Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad Igdelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:27, Med förslag till lag angående ändrad Igdelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1959

1

Nr 27

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad Igdelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna

till lagen den 27 maj 1955 (nr 255) om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370); given Stockholms slott den 21 november

1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av punkten 4 av

övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 (nr 255) om ändring i

kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I samband med 1955 års reform av företagsbeskattningen infördes vissa

begränsningar i rätten för företagarna att nedskriva varulager. Därvid maximerades

nedskrivningarna i princip till 60 procent av lagrets värde. Enligt

1955 års regler skulle sålunda lagret upptagas till minst 40 procent av värdet.

Bestämmelserna skulle tillämpas första gången vid 1960 års taxering.

För mellanliggande år medgavs övergångsvis längre gående nedskrivningar.

För 1958 och 1959 års taxeringar bestämdes sålunda högsta tillåtna nedskrivning

i princip till 70 procent.

I propositionen föreslås att det fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler

uppskjutes till 1961 års taxering och att vid 1960 års taxering

varulagret skall få värderas enligt samma regler som gäller vid 1958 och 1959

års taxeringar.

1 Biliang till riksdagens protokoll 195''J. 1 samt. Nr 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1959

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna

till lagen den 27 maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkten 4 av övergångsbestämmelserna till

lagen den 27 maj 1955 om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4. Oaktat bestämmelserna i punkt

1 av anvisningarna till 41 § skola vid

taxering i första instans i sin helhet

tillämpas från och med år 1957, skola

för de beskattningsår beträffande vilka

taxering verkställes åren 1957—

1959 följande särskilda bestämmelser

gälla vid tillämpning av femte

stycket i nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår

må lagret icke upptagas

till belopp understigande i det följande

angiven procentuell andel av lagrets

i nyssnämnda stycke av sagda

anvisningspunkt angivna värde, nämligen
såvitt

angår det beskattningsår, för

vilket taxering i första instans verkställes

år 1957, tjugu procent av lagrets

värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för

vilka taxering i första instans verkställes

åren 1958 och 1959, trettio procent

av lagrets värde.

(Föreslagen lydelse)

4. Oaktat bestämmelserna i punkt

1 av anvisningarna till 41 § skola vid

taxering i första instans i sin helhet

tillämpas från och med år 1957, skola

för de beskattningsår beträffande vilka

taxering verkställes åren 1957—

1960 följande särskilda bestämmelser

gälla vid tillämpning av femte

stycket i nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår

må lagret icke upptagas

till belopp understigande i det följande

angiven procentuell andel av lagrets

i nyssnämnda stycke av sagda

anvisningspunkt angivna värde, nämligen
såvitt

angår det beskattningsår, för

vilket taxering i första instans verkställes

år 1957, tjugu procent av lagrets

värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för

vilka taxering i första instans verkställes

åren 1958—1960, trettio procent

av lagrets värde.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1959

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 november

1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om uppskov med

ikraftträdandet av föreskrivna begränsningar i rätten till nedskrivning av

varulager samt anför därvid följande.

Inledning. Vid 1955 års riksdag beslöts en genomgripande reform av reglerna

för företagsbeskattningen. Därvid infördes bl. a. vissa begränsningar i

den rätt att nedskriva varulager, som tidigare medgivits rörelseidkare och

sådana jordbrukare som redovisar inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga

grunder.

Äldre bestämmelser på området medgav de skattskyldiga vidsträckt —

om än ej obegränsad —- rätt att verkställa nedskrivning å lagret. Någon bestämd

lägsta gräns för värdesättningen av lagret angavs emellertid inte i

kommunalskattelagen.

Genom 1955 års reform av företagsbeskattningen infördes en sådan lägsta

gräns i det att varulagren i allmänhet inte skulle få nedskrivas under 40

procent. För att möjliggöra en smidig övergång till det nya systemet antogs

övergångsbestämmelser, varigenom det fulla ikraftträdandet av begränsningen

i nedskrivningsrätten uppsköts till 1960 års taxering.

Med hänsyn till läget på arbetsmarknaden har jag ansett mig böra uppta

frågan om ytterligare uppskov med genomförandet av 1955 års regler.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt de bestämmelser som antogs vid 1955

års riksdag skall varulager på balansdagen värderas med utgångspunkt från

dess anskaffnings- eller återanskaffningsvärde. Från detta värde får först

avräknas den inkurans i lagret som kan finnas på balansdagen. Återstående

värde får nedskrivas med högst 60 procent, alltså till lägst 40 procent. Denna

huvudregel kompletteras med två supplementära regler, som för vissa fall

medger större nedskrivning. Enligt den ena regeln får nedskrivningens storlek

beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren.

Den andra supplementärregeln innebär, att lager av rå- och

stapelvaror får upptagas till lägst 70 procent av dessa tillgångars lägsta mark
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj. ts proposition nr 27 år 1959

nadspris under en tioårsperiod. — Författningsbestämmelserna härom är intagna

i femte och sjätte styckena av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen.

Såsom inledningsvis anmärkts gäller dessa bestämmelser fullt ut först

från och med 1960 års taxering. För 1957—1959 års taxeringar beslöts övergångsbestämmelser,

som medger en vidsträcktare nedskrivningsrätt än enligt

huvudregeln. Vid 1957 års taxering skulle sålunda lagret få värderas till

lägst 20 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet. Lägsta gränsen

vid 1958 och 1959 års taxeringar bestämdes till 30 procent av angivna

värde.

De utredningar som låg till grund för 1955 års reform av företagsbeskattningen

visade att den procentuella nedskrivningen i förhållande till lagrens

anskaffningsvärden vid 1951 års utgång genomsnittligt utgjorde för industrin

58 procent, för grosshandeln 50 procent och för detaljhandeln 52 procent.

Undersökningarna visade emellertid betydande avvikelser för olika branscher

och även mellan olika företag inom samma bransch från dessa genomsnittssiffror.

Härom anfördes i propositionen 100/1955 bl. a. följande.

Vad beträffar industrin ligger nedskrivningsprocenten — om man bortser

från byggnadsverksamhet, livsmedelsindustri och kraft-, belysnings- och

vattenverk, där nedskrivningen inte är jämförbar med läget inom andra

områden — mellan 50 och 70 procent av anskaffningsvärdena. Största nedskrivningsprocenten

visar pappers- och grafisk industri, 78 procent, samt

textil- och beklädnadsindustri, 63 procent.

Även grosshandeln utvisar — frånsett ett par branscher — en variation

i nedskrivningsprocenten mellan 50—70 procent. Nedskrivningsprocenten

är dock i stort sett något lägre än för industrin.

Nedskrivningsprocenten inom detaljhandeln synes i regel ligga något över

motsvarande nedskrivningsprocent för grosshandeln.

För såväl industri som gross- och detaljhandel framgår av utredningen

att den procentuella nedskrivningen i stort sett är större hos företag med

stora lager än hos företag med mindre lager.

Vidare visar utredningen, om man går till de enskilda företagen, att nedskrivningsprocenten

varierar mycket mellan olika företag även inom samma

bransch. Ett inte ringa antal företag har högre nedskrivningsprocent än

70, d. v. s. de har gjort större nedskrivning än som mellankommunala prövningsnämnden

enligt huvudregeln medger. Utredningen ger emellertid också

vid handen att hos många företag skulle nedskrivningen vara ganska obetydlig.

De stora procentuella nedskrivningarna finns hos de gamla företagen

och hos dessa främst hos dem med stora lager. Även i andra åldersgrupper

är tendensen, som förut berörts, den att ju större lagren är desto

större är nedskrivningprocenten.

Det torde böra framhållas att den i det föregående angivna lagernedskrivningen

beräknats å anskaffningsvärdet efter avdrag för inkurans.

Under förarbetena till 1955 års lagstiftning framfördes olika alternativ i

fråga om storleken av största tillåtna nedskrivning, nämligen 50, 60 och 70

procent av anskaffningsvärdet.

Rörande verkningarna av de olika alternativen redovisades i propositio
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1959

5

nen bl. a. följande beräkning av de lagerreserver som vid ett vart av de olika

alternativen skulle framtagas till beskattning. Beräkningen hade utförts inom

finansdepartementet på grundval av föreliggande utredning om företagens

lagerredovisning per den 31 december 1951.

För industrin...........

» grosshandeln.......

» detaljhandeln.......

Summa (i avrundade tal)

Huvudregeln medger nedskrivning till

50 %

1 110 milj.

200 »

78 »

1 390 milj.

40 %

630 milj.

90 »

38 »

760 milj.

30 %

270 milj.

20 »

14 »

300 milj.

Denna beräkning bygger emellertid på en tillämpning enbart av huvudregeln.

Supplementärreglernas tillämpning ansågs ge lägre värden, som dock

endast rent uppskattningsvis kunde anges till respektive 1 200 miljoner,

650 miljoner och 250 miljoner kronor.

I propositionen förordades såsom huvudregel för lagervärderingen rätt

att bokföra lagret i lägst 40 procent av anskaffningskostnaden. På grund

härav skulle lagerreserver i storleksordningen 600—700 miljoner kronor

komma att framtagas till beskattning under övergångsåren inom näringslivet

i dess helhet. Det framhölls dock, att den framtida prisutvecklingen i

hög grad skulle påverka storleken av det belopp som totalt kom att redovisas

till beskattning. Det tillädes, att det skulle vara helt orealistiskt att

räkna med att det allmänna under övergångsåren skulle tillföras ett ökat

skatteunderlag med sådant belopp som nyss antytts. Man räknade i stället

med att företagen i stor utsträckning skulle i samband med lageruppskrivningen

verkställa ökade avsättningar till pensionsstiftelser och i andra hand

till investeringsfonder. Mot en sådan utveckling fanns emellertid intet att

erinra från allmänna synpunkter.

Rörande övergångsbestämmelserna anfördes i propositionen bl. a. följande.

Sammanfattningsvis får jag framhålla att de anpassningssvårigheter till

de nya lagervärderingsregler, som från vissa remissinstansers sida med sådan

styrka framförts som ett argument mot ändrade lagervärderingsregler,

enligt min mening inte kan anses vara av beskaffenhet att utgöra något

hinder för ett genomförande av kommitténs förslag med de modifikationer

däri som jag i det föregående förordat. Å andra sidan är jag även väl medveten

om att i individuella fall denna anpassning kan medföra vissa påfrestningar.

Jag är med hänsyn härtill beredd förorda sådana övergångsbestämmelser

att som lägsta värde å varulager enligt huvudregeln skall

godtagas vid 1957 års taxering 20 procent samt vid 1958 och 1959 års taxeringar

30 procent av lagrets anskaffningsvärde.

1955 års bevillningsutskott tillstyrkte bifall till propositionen i de hänseenden

som här berörts och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 195!)

Vid 1957 års riksdag framställdes motionsyrkanden beträffande övergångsbestämmelserna

till 1955 års lagstiftning i fråga om varulagervärderingen.

Det yrkades sålunda att övergångstiden skulle utsträckas samt vidare

att orealiserad värdestegringsvinst i varulager i princip skulle undantas

från beskattning. I anledning av motionerna, som lämnades utan åtgärd av

riksdagen, uttalade bevillningsutskottet (betänkande nr 31) bl. a. följande.

Härjämte vill utskottet erinra om att när tidigare gällande liberala regler

för varulagervärdering infördes, var detta i syfte att skattemässigt godta en

sådan värdering i räkenskaperna enligt god köpmannased, som innefattade

betryggande säkerhet för förlust i lagret genom prisfall. Längre sträckte sig

inte syftet med den fria lagervärderingen. Utvecklingen förde emellertid sedermera

fram till att företag, som haft sådana vinstförhållanden att detta

låtit sig göra, genom mycket långtgående nedskrivningar respektive genom

att bibehålla sina lager i samma värde i kronor räknat trots sänkt penningvärde

eller bestående prisförhöjningar, gjorde stora skattefria kapitaluppbyggnader

som inte kunde motiveras med hänsyn till prisfallsrisk. Enligt

utskottets mening kan inte dessa företag, under åberopande av tidigare gällande

skatteregler, med fog kräva mer än vad som för framtiden kan enligt

de nya reglerna för företagsbeskattningen medges andra företag, nämligen

rätt till en fullt betryggande nedskrivning för prisfallsrisk.---

Vad angår motionsyrkandena om en utsträckning av övergångstiden vill

utskottet framhålla att utskottet inte kan dela motionärernas uppfattning

att prisutvecklingen sedan 1955 års riksdagsbeslut fattades varit sådan att

ett upprivande av detta beslut är motiverat. Ett bifall till motionärernas

yrkande skulle enligt utskottets mening innebära att tillämpningen av varulagervärderingens

huvudregel uppsköts längre än som kan anses rimligt

med hänsyn till anpassningssvårigheterna.

Även vid 1958 års B-riksdag har motioner (I: B 9 och 10; II: B 10, 11 och

227) väckts rörande den lägsta gränsen för nedskrivning av varulager och

rörande de år 1955 antagna övergångsbestämmelserna på området. I en av

motionerna yrkas, att den uppskrivning av varulager, som övergångsbestämmelserna

kan föranleda vid 1960 års taxering, skall anstå tills vidare. I de

övriga motionerna yrkas, att lägsta tillåtna värde å varulager skall fastställas

till 30 procent av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde.

Till stöd för motionsyrkandena åberopas bl. a. den allmänna konjunkturutvecklingen.

Yrkanden av liknande innebörd har även vid olika tillfällen och senast under

innevarande höst framförts av organisationer inom näringslivet.

Departementschefen. Skattelagstiftningen tillåter rörelseidkarna att vid inkomstredovisningen

göra betydande nedskrivningar av värdet på varulager.

Rätten till lagernedskrivning sammanhänger i första hand med att rörelseidkarna

bör äga möjlighet att skydda sig mot prisfallsrisk. Vid sidan härav

har det ansetts påkallat, att varulagervärderingen i viss utsträckning kan utnyttjas

för resultatutjämning mellan olika år. Genom nedskrivning utöver

vad som är motiverat med hänsyn till prisfallsrisk o. dyl. kan under goda år

skapas en dold reserv, som kan framtagas under år med sämre vinstresultat.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1959

Iläiien att begagna lagervärderingen i resultatutjämnande syfte har aldrig

varit obegränsad. Uttryckliga författningsbestämmelser i ämnet bär emellertid

skapats först i samband med 1955 års reform av företagsbeskattningen.

Riktpunkten för de då antagna reglerna om lagernedskrivning och andra

vinstreglerande dispositioner var atL hålla dessa dispositioner inom ramen för

vad som ansågs godtagbart från konjunkturpolitisk synpunkt. För lagervärderingen

fastslogs som huvudregel, att lagren skulle upptas i lägst 40 procent

efter avdrag för inkurans. Denna huvudregel kompletteras av supplementärregler

som i vissa fall medger att lagren upptas till ännu något lägre

värden.

I anledning av den diskussion som förts kring 1955 års regler för varulagervärderingen

vill jag till en början slå fast, att dessa regler innebär tillräckliga

möjligheter till skydd mot prisfallsrisk. De innebär därutöver betydande

möjligheter till förtäckt resultatutjämning. Det sagda belyses bl. a.

av de i det föregående återgivna undersökningarna, som visat att den enligt

19o5 års lagstiftning tillåtna nedskrivningen är större än som motsvarar den

genomsnittliga nedskrivningsprocenten för såväl industrin som handeln före

den nya lagstiftningens ikraftträdande under ett så utpräglat högkonjunkturår

som 1951. De svenska lagervärderingsreglerna framstår också som

generösa vid en internationell jämförelse.

