Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. U § vattenlagen

1959-01-09 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:31, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. U § vattenlagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

1

Sr 31

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 4 kap. U § vattenlagen; given

Stockholms slott den 9 januari 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändrade bestämmelser angående regleringsavgift

enligt 4 kap. vattenlagen. Enligt förslaget införes skyldighet att gälda avgift

för de s. k. korttidsregleringarna, som nu är undantagna från avgiftsskyldighet,

varjämte avgifternas maximi- och minimigränser ändras. Vidare

föreslås förkortning av giltighetstiden för vattendomstolens avgiftsbeslut

och regler om förskottsinbetalning i vissa fall av de för en avgiftsperiod bestämda

årliga avgifterna. 1

1 liihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 31

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 kap.

14 §.

Varder genom vattenreglering, som

verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara

vattenkraften i det eller de

strömfall, för vilkas räkning regleringen

utföres, ökad med i medeltal

femhundra turbinhästkrafter, vare

ägare av sådant strömfall pliktig att

för nedan angivna ändamål erlägga

en årlig avgift av minst tjugu öre

och högst sex kronor för varje turbinhästkraft,

varmed genom regleringen

den uttagbara vattenkraften i

strömfallet i medeltal blivit ökad.

Medför vattenreglering sådan ändring

av vattenföringen under året att förut

uttagbar vattenkraft kan utnyttjas

på fördelaktigare sätt, skall, med

avseende å skyldighet att erlägga dylik

avgift, så stor del av vatten kraften,

som svarar mot förhöjningen av

dennas värde, anses såsom ökning av

den uttagbara vattenkraften.

Medför vattenregleringen----

nu nämnts.

1 Senaste lydelse se SFS 1955: 312.

Varder genom vattenreglering, som

verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara

vattenkraften i det eller de

strömfall, för vilkas räkning regleringen

utföres, ökad med i medeltal

femhundra turbinhästkrafter, vare

ägare av sådant strömfall pliktig att

för nedan angivna ändamål erlägga

en årlig avgift, beräknad på grundval

av det antal turbinhästkrafter,

varmed genom regleringen den uttagbara

vattenkraften i strömfallet i medeltal

blivit ökad. Medför vattenreglering

sådan ändring av vattenföringen

att förut uttagbar vattenkraft kan

utnyttjas på fördelaktigare sätt,

skall, med avseende å skyldighet att

erlägga dylik avgift, så stor del av

denna vattenkraft, som svarar mot

förhöjningen av dess värde, anses såsom

ökning av den uttagbara vattenkraften.

Medför vattenregleringen---

nu nämnts.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen

bestämmas särskilt för

varje strömfall; och bör härvid hänsyn

tagas dels till den större eller

mindre förändring av vattenståndsoch

avrinningsförhållanden, som genom

företaget förorsakas, och den

olägenhet eller fördel, vilken härigenom

uppkommer för den kringliggande

bygden, dels ock till den större

eller mindre kostnad, som är förenad

med företaget, samt företagets

ekonomiska betydelse för varje särskilt

strömfall.

Avgift skall----för företaget.

Vattendomstolens avgörande gälle

för en tidrymd av tjugu år i sänder,

första gången räknat från det kalenderår,

under vilket tillståndet till vattenregleringen

först tagits i anspråk.

Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen

under nittonde året av sådan

tidsperiod ny prövning påkallad

av strömfallets ägare eller av myndighet,

som Konungen bestämmer,

skall den förut meddelade bestämmelsen

lända till efterrättelse jämväl

för nästa period. Ålägges ägare

av strömfall enligt andra stycket att

gälda avgift, skall avgörandet första

gången ej gälla längre än den tid,

som gäller för annan avgift enligt

denna §, vilken förklarats skola utgå

med anledning av företaget. Varder

strömfall bebyggt efter det avgift bestämts,

äge vattendomstolen, ändå alt

tid, som nyss nämnts, ej gått till

ända, för återstående tiden meddela

Avgiften skall av vattendomstolen,

särskilt för varje strömfall, bestämmas

till belopp, utgörande minst tre

och högst åtta kronor för varje turbinhästkraft;

och bör härvid hänsyn

lagas dels till den större eller mindre

förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden,

som genom företaget

förorsakas, och den olägenhet

eller fördel, vilken härigenom uppkommer

för den kringliggande bygden,

dels ock till den större eller

mindre kostnad, som är förenad med

företaget, samt företagets ekonomiska

betydelse för varje särskilt strömfall.

Om särskilda skäl föranleda därtill,

må avgiften bestämmas till lägre

belopp än förut sagts, dock minst

femtio öre för varje turbinhästkraft.

Avgift skall ----för företaget.

Vattendomstolens avgörande gällo

för en tidrymd av tio år i sänder,

första gången räknat från det kalenderår,

under vilket tillståndet till vattenregleringen

först tagits i anspråk.

Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen

under nionde året av sådan

tidsperiod ny prövning påkallad

av strömfallets ägare eller av myndighet,

som Konungen bestämmer,

skall den förut meddelade bestämmelsen

lända till efterrättelse jämväl

för nästa period. Ålägges ägare av

strömfall enligt andra stycket att gälda

avgift, skall avgörandet första

gången ej gälla längre än den tid, som

gäller för annan avgift enligt denna

§, vilken förklarats skola utgå med

anledning av förelaget. Varder strömfall

bebyggt efter det avgift bestämts,

äge vattendomstolen, ändå att tid,

som nyss nämnts, cj gått till ända,

för återstående tiden meddela ändrad

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ändrad föreskrift, när det påkallas

av myndighet, som Konungen bestämmer.

Huru avgifter---förordnar

Konungen.

föreskrift, när det påkallas av myndighet,

som Konungen bestämmer.

På yrkande av myndighet, som

Konungen bestämmer, må vattendomstolen,

såframt det finnes erforderligt

och lämpligt, bestämma att den för

en tioårsperiod stadgade avgiftsskyldigheten

skall fullgöras genom att

strömfallets ägare erlägger högst

hälften av det beräknade sammanlagda

nuvärdet av avgifterna på en gång

och återstoden genom årliga inbetalningar

under perioden.

Huru avgifter---förordnar

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1959.

Skyldighet att gälda avgift må ej

åläggas i fråga om vattenreglering,

vartill tillstånd lämnats genom dom

som meddelats före nya lagens ikraftträdande,

därest regleringen är av

sådan beskaffenhet, att enligt äldre

lag avgift ej skolat utgå.

Beträffande annan vattenreglering,

vartill tillstånd lämnats före ikraftträdandet,

skall äldre lag tillämpas

såvitt angår de gränser inom vilka

avgiften skall bestämmas; och skall

nya lagen beträffande sådan vattenreglering

ej heller i övrigt äga tilllämpning

med avseende å den tidrymd

av tjugu år, för vilken vattendomstolens

avgörande i fråga om avgift

med anledning av företaget skall

gälla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 november 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Lindell, fråga om ändrade bestämmelser angående regleringsavgift enligt 4

kap. vattenlagen och anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, den 4 februari

1955 generaldirektören N. A. E. Malmfors, tillika ordförande, kraftverksdirektören

C. D. Bredberg, ledamöterna av riksdagens första kammare,

bruksdisponenten J. G. G. De Geer och elverkschefen K. E. Hesselbom,

byråchefen i lantbruksstyrelsen J. M. Hägglund, ledamöterna av riksdagens

andra kammare, f. d. handlanden U. R. Jacobson (avliden den 22 augusti

1957) och skogsinspektoren H. Larsson, kraftverksdirektören J. E. Molin

samt förste vice talmannen i riksdagens andra kammare, hemmansägaren

J. M. Skoglund att utreda vissa med de norrländska vattenkraftutbyggnaderna

sammanhängande frågor. Enligt direktiven skulle utredningen bl. a.

behandla frågan om ändring i grunderna för regleringsavgifter enligt vattenlagen.

Utredningen, vilken antog benämningen norrländska vattenkraftutredningen,

har till chefen för kommunikationsdepartementet överlämnat ett

den 25 september 1957 dagtecknat betänkande, »Norrländska vattenkraftfrågor»

(stencilerat), vilket innefattar bl. a. förslag till ändrade grunder för

regleringsavgifterna.

Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling, anhåller jag att

få upptaga detsamma, såvitt det avser regleringsavgifterna.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt vattenlagen den 28 juni 1918 gäller, att regleringsavgift skall utgå

vid vissa större vattenregleringsföretag. Bestämmelser härom finnes i

4 kap. 14 och 15 §§.

För att sådan avgift skall utgå förutsättes enligt 14 §, att en vattenreglering

genomföres jämlikt vattenlagen för vattenkraftändamål och att genom

regleringen den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för

vilka regleringen utföres, ökas med i medeltal femhundra turbinhästkrafter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

Om vattenreglering medför sådan ändring av vattenföringen under året

att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare sätt, skall så

stor del av vattenkraften, som svarar mot förhöjningen av dennas värde,

anses såsom ökning av den uttagbara vattenkraften. Avgiftspliktig är ägare

av sådant strömfall som nyss sagts. Medför regleringen båtnad även för

annat strömfall, äger vattendomstolen på ansökan av myndighet, som

Konungen bestämmer, förklara ägaren av detta pliktig att gälda reglerin^savgift.

Avgiften är årlig och skall utgå med minst tjugu öre och högst sex kronor

för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften

i strömfallet i medeltal blivit ökad.

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt för

varje sti ömfall. Hänsyn skall därvid tagas till den större eller mindre förändring

av vattenstånds- och avrinningsförhållandena, som genom företaget

förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer

för den kringliggande bygden. Vidare skall hänsyn tagas till den större

eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska

betydelse för varje särskilt strömfall.

Avgiften skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens

tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk. I fråga

om vattenregleringsföretag med tvångsdelaktighet skall dock avgift för

strömfall, vars ägare är skyldig att taga del i kostnaden för företaget först

sedan detta är fullbordat, ej utgå förrän från och med kalenderåret näst

efter betalningsskyldighetens inträde. Om ägare av annat strömfall än sådant,

för vilket regleringen utföres, förklarats pliktig att gälda avgift, skall

den utgå från och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhangiggjorts,

dock ej för tid innan skyldighet att erlägga avgift skulle ha inträtt,

om strömfallets ägare förklarats pliktig att taga del i kostnaden för

företaget.

Domstolens avgörande gäller för tjugu år i sänder, första gången räknat

från det kalenderår, under vilket regleringstillståndet tages i anspråk. Om

ej under nittonde året ny prövning påkallas av strömfallets ägare eller av

myndighet, åt vilken Konungen uppdragit att föra talan i förevarande hänseende,

skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl

för nästa period. När avgift skall utgå för strömfall, vars ägare icke

varit sökande till regleringen och ej heller är underkastad tvångsdelaktighet,

galler avgörandet första gången ej längre än den tid, som gäller för

annan regleringsavgift med anledning av företaget. Om strömfallet bebygges

efter det avgift bestämts, äger vattendomstolen, oaktat tjuguårsperioden

ej gått till ända, för återstående tid meddela ändrad föreskrift,

när det påkallas av myndighet, som Konungen bestämmer.

Det ankommer på Konungen att förordna om hur regleringsavgifterna

skall indrivas.

Enligt 15 § skall influtna avgifter, efter de närmare bestämmelser som

meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande eller minskande av

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning

icke blivit bestämd av vattendomstolen, samt till gottgörelse för sådan skada

eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande

den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt

genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft

för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens

behov.

I kungörelsen den 2 oktober 1953 angående indrivningen och användningen

av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter har Kungl.

Maj :t meddelat bestämmelser om bl. a. regleringsavgifterna. Dessa skall

inbetalas till länsstyrelsen i det län, där företaget huvudsakligen utförts.

Inbetalning skall ske före varje kalenderårs utgång. Vill någon av regleringsavgiftsmedel

undfå bidrag till kostnad för förebyggande eller minskande av

skada eller olägenhet, för vilken ersättning icke bestämts av vattendomstolen,

eller gottgörelse därför, skall han göra ansökan hos vattenrättsdomaren.

Ärendet avgöres av vattenrättsdomaren och tva vattenrättsnämndemän. Kostnader,

som är förenade med ärendets utredning och avgörande, skall gäldas

av regleringsavgiftsmedel. Över beslutet må talan föras hos Kungl. Maj :t i

statsrådet. Ingives ansökan om bidrag eller gottgörelse före utgången av tiden

för anmälan om ersättning för s. k. oförutsedda skador, må ansökningen

ej, om icke särskilda skäl föranleder därtill, upptagas till prövning förrän efter

utgången av samma tid. Om användningen av avgiftsmedel för annat ändamål

än nu sagts skall framställning göras hos Kungl. Maj :t. Framställningen

skall ingivas till vederbörande länsstyrelse, som har att med eget utlåtande

insända densamma till Kungl. Maj :t.

Regleringsavgifter förekom ej i äldre svensk rätt utan infördes först genom

vattenlagen. De ursprungliga avgiftsbestämmelserna i denna lag har

ändrats vid två tillfällen. Genom lagstiftning år 1944 föreskrevs sålunda

bl. a., att regleringsavgift skulle utgå ej blott såsom dittills för ökning av

den uttagbara vattenkraften i ett strömfall utan även med anledning av förhöjning

av den uttagbara vattenkraftens värde genom förändringar i vattenföringen

under året. Samtidigt ändrades bestämmelserna om regleringsavgifternas

användning. Ursprungligen hade gällt, att avgiftsmedlen skulle

användas i första hand till förebyggande eller minskande av skada eller

olägenhet samt till gottgörelse härför. I den mån medlen förslog därtill,

skulle de även användas för tillgodoseende av allmänna ändamål inom

bygden. Genom 1944 års lagändring jämställdes de båda användningsområdena.

1 År 1955 höjdes regleringsavgifterna i syfte främst att efter inträffad

förändring i penningvärdet återställa avgifternas realvärde. Genom lagändringen

böjdes sålunda avgittslatitudens nedre gräns Iran tio till tjugu

öre och dess övre gräns från tre till sex kronor för varje turbinhästkraft.

2

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

Framställningar om lagändring

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 december 1953, nr 428, har riksdagen

under åberopande av tredje lagutskottets utlåtande nr 33 anhållit, att Kungl.

Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande grunderna för utgörande av

regleringsavgifter enligt vattenlagen jämte därmed sammanhängande spörsmål

samt att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga de förslag, vilka

utredningen kunde föranleda. Tredje lagutskottet har i sitt nämnda utlåtande

förordat utredning om ett flertal spörsmål angående regleringsavgifterna.

I första hand borde frågan om höjning av avgiftsmaximum övervägas.

Vidare borde vid utredning angående regleringsavgifterna upptagas

frågorna om avgiftsskyldighet vid s. k. korttidsregleringar, omprövning

av regleringsavgifterna före den i lagen nu angivna tjuguårsperioden, användningen

av avgiftsmedlen och klargörande av innebörden i det i 4 kap.

14 och 15 §§ vattenlagen förekommande begreppet bygd. Enligt utskottets

mening vore utredningen särskilt trängande i vad den avsåge höjning av

avgiftslatitudens övre gräns. Såsom förut nämnts har denna fråga upptagits

till särskild behandling och föranlett lagstiftning år 1955.

Frågan om användningen av influtna regleringsavgifter har jämte andra

frågor upptagits av svenska naturskyddsföreningen i en promemoria

med förslag om ändring i vattenlagen, som med skrivelse den 5 maj 1955

av föreningen överlämnats till chefen för justitiedepartementet. Förslaget,

som utarbetats av föreningen i samråd med ett flertal av naturskyddet

intresserade ämbetsverk och organisationer och varit föremål för remissbehandling,

avser i huvudsak att främja en översiktlig planering och allsidig

bedömning vid den fortsatta utbyggnaden av landets vattenkraft. Beträffande

regleringsavgifterna uttalas i promemorian, att en jämkning av

bestämmelserna om användningen av dessa avgifter är önskvärd i syfte att

tydligare utmärka, att de må användas för naturskvddsändamål.

Norrländska vattenkraftutredningens förslag

Utredningen lämnar i det avsnitt av betänkandet, som behandlar regleringsavgifterna,

inledningsvis en redogörelse för gällande rätt m. m.

Beträffande tillämpningen av avgiftsbestäm melserna

omnämner utredningen härefter, att såväl lägsta som högsta möjliga belopp

har kommit till användning före 1955 års ändring av avgiftslatituden.

I de fall, då en reglering ansetts vara till nytta för såväl utbyggda som o utbyggda

strömfall, har domstolarna vanligen fastställt en lägre avgift, ofta

halva beloppet, för de outbyggda fallen än för de utbyggda. En närmare redogörelse

för hur bestämmelserna tillämpats har lämnats i en vid betänkandet

fogad bilaga, vari bl. a. redovisats de ändamål för vilka avgiftsmedel

tagits i anspråk.

Summorna av de regleringsavgifter, som erlagts fram till den 30 juni

1956, och av de medel, som dittills tagits i anspråk, ävensom då föreliggande

behållning angives av utredningen vara följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

9

Län

Inkomster

Utgifter

Behållning

146 754: 78

50 000: —

96 754: 78

148 527: 36

67 785: —

80 742: 36

23 975: 05

—

23 975: 05

180 027: 67

73 150: —

106 877: 67

8 841: 87

—

8 841: 87

54 877:91

—

54 877: 91

340 999: 49

106 985: 81

234 013: 68

16 263: 80

—

16 263: 80

433 220: 01

157 987: 50

275 232: 51

2 850 149: 51

916 667: 66

1 933 481: 85

148 350: -

95 000:—

53 350: -

2 028 190: 26

1 475 354: 39

552 835: 87

—

Summa kronor

6 380 177: 71

2 942 930: 36

3 437 247: 35

Fram till år 1944 gällde, att influtna avgifter i första hand skulle brukas

till skadeersättningar. Avgifterna hade emellertid icke i något fall kommit

till användning för att förebygga eller minska eller gottgöra skador

eller olägenheter, frånsett avgifter som utgått i Norrbottens län med anledning

av regleringar i Luleälv. Efter lagändringen år 1944 har avgifterna

kommit till stor användning, såsom framgår av följande i utredningens betänkande

redovisade jämförelse mellan förhållandena närmast före år 1944

och under budgetåret 1955/56.

Län

1942/43

1955/56

Ink.

Utg.

Netto

Ink.

Utg.

Netto

Östergötland. .

Jönköping

Kronoberg

Älvsborg ....

Skaraborg

Värmland ....

Kopparberg . .

Gävleborg

Västernorrland

Jämtland ....

Västerbotten

Norrbotten . .

Summa

6185: 75

6 050: 02

9 913: 23

11 924: 77

2 251:57

13 910: 25

48 947: 56

99 183: 15

8 654: 11

8 654: 11

6 185: 75

6 050: 02

9 913: 23

11 924: 77

2 251: 57

13 910: 25

40 293: 45

90 529: 04

11 741: 71

11 377: 52

1 202: 40

15 630: 27

1 407: 31

44 160: 92

46 042: 64

5 331: 05

62 456: 01

393 984: —

34 950: —

260 834: 67

889 118: 50

38 875: - 4 503: 50

19 964: 55

393 984: —

71 000 :—

183 770: 86

712 097: 91

—27 133: 29

6 874: 02

1 202: 40

15 630: 27

1 407: 31

44 160: 92

26 078: 09

5 331: 05

62 456: 01

—36 050: - 77 063:81

177 020: 59

Till ytterligare belysning av förhållandena härvidlag omnämner utredningen,

att motsvarande summasiffror för budgetåren 1953/54 och 1954/55

var följande:

1953/54

1954/55

Inkomster Utgi/ler Netto

621360:05 673 804:43 -52 444:38

930 131: 31 628 334: 93 301 796: 38 I

I betänkandet upptages härefter frågan om ändring i vattenlagens bestämmelser

om regleringsavgift. Härvid behandlas till eu början spörsmålet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

om avgifter med anledning av korttidsreglering. Efter att bl. a.

ha erinrat om att föredragande departementschefen i propositionen med

förslag till vattenlag uttalat, att de värden som skapas genom ett regleringsföretag

ej utan fog ansetts ligga utom strömfallsägarens vattenrätt,

anför utredningen följande.

Utbyggnaden av våra vattendrag och regleringstekniken har nu hragts

dithän, att en korttidsreglering icke nödvändigt behöver vara förlagd i

omedelbar anslutning till det eller de kraftverk den skall betjäna. Som exempel

härpå kan nämnas Fjällsjöälvens korttidsreglering. Denna utövas

till förmån för Kilforsens kraftstation men är fördelad på flera uppströms

liggande sjöar samt uppdämningsområdet vid kraftverket. Det inträffar sålunda,

att korttidsregleringar utövas i delar av ett vattendrag, där vederbörande

kraftverksägare ej har någon vattenrätt i sedvanlig bemärkelse. Då

det vidare kan förekomma, att en korttidsreglering i vissa avseenden medför

minst lika svåra skador som en årsreglering, synes det inte längre kunna

försvaras, att åtskillnad göres mellan dessa båda regleringstyper i fråga

om avgiftsbeläggningen. Som ett ytterligare skäl för avgiftsbeläggning av

korttidsregleringar kan anföras, att det är möjligt, att dessa i framtiden

kommer att drivas hårdare än vad för närvarande är fallet. Detta sammanhänger

bl. a. med de förändringar, som kan inträffa inom arbetslivet. Införes

femdagarsveckan, kan detta sålunda leda till ökat behov av korttidsregleringar.

Det är emellertid också möjligt, att man vid en sådan omläggning

av arbetsveckan i ökad utsträckning övergår till kontinuerlig drift

av våra industrier. Vidare synes man böra räkna med möjligheten, att

atomkraftens utnyttjande kan komma att medföra ökade behov att korttidsreglera

vattenframrinningen i våra kraftälvar.

På grund av det anförda föreslår utredningen, att avgiftsskyldighet skall

införas beträffande korttidsregleringar, varvid avgiften enligt utredningen

bör beräknas efter samma grunder som gäller beträffande avgift för årsregleringar.

Beträffande giltighetstiden för vattendomstolens beslut

anför utredningen följande.

Vattendomstolens avgörande i fråga om regleringsavgiftens storlek gäller

nu för tjugu år i sänder. Från flera håll har anmärkts, att denna period

skulle vara alltför lang. Såsom erfarenheten visat, kan nämligen under en

dylik tidrymd penningvärdet försämras så, att de fastställda avgifterna

under senare delen av avgiftsperioden förlorat en stor del av sitt ursprungliga

värde. Vidare har det framhållits, att väsentligt ändrade förhållanden

kan inträda under en sådan tidrymd, vilka det icke varit möjligt att beakta

vid avgiftens fastställande.

Mot tanken på en förkortning av gällande tjuguårsperiod har å andra sidan

invänts, att det för kraftföretagen framstode som nödvändigt att i

största möjliga utsträckning kunna räkna med på förhand bestämda utgifter

under den tid, då produktionsanläggningen vore avsedd att brukas,

samt att en plötslig och väsentlig ökning av utgifterna stode i stark kontrast

mot det krav, som normalt ställdes på kraftföretagen, nämligen att

tillgodose abonnenterna med elkraft till bestämda och såvitt möjligt stabila

priser. Därjämte har framhållits, att det genom den nuvarande ompröv
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

ningen vore sörjt för att avgifterna icke på grund av penningvärdeförsämring

komme att på längre sikt förlora i värde.

Utredningen finner emellertid för sin del övervägande skäl tala för en

förkortning av avgiftsperioden. Det förtjänar påpekas, att de kontrakt, som

avser större och medelstora kraftleveranser, nu slutes på kortare tid än

förut och att det därför är lättare att anpassa krafttaxorna vid ändringar

av avgiftsskyldigheten. Omprövning bör emellertid icke ske med alltför täta

mellanrum. Domstolar och parter skulle härigenom kunna åsamkas ett

merarbete, som icke stode i proportion till de fördelar, som kunde följa

därav. En rimlig avvägning synes enligt utredningens mening ske, om perioden

bestämmes till tio år. En eventuell lagändring i denna riktning bör

dock enligt utredningens mening icke omedelbart beröra sådana regleringsföretag,

som genom dom fått sin avgiftsskyldighet bestämd. För dessa bör

den kortare perioden gälla först sedan nu löpande period utgått.

Beträffande användningen av regle ringsavgifterna

hänvisar utredningen till en början till tredje lagutskottets tidigare omnämnda

utlåtande 1953:33, vari framhållits, att det icke vore fastslaget,

hur stor del av medlen, som skulle få disponeras för bygdens allmänna behov,

att departementschefen vid genomförandet av 1944 års ändringar uttalat,

att denna del i regel kunde bestämmas till minst hälften av avgiftsbeloppen

samt att man med ledning av detta uttalande på sina håll ansåge,

att hälften av medlen borde reserveras för ersättning med anledning av

oförutsedda skador. Enligt utskottets mening vore det emellertid önskvärt,

att avgiftsmedlen komme till användning, så snart de vuxit till belopp, som

kunde nyttjas för väsentliga åtgärder; hänsyn till eventuella krav på ersättning

för oförutsedda skador syntes icke få föranleda, att framställningar

om utanordnande av medlen för bygdens allmänna behov avvisades, därest

förstnämnda krav bedömdes icke kunna avse mer än jämförelsevis obetydliga

belopp.

Med anledning av delta uttalande hänvisar utredningen till den förut

omnämnda jämförelsen mellan avgiftsmedlens användning närmast före

1944 och under budgetåret 1955/56. Som redan påpekats, har avgiftsmedlen

nu kommit att utnyttjas i betydande omfattning. Anslagen för bygdens

allmänna behov har icke heller begränsats till hälften av inflytande

medel. En bidragande orsak till att praxis gestaltat sig på detta sätt torde

vara, att yttrande i dylika ärenden infordras från vattenrättsdomaren, som

därvid brukar ange i vilken omfattning medel kan tarvas för ersättning åt

enskilda skadelidande, och att det på så sätt framkommit, att någon större

anpart merendels icke behövde reserveras åt enskilda. Det förefaller sålunda,

som om några olägenheter icke kan ha uppstått till följd av att det

för närvarande saknas bestämmelser om fix fördelning av avgiftsmedlen.

Enligt utredningens mening påkallar förhållandena icke heller för framtiden

någon ändring härvidlag. Framför allt tack vare det genom 1952 års

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

ändringar i vattenlagen lagfästa deldomssystemet torde enskilda skadelidande

i framtiden regelmässigt få ersättning direkt av företagaren, vai för

någon väsentligare del av regleringsavgifterna ej torde behöva reserveras

till ersättningar, orsakade av oförutsedda skador.

Det finnes sålunda enligt utredningens mening anledning räkna med att

huvudparten av avgiftsmedlen även framdeles skall tjäna allmänna ortsändamål.

Vad därmed skall förstås angives för närvarande icke i lagen, där

det endast i exemplifierande syfte talas om »jordbrukets främjande, särskilt

genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk

kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för

befolkningens behov». Det torde kunna hävdas, att en dylik uppräkning av

vissa ändamål lätt leder till att dessa tillgodoses i första hand, medan andra

får stå tillbaka. Emellertid visar det sig, att rätt skiftande syften bar tillgodosetts.

Det förefaller därför, som om nämnda invändning icke förtjänar

större beaktande. Möjligen skulle man kunna fråga, om exemplifieringen

borde utsträckas. Tillägg, som omedelbart anmäler sig, gäller stödjande

av näringslivet inklusive turistväsendet, förbättrande av kommunikationer,

skapande av samlingspunkter såsom samlingslokaler eller hembygdsgårdar,

främjande av en rationell elkraftdistribution, byggande av

vägar. Att låta exemplifieringen utsträckas på detta sätt synes emellertid

icke vara lämpligt; förteckningen skulle lätt kunna bli alltför omfattande.

Fastmer vill utredningen föreslå, att den nuvarande exemplifieringen i lagtexten

utgår eller eventuellt ersättes av en allmännare formulering, som gåve

vid handen, att det primära är att underlätta bygdens anpassning till de

ändrade förhållandena samt att ändamål av bestående värde för bygden

och befolkningen därvid skall betjänas.

