Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning

20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:6, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1959

1

Nr 6

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändring i förordningen den 27 maj

1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning;

given Stockholms slott den 5 december

1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen

den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Mot bakgrunden av vunna erfarenheter föreslås, bl. a. med tanke på vissa

långsiktiga investeringar, några ändringar i lagstiftningen om investeringsfonder.

1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951). 1 samt. Nr 6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)

om investeringsfonder för konjunkturutjämning

Härigenom förordnas, att 4, 5, It—13, 15, 17 och 22 §§ förordningen den

27 maj 1955 om investeringsfonder för konjunkturutjämning1 skola''erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 9 § samma förordning

skall fogas ett nytt moment, benämnt 3 inom., av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

4 §.

Inbetalning av medel å konto för

investering skall hos riksbanken hava

verkställts senast den dag företaget

jämlikt bestämmelserna i 34 § taxeringsförordningen

har att avlämna

allmän självdeklaration för det beskattningsår,

då avsättning till investeringsfond

skett.

5 §.

Å konto---22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången

av det år varunder inbetalningen

verkställts, äger företaget att efter

uppsägning hos riksbanken uttaga

högst trettio procent av det ursprungligen

inbetalta beloppet. Har sådant

uttag skett, åligger det riksbanken

att lämna underrättelse därom till

länsstyrelsen för att tillställas vederbörande

taxeringsmyndighet. Särskild

underrättelse skall lämnas för

varje i 3 § angivet konto från vilket

uttag skett samt innehålla uppgift

om företagets namn och adress ävensom

det uttagna beloppets storlek. 1

(Föreslagen lydelse)

4 §.

Inbetalning av medel å konto för

investering skall hos riksbanken hava

verkställts under det beskattningsår,

för vilket avsättning till investeringsfond

skett, eller ock därefter men icke

senare än den dag företaget jämlikt

bestämmelserna i 34 § taxeringsförordningen

har att avlämna allmän

självdeklaration för nämnda beskattningsår.

5 §.

Å konto---22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången

av det kalenderår varunder inbetalningen

verkställts, äger företaget

att efter uppsägning hos riksbanken

uttaga högst trettio procent av det

ursprungligen inbetalta beloppet eller,

i förekommande fall, av vad därav

återstår efter återbetalning enligt

18 §. Det belopp som sålunda ifrågakommer

till uttag efter uppsägning

skall minskas med vad som må hava

återbetalats med stöd av 16 och 22 §§.

Har uttag efter uppsägning skett, åligger

det riksbanken att lämna underrättelse

därom till länsstyrelsen för

att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet.

Särskild underrättelse

skall lämnas för varje i 3 § angivet

konto från vilket nttag skett samt innehålla

uppgift om företagets namn

1 Senaste lydelse av 4, 5 och 17 §§ se 1957: 63.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 6 år 1959

3

(Nuvarande lydelse)

9 §.

11 §■

Tager företag —--nedan sägs:

investeringsfond för---bygg
nader;

samt

investeringsfond för rörelse:

a) för avskrivning — — — i rörelsen;
h)

för avskrivning å maskiner och

andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier, som anskaffats under

(Föreslagen lydelse)

och adress ävensom det uttagna beloppets

storlek.

När medel utbetalas med stöd av

16 och 22 §§, skola tidigare inbetalta

medel tagas i anspråk före senare insättningar.

9 §•

3 mom. Finnes det med hänsyn

till läget på arbetsmarknaden och övriga

förekommande omständigheter

vara av synnerlig vikt för det allmänna

att viss investering igångsättes,

äger Kungl. Maj.t på ansökan, med

avseende å längre tid än som kan ske

enligt 1 mom., besluta att investeringsfond

må tagas i anspråk för

sitt ändamål. Kungl. Maj.t må ock

under enahanda förutsättning meddela

preliminärt beslut att investeringsfond,

som framdeles avsättes,

må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Har sådant preliminärt beslut meddelats

och inkommer uppgift om investeringsfonden

enligt 27 §, skall arbetsmarknadsstyrelsen

meddela slutligt

beslut i enlighet med det preliminära

beslutet.

Beslut enligt första stycket må avse

högst sjuttiofem procent av sådana

vid tid punken för beslutet kvarstående

fondmedel, beträffande vilka

beslut enligt 1 mom. icke meddelats,

och, såvitt avser framtida avsättningar,

sjuttiofem procent av dessa.

Belopp, som enligt beslutet må tagas

i anspråk, må vidare icke överstiga

sjuttiofem procent av kostnaderna

under den tid beslutet avser

för däri angivna investeringar eller

bidrag. 11

11 §•

Tager företag--— nedan sägs:

investeringsfond för---bygg
nader;

samt

investeringsfond för rörelse:

a) för avskrivning---i rörel
sen;
b)

för avskrivning å maskiner och

andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier, som anskaffats under

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

(Nuvarande lydelse)

beskattningsåret eller, vad angår fartyg,

anskaffats eller ombyggts under

samma år, dock att beträffande ombyggnad

av fartyg avskrivning må

ske med högst ett belopp motsvarande

kostnaderna under beskattningsåret

för ombyggnaden;

c) för nedskrivning -—--med
givet;

samt

d) för kostnader---— liknan
de

fyndighet.

Därest investeringsfond efter beslut

enligt 9 § 1 mom. fått tagas i anspråk

under flera på varandra följande beskattningsår

för ny-, till- eller ombyggnad

eller för underhållsarbeten å

byggnad samt ifrågavarande arbeten

pågått under flera av dessa år, må

företaget, under förutsättning att avdrag

för kostnaderna under de tidigare

åren icke redan skett, under det

sista året taga fonden i anspråk för

avskrivning å byggnaden eller för

täckande av underhållskostnaden

med högst ett belopp motsvarande de

uppkomna kostnaderna under de

ifrågavarande åren. Vad nu sagts

skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg
Kungl.

Maj :t må, — — — riket

tillverkar.

Vid tillämpning ----under be
skattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

Kungl. Maj :t må meddela tillstånd

för företag, som verkställt avsättning

till investeringsfond för rörelse, att

taga fonden i anspråk för ändamål

som avses med investeringsfond för

skogsbruk.

13 §.

Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl

därtill föreligga, medgiva att investeringsfond

för rörelse tages i anspråk

för avskrivning av kostnader

(Föreslagen lydelse)

beskattningsåret eller, vad angår fartyg,

anskaffats eller ombyggts under

samma år, dock att beträffande ombyggnad

av fartyg avskrivning må

ske med högst ett belopp motsvarande

kostnaderna under beskattningsåret

för ombyggnaden, ävensom för

kostnader för reparation av fartyg;

c) för nedskrivning — -— -— medgivet;

samt

d) för kostnader---liknan
de

fyndighet.

