Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m

119 sidor, varav 115 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 115 av 119 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:3, Med förslag till förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

1

Nr 3

Kungi. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,

m. m.; given Stockholms slott den 7 november

1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning;

2) förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr

251) om varuskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr

85) om försäljningsskatt;

4) förordning om ändring i förordningen den 23 november 1956 (nr

545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall;

5) förordning angående ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr

262) om allmän energiskatt; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förfarandet vid uttagande av varuskatten, försäljningsskatten, jordbrukets

regleringsavgifter in. in. regleras för närvarande genom bestämmelser

i de olika skatteförfattningarna. Dessa bestämmelser är knapphändiga, och

viktiga områden är helt oreglerade.

Som en motsvarighet till den för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

gällande taxeringsförordningen föreslås nu eu gemensam, fullständigare

utformad förordning om förfarandet vid konsumtionsbeskattning. För

1 Bihang till riksdagens protokoll W59. 1 samt. Nr 3

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

denna, liksom för taxeringsförordningen, har målsättningen varit att försöka

samtidigt tillgodose skäliga anspråk på effektivitet och på rättsskydd.

Till grund för förslaget ligger ett av besvärssakkunniga avgivet betänkande

(SOU 1957: 50).

Den föreslagna förordningen har utarbetats med sikte på att dess regler

skall kunna användas på flertalet av de skatter och avgifter, som enskilda

näringsidkare efter deklaration erlägger till kontrollstyrelsen eller jordbruksnämnden.

Upptagandet av samma skatter vid införsel till riket lämnas

däremot utanför förordningen, likaså tullarna.

Det föreslås, att varuskatten, försäljningsskatten, omsättningsskatten på

motorfordon och energiskatten redan från början skall inbegripas i det nya

förfarandet.

Nya regler föreslås om beskattningsmyndigheternas beslut. Anser myndigheterna

att avvikelse bör ske från den skattskyldiges deklaration, skall

beslut om skattens fastställande meddelas senast 1 1/2 år efter det kalenderår

under vilket beskattningsperioden utgick. Har beslut inte meddelats

inom denna tidsfrist, skall skatten anses ha blivit fastställd i överensstämmelse

med deklarationen eller eventuellt tidigare preliminärt beslut.

Formligt beslut behöver således inte fattas, när deklaration avgivits och denna

lämnats utan erinran. Men den skattskyldige skall alltid ha rätt att erhålla

beslut, om han så begär.

Efter beslutsfristens slut kan ytterligare skatt inte påföras annat än genom

efterbeskattning. Detta får ske högst fyra år senare och i regel endast

om den skattskyldige lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att deklarera.

I övrigt är förfarandet hos beskattningsmyndigheten avsett att i stort sett

bli som nu. Den skattskyldige tillförsäkras uttrycklig rätt att — i överensstämmelse

med nu tillämpad praxis —- erhålla del av det material på vilket

beskattningsmyndighet grundar ett beslut om skattepåföring utöver deklaration.

En viktig nyhet är, att den skattskyldige skall kunna få förhandsbesked,

som är bindande för staten. Beskeden skall lämnas av beskattningsmyndigheten.

Besvär över beskattningsmyndigheternas beslut skall enligt förslaget

anföras hos kammarrätten. Förfarandet där är utformat som en process

mellan två parter, d. v. s. mellan den skattskyldige och ett allmänt ombud.

Mot kammarrättens utslag skall talan få föras i regeringsrätten.

Förslaget, som är avsett att träda i kraft den 1 juli 1959, beräknas inte

medföra nämnvärda kostnadsökningar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

3

Förslag

till

förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

Härigenom förordnas som följer.

Kap. 1. Inledande bestämmelser

1 §•

Bestämmelserna i denna förordning skola, i den mån särskild föreskrift

därom lämnas, äga tillämpning å skatt eller annan avgift som utgår vid tillverkning

eller försäljning av varor inom riket eller i samband med annan

därmed jämförlig verksamhet (skatt).

2 §.

I denna förordning förstås med

beskattningsmyndighet den myndighet som, enligt vad i vederbörande skatteförfattning

eller annorledes stadgas, har att besluta om skattens fastställande,

skattskyldig den som, enligt vad i vederbörande skatteförfattning stadgas,

är gentemot statsverket ansvarig för skattens utgörande samt

allmänt ombud den tjänsteman hos beskattningsmyndigheten åt vilken

Kungl. Maj:t uppdragit att hos besvärsmyndighet föra det allmännas talan

i mål och ärenden, å vilka denna förordning äger tillämpning.

Kap. 2. Om fastställande av skatt

3 §.

Skattskyldig skall, i den mån föreskrift därom meddelas i vederbörande

skatteförfattning, göra skriftlig anmälan om upptagande och nedläggande

av verksamhet, i vilken skatt skall utgöras, ävensom om annat förhållande,

som rör verksamheten.

4 §.

Det åligger skattskyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper,

anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes

för fullgörande av deklarationsskyldighet och för fastställande av skatt.

Han är även skyldig att vidtaga de åtgärder i övrigt som för sådant ändamål

skäligen kunna påfordras. Hur därvid i särskilda fall skattskyldigs

räkenskaper och anteckningar skola föras och hans handlingar bevaras

samt övriga här avsedda åtgärder skola vidtagas, därom stadgas i vederbörande

skatteförfattning eller i bestämmelser som utfärdats med stöd

därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är föreskrivet i bokföringslagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Finnes den skattskyldiges räkenskaper och övriga handlingar eller de särskilda

åtgärder som avses i första stycket icke stå i överensstämmelse med

vad sålunda är föreskrivet, äger beskattningsmyndigheten förelägga den

skattskyldige att fullgöra vad honom åligger.

5 §•

I enlighet med vad i vederbörande skatteförfattning stadgas skall skattskyldig

för varje beskattningsperiod (redovisningsperiod) inkomma med

deklaration till ledning vid skattens fastställande. Deklarationen skall avgivas

på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt formulär som

fastställes av beskattningsmyndigheten. I deklarationen skall angivas det

skattebelopp som enligt densamma belöper på beskattningsperioden.

Underlåter skattskyldig att inkomma med deklaration eller är avgiven

deklaration ofullständig, må beskattningsmyndigheten förelägga den skattskyldige

att fullgöra vad som brister.

Den skattskyldige bör, utöver vad deklarationsformuläret föranleder, meddela

de upplysningar som kunna vara av betydelse för alt skatten skall

kunna fastställas till riktigt belopp.

6 §•

När deklaration inkommit till beskattningsmyndigheten, skall den granskas

så snart ske kan.

7 §■

Efter föreläggande åligger det den skattskyldige att lämna de uppgifter

utöver deklarationen som kunna erfordras för kontroll av dennas riktighet

och för skattens fastställande till riktigt belopp.

8 §•

När beskattningsmyndigheten finner det erforderligt, skall skattskyldig

på anfordran utan ersättning tillhandahålla prov och beskrivning å vara,

som är eller kan antagas vara skattepliktig, ävensom prov å i verksamheten

brukad vara. Varuprov skall, om så lämpligen kan ske, återställas snarast

möjligt.

9 §•

Skattskyldig skall, när beskattningsmyndigheten finner det erforderligt,

på anfordran tillhandahålla handelsböcker, affärskorrespondens och övriga

handlingar hörande till den verksamhet, i vilken skatten skall utgöras, ävensom

lämna tillträde till lokaler, som användas i verksamheten. För granskning

av handlingar och varulager skall den skattskyldige lämna nödigt biträde.

Granskningen skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid

att den icke förorsakar hinder i den skattskyldiges verksamhet. Hava handelsböcker

eller andra handlingar överlämnats för granskning, skola de så

fort ske kan återställas. Meddelande om resultatet av granskningen skall

snarast lämnas den skattskyldige.

Den som verkställer granskningen må taga del av handlingar av betydelse

för granskningen utan hinder därav att den skattskyldige har att iakttaga

tystnad om deras innehåll. Är handlings innehåll av beskaffenhet som nu

sagts eller anser den skattskyldige att särskilda omständigheter eljest kunna

åberopas för att handlingens innehåll ej kommer till annans kännedom,

må dock länsstyrelsen i det län där den skattskyldige är bosatt, på fram
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

ställning av honom, när synnerliga skäl föranleda det, förordna att handlingen

skall undantagas från granskningen. Mot länsstyrelsens beslut må

talan ej föras.

10 §.

Den som skäligen kan antagas vara skattskyldig skall, i den mån föreläggande

meddelas av beskattningsmyndigheten, avgiva deklaration som i

5 § sägs, så ock vidtaga åtgärd som avses i 7 och 8 §§. Han är även skyldig

att underkasta sig granskning enligt 9 §.

11 §•

I den mån så finnes erforderligt för skattekontrollen, har den, som utan

att vara skattskyldig yrkesmässigt tillverkar, bearbetar, försäljer eller distribuerar

skattepliktig vara, så ock den, som idkar handel med vara, vilken

användes vid framställning eller distribution av skattepliktig vara, att

på anfordran av beskattningsmyndigheten lämna upplysning angående

sådan av honom bedriven verksamhet samt, med motsvarande tillämpning

av 8 och 9 §§, tillhandahålla prov och beskrivning av vara samt handelsböcker,

affärskorrespondens och övriga till verksamheten hörande handlingar.

12 §.

Förelägger beskattningsmyndigheten någon att vidtaga åtgärd, varom

förmäles i 4, 5 samt 7—11 §§, må därvid, när det finnes påkallat, vite utsättas.

Vitet må ej bestämmas under etthundra kronor eller över tiotusen

kronor.

Försuttet vite uldömes av beskattningsmyndigheten.

13 §.

Kräves för bedömande av viss fråga särskild fackkunskap och kan yttrande

i frågan ej erhållas från myndighet, tjänsteman eller annan, som är

satt att tillhandagå därmed, må beskattningsmyndigheten uppdraga åt

person, känd för redbarhet och för skicklighet i ämnet, att såsom sakkunnig

avgiva yttrande. Ej må till sakkunnig utses den, beträffande vilken sådan

omständighet föreligger, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses

förringad.

Sakkunnig äger av allmänna medel erhålla ersättning för kostnad, som

han haft för uppdragets fullgörande, samt för arbete och tidsspillan efter

vad beskattningsmyndigheten prövar skäligt.

14 §.

Vad som framkommit vid utredning, företagen enligt 9 eller 11 §, skall

upptecknas. Uppgift, som eljest annorledes än skriftligen tillföres beskattningsärende,

skall ock upptecknas.

15 §.

Yppas anledning att fastställa skatten annorledes än i överensstämmelse

med deklaration, skall inom beskattningsmyndigheten upprättas skriftlig

redogörelse för vad vid utredningen framkommit med angivande av storleken

av den skatt, som ifrågasättes skola utgå, och av grunden för dess

beräknande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

16 §.

Den skattskyldige skall, där hinder ej möter, erhålla tillfälle att yttra sig

över redogörelse, som i 15 § sägs, och annan handling, vars innehåll är av

betydelse för beslut om skatten. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om handlingen

innefattar förslag till allenast rättelse av uppenbar oriktighet, föranledd

av misskrivning, felräkning eller annat dylikt förbiseende i deklaration,

eller till skattens fastställande till lägre belopp än enligt deklaration.

17 §.

Finnes skatt böra utgå, oaktat deklaration ej avgivits, eller finnes avvikelse

böra ske från deklaration, skall beskattningsmyndigheten meddela beslut

härom. Beslutet skall vara slutligt, om icke beskattningsmyndigheten finner

erforderligt att skatten preliminärt fastställes, innan utredningen i ärendet

slutförts.

Begär den skattskyldige att slutligt beslut skall meddelas rörande viss

beskattningsperiod, skall beskattningsmyndigheten så snart ske kan fastställa

skatten genom sådant beslut.

18 §.

Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i deklaration

eller bristfälligt underlag för sådan, skatten icke tillförlitligen beräknas,

skall skatten bestämmas efter vad som finnes skäligt med hänsyn till föreliggande

omständigheter, såsom beloppet av tidigare erlagd skatt samt verksamhetens

art och omfattning.

19 §.

Beslut om fastställande av skatt må ej meddelas senare än ett år sex månader

efter utgången av det kalenderår, varunder den ifrågavarande beskattningsperioden

gått till ända.

Har slutligt beslut ej meddelats inom tid som i första stycket sägs men

har deklaration avgivits, skall så anses som om skatten den dag nämnda

tid utgick fastställts genom slutligt beslut i överensstämmelse med deklarationen.

Har preliminärt beslut meddelats, skall skatten i stället anses hava

nämnda dag slutligt fastställts i överensstämmelse med det preliminära

beslutet.

20 §.

Har skattskyldig i deklaration eller annorledes lämnat oriktig uppgift till

ledning vid fastställande av skatt och har uppgiften följts eller har uppgiften

eljest föranlett, att skatt ej fastställts eller fastställts till för lågt belopp,

skall beskattningsmyndigheten genom beslut om efterbeskattning fastställa

skatt som tillkommer. Efterbeskattning må dock ej ske, om det tillkommande

skattebeloppet är att anse som ringa.

Föreligga sådana omständigheter att efterbeskattning skall äga rum och

kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den

skattskyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna ligga

till grund för en tillförlitlig beräkning av skatten, skall efterbeskattningen

ske med tillämpning av 18 §.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig underlåtit

att avgiva deklaration eller icke rätteligen fullgjort vad som åligger

honom enligt 7, 8 eller 9 §.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

21 §.

Efterbeskattning må icke ske, med mindre beskattningsmyndigheten meddelat

beslut därom inom fyra år efter utgången av den i 19 § första stycket

stadgade tiden för fastställande av skatt. Har den skattskyldige avlidit, åsättes

efterbeskattningen hans dödsbo, dock att sådan efterbeskattning icke må

ske med mindre beskattningsmyndigheten meddelat beslut därom inom två

år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom

blivit ingiven för registrering.

22 §.

Finner beskattningsmyndigheten att slutligt beslut om skatt eller beslut

om efterbeskattning blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning eller

annat uppenbart förbiseende, skall myndigheten, sedan den skattskyldige

beretts tillfälle att yttra sig, meddela beslut om rättelse.

23 §.

I den mån det icke finnes obehövligt, skall beslut, som beskattningsmyndigheten

meddelar enligt bestämmelse i detta kapitel, innehålla de skäl,

på vilka avgörandet grundas.

Äger part fullfölja talan mot beslut som avses i första stycket, skall beslutet

innehålla upplysning om vad han därvid skall iakttaga.

Beslut som avses i 17, 20 och 22 §§ skola delgivas den skattskyldige.

24 §.

Beslut, som beskattningsmyndigheten meddelat med stöd av bestämmelse

i detta kapitel, skall, såvitt det icke avser utdömande av vite, lända till

omedelbar efterrättelse.

Om erläggande och återbetalning av skatt är närmare stadgat i 3 kap.

25 §.

Beskattningsmyndigheten skall föra register, med vars hjälp för envar

skattskyldig kan inhämtas vad som i skatteärende förekommit.

Kap. 3. Om erläggande och återbetalning av skatt

26 §.

Skattskyldig åligger att inom den för deklarations avgivande bestämda

tiden genom insättning å beskattningsmyndighetens postgirokonto inbetala i

deklarationen angivet skattebelopp.

När synnerliga skäl därtill äro, må beskattningsmyndigheten bevilja anstånd

med skattens erläggande.

27 §.

Om den för viss beskattningsperiod av beskattningsmyndigheten eller besvärsmyndighet

fastställda skatten överstiger vad som skolat utgöras enligt

deklarationen eller, då beslut förut meddelats i saken, enligt det beslut, som

närmast föregått, åligger det den skattskyldige att inom tid, som beskattningsmyndigheten

bestämmer, till denna erlägga det felande beloppet. Vad

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

nu sagts skall ock gälla, om genom beslut enligt 17 eller 20 § skatt fastställts,

ehuru deklaration ej avgivits.

Skattskyldig har att erlägga ränta å oguldet skattebelopp efter sju procent

om året, dock minst tio kronor. Räntan skall, om deklaration ej avgivits

inom föreskriven tid eller den skatlskyldige, utan att anstånd beviljats, underlåtit

att inom sådan tid erlägga i deklaration angivet belopp, beräknas

från den dag deklaration senast bort avgivas. I annat fall skall räntan beräknas

från den dag då skattebeloppet enligt beslut av beskattningsmyndigheten

senast bort inbetalas. Uppkommer öretal vid beräkning av ränta, skall

räntebeloppet jämnas till närmast högre hela krontal.

Beskattningsmyndigheten äger avstå från ränta, om dröjsmålet med betalningen

är obetydligt eller särskilda skäl eljest föranleda därtill.

28 §.

På framställning av beskattningsmyndigheten skall förfallet skattebelopp

jämte ränta omedelbart uttagas genom utmätning.

29 §•

Om den för viss beskattningsperiod av den skattskyldige inbetalade skatten

överstiger vad han enligt beskattningsmyndighetens eller besvärsmyndighets

beslut skall erlägga, äger han omedelbart återbekomma vad han erlagt

för mycket. Återbetalning skall ock ske, när skatt icke skall utgå.

År den skattskyldige berättigad till avdrag, som överstiger den på beskattningsperioden

belöpande bruttoskatten, skall det överskjutande beloppet så

snart ske kan tillgodoföras den skattskyldige.

Å återbetalat belopp som avses i första stycket skall gäldas ränta efter

fem procent om året från inbetalningsdagen. Uppkommer öretal vid beräkning

av ränta, skall räntebeloppet jämnas till närmast högre hela krontal.

Ränta skall dock ej utgå, om räntebeloppet skulle understiga fem kronor.

Vid återbetalning skall avdrag göras för vad den skattskyldige icke erlagt

av förfallet skattebelopp jämte ränta, som beskattningsmyndigheten har att

uppbära.

30 §.

Under vilka förutsättningar skatt skall, utöver vad i 29 § stadgas, i särskilt

fall av beskattningsmyndighet återbetalas, därom stadgas i vederbörande

skatteförfattning.

31 §.

Beslut, som meddelats med stöd av bestämmelse i detta kapitel, skall lända

till omedelbar efterrättelse.

Kap. 4. Om förhandsbesked

32 §.

På ansökan av den som driver eller ämnar driva verksamhet, i vilken skattskyldighet

ifrågakommer, må beskattningsmyndigheten, om det finnes vara

av vikt med hänsyn till sökandens intresse eller för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning samt tillgänglig utredning det medgiver, meddela förhandsbesked

huruvida vara är skattepliktig ävensom efter vilken skattesats

skatten, då sådan skall utgöras, är att bestämma. Beskedet skall ut
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år J959

färdas för sökanden och gälla för beskattningsperiod, som ännu icke utgått,

eller senare period, dock att beskedet icke må avse längre tid än ett år.

33 §.

Förhandsbesked sökes skriftligen. Ansökan skall i mån av behov vara åtföljd

av prov på varan, där sådant kan företes, och beskrivning av densamma.

Vid ansökan skall jämväl fogas den ytterligare utredning i ärendet,

som står sökanden till buds.

År den i ärendet förebragta utredningen otillräcklig, må beskattningsmyndigheten

anmana sökanden att i angivet hänseende fullständiga denna

vid äventyr att förhandsbesked eljest icke meddelas.

34 §.

Vad i 13 och 14 §§ stadgas om sakkunnig och om upptecknande av uppgifter

skall äga motsvarande tillämpning i ärende om förhandsbesked, över

utredning, som förebragts annorledes än genom sökanden, skall denne erhålla

tillfälle att yttra sig.

35 §.

Sökanden är skyldig att enligt beskattningsmyndighetens bestämmande

gottgöra statsverket dess kostnad för särskild av myndigheten med hans

medgivande föranstaltad undersökning beträffande varas beskaffenhet, så

ock ersättning, som må hava utgått till sakkunnig, vars hörande sökanden

medgivit.

Sökanden skall, i den mån beskattningsmyndigheten så påfordrar, ställa

säkerhet för kostnad och ersättning som i första stycket sägs vid äventyr att

förhandsbesked icke meddelas.

36 §.

Ärende om förhandsbesked bör handläggas skyndsamt.

Avvisas ansökningen, skall beslutet innehålla erinran om att talan icke

må föras mot detsamma.

Om beslut skola i övrigt bestämmelserna i 23 § äga motsvarande tillämpning.

37 §.

Förhandsbesked, som vunnit laga kraft, är bindande för statsverket i förhållande

till sökanden, i den mån denne det yrkar. Beskedet skall dock icke

gälla, när efter dess meddelande trätt i kraft författningsändring av beskaffenhet

att påverka beskattningen i det avseende beskedet angår.

Kap. 5. Om besvär

38 §.

Talan mot beslut som beskattningsmyndigheten meddelar enligt denna

förordning må i de fall som angivas i 39 § föras genom besvär hos kammarrätten.

39 §.

Mot slutligt beslut om fastställande av skatt samt mot meddelat förhandsbesked

må talan föras av den skattskyldige och allmänt ombud, så ock av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

annan, om beslutet länder honom till väsentlig skada eller förlust. Skattskyldig

och allmänt ombud må ock föra talan mot beslut i frågor som avses i

20, 22, 26, 27 och 29 §§.

Beslut om utdömande av vite må överklagas av den som förpliktats utgiva

vitet samt av allmänt ombud.

40 §.

Den som vill anföra besvär över beskattningsmyndighets beslut skall inom

två månader eller, såvitt avser förhandsbesked eller beslut om utdömande

av vite, inom tre veckor till beskattningsmyndigheten inkomma med besvärsinlaga.

För skattskyldig, så ock för den som förpliktats utgiva vite skall besvärstiden

räknas från det han erhållit del av överklagade beslutet, för annan

klagande från beslutets dag. I fall som avses i 19 § andra stycket skall dock

tiden även för skattskyldig räknas från där angiven dag.

41 §.

Besvärsinlaga skall ställas till kammarrätten samt innehålla uppgift om

klagandens namn, yrke och postadress.

I inlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan, därest de ej framgå av vad han tidigare

andragit i saken; samt

3. i vilken del beslutet överklagas och den ändring däri, som klaganden

yrkar.

Klaganden skall i besvärsinlagan i erforderlig omfattning utveckla sin talan

samt vid inlagan foga de tidigare ej förebragta bevis han vill åberopa.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller

hans ombud.

42 §.

Beskattningsmyndigheten skall, där det ej är uppenbart att talan skall

avvisas, ofördröjligen delgiva klagandens motpart besvärsinlagan med därvid

fogade handlingar. Motparten skall därvid föreläggas att till beskattningsmyndigheten

inkomma med skriftlig förklaring, ställd till kammarrätten.

43 §.

Det åligger beskattningsmyndigheten att, där det icke finnes obehövligt, i

skriftligt utlåtande till kammarrätten yttra sig om vad klagande och förklarande

andragit ävensom, i den mån det icke skett i överklagade beslutet, angiva

de skäl på vilka detta grundats. Till kammarrätten insändas jämte utlåtandet

alla i besvärsmålet inkomna och upprättade handlingar ävensom det

överklagade beslutet och den därtill hörande akten.

Utlåtandet skall genom beskattningsmyndighetens försorg i avskrift tillställas

klagande och förklarande. Klaganden skall tillika i avskrift erhålla

inkommen förklaring.

44 §.

Mot kammarrättens utslag må talan av part föras genom besvär hos Kungl.

Maj :t.

Utslag, som innebär ändring i överklagat beslut om fastställande av skatt

eller om förhandsbesked och som därigenom länder någon till väsentlig skada

eller förlust, äger denne överklaga, ändå att han icke är part.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Besvären skola vara inkomna till vederbörande statsdepartement inom två

månader från det klaganden erhöll del av kammarrättens utslag eller, om

klaganden icke varit part i kammarrätten, inom samma tid från utslagets

dag. I mål om förhandsbesked och om utdömande av vite skall dock besvärsliden

vara tre veckor.

Om innehållet i besvärsinlaga till Kungl. Maj :t skall i tillämpliga delar

gälla vad som stadgas i 41 §.

45 §.

Har i mål om fastställande av skatt eller om efterbeskattning talan fullföljts

till kammarrätten eller Kungl. Maj :t, må skattskyldig eller allmänt

ombud anföra besvär, oaktat den för honom stadgade tiden utgått. Sådana

besvär skola vara inkomna inom en månad från det besvärstiden för tidigare

klagande utgick. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i mål

om förhandsbesked, dock att den tid som sålunda står till buds skall vara

en vecka.

Återkallas eller förfaller eljest den tidigare klagandes talan, är ock den

senare klagandes talan förfallen.

Kap. 7. Särskilda bestämmelser

46 §.

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar äger, när synnerliga

skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbetalning av skatt.

Vad i denna förordning stadgas om besvär skall icke gälla beslut som meddelas

av beskattningsmyndighet med stöd av förordnande som nu sagts.

47 §.

Den som utan att hava gjort anmälan, varom i 3 § sägs, bedriver verksamhet,

i vilken skatt skall utgöras, straffes med dagsböter, ej under tjugu.

48 §.

Underlåter någon att avgiva deklaration enligt vad i 5 § stadgas eller avlämnar

han deklaration med så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen

icke är ägnad att ligga till grund för fastställande av skatt, straffes med

dagsböter.

Finnes försummelsen ursäktlig eller eljest ringa må från straff frias.

Brott som avses i denna paragraf må av åklagare åtalas allenast efter anmälan

av beskattningsmyndigheten.

49 §.

Vad som inhämtats vid skattekontroll enligt denna förordning må ej yppas

i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda

ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse

i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Brott som nu sagts må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare åtalas

allenast efter angivelse av målsägande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

50 §.

Vid granskning av statsverkets räkenskaper inom riksräkenskapsverket

må med avseende å fastställande och uppbörd av skatt anmärkning icke

framställas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.

Vad som föreskrives i 1 och 2 §§ kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 531)

med vissa bestämmelser rörande uppbörd av accis eller skatt, som skall inbetalas

till kontrollstyrelsen, m. m. skall icke gälla skatt, å vilken denna

förordning skall tillämpas.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)

om varuskatt

Härigenom förordnas, att 4 § 1—3 och 6 mom., 6 § 3 och 4 inom., 7, 9, 10

och 12—15 §§ förordningen den 25 maj 1941 om varuskatt skola upphöra

att gälla samt att 3 a §, 4 § 4 mom., 6 § 1 mom. och 8 § 4 mom. samma förordning1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3

Kungl. Maj.t äger. då synnerliga

skäl därtill äro, medgiva befrielse från

eller återbäring av varuskatt.

4

4. Tillverkare är pliktig att ordna

sin bokföring på sådant sätt, att den

möjliggör kontroll över värdet av försåld

eller för vidare bearbetning uttagen

vara, samt att vid anfordran

tillhandahålla kontrollstyrelsen eller

kontrolltjänsteman sina handelsböcker

med tillhörande handlingar.

1 Senaste lydelse av 3 a § se 1945:201, av

1958:31 (förordningen omtryckt 1948:66).

§•

Kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet

i fråga om tillverkning

och försäljning inom riket. Vad i

förordningen om förfarandet vid viss

konsumtionsbeskattning är stadgat

skall äga tillämpning å varuskatt

som utgår i samband med sådan tillverkning

och försäljning.

Beträffande införsel är, med den inskränkning

som nedan sägs, generaltullstyrelsen

beskattning smyndighet.

§•

4. Tillverkare är pliktig att ordna

sin bokföring på sådant sätt, att den

möjliggör kontroll beträffande försåld

eller för vidare bearbetning uttagen

vara.

§ 4 mom. se 1948:66 samt av 6 § 1 mom. se

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

1. Den som bedriver tillverkning,

som i 1 § första eller andra stycket

avses, skall senast å femtonde dagen

i andra månaden efter varje kalendermånads

utgång till kontrollstyrelsen

insända en på tro och heder avgiven

deklaration angående beskattningsvärdet

eller, vad angår varor för vilka

skatten utgår med belopp för viktenhet,

angående kvantiteten av de varor,

som under kalendermånaden av

honom eller för hans räkning levererats

till köpare eller tagits i anspråk

för vidare bearbetning.

Om särskilda---

1. Deklaration skall insändas till

kontrollstyrelsen senast å femtonde

dagen i andra månaden efter varje

kalendermånads utgång och innehålla

uppgift om beskattningsvärdet eller,

vad angår varor för vilka skatten

utgår med belopp för viktenhet, angående

kvantiteten av de varor, som

under kalendermånaden av den

skattskyldige eller för hans räkning

levererats till köpare eller tagits i

anspråk för vidare bearbetning.

deklarationen avser.

8 §■

4. Deklaration eller------

Befinnes vid granskningen att skatt

påförts med för lågt belopp, skall kontrollstyrelsen

påföra den skattskyldige

felande skatt samt bestämma och

meddela den skattskyldige tid, inom

vilken sådan skatt skall erläggas.

Vad i 4 § 2—6 mom. samt 7 § 2

och 4 mom. är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om

skattskyldig, som avses i detta moment.

— till kontrollstyrelsen.

Befinnes vid granskningen att skatt

påförts med för lågt belopp, skall kontrollstyrelsen

påföra den skattskyldige

felande skatt samt bestämma och

meddela den skattskyldige tid, inom

vilken sådan skatt skall erläggas. Finnes

erlagd skatt vara för hög, skall

kontrollstyrelsen återbetala det överskjutande

beloppet.

Vad i 4 § 4 och 5 mom. denna förordning

samt 4, 8, 9, 11, 12, 27 och

29 §§ förordningen om förfarandet

vid viss konsumtionsbeskattning är

stadgat skall äga motsvarande tilllämpning

i fråga om skattskyldig,

som avses i detta moment.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959 men skall icke äga tillämpning

å skatt, för vilken deklaration avgivits eller bort insändas till kontrollstyrelsen

före ikraftträdandet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om

försälj ningsskatt

Härigenom förordnas, att 9, 14, 16, 17, 20, 22—24, 31, 32 samt 35—39 §§

förordningen den 5 mars 1948 om försäljningsskatt skola upphöra att gälla

samt att 8, 10—13, 15, 18, 21 och 27 §§ samma förordning1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

8

Kontrollen över skattens behöriga

utgörande utövas av kontrollstyrelsen,

dock att beträffande skattepliktig

införsel kontrollen handhaves av

generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen

gemensamt.

§•

Kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet

i fråga om försäljning

inom riket. Vad i förordningen om

förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

är stadgat skall äga tilllämpning

på försäljningsskatt som

utgår i samband med sådan försäljning.

Beträffande införsel är, med den

inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen

beskattning smyndighet.

10 §•

Ansökan om registrering som avses

i 2 § skall göras skriftligen hos kontrollstyrelsen.

Ansökningen skall innehålla uppgifter

angående sökandens fullständiga

namn och postadress, den av sökanden

bedrivna rörelsen samt dagen

då försäljningen påbörjades eller avses

skola påbörjas. Vidare skall i ansökningen

uppgivas huruvida sökanden

ämnar bedriva skattepliktig eller

skattefri försäljning.

Rörelseidkare som är registreringsskyldig

enligt 2 § första stycket skall

göra ansökan om registrering senast

fjorton dagar före försäljningens

början.

Anmälan för registrering, ävensom

ansökan om registrering skall göras

skriftligen hos kontrollstyrelsen och

innehålla uppgifter angående vederbörandes

fullständiga namn och postadress,

den av honom bedrivna rörelsen

samt dagen då försäljningen påbörjades

eller avses skola påbörjas.

Vidare skall uppgivas, huruvida vederbörande

ämnar bedriva skattepliktig

eller skattefri försäljning.

Rörelseidkare som är registreringsskyldig

enligt 2 § första stycket skall

göra anmälan för registrering senast

fjorton dagar före försäljningens

börj an.

1 Senaste lydelse av 15 § se 1952:199 samt av 18 § se 1949: 100.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11

Om verkställd registrering skall

kontrollstyrelsen utfärda särskilt bevis.

I beviset skall angivas, huruvida

sökanden registrerats såsom säljare

med skattepliktig försäljning eller såsom

säljare med skattefri försäljning.

12

Rörelseidkare som är registreringsskyldig

enligt 2 § första stycket må

icke, innan registrering skett, bedriva

försäljning av skattepliktig vara;

dock må den som övertagit av annan

bedriven rörelse, därest han gör ansökan

om registrering inom fjorton

dagar efter övertagandet, fortsätta rörelsen

till dess kontrollstyrelsen meddelat

beslut över ansökningen. Under

tid då rörelsen sålunda fortsättes

skall rörelseidkaren, såvitt fråga är

om skyldighet att erlägga skatt, anses

såsom registrerad säljare.

Rörelseidkare, vilken-----

13

Inträder ändring i förhållande, varom

uppgift lämnats i ansökan om registrering,

är rörelseidkaren skyldig

att underrätta kontrollstyrelsen härom

senast åtta dagar därefter.

15

Registrerad säljare är pliktig att

ordna sin bokföring på sådant sätt,

att den enligt kontrollstyrelsens beprövande

möjliggör kontroll över tillverkning,

inköp och försäljning i rörelsen,

samt att vid anfordran tillhandahålla

kontrollstyrelsen eller kontant

jänstcman sina handelsböcker

med tillhörande handlingar.

Registrerad säljare---—----

§•

Om verkställd registrering skall

kontrollstyrelsen utfärda särskilt bevis.

I beviset skall angivas, huruvida

den, för vilken det utfärdats, registrerats

såsom säljare med skattepliktig

försäljning eller såsom säljare med

skattefri försäljning.

§•

Rörelseidkare som är registreringsskyldig

enligt 2 § första stycket må

icke, innan registrering skett, bedriva

försäljning av skattepliktig vara;

dock må den som övertagit av annan

bedriven rörelse, därest han gör anmälan

för registrering inom fjorton

dagar efter övertagandet, fortsätta rörelsen

till dess kontrollstyrelsen meddelat

beslut över anmälan. Under

tid då rörelsen sålunda fortsättes

skall rörelseidkaren, såvitt fråga är

om skyldighet att erlägga skatt, anses

såsom registrerad säljare.

- — skattepliktig försäljning.

§•

Inträder ändring i förhållande, varom

uppgift lämnats i anmälan för registrering

eller ansökan om registrering,

är rörelseidkaren skyldig att underrätta

kontrollstyrelsen härom senast

åtta dagar därefter.

Registrerad säljare är pliktig att

ordna sin bokföring på sådant sätt,

att den enligt kontrollstyrelsens beprövande

möjliggör kontroll över tillverkning,

inköp och försäljning i rörelsen.

att lämna.

18 §.

Skattskyldig skall för varje kalen- Deklaration skall insändas till Icondermunad

till kontrollstyrelsen av- trollstyrelsen senast å femtonde dalämna

eu på tro och heder upprättad gen i andra månaden efter varje ka
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse)

deklaration angående beskattningsvärdet

av sin skattepliktiga försäljning

eller, i fråga om vara för vilken

skatt skall utgå med i förteckningen

angivet belopp för varuenhet, antalet

försålda enheter med angivande tilllika

i vartdera fallet av den å varorna

belöpande skatten. Deklarationen

skall i förekommande fall avse jämväl

varor, som av registrerad säljare

uttagits från rörelsen för annat ändamål

än försäljning eller som ingått i

den skattskyldiges lager vid den tid

då hans registrering såsom säljare av

skattepliktig vara upphörde.

Deklaration, varom i första stycket

förmäles, skall insändas till kontrollstyrelsen

senast å femtonde dagen i

andra månaden efter den månad som

deklarationen avser.

Om särskilda —

(Föreslagen lydelse)

lendermånads utgång och innehålla

uppgift om beskattningsvärdet av

den skattepliktiga försäljningen eller,

i fråga om vara för vilken skatt skall

utgå med i förteckningen angivet belopp

för varuenhet, antalet försålda

enheter under kalendermånaden. Deklarationen

skall i förekommande fall

avse jämväl varor, som av registrerad

säljare uttagits från rörelsen för annat

ändamål än försäljning eller som

ingått i den skattskyldiges lager vid

den tid då hans registrering såsom

säljare av skattepliktig vara upphörde.

— deklarationen avser.

21

Den som idkar försäljning av skattepliktig

vara i strid mot 12 § första

stycket är skyldig att erlägga skatt

såsom om han varit registrerad säljare.

Det ankommer på kontrollstyrelsen

att fastställa den skatt, som

sålunda skall erläggas.

27

Deklaration eller —-----

Befinnes vid —--------skall

Vad i 14—17 §§, 22 § tredje stycket

och 24 § är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om skattskyldig

som avses i denna paragraf.

§•

Den som idkar försäljning av skattepliktig

vara i strid mot 12 § första

stycket är skyldig att erlägga skatt

såsom om han varit registrerad säljare.

§•

till kontrollstyrelsen,

erläggas.

Vad i 15 § denna förordning samt

4, 8,9,11,12 och 27 §§ förordningen

om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om

skattskyldig som avses i denna paragraf.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959 men skall icke äga tillämpning

å skatt, för vilken deklaration avgivits eller bort insändas till kontrollstyrelsen

före ikraftträdandet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

17

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 23 november 1956 (nr 545)

angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 7, 8, 10, 11, 16—19, 26, 27, 29, 30 och 31 §.§

förordningen den 23 november 1956 angående omsättningsskatt å motorfordon

i vissa fall skola uppliöra att gälla samt att 5, 9 och 14 §§ samma

förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5

Kontrollen över skattens behöriga

utgörande utövas, beträffande försäljning

och uttag från rörelse, av kontrollstyrelsen,

och beträffande införsel,

av generaltullstyrelsen.

9

Skattskyldig är pliktig att ordna

sin bokföring på sådant sätt, att den

enligt kontrollstyrelsens beprövande

möjliggör kontroll över tillverkning,

inköp och försäljning i rörelsen, samt

att vid anfordran tillhandahålla kontrollstyrelsen

eller kontrolltjänsieman

sina handelsböcker med tillhörande

handlingar.

Skattskyldig skall — -—• —---

§•

Kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet

i fråga om försäljning och

uttag från rörelse. Vad i förordningen

om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

är stadgat skall äga

tillämpning på omsättningsskatt som

utgår i samband med försäljning och

uttag som nu sagts.

Beträffande skattepliktig införsel

är generaltullstyrelsen beskattningsmyndighet.

§•

Skattskyldig är pliktig att ordna

sin bokföring på sådant sätt, att den

enligt kontrollstyrelsens beprövande

möjliggör kontroll över tillverkning,

inköp och försäljning i rörelsen.

- att lämna.

14 §.

Skattskyldig skall för varje kalendermånad

till kontrollstyrelsen avlämna

en på tro och heder upprättad

deklaration angående sina leveranser

och uttag från rörelsen av skattepliktiga

motorfordon med angivande tilllika

av den å fordonen belöpande

skaltcn.

Deklaration skall upprättas å blankett

enligt formulär, som fastställcs

Deklaration skall avlämnas till

kontrollstyrelsen för varje kalendermånad

och innehålla uppgift om den

skattskyldiges leveranser och uttag

från rörelsen av skattepliktiga motorfordon.

Deklaration skall insändas till

kontrollstyrelsen inom en månad cf
-

2 Rihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av kontrollstyrelsen, samt insändas ter utgången av den månad, som detill

styrelsen inom en månad efter ut- klarationen avser,

gången av den månad, som deklarationen

avser.

Kontrollstyrelsen må,-------sådan tid.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959 men skall icke äga tillämpning

å skatt, för vilken deklaration avgivits eller bort insändas till kontrollstyrelsen

före ikraftträdandet.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 262)

om allmän energiskatt

Härigenom förordnas, att 3, 26, 29, 31, 33 och 35—38 §§ förordningen den

31 maj 1957 om allmän energiskatt skola upphöra att gälla samt att 18,

23, 30 och 32 §§ samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

18

Beskattningsmyndighet är----

23

1 mom. Den som är registrerad enligt

6 § skall senast vid utgången av

kalendermånaden efter varje redovisningsperiod

till kontrollstyrelsen insända

en på heder och samvete avgiven

deklaration angående de bränslen,

beträffande vilka skattskyldighet

inträtt under redovisningsperioden.

2 mom. Den som är registrerad enligt

11 § skall å tid och i ordning som

i 1 mom. sägs insända en på heder

och samvete avgiven deklaration angående

skattepliktig distribution och

skattepliktig egenförbrukning under

redovisningsperioden.

(Föreslagen lydelse)

§•

—--fall kontrollstyrelsen.

Vad i förordningen om förfarandet

vid viss konsumtionsbeskattning är

stadgat skall äga tillämpning på energiskatt,

för vilken kontrollstyrelsen

är beskattningsmyndighet.

§•

1 mom. Deklaration av den som är

registrerad enligt 6 § skall insändas

till kontrollstyrelsen senast vid utgången

av kalendermånaden efter

varje redovisningsperiod och innehålla

uppgift om de bränslen, beträffande

vilka skattskyldighet inträtt under

redovisningsperioden.

2 mom. Deklaration av den som ur

registrerad enligt 11 § skall insändas

å tid och i ordning som i 1 mom. sägs

och innehålla uppgift om skattepliktig

distribution och skattepliktig

egenförbrukning under redovisningsperioden.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse)

3 mom. I deklarationen skall angivas

den på redovisningsperioden belöpande

brnttoskatten, så ock avdrag

enligt 24 eller 25 §.

Deklarationens nettoskattebelopp

skall, där beloppet icke utgöres av

helt tiotal kronor, utföras med närmaste

lägre tiotal kronor.

Kontrollstyrelsen äger, om särskilda

skäl därtill äro, föreskriva att deklaration

skall insändas inom annan

tid än som i 1 mom. sägs.

Deklaration skall upprättas å blankett

enligt formulär, som fastställes

av kontrollstyrelsen.

(Föreslagen lydelse)

3 mom. Deklarationens nettoskattebelopp

må, där beloppet icke utgöres

av helt tiotal kronor, utföras med närmaste

lägre tiotal kronor.

Kontrollstyrelsen äger, om särskilda

skäl därtill äro, föreskriva att deklaration

skall insändas inom annan

tid än som i 1 mom. sägs.

30 §.

Försummar någon att inbetala

skatt, som han enligt denna förordning

skall erlägga till kontrollstyrelsen,

må skatten på framställning av

styrelsen omedelbart utmätas.

Vad i första stycket stadgas skall

äga motsvarande tillämpning, där förbrukare

eller icke registrerad distributör

av elektrisk kraft underlåter

att erlägga skatt för dylik kraft.

Vad i 28 § förordningen om förfarandet

vid viss konsumtionsbeskattning

är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning, där förbrukare eller

icke registrerad distributör av elektrisk

kraft underlåter att erlägga skatt

för dylik kraft.

32 §.

Den som -----—- ----erlagda

Den som är registrerad skall vidare

på anfordran tillhandahålla kontrollstyrelsen

eller kontrolltjänsteman sina

handclsböcker med tillhörande

handlingar samt i förekommande fall

sin statistik. Han skall därjämte

ställa sig till efterrättelse de särskilda

föreskrifter, som kontrollstyrelsen

för erhållande av en betryggande kontroll

över skattens behöriga utgörande

meddelar, ävensom de anvisningar

kontrolltjänsteman i enlighet med

kontrollstyrelsens föreskrifter kan

komma att lämna.

Där kontrollstyrelsen —----

kraftavgifter.

