Artikel It

Varje rekryterad arbetare:

a) som drabbas av arbetsoförmåga, vare sig till följd av sjukdom eller olycksfall,

under resan till arbetsstället,

b) som vid läkarundersökning förklarats oförmögen till arbete,

c) som efter rekryteringen på grund av omständighet, varför han ej bär ansvar,

icke anställes,

d) som vederbörande myndighet finner hava rekryterats på bedrägligt sätt

eller av misstag, skall hemsändas på värvarens eller arbetsgivarens bekostnad.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Artikel 15

Då rekryterade arbetares familjer tillåtits medfölja till arbetsstället, bör

vederbörande myndighet vidtaga erforderliga åtgärder till skyddande av deras

hälsa och trevnad under resan. Särskilt:

a) skola artiklarna 12 och 13 i denna konvention tillämpas på sådana familjer;
b)

skall, i fall en arbetare hemsändes enligt artikel 14, hans familj jämväl

hemsändas;

c) skall, i fall en arbetare avlider under resan till arbetsstället, hans familj

hemsändas.

Artikel 16

Vederbörande myndighet skall begränsa det belopp, som må betalas till

rekryterade arbetare såsom förskott å lönen, samt reglera de villkor, varunder

sådana förskott få lämnas.

Artikel 11

1. Varje medlem, för vilken denna del av förevarande konvention är i kraft,

förbinder sig att, i den utsträckning nationell lagstiftning medgiver, vidtaga

alla erforderliga åtgärder till förhindrande av vilseledande propaganda rörande

emigration och immigration.

2. I detta syfte skall medlem, där så befinnes lämpligt, handla i samverkan

med andra i saken intresserade medlemmar.

Artikel 18

Varje medlem skall inom gränserna för sin behörighet vidtaga lämpliga

åtgärder för att för personer, som migrera i syfte att taga anställning å plantage

underlätta avfärd, resa och mottagande.

Artikel 19

Varje medlem, för vilken denna del av förevarande konvention är i kraft,

förbinder sig att inom gränserna för sin behörighet upprätthålla nöjaktig

hälsokontroll med uppgift att

a) fastställa, där så erfordras, vid tidpunkten för såväl avresa som ankomst,

att arbetare, som migrerar för att taga anställning å plantage samt medlemmar

av hans familj, vilka äga åtfölja honom eller återförena sig med

honom, äro vid god hälsa;

b) tillse, att arbetare, som migrerar för att taga anställning å plantage samt

medlemmar av hans familj åtnjuta erforderlig läkartillsyn och goda hygieniska

förhållanden vid avfärden, under resan och vid framkomsten

till destinationslandet.

Del III. Arbetsavtal och avskaffande av straffpåföljder

Artikel 20

1. Inom vederbörande område gällande lagstiftning och/eller övriga bestämmelser

skall angiva den längsta tjänstetid, som må föreskrivas eller

förutsättas i varje skriftligt eller muntligt avtal.

2. I arbetsavtal, som kan fullgöras utan företagande av lång eller kostnadskrävande

färd, skall den längsta tjänstetid, som må föreskrivas eller

förutsättas, i intet fall överstiga 12 månader, om arbetaren icke åtföljes av

sin familj, eller två år, om han åtföljes av familjen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

3. Den längsta tjänstetid, som må föreskrivas eller förutsättas i arbetsavtal,

vars fullgörande kräver lång eller kostnadskrävande färd, skall i intet

fall överstiga två år, om arbetaren icke åtföljes av sin familj, eller tre år,

om han åtföljes av familjen.

4. Vederbörande myndighet äger efter samråd med de av arbetsgivarnas

och arbetarnas organisationer, som företräda berörda parter, om sådana

finnas, från tillämpningen av denna del av förevarande konvention undantagna

avtal, träffat mellan arbetsgivare samt icke-manuella arbetstagare,

vilkas frihet att välja sysselsättning anses tillfredsställande ådagalagd; sådant

undantagande må avse samtliga plantagearbetare inom ett område, plantagearbetare

sysselsatta med framställning av viss produkt, arbetare inom

visst företag ävensom särskilda grupper av plantagearbetare.

Artikel 21

I varje land, där straffpåföljder tillämpas för brytande av arbetsavtal

från plantagearbetares sida, skall vederbörande myndighet vidtaga åtgärder

för avskaffande av dylika påföljder.

Artikel 22

Avskaffande av alla sådana påföljder skall genomföras medelst lämplig

åtgärd, vilken omedelbart kan träda i tillämpning.

Artikel 23

I denna del av förevarande konvention förstås med uttrycket »brytande av

avtal»;

a) varje vägran eller underlåtenhet från arbetarens sida att påbörja eller

utföra det i avtalet föreskrivna arbetet;

b) vårdslöshet eller bristande flit å arbetarens sida;

c) arbetarens frånvaro utan tillstånd eller giltig orsak;

d) arbetarens rymning.

Del IV. Löner

Artikel 2i

1. Fastställandet av minimilöner genom kollektivavtal, fritt ingångna mellan

fackföreningar, som äro representativa för de berörda arbetarna, och

arbetsgivarna eller deras organisationer, skall främjas.

2. Där ett effektivt system för fastställande av minimilöner genom kollektivavtal

saknas, skola erforderliga åtgärder vidtagas för att, om så befinnes

lämpligt, genom lagstiftning fastställa minimilönesatser i samråd med

representanter för arbetsgivare och arbetare, däri inbegripna representanter

för deras respektive organisationer, där sådana finnas; dylikt samråd skall

äga rum på grundval av fullständig likställighet.

3. I enlighet med föregående mom. fastställda minimilönesatser skola vara

bindande för vederbörande arbetsgivare och arbetare och må icke underskridas.

Artikel 25

1. Varje medlem, för vilken denna konvention är i kraft, skall vidtaga nödiga

åtgärder för att bringa gällande minimilönesatser till vederbörande arbetsgivares

och arbetares kännedom samt övervaka, att de löner, som utbetalas,

icke understiga sagda minimilönesatser; dylika åtgärder skola avse

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

sådan tillsyn och övervakning och sådana påföljder, som anses erforderliga

och lämpliga med hänsyn till å plantager rådande förhållanden i vederbörande

land.

2. Arbetare, för vilken minimilönesatserna gälla, och som uppburit lön,

understigande dessa satser, äger att, inom tid, som kan vara fastställd i den

nationella lagstiftningen, genom rättsliga åtgärder eller annorledes återvinna

det honom undanhållna beloppet.

Artikel 26

Lön, som skall utgå kontant, må endast utbetalas i lagligt betalningsmedel;

betalning medelst polletter, kuponger eller andra betalningsanvisningar,

avsedda att träda i stället för lagligt betalningsmedel, förbjudes.

Artikel 27

1. Genom nationell lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom må medgivas

betalning av lön delvis i form av naturaförmåner, där sådan betalningsform

är bruklig eller önskvärd; lönebetalning i form av drycker med

hög alkoholhalt eller i form av skadliga droger må icke under några omständigheter

tillåtas.

2. I sådana fall, då betalning av lön delvis i form av naturaförmåner är

medgiven, skola lämpliga åtgärder vidtagas för att garantera att sådana förmåner

tjäna arbetarens och hans familjs personliga behov och intresse.

3. Därest kost, bostad, kläder och andra förnödenheter eller tjänster ingå

i lönen, skola alla lämpliga åtgärder vidtagas för att övervaka, att de äro

tillräckliga och att deras kontanta värde är riktigt uppskattat.

Artikel 28

Lön skall utbetalas direkt till vederbörande arbetare, såvida icke annat

stadgas i nationell lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom eller arbetaren

medgivit annat förfaringssätt.

Artikel 29

Arbetsgivare äger icke i något hänseende begränsa arbetares rätt att fritt

förfoga över sin lön.

Artikel 30

1. Därest i samband med ett företag finnas inrättade fabriksbutiker för

försäljning av varor till arbetarna eller tillhandahållas tjänster, må tvång

ej utövas å vederbörande arbetare i syfte att förmå honom att utnyttja sådana

inköpsmöjligheter eller tjänster.

2. Därest tillgång till andra inköpsställen eller tjänster icke finnes, skall

vederbörande myndighet vidtaga erforderliga åtgärder för att tillse, att

försäljningen av varor och tillhandahållandet av tjänster ske till skäliga

och rimliga priser eller att av arbetsgivaren inrättade fabriksbutiker och

andra anordningar icke drivas i vinstsyfte utan allenast för att tillgodose

vederbörande arbetares intresse.

Artikel 31

1. Löneavdrag må medgivas endast under de villkor och i den utsträckning,

som föreskrivas i nationell lagstiftning eller bestämts genom kollektivavtal

eller skiljedom.

2. Arbetarna skola på sätt vederbörande myndighet finner mest lämpligt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959 23

underrättas om de villkor som gälla för dylika avdrag samt i vad mån avdrag

äro tillåtna.

Artikel 32

Varje löneavdrag, åsyftande direkt eller indirekt ersättning av arbetare

till arbetsgivare, dennes ställföreträdare eller mellanhänder (såsom rekryteringsagenter

e. d.), för att arbetaren skall erhålla eller bibehålla anställning,

skall vara förbjudet.

Artikel 33

1. Lön skall utbetalas med regelbundna mellanrum. Såvida icke på annat

tillfredsställande sätt garantier lämnats för regelbundna löneutbetalningar,

skola tidpunkterna för löneutbetalning föreskrivas i den nationella lagstiftningen

eller bestämmas genom kollektivavtal eller skiljedom.

2. Då ett anställningsavtal utlöpt, skall slutuppgörelse beträffande samtliga

innestående löneförmåner ske i enlighet med nationell lagstiftning, kollektivavtal

eller skiljedom eller, i avsaknad av tillämplig lagstiftning, kollektivavtal

eller skiljedom, inom en med hänsyn till anställningsavtalets bestämmelser

rimlig tid.