Tolkningen av bygdebegreppet är enligt utredningens mening

av stor betydelse vid undersökning av de nuvarande avgiftsreglernas

lämplighet. I 4 kap. 14 § vattenlagen angives nämligen, att avgifterna skall

bestämmas med hänsyn bl. a. till den olägenhet eller fördel, som uppkommer

för »den kringliggande bygden», och i 15 § samma kap. stadgas, att

influtna avgifter skall användas till olika ändamål »beträffande den bygd,

som beröres av företaget». I lagtexten angives emellertid ej, vilket område

som skall anses tillhöra bygden. Ej heller i förarbetena till vattenlagen preciseras

närmare, hur gränsdragningen för bygden skall ske. Vissa uttalanden

i samband med lagens tillkomst tyder dock på att lagstiftaren med bygden

avsett trakten kring själva regleringsbassängen. Trakter belägna nedströms

eller uppströms magasinet skulle sålunda ej inbegripas under de

nuvarande bestämmelserna. Utredningen fortsätter:

Erfarenheterna från verkställda företag har visat, att skadorna av ett regleringsföretag

ej låter begränsa sig till området kring själva magasinet. Skador

inträffar både nedströms och uppströms. Beträffande nedströmsverkningarna

torde det kunna hävdas, att dessa åtminstone vid större företag

gör sig gällande ända till utloppet i havet. Även i fråga om uppströms belägna

områden måste man räkna med att skador kan inträffa, t. ex. beträf
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

fande fiske. Det har också krävts, att avgiftsmedel skulle utga aven till nu

åsvftade skadeområden nedströms och uppströms regleringsbassangen.

Enligt utredningens uppfattning är det skäligt, att dylika krav tillmötesgås,

i varje fall såvitt angår anspråk på ersättning för intraffad skada. Principen

bör nämligen vara den, att alla skador, som vållas av ett foretag, bin

gottgjorda. Däremot kunde det förefalla mera tveksamt, i vilken utsträckning?

avgiftsmedel bör utgå för att tillgodose annat ändamål an gottgorelse

av skador, då fråga är om andra av ett regleringsföretag berörda trakter an

det område, som ligger vid magasinet. Utredningen har emellertid för sin

del icke funnit något bärande skäl för att härvidlag göra en alskillnad mellan

olika områden. Dock förefaller det vara rimligt, att avgiftsmedel tor

sådana ändamål i första hand får utnyttjas, där medlen kan underlätta befolkningens

anpassning efter de nya förhållandena.

Utredningen anser del önskvärt, att bygden uppfattas på samma sätt,

då avgiftens storlek skall bestämmas och då beslut om medlens användning

skall meddelas. Ett sätt att tillmötesgå detta önskemål vore att ålägga

domstolarna att vid fastställande av avgifter angiva den bygd, inom vilken

dessa skall komma till användning. I erforderlig mån skulle domstolen

också angiva, hur stor del av avgifterna, som vore avsedd för bygden vid

magasinet, och hur stor del, som skulle tillföras andra trakter. I de fall, då

en ytterligare precisering kunde anses erforderlig, borde domstolen givetvis

tillmötesgå önskemålen härom. Detta resonemang lider emellertid av den

svagheten, att domstolarna icke har möjlighet att förutse de behov, som

i en framtid kan komma att anmäla sig och som skäligen bör tillgodoses

med avgiftsmedel. Behov kan självfallet yppa sig även i en trakt, som icke

kan anses höra till själva regleringsområdet. Med hänsyn härtill synes det

utredningen lämpligast, att avgörandet i frågor rörande tillgodoseende av

något befolkningens behov alltfort ligger hos Kungl. Maj :t. Härigenom bleve

det även framdeles möjligt att beakta förhållandena i varje särskilt fall.

Även om man med »bygden» i första hand bör första det område, som direkt

eller indirekt påverkas av ett företag, bör någon snäv avgränsning av

detta område icke ske. Att i en lagtext definiera begreppet »hvgden» synes

för övrigt utredningen ogörligt.

För sitt bedömande av frågan om den latitud inom vilken regler

i n g s a v g i f t skall bestämmas har utredningen låtit beräkna

storleken av'' de avgiftsmedel, som kan väntas framdeles inflyta i Noi iland,

däresL nuvarande praxis beträffande avgiftsbeloppen blir bestående. Härom

anföres i betänkandet:

Beräkningarna, som är approximativa, har gjorts med ledning av nuvarande

domstolspraxis rörande uppskattningen av regleringars nytta och

avser dels den utbyggnad, som kan väntas uppnådd år 1965, dels fullstän
-

dig utbyggnad av valtend

lagen.

Enligt vad därvid framkommit, kan ök
-

ningen av i medeltal uttagbar vattenkraft för samtliga regleringar i Ljusnan

och älvarna norr därom väntas uppgå år 1965 till 1,4 miljoner turbinhästkrafter

och vid fullständig utbyggnad till 2,5 miljoner turbinhästkrafter.

Därest domstolarna fastställer avgifterna till i genomsnitt tre kronor

per turbinhäslkraft, kommer sålunda den sammanlagda årliga avgiften för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

regleringar i Ljusnan och älvarna norr därom alt uppgå år 1965 till omkring

4 miljoner kronor och vid fullständig utbyggnad till omkring 7,5 miljoner

kronor.

För utredningen ter det sig uppenbart, att de summor, som regleringsavgifterna

inbringar, i dagens läge icke är tillräckliga för de syften, som de

är avsedda att främja. Detta har sin grund i att regleringsföretagen nu är

mer omfattande och därför ofta även mera ingripande än tillförne. Vidare

har de ändamål, som avgifterna skall tillgodose, själva blivit allt mera kostnadskrävande.

Det må visserligen vara sant, anför utredningen vidare, att

i en framtid större summor kommer att inflyta till följd av att domstolarna

efter den år 1955 beslutade höjningen av avgiftslatituden höjt avgiftsnivån.

Någon säkerhet för att denna praxis kommer att bli bestående finnes

emellertid ej. Inom den nuvarande avgiftslatituden kan också helt obetydliga

avgifter bli fastställda.

Med hänsyn till det anförda har utredningen funnit det angeläget, att

bestämmelserna om regleringsavgifternas storlek ändras. Det kan diskuteras,

hur stor den enligt utredningens mening ofrånkomliga höjningen av

minimibeloppet bör bli. Utredningen har för sin del stannat vid att föreslå

en lägsta avgift av tre kronor per turbinhästkraft. Denna skulle utgöra ett

grundbelopp, som normalt borde kunna fylla en av de uppgifter, som regleringsavgiftsinstitutet

är avsett att tjäna, nämligen att tillföra vederbörande

bygd en allmän kompensation i samband med vattenkraftens exploatering.

Genom påbyggnad finge man sedan täcka de skador, direkta eller indirekta,

för vilka domstolen ej haft möjlighet att utdöma ersättning. Tillräckligt

utrymme i detta hänseende torde erhållas, om maximiavgiften höjes

från nuvarande sex till åtta kronor per turbinhästkraft.

För den nyssnämnda principen att minimibeloppet skall utgöra ett grundbelopp

avsett att tillföra bygden en allmän kompensation, vartill sedan skall

läggas vad som kan fordras till ersättningar för skador för vilka domstolen

ej utdömt ersättningar, bör enligt utredningens mening givas klart uttryck i

lagtexten.

Beträffande de avgiftsbelopp, som kan förväntas inflyta efter en höjning

av avgiftslatituden i enlighet med utredningens förslag, anföres i betänkandet

följande.

Under antagande av att avgiften i medeltal kommer att uppgå till fem

kronor per turbinhästkraft, har vissa beräkningar verkställts rörande de

avgiftsbelopp, som kan väntas inflyta i Norrland. Därvid har i fråga om årsregleringar

förutsatts samma ökning av den i medeltal uttagbara vattenkraften,

som nyss angavs uppnådd år 1965. Beräkningarna visar, att den sammanlagda

årliga avgiften för regleringar i Ljusnan och älvarna norr därom

skulle uppgå år 1965 till omkring 7 miljoner kronor.

Vidare har beräknats, hur stora avgifterna skulle bli, om även korttidsregleringar

vore avgiftsbelagda. Antalet turbinhästkrafter, vunna genom

korttidsregleringar i Ljusnan och älvarna norr därom, har härvid beräknats

till 0,7 miljoner år 1965 och till 1,17 miljoner vid fullständig utbyggnad.

Fastställdes avgiften till samma belopp, som antagits bli gällande för årsregleringar,

eller fem kronor per turbinhästkraft, skulle sålunda sammanlagda

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

årliga korttidsregleringsavgiften i Norrland år 1965 uppgå till 3,5 miljoner

kronor. Det totala avgiftsbeloppet för olika regleringar i Norrland (området

fr. o. m. Ljusnan) skulle nämnda år sålunda uppgå till omkring 10,5 miljoner

kronor.

Utredningen behandlar härefter de omständigheter som skall

beaktas vid avgiftsbeloppens bestämmande. Mot de regler,

som för närvarande gäller i detta hänseende, synes enligt utredningens mening

viss kritik kunna riktas. Härom anför utredningen:

Föreskriften, att hänsyn skall tagas till företagets kostnad, kan leda till

att olika stora avgifter fastställes för två företag, som kan väntas medföra

skador i ungefär samma omfattning. Olika avgifter kan också fastställas

för två lika omfattande regleringar, därest den ekonomiska betydelsen av

dessa bedömes vara olika stor. Jämför man två företag av olika beskaffenhet,

finner man, att gällande bestämmelser kan medföra, att en lägre avgift fastställes

för ett företag, som orsakar stora skador men ger ringa vinst, än för

ett företag med få skador men stor vinst. När det gäller företagens ekonomiska

betydelse, synes också tiden för deras genomförande vara en beaktansvärd

faktor; enligt vid vattendomstolarna tillämpad beräkningsmetod bedömes

nämligen nyttan av en tidigare reglering vara större än nyttan av en

senare. Om två identiskt lika regleringar genomfördes vid skilda tidpunkter,

skulle sålunda avgifterna bli olika stora. Om de däremot genomförts samtidigt,

skulle avgifterna ha blivit lika stora.

Utredningen finner för sin del, att vattendomstol vid bestämmande av

regleringsavgifter bör taga hänsyn endast till den större eller mindre förändring

av vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som förorsakas genom

företaget, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer

för bygden. Den nuvarande bestämmelsen, att domstolen skall fästa avseende

jämväl vid den större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget,

samt företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall, bör

enligt utredningens mening slopas.

Beträffande regle ringsavgift för o utbyggda strömfall erinrar

utredningen om, att enligt nuvarande praxis sådan plägar fastställas

och att avgifterna för dessa strömfall ofta brukar bestämmas till lägre belopp

än för de utbyggda fallen. Någon enhetlighet härvidlag förekommer

dock ej. Ägarna av de outbyggda strömfallen kan alltså understundom få

påtaga sig en löpande utgift för en reglering, som de ej utnyttjar. Utredningen

vill ifrågasätta, om icke praxis bör ändras därhän, att avgift utdömes

endast för utbyggda strömfall. Det kan visserligen sägas, anför utredningen,

alt en sådan omläggning medför, att avgiftssummorna skulle minska till men

för skadelidande intressen. En dylik utveckling skulle emellertid motverkas

redan om den föreslagna förkortningen av avgiftsperioden genomfördes, och

den kunde lätt förebyggas, om avgiften för de utbyggda strömfallen fastställdes

till motsvarande högre värden.

Med hänsyn till att behovet av avgiftsmedel i allmänhet visat sig vara

störst vid tiden för ett företags begynnelse föreslår utredningen slutligen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

regler om för skottsinbetalning av viss del av den för en avgiftsperiod

bestämda årliga avgiften. Utredningen framhåller, att man med nuvarande

ordning, enligt vilken avgiften är årlig, icke kan påräkna att tillräckliga

medel genast skall finnas disponibla för de ändamål till vilka regleringsavgifterna

må nyttjas. Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att domstol

skall ha möjlighet att, försåvitt parterna är ense därom, ålägga företagare

att omedelbart erlägga förslagsvis intill hälften av det kapitaliserade

värdet av regleringsavgifterna för en avgiftsperiod, medan återstoden skulle

jämnt fördelas under perioden.

Yttranden

Över norrländska vattenkraftutredningens betänkande har efter remiss

yttranden avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare

(efter hörande av bl. a. vattenrättsingenjörerna), vattenfallsstyrelsen, Sveriges

meteorologiska och hydrologiska institut, statens prisregleringsnämnd

för elektrisk ström, kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, lantmäteristyrelsen,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,

Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, elektrifieringsberedningen, svenska vattenkraftföreningen,

svenska elverksföreningen, svenska flottledsförbundet, Sveriges

industriförbund, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, styrelsen

för Sveriges advokatsamfund, riksförbundet landsbygdens folk, landsbygdens

elnämnd, svenska naturskyddsföreningen, samfundet för hembygdsvård,

vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Norrlands naturvärn,

norrlandsförbundet och svenska samernas riksförbund. Fiskeristyrelsen

har jämväl inkommit med yttrande från föreståndaren för sötvattenslaboratoriet.

Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttrande från bl. a.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Länsstyrelsen i Kronobergs

län har överlämnat av Smålands och Blekinge handelskammare samt

konsulenten hos länets elektricitetsförening avgivna yttranden. Vid länsstyrelsens

i Kopparbergs län utlåtande har fogats yttranden av länsarkitekten

och landsantikvarien i länet, varjämte länsstyrelsen i Gävleborgs län bifogat

yttranden från drätselkammaren i Gävle, kommunalfullmäktige i Ljusdals

köping och Bollnäs och Söderala socknar, handelskammaren i Gävle och

Gävleborgs läns elektriska förening. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

har överlämnat yttranden från bl. a. länets elektriska förening, länets naturskyddsråd,

Västernorrlands länsavdelning av svenska landskommunernas

förbund och Indals älvs och Ljunga älvs flottningsföreningar. Länsstyrelsen

i Jämtlands län har vid sitt idlåtande fogat yttrande från överlantmätaren

i länet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har inkommit med yttranden från

lappfogdarna i länet, fiskeriintendenten i övre norra distriktet, kommunalfullmäktige

i Arjeplogs, Arvidsjaurs och Jokkmokks kommuner, Norrbottens

elförening och Norrbottens länsavdelning av svenska landskommunernas

förbund samt Lule älvs flottningsförening. Vid utlåtandet från styrel
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

17

sen för Sveriges advokatsamfund är fogat yttrande från styrelsen för norra

avdelningen av advokatsamfundet. Ett av Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare avgivet yttrande har fogats vid utlåtandena från kommerskollegium

och länsstyrelsen i Västernorrlands län. Med de utlåtanden,

som avgivits av länsstyrelsen i sistnämnda län och Norrlands naturvärn, har

överlämnats en promemoria av fjällkommunernas samarbetskommitté.