Den som är registrerad skall vidare

ställa sig till efterrättelse de särskilda

föreskrifter, som kontrollstyrelsen för

erhållande av en betryggande kontroll

över skattens behöriga utgörande

meddelar, ävensom de anvisningar

kontrolltjänsteman i enlighet med

kontrollstyrelsens föreskrifter kan

komma att lämna.

— — effekt inrättas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959 men skall icke äga tillämpning

å skatt, för vilken deklaration avgivits eller bort insändas till kontrollstyrelsen

före ikraftträdandet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningari

rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

17 §.

Till myndighet avlämnade uppgifter

till ledning för taxering, som

avses i taxeringsförordningen, eller

eljest för beräknande av skatt må ej

i andra fall än i vederbörande skatteförfattning

stadgas utan den skattskyldiges

samtycke utlämnas till annan

tidigare än tjugu år efter uppgiftens

datum. Vad nu sagts skall

även gälla beträffande handling, som

upprättats av myndighet vid taxeringskontroll

enligt taxeringsförordningen,

så ock beträffande uppteckning

av uppgifter, som vid muntlig

förhandling inför prövningsnämnd

lämnats angående skattskyldigs förhållanden,

om nämnden förordnat

att uppteckningen icke må vara för

någon tillgänglig i vidare mån än som

gäller i fråga om självdeklaration.

Uppgift, som av aktiebolag eller ekonomisk

förening lämnats taxeringsmyndighet

till ledning vid värdesättning

av aktier i bolaget eller andelar

i föreningen, må ej utan samtycke av

den som lämnat uppgiften utlämnas

till annan tidigare än tjugu år efter

uppgiftens datum. Är det under pågående

utredning rörande någons taxering

av synnerlig vikt att innehållet

i kontrolluppgift eller annan för taxeringskontroll

enligt taxeringsförordningen

avsedd handling icke kommer

till den skattskyldiges känne
-

Till myndighet avlämnade uppgifter

till ledning för taxering, som

avses i taxeringsförordningen, eller

eljest för beräknande av skatt må ej

i andra fall än i vederbörande skatteförfattning

stadgas utan den skattskyldiges

samtycke utlämnas till annan

tidigare än tjugu år efter uppgiftens

datum. Vad nu sagts skall

även gälla beträffande handling, som

upprättats av myndighet vid taxeringskontroll

enligt taxeringsförordningen

eller eljest vid skattekontroll,

så ock beträffande uppteckning

av uppgifter, som vid muntlig förhandling

inför prövningsnämnd lämnats

angående skattskyldigs förhållanden,

om nämnden förordnat att

uppteckningen icke må vara för någon

tillgänglig i vidare mån än som

gäller i fråga om självdeklaration.

Uppgift, som av aktiebolag eller ekonomisk

förening lämnats taxeringsmyndighet

till ledning vid värdesättning

av aktier i bolaget eller andelar

i föreningen, må ej utan samtycke

av den som lämnat uppgiften utlämnas

till annan tidigare än tjugu år efter

uppgiftens datum. Är det under

pågående utredning rörande någons

taxering av synnerlig vikt att innehållet

i kontrolluppgift eller annan

för taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen

avsedd handling icke

1 Senaste lydelse se 1957: 71.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kangl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dom, må myndighet, som innehar kommer till den skattskyldiges känhandlingen,

vägra att utlämna denna, nedom, må myndighet, som innehar

handlingen, vägra att utlämna denna.

Förmögenhetslängd må — — —---längdens datum.

Handlingar i ---—---handlingens datum.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 7 november 1958.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förfarandet vid

konsumtionsbeskattning samt anför därvid följande.

I. Inledning

Vid 1951 års riksdag väcktes motioner (1:215 och 11:279), vari hemställdes

om utredning rörande ett opartiskt förfarande för avgörande av

tvister i varuskattemål och för tillgodoseende av rättsskyddsbehovet i dylika

mål. I betänkande över motionerna (nr 54) framhöll bevillningsutskottet

bl. a., att man genom en utredning i ämnet skulle vinna allsidig belysning

hur kraven på rättssäkerhet, effektivitet och snabbhet bäst skall tillgodoses

vid avgörande av mål om varuskatt och liknande indirekta skatter. Utskottet

ansåg, att en dylik utredning ur flera synpunkter kunde vara av stort värde.

På förslag av utskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t

(nr 287) hemställa, att Kungl. Maj :t i samband med den pågående utredningen

rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande

frågor jämväl ville låta verkställa utredning i de hänseenden, som

angivits i bevillningsutskottets betänkande.

Med stöd a\ bemyndigande den 1 juni 1951 meddelade dåvarande chefen

för finansdepartementet besvärssakkunniga uppdrag att verkställa den av

riksdagen begärda utredningen.

Besvärssakkunniga — professor emeritus Nils Herlitz, ordförande, regeringsrådet

Sven Björkholm och landssekreteraren Olof Åkesson — bär den

30 december 1957 till fullgörande av detta uppdrag avlämnat betänkande angående

»Förfarandet vid konsumtionsbeskattning» (SOU 1957:50). Enligt

de sakkunnigas förslag skall för olika indirekta skatter gälla en gemensam

lag om förfarandet. Vid betänkandet finnes fogat förslag till sådan lag, vilken

utformats främst med sikte på att skapa ett förbättrat rättsskydd för

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

23

de skattskyldiga. I lagförslaget upptas bestämmelser om fastställande och

uppbörd av skatt, om besvär och om förhandsbesked; lagförslaget är avsett

att ersätta motsvarande bestämmelser i de olika skatteförfattningarna, instruktioner

för beskattningsmyndigheterna etc. Det förutsättes, att lagens

tillämpning till en början kan begränsas till vissa skatter och att tillämpningsområdet

kan utvidgas senare. Målsättningen är att försöka åstadkomma

ett enhetligt förfarande för flertalet av de skatter och allmänna avgifter

som icke omfattas av taxeringsförordningen.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen,

riksräkenskapsverket, kommerskollegium (med bifogande av utlåtanden

från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö), statens organisationsnämnd,

statens jordbruksnämnd, utredningen angående redogöraransvaret

m. in., överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,

Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs

och Norrbottens län, riksförsäkringsanstalten, riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap, försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, Sveriges industriförbund (med biläggande av utlåtande

från Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen), Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges

grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund samt

Sveriges advokatsamfund.

Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare har åberopat

ett av delegerade för nämnda och vissa andra organ upprättat yttrande. Detta

yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet av näringslivets skattedelegation.

I flera yttranden från statliga myndigheter ifrågasättes om det är

behövligt att göra en så ingående reglering av förfarandet som besvärssakkunniga

föreslagit. Man har emellertid inte på något håll motsatt sig

att en lagstiftning på området genomföres, och i ett stort antal yttranden,

både från myndigheter och enskilda organisationer, betecknas det som angeläget,

att en på betänkandet grundad reform snarast kommer till stånd.

Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende. Därvid torde till en början

få lämnas en på betänkandet baserad översiktlig redogörelse för nuvarande

förhållanden. Dessförinnan bör emellertid erinras om att besvärssakkunnigas

arbete utförts parallellt med den av 1952 års kommitté för indirekta

skatter under 1957 avslutade utredningen om den statliga indirekta beskattningen.

Vidare bör nämnas att vissa av besvärssakkunniga behandlade frågor

äger samband med den pågående utredningen angående redogöraransvaret

in. in.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

II. Nuvarande förhållanden

Inledande översikt

En huvudtyp av konsumtionsskatter och den i detta sammanhang viktigaste

representeras av varuskatten. Denna skatt erlägges för vara, som

finnes upptagen i en vid förordningen i ämnet fogad särskild förteckning,

uppställd i anslutning till gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning,

bl. a. för choklad och konfektyrer, vissa toalettartiklar samt socker. Förutsättning

för skatteplikt är att varan tillverkas yrkesmässigt inom riket för

avsalu eller för vidare bearbetning eller ock införes till riket. Såsom skattepliktig

tillverkning är att anse även omformning eller omarbetning av vara,

avsedd att hållas till salu i sålunda förändrat skick. I fråga om varor, avsedda

att saluhållas i särskild förpackning, såsom flaskor, tuber, burkar

eller dylikt, är varans anbringande i förpackningen jämväl att anse såsom

skattepliktig tillverkning. Skatten skall för vara, som tillverkas inom riket,

erläggas av tillverkaren och för vara, som införes till riket, av den, för vars

räkning införseln äger rum. Skatten utgår i regel med visst procenttal av

varans beskattningsvärde. Detta värde är lika med det lägsta pris, som den

skattskyldige betingar sig vid försäljning av varan i större poster till återförsäljare.

med vilken den skattskyldige icke står i intressegemenskap, eller,

i fall där sådan försäljning icke bedrives, det lägsta pris den skattskyldige

kan antagas ha betingat sig, därest sådan försäljning skett. I intetdera fallet

skall varuskatten inräknas i priset. För vara, som införes till riket, beräknas

beskattningsvärdet i vissa fall enligt annan grund än huvudregeln.

På liknande sätt som varuskatten är åtskilliga andra konsumtionsskatter

uppbyggda, nämligen skatt å vissa pälsvaror, försäljningsskatt, accis å

tettemulsion, avgift för smör, avgift för fettvaror, maltdrycksskatt, skatt å

läskedrycker, omsättningsskatt å motorfordon, allmän energiskatt och utskänkningsskatt

å spritdrycker.

Försäljningsskatten erlägges för varor (vissa mattor, guldsmedsvaror,

grammofonvaror), som är upptagna i en särskild vid förordningen i ämnet

fogad förteckning, uppställd i anslutning till gällande tulltaxa med statistisk

varuförteckning, då sådana varor försäljes yrkesmässigt inom riket eller

hit införes. — Beträffande vara, som försäljes inom riket, är i princip

den skattskyldig, vilken av kontrollstyrelsen registrerats som försäljare av

skattepliktig vara. Skattskyldigheten inträder i princip då varan försäljes.

av registrerad säljare eller införes till riket av annan än sådan säljare. I sistnämnda

fall erlägges försäljningsskatten av den, för vars räkning varan införes.

Maltdrgcksskatten utgår för Öl (klass II) och starköl (klass III), som tillverkas

inom riket. Även för lagrat lättöl (klass I) utgår numera skatt. Skatten

på läskedrycker utgår likaledes på vara som tillverkats inom riket.

Beträffande båda dessa skatter är tillverkaren skattskyldig.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Omsättningsskatten på motorfordon skall erläggas för motorfordon, som

tillverkas inom riket eller hit införes. Skattskyldig är för motorfordon, som

tillverkas inom riket, tillverkaren samt för motorfordon, som införes till riket

av hos kontrollstyrelsen registrerad importör, denne och för motorfordon,

som eljest införes till riket, den för vars räkning införseln äger rum.

Skattskyldigheten inträder för skattepliktigt motorfordon, som tillverkas

inom riket eller som införes till riket av registrerad importör, när fordonet

levereras till köpare eller uttages från rörelse utan samband med försäljning,

samt för annat skattepliktigt motorfordon, när det införes till riket.

Allmän energiskatt utgår å dels bensin och motorsprit, dels vissa andra

bränslen, dels ock elektrisk kraft. Beträffande skattskyldighet för bensin

och motorsprit gäller detsamma som för den vanliga skatten på bensin och

motorsprit. Vad gäller andra bränslen skall skatten erläggas dels av den som

inom riket producerar skattepliktigt flytande bränsle, dels av den som är

registrerad såsom återförsäljare eller förbrukare av skattepliktigt bränsle,

dels ock av den som utan att vara sålunda registrerad inför skattepliktigt

bränsle till riket. Skattskyldigheten inträder efter givna förutsättningar antingen

när bränslet levereras till köpare eller när det tages i anspråk för

annat ändamål än försäljning eller när det införes till riket. Vad angår

elektrisk kraft skall skatten av den som förbrukat kraften erläggas till registrerad

distributör, vilken inlevererar skatten till statsverket. Har producent

eller distributör av elektrisk kraft nyttjat kraft i egen rörelse, inlevererar

han jämväl skatten för denna egenförbrukning. Skyldighet att redovisa

skatt till statsverket inträder, då kraften distribueras till förbrukare eller

nyttjas i egen rörelse.

Vissa skatter utgår endast i samband med införsel till riket, nämligen

tullar samt skatt å kaffe.

Konsumtionsskatter med särskild, av förhållandena betingad konstruktion

är tobaksskatten, omsättningsskatten på spritdrycker och vin, utskänkningsskatten

å spritdrycker, automobilskatten samt nöjesskatten.

Däremot står den särskilda skatten på bensin och motorsprit -—- d. v. s.

den vanliga bensinskatten —- samt brännoljeskatten till sin konstruktion

varuskatten nära. Sistnämnda skatt skiljer sig dock från varuskatten därutinnan,

att den uttages direkt av den som konsumerar varan.

Vid sin inventering av konsumtionsskatter o. likn. nämner besvärssakkunniga

vidare bl. a. bevillningsavgiften (artistskatten), omsättnings- och

expeditionsstämplarna, vissa avgifter och bidrag, som uttages huvudsakligen

hos arbetsgivare, nämligen sjukförsäkrings-, yrkesskadeförsäkrings- och

byggnadsforskningsavgifter samt vissa andra avgifter, såsom bidrag till försäkringsrådet

och riksförsäkringsanstalten, till bank- och fondinspektionen,

till sparbanksinspektionen och till försäkringsinspektionen ävensom fyr- och

båkmedel.

En särskild grupp bildar vissa speciella skatter och avgifter, såsom prisrcglcringsavgifter

av olika slag samt välfärdsavgiften för sjömän och oljeavgiften.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

Prisregleringsavgifter o. likn. utgår sålunda inom ramen för den s. k.

jordbruksregleringen. Författningarna på jordbruksregleringens område

lämnar i regel ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna om införande

av prisregleringsavgift eller att uppdraga åt statens jordbruksnämnd att

besluta därom.

Rörande intäkterna av olika skatter samt antalet skattskyldiga har besvärssakkunniga

sammanställt följande uppgifter avseende budgetåret 1955/

56.

Influtna skattebe- lopp budgetåret

1955/56 i

1 000-tal kr

Antal skattskyldiga

den 31/12 1955 i

fråga om skatt som

uttages vid verk- samhet driven inom

riket

Varuskatt....................................

159 7141

1 701

2 4241

12

Försäljningsskatt..............................

Accis å fettemulsion..........................

28 9761

1 447

3

> 146

\

Avgift för fettvaror...........................

51

Maltdrycksskatt...............................

104 368

127

Läskedrycksskatt..............................

48 687

367

Elskatt1 * 3......................................

38 747

1 047

Tull....................................

553 361

Kaffeskatt...................................

18 704

Tobaksskatt..................................

668 698

1

Oms. o. utsk. skatt å rusdrycker...............

1 051 915

2

Nöjesskatt...................................

58 328

a

Skatt å bensin och motorsprit..................

j, 595 049*

3

Brännoljeskatt................................

15 500

Automobilskatt (inkl. saluvagnsskatt)............

284 863

1 180 2255

Artistskatt...................................

902

2

Lotterivinstskatt..............................

45 538

2

Omsättnings- och exped. stämplar...............

78 190

2

Arbetsgivarebidrag till yrkesskadeförs............

51 911®

660 0007

Arbetsgivarebidrag till allm. sjukförs..............

183 633®

600 0007

Byggnadsforskningsavgift......................

1 786

11 000

Bidrag till förs.rådet och rfa....................

4 803

2

» » bank- och fondinspektionen...........

457

2

» » sparbanksinspektionen................

263

2

» » försäkringsinspektionen...............

782

2

Fyr- och båkavgift............................

11 570

Utjämningsavgift för mjölk m. m................

115 800

5148

Tillverkningsavgift för smör....................

5 400

370

Prisregleringsavgift för fisk.....................

4 000

239

Förmalningsavgift.............................

33 100

1 700

Slaktdj ursavgift...............................

17 400

2209

Mjölkavgift...................................

5 40010

90

Välfärdsavgift................................

325

2

1 Härtill kommer för de tre skatterna tillhopa 15 900 tkr, som uppbars av tullverket. —3 Upp
gift

saknas. — 3 Elskatten har uppgått i den allmänna energiskatten. — 4 Härav uppbar kon
trollstyrelsen

78 909 tkr i bensinskatt och 111 134 tkr i brännoljeskatt. — 6 Siffran hänför sig

till antalet registrerade motorfordon. — 6 Häri ingår icke statens bidrag såsom arbetsgivare. —

7 Siffran avser det uppskattade antalet arbetsgivare. — 8 Siffran avser totala antalet mejerier.

— 3 Siffran avser landets samtliga köttbesiktningsbyråer, kontrollslakterier och offentliga slakthus.

— 10 Vis 1955—3I/S 1956 i Skåne.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

27

Beskattningsmyndigheter

Kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet för varuskatten och ett flertal

denna närstående skatter, nämligen skatt å vissa pälsvaror, försäljningsskatt,

accis å fettemulsion, avgift för smör, avgift för fettvaror, maltdrycksskatt,

skatt å läskedrycker, omsättningsskatt å motorfordon, allmän energiskatt,

särskild skatt å bensin och motorsprit, brännoljeskatt, omsättningsoch

utskänkningsskatt å spritdrycker och vin samt särskild avgift å brännvin,

i den mån skatterna uttages i samband med verksamhet inom riket.

— Styrelsens beslut i skatteärenden fattas av överdirektören eller efter delegation

från denne av vederbörande byråchef eller annan befattningshavare.

Vid kontrollstyrelsens sida finnes en särskild rådgivande nämnd (energiskattenämnden)

med uppgift att till styrelsen avgiva yttrande och förslag i

ärenden rörande energiskatt. Under styrelsen lyder fyra distriktskontor, förlagda

till Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall. Å dessa kontor tjänstgör

särskilda kontrolltjänstemän — distriktsöverkontrollörer, överkontrollörer,

kontrollörer och assistenter — vilka ombesörjer den lokala skattekontrollen

inom vederbörande distrikt. Även tjänstemän på styrelsens två skaltebyråer,

i regel byråinspektörer eller amanuenser, kan deltaga i den lokala

kontrollen.

Tullverket ombesörjer uppbörd av tull, skatt å kaffe, varuskatt, skatt å

pälsvaror, försäljningsskatt, omsättningsskatt å motorfordon, energiskatt å

bensin och motorsprit samt å andra bränslen, särskild skatt å bensin och

motorsprit, automobilskatt, införselavgift på vissa levande djur och andra

varor, kompensationsavgifter, prisregleringsavgift å fisk och införselavgift

å fisk, allt i samband med införsel till riket av skattepliktig vara. Tullverket

uppbär dessutom fyr- och båkavgift. — Fastställande och uppbörd

av nämnda skatter åvilar lokala tullmyndigheter, d. v. s. centraltullkammare,

gränstullkammare och tullkammare med underlydande tullstationer.

Beslut om debitering av skatt fattas av den tulltjänsteman, som ombesörjer

varans tulltaxering. Tulltaxeringen kontrolleras i viss utsträckning av tullkontrollör.

Statens jordbruksnämnd omhänderhar uppbörden av flertalet prisregleringsavgifter

på jordbruksregleringens område, i den mån de skall erläggas

i samband med verksamhet inom riket. Uppbörden av utjämningsavgift

å mjölk, grädde och ost samt tillverkningsavgift å smör ombesörjes -— under

kontroll av jordbruksnämnden — av Svenska Mejeriernas Riksförening

u.p.a. Jordbruksnämnden uppbär även de prisregleringsavgifter, som uttages

vid utförsel från riket. — Jordbruksnämndens beslut i skatteärenden fattas

av generaldirektören efter föredragning, när det gäller avgifter på fcttvaruområdet,

av chefen för den till animaliebyrån hörande fettvarusektionen men

eljest av särskilt förordnad befattningshavare vid administrativa hyrån. Generaldirektörens

beslutanderätt delegeras dock i betydande omfattning till

underordnade tjänstemän. För den lokala skattekontrollen förfogar jordbruksnämnden

över resande kontrollanter.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Ytterligare kan nämnas, att åtskilliga av här ifrågavarande skatter helt

eller delvis uppbäres av länsstyrelsen eller av annan under länsstyrelsens

kontroll, nämligen nöjesskatten, automobil- och saluvagnsskatterna samt artistskatten.

Förfarandet

Beträffande förfarandet hos kontrollstyrelsen kan såsom exempel anföras

de regler rörande varuskatten som är upptagna i förordningen den 25 maj

1941 (nr 251) om varuskatt (VaruskF) eller som utbildats i styrelsenspraxis.

Innan tillverkning av skattepliktiga varor upptages, skall anmälan ske till

kontrollstyrelsen (5 § 1 mom. VaruskF). Med ledning av inkomna anmälningar

upplägges hos styrelsen särskilda bokföringskort över de skattskyldiga.

Bevis om registrering tillställes tillverkaren. Sedan verksamheten

påbörjats, åligger det den skattskyldige att avgiva deklaration angående

densamma, månadsvis eller kvartalsvis (6 § 1 mom. VaruskF). Den skatt,

som belöper på vederbörande period, skall av den skattskyldige uträknas

i deklarationen och inbetalas samtidigt med dennas avgivande (7 § 1 mom.

VaruskF). Det i deklarationen angivna skattebeloppet debiteras och den

inbetalade skatten krediteras å den skattskyldiges bokföringskort, på vilket

även datum för deklarationens ankomst noteras. I samband med deklarationens

mottagande sker en formell, siffermässig granskning av denna för

kontroll av att skatten uträknats och inbetalats med rätt belopp. Den

reella kontrollen äger rum senare vid inspektion hos den skattskyldige,

som i regel sker minst en gång om året. Det åligger den skattskyldige att

ordna sin bokföring på sådant sätt att erforderlig kontroll kan verkställas

(4 § 4 mom. VaruskF). Kontrollstyrelsen äger meddela särskilda föreskrifter

för erhållande av en betryggande kontroll över skattskyldighetens fullgörande,

t. ex. i fråga om räkenskapernas förande (4 § 5 inom. VaruskF).

Vidare äger styrelsen befogenhet att infordra prov och beskrivning å skattepliktig

vara (4 § 3 mom. VaruskF) och att vid inspektion hos skattskyldig

verkställa syn å räkenskaper och varulager (4 § 2 och 4 mom. VaruskF).

För kontroll av skattskyldigs bokföring och uppgifter i övrigt är vissa personer,

med vilka han står i affärsförbindelse, skyldiga att lämna begärda

upplysningar (4 § 6 mom. VaruskF). Vid utövandet av kontrollen har

styrelsen som tvångsmedel befogenhet att förelägga skattskyldig vite (10 §

VaruskF). I fall av underlåtenhet att avgiva deklaration må kontrollstyrelsen

jämväl, om särskilda skäl föreligger, meddela den skattskyldige förbud

tills vidare, till dess deklaration avgivits, att förfoga över skattepliktig vara

(6 § 4 mom. VaruskF).

Underlåter skattskyldig att avgiva deklaration eller befinnes avgiven

deklaration oriktig, äger kontrollstyrelsen fastställa den skatt, som rätteligen

skall utgå (6 § 4 mom. VaruskF). Några bestämmelser i övrigt om

beslutsförfarandet har icke meddelats. Vissa regler har emellertid utbildats

i praxis.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

Redan vid den formella, siffermässiga granskningen av skattskyldigs

deklaration kan felaktigheter upptäckas. Är felaktigheten obetydlig, göres

blott en anteckning härom på deklarationen för iakttagande vid senare inspektion

hos den skattskyldige. I övriga fall, då felaktighet påträffas, översändes

ett skriftligt meddelande till den skattskyldige angående felaktighetens

art med åläggande för honom att inbetala felande skatt (efterdebitering).

Efter den förberedande granskningen av deklarationen hos kontrollstyrelsen

följer vid inspektion hos den skattskyldige en granskning av denna

mot hans egen bokföring, över varje granskning upprättas en rapport till

kontrollstyrelsen av den tjänsteman, som verkställt granskningen. Något

meddelande om att deklarationen godkänts överbringas icke till den skattskyldige.

Har vid kontrollen en felaktighet upptäckts, delgives däremot den

skattskyldige ett granskningsbesked eller ett förslag till efterdebitering.

Granskningsbesked utfärdas endast då vid granskningen framkomna felaktigheter

är av bokföringsmässig natur, såsom aritmetiska fel, överföringsfel,

uteglömda fakturabelopp och tillika fråga om åtal i anledning av

felaktigheterna icke synes bli aktuell, medan förslag till efterdebitering

kommer till användning i övriga fall, t. ex. då gjorda beräkningar ger vid

handen, att den skattskyldiges försäljning varit större än som uppgivits i

hans deklaration. Förslag till efterdebitering skall innehålla kortfattade

upplysningar om grunderna för förslaget och om det sätt på vilket felande

skattebelopp uträknats.

Godkänner den skattskyldige i granskningsbesked föreslagen ändring,

justeras hans konto i enlighet härmed. Meddelande härom tillställes ej den

skattskyldige. Godkännes icke granskningsbeskedet eller har förslag till

efterdebitering utfärdats, blir ärendet föremål för särskild prövning och

beslut av kontrollstyrelsen. Beslutet delgives den skattskyldige genom särskild

skrivelse.

Har skattskyldig underlåtit att avgiva deklaration, förelägges han att

fullgöra sin skyldighet. Då kontrollstyrelsen har effektiva tvångsmedel till

sitt förfogande för detta fall — vite och/eller förfogandeförbud — efterkommes

i regel föreläggandet. Skulle det emellertid visa sig omöjligt att

erhålla en deklaration från den skattskyldige, har kontrollstyrelsen att

verkställa utredning i ärendet, främst genom inspektion hos den skattskyldige,

och att därefter meddela beslut om skatten. I fråga om utredning och

beslut iakttages de regler, som utbildats för utredning och beslut i ärenden,

där skattskyldig avgivit deklaration, som befunnits felaktig.

På grund av att den vid VaruskF fogade särskilda förteckningen över

skattepliktiga varor anknutits till gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning

blir tolkningen av densamma närmast av tullteknisk natur. Kontrollstyrelsen

plägar för den skull i ärenden, där tvekan råder om en varas

skatteplikt, hos generaltullstyrelsen inhämta utlåtande beträffande varans

tulltaxering ävensom huruvida den skulle ha belagts med skatt vid införsel

till riket.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

Någon särskild preskriptionstid för kronans skattekrav finnes icke föreskriven.

Med hänsyn till att de skattskyldigas bokföring granskas årligen, plägar

felaktigheter i deklarationer uppmärksammas i så god tid, att extraordinära

skattepåföringar i regel icke avser perioder, som ligger mer än ett eller annat

år tillhaka i tiden.

En annan situation föreligger i de fall då skattskyldig antingen bedrivit

verksamhet, som han icke anmält för kontrollstyrelsen, eller i anmäld verksamhet

upptagit tillverkning av ny skattepliktig vara utan att göra anmälan

därom och tillika icke deklarerat och erlagt skatt för tillverkningen.

Har den skattepliktiga tillverkningen bedrivits under många år, kan ganska

avsevärda skattefordringar ha uppkommit. En skattepåföring i efterhand

drabbar emellertid alltid den skattskyldige i ett läge, då han ej längre kan

övervältra skatten å konsumenten. Till undvikande av obilliga följder plägar

i dessa fall i praxis skatt icke påföras för längre tid tillbaka än tolv

månader från den dag, då förhållandet uppdagades. Är omständigheterna

försvårande, såsom då skattskyldig inkalkylerat skattekostnaden i sitt pris

vid försäljningen av sina varor, påföres emellertid skatt för längre tid tillhaka.

I fall då den skattskyldige ej rimligen kunnat inse sin skattskyldighet

förekommer det även att extraordinär skattedebitering helt underlåtes.

Särskilda befogenheter tillkommer kontrollstyrelsen med avseende å skatteuppbörden.

Sålunda äger kontrollstyrelsen avfordra skattskyldig säkerhet

för blivande skatts erläggande (7 § 3 mom. VaruskF). För uttagande av

till betalning förfallna skattebelopp må på framställning av kontrollstyrelsen

utmätning omedelbart verkställas hos den skattskyldige (7 § 4 mom.

VaruskF). Vid indrivningen utgår en särskild avgift, varom stadgas närmare

i KK den 19 juni 1942, nr 531, med vissa bestämmelser rörande uppbörd

av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollstyrelsen, m. m. Försummar

skattskyldig alt betala skatt eller att ställa påfordrad säkerhet,

äger styrelsen även meddela honom förbud tills vidare, till dess han

fullgjort sitt åliggande, att förfoga över skattepliktig vara (7 § 2 och 3 mom.

VaruskF).

Återbetalning av skatt kan förutom i de fall, då skattskyldig inbetalat mera

än han varit skyldig att erlägga, under vissa förutsättningar äga rum, då

skattskyldig betalat skatt för varor, som sedermera måst återtagas från kund

eller för vilka betalning ej kunnat erhållas (6 § 2 mom. VaruskF). Kungl.

Maj :t äger vidare, då synnerliga skäl därtill är, medgiva befrielse från eller

återbäring av varuskatt (3 a § VaruskF).

Några besvärsregler finnes icke meddelade i VaruskF. Under sådana förhållanden

gäller beträffande överklagande av kontrollstyrelsens beslut i

varuskattemål detsamma som för talan mot kontrollstyrelsens beslut i allmänhet.

Den som är missnöjd har alltså att anföra besvär hos Kungl. Maj :t

inom tre veckor efter det han erhållit del av beslutet. Besvär i skattemål

prövas av regeringsrätten.

Kontrollstyrelsens handlingar rörande skattedebiteringar är liksom dess

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

31

övriga räkenskaper och redovisningshandlingar i princip underkastade

granskning av riksräkenskapsverket. Möjlighet finnes att från det allmännas

sida påtala vid skattedebitering begångna felaktigheter anmärkningsvägen.

Anmärkning från riksräkenskapsverket framställes av revisor i verket

samt upptages och avgöres av verket som första instans. Avser anmärkningen

skattskyldighet till kronan, kan den riktas såväl mot den för debiteringen

ansvarige redogöraren som mot vederbörande skattskyldig själv.

I regel riktas anmärkningen i sådana fall mot den skattskyldige. Redogöraransvaret

aktualiseras därför endast undantagsvis.

Anmärkning mot uppbördsman eller redogörare skall vara avlämnad till

riksräkenskapsverket samt tillställd vederbörande inom tre år från det

räkenskaperna inkom till riksräkenskapsverket. Det åligger redogöraren att

omedelbart hos den skattskyldige anställa reservåtionskrav. För framställande

av krav gentemot skattskyldig anmärkningsvägen finnes ingen allmän

fatalie- eller preskripstionstid stadgad. Denna form av anmärkningsprocess

grundas nämligen på praxis.

Den som icke åtnöjes med riksräkenskapsverkets beslut i anmärkningsmål

äger att däri söka ändring hos kammarrätten genom besvär. Besvärsrätt

tillkommer anmärkningsutställaren, redogöraren samt sakägaren, över kammarrättens

utslag i anmärkningsmål varom här är fråga må talan fullföljas

hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten.

I praktiken äger någon detalj granskning av kontrollstyrelsens skattedebiteringar

icke rum hos riksräkenskapsverket. Något anmärkningsmål rörande

av kontrollstyrelsen debiterade skatter har veterligen icke heller förekommit.

Förfaranden, i stort sett likartade med de här beskrivna, tillämpas med

avseende å ett antal andra skatter utgående i samband med verksamhet

driven inom riket, nämligen skatt å vissa pälsvaror, försäljningsskatt, accis

å fettemulsion, avgift för smör, avgift för fettvaror, maltdrycksskatt, skatt

å läskedrycker, omsättningsskatt å motorfordon, allmän energiskatt, särskild

skatt å bensin och motorsprit, brännoljeskatt samt utskänkningsskatt

å spritdrycker.

Förfarandet vid tullverkets uppbörd av tull och andra skatter som utgår

vid varuinförsel — t. ex. varuskatt — är utformat efter helt andra grunder.

Gods, som införes till riket för alt här förbrukas eller nyttjas, skall underkastas

förtullning, vilket innebär att tullmyndigheten med tillämpning av

tulltaxan jämte dithörande stadganden »helt frigör godset från tullverkets

befattning». Då gods förtullas, skall tulltaxering äga rum. Därvid fastställes

godsets art enligt tulltaxan samt tullpliktig kvantitet och tullvärde. Vid tulltaxeringen

bygger den lokala tullmyndigheten på vad vid godsets undersökning

blivit utrönt. Till ledning för tulltaxeringen utfärdar generallullstyrelsen

»Varuhandbok till lulltaxeförordning och tulltaxa». Denna innehåller

upplysning angående huru de i tulltaxan och TulltaxcF givna bestämmelserna

i förekommande fall bör tolkas och tillämpas. I enlighet med tull
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

taxeringen uträknas beloppet av den å godset belöpande tullen. Vid förtullning

kan även uppkomma fråga om tullfrihet, temporär tullfrihet och tulllindring.

över förrättningen utfärdas en särskild handling, tullsedel, å vilken

tullbeloppet och i förekommande fall även annat skattebelopp debiteras.

Tullsedeln innehåller sålunda beskattningsmyndighetens debiteringsbeslut.

Förtullat gods må icke utbekommas från tullverket, förrän debiterade

skatter erlagts eller deponerats eller betryggande säkerhet ställts för dessa.

Särskilda bestämmelser gäller om anstånd med betalning av tull m. m., om

erläggande av anståndspenningar vid försenad betalning eller avhämtning,

om bokföringspenningar vid anlitande av tullager samt om försäljning av

gods, som icke utlösts hos tullverket, å offentlig auktion — tullauktion.

Andra skatter än tull, som uttages av tullverket vid införsel till

riket, skall utgöras i den ordning, som är föreskriven beträffande

tull. Jämväl i fråga om belalningsanstånd, ställande av säkerhet samt

påföljd vid fördröjd eller utebliven betalning skall angående dessa

skatter gälla detsamma som rörande tull. Beträffande varuskatt, försäljningsskatt

och omsättningsskatt å motorfordon gäller dock därutöver, att

skattskyldig i samband med tulltaxeringen av den skattepliktiga varan till

tullmyndigheten i införselorten skall avlämna deklaration eller, i vissa fall

för de förstnämnda skatternas del, skriftlig försäkran rörande ändamålet

med införseln. Deklaration eller försäkran rörande varuskatt och försäljningsskatt

skall slutligen granskas av kontrollstyrelsen. Befinnes vid granskningen

att vid införseln varu- eller försäljningsskatt av tullmyndigheten

påförts med för lågt belopp, skall kontrollstyrelsen påföra den skattskyldige

felande skatt och bestämma tid, inom vilken sådan skatt skall erläggas.

Ändring i lokal tullmyndighets beslut om påförande av skatt har den

skattskyldige möjlighet att vinna dels efter ansökan om rättelse hos myndigheten,

dels efter anförande av besvär hos generaltullstyrelsen.

Från det allmännas sida kan rättelse av en oriktig debitering åvägabringas

genom att krav riktas i främsta rummet mot den skattskyldige. Sådant krav

kan framställas dels av lokal tullmyndighet genom en vanlig ämbetsskrivelse,

dels inom generaltullstyrelsen av dess specialrevision genom anmärkning,

dels ock i samband med granskning av tullverkets räkenskaper inom

riksräkenskapsverket av dess revision genom anmärkning.

över generaltullstyrelsens beslut anföres besvär hos regeringsrätten. I

anmärkningsmål är dock kammarrätten i regel besvärsinstans.

Förfarandet hos jordbruksnämnden vid uttagande av prisregleringsavgifter,

som utgår i samband med verksamhet inom riket, bygger på samma

förutsättningar som förfarandet hos kontrollstyrelsen vid uttagande av

varuskatt och liknande skatter, nämligen att den skattskyldige med ledning

av författningarna själv skall uträkna och på eget initiativ inbetala

den skatt, som belöper på viss beskattningsperiod. Jordbruksnämndens

uppgift som beskattningsmyndighet blir därför främst att kontrollera, att

skatten inbetalas med riktiga belopp och att de skattskyldiga i övrigt full
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

33

gör sina skyldigheter. Beslut i beskattningsärende meddelas endast i den

niån den skattskyldige underlåtit att inbetala skatt i vederbörlig ordning

eller erlagt skatt med för lågt belopp. — Reglerna om beskattningsförfarandet

återfinnes i huvudsak i regleringsförfattningarna. Ofta innehåller dessa

emellertid bemyndigande för Kungl. Maj:t eller jordbruksnämnden att meddela

närmare föreskrifter rörande tillämpningen av vissa bestämmelser eller

av författningen i dess helhet.

Rörande exempelvis förmalningsavgift gäller i huvudsak följande.

Den avgiftsskyldige skall göra anmälan om sin verksamhet och skall avge

deklaration varje månad. Avgiften inbetalas samtidigt med deklarationens

avgivande. Avgiver avgiftsskyldig deklaration men underlåter att inbetala

avgift eller inbetalar han avgift med för lågt belopp, beroende på felräkning

e. d., anmodas han skriftligen att inbetala det felande beloppet. Efterkommer

han icke en sådan anmodan, brukar jordbruksnämnden fastställa avgiften

genom ett särskilt beslut, som försett med besvärshänvisning delgives

den avgiftsskyldige. Inbetalas avgiften icke inom i beslutet angiven tid —

i regel 14 dagar efter delfåendet — kan avgiften uttagas genom utmätning.

Underlåter avgiftsskyldig icke blott att inbetala avgift utan även att avgiva

deklaration, förelägges han i regel vid vite att fullgöra sin deklarationsskyldighet.

Efterkommes icke föreläggandet, plägar de uppgifter, som erfordras

för avgiftens fastställande, inhämtas genom att en kontrollant sändes

till den avgiftsskyldige för att verkställa inspektion.

Avgivna deklarationer och andra uppgifter från den avgiftsskyldige underkastas

efterkontroll genom inspektioner. Inspektion verkställes av jordbruksnämndens

resande kontrollanter och äger i genomsnitt rum en gång

om året hos varje avgiftsskyldig. Det åligger avgiftsskyldig att i enlighet

med de anvisningar, jordbruksnämnden meddelar, föra sådana anteckningar

angående sin verksamhet, som erfordras för kontroll över att avgiften

behörigen erlägges in. in. Handlingarna skall på begäran uppvisas vid inspektionen,

som i övrigt kan omfatta lokaler, provtagning etc. — Nämnden

äger förelägga vite, men försuttna viten utdömes av länsstyrelsen.

Över verkställd inspektion upprättas en rapport till jordbruksnämnden.

Därest vid inspektionen framkommit, att den avgiftsskyldiges förmalning

varit större än som angivits i avgivna deklarationer, skall i rapporten beräkningar

intagas rörande förmalningens omfattning och den avgift som

tillkommer. Rapporten underställes — i regel i samband med besöket —

den avgiftsskyldige för godkännande och särskilt vitsordande av uträknade

avgiftspliktiga kvantiteter.

Har i en rapport framställts anmärkningar mot eu deklaration, upptages

ärendet till beslut av jordbruksnämnden, därvid nämnden fastställer den

avgift som tillkommer.

Såsom tidigare nämnts kan prisregleringsavgift i vissa fall — under

kontroll av jordbruksnämnden — uppbäras av privaträttslig sammanslutning.

Sålunda upptager Svenska mejeriernas riksförening it. p. a. utjämningsavgift

på mjölk, grädde och ost.

:{ Biliang till riksdagens protokoll W5U. 1 samt. Nr 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Det åligger den avgiftsskyldige att, i enlighet med de närmare anvisningar

jordbruksnämnden meddelar, föra sådana anteckningar angående sin rörelse,

som erfordras för kontroll över att avgift behörigen erlägges, samt att

i den utsträckning, jordbruksnämnden därom förordnar, till nämnden eller

riksföreningen lämna regelbundna uppgifter angående sådan av honom

bedriven verksamhet, som medför skyldighet att erlägga avgift. Enligt av

jordbruksnämnden utfärdade bestämmelser skall avgiftsskyldig för varje

kalendermånad till riksföreningen avgiva deklaration, innehållande de uppgifter,

som erfordras för bestämmande av avgiftens belopp.

Med ledning av deklarationen uträknar riksföreningen den avgift, som

belöper på perioden i fråga.

Kontroll över att avgivna deklarationer är riktiga verkställes av jordbruksnämndens

resande kontrollanter genom årliga inspektionsbesök hos de

avgiftsskyldiga. Därest avgiftsskyldig underlåter att på anfordran tillhandahålla

sina anteckningar och handelsböcker eller att avgiva deklaration,

anmäles förhållandet för nämnden, som äger vid vite förelägga honom att

fullgöra sin skyldighet. Inbetalas icke avgift i föreskriven ordning, har

riksföreningen att anmäla förhållandet för jordbruksnämnden, som efter

undersökning fastställer skatten. Härefter kan utmätning på grundval av

beslutet omedelbart äga rum.

Några särskilda preskriptionstider finnes icke föreskrivna för statliga

krav å prisregleringsavgifter, som utgår i samband med verksamhet inom

riket.

Besvär över jordbruksnämndens beslut angående prisregleringsavgifter

får anföras hos Kungl. Maj :t. Besvären skall i regel avgöras av regeringsrätten.

Jordbruksnämndens handlingar angående skattedebiteringar är liksom

dess övriga räkenskaper underkastade granskning hos riksräkenskapsverket

och kan göras till föremål för anmärkning i samma ordning som gäller

beträffande kontrollstyrelsens debiteringar.

Beträffande de prisregleringsavgifter, vilka utgår i samband med införsel

eller utförsel och som uppbäres av jordbruksnämnden, tillämpas ett

särskilt förfarande. Dessa avgifter inbetalas före utförseln respektive införseln

till nämnden, sedan denna efter anmälan meddelat besked om den avgift,

som skall erläggas i det enskilda fallet. Införsel respektive utförsel av

vara, för vilken avgift skall erläggas, må ej ske utan att för tullmyndigheten

företes bevis om att avgiften betalats.

Förhandsbesked

Bindande förhandsbesked kan erhållas beträffande några av de i det

föregående nämnda skatterna, dock icke rörande någon av de skatter som

uppbäres av kontrollstyrelsen.

Generaltullstyrelsen äger sålunda meddela bindande upplysning om hur

gällande tulltaxa och taratariff skall tillämpas vid import av viss vara. Sådan

upplysning kan alltså endast avse tull men icke andra av tullverket

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

35

uppburna skatter. Skriftlig ansökan om förhandsbesked ingives till generaltullstyrelsen

och skall vara åtföljd av varuprov eller, där sådant icke

kan företes, av uttömmande beskrivning eller utförlig ritning över varan.

Mot meddelad upplysning må klagan icke föras. Fråga om riktigheten av

meddelad upplysning kan dock bringas under regeringsrättens prövning

genom att varuhavaren överklagar generaltullstyrelsens beslut i ärende, vari

förhandsbeskedet tillämpats.

Meddelad upplysning är i princip bindande för statsverket under ett år

och skall lända till efterrättelse vid tullbehandling av vara, vars överensstämmelse

med den i upplysningen avsedda varan blivit vederbörligen utrönt.

En förutsättning är dock att vid upplysningens meddelande gällande

stadganden fortfarande äger giltighet och oförändrat tillämpas.