Artikel 34

Effektiva åtgärder skola, om så finnes erforderligt, vidtagas för att garantera

att arbetarna på ett lämpligt och lättförståeligt sätt underrättas

a) före tillträdandet av anställningen och närhelst någon förändring däri

äger rum, om de lönevillkor som äro förenade med densamma; och

b) vid tidpunkten för varje löneutbetalning, om grunderna för lönens beräkning

för löneperioden, i den mån dessa kunna bliva föremål för ändring.

Artikel 35

Den lagstiftning, som avser att genomföra bestämmelserna i artiklarna

26—34 av förevarande konvention, skall

a) bringas till alla berörda personers kännedom;

b) närmare angiva de personer, som äro ansvariga för bestämmelsernas efterlevnad;
c)

föreskriva lämpliga påföljder eller andra åtgärder vid överträdelse av desamma;
d)

föreskriva, där så finnes påkallat, förandet av register enligt fastställt

formulär och på godkänt sätt.

Del V. Semester

Artikel 36

Arbetare, anställda å plantager skola erhålla en årlig, betald ledighet (semester)

efter en period av oavbruten anställning hos en och samma arbetsgivare.

Artikel 37

1. Varje medlem, för vilken denna del av förevarande konvention är gällande,

äger meddela erforderliga föreskrifter rörande sättet för genomförande

av semester å plantager.

2. Genomförandet av semester å planlager kan, där så är lämpligt, ske genom

kollektivavtal eller med anlitande av särskilda organ.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

3. Då sättet för genomförande av semester å plantager så medgiver

a) skall ingående förberedande samråd äga rum med vederbörande mest representativa

arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas,

ävensom i övrigt med personer, som på grund av sitt yrke eller sin verksamhet

äro särskilt skickade härför och vilka vederbörande myndighet

finner lämpligt att i sådant syfte anlita;

b) skola vederbörande arbetsgivare och arbetare medverka vid avfattningen

av föreskrifterna om semester eller konsulteras eller äga att yttra sig därom

under de former och i den utsträckning den nationella lagstiftningen

bestämmer, dock städse på lika villkor.

Artikel 38

Den erforderliga minimiperioden av oavbruten anställning samt semesterns

minsta varaktighet skola bestämmas genom nationell lagstiftning, kollektivavtal

eller skiljedom eller av de särskilda organ, som handhava regleringen

av semester å plantager, eller på annat av vederbörande myndighet

godkänt sätt.

Artikel 39

Där så befinnes lämpligt, skola åtgärder i enlighet med det fastställda förfarandet

för reglering av semester å plantager vidtagas i avseende å

a) förmånligare behandling av minderåriga arbetare, i sådana fall, då den

för vuxna arbetare medgivna semestern icke anses tillfyllest för minderåriga

arbetare;

b) förlängning av semestern alltefter anställningens varaktighet;

c) en i förhållande till anställningstiden beräknad semester eller semesterersättning

i de fall, då perioden av oavbruten anställning icke är tillräckligt

lång för att berättiga till semester, men likväl överskrider en minimiperiod,

som bestämmes i enlighet med det fastställda förfarandet;

d) undantagande från semestertiden av lagstadgade samt sedvanemässiga

fridagar ävensom perioder av veckovila, samt, i sådan omfattning som må

bestämmas i enlighet med det fastställda förfarandet, tillfälliga avbrott i

arbetet på grund av t. ex. sjukdom eller olycksfall.

Artikel 40

1. Envar, som uttager semester med stöd av denna del av förevarande konvention,

skall för hela semestertiden uppbära minst sin vanliga avlöning eller

sådan avlöning som må föreskrivas i enlighet med mom. 2 och 3 i denna

artikel.

2. Avlöning under semestertid skall beräknas på sätt, som föreskrives i nationell

lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom eller av de särskilda organ,

som handhava regleringen av semester å plantager, eller på annat av vederbörande

myndighet godkänt sätt.

3. I de fall då semestertagares avlöning innefattar naturaförmåner, må

kontant ersättning utgå för sådana å semesterperioden belöpande förmåner.

Artikel 41

Varje överenskommelse om avstående från rätten till semester eller från

uttagande av semester skall anses ogiltig.

Artikel 42

Arbetstagare, som avskedats eller som lämnat sin anställning, innan han

helt eller delvis uttagit honom tillkommande semester, skall för varje honom

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

25

tillkommande semesterdag enligt denna del av förevarande konvention äga

utfå det i artikel 40 stadgade ersättningsbeloppet.

Del VI. Veckovila

Artikel 43

1. Plantagearbetare skola, där ej annorlunda stadgas i följande artiklar,

under loppet av varje tidsrymd om sju dagar åtnjuta en vilotid, innefattande

minst 24 på varandra följande timmar.

2. Denna vilotid skall såvitt möjligt beredas samtliga arbetare å varje

plantage samtidigt.

3. Vilotiden skall såvitt möjligt infalla å de dagar, som enligt landets eller

traktens tradition eller sedvänja ägnas åt vila.

Artikel 44

1. Varje medlem äger att, med beaktande särskilt av alla tillbörliga ekonomiska

och humanitära synpunkter och efter samråd med kompetenta arbetsgivar-

och arbetarorganisationer, där sådana finnas, medgiva undantag (däri

inbegripet suspension och avkortning av vilotid) helt eller delvis från bestämmelserna

i artikel 43.

2. Dylikt samråd skall icke vara erforderligt i de undantagsfall, vilka redan

beviljats med tillämpning av gällande lagstiftning.

Artikel 45

Varje medlem bör, såvitt möjligt, meddela bestämmelser om vilotider till

ersättning för suspension eller avkortning, medgiven enligt artikel 44, förutom

i sådana fall, där genom överenskommelse eller sedvänja redan är sörjt

för dylik vilotid.

Del VII. Skydd vid havandeskap och barnsbörd

Artikel 46

Med hänsyn till tillämpningen av denna del av förevarande konvention

skall med uttrycket »kvinna» förstås envar av kvinnligt kön oavsett ålder,

nationalitet, ras eller trosbekännelse, gift eller ogift; uttrycket »barn» innefattar

barn födda inom eller utom äktenskapet.

Artikel 41

1. Kvinna, å vilken denna del av förevarande konvention är tillämplig,

skall efter företeende av bevis rörande den sannolika tidpunkten för hennes

nedkomst, äga rätt till en tids ledighet på grund av havandeskap och barnsbörd.

2. Vederbörande myndighet må efter samråd med de representativa arbetsgivar-

och arbetarorganisationerna, där sådana finnas, i avseende å ledighet

för havandeskap och barnsbörd föreskriva en kvalificeringsperiod, som

icke må överstiga en sammanlagd anställningstid av 150 dagar hos eu och

samma arbetsgivare under 12 månader, närmast före förlossningen.

3. Ledighet på grund av havandeskap eller barnsbörd skall avse minst 12

veckor och innefatta en obligatorisk ledighetsperiod efter nedkomsten.

4. Varaktigheten av den obligatoriska ledighetsperioden efter nedkomsten

skall fastställas i den nationella lagstiftningen, men må densamma icke i

opaginerad Kontrollera mot PDF

2G

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

något fall underskrida sex veckor; återstoden av den sammanlagda ledigheten

på grund av havandeskap och barnsbörd må uttagas antingen före den

sannolika dagen för nedkomsten eller efter utgången av den obligatoriska ledighetsperioden

eller delvis före den sannolika dagen för nedkomsten och

delvis efter utgången av den obligatoriska ledighetsperioden, i enlighet med

vad som härom må föreskrivas i den nationella lagstiftningen.

5. Ledigheten före den sannolika dagen för nedkomsten skall utsträckas

att omfatta tidsperioden mellan nämnda dag och den dag, då nedkomsten

verkligen inträffat; den obligatoriska ledighetsperiod, som skall uttagas efter

nedkomsten, må dock icke på grund härav inskränkas.

6. Då det vederbörligen styrkts att uppkommen sjukdom härrör av havandeskap,

skall den nationella lagstiftningen föreskriva ytterligare ledighet

före nedkomsten. Längsta tiden för sådan ledighet må bestämmas av vederbörande

myndighet.

7. Då det vederbörligen styrkts att uppkommen sjukdom härrör av förlossning,

skall kvinnan äga rätt till förlängd ledighet efter nedkomsten.

Längsta tiden för sådan ledighet må bestämmas av vederbörande myndighet.

8. Havande kvinna må icke under tiden före ledighet för havandeskap eller

barnsbörd åläggas utföra något slags arbete, som kan menligt påverka hennes

hälsa.

Artikel 48

1. Under frånvaron från arbetet jämlikt föreskrifterna i artikel 47 skall

kvinnan äga åtnjuta kontant ersättning samt hälso- och sjukvård.

2. Beloppet av den kontanta ersättningen skall i den nationella lagstiftningen

fastställas på sådant sätt, att kvinnan och barnet tillförsäkras skäligt

uppehälle under hygieniskt tillfredsställande förhållanden och vid en

godtagbar levnadsstandard.

3. Hälso- och sjukvården skall innefatta vård av utbildad barnmorska

eller läkare såväl före som vid förlossningen ävensom eftervård samt vård

å sjukhus, om så erfordras. Rätten till fritt val av läkare liksom av sjukvårdsinrättning,

offentlig eller privat, skall såvitt möjligt lämnas oförkränkt.

4. Avgifter, som påföras enligt en obligatorisk socialförsäkring, som lämnar

förmåner vid havandeskap och barnsbörd, och skatter, som utgå på

grundval av utbetalad avlöning i syfte att tillhandahålla sådana förmåner

skola, vare sig de erläggas av både arbetsgivaren och de anställda eller av

arbetsgivaren ensam, inbetalas för samtliga inom vederbörande företag anställda

män och kvinnor utan avseende å kön.

Artikel 49

1. Kvinna, som ammar sitt barn, äger att för detta ändamål avbryta sitt

arbete under villkor, som skola angivas i den nationella lagstiftningen.

