Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m

1959-02-13 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:71, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

1

Nr U

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni

1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om

fortsatt giltighet av samma lag, m. m.; given Stockholms

slott den 13 februari 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vin Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 4-9)

om hyresreglering m. in., så ock om fortsatt giltighet av samma lag,

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430)

om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.,

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1956 (nr

568) om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal; samt

4) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 7 december 1956 (nr o67)

med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås, att lagstiftningen om hyresreglering och vad

därmed sammanhänger förlänges till och med utgången av år 1961. Vidare

föreslås att i 4 § hyresregleringslagen införes ett tillägg som möjliggoi a

‘ orter! där avgifterna för vatten och avlopp stigit särskilt mycket efter

den 1 juli 1955, avtal må träffas om ersättning utöver grundhyran för sådana

ökade avgifter i likhet med vad som redan gäller beträffande ersättning

för värme och varmvatten. Det skall ankomma på Kungl. Maj:t att

bestämma i vilka orter avtal må träffas om sådan särskild ersättning.

Slutligen föreslås beträffande hyresavtal som slutits för en tid av minst

fem år, s. k. långtidsavtal, en uppmjukning av föreskrifterna i 2 § lagen

den 7 december 1956 med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan

hyresregleringen upphört.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1U5V. 1 samt. År it

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 7i år 1959

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om

hyresreglering m. in., så ock om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att 4 § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering

in. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att

samma lag, vilken enligt lag den 6 juni 1957 (nr 233) gäller till och med den

30 september 1959, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december

1961.

4

(Gällande lydelse)

Utöver grundhyran må hyresvärden

träffa avtal om skälig ersättning

för lägenhetens uppvärmning och

förseende med varmvatten eller, om

gottgörelse därför ingår i grundhyran,

för den ökade kostnad, som för

sådant ändamål åsamkas hyresvärden.

Hyresnämnden äger---dylik

ersättning.

Konungen eller----— stycket

sägs.

§•

(Föreslagen lydelse)

Utöver grundhyran må hyresvärden

träffa avtal om skälig ersättning

för lägenhetens uppvärmning och

förseende med varmvatten eller, om

gottgörelse därför ingår i grundhyran,

för den ökade kostnad, som för

sådant ändamål åsamkas hyresvärden.

Vad nu sagts skall ock, i ort

som Konungen bestämmer, gälla beträffande

sådan ökning av avgifter

för vatten och avlopp, som inträtt efter

den 1 juli 1955.

Hyresnämnden äger---— dylik

ersättning.

Konungen eller---stycket

sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 juli 1959

uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1959, må framställning

som i 7 § sägs göras senast den 14 juli 1959 eller, om hyresvärden

icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar låta

hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen

sådant meddelande.

Har hyresvärd före den 1 juli 1959 lämnat meddelande som i 8 a § femte

stycket sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 30 september

1959, må framställning enligt samma paragraf göras senast den 14 juli 1959.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

3

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse

och överlåtelse av bostadsrätt m. in., vilken enligt lag den 6 juni 1957

(nr 234) gäller till och med den 30 september 1959, skall äga fortsatt giltighet

till och med den 31 december 1961.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1956 (nr 568) om

rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal

Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1956 om rätt i vissa fall

för hyresgäst till nytt hyresavtal, vilken gäller till och med den 30 september

1959, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1961.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 7 december 1956 (nr 567) med vissa

bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 7 december 1956 med vissa bestämmelser,

som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört, skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §•

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har hyresregleringslagen---Har hyresregleringslagen--■ —

av beslutet. av beslutet.

Är hyresavtal slutet för en tid av

minst fem år, skall vad i första stycket

stadgas gälla allenast för tiden

intill den fardag som infaller näst

efter ett år från det hyresregleringen

upphörde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959. Nya lydelsen av 2 § äger dock

ej tillämpning på hyresavtal som slutits före ikraftträdandet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 71 år 1959

5

Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 januari 1959.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om förlängning av

hyresregleringen m. m. samt anför därvid följande.

Statens hyresråd har i skrivelse den 25 september 1958 hemställt, att lagen

den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering in. m. (hyresregleringslagen),

lagen samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse

av bostadsrätt m. m. (bostadsrättskontrollagen) samt lagen den 7 juni 1956

(nr 305) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning

m. m., vilka lagar gäller till och med den 30 september 1959, måtte erhålla

fortsatt giltighet till och med den 31 december 1961.

Vidare har inkommit förslag till vissa ändringar i hyresregleringslagen.

Sålunda har föreslagits ändring i 3 § av hyresgästernas riksförbund i skrivelse

den 22 oktober 1958, i 4 § av hyresrådet i skrivelse den 5 november

1958 och i 5 § av Sveriges fastighetsägareförbund i skrivelse den 8 november

1958. Fastighetsägareförbundet har härjämte i skrivelse den 10 januari

1958 hemställt om ändring av 2 § lagen den 7 december 1956 (nr 567) med

vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört.

Jag anhåller alt nu få upptaga dessa frågor till behandling.

Gällande bestämmelser

Genom hyresregleringslagen har stadgats begränsning av hyrans storlek

för flertalet lägenheter, möjlighet till tvångsförlängning av hyresavtal och

reglering av vissa andra hyresförhållanden. Lagen äger tillämpning i vaij^

stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång hade minst

2 000 invånare, om icke Kungl. Maj:t förordnar annorlunda. Den äi tillämplig

också i annan tättbebyggd ort, som Kungl. Maj:t bestämmer. Kungl.

Maj :t äger vidare, efter eu lagändring den 6 juni 1957 (nr 233), bestämma

att lagen i ort där den gäller skall äga tillämpning endast i fråga om visst

eller vissa slag av lägenheter.

Såsom ett komplement till hyresregleringslagen har genom bostadsrättskontrollagen

införts reglering av lägenhetsförvärv, som grundats på bostads
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

rätt och andra former av bostadskooperation; lagen äger tillämpning i ort

där hyresregleringslagen gäller. Till hyresregleringslagen ansluter sig även

1956 års lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning

m. m. Denna lag reglerar vid hemskillnad, äktenskapsskillnad och

återgång av äktenskap förhållandet mellan makarna och vid makes död

förhållandet mellan efterlevande make och andra dödsbodelägare, allt såvitt

angår bostadslägenhet som makarna eller en av dem förhyrt.

För att möjliggöra en avveckling av hyresregleringen gäller från den 1

januari 1957 dels lagen den 7 december 1956 (nr 567) med vissa bestämmelser

som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört, i det följande

kallad övergångslagen, och dels en provisorisk lagstiftning om besittningsskydd

för hyresgäst. Bestämmelserna om besittningsskydd återfinnes i lagen

den 7 december 1956 (nr 568) om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt

hyresavtal, i fortsättningen kallad besittningsskyddslagen. Denna lag, som

är tidsbegränsad och i likhet med hyresregleringslagstiftningen gäller till

och med den 30 september 1959, skall med vissa undantag tillämpas på de

orter där hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd icke

gäller. Undantagna från lagens tillämpning är fall då lägenhet upplåtits till

bostad i en- eller tvåfamilj shus eller till bostad i möblerat skick eller då

fråga är om upplåtelse från hyresgästs sida av del i förhyrd bostad.

De i det föregående nämnda framställningarna om ändringar i 3, 4 och

j §§ hjresregleringslagen avser stadganden om hyresbeloppets bestämmande.

Hithörande stadganden innebär i korthet följande. För lägenhet som är

avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad och ej uthyres i möblerat

skick skall enligt 2 § hyran regleras enligt bestämmelserna i 3—5 §§,

och detsamma gäller beträffande lägenhet som icke är avsedd att helt

eller till väsentlig del nyttjas till bostad, såframt ej hyran den 1 januari

1942 ^ar fastställd att utgå med växlande belopp för skilda tider. I fråga

om annan lägenhet gäller enligt 6 § att, om lägenheten är uthyrd mot en

hyra som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter

föranleder, hyresnämnden äger nedsätta hyran efter vad som

finnes skäligt; nämnden äger därvid föreskriva att lägenheten skall vara

underkastad bestämmelserna i 3—5 §§. Enligt 3 § första stycket må hyres\arden

svarar den för lägenheten tillåtna grundhyran, där ej annat föranledes av

''ad som särskilt stadgas i lagen. För lägenhet som färdigställts före den

1 januari 1942 och som var uthyrd vid denna tidpunkt anses såsom grundhyra

det hyresbelopp som lägenheten då betingade. Var lägenheten ej uthyrd

vid denna tid, fastställes grundhyran efter hyresläget vid samma tid. Enligt

3 § andra stycket äger hyresnämnd under vissa förutsättningar höja eller

sanka grundhyran för en lägenhet. Var hyran den 1 januari 1942 avsevärt

lägre än hyran för jämförliga lägenheter eller har lägenhetens värde avsevärt

ökats genom ombyggnads- eller ändringsarbete eller föreligger för visst

la.ll

på framställning av hyresvärden höja grundhyran till det belopp som föran
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

ledes därav. Sänkning av grundhyra kan förekomma, om lägenheten den

1 januari 1942 betingade en hyra som i avsevärd mån översteg hyran för

jämförliga lägenheter eller om lägenhetens skick avsevärt försämrats eller

hyresgäst tillkommande förmåner påtagligt inskränkts. Utöver grundhyran

må hyresvärden enligt 4 § avtala om skälig ersättning för lägenhetens uppvärmning

och förseende med varmvatten eller, om gottgörelse därför ingår

i grundhyran, för den ökade kostnad som för sådant ändamål asamkas hyresvärden.

I 5 § ges bestämmelser som reglerar Kungl. Maj :ts rätt att tillåta

generell hyreshöjning. Förutsättningen är att detta finnes påkallat till följd

av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i viss kommun. Kungl. Maj:t

eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, hyresrådet äger då medge, att

avtal må för tid som anges i beslutet träffas om hyreshöjning utöver grundhyran.

Hyresregleringslagens bestämmelser om reglering av hyran äger, efter en

ändring som den 7 december 1956 (nr 565) vidtogs i lagens 26 §, icke tilllämpning

på upplåtelse av lägenhet i hyresvärden tillhörigt hus, för vilket

utgått sådant statligt lån som är förenat med villkor om begränsning av rätten

att uttaga hyra och slutligt beviljats efter den 31 december 1956 samt

icke uppsagts till betalning. Efter ytterligare ändring den 6 juni 1957 (nr

233) i 26 § är bestämmelserna från ingången av 1958 icke heller tillämpliga

på upplåtelse i första hand av lägenhet i sådant av kommun eller av kommunalt

eller därmed jämställt bostadsföretag förvaltat hus, som Kungl.

Maj :t bestämmer. Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Maj :t i kungörelse

den 27 juni 1957 (nr 475) förordnat, att från lagens reglering av

hyran skall undantagas upplåtelse i första hand av lägenhet i hus, som förvaltas

av landstingskommun, kommun, municipalsamhälle eller helkommunalt

bostadsföretag eller av företag som enligt vissa angivna kungörelser om

bostadslån m. in. erkänts såsom allmännyttigt eller jämställts med kommun.

I övergångslagen upptages, såsom redan antytts, bestämmelser för lösande

av de övergångsproblem som kan uppkomma vid en avveckling av hyresregleringen.

övergångsbestämmelserna har utformats så, att de kan gripa

in, om statsmakterna beslutar ytterligare undantag från hyresregleringen

utöver vad som skedde vid övergångslagens tillkomst. Lagen gäller i tillämpliga

delar även vid den partiella avveckling av hyresregleringen som följer

av 26 § hyresregleringslagen, och bestämmelserna skall kunna tillämpas

också i den situation som inträder, när hyresregleringen upphör till följd av

att lagstiftningens giltighetstid icke förlänges.

De centrala övergångsproblemen hänför sig till frågan om vilka hyresvillkor

som skall gälla för tiden från avvecklingen fram till dess nytt hyresavtal

blir tillämpligt mellan parterna. Lagens 2 § innehåller härom i första

punkten, alt om hyresregleringslagen varit tillämplig på hyresavtal, som

även omfattar tid efter det hyresregleringen upphört, avtalet, ändå att däri

annorlunda stadgats, för nämnda tid skall anses upptaga den hyra som

skolat utgå då hyresregleringen upphörde. I andra punkten av paragrafen

sägs, alt om annat hyresvillkor bestämts genom hyresnämnds beslut, avla
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

let i denna del skall anses ha det innehåll som framgår av beslutet. Enligt

3 § skall, om hyresnämnd förklarat uppsägning ogiltig eller förlängt hyresförhållande

eller ock bifallit ansökan om övertagande av lägenhet jämlikt

8 a § hyresregleringslagen, beslutet lända till efterrättelse även efter det

hyresregleringslagen upphört att gälla.

Vid tillkomsten av övergångslagen uppmärksammades att den kunde

medföra vissa olägenheter när det gäller långtidsavtal. Särskilt diskuterades

de problem som uppkommer, då ändrade grunder för generell hyreshöjning

beslutas för tid efter hyresregleringens avveckling; ett sådant beslut

skall icke beaktas i hyresförhållanden som icke längre är underkastade

hyresregleringen. Någon särskild bestämmelse för långtidsavtalen infördes

icke. I tredje lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande (nr 28/1957

s. 69) framhölls, att alltför orimliga följder borde kunna undgås genom

tillämpning av 43 § hyreslagen, som stadgar rätt till jämkning av hyresvillkor,

där villkoret är uppenbarligen stridande mot god sed i hyresförhållanden

eller eljest otillbörligt. Beträffande de olägenheter, som kunde uppkomma

av förbudet att i hyresavtal som träder i tillämpning under hyresregleringens

giltighetstid överenskomma om hyresvillkor som skall gälla

först efter avvecklingen, uttalade utskottet, att en ytterligare möjlighet vore

att parterna i avtalet intoge en bestämmelse om alt detta upphörde att gälla

för den händelse hyresregleringen avvecklades och samtidigt för tiden efter

det att det tidigare avtalet upphört träffade ett annat avtal innehållande

andra villkor, exempelvis om högre hyra.

Förlängning av hyresregleringen

Beträffande läget på bostadsmarknaden har från bostadsstyrelsen inhämtats

följande.