Därest investeringsfond efter beslut

enligt 9 § 1 eller 3 mom. fått tagas i

anspråk under flera på varandra följande

beskattningsår för ny-, till- eller

ombyggnad eller för underhållsarbeten

å byggnad samt ifrågavarande

arbeten pågått under flera av dessa

år, må företaget, under förutsättning

att avdrag för kostnaderna under

de tidigare åren icke redan skett,

under det sista året taga fonden i anspråk

för avskrivning å byggnaden eller

för täckande av underhållskostnaden

med högst ett belopp motsvarande

de uppkomna kostnaderna under

de ifrågavarande åren. Vad nu sagts

skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg
Kungl.

Maj :t må, — — — riket

tillverkar.

Vid tillämpning---under be
skattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

Kungl. Maj:t må meddela tillstånd

för företag, som verkställt avsättning

till investeringsfond för rörelse, att

taga fonden i anspråk för ändamål

som avses med investeringsfond för

skogsbruk, så ock eljest för investering

i annan förvärvskälla än den, i

vilken avsättning skett.

13 §.

Arbetsmarknadsstyrelsen må, om

särskilda skäl därtill föreligga, medgiva

att investeringsfond för rörelse

tages i anspråk för avskrivning av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

5

(Nuvarande lydelse)

för vägarbete, anordnande av vattenoch

avloppsledningar, iordningställande

i övrigt av tomtområde för bebyggelse

samt liknande arbeten.

15 §.

Företag, som tagit investeringsfond

i anspråk jämlikt bestämmelserna i

denna förordning utan att fråga är

om fall som i 10 § sägs, må vid den

för taxering till kommunal och statlig

inkomstskatt verkställda inkomstberäkningen

för beskattningsåret för

den förvärvskälla, varom fråga är,

åtnjuta ett extra avdrag (investeringsavdrag)

med belopp motsvarande

tio procent av vad sålunda tagits

i anspråk.

17 §.

Har arbetsmarknadsstyrelsen -—

--vederbörande taxeringsmyndighet.

Har förordnats--- — i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer

på arbetsmarknadsstyrelsen

skall innehålla uppgift om år för

vilka investeringsfond skall tagas i

anspråk samt, därest medgivandet

avser investering för visst ändamål,

uppgift härom.

22 §.

Har investeringsfond helt eller delvis

enligt taxering, som vunnit laga

kraft, återförts till beskattning, skall

länsstyrelsen, på framställning av

företaget, förordna om återbetalning

från vederbörligt konto för investering

av ett belopp motsvarande fyrtio

procent av den återförda fondav
-

(Föreslagen lydelse)

kostnader för vägarbete, anordnande

av vatten- och avloppsledningar, iordningställande

i övrigt av tomtområde

för bebyggelse samt liknande arbeten.

I fält som avses i 9 § 3 mom.

skall dock fråga som nu sagts prövas

av Kungl. Maj:t.

15 §.

Företag, som tagit investeringsfond

i anspråk jämlikt bestämmelserna

i denna förordning utan att

fråga är om fall som i 9 § 3 mom. eller

10 § sägs, må vid den för taxering

till kommunal och statlig inkomstskatt

verkställda inkomstberäkningen

för beskattningsåret för den förvärvskälla,

varom fråga är, åtnjuta

ett extra avdrag (investeringsavdrag)

med belopp motsvarande tio procent

av vad sålunda tagits i anspråk.

17 §.

Har arbetsmarknadsstyrelsen ■—

--vederbörande taxeringsmyndighet.

Har förordnats ■—• --i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer

på arbetsmarknadsstyrelsen

skall innehålla uppgift om år för vilka

investeringsfond skall tagas i anspråk

samt, därest medgivandet avser

investering för visst ändamål,

uppgift härom ävensom uppgift huruvida

investeringsavdrag enligt 15 §

skall åtnjutas.

22 §.

Har investeringsfond helt eller delvis

återförts till beskattning, skall

länsstyrelsen, på framställning av företaget,

förordna om återbetalning

från vederbörligt konto för investering

av ett belopp motsvarande fyrtio

procent av den återförda fondavsättningen

i den mån medlen icke ti
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

(Nuvarande lydelse)

sättningen i den mån medlen icke tidigare

återgått till företaget.

(Föreslagen lydelse)

digare återgått till företaget. Förordnande

som nu sagts må ej utan medgivande

av vederbörande taxeringsintendent

meddelas förrän taxeringen

vunnit laga kraft.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Därvid skall iakttagas följande.

1. I stället för vad som stadgas i sista stycket av övergångsbestämmelserna

till förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) skall, beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond

och investeringsfond, som bildats före ikraftträdandet

av nämnda förordning, utöver vad som framgår av sagda övergångsbestämmelser

i övrigt, gälla

att fonden må efter av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd tagas i anspråk

för ändamål, som avses med investeringsfond för skogsbruk enligt förordningen

den 27 maj 1955 (nr 256), så ock eljest för investering i annan förvärvskälla

än den i vilken avsättning skett,

att bestämmelserna i 9 § 3 mom., 11 § andra stycket, 15 § samt 17 § sista

stycket förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i deras lydelse enligt denna

förordning skola äga motsvarande tillämpning,

att fond för byggnader får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket

vid a) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) angivna ändamål,

att fond för inventarier får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket

vid b) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning

angivna ändamål samt

att befogenhet, som enligt bestämmelserna i 7 § förordningen den 2 maj

1947 (nr 174) tillkommer Kungl. Maj :t i stället skall, utom i fall som avses

i 9 § 3 mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna

förordning, tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen.

2. Denna förordning skall icke äga tillämpning i fråga om 1959 års taxering

eller i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

5 december 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga rörande ändring

i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning

samt anför därvid följande.

Under nu rådande svårigheter att upprätthålla den fulla sysselsättningen

har investeringsfonder för konjunkturutjämning i betydande utsträckning

kunnat efter vederbörligt tillstånd från arbetsmarknadsstyrelsen tagas i anspråk

för sitt ändamål. I samband därmed har aktualiserats fråga om att

komplettera bestämmelserna på området i syfte att främja mera långsiktiga

investeringar. Jag anhåller att få upptaga denna fråga och att i samband

därmed få föreslå vissa andra jämkningar som föranledes av vunna erfarenheter.

Gällande bestämmelser m. m.