2. Avbrott i arbetet för amning äro att betrakta som arbetstid och skola

ersättas såsom sådan för det fall frågan regleras genom eller i enlighet med

den nationella lagstiftningen; vid reglering genom kollektivavtal skola avtalets

bestämmelser gälla.

Artikel 50

1. Kvinna som är frånvarande från arbetet på grund av havandeskap eller

barnsbörd enligt föreskrifterna i artikel 47, må arbetsgivaren icke uppsäga

under dylik frånvaro ej heller å sådan tidpunkt, att uppsägningstiden utlöper

under frånvaro, som nyss nämnts.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

27

2. Kvinna må icke uppsägas enbart av den anledningen att hon är havande

eller ammar sitt barn.

Del VIII. Ersättning för olycksfall i arbete

Artikel 51

Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna

del av förevarande konvention är i kraft, förbinder sig att å samtliga plantagearbetare

tillämpa den lagstiftning, som har till syfte att bereda arbetare

ersättning för olycksfall, som drabbat honom till följd av eller under arbetet.

Artikel 52

1. Varje medlem, för vilken denna del av förevarande konvention är i

kraft, förbinder sig att åt person, som å dess territorium drabbas av olycksfall

i arbete och är medborgare i någon annan medlemsstat, för vilken denna

del av konventionen är i kraft, eller åt sådan persons rättsinnehavare giva

samma behandling som den tillförsäkrar sina egna medborgare.

2. Nu åsyftade likhet i behandlingen skall tillförsäkras utländska arbetare

och deras rättsinnehavare utan villkor i avseende å hemvist. I fråga

om de utbetalningar, som en medlem eller dess medborgare i enlighet härmed

kunna ha att göra utom medlemmens territorium, skola de anordningar,

som vidtagas, där så finnes nödvändigt, regleras genom särskilda

överenskommelser mellan vederbörande medlemmar.

Artikel 53

Beträffande ersättning för olycksfall, som drabbar en arbetare, vilken

på en medlems territorium tillfälligt eller med mellantider sysselsättes för

ett företag, som är beläget på annan medlems territorium, kan genom särskilt

avtal bestämmas, att sistnämnda medlems lagstiftning skall tillämpas.

Del IX. Organisationsrätt och kollektiv förhandlingsrätt

Artikel 54

Arbetsgivares och arbetstagares rätt att bilda organisationer för alla lagliga

ändamål skall garanteras genom lämpliga åtgärder.

Artikel 55

Det förfarande som skall tillämpas vid utredning av tvister mellan arbetsgivare

och arbetare skall vara så enkelt och snabbt som möjligt.

Artikel 56

1. Arbetsgivare och arbetare skola uppmuntras att undvika tvister samt

att, om dylika uppstå, söka nå rättvisa avgöranden genom förlikning.

2. I detta syfte skola alla genomförbara åtgärder vidtagas för att åvägabringa

samråd med representanterna för arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer

och för att låta dem taga del i förlikningsorganens upprättande

och verksamhet.

3. Med förbehåll för sådana organs verksamhet skall det åligga offentliga

tjänstemän att utreda tvister, söka främja förlikning samt bislå parterna

att nå rättvisa avgöranden.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år i959

4. Där så är möjligt skola dessa tjänstemän användas speciellt för sådana

uppgifter.

Artikel 57

1. Metoder för biläggande av tvister mellan arbetsgivare och arbetare skola

så snabbt som möjligt införas.

2. Representanter för vederbörande arbetsgivare och arbetare, däri inbegripna

företrädare för deras respektive organisationer, där sådana finnas,

skola såvitt möjligt beredas tillfälle att öva inflytande på dessa metoders

tillämpning under de former och i den utsträckning vederbörande myndighet

må bestämma, dock städse till lika antal och på lika villkor.

Artikel 58

1. Arbetare skola åtnjuta tillfredsställande skydd mot varje åtgärd med

avseende å deras anställningsförhållanden som är av organisationsfientlig

art.

2. Sådant skydd skall särskilt lämnas mot åtgärder, som ha till syfte att

a) göra anställningen av en arbetare beroende av det villkoret, att han icke

ansluter sig till fackförening eller upphör att vara fackligt organiserad;

b) föranleda avskedande eller annat förfång för en arbetare på grund av

hans medlemskap i fackförening eller deltagande i fackföreningsverksamhet

utanför arbetstiden eller, med arbetsgivarens medgivande, under

arbetstiden.

Artikel 59

1. Arbetares och arbetsgivares organisationer skola lämnas tillfredsställande

skydd mot varje inblandning från motpartens eller dess ombuds eller

dess medlemmars sida i fråga om organisationernas bildande, verksamhet

eller förvaltning.

2. Såsom inblandning skola särskilt anses åtgärder, avsedda att främja

bildandet av arbetarorganisationer, över vilka arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer

äga ett bestämmande inflytande, eller att stödja arbetarorganisationer

ekonomiskt eller i annan form i syfte att inordna sådana

organisationer under arbetsgivares eller arbetsgivarorganisationers kontroll.

Artikel 60

Organisatoriska åtgärder lämpade efter landets förhållanden skola, där

så är erforderligt, vidtagas för att säkerställa, att föreningsrätten sådan

denna definierats i föregående artiklar respekteras.

Artikel 61

Åtgärder lämpade efter landets förhållanden skola, där så är erforderligt,

vidtagas för att uppmuntra och främja utvecklandet och utnyttjandet i

största möjliga omfattning av anordningar för frivilliga förhandlingar mellan

arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer, å ena, och arbetarorganisationer,

å andra sidan, i syfte att åvägabringa en reglering av anställningsvillkoren

genom kollektivavtal.

Del X. Föreningsfrihet

Artikel 62

Arbetare och arbetsgivare skola, utan någon som helst åtskillnad, äga

rätt att utan därtill i förväg inhämtat medgivande bilda organisationer

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

29

efter sitt fria skön ävensom att utan andra förbehåll än dem vederbörande

organisations stadgar uppställa, ansluta sig till sådana organisationer.

Artikel 63

1. Arbetar- och arbetsgivarorganisationer skola äga rätt att avfatta sina

stadgar och reglementen samt utse sina representanter i full frihet, organisera

sin förvaltning och verksamhet samt fastställa sitt handlingsprogram.

2. Offentliga myndigheter skola avhålla sig från varje ingripande, som

begränsar denna rätt eller inverkar menligt på dess lagenliga utövande.

Artikel 6b

Arbetar- och arbetsgivarorganisationer skola icke kunna genom administrativ

åtgärd vare sig upplösas eller förbjudas att bedriva sin verksamhet.

Artikel 65

Arbetar- och arbetsgivarorganisationer skola äga rätt att bilda och ansluta

sig till förbund och centralorganisationer; sådan organisation, sådant

förbund eller sådan centralorganisation skall äga rätt att vara ansluten till

internationella arbetar- och arbetsgivarorganisationer.

Artikel 66

Bestämmelserna i artiklarna 62, 63 och 64 äga tillämpning jämväl å förbund

och centralorganisationer av arbetar- och arbetsgivarorganisationer.

Artikel 67

Arbetar- och arbetsgivarorganisationers, förbunds och centralorganisationers

förvärv av rättskapacitet skall icke vara underkastat villkor av beskaffenhet

att inskränka tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna 62,

63 och 64.

Artikel 68

1. Vid utövandet av de i denna del av förevarande konvention fastställda

rättigheterna skola arbetare och arbetsgivare samt deras respektive organisationer,

i likhet med andra enskilda personer eller organiserade sammanslutningar,

ställa sig landets lagar till efterrättelse.

2. Landets lagar må icke avfattas eller tillämpas på sätt, som kan vara

ägnat att begränsa i denna del av förevarande konvention fastställda garantier.

Artikel 69

I denna del av förevarande konvention förstås med uttrycket »organisation»

varje sammanslutning av arbetare eller arbetsgivare, som har till ändamål

att främja och värna arbetares eller arbetsgivares intressen.

Artikel 70

Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna

del av förevarande konvention är i kraft, förbinder sig att vidtaga alla erforderliga

och lämpliga åtgärder för att säkerställa, att arbetare och arbetsgivare

må kunna fritt utöva sin organisationsrätt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Del XI. Arbetsinspektion

Artikel 71

Varje medlem, för vilken denna konvention är i kraft, skall upprätthålla

ett system för arbetsinspektion.

Artikel 72

Arbetsinspektionen skall bestå av på lämpligt sätt utbildade inspektörer.

Artikel 73

Arbetarna och deras representanter skola äga att fritt träda i förbindelse

med inspektörerna.

Artikel 7\

1. Arbetsinspektionen åligger:

a) att trygga tillämpningen av gällande bestämmelser rörande arbetsförhållanden

och skydd för arbetare under arbetet, avseende stadganden i fråga

om arbetstid, löner, säkerhet, hygien och välfärd, barns och minderårigas

användande i arbete samt andra därmed sammanhängande ämnen,

i den mån åtgärder härutinnan falla inom arbetsinspektörs kompetensområde;
b)

att bistå arbetsgivare och arbetare med råd och anvisningar beträffande

lämpligaste sätt att efterkomma gällande bestämmelser;

c) att fästa vederbörande myndighets uppmärksamhet på brister och missförhållanden,

som icke äro särskilt beaktade i meddelade föreskrifter.

2. Uppgifter, som i övrigt må anförtros åt arbetsinspektör, få ej vara av

beskaffenhet att förhindra ett effektivt fullgörande av hans huvudsakliga

tjänståligganden eller menligt inverka på den opartiskhet, som kräves av

inspektör i hans förhållande till arbetsgivare och arbetare.

Artikel 75

Vederbörande myndighet skall vidtaga lämpliga åtgärder för att främja

a) en effektiv samverkan mellan inspektionsorganen och andra statliga

myndigheter samt offentliga eller enskilda institutioner med motsvarande

uppgifter;

b) samverkan mellan arbetsinspektionens befattningshavare samt arbetsgivare

och arbetare eller deras organisationer.

