Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag) m. m

464 sidor, varav 412 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 412 av 464 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:10, Med förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr tO år 1960

1

Nr 10

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

m. m.; given Stockholms slott den 11 december

1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag); sanU

2) lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.

GUSTAF ADOLF

Ulla Lindström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att den nuvarande barnavårdslagen av år 1924

skall ersättas med en ny lag i ämnet.

Enligt förslaget skall barnavården liksom f. n. i första hand vara en kommunal

angelägenhet. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd med

i princip samma ställning som enligt gällande barnavårdslag.

Betydelsen av en allmänt förebyggande verksamhet understrykes starkt

i förslaget. I enlighet med den utveckling som ägt rum på detta område avses

att särskilda kommunala organ även i fortsättningen skall kunna tillsättas

för att handlägga frågor rörande allmän ungdomsvård.

I fråga om barnavårdsnämndens inre organisation föreslås regler som nära

ansluter sig till socialhjälpslagens bestämmelser om socialnämnd. Särskilda

föreskrifter ges i förslaget om utnyttjande av juridisk sakkunskap i barnavårdsarbetet

samtidigt som nuvarande rekommendation om inval av jurist

i barnavårdsnämnd bibehålies.

Proceduren i barnavårdsärenden har i förslaget blivit föremål för en fylligare

och mer allmängiltig reglering än vad som är fallet i gällande barna
1

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1960

vårdslag. Det främsta syftet med de föreslagna bestämmelserna är att skapa

bättre garantier för att utredningen i sådana ärenden blir fullständig och

tillförlitlig. Särskilt har eftersträvats att ytterligare tillgodose rättsskyddet

för de personer som beröres av barnavårdsnämndernas verksamhet.

Ramen för samhällets barnavård vidgas enligt förslaget genom att den nuvarande

16-årsgränsen i fråga om skyddsuppfostran och samhällsvård höjts

till 18 år. I övrigt ansluter sig förslaget såvitt gäller förutsättningarna för

ingripanden nära till gällande rätt. I terminologiskt avseende föreslås den

nyheten, att beteckningen skyddsuppfostran skall utbytas mot samhällsvård.

När det gäller ingripanden i de nuvarande skyddsuppfostringsfallen, effektiviseras

verksamheten enligt förslaget genom att de förebyggande åtgärderna

byggs ut och möjlighet öppnas till provisoriska omhändertaganden under

utredningstiden. Vidare föreslås, att polismyndigheterna skall få vidgade

befogenheter att ta kriminella eller eljest asociala ungdomar i tillfälligt

förvar.

Vad angår de omhändertagnas behandling innebär förslaget främst den

nyheten, att vård i enskilt hem skall ha principiellt företräde framför anstaltsvård

oavsett anledningen till omhändertagandet. I förslaget kommer till

uttryck vilka befogenheter barnavårdsorganen har att vid behov begränsa

de omhändertagnas rörelsefrihet. Bestämmelserna om de omhändertagnas

behandling har därjämte i hög grad förenklats.

Förslagets bestämmelser om upphörande av samhällsvård ansluter sig i

sak tämligen nära till gällande rätt. Även på detta område innebär förslaget

emellertid en stark förenkling av lagregleringen genom att åtskilliga föreskriftei

som ansetts praktiskt betydelselösa utmönstrats ur lagstiftningen.

I syfte att få till stånd en effektivare förhandsprövning av tilltänkta fosterhem

föreslås, att barnavårdsnämndens tillstånd alltid skall krävas för

rätt att mottaga fosterbarn. Frågan om att bereda fosterbarnen ökat skydd

mot skadliga förflyttningar skall enligt förslaget lösas på det sättet, att barnavårdsnämnderna

får befogenhet att förbjuda föräldrar att återtaga sitt

barn från fosterhem, om det skulle vara till avsevärd skada för barnet att

skiljas från fosterhemmet.

Enligt förslaget blir vissa elevhem att hänföra till barnavårdsanstalter

och alltså underkastade tillsyn av barnavårdsorganen. I övrigt föreslås inte

några större förändringar av de nuvarande bestämmelserna om barnavårdsanstalter.

Rätten att besluta om inskrivning av elever vid ungdomsvårdsskolorna

löieslås skola överflyttas till socialstyrelsen som centralmyndighet för skolorna.

Reformen äger samband med att staten helt övertagit ansvaret för

skolorna. I fråga om elevernas behandling föreslås, att begreppen utackordering

och villkorlig utskrivning skall slopas samt de skilda vårdformerna

i stället betecknas som vård inom och vård utom skolan.

Beträffande kommuns rätt till ersättning av annan kommun eller staten

för vissa vårdkostnader ansluter sig förslaget nära till gällande rätt. Inte

heller i fråga om enskildas ersättningsskyldighet föreslås någon väsentlig

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

omdaning av gällande bestämmelser. Befogenheten för barnavårdsnämnd

att omhändertaga underårigs egendom föreslås dock skola utbytas mot en

begränsad ersättningsrätt.

I avbidan på resultatet av utredningen om administrativa frihetsberövanden

har de nuvarande reglerna om tvångsåtgärder mot försumliga försörj are

som ett provisorium överflyttats till den föreslagna nya lagen utan några

större ändringar.

Den nya barnavårdslagen föreslås skola träda i kraft den 1 januan 1961.

Härjämte föreslås vissa ändringar i sooialhjälpslagen, vilka sammanhänger

med förslaget till ny barnavårdslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Förslag

till

Lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

Samhällets vård av barn och ungdom (barnavård) har till syfte att främja

en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt

for dem.

2 §-

Varje kommun skall sörja för sin barnavård enligt vad nedan stadgas samt

aven i övrigt genom lämpliga anordningar och åtgärder verka för det i 1 S

angivna syftet.

I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som vid befattning

med ärenden rörande ungdom över femton år må kalla sig ungdomsnämnd.

3 §■

Barnavårdsnämnden har

att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden

inom kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga

som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och

familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kunna anses vara särskilt

utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt,

att verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård

samt därvid i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre

fritidsförhållanden för barn och ungdom,

att lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som äga samband

med nämndens verksamhet,

att förvalta egendom som hör till kommunens barnavård, i den mån ej

förvaltningen uppdragits åt annan nämnd eller åt särskild styrelse,

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden

som angå nämndens verksamhet samt

att även i övrigt ombesörja sådana angelägenheter som avse kommunens

barnavård och äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

4§.

Varje länsstyrelse skall inom sitt län noga följa tillämpningen av denna

lag samt tillse, att barnavården ordnas och handhaves ändamålsenligt.

Finner länsstyrelsen att barnavårdsnämnd i länet försummat att vidtaga

erforderliga åtgärder beträffande underårig, skall länsstyrelsen ålägga

nämnden att fullgöra sin skyldighet. Om eljest missförhållande yppas rörande

barnavård, för vilken kommun i länet är ansvarig, har länsstyrelsen

att vidtaga den åtgärd som erfordras för att vinna rättelse.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1000

5

5 §•

Socialstyrelsen har att följa barnavårdsverksamheten i riket, att genom

råd och anvisningar verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt

samt att öva tillsyn över barnavårdsanstalter som avses i 8 kap.

6 §.

Medicinalstyrelsen har att meddela råd och anvisningar av medicinsk natur

rörande vård av barn och ungdom.

2 kap. Barnavårdsnämnd

7 §•

Ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd väljas av kommunens fullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke

vara under fem. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap vara

företrädd inom nämnden.

Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande

som motsvara det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes antal delas

med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant

proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall den ordning bestämmas,

i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

8 §•

Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32— 42 §§ kommunallagen är

stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. I kommunens

tjänst anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna

sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd.

Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll

upptager, förutom vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annat

än förteckning på närvarande ledamöter och för varje ärende beslutet och

skälen därför.

9 §.

Barnavårdsnämnden skall hos kommunens fullmäktige och styrelse göra

erforderliga framställningar och äger att från kommunens styrelse och övriga

nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra yttranden

och upplysningar.

Nämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och

andra, vilkas verksamhet berör barnavården.

Finner nämnden att åtgärd bör vidtagas beträffande vårdnad eller förmynderskap

för underårig, har den att göra anmälan eller ansökan därom

hos vederbörande domstol.

10 g.

Barnavårdsnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att

deltaga i nämndens överläggningar samt tillsätta befattning hos nämnden

och anlita det biträde i övrigt som erfordras.

Är behovet av juridisk sakkunskap icke tillgodosett inom nämnden, bölden

anlita biträde av lagfaren person.

Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam för

barnavårdsnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,

må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

H §•

Kan barnavårdsnämndens prövning icke avvaktas utan fara eller allvarlig

olägenhet, äger nämndens ordförande

1. vidtaga åtgärd som enligt 4 eller 5 kap. ankommer på nämnden,

2. meddela beslut enligt 43 § om att samhällsvård skall återupptagas efter

villkorligt upphörande,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i

47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 § samt

4. förordna barnavårdsman.

Beslut som ordföranden fattat med stöd av första stycket länder omedelbart

till efterrättelse och gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning.

Det skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 § eller förbud enligt

50 §, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta

i ärendet. Nämndens sammanträde skall i sådant fall hållas utan dröjsmål

och senast inom tio dagar från dagen för ordförandens beslut.

12 §.

Om kommunens fullmäktige så bestämma, äger barnavårdsnämnden uppdraga

åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot i nämnden

eller åt befattningshavare i kommunens tjänst att på nämndens vägnar

avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fullmäktiges

beslut. Nämnden må dock icke annorledes än genom samfällt beslut
1.

utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2., 3. eller 4. eller enligt 29 eller 30 § eller göra

framställning om intagning i ungdomsvårdsskola,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i

47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 §,

4. meddela föreläggande enligt 100 §,

5. fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken, enligt

4 § andra stycket eller 5 § lagen om allmänna barnbidrag eller enligt 11 §

1 eller 3 mom., 12 § 2 mom. eller 17 § andra stycket bidragsförskottslagen

eller

6. göra framställning eller avgiva yttrande till kommunens fullmäktige.

Beslut som fattats på grund av uppdrag enlfgt första stycket skall anmälas

vid nämndens nästa sammanträde.

13 §.

Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholms stad. I fråga om organisationen

av barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmelser

som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.

Kan i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efter vad

i detta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kommunens fullmäktige

medgiva undantag.

3 kap. Förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd

14 §.

Åligger det barnavårdsnämnd enligt denna lag eller annan författning att

i anledning av ansökan eller eljest pröva viss fråga eller har nämnden genom

anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som ankommer

på nämnden kan antagas vara påkallad, skall erforderlig utredning

inledas utan dröjsmål.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som

äro av betydelse för ärendets bedömning. Den skall genomföras så skyndsamt

som förhållandena betinga och bedrivas på sådant sätt, att obehag,

olägenhet eller kostnad icke i onödan vållas någon.

Vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet skall upptecknas

i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt.

15 §.

Envar som ärendet rör eller som antages kunna lämna upplysningar av

betydelse må böras under utredningen.

Den som skall höras må kallas att inställa sig inför barnavårdsnämnden

eller särskilt utsett ombud för nämnden.

Skall barn under femton år kallas, bör kallelse med föreläggande att inställa

barnet delgivas föräldrarna eller annan som har barnet i sin vård.

16 §.

Om det erfordras för utredningen, bör yttrande inhämtas av läkare eller

annan sakkunnig.

Gäller ärendet ingripande med stöd av 25 § eller förbud som avses i 50 §,

äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande förordna att läkarintyg angående

den underårige skall anskaffas. Sådant intyg skall, om ej särskilda

skäl föranleda annat, föreligga, innan nämnden beslutar att omhändertaga

underårig för samhällsvård enligt 29 § eller meddelar förbud som avses i

50 § första stycket.

1 fall som avses i andra stycket må den underårige kallas till undersökning

hos anvisad läkare. Skall barn under femton år kallas, gäller vad som

är stadgat i 15 § tredje stycket.

17 §.

I kallelse enligt 15 eller 16 § må föreskrivas vite av högst etthundra kronor.

Har kallelse delgivits så tidigt att den kallade åtnjutit skäligt rådrum och

uteblir han utan anmält laga förfall, äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande

förordna att han skall hämtas genom polismyndighets försorg. Inställes

han icke samma dag genom hämtning, må nämnden i fall av tredska

utdöma det vite som kan ha föreskrivits i kallelsen.

Vad i denna paragraf stadgas skall dock icke gälla, då person som skall

höras upplysningsvis kallats att inställa sig på plats utanför den kommun,

där han bor eller eljest uppehåller sig.

18 §.

Utredning i ärende enligt 4 eller 7 kap. bör omfatta hembesök.

Är fråga om ingripande med stöd av 25 § och kan ärendet icke nöjaktigt

utredas utan besök i den underåriges hem, äger barnavårdsnämnden eller

dess ordförande vid behov påkalla polishandräckning för att vinna tillträde

till hemmet.

19 §.

Innan barnavårdsnämnden avgör ärende som rör enskild person, skall

tillfälle beredas honom att yttra sig, såvida icke sådant yttrande befinnes

uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande

icke kan avvaktas.

Begär den som är berättigad att yttra sig att bli muntligen hörd inför

nämnden, skall förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

annat. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla

sådant förhör.

Den ärendet rör äger att utveckla sin talan och förebringa bevisning.

Begär han att upplysning skall inhämtas eller att annan utredning skall

förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan antagas att åtgärden

skulle äga betydelse.

Är fråga om barn under femton år, skall vad i denna paragraf stadgas endast

gälla föräldrarna.

20 §.

Den ärendet rör må anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden

eller företrädare för denna.

Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest vara

olämplig, må han avvisas.

Är den ärendet rör under aderton år, böra hans föräldrar vara närvarande,

när han höres, om det kan ske utan men för utredningen.

21 §.