III. Riktlinjer för en reform

Besvärssakkunniga

De sakkunniga framhåller till en början, att intresset av likformighet på

förevarande område är betydande. För den enskilde är av värde att reglerna

är enhetligt utformade, oavsett vilken indirekt skatt som det gäller. Likaså

underlättas myndigheternas arbete, om bestämmelserna beträffande förfarandet

icke varierar från en skatt till en annan. Under beaktande av det

rationella i att hithörande regler förenhetligas har besvärssakkunniga ansett

sig böra lösa sin uppgift efter linjer motsvarande dem som de ämnar

tillämpa i fråga om sitt huvuduppdrag (SOU 1955: 19 s. 74—75). De sakkunniga

föreslår sålunda att man — med utgångspunkt från bl. a. nu gällande

regler rörande förfarandet vid hithörande former av beskattning —

inom ramen av en lag utformar ett allmänt system för det nu ifrågavarande

beskattningsförfarandet. Lagen föreslås innehålla bestämmelser om förfarandet

i samtliga instanser och om förhandsbesked. Den avses skola sättas

i tillämpning särskilt beträffande varje skatt för sig antingen i sin helhet

eller ock — när detta icke är möjligt — med avseende å endast vissa

led i förfarandet.

När besvärssakkunniga gått att kartlägga tillämpningsområdet

för lagstiftningen, har det visat sig att ett mycket stort antal skatter, delvis

av skiftande natur, måst indragas i utredningsarbetet. Uppenbart har dock

varit att alla skatter, som handlägges i det vanliga taxeringsförfarandet beträffande

den allmänna direkta beskattningen, kunnat lämnas åsido. Däremot

har det för de sakkunniga kommit att framstå som ett önskemål att

tillskapa ett ensartat förfarande för så många som möjligt av övriga skatter.

I den mån detta önskemål kunde helt förverkligas, skulle man för skatteväsendets

del framgent ha att räkna med allenast två huvudtyper av förvaltningsförfarande.

Redan en hastig blick på det omfattande författningsmaterialet ger emellertid,

framhåller de sakkunniga, vid handen, att åtskilliga av skatterna

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

inbördes är så olikartade, att ett gemensamt förfarande för dem icke kan

på ett ändamålsenligt sätt gestaltas. Om alla dessa skatter skulle inbegripas

under gemensamma regler, finge dessa göras så uttunnade, att de ur såväl

rättssäkerhets- som effektivitetssynpunkt bleve utan större värde. Med hänsyn

härtill har de sakkunniga funnit önskemålet om en över hela linjen

genomförd likformighet ej kunna nu realiseras. I syfte att i allt fall uppnå

så stor samordning som möjligt har de sakkunniga eftersträvat att gestalta

förfarandet i de högre instanserna så, att även åtskilliga skatter, som ej

kan helt inbegripas, i dessa delar kan inordnas under lagstiftningen. De

sakkunniga har i övrigt följt det tillvägagångssättet att de med utgångspunkt

från varuskatten och densamma närstående skatter utarbetat ett

typförfarande, som sedan på olika punkter jämkats för att kunna göras

tillämpligt även beträffande andra skatter.

Vid urvalet av de skatter som bort beaktas har besvärssakkunniga inte

uteslutande fäst avseende vid om en skatt är indirekt eller ej. Följdes denna

gränslinje strikt, skulle konsekvensen bli att skatter, som med avseende

å förfarandet är och bör vara likartade, komme att än beaktas, än lämnas

åsido. Huruvida en skatt är avsedd att övervältras på andra eller ej kan

nämligen icke alltid vara avgörande för förfarandets konstruktion.

Resultatet av besvärssakkunnigas urval har därför blivit att i huvudsak

en annan indelningsgrund kommit att framträda. De skatter, som ansetts

böra vinna beaktande, kan nämligen alla i huvudsak betecknas såsom konsumtionsskatter.

De sakkunniga har haft att först och främst taga hänsyn till varuskatten.

Någon tvekan torde enligt de sakkunniga icke kunna råda om att även

följande till sin art med varuskatten närbesläktade skatter, vilka helt eller

delvis handhaves av kontrollstyrelsen, bör omfattas av en blivande lagstiftning,

nämligen skatt å vissa pälsvaror, försäljningsskatt, accis å fettemulsion,

avgift för smör, avgift för fettvaror, maltdrycksskatt, skatt å

läskedrycker, omsättningsskatt å motorfordon, allmän energiskatt, särskild

skatt å bensin och motorsprit, brännoljeskatt samt utskänkningsskatt å

spritdrycker.

Flertalet av dessa skatter uttages icke endast i samband med verksamhet

inom riket utan även i samband med införsel till riket av skattepliktig vara.

Beträffande förfarandet gäller därvid vad som är föreskrivet om uttagande

av tull. Då förfarandet vid uttagande av varuskatt i samband med införsel

i praktiken sammanfaller med själva tullförfarandet, bör, uttalar de sakkunniga,

även tullen på ett eller annat sätt inbegripas under lagstiftningen.

Ett nära samband mellan tull och varuskatt föreligger även så till vida

som varuskatteplikten är anknuten till nummer i den på grundval av tulltaxan

uppgjorda statistiska varuförteckningen. Frågan om en varas hänförlighet

till visst statistiskt nummer kan sålunda ha betydelse för bestämmande

av såväl tull som varuskatt. Motsvarande gäller om förhållandet

mellan tull, å ena, samt skatt å vissa pälsvaror och försäljningsskatt, å

andra sidan. Frågeställningarna angående beskattningsförfarandet vid in
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

försel blir av nu angivna grunder i viss mån desamma för tullen och övriga

förut nämnda skatter. I den utsträckning tullen inbegripes i lagstiftningsarbetet,

bör enligt de sakkunniga lämpligen även skatt å kaffe och automobilskatt

i vad gäller skatt å motorfordon, som för tillfälligt brukande i riket

från utlandet införts, omfattas av den blivande lagen, enär dessa båda skatter

uppbäres av tullverket i samband med varuinförsel. När sålunda den

beskattning som sker vid in- och utförsel tagits i betraktande, har det

emellertid skett med en mycket viktig begränsning. De sakkunniga har icke

tänkt sig att föreslå intagande i lagen av regler om förfarandet hos lokal

tullmyndighet vid handläggning av hithörande ärenden.

I många avseenden jämförbara med de hittills berörda konsumtionsskatterna

är, framhålles i betänkandet, de med jordbruksregleringen sammanhängande

prisregleringsavgifterna. I den mån avgifter av detta slag utgår

vid införsel och om de uppbäres av tullverket, kommer de allmänna

reglerna för tullförfarandet att bliva tillämpliga. Att ifrågavarande avgifter,

nämligen införselavgift å vissa levande djur in. in., kompensationsavgift för

mjölk, grädde och ost, prisregleringsavgift och införselavgift för fisk, kompensationsavgifter

för råg och vete, för slaktdjur, för vissa produkter av

potatis och för mjölk bör inbegripas under en allmän lagstiftning framstår

för de sakkunniga såsom tydligt, övriga prisregleringsavgifter uppbäres

med visst undantag av eller under kontroll av statens jordbruksnämnd. Det

förfarande, som för närvarande tillämpas vid debitering och uppbörd av

flertalet av dessa avgifter, överensstämmer i väsentliga avseenden med förfarandet

hos kontrollstyrelsen beträffande varuskatt in. fl. skatter. Goda

förutsättningar föreligger enligt de sakkunniga under sådana omständigheter

för ett inordnande under lagstiftningen av reglerna angående följande

avgifter, nämligen utjämningsavgift, prisregleringsavgift för fisk, förmalningsavgift

och prishöjningsavgift för råg och vete, avgift å oljekraftfoder,

slaktdjursavgift, regleringsavgift för letter, oljor och syror, tillverkningsavgift

för vissa produkter av potatis, avgift å majs samt mjölkavgift. All

vissa avvikelser gäller och bör gälla beträffande förfarandet vid uppbörd av utjämningsavgift

för mjölk, grädde och ost samt tillverkningsavgift för smör

anses icke böra hindra lagstiftningens tillämpning å dessa båda skatter. Vad

slutligen angår de avgifter, som jordbruksnämnden uppbär i samband med

in- och utförsel av vissa varor, nämligen utförselavgift å vissa levande djur

in. in., utförselavgift för fisk och införselavgift å fettråvaror och fettvaror,

tillämpar nämnden elt särskilt förfarande. Detta synes enligt de sakkunniga

på enahanda sätt som tullförfarandet och med samma begränsning,

som gäller i fråga om detla, kunna inrymmas i det allmänna system, till

vilket de sakkunniga syftar. Avgiften för brännvin uppbäres av kontrollstyrelsen.

Denna avgift anses utan större svårighet kunna inordnas under eu

samfälld lagstiftning.

Fyr- och båkavgiften uppbäres av tullverket genom ett förfarande, som

står tullförfarandet nära. Det synes därför de sakkunniga naturligt alt

denna form av beskattning icke lämnas åsido i detta sammanhang.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

Även eventuella clearingavgifter och prisutjämningsavgifter enligt allmänna

ransoneringslagen torde enligt besvärssakkunnigas mening kunna

inpassas i den föreslagna ordningen.

Tobaksskatten samt omsättningsskatten å spritdrycker och vin är av

samma typ som varuskatten — bägge indirekta skatter och konsumtionsskatter.

I fråga om båda gäller emellertid, att statliga aktiebolag gentemot

statsverket ensamma ansvarar för skatternas utgörande. Vid sådant förhållande

har besvärssakkunniga icke ansett anledning föreligga att taga särskild

hänsyn till dessa skatter vid lagstiftningens utformning.

Beträffande nöjesskatten torde enligt de sakkunniga gälla, att den i fråga

om konstruktion och förfarandet i första instans i alltför hög grad skiljer

sig från de skatter, som står i centrum för intresset, för att med fördel

kunna behandlas gemensamt med dessa, såvitt angår förfarandet i första

instans. Det av de sakkunniga utformade besvärsförfarandet kan, framhålles

det, däremot måhända göras tillämpligt även för nöjesskattens del.

Icke heller artistskatten, den vanliga automobilskatten och saluvagnsskatten

har, framhåller de sakkunniga, mycket gemensamt med varuskatten,

tullen in. fl. likartade skatter. Med hänsyn härtill har besvärssakkunniga

ansett sig icke böra räkna med dessa skatter annat än i den mån

besvärsförfarandet kan göras tillämpligt å dem.

Omsättnings- och expeditionsstämplarna liksom lotterivinstskatten företer,

då det gäller förfarandet, jämförelsevis betydande avvikelser från den

allmänna ordning, som de sakkunniga haft alt uppbygga främst med tanke

på varuskatten m. fl. liknande skatter. Besvärssakkunniga har under sådana

förhållanden ansett dessa skatter böra i huvudsak lämnas åsido. En särställning

intager dock enligt de sakkunniga stämpelavgiften för spelkort,

som står de allmänna konsumtionsskatterna nära.

Beträffande arbetsgivarebidragen till yrkesskadeförsäkringen och till allmänna

sjukförsäkringen samt byggnadsforskningsavgiften gäller i fråga

om förfarandet samma regler som för vederbörande försäkringsavgifter.

Inbetalningen är såvitt angår den stora mängden mindre belopp anknuten

till uppbörden av de direkta skatterna. Förutsättningar anses därför saknas

för att här beakta denna grupp av skatter.

Några omedelbara hinder torde icke möta, framhåller besvärssakkunniga,

mot att låta lagstiftningen omfatta jämväl förfarandet för bestämmande av

bidragen till riksförsäkringsanstalten m. m., bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen samt försäkringsinspektionen. Behovet av regler torde

dock för dessa skatters del icke vara mera påtagligt. De sakkunniga har

därför ansett sig kunna bortse från dem vid utformningen av de allmänna

bestämmelserna i lagförslaget.

Välfärdsavgiften slutligen är av så speciell natur, att den såvitt angår

förfarandet i första instans anses böra ställas utanför lagstiftningen. Vad

angår talan i högre instans synes emellertid den avsedda lagstiftningens

förfaranderegler bliva möjliga att tillämpa. Motsvarande kan sägas beträffande

oljeavgiflen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

39

De sakkunniga framhåller i detta sammanhang slutligen, att en sådan

utformning av lagstiftningen eftersträvats, att denna skall kunna göras

tillämplig även på framtida beskattningsformer, såväl mera speciella skatter

— punktskatter — som skatter av generell natur. Vidare understrykes, att

de sakkunniga inte har åsyftat att beträffande varje särskild skatt noggrant

undersöka, om och i vad mån lagstiftningen kan och bör göras tillämplig

på densamma, och framlägga förslag härutinnan. De har förutsatt att, om

lagstiftningen kommer till stånd, dessa spörsmål på ett senare stadium blir

föremål för ytterligare övervägande.

När besvärssakkunniga härefter går att ange reformbehov och reform

linje r, framhålles, att de har stått inför uppgiften att mot varandra

väga de rent fiskaliska anspråken och den enskildes behov av rättsskydd.

Då den nuvarande lagstiftningen på förevarande beskattningsområde

i främsta rummet tager hänsyn till fiskaliska synpunkter, har besvärssakkunniga

sett som en huvuduppgift att medverka till att även den enskildes

behov av rättsskydd i förfarandet blir tillbörligen beaktat. Därvid har det

synts dem naturligt att i avsevärd omfattning utnyttja de preliminära resultat

som vunnits under arbetet med deras huvuduppdrag att framlägga

förslag till en allmän besvärslagstiftning.

Beträffande förfarandet hos kontrollstijrelsen uttalar besvärssakkunniga,

att detta torde vara anordnat på sådant sätt, att det ger goda garantier för

bevarandet av beskattningens effektivitet. Ur rättsskyddssynpunkt ter sig

förfarandet däremot enligt besvärssakkunnigas uppfattning icke lika tillfredsställande.

Regler, som säkerställer att den skattskyldige får del av

materialet i sitt skatteärende, saknas. Vägande erinringar kan enligt de

sakkunniga riktas mot beslutsförfarandet hos styrelsen. Det måste betecknas

som en ur den enskildes synpunkt otillfredsställande ordning, att

många för att icke säga de flesta ärenden över huvud taget icke blir föremål

för formliga beslut av kontrollstyrelsen, vilka på vanligt sätt vinner rättskraft.

Även om beslut skulle meddelats i ett skatteärende, utgör denna omständighet

ej hinder mot att saken upptages till förnyad prövning. Vidare

synes den för vanliga civila fordringar gällande preskriptionstiden av 10 år

vära oskäligt lång för det allmännas skattefordringar på detta område —

särskilt mot bakgrund av den absoluta frist på 5 år, som gäller för fordringar

avseende inkomst- och förmögenhetsskatter. Bl. a. genom nu angivna

omständigheter uppkommer, uttalar besvärssakkunniga, påtaglig otrygghet

för de skattskyldiga. Vad här sagts om förfarandet hos kontrollstyrelsen

torde också gälla det ordinära förfarandet hos statens jordbruksnämnd. Att

avlägsna de anmärkta bristerna har de sakkunniga sett som en viktig uppgift.

Vad härefter angår förfarandet hos lokal tullmyndighet, som bär att i

första instans uppbära flertalet skatter i samband med in- och utförsel,

Ivan detta karakteriseras som en förrättning, vid vilken syn verkställes å

de skattepliktiga varorna. Tullförfarandet skiljer sig sålunda avsevärt från

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Mcij:ts proposition nr 3 år 1959

beskattningsförfarandena hos kontrollstyrelsen och statens jordbruksnämnd;

framför allt gäller detta i fråga om sättet för utredningsmaterialets införskaffande.

I stort sett har tullförfarandet i nuvarande former ansetts vara

ändamålsenligt, och det har icke kommit i fråga för de sakkunniga att

inlåta sig på spörsmål om ändringar liäri.

Innan de sakkunniga går in på besvärsförfarandet, diskuterar de möjligheten

att låta varuskattemålen prövas av allmän domstol. Denna möjlighet

avvisas under åberopande av vad de sakkunniga anfört i sitt principbetänkande

om »Administrativt rättsskydd» (SOU 1955: 19). De sakkunniga finner

sålunda, att de ifrågavarande målen även framgent bör handläggas i

administrativ ordning.

Mot den nuvarande ordningen för besvär anför besvärssakkunniga åtskilliga

kritiska synpunkter.

Vanligtvis finnes hos dessa blott en part, den klagande skattskyldige.

Talemöjligheter för det allmänna saknas nämligen eller äro icke tillfredsställande

utformade. Det finns över huvud intet särskilt organ, som å det

allmännas vägnar kan i besvärsväg föra talan mot ett avgörande i första

instans. Den möjlighet, som det allmänna äger att föra talan mot ett sådant

beslut, är anmärkningsförfarandet. Praktisk betydelse har denna rättelsemöjlighet

icke beträffande skatter, som uppbäras av kontrollstyrelsen och

statens jordbruksnämnd. Däremot utnyttjas den med avseende å åtskilliga

andra skatter, särskilt sådana som uppbäras av lokal tullmyndighet.

Efter att ha erinrat om den kritik som riktats mot anmärkningsförfarandet

och redogöraransvaret samt om den i anledning därav tillsatta utredningen

i dessa ämnen uttalar besvärssakkunniga, att det bör övervägas, om

icke den nuvarande ordningen med skilda besvärs- och anmärkningsförfaranden

kan avvecklas och ersättas av ett besvärsförfarande med två parter

liknande det, som tillämpas i taxeringsmål. Också på förevarande beskattningsområde

torde utrymme finnas för en ordning med särskild representant

för det allmänna, motsvarande taxeringsintendenten i taxeringsmål, med

rätt bl. a. att å det allmännas vägnar överklaga myndighets beslut i skatteärende

i första instans.

I fråga om instansordningen utgår de sakkunniga från att regeringsrätten

alltfort skall utgöra slutinstans. Beträffande övriga led i instansordningen

har emellertid kritik framkommit, bl. a. i de motioner som föranlett de sakkunnigas

utredning, särskilt med avseende å mål rörande de av kontrollstyrelsen

handhavda skatterna. I denna kritik instämmer de sakkunniga

såtillvida, att det bör fordras, att beträffande skatteärenden, som kan komma

under regeringsrättens bedömande, tillfälle först gives till en allsidig

och grundlig utredning. Detta krav kan enligt de sakkunniga knappast tillgodoses,

om målet, innan det kommer till regeringsrätten, handlagts i blott

en instans, vilken tillika har att fungera som fiskalisk myndighet. Treinstansordningen,

som är den allmänt brukliga inom förvaltningen, synes

enligt de sakkunniga lämpligen böra uppställas som en riktpunkt såvitt

angår de mål, vilka nu i första instans handlägges av kontrollstyrelsen eller

av jordbruksnämnden. En sådan ordning tillämpas redan beträffande tull
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

målen. Önskemålen torde, uttalar besvärssakkunniga, enklast kunna realiseras

genom att en mellaninstans inskjutes mellan organen i första instans,

kontrollstyrelsen och jordbruksnämnden, å ena, samt regeringsrätten, å

andra sidan. Av skäl som närmare redovisas i det följande föreslås, att

uppgiften att vara mellaninstans skall åläggas generaltullstyrelsen.

De sakkunniga gör även vissa erinringar mot besvärsförfarandet.

Nu i tullmål gällande tider för besvärs anförande liksom för framställande

av anmärkning äro knappast rationellt utformade. Sättet för besvärens

ingivande kan även med fördel moderniseras. Framför allt kunna emellertid

reglerna om förfarandet vid besvärsmålens handläggning på åtskilliga

punkter förbättras och fullständigas. Härutinnan må särskilt framhållas,

att de utredningsmöjligheter, som för närvarande stå till buds, äro alltför

svaga. Vidare saknas tillräckliga garantier för kommunikationsprincipens

behöriga iakttagande. Att i dessa och andra hänseenden bygga ut besvärsförfarandet

har framstått som angeläget.

Med tanke på att de skattskyldiga har att tillämpa skatteförfattningarna

på egen risk finner besvärssakkunniga, att det föreligger behov av att i

oklara fall kunna få ledning av ett för staten bindande förhandsbesked. Lagstiftningsarbetet

bör enligt de sakkunniga taga sikte på införande av en

allmän möjlighet för de skattskyldiga att erhålla dylikt förhandsbesked beträffande

hithörande skatter. Kommer regler härom till stånd och utnyttjas

denna väg av de skattskyldiga, skulle, påpekar de sakkunniga, en stor

del av de tvistiga spörsmålen kunna avgöras i förväg. Tyngdpunkten i förfarandet

skulle kunna förskjutas till ärendena om förhandsbesked. Betydelsen

av en utveckling i denna riktning finner besvärssakkunniga uppenbar,

då fråga är om övervältringsskatter. Rättelser först i efterhand innebär

nämligen antingen att den skattskyldige för egen del återfår belopp, som

han måhända uttagit av sina kunder till täckande av beräknade skatteomkostnader,

eller att han tvingas att — sedan varan sålts — erlägga belopp,

som han saknar möjlighet att övervältra på den försålda varans köpare.

Vidgas området för användningen av förhandsbesked till att omfatta flertalet

hithörande skatter, anser besvärssakkunniga att gällande regler om

förhandsbesked beträffande tull bör överses.

De sakkunniga har i lagtekniskt avseende haft valet mellan två

möjligheter: antingen att i anknytning till hittillsvarande praxis med utbyggande

av de nuvarande författningarna uppgöra en mall, som sedan kunde

begagnas vid utarbetande av envar av de olika skatteförfattningarna, eller

att utarbeta förslag till en allmän författning om förfarandet i de faeskattningsärenden,

varom fråga är. Främst av hänsyn till intresset av likformighet,

överskådlighet och klarhet har de sakkunniga föredragit den

senare lösningen.

Den metod, som de sakkunniga förordar, innebär att i en författning

alla regler samlas, som bör vara gemensamma såvilt angår förfarandet för

olika skatter. En lagteknisk uppdelning, i viss mån liknande den, som

sedan länge varit genomförd beträffande den allmänna direkta beskatt
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

ningen, kan därmed erhållas. De materiella reglerna om sättet för skattens

beräknande, skattesatser in. in. förutsättes skola meddelas i vederbörande

skatteförfattning och reglerna om förfarandet i den nya allmänna

törlattningen, som skall sältas i kraft helt eller delvis beträffande varje

skatt för sig genom särskild föreskrift i vederbörande skatteförfattning.

Eventuellt erforderliga specialregler om förfarandet, vilka icke kan intagas

i den generella författningen, förutsättes bli meddelade i annan ordning.

I fråga om den tillämnade lagstiftningens konstitutionella karaktär förordar

besvärssakkunniga, under hänvisning bl. a. till skattestrafflagen och

vad som anförts i motsvarande fråga vid tillkomsten av 1956 års taxeringsförordning,

att den stiftas i den ordning 87 § 1 mom. regeringsformen föreskriver.

Den omständigheten alt den föreskrift, som skall göra den allmänna lagstiftningen

tillämplig i ett visst fall, intages i vederbörande skatteförfattning

medför, enligt vad de sakkunniga vidare framhåller, vissa fördelar

även i andra avseenden. Därigenom undvikes nämligen att ändringar behöver

företagas i själva lagen, så snart dennas tillämpningsområde skall

utvidgas eller inskränkas. Icke heller behöver lagen i förekommande fall

betungas med regler, som är nödiga för att begränsa lagens tillämpningsområde

med avseende å vissa kapitel eller vissa paragrafer i fråga om skatt,

beträffande vilken den icke är brukbar i sin helhet.

I detta sammanhang anför de sakkunniga hl. a. följande.

Meddelas föreskrift av angiven art utan begränsningar innebär detta att

i princip den allmänna lagen exklusivt reglerar förfarandet. Då lagens

regler måste göras relativt allmängiltiga, kan denna emellertid ej bliva alltför

detaljerad och icke heller på alla punkter uttömmande. Beträffande

vissa ämnen kan därför behov uppkomma av att komplettera lagens föreskrifter

med specialbestämmelser, som förutsättas få sin plats huvudsakligen

i skatteförfattningarna. Dylika kompletterande bestämmelser, som

gå utöver lagen eller innebära avvikelse från dess stadganden, böra dock,

när generell föreskrift givits om lagens tillämpning, icke kunna meddelas

annat än med uttryckligt stöd av lagen. Regler, som kräva i särskild ordning

meddelade detaljföreskrifter eller lämna möjlighet för sådana, ha därför

också på några punkter ansetts böra intagas i lagförslaget (3—5, 29 och

31 §§).

Om åter föreskrift meddelas av den innebörd, att lagen icke skall i sin

helhet vara tillämplig beträffande det ifrågavarande skatteförfarandet, kunna

dessa begränsningar givas olika omfattning. En sådan kan gälla någon

enstaka paragraf, beträffande vars innehåll en särreglering befunnits påkallad,

men den kan även avse hela avsnitt av lagen. Det har sålunda —

såsom besvärssakkunniga redan anmärkt — förutsatts, att lagen skall kunna

göras tillämplig blott beträffande förfarandet i en eller två instanser, och

då regelmässigt i besvärsinstanserna. I dessa fall måste självfallet de uppkomna

luckorna på ett eller annat sätt fyllas. Är fråga om en enstaka föreskrift,

torde den — liksom nyssnämnda kompletterande specialbestämmelser,

som tillkommit med direkt stöd av lagen — i allmänhet kunna inflyta

i vederbörlig skatteförfattning. Erfordras åter bestämmelser om hela förtärandet

i en instans, regelmässigt den första, kunna också andra möjligheter

tänkas, t. ex. en särskild författning i ämnet.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 3 år 1959

43

På ett område har emellertid en särskild lösning valts, nämligen i fråga

om förfarandet i första instans vid införsel till eller utförsel från riket,

d. v. s. i främsta rummet förfarandet hos lokal tullmyndighet. Såsom redan

nämnts avser de sakkunniga icke att upptaga detta förfarande till behandling

i lagen.

Besvärssakkunniga har i fråga om det fortsatta lagstiftningsarbetets bedrivande

utgått från att, när en allmän lag blivit i vederbörlig ordning antagen,

författningarna angående de skatter, på vilka den finnes böra bli

helt eller delvis tillämplig, skall överses och omarbetas och därvid anpassas

till den allmänna lagen.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen understrykes allmänt, att det från rättssäkerhetssynpunkt

föreligger behov av en ändrad lagstiftning om förfarandet i

konsumtionsskattemål. Förslagets huvudlinjer har också i stort sett

accepterats. Det sagda gäller främst yttrandena från länsstyrelserna och

näringslivets organisationer.

Överståthållarämbetet understryker, att nuvarande regler för uttagande

av indirekta skatter ur rättsskyddssynpunkt icke är tillfredsställande. Såväl

i fråga om förfarandet i första instans som beträffande ordningen för

besvär finnes åtskilliga invändningar att göra. Vad de sakkunniga härom

anfört kan ämbetet helt ansluta sig till.

Länsstyrelsen i Östergötlands län delar de sakkunnigas uppfattning, att

den nuvarande lagstiftningen i främsta rummet tager hänsyn till fiskaliska

synpunkter, varigenom alltså den enskildes rättssäkerhet kommit i efterhand.

Länsstyrelsen är därför liksom de sakkunniga av den uppfattningen

att en reform i förevarande avseende är av behovet påkallad. Detta önskemål

framstår som så mycket mera angeläget som varuskatten är en övervältringsskatt,

vilken icke i efterhand kan uttagas av konsumenterna och

som dessutom kan uppgå till mycket betydande belopp. De sakkunniga har,

framhåller länsstyrelsen vidare, påvisat åtskilliga brister i det nuvarande

förfarandet vid konsumtionsbeskattning och bär föreslagit regler med syfte

att tillgodose såväl kravet på rättsskydd för den enskilde som önskemålet

om effektivitet och snabbhet i beskattningen. Länsstyrelsen anser att de

sakkunnigas förslag till lag om förfarandet vid konsumtionsbeskattning i

allt väsentligt uppfyller befogade anspråk i dessa avseenden.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs,

Värmtands, Gävleborgs och Norrbottens län.

Näringslivets skattedelegation uttalar, att den brist på rättsskydd för de

skattskyldiga, som är rådande på förevarande område och som enligt vad

i betänkandet konstateras beror på flera samverkande brister i lagstiftning

och praxis, överträffar de ur rättsskyddssynpunkt allt annat än tillfredsställande

förhållandena på den direkta beskattningens område. Delegationen

intar i övrigt huvudsakligen samma ståndpunkt som nyssnämnda läns
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

styrelser och framhåller bl. a., att den främsta anledningen till det missförhållande

som förslaget är avsett att avhjälpa enligt vad erfarenheten ger

vid handen ligger däri att en presumtiv skattskyldig icke har möjlighet att

erhålla bindande förhandsbesked.

Skånes handelskammare uttalar, att förslagets huvudprinciper synes vara

förtjänstfullt utformade och att rättssäkerhetssynpunkterna har genomgående

väl beaktats.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation kan i stort sett ansluta

sig till de i betänkandet framförda förslagen och synpunkterna. Samma

ståndpunkt intas av Svensk industriförening, Sveriges grossistförbund och

Sveriges köpmannaförbund.

Sveriges advokatsamfund har intet att erinra mot de sakkunnigas förslag.

Kommerskollegium anser även om belägg saknas för att den nuvarande

ordningen på varuskattens område föranlett mera allvarliga kränkningar av

enskild rätt — att brister ur rättssäkerhetssynpunkt vidlåder densamma och

att vägande skäl kan åberopas för en översyn av reglerna.

Det förslag till ramlagstiftning som de sakkunniga framlagt innebär enligt

kollegii mening i en del hänseenden påtagliga förbättringar i förhållande till

gällande ordning. Det synes emellertid kollegium som om de sakkunniga i

sin strävan att skapa ett system vilket skulle fylla alla rimliga anspråk på

rättssäkerhet och effektivitet vid konsumtionsbeskattning förbisett, att här

är fråga om ett förvaltningsförfarande, där förhållandena är särpräglade och

eljest tillämpade principer icke med fördel kan användas. Detta sammanhänger,

framhåller kollegium, med att varuskatten är en s. k. övervältringsskatt,

som är avsedd att gäldas icke av den mot vilken staten riktar sitt skatteanspråk

utan av varans avnämare eller in. a. o. konsumenterna. Härav

följer enligt kollegii uppfattning, att det först och främst måste krävas att

ett slutgiltigt beslut i skatteärendet föreligger så snabbt som möjligt.

Kommerskollegium finner, att kravet på snabba avgöranden bäst skulle

tillgodoses, om en ordning skapas som i praktiken innebär att beskattningsmyndigheternas

beslut blir slutgiltiga. Härvidlag pekas på möjligheten att

tillföra beskattningsmyndigheterna kvalificerad juridisk sakkunskap.

Statskontoret finner, att ett lagfästande av ett förfaringssätt i enlighet med

de principer som de sakkunniga förordat skulle medföra eu betydligt ökad

rättssäkerhet för de skattskyldiga utan att de fiskaliska intressena åsidosattes.

Förslaget synes därför i och för sig väl ägnat att läggas till grund för

lagstiftning. Emellertid torde, framhåller statskontoret, dess genomförande i

full utsträckning medföra ökade kostnader och detta icke enbart för det allmänna

utan även för de skattskyldiga. Huruvida denna kostnadsökning står

i rimlig proportion till de fördelar i olika hänseenden som skulle ernås, undandrager

sig statskontorets bedömande. Då vidare de sakkunniga i framtiden

avser att framlägga förslag rörande det administrativa besvärsförfarandet

över huvud, bör enligt statskontorets mening viss försiktighet f. n.

iakttagas på förevarande område.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

45

Kammarrätten ifrågasätter, om icke införandet av den föreslagna lagstiftningen

bör anstå till dess visshet vunnits, huruvida statsmakterna kommer

att besluta att införa en allmän omsättningsskatt.

En mera kritisk inställning kommer till uttryck i de yttranden som avgivits

av justitiekanslersämbetet, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, statens

jordbruksnämnd och riksräkenskapsverket.

Justitiekanslersämbetet yttrar, att förslaget framträder i ett väl utarbetat

skick samt att den stora omsorg som nedlagts å detsamma utmärker såväl

lagtext som motiv. Den föreslagna lagen synes ämbetet klar och överskådlig

samt med hänsyn till det omfattande ämne den reglerar snarast

kortfattad och koncentrerad.

Såvitt justitiekanslersämbetet kan bedöma uppfyller förslaget höga anspråk

å tillgodoseendet av den enskildes rättsskydd. Det lärer emellertid enligt

ämbetets uppfattning knappast kunna undvikas, att ju noggrannare

det administrativa förfarandet i olika hänseenden utformas för att säkerställa

den enskildes rätt, desto större är risken, att delta inverkar menligt

å beskattningens effektivitet, snabbheten i förfarandet och kostnaderna för

detsamma. Avgörande för frågan, om förfarandet bör underkastas en genomgripande

omvandling, bör därför enligt ämbetets förmenande vara det behov

som i praktiken nu föreligger av nya regler för tryggande av rättssäkerheten.

Det påpekas, alt några närmare upplysningar härom icke lämnas i betänkandet.

Ämbetet anför vidare.

Väl har tidigare i anslutning till vissa uppmärksammade fall offentligen

gjorts gällande, att den enskildes rätt icke tillbörligen beaktades i det nuvarande

förfarandet, men dels blev denna kritik föremål för genmäle, dels

ligga de ifrågavarande fallen jämförelsevis långt tillbaka i tiden och under

senare år torde icke ha hävdats, att de missförhållanden som förut påståtts

töreligga alltjämt skulle vara för handen. Det hade varit av ett betydande

intresse att få veta vad exempelvis näringslivets målsmän ha för uppfattning

dels om förfarandet sådant det i dag tillämpas, särskilt rättssäkerheten däri,

dels ock om möjligheten att inom gällande system råda bot på eventuellt

förefintliga brister.

Vad särskilt angår förfarandet i första instans framhåller justitiekanslersämbetet,

alt det synes ligga nära till hands att antaga att, om detsamma med

hänsyn till den enskildes rättsskydd vore olämpligt anordnat, meningsskiljaktigheter

lätt skulle uppstå i skatteärenden och att överklaganden av beskatt

ningsmyndigheternas beslut följaktligen ofta skulle förekomma. Ämbetet

fortsätter.

Nu ha emellertid de sakkunniga upplyst, att under åren 1941—1956 regeringsrätten

avgjort blott 53 mål om skatt, i vilka kontrollstyrelsen beslutat i

första instans. Under åren 1947—1956 förekom .3 besvär över beslut av jordbruksnämnden.

I 9 av dessa 61 mål biföllos besvären helt eller delvis. Sett

mot bakgrunden av det stora antal skatteärenden, som varje år handläggas

av nämnda myndigheter — det upplyses, att år 1953 emottog kontrollstyrelsen

närmare 40 000 deklarationer i skatteärenden, i vilka förslag till

ändring framlades i cirka 3 400 fall — måste besvärsfrekvensen anses vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

utomordentligt låg. Om orsaken härtill förklara de sakkunniga, att den till

väsentlig del torde vara alt söka i de angivna myndigheternas vidsträckta

självrättelsemöjligheter och över huvud taget det informella sätt, på vilket

skatteärendena handläggas hos dem. Detta uttalande, sammanställt med den

låga ändringsprocenten, synes i själva verket innefatta etl högt betyg i fråga

om lämpligheten av det nuvarande förfarandet. De sakkunniga mena också,

att förutsättningarna för att tvister skola uppkomma mellan de skattskyldiga

och det allmänna äro mindre här än t. ex. vid inkomstbeskattningen. Vad

sålunda anförts synes ge vid handen, att praktiska rättssäkerhetsbehov sannolikt

icke kunna åberopas för en sådan omgestaltning av förfarandet i första

instans, som förslaget på viktiga punkter innebär.

Ämbetet pekar vidare bl. a. på att ett mera formbundet förfarande kan

leda till stelhet och byråkrati, försvåra förbindelserna mellan myndigheterna

och de skattskyldiga samt draga med sig tidsutdräkt och ökade kostnader

såväl för det allmänna som för enskilda.

Gentemot de sakkunnigas uttalanden, att garantier saknas för att den

skattskyldige får del av materialet i sitt skatteärende, framhåller ämbetet,

att det av betänkandet vill synas, som om kommunikationen med de skattskyldiga

i praktiken snarast är livligare än vad fallet är med de rättssökande

på andra områden inom förvaltningen.

Generaltullstijrelsen ifrågasätter lämpligheten av att, såsom i betänkandet

avses, en mindre del av det administrativa besvärsförfarandet utbrytes ur

sitt sammanhang och behandlas särskilt för sig. För de nu föreslagna besvärsreglerna

och de allmänna reglerna för det administrativa besvärsinstitutet,

varom förslag enligt betänkandet kommer att framläggas vid en senare

tidpunkt, uppkommer nämligen gemensamma frågeställningar, vilka egentligen

borde behandlas i ett sammanhang.

Kontrollstyrelsen vill till en början framhålla, att förslaget, vad angår förfarandet

i första instans, i väsentliga delar icke innehåller några nyheter,

jämfört med vad som i praxis redan tillämpas hos styrelsen. Det går allenast

ut på en kodifiering av denna praxis. Då de sakkunniga i vissa hänseenden

föreslagit mera genomgripande förändringar i det nuvarande förfarandet - - inskjutande av en instans mellan styrelsen och regeringsrätten samt införande

av tvåpartsförfarande vid handläggningen av besvärsmål och ärenden

rörande förhandsbesked med därav betingat inrättande av en särskild befattning

för ett allmänt ombud — har de enligt kontrollstyrelsens mening

otvivelaktigt överdrivit de föreslagna åtgärdernas betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt.

I viss omfattning slutligen har de sakkunniga, fortsätter kontrollstyrelsen,

utan tillräckliga skäl föreslagit dels begränsningar av de möjligheter,

som nu gällande skatteförfattningar ger beskattningsmyndigheten

att införskaffa utredning och att förmå skattskyldig att efterkomma givna

bestämmelser, dels slopande av straff för gärningar, som för närvarande är

straffbelagda. Även om således kritik kan riktas mot förslaget och detta på

grund härav icke i oförändrat skick kan godtagas, anser styrelsen det principiellt

riktigt, att förfarandet vid beskattning av här ifrågavarande slag regleras.

Huruvida vid en dylik reglering nyssnämnda mera väsentliga föränd
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 3 år 1959

47

ringar i förfarandet är av behovet påkallade, finner styrelsen för sin del

tveksamt, jämväl med beaktande av att — såsom de sakkunniga antytt —

ytterligare synpunkter kan göra sig gällande vid en fortsatt utbyggnad av

konsumtionsbeskattningen. Därest emellertid de av de sakkunniga angivna

rättssäkerhetskraven anses vara så starka, att de bör tillgodoses utan hänsynstagande

till de icke oväsentliga kostnadsökningar i förvaltningsförfarandet

och till den ökade omgången däri, som ett bifall till de sakkunnigas förslag

otvivelaktigt medför, har styrelsen i och för sig icke anledning att motsätta

sig att åtgärder vidtages för att tillgodose det av de sakkunniga antydda

syftet.

Vad särskilt angår förfarandet i första instans är kontrollstyrelsen ense

med de sakkunniga om att regler bör finnas, som tillgodoser de skattskyldigas

berättigade krav på rättssäkerhet. Styrelsen vill emellertid understryka,

att — ehuru författningsbestämmelser i ämnet saknas — förfarandet hos

styrelsen likväl i praxis utformats så att rättssäkerhetskraven torde vara tillgodosedda.

Den skattskyldige, som i allmänhet är närvarande vid kontrollbesöken,

ges sålunda alltid tillfälle att i skatteärende, där fråga är om påtöring

av skatt utöver deklarerad sådan, inkomma med skriftligt yttrande

innan beslut i ärendet fattas av styrelsen, försåvitt icke påföringen föranledes

av uppenbart räknefel eller dylikt. Vad beträffar möjligheten att, sedan

beslut i ett skatteärende meddelats, upptaga saken till förnyad prövning

använder styrelsen sig av denna möjlighet endast i undantagsfall och då alldeles

särskilda orsaker ger anledning härtill. På grund av uppläggningen av

kontrollverksamheten med relativt täta besök hos de skattskyldiga blir frågan

om beskattningen för en viss beskattningsperiod regelmässigt för styrelsens

vidkommande slutgiltigt avgjord inom två ä tre år efter periodens utgång.

Det påpekas emellertid, att i fråga om brännoljeskatten förhållandena

dock för närvarande är annorlunda.

I likhet med de sakkunniga anser styrelsen, att de skattskyldiga bör kunna

erhålla bindande förhandsbesked. Även om möjlighet härtill införes, kommer

emellertid enligt styrelsens uppfattning tyngdpunkten i beskattningsarbetet

liksom nu att ligga på ärenden rörande efterbeskaltning.

Styrelsen kommer i sitt yttrande även in på besvärsfrekvensen i styrelsens

skatteärenden 53 besvärsmål under en tidsperiod av 16 år. I styrelsens yttrande

framhålles, att den huvudsakliga orsaken til! denna mycket låga besvarsfrekvens

ar alt söka i själva den ordning för kontrollverksamhetens

bedrivande, som tillämpas av styrelsen, och i det förhållandet alt ärendena är

underkastade eu synnerligen ingående beredning, innan de företages till avgörande.

Särskild betydelse bär härvidlag enligt styrelsens mening kontrolltjänstemannens

förhållandevis tätt återkommande kontrollbesök bos de

skattskyldiga, vid vilka besök de skattskyldiga kan framlägga sina synpunkter

och erhålla upplysningar om gällande författningar och Övriga föreskrit

ter. Härtill kommer, alt de skattskyldiga i stor utsträckning gör sina

synpunkter gällande direkt hos styrelsen, antingen själva eller genom sina

intresseorganisationer. Dessa senare får jämväl tillfälle att ge sin uppfati
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

ning tillkänna, innan styrelsen utfärdar föreskrifter och anvisningar för av

dem företrädda skattskyldiga.

Statens jordbruksnämnd vill för sin del vitsorda lämpligheten av en

översyn av de gällande författningsbestämmelserna angående uppbörden

in. in. av olika konsumtionsskatter i syfte att skapa större enhetlighet på

området och i samband därmed även åstadkomma de förbättringar, som

kan befinnas påkallade med hänsyn såväl till det allmännas som till de

skattskyldigas intressen. Nämnden framhåller vidare, att bestämmelserna

på området, vilka har tillkommit vid olika tidpunkter, är sådana de nu

föreligger — även inom området för jordbruksnämndens avgiftsregleringar

— för de olika beskattningsområdena utformade med olika grad av fullständighet

och även olikartade i fråga om de befogenheter de ger uppbördsmyndigheten

och det rättsskydd de skänker de skattskyldiga. Helt allmänt

vill jordbruksnämnden emellertid uttala, att nämnden av det material, som

de sakkunniga har förebragt, icke har blivit övertygad om att sådana brister

vidlåder nuvarande uppbördssystem, att de motiverar åtgärder av den

art och omfattning, som har föreslagits av de sakkunniga. Såvitt nämnden

har kunnat finna, bör man, även utan att dylika åtgärder kommer i fråga,

kunna tillgodose de anspråk på ett betryggande rättsskydd som utgör bakgrunden

till de sakkunnigas utredning.

Vad gäller de sakkunnigas kritik mot förfarandet inom nämndens verksamhetsområde

anföres följande.

