Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1959-01-23 · 105 sidor, varav 103 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 103 av 105 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:44, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959

1

Nr 44

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 23 januari

1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 27 mars

1954 (nr 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto;

samt

3) förordning om uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt av skogsbruk.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås viss omläggning av skogsbeskattningen för att undanröja

de hinder som nuvarande skatteregler visat sig innebära mot frivillig

medverkan i åtgärder för jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering

och för överlåtelse av dispositionsrätten till mark som erfordras för

vägar, elektriska ledningar, vattenuppdämningar in. m.

Vidare föreslås en reglering av beskattningen av s. k. ståndskogslikvider

i samband med laga skifte eller annan jorddelningsförrättning.

De föreslagna reglerna är avsedda att tillämpas fr. o. m. 1959 års taxering.

t Bihang till riksdagens protokoll 1059. 1 samt. Nr 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mcij:ts proposition nr 44 år i959

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. samt 35 § 2 och 4 mom. kominunalskattelagen

den 28 september 1928 ävensom punkterna 4 och 5 av anvisningarna

till 22 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, att till anvisningarna till 21 § nämnda lag skall fogas en ny punkt,

betecknad 9, av nedan angiven lydelse samt att till anvisningarna till 35 §

samma lag skall fogas en ny punkt, betecknad 6, med den lydelse nedan

sägs.

(Nuvarande lydelse)

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten —

--tillhörande fördelningsledning
ar.

Har skog---tidigare medgi
vits.

Har växande skog avyttrats i samband

med avyttring av marken, må

den skattskyldige efter eget val njuta

avdrag antingen med den del av

köpeskillingen eller den eljest erhållna

valutan för skogen, som belöper

på det för ägaren gällande ingående

virkesförrådet, eller med ett belopp

motsvarande värdet av det för

skogen beräknade minsta producerande

skogskapitalet eller med

skogens för ägaren gällande ingångsvärde.

Hemmavarande barn, —--till
höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening — — -—

nämnda gottgörelse.

(Föreslagen lydelse )

22 §.

1 m o in. Från bruttointäkten —

--tillhörande fördelningsledning
ar.

Har skog----tidigare medgi
vits.

Har växande skog avyttrats i samband

med avyttring av marken, må

den skattskyldige efter eget val njuta

avdrag antingen med den del av

köpeskillingen eller den eljest erhållna

valutan för skogen, som belöper på

det för ägaren gällande ingående virkesförrådet,

eller med ett belopp

motsvarande värdet av det för skogen

beräknade minsta producerande

skogskapitalet eller med skogens

för ägaren gällande ingångsvärde.

Avdrag efter vad nu sagts må åtnjutas

jämväl då nyttjanderätt eller servitutsrätt

upplåtits till mark för obegränsad

tid mot engångsersättning

samt skog avverkats å marken eller

växande skog därå avyttrats i samband

med eller med anledning av

upplåtelsen.

Hemmavarande barn,---till
höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening — — —

nämnda gottgörelse.

1 Senaste lydelse av 22 § 1 mom. se 1958:576, av 35 § 2 mom. se 1952:377, av 35 § 4 mom.

se 1951: 761, av punkt 4 av anvisningarna till 22 § se 1957: 72 samt av punkt 5 av anvisningarna

till 22 § se 1951: 438.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

a

(Nuvarande lydelse)

35 §.

2 m o m. Till intäkt---—- tid

(realisationsvinst).

Har egendom,---jämförligt

fång.

Såsom skattepliktig-- — un
dantag,

räknas:

a) då fråga är om vinst

genom avyttring av fastighet:
-

b) då fråga är om vinst

genom avyttring av annan

egendom än fastighet:

(Föreslagen lydelse)

35 §.

2 m o m. Till intäkt----tid

(realisationsvinst).

Har egendom, ----jämförligt

fång.

Såsom skattepliktig---un
dantag,

räknas:

a) då fråga är om vinst

genom avyttring av fastighet:
-

b) då fråga är om vinst

genom avyttring av annan

egendom än fastighet:

Vad ovan----å tomträtt.

4 m o m. Vinst, som---— mot

engångsersättning.

Vad ovan----å tomträtt.

Har jordbruksfastighet eller del

därav avyttrats såsom led i åtgärder

för jordbrukets eller skogsbrukets

yttre rationalisering och har i samband

därmed inom två år annan jordbruksfastighet

eller del därav förvärvats,

skall, om den sist förvärvade

egendomen därefter avyttrats, frågan

huruvida denna förvärvats genom sådant

fång och varit i den skattskyldiges

ägo under sådan tid, att vinst vid

avyttringen utgör skattepliktig realisationsvinst,

bedömas med hänsyn till

det fång, varigenom den först avyttrade

egendomen förvärvats. Om allenast

en del av den sist avyttrade egendomen

kan anses ha ersatt den först

avyttrade, skall vad nu sagts gälla

nämnda del.

4 m o m. Vinst, som ----mot

engångsersättning.

Såsom skattepliktig realisationsvinst

skall ej heller anses vinst, vilken

uppkommit genom sådan avyttring

av fastighet eller fastighetsdel

som utgör led i åtgärder för jordbrukets

eller skogsbrukets yttre rationalisering.

Anvisningar

till 21 §.

9. Likvid som avses i 14 kap. 8 §

lagen om delning av jord å landet och

som utgår vid laga skifte eller annan

förrättning enligt nämnda lag eller la
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

(Nuvarande lydelse)

till 22 §.

4. Har skog---gällande in
gångsvärde.

Med skogs — — — jämförligt

fång.

Såsom fastighetens värde är att anse

vid köp den för fastigheten erlagda

köpeskillingen och vid annat förvärv

det belopp, efter vilket stämpelplikten

med avseende å fastighetsförvärvet

beräknats, eller, därest stämpelplikt

för förvärvet icke förelegat,

det belopp, efter vilket stämpelplikt

skulle enligt eljest gällande grunder

beräknats, om stämpelplikt förelegat.

Skogens för ägaren gällande

ingångsvärde utgör det sålunda

beräknade ingångsvärdet med avdrag

för vad han må hava fått avdraga

vid tidigare taxeringar. Har efter

avverkning av skog eller upplåtelse

av avverkningsrätt den återstående

skogens värde nedgått under det

för ägaren gällande ingångsvärdet,

får avdrag ske med det belopp, varmed

värdet sålunda minskats.

(Föreslagen lydelse)

gen om fastighetsbildning i stad skall

anses såsom likvid för växande skog,

som avyttrats i samband med avyttring

av marken.

Skall likvid, som i första stycket

avses, utgöras i naturaförmåner och

överlåter den skattskyldige rätt till

förmånerna mot ersättning i penningar

eller annat, skall vad i första stycket

sägs äga motsvarande tillämpning

i fråga om sådan ersättning.

till 22 §.

4. Har skog--— gällande in
gångsvärde.

Med skogs — — — jämförligt

fång.

Såsom fastighetens värde är att anse

vid köp den för fastigheten erlagda

köpeskillingen och vid annat förvärv

det belopp, efter vilket stämpelplikten

med avseende å fastighetsförvärvet

beräknats, eller, därest stämpelplikt

för förvärvet icke förelegat,

det belopp, efter vilket stämpelplikt

skulle enligt eljest gällande grunder

beräknats, om stämpelplikt förelegat.

Skogens för ägaren gällande

ingångsvärde utgör det sålunda

beräknade ingångsvärdet med avdrag

för vad han må hava fått avdraga

vid tidigare taxeringar. Har efter

avverkning av skog eller upplåtelse

av avverkningsrätt den återstående

skogens värde nedgått under det

för ägaren gällande ingångsvärdet, får

avdrag ske med det belopp, varmed

värdet sålunda minskats. Har ägare

av fastighet vid jorddelningsförrättning

blivit ålagd att gälda likvid,

som avses i punkt 9 av anvisningarna

till 21 §, och har avverkning av

skog eller upplåtelse av avverkningsrätt

skett inom två år från det lagakraftägande

beslut om fastställelse

å förrättningen föreligger, skall, i

den mån den skattskyldige så yrkar,

skogens ingångsvärde antagas hava

nedgått med belopp motsvarande rotvärdet

av den skog som avverkningen

eller upplåtelsen omfattat. Avdrag

må därvid dock ske högst med beloppet

av nämnda likvid.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1959

(Nuvarande lydelse)

Med ingående---av ingångs
värdet.

Vare sig---ursprungliga in
gångsvärdet.

Är det---samma tid.

Om avdrag---av skogen.

Om moderbolag — — —- övertagande

föreningen.

Exempel å — — — ingående

virkesförråd:

A. försäljer---erlagda köpe
skillingen.

Det för--- 10 200 kronor.

Exempel å — — — i ingångsvärde:
B.

försäljer — -—- — 10 000 kronor.

Ingångsvärdet har---det ur
sprungliga.

5. Har växande---ovan sägs.

Härvid iakttages---valutans

belopp.

Såsom värde---omloppstid

18.

Exempel:

1) A. inköper —--—- 750 kronor.

Samma skogsmark — — — 400

kronor.

2) C. ärver---skogens för
säljning.

(Föreslagen lydelse)

Med ingående---av ingångs
värdet.

Vare sig---ursprungliga in
gångsvärdet.

Är det---samma tid.

Om avdrag---av skogen.

Om moderbolag — — —- överta
gande

föreningen.

Exempel å -— — — ingående

virkesförråd:

A. försäljer--- -— erlagda köpe
skillingen.

Det för--- 10 200 kronor.

Exempel å — — — i ingångsvärde:
B.

försäljer —-- 10 000 kronor.

Ingångsvärdet har---det ur
sprungliga.

5. Har växande---ovan sägs.

Härvid iakttages---valutans

belopp.

Är skattskyldig berättigad att åtnjuta

avdrag enligt 22 § 1 mom. tredje

stycket i fall då skog avverkats i

samband med eller med anledning av

upplåtelse för obegränsad tid, skall

såsom köpeskilling eller eljest erhållen

valuta för skogen anses det belopp,

vartill intäkterna genom avverkningen

enligt 21 § skola upptagas,

med avdrag av omkostnaderna för

avverkningen och värdet av den

skattskyldiges egen arbetsinsats vid

denna.

Såsom värde — — — omloppstid

18.

Exempel:

1) A. inköper--- 750 kronor.

Samma skogsmark — — — 400

kronor.

2) C. ärver---skogens för
säljning.

till 35 §.

6. För utredning i fråga huruvida

jordbruksfastighet eller del därav avyttrats

såsom led i åtgärder för jordbrukets

eller skogsbrukets yttre rationalisering

må yttrande infordras

från vederbörande lantbruksnämnd.

Sådant yttrande må jämväl inhämtas.

när fråga uppkommer i vad mån

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

jordbruksfastighet eller del av sådan

fastighet skall anses hava förvärvats

såsom ersättning för fastighet

eller fastighetsdel, vilkens avyttring

utgjort led i åtgärder som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

ujPPgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall tilllämpas

första gången vid 1959 års taxering. Äldre bestämmelser skola fortfarande

gälla i fråga om eftertaxering för år 1958 eller tidigare år samt även

eljest beträffande intäkt som åtnjutits före år 1958.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 27 mars 1954

(nr 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 27 mars 1954 om taxering

för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2 §•

Beträffande viss---egen rö
relse.

Uppskov må ej åtnjutas för högre

belopp än som motsvarar den beräknade

nettointäkten av den förvärvskälla,

varifrån intäkten av skogsbruk

härrör.

(Föreslagen lydelse)

2 §.

Beträffande viss ----egen rö
relse.

Har såsom intäkt upptagits likvid,

som avses i punkt 9 av anvisningarna

till 21 § kommunalskattelagen, må

uppskov jämväl erhållas för sådan

intäkt i dess helhet.

Uppskov må dock ej åtnjutas för

högre belopp än som motsvarar den

beräknade nettointäkten av den förvärvskälla,

varifrån intäkten av

skogsbruk härrör.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,

och skall tillämpas första gången vid 1959 års taxering. Äldre bestämmelser

skola fortfarande gälla i fråga om eftertaxering för år 1958 eller tidigare år

samt även eljest beträffande intäkt som åtnjutits före år 1958.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr hk år 1959

7

Förslag

till

förordning om uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt

av skogsbruk

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har skattskyldig såsom led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbruket?

yttre rationalisering avyttrat jordbruksfastighet eller del av sådan fastighet,

skall den skattskyldige på de villkor och i den omfattning som nedan sägs,

i den mån han så yrkar, erhålla uppskov med beskattningen av intäkt, som

erhållits genom avyttring av växande skog i samband med avyttringen av

marken.

2 §•

Uppskov må endast åtnjutas, om den fasta egendomen avyttrats i samband

med förvärv av sådan egendom av jämförlig art. Avtal om förvärvet skall

hava träffats inom två år efter avyttringen.

3 §•

Uppskov må åtnjutas för intäkt, som i 1 § sägs, minskad med avdrag

enligt 22 § 1 mom. tredje stycket kommunalskattelagen, dock högst för ett

belopp motsvarande det värde, varmed växande skog ingått i värdet av den

förvärvade fasta egendomen.

Medgives uppskov, skall det för ägaren gällande ingångsvärdet och det

för honom gällande ingående virkesförrådet för skogen på den förvärvade

egendomen anses hava nedgått i motsvarande mån.

4 §•

Fråga om uppskov handlägges av prövningsnämnden i det län, där den

avyttrade fasta egendomen är belägen.

Ansökan om uppskov ingives eller insändes till prövningsnämndens

kansli och skall vara till kansliet inkommen före utgången av året efter

det varunder förvärv enligt 2 § skett. Har ansökan gjorts hos annan prövningsnämnd

än i första stycket sägs, skola handlingarna omedelbart översändas

till kansliet hos den prövningsnämnd som har att pröva ansökningen.

5 §•

För utredning i fråga huruvida avyttring av fast egendom utgjort led i

åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering må yttrande

inhämtas av vederbörande lantbruksnämnd.

6 §.

Om handläggning av ansökan om uppskov enligt denna förordning, så

ock om fullföljd av talan mot beslut rörande tillämpning av förordningen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

skall i tillämpliga delar gälla vad i taxeringsförordningen är stadgat rörande

handläggning av besvär över taxeringsnämnds beslut och om fullföljd

av talan mot prövningsnämnds beslut rörande taxering.

7 §•

Berör beslut om uppskov åsatt taxering, skall av beslutet betingad ändring

i taxeringen vidtagas. Ändringen ankommer på den prövningsnämnd,

som har att taga befattning med taxeringen, eller, om besvär rörande taxeringen

äro föremål för prövning i högre instans, på denna.

Underrättelse angående beslut om uppskov skall i förekommande fall tillställas

den myndighet som har att vidtaga ändringen i taxeringen.

8 §•

Därest i anledning av anförda besvär eller eljest taxeringen för det år,

då den fasta^ egendomen avyttrats, ändras efter det beslut om uppskov

meddelats, må besvär med yrkande om därav betingad ändring i uppskovsbeslutet

i särskild ordning anföras av den skattskyldige. Besvären skola vara

inkomna inom sex månader från den dag då beslutet om ändring i taxeringen

meddelades men må ej företagas till avgörande förrän laga kraftägande

beslut rörande taxeringen föreligger.

9 §•

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen utkommit

från trycket i Svensk författningssamling, men skall icke äga tilllämpning

i fråga om intäkt av skogsbruk i samband med sådan avyttring

av fastighet som verkställts före år 1958.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959

9

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 januari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor om beskattning

för inkomst av jordbruksfastighet och för realisationsvinst samt anför därvid

följande.

I. Inledning

Under senare år har i olika sammanhang aktualiserats skattefrågor i samband

med ändringar i fastighetsindelningen och vid vissa nyttjanderättsupplåtelser

för obegränsad tid. Fråga har därvid framför allt varit om beskattningen

av inkomst av skogsbruk men även i någon mån om realisationsvinstbeskattningen.

Den år 1943 tillkallade Norrlandskommittén anhöll sålunda i skrivelse

den 17 juni 1948 bl. a. att sådan ändring måtte vidtagas i gällande skatteförfattningar

att skattskyldig, som verkställt byte av skogbärande mark,

befrias från att i anledning av bytet åsättas taxering för inkomst genom avyttring

av skog i samband med avyttring av marken jämlikt 21 § c) kommunalskattelagen,

under förutsättning att markbytet är ägnat att åstadkomma

en lämpligare fastighetsbildning.

I skrivelse den 12 april 1951, nr 108, anhöll riksdagen under åberopande

av bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande nr 25 om utredning

rörande bl. a. befrielse från skyldigheten att utgiva inkomstskatt

vid fastighetsbyten, som är önskvärda ur rationaliserings- eller arronderingssynpunkt.

Genom beslut den 27 maj 1955 överlämnades skrivelserna till skattelagssakkunniga.

Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund hemställde i skrivelse den 25 januari 1954 till Kungl. Maj:t

om sådan ändring i skattelagstiftningen, att ersättningar för skog som avverkats

och avyttrats till följd av vattenuppdämning eller framdragande av led
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959

ningar över eller anläggande av väg å skogsmark skulle beskattas såsom intäkt

genom avyttring av skog i samband med avyttring av marken.

Skattelagssakkunniga, som tagit upp de nämnda frågorna till behandling,

har den 4 december 1957 avlämnat en promemoria angående beskattning

för inkomst av jordbruksfastighet och för realisationsvinst i samband med

1) åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering, 2) vissa lantmäteriförrättningar,

3) nyttjanderättsupplåtelser på obegränsad tid mot engångsersättning.

I promemorian framlägges följande författningsförslag, nämligen

förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928,

nr 370,

förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 27 mars

1954 (nr 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto,

samt

förslag till förordning om skattefrihet i vissa fall för intäkt genom avyttring

av växande skog i samband med avyttring av marken.

De sakkunnigas författningsförslag torde såsom Bihang få fogas vid detta

protokoll.

Över skattelagssakkunnigas promemoria har efter remiss yttranden avgivits

av kammarrätten, riksskattenämnden, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska vattenkraftföreningen,

Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.

Därjämte har Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges

skogsägareförbund avgivit ett gemensamt yttrande. Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund instämmer till alla delar i det yttrande som avgivits

av Sveriges lantbruksförbund, varjämte Sveriges industriförbund såsom

eget yttrande åberopar vad Sveriges skogsägareförbund och Skogsindustriernas

samarbetsutskott anfört i sitt gemensamma yttrande.

Skogsstyrelsen har jämte sitt eget yttrande överlämnat yttranden som på

skogsstyrelsens begäran avgivits av skogsvårdsstyrelserna i länen.

Innan skattelagssakkunnigas förslag i det följande tages upp till behandling

torde få lämnas dels en översikt av gällande författningsbestämmelser

på det av förslaget berörda området och dels en redogörelse för de aktuella

beskattningsfrågornas tidigare behandling.

II. Gällande bestämmelser

1. Beskattning för realisationsvinst vid avyttring av fastighet

Enligt 35 § kommunalskattelagen skall till skattepliktig intäkt av tillfällig

förvärvsverksamhet räknas vinst å avyttring av fastighet (realisationsvinst)

under förutsättning att fråga är om icke yrkesmässig avyttring (yr
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959

11

kesmässig avyttring av fastighet hänföres till rörelse), att säljaren förvärvat

fastigheten genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, samt att fastigheten

varit i den skattskyldiges ägo under mindre än tio år (i fråga om

strömfall femton år).

Realisationsvinst beskattas i sin helhet endast då avyttrad fastighet innehafts

mindre än sju år. I övrigt begränsas skatteplikten till viss del av vinsten

efter en fallande skala. Såsom skattepliktig realisationsvinst räknas

nämligen vid avyttring av fastighet:

Beträffande realisationsvinst vid avyttring av strömfall gäller motsvarande

reduktion under trettonde, fjortonde och femtonde åren av innehavstiden.

Från skatteplikt är undantagen vinst, som uppkommit genom att egendom

tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller

eljest avyttrats under sådana förhållanden, att tvångsförsäljning måste

anses vara för handen. Dock föreligger skatteplikt enligt eljest gällande

grunder därest det skäligen kan antagas, att avyttringen skulle ha ägt rum

även om tvång ej förelegat.

Såsom avyttring betraktas i fråga om beskattning av realisationsvinst inte

blott avyttring i egentlig mening, d. v. s. överlåtelse av äganderätten till

fastighet, utan även upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet

för obegränsad tid mot engångsersättning. Engångsersättning för

upplåtelse av ifrågavarande slag är vid tillämpning av bestämmelserna om

beskattning av realisationsvinst att betrakta som köpeskilling. Den avyttring,

som skall anses ha skett genom upplåtelsen, skall beräknas ha omfattat

så stor del av fastigheten, som ersättningsbeloppet utgör av fastighetens

hela värde vid tiden för upplåtelsen. Frågan om viss upplåtelse givit upphov

till skattepliktig realisationsvinst bedömes i övrigt enligt de regler, som

skall tillämpas vid prövning av huruvida överlåtelse medfört sådan vinst.

Såsom en följd av att engångsersättning av nämnt slag betraktas som köpeskilling

gäller att ersättningen inte räknas såsom intäkt av jordbruksfastighet.

Beträffande avyttring av fastighet varå finnes växande skog gäller i beskattningshänseende

särskilda regler.

Om skattskyldig avyttrat jordbruksfastighet, varå funnits växande skog,

skall för bedömande av hans skattskyldighet med anledning av avyttringen

i första hand undersökas, om reglerna rörande beskattning för realisationsvinst

är tillämpliga. Är så fallet och skall hela realisationsvinsten

beskattas, skall icke någon del av vederlaget vid avyttringen beskattas såsom

intäkt av skogsbruk. Är omständigheterna vid avyttringen sådana att vinsten

om fastigheten innehafts

mindre än 7 år

100 % av vinsten

7 år men mindre än 8 år

8 » » » » 9 »

9 » » » »10 »

75 % » »

50 °/o » »

25 “4 » »

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1959

endast delvis är skattepliktig såsom realisationsvinst, kan avyttringen utöver

beskattning för sådan vinst föranleda taxering för intäkt av skogsbruk.

Härom gäller följande. Om intäkten av skogsbruk på grund av avyttringen

efter vederbörliga avdrag för omkostnader och värdeminskning av skog

överstiger den skattepliktiga delen av realisationsvinsten, skall det överskjutande

beloppet beskattas såsom inkomst av jordbruksfastighet. Vid denna

beskattning skall dock iakttagas, att vad som på grund av avyttringen beskattas

såsom intäkt av skogsbruk och såsom realisationsvinst sammanlagt

icke får upptagas till högre belopp än hela beloppet av den realisationsvinst,

som uppkommit vid avyttringen. Är bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst

över huvud taget inte tillämpliga å viss avyttring, tillämpas därå

reglerna om beskattning av inkomst av skogsbruk i vanlig ordning.

2. Beskattning för inkomst av skogsbruk

Till intäkt av skogsbruk hänföres enligt 21 § kommunalskattelagen vad

som kommer ägare av jordbruksfastighet till godo dels genom avyttring eller

eget tillgodogörande av skogsprodukter från fastigheten, dels genom upplåtelse

av avverkningsrätt och dels genom avyttring av växande skog i samband

med avyttring av marken, i sistnämnda fall dock endast därest icke vinst å

avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas såsom inkomst av handelsrörelse

eller såsom realisationsvinst.

Under skogsbruk inbegripes skogsavverkning på grund av avverkningsrätt,

som skattskyldig vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avyttrade

fastigheten. Skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse

av avverkningsrätt är däremot att hänföra till rörelse.

Från intäkt av skogsbruk äger den skattskyldige rätt till avdrag för omkostnader

av olika slag som sammanhänger med förvärvet av intäkterna. Vidare

har den skattskyldige enligt särskilda regler rätt att åtnjuta avdrag för

värdeminskning av skog. Dessa regler innebär i huvudsak följande.

Den som bedriver skogsbruk äger i princip åtnjuta avdrag för värdet av

den skog, som han förvärvat i samband med marken, om ej förr så när fastigheten

avyttras. Principiellt avser alltså beskattningen endast skogens tillväxt

under innehavet. För beräkning av den skattskyldige tillkommande avdrag

för värdeminskning av det vid förvärvet av fastigheten befintliga skogskapitalet

har gällande lagstiftning upptagit olika alternativ såväl då fråga

är om beskattning av skogsbruk under den skattskyldiges innehav av fastigheten

som beträffande sådan beskattning i samband med avyttring av marken.

I förra fallet må den skattskyldige åtnjuta avdrag antingen enligt värdemetoden

eller enligt virkesförrådsmetoden, i senare fallet omfattar hans

valrätt också den s. k. schablonmetoden. Då beskattning av skogsbruk sker

i samband med avyttring av marken, äger en slutavräkning rum av den

skattskyldige totalt tillkommande avdrag med beaktande av de avdrag, som

han må ha åtnjutit under innehavet. Virkesförrådsmetoden har härjämte

för detta fall utformats på annat sätt än motsvarande metod för beräkning

av värdeminskning av skog under innehavet av fastigheten.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1059

13

Värdenietoden grundar sig å skogens ingångsvärde, därvid avdraget bestämmes

till skillnaden mellan detta värde och värdet av den kvarvarande

skogen efter verkställt uttag. Med skogs ingångsvärde förstås det värde, varmed

växande skog kan anses ha ingått i fastighetens värde vid förvärvet. Såsom

fastighetens värde anses vid köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen.

Vid annat förvärv än köp anses såsom fastighetens värde det belopp,

efter vilket stämpelplikten med avseende å fastighetsförvärvet beräknats

eller skolat beräknas, om stämpelplikt förelegat. Sistnämnda bestämmelse

torde innebära, att vid s. k. benefika fång, såsom arv och gåva m. in.,

ingångsvärdet regelmässigt bestämmes till taxerade skogsvärdet.

Då virkesförrådsmetoden tillämpas, utgår man vid avdragsberäkningen

från det ingående virkesförrådet. Avdragets storlek bestämmes med hänsyn

till skillnaden mellan detta förråd och det virkesförråd, som återstår

efter verkställt uttag av skog. Med ingående virkesförråd förstås den växande

skogens kubikmassa i fast mått på bark vid den tidpunkt, då fastigheten

förvärvades.

Schablonmetoden innebär, att den skog, som avyttras i samband med marken,

antas vid förvärvet ha haft minst samma värde som det för skogen beräknade

minsta producerande skogskapitalet.

I fråga om värde- och virkesförrådsmetoderna märkes, att skattskyldig,

som använt den ena av dessa metoder, är oförhindrad att i fortsättningen såväl

under innehavet som vid avyttring av fastigheten tillämpa den andra metoden.

Har avdrag åtnjutits enligt värdemetoden, skall därigenom — om virkesförrådsmetoden

sedermera tillämpas — ingående virkesförrådet anses ha

nedgått i samma proportion som ingångsvärdet.

Såsom tidigare angivits kan värdeminskningsavdrag under tiden för skattskyldigs

innehav av fastigheten beräknas antingen enligt värdemetoden eller

enligt virkesförrådsmetoden. Beträffande innebörden av avdrag enligt dessa

metoder kan följande särskilt framhållas.

Enligt virkesförrådsmetoden får avdrag ske med så stor del av ingångsvärdet,

som belöper å minskningen av det för den skattskyldige gällande ingående

virkesförrådet. Med detta förråd förstås virkesförrådet vid förvärvet

av fastigheten, minskat med det virkesförråd, för vilket den skattskyldige må

ha åtnjutit avdrag vid tidigare års taxeringar. Avdraget för förrådsminskningen

beräknas efter det pris per kubikmeter, som ingångsvärdet motsvarar

i förhållande till det ingående förrådet. Oavsett om minskningen omfattar

bättre eller sämre sortiment än skogen genomsnittligt innehöll vid förvärvet,

bestämmes avdraget efter sagda medelpris. Vid metodens tillämpning

tages sålunda icke någon hänsyn till värdet å det återstående virkesförrådet.

För båda metodernas tillämpning vid skogsbeskattning under innehavet

gäller den begränsningen i avdragsrätten, att det sammanlagda avdraget för

eu och samme ägare icke får överstiga det ursprungliga ingångsvärdet. Avdrag

enligt värdemetoden må ej åtnjutas med högre belopp än den för skogen

erhållna bruttointäkten, medan — därest virkesförrådsmetoden tilläm
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

pas — det underskott som uppkommer genom att avdraget överstiger bruttointäkten

utan inskränkning kan utnyttjas. Med tillämpning av värdemetoden

beskattas icke blott tillväxten utan även den värdestegring, som skogen undergått

efter förvärvet. Å andra sidan möjliggör metoden hänsynstagande till

konjunkturförlust ehuru verkningarna därav begränsas till följd av den nyss

återgivna bestämmelsen att avdraget aldrig får överstiga bruttointäkten.

Jämväl virkesförrådsmetoden medför under innehavet beskattning av konjunkturvinst.

Vad angår de avdragsmetoder, som är tillämpliga vid avyttring av växande

skog i samband med avyttring av marken, må följande särskilt framhållas.

Enligt värdemetoden må avdrag ske för vad som icke genom förut medgivna

avdrag blivit amorterat av ingångsvärdet. Härigenom kommer alltså

avdrag att erhållas för den del av skogens värde vid förvärvet vilken icke

tidigare fått avdragas.

Enligt virkesförrådsmetoden erhåller den skattskyldige avdrag för det

gällande ingående virkesförrådet beräknat efter det pris per kubikmeter,

som den å skogen belöpande delen av vederlaget motsvarar i förhållande till

det vid avyttringen förefintliga virkesförrådet. Liksom vid metodens tilllämpning

under innehavet beräknas avdraget oavsett om förrådet vid avyttringen

är bättre eller sämre sammansatt än ingående förrådet. Vad som

blir föremål för beskattning är sålunda den under innehavet sparade tillväxten,

d. v. s. det virkesförråd, som vid avyttringen finnes utöver det gällande

ingående virkesförrådet.

Gemensamt för all avdragsberäkning i samband med beskattning av skog

i anledning av avyttring av fastighet är, att avdrag ej får ske med högre

belopp än den å skogen belöpande delen av den för fastigheten erhållna valutan.

Vid tillämpning av värdemetoden beskattas förutom tillväxten den

värdestegring, som skogen undergått under innehavet, men å andra sidan

kan vid användning av denna metod hänsyn tagas till konjunkturförlust,

i det sådan förlust får avdragas från den valuta, som vid fastighetens avyttring

belöper å sparad tillväxt. Om virkesförrådsmetoden tillämpas och

virkesförrådet vid avyttringen understiger gällande ingående virkesförråd,

kan avdrag ej erhållas för skillnaden. Å andra sidan undantages med tilllämpning

av sistnämnda metod skogens värdestegring från beskattning vid

avyttring av fastighet. Avdraget beräknas ju inte i de priser som gällde vid

fastighetsförvärvet utan i det pris som erhållits vid avydtringen. Har avdrag

för värdeminskning av skog inte åtnjutits under innehavstiden, avdrages vid

avyttringen — om virkesförrådet inte ökat — hela det därvid erhållna vederlaget.

Någon nettoinkomst att beskatta erhålles inte. Men vid sådan avyttring

är det — såsom framgår av det nyss anförda — icke möjligt att beakta

konjunkturförlust i form av värdeminskning av det ingående virkesförrådet.

Såsom tidigare angivits hänföres inkomst av skogsbruk till förvärvskällan

inkomst av jordbruksfastighet. Frågan om rätt beskattningsår vid beskatt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1959

15

ning av inkomst av skogsbruk är sålunda att bedöma med hänsyn till de

principer som gäller för beräkning av inkomst i nyssnämnda förvärvskälla.

I detta hänseende tillämpas i regel den s. k. kontantprincipen. Detta innebär,

att intäkter och utgifter regelmässigt skall redovisas för det beskattningsår,

under vilket de uppburits resp. blivit bestridda. Här bortses från

de avvikelser från nämnda princip, som följer av att inkomst av jordbruksfastighet

i vissa fall kan beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. I

anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen anföres ett exempel, som

utvisar huru kontantprincipen blir tillämplig å skogsbrukets område. Om

— sägs i anvisningarna — någon upplåtit avverkningsrätt till skog mot

betalning, som skall erläggas under loppet av flera år, skall såsom intäkt

för varje år upptagas den del av köpeskillingen, som under samma år influtit.

I sådant fall skall avdrag för minskning i ingående virkesförråd

in. in., vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas på de särskilda åren

i förhållande till den under varje år influtna likviden.

Då fråga är om intäkt av skogsbruk i samband med avyttring av fastighet

göres emellertid avsteg från kontantprincipen. Sådan intäkt tages i sin

helhet till beskattning på en gång så snart någon del av köpeskillingen för

fastigheten erlagts.

Under senare år har härjämte tillkommit vissa bestämmelser i syfte att

lindra det av statsbeskattningens progressivitet beroende skattetrycket vid

beskattning av inkomst av skogsbruk. Särskilt i det mindre skogsbruket

äger ofta uttag av skog ej rum årligen utan skogen sparas varefter ett större

uttag göres på en gång. Härigenom samlas på ett år en inkomst, avseende

skogens avkastning under flera år, vilken inkomst på grund av statsskattens

progressivitet beskattas avsevärt hårdare än om inkomsten influtit

successivt.

Bestämmelser i nyssnämnda syfte har meddelats dels genom förordningen

den 30 november 1951 (nr 763) angående beräkning av statlig

inkomstskatt för ackumulerad inkomst, dels ock genom förordningen den

27 mars 1954 (nr 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts

å skogskonto. Förordningarna äger tillämpning allenast å skattskyldiga,

vilka är underkastade en progressiv statsbeskattning, d. v. s. fysiska personer,

oskifla dödsbon och familjestiftelser.

Vad angår förordningen om ackumulerad inkomst är denna för skogsbrukets

del i huvudsak tillämplig endast i fråga om intäkt av skogsbruk

som åtnjutits genom avyttring av växande skog i samband med avyttring

av marken, intäkt som uppkommit vid upplåtelse av nyttjanderätt eller

servitutsrätt mot engångsersättning samt inläkt som uppkommit genom att

fastighet tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande

eller ock avyttrats genom tvångsförsäljning. Med ackumulerad inkomst förslås

inkomst, som hänför sig till minst två beskattningsår. Under i förordningen

angivna förutsättningar skall statlig inkomstskatt å sådan inkomst

beräknas, som om inkomsten upptagits till beskattning med lika delar un
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959

der taxeringsåret och så många av de närmast föregående taxeringsåren,

att inkomsten därigenom blir fördelad på det antal år, till vilka den hänför

sig. Ackumulerad inkomst må ej fördelas på mera än tio år och i brist på

utredning om det antal år, till vilka inkomsten hänför sig, skall skatteberäkningen

i allmänhet ske, som om inkomsten hänfört sig till tre år. En förutsättning

för skattelindring är vidare, att den ackumulerade inkomsten, efter

avdrag för avdragsgilla utgifter, uppgår till minst 4 000 kronor och tilllika

utgör minst en tredjedel av den skattskyldiges till statlig inkomstskatt

taxerade inkomst för det taxeringsår, då den ackumulerade inkomsten tages

till beskattning.

Ackumulerad inkomst blir på vanligt sätt föremål för taxering. Efter

det taxering ägt rum må framställning om särskild skatteberäkning för sådan

inkomst göras hos prövningsnämnden i länet. Dylik framställning

skall regelmässigt vara inkommen till länsstyrelsen före taxeringsårets utgång.

Förordningen om skogskonto ger skattskyldiga av ifrågavarande kategori

möjlighet att genom insättning av medel i bank å särskilt konto — skogskonto

— i viss omfattning komma i åtnjutande av uppskov med taxering

för inkomst som åtnjutes av skogsbruk. Uppskovet må avse visst högsta belopp

av uppburen köpeskilling för upplåtelse av avverkningsrätt eller för

avyttrade skogsprodukter eller av saluvärdet av virke, som uttagits för förädling

i egen rörelse. Insatt belopp må när som helst återfås efter verkställd

uppsägning; efter tio år skall medlen återbetalas av banken. Belopp,

för vilket uppskov erhållits, skall upptagas såsom bruttointäkt av skogsbruk

för det beskattningsår, då uttag från skogskonto sker. Samma verkan

som uttag medför bl. a. överlåtelse av fastighet, som utgör den väsentliga

delen av förvärvskälla, för vilken insättning å skogskonto verkställts. Ifrågavarande

bestämmelsers syfte är alltså att bereda skattskyldig lindring i

beskattningen under innehavet av den fastighet, varå skogsbruk bedrives.

3. Bestämmelserna om den statliga rationaliseringsverksamheten på

jordbrukets område

Gällande bestämmelser om den statliga rationaliseringsverksamheten på

jordbrukets område återfinnes i kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående

statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m.

Föreskrifter av i viss mån liknande innebörd har meddelats i kungörelsen

den 11 juni 1948 (nr 366) angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten.

Enligt 4 § kungörelsen den 11 juni 1948, nr 342, förstås med yttre rationalisering

fastighetsregleringsåtgärder, som avser att skapa ökade möjligheter

till rationell jordbruksdrift genom förändring av brukningsenhets

storlek eller förbättring av dess ägosammansättning eller genom förbättring

i övrigt av ägoanordningen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. I\Iaj:ts proposition nr H år 1959

Den statliga verksamhet för jordbrukets yttre rationalisering, som bedrives

centralt av lantbruksstyrelsen och lokalt av lantbruksnämnderna i de

olika länen, skall enligt 6 § berörda kungörelse ha till uppgift att, där dylik

rationalisering erfordras för att skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter,

underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga

brukningsenheter genom sammanslagning eller komplettering med jordbruksjord

eller skogsmark. Verksamheten skall även i övrigt främja yttre

rationalisering av brukningsenheter, som icke är lämpade för sitt ändamål.

För att tillgodose det angivna syftet skall lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna

verka för att bärkraftiga brukningsenheter bildas. Med

bärkraftig brukningsenhet förstås sådan brukningsenhet innehållande jordbruk,

där brukaren kan beräknas ha möjlighet att erhålla en tillfredsställande

försörjning genom arbete å brukningsenheten. Dylik brukningsenhet

är att skilja från stödjordbruket, varmed avses brukningsenhet, vilken är

avsedd att bereda brukaren allenast ett mindre bidrag till hans försörjning

vid sidan av annat förvärvsarbete. Verksamheten bör även syfta till en

förbättrad ägoanordning å brukningsenheter, som icke är större än att de

huvudsakligen kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av

främmande arbetskraft.

Om särskilda omständigheter därtill föranleder må rationaliseringsverksamheten

omfatta jämväl åtgärder, som är inriktade på att nybilda eller

förbättra större brukningsenheter än sådana som förut angivits.

För dessa ändamål skall lantbruksnämnd enligt 7 § kungörelsen bl. a.

taga initiativ till och biträda vid planläggningen av yttre rationaliseringsåtgärder

samt verka för genomförandet av dylika åtgärder genom rad och

upplysningar. Lantbruksnämnd må också för rationaliseringsändamål inköpa

mark, inlösa mark enligt vad som stadgas i jordförvärvslagen, väcka

fråga om expropriation för stärkande av ofullständiga jordbruk samt överlåta

av nämnden förvärvad mark.