Genom 1955 års lagstiftning om investeringsfonder för konjunkturutjämning

har åsyftats att på beskattningsområdet ernå en anordning, som

kunde bidraga till en utjämning i produktion och sysselsättning. Bestämmelserna

innebär, att företagen skattefritt får fondera vinstmedel för framtida

investeringsändamål. Man har velat uppmuntra företagen att uppskjuta

investeringar vid högkonjunktur och att, under arbetsmarknadsstyrelsens

kontroll, i stället förlägga dem till tider, då en ökad investeringsverksamhet

från sysselsättningssynpunkt befinnes önskvärd. Redan före år 1955

fanns liknande bestämmelser. Den första lagstiftningen om investeringsfonder

tillkom år 1938 och karakteriserades därvid som en försökslagstiftning.

Lagstiftningen utbyggdes efter hand och erhöll år 1947 permanent

karaktär. 1947 års förordning upphävdes genom 1955 års lagstiftning; dock

äger förordningen fortfarande tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder,

som bildats jämlikt samma och tidigare förordningar.

Rätt att göra avsättning enligt 1955 års förordning tillkommer, i likhet

med vad fallet var enligt 1947 års förordning, endast svenskt aktiebolag och

svensk ekonomisk förening. Avsättning får ske till investeringsfond för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

skogsbruk med högst tio procent av den för beskattningsåret redovisade

bruttointäkten av skogsbruk och till investeringsfond för rörelse med högst

fyrtio procent av årsvinsten före skatt. Avdrag får dock åtnjutas endast under

förutsättning att ett belopp motsvarande fyrtio procent av den gjorda

avsättningen inbetalats till ett särskilt räntelöst konto i riksbanken. Inbetalningen

skall ha verkställts senast den dag, då företaget haft att avgiva allmän

självdeklaration för det beskattningsår, då avsättning till investeringsfond

skett.

Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta, att investeringsfond under visst

eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden

påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål. Beslutet

kan vara generellt, d. v. s. avse samtliga företag eller företag av viss

beskaffenhet, eller ock gälla visst eller vissa företag. Självfallet kan beslutet

endast avse fonder som redan existerar, d. v. s. avsatts under tidigare

beskattningsår, och beträffande vilka avdragsrätten prövats vid inkomsttaxeringen.

Om sådant beslut meddelats äger företaget från riksbanken

utfå fyrtio procent av det belopp av investeringsfonden, som skall eller må

tagas i anspråk. Investeringsfond för skogsbruk får användas för skogsvårdande

arbeten i vidsträckt bemärkelse och investeringsfond för rörelse för

avskrivning å byggnader och maskiner, för nedskrivning av varulager och

för vissa kostnader för arbeten i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet

m. m. Fråga skall i princip vara om investeringar som verkställts

eller kostnader som uppkommit under det beskattningsår, då fonden tages

i anspråk.

För att stimulera till avsättningar har föreskrivits, att trettio procent av

fondavsättningen får utan tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen och efter

företagets eget bedömande fritt tagas i anspråk efter fem år. Sedan fem

år förflutit från ingången av det år, varunder inbetalningen hos riksbanken

verkställts, äger företaget sålunda att efter uppsägning hos riksbanken uttaga

högst trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet. Även

denna »fria sektor» av investeringsfonden skall tagas i anspråk för sådana

ändamål som tidigare angivits.

I syfte att ytterligare stimulera till avsättningar har föreskrivits, att om

investeringsfond i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens beslut tagits i

anspråk för sitt ändamål, ett extra avdrag (investeringsavdrag) medgives

vid inkomsttaxeringen. Investeringsavdraget utgör tio procent av ianspråktagna

fondmedel. -—- Sådant avdrag åtnjutes givetvis inte, när företaget utan

arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd utnyttjar den fria sektorn.

Om investeringsfond tages i anspråk utan tillstånd och fråga inte är

om ianspråktagande av den fria sektorn, återföres fonden till beskattning.

Samma gäller om investeringsfond enligt arbetsmarknadsstyrelsens beslut

skall tagas i anspråk för sitt ändamål och så ej sker. Vid återföringen skall

till beskattning upptagas även ett extra belopp motsvarande en tiondel av

vad som av investeringsfonden återförts. Om avtal träffats om överlåtelse,

pantsättning eller annan rätt till medel, som inbetalats i riksbanken, skall

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr G år 1959

fondmedlen likaledes återföras till beskattning med tillagg av tio procent.

Har investeringsfond återförts till beskattning, återbetalas de lios riksbanken

insatta medlen först sedan taxeringen i fråga vunnit laga kraft.

Det må vidare framhållas, att Kungl. Maj :t äger meddela tillstånd för

företag, som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse, att taga

fonden i anspråk för ändamål som avses med investeringsfond för skogsbruk

samt att — om särskilda skäl föreligger — medgiva att investeringsfond

för rörelse får tagas i anspråk för vissa speciella ändamål, såsom för

avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar,

iordningställande i övrigt av tomtområden för bebyggelse samt

liknande arbeten, d. v. s. för kostnader vilka eljest i regel inte i någon form

är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.

Angående omfattningen av de medel som avsatts till investeringsfonder

har inhämtats följande.

T. o. in. 1958 års taxering hade följande avsättningar verkställts enligt

1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Beskattningsår

1955

1956

1957

Investeringsfond

för rörelse

142 288 586

111 512 220

208 114 no

461 914 916

Investeringsfond

för skogsbruk

24 350 200

13 887 000

6 970 000

45 207 200

Summa

fonder

166 638 786

125 399 220

215 084 110

507 122 116

Vid utgången av beskattningsåret 1957 kvarstod avsättningar till investeringsfonder

enligt 1947 och tidigare års förordningar till ett sammanlagt belopp

av 247 189 978 kronor. Om nu nämnda fonder kan i sammanhanget

tillfogas följande. Även dessa fonder står under arbetsmarknadsstyrelsens

tillsyn. Mot fonderna svarar emellertid inte några insättningar i riksbanken,

enär dylika insättningar inte krävdes i 1947 och tidigare års förordningar

om investeringsfonder. Enligt sistnämnda förordningar fick avsättning endast

ske i förvärvskällan rörelse. Redan vid avsättningen till investeringsfond

måste företagen ta ställning till för vilket ändamål fonden skulle användas.

Avsättning kunde således enligt 1947 års förordning ske till investeringsfond

för byggnader, investeringsfond för inventarier, investeringsfond

för varulager samt investeringsfond för arbeten i gruva. Nyssnämnda belopp

247 189 978 kronor fördelar sig på de olika fonderna sålunda.