Inom jordbruksnämndens verksamhetsområde baseras avgiftsuppbörden,

vare sig denna sker direkt hos nämnden eller under nämndens inseende

genom speciell uppbördsinstans, på den avgiftsskyldiges egna deklarationer

eller honom tillhandakomna fakturor eller, i ett relativt fåtal fall, på rapporter

av jordbruksnämndens kontrollanter. Den avgiftsskyldige erhåller

alltid del av sådan rapport i samband med dess upprättande, och får tillfälle

att skriftligt vitsorda rapportens riktighet eller, i förekommande fall,

framställa invändningar mot densamma. Avgifterna inbetalas i allmänhet

samtidigt med att deklarationen avges. Det material, varpå avgörandet grundas,

är således regelmässigt den avgiftsskyldiges egna eller av honom granskade

uppgifter. Redan med hänsyn härtill framstår det av de sakkunniga

föreslagna formella beslutsförfarandet såsom mindre behövligt.

För bedömning av huruvida inom jordbruksnämndens område praktiskt

behov föreligger av de för förfarandet i första instans föreslagna åtgärderna

kan givetvis icke heller den hittillsvarande låga besvärsfrekvensen

frånkännas en viss betydelse. Den av de sakkunniga framlagda statistiken

över besvär över jordbruksnämndens beslut utvisar, att under 1947—1956

hos regeringsrätten förekommit endast 8 besvärsmål i fråga om jordbruksregleringsavgifter.

Av dessa hänför sig 5 till införselavgifter. Under tioårsperioden

har sålunda endast 3 besvärsmål förekommit i fråga om sådana

avgifter, varom nu är fråga.

I detta sammanhang måste även beaktas, att i det stora antal fall, där

uppbörden av interna jordbruksregleringsavgifter under jordbruksnämndens

tillsyn sker genom en speciell uppbördsinstans, denna undantagslöst

utgörs av ett icke-statligt organ, vilket över huvud taget ej torde kunna underkastas

de av de sakkunniga föreslagna reglerna.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Även riksräkenskapsverket liar uppmärksammat den låga besvärsfrekvensen

i de av kontrollstyrelsen handlagda skatteärendena och ställer mot

bakgrunden härav frågan, huruvida rättssäkerheten på förevarande område

är så illa tillgodosedd med nuvarande ordning att genomgripande förändringar

i riktning mot ett mera formbundet förfarande är av behovet påkallade.

I varje fall ifrågasätter riksräkenskapsverket — framför allt ur

praktiska synpunkter — starkt, om det kan vara lämpligt att införa en

ordning som förutsätter formella heskattningsbeslut för varje beskattningsperiod

i fråga om den löpande beskattning, som kontrollstyrelsen och

jordbruksnämnden utövar.

Mot besvärssakkunnigas förslag rörande tillämpningsområdet

för en blivande lagstiftning och dennas tekniska utformning har kontrollstyrelsen

intet att erinra.

Statens organisationsnämnd uttalar, att förslaget att inom ramen för en

lag utforma ett allmänt system för olika indirekta skatter synes vara rationellt,

enär det både kan bli till fördel för allmänheten och är ägnat att

underlätta administrationen på detta område.

Sveriges lantbruksförbund finner angeläget, att likformighet på förevarande

beskattningsområde eftersträvas och att i enlighet därmed för beskattningsförfarandet

utformas ett allmänt system inom ramen för en lag.

Kammarrätten finner i likhet med de sakkunniga angeläget, att det skapas

ett för flertalet indirekta skatter gemensamt beskattningsförfarande,

men anser att så bör ske endast i den mån skatterna i fråga i väsentliga

hänseenden är likartade med avseende på skattens bestämmande och uttagande.

Ett flertal remissinstanser, bl. a. generaltullstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,

statens organisationsnämnd samt länsstyrelserna i Skaraborgs

och Värmlands län, ger direkt eller indirekt uttryck för den uppfattningen

att tullmålen bör lämnas utanför den tillämnade lagstiftningen

eller att i allt fall någon ändring av den nuvarande ordningen för besvär

i sådana mål inte bör ske.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner, att den i betänkandet angivna

målsättningen — ett ensartat förfarande för så många som möjligt av de

skatter på vilka taxeringsförordningen icke är tillämplig — är riktig, då

en mera enhetligt gestaltad ordning synes angelägen både ur rättssäkerhetssynpunkt

och av rent praktiska skäl. Länsstyrelsen avstyrker emellertid,

att de av ifrågavarande skatter, som nu handlägges av länsstyrelserna,

nämligen nöjesskatten, automobilskatten och saluvagnsskatten samt artistskatten,

inbegripes ens i fråga om besvärsförfarandet. Länsstyrelsen anför

härom bl. a. följande.

Beträffande nöjesskatten må klagan över beslut av vederbörande kommun,

som är uppbördsmyndighet, föras hos länsstyrelse genom besvär.

Mot länsstyrelses beslut i nöjesskattemål föres talan hos Kungl. Maj:t i rege
4

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 3

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

ringsrätten. Då gällande besvärsregler få anses utformade på ett ändamålsenligt

och ur rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande sätt, torde annan

besvärsordning icke erfordras.

Även beträffande automobilskatten är väl sörjt för prövning av besvär

över oriktigt påförd skatt, över länsstyrelses beslut kan sålunda klagan

föras hos kammarrätten och över kammarrättens utslag hos Kungl. Maj :t

i regeringsrätten. Icke heller för automobilskatten behövs därför några nya

besvärsregler.

Vad som anförts beträffande automobilskatten gäller även i fråga om

saluvagnsskatten.

I fråga om artistskatten må länsstyrelses beslut överklagas till kammarrätten,

varifrån talan kan fullföljas till Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Det

finns ingen anledning att anknyta denna specialskatt till besvärsförfarandet

vid konsumtionsbeskattning.

Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Uppsala och Kristianstads län.

Utredningen angående redogöraransvaret m. m. framhåller, att det föreslagna

besvärsförfarandet icke torde kunna tillämpas på nöjesskatten utan

att betydelsefulla och diskutabla ändringar genomföres i nöjesskatteförordningen,

särskilt beträffande instansordningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att lagförslaget kan tillämpas på

huvuddelen av nu utgående varuskatter.

Länsstyrelsen i Värmlands län förutsätter, att, bortsett från tullmålen,

samtliga de skatter som ligger utanför taxeringsförordningens tillämpningsområde

inbegripes i lagstiftningen.

I fråga om arbelsgivarbidrag inom socialförsäkringen, oljeavgift, prisregleringsavgifter

enligt ransoneringslagstiftningen, bidrag till bank- och

fondinspektionen o. likn. uttalar sig de därav berörda myndigheterna allmänt

emot att den nya lagstiftningen göres tillämplig därå. Uttalanden i

denna riktning göres för respektive myndigheters verksamhetsområden av

riksförsäkringsanstalten, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen.

Även statens jordbruksnämnd uttalar sig i huvudsak emot att den tillärnnade

lagstiftningen göres tillämplig för dess vidkommande. Nämnden uttalar

såsom ett allmänt omdöme om bestämmelserna angående förfarandet

i första instans, att de föreslagna begränsningarna av bestämmelsernas

räckvidd torde medföra, att dessa bestämmelser i fråga om jordbruksregleringsavgifterna

inriktas på ett område — den interna avgiftsuppbörden

— där de skulle medföra det största administrativa merarbetet och

där de även synes minst behövliga ur rättssäkerhetssynpunkt. Däremot

skulle enligt jordbruksnämndens bedömning de föreslagna reglerna angående

förfarandet i första instans, om de gjordes tillämpliga på avgiftsuppbörden

hos nämnden vid in- och utförsel, icke bli mera ingripande eller

omfattande än de regler beträffande förfarandet i fråga om dylik avgiftsuppbörd,

vilka nu tillämpas eller vid olika tillfällen har tillämpats av jordbruksnämnden.

— Även beträffande det föreslagna besvärsförfarandet ut
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

51

talar sig jordbruksnämnden, såsom torde framgå av den följande redogörelsen,

starkt kritiskt.

Slutligen må nämnas, att länsstyrelsen i Skaraborgs län i fråga om lagtextens

utformning anmärkt, att denna borde mera direkt anknyta till bestämmelserna

i taxeringsförordningen.

Departementschefen

Under senare år har de regler inom skattelagstiftningen som angår beskattningsförfarandel

tillvunnit sig ökad uppmärksamhet. Detta sammanhänger

med den växande betydelse som skatterna fått men är också att se mot bakgrunden

av allmänna strävanden att förbättra rättsskyddet för medborgarna.

På de direkta skatternas område har antagits eu ny taxeringsförordning,

tillkommen med den dubbla målsättningen att skapa ökad effektivitet och

ett förbättrat rättsskydd. Även om det ännu är för tidigt att uttala något omdöme

om denna reform, visar inte minst remissbehandlingen av det nu föreliggande

betänkandet, att man ganska allmänt betraktar 1956 års taxeringsförordning

som ett betydelsefullt framsteg.

När det gäller de indirekta skatterna, har diskussionen i främsta rummet

gällt varuskatten och andra skatter som enskilda näringsidkare skall erlägga

efter deklaration. Dessa skatter är, sedda utifrån synpunkten av intäkternas

storlek, ingalunda de mest betydelsefulla konsumtionsskatterna. De

indirekta skatter som väger tyngst i budgeten — tullarna samt skatterna

på sprit, vin, tobak och bensin — erbjuder knappast några problem i fråga

om förfarandet. För enskilda näringsidkare kan emellertid utgången i ett

mål rörande en indirekt skatt av den förstnämnda typen vara djupt ingripande.

Detta sammanhänger med att skatten inkalkyleras i priserna och

på så sätt övervältras på konsumenterna. Om näringsidkaren tar miste i

fråga om skattereglernas innebörd, kan detta förorsaka honom stora förluster

eller ge honom en opåkallad vinst.

De regler om förfarandet som finnes i de här aktuella skatteförfattningarna

är knapphändiga. De avser i huvudsak deklarationsförfarandet, uppbörden

och de kontrollbefogenheter som tillkommer myndigheterna. Vid

sidan därav har emellertid, såsom framgår av besvärssakkunnigas betänkande,

utbildats betydelsefulla normer i praxis.

I den tidigare diskussionen har förhållandena på området kritiserats i

starka ordalag. Förfarandet har icke ansetts uppfylla rimliga krav på rättssäkerhet.

De skattskyldigas situation har ansetts präglad av otrygghet. Samma

inställning återkommer i viss mån i några yttranden över besvärssakkunnigas

betänkande.

Häremot har emellertid erinrats om att besvärsfrekvensen i mål om indirekta

skatter är mycket obetydlig och att endast ett fåtal besvär lett till ändring

i beskattningsmyndighetens beslut. Det har framhållits, att bilden borde

ha varit cn annan, om förfarandet i första instans hade varit så otillfredsstäl
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

lande som man velat göra gällande. Kontrollstyrelsen har även påpekat, att

styrelsen i praxis redan tillämpar ett förfarande som ganska nära överensstämmer

med det som nu föreslagits av besvärssakkunniga.

Den utredning som besvärssakkunniga verkställt ger även enligt min mening

vid handen, att kritiken väsentligt skjutit över målet. Jag kan härvidlag

helt instämma i de synpunkter som anförts av exempelvis justitiekanslersämbetet.

Vad särskilt gäller kontrollstyrelsen, som stått i centrum

för diskussionen, synes det fastmera framgå, att man från dess sida tillämpat

ett förfarande, som icke blott tjänat det fiskaliska intresset utan även

präglats av en tydlig strävan att tillgodose rättsskyddsbehovet.

Det kan emellertid inte bortses ifrån att redan den omständigheten, att

lagregler saknas i viktiga hänseenden, innebär en brist. Såsom jag haft anledning

påpeka i 1956 års proposition rörande taxeringsförfarandet, är det

betydelsefullt, att de skattskyldiga erhåller uttryckliga rättssäkerhetsgarantier.

Detta är av vikt inte minst för att skattemyndigheternas arbete skall

omfattas av allmänhetens förtroende.

Härutöver kan man peka på konkreta brister i den nuvarande lagstiftningen.

Det är sålunda oklart, när ett rättskraftigt avgörande skall anses föreligga

i det stora flertalet fall, nämligen då den skattskyldiges deklaration

inte föranlett anmärkning eller skattemyndigheten och den skattskyldige

eljest blivit ense om skattens belopp. Det är vidare en brist, att den skattskyldige

inte kan erhålla förhandsbesked och därigenom gardera sig för de

nyss antydda risker som ett misstag från hans sida om skattelagstiftningens

innebörd kan medföra. Även besvärsförfarandet synes kunna ge anledning

till viss kritik, låt vara att bristerna härvidlag synes mindre påtagliga.

Vad här anförts har bibragt mig den uppfattningen, att man bör gå vidare

på den väg som beträddes med 1956 års taxeringsförordning och även i fråga

om varuskattemål och liknande mål genomföra en närmare reglering av förfarandet

som tillgodoser befogade krav på effektivitet och rättssäkerhet.

Huvudlinjerna i besvärssakkunnigas förslag har ganska allmänt godtagits

vid remissbehandlingen. Även enligt min mening är förslaget väl ägnat att

ligga till grund för en blivande lagstiftning. I likhet med åtskilliga remissinstanser

vill jag emellertid ifrågasätta, om de sakkunniga inte gått väl långt

i sin strävan att skapa ett från formella utgångspunkter invändningsfritt förtal

ande. Detta gäller framför allt den första instansen, där jag exempelvis

inte funnit mig kunna godta förslaget att slutliga beslut formligen skall fattas

och delgivas i varje enskilt ärende, oavsett om deklarationen godtagits

eller inte. Även på besvärsområdet synes ändringar i förslaget vara erforderliga.

Så är bl. a. fallet med det i yttrandena kritiserade förslaget att

pålägga genei altullstyrelsen uppgiften att vara mellaninstans mellan beskattningsmyndigheten

— bl. a. kontrollstyrelsen — och regeringsrätten.

Det bör vidare i fråga om samtliga instanser tillses, att man inte vidtar

dyrbaiare anordningar än som är sakligt motiverade. Formerna bör inte

heller bli sådana att de motverkar intresset av snabbhet i förfarandet.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

53

Enligt min mening bör det emellertid vara möjligt att i vissa hänseenden

skapa enklare regler och att utan nämnvärda ökningar i de nuvarande administrationskostnaderna

tillskapa ett förfarande, där de kärande grundtankarna

i sakkunnigförslaget tillvaratagits.

Med det nu anförda sammanhänger frågan om tillämpningsområdet för

den blivande lagstiftningen. Som den föregående redogörelsen utvisar, har

besvärssakkunnigas tanke att göra lagstiftningen helt eller delvis tillämplig

på nära nog alla skatter och avgifter, som ligger utanför taxeringsförfarandet,

mött åtskillig kritik. I denna kritik är jag benägen att instämma. Enligt

min mening bör man åtminstone tills vidare inte överväga att indraga

exempelvis bidrag till bank- och fondinspektionen och liknande under den

tillämnade lagstiftningen, inte heller automobilskatten, nöjesskatten eller artistskatten.

Lagstiftningen bör enligt min mening i första hand reserveras för de skatter,

i fråga om vilka ett behov av en närmare reglering av förfarandet framträtt

i det praktiska rättslivet, nämligen de skatter på inhemsk verksamhet,

som kontrollstyrelsen efter deklaration uppbär av enskilda näringsidkare.

Jag har beträffande vissa sådana skatter låtit upprätta erforderliga

författningsförslag redan i detta sammanhang, nämligen beträffande varuskatten,

försäljningsskatten, omsättningsskatten på motorfordon och den

allmänna energiskatten. Det torde få ankomma på kontrollstyrelsen att inkomma

med närmare förslag rörande de av styrelsen handlagda skatter som

i övrigt bör medtagas.

Vad angår tullar samt den uppbörd av införselavgifter, varuskatt in. in.

som äger rum vid införsel kan jag inte dela de sakkunnigas mening att detta

område bör inbegripas i lagstiftningen. Förhållandena är här — oavsett att

det formellt kan röra sig om samma skatter — helt andra. Det normala beskattningsförfarandet

innefattar inte någon motsvarighet till den deklarationskontroll

som äger rum vid beskattning av inhemsk verksamhet. Tulltaxeringen

grundas i stället på syn av varan, och denna utlämnas i princip

inte till varuliavaren utan att heskattningsförfarandet slutförts. Den av

tullverket uppburna varuskatten är, såvitt angår förfarandet, närmast att

se som en tilläggstull motsvarande skatten på inhemsk vara. Några på brister

i förfarandet grundade reformkrav har inte framträtt. Generaltullstyrelsen

har vidare påpekat, att vissa svårigheter föreligger att tillämpa det i

betänkandet föreslagna besvärsförfarandet på besvär över lokal tullmyndighets

heslut.

De avgifter, som uppbäres eller kontrolleras av jordbruksnämnden är av

skilda slag. Vissa av dem upptages av tullverket och bör enligt vad jag nyss

uttalat lämnas utanför lagstiftningen. Detsamma gäller avgifter som uppbäres

direkt av jordbruksnämnden vid införsel eller utförsel. Övriga avgifter

däremot har åtskilliga beröringspunkter med de skatter på inhemsk

verksamhet som administreras av kontrollstyrelsen, bl. a. däri att de fastställes

efter deklaration eller andra av de avgiftspliktiga själva lämnade

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

uppgifter. Det är ett angeläget önskemål, att den tillämnade lagstiftningen

göres tillämplig på dessa avgifter. Emellertid uppstår härvid vissa svårigheter

främst på grund av att avgiftsbeloppen i många fall under kontroll

av jordbruksnämnden bestämmes och uppbäres av icke statliga organ. Utjämningsavgifter

för mjölk och mejeriprodukter samt mjölkavgifter m. m.

uppbäres sålunda av Svenska mejeriernas riksförening. Prisregleringsavgifter

för inhemsk fisk uppbäres på auktionsplatserna av kommunala fiskhamnsförvaltningar

och i övrigt i viss utsträckning av auktoriserade producentföreningar.

Tillverkningsavgift för potatisprodukter uppbäres, när

tillverkningen avser potatismjöl, av Sveriges stärkelseproducenters förening

och i fråga om tillverkning av brännvin av Sveriges bränneriidkareförening

eller Vin- & Spritcentralen. Vidare kan nämnas, att slaktdj ursavgifter för

inhemsk slakt uppbäres av köttbesiktningsinrättningarna. Organisationerna

bestämmer och debiterar avgiftsbeloppen med ledning av författningsbestämmelserna

och direktiv från jordbruksnämnden. Om avgift ej inbetalas i

föreskriven ordning, ankommer det däremot på jordbruksnämnden att fastställa

beloppet, varefter detta på begäran av nämnden omedelbart kan utmätas.

Därest här angivna former för uppbördsförfarandet skulle ändras

så att jordbruksnämnden omedelbart blir beskattningsmyndighet, skulle

en viss utökning av nämndens personal bli erforderlig. Beträffande uppbörden

av prisavgifterna för fisk synes en sådan centralisering knappast vara

genomförbar. Vissa avvikelser från det nu föreslagna förfarandet vid deklarationsgranskning

m. m. i första instans synes därför böra övervägas.

Vad här sagts torde visa, att frågan om i vilken omfattning den föreslagna

författningen skall göras tillämplig på förfarandet vid uttagandet av avgifter

inom jordbruksregleringen icke kan slutgiltigt besvaras utan viss ytterligare

utredning. Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet har jag

därför funnit, att prövningen av denna fråga bör något anstå. Utgångspunkten

har emellertid varit, att om den nu föreslagna författningen antages,

jordbruksregleringsförfattningarna snarast möjligt och så långt ske kan

skall inordnas i det regelsystem för förfarandet som skall gälla enligt ifrågavarande

författning. Förslag härom kommer att anmälas av chefen för

jordbruksdepartementet.

Besvärssakkunnigas förslag innebär i tekniskt hänseende, att reglerna om

förfarandet beträffande de berörda skatterna, efter mönster av taxeringsförordningen,

så långt möjligt sammanföres i en gemensam författning, till

vilken skatteförfattningarna hänvisar. Denna anordning synes lämplig. Jag

kan emellertid icke finna, att tillräckliga skäl anförts för att i fråga om formerna

för lagstiftningens genomförande avvika från vad som gäller taxeringsförordningen.

Även den nya lagstiftningen synes alltså böra upptagas i

en förordning.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

55

IY. Förfarandet i första instans

Besvärssakkunniga

De sakkunniga har utgått från den nuvarande organisationen och förutsatt

att kontrollstyrelsen resp. statens jordbruksnämnd liksom hittills skall

vara beskattningsmyndigheter, d. v. s. i första instans besluta om huvuddelen

av nu utgående skatter på inhemsk verksamhet. Det framhålles

emellertid, att den föreslagna lagstiftningen utformats så, att den

bör kunna göras tillämplig även på skatter som handhas av andra myndigheter.

Länsstyrelse förutsättes sålunda kunna vara beskattningsmyndighet.

Förslaget har uppbyggts från den utgångspunkten att verksamheten i en

fortlöpande skattepliktig produktion eller rörelse tänkes uppdelad i successiva

perioder av en månads eller ett kvartals längd. Frågan om uttagande

av skatt, som belöper på en sådan period (beskattningsperiod), förutsättes

utgöra saken i ett skatteärende. Varje sådant ärende skall beskattningsmyndigheten

avgöra genom beslut. Inbetalning av skatt skall dock liksom

nu normalt verkställas i samband med deklarations avlämnande, sålunda

innan beslut meddelats.

Beträffande förfarandets allmänna uppbyggnad önskar de sakkunniga vidare

framhålla, att det i och för sig kunde te sig önskvärt att detta finge

karaktären av ett förfarande mellan två mot varandra stående parter. De

nuvarande beskattningsärendena hos kontrollstyrelsen och jordbruksnämnden

är emellertid så många, att det stöter på överväldigande praktiska svårigheter

att anordna förfarandet hos dessa myndigheter kontradiktoriskt.

Måhända skulle det ock, tillfogar de sakkunniga, vara vanskligt att söka

förändra exempelvis kontrollstyrelsen till något annat än ett företrädesvis

fiskaliskt organ. Man måste därför låta sig nöja med ett förfarande, i vilket

beslutanderätten utövas av en beskattningsmyndighet, som tillika har att

tillvarataga statens fiskaliska intressen.

Som part i skatteärende i första instans blir, enligt vad här angivits, den

skattskyldige att anse. Fn särskild fråga är huruvida också tredjeman skall

kunna erhålla partsställning i förfarandet. En konkurrent eller en konsument

kan ofta ha ett påtagligt intresse av utgången i ett skatteärende och

kan stundom tänkas vilja framställa ett yrkande i detta. Av praktiska skäl

finner emellertid besvärssakkunniga, att det knappast låter sig göra att

skapa en sådan interventionsmöjlighet.

Under nyss angivna omständigheter måste, framhåller de sakkunniga,

rörande utredningen gälla, att ett särskilt ansvar för att densamma

blir så fullständig som erfordras lägges på beskattningsmyndigheten. Denna

har därför ansetts böra erhålla åtskilliga befogenheter. Dess utredningsmöjligheter

måste vara effektiva, men samtidigt bör det tillses, att enskilda

icke blir betungade i obehörig grad. Oavsett beskattningsmyndighetens ansvar

bör den skattskyldige vara pliktig att bidraga till utredningen i vissa

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

närmare angivna avseenden. Viktigt anses tillika vara, att den skattskyldige

tillförsäkras rätt att yttra sig över vad under utredningen framkommit, innan

beslut fattas.

I ett skatteärendes inledande skede måste, enligt vad de sakkunniga vidare

framhåller, stora anspråk ställas på den skattskyldige. Denne måste

åläggas skyldighet att till beskattningsmyndigheten skriftligen anmäla vissa

förhållanden rörande sådan verksamhet, i vilken skatt skall utgöras, i

första hand upptagande av verksamheten. I lagen kan icke intagas detaljerade

föreskrifter om anmälans innehåll eller om tidpunkten och sättet

för dess avgivande. Bestämmelser härom förutsättes inflyta i skatteförfattningarna.

Vidare måste den skattskyldige vara förpliktad att för varje beskattningsperiod

avlämna deklaration. Denna handling tänkes normalt utgöra grundvalen

för varje skatteärende och skall innehålla uppgifter rörande de förhållanden,

på vilka beskattningsmyndighetens beslut skall grundas. I lagen

kan, påpekar besvärssakkunniga, endast vissa generella föreskrifter rörande

deklarationen upptagas, såsom att den skall vara skriftlig, avgivas på

heder och samvete och upptaga beloppet av skatt, som belöper på den period,

deklarationen gäller. Däremot överlämnas det åt skatteförfattningarna

att bestämma tidpunkten för deklarations avgivande och dess närmare innehåll

in. m. Härutöver föreskrives i lagförslaget, att den skattskyldige har

att genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för

att underlag finnes för bl. a. fullgörande av deklarationsskyldigheten. Då

anmälningsplikten har straffsanktionerats, har det icke ansetts behövligt

att också generellt stadga straff för underlåtenhet att avgiva deklaration.

De sakkunniga föreslår därför, att endast underlåtenhet, som sker uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet, kriminaliseras.

För att säkerställa att besluten om skatt blir riktiga bör beskattningsmyndigheten,

enligt vad besvärssakkunniga vidare framhåller, ha möjlighet

att införskafla material också på andra vägar. Den bör kunna undersöka

riktigheten av de uppgifter, som lämnats i deklarationen, och, därest sådan

icke lämnats, på annat sätt erhålla erforderliga upplysningar. Då de utredningsmedel,

som enligt gällande skatteförfattningar står till kontrollstyrelsens

och jordbruksnämndens förfogande, i stort sett synes motsvara det

aktuella behovet, har besvärssakkunniga icke inlåtit sig på undersökningar

och överväganden rörande nya utredningsmedel, annorlunda konstruerade

än de nu tillgängliga, utan byggt på vad som för närvarande gäller. Att reglerna

om utredningsmedlen intages i lagen finner de sakkunniga angeläget.

Ändamålet med denna är bl. a. just att skapa större fasthet härutinnan.

I enlighet med vad nu sagts föreslås, att beskattningsmyndigheten skall

äga befogenhet att från skattskyldig infordra prov och beskrivning å skattepliktig

eller i verksamheten brukad vara samt verkställa granskning av

skattskyldigs handlingar och varulager. För sistnämnda utredningsmedels

effektivitet är det, framhåller de sakkunniga, av betydelse att lagen föreslås

skola innehålla ett medgivande att i vederbörande skatteförfattning må gi
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

vas föreskrift hur i sådant syfte skattskyldigs räkenskaper och anteckningar

skall föras samt hans handlingar bevaras. Vid sidan av dessa utredningsmedel

erfordras för beskattningsmyndigheten en allmän rätt att i viss

utsträckning anmana skattskyldig att lämna kompletterande uppgifter.

De utredningsmedel, som skall kunna användas mot skattskyldig, föreslås

kunna anlitas även mot den, som skäligen kan antagas vara skattskyldig.

Då det gäller de utredningsmedel, som riktar sig mot annan än skattskyldig,

blir första problemet att på lämpligt sätt bestämma vilka personer

som därvid skall ifrågakomma. De sakkunniga har trott sig kunna avgränsa

denna grupp med behörig precision i själva lagen. Tredje man tillhörande

denna krets skall enligt förslaget vara skyldig att under viss förutsättning

lämna upplysning angående sin verksamhet och tåla granskning med avseende

å sina böcker och handlingar.

Beskattningsmyndigheten måste härutöver kunna anlita sakkunnig. Uttryckligt

stadgande härom föreslås. De sakkunniga finner i detta sammanhang

icke erforderligt att generellt reglera beskattningsmyndighetens möjlighet

att höra andra myndigheter, som kan lämna uppgifter av betydelse

för skatteärendes handläggning och avgörande. I viss utsträckning blir reglerna

i 47 § regeringsformen samt i 4 § verksstadgan ävensom eventuella

föreskrifter i instruktionerna att tillämpa.

Beskattningsmyndigheten måste, framhåller besvärssakkunniga, i händelse

skattskyldig eller annan icke efterkommer beslut om utredningsmedels

användning, ha tillgång till tvångsmedel. Det torde enligt de sakkunniga

vara tillräckligt att myndigheten kan med ekonomiska påtryckningsmedel

i form av vite framtvinga lydnad för sina beslut. Allmänna regler

om detta tvångsmedel har upptagits i förslaget, framför allt vad angår

vitets belopp och dess utdömande. I sistnämnda hänseende föreslår

de sakkunniga, att försuttet vite skall utdömas av beskattningsmyndigheten,

vars beslut i ärendet givetvis skall kunna överklagas. I gällande

rätt förekommer beträffande vissa skatter s. k. förfogandeförbud för att

förmå skattskyldig att avgiva deklaration. Enligt besvärssakkunnigas mening

utgör förfogandeförbudet en alltför ingripande åtgärd för att kunna

komma i fråga för detta ändamål.

Den skattskyldige skall vara oförhindrad att förebringa all den utredning

han å sin sida önskar andraga. Denna rätt föreslås lagfäst.

Av vikt är, enligt de sakkunniga, att regler om kommunikation inskrives

i lagen. Den skattskyldige bör äga en i lag reglerad rätt att få taga del

av allt material, som är av betydelse för utgången i skatteärendet — såväl

av till myndigheten inkommet material som av där upprättade promemorior,

granskningsrapporter in. in. — samt att yttra sig däröver. För

att icke något material skall undanhållas den skattskyldige, föreslås en

föreskrift om skyldighet för beskattningsmyndigheten alt uppteckna uppgift,

som annorledes än skriftligen framkommer under utredningen och

som kan få betydelse vid ärendets avgörande. I vissa fall föreslås att skrift
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

lig redogörelse för vad som framkommit under utredningen skall upprättas

med angivande även av den skatt, som ifrågasättes skola utgå. Sådan

redogörelse tillhör det material, över vilket den skattskyldige skall beredas

tillfälle yttra sig.

Beträffande ordningen för fattande av beslut föreslås, efter en avvägning

mellan den skattskyldiges intresse av att snarast erhålla besked

och det allmännas intresse av att erhålla rådrum för att fastställa sina

skattekrav, följande. En förberedande granskning av deklarationen med

däri intagen skatteuträkning företages, så snart deklarationen kommit in.

Därest vid granskningen, som förutsättes väsentligen bli av siffermässig

art, felaktigheter upptäckes och skatt befinnes skola utgå med annat belopp

än det som angives i deklarationen, kan det ändrade skattebeloppet

preliminärt fastställas genom ett särskilt beslut. Efter en mera ingående

utredning fattas sedermera slutligt beslut i ärendet.

Det preliminära beslutet skall icke tillerkännas materiell rättskraft. Principiella

hinder möter därför icke mot att flera preliminära beslut successivt

meddelas i ett och samma skatteärende. Endast undantagsvis bör det

dock, framhåller de sakkunniga, förekomma att mer än ett preliminärt

beslut fattas. Beslutet skall enligt förslaget delgivas den skattskyldige och

lända till omedelbar efterrättelse.

Om den skattskyldige försummat att avge deklaration och sålunda inte

heller betalat någon skatt, skall enligt förslaget beskattningsmyndigheten

i första hand vidtaga åtgärder, t. ex. vitesföreläggande, för att förmå den

skattskyldige att avgiva deklaration och att i samband därmed betala vederbörlig

skatt. Därest myndigheten bedömer såsom utsiktslöst att framtvinga

en deklaration, måste den igångsätta särskild utredning för att framskaffa

underlag för beslut om skattens fastställande. De sakkunniga har övervägt

att för dessa fall giva beskattningsmyndigheten möjlighet att med stöd av

en skönsmässig uppskattning preliminärt fastställa ett skattebelopp och förplikta

den skattskyldige att omedelbart inbetala detta. Härigenom skulle

förebyggas, att skattskyldig förskaffar sig skattekredit genom underlåtenhet

att deklarera. Vidare skulle staten, om den skattskyldige är på obestånd

eller i färd med att avhända sig tillgångar, på detta sätt kunna skaffa

sig viss trygghet för att skattskyldigheten blir fullgjord. Med hänsyn till

att preliminära beslut av den art bär ifrågasatts ofta måste bliva grovt

felaktiga och mången gång förorsaka den skattskyldige mycket kännbara

ekonomiska olägenheter, har besvärssakkunniga likväl icke ansett sig böra

föreslå införande av preliminära skönsmässiga beslut. Det torde i flertalet

fall, uttalar de sakkunniga, vara praktiskt omöjligt för beskattningsmyndigheten

att på ett tidigt stadium med rimlig grad av säkerhet fastställa ett

skattebelopp. En möjlighet vore, framhåller de sakkunniga, att, efter förebild

av 26 § energiskatteförordningen, föreskriva, att skattskyldig, som icke

ingivit deklaration, skulle kunna påföras skatt med samma belopp, som

utgått för närmast föregående beskattningsperiod. En sådan regel skulle

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

59

dock enligt de sakkunniga vara till hjälp blott i de fall, då skatt tidigare inbetalats,

och för övrigt i många fall leda till mycket godtyckliga resultat. I

stället föreslås, att problemet löses på så sätt, att beskattningsmyndigheten

i förevarande situation ålägger den skattskyldige att ställa säkerhet för

framtida skatt.

En viktig nyhet i förslaget är att, oavsett om preliminärt beslut fattats

eller ej, i varje ärende ett slutligt beslut skall meddelas inom viss bestämd

tid; detta beslut skall i princip vara rättskraftigt. Härigenom avser besvärssakkunniga

att skapa trygghet för den skattskyldige i hans förhållande

till beskattningsmyndigheten. Det allmännas intresse av effektiv beskattning

tillgodoses i förslaget dels genom att den för slutligt beslut bestämda

tidsfristen — beslutsfristen — göres så lång, att kontroll och utredning

utan svårighet kan medhinnas, dels ock genom att möjligheter

öppnas till efterbeskattning i de fall, då på grund av den skattskyldiges förvållande

beslut icke meddelats eller meddelat beslut blivit oriktigt.

Beslutsfristen har den innebörden att möjligheten att besluta om skatt i

normalfallen upphör efter fristens utgång. Har slutligt beslut icke meddelats

innan fristen är till ända, skall enligt förslaget det allmännas skatteanspråk

anses förfallet, även om den skattskyldige avgivit deklaration och

verkställt vederbörlig inbetalning av skatt och även om skatt skulle ha

fastställts genom ett preliminärt beslut. För att skatt skall kunna påföras

efter beslutsfristens utgång kräves att förutsättningar föreligger för efterbeskattning.

Vid bestämmandet av beslutsfristens längd har hänsyn tagits till att

sådan efterhandskontroll av skattskyldigs deklarationer genom granskning

av räkenskaper och lager, som i praxis normalt verkställes, regelmässigt

icke kan påräknas äga rum oftare än en gång om året. En jämförelsevis

lång tid torde därför enligt de sakkunniga erfordras, därest kontroll och

utredning skall medhinnas i nödig omfattning. Det förutsättes emellertid

att, då behövlig kontroll ägt rum, beskattningsmyndigheten meddelar beslut

för alla de av kontrollen omfattade beskattningsperioderna. Beträffande de

sistförflutna av dessa kan beslut under sådana omständigheter erhållas relativt

snart. Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser sig besvärssakkunniga

böra föreslå, att beslutsfristen bestämmes till 1 1/2 år, räknat

från vederbörande beskattningsperiods utgång.

Inom hela den tid beslutsfristen varar kan skattskyldig, intill dess slutligt

beslut fattats, riskera att bliva ålagd betala skatt utöver vad han kan

ha erlagt i samband med deklarationens ingivande eller på grund av preliminärt

beslut. Enligt lagförslaget är beskattningsmyndigheten i princip

pliktig att uttaga författningsenlig skatt och skall icke äga, såsom nu

stundom sker i praxis, underlåta att påföra skatt.

De sakkunniga påpekar, att regeln om beslutsfristens längd i förevarande

avseende i något fall skulle kunna komma alt innebära en skärpning i

jämförelse med gällande praxis, enligt vilken skattskyldig i regel icke påföres

skatt för längre tid tillbaka än tolv månader från det lians försuin
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

lighet upptäcktes. Häremot kan dock enligt de sakkunniga icke allvarligare

invändningar resas. Fråga är nämligen om relativt sällsynta undantagsfall.

Det slutliga beslutet skall enligt förslaget upptaga skattebeloppet. Däri

skall vidare anges de skäl på vilka beslutet grundas, detta för att den skattskyldige

skall kunna bedöma om skatten är riktigt beräknad samt vid

överklagande veta t. ex. hur bevisningen bedömts. Till den skattskyldiges

ledning skall beslutet vidare innehålla upplysningar om besvärstiden, besvärsmyndigheten

och den myndighet, till vilken besvärsinlagan skall ingivas.

I de allmänna regler om besluts utformning, som upptas i lagförslaget,

stadgas sålunda, att beslut, i den mån det icke finnes obehövligt,

skall vara motiverat och, där det icke finnes uppenbart obehövligt, vara

försett med besvärshänvisning. Det kunde, säger de sakkunniga, ifrågasättas,

huruvida motivering är nödvändig beträffande alla sådana beslut,

som allenast innebär att skatt fastställts i enlighet med deklaration. De

sakkunniga påpekar emellertid, att motiveringen i dessa fall torde kunna

förenklas till en hänvisning till deklarationen, varför dess avfattande icke

behöver förorsaka något besvär för beskattningsmyndigheten, som för övrigt

torde kunna begagna sig av blanketter i alla normalfall.

Att det slutliga beslutet erhåller rättskraft är, framhåller de sakkunniga,

av grundläggande betydelse för den skattskyldiges trygghet. Enligt nuvarande

ordning framstår kontrollstyrelsens avgöranden i konsumtionsskatteärenden

närmast som framställande av krav på skatt. Nya sådana kan nu när

som helst, så länge preskription ej inträtt, riktas mot den skattskyldige, oavsett

vilka krav som tidigare framställts. Enligt besvärssakkunnigas förslag

blir däremot beskattningsmyndighetens slutliga beslut i skatteärendet ett

slutgiltigt avgörande av detta, såvitt myndigheten angår, på vilket den

skattskyldige kan förlita sig under förutsättning att han själv iakttagit tillbörlig

aktsamhet.

Slutligt beslut skall delgivas med den skattskyldige och allmänt ombud.

Förslaget upptar ej särskilda föreskrifter om hur delgivning skall verkställas.

Besvärssakkunniga konstaterar, att om man inför en ordning enligt

vilken besluten i ärenden angående konsumtionsskatter i princip vinner

rättskraft, rättelse i dessa beslut måste kunna åstadkommas icke blott besvärsvägen

utan även i vissa fall genom beslut av beskattningsmyndigheten

själv, nämligen genom självrättelse i inskränkt mening och genom efterbeskattning.

Sj älv rättelse skall enligt förslaget kunna ske i fråga om slutligt

beslut om skatt, som innehåller uppenbar oriktighet till följd av skrivfel,

missräkning eller annat dylikt förbiseende vid beslutets avfattande. Jämväl

beslut om efterbeskattning skall kunna bli föremål för sådan självrättelse.

Institutet har utformats efter förebild av motsvarande anordning i rättegångsbalken.

Självrättelse enligt förslaget innebär sålunda allenast att

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

61

det skrivfel eller den felräkning, som förelupit, rättas i det ursprungliga

beslutet och att härav föranledda följdändringar vidtages i detta. Det

tidigare beslutet kvarstår sålunda, ehuru det framträder i rättat skick.

Rättelsen kan i ett fall vara till den skattskyldiges fördel, i ett annat till

hans nackdel. Till skillnad från vad som enligt nuvarande praxis tillämpas

har de sakkunniga sålunda ansett, att en omprövning av det ursprungliga

beslutet i hela dess vidd, vilken kan leda till att detta undanröjes och ersättes

med ett nytt beslut, icke bör medgivas.

Självrättelse förutsättes skola till tiden företagas i nära anslutning till

beslutets meddelande. Sådana fel varom här är fråga torde regelmässigt

upptäckas tämligen snart därefter. Med hänsyn till den skattskyldiges behov

av trygghet mot nya skattekrav bör det, framhåller de sakkunniga, icke

komma i fråga att företaga rättelser till dennes nackdel sedan längre tid förflutit

från beslutets meddelande. Någon bestämd tidsfrist har dock icke ansetts

behöva utsättas i lagtexten, här lika litet som i rättegångsbalken.

Beträffande slutligt beslut om skatt, som blivit materiellt felaktigt av

annan orsak än nyss nämnts, kan enligt förslaget i vissa lägen e f t e r b eskattning

komma till användning. Vid efterbeskattning lämnas det ursprungliga

beslutet oförändrat; i stället påföres genom efterbeskattningen

den skattskyldige ytterligare skatt utöver vad som fastställts i det ursprungliga

beslutet för den avsedda perioden.

De sakkunniga påpekar, att detta institut kan brukas endast till förmån

för det allmänna. För det fall, att den skattskyldige anser sig drabbad av ett

oriktigt beskattningsbeslut, har man ställt besvärsinstitutet till hans förfogande.

Han kan förutsättas regelmässigt upptäcka eventuella felaktigheter

under besvärstiden och får då tillgripa nämnda rättsmedel för att

skydda sina intressen. Om han av någon anledning först senare kommer

till insikt om beslutets oriktighet, kan han i vissa lägen begagna sig av

extraordinärt rättsmedel, företrädesvis resning. Besvärssakkunniga har icke

funnit påkallat, att — såsom skett i taxeringsförordningen —• särskilda regler

ges om ett ex-traordinärt rättsmedel.

Det allmänna åter befinner sig, framhåller besvärssakkunniga, för sitt

vidkommande i en situation av helt annat slag. Har på grund av någon

försumlighet, som kan läggas den skattskyldige till last, utredningsmaterialet

blivit ofullständigt eller har sådant material över huvud icke inkommit,

måste det allmänna — även om besvärstiden utlupit — under vissa förutsättningar

ha möjlighet att erhålla rättelse. Efterbeskattningsinstitutet bör

sålunda, i nära överensstämmelse med vad som gäller inom taxeringsförfarandet

i fråga om eftertaxering, taga sikte på de två situationer som nyss

antytts. Institutet bör alltså i första hand få brukas i fall, då beslut blivit

felaktigt i en för det allmänna ogynnsam riktning och felaktigheten föranletts

av den skattskyldiges försumlighet. I andra hand bör såsom jämförligt

med nyssnämnda fall det fall betraktas, att beslut om skatt över

huvud taget icke kunnat meddelas före beslutsfristens utgång på grund av

försumlighet från den skattskyldige.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

De sakkunniga framhåller, att området för beskattningsmyndighetens

möjligheter till rättelse genom efterbeskattning av hänsyn till de skattskyldigas

intressen måste noga avgränsas. Olika förutsättningar synes enligt

de sakkunniga böra uppställas för efterbeskattningen, allteftersom denna

skall ske inom beslutsfristen eller efter utgången av denna.

Inom beslutsfristen uppkommer, framhålles det vidare, behov av efterbeskattning

endast i den mån slutligt beslut om skatten meddelats. Som

förutsättning för rättelse bör då gälla, dels att den skattskyldige underlåtit

att deklarera eller eljest icke rätteligen fullgjort vissa åligganden eller

lämnat oriktig uppgift — varvid hans felaktiga förfarande förutsättes vara

av icke alltför bagatellartat slag — dels ock att därav föranletts att i det

slutliga beslutet antingen bestämts, att skatt ej skall utgå, eller skatt

fastställts till för lågt belopp.