Till förut angivna åtgärder lämnas statligt stöd i form av lånegaranti och

.statsbidrag.

Enligt kungörelsen om den statliga jordbruks,egnahemsverksamheten avser

denna verksamhet, som bedrives av lantbruksnämnderna under lantbruksstyrelsens

ledning och tillsyn, att underlätta för mindre bemedlade

och obemedlade att bl. a. förvärva jordbruk.

För att tillgodose mindre bemedlade eller obemedlade personers efterfrågan

på jordbruk skall lantbruksnämnderna handha erforderlig jordförmedling.

Kan denna efterfrågan icke tillgodoses genom jordförmedling, skall

nämnderna för sagda ändamål även anskaffa jord genom köp. Statlig garanti

må beviljas för lån, avsett att användas för förvärv av jordbruk.

Den statliga jordförmedlingen och jordanskaffningen skall i främsta rummet

inriktas på att underlätta förvärv av bärkraftiga jordbruk och stödjordbruk.

2 Bihang titt riksdagens protokoll W5''J. 1 samt. Nr 44

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

Köp av jord, som verkställes av lantbruksnämnd, bör enligt kungörelsen

i regel avse bebyggda brukningsenheter. I undantagsfall må dock jord, som

anskaffats av lantbruksnämnd, genom nämndens försorg bebyggas och i

övrigt iordningställas.

Vid försäljning av sådant jordbruk, som av lantbruksnämnd anskaffats,

skall nämnden bestämma köpeskillingen med hänsyn till värdet vid tiden

för försäljningen. Där så prövas lämpligt, må dock köpeskillingen bestämmas

till högre belopp än nu angivits. Köparen äger i sådant fall erhålla avskrivningslån

till belopp, motsvarande skillnaden mellan köpeskillingen och

det uppskattade värdet å fastigheten.

III. De aktuella beskattningsfrågornas tidigare behandling

1. Norrlandskommitténs framställning

I skrivelse den 17 juni 1948 till Kungl. Maj :t framhöll Norrlandskommittén

angelägenheten av att arronderingsförhållandena i Norrland förbättrades.

Gällande beskattningsregler hade emellertid i vissa fall sådan effekt,

att åtgärder för förbättring av arronderingsförhållandena försvårades. Rörande

dessa svårigheter och möjligheterna att undanröja dem anförde kommittén

följande.

Den enligt gällande bestämmelser inträdande beskattningseffekten vid

byte av skogbärande markområden synes icke stå i god överensstämmelse

med skogsbeskattningens grundläggande princip. Enligt denna skall skogsägaren

erlägga inkomstskatt för skogens tillväxt först då den av honom

uttages eller avyttras. I den mån växande skog bytes mot annan sådan skog

och den sparade tillväxten således utbytes mot en tillgång, vilken i likhet

med den ursprungligen ägda skogen icke av skogsägaren kan omsättas i

penningar med mindre än att dessa skola upptagas såsom intäkt, skulle det

bäst sta i överensstämmelse med grundprincipen för skogsbeskattningens

ordnande att uppskjuta beskattningen till dess den växande skogen avyttras

mot vederlag i penningar eller eljest av annat slag än växande skog.

Desto större anledning till en sådan ändring i skattelagstiftningen synes

föreligga som den nya skogsvårdslagen i åtskilliga fall avsevärt uppskjuter

möjligheterna att uttaga ett virkesförråd av viss beskaffenhet.

Det skulle ligga nära till hands att tänka sig, att det här angivna syftet

kunde nås genom ett generellt stadgande, att vederlag, som vid avyttring av

växande skog i samband med avyttring av marken utgår i form av annan

växande skog, icke skulle hänföras till intäkt av jordbruksfastighet. Ett sådant

generellt stadgande skulle med nödvändighet behöva kompletteras med

en föreskrift, att såsom ingångsvärde å skog, som erhållits såsom dylikt vederlag,

för den nye ägaren skulle gälla ingångsvärdet på den skog han avyttrat.

Eljest skulle man kunna byta till sig högre ingångsvärden och på

detta sätt undgå beskattning vid kommande avverkningar eller på annat

sätt missbruka det åsyftade stadgandet. Emellertid skulle en föreskrift om

tillämpning av det ursprungliga ingångsvärdet på den avyttrade skogen

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

kunna medföra stora svårigheter i sådana fall, då byteskontrahenlerna vid

framtida taxeringar yrkar avdrag enligt förrådsmetoden. Härvid kan kontrahenterna

antingen — i överensstämmelse med vad som ifrågasatts beträffande

ingångsvärdet — behålla sina ursprungliga ingående virkesförråd, med

de av kontantinsatsen föranledda modifikationerna, eller också övertaga

varandras ingående virkesförråd.

På grund av det nu sagda kan det icke alltid ifrågakomma att, efter byte

av skog, låta såsom ingångsvärde vid kommande taxeringar gälla ingångsvärdet

på den tidigare ägda skog, som avyttrats genom bytet. Men därmed

blir det också, med hänsyn till vad förut anförts, över huvud taget uteslutet

att undanröja den icke önskvärda beskattningseffekten vid byte av skogbärande

fastigheter genom en generell ändring av de beskattningsbestämmelser

som för närvarande är gällande. I stället torde man få inskränka sig till att

införa en bestämmelse om att befrielse från skatt för växande skog i samband

med fastighetsbyte skall kunna särskilt beviljas från fall till fall. Såsom

förutsättning för befrielse bör gälla, att bytet är så önskvärt ur allmän

synpunkt, att detta allmänna intresse bör tillgodoses även om kontrahenterna

eller den ene av dem kunde komma i gynnsammare läge i beskattningshänseende

därigenom att han enligt gällande bestämmelser vid kommande

taxeringar skulle få tillämpa de vid bytet åsatta värdena såsom skogens ingångsvärden

samt de förråd, dessa värden representerar, såsom ingående

virkesförråd. Syftet med skattebefrielse bör emellertid i princip vara att undanröja

den belastning skatten utgör i samband med byte av skog men icke

att sätta skogsägarna i bättre ställning i beskattningshänseende än om byte

icke ägt rum. Anses konsekvenserna i beskattningshänseende vara sådana

att skattebefrielse ej bör beviljas, trots att det ur allmän synpunkt är önskvärt

att bytet kommer till stånd, bör det kunna vara möjligt att förmå kontrahenterna

att dela upp den avsedda transaktionen på två bytesavtal eller

ett bytes- och ett köpeavtal, av vilka avtal det ena gynnas genom skattebefrielse

men icke det andra.

Beslutanderätten i fråga om befrielse från skatt i här avsedda fall bör ankomma

på beskattningsmyndigheterna, men den sakliga prövningen, om ett

markbyte är ägnat att åstadkomma en lämpligare fastighetsbildning och därför

bör gynnas genom skattebefrielse, torde böra ankomma på lantbruksnämnderna.

Sådan nämnd bör, på begäran av skattskyldig, kunna hos heskattningsmyndigheten

tillstyrka att skattebefrielse beviljas i här avsett

fall. Det torde emellertid böra medgivas beskattningsmyndigheten att, om

den finner skäl härtill, inhämta lantbruksstyrelsens utlåtande i frågan. Här

avsedd form för handläggning av frågor om skattebefrielse vid byte av

skog kan anses ha en viss motsvarighet i de bestämmelser, som enligt 1947

års lag om investeringsfonder gäller i fråga om tillsyn över sådana fonder

och medgivande av rätt att laga i anspråk sådan fond (beslutanderätten i

dylika frågor har delegerats åt arbetsmarknadsstyrelsen).

Norrlandskommitténs förslag erhöll vid remissbehandlingen ett i huvudsak

gynnsamt mottagande. Sålunda tillstyrkte flertalet hörda myndigheter

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1959

i princip en författningsändring i förevarande syfte. I vissa av remissyttrandena

underströks emellertid att skattebefrielsen för inkomst av skogsbruk

icke borde avse den del av vederlaget, som utgjordes av annat än växande

skog. Detta framhölls bl. a. av kammarrätten, vars ställningstagande synes

ha påverkats av den omständigheten, att inkomst av skogsbruk i samband

med fastighetsförsäljning kommit att i stor utsträckning lämnas obeskattad.

Kammarrätten hänvisade därvid till en undersökning, som i sådant

hänseende framlagts av kommunalskatteberedningen i dess betänkande del

II om inkomstbeskattning av skogsbruk (SOU 1942: 35). Förslaget avstyrktes

däremot av länsstyrelsen i Västerbottens län, som ansåg att den ifrågasatta

skattebefrielsen vore en principiellt betänklig utväg. Enligt länsstyrelsens

mening medförde ett ägoutbyte, som omfattade växande skog, icke

skatteplikt utom i fråga om mellangift i form av penningar eller eventuellt

annan tillgång, varför mottagaren borde beskattas. Detta överensstämde enligt

länsstyrelsen med dittills tillämpad praxis, men skulle denna praxis

anses strida mot gällande bestämmelser borde en ändring ske som gav stöd

åt praxis.

2. 1951 års riksdag

På förslag av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 25 i anledning av

motionerna I: 212 och II: 366 om befrielse bl. a. från skyldighet att utgiva

inkomstskatt i vissa fall hemställde 1951 års riksdag att Kungl. Maj :t ville,

med beaktande av vad utskottet i betänkandet anfört, låta verkställa utredning

rörande däri berörda spörsmål samt för riksdagen framlägga de förslag,

som kunde av utredningen föranledas.

I motionerna hade hemställts om utredning och förslag till bl. a. sådan

ändring i gällande bestämmelser, att befrielse från skyldighet att utgöra inkomstskatt

skulle kunna medges, då fråga är om byte av fastigheter i arronderings-

eller rationaliseringssyfte. Till stöd för sitt yrkande hänvisade motionärerna

till den långtgående ägosplittring, som alltjämt förefanns i olika

delar av landet icke minst i Norrland, vilket försvårade ett tillfredsställande

brukande av fastigheterna. Genom 1926 års jorddelningslagstiftning hade

möjligheterna att ernå bättre arronderingsförhållanden väsentligt underlättats.

Gällande regler för beskattning av intäkt av skogsbruk verkade emellertid

i helt motsatt riktning. Enligt motionärernas mening borde inkomstbeskattningen

av skogsbruk så ändras att ett generellt stadgande infördes av

innebörd att vid byte av fastigheter med växande skog i arronderings- eller

rationaliseringssyfte beskattningen beträffande den växande skogen uppskjuts,

tills denna avyttras mot vederlag i penningar eller annat än växande skog.

En sådan lösning, vilken ifrågasatts av Norrlandskommittén, syntes motionärerna

även väl överensstämma med kommunalskattelagens bestämmelse

om att egendom, som vid bodelning eller på grund av giftorätt tillfallit

make eller som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo

eller gåva, inte är att hänföra till skattepliktig inkomst.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

Bevillningsutskottets i anledning av motionerna avgivna betänkande var

i hithörande delar av följande innehåll.

Frågan om byte av fastighet och fastighetsdelar i syfte att åstadkomma

en lämpligare ägoanordning hade nnder de senare åren fått ökad aktualitet

såsom ett led i den pågående rationaliseringen inom jordbruket. Utskottet

erinrade därvid om att statsmakterna genom beslut år 1947 uppdragit riktlinjer

för den framtida jordbrukspolitiken, innefattande bl. a. åtgärder för

den s. k. yttre rationaliseringen å jordbrukets område. Utöver den statliga

rationaliseringsverksamhet, som anförtrotts lantbruksnämnderna under lantbruksstyrelsens

ledning, hade vid utformningen av jordbrukspolitiken förutsatts,

att frivilliga åtgärder såsom omskiften, ägoutbyten och liknande åtgärder

inom fastighetslagstiftningens ram skulle komma att vidtagas för

att lösa arronderingsproblemen.

Sett mot bakgrunden av dessa strävanden på jordbruksrationaliseringens

område framstod det enligt utskottets uppfattning såsom angeläget, att beskattningsreglerna

icke försvårade ur rationaliserings- eller arronderingssynpunkt

önskvärda fastighetsbyten. Då gällande regler om inkomstbeskattning

av skog i samband med avyttring av mark syntes vara ägnade att motverka

fastighetsägarnas intresse av att verkställa byte av fastigheter för

åstadkommande av bättre arrondering, ansåg sig utskottet böra förorda att

denna fråga gjordes till föremål för utredning. Vid utredningen borde de

erfarenheter, som hittills vunnits inom lantbruksnämnderna i fråga om fastighetsbyten

såsom ett led i jordbrukets yttre rationalisering, utnyttjas. Utskottet

var emellertid för sin del icke berett att taga ståndpunkt till frågan

efter vilken linje en lösning av ifrågavarande spörsmål borde sökas. Med

hänsyn härtill borde enligt utskottets mening den förordade utredningen

vara i detta hänseende förutsättningslös.

3. Skrivelse från Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund

I en den 25 januari 1954 dagtecknad till Kungl. Maj:t ställd skrivelse har

Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

anfört bl. a. följande.

I samband med framdragande av kraftledningar över skogsmark, anläggande

av väg å annans mark samt vid vattenuppdämning enligt vattenlagen

har alltid svårigheter förelegat att uppnå en skälig och rättvis ersättning

till vederbörande markägare för det intrång och de förluster, som de

därigenom förorsakats. I allmänhet träffas numera uppgörelser avseende

skogsfastighet eller delar därav på något av följande sätt:

1. Frivillig försäljning.

2. Expropriation.

3. Upplåtelse av nyttjanderätt.

Oftast tillämpas upplåtelse av nyttjanderätt, varvid beträffande skogsmark

vederbörande skogsägare i allmänhet förbehåller sig rätten att själv

avverka och försälja den skog som finns å området.

Genom vattenuppdämning av och anläggande av väg å skogsmark omöjliggöres

skogsproduktion helt å ifrågavarande markområden. När elektriska

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1959

ledningar framdragas över skogsmark upphugges i allmänhet en skogsgata,

som senare får växa igen till viss höjd. Även om icke skogsproduktionen

helt omöj liggöres i sistnämnda fall kan det ekonomiska tillgodogörandet av

den stympade produktionen inte ske efter samma grunder som för det

egentliga skogsbruket. Berörda åtgärder — åtminstone vattenuppdämning

a\ och anläggande av väg å skogsmark — kunna därför utan vidare sägas

ha exakt samma omedelbara effekt för skogsägaren ur skogsproduktionss?nPUI?.

kt S0In om han avhände sig äganderätten till såväl marken som den

därå växande skogen i ett sammanhang i stället för att han — som nu i allmänhet

sker — själv avverkar och försäljer skogen från områdena, som i

allmänhet måste kalavverkas, och upplåter nyttjanderätten. Beträffande de

områden, som beröras av framdragande av elektriska ledningar, kan samma

betraktelsesätt användas eftersom den obetydliga skogsproduktion, som så

småningom möjligen kan komma i gång, lämnar en ringa behållning först

efter mycket lang tid och oftast först efter det att fastigheten övergått i annans

ägo. Även i dessa fall skulle skogsägarna således komma i samma läge

ur skogsproduktionssynpunkt om de avyttrade berörda markområden med

den därå växande skogen i ett sammanhang i stället för att som nu vanligtvis

sker själva avverka och försälja skogen och upplåta nyttjanderätten till

markområdena i fråga.

Gemensamt för samtliga nämnda fall av intrång å skogsmark är att de inverkar

menligt på skogsproduktionen jämväl å närliggande områden; sålunda

kunna stormskador uppstå, varjämte viss för tidig avverkning’ och

försvårad avverkning för närliggande marker med flera olägenheter kunna

iorekomma. En särskilt allvarlig och på sitt sätt särpräglad olägenhet i

ovannamnda intrång i skogsmark är att fastigheterna blir stympade, så att

de icke längre utgör lika fullgoda brukningsenheter som före upplåtelsen.

Ersättning för upplåtelse av mark i samband med vattenuppdämning enligt

vattenlagen, framdragande av kraftledningar och anläggande av väg å

annans mark är delvis av skattepliktig natur samt delvis skattefri. Om "ersättningen

utgår i form av årlig eller eljest periodisk avgift för upplåtelse

av marken, utgör sådan ersättning alltid skattepliktig intäkt. Då ersättning

utgår i form av engångsersättning är denna skattepliktig, om marken upplåtits

för begränsad tid, men skattefri, om upplåtelsen avser obegränsad tid.

Ersättning för skada å egendom kan vara av såväl skattepliktig som skattefri

natur. Till skattepliktig intäkt liänföres emellertid all ersättning för

skog, som avverkas å här ifrågavarande markområden, vilken form ersättningen

än har.---

Från den erhållna bruttoersättningen äger vederbörande skogsägare —

förutom för kostnader — i princip rätt till avdrag för värdeminskning av

skog. En skillnad i beskattningsbördan mellan olika skattskyldiga skogsägare

framkommer dock i detta avseende vid beräkningen av avdraget för

värdeminskning av skog. Det högsta avdraget erhålles i regel, därest avdraget

kan få beräknas enligt bestämmelserna i punkt 5 av anvisningarna till

22 § kommunalskattelagen, vilken punkt avser avdrag, då växande skog

avyttrats i samband med aryttring av marken. Någon avyttring av marken

förekommer emellertid endast i undantagsfall i samband med vattenuppdämning

och framdragande av kraftledningar, vägar m. in. Skulle sådan

avyttring av marken ske, vilket förutsätter särskilda avstyckningar för de

berörda omradena, skulle omfattande arbetsuppgifter påläggas lantmäteriorganisationen

och för t. ex. Kungl. Vattenfallsstyrelsen skulle omöjliggöras

att inom rimlig tid genomföra planerade regleringsföretag. Formen med frivillig

upplåtelse av nyttjanderätten och ombesörjande av avverkning och

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

23

skogsförsälj ning av vederbörande skogsägare är sålunda den i praktiken enda

regelmässigt användbara. Av de ovan anförda skälen kommer emellertid

en skogsägare, som beröres av nu ifrågavarande ianspråktagande av

mark att i skatteavseende behandlas mindre gynnsamt än om marken i stället

avyttrats.

Det är vidare att märka vid bedömandet av principerna för beskattningsregler

i bär ifrågavarande avseende att det är med expropriation av området

som alternativ som vederbörande skogsägare åsamkas olägenheterna av

nuvarande skattelagstiftning vid dessa upplåtelser. Det förefaller oriktigt

och orättvist att skogsägare som avhänts avkastningen för all framtid av

skog genom här ifrågavarande upplåtelseform skall försättas i sämre läge

än den, som avhänt sig avkastningen genom skogsområdets expropriation.

Större rättvisa kan visserligen åvägabringas därigenom att möjligheter

skapas för att inlösen av här ifrågavarande markområden alltid kan påkallas.

Ett dylikt förfaringssätt medför emellertid som ovan antytts en mängd

praktiska svårigheter, som skulle komma att i hög grad fördröja och fördyra

lösandet av frågorna i samband med ianspråktagande av mark. De

nackdelar som ett inlösande medför för dem, som i praktiken arbetar med

hithörande frågor, kan säkerligen närmare exemplifieras av t. ex. Kungl.

Vattenfallsstyrelsen.

Det lämpligaste och principiellt riktigaste torde vara att beskattningsreglerna

ändras, så att alla ersättningar för skog som avverkas till följd av förenämnda

åtgärder skall beskattas såsom intäkt genom avyttrande av växande

skog i samband med avyttring av marken.

På grund av det anförda hemställde förbunden, att Kungl. Maj :t måtte

föranstalta om sådan ändring i skattelagstiftningen, att ersättning för skog,

som avverkats och avyttrats till följd av vattenuppdämning och framdragande

av ledningar över och anläggande av väg å skogsmark, skall beskattas

såsom intäkt genom avyttring av skog i samband med avyttring av

marken.

Över riksförbundens framställning avgavs, efter remiss, yttranden av ett

flertal myndigheter samt Svenska vattenkraftföreningen. Därvid tillstyrktes

i princip lagstiftningsåtgärder i den riktning, som angivits i framställningen,

i nästan samtliga remissyttranden. En av de hörda myndigheterna —

länsstyrelsen i Västerbottens län — ifrågasatte härjämte, att det med hänsyn

till praktiska taxeringssynpunkter borde alternativt övervägas huruvida

det icke vore lämpligt att införa befrielse från skatt för här ifrågavarande

skogsintäkter.

4. Inom finansdepartementet under år 1954 verkställd utredning

Med anledning av riksförbundens nyssnämnda framställning uppdrogs

under band åt kammarrättsrådet N. G. Lindquist alt verkställa utredning

av frågan om beskattning av skogsintäkter i sist angivna fall. Den 14 oktober

1954 framlade Lindquist i en av honom upprättad promemoria (stcncilerad)

förslag till ändrade bestämmelser för beskattning av intäkt av skogsbruk

i vissa fall.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

I promemorian anförde utredningsmannen att den uppfattningen syntes

vara förhärskande, att en markägare, som upplåter nyttjanderätt till mark

för ifrågavarande ändamål, vid av upplåtelsen föranledd försäljning av skog

i beskattningshänseende borde behandlas på samma sätt som om han försålt

skogen i samband med marken. Utredningsmannen ansåg det därför kunna

övervägas att bestämmelser av angiven innebörd meddelades. Härför talade

det förhållandet, att en upplåtelse av nyttjanderätt för sådana ändamål,

om vilka här var fråga, merendels innebar en så stark begränsning av dispositionsrätten,

att äganderätten till det upplåtna området i många fall saknade

egentlig mening för upplåtaren. Då den ifrågasatta undantagsbestämmelsen

tillika endast borde avse intäkt av skog, som avverkats direkt såsom

följd av upplåtelsen, syntes de eventuella mindre förmåner, som markägaren

kunde vinna av den upplåtna marken, icke böra inge starkare betänkligheter

mot en specialregel för beskattning av skogsintäkter i nu avsedda

fall.

Enligt utredningsmannens uppfattning syntes emellertid en lagstiftning

av nyss angiven innebörd — såsom även framhållits i flera remissyttranden

över förbundens framställning — vara ägnad att avsevärt komplicera

laxeringsarbetet. Även om liknande svårigheter för närvarande förekom,

då del av fastighet överlåtes med äganderätt, kunde en utsträckning av

ifrågavarande bestämmelser till att omfatta jämväl nyttjanderättsupplåtelser

komma att föranleda tidsödande beräkningar av inkomst av skogsbruk

i sådan omfattning, att arbetet därmed blev betungande för taxeringsmyndigheterna.

Med hänsyn till det anförda fann utredningsmannen främst av praktiska

skäl att man — såsom ifrågasatts av länsstyrelsen i Västerbottens län

— i stället borde söka lösningen av ifrågavarande spörsmål genom att stadga

frihet från skatt i förevarande fall. Ur fiskalisk synpunkt syntes det i

huvudsak vara likgiltigt om den ena eller den andra utvägen valdes. Därest

problemet löstes efter sist angiven linje, borde skattefriheten omfatta all

intäkt av skog, som åtnjöts av markägaren i direkt samband med att marken

togs i anspråk för vattenuppdämning m. m., och sålunda även de fall,

då marken överläts med äganderätt eller då intäkten var att hänföra till

inkomst av annan fastighet.

En specialregel syntes enligt utredningsmannen kunna utformas efter följande

principer.

1. Intäkt, som markägare åtnjutit genom avverkning eller annat tillgodogörande

av skog till följd av att mark tagits i anspråk för vattenuppdämning,

framdragande av ledning, anläggande av väg eller annat liknande ändamål,

skall icke räknas till skattepliktig inkomst, oavsett om marken överlåtes

med äganderätt eller upplåtes med nyttjanderätt eller servitutsrätt.

Härför förutsättes, att marken tagits i anspråk genom expropriation eller

liknande förfarande eller eljest avyttrats eller upplåtits under sådana förhållanden,

att tvångsförsäljning eller tvångsupplåtelse, som nyss sagts, måste

anses vara för handen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr \k år 1959

2. Därest skattebefrielse i nu avsedda fall medgives, bör det ej ifrågakomma

alt bevilja värdeminskningsavdrag på grund av avyttringen eller

upplåtelsen. Skulle markägare — efter det avverkning skattefritt ägt rum

—• kunna bedriva skogsbruk på det upplåtna området, bör han ej heller

få njuta värdeminskningsavdrag från därvid uppkommen intäkt av skogsbruk.

3. Har markägare, som med nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtit

markområde, kommit i åtnjutande av skattefrihet för i samband med upplåtelsen

tillgodogjord skog, skall ingående virkesförrådet å eller ingångsvärdet

för denna mark ej medräknas vid beräkning av värdeminskningsavdrag

vid avverkning å övrig skogsmark eller vid fastighetsförsäljning.

Förefintliga uppgifter rörande skogens ingångsvärde och virkesförråd syntes

möjliggöra sådana anteckningar i den hos länsstyrelserna förda skogsliggaren,

att de framtida värdeminskningsavdrag å skog, som medgives den

ägare som vidkänts intrånget, endast kommer att avse den ursprungliga

skogsmarken minskad med den ianspråktagna.

Sammanfattningsvis anfördes i promemorian, att ettdera av de båda ovan

angivna alternativen kunde övervägas därest tillräckliga skäl ansågs föreligga

att göra ändring i ifrågavarande beskattningsregler. Utredningsmannen

tog alltså ej ståndpunkt till frågan om en lagändring borde ske eller

till utformningen av en sådan ändring, men vid promemorian hade fogats

utkast till lagtext enligt alternativet med uttrycklig skattebefrielse.

Över promemorian avgavs, efter remiss, yttranden av ett flertal myndigheter

och sammanslutningar, bland de senare förutnämnda båda riksförbund.

Remissyttrandena ger vid handen, att man icke i något fall velat ifrågasätta

behovet av att gällande regler om beskattning av inkomst av skogsbruk

blir föremål för översyn såvitt angår sådan inkomst som åtnjutits i

samband med upplåtelse av mark för här angivna ändamål. I fråga om det

sätt, varpå reglerna i förevarande hänseende bör utformas, går dock åsikterna

isär, även om flertalet remissvar utvisar en positiv inställning till

alternativet med uttrycklig skattebefrielse. Såväl i sistnämnda svar som i de

yttranden, i vilka man förordar det andra av de båda alternativen eller synes

vilja jämställa delta med skattefrihetsalternativet, har emellertid

framhållits behovet av en närmare reglering av åtskilliga frågor utöver

dem som utredningsmannen berört i promemorian. De remissyttranden, i

vilka den föreliggande utredningen ansetts icke möjliggöra ett mera definitivt

ställningstagande till de framlagda alternativen, härrör huvudsakligen

från myndigheter inom skatteväsendet.

Av de särskilda spörsmål, som framförts i remissvaren, skall här ett par

frågor som är av mera allmän räckvidd nämnas.

1. Enligt promemorian skulle under föreslagen skattefrihet inrymmas

intäkter av skogsbruk av alla förekommande slag. Skattefriheten skulle

alltså komma att oinskränkt gälla även i sådana fall, då en markägare själv

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

avverkar och avyttrar skog härrörande från det ianspråktagna området

eller därifrån tillgodogör sig virke för eget bruk. I ett flertal yttranden har

ägnats uppmärksamhet åt de speciella taxeringsspörsmål, som därigenom

skulle uppkomma. Sålunda har framhållits, att å åtnjuten intäkt belöpande

avverknings- och andra kostnader icke bör vara avdragsgilla vid taxeringen,

därest intäkten i sin helhet hänföres till icke skattepliktig inkomst. Härjämte

har beaktats sådana fall, då markägaren utför eller deltager i det

med avverkningen förenade arbetet. Värdet av dennes nedlagda arbetsinsats

skulle sålunda bli skattefritt, om intäkten utan inskränkning undantas

från skatteplikt. Med anledning av dylika konsekvenser förordas av

flera myndigheter en inskränkning i skattefriheten, så att denna endast

skulle omfatta virkets rotvärde. Därvid har även antytts möjligheten av att

— då fråga är om intäkt genom avyttring av skogsprodukter — rotvärdet

schablonmässigt fastställes till viss del av virkeslikviden.

2. Vad beträffar det av utredningsmannen föreslagna undantaget från

reglerna om avdrag för värdeminskning av skog, anses i ett remissyttrande

därvid föreslagna bestämmelser vara ägnade att leda till väl slumpartade

resultat. Då i anspråk taget område vanligen omfattar endast en del av en

fastighet, skulle detta i praktiken betyda att det ingående virkesförrådet

fördelades proportionellt på arealen av nämnda område och den återstående

marken. Frånsett därav föranledda verkningar å den föreslagna skattefriheten

skulle därigenom markägarens rätt att framdeles åtnjuta värdeminskningsavdrag

komma att bedömas utan varje som helst hänsynstagande

till storleken av virkesförrådet å sagda område före ianspråktagandet.

Till förebyggande av sådana konsekvenser föreslås i det berörda yttrandet

att markägare, som åtnjutit skattefrihet för intäkt av skogsbruk,

skall anses ha tillgodonjutit avdrag för värdeminskning av skog med så

stor del av gällande ingångsvärde som motsvarar förhållandet mellan å ena

sidan kubikmassan av det virke, som avverkats eller vartill avverkningsrätt

upplåtits i samband med ianspråktagandet, och å andra sidan gällande

ingående virkesförråd.

5. Förnyad framställning från Riksförbundet Landsbygdens folk

I en den 27 juni 1956 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse har

Riksförbundet Landsbygdens folk ånyo hemställt att åtgärder måtte vidtagas

för åstadkommande av ändring i gällande lagstiftning i förevarande

hänseende. Därvid har förbundet åberopat regeringsrättens utslag den 24

maj 1956 på besvär av dels vederbörande taxeringsintendent, dels ock lantbrukaren

Bertram Bergman över ett av riksskattenämnden den 2 mars 1956

meddelat förhandsbesked efter av Bergman därom gjord ansökan. Frågan

gällde rätt till avdrag för värdeminskning av skog vid avverkning i samband

med upplåtelse av servitutsrätt för framdragande av kraftledning å

Bergman tillhörig mark.

Handlingarna i förenämnda mål, vilka i avskrift fogats vid den av förbundet

gjorda framställningen, utvisar följande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1959

27

Bergman var ägare till Älgesta gård i Axbergs kommun. Vattenfallsstyrelsen

ämnade framdraga en kraftledning över egendomen, därvid bl. a.

ca fyra hektar skogsmark skulle komma att beröras. I samband därmed avsåg

Bergman att för all framtid upplåta kraftledningsservitut avseende den

mark, som erfordrades för kraftledningens framdragande. Enligt servitutsavtalet

skulle för ledningen hinderliga och för dess säkerhet farliga träd

och buskar borttagas.

Hos riksskattenämnden anhöll Bergman om förhandsbesked, huruvida

hans rätt till avdrag för värdeminskning av skog i samband med upplåtande

av kraftledningsservitutet påverkades av att han, i stället för att själv avverka

och försälja den av servitutsavtalet berörda skogen, med vattenfallsstyrelsen

överenskom att styrelsen skulle avverka och tillvarataga virket,

d. v. s. köpa detsamma å rot.

Riksskattenämnden meddelade följande förhandsbesked: Riksskattenämnden

finner att — om upplåtelsen sker mot engångsersättning och för

obegränsad tid samt servitutskontraktet så utformas att kontraktet jämväl

innefattar överlåtelse till vattenfallsstyrelsen av den å det upplåtna området

växande skogen — upplåtelsen skall vid inkomsttaxeringen anses innefatta

avyttring av skog i samband med avyttring av marken. På grund

härav förklarar riksskattenämnden att, därest upplåtelsen sker på sätt nu

angivits, Bergman vid inkomsttaxeringen tillkommande avdrag för värdeminskning

av skog skall beräknas enligt bestämmelserna i 22 § 1 mom.

tredje stycket kommunalskattelagen. Riksskattenämnden förklarar vidare

att — därest servitutskontraktet så utformas att Bergman har att själv

avverka och försälja skogen, i den mån han icke upplåter avverkningsrätten

till annan än vattenfallsstyrelsen — Bergman vid inkomsttaxeringen

tillkommande avdrag för värdeminskning av skog skall beräknas enligt

bestämmelserna i 22 § 1 mom. andra stycket samma lag.

I sina besvär över förhandsbeskedet hemställde taxeringsintendenten, att

Bergman i ifrågavarande fall, oavsett till vem skogen avyttrades, måtte förklaras

berättigad till avdrag för värdeminskning av skog enligt bestämmelserna

i 22 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen.

Bergman hemställde i de av honom anförda besvären över förhandsbeskedet,

att han måtte förklaras berättigad att åtnjuta avdrag för värdeminskning

av skog enligt bestämmelserna i 22 § 1 mom. tredje stycket

nämnda lag jämväl i det fall att han — under i övrigt oförändrade förutsättningar

— skulle på vattenfallsstyrelsens uppdrag och mot särskild ersättning

verkställa avverkningen.

Uti sitt i anledning av besvären meddelade utslag uttalade regeringsrätten,

att de i tredje stycket av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen upptagna

bestämmelserna om avdrag för värdeminskning är tillämpliga allenast då

växande skog försäljes i samband med avyttring av marken. Sådan avyttring

kom emellertid icke att ske genom den av Bergman avsedda upplåtelsen

av servitutsrätt för obegränsad tid mot engångsersättning. På grund

därav prövade regeringsrätten i anledning av taxeringsintendentens besvär

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

lagligt att, med ändring av riksskattenämndens förhandsbesked, förklara,

att avdrag för värdeminskning av skog skulle vid Bergmans inkomsttaxering

beräknas enligt bestämmelserna i andra stycket av 22 § 1 inom., oavsett

till vem skogen försåldes. Vid nämnda förhållande föranledde Bergmans

besvär icke vidare yttrande.

6. 1957 års riksdag

I de vid 1957 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 80 och II: 100

hemställdes, att riksdagen måtte besluta om ändring av 22 § kommunalskattelagen

jämte anvisningarna till nämnda paragraf. I 22 § 1 mom. borde

enligt motionerna införas ett nytt stadgande av följande lydelse: »Med

avyttring av skogsmark skall jämställas överlåtelse för all framtid av dispositionsrätten

till marken i fråga.» I anvisningarna skulle intagas följande

föreskrift: »Har försäljning av växande skog föranletts av överlåtelse för all

framtid av dispositionsrätten till vederbörande skogsmark t. ex. i samband

med vattenreglering eller framdragande av kraftledning eller väg, skall avyttringen

anses ha skett i samband med avyttring av marken. Det förhållandet

att den växande skogen må ha avyttrats till annan person än den, å

vilken dispositionsrätten till marken överlåtits, skall icke ha betydelse.»

I de likalydande motionerna I: 136 och II: 172 hemställdes bl. a., att

riksdagen måtte besluta sådan ändring av skattelagstiftningen, att beskattningen

av skog som försäljes i samband med upplåtelse av dispositionsrätten

till marken måtte bringas i överensstämmelse med vad som nu gäller vid

avyttring av skog i samband med avyttring av skogsmark.

Bevillningsutskottet erinrade att i motionerna avsedda frågor behandlats

även av 1954 års bevillningsutskott, som beträffande då väckta motioner

framhållit att enligt utskottets mening konsekvenserna av motionärernas

förslag inte kunde överblickas, om inte klarläggande skedde av vilka ändringar

som blev erforderliga i fråga om bestämmelserna om avdrag för

värdeminskning av skog. Att med hänsyn till nämnda bestämmelsers förhållandevis

invecklade karaktär åtskilliga svårigheter måste uppkomma vid

bedömningen härav syntes utskottet uppenbart. Utskottet kunde inskränka

sig till att framhålla svårigheten att vid markägares eget tillgodogörande

av skogen fastställa någon motsvarighet till köpeskillingen vid skogs

försäljning i samband med marken. Utskottet ansåg förty — utan att därmed

i och för sig taga ställning till motionärernas förslag — att ett genomförande

av detsamma inte borde ifrågakomma utan eu närmare utredning

med särskilt beaktande av frågan om utformningen av reglerna rörande

avdrag för värdeminskning av skog. Med hänsyn härtill kunde utskottet

icke tillstyrka motionärernas förslag om en omedelbar lagändring i ämnet.

Beträffande de år 1957 väckta motionerna anförde bevillningsutskottet

liknande synpunkter.

Motionerna föranledde icke någon lagstiftningsåtgärd.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

29

IV. Allmänna synpunkter

A. översikt över de sakkunnigas förslag

De sakkunniga har funnit att gällande regler för beskattning av realisationsvinster

och inkomster av skog i vissa lägen kan ge till resultat en beskattning,

som drabbar hårdare än vad som i och för sig åsyftas. Så är

bl. a. fallet då fastigheter och områden säljes eller bytes för åstadkommande

av lämpligare fastighetsindelning (jordbrukets yttre rationalisering), då

lantmäteriförrättningar (laga skiften och ägoutbyten) sker för detta ändamål

och föranleder ståndskogslikvider samt då åtgärder som nu nämnts

föranleder skogsuttag av mer än normal omfattning. Ett därmed jämförligt

fall föreligger, då fastighet eller markområde upplåtes för nyttjande under

obegränsad tid för vattenkraftsändamål, framdragande av ledning eller anläggande

av väg och upplåtelsen föranleder att skog måste avverkas eller

säljas.

I promemorian framlägges förslag till ändringar i skattelagstiftningen

med syfte att undanröja eller mildra de beskattningskonsekvenser, som för

närvarande kan inträda som följd av de ovan angivna åtgärderna.

De sakkunniga lämnar följande sammanfattning av sina förslag.

1. Vinst genom sådan avyttring av fast egendom, som främjar jordbrukets

yttre rationalisering, skall icke anses som skattepliktig realisationsvinst.

Avyttring skall anses främja jordbrukets yttre rationalisering, om lantbruksnämnden

i det län, där fastigheten är belägen, vitsordar att så är

fallet.

2. Har skattskyldig, såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering,

avyttrat fast egendom och i dess ställe förvärvat annan sådan egendom,

skall, om den sistnämnda egendomen sedermera avyttras, frågan om

skatteplikt för därvid uppkommen realisationsvinst beträffande fångets art

och tiden för innehavet bedömas med hänsyn till det förstnämnda förvärvet.

3. Kontant ståndskogslikvid likställes i mottagarens hand med köpeskilling

för upplåtelse av skogsavverkningsrätt men likviden får, om mottagaren

så vill, fördelas till beskattning på tre, eventuellt fem år.

4. Vid bedömande av skogs ingångsvärde skall särskilt beaktas värdet på

rot av skog, som kan avverkas omedelbart vid förvärvet.

5. Vid skogsuttag på nyköpt fastighet som förvärvats till normalt pris må,

även om utredning om skogens återstående värde inte förebringas, värdeminskningsavdrag

kunna medges med antagande att ingångsvärdet nedgått

med den uttagna skogens rotvärde, där inte särskilda omständigheter föranleder

till annat. En bestämmelse av denna art anses vara av särskild betydelse

med hänsyn till möjligheterna för fastighetsägare att genom skogsavverkning

finansiera inköp av skogsområde.

6. Den som vid laga förrättning avstått skog mot kontant ståndskogslikvid

skall, oavsett om ingångsvärdet nedgått, vara berättigad till värdeminsk
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

ningsavdrag för skog med så stor del av det gällande ingångsvärdet som

svarar mot förhållandet mellan ståndskogslikviden och skogens värde före

förrättningen.