Yttranden har därjämte inkommit från samarbetsdelegationen för de fyra

nordligaste länen, Västerbottens läns fiskareförbund och södra Kalmar läns

kustfiskareförbund.

Beträffande innehållet i remissyttrandena, såvitt de avser regleringsavgifterna,

må först nämnas, att förslaget att regleringsavgift skall utgå vid

korttidsreglering tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

remissorgan.

Vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen uttalar, att utredningens

förslag att avgifter skall utgå för korttidsreglering efter samma

grunder som för årsreglering kan accepteras, varvid förutsättes att utredningens

uttalande angående grunderna, såvitt gäller bestämmelserna i 4 kap.

14 § första stycket vattenlagen, är att fatta så, att korttidsregleringsavgiften

skall beräknas med utgångspunkt från kraftens värdeökning.

1 några yttranden föreslås, att mot regleringsavgifterna svarande avgifter

skall införas beträffande andra företag i vatten än vattenregleringsföretag.

Riksförbundet landsbygdens folk väcker sålunda frågan

om avgiftsbeläggning av kraftverk. Härom uttalar förbundet bl. a. följande.

Förhållandena inom de norrländska flodområdena är sådana, att man med

allt skäl kan hävda, att även särskilda avgifter för kraftverk bör fastställas.

I regel ligger årsregleringsmagasinen i vattendragens källsjöar och medför

således nytta för alla utbyggda kraftverk nedströms magasinen. Kraftverksägarna

drabbas därigenom av skyldighet att utgiva regleringsavgifter, beräknade

efter visst belopp, varmed genom reglering den uttagbara vattenkraften

i strömfallet i medeltal blivit ökad. Motivet till avgifterna synes vara, att

kraftverksägarna medelst tvångsrätt kan genomföra regleringsföretag och

det anses härigenom av billighetsskäl lämpligt att de intressen, som utsättes

för intrång, tillförsäkras ett skäligt vederlag. Dessa motiv gör sig med

samma styrka gällande i fråga om kraftverk. Vid tiden för vattenlagens

ikraftträdande kunde möjligen den åsikten försvaras, alt de största intrången

uppkom genom årsregleringar. Såsom förhållandena numera gestaltat

sig måste emellertid konstateras, att än större skador och intrång orsakas

av kraftverksutbyggnader. Således förekommer på åtskilliga ställen

ett totalt bortledande av vatten från den egentliga älven. Exempel härpå är

bl. a. Hjälta kraftverk i Faxälven, Kilforsens kraftverk i Fjällsjöälven, de

blivande kraftverken Stalon i Kultsjöån och Kvistforsen i Skellefleälv. Dessa

företag innebär otvivelaktigt större ingrepp i landskapsbilden än de flesta

årsregleringar och tillstånden till utbyggnaderna grundar sig på vattenlagens

regler om tvångsrätt. Kraftverk utförda enligt nyss angivet byggnadssätt,

d. v. s. bortledande av vatten, uppfyller i de flesta fall ej vattenlagens regler

2 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 31

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

om tillåtlighet enligt bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket. En allmän

tendens är därför numera, att vattendomstolarna underställer Konungen

tillåtliglietsfrågan, varvid särskilda villkor för tillstånd, såsom t. ex. ersättning

i kraft till bygdens innevånare, vägbyggnader m. m., föreslås. Härigenom

uppkommer i själva verket en situation, varigenom bygden erhåller eu

särskild kompensation, som i själva verket tjänar samma syften som regleringsavgifterna.

På grund av vattenlagens regler saknar domstolarna möjlighet

att själva föreskriva sådana villkor, som utgör en allmän kompensation.

Först om frågan underställes Konungen, kan problemet lösas. Det framstår

därför såsom synnerligen lämpligt att åt domstolarna inrymmes möjlighet

att ålägga större kraftverk skyldighet att antingen utföra vissa allmännyttiga

företag, t. ex. vägar och samlingslokaler, eller utgiva ett belopp,

avsett att användas för samma ändamål, som avses med regleringsavgifter.

Arvidsjaurs kommun uttalar, att regleringsavgift bör utgå även för konstgjorda

regleringssjöar eller kanalsystem, vilka kan i mycket ändra landskapet.

Avgift för konstgjorda regleringssjöar förordas även av fjällkommunernas

samarbetskommitté.

Utredningens förslag om förkortning av giltighetstiden för

vattendomstolens beslut om regleringsavgift från tjugu till tio

år har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Vattenöverdomstolen anför:

Den stora och tidvis hastiga penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan

slutet av 1930-talet, har medfört, att olika enligt vattenlagen utgående avgifter

under löpande avgiftsperiod förlorat så mycket i värde, att inflytande

avgiftsmedel redan efter några år blivit otillräckliga för avsedda ändamål.

De möjligheter till omprövning av avgifter efter viss tids utgång som finnes

har visat sig otillräckliga, framför allt beroende på att tidsperioderna är

alltför långa. En förkortning av tidsperioden för regleringsavgifter från 20

till 10 år synes därför önskvärd, även om detta kommer att medföra ganska

betydande merarbete för därav berörda parter och vattendomstolarna. Vissa

skäl kan anföras för ytterligare förkortning av avgiftsperioden men det arbete,

som sådana täta omprövningar skulle medföra för de redan nu alltför

arbetsbetyngda vattendomstolarna, synes icke uppväga de fördelar som därmed

kunde vinnas. Vattenöverdomstolen biträder därför utredningens förslag

om en förkortning av avgiftsperioden till 10 år. Vattenöverdomstolen

anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att omprövningen av regleringsavgifternas

storlek icke alltid bör medföra höjning av gällande avgifter

utan att skäl kan föreligga att för en senare avgiftsperiod fastställa lägre

avgift på grund av minskade olägenheter av enskild eller allmän natur.

Att den föreslagna förkortningen av avgiftsperioden torde komma att

medföra ett icke obetydligt merarbete för domstolarna har påtalats även i

andra remissyttranden, bl. a. av vattenfallsstijrclsen och svenska vattenkraf

tf öreningen.

Etektrifieringsberedningen framhåller, att anläggningsperioden för nyelektrifiering

i stort sett torde vara avslutad, då omprövning av regleringsavgifternas

storlek kan företagas beträffande företag, vartill tillstånd lämnats

genom nu föreliggande domar, varför den föreslagna förkortningen av av
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

giftsperioden icke torde medföra några påtagliga nackdelar vid kapitalanskaffningen

för nyelektrifiering. Förkortningen kan däremot innebära fördelar

för bygden, då det gäller att anpassa avgifterna efter penningvärdet,

och kan därigenom få betydelse för landsbygdselektrifieringen i de fall, då

stöd för anläggningarnas fortbestånd och förbättring kan ifrågakomma.

Beträffande användningen av regleringsavgifterna

framhåller länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län, att det icke

torde vara erforderligt att i lagen angiva, hur stor del av avgifterna som

skall disponeras för bygdens allmänna behov.

Utredningens förslag att den nuvarande exemplifieringen i fråga om de

allmänna ortsändamål, vartill regleringsavgifterna må användas, skall ersättas

med en allmännare formulering tillstyrkes av länsstyrelserna i Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län. Samarbetsdelegationen för

de fyra nordligaste länen förordar friare bestämmelser för användningen

av avgifterna så att alla de olägenheter, som drabhar bygden kollektivt

och ej kunnat ersättas eller kompenseras i annan ordning, skall kunna ersättas

av dessa medel. I samma riktning uttalar sig svenska samernas riksförbund.

Lappfogdarna i Norrbottens län anser det värdefullt att möjlighet finnes

att med anlitande av regleringsavgiftsmedel i administrativ ordning

kunna skrida till rennäringens och lapparnas undsättning allt eftersom olägenheterna

av vattenbyggnadsföretagen framträder.

Samfundet för hembygdsvård uttalar, att det ur natur- och trivselsynpunkt

vore önskvärt, om avgiftsmedlen i viss utsträckning kunde disponeras

för landskapsvård, bebyggelseplanering m. m., som framtvingas av vattenkraftutbyggnaden

men som icke rimligen kan förutses vid domstolsbehandlingen

och som ej heller framkommer under den tid för anmälan om

anspråk på ersättning för oförutsedd skada, som vattenlagen ger möjlighet

föreskriva. Västernorrlands läns naturskyddsråd anför att, i den mån gällande

bestämmelser lägger hinder i vägen för avgifternas användning till

naturvårdande åtgärder, den av utredningen föreslagna allmännare formuleringen,

som ansetts böra ersätta den nuvarande exemplifieringen, bör givas

sådan avfattning, att avgifterna kan användas till sådana naturvårdande

åtgärder som föranledes av företagna regleringar.

Vattenöverdomstolen, vatten! ättsdomarna i österbygdens och Söderbygdens

vattendomstolar, kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen och svenska

vattenkraftföreningen avstyrker ändring i de nuvarande bestämmelserna beträffande

regleringsavgifternas användning för allmänna ändamål. De båda

sistnämnda remissinstanserna framhåller därvid, att nu gällande regler har

givit möjlighet till lämplig användning för mycket skiftande ändamål. Inom

ramen för dessa regler kan i full utsträckning beaktas det i och för sig välgrundade

önskemålet alt avgiftsmedlen icke fonderas för längre tider utan

snarast kommer till användning, framför allt för att överbrygga eventuella

svårigheter för bygden vid genomförandet av regleringarna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Knngl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

Kammarkollegiet uttalar, att om en ändring av bestämmelserna, som kollegiet

i och för sig anser opåkallad, likväl anses böra ske, måste kollegiet avstyrka

att i ändamålsbestämningen hänvisas till behov att underlätta bygdens

anpassning till förhållanden skapade genom regleringen. En dylik

hänvisning skulle sannolikt av kraftverksägarna vid framtida omprövning

av avgifter åberopas som skäl till en fortgående sänkning av avgifterna. Omprövningsmålen

skulle härmed kunna regelmässigt bli betydligt mera tvistiga

än de hittills varit.

I anslutning till utredningens uttalanden beträffande användningen av

regleringsavgifterna föreslår styrelsen för norra avdelningen av advokatsamfundet

ändring i vattenlagens ersättningsregler. Avdelningsstyrelsen uttalar

härom:

Avgiftsmedlen bör icke tagas i anspråk för sådana åtgärder som finnes

nödvändiga för att kompensera en direkt skada å allmänna intressen såsom

exempelvis försämrade badmöjligheter, försämrade möjligheter att utföra

vatten- och avloppsföretag etc. För sådana skador bör kompensation i form

av åtgärder eller ersättningar kunna utdömas av vederbörande domstol på

talan av kommunal myndighet. Avgiftsmedlen skulle då huvudsakligen

komma att tagas i anspråk för sådana ändamål, som är ägnade att kompensera

indirekta skador såsom exempelvis minskad trivsel för befolkningen i

bygden på grund av förfulning av landskapet eller klimatförsämring och som

åsyftar bibehållande av försörjningsmöjligheterna i en hårt drabbad bygd

samt skapande av nya trivselmoment. Vattendomstolarna bör genom ändring

i 9 kap. vattenlagen generellt få ökade möjligheter att såsom villkor för ett

företag föreskriva åtgärder och ersättningar även för direkt påtagliga skador

å sådana objekt, vilka enligt nuvarande lagstiftning anses sakna rättsligt

skydd och för vilka för närvarande ingen saklegitimation finnes. Dessutom

bör en uppmjukning av reglerna om rätt till ersättning för oförutsedd skada

övervägas.

Den med användningen av regleringsavgifterna sammanhängande frågan

om beslutanderätten i ärenden om användningen av influtna

avgiftsmedel har berörts i några yttranden.

Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar

föreslår, att avgöranden i ärenden angående ansökan att undfå bidrag till

kostnad för förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, för vilken

ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, eller gottgörelse därför

skall ankomma på vattendomstolen i stället för, såsom för närvarande

gäller, på vattenrättsdomaren och två av honom tillkallade vattenrättsnämndemän.

Som skäl härför anföres, dels att dessa avgöranden äger stor likhet

med annat bestämmande av ersättning för oförutsedd skada, vilket ankommer

på vattendomstolen, dels ock att i dessa ärenden tillgång till vattenrättsingenjörernas

tekniska sakkunskap ofta är nödvändig eller önskvärd.

Vattenöverdomstolen anser det sålunda framförda förslaget om förstärkning

med tekniker värt att övervägas men framhåller samtidigt, att ett genomförande

av förslaget nödvändiggör upptagande av frågan om fullföljdsordningen

för sådana ärenden. Beträffande de avgiftsärenden som avgöres

av Kungl. Maj :t framhåller vattenöverdomstolen, med anledning av ett av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol F. Löwing framlagt förslag,

att goda skäl talar för att vattenrättsdomaren får tillfälle att yttra sig

i dessa avgiftsärenden. Härigenom torde Kungl. Maj :t lättare kunna beräkna

storleken av de avgiftsmedel, som är disponibla för bygdens behov. Möjligen

kan också vattenrättsdomaren i vissa fall anföra synpunkter av värde för

Kungl. Maj:ts bedömning av angelägenlietsgraden av framställda anspråk

på avgiftsmedel.

Länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län samt

samarbetsdelegalionen för de fyra nordligaste länen ifrågasätter, om icke de

som regel lokalbetonade ärendena om bidrag av avgiftsmedel till allmänna

ortsändamål bör kunna överflyttas från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna.

Fjällkommunernas samarbetskommitté och kommunalfullmäktige i Arvidsjaurs

kommun förordar, att ett belopp, i allmänhet motsvarande minimiavgiften,

skall överlämnas till de berörda kommunerna att av dessa användas

för ändamål ägnade att motverka skadorna. Kommunerna torde enligt

kommitténs mening bäst känna till, hur näringslivet i kommunen skall

kunna hjälpas.

Kommunalfullmäktige i Arjeplog föreslår, att minimiavgiften oavkortad

skall tillfalla den kommun, som beröres av regleringen, och att denna skall

få fritt använda beloppet till investeringsändamål.

Beträffande tolkningen av bygdebegreppet understrykes i ett

flertal yttranden utredningens uttalande, att någon snäv avgränsning icke

bör ske av det område, som direkt eller indirekt påverkas av ett regleringsföretag.

