Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m

1959-02-06 · 56 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 55 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:67, Med förslag till förordning om särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

1

Nr 67

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om särskilda investeringsfonder för förlorade

inventarier och lagertillgångar, m. m.; given Stockholms

slott den 6 februari 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning om särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier

och lagertillgångar,

2) förordning angående ändring i förordningen den 19 februari 1954 (nr

40) med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande

av avyttrat fartyg; samt

3) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Avdrag för avsättning enligt 1951 års förordning om s. k. eldsvådefonder

och 1954 års förordning om fartygsfonder får göras sista gången vid 19o9

års taxering. I propositionen föreslås, att bestämmelserna i fråga skall få

permanent karaktär. I samband därmed förordas vissa ändringar, bl. a. i

fråga om den tid inom vilken fonderna skall tagas i anspråk. Möjligheten

att göra avsättning till eldsvådefonder skall enligt förslaget stå öppen även

för *jordbrukare med bokföringsmässig redovisning. Slutligen föreslås, att

vissa specialregler i kommunalskattelagen om fartygslikvider och försäkringsersättningar

för fartyg skall upphävas.

t llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 67

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Förslag

till

förordning om särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och

lagertillgångar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och

förordningen om statlig inkomstskatt må avdrag åtnjutas i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning för belopp, som avsatts till särskild investeringsfond

för förlorade inventarier och till särskild investeringsfond för

förlorade lagertillgångar. Den som enligt lag är bokföringsskyldig skall

därvid hava gjort en motsvarande avsättning i räkenskaperna för beskattningsåret.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid beräkning

av nettointäkt av jordbruksfastighet, om inkomsten av fastigheten vid

taxeringen beräknas enligt bokföringsmässiga grunder och avsättning verkställts

i räkenskaperna för beskattningsåret.

2 §.

Avdrag enligt 1 § för avsättning till särskild investeringsfond för förlorade

inventarier må icke överstiga beloppet av sådan i den skattepliktiga

intäkten av förvärvskällan för beskattningsåret ingående ersättning för maskiner

eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, som den

skattskyldige åtnjutit på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed

jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning. Har den

skattskyldige på grund av ersättningen erhållit högre avdrag för avskrivning

å inventarier än som eljest skulle hava ifrågakommit, skall dock iakttagas

att avdraget för avsättning till investeringsfond skall i motsvarande

mån jämkas.

Avdrag enligt 1 § för avsättning till särskild investeringsfond för förlorade

lagertillgångar må icke överstiga beloppet av sådan i den skattepliktiga

intäkten av förvärvskällan för beskattningsåret ingående ersättning för tillgångar,

avsedda för omsättning eller förbrukning i verksamheten, som den

skattskyldige åtnjutit av anledning som i första stycket sägs. Avdraget må

icke heller överstiga ett belopp, motsvarande minskningen av dold reserv i

varulagret under beskattningsåret. Vid beräkning av dold reserv i lager i

rörelse må, om prisstegring å lagret ägt rum under beskattningsåret, lagret

vid beskattningsårets ingång upptagas till återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets

utgång. Vid beräkning av dold reserv i lager å jordbruksfastighet

skall lagret såväl vid beskattningsårets ingång som vid dess utgång

upptagas till återanskaffningsvärdet vid årets utgång. Till lager å jordbruksfastighet

skall vid tillämpning av denna förordning hänföras jämväl

djur å fastigheten.

3 §•

Investeringsfond må jämlikt denna förordning tagas i anspråk under visst

beskattningsår för ändamål, varom här nedan sägs:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

3

särskild investeringsfond för förlorade inventarier: för avskrivning å maskiner

och andra för stadigvarande bruk i verksamheten avsedda inventarier,

som anskaffats under beskattningsåret; samt

särskild investeringsfond för förlorade lagertillgångar: för nedskrivning

å råvaror samt hel- och halvfabrikat ävensom djur å jordbruksfastighet med

högst ett belopp motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för tillverkning

eller anskaffning av dylika tillgångar, i den mån tillverkningen eller

anskaffningen innefattar lagerökning under året, dock att lägre värdesättning

å lagret i dess helhet vid beskattningsårets utgång därvid icke må

godtagas än som enligt kommunalskattelagen är medgivet.

Har under beskattningsår, då inventarier förlorats, annan dylik tillgång

anskaffats, äger den skattskyldige taga medel, som enligt bestämmelserna

i denna förordning kunnat avsättas till investeringsfond för förlorade inventarier,

i anspråk för avskrivning å sådan tillgång. Därvid skall så anses

som om avsättning till investeringsfond verkställts, varefter medlen omedelbart

tagits i anspråk för sitt ändamål.

4 §.

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits

i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i 3 §

avsedd avskrivning å inventarier eller nedskrivning å varulager med belopp

svarande mot fondens minskning ej ske, men skall så anses, som om den

ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende avskrivits eller nedskrivits

med det i anspråk tagna beloppet.

5 §.

Hava till investeringsfond avsatta medel icke tagits i anspråk senast under

det beskattningsår, för vilket taxering sker under tredje taxeringsåret

efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum, skola medlen upptagas såsom

skattepliktig intäkt av förvärvskällan för nämnda beskattningsår. Visar

skattskyldig, att svårigheter föreligga att taga medlen i anspråk inom tid

som nu sagts, må riksskattenämnden förlänga denna tid, dock längst till och

med det beskattningsår för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret

efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum. Till avsatta medel, som återföras

till beskattning, skall läggas ränta, beräknad efter tre procent om året

för det antal taxeringsår som förflutit efter det då avdraget för avsättningen

skett, till och med det då beloppet taxeras.

Vid den taxering, då återföring till beskattning sker, må varken nettointäkten

eller den till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den

förvärvskälla, varom fråga är, upptagas lägre än den till beskattning återförda

fondavsättningen jämte ränta.

Mot riksskattenämndens beslut i ärende som avses i första stycket må

talan ej föras.

« §.

Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk i annan ordning än i 3 §

sägs, eller bär skattskyldig trätt i likvidation eller skattskyldigt dödsbo

skiftats, skola till fonden avsatta medel återföras till beskattning för det

beskattningsår, varunder fonden tagits i anspråk eller beslutet om likvidationen

fattats eller skiftet ägt rum. Till beloppet skall därvid läggas ränta

enligt i 5 § angivna grunder, dock att i fall av likvidation eller skifte räntan

skall beräknas efter endast två procent.

Har aktiebolag eller förening genom fusion uppgått i annat företag, skall

investeringsfond hos det förra företaget, därest den icke enligt tredje styc
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

ket övertagits av det senare företaget, återföras till beskattning för det beskattningsår,

varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats. Till beloppet

skall därvid läggas ränta efter två procent om året enligt i 5 § angivna

grunder.

Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. första eller andra stycket kommunalskattelagen

avses, må moderbolaget eller den övertagande föreningen i

beskattningsavseende övertaga investeringsfond. Därvid skall så anses som

om fonden avsatts hos moderbolaget eller den övertagande föreningen under

det beskattningsår, då avsättningen skett hos dotterbolaget eller den överlåtande

föreningen.

Vid återföring av medel till beskattning enligt denna paragraf skall vad

i 5 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

\ §•

Vid tillämpning av denna förordning skola tidigare till investeringsfond

avsatta medel anses hava tagits i anspråk före senare avsättningar.

8 §•

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 5 eller 6 §, skola till annan

taxeringsnämnd lämnas de underrättelser, som för tillämpningen av denna

förordning kunna i det särskilda fallet erfordras för taxeringen inom sist

angivna nämnd.

Inom taxeringsdistrikt skall upprättas förteckning över dem som där skola

taxeras till statlig inkomstskatt och som under beskattningsåret avsatt medel

till eller övertagit investeringsfond eller tagit sådan fond i anspråk. Förteckningen

skall, sedan taxeringsnämnden avslutat sitt arbete, insändas till

länsstyrelsen.

9 §:

Skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning

eller som jämlikt 6 § tredje stycket övertagit sådan fond, är pliktig

att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller

övertagandet ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår, intill

dess de avsatta medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt fastställt formulär

rörande avsättning av medel till fonden samt fondens användning och

avveckling.

Länsstyrelsen skall upprätta förteckning över investeringsfonder enligt

denna förordning, därvid för kontrollen erforderliga uppgifter, såsom rörande

medgivna fondavsättningar, ianspråktagna eller till beskattning återförda

fondmedel, skola antecknas.

10 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock att förordningens bestämmelser icke skola gälla i fråga om 1959 års

taxering eller i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år. Vad i

8 och 9 §§ denna förordning stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl

i fråga om investeringsfonder som avsatts enligt förordningen den 11 maj

1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 67 år 1959 5

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 19 februari 1954 (nr 40)

med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för

ersättande av avyttrat fartyg

Härigenom förordnas, dels att rubriken till förordningen den 19 februari

1954 med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande

av avyttrat fartyg skall lyda som nedan sägs, dels ock att 1, 2,

6 och 12 §§ nämnda förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

Förordning med provisoriska

bestämmelser om särskild investeringsfond

för ersättande av

avyttrat fartyg

1 §■

Vid beräkning av nettointäkt av

rörelse enligt kommunalskattelagen

och förordningen om statlig inkomstskatt

för de beskattningsår, beträffande

vilka taxering verkställes av

beskattningsnämnd i första instans

åren 195b—1959, må avdrag åtnjutas

i enlighet med bestämmelserna i

denna förordning för belopp, som avsatts

till särskild investeringsfond

för ersättande av avyttrat fartyg.

Den, som enligt lag är bokföringsskyldig,

skall därvid av årsvinsten

ha gjort en motsvarande avsättning i

räkenskaperna för beskattningsåret.

2 §•

Avdrag enligt---mån jämkas.

Såsom förutsättning---statlig

inkomstskatt.

Det åligger--— förordning

verkställts.

Garantiförbindelse skall gälla till

utgången av sjunde taxeringsåret efter

det, då avdrag för avsättning som

i 1 § sägs ägt rum. Förbindelsen skall

vara utfärdad enligt formulär, som

det ankommer på riksskattenämnden

att fastställa.

6 §•

Ha till----- beloppet taxeras.

Ha till investeringsfond avsatta

1 Senaste lyde se av 1, 2 och 12 §§ so 1956:

(Föreslagen lydelse)

Förordning om särskild investe

ringsfond för avyttrat fartyg

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av

rörelse enligt kommunalskattelagen

och förordningen om statlig inkomstskatt

må avdrag åtnjutas i enlighet

med bestämmelserna i denna förordning

för belopp, som avsatts till särskild

investeringsfond för avyttrat

fartyg. Den, som enligt lag är bokföringsskyldig,

skall därvid ha gjort

en motsvarande avsättning i räkenskaperna

för beskattningsåret.

2 §.

Avdrag enligt--- — mån jämkas.

Såsom förutsättning--- — statlig

inkomstskatt.

Det åligger — —- — förordning

verkställts.

Garantiförbindelse skall gälla till

utgången av andra taxeringsåret efter

det beskattningsår, då avsatta medel

senast skola ha tagits i anspråk

för sitt ändamål. Förbindelsen skall

vara utfärdad enligt formulär, som

det ankommer på riksskattenämnden

att fastställa.

6 §•

Ha till---beloppet taxeras.

Ha till investeringsfond avsatta

89.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

medel icke tagits i anspråk eller endast

delvis tagits i anspråk senast

under det beskattningsår, för vilket

taxering sker under sjätte taxeringsåret

efter det, då avdrag för avsättningen

ägt rum, skola å investeringsfonden

kvarstående medel upptagas

såsom skattepliktig intäkt av rörelse

för nämnda beskattningsår. Till

beloppet skall därvid läggas ränta,

beräknad enligt i föregående stycke

angivna grunder.

12 §.

Länsstyrelsen skall----skola

antecknas.

Ha till----därefter erfordras.

Har skattskyldig tecknat kontrakt

om byggande av fartyg, vilket enligt

kontraktet skall levereras inom tid,

som angives i 6 § andra stycket, och

styrker den skattskyldige att han efter

den tidpunkt, då försäljning som

föranlett fondavsättningen ägt rum,

fullgjort förskotts- eller dellikvid i

enlighet med kontraktet, äger länsstyrelsen

medgiva, att beloppet enligt

avlämnad garantiförbindelse

nedsättes med högst hälften av den

sålunda fullgjorda likviden. Sådant

medgivande må icke lämnas med

mindre det med hänsyn till den

skattskyldiges förhållanden och övriga

föreliggande omständigheter

skäligen kan antagas, att fonden

kommer alt tagas i anspråk för sitt

ändamål. I samband med medgivande

som nu sagts skall länsstyrelsen

lämna underrättelse härom till den

bank, som utfärdat garantiförbindel
-

medel icke tagits i anspråk eller endast

delvis tagits i anspråk senast

under det beskattningsår, för vilket

taxering sker under tredje taxeringsåret

efter det, då avdrag för avsättningen

ägt rum, skola å investeringsfonden

kvarstående medel upptagas

såsom skattepliktig intäkt av rörelse

för nämnda beskattningsår. Visar

skattskyldig, att svårigheter föreligga

alt taga medlen i anspråk inom

tid som nu sagts, må riksskattenämnden

förlänga denna tid, dock

längst till och med det beskattningsår

för vilket taxering sker under

sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag

för avsättningen ägt rum. Till

avsatta medel, som återföras till beskattning,

skall läggas ränta, beräknad

enligt i föregående stycke angivna

grunder.

Mot riksskattenämndens beslut i

ärende som avses i andra stycket må

talan ej föras.

12 §.

Länsstyrelsen skall---skola

antecknas.

Ha till-----därefter erfordras.

Har skattskyldig tecknat kontrakt

om byggande av fartyg, vilket enligt

kontraktet skall levereras inom tid,

som gäller enligt 6 § andra stycket,

och styrker den skattskyldige att han

efter den tidpunkt, då försäljning

som föranlett fondavsättningen ägt

rum, fullgjort förskotts- eller dellikvid

i enlighet med kontraktet, äger

länsstyrelsen medgiva, att beloppet

enligt avlämnad garantiförbindelse

nedsättes med högst hälften av den

sålunda fullgjorda likviden. Sådant

medgivande må icke lämnas med

mindre det med hänsyn till den

skattskyldiges förhållanden och övriga

föreliggande omständigheter

skäligen kan antagas, att fonden

kommer att tagas i anspråk för sitt

ändamål. I samband med medgivande

som nu sagts skall länsstyrelsen

lämna underrättelse härom till den

bank, som utfärdat garantiförbindel
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

7

(Nuvarande lydelse)

sen, med uppgift tillika å det garantibelopp,

som därefter erfordras.

Ha till----å fartyget.

Det åligger —• — —- densamma

återställas.

(Föreslagen lydelse)

sen, med uppgift tillika å det garantibelopp,

som därefter erfordras.

Ha till---å fartyget.

Det åligger — — — densamma

återställas.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock att förordningen icke skall gälla i fråga om 1959 års taxering

eller i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år. I samband med

ikraftträdandet av förordningen skall iakttagas, att bestämmelserna i 2, 6 och

12 §§ i deras äldre lydelse fortfarande skola äga tillämpning i fråga om sådan

avsättning, för vilken avdrag åtnjutits vid 1959 eller tidigare års taxering.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 28 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september

1928 ävensom punkt 1 av anvisningarna till 28 § samt punkt 3 d av

anvisningarna till 29 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 §.

2 mom. Ersättning på — — —

nämnda förvärvskälla.

Avser ersättningen försäkring för

förlust av fartyg, står det den skattskyldige

fritt att upptaga densamma,

i den män den överstiger värdet av

det förlorade fartyget sådant detta

värde befanns efter vederbörliga avskrivningar,

såsom intäkt under det

beskattningsår, då den influtit, eller

något av de två följande åren, eller

fördelad på dessa tre år; dock må

ersättningen, i den mån den använts

för anskaffande av annat eller andra

fartyg, icke upptagas såsom intäkt

för senare beskattningsår än det varunder

den sålunda använts.

> Senaste lydelse av 28 § 2 mom. se 1950: 308 samt av punkt 1 av anvisningarna till 28 §

och punkt 3 d av anvisningarna till 29 § se 1955: 255.

28 §.

2 mom. Ersättning på — — —

nämnda förvärvskälla.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Anvisningar

till 28 §.

1. Till intäkt — — — stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7 av

anvisningarna till 29 §), hänföres till

intäkt av rörelse. För annan skattskyldig

än aktiebolag, ekonomisk

förening, ömsesidigt försäkringsbolag

eller sparbank skall dock beträffande

intäkt vid avyttring av fartyg

följande gälla. Har nu avsedd skattskyldig

vid något tillfälle tillgodonjutit

räkenskapsenlig avskrivning

vid inkomstberäkningen för förvärvskällan

i fråga, skall intäkten

hänföras till intäkt av rörelse; i annat

fall skall intäkt, varom nu är fråga,

upptagas såsom intäkt av rörelse

endast i den mån sådant följer av

punkt 3 d andra stycket av anvisningarna

till 29 § men i övrigt såsom

intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,

i den mån enligt 35 § förutsättningarna

för skattepliktig realisationsvinst

föreligga.

Vid avyttring---realisations
vinst

föreligga.

I enlighet — — — realisationsvinst

föreligga.

Då skattskyldig----för över
låtaren.

till 29 §.

3 d. Då tillgång, varom här är fråga,

avyttras eller såsom för rörelsen

obrukbar utrangeras, får avdrag ske

för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

men skall — därest annat icke

föranledes av vad i nästföljande

stycke sägs — å andra sidan belopp,

som erhålles vid avyttring av tillgången,

i sin helhet upptagas såsom

intäkt av rörelse (se punkt 1 andra

stycket av anvisningarna till 28 g).

Har annan skattskyldig än aktie
-

(Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 28 §.

1. Till intäkt — — — stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7 av

anvisningarna till 29 §), hänföres till

intäkt av rörelse.

Vid avyttring---realisations
vinst

föreligga.

I enlighet — — — realisationsvinst

föreligga.

Då skattskyldig---för över
låtaren.

till 29 §.

3 d. Då tillgång, varom här är fråga,

avyttras eller såsom för rörelsen

obrukbar utrangeras, får avdrag ske

för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

men skall å andra sidan belopp,

som erhålles vid avyttring av

tillgången, i sin helhet upptagas såsom

intäkt av rörelse (se punkt 1

andra stycket av anvisningarna till

28 §). Med avyttring likställes det

fall, att tillgång uttages ur rörelsen

för att tillföras annan rörelse, som

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

bolag, ekonomisk förening, ömsesidigt

försäkringsbolag eller sparbank

avyttrat eller utrangerat fartyg och

har den skattskyldige icke vid något

tillfälle tillgodonjutit räkenskapsenlig

avskrivning vid inkomstberäkningen

för förvärvskällan i fråga, må

avdrag ske för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av

anskaffningsvärdet, i den män detta

belopp överstiger vad som influtit

vid avyttring av fartyget, men skall å

andra sidan såsom intäkt av rörelse

upptagas endast vad som vid dylik

avyttring må hava återbekommits av

belopp, för vilket avdrag i beskattningsavseende

åtnjutits.

Med avyttring likställes det fall,

att tillgång uttages ur rörelsen för

att tillföras annan rörelse, som utgör

särskild förvärvskälla, eller för att

nyttjas för annat ändamål.

utgör särskild förvärvskälla, eller

för att nyttjas för annat ändamål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen

icke skall gälla i fråga om 1959 års taxering eller i fråga om eftertaxenng

för år 1959 eller tidigare år. I samband med ikraftträdandet av denna lag

skall iakttagas, att bestämmelserna i 28 § 2 mom. i deras äldre lydelse fortfarande

skola gälla i fråga om beskattningen av sådan ersättning for förlust

av fartyg, som influtit under beskattningsår, för vilket taxering skett år

1959 eller tidigare år, samt att punkt 1 av anvisningarna till 28 § och punkt

3 d av anvisningarna till 29 § i deras äldre lydelse alltjämt skola äga tilllämpning

i fråga om avyttring av fartyg som förvärvats före den 1 januari

1951.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 februari

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om särskilda

investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier, m. m. och

anför därvid följande.

I. Inledning

Om inventarier eller lagertillgångar i en rörelse går förlorade genom

brand etc. och försäkringsersättning erhålles, utgör försäkringsersättningen

i princip skattepliktig intäkt för rörelseidkaren. Skulle beloppet omedelbart

upptas till beskattning, skulle emellertid återanskaffningen av de förlorade

tillgangai na kunna försvåras, enär en del av försäkringsersättningen skulle

åtgå till att betala skatt. I syfte att undvika sådana konsekvenser har i skattelagstiftningen

införts bestämmelser, som ger rörelseidkaren möjlighet att

uppskjuta beskattningen av dylika intäkter till dess nya tillgångar anskaffats.

På så sätt kan intäkterna i fråga vid beskattningen uppvägas av motsvarande

avdrag för avskrivning å de nya tillgångarna. De här åsyftade bestämmelserna

avser alltsa sadana fall, da rörelseidkaren uppbär ersättning

på grund av att tillgång gått förlorad genom statligt förfogande, eldsvåda

eller därmed jämförlig, av hans egna åtgöranden oberoende anledning.

När åter en tillgång försäljes, har rörelseidkaren — i motsats till vad fallet

är vid förlust av tillgång — möjlighet att taga hänsyn till skattekonsekvenserna.

Det har därför, när fråga är om försäljning av tillgång, inte ansetts

erforderligt med speciella bestämmelser. I ett fall har emellertid även vid

försäljning behov ansetts föreligga av ett uppskov, nämligen då fråga är om

avyttring av ett fartyg.

Vissa av de här åsyftade reglerna återfinnes i kommunalskattelagen. Dessa

bestämmelser har dock i huvudsak mistat sin betydelse, därigenom att

längre gående lättnader medgivits enligt förordningen den It maj 1951 (nr

230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder för ersättande

av förlorade inventarier och lagertillgångar, s. k. eldsvådefonder,

samt förordningen den 19 februari 1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser

om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg. Nämn
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 67 år 1959

11

da förordningar liar, såsom rubrikerna anger, provisorisk karaktär och gäller

efter förlängning t. o. in. 1959 års taxering. När frågan om förordningarnas

giltighetstid senast behandlades vid 1956 års riksdag (propositionen nr 42),

förutsattes att en utredning skulle verkställas angående behovet av permanenta

regler på området samt om de ändringar i förordningarnas bestämmelser

som kunde erfordras för att anpassa dessa till 1955 års lagstiftning

om företagsbeskattningen.

Genom beslut den 6 juni 1958 förordnades byråchefen S. V. Lundell att

verkställa översyn av gällande provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar

samt av avyttrat fartyg ävensom vissa därmed sammanhängande spörsmål.

I en den 30 september 1958 avlämnad promemoria har utredningsmannen

föreslagit, att bestämmelserna på området efter vissa jämkningar skall erhålla

permanent karaktär samt att nyssnämnda bestämmelser i kommunalskattelagen

i samband därmed skall utgå. Vid promemorian fogade författningsförslag

torde som Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet för denna

dag.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden, sjöfartsstyrelsen, fiskeristyrelsen (med överlämnande

av yttrande från Sveriges fiskares riksförbund), överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län, allmänna

ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, Sveriges industriförbund,

Svenska bankföreningen, Sveriges redareförening, Kooperativa förbundet,

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare.

Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare

har åberopat ett av delegerade för nämnda organ in. fl. upprättat

yttrande. Detta åberopas jämväl av Sveriges grossistförbund. Yttrandet

betecknas i fortsättningen såsom avgivet av näringslivets skaltedelegation.

I yttrandena tillstyrkes allmänt, att den provisoriska lagstiftningen om

eldsvådefonder och fartygsfonder blir permanent. Även i övrigt har utredningsmannens

förslag, bortsett från vissa detaljfrågor, ganska allmänt godtagits

vid remissbehandlingen.

Jag avser nu att uppta de genom utredningen aktualiserade frågorna till

behandling. Därvid torde först få lämnas en översiktlig redogörelse för den

nuvarande lagstiftningen.

II. Gällande bestämmelser m. m.

Till eu början torde få erinras om den inledningsvis nämnda huvudprincipen,

alt köpeskilling eller försäkringsersättning, som en rörclseidkare

uppbär för inventarier eller lagertillgångar, utgör skattepliktig intäkt i rörelsen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

I 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen stadgas, att

— om skattskyldig erhållit ersättning på grund av försäkring för förlust av

fartyg — det står den skattskyldige fritt att upptaga den skattemässiga vinsten,

d. v. s. skillnaden mellan uppburen ersättning och vad som återstår oavskrivet

av fartyget i beskattningshänseende, såsom intäkt under det beskattningsår,

då ersättningen influtit, eller något av de två följande åren,

eller fördelad på dessa tre år. Vinsten skall dock beskattas senast det år

ersättningen användes för anskaffande av nytt fartyg. Denna bestämmelse

infördes år 1938 i samband med att inkomstbegreppet vid försäljning och

förlust av maskiner och andra inventarier i rörelse ändrades. I propositionen

nr 1938: 258 framhölls bl. a., att sjöfartsnäringen onekligen företedde vissa

säregna drag, som ej gjorde det orimligt med en speciell behandling i beskattningshänseende.

Detta sammanhängde främst dels med att näringen i

tråga arbetade med ett fåtal jämförelsevis mycket dyrbara inventarier, vilka

ofta var underkastade starka värdefluktuationer, dels med att konjunkturerna

för denna näring företedde särskilt starka växlingar. För flertalet fall ansågs

visserligen avskrivningsreglerna vid inkomsttaxeringen vara tillfyllest

för att giva rederinäringen en rätt betydande rörelsefrihet beträffande avskrivningar.

Det var emellertid tämligen vanligt med rederiföretag, som ägde

endast ett fartyg. Om ett sådant bolag tillhörigt fartyg förliste och ett högt

försäkringsbelopp utföll, blev detta bolags formella — men visserligen ej

reella — årsvinst mycket stor, såvida ej bolaget hade tillfälle utnyttja vinsten

till en mera betydande avskrivning. Hade ej nytt fartyg hunnit anskaffas,

saknades denna möjlighet. När ett nytt fartyg eventuellt ett senare år

förvärvades, saknades å andra sidan i regel inkomst, som då kunde möjliggöra

en större avskrivning. I sådant fall syntes det vara sakligt berättigat,

att intäkten togs till beskattning det år då det nya fartyget anskaffades.

Utöver nu återgivna regler i 28 § 2 mom. upptar kommunalskattelagen i

anvisningarna till 28 och 29 §§ vissa andra bestämmelser om fartygsförsäljning.

Då dessa bestämmelser är av speciell natur — de avser huvudsakligen

fiskefartyg — torde de lämpligen behandlas för sig i slutet av denna redogörelse.

Beskattningen av vinst, som framkommer då inventarier eller lagertillgångar

i rörelse går förlorade genom eldsvåda etc. och försäkringsersättning

erhålles, kan uppskjutas genom alt vinsten avsättes till investeringsfond,

s. k. eldsvådefond. Nu gällande förordning på detta område, förordningen

den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda

investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar,

innebär följande.

Enligt förordningen äger skattskyldig fysisk eller juridisk person vid beräkning

av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och förordningen

om statlig inkomstskatt njuta avdrag för belopp, som av årsvinsten

av sättes till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier

och till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade lagertillgångar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Förlusten skall ha uppstått på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller

därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning.

Beträffande avdragets storlek har meddelats vissa spärregler. Avdraget

får sålunda för visst beskattningsår inte överstiga beloppet av den i den

skattepliktiga inkomsten för beskattningsåret ingående ersättning för inventarier

eller lagertillgångar, vilken den skattskyldige åtnjutit på grund

av det statliga förfogandet, eldsvådan etc.

Ytterligare en spärr finnes såvitt angår lagertillgångar, i det att avdraget

inte må överstiga ett belopp, motsvarande minskningen av dold reserv i

varulagret under beskattningsåret. Vid beräkning av den dolda reserven

må, om prisstegring å lagret ägt rum under beskattningsåret, lagret vid

beskattningsårets ingång upptagas till återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets

utgång.

Om den skattskyldige tillämpat s. k. nettometod och därigenom erhållit

högre avdrag för avskrivning å inventarier än som eljest skulle ha ifrågakommit,

skall avdraget för avsättning till investeringsfond jämkas nedåt i

motsvarande mån. Med nettometod förstås, att inventarier avskrives med belopp

motsvarande under samma år redovisad vinst på grund av försäljning

av inventarier eller på grund av att försäkringsersättning uppburits. Härvid

gäller inte de begränsningar i rätten till avskrivningar som eljest är föreskrivna.

Nettometoden kan användas av rörelseidkare som tillämpar räkenskapsenlig

avskrivning.

Särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier må

tagas i anspråk för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier, som anskaffats under beskattningsåret. Särskild

investeringsfond för ersättande av förlorade lagertillgångar får tagas i anspråk

för nedskrivning å råvaror samt hel- och halvfabrikat med högst ett

belopp motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för tillverkning

eller anskaffning av dylika tillgångar, i den mån tillverkningen eller anskaffningen

innefattar lagerökning under året. Något särskilt medgivande

av myndighet e. d. erfordras inte för att fonderna skall få tagas i ansprak.

Till eldsvådefond avsatta medel skall återföras till beskattning, dels om

den skattskyldige tagit fonden i anspråk för annat ändamål än som avsetts

vid avsättningen, dels om den skattskyldige trätt i likvidation eller

upplösts genom fusion och dels om de avsatta medlen inte tagits i anspråk

senast under det beskattningsår, för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret

efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum. Vid återföring till

beskattning göres vissa räntetillägg.

1951 års förordning om investeringsfonder har, som tidigare nämnts,

provisorisk karaktär.

Enligt de ursprungliga bestämmelserna fick avsättning endast ske vid

1951—1953 års taxeringar. Genom förordning den 20 februari 1953 (nr 50)

utsträcktes den tid, inom vilken avsättning fick, ske t. o. m. 1956 års taxering.

Genom förordning den 16 mars 1956 (nr 90) vidlogs vissa ändringar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

i 1951 års förordning, varjämte den tid, inom vilken avsättning kunde verkställas,

utsträcktes ytterligare t. o. m. 1959 års taxering.

De särskilda bestämmelserna om rätt att uppskjuta beskattningen av

vinster vid försäljning av fartyg återfinnes i förordningen den 19 februari

1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond

för ersättande av avyttrat fartyg. Beträffande innebörden av förordningens

bestämmelser kan följande nämnas.

Ehuru lagstiftningen tillkommit närmast med hänsyn till de för rederinäringen

föreliggande speciella förhållandena, har den utformats så att

beskattningsanståndet kan utnyttjas av varje rörelseidkare, som avyttrat

till rörelsen hörande fartyg, sålunda även t. ex. av fiskare.

För att förhindra att bestämmelserna utnyttjas i skatteundandragande

syfte eller eljest åsamkar det allmänna skatteförluster kräves för avdragsrätt,

att den skattskyldige ställt bankgaranti för det skattebelopp, som debiteras,

om någon ersättningsanskaffning inte kommer till stånd under anståndstiden.

Detta skattebelopp har, beräknat efter schablonmässiga grunder,

ansetts motsvara halva det avsatta beloppet. Bankgarantin skall följaktligen

uppgå till ett belopp som motsvarar halva fondavsättningen.

Beträffande avdragsrättens storlek har vissa begränsningsregler uppställts.

Avdraget får sålunda för visst beskattningsår inte överstiga det

belopp, varmed ersättning för avyttrat fartyg, som utgjort tillgång för

stadigvarande bruk i rörelsen, ingår i den skattepliktiga intäkten av rörelsen

för beskattningsåret. I motsats till vad som gäller enligt förordningen

om eldsvådefonder får avsättning ej ske för vad som av ersättningen kan

vara att hänföra till realisationsvinst. Vidare gäller som nyss nämnts att

avdrag för fondavsättning inte får överstiga dubbla det belopp, för vilket

ställts bankgaranti.

Om den skattskyldige på grund av ersättningen erhållit högre avdrag för

avskrivning å inventarier genom tillämpning av s. k. nettometod än som

eljest skulle ha ifrågakommit, skall avdraget för avsättning till in%-esteringsfond

jämkas nedåt i motsvarande mån.

Investeringsfond för fartyg må tagas i anspråk för avskrivning av fartyg

som anskaffats under beskattningsåret. Då ersättningsanskaffningen sker,

anses det nya fartyget i beskattningsavseende avskrivet med belopp motsvarande

de ianspråktagna fondmedlen.

Till fartygsfond avsatta medel skall återföras till beskattning, dels om

den skattskyldige kunnat taga investeringsfond i anspråk för avskrivning

av fartyg, som anskaffats under det beskattningsår då avsättning skett

eller under senare beskattningsår, men underlåtit detta, dels om de avsatta

medlen inte tagits i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket

taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen

ägt rum, dels om den skattskyldige tagit investeringsfond i anspråk

för annat ändamål än som avses med avsättningen, dels om den

skattskyldige trätt i likvidation eller upplösts genom fusion, dels ock om

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

15

oskiftat dödsbo som har fondavsättning skiftats. Vid återföring till beskattning

göres vissa räntetillägg.

Det åligger länsstyrelse, till vilken garantiförbindelse överlämnats, att

tillse att densamma i förekommande fall utnyttjas för sitt ändamål samt

att förbindelsen återställes, när den inte längre erfordras.

Även 1954 års förordning om fartygsfonder bär som tidigare nämnts

provisorisk karaktär, och avdrag för avsättning enligt denna förordning

kan — i likhet med vad som är fallet med avsättning enligt 1951 års förordning

om eldsvådefonder — åtnjutas sista gången vid 1959 års taxering.

Enligt de ursprungliga bestämmelserna fick avsättning ske endast vid

1954—1956 års taxeringar. Genom förordning den 16 mars 1956 (nr 89)

vidtogs vissa ändringar i 1954 års förordning, varjämte den tid inom vilken

avsättning kunde verkställas utsträcktes t. o. m. 1959 års taxering.

Såsom tidigare antytts, innehåller kommunalskattelagen vissa

specialregler om fartygsförsäljning, vilka närmast har avseende på försäljning

av fiskefartyg. Dessa regler återfinnes i punkt 1 andra stycket av

anvisningarna till 28 § och i punkt 3 d andra stycket av anvisningarna till

29 § kommunalskattelagen. I dessa lagrum stadgas, att om annan skattskyldig

än aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag

eller sparbank avyttrar fartyg skall — om den skattskyldige tillämpat

planenlig avskrivning — endast återvunna värdeminskningsavdrag beskattas

som intäkt av rörelse, medan köpeskillingen i övrigt skall upptagas

som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, i den mån enligt 35 § kommunalskattelagen

förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst föreligger.

Det må framhållas, att bestämmelserna i nämnda anvisningspunkter

enligt ordalydelsen endast avser fall av avyttring av fartyg. De har också

tillkommit enbart för att reglera beskattningen i fall av avyttring. Det

oaktat får bestämmelserna betydelse även för beskattning av försäkringsersättning

vid förlust av fartyg, enär enligt bestämmelserna i 28 § 2 mom.

första stycket kommunalskattelagen ersättning på grund av skadeförsäkring

skall anses såsom intäkt av rörelse endast i den mån köpeskilling, som

skulle hava influtit därest försäkrad egendom i stället försålts, varit att

hänföra till intäkt av rörelse. Beträffande tillkomsten av dessa bestämmelser

i anvisningarna till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen må följande

framhållas.

Vid 1951 års riksdag antogs ett i proposition nr 170 framlagt förslag till

sådan ändring av bestämmelserna i kommunalskattelagen, att allt vad som

inflöt vid försäljning av maskiner och andra inventarier, som stadigvarande

brukades i rörelse, skulle betraktas såsom intäkt av rörelse oavsett i

vilken form rörelsen bedrevs. De berörda ändringarna skulle tillämpas

första gången vid 1953 års taxering.

I de Iikalydande motionerna I: 469 och II: 614 till 1952 års riksdag framställdes

yrkande om eu utvidgning av tillämplighetsområdet för den s. k.

opaginerad Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

nettometoden till att avse jämväl försäljning och anskaffning av fartyg,

som nyttjades i rörelse bedriven av annan skattskyldig än aktiebolag och

ekonomiska föreningar. Därmed avsågs skattskyldiga som inte ägde tilllämpa

s. k. fri avskrivning, den avskrivningsform som nu motsvaras av räkcnskapsenlig

avskrivning.

Med nettometod förstås härvid som förut antytts, att nyanskaffade inventarier

avskrives med belopp motsvarande under samma år redovisad vinst

på grund av försäljning av inventarier eller på grund av att försäkringsersättning

uppburits. Bevillningsutskottet (bet. nr 52) anförde i anledning av

dessa motioner bl. a. följande.

Utskottet får i anledning av motionerna erinra om de speciella förhållanden,

som råda i fråga om den mindre skeppsfarten ävensom det yrkesmässiga

fisket och vilka medfört, att dessa näringsgrenar bedrivas i andra

företagsformer än aktiebolag eller ekonomisk förening. Sålunda drivas de

flesta mindre fraktfartygen av partrederier och det stora flertalet fiskebåtar

innehaves av fysiska personer. I avseende å de nu berörda fartygen

åtnjutes icke rätt till fri avskrivning vid inkomsttaxeringen, och förutsättningar

torde icke heller föreligga för en mera allmän övergång inom dessa

näringsgrenar till sådana företagsformer, vilka äga nyss angivna rätt. Motionärernas

yrkande får ses mot bakgrunden av dessa förhållanden och de

svårigheter, som föreligga för en förnyelse av fartygsbeståndet därigenom

att hela köpeskillingen för ett avyttrat fartyg skall upptagas såsom intäkt

av rörelse under det att avdrag för värdeminskning å ett samtidigt

nyinköpt fartyg allenast medgives enligt reglerna för bunden avskrivning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att beskattningsreglerna på

förevarande område icke äro tillfredsställande. Å andra sidan är utskottet

icke berett att förorda den i motionerna anvisade lösningen av spörsmålet.

Utskottet vill emellertid för sin del föreslå, att de förenämnda nya bestämmelserna

om beskattning vid försäljning av inventarier i rörelse, vilka

bestämmelser skola tillämpas första gången vid 1953 års taxering, icke

skola äga tillämpning då fråga är om fartyg. Syftet med motionärernas yrkande

i denna del skulle vid ett antagande av utskottets förslag kunna

anses tillgodosett. Utskottets förslag föranleder ändringar i anvisningarna

till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen.

Riksdagen beslöt i enlighet med bevillningsutskottets förslag.

Genom beslut av 1955 års riksdag medgavs såväl fysiska som juridiska

personer rätt att beträffande inventarier tillämpa räkenskapsenlig avskrivning.

Denna avskrivningsmetod innefattar som tidigare nämnts även nettometod.

Då inventarier försäljes eller förloras, får sålunda kvarvarande och

nyanskaffade inventarier avskrivas med belopp motsvarande den uppburna

ersättningen för de försålda eller förlorade tillgångarna. Emellertid bibehölls

de speciella bestämmelserna i punkt 1 andra stycket av anvisningarna till

28 § och i punkt 3 d andra stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

för sådana fysiska personer, som tillämpade planenlig avskrivning.

I propositionen 1955: 100 anfördes härom följande.

En given förutsättning (för att medgiva fysiska personer rätt att tillämpa

räkenskapsenlig avskrivning) är att vad som inflyter vid inventarieförsälj
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

ning skall utgöra skattepliktig inkomst, precis som nu är fallet för aktiebolag''och

ekonomiska föreningar. En sådan utvidgning av inkomstbegreppet

skedde för de fysiska personernas vidkommande redan för några år sedan,

dock att denna utvidgning inte har avseende å intäkt av fartygsförsäljning.

Sistnämnda inskränkning sammanhänger med att avskrivning enligt nettoinetoden

ej lagfästs beträffande fysiska personer. När denna metod nu blir

automatiskt tillämplig för den som övergår till avskrivning enligt 30-regeln,

bör hinder ej möta att genomgående utvidga inkomstbegreppet på antytt

sätt för nu ifrågavarande skattskyldiga och följaktligen medge även delägare

i partrederier, fiskare och liknande skattskyldiga den snabbare avskrivningsrätten

enligt 30-regeln. Ä andra sidan måste fortfarande gälla att

skattskyldig som så önskar får kvarstå på planenlig avskrivning. För sådant

fall bör beskattning av inkomst vid försäljning o. likn. av inventarier ske i

enligt med vad nu gäller. Det får givetvis förutsättas att fysisk person, innan

han övergår till avskrivning enligt 30-regeln, gör klart för sig de härmed

förenade konsekvenserna.

Det kan framhållas att — då fråga är om försäljning av fartyg — 1954

års förordning om fartygsfonder ger även den som tillämpar planenlig avskrivning

möjlighet att tillämpa nettometod. I 4 § sistnämnda förordning

stadgas nämligen, att -—- om under beskattningsår, då försäljning av fartyg

skett, annat fartyg anskaffats — medel som kunnat avsättas till investeringsfond

i första hand må tagas i anspråk för avskrivning å sådant fartyg. Därvid

skall så anses som om avsättning till investeringsfond verkställts och

medlen omedelbart tagits i anspråk för sitt ändamål. Någon garantiförbindelse

behöver inte avlämnas i dylikt fall.

III. Promemorian

1 promemorian behandlas först frågan om de bestämmelser, för vilka redogörelse

lämnats i det föregående, kan antagas fylla ett behov, sedan de

nya företagsbeskattningsreglerna börjat tillämpas.

Utredningsmannen konstaterar därvid, att bestämmelserna i -8 § 2 mom.

andra stycket kommunalskattelagen kan sägas i fråga om fartyg till viss

del motsvara bestämmelserna i 1951 års förordning om eldsvådefonder. Enligt

nämnda stadgande i kommunalskattelagen kan beskattningen av försäkringsersättning

vid förlust av fartyg uppskjutas i två år; enligt förordningen

om eldsvådefonder kan beskattningen av samma ersättning uppskjutas i

sex år. Att bestämmelsen i kommunalskattelagen fått kvarstå även efter

tillkomsten av 1951 års förordning torde enligt utredningsmannen ha sin

grund i att sistnämnda förordning endast haft provisorisk karaktär och att

man med hänsyn härtill inte velat ändra det permanenta stadgandet i kommunalskattelagen.

1951 års förordning om eldsvådefonder omfattar, konstaterar utredningsmannen,

dels investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier

dels investeringsfond för ersättande av förlorat varulager.

Beträffande inventarier gäller, att de nya reglerna vid inkomsllaxering
2

Ifihang till riksdagens protokoll 1959. t samt. Nr 07

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

en om s. k. räkenskapsenlig avskrivning får tillämpas av alla rörelseidkare,

såväl fysiska som juridiska personer. Såsom förutsättning gäller dock bl. a.,

att den skattskyldige haft ordnad bokföring, som avslutas medelst vinstoch

förlustkonto. Den rörelseidkare, som tillämpar räkenskapsenlig avskrivning

och som erhåller ersättning på grund av försäljning eller förlust av inventarier,

äger avskriva kvarvarande inventarier — anskaffade före eller under

det aktuella beskattningsåret — med ett belopp, som motsvarar den erhållna

ersättningen, d. v. s. han får tillämpa s. k. nettometod. Om rörelseidkaren

har tillräckligt avskrivningsunderlag och tillämpar nettometoden,

uppväges således beskattningen av ersättningen för förlorade tillgångar av ett

motsvarande avdrag för avskrivning av kvarvarande inventarier. Något behov

av att ]få avsätta till investeringsfond skulle då, framhålles i promemorian,

inte föreligga. Om däremot det kvarvarande avskrivningsunderlaget är

mindre än vinsten på de förlorade inventarierna, blir vinsten helt eller delvis

beskattad, därest möjligheten att avsätta till investeringsfond skulle försvinna.

Här bortses tillsvidare från bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra

stycket kommunalskattelagen, som endast avser fartyg. Eventuellt skulle,

framhåller utredningsmannen, förordningens bestämmelser kunna utformas

så, att avsättning till investeringsfond får ske högst med belopp, varmed

ersättningen överstiger kvarvarande avskrivningsunderlag. Det skulle då bli

rörelseidkarens sak att avgöra, om han vill undgå den omedelbara beskattningen

av den del av ersättningen, som motsvarar kvarvarande avskrivningsunderlag,

genom att tillämpa nettometoden. Det torde emellertid enligt promemorian

förhålla sig så, att nettometoden inte kan anses helt ersätta möjligheten

att avsätta till investeringsfond ens i de fall, då tillräckligt avskrivningsunderlag

finnes. Det kan dröja flera år innan ersättningsanskaffningen

kan göras och under de mellanliggande åren blir rörelseidkaren beskattad

för högre vinster, på grund av att avskrivningarna dessa år blir lägre

än de skulle ha varit, om inte nettometoden hade tillämpats. Försäkringsersättningen

kan på så sätt trots nettometoden bli beskattad, innan ersättningsanskaffning

kunnat ske. Detta är, framhåller utredningsmannen, ett

förhållande, som man synes böra ta hänsyn till när fråga är om ersättningar

på grund av förluster, som inte kunnat förutses av den skattskyldige. Därtill

kommer, att för den rörelseidkare, som tillämpar s. k. bunden avskrivning,

möjlighet i regel inte finnes att använda nettometoden. Övervägande skäl synes

därför enligt utredningsmannens mening tala för att en möjlighet allt

framgent bör finnas att vid sådana katastroffall, som avses i 1951 års förordning,

uppskjuta beskattningen av ersättningen för förlorade inventarier

och detta oberoende av om kvarvarande avskrivningsunderlag finnes eller ej.

Beträffande investeringsfond för ersättande av förlorade lagertillgångar

framhålles i promemorian, att betydelsen av dessa bestämmelser har minskat

genom de nya reglerna för lagervärdering vid inkomstbeskattningen,

vilka regler vid fall av lagerminskning medger möjlighet att avsätta till lagerregleringskonto.

I anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen punkt 1

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

sjätte stycket stadgas, att om värdet å lagret vid utgången av ett visst beskattningsår

nedgått i förhållande till medeltalet av värdena å lagren vid

utgången av de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren)

lagret vid beskattningsårets utgång får nedskrivas med sextio procent av

sagda medeltalsvärde. Skulle sextio procent av medeltalsvärdet överstiga värdet

av lagret vid beskattningsårets utgång, får den skattskyldige åtnjuta avdrag

även för överskjutande belopp, om han i räkenskaperna gör avsättning

till ett lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits,

skall avsättningen återföras till beskattning nästföljande beskattningsår,

därvid frågan om förnyad avsättning på nytt får prövas. För att klarlägga

om de nya lagervärderingsreglerna kan anses göra bestämmelserna om investeringsfond

för ersättande av lagertillgångar överflödiga, kan det, framhåller

utredningsmannen, vara lämpligt att undersöka vilka möjligheter de olika

reglerna ger i ett tänkt fall. I promemorian anföres följande exempel.

I följande exempel förutsattes

att prisnivån är densamma under de fem åren,

att med lagrets värde förstås det lägsta av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde

efter avdrag för inkurans,

att den skattskyldige år 3 förlorat hela sitt lager genom brand och i brandskadeersättning

erhållit 100 000 kronor,

att nytt lager anskaffats vid utgången av år 3 för 10 000 kronor samt att

lagret år 4 nått samma storlek som tidigare,

samt att lagervärderingsreglerna i kommunalskattelagen helt trätt i kraft

d. v. s. nedvärdering får enligt huvudregeln ske med 60 procent.

Om den skattskyldige helt utnyttjar möjligheterna enligt kommunalskattelagen

att nedvärdera lagret blir resultatet följande

Lagrets värde ..................

Bokfört värde...................

År 1

. . . . 100 000

____ 40 000

År 2

100 000

40 000

År 3

10 000

0

År 4

100 000

40 000

60 000

60 000

10 000

60 000

Avsättning till lagerregi.konto . . . .

50 000

Reserv i varulager ..............

____ 60 000

60 000

60 000

60 000

Om lagret kunnat återanskaffas år 4 är den skattskyldige i detta exempel

helt tillgodosedd genom lagervärderingsreglerna. Förlusten av lagret år

3 har inte medfört att någon del av den dolda reserven behövt framtagas till

beskattning. Visserligen skulle så bli fallet om värdet av lagret år 1 vant

lägre än 100 000 eller om år 1 inte funnits d. v. s. om rörelsen börjat först

år 2; i sistnämnda fall kan medeltalsregeln inte tillämpas. Det synes dock

knappast finnas anledning, att enbart för dessa specialfall bibehålla bestämmelserna

om investeringsfond för ersättande av förlorade lagertillgångar.

Vill man tillgodose dessa fall, bör det ske genom att lagervärderingsreglerna

ändras så, att som jämförelselager alternativt godtages lagret vid närmast föregående

beskattningsårs utgång.

Har emellertid lagret inte kunnat i sin helhet återanskaffas ar 4, kan lagervärderingsreglerna

inte förhindra att lagerreserven helt eller delvis måste

framtagas till beskattning. Om ett industriföretag drabbas av eldsvåda och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

får sin maskinpark skadad samt lagret av råmaterial, hel- och halvfabrikat

förstört, kan det tänkas att det tar flera år innan lagret ånyo nått sin tidigare

storlek. Lagerutvecklingen kan exempelvis vara följande. I övrigt gäller

samma förutsättningar som i exemplet ovan.

År 1 År 2 År 3 År 4 År 5 År 6

Lagrets värde ........ 100 000 100 000 — 30 000 60 000 100 000

Bokfört värde ........ 40 000 40 000 0 24 000 40 000

60 000 60 000 30 000 36 000 60 000

Avsättning till

lagerregi.konto ...... 60 000

Reserv i varulager .... 60 000 60 000 60 000 30 000 36 000 60 000

Även med helt utnyttjande av lagervärderingsreglerna måste i detta exempel

30 000 av lagerreserven framtagas till beskattning år 4. Om i stället möjligheten

att avsätta till investeringsfond för ersättande av lagertillgångar utnyttjats

kunde avsättning till dylik fond ha skett år 3 med 60 000, under

förutsättning att någon avsättning till lagerregleringskonto inte verkställts.

( Avsättning till investeringsfond får inte ske med större belopp än som motsvarar

minskningen av dold reserv i varulager. I lagerreserv skall därvid givetvis

även inräknas avsättning till lagerregleringskonto.) Väljer den skattskyldige

i detta exempel att år 3 avsätta 60 000 till investeringsfond för ersättande

av förlorade lagertillgångar, blir beskattningseffekten år 3 densamma

som om avsättning i stället skett till lagerregleringskonto. Reserven å

60 000 kan i båda fallen bibehållas. Har emellertid avsättning till investeringsfond

skett, kan den skattskyldige under år 4 och följande år utnyttja

denna fond för nedskrivning av lagerökning med så stort belopp att dold

reserv i lagret tillsammans med kvarvarande investeringsfond uppgår till

60 000 d. v. s. reserven bibehålies oförändrad.

Det kan således, framhålles i promemorian, konstateras, att bestämmelserna

om investeringsfond för ersättande av förlorade lagertillgångar allt

framgent bör fylla ett behov i de fall, då återanskaffningen av lagret tar

flera år.

1954 års förordning om fartygsfonder har, framhåller utredningsmannen,

tillkommit med hänsyn till då föreliggande speciella förhållanden

på rederinäringens område. Dels förelåg ett trängande behov av en förnyelse

av framför allt det mindre eller medelstora tonnaget, dels var leveranstiderna

för nybeställda fartyg exceptionellt långa, dels förelåg speciella möjligheter

att försälja äldre tonnage till utlandet, vilka möjligheter icke skulle

kunna utnyttjas om vinsterna beskattades innan ersättningstonnage hunnit

anskaffas, dels var priserna för nytt tonnage mycket höga. Även om en successiv

förnyelse av tonnaget liksom av all maskinutrustning är en nödvändig

förutsättning för rörelsens bedrivande, anser utredningsmannen inte

sannolikt, att samtliga de här angivna omständigheterna kommer att föreligga

också i framtiden. Frågan är därför, framhåller utredningsmannen, om

förhållandena inom rederinäringen ändock är så speciella, att beskattningen

av vinster vid försäljning av fartyg allt framgent bör ske enligt särskilda

regler. I promemorian erinras härutinnan om att det inom rederinä
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

ringen i regel rör sig om större och dyrbarare enheter än vad som är fallet

beträffande maskiner och inventarier inom andra näringsgrenar. Därtill

kommer, att priserna på secondhandtonnage är helt andra än de som kan erhållas

vid försäljning av begagnade maskiner inom t. ex. industrien, vilket

medför att stora beskattningsbara vinster ofta framkommer vid försäljning

av fartyg. Även om leveranstiderna hos varven kan väntas nedgå avsevärt,

kommer de dock beträffande större fartyg i regel att överstiga ett år. Om

ett förmånligt tillfälle att försälja ett gammalt fartyg uppkommer, kan det

därför, enligt vad utredningsmannen påpekar, uppkomma svårigheter att

samma år erhålla ersätlningstonnage. Detta skulle, om avskrivningsunderlag

saknas, kunna medföra, att försäljningen och därmed förnyelsen av tonnaget

inte kommer till stånd på grund av beskattningskonsekvenserna. Vissa

skäl talar därför enligt promemorian för en särbehandling av rederinäringen

även under mera normala förhållanden.

Utredningsmannen övergår därefter till att behandla de författning stekniska

frågor som uppkommer om bestämmelserna i 1951 och

1954 års förordningar skall ges permanent karaktär. Först diskuteras möjligheterna

att inarbeta dessa bestämmelser i kommunalskattelagen. I promemorian

anföres härom.

Mot detta talar emellertid det förhållandet, att det inte torde kunna undvikas,

att bestämmelserna blir relativt omfattande. Bestämmelserna måste

utformas så, att de inte kan utnyttjas enbart i syfte att nå skattelättnader.

Kontrollen av att fondmedlen antingen användes för sitt ändamål eller — om

så inte sker — återföres till beskattning bör vara effektiv. Det torde med

hänsyn härtill inte vara möjligt att utforma bestämmelserna så enkelt som

skett i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen och framför allt inte,

om uppskovet med beskattningen skall avse längre tid än två år. Då bestämmelserna

vidare skall avse vinster vid förlust av såväl inventarier som

varulager skulle ändringar och tillägg bli nödvändigt i flera olika paragrafer

i kommunalskattelagen, övervägande skäl synes därför tala för att specialbestämmelser

av detta slag liksom hittills upptages i särskilda författningar.

I fråga om förutsättningarna för alt sammanarbeta bestämmelserna i 1951

och 1954 års förordningar till en enda författning framhåller utredningsmannen,

att bestämmelserna i de båda förordningarna i princip har samma syfte

och att många av bestämmelserna är ensartade eller i stort sett överensstämmande.

Emellertid avser 1951 års förordning fall av förlust och 1954 års

förordning fall av försäljning av tillgångar. Vidare omfattar 1951 års förordning

alla slag av inventarier och därjämte varulager, medan 1954 års

förordning endast avser fartyg. Därtill kommer den olikhet i fråga om utformningen

av bestämmelserna som består i att för avdragsrätt enligt 1954

års förordning kräves att bankgaranti lämnas å ett belopp motsvarande

halva avsättningen; dylik bankgaranti kräves inte enligt 1951 års förordning.

Anses denna olikhet — som mer än något annat skulle försvåra eu

samordning av bestämmelserna —■ böra kvarstå, synes enligt utredningsmannen

övervägande skäl tala för att liksom hittills ha två olika förordningar.

Utredningsmannen bar därför redan i detta sammanhang ansett sig

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

böra undersöka, huruvida kravet på bankgaranti enligt 1954 års förordning

kan släppas eller om bankgaranti eventuellt bör krävas även vid avsättning

enligt 1951 års förordning. I promemorian anföres härom följande.

Kravet på bankgaranti försvårar och kan i vissa lägen t. o. in. omöjliggöra

för de skattskyldiga att göra avsättning enligt 1954 års förordning. Föreskrifterna

om bankgaranti komplicerar bestämmelserna och medför visst

merarbete för beskattningsmyndigheter och för länsstyrelser. Det oaktat

synes knappast kunna förordas, att bestämmelserna om bankgaranti slopas.

Det torde vara tillräckligt att här hänvisa till vad företagsbeskattningskommittén

anförde i denna fråga vid framläggande av sitt förslag till nu

ifrågavarande förordning. Kommittén anförde: »En förutsättning för de ifrågasatta

reglerna bör vara, att det allmänna erhåller garantier mot skattelörluster

i sådana fall, då de medel, som genom skatteuppskovet ställdes till

företagens förfogande, icke användes för avsett ändamål. Det synes in. a. o.

icke godtagbart med regler, som låter sig utnvttjas på sådant sätt att beskattningen

endast skjutes framåt i tiden och till en tidpunkt, då medel till

skattens erläggande saknas.» Det torde vara svårt att på ett smidigare sätt

än genom bankgaranti skapa säkerhet mot dylika skatteförluster. Den

skattskyldige får, då han överväger att sälja ett fartyg, även taga hänsyn

till skyldigheten att ställa bankgaranti, om han vill avsätta till investeringsfond.

I promemorian konstateras, att i och för sig skulle samma krav på garantier

mot skatteförluster även kunna uppställas när det gäller avsättning

enligt 1951 års förordning. Här är det emellertid, framhåller utredningsmannen,

fråga om förlust av tillgångar på grund av omständigheter, på

vilka den skattskyldige inte kunnat inverka. Det kan enligt utredningsmannen

finnas anledning att i dylika katastrof fall inte försvåra möjligheterna

att avsätta till investeringsfond genom att kräva bankgaranti. Godtager man

denna olikhet i utformningen av de båda förordningarna, bör emellertid enligt

utredningsmannens mening dessa även i fortsättningen bibehållas som

skilda författningar.

Beträffande bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket k o m in u n a 1- skattelagen erinras i promemorian ånyo om att dessa i fråga om fartyg

delvis kan anses motsvara bestämmelserna i 1951 års förordning om investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier. Om bestämmelserna

i 1951 års förordning ges permanent karaktär, synes därför enligt utredningsmannen

stadgandet i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen

böra utgå. Det förutsättes därvid, att i 1951 års förordning vidtages sådana

författningsändringar, att borttagandet av bestämmelserna i 28 § 2 mom.

andra stycket kommunalskattelagen i princip inte medför minskade möjligheter

till uppskov med beskattningen.