7. Den som förpliktats utbetala kontant ståndskogslikvid skall i den mån

skog därefter uttages vara berättigad att, oavsett om ingångsvärdet nedgår,

få värdeminskningsavdrag för skog, dock högst med belopp motsvarande

skogsinkomsten och sammanlagt inte med mera än likvidbeloppet.

8. Skogsuttag på område, som upplåtits med nyttjanderätt på obegränsad

tid för vattenkraftsändamål, ledningar e. dyl. skall likställas med avyttring

av skog i samband med avyttring av marken.

9. Förordningen om skogskonto göres tillämplig på kontanta ståndskogslikvider,

därvid uppskov med taxering må avse likvid i dess helhet.

10. Genom särskild förordning beredes möjlighet för fastighetsägare, som

för främjande av jordbrukets yttre rationalisering genom försäljning eller

byte avhänt sig fastighet eller område därav och i dess ställe förvärvat liknande

fastighet eller område, att få befrielse från skattskyldighet för avyttring

av skog i samband med avyttring av marken mot det att skogens

ingångsvärde för fastighet eller område som förvärvats nedsättes i motsvarande

mån.

B. Remissyttrandena

I flera yttranden understrykes behovet av en reglering av beskattningsbestämmelserna

pa de områden som de sakkunniga berört i utredningspromemorian.

Lantmäteristyrelsen framhåller därvid bl. a. följande.

Fastighetsindelningen i skogen är i många landsdelar så dålig att det ekonomiska

utbytet starkt reduceras. På vissa håll är fastigheternas skogsmark

uppdelad på ett mycket stort antal små skogsskiften, t. ex. i Dalarna.

På andra håll är skogsmarken uppsplittrad i långa, ytterst smala skogsskiften

(s. k. skobandsindelning, t. ex. Västernorrlands län). Den väsentliga

anledningen till denna dåliga fastighetsindelning i skogen är att söka i den

fria jorddelningsprincip, som statsmakterna under en epok före 1928 tilllämpat.

Det är ur allmän synpunkt icke försvarligt att detta oefterrättliga tillstånd

i skogen får bestå, då man här har stora nationalekonomiska vinster att

hämta.

Behovet av omreglerande lantmäteriåtgärder är sålunda väsentligt och i

många fall trängande. Genom lantmäteristyrelsens försorg har till grund för

sittande utredningars arbete verkställts inventering av regleringsbehovet i

landet. Därvid har framkommit att det nu aktuella regleringsbehovet omfattar

en areal av 5,5 millioner hektar, därav ca 5 millioner hektar skogsmark,

och att av dessa belopp 3,6 millioner hektar, därav 3 millioner hektar

skogsmark, är i trängande behov av reglering. Fastighetsindelningen är inom

alla dessa områden så dalig, att, om bristerna skola avhjälpas genom ändringar

av fastighetsindelningen, det icke är möjligt att lösa problemen annat än

genom omfattande regleringsförrättningar, enligt gällande lag om delning

av jord å landet, laga skifte eller i vissa fall ägoutbyte.

Styrelsen framhåller, att de åtgärder som kan underlätta eu intensifierad

omregleringsverksamhet snarast möjligt bör vidtagas. Ett väsentligt hinder

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959

31

i denna verksamhet utgör bestämmelserna om beskattning för inkomst av

skogsbruk. Styrelsen hälsar därför med tillfredsställelse de sakkunnigas

positiva inställning till dessa frågor.

Lantbruksstyrelsen uttalar sig i samma riktning och tillägger beträffande

omarrondering av skog följande.

Vad skogen beträffar träder omarronderingen i förgrunden vad avser storskogsbruket,

men för bondejordbruket är —• vid sidan av omarronderingen

— utökning av skogsinnehaven för skogfattiga jordbruk ett viktigt led i utvecklingen.

Ehuru förstärkning av jordbruk med skog sker inom bondeskogsbrukets

egen ram — företrädesvis genom att skogsmark, som för ändamålet

anskaffats genom förvärv från avflyttande jordbrukare eller från

andra enskilda, tillföres jordbruken — råder det i praktiken ett nära samband

mellan storskogsbrukets omarronderingar och bondeskogsbrukets

strukturändringar. Industriskog och bondeskog ligger nämligen i stora delar

av vårt land så blandade, att deras problem ofta inte kan lösas fristående

eller var för sig.

Den aktuella utvecklingen i riktning mot bättre brukningsenheter är i

skogen lika väl som för jordbruket i hög grad betingad av att avflyttningen

från jordbruket och från ogynnsamt belägna trakter friställer mark, och

den kännetecknas därför av successiva förändringar, som nu sker i snabbt

tilltagande takt. Givetvis ha förändringarna i åtskilliga fall den enkla formen,

att någon granne köper till en saluledig fastighet, men det har i mycket

stor utsträckning — och alldeles särskilt beträffande skogsmarken —

visat sig behövligt att i sådana sammanhang i stora delar av våra skogsbygder

genomföra markbyten som förberedande åtgärder. Det framstår sålunda

ofta som en förstahandsuppgift att genom byten lösa upp ägoblandningen i

skogen mellan bondeskogsbruk och storskogsbruk och även mellan olika

ägare inom storskogsbruket. Därmed tjänas det dubbla syftet att förbättra

arronderingen för storskogsbruket och att frigöra lämplig mark att tillföras

bondeskogsbruket. Dylika större omplaceringar av skogsinnehaven kan

ibland avse bygder som ligger på betydande avstånd från varandra och bytena

kan sträcka sig över två eller flera kommuner.

I det yttrande som avgivits av Skogsindustriernas samarbetsutskott och

Sveriges skogsägareförbund framhålles om verkningarna av den föreslagna

lagstiftningen hl. a. följande.

Förutom av allmän skälighet gentemot de skattskyldiga betingas en ändring

i nu gällande skattebestämmelser jämväl av behovet av ett i möjligaste

mån smidigt förfarande vid såväl ianspråktagande av mark i samband med

vattenregleringar in. in. som vid genomförande av näringspolitiskt betingade

rationaliseringar i fastighetsbildningen och ägoinnehavet. Ostridigt torde

sålunda vara, att en utformning i enlighet med de sakkunnigas förslag av

ifrågavarande skattebestämmelser, vilka otvivelaktigt nu ofta stå hindrande

i vägen för en ändamålsenlig utveckling på det jordpolitiska området, måste

komma att i hög grad öka jord- och skogsägarnas benägenhet att träffa

frivilliga överenskommelser i fall, där domstolarna eljest skulle belastas av

ärenden om tvångsvisa förelägganden eller där administrativa myndigheter,

främst lantbruksnämnderna, skulle sakna möjligheter eller skulle försenas

i sina strävanden alt genomföra önskvärda rationaliseringsåtgärder.

Även om de av skattelagssakkunniga i föreliggande promemoria avgivna

förslagen i någon mån kunna tänkas komma att komplicera taxeringsförfarandet,

synes detta med hänsyn till de fördelar, som på andra områden uppstå,

icke kunna tillmätas nämnvärd betydelse.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

Betänkligheter inför den komplikation av gällande bestämmelser om beskattning

av inkomst av skogsbruk som förslaget innebär framföres dock i

några yttranden. Så t. ex. anför länsstyrelsen i Skaraborgs län följande.

Genom den ytterligare påbyggnad, som föreslås i promemorian, kan befaras,

att dessa specialregler bli så invecklade, att rätten till avdrag blir

illusorisk eller i varje fall beroende av vidlyftiga och kostnadskrävande utredningar.

Härigenom motverkas i själva verket de lättnader i beskattningen,

som äro avsedda att beredas de skattskyldiga. Vad som framkommit i

promemorian aktualiserar i hög grad behovet av förenklingar. Det fortsatta

utredningsarbetet bör i första hand inriktas härpå.

Kammarrätten berör samma fråga.

Med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens speciella ändamål och de

föreslagna bestämmelsernas ofta invecklade karaktär ifrågasätter kammarrätten,

huruvida icke för vinnande av bättre överskådlighet alla bestämmelser

rörande beskatlningsfrågor i samband med åtgärder för åstadkommande

av en lämpligare fastighetsindelning borde sammanföras i en särskild

förordning. Att såsom föreslagits sätta in de olika bestämmelserna i kommunalskattelagen,

synes i hög grad försvåra för en skattskyldig att själv

bedöma verkningarna i beskattningshänseende av exempelvis avyttring av

skogbärande fastighet i samband med ändrad ägoanordning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att vid fallande penningvärde

eller stigande skogspriser på ett tidigt stadium yrkade avdrag för minskning

av skogs ingångsvärde eller virkesförråd kan vid slutavräkning åstadkomma

oväntade skattepålägg. Om dessa olägenheter måste de skattskyldiga

vid genomförande av en lagstiftning, som ger lättnad för stunden, på

lämpligt sätt uppmärksammas. Erfarenheten från länet har nämligen visat,

att en i början generös avdragspolitik med nuvarande utformning av skogsbeskattningen

ger en högre samlad skattebelastning än en från början

rigorös tillämpning av avdragsreglerna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län är av den uppfattningen att ett genomförande

av de föreslagna bestämmelserna för länets vidkommande kommer

att resultera i en avsevärd ökning av det redan nu jämförelsevis stora

antal fall, där frågor om skogsvärdeminskningsavdrag förekommer. De

väsentligt ökade arbetsuppgifter, som därigenom på grund av ärendenas

komplicerade natur kommer att åvila kvalificerade befattningshavare inom

länsstyrelsens taxeringssektion, kan inte, utan åsidosättande av andra angelägna

uppgifter, bemästras med nuvarande personal.

I några yttranden påpekas att en allmän översyn av bestämmelserna om

beskattning för inkomst av skogsbruk är önskvärd. Kammarrätten framhåller

sålunda att av utredningspromemorian bestyrkes att dessa bestämmelser

är synnerligen ohanterliga och föga ägnade att leda till tillfredsställande

resultat. Kammarrätten framhåller därför önskvärdheten av en snar

revision av dessa beskattningsregler. Riksskattenämnden och lantmäteristyrelsen

framhåller liknande synpunkter.

Lantmäteristyrelsen erinrar om att de sakkunniga skiljer mellan å ena

sidan åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering och å andra sidan vissa

lantmäteriförrättningar. Styrelsen anför härom bl. a. följande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr it år 1959

33

Denna distinktion kan icke anses riktig och leder till en viss oklarhet

i förslagens innehåll. Dels innebära nämligen de lantmäteriförrättningar de

sakkunniga åsyfta just åtgärder för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering

— denna funktion har denna typ av lantmäteriförrättningar i princip

haft alltsedan 1747 — och dels genomföras även övriga yttre rationaliseringsåtgärder

i princip genom åtgärd av fastighetsbildningsmyndighet,

vanligen i form av lantmäteriförrättning. Så måste alltid ske när rationaliseringsåtgärd

leder till en ändring av fastighetsindelningen, vilket ju normalt

är fallet. Vad de sakkunniga velat avse torde i stället vara skillnaden

mellan de fall, då äganderätten till fast egendom (fastighet eller del av

fastighet) övergår till ny ägare genom avtal, och de fall, då äganderätten

överflyttas därigenom att markområde överföres från en fastighet till en

annan genom lantmäteriförrättning (i detta fall omreglerande fastighetsbildningsförrättning,

t. ex. laga skifte och ägoutbyte). Det förra fallet brukar

ofta, när avtalet avser byte, kallas avtalsbyte, men enär avtal också i

vissa fall kan träffas vid förrättning, benämnes detta fall i fortsättningen

fastighetsbyte (eller ensidig fastighetsöverlåtelse) till skillnad från det senare

fallet, som här benämnes markbyte (eller ensidig marköverföring).

I de fall, de sakkunniga behandlar, avses i stor utsträckning byte, men även

ensidiga överlåtelser förekomma. Sådana ensidiga överlåtelser kunna ske i

båda fallen. Avser avtal angående fastighetsbyte del av fastighet, blir

detta icke fullgånget förrän delen avskilts genom fastighetsbildningsåtgärd.

—----

När byte skall ske av mark mellan två fastigheter utan att all till desamma

hörande mark beröres kan detta, med samma resultat i fråga om gränserna

på marken, genomföras antingen som fastighetsbyte eller som markbyte.

Vid fastighetsbytet måste då ske överlåtelse av de områden, som skola

bytas, varefter de skola avstyckas för att sammanläggas med de nya ägarna

tillhöriga fastigheterna. Efter dessa sammanläggningar erhålla fastigheterna

nya registerbeteckningar. Fången skola lagfaras. För genomförande av sammanläggningar

skola förefintliga inteckningar dödas eller relaxeras i de

avstyckade områdena, varefter vid behov inteckningsreglering måste ske

för inordnande av inteckningarna i de genom sammanläggning bildade fastigheterna.

Detta förfarande är alltså ofta mycket omständligt. Om samma

byte sker som markbyte, övergår de bytta områdena till de nya fastigheterna

utan fång, utan lagfart, utan inteckningsreglering och utan åsätlande

av nya registerbeteckningar. De sakrätter, som förut gällt i fastigheterna,

gälla i princip fortfarande i samma fastigheter. — Markbyte är i de

fall som nu nämnts normalt betydligt enklare än fastighetsbyte och kräver

en mindre arbetsinsats från myndigheternas sida. Markbytesformen

synes därför icke böra av det allmänna motverkas till förmån för fastighetsbytesformen.

Att fastighetsbyte av fastighetsdelar trots olägenheterna därmed

kommit att tämligen allmänt utnyttjas efter 1928, då möjligheten till

avstyckning för sammanläggning införts genom JI)L:s ikraftträdande, torde

hem på vissa brister i fastighetsbildningslagstiftningen. Kommer eu ny

fastighetsbildningslag alt innehålla ett mera rationellt fastighetsregleringsinstitut

än laga skiftet och ägoutbytet, kommer emellertid faslighetsbytesformen

att förlora i betydelse vid byte av delar av fastigheter. — Också vid

hyte av hela fastigheter kan antingen fastighetsbyte eller markbyte komma

i fråga. I den mån bytet ej avser eu allmän omreglering av ett flertal fastigheter

i ett sammanhang torde härvid fastighetsbyte i allmänhet vara att

föredraga.

När skaltelagssakkunniga i sill betänkande vid grupperingen av reformförslagen

tala om åtgärder för jordbruke-.s yttre rationalisering, torde de

:s Hihaiuj till riksdagens protokoll 1 samt. År II

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1959

därmed avse de fall, som i detta yttrande benämnes fastiglietsbyte, eller i

vissa fall ensidig överlåtelse. Och då de tala om vissa lantmäteriförrättningar,

torde därmed avses de fall, som här benämnes markbyte.

C. Departementschefen

Bestämmelserna om beskattning av skogsinkomster torde för de skattskyldiga

ofta framstå som svåra att överblicka och oberäkneliga till sina

verkningar. Detta beror på flera omständigheter. Särskilt må nämnas, att

värdeminskningsavdrag kan beräknas efter olika metoder, som ger skilda

resultat, och att avdragen i regel blir gynnsammare när fråga är om beskattning

av skogsinkomst i samband med markförsäljning än när det gäller

skogsinkomst under tiden för innehavet. Härtill kommer att svårigheterna

att förebringa tillräcklig utredning för avdrag ofta är betydande.

Dessa omständigheter leder lätt till att de skattskyldiga antingen inte

kan erhålla de avdrag, vartill de i och för sig är berättigade, eller till att

avdragsmöjligheterna utnyttjas vid annan tidpunkt än den som ställer sig

gynnsammast för den skattskyldige.

Genom skattelagssakkunnigas förslag skulle möjligheterna att erhålla avdrag

för värdeminskning av skog i vissa fall öka, nämligen om en fastighetsägare

erhåller en skogsinkomst i samband med att han medverkar vid vissa

åtgärder — här avses samtliga de slag av åtgärder som angivits i lantmäteristyrelsens

nyss återgivna yttrande -— som är av betydande allmänt intresse.

Fråga är alltså om införande av nya eller ändrade bestämmelser just för dessa

fall, medan beskattningsreglerna i stort lämnas oförändrade. Häremot har

vid remissbehandlingen anmärkts att reglerna om beskattning av skogsinkomster

genom dessa undantagsbestämmelser blir än mera svåröverskådliga

och att de skattskyldiga av de nya bestämmelserna kan förledas att utnyttja

avdragen för att vinna en omedelbar skattelättnad, trots att ett uppskov

med avdragsyrkandet i längden skulle visa sig fördelaktigast.

Ur dessa synpunkter kan man utan tvivel hysa vissa betänkligheter mot

att på sätt här föreslagits allenast ändra eller påbygga vissa detaljer i det

stora och invecklade regelsystem som skogsbeskattningen utgör. Mera tillfredsställande

skulle då vara att söka sig fram till en helt ny metod för

skogsbeskattningen, som, samtidigt med att den beaktar de önskemål, som

de sakkunniga velat tillgodose, även tar hänsyn till den kritik gentemot

principerna för och utformningen av den nuvarande skogsbeskattningen

som tid efter annan framkommit.

En sådan allmän översyn av skogsbeskattningen skulle dock försena avgörandet

av de frågor som behandlats av skattelagssakkunniga. Utredningspromemorian

och remissyttrandena ger vid handen att en lösning av frågorna

är både angelägen och brådskande. Ett uppskov skulle kunna medföra

allvarliga olägenheter inte bara för de skattskyldiga utan även för det

allmänna, eftersom anläggningar och åtgärder, som är av stor betydelse för

samhället, är beroende av att dessa frågor får en positiv lösning. Det sagda

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959

gäller i lika mån den rationalisering i fråga om fastigheters ägovidder som

sker genom lantmäteriförrättningar och den allmänna rationaliseringsverksamhet

för vilken Iantbruksstyrelsen och lanthruksnämnderna är huvudmän.

Mot bakgrunden härav har jag, trots de nyss antydda betänkligheterna,

ansett mig böra förorda att dessa skattefrågor nu tages upp till prövning.

Vad som framkommit i lagstiftningsärendet pekar emellertid på att en

allmän översyn av skogsbeskattningen förr eller senare måste företagas.

Den lösning av de aktuella spörsmålen som här förordas framstår därför

i viss mån som ett provisorium i avvaktan på en mera genomgripande reform

av skogsbeskattningen.

Om man bortser från de nyss nämnda invändningarna, vilka närmast riktar

sig mot det nuvarande systemet för skogsbeskattningen, har skattelagssakkunnigas

förslag överlag fått ett gynnsamt mottagande. För egen del finner

jag förslaget väl avvägt, och jag förordar att detsamma med några i det

följande angivna modifikationer lägges till grund för lagstiftning.

V. Beskattningsfrågor i samband med yttre rationalisering

A. De sakkunnigas förslag

1. Realisationsvinstbeskattningen

De sakkunniga erinrar om att behov av yttre rationalisering inom jordbruket

gjort sig gällande med hänsyn till att den nu rådande indelningen

av jordbruks- och skogsmarken i brukningsenheter i många fall icke är tillfredsställande.

Vissa brukningsenheter är alltför små för att kunna brukas

rationellt. I andra fall är ägosammansättningen inte tillfredsställande, emedan

brukningsenheterna saknar eller har otillräckligt med mark av visst

slag. Vidare är det inte ovanligt att en brukningsenhet bar sådan form, att

nyttjandet försvåras.

För att bättre brukningsenheter skall kunna åstadkommas är det erforderligt

att fastigheter eller områden av fastigheter i betydande omfattning

byter ägare. Sådana förändringar i äganderättsförhållandena kan genomföras

på olika sätt, framhåller de sakkunniga. I ett mindre antal tall kan

det ske genom lantmäteriförrättningar (laga skiften eller ägoutbyten), vilka

inte innefattar sådana avyttringar som kan föranleda taxering för realisationsvinst

genom avyttring av fastighet. I det stora flertalet fall står emellertid

den nämnda utvägen inte till buds. Rationaliseringsåtgärderna måste

då få formen av avtal om försäljning eller byte av fastigheter eller områden

av fastigheter. Genom sådana avtal sker avyttring av fast egendom och

avtalen kan därför föranleda att bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst

blir tillämpliga.

De sakkunniga har med ledning av upplysningar från lantbruksnämnderna

sammanfattat de väsentligaste olägenheterna på hithörande område

av nu gällande regler om realisationsvinstbeskattning sålunda.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Mnj.ts proposition nr 34 år 1959

Då beskattning för realisationsvinst kan undvikas genom att avyttring

uppskjutes till dess tio år förflutit från förvärvet, är en fastighetsägare ofta

benägen att vänta med avyttringen till dess tioårsfristen utgått. Under

liden kan annan av rationaliseringsåtgärden berörd fastighet ha bytt

ägare och ny tioårsfrist ha börjat löpa för denna fastighets nye ägare

eller också kan någon av rationaliseringsåtgärden berörd fastighet

ha kommit att utnyttjas på sådant sätt att ytterligare uppskov vållas.

Rationaliseringsåtgärdens genomförande kan på detta sätt bli uppskjutet

på obestämd tid. — I många fall innebär en rationaliseringsåtgärd för en

därav berörd fastighetsägare endast att en fastighet eller visst område av

fastighet utbytes mot liknande fastighet eller område av fastighet, antingen

utbytet sker genom byte eller genom försäljning av ett område och inköp av

annat. Oaktat den tillgång, som den ursprungligen innehavda fastigheten

representerat, alltså inte alls — eller i vissa fall blott till viss del — omvandlats

i pengar, kan beskattning under vissa förutsättningar ske som

om den ursprungligen innehavda fastigheten försålts i vanlig ordning. -—

För en fastighetsägare, vilkens medverkan kräves vid ifrågasatt rationaliseringsåtgärd,

ter sig den skatt, som kan komma att påföras honom på

grund av hans medverkan, ofta såsom en direkt utgift i följd av rationaliseringsåtgärden.

Han strävar därför av naturliga skäl efter att bereda sig

kompensation för denna utgift genom att betinga sig högre köpeskilling

än som eljest kommit i fråga. Särskilt blir så fallet om fastighet behöver

inköpas för att läggas till en eller flera andra fastigheter och säljaren därvid

inte skall erhålla annan mark i den sålda fastighetens ställe. Synpunkter

av denna art kan förrycka prissättningen och driva upp fastighetspriserna.

— Om den som i samband med rationaliseringsåtgärd förvärvat fastighet

eller område av fastighet senare vill avyttra vad som förvärvats, bedömes

frågan huruvida skatteplikt för eventuell realisationsvinst därvid

uppkommer eller ej med utgångspunkt från det förvärv, som skedde genom

rationaliseringsåtgärden, även om detta ur fastighetsägarens synpunkt

endast var ett utbyte och icke något egentligt nyförvärv. Medverkan vid

genomförande av rationaliseringsåtgärd kan alltså medföra ett försämrat

läge i beskattningshänseende för framtiden. — Beräkningen av realisationsvinst

förutsätter ofta bedömanden eller uppskattningar, om vars utfall

ovisshet råder. Möjligheten att bli utsatt för opåräknade skattekrav och risken

att i anledning därav få vidkännas kostsamma utredningar gör mången

skattskyldig obenägen att medverka vid rationaliseringsåtgärder.

De sakkunniga finner att åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering

skulle i hög grad underlättas, om beskattning icke kommer i fråga med anledning

av sådana avyttringar, som ingår såsom led i sådana rationaliseringsåtgärder

eller eljest främjar rationaliseringen.

Den beskattning av realisationsvinst som för närvarande förekommer

utgör inte något undantag från principen att blott avkastningen av förvärvskälla

inkomstbeskattas. När exempelvis en fastighet säljes eller bortbytes,

utgör vederlaget, framhåller de sakkunniga, visserligen i regel inte

betalning för avkastning av fastigheten utan kapitalomsättning, som i

och för sig inte föranleder inkomstbeskattning. Men med beskattningen

för realisationsvinst vill man egentligen endast träffa den affärs- eller spekulationsvinst,

som kan uppkomma när någon förvärvar en fastighet med

syfte att därefter sälja den till högre pris och därmed göra en vinst på affären.

I enlighet med detta betraktelsesätt borde beskattning för realisations
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj. ts proposition nr ll år 1959

37

vinst ske endast i de fall, då förvärv av egendom gjorts med avsikt att sälja

egendomen med vinst, medan vinster vid avyttring av egendom, som förvärvats

utan sådan avsikt, borde lämnas obeskattade. Emellertid är det i

praktiken ofta icke möjligt att avgöra i vilket syfte viss egendom förvärvats.

Skulle beskattningen av realisationsvinst ha gjorts beroende av syftet vid

förvärvet, hade beskattningsmyndigheterna ställts inför mycket vanskliga

avgöranden. I gällande skattelagstiftning har man därför valt den utvägen

att föreskriva att beskattning skall ske, om avyttrad egendom varit i skattskyldigs

ägo under viss kortare tid (i regel mindre än tio år för fastighet

och mindre än fem år för annan egendom). Dessa bestämmelser är avfattade

med utgångspunkt från att försäljnings- eller spekulationsavsikt kan

antas ha förelegat redan vid förvärvet, om egendomen avyttras inom de

angivna tidsfristerna. Man skall alltså i enkelhetens intresse inte ingå på

prövning av om någon sådan avsikt verkligen förelegat eller inte.

Vid vissa avyttringar sker dock inte realisationsvinstbeskattning. Har

avyttring skett genom expropriation eller tvångsförsäljning, skall nämligen

uppkommen vinst inte beskattas. Detta undantag från skatteplikten för

realisationsvinst strider inte mot de förut återgivna teoretiska utgångspunkterna

för utformningen av realisationsvinstbeskattningen. När en skattskyldig

nödgats avstå från sin egendom genom expropriation eller tvångsförsäljning,

torde han i regel inte ha förvärvat egendomen med syfte att

senare avyttra den med vinst, och skäl föreligger att göra undantag från de

eljest gällande reglerna.

Beträffande fastighetsavyttring, som sker för alt tillgodose intresset av

jordbrukets yttre rationalisering, kan man i allmänhet utgå från, påpekar

de sakkunniga, att den egentliga grunden för realisationsvinstens beskattning

— d. v. s. syftet att genom förvärv och försäljning av egendom göra

affärs- eller spekulationsvinst — saknas. Betänkligheter av teoretisk art

torde därför inte behöva hysas mot en sådan begränsning av beskattningen

att realisationsvinster vid nu åsyftade avyttringar undantages från beskattning.

De sakkunniga framhåller därefter följande.

Såsom tidigare anförts gäller redan nu undantag från bestämmelserna om

beskattning av realisationsvinst beträffande vinster vid avyttringar, som

har formen av expropriation eller annan tvångsförsäljning. När vinster av

sistnämnda art undantogs från skatteplikt (så skedde ursprungligen genom

en särskild förordning SFS 1947:210), motiverades detta i huvudsak med

den orättvisa, som kunde uppkomma genom alt en skattskyldig till följd

av expropriation eller tvångsförsäljning, ofta med hänsyn till allmänna intressen,

måste frånträdå sin egendom tidigare än han själv önskade och

alltså blev beskattad för realisationsvinst, ehuru han — om han själv fått

välja tidpunkt för avytlringen — kunde vänta därmed tills någon realisationsvinstbeskattning

inte skulle komma i fråga. Liknande synpunkter kan

anläggas beträffande avyttringar, som sker för främjande av jordbrukets

rationalisering. Även bär är det ett allmänt intresse att önskvärda äganderättsförändringar

kan genomföras utan atl den tidpunkt avvaktas, då avyttring

utan realisationsvinstbeskattning kan ske. Det kan vidare anses olik
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr -if är 1959

formigt, att den som medverkar till rationaliseringsåtgärd, då den lämpligen

kan genomföras, under vissa omständigheter beskattas medan den som

fördröjer åtgärden till dess han innehaft sin fastighet i tio år går fri från

skatt.

Vissa invändningar kan givetvis framställas mot att vinster vid avyttringar,

som tillgodoser jordbrukets rationalisering, fritages från realisationsvinstbeskattning''.

Det finnes nämligen andra fall av avyttringar, där

avsikt att göra affärs- eller spekulationsvinst saknas men där uppkomna

vinster beskattas till följd av att skatteplikten av praktiska skäl anknutits

enbart till tiden för innehavet och icke till syftet med förvärvet och avyttringen.

Vidare kan vid avyttring, som tillgodoser jordbruksrationaliseringen,

omständigheterna vara sådana, att det i och för sig framstår såsom rättvist,

att eventuell vinst beskattas likaväl som realisationsvinst i allmänhet.

Mot sådana invändningar kan emellertid anföras, att det allmännas intresse

av jordbruksralionaliseringens genomförande otvivelaktigt är mycket

starkt och att det vid en avvägning mellan detta intresse och det allmännas

beskattningsintressen kan vara skäligt att i någon mån efterge det sistnämnda.

De sakkunniga finner det emellertid svårt att i skattelagstiftningen närmare

ange de avyttringar som med hänsyn till rationaliseringsintressena bör

undantagas från bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst. Ett

förfarande, varigenom en särskild myndighet — lantbruksnämnd eller skattemyndighet

— skulle äga alt efter prövning från fall till fall medge befrielse

från skatteplikt för realisationsvinst, förmodas bli tungrott och svårt att

anordna på så sätt att skäliga krav på likformighet och rättvisa tillgodoses.

Skatteplikten eller skattefriheten torde vidare inte kunna knytas till det syfte

som en skattskyldig haft med förvärv eller avyttring av fastighet. Häremot

talar samma skäl, som föranlett att beskattningen av realisationsvinsten

inte är beroende av den skattskyldiges syften, nämligen utrednings- och bedömningssvårigheterna.

Ej heller kan skattefriheten — såsom skett beträffande

expropriation och tvångsförsäljning — anknytas till avyttringens

art. Avyttringar som verkställes för rationaliseringsändamål sker nämligen

i avsevärd omfattning genom vanliga bytes- eller köpeavtal, som i formellt

hänseende inte skiljer sig från andra sådana avtal.

Ett tillfredsställande resultat kan däremot erhållas, om skattefriheten för

eventuell realisationsvinst anknytes till den omständigheten att en avyttring

ingår såsom ett led i åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering eller

eljest främjar sådan rationalisering. Huruvida så är förhållandet torde i de

allra flesta fall vara uppenbart. I varje fall synes vederbörande lantbruksnämnd

utan nämnvärt besvär kunna ultala sig därom. En praktisk utväg

för att redan före en avyttring få klarhet om huruvida en avyttring kan

föranleda skattskyldighet för realisationsvinst eller inte torde vara att föreskriva,

att avyttring skall anses vara av nyss angiven beskaffenhet, om

vederbörande lantbruksnämnd förklarat att så är fallet. Därmed skulle taxeringsmyndigheterna

besparas arbetet med att undersöka och pröva en avyttrings

betydelse för rationaliseringen. Eftersom rationaliseringsåtgärderna

i allmänhet torde planläggas av lantbruksnämnderna eller i samförstånd

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

med dessa, bör lantbruksnämndernas bestyr med utfärdande av sådana förklaringar

inte medföra någon arbetsbelastning av nämnvärd betydelse.

De sakkunniga anser, att lantbruksnämnds förklaring i dessa fall skall

vara bindande för taxeringsmyndigheten och anför härom följande.

Det kan -— om den nämnda anordningen för undantagande av vissa avyttringar

från bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst anses lämplig

_ ifrågasättas om befogenheten av en lantbruksnämnds förklaring bör

kunna omprövas i taxeringsärende eller om talan rörande undanröjande av

lantbruksnämnds förklaring i angivna hänseende bör kunna föras. Det torde

dock vara jämförelsevis sällan som frågan om en avyttrings betydelse för

rationaliseringen är av den tveksamma natur, att behov av omprövning av

lantbruksnämndens uttalande föreligger. På grund därav och av praktiska

skäl torde det därför vara mest ändamålsenligt att lantbruksnämndens förklaringar

tillerkännes vitsord.

Under åberopande härav föreslår de sakkunniga, att i 35 § 4 mom. kommunalskattelagen

förklaras att vinst, som uppkommit genom sådan avyttring

av fast egendom som främjar jordbrukets yttre rationalisering skall

anses såsom icke skattepliktig realisationsvinst samt att anvisningarna till

35 § kommunalskattelagen kompletteras med en bestämmelse om lantbruksnämnds

befogenhet att utfärda förklaring, att avyttring främjar sådan rationalisering.

Frågan om och i vad mån vinst vid avyttring av fast egendom är att anse

såsom skattepliktig realisationsvinst hedömes enligt gällande bestämmelser

regelmässigt med hänsyn till dels beskaffenheten av avyttrarens fång, dels

ock den tid varunder den avyttrade fastigheten varit i avyttrarens ägo. För

att förebygga att fastighetsägare, som medverkat till rationaliseringsåtgärder

genom att avyttra fast egendom och förvärva annan i dess ställe för

tiden därefter kommer i ett ogynnsammare utgångsläge i fråga om skatteplikt

för realisationsvinst föreslås därjämte ett tillägg till 35 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Genom detta tillägg skulle i angivna fall frågan om och

i vad mån skattepliktig realisationsvinst uppkommit bedömas med hänsyn

till det fång, varigenom säljaren förvärvat den ursprungliga fastigheten.

De sakkunniga beräknar att det skattebortfall för det allmänna, som skulle

följa av den ifrågasatta skattefriheten, blir jämförelsevis ringa. De skattskyldiga

undviker nämligen för närvarande i stor omfattning att avyttra

jordbruksfastigheter under sådana förhållanden att skattepliktig realisationsvinst

uppkommer. Den skattefrihet, som skulle erhållas genom de

ifrågasatta reglerna, kan såsom antytts redan nu uppnås genom att avyttringar

får anstå till dess tioårsfristen för beskattning av realisationsvinst

utgått.

2. Beskattning för inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet

I promemorian påpekas att, i den mån realisationsvinstbeskattning inte

sker, avyttring av fastighet kan föranleda beskattning för intäkt som erhållits

genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av mar
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

ken. Sådan beskattning kan ifrågakonima såväl då fastighet försäljes mot

likvid i pengar som då avyttringen sker genom byte, d. v. s. mot vederlag

av fastighet och ev. mellangift i pengar.

De sakkunniga har funnit, att beskattningen för skogsinkomst i samband

med avyttring av fastighet är till hinders vid jordbrukets yttre rationalisering

framför allt därigenom att beskattning sker även när avyttringen i

verkligheten inte innebär att avyttraren uttager eller realiserar någon avkastning

av skogen. De sakkunniga tillägger följande.

Detta läge föreligger när ägaren till en jordbruksfastighet med skog genom

avtal byter bort denna eller del därav mot en fastighet eller fastighetsdel av

jämförlig art (med eller utan mellangift i pengar) eller när sådan ägare säljer

sin fastighet eller del därav för att inköpa liknande fastighet eller fastighetsdel.

Orsaken till dessa förhållanden kan sägas vara, att skattekonsekvenserna

enligt gällande bestämmelser inträder så snart avyttring sker,

oberoende av syftet med och resultatet av avyttringen, samt att möjlighet

saknas att vid sådan avyttring, som endast innebär utbyte av ett skogsinnehav

mot ett annat, få beskattningen av skogsavkastningen uppskjuten till

dess denna avkastning verkligen realiseras och därmed ger fastighetsägaren

inkomst i pengar eller jämförlig valuta.

För att undanröja nämnda olägenheter hör man enligt de sakkunniga bereda

de skattskyldiga möjlighet att vid avyttringar av det slag varom nu är

fråga erhålla möjlighet att uppskjuta beskattningen till dess skogsuttag sker

eller skogsinnehavet definitivt realiseras. Den skattskyldige bör med andra

ord erhålla möjlighet att i beskattningshänseende få det senare skogsinnehavet

betraktat såsom en fortsättning av det ursprungliga.

Emot ett sådant uppskjutande torde enligt de sakkunniga ur principiell

synpunkt intet vara att erinra. Däremot avvisas tanken att meddela formlig

skattefrihet för inkomst, som enligt gällande grunder för beskattning

av inkomst av skogsbruk får anses utgöra verklig inkomst för den skattskyldige.

De sakkunniga föreslår därför att bestämmelser meddelas av följande innebörd.

Har avyttringen innefattat avyttring av växande skog och överskjuter

intäkten därav avdrag, vartill den skattskyldige är berättigad enligt

punkt 5 anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen, skall den skattskyldige

vara berättigad att på ansökan åtnjuta skattefrihet för överskottet.

Därvid anses den skattskyldige ha erhållit avdrag för minskning av ingångsvärdet

å den förvärvade fastighetens skog till motsvarande belopp.

Den tekniska utformningen av bestämmelser, som reglerar uppskjutandet

av beskattningen, innefattar vissa svårigheter med hänsyn till att önskvärda

regleringsåtgärder mera sällan torde kunna genomföras genom direkta

och rena fastighets- och markbyten. De sakkunniga anför därom följande.

Även där byte kan ske förekommer ofta mellangift i pengar (stundom

jämförlig med ståndskogslikvid vid förrättning enligt jorddelningslagen).

I andra fall kan direkta byten inte ske utan reglering måste ske genom en

serie köpeavtal, exempelvis så att A säljer ett område "till B, B säljer ett område

till C. och C säljer ett område till A. Dessa omständigheter medför, afl

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj. ts proposition nr ''i) är

41

man inte utan vidare kan föreskriva rätt för skattskyldig att till ett nytt

skogsinnehav överföra för honom gällande ingångsvärde resp. virkesförråd

avseende ett tidigare skogsinnehav. Varje avyttring bör såsom nu föranleda

bedömande av huruvida avyttringen givit upphov till intäkt av skogsbruk.

Genom detta bedömande regleras definitivt skattskyldigheten för inkomst

av skogsbruk i anledning av det tidigare skogsinnehavet.

De sakkunniga förordar därför alt kommunalskattelagens regler om beskattning

av inkomst av skog lämnas oförändrade och att i stället genom

en särskild författning möjlighet skapas för skattskyldig att få åtnjuta

skattefrihet för sådan inkomst mot det att ingångsvärdet för skogen på

den fastighet, som förvärvas i stället för den avyttrade, nedsätlcs i motsvarande

mån. Genom en sådan anordning blir det möjligt att på nöjaktigt

sätt klarlägga beskattningsläget för en skattskyldigs olika på varandra följande

skogsinnehav, något som eljest knappast torde vara möjligt.

Den ifrågasatta förordningen bör enligt utredningspromemorian vara tilllämplig

vid avyttring av fast egendom, om avyttringen sker för främjande

av jordbrukets yttre rationalisering. Så anses vara fallet, om det vitsordas

av vederbörande lantbruksnämnd. Vidare skall fråga vara om avyttring som

skett i samband med förvärv av fastighet av jämförlig art, där avtal om förvärvet

träffats i anslutning till avyttringen eller inom ett år därefter.

Rörande tillämpningen av den föreslagna förordningen anföres i promemorian

följande.

Ansökan handlägges av prövningsnämnden i det län, där den avyttrade

fastigheten är belägen. Är den sökta skattefriheten av betydelse för taxering

i annat län, skall prövningsnämnden därstädes underrättas om beslutet i

ärendet. Ansökan må göras så snart förutsättningar för skattefrihet föreligger,

d. v. s. så snart avyttring och förvärv skett, men skall ske senast före

utgången av kalenderåret efter det, varunder fastighet förvärvats i stället

för den avyttrade. Meddelas beslut om skattefrihet först sedan den skattskyldige

åsatts taxering för det beskattningsår, varunder avyttring skett,

skall vederbörande prövningsnämnd besluta om den ändring i taxeringen,

som föranledes av skattefriheten.