Beslut som barnavårdsnämnden meddelar skall, i den mån så icke befinnes

obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.

Om talan mot beslutet må fullföljas enligt denna lag, skall det innehålla

fullföljdshänvisning.

22 §.

Av barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas

enligt denna lag, skall, såvitt det icke avser utdömande av vite, lända till

efterrättelse utan hinder av att det ej äger laga kraft. Beslut enligt 30 § angående

omhändertagande för utredning skall även lända till omedelbar efterrättelse.

Nämnden äger förordna att beslut angående omhändertagande för samhällsvård

enligt 29 § skall gå i verkställighet utan hinder av att beslutet ej

vunnit laga kraft.

23 §.

När barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas

enligt denna lag, skall beslutet skyndsamt skriftligen delgivas den det rör.

Är fråga om barn under femton år, behöver beslutet såvitt barnet angår endast

delgivas föräldrarna.

Tillkännagives beslut som avses i första stycket vid förhör inför nämnden

i närvaro av den som skall erhålla del av beslutet, må skriftlig delgivning

med honom underlåtas. Han skall då anses ha fått del av beslutet vid

förhöret. På begäran skall nämnden dock tillhandahålla utskrift av beslutet.

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas

för samhällsvård eller utredning, skall beslutet ofördröj ligen på

sätt som stadgas i 23 § delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och

hans föräldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen

förklara, huruvida han samtycker till att det verkställes.

Lämnas icke av envar som enligt första stycket skall erhålla del av beslutet

samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsstyrelsens

prövning. För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i

ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet ingivas

till länsstyrelsen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

9

4 kap. Barnavårdsnämnds ingripanden m. m.

25 §.

Barnavårdsnämnd har afl vidtaga åtgärder enligt 26—29 §§

a) om någon, som ej fyllt aderton år, misshandlas i hemmet eller eljest

där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes

för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller

annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att

fostra honom samt

b) om någon, som ej fyllt tjugoett år, på grund av brottslig gärning, sedeslöst

levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig,

missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning

är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets

sida.

Har någon som avses i b) gjort sig skyldig till brottslig gärning, må ingripande

enligt denna lag dock ej ske efter det att han fyllt aderton år, såvida

icke hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning därtill eller sådant

ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt denna lag eller

av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrättaförande.

26 §.

Föreligger sådant förhållande som avses i 25 §, skall barnavårdsnämnden

söka att såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande

åtgärder, nämligen

1. hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd,

2. förmaning och varning,

3. föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt

4. övervakning.

Nämnden äger för genomförande av vad från dess sida tillråtts eller

föreskrivits bestrida kostnader för rådfrågning, undersökning, behandling,

utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrustning

och omkostnader i övrigt.

27 §.

Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden må meddelas den underårige,

hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla anlitande

av barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig

eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort

eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud

att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift

må även meddelas.

På barnavårdsnämnd som meddelat föreskrift ankommer att ändra eller

upphäva denna, när så är påkallat. Behörigheten att ändra eller upphäva

föreskrift må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.

Föreskrift upphör att gälla senast då den underårige fyller tjugoett år.

28 §.

Förordnar barnavårdsnämnden om övervakning, skall nämnden till övervakare

utse lämplig person.

övervakaren har alt fortlöpande följa den underåriges utveckling och

uppmärksamma hans levnadsförhållanden samt att söka befordra vad som

kan vara till gagn för honom.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

övervakning skall stå under tillsyn av den barnavårdsnämnd som beslutat

därom. Tillsynen må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om

denna samtycker.

Beslut om övervakning gäller tills vidare men skall omprövas med högst

ett års mellanrum, övervakning upphör senast då den underårige fvller

tjugoett år. ° J

29 §•

Om förebyggande åtgärder bedömas vara gagnlösa eller om sådana åtgärder

vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhändertagas

för samhällsvård.

30 §•

Föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat,

må barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga^

den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på

grund av förefintliga risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller

för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hänsyn

till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare

åtgärder hindras.

Omhändertagande för utredning må bestå högst fyra veckor.

Beslut om sådant omhändertagande förfaller, om den underårige häktas.

31 §•

O™ någon som ej fyllt aderton år behöver vård och fostran på grund av

att foraldrarna avlidit eller övergivit honom, skall barnavårdsnämnden om

behovet icke tillgodoses på annat sätt, omhändertaga honom för samhällsvard.

Är någon som ej fyllt aderton år, utan att fall som avses i 25 § föreligger,

i behov av specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund

av att foraldrarna icke kunna bereda honom sådan vård eller eljest underlåta

att tillfredsställande sörja för honom, skall nämnden, om behovet ej

tillgodoses på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke

omhändertaga honom för samhällsvård.

Den som fyllt femton år må, om ej särskilda skäl föranleda annat, endast

etter eget samtycke omhändertagas enligt denna paragraf.

32 §.

Beslut angående omhändertagande för samhällsvård förfaller, om beslutet

icke börjat verkställas inom sex månader från den dag då det vann la"a

kraft. ° ö

Sådant beslut förfaller även, om det icke börjat verkställas innan den

underårige fyllt aderton år eller, i fall som avses i 25 § b), innan han fvlll

tjugoett ar.

33 §.

Jlnnebär underårigs uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning

ener säkerhet och föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av

25 § ar påkallat mot den underårige, äger polismyndighet på lämpligt sätt

taga honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.

Då underårig sålunda tagits i förvar, skall anmälan därom ofördröjligen

göras hos barnavårdsnämnden, som har att skvndsamt besluta, om han

*kaH omhandertagas eller frigivas. I sistnämnda fall må han enligt nämn
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1960 11

dens bestämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller

annan fostrare.

34 §.

Ingripande enligt detta kapitel skall göras av barnavårdsnämnden i den

kommun, där den underårige vistas, om ej annat följer av andra stycket.

Lämnar han kommunen efter det att fråga om ingripande väckts, är nämnden

skyldig att fullfölja ärendet, såvida icke annan barnavårdsnämnd ingriper.

Då barn som vårdas på anstalt, där modern intagits, bör omhändertagas

för samhällsvård enligt 31 §, skall åtgärden vidtagas, om modern är omhändertagen

för samhällsvård, av den barnavårdsnämnd som har befattningen

med henne samt i annat fall av barnavårdsnämnden i den kommun,

där barnet är mantalsskrivet eller, om det till följd av sin ålder ej blivit

mantalsskrivet, där det har sin födelsehemort.

Ärende som avses i denna paragraf må överflyttas till annan barnavårdsnämnd,

om denna samtycker.

5 kap. De omhändertagnas behandling

35 §.

Den som omhändertagits för samhällsvård skall erhålla god vård och fostran

samt den utbildning som hans personliga förutsättningar och övriga omständigheter

påkalla.

Den som omhändertagits för utredning skall, i den mån förhållandena

medgiva och med beaktande av skälen för ingripandet, erhålla sådan behandling

som avses i första stycket.

I detta kapitel angivna åtgärder som ankomma på barnavårdsnämnd skola

vidtagas av den nämnd som beslutat omhändertagandet, om ej annat är

särskilt stadgat. Befattningen med den omhändertagne må dock överflyttas

till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.

36 §.

Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i

lämplig anstalt. Har han omhändertagits för samhällsvård eller utredning

av anledning som avses i 25 § b), må han intagas i ungdomsvårdsskola.

Den vårdform skall väljas som med hänsyn till den omhändertagnes ålder,

utveckling och egenskaper får anses bäst främja hans väl och tillgodose behovet

av uppsikt över honom. Är han omhändertagen för samhällsvård, bör

vård i enskilt hem i första hand komma i fråga.

37 §.

Har barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkställighet,

av anledning som avses i 25 § b) omhändertagit underårig för samhällsvård

eller utredning, eller har sådant omhändertagande beslutats av

nämndens ordförande, ankommer det på polismyndighet att, om den omhändertagne

på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän

ordning eller säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ordförande

på lämpligt sätt förvara den omhändertagne till dess länsstyrelsen

eller nämnden meddelat slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats.

Den som sålunda tages i förvar må ej kvarhållas längre än eu vecka. Om

synnerliga skäl föreligga, må dock länsstyrelsen på framställning av nämn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

den eller dess ordförande medgiva förlängning av tiden med ytterligare

högst en vecka.

38 §.

Lider den omhändertagne av sjukdom eller annan kroppslig eller själslig

brist eller svaghet, skall barnavårdsnämnden bereda honom erforderlig

vård och behandling.

39 §.

Barnavårdsnämnden skall noggrant följa den omhändertagnes utveckling

och uppmärksamma, huruvida de krav som angivas i 35 § äro uppfyllda.

Om så erfordras, skall nämnden bereda den omhändertagne ny placering i

samma eller annan vårdform. Särskilt skall prövas, om det är möjligt att

utbyta anstaltsvård mot vård i enskilt hem.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende på elev vid ungdomsvårdsskola.

40 g.

Finner barnavårdsnämnd att sådan omhändertagen, som placerats inom

kommunen eller eljest vistas där och ej är elev vid ungdomsvårdsskola,

icke erhåller tillfredsställande vård, fostran och utbildning eller icke står

under erforderlig uppsikt, och tillkommer befattningen med den omhändertagne

annan barnavårdsnämnd, skall denna nämnd ofördröjligen underrättas.

Leder underrättelsen ej till åsyftad verkan, skall förhållandet anmälas

hos länsstyrelsen.

Om åtgärd av den barnavårdsnämnd som har befattningen med den omhändertagne

icke utan fara kan avvaktas, skall barnavårdsnämnden i den

kommun, där den omhändertagne finnes, tills vidare sörja för hans vård.

För sådant ändamål må han vid behov skiljas från hem, anstalt eller anställning,

vari han placerats, och erhålla annan placering.

Föreligger beträffande elev vid ungdomsvårdsskola sådant förhållande

som avses i första stycket, skall skolans styrelse ofördröjligen underrättas.

41 §.

Är den omhändertagne icke elev vid ungdomsvårdsskola, ankommer det

på barnavårdsnämnden att själv eller genom den åt vilken nämnden anförtrott

vården öva uppsikt över honom samt att, i den mån behandlingen

så kräver, bestämma rörande hans person och personliga förhållanden.

Den omhändertagne må underkastas den begränsning i rörelsefriheten som

betingas av syftet med omhändertagandet.

Föräldrarna äro i fråga om rätt till umgänge med sådan omhändertagen

som avses i första stycket underkastade de bestämmelser som nämnden

med hänsyn till hans vård och fostran samt omständigheterna i övrigt finner

skäligt meddela. Föräldrar till den som omhändertagits enligt 31 § må

dock ej betagas tillfälle till umgänge med den omhändertagne, såvida icke

särskilda skäl föreligga.

6 kap. Samhällsvårdens upphörande

42 §.

Barnavårdsnämnden skall förklara samhällsvården avslutad, så snart ändamålet

med vården får anses uppnått. Beträffande den som omhändertagits

enligt 31 § skall samhällsvården även förklaras avslutad, om föräld
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

rarna begära det, eller om den omhändertagne begär det efter det att han

fyllt femton år och särskilda skäl ej föranleda annat.

'' Samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyller aderton

år eller, om han omhändertagits enligt 29 § efter det att han fyllt femton

år, senast tre år efter omhändertagandet.

Finner nämnden att samhällsvård enligt 31 § icke kan upphöra utan sådan

fara för den omhändertagne som avses i 25 § a), skall nämnden omhändertaga

honom för fortsatt samhällsvård enligt 29 §. Fortsatt omhändertagande

må även beslutas, om sådant fall föreligger som avses i 25 § b).

43 §.

Beträffande den som omhändertagits enligt 29 § må barnavårdsnämnden,

om så anses lämpligt, meddela beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården.

Sådant beslut innebär att samhällsvården försöksvis avslutas.

Efter beslutet må vården när som helst återupptagas, om så erfordras för

att uppnå dess syfte.

I samband med villkorligt upphörande av samhällsvård må nämnden

meddela en eller flera sådana föreskrifter som avses i 27 § samt förordna

om övervakning. Föreskrift eller förordnande varom här stadgas skall ej

gälla för längre tid än till dess samhällsvården slutligt upphör.

44 §.

Vid beslut om slutligt eller villkorligt upphörande av samhällsvård skall

barnavårdsnämnden tillse, att den omhändertagne kommer i tillfredsställande

levnadsförhållanden. Nämnden bör vid behov föranstalta om att den

omhändertagne får lämpligt arbete och tillfälle till utbildning samt erhåller

utrustning och erforderliga medel för resa och särskilda omkostnader.

45 §.

Bestämmelserna i detta kapitel ha icke avseende på elev vid ungdomsvårdsskola.

Om upphörande av samhällsvården beträffande sådan omhändertagen

stadgas i 9 kap.

7 kap. Fosterbarnsvård m. m.

4(5 §.

I denna lag förstås med

fosterbarn barn under sexton år, som vårdas och fostras i annat enskilt

hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har

vårdnaden om barnet,

fosterföräldrar de som i sitt hem mottagit fosterbarn samt med

fosterhem hem vari fosterbarn mottagits.

Då särskilda skäl föreligga, äger barnavårdsnämnden besluta, att barn

under sexton år, som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller

särskilt förordnad förmyndare men ej är att hänföra till fosterbarn, tills

vidare skall anses såsom sådant.

Nämnden må, om särskilda skäl del påkalla, beträffande barn som avses

i första eller andra stycket besluta, att nämndens tillsyn enligt bestämmelserna

i detta kapitel skall fortsätta under viss tid, högst tre år, efter

det alt barnet fyllt sexton år.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1960

47 §.

Den som önskar mottaga fosterbarn har att inhämta tillstånd av barnavårdsnämnden

i den kommun, där han har sitt hem.

Sådant tillstånd må lämnas endast om nämnden finner, att barnet hos

sökanden kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma

levnadsförhållanden.