Vidare framhalles i promemorian, att om 1951 och 1954 års förordningar

ges permanent karaktär, även specialreglerna i punkt 1 andra stycket av

anvisningarna till 28 § och punkt 3 d andra stycket av anvisningarna till

29 § kommunalskattelagen om beskattning av vinst i vissa fall vid avyttring

av fartyg synes kunna utgå. Det förutsättes därvid att i 1951 års förordning

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr G7 år 1959

23

göres sådan ändring att — på sätt redan skett i 1954 års förordning vid

försäljning av fartyg — lagstadgad rätt att vid förlust av fartyg tillämpa

s. k. nettomelod införes.

I promemorian behandlas därefter de ändringar i 1951 och 1954 års förordningar

som enligt utredningsmannen blir erforderliga.

Beträffande 19 5 1 års förordning diskuteras till en början i samband

med 1 §, om möjlighet bör beredas även jordbrukare med bokföringsmässig

redovisning att göra avsättning till eldsvådefond. Härom anför utredningsmannen

följande.

År 1951 infördes bestämmelser av innebörd, att jordbrukare under vissa

förutsättningar äger rätt att i likhet med vad som gäller beträffande rörelseidkare,

bliva taxerade enligt bokföringsmässiga grunder. Om inkomst av

jordbruksfastighet beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, gäller i fråga

om såväl avskrivning å döda inventarier i jordbruket som beskattning

av vinster vid försäljning eller förlust av dylika tillgångar samma regler

som när fråga är om tillgångar i rörelse. Beträffande lagret (andra tillgångar

än djur å fastigheten) gäller (anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

punkt 1 elfte stycket), att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen

skall godtagas, försåvitt densamma inte uppenbarligen innebär

en lägre värdesättning än som kan godkännas för lager i rörelse. Det kan

ifrågasättas, om inte möjligheten att avsätta till investeringsfond enligt

denna förordning bör stå öppen även för jordbrukare, därest inkomsten

beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Emellertid torde återanskaftning

av förlorade tillgångar i jordbruk i regel ske relativt omgående och

redan gällande avskrivnings- och värderingsregler bör därför i stort sett

vara tillfyllest för att förhindra att reglerna om beskattning av vinsterna

försvårar ersättningsanskaffningen. Förhållandet är ofta ett annat, när

fråga är om tillgångar i rörelse, enär det i många fall kan taga flera år innan

ett fartyg eller specialmaskiner för industrien kan ersättas eller ett

lager av hel- och halvfabrikat kan byggas upp. Bestämmelser av det slag,

varom här är fråga, vilka innebär avsteg från gällande beskattningsregler,

bör i princip begränsas till att avse enbart sådana fall, där de kan anses

nödvändiga. Det finnes därför skäl att även i fortsättningen bibehålla begränsningen

till inkomstslaget rörelse och någon ändring i detta avseende

föreslås inte.

I anslutning till 1 § i 1951 års förordning erinrar utredningsmannen vidare

om att där föreskrives skyldighet att göra en mot avdraget svarande

avsättning i räkenskaperna. Denna skyldighet bör enligt utredningsmannen

— liksom fallet är enligt 1954 års förordning — begränsas till den,

som enligt lag är bokföringsskyldig. För en icke bokföringsskyldig rörelseidkare

t. ex. en fiskare bör det räcka med att han redovisar avsättningen

på deklarationsformuläret för investeringsfonder. Det framhålles även, att

ändringen blir nödvändig, om bestämmelsen i 28 § 2 mom. andra stycket

kommunalskattelagen utgår. För uppskov med beskattningen enligt sistnämnda

stadgande kräves nämligen inte någon bokföringsåtgärd.

I anslutning till 2 § påpekar utredningsmannen, att om den skattskyldige

åtnjutit räkenskapsenlig avskrivning, äger han till eldsvådefond avsätta

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

hela den ersättning han uppburit för den förlorade tillgången. Ersättningen

utgör nämligen, under sagda förutsättning, i princip helt skattepliktig inkomst.

Det belopp som slutligen framkommer till beskattning blir emellertid

lägre, eftersom den skattskyldige äger göra avdrag för det oavskrivna

värdet av den förlorade tillgången. Avsättningen till investeringsfond kan

alltså bli väsentligt större än den vinst som verkligen kan beskattas. Utredningsmannen

har övervägt att — i anslutning till vad som gäller enligt

de tidigare nämnda reglerna i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen — begränsa

avsättningsrätten så att den motsvarar nämnda vinst. Taxeringsmyndigheterna

äger emellertid inte kännedom om exakta storleken av

denna vinst, eftersom den räkenskapsenliga avskrivningen beräknas på inventariebeståndet

i sin helhet. Utredningsmannen anser därför, att nuvarande

regler om storleken av tillåten fondavsättning bör bibehållas.

Utredningsmannen har beträffande 3 § påpekat, att reglerna i nämnda

paragraf stundom medger längre skatteuppskov än som i och för sig är erforderligt,

d. v. s. längre än till dess ersättningsanskaffning skett. Med

tanke på de praktiska svårigheterna och under erinran om att förordningen

endast är tillämplig på katastroffall har emellertid utredningsmannen avstått

från att föreslå ändrade bestämmelser på denna punkt.

Däremot föreslås, att 3 § ändras i ett annat hänseende.

Utredningsmannen erinrar om att -—- därest ersättningsanskaffning verkställes

samma år som förlusten sker — den som tillämpar räkenskapsenlig

avskrivning kan uppväga beskattningen av ersättningen för den förlorade

tillgången genom att tillämpa nettometoden. För den som tillämpar bunden

avskrivning, vilket torde vara fallet med bl. a. flertalet fiskare, står

inte denna möjlighet öppen. Därefter anföres i promemorian.

Det synes lämpligt att genom en bestämmelse i 1951 års förordning skapa

möjlighet att vid förlust av tillgång tillämpa nettometoden vid bunden avskrivning

på samma sätt som skett i 1954 års förordning vid försäljning av

fartyg. Bestämmelsen har i författningsförslaget intagits som ett andra

stycke i 3 §. Ett stadgande av denna innebörd torde vara nödvändigt, om

de speciella regler, som enligt anvisningarna till 28 § punkt 1 andra stycket

och anvisningarna till 29 § punkt 3 d andra stycket reglerar beskattningen

av vinsten vid försäljning in. in. av fartyg i vissa fall, skulle utgå.

Utredningsmannen behandlar sedan reglerna i 5 § om den tid inom vilken

eldsvådefonder senast skall tagas i anspråk. Därvid erinras om att bestämmelserna

i nämnda paragraf innebär, att — om avsättning till investeringsfond

göres under år 1958 d. v. s. avdrag medgives vid 1959 års taxering

och den skattskyldige har räkenskapsår sammanfallande med kalenderår

— de avsatta medlen måste användas för sitt ändamål senast under

år 1964 d. v. s. vid 1965 års taxering. Vid omläggning av räkenskapsår kan

ianspråktagandet uppskjutas till år 1965 d. v. s. till 1966 års taxering. Utredningsmannen

yttrar.

I det helt övervägande antalet fall, då avsättning skett, har ersättningsanskaffningen

säkerligen gjorts eller kunnat göras på kortare tid än sex

år och i flertalet fall troligen redan året efter det, då tillgången gått för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kanyl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

lorad. Endast då fråga är om vissa större fartyg och eventuellt stora specialmaskiner

är en tidrymd av sex år erforderlig. Då fonderna inte behöver

tagas i anspråk förrän efter sex år kan bestämmelserna — såsom tidigare

framhållits — utnyttjas för att nå ett längre skatteuppskov än som varit

nödvändigt och avsett. Frågan är då om den tid, inom vilken fonderna skall

tagas i anspråk, kan förkortas. I vissa tall är sannolikt en tid av sex år

ertorderlig. Det synes därför knappast kunna förordas att tiden förkortas

för samtliga fall. Å andra sidan torde det vara omöjligt att ange olika tidpunkter

för olika slag av inventarier och för skilda skattskyldiga. Att införa

någon form av prövning från fall till fall — ett dispensförfarande

synes inte böra ifrågakomma.

Eventuellt kunde bestämmelserna utformas så, att uppskov med beskattningen

enligt nu gällande bestämmelser endast fick ske i två år

d. v. s. samma uppskov som enligt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra

stycket kommunalskattelagen. Om fonden inte användes för sitt ändamål

under andra beskattningsåret efter det, då förlusten skedde, skulle för

detta och följande beskattningsår, under vilka fondmedlen kvarstod outnyttjade,

tillägg göras för ett belopp motsvarande viss procent av fondavsättningen.

Dessa tillägg skulle avräknas från räntetillägget om fondmedlen

återfördes till beskattning. Då nu ifrågavarande förordning endast avser

att reglera beskattningen i vissa katastroffall, synes det emellertid inte

erforderligt att komplicera bestämmelserna genom dylika föreskrifter.

Om investeringsfond återföres till beskattning, skall enligt gällande bestämmelser

tillägg göras för ränta beräknad efter tre procent. En höjning

av detta räntetillägg bör enligt utredningsmannens mening i viss mån motverka,

att bestämmelserna utnyttjas för att nå ett inte avsett skatteuppskov.

I promemorian föreslås, att procentsatsen liöjes till fem procent.

Därefter anföres.

Enligt bestämmelserna i 5 £ andra stycket får den beskattningsbara inkomsten,

då återföring till beskattning sker, inte upptagas lägre än den till

beskattning återförda fondavsättningen jämte ränta. Fondavsättningen kan

således inte utnyttjas för utjämning av förluster. Bestämmelsen bör kvarstå

så länge möjlighet till öppen förlustutjämning inte finnes. Bestämmelserna

i 2S § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen kan utnyttjas för förlustutjämning,

enär sistnämnda lagrum inte innehåller nagot stadgande motsvarande

det i 5 § andra stycket i 1951 års förordning. Avsikten med stadgandet

i kommunal skattelagen har emellertid inte varit att öppna möjlighet

till förlustutjämning.

I anslutning till förslaget, att räntetillägget vid återföring till beskattning

jämlikt bestämmelserna i 5 § skall beräknas efter fem procent, förordas,

beträffande 6 §, att räntetillägget vid återföring på grund av likvidation eller

fusion skall beräknas efter tre procent. Vidare föreslår utredningsmannen,

att i 6 § skall införas en uttrycklig bestämmelse om att fond, som tillhör

dödsbo, skall återföras till beskattning senast del år då boet skiftas.

Vad härefter angår 1 9 5 4 års f ö r o rdning genomgås till en början

reglerna om garantiförbindelser i 2 §. Något förslag till ändring föreslås

inte. Härvid erinras bl. a. om att bestämmelserna rörande garantiförbindelser

översetts så sent som 1956. — Av samma skäl som redovisats beträffande

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

1951 års förordning förordas inte heller någon inskränkning i fråga om

storleken av tillåten fondavsättning.

Härefter behandlas reglerna i 3— 7 §§ om den tid inom vilken fartygsfond

skall användas.

Utredningsmannen erinrar om att sådan fond skall tagas i anspråk så

fort nytt fartyg anskaffats, oavsett om det nya fartyget utgör ersättning för

det försålda eller ej. Om avsättning till fartygsfond skett, kan enligt bestämmelserna

i 3 § avdrag för nedskrivning å kontrakt för leverans av fartyg

erhållas endast om och i den mån avdrag för sådan nedskrivning enligt

kommunalskattelagens bestämmelser kunnat medgivas med belopp överstigande

fondavsättningen. Dessa föreskrifter är, framhålles i promemorian,

i flertalet fall tillfyllest för att förhindra, att förordningens bestämmelser

utnyttjas för att nå ett icke avsett skatteuppskov. Inom koncerner har det

emellertid hänt, påpekar utredningsmannen, att man vidtagit åtgärder i syfte

att få ett längre uppskov med beskattningen av köpeskilling för fartyg än

som eljest skulle ha ifrågakommit. Om ett fartyg tillhörande ett bolag, som

kontinuerligt anskaffar nya fartyg, skall säljas, överföres fartyget före försäljningen

till ett sådant bolag inom koncernen, som inte avser att anskaffa

nytt fartyg förrän kanske om sex år. Utredningsmannen erinrar i sammanhanget

om följande uttalande av företagsbeskattningskommittén.

De större rederierna har genom friare avskrivningsregler och successiv

anskaffning av nya fartyg inte samma behov av en lattnad i beskattningen

som partrederier och fysiska personer. Då samma principiella beskattningsår

obl em i samband med fartygsförsäljningar föreligger för nämnda rederier

som för övriga utövare av sjöfartsnäringen, synes det likväl inte sakligt

motiverat att utesluta de större rederierna från rätten till fondavsättning-

Det torde vara förenat med stora praktiska svårigheter att begränsa

avsättningsrätten ävensom rätten att använda fondmedlen till viss typ av

tonnage eller till viss tonnagestorlek. Kommittén förordar sålunda att den

nya lagstiftningen ges en generell avfattning.

I anslutning härtill yttrar utredningsmannen.

Det synes inte tillfredsställande, att skattskyldiga, som kanske haft

minst behov av förordningens bestämmelser, genom åtgärder som nyss skildrats

skall kunna nå ett inte avsett skatteuppskov. Det bör erinras om, att

skatteuppskovet kan — som tidigare framhållits — avse ett belopp, som är

betydligt större än den vinst (skillnaden mellan köpeskillingen och återstående

restvärde), som framkommer vid försäljningen. Svårigheten är emellertid

att utforma bestämmelser, som skulle kunna förhindra alt ianspråktagandet

av fondmedlen uppskjutes på detta sätt. En bestämmelse av innebörd,

att avdrag för avsättning skall vägras, om åtgärd vidtagits för att nå

ett ej avsett skatteuppskov, bör av praktiska skäl inte ifrågakomma. Det är

mången gång svårt för beskattningsmyndigheterna att upptäcka att dylik

åtgärd vidtagits och framför allt att bevisa syftet med densamma. Eventuellt

skulle kunna föreskrivas, att avdrag för avsättning vägras, om fartyget inom

förslagsvis två år före försäljningen förvärvats från någon, med vilken den

skattskyldige är i intressegemenskap. Men även en dylik bestämmelse är

svårpraktikabel.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Utredningsmannen framhåller, att man kan minska riskerna för missbruk

av förordningens bestämmelser genom att begränsa den tidsperiod, inom vilken

fondmedlen skall tagas i anspråk. Bestämmelserna bar främst tillkommit

för att underlätta en förnyelse av det mindre och medelstora tonnaget,

och dylika fartyg torde i regel kunna återanskaffas inom väsentligt kortare

tid än sex år. I vissa fall anser utredningsmannen dock, att en tidsfrist av

sex år är befogad, och han finner det därför inte lämpligt att förkorta tidsperioden

för samtliga fall.

Utredningsmannen erinrar därefter om att — vid behandlingen av bestämmelserna

i 5 § i 1951 års förordning — antytts en annan möjlighet att motverka,

att ianspråktagandet av fondmedlen onödigtvis uppskjutes. Om fondmedlen

inte tages i anspråk inom viss tid, skulle ett på särskilt sätt beräknat

tillägg göras vid taxeringen för de följande år, som fondmedlen kvarstår.

Förslagsvis kunde enligt promemorian föreskrivas, att tillägg sker först om

fondmedlen inte tagits i anspråk senast under det tredje beskattningsåret

efter det, då avsättningen gjordes. Tillägget anses böra beräknas till viss

procent av kvarstående fondmedel och procentsatsen finnes lämpligen böra

motsvara den, som tillämpas vid beräkning av räntetillägget vid återföring

av fondmedlen till beskattning (6 §). Sistnämnda procentsats har beträffande

1951 års förordning — såsom tidigare nämnts — föreslagits höjd

till fem procent. Tillägget enligt 1954 års förordning bör enligt utredningsmannen

beräknas efter lägst tre procent.

IY. Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag att bestämmelserna i 1951 och 1954 års förordningar

om investeringsfonder skall ges permanent karaktär

tillstyrkes eller lämnas utan erinran i alla yttranden. Samtliga remissinstanser,

utom överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus

län samt allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,

tillstyrker vidare eller lämnar utan erinran utredningsmannens förslag att

förordningarna skall bibehållas som två skilda författningar. Överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län framhåller, att

olikheterna i förordningarna inte bör anses utgöra avgörande hinder mot

utformande av en gemensam, i möjligaste mån enhetlig förordning om

investeringsfonder.

Allmänna ombudet bos mellankommunala prövningsnämnden anför, att

de nuvarande specialbestämmelserna om uppskov med beskattning av vinster

vid reglering av försäkringsersättningar och försäljning av vissa slag av

inventarier in. m. är så tillkrånglade, att de skattskyldiga ibland inte förmått

överblicka de olika alternativen. De bar därför inte alltid förstått att

utnyttja sina rättigheter. Även för beskaltningsmyndigheterna bar den invecklade

lagstiftningen vållat olägenheter. Utredningsmannens förslag inne
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

bär enligt detta yttrande en viss förenkling i förhållande till nuvarande bestämmelser,

men då bestämmelserna nu föreslås bli permanenta, är det,

framhålles det vidare, angeläget att lagstiftningen blir avsevärt mycket enklare

än vad utredningsmannen föreslagit. Den väsentligaste förenklingen

skulle vinnas därigenom, att bestämmelserna i de föreslagna två förordningarna

om investeringsfonder sammanfördes i en enda förordning.

Förslaget att avsättning till eldsvådefonder för lagertillgångar

skall kunna ske även inom ramen för en permanent lagstiftning har berörts

i några remissyttranden. Sålunda framhåller allmänna ombudet hos mellankommunala

prövningsnämnden följande.

Utredningsmannen har föreslagit att de s. k. eldsvådefonderna skulle omfatta

även varulager, trots att de nya bestämmelserna i kommunalskattelagen

möjliggör visst bibehållande av dold varulagerreserv vid exceptionell lagerminskning.

De skäl som anförts härför är icke övertygande. Exceptionellt

långa leveranstider för maskiner torde i framtiden inte ifrågakomma annat

än i rena undantagsfall, och industrianläggningar kunna därför nästan alltid

återuppföras inom tämligen kort tid efter en katastrofbrand. Företagen

ha själva nästan alltid intresse av alt påskynda återställandet av en nedbrunnen

industrianläggning för att minska stilleståndskostnaderna. De större

företagen ha som regel sina varulager spridda på skilda ställen, varför

även en katastrofbrand brukar omfatta endast en mindre del av varulagret.

Såvitt jag kan erinra mig, har intet mellankommunal t företag med aktiekapital

överstigande två miljoner kronor hittills begagnat sig av möjligheterna

att avsätta belopp till investeringsfond för förlorat varulager. Om ett mindre

företag skulle drabbas av en katastrof och om, såsom utredningsmannen

förutsatt i ett exempel, lagret till följd av eldsvådans efterverkningar först

efter många år skulle nå sin tidigare storlek, skulle förmodligen eu avsevärd

del av varulagerreserven behöva framtagas för att täckande förluster

som normalt framkomma under den tiden då rörelsen måste drivas i starkt

reducerad omfattning.

Av det anförda framgår, att något verkligt behov av särskild investeringsfond

för ersättande av förlorade lagertillgångar icke föreligger.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Stockholms län, som

även uttalar, att det inte skulle vara otänkbart att ändra lagervärderingsreglerna

i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen så, att beskattningen av

lagerreserven i fall av lagerminskning kan uppskjutas längre tid än nuvarande

regler medger.

Även Kooperativa förbundet ifrågasätter, om särskild lagstiftning av detta

slag numera är erforderlig för lagertillgångar, sedan de nya lagervärderingsreglerna

trätt i kraft. Då den skattskyldige i de katastrofsituationer det här

rör sig om bör kunna göra anspråk på att vara skyddad i alla tänkbara lägen,

tillstyrker dock förbundet utredningsmannens förslag.

Näringslivets skattedelegation framhåller däremot, att bestämmelserna

om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade lagertillgångar

alltjämt äf av behovet påkallade. I yttrandet anföres.

Vad särskilt angår behovet av de föreslagna bestämmelserna om investeringsfond

för ersättande av förlorade lagertillgångar får väl de nya reglerna

i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen rörande avsättning till lager
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

regleringskonto antagas föranleda att antalet fall, då behov av avsättning

till investeringsfond blir aktuellt, i viss mån nedbringas. Men behovet därav

kvarstår med oförminskad styrka, icke blott i de fall då lagerhållningen

under de två åren närmast före det då lagret förlorats omöjliggör ett effektivt

utnyttjande av reglerna rörande lagerregleringskonto, utan framför allt

i de fall, då lagret icke hinner återanskaffas före utgången av året närmast

efter det, då lagret t. ex. genom eldsvåda gått förlorat. Klara belägg finnes

för att dylika fall är en realitet varmed man måste räkna. Då ett industriföretag

härjas av brand, bänder det ofta att icke blott lagertillgångar jämte

lagerbyggnader utan också andra till industrianläggningen hörande byggnader

ävensom maskinparken i större eller mindre utsträckning förloras eller

skadas. Lagret bör givetvis icke återanskaffas förrän driften kan återupptagas.

Härför erfordras ofta byggnadsarbeten och maskinanskaffningar, som

kräver lång tid.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges köpmannaförbund, som uttalar,

att beträffande exempelvis lanthandeln, där lagren ofta är stora, det

kan vara svårt eller rentav omöjligt att inom erforderlig tid efter en eldsvåda

skaffa fram tillräckliga och lämpliga lokaler, i vilka lagret kan härbärgeras.

Frågan om lagstiftningen om eldsvådefonder bör omfatta jämväl jordbruksfastigheter

har endast berörts i ett par yttranden. Riksskattenämnden

anför i denna fråga.

Principiellt kan det ifrågasättas om icke rätten att göra avsättning till s. k.

eldsvådefond bör utsträckas till att avse även vissa jordbrukare, nämligen

sådana som deklarera enligt bokföringsmässiga grunder. Med hänsyn bl. a.

till möjligheten att inom jordbruket relativt snabbt ersätta förlorade tillgångar

torde dock — åtminstone såvitt erfarenheterna hittills utvisa behovet

av en dylik utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde få anses

vara ganska ringa. Antalet jordbrukare, som tillämpa bokföringsmassig

redovisning, är för övrigt tämligen litet. Därtill kommer att reglerna om

avsättning till investeringsfond skulle i fråga om jordbruk få relativt ringa

betydelse med hänsyn till de särskilda bestämmelserna i anvisningarna till

41 § kommunalskattelagen om värderingen av djur å jordbruksfastighet.

Det kan därjämte erinras om att 1957 års skatteutredning i sitt nyligen

framlagda betänkande om förlust- och resultatutjämning föreslagit införandet

av sådana bestämmelser att jordbrukare, som erhållit merinkomst på

grund av försäkringsersättning, skulle beredas möjlighet att få den statliga

Inkomstskatten beräknad med hänsyn till medeltalet av två års inkomster.

Riksskattenämnden anser på grund av det anförda, alt tillräcklig anledning

icke föreligger att på denna punkt avvika från utredningsmannens förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, alt möjligheten att avsätta till investeringsfond

borde vara öppen även för jordbrukare under vissa forhållanden,

t. ex. då katastroffall inträder omedelbart före räkenskapsårets utgång.

Dylika fall torde emellertid vara sällan förekommande. Förslaget att

låta förordningen avse enbart rörelseidkare synes därför enligt länsstyrelsens

mening kunna godtagas.

Sveriges lantbruks förbund framhåller, alt det enligt förbundets uppfattning

icke finns anledning undantaga jordbrukare med bokföringsmässig redovisning

från rätten att göra avsättningar till särskilda investciingstonder

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar. Förbundet anför

följande.

För att konkretisera sin uppfattning vill förbundet som exempel nämna

en jordbrukare med bokföringsmässiga grunder, som genom brand förlorar

större delen av sina tillgångar i form av inventarier, lager och djurbesättning.

Om branden inträffar mot slutet av ett räkenskapsår lär jordbrukaren icke

kunna återanskaffa de förlorade tillgångarna under samma räkenskapsår.

Han torde då i många fall komma att beskattas för en betydande del av

försäkringsersättningarna, även om gällande regler för avskrivning å inventarier

och för värdering av lagertillgångar utnyttjas till det yttersta. Ersättningsanskaffningen

kan därvid äventyras. I de fall, då tillgångarna förloras

under ett tidigare skede av räkenskapsåret, kan även motsvarande svårigheter

uppkomma, eftersom en åleranskaffning svårligen kan göras förrän byggnadsbeståndet

återställts.

För lager av djur i jordbruk gäller vid inkomsttaxeringen särskilda värderingsregler,

som begränsar möjligheten att tillskapa dolda reserver. Då

en djurbesättning ofta representerar stora värden, kan den dolda reserven

likväl komma att uppgå till stora belopp i kronor räknat. En djurbesättning,

som förloras genom brand, kan — i synnerhet när det gäller avelsdjur

— icke återanskaffas i sin helhet förrän efter ett flertal år. Jordbrukaren

blir således, därest icke avsättning till investeringsfond kan göras, beskattad

för hela den dolda reserven i djurbesättningen.'' Detta är icke tillfredsställande.

Frågan om garantiförbindelser bör krävas även vid avsättning

till eldsvådefond upptas i några remissyttranden. Sålunda framhåller överståthållarämbetet,

att det inte synes övertygande visat att vid dylika avsättningar

inte bör krävas garantier av något slag för den å de skattepliktiga

avsättningarna belöpande skatten. Ämbetet anför bl. a.

Det må understrykas, att spärreglerna icke böra så utformas, att de lägga

hinder i vägen för verksamhetens normala utövande och den skattskyldiges

möjlighet att ersätta den förlorade tillgången; spärreglernas syfte bör endast

vara att stävja missbruk. Därest sådana spärregler få den utformningen att

dispens från ställande av garanti för skatten efter ansökan hos överståthållarämbetet

eller länsstyrelserna kan erhållas, så snart den skattskyldige visar,

att bestämda åtgärder vidtagits för ersättande av den förlorade tillgången

— exempelvis genom uppvisande av ingångna avtal om ersättningsanskaffning,

entreprenadkontrakt för uppförande av ny fabriksbyggnad som

ersättning för nedbrunnen sådan med däri befintliga maskiner och lagertillgångar,

eventuellt endast genom företeende av anbudshandlingar, korrespondens

m. m., som bedömes utgöra godtagbar sannolikhetsbevisning för

en så snabb återanskaffning som möjligt — och dispensansökan därvid prövas

efter relativt generösa grunder, synes den skattskyldige icke komma att

åsamkas besvärande ingrepp i sin verksamhet. Det svnes härvid lämpligt att

dispens endast medgives för ett, eventuellt två år åt gången men att möjlighet

till längre respittid skall finnas i det särskilda fallet. Härigenom erhålles

viss kontroll över fondmedlens disposition, vilket torde vara av vikt

med hänsyn till att anståndet avses skola gälla 0 år eller eventuellt längre

tid på grund av omläggning av räkenskapsår. I den mån åtgärder för ersättningsanskaffning

icke vidtagas, bör efter de grunder, som gälla för fartygsfonderna,

garanti lämnas för den å avsättningen belöpande skatten. Genom

bestämmelser av sådan innebörd synes den skattskyldige icke komma att lida

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

31

avbräck i sin verksamhet, eftersom spärrade medel efter ansökan få disponeras

igen, så snart den skattskyldige visar, att åtgärder av förut nämnt

slag vidtagits och ett friställande av medlen är nödvändigt för finansieringen

av ersättningsanskaffningen.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att garantiförbindelse bör krävas

vid avsättning enligt 1951 års förordning. Länsstyrelsen påpekar, att

i regel friställes medel, bundna genom bankgaranti, i samma takt som ersättningsanskaffning

likvideras. Avsättning till investeringsfonder i kataslroffall

torde av denna anledning ej i alltför hög grad försvåras genom

krav på bankgaranti. Länsstyrelsen framhåller, att kravet på bankgaranti i

viss mån kan tänkas medverka till att investeringsfonder ej utnyttjas för

att nå längre skatteuppskov än nödvändigt. Därigenom kan en lösning åvägabringas

av problemet om eventuellt tillägg till investeringsfond i den händelse

fonden ej utnyttjas inom viss tidrymd.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att de skäl som talar för

att bankgaranti kräves för fartygsfonderna kan åberopas även för eldsvådefonderna.

Beträffande dessa senare är det, påpekar länsstyrelsen, ofta

lättare för den skattskyldige att prestera garanti, eftersom ersättningarna i

katastroffallen merendels blir tillgängliga i kontanta medel — detta till

skillnad från fartygsfonderna, vilka stundom måste redovisas i form av fordran

på ogulden köpeskilling för sålt fartyg. Av praktiska skäl torde man

dock enligt länsstyrelsen böra frånträda kravet på bankgaranti för eldsvådefonderna.

I några yttranden ifrågasättes, om bankgarantier bör fordras ens beträffande

fartygsfonder.

Sålunda ställer sjöfartsstyrelsen frågan om de gångna årens erfarenheter

av den provisoriska lagstiftningen motiverar ett bibehållande av kravet på

bankgaranti, som särskilt kommer att tynga de mindre företagen och dessas

redan vanskliga ställning. Från styrelsens utgångspunkt vore det önskvärt,

att bestämmelserna om bankgaranti slopades i den permanenta lagstiftningen.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges redareförening.

Kooperativa förbundet framhåller, att den garantiavgift till banken, som

nu måste erläggas, framstår som en i hög grad onödig kostnad, i synnerhet

i de fall där den skattskyldige utan olägenhet i stället skulle kunna ställa

säkerhet genom deposition av inteckningar, obligationer el. dyl. Förbundet

anför därefter.

Vid behandlingen av ifrågavarande lagstiftning år 1954 väcktes också förslag,

att bankgaranti ej skulle behöva lämnas, där säkerhet på annat sätt

ställdes av den skattskyldige. Förslaget avvisades emellertid med hänsyn till

de administrativa svårigheter, som skulle uppstå. Invändningen torde vara

riktig, men ej heller det nuvarande systemet går fritt från kritik i detta avseende.

Styrelsen vill föreslå, att bestämmelserna om skyldighet att ställa

bankgaranli utgår. Den risk för förlust, genom utebliven skattebetalning i

de fall investeringsfonderna ej disponeras på avsett sätt, torde vara så obetydlig

all den ej motiverar de kostnader, som åsamkas den skattskyldige,

och det besvär, som bestämmelserna vållar myndigheter och skattskyldiga.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhåller,

att behov av bankgaranti torde på sin höjd föreligga i sådana fall då aktieägare

eller personer som avses i 101 § 4 mom. aktiebolagslagen erhållit lån

från aktiebolag eller då delägare i partrederi erhållit lån från partrederiet.

I övriga fall synes det allmännas -förlustrisk, under förutsättning att tiden

för uppskovet med beskattningen begränsas till två år, vara så obetydlig,

att kravet på bankgaranti inte behöver upprätthållas. Allmänna ombudet anför

vidare.

Det kan anmärkas, att den risk för skatteförlust för det allmänna, som

tidigare förelegat, då ett rederi som erhållit uppskov med beskattning av

vissa vinster redovisar förluster under en följd av år, kommer att försvinna,

om rätt till öppen resultatutjämning införes. Bankgarantiavgiften lär uppgå

till 1 % av garanterat belopp för år räknat, varför ett efterskänkande i normalfallet

av kravet på bankgaranti skulle innebära en icke oväsentlig lättnad

för rederinäringen, vilket med hänsyn till näringens ekonomiska svårigheter

vore önskvärt. Såsom utredningsmannen framhållit, medför bestämmelserna

om bankgaranti visst merarbete för beskattningsmyndigheterna och

för länsstyrelserna, varför en begränsning av bankgarantier även av denna

anledning skulle innebära en fördel.

Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län framhåller,

att det administrativa bestyret med garantiförbindelsernas emottagande

m. m. kräver sin tid men att tillämpningen av 1954 års förordning hittills

inte berett några egentliga svårigheter.

Sveriges fiskares riksförbund anser sig kunna instämma i utredningsmannens

uttalande, att man bör avvakta ytterligare erfarenheter, innan de ganska

omfattande och komplicerade bestämmelser, som gäller garantiförbindelserna,

på nytt omprövas.

Utredningsmannens förslag att den t i d r y m d, varunder till investeringsfond

avsatta medel får tagas i anspråk, skall bibehållas vid sex år har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. Några remissinstanser

har dock anfört erinringar mot förslaget.

Sålunda uttalar riksskattenämnden, att det endast undantagsvis torde dröja

mer än tre år innan förlorad tillgång kan återanskaffas. Då dessutom i

många fall den avsättning som får göras till investeringsfond för förlorade

inventarier är avsevärt större än skillnaden mellan ersättningen för tillgången

och dennas oavskrivna värde, är det enligt nämnden angeläget att

den tid för vilken uppskov med taxering erhålles genom avsättning till investeringsfond

i möjligaste mån begränsas. Nämnden anför ytterligare.

Om en dylik begränsning sker, reduceras jämväl betydelsen av den utav

utredningsmannen särskilt observerade frågan om storleken av det räntetillägg,

som skall ske vid återföring till beskattning. På grund härav föreslår

riksskattenämnden att till investeringsfond avsatta medel regelmässigt

skola återföras till beskattning, därest desamma icke tagits i anspråk senast

under det beskattningsår, för vilket taxering sker under tredje taxeringsåret

efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum.

Å andra sidan lärer det vara obestridligt att fall kunna förekomma, då

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

en längre återanskaffning än tre år kan vara erforderlig. Det synes darfor

önskvärt att en eventuell treårsregel kompletteras med en bestämmelse om

möilighet att i dylika fall dispensvägen erhålla utsträckning av ateranskallningstiden

till sex år. Godtages detta förslag, torde det få anses naturligt

att dispensgivningen anförtros åt riksskattenämnden. Nämnden foi utsätter

att dylika dispensansökningar icke böra bedömas allltör restriktivt.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämndcn fi alu haller,

att det långa uppskovet med beskattningen motiverats med att leveranstiderna

för större fartyg och vissa specialmaskiner skulle uppgå till

sex år. Denna förutsättning är enligt allmänna ombudet inte längre realistisk.

Ombudet fortsätter.

Världens varvsindustri anses vara överdimensionerad och man raknar

med att en varvskris kommer att uppstå inom de närmaste åren. Leveranstiderna

för fartyg äro redan mycket korta vid vissa varv och detta torde

inom de närmaste åren bliva fallet vid flertalet varv. Utvecklingen av

skeppsbyggnadstekniken har medfört, att byggnadstiden förkortats; de

svenska storvarven bygga således numera ofta stora tankbåtar pa kortare

tid än ett halvår. De onormalt långa leveranstiderna för vissa specialmaskiner,

som förekommit under den exceptionella efterkrigskonjunkturen,

torde likaså höra till det förflutna. Uppskovet med beskattning bor dartor

begränsas till en tid av två år efter det beskattningsår under vilket försäljnings-

eller försäkringsvinsten redovisats med möjlighet tor riksskattenämnden

att medgiva längre uppskov. ...... ....

Om uppskovet med beskattningen begränsas pa nu foreskuvet satt, synas

de skattskyldiga i enkelhetens intresse böra medgivas full valfrihet att

disponera investeringsfonden för nedskrivningar inom uppskovspenoden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig dela utiedningsmannens

uppfattning att tidrymden för den slutliga avvecklingen av eldsvådefonder

inte bör vara kortare än sex år, men ifrågasätter om inte tidsfristen

beträffande fartygsfonder bör förkortas i syfte att göra det mindre

lockande att utnyttja förordningen för icke avsedda skatteuppskov.

Vad i promemorian föreslås angående de procentsatser som skall

tillämpas vid beräkning av ränletillägg vid återföring till beskattning har

föranlett erinringar i flera remissyttranden. Riksskattenämnden anför

härutinnan följande.

Den sakkunnige föreslår att vid återföring till beskattning av medel^ avsatta

till eldsvådefond räntetillägget vid fusion och likvidation höjes från 2

till 3 %, samt i andra fall från 3 till 5 %, varjämte vid fall av skit te av

dödsbo räntetillägg föreslås böra ske med 5 %.---

En höjning av det nuvarande 3 %-tillägget kan visserligen anses motiverat

med hänsyn till det ändrade allmänna ränteläget, men tillägget torde

likväl, bland annat på grund av det angivna förhållandet att del ej ar avdragsgillt,

kunna begränsas till 4 %. För fusions- och likyidationstallen

synes eu höjning av nuvarande 2 %-lillägget knappast vara tillräckligt motiverad.

Beträffande dödsbo torde det vara tilltyllest med ett tillagg av

2 %. I detta sammanhang vill riksskattenämnden framhålla den nyss antydda

synpunkten alt det krav på kompensation till det allmänna lör lamnad

skattekredit, som del procentuella tillägget är ämnat att tillgodose, blir

15 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. År <17

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 67 år 1959

mindre framträdande om den allmänna tidsfristen för återförande till beskattning

av avsatta medel i enlighet med nämndens förslag reduceras från

6 till 3 år.

Beträffande räntetillägg till fartygsfond tillfogar nämnden.

Del s. k. räntetillägget bör bestämmas till samma procentsatser som

riksskattenämnden ovan föreslagit beträffande 1951 års förordning, d. v. s.

2 % vid fusion eller likvidation och beträffande dödsbo samt 4 % i övriga

fall.---

Näringslivets skattedelegation framhåller, att räntepåföringen vid fondernas

återförande till beskattning grundas på det förhållandet att den skattskyldige

genom uppskovet med beskattningen skulle ha åtnjutit en »skattekredit»,

för vilken han anses böra lämna gottgörelse i form av en på

räntetillägget debiterad merskatt. Delegationen anför vidare.

Det bör emellertid bemärkas, att avkastningen på de medel, den skattskvldige

på grund av skatteuppskovet fått behålla, varit föremål för inkomstbeskattning

och att dessa medel därför icke vuxit med mer än vad

som efter skattebetalningen återstår av denna avkastning. Med hänsyn

härtill är det motiverat att i förevarande sammanhang räkna med väsentligt

lägre räntesats än den, till vilken fondmedlen kan antagas kunna ha

blivit förräntade. Vi hänvisar i denna del till betänkandet med förslag till

förordning om vissa investeringsfonder m. in. (S. O. U. 1945: 49 s. 54 samt

därvid fogad Bilaga A). Därav framgår, att en avkastning å de fonderade

medlen av 3 % efter erläggande av den då gällande lägre bolagsskatten reducerades

till 1,836 %. Om man räknar med en avkastning av 5 %, en

fondavsättning på 100 000 kr. och en marginalskatt på 50 % blir det allmännas

årliga ränteförlust på »skattekrediten» 2 500 kr. och om exemplet

kompliceras med beräkning av »ränta på ränta» endast oväsentligt högre.

I stället erhåller emellertid det allmänna en ökad inkomstskatt med 1 250

kr. om året. För att full täckning för förlusten skall vinnas erfordras således

ej mer än ett ytterligare skatteuttag för varje fonderingsår av 1 250

kr., vilket motsvarar ett årligt räntetillägg av 2 500 kr. eller 2,5 % av fondavsättningen.

Sättes marginalskatten till" 60 %, erhåller — under i övrigt

lika förutsättningar — det allmänna full kompensation redan ■säd ett tilllägg

per år av 2 000 kr., d. v. s. 2 % av fondavsättningen. Det bör vidare

beaktas, att någon mot räntetillägget svarande vinst icke framkommer i

företagets räkenskaper, varför detta tillägg ur företagsekonomiska och redovisningstekniska

synpunkter framstår som tämligen oformligt. Det torde

ha varit dylika överväganden som lett till att man vid räntetilläggets bestämmande

stannat vid en räntesats av 3 %. Dessa skäl äger alltjämt giltighet.

Enligt vår mening saknas därför även med nuvarande ränteläge anledning

att höja denna procentsats.

Vi motsätter oss sålunda denna höjning och jämväl den såsom en följd

därav förordade uppjusteringen av den i vissa fall föreskrivna läffre räntesatsen

å 2 %. Vad särskilt angår det fall, att fondmedlen skall återföras till

beskattning hos dödsboet efter en eldsvåda eller liknande katastrof drabbad

rörelseidkare, synes oss starka skäl tala för att något räntetillägg icke

verkställes, eller om sådant likväl anses böra ske, att under alla förhållanden

den lägre procentsatsen därvid tillämpas.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges redareförening, Sveriges

köpmannaförbund och Skånes handelskammare.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

Vad i promemorian föreslås angående särskilt räntetillägg, därest investeringsfond

enligl 1954 års förordning inte tages i anspråk inom tre år, bär

föranlett erinringar i flera remissyttranden. Sålunda framhåller riksskattenämnden,

att de komplicerade bestämmelserna om särskilt räntelillägg kan

slopas, därest i enlighet med nämndens förslag den tid, varunder till fonden

avsatta medel må tagas i anspråk, bestämmes till tre år, med möjlighet till

förlängning i särskilda fall genom dispens. Nämnden anför.

I anslutning till det nyss anförda må framhållas att, därest det av riksskattenämnden

föreslagna alternativet med dispensförfarande väljes, man

därigenom vinner ett effektivt medel mot sådana åtgärder inom en koncern,

som syfta till att erhålla icke befogade skatteuppskov. Det är ju nämligen

klart att nämnden, innan en dispensansökan avgjordes, skulle avkräva sökanden

alla erforderliga uppgifter rörande sådana förvärv och överlåtelser

av fartyg, som kunde tänkas hava samband med fondavsättningen.

Skulle vad riksskattenämnden nu föreslagit icke godtagas, vill nämnden

beträffande utredningsmannens förslag ytterligare anmärka följande. Förslaget

innebär, att vid taxeringen för tredje taxeringsåret efter det,^ då avdrag

för avsättningen ägt rum, ävensom vid taxeringen för följande år skall

såsom skattepliktig intäkt upptagas ett belopp motsvarande tre procent av

fonden. Vidare innebär förslaget, alt räntetillägget vid sexårsperiodens slut

skall reduceras med belopp, som under de tidigare åren upptagits till beskattning.

Konsekvensen av dessa bestämmelser blir att i fall, där vederbörande

gjort avsättning till investeringsfond i syfte att förskaffa sig en skattekredit

och där sålunda återföring till beskattning sker efter sexårsperiodens

slut, den slutliga effekten av bestämmelserna blir ganska ringa. I sådana fall

åter, där dröjsmålet med ersättningsanskaffningen beror på att det nya fartyget

_ t. ex. med hänsyn till dess storlek — överhuvud icke kunnat an
skaffas

förrän mot sexårsperiodens slut, medföra bestämmelserna en betydligt

hårdare effekt, vilken för den därav drabbade måste te sig opåkallad och

orättvis. Skulle den av utredningsmannen föreslagna anordningen i princip

godtagas, bör den sålunda i vart fall bli föremål för översyn i fråga om detaljerna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den föreslagna bestämmelsen

om särskilt räntelillägg säkerligen har sitt berättigande. Emellertid

måste den föreslagna bestämmelsen i praktiken bli ganska svårtillämpad.

En omläggning av förslaget synes därför enligt länsstyrelsen önskvärd,

antingen så att tidsfristen — sex år — generellt förkortas eller ock så att

avvecklingen och räntebeskattningen visserligen må uppskjutas i högst sex

år men med en avsevärt förhöjd räntepåföring i samband med slutregleringen

såvitt angår de sista åren.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att på grund av varvens konjunkturkänslighet

variationerna i leveranstider är mycket stora. Tidsfristen för

rederierna bör därför inte göras för snäv i en författning, som är avsedd att

vara permanent. Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av den föreslagna

ränteberäkningen efter tre år, som kommer alt verka försvårande på förordningens

tillämpning. Av ekonomiska skäl torde rederiföretagen, uttalar

länsstyrelsen, ej onödigtvis fördröja slutreglerandet av investeringsfond.

Sveriges redareförening ställer sig bestämt avvisande mot den föreslagna

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kiingl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

ränteberäkningen, som innebär att lojala skattskyldiga bestraffas på samma

sätt som de, vilka genom egna åtgöranden skaffar sig ett med ifrågavarande

föreskrifter inte avsett skatteuppskov. Föreningen anför.

Vill man förhindra obefogade uppskov med ianspråktagandel av avsatta

fondmedel, bör andra metoder tillgripas än de ovan berörda. Utredningsmannen

har själv varit inne på tankegången och ifrågasatt införande av en

bestämmelse av innebörd, att avdrag för avsättning till investeringsfond

skulle av beskattningsmyndigheterna kunna vägras, om åtgärder vidtagits

för att nå ett icke avsett skatteuppskov. Med hänsyn till svårigheterna för

beskattningsmyndigheterna att upptäcka dylika åtgärder och bevisa syftet

med desamma, har utredningsmannen avstått från att framlägga förslag i

ovan angiven riktning. Det kan icke anses vara rimligt att införa för de

skattskyldiga i allmänhet betungande föreskrifter därför att beskattningsmyndigheterna

har svårigheter att komma tillrätta med de undantagsfall, då

en författningsbestämmelse missbrukas av en mindre noggrann skattskyldig.

Lagstiftningsåtgärder av sådan natur stå i strid mot ett sunt rättsmedvetande

och föreningen kan därför ej tillstyrka några sådana åtgärder.

Liknande synpunkter framföres av Skånes handelskammare.

Vissa detaljbestämmelser i förordningarna diskuteras i remissyttrandena.

Beträffande det föreslagna tillägget till 1 § i 1951 års förordning

av innebörd att bokföringsskyldig skall ha gjort mot fondavsättningen svarande

avsättning i räkenskaperna för beskattningsåret framhåller riksskattenämnden,

att det är önskvärt att genom uttalande i motiven klargöres att

en i efterhand gjord rättelse i räkenskaperna i förevarande hänseende bör

kunna godtagas vid taxeringen, när så prövas skäligt.

Kammarrätten påpekar, att i 1951 års förordning enligt förslaget skall

upptagas den enligt 1954 års förordning gällande begränsningen att avsättning

skall ha gjorts av »årsvinsten». Kammarrätten anför.

Detta begrepp är icke fixerat i författningstexten, men utgår kammarrätten

från att för den som har ordnad bokföring därmed förstås resultatet enligt

bokföringen. Det synes kammarrätten som om nämnda begränsning i

praktiken saknar värde, då ju en skattskyldig som vill göra avsättning till

investeringsfond med hela försäljningssumman för ett avyttrat fartyg utan

olägenhet kan bestämma sin årsvinst till belopp som motsvarar eller överstiger

hela försäljningssumman.

1 fråga om 2 § i 1951 års förordning framhåller riksskattenämnden, att enligt

nämnda författningsrum avsättning ej må ske med större belopp än som

motsvarar i den skattepliktiga inkomsten ingående ersättning för de förlorade

tillgångarna, under det alt motsvarande begränsning i 1954 års förordning

avser den i den skattepliktiga intäkten av rörelsen ingående ersättningen.

Det torde enligt nämndens mening vara lämpligt att 1951 års författning

bringas att i detta avseende överensstämma med 1954 års författning.

Vidare synes det nämnden lämpligt, att i 2 § andra stycket i förtydligande

sylte angives, att i dold reserv i förekommande fall inräknas vad som enligt

punkt 1 sjätte stycket av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen avsatts

till lagerregleringskonto.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

37

Det föreslagna tilläggsstadgandet i 3 § i 1951 års förordning för att lagfästa

den s. k. netlometoden vid förlust av fartyg har berörts i yttrandena

av kammarrätten, riksskattenämnden, Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa

förbundet och näringslivets skattedelegation. I dessa yttranden uttalas,

att tilläggsbestämmelsen bör ändras så att den avser alla för stadigvarande

bruk avsedda inventarier.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bör i författningen utsägas,

att vid eldsvådefonds ianspråktagande lagrets skattemässiga värde icke får

nedskrivas till lägre belopp än det som kan godtagas enligt anvisningarna

till 41 § kommunalskattelagen. Föreskriften torde kunna utformas efter

mönster av stadgandet i 11 § c) i 1955 års förordning om investeringsfonder

för konjunkturutjämning.

Riksskattenämnden ifrågasätter om inte i 1951 års förordning borde införas

bestämmelser motsvarande 3 § i 1954 års förordning och anför.

Bestämmelsen skulle i så fall innehålla att, om avdrag medgivits för avsättning

till investeringsfond enligt 1951 års förordning, avdrag för nedskrivning

å värdet av rättighet till leveranser av inventarier enligt ej fullgjorda

köpekontrakt må åtnjutas allenast om och i den mån avdrag för sådan

nedskrivning enligt kommunalskattelagens bestämmelser kunnat medgivas

med belopp överstigande beloppet av fondavsättningen vid beskattningsårets

utgång. En dylik bestämmelse ter sig naturlig särskilt med avseende

å de fall, då fonden avser återanskaffning av förlorat fartyg.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att det synes lämpligt att

1951 års förordning kompletteras med bestämmelser liknande dem som finnes

meddelade i 10 och 12 §§ i 1954 års förordning och som avser att säkra

en effektiv registrering och övervakning.

Beträffande 1 9 5 4 års förordning gäller, framhåller länsstyrelsen

i Malmöhus lön, att investeringsfond endast får tagas i anspråk för avskrivning

av fartyg, som anskaffats under beskattningsåret. Länsstyrelsen anför.

Erfarenheten har visat, att denna regel vållar vissa svårigheter då rederier

utnyttjar möjligheten att genom dellikvider å fartygskontrakt återfå

garantiförbindelse, önskvärt är att investeringsfonden får utnyttjas till avskrivning

å fartygskontrakt i samma mån som garantiförbindelse reduceras

genom dellikvid. En avskrivning av denna rent bokföringsmässiga art bör ej

påverka rederiets enligt praxis gällande möjligheter till avskrivning å kontrakt.

Genom ett medgivande av denna innebörd skulle vissa fördelar vinnas.

Investeringsfonden kommer alltid att uppgå till ett belopp, motsvarande

dubbla värdet av det hos länsstyrelsen förvarade garantibeviset, vilket skulle

underlätta kontrollen.

Näringslivets skattedelegation erinrar om att enligt promemorian i båda

förordningarna skall bibehållas bestämmelser om att den beskattningsbara

inkomsten, då återföring till beskattning sker, inte får upptagas lägre än

den till beskattning återförda fondavsättningen jämte ränta. Delegationen

uttalar i anslutning härtill följande.

I 1957 års skatteutrednings betänkande (SOU 1958: 35), som jämväl

remitterats till näringsorganisalionerna för yttrande, föreslås två särskilda

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

förordningar, enligt vilka samma bestämmelser uppliäves. Med hänsyn till

det läge, vari frågan om tillgodoseende av det sedan lång tid tillbaka framförda

välgrundade kravet på möjlighet till öppen förlustutjämning för närvarande

befinner sig och då ifrågavarande bestämmelser icke är ägnade

att bidraga till utan snarare att förhindra en rättvis avvägning av skattebördan,

bör enligt vår mening dessa bestämmelser redan från början utgå

i de blivande förordningarna om särskilda investeringsfonder och en onödig

ytterligare ansvällning av författningsfloran därigenom undvikas.

Riksskattenämnden anför i samma fråga.

Föreskriften i 5 § andra stycket att, då återföring till beskattning sker,

varken nettointäkten eller den till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten

av den förvärvskälla, varom fråga är, må upptagas lägre än den

återförda avsättningen jämte ränta, kan i visst fall leda till eif för den

skattskyldige materiellt otillfredsställande resultat. Riksskattenämnden

åsyftar den situationen att underskott föreligger i förvärvskällan även sedan

återföringen gjorts. Detta underskott får nämligen såsom förevarande

stadgande utformats ej avdragas från överskott å andra förvärvskällor.

Emellertid torde detta fall endast mycket sällan förekomma i praktiken.

Då vidare 1957 års skatteutredning i sitt betänkande om förlust- och resultatutjämning

föreslagit att bestämmelsen i 5 § andra stycket skall utgå

och då därjämte eventuell ändring i 1951 års förordning i denna del även

bör föranleda ändring av motsvarande bestämmelser i förordningen om

investeringsfonder för konjunkturutjämning, torde det icke finnas tillräcklig

anledning att i nu förevarande sammanhang vidtaga ändring av föreskrifterna

i 5 § andra stycket.

Utredningsmannens förslag att — därest 1951 och 1954 års förordningar

om investeringsfonder ges permanent karaktär — bestämmelserna i 28 § 2

mom. andra stycket kommunalskattelagen skall utgå har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Även förslaget

att specialbestämmelserna om beskattning i vissa fall av vinst vid

försäljning av fartyg under angiven förutsättning skall utgå — punkt 1 av

anvisningarna till 28 § samt punkt 3 d av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

— har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden.

Förslaget i denna del har emellertid avstyrkts av Sveriges

fiskares riksförbund, som anför följande.

Man måste taga hänsyn till de speciella förhållanden, under vilka fisket

drives. Det svenska havsfisket utgör ju icke en rederirörelse med kontinuerlig

anskaffning av fartyg, utan fiskarna slå sig samman i fiskelag, som

anskaffa det för näringens bedrivande nödvändiga fiskefartyget jämte utrustning.

Förhållandet kan närmast jämföras med när en jordbrukare inköper

en gård jämte inventarier. Visserligen räknas fiskaren rent skattetekniskt

som rörelseidkare, men i verkligheten har hans verksamhet mycket

mer gemensamt med jordbruket än med rörelseidkare i övrigt. Såväl

inom fisket som jordbruket rör det sig om småföretagare, som driva sin

näring med hjälp av en jordbruksfastighet, resp. en fiskebåt.

Det är att märka, att det nämnda stadgandet i anvisningarna till kommunalskattelagen

icke avser aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt

försäkringsbolag eller sparbank, varför stadgandet som regel icke har betydelse

för rederier eller storföretag över huvud taget.

De skäl, som på sin tid kunde anföras för detta stadgande, kvarstår fort
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

farande. I de fall eif fiskelag vid försäljning av sin båt efter mer än fem

år erhåller ett högre pris än vad båten kostade i inköp, återspeglas bär

endast den penningförsämring, som under tiden har ägt rum. En motsvarande

prishöjning har ju samtidigt ägt rum beträffande det nya fartyg,

vilket som regel anskaffas i stället för det försålda.

Även sociala skäl kunna anföras för ett bibehållande av nuvarande bestämmelser.

När fiskaren på grund av ålder eller sjukdom måste lämna

yrket, representerar ett överpris vid båtens försäljning icke någon reell

vinst utan endast ett av penningförsämringen nominellt höjt värde på det

kapital han haft i båten. En beskattning av detta övervärde skulle medföra

en reell minskning av det sparande, som fiskaren räknat med att ha som

stöd vid sjukdom eller då åldern hindrar fortsatt deltagande i fisket. Även

dödsbon skulle den föreslagna ändringen av skattelagarna drabba mycket

orättvist.

Det har förut framhållits, att jordbruket och fisket äro två näringar, som

ha stora likheter beträffande den ekonomiska strukturen. Som ett ytterligare

argument mot den föreslagna ändringen av kommunalskattelagen

kan anföras, att för jordbruksfastighet icke tillämpas någon beskattning

av överpris. Beskattning sker här endast i de fall intäkten kan betecknas

som realisationsvinst — alltså vid försäljning inom vissa år efter förvärvet.

Det svenska fisket arbetar under hårda konkurrensförhållanden såväl

på den svenska marknaden som vid export. Det vore olyckligt, om nuvarande

skattelagar ändrades så, att de hindrade den pågående rationaliseringen

och förnyelsen av fiskeflottan. Även sociala skäl tala för att skattelagarna

icke ändras så, att de drabba äldre och sjukliga fiskare liksom

dödsbon.---

Redan den beskattning av återbekomna värdeminskningsavdrag, som

äger rum för fiskets vidkommande, innebär till viss del en reell minskning

av det investerade kapitalet. Skulle också överpris beskattas, drabbar detta

via minskning av avskrivningsunderlaget i nyanskaffad båt i sista hand

fiskarena, när de på grund av ålder eller sjukdom sluta yrket eller vid dödsfall

deras efterlevande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att den fortgående

penningvärdeförsämringen medfört att framför allt fiskefartyg, som säljes

i andra hand, under vissa förhållanden kan betinga priser, vilka rätt avsevärt

överstiger de ursprungliga anskaffningskostnaderna. Beskattningen

av försäljningsvinsten blir särskilt aktuell, om fartygsägaren avyttrar sitt

fartyg utan att vilja eller kunna skaffa ett annat i stället. Länsstyrelsen

anför.

Visserligen kan sägas att en fullständig vinstbeskattning utan hänsyn

till inflationsmomentet redan blivit genomförd för annan inventarieavyttring

i rörelse. Självfallet måste dock frågan om beskattningens rättvisa utformning

framträda med synnerlig skärpa för fartygsägarna, eftersom del

bär rör sig om i regel mycket dyrbara objekt.

Emellertid måste understrykas, att hela det överpris, som enligt nuvarande

regler undantages från rörelsevinstbeskattning, icke utan vidare får

bedömas såsom eu av inflationen möjliggjord, fiktiv vinst. Vinsten kan

delvis bero på konjunktursvängningar av annat slag. Att gamla fiskebåtar

finna köpare till relativt goda priser bör sålunda även ses mot bakgrunden

av alt fisket i dag arbetar under i stort sett gynnsammare ekonomiska

betingelser än före kriget. Men det bör vidare ihågkommas, att de avdrag,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

som återvinnas, i dag hava annat realvärde, än då de utnyttjades. Omräknas

de vid tidigare taxeringar utnyttjade värdeniinskningsavdragen med

hänsyn till penningvärdeförändringen, skulle delta kunna motivera att

man nu värdesatte de återvunna värdeminskningsavdragen efter dagens

penningvärde, d. v. s. till ett högre belopp än summan av vad som nominellt

blivit utnyttjat. Genom en sådan omräkning skulle den så att säga

fiktiva delen av vinsten komma att krympa eller helt försvinna.---

De gällande bestämmelserna, enligt vilka regelmässigt allenast de återvunna

värdeminskningsavdragen beskattas, kunna emellertid i vissa fall

giva opåkallade skattelättnader. En redare, vars fartyg genom planenligt

avskrivningsförfarande blivit nedskrivet till ett lågt värde, kan, sedan fartygets

saluvärde avsevärt stigit, överlåta detsamma för dagspris till ett närstående

aktiebolag utan att själv behöva skatta för mer än de återvunna

värdeminskningsavdragen. I det köpande företagets hand godtages hela

anskaffningsvärdet såsom avskrivningsunderlag, ehuru en del därav »koncernmässigt

sett» icke representerar någon anskaffningskostnad. Beträffande

denna fråga må hänvisas till regeringsrättens utslag den 5 juni 1957 i

fråga om Thorden Lines Aktiebolags inkomsttaxering år 1953 (R. 1957 not.

1358). Om en fiskare bortgiver ett genom planmässigt avskrivningsförfarande

starkt nedskrivet fartyg till sin son, som i likhet med fadern driver

fiske med fartyget, torde, enligt anvisningspunkten 3 b fjärde stycket till

29 § kommunalskattelagen, sonen såsom avskrivningsunderlag endast kunna

räkna faderns taxeringsmässiga restvärde. Huruvida sonen-gåvotagaren

i sin tur kan överlåta fartyget utan att skatta för mer än de återvunna

värdeminskningsavdrag, som han för egen räkning åtnjutit och återvunnit,

kan vara föremål för delade meningar.---

Under 1950-talet har man kunnat märka en benägenhet hos vissa skattskyldiga

med stora inkomster att begagna fartyg eller fartygslotter som

objekt för kapitalplacering. De goda avskrivningsvillkoren i förening med

möjligheterna alt erhålla delvis skattefria vinster vid framtida avyttring

hava helt säkert stimulerat till dessa placeringar. Det torde saknas anledning

att nu särskilt premiera skapandet av reserver med anlitande av

inkomster, som kunde härflyta från andra förvärvskällor än rederirörelse.

När det gäller att finna en lösning, som å ena sidan undanröjer de olägenheter,

vilka äro förenade med den nu gällande regeln, och å andra sidan

icke medföra en stötande beskattning av fiktiva vinster, kunna olika alternativ

diskuteras. Länsstyrelsen har funnit sig böra stanna vid att i princip

förorda utredningsmannens förslag med den modifikationen, att undantag

göres för fartyg, vilka varit i vederbörandes ägo under en icke alltför kort

tid före lagens ikraftträdande. Lämpligt synes vara, att fartyg, som den

skattskyldige förvärvat före den 1 januari 1951, icke dragés in under den

utvidgade beskattningen. Härigenom skulle de personer, vilka förvärvat

fartyg före koreakonjunkturen, kunna fritagas från att beskattas för vinst,

som beror på den allmänna prisdrivningen till följd av denna konjunktur.

Länsstyrelsen förordar sålunda, att lagen sättes i kraft vid 1960 års

taxering, därvid emellertid bör gälla, att avyttring av fartyg, som förvärvats

före den 1 januari 1951, skall behandlas enligt nu gällande lag.

Riksskattenämnden framhåller, att enligt de allmänna principer som ligger

till grund för den nuvarande fartygsbeskattningen är det inte motiverat

att bibehålla de speciella reglerna i punkt 1 andra stycket av anvisningarna

till 28 § och i punkt 3 d andra stycket av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen. Nämnden anför därefter.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Riksskattenämnden bär sålunda ur dylik synpunkt ingen erinran mot

utredningsmannens förslag att slopa bestämmelserna. Emellertid hava dessa

specialregler tillkommit bl. a. med hänsyn till de särskilda förhållanden,

som ansetts råda för det yrkesmässiga fisket. Riksskattenämnden anser sig

icke kunna bedöma huruvida av dylik anledning bestämmelserna böra bibehållas

även efter det lagstiftningen om investeringsfond för ersättande

av avyttrat fartyg blivit permanent.

V. Departementschefen

Den provisoriska lagstiftningen om eldsvadefonder och fartygsfonder har

till syfte att ge möjlighet till uppskov med beskattningen, när större belopp

erhålles i form av försäkringsersättning för inventarier eller lager eller

såsom köpeskilling för fartyg. Uppskovet skall utnyttjas för att skaffa nya

tillgångar, som kan användas för avskrivning respektive nedskrivning motsvarande

intäkten i fråga. Lagstiftningen har tillkommit före 1955 års reform

av företagsbeskattningen. Huvudsyftet med den nu verkställda utredningen

har varit att undersöka i vad mån behov alltjämt föreligger av möjligheter

att avsätta till eldsvådefonder och fartygsfonder. En annan uppgift

har varit att överväga vilka ändringar som kan erfordras, om lagstiftningen

rörande dessa fonder skall infogas såsom ett permanent led i det

komplex av bestämmelser som reglerar företagsbeskattningen.

Utredningsmannen har kommit till den uppfattningen att de nuvarande

förordningarna i ämnet bör, med vissa mindre jämkningar, bibehållas och

ges permanent karaktär. Av redogörelsen för remissyttrandena framgar, att

samtliga hörda myndigheter och näringsorganisationer tillstyrkt eller lämnat

utan erinran utredningsmannens förslag att bestämmelserna i fråga

skall bli permanenta. Jag biträder detta förslag.

Vad härefter angår den författningstekniska utformningen av bestämmelserna

har olika alternativ redovisats i promemorian. Det har icke i något

yttrande ifrågasatts, att förordningarnas bestämmelser skulle inarbetas i

kommunalskattelagen. Däremot har på några håll förordats, att de båda förordningarna

skulle sammanarbetas till en författning. I likhet med dessa

remissinstanser finner jag, att det i och för sig är önskvärt att antalet författningar

på skattelagstiftningens område nedbringas. Jag är dock inte

övertygad om alt det skulle innebära någon förenkling för beskattningsmyndigheter

och skattskyldiga att i eu förordning sammanföra bestämmelser

som dels i viss utsträckning avser skilda slag av rörelseidkare, dels ytterst

sällan blir tillämpliga samtidigt vid taxering av en och samma skattskyldig.

Om förordningarna skulle arbetas ihop, förutsätter detta därjämte en längre

gående uniformering av bestämmelserna än som torde vara lämplig. Jag

finner sålunda övervägande skäl tala för att, i enlighet med utredningsmannens

förslag, bibehålla två skilda författningar på området.

Av de nuvarande författningarna är 1954 års förordning om fartygsfon
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Mctj. ts proposition nr 67 år 1959

der jämförelsevis modern, och de sakliga ändringar som nu påkallas torde

inte behöva bil av mera genomgripande karaktär. Denna förordning synes

därför böra bibehållas. Förordningen om eldsvådefonder är äldre; den är

tillkommen 1951 och bygger på tidigare förordningar av liknande innehåll.

De ändringar som nu aktualiseras berör flertalet av förordningens paragrafer.

Under sådana förhållanden torde det vara lämpligt att den ersättes

av en ny förordning. Denna synes dock i redaktionellt hänseende böra

bygga på den nuvarande. En tämligen fast praxis har uppbyggts kring

denna. Härtill kommer, att åtskilliga bestämmelser i densamma överensstämmer

med motsvarande stadganden i förordningen om fartygsfonder, eu

ordning som knappast skulle kunna bibehållas, om bestämmelserna rörande

eldsvådefonder skulle omarbetas från grunden. Vissa smärre förenklingar

torde emellertid vara möjliga.

I anslutning till den i promemorian redovisade utredningen har vid remissbehandlingen

föreslagits vissa ändringar i fråga om användningsområdet

för eldsvådefonderna. Sålunda har i ett par remissyttranden förordats,

att avsättning till sådana fonder inte längre skulle tillåtas med avseende på

förlorade lagertillgångar. Å andra sidan har ifrågasatts, om inte bestämmelserna

om eldsvådefonder borde omfatta jämväl jordbrukare med bokföringsmässig

redovisning.

För egen del vill jag anlägga följande synpunkter på frågan. Möjligheten

att avsätta till eldsvådefond har, såsom redan nämnts, tillkommit för att

den skattskyldige inte skall bli nödsakad att, utan motsvarande avskrivningsmöjligheter,

till beskattning redovisa formella vinster i form av brandskadeersättningar

o. likn. Behovet av att kunna avsätta till sådan fond är

helt naturligt störst beträffande fartyg och andra inventarier och maskiner

i rörelse. Vad som anförts från vederbörande näringsorganisationers sida har

emellertid övertygat mig om att ett i det individuella fallet lika starkt behov

kan, om än mera sällan, förekomma i fråga om lagertillgångar och för jordbrukare

med bokföringsmässig redovisning. Några bärande skäl för att vägra

fondavsättning i dylika fall har enligt min mening inte anförts. Jag ansluter

mig därför till utredningsmannens ståndpunkt att avsättning till eldsvådefond

även i fortsättningen skall kunna ske vid förlust av lagertillgångar.

Vidare förordar jag, att avsättning till sådan fond också skall kunna göras

i jordbruk med bokföringsmässig inkomstredovisning.

En viktig olikhet mellan förordningen om fartygsfonder och förordningen

om eldsvådeionder är, att den förstnämnda kräver bankgaranti för ett

på den avdragsgilla avsättningen beräknat skattebelopp, medan förordningen

om eldsvådefonder inte uppställer sådant krav. I promemorian och yttrandena

har ingående diskuterats, om denna olikhet bör kvarstå. Vissa remissinstanser

har förordat att kravet på bankgaranti skall slopas i fråga

om fartygsfonderna. På andra håll åter har man uttalat sig för att sådan

garanti skall krävas beträffande båda slagen av fonder.

Enligt min mening kan kravet på bankgaranti inte frånfallas när det gäller

avsättning till fartygsfonder. Bestämmelserna om dessa fonder innebär,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Knngl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

att man för rederinäringen och fisket medgivit särskilda förmåner vid beskattningen

av likvider för sålda inventarier. Det synes skäligt, att det allmänna

garderar sig mot risken att förlora de betydande skattebelopp varom

här kan vara fråga. Såsom utredningsmannen framhållit, torde det vara

svårt att på ett smidigare sätt än genom bankgaranti skapa säkerhet mot

dylika skatteförluster. Skyldigheten att lämna bankgaranti motverkar också

att avsättningen blir större än som är erforderligt och att ersättningsanskaffningen

oskäligt fördröjes. Det må vidare erinras om att bestämmelserna

rörande skyldigheten att lämna garantiförbindelse omarbetades så sent

som år 1956 med sikte på att denna skyldighet inte skulle onödigtvis betunga

de skattskyldiga.

Vad åter angår eldsvådefonderna står rätten till avdragsgilla avsättningar

alla rörelseidkare till buds, och jag har nyss förordat att denna rätt

även skall tillkomma jordbrukare med bokföringsmässig redovisning. Vidare

bör beaktas, att avsättning till eldsvådefond endast kan ske i anledning

av brand eller andra utom den skattskyldiges rådigliet liggande händelser.

Den skattskyldige har alltså inte — såsom fallet är vid en försäljning — haft

möjlighet att vid framtagningen av vinsten ta hänsyn till beskattningsreglerna.

Möjligheterna att göra fondavsättning har en naturlig begränsning.

Avsättningen får inte överskrida värdet av de brandskador o. likn. som

under året drabbat verksamheten. Därigenom sättes även en gräns för det

allmännas förlustrisker. Jag har därför liksom utredningsmannen kommit

till den uppfattningen, att bankgaranti eller annan särskild säkerhet i vart

fail tills vidare inte bör fordras vid avsättning till eldsvådefond.

Enligt nuvarande bestämmelser skall eldsvådefonder och fartygsfonder tagas

i anspråk inom sex år. Utredningsmannen har konstaterat, att denna tid

i regel är längre än som erfordras för att förvärva nya tillgångar. De skattskyldiga

får härigenom i många fall möjlighet att skaffa sig långvarigare

uppskov med beskattningen än som är påkallat. Med tanke på de särskilda

fall då ersättningsanskaffningen kräver avsevärd tid har emellertid utredningsmannen

inte ansett sig böra framlägga förslag om att förkorta sexårsfristen.

För att motverka de antydda olägenheterna förordas i stället en

skärpning av reglerna om räntetillägg.

Vid remissbehandlingen har viss kritik framförts mot utredningsmannens

förslag. Därvid har bl. a. från riksskattenämndens sida framförts tanken

att för normalfallen begränsa den tid inom vilken fonderna skall tas i anspråk

till tre år. Om den skattskyldige visar att ersättningsanskaffningen

kräver längre tid, skulle nämnden äga på ansökan medge erforderlig förlängning.

Under sådana förhållanden skulle de i promemorian föreslagna

skärpningarna av bestämmelserna om räntetillägg inte behöva genomföras.

Den av riksskattenämnden anlydda lösningen synes vara förenad med betydande

fördelar och bör därför förordas. I likhet med nämnden förutsätter

jag, att dispensansökningarna inte skall behöva bedömas restriktivt. Fn

nödvändig förutsättning bör dock vara, att den skattskyldige gör sannolikt

alt ersättningsanskaffning inte kan ske under treårsperioden men att till
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 67 år 1959

gångarna i fråga kan förvärvas under den tid dispensen skall avse. Vidare

måste den skattskyldige, såvitt fråga är om fartygsfond, lämna garantiförbindelse,

som gäller till utgången av andra taxeringsåret efter det beskattningsår

då avsatta medel enligt dispensmedgivandet senast skall ha tagits i

anspråk för sitt ändamål. I förekommande fall får redan lämnad garantiförbindelse

med kortare giltighetstid utbytas mot sådan som gäller för längre

tid. Dispens skall givetvis inte medges om det kan antagas att bestämmelserna

kommer att utnyttjas för att nå ett opåkallat skatteuppskov.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet

utarbetats förslag till en ny förordning om särskilda investeringsfonder för

förlorade inventarier och lagertillgångar samt till erforderliga ändringar i

1954 års förordning om fartygsfonder och i kommunalskattelagen. Rörande

vissa detaljbestämmelser i förslagen får jag ytterligare anföra följande.

Förordningen om eldsvådefonder

1 §•

Med hänsyn till vad kammarrätten anfört synes bestämmelsen om att avsättningen

i räkenskaperna skall ha gjorts »av årsvinsten» böra utgå. — Riksskattenämnden

har i sitt yttrande upptagit frågan om en i efterhand gjord

rättelse i räkenskaperna bör kunna godtagas såsom fondavsättning. I anledning

härav kan framhållas, att avsättningen i princip skall ha verkställts

i den utgående balansräkningen för beskattningsåret i fråga. Om avsättning

ursprungligen inte gjorts i räkenskaperna men det senare av olika skäl belinnes

önskvärt för företaget att erhålla avdrag vid inkomsttaxeringen för

dylik avsättning, synes emellertid en ändring av bokslutet i regel kunna

godtagas.

2 §•

Om möjlighet öppnas för jordbrukare med bokföringsmässig redovisning

att göra avsättning till eldsvådefond, erfordras särskild föreskrift om hur

dold reserv i lager å jordbruksfastighet skall beräknas. Reserven synes av

praktiska skäl böra beräknas såsom skillnaden mellan, å ena sidan, vad

jordbrukaren skulle ha fått betala för lagret om han inköpt detsamma å balansdagen

och, å andra sidan, det i beskattningshänseende gällande värdet å

lagret. Mot ett sådant beräkningssätt skulle måhända kunna invändas, att

reserven blir för högt beräknad, enär återanskaffningsvärdet för större delen

av lagret motsvarar jordbrukarens försäljningspris; den dolda reserven

skulle alltså inbegripa vinsten å lagret. Det här förordade beräkningssättet

har emellertid vissa praktiska fördelar, och genom en dylik föreskrift torde

tvister i fråga om beräkningen kunna undvikas. Det synes lämpligt att

för såväl in- som utgående lager räkna med återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets

utgång. Till lagret bör hänföras jämväl djurbesättningen å

fastigheten.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 67 år 1959

45

Såsom framhållits redan i 1956 års proposition torde det utan särskilt

stadgande vara klart, att eventuell avsättning till lagerregleringskonto skall

inräknas i den dolda reserven.

3 §•

Utredningsmannens förslag att inom förordningens tillämpningsområde

lagfästa användningen av nettometod vid planenlig avskrivning å fartyg bör,

i enlighet med vad som förordats i flera yttranden, utvidgas till att avse alla

slag av maskiner och inventarier.

Då investeringsfond för lagertillgångar tages i anspråk för nedskrivning

av lagerökning, bör, såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit,

lägre värdesättning å lagret i dess helhet inte godkännas än som kommunalskattelagens

regler tillåter. Därav bör även följa, att djurbesättning å

jordbruksfastighet inte får upptagas till lägre värde än som eljest kunnat

ifrågakomma.

Riksskattenämnden har ifrågasatt, om det inte såsom i förordningen om

fartygsfonder borde föreskrivas, att avdrag för nedskrivning av värdet av

rättighet till leveranser av inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt må

åtnjutas allenast, om och i den mån avdrag för sådan nedskrivning enligt

kommunalskattelagens bestämmelser kunnat medgivas med belopp överstigande

beloppet av fondavsättningen vid beskattningsårets utgång. Vissa skäl

kan utan tvivel anföras för detta förslag. Med tanke på förordningens begränsade

syfte att reglera vissa katastroffall, anser jag dock att en bestämmelse

av den angivna innebörden knappast är nödvändig.

5 och 6 §§.

Ändringarna i förhållande till 1951 års förordning har redan angivits.

I ett remissyttrande har förordats, att bestämmelserna i andra stycket av

5 § —-de avser att innefatta en garanti för en effektiv beskattning av återförda

fondmedel — skall utgå. För egen del kan jag icke finna, att skäl

föreligger att nu upphäva dessa bestämmelser.

8 och 9 §§.

Såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit synes skyldighet

böra föreskrivas att upprätta förteckningar över avsättningar till eldsvådefond.

Förordningen om fartygsfonder

De ändringar som erfordras i förordningen har behandlats redan tidigare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett önskvärt, att fartygsfonder får

utnyttjas för avskrivning å fartygskontrakt i samma mån som garantiförbindelse

reduceras genom dellikvid. Detta förslag anser jag mig icke kunna

tillstyrka. Investeringsfond bör endast få användas för avskrivning å levere
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 67 år 1959

rat fartyg. Om kontraktet inte fullföljes och något fartyg således inte förvärvas,

bör fonden återföras till beskattning med de räntetillägg som förordningen

föreskriver.

Kommunalskattelagen

Om lagstiftningen rörande eldsvådefonder och fartygsfonder ges permanent

karaktär, synes bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen

kunna utgå.

Utredningsmannen har även föreslagit, att specialbestämmelserna rörande

försäljning av fartyg i punkt 1 av anvisningarna till 28 § samt punkt 3 d

av anvisningarna till 29 § samma lag skall upphävas. Mot detta förslag

har vissa erinringar anförts av Sveriges fiskares centralförbund. Därvid

har förbundet gjort gällande, att möjligheterna till återanskaffning av

fiskefartyg skulle försämras och att en från sociala synpunkter stötande

beskattning skulle drabba den som på ålderns dagar drar sig tillbaka från

fisket och säljer sin båt.

Vad förbundet anfört i förstnämnda hänseende torde icke vara bärande.

I och med att reglerna om fartygsfond och eldsvådefond samt den genom

dessa regler lagfästa nettometoden kommer att stå till förfogande, erhålles

alla de skattemässiga lättnader vid återanskaffning av fartyg som rimligen

kan påfordras.

Vad härefter angår utredningsmannens förslag att borttaga nu föreliggande

möjligheter att — utan beskattning av värdestegringsvinst — sälja ett

fartyg som inte skall ersättas av ett annat vill jag framhålla följande. De

ifrågavarande bestämmelserna har tillkommit före lagstiftningen om fartygsfonder

och har enligt sin motivering uteslutande till syfte att underlätta

återanskaffning av fartyg. Man har på så sätt velat ge stöd åt fiskerinäringen.

Detta syfte blir, såsom nyss påpekats, i erforderlig utsträckning tillgodosett

genom reglerna om fartygsfonder och eldsvådefonder och om tilllämpning

av nettometoden. Däremot har, såvitt av motiveringen kan utläsas,

syftet inte varit att medge fiskarena särskilda skattemässiga förmåner då

de säljer fartyg för att dra sig tillbaka från fisket. Att sådana förmåner nu

åtnjutes torde sålunda innebära en konsekvens av lagstiftningen, som icke

var avsedd vid dess tillkomst. Enligt min mening kan bärande skäl svårligen

åberopas för att en fiskare i den avsedda situationen skall vara förmånligare

ställd än andra rörelseidkare. Vad angår den i centralförbundets

yttrande gjorda jämförelsen med kontantredovisande jordbrukare får jag

erinra om att dessa inte åtnjuter de förmåner i avskrivningshänseende som

tillkommer fiskets utövare. Såsom också framhållits av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län kan de ifrågavarande bestämmelserna i vissa fall medföra

opåkallade skattelättnader. I sammanhanget kan erinras om att överlåtelsen

av fartyget i många fall torde få anses innebära en överlåtelse av

den rörelse fiskaren bedrivit och att denne därför torde kunna komma i åtnjutande

av särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

47

Jag anser mig därför böra biträda utredningsmannens förslag även i nu

angivna del. Emellertid tillstyrker jag nyssnämnda länsstyrelses förslag att

tillämpa de nuvarande bestämmelserna på fartyg som förvärvats före år

1951, d. v. s. före den i samband med koreakrisen uppkomna prisstegringen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet

upprättade förslag till

1) förordning om särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier

och lagertillgångar,

2) förordning angående ändring i förordningen den 19 februari 195b (nr

bO) med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande

av avyttrat fartyg samt

3) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingrid Qvarnström

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Bihang

Utredningsmannens förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 11 maj 1951 (nr 230)

med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar

Härigenom förordnas dels att rubriken till förordningen den It maj 1951

(nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar skall lyda som

nedan sägs, dels ock att 1, 3, 5 och 6

följande ändrade lydelse.

(Nuvarande Igdelse)

Kungl. Maj :ts förordning med provisoriska

bestämmelser om särskilda

investeringsfonder för ersättnade av

förlorade inventarier och lagertillgångar
1

§•

Vid beräkning av nettointäkt av

rörelse enligt kommunalskattelagen

och förordningen om statlig inkomstskatt

under de beskattningsår, för

vilka taxering verkställes åren 1951

—1959, äger skattskgldig njuta avdrag

i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning för belopp, som

av årsvinsten avsättes till särskild investeringsfond

för ersättande av förlorade

inventarier och till särskild

investeringsfond för ersättande av

förlorade lagertillgångar.

3 §•

Investeringsfond må---un
der

året.

§§ nämnda förordning skola erhålla

(Föreslagen Igdelse)

Kungl. Maj:ts förordning om särskilda

investeringsfonder för ersättande

av förlorade inventarier och lagertillgångar.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av

rörelse enligt kommunalskattelagen

och förordningen om statlig inkomstskatt

må avdrag åtnjutas i enlighet

med bestämmelserna i denna förordning

för belopp, som avsatts till särskild

investeringsfond för ersättande

av förlorade inventarier och till särskild

investeringsfond för ersättande

av förlorade lagertillgångar. Den,

som enligt lag är bokföringsskgldig,

skall därvid av årsvinsten ha gjort

en motsvarande avsättning i räkenskaperna

för beskattningsåret.

3 §.

Investeringsfond må---un
der

året.

Har under beskattningsår, då förlust

av fartyg skett, annat fartyg anskaffats,

äger den skattskyldige taga

medel, som enligt bestämmelserna i

denna förordning kunnat avsättas

till investeringsfond för ersättande

av förlorade inventarier, i anspråk

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

49

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

för avskrivning å sådant fartyg. Därvid

skall så anses som om avsättning

till investeringsfond verkställts, varefter

medlen omedelbart tagits i anspråk

för sitt ändamål.

5 §•

Hava till investeringsfond avsatta

medel icke tagits i anspråk senast

under det beskattningsår, för vilket

taxering sker under sjätte taxeringsåret

efter det, då avdrag för avsättningen

ägt rum, skola medlen upptagas

såsom skattepliktig intäkt av

rörelse för nämnda beskattningsår.

Till beloppet skall därvid läggas ränta,

beräknad efter tre procent om

året för det antal taxeringsår som

förflutit efter det, då avdraget för

avsättningen skett, till och med det

då beloppet taxeras.

Vid den — ---jämte ränta.

5 §■

Hava till investeringsfond avsatta

medel icke tagits i anspråk senast

under det beskattningsår, för vilket

taxering sker under sjätte taxeringsåret

efter det, då avdrag för avsättningen

ägt rum, skola medlen upptagas

såsom skattepliktig intäkt av rörelse

för nämnda beskattningsår.

Till beloppet skall därvid läggas ränta,

beräknad efter fem procent om

året för det antal taxeringsår som

förflutit efter det, då avdraget för avsättningen

skett, till och med det då

beloppet taxeras.

Vid den —- — — jämte ränta.

6 §•

Har skattskyldig tagit investeringsfond

i anspråk i annan ordning än

i 3 § sägs, eller har skattskyldig trätt

i likvidation, skola till fonden avsatta

medel återföras till beskattning

för det beskattningsår, varunder fonden

tagits i anspråk eller beslutet om

likvidationen fattats. Till beloppet

skall därvid läggas ränta enligt i 5 §

angivna grunder, dock att i fall av

likvidation räntan skall beräknas efter

endast två procent.

Vid åtcrföring av medel till beskattning

enligt första stycket skall

vad i 5 § andra stycket sägs äga motsvarande

tillämpning.

Har aktiebolag eller förening genom

fusion uppgått i annat företag

skall investeringsfond hos det förra

företaget, därest den icke enligt fjärde

stycket övertagits av det senare

företaget, återföras till beskattning

för det beskattningsår, varunder

rättens tillstånd till fusionen registrerats.

Till beloppet skall där
-

6 §•

Har skattskyldig tagit investeringsfond

i anspråk i annan ordning

än i 3 § sägs, eller har skattskyldig

trätt i likvidation, skola till fonden

avsatta medel återföras till beskattning

för det beskattningsår, varunder

fonden tagits i anspråk eller beslutet

om likvidationen fattats. Till

beloppet skall därvid läggas ränta

enligt i 5 § angivna grunder, dock

att i fall av likvidation räntan skall

beräknas efter endast tre procent.

Har oskiftat dödsbo fondavsättning

enligt denna förordning, skola fondmedlen

återföras till beskattning senast

det beskattningsår, under vilket

dödsboet skiftas. Till beloppet skall

därvid läggas ränta enligt i 5 § angivna

grunder.

Har aktiebolag eller förening genom

fusion uppgått i annat företag

skall investeringsfond hos det förra

företaget, därest den icke enligt

fjärde stycket övertagits av det senare

företaget, återföras till beskattning

för det beskattningsår, varunder

rättens tillstånd till fusionen registrerats.

Till beloppet skall därvid

4 Dihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 67

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

(Nuvarande lydelse)

vid läggas ränta efter två procent om

året enligt i 5 § angivna grunder.

Vid sådan — — — överlåtande

föreningen.

(Föreslagen lydelse)

läggas ränta efter tre procent om året

enligt i 5 § angivna grunder.

Vid sådan---överlåtande för
eningen.

Vid återföring av medel till beskattning

enligt bestämmelserna i

denna paragraf skall vad i 5 § andra

stycket sägs äga motsvarande tilllämpning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1959

års taxering och i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år. Vid

ikraftträdandet av denna förordning skall vidare iakttagas, att bestämmelserna

i 5 § och i 6 § andra och tredje styckena i deras äldre lydelse

fortfarande skola äga tillämpning vid beräkning av tillägg för ränta i anledning

av att fondavsättning, för vilken avdrag medgivits vid 1959 eller

tidigare års taxeringar, återföres till beskattning.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

51

Utredningsmannens förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 19 februari 1954 (nr 40)

med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond

lör ersättande av avyttrat fartyg

Härigenom förordnas dels att rubriken till förordningen den 19 februari

1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond

för ersättande av avyttrat fartyg skall lyda som nedan sägs, dels ock att

1, 6 och 12 §§ nämnda förordning skola erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Kungl. Maj:ts förordning med provisoriska

bestämmelser om särskild

investeringsfond för ersättande av

avyttrat fartyg.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av

rörelse enligt kommunalskattelagen

och förordningen om statlig inkomstskatt

för de beskattningsår, beträffande

vilka taxering verkställes av

beskattningsnämnd i första instans

åren 195b—1959, må avdrag åtnjutas

i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning för belopp, som

avsatts till särskild investeringsfond

för ersättande av avyttrat fartyg.

Den, som enligt lag är bokföringsskyldig,

skall därvid av årsvinsten ha

gjort en motsvarande avsättning i räkenskaperna

för beskattningsåret.

6 §■

Ha till investeringsfond avsatta

medel kunnat, helt eller delvis, tagas

i anspråk för avskrivning av fartyg,

som anskaffats under det beskattningsår

då avsättning skett eller under

senare beskattningsår, men har

så ej skett, skola till fonden avsatta

medel till den del de kunnat utnyttjas

för avskrivning å nyanskaffat

fartyg återföras till beskattning. Till

beloppet skall därvid läggas ränta,

beräknad efter två procent om året

för del antal taxeringsår som förflutit

efter det, då avdraget för avsättningen

skett, till och med det, då beloppet

taxeras.

(Föreslagen Igdelse)

Kungl. Maj:ts förordning om särskild

investeringsfond för ersättande

av avyttrat fartyg.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse

enligt kommunalskattelagen och

förordningen om statlig inkomstskatt

må avdrag åtnjutas i enlighet

med bestämmelserna i denna förordning

för belopp, som avsatts till särskild

investeringsfond för ersättande

av avyttrat fartyg. Den, som enligt

lag är bokföringsskyldig, skall därvid

av årsvinsten ha gjort en motsvarande

avsättning i räkenskaperna

för beskattningsåret.

6 §.

Ha till investeringsfond avsatta

medel kunnat, helt eller delvis, lagas

i anspråk för avskrivning av fartyg,

som anskaffats under det beskattningsår

då avsättning skett eller under

senare beskattningsår, men har

så ej skett, skola till fonden avsatta

medel till den del de kunnat utnyttjas

för avskrivning å nyanskaffat

fartyg återföras till beskattning. Till

beloppet skall därvid läggas ränta,

beräknad efter tre procent om året

för det antal taxeringsår som förflutit

efter det, då avdraget för avsättningen

skett, tdl och med det, då beloppet

taxeras.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Ha till investeringsfond avsatta

medel icke tagits i anspråk eller endast

delvis tagits i anspråk senast

under det beskattningsår, för vilket

taxering sker under sjätte taxeringsåret

efter det, då avdrag för avsättningen

ägt rum, skola å investeringsfonden

kvarstående medel upptagas

såsom skattepliktig intäkt av rörelse

för nämnda beskattningsår. Till beloppet

skall därvid läggas ränta, beräknad

enligt i föregående stycke angivna

grunder.

12 §.

Länsstyrelsen skall---— skola

antecknas.

Ha till---därefter erfordras.

Har skattskyldig tecknat kontrakt

om byggande av fartyg, vilket enligt

kontraktet skall levereras inom tid,

som angives i 6 § andra stycket, och

styrker den skattskyldige att han efter

den tidpunkt, då försäljning som

föranlett fondavsättningen ägt rum,

fullgjort förskotts- eller dellikvid i

enlighet med kontraktet, äger länsstyrelsen

medgiva, att beloppet enligt

avlämnad garantiförbindelse ned sättes

med högst hälften av den sålunda

fullgjorda likviden. Sådant medgivande

må icke lämnas med mindre

det med hänsyn till den skattskyldiges

förhållanden och övriga förelig
-

(Föreslagen lydelse)

Ha till investeringsfond avsatta

medel icke tagits i anspråk eller endast

delvis tagits i anspråk senast

under det beskattningsår, för vilket

taxering sker under tredje taxeringsåret

efter det, då avdrag för avsättningen

ägt rum, skall vid taxeringen

för sistnämnda beskattningsår ävensom

vid taxeringen för följande år

såsom skattepliktig intäkt av rörelse

upptagas ett belopp motsvarande tre

procent av vid beskattningsårets utgång

kvarstående fondmedel.

Ha till investeringsfond avsatta

medel icke tagits i anspråk eller endast

delvis tagits i anspråk senast

under det beskattningsår, för vilket

taxering sker under sjätte taxeringsåret

efter det, då avdrag för avsättningen

ägt rum, skola å investeringsfonden

kvarstående medel upptagas

såsom skattepliktig intäkt av rörelse

för nämnda beskattningsår. Till beloppet

skall därvid läggas ränta, beräknad

enligt i första stycket angivna

grunder; dock att tillägg icke

skall göras med högre belopp än det,

varmed räntan överstiger summan

av de belopp, som må hava upptagits

till beskattning enligt bestämmelserna

i andra stycket.

12 §.

Länsstyrelsen skall---skola

antecknas.

Ha till---därefter erfordras.

Har skattskyldig tecknat kontrakt

om byggande av fartyg, vilket enligt

kontraktet skall levereras inom tid,

som angives i 6 § tredje stycket, och

styrker den skattskyldige att han efter

den tidpunkt, då försäljning som

föranlett fondavsättningen ägt rum,

fullgjort förskotts- eller dellikvid i

enlighet med kontraktet, äger länsstyrelsen

medgiva, att beloppet enligt

avlämnad garantiförbindelse nedsättes

med högst hälften av den sålunda

fullgjorda likviden. Sådant medgivande

må icke lämnas med mindre

det med hänsyn till den skattskyldiges

förhållanden och övriga förelig
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

(Nuvarande lydelse)

gande omständigheter skäligen kan

antagas, att fonden kommer att tagas

i anspråk för sitt ändamål. I

samband med medgivande som nu

sagts skall länsstyrelsen lämna underrättelse

härom till den bank, som

utfärdat garantiförbindelsen, med

uppgift tillika å det garantibelopp,

som därefter erfordras.

Ha till---å fartyget.

Det åligger---densamma

återställas.

(Föreslagen lydelse)

gande omständigheter skäligen kan

antagas, att fonden kommer att tagas

i anspråk för sitt ändamål. I samband

med medgivande som nu sagts

skall länsstyrelsen lämna underrättelse

härom, till den bank, som utfärdat

garantiförbindelsen, med uppgift

tillika å det garantibelopp, som därefter

erfordras.

Ha till — ---å fartyget.

Det åligger---densamma

återställas.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1959

års taxering och i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år. Vid

ikraftträdandet av denna förordning skall vidare iakttagas, att bestämmelserna

i 6 och 12 §§ i deras äldre lydelse fortfarande skola äga tillämpning

i fråga om sådan avsättning, för vilken avdrag åtnjutits vid taxering år

1959 eller tidigare år.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Utredningsmannens förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 28 § 2 mom., punkt 1 av anvisningarna till

28 § samt punkt 3 d av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen den

28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

28 §.

2 mom. Ersättning på grund av

skadeförsäkring skall anses såsom

intäkt av rörelse, i den mån köpeskilling,

som skulle hava influtit

därest försäkrad egendom istället

försålts, varit att hänföra till intäkt

av rörelse eller i den mån ersättningen

eljest motsvarar sådan skattepliktig

intäkt eller motsvarar sådan

avdragsgill omkostnad, vilken är att

hänföra till nämnda förvärvskälla.

Avser ersättningen försäkring för

förlust av fartyg, står det den skattskyldige

fritt att upptaga densamma,

i den mån den överstiger värdet av

det förlorade fartyget sådant detta

värde befanns efter vederbörliga avskrivningar,

såsom intäkt under det

beskattningsår, då den influtit, eller

något av de två följande åren, eller

fördelad på dessa tre år; dock må ersättningen,

i den mån den använts

för anskaffande av annat eller andra

fartyg, icke upptagas såsom intäkt

för senare beskattningsår än det varunder

den sålunda använts.

Anvisningar

till 28 §.

1. Till intäkt---stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7 av

(Föreslagen lydelse)

28 §.

2 mom. Ersättning på grund av

skadeförsäkring skall anses såsom

intäkt av rörelse, i den mån köpeskilling,

som skulle hava influtit

därest försäkrad egendom i stället

försålts, ^arit att hänföra till intäkt

av rörelse eller i den mån ersättningen

eljest motsvarar sådan skattepliktig

intäkt eller motsvarar sådan

avdragsgill omkostnad, vilken är att

hänföra till nämnda förvärvskälla.

Anvisningar

till 28 §.

1. Till intäkt---stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7 av

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

anvisningarna till 29 §), hänföres till

intäkt av rörelse. För annan skattskyldig

än aktiebolag, ekonomisk

förening, ömsesidigt försäkringsbolag

eller sparbank skall dock beträffande

intäkt vid avgttring av fartyg

följande gälla. Har nu avsedd skattskyldig

vid något tillfälle tillgodonjutit

räkenskapsenlig avskrivning vid

inkomstberäkningen för förvärvskällan

i fråga, skall intäkten hänföras

till intäkt av rörelse; i annat fall skall

intäkt, varom nu är fråga, upptagas

såsom intäkt av rörelse endast i den

mån sådant följer av punkt 3 d andra

stycket av anvisningarna till 29 §

men i övrigt såsom intäkt av tillfällig

förvärvsverksamhet, i den mån enligt

35 § förutsättningarna för skattepliktig

realisationsvinst föreligga.

Vid avyttring---realisations
vinst

föreligga.

I enlighet---realisationsvinst

föreligga.

Då skattskyldig---för över
låtaren.

till 29 §.

3 d. Då tillgång, varom här är fråga,

avyttras eller såsom för rörelsen

obrukbar utrangeras, får avdrag ske

för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

men skall — därest annat

icke föranledes av vad i nästfoljande

stycke sägs — å andra sidan belopp,

som erhålles vid avyttring av tillgången,

i sin helhet upptagas såsom

intäkt av rörelse (se punkt 1 andra

stycket av anvisningarna till 28 §).

Har annan skattskyldig än aktiebolag,

ekonomisk förening, ömsesidigt

försäkringsbolag eller sparbank

avyttrat eller utrangerat fartyg och

har den skattskyldige icke vid något

tillfälle tillgodonjutit räkenskapsenlig

avskrivning vid inkomstberäkningen

för förvärvskällan i fråga, må

avdrag ske för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av

anskaffningsvärdet, i den mån detta

belopp överstiger vad som influtit vid

anvisningarna till 29 §), hänföres till

intäkt av rörelse.

Vid avyttring---realisations
vinst

föreligga.

I enlighet----realisationsvinst

föreligga.

Då skattskyldig---för över
låtaren.

till 29 §.

3 d. Då tillgång, varom här är fråga,

avyttras eller såsom för rörelsen

obrukbar utrangeras, får avdrag ske

för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

men skall å andra sidan belopp,

som erhålles vid avyttring av

tillgången, i sin helhet upptagas såsom

intäkt av rörelse (se punkt 1

andra stycket av anvisningarna till

28 §). Med avyttring likställes det

fall, att tillgång uttages ur rörelsen

för att tillföras annan rörelse, som

utgör särskild förvärvskälla, eller för

att nyttjas för annat ändamål.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

avyttring av fartyget, men skall å

andra sidan såsom intäkt av rörelse

upptagas endast vad som vid dylik

avyttring må hava återbekommits av

belopp, för vilket avdrag i beskattningsavseende

åtn jutits.

Med avyttring likställes det fall, att

tillgång uttages ur rörelsen för att

tillföras annan rörelse, som utgör

särskild förvärvskälla, eller för att

nyttjas för annat ändamål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uPPgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att

äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1959 års taxering

samt i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år. Vid ikraftträdandet

av denna lag skall vidare iakttagas, att bestämmelserna i 28 § 2 mom.

i dess äldre lydelse fortfarande skola gälla i fråga om beskattningen av

sadan ersättning för förlust av fartyg, som influtit under beskattningsår,

för vilket taxering skett år 1959 eller tidigare år.

590253 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:222 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 a1 i texten
  2. BevU 1959:37 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m s. 1 i texten