Föreligger icke vid prövning av framställning om skattefrihet utredning

till ledning för eu noggrann beräkning av belopp, för vilket skattefrihet må

åtnjutas, skall uppskattning därav ske efter vad med hänsyn till omständigheterna

finnes skäligt. Eu summarisk prövning torde vara försvarlig

med hänsyn till att definitiv skattefrihet inte åsyftas utan endast ett uppskjutande

av beskattningen av vissa skogsinkomster tills skogsuttag sker.

Beslut om skattefrihet bör få överklagas i samma ordning som gäller för

överklagande av taxering.

De sakkunniga framhåller, att tillämpning av den föreslagna förordningen

i många fall icke blir aktuell. I alla de fall av fastighetsavyltring, då avyttraren

är berättigad till avdrag enligt punkt 5 anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen

till belopp motsvarande intäkten av skogsbruk genom avyttringen

saknas exempelvis anledning ifrågasätta åtgärd enligt förordningen.

Sä inträffar bl. a. i de fall, då virkesförrådet vid avyttringen inte överstiger

det för avytlraren gällande ingående virkesförrådet. Det årliga anta
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

let framställningar enligt förordningen torde därför bli mycket begränsat,

helst som verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering av naturliga

skäl inte kan bedrivas i alltför hastigt tempo. Arbetet med prövning av

framställningarna torde därför inte bli alltför betungande.

3. Beskattning för inkomst genom skogsnttag i samband med förvärv av

fastighet

Avverkning av skog äger ofta rum i nära anslutning till förvärv av jordbruksfastighet

med växande skog för erhållande av medel till betalning av

eller amortering å köpeskillingen för den förvärvade fastigheten. Ej minst

är detta fallet, då förvärvet sker såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre

rationalisering. Vid beräkning av avdrag för värdeminskning av skog till

följd av avverkningen beaktas, framhåller de sakkunniga, för närvarande

icke alltid i tillräcklig omfattning den betydelse som saluvärdet å den omedelbart

uttagbara skogen haft vid bestämmandet av köpeskillingen för fastigheten.

Icke heller fästes alltid erforderligt avseende vid den värdenedgång,

som äger rum då den avverkningsbara skogen helt eller till större delen

uttages från en nyförvärvad fastighet.

Fastighetsägarens möjligheter att finansiera fastiglietsförvärvet äventyras

dock om skogsinkomsten lielt eller till största delen beskattas. De sakkunniga

påpekar att skogsinkomst genom avverkning eller rotförsäljning i princip

inte beskattas, i den mån inkomsten endast är att anse som ett återbekommande

av vad den skattskyldige betalat för den fastighet, varå skogsuttaget

skett, och alltså inte såsom avkastning av fastigheten. För att så icke

skall bli fallet är fastighetsägaren berättigad till avdrag för nedgång av ingångsvärde

resp. virkesförråd. Reglerna om avdrag är emellertid så utformade,

att de inte alltid bereder en skattskyldig, som uttager skog på en

nyförvärvad fastighet, avdrag i sådan omfattning, att han slipper skatta för

den del av inkomsten genom skogsuttaget, som endast motsvarar vad han

vid förvärvet betalat för den uttagna skogen.

Om den s. k. förrådsmetoden tillämpas vid beräkning av avdraget, medför

avdragets konstruktion att det ur nyss angivna synpunkter blir otillräckligt.

De sakkunniga framhåller att denna metod förutsätter, att det ursprungliga

ingångsvärdet, d. v. s. vid köp den del av förvärvskostnaden som

belöper på den växande skogen, likformigt slås ut på hela det vid förvärvet

befintliga virkesförrådet, således även på sådan skog som inte kan eller får

avverkas. Vid skogsultag omedelbart efter förvärvet erhålles alltså avdrag

endast efter det genomsnittspris per kbm, som betalats för hela virkesförrådet,

medan den avverkade kubikmassan av naturliga skäl representerar

ett betydligt högre värde per kbm än som motsvarar genomsnittspriset.

Beträffande avdrag enligt den s. k. värdemetoden anför de sakkunniga

följande.

Avdrag enligt värdemetoden kan principiellt ställa sig fördelaktigare, eftersom

avdraget därvid skall motsvara det belopp, varmed ingångsvärdet

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kanyl. Maj.ts proposition nr H år 1950

efter skogsuttaget nedgått, men här uppställer sig svårigheter av praktisk

art. Det är givetvis synnerligen vanskligt att kunna bevisa värdet av den

återstående skogen, helst som denna värdering kan ske efter mycket skiftande

grunder. Även storleken av ingångsvärdet kan vara föremål för olika

uppfattningar, eftersom en fastighet i allmänhet förvärvas till ett pris, som

angives för fastigheten i dess helhet utan fördelning mellan växande skog

och fastigheten i övrigt, och den fördelning, som måste ske vid bedömande

av rätten till avdrag för minskning i skogs ingångsvärde, kan ske enligt

olika grunder.

De sakkunniga finner att olägenheterna för de skattskyldiga av nu rådande

förhållanden är väsentligen beroende dels på att vid bedömning av skogs

ursprungliga ingångsvärde icke alltid tillräckligt beaktas den betydelse som

saluvärdet på den omedelbart uttagbara skogen kan ha haft för köpeskillingen,

särskilt ur köparens synpunkt, och dels på att erforderligt avseende

ofta ej heller fästes vid den värdenedgång, som faktiskt sker då den avverkningsbara

skogen helt eller till avsevärd del uttages från nyförvärvad

fastighet. I och för sig är det intet som hindrar att dessa förhållanden redan

med nuvarande lagbestämmelser beaktas vid tillämpningen. Att genom

utförligare lagföreskrifter noggrant reglera tillämpningen torde emellertid

icke vara möjligt med hänsyn till att förhållandena i de fall, som förekommer

i praktiken, är så skiftande. De sakkunniga anser dock att åtskilligt

kan vinnas med en uttrycklig erinran om att vid bedömande av skogs ingångsvärde

tillräcklig hänsyn bör tagas till värdet på avverkningsbar skog,

vilket ingått i anskaffningskostnaden för fastighet. En sådan erinran torde

sedermera kunna kompletteras med anvisningar från riksskattenämnden

rörande tillämpningen. Vad som framför allt synes vara av betydelse är att

icke för medgivande av avdrag uppställes utredningskrav, som eu skattskyldig

av kostnadsskäl, brist på sakkunniga eller andra orsaker ej alls eller

endast med stora svårigheter kan uppfylla. I hrist på utförlig utredning

torde ofta eu skälighetsbedömning på grundval av föreliggande material

kunna göras på sätt i många andra fall måste ske vid taxering.

Slutligen anför de sakkunniga i denna fråga följande.

Det må framhållas, alt den ifrågasatta mindre restriktiva bedömningen

av rätten till värdeminskningsavdrag för skog i princip icke är avsedd att

leda till befrielse från skatt. I den mån avdrag medgives skattskyldig vid

skogsuttag, som sker kort efter förvärvet, minskar den skattskyldiges rätt

att erhålla avdrag vid skogsuttag i fortsättningen liksom vid en kommande

avyttring av fastigheten. Därigenom förskjutes alltså beskattningen från

tiden närmast eller förvärvet — då inkomster genom skogsuttag i varje fall

från de skattskyldigas synpunkt mer eller mindre framstår såsom återbekommande

av utlagd köpeskilling för växande skog — till de senare perioder,

då skogen hunnit växa till och då skogsuttag eller avyttring av skog i

samband med avyttring av marken i större eller mindre omfattning kan betraktas

såsom ett tillgodogörande av avkastning av skogen.

De sakkunnigas förslag innebär, att punkt 4 av anvisningarna till 22 g

kommunalskattelagen ändras i två hänseenden. Till anvisningspunktens andra

stycke fogas en ny mening med bestämmelse om att vid bedömande av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr M år 1959

skogs ingångsvärde särskilt skall beaktas i vad man värdet av skog, som

omedelbart kan avverkas, kan antagas ha ingått i fastighetens värde vid den

tidpunkt då ägaren förvärvade fastigheten. Tredje stycket av samma anvisningspunkt

föreslås få ett tillägg, som avser att minska utredningssvårigheterna

i sådana fall, då uttag av skog äger rum jämförelsevis kort tid efter det

fastighet mot vederlag, som kan antagas motsvara normalt värde, förvärvats.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall — även om utredning ej förebringas

rörande värdet av den kvarvarande skogen å fastigheten — skogens ingångsvärde

antagas ha nedgått med rotvärdet å den skog som uttagits.

B. Remissyttrandena

1. Realisationsvinstbeskattningen

De sakkunnigas förslag att genom lättnader i fråga om realisationsvinstbeskattningen

åstadkomma ökade möjligheter till yttre rationalisering inom

jordbruket tillstyrkes i princip eller lämnas utan erinran av riksskattenämnden,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,

Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund

ävensom i det av Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges

skogsägareförbund avgivna yttrandet.

Kammarrätten uttalar stor tvekan inför förslaget men förklarar sig

inte vilja bestämt avstyrka detsamma. Däremot a v styrkes det av länsstyrelserna

i Kalmar och Västernorrlands län.

I de remissyttranden där de sakkunnigas förslag i princip tillstyrkes eller

lämnas utan erinran har de skäl som de sakkunniga åberopat accepterats och

i flera fall understrukits.

Kammarrätten är dock inte övertygad om att realisationsvinstbeskattningen

är ett så betydelsefullt hinder mot jordbrukets yttre rationalisering, att

specialregler kan anses nödvändiga utan finner det naturligt att bestämmelserna

om realisationsvinstbeskattningen i vissa fall kan verka fördröjande

och även prisstegrandc på åtgärder för rationalisering. Kammarrätten

förklarar sig i huvudsak kunna godtaga de sakkunnigas motivering för

förslaget men framhåller att, enligt kammarrättens mening, de mest obilliga

verkningarna av realisationsvinstbeskattningen beror på att denna beskattning

numera i realiteten är en beskattning av värdestegring på grund av

förändrat penningvärde. Kammarrätten tillägger följande.

Kammarrätten anser sig vidare böra erinra om, att det anförda resonemanget

kan föras i ett stort antal fall, då en beskattning av realisationsvinst

kan te sig ännu obilligare än i nu ifrågavarande. De sakkunniga anföra gentemot

denna invändning, att det allmännas intresse av jordbruksrationaliseringens

genomförande är mycket starkt och att vid en avvägning mellan detta

intresse och det allmännas beskattningsintressen kan vara skäligt att i nå
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kunyl. Maj.ts proposition nr 4 ''t är 1959

gon mån efterge de sistnämnda. Enligt kammarrättens mening bör emellertid

å andra sidan önskemålet att undvika komplicering av skattelagstiftningen

tagas i beaktande. Från principiell synpunkt har kammarrätten mycket allvarliga

invändningar, men eftersom kammarrätten icke kan bedöma det

praktiska behovet och det fiskalislta intresset är av underordnad betydelse,

vill kammarrätten icke bestämt avstyrka förslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar till stöd för sitt avstyrkande,

att förevarande fråga bör lösas i samband med en allmän översyn av realisationsvinstbeskattningen,

och anför.

Länsstyrelsen är å ena sidan väl medveten om att det är ytterst vanskligt

att med utgångspunkt från den i förevarande hänseende gällande beskattningsnormen

utforma bestämmelser, varigenom allmängiltigt uppnås en objektivt

hållbar gränsdragning mellan principiellt skattepliktiga och icke skattepliktiga

kapitalvinster. Å andra sidan är det enligt länsstyrelsens mening

icke tillfredsställande att, såsom de sakkunniga föreslagit, stadga generell

skattefrihet för kapitalvinster beträffande en viss grupp av fastighetsavyttringar.

Länsstyrelsen vill erinra om att frågan om införande av bestämmelser,

innefattande undantagande från beskattning av kapitalvinster vid blott

vissa fastighetsavyttringar, tidigare varit föremål för utredning och överväganden,

bl. a. av 1944 års allmänna skattekommitté, som i del III av sitt betänkande

(SOU 1949:9) behandlat frågan om beskattning av realisationsvinster

vid avyttring av fastigheter av egnahemskaraktär. I betänkandet uttalar

kommittén (s. 68), att den icke anser sig kunna förorda införande av

skattefrihetsbestämmelser beträffande realisationsvinster vid dylika avyttringar,

enär genom en sådan begränsning av skattefriheten en viss grupp

skattskyldiga skulle komma att intaga en prioriterad ställning.

Länsstyrelsen anser alltså, alt frågan om skatteplikt eller skattefrihet för

realisationsvinster vid i promemorian avsedda fastighetsavyttringar bör upptagas

i ett större sammanhang, innefattande eu allmän översyn av reglerna

för realisationsvinstbeskattningen. En sådan översyn framstår alltmer såsom

påkallad. Så länge de nuvarande grundprinciperna för beskattning av

förmögenhetsvinster kvarstå oförändrade, bör enligt länsstyrelsens mening

det stöd, som bedömes erforderligt för främjande av jordbrukets yttre rationalisering,

lämnas på annat sätt än skattelagstiftningsvägen.

Länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län anser att frågan om beskattning

av realisationsvinst vid försäljning av en- eller tvåfamiljsfastigheter i

detta sammanhang bör tas i beaktande.

Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker skattefrihet för realisationsvinster

som uppkommer som en följd av åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering.

Länsstyrelsen förordar i stället att uppkommen realisationsvinst

reduceras vid beskattningen. Länsstyrelsen anför.

Länsstyrelsen har i och för sig icke något emot eu uppmjukning av de nuvarande

skattereglerna, men torde man vid utformningen av de nya reglerna

böra beakta, att det icke blott är ett samhällets intresse, alt jordbruket rationaliseras

bl. a. genom sådana fastighetsavyttringar, varom här är tal,

utan ock att det ligger i den enskilde ägarens intresse alt åstadkomma eu

sådan avyttring för all komma i åtnjutande av den inkomstökning, som genom

rationaliseringen uppkommer. Under sådana förhållanden synes anledning

icke föreligga att helt medgiva skattebefrielse för den realisationsvinst,

som kan ha uppkommit vid avyttringen. Däremot torde man kunna övervä
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 är 1959

ga, huruvida icke beskattningen borde träffa endast en del av den uppkomna

realisationsvinsten, förslagsvis halva beloppet, å vilket skatt bör uttagas

enligt de nuvarande reglerna i 35 § konnnunalskattelagen.

Kammarrätten och riksskattenämnden ifrågasätter nödvändigheten av

den föreslagna bestämmelsen om beräkning av tid för innehavet av egendom,

som förvärvats i samband med alt annan egendom avyttrats såsom ett

led i jordbrukets yttre rationalisering.

Domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen påpekar att de sakkunniga berör

förhållanden i samband med jordbrukets yttre rationalisering. Styrelserna

ifrågasätter om inte även skogsbruket är i behov av samma lättnader. Lantmäteristyrelsen

anför därom följande.

Av framställningen synes framgå att man enbart liaft verksamheten inom

rationaliseringskungörelsens ram i tankarna. Om så är fallet, torde reformen

icke kunna gälla åtgärder beträffande skog, som ej är knuten till egentligt

jordbruk, om åtgärden trots detta icke skulle kunna vara till fördel för

sådant jordbruk. Några mera vägande skäl för en sådan begränsning torde

knappast föreligga. Det torde väl saknas anledning att i beskattningshänseende

ställa skogsägare i olika ställning allt efter den berörda skogens anknytning

till jordbruk eller den ifrågavarande åtgärdens betydelse för jordbruk.

Även skogsbruket som sådant torde vara i behov av samma lättnader.

Detta syfte kan nås genom att utforma det till fastighetsbyte i vissa fall

för beskattningslättnad fogade villkoret på ett klarare sätt, t. ex. så att överlåtelsen

skall vara ägnad att leda till en förbättrad fastighetsindelning eller

främja förbättring av fastighetsindelningen beträffande jordbruk och skogsbruk.

Därmed får då avses även de fall då ett komplex av sambrukade fastigheter

förbättras (jfr NJA 1936: 306).

Lantmäteristyrelsen finner emellertid att vid eu sådan utvidgning av området

för den föreslagna skattebefrielsen åtgärderna delvis torde komma

att falla utanför lantbruksnämndernas kompetensområde. Styrelsen föreslår

därför att sådan förklaring som lantbruksnämnd avses skola avge rörande

försäljningars samband med rationaliseringsåtgärder även skall kunna avges

av distriktslantmätare. Styrelsen framhåller därvid följande.

Frågan huruvida avyttring såvitt gäller fastighetsdel kan fullföljas blir

dessutom beroende av distriktslantmätarens prövning enligt JDL:s krav i

samband med fastighetsdelens avskiljande. Härtill kommer att, om förklaring

som avses i 35 § KL och 2 § den föreslagna förordningen alltid skall

avges av lantbruksnämnd, avstyckningsförrättning ofta måste avbrytas för

inhämtande av sådan förklaring. På grund av vad nu anförts torde förklaring

i fall som här avses böra avges av vederbörande distriktslantmätare

(jfr 2 § jordförvärvslagen). Eftersom en gränsdragning på sätt antytts mellan

distriktslantmätarens och lantbruksnämndens befogenheter skulle bli

besvärlig att formulera och tillämpa, får lantmäteristyrelsen föreslå att bestämmelsen

avfattas så, att förklaring som avses i 2 § nämnda förordning

och 35 § KL enligt de sakkunnigas förslag skall kunna avges av vederbörande

distriktslantmätare eller lantbruksnämnden i det län där fastigheten är

belägen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr ''t i år 1959

Lantbruks styrelsen instämmer i de sakkunnigas uttalande, att utfärdande

av förklaringar om avyttrings samband med rationalisering inte torde

medföra någon större arbetsbelastning för lantbruksnämnderna. Styrelsen

fogar härtill följande synpunkter på nämndernas möjligheter att fullgöra

de avsedda uppgifterna.

En stor och betydelsefull del av lantbruksnämndernas verksamhet iitgöres

av strävandena att tillföra skogbehövande jordbruk lämpligt belägen

skogsmark. Lantbruksnämnderna lämnar sin medverkan i planläggningen

för yttre rationalisering och underlättar bl. a. med långivning för de skogbehovande

att förvärva skogsmark. Dessutom kommer det stora flertalet av

överlåtelserna mellan enskilda m. fl. under nämndernas prövning enligt bestämmelserna

i jordförvärvslagen. Nämnderna inrikta vidare sina insatser

på att åstadkomma sådana skogsinarksbyten, som ovan berörts, med syfte

att i jordbruksbygder frigöra spridda innehav av industriskog för att lägga

dem till jordbruk emot att storskogsbruket i stället får förvärva skogsmark

inom dess intresseområden. Denna verksamhet i stort kombineras med eller

åtföljs av ytterligare åtgärder nämligen inom bondejordbrnket av byten och

tillskottsköp och inom storskogsbruket av lokala arronderingsbyten exempelvis

mellan bolag inbördes och mellan bolag och kronan. Erfarenheten har

visat, att den praktiska vägen för att få igång sådana markregleringar är

den som redan anträtts i avsevärd utsträckning, nämligen att lantbruksnämnderna

köper in ledigblivande fastigheter i allmänna marknaden och

går in som bytespartner när ett tillräckligt stort innehav samlats. Härtill

bör nämnas att nämnderna som beredningsinstans på länsstadiet av ansökningar

enligt bolagsförbudslagen ha att ta befattning med alla bolagsförvärv

och därvid får en ingående kännedom om dessa ärenden.

Det anförda gäller oavsett om överlåtelserna avse hela fastigheter eller

om de avse delar av fastigheter och därför föranleder avstyckning. Och vad

beträffar markbyten, som genomföras genom ägoutbyten enligt jorddelningslagen

samråder lantmätaren enligt gällande föreskrifter med lantbruksnämnden

så snart det är fråga om någon rationalisering av betydelse. Mer

omfattande omregleringar genom ägoutbyten eller skifte torde sällan bli aktuella

förrän lantbruksnämnden köpt samman en markreserv. Av det sagda

torde framgå att lantbruksnämnden äger ingående kännedom om de åtgärder

över huvud taget, som avse yttre rationalisering.--—

Vad beträffar det praktiska förfarandet i de fall där avyttring respektive

markbyte föranleder åtgärd enligt jorddelningslagen torde sakägaren finna

det naturligt att ta kontakt med lantbruksnämnden beträffande frågan om

skattefrihet redan innan han ådrager sig några kostnader genom att låta

förrättningen påbörjas.

Vid sin behandling av de ärenden rörande yttre rationalisering av skilda

slag, som här exemplifierats, har lantbruksnämnden att beakta de allmänna

verkningarna för bygden ifråga av strukturförändringarna och naturligtvis

särskilt alt bedöma, om åtgärderna medför sådan rationalisering, att de bör

tillåtas respektive främjas. Det blir alltså just densamma bedömningen som

nämnden har att grunda sig på vid avgörande i förekommande fall av frågan

om skattefrihet.

Styrelsen anser sig därför kunna vitsorda att lantbruksnämnderna inom

ramen för sina nuvarande resurser kan svara för de uppgifter som enligt

de sakkunnigas förslag skulle komma all åvila dem. Genom den föreslagna

lösningen kommer skattefrågan all bedömas av en nämndinstitution som

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr ''it år 1959

ledes av landshövdingen i länet och som har en sammansättning som vanligen

representerar allmän sakkunskap inom ungefär samma områden som

beslcattningsnämnderna. För att en enhetlig praxis i dessa speciella skattefrågor

skall utbildas är det vidare, uttalar styrelsen, uppenbarligen nödvändigt

att uppgiften Iägges på en länsmyndighet och även ur den synpunkten

är den valda lösningen lämplig.

Styrelsen övergår härefter till att beröra vissa frågor om den praktiska

tillämpningen av det föreslagna förfarandet. Nämnderna torde ha att bedöma

om avvttringen innebär en påtaglig fördel med hänsyn till den önskvärda

utvecklingen av fastigheterna i området. Styrelsen påpekar att förklaring

inte bör lämnas i alla fall där en rationalisering av brukningsförhåilandena

genom sammanköp kan påvisas.

Förklaring varom här är fråga bör sålunda exempelvis icke lämnas där ett

sammanköp av två större jordbruk väl påvisas medföra vissa fördelar ur arronderingssynpunkt

men där enheterna ifråga med hänsyn till jordbrukets

struktur i bygden in. in. anses lämpligen böra bestå som särskilda brukningsenheter.

Icke heller torde förklaring exempelvis böra lämnas vid ett

sammanköp som i och för sig innebär en viss ändring till det bättre av brukningsförhållandena

men där den avyttrade marken vore behövlig och ur allmän

synpunkt hellre borde disponeras för förstärkning av andra jordbruk.

Med de nu sagda exemplen, som kunde ökas med åtskilliga andra, har styrelsen

endast velat något belysa de bedömningssvårigheter som nämnderna

kunna ställas inför i dessa sammanhang. Bedömningarna bli emellertid som

sagt i mycket likartade med dem, vilka förekomma vid nämndernas prövning

av förvärvs-, låne- och bidragsansökningar m. in., och det finns enligt styrelsens

mening ej anledning till annat antagande än att en tillämpning av det

föreslagna förfarandet skall komma att fungera på ett ur allmän synpunkt

tillfredsställande sätt.

De sakkunnigas förslag att vitsord alltid skall tillerkännas lantbruksnämnds

förklaring huruvida avyttring skall anses främja jordbrukets yttre

rationalisering har mött vissa gensagor.

I några yttranden förklaras att skattemyndigheterna själva bör få pröva

förutsättningarna för skattefrihet.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör lantbruksnämndernas funktion

begränsas till att vara rådgivande och därvid bör även de befattningshavare

inom lantmäteriväscndet, som vid sitt arbete för en förbättrad fastighetsindelning

sysslar med hithörande frågor, kunna utnyttjas som remissorgan.

På motsvarande sätt bör, enligt länsstyrelsen, kammarrätten och

regeringsrätten kunna infordra yttranden från lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län vill låta beskattningsmvndigheterna

avgöra frågan om uppskov med beskattningen men anser att lantbruksnämnds

förklaring dock i regel skall följas. Länsstyrelsen anför.

Även om beskattningsmyndigheterna i det övervägande antalet fall icke

komma att frångå lantbruksnämndens förklaring torde dock situationer kunna

uppkomma, då frågan om skattefrihet är tveksam. Därför anser länsstyrelsen,

att ifrågavarande bestämmelser böra givas sådan lydelse att beskatt
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Knngl. i\Iaj:ts proposition nr 44 år 1959

49

ningsmyndigheten har att fatta beslut i överensstämmelse med lantbruksnämndens

förklaring såvida icke särskilda skäl till annat föranleda. Av denna

anledning bör i förklaringen jämväl intagas kortfattad redogörelse och

motivering för lantbruksnämndens ställningstagande. Det är givetvis angeläget

att ifrågavarande förklaringar givas en fullt uttömmande och otvetydig

formulering.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön ifrågasätter om inte skaltefrihetsförklaringar

i stället bör meddelas av riksskattenämnden och anför bl. a. följande.

Emellertid synes det ifrågasatta förfarandet med bindande uttalanden

från lantbruksnämnd icke tillfredsställande främst ur enhetlighetssynpunkt.

T dessa nämnders verksamhet kan därjämte ligga en frestelse att få

genomföra av nämnden önskade åtgärder genom att utlova skattefrihet även

i fall, då genomförandet av rationaliseringsåtgärder icke är så aktuellt, att

sakskäl talar för skattefrihet. Det torde därför kunna ifrågasättas, om ej

skattefrihetsförklaringar bör meddelas av riksskattenämnden efter hörande

av lantbruksnämnd.

I flera yttranden anföres betänkligheter mot att låta lantbruksnämnd såsom

första och enda instans avgöra frågan om viss fastighetsförsäljning

skall anses främja jordbrukets yttre rationalisering. Kammarrätten anser

att, eftersom kontroll av varje ärende inte torde vara möjlig, lantbruksnämndernas

verksamhet på hithörande område bör övervakas så att utvecklingen

i stort följes, lämpligen av lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen anför i denna fråga följande.

Det är emellertid önskvärt att en i möjligaste mån likformig praxis i dessa

ärenden utbildar sig i de olika länen och det synes därför lämpligt att

lantbruksstyrelsen och därutöver Kungl. Maj :t i jordbruksdepartementet får

möjlighet att verka för cn dylik samordning. Det torde få förutsättas att beslut

av lantbruksnämnd om avslag å ansökan om förklaring kan överklagas

bos styrelsen och vidare hos Kungl. Maj :t. Emellertid synes det även ur de

synpunkter som nu anförts lämpligt att nämnderna få möjlighet att i tveksamma

fall underställa styrelsens prövning beslut om bifall till dylik ansökan.

Även skogsstyrelsen och riksskattenämnden förutsätter att skattskyldig

som begärt förklaring av lantbruksnämnd äger rätt att hos lantbruksstyrelsen

överklaga ett eventuellt avslagsbeslut. Riksskattenämnden ifrågasätter

om inte behov av klagomöjlighet för det allmänna föreligger. Nämnden anför

härom följande.

Skattskyldig som begärt förklaring av lantbruksnämnden men fått avslag

å sin begäran, torde äga överklaga detta nämndens beslut hos lantbruksstyrelsen.

För det allmänna torde däremot icke finnas någon ldagorätt med

mindre uttryckliga regler därom givas. Ett eventuellt överklagande från det

allmännas sida bör, med hänsyn till att förklaringen skall vara bindande på

ett tidigt stadium, ske i nära anslutning till lantbruksnämndens beslut, ömprövning

i samband med laxeringsförfarandet kan däremot av nämnda skäl

icke komma i fråga. Eftersom förklaringens rättsverkningar uteslutande äro

av skatterättslig natur, synes det icke onaturligt att anförtro åt taxeringsintendenten

i länet alt å det allmännas vägnar föra talan mot beslutet. Någon

3 Itiluimj till riksdagens protokoll W5U. 1 samt. .Yr

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

annan befattningshavare för denna uppgift torde för övrigt ej finnas. Givetvis

skulle taxeringsintendenten i dessa fall, om så vore erforderligt, kunna

påkalla biträde av sakkunniga. Det bör enligt riksskattenämndens mening

närmare övervägas huruvida icke behov föreligger av en sådan klagomöjlighet

för det allmänna. Klagorätten kan tänkas bliva av betydelse om en viss

lantbruksnämnd tillämpar en praxis, som avviker från andra nämnders, eller

om flertalet lantbruksnämnder över huvud bedömer frågan, huruvida en avyttring

utgjort ett led i åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering, på ett

sätt som icke förutsetts vid lagstiftningens införande.

Även länsstyrelsen i Stockholms län berör frågan om taxeringsintendents

möjligheter att påkalla yttrande från lantbruksstyrelsen. Länsstyrelsen anför.

Lantbruksnämndens besked kommer väl sannolikt att av jordägaren inhämtas

senast under beskattningsåret före det planerad ägofördelning sker.

Någon tidsspillan torde då i allmänhet ej behöva uppstå i taxeringsärendet,

därvid jordägaren berättigas i vanlig ordning överklaga ett negativt besked

från lantbruksnämnden till lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen skulle

härigenom beredas möjlighet att tillskapa och upprätthålla en likformig

praxis. Det synes emellertid icke nödvändigt att talan mot lantbruksstyrelsens

beslut skulle behöva föras även hos Kungl. Maj:t. Taxeringsintendenten,

som ej ex officio erhåller del av lantbruksnämndens besked, bör å sin

sida ha rätt att när som helst påkalla yttrande direkt från lantbruksstyrelsen,

om han anser sig ha anledning tro att lantbruksnämndens besked ej

skulle vara objektivt grundat. Då det får förutsättas att lantbruksstyrelsen

kommer att behandla ärenden av denna art med tillbörlig skyndsamhet, synes

ovan skisserade förfaringssätt ej hindra att taxeringsfrågorna blir avgjorda

utan nämnvärd tidsutdräkt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför liknande synpunkter.

Kammarrätten påpekar att i förslaget till ändrad lydelse av 35 § kommunalskattelagen

uttrycket »fast egendom» användes i stället för det eljest i

kommunalskattelagen brukliga begreppet »fastighet». Med hänsyn till att begreppen

inte är synonyma får ordvalet här praktisk betydelse. Kammarrätten

anför härom.

Om exempelvis en person A. arrenderar en B. tillhörig fastighet och C.

köper såväl den B. tillhöriga marken som de A. tillhöriga åbyggnaderna i

rationaliseringssyfte, blir B. skattefri enligt förslaget, men A. blir skattskyldig.

Om den fasta egendomen är förvärvad i stället för annan i samband

med åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering kan, då C. avyttrar densamma,

skatteplikt för realisationsvinst för åbyggnaderna inträda, under

det att vinst å marken blir skattefri.

Även riksskattenämnden och Sveriges lantbriiksförbund förordar att i detta

sammanhang ordet »fastighet» användes.

1 några yttranden påyrkas en närmare precisering av det föreslagna tilllägget

till 35 § 2 mom. kommunalskattelagen, innefattande särskilda bestämmelser

om realisationsvinst vid försäljning av egendom vilken förvärvats

i stället för egendom som avyttrats såsom ett led i åtgärder för jordbrukets

yttre rationalisering. Kammarrätten anför härom följande.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

I författningsrummet anges endast att det skall vara fråga om fast egendom,

som användes för jordbruk eller skogsbruk, och att den skall vara förvärvad

i stället för sådan fast egendom, som avyttrats såsom ett led i åtgärder

för jordbrukets rationalisering. Däremot framgår det ej klart, om denna

nya fasta egendom skall enbart ersätta den avyttrade eller om den får

vara hur stor eller liten som helst eller om den nya fasta egendomen skall ha

förvärvats inom viss tid räknat från avyttringen av den tidigare innehavda.

En bestämmelse angivande inom vilken tid den nya egendomen skall ha förvärvats

för att kunna anses ha trätt i den tidigares ställe synes i varje fall

vara påkallad. Det synes även böra angivas, vilken myndighet, som skall bedöma

huruvida dessa omständigheter föreligga.

Enligt kammarrättens mening synes lämpligt alt det överlämnas åt lantbruksnämnd

att avgöra jämväl denna fråga.

Lantbruksstyr elsen påpekar att om den förvärvade fastighetens värde är

större än den avyttrade fastighetens synes det principiellt icke föreligga

skäl att behandla den överskjutande delen av värdet enligt nu ifrågavarande

regel. I vad realisationsvinsten belöper på denna överskjutande del synes det

principiellt ej föreligga anledning till annat förfarande än beskattning enligt

nu gällande regler.

1 några yttranden diskuteras graden av samband mellan fastighetsförsäljningen

och rationaliseringsåtgärder från lantbruksnämnds sida. Det framhålles

i dessa yttranden att enligt det föreslagna tillägget till 35 § 2 mom.

försäljningen skall ha skett »såsom led i åtgärder» för jordbrukets yttre

rationalisering medan motsvarande bestämmelse i 35 § 4 mom. anger att

avyttringen skall »främja» sådan rationalisering.

Sveriges lantbruk sförbund förutsätter att även sådana åtgärder i rationaliseringssyfte

som vidtagits på enskilt initiativ och genomförts utan medverkan

av myndighet skall omfattas av de nya bestämmelserna.

Kammarrätten och riksskattenämnden synes anse båda uttryckssätten likvärdiga

men förordar för tydlighetens skull en enhetlig användning av uttrycket

»som led i åtgärder». I andra yttranden anses däremot att sistnämnda

formulering kräver närmare samband mellan försäljningen och rationaliseringsverksamheten

än om försäljningen blott behöver »främja» denna

verksamhet. Länsstyrelsen i Södermanlands län gör gällande att såsom förutsättning

för skattefrihet bör uppställas det villkoret att försäljningen ingår

som ett led i en planenlig rationalisering. Utesluten från de nya bestämmelserna

skulle då vara försäljning som sker för en måhända ifrågasatt

men ännu inte påbörjad rationaliseringsåtgärd.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller i denna fråga följande.

Försäljning av en jordbruksfastighet kan säkerligen ofta främja jordbrukets

yttre rationalisering även om detta icke på något sätt varit säljarens

avsikt. Resultatet skulle måhända bli att i fall, då lantbruksnämnden med

anlitande av sin förvärvsrätt enligt jordförvärvslagen inträder som köpare,

avyttringen anses vara en rationaliseringsfrämjande åtgärd, eljest icke.

Länsstyrelsen är tveksam om icke bestämmelsen kan komma att bereda

lantbruksnämnderna svårigheter, då de ha att utfärda intyg som i föreliggande

förslag fordras för bedömande av skatteplikten.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

Jämför man föreslagna tillägg till 35 § K. L. med förslaget till förordning

om skattefrihet i vissa fall för intäkt genom avyttring av växande skog i

samband med avyttring av marken finner man att även för denna förordnings

tillämpning förutsättes att avyttringen skall ha skett i ändamål att

främja jordbrukets rationalisering. Vid en fastighetsförsäljning, som visserligen

kan anses vara rationaliseringsfrämjande men icke skett som ett led

i pågående åtgärder, skulle sålunda enligt förslaget befrielse från eventuell

realisationsvinstbeskattning kunna förekomma. Men då den föreslagna förordningen

om befrielse från beskattning till följd av avyttring av skog i detta

fall ej blir tillämplig inträder i stället regelmässigt skatteplikt för försäljning

av skog i samband med avyttring av marken.

Länsstyrelsen ifrågasätter om det kan vara lämpligt att införa nu angivna

olika förutsättningar för de olika bestämmelserna. I vart fall kommer detta

att bli besvärande vid tillämpningen. Enligt länsstyrelsens förmenande bör

därför befrielsen från realisationsvinstbeskattning begränsas till fall då avyttringen

sker i ändamål att främja rationaliseringsåtgärder.

2. Beskattning för inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet

De sakkunnigas förslag att möjlighet skall beredas skattskyldig att uppskjuta

beskattningen av sådan intäkt genom avyttring av växande skog som

erhålles i samband med avyttring av fastighet för främjande av jordbrukets

yttre rationalisering tillstyrkes eller lämnas utan erinran i nära nog samtliga

remissyttranden. Länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs, Västernorrlands

och Västerbottens län bär dock ställt sig kritiska.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön framhåller bl. a. att det föreslagna uppskjutandet

av beskattningen i vissa fall kan medföra att skatt undandrages

den kommun, där den avyttrade fastigheten är belägen, och tillgodoföres annan

kommun. Länsstyrelsen anser för sin del det tillräckligt med en bestämmelse,

som medger den skattskyldige att i förevarande fall uppskjuta beskattningen

av skogsintäkten genom dennas insättande, helt eller delvis, på

skogskonto. Även länsstyrelsen i Jönköpings län har observerat, att den

föreslagna lösningen genombryter den kommunala avgränsningen av beskattningen

och anser, att en sådan konsekvens ej bör komma i fråga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller emot den föreslagna uppskovsmöjligheten

framför allt det förhållandet, att den skattskyldige ofta

inte kommer att vara i stånd att överblicka skattekonsekvenserna av de nya

bestämmelserna. Länsstyrelsen anför härom följande.

Vid yrkandet om »skattefrihet» kan det mången gång för den skattskyldige

framstå såsom likgiltigt, om han skall begränsa detta till att omfatta

skillnaden mellan den på grund av fastighetsavyttringen uppkomna skogsintäkten

och det skogsvärdeminskningsavdrag, vartill han är berättigad,

eller om han skall låta yrkandet omfatta högre belopp än nämnda skillnad,

innefattande avstående — helt eller delvis — från berörda avdrag. I båda

fallen kan nämligen den eljest ifrågakommande taxeringen för skogsinkomst

genom avyttringen helt undvikas, under förutsättning att skogens ingångsvärde

å den i samband med rationaliseringen förvärvade fastigheten är tillräckligt

högt.

I själva verket är det emellertid ingalunda likgiltigt, vilken ståndpunkt

den skattskyldige intager till frågan om »skattefrihetsyrkandets» omfatt
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr i i ur 1959

53

ning, med andra ord i vad män han skall avstå från förutnämnda avdrag eller

ej. Den omständigheten, att den skattskyldige helt eller delvis avstått

från avdraget i fråga, kan medföra, att han vid senare avyttring av den i

samband med rationaliseringen förvärvade fastigheten åsättes taxering för

realisationsvinst eller för skogsinkomst med sådant belopp, att totalt sett

beskattningsläget för honom blir åtskilligt ogynnsammare än om han helt

utnyttjat rätten till avdrag.------

Även i andra avseenden kan ett yrkande om »skattefrihet» föranleda

ogynnsamma konsekvenser i beskattningshänseende. Om sålunda den skattskyldige

begränsar sitt yrkande om skattefrihet till att omfatta endast skillnaden

mellan skogsintäkten genom avyttringen och det avdrag, vartill han

på grund av avyttringen lagligen är berättigad, kan — vid avyttring av den

i samband med rationaliseringen förvärvade fastigheten — den omständigheten

att priserna å skog då äro högre än de voro vid tidpunkten för den

skattskyldiges förvärv av nämnda fastighet föranleda, att han åsättes taxering

för skogsinkomst med sådant belopp, att det ur beskattningssynpunkt

varit gynnsammare för honom att icke yrka »skattefriheten».

