Angående anslag för budgetåret 1959/60 till vissa kostnader för läkarutbildningen
1959-03-06 · 51 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 50 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1959:93, Angående anslag för budgetåret 1959/60 till vissa kostnader för läkarutbildningen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
1
Nr 93
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för
budgetåret 1959/60 till vissa kostnader för läkarutbildningen;
given Stockholms slott den 6 mars 1959.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ragnar Edenman
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen förordas att de medicinska läroanstalternas utbildningskapacitet
skall ökas på följande sätt. Vid medicinska fakulteten i Göteborg
föreslås den årliga nybörjarintagningen ökad med 45 studerande från och
med läsåret 1960/61, varigenom den sammanlagda intagningen vid ifrågavarande
läroanstalter ökar från 408 till 453. Utbildningskapaciteten under
det s. k. propedeutiska året — som nu omfattar sammanlagt 390 platser —
beräknas kunna höjas till på grund av den ökade nybörj arintagningen
erforderliga 430 platser genom att 40 studerande årligen skall erhålla propedeutisk
undervisning i Umeå från och med läsåret 1962/63. Den ökning
av utbildningskapaciteten i de kliniska ämnena från 390 till likaledes 430
platser, som på grund därav erfordras från och med läsåret 1963/64, föreslås
skola ske genom ökning med 20 platser vid vardera av de medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund.
De medicinska lärosätenas ökade utbildningskapacitet i de kliniska ämnena
föreslås emellertid genomförd successivt redan från och med nästa
budgetår. Innan den behövs till följd av den föreslagna ökningen av nybörjarintagningen
avses den skola i första hand utnyttjas för utbildning av
sådana medicine studerande som i utlandet genomgått en medicinsk grundutbildning
tillräcklig för att de i Sverige skall kunna fullborda sin utbildning
1 — Bihamj till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. AV 93
2
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 93 år 1959
till färdiga läkare genom att genomgå det kliniska utbildningsskedet. Vidare
föreslås åtgärder för att under läsåren 1959/60 och 1960/61 möjliggöra för
i Sverige nu verksamma utländska, icke-nordiska läkare att genomgå viss
utbildning i kliniska ämnen. Slutligen förordas åtgärder för att under läsåret
1959/60 möjliggöra särskilda propedeutiska kurser i syfte att förhindra
ytterligare fördröjningar av studierna för studerande, som ännu ej påbörjat
sitt tredje utbildningsår.
De föreslagna åtgärderna beräknas vid »full utbyggnad», budgetåret
1962/63, medföra årliga kostnader om sammanlagt 980 000 kronor. Därtill
kommer engångskostnader om sammanlagt 325 000 kronor. Kostnaderna
berör såväl ecklesiastikdepartementet som inrikesdepartementet. För nästa
budgetår förordas en medelsförstärkning om sammanlagt 332 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
3
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 mars 1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, följande.
I årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har Kungl.
Maj:t under punkten 100 föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1959/60 beräkna till Vissa kostnader för
läkarutbildningen ett förslagsanslag av 400 000 kronor.
Sedan denna anslagsfråga numera färdigberetts, får jag ånyo anmäla
densamma.
1. Inledning
I anledning av propositionen 1957: 188 fattade 1957 års riksdag beslut om
inrättande av en medicinsk högskola i Umeå. Vid högskolan i Umeå intages
från och med vårterminen 1959 20 medicine studerande per termin
för undervisning i de ämnen som ingår i studierna efter de propedeutiska
studiernas avslutande.1 I enlighet med nyss nämnda riksdagsbeslut beräknas
undervisning i de propedeutiska ämnena kunna börja läsåret 1962/63
för 20 studerande per termin. Det nuvarande antalet platser per läsår för
propedeutisk utbildning är tillsammans 390, fördelade med 80 vid universitetet
i Uppsala, 90 vid universitetet i Lund, 100 vid universitetet i Göteborg
och 120 vid karolinska institutet. Läsåret 1962/63 skulle totalantalet genom
tillkomsten av platserna vid högskolan i Umeå kunna ökas till 430.
Utbyggnaden av de medicinsk-teoretiska institutionerna vid universitetet
i Göteborg närmar sig nu sin fullbordan. Antalet studieplatser för den
prekliniska utbildningen uppgår för närvarande till 70 vid universitetet i
1 Utbildningen fram till medicine licentiatexamen omfattar tre skeden: den prekliniska utbildningen
(år 1 och 2), den propedeutiska utbildningen (år 3) samt den kliniska utbildningen (år 4—7).
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1959
Göteborg. Vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutet
uppgår motsvarande antal platser för närvarande till sammanlagt 338 per
läsår, varav 90 vid universitetet i Uppsala, 110 vid universitetet i Lund och
138 vid karolinska institutet. Det sammanlagda antalet platser för preklinisk
utbildning uppgår således för närvarande per läsår till 408. Från och
med läsåret 1960/61 kan detta tack vare utbyggnaden i Göteborg ökas med
45 till sammanlagt 453 per läsår. Mot detta högre antal platser för preklinisk
utbildning kommer som framgår av vad här sagts att från och med
läsåret 1962/63 svara sammanlagt 430 platser för propedeutisk utbildning.
För den kliniska utbildningen finns från och med 1 januari 1959 sammanlagt
390 platser per läsår, fördelade med 60 vid universitetet i Uppsala,
70 vid universitetet i Lund, 100 vid universitetet i Göteborg, 120 vid karolinska
institutet och 40 vid högskolan i Umeå. Dessa 390 platser motsvarar
de 390 nuvarande platserna för den propedeutiska utbildningen och de 408
platserna för den prekliniska utbildningen. Möjligheterna att öka med 45
nya platser i Göteborg för preklinisk utbildning från och med läsåret
1960/61 och med 40 nya platser för propedeutisk utbildning från och med
läsåret 1962/63 aktualiserar följaktligen frågan om möjligheterna att också
utöka antalet platser för klinisk utbildning.
1955 års läkarutbildningsutredning påvisade i sitt betänkande med utredning
och förslag rörande utökning av antalet kliniska utbildningsplatser
för blivande läkare (SOU 1956: 34) de möjligheter som vid universiteten i
Uppsala och Lund fanns att öka antalet platser för studier i de kliniska
ämnena med vid vartdera lärosätet 20 per läsår (alternativet »Befintliga
lärosäten»). I remissyttrandena över utredningens förslag framkom inga
synpunkter som innebar att alternativet »Befintliga lärosäten» icke skulle
vara i och för sig genomförbart, även om alternativet på grund av det
begränsade patientmaterialet vid vederbörande undervisningssjukhus —
särskilt vad beträffar Uppsala — vore behäftat med vissa svagheter.
Den alltjämt mycket besvärande bristen på läkare, vilken brist under
senare år blivit påtalad med synnerligen stor skärpa i samband med framläggandet
av ett antal viktiga reformprojekt på sjukvårdens område, gör
det nödvändigt att nu på nytt taga upp frågan om möjligheterna till ökat
antal utbildningsplatser för blivande läkare. De förutsättningar som de närmaste
åren skapas för en ökad intagning av studerande vid de medicinska
fakulteterna och för en utbildning till och med det s. k. propedeutiska året
ställer åter frågan om möjligheterna att öka antalet utbildningsplatser för
studier i de kliniska ämnena i centrum. Av de två alternativ som läkarutbildningsutredningen
anvisade — alternativet »Befintliga lärosäten» respektive
alternativet »Norrland» — valde statsmakterna det senare genom
inrättandet av den medicinska högskolan i Umeå.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 93 år 1959
Med hänsyn till de av läkarutbildningsutredningen gjorda undersökningarna
har det ställt sig naturligt att nu pröva huruvida ett ökat antal
utbildningsplatser för studier i kliniska ämnen kan ordnas genom att genomföra
jämväl alternativet »Befintliga lärosäten».
En ökning av utbildningskapaciteten i de kliniska ämnena blir aktuell
först från och med läsåret 1963/64, om man enbart tar hänsyn till utbildningsbehovet
för det antal medicine studerande som skall kunna beredas
platser vid de prekliniska nybörjarkurserna läsåret 1960/61.
Behovet att snabbt öka tillgången på färdigutbildade läkare är mycket
stort. Möjligheter torde föreligga att från utlandet förvärva studerande med
en tillfredsställande förutbildning för fortsatt klinisk utbildning i Sverige.
Därtill kommer att det för närvarande finns ett betydande antal i Sverige
arbetande utländska icke-nordiska läkare utan svensk legitimation i behov
av kompletterande klinisk utbildning. Vidare finns det till följd av inträffade
stockningar i studiegången ett behov av att tillfälligt öka möjligheterna
för svenska medicine studerande och medicine kandidater som ännu ej
passerat det propedeutiska året att få tillgång till utbildningsplatser i kliniska
ämnen. Av först anförda skäl har det varit angeläget att undersöka
möjligheterna att redan tidigare än läsåret 1963/64 öka antalet utbildningsplatser
i kliniska ämnen.
För att utföra de kompletterande undersökningar som ansetts erforderliga
för att ur olika synpunkter bedöma de nuvarande förutsättningarna att
genomföra det tidigare i vederbörlig ordning remissbehandlade förslaget
angående alternativet »Befintliga lärosäten» redan från och med läsåret
1959/60 har inom ecklesiastikdepartementet professorn B. Rexed i enlighet
med bemyndigande den 27 juni 1957 biträtt med särskild utredning. Utredningsmannen
har redovisat sina överväganden i olika promemorior samt
slutligt i skrivelse till departementschefen den 17 februari 1959 angående
förutsättningar för en utökning av utbildningskapaciteten vid de medicinska
fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg.
Kanslern för rikets universitet, som lämnat berörda fakulteter tillfälle att
yttra sig i ärendet, har avgivit utlåtande över nämnda skrivelse, varjämte i
anledning av densamma Sveriges förenade studentkårer inkommit med en
skrift.
Under ärendets beredning har vidare överläggningar ägt rum med företrädare
för de kommunala sjukvårdshuvudmännen samt de statliga myndigheter,
lärosäten och övriga organ, som beröres av förevarande spörsmål
ävensom Sveriges läkarförbund.
I det följande kommer jag att först beröra frågan om läkartillgång och
läkarbehov. Därefter tar jag upp till behandling frågan om kostnaderna
för en ökning av antalet utbildningsplatser för blivande läkare och vissa
frågor om utnyttjandet av ett ökat antal utbildningsplatser på skilda medicinska
lärosäten.
6
Kungl. May.ts proposition nr 93 år 1959
2. Framtida läkartillgång och läkarbehov
Den senaste prognos, som baserats på en detalj granskning av det framtida
läkarbehovet inom hälso- och sjukvårdens alla fält, framlades av 1949
års arbetskraftsutredning i dess betänkande .»Arbetskraftsbehovet inom
offentlig verksamhet» (SOU 1955: 34). Arbetskraftsutredningen utgick i sin
prognos från en undersökning av personalens och vårdplatsantalets utveckling
inom sjukvården under åren 1930—1950 (—1954 i vissa delar). Därvid
framkom för vissa av den slutna sjukvårdens delar karakteristiska utvecklingstendenser.
Lasaretts- och förlossningsvården utvecklades under denna
period stadigt, medan epidemi- och tuberkulosvården minskade i omfattning.
Såväl kronikervården som sinnessjukvården tillfördes ökade resurser.
De i undersökningen framkomna tendenserna fick utgöra grunden för en
beräkning av utvecklingen under tiden 1950—1965, vilket senare år var
prognosens mål.
Prognosen för det totala vårdplatsbehovet i sluten vård 1965 utvisade en
stegring från 99 232 platser år 1950 till 134 625 platser år 1965. Samtidigt
skulle antalet läkare vid dessa avdelningar behöva ökas från 2 355 år 1950
till 4 305 år 1965. Vid beräkningarna inbegreps i läkarbehovet även den
öppna vård, som meddelades vid sjukvårdsanstalterna. För den övriga öppna
sjukvården antog arbetskraftsutredningen, att det skulle behövas en
läkare på 4 000 personer på landsbygden, vilket skulle kräva en höjning
av provinsialläkarnas antal från 540 till 890. I städerna räknades med en
läkare på 2 500 personer, vilket ökade läkarantalet där från 1 280 till 1 615.
Industriläkarna beräknades öka från 40 år 1950 till 130 år 1965, och för
fängelseläkarnas del antogs en ökning från 30 till 55. För länspsykiatriker
och läkare inom den psykiska barna- och ungdomsvården räknades med ytterligare
105 läkare till ett totalantal på 125. För dispensärvården räknades
ett oförändrat behov av läkare med 30, och vid de statliga och kommunala
laboratorierna antogs en ökning komma till stånd från 50 till 75 läkare.
Undervisning och forskning ansågs kräva ett ökat läkarantal från 135 år
1950 till 250 år 1965. Slutligen uppskattades behovet av vikarier år 1965 till
1 025 läkare, vilket är en ökning med 350.
Arbetskraftsutredningen fann genom sammanräkning av de olika framräknade
delbehoven, att det år 1965 kommer att behövas 4 305 läkare i
sluten vård och 2 845 läkare i öppen vård utanför sjukhusen samt 1 350
läkare i övrig verksamhet, vilket tillhopa gör 8 500 läkare. Då tillgången
på läkare under 67 års ålder enligt arbetskraftsutredningens beräkningar
med ett intag av 408 elever per år endast skulle komma att uppgå till 7 630
år 1965, skulle en brist på läkare vara för handen detta år med icke mindre
än 870 läkare. Enligt arbetskraftsutredningens beräkningar skulle antalet
8 500 yrkesverksamma läkare uppnås först omkring 1970. Med yrkesverksamma
läkare avsåg arbetskraftsutredningen samtliga läkare under 65 år
jämte hälften av antalet läkare mellan 65 och 70 år.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
Vid remissbehandlingen av arbetskraftsutredningens betänkande ställde
sig Sveriges läkarförbund kritiskt till de tillämpade beräkningsgrunderna.
Utan att påstå att ett framtida läkarantal i vårt land om 8 500 läkare
under alla förhållanden behövde vara för högt förklarade sig läkarförbundet
likväl anse, att det på grundval av utredningens premisser ej framginge,
att detta antal läkare erfordrades just år 1965. Även medicinalstyrelsen
framhöll, att en viss eftersläpning i förhållande till arbetskraftsutredningens
prognos gjort sig märkbar på vissa områden av sjukvården. Eftersläpningen
vore emellertid ej så stor att den ökning, som skulle krävas för att ta igen
eftersläpningen under åren fram till 1965, tedde sig osannolik med hänsyn
till gjorda erfarenheter beträffande byggnadskvot och oavsett de hinder,
som läkarbristen medförde. Beträffande prognosens totalomfattning uttalade
styrelsen, att denna på alla punkter vore grundad på medicinalstyrelsens
intentioner för hälso- och sjukvårdens utveckling och att man förr
eller senare komme att utbygga vårdformerna ungefär i den omfattning som
prognosen visar. Medicinalstyrelsen underströk särskilt angelägenheten av
att åtgärder snarast vidtas för att öka undervisningsväsendets kapacitet
beträffande utbildningen av läkare.
Styrelsen för Svenska landstingsförbundet fann, att arbetskraftsutredningen
i stort sett bedömt utvecklingen riktigt i fråga om personalbehovet,
men tillfogade att kalkylerna i detta avseende icke kan hålla, om en allmän
arbetstidsförkortning genomföres. Enligt styrelsens bestämda mening
vore beräkningarna hållna i underkant även med bortseende från en sådan
eventualitet.
Sveriges förenade studentkårer framhöll i sitt yttrande möjligheten —
oavsett om den av arbetskraftsutredningen beräknade läkartillgången år
1970 vore önskvärd och lämplig — av ett rörligt intag till de medicinska
fakulteterna, vilket årsvis eller periodvis fastställes med hänsyn till kontinuerliga
prognoser av efterfrågan på läkare.
Särskilt frågan om läkartillgången behandlades ytterligare av 1955 års
läkarutbildningsutredning i dess betänkande »Kliniska utbildningsplatser
för blivande läkare» (SOU 1956:34). Utredningen beräknade med biträde
av medicinalstyrelsens statistiska byrå och med utgångspunkt från det
beslutade intaget vid de medicinska utbildningsanstalterna av 408 medicine
studerande per år antalet läkare fram till år 1990. Enligt dessa beräkningar
skulle antalet läkare under 65 år med ett oförändrat intag år 1970 uppgå
till 8 390, år 1980 till 10 170 och år 1990 till 11 675. I fortsättningen skulle
ökningen av läkarkåren så småningom avstanna och läkarkåren bli konstant.
Enligt av Sveriges läkarförbund gjorda beräkningar skulle detta läge
uppnås strax efter år 2000, då antalet läkare, 67 år och yngre, skulle vara
cirka 14 000.
Vid sin diskussion av det framtida läkarbehovet framhöll läkarutbildningsut
redningen, att sannolikheten torde tala för att det efter 1965—70
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
komme att behövas fler yrkesverksamma läkare än 8 500. Intet tydde på
att kroppssjukvårdens utveckling skulle vara avslutad i och med det
stadium som arbetskraftsutredningen angivit skulle vara uppnått år 1965.
Man finge vänta sig en fortsatt utveckling inom den slutna kroppssjukvården
med ytterligare specialisering i framtiden. Även inom sinnessjukvården
kunde det anses som säkert, att en ytterligare utbyggnad komme att vara
nödvändig. Den öppna sjukvården erfordrade en ytterligare utbyggnad med
både allmänläkare och specialister. Vidare hade i arbetskraftsutredningens
betänkande ringa hänsyn tagits till den förebyggande sjukvården och hälsovården,
men den moderna medicinens utveckling gjorde det synnerligen
troligt att där komme att krävas betydande insatser av läkare. Forskningens
och undervisningens behov torde även komma att utvisa en ökning.
Läkarutbildningsutredningen pekade vidare på möjligheten av en framtida
arbetstidsreglering för läkarna och framhöll att det vore omöjligt att i dag
säga vad en sådan arbetstidsreglering skulle betyda för läkarbehovet men
att all sannolikhet talade för att en dylik reform skulle kräva en stor
ökning av antalet läkare. Även den ekonomiska standardhöjningen i landet
komme säkerligen i framtiden att innebära, att en allt bättre och mera
omfattande hälso- och sjukvård eftersträvades, vilket även komme att öka
behovet av läkare.
Läkarutbildningsutredningen framhöll vidare, att en prognos för sjukvårdsbehovet
och läkarbehovet icke vore möjlig att genomföra med rimlig
sannolikhet för längre tid än 10—15 år framåt i tiden. Under åren
närmast före 1965 kunde således en prognos för läkarbehovet utarbetas för
1970-talet. Omkring år 1965 torde statsmakterna även ha tagit ställning till
de förslag rörande sjukvårdens framtida organisation, som den arbetande
kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket komme att framlägga.
På grundval av dessa beslut rörande den framtida sjukvårdsorganisationen
och under hänsynstagande till den inträffade och väntade medicinska
utvecklingen kunde således en prognos färdigställas, som framlades
under åren närmast före 1965 och som belyste behovet av läkare under
1970-talet. Med ledning av denna prognos borde frågan om det årliga intaget
av medicine studerande upptas till förnyad prövning.
Under senaste tid har nya utredningar belyst läkarbehovet inom enstaka
sektorer av sjukvården. Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården
i riket studerade i sitt betänkande »Hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena»
(SOU 1958:15) särskilt hälsovården och den förebyggande
sjukvården samt den öppna sjukvården inom tjänsteläkarorganisationen.
Sålunda konstaterade kommittén, att lasarett och undervisningssjukhus tar
i anspråk en mycket betydande del av läkarkårens ökning — inte mindre
än 2/3 under åren 1953—56. Bland annat med hänsyn till de lättnader i
byggnadsregleringen som från och med 1958 trätt i kraft kunde dessa anspråk
förväntas stiga ytterligare, vilket även gällde för mentalsjukvården
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
i stort. Även inom forskning, undervisning, administration och på andra
områden fann kommittén att en stigande efterfrågan gjorde sig gällande.
Kommittén noterade att produktionen av läkare väsentligt ökat under
de senare decennierna. Den årliga ökningen i antalet läkare under senare
årsperioder belystes i följande tabell:
1931—40 ............................ 84
1941—47 ............................. 1361
1948—53 ............................. 180
1954—57 ............................. 230
Trots ovan redovisade markerade ökning i tillgången på läkare efter 1940
blev enligt kommittén likväl det allmänna intrycket av utvecklingen att
en sådan acceleration i efterfrågan på läkare förelegat, att den existerande
bristen dock efterhand blivit allt svårare. Under 1957 torde ökningen i tillgången
— att döma av preliminära uppgifter — ha uppgått till mer än 300.
Trots detta hade antalet sådana vakanser, vilka icke uppehölls av vikarie
med allmän behörighet, ökat från 410 i april 1957 till 480 i oktober 1957.
Enligt kommittén hade den förda diskussionen visat, att sjukvårdens
utveckling under 1954—57 ställde krav på en nettoökning av mer än 230
läkare per år. Kommittén fann det uppenbart, att den nettoökning av
läkarkåren på i genomsnitt cirka 235 per år, som kan förväntas komma till
stånd under åren 1958—70 genom enbart den vidgade läkarutbildningskapaciteten
och sålunda utan ytterligare läkarimmigration, icke kan räcka
för att dels tillgodose en fortsatt efterfrågestegring motsvarande ovan redovisade
erfarenhet och dels eliminera den synbara brist på bortåt 500 läkare,
som registrerades i oktober 1957. Kommittén anmärkte vidare, att på 70- talet motsvarande tillgångsökning vid oförändrad utbildningskapacitet och
utan läkarimmigration kommer att reduceras till cirka 190 per år. Skulle
efterfrågeutvecklingen, i enlighet med all hittillsvarande praktisk erfarenhet,
fortsätta att accelerera, bleve den nuvarande utbildningskapaciteten
än mer otillräcklig. Det funnes enligt kommittén icke något som helst erfarenhetsmässigt
stöd för antagandet, att den nuvarande läkarutbildningskapaciteten
komme att förslå både för alla andra krav och dessutom för att
ge utrymme för en förstärkning av tjänsteläkarorganisationen enligt det
minimiprogram, som kommittén uppställt.
Kommittén framhöll fortsättningsvis det tacknämliga i Sveriges läkarförbunds
initiativ att årligen utverka en ökad immigration av 50 danska
och norska läkare per år. Kommittén anslöt sig vidare till medicinalstyrelsens
förslag om en speciell rekrytering av ett par 10-tal utländska läkare
årligen för sådana tjänster, vilkas innehavare har mindre intima kontakter
med patienter och följaktligen icke nödvändigtvis behöver omedelbart fullt
behärska svenska språket (laboratorieläkare, röntgenläkare, narkosläkare,
patologer, forskningsläkare) liksom även om viss annan immigration. Kommittén
underströk i detta sammanhang, att en läkarimmigration av den om
1
Från och med 1947 medräknas utländska läkare, förordnade av medicinalstyrelsen men utan
allmän behörighet.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
fattning det här blir fråga om på samma sätt som skärpta ransoneringsåtgärder
i fråga om läkartjänster givetvis endast är en nödfallsåtgärd, framtvungen
av en svår brist. Kommittén påpekade i sammanhanget, att läkarbristen
skulle ha varit ännu mycket värre om vi inte sedan slutet av 30- talet tagit emot så många immigranter, att dessa svarat för minst 1/5-del
av läkarkårens hela ökning under 40- och 50-talen och att de nu utgör
mer än en 10-del av hela läkarkåren.
Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket avslutade sin
diskussion i dessa frågor med det bestämda uttalandet, att det erfordrades
en ytterligare utbyggnad av läkarutbildningskapaciteten. Det återstode att
på grundval av nya tillgångs- och efterfrågeprognoser pröva hur stor denna
fortsatta utbyggnad behövde vara. Vid detta fortsatta utredningsarbete
om omfattningen av den på längre sikt erforderliga utbildningskapaciteten
skulle givetvis hänsyn tagas till verkningarna av den läkarimmigration,
som kommittén förordade. Kommittén ansåg vidare, att det nu vore angeläget
att aktualisera frågan om en utbyggnad utöver vad som hittills beslutats
av den medicinska undervisningen i Umeå. Kommittén erinrade om.
att denna undervisning enligt beslut av 1957 års riksdag skulle begränsas
till de senare stadierna i den medicinska undervisningen (det propedeutiska
året och den kliniska utbildningen). Vid förarbetena och i remissbehandlingen
av ärendet hade starkt betonats, att en medicinsk undervisning i
Umeå efter hand måste utvecklas till större fullständighet och behövde stöd
av ordentligt utbyggda teoretiska institutioner för att nå erforderlig kvalitativ
standard. Kommittén underströk återigen dessa synpunkter, som representerade
ett viktigt ytterligare motiv för en fortsatt utveckling av den
medicinska undervisningen i Umeå.
Slutligen anförde kommittén, att vid sidan av nyss nämnda åtgärder även
syntes böra prövas om icke redan inom ramen för befintliga läkarutbildningsresurser
en tillfällig ökning av den svenska läkarutbildningen kunde
åstadkommas. Det hade ännu icke lyckats att för undervisningsändamål
fullständigt utnyttja alla de sjukhusresurser i Stockholm, som borde kunna
användas för sådant ändamål; om Stockholms stads sjukhus komme att
utnyttjas i full utsträckning, gåve detta möjlighet till ökad intagning. Alternativt
fann kommittén att det på nytt borde övervägas, om icke vid vissa
ledande medicinska läroanstalter i utlandet kunde åstadkommas en läkarutbildning
för svenska studenter, som kunde vara lämplig ur både kvalitativa
och ekonomiska synpunkter.
I sitt remissyttrande över kommitténs för översyn av hälso- och sjukvården
i riket nu refererade betänkande ställde sig Sveriges läkarförbund starkt
kritiskt till värdet av de prognoser, som kommittén gett. Läkarförbundet
baserade sin kritik främst på det förhållandet, att det inte visats att den
under senare år iakttagna accelerationen i behovsökningen inom sjukvården
komme att fortsätta. När det gällde behovet av läkarkrafter anfördes,
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
att sjukvårdseffektiviteten med hänsyn till utnyttjandet av andra sjukvårdskrafter
än läkare syntes vara mycket hög i Sverige jämfört med andra
länder. Läkarförbundet fann vid sin granskning av behovssituationen vad
avser läkare år 1965, att den i och för sig kunde godta de beräkningar som
arbetskraftsutredningen och senare kommittén för översyn av hälso- och
sjukvården kommit till. Emellertid ansåg läkarförbundet, att tillgången på
läkare vid detta årtal faktiskt komme att motsvara behovet dels därigenom
att produktionen av svenska legitimerade läkare komme att bli något högre
än vad tidigare beräknats och dels genom att ett högre antal utländska
läkare, som nu befunne sig i Sverige, finge allmän behörighet. Den ökning av
antalet nordiska läkare, som skulle komma till riket enligt Sveriges läkarförbunds
överenskommelser, kommer att fortsätta med 50 per år utöver
tidigare antal. Härigenom skulle enligt läkarförbundet en tillgångssiffra
uppnås som täckte eller till och med överskred behovet. Utgående från
sådana resonemang ställde sig Sveriges läkarförbund kritiskt till kommitténs
konstaterande, att det på lång sikt skulle behövas en utökning av
läkarutbildningsresurserna i landet.
Av betydelse för här föreliggande frågeställning är även utredningen
rörande sjukvårdshuvudmännens samarbete i fråga om sådan sjukhusvård,
vars specialiserade utveckling icke lämpligen kan bedrivas med de nuvarande
sjukvårdsområdena som tillräckligt befolkningsunderlag. Härom har
generaldirektören A. Engel som utredningsman framlagt betänkandet
»Regionsjukvården. Riksplan för samarbete inom specialiserad sjukhusvård»
(SOU 1958:26). Den medicinska verksamhet, som regionvårdsutredningen
fann böra centraliseras på regionplanet, berörde specialkliniker för
neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi, kardiologi, plastikkirurgi, urologi,
barnkirurgi, radioterapi (cancerkliniker) och dermatologi. Vidare upptogs
centraler för ortopedisk och profetisk behandling av käkskador m. m. vid
så kallade käkcentraler och behandlingsenheter för konstgjord njure. Slutligen
diskuterades även inrättandet av en råd olika laboratorieorgan jämte
en del specialiserade andra sjukhusavdelningar. Regionvårdsutredningen
föreslog, att dessa sjukvårdsdiscipliner i första hand utbygges vid de centrala
sjukhusen i 6 så kallade sjukvårdsregioner, vilka centralsjukhus i regioner
med undervisningssjukhus skulle utgöras av dessa sjukhus.
Sedan regionvårdsutredningen framräknat sjukvårdsbehovet för specialiteterna
ifråga, beräknades erforderligt antal läkare för utvecklingen av de
olika specialiteterna. Därvid tog man endast hänsyn till den slutna vårdens
behov, d. v. s. vården av de inneliggande patienterna och därtill anknuten
verksamhet som jourtjänst och efterkontroll av tidigare vårdade. Den polikliniska
verksamhetens behov av läkare beaktades sålunda ej, ehuru en viss
öppen vård inom regionspecialiteterna givetvis förutsetts. Utredningen underströk
därför, att det blir nödvändigt att huvudmännen, när erfarenhet
vunnits om omfattningen av denna öppna vård, själva får justera antalet
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
läkartjänster med hänsyn härtill. Icke heller inbegreps undervisningens och
forskningens anspråk på läkarkrafter inom de angivna disciplinerna.
Utredningen fann ett behov föreligga av 373 tjänster inom de 9 regionspecialiteterna
mot 191 den 31 december 1956, d. v. s. en ökning med 182
tjänster. Utredningen påpekade, att sistnämnda tal motsvarade ungefär ett
års nettoökning av den svenska läkarkåren under de närmaste 5 åren. Härtill
komme ett flertal läkare för de skilda serviceorganen, konsult- eller överläkarbefattningar
i internmedicin för de större radioterapeutiska centralanstalterna,
läkare vid mentalsjukhusen för barn och vid astmasanatorierna,
förstärkning av infektions- eller invärtesklinikernas läkarstab med
hänsyn till behandlingen med konstgjord njure, konsultläkare för vissa specialuppgifter
etc. Åtskilliga — vid vissa regionsjukhus de flesta — av dessa
läkartjänster funnes redan inrättade. Utredningen fann det emellertid ej
nödvändigt att avge förslag om ifrågavarande tjänster och ej heller möjligt
utan en ingående utredning, som ej finge fördröja framläggandet av betänkandet.
Summariska beräkningar angav emellertid enligt utredningens mening,
att ytterligare 30 å 40 läkare skulle vara erforderliga för nyss nämnda
behov utöver de 182 för klinikerna tillkommande.
Nyligen har behovet av läkare för behandling av olika psykiska sjukdomar
utretts i mentalsjuk vårdsdelegationens huvudbetänkande »Mentalsjukvården.
Planering och organisation» (SOU 1958:38). Delegationen betonade
i detta betänkande, att den viktigaste förutsättningen för att mentalsjukvården
skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt vore, att kvalificerad personal i tillräcklig utsträckning ställs till dess
förfogande. Delegationen granskade ingående läkarbehovet för hela mentalsjukvården
och hade som bakgrund införskaffat sammanställningar av vad
man för närvarande känner till beträffande utbredningen av psykiska sjukdomar
och abnormtillstånd inom befolkningen. Ehuru omfattningen av det
psykiatriska behandlingsbehovet inom en befolkning icke omedelbart kunde
beräknas på basis av dylika överväganden kunde man dock enligt utredningen
konstatera, att behovet av psykiatrisk behandling vore betydande och
avsevärt större än man tidigare ansett. Vissa undersökningar gav vid handen,
att ungefär 5 procent av den vuxna befolkningen (över 20 år) företedde
svåra psykiska och nervösa sjukdomstillstånd, vilket dock icke finge tolkas
så att de på grund härav skulle vara i behov av sluten vård. Härutöver led
åtminstone 20 procent av lindrigare psykiska åkommor, som kunde motivera
läkarkonsultationer.
Utgående från sådana tankegångar kunde ett sammanlagt konsultationsbehov
framräknas på 2 350 000 per år. Om varje läkarkraft väntades hinna
med 10 konsultationer dagligen under 270 arbetsdagar eller sålunda 2 700
konsultationer per år, skulle mot den angivna behandlingsvolymen svara
870 läkarkrafter. För de på mentalsjukhus och mentalsjukhem intagna patienterna
samt för dem som vårdas på de psykiatriska lasarettsavdelningar
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
na skulle enligt mentalsjukvårdsdelegationens beräkningar behövas tillsammans
cirka 1.100 läkarkrafter. Härtill komme ett icke närmare uppskattat
vikariebehov under semestrar, sjukledighet etc. Delegationen anförde
vidare, att utöver de cirka 2 000 läkarkrafter, som enligt ovan gjorda
uppskattning skulle erfordras för egentlig mentalsjukvård inom den vuxna
befolkningen, den psykiska barna- och ungdomsvården samt en rad randområden
till den egentliga mentalsjukvården såsom kriminalvård, vård av
alkoholskadade, arbetsvärd m. fl. tillsammans krävde några 100-tal läkarkrafter.
Överslagsberäkningen gav således vid handen, att behovet av läkare
i psykiatrisk vård skulle ligga icke oväsentligt utöver 2 000.
Mentalsjukvårdsdelegationen försökte även att på ett annat sätt skaffa
sig en uppfattning om det framtida läkarbehovet inom psykisk vård. Delegationen
gick därvid igenom det framtida behovet av läkare vid olika typer
av sjukvårdsanstalter och olika typer av psykisk behandling i öppen vård
och sökte detaljberäkna de erforderliga läkarkrafterna. När alla olika poster
summerades, visade delegationens undersökningar att det sammanlagda behovet
av psykiatriker i allmän tjänst uppgick till omkring 1 750 heltidskrafter.
Därav skulle flertalet, eller omkring 1 300, vara knutna till mentalsjukhusens
och de psykiatriska lasarettsavdelningarnas slutna och öppna vård
samt huvudparten av den psykiska barna- och ungdomsvården, medan ett
100-tal därutöver skulle erfordras för undervisningskliniker och avdelningar
och ytterligare 109 för statliga heltidstjänster, varjämte för konsulterande
uppgifter inom olika statliga eller kommunala vårdområden skulle åtgå 220
läkarkrafter. Slutligen skulle för företagspsykiatri och enskild praktik erfordras
omkring 85 läkarkrafter. Enligt dessa delegationens kalkyler angavs
sålunda psykiatrikerbehovet till 1 837 heltidskrafter utgående från invånareantalet
vid 1957 års ingång.
Då delegationen emellertid utgick ifrån att det ovan angivna antalet läkare
inte rimligen kunde komma att stå till förfogande under den närmaste
framtiden, syntes enligt delegationens mening ansträngningarna böra inriktas
på att tillfredsställa behovet först vid en senare tidpunkt. Därvid måste
emellertid behovskalkylen omräknas med ledning av då aktuella invånarantal.
Utgående från statistiska centralbyråns prognos för befolkningsutvecklingen
fram till 1970 borde det nyss angivna läkarbehovet med hänsyn
till invånarantalets ökning ökas med ett 90-tal läkarkrafter. Delegationen
räknade därför med ett framtida psykiatrikerbehov av i runt tal 1 900 läkarkrafter.
Enligt delegationen kunde det angivna läkarbehovet te sig oväntat stort.
Delegationen påpekade emellertid, att flera omständigheter måste tas med
i beräkningen. Delegationen underströk, att det vore hög tid att fler psykiatriker
utbildades då mentalsjukvården stode mitt i en utbyggnadspcriod
med ombyggnad och nybyggnad av ett flertal mentalsjukhus. Vidare inrättades
psykiatriska lasarettsavdelningar i snabb takt i det ena landstinget
efter det andra. De nya sjukhusen bleve byggnadstekniskt och medicinskt
fullt moderna. De skulle dock sannolikt komma att drivas med ett för litet
antal läkare, varför arbetet och därmed behandlingsresultaten inte kunde
bli helt tillfredsställande. Det vore därför nödvändigt att moderniseringen
av mentalsjukvården påskyndades ii ven beträffande tillgången till viil ut
-
14
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 93 år 1959
bildad personal. Då man kunde räkna med att antalet nylegitimerade läkare
komme att öka först omkring 1962 och då det tar åtskilliga år att utbilda
psykiatriker efter läkarexamen måste det komma att dröja länge, innan den
av delegationen skisserade expansionen kunde sättas in med full kraft.
Delegationen anförde, att behovet av psykiatriker tidigare torde ha varit
väsentligt underskattat. Den snabba utveckling, som på senare år hade ägt
rum inom psykiatrin, hade väsentligt rubbat grunderna för tidigare behovsuppskattningar.
Detta framginge redan av den av läkarförbundet och psykiatriska
föreningen år 1955 avgivna promemorian, och samma tendens
hade sedan dess ytterligare förstärkts vilket enligt delegationens mening
komme till uttryck i dess egen mera specificerade kalkyl. Medan arbetskraftsutredningen
kom till det resultatet, att av en kår om 8 500 läkare 8
procent skulle vara verksamma inom de psykiatriska vårdområdena, bortsett
från lasarettspsykiatrisk verksamhet, skulle enligt delegationens kalkyl
år 1970 vid samma totalantal läkare 22 procent behövas enbart för rent
psykiatriska uppgifter, varav 6 procent för lasarettspsykiatrisk verksamhet
och 16 procent för övriga områden.
Mentalsjuk vårdsdelegationen anförde slutligen, att det ginge utanför dess
uppdrag att göra en samlad beräkning över det framtida läkarbehovet och
den härför behövliga utbildningskapaciteten. Delegationen ville dock icke
underlåta att påpeka, att det framlagda materialet beträffande behovet av
läkarkrafter inom mentalsjukvården och dess gränsområden gjorde en sådan
samlad översyn nödvändig. Det toge 7 år efter studentexamen att utbilda
en läkare och 12—15 år att utbilda en specialist. Att öka läkarutbildningsanstaltemas
kapacitet vore inte heller en affär på kort sikt. För att
inte reformeringen av mentalsjukvården skulle fördröjas på ett katastrofalt
sätt och den likaledes behövliga expansionen inom kroppssjukvården försenas,
fann delegationen det nödvändigt, att problemet om läkartillgången
gjordes till föremål för en samlad översyn. Immigration av ett mindre antal
läkare vore endast ett provisorium. En breddad rekryteringsbas inom universitet
och högskolor vore den enda åtgärd, yttrade delegationen, som på
lång sikt kunde ge tillfredsställande resultat.
Departementschefen
Såsom 1949 ars arbetskraftsutredning och kommittén för översyn av
hälso- och sjukvården inom riket framhållit, karakteriseras läget inom sjukvården
under efterkrigstiden av en exceptionellt snabb utbyggnad främst av
den slutna men även av den öppna sjukvården. Detta har lett till ett läge
med brist på sjukvårdspersonal av nästan alla kategorier.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
En sådan bristsituation har särskilt vad gäller läkarna speciella återverkningar
på vissa delar av sjukvården. Läkarna söker sig i första liand till de
med hänsyn till arbetsförhållanden och ekonomiska omständigheter gynnsammare
tjänsterna medan områden med i olika avseenden mindre lockande
villkor har svårt att få även det mest blygsamma behov av läkare tillgodosett.
Så kommer det sig, att sjukvårdssituationen för närvarande karakteriseras
av en kvalitativt sett god utveckling av kroppssjukvården, medan mentalsjukvården
lider brist på läkare. Discipliner med dålig proportion mellan
sluttjänster och underordnade tjänster på grund av mycket hög specialisering
eller en mycket snabb utbyggnad har rekryteringssvårigheter. Av dessa och
liknande skäl föreligger brist på neurokirurger, radioterapeuter, narkosläkare,
rättsläkare och en del laboratorieläkare. Geografiskt sett mera avlägsna
delar av landet har svårigheter att få läkare, vilket medför att befolkningen
särskilt i Norrland får nöja sig med ett ytterst otillräckligt antal
läkare särskilt för den öppna vården. Bristsituationen har nödvändiggjort
och möjliggjort ett utnyttjande av läkare, vilka som flyktingar eller immigranter
sökt sig till vårt land, och även läkare från de nordiska länderna har
i ökat antal sökt arbete för längre eller kortare tid i den svenska sjukvården.
Utan dessa tillskott av läkare från andra länder skulle sjukvårdssituationen
givetvis vara ytterligare starkt försämrad.
För läget i stort gäller således, att det är bristen på läkare som framstår
som en väsentlig orsak till de aktuella svårigheterna. Denna brist är
också det avgörande hindret för en fortsatt utveckling av sjukvårdens olika
delar i enlighet med de planer, som successivt växer fram genom det pågående
utredningsarbetet på olika fronter.
Beträffande läkarbehovet på relativt kort sikt synes den bedömning, som
1949 års arbetskraftsutredning gjorde i sitt 1955 framlagda betänkande, ha
vunnit en relativt allmän anslutning. Såväl kommittén för översyn av hälsooch
sjukvården i riket som medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund
torde nu vara ense om att läkarbehovet i stort sett år 1965 kan uppskattas
till 8 500 yrkesverksamma läkare eller något mera. Emellertid
bryter sig alltjämt meningarna huruvida landet vid denna tid kommer att
förfoga över det härför erforderliga antalet läkare. Både medicinalstyrelsen
och kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket håller
före, att ett avsevärt underskott kommer att bestå vid denna tidpunkt.
Sveriges läkarförbund menar däremot, att totalsumman av legitimerade
läkare och i Sverige verksamma läkare med utländsk examen (såväl ickenordisk
som nordisk) skall uppgå till det behövliga antalet. Väsentligt
härvidlag är om tillflödet av särskilt nordiska läkare till vårt land verkligen
kommer att ökas i den takt som läkarförbundet antagit. En sådan ökning
har hittills ej kunnat fastställas och kan ej för framtiden bli annat än en
relativt obestämd möjlighet. Jag kan för min del icke biträda åsikten att
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
läkarbristen i vårt land skulle hävas inom en relativt nära framtid utan
några ytterligare åtgärder från de ansvariga samhällsorganens sida. Jag
finner, att de under medicinalstyrelsens medverkan utarbetade prognoser,
som utvisar ett avsevärt läkarunderskott under större delen av 60-talet,
alltjämt i huvudsak står orubbade.
Men även om antalet tillgängliga yrkesverksamma läkare år 1965 skulle
nå upp till det tal som tidigare prognoser angett för behovet av läkare
nämnda år, är detta enligt min mening likväl inte ett fullgott skäl att intaga
en avvaktande attityd i fråga om läkarutbildningskapaciteten. Under det
senaste året har nämligen granskningar av sjukvårdsbehovet på flera områden
visat hän på ytterligare behov utöver tidigare beräknade. I många
fall är dessa behov av en sådan art, att de kan göra sig gällande på kort tid.
Så har kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket pekat på
dylika behov inom landstingsområdenas tjänsteläkarorganisation. Regionvårdsutredningen
har klarlagt nödvändigheten av en utbyggnad av den
högt specialiserade sjukvården, och mentalsjukvårdsdelegationen har beräknat
en oväntat stor behovsökning inom mentalsjukvården. Det fulla förverkligandet
av åtgärder på de nu berörda områdena i enlighet med respektive
utredningars intentioner utgör visserligen en utveckling på längre sikt,
men delar av de berörda handlingsprogrammen aktualiseras redan nu. Här
avslöjas sålunda nya behov av hög angelägenhet sgrad, vilka ytterligare tenderar
att öka efterfrågekonkurrensen kring de läkare som utbildas under de
närmaste åren.
Vad jag sålunda anfört ger mig anledning konstatera, att den i förhållande
till den väntade efterfrågan allt knappare tillgången på läkare under
den närmaste 1 O-årsperioden inger allvarliga farhågor. Den för närvarande
starkt kännbara läkarbristen kan, trots ett under de närmaste åren med
oförändrad intagning ytterligare ökat nettotillskott av läkare från våra
utbildningsanstalter, icke förväntas bli hävd med hänsyn till den takt,
vari sjukvården nu utbygges, samtidigt som nya angelägna sjukvårdsbehov
anmäler sig, vilka de för sjukvården ansvariga myndigheterna i en situation
med lättande byggnadsregleringar kan komma att tillgodose snabbare
än vad hittills kunnat förutses. Ett ökat antal läkare måste enligt min mening
tillföras vår sjukvård under det kommande decenniet. I första hand bör
detta givetvis ske genom att om möjligt öka läkarutbildningskapaciteten
vid våra medicinska läroanstalter. Såsom jag redan antytt och närmare
återkommer till i det följande, föreligger i detta avseende vissa möjligheter.
Det torde emellertid här vara lämpligt att också något beröra läkarbehovet
på längre sikt. Härvid möter många svårigheter. Det kan vara
svårt att definiera, vad det verkliga, ur medicinska synpunkter helt berättigade,
aktuella behovet av läkare för olika slag av medicinsk vård och
behandling kan vara. Uppenbart är att många såväl rent medicinska som
17
Kungl. Maj:ts propositio?i nr 93 år 1959
mera psykologiska faktorer spelar in härvidlag. Även befolkningens ekonomiska
standard utgör en viktig faktor i detta sammanhang. An större måste
ovissheten bli när man försöker definiera läkarbehovet i en framtid. Härvid
gör sig så olika faktorer gällande som ett ändrat sjukdomspanorama på
grund av förändringar i befolkningens levnadsförhålladen och ekonomiska
standard, läkarnas möjligheter till nya undersöknings- och behandlingsmetoder
genom den medicinska forskningens framsteg och organisatoriska förändringar
inom sjukvården genom kommunala och statliga myndigheters
beslut och personalorganisationernas fordringar på t. ex. reglerad arbetstid.
Det är givet att ett samspel av så många växlande faktorer inte låter sig
förutse under någon längre tid framåt. Prognoser för läkarbehovet har
hittills i regel avsett en tidrymd av 10 år, och längre framåt än allra högst
15 år torde det vara ogörligt att förutse medicinens och därmed sjukvårdens
utveckling. Emellertid måste försök till en långsiktig bedömning av läkarbehovet
göras som ett led i den fortsatta planeringen för samhällsutvecklingen,
eftersom läkarutbildningen är en dyrbar och långvarig yrkesutbildning.
En försummelse att i tillräcklig omfattning öka läkarutbildningens
kapacitet ställer samhället i en mycket svår och brydsam situation i den
framtid, då ett ökat behov yppar sig och då tiden för verksamma åtgärder
sedan länge gått förbi.
För tiden efter år 1965, slutpunkten för arbetskraftsutredningens prognos,
och vidare in på 1970-talet bör nya behovsberäkningar komma till
stånd för att ge ledning vid bedömningen av den behövliga läkarutbildningskapaciteten
för kommande år. Jag erinrar om att flera utredningar
och instanser i den tidigare diskussionen understrukit nödvändigheten
av nya prognoser för sjukvårdsutvecklingen och för läkarbehovet. Jag
biträder helt denna uppfattning och anser det ur såväl utbildningsanstalternas
som sjukvårdens synpunkt nödvändigt, att en fortlöpande bedömning
genom en prognosverksamhet får i görligaste mån klarlägga utvecklingstendenserna
inom sjukvården och underbygga de nödvändiga åtgärderna
att på personalsidan fylla uppkommande behov. Med tanke på
betydelsen för sjukvårdsplaneringen och nödvändigheten att i denna prognosverksamhet
tillgodose de intentioner rörande den framtida sjukvårdsorganisationen
som ansvariga sjukvårdsmyndigheter på olika sätt arbetar
fram, bör en sådan prognos utarbetas inom inrikesdepartementet, och chefen
för inrikesdepartementet har också under ärendets beredning förklarat
sig ämna inhämta Kungl. Maj:ts bemyndigande att genom särskilda sakkunniga
närmare utreda förevarande spörsmål.
2 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1959. 1 saml. Nr 93
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
3. Ökad utbildningskapacitet vid de medicinska
läroanstalterna
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juni 1957 tillkallades
professorn B. Rexed att såsom sakkunnig biträda vid utredningen av vissa
medicinska utbildningsfrågor m.m. Inom ramen för detta uppdrag har utredningsmannen
inom departementet bearbetat frågan om framtida utökning
av de medicinska läroanstalternas utbildningskapacitet. I första hand
har utredningsarbetet inriktats på möjligheten att utnyttja den utvidgning
av den kliniska utbildningskapaciteten, vilken ådagalagts genom 1955 års
läkarutbildningsutrednings arbete. I dess betänkande »Kliniska utbildningsplatser
för blivande läkare» (SOU 1956: 34) angavs som möjliga förutom
den senare beslutade utvidgningen med 40 kliniska utbildningsplatser i
Umeå även en utvidgning med samma antal vid då befintliga lärosäten.
Härom anför utredningsmannen följande:
»Riksdagsbeslutet 1957 om inrättande av en medicinsk högskola i Umeå,
avsedd för propedeutisk och klinisk utbildning av 40 studerande, tillgodosåg
behovet att finna kliniska utbildningsplatser för de angivna studerande,
vilka när de togs in på den medicinska utbildningsbanan ännu icke kunnat,
placeras. Beslutet tillförde emellertid icke den medicinska utbildningslinjen
några nya studerande, då intagningen vid de teoretiska, prekliniska institutionerna
icke ändrades. Vid medicinska fakulteten i Göteborg erbjuder sig
emellertid en sådan möjlighet. Det nuvarande intaget av studerande vid
medicinska fakulteten i Göteborg är 70 årligen. De nybyggda teoretiska
institutionerna är beräknade för en maximal intagning på 120 studerande.
Så snart dessa institutionsbyggnader färdigställts, kan således en ökning av
intagningen med maximalt 50 elever ske. Av de teoretiska institutionsbyggnaderna
i Göteborg kommer de anatomiska och histologiska institutionerna
att vara färdigställda hösten 1958, medan de medicinsk-kemiska och fysiologiska
institutionerna kommer att kunna tas i bruk senast under kalenderåret
1960. Då det dröjer ett år innan de nyintagna studerandena når de
medicinsk-kemiska och fysiologiska institutionerna, kan ett ökat intag i
Göteborg i varje fall ske senast 1 januari 1960.
Finns det då någon möjlighet att på den kliniska sidan meddela undervisning
till ett sålunda ökat intag av elever? I den utredning, som föregick
beslutet om inrättande av en medicinsk högskola i Umeå, beräknades i
själva verket två alternativ för klinisk utbildning av 40 nya medicine studerande,
nämligen dels vid de befintliga lärosätena och dels vid den medicinska
högskolan i Umeå (betänkande av 1955 års läkarutbildningsutredning
SOU 1956: 34). Alternativet utvidgning av den kliniska utbildningskapaciteten
vid befintliga lärosäten, som således icke kom till utförande, upptog en
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
ökning av den kliniska utbildningen i Uppsala, Lund och Göteborg med tillhopa
40 utbildningsplatser. De nya utbildningsplatserna fördelade sig så,
att antalet kliniska studerande i Uppsala höjdes från 60 till 80 och i Lund
från 70 till 90. I Göteborg höjdes samma antal till 100, vilket skedde även i
alternativet Umeå. Utbildningen i Stockholm bibehölls vid det tidigare
antalet 120 studerande. Alternativet ''Befintliga lärosäten’ utgör således
efter igångsättande av utbildningen vid den medicinska högskolan i Umeå
en realistisk möjlighet till utökning av de kliniska utbildningsplatserna med
40. Denna utbildningskapacitet kan tas i bruk först när de 40 elever, som
avses bli flyttade till Umeå, verkligen kan förflyttas dit och där fullgöra det
propedeutiska året och de följande kliniska utbildningsåren. Enligt planerna
för utbyggnaden av den medicinska högskolan i Umeå skall propedeutisk
undervisning där påbörjas 1 september 1962. Om det av 1955 års läkarutbildningsutredning
utredda alternativet ''Befintliga lärosäten’ också skall
förverkligas, så bör intaget av de nya studerande för de sålunda tillkomna
40 utbildningsplatserna på propedeutiska och kliniska kurser tas in vid de
medicinska lärosätena 2 år tidigare, d. v. s. 1 september 1960. Vid denna
tidpunkt skall således intagningen vid medicinska fakulteten i Göteborg
ökas så att 2 år senare 40 medicine studerande ytterligare vinner tillträde
till propedeutisk undervisning vid de befintliga lärosätena.
Antalet nyintagna elever vid de medicinska högskolorna får beräknas
efter tillgången på kliniska utbildningsplatser. Fördelningen av de propedeutiska
platserna mellan de medicinska lärosätena skulle vid det diskuterade
alternativet bli som följer: Uppsala 80 platser, Lund 90 platser, Stockholm
120 platser, Göteborg 100 platser och Umeå 40 platser. Detta gör ett sammanlagt
antal propedeutiska och kliniska utbildningsplatser på 430. Om
man såsom hittills skett räknar med 5 procents avgång av elever mellan
intagningen och tillträdet till propedeutiska undervisningen, så skulle en
intagning på 453 studerande behövas för att förse den kliniska utbildningen
med tillräckligt antal elever. Dessa 453 intagna skulle, med hänsyn till nuvarande
utbildningskapaciteter, lämpligen fördela sig sålunda, att intagningen
på de teoretiska, prekliniska institutionerna i Uppsala, Lund och
Stockholm finge förbli vid det nuvarande, medan intagningen i Göteborg
höjdes i tillräcklig grad att komma upp i den nya intagningssiffran. Fördelningen
av platser för medicine studerande vid intagningen till den anatomiska
undervisningen skulle då bli följande: Uppsala 90 elever, Lund Ilo
elever, Stockholm 138 elever och Göteborg 115 elever.
Om man beräknar att 5 procents avgång sker under de 2 första studieåren,
så skulle denna intagning betyda att de 40 elever, som efter 2 år skall gå
vidare till Umeå, skulle komma från följande lärosäten: från Uppsala 5
elever, från Lund 14 elever, från Stockholm 12 elever och från Göteborg 9
elever. Det kan tyckas som om denna situation med studerande, som flyttar
Iran samtliga de nuvarande lärosätena till Umeå, skulle erbjuda nackdelar,
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
därigenom att det blir ett förflyttningsproblem för de studerande vid samtliga
nu befintliga lärosäten. Emellertid ligger det också en fördel i att alla
lärosäten sänder några studerande till de kliniska utbildningsplatserna i
Umeå. Uppenbart är sannolikheten större att det i hela studentmaterialet
finns ett antal elever, som frivilligt önskar gå kurserna i Umeå än sannolikheten
att man vid ett par utbildningsanstalter skall få en större del av hela
antalet studerande att på motsvarande sätt byta lärosäte. Med den ovan
angivna fördelningen av intagna elever blir proportionen elever, som bör
söka sig till Umeå, relativt måttfull på samtliga ställen.»
Det av utredningsmannen diskuterade förslaget till ökad utbildningskapacitet
vid de medicinska läroanstalterna granskades, såvitt frågan rör de
propedeutiska och kliniska utbildningsplatserna, av bland annat universiteten
och karolinska institutet vid remissbehandlingen av 1955 års läkarutbildningsutrednings
tidigare nämnda betänkande. Därvid fann sig samtliga
medicinska fakulteter och karolinska institutet kunna godta läkarutbildningsutredningens
förslag till utökning av antalet propedeutiska och kliniska
utbildningsplatser vid de då befintliga medicinska läroanstalterna och tillstyrkte
detta alternativ (se propositionen 1957: 91, s. 23—25).
Utredningsmannen har nu närmare granskat förutsättningarna för en
utökning av utbildningskapaciteten vid de medicinska fakulteterna i Uppsala,
Lund och Göteborg i enlighet med nyss redovisade plan. Av utredningsmannens
överväganden inhämtas bland annat följande.
En näraliggande möjlighet att öka antalet kliniska utbildningsplatser föreligger
genom att förverkliga det förslag, som 1955 ars läkarutbildningsutredning
uppställde som alternativ till en klinisk medicinsk högskola i Emea
(SOU 1956:34). Ifrågavarande förslag godtogs av de medicinska fakulteterna
och lärarkollegiet vid karolinska institutet, vilka även granskade av
läkarutbildningsutredningen framlagda förslag till i sammanhanget nödvändiga
förstärkningsanordningar rörande personal, utrustning, materielkostnader
m. in. Tillkomsten av de nya institutionsbyggnaderna för de teoretiska
ämnena vid medicinska fakulteten i Göteborg synes vidare öppna
möjligheten att i motsvarande grad öka utbildningsplatserna även under
studierna fram till medicine kandidatexamen.
För att i detalj undersöka de aktuella förutsättningarna för nu nämnda
åtgärder har utredningsmannen vid sammanträden i Uppsala, Lund och
Göteborg berett ämnesföreträdarna vid de berörda institutionerna och klinikerna
samt vederbörande fakulteters dekaner tillfälle att ta del av förslagen
och framföra sina synpunkter. För Göteborgs vidkommande har
frågan icke tidigare diskuterats, då de nya lokalerna, som möjliggör den
utökade undervisningen, ännu icke i sin helhet tagits i bruk (anatomi- och
histologiinstitutionerna har dock flyttat in i de nybyggda husen redan
hösten 1958). För Uppsalas och Lunds vidkommande tog vederbörande
medicinska fakulteter ställning även till detaljproblemen vid en utökad
klinisk undervisning vid remissbehandlingen av 1955 års läkarutbildningsutredning.
Emellertid har efter denna tidpunkt förändringar inträffat vid
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
Tabell 1: Nuvarande intagning
A. Intagning av studerande
till de prekliniska stu-
Uppsala
Lund
Göteborg
Stockholm
Umeå
Totalt
dierna (fr. o. in. ht 1955)
B. Siffrorna under A mins- kade med 5 procent (be- räknad avgång efter de
90
no
70
m
m
två första studieåren) .
C. Omflyttning av stude- rande efter andra studie- året, beräknad efter an- talet tillgängliga platser
under det propedeutiska
året (det tredje studie-
86
105
67
132
390
året) ................
D. Tillgängliga platser un- der det propedeutiska
— 6
— 15
+ 33
— 12
året .................
E. Omflyttning av stude- rande efter tredje studie- året, beräknad efter an- talet tillgängliga platser
under det kliniska ske- det (fr. o. m. det fjärde
80
90
100
120
390
studieåret) ...........■
F. Tillgängliga platser un-
— 20
— 20
± 0
± 0
+ 40
der det kliniska skedet
60
70
100
120
40
390
Anm. De kliniska platserna i Umeå tillgängliga från och med vårterminen 1959. Övergångsvis kommer
från och med höstterminen 1958 20 studerande att fortsätta sina kliniska studier i Uppsala och Lund
(10 10). Se härom prop. 1957:188 s. 22 och 79. — Siffrorna på rad B avrundade enligt redovisningen i
prop. 1957: 188 s. 7.
de nämnda lärosätena i olika avseenden. I fråga om undervisningspersonalen
har såväl beträffande lärartjänster som tekniska tjänster vissa utökningar
skett. På sjukvårdssidan har relativt betydande tillskott av läkarkrafter
kommit till stånd. Om- och tillbyggnadsarbeten, som vid tidigare remisstillfällen
var under planering, har nu i flera fall förverkligats. Ett behov av
översyn av de tidigare framlagda förslagen förelåg därför.
I det följande redovisas fakultets- och ämnesvis de förändringar och förstärkningar
av personella och övriga resurser som enligt utredningsmannens
mening är nödvändiga som förutsättning för en utökning av utbildningskapaciteten
vid de berörda läroanstalterna.
Allmänt
Vid en ökning av antalet kliniska utbildningsplatser med 40 per år i
enlighet med 1955 års läkarutbildningsförslag (alternativ »Befintliga lärosäten»)
tillkommer 20 sådana utbildningsplatser i Uppsala och 20 i Lund
utöver vad som för närvarande gäller. Dessa utbildningsplatser måste ställas
till förfogande från och med det fjärde studieåret (medicin-kirurgiåret) och
framåt. Under det tredje studieåret (det propedeutiska året) intages i Uppsala
och Lund redan ifrågavarande antal studerande. En utökning av antalet
elever under detta studieår till det nödvändiga antalet platser kan ske när
medicinska högskolan i Umeå från höstterminen 1962 övertar utbildningen
på det propedeutiska skedet av sina 40 elever. Personaluppsättningen för
22
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 93 år 1959
Tabell 2. Ökad intagning med början höstterminen 1960
Uppsala
Lund
Göteborg
Stockholm
Umeå
Totalt
A. Intagning av studerande
till de prekliniska stu- dierna ...............
90 (of.)
no (of.)
115 (+45)
138 (of.)
i53 (+ 45)
B. Siffrorna under A mins- kade med 5 procent (be- räknad avgång efter de
två första studieåren) .
85
101
109
132
430
C. Omflyttning av stude- rande efter andra studie- året, beräknad efter an- talet tillgängliga platser
under det propedeutiska
året (det tredje studie- året) ................
— 5
— 14,
— 9
— 12
+ 40
D. Tillgängliga platser un- der det propedeutiska
året; såvitt gäller Umeå
fr.o.m. 1962/63 ......
80 (of.)
90 (of.)
100 (of.)
120 (of.)
40 (+ 40)
430 (+ 40)
K. Omflyttning av stude- rande efter tredje studie- året, beräknad efter an- talet tillgängliga platser
under det kliniska ske- det (fr. o. m. det fjärde
studieåret) ...........
h\ Tillgängliga platser un- der det kliniska skedet
80 (+ 20)
90 (+ 20)
100 (of.)
120 (of.)
40 (of.)
i30 (+ 40)
Anm. Tabellen illustrerar den av 1955 års läkarutbildningsutredning föreslagna ökningen av den kliniska
utbildningskapaciteten i Uppsala och Lund (alternativet »Befintliga lärosäten»). Se SOU 1956: 34 samt prop.
1957:91. Vidare höjes intagningen till de prekliniska studierna i Göteborg så, att studerandeantalet där —
efter reduktion med hänsyn till avbrottsfrekvensen — svarar mot tillgängliga propedeutiska och kliniska
platser. — Siffrorna på rad B korrigerade för överensstämmelse med rad C. — Siffrorna inom parentes
avser jämförelse med nuläget.
utbildningen i detta skede finns redovisad och i princip beslutad i och med
riksdagens behandling av proposition 1957: 188. Det ökade intaget under de
två första studieåren (det morfologiska året och det medicinskt kemiskfysiologiska
året) kan komma till stånd i Göteborg med början från och med
höstterminen 1960 på anatomiska institutionen. Då en viss avgång, schematiskt
beräknad till 5 procent, sker fram till medicine kandidatexamen, blir
ökningen av elevantalet 45 för de två första studieåren. De nu nämnda
utökningarna av utbildningsplatserna och de förflyttningar av studerande,
som de föranleder, finns redovisade i förevarande tabeller över nuvarande
intagning (tabell 1) och ökad intagning (tabell 2).
Göteborg: de två första studieåren
Beträffande forskarpersonalen har som ett allmänt önskemål från de
berörda ämnesföreträdarna i Göteborg framförts, att det för varje institution
borde reserveras en docentbefattning med företräde för docent i institutionsämnet.
Sådana docenttjänster med företrädesrätt för docenter i vissa
ämnen är de vanligaste vid de övriga medicinska fakulteterna. I Göteborg
har uppbyggnaden av docenttjänstinstitutionen skett stegvis, och det har
därför ansetts riktigt att samtliga docenttjänster under detta inledande
23
Kuncjl. Maj:ts proposition nr 93 ur 1959
skede får förbli rörliga. 1955 års universitetsutredning intar i sitt betänkande
V angående forskningens villkor och behov den ståndpunkten, att
flertalet docentbefattningar bör vara rörliga. Även om denna princip godtages,
torde dock docenttjänstinstitutionen till någon del böra konstrueras
med företrädesrätt till tjänster för vissa ämnen. Utredningsmannen föreslår
därför, att i Göteborg vid framtida tillkomst av docenttjänster åtminstone
de stora undervisningsämnena erhåller docenttjänster med företrädesrätt,
detta med tanke på behovet vid dessa institutioner av mera permanent
placerade kvalificerade forskare för forskarhandledning och forskningsundervisning
av de yngre forskarna, vilka vid dessa institutioner blir relativt
talrika på grund av den elementära undervisningens omfattning.
För såväl medicinsk kemi som fysiologi begär fakulteten en dubblering
av professurerna. Ämnesföreträdarna anser, att ett starkt behov av fasta,
högt kvalificerade forskartjänster föreligger, särskilt för att tillgodose den
väsentliga forskarutbildningen. Man menar, att denna synpunkt blir än mer
framträdande, när den vid institutionerna anställda, lägre lärarpersonalen
ökar. Även ur forskningens synpunkt anses en dubblering av professurerna
i dessa två grundläggande medicinska ämnen nödvändig, särskilt med tanke
på utnyttjandet av de nya, väsentligt ökade institutionsbyggnaderna.
Utredningsmannen instämmer i princip i de synpunkter, som varit vägledande
för ämnesföreträdarnas och fakultetens önskemål i nyss berörda
avseende. I detta sammanhang synes dock vissa särskilda omständigheter
böra beaktas. Från och med 1 juli 1959 överföres professor Einar Stenhagens
personliga professur i medicinsk biokemi från Uppsala universitet till Göteborgs
universitet. För den medicinsk-kemiska institutionen, där professor
Stenhagen beredes lokaler, betyder denna överflyttning givetvis en väsentlig
förstärkning i forskningshänseende med ty åtföljande ökad forskningsundervisning.
Inom medicinsk kemi torde sålunda behovet av personal för
det ökade antalet studerande kunna tillgodoses genom en utökning av lägre
lärarpersonal på sätt som föreslås i det följande.
Fysiologien har under senare år genomgått en snabb utveckling, vilket
lett till att delar av ämnet i hög grad specialiserats och ur forskningssynpunkt
kommit att framstå som relativt välavgränsade områden av fysiologien,
vilka ur denna synpunkt kräver egna företrädare. Vidare har en betydande
utveckling och ett ökat intresse ägnats den medicinska fysiken, vilken
efter 1954 års läkarutbildningskommittés förslag upptogs som ett ordinarie
undervisningsämne under fysiologiterminen. Anordningen vidtogs då en
väsentlig del av den medicinska fysiken nära sammanhänger med det fysiologiska
ämnesområdet och väl lämpar sig för samundervisning med fysiologien.
1955 års universitetsutredning understryker i sitt förenämnda betänkande,
att den medicinska fysiken utgör en sådan ny disciplin, som i framtiden
bör bli företrädd av en egen ordinarie lärare i professors ställning.
Utredningsmannen finner det i detta läge vanskligt att avgöra, om en i och
för sig behövlig förstärkning av den högre lärarpersonalen inom fysiologiterminens
ram bör ske som en omvandling av lärartjänsten i medicinsk fysik
till en professur i ämnet eller som eu dubblering av fysiologiprofessuren med
specialisering inom någon av huvudämnets delar. Då ytterligare överväganden
torde vara nödvändiga, finner utredningsmannen det riktigast att nu
lämna frågan öppen. Ilan föreslår därför, att en professur inrättas, antingen
för ämnet medicinsk fysik eller för fysiologi, och anslag beräknas till den
jämte viss annan personal. Därest detta förslag vinner bifall, bör fakulteten
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
senast i sina äskanden för budgetåret 1961/62 klart motivera sitt ställningstagande
i frågan, varefter definitivt förslag bör framläggas i 1961 års
statsverksproposition. I övrigt räknar utredningsmannen för fysiologi och
medicinsk fysik med viss förstärkning av annan lärarpersonal. Därest den
nu berörda professuren kommer att inrättas i fysiologi, förutsättes att den
nu föreslagna befattningen som biträdande lärare i sådant fall icke kommer
till stånd. Därest professuren inrättas i medicinsk fysik, föreslås att den nu
befintliga fasta docent befattningen i ämnet indrages.
I övrigt redovisas utredningsmannens förslag till förstärkning av personal
m. m. från och med budgetåret 1960/61 beträffande medicinska fakulteten
i Göteborg i följande uppställning:
Anatomi
1 assistent ..................................................... 15 948
2 förste amanuenser ............................................ 15 948
Avgår 2 tredje amanuenser...................................... — 7 974
1 vaktmästare i lönegrad Ae 8.................................... 11 004
Materiel m. m................................................... 10 000
Komplettering av utrustning..................................... 5 000
Summa kronor 49 926
Histologi
1 assistent ..................................................... 15 948
2 förste amanuenser............................................. 15 948
1 laboratoriebiträde i lönegrad Ae 7 .............................. 10 464
Materiel ....................................................... 10 000
Summa kronor 52 360
Medicinsk statistik
Arvode till lärare ............................................... 225
Summa kronor 225
Medicinsk genetik
Arvode till lärare ............................................. 225
Summa kronor 225
Medicinsk kemi
1 biträdande lärare ............................................. 22 068
1 assistent ..................................................... 15 948
2 förste amanuenser............................................. 15 948
1 tredje amanuens.............................................. 3 987
1 laboratoriebiträde i lönegrad Ae 7 .............................. 10 464
Materiel ....................................................... 12 000
Summa kronor 80 415
Fysiologi
1 biträdande lärare ............................................. 22 068
2 assistenter ................................................... 31 896
2 förste amanuenser............................................. 15 948
1 laboratoriebiträde i lönegrad Ae 7 .............................. 10 464
Materiel ....................................................... 14 000
Summa kronor 94 376
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959 25
Medicinsk fysik
1 assistent ..................................................... 15 948
Materiel ........................................ 10 000
Summa kronor 25 948
Psykologi
Arvode till lärare ................................ 225
Summa kronor 225
För senare fastställande
1 professor..................................................... 38 868
Avgår 1 lärare i Ae 21 (Ae 24)....................................— 22 068
1 laboratoriebiträde i lönegrad Ae 7 .............................. 10 464
Materiel ....................................................... 10 000
Komplettering av utrustning .................................... 75 000
Summa kronor 112 264
Totalsumma kronor 415 964
Avlöningskostnader ............................................. 269 964
Materielkostnader .............................................. 66 000
Komplettering av utrustning (engångsanslag) ...................... 80 000
Uppsala: klinisk undervisning under
4:de—6:e studieåren
För Uppsalas del betyder utökningen av den kliniska undervisningen med
20 platser en i förhållande till det tidigare intagna antalet — 60 studerande
— relativt kraftig ökning. I samband med diskussionen om 1955 års läkarutbildningsutrednings
förslag förmärktes på sina håll bland ämnesföreträdarna
en viss tvekan, om akademiska sjukhuset kunde bära en sådan utvidgning
utan en sänkning av undervisningens standard. Denna tvekan måste
ses mot den bakgrunden, att akademiska sjukhuset efter läkarutbildningsreformens
genomförande organisatoriskt och byggnadstekniskt befinner sig
i ett besvärligt övergångsstadium. Utan att sjukhuset på ett radikalt sätt
har kunnat ny- och ombyggas har en rad discipliner tillkommit vilka icke
tidigare fanns företrädda på sjukhuset såsom ortopedi, radioterapi, neurologi
och dermatologi. I fråga om de s. k. kliniska serviceavdelningarna har den
kliniska kemien fått ställning av undervisningsämne och en avdelning för
klinisk fysiologi har tillkommit. Inom kirurgiens ram har en speciell avdelning
för thoraxkirurgi skapats, och innevarande års statsverksproposition
innehåller förslag om en barnkirurgisk avdelning. Genom omdispositioner
av tidigare befintliga vårdplatser, nyinredning av outnyttjade utrymmen
och utnyttjande för undervisningskliniker av en tidigare för annat ändamål
använd paviljong har dock ett icke obetydligt tillskott av vårdplatser kunnat
ställas till förfogande för de nya vårdgrenarna, även om alltjämt utrymmet
för dem är begränsat. Ur lokalsynpunkt inträder en verkligt avgörande
förändring för sjukhuset först med förverkligandet av den av
statsmakterna och Uppsala läns landsting beslutade nybyggnadsplanen för
sjukhuset. Ianspråktagandet av den nytillkommande medicinska kliniken,
som beräknas bli färdig 1962, kommer att innebära stora förbättringar för
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
sjukvården och undervisningen. De närmaste åren erbjuder av lättförståeliga
skäl stora problem i samband med sjukhusets utvidgning och nybyggnad
för såväl sjukvårds- som undervisningsverksamheten.
Å andra sidan har situationen redan väsentligt förbättrats på personalsidan.
Utöver det av 1948 års läkarutbildningskommitté framlagda utvidgningsprogrammet
har för undervisningens del tillkommit en professur i
klinisk fysiologi. På sjukvårdssidan skedde från och med budgetåret 1956/57
en omorganisation av personalstaten, varigenom en rad överläkar- och biträdande
överläkartjänster skapades, till vilka knöts en betydande undervisning.
Även för underläkarnas del har under de senaste åren skett en
betydande ökning i antalet tjänster. Sålunda har sjukhusets läkarpersonal,
bortsett från med professurer förenade överläkartjänster, från budgetåret
1955/56 till och med budgetåret 1959/60 (alltså inklusive de tjänster som
nu föreslagits i statsverkspropositionen till 1959 års riksdag) skett en utvidgning
från 76 till icke mindre än 104 tjänster. Uppenbarligen innebär
denna personalförstärkning en betydande ökning i sjukhusets undervisningsresurser
genom den ökning av antalet patienter och den specialisering inom
olika discipliner, som denna läkarpersonalens utökning medför.