Investeringsfond för byggnader...... 200 700 379

■» •» inventarier..... 31774210

» » varulager ...... 13 838 819

» » arbeten i gruva . . 876 570

Beträffande investeringsfonder, som avsatts enligt 1947 och tidigare års

förordningar, linnes inte någon fri sektor, vilken får tas i anspråk utan arbetsmarknadsstyrelsens

tillstånd. Enligt stadgande i övergångsbestämmel
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1959

serna till 1955 års förordning medgives — i enlighet med vad som gäller

enligt sistnämnda förordning — ett särskilt investeringsavdrag med tio procent

när äldre investeringsfonder tages i anspråk för sitt ändamål i enlighet

med beslut av arbetsmarknadsstyrelsen. I övergångsbestämmelserna till 1955

års förordning stadgas därjämte, att äldre investeringsfond må efter av

Kungl. Maj :t meddelat tillstånd tagas i anspråk för ändamål, som avses med

investeringsfond för skogsbruk enligt 1955 års förordning.

Enligt uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen har styrelsen under tiden

fram till den 1 december 1958 bifallit 212 ansökningar från 173 företag om

ianspråktagande av fonder. Besluten avser både fonder enligt 1955 års förordning

och äldre fonder. Något åläggande att ta fonder i anspråk har däremot

inte utfärdats. Efter sammanräkning av angivna byggnads- och anskaffningskostnader

(eller fondavsättningar i de fall angiven kostnad överstigit

avsättningen) beräknar styrelsen att dessa individuella medgivanden

omfattar cirka 225 000 000 kronor. Vidare har arbetsmarknadsstyrelsen

beslutat, att t. o. m. beskattningsåret 1957 (det räkenskapsår, för vilket

taxering ägt rum 1958) verkställda avsättningar till fond för skogsbruk

må under beskattningsåren 1958 och 1959 tagas i anspråk för sitt ändamål

för under tiden 15 juli 1958—30 juni 1959 nedlagda kostnader.

Dessutom har ett mindre antal medgivanden lämnats av Kungl. Maj:t.

Departementschefen

Lagstiftningen om investeringsfonder har i rådande konjunkturläge visat

sig vara ett verksamt medel att stimulera investeringsverksamheten och därigenom

skapa ökade sysselsättningsmöjligheter. Dels innebär de ökade avskrivningar,

som får åtnjutas då investeringsfonderna tages i anspråk, en stimulans,

dels medför återbetalningen av de i riksbanken insatta medlen att

företagens möjligheter att finansiera investeringar ökar. De vunna erfarenheterna

synes ge vid handen, att lagstiftningen om investeringsfonder i

stort sett får anses ändamålsenligt utformad. Det har emellertid kunnat konstateras,

att vissa bestämmelser bör överses.

Syftet med investeringsfondslagstiftningen är som redan nämnts att stimulera

till investeringar under tider, då sysselsättningssvårigheter uppkommer.

Tillstånd att ta investeringsfonder i anspråk bör därför i princip endast

avse sådan tidrymd, för vilken konjunkturutvecklingen med någon sannolikhet

kan överblickas. De tillstånd, som arbetsmarknadsstyrelsen hittills

meddelat, har även i allmänhet begränsats till att avse det aktuella beskattningsåret

och/eller det påföljande beskattningsåret, d. v. s. högst två år.

De investeringar som kunnat igångsättas med anlitande av fonderna är i

och för sig betydande. De nyss angivna begränsningarna har emellertid lett

till att lagstiftningens stimulerande verkningar i huvudsak kommit att omfatta

projekt som kan slutföras under ett eller ett par år. Härigenom har i

praktiken en gräns satts även för investeringarnas storlek. De största pro
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1959

11

jekten kräver nämligen i regel betydligt längre tid än två år, och företagen

har då icke ansetts kunna erhålla tillstånd som avsett hela utbyggnadstiden.

Härtill kommer, att det är först efter ikraftträdandet av 1955 års lagstiftning

som fondavsättningar börjat göras mera allmänt. Under den jämförelsevis

korta tiden därefter har företagen i regel inte hunnit göra avsättningar

som motsvarar kostnaderna för dylika mycket stora investeringar.

För att upprätthålla sysselsättningen i en lågkonjunktur är det angeläget

att planerade investeringar igångsättes så snart som möjligt. Självfallet gäller

detta i hög grad de stora, svsselsättningsskapande projekt som jag har

nämnt. Att sådana investeringar igångsättes är emellertid också önskvärt

från allmänt ekonomiska synpunkter och inte minst mot bakgrund av de

västeuropeiska samarbetssträvandena på det ekonomiska området. Det framstår

som ett viktigt allmänt intresse, att våra stora, på export inriktade basindustrier

kan rusta sig att ta upp konkurrensen under de förutsättningar

som kommer att föreligga om dessa strävanden förverkligas.

Jag har därför kommit till den uppfattningen, att möjligheterna att ta

investeringsfonder i anspråk bör något utvidgas. Fondmedel bör under här

angivna omständigheter kunna tas i anspråk för längre tid än nu ansetts

möjligt. Det bör också kunna medgivas, att framtida fondavsättningar får

användas. Självfallet skulle detta icke få innebära något avkall på kravet att

insättningar skall göras i riksbanken i den utsträckning som förordningen

redan nu föreskriver.

Även andra utvägar att stimulera långfristiga investeringar skulle självfallet

kunna övervägas. En sådan utväg skulle vara att generellt tillåta ökade

avskrivningar. I ett flertal länder däribland Danmark medges t. ex. vissa

extra avskrivningar, i regel i form av högre initialavskrivningar. Finland

har ett system, som ger exportföretagen vissa skattelättnader och ökade avskrivningsmöjligheter,

vilka står i proportion till de i Finlands bank deponerade

utländska valutorna etc.

Vid ett ställningstagande till denna fråga bör beaktas, att de svenska

skattereglerna innebär möjligheter till avskrivningar och annan s. k. förtäckt

resultatutjämning som är större än i flertalet andra länder. En generell

utvidgning av rätten till avskrivningar skulle därför i vårt land få andra

och från skattepolitisk synpunkt mera betänkliga konsekvenser än motsvarande

åtgärder i utlandet. Den skulle också gå utanför det här aktuella

syftet, som kan sägas vara att utbygga de regler om investeringsfonder, som

stimulerar till investeringar under lågkonjunktur, så att motsvarande effekt

nås beträffande vissa från allmän synpunkt angelägna, långsiktiga investeringar,

på vilka dessa regler till följd av sin konstruktion inte kan göra avsedd

verkan.

Av det sagda följer, att en utvidgning av den nuvarande tillståndsgivningen

inte bör ifrågakomma i andra fall än nyss angivits. En sådan begränsning

torde inte kunna åstadkommas utan en ingående prövning i varje särskilt

fall. I första hand bör det tillses, att tillstånd inte medges med mindre investeringen

i fråga för den tid man kan överblicka är angelägen av sysselsätt
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

ningspolitiska skäl. Det bör vidare stå klart, att investeringen kräver den

tid som uppgives och att den längre investeringstiden icke har sin motivering

i likviditetssynpunkter eller andra i detta sammanhang ovidkommande

överväganden. Investeringen bör vidare prövas från allmänt ekonomiska

synpunkter. Självfallet måste hänsyn också tas till de skattepolitiska konsekvenserna.