Svårigheterna för de skattskyldiga att rätt bedöma verkningarna för dem

i beskattningshänseende av de föreslagna bestämmelserna påpekas även i

yttranden från remissinstanser, som inte motsatt sig de sakkunnigas förslag.

Sålunda framhåller kammarrätten att den ökade möjligheten till avdrag

lätt kan medföra en mångdubbelt större beskattning vid senare försäljning

av fastigheten och att den ställer stora krav på den skattskyldiges

förmåga att rätt bedöma, huruvida han skall utnyttja de ökade avdragsmöjligheterna

eller inte.

Även riksskattenämnden, som i princip lämnat förslaget utan erinran, tar

upp samma fråga. Nämnden anför.

Den föreslagna metoden får olika konsekvenser för den skattskyldige allt

efter det sätt, på vilket den nya fastigheten sedermera går ur hans ägo. Övergår

fastigheten i annans ägo genom en onerös överlåtelse, kommer det virkesförråd,

för vilket skattefrihet beviljats vid den första fastighetsavyttringen,

att vid den senare avhändelsen tagas till beskattning genom att beräkningen

av intäkt genom avyttring av skogen skall ske med utgångspunkt

från det reducerade gällande ingående virkesförrådet. Är överlåtelsen av benefik

natur — arv, testamente eller gåva — uppkommer däremot, såsom förut

framhållits, icke fråga om beskattning av intäkt av växande skog. Återföring

till beskattning av det förråd, med vars beskattning uppskov beviljats,

sker alltså inte här utan skattebefrielsen blir definitiv. Den sparade tillväxten

å den först innehavda fastigheten har sålunda kunnat omvandlas i kontanter

utan beskattningskonsekvenser. Skulle fastigheten överlåtas till nedsatt

pris, såsom ofta sker närskylda emellan, kommer värdet av det virkesförråd,

vars beskattning uppskjutits, vidare att endast delvis återföras till

beskattning.

Det bör emellertid även uppmärksammas, att det i vissa lägen kan ställa

sig oförmånligt alt uppskjuta beskattningen enligt den föreslagna metoden.

Så är förhållandet om den nya fastigheten skulle förvärvas till ett pris, som

understiger dess verkliga värde. Eftersom reduktionen av ingångsvärdet sker

utan anseende till virkesförrådets verkliga värde, kommer i ett sådant fall

vid eu slutavräkning i samband med försäljning den extrabeskattning, som

den konstlade reduktionen av ingångsvärdet medför, att avse ett betydligt

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

större belopp än det, med vars beskattning uppskov lämnats. Det bör även

erinras om att därest en realvärdestegring av skogen inträffar under innehavet

av den nya fastigheten, den skattskyldige vid försäljningen får skatta

för ett högre belopp än det, med vars beskattning uppskov beviljats. Det kan

i ett sådant läge vara klokare att låta den sparade tillväxten bli beskattad redan

vid avyttringen av den första fastigheten. Av det sagda framgår, att den

föreslagna skattefriheten icke bör kritiklöst utnyttjas av de skattskyldiga.

Detta bör även stå klart för lantbruksnämnderna om de skola hjälpa och

råda de skattskyldiga i nu förevarande beskattningsfrågor.

En risk för rättsförluster ligger däri att den skattskyldige måhända ej

alllid förstår vikten av att rätt bevaka sina intressen vid beräkningen av den

behållna inkomsten av avyttring av skog i samband med den av rationaliseringsskäl

föranledda första fastighetsförsäljningen, eftersom beräkningen

icke omedelbart skall föranleda beskattning. Han kan därigenom gå miste

om avdrag, som han i och för sig är berättigad till, eftersom vid slutavräkningen

i samband med försäljning av den nya fastigheten någon justering

i efterhand icke kan ske i fråga om reduktionen av ingångsvärdet.

Såsom ett allmänt omdöme om de föreslagna reglerna kan uttalas att de

skärpa det inledningsvis påpekade missförhållandet i fråga om gällande

skogsbeskattningsregler, som ligger däri att beskattningsläget är helt annat

och förmånligare för den, som överlåter sin fastighet benefikt, än för den som

säljer sin fastighet.

I fråga om det framlagda förslagets detaljer har vissa erinringar framställts.

Av dessa må här redovisas följande.

I förordningen anges som förutsättning för bestämmelsernas tillämpning

att fråga är om en fastighetsavyttring som skett för främjande av jordbrukets

yttre rationalisering och att avyttringen skett i samband med förvärv

av annan fastighet. Kammarrätten och riksskattenämnden anser att även

förvärvet av den nya fastigheten bör ha samband med rationaliseringsåtgärderna.

Lantbruksstyrelsen synes dela denna uppfattning. Styrelsen anför härom

följande.

Det observeras här att bedömningen av frågan om reglernas tillämplighet

blir uppdelad på två skilda moment, dels den av lantbruksnämnden gjorda

bedömningen av avyttringen, dels ock prövningen huruvida den skattskyldige

förvärvat jämförlig fastighet etc. vilken prövning synes ankomma

på skattemyndigheterna. Denna sistnämnda prövning synes emellertid vara

av den natur att den intimt sammanhänger med lantbruksnämndens bedömning

av rationaliseringsfrågan. Styrelsen ifrågasätter därför om det icke

vore en mera praktisk och ändamålsenlig lösning att förfarandet ordnas så

att lantbruksnämndens förklaring inrymmer såväl att avyttringen främjar

en yttre rationalisering som att den förvärvade fastigheten är av jämförlig

art. Härigenom kommer den skattskyldige att på en och samma gång få

definitivt besked huruvida de särskilda bestämmelserna komina att tilllämpas

i fråga om hans skogsinkomst.

Den i förslaget angivna tidsperioden om ett år för förvärv av ny fastighet

i den avyttrades ställe har blivit föremål för diskussion. Sveriges lantbruksförbund

framhåller, att svårigheter ofta möter mot att hinna avsluta

affärer av förevarande slag inom ett år, eftersom t. ex. formella hinder kan

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959

uppkomma som fördröjer lantmäteriförrättningar. Förbundet hemställer

därför att tiden för förvärv av ny fastighet måtte förlängas till två år. Lantbruksstyrelsen

förordar en tid av tre år. I det yttrande som avgivits av

Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund anföres

följande.

Det torde icke vara ovanligt, att avtal om förvärv av viss fastighet träffas

mellan två parter och att vederbörande lantbruksnämnd först därefter

såsom villkor för förvärvstillstånd uppställer krav på att annan förvärvaren

tillhörig mark av motsvarande beskaffenhet och omfattning överlåtes

på lantbruksnämnden eller på någon av lantbruksnämnden anvisad köpare.

Mellan vissa lantbruksnämnder och större jordägare har likaså börjat

tillämpas ett förfarande med s. k. clearing-byten, innebärande att bytesobjekten

under en längre tidsperiod avräknas mot varandra. För att icke

hindra en dylik ändamålsenlig anpassning och utformning av åtgärderna i

samband med jordbrukets rationalisering är det nödvändigt att 3 § omredigeras

på sådant sätt, att alla förvärvs-, försäljnings- och bytesavtal i rationaliseringssyfte,

oavsett tidsföljd, omfattas av den föreslagna förordningen

Den föreslagna tidsfristen — 1 år — synes i samband därmed bora

slopas och det borde i stället för en angiven tidsfrist vara tillfyllest med

lantbruksnämndens förklaring, att den aktuella transaktionen utgjort led

i en och samma rationaliseringsåtgärd.

Domänstgrelsen framför samma förslag under hänvisning bl. a. till att

såväl kronan som skogsbolagen i flertalet fall måste underställa byten och

förvärv av fastigheter Kungl. Maj :ts prövning. Därvid kan en lång tidsperiod

komma att förflyta mellan det preliminära och det slutliga avtalet.

Vissa invändningar har framkommit mot stadgandet i den föreslagna föiordningens

7 § att, om vid prövning av framställning om skattefrihet enligt

förordningen utredning till stöd för en noggrann beräkning av skattefritt

belopp inte föreligger, uppskattning av detta belopp skall ske efter skalighetsgrund.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det inte är nödvändigt

att i författningstexten uttryckligen betona att den skattskyldige kan hänskjuta

frågan till prövningsnämnd i outrett skick. Skogsstyrelsen framhåller

att det bör åligga den skattskyldige att lämna sådana upplysningar, som visar

det sannolikt verkliga förhållandet. Riksskattenämnden understryker vikten

av att frågan om avdrag vid beräkning av den behållna inkomsten vid

avyttringen blir noggrant utredd, enär den framtida beskattningen eljest

blir oriktig. Däremot anser nämnden att noggranna beräkningar av skogens

ingångsvärde på den nya fastigheten inte är behövliga utan att det är tillräckligt

att fastställa att ingångsvärdet är större än det belopp for vilket

skattefrihet begäres. Nämnden ifrågasätter dock om inte hela paragrafen

kan utgå såsom onödig.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.

Den prövning, som de sakkunniga ansett tillräcklig i fråga om beräkning

av belopp, för vilket uppskov med beskattningen må åtnjutas, finner länsstyrelsen

dock väl summarisk. Det gäller visserligen endast ett uppskov med

taxeringen, men med hänsyn till de stora skattebelopp, som det merendels

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr ii år 1959

är fråga om, samt — även ur rättvise- och likformighetssynpunkt — till

behovet av ett inte alltför knapphändigt underlag vid den senare tidpunkt,

då taxering kan komma att ske, synes skäl föreligga att fordra noggrannare

utredning.

3. Beskattning för inkomst genom skogsuttag i samband med förvärv av

fastighet

De sakkunnigas förslag tillstyrkes av flertalet remissinstanser, nämligen

av kammarrätten, domänstyrelsen, lantbruksslyrelsen, lantmäteri} relsen,

skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs,

Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund

samt i det av Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund

avgivna yttrandet. I några av dessa tillstyrkande yttranden göres

dock vissa reservationer.

Direkt avstyrkande uttalanden har gjorts av riksskattenämnden samt

länsstyrelserna i Södermanlands och Kalmar län.

Ur de yttranden, som tillstyrkt förslaget, må här återges följande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det föreslagna tillägget till

andra stycket i punkt 4 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen ger

uttryck åt en riktig princip och att en erinran om denna princip bör intagas

i kommunalskattelagen. Tillägget till anvisningspunktens tredje stycke anses

av länsstyrelsen vara i hög grad ägnat att minska tidsödande och kostnadskrävande

utredningsarbete.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför följande.

De synpunkter, som de sakkunniga framfört i promemorian för en mindre

restriktiv bedömning av rätten till avdrag i sådana fall, har sedan länge

förfäktats inom detta län. Länsstyrelsen har god erfarenhet av att de principer,

som kommer till uttryck i förslaget, leder till taxeringar, som tar hänsyn

faktiska förhållanden och ger ett rättvist resultat. Länsstyrelsen vill

därför förorda bifall till förslaget, enligt vilket de ändrade bestämmelserna

inte begränsats till att avse endast förvärv, som skett såsom ett led i åtgärder

för jordbrukets rationalisering utan givits generell giltighet.

Kammarrätten erinrar om, att det föreslagna systemet icke rimmar väl

med bestämmelserna om slutavräkning vid fastighetsförsäljning och de

konsekvenser i beskattningshänseende detta kan medföra för en skaltskyldig,

som icke äger förmåga att överblicka dessa.

Riksskattenämnden har såsom nyss nämnts avstyrkt förslaget. Till stöd

för sin uppfattning åberopar nämnden uttalanden i kommunalskatteberedningens

betänkande rörande inkomstbeskattningen av skogsbruk (SOU

1942: 35). Nämnden anför.

En sådan utvidgning av avdragsrätten under fastighetsinnehavet, som föreslagits,

har vittgående konsekvenser, vilka belysts i nyssnämnda betän
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr ■}•''/ år 1959

kande. Kommunalskatteberedningcns majoritet föreslog också en effektivisering

av denna avdragsrätt, ehuru i annan form, nämligen genom att förrådsmetoden

ändrades så att hänsyn skulle få tagas till virkets kvalitet

(genom en metod kallad virkeskapitalmetoden) och genom att skoglig sakkunskap

skulle på det allmännas bekostnad användas för utredning av avdragsrätten.

Den kritik, som av två reservanter riktades mot detta förslag

och som torde ha bidragit till att förslaget icke genomfördes, synes träffa

även det nu framlagda förslaget, som troligen ökar de skattskyldigas möjligheter

att få avdrag under fastighetsinnehavet i högre grad än kommunalskatteberedningens

förslag. Reservanternas kritik, som återfinnes i beredningens

betänkande s. 136—143 gick ut på dels att ökade avdrag under innehavet

förstorade omfattningen av den skattefrihet, som föreligger vid arv

och jämförliga fång, och dels att beskattningen vid fastighetsförsäljning till

följd av värdestegring å skogen skulle bli hårdare.

De farhågor reservanterna framförde torde icke sakna grund. I den mån

fråga endast vore om att medgiva värdeminskningsavdrag, då man är i det

närmaste viss om att den skattskyldige icke erhållit mera för virkets rotvärde

än vad han kan anses vid sitt förvärv ha erlagt därför, skulle intet vara

att erinra mot förslaget. Det finns emellertid så många irrationella faktorer

som kunna spela in, t. ex. skogens ibland ringa betydelse för köpeskillingen

å fastigheten och prisfluktuationer på virkesmarknaden, att metoden kan

giva grovt felaktiga resultat. I den mån fastigheten sedermera överlåtes benefikt

bliva dessa felaktigheter icke rättade. Metoden kan även föranleda

en skogsägare att göra större skogsuttag än som ur skogsvårdssynpunkt är

lämpligt.---

... grund av de olika nu nämnda risker och olägenheter, som få anses

förbundna med den utvidgade avdragsrätten, kan riksskattenämnden — så

länge° slutavräkningar icke förekomma, då fastigheter övergå genom arv eller

gåva, och slutavräkningarna vid försäljning eller byte icke äro effektiva

icke biträda förslaget. Det må även tilläggas att betänkligheterna mot

en avdragsrätt av föreslagen art öka ju längre tid som förflutit mellan förvarvet

av fastigheten och avyttringen av skogen. Stiger skogens realvärde

under innehavet ställer det sig, såsom redan påvisats", förmånligare att till

slutavräkningen spara det avdrag man har rätt till.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län åberopar som stöd för silt avstyrkande

det förhållandet atl, om avyttring av fastighet inte sker, densamma

kan gå i arv en eller flera gånger med ständigt växande virkesförråd

utan att beskattning inträder.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser alt förevarande fråga bör prövas i samband

med frågan om resultatutjämning mellan olika beskattningsår.

I ett pal yttranden framhålles att den föreslagna förmånligare avdragsherakmngen

bör få tillämpas blott i samband med fastighetsförvärv, som

skett såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering. I flera av de

yttranden från skogsvårdsstyrelserna i länen som skogsstyrelsen inhämtat

bär uttalats farhågor för att de föreslagna reglerna skall leda till konflikter

med skogsvårdslagen. Sålunda anser skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands

lan det tveksamt om man bör ytterligare underlätta för den som förvärvar

skog att omedelbart skattefritt uttaga eu väsentlig del av köpeskillingen ur

•len förvärvade skogen. 1 den mån det gäller slödskogsförvärv anser skogs
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1959

vårdsstyrelsen en sådan utveckling särskilt olycklig. Ur skogsvårds- och

skogshushållningssynpunkt är det inte önskvärt med en utveckling i den

riktningen, att köpare av skog mer och mer kommer att anse det normalt,

att en avsevärd del av köpeskillingen skall gäldas genom omedelbar realisation

av den förvärvade skogen.

Skogsstyrelsen anför i anslutning härtill.

Åtskilliga skäl kan otvivelaktigt åberopas för att bestämmelserna erhåller

en sådan mera vittgående giltighet; bl. a. kan framhållas att rationaliseringsförvärv

i här förevarande hänseende icke företer nämnvärda principiella

olikheter mot fastighetsförvärv i allmänhet, eftersom skogsuttag i anslutning

till ett fastighetsförvärv utgör en vedertagen form för finansiering

av en del av köpeskillingen. Det tämligen långtgående avkall, som här görs

på eljest i kommunalskattelagen uppställda krav på utredning, och själva

den utformning som givits åt beskattningsreglerna ifråga, vilkas tillämpning

torde få förutsätta ett intimt samarbete redan på ett tidigt stadium mellan

lantbruksnämnderna och skogsvårdsmyndigheterna, synes emellertid närmast

tala för att bestämmelserna, i analogi med vad som i övrigt föreslagits

från de sakkunnigas sida, tillsvidare — i avvaktan på mera ingående belysning

av hithörande frågor — begränsas till att avse skogsuttag i samband

med rationaliseringsförvärv. Att sådant förvärv skall anses vara för handen

bör i så fall bestyrkas genom förklaring av lantbruksnämnd enligt samma

regler, som ovan berörts ifråga om realisationsvinstbeskattning och viss inkomstbeskattning.

En skatteregel av föreslagen innebörd torde förutsätta, att det i köpeskillingen

ingående skogsvärdet uppdelas dels på omedelbart avverkningsbar

skog (värderad till å pris) dels på övrig skog (uppskattad till förväntningsvärde).

Bestämningen av den avverkningsbara kvoten bör självfallet ske

med utgångspunkt från att skogsvårdslagens awerkningsbestämmelser beaktas.

Även om den ifrågavarande beskattningsregeln icke skulle göras allmän

utan begränsas till rationaliseringsförvärv, torde skärpt uppmärksamhet

påkallas från skogsvårdsstyrelsernas sida, att icke genom större uttag

sådana rubbningar i skogsavkastningens jämnhet uppkommer, som strider

mot 7 § skogsvårdslagen.

Även riksskattenämnden anser att, om den föreslagna anordningen behövs

för jordbrukets yttre rationalisering, såsom förutsättning för bestämmelsernas

tillämpning bör uppställas, att fastighetsförvärvet skett såsom ett led i

sådan rationalisering. Nämnden påpekar dock, att en sådan begränsning i

någon män kan snedvrida prisbildningen å skogsfastigheter, enär den kan

föranleda en säljare att begära högre pris av en köpare, som handlar enligt

lantbruksnämndens intentioner och följaktligen på grund av gynnsammare

beskattningsvillkor har möjlighet att betala bättre än av annan köpare som

ej är i denna särställning.

De sakkunnigas uttalande att de föreslagna bestämmelserna bör kompletteras

med anvisningar från riksskattenämnden har understrukits av domänstyrelsen

och skogsstyrelsen. Däremot har riksskattenämnden uttalat, att

det inte synes vara möjligt för nämnden att ge anvisningar i förevarande

avseende.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1959 59

Emot de föreslagna bestämmelsernas detaljutformning har -vissa invändningar

framförts.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att av tillägget till andra stycket av

punkt 4 i anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen på ett klarare sätt

bör framgå, vad som avses med tillägget. Även riksskattenämnden anser det

föreslagna tillägget oklart. Nämnden anför.

I sin föreslagna utformning synes stadgandet vara utan egentligt innehåll.

Vad som torde åsyftas är att värdet av den avverkningsbara skogen bör noggrant

beaktas vid bedömandet av hur stor del av för fastigheten erlagd köpeskilling,

som kan antagas belöpa å virkesförrådet. Tillägget synes emellertid,

även med en dylik utformning, överflödigt.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands län framhåller att med den

föreslagna lydelsen de nya bestämmelserna skulle gälla även i de fall fastighet

förvärvats genom arv eller gåva. Länsstyrelserna anser att skäl inte

föreligger att i dessa fall ta hänsyn till den omedelbart avverkningsbara skogen

utan att ingångsvärdet här alltjämt bör vara det i taxeringsvärdet ingående

skogsvärdet.

I fråga om den schablonregel för bestämning av avdragsbeloppel som intagits

i tredje stycket av anvisningspunkten föreslås i vissa yttranden att

författningstexten bör närmare ange den tidrymd varom fråga är. Skogsstyrelsen

anser uttrycket böra ersättas med »i omedelbar anslutning till förvärvet»,

varigenom korrespondens erhålles med reglerna att vid bedömande

av skogs ingångsvärde särskilt skall beaktas viss del av skog som »omedelbart»

kan avverkas. Riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Älvsborgs

och Jämtlands län anser att för bestämmelsens tillämpning skogsuttaget

skall ha skett inom ett år efter förvärvet. Länsstyrelsen i Östergötlands län

föreslår en tidsfrist av ett halvt till ett år, medan länsstyrelsen i Skaraborgs

län anser en tidrymd av två eller tre år skälig.

C. Departementschefen

Betydande insatser görs från det allmännas sida för att främja åtgärder

för yttre rationalisering inom jordbruket. Mot bakgrunden härav framstår

det som ett angeläget intresse att genomförandet icke onödigtvis fördröjes

av omständigheter som ligger vid sidan om själva rationaliseringsverksamheten.

Härvid bar de nuvarande beskattningsreglerna kommit i blickpunkten.

De är nämligen så utformade, att de i vissa fall kan avhålla fastighetsägaren

från frivillig medverkan i rationaliseringsföretag eller i vart

fall föranleda denne att söka åstadkomma uppskov med åtgärderna. Detta

gäller framför allt reglerna om beskattning av inkomst av skog och av realisationsvinst

i samband med fastighetsförsäljning. Skattelagssakkunniga

har med föreliggande förslag eftersträvat en lösning, som innebär att jordbrukarens

situation i beskattningshänseende inte skall försämras på grund

av att han deltar i fastighetsbyte såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre

rationalisering.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

Behovet av ändringar i skattelagstiftningen för att uppnå det angivna

syftet har i allmänhet vitsordats under remissbehandlingen. Flertalet remissinstanser

har också i princip accepterat förslaget, ehuru man på några

håll framfört viss kritik.

Såsom framhållits redan i det föregående kan vissa betänkligheter anföras

mot den föreslagna lagstiftningen. Dessa betänkligheter uppvägs emellertid

enligt min mening av det starka behovet att försöka undanröja de

binder för rationaliseringsverksamheten som de nuvarande skattereglerna

innebär. Jag har även kommit till den uppfattningen, att en lösning av de

föreliggande frågorna bör sökas i huvudsak efter de av skattelagssakkunniga

uppdragna riktlinjerna.

Innan jag går närmare in på de sakkunnigas förslag, vill jag något uppehålla

mig vid ett par frågor av gemensam natur.

Sakkunnigförslaget tar närmast sikte på sådana åtgärder för rationalisering

på jordbrukets område, som sker inom ramen för kungörelsen den It

juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre

rationalisering. I den mån en jordbruksfastighet omfattar såväl jordbruksjord

som skogsmark kan även skogsbruket omfattas av den inom kungörelsens

ram bedrivna verksamheten. Däremot synes omarrondering av skogsmark

mellan olika skogsfastigheter inte beröras av de sakkunnigas

förslag. Lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen har hemställt, att

de föreslagna bestämmelserna måtte utvidgas så att de kan tillämpas även

vid skogsbrukets rationalisering. De skäl som ämbetsverken anfört för sitt

förslag i angivna del synes bärande och några nämnvärda komplikationer

synes inte behöva föranledas därav. Det förhållandet att de nu avsedda oinarronderingarna

av skogsmark inte omfattas av rationaliseringskungörelsen

bör sålunda inte medföra, att de ställs utanför den föreslagna lagstiftningen.

Jag biträder därför styrelsernas förslag.

Ett gemensamt drag i den föreslagna lagstiftningen är att den åsyftade

utjämningen av beskattningen göres beroende av att en fastighetsförsäljning

har erforderligt samband med rationaliseringsåtgärder. De sakkunniga

har utgått från att utredningen i dylika frågor inte lämpligen kan införskaffas

av taxeringsmyndigheterna själva. I stället har de tänkt sig att

lantbruksnämnderna skulle erhålla befogenhet att med bindande

verkan uttala sig om huruvida den angivna förutsättningen skall anses uppfylld.

Förslaget har vunnit stöd hos flera remissinstanser. Kritik har emellertid

också framförts. Det har sålunda på vissa håll understrukits, att avgörandet

borde tillkomma taxeringsmyndigheterna. I samband därmed har

påtalats, att möjligheter skulle saknas för det allmänna att överklaga lantbruksnämndens

beslut. Ytterligare har från lantmäteristyrelsens sida påpekats,

att i vissa fall, då lantbruksnämnden inte tagit befattning med faslighetsförsäljningen,

vederbörande distriktslantmätare kan stå närmare till

att yttra sig i frågan.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h i år 195!)

61

Liksom de sakkunniga finner jag uppenbart, att lantbruksnämndernas

medverkan är erforderlig för prövningen av här aktuella frågor. Jag delar

emellertid de betänkligheter som vid remissbehandlingen framförts mot förslaget

att tillerkänna dessa nämnder rätt att avge bindande förklaringar.

Det slutliga avgörandet bör här liksom i andra taxeringsfrågor ankomma

på beskattningsmyndigheterna. Därigenom vinnes överensstämmelse med

vad som gäller då exempelvis domstol inhämtar yttrande från annan myndighet

med särskild sakkunskap i en föreliggande fråga. Taxeringsnämndens

beslut kan då överklagas i vanlig ordning, varvid yttrande om så anses

påkallat kan infordras från lantbruksstyrelsen. Det vid remissbehandlingen

diskuterade spörsmålet om möjlighet att överklaga lantbruksnämndens

beslut får på så sätt sin naturliga lösning. Även de av lantmäteristyrelsen

åsyftade fallen kan behandlas på ett smidigare sätt. För att främja

enhetlighet i bedömningen synes det visserligen lämpligt att lantbruksnämnden

uttalar sig också i sådana fall. Nämnden bör emellertid i förekommande

fall samråda med vederbörande lantmäterimyndighet eller skogsvårdsstyrelse.

Intet hindrar självfallet att beskattningsmyndigheten vid behov

vänder sig direkt till sådan myndighet.

Vad jag här förordat bör författningstekniskt komma till uttryck på det

sättet att beskattningsmyndigheterna tillerkännes uttrycklig rätt att infordra

yttrande från lantbruksnämnd i fråga huruvida en fastighetsförsäljning utgör

led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering.

Såsom de sakkunniga förutsatt behöver yttrande inte inhämtas i uppenbara

fall. Ett praktiskt förfaringssätt torde ofta vara, att den skattskyldige vid

deklaration eller annan handling, som lämnas till beskattningsmyndigheten,

fogar ett intyg från lantbruksnämnden. I sådant fall skall självfallet inte

någon remiss till lantbruksnämnden äga rum, förutsatt att intyget innehåller

tillräckliga upplysningar och skäl för eu bedömning av frågan. Av

den här intagna ståndpunkten att avgörandet bör ligga hos beskattningsmyndigheterna

följer nämligen att lantbruksnämnderna måste motivera

sina utlåtanden.

Eliuru det slutliga avgörandet i frågan om erforderligt samband föreligger

med åtgärder för den yttre rationaliseringen enligt vad jag här förordat

skall tillkomma beskattningsmyndigheterna, ligger det i sakens natur att

stort avseende fästes vid den mening lantbruksnämnden uttalat. Har lantbruksnämnden

funnit att sådant samband föreligger, torde man kunna räkna

med att denna uppfattning i regel följes vid taxeringen. Önskar den

skattskyldige på förhand få visshet om huruvida så kommer att bli fallet,

kan han vända sig till riksskattenämnden med ansökan om förhandsbesked.

Förslaget alt medge befrielse från skatteplikt för r e a 1 isationsvinst,

som uppkommit genom avyttring av fast egendom i samband med

åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering, har, såsom framgår av den

tidigare lämnade redogörelsen, tillstyrkts i flertalet yttranden. Några remissinstanser

har emellertid motsatt sig förslaget under åberopande av

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959

principiella skäl. Det har sålunda framhållits att frågan bör lösas först i

samband med en allmän översyn av realisationsvinstbeskattningen, eftersom

realisationsvinstbeskattning kan te sig obillig även i andra fall. Vidare

bar mot förslaget anförts, att skattefrihet för realisationsvinst vid avyttring

av fastigheter av egnahemskaraktär tidigare avvisats, enär genom en

sådan skattefrihet en viss grupp skattskyldiga skulle komma att inta en

prioriterad ställning.

I anledning härav får jag framhålla följande. Jämförelsen med den tidigare

avvisade skattefriheten för realisationsvinst vid försäljning av egnahemsfastigheter

synes knappast rättvisande, eftersom den nu föreslagna befrielsen

inte generellt gäller något visst slag av fastigheter eller någon särskild

kategori fastighetsägare utan tar sikte på anledningen till försäljningen.

I detta hänseende är skattelagssakkunnigas förslag närmast jämförbart

med den redan år 1946 genomförda skattefriheten för realisationsvinst

vid expropriation m. in. I båda fallen föreligger därjämte ett betydande

allmänt intresse av att fastighetsbytet genomföres utan dröjsmål.

Fastighetsägaren åter har, om han inte uppnått tioårsgränsen för realisationsvinstbeskattningen

och är skattskyldig för sådan vinst, intresse av att

förhala ärendet.

Invändningarna mot skattelagssakkunnigas förslag synes sålunda knappast

bärande. Att ett praktiskt behov av de föreslagna bestämmelserna föreligger

har inte bestritts. Det synes mig uppenbart att en bestämmelse om

att realisationsvinst i förevarande fall skall anses skattefri i hög grad kommer

att underlätta lantbruksnämndernas arbete med den yttre rationaliseringen

av jordbruket. Några nämnvärda svårigheter vid tillämpningen torde

inte heller behöva befaras. Jag tillstyrker därför de sakkunnigas förslag

i denna del.

Den nyss behandlade regeln om frihet från realisationsvinstbeskatlning

föreslås kompletterad genom ett tillägg till 3 5 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Avsikten därmed är att undanröja de oförmånliga

verkningarna vid realisationsvinstbeskattning i samband med en framtida

försäljning av fastighet som anskaffats som ersättning för egendom vilken

avyttrats såsom ett led i rationaliseringsåtgärder. Tioårsperioden skall

enligt förslaget räknas från förvärvet av den ursprungliga fastigheten. Kammarrätten

och riksskattenämnden ifrågasätter om en bestämmelse av denna

innebörd är behövlig. Enligt min mening ligger emellertid den föreslagna

bestämmelsen helt i linje med den nu aktuella lagstiftningens allmänna syfte,

sådant det formulerats i det föregående, nämligen att jordbrukarens situation

i beskattningshänseende icke skall försämras på grund av deltagande

i fastighetsbyte, som sker såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre

rationalisering. Jag anser mig därför böra förorda en bestämmelse av den

huvudsakliga innebörd som de sakkunniga föreslagit.

Emellertid har emot förslaget invänts att bestämmelsen bör preciseras i

vissa hänseenden. Enligt kammarrättens mening bör sålunda anges viss tid

efter avyttringen av den gamla fastigheten, inom vilken den nya egendomen

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr hk år 1959

skall vara förvärvad. Det liar även understrukits, att eu viss överensstämmelse

bör föreligga mellan den avyttrade och den förvärvade egendomens

storlek. I anledning av dessa erinringar får jag framhålla följande.

Frågan huruvida en fastighet anskaffats som ersättning för viss annan

fastighet kan i vissa fall bli svår att bedöma för taxeringsmyndigheterna.

En medverkan från lantbruksnämndernas sida är därför påkallad. Denna

medverkan bör lämpligen ske i samma former som jag nyss förordat för

det fall att fråga uppkommer om en fastighetsförsäljning skall anses utgöra

ett led i rationaliseringsåtgärder.

För att erforderligt samband mellan försäljning och nyförvärv skall anses

föreligga, måste viss överensstämmelse i storlek mellan det försålda och

det nyanskaffade uppenbarligen föreligga. Om förvärvet avsett en fastighet

eller del av fastighet som är betydligt större och värdefullare än den avyttrade

egendomen, bör ersättningsanskaffning anses föreligga blott till den

del av nyförvärvet som vid proportionering finnes motsvara den ursprungliga

egendomen. Emellertid måste beaktas, att inte enbart förhållandet mellan

de faktiskt erlagda köpeskillingarna får vara avgörande härvidlag, eftersom

variationer i prisnivån förekommer och tillfälligheter lätt påverkar priset.

Ej heller behöver enligt min mening mindre betydande skiljaktigheter

mellan fastigheternas storlek föranleda att ersättningsanskaffning skall anses

föreligga endast i fråga om en del av den nyförvärvade fastigheten.

Ett visst tidssamband mellan försäljning och förvärv bör självfallet även

förefinnas för att ersättningsanskaffning skall anses vara för handen. En

lämplig avvägning synes kunna erhållas, om det föreskrives att nyförvärvet

skall ha skett inom två år efter försäljningen.

Vid avyttring av v ä x a n d e skog i samband med försäljning av marken

beskattas i princip den sparade tillväxten under tiden för innehavet.

Fråga kan alltså bli om beskattning av ett stort belopp som eljest skulle ha

influtit under loppet av flera år, låt vara att verkningarna härav kan mildras

i vissa fall genom tillämpning av reglerna om ackumulerad inkomst.

I samband med rationaliseringsåtgärder förekommer ofta byte av fastigheter

eller fastighetsdelar. Sådant byte behandlas vid taxeringen som om parterna

å ömse sidor köpt en fastighet och sålt en annan. Reglerna om beskattning

vid avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken träder

därför i tillämpning, ehuru fastighetsägaren i realiteten inte realiserat

sitt skogskapital. En sådan beskattning ter sig ofta svårförståelig för den

skattskyldige som dessutom, eftersom han i regel inte uppbär någon nämnvärd

kontant köpeskilling, saknar likvida medel för skattens erläggande.

De sakkunnigas förslag på denna punkt, som accepterats i flertalet yttranden,

innebär, att beskattningen vid byten, som föranledes av rationaliseringsåtgärder,

skall uppskjutas till dess den vid bytet förvärvade fastigheten

i sin lur realiseras. Verkningarna av ett sådant uppskov kan emellertid

i vissa fall på lång sikt bli ofördelaktiga. Om fastigheten framdeles säljes vid

en lidpunkt då virkespriserna stigit, kan skogsägaren, i den mån lian tagil

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr H år 1959

sitt ingående virkesförråd i anspråk genom uppskovsförfarandet, inte utnyttja

möjligheterna att undgå beskattning av vinst genom prisstegring på

det ingående virkesförrådet.

Den föreslagna anordningen ställer därför, såsom påpekats vid remissbehandlingen,

ökade krav på skogsägarnas förmåga att bedöma de framtida

verkningarna av sina yrkanden om avdrag resp. uppskov. Detta torde vara

en ofrånkomlig konsekvens, som måste tas för att uppnå den angelägna

modifikation i beskattningen som nu åsyftas och som betingas av starka

lätlvise- och lämplighetsskäl. Denna nackdel av förslaget kan dock avsevärt

mildras om skogsägaren får sin uppmärksamhet riktad på de framtida

följderna av ett uppskovsbeslut. Så torde kunna ske inom ramen för

den upplysningsverksamhet i skattefrågorna som förutsättes komma att bedi

Ras i samband med rationaliseringsverksamheten och som närmare skall

behandlas i det följande.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Västerbottens län har pekat på en annan

följd av förslaget, nämligen att skatt på skogsinkomst kan komma att

undandragas den kommun där skogen ligger. Detta skulle kunna bli fallet

om fastighetsbytet avser fastigheter som ligger i olika kommuner. Med anledning

härav bör framhållas, att det icke torde bli fråga om nämnvärt skattebortfall

för någon kommun. Det kan nämligen antas att, i den mån bytet

är ömsesidigt, bortfallet i skatteunderlag hos den tidigare ägaren av fastigheten

ofta kommer att motsvaras av ett tillskott hos den nye ägaren. I stort

sett torde sålunda en utjämning kommunerna emellan komma till stånd.

I enlighet med de överväganden som här redovisats har jag ansett mig

böra, med vissa jämkningar i fråga om den författningstekniska utformningen,

tillstyrka de sakkunnigas förslag. Bestämmelserna synes i viss anslutning

till vad de sakkunniga förordat böra upptas i en särskild förordning om uppskov

i vissa fall med beskattning av intäkt av skogsbruk.

Förslaget om lättnader i beskattningen för inkomst, som erhålles genom

skogsuttag i samband med förvärv av fastighet, har tillstyrkts av

flertalet remissinstanser. Betänkligheter bär dock framförts från åtskilliga

håll. Riksskattenämnden har sålunda framhållit, att de föreslagna ökade avdragsmöjligheterna

skulle förstora den olikhet i beskattningen som redan nu

föreligger mellan å ena sidan del fall att en fastighet byter ägare genom köp

eller därmed jämförligt fång och å andra sidan fall då en fastighet erhållits

i arv eller gåva. Flera skogsvårdsstyrelser har uttalat farhågor för att de ökade

avdragsmöjligheterna skulle leda till konflikter med skogsvårdssynpunkteina.

Förslag har också framkommit, att de föreslagna bestämmelsernas

giltighet skall begränsas till fall, där fastighetsköpet sker i samband med rationaliseringsåtgärder.

För egen del vill jag anlägga följande synpunkter på frågan. De sakkunnigas

förslag på denna punkt torde inte i första hand ha tillkommit med

tanke på att underlätta rationaliseringsverksamheten. Det är närmast ati

se som ett ändringsförslag beträffande reglerna för skogsbeskattningen i all
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

65

mänhet. Ur rationaliseringssynpunkt synes frågan inte vara av sådan betydelse

att den bör tas upp till avgörande i detta sammanhang. Såsom jag tidigare

framhållit är en allmän översyn av reglerna för skogsbeskattningen påkallad.

Därvid torde de av skattelagssakkunniga åberopade svårigheterna

kunna finna sin lösning.

Av vad jag här anfört torde framgå, att jag i huvudsak funnit mig kunna

förorda principerna i skattelagssakkunnigas förslag till lösning av de skattefrågor

som aktualiseras av åtgärder för yttre rationalisering av jordbruksfastigheter.

Jag övergår härefter till att behandla vissa detalj frågor,

som berörts av remissinstanserna.

I anslutning till vad som förordats i vissa yttranden bör en enhetlig terminologi

användas för att i författningstexten utmärka det erforderliga

sambandet med ett rationaliseringsprojekt. Förutsättningen i fråga synes

lämpligen böra angivas så, att den ifrågasatta förändringen i äganderättsförhållandena

skall utgöra led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets

yttre rationalisering.

Det har — i vad angår rätten till uppskov med beskattningen av skogsinkomst

— ifrågasatts att kräva att även förvärvet av ny fastighet skett såsom

led i rationaliseringen. Detta krav synes mig för strängt. Det förhållandet

att försäljningen sker i rationaliseringssyfte medför ju att förvärvet

blir åtminstone en indirekt följd av rationaliseringsverksamheten. Anledning

att uppställa strängare krav än i sakkunnigförslaget synes således

knappast föreligga.