Det stöd emellertid också klart, att betydande variationer förelåg olika

branscher och företag emellan och att övergången till de nya reglerna fölen

del företag skulle innebära vissa påfrestningar. Med hänsyn härtill föreskrevs

att övergången skulle äga rum under en femårsperiod. För 1957 års

taxering medgavs att lagren fick upptagas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet.

Motsvarande tal är för 1958 och 1959 års taxeringar 80 procent.

Först vid 1960 års taxering är de nya reglerna avsedda att tillämpas fullt ut.

Den övergångstid som sålunda medgivits har för de berörda företagen inneburit

en betydande lättnad. För åtskilliga har de nu rådande mindre gynnsamma

konjunkturerna ytterligare bidragit till alt minska svårigheterna i

samband med lageruppskrivningen. De anskaffnings- resp. återanskaffningsvärden,

på vilka ifrågavarande procenttal skall beräknas, har sålunda ofta

sjunkit eller i vart fall inte höjts. I den mån förluster förekommit, kan dessa

balanseras mot den föreskrivna lageruppskrivningen. Denna kan sålunda ofta

nog företagas utan beskattningseffekt.

Emellertid förekommer även härvidlag betydande avvikelser, och man måste,

i främsta rummet för vissa större företag inom exportindustrin, räkna

med alt anpassningen till de nya lagervärderingsreglerna kan medföra påfrestningar

på likviditeten. Denna konsekvens av lagstiftningen synes under

nu rådande läge från flera synpunkter inte önskvärd. Framför allt minskas

företagens möjligheter till investeringar. Det har i olika sammanhang framhållits

såsom ett betydande allmänt intresse, alt investeringar företas under

det rådande ekonomiska läget. Härvidlag gör sig både ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska

synpunkter gällande. Vad sysselsättningspolitiken angår

bör framhållas, att de företag varom här är fråga, är de inom den eu
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1959

skilda sektorn som har de största resurserna att göra sysselsättningsskapande

investeringar. Därtill kommer, att dessa företags investeringar i betydande

mån skapar arbetstillfällen inom områden, som är särskilt ömtåliga från

sysselsättningssynpunkt.

Jag har därför kommit till den uppfattningen, att övergångstiden före det

fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler bör förlängas ett år.

I enlighet härmed förordar jag, att varulagren vid 1960 års taxering far upptas

till samma procentuella andel som 1958 och 1959, eller alltså enligt

huvudregeln till 30 procent, samt att 1955 års regler fullt ut skall tillämpas

fr. o. in. 1961 års taxering. Övergångsbestämmelserna till 1955 års lagstiftning

föreslås ändrade i överensstämmelse härmed.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, ansågs det vid 1955

års reform inte möjligt att närmare ange i vad mån de då beslutade begränsningarna

i rätten till lagernedskrivning skulle inverka på skatteintäkterna.

Vad därvid anfördes äger sin giltighet även i fråga om den här förordade

förlängningen på ett år av övergångstiden. Säkra hållpunkter saknas således

för att bedöma i vad mån denna förlängning kan påverka de skatteintäkter

som erhålles för det ifrågavarande beskattningsåret. Tilläggas kan, att det

här, liksom beträffande andra vinstreglerande dispositioner, endast är fråga

om för vilket år inkomstredovisning skall ske och alltså icke om något slutgiltigt

skattebortfall.

Föredragande departementschefen hemställer härefter under hänvisning

till det anförda, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå 1959 års

riksdag alt antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag angående

ändrad hjdelse av punkten -4 av övergångsbestämmelserna till lagen den

27 maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Karl-Henrik Ekberg

590015

Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. BevU 1959:17 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1959:85 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av punkten A av övergångsbestämmelserna till lagen s. 1 i texten