Artikel 76

Befattningshavare inom inspektionen skola vara anställda i offentlig

tjänst och i denna egenskap vara tillförsäkrade stadigvarande anställning

ävensom frihet från politisk eller eljest obehörig påverkan.

Artikel 77

1. Vederbörande myndighet skall vidtaga erforderliga åtgärder för att tillhandahålla

arbetsinspektörerna:

a) avdelningskontor, lämpligt utrustade med hänsyn till tjänstens behov

och tillgängliga för alla vederbörande;

b) erforderliga transportmedel, för den händelse för tjänstens fullgörande

lämpliga allmänna färdmedel icke stå till buds.

2. Vederbörande myndighet skall vidtaga nödiga åtgärder för att arbetsinspektörerna

skola erhålla resekostnads- och traktamentsersättning vid

tjänstens utövande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Artikel 78

1. Med vederbörlig legitimation försedd arbelsinspektör skall äga:

a) att fritt och utan föregående anmälan vid varje tid av dygnet erhålla

tillträde till varje företag eller arbetsställe, som är underkastat inspektion;
b)

att under dagen erhålla tillträde till varje lokal, som arbetsinspektören

har skälig anledning antaga vara underkastad inspektion; samt

c) att vidtaga åtgärder för undersökning, provtagning eller utredning, som

han kan finna erforderlig för fastställande av att gällande arbetslagstiftning

noga följes, särskilt:

i) att ensam eller i vittnens närvaro utfråga arbetsgivare och personal

beträffande alla i samband med tillämpningen av arbetslagstiftningen

stående förhållanden;

ii) att påkalla företeende av alla böcker, register eller andra handlingar,

vilka jämlikt gällande författningar rörande arbetsförhållandena

skola hållas tillgängliga för att kontrollera att nämnda handlingar

äro i författningsenligt skick samt kopiera dylika handlingar eller

göra utdrag ur dem;

in) att påfordra uppsättandet av sådana anslag, som föreskrivas i arbetslagstif

tningen;

iv) att för analys taga och bortföra prov av material eller ämnen, som

användas eller bearbetas i företaget, dock att arbetsgivaren eller hans

ställföreträdare skall underrättas härom.

2. Då inspektion verkställes, har arbetsinspeklör att underrätta arbetsgivaren

eller dennes ställföreträdare om besöket, såvida inspektören icke

finner, att dylik anmälan skulle vara till förfång vid tjänstens utövande.

Artikel 79

Med förbehåll för undantag, som kunna göras i lagstiftningen, skall arbetsinspektör
a)

vara förbjuden att äga direkt eller indirekt intresse i företag, som står

under hans tillsyn;

b) vid äventyr av ansvar eller disciplinär påföljd vara förpliktad att jämväl

sedan han lämnat tjänsten icke yppa fabriks- eller affärshemligheter

eller röja driftsmetoder, om vilka han må hava erhållit kännedom under

tjänsteutövningen; och

c) behandla som strängt förtrolig varje anmälan rörande fel i driftsanordning

eller överträdelse av föreskrifter, och icke meddela arbetsgivaren

eller dennes ställföreträdare, att inspektionsbesök föranletts av inkommen

anmälan.

Artikel 80

Till arbetsinspektionen skola anmälas inträffade olycksfall i arbete och

fall av yrkessjukdom i enlighet med vad i den nationella lagstiftningen

därutinnan stadgas.

Artikel 81

Arbetsställe skall inspekteras så ofta och så ingående som må erfordras

för en effektiv tillämpning av vederbörande föreskrifter.

Artikel 82

1. Mot den som överträder eller åsidosätter föreskrifter, vilkas efterföljd

det åligger arbetsinspektör att övervaka, skola laga åtgärder utan föregåen
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

de varning vidtagas, där icke på grund av föreskrifter i den nationella lagstiftningen

förbättringar eller förebyggande åtgärder i första hand skola

vidtagas.

2. Arbetsinspektör skall äga att själv avgöra, huruvida anvisningar och

råd skola lämnas eller om vidtagandet av laga åtgärder skall påkallas eller

förordas.

Artikel 83

Lämpliga straffbestämmelser vid åsidosättande av gällande föreskrifter,

vilkas efterföljd inspektör har att övervaka, samt vid förhindrande av arbetsinspektörs

tjänstutövning skola meddelas i den nationella lagstiftningen

och noga upprätthållas.

Artikel 84

1. Arbetsinspektör och lokal inspektionsmyndighet skola hava att till

den centrala inspektionsmyndigheten avgiva periodiska rapporter angående

resultatet av inspektionsverksamheten.

2. Sådan rapport skall avfattas i enlighet med vad därom föreskrives av

den centrala myndigheten och avgivas å tid som bestämmes av denna myndighet,

dock minst en gång årligen.

Del XII. Bostäder

Artikel 85

Vederbörande myndigheter skola i samråd med berörda representativa

arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas, främja åtgärder i

syfte att åt plantagearbetare tillhandahålla lämpliga bostäder.

Artikel 86

1. Vederbörande offentliga myndighet skall fastställa normer och minimibestämmelser

rörande de bostäder, som skola tillhandahållas enligt föregående

artikel. Myndigheten skall såvitt möjligt tillsätta rådgivande organ

bestående av företrädare för arbetsgivare och arbetare med uppgift att avgiva

yttranden i bostadsfrågor.

2. Nämnda minimibestämmelser skola lämna anvisningar rörande

a) byggnadsmaterial;

b) bostadens minimistorlek, dess planering, ventilation samt golvyta och

luftkub;

c) verandautrymme, köks-, tvätt- och förvaringsanordningar samt vattentillförsel

och sanitära anordningar.

Artikel 87

Lämpliga straffbestämmelser vid åsidosättande av de i föregående artikel

angivna föreskrifterna skola meddelas i den nationella lagstiftningen och

noggrant tillämpas.

Artikel 88

1. Upplåtes bostad av arbetsgivaren, skola plantagearbetares hyresvillkor

icke vara mindre förmånliga än de som gälla enligt nationell sedvänja eller

nationell lagstiftning.

2. Avskedas arbetare, som förhyr bostad, skall han beredas skälig frist

för utrymning av bostaden. Om dylik frist icke är fastslagen i lag, skall den
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

33

samma bestämmas genom förhandling eller, om överenskommelse icke därvid

uppnås, genom anlitande av normalt domstolsförfarande.

Del XIII. Hälso- och sjukvård

Artikel 89

Vederbörande myndigheter skola i samråd med representanter för berörda

arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas, främja varje

åtgärd i syfte att åt plantagearbetare och deras familjer tillhandahålla ändamålsenliga

hälso- och sjukvårdsanordningar.

Artikel 90

1. Sådana anordningar skola uppfylla en av de offentliga myndigheterna

föreskriven standard. De skola ha en med hänsyn till antalet därav berörda

personer tillräcklig omfattning samt betjänas av kvalificerad personal i

tillräckligt antal.

2. Då sådana anordningar tillhandahållas av vederbörande offentliga

myndighet, skola de överensstämma med av myndigheten tillämpade normer,

sedvänja och praxis.

Artikel 91

Vederbörande myndighet skall i samråd med representanter för berörda

arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas, inom plantageområden

vidtaga åtgärder för utrotande av eller kontroll över förefintliga

endemiska sjukdomar.

Del XIV. Slutartiklar

Artikel 92

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 93

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, då i enlighet med

artikel 3, ratifikationer registrerats för två av följande länder: Amerikas

Förenta Stater, Förenade Arabrepubliken, Argentina, Belgien, Bolivia, Brasilien,

Burma, Ceylon, Colombia, Costa Rica, Cuba, Dominikanska Republiken,

Ecuador, Etiopien, Filippinerna, Frankrike, Ghana, Guatemala, Haiti,

Honduras, Indien, Indonesien, Italien, Kina, Liberia, Malajiska Förbundet,

Mexico, Nederländerna, Nicaragua, Pakistan, Panama, Peru, Portugal, Salvador,

De Socialistiska Rådsrepublikernas Union, Spanien, Storbritannien

och Nordirland, Sudan, Thailand och Viet-Nam.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem sex månader

efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 94

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga den8

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 23

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

samma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör

för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter

det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande

tioårsperiod.

Artikel 95

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga

medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av

alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av

organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen

av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,

har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den da«, då konventionen

träder i kraft.

Artikel 96

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt

artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas

generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förklaring

och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna

i föregående artiklar.

Artikel 97

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall Internationella arbetsbyråns styrelse förelägga Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens en redogörelse för

konventionens tillämpning och taga under övervägande, huruvida anlednin«

föreligger att på konferensens dagordning uppföra frågan om dess revision!

helt eller delvis.

Artikel 98

. V Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,

helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för

såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av

förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 94 här ovan stadgas;
b)

skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera

den nya, reviderade konventionen.

Artikel 99

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika

vitsord.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

35

Bilaga B

Rekommendation (nr 110) angående anställningsförhållanden

för plantagearbetare

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 4 juni 1958 till sitt fyrtioandra sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående anställningsförhållanden

för plantagearbetare, vilken fråga utgör den femte punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat att dessa skola taga form av en rekommendation

antager denna den tjugofjärde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioåtta

följande rekommendation, som må benämnas »rekommendation angående

plantager, 1958» (Plantations Recommendation, 1958).

Konferensen förordar, att varje medlem bör tillämpa följande anvisningar.

I. Inledande anvisningar

1. 1) Med uttrycket »plantage» förstås i denna rekommendation varje

inom tropiskt eller subtropiskt område beläget jordbruksföretag, i vilket

avlönad arbetskraft regelmässigt sysselsättes och varest i kommersiellt

syfte följande produkter odlas eller framställas, nämligen kaffe, te, sockerrör,

gummi, bananer, kakao, kokosnötter, jordnötter, bomull, tobak, textilfibrer

(sisal, jute och hampa), citroner, palmolja, kinabark eller ananas.