Även liden för förvärvet av den nya fastigheten har diskuterats. Den av

skattelagssakkunniga föreslagna tiden — senast ett år efter avyttringen —

har av några remissinstanser ansetts för kort. Förslag om förlängning av

tiden till två eller tre år har framförts och har motiverats med att nyförvärvet

kan komma att fördröjas på grund av att Kungl. Maj :ts tillstånd

till transaktionen kan erfordras eller på grund av t. ex. formella hinder vid

lantmäteriförrättningar.

Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund åter

har föreslagit att någon tidsfrist för det nya förvärvet inte skall anges utan

att det skall vara tillfyllest om avyttringen och förvärvet utgjort led i samma

rationaliseringsåtgärd.

I anledning av dessa synpunkter vill jag framhålla följande. Ett uppskovsbeslut

kan komma att påverka en taxering som vunnit laga kraft. Detta

är oundvikligt även med den i sakkunnigförslaget angivna tidsgränsen.

För att minska de därmed förbundna olägenheterna synes det angeläget att

ansökningarna om uppskov inkommer så tidigt som möjligt.

Med hänsyn till vad som anförts vid remissbehandlingen anser jag mig

dock böra förorda, att den i betänkandet föreslagna tiden förlänges till två

år.

5 Bihang till riksdagens protokoll W59. i samt. Nr 44

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1959

VI. Beskattning av skogsinkomster i samband med nyttjanderättsupplåtelser

A. De sakkunnigas förslag

De sakkunniga erinrar om att enligt gällande avdragsbestämmelser den

som avyttrar växande skog i samband med avyttring av marken undgår att

skatta för den värdestegring, som den växande skogen under tiden för hans

innehav undergått på grund av prisstegring eller ändring i virkesförrådets

sammansättning. Om skog — rotstående eller avverkad — avyttras utan

samband med avyttring av marken är avyttrarens rätt til! avdrag alltid begränsad

till vad han betalat för den växande skogen. I detta fall sker beskattning

alltså inte enbart av ökningen av virkesförrådet utan även för

den värdestegring det ursprungligen befintliga virkesförrådet undergått.

Skulle avverkning eller avyttring av det totala virkesförrådet avse visst område

av fastighet utan att själva marken avyttras, bedömes vidare rätten till

värdeminskningsavdrag med hänsyn till förhållandena beträffande fastigheten

i dess helhet. På grund därav kan en fastighetsägare, som avverkar

eller avyttrar hela virkesförrådet på visst område av fastigheten utan att

avyttra själva området, komma att sakna rätt till avdrag för värdeminskning

av skog, oaktat avverkningen eller avyttringen innefattar virkesförråd

som fanns redan vid hans förvärv av fastigheten. Avyttras visst område

av fastighet, kan däremot beräkning av värdeminskningsavdrag ske enbart

för detta område.

Numera förekommer i viss omfattning att nyttjanderätt till fastighet eller

visst område av fastighet upplåtes på sådant sätt att upplåtelsen för fastighetsägarens

vidkommande helt eller så gott som helt är att likställa med

överlåtelse av fastigheten eller området. Det är i huvudsak för vattenkraftändamål,

för framdragande av elektriska ledningar och för anläggande av

vägar, som sådana nyttjanderättsupplåtelser ifrågakommer. De sakkunniga

anför om dessa upplåtelser bl. a. följande.

Nyttjanderättsupplåtelsen avser emellertid obestämd tid och är avsedd att

räcka så länge marken behövs för det ändamål, upplåtelsen avser, d. v. s. i

regel för all överskådlig framtid. Nyttj anderätten omfattar vidare i åtskilliga

fall total dispositionsrätt till marken, varför den rätt ägaren har kvar

kommer att sakna reellt innehåll. Ersättning för upplåtelsen brukar med

hänsyn till dessa villkor bestämmas under antagande att upplåtelsen avser

all framtid och därför, om dispositionsrätten är total, beräknas såsom om

marken överlåtits med äganderätt. Att ersättningen beräknas på sistnämnda

sätt är naturligt eftersom fastighetsägaren genom en sådan upplåtelse

i allmänhet kommer i samma läge som om den fastighet eller det område,

nyttj anderätten avser, överlåtits med äganderätt.

Att nyttjanderättsupplåtelse användes i stället för förvärv med äganderätt

beror i allmänhet på att nyttjanderättsupplåtelse kan ske under enklare

former. Oftast erfordras endast vissa områden av fastigheter och om

nyttjanderätt förvärvas i stället för äganderätt erfordras inte några jorddelningsförrättningar

och någon ändring i fastighetsindelningen behöver ej

ske. I den män total dispositionsrätt till fastigheter eller områden därav

inte erfordras, kan ersättningsbeloppen smidigt anpassas efter dispositionsrättens

omfattning, o. s. v.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

67

De sakkunniga anser, att upplåtelser av ifrågavarande art med hänsyn till

sina verkningar för vederbörande fastighetsägare närmast är att likställa

med överlåtelser. Så är framför allt fallet, då nyttjanderättshavaren disponerar

den upplåtna marken helt och hållet, såsom när marken tages i anspråk

för väg eller vattendränkes i samband med anläggande av regleringsdamm

för vattenkraftsändamål. Ersättning för upplåtelserna är formellt

sett att hänföra till ersättning för nyttjanderättsupplåtelser. Då ersättningen

utgår för obegränsad tid i form av engångsersättning, skall den emellertid

i vad den avser själva marken och intrång i övrigt på grund av särskilda

stadganden inte betraktas såsom intäkt av jordbruksfastighet. Upplåtelsen

likställes nämligen med avyttring och engångsersättningen betraktas

som köpeskilling, i följd varav beskattning för realisationsvinst kan

ifrågakomma i den mån förutsättningar enligt 35 § kommunalskattelagen

undantagsvis föreligger. Dessa förhållanden regleras genom särskilda stadganden

som infördes år 1946 och är intagna i anvisningarna till 21, 24 och

35 §§ kommunalskattelagen.

Några särskilda bestämmelser finns däremot inte för det fall att nyttjanderättsupplåtelse

för obestämd tid avser mark varå finnes växande skog.

Härom anföres i promemorian följande.

Upplåtelsen förutsätter som regel, att all å marken växande skog skall

avverkas och att marken för framtiden inte skall få utnyttjas för skogsproduktion,

i varje fall inte vanlig sådan. Beträffande avverkningen av den

skog, som finnes vid tiden för upplåtelsen, kan därvid förfaras på två sätt:

1. Den som förvärvar nyttjanderätten kan tillträda marken i befintligt

skick och ersättningen beräknas därefter. Det blir alltså nyttjanderättshavaren

som får tillgodogöra sig skogen. Den ersättning, som markägaren får,

ntgör därvid till viss del betalning för den skog, som finnes på marken vid

överlåtelsen. Denna del av ersättningen utgör för markägaren skattepliktig

intäkt av skogsbruk och skall alltså upptagas såsom skattepliktig inkomst

vid taxering året efter det då ersättningen uppburits. Markägaren är berättigad

till avdrag för värdeminskning av skog men endast enligt de mindre

gynnsamma regler som gäller vid avyttring av växande skog utan samband

med avyttring av marken. Har upplåtelsen inte medfört minskning av det

för ägaren gällande ingångsvärdet eller virkesförrådet, beräknat för fastigheten

i dess helhet, föreligger alltså inte någon avdragsrätt.

2. Vid upplåtelsen förutsättes att markägaren själv skall tillgodogöra sig

den växande skogen genom att avverka densamma eller försälja den å rot.

Ersättningen för upplåtelsen kan därvid beräknas utan hänsyn till den

växande skogen och kommer alltså att avse endast själva marken, däri inbegripen

ersättning för utebliven eller minskad skogsproduktion i framtiden

och förlust eller intrång i övrigt. Vad markägaren erhåller genom att

avyttra den växande skogen eller själv avverka skogen och avyttra eller eljest

tillgodogöra sig den utgör för honom intäkt av skogsbruk och skall

upptagas såsom skattepliktig inkomst. Markägaren är berättigad till avdrag

för värdeminskning av skog men endast under de förutsättningar och i den

omfattning, som angivits under 1. här ovan.

Emot de nu gällande bestämmelserna kan enligt de sakkunniga erinras

bl. a. följande. Det synes inte tillfredsställande alt beskattningen av skogsinkomst

skall ställa sig väsentligt olika beroende på den form, vari mark

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1959

med växande skog tages i anspråk, då läget för markägaren i realiteten

blir detsamma. Vidare synes det oegentligt att ersättning för skog på det

upplåtna området skall beskattas enligt strängare regler än om området avyttrats,

medan engångsersättning för upplåtelse av själva marken i beskattningshänseende

är fullt jämställd med köpeskilling för marken. Därjämte

påpekas att upplåtelsen ofta sker under sådana förhållanden att tvångsupplåtelse

föreligger eller kan genomdrivas. Genom att skogens avverkning

måste ske omedelbart kan skogsägaren slutligen inte utnyttja de möjligheter

att fördela skogsuttagen på flera år och själv bestämma tiderna för

uttagen, som i vanliga fall föreligger. I sistnämnda hänseende är skogsägaren

i samma situation som om äganderätten till marken frånkänts honom

genom expropriation eller liknande förfarande.

De sakkunniga finner därför att gällande bestämmelser bör ändras därhän

att skogsuttag, som föranledes av nyttjanderättsupplåtelse på obegränsad

tid, skall ge samma rätt till avdrag för värdeminskning av skog som

sådan avyttring av växande skog, som sker i samband med avyttring av

marken. Genom en sådan regel skulle något avsteg icke göras från själva

grunderna för nu gällande beskattning av inkomst av skogsbruk, något som

skulle bli fallet om inkomst genom avverkning eller avyttring av skog i

samband med upplåtelser varom nu är fråga skulle helt eller delvis frikallas

från skatteplikt.

Ersättningen för upplåtelsen skall alltså med de sakkunnigas förslag

även i fortsättningen utgöra skattepliktig intäkt men avdragsreglerna göras

gynnsammare. Om avdraget för värdeminskning av skog beräknas enligt

den s. k. värdemetoden, måste det för ägaren gällande ingångsvärdet på skogen

å fastigheten i dess helhet fördelas mellan det upplåtna området och

fastigheten i övrigt. Den uppskattning, varpå en sådan uppdelning i allmänhet

åtminstone delvis måste grunda sig, kan ibland erbjuda vissa svårigheter

men den är icke av annan natur än den som redan enligt nu gällande

bestämmelser måste ske, då visst område av skogsfastighct avyttras.

De sakkunniga påpekar att värdemetoden dock mera sällan torde komma

att lämpa sig för avdragsberäkningen. I allmänhet ställer förrådsmetoden

sig fördelaktigare. I promemorian anföres följande rörande tillämpning av

denna metod.

Enligt denna skulle, om virkesförrådet å det upplåtna området inte ökat

under tiden för den skattskyldiges innehav av fastigheten, den skattskyldige

bli berättigad till avdrag med samma belopp som intäkterna av skogen

(om dessas beräkning se nedan) och någon beskattning alltså inte ifrågakomma

med anledning av upplåtelsen. Har virkesförrådet ökat, torde ökningen

i allmänhet kunna uppskattas efter jämförelsevis schematiska grunder,

exempelvis till viss procent av det för ägaren gällande å området belöpande

ingående virkesförrådet, varefter avdraget lätt kan beräknas. Om ökningen

t. ex. uppskattas till 10 procent av det gällande virkesförrådet är den

skattskyldige berättigad till avdrag för värdeminskning av skog med 00

procent av vederlaget för skogen. Ofta torde det vara jämförelsevis lätt för

den skattskyldige att visa, att någon ökning av virkesförrådet på det upplåtna

området inte skett och att någon beskattning alltså inte bör ske. I åtskil
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1959

69

liga fall torde upplåtelsen ha föranlett undersökning av skogens beskaffenhet,

som kan ge ledning för bedömning av huruvida och i vad mån det

avdrag, som den skattskyldige är berättigad till, motsvarar eller understiger

intäkterna. — Även då förrådsmetoden tillämpas gäller att bedömningen

är av samma art som den som nu ifrågakommer vid försäljning

eller annan avyttring av visst område från fastighet.

De föreslagna avdragsreglerna förutsätter, erinrar de sakkunniga, en bedömning

av huru stor del av det vid tiden för upplåtelsen för ägaren gällande

virkesförrådet resp. ingångsvärdet som belöper på det med nyttjanderätt

upplåtna området. Det för ägaren gällande ingående virkesförrådet resp.

ingångsvärdet med frånräknande av berörda del kommer för framtiden att

ligga till grund för beräkning av det värdeminskningsavdrag för skog, vartill

ägaren kan bli berättigad med anledning av senare avverkning eller

avyttring av skog.

De sakkunniga anser att de gynnsammare avdragsreglerna skall tillämpas

inte bara i det fall att den växande skogen överlåtes på nyttj anderättshavaren

utan även om markägaren själv tillgodogör sig skogen på området, vilket

alltså i detta fall överlämnas till nyttjanderättshavaren i skoglöst skick. De

sakkunniga anför.

Om markägaren därvid säljer skogen på rot till annan, kan vederlaget likställas

med sådan del av vederlaget vid avyttring, som belöper på den växande

skogen. Där markägaren i stället själv avverkar skogen och säljer

virket eller använder det för husbehov, bör inte hela likviden för eller värdet

av det avverkade virket få ligga till grund för beräkning av värdeminskningsavdrag

för skog. När skog avyttras i samband med avyttring av marken

är det vederlaget för skog på rot, som skall ligga till grund för beräkning

av värdeminskningsavdrag enligt förrådsmetoden. För att avdraget vid nyttjanderättsupplåtelse,

då markägaren själv avverkat skogen, skall bli beräknat

efter samma grunder som vid avyttring av skog i samband med marken,

erfordras föreskrift att i sådant fall vid beräkning av värdeminskningsavdrag

för skog såsom köpeskilling eller valuta för skogen skall anses vad som

upptagits såsom intäkt av skogen med avdrag för kostnaderna för avverkningen.

Under åberopande av det anförda föreslår de sakkunniga följande författningsändringar.

Till 22 § 1 mom. tredje stycket kommunalskattelagen fogas en ny mening.

I denna stadgas, att avdrag för värdeminskning av skog i förevarande

fall skall beräknas efter samma grunder som om växande skog avyttrats i

samband med avyttring av marken. Såsom förutsättning härför skall enligt

förslaget gälla att nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet eller visst

område av fastighet upplåtits för obegränsad tid, samt att i samband med

eller i anledning av upplåtelsen på det upplåtna området antingen skog avverkats

eller växande skog avyttrats.

Vidare föreslås alt till punkten 5 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen

skall fogas en bestämmelse om att, då markägaren avverkat

skog i samband med eller med anledning av upplåtelse för obegränsad lid,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1959

såsom köpeskilling för skogen skall anses ett belopp som motsvarar skillnaden

mellan intäkterna genom avverkningen och omkostnaderna för densamma.

Såsom omkostnad skall därvid enligt förslaget räknas bl. a. värdet

av upplåtarens egen arbetsinsats vid avverkningen.

B. Remissyttrandena

Allmän enighet råder bland remissinstanserna om att åtgärder erfordras

för att lindra beskattningen av skogsinkomster i samband med servitutsupplåtelser

samt nyttjanderättsupplåtelser på obegränsad tid. I flera yttranden

understrykes angelägenheten av sådana åtgärder.

Den av skattelagssakkunniga föreslagna lösningen av hithörande problem

har även i regel accepterats av remissinstanserna.

Ur de yttranden som i princip tillstyrker de sakkunnigas förslag må här

återges följande uttalande av riksskattenämnden.

Riksskattenämnden kan i och för sig tillstyrka den föreslagna ändringen

och detta så mycket hellre som densamma i själva verket synes hava varit

avsedd redan vid 1946 års ändringar av 35 § kommunalskattelagen och

punkt 5 i anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen. (Jfr den generella

avfattningen av första meningen i anvisningspunkt 5 samt prop. 105/1946

s. 19 fjärde stycket, där föredragande departementschefen tydligen utgår

ifrån att reglerna angående värdeminskningsavdrag vid avyttring av skog

i samband med marken skola vara tillämpliga.)

I de yttranden som avgivits av länsstyrelsen i Skaraborgs län samt av

Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund rekommenderas

att lösningen på förevarande problem sökes efter de linjer

som uppdrogs i förut omnämnda, av kammarrättsrådet N. G. Lindquist den

11 oktober 1954 upprättade promemoria. Skogsindustriernas samarbetsutskott

och Sveriges skogsägareförbund anser att praktiska skäl talar för en

sådan lösning. Det torde nämligen mera sällan vara möjligt för den skattskyldige

att exakt ange skogens ingångsvärde eller ingående virkesförråd på

ett upplåtet markområde. De föreslagna bestämmelsernas tillämpning förutsätter

att gentemot de skattskyldiga toleranta schablonberäkningar måste

accepteras av taxeringsmyndigheterna. Det kan då ifrågasättas om inte av

praktiska skäl skattefrihet i dessa fall är att föredraga.

I övriga yttranden tillstyrkes i princip den av de sakkunniga föreslagna

metoden för att uppnå önskad skattelättnad.

Domänstgrelsen befarar att den praktiska tillämpningen av de föreslagna

bestämmelserna, särskilt uppskattningen av ingångsvärde eller ingående

virkesförråd, kommer att möta betydande svårigheter. I viss mån samma

svårigheter föreligger emellertid vid tillämpning av den i nyssnämnda promemoria

av den 11 oktober 1954 föreslagna skattefriheten för ifrågavarande

ersättningar. Styrelsen ifrågasätter därför, huruvida man icke skulle kunna

tillämpa ett liknande förfarande som det de sakkunniga genom förslaget till

en särskild förordning ansett lämpligt beträffande intäkt genom avyttring

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.is proposition nr 44 år 1959

av växande skog i samband med sådan avyttring av mark, som främjar jordbrukets

yttre rationalisering. Vad styrelsen sålunda åsyftar är alltså, att de

sakkunnigas förslag beträffande ifrågavarande nyttjanderättsupplåtelser

skall kompletteras med en bestämmelse, som möjliggör för den skattskyldige

att, om han så önskar, erhålla skattefrihet för hela beloppet av ifrågavarande

intäkt mot att ingångsvärdet och ingående virkesförrådet för brukningsenheten

i övrigt i motsvarande utsträckning minskas.

Lantbruksstyrelsen anser även att viss möjlighet att uppskjuta beskattningen

av skogsinkomst i förevarande fall bör finnas. Styrelsen anför följande.

Emellertid synes även i detta fall böra beaktas att dylik skogsinkomst kan

utfalla vid en för den skattskyldige ogynnsam tidpunkt. Det kan därför

ifrågasättas om icke regler motsvarande dem som utredningen i detta hänseende

föreslagit rörande ståndskogslikvider böra finnas även här. Måhända

kan även den metoden övervägas att för den skattskyldige efter upplåtelsen

gällande ingångsvärde å skogen reduceras med den beskattningsbara

skogsinkomstens belopp. I de fall där en dylik regel kunde användas

d. v. s. då upplåtelsen ej avser den skattskyldiges hela skogsinnehav —

finge den skattskyldige, på samma sätt som utredningen föreslagit i fråga

om markbytena för yttre rationalisering, frihet att ifråga om det belopp

varmed nämnda reducering av ingångsvärdet skett, själv bestämma tiden

för beskattningens inträdande.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län vänder sig emot de sakkunnigas uppfattning

att det ofta torde vara jämförelsevis lätt för den skattskyldige att —

vid tillämpning av den s. k. förrådsmetoden — visa att någon ökning av virkesförrådet

inte skett på det område som berörs av upplåtelsen. Länsstyrelsen

framhåller att det i regel erbjuder stora svårigheter att beräkna det ingående

virkesförrådet på en hel tastighel, som innehafts längre tid. Det är

enligt länsstyrelsens mening uppenbarligen än svårare att göra en dylik beräkning

på ett visst område av en fastighet. En sådan beräkning förutsätter

nämligen bl. a. att markägaren kan uppge hur stora avverkningar som under

innehavet skett från just detta område.

Kammarrätten berör samma fråga och anför därvid följande.

Den största svårigheten är, att gällande ingångsvärde respektive ingående

virkesförråd måste "fördelas mellan det upplåtna området och fastigheten i

övrigt. Såsom de sakkunniga framhållit, möta dock sådana svårigheter redan

enligt gällande bestämmelser då visst område av skogsfastigliet avyttras.

Det kan här i regel endast bli fråga om en uppskattningsvis gjord proportionering

av ingångsvärdet respektive ingående virkesförrådet mellan de

båda fastighetsdelarna. Det kan ifrågasättas huruvida icke detta bör komma

till uttryck i lagtexten, då eljest kan befaras, alt skattskyldig på grund av

utredningssvårigheter går miste om de fördelar i avdragshänseende, den föreslagna

lagstiftningen avsetts skola medföra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län hyser den uppfattningen att del endast

i enstaka undantagsfall blir möjligt att beräkna förrådsändringarna uteslutande

å det upplåtna området. Detta ligger i sakens natur. Det kommer

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Knngl. Maj.ts proposition nr hh år 1959

därför praktiskt taget alltid att bliva nödvändigt utföra den ifrågavarande avdragsberäkningen

med utgångspunkt från förrådsändringarna å fastigheten i

dess helhet.

Länsstyrelserna i Skaraborgs, Västernorrlands och Jämtlands län befarar

att svårigheter kommer att uppstå att, i de fall där markägaren själv avverkar

och avyttrar skogen på det upplåtna området, beräkna omkostnaderna

för avverkningen. Vanligen torde avverkningen utföras under medverkan av

markägaren och i jordbruket fast anställd personal. Fråga blir alltså om att

värdera den arbetsinsats som markägaren och hans ordinarie personal utfört.

Dylika beräkningar befaras bli vanskliga. Länsstyrelsen i Jämtlands län

anför i anslutning härtill följande.

De sakkunniga ha icke anvisat någon utväg att bemästra här angivna svårigheter.

Enligt länsstyrelsens mening borde vid utredningen ha prövats möjligheterna

att bestämma rotvärdet schablonmässigt till viss procent (50 å

60 %) av bruttolikviden, i de fall egen avverkning skett. Det kan icke anses

rimligt att utan närmare regler i lagtext eller anvisningar överlämna åt praxis

att lösa problem av så svårbemästrad natur som här uppkomma. Då varje

försvåring av taxeringsarbetet på allt sätt måste undvikas, anser sig länsstyrelsen

på denna punkt icke kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag i föreliggande

form.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län befarar tillämpningssvårigheter såvitt

avser avverkningar och skogsförsäljningar som företagits av markägaren.

Om markägaren försäljer skog på rot eller av honom själv avverkad

skog såväl från det upplåtna området som från fastigheten i övrigt kan de

föreslagna bestämmelserna lätt komma att missbrukas. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län anför följande i samma fråga.

Utan ett noggrant åtskiljande av virkespartierna vid framkörning och intumning,

är det i dylika fall icke möjligt att med någorlunda grad av säkerhet

fixera storleken av den del av bruttolikviden för skogsprodukterna, som

hänför sig till avverkningen å det upplåtna området. Även om i dylika fall

denna del av bruttolikviden, efter särskild utredning, kan fastställas, kunna

svårigheter uppstå att någorlunda exakt bestämma storleken av de till denna

del av likviden hänförliga faktiska omkostnaderna, om dessa äro gemensamma.

Länsstyrelsen i Södermanlands län önskar att såsom villkor för tillämpning

av de föreslagna bestämmelserna uppställes, att innan försäljningen av

skogen sker till annan än den, till vilken marken upplåtits, det skall föreligga

bindande avtal om denna rätt. En skogsägare skall således definitivt

hava avhänt sig nyttjanderätten i sin helhet till markområdet för att de nu

föreslagna fördelaktigare bestämmelserna skall vara tillämpliga.

Riksskattenämnden och skogsstyrelsen anser att det är önskvärt att såsom

förutsättning för bestämmelsernas tillämpning bör anges att den nyttjanderättsupplåtelse

varom fråga är inte blott sker på obegränsad tid utan

också mot engångsersättning. Genom ett sådant tillägg skulle full parallellitet

uppnås med motsvarande bestämmelse rörande realisationsvinstbeskattningen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

73

Länsstyrelserna i Jönköpings och Västerbottens län ifrågasätter om inte

möjligheterna till skatteutjämning av skogslikvid i samband med nyttjanderättsupplåtelser

genom insättning på skogskonto borde ökas. Länsstyrelserna

framhåller även, att enligt de föreslagna bestämmelserna avverkning

av skog och försäljning av växande skog skall behandlas såsom avyttring

av skog i samband med avyttring av marken även i det fall att köparen

icke är den som erhåller nyttjanderätten till marken. Ej heller uppställes

krav på att köpeskillingen för skogen skall inflyta under samma beskattningsår

som ersättningen för markupplåtelsen. I dessa hänseenden blir den

som upplåter mark med nyttjanderätt bättre ställd än den som avyttrar

marken. För att försäljning av växande skog skall anses ske i samband med

avyttring av marken kräves nämligen i princip att marken och den växande

skogen avyttras till samme person. Om skogen avyttras till annan person

erhålles avdrag allenast såsom för skogsuttag utan samband med marken och

detta blott under förutsättning att skogslikviden uppbäres under samma år

som fastighetsförsäljningen sker. Uppbäres skogslikviden senare år erhålles

intet avdrag för värdeminskning av skog. Länsstyrelsen i Västerbottens län

anser att det bör tagas under övervägande om inte avdragsmöjligheterna

bör göras lika gynnsamma för fastighetsägare som säljer sin fastighet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför liknande synpunkter.

C. Departementschefen

En omreglering av beskattningen av inkomst av skogsbruk i samband med

upplåtelse av servitut eller av nyttjanderätt för obegränsad tid har länge

varit aktuell. Skattelagssakkunnigas förslag till lösning innebär i praktiken

att skogsinkomsten görs skattefri till den del den belöper på det ingående

virkesförrådet men beskattas till övrig del, d. v. s. i vad den avser skogens

tillväxt under innehavstiden. Förslaget ansluter sig därigenom till allmänna

principer som gäller för skogsbeskattningen.

Några remissinstanser har uttalat sig för att lösningen av förevarande problem

borde sökas efter de linjer som uppdrogs i 1954 års förslag, d. v. s.

med total skattefrihet för skogsinkomster, som uppkommer i anslutning

till dessa upplåtelser. Som skäl härför har bl. a. anförts svårigheterna alt, i

de fall upplåtelsen avser blott del av fastighet, ange det ingående virkesförrådet

eller ingångsvärdet för denna del av fastigheten. Härvid synes man

emellertid icke i tillräcklig grad ha beaktat, att denna svårighet i viss utsträckning

föreligger även enligt alternativet med fullständig skattebefrielse.

Skattefriheten skulle nämligen få som konsekvens att det för ägaren gällande

återstående ingående virkesförrådet och ingångsvärdet skulle nedgå

med ingående virkesförrådet resp. ingångsvärdet på den upplåtna fastighetsdelen.

Några större praktiska fördelar torde således icke stå att vinna genom

en total skattefrihet. Tvärtom framgår av yttranden över 1954 års promemoria,

att man vid senare skogsuttag från fastigheten skulle få större svårigheter

att bestämma taxeringen än om man väljer den av skattelagssakkunniga

förordade linjen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959

Såsom nyss framhållits, medför förslaget i realiteten skattefrihet i alla

de fall där ökning av virkesförrådet under tiden för innehavet inte skett. Att

tillväxten blir beskattad torde i och för sig inte böra föranleda erinran. Denna

beskattning torde därjämte oftast kunna avsevärt mildras genom utnyttjande

av bestämmelserna om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst

eller genom insättning på skogskonto.

Jag finner mig sålunda kunna tillstyrka, att den föreliggande beskattningsfrågan

i huvudsak löses efter de av skattelagssakkunniga utstakade

riktlinjerna.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts om inte en möjlighet till uppskov

med beskattningen, på sätt förordats i fråga om avyttring av fastighet i

rationaliseringssyfte, skulle införas även vid nyttjanderättsupplåtelserna.

I anledning härav bör erinras om att den åberopade uppskovsrätten tar sikte

på den situationen att en person i rationaliseringssyfte först säljer skogsmark

och därefter använder köpeskillingen till att inköpa ny skogsmark.

Det är alltså i princip inte fråga om avhändelse av skog utan om utbyte av

ett skogbärande område mot ett annat. Därtill kommer, att skogsägaren

ofta står utan likvida medel för erläggande av den på skogsförsäljningen

belöpande skatten. Med hänsyn till dessa omständigheter har jag ansett skäligt

att man i rationaliseringsfallen bereder skogsägaren möjlighet att uppskjuta

beskattningen till en tidpunkt, då han verkligen realiserar sitt skogskapital.

Detta skäl kan inte åberopas i fråga om nyttjanderättsupplåtelserna.

Normalfallet är där det, att en del av fastigheten upplåtes med vägrätt el. dyl.

och att fastighetsägaren i samband därmed på vanligt sätt försäljer den skog

som växer på det upplåtna området.

Under remissbehandlingen har framhållits att beräkningen av ingående

virkesförråd kommer att ställa sig besvärlig, när beräkningen skall avse

blott en del av en fastighet. Samma svårighet föreligger emellertid redan

nu när en fastighetsdel försäljes. Om den föreslagna uppmjukningen av nuvarande

bestämmelser genomföres, torde f. ö. många sådana försäljningar

komma att ersättas av nyttjanderättsupplåtelser. I dessa fall kommer således

den skattemässiga beräkningen att bli densamma som hittills. Svårigheterna

torde kunna i väsentlig mån bemästras om utredningskraven inte

ställes alltför högt och schablonmässiga proportioneringar godtages. Härför

torde författningsbestämmelserna ge erforderligt stöd.

Det har påpekats, att de föreslagna bestämmelserna skulle medföra att

den som upplåter servitut eller tillhandahåller mark med nyttjanderätt för

obegränsad tid i visst hänseende kommer i gynnsammare position än den

som avyttrar skogsmarken. För att en försäljning av skog skall anses ha

skett i samband med avyttring av marken uppställes nämligen krav på att

försäljningarna skall ha omedelbart samband med varandra. Fråga skall

alltså vara om växande skog och avyttringen av skogen skall ske samtidigt

med överlåtelsen av marken; i princip krävs därjämte att köparen av marken

och skogen skall vara samme person. Enligt skattelagssakkunnigas för
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

75

slag skulle inte något av dessa tre krav uppställas i servituts- och nyttjanderättsfallen.

De föreslagna bestämmelserna skulle alltså kunna tillämpas även

om skogsförsäljningen sker vid annan tidpunkt än upplåtelsen eller om skogen

avyttras till annan person än servituts- eller nyttjanderättshavaren och

även om skogsägaren själv låter avverka skogen och därefter säljer virket.

Enligt förslaget skulle det vara tillräckligt att avverkningen eller skogsförsälj

ningen skett i anledning av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelsen.

Skälen till att förslaget fått denna utformning är följande. De upplåtelser

som förslaget närmast avser, d. v. s. upplåtelse av vägmark, mark för framdragande

av elektriska ledningar eller för vattenuppdämning o. s. v. sker i

regel så att rättighetsinnehavaren tillträder markområdet, sedan det blivit

kalhugget. Han har i regel intet intresse av skogen och har inte heller den

organisation som behövs för att själv avverka och taga vara på eller avyttra

virket. Det har alltså varit nödvändigt att ge avkall på det krav på omedelbart

samband mellan avståendet av marken och skogsförsälj ningen som

upprätthålles vid markförsäljning. I anslutning härtill bör framhållas, att de

fall där en nyttjanderätt helt kan ersätta äganderätt i regel icke torde vara

andra än de som man särskilt avsett med förevarande lagstiftning, nämligen

upplåtelse av vägrätt, rätt att framdraga elektriska ledningar, markupplåtelse

för vattenuppdämning o. dyl. Från lagstiftningen uteslutes nyttjanderättsupplåtelser

av annan natur, vilka enligt lag icke får avse obegränsad

tid. Anledning att befara att den påtalade olikheten i förutsättningarna

för avdrag skulle på ett inte önskvärt sätt påverka formen för transaktionen

synes därför knappast föreligga. Ej heller torde det med fog kunna

hävdas, att nyttjanderättsupplåtaren härigenom erhåller någon egentlig förmån

framför den som säljer sin fastighet eller att eljest opåkallade skattelättnader

skulle kunna erhållas.

I anslutning till vad som påpekats vid remissbehandlingen bör, för att de

gynnsammare avdragsreglerna vid skogsbeskattningen skall tillämpas, såsom

förutsättning gälla, att upplåtelsen skett mot engångsersättning. Givetvis

är det dock blott ersättningen för markupplåtelsen som måste ha karaktär

av engångsersättning. Skogslikviden eller ersättning för upplåtelse av avverkningsrätt

till skogen bör alltså kunna fördelas på flera rater.

De gynnsammare avdragsmöjligheterna bygger på principen att det ingående

virkesförrådets rotvärde vid försäljningen lämnas obeskattat. Genom

de föreslagna ändringarna kompliceras, såsom jag redan antytt, i vissa fall

beräkningen av detta värde. Om nämligen skogsägaren själv avverkar eller

låter avverka skogen och sedan avyttrar virket utgör den för virket erhållna

valutan ett brutto, som måste minskas med omkostnaderna för avverkningen

och försäljningen för att den avverkade skogens rotvärde skall kunna

erhållas. En erinran härom föreslås införd i punkt 5 av anvisningarna till

22 § kommunalskattelagen.

Beräkningen av omkostnaderna för en avverkning kan i vissa fall bli

vansklig, eftersom kostnaderna kanske inte direkt framgår av deklarationen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.is proposition nr år 1959

Har t. ex. avverkningen skett med anlitande av fast anställd personal måste

en uppskattning ske av den del av lönekostnaden som kan anses belöpa på

avverkningen. Särskilt stora blir svårigheterna när skogsägaren själv deltagit

i arbetet. En värdering måste då ske av hans arbetsinsats vid avverkningen

och värdet därav fråndragas bruttolikviden.

Enligt min mening kan en lösning av frågan åstadkommas genom att omkostnaderna

för avverkningen beräknas schablonmässigt till viss del av likviden.

Jag vill erinra om att, såvitt gäller begränsningen av insättning av medel

å skogskonto, man tillämpar en schablon, som innebär att avverkningskostnaderna

beräknas till en tredjedel av likviden för de avyttrade skogsprodukterna.

Emellertid talar vissa skäl mot att genom en lagbestämmelse generellt föreskriva

en sådan schablon. Förhållandetalet mellan bruttolikvid och rotvärde

växlar nämligen med virkespriser, arbetslöner m. m. Det torde därför få

ankomma på riksskattenämnden att överväga anvisningar eller andra åtgärder

på förevarande område för att tillgodose kravet på enkelhet och likformighet

vid taxeringen.

VII. Beskattningsfrågor rörande ståndskogslikvider

A. De sakkunnigas förslag

1. Beskattningen av uppburen ståndskogslikvid

De sakkunniga konstaterar, att ståndskogslikvid i penningar enligt gällande

rätt utgör skattepliktig inkomst för likvidmottagaren. Likviden anses

därvid utgöra ersättning för växande skog. Skatteplikt föreligger även om

ståndskogslikviden utgår in natura. Härom anföres i promemorian följande.

Fastighetsägare, som vid förrättning enligt jorddelningslagen berättigas

till ståndskogslikvid in natura och på den grund efter förrättningen får

disponera över växande skog på annans mark, är ur beskattningssynpunkt

att likställa med skattskyldig, som utnyttjar skogstillgång på egen fastighet

eller som disponerar över avverkningsrätt vilken förbehållits vid avyttring

av fastighet. Redan nu torde ståndskogslikvider in natura i deklarationerna

redovisas på detta sätt, i den mån likviderna utnyttjas. Det torde emellertid

vara lämpligt att denna praxis får uttryckligt stöd i författningstexten.

Även om ingen tvekan kan råda om ståndskogslikvids karaktär av skattepliktig

inkomst, är det oklart om likviden skall anses såsom intäkt genom

avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken eller utan

sådant samband. Likvidens hänförande till den ena eller andra gruppen är

av betydelse för tillämpning av reglerna om avdrag för värdeminskning av

skog. Verkningarna av de olika alternativen för de skattskyldiga anges i

promemorian på följande sätt.

Anses avståendet av skog ha skett utan samband med avyttring av marken,

föreligger rätt för likvidmottagaren till avdrag för värdeminskning av skog

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungi. Maj.ts proposition nr it år 1959

endast om värdet av den ståndskog, vilken likvidmottagaren har efter förrättningens

genomförande, understiger det för honom gällande ingångsvärdet

på skogen å fastigheten, resp. om storleken av hans virkesförråd efter förrättningens

genomförande är lägre än det för honom gällande ingående virkesförrådet.

Anses däremot avståendet ha skett i samband med marken, är fastighetsägaren

berättigad till avdrag för så stor del av ståndskogslikviden, som belöper

på det för honom gällande ingående virkesförrådet. Detta innebär, att,

om det efter förrättningen befintliga virkesförrådet är lika stort som eller

mindre än det för ägaren gällande ingående virkesförrådet, avdragsrätt föreligger

till belopp motsvarande hela ståndskogslikviden. Ingen del av likviden

skulle alltså bli beskattad. Är virkesförrådet efter förrättningen större

än det för ägaren gällande ingående virkesförrådet, blir ägaren berättigad

till avdrag med sådant belopp, att endast den del av ståndskogslikviden, som

belöper på det överskjutande virkesförrådet, blir beskattad.

I frågan om vilket avdrag, som rätteligen skall komma i fråga, gör de sakkunniga

följande uttalande.

De förrättningar enligt jorddelningslagen, vid vilka ståndskogslikvider förekommer,

innebär att fastigheternas ägoområden omregleras. Rätt till ståndskogslikvid

tillägges en fastighetsägare på grund av att han genom omregleringen

får avstå viss mark med växande skog utan att i utbyte få mark, varå

den växande skogen uppgår till samma myckenhet eller värde, som han tidigare

innehade. Den avyttring av växande skog, som förrättningen får anses

innebära för den likvidberättigade, sker alltså bokstavligt talat i samband

med avstående av viss mark och därmed skulle formellt sett förutsättningar

föreligga för att avyttringen skall anses ha skett i samband med avyttring

av marken. Å andra sidan torde ur sakliga synpunkter ett annat betraktelsesätt

böra anläggas. Fastighetsägaren har efter förrättningen civilrättsligt sett

samma fastighet som förut, låt vara med ett på visst sätt ändrat ägoområde

på marken. Ur beskattningssynpunkt torde förrättningen vidare inte anses

innefatta sådan avyttring av fast egendom, som har betydelse för beskattning

av realisationsvinst. Om fastighetsägaren köpt fastigheten för sådant

pris, att han vid förrättningen erhåller mark eller annat vederlag till högre

värde än vad av priset belöper å mark som avståtls'', lärer beskattning för

realisationsvinst inte ifrågakomma, även om förrättningen sker inom tio år

från köpet. Ej heller torde sådan beskattning kunna ske, om fastighetsägare,

som med sin fastighet varit sakägare vid jorddelningsförrättning, säljer sin

fastighet mer än tio år efter förvärvet men inom tio år från jorddelningsförrättningen.