Efter beslutsfristens utgång kan, framhåller besvärssakkunniga, efterbeskattning

bli erforderlig, oavsett om slutligt beslut om skatt meddelats

eller ej. Besvärssakkunniga erinrar om att deras strävan varit att genom

införandet av den 1 1/2-åriga beslutsfristen skapa trygghet för de skattskyldiga

mot att efter längre tids förlopp utsättas för nya anspråk på

skatt. I princip måste enligt de sakkunnigas uppfattning gälla, att skattskyldig,

som fullgjort sina skyldigheter med tillbörlig omsorg, bör kunna

känna sig säker mot skatteanspråk efter beslutsfristens utgång. Försumlighet

i mindre grad från hans sida bör icke kunna föranleda någon påföljd

för honom. Efterbeskattning efter ifrågavarande tidpunkt bör därför enligt

de sakkunnigas mening blott få äga rum, om den skattskyldige förfarit

grovt oaktsamt eller haft uppsåt att undandraga skatt.

Under erinran om motsvarande bestämmelser i taxeringsförordningen

föreslår besvärssakkunniga vidare, att beslut om efterbeskattning inte skall

få meddelas senare än fem år efter utgången av den beskattningsperiod

varom fråga är.

Beslut om självrättelse och efterbeskattning skall enligt förslaget lända

till omedelbar efterrättelse.

Som huvudregel gäller enligt förslaget att upplupen skatt inbetalas

av den skattskyldige samtidigt som deklarationen avgives. Vidare skall den

skattskyldige inom tid, som beskattningsmyndigheten bestämmer, erlägga

den ytterligare skatt som kan ha fastställts genom preliminärt beslut eller

genom annat beslut. Dessa beskattningsmyndighetens beslut om skatt skall,

i likhet med vad som är förhållandet med taxeringsmyndighets beslut,

lända till omedelbar efterrättelse. Sådan verkan skall tillkomma ett beslut,

icke blott då det innebär att högre skatt skall utgå än den skattskyldige

inbetalat, utan även då beslutet innebär, att skatt skall återbetalas till den

skattskyldige. Bänta skall betalas av den skattskyldige å oguldet skattebelopp

och av statsverket å belopp, som återbetalas.

I förslaget har vidare upptagits bestämmelser om förfallet skattebelopps

uttagande genom utmätning och om skyldighet att i vissa fall ställa säker
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

63

het för blivande skatt. Som tvångsmedel mot den, som underlåtit att erlägga

skatt, som förfallit till betalning, eller att ställa begärd säkerhet,

stadgas möjlighet att meddela s. k. förfogandeförbud, dvs. förbud att driva

verksamhet eller förfoga över vara.

Till slut må i detta sammanhang anmärkas, att besvärssakkunniga inte

har ansett sig ha anledning att här ingå på huru de skilda funktionerna

skall fördelas på beskattningsmyndighetens olika organ. Befattningshavarnas

åligganden förutsättes i stället närmare få bestämmas i vederbörande

myndighets instruktion och arbetsordning.

Mot bakgrund av det redovisningssystem, som utbildats bl. a. hos kontrollstyrelsen,

föreslås, att det i lagen föreskrives skyldighet för beskattningsmyndigheten

att föra register, vari för envar skattskyldig skall antecknas

vad som förekommit i hans beskattningsärenden.

Beträffande förfarandet i första instans rörande skatt, som utgår vid

införsel till eller utförsel från riket, har det förutsatts, att några

ändringar icke skall behöva vidtagas i detta sammanhang och att lagen

blott skall innehålla en erinran om de särskilda regler som gäller på detta

område. I och för sig kunde det, framhåller besvärssakkunniga, ha varit

önskvärt, att de grundläggande bestämmelserna för tullförfarandet i första

instans nu överflyttas till lagen. En sådan åtgärd skulle emellertid nödvändiggöra

en fullständig omai-betning av hela komplexet av författningar om

förtullning, och det har icke ankommit på de sakkunniga att inlåta sig på

detta ämne.

Vad nu sagts om reglerna i fråga om tullförfarandet äger jämväl tillämpning

på förefintliga bestämmelser rörande förfarandet, då jordbruksnämnden

uttager skatt vid införsel och utförsel.

Remissyttrandena

De uttalanden om förslaget i allmänhet som tidigare redovisats avser i

många yttranden främst vad besvärssakkunniga föreslagit i fråga om förfarandet

i första instans vid uttagande av skatt på inhemsk verksamhet.

Detta gäller icke blott de allmänt tillstyrkande uttalanden som gjorts

av exempelvis organisationerna inom det enskilda näringslivet utan även

de mera kritiska synpunkter som anförts av justitiekanslersämbetet, kontrollstyrelsen,

statens jordbruksnämnd och riksräkcnskapsverket.

Justitiekanslersämbetet framhåller, att rättsskyddssynpunkter måhända

kan tala för att nuvarande praxis regleras författningsmässigt, på det att

denna på ett säkrare sätt framdeles skall kunna upprätthållas. Ämbetet föreställer

sig dock, att det därvid skulle vara tillräckligt med några enkelt utformade,

allmänt hållna bestämmelser.

Enligt statskontorets mening torde det icke vara något att erinra mot de

principer efter vilka de sakkunniga föreslagit en reglering av förfarandet i

första instans.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

Kommerskollegium delar besvärssakkunnigas uppfattning, att det är en

viktig uppgift att avlägsna de brister i den nuvarande ordningen som sammanhänger

med att fasta regler saknas för förfarandet i skatte- och avgiftsärenden

hos kontrollstyrelsen. De svårlösta avvägningsproblem som härvid

uppkommer har de sakkunniga enligt kommerskollegii uppfattning löst i

stort sett tillfredsställande, och kollegium kan i allt väsentligt godta de av

dem förordade bestämmelserna därutinnan.

Statens organisationsnämnd har i huvudsak intet att erinra från organisatorisk

synpunkt.

Näringslivets skattedelegation uttalar, att de föreslagna bestämmelserna

för reglering av beskattningsförfarandet i första instans synes på ett i stort

sett tillfredsställande sätt tillgodose såväl beskattningens effektivitet som

den enskildes befogade krav på rättsskydd.

Vad besvärssakkunniga föreslagit i fråga om utredningen och därtill

knutna tvångsmedel lämnar statens jordbruksnämnd utan annan erinran

än att nämnden påpekar, att förfogandeförbud är en så djupt ingripande

åtgärd att den sällan kan tillämpas. Nämnden tillägger, att ett sådant

förbud i vissa fall kan motverka sitt syfte, därigenom att det minskar eller

helt omöjliggör för vederbörande att betala sin skatteskuld.

Även kontrollstyrelsen kan i stort sett tillstyrka besvärssakkunnigas förslag

i fråga om utredningsmöjligheter och tvångsmedel. I fråga om förfogandeförbudet

framhåller styrelsen, att detta tvångsmedel icke brukar användas

för att förmå skattskyldig att avge deklaration. Styrelsen framhåller

vidare, att om förmånsrätt införes för statsverkets fordran på indirekt skatt,

förfogandeförbudet — liksom även befogenheten att kräva ställande av

säkerhet — kan undvaras.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om bestämmelser rörande förfogandeförbud

överhuvud bör ges plats i en lag om beskattningsförfarande.

Enligt länsstyrelsens mening bör, i likhet med vad som gäller taxeringsprocessen,

vite vara tillräckligt som processuellt tvångsmedel.

Liknande synpunkter anföres av handelskammaren i Göteborg, Skånes

handelskammare och näringslivets skattedelegation.

I yttrandet från länsstyrelsen i Skaraborgs län framhålles, att ett tvångsmedel

med så djupt ingripande verkningar som ett förfogandeförbud bör

ur rättssäkerhetssynpunkt kringgärdas med fastare uppdragna linjer än

som skett i förslaget.

Beträffande deklarationsförfarandet ifrågasätter statens organisationsnämnd,

om det är behövligt att de skattskyldiga avlämnar deklaration varje

uppbördstermin.

Kontrollstyrelsen anser i motsats till de sakkunniga, att deklarationsförsummelser

generellt bör vara straffbara. Styrelsen erinrar om det stora antal

deklarationer som årligen skall avges till styrelsen, ca 135 000, och framhåller,

att det är ett oeftergivligt villkor för skattearbetets rationella bedrivande,

att deklarationerna inkommer inom föreskriven tid. Man kan enligt

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

styrelsens uppfattning härvidlag inte enbart lita till möjligheten att förelägga

vite. Resultatet skulle endast bli att de försumliga deklaranterna skulle

opåkallat erhålla ytterligare respittid.

Även överståthållarämbetet anser att deklarationsförsummelser bör generellt

straffbeläggas. Ämbetet anför.

De sakkunniga ha motiverat sitt förslag med att anmälningsplikten i fråga

om upptagande av eller nedläggande av verksamhet, i vilken skatt skall

utgöras, straffsanktionerats, samt att endast i de fall, då deklarationsförsummelsen

beror på uppsåt eller grov försummelse, denna bör straffbeläggas. Då

fullgörandet av anmälningsplikten i och för sig icke konstituerar ett bindande

underlag för fastställande av skatt, och svårigheterna att bevisa de bakomliggande

orsakerna till deklarationsförsummelsen i praxis alltid visat sig

vara stora, synes det kunna ifrågasättas om icke denna underlåtenhet borde

kriminaliseras i överensstämmelse med vad som gäller vid fall av underlåtenhet

att avlämna självdeklaration enligt 120 § första st. taxeringsförordningen.

Ämbetet kan i princip tillstyrka vad de sakkunniga har föreslagit i fråga

om bokföringsgranskning o. likn. hos skattskyldig och utomstående men vill

ifrågasätta, om icke i förevarande hänseenden bör införas regler motsvarande

dem som enligt taxeringsförordningen gäller om taxeringsrevision. Ämbetet

hänvisar härvidlag bl. a. till de garantier taxeringsförordningen innehåller

för skydd åt sekretessintressen.

Även handelskammaren i Göteborg, näringslivets skattedelegation och Sveriges

köpmannaförbund påyrkar, att taxeringsförordningens bestämmelser

om taxeringsrevision i sist angivna hänseenden får motsvarighet i fråga om

kontroll för indirekt beskattning.

Beträffande utdömande av viten motsätter sig kammarrätten, Stockholms

handelskammare och Sveriges grossistförbund, att denna åtgärd skall ankomma

på beskattningsmyndigheten. Det förordas i stället, att försuttna

viten skall utdömas av allmän domstol, eventuellt länsstyrelse.

I fråga om kommunikationsförfarandet förordar justitiekanslersämbetet

att de i betänkandet föreslagna bestämmelserna utbytes mot en allmänt hållen

regel av innebörd att den skattskyldige alltid skall få tillfälle yttra sig

över det material som rör honom, om han så påfordrar, och eljest då det

kan anses vara av mer väsentligt intresse för honom.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen, betraktar man i yttrandena

allmänt såsom ett betydelsefullt framsteg, att fasta regler införes rörande

beslut i här aktuella skatteärenden. Förslaget att såväl preliminära

som slutliga beslut skall kunna förekomma har i princip ej mött erinran, ej

heller att eu beslutsfrist införes, som i liden begränsar det allmännas möjligheter

att framställa skattekrav i normal ordning. Delade meningar har däremot

framträtt i frågan om det är erforderligt att formliga beslut —• vid

äventyr att skatteanspråket förfaller — skall meddelas i varje enskilt skatteärende.

överståthållarämbetet vill särskilt understryka vikten av att det i varje

5 liihanij till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 3

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

ärende meddelas beslut, som erhåller laga kraft. Myndighetens beslut bör,

tillägger ämbetet, avfattas med bindande verkan, så att icke nya krav på

skatt riktas mot den skattskyldige annat än då förutsättningar för efterbeskattning

föreligger.

Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår, att om statens skatteanspråk

skall förfalla i anledning av underlåtenhet att meddela slutligt beslut, allmänt

ombud skall äga rätt att genom besvär framställa yrkande om att skatten

skall fastställas i överensstämmelse med avgiven deklaration eller meddelat

preliminärt beslut. — Länsstyrelsen understryker vidare, att man såvitt möjligt

bör undvika att fatta flera preliminära beslut i samma ärende.

Den föreslagna konsekvensen av att slutligt beslut ej blivit fattat _ att

den skatt som den skattskyldige kan ha inbetalt skall återbetalas till honom

— finner kontrollstyrelsen icke rimlig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det onödigt att delge besluten med

allmänt ombud.

Enligt justitiekansler sämbetets mening synes det mindre rimligt att meddela

formliga beslut i de många tiotusentals skatteärenden som årligen förekommer.

Ämbetet hänvisar till att i det överväldigande antalet fall några tvistigheter

icke torde föreligga och att en dylik omständlig ordning skulle

medföra betydande kostnader och besvär. Ämbetet förordar i stället, att den

skattskyldige formligen tillförsäkras rätt att erhålla del av beslut, om han

framställer begäran därom. Därjämte förordas, att en förkortning av gällande

preskriptionstid kommer till stånd och att bestämmelser om efterbeskattning

införes i en såvitt möjligt enkel form.

Riksräkenskapsverket föreslår, att en preskriptionstid införes, efter vars

utgång skattekrav i princip inte skall få ställas av beskattningsmyndigheten.

Med en sådan regel skulle den av verket avstyrkta anordningen med slutligt

beslut i varje ärende icke erfordras.

Utredningen angående redogöraransvaret m. m. ifrågasätter huruvida icke

den föreslagna bestämmelsen att beskaltningsmyndighets slutliga beslut skall

delges båda parter i förfarandet skulle bli onödigt betungande. Delgivning

med den skattskyldige synes enligt utredningens mening icke behöva ske i

andra fall än då deklarationen frångåtts. Det påpekas emellertid, att en regel

harom torde nödvändiggöra en bestämmelse om klagotid för det fall att deklarationen

ej frångåtts.

Statens jordbruksnämnd framhåller, att det intresse, som har motiverat

forslaget att slutligt beslut i varje skatteärende skall meddelas inom viss tid,

utan att nagra olagenheter uppstår i administrativt avseende synes kunna

tillgodoses enbart genom en föreskrift, att slutligt beslut, innefattande godkännande

av avgiven deklaration, skall anses föreligga, därest icke beskattningsmyndigheten

inom viss tid efter »beskattningsperioden» meddelat annorlunda.

En dylik föreskrift skulle, tillägger nämnden, lämpligen kunna

kompletteras med lagförslagets regler om efterbeskattning och självrättelse.

I fråga om beslutsfristens längd har gjorts uttalanden till förmån

torkortning som förlängning av den i betänkandet föreslagna tiden.

för såväl

Sålunda

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 195!)

ifrågasätter överståthållarämbetet, om inte nämnda tid är väl lång, medan

kommerskollegium helst skulle se att tiden bestämdes till sex månader eller,

om det av praktiska skäl skulle vara nödvändigt, till ett år. — Å andra sidan

uttalar sig riksräkenskapsverkct för att tiden ulsträckes till förslagsvis tre år.

Kontrollstyrelsen hänvisar i denna fråga hl. a. till att antalet skattskyldiga

till brännoljeskatt är mycket stort. Beträffande försäljningsskatten erinras

om att den naturliga granskningsperioden av vissa revisionstekniska skäl

är lika med den skatlskyldiges räkenskapsår. Med hänsyn till vad nu sagts

och då den intensifiering av kontrollverksamheten, som de sakkunnigas förslag

nödvändiggör, skulle föranleda högst väsentligt ökade kontrollkostnader,

anser styrelsen, att beslutsfristen tillsvidare bör bestämmas till 2 1/2 år, räknat

från utgången av det kalenderår, inom vilket den i beslutet avsedda beskattningsperioden

ligger. Anses en så bestämd beslutsfrist för lång med hänsyn

till den skattskyldiges intresse, måste, tillägger styrelsen, antingen kontrollpersonalen

förstärkas eller slutliga beslut i ärenden rörande brännoljéskatt

och försäljningsskatt i stor utsträckning fattas utan föregående efterhandskontroll

av de skattskyldigas deklarationer.

I motsats till besvärssakkunniga anser flera remissinstanser, att beskattningsmyndigheten

i någon form bör kunna meddela skönsmässiga beslut, i

vart fall preliminärt. Sålunda kan kontrollstyrelsen icke finna de skäl bärande,

som de sakkunniga anfört mot preliminära skönsmässiga beslut. De

sakkunnigas farhågor för att sådana beslut skulle kunna medföra kännbara

ekonomiska olägenheter för de skattskyldiga anser styrelsen i hög grad överdrivna

med hänsyn till att större variationer i skattebeloppen för de olika beskattningsperioderna

regelmässigt icke förekommer annat än i fråga om

vissa skatter och till att den ram, inom vilken preliminär skatt i sistnämnda

fall må uttagas, kan avpassas på lämpligt sätt. Det av de sakkunniga föreslagna

tillvägagångssättet då deklaration icke avgivits, finner styrelsen verklighetsfrämmande.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Östergötlands och Norrbottens

län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att det i vissa fall även ur den skattskyldiges

synpunkt kan vara till fördel att skatten skönsmässigt fastställes

genom preliminärt beslut. Vad gäller det slutliga beslutet anser länsstyrelsen,

att regler om skönsmässig bedömning under alla förhållanden är erforderliga.

— I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Kristianstads län.

De i betänkandet föreslagna reglerna om själv rättelse och efterbeskattning

tillstyrkes av statens organisationsnämnd.

Statens jordbruksnämnd framhåller, att den radikala inskränkning av

möjligheterna till självrättelse som förslaget innebär medför en försvagning

av rättsskyddet i de fall där en ändring skulle ha länt till den skattskyldiges

fördel.

Länsstyrelsen i Östergötlands län konstaterar, att elt beslut om självrättelse

kan vara även till den skattskyldiges nackdel och att det enligt förslaget

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kurigl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

finnes formell möjlighet att verkställa dylik åtgärd även efter mycket lång

tid. Enligt länsstyrelsens mening torde det därför finnas anledning att i lagtexten

utsätta viss kortare tid, inom vilken rättelse skall ha vidtagits.

I samma riktning uttalar sig kammarrätten och länsstyrelsen i Gävleborgs

län.

Beträffande reglerna om efterbeskattning har det av besvärssakkunniga

för vissa fall föreslagna villkoret om uppsåt eller grov vårdslöshet från den

skattskyldige mött gensagor på flera håll.

Sålunda uttalar jnslitiekanslersämbetet, att beskattningsmyndigheterna

icke har sådan sammansättning och förfarandet här ej är så anordnat, att

en prövning i dessa hänseenden bör ankomma å dem; blott domstolarna torde

enligt ämbetets mening vara ägnade härför.

Kammarrätten framhåller, att erfarenheten har visat, att subjektiva rekvisit

såsom villkor för taxerings verkställande icke bör uppställas. Någon

bevisning om förhandenvaro av sådant rekvisit kan regelmässigt icke föras

i en skatteprocess. Erfarenheten har också visat, att i de fall, då för tilllämpning

av viss bestämmelse i skatteförfattningarna uppställes visst subjektivt

rekvisit hos den skattskyldige, bestämmelsen blivit endast ett stadgande

på papperet. Stadgandet om visst subjektivt rekvisit såsom förutsättning

för tillämpning av bestämmelsen om efterbeskattning efter beslutsfristens

utgång bör därför enligt kammarrättens mening utgå.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län kritiserar de föreslagna subjektiva

rekvisiten för efterbeskattning. Såsom ett alternativ till de föreslagna reglerna

föreslås att förlänga den tid under vilken enligt betänkandet efterbeskattning

skall kunna ske utan att de subjektiva rekvisiten föreligger. Såsom

en annan utväg anvisas att utforma reglerna om efterbeskattning i närmare

anslutning till taxeringsförordningens bestämmelser om eftertaxering.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån uttalar sig till förmån för att eftertaxeringsbestämmelserna

i taxeringsförordningen ograverat göres till förebild

för motsvarande bestämmelser om efterbeskattning till indirekt skatt.

Överståthållaråmbetet påpekar, att den särskilda tidsfrist som enligt taxeringsförordningen

gäller för dödsbo bör erhålla motsvarighet i de här aktuella

reglerna.

Vad besvärssakkunniga föreslagit om inbetalning och uppbörd av

skatt har — bortsett från frågan om befogenhet att begära ställande av

säkerhet och att meddela förfogandeförbud, i vilken fråga torde få hänvisas

till tidigare redovisade uttalanden — i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Kontrollstyrelsen ifrågasätter en ändring i den i besvärssakkunnigas förslag

upptagna regeln att skatt skall inbetalas samtidigt som deklarationen

avges. Styrelsen anför följande.

Stadgande av sådan innebörd finns för närvarande i flertalet författningar

rörande av styrelsen handhavda skatter. Det har emellertid visat sig, att

de skattskyldiga i icke ringa utsträckning erlägger den upplupna skatten,

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

innan deklaration insändes, eller först insänder deklaration och därefter erlägger

skatten. Vidare tolkas stadgandet uppenbarligen ofta så av de skattskyldiga,

att deklaration ej rätteligen bör avgivas, om den upplupna skatten

av en eller annan anledning icke kan erläggas samtidigt med att deklarationen

insändes. Det bör därför enligt styrelsens mening övervägas att i stället

föreskriva, att upplupen skatt skall inbetalas inom den för deklarationens

avgivande bestämda tiden.

Kontrollstyrelsen diskuterar även den i betänkandet föreslagna räntebestämmelsen

och avstyrker densamma. Styrelsen yttrar.

Bestämmelser om skyldighet att erlägga avgift, därest skatt som skall inbetalas

till styrelsen icke erlagts inom föreskriven tid, finns intagna i kungörelsen

den 19 juni 1942 (nr 531) med vissa bestämmelser rörande uppbörd

av accis eller skatt som skall inbetalas till kontrollstyrelsen, m. m.

Enligt kungörelsen skall avgiften i princip utgå med sex öre för varje full

krona, där det oguldna beloppet ej överstiger 5 000 kronor, samt eljest efter

sex procent om året. Styrelsen kan för sin del icke tillstyrka, att avgift

skall utgå efter för den skattskyldige förmånligare grunder än nu är fallet.

Tvärtom har styrelsen i sitt utlåtande över det av 1952 års kommitté för

indirekta skatter avgivna betänkandet förordat en väsentlig höjning av

den för närvarande utgående avgiften. Under alla förhållanden bör den

avgift, som skall erläggas av den skattskyldige, vara högre än den ränta,

som skall betalas av statsverket, eftersom avgiften bör innefatta, förutom

vanlig ränta, jämväl straffavgift. Det synes styrelsen kunna ifrågasättas,

huruvida räntebestämmelserna bör vara intagna i lagen. Måhända vore det

lämpligare, att dessa bestämmelser intoges i en författning, i vilken ändring

vid behov kunde ske utan den större omgång, som ändring av lagen

kräver.

Även statskontoret och länsstyrelsen i Uppsala län förordar, under hänvisning

till att anpassning smidigt bör kunna ske till rådande ränteläge, att

bestämmelsen om räntans storlek upptas i särskild författning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner, att den föreslagna räntesatsen vid

för sen inbetalning av skatt är för låg.

Statens jordbruksnämnd tillstyrker däremot den föreslagna räntebestämmelsen

oförändrad. Nämnden framhåller, att dess erfarenheter från uppbörden

av regleringsavgifter bestyrker behovet av otvetydiga bestämmelser

om dröjsmålsränta eller liknande påföljder vid för sen betalning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att, i likhet med vad som

i uppbördsförordningen är föreskrivet beträffande restavgift, minimum torde

böra utsättas och detsamma bestämmas till förslagsvis 25 öre. Motsvarande

minimum synes då enligt länsstyrelsen också böra gälla vid återbetalning

av skatt.

Departementschefen

Den allvarligaste bristen i de nuvarande reglerna om förfarandet hos kontrollstyrclsen

består, såsom redan antytts, i att bestämmelser saknas om hur

beslut skall fattas och vilka verkningar besluten har. Beslut meddelas endast

i de relativt fåtaliga fall då styrelsen avvikit från den skattskyldiges

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

deklaration eller den skattskyldige inte deklarerat. I övriga fall föreligger

icke några beslut. Formellt kan styrelsen framställa nya skattekrav under

lång tid. Vidare är det i viss mån oklart, hur länge den skattskyldige kan

återkomma med krav på ny prövning av en skattefråga.

Det är oekså på detta område som besvärssakkunniga föreslår de mest genomgripande

ändringarna. Enligt förslaget skall kontrollstyrelsen, vid äventyr

att det allmännas skatteanspråk förfaller, inom en tidsfrist av ett och

ett halvt år meddela slutligt beslut i varje ärende, d. v. s. rörande varje beskattningsperiod.

Beslutet skall delges den skattskyldige och allmänt ombud.

De slutliga besluten kan föregås av preliminära beslut.

När det gäller alt ta ställning till detta förslag, bör man enligt min mening

hålla fast vid att de blivande reglerna endast kommer att få reell betydelse

för ett begränsat antal fall. I det övervägande antalet fall uppkommer aldrig

fråga om att frångå den skattskyldiges deklaration. Med tanke härpå framstår

den föreslagna ordningen såsom alltför omständlig. Delgivningen av beslut

i alla de självklara fallen synes innebära en tyngande administrativ

procedur ulan motsvarande nytta. Den föreslagna påföljden, om kontrollstyrelsen

till äventyrs inte medhunnit att fatta beslut i sådana självklara fall —

att erlagd skatt skall restitueras trots att detta materiellt sett är uppenbart

oriktigt — är även ägnad att inge betänkligheter. Jag är därför benägen att

instämma med de remissinstanser som efterlyst en enklare ordning. I likhet

med dessa remissinstanser finner jag det viktigaste vara, att en tidsfrist

fastställes, efter vilkens utgång den skattskyldige normalt inte skall behöva

befara nya skattekrav från det allmänna men inte heller skall kunna påkalla

ny prövning av en skattefråga. Det är vidare ett befogat önskemål, att i

de fall då tvist råder kontrollstyrelsen så snart detta är möjligt meddelar

slutligt beslut, som kan överklagas.

I enlighet härmed har jag funnit mig böra förorda följande ordning. Formliga

beslut fattas i regel endast om den skattskyldiges deklaration frångåtts

eller om tvist av annan anledning föreligger rörande skattskyldigheten

eller skattens belopp. Självfallet erfordras också beslut, om den skattskyldige

underlåtit att deklarera. Besluten bör normalt vara slutliga men

bör, såsom de sakkunniga föreslagit, också kunna betecknas såsom preliminära.

Kontroll styrelsen skall, om den skattskyldige så begär, så snart som

möjligt meddela slutligt beslut. I sådant fall skall beslut meddelas, även om

det inte förekommer anledning att avvika från deklarationen. En särskild

beslutsfrist bör stadgas. Har beslutsfristen utgått utan att slutligt beslut

meddelats, skall sådant beslut anses hava fattats den dag fristen utgick och

i överensstämmelse med den skattskyldiges deklaration eller, om preliminärt

beslut meddelats, i enlighet med detta. I här angivna fall skall besvärstid räknas

från dagen för beslutsfristens utgång. Med en sådan ordning synes man,

utan att föranleda ökad omgång i det administrativa arbetet, kunna tillvarataga

de fördelar från rättssäkerhetssynpunkt, som besvärssakkunnigas förslag

innebär.

I fråga om beslutsfristens längd har olika meningar framträtt vid remiss
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

71

behandlingen. Uppenbarligen måste här en avvägning göras mellan den

skattskyldiges intresse av att erhålla trygghet mot nya skattekrav samt det

allmännas intresse av att erhålla erforderlig tid för granskning och kontroll.

Ingendera synpunkten synes kunna tillgodoses helt. Om anordningen med

beslutsfrist skall ha något egentligt värde för den skattskyldige, måste fristen

emellertid bli jämförelsevis kort. Jag anser mig därför böra biträda de sakkunnigas

förslag att bestämma tiden till ett och ett halvt år. De av kontrollstyrelsen

anförda synpunkterna bör dock beaktas såtillvida att fristen räknas

från utgången av det kalenderår under vilket den ifrågavarande beskattningsperioden

gått till ända. En särskild fördel med en bestämmelse av denna

innebörd är, att såväl de skattskyldiga som myndigheterna lätt kan hålla

reda på när fristen utgår. Ytterligare kan anmärkas, att den tid som i enlighet

härmed står till förfogande för beskattningsmyndigheten ungefär motsvarar

den tid inom vilken taxeringsintendent hos prövningsnämnden kan

påkalla höjning av taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.

De sakkunniga har, närmast med avseende på preliminära avgöranden,

motsatt sig att beskattningsmyndighetens beslut skall kunna få skönsmässig

karaktär. Häremot har åtskilliga gensagor rests. Även enligt min mening

är det erforderligt att beskattningsmyndigheten, när det visar sig omöjligt

att erhålla tillförlitlig utredning, får uttrycklig rätt att bestämma skatten

efter vad som finnes skäligt med hänsyn till föreliggande omständigheter,

såsom beloppet av tidigare erlagd skatt samt arten och omfattningen av den

skattskyldiges verksamhet. Sådant beslut bör givetvis även få meddelas

preliminärt, om exempelvis den skattskyldige underlåtit att deklarera. Jag

förordar, att en bestämmelse i ämnet införes efter mönster av 21 § taxeringsförordningen

och med de jämförelsevis stränga begränsningar som där uppställts.

Den här förordade ordningen, innebärande att slutligt beslut skall meddelas

eller skall anses ha meddelats i varje ärende inom en bestämd tidsfrist,

nödvändiggör, som de sakkunniga framhåller, att särskilda bestämmelser

meddelas om självrättelse och efterbeskattning.

Vad de sakkunniga föreslagit om befogenhet för beskattningsmyndigheten

att genom självrättelse korrigera felräkningar och andra uppenbara fel föranleder

icke någon erinran från min sida.

Däremot synes det mig, som om de sakkunniga, i sin strävan att skydda

de skattskyldiga mot anspråk i efterhand från det allmännas sida, konstruerat

reglerna om efterbeskattning på ett sätt som måste väcka betänkligheter.

I likhet med flera remissinstanser finner jag det sålunda varken lämpligt

eller ens möjligt att beskattningsmyndigheterna skall pröva om den skattskyldige

haft uppsåt att ernå opåkallad skattelindring eller gjort sig skyldig

till grov vårdslöshet, över huvud taget synes det enligt min mening icke finnas

anledning att frångå de principer på området, som nyligen efter ingående

överväganden antagits för de direkta skatterna genom den nya taxeringsförordningens

bestämmelser om eftertaxering. Jag förordar, att bestämmelserna

om efterbeskattning utformas i enlighet härmed.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Beträffande deklaration och annan utredning samt skattens inbetalning

kan jag i likhet med de flesta remissinstanserna i huvudsak godta de sakkunnigas

förslag. Detta innebär, såsom kontrollstyrelsen påpekat, närmast

ett lagfästande av de normer som nu tillämpas i praxis. Jag skall här endast

beröra några punkter, som föranlett diskussion i remissyttrandena.

En fråga som särskilt uppmärksammats i några yttranden är, om deklarationsförsummelser

bör straffbeläggas mera generellt, såsom skett i taxeringsförordningen,

eller i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag beivras

endast i de fall där uppsåt eller grov vårdslöshet från den skattskyldiges

sida kan styrkas. I praktiken är skillnaden mellan de båda ståndpunkterna

inte så stor, eftersom taxeringsförordningen innehåller särskilda bestämmelser,

varigenom ursäktliga eller eljest ringa fall undgår påföljd. Enligt

min mening bör på de skattskyldiga kunna ställas det kravet att de med omsorg

fullgör sin deklarationsskyldighet. Jag förordar därför, att deklarationsförsummelser

generellt straffbelägges och att reglerna i ämnet utformas i anslutning

till taxeringsförordningen.

Vad angår bokgranskning och därmed jämförlig kontroll anser jag i likhet

med överståthållarämbetet och vissa andra remissinstanser, att sådan

kontroll bör underkastas väsentligen samma, av hänsyn till sekretessintressen

och till den skattskyldiges verksamhet betingade begränsningar som

motsvarande förfarande vid inkomsttaxeringen.

Kontrollstyrelsens nuvarande, i förslaget bibehållna befogenhet att kräva

ställande av säkerhet och att meddela s. k. förfogandeförbud har föranlett

betänkligheter på vissa håll. Jag delar dessa betänkligheter. I likhet med

kontrollstyrelsen finner jag, att i huvudsak samma garantier för skattens

behöriga erläggande torde kunna erhållas, om statsverkets fordran på indirekta

skatter blir förenad med förmånsrätt. Jag avser därför att senare denna

dag föreslå, att 17 kap. 12 § handelsbalken kompletteras så att den förmånsrätt

som där stadgas för direkta skatter utsträckes till att gälla indirekta

skatter på vilka den här tillämnade förordningen helt eller delvis blir

tillämplig. I anslutning härtill bör sakkunnigförslagets bestämmelser om

ställande av säkerhet och om förfogandeförbud utgå.

Några remissinstanser har uttalat sig mot besvärssakkunnigas förslag att

beskattningsmyndigheten skall få befogenhet att utdöma viten. Med hänsyn

till kvalifikationerna hos de myndigheter som här kan komma i fråga, synes

den föreslagna anordningen inte behöva väcka betänkligheter. Jag tillstyrker

därför de sakkunnigas förslag i denna del.

Besvärssakkunniga har föreslagit, att de nuvarande invecklade reglerna

om avgift vid utebliven betalning av skatt ersättes med regler om att ränta

skall erläggas till statsverket vid försenad inbetalning resp. restitution av

skatt. Ehuru förslaget mött vissa invändningar, anser jag, alt det är förenat

med så betydande fördelar såväl ur rättvisesynpunkt som från administrativ

synpunkt att jag vill förorda detsamma. Räntan på för sent inbetald

skatt synes dock, i viss anslutning till vad som gäller kvarskatteräntan,

höra sättas till sju procent för år. Efter förebild av uppbördsförordningen

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

73

hör vidare stadgas ett visst minimibelopp för räntan. Detta synes böra sättas

tämligen högt, förslagsvis 10 kronor. Å andra sidan bör beskattningsmyndigheten

äga befogenhet att avstå från ränta, när dröjsmålet är ringa, det

ognidna beloppet är lågt eller det eljest framstår såsom skäligt att ränta ej

utgår. Vid restitution av skatt bör, som de sakkunniga föreslagit, ränta utgå

med fem procent från inbetalningsdagen. I fråga om restitutionsränta synes

vidare böra föreskrivas, att räntebelopp under fem kronor inte skall utgå.

Jag vill slutligen nämna, att jag biträder ett förslag av kontrollstyrelsen,

att skatten skall få inbetalas när som helst under den för avgivande av deklaration

bestämda tiden.

V. Besvär

Besvärssakkunniga

Innan besvärssakkunniga närmare ingår på besvärsförfarandet, lämnas

vissa uppgifter om besvärsfrekvensen.

Sålunda framhålles, att hos generaltullstyrelsen och regeringsrätten förekommer

ett betydande antal besvär i mål om tull in. m. Däremot avgjordes

hos regeringsrätten under åren 1941—56 endast 53 mål om skatt, i vilka kontrollstyrelsen

beslutat i första instans. Denna ringa besvärsfrekvens finner

besvärssakkunniga påfallande, eftersom kontrollstyrelsen årligen behandlar

ett mycket stort antal skatteärenden; under år 1953 emottog styrelsen 39 150

deklarationer i skatteärenden, vid vilkas granskning förslag till ändring

framställdes i 3 412 fall.

Besvärsmålens art och utgången i desamma framgår av denna uppställning.

Besvär över konirollshjrelsens beslut 1941—1956

Bifall

Ej

Avvis-

Totalt

helt el.

änd-

ning

antal

delvis

ring

Pappersskatt

Tidning allmän nyhetstidning eller ej (RÅ 1949 not Fi

159, 604 och 1464, 1950 not Fi 1196) ...............

2

2

4

Läskedrycksskatt

Beräkning av den skattepliktiga tillverkningen (RÅ 1942

not Fi 524 och 1944 not Fi 45) .....................

2

2

Dödsbos ansvar för skatt å tillverkning, som ägt rum före

dödsfallet (RÅ 1944 not Fi 1073) ...................

1

i

Varuskatt

Tidpunkt för skattskyldighetens inträde (RÅ 1942 not

Fi 295, 1943 not Fi 784 och 785, 1944 not Fi 127) .....

1

3

4

Tillverkningens skatteplikt (RÅ 1943 not Fi 173 och 878,

1946 ref. 39, 1947 ref. 54) .........................

4

4

Tillverkningens yrkesmässighet (RÅ 1943 not Fi 174) .....

1

1

Uttagande av minimiskatt (RÅ 1943 not Fi 175 och 786) . .

2

2

Beräkning av varas beskattningsvärde (RÅ 1944 ref. 2, not

Fi 128 och 771, 1945 not Fi 757, 1955 not Fi 323) ......

2

3

5

Förfogandeförbud (RÅ 1945 not Fi 1068)................

1

1

Upplysning angående varas skatteplikt (RÅ 1944 not Fi 480)

1

1

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Bifall

Ej

Avvis-

Totalt

helt el.

änd-

ning

antal

delvis

ring

Varas skatteplikt (RÅ 1942 not Fi 296 och 564, 1943 not

Fi 172, 522, 523 och 783. 1944 not Fi 652 och 1007, 1949

not Fi 958, 1381 och 1382, 1951 not Fi 871, 1952 not

Fi 590, 1954 not Fi 2172, 2173, 1955 not Fi 324).......

1

15

16

Skattens beräkning (RÅ 1955 not Fi 187, 321, 322) ....

3

3

Elskalt

Skattskyldighet (RÅ 1955 not Fi 327, 329) ..............

2

2

Elkrafts beskattningsvärde (RÅ 1955 not Fi 328).........

1

1

Försäljningsskatt

Uttagande av minimiskatt (RÅ 1954 not Fi 2171) ........

1

1

Brännoljeskatt

Förbruknings skatteplikt (RÅ 1955 ref. 47) ..............

1

1

Smöravgift

Varas skatteplikt (RÅ 1955 not Jo 22)..................

1

1

Skatt vid tillverkning och import av personbilar

Restitution (RÅ 1956 not Fi 13—15) ....................

3

3

Summa

7

45

1

53

Även antalet besvär över jordbruksnämndens beslut är, såsom framgår av

den följande uppställningen, ringa.

Besvär över jordbruksnämndens beslut 1947—1956

Införselavgift för potatis

Restitution (RÅ 1955 not Jo 14, 1956 not Jo 8, 15, 18, 36)

Bifall

helt el.

delvis

Ej

ändring

Totalt

antal

1

4

5

Prisutjämningsavgifl för fettråvaror och fettvaror

Befrielse eller återbäring (RÅ 1955 not Jo 11, 1956 not Jo 4)

Skatteplikt (RÅ 1956 not Jo 35).............

1

2

2

Summa

2

6

8

Orsaken till den låga besvärsfrekvensen i skatteärendena hos kontrollstyrelsen

och jordbruksnämnden torde enligt de sakkunniga till väsentlig

del vara att söka i dessa myndigheters vidsträckta självrättelsemöjligheter

och över huvud taget det informella sätt, på vilket skatteärendena handlägges

hos dem. Förutsättningarna för att tvister skall uppkomma mellan de

skattskyldiga och det allmänna är också, påpekar de sakkunniga, mindre här

än t. ex. vid inkomstbeskattningen med dess mera invecklade regelsystem.

De sakkunniga framhåller, att den föreslagna lagstiftningen kan väntas i

olika hänseenden verka bade ökande och minskande på besvärsfrekvensen.

En viss nettoökning finner de sakkunniga emellertid inte osannolik.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

75

Besvärssakkunniga har till grund för sina överväganden rörande i nstansordningen

lagt principen om ett treinstanssystem. Att begränsa

antalet besvärsinstanser till en — vilket innebure bibehållandet av nuvarande

ordning beträffande kontrollstyrclsens och jordbruksnämndens beslut

— bör enligt de sakkunniga inte komma i fråga, då därigenom utsikterna

till att i vart fall mera komplicerade mål skall bliva tillräckligt utredda

och så allsidigt bedömda som önskvärt är försämras på ett betänkligt sätt.

Därjämte har de sakkunniga utgått från att sådana organ som lokal tullmyndighet,

kontrollstyrelsen, jordbruksnämnden och länsstyrelse liksom hittills

kommer att fungera som beskattningsmyndigheter. Icke heller har de

sakkunniga funnit anledning att föreslå avvikelse från nu tillämpad ordning,

enligt vilken regeringsrätten utgör slutinstans.

Vid nu angivna förhållanden har problemet för de sakkunniga begränsats

till att finna lämplig mellaninstans mellan beskattningsmyndigheten och

regeringsrätten.

Besvärssakkunniga har vidare ansett sig böra utgå från den ytterligare förutsättningen,

att mellaninstansen skall vara gemensam för mål rörande alla

av lagstiftningen berörda skatter, oavsett om de utgår i samband med inhemsk

verksamhet eller i samband med in- eller utförsel. Orsaken till att

detta önskemål uppställts är i främsta rummet att det beträffande en rad

skatter, däribland varuskatten, finnes mer än en beskattningsmyndighet.

Skilda organ fungerar, allteftersom fråga är om skatt, som utgöres i verksamhet

driven inom riket, och om skatt, som utgöres vid införsel till eller utförsel

från riket. De sakkunniga påpekar, att i ett och samma skatteärende

fråga kan vara om uttagande av flera olika slag av skatter, t. ex. tull och

varuskatt. Det måste, säger de sakkunniga, under angivna omständigheter

vara ett bestämt önskemål att — då beslut avseende skatter av denna art

överklagas — besvärsmålen samlas hos samma mellaninstans.

De enda myndigheter, som enligt besvärssakkunnigas mening kan komma

i fråga som mellaninstans, är kammarrätten och gcneraltullstyrelsen.

Vid valet mellan dessa båda är man måhända, framhåller de sakkunniga,

först benägen att giva företräde åt kammarrätten, såsom varande en förvaltningsdomstol

med vidsträckt erfarenhet på skatterättens område. För

kammarrättens insättande som mellaninstans talar icke minst den omständigheten,

att det ur åtskilliga synpunkter vore en betydande vinst, om man

småningom kunde nå fram till en organisation med eu enda central skattedomstol

under regeringsrätten för såväl direkta som indirekta skatter.

De sakkunniga framhåller, att kammarrätten i och för sig s*ynes ha möjlighet

att påtaga sig den ifrågasatta uppgiften utan organisatoriska förändringar

av principiell räckvidd. Särskilda sakkunniga medlemmar skulle knappast

behöva tillföras kammarrätten för prövning av ifrågavarande skattemål.

Eventuellt kunde övervägas alt överlämna föredragningen i kammarrätten

av tulltckniskt betonade skattemål åt tjänstemän från generaltnllstyrelsen. I

övrigt finge behovet av särskild sakkunskap i kammarrätten tillgodoses på

sedvanligt sätt genom inhämtande av utlåtande från sakkunnig myndighet,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

t. ex. generaltullstyrelsen, eller från andra sakkunniga. I betänkandet påpekas

emellertid, under hänvisning främst till tullmålen, att en utökning av

kammarrättens personal skulle bli erforderlig.