Vattenöverdomstolen anser, att bygdebegreppet bör ha samma innebörd i

4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen samt att uttrycket i 15 § (»den bygd som

beröres») bättre än uttrycket i 14 § (»den kringliggande bygden») anger vad

som avses.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

En sjö, för vars reglering avgifter utdömts, är måhända så belägen att i den

av regleringen i inskränkt mening berörda bygden icke finnes eller kan väntas

uppkomma behov av sådan art att bidrag av regleringsmedlen kan ifrågakomma.

Icke desto mindre kan regleringen ha betytt ett starkt ingrepp

i en större bygds förhållanden, exempelvis i kommunens näringsliv och befolkningsförhållanden.

Inom rimliga gränser bör i dylika fall regleringsavgifterna

för ifrågavarande sjöreglering kunna komma till nytta i den berörda

bygdens närhet där det är lämpligast att med bidrag av regleringsavgifterna

göra en positiv insats i kompenserande syfte.

Länsstyrelsen i Jämtlands län är av den uppfattningen, att bygdebegreppet

bör givas en vidsträcktare tolkning, då fråga är om ersättning för inträffad

oförutsedd skada än då fråga är om anspråk på medel för tillgodoseende

av allmänna ortsändamål. I förstnämnda fall synes det rimligt, att alla

oförutsedda skador, som förorsakas av ett företag, ersättes oavsett belägenhet

i förhållande till regleringsmagasinet. Däremot anser länsstyrelsen, att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

avgiftsmedlen i sistnämnda fall åtminstone i första hand bör tillgodose ändamål

i trakten kring regleringsbassängen.

Den höjning av a v giftslatituden, som föreslagits av utredningen,

tillstyrkes av vattenrättsdomarna i Norrbygdens vattendomstol E.

Sjöberg, T. Mellgard, O. Olsson och C. Ejerdal, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna

i Blekinge, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens

lön, elektrifieringsberedningen, styrelsen för svenska landskommunernas

förbund, riksförbundet landsbygdens folk, landsbygdens elnämnd, samfundet

för hembygdsvård, norrlandsförbundet, svenska samernas riksförbund,

Kronobergs läns elektricitetsförening, drätselkammaren i Gävle, Gävleborgs

läns elektriska förening samt lappfogdarna i Norrbottens län.

Fjällkommunernas samarbetskommitté, kommunalfullmäktige i Arjeplogs,

Arvidsjaurs och Jokkmokks kommuner samt Norrbottens elförening och

Norrbottens länsavdelning av svenska landskommunernas förbund förordar

en kraftigare höjning än utredningen föreslagit. Dessa remissinstanser anser

sålunda, att avgiftslatitudens minimigräns bör sättas till fyra kronor

och dess maximigräns till tio kronor per turbinhästkraft. Samma maximigräns

föreslås av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol F. Löwing

och länsstyrelsen i Norrbottens län.

Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar

anser å andra sidan att, då gällande bestämmelser om avgifternas storlek

meddelats så sent som år 1955 och dessa bestämmelser ännu knappast börjat

påverka de inflytande beloppen, en ny höjning av avgifterna ej kan anses

motiverad. Smålands och Blekinge handelskammare ifrågasätter, om behovet

av nu föreslagen höjning kan vara motiverad, och handelskammaren i

Gävle anser de beräkningar, som ligger till grund för den av utredningen

föreslagna höjningen, behöva omprövas. Länsstyrelsen i Kalmar län anför,

att den föreslagna höjningen i praktiken skulle få karaktär av subvention

till Norrland, samt att industrialiseringen och folkökningen där fortgår i

relativt rask takt, medan exempelvis Kalmar län visar minskad folkmängd

och tecken på stagnerande industrialisering, varför det ur nämnda läns synpunkt

ter sig angeläget, att den allmänna kraftpolitiken icke blir sådan, att

den onödigtvis belastar södra Sverige.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i

Kronobergs län anser den föreslagna minimiavgiften väl hög. Lantbruksstyrelsen,

kommerskollegium och länsstyrelsen i Norrbottens lån ifrågasätter,

om icke vattendomstolarna bör givas möjlighet att undantagsvis fastställa eu

lägre avgift än den föreslagna. Länsstyrelsen i Värmlands län förordar att

minimibeloppet sättes till två kronor.

Vattenöverdomstolen framhåller, att vissa regleringar, såväl åtskilliga

korttid sregleringar som många mindre omfattande årsregleringar särskilt i

mellersta och södra delarna av landet, icke medför några mera märkbara

skadeverkningar. Beträffande sådana regleringar blir behovet av avgiftsmedel

ringa och regleringsavgifterna bör i sådana fall bestämmas till låga

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

belopp, betydligt lägre än det av utredningen föreslagna minimibeloppet.

Minimiavgiften synes därför böra bestämmas till förslagsvis femtio öre eller

högst en krona per turbinhästkraft. Vattenöverdomstolen understryker emellertid

i detta sammanhang, att avgiftslatitudens övre del bör komma till användning

så snart skadeverkningarna blir av något större betydelse och

att latitudens lägsta del bör förbehållas företag med inga eller små skadeverkningar.

En minimiavgift av femtio öre föreslås av vattenrättsdomarna i Mellanbygdens

vattendomstol, kammarkollegiet och länsstyrelsen i Västernorrlands lan.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare förordar, att avgiftslatitudens

undre gräns icke ändras eller att den på grund av penningvärdets

försämring höjes till femtio öre.

Vattenfallsstyrelsen anser, att avgiftslatitudens undre gräns bör ligga på

en mycket lägre nivå än den utredningen föreslagit. Därom anför styrelsen

bl. a. följande.

En avgift, icke understigande tre kronor, kan visserligen vara rimlig i

fråga om de stora årsregleringsföretagen i Norrland. Bestämmelserna om

regleringsavgift måste emellertid gälla lika för alla företag i hela landet —

vilket utredningen synbarligen förbisett — och för det stora flertalet fall i

mellersta och södra Sverige och även många mindre företag i Norrland maste

den föreslagna minimiavgiften vara alltför hög, i vissa fall oskälig. — —

I fråga om korttidsregleringsföretagen är det lika uppenbart att en minimiavgift

om tre kronor i många fall skulle vara oskäligt hög. I vissa fall kan

korttidsreglering utövas praktiskt taget utan skadeverkningar, nämligen då

kraftverket är så beläget och utformat, att driftvattnet tas in direkt från en

sjö och utsläppes direkt i en annan; i sadana fall medför korttidsregleringen

blott att man får en mindre variation i sjöarnas vattenstånd. I andra fall

hindras vattenföringsvariationerna att fortplanta sig nedför vattendraget genom

s. k. återreglering nedanför kraftverket. I detta sammanhang kan

framhållas, att framdeles såsom ett komplement till atomkraften korttidsreglering

i pumpkraftverk kan bli aktuell; härvid kommer man naturligen

att sträva efter att förlägga pumpkraftverken mellan magasin av förenämnt

slag. Ytterligare må framhållas att verkningarna av vissa korttidsregleringar

ibland i högre grad mildras vid fortlöpande utbyggnad av en älv; tillkomsten

av nya kraftverk minskar vattenståndsvariationerna och gör variationerna i

vattenhastigheten mindre kännbara. När ett vattendrag är fullständigt avtrappat,

medför korttidsregleringen i allmänhet olägenheter av större betydelse

endast på sträckan mellan det nedersta kraftverket och havet. För korttidsregleringarna

skulle man alltså vid fortlöpande utbyggnad kunna få efter

hand ökade avgifter samtidigt med minskade olägenheter. Om i det första

stadiet av älvens utbyggnad en avgift av tre kronor kan vara rimlig, blir en

sådan avgift uppenbart för hög i de senare stadierna.

Enligt svenska vattenkraft föreningen föreligger icke skäl att höja minimiavgiften

mer än som motsvarar försämringen av penningvärdet från tidpunkten

för den nuvarande minimigränsens fastställande.

Sveriges industriförbund föreslår, att den nuvarande minimiavgiften i avgiftsskalan

bibehålies.

I fråga om utredningens förslag, att av regleringsavgiften tre kronor,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

d. v. s. den föreslagna minimiavgiften, skulle anses som en kompensation åt

bygden för vattenkraftens exploatering och ytterligare belopp avses för skadereglering,

uttalar kammarkollegiet, att en sådan bestämmelse kan medföra

en nedpressning av nivån för avgifter vid kraftigare sjöregleringar i Norriand

och alltså få en effekt motsatt den avsedda. Kollegiet har för sin del icke

funnit att bestämmandet av regleringsavgift försvåras genom frånvaron av

principiell uppdelning av avgiftsbeloppet mellan de två huvudgrupperna av

förbrukningsändamål.

Utredningens förslag beträffande de omständigheter som skall

beaktas vid avgiftsbeloppens bestämmande tillstyrkes eller

lämnas utan erinran i flertalet remissyttranden.

Kammarkollegiet framhåller, att den praktiska betydelsen av den föreslagna

lagändringen icke torde bli särskilt stor, men anser att, då vissa skäl

finnes för förslaget, detta likväl bör prövas i samband med införande av avgifter

för korttidsreglering.

Vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen har intet att invända

mot utredningens förslag i denna del, dock, såvitt avser föreskriften

om hänsyn till företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall,

endast under viss förutsättning. Härom uttalar dessa remissorgan:

Sistnämnda föreskrift utgör grunden för rådande domstolspraxis att bestamma

en lägre avgift för de outbyggda strömfallen än för de bebyggda;

ett borttagande av sagda föreskrift skulle därför få till följd att avgifter

skulle komma att utdömas med samma belopp för bebyggda och outbyggda

strömfall. Att så skulle ske synes emellertid knappast ha varit vare sig lagstittarens

eller utredningens mening. Den av utredningen ifrågasatta ändnngen.

att avgifter i fortsättningen skall utgå endast för bebyggda ströintall,

maste darfor vara en förutsättning för att den nu ifrågavarande lagbestämmelsen

skall kunna borttagas.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol F. Löwing avstyrker

utredningens ifrågavarande förslag och anför:

Vid bestämmande av regleringsavgifterna bör man ta hänsyn till _ för?.

t0™.dei\ storre eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsorhallandena,

som förorsakas genom företaget, och den olägenhet eller förde!,

vilken härigenom uppkommer för bygden — även företagets ekonomiska

betydelse för varje särskilt strömfall. Detta ter sig naturligt redan därav,

att avgiften skall bestämmas för varje strömfall för sig. Den nuvarande föreskriften

att man tillika beaktar den större eller mindre kostnad, som är förn^drforetaget.

l\ar sin grund däri att bygden genom bestämmelserna

om regleringsavgift bhr delaktiga i företagets vinst. Enär andelen i vinsten

skaligen bor vara beroende av vinstens storlek, synes skäl ej föreligga att

frångå de nuvarande bedömningsgrunderna vid bestämmande av avgifterna. I

I detta sammanhang väcker vatienrättsdomarna i Mellanbygdens vattendomstol

fråga om förenklade beräkningsmetoder för regleringsavgifterna,

varvid de anför:

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

Den gällande lydelsen av 4 kap. 14 § vattenlagen nödvändiggör mycket

omfattande beräkningar såväl av parterna — närmast sökandena och kammarkollegiet

— som av vattendomstolarna. En betydande förenkling synes

kunna vinnas genom att avgiften, på sätt tidigare föreslagits av vattenrättsdomaren

i Västerbygdens vattendomstol,1 beräknas direkt på den i penningar

uttryckta båtnaden av ett regleringsföretag. Om avgiften får bestämmas

inom vissa i procent av bruttonyttan angivna gränser, erhålles därjämte

den fördelen att lagändring icke blir nödvändig endast av det skälet att prisnivån

undergår förändringar. Motsvarande ändring av beräkningsmetoden

synes lämpligen böra vidtagas i fråga om den jämlikt 11 kap. 95 § vattenlagen

utgående domstolsavgiften.

Med anledning av detta förslag uttalar vattenöverdomstolen följande.

Vattenöverdomstolen anser i likhet med vattenrättsdomarna i Mellanbygdens

vattendomstol att det vore önskvärt om beräkningsmetoderna för bestämmande

av regleringsavgifter kunde förenklas. Frågan synes dock vara

så komplicerad, att en övergång till en ny beräkningsmetod icke bör beslutas,

förrän frågan blivit allsidigt utredd. Vattenöverdomstolen anser sig icke

för närvarande beredd att föreslå någon ändring i gällande beräkningsmetoder

utan inskränker sig till att förorda utredning av frågan. Om en sådan

kommer till stånd inom en nära framtid, är det måhända mindre lämpligt

att nu forcera fram ändringar i gällande bestämmelser om avgiftslatituden

m. m.

Vattenrättsdomarna i Norrbygdens vattendomstol E. Sjöberg, O. Olsson

och C. Ejerdal föreslår, att regleringsavgifterna skall göras

indexbundna. I samma riktning uttalar sig Norrlands naturvärn, som

därvid anför, att vattenkraftsintressenterna år för år tillgodogör sig i realvärde

vad en reglering ger dem, varför det måste vara riktigt att betalningen

får följa med stegringen av realvärdet. När penningvärdet faller, blir det allt

svårare att få avgifterna att räcka till önskade åtgärder. Det kan enligt naturvärnets

uppfattning emellertid visa sig lämpligt att förenkla saken genom

att låta avgifterna icke följa med varje ändring i index utan i stället låta

dem ändras blott vid större ändringar i penningvärdet.

Kammarkollegiet uttalar i denna fråga, att det kunde synas önskvärt att

undersöka, om det icke vore möjligt att genom ändring av beräkningsmetoderna

för avgifterna få fram avgifter, som icke påverkades av växlingar i

penningvärdet. De svårigheter som brukar framträda vid försök att med

enkla medel nå värdebeständighet för prestationer, vilka skall fixeras för en

längre tid, torde enligt kollegiets mening dock göra sig gällande även i fråga

om regleringsavgifter. 1

1 I yttrande med anledning av en promemoria, som låg till grund för 1944 års lagändring

beträffande regleringsavgifterna, förordade vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol,

att regleringsavgifterna alltid borde beräknas med direkt ledning av den värdeökning, uttryckt

i penningar, som en anläggning erhöll genom reglering. Avgiften borde i så fall utgå med visst

belopp för 1 000 kronor av värdeökningen. — Föredragande departementschefen förklarade

sig icke beredd förorda en så betydelsefull ändring av grunderna för bestämmande av regleringsavgift.

Se prop. 1944:169 s. 55 och 70.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

Ett flertal remissinstanser tillstyrker, att ägare av outbyggda

strömfall skall frilagas från skyldighet att utgiva regleringsavgift.

Kammarkollegiet anför, att strömfall, till vilkas utbyggande tillstånd givits,

i detta hänseende bör jämställas med utbyggda strömfall.

Vattenöverdomstolen uttalar följande.

Även om en reglering sker till förmån för såväl utbyggda som outbyggda

strömfall, är det dock tills vidare endast de utbyggda fallen som bar

nytta av regleringen. På grund härav synes det riktigast att i regleringsmålet

regleringsavgifter endast bestämmes för sådana strömfall och ej — som

hittills brukat ske — jämväl för outbyggda fall. Vattenöverdomstolen anser

sig därför på de av utredningen anförda skälen böra tillstyrka sådan ändring

av gällande bestämmelser, att avgiftsskyldighet endast ålägges för utbyggda

strömfall. I samband med denna fråga synes böra upptagas frågan

om åläggande att utgiva regleringsavgift då tillstånd lämnas till utbyggnad

av strömfall, till vars förmån reglering tidigare skett. I sådant fall synes

regleringsavgiften böra bestämmas endast till utgången av gällande avgiftsperiod

för regleringsföretaget. Dessutom bör övervägas om vid meddelande

av ett sadant avgiftsbeslut möjlighet bör finnas att nedåt jämka de avgifter,

som bestämdes för förut utbyggda strömfall.

Utredningens förslag i förevarande hänseende avstyrkes av vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol F. Löwing, länsstyrelserna i Västernorrlands

och Jämtlands län samt styrelsen för norra avdelningen av advokatsamfundet.

Avdelningsstyrelsen förklarar, att outbyggda men utbyggnadsvärda strömfall

tillföres värdeökning genom regleringsföretaget.

Vattenrättsdomaren Löwing uttalar, att han, ehuru den nuvarande ordningen

knappast har något större försteg framför den av utredningen föreslagna,

ej anser det lämpligt att på denna punkt nu genomföra en lagändring.

Frågan har nämligen enligt samme vattenrättsdomare övervägande

formell betydelse, enär det förmodligen i praktiken blir så, att den totala

regleringsavgiften för sökandens samtliga strömfall torde bli tämligen oförändrad

vilken metod man än använder.

Utredningens förslag i fråga om förskottsin betalning av viss

del av den för en avgiftsperiod bestämda årliga avgiften tillstyrkes eller

lämnas utan erinran i flertalet yttranden.

Vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen anser förslaget

välgrundat och framhåller, att ett liknande förfarande vid några tillfällen

tillämpats i praxis och visat sig ändamålsenligt. Enligt förslaget förutsättes,

att parterna skall vara ense om förskottsinbetalningen för att sådan

skall kunna föreskrivas av domstolen. Uttrycket parterna förefaller dock

enligt de nämnda remissinstansernas uppfattning alltför svävande såvitt

avser regleringssökande motstående intressen. Lämpligen bör det överlämnas

till länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall

verkställas, att i dylika frågor företräda dessa intressen.

Kammarkollegiet framhåller, att förslaget har ett visst sakligt fog, men

påpekar, att det inrymmer flera oklarheter. Kollegiet anför:

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

Sålunda bör slås fast, att engångsbeloppet skall utgöra summan av vissa

års regleringsavgifter utan diskontering till värdet vid periodens början.

Vidare må anmärkas att regleringsavgifterna väl bestämmes efter yrkande

av kollegiets advokatfiskalsämbete men att samtidigt föreligger en oflicialprövning

från domstolens sida. Det synes kollegiet ovisst vad utredningen

åsyftar med »parterna». Å den sökande motsatta sidan kommer här i betraktande

såväl advokatfiskalsämbetet som kommunen, möjligen också länsstyrelsen.

Slutligen må anmärkas att förslaget, därest det skall genomföras,

måste utformas med beaktande att Kungl. Maj :ts befogenhet att disponera

över avgiftsmedlen icke göres illusorisk. Kollegiet föreställer sig att anordningen

icke bör komma i fråga i andra fall än då ett fixerat utgiftsändamål

föreligger. Under förutsättning att nu gjorda påpekanden iakttages kan

kollegiet tillstyrka förslaget.

Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ifrågasätter,

att föreläggande av förevarande slag icke skall göras beroende av

enighet mellan parterna. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol

F. Löwing uttalar sig i samma riktning, varvid han tillägger, att sådant förordnande

bör kunna givas under förutsättning att det finnes lämpligt och

icke länder till nämnvärt förfång för företagarna.

Föreskrifter om bestämmande av gemensam avgift för äldre

och nyare regleringsföretag i samma vattenområde har ifrågasatts

av kammarkollegiet. Kollegiet anför i detta hänseende följande.

Saken må klargöras med ett exempel. Tillstånd meddelas till reglering av

sjö mellan höjderna —2 m och + 2 m i visst höjdsystem. Med hänsyn till

de naturliga vattenståndsvariationerna och regleringens förhållandevis små

olägenheter för bygden bestämmes regleringsavgiften för utbyggda fall till

ett så lågt belopp som två kronor 50 öre. Efter några år medgives reglering

till höjden -f- 4 meter. Denna »andra» reglering orsakar stora olägenheter

och regleringsavgiften för densamma bestämmes till det dubbla beloppet,

fem kronor. Enligt kollegiets mening bör vid detta senare tillfälle

det äldre beslutet om avgift kunna undanröjas och en enda avgift bestämmas

för kraftvinsten genom reglering mellan — 2 in och -|- 4 in. Avgiften

skulle därvid bestämmas med hänsyn tagen till de sammanlagda verkningarna

av utnyttjandet av de båda regleringstillstånden. Härmed skulle kunna

vinnas en lämpligare avvägning av avgiften. Vidare skulle uppnås att man

vid disponerandet av avgiftsmedel till täckande av skador skulle, åtminstone

som regel, sakna anledning att pröva om skadan orsakats av den mindre

omfattande regleringen eller av reglering mellan -f- 2 m och -f- 4 in. Erfarenheterna

från exempelvis Suorvasjöarnas första, andra och tredje regleringar

har visat att det är svårt, stundom ogörligt, att hänföra skada till

viss av regleringarna.

F rågan om tillämpligheten av nya a v g i f t s b e s t ä in in e 1 s e r

på äldre förelag har upptagits till behandling i några remissyttranden.

Vattenöverdomstolen uttalar sålunda bl. a. följande.

Att någon böjning av regleringsavgifter under löpande tidsperiod ej bör

komma i fråga bar framhållits vid de överväganden som föregått tidigare

beslut om höjning av regleringsavgifterna. Någon anledning alt frångå denna

princip vid den nu ifrågasatta ändringen av avgiftsbestämmelserna synes

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

icke föreligga. Tidigare ändringar av avgiftsbestämmelserna har i fråga om

avgifternas storlek i huvudsak varit föranledda av försämring av penningvärdet

och alltså icke inneburit någon reell förhöjning av avgifterna. Den nu

föreslagna ändringen innebär icke blott reell höjning av avgifterna, särskilt

av minimiavgiften, utan även avgiftsbeläggning av tidigare icke avgiftspliktiga

regleringar. En tillämpning av ifrågasatta nya bestämmelser på gamla

företag vid utgången av gällande avgiftsperiod eller på förut icke avgiftsbelagda

regleringar kan innebära att företagaren blir skyldig att utgiva en

avgift, som han vid företagets utförande icke hade anledning att räkna med.

Lagändringen får i sådant fall i realiteten retroaktiv verkan. Även om delta

innebär ett visst avsteg från vedertagna principer, torde det i förevarande

fall — med hänsyn bl. a. till företagens beskaffenhet och de sociala skäl som

uppbär avgiftsbestämmelserna — icke möta alltför stora betänkligheter att

beträffande redan avgiftsbelagda företag göra de föreslagna bestämmelserna

tillämpliga vid utgången av gällande avgiftsperiod. Däremot synes det både

ur principiell och praktisk synpunkt mera betänkligt att tillämpa dessa bestämmelser

i fråga om korttidsregleringar, som tillkommit före ändringarnas

genomförande och för vilka regleringsavgift alltså icke blivit bestämd.

Beträffande sådana regleringar saknas för övrigt möjligheten att anknyta

ändringarna till utgången av någon nu löpande tidsperiod.

Vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen anför:

Bestämmelser om regleringsavgift för korttidsreglering kan icke bli tilllämpliga

på reglering, vartill tillstånd enligt vattenlagen meddelats före

bestämmelsernas ikraftträdande. En eventuell bestämmelse om en minimiavgift

av tre kronor per turbinhästkraft, bör icke gälla för regleringar, tillstadda

före bestämmelsens ikraftträdande. För dylika regleringar bör endast

kunna föreskrivas den ändring av avgiftens storlek, som finnes påkallad

med hänsyn till penningvärdets fall; en sådan bestämmelse finnes i fråga

om fiskeavgift i 2 kap. 10 § 2 mom. vattenlagen. Övriga ändringar bör icke

tillämpas på regleringsföretag, vartill tillstånd meddelats före ikraftträdandet,

förrän de för dessa företag löpande 20-årsperioderna utgått.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol F. Löiving samt länsstyrelserna

i Jämtlands och Västerbottens län uttalar sig för att eu lagändring,

varigenom avgiftsperioden förkortas, skall tillämpas omedelbart även "i

fråga om regleringsföretag, som redan fått sin avgiftsskyldighet bestämd.

Kammarkollegiet anser däremot i likhet med utredningen, att nya bestämmelser

om avgiftsperiodens förkortning icke bör givas retroaktiv verkan.

Kollegiet förklarar sig vidare förutsätta, att icke heller nya regler om slopande

av regleringsavgift för outbyggda strömfall skall verka retroaktivt

utan i fråga om redan bestämda avgifter tillämpas först då dessa härnäst

omprövas.

Departementschefen

Bland de fiågor som aktualiserats till följd av den pågående omfattande

utbyggnaden av vårt lands vattenkraft intar spörsmålet om skydd för och

kompensation åt bygden vid kraftutbyggnader och sjöregleringar en framträdande

plats. Riksdagen gjorde år 1947 en framställning i detta ämne (se

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

andra lagutskottets utlåtande nr 37), och frågorna härom har sedermera i

skilda sammanhang varit föremål för utredning. Vissa spörsmål har sålunda

upptagits av 1945 års vattenlagssakkunniga; deras utredningsarbete har

bl. a. lett till att för några år sedan genomförts lagändringar med syfte att

förbättra skyddet för fisket mot skadeverkningar av vattenkraftbyggnader

ocli sjöregleringar. Hithörande problem har även behandlats av den år 1955

tillsatta norrländska vattenkraftutredningen, som i sitt betänkande framlagt

ett flertal förslag i syfte att bereda de bygder som beröres av vattenkraftexploateringen

en mera gynnad ställning än för närvarande.

Ett av de spörsmål som upptagits av norrländska vattenkraftutredningen

avser regleringsavgifterna, d. v. s. de särskilda avgifter till bygden som enligt

vattenlagen utgår för större vattenregleringsföretag. Behovet av en reformering

av grunderna för regleringsavgifterna underströks starkt av riksdagen

i eu särskild framställning år 1953. Eu höjning av avgifterna vidtogs

genom lagändring år 1955, men den begränsades, i avbidan på en närmare

utredning, till en justering med hänsyn främst till den penningvärdesförändring

som inträtt. Norrländska vattenkraftutredningen har nu verkställt

en mera allsidig översyn av grunderna för regleringsavgifterna och som resultat

härav förordat ändringar på flera punkter. Enligt det av utredningen

framlagda förslaget skall reglcringsavgift utgå även vid s. k. korttidsreglering,

som enligt gällande rätt icke föranleder avgiftsskyldighet. Å andra sidan

ifrågasätter utredningen huruvida icke avgiftsskyldigheten bör inskränkas

till att avse blott utbyggda strömfall. Beträffande latituden för regleringsavgifterna,

vilken efter 1955 års lagändring sträcker sig från lägst tjugu

öre till högst sex kronor för varje genom regleringen vunnen turbinhästkraft,

har utredningen föreslagit en höjning av såväl den nedre som den

övre gränsen. Enligt utredningens förslag skall avgiften bestämmas till lägst

tre och högst åtta kronor per turbinhästkraft. Utredningen har därjämte

föreslagit ändringar i lagtexten beträffande de omständigheter, som skall

beaktas vid avgifternas bestämmande inom latituden. Vattendomstolens

avgörande i fråga om avgifterna, som nu gäller för en tidrymd av tjugu år,

har föreslagits framdeles skola gälla för en period av endast tio år. Vad

beträffar användningen av regleringsavgifterna har utredningen icke föreslagit

någon ändring av vad för närvarande gäller om fördelning mellan

de båda grupper av ändamål — allmänna ortsändamål samt gottgörelse för

skada som icke blivit i regleringsmålet bestämd —- för vilka avgiftsmedlen

må användas. Däremot har föreslagits, att den nuvarande exemplifieringen

i fråga om de allmänna ortsändamålen skall utgå eller eventuellt ersättas av

en allmännare formulering, som ger vid handen, att det primära är att underlätta

bygdens anpassning till de genom regleringen ändrade förhållandena

och alt ändamål av bestående värde för bygden och befolkningen därvid

skall betjänas. Med bygden bör då enligt utredningen i första band förstås

det område, som direkt eller indirekt påverkas av ett företag, men någon

snäv avgränsning av området bör icke ske. Slutligen har utredningen

föreslagit regler som möjliggör förskottsinbetalning på en gång av intill

hälften av de för eu avgiftsperiod bestämda årliga avgifterna.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

Det förslag till revision av avgiftsreglerna som utredningen sålunda framlagt

har i det väsentliga vunnit anslutning vid remissbehandlingen. Jag anser

också för egen del att huvudpunkterna i förslaget bör, med en del

jämkningar, genomföras såsom ett led i strävandena att bättre än för närvarande

sker kompensera de bygder som utsättes för långtgående ingrepp i

samband med åtgärderna för vattenkraftens utnyttjande.

Enligt de gällande bestämmelserna utgår regleringsavgift för ökning i

uttagbar vattenkraft samt för sådan ändring av vattenföringen under året

som medför att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare

sätt. Däremot är korttidsreglering, d. v. s. reglering för anpassning

av en given vattentillgång efter kraftbehovets växlingar under veckan eller

dygnet, icke för närvarande avgiftsbelagd. Sådana regleringar kan emellertid

medföra betydande skador och olägenheter för den berörda bygden. Det

synes därför mindre tillfredsställande att de skall vara undantagna från

avgift. Jag tillstyrker således, att korttidsregleringar avgiftsbelägges. Avgiften

bör utgå vid alla typer av korttidsreglering.

I några yttranden har i detta sammanhang förordats, att mot regleringsavgift

svarande avgift skall införas för vissa andra vattenkraftutbyggnader

än regleringsföretag, bl. a. för större kraftverk. Dessa yrkanden anser jag

mig emellertid ej kunna upptaga. Det må framhållas att, eftersom korttidsreglering

ofta brukar genomföras vid större kraftverksdammar, syftet med

en avgiftsbeläggning av kraftverksbyggnader i viss mån tillgodoses, om skyldighet

att gälda avgift för korttidsregleringar genomföres.

Vattenregleringsavgift skall gäldas av ägarna till de olika strömfall för

vilka regleringen är till båtnad. Lagen tar härvid ej hänsyn till om strömfallet

är bebyggt eller ej och avgift utgår således enligt gällande rätt även för

outbyggda strömfall. För de outbyggda fallen brukar i praxis avgift

vanligen bestämmas till lägre belopp än för de utbyggda fallen. Utredningen

har nu ifrågasatt, om ägaren av ett outbyggt strömfall överhuvud

taget bör pa detta sätt belastas med en löpande utgift för en reglering som

han ej utnyttjar. Det är emellertid att märka att avgiftsskyldighet föreligger

blott för sådant outbyggt strömfall, vars ägare själv sökt regleringen

eller som jämlikt 3 kap. 5 § vattenlagen är likställd med sökande. Då strömfallsägaren

sasom sökande medverkar till att regleringen kommer till stånd,

synes det rimligt att han, ehuru han ännu icke kan tillgodogöra sig den

genom regleringen vunna båtnaden, ålägges att utge vederlag till de intresse0

som lider intrång genom regleringen. Med hänsyn härtill anser jag ej

någon ändring i gällande rätt påkallad på denna punkt. I enlighet med hittillsx

arande praxis bör dock det förhållandet att strömfallet är outbyggt

beaktas vid bestämmandet av avgiftens storlek. Till denna fråga återkommer

jag i det följande.

Vad härefter angår frågan om grunderna för beräkning av

avgiftens storlek anser jag att avgiften såsom hittills bör beräknas

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Mcij:ts proposition nr 31 år 1959

till visst belopp för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den

uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit ökad. För sådan reglering

som möjliggör fördelaktigare utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft

bör, likaledes i enlighet med hittills tillämpad ordning, avgiften beräknas

på grundval av den genom regleringen vunna förhöjningen av vattenkraftens

värde.

Det sagda innebär, att jag ej kan biträda det av vattenrättsdomarna i

Mellanbygdens vattendomstol framförda förslaget, att avgiften skall bestämmas

inom vissa i procent av regleringens bruttonytta angivna gränser. Detsamma

gäller det från några håll framförda förslaget om indexreglerade

avgifter.

Utredningen har föreslagit en höjning av latitudens nedre gräns från

tjugu öre till tre kronor och av dess övre gräns från sex till åtta kronor per

turbinhästkraft. Såsom motiv härför anför utredningen att de summor,

som regleringsavgifterna inbringar, i dagens läge uppenbarligen icke är tillräckliga

för de syften som de är avsedda att främja, vilket har sin grund i

att regleringsföretagen nu är mera omfattande och därför ofta även mera ingripande

än tidigare samt att de ändamål som avgifterna skall tillgodose

själva blivit alltmera kostnadskrävande. Förslaget har föranlett delade meningar

i yttrandena. Sålunda har å ena sidan uttalats, att gränserna borde

höjas ännu mer än utredningen föreslagit. Å andra sidan har i flera yttranden

betonats, att den av utredningen föreslagna minimiavgiften vore

alltför hög i beaktande bl. a. av att åtskilliga korttidsregleringar och många

mindre omfattande årsregleringar icke medför några mera betydande skadeverkningar.

Vid bedömandet av denna fråga måste hänsyn tagas till den belastning

på kraftproduktionen som regleringsavgifterna utgör och återverkningarna

av denna belastning på kraftpriserna. Utredningen har gjort vissa beräkningar

angående storleken av inflytande avgiftsmedel dels under förutsättning

att gällande rätt bibehålies och dels under förutsättning att den av

utredningen föreslagna höjningen av latituden vidtages. Beräkningarna visar

att för regleringarna i Ljusnan och älvarna norr därom kan vid tiden

omkring år 1965 antagas komma alt inflyta sammanlagt ca 4 miljoner kronor

årligen, därest nuvarande regler bibehålies; härvid har förutsatts att

avgifterna fastställes till i genomsnitt tre kronor per turbinhästkraft. Om

utredningens förslag genomföres och det antages att detta skulle leda till en

genomsnittsavgift av fem kronor per turbinhästkraft, skulle beloppet uppgå

till omkring 7 miljoner kronor och, om avgiftsskyldighet införes jämväl för

korttidsreglering, till omkring 10,5 miljoner kronor. Med hänsyn till den

stora omfattning som vattenkraftexploateringen fått och de mycket kraftiga

ingrepp som vattenregleringarna ofta innebär för de kringliggande bygderna

synes en ökning av avgiftsmedlen av denna storleksordning rimlig, och den

är i jämförelse med de övriga kostnader som belastar kraftproduktionen

icke av sådan omfattning att den kan beräknas komma att i oskälig grad

höja kraftpriserna. Den av utredningen föreslagna latituden synes mig där
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

för i huvudsak vara väl avvägd. I vissa fall, särskilt då en reglering förorsakar

skador eller olägenheter av mindre allvarlig natur eller då fråga är om

avgift för oulbyggda strömfall, kan emellertid ett avgiftsminimum av tre

kronor per turbinhästkraft framstå såsom alltför högt. I sådana situationer

hör möjlighet finnas att fastställa lägre avgiftsbelopp än som skulle kunna

ifrågakomma med nämnda minimigräns. För dessa fall torde latitudens

nedre gräns lämpligen kunna sättas vid femtio öre. Jag vill alltså förorda,

att i lagen stadgas ett avgiftsmaximum av åtta kronor per turbinhästkraft

samt ett avgiftsminimum av tre kronor med möjlighet för domstolen att,

då särskilda skäl föranleder därtill, bestämma avgiften till lägre belopp,

dock minst femtio öre.

Vad beträffar frågan om de omständigheter som skall beaktas

vid avgiftsbeloppets fastställande skall enligt

gällande rätt hänsyn tagas ej blott till den förändring av vattenstånds- och

avrinningsförhållanden som orsakas genom företaget och den olägenhet eller

fördel vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden. Även den

kostnad som är förenad med företaget samt företagets ekonomiska betydelse

för varje särskilt strömfall skall beaktas. Utredningen har riktat viss kritik

mot lagstiftningens utformning i detta avseende och ansett att avgifterna bör

bestämmas inom latituden oberoende av kostnaderna för och båtnaden av

företaget. Enligt utredningens mening kan eljest uppkomma orättvisor och

ojämnhet i tillämpningen. Det synes dock tveksamt om det finns anledning

att ändra lagen på denna punkt. Redan nu torde i praxis huvudvikten läggas

vid företagets verkningar för den kringliggande bygden. Domstolen bör emellertid

ha möjlighet att vid fastställandet av avgiftens storlek även beakta

kostnaderna för företaget och regleringens ekonomiska betydelse för de olika

strömfallen. Det må i detta sammanhang erinras om vad förut anförts

beträffande regleringsavgift för outbyggt strömfall. Jag anser mig därför

icke böra förorda, att utredningens förslag i denna del genomföres.

Utredningens förslag om förkortning av giltighetstiden

för avgiftsbeslut från tjugu till tio år har genomgående tillstyrkts

eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Ehuru tätare omprövningar

av avgiftsbeloppen medför visst merarbete för vattendomstolarna, vill

även jag tillstyrka förslaget i denna del.

I detta sammanhang torde få beröras ett av kammarkollegiet i dess yttrande

framställt förslag om införande av bestämmelser om gemensam avgift

för olika regleringsförelag inom samma vattenområde, vartill tillstånd lämnats

vid skilda tidpunkter. Enligt förslaget skulle sådan avgift fastställas

med hänsyn tagen till de sammanlagda verkningarna av de olika regleringarna,

varigenom enligt kollegiets mening bl. a. skulle vinnas en lämpligare

avvägning av avgiften. Vissa beaktansvärda skäl talar för detta förslag, men

det kan å andra sidan vara olägligt att man vid successiv utbyggnad av en

reglering nödgas vid upprepade tillfällen undanröja äldre avgiftsbeslut för

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 3t år 1959

fastställande av gemensam avgift. Jag kan därför icke biträda kammarkollegiets

förslag. Härvid har jag även beaktat, att vattendomstolen får anses

ha befogenhet att utan särskilt stadgande så bestämma avgiftsperioden för

en reglering, som innebär utökning av ett äldre, avgiftsbelagt företag, att

avgiftsperioderna för de båda företagen sammanfaller (jfr prop. 1954:23

s. 58). Avgiftsbeslutet beträffande den nya regleringen bör sålunda ej omfatta

längre tid än den, som gäller för det äldre avgiftsbeslutet.

Vad beträffar frågan om regleringsavgifternas användning

finner jag i likhet med utredningen icke erforderligt att i lagen upptaga

bestämmelser om viss fördelning av influtna avgiftsmedel mellan de

båda grupper av ändamål — allmänna ortsändamal och skadeersättningar

— vartill avgifterna må användas. I fråga om de allmänna ortsändamålen

innehåller lagtexten i sin gällande lydelse vissa exempel, nämligen jordbrukets

främjande, särskilt genom jords torrläggning, samt beredande av tillgång

till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri

eller eljest för befolkningens behov. Av lydelsen framgår klart, att uppräkningen

ej är avsedd att vara uttömmande. Jämväl andra allmänna ändamål

kan tillgodoses, exempelvis naturskyddet. Av en vid utredningens betänkande

fogad redogörelse framgår också, att avgifterna kommit till användning

för mångskiftande ändamål. Något behov av att ändra lagreglerna på denna

punkt torde därför icke föreligga.

Norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund har i detta sammanhang

ifrågasatt ändringar i vattenlagens ersättningsbestämmelser i syfte att vissa

ändamål som för närvarande blott kan tillgodoses genom regleringsavgifter

skall kunna direkt kompenseras genom ersättning. Detta förslag är jag dock

icke beredd att upptaga i detta sammanhang.

Beslutanderätten i ärenden om bidrag av avgiftsmedel till allmänna

ortsändamål torde såsom hittills böra ankomma på Kungl. Maj :t.

Under remissbehandlingen har framförts förslag att vattenrättsdomaren

skall höras i sådana ärenden. Detta sker redan nu regelmässigt i praxis, och

särskild föreskrift härom torde ej vara erforderlig.

Ansökan att utfå bidrag av avgiftsmedel såsom gottgörelse för skada, för

vilken vattendomstolen icke bestämt ersättning, skall enligt gällande regler

prövas av vattenrättsdomaren och två av honom tillkallade vattenrättsnämndemän.

Ett par vattenrättsdomare har vid remissbehandlingen framhållit, att

tillgång till vattenrättsingenjörernas tekniska sakkunskap ofta är nödvändig

eller önskvärd i dessa ärenden, som äger stor likhet med vattenmål, vari fråga

är om ersättning för annan oförutsedd skada. Denna synpunkt finner jag

beaktansvärd. Det synes ändamålsenligt att, förutom vattenrättsdomaren och

de båda vattenrättsnämndemännen, en eller två vattenrättsingenjörer deltager

i avgörandet av dessa ärenden. En sådan reform torde icke påkalla

ändring i fullföljdsreglerna. Mot besluten i dessa ärenden bör sålunda, liksom

nu gäller, talan få föras hos Kungl. Maj :t genom besvär i administrativ ordning.

It Bihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 31

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

Med frågan om avgiftsmedlens användning sammanhänger spörsmålet om

tolkningen av bygdebegreppet. I likhet med utredningen anser jag

ej möjligt att i lagtexten närmare definiera detta begrepp. Såsom utredningen

framhållit bör bygdeområdet ej avgränsas för snävt. Det kan sålunda ej

anses riktigt att dit hänföra endast trakten kring själva regleringsbassängen.1

Det må i detta sammanhang framhållas, att de utredningar, som i skilda

sammanhang verkställts beträffande bygdekraftinstitutet och som bl. a. avsett

bestämningen av bygdebegreppet i samband med detta institut, ännu ej

lett till lagstiftningsåtgärder.

Utredningen har framlagt förslag om regler som skulle möjliggöra förskottsinbetalning

av viss del av de för en avgiftsperiod bestämda

årliga avgifterna. Behovet av avgiftsmedel har enligt utredningen i allmänhet

visat sig vara störst vid tiden för ett företags begynnelse, och man kan

med å. liga avgifter icke påräkna, att medel genast skall finnas disponibla för

ifrågakommande ändamål. Utredningens förslag innebär, att vattendomstolen

skall givas möjlighet att, om parterna är ense därom, ålägga företagaren

att omedelbart erlägga intill hälften av det kapitaliserade värdet av regleringsavgifterna

för en avgiftsperiod, medan återstoden skall jämnt fördelas

under perioden.

I vissa fall har en ordning liknande den ifrågasatta redan praktiserats på

så sätt, att regleringsintressenterna ställt ett större belopp till förfogande

exempelvis för elektrifiering av bygden, vilket belopp därefter successivt

återbetalats till intressenterna genom kvittning å förfallna regleringsavgiftsbelopp.

Da förfarandet synes ändamålsenligt, förordar jag att det lagfästes

genom en föreskrift, som möjliggör att strömfallsägaren kan åläggas

att på en gång inbetala viss del av de för en tioårsperiod bestämda avgifterna.