De sakkunniga finner, att ur sakliga synpunkter en fastighetsägare, som

i samband med en jorddelningsförrättning erhållit ståndskogslikvid i pengar,

närmast kan jämföras med en fastighetsägare, som från sin skog sålt avverkningsrätt

av sådan beskaffenhet, att skogstillgången nedgått i den omfattning

som svarar mot den till följd av förrättningen för fastighetsägaren

uppkomna minskningen av den växande skogen eller dess värde. Övervägande

skäl talar därför, anser de sakkunniga, för att hänföra avstående av växande

skog mot ståndskogslikvid i samband med jorddelningsförrättning till

sådan avyttring som sker utan samband med avyttring av marken. Uttryckliga

föreskrifter saknas i dessa hänseenden. Eftersom en tolkning efter ordalydelsen

av gällande författningsbestämmelser kan leda till eu annan utgång,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

anser de sakkunniga, att en särskild föreskrift bör införas i lagstiftningen

om ståndskogslikvidens karaktär av intäkt genom avyttring av skog utan

samband med avyttring av marken.

Om ståndskogslikvid hänföres till avstående av skog i samband med marken

uppstår vissa tillämpningssvårigheter. De sakkunniga nämner följande.

Det kan exempelvis ifrågasättas, om beräkningen av värdemin skningsavdrag

skall ske enbart för det område, som avstås genom förrättningen (varvid

för ägaren omedelbart före förrättningen gällande virkesförråd måste

uppdelas på område, som avstås, och på fastigheten i övrigt) eller om beräkningen

skall avse fastigheten i dess helhet. Vidare måste beaktas, att den

likvidberättigade såsom vederlag för områden med därå växande skog, som

han avstår, erhåller ej blott ståndskogslikviden utan även mark jämte därå

växande skog. Det blir därför ovisst, hur fastighetsägarens framtida beskattning

för inkomst av skogsbruk skall ske. Dessa tillämpningssvårigheter får

i själva verket anses ha sin grund just i det förhållandet, att avstående av

ståndskog mot ståndskogslikvid — med hänsyn till de grunder efter vilka

beskattningen av inkomst av skogsbruk är utformad — sakligt sett närmast

är att likställa med avyttring av skog utan samband med avyttring av marken.

Jämfört med avyttring eller utnyttjande av skog vid skogsbruk i vanliga

former kan skogs avstående mot ståndskogslikvid innebära olägenheter. Dessa

hänför sig huvudsakligen därtill, framhålles det i utredningspromemorian,

att likvidmottagaren kan komma att under ett beskattningsår uppbära

inkomst, som eljest kunnat uttagas under ett eller flera senare beskattningsår.

Ett större engångsuttag kan medföra olägenheter med hänsyn till beskattningens

progressivitet samt möjligheterna att utnyttja olika avdrag. Särskilt

är att märka, att skattskyldig vid helt fri disposition av fastigheten kan ordna

så, att intäkter inflyter sådana år, då mot intäkterna kan avräknas avdrag

av mera betydande storlek såsom för mera omfattande underhåll av

byggnader, inventarieköp eller dylikt.

De angivna olägenheterna kan i viss mån undgås genom bestämmelser i

lagen om delning av jord på landet och förordningen om taxering för inkomst

av medel, som insatts på skogskonto.

Enligt 14 kap. 9 § jorddelningslagen kan ståndskogslikvid bestämmas att

utgå genom avbetalningar under viss tid, högst tio år. Skattelagssakkunniga

framhåller emellertid att ståndskogslikvider genom avbetalningar torde vara

ägnade att komplicera de förrättningar, vid vilka likviderna förekommer,

och uppdelning av likviderna torde därför i allmänhet inte anses böra ske.

Uppdelningens verkningar i skattehänseende är vidare alltför oberäkneliga

för att den skall kunna anses såsom en tillfredsställande form för att kunna

undgå de olägenheter, som ståndskogslikviderna kan medföra för de likvidberättigade.

Förordningen om skogskonto medger i viss utsträckning uppskov under

högst tio år med taxering av skogsinkomster. Härför erfordras att influtna

intäkter insättes på skogskonto. De sakkunniga anför bl. a. följande om denna

uppskovsmöjlighet.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr ''i''i år 195!)

Förordningen nämner dock icke ståndskogslikvider biand intäkter för

vilka uppskov kan erhållas och förordningen är för övrigt icke så utformad,

att den — om sådana likvider likställdes med köpeskillingar för upplåtna

avverkningsrätter — kan anses i tillräcklig män förebygga de olägenheter

i beskattningshänseende, som ståndskogslikviderna kan medföra. Enligt

förordningen i dess nu gällande lydelse måste för att uppskov skall kunna

medges den del av skogsinkomsten, med vars taxering uppskov önskas,

insättas i bank och uppskovet får högst avse 60 procent av köpeskilling för

skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt samt 40 procent av

köpeskillingen för eller värdet å skogsprodukter som avyttrats, resp. uttagits

för förädling i egen rörelse.

I detta sammanhang påpekar de sakkunniga att gällande bestämmelser om

särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst inte kan tillämpas på

ståndskogslikvider i den mån de anses utgöra vederlag för skog som avyttras

ulan samband med marken. Tillämpning av denna förordning i förevarande

sammanhang förutsätter nämligen med förordningens nuvarande lydelse

att avyttringen skett i samband med avyttring av marken.

I utredningspromemorian anföres vidare att fog måste anses föreligga för

åtgärder, som undanröjer eller minskar olägenheterna i beskattningshänseende

för mottagare av ståndskogslikvider. I första hand åberopas därvid det

förhållandet att mottagaren ofta mer eller mindre befinner sig i ett tvångsläge.

De sakkunniga anför härom följande.

Även i de fall, då en markägare inte mot sin vilja kan tvingas bli sakägare

i en åtgärd, som ger honom rätt till ståndskogslikvid, kan åtgärdens vidtagande

vara så starkt påkallad i det allmännas eller i andra sakägares intresse,

att sakägaren kan anses befinna sig i visst tvångsläge. Det synes under

sådana förhållanden rimligt, att en sakägare inte genom en förrättning av

här avsedd art skall försättas i väsentligt sämre läge i beskattningshänseende

än om han fått disponera över sitt skogsinnehav på vanligt sätt. Såsom

stöd för vissa ändringar i beskattningsreglerna kan åberopas liknande skäl

som föranledde lagstiftningen om frihet från beskattning av realisationsvinst

vid expropriation och annan tvångsförsäljning. Det må emellertid framhållas,

att beträffande skogsinkomst i form av ståndskogslikvid någon befrielse

från skatt icke ifrågasättes utan endast sådana ändringar i gällande

regler, som undanröjer eller minskar den — i och för sig icke påkallade -—

skärpning av beskattningen, som en ståndskogslikvid kan medföra jämfört

med den beskattning som inträder vid normalt utnyttjande av skogen. Även

i den mån en sakägare själv har påtaglig nytta av en förrättning som ger

honom rätt till ståndskogslikvid — exempelvis genom förbättrade brukningsförhållanden

— kan anledning inte anses föreligga att låta sakägaren

vidkännas eu skärpning av beskattningen. Detta skulle innebära, att sakägaren

— i den mån hans deltagande i förrättningen är beroende av hans

eget medgivande — måste mot varandra väga å ena sidan det försämrade

läget i beskattningshänseende och å andra sidan värdet av rationaliseringsvinsten.

Resultatet kan därvid i åtskilliga lägen bli sådant att sakägaren

måste avslå från rationaliseringsåtgärder, som är påkallade ur såväl allmänna

som enskilda synpunkter. Även om vinsten av en åtgärd överväger skatteskärpningen,

kan det inte anses föreligga anledning att acceptera skatteskärpning

i samband med åtgärden. En rationaliseringsåtgärd kan nämligen

genom de förbättrade brukningsförhållandena väntas ge möjligheter till

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:is proposition nr 44 år 1959

högre inkomst av fastigheterna och vinsten av åtgärden blir på detta sätt

automatiskt beskattad.

De sakkunniga eftersträvar i första hand åtgärder som leder till att likvidmottagaren

får avdrag för värdeminskning av skog, i den mån likviden ur

mottagarens synpunkt kan betraktas såsom återbekommande av vad mottagaren

vid sitt förvärv av fastigheten själv fått betala för växande skog. I

andra hand bör möjlighet beredas för mottagaren att få beskattningen av

ståndskogslikvid uppdelad på flera beskattningsår på ett sätt, som motsvarar

de möjligheter som står till buds vid utnyttjande av fastighet för normalt

skogsbruk.

En lösning av frågan om avdrag för värdeminskning av skog torde, enligt

utredningspromemorian, erhållas med ett stadgande om att den som avstår

skog mot ståndskogslikvid skall, i den mån han så yrkar, vara berättigad att

åtnjuta avdrag för värdeminskning av skog med så stor del av det för ägaren

gällande ingångsvärdet som svarar mot förhållandet mellan ståndskogslikviden

och värdet på växande skog, som likvidmottagaren hade före förrättningen.

Denna avdragsrätt skall gälla oavsett om den efter förrättningen

återstående skogens värde understiger det för ägaren gällande ingångsvärdet

eller ej. De sakkunniga anför därefter följande.

Den ifrågasatta bestämmelsen kan sägas innebära den uppmjukningen av

gällande bestämmelser att likvidmottagaren — oavsett om skogens återstående

värde understiger det för honom gällande ingångsvärdet och oavsett om

han förebringar utredning om skogens återstående värde — med hänsyn till

den speciella art av skogsavyttring som den legala förrättningen utgör berättigas

att åtnjuta viss del av det avdrag, som han senast vid en blivande avyttring

av fastigheten har rätt till. Vid sådan avyttring är ägaren nämligen

alltid berättigad att åtnjuta avdrag med skogens för honom gällande ingångsvärde

i dess helhet.

Om skogens återstående värde resp. virkesförrådet efter förrättningens genomförande

understiger för ägaren gällande ingångsvärde resp. ingående

virkesförråd och därav föranlett avdrag är större än avdrag enligt den föreslagna

specialregeln, står det givetvis ägaren fritt att yrka avdrag enligt de

allmänna reglerna.

För att undgå att mottagare av ståndskogslikvid drabbas av den skatteskärpning,

som en större ståndskogslikvid kan innebära i följd av beskattningens

progression eller den bortfallande möjligheten att förlägga motsvarande

skogsuttag till beskattningsår, då den skattskyldige har avdragsgilla

utgifter att yrka avdrag för, föreslås en kombination av åtgärder. I första

hand föreslås att bestämmelserna om skogskonto görs tillämpliga på ståndskogslikvider.

Någon begränsning av rätten att göra insättning med rätt till

uppskov skall enligt förslaget inte finnas. De sakkunniga anser emellertid

att möjlighet bör beredas skattskyldig att även utan insättning få fördela

ståndskogslikvid som uppgår till visst minimibelopp — förslagsvis 3 000 kronor

— till beskattning på flera år. Härom anföres i promemorian bl. a. följande.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1959

81

I det stora flertalet fall torde det vara tillräckligt om fördelning får ske på

tre år, d. v. s. på det beskattningsår, för vilket likviden eljest skolat upptagas

såsom intäkt — och de därpå följande två åren. Det synes icke nödvändigt

föreskriva att fördelningen skall ske med lika belopp på vart och ett av

de tre åren. För att kunna hänföra intäktsbelopp till år, då avdragsgilla utgifter

förekommer, bör skattskyldig ha viss frihet vid fördelningen, exempelvis

så att minst en tiondel skall upptagas under vart och ett av de två första beskattningsåren

och återstoden under det tredje beskattningsåret. Där särskilda

omständigheter därtill föranleder, såsom då ståndskogslikvid är av betydande

storlek, bör skattskyldig efter medgivande av prövningsnämnd i

varje särskilt fall kunna få fördela beskattningen av likviden på längre tid,

dock högst fem år.

Framställning om fördelning på mer än tre år bör av prövningsnämnd behandlas

såsom särskilt ärende, därvid genom vederbörande taxeringsintendents

försorg åtgärd kan vidtagas för kontroll av att olika delar av likviden

blir taxerade de år, då så bör ske.

De sakkunniga framhåller att de föreslagna anordningarna visserligen

kommer att vålla merarbete vid taxeringen men att antalet ståndskogslikvider

varje år är av naturliga skäl mycket begränsat. Merarbetet torde därför

inte bli av större betydelse.

Under åberopande härav föreslår de sakkunniga följande författningsändringar.

Anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen erhåller en ny punkt, betecknad

9, innehållande dels en förklaring att ståndskogslikvid i kontanter utgör

intäkt av skogsbruk och likställes med intäkt genom upplåtelse av avverkningsrätt

till skog och dels bestämmelser om möjlighet att utan anlitande

av skogskonto fördela ståndskogslikvid på tre eller i undantagsfall fem år. Vidare

intages i anvisningspunkten ett stadgande om att, där ståndskogslikvid

blivit bestämd att utgå i naturaförmåner, dessa förmåner skall anses ha kommit

den skattskyldige till godo från honom tillhörig fastighet. Om den skattskyldige

överlåter sin rätt till naturaförmåner mot betalning i pengar att

erläggas på en gång, skall han äga rätt att fördela betalningen å skilda beskattningsår

i enlighet med vad som föreslås skola gälla för kontant ståndskogslikvid.

Därjämte föreslås att en ny anvisningspunkt, betecknad 4 a, fogas till 22 §

kommunalskattelagen, reglerande rätten till avdrag för värdeminskning av

skog i samband med att kontant ståndskogslikvid uppbäres. Enligt den föreslagna

bestämmelsen skall den som uppburit ståndskogslikvid — ändå alt

den återstående skogens värde icke nedgått under det för honom gällande

ingångsvärdet — äga åtnjuta avdrag som om sådan nedgång skett. Avdrag

må dock åtnjutas med högst så stor del av sagda värde, som svarar mot förhållandet

mellan ståndskogslikviden och värdet av den å fastigheten växande

skogen före förrättningen.

Slutligen föreslår de sakkunniga ett tillägg till förordningen om taxering

för inkomst av medel, som insatts å skogskonto. Enligt tillägget får uppskov

<! Ilihnng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 44

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959

i enlighet med förordningens villkor i övrigt medges för hela beloppet av kontant

ståndskogslikvid som upptagits som intäkt av skogsbruk. Samma uppskovsrätt

skall enligt förslaget gälla även beträffande kontant vederlag som

erhållits vid avyttring av ståndskogslikvid in natura.

2. Be skattning slåget för utgivare av ståndskogslikvid

De sakkunniga erinrar om att ståndskogslikvid, som utbetalas på grund

av beslut vid förrättning enligt jorddelningslagen inte är att anse som driftkostnad

eller annan omkostnad. Utbetalning av ståndskogslikvid medför

därför icke rätt till avdrag vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet.

Däremot anses ståndskogslikvid — ehuru något uttryckligt stadgande därom

icke finnes — likställd med köpeskilling eller annan förvärvskostnad

för fastighet och hänsyn tages därför till utgiven ståndskogslikvid vid bedömande

av skogs ingångsvärde.

På grund härav ökas det för ägaren gällande ingångsvärdet, om ägaren under

tiden för sitt innehav ingår såsom sakägare vid förrättning och därvid

ålägges utge ståndskogslikvid. På samma sätt kan det ingående virkesförrådet

öka genom tillkomsten av virkesförråd, som ägaren erhåller vid förrättningen

utöver vad han hade före densamma. Fastighetsägaren kan därför

under tiden för sitt innehav av fastigheten bli berättigad till avdrag för

ståndskogslikviden men endast i den mån avyttring eller tillgodogörande

sker av avverkat virke eller växande skog och skogens värde därvid nedgår

under det för ägaren gällande ingångsvärdet resp. det återstående virkesförrådet

understiger det för ägaren gällande ingående virkesförrådet. Vid avyttring

av själva fastigheten är ägaren alltid berättigad till avdrag för ingångsvärde

— och således även ståndskogslikvid — som icke tidigare fått

avdragas.

De anförda reglerna innebär, framhåller de sakkunniga, att en likvidutgivare

under tiden för sitt innehav kan komma att sakna rätt till avdrag för

ståndskogslikviden, nämligen om de skogsuttag som sker motsvaras av tillväxt

eller prisstegring på virkesförrådet. I vissa fall torde — även om genom

skogsuttagen en värdenedgång sker — svårigheter föreligga att få ett däremot

svarande avdrag med hänsyn till svårigheterna att visa ingångsvärde

och återstående värde eller storleken av ingående och kvarvarande virkesförråd.

De sakkunniga anser att beskattningsresultatet för utgivare av ståndskogslikvid

i åtskilliga fall blir hårdare än vad som i och för sig kan anses

skäligt. Härom nämnes följande i promemorian.

Den växande skogen är visserligen till viss del jämte marken att anse såsom

produktionsmedel och kan därmed betraktas såsom en anläggningstillgång

av liknande natur som marken. Till väsentlig del är emellertid den

växande skogen att betrakta såsom en lager tillgång och detta gäller framför

allt den avverkningsbara skogen. Ståndskogslikvider torde framför allt ifrågakomma

när en fastighetsägare vid förrättning erhåller avverkningsbar

skog till större myckenhet eller värde än varmed han ingått i förrättningen.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1959

83

Om nu fastighetsägaren avverkar eller säljer den växande skog, som han erhållit

utöver tidigare innehav, ter det sig inte tillfredsställande att han skall

beskattas för värdet av detta skogsuttag, stundom utan möjlighet och i andra

fall med möjlighet att blott i ringa mån få avdrag motsvarande vad han själv

betalt för den genom förrättningen förvärvade skogen. Såsom särskilt stötande

framstår detta resultat, om skogsuttag sker just för att ståndskogslikviden

skall kunna betalas. Beskattningen av denna kan på ett mycket kännbart

sätt försvåra möjligheterna att fullgöra likviden.

De sakkunniga anser att de nämnda olägenheterna elimineras, om beskattningen

av utgivare av ståndskogslikvid ordnas på följande sätt. Om en fastighetsägare

genom förrättning enligt jorddelningslagen ålägges utge ståndskogslikvid

i pengar, skall det för ägaren gällande ingångsvärdet anses öka

med belopp motsvarande likviden. Likaså skall det för ägaren gällande ingående

virkesförrådet anses öka med skillnaden mellan den kubikmassa

skog, som ägaren erhåller vid förrättningen, och den kubikmassa, varmed

ägaren ingick i förrättningen. I den mån ägaren efter förrättningen avyttrar

eller tillgodogör sig skog eller skogsprodukter, skall han — oavsett om den

återstående skogens värde understiger det för honom gällande ingångsvärdet

eller om virkesförrådet nedgått -— vara berättigad att på därom framställt

yrkande åtnjuta avdrag för värdeminskning av skog intill ett belopp motsvarande

ståndskogslikviden.

De sakkunniga föreslår att en författningsbestämmelse om denna avdragsrätt

införes såsom ett tredje stycke av nyssnämnda, av de sakkunniga föreslagna

punkten 4 a av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen.

B. Remissyttrandena

1. Beskattningen av uppburen ståndskogslikvid

Samtliga remissinstanser tillstyrker att åtgärder vidtages för att undanröja

olägenheterna av nu gällande bestämmelser om beskattning av uppburen

ståndskogslikvid. I viss mån delade meningar råder dock om vilka åtgärder

som bör komma i fråga.

De sakkunnigas förslag att genom en uttrycklig författningsbestämmelse

likställa uppburen ståndskogslikvid med vederlag

för upplåten avverkningsrätt berörs i några yttranden.

Riksskattenämnden är av den uppfattningen att praxis’ ståndpunkt gentemot

ståndskogslikvid är den att likviden i beskattningshänseende likställes

med intäkt genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av

marken. Detta framgår, anser nämnden, av de i Regeringsrättens årsbok intagna

rättsfallen 1929 ref. 34 och 1938 not. Fi 607. Emellertid finner nämnden

det tveksamt huruvida en beräkning av minskningen av det ingående

virkesförrådet å en fastighet för närvarande annat än undantagsvis kan

avse blott de ägoområden, som ingått i förrättning enligt fastighetsbildningslagstiftningen,

men inte fastighetens övriga skogsområde. Nämnden förordar

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

därför en lagändring för att undanröja nuvarande oklarheter i fråga om

ståndskogslikvids beskattning och anför bl. a. följande.

Då det icke utan invecklade regler torde vara möjligt att göra bestämmelserna

om värdeminskning av skog, som avyttras i samband med avyttring

av marken, i alla lägen användbara vid beskattning av ståndskogslikvid, vill

riksskattenämnden tillstyrka förslaget att ståndskogslikvid skall likställas

med likvid för avverkningsrätt. Reglerna medföra den förenklingen att fråga

i fortsättningen icke uppkommer om beräkning av värdeminskningsavdrag

endast för de i förrättningen ingående ägoområdena utan att sådan beräkning

alltid måste avse fastigheten i dess helhet. I vissa lägen kan detta dock

innebära en försämring av de skattskyldigas rättsställning. Det bör även

erinras om att reglerna angående beräkningen av värdeminskningsavdrag äro

fördelaktigare för den skattskyldige vid skogsavyttring, som skett i samband

med avyttring av marken.

I det av Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund

avgivna yttrandet anföres bl. a. följande.

Med hänsyn till att ståndskogslikvider bland annat i många fall utgå

på grund av lantmäteriförrättningar, varigenom de skattskyldiga helt eller

delvis avstått skogsmark mot erhållande av annan mark, t. ex. inägojord,

eller äro hänförliga till ersättning som erhållits till följd av reduktion i

markinnehavet, synes det tveksamt, om den av skattelagssakkunniga här

gjorda distinktionen är fullt korrekt. Då de i anvisningarna till 22 § föreslagna

kompletteringarna utformats på sådant sätt, att för de skattskyldiga

alltför negativa konsekvenser icke förutsättas kunna komma att uppstå till

följd av den gjorda distinktionen, anse vi oss dock icke höra göra invändningar

i detta avseende.

I några yttranden framförs invändningar emot att ståndskogslikvid likställes

med ersättning för upplåtelse av avverkningsrätt till skog. Kammarrätten,

domänstijrelscn, lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Västernorrlands

län förordar sålunda att ståndskogslikvid behandlas som vederlag för

skog i samband med avyttring av marken. Kammarrätten framhåller, att

om så sker kommer den skattskyldige att befinna sig i bättre läge i fråga

om möjligheterna att erhålla värdeminskningsavdrag och kan i förekommande

fall erhålla viss skattelindring enligt förordningen angående beräkning

av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst. Under sådana förhållanden

torde knappast ytterligare åtgärder av skattelindrande art vara

påkallade. Kammarrätten tillägger följande.

Såvitt av den remitterade promemorian framgår anse de sakkunniga

ståndskogslikvid böra betraktas såsom inkomst genom avyttring av skog

utan samband med marken huvudsakligast därför att nu tillämpade regler

medföra vissa komplikationer i praktiken. Det förekommer givetvis alltid

komplikationer, då en del av en skogbärande fastighet utbrytes, oavsett om

det sker genom försäljning, byte eller upplåtande av nyttjanderätt på obegränsad

tid, om sådan upplåtelse, såsom de sakkunniga föreslå, likställes

med avyttring. Vid lantmäteriförrättningar synes det dock vara naturligt

att särskilt komplicerade situationer kunna uppkomma, om ägosplittringen

är stor.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 är 1959

85

Enligt kammarrättens mening synas de nu i praktiken tillämpade reglerna

böra frångås endast om mycket starka praktiska skäl tala därför.

Om såsom de sakkunniga föreslå, ståndskogslikvid i fortsättningen skall

betraktas såsom inkomst av skogsbruk genom avyttring av växande skog

utan samband med marken uppkommer för den skattskyldige framför allt

den stora olägenheten, att avdrag för minskning i skogs ingångsvärde kommer

att medgivas efter rotvärdet vid hans inköp av fastigheten i stället för

efter dagsvärdet.

Lantmäteristyrelsen påpekar, att de sakkunniga föreslagit att skogsuttag

vid servitutsupplåtelse, bl. a. vid fastighetsbildning, skall i skattehänseende

likställas med avyttring av skog i samband med avyttring av marken. Detta

innebär alltså att, om t. ex. en väg vid fastighetsbildningsförrättning skall

byggas på grundval av ett vid förrättningen bildat servitut, vid beskattning

av skogen skall anses som om en avyttring skett i samband med avyttring

av marken, men, om däremot samma väg vid förrättningen fråntages

fastigheten med äganderätt, avyttringen av skogen på vägmärken

skall anses som avyttring av skog utan samband med marken. Styrelsen

anser att den angivna konsekvensen strider emot de sakkunnigas i annat

sammanhang gjorda uttalande om att beskattningen av en skogsinkomst icke

bör ställa sig väsentligt olika beroende på den form, vari marken tages i anspråk

för visst ändamål. Även om ståndskogslikviden betraktas som vederlag

för skog som avyttrats i samband med avyttring av marken torde dock,

anser styrelsen, förslaget kunna i princip genomföras. Styrelsen anför härom

följande.

Förslaget att värdeminskningsavdrag enligt anvisningar till 22 § KL punkt

4 a alltid skall få göras av likvidmottagare med den del av gällande ingångsvärde,

som belöper på skogslikviden i förhållande till skogsvärdet på hela

fastigheten med hänsyn till tillståndet före ändringen av fastighetsindelningen,

skulle i så fall undergå den rätt obetydliga jämkningen att värdeminskningsavdrag

därvid skulle få beräknas enligt 22 § 1 mom. tredje stycket

KL. 1 de fall förrådsmetoden tillämpas skulle avdraget t. ex. kunna

uppgå till det aktuella värdet av den del av det gällande ingångsförrådet,

som belöper på likvidbeloppet i förhållande till skogsvärdet på hela fastigheten.

I detta fall kommer endast den del av det aktuella virkesförrådet som

utgör tillväxt att beskattas. — Det är önskvärt att beräkningarna av det ingående

virkesförrådet i dessa fall kunna förenklas. Detta kan anses befogat

med hänsyn till att vanligtvis en rätt obetydlig del av fastighetens hela virkesförråd

beröres. I vissa fall torde det vara möjligt alt utgå från ett normalförråd.

Ett fel i uppskattningen av ingående virkesförrådet saknar ju

på lång sikt betydelse, eftersom del endast innebär en förskjutning i tiden

av skatteplikten för rätt obetydliga belopp.

Den föreslagna ändringen i bestämmelserna om skogskonto tillstyrkes

av samtliga remissinstanser utom länsstyrelserna i Kalmar, Jämtlands

och Västerbottens län. Dessa länsstyrelser är av den uppfattningen, att bestämmelserna

om skogskonto visserligen bör vara tillämpliga på ståndskogslikvider

men all anledning inte föreligger att i detta hänseende behandla

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1959

ståndskogslikviderna på annat sätt än den normala inkomsten från skogsbruket.

Den av de sakkunniga föreslagna specialregeln för mottagare av ståndskogslikvid

om rätt till avdrag för värdeminskning av skog tillstyrkes

av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, Riksförbundet

Landsbygdens folk samt Sveriges lantbruksförbund ävensom i det

av Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund avgivna

yttrandet. Sveriges lantbruksförbund anför i denna fråga följande.

De sakkunnigas förslag, att den, som vid laga förrättning avstått skog

mot kontant ståndskogslikvid, skall — oavsett om ingångsvärdet nedgått —

vara berättigad till värdeminskningsavdrag för skog med så stor del av det

gällande ingångsvärdet, som svarar mot förhållandet mellan ståndskogslikviden

och skogens värde före förrättningen, innebär icke en fullödig lösning

av här ifrågavarande problem men dock en så avsevärd förbättring i jämförelse

med de nuvarande möjligheterna för undvikande av oskäliga skattekonsekvenser,

att Lantbruksförbundet anser sig kunna biträda även detta.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter om inte beräkningen av

värdeminskningsavdraget i vissa fall kan förenklas. Länsstyrelsen anför

härom följande.

Mottagare av ståndskogslikvid föreslås få visst avdrag å för honom gällande

ingångsvärde å skog, nämligen efter förhållandet mellan ståndskogslikviden

och värdet å den skog, som fanns å hela fastigheten vid förrättningens

början. Här föreligger det förhållandet att vid ägoutbyten förrättningen

oftast torde avse allenast delar av olika fastigheter. Därvid är ståndskogen

räknad och värderad på de skiften, som omfattas av förrättningen,

medan skogen på de delar av fastigheten, som icke omfattas av förrättningen,

icke blir föremål för en sådan värdering. I de fall, då hushållningsplan

finnes för fastighetens skog, lärer en mera exakt bedömning av skogens

värde vara möjlig. Men där sådan saknas, torde man ofta sakna underlag

för en värdering av den skog som ej beröres av förrättningen. Det torde

—- med hänsyn till ändamålet med föreslagna bestämmelser — icke lämpligen

böra begäras en måhända vidlyftig utredning om den växande skogens

värde på övriga delar av fastigheten. Till undvikande av skattetvister bör

en bestämmelse finnas om hur man i dylikt fall bör göra värderingen. Därvid

skulle ligga nära till hands att utgå från det taxerade skogsvärdet. Man

måste dock komma ihåg att vid dettas bestämmande tillämpas faktorer, som

icke användas vid ståndskogslikvidens uträknande. Det kan ifrågasättas om

det icke vore möjligt att i stället låta värdeminskningsavdraget beräknas

efter förhållandet mellan det virkesförråd, som ståndskogslikviden avser,

och virkesförrådet å hela fastigheten, varvid virkesförrådet å fastigheten

torde kunna uppskattas med ledning av uppskattningen vid senaste allmänna

fastighetstaxering.

De sakkunnigas förslag om likvidmottagarens rätt till värdeminskningsavdrag

avstyrkes av kammarrätten, riksskattenämnden, domänstyrelsen

samt länsstyrelserna i Södermanlands, Västernorrlands och Västerbottens

län.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1959

Domänstyrelsen påpekar att den föreslagna regeln för beräkning av avdrag

ofta torde komma att leda till relativt obetydliga avdragsbelopp. Styrelsen

anser vidare att komplikationer lätt kan uppstå i jämförelse med de

sakkunnigas förslag om öppnande av möjligheter till uppskov med beskattningen

av inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet, då avyttringen

sker i rationaliseringssyfte. Förhållandet är nämligen det, fortsätter styrelsen,

att ett byte mellan två skogsägare av samma avgränsade områden på

marken och med samma mellangift kan genomföras antingen i form av

avtalsbyte eller genom frivilligt ägoutbyte enligt jorddelningslagen. Valet

mellan dessa båda alternativ bör i sak träffas med hänsyn till vad som

i det aktuella fallet synes vara det mest rationella. Skattetänkandet bör i

detta fall icke få ha någon avgörande betydelse. Risk synes dock föreligga

för att så kan bli fallet vid tillämpning av de sakkunnigas förslag. Styrelsen

ifrågasätter därför, om inte även mottagare av ståndskogslikvid skulle

kunna erhålla fullständig temporär skattefrihet genom nedsättning av ingångsvärdet

på samma sätt som föreslagits beträffande inkomst av skogsbruk

vid sådan avyttring av fastighet som sker i rationaliseringssyfte.

Även lantbruks styrelsen och lantmäteristyrelsen har angivit sådan temporär

skattefrihet som ett alternativ till de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar sig för att värdeminskningsavdrag,

där det för ägaren gällande ingående virkesförrådet minskat på grund

av laga skifte, medges enligt samma regler som föreslagits skola gälla för

skogsuttag som upplåtits med nyttjanderätt på obegränsad tid. Värdeminskningsavdrag

skulle med andra ord få åtnjutas med sa stor del av

ståndskogslikviden, som belöper på minskningen i det för likvidmottagaren

gällande ingående virkesförrådet. Skulle i något fall, fortsätter länsstyrelsen,

det ingående virkesförrådet inte ha nedgått men däremot det ingående

skogsvärdet, synes likvidmottagaren redan enligt gällande bestämmelser

kunna erhålla värdeminskningsavdrag med belopp, som svarar mot

minskningen i ingångsvärdet, dock högst likvidbeloppet. Med den av länsstyrelsen

förordade bestämmelsen skulle beskattas endast den del av standskogslikviden

som belöper på skogens tillväxt. Något behov av de sakkunnigas

specialregel torde då inte föreligga.

Riksskattenämnden framhåller det oförmånliga för en skattskyldig, som

har ett lågt ingångsvärde — och detta kan ofta gälla mottagare av ståndskogslikvid

— att låta detta reduceras, för såvitt han ej är på det klara

med att han aldrig skall sälja fastigheten. Ett förhållandevis litet avdiag

under innehavet kan medföra en mångdubbelt högre beskattning vid försäljning

av fastigheten. Endast elt fåtal skogsägare torde inse dessa risker.

Även den föreslagna möjligheten att fördela ståndskogslikvid

på tre eller i vissa fall fem år tillstyrkes av flertalet remissinstanser.

Lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Skaraborgs län anser dock att fördelning

alltid bör få ske på fem år. Lantmäteristyrelsen åberopar därvid

att likvid in natura enligt 14 kap. 9 § jorddelningslagen får tagas ut under

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungi. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

denna tidsperiod. Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår den jämkningen

i de sakkunnigas förslag att, eftersom likvider på 3 000 kronor inte är ovanliga

vid normalt utnyttjande av skog, minimibeloppet för den föreslagna fördelningen

bör liöjas till lägst 5 000 kronor.

Avstyrkande yttranden föreligger från kammarrätten, riksskattenämnden

samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län. Som skäl åberopas av tre

av länsstyrelserna att möjligheterna att insätta medel å skogskonto och att

erhålla avdrag för värdeminskning av skog i samband med uppbärandet

av ståndskogslikvid är tillräckliga för att uppnå det åsyftade resultatet.

Två andra länsstyrelser påpekar att, eftersom de sakkunniga uppenbarligen

åsyftat en utjämning av inkomster mellan olika beskattningsår, förevarande

fråga borde prövas i samband med den då inom 1957 års skatteutredning

pågående utredningen rörande möjligheterna att i skattelagstiftningen

införa rätt till förlust- och resultatutjämning.

Riksskattenämnden anför.

Eftersom fråga är om en likvid som den skattskyldige erhållit mer eller

mindre mot sin vilja, torde det i regel icke innebära några olägenheter för

honom att avstå från att omedelbart disponera över likviden. Under förutsättning

att rätt till insättning av ståndskogslikvid å skogskonto införes

synes tillräcklig anledning sålunda icke föreligga att komplicera lagstiftningen

med sådana särskilda regler om fördelning till beskattning som skattelagssakkunniga

föreslagit.

Kammarrätten och länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar sig i samma

riktning.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län berör frågan om likvidmottagaren

skall få disponera över likviden omedelbart där uppskov med beskattningen

sker. Länsstyrelsen anför härom följande.

Länsstyrelsen anser det rimligt, att om likvidmottagaren använder likviden

till förvärvande av ersättning för den avstådda förvärvsfaktorn exempelvis

genom förvärv av annat skogsområde, genom utökning av åkerjord

eller inköp av maskin, som kan antagas väsentligt rationalisera jordbruket

och bidraga till högre avkastning, ifrågavarande bestämmelse bör vara tilllämplig.

I det fall åter att likviden icke disponeras i förvärvskällan, synes

den föreslagna utvidgningen av tillämpningen av förordningen om skogskonto

vara tillfyllest. Länsstyrelsen är väl medveten om att det kan bliva

svårt att avgöra, om likviden disponeras på ovan nämnt sätt. Som de sakkunniga

själva framhållit är emellertid det årliga antalet ståndskogslikvider

mycket begränsat.

Länsstyrelsen i Östergötlands län befarar att, om förslaget genomföres,

betydande svårigheter uppkommer att kontrollera att hela likviden verkligen

uppgives till beskattning under ifrågavarande tidsperiod. Det torde även

kunna antagas att åtskilliga skattskyldiga på grund av glömska underlåter

att för varje beskattningsår deklarera ifrågakomna belopp. Med hänsyn härtill

och då skattskyldiga som uppburit ståndskogslikvid enligt förslaget än
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959

dock kommer att beredas betydande lättnader i skattehänseende anser länsstyrelsen

att sådan fördelning icke bör få göras.

Kammarrätten samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar

och Skaraborgs län ifrågasätter om inte önskad skattelindring kan vinnas

genom en utökning av tillämpningsområdet för förordningen angående

beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst till att omfatta

även ståndskogslikvid.

2. Beskattningsläget för utgivare av ståndskogslikvid

Vad de sakkunniga anfört och föreslagit på denna punkt har i regel helt

godtagits av remissinstanserna. Sålunda påpekas i flera yttranden att gällande

regler är otillfredsställande då skattskyldig avverkar eller säljer skog

för att betala ståndskogslikvider. I de yttranden som avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden och länsstyrelsen i Södermanlands län uttalas

tvekan mot förslaget utan att detta dock avstyrkes. Kammarrätten framhåller

därvid att komplikationer kan inträffa vid slutavräkning i samband med

avyttring av fastighet, eftersom det föreslagna avdraget i regel beräknas

efter virkesförrådsmetoden.

I några yttranden framföres dock anmärkningar mot de sakkunnigas förslag.

Riksskattenämnden säger sig inte ha någon säker uppfattning om huruvida

införandet av en särskild rätt till värdeminskningsavdrag för utgivare

av ståndskogslikvid är behövligt. Skulle sådant behov föreligga bör dock

övervägas, om inte i stället en omedelbar avdragsrätt kan medges för likviden

mot det att ingångsvärde och ingående virkesförråd lämnas oförändrade,

trots det skedda förvärvet. Nämnden påpekar vidare, att de sakkunniga

föreslagit ett stadgande om att uppburen ståndskogslikvid skall vara

likställd med intäkt, som uppkommit genom upplåtelse av avverkningsrätt

till skog. Genom ett sådant stadgande torde ett nytt rättsläge inträda även

i fråga om utgivarens beskattning, om inte särskilda regler ges, som bibehåller

nuvarande behandling i beskattningshänseende av utgiven likvid. Uttryckliga

regler torde därför erfordras dels om att utgiven ståndskogslikvid

inte är avdragsgill och dels om att ingångsvärdet å skogen skall ökas med

beloppet av utgiven ståndskogslikvid.

Även Sveriges lantbruksförbund, som finner en utvidgning av de nu föreliggande,

snäva möjligheterna till värdeminskningsavdrag för skog i förevarande

fall vara synnerligen angelägen, berör frågan om ståndskogslikvidens

jämställande med ersättning för upplåten avverkningsrätt. Förbundet

anför härom följande.

Det vill förefalla Lantbruksförbundet som om likviden närmast vore att

jämföra med kostnader för förvärv av en avverkningsrätt och därför avdragsgill

för utgivaren. Så har också de sakkunniga betraktat likviden för

mottagarens del. De av de sakkunniga föreslagna reglerna ger utgivaren av

ståndskogslikvid eu lindring i beskattningen ofta så långt, att han får av
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

drag för hela kostnaden. Lantbruksförbundet frågar sig därför med hänsyn

till nyss anförda skäl, om man icke borde ta steget helt ut — medgiva utgivaren

avdrag för ståndskogslikviden såsom förvärv av växande skog utan

samband med marken, dock utan att därför rörelse skall anses uppkomma.