1955 års läkarutbildningsutredning fann det möjligt att utöka antalet
kliniska utbildningsplatser i Uppsala från 60 till 80 per år, vilket även vitsordades
av medicinska fakulteten i Uppsala. Vid överläggningarna med
ämnesföreträdarna för de berörda institutionerna och klinikerna har någon
ändring i deras inställning icke redovisats. Med hänsyn härtill och med
beaktande av de senaste årens icke oväsentliga förstärkningar av undervisnings-
och sjukvårdsresurserna finner utredningsmannen det fullt möjligt
att genomföra den ovan nämnda utvidgningen av den kliniska utbildningskapaciteten
i Uppsala.
Ur undervisningssynpunkt måste utöver vad som sagts ytterligare några
omständigheter särskilt kommenteras. Under kirurgikursen sker en genom
läkarutbildningsreformen nytillkommen eller utökad undervisning i radioterapi
och ortopedi. Dessa två discipliner disponerar för närvarande relativt
begränsade utrymmen på akademiska sjukhuset och har därmed en viss
knapphet på patienter för den kliniska undervisningen. Enligt utredningsmannens
mening är det synnerligen önskvärt att vårdresurserna för dessa
discipliner utökas, vilket också enligt upplysningar som lämnades vid sammanträdet
redan nu skulle vara möjligt. Även i ämnena neurologi och dermato-venereologi
erbjuder undervisningen svårigheter, då de knappa lokalerna
inte tillåter större öppna mottagningar som kan användas i undervisningens
tjänst. Denna fråga kan lösas först i samband med den nya medicinska
klinikens tillkomst, då den gamla invärtesmedicinska klinikbyggnaden
kan tas i anspråk bland annat för nu nämnda discipliner. Med hänsyn
till berörda förhållanden är det nödvändigt, att någon försening av nybyggnaden
för invärtes-medicinska kliniken inte inträffar.
Vid sin diskussion av neurologiundervisningen i Uppsala föreslog 1955
års läkarutbildningsutredning, att det knappa patientmaterialet för neurologiens
del skulle utökas genom ett tillskott av neurokirurgiplatser, varigenom
en viss del av neurologiundervisningen kunde ske med hjälp av sådana
patienter. Enligt vad nu inhämtats, finns ingen möjlighet att för närvarande
bereda utrymme för en neurokirurgisk klinik på akademiska sjukhuset.
Detta kan ske först 1962, då nuvarande invärtesmedicinska kliniken kan
utnyttjas för andra ändamål. Även utredningsmannen finner, att det för
27
Kungl. Maj:Is proposition nr 93 år 1999
neurologiens del är nödvändigt att en breddning av patientmaterialet sker
genom tillkomst av en neurokirurgisk klinik med en akademisk lärare,
som kan delta i undervisningen. Han föreslår därför, att principbeslut om
inrättande av en professur i neurokirurgi nu fattas, vilken professur bör
inrättas från och med budgetåret 1962/63. Även ur sjukvårdssynpunkt
synes en neurokirurgisk klinik vara oundgängligen nödvändig, särskilt ur
regionvårdens synpunkt. Utredningsmannen beräknar redan här kostnaderna
för professuren i neurokirurgi med tillhörande personal.
I huvudämnena utgör undervisningen av ett ökat antal kandidater en
stor belastning för de ordinarie lärarna genom bland annat det organisatoriska
arbete som undervisningens anordnande med ökad gruppindelning
utgör samt genom det stigande behovet av forskningsundervisning och
forskarhandledning. Detta och behovet av en mera permanent tjänst, vars
innehavare kan i olika avseenden företräda och avlasta professorn i ämnet,
har kommit två ämnesföreträdare att begära inrättandet av laboratorstjänster
i sina ämnen genom omvandling av en biträdande lärartjänst.
Enligt utredningsmannens mening har de av 1948 års läkarutbildningskommitté
ursprungligen föreslagna lärartjänsterna i Ce 30 genom senare organisatoriska
åtgärder icke kommit att innebära den förstärkning av undervisningen,
som ursprungligen var avsedd. Han biträder därför åsikten, att en
övergång till mera permanenta och ur undervisningssynpunkt effektivare
tjänster bör ske. I enlighet med vederbörande ämnesföreträdares äskanden
föreslås således, att en biträdande överläkartjänst i lönegrad Ae 24 indrages
vid vardera pediatriska och psykiatriska kliniken och att i stället en laboratorstjänst
inrättas i vardera ämnet pediatrik och psykiatri. För psykiatriens
del understrykes, att den i statsverkspropositionen till 1959 års riksdag
föreslagna professuren i psykiatri på Ulleråkers sjukhus utgör en avsevärd
förstärkning av undervisningsresurserna. Utredningsmannen förutsätter, att
professorn på denna avdelning meddelar den undervisning, som enligt läkarutbildningsreformen
skall ske på sinnessjukhus (15 timmars föreläsningar
per kurs), samt förordar, att de tjänstgörande vid kursen i psykiatri under
lämplig tid, som fakulteten må föreslå, får tjänstgöra på den nya kliniken
vid Ulleråkers sjukhus.
I den förebyggande medicinens huvudämnen, hygien och socialmedicin,
saknar fakulteten i Uppsala alltjämt företrädare. Detta är enligt utredningsmannens
mening en betydande olägenhet och innebär en stor svaghet i undervisningen.
Sedan provisoriska lokaler för en lärare och en institution i
socialmedicin kommit till stånd genom en barackbyggnad på akademiska
sjukhusets område, har medicinska fakulteten som sitt angelägnaste petitaäskande
uppfört eu professur i socialmedicin. Utredningsmannen ansluter sig
till fakultetens mening, att det nu föreliggande förslaget med förstärkning
av biträdande lärararvodet iir ett mindre tillfredsställande provisorium, som
så snart ske kan bör ersättas med en professur i ämnet.
Utredningsmannens förslag rörande undervisningsresurserna i Uppsala
under de berörda studieåren redovisas i följande uppställning. Beträffande
arvoden till biträdande lärare i medicin, pediatrik, klinisk epidemiologi,
neurologi, obstetrik-gynekologi, socialmedicin och rättsmedicin bör anmärkas
att de omräknats för att möjliggöra en på grund av det ökade antalet
kursdeltagare nödvändig dubblering av undervisningsgrupperna. Tillkommande
underläkartjänstor motiveras av nödvändigheten att på kliniker
med stor undervisningsbelastning och mindre tillfredsställande lokaler
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
kunna bredda och bättre utnyttja patientmaterialet. För röntgendiagnostikens
del erfordras en komplettering av föreläsningssalens utrustning med
röntgenepidiaskop för att tillåta det ökade antalet studerande att följa
bilddemonstrationerna, vilket ej på annat sätt är möjligt med hänsyn till
lokalförhållandena.
Klinisk bakteriologi
Materiel m. m................................................... 1 000
Summa kronor 1 000
Medicin
Arvode till biträdande lärare..................................... 4 800
1 andre underläkare ............................................ 20 160
Materiel m. m................................................... 3 000
Summa kronor 27 960
Kirurgi
1 förste underläkare ....................
1 laboratoriebiträde i lönegrad Ae 7.......
Materiel m. m...........................
Materiel m. m,
Ortopedi
.............. 23 892
.............. 9 852
.............. 4 000
Summa kronor 37 744
.............. 2 000
Summa kronor 2 000
Radioterapi
1 biträdande överläkare i lönegrad Ae 24 .......................... 25 272
Avgår 1 förste underläkare.......................................— 23 892
Arvode till biträdande lärare i gynekologisk radioterapi............. 5 860
Materiel m. in................................................... 1 000
Summa kronor 8 240
Röntgendiagnostik
Materiel m. m................................................... 2 000
Komplettering av utrustning..................................... 20 000
Summa kronor 22 000
Pediatrik (2 kurser per år)
1 laborator i lönegrad A 26 ...................................... 28 296
Avgår 1 biträdande överläkare i lönegrad Ae 24 ....................— 25 272
1 förste underläkare ............................................ 23 892
Avgår arvode till biträdande lärare................................ — 1 200
Materiel m. m................................................... 3 000
Summa kronor 28 716
Psykiatri (4 kurser per år)
1 laborator i lönegrad A 26 ...................................... 28 296
Avgår 1 biträdande överläkare i lönegrad Ae 24 ....................— 25 272
Arvode till biträdande lärare i social- och rättspsykiatri............ 600
Avgår arvode till biträdande lärare................................ — 2 700
Arvode för amanuensarbete under praktiktjänstgöring på Ulleråkers
sjukhus ...................................................... 1 200
Materiel m. m................................................... 3 000
Summa kronor 5 124
29
Kungl. Maj:ts -proposition nr 93 år 1959
Barnpsykiatri
Arvode till biträdande lärare..................................... 180
Summa kronor 180
Dermato-venereologi (4 kurser per år)
1 biträdande överläkare i lönegrad Ae 24 .......................... 25 272
1 förste underläkare ............................................ 23 892
Avgår arvode till biträdande lärare ............................... — 640
Materiel m. m................................................... 3 000
Summa kronor 51 524
Klinisk epidemiologi (3 kurser per år)
Arvode till biträdande lärare..................................... 3 330
Materiel m. m................................................... 2 000
Summa kronor 5 330
Neurologi (4 kurser per år)
Arvode till biträdande lärare..................................... 5 060
Materiel m. m................................................... 2 000
Summa kronor 7 060
N eur okirurgi
Arvode till biträdande lärare..................................... 720
Summa kronor 720
Obstetrik-gynekologi (4 kurser per år eller dubblering av viss
undervisning under 3 kurser)
Arvode till biträdande lärare..................................... 9 820
Materiel m. m................................................... 4 500
Summa kronor 14 320
Oftalmiatrik (5 kurser per år)
Arvode till biträdande lärare..................................... 3 290
1 förste underläkare ............................................ 23 892
Materiel m. m................................................... 4 500
Summa kronor 31 682
Oto-rhino-laryngologi (4 kurser per år)
Arvode till biträdande lärare..................................... 1 400
1 förste underläkare ............................................ 23 892
Materiel m. m................................................... 4 500
Summa kronor 29 792
Hygien (3 kurser per år)
Arvode till biträdande lärare .................................... 3 660
Arvode till kursamanuens ....................................... 960
Materiel m. m................................................... 1 000
Summa kronor
5 620
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
Socialmedicin (2 kurser per år)
Arvode till biträdande lärare..................................... 4 140
Materiel m. m................................................... 2 000
Summa kronor 6 140
Rättsmedicin (2 kurser per år)
Arvode till biträdande lärare..................................... 1 560
Materiel m. m................................................... 1 000
Summa kronor 2 560
Krigsmedicin (3 kurser per år)
Arvode till biträdande lärare .................................... 3 060
Arvode till kursamanuens ....................................... 440
Materiel m. m................................................... 2 000
Summa kronor 5 500
För senare fastställande
1 professor i neurokirurgi ....................................... 38 868
Avgår arvoden till biträdande lärare i neurologi och neurokirurgi .... — 6 200
1 kanslibiträde i lönegrad Ae 7 ................................... 9 852
1 förste underläkare ............................................ 23 892
Materiel m.m................................................... 10 000
Utrustning ..................................................... 75 000
Summa kronor 151 412
Totalsumma kronor 444 624
Avlöningskostnader ............................................. 294 124
Materielkostnader .............................................. 55 500
Komplettering av utrustning (engångsanslag)...................... 95 000
Lund: klinisk undervisning under
4:de — 6:te studieåren
Utvidgningen av den kliniska utbildningskapaciteten vid medicinska fakulteten
i Lund innebär, att antalet utbildningsplatser i Lund och Malmö
utökas från 70 till 90 per år. Såsom 1955 års läkarutbildningsutredning
konstaterade synes förutsättningarna härför vara goda. Fakulteten vitsordade
också i remisshandlingarna, att en utökad undervisning låter sig
göra. Å andra sidan råder enligt utredningsmannens mening på vissa punkter
olägenheter, som snarast bör avlägsnas, och undervisningsresurserna synas
i några fall relativt knappa.
Såväl den kirurgiska som den medicinska kliniken i Lund är i behov av
utvidgning för vissa undervisnings- och sjukvårdslokaler, vilka har stor
betydelse för den utökade undervisningens genomförande. Sådana utvidgningsmöjligheter
kommer till stånd, när den nya administrationsbyggnaden
vid lasarettet möjliggör lösgörandet av vissa lokaler som nu tas i bruk för
administrativa ändamål. Utredningsmannen konstaterar, att den kirurgiska
kliniken har betydande svårigheter med sina otillfredsställande omklädningsrum
och sin trånga föreläsningssal och att den invärtesmedicinska
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
kliniken är i stort behov av en utvidgning, främst av polikliniklokalerna.
Varje åtgärd, som kan påskynda frigörandet av utökade lokaler för nämnda
ändamål bör vidtagas. I detta sammanhang framhålles, att genomförandet
av planerade nybyggnader för vissa kliniker vid lasarettet i Lund självklart
på längre sikt i hög grad kommer att öka sjukvårds- och utbildningsresurserna
och därmed säkra undervisningens standard. Ett fullföljande av dessa
planer är således nödvändigt även ur undervisningens synpunkt.
Den psykiatriska kliniken i Lund arbetar enligt ämnesföreträdarens mening
under besvärliga förhållanden, då patientmaterialet är i knappaste
laget. En utflyttning av den barnpsykiatriska kliniken till egna lokaler,
vilka sedan någon tid är planerade, skulle bereda en stor lättnad. Den barnpsykiatriska
klinikens lokalfråga måste lösas så snart ske kan, detta icke
endast med hänsyn till behovet av ett utökat antal platser för den psykiatriska
undervisningen utan även med tanke på den barnpsykiatriska klinikens
egen betydelse som utbildningscentrum för specialistutbildningen av
läkare inom detta ur vårdsynpunkt mycket angelägna område. I detta
sammanhang bör framhållas, att den nya psykiatriska klinik, som enligt
statsverkspropositionen till 1959 års riksdag kommer att förläggas till S:t
Lars sjukhus, blir ett väsentligt tillskott till undervisningskapaciteten i
psykiatri och självklart i lämplig utsträckning bör utnyttjas för den psykiatriska
elementärundervisningen. Utredningsmannen förutsätter att professorn
på S:t Lars sjukhus skall meddela det antal föreläsningar på sinnessjukhus
(15 timmar per kurs), som ingår i psykiatriundervisningen, och
förordar att tjänstgöringen i psykiatri under kursen i ämnet enligt förslag,
som medicinska fakulteten bör utforma, på lämpligt sätt fördelas mellan
psykiatriska klinikerna på lasarettet och på S:t Lars sjukhus.
Ämnesföreträdaren anger som bästa lösning för en utökad undervisning
i psykiatri, att för elementärundervisningen även den psykiatriska kliniken
vid allmänna sjukhuset i Malmö finge utnyttjas. Ehuru en sådan utvidgning
ur vissa synpunkter givetvis kunde vara önskvärd och lämplig, kan utredningsmannen
dock icke med tanke på de betydande kostnader, som utnyttjandet
av denna i avtalet med Malmö stad icke intagna klinik skulle betyda,
föreslå en sådan anordning. Detta synes vara så mycket mindre befogat som
förslaget om en psykiatrisk klinik på S:t Lars sjukhus innebär en betydande
framtida förstärkning av den psykiatriska undervisningen i Lund till priset
av avsevärda ekonomiska insatser.
Undervisningen i dermato-venereologi bedrives under mindre tillfredsställande
villkor på grund av de trånga lokaler, kliniken disponerar. Härigenom
blir det olägligt att — vilket eljest synes riktigast i detta som i några andra
ämnen — avlasta professorn organisatoriskt och undervisningsmässigt genom
att inrätta en med undervisningsskyldighet förenad biträdande överläkartjänst.
En uppdelning av undervisningen får här ordnas genom ökade
arvoden till biträdande lärare.
I klinisk epidemiologi förordar fakulteten en koncentration av samtliga
kurser till kliniken i Lund. Denna i förhållande till tidigare planer starkt
ökade undervisningsbelastning nödvändiggör i förening med det ökade intaget
av studerande enligt min mening en kraftig förstärkning av lärar- och
läkarkrafterna vid kliniken på sätt, som redovisas i det följande.
Utredningsmannen redovisar sina förslag rörande undervisningsresurserna
vid de berörda institutionerna och klinikerna i Lund och Malmö i följande
uppställning. Vid beräkningen av arvoden till biträdande lärare har i iim
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
nena medicin, kirurgi, ortopedi, röntgendiagnostik, radioterapi, dermatovenereologi,
klinisk epidemiologi, obstetrik-gynekologi, socialmedicin och
rättsmedicin hänsyn tagits till behovet att utöka antalet föreläsningar och
demonstrationer för att tillgodose en nödvändig uppdelning i mindre grupper
av det ökade antalet studerande per kurs. Förslag om ökning av de
kliniska amanuenserna har upptagits för vissa ämnen, där ett breddat och
mera effektivt utnyttjande av patientmaterialet erfordras. Vid granskning
av behovet i detta avseende har självfallet förändringar av ifrågavarande
personal under senaste åren beaktats. Den kliniske amanuens, som beräknats
för undervisningen under det propedeutiska året, bör flyttas från sin
placering på reumatologiska kliniken, där en av sjukvårdshuvudmannen
beslutad underläkartjänst tillkommer, och placeras på medicinska kliniken.
Klinisk bakteriologi
Lund 1 klinisk amanuens ...................................... 15 840
Avgår 1 assistent........................................— 15 180
Materiel m. m........................................... 1 000
Malmö 1 klinisk amanuens ...................................... 15 840
Avgår 1 assistent........................................— 15 180
Materiel m. m........................................... 500
Summa kronor 2 820
Medicin
Lund Arvode till biträdande lärare.............................. 4 800
Materiel m. m............................................ 1500
Malmö Arvode till biträdande lärare.............................. 4 800
Materiel m. m........................................... 1 500
Summa kronor 12 600
Kirurgi
Lund Arvode till biträdande lärare.............................. 4 800
Materiel m. m........................................... 1 500
Malmö Arvode till biträdande lärare.............................. 4 800
Materiel m. m........................................... 1 500
Summa kronor 12 600
Ortopedi
Lund Arvode till biträdande lärare.............................. 3 600
Materiel m. m........................................... 1 000
Malmö Arvode till biträdande lärare.............................. 4 260
Materiel m. m........................................... 1 000
Summa kronor 9 860
Röntgendiagnostik
Lund Arvode till biträdande lärare.............................. 1 500
Materiel m. m........................................... 1 000
Malmö Arvode till biträdande lärare.............................. 2 700
Materiel m. m........................................... 1 000
Summa kronor 6 200
33
Kungl. May.ts proposition nr 93 år 1959
Radioterapi
Lund 1 klinisk amanuens med placering på gynekologiska avdelningen
............................................... 15 840
Anm.: Den kliniska amanuens, som nu enligt regleringsbrev kan vara
placerad antingen i Lund eller Malmö bör placeras i Malmö.
Arvode till biträdande lärare.............................. 3 480
Materiel m. m........................................... 1 000
Malmö Arvode till biträdande lärare.............................. 1 200
Materiel m. m........................................... 500
Summa kronor 22 020
Pediatrik (3 kurser per år)
Lund Materiel m. m........................................... 3 000
Summa kronor 3 000
Psykiatri (4 kurser per år)
Lund Arvode till biträdande lärare.............................. 5 700
Materiel m. m........................................... 3 000
Summa kronor 8 700
Bampsykiatri
Lund Arvode till biträdande lärare.............................. 240
Summa kronor 240
Dermato-venereologi (4 kurser per år)
Lund Arvode till biträdande lärare.............................. 14 400
1 klinisk amanuens ...................................... 15 840
1 fotograf i lönegrad Ag 8 ................................ 10 356
Anm.: Anslaget utgår under två år, och tjänstinnehavaren bör under högst
halvtid stå till förfogande även för undervisningen i klinisk epidemiologi och
oto-rhino-laryngologi.
Materiel m. m........................................... 4 500
Summa kronor 45 096
Klinisk epidemiologi (4 kurser per år)
Lund 1 lärare i lönegrad Ae 24 ................................. 25 272
1 klinisk amanuens ...................................... 15 840
1 kanslibiträde .......................................... 9 852
Avgår arvode till kursamanuens........................... — 2 880
Materiel m. in........................................... 2 000
Summa kronor 50 084
Ftisiologi (4 kurser per år)
Lund Materiel m. m........................................... 1 000
Summa kronor 1 000
Neurologi (4 kurser per år)
Lund Arvode till biträdande lärare.............................. 4 740
Materiel m. m........................................... 1 ooo
Summa kronor 5 740
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 93
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
Obstetrik och gynekologi (3 kurser per år på vardera kliniken)
Lund Arvode till biträdande lärare.............................. 2 160
Materiel m. m........................................... 3 500
Malmö Arvode till biträdande lärare.............................. 2 160
1 klinisk amanuens ...................................... 15 840
Materiel m. m......................................... 3 500
Summa kronor 27 160
Oftalmiatrik (5 kurser per år)
Lund 1 lärare i lönegrad Ae 24 ................................. 25 272
Avgår arvode för biträdande lärare........................ — 5 340
Materiel m. m............................ 4 500
Summa kronor 24 432
Oto-rhino-laryngologi (4 kurser per år)
Lund 1 lärare i lönegrad Ae 24 ................................. 25 272
Avgår arvode till biträdande lärare........................ — 3 120
1 klinisk amanuens ...................................... 15 840
Materiel m. m............................ 4 500
Summa kronor 42 492
Hygien
Lund Arvode till biträdande lärare.............................. 900
Materiel m. in........................................... 2 000
Summa kronor 2 900
Socialmedicin (3 kurser per år)
Lund Arvode för biträdande lärare.............................. 3 900
Materiel m. m........................................... 2 000
Summa kronor 5 900
Rättsmedicin (2 kurser per år)
Lund Arvode till biträdande lärare.............................. 1 740
Materiel m. m........................................... 1 000
Summa kronor 2 740
Krigsmedicin (3 kurser per år)
Lund Arvode till biträdande lärare ............................. 2 640
Arvode till kursamanuens ................................ 480
Summa kronor 3 120
Totalsumma kronor 288 704
Avlöningskostnader ............................................. 240 204
Materielkostnader .............................................. 48 500
Omedelbar utökning av den kliniska
utbildningskapaciteten
Då med all sannolikhet en uttalad läkarbrist kommer att föreligga under
de närmaste åren har utredningsmannen även undersökt möjligheterna att
öka produktionen av läkare redan innan det ökade intaget av medicine
studerande vid medicinska fakulteten i Göteborg kan göra sig märkbart.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1939
Utnyttjandet av den ökade utbildningskapacitet, som inträder när de
teoretiska institutionerna vid universitetet i Göteborg kan tas i anspråk,
avser att öka antalet utbildningsplatser under hela den medicinska grundutbildningen
från de teoretiska ämnena över den kliniska perioden. En
sådan ökad utbildning kan såsom förut anförts komma till stånd i olika
etapper från och med 1960, varigenom de kliniska utbildningsplatserna ökas
i antal från och med budgetåret 1963/64.
Att denna ökade medicinska utbildningskapacitet inte genast kan tagas
i anspråk beror på att det inte omedelbart finns tillgång till ett ökat antal
utbildningsplatser på de teoretiska medicinska institutionerna. Däremot
finns denna möjlighet omedelbart på de kliniska avdelningarna. Detta gör
att man, om behov härav föreligger, redan innan den omtalade ökningen av
hela den medicinska utbildningsgången kommer till stånd, kan utnyttja ett
ökat antal kliniska utbildningsplatser från och med det fjärde studieåret
och framåt, d.v. s. från och med medicin-kirurgikurserna och till slutet av
grundutbildningen. Antalet kliniska utbildningsplatser utgör i enlighet med
vad tidigare anförts 40, och platserna ifråga kan tas i anspråk med 20
platser per år i Uppsala och 20 platser per år i Lund. Dessa utbildningsplatser
finns tillgängliga från och med läsåret 1959/60 till och med läsåret
1962/63. Från och med läsåret 1963/64 skall nämligen dessa platser beläggas
av de ordinarie studerande, som enligt tidigare framlagd plan avses ha
vunnit inträde i den medicinska utbildningsgången hösten 1960. För utbildning
efter det propedeutiska året finns således under nämnda fyra läsår ett
sammanlagt antal av 160 kliniska utbildningsplatser. Därtill kommer att
man under ett läsår, d. v. s. det första av de ovan nämnda eller året
1959/60 även kan utnyttja platser under det femte och sjätte utbildningsåret,
nämligen i de speciella kliniska ämnena. Detta antal platser blir
emellertid endast hälften av 40, då 20 av platserna tas i bruk för den elevgrupp,
som utgör första intaget för utbildning i Umeå men vars första hälft
dock måste utbildas på de nuvarande lärosätena. För ifrågavarande utbildningsperiod
finns alltså tillhopa 20 kliniska platser i Uppsala och Lund
under läsåren 1959/60 och 1960/61.
Utredningsmannen har diskuterat, vilka studerande som kan ta dessa
kliniska utbildningsplatser i anspråk, då antalet medicine studerande vid
landets teoretiska och propedeutiska kurser är för litet för att utnyttja
dem. Utredningsmannen anför, att sådana studerande uppenbarligen på
annat sätt måste ha fullgjort grundutbildningens tre första studieår, d. v. s.
studierna fram till medicine kandidatexamen samt under det propedeutiska
året. Utredningsmannen nämner flera olika grupper av elever, vilka kan
tänkas för en sådan avkortad studiegång.
Enligt utredningsmannen utgöres den första gruppen av utländska, ickenordiska
läkare, som redan arbetar i Sverige men som ännu inte fått behörighet
att i riket utöva läkarkonsten. Såsom särskilt tillkallad sakkunnig
inom inrikesdepartementet för att utreda frågan om efterutbildning av vissa
utländska läkare in. m. har utredningsmannen den 10 februari 1959 lill
chefen för inrikesdepartementet avgivit utredning med förslag härom.
För att möjliggöra för de utländska, icke-nordiska läkarna att få ifrågasatt
efterutbildning vid de medicinska läroanstalterna bör enligt utredningsmannen
dessas kliniska utbildningskapacitet under lämplig tid utökas huvudsakligen
i enlighet med förslag av’ 1955 års läkarutbildningsutredning.
Enligt medicinalstyrelsen utgjorde läkarna i fråga den 30 september 1958
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
ett 80-tal. Emellertid torde de enligt utredningsmannen icke behöva utnyttja
ett lika stort antal kliniska utbildningsplatser för sin efterutbildning,
eftersom de befinner sig i varierande stadier av7 utbildning, utan ett väsentligt
mindre antal utbildningsplatser kan bli tillfyllest härför.
En annan grupp av studerande som enligt utredningsmannen är tänkbar
för en enbart klinisk utbildning i Sverige, utgörs av sådana svenskar som
nu genomgår medicinsk utbildning i utlandet. Särskilt de medicinska lärosätena
i Västtyskland, Österrike och Schweiz torde besökas av ett antal
svenskar, som inte kunnat beredas plats i den svenska läkarutbildningen.
Antalet synes vara okänt, men lägst måste de uppskattas till något 10-tal
studerande. Utredningsmannen anför, att det visserligen ur rättvisesynpunkt
kan synas betänkligt att dessa elever nu får tillfälle att genomgå
läkarutbildning i Sverige, men i föreliggande läge synes det likväl vara
riktigt att de nu finge möjlighet att återkomma till hemlandet och att man
därmed definitivt löste deras utbildningsproblem. Sannolikheten talar nämligen
för att dessa läkare söker sig till Sverige för arbete i vår sjukvård, och
det är även troligt, att de liksom andra läkare med utländsk examen kommer
att erbjudas möjlighet till arbete i den bristsituation beträffande läkare,
som förmodas komma att råda framöver. Under sådana förhållanden synes
det enligt utredningsmannen riktigare att omedelbart lösa deras utbildningsproblem.
I detta sammanhang betonar utredningsmannen, att det
måste göras klart att det rör sig om en engångsåtgärd, som icke kan beräknas
bli upprepad i fortsättningen. Utbildningen för dessa svenska medicine
studerande från utlandet skulle avse tiden från det 4:e studieåret, d. v. s.
från och med medicin-kirurgikurserna.
Enligt utredningsmannen kan även en tredje grupp studerande tänkas
för de nyss diskuterade kliniska utbildningsplatserna. Det är nämligen
tänkbart, att man utvalde utländska läkare, som i hemlandet avslutat sin
grundutbildning men ännu icke fullgjort någon praktisk tjänstgöring vid
sjukhus, s.k. turnustjänstgöring, för avslutande utbildning här i landet.
Det skulle för läkare i vissa länder på detta utbildningsstadium säkerligen
icke synas orimligt, att ett erbjudande om ytterligare drygt 3 års utbildning
i Sverige skulle kunna godtas, då dessa läkares situation i Sverige i fortsättningen
skulle bli fullt jämförbar med svenska läkares, eftersom de finge
svensk medicine licentiatexamen och legitimation. Enligt utredningsmannens
mening syns det inte osannolikt, att sådana läkare kunde rekryteras
från t. ex. Västtyskland, där för närvarande ett stort antal läkare utbildas
och dit dessutom betydande grupper av östtyska flyktingläkare söker sig.
Utbildningen för dylika utländska läkare skulle således i den svenska läkarutbildningen
ske från det 4:de studieåret, d. v. s. från och med medicinkirurgikurserna,
och framåt till utbildningens slut.
Kostnadsfördelning på skilda budgetår vid
genomförande av ökad utbildningskapacitet
Vid genomförande av en ökning av utbildningskapaciteten på de teoretiska
och de kliniska studieåren av den medicinska utbildningen kommer de
ökade resurserna för de undervisande institutionernas och klinikernas del
att krävas under det år, då vederbörande institution eller klinik kommer in
i utbildningsprogrammet. Med ledning härav är det möjligt att på budgetår
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1959
fördela de i de olika uppställningarna för de medicinska fakulteterna i Göteborg,
Uppsala och Lund gjorda anordningarna. Vid denna fördelning utgår
utredningsmannen från den förutsättningen, att samtliga de möjligheter till
utökning av utbildningskapaciteten, som i det föregående behandlats, kommer
att bli utnyttjade. Detta betyder, att den ökade kliniska utbildningskapaciteten
kommer att tas i anspråk med början budgetåret 1959/60, och
att förstärkningarna för den teoretiska utbildningen i Göteborg sker med
början budgetåret 1960/61.
LTnder budgetåret 1959/60 kommer den utökade utbildningen att beröra
samtliga de ämnen, som undervisas under det fjärde studieåret (medicinkirurgiåret).
Detta giiller ämnena klinisk bakteriologi, medicin, kirurgi,
ortopedi, radioterapi och röntgendiagnostik. I fortsättningen kommer de
studerande in på den fria delen av den kliniska utbildningen. En fixerad
studieordning är här inte fastställd, men vissa ämnen bör tas senare än
andra och i något fall fordras, att en del kurser först skall vara genomgångna
innan de senare kurserna får följas. Med ledning av allmän erfarenhet
om hur de flesta studerande genomlöper utbildningen under perioden
för undervisning i de kliniska specialämnena har utredningsmannen schematiskt
fördelat ämnena under denna utbildningsperiod i två grupper, som får
del av de utökade undervisningsresurserna under efter varandra följande
budgetår. Under budgetåret 1960/61 skulle efter denna uppdelning förstärkningar
av undervisningsresurserna ske för ämnena dermato-venereologi, klinisk
epidemiologi, oftalmiatrik, oto-rhino-laryngologi, hygien, rättsmedicin
och krigsmedicin. Under budgetåret 1961/62 skulle förstärkningarna tillföras
även ämnena pediatrik, psykiatri, barnpsykiatri, neurologi, neurokirurgi,
obstetrik-gynekologi och socialmedicin. Den nu nämnda uppdelningen
gäller för medicinska fakulteten i såväl Uppsala som Lund. För
Uppsalas del tillkommer dessutom under ännu ett följande budgetår, d. v. s.
budgetåret 1962/63, posten »för senare fastställande», d. v. s. utökningen
av undervisningsresurserna i neurokirurgi.
För de teoretiska institutionerna vid medicinska fakulteten i Göteborg
kommer behovet av förstärkta undervisningsresurser att ta sin början med
budgetåret 1960/61. Under detta budgetår bör förstärkningar tillfalla undervisningen
i ämnena anatomi och histologi. Under budgetåret 1961/62 bör
undervisningsresurserna förstärkas i ämnena medicinsk kemi, fysiologi och
medicinsk fysik, varjämte under detta budgetår även bör utgå resurser i
enlighet med avsnittet »för senare fastställande», d. v. s. professuren med
tillhörande hjälpkrafter inom fysiologi eller medicinsk fysik bör tillkomma.
Den fördelning av kostnaderna mellan 5:le och 6:te studieåren, som gjorts,
är uppenbarligen i viss mån schematisk. Då det sålunda kan tänkas, att
något av de ämnen, vars förstärkningsanordningar enligt det ovan givna
förslaget skall utgå under tredje budgetåret från utökningens början, kan
behöva en förstärkning redan under det andra budgetåret, föreslås att en
viss möjlighet härtill erbjudes genom alt en del av påföljande budgetårs
ökade anslag får utnyttjas efter särskilt beslut av universitetskanslern. Om
cirka en fjärdedel av det påföljande årets anslag finge utnyttjas redan under
det andra utbyggnadsåret, torde detta bli tillräckligt. Utredningsmannen
föreslår således, att 30 000 kronor ställes till universitetskanslerns förfogande
som förstärkningsanordningar vilka efter särskild ansökan kan fördelas
bland de institutioner och kliniker, som meddelar undervisning under
den tredje etappen av utökningen av de kliniska utbildningsplatserna.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
En särskild grupp av studerande, som kan komma i åtjutande av undervisning
med hjälp av den utökade kliniska utbildningskapaciteten utgör
som förut nämnts de utländska, icke-nordiska läkare som nu arbetar i
svensk sjukvård men icke innehar generell behörighet. Då en efterutbildning
för dylika läkare i form av undervisningskurser vid de medicinska lärosätena
kan komma att behövas redan under budgetåret 1959/60 för de
speciella kliniska läroämnena, d. v. s. de ämnen som faller in under 5:e och
6:e studieåret, förordar utredningsmannen möjlighet att redan under detta
år tillgodose behovet av utbildningsplatser för dem. Då antalet sådana
studerande och omfattningen av deras undervisning inte nu i detalj kan
förutses, föreslås att även för deras del ett anslag ställes till universitetskanslerns
förfogande att fördelas som förstärkningsanordningar till de
undervisningsinstitutioner och kliniker, som i särskilda ansökningar anhåller
härom på grund av nyss berörda studerandes tillkomst. Ett anslag på högst
50 000 kronor under vardera av budgetåren 1959/60 och 1960/61 torde vara
tillräckligt för detta ändamål.
Avslutningsvis föreslår utredningsmannen att de förstärkta undervisningsresurserna
vid beslut om en ökad utbildningskapacitet enligt angivna
linjer sker med hjälp av anslagshöjningar i följande ordning:
Budgetåret 1959/60
Totalsumma kronor
4:e studieåret Uppsala .................
4:e studieåret Lund....................
Förstärkning för vissa utländska läkares
efterutbildning ......................
98 944
66 100
50 000
Summa kronor årlig kostnad
engångskostnad
195 044
20 000
Årlig kostnad
195 044
Budgetåret 1960/61
l:a studieåret Göteborg ................
5:e studieåret Uppsala .................
5:e studieåret Lund ...................
Förstärkning för del av 6:e studieåret ....
102 736
132 008
171 864
30 000
Summa kronor årlig kostnad
engångskostnad
431 608
5 000
Årlig kostnad
626 652
Budgetåret 1961/62
2:a studieåret Göteborg ................
6:e studieåret Uppsala .................
6:e studieåret Lund ...................
Avgår förstärkningsanordningar.........■
313 228
62 260
50 740
— 80 000
Summa kronor årlig kostnad
engångskostnad
271 228
75 000
Årlig kostnad
897 880
Budgetåret 1962/63
Senare fastställt Uppsala................
151 412
Summa kronor årlig kostnad
engångskostnad
76 412
75 000
Årlig kostnad
97k 292
39
Kungl. May.ts proposition nr 93 år 1959
Universitetskanslern framhåller i sitt yttrande över utredningsmannens
förslag till en början att på grund av den begränsade remisstiden det icke
varit möjligt att infordra yttranden från de av utredningen berörda lärosätena,
varför kanslern saknar vägledning i dylika yttranden vid sitt ställningstagande
till förevarande utredning.