Det synes naturligt att denna prövning äger rum inom ramen

för lagstiftningen om investeringsfonder. Med hänsyn till de skattepolitiska

konsekvenserna bör emellertid prövningen verkställas av Kungl. Maj :t, självfallet

efter arbetsmarknadsstyrelsens hörande.

Av här anförda skäl förordar jag, att i förordningen om investeringsfonder

vidtages sådana ändringar, att medgivande att taga fondmedel i anspråk

kan i särskild ordning lämnas även beträffande mera långsiktiga investeringar

av särskild betydelse. Som nyss nämnts kan läget vara det, att

företaget i fråga inte gjort tillräckliga avsättningar till investeringsfonder.

Kungl. Maj :t bör därför äga möjlighet besluta att även framtida avsättningar

får tagas i anspråk.

Om på detta sätt beslut meddelas för längre tid än föreliggande sysselsättningssvårigheter

kan väntas fortbestå och med ianspråktagande av

framtida avsättningar, är det givet att de speciella förmåner i investeringsfondslagstiftningen,

som tillkommit för att stimulera till avsättningar, inte

skall få åtnjutas. Jag syftar här främst på investeringsavdraget men även

på möjligheten att efter fem år taga trettio procent av fondmedlen i anspråk

utan tillstånd. Vissa andra begränsningar synes även vara påkallade. För

att inte det ursprungliga syftet med investeringsfondslagstiftningen skall

bli förfelat, synes det sålunda angeläget att beträffande dessa i särskild

ordning meddelade tillstånd inte hela avsättningen får utnyttjas. Medgivandet

att ta investeringsfonderna i anspråk synes böra begränsas till förslagsvis

sjuttiofem procent av fondavsättningarna. Inte heller bör mer än sjuttiofem

procent av kostnaderna för investeringarna få avskrivas med anlitande

av investeringsfonder. Företaget bör med andra ord åläggas att för framtida

behov hålla ett belopp motsvarande en fjärdedel av investeringskostnaden

innestående på fond.

Godtages vad jag här förordat, blir vissa ändringar och tillägg i 1955 års

förordning erforderliga. Det synes lämpligt behandla dessa ändringar och

tillägg — som i främsta rummet avser 9 § ■— i paragrafnummerordning.

I samma ordning torde få upptagas några jämkningar i vissa detaljbestämmelser

som påkallas av vunna erfarenheter.

4 §•

I denna paragraf föreskrives att inbetalningen av medel i riksbanken skall

ha verkställts senast den dag företaget haft att avlämna allmän självdeklaration

för det beskattningsår, då avsättning till investeringsfond skett. Något

stadgande om, när inbetalning tidigast får ske, har inte ansetts erforderligt.

Det ligger dock i sakens natur att inbetalningen skall ha skett efter

det aktuella beskattningsårets ingång. Fråga har emellertid uppkommit, hu
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1959

13

ruvida ett företag, genom att göra förskottsinbetalningar för kommande

beskattningsår, skulle få utnyttja den »fria sektorn» vid en tidigare tidpunkt

än som eljest varit möjligt. Enligt bestämmelserna i 5 § äger nämligen

företaget uttaga trettio procent av det ursprungligen inbetalade beloppet

sedan fem år förflutit från ingången av det år, varunder inbetalningen

verkställts. I förtydligande syfte synes därför 4 § böra jämkas så att därav

framgår, att inbetalningen inte får ske före beskattningsårets ingång.

5 §.

I 1947 och tidigare års förordningar om investeringsfonder fanns stadganden

av innebörd, att tidigare till investeringsfond avsatta medel skulle

anses ha tagits i anspråk före senare avsättningar. Ett sådant stadgande var

erforderligt, enär fonderna enligt dessa äldre förordningar skulle, därest

de inte fått användas för sitt ändamål, återföras till beskattning efter visst

antal år, därvid visst räntetillägg skulle verkställas. Det var därför nödvändigt

att veta när de fonder, som fanns kvar, hade avsatts. Ett motsvarande

stadgande ansågs inte erforderligt i 1955 års förordning, enär de fonder

som avsatts enligt sistnämnda förordning inte är tidsbegränsade och något

räntetillägg icke skall göras vid återföringen.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 5 § andra stycket om rätt för företagen

att efter fem år uttaga trettio procent av inbetalade medel har det

emellertid befunnits önskvärt att en bestämmelse finnes om i vilken ordning

dessa medel skall anses återbetalade. Därjämte synes böra regleras

när och i vilken utsträckning den fria sektorn skall anses ha tagits i anspråk

i de fall fonderna enligt erhållet tillstånd användes för sitt ändamål.

Följande exempel torde klarlägga det sagda.

Ett företag antages ha gjort följande avsättningar till investeringsfond

för rörelse och följande inbetalningar i riksbanken.

Avsättning till Inbetalning i

investeringsfond riksbanken

Beskattningsår 1............ 2 000 000 800 000

» 2............ 1000000 400 000

» 3............ 3 000000 1200000

Om arbetsmarknadsstyrelsen beslutar att av investeringsfonderna

4 000 000 kronor får tagas i anspråk för sitt ändamål, äger företaget från

riksbanken utbekomma fyrtio procent härav eller 1 G00 000 kronor. Fråga

uppkommer då vilka inbetalningar, som skall anses återbetalade. Det ligger

närmast till hands att anse att de först inbetalade medlen också först tas

i anspråk. Återbetalning har då skett av de åren 1 och 2 inbetalade beloppen,

tillsammans 1 200 000 kronor, samt 400 000 kronor av inbetalningen

för år 3. Det återstår emellertid under dessa förhållanden alt avgöra, om

återbetalningen av de år 3 inbetalade medlen i sin helhet eller till viss del

avser den s. k. fria sektorn. Frågan gäller med andra ord i vilken utsträckning

företaget har kvar rätten att sedan fem år förflutit från ingången av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

år 3 uttaga trettio procent av det nämnda år ursprungligen inbetalade beloppet

eller (30 % av 1 200 000 =) 360 000 kronor.

För egen del finner jag, såsom nyss antytts, naturligt, att redan gällande

bestämmelser tolkas så, att de först inbetalade medlen skall anses ha först

tagits i anspråk för återbetalning. I förtydligande syfte synes emellertid ett

uttryckligt stadgande härom böra införas som ett nytt tredje stycke i 5 §.