Härigenom skulle man nå reciprocitet vid den skattemässiga behandlingen

av ståndskogslikvider vid mottagarens och utgivarens beskattning. För att

utgivaren skall kunna i regel utnyttja avdraget, bör man dock ge honom

rätt till fördelning av avdragen på 3 till 5 år i analogi med vad mottagaren

ansetts behöva för inkomstutjämning. I anledning härav hemställer Lantbruksförbundet

om en omarbetning av skattereglerna för dem, som förpliktas

utbetala kontant ståndskogslikvid, att denna likvid skall i utgivarens

hand anses vara avdragsgill kostnad i förvärvskällan jordbruksfastighet

med rätt för utgivaren att efter vissa regler fördela kostnaden på 3 eventuellt

5 år samt att de föreslagna reglerna om värdeminskningsavdrag för

skog för samme skattskyldig icke måtte föranleda någon åtgärd.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår ett annat alternativ. Länsstyrelsen

ifrågasätter nämligen om inte i stället för de sakkunnigas förslag

regler bör införas, varigenom utgivaren av ståndskogslikviden äger rätt att

fördela intäkt av skogsuttag, som gått till betalning för erhållen ståndskog,

på ett flertal beskattningsår även om den influtit under ett och samma år.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser spörsmålet om en lättnad i beskattningen

för vissa utgivare av ståndskogslikvid vara av sådan angelägenhetsgrad,

att en snar lösning bör eftersträvas. Länsstyrelsen finner dock de

sakkunnigas förslag inte oförändrat kunna läggas till grund för lagstiftning

och framför följande erinringar.

Såsom lagregeln avfattats synes den innebära en generellare skattelättnad

än vad som påkallas av behovet. Detta behov omfattar skattelättnad

endast för sådana skattskyldiga, som för att gälda ståndskogslikvid tvingas

avverka skog. En begränsning av den tidrymd, inom vilken skogsuttag måste

ske för att konstituera avdragsrätt, bör därför stadgas. Att icke avdragsbeloppet

anknutits till rotvärdet av uttaget virke är vidare ägnat att medföra

högst olikformiga verkningar för skilda skattskyldiga.

Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke de av de sakkunniga föreslagna

bestämmelserna rörande värdemetodens tillämpning, när avverkning av

skog sker omedelbart efter förvärv av den fastighet, från vilken avverkning

sker, kunde analogt tillämpas på fastighet, som genom laga förrättning tillförts

ståndskog.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrker förslaget under hänvisning

till att de sakkunniga föreslagit en bestämmelse om att särskild hänsyn

skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag tas till värdet på rot av skog

som kan avverkas omedelbart efter inköpet.

Sveriges lantbruksförbund berör några detaljfrågor. Förbundet anser

det nödvändigt med ett klarläggande uttalande, att det uttag av skog,

varom här är fråga, får ske på utgivarens hela skogsbestånd på den nya

förvaltningsenheten. Förbundet påpekar vidare — liksom länsstyrelsen i

Västernorrlands län -— att den föreslagna författningstexten medför högre

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj. ts proposition nr 4b år 1959

lak för avdragsmöjligheten för den som avyttrat skog genom egen avverkning

än genom upplåtelse av avverkningsrätt. Förbundet anser slutligen

att det bör klarläggas att föreslagen avdragsrätt föreligger även om skattskyldig,

som förpliktats utbetala ståndskogslikvid, verkställer avverkningen

eller avyttringen av skog utan samband med avyttring av marken

ett senare beskattningsår än det, under vilket ståndskogslikviden utbetalats.

Länsstyrelsen i Västerbottens län berör en med ståndskogslikvid närbesläktad

fråga, nämligen viss ersättning vid avlösning av s. k. skogsfångsservitut.

Länsstyrelsen anför följande.

Inom länet förekommer åtskilliga s. k. skogsfångsservitut. Ofta innehaves

den tjänande fastigheten av skogsbolag samt den härskande fastigheten

av enskilda. Skogsbolagen synes sträva efter ett upphävande av servitutet

vilket sker genom s. k. utbrytning. Emellertid leder i dylikt fall ofta lantmäteriförrättningen

till att ägaren till den härskande fastigheten har att

erlägga med ståndskogslikvid närbesläktad ersättning. Dylik ersättning har

i enstaka fall uppgått till förhållandevis stort belopp. För att gälda ersättningen

nödgas fastighetsägaren som regel tillgripa ^stämpling av skog å

den förutvarande fastigheten och å det tillagda skiftet. Därvid möter i beskattningshänseende

samma problem som vid utgivandet av ståndskogslikvid.

I händelse ny lagstiftning kommer till stånd beträffande frågan om

beskattning av skog i samband med ståndskogslikvid, synes det enligt länsstyrelsens

mening lämpligt —■ därest de sakkunniga i sitt förslag icke åsyftat

likvider i samband med servitutsutbrytning — om därvid jämväl uppmärksammades

frågan om beskattning av skogsuttag i samband med utbrytning

av skogsfångsservitut.

C. Departementschefen

Allmän enighet synes råda om att nuvarande bestämmelser leder till en

alltför hård beskattning av dem som vid lantmäteriförrättningar ålägges

utge eller berättigas motta ståndskogslikvid. Härigenom motverkas den rationaliseringsverksamhet

på jordbrukets och skogsbrukets område som sker

genom sådana förrättningar. En ändring av bestämmelserna synes därför

påkallad. Den som fått ett område sig tillskiftat med bättre eller mera skog

än han lämnat från sig och därför blivit ålagd att betala ståndskogslikvid

bör sålunda kunna finansiera likviden genom att ta ut skog man att behöva

omedelbart skatta fullt ut för denna inkomst. Den åter som lämnat från sig

den bättre skogen och i anledning härav får mottaga ståndskogslikvid böi

på motsvarande sätt ha möjlighet till anstånd med beskattningen av den

inkomst likviden utgör.

För att tillgodose dessa önskemål har skattelagssakkunniga föreslagit, att

möjligheterna till avdrag för minskning av skogs ingångsvärde eller ingående

virkesförråd skall ökas. Härigenom skulle beskattningen helt eller

delvis kunna uppskjutas till en framtida försäljning av fastigheten. Vidare

har de sakkunniga förordat, alt de belopp som trots avdragsmöjligheterna

måste beskattas skall kunna uppdelas på flera år, så att olägenheterna av

den statliga inkomstskattens progressivitet lindras.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1959

Den föreslagna metoden att lösa ifrågavarande problem liar i princip godtagits

av flertalet remissinstanser och kan av mig förordas. I fråga om

detaljutformningen föreligger emellertid flera svårlösta frågor.

En fråga som är av väsentlig betydelse för detaljutformningen av reglerna

om avdrag vid mottagandet och utgivandet av ståndskogslikvid är sålunda

om likviden skall likställas med vederlag för upplåten avverkningsrätt

eller om den skall betraktas såsom likvid för skog som avyttrats i samband

med marken. Gällande författningsbestämmelser ger inte någon bestämd

vägledning härutinnan. Vissa avgöranden i praxis tyder emellertid

på att ståndskogslikvid i princip jämställes med likvid för skog som avyttrats

i samband med marken.

Skattelagssakkunniga har emellertid intagit den ståndpunkten att avståendet

av växande skog mot ståndskogslikvid genom en uttrycklig lagregel

bör likställas med sådan avyttring som sker utan samband med marken.

De sakkunnigas förslag har sedan utformats med utgångspunkt härifrån.

Bakom de sakkunnigas ståndpunktstagande i frågan ligger överväganden

om ståndskogslikvidernas allmänna natur men också praktiska skäl.

Utan tvivel medför nuvarande praxis att jämställa ståndskogslikvid med

likvid för skog som avyttras i samband med marken vissa svårigheter vid

beräkningen av ingångsvärde resp. ingående virkesförråd. Samma problem

föreligger emellertid vid nyttjanderättsupplåtelser för all framtid, och jag

har därvidlag, såsom framgår av det tidigare anförda, ansett mig kunna

konstatera att svårigheterna inte torde vara större än att de kan bemästras,

särskilt om schablonmässiga beräkningar i viss utsträckning godtages. Beträffande

ståndskogslikvider gäller dessutom att de befintliga virkesförråden

ofta kartlagts vid jorddelningsförrättningen och då lämpligen kan tjäna

som utgångspunkt för beräkningar av ingående förråd.

Det bör inte heller förbises, att praktiska hänsyn också talar för att

bibehålla de nu tillämpade principerna för behandling av ståndskogslikvider.

En omläggning av praxis skulle sålunda medföra en reduktion av avdragsbeloppen.

Med de sakkunnigas förslag blir nämligen — i motsats till

vad som nu gäller — även den värdestegring beskattad som det ingående

virkesförrådet undergått under tiden för innehavet. Vidare måste det, såsom

påpekats under remissbehandlingen, innebära en praktisk olägenhet om beskattningen

av ståndskogslikvid, såsom de sakkunniga föreslagit, skulle bli

annorlunda utformad än beskattningen av inkomst av skog vid försäljning i

rationaliseringssyfte och vid upplåtelse av nyttjanderätt för all framtid.

På grund härav förordar jag att ståndskogslikvid skall anses likställd

med likvid för skog som avyttrats i samband med marken. För att undvika

oklarhet på denna punkt synes en uttrycklig bestämmelse härom böra införas

i anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen. Godtages detta förslag

kan, såsom framgår av det följande, bestämmelserna om ståndskogslikvider

utformas avsevärt enklare än de sakkunniga föreslagit.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

93

Bestämmelserna om ackumulerad inkomst tillämpas beträffande

inkomst av jordbruksfastighet blott i vissa fall, bl. a. i fråga om intäkt

av skogsbruk som förvärvas genom avyttring av växande skog i samband

med avyttring av marken. Om — såsom jag föreslagit — ståndskogslikvid

förklaras jämställd med sådan intäkt, blir bestämmelserna om ackumulerad

inkomst tillämpliga även på mottagare av ståndskogslikvider. Detta

medför, att likvidmottagaren får viss möjlighet att mildra progressionen i

den statliga beskattningen beträffande den del av ståndskogslikviden, som

trots avdragsreglerna blir beskattad; likviden kan fördelas på flera år bakåt

i tiden.

Genom förordningen om skogskonto får likvidmottagaren därjämte

möjlighet att uppskjuta beskattningen av ståndskogslikviden upp till tio

år framåt i tiden. Det av remissinstanserna i regel tillstyrkta förslaget att

i fråga om sådan likvid tillåta att hela beloppet insättes på skogskonto synes

böra genomföras.

Godtages vad jag här förordat, synes tillräckliga möjligheter lia skapats

att fördela och uppskjuta beskattningen av mottagna ståndskogslikvider.

De sakkunnigas förslag, att därutöver införa en rätt till fördelning, synes

under dessa förhållanden inte erforderligt.

Ej heller synes det föreligga behov att, på sätt de sakkunniga föreslagit,

införa en särskild avdragsrätt för mottagaren.

Skattelagssakkunniga har vidare föreslagit en särskild regel varigenom

utgivare av ståndskogslikvid, som efter förrättningen avyttrar

eller tillgodogör sig skog eller skogsprodukter, tillförsäkras avdrag för

värdeminskning av skog intill ståndskogslikvidens belopp. Förslaget har

den reella innebörden att utgivaren av ståndskogslikvid i skattehänseende

tillförsäkras samma ställning som de sakkunniga föreslagit för köpare av

fastighet som gör skogsuttag. De sakkunniga föreslår sålunda att skogens

värdenedgång genom skogsuttaget utan särskild bevisning skall antas vara

lika stor som skogsuttaget. Därigenom skulle den som utger en likvid bli

berättigad till ett avdrag, som är lika stort som den intäkt han har att

redovisa. Han kan med andra ord utan omedelbar beskattning sälja skog

för att få medel till den ståndskogslikvid han är skyldig att utge.

Jag har i det föregående förklarat mig inte kunna nu förorda de sakkunnigas

förslag att generellt medgiva ökade möjligheter till värdeminskningsavdrag,

när skog avverkas i anslutning till förvärv av en fastighet.

När det gäller ståndskogslikvider föreligger emellertid speciella omständigheter,

som motiverar ett annat ståndpunktstagande. Erfarenheten har sålunda

visat, att de nuvarande reglerna på området varit till hinder för slutförandet

av betydelsefulla jorddelningsförrätlningar, bl. a. inom Kopparbergs

län.

Jag anser mig därför böra förorda de sakkunnigas förslag att utgivare av

ståndskogslikvid skall äga rätt till värdeminskningsavdrag för skog som

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 i år 1959

avverkas i anslutning till jorddelningsförrättningen. Ett stadgande härom

bör införas i fjärde punkten av anvisningarna till 22 § i form av ett tillägg

till tredje stycket.

Såsom länsstyrelsen i Västernorrlands län framhållit bör en tidrymd anges,

inom vilken skogsuttaget måste ske för att avdrag skall kunna medges.

Denna tidrymd synes lämpligen kunna bestämmas till två år från det lagakraftägande

beslut om fastställelse å förrättningen föreligger. Vidare bör

givetvis gälla den begränsningen, att avdraget inte får överstiga rotvärdet

av avyttrat virke.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt remissyttrande berört frågan

om den skatterättsliga behandlingen av likvider vid avlösning av s. k.

skogsfångsservitut. Sådan avlösning kan ske antingen i samband

med laga skifte eller också utan sådant samband. Vid utbrytning av servitut

i samband med laga skifte kommer ståndskogslikvid för avlösning av

servitutet givetvis att behandlas på samma sätt som annan vid skiftet utgående

ståndskogslikvid. Är det åter fråga om utbrytning av servitut utan

samband med laga skifte, d. v. s. enligt 6 kap. 12 § andra stycket lagen om

fastighetsbildning i stad eller 20 kap. 3 § lagen om delning av jord å landet,

synes övervägande skäl tala för att likviden behandlas på enahanda

sätt. Den av mig föreslagna lagtexten har utformats så att i förevarande

hänseende likställighet mellan olika slag av ståndskogslikvider kommer att

råda.

VIII. Övriga frågor

A. De sakkunnigas förslag. De sakkunniga erinrar om att i olika sammanhang

har framhållits de svårigheter, som uppkommer till följd av att

skattekonsekvenserna av planerade rationaliseringsåtgärder inte kan överblickas.

Genom de ifrågasatta författningsändringarna kommer anledningen

till farhågor för oberäknade skattekonsekvenser i åtskilliga fall att bortfalla.

I andra fall åter kan det — även där de föreslagna bestämmelserna erbjuder

möjligheter till lindring jämfört med vad nu är fallet —- vara av stor betydelse

för sakägarna att på förhand få klarhet om skattekonsekvenserna.

Dessa svårigheter torde, framhåller de sakkunniga, kunna avhjälpas om

lantbruksnämnderna vid sin medverkan till rationaliseringsåtgärder beaktar

skattefrågorna och informerar sakägarna om vad som bör iakttagas för undvikande

av icke avsedda skattekonsekvenser. Möjligen kan det vara fördelaktigt

att för detta ändamål kontinuerligt anlita skatteteknisk sakkunskap.

I promemorian berörs även möjligheten att rörande tilltänkta åtgärder erhålla

förhandsbesked av riksskattenämnden. De sakkunniga ifrågasätter om

inte förhandsbesked, för vilka normalt skall utgå avgift med lägst 100 och

högst 500 kronor, borde göras avgiftsfria, i den mån de lämnas på framställning,

som gjorts med anledning av ifrågasatt rationaliseringsåtgärd och

under medverkan av vederbörande lantbruksnämnd. Samma resultat torde

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

emellertid kunna uppnås om lantbruksnämnd beredes möjlighet att av medel,

som kan disponeras för rationaliseringsverksamheten, bekosta förhandsbesked,

som lämpligen bör begäras för denna verksamhet.

Rörande de nya bestämmelsernas ikraftträdande anför de sakkunniga följande.

De ifrågasatta författningsändringarna innebär i intet fall någon skatteskärpning.

Med hänsyn härtill och till arten i övrigt av ändringarna torde

— där så anses lämpligt — hinder icke möta mot att ändringarna får träda

i kraft omedelbart efter vederbörliga författningars utfärdande och att de

göres tillämpliga redan från och med taxeringen det år, varunder författningarna

utfärdas.

Skäl att — såsom i visst hänseende ifrågasatts — föreskriva retroaktiv

tillämpning torde icke föreligga.

B. Remissyttrandena. I ett par yttranden berörs frågan om information i

skattefrågor till sakägarna i rationaliseringsärenden.

Lantbruksstyrelsen anför härom.

Liksom utredningen tänker sig styrelsen härvidlag att lantbruksnämndernas

tjänstemän skola kunna lämna hållbara besked i enklare fall. Emellertid

torde det ofta bli så att nämnderna icke ha möjlighet att med någon säkerhet

överblicka skattekonsekvenserna. Det föreligger därför behov av en

anordning för att de skogsägare som beröras av rationaliseringsverksamheten

kunna erhålla sådana upplysningar av de lokala skatteorganen att de kunna

överblicka och känna trygghet inför skattekonsekvenserna av en rationaliseringsåtgärd.

För att i mera ovissa fall få auktoritativa förhandsbesked borde

sakägarna eller nämnden ha möjlighet att vända sig till taxeringsnämndens

ordförande. Därest denne ej funne sig kunna ge besked finge han vidarebefordra

ärendet till taxeringsintendenten, som då skulle ha att avgiva

utlåtande i saken. Styrelsen föreslår att ett dylikt förfarande överväges.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att befattningshavare vid länsstyrelse

inte bör komma i fråga för denna informationsverksamhet. Länsstyrelsen

anför följande.

Länsstyrelsen understryker vikten av att sakägare i rationaliseringsärenden

informeras om den skatterättsliga situationen. Det kan emellertid icke

påfordras, att tjänsteman hos lantbruksnämnden enligt nuvarande organisation

skall vara så insatt i skatteförfattningarna, att han skall kunna överblicka

alla möjliga skatterättsliga konsekvenser. Skatteteknisk sakkunskap

bör därför finnas tillgänglig för nämnden. Sådan sakkunskap torde emellertid

endast undantagsvis stå till förfogande inom länen. Befattningshavare

vid länsstyrelsen bör icke komma i fråga. Tänkbart vore att skattesakkunnig

inom lantbruksstyrelsen erhölle ifrågavarande uppdrag. Härigenom skulle

vederbörande vinna eu rik erfarenhet inom hithörande område. En annan

och kanske ändamålsenligare väg är måhända vad de sakkunniga föreslagit

i fråga om förhandsbesked.

I fråga om kostnaden för förhandsbesked i skattefrågor rörande rationaliseringsåtgärder

framhåller riksskattenämnden, att slopandet av dessa avgifter

icke kan ha någon betydelse för jordbrukets rationalisering samt att

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kung!. Mcij.ts proposition nr 44 år 1959

avgift utgår även när förhandsbesked avser t. ex. skattekonsekvenserna av

expropriation och dylikt. Avgifterna har, tillfogar nämnden, stor betydelse

för att hålla nämndens arbetsbörda inom gränser, som är rimliga med hänsyn

till nämndens organisation och arbetssätt.

Riksskattenämnden, som har att handlägga många frågor av för de skattskyldiga

och det allmänna lika stor vikt som de, varom här är fråga, kan

icke finna att avgiftsfrihet bör stadgas i nu förevarande hänseende.

De sakkunnigas förslag rörande ikraftträdandet av de nya bestämmelserna

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom

länsstyrelsen i Västernorrlands län, som anser att av taxeringstekniska skäl

lagstiftningen bör bli tillämplig tidigast vid den taxering som påbörjas efter

det författningsändringarna utfärdats.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför följande om bestämmelsernas

ikraftträdande.

Enligt förbundets erfarenhet ha, alltsedan frågan om ändringar av beskattning

av skogsinkomst i samband med nyttjanderättsupplåtelser på obegränsad

tid aktualiserades, skogsägarna intagit en avvaktande hållning. Detta

har förmärkts vid de stora vattenmålen i Norrland och i samband med servitutsupplåtelser

för kraftledningar och vägar. Det måste därför anses vara

av allra största betydelse, att lagändringarna genomföras snarast möjligt för

att undvika onödiga uppskov med avverkningar, som erfordras för genomförande

av allmännyttiga företag. I detta sammanhang torde upplysningsvis

böra meddelas, att vid vissa kraftverks- och regleringsföretag under de senaste

åren försök gjorts att avstycka sådana skogsarealer, som skadas genom

vattenuppdämning. Åtgärderna ha också i vissa fall genomförts, där detta

varit möjligt enligt jorddelningslagens regler.

Med hänsyn till vad nu angivits anser förbundet, att de föreslagna lagändringarna

böra göras tillämpliga åtminstone från och med den 1 januari 1958.

C. Departementschefen. Svårigheterna för en skogsägare att överblicka

skattekonsekvenserna av skogsförsäljningar har framhållits från många

håll. Om skattefrågorna aktualiseras av transaktioner som sker under medverkan

av myndighet, t. ex. lantbruksnämnd eller distriktslantmätare, kan

vissa informationer givetvis erhållas av myndigheten. Det torde ligga i sakens

natur att myndigheten därvid i förekommande fall kan och bör samråda

med andra myndigheter, som kan tänkas vara insatta i dessa frågor, i

första hand länsstyrelsernas taxeringsavdelningar.

Beträffande den av lantbruksnämnd och distriktslantmätare bedrivna upplysningsverksamheten

torde det få ankomma på lantbruksstvrelsen och lantmäteristyrelsen

att vidta vissa samordnande åtgärder. Genomföres den nu föreslagna

lagstiftningen rörande de beskattningsfrågor som uppkommer i

samband med rationaliseringsåtgärder inom jordbruket och skogsbruket eller

eljest vid lantmäteriförrättningar, bör möjlighet finnas att behandla

dessa frågor på ett relativt lättillgängligt sätt i en upplysningsbroschyr, som

lantbruksnämnd och distriktslantmätare kan utlämna till skogsägare som

beröres av planerade rationaliseringsåtgärder eller lantmäteriförrättningar.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1959

97

Utgivandet av en sådan broschyr kan lämpligen ombesörjas av lantbruksstyrelsen

i samråd med lantmäteristyrelsen och riksskattenämnden.

I vissa situationer kan emellertid beskattningsfrågorna vara av sådan

art att skogsägaren för att få klarhet i sin skattefråga måste begära

förhandsbesked av riksskattenämnden. De sakkunniga har ifrågasatt om

icke den eljest för förhandsbesked utgående avgiften kunde slopas i frågor

som sammanhänger med rationaliseringsåtgärder. Såsom riksskattenämnden

i sitt remissyttrande framhållit utgår emellertid avgift för förhandsbesked

som föranledes t. ex. av expropriation eller i därmed jämförliga fall.

Jag kan därför inte förorda att förhandsbesked i rationaliseringsfrågor i

detta hänseende erhåller någon privilegierad ställning.

De föreslagna bestämmelserna synes böra tillämpas redan vid innevarande

års taxering. Detta innebär att de nya och gynnsammare reglerna blir

tillämpliga i fråga om inkomster som åtnjutits under år 1958. Den som vill

påkalla tillämpning av de nya bestämmelserna vid årets taxering bör, om

han inte framställer yrkande därom i deklarationen, vända sig till taxeringsnämnden

med särskild ansökan. Han kan också — oberoende av vad han

yrkat hos taxeringsnämnden — i vanlig ordning anföra besvär över taxeringen

och hos prövningsnämnden begära den ändring i årets taxering som

kan föranledas av reformen.

Sådana skattskyldiga som redovisar inkomsten av jordbruksfastighet enligt

bokföringsmässiga grunder kan år 1959 bli taxerade för ett beskattningsår,

som omfattar även tid före är 1958. Av rättviseskäl synes det nödvändigt

med en särskild bestämmelse som förhindrar att dessa skattskyldiga kommer

i en gynnsammare ställning än det stora flertalet jordbrukare, som inte

har brutet räkenskapsår. På grund härav har i det framlagda författningsförslaget

intagits en bestämmelse om att äldre regler fortfarande skall tilllämpas

i fråga om intäkt som åtnjutits före år 1958.

IX. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 27 mars

1954 (nr 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto;

samt

3) förordning om uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt av skogsbruk.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. .Yr 44

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: is proposition nr ii år 1959

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Sanell

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

99

Bihang

Skattelagssakkunnigas förslag

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928, nr 370

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. samt 35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 22 § punkterna

4 och 5 samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande

angives, att till anvisningarna till 21 § nämnda lag skall fogas en ny punkt,

betecknad 9, av nedan angiven lydelse, att i anvisningarna till 22 § samma

lag efter punkt 4 skall infogas en ny punkt, betecknad 4 a av nedan angiven

lydelse samt att till anvisningarna till 35 § samma lag skall fogas en ny

punkt, betecknad 6, med den lydelse nedan sägs.

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten---det allmänna.

Har skog--— tidigare medgivits.

Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, må den

skattskyldige efter eget val njuta avdrag antingen med den del av köpeskillingen

eller den eljest erhållna valutan för skogen, som belöper på det för

ägaren gällande ingående virkesförrådet, eller med ett belopp motsvarande

värdet av fyra gånger den normala årliga virkesavkastningen av marken

eller med skogens för ägaren gällande ingångsvärde. Avdrag efter vad nu

sagts må åtnjutas jämväl då nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet eller

visst område av fastighet upplåtits för obegränsad tid samt skog avverkats

å upplåtet område eller växande skog därå avyttrats i samband med eller

med anledning av upplåtelsen.

Hemmavarande barn, -— --- tillhöra arbetspersonalen.

Har sambruksförening---nämnda gottgörelse.

35 §.

2 mom. Till intäkt---tid (realisationsvinst).

Har egendom---jämförligt fång.

Såsom skattepliktig---25 % » »

Vad ovan---å tomträtt.

Har skattskyldig såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering

avyttrat fast egendom, som användes för jordbruk eller skogsbruk, och i

dess ställe förvärvat annan fast egendom, som användes på nämnda sätt,

skall om sistnämnda egendom därefter avyttras frågan huruvida egendomen

förvärvats genom sådant fång och varit i den skattskyldiges ägo under sådan

tid, att vinst vid avyttringen utgör skattepliktig realisationsvinst, bedömas

med hänsyn till det fång, varigenom den skattskyldige förvärvat den förstnämnda

egendomen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år i959

4 mom. Vinst, som--- ■—- mot engångsersättning.

Såsom skattepliktig realisationsvinst anses ej heller vinst, vilken uppkommit

genom sådan avyttring av fast egendom som främjar jordbrukets

yttre rationalisering.

Anvisningar

till 21 §.

9. Till intäkt av skogsbruk hänföres ståndskogslikvid i penningar, som

kommit skattskyldig till godo på grund av beslut vid förrättning enligt lagen

om delning av jord å landet. Dylik likvid anses likställd med intäkt, som

uppkommit genom upplåtelse av avverkningsrätt till skog. Har sådan likvid

bestämts att betalas på en gång och uppgår likviden till minst tretusen kronor,

skall likviden, om den skattskyldige så vill, upptagas såsom intäkt med

minst en tiondel under det beskattningsår, varunder densamma influtit, och

med minst en tiondel under det därpå följande beskattningsåret samt med

återstoden under nästa beskattningsår. Där särskilda omständigheter därtill

föranleda, må prövningsnämnd på framställning av den skattskyldige medgiva,

att likviden fördelas till beskattning på det beskattningsår, varunder

densamma influtit, och de därpå följande fyra beskattningsåren.

Utgår ersättning i naturaförmåner, skall så anses som om dessa tillgodokommit

den skattskyldige av den honom tillhöriga fastigheten. Överlåter den

skattskyldige rätt till sådana naturaförmåner mot betalning i penningar att

erläggas på en gång, skola de i första stycket meddelade bestämmelserna

äga motsvarande tillämpning.

till 22 §.

4. Har skog---gällande ingångsvärde.

Med skogs ingångsvärde förstås det värde, varmed växande skog kan anses

hava ingått i fastighetens värde vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade fastigheten.

Har egendom, som skattskyldig erhållit såsom gåva av make eller

skyldeman, av givaren förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt

fång, skall i berörda hänseende sistnämnda fång vara avgörande. Motsvarande

skall gälla, om make vid bodelning i anledning av andra makens död erhållit

egendom, som förstnämnde make före äktenskapets ingående eller under

äktenskapet förvärvat genom köp, byte eller därmed jämförligt fång,

eller om make vid bodelning av annan anledning än andra makens död erhållit

egendom, som någondera maken före äktenskapets ingående eller under

äktenskapet förvärvat genom köp, byte eller därmed jämförligt fång.

Vid bedömande av skogs ingångsvärde skall särskilt beaktas, i vad mån värdet

på rot av skog, som omedelbart kan avverkas, kan antagas hava ingått i

fastighetens värde vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade fastigheten.

Såsom fastighetens värde är att anse vid köp den för fastigheten erlagda

köpeskillingen och vid annat förvärv det belopp, efter vilket stämpelplikten

med avseende å fastighetsförvärvet beräknats, eller, därest stämpelplikt för

förvärvet icke förelegat, det belopp, efter vilket stämpelplikt skulle enligt eljest

gällande grunder beräknats, om stämpclplikt förelegat. Skogens för ägaren

gällande ingångsvärde utgör det sålunda beräknade ingångsvärdet med

avdrag för vad han må hava fått avdraga vid tidigare taxeringar. Har efter

avverkning av skog eller upplåtelse av avverkningsrätt den återstående skogens

värde nedgått under det för ägaren gällande ingångsvärdet, får avdrag

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1959

101

ske med det belopp, varmed värdet sålunda minskats. — Har fastigheten

förvärvats genom köp eller därmed jämförligt fång mot vederlag, som kan

antagas motsvara normalt värde å fastigheten, och sker avverkning av skog

eller upplåtelse av avverkningsrätt jämförelsevis kort tid efter förvärvet, må

även om utredning rörande den återstående skogens värde icke förebringas,

där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, skogens ingångsvärde

antagas hava nedgått med belopp motsvarande värdet på rot av den skog,

som avverkningen eller upplåtelsen omfattat.

Med ingående — — — av ingångsvärdet.

Vare sig---ursprungliga ingångsvärdet.

Är det — — -— samma tid.

Om avdrag —■ ■— — av skogen.

Om moderbolag---för moderbolaget.

Exempel å-— --ingående virkesförråd:

A. försäljer---erlagda köpeskillingen.

Det för--- 10 200 kronor.

Exempel å---i ingångsvärde:

B. försäljer--- 10 000 kronor.

Ingångsvärdet har -—■ — — det ursprungliga.

4 a. Har vid förrättning enligt lagen om delning av jord å landet bestämts

att ståndskogslikvid skall utgå i penningar, skall utöver vad i punkt 4 sägs

gälla följande.

Skattskyldig, som vid förrättningen avstått skog mot rätt att uppbära

ståndskogslikvid, må ändå att den återstående skogens värde icke nedgått

under det för honom gällande ingångsvärdet åtnjuta avdrag såsom om sådan

nedgång skett, dock icke med större del av nämnda värde än som svarar mot

förhållandet mellan ståndskogslikviden och värdet före förrättningen av

skogen å fastigheten.

Skattskyldig, som förpliktats utbetala ståndskogslikvid och efter förrättningen

avverkar eller avyttrar skog utan samband med avyttring av marken,

må ändå att den återstående skogens värde icke nedgått under det för honom

gällande ingångsvärdet åtnjuta avdrag såsom om sådan nedgång skett. Avdrag

som nu sagts må icke för något beskattningsår överstiga den skattskyldiges

intäkter av skogsbruk å fastigheten och ej heller sammanlagt åtnjutas

med högre belopp än som svarar mot ståndskogslikviden.

5. Har växande---ovan sägs.

Härvid iakttages---valutans belopp.

Är skattskyldig berättigad att åtnjuta avdrag enligt 22 § 1 mom. tredje

stycket i fall, då skog avverkats i samband med eller med anledning av upplåtelse

för obegränsad tid, skall såsom köpeskilling eller eljest erhållen valuta

för skogen anses det belopp, vartill intäkterna genom avverkningen enligt

21 § skall upptagas, med avdrag av omkostnaderna för och värdet av

den skattskyldiges egen arbetsinsats vid avverkningen.

Exempel:

1. A. inköper — — — 840 kronor.

Samma skogsmark — -- 400 kronor.

2. C. ärver---skogens försäljning.

till 35 §.

6. Avyttring av fast egendom skall anses främja jordbrukets yttre rationalisering

eller utgöra led i åtgärder för sådan rationalisering om lantbruksnämnden

i det län, där egendomen är belägen, förklarat att så är fallet.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 27 mars 1954 (nr

142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto;

given etc.

Kungl. Maj :t har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, funnit gott

förordna, att 2 § förordningen den 27 mars 1954 om taxering för inkomst av

medel, som insatts å skogskonto, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

2 §•

Beträffande viss---egen rörelse.

Har såsom intäkt upptagits ståndskogslikvid i penningar, vilken bestämts

vid förrättning enligt lagen om delning av jord å landet, må uppskovet avse

sådan intäkt i dess helhet. Vad nu sagts skall ock gälla vederlag i penningar,

som influtit vid avyttring av ståndskogslikvid i naturaförmåner.

Uppskov må---skogsbruk härrör.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

förordning om skattefrihet i vissa fall för intäkt genom avyttring av

växande skog i samband med avyttring av marken; given etc.

1 §•

Har skattskyldig för främjande av jordbrukets yttre rationalisering avyttrat

fastighet, som användes för jordbruk eller skogsbruk, skall, om den

skattskyldige så yrkar, intäkt genom avyttring av växande skog i samband

med fastighetens avyttring på de villkor och i den omfattning som nedan

sägs icke räknas till skattepliktig inkomst.

2 §•

Avyttring av fastighet skall anses hava skett för främjande av jordbrukets

yttre rationalisering om lantbruksnämnden i det län, där fastigheten är belägen,

förklarat att så är fallet.

3 §•

Skattefrihet, som i 1 § sägs, må åtnjutas om avyttringen skett i samband

med förvärv av fastighet av jämförlig art och avtal om förvärvet träffats i

anslutning till avyttringen eller inom ett år därefter.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959

103

4 §•

Skattefrihet enligt 1 § må högst åtnjutas för beloppet av intäkt, som i

nämnda paragraf sägs, minskad med avdrag enligt punkt 5 anvisningarna

till 22 § kommunalskattelagen vartill den skattskyldige är berättigad med

anledning av avyttringen. Avdraget må dock icke överstiga ett belopp motsvarande

det värde, varmed växande skog kan anses hava ingått i värdet å

den fastighet, som förvärvats i samband med avyttringen (skogens ingångsvärde

för den förvärvade fastigheten).

Medgives skattefrihet skall den skattskyldige med avseende å den förvärvade

fastigheten anses hava åtnjutit avdrag för minskning i skogens ingångsvärde

med belopp motsvarande det, för vilket skattefrihet åtnjutits.

5 §•

Fråga om skattefrihet prövas av prövningsnämnden i det län, där den avyttrade

fastigheten är belägen. Har framställning därom gjorts hos annan

prövningsnämnd, skall framställningen överlämnas till förstnämnda prövningsnämnds

kansli för handläggning.

Framställning om skattefrihet må ske så snart förutsättningar för skattefrihet

föreligga och skall för att upptagas till prövning senast hava inkommit

till prövningsnämnds kansli före utgången av året efter det varunder

byte skett eller fastighet eljest förvärvats i samband med avyttring av fastighet.

Om handläggning av framställning enligt denna förordning samt om besvär

över beslut i anledning av sådan framställning skall i tillämpliga delar

gälla vad i taxeringsförordningen är stadgat angående besvär rörande inkomsttaxering.

6 §.

Prövas framställning enligt denna förordning efter det beslut meddelats

rörande den taxering, varom fråga är, skall tillika meddelas beslut rörande

den ändring i åsatt taxering, som föranledes av beslutet rörande framställningen.

Ankommer beslut rörande ändring i åsatt taxering på annan prövningsnämnd,

skall protokollsutdrag med beslut över framställningen översändas

till sistnämnda prövningsnämnds kansli för vederbörlig åtgärd av

nämnden.

7 §•

Föreligger icke vid prövning av framställning enligt denna förordning utredning

till stöd för en noggrann beräkning av belopp, för vilket skattefrihet

må åtnjutas, skall uppskattning därav ske efter vad med hänsyn till omständigheterna

finnes skäligt.

8 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de övriga föreskrifter, som erfordras för tilllämpning

av denna förordning.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959

Innehålls förteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................................ 1

Författningsförslag ........................................................ 2

Statsrådsprotokoll den 23 januari 1959

I. Inledning ........................................................ g

II. Gällande bestämmelser ............................................ 10

1. Beskattning för realisationsvinst vid avyttring av fastighet ...... lo

2. Beskattning för inkomst av skogsbruk ........................ 12

3. Bestämmelserna om den statliga rationaliseringsverksamheten på

jordbrukets område.......................................... 16

III. De aktuella beskattningsfrågornas tidigare behandling ................ 18

1. Norrlandskommitténs framställning .......................... 18

2. 1951 års riksdag .............................................. 20

3. Skrivelse från Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund ............................ 21

4. Inom finansdepartementet under år 1954 verkställd utredning . . 23

5. Förnyad framställning från Riksförbundet Landsbygdens folk . . 26

6. 1957 års riksdag ............................................ 28

IV. Allmänna synpunkter .............................................. 29

A. översikt över de sakkunnigas förslag ............................ 29

B. Remissyttrandena .............................................. 30

C. Departementschefen ............................................ 34

V. Beskattningsfrågor i samband med yttre rationalisering................ 35

A. De sakkunnigas förslag.......................................... 35

1. Realisationsvinstbeskattningen ................................ 35

2. Beskattning för inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet 39

3. Beskattning för inkomst genom skogsuttag i samband med förvärv

av fastighet ................................................ 42

B. Remissyttrandena .............................................. 44

1. Realisationsvinstbeskattningen ................................ 44

2. Beskattning för inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet 52

3. Beskattning för inkomst genom skogsuttag i samband med förvärv

av fastighet ............................................... 56

C. Departementschefen ............................................ 59

VI. Beskattning av skogsinkomster i samband med nyttjanderättsupplåtelser 66

A. De sakkunnigas förslag ............................................ 6g

B. Remissyttrandena .............................................. 70

C. Departementschefen ............................................ 73

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959

105

VII. Beskattningsfrågor rörande ståndskogslikvider ...................... 76

A. De sakkunnigas förslag .......................................... 76

1. Beskattningen av uppburen ståndskogslikvid .................. 76

2. Beskattningsläget för utgivare av ståndskogslikvid ............ 82

B. Remissyttrandena .............................................. 83

1. Beskattningen av uppburen ståndskogslikvid .................. 83

2. Beskattningsläget för utgivare av ståndskogslikvid ............ 89

C. Departementschefen ............................................ 91

VIII. Övriga frågor ...................................................... 94

A. De sakkunnigas förslag .......................................... 94

B. Remissyttrandena .............................................. 95

C. Departementschefen ............................................ 96

IX. Departementschefens hemställan .................................... 97

Bihang. De sakkunnigas författningsförslag .................................. 99

S Bihang till riksdagens protokoll 11)59. 1 samt. Nr 41

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1959:43 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten