Sök i Ratio Lex

Med förslag till allmän tjänstepliktslag, m. m

1959-01-23 · 127 sidor, varav 124 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 124 av 127 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:38, Med förslag till allmän tjänstepliktslag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

1

Nr 38

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmän

tjänstepliktslag, m. m.; given Stockholms slott den 23

januari 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

alt antaga härvid fogade förslag till

1) allmän tjänstepliktslag samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr

245) om medling i arbetstvister.

GUSTAF ADOLF

Sven af Gei jer stam

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lagstiftning med syfte att i första

hand under krig och krigsfara möjliggöra åtgärder på arbetsmarknaden,

vilka kan finnas nödvändiga för att tillgodose behov av arbetskraft för ändamål

av synnerlig vikt för det allmänna. Lagstiftningen — kallad allmän

tjänstepliktslag — har i likhet med motsvarande lagstiftning 1939 utformats

som en fullmaktslag, som anger en ram beträffande arten och innehållet i

de förordnanden Kungl. Maj:t får meddela med stöd av lagen.

Bland de åtgärder som skall kunna vidtagas enligt de i lagen givna fullmakterna

märks främst förordnanden om tjänsteplikt, dvs. skyldighet att

utföra ålagt arbete. Förslaget innefattar två former av tjänsteplikt, nämligen

tjänsteförlängning — skyldighet att utföra arbete i den anställning

man innehar — och allmän tjänsteplikt — skyldighet att antaga och utföra

ålagt arbete. Förordnande om tjänsteplikt får endast meddelas vid krig

eller krigsfara. I sistnämnda fall skall Kungl. Maj:ts förordnande om iilllämpning

av fullmaktsstadgandel dock inom cn månad underställas riksdagens

prövning och det kräver riksdagens godkännande för sitt bestånd.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Där eljest så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av

krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, äger

Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke förordna att fullmaktsbestämmelser

om vissa åtgärder på arbetsförmedlingens område — däremot ej

om förordnande om tjänsteplikt — skall under viss tid, högst ett år varje

gång, äga tillämpning.

Tillämpningen av lagen skall under Kungl. Maj :t omhänderhas av arbetsmarknadsstyrelsen

och länsarbetsnämnderna.

Arbetsvillkoren vid fullgörande av tjänsteplikt skall i princip bestämmas

på samma sätt som gäller för frivilligt åtaget arbete. Därest parterna

ej skulle enas om villkoren, skall dessa emellertid i allmänhet bestämmas

av särskild lönenämnd för tjänsteplikt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

3

Förslag

till

Allmän tjänstepliktslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 4, 5, 8 och 9 §§ träda i tilllämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet

av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna

icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den

mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande

enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att bestämmelserna

i nämnda paragrafer eller i en eller flera av dem skola tilllämpas.

Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom

en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida

förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från

det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upphör

krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas senast

före nästkommande riksdagssessions avslutande.

I andra fall än som avses i första och andra styckena äger Konungen, där

så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av krig, vari riket

befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, med riksdagens samtycke

förordna att vad i 4 och 5 §§ eller endera av dem stadgas skall under

viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

2 §.

Förordnande jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § må meddelas för att tillgodose ändamål

av synnerlig vikt för det allmänna, såsom folkförsörjningen eller samfärdseln

eller krigsmaktens eller civilförsvarets utrustning, underhåll eller

anläggnings- och reparationsarbeten. Sådant förordnande må dock ej gälla

vapentjänst vid krigsmakten.

Om tillgodoseende av hälso- och sjukvårdens behov av medicinalpersonal

vid krig och andra utomordentliga förhållanden gäller vad därom är särskilt

stadgat. För lillgodoseende av sådant behov må förordnande jämlikt 8 eller

9 § denna lag ej meddelas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

3 §•

Det åligger arbetsmarknadsstyrelsen att närmast under Konungen för

riket i dess helhet handhava tillämpningen av denna lag och med stöd

därav meddelade föreskrifter.

Under arbetsmarknadsstyrelsens ledning skall inom varje län länsarbetsnämnden

och i Stockholms stad arbetsnämnden handhava tillämpningen av

lagen och nyssnämnda föreskrifter. Vad nedan i lagen sägs om länsarbetsnämnd

skall avse jämväl arbetsnämnden.

Kristidsnämnd eller annan kommunal myndighet, åt vilken uppdragits

att fullgöra kristidsnämnds uppgifter, åligger att inom sitt verksamhetsområde

lämna arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnd biträde.

Arbetsförmedlingstvång m. m.

4 §.

Konungen äger i den omfattning som prövas erforderlig förordna om

förbud mot annan arbetsförmedling än den offentliga samt om inskränkning

i rätten att utöva sådan arbetsförmedling vartill tillstånd meddelats

med stöd av lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.

Utan hinder av förordnande som nu sagts må arbetsmarknadsstyrelsen

medgiva, att annan arbetsförmedling än den offentliga må tills vidare utövas

i samverkan med denna på villkor som styrelsen föreskriver.

5 §.

Konungen äger, för att visst behov av arbetskraft skall kunna tillgodoses

före annat sådant, i erforderlig omfattning förordna om förbud för arbetsgivare

att anställa arbetstagare annorledes än enligt anvisning av organ för

den offentliga arbetsförmedlingen eller eljest med dess medgivande (arbetsförmedlingstvång).

I anslutning till förordnande om arbetsförmedlingstvång

skall angivas det behov av arbetskraft, åt vilket företräde skall lämnas

( företräde sbestämmelse).

Så länge det företrädesberättigade behovet icke är fyllt, må arbetsförmedlingsorgan

ej lämna arbetssökande, som är lämpad för arbetet i fråga,

anvisning eller medgivande att taga annat arbete inom verksamhet för vilken

arbetsförmedlingstvång gäller.

Länsarbetsnämnd må, på särskilda skäl, medgiva undantag från företrädesbestämmelses

tillämpning.

6 §•

Har avtal om anställning träffats i strid mot förordnande om arbetsförmediingstvång

och kan anställningen icke godkännas med hänsyn till gällande

företrädesbestämmelse, är arbetstagaren skyldig att efter föreläggande

från länsarbetsnämnden frånträda anställningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts uroposition nr 38 år 1959

7 §•

Vad i 5 och 6 §§ stadgas gäller ej

a) där anställningen är av endast tillfällig natur;

b) där ej arbetstagaren fyllt eller under kalenderåret fyller sexton år eller

där han före kalenderårets början fyllt sjuttio år; eller

c) där parterna i anställningsförhållandet äro makar eller där ena parten

eller hans make är den andra partens avkomling eller adoptiv-, styv- eller

fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller

fostersyskon.

Tjänsteplikt

8 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det såsom tjänsteplikt

arbetstagare från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år,

till och med det kalenderår, varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande

av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd ej lämna sin

anställning utan särskilt medgivande därtill eller eljest nedlägga arbetet

(tjänsteförlängning).

9 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det envar från och med

det kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår,

varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande av arbetsmarknadsstyrelsen

eller länsarbetsnämnd antaga och utföra sådant arbete, som hans

kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (allmän tjänsteplikt).

10 §.

Förordnande enligt 8 eller 9 § må avse envar som är bosatt eller stadigvarande

vistas i riket.

11 §•

Den som på grund av värnplikt eller civilförsvarsplikt tages i anspråk för

tjänstgöring vid krigsmakten är undantagen från tjänsteplikt, så ock civilförsvarspliktig

under tid då tjänstgöring i civilförsvaret utgör hinder för

tjänstepliktens fullgörande.

Den som är anställd hos staten eller vid polisväsendet må endast i den

omfattning Konungen föreskriver åläggas allmän tjänsteplikt.

Beträffande den som eljest är anställd hos kommun, landstingskommun

eller hos annan, vars verksamhet har betydelse för ändamål som i 2 § sägs,

äger arbetsmarknadsstyrelsen i särskilt fall eller allmänt föreskriva att sådan

person ej må åläggas allmän tjänsteplikt.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, må arbetsmarknadsstyrelsen eller

länsarbetsnämnd medgiva befrielse tills vidare från fullgörande av tjänsteplikt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts uroposition nr 38 år 1959

Arbetsvillkor vid fullgörande av tjänsteplikt

12 §.

Rörande tjänstepliktigs lönevillkor och arbetsvillkor i övrigt vid fullgörande

av tjänsteplikt skall, där ej annat följer av vad nedan sägs, gälla vad

som enligt allmän författning, reglemente, avtal eller sedvänja gäller för

frivilligt åtaget arbete av motsvarande slag.

13 §.

Den som fullgör tjänsteplikt må ej utan medgivande av arbetsgivaren eller

länsarbetsnämnden frånträda sin anställning eller eljest nedlägga arbetet.

Mot den tjänstepliktiges vilja må anställningen eller arbetet upphöra endast

med länsarbetsnämndens medgivande. Nämnden äger föreskriva senare tidpunkt

för anställnings upphörande än som må föranledas av den tjänstepliktige

tillkommande uppsägningstid.

Där arbetsgivare inställer arbetet helt eller delvis eller eljest underlåter

att taga den tjänstepliktiges arbetskraft i anspråk utan att anställningen

upphör, äger den tjänstepliktige, i den mån länsarbetsnämnden ej annat föreskriver,

likväl rätt till lön och andra förmåner efter vad eljest skulle hava

gällt.

Fråga som länsarbetsnämnd äger avgöra jämlikt första stycket må ej

prövas av domstol.

14 §.

Beträffande villkoren för sadant arbete, som fullgöres enligt förordnande

om tjänsteplikt och är av beskaffenhet att villkoren därför regelmässigt bestämmas

i ett av Konungen med stöd av riksdagens beslut utfärdat reglemente,

skall, därest villkoren ej på angivet sätt reglerats, gälla vad Konungen

därom förordnar. Villkoren böra, där särskilda förhållanden ej föranleda

annat, i huvudsak utformas enligt bestämmelser, som eljest gälla för arbete

av sådant slag.

15 §.

I andra fall än i 14 § sägs skall lönenämnd för tjänsteplikt bestämma villkoren

för arbete, som fullgöres enligt förordnande om tjänsteplikt, i den mån

villkoren icke regleras genom kollektivavtal, som är bindande för arbetsgivaren

och den tjänstepliktige i fråga om sådant arbete, eller genom avtal

därom mellan arbetsgivaren och den tjänstepliktige eller genom ett i anslutning

till träffad överenskommelse utfärdat reglemente. Därvid bör

nämnden, i den mån särskilda förhållanden ej föranleda annat, i huvudsak

följa villkor, som i betydande utsträckning tillämpas på arbetsplatsen eller

eljest inom verksamheten.

För tid, då villkoren ej regleras genom sådant avtal eller reglemente som

nyss sagts och intill dess beslut meddelats av lönenämnd för tjänsteplikt,

äger arbetsgivaren bestämma villkoren; dock är arbetsgivaren, om beslutet

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

innebär större förmåner för den tjänsteplikt^, skyldig att i efterhand utgiva

vad som med tillämpning av beslutet ytterligare belöper på samma tid.

I övrigt skall om beslutets giltighetstid gälla vad detsamma därom innehåller.

16 §.

För hela riket skall finnas en lönenämnd för tjänsteplikt, såvida Konungen

ej förordnar att särskilda sådana nämnder skola finnas för olika verksamhetsgrenar

eller delar av riket.

Lönenämnd för tjänsteplikt skall bestå av ordförande samt ledamöter

och suppleanter till det antal Konungen finner erforderligt, samtliga utsedda

av Konungen. Av ledamöterna och suppleanterna utses en eller flera

bland personer, föreslagna av organisationer som företräda arbetsgivare

inom nämndens verksamhetsområde, samt en eller flera bland personer,

föreslagna av organisationer som företräda olika grupper av arbetstagare

inom området.

I lönenämnds handläggning av ärende enligt 15 § skola, i den ordning

Konungen föreskriver, utom ordföranden eller ersättare för denne deltaga

sex ledamöter eller suppleanter, därav två arbetsgivarrepresentanter och

två arbetstagarrepresentanter, eller ock, då Konungen för viss lönenämnd

därom förordnat, två ledamöter eller suppleanter, därav en arbetsgivarrepresentant

och en arbetstagarrepresentant.

17 §.

Lönenämnd för tjänsteplikt må endast på framställning av part upptaga

ärende som i 15 § sägs. Förening av arbetsgivare ävensom fackförening

eller annan liknande förening av arbetstagare må vid lönenämnd väcka och

utföra talan för medlem av föreningen.

Därest ärendet handlägges med arbetsgivare eller förening av arbetsgivare

såsom part å ena sidan samt med fackförening eller annan liknande förening

av arbetstagare såsom part å andra sidan, skall beslut av lönenämnden

i ärendet anses innefatta sådant kollektivavtal mellan parterna, varom

sägs i lagen om kollektivavtal. Tvist om tolkning eller tillämpning av beslut,

som nu sagts, skall med iakttagande av vad i 13 § sista stycket stadgas

handläggas av arbetsdomstolen.

Vad i andra stycket stadgas gäller ej beslut om arbetsvillkor i fall där villkoren

eljest skulle hava bestämts genom reglemente.

18 §.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, äger Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd beträffande

grupp av tjänstepliktiga fastställa likformiga arbetsvillkor. För sådant fall

skall vad eljest i denna lag stadgas om villkorens bestämmande icke gälla.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

19 §.

Tjänsteplikt^, som icke utfått förfallen löneförmån för fullgjord tjänsteplikt,

äger mot fordringens överlåtelse å statsverket av statsmedel utfå ersättning

för dylik ogulden förmån. Ersättning må dock, där ej skäl till

undantag föreligga, icke utgå för lönefordran, som förfallit till betalning

mer än tre månader innan ansökan om ersättning göres.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen

meddelar föreskrifter om förmåner av statsmedel vid resa eller flyttning

från den tjänstepliktiges bosättnings- eller vistelseort till ort, där

tjänsteplikt skall fullgöras, samt om motsvarande förmåner vid arbetets

upphörande.

Angående bidrag i anledning av att tjänsteplikts fullgörande för den

tjänstepliktige medför minskad inkomst eller ökade levnadskostnader skall

gälla vad därom särskilt stadgas.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Konungen äger föreskriva skyldighet dels för arbetsgivare att lämna

upplysning om förhållanden av betydelse för tillämpningen av denna lag,

dels ock för envar, som enligt densamma kan komma att bliva tjänstepliktig,

att lämna sådan upplysning ävensom att för sådant ändamål efter kallelse

personligen inställa sig hos arbetsförmedlingsorgan inom vars verksamhetsområde

han vistas.

21 §.

Konungen äger förordna om sådan tillsyn över arbetsplats som må föranledas

av att tjänsteplikt där fullgöres. För sådan tillsyn skall vad i 50,

51 och 68 §§ arbetarskyddslagen stadgas i tillämpliga delar gälla.

22 §.

Där någon genom fullgörande av tjänsteplikt hindras att utföra åtaget

arbete eller efter föreläggande enligt 6 § frånträder anställning, må det icke

åberopas mot honom som grund för skadestånd eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare att med anledning av fullgörande av

tjänsteplikt skilja arbetstagare från anställning ävensom angående rätt för

arbetstagare att ej av sådan anledning behöva vidkännas minskning i de

med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av

uppehållet i arbetet skall gälla vad som i sådant hänseende stadgas med avseende

å värnpliktstjänstgöring.

23 §.

Upphör tjänsteplikt att gälla under det att tjänstepliktig utför arbete

som förelagts enligt denna lag, skall i den mån parterna ej överenskomma

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959 9

annat anses som om avtal om fortsatt arbete träffats mellan dem. Härför

skola tillämpas de villkor, som gällde för arbetet vid tjänstepliktens upphörande,

dock med iakttagande av vad nedan i denna paragraf sägs.

Sker uppsägning i anslutning till tjänstepliktens upphörande, skall angående

uppsägningstid iakttagas vad Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

arbetsmarknadsstyrelsen därom föreskriver. Har sådan uppsägning

skett skall vad i 13 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

I fall då enligt första stycket avtal om fortsatt arbete skall anses föreligga,

må i den mån så finnes skäligt arbetstagaren av statsmedel erhålla sådan ersättning

och sådana förmåner som enligt 19 § må utgå till tjänsteplikt^.

24 §.

Med dagsböter straffes

a) den som bryter mot förbud eller föreskrift enligt 4 § eller 5 § första

stycket första punkten,

b) arbetstagare, som icke inom utsatt tid efterkommer föreläggande enligt

6 §,

c) tjänstepliktig, som icke inom utsatt tid efterkommer behörig myndighets

föreläggande att taga arbete eller eljest olovligen uteblir från arbetet

eller nedlägger detsamma eller på annat sätt i väsentlig grad brister i fullgörandet

av tjänsteplikten,

d) den som vid fullgörande av upplysningsskyldighet, som föreskrivits

med stöd av 20 §, lämnar medvetet oriktig uppgift, samt

e) den som icke fullgör upplysnings- eller inställelseskyldighet, som föreskrivits

med stöd av 20 §.

Är brott, som ovan vid a)—d) sägs, med hänsyn till omständigheterna

vid brottet att anse som grovt, skall till fängelse i högst sex månader eller

dagsböter, lägst trettio, dömas.

Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare utan

att länsarbetsnämnd anmält det till åtal.

25 §.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger länsarbetsnämnd erhålla

handräckning av polismyndighet.

26 §.

Över länsarbetsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras hos arbetsmarknadsstyrelsen.

över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan föras

hos Konungen.

Beslut av länsarbetsnämnd eller arbetsmarknadsstyrelsen skall gå i verkställighet

utan hinder av förd klagan, där ej annat föreskrives i beslutet

eller av den myndighet hos vilken klagan föres.

över beslut av lönenämnd för tjänsteplikt må klagan ej föras.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

27 §.

De ytterligare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av arbetsmarknadsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

11

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920

(nr 245) om medling i arbetstvister

Härigenom förordnas, att 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 om medling

i arbetstvister1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

3

Har inom förlikningsmans verksamhetsområde

uppkommit arbetstvist,

som medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse av större

betydenhet, bör förlikningsmannen

genom personligt besök å den

plats, där tvisten utbrutit, eller på

annat sätt träda i förbindelse med de

tvistande, göra sig noga underrättad

om, vari tvisten består, hemställa till

de tvistande att i avbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller

utvidga arbetsinställelse, kalla de

tvistande att, själva eller genom utsedda

ombud, å bestämd tid och plats

sammankomma till förhandling med

varandra inför förlikningsmannen

samt söka att under dessa förhandlingar,

vilka anordnas på sätt lämpligast

synes, åvägabringa tvistens

lösning.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har inom förlikningsmans verksamhetsområde

uppkommit arbetstvist,

som medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse av större

betydenhet, bör förlikningsmannen

genom personligt besök å den

plats, där tvisten utbrutit, eller på

annat sätt träda i förbindelse med de

tvistande, göra sig noga underrättad

om, vari tvisten består, hemställa till

de tvistande att i avbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller

utvidga arbetsinställelse, kalla de

tvistande att, själva eller genom utsedda

ombud, å bestämd tid och plats

sammankomma till förhandling med

varandra inför förlikningsmannen

samt söka att under dessa förhandlingar,

vilka anordnas på sätt lämpligast

synes, åvägabringa tvistens lösning.

Oaktat arbetstvist av större betydenhet

icke medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse, skall

under tid då förordnande om tjänsteplikt

må meddelas vad nu sagts i tilllämpliga

delar gälla för verksamhet,

vars behov av arbetskraft må

1 Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1931:202.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillgodoses genom sådant förordnande.

Även om--------berörda arbetarna.

9 §•

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbe

tstvist, som uppstått inom näringsgren,

industriell anläggning eller arbetsföretag,

där särskild förhandlings-,

förliknings- eller skiljenämnd

är upprättad, med mindre de tvistande

å ömse sidor påkalla förlikningsmannens

mellankomst eller förhållandena

göra sannolikt, att den särskilda

nämnden icke varder för tvistens

biläggande anlitad, eller ock förhandling

inför sådan nämnd i stadgad

ordning ägt rum, utan att uppgörelse

vunnits.

Ej heller äga stadgandena i berörda

paragraf tillämpning i fråga om

tvist, som hänskjutits till sådan skiljenämnd

eller skiljedomare i arbetstvister,

varom i lag är särskilt stadgat.

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetstvist,

som uppstått inom näringsgren,

industriell anläggning eller ärbetsföretag,

där särskild förhandlings-,

förliknings- eller skiljenämnd

är upprättad, med mindre de tvistande

å ömse sidor påkalla förlikningsmannens

mellankomst eller förhållandena

göra sannolikt, att den särskilda

nämnden icke varder för tvistens

biläggande anlitad, eller ock förhandling

inför sådan nämnd i stadgad

ordning ägt rum, utan att uppgörelse

vunnits; dock skall 3 § vara

tillämplig utan hinder av att lönenämnd

för tjänsteplikt enligt allmänna

tjänstepliktslagen inrättats.

Stadgandena i berörda paragraf

äga ej tillämpning i fråga om tvist,

som hänskjutits till sådan skiljenämnd

eller skiljedomare i arbetstvister,

varom i lag är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag

Konungen bestämmer.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

13

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 december

1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.

chefen för socialdepartementet, statsrådet af Geijerstam, fråga om lagstiftning

rörande allmän tjänsteplikt m. in. samt anför.

Inledning

Under andra världskriget och tiden däromkring gällde i vårt land en omfattande

beredskapslagstiftning, som beredde möjligheter till statligt ingripande

på vitt skilda områden av samhällslivet. Sålunda tillkom i början av

kriget bl. a. två lagar, medförande möjlighet för statsmakterna att tillgodose

uppkomna arbetskraftsbehov, nämligen lagen den 8 december 1939 om

tjänsteplikt för medicinalpersonal samt lagen den 30 december 1939 om

tjänsteplikt. Den förra lagen hade karaktär av ett provisorium och upphörde

att gälla med utgången av juni månad 1940. Den senare gällde ursprungligen

t. o. in. den 31 mars 1941 men förlängdes sedermera år för år till utgången av

år 1947.

Under det senaste årtiondet har ett antal nya lagar av beredskapsnatur,

vilka ersatt äldre sådana, antagits av riksdagen. Jämväl frågan om en ny allmän

tjänstepliktslag har vid olika tillfällen uppmärksammats. Sålunda avgav

arbetsmarknadsstyrelsen år 1949 till cheten för socialdepartementet en

promemoria med förslag till ny lagstiftning om tjänsteplikt. År 1951 anmälde

styrelsen till departementschefen att enligt styrelsens åsikt en tjänstepliktslag

borde finnas antagen redan i fredstid, varjämte styrelsen föreslog

vissa ändringar i sitt tidigare avgivna förslag. Förslaget remissbehandlades

och remissinstanserna var i stort sett ense om att en beredskapslagstiftning

om tjänsteplikt snarast borde komma till stånd. Rörande lagstiftningens utformning

rådde emellertid på vissa punkter delade meningar.

Någon ny lagstiftning angående tjänsteplikt har emellertid ej tillkommit

annat än på ett begränsat område, nämligen i fråga om medicinalper
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

sonal, för vilken bestämmelser om tjänsteplikt upptagits i krigssjukvårdslagen

den 27 november 1953.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 12 oktober 1956

generaldirektören G. Y. Samuelsson såsom utredningsman att utreda frågan

om lagstiftning angående allmän tjänsteplikt och framlägga förslag till sådan

lagstiftning samt den 11 december 1956 såsom experter att biträda vid utredningsarbetet

kaptenen vid generalstabskåren K.-E. Holm, direktören i

Svenska arbetsgivareföreningen G. Lindström, länsarbetsdirektören i Kopparbergs

län Å. J. A. Lundin, förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation

O. Nordenskiöld, byrådirektören hos riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap S. E. V. Palmi samt Landsorganisationens i Sverige

jurist, advokaten A. Sölvén.

Till fullgörande av sitt uppdrag har utredningsmannen den 28 april 1958

avgivit ett betänkande (SOU 1958: 16) med förslag till allmän tjänstepliktslag

m. m. Experterna har i ett vid betänkandet fogat yttrande förklarat att de

i princip och i huvudsak ansluter sig till de framlagda förslagen med tillhörande

motiv.

Över utredningsmannens förslag har efter remiss yttranden avgivits av

statskontoret, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (med bifogande av

yttranden från samtliga länsarbetsnämnder), medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,

civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

domänstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium

(med bifogande av yttranden från ett antal handelskamrar), sjöfartsstyrelsen,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens handelslicensnämnd,

statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, överbefälhavaren,

försvarets förvaltningsdirektion, arbetsdomstolens ordförande (såvitt angår

bestämmande av arbetsvillkor vid tjänsteplikt), överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands samt Västerbottens

län, 1953 års civilförsvarsutredning, Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges

akademikers centralorganisation och Statstjänstemännens riksförbund.

Yttranden har bilagts av länsstyrelsen i Kronobergs län från förste provinsialläkaren

i länet och av länsstyrelsen i Malmöhus län från civilförsvarscheferna

i Malmö och Hälsingborg. Därjämte har i en på uppdrag av ordföranden

i kommittén för sjöfartens beredskapsfrågor avgiven promemoria

framförts synpunkter på utredningsmannens förslag.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om lagstiftning angående allmän

tjänsteplikt m. m. Beträffande 1939 års lagstiftning om tjänsteplikt, tilllämpningen

av densamma samt arbetsmarknadsstyrelsens förslag till ny så
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

dan lagstiftning och remissyttrandena däröver torde härvid få hänvisas till

utredningsmannens betänkande (s. 23—50).

Gällande lagstiftning om tjänsteplikt

Såsom tidigare framhållits är i fråga om medicinalpersonal beredskapslagstiftning

om tjänsteplikt genomförd. Bestämmelserna härom har upptagits

i lagen den 27 november 1953 (nr 688; ändr. 281/1954) om hälso- och

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

Nämnda lag har tillkommit efter ett av särskild utredningsman avgivet

förslag (SOU 1952:22). Departementsförslaget återfinns i propositionen

nr 222 till 1953 års riksdag. Lagen är till sin utformning ganska knapphändig

och innehåller allenast de grundbestämmelser som ansetts erforderliga

för den allmänt civila hälso- och sjukvårdens omställning till krigsorganisation

samt i anslutning därtill vissa huvudregler rörande bl. a. militär

direktivrätt och tjänsteplikt för medicinalpersonal. Med allmänt civil hälsooch

sjukvård avses den hälso- och sjukvårdande verksamhet som bedrivs av

annan än krigsmakten eller civilförsvaret. Lagen skall enligt sin lydelse

träda i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar. Genom kungörelse den 17 juni

1955 (nr 441) har Kungl. Maj :t förordnat om lagens ikraftträdande den 1

augusti 1955. Lagen är av permanent natur.

Om tjänsteplikt innehåller lagen i huvudsak följande.

Då riket kommer i krig, inträder automatiskt -— alltså utan särskilt förordnande

av Kungl. Maj :t — tjänsteplikt för medicinalpersonal. Bestämmelsen

härom återfinns i 8 §, enligt vilken vid krig skyldighet föreligger

för den som äger yrkeserfarenhet beträffande hälso- och sjukvård eller eljest

är verksam inom sådan vård och icke före löpande kalenderårs början fyllt

70 år att efter anvisning av myndighet, som bestämmes av Kungl. Maj :t,

fullgöra sådan tjänst inom hälso- och sjukvården som hans kroppskrafter

och hälsotillstånd medger. Den som fullgör militärtjänst är dock undantagen

från dylik tjänsteplikt.

Tjänsteplikt har emellertid föreskrivits ej blott för krigsförhållanden.

Jämlikt 9 §, jämförd med 3 § 2 mom., äger nämligen Kungl. Maj :t, om riket

befinner sig i krigsfara eller det påkallas av andra utomordentliga förhållanden,

förordna om den tjänsteplikt för medicinalpersonal som finns erforderlig.

Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en

månad underställas riksdagens prövning. Därest förordnandet icke gillats av

riksdagen inom två månader från det underställningen skett, skall detsamma

vara förfallet.

Enligt 10 § meddelar Kungl. Maj :t föreskrifter angående dels omfattningen

av begreppet medicinalpersonal, dels registrering av sådan personal, dels

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

fördelning av personalen till tjänstgöring och dels ersättning åt den som

fullgör tjänsteplikt av ifrågavarande slag.

Om straff för underlåtenhet att fullgöra ålagd tjänsteplikt stadgas i 11 §.

Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med stöd av

8 eller 9 §, straffes med dagsböter, eller, där omständigheterna är synnerligen

försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj :t äger jämlikt 12 § meddela de ytterligare föreskrifter som erfordras

för lagens tillämpning.

Krigssjukvårdskungörelsen den 17 juni 1955 (nr 442; ändr. 662/1957)

innehåller bl. a. bestämmelser om krigsorganisationen av den allmänt civila

hälso- och sjukvården. Den centrala ledningen av denna vård skall under

Kungl. Maj:t utövas av medicinalstyrelsen. Inom varje län skall länsstyrelsen

leda verksamheten. Civilbefälhavare skall inom varje civilområde följa

länsstyrelsernas verksamhet och tillse att denna samordnas mellan de till

civilområdet hörande länen. Vidare lämnas i kungörelsen bestämmelser om

samverkan mellan olika ledningsorgan, om den slutna och den öppna vården

samt om militär direktivrätt. — Beträffande det civila området ges bestämmelser

om olika beredskapsgrader samt om planläggningen för krigsorganisationen.

Rörande de tre första av de i krigssjukvårdslagens 10 § angivna hänseendena

innehåller kungörelsen närmare föreskrifter. Sålunda lämnas en

detaljerad uppräkning av de personkategorier som hänförs till medicinalpersonal.

Anmärkas bör att till dylik personal ej räknas transport-, ekonomi-,

kontors- och annan sådan personal, som erfordras för hälso- och

sjukvårdens verksamhet. — Registrering av medicinalpersonal skall verkställas

av medicinalstyrelsen i den omfattning styrelsen prövar erforderligt

utöver den registrering som enligt särskilda bestämmelser för viss personal

verkställs av annan myndighet. Viss uppgiftsskyldighet åligger därvid medicinalpersonalen.

— Efter avvägning av behovet av medicinalpersonal inom

det civila området resp. krigsmakten och civilförsvaret skall medicinalstyrelsen

och försvarets sjukvårdsstyrelse i samråd besluta angående disponerandet

av tillgänglig personal. Medicinalpersonal, som fördelats för krigsplacering

vid krigsmakten, krigsplaceras och inkallas till tjänstgöring enligt

för krigsmakten gällande bestämmelser. Medicinalstyrelsen skall i den omfattning

styrelsen finner erforderligt krigsplacera den medicinalpersonal

som disponeras för tjänstgöring inom det civila området, därvid såvitt möjligt

skall tillgodoses civilförsvarets behov av att tillfälligt kunna taga i anspråk

medicinalpersonal. Beslut om krigsplacering skall meddelas den krigsplacerade.

Inkallelse till tjänstgöring sker i princip genom krigstjänstgöringsorder

från medicinalstyrelsen.

Beträffande ersättning och andra förmåner till medicinalpersonal vid

fullgörande av tjänsteplikt hänvisar krigssjukvårdskungörelsen till vad

därom är särskilt stadgat. Några bestämmelser i dessa hänseenden har ännu

ej utfärdats.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

17

Allmänna grunder för ny lagstiftning om tjänsteplikt m. m.

I. Utredningsmannens förslag och remissyttrandena däröver

A. Behovet av statliga regleringsåtgärder och lagstiftning på området

U t rednings mannen

En genom statsmakternas försorg tvångsmässigt genomförd fördelning av

arbetskraften innebär enligt utredningsmannens uppfattning ett så allvarligt

ingripande i de enskilda medborgarnas fri- och rättigheter att det framstår

som önskvärt att frågorna på arbetsmarknadens område även i krislägen

får regleras av parterna själva utan inblandning från statens sida.

Uppkomna behov av arbetskraft bör jämväl under utomordentliga förhållanden

såvitt möjligt tillgodoses på frivillig väg. I krissituationer kan vidare

till följd av brist på råvaror, upphörande av utlandsförbindelser och

andra liknande omständigheter verksamheten på vissa områden komma att

minska eller nedläggas. Förhållandet kan bli detsamma beträffande verksamhet

på platser som är eller kan bli närmare berörda av krigshandlingar.

1 båda fallen kan ett arbetskraftsöverskott komma att uppstå. Genom härav

föranledd geografisk och näringsmässig omflyttning av arbetskraft och

genom övriga självverkande krafter inom näringslivet minskas tvivelsutan

behovet av statliga ingripanden.

De skäl som i samband med tillkomsten av 1939 års lag åberopats för beredande

av möjligheter för statsmakterna att i vissa lägen dirigera förhållandena

på arbetsmarknaden — främst behovet av möjlighet att genomföra en

målmedveten och planmässig inriktning under statsmakternas ledning av

stora delar av samhällslivet, innebärande bl. a. uppförande av anläggningar

och produktion av förnödenheter för försvarsändamål, omläggning av delar

av näringslivet och av transportvägar för att tillgodose befolkningens försörjning

med nödvändighetsvaror och för att nyinrikta produktion som till

följd av rådande förhållanden gått miste om råvaror, avsättningsmöjligheter

o. dyl. — är emellertid enligt utredningsmannens uppfattning alltjämt giltiga.

Dessa skäl torde dessutom ha vunnit i styrka till följd av den tekniska

utvecklingen på den moderna krigföringens område. Den ökade användningen

av massförstörelsemedel kan komma att ställa stora krav på arbetskraftens

deponering. Motåtgärderna mot angrepp, exempelvis utrymning

och därmed sammanhängande ingripanden på arbetsmarknaden, torde i vissa

fall kunna komma att få vidtagas snabbt och under synnerligen svåra förhållanden.

Under den på många områden redan genomförda eller pågående

planeringen av beredskapen för krig och liknande allvarliga situationer har

också förutsatts att statliga regleringsåtgärder skall kunna vidtagas på arbetsmark

naden.

Eu lagstiftning i förevarande hänseende, dvs. eu lagstiftning som öppnar

möjlighet att i vissa lägen göra statliga ingripanden på arbetsmarknaden,

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. t samt. Nr 38

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

torde sålunda ej kunna undvaras. Utredningsmannen betonar emellertid att

lagen bör tillgripas endast då uppkomna arbetsproblem ej kan lösas i vanlig

ordning på frivillig väg.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser, som yttrat sig över frågan huruvida behov över

huvud föreligger av möjlighet till statliga ingripanden på arbetsmarknaden

under krisförhållanden och huruvida särskild lagstiftning härom bör komma

till stånd, har i princip tillstyrkt eller i vart fall ej anfört erinran mot en

sådan lagstiftning. Från flera håll har uttalats tillfredsställelse över utsikten

att redan vidtagen lagstiftning rörande den samhälleliga krigsberedskapen

kompletteras med en tjänstepliktslag.

Av allmänna uttalanden i denna fråga må återgivas följande.

Länsarbetsnämnden i Örebro län framhåller:

Den för vårt samhällsskick naturliga ordningen, att förhållandena på

arbetsmarknaden utan tvångsingripanden från samhällets sida skall regleras

genom frivilliga överenskommelser mellan parterna bör inte utan tvingande

skäl rubbas. Nämnden anser emellertid, att eftersom det moderna kriget

drabbar hela befolkningen och dessutom ofta utspelas med en händelseutveckling

av utomordentlig snabbhet, så måste för av krig föranledda förhållanden

en tvångslagstiftning förekomma inte endast för de i de militära

styrkorna ingående medborgarna. Sådana ingripanden kan i den samlade

försvarsansträngningens intresse bli nödvändiga även gentemot andra medborgargrupper.

Det totala kriget kan fordra en total samordning av det ekonomiska

och militära försvaret. Behovet av en lagstiftning i ämnet torde

därför vara ställt utom allt tvivel. Såsom redan anförts bör emellertid tvångsingripanden

på den civila arbetsmarknaden ej tillgripas utan tvingande

skäl. Det bör vidare förekomma endast i den utsträckning ett aktuellt krisläge

kan fordra. Lagen måste därför kunna tillämpas på ett nyanserat, efter

olika lägen anpassat sätt. Erfarenheterna av tillämpningen av 1939 års

tjänstepliktslag under de senaste krigsåren torde i detta avseende vara så

goda, att från denna synpunkt någon tvekan att redan under fredstid antaga

en beredskapslag knappast bör föreligga.

Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län finner det angeläget att liksom på

andra avsnitt av samhällslivet också för arbetsmarknadens del finns en lagstiftning

av beredskapskaraktär i syfte att i krig eller andra allvarliga lägen

möjliggöra för statsmakterna att tillgripa olika åtgärder för att söka trygga

arbetskraftsför sörj ningen för vissa ändamål av särskild vikt för landet.

Medicinalstyrelsens sjukvärdsberedskapsnämnd anser det vara av synnerlig

vikt för sjukvårdsmyndigheterna att för tryggandet av vissa personalbehov,

avseende särskilt sjukhusens kontors-, ekonomi- och handräckningspersonal,

kunna stödja sig på en allmän tjänstepliktslag.

Överbefälhavaren anför:

Ett kommande krig kommer att rikta sig icke endast mot krigsmakten

utan mot samhället i dess helhet. Detta kommer bl. a. att kräva att landets

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 är 1959

personaltillgångar utnyttjas på ett för totalförsvaret rationellt sätt. Tvångsingripanden

från riksledningens sida kommer att bli nödvändiga. Personliga

och privata intressen måste få stå tillbaka för de samhällsviktiga. Tillgänglig

arbetskraft måste bl. a. kunna dirigeras till de arbetsuppgifter, som i en viss

situation är viktigast. Tjänsteplikt är därför ett nödvändigt komplement till

värnplikt och civilförsvarsplikt för att tillgodose behovet av arbetskraft på

det totala försvarets olika områden.

Åtskilliga remissinstanser har framhållit nödvändigheten av lagstiftning

på området för att möjliggöra ett effektivt planläggningsarbete.

Länsstyrelsen i Örebro län finner det sålunda synnerligen angeläget att en

lagstiftning på detta område kommer till stånd redan i fred, varigenom det

skapas förutsättningar för såväl militära som civila myndigheter att mera

målmedvetet bedriva sin planläggande verksamhet. Ur psykologisk synpunkt

torde det innebära en icke obetydlig trygghetskänsla att denna lagstiftning

är förberedd med hänsyn till alla de påfrestningar, vilka samhället

kan bli utsatt för vid beredskapsläge och i krig. Icke minst för säkerställandet

av den ekonomiska försvarsberedskapen är det av största vikt att erforderliga

åtgärder kan vidtagas i så god tid som möjligt. Även om man anser

sig kunna utgå från att varje arbetsför medborgare inte skall tveka att

göra en påfordrad insats för det totala försvaret, torde dock alla skäl tala för

att en lagstiftning angående tjänsteplikt beredskapsmässigt bör förefinnas.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ävensom

Sveriges akademikers centralorganisation understryker utredningsmannens

uttalande att tjänstepliktslagen bör användas endast då uppkomna arbetsproblem

ej kan lösas i vanlig ordning på frivillig väg.

Landsorganisationen åberopar sina remissyttranden över tidigare upprättade

förslag till lag om tjänsteplikt samt anför vidare:

I dessa yttranden underströks att en tjänstepliktslagstiftning innebure

knäsättande av principer, vilka såväl arbetsgivare som arbetstagare i vårt

land avvisar för normala fredstida förhållanden, men samtidigt framhölls

att denna omständighet icke i och för sig kunde utgöra motiv mot en endast

för exceptionella tidsförhållanden avsedd reglering i ämnet. I principfrågan

— beredskapslagstiftning om tjänsteplikt eller icke — kan LO i förevarande

sammanhang inskränka sig till att hänvisa till dessa sina tidigare intagna

ståndpunkter. Skulle i en situation av krig eller krigsfara landets arfaetskraftsförsörjning

inte längre kunna tillgodoses på normalt sätt, i frivillig

samverkan mellan statsmakterna och arbetsmarknadens parter, så bör det

ankomma på staten att sörja för lösningen av detta liksom övriga krisproblem.

Men självklart måste därvid från arbetstagarnas sida krävas att

lösningen präglas av social och medborgerlig rättvisa, ett krav som förtjänar

markeras bl. a. därför att man i diskussionen kring hithörande frågor ofta

nog synes förbise, att tjänsteplikten utgör eu allmänt medborgerlig plikt,

eller i varje fall synes förmena att den i fråga om andra medborgargrupper än

arbetstagarna endast formellt bar sådan karaktär.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Även om detaljerinringar på olika punkter från flera håll framföres, tillstyrkes

i allmänhet eller lämnas utan erinran att det remitterade förslaget

lägges till grund för lagstiftning på området. Arbetsmarknadsstyrelsen anser

sålunda att en allmän tjänstepliktslag, utformad i huvudsaklig överensstämmelse

med det föreliggande förslaget, utgör en ändamålsenlig grund för

de extraordinära arbetsmarknadsåtgärder, som kan bli påkallade under

krigs- eller andra utomordentliga förhållanden.

B. Åtgärdernas art och innebörd

Utredningsmannen

Genom 1939 års lag tillskapades ett system med olika möjligheter till ingripanden

av större eller mindre räckvidd och av olika innebörd för den enskilde.

Som motivering härför anfördes under förarbetena till lagen att krislägen

av olika intensitet och karaktär i övrigt borde föranleda åtgärder av

därefter lämpad art samt att det därför borde finnas möjlighet till olika

regleringsåtgärder, vilka ur de enskildas synpunkt kunde anses innebära

olika grader av ingrepp i den individuella friheten och vilka skulle kunna

komma till användning allt efter vad förhållandena nödvändiggjorde.

Principen att ej tillgripa strängare åtgärder än som för varje fall är absolut

nödvändigt är enligt utredningsmannens uppfattning alltjämt bärande.

Möjligheten att i olika situationer allt efter omständigheterna kunna genomföra

åtgärder av varierande stränghetsgrad synes därför böra bibehållas

jämväl för den nu ifrågasatta lagstiftningens del.

Utredningsmannen anser ej heller någon anledning föreligga att frångå

det system av olika åtgärder, som uppbar den gamla ordningen. De slag av

ingripanden, som enligt nämnda system skulle kunna vidtagas, fyller synbarligen,

rätt använda, de anspråk på regleringsmöjligheter som kan uppställas

jämväl med avseende på nuvarande och framtida förhållanden i den

mån det är möjligt att överblicka dessa. För utformningen av ingripandena

enligt den nya lagen synes därför detta system kunna läggas till grund.

I enlighet med principen att avpassa åtgärderna efter de i varje särskilt fall

rådande omständigheterna kan det i vissa situationer vara tillfyllest att genom

reglering av arbetsförmedlingen taga i anspråk de arbetssökande. Sedan

den arbetsförmedlande verksamheten den 1 januari 1948 i huvudsak övertagits

av staten, torde läget på arbetsmarknaden kunna överblickas på ett helt

annat sätt än tidigare och organisatoriska förutsättningar föreligga för eventuella

ingripanden. Till övervägande del sker förmedling numera genom de

offentliga organen, även om på vissa områden en icke obetydlig enskild förmedlingsverksamhet

förekommer. Enär det kan visa sig önskvärt att centralisera

tillgången och efterfrågan på arbetskraft, torde möjlighet till förbud

mot enskild arbetsförmedling eller i vart fall begränsning av dylik förmedling

böra föreligga.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

En lämplig anordning för att leda de arbetssökande i önskad riktning torde

s. k. företrådesbestämmelse utgöra. En dylik bestämmelse innebär, att visst

behov av arbetskraft skall tillgodoses före annat sådant behov. Genom en sådan

åtgärd torde behov av arbetskraft inom viktiga områden kunna tillgodoses.