Besvärssakkunniga finner emellertid, att en ordning av här skisserat slag

skulle i grund förändra generaltullstyrelsens ställning. Handläggningen av

besvärs- och anmärkningsmålen utgör för närvarande för generaltullstyrelsen

en central arbetsuppgift. Det kan göras gällande att en väsentlig förutsättning

för styrelsens möjligheter att leda tulltaxeringsarbetet är att styrelsen

har befogenhet att pröva besvär över lokal tullmyndighets beslut. De sakkunniga

godtar dock inte detta resonemang. Principiella hinder för en överflyttning

av tullverkets besvärsmål till kammarrätten anses därför icke föreligga
De

sakkunniga påpekar emellertid, att den överväldigande delen av de

besvärsmål, varom är fråga, för närvarande är tullmål, som prövas av gcneraltullstyrelsen.

Denna har förvärvat stor sakkunskap och rik erfarenhet

på detta område. Styrelsen har handlagt dessa besvärsmål på ett sätt

som, såvitt de sakkunniga har sig bekant, icke givit anledning till önskemål

om några förändringar. Om nu kammarrätten övertoge generaltullstyrelsens

roll som besvärsprövande myndighet med avseende å tullmålen, komme

denna omläggning att leda till organisatoriska förändringar av en sådan

räckvidd, att ingående undersökningar erfordras för att överblicka

verkningarna därav.

På nu anförda grunder har de sakkunniga kommit till det resultatet, att

talan mot beslut av lokal tullmyndighet liksom hittills skall föras hos generaltullstyrelsen.

Härav följer enligt de sakkunnigas mening, om det fasthålles

att mellaninstansen skall vara gemensam, att även besvär över kontrollstyrelsens,

jordbruksnämndens, länsstyrelses in. fl. liknande beskattningsmyndigheters

beslut bör prövas av generaltullslyrelsen.

Vad de sakkunniga föreslagit innebär att generaltullstyrelsen blir besvärsinstans

i förhållande till exempelvis kontrollstyrelsen och jordbruksnämnden.

Att ett centralt ämbetsverk efter besvär prövar ett annat centralt

ämbetsverks beslut är dock, framhåller de sakkunniga, i och för sig icke

mera anmärkningsvärt än alt ett centralt ämbetsverk — såsom sker på

vissa områden — prövar en länsstyrelses beslut.

De sakkunniga bar velat tillse, att generaltullstyrelsen erhåller en för

uppgiften som besvärsinstans lämplig sammansättning. I detta hänseende

anser de, att fordringar kan uppställas om kollegial sammansättning och

om ett visst juridiskt inslag. Enligt de sakkunnigas förslag skall i generaltullstyrelsen

vid prövning av besvärsmål ingå tre av Kungl. Maj:t för viss

tid — förslagsvis fyra år — förordnade befattningshavare i styrelsen, av vilka

minst två skall vara lagfarna. För ledamöterna skall finnas av Kungl.

Maj :t förordnade ersättare. Förordnande som medlem eller suppleant i styrelsen

skall icke kunna återkallas under den tid det varar. Ledamöterna

avses nämligen skola intaga en ställning som i fråga om självständighet

in. in. möjligast liknar en domares.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

77

Besvärssakkunniga betonar, att deras förslag utgår från för närvarande

gällande ordning och betingas av de förutsättningar, under vilka de sakkunniga

arbetat. Ett nytt läge kan, framhåller de sakkunniga, snart nog

uppkomma, därest nya konsumtionsskatter införes, vilka ställer andra krav

på instansordningen än de nuvarande skatterna. Såsom en annan omständighet,

som kan påverka bedömandet, framhålles de vid tiden för betänkandets

avgivande föreliggande, sedermera genomförda planerna på fullföljdsbegränsningar

i taxeringsmål i regeringsrätten.

Beträffande besvärsordningen betonas i betänkandet, att den

lösning som problemet om partsställningen erhåller blir grundläggande.

För att handläggningen av besvärsmålen rörande förevarande skatter

verkligen skall erhålla en ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande utformning,

bör denna enligt de sakkunniga gestaltas som ett förfarande

mellan två parter, den skattskyldige, å ena, och en representant för det

allmänna, ett allmänt ombud, å andra sidan. Båda bör utrustas med klagorätt.

Rättsmedlet bör för båda vara detsamma, nämligen besvär. Så snart

den ene klagar, bör den andre automatiskt inträda som motpart. Så långt

det är praktiskt möjligt bör jämställdhet dem emellan råda. Genom en

kontradiktorisk utformning av förfarandet får generaltullstyrelsen, påpekas

det vidare, ökade möjligheter att iakttaga en opartisk hållning såväl då

det gäller att införskaffa utredningsmaterial som vid den slutliga bedömningen

av målet. Det framhålles, att även för sista instans, d. v. s. regeringsrätten,

innebär den kontradiktoriska utformningen fördelar. Genom att det

allmänna får en egen representant med besvärsrätt befrias inte blott generaltullstyrelsen

utan även beskattningsmyndigheten från det särskilda hänsynstagande

till kronans ekonomiska intressen, som kan tänkas inverka på

prövningens objektivitet.

Det allmännas representant, allmänt ombud, tänkes få ungefär samma

ställning som taxeringsintendenten i taxeringsförfarandet. Allmänt ombud

föreslås i princip skola kunna inträda i ett mål först sedan beskattningsmyndigheten

fattat definitivt beslut om skatten. Hans verksamhet är sålunda

väsentligen knuten till besvärsmyndigheterna och till den första instansen

endast såtillvida, att han har att genomgå dennas beslut och taga

ställning till frågor om överklagande. Liksom taxeringsintendenten bör allmänna

ombudet enligt förslaget verka för rättvisa och likformighet i beskattningen

och bör för den skull kunna föra talan även till förmån för

den skattskyldige. Då skattskyldig klagar, skall ombudet yttra sig över besvären

och i övrigt uppträda som dennes motpart. Närmare bestämmelser

om allmänna ombudets uppgifter och befogenheter förutsättcs bli meddelade

instruktionsvägen. Reellt bör ombudet, framhåller de sakkunniga, inlaga

en oavhängig ställning till såväl beskattningsmyndigheten som besvärsmyndigheterna.

Det antages dock vara praktiskt att organisatoriskt

inordna honom i någon av dessa, t. ex. ombud i mål om skatter, som utgår

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

vid inhemsk verksamhet, i kontrollstyrelsen respektive jordbruksnämnden

och ombud i mål om skatt vid in- och utförsel i generaltullstyrelsen.

Besvärssakkunniga påpekar, att det för närvarande saknas möjlighet för

det allmänna att besvärsvägen föra talan mot beskattningsmyndighetens

beslut. Däremot kan det allmänna i betydande utsträckning göra sina anspråk

såväl mot redogörare som mot skattskyldig gällande i anmärkningsväg.

Vid en omläggning till ett tvåpartsförfarande ter det sig enligt de

sakkunnigas mening onaturligt att bibehålla anmärkningsförfarandet i

dess nuvarande form på de områden, där den föreslagna lagstiftningen

skall gälla. Besvärssakkunniga har icke kunnat finna några binder möta

mot dess avskaffande där. Vad angår de skatter, beträffande vilka kontrollstyrelsen

och jordbruksnämnden för närvarande är beskattningsmyndigheter,

påpekar besvärssakkunniga, att anmärkningsförfarandet icke tillämpas

i praktiken. Däremot spelar anmärkningsförfarandet stor roll i tullverket.

De sakkunnigas undersökningar har emellertid lett dem till den

uppfattningen, att anmärkningsförfarandet i den speciella utformning det

erhållit beträffande skatter, som tullverket handhar, utan större omläggningar

i sak av nuvarande organisation och förfarande kan ersättas av ett

besvärsförf arande.

Vad angår över k lag b ar heten har besvärssakkunniga kommit till

den uppfattningen, att alla beslut av beskattningsmyndigheten i ett skatteärende

— oavsett vilken denna är — bör vara överklagbara, även exempelvis

preliminära beslut, beslut under utredningen och beslut i samband med

uppbördsförfarandet. Beslut av sist angivet slag kan, framhåller de sakkunniga,

vara av så ingripande art, att den som beröres därav bör ha möjlighet

att få beslutet omprövat. Givetvis finnes, påpekas det vidare, åtskilliga

mindre betydelsefulla beslut under utredningen, vilkas överklagbarhet kunde

ifrågasättas. Emellertid blir ett överklagande säkerligen i dessa fall ytterst

sällan aktuellt. Under sådana omständigheter har de sakkunniga till

undvikande av onödig vidlyftighet i lagtexten avstått från att utforma ett

antal undantag från huvudregeln, vilka knappast skulle få någon praktisk

betydelse. Det erinras om att överklagbarheten icke hindrar, att beskattningsmyndighetens

beslut länder till omedelbar efterrättelse.

Något annorlunda ställer det sig enligt de sakkunniga vid talan från generaltullstyrelsen

till Kungl. Maj :t. Begränsningar måste härvid göras i

vissa fall, där generaltullstyrelsen beslutat i andra instans. Alla dess utslag

anses icke böra få överklagas till regeringsrätten. Sålunda bör icke talan mot

styrelsens utslag, avseende besvär över preliminärt beslut om skatt och beslut

under utredningen, få föras upp i den tredje och sista instansen. Däremot

bör talan få fullföljas mot styrelsens utslag i anledning av besvär över

övriga beslut om skatt, beslut om erläggande och återbetalning av skatt

(häri inbegripet beslut om ställande av säkerhet) samt beslut om utdömande

av vite. I de fall, då styrelsen själv beslutat som första instans, t. ex. beträffande

s. k. förfogandeförbud, torde däremot enligt de sakkunniga inskränkningar

i fullföljden icke böra göras utom i visst fall.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

79

Då det gäller besvärsrätten vid talan hos generaltullstyrelsen

skiljer de sakkunniga mellan slutliga beslut om skatt och beslut om självrättelse

i inskränkt mening och om efterbeskattning, å ena, samt beskattningsmyndighetens

övriga beslut, såsom preliminära beslut om skatt, beslut

under utredningen och beslut rörande uppbördsfrågor samt beslut om utdömande

av vite, å andra sidan.

I fråga om beslut av det förra slaget bör enligt de sakkunniga besvärsrätt

först och främst tillkomma den som i förslaget betecknats som skattskyldig,

d. v. s. den som är ansvarig gentemot statsverket för skattens utgörande.

Vidare bör allmänt ombud äga överklaga sådana beslut.

Besvärssakkunniga diskuterar emellertid, huruvida besvärsrätt bör förbehålles

enbart skattskyldig och allmänt ombud, och ifrågasätter att låta

besvärsrätt tillkomma även vissa andra. Härom anföres bl. a. följande.

Olika meningar kunna tänkas uppkomma om exempelvis skattens storlek

i ett särskilt fall mellan den »skattskyldige» producenten eller importören

och skattebetalaren i senare led, som här för enkelhetens skull betecknas

som förnödenhetens konsument.

Det ligger visserligen i sakens natur, att sådana motsättningar mellan producent

och konsument mindre ofta uppkomma, då det i regel ligger också

i den formellt skattskyldiges intresse att kunna sätta priset på förnödenheten

så lågt som möjligt. Vissa rättsfall beträffande den numera avskaffade

pappersskatten (RÅ 1949 not Fi 159, 604 och 1464 samt 1950 not

Fi 1196) äro emellertid belysande och visa, att fall kunna inträffa, då den

i sista hand skattebetalande konsumenten har intressen, som den skattskyldige

icke kan eller vill tillvarataga.

De sakkunniga föreslår, att besvärsrätt skall föreligga för konsument,

dock endast om beskattningsmyndighetens beslut länder honom till väsentlig

skada eller förlust. Vidare anföres.

I åtskilliga fall kan konkurrent till en skattskyldig ha betydande intresse

av utgången av ett skatteärende. Enligt gällande rätt är det dock tveksamt,

i vilken utsträckning konkurrenter äro saklegitimerade i andra fall än

då lagstiftningen särskilt beaktat deras intressen. För tullmålens del är,

som redan nämnts, uttryckligen stadgat, att besvärsrätt tillkommer varuhavaren

och i vissa fall den som påförts skatten. Härav följer, att konkurrenter

icke kunna anföra besvär. Den ståndpunkt gällande rätt intager

synes dock kunna bliva föremål för kritik. De skattskyldiga, som avses i

den nu föreslagna lagen, äro i stor utsträckning rörelseidkare. Den skatt

de påföras inverkar i hög grad på konkurrenskraften hos deras varupriser.

Ur konkurrenssynpunkt kan det understundom vara av allra största betydelse

för en rörelseidkare, bur de varor lians konkurrent tillverkar eller

importerar bliva bedömda i skattehänseende, icke minst om skatt i form

av skyddstull pålagts i syfte att skydda vissa grupper av rörelseidkare.

Kan eu skattskyldigs konkurrent visa, att beslutet i ett skatteärende länder

honom till väsentlig skada eller förlust, synes han av nu angivna grunder

böra äga besvära sig över detta (35 § lagförslaget).

Med den av de sakkunniga föreslagna lösningen får det från fall till fall

prövas, huruvida beskattningsbeslutets verkningar för konkurrent eller

konsument, som besvärar sig, äro av det slag, att sådan skada eller förlust

uppkommer. Det måste bär bliva fråga om eu fri prövning, där olika fak
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

torer få vägas mot varandra. Besvärsrätt bör i vart fall medgivas konkurrent

i sådana lägen, då i målet fråga är om övergång till en ny praxis, som kan

förändra konkurrensförhållandena inom en bransch. Det kan vara fråga om

ett spörsmål, rörande vilket konkurrenten redan erhållit ett förhandsbesked,

och det kan vara av betydande ekonomiskt intresse för honom att förhindra

uppkomsten av ett prejudikat av annat innehåll än förhandsbeskedets.

Det torde bliva en angelägenhet för praxis att söka åstadkomma en lämplig

gränsdragning kring de båda nya grupper av besvärsberättigade, vilka

enligt de sakkunnigas förslag komma att införas. Enligt de sakkunnigas

mening synes ett relativt liberalt bedömande vara på sin plats.

Det förefaller emellertid icke sannolikt att besvär i någon större omfattning

komma att anföras av personer tillhörande nämnda grupper. Härtill

medverka flera faktorer, huvudsakligen sådana av praktisk natur. Beslut

delgives icke med hithörande klagoberättigad, utan denne är hänvisad att i

annan ordning skaffa sig kännedom om det beslut han önskar överklaga.

De sakkunniga påpekar, att formellt kommer yrkande, som klagoberättigad

tredje man besvärsvägen framställer, att vara till förmån eller nackdel

för det allmänna eller för den skattskyldige men däremot icke att omedelbart

beröra honom själv.

Vad angår andra beskattningsmyndighetens beslut än nu berörda, t. ex.

preliminära beslut om skatt och beslut under utredningen, föreslås, att besvärsrätt

skall tillkomma den skattskyldige. Vidare bör annan kunna klaga,

i den mån han omedelbart beröres av ett beslut under utredningen. Besvärsberättigad

blir sålunda exempelvis tredje man i fråga om beslut, som

förpliktar honom att fullgöra en prestation, t. ex. att tillhandahålla sina

handelsböcker. Att beslut om utdömande av vite alltid bör kunna överklagas

av den, som drabbas av beslutet, finner de sakkunniga uppenbart. Däremot

anser de ej behövligt att allmänt ombud äger klaga över hithörande

beslut.

Vad nu anförts om besvärsrätt vid talan från beskattningsmyndigheten

till mellaninstansen bör enligt de sakkunniga givas motsvarande tillämpning

beträffande besvärsrätt vid talan från mellaninstansen till regeringsrätten.

Vissa begränsningar som följer av sakens natur anses härvid uppkomma

beroende på hur part bestämt sin talan i lägre instans. En allmän

förutsättning för besvärsrätt — vilken dock ej direkt utsäges i den föreslagna

lagtexten -— är för den som varit part redan i mellaninstansen, att

dennas beslut gått honom emot i något avseende. Konsument eller konkurrent,

som icke tidigare varit part i målet, skall kunna klaga endast om generaltullstyrelsens

utslag innebär en ändring, som medfört väsentlig skada

eller förlust för honom i förhållande till rättsläget efter beskattningsmyndighetens

beslut.

Beträffande besvärstiden vid fullföljd av talan hos generaltullstyrelsen

betecknar de sakkunniga såsom i och för sig önskvärt, att tiderna

enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets

beslut — tre respektive fem veckor — kunde bli generellt tillämpliga.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

Liksom förhållandet är i taxeringsmål anses emellertid i konsumtionsskattemål

det allmännas representant icke ha möjlighet att inom en treveckorsfrist

genomgå och granska alla av vederbörande beskattningsmyndighet

meddelade beslut om skatt. De sakkunniga finner därför ofrånkomligt att

låta allmänt ombud erhålla en avsevärt längre klagotid. Om så sker, synes

det de sakkunniga rimligt att låta även den skattskyldige komma i åtnjutande

av samma längre frist. Härigenom undvikes också de svårigheter, som

uppkommer, därest i ett och samma mål laga kraft inträder vid olika tidpunkter

med avseende på olika parter.

Besvärssakkunniga har kommit till den uppfattningen att en besvärstid

av två månader räknad från delgivningsdagen bör vara tillräcklig i fråga om

beskattningsmyndighets beslut om skatt, vilket icke är preliminärt, såväl

för allmänna ombudet som för den skattskyldige.

Vad angår lokal tullmyndighets beslut om skatt måste dock, påpekar de

sakkunniga, besvärstiden göras än längre med hänsyn till bl. a. förfarandet

vid tulls bestämmande. För vissa grupper av avgöranden av lokal tullmyndighet

gäller nu en tvåårig frist, för andra en frist om 60 dagar. Besvärssakkunniga

föreslår en generell besvärstid av sex månader, räknad

från delgivningsdagen, vid talan mot alla lokal tullmyndighets beslut om

skatt.

När det gäller beslut, över vilka allmänna ombudet ej får klaga, t. ex.

preliminärt beslut om skatt, beslut under utredningen etc., anses den allmänna

besvärstiden om tre veckor från delgivningsdagen kunna äga tilllämpning.

Det föreslås emellertid, närmast som en motsvarighet till reglerna

om efterbeskattning vid inhemsk verksamhet, en regel om rätt för allmänt

ombud att anföra besvär över lokal tullmyndighets beslut under en

femårsperiod räknad från beslutets dag, för det fall att beslutet blivit felaktigt

på grund av att skattskyldig i uppsåt att undandraga skatt eller av

grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift.

Vid talan från generaltullstyrelsen till Kungl. Maj :t åter har besvärssakkunniga

ansett reglerna i 1954 års besvärstidslag kunna tillämpas. Någon

anledning att i denna instans medgiva en förlängning av den sedvanliga besvärstiden

anses icke föreligga.

Besvärssakkunniga påpekar, att tredje man, som utan att tidigare ha varit

part kan äga överklaga avgörande i skattefråga på grund av att detta länder

honom till väsentlig skada eller förlust, regelmässigt icke delgives beslutet

eller uIslaget. Oavsett om fråga är om talan till generaltullstyrelsen eller till

Kungl. Maj :t, kan därför icke för dennes del delgivningsdagen användas

som utgångspunkt för besvärstiden. Besvärssakkunniga föreslår därför, att

såvitt angår klagande, varom nu är tal, besvärstiden i angivna fall i stället

skall beräknas från beslutets dag. Har konsument eller konkurrent uppträtt

som part i besvärsmål bos generaltullstyrelsen, räknas givelvis besvärstiden

för honom liksom för andra parter vid talan till Kungl. Maj:t på vanligt

sätt från delgivningcn av utslaget i målet.

Besvärssakkunniga har ansett det önskvärt, att en möjlighet till anslut
6

Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 3

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

ningsvad införes även på konsumtionsbeskattningens område. Tiden föreslås

bli tre veckor vid talan till generaltullstyrelsen och en vecka vid talan till

Kungl. Maj :t.

Beträffande sättet för besvärstalans väckande föreslås regler av i

huvudsak samma innebörd som i rättegångsbalken. Enligt förslaget skall

besvärsinlagan alltid inges till beslutsmyndigheten.

Utredningen i besvärsmål föreslås uppdelad på en förberedande

handläggning hos beslutsmyndigheten och den slutliga behandlingen hos

besvärsmyndigheten.

Beslutsmyndigheten föreslås skola få till uppgift att ombesörja förberedelsen

i målet genom att inhämta skriftlig förklaring från klagandens

motpart, avgiva eget utlåtande och därpå sammanställa och till besvärsmyndigheten

insända besvärsakten i målet. I tullmålen, där den skattskyldiges

motpart — allmänna ombudet — kan antagas bliva placerad hos generaltullstyrelsen,

kan, påpekar de sakkunniga, den föreslagna ordningen förefalla

mindre praktisk vid talan från beskattningsmyndigheten till den första

besvärsinstansen. Då skattskyldig överklagar beslut av beskattningsmyndigheten

blir följden att besvärsakten, sedan besvärsinlagan inkommit, först

måste skickas till allmänna ombudet hos generaltullstyrelsen för yttrande,

därefter åter till den lokala tullmyndigheten för eventuell komplettering och

utlåtande från denna myndighet samt slutligen tillbaka till generaltullstyrelsen

för avgörande. Även om denna procedur kan synas mindre rationell,

anser de sakkunniga dock, att olägenheterna därav icke är så stora, att de kan

motivera särregler för tullmålens del vid talan till generaltullstyrelsen.

Den slutliga utredningen skall enligt förslaget ankomma på besvärsmyndigheten.

I lagförslaget har regler om förfarandet endast upptagits för generaltullstyrelsens

vidkommande.

Vad angår regeringsrätten har de sakkunniga utgått från att förfarandet

där regelmässigt icke bör bindas av föreskrifter i speciallagstiftning, vilka

kanske skulle få varierande utformning från ett rättsområde till ett annat.

Så länge någon allmän lagstiftning om förfarandet hos regeringsrätten

icke finnes, får det alltså liksom hittills ankomma på denna att på grundval

av rättegångsbalkens regler själv närmare utforma sitt förfarande.

Besvärssakkunniga betonar vikten av att besvärsmyndigheten aktivt verkar

för att utredningsmaterialet i varje mål blir så fylligt som kräves för

att ett riktigt avgörande skall kunna träffas. Den bör exempelvis, om en

brist i materialet på någon betydelsefull punkt kan konstateras och parterna

icke självmant avhjälpa densamma, icke slå sig till ro därmed utan

söka fullständiga materialet, antingen på egen hand eller med parternas

medverkan. Någon uttrycklig regel härom i själva lagen har ej ansetts behövlig.

Det har ansetts tillfyllest, att lagen klart angiver de utredningsbefogenheter,

som tillkomma besvärsmyndigheten.

Besvärssakkunniga har utgått från den allmänna grundsatsen att be
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

svärsmyndigheten i princip bör vara utrustad med samma utredningsmöjligheter

som beslutsmyndigheten. Generaltullstyrelsen bör sålunda enligt

de sakkunniga vid behandling av besvärsmål ha tillgång till i första hand

alla de befogenheter i utredningshänseende, som tillkommit beskattningsmyndigheten

i målet. Därutöver pekar de sakkunniga på behovet av att

kunna anordna muntlig handläggning. Emellertid framhålles, att denna utredningsmöjlighet

— bl. a. med hänsyn till kostnaderna för den enskilde —

måste användas med urskillning. Avgörandet om förhör skall anordnas föreslås

skola alltid ytterst ligga hos generaltullstyrelsen.

Uttryckliga bestämmelser föreslås om rätt för part att erhålla del av allt

material av betydelse i ett besvärsmål. Samma skyldighet att uppteckna

uppgift, som förutses kunna sedermera vinna beaktande vid målets avgörande,

vilken stadgas för beskattningsmyndigheten, skall gälla även för besvärsmyndigheten

i besvärsförfarandet. Vidare skall tydligt utsägas, att

part äger rätt att fritt förebringa bevisning i saken och utveckla sin talan.

Beträffande generaltullstyrelsens utslag stadgas i förslaget, att det skall

innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas, samt klagobesked. Utslag

och beslut skall skriftligen delgivas parterna.

Frågor om verkställighet m. m. har lösts på i huvudsak samma

sätt som i annan skattelagstiftning.

Bl. a. med hänsyn till de regler i förslaget som innebär, att beskattningsmyndighets

beslut regelmässigt skall lända till omedelbar efterrättelse, har

de sakkunniga ansett det påkallat att i lagstiftningen en bestämmelse intages,

som uttryckligen bemyndigar generaltullstyrelsen att besluta om

inhibition beträffande överklagat beslut i avvaktan på besvärsmålets avgörande.

Att regeringsrätten äger att i där anhängiga besvärsmål besluta

om inhibition anses följa av allmänna grundsatser.

Vad härefter angår generaltullstyrelsens egna utslag föreslås de enligt en

särskild bestämmelse skola, såvitt de icke avse utdömande av vite, lända till

omedelbar efterrättelse, ett stadgande som för övrigt föreslås få avseende

även å de beslut, generaltullstyrelsen enligt lagförslaget har att fatta li

första instans, t. ex. beslut om utredningsåtgärd i besvärsmål. Av bestämmelserna

i lagförslaget framgår särskilt, att utslag som innebär ändring i

tidigare beslut om skatt avses skola lända till omedelbar efterrättelse. Skatt,

som på grund av utslag i besvärsmål skall erläggas utöver vad redan guldits,

skall sålunda, så snart beskattningsmyndigheten bestämt tiden härför,

genast inbetalas. På motsvarande sätt skall även beslut, som föranleder

återbetalning av tidigare gulden skatt, omedelbart verkställas.

Besvärssakkunniga har icke ansett särregler om särskilda rättsmedel

på förevarande beskattningsområde erforderliga. De i förvaltningsförfarandet

vanligen brukade särskilda rättsmedlen, resning och återställande

av försutten tid, anses vara tillfyllest.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Remissyttrandena

De allmänt tillstyrkande uttalanden, som redovisats i det föregående, gäller

i regel även de föreslagna besvärsreglerna. Så är fallet med det generella

tillstyrkande av de i betänkandet upptagna förslagen som gjorts av

Sveriges advokatsamfund. I yttrandet från näringslivets skattedelegation

framhålles, att det föreliggande förslaget till bestämmelser om kontradiktorisk

utformning av besvärsförfarandet i konsumtionsskattemål m. m. synes

väl ägnat att avhjälpa påtagliga brister i det rättsskydd varpå den enskilde

med fog kan göra anspråk. Sveriges köpmannaförbund finner de föreslagna

besvärsreglerna i stort sett tillfredsställande.

Kritik har emellertid också anförts i flera yttranden. Diskussionen har

härvid främst gällt instansordningen och särskilt förslaget att generaltullstyrelsen

skulle inskjutas som besvärsinstans mellan kontrollstyrelsen och

regeringsrätten.

Att instansordningen i konsumtionsskattemål skall omfatta tre

instanser har i allmänhet godtagits. Tveksamhet på denna punkt eller, i

några fall, direkt avstyrkande uttalanden har dock framkommit.

Överståthållarämbetet har intet att erinra mot den föreslagna treinstansordningen

med hänsyn särskilt till önskemålet att ett skattemål, vilket kommer

under högsta instansens prövning, är allsidigt och grundligt utrett, ett

önskemål, som knappast kan tillgodoses, om målet, innan det kommer till

högsta instansen, handlagts allenast i en instans, vilken dessutom har att

fungera som fiscus.

Kammarrätten anser i likhet med de sakkunniga, att en treinstansordning,

såsom i tullmål, bör eftersträvas och att denna kan åvägabringas genom

att en mellaninstans inskjutes mellan organen i första och sista instans.

Direkt tillstyrkande uttalanden göres även av länsstgrelsen i Värmlands

län samt Svensk industriförening.

I flertalet övriga yttranden har treinstanssystemet biträtts i den formen,

att någotdera av de diskuterade alternativen för en mellaninstans — kammarrätten

eller generaltullstyrelsen — förordats.

En mera tveksam hållning intar statskontoret, som anför följande.

För närvarande finnes beträffande de flesta skattefrågor, som beröra inom

landet utövad verksamhet, endast en besvärsinstans, regeringsrätten.

Detta förhållande är enligt de sakkunniga knappast tillfredsställande. Då

endast ett fåtal besvärsmål behandlats av regeringsrätten, förefaller det

emellertid icke, som om de skattskyldiga i större utsträckning varit missnöjda

med beskattningsmyndigheternas beslut i skatteärendena. Statskontoret

föreställer sig även, att införande av regler om förfarandet hos beskattningsmyndighet

i enlighet med vad som föreslagits samt möjlighet för de

skattskyldiga att erhålla förhandsbesked skulle väsentligt minska anledningarna

till förefintligt missnöje mot handläggningen av frågor rörande indirekta

skatter. Det vill därför förefalla statskontoret, som om frågan om

införandet av mellaninstans beträffande dessa skatteärenden icke vore av

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

85

den angelägenhetsgrad, att den icke kunde anstå till prövningen av besvärssakkunnigas

kommande förslag om administrativa besvär eller frågan om

införandet av nya konsumtionsskatter blir aktuell.

Kontrollstyrelsen anser det visserligen vara tvivel underkastat, huruvida

ur rättssäkerhetssynpunkt något mera väsentligt står att vinna genom inskjutande

av en instans mellan styrelsen och regeringsrätten. Styrelsen vill

emellertid icke motsätta sig den föreslagna ordningen med tre instanser.

Kommerskollegium har i och för sig icke något att invända mot de skäl,

som åberopats till stöd för förslaget om ett treinstanssystem, men anser, att

förslaget i verkligheten är ägnat att i ej obetydlig mån motverka det angivna

syftet — att tillgodose rättssäkerhetens intresse — eftersom kravet på

snabbhet skulle bli eftersatt.

Justitiekansler sämbetet är icke övertygat att av de i betänkandet anförda

skälen ytterligare en instans bör tillskapas. Såvitt ämbetet kan förstå, bör

hinder icke möta för beskattningsmyndigheterna att, trots att förfarandet

hos dem ej är kontradiktoriskt, bringa ärendena i någorlunda lika väl utrett

skick som de sakkunniga antager skulle bli fallet efter ärendenas prövning

i en mellaninstans med ett tvåpartsförfarande.

Statens jordbruksnämnd anser det riktigt, att utredningen hos en ensidigt

fiskaliskt inriktad myndighet knappast kan bli så allsidig som önskvärt är.

Man synes dock enligt jordbruksnämndens mening icke med detta skäl

kunna motivera införandet av en mellaninstans beträffande de ärenden,

som handläggs av nämnden. Statens jordbruksnämnd är, framhålles det

vidare, åtminstone i vanlig mening icke någon fiskalisk myndighet utan

nämnden som sådan är ett kollegium, som sammansatts med tanke på att

representera — förutom administrativ sakkunskap — såväl producenternas

som konsumenternas, handelns och i viss mån förädlingsindustrins intressen.

De beslut, som fattas i nämndens plenum — beslut av principiellt intresse

eller av mera allmän räckvidd —- är sålunda icke avsedda enbart

att tillgodose det allmännas fiskaliska intresse utan utgör resultatet av en

avvägning mellan de olika berörda intressena.

Nämnden vill även framhålla, att en instansordning i viss mening redan

kan anses föreligga vid avgiftsärendenas handläggning inom nämnden. Då

ett avgiftsärende, som har avgjorts på någon avdelning av nämndens kansli,

på den avgiftsskyldiges begäran upptages till omprövning inom nämnden,

verkställs denna omprövning regelmässigt av generaldirektören eller i nämndens

plenum. Alla frågor angående besvär över nämndens beslut skall enligt

instruktionen för nämnden — vare sig de i nämnden avgjorts i plenum

eller på annat sätt — föredragas och avgöras i plenum.

När det gäller att ta ställning till frågan vilket organ som bör fungera

som mellaninstans har de allra flesta remissinstanserna förordat kammarrätten.

Detta gör justitiekanslersämbetet, statskontoret, kontrollstyrelsen,

riksräkenskapsverket, kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Uppsala, Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs och Värmlands län,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, Sveriges grossistförbund

och Svensk industriförening.

Flertalet av de argument som åberopats till förmån för kammarrätten

som mellaninstans återkommer i följande uttalande av länsstyrelsen i Värmlands

län.

Det synes länsstyrelsen som om de sakkunniga i sin strävan att skapa

ett så enhetligt system som möjligt och omfatta så många skatter utanför

taxeringsförfarandet som möjligt låtit sig förledas till att offra något av den

princip, som framför allt utgör ledstjärnan i deras arbete, nämligen rättssäkerheten.

Ett enhetligt system är givetvis önskvärt och praktiskt ur

många synpunkter, men bör icke göras till självändamål. Om man äventyrar,

att blott till någon del inkräkta på rättssäkerheten eller att icke få det

bästa möjliga i fråga om rättssäkerhet, måste, anser länsstyrelsen, önskemålet

om enhetlighet skjutas tillbaka. Att valet av mellaninstans bör falla

på kammarrätten ur synpunkten av rättssäkerhet, synes länsstyrelsen vara

fullt klart. Detta verks ledamöter äro alla lagfarna och inordnade i en fast

organisation. De besitta vidsträckt erfarenhet beträffande alla slags skatter.

Generaltullstyrelsens ledamöter behöva icke vara jurister. De besitta visserligen

stor erfarenhet på tullväsendets område, men torde i regel icke

hava större erfarenhet av beskattningsväsendet i allmänhet.

Efter att ha erinrat om de sakkunnigas förslag att generaltullstyrelsen

vid besvärsmåls avgörande skulle tillföras särskilda på viss tid förordnade

ledamöter, framhåller länsstyrelsen, att ett sådant system är alltför lösligt

för en förvaltningsdomstol av denna viktiga beskaffenhet. En befattningshavare,

som tjänstgör enligt förordnande på viss tid, kan, utlalar länsstyrelsen,

även om förordnandet icke kan återkallas under den tid det löper, i

fråga om självständighet icke jämföras med en oavsättlig domare.

Enligt länsstyrelsens mening synes tullförfarandet i alla instanser kunna

undantas från den nya lagstiftningen. Länsstyrelsen tillägger.

Generaltullstyrelsen skulle då lämnas i orubbat bo med sina tullmål, och

kammarrätten skulle utan olägenhet kunna göras till mellaninstans för förfarandet

i övrigt. Det skulle visserligen på detta sätt bliva tre i stället för

två huvudtyper för förfarandet med skatter och avgifter, nämligen taxeringsförfarandet,

tullförfarandet samt förfarandet vid konsumtionsbeskattning

och likartade skatter. Länsstyrelsen kan dock icke inse, att någon större

olägenhet skulle vara förenad härmed.

Länsstyrelsen anser emellertid icke att det finns något hinder för att göra

de föreslagna reglerna för besvärsförfarandet tillämpliga på tullmålen, även

om instansordningen blir en annan.

Även statskontoret, kontrotlstyrelsen, riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna

i Uppsala och Skaraborgs län uttalar sig för att besvären i tullmål

alltjämt skall handläggas av generaltullstyrelsen. Sveriges grossistförbund

framhåller, att man bör överväga en uppdelning av besvärsfrågorna i varuklassificeringsfrågor

och övriga besvärsfrågor.

Däremot betecknar överståthållarämbetet det som en betydande vinst, om

man kunde nå fram till en sådan ordning, att det allenast fungerade en enda

central domstol, som under regeringsrätten hade att handlägga mål av
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

87

seende såväl direkta som indirekta skatter. Justitieknnslersämbetet, kontrollshjrelsen

och länsstyrelsen i Kristianstads län åter anger som en tänkbar

lösning att ha ett fyrinstanssystem i tullmålen, varvid generaltullstyrelscns

beslut skulle överklagas i kammarrätten. Justitiekanslersämbetet påpekar

därvid, att de båda lägre instanserna med visst fog kan betraktas som

en instans.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar, bl. a. med tanke på förhandsbeskeden,

att mål och ärenden om konsumtionsskatter överlämnas till en inom

kammarrätten särskilt konstruerad »nämnd». Denna skulle förslagsvis bestå

av fem personer, varav länsstyrelsen tänker sig två eller tre ledamöter

jämte lämpligt antal suppleanter utsedda bland personer utanför kammarrätten

och med direkt kontakt med näringslivet.

Besvärssakkunnigas förslag om generaltullstyrelsen som mellaninstans

tillstyrkes av kammarrätten, statens organisationsnämnd, länsstyrelserna i

Östergötlands och Gävleborgs län, näringslivets skattedelegation och Sveriges

köpmannaförbund.

Näringslivets skattedelegation yttrar följande.

Till förmån för förslaget att generaltullstyrelsen icke blott bör meddela

bindande förhandsbesked utan även fungera som besvärsprövande mellaninstans

i ärenden rörande konsumtionsbeskattning talar först och främst

den omständigheten, att de vid vederbörande skatteförfattningar fogade

förteckningarna över skattepliktiga varor i stor utsträckning anknutits till

gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning, varigenom skatteförfattningens

tolkning närmast blir av tullteknisk art. Även om det ur principiella

synpunkter med visst fog kan göras gällande att kammarrätten borde

vara mellaninstans jämväl i beskattningsmål av förevarande slag, synes

de skäl besvärssakkunniga anfört för sitt förslag att anförtro generaltullstyrelsen

förevarande uppgifter väga så tungt, att vi anser oss böra tillstyrka

detta förslag.

Vi förutsätter emellertid, att generaltullstyrelsen vid besvärsprövningen

och meddelande av förhandsbesked får kollegial sammansättning med sådant

juridiskt inslag som besvärssakkunniga förordar samt att talan mot

generaltullstyrelsens beslut såsom i betänkandet föreslås får fullföljas till

regeringsrätten.

Statens organisationsnämnd vill, om det ur rättssäkerhetssynpunkt anses

erforderligt att införa en mellaninstans i alla mål rörande konsumtionsbeskattning,

icke motsätta sig att generaltullstyrelsen försöksvis göres till en

sådan mellaninstans, enär detta torde vara det minst kostnadskrävande sättet

atl lösa frågan. Skulle det emellertid visa sig, att antalet besvärsmål tenderar

att växa väsentligt utöver det nuvarande antalet, vilket kan tänkas

bliva fallet antingen såsom en följd av det ändrade förfarandet eller på

grund av utökad indirekt beskattning, torde frågan böra tagas upp till förnyad

prövning.

Kammarrätten finner, att sakliga skäl talar för att generaltullstyrelsen

blir en gemensam mellaninstans för tullmål och nu gällande indirekta skatter,

som uppbäres i samband med införsel till eller utförsel från riket. I

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

enlighet med förslaget bör därvid vissa ändringar vidtagas i bestämmelserna

för generaltullstyrelsens sammansättning vid avgörande av besvär, så att

målen erhåller en kollegial handläggning.

Kammarrätten har således intet att erinra emot den föreslagna instansordningen

i fråga om de konsumtionsskatter, som nu utgår. Därest det

framdeles skulle införas en allmän konsumtionsskatt eller eljest någon konsumtionsbeskattning,

som har närmare anknytning till inkomstskattetaxeringen,

synes emellertid enligt kammarrättens mening övervägande skäl

tala för att beträffande sådana skatteformer kammarrätten i stället för generaltullstyrelsen

införes i instansordningen.

Generaltullstyrelsen vill icke i princip motsätta sig att inträda som mellaninstans

för nu ifrågavarande skattemål. Det av besvärssakkunniga härom

framlagda förslaget giver emellertid styrelsen anledning till erinringar i

följande avseenden.

Enligt förslaget skulle Generaltullstyrelsen efter besvär pröva icke blott

av Styrelsen underordnade myndigheter fattade beslut utan även beslut, som

fattats av myndigheter vilka äro sidoordnade Generaltullstyrelsen. Att en

myndighet skall pröva besvär över beslut av sidoordnade myndigheter bör

dock enligt Styrelsens mening ske endast under förutsättning, att de överklagade

ärendena beröra områden, där besvärsmyndigheten har speciell sakkunskap.

Vad angår andra i betänkandet avsedda skatteärenden än sådana,

som handläggas av tullmyndighet, har Generaltullstyrelsen dylik sakkunskap

allenast i fråga om ärenden, som i första instans handläggas av Kontrollstyrelsen

och Jordbruksnämnden, och därvid endast i den mån ärende

avser fråga om varas klassificering. Klassificeringsfrågorna i dessa fall beröra

emellertid för närvarande blott ett fåtal varuslag. Såvitt Styrelsen kan

finna är sålunda sambandet mellan de skatter, på vilka den föreslagna lagstiftningen

är avsedd att tillämpas, icke så markerat, att gemensam mellaninstans

kan anses nödvändig.

Styrelsen anser i likhet med de sakkunniga, att generaltullstyrelsens roll

som besvärsprövande myndighet i tullmålen icke bör överflyttas på kammarrätten.

En överflyttning skulle, såsom de sakkunniga framhållit, leda

till alltför stora organisatoriska förändringar av generaltullstyrelsens verksamhet.

Det framhålles vidare, att befogenheten att pröva besvär över lokala

tullmyndigheters beslut är en väsentlig förutsättning för att styrelsen skall

kunna fullgöra sina åligganden i fråga om ledningen av tulltaxeringsarbetet.

Gentemot besvärssakkunnigas förslag om styrelsens sammansättning vid

prövning av besvärsmål framhålles, att genomförandet av förslaget skulle

innebära, att beträffande innehavarna av minst fyra tjänster inom styrelsen

skulle uppställas fordringar på juridisk kompetens. För styrelsen är det,

påpekas det, av vikt, att tillsättande av och förordnande å tjänster i styrelsen

kan ske främst med hänsynstagande till vederbörandes sakkunskap på

de olika områdena. Kompetensvillkor, som här avses, torde enligt styrelsens

mening under alla förhållanden icke lämpligen kunna föreskrivas i

fråga om tjänster, där särskilda krav måste uppställas på innehavarnas

sakkunskap på tulltaxeringsområdet. Detta skulle kunna leda till att, om

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

89

kravet på ledamöternas juridiska utbildning bibehålies, icke någon av ledamöterna

i styrelsen vid prövning av besvärsmål i tulltaxeringsärenden hade

sådan särskild sakkunskap.

Styrelsen motsätter sig därför bestämt det föreslagna behörighetsvillkoret.

Statens jordbruksnämnd framhåller, att generaltullstyrelsen är en myndighet

med rent fiskaliska uppgifter och att de sakkunniga själva angivit

ett sådant förhållande som en nackdel i förevarande sammanhang. Styrelsens

sakkunskap får enligt nämnden också sägas vara ganska speciell och

närmast avseende vissa förhållanden i samband med avgifter, som utgår vid

införseln av varor. I fråga om de avgifter, som utgår i samband med inhemsk

verksamhet, torde generaltullstyrelsen däremot i huvudsak stå främmande

för problemställningarna. Vid ett val mellan styrelsen och den andra

ifrågasatta myndigheten — kammarrätten — som mellaninstans vill nämnden

dock uttala den förmodan, att styrelsen med hänsyn till sin sakkunskap

inom vissa delar av det ifrågavarande arbetsområdet är lämpligare.