Vad så angår frågan, när den fria sektorn skall anses ha tagits i anspråk,

vill jag framhålla följande. Stadgandet i 5 § andra stycket att trettio procent

av fondmedlen skall få tagas i anspråk efter fem år har tillkommit för

att stimulera till avsättningar. Bestämmelsen utgör en garanti för att i vart

fall en del av fondmedlen skall få användas även om sådana förhållanden

inte skulle inträda, att arbetsmarknadsstyrelsen finner skäl medgiva att

fondmedlen må tas i anspråk. Utvecklingen har emellertid blivit den, att

företagen i stor utsträckning fått taga fondmedlen i anspråk innan fem år

förflutit från insättningen. Det synes då inte böra möta några berättigade

erinringar att anse, att det i första hand är den fria sektorn, som tagits i

anspråk. Om, såsom i det tidigare anförda exemplet, det för år 3 inbetalade

beloppet endast till en del återbetalas, bör det i första hand anses vara den

fria sektorn som utbetalas. För år 3 i exemplet skulle således utbetalas

360 000 kronor av den fria sektorn och 40 000 kronor av den bundna. Därav

följer, att företaget i fråga inte skulle äga rätt att såsom fri sektor uttaga

någon del av det för år 3 inbetalade beloppet. Skulle återbetalningen i exemplet

endast ha utgjort 300 000 kronor för år 3 hade företaget, sedan fem år

förflutit från ingången av nämnda år, ägt uttaga (360 000—300 000=)

60 000 kronor. När återbetalning av medel sker på grund av bestämmelserna

i 22 §, d. v. s. då investeringsfond återförs till beskattning, bör likaledes

gälla, att det i första hand är den fria sektorn som återbetalas.

För att förebygga missförstånd synes — inte minst med tanke på de nu

aktuella utvidgningarna av företagens möjligheter att taga fonder i anspråk

— uttryckliga bestämmelser i ämnet böra upptagas i 5 § andra stycket. Härigenom

tillgodoses det tidigare nämnda önskemålet, att rätten att använda

den fria sektorn skall bortfalla, i den mån tillstånd erhålles enligt det föreslagna

nya 3 mom. av 9 §.

I detta sammanhang bör måhända framhållas, att någon speciell uppsägningstid

inte gäller då medel uttages på grund av bestämmelserna i 5 §

andra stycket.

9 §.

Såsom jag tidigare framhållit har det i vissa fall framstått som önskvärt,

att tillstånd kan ges att ta investeringsfond i anspråk för mera långsiktiga

investeringar av särskild betydelse för det allmänna samt att preliminärt

beslut kan meddelas att företaget får ta i anspråk framdeles gjorda avsättningar.

Ett viktigt syfte med tillståndsgivningen skall dock även i dessa

fall vara, att investeringen, då beslutet meddelas och så långt konjunkturläget

då kan överblickas, är från sysselsättningssynpunkt angelägen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

15

De erforderliga bestämmelserna föreslås upptagna i ett nytt 3 mom. i 9 §.

Där bör även anges vissa av de begränsningar i de skattemässiga förmånerna

som enligt vad tidigare förordats bör gälla här avsedda tillstånd. Ett beslut

enligt de föreslagna nya bestämmelserna skall sålunda begränsas till att avse

högst sjuttiofem procent av förefintliga och framtida avsättningar. Vidare

får det belopp av investeringsfonden, som enligt beslutet må tagas i anspråk,

icke överstiga sjuttiofem procent av kostnaden under respektive beskattningsår

för den investering, som beslutet avser.

I övrigt skall de skattemässiga förmånerna, såsom tidigare förordats, i

främsta rummet begränsas på det sätt att investeringsavdrag enligt 15 § inte

medgives. Utöver vad som redan sagts i denna fråga vill jag erinra om att

investeringsavdraget har tillkommit för att stimulera till avsättningar i tider,

då man inte vet när fonden kan få tagas i anspråk. Ett sådant avdrag

är därför inte motiverat, när förhandsbeslut om fondens ianspråktagande

meddelats. Ett beslut att få taga fondmedlen i anspråk för långsiktiga investeringar

är så förmånligt, att det även i dylika fall är berättigat att inte

medgiva investeringsavdrag. Begränsningen i fråga bör upptagas i 15 § och

jag återkommer till densamma vid behandlingen av nämnda paragraf.

De tillstånd som meddelas enligt det föreslagna 9 § 3 mom. är helt skilda

från de tillstånd som nu meddelas enligt 9 § 1 mom. Reglerna om

sistnämnda tillstånd påverkas inte, och kombinationer av de olika slagen av

tillstånd i fråga om samma investeringar bör i princip inte ske. Företagen har

alltså i förekommande fall att välja mellan att söka ett mera begränsat tillstånd

enligt 1 mom. med fulla skattemässiga förmåner eller ett mera omfattande

medgivande enligt 3 inom. med de inskränkningar i de skattemässiga

förmånerna som här angivits.

Ett beslut enligt det föreslagna 9 § 3 mom. bör, i likhet med de beslut

som meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen, innebära, att investeringsfonderna

får tagas i anspråk med högst ett i beslutet angivet belopp. Därtill

kommer så de spärregler, som angives i andra stycket av 3 mom.

Det bör som nyss nämnts i princip inte ifrågakomma att för samma investering

meddelas dels beslut enligt 1 mom. av arbetsmarknadsstyrelsen och

dels beslut eller förhandsbeslut enligt 3 mom. av Kungl. Maj :t. Härav följer

att arbetsmarknadsstyrelsen väl äger jämlikt 1 mom. besluta, att de tjugufem

procent av fondmedlen, som inte omfattas av beslutet enligt 3 inom.,

lår tagas i anspråk för sitt ändamål, men inte för samma investering, som

avsetts med beslutet enligt 3 mom. Något formellt hinder för arbetsmarknadsstyrelsen

att med hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden göra

avsteg från denna princip har jag dock icke ansett böra uppställas.

Då preliminärt beslut meddelas, torde gången i regel bli följande. Förhandsbeslutet

innebär, alt företaget — därest avsättning till investeringsfond

godkännes vid ett eller flera kommande års taxeringar — skall äga

taga ett visst belopp av dessa fondmedel i anspråk för under viss tid verkställd,

i beslutet närmare angiven investering. Det belopp, som sålunda får

tagas i anspråk, må dock icke överstiga vare sig sjuttiofem procent av de

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

sålunda avsatta fondmedlen eller sjuttiofem procent av kostnaderna under

ifrågavarande tid för de i beslutet angivna investeringarna. Sedan arbetsmarknadsstyrelsen

enligt bestämmelserna i 27 § erhållit underrättelse om

att avdrag för avsättning till investeringsfond medgivits vid inkomsttaxeringen,

skall styrelsen meddela ett slutligt beslut — även detta enligt bestämmelserna

i 3 mom. — i överensstämmelse med förhandsbeslutet. Förhandsbeslutet

skall således inte ha någon annan funktion än att ge företaget

garanti för att viss del av framtida avsättningar, som godkänts vid

inkomsttaxeringen, skall få tagas i anspråk. Det preliminära beslutet fritager

inte företaget från skyldighet att i riksbanken inbetala ett belopp motsvarande

fyrtio procent av avsättningen.