Företrädet kan givetvis modifieras i olika avseenden. Visst behov skall

sålunda kunna tillgodoses före alla andra eller före visst eller vissa andra osv.

En nödvändig förutsättning för genomförandet av företrädesbestämmelser

är att myndigheterna kan utöva kontroll över anställningsförhållandena.

Denna kontroll torde kunna möjliggöras endast genom införande av förbud

för arbetsgivare att anställa arbetstagare med mindre den offentliga arbetsförmedlingen

anvisat eller i varje fall godkänt anställningen, s. k. arbetsförmedlingstvång.

I sin vidsträcktaste omfattning avser arbetsförmedlingstvånget

alla anställningsavtal, som ingås under den tid förordnandet därom

gäller. Förbudet bör emellertid kunna på olika sätt begränsas, exempelvis

yrkesmässigt och geografiskt. Undantag för visst arhetsområde synes kunna

ske exempelvis för ett område, beträffande vilket det kan sägas vara särskilt

angeläget att arbetsgivarna får anlita alla lämpliga vägar för att skaffa

arbetskraft.

Som förut framhållits torde företrådesbestämmelse icke kunna genomföras

utan att samtidigt arbetsförmedlingstvång — åtminstone i viss utsträckning

— införs. Ett förordnande om arbetsförmedlingstvång synes å

sin sida alltid förutsätta existensen av en företrädesbestämmelse. Utredningsmannen

har visserligen övervägt ett förslag om möjlighet att införa arbetsförmedlingstvång

utan samband med företrädesbestämmelse, närmast för att

ge arbetsförmedlingen tillfälle att få en bättre överblick över förhållandena

på arbetsmarknaden samt att vid den då obligatoriska kontakten med de

arbetssökande göra dessa uppmärksamma på arbetstillfällen inom viktiga

områden. I samband med upplysningar om dylika arbeten skulle erbjudande

kunna lämnas om vissa förmåner, exempelvis fria resor, för den som vill

åtaga sig arbetet. Ett liknande spörsmål diskuterades emellertid jämväl under

förarbetena till 1939 års lag, och tanken på en utvidgad tillämpning av

arbetsförmedlingstvånget avvisades då bestämt, därvid framhölls att med

hänsyn till åtgärdens vidsträckta och ingripande verkningar det måste anses

uteslutet att tillgripa densamma för ett ringare syfte än att skapa den

nödvändiga kontrollen för genomförande av företrädesbestämmelse. Något

skäl till ändrad inställning synes ej ha framträtt senare; tvärtom får förstatligandet

och utvidgningen av den offentliga arbetsförmedlingen anses ha för

denna medfört möjligheter till att klarare överblicka rådande förhållanden.

Erforderlig överblick torde f. ö. i viss utsträckning kunna erhållas genom

anlitande av den uppgiftsskyldighet som kan åläggas enligt förslagets 29 §.

Utredningsmannen har därför ansett sig ej böra biträda det under utredningsarbetets

gång väckta förslaget atl anlita arbetsförmedlingstvång allenast för

inhämtandet av upplysningar, registrering eller andra dylika ändamål.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Utredningsmannen anser vidare att, därest förenämnda åtgärder med avseende

på de arbetssökande ej skulle visa sig utgöra tillräckligt effektiva medel

att föra arbetskraft till verksamhet, som är i behov därav, erforderlig fördelning

av tillgänglig arbetskraft kan ske endast med nyttjande av tjänsteplikt.

Med tjänsteplikt förstås skyldighet att — i enlighet med ett Kungl.

Maj:ts förordnande därom — utföra arbete, som vederborandes kroppskrafter

och hälsotillstånd medger. Ändamålet med denna form av ingripande

är i princip att närmare bestämd arbetskraft skall nyttjas för ett visst företag

eller en viss arbetsuppgift. Där det gäller alt tillförsäkra ett företag en persons

arbetskraft, skall sålunda den, som tages i anspråk med tjänsteplikt,

om han redan är anställd i företaget stanna kvar i anställningen och eljest

taga anställning där; i båda fallen skall han fullgöra ålagt arbete. Tjänsteplikten

bör även kunna avse utförandet av ett tillfälligt arbete, t. ex. en

brådskande röjning av en bombad väg, transport i samband med utrymning

o. d., måhända utan att något verkligt anställningsförhållande kan sägas

uppstå. I olika sammanhang har tvivel uttryckts huruvida tjänsteplikten

enligt 1939 års lag hade en så vidsträckt innebörd och om den ej alltid innebar

skyldighet att utföra arbete i ett anställningsförhållande. Huru därmed

än må förhålla sig, synes det utredningsmannen angeläget, bl. a. med hänsyn

till utvecklingen på krigföringens område, att även för rent tillfälliga

uppgifter av ovan nämnt slag tjänsteplikt skall få tillgripas. — I övrigt föreslås

principiellt gälla vanliga regler för förhållandet mellan arbetsgivaren och

den som tages i anspråk, såsom ifråga om lön och andra ersättningar, arbetstid,

semester, arbetarskydd osv. Avtalsfrihet skall således i princip råda

såvitt gäller bestämmandet av arbetsvillkoren; dock kan förbudet mot arbetsinställelse

medföra, att sådan fråga kan komma att avgöras tvångsvis.

Tjänsteplikten enligt 1939 års lag uppdelades i fyra olika former, av vilka

tre avsågs tillämpas å sådana medborgarkategorier, för vilka tjänsteplikten

förmodades utgöra ett mindre kännbart ingrepp i deras personliga förhållanden

än vad gällde övriga medborgare. I enlighet med den jämväl för den

nu föreslagna lagstiftningen grundläggande tankegången att begränsa tvångsåtgärdernas

omfattning till det oundgängligen nödvändiga bör givetvis tjänsteplikten

liksom förut kunna på olika sätt differentieras och mindre ingripande

former utnyttjas före mera omfattande. Därest en motsvarighet till

1939 års lags allmänna tjänsteplikt, omfattande alla personer mellan 16 och

70 år, upptages i den nya lagen, synes emellertid i och för sig inga specialformer

behöva särskilt anges. Vad i utredningens direktiv anförts därom,

att lagstiftningen bör i möjligaste mån förenklas, föranleder vidare till att

endast de grundläggande bestämmelserna upptages i lagen. Dock synes en

motsvarighet till tvångsförlängningen, vilken form av allt att döma kan bli

av särskild betydelse inte minst i situationer, då fråga om utrymning blir

aktuell, böra särskilt behandlas i lagen. Ur såväl saklig som språklig synpunkt

torde åtgärden böra benämnas tjånsteförlångning i stället för tvångs
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

förlängning. — Den omständigheten att tjänsteplikt för pensionstagare och för

ungdom ej uttryckligen anges i lagen innebär naturligen inte att möjlighet

att särskilt uttaga dessa kategorier ej skall förefinnas.

I övrigt finner utredningsmannen ett förordnande om tjänsteplikt böra

kunna på olika sätt begränsas vad avser både det ändamål som skall tillgodoses

och de ianspråktagna. Det i varje enskilt fall föreliggande behovet måste

här vara avgörande. I sakens natur ligger att ett förordnande bör kunna koncentreras

till att avse dem som besitter viss yrkesskicklighet. Vidare bör

med hänsyn till ålder, kön, försörjningsskyldighet och andra liknande omständigheter

olika gränser kunna dragas.

Remissyttrandena

Utredningsmannens uttalande att man ej bör tillgripa strängare åtgärder

än som för varje fall är absolut nödvändigt understrykes av åtskilliga remissinstanser,

däribland några länsarbetsnämnder och handelskamrar, riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap samt länsstyrelserna i Kronobergs

och Jämtlands län.

De remissinstanser, som yttrat sig över regleringsåtgärdernas art, har

anslutit sig till det av utredningsmannen föreslagna systemet. Länsarbetsnämnden

i Norrbottens län finner sålunda utformningen av de olika åtgärderna

innebära en lämplig avvägning, som synes tillgodose önskemålet att

icke använda tvångsåtgärder förrän alla frivilliga vägar utnyttjats. Länsarbetsnämnden

i Jämtlands län anser dock att bestämmelserna om förbud

mot enskild arbetsförmedling m. m. kan såsom varande av tillämpningskaraktär

utgå ur lagen.

Vad gäller speciellt innebörden av tjänsteplikt betonar riksnämnden för

ekonomisk försvarsberedskap att det är av vikt att dylik åtgärd kan tillgripas

även för rent tillfälliga arbetsuppgifter, icke blott för de av utredningsmannen

omnämnda fallen utan även då det gäller arbetsprestationer av personer

— såsom innehavare av grävmaskiner eller andra arbetsmaskiner,

hantverkare av olika slag etc. — vilka ej kan anses som arbetstagare men ej

heller är innehavare av sådana anläggningar m. m., att skyldighet att producera

förnödenhet eller utföra tjänst kan åläggas dem jämlikt någon av

5—8 §§ allmänna förfogandelagen.

Statens jordbruksnämnd framhåller närmast med sikte på jordbrukets förhållanden

följande:

Genom sådant produktionsåläggande, som avses i 5 § allmänna förfogandelagen,

kombinerat med tjänsteplikt för lantarbetare, kan vissa garantier

skapas för att jordbruksproduktionen uppehälles och att den arbetskraft,

som erfordras härför, kvarhålles inom jordbruket. Den avgjort största delen

av jordbrukets arbetskraft utgöres emellertid som bekant ej av anställd arbetskraft

utan av egna företagare i mindre och medelstora jordbruk. Enligt

jordbruksnämndens mening kan man val tänka sig en situation, där det är

angeläget att man — utan att behöva tillgripa ett produktionsåläggande med

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

därav följande omfattande administrationsanordningar — skall kunna vinna

säkerhet för att även denna arbetskraft skall stanna kvar vid jordbruket. I

sådant fall skulle en jordbrukarna själva ålagd tjänsteplikt kunna vara av

värde. Nämnden är självfallet medveten om att en tillämpning av tjänsteplikt

utan samband med anställningsförhållande medför särskilda problem. Mot

bakgrunden av vad ovan sagts vill nämnden dock ifrågasätta huruvida icke

behovet av och möjligheterna att tillämpa tjänsteplikt även å egna företagare

bör närmare klarläggas.

Överståthållarämbetet anför rörande frågan om tjänsteplikt för tillfälliga

arbeten följande:

Med avseende å de exemplifierade uppgifterna, vilka väsentligen äro att

hänföra till civilförsvarets område, må erinras om att 38 § civilförsvarskungörelsen

bemyndigar civilförsvarschef att med civilförsvarsplikt tillfälligt

taga i anspråk erforderlig personal för särskilda uppgifter, där den i allmänna

civilförsvaret inskrivna personalen icke är tillräcklig. För tillfälliga

arbetsuppgifter av civilförsvarskaraktär synes följaktligen behov av allmän

tjänsteplikt ej föreligga. Emellertid förutsättes i 1953 års civilförsvarsutrednings

numera remissbehandlade förslag angående civilförsvarets organisation,

att de ordinarie samhällsorganen — främst gäller det kommunala organ

— i princip skola ansvara för att samhällsfunktionerna, så snart omständigheterna

det medge, åter komma i gång efter skadegörelse. För dylika efteranfallsuppgifter

synes behov kunna föreligga av allmän tjänsteplikt, fullgjord

med i regel kommun som arbetsgivare.

C. Ändamål för vilka åtgärderna må vidtagas

U trednings mannen

Som grundprinciper vid bestämmandet av de ändamål, för vilka ett tvångsingripande

skall kunna vidtagas, uppställer utredningsmannen — liksom

vad gällde enligt 1939 års lag — dels att ändamålet är av den beskaffenheten

att ett tillgodoseende därav kan sägas vara av synnerlig vikt för det allmänna

och dels att endast sådant arbete som brukar utföras av personer i vanlig

civil yrkesutövning skall kunna avkrävas den som tages i anspråk.

Utredningsmannen finner det sålunda uppenbart, att åtgärd enligt lagen

ej får tillgripas för att fylla krigsmaktens behov av personal för rent militära

uPP§ifter med vapentjänst i egentlig mening. För dylikt ändamål måste värnplikten

användas. Ej heller bör den nu aktuella lagstiftningen få användas för

att tillgodose hemvärnets behov av personal. Krigsmakten har emellertid

därutöver behov av arbetskraft för åtskilliga uppgifter. Jämlikt 1952 års lag

om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten är civilförsvarspliktig

skyldig att i vissa lägen tjänstgöra vid krigsmakten i luftbevaknings-,

signal-, sjukvårds-, handräcknings- eller expeditionstjänst

eller annan därmed jämförlig tjänst, som ej är förenad med egentliga stridsuPPgifter.

I förarbetena till nämnda lag anförde vederbörande departementschef

bl. a. att enligt hans mening civilförsvarsplikten och inte en allmän

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är 1959

tjänsteplikt borde utgöra grunden för den ifrågavarande skyldigheten för

icke värnpliktiga att tjänstgöra vid krigsmakten. Beträffande uppgifter, som

utan att medföra skyldighet till vapentjänst i egentlig mening likväl saknar

direkt anknytning till verksamhet inom det civila samhällslivet, föreligger

tydligen ej heller särskild anledning att utnyttja tjänsteplikt. Som exempel

härpå kan nämnas luftbevakning, signaltjänst och ordonnanstjänst. Sådan

verksamhet som sjukvårds-, expeditions-, förråds-, hantverks- och handräckningst

jänst förekommer däremot under liknande former allmänt inom

samhällslivet i övrigt; i princip skulle därför tjänsteplikt kunna tillämpas

på dessa civilt betonade uppgifter. Med hänsyn till att laglig grund för tillgodoseende

av krigsmaktens nu ifrågavarande behov redan tillskapats genom

1952 års lag, synes emellertid föreskrift om att åtgärder enligt en tjänstepliktslag

skall kunna tillgripas för dessa ändamål ej erforderlig.

Det ligger i sakens natur att krigsmaktens behov av arbetskraft för sin utrustning

och sitt underhåll skall kunna tillgodoses med anlitande av en

tjänstepliktslag. Härunder faller sålunda produktionen av krigsmateriel och

liknande. Jämväl för krigsmaktens anläggningsarbeten av olika slag (byggnader,

befästningar, kommunikationsleder m. in.) ävensom erforderliga

reparationsarbeten kan en dylik lag komma att behöva nyttjas.

Vad gäller civilförsvaret skall givetvis tjänsteplikt ej kunna tillgripas för

sådana uppgifter, som kan utföras med civilförsvarsplikt. Däremot synes

för civilförsvaret kunna föreligga behov av arbetskraft för vissa uppgifter,

som ej täcks av civilförsvarsplikten, exempelvis viss administrativ verksamhet

inom de högre organen. Detta behov torde lämpligen kunna inordnas

under den nedan föreslagna beteckningen »annat ändamål av synnerlig

vikt för det allmänna». I likhet med vad ovan föreslagits rörande krigsmakten

torde behovet av arbetskraft för civilförsvarets utrustning, underhåll

samt anläggnings- och reparationsarbeten böra få tillgodoses genom ingripanden

av nu ifrågavarande slag.

En av huvuduppgifterna för den tilltänkta lagstiftningen bör vara att

tjäna den rent civila arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Att tillgodose

produktionen för den civila befolkningens behov av viktiga förnödenheter

utgör sålunda ett av huvudändamålen med ifrågavarande slag av ingripande.

Livsmedel och bränsle framstår givetvis som särskilt viktiga produkter,

men jämväl vissa andra varor torde vara av så nödvändig beskaffenhet att

en begränsning till de båda förstnämnda såsom skedde i 1939 års lag ej bör

stadgas. Ifrågavarande ändamål synes lämpligen kunna betecknas såsom

avseende folk försör j ningen.

Hälso-och sjukvården samt transportväsendet (samfärdseln) utgör vidare

sådana allmänna ändamål av betydelse, för vilka en tjänstepliktslag bör

kunna tillgripas. Bestämmelser om tjänsteplikt har ju f. ö. redan lagfästs

med avseende å den s. k. medicinalpersonalen. Såsom framgår av vad i ett

senare avsnitt anföres föranleder särskilda överväganden utredningsmannen

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

att föreslå att särbestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonalen bibehålies

i krigssjukvårdsförfattningarna.

Härtill kommer en mångfald viktiga samhällsuppgifter, exempelvis administrativ

verksamhet, åtgärder för den allmänna säkerheten, vattenlednings-,

belysnings- och kraftanläggningar m. m., ävensom produktion och tjänster

som kan jämföras med de förut angivna arbetsuppgifterna. Samtliga dessa

uppgifter torde kunna sammanfattas i begreppet »annat ändamål av synnerlig

vikt för det allmänna».

Remissyttrandena

Endast ett fåtal remissmyndigheter har särskilt behandlat frågan om de

ändamål för vilkas tillgodoseende ifrågavarande åtgärder bör få tillgripas.

Länsarbetsnämnden i Kronobergs län, som ansluter sig till de av utredningsmannen

angivna grundprinciperna för bestämmandet av ändamålen,

uttalar den uppfattningen att civilförsvarspliktig bör kunna tagas i anspråk

för arbete, som åsyftas i 1952 års lag om skyldighet för civilförsvarspliktig

att i vissa lägen tjänstgöra vid krigsmakten i bl. a. sjukvårds-, expeditions-,

förråds-, hantverks- och handräckningstjänst. Nämnden är emellertid tveksam

om lämpligheten av att det militära behovet av sådan personal mera

regelmässigt tillgodoses med anlitande av bestämmelserna om civilförsvarsplikt.

En sådan ordning torde också enligt nämnden skapa vissa organisatoriska

problem.

Statens handelslicensnämnd ifrågasätter om ej ordet folkförsörjningen

användes i en annan betydelse än den i språkbruket gängse, och om ej uttrycket

bör förtydligas till »befolkningens försörjning med oundgängliga förnödenheter».

Någon erinran mot att hälso- och sjukvårdens behov av arbetskraft i

princip skall kunna tillgodoses med anlitande av ifrågavarande åtgärder har

naturligen ej framställts. Frågan huruvida jämväl medicinalpersonalen skall

omfattas av den ifrågasatta allmänna tjänstepliktslagen beröres i några

remissyttranden, vilka kommer att redovisas i annat sammanhang.

D. Personkretsen

Utredningsmannen

De i 1939 års lag upptagna bestämmelserna, varigenom den personkrets

som kunde beröras av de olika åtgärderna i skilda avseenden begränsades,

synes enligt utredningsmannens uppfattning med vissa jämkningar vara

tillämpliga även för den nya lagstiftningens vidkommande.

I enlighet härmed föreslås vad först beträffar arbetsförmedlingstvång och

företrädesbestämmelser att dessa åtgärder ej skall beröra arbetstagare, som

före kalenderårets början fyllt 70 år. Med hänsyn till önskvärdheten av

enhetliga åldersbegränsningar och då särskild anledning saknas att för

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

dessa regleringsåtgärder, som i vart fall avses vara mindre ingripande än

allmän tjänsteplikt, kunna taga i anspråk ungdom under 16-årsåldern,

föreslås vidare sistnämnda undre åldersgräns böra gälla jämväl med avseende

å dem som skall kunna omfattas av ifrågavarande båda åtgärder.

Dessa skall vidare enligt förslaget ej beröra anställning som är av endast

tillfällig natur och ej heller gälla där ena parten i anställningsförhållandet

eller hans make är den andra partens bröstarvinge eller adoptiv-, styv- eller

fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller

fostersyskon. För fullständighetens skull föreslås vidare en bestämmelse att

ej heller ett anställningsförhållande mellan makar skall beröras av nämnda

åtgärder.

Beträffande samtliga former av tjänsteplikt uppställes som gemensamma

åldersgränser 16- resp. 70-årsåldern. Detta innebär att i motsats till vad

gällde enligt 1939 års lag jämväl för tjänsteförlängning en undre gräns

bestämmes. Av praktiska skäl synes åldersgränserna böra bibehållas synnerligen

vida; inom dessa gränser kommer givetvis tillämpningen att inskränkas

allt efter det aktuella behovet.

Den principiella förutsättningen för att en person skall kunna åläggas

tjänsteplikt synes enligt utredningsmannens mening böra vara att han är

bosatt eller stadigvarande vistas inom riket. Jämväl utländska medborgare,

som är bosatta eller stadigvarande vistas här, skall kunna tagas i anspråk;

för dessa ävensom för statslösa bör dock möjlighet finnas för Kungl. Maj:t

att förordna om undantag från den principiella skyldigheten.

Tydligt är att tjänsteplikt ej utan vidare får inverka på skyldighet att

fullgöra annan betydelsefull verksamhet. Avvägningen mellan allmän tjänsteplikt

och statstjänst torde liksom tidigare få förbehållas Kungl. Maj :t.

Detta innebär emellertid naturligen ej att statsanställda skall i förevarande

hänseende intaga någon privilegierad ställning. Fullgörande av tjänstgöring

vid krigsmakten — vilket uttryck torde få anses lämpligare och tydligare än

fullgörande av militärtjänst — utgör ett absolut hinder mot ianspråktagande

med tjänsteplikt. Observeras bör emellertid att fråga skall vara om faktiskt

fullgörande av tjänstgöringen; under tid då t. ex. en värnpliktig ej tages i

anspråk för tjänst vid krigsmakten, exempelvis då han är hempermitterad,

skall han kunna nyttjas med tjänsteplikt. Vad nu sagts gäller även personal

vid hemvärnet. Jämväl ett faktiskt utövande av civilförsvarsplikt bör ha

företräde framför fullgörande av tjänsteplikt. Frågan huruvida aktiv tjänstgöring

i civilförsvaret utgör hinder för någon att fullgöra tjänsteplikt torde

med hänsyn till det allvarliga läge, som sannolikt råder då civilförsvarstjänsten

utförs, i första hand böra avgöras av civilförsvarschefen. Skulle

tvist uppstå bör den lösas av personalprövningsnämnd.

Möjlighet att göra undantag för dem som eljest är sysselsatta i eu ur lagens

synpunkt viktig verksamhet torde vidare böra bibehållas. Här avses

främst sådana som är anställda hos kommun eller eljest syssselsatta med

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

arbete som har betydelse för de ändamål lagen avser att tjäna. Verksamhetens

betydelse kan medföra att arbetskraft icke bör tagas därifrån. Tjänsteförlängning

bör sålunda alltid kunna ske, men enskilda arbetstagare eller

all arbetskraft inom viss verksamhet bör kunna undantagas från allmän

tjänsteplikt. Avgörandet synes böra ankomma på den centrala tillämpningsmyndigheten.

Utredningsmannen föreslår slutligen att under vissa förutsättningar

individuella undantag skall få ske från såväl tillämpning av företrädesbestämmelse

som fullgörande av tjänsteplikt.

Remissyttrandena

Vad gäller utredningsmannens förslag rörande åldergränserna för dem

som skall kunna tagas i anspråk har några remissinstanser ifrågasatt, huruvida

ej den övre åldersgränsen kunde sättas något lägre än 70 år. Sålunda

anser kommerskollegium beträffande tjänsteförlängning och allmän tjänsteplikt,

att äldre personers arbetskraft borde kunna tillvaratagas utan tvångsingripanden.

Kollegiet ävensom statens handelslieensnämnd, som likaså finner

den föreslagna åldersgränsen för hög, erinrar i sammanhanget om att

den i civilförsvarslagen stadgade civilförsvarsplikten upphör med utgången

av det kalenderår, då vederbörande fyller 65 år. Länsarbetsnämnden i Göteborgs

och Bohus län framhåller, att den relativt höga övre åldersgränsen

70 år kan innebära en fara för ett alltför optimistiskt bedömande av landets

personella resurser, men tillägger att hänsyn till tjänsteförlängning och till

behovet av i anslutning därtill enhetliga lagbestämmelser kanske får utgöra

en tillfredsställande motivering. Det måste emellertid enligt nämnden ifrågasättas,

huruvida personer i så hög ålder under särskilt av ett krig förorsakade

förhållanden i realiteten kan beräknas komma att vara till någon

nytta; en något lägre åldersgräns hade möjligen därför varit att föredraga.

En sammanjämkning med i betänkandet angående civilförsvarets organisation

föreslagen övre åldersgräns är måhända ogenomförbar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län vill ej motsätta sig utredningsmannens

förslag i denna del men förutsätter, att uttagningsmyndigheten erhåller stor

rörelsefrihet när det gäller att befria personer ur de högre åldersgrupperna

från fullgörande av tjänsteplikt.

Förslaget att arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser ej skall

gälla beträffande anställning som är av endast tillfällig natur har mött gensagor

från telestyrelsen och länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Örebro

och Gävleborgs län. Telestyrelsen anser att en dylik bestämmelse skulle

komma att försvaga nämnda båda former av ingripanden och ifrågasätter

om undantaget bör bibehållas. I varje fall bör enligt styrelsens uppfattning

det svårdefinierbara uttrycket »tillfällig» ersättas med angivandet av viss

kortare tid. Jämväl angivna länsarbetsnämnder är tveksamma om undantaget

bör bibehållas. Länsarbetsnämnderna i Örebro och Gävleborgs län

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

ifrågasätter huruvida icke en motsvarande bestämmelse i stället bör upptagas

i tillämpningsföreskrifter, där begreppet tillfällig närmare kan definieras.

Däremot anser länsstyrelsen i Jönköpings län att definitionen av uttrycket

»tillfällig natur» måhända med hänsyn till sin vikt för arbetstagaren bör ha

sin plats icke i tillämpningsföreskrifter utan i själva lagen.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län torde — även om föreläggande om

tjänsteförlängning ur arbetstagarens synpunkt är mindre ingripande än ett

föreläggande om allmän tjänsteplikt — med nödvändighet vederbörandes

kroppskrafter och hälsotillstånd böra beaktas även vid tjänsteförlängning,

framför allt i de fall då fråga uppkommer att kvarhålla en arbetstagare i

arbetet efter det att han uppnått under normala förhållanden gällande pensionsålder.

Frågan huruvida och i vilken omfattning verksamhet inom vissa betydelsefulla

områden skall inverka på skyldigheten att fullgöra tjänsteplikt

har behandlats av några remissinstanser.

Beträffande förslaget att statsanställd får tagas i anspråk för allmän

tjänsteplikt endast i den omfattning Kungl. Maj:t föreskriver anför Svenska

arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, att uttrycket »staten»

synes kräva en precisering samt att en dylik undantagsregel i praktiken kan

leda till att stora grupper medborgare undantages från tjänsteplikt utan att

bärande skäl därtill föreligger.

Vad gäller förhållandet civilförsvarsplikt—tjänsteplikt hänvisar länsstyrelsen

i Malmöhus län till ett yttrande av civilförsvarschefen i Hälsingborg.

Denne framhåller däri bl. a. att med tanke på den utomordentliga vikt

inom totalförsvaret, som civilförsvaret numera tillmätes, och med hänvisning

till 1953 års civilförsvarsutrednings betänkande — där det klart utsäges

att det inte längre är möjligt att räkna med att personalen i civilförsvarsorganisationen

i regel skall kunna fullgöra yrkesarbete vid sidan av sin

civilförsvar stjänst — ett likformigt stadgande bör ges vad beträffar tjänstgöring

vid krigsmakten och civilförsvaret som hinder för fullgörande av allmän

tjänsteplikt. — Länsstyrelsen i Jämtlands län ställer sig tveksam till

utredningsmannens uttalande att frågan, huruvida aktiv tjänstgöring i civilförsvaret

skall utgöra hinder för någon att fullgöra tjänsteplikt, bör i första

hand avgöras av civilförsvarschefen och i andra hand, därest tvist uppstår,

av personalprövningsnämnden. Länsstyrelsen ifrågasätter huruvida en civilförsvarschef

har möjlighet att helt överblicka de olika faserna i det allvarliga

läge, som sannolikt råder, då civilförsvarstjänsten utförs, och om uppkomna

tvister med hänsyn till dessa ärendens brådskande natur lämpligen bör

hänskjutas till personalprövningsnämnden. Då länsstyrelserna i krig kommer

att inrymma såväl en civilförsvarssektion som en arbetsmarknadssektion

synes dessa frågor lämpligen böra avgöras inom länsstyrelserna. - Enahanda uppfattning anföres av länsarbetsnämnden i Jämtlands län som

tillägger att, därest personalprövningsnämnd uppdrog åt föredraganden —

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

länsarbetsdirektören — att i brådskande fall avgöra under nämndens område

fallande ärenden, den egenartade situationen skulle uppstå att civilförsvarschefen,

som har att utnyttja civilförsvarspliktiga, i första hand äger

bestämma om huruvida vederbörande person är förhindrad att utnyttjas

såsom tjänstepliktig, medan länsarbetsdirektören, som omhänderhar uttagningen

av tjänstepliktiga, skulle kunna ändra civilförsvarschefens beslut.

Länsstyrelsen i Örebro län synes anse att civilförsvarschefens utlåtande i

frågan måste tillmätas avgörande betydelse.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller beträffande avgränsningen mellan

tjänstgöring vid krigsmakten och civilförsvarsplikt å ena sidan samt

tjänsteplikt å andra sidan, att i blivande tillämpningsföreskrifter torde erfordras

bestämmelse som garanterar att exempelvis hemvärnsman respektive

civilförsvarspliktig ianspråktages med tjänsteplikt endast på sådant sätt

att han icke undandrages den primära beredskapsuppgiften.

Förhållandet mellan kommunal tjänst och tjänsteplikt beröres av några

remissinstanser. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vikten av att landets

polispersonal, för vilken kommunerna som regel är huvudmän, undantages

från allmän tjänsteplikt. Med hänsyn framför allt till de särskilda regler,

som gäller beträffande polisens verksamhet under krig, ifrågasätter

länsstyrelsen om frågor om befrielse från allmän tjänsteplikt för polispersonal

lämpligen bör göras till föremål för prövning av arbetsmarknadsorgan;

länsstyrelsen förordar i stället ett stadgande i tjänstepliktslagen av innehåll

att den som är anställd vid polisväsendet må endast i den omfattning

Kungl. Maj:t föreskriver tagas i anspråk för allmän tjänsteplikt. Civilförsvarschefen

i Malmö betonar att åtskilliga kommunala organ, främst polisen

men även vissa kommunaltekniska verk, kommer att under krig och krigsfara

i dessa sina egenskaper samverka med civilförsvaret. Personalen vid

dessa organ borde därför vara direkt undantagen från fullgörande av allmän

tjänsteplikt på enahanda sätt som den personal, som fullgör tjänst

vid krigsmakten och civilförsvaret. — Länsstyrelsen i Örebro län påpekar

att enligt det betänkande som avgivits av 1953 års civilförsvarsutredning,

kommunerna föreslås erhålla avsevärt utvidgade åligganden i vad bl. a.

avser medverkan i samband med s. k. efteranfallsproblem. Under förutsättning

att nämnda förslag vinner beaktande, synes stor uppmärksamhet

böra fästas vid att tjänstepliktsstadgandena beträffande kommunalanställd

personal ges sådan utformning att kommunernas verksamhet vid

krigsfall ej äventyras eller försvåras. Det torde enligt länsstyrelsen vara

ostridigt att civilförsvarschefs utlåtande beträffande den kommunalanställda

personalens tjänstgöringsförhållanden i angivna situationer måste

tillmätas avgörande betydelse. Stor vikt måste läggas vid att samhällsuppgifterna

kan fortgå med minsta möjliga störning. En civilförsvarschef torde

beträffande kommunerna inom sitt civilförsvarsområde vara den som bäst

är skickad att överblicka det kommunala arbetskraftsbehovet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Vattenfallsstyrelsen framhåller att, enär den statliga och den icke-statliga

vattenkraftsindustrin måste betraktas och behandlas som en enhet

— uppgifterna sammanfaller helt och samköming är ordnad såväl i fred

som i krig — den icke-statliga kraftindustrins personal bör i samma mån

som den statliga industrins anställda undantagas från allmän tjänsteplikt.

E. Situationer i vilka åtgärderna må vidtagas

U tredningsmannen

I förevarande sammanhang betonar utredningsmannen inledningsvis att

■— av de medel att i krissituationer reglera förhållandena på arbetsmarknaden

som förslaget omfattar — tjänsteplikten utgör det längstgående ingripandet.

Genom tjänsteplikten tvingas vederbörande att stå kvar i en anställning,

som han kanske vill lämna, eller att antaga och utföra ett arbete

som han måhända eljest ej skulle ha ägnat sig åt. Arbetsförmedlingstvånget

medför visserligen förbud mot anställandet av arbetskraft annorledes än

genom den offentliga arbetsförmedlingen; däremot föreligger ej någon

skyldighet för medborgaren att antaga någon viss anställning eller att över

huvud taga anställning inom det prioriterade området. Vidare bör enligt

utredningsmannen hållas i minnet att längre gående åtgärder ej bör tillgripas

än som påkallas av de förhandenvarande förhållandena. I krig och

över huvud taget i kritiska lägen med omfattande inkallelser av värnpliktiga

och med produktionen inriktad på försvarsändamål kan behövas helt

andra medel att dirigera arbetskraften än de som fordras i ett krisläge

vilket — utan att medföra risk för rikets säkerhet — är en följd av handelsavspärrning

och liknande.

Att möjlighet bör förefinnas för statsmakterna att medelst samtliga de

föreslagna metoderna reglera förhållandena på arbetsmarknaden, då riket

kommer i krig, är enligt utredningsmannens uppfattning uppenbart och

kräver ej närmare motivering. Om vårt land blir föremål för angrepp, utsätts

bl. a. produktionen för allvarliga störningar, transportväsendet rubbas

osv. Det allmänna måste därför kunna utöva kontroll; detta gäller

samtliga de ändamål, som förut angivits. Därest riket skulle råka i krigstillstånd

gentemot ett land utan att likväl direkt beröras av krigshandlingar,

kan visserligen behovet av att kunna ingripa på arbetsmarknaden

sannolikt bli mindre framträdande, men angelägenheten av klara och entydiga

bestämmelser för den situation som föreligger vid krigsutbrott gör

att undantag för en dylik mera hypotetisk situation ej bör uppställas.

Rörande tolkningen av begreppet krig må anföras följande. Då Sverige

mottagit eller självt avgivit krigsförklaring, befinner sig riket i krig. Även

om krigsförklaring ej avgivits, torde det faktum att riket anfalles böra

medföra att ingripanden av nu ifrågavarande slag får ske. Enligt 9 § bered
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

skapskungörelsen skall Kungl. Maj :t, då riket kommer i krig, kungöra att

krigstillstånd inträtt. Att sådant kungörande skett torde emellertid icke

böra krävas för att bestämmelserna skall få tillämpas. Krigstillstånd torde

formellt få anses råda till dess fred slutits. Emellertid bör i förevarande

lags mening krig anses ha upphört, då efter det direkta krigshandlingar

förekommit vapenstillestånd slutits. För det fall att krigshandlingar över

huvud ej förekommit, torde behovet av tvångsåtgärder av nu förevarande

slag givetvis vara mindre än om riket direkt berörts. När i dylika fall krig

skall anses ha upphört torde få ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra. Betonas

bör att i dylik situation det faktiska av kriget föranledda behovet av

åtgärder måste vara avgörande för lagstiftningens utnyttjande.

Vad härefter angår det fall att riket hotas av krig, befinner sig i krigsfara,

torde till en början innebörden av denna förutsättning något närmare

böra beröras. Begreppet krigsfara är betydligt svårare att definiera

än begreppet krig. Ett öppet eller dolt hot att angripa landet medför emellertid

att krigsfara är för handen. Krigsfara för Sverige kan vidare föreligga,

då krig mellan andra makter, främst stormakterna, pågår. Avgörande

torde här delvis vara avståndet till krigsskådeplatsen, men även ett långt

borta utkämpat krig kan med hänsyn till de rådande maktkonstellationerna

mellan stormakterna medföra risk för Sveriges indragande. Krigsfara

för Sveriges del kan också uppkomma utan att krig mellan andra makter

utbrutit. Att i ett sammanhang som det förevarande närmare ange de

olika möjligheterna till en sådan händelseutveckling torde vara ogörligt.

Förefintligheten av krigsfara fastslås ej genom något offentligt tillkännagivande.

Beredskap stillstånd, som inträder då Kungl. Maj:t med hänsyn

till rikets försvar eller säkerhet förordnat om värnpliktigas inkallande jämlikt

28 § värnpliktslagen och som skall tillkännages genom en Kungl. Maj :ts

kungörelse, torde emellertid i och för sig förutsätta krigsfara. Beträffande

civilförsvarsberedskap och därmed sammanhängande åtgärder, exempelvis

ett förordnande om utrymning, uppställs i civilförsvarslagen samma förutsättning.

Jämväl för det fall att landet befinner sig i krigsfara bör enligt utredningsmannens

mening genom de föreslagna ingripandena arbetsmarknaden

kunna regleras från det allmännas sida. Omfattande inkallelser av värnpliktiga

— normalt sett den främsta anledningen till brist på arbetskraft —

torde då ha vidtagits. Ett dylikt läge kan tydligen motivera möjlighet för

myndigheterna att för tillgodoseende av de förut angivna ändamålen leda

arbetskraften i önskad riktning.

Härefter diskuterar utredningsmannen frågan om statsingripande på

arbetsmarknaden även i andra situationer än sädana då riket befinner sig i

krig eller krigsfara.

Beträffande den s. k. medicinalpersonalen har möjlighet till ingripande

utanför krig och krigsfara redan införts. Som en förutsättning har därvid

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

angivits att ingripandet påkallas av »andra utomordentliga förhållanden».

Av förarbetena till krigssjukvårdslagen att döma är det främst en mera

omfattande flyktingström till riket som avsetts. Bl. a. till följd av den

rådande bristen på medicinalpersonal bör också i en dylik situation möjlighet

föreligga att med tvång utnyttja personalen i fråga.

Redan under remissbehandlingen av förslaget till krigssjukvårdslagen

framhölls från olika håll angelägenheten av att även annan personal än medicinalpersonal

skulle på motsvarande sätt kunna tagas i anspråk för hälsooch

sjukvårdsuppgifter. Härmed avsågs främst personalkategorier som

erfordras för upprättande och drivande av sjukvårdsanstalter, dvs. kontors-,

ekonomi-, handräcknings- och dylik personal. I sammanhanget bör även

erinras om att upprättandet av krigsorganisationen för beredskapssjukhus,

laboratorier, blodgivningscentraler, sanitetsanstalter m. m. är en tids- och

arbetskrävande procedur, som måste igångsättas i god tid före ett krigsutbrott.

I de lokaler som skall tagas i anspråk måste i många fall omfattande

byggnadstekniska ändringar genomföras för att vårdlokalerna i sanitärt

hänseende skall kunna godtagas. Enligt gällande planer erfordras därför ett

ej obetydligt antal rörarbetare, byggnadssnickare, elektriker in. fl. Arbetena

avses komma att utföras redan då lägsta sjukvårdsberedskap intages, vilket

måste kunna ske före inträdande av beredskapstillstånd. Vad gäller såväl

ifrågavarande ekonomi- och dylik personal som de nämnda byggnadsarbetarna

och liknande förefaller det dock utredningsmannen som om behovet

skulle i ett läge, då krig eller krigsfara ej råder och inkallelser av värnpliktiga

sannolikt ej skett i någon större omfattning, kunna tillgodoses

utan tillgripande av tjänsteplikt.

Behov av statsdirigering på arbetsmarknaden kan i ett skärpt läge utanför

krigs- och krigsfarefallen framträda, då det i landet uppstått brist på försörjningsviktiga

förnödenheter, som ej kan importeras. En jämförelse med

möjligheterna till åtgärder enligt allmänna förfogandelagen torde här vara

av intresse. Bestämmelserna i nämnda lag kan tillämpas i sådana av krig,

vari riket deltagit, eller krig mellan främmande makter eller andra utom

landet inträffade utomordentliga händelser föranledda situationer där knapphet

eller betydande fara för knapphet uppkommit på försörjningsviktiga förnödenheter.

I en dylik knapphetssituation kan det allmänna t. ex. genom

s. k. produktionsåläggande kräva att en företagare producerar vissa varor

eller förnödenheter. Det synes då ej uteslutet att situationen är sådan, att

vederbörande företagare för alt vara i stånd att fullfölja produktionsåläggandet

måste kunna förses med arbetskraft, för vars tillhandahållande

tvångsingripande i någon form kan vara erforderligt.

Enahanda resonemang torde kunna föras beträffande sådana situationer,

då det utan att landet kan sägas vara i krigsfara likväl till följd av skärpt

internationell spänning föreligger behov av att påskynda upprustningen,

t. ex. öka ammunilionstillverkningen, utvidga skyddsrumsbyggandet etc. Ett

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 38

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

tidigt igångsättande av nämnda arbeten kan givetvis vara synnerligen betydelsefullt.

Från militärt håll har vidare framhållits nödvändigheten av att i en situation,

då viss utrikespolitisk spänning råder och inkallelser till krigsmakten

skett dock utan att 28 § värnpliktslagen åberopats, kunna med erforderlig

personal förse vissa underhållsförband, som är uppbyggda enligt kadersystemet

och vars kadrar till stor del skall fyllas med icke värnpliktig arbetskraft.

Behov att ingripa med åtgärder av nu ifrågavarande slag torde kunna föreligga;

emellertid kan ifrågasättas om ej i regel faktisk krigsfara är för handen

i en dylik situation.

Om landet skulle komma i krig, är att befara att den moderna totala krigföringen

kommer att medföra att måhända stora och betydelsefulla delar

av landet ödeläggs eller eljest förstörs. För dylikt fall synes jämväl sedan

kriget upphört och även om landet ej kan sägas befinna sig i krigsfara en

central dirigering av arbetskraften kunna bli nödvändig för återuppbyggnadsarbetet.

Av de nu anförda exemplen — ytterligare liknande fall torde kunna andragas

— framgår, att behov av statligt ingripande på arbetsmarknaden kan

föreligga jämväl i lägen då riket ej befinner sig i krig eller krigsfara. Beträffande

dessa lägen gäller, att de förorsakats av utom riket inträffade

utomordentliga händelser eller, såvitt rör efterkrigssituationen, av ett krig

vari Sverige deltagit. Frågan huruvida tvångsåtgärder kan erfordras i andra

fall, t. ex. vid störningar på arbetsmarknaden, förorsakade av interna ekonomiska

motsättningar, ligger helt utanför området för den nu ifrågavarande

lagstiftningen. Uppenbart är att i vart fall en beredskapslag av den konstruktion

som nu ifrågasatts ej skall kunna åberopas till stöd för åtgärder i sist

angivna situationer.

Utredningsmannen framhåller vidare att en dirigering från det allmännas

sida av arbetskraften, med hänsyn till att fråga är om intrång i den enskildes

fri- och rättigheter, måste anses ligga utanför Kungl. Maj :ts befogenheter

enligt § 89 regeringsformen, den s. k. administrativa lagstiftningsmakten.

Rättsgrund för ingripandena måste i stället vara en lagstiftning — fullmaktslag

eller lag in casu •— tillkommen genom samfällt beslut av Kungl.

Maj :t och riksdagen. Anledning till att Kungl. Maj :t genom fullmaktslagar

erhållit befogenhet att besluta om åtgärder, som eljest kräver riksdagens direkta

medverkan, är att snabbhet i många fall erfordras och att ett avvaktande

av riksdagens beslut ofta skulle medföra allvarliga olägenheter. Till

snabbheten och effektiviteten bidrager också att åtgärderna i dylika fall har

kunnat förberedas. Syftet med de tilltänkta åtgärderna kan dessutom i

många fall nås endast om de ej i förväg kommer till allmänhetens kännedom,

något som otvivelaktigt skulle bli fallet därest riksdagsbehandling av frågan

måste tillgripas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Då riket befinner sig i krig eller krigsfara föreligger enligt utredningsmannens

uppfattning uppenbarligen ett oundgängligt behov av befogenheter

för Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande vidtaga erforderliga åtgärder.

Med beaktande av bl. a. det moderna krigets natur krävs här synnerligen

snabba ingripanden. Att under dylika förhållanden underställa beslutet om

åtgärden riksdagens prövning i varje särskilt fall torde förty icke vara möjligt.

Kravet på snabbhet förutsätter här en fullmaktslag. Genom riksnämndens

för ekonomisk försvarsberedskap och andra myndigheters försorg har

också vittgående planeringsåtgärder vidtagits för tillgodoseende av arbetskraftsbehov

i dylika kritiska lägen.

Vad gäller andra situationer än sådana då riket befinner sig i krig eller

krigsfara framhåller utredningsmannen beträffande den rättsliga regleringen

av ingripande med tjänsteplikt följande. Med hänsyn till att fråga är om långtgående

ingrepp i den enskilde medborgarens fri- och rättigheter bör principiellt

den normala lagstiftningsvägen underlåtas endast då betydande olägenheter

skulle uppstå till följd av att krav på snabbhet, effektivitet och

sekretess ej kan tillgodoses denna väg. Beträffande tillgodoseendet av de

arbetskraftsbehov utanför krig och krigsfara som enligt vad ovan anförts

kan tänkas behöva föranleda tvångsingripanden, synes, bortsett från vad

gäller medicinalpersonalen, brådskan ej vara större än att frågan kan övervägas

av statsmakterna i varje särskilt fall. Genom lagstiftning in casu om

tjänsteplikt kan sålunda behoven för folkförsörjningen, krigsproduktionen,

återuppbyggandet efter ett krig och liknande fall tillgodoses. Behovet av

sekretess torde i intet av de angivna fallen vara särskilt framträdande. För

dessa fall föreligger ej heller och torde svårligen kunna föreligga någon full

motsvarighet till de förberedande planeringsåtgärder, som vidtagits för

krigs- och krigsfarefallen.

Vid ett ställningstagande till nu förevarande fråga finner utredningsmannen

även följande böra beaktas. Under senare år har i samband med

beredskapslagstiftning av olika slag — bl. a. under förarbetena till förfogande-

och ransoneringslagstiftningen — med hänsyn till de ifrågasatfa

ingripandenas art ständigt betonats, att Kungl. Maj :t ej bör erhålla fullmakt

att genomföra mera djupgående åtgärder än vad varje läge kräver. Denna

princip bör otvivelaktigt gälla även i detta fall. Såsom redan framhållits är

det så, att av de åtgärder som skall kunna vidtagas enligt nu ifrågavarande

lagförslag vissa, nämligen förordnandena om tjänsteplikt av olika slag, på ett

helt annat och allvarligare sätt ingriper i de enskilda medborgarnas sfär än

såväl övriga i förslaget upptagna ingripanden — vilka ju uteslutande berör

de arbetssökande — som åtgärderna enligt den civila beredskapslagstiftningen

i övrigt. Särskild återhållsamhet i användandet av tjänsteplikt synes

därför vara nödvändig. Då det gäller att bestämma över den enskilde individens

arbete, bostadsort och dylikt torde man få kräva starkaste möjliga

garantier för att bestämmelserna ej utnyttjas i ej avsedda syften.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

Enligt utredningsmannens uppfattning bör således en relativt snäv gräns

dragas för fullmakter att förordna om tjänsteplikt. Utöver vad gäller krigsfallet

torde nämnda befogenhet få begränsas till fall av krigsfara. Med hänsyn

till vad ovan anförts bör begränsningen dock ej gälla beträffande medicinalpersonalen.

Utredningsmannen är väl medveten om att, därest lagen utformas att avse

fullmakter endast för krig och krigsfara, svårigheter kan uppkomma att draga

en gräns mellan begreppen krigsfara och andra krisförhållanden. Skillnaden

mellan en situation, som betecknas krigsfara, och vissa andra utomordentliga

lägen är kanske ej så stor. De gränsdragningsproblem, som kan

uppstå, torde emellertid enligt utredningsmannens uppfattning ej vara av

den beskaffenhet att de ger anledning till ett annat bedömande av föreliggande

fråga än som nyss redovisats. Gränsdragningsproblem uppstår f. ö.

jämväl därest lagen göres tillämplig i situationer utanför krig och krigsfara.

De särskilda betänkligheter, som enligt det ovan sagda kan anföras mot en

utanför krig och krigsfara tillämplig fullmaktslagstiftning rörande ingripande

med tjänsteplikt, torde ej kunna sägas vara lika bärande då fråga år

om övriga i förslaget upptagna ingripanden. Betänkligheterna minskar vidare,

därest, såsom gäller för motsvarande fall i förfogandelagstiftningen,

reglerna utformas så, alt riksdagen erhåller möjlighet att i förväg pröva

huruvida och i vilken omfattning fullmaktsbestämmelserna bör sättas i tilllämpning.

\ tterligare garanti torde ernås, om krav på viss tidsbegränsning

av ett tillämpningsförordnande, exempelvis till ett år, uppställs.

När det gäller att bestämma de situationer, i vilka nu ifrågavarande fullmakter

skall få användas, uppställer sig, som redan antytts, vissa svårigheter

att mera preciserat ange de faktiska betingelserna. En allmän förutsättning

synes böra vara att föreliggande situation förorsakats av krig, antingen ett

krig vari Sverige deltagit eller ett krig mellan främmande makter. I sistnämnda

fall torde vidare böra krävas, att kriget skall pågå. Frågan när ett

dylikt krig skall anses ha upphört får bedömas på samma sätt som ovan

anförts med avseende å krig vari Sverige deltagit. Däremot bör ej andra

utom riket inträffade händelser, som visserligen kan allvarligt inverka på

vårt ekonomiska läge men ej kan sägas medföra en situation, som ens angränsar

till krigsfara för vårt land, få åberopas som grund för ingripanden

av förevarande art. Såsom betingelser torde lämpligen kunna anges »utomordentliga

förhållanden föranledda av krig, vari riket befunnit sig, eller

krig mellan främmande makter».

Fullmakt beträffande tjänstepliktsingripanden, bortsett från vad gäller

medicinalpersonalen, bör således enligt utredningsmannen lämnas Kungl.

Maj :t endast för krigs- och krigsfarefallen, under det att beträffande övriga

ingripanden enligt lagförslaget Kungl. Maj :t bör kunna få fullmakt att

företaga dessa även i ovan angivna situationer utanför krig och krigsfara.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Av praktiska skäl bör emellertid samtliga fullmaktsbestämmelser göras tilllämpliga

under en viss övergångstid sedan krig eller krigsfara, vari Sverige

befunnit sig, upphört, detta närmast i avsikt att möjliggöra en successiv och

smidig avveckling av åtgärderna. Med hänsyn härtill föreslås att tillämpligheten

fortsätter till dess Kungl. Maj :t senast före avslutandet av den riksdagssession,

som börjar näst efter krigets eller krigsfarans slut, förordnat

att bestämmelserna ej längre skall tillämpas. Det skulle möjligen kunna

göras gällande att övergångstiden borde vara kortare, men med hänsyn till

angelägenheten av enhetlighet mellan de viktigare beredskapslagarna har

stadgandet utformats i saklig överensstämmelse med motsvarande bestämmelser

i förfogande- och ransoneringslagarna.

En på angivet sätt konstruerad fullmaktslag kan givetvis utformas att

avse jämväl medicinalpersonalen, för vilken då bör ges särskilda bestämmelser.

Med hänsyn till denna personals egenskap att vara en klart avgränsad

kategori torde fördelen av att samla alla bestämmelser om tjänsteplikt i

en lag dock väl uppvägas av nackdelen av att ur krigssjukvårdslagen, vari

stadgandena om medicinalväsendets uppgifter i krislägen sammanfattats,

utbryta bestämmelserna om medicinalpersonalens tjänsteplikt. Vad gäller

medicinalväsendets ekonomi- och dylik personal kan denna svårligen avgränsas

i förhållande till liknande personal på andra områden och torde därför

lämpligen böra behandlas på samma sätt som den sistnämnda.

Bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal bör således kvarstå

i krigssjukvårdslagen.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag vad avser bestämmandet av de krislägen i

vilka åtgärder av tidigare angivet slag skall få tillgripas enligt en fullmaktslag

har godtagits av de flesta remissinstanserna. Sålunda synes ej på något

håll råda tvekan om att, därest riket råkar i krig eller krigsfara, möjlighet

till dylika ingripanden bör föreligga. Mot utredningsmannens uppfattning att

sådan möjlighet i och för sig bör finnas även i vissa situationer, då krig eller

krigsfara ej råder, har erinran rests allenast från ett fåtal instanser.

Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter sålunda — med hänsyn till de

mycket allvarliga konsekvenser på arbetsmarknaden för såväl den enskilde

arbetsgivaren som arbetstagaren, vilka kan bli följden — nödvändigheten

av alt i den föreliggande fullmaktslagen införa en sådan regel om tillämplighet

i andra situationer än krig och krigsfara som utredningsmannen föreslagit,

en regel som alltså skulle kunna tillämpas i fredstid och med utgångspunkt

från en bedömning av begreppet »utomordentliga förhållanden», som

alltid måste vila på relativt subjektiva grunder. — Enligt Västergötlands och

norra Hallands handelskammare låter det sig visserligen icke förneka ätt

i de exemplifierade fall, som anföres i utredningen, behov av ingripande på

arbetsmarknaden kan föreligga även utan krig eller krigsfara, men å andra

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

sidan synes detta eventuella behov böra vägas mot synpunkten att det gäller

mycket allvarliga ingripanden, som icke bör få förekomma utan bjudande

nödvändighet. Handelskammaren anser sig därför böra i varje fall allvarligen

ifrågasätta huruvida förslaget i denna del bör upphöjas till lag, och är närmast

av uppfattningen att så ej bör bli fallet.

Emot förslagets bestämmelser att Kungl. Maj :t sedan krig eller krigsfara

upphört skall kunna vänta ända till strax före avslutandet av nästföljande

riksdagssession med att förordna om upphörande av fullmaktsparagrafernas

tillämpning har erinringar gjorts från flera håll. Sålunda anser socialstyrelsen,

som understryker vikten av att tillse att lagens verkningar icke sträcker

sig längre än som är oundgängligen nödvändigt, det sakligt sett råda en väsentlig

skillnad mellan befogenheten att disponera över varor och andra

förnödenheter och befogenheten att disponera över den mänskliga arbetskraften.

Styrelsen ifrågasätter därför om icke tiden för tillämpningen av

ifrågavarande fullmakter bör ytterligare begränsas. Handelskammaren i

Karlstad framhåller att ifrågavarande tidsfrist ej bör anknytas till tidpunkten

för nästkommande riksdagssessions avslutande; riksdagen har ju enligt

förslaget ändå inga befogenheter i detta avseende. Det gäller ju här ett vida

allvarligare ingrepp i den enskildes rörelsefrihet än vad en tillämpning av

förfogande- och ransoneringslagarna kan medföra, varför analoga regler ej

kan anses befogade. Fristen för fullmakternas återkallande kan på det sätt

som föreslagits bli otillbörligt lång, och handelskammaren förordar, att fristen

bestämmes på annat sätt och göres så kort som möjligt. Jämväl länsarbetsnämnden

i Södermanlands län finner det knappast vara påkallat att

utsträcka övergångstiden så långt som föreslagits i betänkandet, enär arbetskraftsbehoven

efter krigets slut eller krigsfarans upphörande torde kunna

tillgodoses utan tillgripande av tjänsteplikt; fristen bör förslagsvis omfatta

högst tre månader.

Landsorganisationen anför i denna fråga:

En viss frist för fullmakternas återkallande efter det kriget resp. krigsfaran

upphört torde visserligen vara påkallad även i dessa fall, men den bör

enligt LO:s mening begränsas och till tiden fixeras, förslagsvis till högst två

månader. Utredningsmannen — som dock anser det möjligen kunna göras

gällande att övergångstiden borde vara kortare än den av honom föreslagna

— har utformat sitt förslag efter mönster av motsvarande bestämmelser i

förfogande- och ransoneringslagarna och motiverat detsamma med angelägenheten

av enhetlighet mellan de viktigare beredskapslagarna. LO kan för

sin del icke finna att sådan enhetlighet är ett intresse av den vikt att det

skulle utgöra hinder för en avvikande reglering för tjänstepliktslagens vidkommande,

lika litet som det ansetts utgöra hinder för att i fråga om tilllämpningsförutsättningarna

meddela restriktivare regler än de som gäller

enligt förfogande- och ransoneringslagstiftningen. Oavsett hur fristen bestämmes

synes det inte finnas någon anledning att anknyta densamma till

tidpunkten för den ena eller den andra riksdagssessionens avslutande. Riks
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 ur 1959

dagen har enligt förslaget icke att taga någon befattning med förordnanden

om att bestämmelserna i 4, 5, 8 och 9 §§ icke vidare skall äga tillämpning

efter det krig eller krigsfara upphört.

Anledningen till att i förfogande- och ransoneringslagarna avvecklingsfristen

anknutits till viss riksdagssession torde vara att enligt dessa lagar

tillämpningsförordnande i »utomordentliga situationer» (knapphetslägen)

må med riksdagens samtycke meddelas beträffande samma fullmakter, som

enligt lagarna äger tillämpning resp. kan förordnas äga tillämpning under

krig eller krigsfara. Såsom ovan framgått skall enligt utredningsmannens

förslag i motsvarande situationer någon möjlighet inte finnas att ens med

riksdagens samtycke meddela tillämpningsförordnande beträffande reglerna

om tjänsteplikt. Även med hänsyn härtill saknas i fråga om tjänstepliktsfullmakternas

återkallande anledning att bestämma fristen på sätt utredningsmannen

föreslagit.

Ej heller Sveriges akademikers centralorganisation kan ansluta sig till

utredningsmannens förslag i denna del. Det bör i stället enligt organisationen

stadgas, att Kungl. Maj :t då kriget eller krigsfaran upphört och senast inom

två månader därefter har att förordna att bestämmelserna icke vidare skall

tillämpas.

Statens hand elslic ens nämnd anför:

Nämnden finner det angeläget, att de nödåtgärder, som lagens användning

innebär, snarast möjligt upphävas, och ifrågasätter om icke den tid under

vilken lagen kan tillämpas efter krigstillståndets respektive krigsfarans upphörande

kunde förkortas. Detta bör så mycket hellre kunna ske, som de

regleringar och ransoneringar, på olika områden, vilka med visshet komma

att finnas i kraft, synas lämna tillräckliga möjligheter att länka utvecklingen

in på önskade banor. Det här sagda gäller allmän tjänsteplikt. Vad angår formerna

arbetsförmedlingstvång, företrädesbestämmelser samt tjänsteförlängning,

synes i dessa fall icke samma betänkligheter möta att godtaga

föreslagna giltighetstider.

Beträffande den närmare preciseringen av de situationer utanför krig och

krigsfara, då lagen skulle få tillämpas, framföres från vissa håll synpunkter,

som avviker från utredningsmannens.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län — som finner det rimligt och

nödvändigt att inom medicinalväsendet erforderlig kontors-, ekonomi- och

handräckningspersonal skall finnas tillgänglig lika snabbt som medicinalpersonalen

— synes i förevarande avseende förorda en formulering som motsvarar

krigssjukvårdslagens.

Kommerskollegium hyser icke några betänkligheter mot att den ifrågasatta

lagen — i den utsträckning samt under de förutsättningar som utredningsmannen

förordat — kan sättas i tillämpning under den betingelsen att

så är påkallat av utomordentliga förhållanden, föranledda av krig, vari

riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter. Snarare skulle kollegium

vilja ifrågasätta, om icke 4 och 5 §§ i det tilltänkta lagförslaget kunde

få tillämpas också under den betingelsen all förfogandelagen är tillämplig.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

En sådan ordning skulle uppenbarligen underlätta en ändamålsenlig beredskapsplanering.

Överbefälhavaren tillstyrker, med hänsyn till den stora vikt som fästes

vid att en tjänstepliktslag snarast träder i kraft, att föreliggande förslag lägges

till grund för en lagstiftning, men hemställer att vid utformningen av

lagen vad beträffar andra än av krig eller krigsfara föranledda fall hänsyn

om möjligt tages till följande synpunkter. Den för komplettering av krigsmaktens

förnödenheter erforderliga produktionen måste kunna påbörjas

successivt innan beredskapstillstånd inträtt. Det är därför önskvärt att

tjänstepliktslagen i enlighet med principen om överensstämmelse mellan tilllämpningen

av olika beredskapslagar kan tillämpas under samma förhållanden

som gäller för allmänna förfogandelagen. — Det är sannolikt att

situationer utanför krig och krigsfara kommer att uppstå då det ej är möjligt

tillgodose sjukvårdsorganisationens behov av kontors- och liknande personal

utan att tjänsteplikt behöver tillgripas. För att krigssjukvårdslagen i

alla avseenden skall få reell innebörd bör därför Kungl. Maj :t ha befogenhet

att förordna om allmän tjänsteplikt under samma betingelser som om

tjänsteplikt för medicinalpersonal. Jämväl med hänsyn till att i god tid

kunna iordningställa beredskapssjukhus och liknande anstalter framstår

behovet av allmän tjänsteplikt redan under »utomordentliga förhållanden»

som ett angeläget komplement till den medicinala tjänsteplikten. — Det

erforderliga tillskottet av arbetskraft — utöver värnpliktig personal — vid

bl. a. vissa av lokalförsvarets underhållsförband bör kunna ställas till förfogande

när förbandet organiseras, vilket kan ske i ett tidigt skede innan beredskapstillstånd

inträder (jfr värnpliktslagen 27 § 2 mom.). Därför är det

önskvärt att tjänstepliktslagen kan sättas i tillämpning av samma myndighet

som förordnar om värnpliktigas inkallande, dvs. Kungl. Maj :t, och i

den omfattning som erfordras för att tillgodose angivet behov. Anses i sådana

fall lagen t. ex. av politiska skäl ej behöva sättas i tillämpning på grund av

krigsfara, vari riket befinner sig, bör Kungl. Maj :t likväl kunna förordna

härom på annan grund. — Utbyggande av befästningar måste kunna påbörjas

tidigt, helst redan innan krigsmakten mobiliserats. Det kan därvid bli

nödvändigt att tvångsvis överflytta arbetskraft och maskiner. Maskinerna

kan tagas i anspråk med stöd av allmänna förfogandelagen. För att även

behovet av arbetskraft med säkerhet skall kunna tillgodoses, bör tjänstepliktslagen

kunna sättas i tillämpning av Kungl. Maj :t i en omfattning motsvarande

den i förfogandelagen angivna. — Det är av vikt att lagen konstrueras

så att successiva åtgärder kan vidtagas utan vittgående ingrepp, som

starkt berör samhällslivet. Detta underlättas om Kungl. Maj :t har möjlighet

att sätta lagen i partiell tillämpning utan att direkt krigsfara behöver anses

föreligga. Det förhållandet att Kungl. Maj :t bemyndigas förordna om lagens

tillämpning även i fall då krig eller krigsfara ej bör anses föreligga, innebär

dock ej att lagen kommer att tillgripas i otid. Det i lagförslaget angivna

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

kravet på att riksdagen skall ge sitt samtycke innan förordnande om lagens

tillämpning meddelas, synes utgöra erforderlig garanti för att lagen inte

kommer att utnyttjas för andra syften och i andra lägen än de avsedda.

Sjöfartsstyrelsen framhåller att det är av synnerlig betydelse att sjötransporterna

fungerar tillfredsställande redan i ett läge då på grund av en

skärpt utrikespolitisk situation en väsentlig förstärkning av den försörjningsmässiga

beredskapen synes trängande. Det förefaller styrelsen icke

osannolikt att i ett skärpt världsläge, då i lagförslaget angivna bestämmelser

avseende svensk tjänstepliktig personal ännu icke förutsättes äga tillämpning,

vissa grupper av utländskt sjöfolk i vår handelsflotta kan bli hemkallade

till andra uppgifter. Redan detta skulle med nuvarande bristmönstringar

medföra allvarliga faror för handelsflottans funktionsförmåga. Därtill kommer

att jämlikt 36 § sjömanslagen svensk sjöman har rätt att erhålla entledigande

från sin anställning i svenskt handelsfartyg om »fara föreligger för

att fartyget skall uppbringas av krigförande makt eller utsättas för krigsskada,

eller där fara, som nu sagts, väsentligt ökats». Mot bakgrunden av de

anförda synpunkterna förefaller det styrelsen vara av stor betydelse att i ett

läge då upprätthållande av sjötransporterna är ett ur allmän krigsberedskapssynpunkt

vitalt intresse, möjlighet finns att disponera yrkeskunnigt

svenskt sjöfolk till den svenska handelsflottan. Styrelsen finner det synnerligen

angeläget att frågan om tjänstepliktens omfattning beträffande handelsflottan

blir föremål för särskilda överväganden, lämpligen i samband

med de förslag som inom den närmaste tiden torde vara att vänta från kommittén

för sjöfartens beredskapsfrågor. Eventuellt bör särskilda tjänstepliktsregler

utfärdas för svenskt sjöfolk, som befinner sig långt utanför landets

gränser.

Utredningsmannens förslag att med stöd av den tilltänkta fullmaktslagen

tjänsteplikt skall kunna tillgripas endast i krig eller krigsfara under det att

övriga ingripanden på arbetsmarknaden skall få ske även i vissa andra krissituationer

godtages av de allra flesta remissinstanserna.

Sålunda anser länsstyrelsen i Kronobergs län att en relativt snäv gräns

bör dragas för fullmakter att förordna om tjänsteplikt och finner den föreslagna

begränsningen lämplig. Länsstyrelsen vill särskilt framhålla att

tjänsteplikten — den strängaste av de föreslagna åtgärderna — är ett långtgående

ingrepp i den enskilde medborgarens fri- och rättigheter, som i ett

demokratiskt samhälle bör tillgripas endast vid exceptionella förhållanden

då rikets säkerhet verkligen är i fara och där frivilliga åtgärder icke är tillräckliga.

Landsorganisationen anför:

LO biträder i denna del utredningsmannens förslag, som i avseende å

den allmänna tjänsteplikten i sak överensstämmer med vad organisationen

1939 ifrågasatte. Då såsom här fråga är om eu fullmaktslagstiftning av

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

permanent giltighet, vars praktiska räckvidd och verkningssätt på grund

av de ifrågakommande tillämpningssituationernas växlande beskaffenhet

inte låter sig förutbedöma, bör regleringen inte göras vidsträcktare än som

kan anses oundgängligt. Skulle t. ex. i en efterkrigssituation eller i en av

krigstillstånd mellan andra länder beroende avspärrningskris produktionens

nödvändiga arbetskraftsbehov inte kunna tillgodoses på frivillig väg,

är för övrigt i sådana fall läget — jämfört med lägen av krig eller krigsfara

— regelmässigt icke så prekärt att inte en speciell, tidsbegränsad lagreglering

skulle kunna avvaktas.

Enligt statens jordbruksnämnd är den föreslagna lösningen i denna del

otvivelaktigt förenad med vissa nackdelar. Utredningsmannen har själv

pekat på svårigheten att draga en gräns mellan begreppen krigsfara och

andra krisförhållanden. Med den föreslagna regeln kan ett förordnande

om tjänsteplikt i en given situation även tänkas bli en utrikespolitisk belastning,

enär förordnandet måste innebära ett tillkännagivande av att regeringen

anser krigsfara föreligga. Jordbruksnämnden, som förut framhållit

betydelsen av parallellitet mellan förfogande- och tjänstepliktslagarnas tilllämpbarhet,

är med hänsyn till det anförda något tveksam om lämpligheten

av de föreslagna reglerna på denna punkt. Med beaktande av vad

utredningsmannen anfört om vikten av att man på ett område, som så

djupt ingriper i den enskildes rättssfär, icke lämnar mera vidsträckta fullmakter

än varje läge kräver, vill jordbruksnämnden dock för sin del icke

motsätta sig de föreslagna bestämmelserna i denna del.

Överbefälhavarens och sjöfartsstyrelsens synpunkter på förevarande fråga

framgår av de förut i detta avsnitt redovisade yttrandena.

Försvarets förvaltningsdirektion framhåller:

Förvaltningsdirektionen har i olika sammanhang velat verka för, att de

lagbestämmelser, som kan vara erforderliga för igångsättning av forcerad

krigsmaterielproduktion, skall kunna tillämpas redan vid sådan skärpning

i det utrikespolitiska läget, att åtgärder för tryggande av tillgång till

varor av betydelse för folkförsörjningen och rikets säkerhet påkallas. Avgörande

härvidlag är emellertid att förfogande- och ransoneringslagarna är

så utformade att de möjliggör en forcerad krigsmaterielproduktion, samt

att de fullmakter som givits statsmakterna, när det gäller arbetskraftsförsörjningen

under »utomordentliga förhållanden» kommer att visa sig tillräckliga.

Direktionen har för sin del funnit, att de åtgärder statsmakterna

kan tillgripa enligt tjänstepliktslagen i dess föreslagna lydelse bör vara

tillfyllest för att säkra arbetskraftstillgång för krigsmaterielproduktion i

stort. Genom samarbete mellan försvarsförvaltningarna såsom beställare

och arbetsmarknadsverket, arbetsmarknadens parter och enskilda företag

synes arbetskraftsproblemet kunna lösas. Det finns emellertid vissa områden

som direktionen bedömer såsom särskilt ömtåliga. Den beräknade

utbyggnaden av landets befästningar, som av kostnadsskäl icke skett i fred,

måste, eftersom den är tidskrävande, igångsättas på ett tidigt stadium. Det

antal arbetare, som behövs för dessa byggnadsarbeten, är stort, vartill kommer

att arbetena i stor utsträckning kommer att utföras på sådana platser,

som icke är lockande ur arbetsmarknadssynpunkt. Det är att befara, att

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är 1959

stora svårigheter att få arbetsstyrkan fulltalig för dessa byggen kommer att

uppstå. Ett annat område är sjukvårdsorganisationen. Föreliggande tjänsteplikt

för medicinalpersonal motsvaras icke av tjänsteplikt för all annan

erforderlig personal förrän läget betecknats som krigsfara eller krig. Exempelvis

kan flyktingströmmar komma till Sverige utan att krigsfara för vårt

land föreligger. Även i sådant fall kan det bli svårt att få tillräckligt stor

personal för handräckning o. dyl. och erforderligt antal byggnadsarbetare

m. m. Direktionen har velat särskilt framhålla dessa två områden, där man

med fog kan befara att den av utredningsmannen ifrågasatta lagstiftningen

in casu kan bli nödvändig att tillgripa för att arbetskraftssituationen skall

kunna bemästras.

Utredningsmannens i detta sammanhang förda resonemang i frågan

huruvida de särskilda tjänstepliktsbestämmelserna för medicinalpersonal

bör bibehållas eller ej samt den ståndpunkt vartill han kommit — nämligen

att så bör ske — har ej mötts med någon gensaga av de flesta remissinstanserna.

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd finner sålunda den motivering,

som utredningsmannen anfört, övertygande och ansluter sig till

förslaget.

Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län anser emellertid att en

särskild lag angående viss personal skapar en onödig förvaltningsmässig

belastning såväl vad avser de ingripanden som kan komma att bli erforderliga

som det förhållandet, att bl. a. utredningsarbete måste genomföras,

lagändringar uppmärksammas och tillämpningsföreskrifter utarbetas parallellt

inom två olika myndigheter. Sådan särskild lagstiftning som här avses

har också en tendens att skapa ett prioritetsbegrepp som ur flera synpunkter

i just dessa sammanhang definitivt är att betrakta som olämpligt. Ur

allmän synpunkt vore det fördelaktigt om även medicinalpersonalen, framförallt

med tanke på det stora antalet icke krigsplacerad sådan, fölle under

en allmän tjänstepliktslag.

Sveriges akademikers centralorganisation, som icke finner att utredningsmannen

framlagt några bärande motiv för bibehållandet av en särlagstiftning

för medicinalpersonalen, anser att uteslutande fördelar men

inga nackdelar är förenade med att även medicinalpersonalens tjänsteplikt

regleras i den allmänna tjänstepliktslagen. Saco hemställer därför att bestämmelserna

om medicinalpersonalens tjänsteplikt utgår ur krigssjukvårdslagen,

varvid i denna endast hänvisas till den allmänna tjänstepliktslagen.

F. Lagstiftningens giltighetstid oeh de formella förutsättningarna fiir fullmaktsbestännnelsernas

tillämpning

Utredningsmannen

Eu beredskapslagstiflning avsedd alt tillgripas i krig och krigsfara bör

enligt utredningsmannens mening kunna omedelbart användas så snart

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

någon av nämnda förutsättningar föreligger. Lagstiftningen måste därför

ständigt vara i kraft. En tidsbegränsad fullmaktslagstiftning skulle följaktligen

behöva förlängas varje gång den utlöpt. På grund härav och med

hänsyn jämväl till den omständigheten att en icke tidsbegränsad lagstiftning

underlättar planeringsarbetet, bör såsom även i utredningens direktiv

förutsatts den nya lagen i förevarande avseende få permanent karaktär.

Någon olägenhet av att låta lagstiftningen vara permanent jämväl i den del

den avser ingripanden under andra förhållanden än krig och krigsfara synes

ej heller föreligga.

Utredningsmannen erinrar om att på senare tid vid antagandet av beredskapslagar

i fullmaktslags form eftersträvats att så långt som möjligt göra

den författningsmässiga konstruktionen av de stadganden, som reglerar

fullmaktsbestämmelsernas tillämpning, ensartad. Såsom normer kan anses

gälla att fullmaktsbestämmelserna bör automatiskt träda i tillämpning,

då riket kommer i krig. Därest riket befinner sig i krigsfara bör Kungl.

Maj :t äga förordna att bestämmelserna skall få tillämpas. Sådant förordnande

skall inom en månad underställas riksdagens prövning och förfaller,

om underställning ej sker eller om förordnandet ej inom två månader

från det underställning skett gillas av riksdagen. För bestämmelser om fullmakter,

avsedda för andra utomordentliga förhållanden, bör slutligen enligt

nämnda normer gälla samma ordning som gäller i krigsfarefallet.

Enligt utredningsmannens uppfattning bör fullmaktsbestämmelser av nu

ifrågavarande slag — såsom även angivits i utredningens direktiv — för att

på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sin beredskapsfunktion kunna tilllämpas

omedelbart då riket kommer i krig. I ett dylikt läge torde tiden

vara dyrbar och ej medge utfärdande av särskilt förordnande av Kungl.

Maj :t eller godkännande av riksdagen. I ett modernt blixtkrig kan f. ö.

faktiska hinder möta att tillkännage ett förordnande och i än högre grad att

inhämta ett godkännande.

I fall av krigsfara bör Kungl. Maj :t äga att meddela tillämpningsförordnande

utan riksdagens omedelbara hörande. Automatik i en dylik situation

torde i princip ej vara erforderlig och skulle f. ö. vara svår att genomföra,

då krigsfara, som tidigare nämnts, ej genom något offentligt tillkännagivande

fastställs vara för handen. Har krigsfaran blivit omedelbar, kan

emellertid enligt beredskapskungörelsen beredskapslarm ges. Ett utfärdande

av beredskapslarm synes samtidigt böra innebära ett förordnande

att ifrågavarande fullmaktsbestämmelser får tillämpas; härvid förutsättes

givetvis att dylikt förordnande ej meddelats tidigare. Bestämmelse härom

bör intagas i beredskapskungörelsen. På så sätt erhålls en viss automatisk

tillämpning jämväl för detta fall. Kungl. Maj :ts förordnande, även sådant

som skett genom utfärdande av beredskapslarm, bör inom viss tid underställas

riksdagen; vad nu sagts skall dock ej gälla om riket vid den aktuella

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

tidpunkten befinner sig i krig. Tidsbestämningarna och påföljderna vid

utebliven underställning eller vägrat gillande torde kunna utformas i enlighet

med förut angivna normer.

När fråga är om andra förhållanden än krig och krigsfara och behovet av

snabbt genomförande av fullmaktsbestämmelserna i regel ej är överhängande,

bör riksdagens medverkan föreligga. Utöver förut angivna skäl härför

kan ytterligare anföras att de omständigheter, som må föranleda en

tillämpning av bestämmelserna, för dessa fall är synnerligen växlande. Fullmakternas

omfattning och giltighetstid bör därför bestämmas med hänsyn

till de vid tillfället rådande förhållandena. Detta förutsätter en ingående

prövning. Den i bl. a. allmänna förfogandelagen upptagna konstruktionen

— att fullmaktsbestämmelserna för angivna fall skall kunna bringas i tilllämpning

för högst ett år i sänder genom ett av Kungl. Maj :t med riksdagens

samtycke meddelat förordnande — synes lämplig jämväl för nu ifrågavarande

lag.

Remissyttrandena

Förslaget att den nya lagen göres permanent har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. I allmänhet

har därvid framhållits fördelar i planeringshänseende samt angelägenheten

av att lagstiftningen kan börja tillämpas utan tidsutdräkt när förhållandena

så kräver.

Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län framhåller emellertid, att frågan

huruvida det finns anledning att ge den föreslagna lagen bestående verkan

undandrager sig nämndens möjligheter att bedöma; nämnden anser dock

att en dylik lag bör tillskapas för exempelvis en tio-årsperiod, före vars utgång

frågan om en förlängning av densamma bör penetreras.

Länsarbetsnämnden i Skaraborgs län anser det olämpligt att lagen ges

permanent karaktär, även om den för tidigare lag gällande tidsbegränsningen

av ett år må anses väl kort. Nämnden vill ifrågasätta om ej lagen

kunde tidsbegränsas till exempelvis fyra år, så att efter varje nyval av riksdagens

andra kammare den lagstiftande mjmdigheten har att taga ställning

till frågan.

Någon invändning mot förslaget att fullmaktsbestämmelserna automatiskt

skall kunna tillämpas, då riket kommer i krig, har ej rests. Vad däremot

gäller frågan hur nämnda bestämmelser skall sättas i tillämpning vid

fall av krigsfara har olika synpunkter framkommit.

Överbefälhavaren understryker vikten av att Kungl. Maj :t har befogenheter

att utan riksdagens hörande sätta lagen i tillämpning även om riksdagen

är samlad. Detta är nödvändigt med hänsyn till den snabbhet, som

kan komma att prägla händelseutvecklingen i eu kommande konflikt. Härigenom

erhålles även överensstämmelse med övriga lagar på det personella

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

området, t. ex. värnpliktslagen, civilförsvarslagen och lagen om skyldighet

för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.

Enligt handelskammaren i Gävle kan det måhända synas onödigt att förläna

Kungl. Maj:t förordnandemakt under pågående riksdag, men handelskammaren,

som ansluter sig till utredningsmannens förslag, framhåller

olägenheterna av att i tider av överhängande krigsfara öppet diskutera

beredskapsåtgärder av skilda slag.

Landsorganisationen ifrågasätter om en direkt förordnandemakt för

Kungl. Maj:t är påkallad även för det fall att riksdagssession pågår under

tiden för förordnandet. Organisationen fortsätter:

I sådant fall kan det knappast medföra någon nämnvärd tidsutdräkt om

förordnandet underställes riksdagen innan det utfärdas. För en förhandsprövning

från riksdagens sida av i krigsfaresituationer ifrågasatta tillämpningsförordnanden

talar enligt LO:s mening dels den ytterst svårbestämbara

innebörden av själva begreppet krigsfara, dels det förhållandet att,

om ej förhandssamtycke utan blott efterhandsgodkännande erfordrades,

det på goda grunder kan antagas möta större svårigheter att få med stöd av

förordnandet vidtagna regleringsåtgärder upphävda. Detta gäller givetvis

i och för sig samtliga förordnanden enligt 1 § andra stycket, alltså även

sådana som meddelas under tid då riksdagssession ej pågår; i sistnämnda

fall kan emellertid särskilda praktiska skäl åberopas för en direkt förordnanderätt

för Kungl. Maj:t. Att sådan förordnanderätt stadgats i förfogande-

och ransoneringslagarna även för tid, då riksdagssession pågår,

torde bero på att effektiviteten av enligt dessa lagar planerade regleringsåtgärder

ansetts kunna äventyras genom den förhandspublicitet som riksdagens

hörande ofrånkomligen medför; med några motsvarande risker synes

man inte behöva räkna i fråga om tillämpningsförordnanden enligt en

tjänstepliktslag. Självklart är att det här ifrågasatta villkoret om riksdagens

förhandssamtycke inte kan uppställas för det fall att vid omedelbar

krigsfara lagens fullmaktsregler träder i tillämpning efter beredskapslarm.

Även sådant »automatiskt förordnande» bör emellertid för sitt fortsatta

bestånd vara beroende av att det i efterhand underställes riksdagen och av

denna godkännes.

Sveriges akademikers centralorganisation anser, med hänsyn till att begreppet

krigsfara är synnerligen svårbestämbart till sin innebörd, de föreslagna

möjligheterna för Kungl. Maj :t att förordna om helt eller partiellt

ikraftträdande av tjänstepliktslagen vid krigsfara vara alltför omfattande.

Därest riksdagssession pågår, bör Kungl. Maj:t inte ensam få utfärda förordnande

utan det bör underställas riksdagens prövning; därest riksdagssession

icke pågår bör förordnandet ha godkänts av riksdagen inom en

månad efter utfärdandet för att det icke skall vara förfallet.

Vad gäller de formella förutsättningarna för fullmaktsbestämmelsernas

tillämpning under andra utomordentliga förhållanden än krig eller krigsfara

pekar medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd på att det ej

föreligger parallellitet mellan krigssjukvårdslagen och den föreslagna tjänstepliktslagen.

Denna bristande överensstämmelse kan enligt nämnden i

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

vissa lägen medföra svårigheter för det allmänt civila medicinalväsendet,

särskilt då det gäller att med erforderlig snabbhet upprätta beredskapssjukhus

och andra anstalter som är behövliga för att sjukvården skall kunna

fungera vid t. ex. en partiell övergång till krigsorganisation för mottagande

av flyktingströmmar, önskvärt vore att allmänna tjänstepliktslagen i detta

hänseende fick samma innehåll som krigssjulcvårdslagen.

G. Villkoren vid arbete under tjänsteplikt

1. Allmänna arbetsvillkor

Utredningsmannen

Frågan om bestämmande av villkoren för arbete, utfört under tjänsteplikt,

torde enligt utredningsmannens uppfattning i viss mån få bedömas

med hänsyn till beskaffenheten av det läge, vari landet vid den aktuella

tidpunkten befinner sig. Skulle samhällslivet, trots den inträdda situationen,

flyta någorlunda normalt, bör i princip tillämpas samma metoder,

som användes för att bestämma villkoren för ett frivilligt åtaget arbete.

Tvånget i samband med tjänsteplikt ligger ju endast i skyldigheten att utföra

arbetet. Detta arbete torde åtminstone i regel vara av samma beskaffenhet

som det, vilket den tjänstepliktige tidigare utfört, eller av liknande

slag. Någon motsvarighet till bl. a. de ersättningsbestämmelser som kan tilllämpas

vid exempelvis värnplikt och civilförsvarsplikt (enhetslön, terminslön

etc.) och som avser gottgörelse för uppgifter, vilka helt avviker från den

ianspråktagnes normala arbete, synes därför i regel ej kunna komma i fråga.

Angelägenheten av att icke i onödan ingripa i arbetsmarknadsparternas

bestämmanderätt gör att samma princip bör råda jämväl i mer allvarliga

lägen. I dylika fall kan det emellertid tänkas föreligga behov av möjlighet

att — exempelvis för uppbådsliknande ianspråktagande vid ett katastroffall,

för brådskande uppgifter i samband med utrymning o. d. — bestämma

lön efter enhetliga normer.

Någon anledning att frångå den i 1939 års lag intagna principiella ståndpunkten

beträffande bestämmandet av arbetsvillkoren vid tjänsteplikt —

nämligen att under normala förhållanden gällande regler skall tillämpas

jämväl för arbete under tjänsteplikt — synes sålunda ej föreligga. Lagstiftningen

om arbetarskydd, arbetstid, semester, kollektivavtal, föreningsrätt,

förhandlingsrätt osv. bör gälla för tjänstepliktiga liksom för andra

arbetstagare, avtalsfrihet råda i fråga om löner och andra arbetsvillkor,

kollektivavtal och reglementen äga giltighet för tjänstepliktiga liksom för

andra och fast utbildad sedvänja inom ett område gälla som eljest. Likaså

bör i sådana tvister om villkoren, som kan uppstå i tjänstepliktsförhållanden,

offentlig medling kunna äga rum på samma sätt som eljest. Härför

krävs emellertid viss ändring av lagen om medling i arbetstvister.

Det tvångsmoment, som ligger i skyldigheten alt utföra det anvisade

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

arbetet, innesluter emellertid förbud mot såväl arbetsinställelser i vanlig

mening som individuell underlåtenhet att fullgöra arbetsprestationen. Härav

följer, att om parterna trots förhandlingar och i viktigare fall förlikningsingripanden

icke kan enas om anställningsvillkoren, den eljest möjliga

utvägen, nämligen öppen konflikt, är utesluten. För att i ett sådant fall

komma till ett resultat i fråga om villkoren erfordras tydligen ett tvångsavgörande.

Liksom enligt 1939 års lag synes frågan i dylikt fall böra avgöras genom

skiljedomsförfarande. Avgörandet bör överlämnas åt en särskilt inrättad

myndighet, som liksom tidigare kan benämnas lönenämnd för tjänsteplikt.

För att undvika splittring i tillämpningen vore det att föredraga om

endast en för hela riket gemensam lönenämnd fungerade, men verksamhetens

omfattning torde kunna bli så vidsträckt att möjlighet bör finnas

att utse flera nämnder, eventuellt uppdelade för olika arbetsområden eller

olika delar av riket. Nämnden eller nämnderna bör förordnas av Kungl.

Maj :t. Ordföranden och —- beträffande nämnd som enligt vad nedan sägs

skall vid handläggning av ett ärende bestå av sju personer — två eller flera

andra ledamöter bör utses bland personer som ej kan anses företräda

arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Vidare bör ett visst antal ledamöter

utses efter förslag av organisationer som företräder arbetsgivare eller olika

grupper av arbetstagare, således även tjänstemännen, inom nämndens verksamhetsområde.

Nämndens uppgifter torde få vara avgörande för dess

ledamotsantal. Vid handläggningen av ett ärende skall en nämnd bestå antingen

av tre utan förslag utsedda ledamöter och fyra partsrepresentanter,

två från vardera sidan, eller av allenast tre ledamöter, nämligen ordföranden

och en representant från vardera sidan. Å arbetstagarsidan skall

allt efter ärendets art representant eller representanter för ifrågavarande

kategori arbetstagare deltaga.

Initiativ från parts sida skall krävas för att lönenämnden skall träda i

verksamhet. Före nämndens avgörande skall parterna få tillfälle att utföra

sin talan inför nämnden. Liksom gäller beträffande arbetsdomstolen synes

förening av arbetsgivare eller av arbetstagare böra vara behörig att för

medlems räkning påfordra att ett ärende upptages av nämnden och att

därvid föra talan för medlemmen. Proceduren bör över huvud taget i möjligaste

mån anknyta till föregående frivilliga förhandlingar. Därest dylika

förhandlingar avsetts leda till slutande av kollektivavtal men parterna ej

kunnat enas, bör nämndens avgörande träda i stället för de kollektiva

överenskommelser, som åsyftats. Beslutet skall därför gälla som ett enligt

kollektivavtalslagen träffat kollektivavtal mellan parterna och medföra

ett dylikt avtals verkningar.

Den i tidigare gällande tjänstepliktslag upptagna föreskriften, att lönenämnd

icke utan särskilda skäl borde frångå villkor, som eljest allmänt

tillämpades i facket eller på den aktuella arbetsplatsen, bör bibehållas.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959 49

Detsamma gäller bestämmelsen om retroaktiv giltighet av lönenämnds

beslut.

1 de fall där lönenämnds beslut enligt vad ovan sagts skall gälla som

kollektivavtal, bör tvist om innebörden eller tillämpningen av beslutet

slitas av arbetsdomstolen. Eljest ankommer sådan prövning på allmän

domstol. En tillämpningstvist rörande frågan huruvida en anställning

eller ett arbete skall tillåtas upphöra eller ej tillkommer dock helt länsarbetsnämnd

att avgöra.

I 1939 års lag upptogs ett stadgande att bestämmanderätten i skilj edomsförfarandet

i vissa fall tillkom Kungl. Maj :t. Det av Kungl. Maj :t utsedda

kronooinbudet ägde sålunda föreskriva att lönenämnds beslut skulle

underställas Kungl. Maj :ts prövning. Som skäl härför anfördes i förarbetena

till lagen att de ifrågavarande avgörandena stundom kunde få mycket

stor betydelse för landets ekonomiska politik i stort. Underställning

borde emellertid ske endast då ett betydelsefullt tillfälle gavs att av priseller

valutapolitiska skäl begagna en uppkommen lönetvist till att påverka

lönenivån i önskad riktning.

I denna fråga finner utredningsmannen följande vara att märka. Utan

tvivel kan det i vissa situationer visa sig erforderligt att av samhällsekonomiska

skäl införa en kontroll även av lönesättningen, på samma sätt

som gäller för prisbildningen å varor. Tveksamt är dock huruvida särbestämmelser

om dylik kontroll, som ju i stort måste avse lönesättningen

över huvud taget och ej allenast lönesättningen vid tjänsteplikt, bör ges

i en tjänstepliktslag. Med hänsyn därjämte till det önskvärda i att i största

möjliga grad undvika att ge ställningstagande i lönefrågor vid tjänsteplikt

särskild politisk betydelse, synes någon motsvarighet till det gamla kronoombudsinstitutet

ej böra upptagas i den nya lagen.

Vad angår statsanställds arbete under tjänsteplikt föreskrev 1939 års

lag att villkoren skulle fastställas av Kungl. Maj :t, i den mån för statstjänst

eljest gällande föreskrifter ej var tillämpliga. Som motivering härför

åberopades under lagens förarbeten att — med hänsyn till att på sina

håll i samma arbete sysselsattes både sådana anställda, som var underkastade

avlöningsreglementen, och sådana, för vilka tillämpades kollektivavtal

— det vore praktiskt sett enklast att Kungl. Maj :t i fall av tjänsteplikt

inom området ägde över lag bestämma villkoren, detta så mycket

hellre som enligt förslaget Kungl. Maj:t även vad angick tjänstcpliktiga i

enskild tjänst skulle få avgörandet i sista band.

För bedömande av frågan huruvida en bestämmelse, motsvarande den

här ovan angivna, bör upptagas i en ny tjänstepliktslag, lämnar utredningsmannen

eu kort redogörelse för hur anställningsförhållandena och

lönefrågorna regleras beträffande statligt arbete. Bestämmelser om anställning

i statens tjänst ges f. n. i reglementen, kollektivavtal eller fristående

personliga avtal, av vilka de båda förstnämnda formerna är vida övervä4

— Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 38

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

gande. Ett reglemente utgör ett komplex av normer avsedda att ingå som

villkor i särskilda anställningsförhållanden. Reglementet föregås numera

i realiteten av regelrätta förhandlingar mellan statligt förhandlingsorgan

och vederbörande arbetstagarorganisation; förhandlingarna utmynnar i regel

i ett gemensamt förslag, som parterna antager under förutsättning av

Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande. Genom proposition underställs

förslaget riksdagen, som har avgörandet i sin hand och som i samband

med godtagande gör det till ett anslagsvillkor, att uppgörelsen iakttages.

Reglementet blir tillämpat på visst anställningsförhållande därigenom

att vid befattningens tillsättande uppställs som ett uttryckligt eller

tyst villkor att reglementets bestämmelser skall vara normerande för det

enskilda anställningsförhållandet. De arbetstagare som lyder under reglementet

benämnes i regel löneplansanställda. F. n. är en särskild beredning,

den s. k. löneförfattningsberedningen, sysselsatt med viss omarbetning av

gällande avlöningsreglementen. — Beträffande arbetstagare, vars anställning

hos staten regleras av kollektivavtal, gäller på vanligt sätt kollektivavtalslagens

bestämmelser. Arbetstagarparterna äger att fritt överenskomma

om arbets- och lönevillkoren med vederbörande statliga myndighet utan

riksdagens medverkan, och vid fall av intressetvist kan konflikt tillgripas.

Jämväl för det fåtal arbetstagare i statens tjänst, vilkas förhållanden grundas

på ett fristående avtal eller kontrakt, gäller vanliga privaträttsliga

regler för villkorens bestämmande; riksdagens godkännande erfordras ej

heller i dessa fall.

Enligt utredningsmannens mening bör för det fall att tjänsteplikt tillgripes

med avseende å ett arbete som är av beskaffenhet att normalt regleras

av kollektivavtal eller fristående privat avtal, ett redan gällande sådant fortfarande

tillämpas. Därest avtal för arbetet ej gäller och parterna ej kan enas

om arbetsvillkoren synes dessa böra fastställas av lönenämnd på samma

sätt som föreslås beträffande förhållandet på den övriga arbetsmarknaden.

Därest tjänsteplikt tillgripes beträffande en befattning, för vilken villkoren

är bestämda i ett reglemente, bör givetvis dessa villkor gälla. Skulle

däremot befattningen ej vara reglerad, torde av praktiska skäl Kungl.

Maj :t böra kunna efter förhandlingar med arbetstagarparten fastställa

villkoren, därvid gällande bestämmelser för likartad tjänst bör tjäna till

ledning. En motsvarighet till den medverkan från riksdagens sida, som i

ett normalt fall krävs för godkännande av reglemente, skulle sannolikt i

sådan situation då tjänsteplikt tillgripits medföra besvärande omgång.

Ett särskilt spörsmål är såsom tidigare framhållits huruvida det icke i

ett annat avseende kan visa sig erforderligt att arbetsvillkoren för undantagsfall

bestämmes genom Kungl. Maj :ts försorg. Såsom skäl härför har

anförts bl. a. följande. Olika kategorier av arbetstagare kan komma att för

enahanda arbete, utfört å en och samma arbetsplats, erhålla ersättning

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 38 år 1959 51

enligt skiftande normer. Så kan t. ex. vid en militär verkstad i samma eller

liknande arbete tjänstgöra bl. a. dels rent militär personal och inkallade

värnpliktiga, vilka avlönas enligt militärt avlöningsreglemente, dels civilmilitär

personal och civilanställda, avlönade enligt civilt avlöningsreglemente,

dels värnpliktiga, som erhållit uppskov från militärtjänst och i

stället tagits i anspråk med tjänsteplikt, ävensom kontraktsbunden överårig

personal, vilka sistnämnda grupper sannolikt skulle avlönas enligt kollektivavtal.

Skillnaden mellan de olika ersättningarna kunde i vissa fall

vara synnerligen stor, och det vore angeläget att Kungl. Maj :t i möjligaste

mån kunde utjämna angivna skiljaktigheter. Utredningsmannen anser

emellertid, som förut anförts, det knappast kunna komma i fråga att för

de tjänstepliktigas del tillämpa någon sorts enhetslön. En önskvärd likformighet

lär sålunda ej kunna åstadkommas genom en befogenhet för Kungl.

Maj:t att bestämma de tjänstepliktigas löner. Härigenom påverkas ju f. ö.

ej övriga arbetstagares förhållanden.

I vissa andra situationer torde emellertid behov av liknande befogenhet

kunna uppställa sig. Detta gäller då främst katastroffall. T. ex. för snabbt

återställande av en bombad väg eller för vissa arbeten i en utrymningssituation,

med avseende å vilka uppgifter förordnande om tjänsteplikt meddelats,

kan det tänkas bli erforderligt att snabbt bestämma arbetsvillkoren.

Tidsödande förhandlingar och eventuellt lönenämndsförfarande synes då

ej kunna tillgripas. Liksom ungdom kunde enligt 1939 års lag tagas i anspråk

i uppbådsform och för det utförda arbetet erhålla likformig lön, torde

i de nu angivna situationerna med hänsyn bl. a. till arbetets art och de för

arbetet erforderliga kvalifikationerna enhetliga lönenormer böra kunna

tillämpas. Vidare synes jämväl för den nya lagstiftningens del en motsvarighet

till det nyss angivna fallet — likformig lön i samband med uppbåd

av ungdom — böra kunna komma i fråga. Det måste emellertid klart fastslås,

att denna befogenhet för Kungl. Maj :t skall få utnyttjas endast i undantagssituationer

av den beskaffenhet som här förut nämnts eller liknande.

I övrigt bör ingrepp i arbetsmarknadens normala funktioner ej äga

rum. Av praktiska skäl synes Kungl. Maj :t böra äga delegera åt arbetsmarknadsstyrelsen

eller länsarbetsnämnd att enligt Kungl. Maj :ts anvisningar

närmare utforma ifrågavarande ersättningsbestämmelser.

Utredningsmannen anser det stå utom diskussion att i lagen uttryckligen

bör upptagas så betydelsefulla bestämmelser som att arbetsvillkoren i regel

skall fastställas på samma sätt som vid frivillig anställning, att vid brist

på överenskommelse skiljedomsförfarande genom lönenämnd skall tillgripas

samt alt Kungl. Maj :t i vissa undantagsfall skall äga förordna om villkorens

bestämmande. Jämväl de grundläggande bestämmelserna för lönenämndens

sammansättning, däribland stadgandet om parisrepresentationen,

torde få anses vara av den vikt, att de bör upptagas i själva lagen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Detaljbestämmelserna om förfarandet inför nämnden synes däremot lämpligen

kunna utfärdas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande,

av arbetsmarknadsstyrelsen.

Remissyttrandena

Den av utredningsmannen intagna principiella ståndpunkten att sådana

regler för bestämmande av arbetsvillkor, som i allmänhet och för frivilligt

åtaget arbete tillämpas, skall gälla jämväl med avseende å arbete under

tjänsteplikt har i allmänhet godtagits av de remissinstanser som yttrat sig

i frågan.

Vattenfallsstyrelsen anför emellertid:

Vattenfallsstyrelsen anser det i princip lämpligt att arbetsvillkoren vid

arbete under tjänsteplikt i regel fastställes på samma sätt som vid frivillig

anställning. Det kan emellertid ifrågasättas om tillfälle till regelrätta förhandlingar

om lönesättningar in. ni. kan och bör erbjudas de tjänstepliktiga.

Det förefaller troligt att detta i de kritiska lägen, som kan uppkomma,

skulle kunna medföra besvärande nackdelar.

I

Vad gäller förslaget att bestämmelserna om bl. a. arbetarskydd, semester

och arbetstid skall tillämpas även vid arbete under tjänsteplikt anför vattenfallsstyrelsen

följande:

Ehuru vattenfallsstyrelsen ägnar stort intresse åt arbetarskyddsfrågor och

genom en särskild avdelning inom styrelsen övervakar tillämpningen av på

detta område gällande bestämmelser, anser dock vattenfallsstyrelsen för sin

del att det vid beredskap och krig med därav följande ökad arbetsbelastning

och arbetstakt samt på många håll provisoriska anordningar kan uppstå

stora svårigheter att helt iakttaga bestämmelserna på ifrågavarande område.

Möjlighet bör därför beredas att under angivna förhållanden medge

undantag från bestämmelserna om arbetarskydd. Vattenfallsstyrelsen anser

sig på liknande grund icke heller kunna dela utredningsmannens uppfattning

att gällande bestämmelser om semester ovillkorligen skall tillämpas

även under krig. I ett läge, då det gäller att uttaga folkets hela värnkraft,

måste det synas oriktigt och stridande mot tjänstepliktens syfte att

från arbete under vissa tider frigöra de tjänstepliktiga. Ett krig torde dessutom

få anses som ett övergående tillstånd och den tillfälliga olägenhet, som

förlust eller inskränkning av semestern under ett eller annat år innebär, bör

väl i ett dylikt läge kunna fördragas. Krig medför säkerligen tyngre bördor

än så. I detta sammanhang må framhållas, att de vid kraftindustrien

anställda på grund av ovan redovisad personalknapphet vid krig knappast

torde kunna påräkna att utfå dem eljest tillkommande normala semesterförmåner.

Bestämmelser bör därför kunna meddelas om inskränkningar i

semesterförmånerna, då förhållandena så nödvändiggör. Jämväl i fråga om

arbetstiden kan det säkerligen bli nödvändigt med avvikelser från det normala

och vattenfallsstyrelsen anser därför att åtgärder bör vidtagas för beredande

av möjlighet till undantag från eljest gällande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att i de krislägen, som avses

med förevarande lagstiftning, en avsevärt förlängd arbetstid torde bli ound
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

gängligen erforderlig för att förekommande arbetsuppgifter skall kunna

lösas. Enligt länsstyrelsens mening vore det ur skilda synpunkter önskvärt

om redan i fredstid avtal härom kunde träffas mellan berörda arbetsgivareoch

arbetstagareorganisationer, innebärande jämväl förenklade regler om

ersättning för sådant arbete.

Förslaget om ett skiljedomsförfarande genom lönenämnd — i de fall då

arbetsvillkoren ej kunnat bestämmas på vanligt sätt — har ej mött någon

gensaga.

Lönenämnds organisation har emellertid berörts i några yttranden. Sålunda

anför Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare:

Det synes handelskammaren sannolikt, att de situationer, i vilka en lönenämnd

har att träda i funktion, kunna komma att bli sådana, att en nämnd

på grund av kommunikationssvårigheter icke kan fullgöra sin uppgift. Det

borde därför genom ändring av lagförslaget i denna punkt eller genom förordnande

i samband med lagens ikraftträdande inrättas lönenämnder för

olika delar av riket. Risken för splittring i tillämpningen torde icke vara

alltför stor därest lönenämnderna, såsom utredningsmannen förutsätter,

icke utan särskilda skäl frångå villkor, som eljest allmänt tillämpas i facket

eller på den aktuella arbetsplatsen.

Sveriges akademikers centralorganisation förutsätter att organisationen

erhåller representation i lönenämnderna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund framhåller

vikten av att man redan i fredstid vidtar faktiska förberedelser så att lönenämnd

eller lönenämnder snabbt kan etableras och få lämplig besättning.

Enligt statskontorets uppfattning äger de år 1939 för kronoombudsinstitutet

framlagda skälen fortfarande giltighet, varför bestämmelse om kronoombud

bör ingå även i den nya lagen.

Med anledning av förslaget att lönenämnds beslut i vissa fall skall anses

innefatta kollektivavtal erinrar socialstyrelsen om vissa konsekvenser härav.

Styrelsen anför sålunda:

Ett stort antal kommunala tjänstemän, som är underkastade ämbetsmannaansvar

och för vilka enligt nuvarande ordning alltså kollektivavtal

ej kan träffas, har sina allmänna anställningsvillkor reglerade i ett tjänstereglemente

men lönevillkoren i specialbestämmelser, som gäller för särskilda

grupper av tjänstemän. Också dylika specialbestämmelser, som är

tidsbundna, kan sägas ha karaktär av reglementen som, sedan organisationsmässiga

förhandlingar ägt rum, formellt ensidigt utfärdas av respektive

kommun. Skulle tjänstcreglemente eller specialbestämmelse utlöpa under

liden för tjänsteplikt och förhandlingar om nya sådana överenskommelser

ha strandat samt lönenämnden ha fattat beslut i ärendet, synes enligt

förslaget konsekvensen bli, att överenskommelsen blir att anse som

kollektivavtal med arbetsdomstolen som rätt forum. Det anförda berör ett

omstritt och aktuellt spörsmål av avsevärd betydelse, nämligen frågan om

kommunaltjänstemännens rätt alt träffa kollektivavtal.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Vad gäller förslaget att Kungl. Maj:t i vissa fall skall äga fastställa villkoren

för statstjänsteman, som under tjänsteplikt utför arbete hos staten

som arbetsgivare men vars befattning ej förut reglerats, förklarar arbetsdomstolens

ordförande sig intet ha att erinra mot den föreslagna begränsningen,

varigenom från det i den tidigare gällande lagen bestämda området

för föreskriftens tillämpning tydligt uteslutes arbete av beskaffenhet att

villkoren därför bestämmes i kollektivavtal eller enskilda avtal.

Mot förslaget framföres emellertid vissa erinringar.

Statskontoret ■— som erinrar om att år 1951 förslag framlagts om ett civilt

krigsavlöningsreglemente, avsett att tillämpas under krig eller av krig föranledda

utomordentliga förhållanden, dvs. under i stort sett samma förutsättningar

som uppställts för ikraftträdandet av den förordade tjänstepliktslagen

— påpekar att Kungl. Maj :ts befogenheter att inrätta tjänster

således lär komma att bli reglerade i ett särskilt reglemente; att förhandlingar

skulle föras med arbetstagarparten beträffande vissa befattningar

kan statskontoret icke finna påkallat.

Sveriges akademikers centralorganisation anför i detta sammanhang:

SACO finner det vid bestämmande av arbetsvillkoren i sådana extraordinära

fall som vid tjänsteplikt lämpligt, att samtliga tvistigheter hänskjutes

till avgörande inför en särskild lönenämnd och att detta således bör gälla

även för tjänstepliktsanställda hos staten. Att tvingas helt överlåta avgörandet

till arbetsgivaren—Kungl. Maj :t för ensidigt beslut finner SACO

med hänsyn till de speciella omständigheterna vid tjänsteplikt vara ett

missgynnande av den hos staten anställda arbetskraften. SACO vill således

framhålla, att det icke finns bärande skäl att när det gäller arbetsvillkorens

bestämmande behandla de statligt anställda annorlunda än annan arbetskraft.

Utredningsmannens uppfattning att i vissa undantagsfall behov kan föreligga

av möjlighet att fastställa likformiga arbetsvillkor delas av de remissinstanser

som särskilt yttrat sig i frågan. Emellertid betonas från flera håll

nödvändigheten av en restriktiv tillämpning av det föreslagna stadgandet.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund understryker

sålunda vikten av att bestämmelsen tillämpas endast vid katastroffall.

Landsorganisationen anför;

I sitt yttrande över arbetsmarknadsstyrelsens förslag i denna del framhöll

LO att det enligt förslaget visserligen vore avsett att reservera den

nämnda befogenheten för särskilda fall; den motivering som anförts för

förslaget var emellertid sådan att den faktiskt ägde ganska obegränsad giltighet,

och den syntes knappast rimma med lagtextens krav på »särskilda

skäl». Det kunde befaras att av administrativa hänsyn den likformiga

regleringen av arbetsvillkoren komme att tillämpas i betydligt större omfattning

än som varit avsett och som kunde vara sakligt motiverat. Skulle

systemet utvidgas att i princip gälla vid alla tjänstepliktsformer, syntes det

erforderligt att i lagtexten eller i blivande tillämpningsföreskrifter klarare

utmärka att fråga skulle vara om rena undantagsfall, i vilka särskilda svå
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 är 1959

righeter mötte för upprätthållande av lagens huvudprincip för anställningsvillkorens

reglering, vilken ju vore att — bortsett från själva skyldigheten

att antaga och fullgöra det ålagda arbetet — anställningen skulle betraktas

som eu frivillig sådan.

LO vill i detta sammanhang understryka dessa 1951 anförda synpunkter.

Dessa har såtillvida beaktats av utredningsmannen som han dels i motiveringen

klart fastslagit att befogenheten att fastställa enhetliga villkor endast

skall få utnyttjas i undantagssituationer, dels — till utmärkande av

detta — i lagtexten skärpt arbetsmarknadsstyrelsens »särskilda skäl» till

»synnerliga skäl». Det torde knappast vara möjligt att i lagstiftningen eller

dess förarbeten närmare specificera förutsättningarna för en likformig reglering.

LO vill inte motsätta sig en bestämmelse i ämnet och anser sig så

mycket mindre kunna avstyrka en sådan, sedan den nu föreslagna lagens

tjänstepliktsregler — i motsats till samma regler i arbetsmarknadsstyrelsens

förslag — begränsats att gälla situationer av krig eller krigsfara. Med

motiven för utredningsmannens förslag i denna del skulle det visserligen

vara försvarligt om förordnanderätten inskränktes till att avse encfast

krigsfall; man torde emellertid kunna utgå från att den i praktiken komme

att utnyttjas endast i sådana lägen.

Befogenheten att fastställa likformiga arbetsvillkor avser enligt förslaget

»tjänstepliktiga», alltså oavsett om tjänstepliktsåläggandet har formen

av tjänsteförlängning (tvångsförlängning av gällande arbetsavtal) eller det

består i uttagning till allmän tjänsteplikt. I praktiken synes det inte kunna

eller böra ifrågakomma att tillämpa befogenheten på fall av tjänsteförlängning.

De undantagssituationer, för vilka befogenheten enligt utredningsmannens

mening bör reserveras, torde samtliga vara sådana att

arbetskraftsbehovet måste tillgodoses genom allmän tjänsteplikt, och LO

ifrågasätter om icke under sådana förhållanden befogenheten bör uttryckligen

begränsas till sistnämnda tjänstepliktsform.

Jämväl Tjänstemännens centralorganisation finner det nödvändigt att

bestämmelsen tolkas och tillämpas restriktivt och alt det i varje fall ej bör

ifrågakomma att den tillämpas vid tjänsteförlängning. Enahanda synpunkter

anföres av Västernorrtands och Jämtlands läns handelskammare.

Sneriges akademikers centralorganisation — som förklarar sig medveten

om att ett sådant statligt fastställande av enhetliga arbetsvillkor undantagsvis

kan bli nödvändigt för vissa speciella situationer — finnes det önskvärt

att förutsättningarna därför närmare preciseras i lagtexten, varvid

bl. a. tillämpning av bestämmelsen bör begränsas till krigsfall.

Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län påpekar att det här — liksom

givetvis i fråga om övriga bestämmelser i lagen — är av största vikt att de

tillämpningsföreskrifter som kommer att utfärdas, får sådan utformning,

att tillämpningen av lagen och dess detaljbestämmelser blir lika i olika

delar av landet.

Länsarbetsnämnden i Blekinge län anser emellertid att de skäl, som

arbetsmarknadsstyrelsen anfört i sitt förslag år 1951 för möjligheten lör

Kungl. Maj:t att i vissa lägen fastställa likformiga arbetsvillkor, alltjämt

gäller och att frågan därför bör ytterligare utredas.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

2, Särskilda förmåner

Utredningsmannen

Det torde ligga i sakens natur att en person, som med tjänsteplikt tages

i anspråk för att utföra ett arbete på annan ort än hemorten eller den plats

där han eljest stadigvarande vistas, skall av statsmedel kompenseras för de

extra kostnader, förflyttningen medför. Den tjänstepliktige skall sålunda

i princip beredas fri resa och fritt uppehälle under resan. I likhet med vad

stadgades i 1939 års lag torde dock viss minimigräns beträffande resans

och restidens längd böra uppställas, men i undantagsfall bör ersättningen

kunna utgå oberoende av denna gräns. Liknande rätt till ersättning bör

gälla därest den tjänstepliktige efter anställningens slut återvänder till hemorten.

Bestämmelser i nu förevarande avseenden får anses ersätta ett eventuellt

förefintligt kollektivavtals reglering av frågan. Under förutsättning

att arbetet under tjänsteplikt blir mera varaktigt bör vidare gottgörelse

för överflyttning av den tjänstepliktiges familj och bohag kunna meddelas.

Skäligheten av en dylik flyttningsersättning torde emellertid böra prövas

jämväl med hänsyn till eventuellt högst förbättrade anställningsvillkor i

övrigt. Motsvarande bör gälla för återflyttning till hemorten.

Den närmare utformningen av bestämmelserna rörande de i föregående

stycke nämnda ersättningarna torde icke böra fastslås i själva lagen. De

i varje situation rådande förhållandena synes böra vara avgörande för den

detaljerade lösningen av dessa frågor, varför lämpligen bör uppdragas åt

Kungl. Maj :t att meddela de erforderliga bestämmelserna i ämnet med rätt

för Kungl. Maj :t att delegera denna befogenhet till arbetsmarknadsstyrelsen.

Vad härefter gäller frågan, huruvida en tjänstepliktig skall kunna erhålla

kompensation för minskad inkomst eller ökade levnadsomkostnader,

synes det önskvärt att generella regler meddelades härom liksom i allmänhet

rörande försörjningen i krislägen av anhöriga till sådana personer, vars

förvärvsarbete till följd av värnplikt, civilförsvarsplikt, tjänsteplikt, utrymning

eller annan liknande omständighet röner påverkan av situationen. Enligt

direktiven för en år 1954 tillsatt utredning, värnpliktsavlöningsutredningen,

åligger det nämnda utredning att pröva de åtgärder av social och

ekonomisk natur för de inkallade och deras anhöriga som kan bli erforderliga

i ett krisläge, varvid även frågan om familjebidragssystemet under krig

syntes böra tagas under närmare övervägande. Enligt vederbörande departementschef

vore det angeläget att de sakkunniga jämväl undersökte möjligheterna

att samordna nu ifrågavarande bidragsformer med de hjälpåtgärder

som må komma att vidtagas genom civilförsvarets och den allmänna

socialtjänstens försorg.

Utredningsmannen finner det vara lämpligast att förevarande fråga jämväl

för de tjänstepliktigas del löses i det större sammanhang, som ovan

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959 57

nämnts, och inskränker sig därför till att ange följande allmänna synpunkter.

I ett läge då landet befinner sig i krig eller krigsfara kommer landets

samtliga krafter att få spännas för att lotsa landet välbehållet genom farosituationen.

Det huvudsakliga i ett dylikt läge torde vara att medborgarna

erhåller skäliga möjligheter att klara sig genom krisen. I avvaktan på de

mera allmängiltiga regler och den samordning, som förutsätts bli resultatet

av den förut nämnda utredningens arbete, synes de för värnpliktiga gällande

föreskrifterna om familjebidrag böra läggas till grund för bestämmelser

om motsvarande förmåner för de tjänstepliktiga. Dessa familjebidrag

avser att trygga försörjningen av de värnpliktigas familjer. I stort

sett torde särskild hänsyn till minskad inkomst icke i någon större utsträckning

tagas vid bestämmandet av denna förmån. Ur rättvisesynpunkt synes

de tjänstepliktiga ej böra ställas i ett bättre läge än övriga kategorier medborgare,

som närmare berörs av situationen.

De närmare bestämmelser, som erfordras för reglering av sådana förmåner

åt de tjänstepliktiga, som nu avses, torde böra utfärdas i administrativ

ordning av Kungl. Maj:t.

Den i 1939 års lag såsom en särskild förmån upptagna rätten för en

tjänstepliktig att av statsmedel utfå ersättning för oguldna löneförmåner

bör enligt utredningsmannens uppfattning bibehållas i den nya lagen. Det

synes icke mer än rimligt att staten ikläder sig garanti för att en tjänstepliktig,

som tvingas att utföra visst arbete, skall utfå lön för arbetet. Det

torde emellertid böra åläggas den tjänstepliktige att inom viss kortare

tid — vilken liksom i 1939 års lag torde kunna bestämmas till tre månader

efter förfallodagen, där ej i undantagsfall skäl kan åberopas för en förlängning

av denna frist — göra framställning om utfående av ersättningen.

Detaljbestämmelserna om det närmare förfarandet, som i stort sett bör

utformas i överensstämmelse med de i 1939 års lag angivna principerna,

torde lämpligen böra meddelas i administrativ ordning.

Remissyttrandena

De remissinstanser som närmare berör frågan delar utredningsmannens

ståndpunkt att en person som med tjänsteplikt tages i anspråk för arbete

utom hemorten skall av statsmedel kompenseras för därav föranledda

direkta kostnader. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i detta sammanhang:
En

påtvingad resa utan att förskott å resekostnaderna erhålles torde i

många fall ställa stora krav på den enskildes ekonomi. För att delvis eliminera

denna olägenhet synes böra övervägas, huruvida ett rekvisitionssystem

å biljetter liknande det för värnpliktiga gällande eller annan lämplig form

kan användas. Då det regelmässigt är av stor vikt för den enskilde att utbetalning

av medel sker så snabbt som möjligt, vill länsstyrelsen understryka

vikten av att enkla regler inom hithörande område utfärdas, detta jämväl

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

med tanke på att utbetalande myndighet i ett krisläge kan antagas få arbeta

med reducerad eller ny och ovan personal.

Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län anser att förslaget vad

gäller såväl rese- som flyttningsersättningen ej täcker sådana kritiska situationer

som kan uppstå vid behov av omedelbar förflyttning av tjänstepliktig.

Den föreslagna utformningen synes enligt nämnden kunna medföra

framställningar om resebidragsutanordning för obligatorisk resa till »bosättnings-

eller vistelseort» vid avslutande av ett tjänstepliktigt arbete

innan nytt sådant kan tillträdas. Arbetsförmedlingen bör kunna ha stöd av

lagrum även vid behov av förflyttning av arbetskraft, särskilt större kontingenter,

direkt från ett tjänstepliktigt arbete till ett annat utan mellankommande

återresa till »bosättnings- eller vistelseort».

Arbetsdomstolens ordförande har ingen erinran att anföra varken mot

bestämmelserna om rese- och flyttningsersättning över huvud eller mot

utredningsmannens slutsats att av Kungl. Maj :t eller tilläinpningsmyndighet

utfärdade bestämmelser får anses ersätta eventuellt förefintlig kollektivavtalsreglering

av frågan.

Frågan huruvida s. k. utjämningsbidrag över huvud skall kunna utgå

vid tjänsteplikt beröres av några remissinstanser. Länsarbetsnämnden i

Jämtlands län, som anser att möjlighet att erhålla dylikt bidrag bör finnas

och att denna möjlighet icke täckes av det föreliggande lagförslaget,

anför vidare:

Det må emellertid i detta sammanhang erinras om att det i allmänhet

förutskickas, att arbetslöshet kommer att uppstå i samband med krigsfall

och att de arbetslösa, eventuellt inkvarterade, som utrymts från annan ort,

snarast böra komma i sysselsättning. Givet är att dessa om möjligt böra för

sitt arbete uppbära ersättning enligt arbetsavtal. Emellertid kan förutskickas,

att åtskilliga, som kanske är helt ovana vid förekommande arbeten,

ej kunna uppnå tillfredsställande arbetsförtjänst. Då det väl får antagas,

att åtminstone i viss utsträckning vederbörande med anlitande av

sina inkomster skola betala livsuppehället, kan ett bidrag motsvarande det

tidigare utjäinningsbidraget bli erforderligt. Enligt länsarbetsnämndens

förmenande är det icke klart, att tjänstepliktig ställes i bättre läge än andra

kategorier medborgare, såsom värnpliktiga m. fl., därest sådant bidrag

utgår. Såsom arbetsmarknadsstyrelsen framhållit kan även under beredskapstid

tjänstepliktiga möjligen rättvisligen böra kunna erhålla viss kompensation

för minskad inkomst eller ökade levnadsomkostnader.

Å andra sidan synes det överståthållarämbetet tveksamt huruvida s. k.

utjämningsbidrag bör ingå bland de ekonomiska förmånerna för tjänstepliktiga.

I allt fall torde enligt ämbetets uppfattning denna fråga icke kunna

bedömas isolerad från motsvarande spörsmål för de värnpliktigas och

civilförsvarspliktigas del. •

Förslaget om statsgaranti för löneförmåner under tjänsteplikt har berörts

av handelskammaren i Gävle, som ifrågasätter om icke den tjänste
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1939

pliktiges ersättningsanspråk mot staten bör ges längre retroaktiv giltighet

än föreslagna tre månader. Under de kaotiska förhållanden, som ett krigsläge

kan medföra, föreligger enligt handelskammaren risk för att vederbörandes

fordran kommer att förfalla på grund av prövningsinstansernas stora belastning.

Vad gäller den rättsliga regleringen av nu ifrågavarande förmåner erinrar

statskontoret om att 1939 års lag upptog relativt specificerade bestämmelser

om ersättning vid resa eller flyttning och att statskontoret i utlåtande

över arbetsmarknadsstyrelsens förslag ansett att bestämmelser om

förmånerna borde intagas i den nya lagen i minst samma utsträckning som

i 1939 års lag. Även med beaktandet av uttalandet i utredningsdirektiven

att regler av tillämpningskaraktär icke bör upptagas i själva lagen, finner

statskontoret skäl tala för att i vart fall grunderna för hithörande förmåner

anges i lagen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner ej anledning frångå sitt i utlåtandet

över år 1951 föreliggande förslag avgivna uttalande att länsstyrelsen anser

det lämpligast att bestämmelser om ersättning till tvångsvis uttagna

personer och deras anhöriga fastställes av Kungl. Maj :t och riksdagen

gemensamt.

Sveriges akademikers centralorganisation anser att, enär rese-, traktaments-

och flyttningsersättningarna utgör en del av arbetsersättningen,

hithörande frågor bör, i den mån de icke regleras genom avtal eller sådant

avtal ej kan upprättas, slutligen avgöras av lönenämnd.

H. Administrationen

U t rednings mannen

Såvitt avser administrationen av en lagstiftning av nu ifrågavarande slag

bör enligt utredningsmannens uppfattning det i 1939 års lag upptagna systemet

med en central och åtskilliga regionala tillämpningsmyndigheter bibehållas.

Vad främst gäller de allvarligaste situationerna, i vilka lagen skall

kunna tillämpas, alltså krigsfallet, torde utvecklingen på krigföringens område

dessutom göra det ännu nödvändigare än tidigare att inrikta sig på

väl utbyggda regionala och lokala organ. Redan på ett tidigt stadium av ett

krig kan vissa områden av riket bli avskurna från förbindelse med den

centrala administrationen.

Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna (arbetsnämnden) och den

underställda arbetsförmedlingen har genom sina ordinarie arbetsuppgifter

redan i fredstid fått en ingående kännedom om och erfarenhet av arbetsmarknadsfrågor

av skilda slag. I och med arbetsförmedlingen finns en

organisation, som omspänner landets alla delar. Under år 1957 uppgick

antalet arbetssökande personer vid arbetsförmedlingen till ca 696 000 och

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

antalet anmälda lediga platser till ca 1 075 000. Endast arbetsmarknads-*

verket kan anses besitta den allmänna överblick över arbetskraftsfrågor

och äga den grundläggande organisatoriska apparat, som efter erforderlig

utbyggnad möjliggör en effektiv tillämpning av mera ingripande åtgärder

med stöd av en tjänstepliktslag. Med hänsyn härtill och då arbetsmarknadsstyrelsen

och länsarbetsnämnderna därjämte i fredstid i betydande utsträckning

deltager i planläggningen av arbetskraftens utnyttjande i händelse

av krig eller krigsfara, torde lämpligen åt dessa myndigheter böra

uppdragas att handha tillämpningen av lagen.

Arbetsmarknadsstyrelsen äger genom företagsregistret en ingående central

överblick över landets producerande företag. De arbetsmarknadsrapporter

av skilda slag, som insamlas huvudsakligen genom länsarbetsnämnderna,

ger styrelsen i fredstid en ständigt aktuell bild av arbetskraftsproblemen

och utgör grunden för de förslag och åtgärder för arbetsmarknadens

reglering, som i skilda lägen är påkallade. Då individuell personregistrering

centralt endast kan genomföras för synnerligen begränsade grupper

av arbetstagare, torde arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter vid den praktiska

tillämpningen av en tjänstepliktslag i huvudsak komma att omfatta

direktivgivning till länsarbetsnämnderna.

De anspråk, som en tillämpning av tjänstepliktslagen kan komma att

ställa på länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar, kan givetvis i hög

grad variera. Med den organisatoriska apparat, som nu finns, skulle —

efter en personell förstärkning av mindre omfattning — begränsade uppgifter

såsom tillämpningen av arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser

för vissa näringsgrenar sannolikt relativt lätt kunna genomföras.

Vid mera generell tillämpning av allmän tjänsteplikt torde apparaten

inom de flesta områden vara otillräcklig. Den aktuella utrymningsplanläggningen

gör det även sannolikt att i ett visst läge anspråken på

organisationen blir störst i de områden, där den är svagast utbyggd. Arbetsförmedlingens

kretsorganisation torde dock kunna utbyggas och förstärkas

på relativt kort tid bl. a. genom att arbetsförmedlingspersonal från utrymningsorter

tillförs områden som genom inkvartering erhållit starkt ökad

befolkning.

Frågan huruvida och i vilken omfattning länsarbetsnämnd skall äga att

till lokalt arbetsförmedlingsorgan delegera beslutanderätt eller anförtro

registreringsuppgifter måste bedömas med hänsyn till uppgifternas natur

och omfattning. Mera begränsade uppgifter torde kunna genomföras

inom nämndens kansli och med utnyttjande av en förstärkt arbetsförmedlingsorganisation.

Bl. a. genom ovan nämnd förstärkning av kretskontoren

kan skapas lokala organ, som bör kunna arbeta såväl efter ingående

direktiv som mera självständigt.

Kommunala organs lokalkännedom beträffande bl. a. tillgången på arbetskraft

och dess beskaffenhet synes böra ianspråktagas i samband med

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 ur 1959

lagens tillämpning. Kristidsnämnd, därest sådan finns inrättad, eller eljest

annan kommunal myndighet, åt vilken uppdragits att fullgöra kristidsnämnds

uppgifter, bör sålunda åligga att inom sitt verksamhetsområde biträda

såväl den centrala som de regionala tillämpningsmyndigheterna. Möjligheten

för framför allt länsarbetsnämnderna att uppehålla kontakten med

nämnda kommunala organ är av stor betydelse. Vid planläggningen av

förbindelsetjänsten inom länsförvaltningarna i krigsfall och liknande situationer

bör hänsyn tagas härtill. Arbetsförmedlingsorgan bör därför om

möjligt förläggas i anslutning till andra myndigheter, för vilka motsvarande

kontaktbehov med central länsinstans är nödvändig.

Varje avsteg från en enhetlig organisation torde enligt utredningsmannens

mening kunna i viss grad förorsaka problem. Sålunda synes det framför

allt vara nödvändigt att undvika att bereda olika myndigheter möjlighet

alt genom tillämpande i egen regi av en tjänstepliktslag konkurrera

om arbetskraft. Nyanställning och återanställning med stöd av lagen bör

alltså få ske allenast via arbetsmarknadsverket. När det gäller redan anställd

personal skulle visserligen tillämpningen inom ett visst område, t. ex.

järnvägsdriften, kunna uppdragas åt den centrala myndigheten för området.

Med hänsyn till den fara, som alltid får anses ligga i en splittring

av ledningen, ävensom till sannolikheten av att regleringsåtgärder villigare

accepteras, därest de handhaves av en helt fristående myndighet, synes

det emellertid vara lämpligare att även för dessa fall överlämna åt arbetsmarknadsverket

att omhänderha tillämpningen.

Det torde falla av sig självt att, oaktat arbetsmarknadsstyrelsen sålunda

ensam bör ha det slutliga avgörandet av tillämpningsfrågor i sin hand,

en nära samverkan kommer att utvecklas mellan styrelsen och andra myndigheter,

framför allt på sådana områden där till följd av speciella omständigheter

vederbörande myndighet nödvändigtvis kommer att ha den bästa

överblicken över arbetskraftsförhållandena.

Utredningsmannen förutsätter att de grundläggande förordnandena om

tvångsingripande skall få utfärdas endast av Kungl. Maj :t. Någon möjlighet

att delegera denna avgörande befogenhet bör av principiella skäl ej

lämnas. Visserligen kan det sägas att i en katastrofsituation (bombning,

snabbutrymning) möjlighet borde finnas för regional eller lokal myndighet

att självmant besluta om tjänsteplikt därest ett förordnande från Kungl.

Maj:t ej kan i tid erhållas. I viss utsträckning torde emellertid för dylika

fall civilbefälhavare eller länsstyrelse (se administrativa fullmaktslagen)

kunna ingripa.

Med hänsyn till ärendenas mångfald och skiftande natur bör vissa uppgifter

helt åvila de tillämpande myndigheterna och Kungl. Maj:t medges

rätt att i vissa fall delegera sina befogenheter enligt lagen. Till stöd härför

kan åberopas dels all Kungl. Maj:t eljest skulle överhopas med detaljären
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

den och dels att tillämpningsmyndigheterna var inom sitt område givetvis

ofta har en bättre överblick över det aktuella läget. För att nå en önskvärd

enhetlighet i tillämpningen bör emellertid därvid den centrala myndigheten

ge underställda organ råd och anvisningar. Liknande ledning bör lämnas

av Kungl. Maj :t i fall av delegering.

Vad gäller de tillämpande myndigheternas befogenheter bör, i analogi

med vad stadgades i 1939 års tjänstepliktslag gälla bl. a. att arbetsmarknadsstyrelsen

äger att i vissa fall meddela föreskrifter angående tillämpningen

av företrädesbestämmelse och av förordnande om tjänsteplikt —- med rätt att i sin tur delegera denna uppgift till länsarbetsnämnd — i vissa

specialfall uttaga tjänstepliktiga samt bevilja undantag från fullgörande av

allmän tjänsteplikt för personer, anställda hos någon, vars verksamhet är

av allmännyttig betydelse, ävensom meddela föreskrifter om vissa särskilda

förmåner vid tjänsteplikt. Länsarbetsnämnd bör bl. a. äga uttaga

tjänstepliktiga, medgiva undantag eller befrielse tills vidare från tvångsingripande,

lämna medgivande att frånträda anställning under tjänsteplikt

ävensom i de speciella fallen bevilja särskilda förmåner vid tjänsteplikt.

Utredningsmannen erinrar slutligen om att, utöver de möjligheter till

delegering, som tjänstepliktslagen enligt förslaget erbjuder, under tid då

administrativa fullmaktslagen tillämpas ett vidsträcktare överflyttande av

uppgifter från en myndighet till annan kan ske beträffande såväl den centrala

som den regionala tillämpningen av tjänstepliktslagen.

Med hänsyn till att ingripande enligt lagen kan komma att företagas i

vitt skilda situationer och att myndigheterna därvid har att rätta sig efter

de i varje särskilt fall rådande förhållandena finner utredningsmannen det

naturligt att — såsom ock förutsatts i direktiven — detaljbestämmelser av

tillämpningskaraktär ej lagfästes. Framför allt sådana stadganden, som kan

förväntas behöva ändras med hänsyn till nya omständigheter, synes ej böra

få karaktär av lag med därmed följande krav på riksdagens medverkan vid

ändringsbeslut.

Utredningsmannen uppdrager emellertid i betänkandet vissa allmänna

riktlinjer för tillämpningen. Här skall endast beröras en mera vittgående

fråga. Utredningsmannen föreslår sålunda att individuell uttagning skall

ske såväl till allmän tjänsteplikt som — i motsats till vad gällde enligt 1939

års lag —- till tjänsteförlängning; så måste enligt utredningsmannens mening

tydligen vara fallet då åtgärden tillgripes i samband med utrymning.

Kravet på uttagning bör dock givetvis ej hindra att förordnandet kan omfatta

alla som är verksamma på en viss arbetsplats.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag att tillämpningen av tjänstepliktslagen skall

helt omhänderhavas av arbetsmarknadsverket har, med här nedan angivna

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungi. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

undantag, tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de remissinstanser som

yttrat sig i administrationsfrågan. Från vissa håll, t. ex. Tjänstemännens

centralorganisation, understrykes därvid betydelsen av ett centralt handläggande

av dylika frågor.

Kommerskollegium, som finner de av utredningsmannen anförda skälen

för att arbetsmarknadsstyrelsen utses till centralt tillämpningsorgan i och

för sig vägande och som anser det normalt vara mest praktiskt att delegera

tillämpningen på styrelsen, ifrågasätter emellertid om det verkligen är klokt

att redan från början binda sig vid denna ordning. Förhållandena vid t. ex.

ett krigsfall kan enligt kommerskollegium mycket väl vara sådana att delegation

bör ske till annan myndighet, och fullmaktslagen bör vara så utformad

att Kungl. Maj :t med stöd av den kan handla på det för varje fall

riktigaste sättet.

Enahanda synpunkter framföres av statens lmndelslicensnämnd.

Veterinärstyrelsen framhåller att beträffande viss personal — främst tekniska

biträden inom inseminationsverksamheten samt s. k. mikroskopister

vid slaktanstalterna — stora svårigheter torde komma att uppstå vid den

praktiska tillämpningen, därest i anspråktagandet av dylik personal skulle

omhänderhavas av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd. Fördelning

av personalen synes böra ske centralt i veterinärstyrelsen, varå det

för den skull bör överlåtas att registrera, för krigsplacering fördela samt

krigsplacera denna personal. Veterinärstyrelsen finner det nödvändigt att,

för att försvarsberedskapen inom veterinärväsendet och med detsamma intimt

förenade verksamhetsområden av vikt för folkförsörjningen på ett tillfredsställande

sätt skall kunna organiseras, bestämmelser av ovan antydd

beskaffenhet utfärdas för veterinärväsendet i likhet med vad som skett för

det allmänt civila medicinalväsendet rörande hälso- och sjukvården.

Enligt sjöfartsstyrelsen kan det med hänsyn till sjöfartens internationella

karaktär möta avsevärda svårigheter att inom snävt tilltagna tidsfrister

administrera verksamheten centralt. Av den anledningen kan det visa sig

nödvändigt att i lagförslaget omtalade individuella tjänsteförelägganden

skall kunna meddelas av även annan myndighet än arbetsmarknadsstyrelsen.

Som förut anförts har någon erinran mot förslaget att länsarbetsnämnd

skall regionalt handhava tillämpningen av ifrågavarande lag i allmänhet ej

rests. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser emellertid det förmodligen

vara lämpligast att länsstyrelse blir regional administrativ myndighet

beträffande personalkategorier, vilkas verksamhet är anknuten till

medicinal personalens.

EU antal remissinstanser ifrågasätter vidare, huruvida icke det remitterade

förslaget hör omarbetas eller i varje fall förtydligas vad gäller bestämmelserna

om den regionala tillämpningsmyndigheten, med hänsyn till på
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

gående planläggning för länsstyrelses krigsorganisation. Denna planläggning

syftar bl. a. till att inom länsstyrelsen bilda en arbetsmarknadssektion,

avsedd att handlägga ärenden, som under fred tillkommer länsarbetsnämnd.

Sålunda framhåller länsarbetsnämnden i Södermanlands län att, då en

länsstyrelse icke torde kunna betraktas som underordnad arbetsmarknadsstyrelsen,

frågan torde behöva ytterligare utredas. Enligt länsarbetsnämnden

i Östergötlands län kan handläggningen av ärenden jämlikt allmänna

tjänstepliktslagen praktiskt bli synnerligen divergerande, beroende av från

vilken tidpunkt i kritiska skeden länsstyrelsens krigsorganisation anbefalles

träda i funktion. Otvivelaktigt är det viktigt att handläggningen av

dessa ärenden hos tillämpningsorganen sker efter principer, som icke är

olika när länsarbetsnämnden uppträder som självständig länsmyndighet

eller som en sektion i länsstyrelsens krigsorganisation. Länsarbetsnämnden

i Göteborgs och Bohus län anser att arbetsmarknadsstyrelsen är självskriven

som central myndighet men att med avsedd krigsorganisation för

länsarbetsnämnden beträffande den lokala myndigheten uppstår en tvivelaktig

situation, som ej kan garderas genom tillämpningsföreskrifter. Någon

form av permanent rådgivande delegation, bestående av representanter för

arbetsgivare och arbetstagare, bör enligt nämnden utses vid sidan av den

beslutande myndigheten.

Överståthållarämbetet förutsätter att gällande föreskrifter om organisation

av länsstyrelse i krig kommer att medföra garanti för att tjänstepliktstillämpningen

kan samordnas med åtgärderna på det civila försvarets område.

— Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om icke i tjänstepliktslagen

bör införas ett stadgande av innehåll att under vissa angivna förhållanden

Kungl. Maj :t skall äga förordna att länsarbetsnämnden åliggande

uppgifter skall fullgöras av annan myndighet. — Enligt länsstyrelsen i Jönköpings

län torde det få förutsättas att erforderliga bestämmelser om länsstyrelses

övertagande av tillämpningen i vissa lägen i sinom tid utfärdas

med stöd av administrativa fullmaktslagen.

Med avseende å länsarbetsnämndernas funktion anför Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund följande:

Generellt gäller, att länsarbetsnämnderna enligt förslaget få mycket viktiga

funktioner, även rent dömande sådana enligt § 13. Detta föranleder organisationerna

att särskilt betona utredningsmannens uttalande att det är

angeläget att ärenden av den art sagda stadgande gäller behandlas av en

såvitt möjligt fullsatt nämnd, dvs. med representanter för arbetsgivare och

arbetstagare. Om det är osäkert att de i fredstid fungerande länsrepresentanterna

under krig äro disponibla för detta arbete,"synes det böra övervägas

att i stället till nämnden knyta experter från arbetsmarknadens organisationer.

Dessa experter torde även kunna verka inom förefintliga regionala

lönenämnder.

Länsarbetsnämnden i Malmöhus län betonar, att förutsättningar måste

finnas för länsarbetsnämnd att delegera beslutanderätten till kretskonto
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj ds proposition nr 38 år 1959

ren och de lokala avdelningskontoren, då situationen så kräver, exempelvis

när krigshandlingar avskurit förbindelserna med länsorganet. Det synes

nämnden särskilt betydelsefullt att lagen genom formföreskrifter icke lägger

hinder i vägen för snabba och effektiva ingripanden i kritiska situationer.

Jämväl länsarbetsnämnderna i Kronobergs och Kopparbergs län påpekar

vikten av att väl utbyggda regionala och lokala organ erhåller befogenheter

att handla självständigt i allvarliga lägen även i mera betydelsefulla

avgöranden.

Enligt länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län omfattar länsarbetsnämnds

behov av biträde även andra, i lagförslaget icke omnämnda kommunala

myndigheter än kristidsnämnd.

Remissinstanserna har i allmänhet ej framfört någon erinran mot att

regler av tillämpningskaraktär ej upptages i lagen. Statens jordbruksnämnd,

som finner den föreslagna delegationen av beslutanderätt till Kungl. Maj :t

och centrala myndigheter i stort sett väl avvägd, påpekar dock att lagförslaget

icke innehåller någon motsvarighet till de i 1939 års lag intagna bestämmelserna

om grunderna för uttagning till tjänsteplikt. Visserligen kan,

anför nämnden, sägas att behovet av sådana regler blir mindre i och med

att tjänsteplikt skall kunna uttagas endast vid krig och krigsfara, men

nämnden ifrågasätter det oaktat huruvida icke dessa regler är av så stor

principiell betydelse för rättssäkerheten att de i någon form borde medtagas

i den nya lagen.

I övrigt beröres i vissa yttranden sättet för uttagningen av tjänstepliktiga.

Landsorganisationen — som förklarar sig kunna acceptera att uttagningsbestämmelserna

ej lagfästes, även om det väl kan diskuteras om reglerna i

ämnet endast är tillämpningsföreskrifter — understryker utredningsmannens

uttalanden att länsarbetsnämnderna vid uttagningen först bör undersöka

om frivillig arbetskraft finns tillgänglig och i så fall först uttaga denna

samt att uttagningsordningen bör regleras genom administrativa föreskrifter

vilka enligt LO:s mening bör vara av i sak samma innehåll som de bestämmelser

som upptogs i 1939 års lag.

Gotlands handelskammare finner det tveksamt huruvida det bör krävas

att förelägganden om tjänsteförlängning och allmän tjänsteplikt under alla

förhållanden skall meddelas namneligen och individuellt. Förhållandena

under ett krig kan på sina håll bli så kaotiska och förbindelserna med de

administrativa myndigheterna så försvårande att ett sådant krav skulle

kunna allvarligt försvåra lagens tillämpning i ett aktuellt fall. Möjlighet

synes därför handelskammaren böra föreligga alt kunna förordna om

tjänsteförlängning och ev. även allmän tjänsteplikt för anställda inom viss

näringsgren eller arbetsplats, såsom arbetare inom viss gruv- eller krigsmaterielindustri

eller sjömän ombord å handelsfartyg i viss fart.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 38

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

De för sjömän rådande speciella förhållandena beröres även i den på

uppdrag av ordföranden i kommittén för sjöfartens beredskapsfrågor avgivna

promemorian. Det heter däri bl. a.:

Här synes svårigheter kunna uppstå, särskilt då det gäller att hindra

svenska sjömän ombord på fartyg i utrikes fart att efter ett krigsutbrott

lämna sina anställningar i främmande hamn. För att kunna förelägga viss

sjöman att stanna kvar ombord skulle sålunda erfordras, att hans namn

är känt samt att han skyndsamt kan nås med ett föreläggande. Stora svårigheter

att snabbt få uppgifter om besättningarnas aktuella sammansättning

samt att sända meddelanden till sjömännen ombord kan emellertid

förväntas uppkomma i krig beträffande sjömännen ombord å fartyg i utrikes

fart. Det vore fördenskull lämpligt om i tjänstepliktslagen lämnades

möjlighet att kunna kollektivt för sjömännen inom handelsflottan (viss näringsgren)

eller inom viss fartygskategori (del av näringsgren) eller för

visst fartygs besättning (viss arbetsplats) eller ock för svenska sjömän (viss

yrkeskategori) förordna om tjänsteförlängning och om allmän tjänsteplikt

eller i vart fall, därest förordnande om allmän tjänsteplikt av nyssnämnt

slag skulle visa sig svårt att konstruera, om tjänsteförlängning. Det må

parentetiskt påpekas, att ett kollektivt förordnande om tjänsteplikt (tjänsteförlängning)

nog vid vissa kaotiska nödsituationer skulle kunna vara lämpligt

att tillgripa även för annan personal, såsom industriarbetare vid flygindustri,

gruvarbetare etc. II.

II. Föredraganden

I vårt land gäller som en allmänt vedertagen grundsats att rätten att bestämma

om arbetskraftens fördelning och användning under normala förhållanden

icke skall tillkomma statsmakterna utan om möjligt utövas av

arbetsmarknadsparterna själva. Bakgrunden härtill och till att förhållandena

på arbetsmarknadens område över huvud taget i princip anses böra

regleras genom frivilliga överenskommelser är uppenbarligen framförallt

det allvarliga ingrepp i den enskildes rättssfär som en tvångsmässigt genomförd

ordning här kan innebära. Det sagda gäller emellertid icke i alla lägen.

För det fall att riket kommer i krig eller i liknande utomordentliga situationer

torde andra synpunkter göra sig gällande. Särskilda behov av arbetskraft

kommer då otvivelaktigt att uppstå. Genom inkallelser till krigsmakten

undandrages produktionen arbetskraft, som måste ersättas av annan

för att framställningen av nödvändiga förnödenheter skall kunna fortgå.

En omläggning av näringslivet i viss utsträckning torde vidare bli erforderlig,

innebärande att arbetskraft från mindre viktiga produktionsgrenar överflyttas

till sådana som är av större betydelse för landets produktion av

nödvändighetsvaror. Behov av överflyttning av verksamhet med därtill hörande

arbetskraft från hotade landsdelar till andra torde också komma att

uppstå. Även i andra avseenden kommer arbetsmarknadsförhållandena

otvivelaktigt att påverkas av ett dylikt läge. En allmän anpassning efter

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

den nya situationen kommer att bli nödvändig. Såsom utredningsmannen

anfört kan visserligen genom en geografisk eller näringsmässig omflyttning

av arbetskraft och genom övriga självverkande krafter inom näringslivet arbetskraftsbehoven

till viss del tillgodoses på frivillig väg jämväl i krissituationer.

Behovet av en snabb och planmässig inriktning av stora delar av samhällslivet

gör emellertid att statsmakterna måste ha möjlighet att i dylika

lägen fördela tillgänglig arbetskraft efter de krav, som det totala försvaret

kan ställa. Den moderna krigföringen med dess utnyttjande av massförstörelsemedel

kan också komma att framtvinga omfattande utrymningsåtgärder,

som ytterligare accentuerar angelägenheten av att arbetskraften kan

effektivt disponeras.

I detta sammanhang bör också erinras om att på andra närliggande områden

av samhällslivet redan lagfästs möjlighet till statliga ingripanden

under krisförhållanden. Jag tänker då närmast på förfogande- och ransoneringslagstiftningen.

— Slutligen må nämnas att i den situation som rådde

i vårt land under andra världskriget ansågs en lagstiftning, som möjliggjorde

ingripanden från det allmännas sida på arbetsmarknaden, alltså en lagstiftning

om allmän tjänsteplikt, nödvändig. Den tillkom 1939 och fick i vissa

delar en omfattande praktisk tillämpning.

Utredningsmannens uppfattning är att en lagstiftning som bereder möjlighet

att i vissa lägen göra statliga ingripanden på arbetsmarknaden ej

kan undvaras. De företrädare för arbetsgivareföreningen, landsorganisationen

och TCO, vilka som experter biträtt vid utredningen, har i princip anslutit

sig härtill liksom till utredningsmannens förslag i övrigt. Vidare har från

remissinstansernas sida någon erinran ej anförts mot en dylik lagstiftning.

Som framgår av den här förut lämnade redogörelsen har från åtskilliga håll

betonats angelägenheten av att i beredskapssyfte bestämmelser av angivet

slag utfärdas för att möjliggöra en effektiv planläggning av verksamheten

under allvarliga förhållanden.

Jag vill också för min del förorda att en lagstiftning i ämnet nu kommer

till stånd. Som i direktiven till utredningsmannen anförts är den samhälleliga

krigsberedskapen på det ekonomiska försvarets område ej fullständig

utan en lagstiftning avseende arbetskraften. Med hänsyn till vad jag nyss

anfört om den för vårt samhällsliv naturliga ordningen att parterna på arbetsmarknaden

om möjligt själva bör lösa problemen på området anser jag

emellertid denna ordning böra frångås endast om tvingande skäl föreligger.

Jag vill sålunda kraftigt understryka utredningsmannens uttalande att en

lagstiftning i ämnet bör nyttjas endast då normala, frivilliga åtgärder ej

visar sig tillräckliga.

En lagstiftning, som sålunda är avsedd alt kunna tillämpas i krig och

vissa andra allvarliga situationer, bör uppenbarligen ge möjlighet till snabba,

omedelbara ingripanden och därför utformas som fullmaktslag, innefattande

ramen för de åtgärder, som kan komma alt befinnas erforderliga. Det

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 är 1959

av utredningsmannen avgivna förslaget, som uppfyller nämnda villkor, synes

mig kunna läggas till grund för lagstiftningen i fråga.

Vad gäller utformningen av de statliga ingripanden, som sålunda skall

kunna vidtagas i skärpta lägen, synes det mig till en början angeläget framhålla

— med hänsyn till den grundläggande principen för ifrågavarande

lagstiftning att ej medgiva större ingripanden än föreliggande situation

absolut kräver — att möjlighet bör finnas att använda åtgärder av varierande

stränghetsgrad. Det system som upptogs i 1939 års lag var uppbyggt

just i avsikt att intrånget i den enskildes bestämmanderätt gjordes så

lindrigt som det speciella fallet medgav. Erfarenheterna från nämnda lags

tillämpning talar veterligen ej emot att en liknande utformning av de olika

ingripandena kan tillämpas jämväl för den nya lagstiftningens del.

Jag finner mig alltså kunna biträda vad utredningsmannen i förevarande

avseende förordat. I enlighet med det föreslagna systemet bör sålunda i

första band tillgripas regleringsåtgärder med avseende å arbetsförmedlingsverksamheten,

vilka berör dem som söker arbete och innebär viss begränsning

i urvalet. Förbud mot drivande av enskild arbetsförmedling — ett

mera organisatoriskt betonat ingripande, som f. ö. endast indirekt berör

de arbetssökande — torde komma att åtminstone i viss omfattning underlätta

de tillämpande myndigheternas verksamhet genom att all förmedling

koncentreras till den offentliga. Den befogenhet arbetsmarknadsstyrelsen

har att i vissa fall indraga beviljat tillstånd till viss enskild förmedling

torde ej helt ge möjlighet att uppnå den centralisering som kan

visa sig önskvärd. Genom företrädesbestämmelse kan arbetssökande dirigeras

i önskad riktning. I praktiken torde denna åtgärd komma att utformas

så att visst behov av arbetskraft ges företräde framför ett eller flera

andra behov; det åligger därvid förmedlingsorganen att hänvisa arbetskraft,

som söker sig till sistnämnda områden och som är lämpad för det

prioriterade, till detta. Betonas bör att ingen genom denna form av ingripande

kan formligt tvingas att antaga visst arbete. Sökanden kan vägra att

antaga det erbjudna arbetet; avgörande torde reellt bli om han faktiskt genom

arbetsförmedlingen måste skaffa sig ett nytt arbete för sitt uppehälle.

För en effektiv tillämpning av företrädesbestämmelse erfordras att anställningsförhållandena

på ett eller annat sätt kan kontrolleras. Arbetsförmedlingstvång

— förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare med mindre

den offentliga arbetsförmedlingen medverkat — synes utgöra ett lämpligt

medel för denna kontroll. Med hänsyn till att förbudet för att vara verksamt

kan behöva göras synnerligen omfattande, bör det, som utredningsmannen

också betonat, ej utnyttjas vid andra tillfällen än då företrädesbestämmelse

gäller och ej heller för annat ändamål än att möjliggöra kontroll av dylik bestämmelses

genomförande.

Därest tillgänglig arbetskraft ej kan fördelas på önskat sätt genom åtgär
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

der, som berör arbetsförmedlingsverksamheten, torde behöva tillgripas

skyldighet att utföra visst arbete, dvs. tjänsteplikt. Förslaget omfattar två

olika former av dylik skyldighet. Den i allmänhet för den enskilde mindre

kännbara formen benämnes tjänst eförlängning — vilken benämning synes

mig mera adekvat än den i 1939 års lag använda beteckningen tvångsförlängning

-— och innebär skyldighet, i enlighet med förordnande därom,

för person som innehar en anställning att stanna kvar i denna och fortsätta

att fullgöra arbete däri. Den andra formen — allmän tjänsteplikt — innebär

skyldighet, likaledes i enlighet med vederbörligt förordnande, att antaga

nytt arbete och fullgöra detta. Gemensamt för de båda formerna gäller

alltså skyldigheten att utföra ålagt arbete; individuell eller kollektiv arbetsnedläggelse

är således ej tillåten. Tjänsteförlängning torde komma i

fråga allenast i anställningsförhållanden. Jämväl arbete, ålagt med allmän

tjänsteplikt, lorde i regel komma att utföras i ett dylikt förhållande. Emellertid

synes det ej vara osannolikt att allmän tjänsteplikt kan behöva tillgripas

för utförande av arbete under förhållanden som ej direkt kan kallas

för anställning. Som utredningsmannen antytt kan möjligen i mera katastrofbetonade

situationer uppstå behov för tillämpningsmyndighet att

anlita tjänsteplikt för att få ett brådskande arbete omedelbart utfört. Även

om för dylika fall civilförsvarsplikten torde utgöra den normala grunden

för ett ianspråk tagande, kan nog ej helt uteslutas behov av möjlighet att

anlita tjänsteplikt. Vad gäller de av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

särskilt angivna exemplen med hantverkare synes hinder ej föreligga

att tillämpa tjänsteplikt. Däremot torde det få anses strida mot det

grundläggande i den allmänna tjänstepliktens natur — att antaga och utföra

arbete — att ålägga enskild företagare att utföra arbete så att säga för

egen räkning. Jordbrukare och andra företagare med egna fastigheter eller

anläggningar kan däremot — till synes med samma verkan — komma

att beröras av åtgärder enligt allmänna förfogandelagen. Beträffande slutligen

lösandet av de av överståthållarämbetet berörda s. k. efteranfallsproblemen

förefaller det uppenbart att tjänsteplikt skall kunna få tillgripas;

i regel torde kommunerna härvid komma alt stå som arbets- eller uppdragsgivare.

Bestämmandet av de verksamhetsområden vilkas behov av arbetskraft

skall kunna säkerställas med stöd av ifrågavarande lagstiftning torde vara

av avgörande betydelse för den inverkan på arbetsmarknadsförhållandena,

som lagstiftningen kan komma att få. Stadgandena härom lär därföi komma

alt utgöra en grundval för hela lagstiftningen. Det faller av sig självt att ingripanden

av den art, varom här är fråga, ej får användas om ej det

behov av arbetskraft som skall tillgodoses kan sägas vara av synnerlig vikt

för det allmänna. Ej heller torde någon tvekan böra råda om att ianspråktagande

med stöd av civil tjänsteplikt cj får förekomma för alt tillgodose

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

krigsmaktens behov av personal — däri inberäknad hemvärnspersonal —•

som har militära uppgifter i egentlig mening. Däremot bör tjänsteplikt

kunna tillämpas beträffande uppgifter som utföres av civilanställda vid

krigsmakten. Oavsett bestämmelserna i 1952 års lag om skyldighet för civilförsvarspliktig

att tjänstgöra vid krigsmakten torde nämligen ianspråktagande

med tjänsteplikt för dylika uppgifter i vissa fall bli erforderligt. Uppgifter

som enligt civilförsvarslagen är avsedda att utföras med stöd av

civilförsvarsplikt får anses normalt ligga utanför tjänstepliktens område,

men som förut sagts bör tjänsteplikt undantagsvis kunna nyttjas härför.

De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna rörande de arbetskraftsbehov

som skall kunna tillgodoses med hjälp av ifrågavarande lagstiftning,

har utformats med hänsynstagande till här angivna principer och i

stort sett godtagits vid remissbehandlingen av förslaget. Någon risk att uttrycket

»folkförsörjningen» skall föranleda missförstånd torde med hänsyn

till det allmänna kravet att arbetskraftsbehovet skall vara av synnerlig vikt

för det allmänna ej föreligga. På grund av det anförda finner jag mig kunna

biträda förslaget i dessa hänseenden. Dock synes i förevarande lag — liksom

skedde i 1939 års lag —• böra direkt utsägas att förordnande enligt lagen ej

får gälla vapentjänst vid krigsmakten.

Till frågan huruvida tjänsteplikt för medicinalpersonal skall regleras genom

förevarande lagstiftning -— och om de särskilda bestämmelserna härom

i krigssjukvårdsförfattningarna således bör upphävas — återkommer jag i

ett senare avsnitt av detta yttrande.

Vad gäller räckvidden för ingripanden, varav arbetskraft direkt beröres,

erfordras vissa begränsningar. I stort sett kan jag ansluta mig till utredningsmannens

förslag i detta hänseende.

Sålunda synes möjligheten att tillämpa arbetsförmedlingstvång och taga

någon i anspråk för tjänsteplikt böra begränsas till åldrarna mellan 16 och

70 år. Man torde kunna utgå från att då det gäller de äldsta årsklasserna

tillämpningen av tjänstepliktsbestämmelserna sker restriktivt. Å andra

sidan förefaller det vara av stor betydelse på många områden att just den

mera erfarna arbetskraften kan utnyttjas. Praktiska skäl synes därför motivera

att åldersgränserna göres vida.

I linje med den genomgående principen att ej tillämpa åtgärd enligt lagen

med mindre det är oundgängligen nödvändigt bör företrädesbestämmelse

och därmed sammanhängande arbetsförmedlingstvång ej gälla beträffande

ett mera kortvarigt, tillfälligt anlitande av sådan arbetskraft som

hantverkare och liknande. Förslaget förutsätter visserligen beträffande

nämnda båda slag av ingripanden att fråga är om anställningar, men tvekan

kan ofta råda, huruvida anlitande av t. ex. en hantverkare är att hänföra

till anställning av arbetstagare eller ej. Ett direkt undantag för anställning

av tillfällig natur torde medföra en säkrare garanti mot ej avsedd tillämp
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

ning av lagen. Att närmare precisera begreppet tillfällig, t. ex. genom att

fastslå ett visst antal dagar för anställningens bestånd, torde emellertid

svårligen låta sig göra; risk för missbruk synes då kunna uppstå. Vidare

förefaller, med hänsyn till de speciella förhållanden, som i regel får anses

utgöra bakgrunden till drivande av familjeföretag av olika slag, anställning

hos nära släktingar eller andra anhöriga ej böra påverkas av nu ifrågavarande

åtgärder.

Både svenska medborgare och andra personer synes i princip böra kunna

tagas i anspråk för tjänsteplikt. En förutsättning bör dock vara att vederbörande

är bosatt eller, om så ej är fallet, ändock stadigvarande vistas i Sverige.

Beträffande icke svenska medborgare kan dock möjlighet att genom

ömsesidiga överenskommelser med främmande land göra undantag från

ifrågavarande skyldighet visa sig önskvärd. Någon uttrycklig reservation i

förevarande lag rörande dylik eventuell begränsning av tillämpligheten synes

emellertid ej erforderlig.

En ytterligare förutsättning för att någon skall kunna åläggas tjänsteplikt

är att vederbörandes hälsa och kroppskrafter tillåter arbetets utförande.

Nämnda krav bör gälla beträffande all slags tjänsteplikt. Vad angår allmän

tjänsteplikt med den däri liggande skyldigheten att taga nytt arbete

synes förutsättningen böra direkt anges som ett villkor i lagtexten. Beträffande

tjänsteförlängning — skyldighet att fortsätta ett arbete i en anställning,

som man redan innehar — förefaller hänsyn till hälsa och kroppskrafter

kunna även utan direkt stadgande tillgodoses vid tillämpningen.

Mellan tjänsteplikt, å ena, samt skyldighet att på grund av värnplikt,

civilförsvarsplikt eller eljest vara verksam i annat samhällsviktigt arbete,

å andra sidan, synes en avvägning böra ske och så vitt möjligt klara gränser

dragas. Till en början kan fastslås att en person som på grund av värnplikt

eller jämlikt förutnämnda lag av år 1952 tjänstgör vid eller inkallas

till krigsmakten skall vara undantagen från tjänsteplikt. Normalt torde en

sådan person i de lägen, varom här kan vara fråga, komma att tjänstgöra

mera stadigvarande. I den mån han ej tages i anspråk, t .ex. under hempermittering,

är han emellertid på samma sätt som andra underkastad den

civila tjänsteplikten. En person som enligt avtal tjänstgör eller åtagit sig

att tjänstgöra vid krigsmakten torde däremot ej böra vara undantagen från

tjänsteplikt. Förordnande om tjänsteförlängning bör kunna tillämpas på

honom, liksom allmän tjänsteplikt bör kunna användas för att dirigera honom

till den avtalade tjänstgöringen, allt givetvis i den mån fråga ej är om

vapentjänst. — Jämväl den som tjänstgör i eller inkallas till tjänstgöring i

civilförsvaret bör vara undantagen från tjänsteplikt. Med hänsyn till alt i

vart fall de civilförsvarspliktiga som ej är inskrivna i civilförsvaret för viss

tjänstgöring normalt kan ägna sig åt sin vanliga civila gärning, torde i lagtexten

höra tydligt anges att undantaget från tjänsteplikten gäller endast

under lid då tjänstgöringen i civilförsvaret utgör hinder för tjänsteplikten.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Frågan huruvida sådant hinder föreligger torde under mera lugna yttre

förhållanden kunna avgöras på det sätt utredningsmannen föreslagit men å

tid, då länsstyrelse krigsorganiserats, lämpligen ankomma på denna att lösa,

därvid såväl civilförsvars- som arbetsmarknadssynpunkter kan göra sig

gällande. I allmänhet torde under civilförsvarsberedskap de som är inskrivna

i det allmänna civilförsvaret vara så engagerade i dess uppgifter att det utgör

hinder för tjänsteplikt. Uet kan därför övervägas att i tillämpningsväg

införa en regel, som gör ianspråktagande av denna kategori beroende av civilförsvarschefens

medgivande.

Det föreslagna stadgandet om rätt för Kungl. Maj :t att beträffande dem

som är anställda hos staten bestämma den omfattning i vilken de får åläggas

allmän tjänsteplikt avser, som väl även torde framgå av ordalydelsen, endast

sådan arbetskraft, som direkt har staten som arbetsgivare, alltså ej

arbetskraft i statsunderstödd verksamhet. Stadgandet torde främst kunna

motiveras av angelägenheten att Kungl. Maj :t och icke en tillämpningsmyndighet

bör avgöra i vilken utsträckning ifrågavarande arbetskraft skall

kunna tagas i anspråk för annat arbete. Med hänsyn till de särskilda förhållanden

som råder för personalen inom polisväsendet föreslår jag vidare

att jämväl för denna kategori avvägningen mellan nyttjande i normal tjänst

och ianspråktagande för allmän tjänsteplikt bör ankomma på Kungl.

Maj :t.

Vad gäller personer som i övrigt — hos kommun eller i enskild verksamhet,

som har betydelse för de ändamål lagen avser tjäna — utför samhällsviktigt

arbete ligger det i sakens natur att tjänsteförlängning skall

kunna åläggas dem. Från några remissmyndigheters sida har gjorts gällande

att vissa kategorier, främst personal vid kommunaltekniska verk och

vid den icke-statliga kraftindustrin, bör antingen undantagas från allmän

tjänsteplikt på samma sätt som gäller för dem som fullgör tjänst vid krigsmakten

och i civilförsvaret, eller få ianspråktagas endast i den omfattning

Kungl. Maj:t särskilt föreskriver. Jag delar uppfattningen att med hänsyn

till ifrågavarande verksamhets betydelse däri tjänstgörande personer i regel

ej bör tagas i anspråk med allmän tjänsteplikt, men jag anser ej önskvärt

att generella undantag fastställes i lag utöver dem som gäller krigsmakten

och civilförsvaret. Avgörandet av denna fråga torde böra överlåtas

å den centrala tillämpningsmyndigheten. Det synes mig ej föreligga

någon som helst risk för att denna skulle komma att onödigtvis beröva

dessa verksamhetsområden deras arbetskraft. Hela förevarande lagstiftning

syftar ju i stället till att möjliggöra tillförsel av ny arbetskraft åt bl. a.

dessa områden. Vad slutligen gäller de av en länsstyrelse berörda förhållandena

efter ett anfall, de s. k. efteranfallsuppgifterna, har jag tidigare

framhållit att tjänsteplikt bör kunna tillämpas på dylika arbeten; enligt

min uppfattning har de myndigheter, som skall handha förevarande lagstiftnings

tillämpning, snarare än civilförsvarsmyndighet den avgörande

överblicken över föreliggande arbetskraftsbehov på olika områden.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är 1939

Gemensamt för ingripande med företrädesbestämmelse och tjänsteplikt

bör gälla att det finns möjlighet för tillämpningsmyndighet att göra individuella

undantag. Att närmare specificera de skäl som må föranleda dylikt

undantag torde emellertid ej låta sig göra. Rent allmänt kan dock sägas att,

då tjänsteplikt sannolikt kommer att tillgripas endast i verkligt allvarliga

situationer, för befrielse från fullgörande av dylik plikt torde böra krävas

synnerligen vägande motiv.

Som jag förut framhållit måste som förutsättning för tillämpning av

förevarande lagstiftning uppställas ett faktiskt behov av ingripanden på

arbetsmarknaden. Tvångsåtgärder får vidtagas endast i den mån frivilliga

åtgärder visar sig otillräckliga och de föreslagna regleringarna således

är nödvändiga för att viktiga samhällsuppgifter skall kunna genomföras.

Bestämmandet av de faktiska förutsättningarna för tillämpning av lagstiftningen

bör sålunda anknytas till de varierande situationer, som kan tänkas

uppkomma. När det gäller att i förväg i en lagstiftning, som ger fullmakt

att vidtaga dylika regleringar, fastställa i vilka situationer behov

därav skall anses kunna föreligga, uppställer sig emellertid vissa svårigheter.

Det förefaller emellertid nödvändigt att Kungl. Maj :t, när riket befinner

sig i krig eller krigsfara, äger fullmakt att vidtaga samtliga här förut behandlade

arter av ingripanden. Utredningsmannen har förordat en sådan

ordning, och ingen av remissinstanserna har anfört någon erinran häremot.

Jämväl enligt min mening bör i så allvarliga lägen som här avses möjlighet

finnas att med alla till buds stående medel handla på det för rikets

bestånd och välfärd bästa sättet. Av praktiska skäl synes vidare för att

möjliggöra en lugn avveckling av regleringarna lagstiftningen få tillämpas

under en kortare övergångstid sedan kriget eller krigsfaran upphört. I enlighet

med den grundläggande principen för ifrågavarande lagstiftning bör,

såsom ock flera remissinstanser betonat, denna tillämpningstid göras så

kort som möjligt och vara helt beroende av föreliggande faktiska behov.

Utredningsmannens förslag i denna del sträcker sig måhända något längre

än absolut nödvändigt, men jag kan dock godtaga detsamma med hänsyn

till angelägenheten av ensartade bestämmelser för beredskapslagar som har

nära samband med varandra.

Vid bedömandet av huruvida lagstiftningen skall kunna tillämpas även

under andra förhållanden än krig och krigsfara och ■—■ eller ett jakande

svar på denna fråga — huru dessa situationer då skall preciseras måste ujjpenbarligen

en avvägning ske mellan å ena sidan nödvändigheten av att tillgodose

de särskilt angelägna behov av arbetskraft, som kan anses föreligga,

och å andra sidan hänsynen till den enskildes rätt att åtminstone i mera

normala lägen själv bestämma var han skall arbeta. Det torde, som vissa

remissinstanser påpekat, ej kunna uteslutas att behov av tjänsteplikt kan

komma att uppstå jämväl under andra utomordentliga förhållanden. Tjäns
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

teplikten kan emellertid utgöra ett synnerligen allvarligt ingrepp i den enskildes

rättssfär. Härtill kommer att den grundläggande förutsättningen för

användande av fullmaktslagstiftning, nämligen behovet av möjlighet till

snabba, omedelbara ingripanden, ej utan vidare kan sägas föreligga i situationer

utanför krig och krigsfara. Jag ansluter mig därför till utredningsmannens

förslag att tjänsteplikt med stöd av förevarande lagstiftning får

tillgripas endast i krig och krigsfara. Under andra utomordentliga förhållanden,

t. ex. de av överbefälhavaren och sjöfartsstyrelsen anförda, förefaller

uppkommande behov kunna mötas med en för det speciella fallet avsedd

lagstiftning. Den nu aktuella fullmaktslagen torde härvid i varje fall beträffande

utformningen av åtgärderna och vad gäller administrationen kunna

tjäna som förebild.

Som förut framhållits får tjänsteplikt anses utgöra ett betydligt större

ingrepp i den enskildes fri- och rättigheter än övriga föreslagna åtgärder,

dvs. de som anknyter till arbetsförmedlingsverksamheten. De betänkligheter,

som föranlett det här förut redovisade ställningstagandet mot att

göra en fullmaktslag om tjänsteplikt tillämplig även utanför krig och krigsfara,

torde därför ej göra sig gällande med samma styrka, när fråga är

om övriga åtgärder. Behov att vidtaga sådana ingripanden kan sannolikt

uppkomma på ett tidigt stadium av en kris. Vid en avvägning av skälen för

och emot fullmakter att vidtaga dessa åtgärder leder enligt min mening

ett behörigt hänsynstagande till olika faktorer till att lagstiftningen härom

bör kunna tillämpas även i vissa situationer utanför krig och krigsfara.

Ett nutida krig torde normalt medföra påfrestningar för produktionen

och samhällslivet i övrigt jämväl i andra länder än de krigförande. Om ett

krig mellan främmande makter sålunda här i riket förorsakat ett krisläge,

som kräver ökad produktion av samhällsviktiga förnödenheter, ökat befästningsbyggande

etc., synes Kungl. Maj :t böra ha befogenhet att i dylikt

läge genom ingripande på arbetsförmedlingen leda arbetskraft i önskad

riktning. En annan situation där motsvarande behov kan föreligga är återuppbyggnadsperioden

efter ett krig, vari Sverige deltagit. Förutsättning för

att fullmakt i dylika lägen skall få användas är emellertid att en noggrann

och ingående prövning av det aktuella läget föregår ett tillämpningsförordnande.

Denna prövning bör ankomma på Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt.

Tillämpningsförordnandet bör vidare ej göras mera omfattande

än vad föreliggande situation kräver och bör lämpligen tidsbegränsas till

högst ett år.

Jag finner mig sålunda kunna biträda utredningsmannens förslag att i

en situation där så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av

krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, ingripande

på arbetsförmedlingens område får ske med stöd av en fullmaktslag

sedan Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt beslutat om dylik tillämpning.

Uttrycket »utomordentliga» kan givetvis förorsaka tolkningssvårig
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

heter, men någon möjlighet att i lagtext närmare beskriva de avsedda förhållandena

torde ej föreligga. I detta sammanhang vill jag bestämt understryka

vad utredningsmannen anfört därom att en fullmaktslag som den

nu föreslagna givetvis ej skall kunna få åberopas som grund för ingripanden

i krissituationer föranledda av interna rent ekonomiska motsättningar

på arbetsmarknaden.

En fullmaktslag som på sätt nu föreslagits medger ingripande med

tjänsteplikt allenast då riket befinner sig i krig eller krigsfara torde ej täcka

de behov av åtgärder som kan uppstå för medicinalpersonalens del. Gällande

bestämmelser för dylik personal medger sålunda att förordnande om

tjänsteplikt kan få meddelas så snart det påkallas av »utomordentliga förhållanden».

Jag delar i stort den under förarbetena till krigssjukvårdsförfattningarna

framförda uppfattningen om det principiellt olämpliga i att

ha särskild lagstiftning om tjänsteplikt för viss personalkategori. Ur administrativ

synpunkt skulle det dessutom vara fördelaktigt att samtliga stadganden

om tjänsteplikt återfanns i en och samma författning. En dylik

ordning förutsätter emellertid, därest det av mig nyss förordade tillämpningsområdet

för tjänsteplikt i allmänhet godtages, antingen att de för medicinalpersonalen

en gång fastställda bestämmelserna ändras — något som

ej förefaller praktiskt eller eljest lämpligt -— eller att i den gemensamma

lagen upptages särbestämmelser för medicinalpersonalen. Sistnämnda alternativ

skulle i hög grad komplicera författningsbestämmelserna. På grund

härav och då, såsom utredningsmannen framhållit, vissa fördelar torde vara

att vinna genom att hålla bestämmelserna om medicinalväsendets verksamhet

i krig och liknande situationer samlade i ett författningskomplex, finner

jag mig böra förorda att bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal

bibehålies i krigssjukvårdsförfattningarna.

Enär det måste anses vara av stor vikt att Kungl. Maj :t omedelbart kan

utnyttja sina fullmakter, då riket kommer i krig eller krigsfara, hör lagstiftningen

i vad den hänför sig till dylika situationer ständigt vara i kraft.

Såsom utredningsmannen och åtskilliga remissinstanser framhållit underlättar

en icke tidsbegränsad lagstiftning därjämte erforderligt planeringsarbete.

För de övriga lägen, då fullmakter enligt vad jag tidigare förordat

skall kunna utnyttjas, torde visserligen tidsnöden ej vara så påtaglig att

ej en tidsbegränsad lagstiftning skulle kunna accepteras. Skillnaden mellan

en permanent och en tidsbegränsad lagstiftning synes emellertid bli

ringa, om, som jag kommer alt förorda, riksdagens samtycke skall krävas

för tillämpning i förevarande lägen och ett tillämpningsförordnande får

gälla högst ett är. Med hänsyn till vad nu anförts biträder jag förslaget att

hela lagstiftningen göres permanent.

Vad gäller de formella förutsättningarna för att de stadganden, som inne
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

håller de grundläggande åt Kungl. Maj.t givna fullmakterna, skall få tilllämpas,

synes ingen tvekan böra råda om att då riket kommer i krig bestämmelserna

i fråga automatiskt skall få nyttjas, alltså utan särskilt förordnande

av Kungl. Maj :t och utan riksdagens godkännande. Sedan viss

övergångstid förflutit efter det kriget upphört har Kungl. Maj :t att förordna

att bestämmelserna ej längre skall få tillämpas. Frågan om övergångstidens

längd har jag tidigare behandlat.

I fråga om lagstiftningens försättande i tillämpning då riket befinner sig

i krigsfara har några remissmyndigheter föreslagit stadgande om att riksdagen,

under Lid då session pågår, skall lämna sitt samtycke till ett tillämpningsförordnande.

Ehuru jag delar de framförda synpunkterna att fullmakterna

ej bör göras mera vittgående än absolut nödvändigt och att svårigheter

kan uppkomma att fastslå när krigsfara är för handen, anser jag

dock att även i dylika situationer krav på snabbt handlande kan uppkomma

och att Kungl. Maj:t därför bör ha möjlighet att i ett plötsligt uppkommet

krisläge ensam förordna om lagstiftningens tillämpning. Därest läget är

så allvarligt att beredskapslarm utfärdas, bör detta uppenbarligen anses

automatiskt innefatta ett tillämpningsförordnande av nu ifrågavarande

slag. Som utredningsmannen framhållit bör klara bestämmelser härom införas

i beredskapskungörelsen den 22 juni 1950 (nr 404). Chefen för försvarsdepartementet

torde senare komma att för Kungl. Maj :t anmäla förslag

härom. Givet är dock att, om krig ej följer, ett på krigsfara grundat förordnande

inom kort tid bör underställas riksdagens prövning och godkännande.

Jag tillstyrker därför vad utredningsmannen i denna del föreslagit. På

samma sätt som efter krigs slut har Kungl. Maj :t att sedan krigsfara upphört

upphäva meddelat tillämpningsförordnande.

Vad nu sagts avser det grundläggande tillämpningsförordnandet. Hinder

bör emellertid icke föreligga att göra även en på ett sådant förordnande grundad

föreskrift om t. ex. tjänsteplikt automatiskt gällande.

Som jag i ett tidigare avsnitt anfört bör, för att lagstiftningen skall få

tillämpas i situationer utanför krig och krigsfara, riksdagen i förväg ge

sitt samtycke. En sådan ordning medför att frågorna huruvida fullmakter

över huvud erfordras och rörande fullmakternas omfattning kan allsidigt

och ingående prövas och avgöras med beaktande av de i varje särskilt fall

rådande förhållandena. Riksdagen bör även kunna avpassa giltighetstiden

för ett tillämpningsförordnande efter föreliggande behov. Varje särskilt

förordnande bör, som föreslagits, få meddelas för högst ett år åt gången.

Den för ifrågavarande lagstiftning allmängiltiga principen att andra ingripanden

i den normala verksamheten på arbetsmarknaden ej bör vidtagas

än sådana som visar sig oundgängligen nödvändiga, synes böra råda

även då fråga uppkommer om bestämmande av villkoren för arbete, som

utföres med tjänsteplikt. Med hänsyn till att arbete, som kan komma att

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 ur 1959

åläggas med tjänsteplikt, i stort sett torde vara av samma beskaffenhet som

ett under normala förhållanden utfört civilt arbete, torde i regel särskild

anledning att bestämma ersättningen för arbetet under tjänsteplikt t. ex.

som ett slags enhetslön knappast föreligga. De metoder som tillämpas för

bestämmandet av villkoren för frivilligt åtaget arbete bör sålunda regelmässigt

användas även i tjänstepliktsförhållanden. Frågor om arbetarskydd,

arbetstid, kollektivavtal o. dyl. bör regleras av de vid tillfället gällande

författningarna, samma avtalsfrihet som eljest bör råda osv. Likaså

bör reglerna för förlikningsmans verksamhet vid arbetstvister vara tillämpliga

även i fall då förordnande om tjänsteplikt meddelats eller kan meddelas;

härför krävs viss ändring i lagen om medling i arbetstvister, som närmare

behandlas i specialmotiveringen.

Några remissinstanser har i detta sammanhang påpekat att i sådana situationer,

för vilka ifrågavarande lagstiftning är avsedd, svårigheter säkert

uppkommer att tillämpa i fredstid gällande regler om arbetstid, semester

och arbetarskydd över huvud. Med anledning härav vill jag framhålla att

frågan om eftergift under vissa förhållanden från arbetstids- och annan

arbetarskyddslagstiftning självfallet ånyo kan bli aktuell. Under föregående

världskrig gällde bestämmelser, som möjliggjorde vissa sådana

eftergifter. Även om det definitiva ställningstagandet till en ny sådan beredskapslagstiftning

måhända bör anstå till dess behov därav gör sig gällande,

torde det 1''å övervägas att förbereda densamma genom utredning eller

på annat sätt.

Som en konsekvens av det i tjänsteplikten liggande förbudet mot arbetsinställelse

följer att öppen konflikt ej får tillgripas i en tvist om villkoren.

För alt lösa dylik tvist krävs tydligen någon form av tvångsavgörande. Den

i 1939 års lag föreskrivna, av utredningsmannen förordade och av remissinstanserna

godtagna metoden alt för dylikt avgörande anlita skiljenämnd,

s. k. lönenämnd för tjänsteplikt, synes mig kunna accepteras jämväl för

den nya lagstiftningens del. I stort sett kan jag även ansluta mig till vad

utredningsmannen föreslagit rörande sådan nämnds organisation och

handläggning av ärenden. I anledning av vad som framkommit under remissbehandlingen

av förslaget vill jag emellertid närmare beröra vissa

punkter.

Ej blott kommunikationssvårigheter utan även den omfattning i vilken

tjänsteplikt kan komma att tillgripas torde, framförallt under tid, då riket

befinner sig i krig, göra det nödvändigt att utse flera lönenämnder. Den

av utredningsmannen föreslagna lagtexten synes möjliggöra att antalet

nämnder kan bestämmas av Kungl. Maj :t allt efter föreliggande behov.

Vad gäller stadgandena om lönenämnd liksom åtskilliga andra bestämmelser

i lagen bör tillämpningsföreskrifter i görligaste mån utarbetas och

andra förberedande åtgärder vidtagas. — Rörande frågan huruvida kronoombudsinstitutionen

skall bibehållas eller ej kan jag helt ansluta mig till

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

utredningsmannens ståndpunkt och de skäl för denna som han anfört. —

Lönenämnds beslut skall enligt förslaget i vissa fall betraktas som och jämställas

med kollektivavtal. Som framgår av motiven till utredningsmannens

förslag skall så vara fallet därest resultatgivande förhandlingar mellan de

tvistande parterna skulle ha slutat med att kollektivavtal träffats. Den föreslagna

lagtexten på denna punkt synes emellertid ha fått en något för vittgående

formulering och har därför justerats. — Lönenämnds beslut bör ej

kunna överklagas. Liksom ett mellan parterna ingånget avtal kan dock

givetvis dylikt beslut bli föremål för tolknings- eller tillämpningstvist. I

regel skall sådan tvist lösas av domstol, arbetsdomstolen eller allmän domstol.

Framförallt praktiska skäl synes emellertid föranleda att en tvist,

som anknyter till frågan huruvida ett arbete skall upphöra eller ej, bör

få avgöras av myndighet som handhar tillämpningen av lagstiftningen över

huvud. Endast sådan myndighet torde ha den erforderliga överblicken över

rådande behov att genomföra arbetet. En snabb lösning av tvisten blir i regel

erforderlig, och även med hänsyn härtill synes domstolsvägen ej böra

anlitas. Den föreslagna ordningen medför emellertid att vederbörande

myndighet kan komma att ställas inför intrikata arbetsrättsliga spörsmål,

såsom t. ex. i de fall då mera personliga skäl från någondera sidan anföres

för att arbetsförhållandet mellan parterna skall upphöra. Det är därför

angeläget att myndigheten —- såsom framgår av vad jag i fortsättningen

kommer att anföra avses härmed länsarbetsnämnd — för dylika fall i möjligaste

mån anlitar förefintlig tillgång på expertis med erfarenhet på

området.

Från huvudregeln att villkoren för arbete, ålagt med tjänsteplikt, skall

bestämmas på samma sätt som om fråga varit om frivilligt åtaget arbete

har utredningsmannen föreslagit ett undantag avseende visst arbete hos

staten som arbetsgivare. Det gäller enligt förslaget villkoren för arbete, som

— utan att vara inordnat under statligt reglemente — kan jämställas med

arbete, som regleras på dylikt sätt. För att undvika den normala, i regel

tidsödande proceduren med riksdagens medverkan vid bestämmandet av

villkoren föreslås att Kungl. Maj :t skall ensam få besluta i frågan. Det

föreslagna stadgandet innebär även ett undantag från principen att lönenämnd

i sista hand skall fälla avgörandet; den för statstjänstemännen normala

regeln att arbetsgivaren i vart fall formellt fastställer villkoren bibehålies

alltså.

Enligt vad jag inhämtat föreligger utkast till bl. a. civil krigsavlöningskungörelse,

jämlikt vilket villkoren för arbete av nu ifrågavarande slag i

viss utsträckning skall komma att få bestämmas av den statliga myndighet,

hos vilken arbetet skall utföras. Därest en kungörelse av sådant innehåll

utfärdas, blir den givetvis i överensstämmelse med förutnämnda huvudregel

tillämplig jämväl å arbete som ålagts med tjänsteplikt. Med hänsyn

till att tjänsteplikt kan komma att tillgripas i en situation då krigsavlö
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är 1959

ningskungörelsen ej gäller, synes motsvarande böra stadgas för sådant

fall. Bestämmelsen bör lämpligen ges det innehållet att beträffande villkoren

i fråga skall gälla vad Kungl. Maj :t därom förordnar. Vidare torde bestämmelsen

böra utvidgas till att omfatta ej enbart statligt arbete utan

över huvud arbete av beskaffenhet att villkoren därför regelmässigt bestämmes

i ett av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut utfärdat reglemente.

Jämväl vid bestämmandet av det sakliga innehållet i avlöningsreglementena

för t. ex. präster, poliser och folkskollärare krävs nämligen riksdagens

medverkan.

I anledning av vad Sveriges akademikers centralorganisation anfört om

angelägenheten av att lönenämnd i brist på överenskommelser får fastställa

villkoren för arbete under tjänsteplikt även då arbetet utföres med staten

som arbetsgivare vill jag erinra om att så blir fallet beträffande de statliga

arbetstagare, xTilkas villkor normalt regleras genom kollektivavtal eller

privata avtal. Liksom parterna i dessa fall själva kan sluta avtal kommer,

då sådant avtal ej kan träffas, villkoren att bestämmas av lönenämnd under

medverkan av representanter för arbetsmarknadsparternas organisationer.

Vad angår de löneplansanställda synes anledning saknas att för de

tjänstepliktigas del ändra gällande ordning för bestämmandet av arbetsvillkoren

i annan mån än vad nyss sagts, nämligen så att riksdagens medverkan

ej erfordras.

Beträffande arbete av sådan beskaffenhet att villkoren därför normalt

bestämmes genom ett kommunalt reglemente bör, då tjänsteplikt tillgripes

för dylikt arbete, gälla att ett redan befintligt tillämpbart reglemente fortfarande

skall tillämpas. Om arbetet ej regleras i ett dylikt reglemente, bör liksom

eljest förhandlingar kunna ske mellan kommunen och tjänstemannaorganisation,

men om överenskommelse ej skulle uppnås torde det slutliga

avgörandet böra ankomma ej på kommunen utan på lönenämnd.

Utredningsmannen har slutligen föreslagit att Kungl. Maj :t eller lagens

tillämpningsmyndigheter skall få möjlighet att, i vissa fall och oberoende

av hur villkoren eljest reglerats, efter enhetliga normer fastställa villkor

för arbete, ålagt med tjänsteplikt. Denna befogenhet är avsedd att nyttjas

endast i undantagsfall, framför allt i situationer då det kan visa sig angeläget

att snabbt och utan omgång bestämma ersättning för ett arbete. I

regel avses fall då ianspråktagandet av arbetskraften skett i uppbådsliknande

form — så som i 1939 års lag avsågs beträffande ungdom — och då

kvalifikationskraven ej är alltför varierande. De remissinstanser som yttrat

sig i frågan har ej anfört erinran mot ett dylikt stadgande i och för sig men

starkt framhävt angelägenheten av en restriktiv tillämpning. Även jag ansluter

mig till förslaget men vill betona att ett dylikt avsteg från det vanliga

tillvägagångssättet att bestämma arbetsvillkoren kan godtagas endast för

sådana undantagsfall som nyss exemplifierats. Att i lagtext närmare precisera

förutsättningarna torde emellertid ej låta sig göra. Det är tydligt att

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

det främst är då riket befinner sig i krig och beträffande personer som

tages i anspråk för allmän tjänsteplikt som bestämmelsen kan behöva tilllämpas;

uteslutas kan emellertid ej att behov därav kan uppkomma även

i andra fall.

Det synes mig uppenbart att den som tages i anspråk för att i det allmännas

intresse utföra arbete skall av statsmedel erhålla ersättning för direkta

utgifter, föranledda av ianspråktagandet. Sålunda bör utan tvivel

gottgöras kostnader för resa från hemorten till en arbetsplats, där tjänsteplikt

skall fullgöras, och för uppehälle under dylik resa; detsamma gäller

givetvis motsvarande kostnader vid resa mellan två platser, där arbete under

tjänsteplikt utförts resp. skall utföras ävensom vid resa tillbaka till

hemorten då den tjänstepliktige ej längre tages i anspråk. Om arbetet på

en ny plats blir mera varaktigt torde det vidare i vissa fall vara rimligt att

den tjänstepliktige på motsvarande sätt får ersättning för flyttning av familj

och bohag. Här torde dock få förutsättas en skälighetsprövning, därvid hänsyn

bör tagas bl. a. till den tjänstepliktiges löneförmåner. Samtliga nu

nämnda former av ersättningar bör, som jag nyss antydde, utgå av allmänna

medel.

Vidare bör otvivelaktigt viss garanti lämnas för att den tjänstepliktige

skall utfå ersättning för det utförda arbetet. Skulle av någon anledning

vederbörande arbetsgivare ej vilja eller vara i stånd till att betala lönen,

bör staten träda emellan och utge motsvarande ersättning mot det att den

tjänstepliktige å staten överlåter sin fordran gentemot arbetsgivaren. Normalt

torde den tjänstepliktige komma att begära ersättningen i fråga utan

dröjsmål; i många fall torde han vara i omedelbart behov av ersättningen.

Han bör dock ha möjlighet att ge arbetsgivaren visst anstånd. Med hänsyn

härtill föreslås att den tjänstepliktige kan dröja tre månader efter

det fordran förfallit innan han gör framställning om ersättning av staten.

En sådan tidsfrist torde ur den tjänstepliktiges synpunkt vara tillräcklig;

en längre frist skulle vidare kunna medföra större svårigheter för staten

att i sin tur indriva fordringen hos arbetsgivaren. Fall kan emellertid tänkas

förekomma då den angivna tiden av tre månader visar sig otillräcklig,

varför möjlighet bör beredas att göra undantag från huvudregeln.

Den principiella rätten att erhålla här förut berörda ersättningar bör direkt

fastslås i lag. Utformningen av detaljbestämmelser torde däremot få

överlämnas åt Kungl. Maj :t eller den centrala tillämpningsmyndigheten.

Som utredningsmannen anfört synes nämligen ett mera preciserat utformande

av detaljer lämpligast kunna ske med beaktande av de i den aktuella

situationen rådande förhållandena. Jag delar länsstyrelsens i Malmöhus

län uppfattning att de förutsatta tillämpningsbestämmelserna bör erhålla

en så enkel utformning som möjligt.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

I 1939 års lag upptogs slutligen vissa grundläggande bestämmelser om

att en tjänstepliktig skulle kunna under vissa omständigheter erhålla kompensation

för minskad inkomst eller ökade levnadskostnader. En lösning

av spörsmålet huruvida och under vilka förutsättningar dylik ersättning

skall utgå torde emellertid sammanhänga med den mera allmänna regleringen

av frågan om försörjning av anhöriga till sådana personer, som på

ett eller annat sätt i krislägen tages i anspråk för det allmännas räkning.

Som utredningsmannen anfört är nämnda problem föremål för prövning av

en särskild utredning, värnpliktsavlöningsutredningen, vilken därvid torde

ha att beakta även förhållandena rörande de tjänstepliktiga. Jag biträder

därför utredningsmannens förslag att i nuvarande sammanhang ej föregripa

de resultat som sålunda är att vänta. Å andra sidan har jag intet att

erinra mot de av utredningsmannen anförda allmänna synpunkterna på

problemet. Tills vidare synes föreskrifterna om familjebidrag åt värnpliktiga

vid behov kunna tjäna som förebild för stadganden om motsvarande

ersättningar i samband med tjänsteplikts fullgörande.

Någon tvekan synes mig knappast böra råda om att arbetsmarknadsstyrelsen

och dess underlydande organ i princip bör ha hand om administrationen

av den föreslagna lagstiftningen. Genom sina fredsmässiga uppgifter

har arbetsmarknadsverket gjort sig förtroget med problem liknande dem

som kan uppstå i krislägen ävensom över huvud förskaffat sig en vidsträckt

överblick över och ingående kännedom om förhållandena på arbetsmarknaden.

Verket får vidare anses i stort sett redan äga den betydelsefulla

regionala och lokala organisation som erfordras för tillämpningen av

lagen.

Om sålunda arbetsmarknadsstyrelsen normalt bör vara centralt tillämpningsorgan

skulle man dock möjligen kunna ifrågasätta, om ej lagen borde

bereda möjlighet för Kungl. Maj:t att uppdraga åt andra myndigheter att

för speciella fall handha tillämpningen. Utredningsmannen har i sitt betänkande

tagit upp detta spörsmål till diskussion men stannat för att ej föreslå

en dylik ordning. De skäl utredningsmannen därvid anfört, främst angelägenheten

av att i krissituationer undvika en splittring av den organisatoriska

ledningen, synes mig bärande och jag ansluter mig därför till hans

ståndpunkt. Därav afl arbetsmarknadsstyrelsen ensam får handha den

centrala tillämpningen följer också den psykologiska lördelen att ingripandena

utformas av ett fristående, opartiskt organ, vari arbetsmarknadens

huvudorganisationer är representerade. .lag förutsätter vidare all överallt

— och icke minst på mera särpräglade områden, exempelvis veterinärväsendet

och handel ssjöfarten — ett nära samarbete kommer att råda mellan

arbetsmarknadsstyrelsen och de övriga myndigheter, som kan beröras

av ifrågavarande slag av ingripanden.

Länsarbetsnämnderna med den dem underställda arbetsförmedlingen

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 38

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

torde uppfylla de krav på väl utbyggda regionala organ, som måste uppställas.

Liksom arbetsmarknadsstyrelsen med avseende å riket i dess helhet

har länsarbetsnämnderna genom sin verksamhet i fred skaffat sig en

grundlig kännedom om tillgången på och behoven av arbetskraft inom vederbörande

län. De har också bl. a. genom uppläggande av olika register

deltagit i planläggningen av verksamheten under krig och liknande allvarliga

lägen. Gentemot vad en remissinstans anfört om önskvärdheten av att

annan myndighet än länsarbetsnämnd får handlägga frågor rörande medicinalväsendets

administrativa personal, såsom kontors-, handräckningsoch

liknande personal, vill jag framhålla att behov av dylik arbetskraft

sannolikt kommer att göra sig gällande på de mest skiftande områden av

samhällslivet och att endast arbetsmarknadsorganen torde ha den erforderliga

överblicken över tillgång och efterfrågan. Länsarbetsnämnderna bör

sålunda handha den regionala tillämpningen överlag.

Beträffande länsarbetsnämnds verksamhet är emellertid att märka att

de uppgifter, som under fred åvilar länsarbetsnämnd, skall enligt numera

fastställda planer för länsstyrelsernas krigsorganisation handläggas av

länsstyrelserna då dessa är krigsorganiserade. En sådan ordning har ansetts

erforderlig av bl. a. samordningsskäl. Det förutsättes härvid att länsarbetsdirektören

regelmässigt skall ingå i den krigsorganiserade länsstyrelsen

jämte annan personal ur länsarbetsnämndernas kansliorganisation.

Länsarbetsnämnden kommer sålunda att som självständig länsmyndighet

och i sin normala sammansättning kunna handha lagens tillämpning under

de stadier av ett krisläge, då lagen kan behöva användas och länsstyrelsen

i länet ej krigsorganiserats. I och med att länsstyrelsen krigsorganiseras

kommer emellertid länsarbetsnämnden att upphöra som beslutande myndighet

och ärenden enligt tjänstepliktslagen kommer då att övertagas av

länsstyrelsen. Någon särskild bestämmelse härom i tjänstepliktslagen torde

icke erfordras. Det må anmärkas, att administrativa fullmaktslagen ger

Kungl. Maj :t rätt att under vissa förutsättningar överföra arbetsuppgifter

från en myndighet till en annan. Med hänsyn till att länsarbetsnämndens

kansliorganisation inom länsstyrelsen kommer att ha det närmaste

ansvaret för dessa ärenden kan enligt min mening icke uppstå någon fara

för bristande kontinuitet i ärendenas handläggning vid omorganisationen.

Något principiellt hinder mot att länsstyrelse på ifrågavarande område och

i ett sådant läge fungerar som regionalt organ under arbetsmarknadsstyrelsen

anser jag ej föreligga. Det är emellertid av stor vikt att det regionala

tillämpningsorganet åtminstone vid fattande av vissa beslut har tillgång

till den erfarenhet som representanter för arbetsmarknadens organ besitter.

Jag vill därför betona det angelägna i att expertis av nämnt slag i

möjligaste mån kommer att anlitas även i de situationer, då beslutanderätten

formellt tillkommer länsstyrelsen. Planläggningen för länsstyrelses

krigsorganisation förutsätter också, att länsarbetsnämnden såsom sådan,

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

dvs. bl. a. representanter för arbetsmarknadsorganisationerna, skall bibehållas

såsom rådgivande organ.

Med hänsyn främst till utvecklingen på krigföringens område är det av

vikt att lokala tillämpningsorgan har möjligheter att i allvarliga och brådskande

situationer handla självständigt. Förutsättningar bör sålunda finnas

för länsorganet att till kretskontoren och lokala kontor delegera beslutanderätt

särskilt för situationer då förbindelserna med det regionala organet

avbrutits. Behov av att i vissa lägen förstärka personalorganisationen för

de lokala organen torde fördenskull komma att uppstå. Som utredningsmannen

framhållit torde uppgifternas natur och omfattning vara avgörande

för den utsträckning i vilken delegering av befogenhet bör ske till

de lokala organen. Närmare föreskrifter härom bör lämnas i administrativ

väg.

Tillämpningsmyndigheterna bör äga möjlighet att utnyttja den speciella

lokalkännedom som kommunalt organ får antagas besitta rörande arbetskraften

inom kommunen. Enligt lagen om skyldighet för kommun att fullgöra

vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter äger Kungl. Maj :t i

vissa krissituationer föreskriva att kommun skall fullgöra uppgifter som

är erforderliga bl. a. för att lämpligt utnyttja tillgänglig arbetskraft; nämnda

uppgifter skall då ankomma på kommunala kristidsnämnder. Dylik

nämnd skall enligt kungörelsen om kristidsnämnder i princip finnas i

varje kommun; i vissa fall kan dock åt annan kommunal myndighet uppdragas

att fullgöra kristidsnämnds uppgifter. Med hänsyn härtill synes det

tillräckligt att i den nu ifrågavarande lagstiftningen upptaga ett stadgande

av innehåll att kristidsnämnd eller motsvarande kommunala myndighet

har att inom sitt verksamhetsområde biträda lagens tillämpningsmyndigheter.

Vad gäller fördelningen av uppgifterna mellan de olika tillämpningsorganen

kan jag i stort ansluta mig till vad utredningsmannen därom uttalat.

Såsom förut framhållits ankommer det på Kungl. Maj:t att utfärda de

grundläggande förordnandena om ingripande enligt lagen; om någon delegering

av denna befogenhet kan i princip ej bli fråga. Däremot kan det tänkas

att t. ex. ett förordnande om tjänsteplikt göres mycket omfattande men

förenas med bemyndigande för underordnad myndighet att medge undanlag.

I övrigt bör praktiska hänsyn vara avgörande för fördelningen av uppgifterna.

Slutligen vill jag än en gång erinra om att med stöd av administrativa

fullmaktslagen andra myndigheter än arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna

kan beklädas med uppgifter rörande lagens tillämpning

liksom fördelningen av uppgifterna mellan dem kan ändras. I vissa lägen

kan även Kungl. Maj :ts befogenheter överföras på underlydande myndigheter.

En lag av nu ifrågavarande art bör tydligen av praktiska skäl innehålla

allenast de på varje punkt grundläggande stadgandena. Den mera detal
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

I

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

jerade utformningen av t. ex. de olika ingripandena kan, som utredningsmannen

framhållit, bli beroende på de förhållanden som råder då en tilllämpning

av lagen blir aktuell. Regler av typisk tillämpningskaraktär torde

därför få meddelas i administrativ ordning. Föreliggande förslag synes mig

i detta hänseende vara lämpligt avvägt.

Jag kan i stort godkänna de allmänna riktlinjer för tillämpningen som

utredningsmannen dragit upp. I detta sammanhang vill jag närmare beröra

endast en specialfråga, som också särskilt beaktats av vissa remissinstanser,

nämligen sättet för uttagningen av tjänstepliktiga. I princip torde man

böra kräva att en person, som uttages för arbete med tjänsteplikt, klart och

otvetydigt underrättas om ianspråktagandet, icke minst ur den synpunkten

att han bör vara medveten om de påföljder som brott mot arbetsplikten kan

medföra. Man torde därför kunna uppställa som huvudregel att ett arbetsåläggande

skall meddelas individuellt. Detta gäller främst då fråga är om

allmän tjänsteplikt, men regeln synes principiellt böra gälla även vid

tjänsteförlängning. Normalt kommer en dylik åtgärd sällan att avse alla

dem som utför arbete på en viss arbetsplats. Skulle emellertid så vara fallet

torde en mera allmänt hållen delgivning, t. ex. genom anslag på en arbetsplats,

avseende alla dem som vid en viss tidpunkt utför arbete på platsen

i fråga, kunna godtagas, dock endast om någon sorts kontroll kan utövas

över att de som skall tagas i anspråk verkligen tar del av anslagets innehåll.

För vissa specialfall, t. ex. då långt borta varande sjömän skall åläggas

tjänsteförlängning, torde det vidare vara praktiskt omöjligt att med

erforderlig snabbhet först fastställa fartygsbesättningens aktuella sammansättning

och därefter individuellt delge varje besättningsman åläggandet.

Möjlighet till kollektiv uttagning, anknuten till dem som faktiskt tjänstgör

på viss plats, visst fartyg osv., synes därför böra föreligga. Eventuellt

bör en dylik generell delgivning när möjligheterna tillåter följas av individuell

sådan.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer som uppdragits i den allmänna motiveringen

har inom socialdepartementet upprättats förslag till allmän tjänstepliktslag

och lag angående ändrad lydelse av lagen om medling i arbetstvister.

Beträffande dessa förslag, som i stort överensstämmer med de av utredningsmannen

framlagda, må utöver vad som framgår av det tidigare anförda

följande nämnas.

Förslaget till allmän tjänstepliktslag

Lagens rubrik m. m.

För att ange lagens vittomfattande karaktär och med hänsyn till att

tjänsteplikt utgör det allvarligaste ingripande som lagen medger har som

rubrik valts Allmän tjänstepliktslag.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

I enlighet med vad förut framhållits upptager lagen i huvudsak grundläggande

stadganden.

Särskilda föreskrifter om tillämpligheten av lagrummen anges endast

beträffande de grundläggande, typiska fullmaktsbestämmelserna, dvs. 4,

5, 8 och 9 §§, vilka skall kunna tillämpas endast då vissa faktiska förutsättningar

föreligger. Övriga stadganden blir alltså i princip tillämpliga

omedelbart sedan lagen trätt i kraft; detta gäller sålunda exempelvis 1, 3

och 27 §§. De flesta av dem kommer emellertid att till följd av sitt samband

med fullmaktsbestämmelserna behöva nyttjas endast i anslutning till tilllämpningen

av dessa.

Inledande bestämmelser

1 §•

I denna paragraf anges de faktiska betingelserna för tillämpningen av

de åt Kungl. Maj:t givna fullmakterna. Vidare regleras ordningen för fullmaktsbestämmelsernas

försättande i och ur funktion. Närmare redogörelse

för dessa frågor har lämnats i den allmänna motiveringen. Därutöver torde

följande spörsmål böra beröras.

U tredningsmannen

Något uttryckligt upphävande av den på krig grundade automatiska

tillämpningen torde ej erfordras i den mån efter krigets slut ett på krigsfara

grundat eller jämlikt paragrafens tredje stycke meddelat tillämpningsförordnande

tillkommit.

Den av krig föranledda automatiska tillämpligheten torde böra omfatta

samtliga grundläggande fullmaktsbestämmelser. Likaså synes beredskapslarm

böra innebära ett förordnande om att samtliga nämnda bestämmelser

äger tillämpning. För övriga fall bör — i enlighet med principen att mera

vittgående åtgärder ej bör tillgripas än de absolut nödvändiga — ett tilllämpningsförordnande

kunna begränsas till att avse en eller vissa av fullmaktsbestämmelserna.

Remissgttrandenn

Enligt telestyrelsens och Landsorganisationens mening bör beredskapslarms

automatiska verkan anges — förutom i beredskapskungörelsen —

jämväl i förevarande paragraf.

Föredraganden

Jag delar de av utredningsmannen angivna synpunkterna. Förslaget har

utformats i enlighet härmed.

Något behov av att i tjänstepliktslagen direkt ange verkan av beredskapslarm

synes ej föreligga. Det praktiskt sett angelägna är att denna verkan

opaginerad Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

fastslås i beredskapskungörelsen, som torde böra innehålla en fullständig

redogörelse för alla de följdverkningar som ett beredskapslarm medför.

2 §•

I lagrummet anges de arbetskraftsbehov, för vilkas tillgodoseende ingripandena

enligt lagen får ske. Bestämmelserna har närmare behandlats i

den allmänna motiveringen. Med hänsyn till de i krigssjukvårdslagen upptagna

bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal har särskilt

angivits, att förordnande om tjänsteplikt enligt förevarande lag ej får meddelas

för tillgodoseende av hälso- och sjukvårdens behov av dylik personal.

Hälso- och sjukvården i övrigt torde falla under beteckningen »annat ändamål

av synnerlig vikt för det allmänna».

3 §•

Paragrafen upptager bestämmelser om de myndigheter som skall handha

tillämpningen av lagen.

För det regionala tillämpningsorganet har i fortsättningen av lagtexten

använts beteckningen länsarbetsnämnd. För fullständighetens skull har i

paragrafen intagits en erinran om att bestämmelserna givetvis skall gälla

även arbetsnämnden i Stockholms stad.

Som utredningsmannen föreslagit och i överensstämmelse med vad gällde

enligt 1939 års lag synes frågan vilken regional myndighet i det speciella

fallet är behörig kunna lösas så, att en persons uttagning'' till tjänsteplikt

eller befrielse därifrån avgöres av organet i det län där vederbörande vistas

och att övriga frågor avgöres av organet i det län där arbetet utföres eller

skall utföras. Närmare bestämmelser i ämnet torde lämpligen böra utfärdas

av arbetsmarknadsstyrelsen.

Vad gäller kristidsnämnd må erinras om lagen den 15 juni 1939 (nr 254)

om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig in. in. föranledda arbetsuppgifter

samt kungörelsen den 8 september 1939 (nr 658) om kristidsnämnder.

Arbetsförmedlingstvång in. m.

4 och 5 §§.

De grundläggande bestämmelserna rörande ingripandena på arbetsförmedlingens

område upptages i dessa båda paragrafer. Utöver vad anförts

i den allmänna motiveringen vill jag särskilt beröra några specialfrågor.

Enligt lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

är den som bedriver arbetsförmedling utan att från arbetsgivare eller

arbetssökande upptaga ersättning skyldig att göra anmälan därom till arbetsmarknadsstyrelsen;

den som eljest vill bedriva arbetsförmedling, för

vilken från arbetsgivare eller arbetssökande upptages ersättning för kost
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

naderna, skall söka tillstånd hos styrelsen. Arbetsförmedling får däremot

enligt lagen ej bedrivas i förvärvssyfte. Från sistnämnda regel har emellertid

i lagens övergångsbestämmelser upptagits vissa undantag beträffande

huvudsakligen sådana personer som vid lagens ikraftträdande bedrev verksamhet

av angivet slag. För dessa kan tillståndet att bedriva verksamheten

förlängas för ett år i sänder. Om förlängning ej sker, går det ej att senare

återuppliva tillståndet. För att bibehålla de förmedlingar, som av arbetsmarknadsstyrelsen

erhållit tillstånd att bedriva förmedlingsverksamhet,

vid rätten att under normala förhållanden fortsätta densamma, torde frågor

om förlängning av tillstånd böra prövas även i situationer, då ett förbud

mot enskild arbetsförmedling gäller. Förlängning av tillståndet bör sålunda

kunna meddelas men förordnande samtidigt ges om erforderlig inskränkning

i utövandet av den på tillståndet grundade rätten.

Möjlighet att göra undantag från förbud mot eller inskränkning av enskild

arbetsförmedling synes böra föreligga. Beträffande t. ex. arbetskraft

inom ett bestämt isolerat yrkesområde torde eventuellt förekommande

enskild förmedling kunna få bedrivas, dock i samverkan med den offentliga

och på villkor som arbetsmarknadsstyrelsen äger föreskriva.

En företrädesbestämmelse förutsätter som motiv ett det allmännas intresse

av att visst behov tillföres arbetskraft. Vid tillämpningen bör dock

hänsyn kunna tagas till rent personliga skäl för undantag ävensom till

vikten av det arbete, som en sökande vill antaga på ett annat område än

det prioriterade. De skäl som skall kunna föranleda undantag torde emellertid

böra vara särskilt vägande.

6 §•

Arbetsförmedlingstvånget har som framgår av 5 § konstruerats som ett

förbud för arbetsgivare att sluta anställningsavtal med mindre den offentliga

arbetsförmedlingen medverkat. Brott mot detta förbud utgör en ordningsförseelse

och synes böra vara straffbelagt; se vidare under 24 §. Frågan

huruvida en anställning, som avtalats i strid mot arbetsförmedlingstvång,

skall hävas eller ej torde lämpligen få avgöras med beaktande av

meddelad företrädesbestämmelse. Har eu sådan bestämmelse åsidosatts,

bör anställningen kunna hävas; en förutsättning härför är givetvis att anställningen

såväl vid avtalets ingående som vid tidpunkten för det ifrågasatta

bävandet strider mot företrädesbestämmelsen. Avgörandet synes

emellertid böra göras beroende av en skälighetsprövning. Det torde lämpligen

böra ankomma på länsarbetsnämnd att pröva och avgöra dylik fråga.

7 §•

I denna paragraf anges vissa anställningsförhållanden, beträffande vilka

bestämmelser om företräde för visst arbetsbehov och arbetsförmedlingstvång

ej skall tillämpas. Rörande bakgrunden för dessa undantag hänvisas

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

till allmänna motiveringen. Förutom de i 1939 års lag upptagna släktskapsoch

liknande relationerna har för fullständighetens skull medtagits även

förhållandet mellan makar. Undantagen bör i tillämpliga delar gälla även

då fråga uppkommer om hävande av anställning enligt 6 §.

Tjänsteplikt

8 §.

Innebörden av den ena formen av tjänsteplikt, nämligen tjänsteförlängning,

fastslås i denna paragraf. Tjänsteförlängning innebär således skyldighet

för arbetstagare i 16—70-årsåldern att efter ett Kungl. Maj:ts förordnande

och efter föreläggande av tillämpningsmyndighet ej lämna sin anställning

utan särskilt medgivande eller eljest nedlägga arbetet. Bestämmelserna

har närmare berörts i allmänna motiveringen. Vissa regler om

undantag och begränsningar lämnas i 10 och 11 §§.

Om medgivande att lämna anställning eller eljest upphöra med arbete

stadgas i 13 §.

9 §•

Den allmänna tjänsteplikten, dvs. det längstgående ingripande som lagen

medger, definieras i denna paragraf såsom skyldighet för envar i 16—70- årsåldern att efter ett Kungl. Maj:ts förordnande och efter föreläggande

från tillämpningsmyndighet antaga och utföra sådant arbete som hans

kroppskrafter och hälsotillstånd medger. Rörande den närmare motiveringen

hänvisas till vad förut anförts. Jämväl med avseende å den allmänna

tjänsteplikten föreskrives i 10 och 11 §§ vissa undantag och begränsningar.

10 och 11 §§.

Dessa paragrafer innehåller vissa stadganden om undantag från och begränsningar

i de i 8 och 9 §§ angivna skyldigheterna. Utöver vad i den allmänna

motiveringen framhållits härom synes följande frågor böra närmare

beröras.

U tredning smannen

Såsom bosatt i riket torde i första hand få anses den som är kyrkobokförd

här. Jämlikt 13 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 skall

i princip envar kyrkobokföras i den församling där han är bosatt; en person

anses därvid i allmänhet bosatt å den fastighet där han regelmässigt

vistas under nattvilan eller där han eljest kan anses ha sitt egentliga hémvist.

Jämväl beträffande person, som visserligen har sitt hemvist och får

anses bosatt här men av någon anledning ej kyrkobokförts, ävensom person,

som kan sägas stadigvarande vistas i riket utan att vara bosatt här,

bör tjänsteplikt kunna tillgripas. — Sjöman som är svensk medborgare

torde i regel uppfylla förutsättningen att vara kyrkobokförd och alltså bo
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

satt i riket. Om så ej skulle vara fallet, torde viss anknytning böra sökas

till bestämmelserna i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen, vari

det heter bl. a., att sjöman som under utövning av sitt yrke uppehåller sig

å främmande farvatten men är inskriven å sjömanshus här i riket eller

har sin familj härstädes, fortfarande anses vara bosatt här i riket. Sjöman

som är verksam i utrikesfart, måste vara inskriven å sjömanshus. Gäller

det inrikesfart, för vilken sådan inskrivning ej är nödvändig, torde sjömannen

i regel vara kyrkobokförd här; i varje fall får han anses stadigvarande

vistas i riket.

Bestämmelsen om möjlighet till individuell befrielse från att tagas i anspråk

med tjänsteplikt har i motsats till vad gällde enligt 1939 års lag

gjorts tillämplig även på tjänsteförlängning, detta med hänsyn till att individuell

uttagning blir tillämplig även för nämnda slag av tjänsteplikt.

Det bör ankomma på länsarbetsnämnd att i samband med uttagningen

pröva framställning om befrielse. Enär det i en situation då tjänsteplikt

tillgrips är i hög grad angeläget att föreliggande behov av arbetskraft effektivt

tillgodoses, torde emellertid endast speciellt beaktansvärda skäl (i lagtexten

benämnda synnerliga skäl) kunna få medföra befrielse. De i 1939

års lag anförda exemplen — beträffande pensionstagare betydlig förlust

eller olägenhet samt beträffande ungdom det förhållandet att tjänstepliktigs

anhörig är huvudsakligen beroende av hans arbete för sin försörjning

— torde för nämnda fall fortfarande få anses tillämpliga.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser — med anledning av att jämväl

personer, som icke stadigvarande vistas i riket, åsyftas i 10 § — det vara i

enhetlighetens intresse lämpligt att i förevarande lagstiftning använda

samma formulering som i 68 § kommunalskattelagen eller i anvisningarna

till 53 § samma lag.

Överbefälhavaren framhåller att undantaget för den som fullgör tjänstgöring

vid krigsmakten bör omfatta även annan än den som fullgör tjänstgöring

enligt lag. Som exempel nämner överbefälhavaren den civilanställda

personalen, som har mycket viktiga uppgifter bl. a. i samband med mobilisering.

För att detta klart skall framgå av lagtexten bör enligt överbefälhavarens

uppfattning den första meningen i 11 § erhålla följande lydelse:

»Den som är anställd eller fullgör tjänstgöring vid krigsmakten är undantagen

från tjänsteplikt,-----.» — Vidare påpekar överbefälhavaren att

om personal som är skyldig att tjänstgöra vid krigsmakten, t. ex. värnpliktiga,

hemvärnsmän eller avtalsbunden frivillig personal, och som ålagts

tjänsteplikt, inkallas till tjänstgöring, inkallelsen bör automatiskt innebära

att tjänsteplikten häves. Följande mening föreslås därför införd i It §:

»Tjänsteplikt upphör när personal inkallas till tjänstgöring vid krigsmakten.

»

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

Föredraganden

Beträffande innebörden för ifrågavarande lags del av bosättningsbegreppet

kan jag i huvudsak biträda vad utredningsmannen därom anfört.

Förutom dem som kyrkobokförts här bör sålunda jämväl sådana personer

som eljest kan sägas ha sitt egentliga bo och hemvist i riket anses bosatta

bär och alltså kunna ianspråktagas. Ett tjänstepliktsförordnande bör vidare

kunna omfatta den som utan att vara bosatt här likväl mera stadigvarande

vistas här. Möjlighet att ingripa mot person som mera tillfälligt

eller kortvarigt vistas här synes däremot ej vara erforderlig. Den av utredningsmannen

föreslagna formuleringen, som med den av honom angivna

tolkningen medför att jämväl svenska sjömän på svenska fartyg kan ianspråktagas,

torde efter viss jämkning kunna godtagas.

Utredningsmannen har föreslagit att i 10 § som ett andra stycke upptages

bestämmelser om att förordnande om tjänsteplikt må på olika sätt

inskränkas att avse endast vissa grupper av personer. Att dylik inskränkning

bör kunna ske förefaller uppenbart med hänsyn dels till den för hela

lagstiftningen gällande grundsatsen om minsta möjliga intrång och dels

till praktiska skäl. Enär dessutom i 8 och 9 §§ föreskrives om åligganden

»i den mån» Kungl. Maj :t därom förordnar, synes ytterligare bestämmelser

i lagen ej erforderliga. Däremot torde dessa frågor komma att behandlas

i blivande tillämpningsföreskrifter.

Vad överbefälhavaren anfört om den automatiska verkan av inkallelse

till krigsmakten synes böra beaktas. Formuleringen »den som----ta
ges

i anspråk för tjänstgöring vid krigsmakten är undantagen från tjänsteplikt»

torde tillgodose överbefälhavarens önskemål i denna del. Som i allmänna

motiveringen anförts bör undantaget för tjänstgöring vid krigsmakten

ej avse andra än dem som tjänstgör enligt lag.

Med uttrycket »polisväsendet» avses den verksamhet som regleras i lagen

den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket. Vid polisväsendet är även

vissa statstjänstemän anställda.

Såsom jag framhållit i den allmänna motiveringen bör möjlighet för tilllämpningsmyndighet

att medgiva befrielse tills vidare från fullgörande av

tjänsteplikt föreligga. Jag delar de av utredningsmannen anförda synpunkterna

på denna fråga.

Rörande vissa i 11 § använda termer torde följande böra framhållas.

Uttrycket »undantagen från tjänsteplikt» innebär att den skyldighet att

utföra arbete, som konkretiserats i ett förordnande enligt 8 eller 9 §, över

huvud taget ej åvilar vederbörande. Med termen »åläggas» avses detsamma

som »uttagas till». Att tillämpningsmyndighet äger medge befrielse från

fullgörande av tjänsteplikt innebär att myndigheten kan, efter prövning av

anförda skäl, tills vidare underlåta att avkräva vederbörande det arbete,

som han enligt det principiella förordnandet är skyldig att utföra.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

91

Arbetsvillkor vid fullgörande av tjänsteplikt

12 §.

I denna paragraf fastslås principen att, där i lagen ej annat föreskrives,

regler som gäller för bestämmande av villkoren för frivilligt åtaget arbete

skall tillämpas även då fråga är om arbete av motsvarande slag, ålagt med

tjänsteplikt. Se närmare den allmänna motiveringen. Hänvisning torde

böra göras även till andra författningar än lagar. Av Kungl. Maj:t utfärdade

reglementen torde få anses falla under beteckningen »allmän författning»,

men reglemente synes böra särskilt anges med tanke på kommunala

sådana.

13 §.

Tjänsteplikt innebär ju som framgår av 8 och 9 §§ skyldighet att utföra

visst ålagt arbete. Den som tages i anspråk för tjänsteplikt har sålunda ej

rätt att ensam bestämma huruvida arbetet skall fortsättas eller ej. Rörande

frågan huruvida och under vilka förutsättningar ett arbete under tjänsteplikt

skall få upphöra torde följande synpunkter böra närmare upptagas

till behandling.

U tredningsmannen

Den enligt 8 eller 9 § ålagda skyldigheten synes ej böra göras ovillkorlig.

Under vissa omständigheter torde anställningen eller arbetet kunna få

upphöra i förväg. Av praktiska skäl bör så få ske när parterna är ense därom.

Att påtvinga båda parter tjänstepliktens fullgörande torde ej medföra

effektivt arbetsresultat. Om endera parten vägrar att gå med på att anställningen

eller arbetet skall upphöra, torde det få ankomma på särskild

myndighet att fälla avgörandet. För det fall att tvisten rör frågan om behov

över huvud föreligger att arbetet utförs och sålunda det allmännas intresse

kan beröras, synes det uppenbart att avgörandet bör tillkomma myndighet,

som har att tillämpa förevarande lag, då närmast länsarbetsnämnd. Jämväl

då mera individuella skäl åberopas från endera sidan, torde det vara

lämpligast praktiskt sett — med hänsyn till bl. a. önskvärdheten av snabba

avgöranden — att länsarbetsnämnden får lösa tvisten. Som exempel på

anledning att medge avsked mot arbetsgivarens vilja kan nämnas tillkomsten

av en omständighet, som skulle ha fritagit arbetstagaren från

tjänsteplikten om den förelegat vid uttagningstillfället. Mot arbetstagarens

vilja synes anställningen eller arbetet böra kunna bringas att upphöra, därest

arbetsgivaren kan åberopa godtagbart skäl för exempelvis omläggning

av driften, likaså därest den tjänsteplikt^ gjort sig skyldig till exempelvis

obstruktion mot den verksamhet där han sysselsatts. Länsarbetsnämnden

har över huvud att vid sitt avgörande följa rådande praxis i arbetsrättsliga

förhållanden. Härvid är det angeläget att ärenden av nu ifrågavarande art

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

behandlas av en såvitt möjligt fullsatt nämnd; f. n. finns i samtliga nämnder

representanter för arbetsmarknadens organisationer, över nämndens

beslut kan talan i vanlig ordning föras. — För att ge arbetsförmedlingen

tillfälle till att vidtaga nya dispositioner kan i vissa fall uppsägningstid tillskapas

eller förlängas.

Nedläggande av arbete under tjänsteplikt är för den tjänstepliktige belagt

med straff; se 24 §. En arbetsgivare bör å sin sida icke utan vidare

kunna genom permittering eller liknande åtgärd, utan att anställningen

bringas till upphörande, frigöra sig från sina skyldigheter gentemot den

tjänstepliktige. Jämväl vid tvist i ett dylikt fall bör länsarbetsnämnden ha

avgörandet i sin hand. Arbetsgivaren bör i princip vara skyldig att fortsätta

att erlägga lön och andra förmåner åt den tjänstepliktige och befrias

därifrån först därest länsarbetsnämnden, som omedelbart bör upptaga frågan

till prövning, finner arbetsgivarens åtgärd sakligt motiverad, exempelvis

förorsakad av oförutsedda omständigheter eller av svårigheter som kan

medföra åtgärder mot såväl tjänstepliktiga som andra arbetstagare. Rent

tekniska hinder kan ju uppstå, en fabrik förstöras genom bombning etc.

Länsarbetsnämnden bör så skyndsamt som möjligt pröva, huruvida de av

arbetsgivaren åberopade skälen bör få föranleda arbetets inställande, och

om så finnes vara fallet återkalla ordern till de tjänstepliktiga samt vid behov

överflytta dem till annat arbete. — För beräkning av lön, som sålunda

i vissa fall skall utgå till den tjänstepliktige, bör som utgångspunkt tagas

lönebeloppet under den tidsperiod, för vilken sådant senast blivit fastställt,

eventuellt ett genomsnitt av de senaste periodernas lönebelopp.

I sista stycket av motsvarande paragraf i 1939 års lag upptogs ett stadgande

att »fråga, som enligt denna lag tillhör länsarbetsstyrelses avgörande,

må ej prövas av domstol». Av förarbetena till lagen framgår, att det ansågs

erforderligt att i lagen upptaga ett stadgande till undvikande av kompetenskonflikter

—• såvitt angick frågan om upphörande av tjänstepliktigs anställning

— mellan »länsarbetsstyrelserna» och de domstolar, allmänna

domstolar och arbetsdomstolen, som hade att pröva tvister om arbetsavtal.

På föranledande av vederbörande riksdagsutskott formulerades stadgandet

så som ovan angivits. — Utredningsmannen är visserligen tveksam

om ett kompetensstadgande i förevarande fall över huvud är erforderligt

(jfr artiklar i Förvaltningsrättlig Tidskrift år 1951 sid. 41 och i Svensk

Juristtidning år 1952 sid. 349) men har ej velat utesluta bestämmelse härom.

Enär emellertid stadgandet synes ha fått en för generell formulering i

1939 års lag, har det i viss mån omformulerats och i klarhetens intresse

angivits omfatta frågor som avses i förevarande paragraf.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att, enär en mellan parterna träffad

överenskommelse om arbetets upphörande kan vara oförenlig med det all
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungi. Maj.ts proposition m• 38 år 1959

männas intresse, föreskrifter bör meddelas till förhindrande av sådana icke

önskvärda arbetsnedläggelser. Länsarbetsnämnden i Jämtlands lån finner

på samma skäl en ändring i den föreslagna lagtexten, som ej synes kunna

förebygga att arbetet upphör efter överenskommelse mellan arbetsgivare

och arbetstagare, böra övervägas.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län förmenar att något

allmänt intresse av att en anställd bibehåller sin anställning mot arbetsgivarens

vilja knappast kan tänkas förekomma. Handelskammaren i Gävle

anser att en arbetsgivare, som ej vill behålla en viss person på grund av

dennes olämplighet för arbetsuppgifterna eller på grund av svårigheter att

samarbeta, bör ha rätt att avskeda vederbörande utan länsarbetsnämndens

medgivande. Möjlighet bör enligt medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd

finnas att med omedelbar verkan från tjänstgöring avstänga en

uppenbarligen olämplig person.

Enligt handelskammaren i Karlstad bör stadgandet att de i paragrafen

berörda frågorna ej får prövas av domstol utgå. Av samma uppfattning är

länsstyrelsen i Malmöhus län, som anser det ej behöva befaras att domstolarna

— enkannerligen arbetsdomstolen — skall göra intrång på de

administrativa myndigheternas kompetensområde medan å andra sidan

ifrågavarande bestämmelse synes undandraga rättstvister från domstolsprövning.

Socialstyrelsen ifrågasätter om arbetsdomstolens och arbetsmarknadsmyndigheternas

kompetens i förevarande ärenden blivit tillräckligt klarlagd

genom de föreslagna bestämmelserna.

Föredraganden

Om båda parterna i ett arbetsförhållande önskar att arbetet skall upphöra,

synes föga eller intet vara att vinna på att med tvång genomdriva

arbetets fortsättande. För alt ett snabbt och effektivt arbete skall utföras

torde erfordras att åtminstone ena parten ej motsätter sig dess genomförande.

Den enligt 1939 års lag gällande avtalsfriheten på denna punkt torde

därför böra accepteras även för den nya lagens del.

Att den som tages i anspråk för tjänsteplikt ej ensam skall få bestämma

att arbetet skall upphöra ligger i sakens natur. Med beaktande av de omständigheter,

som föranlett arbetsförhållandets tillkomst, synes viss prövning

böra föregå jämväl ett upphörande, vartill arbetsgivaren tagit initiativ.

Frågan vem som skall avgöra tvist om huruvida en anställning eller ett

arbete under tjänsteplikt skall fortsätta eller ej utgör ett ganska svårt

problem, som jag tidigare berört i den allmänna motiveringen. Med hänsyn

till de förhållanden, som förutsätts råda då tjänsteplikt tages i anspråk,

torde emellertid avgörandet böra ske snabbt och ankomma på särskild

myndighet. I vissa fall kan det allmännas intresse av att arbetet fullgöres

befinnas vara av största betydelse, under det att i andra fall enskilda mo
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

tiv från någondera sidan kan anses tyngst vägande. Allenast myndighet

som har att tillämpa förevarande lag torde kunna avgöra om det allmännas

intresse berörs av tvisten. Som utredningsmannen framhållit torde kravet

på omedelbara avgöranden medföra att tillämpningsmyndigheten får

ta ställning jämväl till andra skäl som kan åberopas för eller mot fortsatt

arbete. I sådana fall har myndigheten att tillämpa bl. a. den praxis som

utbildat sig i arbetsrättsliga förhållanden. Jag vill i detta sammanhang

understryka vad jag tidigare yttrat därom att det regionala organet, på

vilket det sålunda bör ankomma att avgöra nu berörda tvister, måste kunna

utnyttja erfarenheten hos personer som representerar arbetsmarknadens

partsorganisationer. Jämväl i de allvarligaste situationerna, t. ex. krig, bör

såvitt möjligt dylikt inflytande kunna göra sig gällande.

Utredningsmannens förslag rörande förfarandet då en arbetsgivare underlåter

att utnyttja arbetstagare, ehuru anställningen ej upphör, synes

böra godtagas.

Rätten att avgöra frågor huruvida en tjänstepliktigs anställning eller

arbete skall tillåtas upphöra eller ej skall sålunda tillkomma länsarbetsnämnd.

Risk för kompetenskonflikt mellan nämnda organ och domstolar

torde bäst undvikas genom ett direkt stadgande om förbud mot domstolsprövning

av de frågor, som enligt lagrummets första stycke ankommer på

länsarbetsnämnds avgörande. Tvist om lön in. in. under permittering och i

liknande fall torde emellertid falla under domstols prövning.

14 §.

I denna paragraf stadgas ett undantag från de eljest givna reglerna

rörande bestämmandet av arbetsvillkoren vid tjänsteplikt. Undantaget

avser vissa oreglerade befattningar i bl. a. statstjänst. Stadgandet har närmare

berörts i allmänna motiveringen.

15, 16 och 17 §§.

Dessa lagrum upptager de grundläggande bestämmelserna om förutsättningarna

för lönenämnds verksamhet, nämndens organisation och handläggningen

av ärenden inför nämnden. Närmare motivering för stadgandena

har förut lämnats. Därutöver synes följande frågor böra behandlas.

Utredningsmannen

I lönenämnds beslut bör upptagas föreskrift om beslutets giltighetstid.

Lämpligen kan därvid tjäna som ledning vad kollektivavtal regelmässigt

stadgar i ämnet, dvs. att giltighetstiden bestämmes till viss tid, exempelvis

ett eller två år, varefter nytt beslut kan påkallas, därest ej parterna kan

enas om avtal eller reglemente blivit tillämpligt.

Vad gäller omröstning i lönenämnd synes allmänna regler för omröstning

i tvistemål i rådhusrätt eller överrätt böra analogivis gälla; jfr 16 kap.

rättegångsbalken.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller — under hänvisning till att

Kungl. Maj :t enligt förslagets 19 § har att utfärda särskilda föreskrifter

om exempelvis reseersättningar och till att dylik föreskrift enligt utredningsmannens

uttalande får anses ersätta ett eventuellt förefintligt kollektivavtals

reglering av frågan — att avsikten att göra undantag från vad

som stadgas i 15 § om kollektivavtals giltighet synes böra utsägas i sistnämnda

lagrum, då det eljest ej klart framgår av lagtexten att särskild

reglering av ifrågavarande förmåner kan ske i fall, då bindande kollektivavtal

föreligger.

Föredraganden

Jag ansluter mig till vad utredningsmannen anfört rörande föreskrift

om giltighetstid för lönenämnds beslut och rörande omröstning i lönenämnd.

Det torde få anses ligga i sakens natur att ett kollektivavtals bestämmelser

om reseersättningar och liknande förmåner ej skall tillämpas för tjänstepliktig

i den mån motsvarande ersättningar reglerats författningsvägen.

Någon direkt bestämmelse härom i lagen synes ej erforderlig.

Den i 17 § första stycket upptagna beteckningen »part» avser, vad gäller

ärenden rörande villkor för arbete, som eljest skulle ha reglerats genom enskilt

eller kollektivt avtal, envar som skulle ha blivit bunden av dylikt avtal

om sådant träffats, samt, då fråga är om ärende angående villkor, som

eljest skulle ha fastslagits i ett kommunalt reglemente, kommunen och enskild

tjänsteman ävensom dennes organisation. För vissa fall torde behov

föreligga av en generell fullmakt för organisation att hos lönenämnd begära

ärendets upptagande och föra talan för medlem.

18 §.

Paragrafen innehåller ytterligare ett undantag från det normala sättet

att bestämma arbetsvillkoren; se närmare allmänna motiveringen. För att

betona att ifrågavarande befogenhet får begagnas endast i undantagsfall

synes, som utredningsmannen föreslagit, böra uppställas som krav att

»synnerliga skäl» föreligger.

19 §.

I denna paragraf behandlas de förmåner, som i vissa fall kan utgå till

t jänstepliktig.

Beträffande den av utredningsmannen föreslagna formuleringen av paragrafens

tredje stycke har länsarbetsnämnden i Gävleborgs län påpekat att

uttrycket »rätt till bidrag» kan inge den föreställningen alt en tjänstepliktig

under alla förhållanden skall erhålla kompensation av ifrågavarande

art, något som tydligen ej varit utredningsmannens avsikt. För att i möjli
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

gaste mån söka undvika risk för missförstånd har viss ändring av lagtexten

i denna del skett.

Särskilda bestämmelser

20 §.

U tredningsmannen

I ett skärpt läge torde föreligga ett starkt behov för de tillämpande

myndigheterna att erhålla en sådan överblick över arbetsmarknaden som

ger säker grund för vidtagande av åtgärder, vilka nämnda myndigheter

själva kan genomföra, eller för de förslag till reglering av arbetsmarknaden

som skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. Uppgifter bör i detta

syfte kunna inhämtas från dels arbetsgivare och dels envar, som kan

komma att tagas i anspråk med tjänsteplikt. Arbetsgivares anmälan av såväl

förestående rekrytering av arbetskraft som friställande av sådan ävensom

nyanställd arbetskrafts tidigare yrkestillhörighet o. d. synes i visst

läge i hög grad kunna underlätta en riktig bedömning av situationen. Jfr

f. ö. Kungl. Maj :ts cirkulär den 2 december 1949 (nr 716) till statsmyndigheterna

angående vissa anmälningar rörande tillämnad antagning av personal.

— För den som kan komma att ianspråktagas med tjänsteplikt synes

även personlig inställelse i särskilda fall kunna bli erforderlig. Även om

fullständig registrering av arbetskraften ej skulle komma i fråga, kan dock

behov av olika slag av upplysningar göra sig gällande. Den offentliga arbetsförmedlingen,

till vilken upplysningarna bör lämnas, äger numera en

så förgrenad organisation att onödig olägenhet för den enskilde i möjligaste

mån bör kunna undvikas.

Den närmare tillämpningen av denna paragraf torde bli helt avhängig

av de förhållanden som råder då bestämmelserna behöver tillgripas och av

de behov som då skall täckas. Tydligt är emellertid att skyldigheten såvitt

avser andra än arbetsgivare kan komma att differentieras med hänsyn till

kön, ålder, yrke, arbetsplats o. d.

Remissyttrandena

Länsarbetsnämnden i Kopparbergs län anser förevarande bestämmelser

vara av stor betydelse såväl ur beredskapssynpunkt som därför att myndigheterna

härigenom kan skaffa sig en säkrare grund för sina ställningstaganden,

vilket utgör en garanti för att icke åtgärder av längre räckvidd

vidtages än som erfordras.

Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län föreslår att i paragrafen

upptages en bestämmelse om skyldighet för envar, som kan komma att

bli tjänstepliktig, att i vissa fall — efter avslutande av tjänsteplikt^ anställning,

upphörande av militärtjänstgöring eller civilförsvarsplikt -—

självmant personligen inställa sig hos det arbetsförmedlingsorgan, vilket

med hänsyn till kommunikationsmöjligheterna är gynnsammast. Sådan

inställelse skulle medföra tidsvinst.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

97

Föredraganden

Möjlighet att på olika sätt inhämta uppgifter av betydelse för lagens

tillämpning torde otvivelaktigt böra föreligga. Icke minst beaktansvärd förefaller

synpunkten att omfattningen av ett ingripande enligt lagen kan

påverkas och alltså även begränsas till följd av erhållna uppgifter. Utredningsmannens

förslag synes täcka erforderliga behov att kunna meddela

föreskrifter i ämnet. Skyldigheten att inställa sig personligen hos arbetsförmedlingsorgan

torde, med hänsyn till den spridning dessa organ numera

har, ej bliva särskilt betungande.

21 §.

Utredningsmannen

De i arbetarskyddslagstiftningen förekommande bestämmelserna om tillsyn

å arbetsplatser skall givetvis gälla även sådana platser där tjänstepliktiga

arbetar. Stadgandet i förevarande paragraf, som motsvarar 23 § i 1939

års lag, ger möjlighet till särskild kontroll av att arbetskraften på ett arbetsställe

används i enlighet med upplysningar, som lämnats jämlikt 20 § och

som myndigheterna använt som grund för beräkningar och åtgärder. Såsom

tillsynsmän synes böra fungera vissa redan utsedda experter hos länsarbetsnämnderna

vid planläggningen och tillgodoseendet inom länen av den krigsviktiga

industrins försörjning med arbetskraft under krig. Dessa experter

är förordnade av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med arbetarskyddsstyrelsen

och har till uppgift under krig bl. a. att vid besök hos krigsviktiga

industriföretag efterse hur dessa utnyttjar sin arbetskraft.

Vad i arbetarskyddslagen stadgats i 50 § om rätt till tillträde till arbetsplats,

undersökning därå samt upplysningar för tillsynens verkställande,

i 51 § om tystnadsplikt för tillsynsmannen samt i 68 § om påföljd för brott

mot 51 § och åtalsrätt synes böra tillämpas jämväl å den nu ifrågavarande

tillsynen. Detaljbestämmelser om förfarandet torde böra utfärdas i administrativ

ordning i samband med att förordnande om tillsyn ges.

Föredraganden

Jag ansluter mig till vad utredningsmannen på denna punkt anfört och

anser det framlagda förslaget böra godtagas.

22 §.

I denna paragraf berörs vissa följdverkningar av ianspråktagande med

tjänsteplikt.

U tredningsmannen

Det torde falla av sig självt att den som till följd av tjänsteplikt hindras

att utföra ett åtaget arbete ej skall kunna göras skadeståndsskyldig härför

ävensom att lian därigenom ej förverkat sådana förmåner som han intjänat

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 38

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

innan han togs i anspråk på annat håll. Vad nu sagts gäller även för det

fall att en arbetstagare efter föreläggande enligt 6 § nödgats frånträda anställning.

Vad angår andra stycket synes en kortfattad redogörelse höra lämnas

för lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om förbud mot arbetstagares avskedande

med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. Enligt denna lag

må ej någon på grund av tjänstgöring, som åligger honom enligt värnpliktslagen

eller som han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig att utföra åt

det allmänna, skiljas från anställning som han innehar. Arbetstagaren skall

ej vara pliktig att med anledning av tjänstgöringen vidkännas minskning

i de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av

uppehållet i arbetet. Från förbudet mot avskedande stadgas visst undantag

beträffande värnpliktstjänstgöring över tre månader, som är till tiden i lag

bestämd. Arbetstagare bör enligt 3 § i lagen i god tid meddela arbetsgivaren

om den dag, då han kan återinträda i arbetet, och han kan efter viss längre

frånvaro icke göra anspråk på att få återinträda tidigare än två veckor efter

sådan underrättelse. Överträdelse av förbudet mot avskedande medför skadeståndsskyldighet.

Bakgrunden för nämnda lag utgjorde önskemålet att underlätta för personer,

som på ett eller annat sätt tagits i anspråk i samhällets intresse, att

återgå till sin normala sysselsättning och neutralisera vissa verkningar av

deras frånvaro därifrån. Jämväl för de tjänstepliktiga torde behov av motsvarande

förfarande föreligga. En tjänstepliktig skall således kunna återfå

sin tidigare anställning, och han bör principiellt beträffande förmåner som

är beroende av viss turordning eller viss tjänstgöringstid ej komma i ett

sämre läge än om han varit kvar i arbetet hela tiden.

En bestämmelse innebärande att den som fullgjort allmän tjänsteplikt

och vill återinträda i den anställning han innehade, innan han togs i anspråk

med sådan plikt, inom viss tid har att tillkännage denna sin avsikt

synes utredningsmannen i och för sig önskvärd. Det torde ligga i såväl

arbetsgivarens som en vikarierande arbetstagares intresse att så fort som

möjligt få klarhet i hur arbetsförhållandet skall gestalta sig för framtiden.

Möjligheten för den som fullgjort allmän tjänsteplikt att anmäla sin önskan

för arbetsgivaren synes i regel vara betydligt större än möjligheten för

arbetsgivaren, som väl ofta ej vet när ifrågavarande tjänsteplikt upphört

eller var den tjänstepliktige befinner sig, att kontakta denne. Den tjänstepliktige

borde, där ej laga förfall kan åberopas, inom exempelvis en månad

från det tjänsteplikten upphört kunna bestämma sig för huruvida han

skall återtaga sitt gamla arbete och i så fall göra anmälan som nu sagts.

Spörsmålet synes emellertid ha en vidsträcktare räckvidd och beröra jämväl

förhallanden som uppstår efter fullgörande av värnplikt, i varje fall

under krig och i liknande lägen, samt civilförsvarsplikt. Med hänsyn härtill

har utredningsmannen ansett sig ej böra framlägga något förslag i

detta hänseende.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Remissyttrandena

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund finner det

framstå som en allvarlig brist att förslaget ej ens antyder någon lösning

beträffande regleringen av rättsförhållandet mellan enskilda parter. Organisationerna

hemställer att förevarande problem måtte i tillbörlig grad beaktas;

den viktigaste frågan gäller här förhållandet mellan den »tidigare»

arbetsgivaren och en arbetstagare som, efter att ha omfattats av tjänsteplikt,

föredrar att stanna kvar hos ny arbetsgivare.

Föredraganden

Mot de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna och de därför

angivna skälen synes intet vara att anföra.

Därest en arbetstagare med tjänsteplikt förflyttats till arbete hos annan

arbetsgivare, kan uppenbarligen i samband med att det med tjänsteplikt

ålagda arbetet upphör vissa särskilda problem uppkomma med avseende

å förhållandet mellan arbetstagaren och de båda arbetsgivarna. Enligt de

här förut föreslagna bestämmelserna äger arbetstagaren då rätt att återinträda

i den anställning han innehade när han togs i anspråk med tjänsteplikt.

Emellertid kan det tänkas att han föredrager att kvarstanna i den

anställning vari tjänsteplikten fullgjorts. Som utredningsmannen anfört

torde såväl den »ursprunglige» arbetsgivaren som en eventuell vikarie för

arbetstagaren ha stort intresse av att så fort som möjligt få veta hur arbetstagaren

ställer sig. Föreskrifter om skyldighet för arbetstagare att inom

viss tid underrätta om huruvida han önskar återinträda i sin »gamla» anställning

förefaller i och för sig önskvärda. Med hänsyn till att ovisshet

rörande en arbetstagares ställningstagande torde kunna uppkomma även

efter det att han fullgjort en längre tids militärtjänst eller civilförsvarstjänst,

synes frågan emellertid böra lösas i ett större sammanhang. Regler

motsvarande de i 3 § nyssnämnda lag den 14 oktober 1939 upptagna bestämmelserna

torde i avvaktan härpå böra tillämpas för de tjänstepliktiga.

23 §.

Bestämmelserna i denna paragraf rör den situation som uppstår då, under

det att en person utför arbete ålagt med tjänsteplikt, den principiella

arbetsskyldigheten upphör.

Utredningsmannen

Skyldigheten att enligt myndighets föreläggande utföra arbete upphör givetvis

därest lagens bestämmelser om dylik skyldighet, 8 och 9 §§, ej längre

får tillämpas. Vidare upphör skyldigheten om det Kungl. Maj :ts förordnande

enligt någon av nämnda paragrafer, som ligger till grund för arbetsåläggandet,

upphävs. Därest skyldigheten sålunda upphör under det att

tjänstepliktig ännu utför arbete, ålagt medelst dylik plikt, rycks grunden

för arbetsförhållandet mellan parterna bort. Parterna kan då givetvis sinsemellan

ordna upp förhållandet; avtal kan träffas om att arbetet antingen

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

omedelbart skall upphöra eller också fortsätta på villkor, varom parterna

enas. Men för de fall att avtal ej kommer till stånd, erfordras tydligen bestämmelser

som reglerar parternas rättigheter och skyldigheter under en

avvecklingstid. En rättsgrund för förhållandet mellan parterna måste skapas.

Lämpligast synes vara att, såsom skedde enligt 1939 års lag, stadga

att fortsatt arbete skall anses avtalat mellan parterna. De tidigare gällande

villkoren skall därvid i princip tillämpas. Vad gäller uppsägning, som sker

omedelbart i anslutning till tjänstepliktens upphörande, torde dock erfordras

särskilda regler. Med hänsyn till önskemålet att åstadkomma en lugn

avveckling av förhållandet, bör båda parter beredas tid att vidtaga erforderliga

dispositioner för framtiden; denna tid bör dock ej kunna sträcka

sig utöver en redan före tjänstepliktens upphörande fastställd slutdag. I

övrigt bör uppsägningstiden bestämmas med hänsyn till de i föreliggande

situation rådande förhålländena, som givetvis kan i hög grad variera. Vidare

bör sådana förmåner av statsmedel som kunnat tillerkännas en tjänstepliktig,

exempelvis löne- och reseersättningar, kunna utgå även för den på

nu angivet sätt lagstadgade fortsättningen av arbetet och hemresa efter

arbetets slut, dock avseende endast en som skälig ansedd tid. Jämväl en

motsvarighet till den i 13 § andra stycket stadgade rätten för arbetstagaren

att vid omotiverad permittering fortfarande erhålla lön torde böra

genomföras för att bereda arbetstagaren ekonomiskt skydd under uppsägningstiden.

I lagen synes böra upptagas stadgande om den erforderliga grunden för

förhållandet mellan parterna i angiven situation ävensom bestämmelser om

de förmåner, söm enligt vad ovan sagts bör kunna utgå. Detalj föreskrifter

däremot torde böra utfärdas i administrativ ordning.

Föredraganden

För att möjliggöra en lugn och successiv avveckling av rättsförhållandet

mellan parterna i ifrågavarande situationer synes vissa bestämmelser erforderliga,

och jag finner mig kunna biträda vad utredningsmannen föreslagit

i sådant hänseende. De särskilda regler för uppsägning, som förutsättes

komma att meddelas i administrativ ordning, skall som framgår av

förslaget avse endast uppsägning i anslutning till tjänstepliktens upphörande,

dvs. uppsägning som mer eller mindre direkt förorsakats av att

tjänsteplikten ej längre utgör grunden för arbetsförhållandet.

24 §.

Lagrummet upptager bestämmelser om straff för brott mot lagen eller

med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

U tredningsmannen

Det är att förmoda alt i så allvarliga lägen som förutsätts för tillämpning

av tjänstepliktslagen allmänheten skall lojalt efterkomma de påbud

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

och föreskrifter som kan meddelas enligt lagen. Med hänsyn till nödvändigheten

av att i allvarliga situationer givna förordnanden strikt efterlevs, torde

dock bestämmelser om påföljder för överträdelse av vissa föreskrifter icke

kunna undvaras.

Endast uppsåtliga brott synes böra straffbeläggas. Av gärningsbeskrivningarna

torde endast uttrycket »på annat sätt i väsentlig grad brister i

fullgörandet av tjänsteplikten» erfordra närmare kommentar. Härmed avses

en tjänstepliktigs uppträdande eller åtgärd som utan att innebära arbetsnedläggelse

försvårar eller kan försvåra uppnående av ett effektivt arbetsresultat.

Av uttrycket »i väsentlig grad» torde vidare framgå, att det

skall vara fråga om ett beteende, som kan sägas mera påtagligt inverka i

menlig riktning på det åsyftade resultatet.

Av gärningsbeskrivningarna framgår att det är fråga om synnerligen

olikartade överträdelser, alltifrån bedrivande av enskild arbetsförmedling

trots förbud däremot till vägran att fullgöra ålagt arbete under tjänsteplikt.

Överträdelserna kan också komma att begås under högst varierande yttre

förhållanden. Med hänsyn härtill har -— i likhet med vad gäller nyare

strafflagstiftning — beträffande de flesta brotten upptagits tre olika straffskalor,

som ger möjligheter till en synnerligen differentierad straffmätning.

Den första avser brott av normal svårighetsgrad och upptager dagsböter

samt fängelse i högst sex månader; i första hand skall således dagsböter

komma i fråga. För brott som är av så obetydlig beskaffenhet att de

med hänsyn till omständigheterna vid begåendet kan rubriceras som ringa

föreslås endast dagsböter som straff, vilket medför att åtalseftergift och

strafföreläggande kan tillämpas. Å andra sidan kan brott ha begåtts under

omständigheter vilka kan sägas vara synnerligen försvårande, såsom vägran

att fullgöra tjänsteplikt i krig eller likartade situationer, vid utrymning

e. d. För dylika grova brott föreslås — med hänsyn till de synnerligen

allvarliga följder som sådana överträdelser kan medföra — en straflskala

upptagande fängelse och straffarbete i högst två år.

Enligt 25 kap. 4 § strafflagen skall ämbetsman, som av försummelse,

oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion

eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet,

dömas, där ej gärningen är särskilt belagd med straff, för tjänstefel

till böter eller suspension. Är tjänstefelet grovt dömes till avsättning

eller suspension; om skäl därtill är, skall tillika dömas till fängelse.

Ett åsidosättande från ämbetsmans sida av skyldighet enligt förevarande

lag eller enligt föreskrift meddelad med stöd av lagen skulle således vara

att betrakta som tjänstefel, om gärningen ej eljest är särskilt belagd med

straff. Med hänsyn till att straffskalorna uppenbarligen bör vara lika för

alla som bryter mot lagen synes emellertid även ämbetsmän böra falla in

under de föreslagna straffbestämmelserna.

Länsarbetsnämnd torde äga de bästa förutsättningarna för att bedöma

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

om ett åtal för överträdelse mot lagens bestämmelser bör komma till stånd

eller ej. Allmän åklagare bör alltså ej väcka talan såvida ej länsarbetsnämnd

anmält brottet till åtal. För ernående av likformigaste möjliga tilllämpning

synes emellertid anvisningar böra meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Remissyttrandena

Ett antal remissinstanser finner de föreslagna straffbestämmelserna vara

onödigt stränga.

Länsarbetsnämnden i Östergötlands län ifrågasätter sålunda om straffskärpning

i förhållande till 1939 års lags bestämmelser är välbetänkt med

hänsyn till de allvarliga påfrestningar som den tjänstepliktige kan utsättas

för under krig eller överhängande krigsfara. Å andra sidan måste enligt

nämnden, som säger sig sakna erfarenhet av tillämpningen av motsvarande

bestämmelser i 1939 års lag, lagen givetvis vara utformad så att laglydnaden

ej eftersättes.

Enligt handelskammaren i Gävle är de föreslagna skärpningarna ej nödvändiga

för att garantera lagens efterlevnad. Någon anslutning till förfogande-

och ransoneringslagstiftningens påföljdssystem synes ej böra

prägla ifrågavarande straffbestämmelser.

Jämväl statens handelslicensnämnd ifrågasätter om de mycket skärpta

straffskalorna är nödvändiga. Man bör enligt nämnden ej alltför mycket

Pa straffhot, när det gäller fullgörandet av sådana medborgerliga

plikter, varom här är fråga. Härtill kommer att under de förhållanden under

vilka lagen kommer att vara i tillämpning, ej finns garantier för att

eventuella anmälningar till åtal kan grundas på en grundlig prövning.

Landsorganisationen anför:

LO kan inte finna att någon skärpning av de i 1939 års lag föreskrivna

straffpåföljderna är påkallad. Varje erfarenhetsmässigt stöd — från tidigare

lagens giltighetstid — saknas för antagande att en skärpning vore behövlig

för att garantera lagens efterlevnad. De föreslagna straffsatserna är

i stort sett utformade efter mönster av förfogande- och ransoneringslagstiftningens

påföljdssystem. Att tillämpa detta system även i en tjänstepliktslag

vore emellertid från psykologisk synpunkt mindre välbetänkt i betraktande

av att den tjänstepliktige, särskilt under krig eller överhängande

krigsfara — och det är enligt motiveringen just för sådana fall de strängaste

straffsatserna är avsedda — utsättes för allvarliga, rent personliga risker,

som inte har någon motsvarighet i avseende å åtgärder enligt förfogandeoch

ransoneringslagarna. Det avgörande skälet för att bibehålla påföljdssystemet

i 1939 års lag är emellertid att detta system över huvud aldrig

blivit prövat och att alltså frågan om dess effektivitet undandrar sig bedömande.

Med hänsyn till de särskilda psykologiska faktorer, vilka enligt

vad nyss antytts kan i allvarliga lägen påverka de tjänstepliktigas inställning,

är det för övrigt föga sannolikt att skärpta straffsatser i och för sig

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

skulle kunna utöva åsyftad effekt. LO finner det å andra sidan naturligt

att bland påföljderna upptagits en särskild grad för ringa brott, för vilka

endast kan dömas till dagsböter och vid vilka alltså numera — i motsats

till vad fallet var vid tillkomsten av 1939 års lag -— åtalseftergift och straffföreläggande

kan ifrågakomma.

Tjänstemännens centralorganisation finner det tveksamt om önskemålet

om enhetlig utformning av påföljdsbestämmelser i vissa författningar kan

vara ett tillräckligt bärande skäl för skärpning av de i 1939 års lag upptagna

stadgandena.

Föredraganden

Vad först gäller de av utredningsmannen föreslagna gärningsbeskrivningarna

har dessa i stort sett utformats i överensstämmelse med motsvarande

bestämmelser i 1939 års lag. Ingen av remissinstanserna har anfört

någon erinran häremot, och även jag ansluter mig till förslaget i denna del.

Något speciellt subjektivt rekvisit beträffande de under a) upptagna gärningarna

synes dock ej böra upptagas.

Utredningsmannen har vidare beträffande de flesta gärningarna föreslagit

en uppdelning efter brottsfallets svårighetsgrad i normal brottsgrad,

ringa brott och grovt brott. De häremot svarande straffskalorna föreslås

omfatta respektive dagsböter eller fängelse i högst sex månader, enbart

dagsböter samt fängelse eller straffarbete i högst två år. Såväl uppdelningen

i brottsgrader som straffskalorna ansluter sig till motsvarande stadganden

i bl. a. förfogande- och ransoneringslagstiftningen.

I 1939 års lag upptogs en gemensam straffskala för samtliga gärningar,

nämligen dagsböter eller, där omständigheterna var synnerligen försvårande,

fängelse i högst sex månader. Dessa bestämmelser tillämpades veterligen

aldrig.

Den av utredningsmannen föreslagna straffskärpningen har väckt gensagor

från flera remissinstanser. För egen del kan jag i stort ansluta mig

till vad därvid från remisshåll anförts. För normala fall synes mig tillräckligt

att dagsböter kan utdömas. Skulle ett brott begås under sådana

omständigheter att brottet får anses som grovt, t. ex. vägran att utföra arbete

i en speciellt allvarlig situation, bör emellertid frihetsstraff kunna

följa. .lag förordar därför bestämmelser som i huvudsak motsvarar de i

1939 års lag upptagna. Som utredningsmannen föreslagit torde emellertid

för underlåtenhet att lämna infordrad upplysning eller att inställa sig för

att lämna dylik uppgift endast dagsböter böra kunna utdömas.

25 §.

Länsarbetsnämnd som i allmänhet har att verkställa beslut enligt lagen

torde böra beredas möjlighet alt av polismyndighet erhålla handräckning

gentemot personer som ej fullgör sin skyldighet enligt lag eller åläggande.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

26 §.

I paragrafen ges föreskrifter rörande talan mot beslut enligt lagen.

U tredningsmannen

Avgörandet av vissa frågor enligt denna lag kan för den enskildes personliga

förhållanden vara av allvarlig betydelse. Med hänsyn härtill bör möjlighet

finnas att föra talan mot besluten. Instansordningen bör därvid vara

länsarbetnämnd -— arbetsmarknadsstyrelsen -— Kungl. Maj :t i vederbörande

statsdepartement.

Beslut av lönenämnd för tjänsteplikt skall ej kunna överklagas. Tvist

om innebörden eller tillämpningen av ett dylikt beslut får emellertid som

framgår av vad tidigare sagts givetvis dragas inför domstol.

Angående sättet och tiden för förande av talan mot beslut enligt lagen

bör gälla allmänna regler för klagan mot administrativ myndighets beslut.

Talan skall sålunda föras genom besvär, och besvären skall ha inkommit

till vederbörande myndighet inom tre veckor, menighets besvär dock inom

fem veckor, allt från det klaganden fått del av beslutet.

Utan hinder av att talan förs mot ett beslut skall det i princip verkställas.

Beslutande myndighet kan dock föreskriva att med verkställigheten

skall anstå till dess laga kraft ägande beslut föreligger, liksom överordnad

myndighet kan förordna om inhibition.

Remissyttrandena

Länsarbetsnämnden i Östergötlands län ifrågasätter huruvida icke anvisning

om hur lång klagotiden är borde lämnas i en lag, som skall tillämpas

under extraordinära förhållanden.

Föredraganden

Med hänsyn till att ett ingripande enligt förevarande lag kan medföra allvarliga

verkningar för den som berörs därav måste uppenbarligen möjlighet

lämnas att föra talan mot tillämpningsmyndigheternas beslut. Emellertid

bör av praktiska skäl gälla att beslutet skall, om inte annat föreskrives, verkställas

utan hinder av förd klagan.

I enlighet med vad förut framhållits skall lönenämnds beslut ej kunna

överklagas.

Utredningsmannens förslag till instansordning kan jag biträda. Som jag

i allmänna motiveringen anfört, kan länsstyrelse i vissa fall komma att fungera

som regional myndighet. Därest bestämmelser avvikande från den

givna instansordningen skulle för dylikt fall anses erforderliga, torde de få

meddelas i samband med överförandet av länsarbetsnämnds befogenheter till

länsstyrelse.

Som utredningsmannen anfört bör vanliga regler angående sättet och tiden

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

för förande av talan mot administrativ myndighets beslut gälla. Uttryckliga

bestämmelser härom i lagtexten synes ej erforderliga.

27 §.

Lagen upptager i huvudsak endast grundläggande bestämmelser rörande

de olika ingripandena, regleringen av arbetsvillkoren m. in. På åtskilliga områden

torde därför krävas särskilda tillämpningsbestämmelser. Som utredningsmannen

anfört bör vissa dylika föreskrifter utfärdas i så nära anslutning

till lagens ikraftträdande som möjligt, medan i andra fall utformningen

i viss utsträckning torde bli beroende av förhållandena vid den lidpunkt, då

tillämpning av lagen blir aktuell. Sedan lagens primära stadganden fastställts,

torde böra uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen att inkomma med

förslag till sådana föreskrifter, som lämpligen kan utfärdas redan i förevarande

läge. Vad gäller sådana föreskrifter som kan komma att utfärdas

i en mera allvarlig krissituation synes möjlighet böra finnas att åt arbetsmarknadsstyrelsen

delegera befogenheten att meddela ifrågavarande bestämmelser.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma tidpunkten för

lagens ikraftträdande.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920

(nr 245) om medling i arbetstvister

Enligt lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister (nedan kallad

medlingslagen) förordnas av Kungl. Maj :t förlikningsmän distriktsvis med

uppgift att medla i tvister mellan arbetsgivare och arbetare (1 §). Har inom

förlikningsmans verksamhetsområde uppkommit arbetstvist, som medtört

eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet, bör förlikningsmannen

på olika sätt ingripa för att söka åvägabringa tvistens lösning

och därvid bl. a. hemställa till de tvistande att i avbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse (3 § första stycket).

Även om uppkommen arbetstvist icke medfört eller synes hota att

medföra arbetsinställelse av större betydenhet, skall förlikningsmannen

ingripa, därest begäran därom framställs av arbetsgivare eller organisation,

omfattande minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna (3 § andra

stycket). Vad i 3 § stadgas avser icke arbetstvist, som uppstått inom näringsgren,

industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhandlings-,

förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, med mindre de tvistande

å ömse sidor påkallar förlikningsmannens mellankomst eller förhållandena

gör det sannolikt att den särskilda nämnden ej kommer att

anlitas för tvistens biläggande eller förhandling inför sådan nämnd i stadgad

ordning ägt rum utan att uppgörelse vunnits (9 § första stycket). Bestäm
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 är 1959

melserna i 3 § äger ej heller tillämpning i fråga om tvist som hänskjutits till

sådan skiljenämnd eller skiljedomare i arbetstvister, varom i lag är särskilt

stadgat (9 § andra stycket). I sistnämnda avseende gäller f. n. lag den 28

maj 1920 (nr 248) om särskilda skiljedomare i arbetstvister.

I lag den 30 december 1939 (nr 935) om utvidgad tillämpning i vissa fall

av medlingslagen förordnades att under tid, då 4 eller 7 kap. lagen om

tjänsteplikt ägde giltighet, i fråga om arbetsområde, som avsågs i 2 §

sistnämnda lag, medlingslagen skulle äga vidgad tillämpning därutinnan

att lagens 3 § skulle vara tillämplig utan hinder av att lönenämnd enligt

lagen om tjänsteplikt var upprättad samt att förlikningsmans ingripande

enligt första stycket av sistnämnda paragraf borde ske i arbetstvist av

större betydenhet, oaktat densamma icke medfört eller syntes hota att

medföra arbetsinställelse. Ifrågavarande lag (nr 935) gällde ursprungligen

t. o. m. den 31 mars 1941 men förlängdes sedermera t. o. in. den 30 juni

1946.

V tredningsmannen

Såsom framhållits i motiveringen till de i förslaget till allmän tjänstepliktslag

upptagna bestämmelserna om lönenämnd, avses arbetsvillkoren

för tjänstepliktiga i första hand skola bestämmas genom parternas egen

försorg. Enär det städse torde vara att föredraga att frivilliga avgöranden

träffas, bör förlikningsman kunna anlitas även i dessa fall.

Förlikningsman skall emellertid enligt 3 § första stycket medlingslagen

ingripa ex officio om öppen konflikt eller fara för sådan föreligger. Eftersom

stridsåtgärd är utesluten i tjänstepliktsförhållanden, bör tydligen

nämnda förutsättning ej gälla för medling i arbetstvister, vari tjänsteplikt^

är part. Vad gäller tvister, berörande andra arbetstagare, kan vidare

i situationer och på områden där tjänsteplikt kan tillgripas redan

möjligheten av ett sådant ingripande inverka på sannolikheten av en

öppen konflikt och därmed även på förlikningsmannens skyldighet att

vidtaga medlingsförsök. Och därest tjänsteplikt förekommer delvis inom

ett arbetsområde, torde möjligheten för de icke tjänstepliktiga arbetstagarna

på området att vidtaga arbetsinställelse och följaktligen även

hotet om dylik inställelse minska. Även för dessa fall torde föreskrift

om utvidgad tillämpning av ifrågavarande bestämmelser vara önskvärd.

Med hänsyn till det sagda bör den i 3 § första stycket medlingslagen upptagna

formen för inedlingsingripande kunna användas vid arbetstvister,

som uppstår å tid, då tjänsteplikt enligt allmänna tjänstepliktslagen eller

krigssjukvårdslagen tillgripits eller kan tillgripas, och inom områden, som

berörs eller kan beröras av dylik tjänsteplikt, oberoende av om tvisten

medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse. Förlikningsmannens

ingripande bör emellertid begränsas till arbetstvist av större betydenhet.

Vad gäller detaljutformningen må följande påpekas. Enligt gällande

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

lydelse av 3 § första stycket medlingslagen bör förlikningsmannen bl. a.

hemställa till parterna att t. v. ej vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse.

En sådan hemställan blir givetvis icke aktuell därest tvisten rör

tjänstepliktiga. I anledning härav har i förslaget upptagits bestämningen

»i tillämpliga delar».

I ytterligare ett avseende torde medlingslagens tillämpning böra utvidgas.

Enligt lagens 9 § är bestämmelserna i 3 § ej tillämpliga å tvister inom områden,

där särskild skiljenämnd finns. Som sådan särskild nämnd synes

en enligt allmänna tjänstepliktslagen inrättad lönenämnd få anses. Förlikningsman

bör emellertid kunna ingripa oberoende av att dylik lönenämnd

förekommer.

I samband med tillkomsten av 1939 års tjänstepliktslag genomfördes en

liknande utvidgning av medlingslagens tillämpning. Enär 1939 års lag gjordes

tidsbegränsad, upptogs även stadgandena om nämnda utvidgning i en

lag av provisorisk karaktär. Med hänsyn till att allmänna tjänstepliktslagen

föreslås bli permanent, synes emellertid nu ifrågavarande bestämmelser

om utvidgning av medlingslagens tillämpning böra utformas som tillägg

till 3 och 9 §§ sistnämnda lag.

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna i medlingslagen har närmare berörts endast av

ett fåtal remissinstanser.

Socialstyrelsen har intet att erinra mot den föreslagna ändringen av 3 §

medlingslagen. Styrelsen ifrågasätter vidare om ej, därest denna ändring

genomföres, paragrafens andra stycke i dess helhet bör upphävas; stycket

torde numera knappast vara motiverat utifrån de syften som låg till grund

vid stadgandets införande. — Till förslaget om ändring av 9 § medlingslagen

erinrar socialstyrelsen om att några särskilda skiljedomare i arbetstvister

enligt 1920 års lag icke finns förordnade sedan år 1948. Sistnämnda lag har

i praktiken spelat ut sin roll och torde enligt styrelsens mening kunna upphävas.

Enligt Landsorganisationen finns intet att erinra mot ändringen av 9 §.

Organisationen vill ej heller motsätta sig ändringen av 3 §, även om denna

ändring sträcker sig längre än vad som är betingat av förbudet mot arbetsinställelse

i tjänstepliktsförhållanden, ett förbud som i och för sig inte

kan motivera att förlikningsmans skyldighet att ex offieio ingripa utsträckes

utöver sådana arbetstvister vari tjänsteplikt^ faktiskt redan är part.

Föredraganden

Villkoren för arbete, ålagt med tjänsteplikt, bör som jag i motiven till

allmänna tjänstepliktslagen anfört i princip bestämmas av parterna själva

och på samma sätt som gäller villkoren för frivilligt åtaget arbete. De hjälpmedel

som under normala förhållanden kan anlitas för att uppnå överens
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

kommelse i arbetstvist bör över huvud taget stå till buds även när det gällei

tvister som uppstår i situationer och på områden där tjänsteplikt ålagts eller

kan åläggas. Enligt gällande medlingslag äger emellertid förlikningsman

i några fall ingripa endast därest vissa förutsättningar är förhanden; sålunda

skall öppen konflikt eller fara för sådan föreligga, och särskild skiljenämnd

får ej finnas. För att medlingsförfarande skall kunna nyttjas även i fall

då nämnda förutsättningar ej föreligger synes därför medlingslagen böra

ändras på vissa punkter, och jag biträder det av utredningsmannen framlagda

förslaget härom. De förslag till ytterligare ändringar, som avgivits av

socialstyrelsen, torde emellertid böra upptagas till prövning i annat sammanhang.

Avslutningsvis må här anmärkas att den av utredningsmannen föreslagna

lagtexten i departementsförslagen — utöver vad av den tidigare framställningen

framgått — på en del punkter i redaktionellt hänseende jämkats.

Föredragandens hemställan

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

inom socialdepartementet upprättade förslag till allmän tjänstepliktslag

och lag angående ändrad hjdelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj

1920 (nr 24-5) om medling i arbetstvister av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bengt Wilhelmsson

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

109

Bilaga

Förslag

till

Allmän tjänstepliktslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 4, 5, 8 och 9 §§ träda i tilllämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet

av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna

icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den

mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande

enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att bestämmelserna

i nämnda paragrafer eller i en eller flera av dem skola tilllämpas.

Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom

en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida

förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från

det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upphör

krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas senast

före nästkommande riksdagssessions avslutande.

I andra fall än som avses i första och andra styckena äger Konungen, där

så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av krig, vari riket

befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, med riksdagens samtycke

förordna att vad i 4 och 5 §§ eller endera av dem stadgas skall under

viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

2 §•

Förordnande jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § må meddelas för att tillgodose behov

av arbetskraft, som erfordras för krigsmaktens eller civilförsvarets utrustning,

underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten, folkförsörjningen,

samfärdseln eller annat ändamål av synnerlig vikt för det allmänna.

Sådant förordnande må dock ej gälla vapentjänst vid krigsmakten. Ej heller

må förordnande jämlikt 8 eller 9 § meddelas för tillgodoseende av hälso- och

sjukvårdens behov av medicinalpersonal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

3 §•

Det åligger arbetsmarknadsstyrelsen att närmast under Konungen för

riket i dess helhet handhava tillämpningen av denna lag och med stöd

därav meddelade föreskrifter.

Under arbetsmarknadsstyrelsens ledning skall inom varje län länsarbetsnämnden

och i Stockholms stad arbetsnämnden handhava tillämpningen av

lagen och nyssnämnda föreskrifter. Vad nedan i lagen sägs om länsarbetsnämnd

skall avse jämväl arbetsnämnden.

Kristidsnämnd eller annan kommunal myndighet, åt vilken uppdragits

att fullgöra kristidsnämnds uppgifter, åligger att inom sitt verksamhetsområde

lämna arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnd biträde.

Arbetsförmedlingstvång m. m.

4 §•

Konungen äger i den omfattning som prövas erforderlig förordna om

förbud mot annan arbetsförmedling än den offentliga samt om inskränkning

i rätten att utöva sådant tillstånd till arbetsförmedling som meddelats

med stöd av lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.

Utan hinder av förordnande som nu sagts må arbetsmarknadsstyrelsen

medgiva, att annan arbetsförmedling än den offentliga må tills vidare utövas

i samverkan med denna på villkor som styrelsen föreskriver.

5 §■

Konungen äger, för att visst behov av arbetskraft skall kunna tillgodoses

före annat sådant, i erforderlig omfattning förordna om förbud för arbetsgivare

att anställa arbetstagare annorledes än enligt anvisning av organ för

den offentliga arbetsförmedlingen eller eljest med dess medgivande (arbetsförmedlingstvång).

I anslutning till förordnande om arbetsförmedlingstvång skall angivas

det behov av arbetskraft, åt vilket företräde skall lämnas (företrädesbestämmelse).

Så länge det företrädesberättigade behovet icke är fyllt, må

arbetsförmedlingsorgan ej lämna arbetssökande, som är lämpad för arbetet

i fråga, anvisning eller medgivande att taga annat arbete inom verksamhet

för vilken arbetsförmedlingstvång gäller.

Länsarbetsnämnd må, på särskilda skäl, medgiva undantag från företrädesbestämmelses

tillämpning.

6 §•

Har avtal om anställning träffats i strid mot förbud som i 5 § första

stycket sägs och kan anställningen icke godkännas med hänsyn till gällande

företrädesbestämmelse, är arbetstagaren skyldig att efter föreläggande från

länsarbetsnämnden frånträda anställningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

7 §•

Vad i 5 och 6 §§ stadgas gäller ej

a) där anställningen är av endast tillfällig natur;

b) där arbetstagaren under kalenderåret fyller femton år eller är yngre

eller före kalenderårets början fyllt sjuttio år; eller

c) där parterna i anställningsförhållandet äro makar eller där ena parten

eller hans make är den andra partens avkomling eller adoptiv-, styv- eller

fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller

fostersyskon.

Tjänsteplikt

8 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det såsom tjänsteplikt

arbetstagare från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år,

till och med det kalenderår, varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande

av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd ej lämna sin

anställning ulan särskilt medgivande därtill eller eljest nedlägga arbetet

(tjänsteförlängning).

9 §■

I den mån Konungen därom förordnar åligger det envar från och med

det kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår,

varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande av arbetsmarknadsstyrelsen

eller länsarbetsnämnd antaga och utföra sådant arbete, som hans

kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (allmän tjänsteplikt).

10 §.

Förordnande enligt 8 eller 9 § må avse envar som är bosatt eller stadigvarande

vistas i riket. 11

11 §■

Den som på grund av värnplikt eller civilförsvarsplikt tages i anspråk för

tjänstgöring vid krigsmakten är undantagen från tjänsteplikt, så ock civilförsvarspliktig

under tid då tjänstgöring i civilförsvaret utgör hinder för

tjänstepliktens fullgörande.

Den som är anställd hos staten eller vid polisväsendet må endast i den

omfattning Konungen föreskriver åläggas allmän tjänsteplikt.

Beträffande den som eljest är anställd hos kommun, landstingskommun

eller hos annan, vars verksamhet har betydelse för ändamål som i 2 § sägs,

äger arbetsmarknadsstyrelsen i särskilt fall eller allmänt föreskriva att sådan

person ej må åläggas allmän tjänsteplikt.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, må arbetsmarknadsstyrelsen eller

länsarbetsnämnd medgiva befrielse tills vidare från fullgörande av tjänsteplikt.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Arbetsvillkor vid fullgörande av tjänsteplikt

12 §.

Rörande tjänstepliktigs lönevillkor och arbetsvillkor i övrigt vid fullgörande

av tjänsteplikt skall, där ej annat följer av vad nedan sägs, gälla vad

som enligt allmän författning, reglemente, avtal eller sedvänja gäller för

frivilligt åtaget arbete av motsvarande slag.

13 §.

Den som fullgör tjänsteplikt må ej utan medgivande av arbetsgivaren eRer

länsarbetsnämnden frånträda sin anställning eller eljest nedlägga arbetet.

Mot den tjänstepliktiges vilja må anställningen eller arbetet upphöra endast

med länsarbetsnämndens medgivande. Nämnden äger föreskriva senare tidpunkt

för anställnings upphörande än som må föranledas av den tjänstepliktige

tillkommande uppsägningstid.

Där arbetsgivare inställer arbetet helt eller delvis eller eljest underlåter

att taga den tjänstepliktiges arbetskraft i anspråk utan att anställningen

upphör, äger den tjänstepliktige, i den mån länsarbetsnämnden ej annat föreskriver,

likväl rätt till lön och andra förmåner efter vad som utgick innan

åtgärden vidtogs.

Fråga som länsarbetsnämnd äger avgöra jämlikt första stycket må ej

prövas av domstol.

14 §.

Beträffande villkoren för sådant arbete, som fullgöres enligt förordnande

om tjänsteplikt och är av beskaffenhet att villkoren därför regelmässigt bestämmas

i ett av Konungen med stöd av riksdagens beslut utfärdat reglemente,

skall, därest villkoren ej på angivet sätt reglerats, gälla vad Konungen

därom förordnar. Villkoren böra, där särskilda förhållanden ej annat föranleda,

i huvudsak utformas enligt bestämmelser, som eljest gälla för arbete

av sådant slag.

15 §.

I andra fall än i 14 § sägs skall lönenämnd för tjänsteplikt bestämma villkoren

för arbete, som fullgöres enligt förordnande om tjänsteplikt, i den

mån villkoren icke regleras genom kollektivavtal, som är bindande för arbetsgivaren

och den tjänstepliktige i fråga om sådant arbete, eller genom

avtal därom mellan arbetsgivaren och den tjänstepliktige eller genom ett i

anslutning till träffad överenskommelse utfärdat reglemente. Därvid bör

nämnden i den mån särskilda förhållanden ej annat föranleda, i huvudsak

följa villkor, som i betydande utsträckning tillämpas på arbetsplatsen eller

eljest inom verksamhetsområdet.

För tid, då villkoren ej regleras genom sådant avtal eller reglemente som

nyss sagts och intill dess beslut meddelats av lönenämnd för tjänsteplikt,

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

äger arbetsgivaren bestämma villkoren; dock är arbetsgivaren, om beslutet

innebär större förmåner för den tjänstepliktige, skyldig att i efterhand utgiva

vad som med tillämpning av beslutet ytterligare belöper på samma tid.

I övrigt skall om beslutets giltighetstid gälla vad detsamma därom innehåller.

16 §.

För hela riket skall finnas en lönenämnd för tjänsteplikt, såvida Konungen

ej förordnar att särskilda sådana nämnder skola finnas för olika arbetsområden

eller delar av riket.

Lönenämnd för tjänsteplikt skall bestå av ordförande samt ledamöter

och suppleanter till det antal Konungen finner erforderligt, samtliga utsedda

av Konungen. Av ledamöterna och suppleanterna utses en eller flera

bland personer, föreslagna av organisationer som företräda arbetsgivare

inom nämndens verksamhetsområde, samt en eller flera bland personer,

föreslagna av organisationer som företräda olika grupper av arbetstagare

inom området.

I lönenämnds handläggning av ärende enligt 15 § skola, i den ordning

Konungen föreskriver, utom ordföranden eller ersättare för denne deltaga

sex ledamöter eller suppleanter, därav två arbetsgivarrepresentanter och

två arbetstagarrepresentanter, eller ock, då Konungen för viss lönenämnd

därom förordnat, två ledamöter eller suppleanter, därav en arbetsgivarrepresentant

och en arbetstagarrepresentant.

17 §.

Lönenämnd för tjänsteplikt må endast på framställning av part upptaga

ärende som i 15 § sägs. Förening av arbetsgivare ävensom fackförening

eller annan liknande förening av arbetstagare må vid lönenämnd väcka och

utföra talan för medlem av föreningen.

Därest ärendet handlägges med arbetsgivare eller förening av arbetsgivare

såsom part å ena sidan samt med fackförening eller annan liknande förening

av arbetstagare såsom part å andra sidan, skall beslut av lönenämnden

i ärendet anses innefatta sådant kollektivavtal mellan parterna, varom

sägs i lagen om kollektivavtal. Tvist om tolkning eller tillämpning av beslut,

som nu sagts, skall med iakttagande av vad i 13 § sista stycket stadgas

handläggas av arbetsdomstolen.

Vad i andra stycket stadgas gäller ej beslut om arbetsvillkor i fall där villkoren

eljest skulle hava bestämts genom reglemente.

18 §.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, äger Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd beträffande

grupp av tjänstepliktiga fastställa likformiga arbetsvillkor. För sådant fall

skall vad eljest i denna lag stadgas om villkorens bestämmande icke gälla.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 38

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

19 §.

Tjänstepliktig, som icke utfått förfallen löneförmån för fullgjord tjänsteplikt,

äger mot fordringens överlåtelse å statsverket av statsmedel utfå ersättning

för dylik ogulden förmån. Ersättning må dock, där ej skäl till

undantag föreligga, icke utgå för lönefordran, som förfallit till betalning

mer än tre månader innan ansökan om ersättning göres.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen

meddelar föreskrifter om förmåner av statsmedel vid resa eller flyttning

från den tjänstepliktiges bosättnings- eller vistelseort till ort, där

tjänsteplikt skall fullgöras, samt om motsvarande förmåner vid arbetets

upphörande.

Angående bidrag i anledning av att tjänsteplikts fullgörande för den

tjänstepliktige medför minskad inkomst eller ökade levnadskostnader skall

gälla vad därom särskilt stadgas.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Konungen äger föreskriva skyldighet dels för arbetsgivare att lämna

upplysning om förhållanden av betydelse för tillämpningen av denna lag,

dels ock för envar, som enligt densamma kan komma att bliva tjänstepliktig,

att lämna sådan upplysning ävensom att för sådant ändamål efter kallelse

personligen inställa sig hos arbetsförmedlingsorgan inom vars verksamhetsområde

han vistas.

21 §.

Konungen äger förordna om sådan tillsyn över arbetsplats som må föranledas

av att tjänsteplikt där fullgöres. För sådan tillsyn skall vad i 50,

51 och 68 §§ arbetarskyddslagen stadgas i tillämpliga delar gälla.

22 §.

Där någon genom fullgörande av tjänsteplikt hindras att utföra åtaget

arbete eller efter föreläggande enligt 6 § frånträder anställning, må det icke

åberopas mot honom som grund för skadestånd eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare att med anledning av fullgörande av

tjänsteplikt skilja arbetstagare från anställning ävensom angående rätt för

arbetstagare att ej av sådan anledning behöva vidkännas minskning i de

med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av

uppehållet i arbetet skall gälla vad som i sådant hänseende stadgas med

avseende å värnpliktstjänstgöring.

23 §.

Upphör tjänsteplikt att gälla under det att tjänstepliktig utför arbete

som förelagts enligt denna lag, skall i den mån parterna ej annat överens
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959 115

komma anses som om avtal om fortsatt arbete träffats mellan dem. Härför

skola tillämpas de villkor, som gällde för arbetet vid tjänstepliktens upphörande,

dock med iakttagande av vad nedan i denna paragraf sägs.

Sker uppsägning i anslutning till tjänstepliktens upphörande, skall angående

uppsägningstid iakttagas vad Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

arbetsmarknadsstyrelsen därom föreskriver. Har sådan uppsägning

skett skall vad i 13 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

I fall då enligt första stycket avtal om fortsatt arbete skall anses föreligga,

må i den mån så finnes skäligt arbetstagaren av statsmedel erhålla sådan ersättning

och sådana förmåner som enligt 19 § må utgå till tjänsteplikt^.

24 §.

Med dagsböter straffes

a) den som bryter mot föreskrift enligt 4 § eller 5 § första stycket,

b) arbetstagare, som icke inom utsatt tid efterkommer föreläggande enligt

6 §,

c) tjänstepliktig, som icke inom utsatt tid efterkommer behörig myndighets

föreläggande att taga arbete eller eljest olovligen uteblir från arbetet

eller nedlägger detsamma eller på annat sätt i väsentlig grad brister i fullgörandet

av tjänsteplikten,

d) den som vid fullgörande av upplysningsskyldighet, som föreskrivits

med stöd av 20 §, lämnar medvetet oriktig uppgift, samt

e) den som icke fullgör upplysnings- eller inställelseskyldighet, som föreskrivits

med stöd av 20 §.

Är brott, som ovan vid a)—d) sägs, med hänsyn till omständigheterna

vid brottet att anse som grovt, skall till fängelse i högst sex månader eller

dagsböter, lägst trettio, dömas.

Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare utan

att länsarbetsnämnd anmält det till åtal.

25 §.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger länsarbetsnämnd erhålla

handräckning av polismyndighet.

26 §.

Över länsarbetsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras hos arbetsmarknadsstyrelsen.

över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan föras

hos Konungen.

Beslut av länsarbetsnämnd eller arbetsmarknadsstyrelsen skall gå i verkställighet

utan hinder av förd klagan, där ej annat föreskrives i beslutet

eller av den myndighet hos vilken klagan föres.

över beslut av lönenämnd för tjänsteplikt må klagan ej föras.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

27 §.

De ytterligare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av arbetsmarknadsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

117

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920

(nr 245) om medling i arbetstvister

Härigenom förordnas, att 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 om medling

i arbetstvister1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3

Har inom förlikningsmans verksamhetsområde

uppkommit arbetstvist,

som medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse av större

betydenhet, bör förlikningsmannen

genom personligt besök å den

plats, där tvisten utbrutit, eller på

annat sätt träda i förbindelse med de

tvistande, göra sig noga underrättad

om, vari tvisten består, hemställa till

de tvistande att i avbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller

utvidga arbetsinställelse, kalla de

tvistande att, själva eller genom utsedda

ombud, å bestämd tid och plats

sammankomma till förhandling med

varandra inför förlikningsmannen

samt söka att under dessa förhandlingar,

vilka anordnas på sätt lämpligast

synes, åvägabringa tvistens

lösning.

§•

Har inom förlikningsmans verksamhetsområde

uppkommit arbetstvist,

som medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse av större

betydenhet, bör förlikningsmannen

genom personligt besök å den

plats, där tvisten utbrutit, eller på

annat sätt träda i förbindelse med de

tvistande, göra sig noga underrättad

om, vari tvisten består, hemställa till

de tvistande att i avbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller

utvidga arbetsinställelse, kalla de

tvistande alt, själva eller genom utsedda

ombud, å bestämd tid och plats

sammankomma till förhandling med

varandra inför förlikningsmannen

samt söka att under dessa förhandlingar,

vilka anordnas på sätt lämpligast

synes, åvägabringa tvistens

lösning. Oaktat arbetstvist an större

betydenhet icke medfört eller synes

hota att medföra arbetsinställelse,

skall under tid då förordnande om

tjänsteplikt må meddelas vad nu

sagts i tillämpliga delar gälla för ar
-

Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1931:202.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

betsområde, vars behov av arbetskraft

må tillgodoses genom sådant

förordnande.

Även om-----— berörda arbetarna.

9

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetstvist,

som uppstått inom näringsgren,

industriell anläggning eller arbetsföretag,

där särskild förhandlings-,

förliknings- eller skiljenämnd

är upprättad, med mindre de tvistande

å ömse sidor påkalla förlikningsmannens

mellankomst eller förhållandena

göra sannolikt, att den särskilda

nämnden icke varder för tvistens

biläggande anlitad, eller ock förhandling

inför sådan nämnd i stadgad

ordning ägt rum, utan att uppgörelse

vunnits.

Ej heller äga stadgandena i berörda

paragraf tillämpning i fråga om

tvist, som hänskjutits till sådan skiljenämnd

eller skiljedomare i arbetstvister,

varom i lag är särskilt stadgat.

§■

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetstvist,

som uppstått inom näringsgren,

industriell anläggning eller arbetsföretag,

där särskild förhandlings-,

förliknings- eller skiljenämnd

är upprättad, med mindre de tvistande

å ömse sidor påkalla förlikningsmannens

mellankomst eller förhållandena

göra sannolikt, att den särskilda

nämnden icke varder för tvistens

biläggande anlitad, eller ock förhandling

inför sådan nämnd i stadgad

ordning ägt rum, utan att uppgörelse

vunnits; dock skall 3 § vara

tillämplig utan hinder av att lönenämnd

för tjänsteplikt enligt allmänna

tjänstepliktslagen inrättats.

Stadgandena i berörda paragraf

äga ej tillämpning i fråga om tvist,

som hänskjutits till sådan skiljenämnd

eller skiljedomare i arbetstvister,

varom i lag är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag

Konungen bestämmer.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

119

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 januari

1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E.Söderlund,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 16 december 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

5 december 1958, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till allmän tjänstepliktslag och lag angående ändrad lydelse

av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn A. E. Elowson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till allmän tjänstepliktslag.

1 §•

Såsom förutsättningar för lagens tillämpning angivas i denna paragraf

krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, ävensom utomordentliga förhållanden

i anledning av krig, vari riket befunnit sig, eller krig, pågående

eller avslutat, mellan främmande makter. Huruvida krig börjat eller slutat

eller krigsfara föreligger kan vara vanskligt att avgöra. Ett införande i

lagtexten av någon närmare bestämning av begreppen bör emellertid ej

ifrågakomma, eftersom motsvarande uttryckssätt redan kommit till användning

i beredskapslagstiftningen, t. ex. allmänna förfogandelagen. Att här är

fråga om ett vida allvarligare ingrepp i enskildas fri- och rättigheter än förfoganden

över förnödenheter, nämligen i rätten att få bestämma sin egen

sysselsättning, synes ej vara ägnat att ingiva avgörande betänkligheter, då

såsom grund för lagens tillämpning här — i motsats till exempelvis i allmänna

förfogandelagen —- icke godtagas andra utomordentliga förhållanden

än sådana som direkt föranledas av krig samt de i lagen avsedda ingripandena

dessutom icke kunna komma till stånd förrän efter det Konungen förordnat

därom. Lagrådet kan alltså godtaga de grunder, på vilka den föreslagna

lagstiftningen byggts.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

2 §•

Förordnande som avses i paragrafens första punkt må meddelas för att

tillgodose behov av arbetskraft, som erfordras för krigsmaktens eller

civilförsvarets utrustning, underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten,

folkförsörjningen, samfärdseln eller annat ändamål av synnerlig

vikt för det allmänna. Att ändamålet är av sådan vikt för det allmänna

måste tydligen alltid prövas i det enskilda fallet, även såvitt fråga är om

folkförsörjningen, samfärdseln eller annat särskilt nämnt fall. För att klargöra

detta synes den allmänna bestämningen böra nämnas först och de

särskilda fallen efteråt såsom en exemplifiering. Då lagens användning

vanligen i första hand torde syfta till en omläggning av den civila näringsverksamheten,

varigenom denna så att säga sättes på krigsfot, kunna bland

exemplen lämpligen folkförsörjningen och samfärdseln nämnas före civila

arbeten direkt för krigsmakten eller civilförsvaret. Lagrådet får därför hemställa

om sådan omformulering av punkten, att förordnande som där avses

må meddelas för att tillgodose ändamål av synnerlig vikt för det allmänna,

såsom folkförsörjningen eller samfärdseln eller krigsmaktens eller civilförsvarets

utrustning, underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten.

Enligt andra punkten må förordnande ej gälla vapentjänst vid krigsmakten.

Avsikten är tydligen, att lagen skall användas endast beträffande

sådant arbete, som har motsvarighet i verksamhet inom det civila samhällslivet,

men icke för att fylla krigsmaktens eller civilförsvarets normala personalbehov.

Tjänsteplikt kan behöva anlitas för civila uppgifter, för vilka

även värnplikt eller civilförsvarsplikt kan åläggas. Vapenfri värnpliktig

bör naturligtvis icke kunna tjänstepliktsvägen åläggas sådan tjänst, varifrån

han såsom värnpliktig på grund av samvetsbetänkligheter blivit befriad.

Den åsyftade gränsen synes kunna angivas med användande av ordet vapentjänst.

Emellertid torde väl vapentjänst i den mening som här åsyftas kunna

förekomma endast vid krigsmakten, och i den mån dylik tjänst skulle förekomma

på andra områden, borde den även i sådant fall vara undantagen.

Lagrådet hemställer därför att orden »vid krigsmakten» få utgå. Då vapentjänst

icke torde vara något i gällande lag (jfr SFS 1937 nr 15) brukat ord,

synes det erforderligt att genom ett uttalande av departementschefen eller

på annat lämpligt sätt närmare klargöres vad därmed åsyftas.

Enligt tredje punkten må förordnande jämlikt 8 eller 9 § ej meddelas

för tillgodoseende av hälso- och sjukvårdens behov av medicinalpersonal.

Detta behov kan nämligen tillgodoses genom krigssjukvårdslagens bestämmelser

om tjänsteplikt för sådan personal. En erinran om att annan

lagstiftning finnes synes erforderlig vid sidan om förbudet mot användande

av nu förevarande lag. Lagrådet får därför hemställa, att tredje punkten

utbytes mot ett andra stycke, upptagande i en första punkt, att om tillgodoseende

av hälso- och sjukvårdens behov av medicinalpersonal vid krig och

andra utomordentliga förhållanden gäller vad därom är särskilt stadgat,

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

samt i en andra punkt, att för tillgodoseende av sådant behov må förordnande

jämlikt 8 eller 9 § denna lag ej meddelas.

4 §•

Enligt denna paragraf äger Konungen förordna om inskränkning i rätten

att utöva sådant tillstånd till arbetsförmedling som meddelats med stöd av

lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Att

härmed avses verksamhet vartill tillstånd meddelats synes böra komma till

tydligare uttryck genom att i lagtexten talas om inskränkning i rätten att

utöva sådan arbetsförmedling vartill tillstånd meddelats med stöd av

nämnda lag.

5 §■

För tillgodoseende av det här angivna ändamålet — att visst behov av

arbetskraft skall kunna tillgodoses före annat sådant — erfordras tydligen

ej blott förordnande om arbetsförinedlingstvång utan även meddelande av

företrädesbestämmelser. Det använda uttrycket, att företrädesbestämmelse

skall meddelas i anslutning till förordnande om arbetsförmedlingstvång,

torde böra så förstås, att företrädesbestämmelser måste meddelas redan vid

förordnandet om arbetsförmedlingstvång men sedan kunna utvidgas, inskränkas

eller eljest ändras. För att markera detta sammanhang synes det

lämpligt att flytta stadgandet om företrädesbestämmelse från andra stycket

första punkten till första stycket.

6 §•

Förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare annorledes än enligt

anvisning av organ för den offentliga arbetsförmedlingen eller eljest med

dess medgivande benämnes enligt 5 § första stycket arbetsförmedlingstvång.

Här kan därför i stället för »förbud som i 5 § första stycket sägs» lämpligen

skrivas »förordnande om arbetsförmedlingstvång».

7 §•

Stadgandena om tjänsteplikt i 8 och 9 §§ avse person från och med det

kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår, varunder

han fyller sjuttio år. Samma åldersgränser åsyftas med den här under

b) upptagna bestämmelsen. Det synes därför lämpligt att här nämna samma

ålderssiffror, 16 och 70 år. Undantaget i b) kan exempelvis bestämmas till

att avse det fall, där ej arbetstagaren fyllt eller under kalenderåret fyller

sexton år eller där han före kalenderårets början fyllt sjuttio år.

8—11 §§.

De bär angivna gränserna för tjänsteplikten äro så vida, att därinom

rymmas mycket allvarliga ingripanden i fråga om enskildas fri- och rättigheter.

För alt tillgodose behovet i alla de skiftande situationer som kunna

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

möta synes emellertid lagstiftningen icke kunna utformas på annat sätt än

som en fullmakt vilken ger Konungen mycket fria händer. Lagrådet får

därför endast understryka nödvändigheten av att största möjliga försiktighet

iakttages i tillämpningen samt erinra om vad departementschefen anfört

därom, att lagstiftningen bör nyttjas endast då normala, frivilliga

åtgärder ej visa sig tillräckliga samt att åtgärd enligt lagen såsom genomgående

princip ej skall tillämpas med mindre det är oundgängligen nödvändigt.

I anledning av stadgandet i 10 § får lagrådet erinra om att särskilda

konventioner (återgivna i proposition 1953 nr 37) gälla beträffande krigsfångar

och utländska civilpersoner under krigstid.

13 §.

Enligt andra stycket äger tjänstepliktig, om arbetsgivaren underlåter att

taga hans arbetskraft i anspråk, likväl rätt till lön och andra förmåner »efter

vad som utgick innan åtgärden vidtogs». Meningen är tydligen att tjänstepliktig,

vars arbetskraft icke tages i anspråk, skall få den lön som eljest

skulle hava utgått. Detta torde kunna klargöras genom att ändra de citerade

orden till »efter vad eljest skulle hava gällt».

15 §.

I första stycket talas om villkor som tillämpas på arbetsplatsen eller

eljest inom verksamhetsområdet. Sistnämnda ord kan föra tanken på ett

geografiskt område. Då vad som åsyftas tydligen är det yrke, den näringsgren

eller eljest den verksamhet varom fråga är, hemställes att ordet »verksamhetsområdet»

ändras till »verksamheten».

16 §.

Enligt första stycket kan Konungen förordna, att särskilda lönenämnder

skola finnas för olika arbetsområden eller delar av riket. Meningen är tydligen,

att särskild lönenämnd kan finnas antingen för ett geografiskt område

eller ock för visst yrke, viss näring eller eljest viss verksamhetsgren. Detta

synes böra komma till klarare uttryck genom att ordet verksamhetsgrenar

användes i stället för arbetsområden.

20 §.

Enligt 21 § i 1939 års lag skulle vid uttagning till tjänsteplikt skälig

hänsyn tagas å ena sidan till det allmännas intresse av att till arbetet

uttoges de därför bäst lämpade ävensom till den tjänstepliktsberättigade

arbetsgivarens i sådant hänseende framställda önskemål och å andra sidan

till den tjänstepliktiges dittillsvarande arbetsgivares olägenhet av åtgärden

och den tjänstepliktiges olägenhet av en förändring av arbetsförhållanden

eller bostadsort ävensom till den tjänstepliktiges val mellan olika ifråga
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

kommande arbeten och arbetsplatser. Även om så utförliga föreskrifter icke

lämpligen böra intagas i lagtexten, måste dock uppmärksamhet ägnas dylika

frågor vid den planläggning, vartill 20 § lämnar möjlighet. Lagrådet vill

särskilt understryka önskvärdheten av att personer ej sättas till arbete, för

vilket de sakna nödiga förutsättningar, utan att de i stället såvitt möjligt

utnyttjas där deras kvalifikationer kunna komma till sin rätt.

22 §.

Hänvisningen i andra stycket avser vissa bestämmelser i lagen den 14

oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av

värnpliktstjänstgöring in. m. Tydligen erfordras därjämte någon motsvarighet

till sagda lags bestämmelser om arbetstagares skyldighet att lämna

arbetsgivare förhandsmeddelanden. Lagrådet har intet att erinra mot att

frågan härom, såsom departementschefen föreslagit, löses i annat sammanhang,

men vill understryka nödvändigheten av att uttryckliga bestämmelser

i detta hänseende meddelas.

24 §.

Straffbestämmelsen under a) avser den som bryter mot föreskrift enligt

4 § eller 5 § första stycket. Hänvisningen till 4 § avser dels den som utövar

enskild arbetsförmedling i strid med förbud mot annan arbetsförmedling

än den offentliga, dels den som — efter att ha erhållit tillstånd till enskild

arbetsförmedling med stöd av lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser

om arbetsförmedling — överträder förordnande om inskränkning i rätten

att utöva sådan verksamhet, dels ock den som — efter att ha erhållit

arbetsmarknadsstyrelsens medgivande att utöva enskild arbetsförmedling i

samverkan med den offentliga -—• bryter mot de villkor som styrelsen föreskrivit.

Hänvisningen till 5 § första stycket avser arbetsgivare som överträder

förbud att anställa arbetstagare annorledes än enligt anvisning av organ

för den offentliga arbetsförmedlingen eller eljest med dess medgivande. Då

straffbestämmelsen alltså till största delen avser överträdande av förbud

och endast i mindre mån brott mot andra föreskrifter, hemställes att den

angives gälla den som bryter mot förbud eller föreskrift enligt lagrummen i

fråga. Iakttages lagrådets hemställan om upptagande av en andra punkt i

5 § första stycket, bör hänvisningen därutinnan bestämmas att avse 5 §

första stycket första punkten.

26 §.

Lagrådet, som icke har något att erinra mot förslaget, utgår därvid från

att länsarbetsnämnderna och arbetsmarknadsstyrelsen regelmässigt komma

att foga fullföljdshänvisningar vid sina beslut enligt denna lag.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj

1920 om medling i arbetstvister.

I anslutning till vad lagrådet anfört om 15 och 16 §§ i förslaget till allmän

tjänstepliktslag hemställes, att i det föreslagna tillägget till 3 § lagen om

medling i arbetstvister ordet »arbetsområde» ändras till »verksamhet».

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

125

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam.

T. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet af Geijerstam, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den

13 januari 1959 avgivna utlåtande över de den 5 december 1958 till lagrådet

remitterade förslagen till allmän tjänstepliktslag och lag angående

ändrad Igdelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr 2b5) om medling

i arbetstvister.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Lagrådet har i huvudsak godtagit den föreslagna lagstiftningen. De av

lagrådet förordade ändringarna och jämkningarna avser väsentligen detaljfrågor.

Vad först angår förslaget till allmän tjänstepliktslag bör vad lagrådet

anfört beträffande 2 § i huvudsak beaktas, och förslaget har i stort utformats

i enlighet med vad lagrådet förordat. Beträffande innebörden av det

i lagrummet angivna undantaget för vapentjänst vid krigsmakten torde

följande vara att tillägga. Som i statsrådsprotokollet för den 5 december

1958 angivits är avsikten att förordnande enligt lagen skall få meddelas

endast med avseende å sådant arbete, som brukar utföras i verksamhet

inom det civila samhällslivet. Dylikt förordnande skall alltså ej få meddelas

för att tillgodose behov av personal som har stridsuppgifter och för

vilken bruk av vapen för sådana uppgifter regelmässigt kan förekomma.

Ej heller bör lagen användas för sådana uppgifter som exempelvis luftbevakning

som ju inte har någon direkt motsvarighet i det civila livet. Däremot

skall förordnande enligt lagen kunna meddelas för att tillgodose sådana

ändamål som exempelvis expeditions-, handräcknings-, hantverks- och

förrådstjänst, även om det sker för försvarets räkning. Enligt 1952 års lag

om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten kan

civilförsvarspliktig i viss utsträckning åläggas uppgifter av sistnämnt slag,

men behovet av personal för uppgifterna torde ej kunna täckas enbart med

stöd av 1952 års lag. Om en person som skall utföra nu ifrågavarande uppgifter

anses böra vara försedd med vapen för eget skydd, bör denna omstän
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

dighet ej utgöra hinder för att taga honom i anspråk med tjänsteplikt. Det

undantagna området synes, som tidigare föreslagits och som lagrådet accepterat,

kunna benämnas vapentjänst. Jag kan godtaga lagrådets uppfattning

att sådan vapentjänst som här åsyftas endast torde kunna förekomma vid

krigsmakten. Ett uteslutande av nämnda begränsning kan emellertid föranleda

den uppfattningen alt viss civil verksamhet, där vederbörande regelmässigt

är utrustad med vapen, t. ex. polistjänst, skulle vara undantagen. Detta

är emellertid ej avsett. I likhet med vad som skett i 1939 års tjänstepliktslag

bör därför undantaget anges som »vapentjänst vid krigsmakten».

I anledning av vad lagrådet anfört under 8—11 §§ vill jag än en gång

betona att förevarande lag är avsedd att tillämpas endast då förhållandena

så oundgängligen kräver. Även i allvarliga lägen bör behovet av arbetskraft,

där så över huvud är möjligt, tillgodoses på frivillig väg. Beträffande lagrådets

erinran om vissa föreliggande konventioner torde det ligga i sakens

natur att gällande eller nya överenskommelser med främmande makter

kommer att iakttagas vid lagens tillämpning. Med anledning av lagrådets

uttalande under 20 § vill jag framhålla, att jag är helt ense med lagrådet

rörande nödvändigheten av att vid planläggningsarbetet hänsyn tages till

kvalifikationerna hos dem, som avses skola tagas i anspråk.

De erinringar, som lagrådet framställt i fråga om avfattningen av 4—7,

13, 15, 16 och 24 §§ och som till övervägande del avser frågor av formell

art, har jag funnit mig böra beakta, och lagtexten har därför jämkats i

enlighet med lagrådets förslag.

Härutöver har vissa redaktionella jämkningar företagits i förslaget.

Beträffande förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen

den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister har det av lagrådet förordade

utbytet av ordet arbetsområde mot ordet verksamhet genomförts i förslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att de sålunda ändrade lagförslagen

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t

Konungen,-att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Veronika Nissen

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

127

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen ........................................................ 1

Författningsförslag .................................................... 3

Utdrag av protokollet över socialärenden den 5 december 1958 ............ 13

Inledning .......................................................... 13

Gällande lagstiftning om tjänsteplikt .................................. 15

Allmänna grunder för ny lagstiftning om tjänsteplikt m. m............... 17

I. Utredningsmannens förslag och remissyttrandena däröver.......... 17

A. Behovet av statliga regleringsåtgärder och lagstiftning på området 17

Utredningsmannen ........................................ 17

Remissyttrandena .......................................... 18

B. Åtgärdernas art och innebörd ................................ 20

Utredningsmannen ........................................ 20

Remissyttrandena .......................................... 23

C. Ändamål för vilka åtgärderna må vidtagas...................... 24

Utredningsmannen ........................................ 24

Remissyttrandena .......................................... 26

D. Personkretsen .............................................. 26

Utredningsmannen ........................................ 26

Remissyttrandena .......................................... 28

E. Situationer i vilka åtgärderna må vidtagas...................... 31

Utredningsmannen ........................................ 31

Remissyttrandena .......................................... 37

F. Lagstiftningens giltighetstid och dé formella förutsättningarna för

fullmaktsbestämmelsernas tillämpning ........................ 43

Utredningsmannen ........................................ 43

Remissyttrandena .......................................... 45

G. Villkoren vid arbete under tjänsteplikt ........................ 47

1. Allmänna arbetsvillkor .................................... 47

Utredningsmannen .................................... 47

Remissyttrandena ...................................... 52

2. Särskilda förmåner ...................................... 56

Utredningsmannen .................................... 56

Remissyttrandena ...................................... 57

H. Administrationen ............................................ 59

Utredningsmannen ........................................ 59

Remissyttrandena .......................................... 62

II. Föredraganden ................................................ 66

Specialmotivering .................................................. 84

Förslaget till allmän tjänstepliktslag ............................... 84

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj

1920 (nr 245) om medling i arbetstvister .......................... 105

Föredragandens hemställan .......................................... 108

Lagrådets yttrande ....................................................119

Utdrag av protokollet över socialärenden den 23 januari 1959 .............. 125

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:130 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Muj.ts proposition med förslag till allmän tjänstepliktslag, man. a1 i texten
  2. 2LU 1959:8 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till allmän tjänstepliktslag, m. m., dels ock i ämnet väckt motion. s. 1 i texten