Kanslern påpekar därefter beträffande medicinska fakulteten i Göteborg
att utredningsmannens förslag innebär, att antalet nyintagna medicine studerande
i Göteborg skall från och med läsåret 1960/01 ökas med 45 till 115
per år. De redan färdigställda eller under uppförande varande nybyggnaderna
för fakultetens teoretiska institutioner medger, att den föreslagna utökningen
genomföres från och med nämnda läsår. Frågan om den erforderliga
utökningen av fakultetens resurser i fråga om personal, materiel
in. in., om en dylik åtgärd genomföres, synes kanslern slutligt böra prövas
först på grundval av universitetets anslagsäskanden. Utredningsmannens
beräkningar och förslag härutinnan synes kanslern emellertid kunna läggas
till grund för en bedömning av storleksordningen av de merkostnader, som
den ifrågasatta åtgärden kommer att medföra.
En nödvändig förutsättning för att antalet medicine studerande i Göteborg
skall kunna utökas till 115 från och med läsåret 1960/61 är, framhåller
kanslern, att de 40 redan beslutade nya propedeutplatserna vid medicinska
högskolan i Umeå finnes tillgängliga från och med läsåret 1962/63. Om det
är realistiskt att räkna härmed anser kanslern sig böra ifrågasätta.
Vidare, framhåller kanslern, medför den föreslagna utökningen av antalet
nyintagna studerande i Göteborg behov successivt från och med budgetåret
1963/64 av ytterligare minst 40 utbildningsplatser på det kliniska stadiet.
Utredningsmannens härutinnan framlagda förslag innebär ett förverkligande
av det förslag, som 1955 års läkarutbildningsutredning uppställde
som alternativ till en klinisk medicinsk högskola i Umeå (SOU 1956:34),
och avser en ökning av antalet kliniska utbildningsplatser med 20 till 80 i
Uppsala och med likaledes 20 till 90 i Lund—Malmö.
Den utökning eller förändring av annat slag beträffande personalorganisationen
m. in., som utredningsmannen funnit erforderlig för genomförande
av den föreslagna utökningen av antalet kliniska utbildningsplatser vid
universiteten i Uppsala och Lund, sammanfaller, framhåller kanslern vidare,
för vissa ämnen med de förslag, som läkarutbildningsutredningen framlagt
härutinnan. På vissa punkter är förändringarna i förhållande till läkarutbildningsutredningens
förslag mer eller mindre väsentliga utan att detta
torde bero på att personalorganisationen för ämnena förändrats, efter det
att läkarutbildningsutredningen avgav sitt förslag.
Vid uppgörande av sina förslag till personalorganisation, påpekar kanslern,
har utredningsmannen i likhet med 1955 års läkarutbildningsutredning
funnit sig böra räkna med en dubblering av undervisningen för kursdeltagarna
i vissa ämnen. Av utredningen framgår icke, framhåller kanslern, om
utredningsmannen härvid följt samma principer som läkarutbildningsutredningen.
Det förefaller emellertid som om utredningsmannen härvidlag för
vissa ämnen räknat med dubblering i större omfattning, för vissa ämnen
möjligen med mindre omfattning, än läkarutbildningsutredningen. Med
hänsyn till nämnda och andra omständigheter har det icke varit kanslern
möjligt att i detalj kontrollera utredningsmannens beräkningar i fråga om
bland annat behovet av arvoden till biträdande lärare.
Vid beräkningen av behovet av lärarkrafter för ämnena oftalmiatrik och
40
K un gl. May.ts proposition nr 93 år 1959
oto-rhino-laryngologi vid Lunds universitet synes utredningsmannen ha följt
liikarutbildningsutredningens förslag men förbisett, påpekar kanslern, att
undervisningsskyldigheten vid de av utredningsmannen föreslagna lärartjänsterna
i Ce 24 endast omfattar 65 timmar per år, medan undervisningsskyldigheten
vid de av läkarutbildningsutredningen föreslagna tjänsterna i
Ce 30 var 130 timmar per år.
Enligt utredningsmannens förslag skall en laboratur i A 26 inrättas i
vartdera av ämnena pediatrik och psykiatri vid Uppsala universitet med
samtidig indragning av en tjänst som biträdande överläkare i Ae 24 vid
vederbörande klinik. Innan ställning tas till detta förslag torde det enligt
kanslern böra klarläggas, på vad sätt de föreslagna laboraturerna lämpligen
böra och kunna infogas i sjukhusorganisationen.
En indragning av arvodet å 2 700 kronor till biträdande lärare i psykiatri
torde kunna ske först i samband med tillkomsten av den förebådade nya
prof essuren i psykiatri med placering vid Ulleråkers sjukhus, framhåller
kanslern vidare.
Därefter påpekas att om antalet nybörjarplatser för medicine studerande
i enlighet med utredningsmannens förslag ökas vid Göteborgs universitet
från och med höstterminen 1960 uppkommer på grund härav ett ökat behov
av kliniska utbildningsplatser först från och med höstterminen 1963. Utredningsmannen
har emellertid förutsatt, att den ökade utbildningskapacitet
på det kliniska stadiet, som kommer att föreligga vid realiserande av hans
förslag, skall tagas i anspråk redan med början budgetåret 1959/60. De
elever, som kan komma i fråga för utbildning enbart under det kliniska
skedet, anför utredningsmannen, måste på annat sätt än vid de svenska
läroanstalterna ha fullföljt en utbildning, motsvarande vår grundutbildnings
tre första studieår. Tänkbara är, fortsätter utredningsmannen, t. ex. här i
riket befintliga, icke-nordiska läkare i behov av viss efterutbildning; svenskar
som genomgått medicinsk utbildning i utlandet; utländska läkare som
genom viss efterutbildning i Sverige önskar få möjlighet att i framtiden
arbeta här som läkare.
Utredningen rörande efterutbildning av vissa utländska läkare har, erinrar
kanslern, med skrivelse den 10 februari 1959 till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet framlagt utredning och förslag rörande efterutbildning
av vissa utländska, icke-nordiska läkare och därmed sammanhängande
spörsmål.
Sagda utredning har, påpekas vidare, räknat med ett antal av omkring
80 i Sverige befintliga icke-nordiska läkare, vilka bedömts ha behov av
efterutbildning. Omfattningen av den efterutbildning, som vederbörande
skall genomgå, föreslås skola prövas av en särskild prövningsnämnd. Innan
så skett synes det enligt kanslern icke möjligt att bedöma behovet av
kliniska utbildningsplatser inom olika ämnen för denna kategori läkare.
Härtill kommer, påpekar kanslern, att det synes ovisst, i vilken takt dessa
läkare kunna frigöras från sin sjukvårdande verksamhet för att genomgå
efterutbildning.
Såvitt kanslern har sig bekant föreligger icke någon utredning om huru
många svenskar det finns, som i utlandet genomgått medicinsk utbildning
av en omfattning, minst motsvarande vår grundutbildnings tre första studieår,
och som kan komma i fråga för fortsatta medicinska studier i Sverige.
På grund av berörda omständigheter saknar kanslern möjlighet att be
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
döma, huruvida utredningsmannens beräkning av medelsbehovet under de
närmaste budgetåren för utökning av antalet kliniska utbildningsplatser är
realistisk.
Kanslern anser sig i detta sammanhang böra framhålla följande. Den propedeutiska
kurs, som börjat innevarande vårtermin i Göteborg, är icke
fullbesatt. Till följd härav torde ett 15-tal platser vid den huvudkurs i
medicin, som skall taga sin början i januari 1960, icke komma att — såsom
beräknats — erfordras för medicine studerande vid Göteborgs universitet.
Härtill bör hänsyn tagas vid ställningstagande till frågan om en utökning
från och med nästa budgetår av antalet kliniska utbildningsplatser i Uppsala
och Lund.
Slutligen framhåller kanslern att om avsikten är, såsom utredningsmannen
tänkt sig, att den föreslagna ökade utbildningskapaciteten på det kliniska
stadiet skall utnyttjas bland annat för att bereda svenskar, som erhållit
viss medicinsk grundutbildning utomlands, tillfälle till fortsatta medicinska
studier i Sverige, vill kanslern framhålla angelägenheten av att
dessa svenskar icke erhålla företrädesrätt till de kliniska utbildningsplatser,
som må tillkomma vid universiteten i Uppsala och Lund.
Departementschefen
Som framgår av vad jag tidigare anfört, anser jag den aktuella och nu
förutsebara bristen på läkare vara så stor och behovet att öka tillgången
för vår sjukvård av i landet utbildade läkare vara så markant, att man nu
om möjligt bör öka intagningen av medicine studerande vid våra medicinska
läroanstalter.
Det finns självklart starka skäl för att antalet utbildningsplatser vid en
medicinsk läroanstalt är fixerat. Tillgången till laboratorieplatser och tillgången
till patienter gör det nödvändigt att begränsa antalet studerande
vid ett och samma undervisningssjukhus. Även de självklara kraven på
högsta möjliga kvalitet på utbildningen av de medicine studerandena, vilka
krav bland annat tar sig uttryck i behovet av små elevgrupper med möjlighet
till personlig handledning av eleverna, måste under alla förhållanden
tillgodoses så långt det är möjligt och rimligt. Å andra sidan är det lika
självfallet att ett en gång beslutat antal utbildningsplatser för medicine
studerande vid en utbildningsanstalt inte får betraktas som så fixerat, att
det inte under några förhållanden får överskridas. Den medicinska grundutbildningen
är fortfarande starkt skolmässigt bunden med en bestämd
följd för de olika kurserna. Emedan de studerande ofta ej kan hålla den
planenliga studiegången uppstår behov av att kunna överskrida det för en
given kurs bestämda platsantalet. Självfallet måste man i dylika fall kunna
tillfälligt tänja den givna organisationen så att det möjliggöres för ett
mindre antal studerande utöver det normalt beräknade att delta i undervisningen.
Så torde nu också ske i åtskilliga fall.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
Men det bör även vara möjligt att genom en förstärkning av de personella
och materiella resurserna mer stadigvarande i dagens läge möjliggöra
en ökning av antalet utbildningsplatser vid undervisningssjukhusen. Jag vill
här till en början erinra om att intagningen av studerande vid de medicinska
läroanstalterna under trycket av en allt kännbarare läkarbrist successivt
har ökat under det senaste decenniet. Kalenderåret 1948 intogs 230
medicine studerande vid nybörjarkurserna i anatomi. Kalenderåret 1958
intogs vid samma kurser 408 studerande. I den sistnämnda siffran ingick
den i början av ifrågavarande period nyinrättade medicinska högskolan
(nuvarande fakulteten) i Göteborg med 70 elever. De anförda siffrorna
visar, att de tre äldre fakulteterna under denna period ökade sin intagning
med inte mindre än 108 elever, d. v. s. deras utbildningskapacitet växte
med nästan 50 procent, och sammantaget ökade de sin intagning utöver
vad som motsvarade den nyinrättade högskolan.
Det är självklart att en mer stadigvarande ökning av antalet utbildningsplatser
kommer att för många vårdavdelningar vid undervisningssjukhusen
innebära en ökad belastning framför allt beträffande patientmaterialets
utnyttjande. Denna nackdel måste dock i dagens läge tolereras med hänsyn
till det oavvisliga kravet att tillföra sjukvården fler läkare. Det bör också
tilläggas att just den aktuella bristen på läkare hindrar och försvårar en
önskad medicinsk utveckling till förmån för sjukvården.
Jag förordar därför att åtgärder nu vidtages för att utöka antalet utbildningsplatser
för medicine studerande. Med hänsyn till vad jag tidigare
redovisat dels rörande antalet tillgängliga platser i olika skeden av läkarutbildningen,
dels rörande tidigare utredningar om möjligheterna att utöka
antalet utbildningsplatser vid de skilda lärosätena, har det ställt sig naturligt
undersöka förutsättningarna för att öka antalet platser under det
prekliniska skedet vid den medicinska fakulteten i Göteborg från 70 till
omkring 115 samt att öka antalet platser under det kliniska skedet vid den
medicinska fakulteten i Uppsala från 60 till omkring 80 samt vid den medicinska
fakulteten i Lund från 70 till omkring 90, allt med utgångspunkt i
att minst 40 studerande årligen skall kunna beredas propedeutisk utbildning
vid högskolan i Umeå i enlighet med 1957 års riksdags beslut.
I det föregående har redovisats den av utredningsmannen utarbetade
planen för en dylik mer varaktig utökning av den medicinska utbildningskapaciteten
med omkring 45 platser för det prekliniska skedet och 40 platser
för det kliniska skedet. Den gjorda utredningen utgår från att utökningen
av den prekliniska undervisningen skall ske från och med läsåret 1960/61.
Anledningen till att ökningen av antalet platser under det prekliniska
skedet ej bör genomföras dessförinnan är att antalet platser under det propedeutiska
året i utbildningsgången kan ökas i erforderlig omfattning först
från och med läsåret 1962/63, vilket läsår utbyggnaden av högskolan i
43
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 93 år 1959
Umeå av utredningsmannen förutsatts ha fullföljts så långt, att undervisning
i det propedeutiska skedets ämnen skall kunna påbörjas där.
För egen del vill jag förorda att den av utredningsmannen framlagda
planen för en utökning av antalet medicinska utbildningsplatser nu antages.
Enligt vad jag inhämtat kommer det att bli möjligt att från och med läsåret
1962/63 meddela undervisning för minst 40 studerande årligen i det propedeutiska
årets ämnen vid högskolan i Umeå.
Jag har i det föregående förutskickat, att Ivungl. Maj:t på föredragning
av chefen för inrikesdepartementet torde få pröva frågan om igångsättande
av särskild utredning rörande läkarbehovet på lång sikt och därmed
sammanhängande spörsmål. Med hänsyn härtill synes det riktigast
att, i avvaktan på resultatet av det kommande prognosarbetet och därav
föranledda åtgärder, den nu förordade ökningen av intagningen till medicinska
studier tills vidare fastställes att gälla en begränsad period, förslagsvis
fem år, d. v. s. för intagningen till första studieåret perioden 1960/61—
1964/65. Detta innebär för den ifrågavarande perioden en nyintagning av
omkring 453 medicine studerande årligen. Till frågan om kostnaderna för
denna utökning och därav föranledda anslagsbehov torde jag få återkomma
i det följande.
Med den beräknade studietiden för medicine licentiatexamen skulle
denna ökning av antalet medicine studerande leda till ett ökat antal färdigutbildade
läkare under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet Det
totala tillskottet av läkare till följd av den förordade ökningen skulle för
femårsperioden uppgå till i runt tal 200.
Som framgått av vad jag redan tidigare anfört är emellertid den aktuella
bristen på läkare mycket stor. Med hänsyn härtill och då såsom framgår
av vad i det föregående redovisats, förutsättningar finnes för att omedelbart
utöka antalet kliniska utbildningsplatser vid de medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund, finner jag det angeläget att om möjligt utnyttja
också denna ytterligare utbildningskapacitet för det kliniska skedet redan
innan den från och med läsåret 1963/64 blir erforderlig till följd av den
förordade ökningen av nybörjarintagningen från och med läsåret 1960/61.
Som även framgår av det föregående torde det finnas olika grupper av
studerande, vilka kan tänkas utnyttja ett redan från och med läsåret
1959/60 ökat antal kliniska utbildningsplatser. Utredningsmannen nämner
bland annat sådana svenska medborgare, som för närvarande bedriver medicinska
studier utomlands, och sådana medicine studerande i andra länder,
som i hemlandet avslutat sin grundutbildning men ännu ej fullgjort någon
praktisk tjänstgöring vid sjukhus, s.k. turnustjänstgöring.
För egen del vill jag med hänsyn till den nuvarande stora bristen på
läkare i landet förorda, att redan från och med läsåret 1959/60 vid de medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund antalet utbildningsplatser i de
44
Kungl. May.ts proposition nr 93 år 1959
kliniska ämnena — med början i de till det s. k. medicin-kirurgiåret (år 4 i
utbildningsgången) hörande ämnena — ökas med omkring 20 vid vardera
fakulteten. Den genom denna ökning av antalet utbildningsplatser uppkomna
totala kapacitetsökningen under det kliniska skedet vid landets
medicinska lärosäten — som alltså bör resultera i ett engångstillskott av
omkring 160 läkare innan den reguljärt ökade kapaciteten för utbildningsgången
i hela dess längd börjar ge resultat — bör enligt min mening i första
hand utnyttjas för utbildning av sådana medicine studerande av svensk
eller annan nationalitet, som i utlandet genomgått en medicinsk grundutbildning
tillräcklig för att de vid våra medicinska läroanstalter skall kunna
fullborda sin utbildning till färdiga läkare genom att genomgå det kliniska
utbildningsskedet. Till frågan om kostnaderna för detta förslag och därav
föranledda anslagsbehov återkommer jag i det följande.
Som framgår av den föregående redogörelsen för utredningsmannens plan
för en utökning av utbildningskapaciteten vid de medicinska läroanstalterna
finns för närvarande inom landet ett antal verksamma utländska, ickenordiska
läkare utan generell behörighet att utöva läkaryrket. För att
möjliggöra för dessa utländska läkare att genomgå erforderlig efterutbildning
för vinnande av behörighet synes det mig i enlighet med utredningsmannens
plan nu böra skapas förutsättningar för att under läsåren 1959/60
och 1960/61 i mån av behov möjliggöra en dylik utbildning i de delar av
det kliniska skedet av utbildningen som normalt infaller under femte och
sjätte studieåren. Jag förordar att så sker på sätt föreslagits av utredningsmannen.
Till frågan om kostnaderna för detta förslag och därav föranledda
anslagsbehov torde jag få återkomma i det följande.