11 §•

Från arbetsmarknadsstyrelsen har under hand framförts önskemål om att

investeringsfonderna även bör få lagas i anspråk för reparation av fartyg.

Denna fråga berördes av företagsbeskattningskommittén (SOU 1954: 19 s.

252), vilken emellertid fann, att en dylik utvidgning av lagstiftningen tillsvidare

borde anstå. Då ldassningar och i samband därmed utförda reparationsarbeten

måste företagas på i huvudsak bestämda tider och oberoende av

läget på arbetsmarknaden, kunde enligt kommittén någon egentlig effekt från

konjunktursynpunkt knappast förväntas av att investeringsfonderna fick

tagas i anspråk för fartygsreparationer. För egen del anser jag mig böra fästa

avgörande vikt vid det förhållandet att en dylik åtgärd — om än effekten

från konjunktur synpunkt torde bli begränsad — bör kunna bidraga till att

sysselsättning erhålles inom den svenska varvsindustrien i tider av sysselsättningsminskning.

Jag vill därför inte motsätta mig, att en dylik utvidgning

sker av bestämmelserna i 11 §.

12 §.

I denna paragraf stadgas, att Kungl. Maj:t må meddela tillstånd för företag,

som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse, att taga fonden

i anspråk för ändamål som avses med investeringsfond för skogsbruk.

Företagsbeskattningskommittén framhöll i sitt betänkande (SOU 1954: 19 s.

255), att med hänsyn till denna frågas natur tillstånd borde få lämnas endast

av Kungl. Maj :t, därvid vederbörligt beaktande borde ägnas jämväl rörelsekommunens

intressen. Bortsett från detta undantag gäller — med hänsyn

till kommunintresset — att investeringsfond, som avsatts i en förvärvskälla

inte får tagas i anspråk för investering i annan förvärvskälla. Enligt

vad arbetsmarknadsstyrelsen under hand meddelat har till styrelsen inkommit

ett flertal ansökningar, genom vilka aktualiserats frågan om möjlighet

att ianspråklaga investeringsfond i annan förvärvskälla än den, för vilken

fonden avsatts. Styrelsen finner det angeläget, att möjlighet öppnas för företagen

att även i andra fall än det, som reglerats i 12 §, få taga investeringsfond

i anspråk i annan förvärvskälla än den, vari den avsatts. Då det från

arbetsmarknadssynpunkt kan vara önskvärt att så i vissa fall får ske, an
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1959

ser jag mig kunna tillstyrka, att Kungl. Maj :ts befogenhet enligt 12 § utvidgas

i enlighet härmed. Det ligger i sakens natur, att Kungl. Maj :t vid meddelandet

av dylika beslut måste beakta de kommunala intressena.

13 §.

Enligt bestämmelserna i denna paragraf må Kungl. Maj:t, om särskilda

skäl föreligger, medgiva att investeringsfond för rörelse tages i anspråk för

avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar,

iordningställande i övrigt av tomtområden för bebyggelse samt

liknande arbeten. Att befogenheten att meddela dispens i dessa fall har ansetts

böra tillkomma Kungl. Maj :t beror på, att de angivna kostnaderna

överhuvudtaget inte är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Det innebär därför

en betydande förmån för företagen att få använda investeringsfonderna

för dylika ändamål.

Arbetsmarknadsstyrelsen har under hand framhållit, att företagen ofta

inte skiljer på kostnader för byggnad och för grundförbättringar m. in. De

sistnämnda arbetena är ofta eu förutsättning för egentliga byggnadsarbeten.

Erfarenheterna har enligt styrelsen visat, att det är förenat med betydande

olägenheter att ha två beslutande myndigheter för projekt, som av sökanden

betraktas som en enhet. Att grundförbättringar eljest icke är avdragsgilla

synes enligt arbetsmarknadsstyrelsens förmenande inte böra utgöra ett hinder

för att styrelsen utövar beslutanderätten även i detta hänseende.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit anser jag mig kunna tillstyrka,

att den i 13 § åt Kungl. Maj :t inrymda befogenheten överflyttas på arbetsmarknadsstyrelsen.

Jag utgår härvid ifrån att styrelsen tillser att investeringsfonderna

såvitt möjligt i första hand tages i anspråk för investeringar

enligt 11 §. Såsom ett uttryck härför bör bestämmelsen i ämnet kvarstå som

en särskild paragraf och inte inarbetas i 11 §. I fall, som avses i det föreslagna

9 § 3 mom., bör dock befogenheten att meddela nu ifrågavarande

tillstånd kvarligga hos Kungl. Maj :t.

15 §.

Såsom jag framhållit i det föregående vid behandlingen av 9 §, bör investeringsavdrag

inte medgivas när fråga är om beslut enligt det föreslagna

nya 3 mom. i nämnda paragraf. Härav påkallas en jämkning i 15 §.

16, 17 och 19 §§.

Sedan Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen meddelat beslut, att

ett företag skall eller må taga investeringsfond helt eller delvis i anspråk,

kan företaget enligt bestämmelserna i 16 § göra framställning till arbetsmarknadsstyrelsen,

att styrelsen skall förordna om utbetalning från riksbanken

av ett belopp motsvarande fyrtio procent av det belopp av investeringsfonden,

som enligt beslutet skall eller må tagas i anspråk. Det kan synas

vara en onödig omgång alt arbetsmarknadsstyrelsen skall särskilt förordna

om utbetalning av medel från riksbanken. Föreskriften har emel2

Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 6

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

lertid tillkommit främst med tanke på de fall då arbetsmarknadsstyrelsen

ålägger företagare att taga fondmedel i anspråk. I normalfallet, d. v. s. då

beslutet grundar sig på överläggningar mellan företaget och arbetsmarknadsstyrelsen

och beslutet innebär bifall till en ansökan om att få ta fondmedel

i anspråk, synes det ändamålsenligt, att förordnandet om utbetalning

intages i tillståndsbeslutet. Bestämmelserna i 16 § utgör enligt min

mening icke något hinder för ett sådant förfaringssätt.