Rekommendationen omfattar icke familjeföretag eller mindre företag vilkas

produktion är avsedd för den lokala marknaden och i vilka avlönad arbetskraft

icke regelmässigt sysselsättes.

2) Varje medlem må efter samråd med de mest representativa arbetsgivar-

och arbetarorganisationerna, där sådana finnas, utsträcka rekommendationen

till att avse andra plantager genom att

a) till den i stycket 1 av denna punkt intagna förteckningen foga en eller

flera av följande produkter, nämligen ris, cikoria, kardemumma, geranium

och pyrethrum eller andra produkter;

b) till plantager, som avses i stycket 1 av denna punkt foga där icke angivna

slag av företag, vilka enligt nationell lagstiftning och praxis äro att

anse som plantager;

och bör medlemmen i sina enligt artikel 19 mom. 6 av Internationella arbetsorganisationens

stadga till Internationella arbetsbyråns generaldirektör

överlämnade redogörelser redovisa varje enligt detta stycke vidtagen åtgärd.

3) Med hänsyn till tillämpningen av denna punkt skall uttrycket

»plantage» normalt innefatta den första behandlingen av plantagens produkt

eller produkter.

2. Varje medlem bör tillämpa denna rekommendations anvisningar å

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

samtliga planiagearbetare utan åtskillnad med avseende å ras, hudfärg, kön,

trosbekännelse, politisk åskådning, nationalitet, socialt ursprung, stamtillhörighet

eller medlemskap i fackförening.

3. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen bör tid efter

annan, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma, till

Internationella arbetsbyrån avgiva redogörelse för lagstiftning och praxis

inom de länder och territorier, för vilka medlemmen är ansvarig, beträffande

rekommendationens ämnesområde. Sådana redogörelser böra utvisa

den omfattning, i vilken rekommendationens anvisningar genomförts eller

föreslås till genomförande, ävensom sådana jämkningar i dessa anvisningar

som befunnits eller må befinnas erforderliga för antagande eller tilllämpning

av desamma.

4. I enlighet med artikel 19 mom. 8 av Internationella arbetsorganisationens

stadga skall denna konvention i intet fall betaga därav berörda arbetare

de förmånligare villkor, som genom lag, skiljedom, sedvänja eller avtal

blivit dem tillförsäkrade.

II. Yrkesutbildning

5. I varje land böra offentliga myndigheter och övriga lämpliga organ

var för sig eller samfällt tillse, att yrkesutbildningen tillhandahålles och

anordas enligt ett effektivt, rationellt, systematiskt och samordnat program.

6. 1) I underutvecklade områden, där utbildningsmöjligheter saknas, bör

en av de första åtgärderna vara att tillhandahålla utbildade lärare och instruktörer.

2) Då tillgång på sålunda utbildade lärare och instruktörer saknas, bör

stöd ändock lämnas för utveckling av utbildningsanordningar på plantager,

där ledaren av företaget besitter tillräckliga förutsättningar för att utöva

praktisk handledning.

7. Ansvaret för utbildningsverksamheten bör överlämnas åt den eller de

myndigheter, som äro bäst skickade för uppgiften; i de fall då ansvaret åvilar

flera myndigheter gemensamt, böra samordnade åtgärder vidtagas. Lokala

myndigheter böra samarbeta vid utbildningsprogrammens genomförande.

Nära samverkan bör upprätthållas med berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationer

ävensom i förekommande fall med andra intresserade

sammanslutningar, där sådana finnas.

8. Ehuru lokala bidrag till utbildningsverksamhetens finansiering i många

fall äro påkallade, böra likväl de offentliga myndigheterna, i den omfattning

som anses lämplig och erforderlig, även främja allmän och enskild

utbildningsverksamhet genom att bl. a. lämna ekonomiskt understöd, tillhandahålla

jord, byggnader, transportmedel, utrustning och undervisningsmateriel,

medelst stipendier eller annorledes bidraga till täckande av elevernas

levnadsomkostnader eller avlöning under utbildningen samt bereda

kvalificerade elever, särskilt sådana som icke själva kunna bestrida kostnaderna,

avgiftsfritt tillträde till internatskolor för utbildning i plantagearbete.

III. Löner

9. Den längsta tid som må förflyta mellan två löneutbetalningar bör bestämmas

så, att lön utbetalas

a) minst två gånger i månaden med högst 16 dagars mellanrum, i fråga om

arbetare, vilkas lön beräknas för timme, dag eller vecka; och

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

37

b) minst en gång i månaden i fråga om anställda, vilkas lön beräknas för

månad eller år.

10. 1) I fråga om arbetare, vilkas lön beräknas enligt ackordsystem eller

efter prestation, bör den längsta tid som må förflyta mellan två löneutbetalningar

om möjligt bestämmas så, att lön utbetalas minst två gånger i månaden

med högst 16 dagars mellanrum.

2) I fråga om arbetare, anställda för att fullgöra arbete, som tager mer

än fjorton dagar i anspråk, och beträffande vilka kollektivavtal eller skiljedom

icke stadgar andra tidsintervaller för löneutbetalning, böra lämpliga

åtgärder vidtagas för att garantera

a) att betalningar göras a conto minst två gånger i månaden med högst 16

dagars mellanrum i förhållande till den fullgjorda arbetsprestationen;

och

b) att slutavräkning äger rum inom fjorton dagar efter det arbetet fullgjorts.

11. De upplysningar rörande lönevillkoren, vilka böra bringas till arbetarnas

kännedom, böra där så befinnes lämpligt, innefatta uppgifter om

a) lönesatser;

b) beräkningsmetoder;

c) tidsintervaller för löneutbetalning;

d) platsen för löneutbetalning; och

e) de villkor, på vilka avdrag må göras.

12. Där så lämpligen kan ske, böra arbetarna i samband med varje löneutbetalning

erhålla följande uppgifter med avseende å vederbörande betalningsperiod,

i den mån sådana uppgifter kunna variera,

a) bruttobeloppet av intjänt lön;

b) de avdrag, som eventuellt gjorts med angivande av skälen därtill och

beloppet; samt

c) nettobeloppet av förfallen lön.

13. Arbetsgivarna böra anmodas att, där så lämpligen kan ske, föra avlöningslistor,

vilka med avseende å varje anställd arbetare innehålla de i

föregående punkt angivna uppgifterna.

14. 1) Erforderliga åtgärder böra vidtagas för att garantera, att intjänta

löner vederbörligen utbetalas, och böra arbetsgivarna åläggas att föra register

över utbetalda löner, att giva arbetarna intyg över utbetalda löner

samt att vidtaga andra lämpliga åtgärder för att underlätta erforderlig kontroll.

2) Lönen bör i regel utbetalas kontant och direkt till varje arbetare.

3) Såvida icke lokal sedvänja, som arbetarna önska bibehålla, till

annat föranleder, bör lönen utbetalas regelbundet med sådana intervaller

som äro ägnade att minska risken för löntagarnas skuldsättning.

4) Därest kost, bostad, kläder och andra förnödenheter eller tjänster

ingå i lönen, bör vederbörande myndighet vidtaga alla erforderliga åtgärder

för att noga kontrollera deras tillräcklighet och kontanta värde.

5) Alla erforderliga åtgärder böra vidtagas för att

a) upplysa arbetarna om deras rättigheter med avseende å lönen;

b) förhindra varje icke medgivet avdrag å lönen; och

c) begränsa de belopp, som må avdragas från lönen såsom ersättning för

däri ingående förnödenheter och tjänster, till det faktiska värdet av desamma.

15. 1) Frivilligt sparande i skilda former bland löntagare bör uppmuntras.

2) De högsta belopp av lönen, som må förskottsvis utbetalas, ävensom

sättet för återbetalande av förskott böra bestämmas av vederbörande

offentliga organ.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

3) Vederbörande organ bör begränsa det löneförskott, som må utbetalas

till en arbetare, vilken vunnit anställning från annat territorium. Beloppet

av sådant förskott bör noga angivas för arbetaren. Därest utbetalat

förskott överstiger det av vederbörande organ fastställda, bör detsamma icke

kunna lagligen återfordras.

4) Alla erforderliga åtgärder böra vidtagas för att skydda löntagare

mot ocker, särskilt sådana åtgärder, som syfta till begränsning av låneräntorna,

genom kontroll av långivarnas verksamhet och vidgade möjligheter

till lån för legitima ändamål genom kooperativa kreditorganisationer eller

andra institutioner under offentlig kontroll.

16. Vid fastställandet av minimilönesatser böra vederbörande organ städse

beakta nödvändigheten av att tillförsäkra arbetarna en skälig levnadsstandard.

17. Bland de förhållanden, som böra beaktas vid bestämmande av minimilönesatser,

må nämnas följande: levnadskostnaderna, ett skäligt värde å

utförda tjänster, de löner, som utgå för likartat eller jämförbart arbete enligt

kollektivavtal, samt den allmänna lönenivån för arbete av jämförlig beskaffenhet

i det område, där arbetarna äro tillfredsställande organiserade.

18. Ordningen för fastställande av minimilöner bör, oberoende av sin

form, bygga på undersökningar av förhållandena å plantager ävensom på

samråd med de närmast berörda parterna, d. v. s. arbetsgivare och arbetare

eller deras mest representativa organisationer, där sådana finnas. Båda parters

mening bör inhämtas i alla frågor rörande minimilöners fastställande

samt hänsyn i lika mån tagas därtill.

19. I syfte att förläna större auktoritet åt de lönesatser, som må fastställas,

bör, i de fall, då den beslutade ordningen för fastställande av minimilöner

så medgiver, tillfälle beredas vederbörande arbetare och arbetsgivare

att omedelbart och på lika villkor medverka vid fastställandet av minimilöner

genom representanter, utsedda i lika antal eller i varje fall utrustade

med samma antal röster.

20. För att arbetsgivarnas och arbetarnas representanter skola åtnjuta

förtroende av dem, vilkas intressen de företräda, böra vederbörande arbetsgivare

och arbetare, i den mån förhållandena så medgiva, äga att i det i

punkt 19 härovan åsyftade fallet medverka vid utseendet av partsrepresentanterna;

i varje fall böra förefintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer

anmodas att avgiva förslag å medlemmar av organ för minimilöners fastställande.

21. I det fall, då ordningen för fastställande av minimilöner förutsätter

medverkan av opartiska personer, antingen för meddelande av skiljedom

eller i annat syfte, böra dessa utses bland män eller kvinnor, vilka besitta

erforderliga förutsättningar för uppgiften och som icke äga sådant intresse

i plantage- eller likartade företag, att deras opartiskhet skulle kunna sättas

i fråga.

22. Föreskrifter böra meddelas rörande revision av fastställda minimilönesatser

med lämpliga tidsmellanrum.

23. För att bereda verksamt skydd för vederbörande arbetares löner böra

åtgärder, som åsyfta att bereda trygghet mot utbetalning av lägre löner än

de som finnas angivna i minimilönesatserna, innefatta:

a) anordningar för att giva publicitet åt gällande minimilönesatser och

särskilt för att, på sätt som må befinnas mest lämpligt med hänsyn till

nationella förhållanden, därom hålla arbetsgivare och arbetare underrättade;
b)

offentlig kontroll å de löner, som faktiskt utbetalas;

c) straff för åsidosättande av gällande lönesatser samt åtgärder till förebyggande

av sådant åsidosättande.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

39

24. Alla erforderliga åtgärder böra vidtagas för att begränsa löneavdrag

i den mån så anses nödvändigt för att trygga arbetarens och hans familjs

uppehälle.

25. 1) Avdrag å lön såsom gottgörelse för förlust eller skada, som åsamkats

arbetsgivarens produkter, egendom eller utrustning, bör medgivas

allenast därest det klart kan visas, att vederbörande arbetare är ansvarig

för förlusten eller skadan.

2) Avdragsbeloppet bör vara skäligt och icke överstiga förlustens

eller skadans verkliga värde.

3) Innan beslut om sådant avdrag fattas, bör tillfälle beredas vederbörande

arbetare att anföra skäl mot avdragets verkställande.

26. Lämpliga åtgärder böra vidtagas för att begränsa löneavdrag för

verktyg, material och utrustning, som tillhandahållas av arbetsgivaren,

till att avse fall, då sådana avdrag

a) utgöra en allmänt erkänd sedvänja inom ifrågavarande näringsgren eller

yrke; eller

b) föreskrivas i kollektivavtal eller skiljedom; eller

c) annorledes äro medgivna enligt ett i den nationella lagstiftningen angivet

förfarande.

IV. Lika lön

27. 1) Varje medlem bör med avseende å alla arbetstagare, på sätt som

är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja

och, i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen

om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2) Denna princip må kunna tillämpas genom

a) lagstiftning;

b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön;

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare; eller

d) under a)—c) angivna utvägar i förening.

V. Arbetstid och övertid

28. I denna del av rekommendationen förekommande anvisningar äga

tillämpning å arbetare, vilka uppbära tidlön.

29. Arbetstiden för personal anställd å plantage, som avses i punkten 1

ovan, bör icke överstiga åtta timmar om dagen och 48 timmar i veckan

med de undantag, som här nedan stadgas:

a) anvisningarna i denna del äga ej tillämpning å personer, som intaga en

övervakande eller ledande ställning;

b) där med stöd av lag, praxis eller överenskommelse mellan arbetsgivaroch

arbetarorganisationerna (eller, där sådana organisationer icke finnas,

mellan representanter för arbetsgivarna och arbetarna) arbetstiden

under en eller flera av veckans dagar är kortare än åtta timmar, må under

återstående dagar i veckan åttatimmarsgränsen överskridas efter

medgivande av behörig offentlig myndighet eller överenskommelse mellan

nyssnämnda organisationer eller representanter; dock må i intet

fall här avsedda överskridande uppgå till mer än en timme;

c) vid skiftarbete må arbetstiden utsträckas utöver åtta timmar per dag

och 48 timmar per vecka, under villkor likväl att medeltalet arbetstimmar

under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger åtta per dag

och 48 per vecka.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kiingl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

30. Den i punkten 29 angivna arbetstidsbegränsningen må överskridas, i

fält olyckshändelse inträffat eller hotar att inträffa eller brådskande arbete

behöver utföras i avseende å maskiner eller redskap eller i fall av »force

majeure», dock blott i den mån så är nödvändigt för att undvika allvarlig

rubbning av företagets normala drift. Nämnda begränsning må även överskridas

i syfte att undvika förstöring av ömtåliga varor eller av materiel,

som lätt kan försämras.

31. Den i punkten 29 angivna arbetstidsbegränsningen må även överskridas

vid sådana arbeten, som på grund av sin natur måste drivas kontinuerligt

med användande av varandra avlösande skiftlag, under villkor

likväl att arbetstiden i medeltal icke överstiger 56 timmar i veckan. Denna

anordning bör icke inkräkta på de fridagar, vilka genom lagstiftningen i

vederbörande land kunna hava tillförsäkrats arbetarna såsom ersättning för

den ordinarie vilodagen i veckan.

32. 1) Av offentlig myndighet utfärdade bestämmelser böra för plantager

fastställa

a) de ständiga undantag, som finnas böra beviljas beträffande sådana förberedande

och avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras

utom den tid, som är bestämd för plantagearbete i allmänhet, eller beträffande

säsongarbete eller vissa andra slags arbeten, som väsentligen

äro av intermittent natur;

b) de tillfälliga undantag, som finnas böra beviljas för att möta särskilt

stor ökning av arbetet.

2) Dylika bestämmelser böra utfärdas efter hörande av vederbörande

arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas. De böra fastställa

högsta antalet övertidstimmar i varje särskilt fall.

33. Arbetslönen för varje arbetstimme, som utförts enligt punkterna 30,

31 och 32 utöver den i punkten 29 angivna arbetstiden, bör överstiga den

ordinarie avlöningen med minst 25 procent.

VI. Välfärdsanordningar

34. Med hänsyn till mångfalden av välfärdsanordningar och därmed sammanhängande

skiftande praxis i olika länder må i denna del av förevarande

rekommendation angivna anordningar åvägabringas medelst av offentlig

myndighet eller på enskilt initiativ vidtagna åtgärder

a) genom lagstiftning eller

b) på annat av vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivar- och

arbetstagarorganisationer godkänt sätt eller

c) genom kollektivavtal eller andra mellan berörda arbetsgivare och arbetstagare

träffade avtal.

35. På platser, där möjligheterna för inköp av lämpliga livsmedel, drycker

och måltider äro otillräckliga, böra åtgärder vidtagas för att tillhandahålla

arbetstagarna sådana anordningar.

36. Arbetstagarna böra under inga omständigheter åläggas att anlita utspisningsanordningarna,

såvida icke den nationella lagstiftningen kräver att

så sker av hälsoskäl.

37. 1) Lämpliga åtgärder böra vidtagas för att främja tillhandahållande

av fritidsanordningar för arbetstagarna inom eller i närheten av det företag,

där de äro anställda, i sådana fall då dylika anordningar icke redan

ställts till förfogande av särskilda institutioner eller av samhället, samt

representanter för vederbörande arbetstagare göra gällande, att ett verkligt

behov av sådana anordningar föreligger.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

2) Dylika åtgärder böra om så är lämpligt vidtagas av på grund av

lagstiftning tillsatta organ, därest sådan uppgift åvilar dessa organ, eller

på initiativ av vederbörande arbetsgivare eller arbetstagare efter samråd

dem emellan. Åtgärderna i fråga böra företrädesvis inriktas på att sporra

och stödja samhälleliga initiativ ägnade att tillgodose kraven på fritidsanordningar.

38. Vilka metoder som än må anlitas för att tillhandahålla fritidsanoTdningar,

böra arbetstagarna icke under några omständigheter hava skyldighet

att utnyttja desamma.

39. Vederbörande myndighet i varje land bör föranstalta om samråd

med arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisationer beträffande sättet

för administration och kontroll av de välfärdsanordningar, som inrättats

genom den nationella lagstiftningen.

40. I ekonomiskt underutvecklade länder, där lagstadgade skyldigheter

rörande välfärdsanordningar saknas, må dylika anordningar finansieras genom

»välfärdsfonder», som vidmakthållas genom av vederbörande myndighet

fastställda bidrag och förvaltas av kommittéer med representanter

för arbetsgivare och arbetstagare till lika antal.

41. 1) Måltider och annan proviant, som tillhandahållas arbetstagarna

omedelbart av arbetsgivaren, böra åsättas priser, som äro rimliga och icke

medföra vinst för arbetsgivaren; eventuellt uppkommande överskott bör avsättas

till en fond eller bokföras å särskilt konto samt bör, alltefter omständigheterna,

användas för täckande av förluster eller förbättring av de

anordningar, vilka stå till arbetstagarnas förfogande.

2) Måltider och annan proviant, som tillhandahållas arbetstagarna

av entreprenör, böra åsättas priser, som äro rimliga och icke medföra vinst

för arbetsgivaren.

3) Därest måltider och annan proviant tillhandahållas på grund av

kollektivavtal eller inom företaget särskilt träffat avtal, bör den i första

stycket angivna fonden förvaltas antingen av ett för parterna gemensamt

organ eller av arbetstagarna.

42. 1) Under inga omständigheter bör en arbetstagare åläggas att bidraga

till kostnaderna för sådana välfärdsanordningar som han icke personligen

önskar utnyttja.

2) I sådana fall då arbetstagarna ha att taga del i kostnaderna tor

välfärdsanordningarna, bör avbetalning eller uppskov med betalning icke

medgivas.

43. Då särskilda svårigheter föreligga för en avsevärd del av arbetstagarna

att färdas till och från arbetet, på grund av att den allmänna transportapparaten

är otillräcklig eller turlistorna olämpliga, böra de företag,

där arbetstagarna äro anställda, söka att hos vederbörande lokala transportorgan

utverka erforderliga ändringar eller förbättringar i kommunikatio
-

nerna.

44. Då tillfredsställande och lämpliga transportmöjligheter för arbetstagarna

äro erforderliga och icke på annat sätt kunna ordnas, böra de företag,

där arbetstagarna äro anställda, själva tillhandahålla transportmedel.

VII. Förebyggande av olycksfall

45. Medlemsstaterna böra vidtaga lämpliga åtgärder till förebyggande av

olycksfall och yrkessjukdomar.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition, nr 23 år 1959

VIII. Ersättning för olycksfall i arbete

46. I händelse av arbetsoförmåga bör ersättning utgå från femte dagen

efter olycksfallet, vare sig ersättningen lämnas av arbetsgivaren, av en

olycksfallsförsäkringsanstalt eller av en sjukförsäkringsanstalt.

47. Ett tillägg till ersättningen bör utgivas till skadade, som drabbas av

arbetsoförmåga, vilken gör ständig hjälp av annan person nödvändig.

48. Genom olycksfall i arbete skadade böra hava rätt till läkarhjälp samt

till sådant kirurgiskt och farmaceutisk! bistånd, som kan finnas nödigt

till följd av olycksfallet. Kostnaden för sådan hjälp kan bestridas antingen

av arbetsgivaren, av en olycksfallsförsäkringsanstalt eller av en sjuk- och

invaliditetsförsäkringsanstalt.

49. 1) Den nationella lagstiftningen bör bereda genom olycksfall i arbete

skadade rätt till erhållande och normalt förnyande, genom arbetsgivarens

eller försäkringsanstaltens försorg, av sådana konstgjorda lemmar

och ortopediska hjälpmedel, som erkännas vara nödvändiga; undantagsvis

må dock den nationella lagstiftningen medgiva, att tillhandahållandet och

förnyandet av sådana hjälpmedel utbytes mot ett tillägg till ersättningen,

vilket bör bestämmas samtidigt med att själva ersättningsbeloppet fastställes

eller revideras och som bör svara mot den sannolika kostnaden för normal

anskaffning och förnyelse av hjälpmedlen.

2) Den nationella lagstiftningen bör föreskriva nödiga kontrollåtgärder,

såväl till förebyggande av missbruk i samband med förnyandet av

hjälpmedel som till säkerställande att tilläggsersättningen användes till avsett

ändamål.

IX. Ersättning för yrkessjukdomar

50. Varje medlem bör tillförsäkra personer, som falla offer för yrkessjukdomar,

eller deras rättsinnehavare en ersättning grundad på de allmänna

principerna i den nationella lagstiftningen angående ersättning för olycksfall

i arbete.

51. Denna ersättning bör icke vara lägre än den, som i den nationella lagstiftningen

stadgas för skada till följd av olycksfall i arbete. Med detta förbehåll

skall det stå varje medlem fritt att vid fastställandet i den nationella

lagstiftningen av de villkor, enligt vilka ersättning för ifrågavarande sjukdomar

skall betalas, och vid tillämpningen på dessa sjukdomar av sin lagstiftning

om ersättning för olycksfall i arbete vidtaga sådana förändringar

och anpassningar, som kunna synas tjänliga.

52. Varje medlem bör såsom yrkessjukdomar anse de sjukdomar och förgiftningar,

vilka angivas i en förteckning, som skall fastställas av medlemmarna

i samråd med de mest representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationerna.

X. Social trygghet

53. Varje medlem bör till plantagearbetare utsträcka tillämpningen av den

lagstiftning, som konstituerar system av försäkring eller andra lämpliga

system, vilka garantera arbetstagare å plantager trygghet i händelse av sjukdom,

havandeskap och barnsbörd, invaliditet, ålderdom och andra dylika sociala

risker, på villkor likvärdiga dem som gälla för arbetarna inom industri

och handel.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

XI. Arbetsinspektion

54. Med legitimation försedd inspektör bör äga laglig befogenhet

a) att vid varje tid av dygnet besöka och inspektera varje plats, där han har

skälig anledning antaga att av lagen skyddade personer äro anställda,

samt på dagen erhålla tillträde till varje plats, som han har skälig anledning

antaga vara underkastad hans övervakning; dock att inspektören

bör, innan han lämnar platsen, om möjligt underrätta arbetsgivaren eller

någon av dennes ställföreträdare om besöket;

b) att utan vittnen utfråga företagets personal och att i och för fullgörande

av honom åliggande uppgifter anhålla om upplysningar hos varje annan

person, vars vittnesmål må finnas vara av betydelse, samt att begära att

få del av register eller dokument, vilka enligt lagstiftningen rörande arbetsvillkor

skola föras.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Bilaga C

Konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 4 juni 1958 till sitt fyrtioandra sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående diskriminering i fråga om

anställning och yrkesutövning, vilken fråga utgör den fjärde punkten på

sammanträdets dagordning,

och beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

och beaktat att Philadelphiadeklarationen fastslår att alla människor,

oavsett ras, trosbekännelse eller kön, äga rätt att i frihet, ekonomisk

trygghet och under lika förutsättningar eftersträva materiellt välstånd

och kulturell utveckling,

samt vidare beaktat att diskriminering utgör en kränkning av de rättigheter,

som kungjorts i Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna,

antager denna den tjugofemte dagen i juni månad år nittonhundrafemtioåtta

följande konvention, som må benämnas »konvention angående diskriminering

(anställning och yrkesutövning), 1958» [Discrimination (Employment

and Occupation) Convention, 1958].

Artikel 1

1. I denna konvention förstås med uttrycket »diskriminering»

a) varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg,

kön, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung,

som har till följd, att likställdhet med avseende å möjligheter

eller behandling i fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgöres

eller beskäres;

b) varje åtskillnad, uteslutning eller företräde i övrigt, som har till följd,

att likställdhet med avseende å möjligheter eller behandling i fråga om

anställning eller yrkesutövning omintetgöres eller beskäres och som må

angivas av vederbörande medlemsstat efter samråd med representativa

arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas, ävensom med

andra lämpliga organ.

2. Varje åtskillnad, uteslutning eller företräde, som grundas på för anställningen

enligt dennas natur erforderliga personliga kvalifikationer, skall icke

anses såsom diskriminering.

3. I denna konvention förstås med uttrycken »anställning» och »yrkesutövning»

tillträde till yrkesutbildning, till anställning och till skilda yrken

ävensom anställningsvillkor.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

Artikel 2

Varje medlem, för vilken denna konvention är i kraft, förbinder sig att

utforma och tillämpa en nationell politik, avsedd att genom metoder, anpassade

efter landets förhållanden och praxis, främja likställdhet med avseende

å möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning i

syfte att avskaffa varje diskriminering i nämnda hänseende.

Artikel 3

Varje medlem, för vilken denna konvention är i kraft, förbinder sig att

genom metoder, anpassade efter landets förhållanden och praxis,

a) söka få till stånd samverkan med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer

ävensom med andra berörda organ i syfte att främja godtagande

och tillämpning av denna politik;

b) utfärda sådana lagar och stödja sådana undervisningsprogram som må

vara ägnade att trygga ifrågavarande politiks godtagande och tillämpning;
c)

upphäva alla lagbestämmelser och ändra administrativa föreskrifter och

praxis, vilka äro oförenliga med politiken;

d) fullfölja nämnda politik såvitt avser anställning, som är underkastad nationell

myndighets omedelbara kontroll;

e) sörja för att nämnda politik tillämpas inom den yrkesväglednings-, yrkesutbildnings-

och arbetsförmedlingsverksamhet, som bedrives under

ledning av statlig myndighet;

f) i sina årliga redogörelser för konventionens tillämpning angiva de åtgärder,

som vidtagits för att fullfölja denna politik, samt därigenom vunna

resultat.

Artikel 4

Såsom diskriminering skall icke anses åtgärder riktade mot den som är

skaligen misstänkt för eller invecklad i en för rikets säkerhet skadlig verksamhet,

under förutsättning att han äger anföra besvär hos ett i enlighet med

nationell praxis upprättat organ.

Artikel 5

1. Särskilda skydds- eller biståndsåtgärder, som angivits i andra av Internationella

arbetsorganisationen antagna konventioner och rekommendationer

skola icke anses såsom diskriminering.

2. Varje medlem må efter hörande av representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer,

där sådana finnas, besluta, att andra särskilda åtgärder,

avsedda att tillgodose det speciella behovet hos personer, vilka av sådana

skäl som kön, ålder, invaliditet, försörjningsbörda eller social eller kulturell

nivå allmänt erkännas vara i behov av särskilt skydd eller bistånd, icke

skola anses såsom diskriminering.

Artikel 6

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förhinder sig att tillämpa

densamma på utanför moderlandet belägna områden i enlighet med bestämmelserna

i Internationella arbetsorganisationens stadga.

Artikel 7

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Artikel 8

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artiklarna 9—lb

Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 9b—99 av konventionen

(nr 110) angående anställningsförhållanden för plantagearbetare, dock att

då i artikel 98 av sistnämnda konvention hänvisas till artikel 9b, detta i förevarande

konvention motsvaras av en i artikel 13 upptagen hänvisning till

artikel 9.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

47

Bilaga D

Rekommendation (nr 111) angående diskriminering i fråga om

anställning och yrkesutövning

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 4 juni 1958 till sitt fyrtioandra sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående diskriminering i fråga

om anställning och yrkesutövning, vilken fråga utgör den fjärde punkten

på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

avsedd att komplettera konventionen angående diskriminering

(anställning och yrkesutövning), 1958,

antager denna den tjugofemte dagen i juni månad år nittonhundrafemtioåtta

följande rekommendation, som må benämnas »rekommendation angående

diskriminering (anställning och yrkesutövning), 1958» (Discrimination

[Employment and Occupation] Recommendation, 1958).

Konferensen förordar, att varje medlem bör tillämpa följande anvisningar.

I. Definitioner

1. 1) I denna rekommendation förstås med uttrycket »diskriminering»

a) varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg,

kön, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt

ursprung som har till följd, att likställdhet med avseende å möjligheter

eller behandling i fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgöres

eller beskäres;

b) varje åtskillnad, uteslutning eller företräde i övrigt, som har till följd,

att likställdhet med avseende å möjligheter eller behandling i fråga om

anställning eller yrkesutövning omintetgöres eller beskäres och som

må bestämmas av vederbörande medlemsstat efter samråd med representativa

arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas,

ävensom med andra lämpliga organ.

2) Varje åtskillnad, uteslutning eller företräde, som grundas på för

anställningen enligt dennas natur erforderliga personliga kvalifikationer,

skall icke anses såsom diskriminering.

3) I denna rekommendation förstås med uttrycken »anställning» och

»yrkesutövning» tillträde till yrkesutbildning, till anställning och till skilda

yrken ävensom anställningsvillkor.

II. Politikens utformning och tillämpning

2. Varje medlem bör utforma en nationell politik till förhindrande av

diskriminering i anställning och yrkesutövning. Denna politik bör bringas

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

i tillämpning genom lagstiftningsåtgärder, kollektivavtal mellan representativa

arbetsgivar- och arbetarorganisationer eller på annat med nationella

förhållanden och praxis förenligt sätt, varvid följande principer böra beaktas

:

a) åtgärder ägnade att främja likställdhet med avseende å möjligheter och

behandling i fråga om anställning eller yrkesutövning utgöra en angelägenhet

av allmänt intresse;

b) varje individ bör utan diskriminering åtnjuta likställdhet med avseende

å möjligheter och behandling såvitt angår

i) tillträde till yrkesvägledning och arbetsförmedling;

ii) tillträde till yrkesutbildning och anställning efter eget val enligt

personligt anlag för dylik utbildning eller anställning;

iii) befordran i enlighet med sina personliga egenskaper, erfarenhet,

skicklighet och nit;

iv) trygghet i anställningen;

v) lön för arbete av lika värde;

vi) arbetsvillkor, däri inbegripna arbetstid, viloperioder, semester, åtgärder

för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen, ävensom åtgärder

för social trygghet, välfärdsanordningar samt sociala förmåner, som

tillhandahållas i samband med anställningen;

c) statliga organ böra inom hela sitt verksamhetsområde tillämpa en anställningspolitik

utan någon som helst diskriminering;

d) arbetsgivarna böra icke utöva eller tolerera diskriminering i fråga om

arbetstagares anställning, utbildning, befordran, kvarblivande i tjänst

eller vid bestämmandet av anställningsvillkoren; vid tillämpningen av

denna princip böra arbetsgivarna icke utsättas för obstruktioner eller

inblandning, vare sig direkt eller indirekt, från enskild persons eller

från organisations sida;

e) arbetsmarknadens parter böra i kollektiva förhandlingar och i förhållandet

sig emellan respektera principen om likställdhet med avseende

å möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning

samt böra tillse att kollektivavtal icke innehålla bestämmelser av diskriminerande

natur beträffande tillträde till, utbildning för, befordran till

eller kvarblivande i anställning eller i fråga om anställningsvillkor;

f) arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer böra icke utöva eller tolerera

diskriminering med avseende å beviljande eller bibehållande av

medlemskap i desamma eller deltagande i dessas fackliga angelägenheter.

3. Varje medlem bör

a) trygga tillämpningen av principerna rörande icke-diskriminering

i) med avseende å anställning, som står under nationell myndighets

omedelbara kontroll;

ii) i yrkesväglednings-, yrkesutbildnings- och arbetsförmedlingsverksamhet,

som är underställd nationell myndighets ledning;

b) där så är möjligt och erforderligt främja dessa principers iakttagande

med avseende å annan anställning samt annan yrkesväglednings-, yrkesutbildnings-

och arbetsförmedlingsverksamhet, därvid bl. a. följande

metoder inå komma till användning

i) statliga, regionala eller lokala myndigheter eller organ samt industrier

och företag, som drivas eller kontrolleras av det allmänna, böra

erhålla stöd för" att trygga principernas tillämpning;

ii) godkännande av kontrakt, som medföra ianspråktagande av allmänna

medel, bör göras beroende av att principerna iakttagas;

iii) beviljande av anslag till utbildningsanstalter samt tillstånd att be
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

49

driva privata arbetsförmedlings- eller yrkesvägledningsbyråer bör

göras beroende av att principerna iakttagas.

4. Lämpliga organ —- där så är möjligt med biträde av rådgivande kommittéer

bestående av företrädare för arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer,

där sådana finnas, ävensom för andra berörda organ — böra upprättas

i syfte att främja tillämpningen av denna politik inom alla områden

av offentlig och privat anställning samt särskilt

a) vidtaga alla genomförbara åtgärder ägnade att bibringa allmänheten

förståelse för och förmå den att godtaga principerna rörande icke-diskriminering;
b)

till prövning upptaga klagomål över att politiken icke följes, undersöka

dylika klagomål samt vid behov genom förlikning åstadkomma rättelse

i en mot politiken stridande praxis;

c) till förnyad prövning upptaga klagomål, vilka icke kunnat avgöras genom

förlikning samt avgiva yttrande eller fatta beslut rörande sättet

att åstadkomma rättelse i påvisad diskriminerande praxis.

5. Varje medlem bör upphäva samtliga lagbestämmelser och ändra administrativa

instruktioner och praxis, som stå i strid med ifrågavarande politik.

6. Tillämpningen av politiken bör icke menligt påverka särskilda åtgärder,

avsedda att tillgodose det speciella behovet hos personer, vilka av sådana

skäl som kön, ålder, invaliditet, försörjningsbörda eller social eller

kulturell nivå allmänt erkännas vara i behov av särskilt skydd eller bistånd.

7. Såsom diskriminering skall icke anses åtgärder riktade mot den som

är skäligen misstänkt för eller invecklad i en för rikets säkerhet skadlig

verksamhet, under förutsättning att han äger anföra besvär hos ett i enlighet

med nationell praxis upprättat organ.

8. I fråga om immigrerande arbetare av främmande nationalitet och deras

familjemedlemmar böra de i konventionen angående migrerande arbetare

(reviderad), 1949, intagna bestämmelserna om lika behandling ävensom

de i rekommendationen angående migrerande arbetare (reviderad),

1949, intagna anvisningarna rörande lättnader i restriktioner beträffande

anställning beaktas.

9. Vederbörande myndigheter, företrädare för arbetsgivare, arbetare och

lämpliga organ böra fortlöpande samverka i syfte att överväga vilka ytterligare

positiva åtgärder, som med hänsyn till de nationella förhållandena

må finnas påkallade för att förverkliga principerna rörande icke-diskriminering.

III. Samordning av åtgärder till förebyggande av diskriminering

på alla områden

10. För åtgärder mot diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning

ansvariga myndigheter böra intimt och fortlöpande samverka med

de för åtgärder mot diskriminering på andra områden ansvariga myndigheterna,

i syfte att ernå en samordning av vidtagna åtgärder.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 soml. Xr 23

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Bilaga E

Resolutioner

I. Resolution angående publicering av arbetslagstiftning.

II. Resolution angående de mänskliga rättigheterna.

III. Resolution angående propaganda rörande hälsa och säkerhet inom

industrien.

IV. Resolution angående arbetskraftssynpunkter på den ekonomiska utvecklingen.

V. Resolution angående främjande av rationell företagsledning.

VI. Resolution angående åtgärder för främjande av sysselsättning och

bekämpande av arbetslöshet.

VII. Resolution angående undersysselsättning och arbetslöshet inom

jordbruket samt jordreformers inflytande på lantarbetares sociala

förhållanden.

VIII. Resolution angående expansion av den internationella handeln.

IX. Resolution angående förhållandet mellan arbetare och företagsledning.

X. Resolution angående ökat tekniskt bistånd för infödda folkgruppers

integration i vederbörande lands ekonomiska, sociala och kulturella

liv.

XI. Resolution angående tillsättandet av en särskild kommitté rörande

fiskare.

XII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om fiskares arbetsförhållanden.

XIII. Resolution angående plantagearbetares levnadsstandard och anställningsförhållanden.

XIV. Resolution angående yrkessjukdomar.

XV. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om företagshälsovårdens organisation.

XVI. Resolution angående uppförande på dagordningen för ett av de

närmaste konferenssammanträdena av frågan om arbetstidens förkortning.

XVII. Resolution angående antagande av budget för 41 :a budgetåret

(1959) och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika

medlemsstater.

XVIII. Resolution angående driftkapitalfonden.

XIX. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till

arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1959.

XX. Resolution angående förbättring av sådana från arbetsbyråns tjänstepensionsfond

utgående pensioner, vilka delvis grundas på före den

1 januari 1947 gällande löneskalor.

XXI. Resolution angående höjning av de från pensionsfonden för ledamöter

av förutvarande fasta mellanfolkliga domstolen utgående pensionerna.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

51

XXII. Resolution angående förlängning av den för erhållande av pension

erforderliga längsta tjänstetiden i och för beräkning av tjänstepensioner

enligt arbetsbyrås tjänstepensionsreglemente.

XXIII. Resolution angående utseende av en ledamot av Internationella arbetsbyråns

tjänstepensionskassas styrelse och av byråns tjänstepensionskommitté

(Förenta Nationernas gemensamma pensionsfond).

XXIV. Resolution angående förordnande av ledamöter av Internationella

arbetsorganisationens administrativa domstol.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5*1786

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:83 Skrivelse till Konungen med förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen. s. 15 i texten
  2. 2LU 1959:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens gttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna kon s. 1 i texten