De nu förordade åtgärderna att från och med budgetåret 1959/60 utöka
antalet kliniska utbildningsplatser för att möjliggöra för personer med en
utländsk medicinsk grundutbildning att genomgå svensk klinisk utbildning
skulle för det kliniska skedets första utbildningsår, det s. k. medicin-kirurgiåret,
avse de fyra läsåren 1959/60—1962/63. För övriga ämnen under det
kliniska skedet skulle åtgärderna avse en motsvarande fyraårsperiod längre
fram i tiden. För att möjliggöra en lämplig rekrytering av studerande till
dessa kliniska utbildningsplatser torde vissa åtgärder snarast böra vidtagas;
även de förordade möjligheterna för i landet redan verksamma utländska,
icke-nordiska läkare till viss kompletterande medicinsk utbildning läsåren
1959/60 och 1960/61 inom ämnen, som normalt infaller under femte och
sjätte studieåren, torde förutsätta vissa åtgärder. Såvitt nu kan bedömas
synes förutsättningarna för att få de ifrågavarande ytterligare utbildningsutrymmena
fyllda med personer med tillfredsställande förutbildning vara
goda. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om de närmare
åtgärder, som blir erforderliga härutinnan. För bidrag till resekostnader,
utgifter för språkkurser och andra liknande utgifter i samband med ifrågavarande
studerandes inordnande i den svenska utbildningsgången torde,
45
Kuncjl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
därest riksdagen ej riktar någon erinran däremot, få disponeras medel ur
förefintlig behållning å investeringsanslaget till Lån till utländska läkare för
viss efterutbildning eller andra för ändamålet tillgängliga medel. I avseende
på studiesociala förmåner torde de av ifrågavarande studerande, som skall
undergå en fullständig klinisk utbildning, böra vara jämställda med motsvarande
svenska studerande. Jag vill här också slutligen erinra om att
frågan om formerna för efterutbildning av vissa utländska läkare för närvarande
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning med anledning av en den
10 februari 1959 till chefen för inrikesdepartementet avgiven utredning
härutinnan.
Som framgår av universitetskanslerns yttrande över den av utredningsmannen
framlagda planen för en utökning av antalet utbildningsplatser vid
de medicinska lärosätena är den propedeutiska kurs, som börjat innevarande
vårtermin i Göteborg, icke fullbesatt. Bland annat till följd härav
torde under nästa läsår antalet sökande till de propedeutiska kurserna bli
väsentligt större än det antal som totalt kan beredas plats vid dessa kurser.
Med hänsyn till angelägenheten av att största möjliga antal läkare blir utexaminerade
de närmaste åren finner jag mig föranlåten att nu förorda att för
läsåret 1959/60 såsom en engångsanordning vidtages extraordinära åtgärder
för att största möjliga antal studerande skall kunna beredas platser vid
propedeutiska kurser under år 1959/60. De till följd härav uppkommande
kostnadsökningarna och därav föranledda anslagsbehov har jag för avsikt
att återkomma till i det följande.
Det nu anförda föranleder mig emellertid att i detta sammanhang beröra
en fråga av stor vikt för den medicinska utbildningens organisation, nämligen
frågan om bestämmelserna rörande tillträde till olika kurser under den
medicinska utbildningen.
Dessa bestämmelser, som kanslersämbetet har att utfärda, innehåller
bland annat föreskrifter om turordningen mellan sökande till olika kurser.
Genom dessa turordningsbestämmelser regleras för närvarande de flyttningar
av medicine studerande mellan skilda lärosäten under de olika skedena
av den medicinska utbildningen, som är nödvändiga med hänsyn till att
antalet utbildningsplatser vid ett och samma lärosäte ej är lika stort för de
tre skedena.
Jag är fullt medveten om de besvärligheter, som följer av att ett
antal studerande måste flytta under studiernas gång. Å andra sidan är
det från samhällets synpunkter ytterligt angeläget att tillgängliga utbildningsplatser
verkligen till fullo utnyttjas av de studerande. Vad nyss
anförts om det stora antalet outnyttjade platser vid de propedeutiska kurserna
innevarande läsår i Göteborg utgör ett exempel på att de nuvarande
bestämmelserna rörande tillträde till skilda kurser i den medicinska utbild
-
46 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 93 år 1959
ningen icke fungerar tillfredsställande. Dessa bestämmelser bör därför omprövas.
Jag vill i anslutning härtill erinra om att Kungl. Maj:t genom beslut
tidigare denna dag ställt medel till förfogande åt kanslersämbetet för anlitande
av experter för en översyn av gällande bestämmelser. Det ger mig
anledning att här något beröra vissa problem, som aktualiseras genom de av
mig förordade åtgärderna för en ökning av utbildningskapaciteten vid de
medicinska fakulteterna.
Till en början vill jag konstatera att en utökning av den prekliniska utbildningskapaciteten
med omkring 45 utbildningsplatser i Göteborg från
och med läsåret 1960/61, omkring 40 platser till den propedeutiska kursen
från och med läsåret 1962/63 i Umeå i kombination med ytterligare omkring
20 utbildningsplatser i de kliniska ämnena vid vardera av de medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund i och för sig innebär att totala antalet
flyttningar för de studerande kommer att kunna avsevärt reduceras. Detta
framgår bäst vid en jämförelse mellan de förut återgivna tabellerna 1 och 2.
Icke desto mindre erfordras även efter ett genomförande av ifrågavarande
ökning av utbildningsplatserna ett antal flyttningar vilka samtliga i princip
avser flyttningar till Umeå från vart och ett av de övriga lärosätena. Det
finns enligt min mening anledning att nu överväga att beträffande dem, som
kommer att inleda sina medicinska studier från och med läsåret 1960/61,
redan före studiernas påbörjande — givetvis efter tillbörligt beaktande av
de enskilda studerandenas skiftande önskemål — utvälja ett antal som
måste räkna med att de kan komma att få fullgöra sina studier från och
med det propedeutiska året på annan ort än där de prekliniska studierna
fullgöres. Stannar man för ett dylikt system förefaller det mig naturligt att
hänsyn tas bland annat till hemorternas belägenhet i förhållande till de
olika studieorterna.
Vid översynen finns det därjämte anledning att beakta den utökning av
antalet kliniska utbildningsplatser redan från och med läsåret 1959/60,
som jag i det föregående förordat. Som framgått av det anförda är avsikten
med detta förslag att vid de medicinska lärosätena, innan det reguljärt
ökade studerandeantalet når fram till det kliniska skedet, möjliggöra utbildning
i första hand av sådana medicine studerande av svensk eller annan
nationalitet som i utlandet genomgått medicinsk grundutbildning. Bestämmelserna
bör i detta hänseende självfallet utformas så, att under inga förhållanden
den situationen inträffar att samtliga eller huvuddelen av de från
utlandet kommande studerandena placeras vid ett och samma lärosäte.
Jag vill i detta sammanhang påpeka att tillkomsten av det större antalet
kliniska utbildningsplatser i Uppsala och Lund redan från och med läsåret
1959/60 kommer att innebära att antalet flyttningar mellan lärosätena för
svenska studerande sannolikt kommer att kunna nedbringas.
47
Kungl. May.ts proposition nr 93 år 1959
Jag har i det föregående förordat åtgärder för att utöka utbildningskapaciteten
i de kliniska ämnena vid Uppsala och Lunds universitet från och
med läsåret 1959/60 och i de prekliniska ämnena vid universitetet i Göteborg
från och med läsåret 1960/61. Vidare har jag förordat åtgärder för att
under läsåren 1959/60 och 1960/61 möjliggöra för i Sverige nu verksamma
utländska, icke-nordiska läkare att genomgå utbildning i kliniska ämnen
tillhörande femte och sjätte utbildningsåret av den svenska studiegången.
Slutligen har jag förordat åtgärder för att under läsåret 1959/60 möjliggöra
särskilda propedeutiska kurser i syfte att förhindra ytterligare fördröjningar
av studierna för studerande som ännu ej påbörjat sitt tredje utbildningsår
enligt normal studiegång.
De till följd härav erforderliga medelsförstärkningarna har med undantag
av för den sistnämnda åtgärden erforderligt belopp beräknats av utredningsmannen.
Hans förslag till medelsförstärkningar jämte universitetskanslerns
yttrande över detta förslag har redovisats i det föregående. Därjämte har
från berörda fakulteter inkommit vissa ytterligare påpekanden i anledning
av utredningsmannens förslag. Slutligen vill jag i detta sammanhang omnämna,
att kanslern för rikets universitet i framställning till Kungl. Maj:t
den 23 februari 1959 angående anordnandet av undervisning i klinisk epidemiologi
vid universitetet i Lund bland annat framlagt förslag om viss förstärkning
från och med läsåret 1959/60 i ämnet epidemiologi vid Lunds
universitet.
För egen del ansluter jag mig i huvudsak till det av utredningsmannen
framlagda förslaget till anslagsförstärkningar.
Jag förordar sålunda, bland annat, att en ny professur inrättas vid den
medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg från och med budgetåret
1961/62. I likhet med utredningsmannen anser jag att det tills vidare bör
hållas öppet, huruvida professurens ämnesområde bör vara fysiologi eller
medicinsk fysik. Jag förutsätter, att vederbörande myndigheter tar upp
frågan till behandling och förslag vid utarbetande av anslagsäskandena för
budgetåret 1961/62.
Vidare förordar jag att vid universitetet i Uppsala inrättas en professur i
ämnet neurokirurgi från och med budgetåret 1962/63.
Utredningsmannens förslag att i vartdera av ämnena pediatrik och psykiatri
vid universitetet i Uppsala skulle inrättas en laboratur från och med
budgetåret 1961/62 med samtidig indragning av en tjänst såsom biträdande
överläkare anser jag mig däremot icke kunna biträda. Utredningsmannen
har här berört en fråga av stort principiellt intresse. För egen del är jag i
nuvarande läge ej övertygad om att den av utredningsmannen förordade
lösningen för att tillgodose behovet av en effektivisering av undervisningen
i dessa ämnen är den mest ändamålsenliga. Frågan förtjänar enligt min
mening ytterligare överväganden. För att tillgodose det ökade undervisningsbehovet
i pediatrik och psykiatri vid universitetet i Uppsala bör från
48
Kungl. May.ts proposition nr 93 år 1959
och med budgetåret 1962/63 tills vidare beräknas undervisningsarvoden,
vartdera om 3 900 kronor.
Utredningsmannen har beträffande ämnena medicin och kirurgi vid medicinska
fakulteten i Uppsala föreslagit att från och med budgetåret 1959/60
inrättas en tjänst såsom andre underläkare respektive en tjänst såsom
förste underläkare. Jag förordar att dessa befattningar för budgetåret
1959/60 inrättas såsom extra tjänster i respektive lönegrader. Erforderliga
avlöningsmedel för dessa läkartjänster beräknar jag för budgetåret 1959/60
under det anslag, varom äskande framlägges i det följande. Från och med
budgetåret 1960/61 bör däremot ifrågavarande läkartjänster reguljärt inordnas
i undervisningssjukhusets stat. Motsvarande gäller naturligtvis för
de övriga läkartjänster, som enligt vad jag här förordar skall inrättas under
de närmaste budgetåren.
Beträffande ämnet radioterapi har utredningsmannen föreslagit att från
och med budgetåret 1959/60 inrättas en tjänst såsom biträdande överläkare
varjämte samtidigt en tjänst såsom förste underläkare skulle indragas. Jag
förordar att tjänsten såsom förste underläkare bibehålies budgetåret
1959/60 och att ett mot den ökade undervisningen svarande undervisningsarvode
beräknas för ämnet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
efter förslag av kanslern för rikets universitet fastställa storleken av nämnda
arvode. Vidare torde det böra ankomma på vederbörande myndigheter
att till prövning upptaga frågan om lämplig tidpunkt för ombildning av
tjänsten som förste underläkare till en tjänst såsom biträdande överläkare i
lönegrad Ae 24.
Efter att nu ha tagit ställning till de från principiell synpunkt viktigaste
frågorna i utredningsmannens förslag till förstärkningar övergår jag till att
lärosäte för lärosäte och ämne för ämne taga ställning till de framlagda förslagen.
Jag följer därvid den av utredningsmannen i det föregående redovisade
ordningen av lärosäten och ämnen. I syfte att förtydliga mitt förslag
anger jag efter varje ämne inom parentes det budgetår från och med vilket
den förordade anslagsförstärkningen bör komma till stånd.
I fråga om de vid medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg
berörda ämnena ansluter jag mig helt till utredningsmannens förslag beträffande
ämnena anatomi (1960/61), histologi (1960/61), medicinsk statistik
(1960/61), medicinsk genetik (1960/61), medicinsk kemi (1961/62), fysiologi
(1961/62), medicinsk fysik (1961/62) och psykologi (1961/62). I
fråga om den förordade professuren erinrar jag om vad jag tidigare anfört.
Vid denna frågas kommande behandling torde även ställning böra tagas till
de med professurens inrättande sammanhängande förstärkningarna av övriga
avlönings-, materiel- och utrustningsanslag.
I fråga om de vid medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala berörda
ämnena ansluter jag mig helt till utredningsmannens förslag beträffande
ämnena klinisk bakteriologi (1959/60), ortopedi (1959/60), röntgendiagnostik
(1959/60), barnpsykiatri (1961/62), dermato-venereologi (1960/
49
Kungl. May.ts proposition nr 93 år 1959
61), klinisk epidemiologi (1960/61), neurologi (1961/62), neurokirurgi
(1961/62), obstetrik-gynekologi (1961/62), oftalmiatrik (1960/61), otorhino-laryngologi
(1960/61), hygien (1960/61), socialmedicin (1961/62),
rättsmedicin (1960/61), krigsmedicin (1960/61) samt neurokirurgi (1962/
63). Med beaktande av vad jag tidigare anfört tillstyrker jag vidare vad
utredningsmannen i övrigt förordat i fråga om ämnena medicin (1959/60),
kirurgi (1959/60), radioterapi (1959/60), pediatrik (1961/62) och psykiatri
(1961/62).
I fråga om de vid medicinska fakulteten vid universitetet i Lund berörda
ämnena ansluter jag mig helt till utredningsmannens förslag beträffande
ämnena klinisk bakteriologi (1959/60), medicin (1959/60), kirurgi (1959/
60) , ortopedi (1959/60), röntgendiagnostik (1959/60), radioterapi (1959/60),
pediatrik (1961/62), psykiatri (1961/62), barnpsykiatri (1961/62), dermatovenereologi
(1960/61), ftisiologi (1960/61), neurologi (1961/62), obstetrik
och gynekologi (1961/62), oto-rhino-laryngologi (1960/61), hygien (1960/
61) , socialmedicin (1961/62), rättsmedicin (1960/61) samt krigsmedicin
(1960/61).
I fråga om ämnet klinisk epidemiologi (1960/61) biträder jag utredningsmannens
förslag, dock att befattningen som klinisk amanuens bör inrättas
redan budgetåret 1959/60. I fråga om ämnet oftalmiatrik (1960/61) förordar
jag i likhet med utredningsmannen en personalförstärkning med en
lärare i lönegrad Ae 24 och en förstärkning av anslaget till materiel m. m.
med 4 500 kronor. Den av utredningsmannen föreslagna sänkningen av
arvodet till biträdande lärare torde böra begränsas till 2 860 kronor.
Såsom utredningsmannen förordat, torde ett belopp av 30 000 kronor för
budgetåret 1960/61 böra ställas till kanslerns disposition för att vid behov
användas för anordnande av kurser i sådana ämnen, tillhörande det s. k.
fria skedet, för vilka i det föregående medel beräknats först från och med
budgetåret 1961/62.
Vad därefter beträffar de i det föregående förordade åtgärderna för att
under läsåren 1959/60 och 1960/61 möjliggöra utbildning av i landet verksamma
utländska, icke-nordiska läkare inom ämnen som normalt studeras
under femte och sjätte studieåren, föreslår jag i likhet med utredningsmannen
att för bestridande av kostnaderna för den erforderliga undervisningen
beräknas ett medelsbehov av 50 000 kronor för vartdera av budgetåren
1959/60 och 1960/61. Jag förordar att dessa medel ställes till förfogande för
kanslern att av honom vid behov disponeras för här avsett ändamål.
Vad slutligen gäller de av mig förordade engångsåtgärderna för att öka
antalet utbildningsplatser vid propedeutiska kurser under budgetåret
1959/60 föreslår jag för detta ändamål cn mcdelsanvisning av 100 000
kronor. Dessa medel torde böra ställas till förfogande av kanslern att av
honom i mån av behov disponeras för här avsett ändamål.
De av mig nu förordade mcdelsförstärkningarna vid de medicinska fakul
4
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 93
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959
teterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg avseende löner och
materiel m.m. beräknar jag uppgå till sammanlagt 162 000 kronor för
budgetåret 1959/60. För budgetåren 1960/61, 1961/62, 1962/63 beräknar
jag nu erforderliga medelsförstärkningar i jämförelse med riksstaten för
innevarande budgetår till omkring 580 000 kronor, 905 000 kronor respektive
980 000 kronor. Därtill kommer medel ställda till kanslerns förfogande
för anordnande vid behov av ytterligare kurser dels under propedeutiska
året, dels för vissa utländska läkares utbildning, vilka jag beräknat till sammanlagt
150 000 kronor under budgetåret 1959/60 och 50 000 kronor under
budgetåret 1960/61. Slutligen tillkommer medel för täckande av vissa engångskostnader
för inredning och utrustning vilka jag beräknar till sammanlagt
175 000 kronor under budgetåren 1959/60—1962/63, varav för
budgetåret 1959/60 20 000 kronor.
Den av mig i det föregående föreslagna förstärkningen av anslagsmedlen
för nästa budgetår uppgår till sammanlagt (312 000 + 20 000 =) 332 000
kronor. Ifrågavarande belopp fördelar sig på följande poster:
Till universitetskanslersämbetets förfogande.................. 150 000
Uppsala universitet: avlöningar ............................ 69 000
materiel m. m.......................... 13 000
utrustning (engångsanslag) .............. 20 000
Lunds universitet: avlöningar .............................. 67 000
materiel m. m............................ 13 000
Summa kronor 332 000
Beloppet torde för nästa budgetår böra anvisas under ett särskilt förslagsanslag
med rubriken Vissa kostnader för läkarutbildningen. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av kanslersämbetet meddela
erforderliga närmare föreskrifter rörande anslagets disposition.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
a) godkänna av mig i det föregående förordade åtgärder
för att öka de medicinska lärosätenas utbildningskapacitet;
b) till Vissa kostnader för läkarutbildningen för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 332 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
M. Ribbing
Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1959 51
INNEHÅLL
Sid.
1. Inledning........................................................ 3
2. Framtida läkartillgång och läkarbehov.............................. 6
Departementschefen .............................................. 14
3. Ökad utbildningskapacitet vid de medicinska läroanstalterna.......... 18
Departementschefen .............................................. 41
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1959:230 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader. a1 i texten
- SU 1959:82 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1959/60 till vissa kostnader för läkarutbildningen jämte i ämnet väckta motion s. 1 i texten