Såsom förutsättning för sådant åläggande bör gälla att yrkande därom

framställes av den myndighet som har att i vattenmål tillvarataga bygdeintressena,

nämligen kammarkollegiet. Det kan förutsättas, att kollegiet genom

hänvändelser till vederbörande länsstyrelse och kommuner gör sig underrättat

om det omedelbara behovet av avgiftsmedel. På vattendomstolen

bör sedan ankomma att pröva om förfarandet i det särskilda fallet är erforderligt

och lämpligt. Domstolen har därvid att beakta i vad mån inom bygden

föreligger behov av åtgärder, som påkallar att ett större engångsbelopp

ställes till förfogande. Att, såsom utredningen förutsatt, alltid kräva strömfallsägarens

medgivande synes mig icke vara behövligt. Självfallet bör dock

vid prövningen även dennes intresse beaktas.

\ attendomstolens beslut om förskottsinbetalning bör avse uteslutande

den tioårsperiod, för vilken avgörandet gäller. Vad i 4 kap. 14 § femte stycket

vattenlagen föreskrives beträffande giltigheten av förut meddelad av
-

1 Jfr även uttalanden av föredragande

andra lagutskottet i uti. 1944: 33 s. 28.

departementschefen i prop. 1941: 169 s. 68 och av

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

giftsbestämmelse för senare avgiftsperiod, om ny prövning icke påkallats,

bör således icke gälla i fråga om beslutet om förskottsinbetalning.

Såsom utredningen föreslagit bör möjligheten att föreskriva förskottsinbetalning

begränsas till att avse högst hälften av de för en tioårsperiod bestämda

avgifterna. Återstoden bör jämnt fördelas under perioden. Det engångsbelopp,

som skall erläggas förskottsvis, bör motsvara värdet av ifrågakommande

del av de årliga avgifterna, diskonterat till tiden då betalning

skall ske.

För genomförande av den nu förordade revisionen av grunderna för regleringsavgifterna

påkallas ett flertal ändringar i 4 kap. 14 § vattenlagen.

Första stycket bör kompletteras med de bestämmelser, som påkallas av att

korttidsreglering skall inrymmas bland de avgiftsbelagda företagen. I samband

därmed synes i förtydligande syfte nuvarande sista punkten av stycket

böra språkligt jämkas. Reglerna om maximi- och minimigränserna för avgiftens

belopp torde lämpligen böra föras till tredje stycket.

I paragrafens femte stycke bör giltighetstiden för vattendomstolens avgörande

i enlighet med vad i det föregående förordats ändras från tjugu till

tio år.

Slutligen torde till paragrafen få fogas ett nytt sjätte stycke med regler

angående förskottsbetalning.

Föreskrifter angående ändrad ordning för handläggning av sådana ärenden,

som avser bidrag av avgiftsmedel såsom gottgörelse för skada, torde

få meddelas i administrativ ordning.

De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1959.

Med hänsyn till att den nya lagstiftningen innebär ökade förpliktelser

för regleringsföretagen torde dess tillämplighet på redan befintliga företag

böra i viss mån begränsas. Avgift bör sålunda ej utgå för äldre korttidsregleringar,

och den nya avgiftslatituden bör överhuvud ej göras tillämplig

på äldre regleringsföretag. Det synes däremot ej föreligga hinder att i fråga

om de äldre företagen tillämpa den nya lagens regler om avgiftsperiodens

längd och om förskottsbetalning. Dock bör nya lagen icke i något fall göras

tillämplig med avseende å den tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens

vid ikraftträdandet gällande avgörande skall gälla.

Bestämmande för huruvida äldre eller ny lag skall tillämpas i angivna

hänseenden bör vara den dag, då vattendomstolens beslut om tillstånd till

reglering gavs och alltså icke den dag, då tillståndsbeslutet vann laga kraft.

Skulle tillstånd undantagsvis givas först i högre instans, bör vad nu sagts

tillämpas på den högre instansens beslut. I

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag om ändrad lydelse av A kap. 1A § vattenlagen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Trygve Hellners

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

37

Bilaga

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523j1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 kap.

14

Varder genom vattenreglering, som

verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara

vattenkraften i det eller de

strömfall, för vilkas räkning regleringen

utföres, ökad med i medeltal

femhundra turbinhästkrafter, vare

ägare av sådant strömfall pliktig att

för nedan angivna ändamål erlägga en

årlig avgift av minst tjugu öre och

högst sex kronor för varje turbinhästkraft,

varmed genom regleringen den

uttagbara vattenkraften i strömfallet

i medeltal blivit ökad. Medför vattenreglering

sådan ändring av vattenföringen

under året att förut uttagbar

vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare

sätt, skall, med avseende å

skyldighet att erlägga dylik avgift, så

stor del av vattenkraften, som svarar

mot förhöjningen av dennas värde,

anses såsom ökning av den uttagbara

vattenkraften.

§•

Varder genom vattenreglering, som

verkställes jämlikt denna lag, den

uttagbara vattenkraften i det eller de

strömfall, för vilkas räkning regleringen

utföres, ökad med i medeltal

femhundra turbinhästkrafter, vare

ägare av sådant strömfall pliktig att

för nedan angivna ändamål erlägga

en årlig avgift, beräknad på grundval

av det antal turbinhästkrafter, varmed

genom regleringen den uttagbara

vattenkraften i strömfallet i medeltal

blivit ökad. Medför vattenreglering

sådan ändring av vattenföringen under

året att förut uttagbar vattenkraft

kan utnyttjas på fördelaktigare

sätt, skall, med avseende å skyldighet

att erlägga dylik avgift, så stor

del av denna vattenkraft, som svarar

mot förhöjningen av dess värde, anses

såsom ökning av den uttagbara

vattenkraften. Lag samma vare beträffande

vattenreglering, som medför

sådan ändring av vattenföringen

under veckan eller dygnet, att vattenkraft

kan utnyttjas på fördelaktigare

sätt.

1 Senaste lydelse se SFS 1955:312.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Medför vattenregleringen----

nu nämnts.

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen

bestämmas särskilt för

varje strömfall; och bör härvid hänsyn

tagas dels till den större eller

mindre förändring av vattenståndsoch

avrinningsförhållanden, som genom

företaget förorsakas, och den

olägenhet eller fördel, vilken härigenom

uppkommer för den kringliggande

bygden, dels ock till den större

eller mindre kostnad, som är förenad

med företaget, samt företagets

ekonomiska betydelse för varje särskilt

strömfall.

Avgift skall----för företaget.

Vattendomstolens avgörande gälle

för en tidrymd av tjugu år i sänder,

första gången räknat från det kalenderår,

under vilket tillståndet till vattenregleringen

först tagits i anspråk.

Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen

under nittonde året av sådan

tidsperiod ny prövning påkallad

av strömfallets ägare eller av myndighet,

som Konungen bestämmer, skall

den förut meddelade bestämmelsen

lända till efterrättelse jämväl för nästa

period. Älägges ägare av strömfall

enligt andra stycket att gälda avgift,

skall avgörandet första gången ej gälla

längre än den tid, som gäller för

annan avgift enligt denna §, vilken

förklarats skola utgå med anledning

av företaget. Varder strömfall bebyggt

efter det avgift bestämts, äge

vattendomstolen, ändå att tid, som

Medför vattenregleringen ---—

nu nämnts.

Avgiften skall av vattendomstolen,

särskilt för varje strömfall, bestämmas

till belopp, utgörande minst tre

och högst åtta kronor för varje turbinhästkraft;

och bör härvid hänsyn

tagas dels till den större eller mindre

förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden,

som genom företaget

förorsakas, och den olägenhet

eller fördel, vilken härigenom uppkommer

för den kringliggande bygden,

dels ock till den större eller

mindre kostnad, som är förenad med

företaget, samt företagets ekonomiska

betydelse för varje särskilt strömfall.

Om särskilda skäl föranleda därtill,

må avgiften bestämmas till lägre

belopp än förut sagts, dock minst

femtio öre för varje turbinhästkraft.

Avgift skall----för företaget.

Vattendomstolens avgörande gälle

för en tidrymd av tio år i sänder,

första gången räknat från det kalenderår,

under vilket tillståndet till vattenregleringen

först tagits i anspråk.

Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen

under nionde året av sådan

tidsperiod ny prövning påkallad

av strömfallets ägare eller av myndighet,

som Konungen bestämmer, skall

den förut meddelade bestämmelsen

lända till efterrättelse jämväl för nästa

period. Ålägges ägare av strömfall

enligt andra stycket att gälda avgift,

skall avgörandet första gången

ej gälla längre än den tid, som gäller

för annan avgift enligt denna §,

vilken förklarats skola utgå med anledning

av företaget. Varder strömfall

bebyggt efter det avgift bestämts, äge

vattendomstolen, ändå att tid, som

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

39

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nyss nämnts, ej gått till ända, för

återstående tiden meddela ändrad föreskrift,

när det påkallas av myndighet,

som Konungen bestämmer.

Huru avgifter---förordnar

Konungen.

nyss nämnts, ej gått till ända, för

återstående tiden meddela ändrad föreskrift,

när det påkallas av myndighet,

som Konungen bestämmer.

På yrkande av myndighet, som

Konungen bestämmer, må vattendomstolen,

såframt det finnes erforderligt

och lämpligt, bestämma att den för

en tioårsperiod stadgade avgiftsskyldigheten

skall fullgöras genom att

strömfallets ägare erlägger högst

hälften av det beräknade sammanlagda

nuvärdet av avgifterna på en gång

och återstoden genom årliga inbetalningar

under perioden.

Huru avgifter---förordnar

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1959.

Skyldighet att gälda avgift må ej

åläggas i fråga om vattenreglering,

vartill tillstånd lämnats genom dom

som meddelats före nya lagens ikraftträdande,

därest regleringen är av sådan

beskaffenhet, att enligt äldre lag

avgift ej skolat utgå.

Beträffande annan vattenreglering,

vartill tillstånd lämnats före ikraftträdandet,

skall äldre lag tillämpas

såvitt angår de gränser inom vilka

avgiften skall bestämmas; och skall

nya lagen beträffande sådan vattenreglering

ej heller i övrigt äga tilllämpning

med avseende å den tidrymd

av tjugu år, för vilken vattendomstolens

avgörande i fråga om avgift

med anledning av företaget skall

gälla.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 januari

1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 15 december 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 21 november 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 §

vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn G. Dyrssen.

Förslaget föranledde följande lagrådets yttrande:

Avfattningen av paragrafens första stycke, som redan nu erbjuder tolkningssvårigheter,

skulle ytterligare kompliceras genom införande av den föreslagna

tredje punkten. Ur formell synpunkt är det önskvärt, att båtnad

genom förhöjning av vattenkraftens värde behandlas i en och samma punkt,

vare sig den härrör av årsreglering eller av korttidsreglering. Ändringen

i första stycket skulle då kunna, såvitt avser korttidsregleringarna, inskränkas

till att i andra punkten orden »under året» finge utgå (jfr prop.

1944: 169 s. 70 o. f.). Att i förslaget bestämmelsen om avgiftsskyldighet

för korttidsreglering behandlats i en särskild punkt torde sammanhänga

därmed, att i fråga om sådan reglering hänsyn ansetts skola tagas till all

den vattenkraft, som genom korttidsregleringen erhåller ökat värde, däri

alltså inbegripet vattenkraft som vinnes genom en samtidigt medgiven årsreglering.

Det synes emellertid kunna förutsättas, att nämnda regel kommer

att beaktas vid rättstillämpningen utan att, på sätt i förslaget skett,

åtskillnad göres mellan års- och korttidsregleringar i det hänseende, varom

nu är fråga. Lagrådet hemställer därför att ändringen i första stycket

måtte — med uteslutande av den föreslagna tredje punkten — såvitt nu är

i fråga inskränkas till borttagande av orden »under året».

Bestämmelserna skulle, efter en sådan ändring, enligt lagrådets uppfattning

innebära, att båtnad som avses i andra punkten vore, efter omräkning

i turbinhästkrafter, att jämställa med båtnad av det slag som avses i första

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

punkten. Avgiftsskyldighet skulle inträda, om båtnaden kunde anses uppgå

till i medeltal 500 turbinhästkrafter, oavsett hur denna båtnad uppkommit,

likgiltigt alltså om den härrör enbart av tillökning i kraft eller tilllika

eller enbart av det högre kraftvärde som ernås vid års- eller korttidsreglering.

Undantag kan emellertid i praktiken följa av de övergångsbestämmelser

som meddelats i samband med nu ifrågavarande eller tidigare

lagändringar.

Enligt vad departementschefen anfört är avsikten att regleringsavgift

skall utgå vid alla typer av korttidsreglering. Avgiftsskyldigheten måste anses

komma att omfatta även korttidsreglering i anslutning till sådana dämningsanordningar,

som tidigare stundom gått under benämningen profilreglering

(jfr prop. 1944: 169 s. 12 och 28 samt NJA 1926 s. 356).

I anledning av departementschefens uttalande om förfarandet, då avgift

skall bestämmas för en reglering, som innebär utvidgning av ett äldre,

avgiftsbelagt företag, vill lagrådet erinra om högsta domstolens ståndpunkt

i ett rättsfall, refererat i NJA 1954 s. 50.

Ur protokollet:

Clas Amilon

4 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. iVr 31

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 januari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Lindell, lagrådets den 9 januari 1959 avgivna utlåtande över det till lagrådet

den 21 november 1958 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av

4 kap. 14 § vattenlagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Jag har ej något att erinra mot lagrådets ändringsförslag beträffande formuleringen

av paragrafens första stycke. I likhet med lagrådet förutsätter

jag därvid, att avgiften för korttidsreglering skall beräknas på grundval av

all den vattenkraft som genom regleringen får ökat värde, däri alltså inbegripet

vattenkraft som vinnes genom en samtidigt medgiven årsreglering.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget efter ändring i enlighet med

vad sålunda anförts måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

680910

Doktrin (1)

  1. SVENSK RÄTTSPRAXIS VATTENRÄTT, SvJT 1959 s. 673, på s. 680 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 3LU 1959:5 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1959:124 Skrivelse till Konungen i anledning av del s Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen, dels ock i ämnet väckt a1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1959 s. 673 SVENSK RÄTTSPRAXIS VATTENRÄTT s. 680 i texten