Under år 1957 blev lägenhetstillskottet exceptionellt stort, i det att 64 500

lägenheter eller ca 7 500 flera än 1956 färdigställdes. Såvitt framgår av bostadsstyrelsens

senaste undersökning av bostadsmarknadsläget, avseende

början av år 1958 och begränsad till kommuner med kommunal bostadsförmedling

eller annan kommunal registrering av bostadssökande, synes denna

ökning av tillgången på lägenheter ha medfört en stagnation i den under

de senaste åren konstaterade ökningen av antalet bostadssökande. I den

mån uppgifterna om dessa kan betraktas som symptom på det föreliggande

lägenhetsunderskottet måste detta alltfort ha en betydande omfattning,

framför allt i de större städerna. Lägenhetstillskottet under 1958 beräknas

bli något mindre än under 1957. Detta kommer att innebära ett underskott

under åren 1956—58 med omkring 10 000 lägenheter i förhållande till det

av styrelsen till 1955 års långtidsutredning redovisade behovet av 65 000

lägenheter i årligt genomsnitt under tioårsperioden 1956—65. Styrelsen

tvekar icke att alltjämt bedöma bostadsmarknadsläget, framför allt i de

större städerna, som i hög grad otillfredsställande. Återställandet av en någorlunda

tillfredsställande balans mellan tillgång och efterfrågan på lägen
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

heter torde därför komma att kräva avsevärd tid, även om produktionsnivån

kommer att ytterligare kunna höjas under de närmaste åren.

I sin förut nämnda framställning om hyresregleringens förlängning har

statens lujresråd föreslagit, att lagstiftningen gives förlängd giltighet till och

med den 31 december 1961. Från hyresrådets förslag — som innefattade

ordförandens, f. d. landshövdingen Karl Levinsons samt ledamöterna AIcxandersons,

Nyquists, Järtelius’ och Svenssons mening — var ledamöterna

Wibom och Breitholz såtillvida skiljaktiga, att de fann att en förlängning av

lagstiftningens giltighet icke borde utsträckas längre än till och med den

31 december 1960.

Till utveckling av förslaget om förlängning av hyresregleringslagstiftningen

erinrar hyresrådet till eu början om att Kungl. Maj:t nuineia ägei

befogenhet att förordna om hyresregleringens avveckling inom viss ort eller

del av ort samt beträffande visst eller vissa slag av lägenheter samt att

Kungl. Maj :t uppdragit åt hyresrådet att efter utredning rörande hyresläget

till Kungl. Maj :t avgiva de förslag till hyresregleringens avveckling, vartill

utredningen kunde ge anledning. Hyresrådet anför vidare:

I anledning av nämnda uppdrag har hyresrådet hos fullmäktige i samtliga

hyresreglerade orter med invånarantal understigande 20 000 (444 orter)

anhållit om biträde med införskaffande av viss utredning till belysning av

frågan om behovet av fortsatt tillämpning av hyresregleringslagstiftningen i

orten varjämte hyresrådet hemställt om fullmäktiges yttrande rörande

nämnda fråga. Fullmäktige i 440 av dessa orter ha nu avgivit begärt yttrande,

därvid förslag avgivits om regional avveckling beträffande 60 orter

och om kategorimässig avveckling ifråga om 106 orter. Fullmäktige i övriga

274 orter ha förklarat sig icke kunna tillstyrka regleringens avveckling.

Hyresrådet avser att under den närmaste tiden till Kungl. Maj :t inkomma

med de förslag till avveckling, vartill nämnda utredning kan giva anledning.

Beträffande" läget på bostadsmarknaden må vidare nämnas, att — såvitt

framgår av en utav bostadsstyrelsen år 1958 redovisad undersökning — lägenhetsunderskottet

alltjämt är av betydande omfattning framförallt i de

större städerna.

Med hänsyn till det sagda och då ett återställande av en någorlunda tillfredsställande

balans mellan tillgång och efterfrågan på lägenheter i vart

fall i de större städerna icke torde kunna uppnås under de närmaste åren,

synes det ofrånkomligt, alt hyresregleringslagstiftningen gives förlängd giltighet

efter den 30 september 1959. Tillsvidare bör sålunda, där förutsättningar

för regleringens avveckling föreligga, denna äga rum med stöd av

1 § hyresregleringslagen.

Vad angår tiden för en förlängning av hyresregleringslagstiftnmgens giltighet

vill hyresrådet framhålla, att, då praktiska skäl tala för att generell

hyreshöjning i fortsättningen bestämmes för kalenderår, hyresregleringslagens

giltighetstid bör avpassas med hänsyn härtill.

över hyresrådets framställning har efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

bostadsstyrelsen, liyreslagskommittén, Sveriges fastighetsägareförbund

och hyresgästernas riksförbund.

Socialstyrelsen och bostadsstyrelsen tillstyrker, med hänvisning till läget

på bostadsmarknaden, att hyresregleringslagstiftningen förlänges i enlig
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kangl. Maj.ts proposition nr It år 1959

het med hyresrådets förslag. Även hyresgästernas riksförbund tillstyrker

förlängningen. Fastighetsägareförbundet förklarar sig icke ha något att erinra

mot den föreslagna förlängningen under förutsättning att en regional

avveckling av regleringen kommer till stånd under perioden och att arbetet

med dessa frågor bedrives med all den snabbhet som omständigheterna

medger. Hyreslagskommittén anför att kommittén saknar anledning att

yttra sig angående förutsättningarna för regleringens avskaffande. I den

mån tillkomsten av en permanent lagstiftning om hyresgästs besittningsskydd

bedömes som en betydelsefull faktor för hyresregleringens totala avveckling,

vill kommittén framhålla, att kommitténs arbete knappast kan

beräknas vara avslutat så tidigt, att något förslag till definitiva bestämmelser

om hyresgästs besittningsskydd skulle kunna föreläggas 1960 års riksdag.

Ur den synpunkt, till vilken kommittén sålunda begränsat sin bedömning

av hyresrådets framställning, finnes alltså icke anledning till erinran

mot densamma.

Hyreslagskommittén och hyresgästernas riksförbund framhåller härutöver

i sina yttranden att besittningsskyddslagen bör i likhet med hyresregleringslagstiftningen

erhålla förlängd giltighet till och med utgången av

1961.

Departementschefen. En avveckling av hyresregleringslagstiftningen har

sedan åtskillig tid framstått såsom önskvärd. Med hänsyn till läget på bostadsmarknaden

har det emellertid icke befunnits möjligt att i ett sammanhang

genomföra en sådan avveckling. Man bär i stället valt att söka avveckla

lagstiftningen i etapper. Sålunda har genom 1956 och 1957 års ändringar

i hyresregleringslagen från lagens bestämmelser om hyreskontroll

undantagits dels upplåtelse av lägenhet i hyresvärden tillhörigt hus, för vilket

utgått sådant statligt lån som är förenat med villkor om begränsning

av rätten att uttaga hyra och slutligt beviljats efter den 31 december 1956

samt icke uppsagts till betalning dels ock upplåtelse i första hand av lägenhet

i sådant av kommun eller av kommunalt eller därmed jämställt bostadsföretag

förvaltat hus, som Kungl. Maj:t bestämmer. Genom dessa lagändringar

har alltså inletts en kategorimässig avveckling av hyresregleringen.

Efter ändringar i 1 § hyresregleringslagen har vidare Kungl. Maj:t fått

rätt att helt eller beträffande visst eller vissa slag av lägenheter bringa hyresregleringslagen

och bostadsrättskontrollagen att upphöra i ort där läget

på bostadsmarknaden icke kräver fortsatt hyresreglering. Möjlighet har således

öppnats för en regional eller en samordnad regional och kategorimässig

avveckling av hyresregleringen.

Såsom beredningsorgan för ärenden rörande den regionala avvecklingen

fungerar statens hyresråd. Med anledning av att Kungl. Maj:t uppdragit åt

hyresrådet att efter utredning rörande hyresläget avge förslag om avveckling

har hyresrådet, såsom framgår av rådets framställning om förlängning

av hyresregleringslagstiftningen, numera införskaffat sådan utredning från

ett stort antal orter i landet. Hyresrådet avser att under den närmaste ti
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

den till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag till avveckling vartill utredningen

kan ge anledning. Av de uppgifter som hyresrådet lämnat rörande

den verkställda utredningen om hyresläget synes framgå att förutsättningar

föreligger för en regional eller en samordnad regional och kategorimässig

avveckling inom en nära framlid i ett icke ringa antal orter. I åtskilliga orter

från vilka hyresrådet införskaffat uppgifter — tillhopa 274 orter av 440

med invånarantal understigande 20 000 — har emellertid de kommunala

myndigheterna icke ansett sig kunna för närvarande föreslå någon avveckling

av regleringen. Bostadsstyrelsens i det föregående refererade undersökning

rörande läget på bostadsmarknaden ger också vid handen att lägenhetsunderskottet

alltjämt på många håll är betydande, särskilt i de större

städerna. Återställandet av en någorlunda tillfredsställande balans mellan

tillgång och efterfrågan på lägenheter torde enligt bostadsstyrelsens uppfattning

komma att kräva avsevärd tid, även om produktionsnivån kommer

att ytterligare kunna höjas under de närmaste åren. Med hänsyn till

nu angivna förhållanden har hyresrådet för sin del funnit det ofrånkomligt,

att giltighetstiden för hyresregleringslagstiftningen förlänges; avvecklingen

av lagstiftningen bör sålunda enligt hyresrådets mening tills vidare

äga rum regionalt genom beslut av Kungl. Maj :t.

Hyresrådets förslag om förlängning av lagstiftningen har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran i samtliga remissyttranden och jag anser mig för

egen del böra biträda förslaget. Såsom hyresrådet föreslagit torde giltighetstiden

böra förlängas till och med den 31 december 1961. Liksom vid

föregående förlängningstillfällen torde till den lag, som innefattar bestämmelse

om förlängningen, böra fogas övergångsbestämmelser av innebörd att

ansökan om förlängning av hyresförhållande eller övertagande av hyresrätt,

som avser tid efter lagens hittillsvarande giltighetstid, må göras inom

viss kortare tid efter det förlängningslagen blivit utfärdad.

I likhet med hyresregleringslagstiftningen bör besittningsskyddslagen få

förlängd giltighet till och med utgången av år 1961. Vad angår 1956 års lag

med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning in. m.

har jag i annat sammanhang denna dag föreslagit att nämnda lag från den

1 juli 1959 ersättes av en lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma

bostad, avsedd att gälla till och med den 31 december 1961. Någon

förlängning av 1956 års lag kommer därför icke i fråga.

Ändring i hyresregleringslagen

Hyresgästernas riksförbunds förslag om ändring av 3 § hyresregleringslagen

innebär upphävande av de bestämmelser i lagrummet, som möjliggör

höjning eller nedsättning av grundhyra på grund av att grundhyran den 1

januari 1942 avsevärt understeg respektive översteg hyran för jämförliga

lägenheter.

Till utveckling av förslaget anför riksförbundet, att man med nämnda

bestämmelser avsett alt sådana större avvikelser från det allmänna hyres
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mcij. ts proposition nr 71 år 1959

läget, som av särskild anledning kunde föreligga, skulle kunna korrigeras.

Det var däremot icke lagens mening att utjämna den så att säga naturliga

ojämnheten i hyressättningen. Riksförbundet anför vidare:

Denna möjlighet att rätta till större avvikelser i förhållande till hyrorna

för jämförliga lägenheter den 1 januari 1942 har nu funnits i mer än 16 år

och det måste därför kunna antagas, att något behov av korrigering icke

föreligger om möjligheten därtill icke begagnats under denna långa tid. Ett

ytterligare skäl för att icke längre fortsätta med dylika »anpassningar» är

den för varje år allt större svårigheten att hålla 1942 års hvresläge aktuell!.

Häri ligger förklaringen till att grundhyreshöjningar med åberopande av

ovannämnda bestämmelse alltjämt förekommer i relativt stor omfattning.

Vad som sedan länge pågår är egentligen en successiv lyftning av 1942 års

hyresnivå genom individuella höjningar och icke en sådan korrigering av

betydande avvikelser som lagstiftaren tänkt sig.

Ett borttagande av förenämnda stadganden skulle medföra en icke oväsentlig

lättnad i hyresnämndernas och hyresrådets arbetsbörda. En sådan

avlastning är så mycket värdefullare som hyresnämnderna kan förväntas

bli pålagda vissa nya arbetsuppgifter i samband med ändrade riktlinjer för

räntekompensationen åt fastighetsägarna.

Över hyresgästernas riksförbunds förslag har yttranden inhämtats från

hyresrådet och fastighetsägareförbundet. Båda avstyrker förslaget.

Hyresrådet framhåller att det är uppenbart att i det stora flertalet av de

fall då grundhyran den 1 januari 1942 var avsevärt högre eller lägre än hyran

för jämförliga lägenheter rättelse numera skett. Även under de senaste

åren har dock hyresrådet i åtskilliga fall funnit i stadgandena angivna skäl

för höjning och sänkning av grundhyra föreligga. Då det icke kan uteslutas

att ett visst behov av rätt till jämkning av grundhyra alltjämt kan föreligga,

torde bestämmelserna icke böra upphävas utan att hyresvärdar och hyresgäster

under en övergångsperiod beretts tillfälle att bringa frågor om höjning

och nedsättning av grundhyra jämlikt dessa bestämmelser under hyresreglerande

myndighets prövning. Det kan befaras att måltillströmningen under

en dylik övergångsperiod blir betydande och orsakar eu svårbemästrad

ökning av hyresnämndernas arbetsbelastning.

Hyresrådet anför vidare:

Syftet med den remitterade framställningen synes främst vara att förhindra

att en glidning av hyresnivån tillätes ske med stöd av ifrågavarande

stadganden. För att förebygga en dylik oriktig tillämpning av stadgandena

avser hyresrådet att ge hyresnämnderna anvisningar om att stadgandena i

enlighet med av hyresrådet sedan länge antagen praxis böra givas en starkt

restriktiv tillämpning. Det är hyresrådets uppfattning att det ovannämnda

syftet med förbundets framställning härigenom bör kunna i väsentlig mån

tillgodoses utan att lagändring, med de olägenheter som äro förknippade

därmed, skall behöva tillgripas.

Enligt fastighetsägareförbundets mening måste en lagstiftning av sådan

art som hyresregleringen med nödvändighet innehålla en bestämmelse som

kan förhindra uppenbart oskäliga verkningar. Antagandet att något behov

av korrigering av grundhyran icke föreligger om möjligheten därtill icke

begagnats under den långa tid som nu förflutit är enligt förbundets åsikt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 ur 1959

oriktigt. Att en hyra den 1 januari 1942 inte låg i nivå med hyran för jämförliga

lägenheter kan hero på en mängd olika omständigheter, såsom släktskap,

vänskap, affärsförbindelse, tjänsteförhållande och lång hyrestid. I den

mån det i praxis förekommit obefogade mindre justeringar, som kan anses

hänförliga till en av hyresgästernas riksförbund påtalad utjämning av den

»naturliga ojämnheten i hyressättningen», måste dessa endast anses vara

uttryck för en oriktig praxis, som liyresregleringsmyndigheterna torde ha

möjligheter att rätta till utan att någon lagändring därför behöver företagas.

Hyresrådets framställning om ändring av 4 § hyresregleringslagen avser

sådan ändring av lagen, att fastighetsägarna i orter där mera betydande ökningar

av avgifterna för vatten och avlopp inträtt efter den 1 juli 1955 kan

erhålla kompensation för dessa ökningar.

I framställningen erinrar hyresrådet om att kommunernas möjligheter att

genom avgifter från fastighetsägarna bereda sig täckning for kostnaderna

för vatten- och avloppsanläggningar avsevärt utvidgats genom lagen den 3

juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, vilken trätt i kraft

den 1 juli 1955. Hyresrådet erinrar vidare om att förevarande fråga i anledning

av väckta motioner behandlats av 1958 års A-riksdag. Tredje lagutskottet,

som på anförda skäl icke kunde biträda motionärernas förslag om ändring

av hyresregleringslagen, anförde i utlåtande över motionerna (nr 17/

1958 s. 14) att utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t vid sitt övervägande av

tillstånd till generell hyreshöjning enligt 5 § hyresregleringslagen kommer

att utnyttja alla möjligheter till differentiering av tilläggen för att tacka

ifrågavarande meravgifter. Utskottet hemställde att riksdagen i anledning

av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva

till känna vad utskottet anfört. Vad utskottet sålunda anfört godkände riks
dagen
Härefter

erinrar hyresrådet om att rådet i skrivelse den 29 oktober 1958

till Kungl. Maj :t med förslag till generell hyreshöjning för år 1959 — med

tillkännagivande att hyresrådet i anslutning till 1958 års fastighetsomkostnadsundersökning

företagit en särskild undersökning avseende inverkan på

fastighetsekonomien av ändrade vatten- och avloppstaxor i vissa orter

anfört följande:

Denna undersökning har visat hl. a., att taxorna i 2o orter okat med 50

procent eller mer sedan den 1 juli 1955, da lagen om alll.n^na vatten-oc

avloppsanläggningar trädde i kraft, medan ökningarna i återstoden av de

hyresreglerade orterna, drygt 500 stycken, i allmänhet icke varit av tillnaimelsevis

samma storleksordning. Inom de nämnda 25 orterna ha taxorna

ökats i mycket olika grad samt utformats efter vaxlande system. Vid hittills

avgivna förslag om generell hyreshöjning har hyresrådet sammanvagt taxeökningar

i alla hyresreglerade orter till ett för hela landet gemensamt procenttal

Eftersom de orter, varest exceptionella taxeokmngar förekommit,

endast utgöra ett fåtal i förhållande till samtliga hyresreglerade orter, skulle

emellertid höjningarna av taxorna i förstnämnda orter endast mycket obe

tydligt inverka påsett för alla orter gemensamt procenttal ny^^et 1mser

därför att det hittills tillämpade systemet icke längre leder till rimliga re
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Knngl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

sultat för orter där ovanligt stora taxehöjningar förekommit. För att erhålla

underlag för beräkning av en särskild generell hyreshöjning avseende kompensation

för ökade vatten- och avloppstaxor i sådana orter ha från hyresnämnderna

inhämtats uppgifter om hyresnivån för olika slag av lägenheter.

Detta utredningsmaterial, som väsentligen grundas på hyresnämndernas

kännedom om hyresläget i orten, får anses visa, att hyresnivån orterna emellan

varierar betydligt för likartade lägenheter samt att inom varje ort beaktansvärda

variationer förekomma i hyresnivån för lägenheter av både

samma och olika årgång med i stort sett jämförlig modernitetsgrad vad gäller

vatten och avlopp. Dessa förhållanden liksom taxornas olika utformning

medföra, att, därest ifrågavarande avgiftsökningar skulle kompenseras med

generell hyreshöjning, ett system behövde konstrueras, som borde erbjuda

variationsmöjligheter icke blott de olika orterna emellan utan även

mellan ett flertal lägenhetskategorier inom samma ort. Ett sådant system

synes icke lämpligen kunna förenas med det hittills tillämpade systemet

för generell hyreshöjning, vilket av andra orsaker redan blivit i'' hög

grad differentierat. Den kompensation som på längre sikt bör tillkomma fastighetsägarna

i orter där mera betydande ökningar av utgifterna för vatten

och avlopp förekommit synes på grund av det sagda böra givas annan form

än generell hyreshöjning. Vid övervägande av de utvägar som härvidlag

kunna stå till buds har hyresrådet funnit det lämpligast, att kompensationsfrågan

i dylika orter löses enligt samma grunder som nu jämlikt 4 § hyresregleringslagen

gälla för ökade kostnader för lägenhets uppvärmning och

förseende med varmvatten. Beträffande övriga orter däremot böra nämnda

utgiftsökningar alltjämt behandlas enligt 5 § hyresregleringslagen.

Eftersom en dylik lagändring i allmänhet icke skulle kunna få inverkan

på bestående hyresavtal förrän i slutet av år 1959 fann hyresrådet i skrivelsen

den 29 oktober 1958 erforderligt att orter, varest taxan för vatten och

avlopp stigit särskilt mycket, särbehandlades vid bestämmande av generell

hyreshöjning för år 1959. Hyresrådet föreslog i enlighet härmed särskild

hyreshöjning under år 1959 för ökade kostnader för vatten och avlopp inom

14 hyresreglerade orter, dock för varje ort endast med ett procenttal för

lägenheter färdigställda före 1942 och ett för lägenheter färdigställda 1942

eller senare.

I nu förevarande framställning anför hyresrådet slutligen att rådet alltjämt

anser att ökade avgifter för vatten och avlopp såsom regel bör kompenseras

med generellt beslutad hyreshöjning. I orter där ökningen blivit exceptionellt

stor är det emellertid enligt vad hyresrådet numera funnit icke praktiskt

genomförbart att tillgodose rättvisekravet på detta sätt. Beträffande

dylika orter synes därför möjlighet böra beredas Kungl. Maj:t att i fråga

om de ökade vatten- och avloppsavgifterna förordna om tillämpning av de

regler som enligt 4 § hyresregleringslagen gälla beträffande ökade kostnader

för lägenhets uppvärmning och förseende med varmvatten.

Hyresrådets förslag har tillstyrkts av fastighetsägareförbundet och hyresgästernas

riksförbund.

Fastighetsägareförbundets hemställan om ändring av 5 § hyresregleringslagen

avser sådan ändring av lagrummet, att vid bestämmande av generell

hyreshöjning hänsyn kan tagas även till penningvärdeförsämringen

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

och icke endast till ökade omkostnader för fastighetsförvaltningen. Förbundet

erinrar om att denna fråga i anledning av väckta motioner behandlats

vid 1957 års riksdag samt att riksdagens tredje lagutskott i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 20/1957 uttalat, att frågan är förtjänt att övervägas

närmare.

över fastighetsägareförbundets framställning har yttranden inhämtats

från hyresrådet och hyresgästernas riksförbund.

Hyresrådet framhåller att frågan, såsom tredje lagutskottet anfört i nyss

berörda utlåtande, är av djupgående samhällsekonomisk betydelse samt att

den inrymmer problem av komplicerad natur bl. a. vad gäller sättet för beräknande

av nettoavkastningens realvärde och metoden för bestämmandet

av en eventuell kompensation för minskning av nämnda värde. Enligt hyresrådets

mening bör fastighetsägareförbundets förslag om ändring av 5 g

hyresregleringslagen icke göras till föremål för något Kungl. Maj :ts ställningstagande,

förrän med förslaget sammanhängande frågor närmare utretts.

Hyresgästernas riksförbund avstyrker förslaget. Enligt riksförbundets

mening måste förslaget avvisas redan på den principiella grunden, att det

icke kan komma i fråga att staten skulle ställa sig som garant för att en

viss näringsgren i händelse av fallande penningvärde skall erhålla oförändrad

realavkastning på sitt riskkapital. En sådan garanti skulle ofelbart utlösa

motsvarande krav från andra företagaregruppers sida, vilket skulle

ställa samhället inför mycket svårbemästrade ekonomiska problem. Även

med bortseende från denna principiella allmänekonomiska synpunkt finner

riksförbundet att starka skäl talar för att framställningen avslås. Riksförbundet

yttrar härom:

Det kan till en början ifrågasättas, huruvida icke fastighetsägarna — i

motsats till vissa andra medborgargrupper — redan erhållit täckning för

den hittillsvarande penningvärdeförsämringen och alltså såsom innehavare

av realkapital kunnat helt undgå inflationsförluster. Ehuru bristen på statistiskt

tillförlitligt material omöjliggör en säker bedömning, kan man dock

ur de utredningar, som gjorts under 1940-talet, och ur hyresrådets fastighetsomkostnadsundersökningar

utläsa, att för fastigheter byggda före 1942

nettoavkastningen på eget kapital, definierat som skillnaden mellan taxeringsvärde

och inteckningslån, icke undergått någon egentlig minskning

under den tid hyresregleringen varit gällande. Däremot har, bl. a. till följd

av markvärdestegringen, taxeringsvärdena höjts rätt avsevärt sedan 1942,

vilket betyder att fastighetsägarna tillförts betydande nytt eget kapital. De

har härigenom erhållit kompensation för det försämrade penningvärdet i form

av starkt stegrade försäljningsvärden å sina fastigheter och en oförändrad

procentuell avkastning på det egna kapitalet skulle innebära att de dessutom

finge en höjd nettoavkastning.

I sammanhanget hör man inte heller bortse från att fastighetsägarna regelmässigt

haft möjlighet alt genom amortering av inteckningslånen tillgodogöra

sig skillnaden mellan gällande in- och utlåningsränta.

Riksförbundet framhåller ytterligare att ett tillmötesgående av det krav,

som ligger bakom fastighetsägareförbundets framställning, i praktiken

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1950

skulle stöta på stora svårigheter. Enligt riksförbundets mening är det omöjligt

att på ett tillfredsställande sätt utreda fastighetsbeståndets nettoavkastning

vid tidpunkten för hyresregleringens införande. Och även om det skulle

vara möjligt att utröna denna avkastning, skulle man icke därmed ha undanröjt

svårigheterna, eftersom det icke utan vidare kan förutsättas alt

denna realavkastning ur allmänna, ekonomiska och sociala synpunkter var

riktigt avvägd.

Departementschefen. Vad först angår framställningen från hyresgästernas

riksförbund om viss ändring i 3 § hyresregleringslagen — innebärande

upphävande av bestämmelserna om höjning och nedsättning av grundhyra

med hänsyn till att denna den 1 januari 1942 avsevärt understeg respektive

översteg hyran för jämförliga lägenheter — må nämnas att hyresrådet

i enlighet med vad som förutskickats i rådets förut refererade remissyttrande

utfärdat cirkulär (den 16 december 1958, nr 99) till hyresnämnderna

med vissa anvisningar rörande tillämpningen i vissa fall av förevarande

stadgande i hyresregleringslagen. I cirkuläret understrykes att stadgandet

bör, i enlighet med av hyresrådet sedan länge antagen praxis, givas en starkt

restriktiv tillämpning. Därvid bör beaktas alt jämförelsen skall avse förhållandena

den 1 januari 1942 och att stadgandets mening är att man skall

kunna rätta till de stora avvikelserna från genomsnittet men icke att man

skall upphäva den normala variationen i hyressättningen, som förelåg vid

nämnda tidpunkt. Man torde därför, framhålles vidare i cirkuläret, med hänsyn

till svårigheterna att erhålla utredning om förhållandena den 1 januari

1942, bl. a. om lägenhetens skick vid nämnda tid, icke böra företaga jämkning

av den gällande grundhyran annat än om det med säkerhet kan fastställas

att avvikelsen från hyresläget för jämförliga lägenheter vid den aktuella

tiden verkligen var avsevärt stor.

Genom de sålunda utfärdade anvisningarna torde, såsom hyresrådet

framhållit i sitt yttrande över riksförbundets framställning, syftet med

framställningen i väsentlig mån ha tillgodosetts. På grund härav och med

hänsyn till de invändningar i övrigt som framförts mot riksförbundets förslag

finner jag icke skäl att nu föreslå upphävande av ifrågavarande bestämmelser

i 3 § hyresregleringslagen. I

I & § hyresregleringslagen stadgas att hyresvärd äger, utan hinder av förbudet

i 3 § att överskrida grundhyran, träffa avtal med hyresgästen om skälig

ersättning för värme och varmvatten. Enligt hyresrådets förslag till ändring

i 4 § skall motsvarande regel i de orter som Kungl. Maj:t bestämmer

gälla beträffande sådana avgifter för vatten och avlopp som ökats efter tillkomsten

av 1955 års lagstiftning om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Nämnda lagstiftning, som trätt i kraft den 1 juli 1955, har medfört

att avsevärt ökade vatten- och avloppsavgifter påförts fastighetsägarna i

vissa orter. Avgifterna är i och för sig av sådan natur, att höjningarna där
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959 17

av i princip skall slutligen bäras av hyresgästerna och icke av fastighetsägarna.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen var frågan om det sätt på

vilket fastighetsägarna skulle erhålla ersättning för ifrågavarande meravgifter

under övervägande vid 1958 års A-riksdag i anledning av väckta motioner

om ändring i 4 § hyresregleringslagen. Riksdagen ansåg därvid att

fastighetsägarnas kompensation för meravgifterna borde liksom hittills ske

inom ramen för generell hyreshöjning enligt 5 § hyresregleringslagen samt

sade sig därvid förutsätta att Kungl. Maj:t vid sitt övervägande av frågan

om tillstånd till sådan hyreshöjning skulle utnyttja alla möjligheter till

differentiering av tilläggen för att täcka meravgifterna. I enlighet härmed

har Kungl. Maj:t, som genom beslut den 28 november 1958 utfärdat bestämmelser

om generell hyreshöjning för år 1959, meddelat särskilda föreskrifter

beträffande vatten- och avloppsavgifter i vissa orter, där dessa avgifter stigit

särskilt mycket. I överensstämmelse med hyresrådets i det föregående omnämnda

förslag har Kungl. Maj:t sålunda medgivit, att i fråga om lägenheter

som är anslutna till allmän vatten- och avloppsanläggning i fjorton

särskilt angivna orter, avtal må träffas om hyreshöjning utöver den generella

hyreshöjningen intill vissa angivna procent av grundhyran.

Enligt hyresrådets mening bör ökade avgifter för vatten och avlopp såsom

regel även i fortsättningen kompenseras med generellt beslutad hyreshöjning

jämlikt 5 § hyresregleringslagen. Denna metod anses emellertid icke

lämplig beträffande vissa orter, där ökningen blivit exceptionellt stor. I

fråga om dylika orter anser hyresrådet därför att möjlighet bör beredas

Kungl. Maj :t att i fråga om de ökade avgifterna medge att särskilt avtal

må träffas om ersättning i likhet med vad som enligt 4 § hyresregleringslagen

gäller beträffande ersättning för värme och varmvatten.

Mot hyresrådets förslag, som tillstyrkts av fastighetsägareförbundet och

hyresgästernas riksförbund, har jag för egen del intet att erinra, och jag

förordar alltså att i 4 § hyresregleringslagen införes ett tillägg av angiven

innebörd.

Vad slutligen angår fastighetsägareförbundets framställning om sådan

ändring av 5 § hyresregleringslagen, att vid bestämmande av generell hyreshöjning

hänsyn kan tagas icke endast till ökade omkostnader för fastighetsförvaltning

utan även till penningvärdeförsämringen, inrymmer denna fråga,

såsom framgår av vad i det föregående anförts, åtskilliga komplicerade

samhällsekonomiska problem. Mot framställningen kan anföras vägande skäl

av skilda slag. Jag är icke beredd att föreslå lagändring i den angivna riktningen.

Ändring i övergångslagen

I fastighetsägareförbundets i det föregående omnämnda skrivelse den

10 januari 1958 med hemställan om ändring av 2 § i övergångslagen anför

förbundet bl. a. följande:

2 Iiihang till riksdagens protokoll VJM). 1 samt. Nr 71

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

Behov av långtidsavtal föreligger i åtskilliga fall, särskilt när det gäller

affärslokaler och större hyresobjekt, då hyresvärden ofta disponerar utrymmena

på ett visst av hyresgästen önskat sätt och hyresgästen nedlägger

avsevärda belopp på en speciell inredning. Det är exempelvis mycket

vanligt att vid nybyggnad lägenheternas utformning bestämmes med hänsyn

till de tillämnade hyresgästernas särskilda önskemål. Båda parterna

önska i sådana fall en lång hyrestid. Det ojämförligt vanligaste sättet att

gardera sig för de prisstegringar som kunna komma att inträda efter hyresregleringens

avveckling har varit att parterna överenskommit om en indexklausul,

som skulle träda i kraft när regleringen upphörde och därmed

ytterligare generell hyreshöjning icke utginge. Avtalsvillkoret har alltså

varit avsett att utgöra ett inflationsskydd i någon mån motsvarigt till 5 g

hyresregleringslagen. Motiv för att i lag förbjuda tillämpningen av dylika

avtal saknas, och som torde framgå av lagutskottets utlåtande har det ej

heller varit avsikten att såvitt avser långtidskontrakt införa sådant förbud,

vilket endast kan leda till att hyresvärdarna icke våga inlåta sig på långtidsavtal

och specialutformning av lägenheter — till hinder för näringslivets

ändamålsenliga utveckling.

De vägar som anvisats av tredje lagutskottet i dess i det föregående berörda

utlåtande nr 28/1957 innebär enligt förbundets mening icke någon

lösning av problemet. 43 § hyreslagen har sålunda en tämligen begränsad

räckvidd. Bestämmelserna i paragrafen måste anses alltför snäva för att

stadgandet skall kunna utgöra någon säkerhetsventil för obilliga verkningar

av övergångsbestämmelsernas 2 §. Beträffande den av utskottet anvisade

utvägen, att upprätta särskilt avtal som träder i kraft när hyresregleringen

upphört, anför förbundet följande:

För parterna på hyresmarknaden innebär en metod, sådan som den av

lagutskottet anvisade, i och för sig inte någon olägenhet, bortsett från besväret

att upprätta två kontrakt i stället för ett. Det torde emellertid vara

högst tvivelaktigt om allmän domstol skulle godkänna avtalsfrågans lösning

på detta sätt och alltså vid sin prövning komma till olika resultat beroende

på om en avtalsbestämmelse var uppdelad i två avtal eller innefattades

i endast ett. Sannolikheten talar för att domstolen om två avtal upprättats

skulle betrakta båda avtalen som ett och förklara bestämmelsen om

hur hyran skulle utgå efter regleringens upphörande vara utan verkan i

den mån den stod i strid med 2 §.

Förbundet föreslår, att efter paragrafens nu gällande text tillfogas: »Vad

sålunda stadgats skall dock icke äga tillämpning på hyresavtal som slutits

för en tid av minst fem år, i vilket fall de avtalade villkoren skola vara gällande.

»

över fastighetsägareförbundets framställning har yttranden inhämtats

från statens hyresråd, hyreslagskommittén, Sveriges advokatsamfund och

hyresgästernas riksförbund.

I samtliga yttranden tillstyrkes en ändring av 2 § i lagen. Hyresrådet

förklarar sig dela fastighetsägareförbundets uppfattning, att det i första

punkten av paragrafen upptagna stadgandet är olämpligt i fråga om hyresavtal

som skall gälla längre tid efter det hyresregleringslagstiftningen upp
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

hävts, och finner i huvudsak på de skäl som åberopats i framställningen en

ändring av nämnda stadgande påkallad. Behov av lagändring synes emellertid

hyresrådet föreligga endast för det fall, att den tid som återstår av

den avtalade hyrestiden vid den tidpunkt då hyresregleringslagen upphör

att gälla är längre än som eljest är vanligt. Var tidsgränsen här skall dragas

kan enligt hyresrådet vara föremål för olika meningar. Hyresrådet finner

för sin del, att undantag från tillämpningen av 2 § i vart fall icke bör

ske annat än beträffande den del av den avtalade hyrestiden som överstiger

ett år från det hyresregleringslagstiftningen upphört att gälla. Hyresrådet

förordar i enlighet härmed, att beträffande avtal som slutits för en tid

av minst fem år vad som stadgats i 2 § första punkten icke skall gälla

längre än till den laga fardag som inträffar näst efter det ett år förflutit

sedan 2—6 §§ hyresregleringslagen upphört att äga tillämpning å avtalet.

Hijreslagskommittén uttalar, att det framstår som en viktig samhällsuppgift

att söka främja en lugn och successiv övergång från reglerad till fri

hyresmarknad. Å andra sidan bör tillses, att tillkomsten av hyresavtal, som

fyller ett legitimt, samhälleligt behov, icke onödigtvis försvåras. Till sådana

avtal hör otvivelaktigt flertalet långtidskontrakt. Kommittén framhåller alt

lagstiftaren utgått från att det intresse, varom nu är fråga, skulle kunna i

erforderlig utsträckning tillgodoses utan hinder av 2 § i lagen. Kommittén

anför härefter:

Emellertid bär den remitterade framställningen vittnesbörd om att en

viss osäkerhet råder på hyresmarknaden rörande möjligheterna att etablera

långvariga hyresförhållanden med särskilda hyresvillkor för tiden efter

hyresregleringens avveckling. De olägenheter, som äro förbundna härmed,

synas motivera, att osäkerheten undanröjes genom lagstiftning. Detta kan

ske genom att 2 § övergångslagen kompletteras med en särskild regel rörande

långtidskontrakt, varmed i detta sammanhang bör förstås hyresavtal

på minst fem år. En lämplig avvägning mellan de intressen, som bär

kräva beaktande, torde ernås, om reglerna i 2 § övergångslagen för långtidsavtalens

vidkommande begränsas till att avse tiden från hyresregleringens

avveckling till den fardag, som infaller näst efter två år från avvecklingen,

och de avtalade villkoren få träda i tillämpning från och med

denna fardag, såvida hyresförhållandet då fortfarande äger bestånd. En

sådan jämkning av 2 §‘torde vara tillräcklig för att möjliggöra, att långtidsavtal

kommer till stånd i önskvärd omfattning. Med den föreslagna anordningen

vinnes en mjukare övergång från reglerad till fri hyresmarknad

än som torde vara att förvänta, om avtalets bestämmelser finge gälla redan

från dagen för hyresregleringens hävande. Samtidigt erhåller hyresgäst, som

är bunden av långtidskontrakt med särskilda villkor för tiden efter regleringens

upphörande, nödig tid att bereda sig på de ekonomiska förändringar,

''som regleringens avskaffande kommer att medföra för lians del. Det

skydd mot mera betungande villkor, som en hyresgäst med sådant kontrakt

härutöver må vara i behov av, torde kunna beredas honom med tillämpning

av 43 § hyreslagcn.

Advokatsamfundet delar de betänkligheter varåt fastighetsägareförbundet

givit uttryck i avseende å lämpligheten att använda någon av de av

tredje lagutskottet anvisade utvägarna för att undgå de orättvisor som kan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

uppkomma genom tillämpning av 2 § i lagen. Då långtidskontrakten förekommer

i icke ringa omfattning, har frågan stor praktisk betydelse och en

ändamålsenlig lösning är i hög grad påkallad. Advokatsamfundet ifrågasätter

emellertid om man icke bör gå ett steg längre än fastighetsägareförbundet

gjort med den av förbundet föreslagna tilläggsbestämmelsen. Ur rättvisesynpunkt

förefaller det riktigast att en hyresvärd vid långtidskontrakt

icke skall komma i sämre läge än vid hyreskontrakt med kortare giltighetstid.

De flesta hyreskontrakt gälla för en tid av ett år i sänder med högst

sex månaders uppsägningstid. Ifrågavarande övergångsbestämmelse i dess

nuvarande lydelse kan alltså beträffande flertalet hyresavtal icke hindra

hyreshöjning längre än knappt ett och ett halvt år. Med hänsyn härtill borde

enligt advokatsamfundet även beträffande långtidskontrakt den nu gällande

övergångsbestämmelsen inskränkas till att avse samma tid som den,

under vilken bestämmelsen maximalt kan ha verkan i fråga om ettårskontrakt.

Advokatsamfundet föreslår därför, att vad som stadgas i första punkten

av 2 § icke skall äga tillämpning för längre tid än aderton månader från

hyresregleringens upphörande.

Hyresgästernas riksförbund yttrar, att man genom det ifrågavarande

lagstadgandet velat skapa garantier för en så långt möjligt lugn och smidig

avveckling av hyresregleringen samt velat begränsa verkningarna av sådana

långfristiga avtal, där uthyraren velat på tiden efter hyresregleringen

överskjuta den överhyra som man under regleringens bestånd icke kunnat

betinga sig eller uttaga. Ur dessa synpunkter är bestämmelsen fullt försvarlig,

men det kan inte bortses från att den skulle komma att verka hämmande

på benägenheten hos fastighetsägarna att överhuvud ingå långtidsavtal.

Riksförbundet fortsätter:

Då det ofta är ett mycket starkt intresse för exempelvis en af färshyresgäst

att kunna erhålla säkerhet för gjorda investeringar i form av ett bindande

hyresavtal för relativt lång tid och då de utvägar för avsteg från den

i 2 § angivna huvudregeln som anvisas av förarbetena äro både problematiska

och mindre tilltalande, vill förbundet icke motsätta sig en uppmjukning

av bestämmelsen i syfte att åstadkomma en ordning som tillgodoser

såväl lagens strävan efter en lugn övergång till fri hyresmarknad som önskemålet

att stimulera till eller i varje fall icke avskräcka från långtidskontrakt.

Då det samtidigt måste beaktas att hyresgästparten i dylika avtal,

som regelmässigt avse större hyresobjekt, bör ha en rimlig tid för anpassning

till nya hyresvillkor, synes det förbundet innebära eu lämplig avvägning

om 2 § i fråga om hyresavtal på minst fem år begränsas till att gälla

till den laga fardag, som infaller näst efter två år från det bestämmelserna

i 2—6 §§ hyresregleringslagen upphört att gälla.

Departementschefen. Frågan hur man vid en avveckling av hyresregleringen

skall ställa sig till avtal, som träder i tillämpning under hyresregleringens

giltighetstid men vilka upptager hyresvillkor som skall gälla först

efter avvecklingen, var föremål för uppmärksamhet vid övergångslagens

tillkomst år 1956. Jag vill erinra om att riksdagen hade att behandla ett motionsledes

framfört yrkande, att det skulle stå parterna fritt att träffa så
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

21

dant avtal. Motionen vann icke riksdagens bifall. Den principståndpunkt

statsmakterna tagit till denna fråga finns det enligt min mening ingen anledning

att nu frångå.

Den utformning som lagstiftningen fått synes emellertid ha kommit att

inverka avhållande på benägenheten att sluta hyresavtal för längre tid. Vad

som framkommit genom fastighetsägareförbundets skrivelse och remissbehandlingen

av denna ger vid handen att hyresavtal på längre tid har en

ganska stor praktisk betydelse. Långtidsavtal kan i vissa fall vara fördelaktiga

från både hyresvärdens och hyresgästens synpunkt. Lagens syfte har

icke varit att motverka tillkomsten av sådana avtal. Det synes vara anledning

att ändra lagen, så att dylika ofördelaktiga konsekvenser av lagstiftningen

undgås.

Undantag från nuvarande regler torde, såsom fastighetsägareförbundet

och de flesta remissorganen ansett, lämpligen böra göras beträffande avtal

som slutits för en tid av minst fem år.

Vad angår den närmare utformningen av den bestämmelse som erfordras

torde lämpligen i ett nytt stycke, som fogas till 2 §, böra meddelas en

bestämmelse om undantag från de i paragrafen nu givna reglerna. Det

synes emellertid icke vara tillrådligt att beträffande långtidsavtal låta avtalets

bestämmelser gälla redan från dagen för hyresregleringens hävande.

Undantagsregeln synes böra begränsas till sådana fall, då den tid som återstår

av den avtalade hyrestiden vid den tidpunkt då hyresregleringen upphör

är längre än vad som normalt är fallet. Paragrafens huvudregel om hyran

bör därför även för långtidsavtalen gälla för den del av hyrestiden som

infaller före den fardag som inträffar näst efter det ett år förflutit sedan

hyresregleringen upphört. Först därefter bör hyresavtalets bestämmelser

tillämpas. En sådan regel torde i tillräcklig mån tillgodose intresset att

möjliggöra en lugn avveckling av hyresregleringen.

Den risk för att en hyresgäst genom den föreslagna undantagsregeln

skulle kunna komma i underläge gentemot fastighetsägaren och pressas till

oskäliga villkor torde i erforderlig grad motverkas genom den jämkningsregel

som finnes i 43 § hyreslagen.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1959 och avse hyresavtal

som ingås efter nämnda dag. I

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)

om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1956 (nr 568)

om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal; samt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

4) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 7 december 1956 (nr 567) med

vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Torsten Johansson 1

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här

uteslutits.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 februari

1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 7 februari 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 23 januari 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)

om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1956 (nr 568)

om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal; samt

4) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 7 december 1956 (nr 567) med

vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen S. Rudholm.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 februari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kung,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 12 februari

1959 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 januari 1959 remitterade

förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1952 (nr 529)

om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1952 (nr 530) om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1956 (nr

568) om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal; samt

4) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 7 december 1956 (nr 567)

med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, som av lagrådet lämnats

utan erinran, måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

590118

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:174 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till universitetssjukhusen m. m. s. 14 i texten
  2. 3LU 1959:15 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1942 s. 1 i texten