Då arbetsmarknadsstyrelsen beslutat, att fondmedel skall eller må tagas

i anspråk och företaget i följd härav utfått medel från riksbanken, skall

banken enligt föreskrift i 16 § lämna arbetsmarknadsstyrelsen underrättelse

om utbetalningen. Om beslutet inneburit att fondmedel må tagas i

anspråk, skall styrelsen enligt bestämmelserna i 17 §, sedan besked från

riksbanken erhållits, meddela taxeringsmyndigheterna att av investeringsfonden

ett belopp motsvarande två och en halv gånger utbetalningen skall

användas. Tager sedan företaget inte så stor del av investeringsfonden i anspråk

inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt, återföres den resterande

delen till beskattning enligt bestämmelserna i 19 §. Företaget måste därför

tillse, att från riksbanken inte uttages större belopp än som svarar mot den

del av investeringsfonden, som med säkerhet kommer att tagas i anspråk.

Självfallet kan det innebära vissa problem för företagen att undvika att investeringsfonder

återföres till beskattning på grund av att för stora uttag

gjorts från riksbanken. Innebörden av det sagda belyses av följande tänkta

fall.

Det antages att arbetsmarknadsstyrelsen beslutat, att ett företag må under

två år taga 1 000 000 kronor av investeringsfonden i anspråk för viss

investering. Företaget har då möjlighet att omedelbart från riksbanken

uttaga 400 000 kronor. Om företaget med säkerhet kan räkna med att under

de två åren göra sådana investeringar, som avses med beslutet, till ett

sammanlagt belopp av 1 000 000 kronor, kan företaget utan några konsekvenser

i beskattningshänseende omedelbart uttaga medlen. Är det däremot

tveksamt om företaget under de två åren hinner verkställa investeringar

för 1 000 000 kronor, är läget ett annat. Om företaget uttager 400 000

kronor från riksbanken men investeringar endast verkställes för t. ex.

800 000 kronor, kommer enligt bestämmelserna i 19 § 200 000 kronor av

fondmedlen att återföras till beskattning, varvid tillägg göres med en

tiondel därav. Företaget har enligt gällande bestämmelser inte någon möjlighet

att undgå denna konsekvens genom att återbetala medel till riksbanken.

Det synes heller inte böra ifrågakomma att komplicera lagstiftningen

genom att införa bestämmelser av sådan innebörd.

Företaget kan emellertid förfara på följande sätt. I första hand bedömes

hur stora investeringar som med säkerhet kan beräknas bli verkställda under

de två åren. Om man därvid finner, att investeringar till ett belopp

av 800 000 kronor under alla förhållanden bör kunna verkställas, bör före
/

40

taget till att börja med endast uttaga X 800 000 =) 320 000 kronor.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

19

Skulle det visa sig att investeringar kommer att verkställas för mer än

800 000 kronor, kan resterande belopp uttagas senare. Läget kan också

vara det att man först sedan bokslutet för det andra året verkställts kan

konstatera för hur stort belopp investeringar gjorts. Visar det sig då att

t. ex. 900 000 kronor tagits i anspråk, kan företaget lyfta ytterligare 40 000

kronor hos riksbanken.

Det kan även inträffa, att företaget på goda grunder räknat med att

kunna verkställa investeringar för 1 000 000 kronor och därför uttagit

400 000 kronor från riksbanken men att investeringen på grund av förhållanden,

som inte kunnat förutses, blir mindre än beräknat. I dylika fall har

arbetsmarknadsstyrelsen möjlighet att utsträcka den tid, under vilken fondmedlen

skall tagas i anspråk.

Vad jag här anfört föranleder mig inte att föreslå ändringar av bestämmelserna

i 16—19 §§. Av andra skäl bör dock ett tillägg göras i 17 §. Om,

såsom jag tidigare förordat, investeringsavdrag inte skall medgivas vid

beslut enligt det föreslagna nya 3 mom. i 9 §, bör arbetsmarknadsstyrelsen

i underrättelser, som styrelsen enligt 17 § skall lämna till företag och taxeringsmyndigheter,

även angiva om investeringsavdrag skall åtnjutas eller

ej. En uttrycklig föreskrift härom föreslås intagen i sista stycket av 17 §.

22 §.

Då investeringsfond återföres till beskattning, äger företaget återfå i riksbanken

inbetalade medel. Enligt bestämmelserna i 22 § skall emellertid

medlen återbetalas först sedan taxeringen vunnit laga kraft. Då taxeringsintendentens

besvärstid i allmänhet inte utgår förrän den 30 april året

efter taxeringsåret och ett överklagande ytterligare kan förskjuta den tidpunkt

då taxeringen vinner laga kraft, kan utbetalningen bli avsevärt fördröjd.

Detta uppskov med återbetalningen synes i vissa fall icke motiverat.

Om frågan om återlöring av fondmedlen inte är föremål för tvist, bör enligt

min mening återbetalning kunna ske redan då taxeringsnämnden avslutat

sitt arbete. Då det bör ankomma på taxeringsintendenten att bedöma,

om taxeringen kan väntas bli överklagad såvitt gäller återföringen, bör

denna tidigare återbetalning göras beroende av tillstyrkan från taxeringsintendenten.

Ett tillägg av denna innebörd föreslås i 22 §.

övergångsbestämmelserna

I det föregående har endast berörts frågor om ändringar och tillägg i

1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning. Emellertid

bör en del av de här föreslagna ändringarna och tilläggen få tilllämpning

även i fråga om investeringsfonder som avsatts enligt tidigare

förordningar. Sålunda bör Kungl. Maj:t äga rätt besluta, att även äldre

fonder får tagas i anspråk för mera långsiktiga investeringar. Överhuvudtaget

bör enligt min mening som allmän regel gälla att äldre fonder skall

tagas i anspråk före fonder enligt 1955 års förordning. Vidare bör inves
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

teringsfond för inventarier enligt äldre förordningar få tagas i anspråk för

reparationer av fartyg, och Kungl. Maj :t bör även beträffande äldre fonder

äga medgiva att de får användas i annan förvärvskälla än den, i vilken

avsättning skett. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att, om särskilda

skäl därtill föreligger, medgiva att även investeringsfond för byggnader

enligt äldre förordningar får tagas i anspråk för avskrivning av kostnader

för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande

i övrigt av tomtområde för bebyggelse och liknande arbeten. Även

de föreslagna tilläggen i 15 och 17 §§ bör bli tillämpliga beträffande äldre

investeringsfonder. För genomförande av vad sålunda förordats erfordras

särskilda övergångsbestämmelser, vilka innebär vissa tillägg till och ändringar

i övergångsbestämmelserna till 1955 års förordning om investeringsfonder

för konjunkturutjämning.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27

maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas 1959 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Skoglund

581962

Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:111 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 a1 i texten
  2. BevU 1959:6 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 s. 1 i texten