Sveriges lantbruksförbund kritiserar de i betänkandet föreslagna organisatoriska

ändringarna i generaltullstyrelsen. Förbundet framför tanken

att samtliga beskattningmyndigheter får utgöra prövningsinstanser för sina

mål men då, på sätt föreslagits i fråga om generaltullstyrelsen, med kollegial

sammansättning.

Den i betänkandet föreslagna besvärsordningen, innebärande ett

tvåpartsförfarande mellan den skattskyldige och ett allmänt ombud, har

godtagits i flertalet yttranden. Direkt tillstyrkande uttalanden föreligger

från länsstyrelserna i Uppsala och Norrbottens län, utredningen angående

redogöraransvaret m. m. samt näringslivets skattedelegation. I avstyrkande

riktning uttalar sig däremot justitiekanslersämbetet, generaltullstyrelsen,

kontrollstyrelsen, riksräkenskapsverket, kommerskollegium och statens

jordbruksnämnd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det välgrundat att enligt mönster

från taxeringsprocessen införa ett partsförhållande mellan den enskilde och

ett ombud för det allmänna.

Näringslivets skattedelegation uttalar, att förslaget om kontradiktorisk utformning

av besvär sförfarandet synes väl ägnat att avhjälpa påtagliga brister

i rättsskyddet.

Justitiekanslersämbetet framhåller till eu början följande.

Nu rådande ordning, att ett verkligt besvärsförfarande, med två likställda

parter, icke finnes, kan naturligen lätt nog, särskilt ur teoretisk synpunkt,

ge anledning till frågan, om icke ett sådant förfarande bör anordnas. Härigenom

skulle kronan i högre instans företrädas, icke såsom nu synes vara

fallet — åtminstone i viss mån — av beskattningsmyndigheten, utan av ett

från denna fristående, självständigt organ. Måhända skulle på detta sätt

statens anspråk å skatt kunna starkare göras gällande. Beskattningsmyndigheternas

anseende för objektivitet kunde vidare komma att främjas, om

de befriades från rollen att i högre instans tillse statens anspråk; i allt fall

skulle underlaget för eu allmänhetens föreställning, att nämnda myndig
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungi. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

heter vore fiskaliskt inriktade, minskas. Den sålunda antydda uppfattningen

om önskvärdheten av ett tvåpartssystem i besvärsförfarandet torde

icke kunna frånkännas visst fog, framförallt principiellt sett.

Emellertid måste enligt justitiekanslersämbetets bedömande det praktiska

behovet av ändrade regler fälla utslaget. Om rådande system i verkligheten

fungerar bra eller i allt fall i huvudsak nöjaktigt, bör förslag till ändring, om

än teoretiskt välgrundade, ej få leda till en omläggning, som sannoligt skulle

bli både dyrbar och omständlig. Ämbetet påpekar, att i det överväldigande

antalet fall föreliggande beskattningsspörsmål torde vara klara och fråga

om överklagande av beskattningsmyndighetens beslut ej uppkomma. Att

då anställa ett större eller mindre antal ombudsmän med uteslutande uppgift

i första hand att gå igenom beskattningsmyndigheternas otaliga beslut

för att pröva, om kronans fiskaliska anspråk behörigen iakttagits anser

ämbetet ej böra komma i fråga.

I sådana fall, där verklig ovisshet råder, huru en beskattningsfråga bör

bedömas, och myndigheten finner kronans anspråk ej kunna bifallas, kunde

kanske, fortsätter ämbetet, ett underställningsförfarande anordnas och i

så fall i högre instans en representant för det allmänna finnas, som hade

till särskild uppgift att bevaka kronans rätt. Även då enskild klagade, vore

det möjligen av värde, att en sådan representant företrädde kronan i klagoinstansen.

Måhända borde alltså, uttalar ämbetet, ett tvåpartsförfarande i

begränsad omfattning övervägas, men även dess införande torde böra bero

å det behöv därav, som i praktiken framträtt.

Statskontoret uttalar, att det ur allmänrättsliga synpunkter icke synes

vara något att erinra mot det föreslagna tvåpartsförfarandet. Då någon närmare

utredning om de allmänna ombudens inplacering i förvaltningen och

kostnaderna för deras verksamhet icke föreligger, kan statskontoret emellertid

icke bedöma, om kostnaderna för ombudsorganisationen står i rimligt

förhållande till de fördelar i olika hänseenden, som enligt de sakkunniga

skulle vinnas.

Kontrollstyrelsen anser det starkt kunna ifrågasättas, huruvida ett tvåpartsförfarande

ur rättssäkerhetssynpunkt har så stor betydelse, som de

sakkunniga gör gällande, eller är erforderligt i ärenden av den art, som det

här är fråga om. Styrelsen vill för sin del i princip icke motsätta sig att det

föreslagna tvåpartsförfarandet kommer till stånd. Den vill dock ifrågasätta

att med införandet av detta förfarande finge anstå i avvaktan på att frågan

om ordningen för det allmännas talan mot förvaltningsmyndighets beslut i

sin helhet blivit föremål för prövning.

Beträffande det allmänna ombudets ställning hos styrelsen anföres följande.

Ombudet skulle såvitt av betänkandet kan utläsas vara en befattningshavare

hos styrelsen men ha en gentemot styrelsen oavhängig ställning. En

sådan status kan väl tänkas för en myndighets befattningshavare, som granskar

myndigheten underlydande förvaltningars beslut och ges möjlighet att,

därest hans mening rörande ett visst beslut icke delas av myndigheten, föra

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

91

frågan vidare till nästa instans. Det allmänna ombudet hos kontrollstyrelsen

skulle emellertid granska samtliga styrelsens egna skattebeslut, i den mån

dessa icke utgjorde preliminära beslut eller beslut under utredningen. Med

hänsyn härtill och till att det allmänna ombudet icke kan antagas få tid

övrig för andra göromål än sådana som direkt beror av ombudsmannaskapet,

torde ombudet i allt fall icke böra vara befattningshavare hos kontrollstyrelsen.

Även riksräkenskapsverket befarar svårigheter från organisatoriska synpunkter

samt yttrar härom.

Utredning och kontroll skall ju åvila beskattningsmyndigheten. Det blir

alltså denna myndighet som bestämmer närmare om arten och omfattningen

härav. Det allmänna ombudet skall i princip ha en självständig ställning,

även om han lokalt är knuten till beskattningsmyndigheten, ungefär som

ett advokatfiskalsämbete. Men det synes inte vara avsett att han till sitt förfogande

skall ha någon motsvarande kontrollapparat utan han förutsättes

tydligen skola agera inom ramen av de åtgärder som myndigheten vidtagit.

En viss risk synes då föreligga för att allmänna ombudet blir bundet av

myndighetens dispositioner och att det hela leder till en skäligen meningslös

omprövning av alla beslut. Det får väl vidare förutsättas att allmänna

ombudet skall ha samma förutsättningar för att pröva beslutens riktighet

över hela linjen som beskattningsmyndigheten som sådan. Rekryteringsmöjligheterna

bli sålunda till synes begränsade.

Kommerskollegium hänvisar bl. a. till att tvåpartsförfarandet skulle fördröja

det slutliga avgörandet av konsumtionsskattemålen.

Statens jordbruksnämnd är för sin del icke övertygad om behovet och

lämpligheten av ett allmänt ombud på nämndens område. Därest ombudet

fortlöpande skall kontrollera riktigheten av jordbruksnämndens plenibeslut

i avgiftsfrågor och av tillämpningen av dem i de enskilda fallen inom nämndens

kansli, torde uppgiften bli så omfattande och svårbemästrad, att den

icke kan skötas av en enda person. Verksamheten skulle till sin natur endast

innebära en dubblering av de bedömningar, som skett inom nämnden

och dess kansli. För dessa bedömningar kräves, uttalar nämnden, bland

annat fullständig kännedom om gällande jordbruks- och fiskprisregleringar

samt omfattande insikter i marknadsförhållandena inom och utom landet.

Generaltullstgrelsen delar icke besvärssakkunnigas betänkligheter beträffande

riskerna, att tjänstemän, som bar att besluta i skatteärende, på grund

av redogöraransvaret i tveksamma fall skulle tillämpa det för den skattskyldige

oförmånligaste alternativet för att förebygga krav mot sig själva

och därigenom försvåra upprätthållandet av objektivitetsprincipen i första

instans. Så som redogöraransvaret för närvarande är utformat i tullverket

har detsamma enligt styrelsens erfarenhet mycket liten betydelse i detta

sammanhang.

Styrelsen påpekar vidare, alt det föreslagna kontradiktoriska förfarandet

inom styrelsen skulle ställa ökade krav på den enskilde klagande samt alt

det skulle föranleda omgång. I sistnämnda hänseende anföres bl. a. följande.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Vid av enskild anförda besvär torde, åtminstone såvitt angår besvär över

beslut av lokal tullmyndighet, besvärsskriften sällan giva tillräckligt underlag

för bedömande av den omstridda rättsfrågan. I sådana fall är det praktiskt

taget omöjligt för det allmänna ombudet att yttra sig i målet, innan

den lokala tullmyndigheten verkställt utredning och avgivit eget utlåtande.

Tullmyndigheten, som därefter skall yttra sig över vad allmänna ombudet

andragit, måste således två gånger utlåta sig i ärendet.

Hos lokala tullmyndigheter behandlas årligen omkring två millioner varuposter,

vilka var och en föranleder ett beskattningsbeslut. Varuprov insändas

i allmänhet icke till Styrelsen, och någon ändring härutinnan torde

av praktiska skäl icke kunna genomföras. Enär allmänt ombud ofta icke

utan tillgång till prov å varan kan bedöma riktigheten av beskattningsmyndighetens

beslut, bli hans möjligheter att själv anföra besvär begränsade.

Allmänt ombud kan sålunda, åtminstone beträffande beslut av lokala tullmyndigheter,

icke utöva självständig verksamhet i den utsträckning, som de

sakkunniga förutsatt.

De sakkunnigas förslag att avskaffa anmärkningsförfarandet och redogöraransvaret

inom den tilltänkta lagstiftningens område behandlas ingående

av utredningen angående redogöraransuaret m. m., som anför.

Beträffande sådana konsumtionsskatter som uppbäras av kontrollstyrelsen

och jordbruksnämnden förekommer i stort sett icke någon debiteringsgranskning

hos revisionsmyndighet. Formellt sett äger väl riksräkenskapsverket

granska riktigheten av dylika debiteringsåtgärder och framställa anmärkningar

på grund härav; därav följer emellertid icke utan vidare, att

vederbörande skattskyldiga kunna i anmärkningsmål, såsom fallet är beträffande

direkta skatter, åläggas utgiva skatt, som felaktigt icke debiterats.

Härför torde erfordras särskild bestämmelse i vederbörlig skatteförfattning;

dylik saknas t. ex. i varuskatteförordningen (jämför 70 § uppbördsförordningen).

Det skulle väl även verka stötande att sedan lång tid förflutit från

det skattskyldigheten inträtt utkräva konsumtionsskatt av skattskyldig, som

icke kan anses hava genom prissättningen på varan uttagit skattebeloppet

av konsumenten. Med hänsyn till vad nu anförts synes ett förfarande sådant

som det föreslagna komma att vara till fördel för det fiskaliska intresset

beträffande skatter och avgifter, vilka uppbäras av kontrollstyrelseu

och jordbruksnämnden. Och för den skattskyldige skulle det — bortsett

från andra för honom förmånliga verkningar av detsamma, t. ex. införandet

av institutet förhandsbesked -— innebära den fördelen, att han efter kortare

tid än vad nu är fallet kan vara förvissad om att beskattningsmyndighetens

möjlighet att påföra skatt är utesluten.

Inom tullverket gäller ett subsidiärt redogöraransvar, grundat på försummelse.

Sedan detta år 1928 infördes, lärer det ha medfört ersättningsskyldighet

för redogörare endast i ett par fall. Då, såsom ovan framhållits, kontrollstyrelsens

och jordbruksnämndens verksamhet såsom beskattningsmyndigheter

i stort sett icke är föremål för debiteringsgranskning, aktualiseras

i praxis icke här något redogöraransvar. Erinras må f. ö., att några formliga

beskattningsbeslut vanligen icke meddelas beträffande de skatter, varom

här är fråga, samt att det då kan vara osäkert om något redogöraransvar

överhuvudtaget uppkommit och, därest så likväl skulle vara fallet, vem som

ådragit sig detsamma. På grund av vad sålunda anförts torde redogöraransvaret

praktiskt taget sakna betydelse för statens möjlighet att utfå för lågt

debiterad konsumtionsskatt. Det sist sagda gäller även nöjesskatt, som i ett

visst hänseende avseits möjligen böra inbegripas i det föreslagna förfarandet.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

93

I vad mån redogöraransvaret, ehuru det icke utkräves, likväl leder till

ökad noggrannhet vid skattepåföring låter sig givetvis icke med säkerhet

avgöra; utredningen anser sig emellertid kunna antaga, att ansvaret även

i detta hänseende är skäligen betydelselöst.

Utredningen finner således, att redogöraransvaret i sin nuvarande form

torde kunna utan olägenhet avskaffas på det skatteområde, för vilket det

föreslagna förfarandet är avsett att tillämpas. Därest så sker, synes det enligt

utredningens mening icke heller påkallat att här införa någon ny form

av redogöraransvar. Utredningen säger sig ha anledning uttala denna mening

också av det skälet, att utredningens arbete torde leda till förslag om

avskaffande av redogöraransvaret på statsförvaltningens alla områden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att redogöraransvaret bör bortfalla

vid alla former av beslut rörande skattepåföring. Enligt länsstyrelsens uppfattning

bör, med hänsyn till de sakkunnigas förslag om tillsättande av allmänna

ombud med behörighet att överklaga beslut rörande skattepåföring,

möjligheten att avskaffa redogöraransvar för skattepåföring utan men för

statsverkets intressen kunna tillvaratagas i samband med ny lagstiftning.

Besvärssakkunnigas förslag om vilka beslut som skall kunna överklagas

har tillstyrkts av kontrollstyrelsen och har av övriga remissinstanser

i huvudsak lämnats utan erinran. Dock har över ståt hållar äimb et et och länsstyrelsen

i Norrbottens län vänt sig mot förslaget att talan skall få föras

mot beslut om vitesföreläggande. Härvid uttalar ämbetet, att det synes tveksamt

om icke de sakkunnigas förslag kommer att leda till att vitesproceduren

onödigtvis fördröjes. Länsstyrelsen ifrågasätter, om ej den i taxeringsförordningen

stadgade ordningen borde vara tillfyllest, nämligen att endast

beslut om utdömande av vite må överklagas men att vid prövning härutinnan

jämväl frågan om vitet bort föreläggas tages till bedömande.

Den utformning som reglerna om besvärsrätt erhållit i betänkandet

har tillstyrkts av kontrollstyrelsen och lämnats ulan erinran av flertalet

remissinstanser. I några yttranden göres dock vissa erinringar.

Förslaget att tredje man — konsument, konkurrent el. likn. — skall få

besvärsrätt avstyrkes av kammarrätten, generaltullstyrelsen, kommerskollegium

och länsstyrelsen i Norrbottens län.

Kammarrätten framhåller, att avfattningen av bestämmelsen om besvärsrätt

för tredje man är så allmän, att dess innebörd framstår som oklar. I

yttrandet anföres vidare.

Det synes uppenbart, att det för en enhetlig rättstillämpning i denna

centrala fråga är av synnerlig betydelse, att utrymme icke lämnas för skilda

tolkningar. Det måste även giva anledning till allvarliga betänkligheter, att

såiunda tredje man skulle tillåtas ingripa i ett rättsförhållande mellan

skattskyldig och det allmänna, måhända den skattskyldige till nackdel. Så

som bestämmelsen är avfattad lärer det icke kunna förhindras, att den därigenom

givna besvärsrätten kan komma att utnyttjas för ändamål, som

icke äro avsedda.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

Kommerskolleginm framhåller, att genom den föreslagna bestämmelsen

ytterligare ovissa omständigheter införes i förfarandet och i hög grad tynger

detta.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar, i stället för den föreslagna besvärsrätten,

att tredje man tillerkännes rätt till intervention i skatteprocessen.

Besvärsrätt för tredje man bör dock enligt länsstyrelsens mening föreligga

i fråga om förhandsbesked.

Å andra sidan uttalar länsstyrelsen i Skaraborgs län, att bestämmelserna

om tredje mans besvärsrätt bör utformas så att denna rätt inte blir illusorisk.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att det allmänna ombudet skall äga

överklaga även preliminära beslut.

Utredningen angående redogöraransvaret m. m. åter föreslår att allmänna

ombudets befogenheter utvidgas så, att ombudet kan yrka efterbeskattning.

Det framhålles bl. a., att en sådan rätt skulle vara av värde för enhetlighet

vid tillämpning av efterbeskattningsreglerna.

I fråga om besvärstidernas längd och utgångspunkten för deras

beräknande har kontrollstyrelsen icke någon erinran.

Kammarrätten finner, att det såväl ur allmänhetens som ur myndigheternas

synpunkt skulle vara mest rationellt om endast en besvärstid föreskrevs.

Om allmänt ombud icke tillerkännes besvärsrätt, anser kommerskollegium,

att besvärstiden överlag kan bestämmas till tre veckor.

Å andra sidan uttalar Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

att den föreslagna besvärstiden om tre veckor vid fullföljd av talan hos

regeringsrätten är för kort. Organisationen förordar en tid av två månader.

Generaltullstyrelsen förordar, att möjlighet införes för parterna att genom

nöjdförklaring förkorta besvärstiden.

Vad besvärssakkunniga föreslagit om sättet för besvärstalans väckande

och om utredningen i besvärsmål tillstyrkes av kontrollstyrelsen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter om utlåtande från besvärsmyndigheten

bör vara obligatoriskt, då handläggningen av målen härigenom

fördröj es och parternas yttranden ofta torde vara tillfyllest för besvär sprövningen.

I sammanhanget torde ytterligare få erinras om de synpunkter på det

allmänna ombudets medverkan i förfarandet som tidigare återgivits.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Norrbottens län förordar,

i motsats till de sakkunniga, att ett särskilt extraordinärt

rättsmedel, motsvarande besvär i särskild ordning enligt taxeringsförordningen,

skapas för de skattskyldiga.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

95

Härvid framhåller länsstyrelsen i Kronobergs län, att om en skattskyldig

av godtagbar anledning först efter den ordinarie besvärstidens utgång kommer

till insikt om ett beskattningsbesluts oriktighet, bör enklare medel än

resning och återställande av försutten tid stå honom till buds.

Länsstyrelsen i Kristianstads län erinrar om möjligheten att man först

efter den vanliga besvärstidens utgång upptäcker, att ett beslut blivit felaktigt

till följd av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende.

Departementschefen

Över kontrollstyrelsens beslut i skattefrågor äger endast den skattskyldige

besvära sig. Någon representant för det allmänna, som kan överklaga

besluten, respektive avge genmäle på den skattskyldiges besvär, finns inte.

Rent formellt kan en överprövning av besluten åstadkommas från det allmännas

sida genom anmärkningsförfarande. I praktiken har emellertid

detta förfarande inte någon betydelse.

Den skattskyldiges besvär upptas direkt av den högsta instansen, d. v. s.

regeringsrätten. Någon prövning av domstol eller annat därmed jämförligt

organ föregår alltså inte avgörandet i högsta instans.

Denna ordning ger utrymme för viss kritik från principiella utgångspunkter.

Avsaknaden av reella möjligheter för det allmänna att överklaga kontrollstyrelsens

beslut kan åtminstone teoretiskt tänkas inverka på styrelsens

ståndpunktstaganden. Det har visserligen uttalats, att beskattningsmyndigheterna

utan hänsyn till de fiskaliska intressena försöker nå fram till avgöranden

som är materiellt riktiga. Att så även är fallet finns det i och för

sig inte anledning betvivla. Detta hindrar emellertid inte, att beskattningsmyndigheternas

avgöranden i allmänhetens ögon kan framstå såsom influerade

av fiskaliska intressen.

Beträffande instansordningen är det i vårt land vedertaget att i frågor,

som har nämnvärd betydelse inom rättslivet, åtminstone två klagoinstanser

skall stå till buds. För att säkerställa att utredningen i den högsta instansen

blir tillfredsställande anses parterna böra ha haft möjlighet utföra sin talan

i en lägre klagoinstans och genom dennas avgörande få vägledning för

processen i den högsta instansen. Det synes också stå bättre i överensstämmelse

med regeringsrättens ställning av prejudikatinstans att mål, som föres

dit, dessförinnan prövats av annan domstol eller därmed jämförligt

organ.

För att råda bot på dessa brister har besvärssakkunniga föreslagit, att

det allmännas intressen i besvärsmålen skall bevakas av ett allmänt ombud,

med ställning motsvarande taxeringsinlendentens i fråga om den direkta

beskattningen, samt att en besvärsinstans skall inskjutas mellan kontrollstyrelsen

och regeringsrätten. Förslaget har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse,

även om röster inte saknats för uppfattningen att förslaget

går längre än som motsvarar det praktiska behovet.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

För egen del anser jag, att de nyss redovisade principiella synpunkterna

har sådan vikt, att förslaget bör genomföras. Den tvekan som kommit till

uttryck på vissa håll sammanhänger kanske framför allt med farhågor för

ökade kostnader. I anledning härav torde få framhållas, att den av mig

förordade ordningen på området, såsom framgår av det följande, inte torde

komma att föranleda nämnvärda kostnadsökningar. Vidare bör beaktas, att

införandet av en mellaninstans kan bidraga till att begränsa antalet mål i

regeringsrätten, något som skulle kunna få viss betydelse, om besvärsfrekvensen

i konsumtionsskattemål skulle öka i framtiden.

Införes enligt vad jag här förordat regler om rätt för allmänt ombud att

överklaga beskattningsmyndighetens beslut, kan, såsom besvärssakkunniga

föreslagit och utredningen rörande redogöraransvaret tillstyrkt, anmärkningsförfarandet

slopas i fråga om beslut rörande ifrågavarande skatter.

Besvärssakkunnigas förslag, att generaltullstyrelsen skall tjänstgöra sotu

mellaninstans har mött åtskillig kritik. Jag har i det föregående

uttalat mig för att den nya lagstiftningen bör ges en mera begränsad räckvidd

än de sakkunniga tänkt sig. Den bör endast gälla skatter som kontrollstyrelsen

och jordbruksnämnden uppbär efter deklaration, medan tullmålen

— även i vad angår upptagande av nyssnämnda skatter vid in- eller

utförsel — bör lämnas utanför. Med denna utgångspunkt saknar jag anledning

att närmare ingå på den diskussion som förts i frågan. Av betänkandet

framgår nämligen, att även de sakkunniga ansett, att under sådana

förutsättningar endast kammarrätten bör ifrågakomma. Här skall endast

framhållas, att generaltullstyrelsens särskilda kompetens på området helt

hänför sig till varuklassificeringsfrågorna och att dessa frågor ingalunda

dominerat bland de besvärsmål som dragits från kontrollstyrelsen till regeringsrätten;

de utgjorde under åren 1941—1956 knappt en tredjedel. Beträffande

övriga frågor är kammarrätten uppenbarligen bäst skickad att

vara besvärsinstans. Jag förordar sålunda, att i mål, på vilka den nya lagstiftningen

blir tillämplig, talan mot beskattningsmyndighetens beslut skall

föras i kammarrätten. Dennas utslag bör få överklagas hos regeringsrätten.

För kammarrättens del torde de ifrågavarande målen, för närvarande

högst ett tiotal per år, inte komma att betyda någon nämnvärd ökning

av arbetsbördan. Målen bör, sedan skriftväxling ägt rum hos beskattningsmyndigheten,

kunna beredas av kammarrättens personal. Givetvis bör kammarrätten,

liksom redan nu kontrollstyrelsen, i förekommande fall kunna

inhämta generaltullstyrelsens yttrande, t. ex. i frågor om till vilket statistiskt

nummer en vara kan vara att hänföra. Det synes lämpligt, att kammarrätten

inom sig utser en avdelning som har att handlägga samtliga

ifrågavarande mål.

Besvärssakkunniga har inte närmare ingått på det allmänna o mbudets

ställning, och vid remissbehandlingen har olika uppfattningar

härom framkommit. Vid frågans bedömande bör man enligt min mening

hålla fast vid att skattekontrollen liksom hittills bör utföras av de funk
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

tionärer hos beskattningsmyndigheten som nu omhänderhar densamma.

Det bör alltså inte ankomma på ombudet att utföra sådan kontroll. Såtillvida

blir de jämförelser som gjorts med taxeringsintendenterna samt hovrätternas

advokatfiskaler knappast rättvisande. Jag får vidare erinra om

den ståndpunkt som jag intagit i fråga om beskattningsmyndighetens beslut,

nämligen att formliga sådana endast skall meddelas när deklarationen

frångås eller delade meningar av annan anledning finnes mellan beskattningsmyndigheten

och den skattskyldige om vad lian skall betala. Av det

sagda torde framgå, att ombudet inte annat än undantagsvis får anledning

att ta befattning med deklarationer som inte föranlett erinran, och dessa

är de helt dominerande till antalet. Även de fall som föranlett formliga beslut

torde ofta nog sakna intresse för det allmänna ombudet. Vad som återstår

är närmast att granska och överväga fullföljd i fråga om beslut, som föranlett

tvekan hos beskattningsmyndigheten eller som kan tänkas ha prejudikatintresse.

Självfallet skall ombudet vidare kunna överklaga, i förekommande

fall även till den skattskyldiges förmån, om man inom beskattningsmyndigheten

upptäcker fel som inte kan bli föremål för självrättelse. Ytterligare

tillkommer uppgiften att utföra det allmännas talan i de få mål

där den skattskyldige anfört besvär.

Dessa uppgifter torde inte vara mera omfattande än att de kan utföras

av en befattningshavare hos beskattningsmyndigheten såsom ett tjänsteåliggande

vid sidan av andra.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utse lämplig befattningshavare

till allmänt ombud. Givetvis bör tjänstemän, som på myndighetens vägnar

avgör skatteärenden, inte kunna ifrågakomma. Något hinder torde däremot

inte föreligga, att exempelvis kontrollstyrelsens byrådirektör för skattejuridiska

frågor tjänstgör som allmänt ombud.

De sakkunniga har förslagit att besvärsrätt rörande beslut om

skatt skall tillkomma, inte bara skattskyldig och allmänt ombud utan även

i viss utsträckning konsument samt konkurrent till den skattskyldige, nämligen

om beskattningsmyndighetens beslut länder vederbörande till väsentlig

skada eller förlust. Några remissinstanser, bl. a. kammarrätten, bar gett

uttryck för tvekan inför denna utvidgning av besvärsrätten. För egen del

finner jag emellertid, att det i vissa situationer bör kunna vara av värde

från rättssäkerhetssynpunkt att besvärsrätten blir utformad på föreslaget

sätt. En sådan besvärsrätt kan t. ex. få betydelse i fråga om energiskatt på

elektrisk kraft, där den skattepliktige distributören men inte den enligt

energiskatteförordningen skattskyldige konsumenten är besvärsberätligad i

egenskap av part. Jag får i sammanhanget även erinra om de formlösa

kontakter med olika intressenter som enligt stadgad praxis tas från kontrollstyrelsens

sida. Mot förslagets utformning har i och för sig inte någon

väsentligare invändning framkommit. Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit

rörande besvärsrätten föranleder ingen erinran från min sida. Jag biträder

således besvärssakkunnigas förslag i nu behandlade delar.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 3

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

De sakkunnigas förslag innebär, att praktiskt taget alla beskattnings - myndighetens beslut — slutliga och preliminära beslut rörande skatt samt

beslut under utredningen — skall vara överklagbara. Härutinnan

skiljer sig förslaget avsevärt från vad som gäller den direkta beskattningen,

där besvär i huvudsak endast får anföras över beslut rörande taxering och

uppbörd samt om vites utdömande.

Såsom framgår av betänkandet, har de sakkunnigas förslag i denna del

tillkommit med ledning av deras preliminära överväganden rörande innehållet

i en framtida allmän besvärslagstiftning. Självfallet skulle det vara

till fördel om reglerna i hithörande delar redan från början kunde bringas

i harmoni med vad som kan förväntas gälla inom förvaltningen i övrigt.

Arbetet på en allmän besvärslagstiftning befinner sig emellertid ännu på

utredningsstadiet. Hur en sådan lagstiftning slutligen kommer att utformas

är självfallet omöjligt att förutsäga. Vidare måste det betraktas som

en viss olägenhet, om fundamentalt olika regler under längre tid skulle

komma att gälla förfarandet vid konsumtionsbeskattning och det närstående

taxeringsförfarandet.

Av dessa skäl har jag funnit mig böra förorda, att reglerna om vilka beslut

som får överklagas åtminstone tills vidare utformas väsentligen i överensstämmelse

med vad som gäller taxeringsförfarandet. Detta innebär, att

talan endast får föras mot slutliga beslut om skatt — vare sig dessa meddelas

uttryckligen eller vid beslutsfristens utgång skall anses meddelade i

överensstämmelse med den skattskyldiges deklaration eller tidigare preliminärt

beslut — över beslut i uppbörds- och restitutionsfrågor samt över

beslut om utdömande av viten. Preliminära beslut och beslut om föreläggande

av vite skall således inte få överklagas.

Det kan förtjäna framhållas, att från rättssäkerhetssynpunkt någon reell

skillnad inte torde föreligga i förhållande till besvärssakkunnigas förslag.

I fråga om preliminära beslut rörande skatt är det att märka, att enligt

de sakkunnigas förslag beslutet skall gå i verkställighet utan hinder av att

besvär anförts. Vidare bör erinras om att den skattskyldige enligt vad jag

tidigare förordat skall äga rätt begära att beskattningsmyndigheten så snart

som möjligt meddelar slutligt beslut. Är den skattskyldige missnöjd med

ett preliminärt beslut, kan han sålunda påkalla slutligt beslut och överklaga

detta.

Vad vitesföreläggandena angår kan mottagaren enligt de sakkunnigas

förslag icke genom ett överklagande erhålla uppskov med att iakttaga föreläggandet.

Vägrar han att underkasta sig detta, löper han risk att få betala

vitet om hans besvär ogillas. Situationen skulle alltså i stort sett bli densamma

som med den av mig förordade ordningen, enligt vilken klagan i

stället föres mot beslutet om vitets utdömande; i samband därmed prövas

om föreläggandet varit befogat.

En omständighet, som synes ha spelat viss roll vid de sakkunnigas ståndpunktstagande

i frågan, är att kontrollstyrelsen för närvarande äger och

enligt sakkunnigförslaget även i fortsättningen skall ha befogenhet att kräva

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

99

ställande av säkerhet och att meddela s. k. förfogandeförbnd. De sakkunniga

har ansett önskvärt, att beslut härom kan överklagas. Såsom framgår

av vad jag anfört rörande förfarandet i första instans har jag emellertid

funnit att denna befogenhet kan undvaras. Frågan om överklagbarhet i dylika

fall saknar således aktualitet.

I betänkandet föreslås beträffande skatter på inhemsk verksamhet eu

enhetlig besvär stid av två månader vid besvär över beskattningsmyndighetens

beslut. Jag biträder detta förslag. Samma besvärstid bör enligt

min mening, liksom i taxeringsprocessen, gälla vid fullföljd till regeringsrätten.

För beslut om utdömande av vite bör såsom de sakkunniga föreslagit

gälla en besvärstid av tre veckor. Samma besvärstid bör stadgas i

fråga om förhandsbesked. Vad de sakkunniga förordat i fråga om utgångspunkten

för besvärstidernas beräkning har jag icke någon erinran emot.

De sakkunniga bar tänkt sig att besvärsmålens beredning skall

uppdelas på en inledande fas hos beslutsmyndigheten, innefattande skriftväxling

o. dyl. och en slutlig fas hos besvärsmyndigheten. Förslaget upptar

ingående bestämmelser om skriftväxlingen samt om det slutliga förfarandet

hos mellaninstansen.

Att skriftväxlingen vid besvär över beskattningsmyndiglietens beslut äger

rum hos denna myndighet kan jag biträda. De regler som föreslagits härvidlag

synes också i huvudsak kunna godtagas.

Däremot bör den av mig intagna ståndpunkten att kammarrätten skall

vara mellaninstans i mål rörande skatt på inhemsk verksamhet föranleda

till att förfarandet i denna instans inte regleras i den nya lagstiftningen.

Beträffande konsumtionsskattemålen gäller, likaväl som i fråga om taxeringsmålen,

att de endast utgör en del av de besvärsmål som kammarrätten

bar att behandla. Att införa särskilda bestämmelser rörande kammarrättsförfarandet

i dessa mål kan inte förordas. På samma sätt som i fråga om

taxeringsförfarandet får man — i avbidan på en allmän besvärslagstiftning

—- låta förfarandet följa bestämmelserna i den för kammarrätten gällande

instruktionen. De sakkunniga bar intagit motsvarande ståndpunkt i fråga

om regeringsrättsmålen, en ståndpunkt som jag biträder.

I fråga om beslutens verkställighet delar jag de sakkunnigas

uppfattning att besluten, bortsett från uttagande av viten, bör tillämpas

utan hinder av att de inte vunnit laga kraft. Något behov av särskilda regler

om rätt för överinstans all stoppa verkställigheten synes däremot, med den

uppläggning av förfarandet som här förordats, knappast föreligga. I sammanhanget

kan erinras om att beskattningsmyndigheten enligt förslaget

äger bestämma, när skatt som påförts utöver deklaration skall inbetalas,

samt att myndigheten äger rätt att medge anstånd med inbetalning av skatt.

Myndighetens beslut över ansökan om anstånd kan överklagas av den skattskyldige.

Jag vill slutligen nämna, all jag i likhet med de sakkunniga inte ansett

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

erforderligt att såsom i taxeringsprocessen konstruera särskilda

rättsmedel. De speciella problem som sammanhänger med att inkomstskatterna

skall erläggas av alla inkomsttagare, alltså även sådana som inte

har förmåga att vederbörligen bevaka sina intressen, föreligger i regel inte.

Lagstiftningen rörande de indirekta skatterna är också enklare än inkomstskattelagstiftningen.

Härtill kommer, att de fall där en talan i extraordinär

ordning kan vara påkallad torde bli mycket få. Vad angår det i ett yttrande

nämnda fallet, att man i efterhand upptäcker att ett beslut blivit felaktigt

på grund av uppenbart förbiseende, får jag erinra om att beskattningsmyndigheten

i dylikt fall äger företaga självrättelse. Under sådana omständigheter

torde, såsom de sakkunniga framhållit, möjligheterna att söka resning

eller återställande av försutten tid vara tillfyllest.

VI. Förhandsbesked

Besvärssakkunniga

Om behovet av möjligheter att erhålla bindande förhandsbesked rörande

konsumtionsskatter — utöver vad som nu finns på tullområdet — anför

de sakkunniga följande.

De skattskyldiga skola i förväg på egen hand beräkna skattens storlek

och därefter av sina kunder uttaga belopp motsvarande den så beräknade

skatten. De behöver därför kunna göra tämligen säkra kalkyler i fråga om

sin blivande skattskyldighet. Misstag, som den skattskyldige därvidlag begår,

kunna icke efteråt rättas genom något slag av avräkning med kunden.

Den skattskyldige får själv svara för följderna av de felkalkyler, han kan

ha gjort.

Då det knappast torde vara generellt möjligt att formulera författningarna

så att de utesluter varje möjlighet till tvekan eller missförstånd i fråga

om huruvida skatteplikt föreligger, finner de sakkunniga, att man bör till

den skattskyldiges hjälp öppna möjlighet att av ansvarig statlig myndighet

erhålla förhandsbesked av sådan och liknande art.

Då besvärssakkunniga gått att utforma regler om förhandsbesked, har

en första fråga varit, huruvida bestämmelserna på detta område kan göras

gemensamma för alla skatter, för vilka den föreslagna lagen kan komma

att gälla, oavsett om dessa utgår vid verksamhet inom riket eller vid införsel

till eller utförsel från riket. Härom yttrar de sakkunniga.

Regler om förhandsbesked finnas, som nämnts, på förevarande beskattningsområde

nu endast beträffande tull i Tullupplysn.F. Kritik har, såvitt

de sakkunniga erfarit, icke riktats mot dessa stadganden. Det kunde därför

ifrågasättas att bibehålla bestämmelserna oförändrade såvitt angår tull

och utsträcka deras tillämplighet till övriga skatter, som uttagas vid införsel

och utförsel. Särskilda bestämmelser om förhandsbesked erfordrades

då rörande skatt, som uttages vid verksamhet inom riket. Ett sådant

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

förfaringssätt bleve dock praktiskt svårgenomförbart. En viss omarbetning

av nu gällande regler om förliandsupplysning i tullbebandlingsfråga måste

nämligen under alla förhållanden äga rum för att samordna dem med eventuella

nya föreskrifter om förhandsbesked vid beskattning i samband med

verksamhet inom riket. Härtill kommer att samma skatt kan utgå såväl vid

införsel som i samband med verksamhet inom riket. Frågeställningarna

överensstämma i allt väsentligt, oavsett hur skatten uttages.

De sakkunniga finner av dessa skäl, att det är all anledning att söka nå

en gemensam lösning.

Besvärssakkunniga har härefter haft att taga ståndpunkt till vilken myndighet

som skall meddela förhandsbesked. Enligt de sakkunnigas mening

bör det lämpligen anförtros en och samma myndighet att meddela beskeden

i alla fall. Eljest skulle olikformighet i rättstillämpningen lätt nog

kunna uppstå. Beskattningsmyndigheterna anses med hänsyn härtill icke

kunna ifrågakomma. Eftersträvas en gemensam instans, står enligt de sakkunniga

valet i realiteten blott mellan å ena sidan ett fristående organ av

riksskattenämndens eller omsättningsskattenämndens typ och å andra sidan

den gemensamma mellaninstansen, d. v. s. generaltullstyrelsen. Någon

anledning att föreslå ett nytt organ med alla de olägenheter, som därav

följer, anser de sakkunniga knappast finnas. Det framhålles, att ett sakkunnigt

och för ändamålet lämpat organ redan finnes i generaltullstyrelsen.

Denna, som har en omfattande erfarenhet på området, föreslås därför bli

beslutande myndighet för förhandsbesked.

Förhandsbesked skall enligt förslaget kunna erhållas av envar, vilken är

presumtiv skattskyldig, d. v. s. av den som driver eller ämnar driva verksamhet,

i vilken skattskyldighet ifrågakommer, eller av den, som vill införa

vara till riket eller utföra vara därifrån. Ett besked skall alltid avse endast

ett visst fall och gälla allenast för sökanden personligen.

Möjligheten att erhålla förhandsbesked föreslås begränsad till frågor om

skatteplikt och tillämplig skattesats. Beträffande andra spörsmål, t. ex. om

en verksamhet är yrkesmässig eller ej, konstateras, att det på grund av de

variabla faktorer som inverkar på bedömandet icke torde vara möjligt att

meddela förhandsbesked.

Förhandsbeskeden skall enligt förslaget vara bindande för statsverket.

Emellertid skall det, liksom för närvarande är fallet med förhandsbesked i

tullförfarandet och i taxeringsförfarandet, ankomma på den skattskyldige

att i varje särskilt skatteärende åberopa det erhållna förhandsbeskedet, om

han önskar att det skall följas. Sker ej så, avgöres skatteärendet utan hänsyn

till förhandsbesked, som kan ha lämnats.

Ett åberopat förhandsbesked skall enligt förslaget icke av beskattningsmyndigheten

kunna åsidosättas, även om det skulle visa sig att det tillkommit

under felaktiga förutsättningar.

Ett särskilt spörsmål är vilken betydelse som skall tillmätas vad som inträffat

efter beskedets meddelande. Meddelas författningsändring av beskaffenhet

alt påverka beskattningen i det avseende beskedet angår, måste,

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

framhålles det, beskedet förlora sin giltighet i motsvarande del, i och med

att ändringen träder i kraft.

Fråga uppkommer vidare, huruvida hänsyn bör tagas jämväl till ändringar

i myndigheternas tillämpning av de gällande beskattningsreglerna.

I betänkandet erinras om att giltigheten av riksskattenämndens förhandsbesked,

som blott gäller ett visst års taxering, icke påverkas av ändringar

i praxis. Det påpekas emellertid, att nämndens besked är överklagbara och

kan bringas under regeringsrättens prövning efter besvär såväl av sökanden

som av en representant för det allmänna. Sannolikheten för att praxis

ändras på sätt, som kunde ifrågasättas böra påverka ett meddelat, lagakraftvunnet

beskeds giltighet, anses under sådana förhållanden relativt liten.

I fråga om konsumtionsskatter är läget enligt de sakkunniga något

annorlunda. Beskedet måste då i allmänhet gälla en vara, som kan komma

under bedömning även i andra skatteärenden än sökandens — t. ex. i konkurrenters.

Besvärssakkunniga understryker, att förhandsbeskedets egentliga uppgift

är att skapa trygghet för den som erhållit beskedet. Starka skäl måste därför

föreligga för att man skall medgiva att besked, som meddelats för viss

tid, därunder förlorar sin verkan på grund av att myndigheterna övergår till

en annan rättstillämpning. De sakkunniga har icke blivit övertygade om

att ändringar i myndigheternas praxis bör utöva inverkan på förhandsbeskeds

giltighet. Reglerna bör fastmera utformas så, att tänkbara olägenheter

av att beskedet behåller sin verkan trots ändrad praxis i möjligaste

mån förebygges. I sådant syfte föreslår de sakkunniga begränsning av förhandsbeskeds

giltighet i tiden, föreskrifter, som avses skola leda till noggrannhet

vid utredningen i ärenden om förhandsbesked, samt regler om

överklagande av förhandsbesked.

I enlighet med vad nyss sagts föreslås förhandsbesked skola avse viss

eller vissa beskattningsperioder eller in- eller utförsel under viss tid. Giltighetstiden

föreslås maximerad till ett år.

Generaltullstyrelsen skall enligt förslaget icke ha någon ovillkorlig skyldighet

att meddela förhandsbesked. Eu förutsättning för ett beskeds meddelande

måste, påpekar de sakkunniga, alltid vara att tillräcklig utredning

för ett ställningstagande föreligger. Saknas sådan, vilket sannolikt ej sällan

kommer att inträffa, kan styrelsen icke rimligen få meddela ett besked,

som binder statsverket. Förfarandet vid meddelande av förhandsbesked

måste dock utformas så, att så långt möjligt garantier skapas för den allsidiga

och grundliga utredning som erfordras för ett ställningstagande. Detta

syfte finner de sakkunniga kunna enklast nås, om förfarandet i ärenden

om förhandsbesked gestaltas på i buvudsak samma sätt som i besvärsmål

men med vissa jämkningar, främst betingade av att i besvärsmål ett

avgörande i sak alltid måste komma till stånd, medan meddelande av förhandsbesked

i väsentlig mån måste bero av att sökanden kan prestera erforderlig

utredning.

Till utgångspunkt för förfarandet skall ligga en skriftlig ansökan om be
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

sked från den presumtive skattskyldige. Då institutet förhandsbesked tillkommit

för att hjälpa denne till rätta, skall bördan i utredningsavseende

i huvudsak också bäras av sökanden. Han bör därför redan vid ansökan

foga erforderliga prov och beskrivningar samt det material i övrigt, som

är för honom tillgängligt. Allmänna ombudet spelar en mera begränsad roll

i utredningshänseende. Han har att som sökandens motpart yttra sig över

ansökan och självfallet även över sökandens i övrigt förebragta material.

Även om det i princip bör gälla, att förhandsbesked ej skall meddelas med

mindre förebragt utredning det medgiver, bör, enligt vad de sakkunniga

vidare framhåller, generaltullstyrelsen för sin del icke inta en helt passiv

ställning under utredningen. Brister det i utredningen, bör generaltullstyrelsen

kunna anmoda sökanden att — vid äventyr att besked eljest icke

meddelas — avhjälpa bristen genom ingivande av kompletterande material

efter styrelsens närmare anvisningar. Styrelsen bör vidare ha möjlighet att

inhämta yttrande från sakkunnig och alt föranstalta om muntligt förhör.

Det föreslås, att kostnaderna för de särskilda utredningar som kan erfordras

i princip skall bäras av sökanden. Krav på säkerhet för att kostnaden

verkligen gottgöres statsverket skall kunna ställas mot sökanden.

Föranstaltar generaltullstyrelsen om utredning, vartill sökanden icke lämnat

sitt medgivande, skall dock kostnaderna härför icke kunna övervältras

på honom utan drabba statsverket. I syfte att förebygga onödiga ansökningar

anser de sakkunniga, att en särskild mindre avgift för förhandsbeskedet

kan tänkas böra utgå, men regler härom anses ej ha sin plats i den

föreslagna lagen.

De sakkunniga understryker, att ärenden om förhandsbesked bör behandlas

snabbt och med viss förtur.

Ett förhandsbesked skall enligt förslaget kunna överklagas i regeringsrätten.

Däremot skall besvär icke få anföras, om förhandsbesked vägrats.

Klagorätt skall enligt förslaget tillkomma sökanden och allmänt ombud.

De sakkunniga påpekar, att ett prejudikat i en tvistig fråga enklast och

snabbast kan erhållas via ett förhandsbesked.

Med hänsyn till de stora intressen, tredje man som konsument eller konkurrent

kan ha i utgången av ett ärende rörande förhandsbesked, har besvärssakkunniga

funnit ändamålsenligt att medgiva honom besvärsrätt i

fråga om beslut, varigenom förhandsbesked meddelats. Förutsättningen

skall därvid vara — liksom eljest — att beslutet länder honom till väsentlig

skada eller förlust.

Remissyttrandena

Förslaget alt införa möjlighet att erhålla för staten bindande förhandsbesked

i konsumtionsskaltemål har tillstyrkts i samtliga yttranden där frågan

behandlats. På många håll har förslaget hälsats med tillfredsställelse.

Statskontoret uttalar, att en utvidgning av möjligheterna att erhålla förhandsbesked

i konsumtionsskattefrågor synes väsentligt öka rättssäkerheten

på förevarande område.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Riksräkenskapsverket understryker, att en anordning med förhandsbesked

synes vara av stort värde just på förevarande område med hänsyn till

att det här gäller övervältringsskalter.

Kontrollstyrelsen framhåller emellerlid, att trots möjligheten att erhålla

förhandsbesked tyngdpunkten i beskatlningsarbetet även i fortsättningen

torde komma att ligga på ärenden rörande efterbeskattning.

Ett stort antal remissinstanser — statskontoret, kontrollstyrelsen, kommerskollegium,

statens jordbruksnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Uppsala, Kronobergs och Kristianstads län samt Sveriges lantbruksförbund

— avstyrker dock förslaget att förhandsbeskeden skall lämnas av

generaltnllstyrelsen. I flertalet yttranden förordas i stället, att denna uppgift

skall ankomma på vederbörande beskattningsmyndighet.

Sålunda föreslår statskontoret — för den händelse kammarrätten och icke

generaltullstyrelsen inskjutes i instansordningen före regeringsrätten — att

generaltullstyrelsen, liksom hittills, lämnar förhandsbesked i den utsträckning,

som redan nu sker, och att sådana i övrigt gives av vederbörande beskattningsmyndighet,

främst kontroll styrelsen och jordbruksnämnden. Då

ett visst samarbete liksom hittills förutsältes äga rum mellan särskilt kontrollstyrelsen

och generaltullstyrelsen samt besluten kan överklagas, i sista

hand till regeringsrätten, synes ett sådant system enligt statskontorets mening,

i vart fall tills vidare, kunna tillämpas.

Kontrollstyrelsen anser i motsats till de sakkunniga, att förhandsbeskeden

bör meddelas av vederbörande beskattningsmyndighet, i förekommande fall

efter generaltullstyrelsens hörande. De sakkunnigas farhågor för att en sådan

ordning lätt skulle kunna leda till olikformighet i rättstillämpningen

är enligt kontrollstyrelsens mening överdrivna. För närvarande hör kontröllstyrelsen

i tveksamma fall generaltullstyrelsen rörande viss varas klassificering

i tullhänseende, innan kontrollstyrelsen lämnar upplysning om

sin uppfattning i skattepliktsfrågan. Såvitt kontrollstyrelsen har sig bekant

har några olägenheter ej föranletts av att de båda myndigheterna liafl att

var för sig lämna besked i skattepliktsfrågor, därvid visserligen kontrollstyrelsens

besked icke varit för staten bindande. Därest likväl bindande förhandsbesked

icke anses böra lämnas av de olika beskattningsmyndigheterna,

synes det enligt kontrollstyrelsens uppfattning böra övervägas att en nämnd

inrättas för ändamålet, i vilken förslagsvis, förutom en opartisk ordförande,

bör ingå en representant för envar av generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen

och jordbruksnämnden, en representant för länsstyrelserna samt två representanter

för näringslivet. Nämndens beslut skulle icke kunna överklagas.

Även kommerskollegium, statens jordbruksnämnd och Sveriges lantbruksförbund

anser att beskeden bör lämnas av beskattningsmyndigheten. Enligt

lantbruksförbundets mening bör beskattningsmyndigheten därvid ha kollegial

sammansättning.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser det möjligt att låta kammarrätten handlägga

frågor om förhandsbesked, om denna, på sätt förut angivits, inom sig

organiserar en särskild »nämnd» för varuskattemålen.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

105

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads

län förordar däremot, att förhandsbeskeden skall lämnas av ett fristående

organ, särskilt inrättat för ändamålet efter mönster av riksskattenämnden.

Enligt överståthållarämbetets och länsstyrelsens i Kristianstads län mening

är det principiellt oriktigt att, såsom de sakkunniga föreslagit, låta en

besvärsmyndighet utfärda förhandsbesked. De båda länsstyrelserna ifrågasätter

i andra hand, att bestyret med förhandsbeskeden, liksom även vissa

andra uppgifter som kan ankomma på ett gemensamt organ, överlämnas till

riksskattenämnden.

Vad besvärssakkunniga i övrigt föreslagit på förevarande område har endast

föranlett enstaka påpekanden.

Beträffande möjligheterna att göra förhandsbeskeden bindande erinrar

statens jordbruksnämnd om att åtskilliga avgifter på jordbruksregleringens

område (framför allt vissa införselavgifter) till sin natur är sådana, att de

måste kunna ändras med tämligen omedelbar verkan. Att ge bindande besked

angående avgiftens belopp annat än för en mycket kort tid (= beskattningsperiod)

anser nämnden i dylika fall icke möjligt.

I fråga om kostnaderna för särskilda utredningar i ärenden om förhandsbesked

yrkar Sveriges hantverks- och småindustriorganisation att den del av

sådana kostnader som skall gäldas av den skattskyldige maximeras till visst

belopp, förslagsvis 500 kronor. Sveriges köpmannaförbund åter förordar, att

den skattskyldige, i stället för kostnadsersättning, skall erlägga avgift för

erhållet förhandsbesked i likhel med vad fallet är med förhandsbesked från

riksskattenämnden.

I fråga om besvär i här avsedda ärenden föreslår Svensk industriförening,

att talan skall få föras mot beslut att vägra förhandsbesked.

Generaltullstyrelsen framhåller, att en regel, som möjliggör nöjdförklaring,

skulle kunna få särskild betydelse för att förkorta besvärstiden i ärenden

angående förhandsbesked. Det påpekas emellertid, att en förutsättning härför

är att kretsen av besvärsberättigade personer inskränkes till parterna i

målet.

Departementschefen

Redan i samband med behandlingen av huvudlinjerna för den nu aktuella

reformen framhöll jag, att avsaknaden av möjligheter för de skattskyldiga

att erhålla bindande förhandsbesked utgör en av de allvarligaste bristerna

i det nuvarande förfarandet vid indirekt beskattning. Jag finner därför angeläget

att sådana möjligheter införes. Självfallet får betydelsen av förhandsbeskeden

inte övervärderas. Anordningen torde bli av värde främst på det

sättet att en näringsidkare, som är oviss om en vara är skattepliktig eller

inte, på ett tidigt stadium kan få rättsligt bindande besked härutinnan.

Vid remissbehandlingen av besvärssakkunnigas förslag i nu behandlade

delar har huvudintresset knutits till frågan vilken myndighet som skall meddela

förhandsbeskeden. Besvärssakkunnigas förslag, att denna uppgift skulle

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

överlämnas till generaltullstyrelsen i dess tilltänkta egenskap av gemensam

mellaninstans i konsumtionsskattemål, liar avstyrkts i flertalet jdtranden

som ingått på frågan.

För egen del liar jag, som redan tidigare framhållits, inte ansett mig kunna

biträda förslaget att göra generaltullstyrelsen till gemensam mellaninstans.

I stället har jag uttalat mig för att förfarandet hos tullmyndigheterna

i sin helhet bör lämnas utanför den här aktuella lagstiftningen och att kammarrätten

bör bli mellaninstans för de mål och ärenden som omfattas därav.

Frågan om lämplig instans för förhandsbeskeden kommer, om denna min

ståndpunkt godtas, i ett ändrat läge. Då det knappast kan ifrågakomma att

ärenden om förhandsbesked handlägges av kammarrätten, som ju uteslutande

arbetar i domstolsmässiga former, synes valet stå mellan att tillskapa

ett särskilt organ för ändamålet efter förebild av riksskattenämnden och att

överlämna bestyret med förhandsbeskeden till beskattningsmyndigheterna.

Det sistnämnda alternativet har förordats i flertalet yttranden.

Även enligt min uppfattning talar starka skäl för att förhandsbeskeden

lämnas av beskattningsmyndigheten. De myndigheter som här kan ifrågakomma,

kontrollstyrelsen och jordbruksnämnden, är var och en på sitt område

för hela riket gemensamma beskattningsmyndigheter och synes också

i övrigt väl kvalificerade för uppgiften. Å andra sidan synes det med ledning

bl. a. av den låga besvärsfrekvensen i konsumtionsskattemål kunna fastslås,

att antalet ärenden angående förhandsbesked torde bli fåtaliga. Att under

angivna förhållanden inrätta ett särskilt organ för ändamålet synes icke

lämpligt. Jag förordar därför att förhandsbeskeden skall lämnas av beskattningsmyndigheterna.

Självfallet måste samråd äga rum med generaltullstyrelsen i varuklassificeringsfrågor.

Sådant samråd förekommer redan nu, och det faller sig naturligt

att så sker även när det gäller att lämna bindande förhandsbesked.

Förfarandet vid ansökan om förhandsbesked synes i huvudsak kunna anordnas

enligt de av besvärssakkunniga angivna riktlinjerna. Det torde dock

inte vara anledning att inkoppla det allmänna ombudet redan hos beskattningsmyndigheten.

Det synes lämpligt att här så långt möjligt anknyta till

förfarandet i vanliga skatteärenden. Man närmar sig också proceduren vid

det formlösa besvarande av förfrågningar som f. n. sker hos beskattningsmyndigheterna.

Det allmänna ombudet bör emellertid vara berättigat att

överklaga ett lämnat förhandsbesked.

Vad besvärssakkunniga föreslagit i fråga om kostnader för utredningar

o. dyl. synes kunna förordas. Jag förutsätter härvid som självfallet, att kostnaderna

begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt. Med hänsyn

till att förhandsbeskeden lämnas av beskattningsmyndigheten finner jag

icke anledning att belägga beskeden med avgift.

Enligt besvärssakkunnigas förslag skall förhandsbesked obligatoriskt lämnas,

om utredningen det medgiver, d. v. s. om det föreligger ett sådant material

i ärendet att det kan tillförlitligen prövas. En regel av denna innebörd

utesluter inte, att de skattskyldiga betungar myndigheterna med förhands
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

107

besked i fall där detta på grund av ärendets uppenbara karaktär, tidigare

prejudikat eller av annan anledning framstår som opåkallat. Även om man i

och för sig knappast torde ha anledning befara missbruk, synes det lämpligt

att, i viss anslutning till vad som gäller riksskattenämnden, medge beskattningsmyndigheten

rätt att diskretionärt pröva, om förhandsbesked skall lämnas.

Vägledande för denna prövning bör vara, om sökanden har ett legitimt

intresse av att erhålla förhandsbesked men även om det föreliggande spörsmålet

kan vara av vikt från prejudikatsynpunkt.

Värdet för de skattskyldiga av förhandsbeskeden ligger däri att de är bindande

för statsverket. Åtskilliga spörsmål uppkommer då det gäller att precisera

i vilken utsträckning beskeden sålunda skall vara gällande. De sakkunniga

har ingående prövat denna fråga, och jag finner mig kunna biträda

vad de föreslagit. Detta innebär i huvudsak, att beskeden skall avse

viss eller vissa beskattningsperioder under en tidrymd av högst ett år. Sedan

ett förhandsbesked vunnit laga kraft, är det bindande för statsverket i den

män sökanden vill åberopa detsamma. Ändrad lagstiftning kan försätta beskedet

ur kraft, däremot icke ändrad praxis hos myndigheterna.

I ett yttrande har ifrågasatts, att myndigheterna skulle äga frångå ett laga

kraftvunnet förhandsbesked, om det visar sig att detta tillkommit under

oriktiga förutsättningar. Denna ståndpunkt kan jag ej biträda. Beskedet bör

i princip vara jämställt med ett laga kraftvunnet beslut i ett skatteärende

och bör därför endast kunna undanröjas efter resning.

Om förhandsbeskeden skall meddelas av beskattningsmyndigheten, bör

överklagande i första hand ske hos kammarrätten. Mot dennas utslag bör

besvär få anföras i regeringsrätten. Intresset av att erhålla snabba avgöranden

synes lämpligen kunna tillgodoses genom att besvärstiden göres kortare

än i fråga om andra beslut rörande skatt. Den tid av tre veckor som jag förordat

beträffande beslut om viten synes lämplig. Det ligger i sakens natur att

besvär över förhandsbesked avgöres så snart som möjligt och med förtur.

Besvärsrätt bör, i enlighet med de sakkunnigas förslag, tillkomma sökanden,

allmänt ombud samt under vissa förutsättningar även tredje man.

Jag vill slutligen nämna, att jag biträder de sakkunnigas ståndpunkt, att

klagan inte bör få föras mot beslut, varigenom förhandsbesked vägrats. Motsvarande

gäller på de direkta skatternas område.

VII. Befrielse från skatt

Besvärssakkunniga

De sakkunniga framhåller, att den skattskyldige beträffande flertalet indirekta

skatter intager ställningen som ett slags uppbördsman. 1 motsats till

vad som är förhållandet vid den direkta beskattningen är den skattskyldige

betalningsskyldig icke för eu skatt, som avses skola drabba honom person
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

ligen, utan för en skatt, som förutsättes skola av honom övervältras på de

slutliga konsumenterna av den skattepliktiga varan. Underlåtenhet att sörja

för nämnda belopps uttagande medför, att den skattskyldige, liksom arbetsgivaren

enligt uppbördsförordningen, själv kan få stå för utgiften. Eftersom

något betalningsansvar för skatten icke vilar på kunden och den skattskyldige,

i motsats till arbetsgivaren, sålunda icke har någon regressrätt

gentemot den, som i realiteten har att bära skatten, kan han icke i efterhand

skaffa sig täckning för skatteutgiften genom att vända sig till kunderna.

Enligt besvärssakkunnigas mening är det obilligt om den skattskyldige i

här avsedda fall ovillkorligen skulle vara pliktig att svara för skatten. För

att en för den skattskyldige så sträng påföljd skall få inträda, måste enligt

besvärssakkunnigas mening fordras, att åtminstone någon grad av försumlighet

kan läggas den skattskyldige till last. Har den skattskyldige på grund

av misstag, som framstår som ursäktligt, underlåtit att uttaga skatt av sina

kunder eller har dessa icke varit i stånd att vid köp av varan till den skattskyldige

erlägga belopp motsvarande skatten eller föreligger annan liknande

situation, bör enligt de sakkunniga möjlighet finnas antingen att meddela

befrielse från skyldighet att inbetala skatt eller att besluta om återbetalning

av redan erlagd skatt. Behovet av bestämmelser av angiven innebörd föreslår

de sakkunniga tillgodosett på två sätt, nämligen dels genom en allmän regel,

enligt vilken rätt att restituera skatt tillagts Kungl. Maj :t, dels genom att

möjlighet öppnas att i vederbörande skatteförfattningar intaga särskilda

restitntionsregler.

Den allmänna regeln har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med

t. ex. det stadgande av enahanda slag, som nu finnes i VaruskF. Befrielse

skall meddelas av Kungl. Maj :t men med möjlighet att delegera beslutanderätten

till underlydande myndighet. Det bör enligt de sakkunnigas mening

åligga beskattningsmyndighet att hos Kungl. Maj :t anmäla sitt beslut om

skattepåföring i sådana fall, då enligt myndighetens mening befrielse synes

påkallad, bl. a. i åtskilliga lägen då myndigheten enligt nuvarande ordning

helt enkelt underlåter att påföra skatt, ehuru sådan författningsenligt skall

utgå. Förevarande regel om befrielse från skatt väntas därför få vidsträcktare

tillämpning, om de sakkunnigas förslag antages, än den för närvarande

bar.

Möjligheten att i skatteförfattningarna intaga restitutionsregler avseende

bestämda fall kan, enligt vad de sakkunniga vidare framhåller, utnyttjas

jämväl i särskilda lägen, t. ex. då man av näringspolitiska eller andra skäl

önskar fritaga vissa grupper, som är skattskyldiga, från att erlägga skatt

eller då varan skall exporteras. Besvärssakkunniga erinrar exempelvis om

reglerna rörande restitution av bensinskatt i vissa fall.

Remissyttrandena

Kontrollstyrelsen tillstyrker det föreslagna allmänna stadgandet om befrielse

från skatt men anser icke att det bör åligga beskattningsmyndighet att

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

109

hos Kungl. Maj :t anmäla sitt beslut om skattepåföring i sådana fall, då enligt

myndighetens mening skattebefrielse synes påkallad.

Icke heller statens jordbruksnämnd har någon erinran mot den föreslagna

bestämmelsen. Nämnden vänder sig emellertid mot de sakkunnigas uttalanden,

enligt vilka skattebefrielse skall kunna komma till stånd så snart en

skattskyldig genom någon omständighet, som icke kan läggas honom till

last, blivit förhindrad att övervältra den på konsumenten. Nämnden yttrar.

För den händelse denna uppfattning kommer att läggas till grund för tilllämpningen

av de avsedda bestämmelserna, vill jordbruksnämnden framhålla

de utomordentliga svårigheter som blir förenade med en prövning av huruvida

det i det enskilda fallet föreligger en försumlighet eller ett icke ursäktligt

misstag från den skattskyldiges sida. Prövningen kommer att omfatta

sådana faktorer som huruvida (beträffande försäljningsavgifter) vederbörande

iakttagit tillbörlig noggrannhet vid kreditgivningen åt sina kunder eller

rent av huruvida (beträffande införsel- och tillverkningsavgifter) vederbörande

riktigt bedömt sina avsättningsmöjligheter. Prövningen torde

över huvud taget bli av sådan natur att den knappast kan verkställas av annan

än domstol.

Enligt nämndens mening kan emellertid frågan om den skattskyldiges försumlighet

eller misstag icke få vara en ensamt avgörande faktor när det gäller

en befrielse från skatt. Nämnden har också hittills vid behandlingen av

ansökningar om befrielse eller restitution på grund av lidna kundförluster,

brandskadeförluster etc. principiellt intagit en avvisande ståndpunkt under

hänvisning till förefintliga möjligheter till försäkringsskydd.

I övriga yttranden, där man ingått på här avsedda frågor, har de sakkunnigas

förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Departementschefen

I ett flertal författningar rörande indirekta skatter finnes bestämmelser

som bemyndigar Kungl. Maj :t eller —- ev. efter delegation — beskattningsmyndigheten

att på grund av särskilda omständigheter medgiva befrielse

från eller restitution av skatt.

Bestämmelser av sådan innebörd erfordras uppenbarligen även i fortsättningen

och jag förordar, att dessa bestämmelser på föreslaget sätt får ingå i

det tillämnade gemensamma regelsystemet.

De nuvarande allmänna bestämmelserna om befrielse från skatt har tilllämpats

restriktivt. Måhända kan det, om förfarandet i konsumtionsskattemål

ges fastare former, oftare bli anledning att medge befrielse. Jag kan i

sammanhanget även erinra om att man vid den indirekta beskattningen saknar

motsvarighet till reglerna om s. k. dödsbobefrielse vid den direkta beskattningen.

Den nytillkomna möjligheten alt erhålla förhandsbesked synes

dock i och för sig böra kunna verka i motsatt riktning. Man bör enligt min

mening fasthålla vid, att tillämpningen även i fortsättningen måste vara

tämligen restriktiv. Befrielse bör endast medges i undantagsfall, när synnerliga

skäl talar därför. Av det sagda torde följa, att jag icke kan instämma

i de sakkunnigas uttalanden, enligt vilka det skulle åligga beskattningsmyn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

digheterna att medge befrielse i, eller för sådan åtgärd hos Kungl. Maj :t

anmäla alla fall där en skattskyldig under för honom ursäktliga omständigheter

nödgats att erlägga skattebelopp, som han inte kunnat övervältra på

kunderna. Frågor om befrielse från skatt bör liksom hittills prövas endast

efter särskild ansökan.

VIII. Speciella frågor

I enlighet med vad här anförts har inom finansdepartementet utarbetats

erforderliga författningsförslag. Till den nya gemensamma författningen,

vilken synes böra benämnas förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,

ansluter sig förslag till ändringar i förordningarna angående

de skatter som är avsedda att i en första etapp omfattas av det nya

förfarandet. Av skäl som angives i det följande erfordras därjämte en komplettering

i sekretesslagen.

Rörande utformningen av de olika bestämmelserna kan i huvudsak hänvisas

till det förut sagda. Jag får vidare, beträffande de bestämmelser som

oförändrade eller med allenast smärre jämkningar överförts från de sakkunnigas

förslag, erinra om den utförliga detaljmotivering som de sakkunniga

lämnat (betänkandet s. 125—210). Därutöver torde få anmärkas följande.

Förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

1 §•

I överensstämmelse med vad tidigare förordats har förordningens tillämpningsområde

begränsats till inhemsk verksamhet. Denna har angivits på

sådant sätt, att förordningen kan omfatta icke blott tillverkning, försäljning

o. dyl. utan även exempelvis sådant brukande av brännoljedrivet fordon som

föranleder skyldighet att erlägga brännoljeskatt.

Enligt vissa skatteförfattningar, bl. a. varuskatteförordningen, gäller, att

deklarationer som avgivits till tullverket vid införsel av skattepliktig vara

skall eftergranskas av kontrollstyrelsen. Denna kan därvid i förekommande

fall ålägga den skattskyldige att erlägga felande skatt. Kontrollstyrelsen

kan även i vissa fall medge restitution av skatt, som erlagts i samband med

införsel. Ärenden av denna art kommer, till följd av den nyss angivna begränsningen

av den nya förordningens tillämpningsområde, i princip att falla

utanför detta. Från vissa synpunkter kunde det synas önskvärt att även det

här avsedda förfarandet inbegripes. Eftergranskningsförfarandet, som införts

i syfte att förebygga skattefusk i samband med införsel och i sådant hänseende

visat sig vara av värde, skiljer sig emellertid i flera hänseenden från

det förfarande vid beskattning av inhemsk verksamhet som regleras i den

nya förordningen, och det skulle vara förenat med vissa svårigheter att helt

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

inpassa detsamma i förordningens regelsystem. Sålunda skulle specialbestämmelser

erfordras bl. a. om beslutsfrist och om verkan därav att beslut

ej meddelats. Delvis likartade synpunkter kan anläggas på restitutionsärendena.

Å andra sidan synes ett bibehållande av det nuvarande förtärandet

i här avsedda, tämligen sällsynta ärenden inte behöva vålla någon

olägenhet. Jag har därför funnit övervägande skäl tala för att desamma,

bortsett från vissa bestämmelser om kontrollstyrelsens ulredningsbefogenheter,

inte skall omfattas av den nya förordningen. Detta innebär bl. a.,

att kontrollstyrelsens beslut i dessa ärenden skall överklagas direkt i regeringsrätten

och att det allmänna ombudet inte skall ta befattning därmed.

2 §•

Uppdraget att vara allmänt ombud kan vara permanent eller lämnas

t. ex. för enstaka mål eller för grupper av mål. Det bör tillses, att det allmänna

ombudet kan arbeta helt självständigt och i sina ståndpunktstaganden

vara oberoende av verket.

Anmärkas kan beträffande energiskatten på elektrisk kraft, att den redovisande

distributören och inte konsumenten blir att anse som skattskyldig

i den bemärkelse detta ord användes i den nu föreslagna förordningen.

4 §•

I anslutning till ett påpekande från kontrollstyrelsen har paragrafen getts

sådan utformning att styrelsen liksom hittills skall kunna meddela särskilda

föreskrifter om hur räkenskaperna skall föras. Särskilda kontrollanordningar

skall också kunna föreskrivas, t. ex. användning av kassaapparater

av visst slag. Styrelsen skall vidare — detsamma gäller redan nu —

kunna ålägga den skattskyldige vid vite att fullgöra sina skyldigheter enligt

denna paragraf (se 12 §).

5 §.

Motsvarande bestämmelse i sakkunnigförslaget, 4 §, har delvis med ledning

av påpekanden från kammarrätten jämkats till närmare överensstämmelse

med taxeringsförordningen.

9 §•

I enlighet med vad tidigare förordats har 9 § i de sakkunnigas förslag kompletterats

med särskilda bestämmelser till skydd mot intrång i den skattskyldiges

verksamhet och i kvalificerade sekretessintressen, motsvarande

5G § 3 och 4 mom. taxeringsförordningen. Dessa bestämmelser innebär bl. a.,

att den skattskyldige hos ett utomstående organ skall kunna påkalla prövning

huruvida en handling av sekretesskäl skall undantas från granskning av boktöring

och övriga handlingar rörande hans verksamhet. Den prövning varom

här är fråga kan, såvitt angår konsumtionsskatterna, knappast ske inom

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

beskattningsmyndigheten, på vars uppdrag kontrollen ju utföres. Icke heller

synes det lämpligt att förlägga denna prövning till kammarrätten. Under

de angivna förutsättningarna synes den lämpligaste lösningen vara att överlämna

prövningen till länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige är bosatt;

denna myndighet handhar redan motsvarande prövning i fråga om den direkta

beskattningen.

Det är betydelsefullt att beskattningsmyndigheten tillser, att granskningen

utföres av tjänsteman, som med hänsyn till sekretessintressen och övriga

förhållanden är lämplig för uppgiften. Såvitt angår kontrollstyrelsens arbetsområde

ankommer det på distriktsöverkontrollören att verkställa den

prövning som här avses.

Vid den direkta beskattningen gäller enligt 17 § första stycket sekretesslagen,

att sekretesskydd åtnjutes för handling, som upprättats av myndighet

vid taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen. Stadgandet omfattar

bl. a. rapporter över taxeringsrevisioner. Något motsvarande stadgande finnes

icke beträffande granskningsrapporter, som upprättas vid kontroll av

bokföring, lager in. m. för indirekt beskattning. Uppenbarligen föreligger

beträffande här avsedda rapporter samma av hänsyn till den skattskyldige

förestavade behov av sekretesskydd som i fråga om rapporterna rörande

taxeringsrevision. Vid den översyn av bestämmelserna om förfarandet vid

konsumtionsbeskattning som nu anmäles bör sekretesskydd införas för rapporterna

i fråga. Jag förordar, att det nyss återgivna stadgandet i sekretesslagen

kompletteras i enlighet härmed.

10 §.

Paragrafen motsvarar 11 § i de sakkunnigas förslag, vilket av praktiska

skäl och i analogi med vad som gäller den direkta beskattningen ansetts

böra kompletteras med befogenhet för beskattningsmyndigheten att kräva

upprättande av deklaration.

11 §•

På hemställan av kontrollstyrelsen har förevarande paragraf, som motsvarar

12 § i sakkunnigförslaget, utformats så att beskattningsmyndigheten

skall äga befogenhet, icke blott att begära upplysningar om namngiven

skattskyldig utan även att inhämta uppgifter av mera generell karaktär,

t. ex. om leveranser till eller inköp av skattepliktiga varor från viss kategori

av näringsidkare. En sådan befogenhet tillkommer beskattningsmyndigheterna

redan nu och äger motsvarighet i 39 § 2 mom. taxeringsförordningen.

Den kan få särskild betydelse för att erhålla kännedom om personer som,

utan att erlägga skatt, bedriver skattepliktig verksamhet.

12 §,

Reglerna om viten — se 13 § i sakkunnigförslaget — har underkastats

vissa jämkningar. Vite bör sålunda enligt min mening, liksom enligt taxe
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

113

ringsförordningen, kunna användas när beskattningsmyndigheten vänder sig

mot någon med föreläggande att deklarera eller att inkomma med kompletterande

upplysningar. Detsamma bör, såsom redan påpekats vid 4 §, gälla

förelägganden med avseende å bokföringen. I överensstämmelse med taxeringsförordningen

bör vidare stadgas ett minimum av 100 kronor.

Beträffande vitets maximum har i yttranden från organisationer inom

näringslivet påyrkats, att detta måtte sänkas från föreslagna 10 000 kronor

till 5 000 kronor, d. v. s. samma belopp som i taxeringsförordningen.

Med tanke på de stora skattebelopp som här kan vara fråga om anser jag

mig emellertid inte kunna biträda dessa yrkanden. Jag förordar alltså de

sakkunnigas förslag på denna punkt.

13 §.

I motiveringen till förevarande bestämmelser (14 § i sakkunnigförslaget)

har besvärssakkunniga, bl. a. under hänvisning till intresset av sekretessskydd,

uttalat att det regelmässigt torde vara lämpligt, att den skattskyldige

beredes tillfälle att yttra sig, innan sakkunnig utses. Några remissinstanser

har hemställt om en uttrycklig bestämmelse om den skattskyldiges

hörande. Enligt min uppfattning är förhållandena så växlande, att en bindande

föreskrift i ämnet inte är lämplig. Jag anser mig emellertid kunna

utgå ifrån att beskattningsmyndigheten här som eljest tar tillbörlig hänsyn

till förefintligt behov av sekretesskydd och i förekommande fall hör den

skattskyldige innan sakkunnig förordnas.

14—16 §§.

Bestämmelserna avser utredning och kommunikation med den skattskyldige

före beskattningsmyndighetens beslut, vare sig detta är slutligt eller

preliminärt (jfr C, 7 samt 15—17 §§ sakkunnigförslaget). Tydligt är, att

den skriftliga redogörelse, varom talas i 15 §, i många fall, särskilt när det

är fråga om preliminära beslut, kan göras tämligen summarisk. Självfallet

är det intet som hindrar, att om så finnes praktiskt lämpligt, den skriftliga

redogörelsen uppsättes i form av skrivelse till den skattskyldige med begäran

om yttrande enligt 16 §. Såsom skriftlig redogörelse, varom här är fråga,

behandlas då den kopia av skrivelsen som förvaras i akten.

17—19 §§.

I dessa paragrafer upptages de regler om beslutsförfarandet som förordats

i den allmänna motiveringen.

Därvid regleras i 17 §, när beslut skall meddelas. Det kan förtjäna påpekas,

att den skattskyldige enligt andra stycket alltid har rätt att erhålla

slutligt beslut, alltså även om det inte förekommit anledning att frångå deklarationen.

Beslutet skall meddelas snarast möjligt men självfallet inte

förrän erforderlig granskning och annan utredning medhunnits. I övrigt

gäller, att beslut skall meddelas så snart skatten finnes böra utgå annorledes

än i överensstämmelse med avgiven deklaration, vare sig deklaration avgift

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. A''r 3

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

vits eller ej och oberoende av om en avvikelse från deklaration är till den

skattskyldiges nackdel eller till hans fördel.

Preliminära beslut kan användas både om man vid en första granskning

av deklarationen finner mera avsevärda fel i denna (6 § i de sakkunnigas

förslag) och om den skattskyldige underlåtit att deklarera. I sistnämnda

fall kan beslutet fattas skönsmässigt enligt reglerna i 18 §. Härigenom

har beskattningsmyndigheten möjlighet att hindra, att en skattskyldig''

obehörigen skaffar sig respit med skattens erläggande genom att

underlåta att deklarera.

I anslutning till 19 § andra stycket kan anmärkas, att om den skattskyldige

avgivit ny deklaration eller därmed jämförliga ändrade uppgifter, skall

skatten —- om beslut ej meddelats — anses fastställd enligt den slutliga

ståndpunkt som den skattskyldige intagit. På samma sätt skall, om flera

preliminära beslut förekommit, det sista bli gällande.

20 och 21 §§.

Reglerna om efterbeskattning har, såsom förordats i den allmänna motiveringen,

utformats i nära anslutning till taxeringsförordningens bestämmelser

om eftertaxering. Därvid har ansetts, att en tidsfrist av fyra år efter

beslutsfristens utgång närmast motsvarar den tidrymd av fem år efter taxeringsårets

utgång som står till buds för eftertaxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.

22 §.

Av paragrafen torde framgå, att självrättelse kan ske, icke blott då formligt

beslut fattats utan även då sadant beslut skall anses föreligga på grund

av stadgandet i 19 § andra stycket.

23 §.

I tredje stycket av denna paragraf har sammanförts de regler om delgivning

av beslut med den skattskyldige som upptagits i 6, 18 och 19 §§ av de

sakkunnigas förslag. Nämnda förslag innehåller också regler om delgivning

med allmänt ombud. Enligt min uppfattning erfordras icke särskilda bestämmelser

härom. Då ombudet förutsättes vara tjänsteman hos beskattnmgsmyndigheten,

bör denna själv kunna finna lämpligaste formen för att

hålla ombudet underrättad om fattade beslut.

26 §.

I sakkunnigförslagets regler om inbetalning av skatt (25 § nämnda förslag)

har företagits den jämkningen, att, på samma sätt som i de nuvarande

skatteförfattningarna, en föreskrift medtagits om sättet för inbetalningen

insättning på beskattningsmyndighetens postgirokonto. Härigenom

blir det klart, att betalning skall anses ha skett i rätt tid om insättning

verkställts den dag deklaration senast bort avgivas.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

115

Framhållas må, att den i paragrafen angivna betalningsskyldigheten är

beroende av att deklarationen utmynnar i att, efter förekommande avdrag,

skatt skall erläggas. Intager den som avgivit deklarationen den ståndpunkten

att han inte är skyldig att erlägga skatt, inträder betalningsskyldighet

först efter beslut av beskattningsmyndigheten. Har denna enligt 10 § ålagt

någon som skäligen kan antas vara skattskyldig att avge deklaration, gäller

i princip detsamma.

27 §.

I anslutning till ett påpekande från länsstyrelsen i Uppsala län har reglerna

om utgångspunkt för räntans beräknande förtydligats (jfr 26 § i de

sakkunnigas förslag).

29 §.

Paragrafen synes böra utformas under hänsynstagande jämväl till det i

26 § energiskatteförordningen förutsedda fallet, att den skattskyldige tillkommande

avdragsposter för viss beskattningsperiod överstiger den på perioden

belöpande bruttoskatten och att deklarationen således kan resultera

i att den skattskyldige har en fordran på statsverket. I dylikt fall bör emellertid

ränta ej utgå.

32—37 §§.

Då förhandsbeskeden, enligt vad jag tidigare förordat, skall meddelas av

beskattningsmyndigheten, har en omdisposition skett av de sakkunnigas författningsförslag

så, att reglerna om förhandsbesked (48—56 §§ sakkunnigförslaget)

placerats före bestämmelserna om besvär över beskattningsmyndighetens

beslut. Bestämmelserna om besvär har härigenom kunnat sammanföras

i ett gemensamt kapitel.

38 §.

Såsom redan nämnts vid 1 § faller den efterhandskontroll, som kontrollstyrelsen

utövar vid införsel av skattepliktiga varor, utanför den nya förordningen.

Beslut som styrelsen därvid fattar kommer således inte heller in

under förordningens fullföljdsregler, utan besvär skall liksom hittills föras

direkt hos Kungl. Maj:t. Detsamma är fallet med de beslut av generell karaktär,

som styrelsen meddelar med stöd av skatteförfattningarna, t. ex. om

varas beskattningsvärde. Enahanda gäller beslut, som faller utanför det

egentliga beskattningsförfarandet och som icke regleras av förordningen,

exempelvis beslut om registrering eller avregistrering av näringsidkare. —

Av 46 § framgår, att talan mot beslut av beskattningsmyndigheten i där

avsedda dispensfrågor inte skall anföras i kammarrätten utan hos Kungl.

Maj:t i statsrådet.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

39 §.

Såsom slutligt beslut om fastställande av skatt är att anse jämväl det

tysta godkännande av deklaration eller preliminärt beslut som avses i 19 §

andra stycket. Beslut om fastställande av skatt bör även anses föreligga,

när beskattningsmyndigheten meddelat beslut av innebörd att skatt ej

skall utgå.

44 §.

I avbidan på en allmän besvärslagstiftning synes ändring inte böra göras

i den ordning som f. n. tillämpas vid besvär hos regeringsrätten i skattemål.

Detta innebär, att besvär över kammarrättens utslag i mål, där kontrollstyrelsen

varit skattemyndighet, skall ingivas eller insändas direkt till finansdepartementet,

vilket föranstaltar om kommunikation och annan förberedelse.

Liksom de sakkunniga finner jag icke nödvändigt att i författningstexten

uppta särskilda regler av innebörd att talan hos regeringsrätten endast får

föras i den mån mellaninstansens utslag gått honom emot (jfr 95 § taxeringsförordningen).

En sådan begränsning torde följa av sakens natur. Likaså

torde utan särskilt stadgande vara klart, att domstolarna vid ändring av

beslut eller utslag i lägre instans inte kan gå utöver den beloppsmässiga

ramen för parternas yrkanden (jfr 86 § taxeringsförordningen). Tilläggas

kan, att processföremålet i mål om konsumtionsskatter redan från början

i regel är starkt begränsat därigenom att det merendels endast rör sig om

skatt för ett eller ett fåtal varuslag under en beskattningsperiod. Här avsedda

frågor torde därför bli sällsynta.

Enligt förslaget skall beslut, varigenom förhandsbesked vägrats, icke kunna

överklagas. Däremot synes det icke vara anledning att avskära talerätten

hos regeringsrätten i det fall att beskattningsmyndigheten meddelat förhandsbesked

men detta undanröjts av kammarrätten.

45 §.

Möjligheten att anföra anslutningsbesvär synes lämpligen böra begränsas

till mål om fastställande av skatt, om efterbeskattning och om förhandsbesked.

Sådana besvär bör alltså inte få anföras i uppbördsfrågor eller i

mål om utdömande av vite. Likaså bör gälla, att endast den skattskyldige

och det allmänna ombudet får anföra anslutningsbesvär.

46 §.

Om Kungl. Maj :t åt beskattningsmyndigheten uppdrager att pröva frågor

enligt denna paragraf, blir beskattningsmyndighetens beslut i sådana

frågor att se som ett utflöde av den åt Kungl. Maj :t inrymda befogenheten

att meddela skattebefrielse. Besvär i dessa frågor bör därför inte anföras

i skattedomstolarna utan hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

49 §.

Bestämmelserna om tystnadsplikt har fått samma utformning som i taxeringsförordningen

och i flertalet under senare år tillkomna författningar

rörande indirekta skatter. Av sekretessbestämmelserna torde framgå, att

något hinder ej föreligger för ett utbyte av informationer rörande vad som

framkommit vid kontroll för indirekt respektive direkt beskattning. Det är

då alltjämt fråga om skattekontroll. Ett sådant utbyte framstår fastmera

som önskvärt och har redan i viss utsträckning ägt rum.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1959.

Övriga författningsförslag

De ändringar som erfordras då den ny''a förordningen skali göras tillämplig

på här avsedda fyra skatter består huvudsakligen i att en bestämmelse införes

med föreskrift om tillämpning av förordningen samt att flertalet processuella

bestämmelser och ansvarsbestämmelser upphäves eller jämkas i

anslutning till den gemensamma förordningen.

Även ändringarna i skatteförfattningarna synes böra träda i kraft den 1

juli 1959. Med hänsyn till att förfarandet blir omgestaltat i viktiga hänseenden

— detta gäller särskilt besluts- och besvärsförfarandet — synes det

lämpligt föreskriva, att skatter, för vilka deklaration avgivits eller bort avgivas

före ikraftträdandet, helt skall behandlas efter äldre rätt.

Ändringen i sekretesslagen synes böra träda i kraft så snart som möjligt.

IX. Departementschefens hemställan

På grundval av vad här anförts bar inom finansdepartementet upprättats

förslag till

1) förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning;

2) förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)

om varuskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85)

om försäljningsskatt;

4) förordning om ändring i förordningen den 23 november 1956 (nr 545)

angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall;

5) förordning angående ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 262)

om allmän energiskatt; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas 1959 års riksdag till antagande.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Rein Hinno

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

119

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 1

Förslag till förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning...... 3

Övriga författningsförslag .............................................. 12

I. Inledning ........................................................ 22

II. Nuvarande förhållanden

Inledande översikt ................................................ 24

Beskattningsmyndigheter ........................................... 27

Förfarandet ................................ 28

Förhandsbesked .................................................... 34

III. Riktlinjer för en reform

Besvärssakkunniga ...........

Remissyttrandena ...........

Departementschefen .........

IV. Förfarandet i första instans

Besvärssakkunniga ...........

Remissyttrandena ...........

Departementschefen .........

V. Besvär

Besvärssakkunniga ...........

Remissyttrandena ...........

Departementschefen .........

VI. Förhandsbesked

Besvärssakkunniga ...........

Remissyttrandena ...........

Departementschefen .........

VII. Befrielse från skatt ...........

VIII. Speciella frågor .............

IX. Departementschef ens hemställan

35

43

51

55

63

69

73

84

95

. . . . 100

. . . . 103

. . . . 105

. . . . 107

. . . . 110

. . . . 117

681283 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:126 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 3, med förslag till förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, in.in., i va a1 i texten
  2. Rskr. 1959:127 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 3, med förslag till förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, in.in., i va a1 i texten
  3. KU 1959:10 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m., i vad propo s. 1 i texten
  4. BevU 1959:3 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m., såvitt propositionen hänv s. 1 i texten