Vad i första stycket stadgas har icke avseende på barn som är omhändertaget

enligt denna lag och av barnavårdsnämnden placeras i fosterhem inom

kommunen. Vid sådan placering skall dock vad i andra stycket sägs om

förutsättningar för tillstånd äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Fosterföräldrar äro skyldiga att till barnavårdsnämnden eller dess företrädare

lämna önskade upplysningar om barnet, dess vård och fostran samt

därmed sammanhängande förhållanden.

Om fosterföräldrarna flytta, skola de anmäla detta hos nämnden inom en

vecka. Sker flyttningen till annan kommun, har nämnden att, så snart den

erhåller kännedom om avflyttningen, underrätta barnavårdsnämnden i denna

kommun.

Har fosterbarnet avlidit eller har fosterbarnsförhållandet eljest upphört

av annan anledning än att barnavårdsnämnden ingripit, skola fosterföräldrarna

anmäla detta hos nämnden inom en vecka.

49 §.

Barnavårdsnämnden har att öva noggrann tillsyn över alla fosterhem inom

kommunen i syfte att trygga, att varje fosterbarn erhåller god vård och

fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Nämnden skall även

verka för att fosterbarn får den utbildning som anses lämplig med hänsyn

till barnets anlag och övriga omständigheter.

Nämnden har att lämna råd åt fosterföräldrar som äro i behov därav.

50 §.

Om det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas från

fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet

finnes, för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som

har vårdnaden om barnet att taga det från fosterhemmet.

Är förbud som avses i första stycket av sannolika skäl påkallat men har

erforderlig utredning icke hunnit slutföras, må nämnden meddela förbud

att gälla i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra

veckor.

51 §.

Om det erfordras ur barnavårdssynpunkt, må barnavårdsnämnden förbjuda

person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivande

mottaga annans barn under sexton år för vistelse i hemmet annat

än tillfälligt.

Förbud som meddelats enligt första stycket äger giltighet även om den

det gäller flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd som meddelat

förbudet skall, så snart den erhåller kännedom om avflyttningen, underrätta

barnavårdsnämnden i den kommun, dit flyttningen sker. Denna

nämnd skall på motsvarande sätt vidarebefordra underrättelsen vid ny

flyttning till annan kommun.

Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas. När den förbudet gäller

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

flyttat till annan kommun, ankommer det på barnavårdsnämnden i denna

kommun att besluta i frågan.

52 §.

Om barnavårdsnämnd prövas ha vidtagit fullt betryggande anordningar

för tillsyn över omhändertagna barn som av nämnden överlämnas till fosterhem

i annan kommun, må Konungen medgiva befrielse tills vidare under

högst tio år från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§. Nämnden

är dock skyldig att, sedan omhändertaget barn överlämnats till fosterhem

i annan kommun, ofördröjligen anmäla förhållandet hos barnavårdsnämnden

i denna kommun.

53 §.

Barnavårdsnämnd må på synnerliga skäl medgiva befrielse tills vidare

från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§ beträffande visst hem

inom kommunen. Sådant medgivande skall avse bestämd bostad och må

förbindas med erforderliga villkor. I medgivande skall föreskrivas, att anmälan

ofördröjligen skall göras hos nämnden, om fosterbarn mottages i

hemmet.

54 §.

Enskild person eller sammanslutning må ej utan tillstånd av socialstyrelsen

bedriva förmedlingsverksamhet beträffande fosterbarn.

8 kap. Barnavårdsanstalter

55 §.

Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag sådan för vård och fostran av

barn och ungdom under aderton år avsedd anstalt som ej är att hänföra till

sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt efterblivna, blinda, döva eller vanföra

eller till sådant elevhem som står under tillsyn av central skolmyndighet.

Vad i lagen stadgas om barnavårdsanstalt äger ej tillämpning på ungdomsvårdsskola.

Särskilda former av barnavårdsanstalter äro

a) barnhem av olika slag, såsom spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem

och specialhem,

b) barnkolonier, vilka mottaga barn för vistelse under begränsad del av

året,

c) barnstugor, vilka regelbundet mottaga barn för begränsad del av dygnet,

såsom lekskolor, daghem och fritidshem, samt

d) elevhem, vilka äro knutna till skolor och ha till ändamål att underlätta

elevernas skolgång.

56 §.

För varje landstingskommun skall Konungen, efter förslag av landstinget,

fastställa barnhemsplan, i vilken skola upptagas barnhem till sådant antal

och av sådan art, att behovet av olika slags barnhemsvård blir ändamålsenligt

tillgodosett. Även ändring av planen fastställes av Konungen.

Landstingskommun har att inrätta och driva de barnhem som finnas

upptagna i barnhemsplanen, i den mån annan icke drager försorg därom. Det

åligger även landstingskommunen att, om erforderliga medel icke på annat

sätt tillhandahållas, bestrida kostnaderna för inrättande och drift av annan

tillhöriga barnhem som upptagits i planen, försåvitt deras vårdplatser äro

avsedda för landstingskommunens gemensamma behov.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Vad i denna paragraf stadgas om landstingskommun skall äga motsvarande

tillämpning på stad som ej tillhör landstingskommun.

57 §.

Om kommun eller landstingskommun ämnar inrätta barnhem, skall plan

för hemmet och dess verksamhet underställas Konungen eller, om Konungen

så bestämmer, socialstyrelsen. Önskar annan än kommun eller landstingskommun

inrätta barnhem, skall tillstånd sökas hos Konungen eller, om

Konungen så bestämmer, hos socialstyrelsen.

När verksamheten påbörjas vid annan barnavårdsanstalt än barnhem,

skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen eller, om Konungen så bestämmer,

hos vederbörande länsstyrelse.

Vad i första och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning,

när den som driver barnavårdsanstalt vill flytta eller utvidga anstalten

eller vidtaga större förändring beträffande dess anordningar, personal eller

verksamhet eller när ombyte av innehavare skall ske.

58 §.

Socialstyrelsen äger beträffande varje barnavårdsanstalt meddela föreskrift

om det högsta antal barn och unga som samtidigt må vårdas där.

59 §.

Medgivande till intagning i barnhem lämnas av dess innehavare eller

ledning eller av den, till vilken beslutanderätten överlämnats. Är barnhemmet

upptaget i barnhemsplan skall, om så kan ske, samråd om önskad intagning

äga rum med länsstyrelsen. Befrielse från skyldighet att iakttaga

denna föreskrift må meddelas av Konungen.

Angående dem som vårdas i barnhem skola uppgifter lämnas till länsstyrelsen

enligt vad därom är särskilt stadgat.

Länsstyrelsen äger förordna, att den som intagits eller avses bli intagen

i visst barnhem icke må vårdas där.

60 §.

Barnavårdsnämnd har att öva tillsyn över varje barnavårdsanstalt inom

kommunen.

Finner nämnden att för barnavårdsanstalt gällande bestämmelser åsidosättas

eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten,

dess anordningar, personal, verksamhet eller förhållanden i övrigt, skall anmälan

ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.

61 §.

Finner länsstyrelsen att missförhållande föreligger vid barnavårdsanstalt

inom länet, skall den ålägga anstaltens ledning eller innehavare att vidtaga

tjänliga åtgärder för att avhjälpa missförhållandet. Länsstyrelsen skall underrätta

socialstyrelsen om dylikt åläggande.

62 §.

Om åläggande som avses i 61 § bedömes vara gagnlöst eller om sådant

åläggande meddelats utan att medföra nöjaktig rättelse, ankommer det på

socialstyrelsen att återkalla lämnat tillstånd eller att meddela förbud mot

fortsatt verksamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

63 §.

Myndighet som avses i 60, 61 eller 62 § äger att efter anfordran erhålla de

upplysningar som erfordras för sin tillsyn över barnavårdsanstalt.

Den som har att utöva tillsynen skall äga tillträde till anstalten samt rätt

att göra sig underrättad om förhållande som är av betydelse för tillämpningen

av denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Handräckning

av polismyndighet må begäras, om tillträde vägras utan godtagbart

skäl.

9 kap. Ungdomsvårdsskolor

64 §.

Staten inrättar och driver ungdomsvårdsskolor, vilka ha till ändamål att

bereda vård, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för samhällsvård

och inskrivits som elever vid skolorna.

Socialstyrelsen är centralmyndighet för skolorna och beslutar om inskrivning

av elever vid dessa. .

Om skolornas organisation, om grunder för elevernas fördelning på olika

skolor och avdelningar samt om verksamheten och ordningen vid skolorna

förordnar Konungen.

65 §.

vilken det

Ungdomsvårdsskola skall stå under ledning av en styrelse,

åligger

att över eleverna utöva den bestämmanderätt som enligt 41 § tillkommer

barnavårdsnämnd i fråga om andra omhändertagna,

att besluta om val av vårdform enligt 66 § samt

att besluta om utskrivning av elever.

Under styrelsen beslutar skolans rektor om vården av eleverna och förbereder

deras utskrivning.

66 §.

Vården av de elever som äro inskrivna vid ungdomsvårdsskola äger rum

inom eller utom skolan. .........

Vård inom skolan bör vara så anordnad att den skapar forutsåttningai

för att överföra eleven till friare vård. Om så befinnes lämpligt, må elev

beredas arbete eller utbildning annorstädes än i skolan.

Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sadan värd ma

eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt.

67 §.

Elev skall utskrivas, när

a) ändamålet med vården får anses uppnått, ..... , , ,

b) eleven behöver vård, fostran eller utbildning, som bättre kan beredas

på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas försorg, eller

c) eleven enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fångvårdsanstalt.

Utskrivning skall ske senast när eleven fyller tjugoett år eller, om han

omhändertagits för samhällsvård efter det att han fyllt aderton år, senast

tre år efter omhändertagandet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 10

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

68 §.

Genom beslut om utskrivning upphör samhällsvården. Om hinder ej möter

på grund av vad som stadgas i 42 § andra stycket, må dock i sådant beslut

förordnas att samhällsvården skall bestå.

Meddelas ej förordnande om att samhällsvården skall bestå, skall skolans

styrelse tillse, att eleven vid utskrivningen kommer i tillfredsställande förhållanden.

Styrelsen bör vid behov föranstalta om att eleven får lämpligt

arbete och tillfälle till utbildning samt erhåller utrustning och erforderliga

medel för resa och särskilda omkostnader.

69 §.

Misstänkes det att den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola begått brott

töre utskrivningen och hör brottet under allmänt åtal, ankommer det på

statsåklagaren att sedan han hört skolans styrelse avgöra, huruvida åtal

lämpligen bör ske.

70 §.

Om domstol eller annan myndighet begär att elev vid ungdomsvårdsskola

skall inställas inför myndigheten, har skolans rektor att föranstalta därom.

Finner skolans rektor att inställelsen skulle vara uppenbart olämplig ur

vårdsynpunkt eller att hinder eljest möter för inställelsen, skall han omedelbart

anmäla detta hos myndigheten.

10 kap. Kommuns rätt till ersättning för vissa vårdkostnader

71 §•

Vad i 22—24 §§ lagen om socialhjälp är stadgat om rätt för kommun att

av annan kommun eller av staten erhålla ersättning för socialhjälp, som

lämnats enligt 12 § nämnda lag, skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om kommuns rätt att erhålla ersättning för utgift, som föranletts av att

någon omhändertagits för samhällsvård.

Beträffande sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad som för

motsvarande fall är stadgat i 25—29, 31 och 32 §§ lagen om socialhjälp.

72 §.

När någon omhändertagits för samhällsvård, äger kommunen att som

ersättning för vårdkostnaden uppbära underhållsbidrag eller annan periodiskt

utgående förmån, som tillkommer honom och belöper på vårdtiden.

Kommun är även berättigad att utfå ersättning för sagda kostnad av egendom,

som tillhör den underårige vid omhändertagandet eller som tillfaller

honom medan han är omhändertagen.

För kostnad, som kommun haft för någon som omhändertagits för samhällsvård

och ej fyllt sexton år, äro föräldrarna ersättningsskyldiga. Beträffande

omfattningen av ersättningsskyldigheten samt om undantag från

denna skall vad som är stadgat i 36 § andra, tredje och fjärde styckena

samt 38 § lagen om socialhjälp äga motsvarande tillämpning.

Ersättningsskyldighet enligt denna paragraf må eftergivas av barnavårdsnämnden.

Om det högsta ersättningsbelopp som må uttagas förordnar

Konungen.

73 §.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 72 § och sker betalning icke godvilligt,

äger kommunen föra talan om ersättningen hos länsstyrelsen i det

län, där den som sökes har att vid domstol svara i tvistemål. I fråga om

opaginerad Kontrollera mot PDF

IS

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §

lagen om socialhjälp.

74 §.

Ersättning som avses i 72 § andra stycket bör, om ej omständigheterna

föranleda annat, bestämmas att utgå såsom bidrag på lämpliga tider, så

länge omhändertagandet består.

Bidragsskyldigheten må fastställas genom avtal, vilket skall upprättas

skriftligen och vara bevittnat av två personer. Kan avtal ej träffas, bestämmes

bidragsskyldigheten av länsstyrelsen på talan av kommunen. Angående

sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §

lagen om socialhjälp.

På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger länsstyrelsen,

utan hinder av förut träffat avtal eller meddelat beslut, upptaga fråga

som här avses till ny prövning.

11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål

75 §.

I fråga om förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål skolä bestämmelserna

i 14—16 §§, 17 § första och andra styckena samt 19—21 §§ i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse.

Vid förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden

beredas tillfälle att närvara.

Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kralt,

åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet ma

verkställas innan målet slutligt avgöres.

76 §.

Finner länsstyrelsen erforderligt, att någon höres såsom vittne vid domstol,

eller bor den som skall höras upplysningsvis så avlägset, att det är

förenat med oskälig omgång eller kostnad att höra honom vid länsstyrelsen,

äger denna förordna att förhör angående uppgivna omständigheter skall

äga rum vid den underrätt som prövas lämplig med hänsyn till tid och

plats för dess sammanträden. På framställning av länsstyrelsen skall rätten

låta inkalla dem som skola höras samt underrätta barnavårdsnämnden och

dem som enligt länsstyrelsens beprövande böra berättigas närvara vid förhöret.

Om det befinnes lämpligt, må rätten förordna att förhöret skall hallas

inom stängda dörrar.

77 §.

I fråga om ersättning till den, som enligt förordnande av länsstyrelse inställt

sig inför länsstyrelsen eller domstol för att höras upplysningsvis eller

såsom vittne, skall vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna

medel till vittne äga motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock alltid

stanna på statsverket.

Om ersättning som avses i denna paragraf beslutar länsstyrelsen. Ersättning

till den som höres enligt 76 § bestämmes dock av rätten.

78 §.

Innan underställningsmål slutligt avgöres, bör länsstyrelsen infordra yttrande

från barnavårdsnämnden, om utredningen föranleder det.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

79 §.

Finner sig länsstyrelsen icke kunna fastställa underställt beslut, enligt

vilket någon omhändertagits för samhällsvård, äger länsstyrelsen i stället

förordna om en eller flera förebyggande åtgärder eller uppdraga åt barnavårdsnämnden

att föranstalta därom.

12 kap. Besvär

80 §.

I barnavårdsnämnds beslut må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen,

om nämnden

utdömt förelagt vite,

avvisat av enskild anlitat biträde,

med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden

eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller

övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §,

meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge med

någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat

att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,

meddelat beslut som avses i 46 § andra eller tredje stycket,

avslagit ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn eller

träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 §.

Ändring sökes genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen äger att i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller avbryta

verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättelse

oberoende av laga kraft.

81 §.

I beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande

utskrivning från skolan ma den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen

genom besvär, vilka skola ingivas till denna.

Om talan mot beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i andra fall är

särskilt stadgat.

82 §.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende som avses

i denna lag skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje

enskild person och kommun som beröres därav.

83 §.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende angående

skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad

för omhändertagen eller beträffande enskilds bidrag till omhändertaget

barns vård må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas

endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera

länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade utslaget,

må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som

dessförinnan meddelats i målet. Sådant utslag eller beslut skall ej hindra att

saken prövas i sin helhet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

84 §.

I länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpningen av denna lag

än som angivas i 83 § må ändring sökas hos Konungen genom besvär.

Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—4) kap. länder till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

85 §.

Besvär över länsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning

ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytterligare

utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga handlingar i

målet jämte eget utlåtande till kammarrätten eller, om besvären skola prövas

av Konungen, till socialdepartementet.

86 §.

I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad som är stadgat

i 82 § äga motsvarande tillämpning.

Över kammarrättens utslag må klagan icke föras.

87 §.

I beslut av socialstyrelsen må ändring sökas hos Konungen genom besvär,

vilka skola ingivas till socialdepartementet.

Av socialstyrelsen enligt 58 eller 62 § meddelat beslut länder till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

13 kap. Ansvarsbestämmelser och särskilda föreskrifter

88 §.

Försumma fosterföräldrar att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 48 §

andra eller tredje stycket eller underlåter annan än kommun eller landstingskommun

att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives i 57 §

andra eller tredje stycket, straffes med dagsböter.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes den som

1. utan tillstånd, då sådant enligt 47 § kräves, i sitt hem mottager fosterbarn,

2. överträder förbud som meddelats enligt 50 eller 51 §,

3. utan tillstånd, då sådant enligt 54 § kräves, bedriver förmedlingsverksamhet

beträffande fosterbarn,

4. utan tillstånd, då sådant enligt 57 § kräves, driver barnhem eller beträffande

sådant hem vidtager åtgärd som avses i tredje stycket av nämnda

paragraf eller

5. i strid mot förbud som meddelats enligt 62 § fortsätter verksamheten

vid barnavårdsanstalt.

89 §.

Har någon genom att bortföra eller dölja underårig eller genom att medverka

till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter hindrat

eller försvårat utredning i ärende som avses i 4 eller 7 kap.,

eller har någon genom dylikt förfarande hindrat eller försvårat verkställighet

av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som omhändertagits,

eller medverkat till att den omhändertagnes vård i hem eller

anstalt, dit han överlämnats, avbrytes eller efter avbrott icke återupptages,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen

eljest är i lag belagd med strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon lämnar alkoholhaltiga drycker åt sådan

omhändertagen, som är intagen i barnhem eller åtnjuter vård inom ungdomsvårdsskola,

eller eljest hjälper den omhändertagne att åtkomma dylika

drycker eller om någon förleder sådan omhändertagen till könsligt umgänge.

90 §.

Den som överträder av barnavårdsnämnd eller av styrelse eller rektor

för ungdomsvårdsskola meddelat förbud mot att besöka någon som är omhändertagen

straffes med dagsböter, om ej gärningen eljest är i lag belagd

med strängare straff.

91 §.

Den som är eller varit verksam inom samhällets barnavård må ej obehörigen

yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.

Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Alla handlingar i förekommande mål och ärenden skola så förvaras, att

de icke äro tillgängliga för obehöriga.

92 §.

Gärning som är belagd med straff enligt 88, 89 eller 90 § må ej åtalas av

allmän åklagare, om ej gärningen anmäles till åtal av vederbörande barnavårdsnämnd

eller styrelse för ungdomsvårdsskola eller av tillsynsmyndighet.

Brott som avses i 91 § första stycket må åtalas av allmän åklagare endast

efter angivelse av målsägande.

93 §.

Myndigheter vilkas verksamhet berör barnavården samt befattningshavare

hos sådana myndigheter ävensom i allmän tjänst ej anställda läkare,

lärare, sjuksköterskor och barnmorskor ha att ofördröjligen till barnavårdsnämnd

anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit kännedom om av

beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.

94 §.

Polismyndighet har att på begäran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande

eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden

eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna handräckning för att

efterforska underårig som är föremål för utredning i ärende enligt 25 §, för

att verkställa beslut angående omhändertagande, för att efterforska och återhämta

sådan omhändertagen som avvikit från hem eller anstalt, dit han

överlämnats, samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är

omhändertagen.

Handräckning skall även lämnas styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola

för att efterforska och återhämta elev som avvikit samt för att ombesörja

annan förflyttning av elev.

95 §.

Delgivning av kallelser, beslut eller andra meddelanden enligt denna lag

skall ske genom posten, såvida icke vederbörande myndighet finner den

böra verkställas på annat sätt. Om postdelgivning ej användes, må biträde

för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som finnes

stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

96 §.

Handräckning eller annat biträde av polismyndighet lämnas kostnadsfritt.

97 §.

Vad i denna lag stadgas angående föräldrar skall i fråga om adoptivbarn

gälla adoptanten eller, om make adopterat andra makens barn, båda makarna.

Tillkommer vårdnaden om underårig endast den ena av föräldrarna eller

särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 4 och 6 kap. är stadgat med

avseende på föräldrarna gälla om den som har vårdnaden.

98 §.

Konungen äger med främmande makt träffa överenskommelse om behandlingen

i barnavårdshänseende av dess undersåtar här i riket och om

gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.

99 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

14 kap. Åtgärder mot försumlig försörjare

100 §.

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden efter sin förmåga

utföra arbete i arbetshem, som avses i lagen om socialhjälp, är

a) den som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar

sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att samhällsvård

måste beredas detta, och tillika undandrager sig att fullgöra honom

härför åliggande ersättningsskyldighet samt

b) den som enligt dom, vilken vunnit laga kraft, eller enligt skriftligt, av

två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton

år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och

härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran

som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige

prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den

som ej fyllt tjugoett år.

Den som intagits i arbetshem må kvarhållas där till dess grundad anledning

föreligger till antagande att han skall söka efter förmåga fullgöra sina

skyldigheter mot barnet. Han må dock icke kvarhållas i oavbruten följd

under längre tid än ett år.

Vad i 42, 43, 48—51, 55—57, 61 och 62 §§ lagen om socialhjälp är stadgat

om delgivning av föreläggande, om handräckning, varning och tvångsarbete

samt om besvär skall äga motsvarande tillämpning.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen

i stället lända till efterrättelse.

2. Val av ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd skall med tilllämpning

av denna lag första gången äga rum i december månad 1960. Valet

skall avse tiden intill utgången av året näst efter det, då allmänna val

av kommunens fullmäktige första gången ägt rum efter lagens ikraftträdande.

3. Beträffande dem som vid ingången av år 1961 äro enligt äldre barna\årdslagen

omhändertagna för skyddsuppfostran eller samhällsvård skola

efter ingången av år 1961 i denna lag meddelade bestämmelser om behandlingen

av dem som omhändertagits för samhällsvård samt om upphörande

av sådan vård tillämpas. Härvid skall anses, att den som omhändertagits

enligt 22 § a) eller b) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård

av anledning som avses i 25 § a) denna lag, att den som omhändertagits

enligt 22 § c) eller d) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård

av anledning som avses i 25 § b) denna lag samt att den som är omhändertagen

för samhällsvård blivit föremål för sådan vård enligt 31 S denna

lag.

4. Beträffande ersättningsskyldighet för kostnad, vilken belöper på tid

före den 1 januari 1961, samt i fråga om underställning och överklagande

av beslut, som meddelats före sagda dag, skola bestämmelserna i äldre barnavårdslagen

äga tillämpning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

25

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas, att 7, 12, 23, 35, 41, 48, 52, 53, 55 och 64 §§ lagen

den 4 januari 1956 om socialhjälp skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §•

Socialnämnden bör-------berör nämndens.

I kommun, där särskild barnavårdsnämnd

är tillsatt, böra socialnämnden

och barnavårdsnämnden

eller representanter för dem i den

mån så finnes påkallat sammankomma

för rådplägning om angelägenheter,

som beröra båda nämnderna.

Då i kommun, som avses i andra

stycket, socialnämnden vid prövning

av fråga om socialhjälp finner skäl

till antagande att någon, som ej fyllt

21 år, bör bliva föremål för åtgärd av

barnavårdsnämnden, bör socialnämnden

skyndsamt genom den ledamot,

som är ledamot jämväl i barnavårdsnämnden,

inhämta dess uppfattning

i ärendet. Av socialnämnden

införskaffad utredning bör därvid

tillhandahållas barnavårdsnämnden

jämte förslag till den åtgärd, som socialnämnden

finner lämpligen böra

vidtagas. Råda olika meningar mellan

nämnderna, bör ärendet överlämnas

till en tremannanåmnd, bestående

av den gemensamma ledamoten

jämte ytterligare en ledamot av socialnämnden,

vald av denna för ett

år i sänder, och en ledamot av barnavårdsnämnden,

vald av denna för

motsvarande tid. Tremannanämnden

har att skyndsamt avgöra, huruvida

socialnämnden eller barnavårdsnämnden

skall taga befattning med

ärendet. Finner socialnämnden tre
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mannanämndens avgörande icke

kunna utan våda avvaktas, må socialnämnden

tills vidare vidtaga

lämplig åtgärd.

12 §.

Minderårig ävensom —--------jämväl uppfostran.

Med minderårig----—--16 år.

Rörande omhändertagande av min- Rörande omhändertagande för

derårig, som på grund av nöd eller samhällsvård stadgas i barnavårdslaannan

dylik anledning är i behov av gen.

vård utom hemmet, stadgas i barnavårdslagen.

23

För socialhjälp, som enligt 12 §

lämnats åt svensk medborgare, vilken

för det år hjälpen utgivits eller,

i fall varom sägs i 22 § andra stycket,

för det år, som där avses, ej mantalsskrivits

i riket eller vars mantalsskrivningsort

för nämnda år ej kunnat

utrönas, är den kommun som

lämnat hjälpen berättigad att erhålla

ersättning av staten, i den mån

gottgörelse ej kunnat uttagas av enskild

person.

Rätt till-------svi

§•

För socialhjälp, som enligt 12 §

lämnats åt svensk medborgare, vilken

för det år hjälpen utgivits ej

mantalsskrivits i riket eller vars

mantalsskrivningsort för nämnda år

ej kunnat utrönas, är den kommun

som lämnat hjälpen berättigad att

erhålla ersättning av staten i den

mån gottgörelse ej kunnat uttagas av

enskild person. Vad nu sagts skall

även gälla i fall som avses i 22 § andra

stycket, där för det senaste år, för

vilket vistelse eller inackordering i

enskilt hem eller vårdhem under omständigheter,

som i a)—c) sistnämnda

lagrum sägs, ej påverkat hjälptagarens

mantalsskrivning, hjälptagaren

icke blivit mantalsskriven i riket

eller hans mantalsskrivningsort

ej kunnat utrönas.

c medborgare.

35 §.

Make är —--------

För socialhjälp, som utgått till make

för tid, då andra maken varit häktad

eller intagen i arbetshem, fångvårds-

eller tvångsarbetsanstalt, skola

tillhörande barna- och ungdomsvården

eller allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare och till följd

därav icke varit i stånd att fullgöra

sin underhållsskyldighet mot maken,

föreligger icke ersättningsskyldighet

enligt denna paragraf. Ersättnings
-

— andra maken

För socialhjälp, som utgått till make

för tid, då andra maken varit

häktad eller intagen i arbetshem,

fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,

ungdomsvårdsskola eller allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare

och till följd därav icke varit i stånd

att fullgöra sin underhållsskyldighet

mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet

enligt denna paragraf.

Ersättningsskyldighet förelig
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skyldighet föreligger ej heller för so- ger ej heller för socialhjälp, som utcialhjälp,

som utgått till make för gått till make för tid, då andra matid,

då andra maken åtnjutit social- ken åtnjutit socialhjälp enligt 12 §.

hjälp enligt 12 §.

41 §.

Den som----—• —----i arbetshem.

Föreläggande att utföra arbete i ar- Föreläggande att utföra arbete i

betshem må dock icke meddelas den arbetshem må dock icke meddelas

som ej fyllt 18 år. den som ej fyllt 21 år.

48 §.

Därest någon, som intagits i ar- Därest någon, som intagits i arbetshem,

undandrager sig att utföra betshem, undandrager sig att utföra

anvisat arbete eller visar tredska att anvisat arbete eller visar tredska att

efterkomma givna föreskrifter eller efterkomma givna föreskrifter eller

gör sig skyldig till uppförande som gör sig skyldig till uppförande som

strider mot sedlighet eller god ord- strider mot sedlighet eller god ordning

eller utan tillstånd lämnar ar- ning eller utan tillstånd lämnar arbetshemmet,

äger hemmets styrelse, betshemmet, äger hemmets styrelse

under förutsättning att han fyllt 21 tilldela honom varning med erinran

år, tilldela honom varning med erin- om den påföljd, som kan inträda

rån om den påföljd, som kan inträda jämlikt 49 §.

jämlikt 49 §.

Över beslut----------den felande.

52

Länsstyrelserna hava, var inom

sitt län, att med biträde av socialvår

dskonsulenter noga följa tillämpningen

av denna lag samt därvid tillse,

att socialhjälpsverksamheten ordnas

och handhaves på ett ändamålsenligt

sätt.

Underlåter kommun--- —---

Yppas eljest----—---

Instruktion för socialvårdskonsulenterna

fastställes av Konungen.

Länsstyrelserna hava, var inom sitt

län, att noga följa tillämpningen av

denna lag samt därvid tillse, att socialhjälpsverksamheten

ordnas och

handhaves på ett ändamålsenligt sätt.

--skyldighet härutinnan.

dess avhjälpande.

53 §.

Socialstyrelsen har att med biträde

av statens socialhjälpsinspektör

genom råd och upplysningar verka

för att socialhjälpsverksamheten

ordnas och utvecklas på ett ändamålsenligt

sätt samt att öva uppsikt

över arbetshemmen.

Det ankommer på Konungen att

fastställa instruktion för socialhjälpsinspektören.

Socialstyrelsen har att genom råd

och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten

ordnas och

utvecklas på ett ändamålsenligt sätt

samt att öva uppsikt över arbetshemmen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

55

Är någon ---—-----

Besvär, varom-------

64

Vad hos socialnämnd förekommit

rörande enskilds personliga förhållanden

må ej yppas för obehörig.

Bryter någon häremot straffes med

dagsböter eller fängelse. Å brott som

nu sagts må allmän åklagare tala

allenast efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande

ärenden skola så förvaras, att de icke

åtkommas av obehöriga.

§•

— hos länsstyrelsen.

--viss tid.

Beslut av länsstyrelsen i fråga om

handräckning som nu avses länder

till efterrättelse utan hinder därav,

att beslutet ej äger laga kraft.

§•

Den som är eller varit verksam vid

behandlingen av frågor enligt denna

lag må ej obehörigen yppa vad han

därvid erfarit rörande enskilds personliga

förhållanden. Bryter någon

häremot straffes med dagsböter eller

fängelse i högst sex månader. Å brott

som nu sagts må allmän åklagare tala

allenast efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande

ärenden skola så förvaras, att de,

icke äro tillgängliga för obehöriga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

29

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.l

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 juni

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Lindström fråga angående ny lag om samhällets vård av barn

och ungdom (barnavårdslag) samt anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1950 tillkallade dåvarande

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, särskilda sakkunniga

för att biträda med utredning rörande översyn av barnavårdslagstiftningen

och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga1, vilka antog

benämningen barnavårdskommittén, har avgivit tre betänkanden: betänkande

I den 30 september 1955 med förslag angående utredningshem (SOU 1955:

37), betänkande II den 27 oktober 1956 med förslag till ny barnavårdslag

(SOU 1956:61) och betänkande III den 25 november 1957 med förslag till

följdförfattningar till ny barnavårdslag in. in. (SOU 1957:49). Med sistnämnda

betänkande avslutades de sakkunnigas arbete. I det följande är, om

ej annat anges, endast fråga om kommitténs betänkande II.

Kommitténs förslag bygger på samma huvudprinciper som gällande barnavårdslag

— BvL — i fråga om den samhälleliga barnavårdens organisation,

verksamhetens inriktning och utformning samt kostnadernas fördelning.

Förslaget innebär emellertid att ramen för samhällets barna- och

ungdomsvård i viss mån vidgas samt att verksamheten, bl. a. genom öppnande

av nya åtgärdsmöjligheter, på olika sätt effektiviseras. Rättsskyddet

för de personer, vilka beröres av barnavårdsorganens verksamhet, tillgodoses

ytterligare. De ändringar i gällande rätt, vilka kommittén funnit erforderliga,

är så många och vittgående, att desamma enligt kommittén icke kan

inarbetas i BvL med bibehållande av denna lags systematik och med bevarande

av vissa avsnitt. Kommittén framlägger därför förslag till helt ny

1 Generaldirektören E. Bexelius, ordförande, socialläkaren A. Bursell, ledamoten av riksdagens

andra kammare E. Ewerlöf, advokaten H. Lindberg, filosofie licentiaten K. Lindegren,

borgarrådet Hj. Mehr, ledamoten av riksdagens andra kammare H. Sjöstrand, ledamoten av

riksdagens första kammare A. Sjöström-Bengtsson och rektorn H. Törnquist.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

barnavårdslag. — Genom de ändringar i BvL, som vidtogs i samband med

tillblivelsen av lagen om socialhjälp (SochjL), har bestämmelserna om ersättning

av stat, landsting, kommun eller enskilda för barnavårdskostnad

ändrats på sätt, som bl. a. innebär viss förenkling samt minskning av antalet

föreskrifter. I fråga om sådan ersättning innebär förslaget ytterligare

förenkling och viss begränsning av antalet lagregler. Vad angår bestämmelser

om barnavårdsnämnden, dess verksamhetsområde och uppgifter, sammansättning

och tjänstgöringstid, dess arbetssätt m. m. föreslås i syfte att

vinna anslutning till SochjL och kommunallagen (KL) en mindre omfattande

lagreglering än gällande lags. Samtidigt som förslaget i fråga om åtskilliga

avsnitt eller särskilda stadganden kunnat göras enklare och mindre

omfattande än gällande lag, har strävandena till förbättrad barnavårdslagstiftning

lett till ett ökat antal bestämmelser om åtgärder, som ankommer

på barnavårdsorganen, samt om behandling av barnavårdsärenden.

I förslaget saknas stadganden om åtgärder mot försumliga försörjare.

Kommittén, som i annat sammanhang yttrat sig över vad i socialvårdskommitténs

betänkande angående socialhjälp m. m. anförts och föreslagits beträffande

sådana åtgärder, har därvid uttalat sin anslutning till socialvårdskommitténs

mening, att erforderliga bestämmelser på området borde meddelas

i en särskild lag.

I fråga om länsstyrelsernas organisation för handhavandet av barnavårdsverksamheten

inom länen har kommittén övervägt mera vittgående

åtgärder syftande till att länsstyrelsens beslutanderätt i betydelsefulla barnavårdsärenden,

vilka rör enskilds personliga förhållanden, skulle utövas

av ett kollegium med starkt lekmannainslag. Samtidigt har framhållits, att

frågan om länsstyrelsens sammansättning vid handläggning av barnavårdsärenden

äger samband med andra utredningsuppdrag, avseende dels det

administrativa besvärsinstitutet, dels frågan om ökade rättsliga garantier

vid administrativa frihetsberövande^ Kommittén inskränker sig därför

till att redovisa sin principiella inställning till förevarande spörsmål.

Vad angår socialvårdskonsulentorganisationen ansluter sig kommittén till

socialvårdskommitténs och 1948 års länsstyrelseutrednings förslag, att socialvårdskonsulenterna

knytes till länsstyrelserna såsom dessas tjänstemän,

och förutsätter därvid att det, kanske på något undantag när, behövs en

konsulent för varje län.

Genom brev den 5 november 1954 anbefallde Kungl. Maj :t kommittén

ävensom de sakkunniga för utredning av vissa frågor rörande enhetsskolans

ledning och lokala organisation m. m. (1951 års skolstyrelseutredning)

att till närmare övervägande upptaga det i Kungl. Maj :ts proposition den

19 februari 1954, nr 156, angående anslag till främjande av ungdomens

föreningsliv och fritidsverksamhet m. m. berörda spörsmålet om den kommunala

handläggningen av vissa ungdomsfrågor och att efter samråd framlägga

de förslag, vartill övervägandena kunde föranleda. Kommittén och

skolstyrelseutredningen har icke kunnat enas i denna fråga utan framlägger

vardera sitt förslag.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

31

över kommitténs betänkande jämte därvid fogade lagförslag ävensom

över skolstyrelseutredningens nyss berörda förslag har efter remiss yttranden

avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, fångvårdsstyrelsen,

socialstyrelsen (med bifogande av yttranden från socialvårdskonsulenter,

ungdomsvårdsskolornas rektorsförening samt styrelserna

för ungdomsvårdsskolorna), arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

statskontoret, kammarrätten, skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser (med bifogande av yttranden från ca 200

kommunala organ, landsfogdar, förste provinsialläkare, barnavårdsassistenter

och föreningar), domkapitlet i Uppsala ärkestift, domkapitlet i

Lunds stift, domkapitlet i Göteborgs stift, besvärssakkunniga, utredningen

om administrativa frihetsberövande^ föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen

Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges

polismästare, Sveriges advokatsamfund, svenska socialvårdsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,

svenska läkaresällskapet, svenska barnpsykiatriska föreningen,

svenska psykologförbundet, högerns kvinnoförbund, folkpartiets

kvinnoförbund, socialdemokratiska kvinnoförbundet, Fredrika-Bremerförbundet,

yrkeskvinnors samarbetsförbund, kooperativa kvinnogillesförbundet,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges förskollärares

riksförbund, målsmännens riksförbund, riksförbundet för sexuell upplysning,

mentalsjukvårdsdelegationen, kyrkliga kvinnorådet, svenska barnpsykologiska

föreningen, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,

Sveriges småskollärarförbund och publicistklubben. Därjämte

har flertalet landstings förvaltningsutskott avgivit yttranden.

Förutom remissvaren har i ärendet inkommit skrivelser dels från riksdagens

justitieombudsman angående inställelse av elev å skola tillhörande

barna- och ungdomsvården, dels från den sjunde ungdomsrådskonferensen

i Kvarnsveden angående den kommunala organisationen av allmänt förebyggande

barna- och ungdomsvård.

Kungl. Maj :t har därefter förordnat byråchefen Torsten Eriksson och

hovrättsassessorn Holger Romander att såsom sakkunniga inom socialdepartementet

biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag. Under

detta arbete har de sakkunniga, vilka biträtts av förbundssekreteraren i

svenska socialvårdsförbundet Bertil Grönlund och hovrättsassessorn Äke

Widding, i studiesyfte besökt vissa barnavårdsnämnder, bl. a. i de fem

största städerna, samt hållit överläggningar med chefstjänstemännen hos

barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,

Gävle, Eskilstuna och Östersund. De sakkunniga har därjämte under

hand samrått med representanter för olika myndigheter, främst socialslyrelsen.

Under ett senare skede av departementsarbetet med lagförslaget har under

min ledning överläggningar hållils dels med riksåklagaren samt företrädare

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1960

för socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, svenska socialvårdsförbundet, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet,

dels med landshövdingarna Bergquist, Nyström och Eckerberg.

Såsom jag i ett senare sammanhang återkommer till har särskilda överläggningar

därjämte ägt rum med svenska socialvårdsförbundet.

Slutligen har från utredningen om administrativa frihetsberövanden inkommit

en promemoria med vissa synpunkter på ett som ett led i departementsarbetet

upprättat utkast till ny barnavårdslag i de avseenden som berör

utredningens uppdrag.

Sedan överarbetningen av kommitténs lagförslag numera avslutats, får

jag för Kungl. Maj:t anmäla ett med biträde av nämnda sakkunniga inom

socialdepartementet utarbetat förslag till lag om samhällets vård av barn

och ungdom (barnavårdslag).

Jag skall nu tillåta mig att till en början lämna en översikt över den

nordiska barnavårdslagstiftningen. Därefter är det min avsikt att behandla

vissa allmänna och betydelsefulla frågor, och slutligen kommer jag att

närmare gå in på de särskilda bestämmelserna.

Vad angår de av kommittén berörda organisatoriska spörsmålen beträffande

länsstyrelserna och socialvårdskonsulenterna vill jag erinra om att

de till en del aktualiserades redan i samband med tillkomsten av SochjL och

att chefen för socialdepartementet i statsverkspropositionen till 1955 års

riksdag (V ht p. 7) förklarade sig ha för avsikt att, sedan arbetet med översyn

av barnavårdslagstiftningen avslutats, ta upp frågan om konsulentorganisationen

till omprövning. Då ifrågavarande spörsmål icke äger omedelbart

samband med det nu framlagda lagförslaget, torde de få upptagas till

behandling i annat sammanhang.

II. Huvuddragen av den svenska barnavårdslagstiftningen

De äldsta bestämmelserna om beredande av vård och skydd åt barn genom

samhällets försorg gavs i förordningar angående kommunernas fattigvård.

I första hand inriktades samhällets hjälpverksamhet, såvitt rörde

barn, på de föräldralösa och dem som övergivits av sina föräldrar. När dylika

barn icke av anhöriga eller andra bereddes vård, måste samhället ta hand

om dem. Det vanligaste sättet härför var utackordering i enskilda hem. Även

omhändertagande i fattigstugor och fattiggårdar förekom.

Genom lagar den 6 juni 1902 om fosterbarns vård samt den 13 juni samma

år angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn fick samhällets barnavårdande verksamhet en betydligt vidgad ram.

1902 års fosterbarnslag innehöll bestämmelser om övervakning av den

vård, som bereddes sådana barn under 7 års ålder vilka mot ersättning fostrades

hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar

eller förmyndare. Tillsynen skulle utövas av hälsovårdsnämnden eller, där

sådan ej fanns, av kommunalnämnden eller av särskilt tillsatt fosterbarnsnämnd.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Lagen om uppfostran åt vanartade och försummade barn möjliggjorde

ingripande från samhällets sida beträffande sådana barn under 15 — i

vissa fall 16 — års ålder. Ingripandet skulle gå ut på att åvägabringa rättelse,

i sista hand genom att barnet skildes från hemmet och bereddes vård

och uppfostran genom samhällets försorg i enskilt hem, barnhem eller

skyddshem. För tillämpning av lagen skulle i varje skoldistrikt finnas en

barnavårdsnämnd, särskilt tillsatt eller ock identisk med folkskolestyrelsen

eller skolrådet.

Genom lagen den 14 juni 1918 om fattigvården (FvL) vidgades samhällets

skyldigheter gentemot vårdbehövande och nödlidande barn. Fattigvård åt

minderårig, varmed förstods den som ej fyllt 16 år, skulle enligt lagen utgå i

samtliga de fall, där ett faktiskt nödläge förelåg, oavsett orsaken härtill, och

hjälpen skulle omfatta underhåll, vård och uppfostran. Hjälpen skulle givas

genom understöd i hemmet eller vård utom detsamma. För vård utom

hemmet fick minderåriga över 2 års ålder endast under vissa betingelser intagas

i fattigvårdsanstalt. Utackordering av minderåriga fick endast ske

till därför lämpade personer och det skulle särskilt övervakas, att fostrarna

fullgjorde sina skyldigheter. Då omhändertagen minderårig hunnit den ålder

samt nått den utveckling och stadga, att han kunde anses i stånd att

försörja sig, skulle såvitt möjligt åt honom beredas lämplig tjänst eller anställning

samt tillses, att han erhöll nödig utrustning. Verksamheten ankom

på fattigvårdsstyrelsen i varje kommun (fattigvårdssamhälle).

Dessa tre lagar, vilkas innehåll nu i korthet berörts i vad det är av intresse

i detta sammanhang, reglerade i det väsentliga den samhälleliga verksamhet,

som kunde betecknas som offentlig barnavård i trängre mening.

Det var alltså de egentliga barnavårdslagarna före tillkomsten den 6 juni

1924 av den ännu gällande lagen om samhällets barnavård, vars beteckning

sedermera ändrats till lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd

(barnavårdslag).

Genom 1902 års barnavårdslagar hade en i och för sig värdefull grund

lagts för en samhällelig barnavårdsverksamhet utanför fattigvårdens ram.

Nämnas må, att den 27 juni samma år sådana förändringar i strafflagen

vidtogs, att 15 år blev ovillkorlig straffmyndighetsålder, samt att minderårighet,

varmed avsågs uppnådd ålder av 15 men ej 18 år, blev allmän straffminskningsgrund

och, under vissa betingelser, kunde föranleda att straff

ersattes av tvångsuppfostran. Om sådan fostran samt om förfarandet i brottmål

rörande minderåriga utfärdades samtidigt vissa lagbestämmelser.

I praktiken kom emellertid 1902 års barnavårdslagar att få tämligen begränsad

betydelse. Fattigvårdslagstiftningskommittén anför därom i sitt betänkande

av år 1921 med förslag till lag om den offentliga barnavården m. in.

(FvLK IV motiv s. 32 o. f.), att i det stora flertalet kommuner de ärenden,

som avsågs i lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn, icke övertagits

av därför avsedd myndighet eller över huvud taget framkallat någon som

helst åtgärd, medan fosterbarnslagen, frånsett en del städer och större landskommuner,

icke blivit tillämpad i någon större utsträckning. I 1924 års pro
15

Ililiang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

position med förslag till lag om samhällets barnavård m. m. (nr 150) heter

det, att den då gällande barnavårdslagstiftningen till stor del blivit en lag

på papperet (prop. s. 47). En av anledningarna till nu berörda förhållande

fann fattigvårdslagstiftningskommittén däri, att genom 1902 års lagar två

grenar av barnavårdsverksamheten anförtroddes åt skilda kommunala organ,

vilka ej heller hade befattning med den i fattigvårdslagen reglerade

hjälpverksamheten för nödställda barn, vilken senare verksamhet fått stor

omfattning.

Genom lagar den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap samt om äktenskaplig

börd, om adoption, om införsel i avlöning, pension eller livränta samt

om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, ävensom lagar

den 11 juni 1920 om barn i äktenskap samt om makes underhållsskyldighet

mot andra makens barn, blev barnens rättsställning i förhållande till föräldrarna,

adoptivföräldrarna och styvföräldrarna fixerad och barnens intressen

i olika hänseenden tryggade. Barnavårdsmannainstitutionen infördes

genom nämnda lag om barn utom äktenskap och betydande uppgifter tilllades

barnavårdsnämnderna. Detta ledde till att särskild barnavårdsnämnd

tillsattes i många kommuner, där sådan förut ej funnits, och denna utveckling

medförde en viss förbättring med avseende på verksamheten till skydd

för vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

I 1924 års barnavårdslag sammanfördes bestämmelser om de förut i skilda

lagar reglerade tre barnavårdsuppgifterna, tillsyn av fosterbarnsvård, ingripande

beträffande vanartade barn och barn i fara att bli vanartade samt

hjälp åt nödställda och vårdbehövande barn genom vård utom hemmet. Fattigvardsstyrelsernas

befattning med nödställda och vårdbehövande barn inskränktes

till att omfatta de fall, då enbart understöd i hemmet, ej omhändertagande,

behövdes. De till barnavården hörande kommunala uppgifterna

centraliserades till ett enda organ, barnavårdsnämnden. Lagen medförde vidare,

att den offentliga barnavården fick ett vidgat verksamhetsfält samt en

lastare och utförligare lagreglering. Till barnavårdsnämndens uppgifter lädes

att ingripa även beträffande barn, som i föräldrahemmet utsattes för

misshandel, vanvård eller annan fara till liv eller hälsa. Nämndens uppgifter

vidgades vidare genom höjning av de med hänsyn till barnens ålder dragna

gränserna för fosterbarnstillsyn och för åtgärder i anledning av missförhållanden.

Nämnden anbefalldes att genom åtgärder av allmän art verka för

förbättrad barn- och ungdomsvård. I fråga om verksamhetens bedrivande,

omhändertagna barns behandling samt upphörande av befattningen med

omhändertagen lämnades utförliga föreskrifter, som ställde skärpta anspråk

på barnavårdsorganen. I lagen gavs vidare bestämmelser bl. a. om uppsikt

över samhällets barnavård, om barnhem och skyddshem samt, i viss anslutning

till fattigvårdslagen, om fördelning av det allmännas barnavårdskostnader

och om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighel.

Barnavårdslagen har, utan att dess huvudinnehåll rubbats, undergått åtskilliga

ändringar, vilka bl. a. inneburit att lagens tillämpningsområde

vidgats.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

Särskilt betydelsefulla ändringar gjordes genom lagar den 31 maj 1934,

den 12 juni 1936 och den 22 juni 1945. Genom den förstnämnda av dessa tre

lagar tillädes barnavårdsnämnden uppgifter att ingripa även beträffande

personer i åldern 18—21 år med förebyggande åtgärder eller skyddsuppfostran.

Samtidigt erhöll lagens rubrik sin nuvarande lydelse. 1936 års lagändring

gav uttryck för en omläggning av skyddshemsorganisationen. Lagändringen

den 22 juni 1945 gällde barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Den

gick beträffande barnavårdsanstalterna i allmänhet ut på att åvägabringa

förbättrad tillsyn samt beträffande barnhemmen på att skapa en fastare organisation

och trygga ekonomin. Fosterbarnsbegreppet utvidgades och fosterbarnskontrollen

effektiviserades. Härjämte må nämnas, att i samband

med att socialhjälpslagen satts i fattigvårdslagens ställe väsentliga ändringar

genom lag den 4 januari 1956 vidtagits i barnavårdslagen, särskilt beträffande

ersättning för kommuns kostnader för omhändertagna. Ändringslagen

trädde liksom socialhjälpslagen i kraft den 1 januari 1957.

Till barnavårdslagen ansluter sig ett antal författningar, upptagande bestämmelser

vilka kompletterar barnavårdslagens regler eller innefattar i lagen

för vissa fall möjliggjorda undantag o. s. v. Av dessa författningar kan

särskilt nämnas kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter

i anledning av barnavårdslagen, stadgorna den 22 juni 1945 om barnavårdsanstalter

samt om fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll ävensom stadgan

den 28 juni 1946 för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

III. Barnavårdslagstiftningen i de nordiska grannländerna

1. Danmark. Den samhälleliga barnavården regleras i lov om offentlig forsorg,

given den 20 maj 1933.

För den lokala administrationen av barnavården skall i varje kommun

finnas en barnavårdsnämnd (bprnevaernsudvalg). Nämnden består av

minst 5 och högst 7 ledamöter och väljes av kommunalbestyrelsen. Av ledamöterna

skall minst en vara ledamot av den kommunala nämnd som i

övrigt har att tillämpa lagen om offentlig forsorg — »det sociale udvalg».

Vid valet skall iakttagas att ordföranden i sist angivna nämnd alltid skall

inväljas i barnavårdsnämnden och att barnavårdsnämnden alltid kommer

att bestå av både män och kvinnor. För Köpenhamn gäller särskilda bestämmelser.

För att barnavårdsnämnd skall få kännedom om fall, där dess åtgärd behövs,

föreligger anmälningsplikt ej blott för innehavare av allmän tjänst

eller förtroendeuppdrag utan även —- när det gäller missförhållande som

medför allvarlig fara för barns hälsa och utveckling — för envar som fått

kännedom om missförhållandet.

Ordföranden har att förbereda nämndens behandling av ärende. Till utredning

i ärende skall vid behov företagas hembesök och höras lärare, präst,

arbetsgivare och läkare. Nämnden kan f. ö. företaga vilken som helst nödvändig

eller lämplig utredningsåtgärd. Envar som bor i kommunen kan inkallas

att höras inför nämnden; beträffande den som bor i annan kommun

kan förhör begäras hos nämnden därstädes. Vidare kan barnavårds
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:is proposition nr 10 år 1960

nämnd påkalla vittnesförhör inför domstol. Bistånd av polismyndighet kan

anlitas, om det är nödvändigt för att vinna erforderliga upplysningar.

Beslut om barns slutliga skiljande från hemmet får icke fattas med mindre

barnet är undersökt av läkare.

Bårnets föräldrar skall beredas tillfälle att framföra sina synpunkter int°i

barnavårdsnämnden, innan denna beslutar om förebyggande åtgärder

eller omhändertar barnet eller tar ställning till gjord ansökan om samhällsvardens

upphörande. De må därvid anlita biträde.

Barnavårdsnämnds ledamöter och dess medarbetare har tystnadsplikt.

För beslutförhet krävs att minst hälften av ledamöterna, bland dem ordföranden

eller vice ordföranden, är tillstädes. För att barn skall kunna skiljas

från hemmet eller ett fosterhem erfordras att minst 2/3 av ledamöterna

ar tillstädes och biträder beslutet. Vid dylika beslut fordras dessutom, att

kvalificerad jurist — i regel rättskretsens underrättsdomare — skall deltaga

i behandlingen av ärendet. Han skall lämna nämnden vägledning, leda undersökningen

i ärendet och deltaga i ärendets slutliga behandling, dock utan

rosträtt. Nu angiven jurist skall även, därest nämnden så önskar, biträda

nämnden då fråga är om att i vissa fall avslå en ansökan om upphörande

av samhällsvård eller om försöksutsläppning till hemmet.

När barnavårdsnämnden icke är samlad kan ordföranden eller, vid förfall

för honom, vice ordföranden vidtaga preliminära åtgärder, som icke

kan uppskjutas utan fara för barnets välfärd. Vad sålunda åtgjorts skall

snarast möjligt underställas nämndens prövning. Därvid kan även nämnden,

därest den finner ytterligare upplysningar erforderliga före slutligt ställningstagande

till frågan om placering utanför hemmet, under enahanda

torutsättningar vidtaga preliminära åtgärder. Därest en preliminär åtgärd

innebär placering utanför hemmet, får den icke äga giltighet längre tid än

en manad. ° ö

Nämnden verkställer vad som beslutats. Bistånd kan begäras av andra

kommuner och av polismyndighet.

Barnavårdsnämndens huvudsakliga uppgifter är tillsyn av vissa grupper

av barn, förebyggande åtgärder, omhändertagande och vård av barn samt

tillsyn över vissa barnavårdsanstalter.

Följande barn skall obligatoriskt ställas under tillsyn:

1. barn under 14 år som mot betalning vårdas i fosterhem eller familjedaghem;

J

-• barn utom äktenskap till dess det fyller 7 år;

3. barn till vars försörjning utgår bidrag av det allmänna (bidragsförskott,

bidrag till änkors och änklingars barn etc.).

,. ®*fter prövning i varje enskilt fall kan nämnden besluta om undantag

från har angiven tillsyn. Nämnden kan vidare, när hänsynen till ett barns

välfärd så kräver, besluta att öva tillsyn över

1. barn under 14 år som vårdas i fosterhem utan betalning;

2. adoptivbarn under 14 år, såvitt adoptivföräldrarna har mottagit eller

mottar vederlag för adoptionen (inbegripet underhållsbidrag) •

3. barn utom äktenskap till dess det fyllt 14 år;

4. barn under 18 år som utanför försörjningsinrättningar lever tillsamfatUghjselp^räldrar’

som uPPbär hjälp av visst slag (kommunalhjselp eller

Tillsynen kan utövas av särskilt utsedda tillsynsmän. Tillsynen för ett

bestämt barn eller grupper av barn kan också överlämnas till en godkänd

förening för barnavård. Tillsynsman skall regelbundet tillse barnet och

ager ratt besöka hemmet. Han skall bistå hemmet med råd och vägledning

och skall vidare tillse, att uppfostraren fullgör sina plikter mot barnet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

K ungt. Mcij.ts proposition nr 10 år 1060

När det brister i barnets vård, uppfostran eller utbildning, kan nämnden

ge uppfostraren föreläggande om rättelse. Leder icke föreläggandet till

godtagbart resultat och är vården av barnet i övrigt »uforsvarlig» kan nämnden

meddela varning, tillsätta övervakare (tilsynsvserge) eller också häva

vårdförhållandet och tillse att barnet tillfälligtvis placeras på lämpligt sätt.

Sådan tillfällig placering får dock omfatta högst 3 månader. Från eget hem

får barn dock skiljas endast på vissa skäl, och efter prövning i den ordning,

som gäller för dylika fall.

Därest barnavårdsnämnden erhåller kännedom om att åtgärder vidtages

för att utan rimlig anledning från ett gott fosterhem söka skilja ett

barn som står eller enligt lagen kan stå under nämndens tillsyn, kan nämnden

besluta att barnet icke får flyttas från fosterhemmet med mindre

nämnden lämnar sitt samtycke därtill.

Oavsett om ersättning för vården utgår eller ej, kräves tillstånd av barnavårdsnämnden

för att mottaga fosterbarn under 14 år. Om ersättning för

vård i familjedaghem utgår, kräves på samma sätt förhandstillstånd av

nämnden. Tillståndet, som är skriftligt och gäller för ett bestämt barn, skall

som regel endast givas till sammanlevande äkta makar som har högst 3

egna barn under 14 år i hemmet. I allmänhet får icke förekomma mer än

ett fosterbarn eller daghemsbarn under 1 år i samma hem, och flera än två

fosterbarn (daghemsbarn) får som regel icke vårdas i samma hem, såvida

de icke är syskon. Ensamstående kvinnor kan få tillstånd att mottaga barn

(i regel flickor och undantagsvis pojkar, helst i späd ålder) medan däremot

ensamstående män och personer över 55 år endast i undantagsfall

må erhålla dylikt tillstånd.

Det åligger den som placerar eller låter placera barn i fosterhem att förvissa

sig om att hemmet har erhållit i lag stadgat tillstånd att mottaga barn.

Han är också skyldig att underrätta barnavårdsnämnden om placeringen.

Nu berörda bestämmelser om tillsyn över vissa grupper av barn m. m.

gäller icke barn, för vilka övervakare förordnats såsom förebyggande åtgärd

eller vilka barnavårdsnämnd omhändertagit, ej heller barn, som placerats

i vissa anstalter eller i institution för »sserforsorg» eller som av

godkänd sådan institution placerats i kontrollerat fosterhem.

Lagen innehåller vissa regler om förebyggande åtgärder, vilka barnavårdsnämnd

kan tillgripa beträffande barn, såväl när indikation för omhändertagande

föreligger som när ett barns välfärd i övrigt kräver det. I senare fallet

kan förhållandet vara det, att en person på ett otillfredsställande sätt

sörjer för eller på olämpligt sätt behandlar barn, som uppehåller sig hos

honom, eller också kan det gälla ett barn som i övrigt är i behov av särskilt

stöd. De åtgärder, som kan komma i fråga såväl för barn som vårdas i sina

egna hem som för fosterbarn, är följande:

1. att tilldela barnet och dess föräldrar eller andra uppfostrare en varning;
2.

att utse en övervakare för barnet;

3. att giva anvisningar eller råd, eventuellt föreskrifter till barnets föräldrar

eller annan fostrare om barnets vård, uppfostran, utbildning eller arbete.

Nämnden kan sålunda föreslå att barn över skolpliktig ålder skall bevista

eu aftonskola e. d., att barn i skolåldern skall besöka ett fritidshem eller

annan liknande institution och alt barn under skolåldern skall inskrivas

vid en lekskola, daghem för späda barn eller liknande barnavårdsanstalt. Vidare

kan nämnden med föräldrarnas medgivande låta barnet undergå psykiatrisk

eller barnpsykiatrisk undersökning.

Nämnden kan också, särskilt om barnets skiljande från hemmet därigenom

kan undgås, i nödfall såsom »sau-hjadp» lämna föräldrar eller upp
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1960

fostrare ekonomiskt bidrag till sådana utgifter, som uppstår då de givna anvisningarna

följes t. ex. avgift i skola, barnträdgård etc.

Om hänsyn till barnets välfärd kräver det och förebyggande åtgärder befinnes

vara otillräckliga, kan nämnden — efter begäran av föräldrar, vårdnadshavare

eller annan uppfostrare eller med deras medgivande — under

vissa förutsättningar tillfälligtvis eller för längre tid taga hand om ett barn

och dra försorg om dess placering, uppfostran och utbildning. Nämnden kan

träffa avtal med föräldrarna om viss tidsfrist -— högst 3 månader — inom

vilken föräldrarna icke får kräva barnet tillbaka.

Finner nämnden förebyggande åtgärder vara otillräckliga och kan nyss

angivna befogenheter för nämnden icke användas, eller anser nämnden med

hänsyn till barnets bästa dessa befogenheter icke kunna giva tillfredsställande

resultat, skall nämnden besluta om placering utom hemmet av barn under

18 år, när barnet

1. på grund av »meget vanskelig karakter» eller betydande »adfserdsvanskeligheder»

icke har kunnat anpassa sig efter omgivningen, skolan eller

samhället och föräldrarna icke förmår uppfostra det;

2. på grund av allvarlig brist i familjelivet, föräldrars eller andra »forsprgeres»

olämplighet som uppfostrare, deras grova försumlighet eller brist på

vilja att försörja barnet eller bristande förmåga att uppfostra det, är utsatt

för vanvård eller »fordservelse» eller av föräldrar eller andra uppfostrare

misshandlas eller behandlas så, att dess själsliga eller kroppsliga sundhet eller

utveckling utsättes för allvarlig fara;

3. på grund av kroppslig eller själslig brist eller sjukdom såsom psykisk

efterblivenhet, epilepsi, dövstumhet, blindhet, vanförhet eller tuberkulos behöver

speciell vård, som ej kan beredas i hemmet, och föräldrarna eller andra

fostrare icke sörjer för att det erhåller den erforderliga vården.

När barn omhändertages, övergår föräldramyndigheten över barnet till

nämnden, som kan bemyndiga en enskild person, institution eller erkänd

förening för barnavård att på nämndens vägnar utöva denna myndighet. Om

barnet är placerat i en barnavårdande institution, utövas föräldramyndigheten

av institutionens föreståndare.

Lagen innehåller utförliga bestämmelser om hur nämnden skall placera

omhändertagna barn och skiljer därvid dels mellan barn under och över 14

år, dels mellan friska och normala barn å ena samt övriga barn å andra sidan.

Som första åtgärd efter omhändertagande skall nämnden låta undersöka —

med bistånd av läkare och, då så är påkallat, av specialutbildad sådan — om

barnet är själsligt och kroppsligt normalt utvecklat. Befinnes barnet lida av

sådan andlig eller kroppslig sjukdom eller brist, som nödvändiggör anstaltsvård

av annat slag, än som anordnas inom barnavårdens ram, skall barnet

överföras till statens »saerforsorg» och intagas i en lämplig institution för

sådan vård. Saerforsorg beredes främst psykiskt efterblivna och sinnessjuka

barn, döva, blinda och epileptiska. Också vanföra och tuberkulösa barn samt

sådana som lider av talrubbningar skall hänvisas till sådan vård. Sent eller

bristfälligt utvecklade barn vårdas däremot i särskilda barnhem tillhörande

barnavården (sinkehjem).

Medan utredning sker om hur barn bör slutgiltigt placeras, kan det för

kortare tid intagas i upptagningshem (optagelses- eller iagttagelseshjem).

Vidare kan under vissa förutsättningar barnet intagas för observation eller

behandling på en psykiatrisk klinik eller på ett sinnessjukhus.

Den normala definitiva vårdformen för barn under 14 år är vård i fosterhem.

Kan fosterhem icke anskaffas eller är barnet icke lämpat att placeras i

fosterhem, kan barnet placeras i någon av »bprneforsorgens» godkända institutioner.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Elev över 14 år, som icke har visat betydande »adfserdsvanskeligheder»

och som icke är i behov av »sserforsorg», skall normalt sättas i lära eller i

tjänst e. d. för att få tillfälle till utbildning efter anlag, förmåga och Övriga

förhållanden. I övrigt kan elever i nämnda ålder allt efter förhållandena placeras

i någon av »bprneforsorgens» godkända institutioner avsedda för detIq

klientel.

Har nämnden beslutat att placera barnet i fosterhem, i lära etc. skall

nämnden undersöka tilltänkt placering utifrån synpunkten om barnet kan

väntas få lämplig utbildning och över huvud taget lämplig miljö och om de

ekonomiska villkoren är rimliga. Nämnden träffar därefter avtal med den som

mottager barnet eller överlåter detta på erkänd förening.

För''alla barn, som barnavårdsnämnd har placerat i fosterhem, lära eller

tjänst, skall barnavårdsnämnden i orten utse en övervakare. Denne skall tillvarataga

barnets bästa i förhållande till fosterföräldrar, arbetsgivare eller

andra. Tillsynen kan också överlåtas till en godkänd förening.

Omhändertagandet (forsorgen) skall upphöra, när ändamålet uppnatts

eller sådana omständigheter föreligger, att det kan antas att syftet kan uppnås

på annan väg. Har upphörande ej beslutats förr, skall omhändei tagandet

som regel upphöra när barnet fyller 18 år. Barnavårdsnämnden kan

emellertid, i vissa fall — såsom avsaknad av föräldrarnas samtycke — efter

medgivande av landsnaevnet, bestämma, att omhändertagandet skall besta

viss tid efter barnets 18-årsdag, dock icke längre än till dess barnet fyller 21

år. För sådana elever över 14 år, som varit eller är intagna i någon av »b0rneforsorgens»

godkända institutioner, består omhändertagandet utan säiskilt

beslut till dess eleven fyllt 21 år.

Utskrivning, som icke är betingad av uppnådd åldersgräns, skall normalt

ske på prov, varvid övervakare förordnas och föreskrifter må meddelas. å isar

sig förhållandena tillfredsställande följer sedan slutlig utskrivning

(hjemgivelse). .. .

När det gäller barn, intagna på någon av »bprneforsorgens» godkanda institutioner,

beslutar barnavårdsnämnden icke ensam om omhändertagandets

^Barn skali, när omhändertagandet upphör, vid behov förses med kläder

och respengar. Därjämte skall nämnden såvitt möjligt draga försorg om att

barnet placeras under betryggande förhållanden. .

I lagen föreskrives en viss eftertillsgn av barn, som utskrivits från opdragelseshjem

(varunder inbegripes barnhem, skolhem, etc). Är barnet efter utskrivningen

placerat i närheten av anstalten, utövas tillsynen av dess iöieståndare,

om han är villig därtill. Eljest anförtror barnavårdsnämnden i orten,

där barnet är placerat, tillsynen åt en övervakare.

Om barnhem och andra anstalter för barns och ungas vård och fostran

”''aller i huvudsak följande. Endast i mycket begränsad omfattning bär det

allmänna ålagts att svara för att erforderliga anstaltsplatser finns tillgängliga

1 allmänhet förutsättes, att föreningar och enskilda upprättar och driver

barnavård sanstalter. I fråga om upptagningshem åligger det emellertid

varje stadskommun att tillse, att tillräckligt antal platser står till loitogande

för tillfällig placering av barn, som omhändertages av kommunens barnavårdsnämnd.

Detta förutsättes ske antingen på så sätt, att avtal traftas

med ett privat, erkänt upptagningshem i eller utanför kommunen eller genom

att kommunen själv uppför eller inrättar sådant barnhem.

Såväl institutioner för förebyggande barnavård (daghem, lekskolor, fritidshem,

ungdomsklubbar etc.) som opdragelseshjem av olika slag och kolonier

skall för sin verksamhet godkännas av socialdepartementet eller etter

vederbörligt bemyndigande av direktören för »bprne- og ungdomsforsor
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

gen». Lagen skiljer härvid mellan offentlig anerkendelse och tilladelse till

upprättande, resp. till fortsatt drift. Anerkendelse är obligatoriskt för institutioner

som mottager barn på grund av barnavårdsnämnds föreskrift eller

placering. Med liänsyn härtill har betydligt strängare krav uppställts beträffande

dessa hems standard, ledning etc. Erkännande i denna form skall vara

''en garanti för att hemmet har en god standard. Med dylikt erkännande följer

också rätt till visst bidrag av det allmänna. Departementet fastställer allmänna

regler för hemmens inredning, ledning, läkarvård etc. samt bestämmer

om vårdavgiftens storlek. Med vissa undantag får opdragelseshjem endast

drivas och ägas av staten, kommun eller av erkänd förening för barnavård.

De institutioner, som nu drives på annat sätt, skall efter hand övergå till en

av de nämnda driftsformerna.

Godkännande (såväl anerkendelse som tilladelse) kan vid ändrade förhållanden

tagas tillbaka. Det ges med eu bestämd person som föreståndare och

skall förnyas vid ledarskifte eller vid flyttning till ny lokal.

Barnavårdsnämnden har den lokala tillsynen över barnavårdande institutioner

inom kommunen, dock med undantag för barnhem som tillhör annan

kommun samt skol- och ungdomshem. Den centrala tillsynen över barnavardsanstalterna

utövas av direktören för »bprne- og ungdomsforsorgen».

Socialdepartementet är den högsta administrativa myndigheten beträffande

barnavården. Departementet utfärdar generella bestämmelser om barnavårdens

organisation. Utgående statsbidrag till olika institutioner fördelas av

departementet.

Två centrala institutioner har speciella uppgifter beträffande den offentliga

barnavården, nämligen direktören för »bprne- og ungdomsforsorgen»

och »landsnsevnet for bprne- och ungdomsforsorg».

Direktören har den allmänna tillsynen över barnavården med bistånd av

ett flertal inspektörer och annan personal. Därjämte har han tillsyn över de

olika barnavårdsanstalterna samt fosterhemmen.

Direktörens verksamhet beträffande barnavårdsinstitutionerna är av vägledande,

rådgivande och kontrollerande art och omfattar såväl den materiella

sidan av hemmens verksamhet såsom kost, beklädnad etc. som ock barnens

uppfostran, undervisning och behandling. Stor vikt lägges vid att skapa personlig

kontakt med hemmens ledning.

Landsnämnden består av fem ledamöter: en av Konungen utsedd ordförande,

nyssnämnde direktör, två av riksdagen valda ledamöter samt en ledamot

som utsetts av socialministern. Ordföranden skall ha domarekompetens.

Landsnämnden, som bär en betydande personal till sitt förfogande, är högsta

prövningsinstans i fråga om flertalet ärenden rörande omhändertagande av

barn och har åtskilliga uppgifter i fråga om upphörande av omhändertagande.

Förutom i samband med prövning av överklagade beslut kommer dylika

ärenden under granskning av nämnden därigenom att barnavårdsnämnderna

har skyldighet att inom viss kort tid efter beslut om omhändertagande

tillställa nämnden en redogörelse härom. Landsnämnden kan vidare i barnavårdsnämnds

ställe under vissa förutsättningar själv besluta om tvångsomhändertagande

av barn, varvid barnavårdsnämnden i visst fall äger fullfölja

talan till socialdepartementet. Den som har eller faktiskt utövar föräldramyndighet

över barnet eller den unge själv om han fyllt 18 år äger i

vissa fall få landsnämndens beslut prövat av domstol. Möjligheten härtill

avser avgörande angående förbud att flytta barn från fosterhem, barns skiljande

från hemmet, barns intagning i psykiatrisk klinik eller på sinnessjukhus,

avslag på ansökan om utskrivning från anstalt och tvångsomhändertagande

i vissa fall. Behörig domstol är vederbörande landsret och vid

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

handläggning av sådana ärenden skall i landsretten ingå en »bprneforsorgskyndig»

domare eller en domare som är »kyndig» i barnpsykiatri. Därjämte

åligger det nämnden att lämna barnavårdsnämnderna vägledning och bistånd

vid deras tillämpning av lagen.

Också amtsråden har en del uppgifter inom den offentliga barnavården.

Sålunda kan vissa barnavårdsnämndsbeslut, främst i frågor om förebyggande

åtgärder och om vägrat tillstånd att mottaga fosterbarn, överklagas hos

amtsråden. Beslut att låta en förebyggande åtgärd bestå sedan barnet fyllt

18 år, skall godkännas av amtsrådet. över amtets avgörande kan klagan föras

hos socialdepartementet.

2. Finland. Bestämmelser om den samhälleliga barnavården är intagna i

''agen den 17 januari 1936 om barnskydd, förordningen den 8 maj samma år

angående barnskydd, lagen den 20 januari 1950 om förvaltningen av socialvården

samt förordningen den 17 mars samma år angående förvaltningen av

socialvården.

För den lokala socialvårdsförvaltningen skall i regel i varje kommun finnas

en socialnämnd. Nämnden är indelad i två avdelningar, en allmän avdelning

och en vårdavdelning. Under den allmänna avdelningen hör barnskyddet

och ungdomsvården, befolkningsfrågor, ärenden rörande understöd

till yrkesstudier, invalidvård etc. Vårdavdelningen handlägger ärenden rörande

fattigvård, alkoholist- och lösdrivarvård m. m. När särskild anledning

därtill föreligger, kan i reglemente, som skall underställas socialministeriet

för godkännande, bestämmas, att socialförvaltningen skall ordnas på annat

sält än här nämnts. Sålunda kan särskilda nämnder för speciella uppgifter,

l. ex. särskild barnskyddsnämnd, tillsättas. Praxis har blivit, att dylik nämnd

utses i större kommuner.

Socialnämnden består av minst sex ledamöter, män och kvinnor, och väljes

av kommunens fullmäktige för tre år. Av den allmänna avdelningens

ledamöter skall en vara förtrogen med hälsovården och en ha erfarenhet av

praktisk undervisning och fostran. Även kunskap i huslig ekonomi bör vara

företrädd.

I viss utsträckning kan utöver de ordinarie ledamöterna adjungerade ledamöter

inväljas i nämnden för behandling av ärende, som hör till visst bestämt

område av socialvården. — Lagen innehåller vidare bestämmelser om

nämnds och avdelnings inbördes verksamhetsområde och kompetens.

I kommun, där folkmängden överstiger 4 000 och där socialnämnden gör

framställning därom, är fullmäktige pliktiga att inrätta socialdirektörs- eller

socialsekreterartjänst. För tjänsterna gäller vissa i författning fastställda

kompetenskrav. Tjänsteinnehavaren skall handha förberedande och verkställande

sysslor. Dessa skötes i annan kommun av ordföranden.

För socialvårdens bedrivande skall kommun, om undantag ej medges, indelas

i distrikt, vart och ett under tillsyn av en eller flera av nämndens ledamöter.

Socialministeriet har den allmänna ledningen och övervakningen av socialvården.

I socialvårdshänseende är landet indelat i distrikt, som i regel sammanfaller

med länen och som förestås av en av vederbörande statsråd utsedd

distriktsinspektör. Även biträdande inspektörer och annan personal kan utses.

Inspektören skall följa den allmänna utvecklingen inom socialvården,

övervaka att kommunerna handhar sina uppgifter i enlighet med gällande

bestämmelser samt leda och råda de kommunala myndigheterna i frågor som

rör socialvårdsförvaltningen. Inspektörerna skall också övervaka och leda av

enskilda bedriven lagstadgad socialvård och följa den frivilliga vårdverksamheten.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 ur 1960

Distriktsinspekförerna är underordnade socialdepartementets välfärdsavdelning.

Inom avdelningen finnes en särskild byrå för barnskydd.

Utöver den övervakning och kontroll, som har nämnts, åligger det länsstyrelse

att vaka över socialvården inom länet och att om försummelser

eller missförhållanden föreligger, vidtaga erforderliga åtgärder.

Socialnämndens verksamhet i fråga om barnavården omfattar förebyggande

åtgärder, omhändertagande av barn, varmed förstås den som ej fyllt 16

år, samt unga personer, d. v. s. ungdom som fyllt 16 men ej 18 år, jämte

efterföljande skyddstillsyn samt kontroll över fosterbarnsvården och över

barnatillsynsmännens (barnavårdsmännens) verksamhet.

Bestämmelserna om allmänt förebyggande åtgärder — betecknade såsom

understödjande av barns hemuppfostran — är icke i detalj utformade och

har delvis karaktär endast av allmänna rekommendationer. Socialnämnden

bör lämna erforderlig rådgivning i barnavård och barnuppfostran samt vid

behov biträda barn och unga personer vid val av yrke och vid anskaffande

av lämplig yrkesundervisning eller förvärvsarbete. Nämnden bör också vidtaga

åtgärder för att förekomma och avhjälpa missförhållanden beträffande

barnuppfostran i allmänhet. För att kunna genomföra detta ålägges kommunen

att i mån av behov antingen själv upprätta och underhålla anstalter,

som avser att understödja och komplettera hemmets vård och uppfostran,

eller också understödja av privata organisationer eller enskilda inrättade

anstalter eller av dem anordnad verksamhet, som anses motsvara sagda ändamål.

Åtgärder av förebyggande eller omhändertagande art i individuella fall

sammanfattas i lagen under beteckningarna »skyddsåtgärder» och »samhällsvård».

Vissa dylika ingripanden kan företagas endast beträffande barn,

andra kan förekomma även beträffande ung person.

De barn, som kan bli föremål för förebyggande eller omhändertagande

verksamhet, är följande:

a) barn, vars föräldrar avlidit eller övergivit barnet;

b) barn, som på grund av kroppslig sjukdom, efterblivenhet, sinnessjukdom,

abnormitet, vanförhet eller annat lyte av liknande art är i behov av

särskild vård och uppfostran som det icke kan få genom föräldrarnas försorg

eller på annat sätt;

c) barn, vars föräldrar på grund av sjukdom, oförstånd, dryckenskap eller

på grund av andra sådana omständigheter icke ger barnet nödig vård

och uppfostran, om barnet icke på annat sätt ägnas erforderlig omvårdnad;

d) barn, som misshandlas i hemmet eller där är utsatt för annan fara till

liv, hälsa eller sedlighet; samt

e) barn, som genom eget eller föräldrarnas förvållande bryter mot bestämmelserna

om barns skyddande mot olämplig förvärvsverksamhet eller

försummar skolgången eller genom sitt uppförande bryter mot skolans ordningsregler

och icke låter sig tillrättaföra genom skolans disciplinära anordningar.

Utöver vad här nämnts skall nämnden vidtaga åtgärder gentemot barn eller

ung person, som har begått straffbar handling, varå åtal eller straff ej

följt på grund av barnets ålder eller av annan orsak. Vidare skall nämnden

taga sig an barn och ungdomar som bettlar eller i övrigt befinnes vara lösdrivare

eller som påträffas berusade, om det icke visar sig lämpligt att tilllämpa

lagen om alkoholister.

De åtgärder, som nämnden kan vidtaga gentemot barn eller ung person,

som tillhör någon av de grupper som här nämnts, är allt efter omständigheterna

i det enskilda fallet följande:

1. när det gäller barn, vars föräldrar är döda eller som övergivits av

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

föräldrarna och vars vård och uppfostran äventyras av brist på medel, skall

nämnden omhändertaga barnet.

I andra fall kan nämnden välja mellan följande åtgärder:

2. handlägga ärendet som fattigvårdsärende, om orsaken till barnets eller

den unga personens otillfredsställande vård eller andra missförhållanden

är hemmets medellöshet;

3. tilldela barnet eller den unga personen eller föräldrarna varning antingen

inför nämnden eller på annat sätt;

4. med samtycke av föräldrarna tills vidare omhändertaga barnet eller

den unga personen;

5. giva föreskrift om att barnet eller den unga personen skall hällas i

lämplig sysselsättning eller placeras i anstalt för förebyggande barnavård

eller besluta om andra åtgärder, som är erforderliga med hänsyn till

barnets fysiska, andliga eller moraliska utveckling;

6. utse en skvddsövervakare för barnet eller den unga personen.

Befinnes vid 2.—6. avsedda åtgärder otillräckliga eller har skyddsuppsikt

icke lett till avsett resultat, skall nämnden söka att få till stånd ett skriftligt

avtal med föräldrarna eller förmyndaren för barnet om att barnet eller

den unga personen skall överlämnas i nämndens vård för att uppfostras

utom hemmet. Sådant avtal har samma verkan som tvångsomhändertagande.

Är det icke möjligt att få ett sådant avtal till stånd, kan nämnden efter

prövning besluta att utan föräldrarnas samtycke omhändertaga barnet eller

den unga personen. Genom dylikt beslut fråntages föräldrarna sin rätt

att bestämma över den omhändertagnes vård och fostran och rätten härtill

övergår automatiskt till nämnden.

Beslut om omhändertagande underställes socialininisterict för godkännande.

Föräldrar, förmyndare eller god man är berättigade att till socialministeriet

inlämna skriftlig anmärkning mot beslutet inom 30 dagar. Högsta

förvaltningsdomstolen är sista instans i ärenden angående tvångsomhändertagande.

Lagen innehåller detaljerade bestämmelser om kommunalt organs handläggning

av ärenden angående tvångsomhändertagande av barn och ungdom.

Föräldrarna ävensom annan fostrare skall i regel kallas till sammanträde

för att där höras eller också skall de beredas tillfälle att avge skriftlig

förklaring. Även andra personer kan höras muntligen. För beslut om

omhändertagande av barn erfordras, att minst 2/3 av de när\arande ledamöterna

röstat för detsamma.

Beslut om omhändertagande av barn kan icke verkställas sedan barnet

fyllt 16 år, med mindre beslutet föranletts av att barnet gjort sig skyldigt

till straffbar handling eller bettleri eller befunnits vara lösdrivare eller anträffats

berusat. Åldersgränsen är i dylika fall 18 år, liksom för verkställighet

av omhändertagandebeslut avseende ung person.

'' Nämndens ordförande eller funktionär, som därtill av nämnden bemyndigats,

kan i brådskande fall provisoriskt meddela föreskrift som ovan vid 5.

sagts eller förordna, att barn eller ung person skall provisoriskt sättas under

vård och fostran utom hemmet. Beslutet skall, om det ej gäller omhändertagande

med föräldrarnas samtycke, ofördröj ligen underställas nämnden.

Som en allmän regel i fråga om behandlingen av omhändertagen gäller,

att denne bör beredas omsorgsfull vård och uppfostran samt skolundervisning

och yrkesutbildning efter fallenhet.

Den omhändertagne kan intagas i enskilt hem eller barnhem. Anlitas

enskilt hem, skall avtal träffas om vård- och uppfostringsskyldigheten in. m.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

och ledamot av nämnden eller annan av nämnden utsedd person skall minst

fyra gånger om året besöka hemmet för att övervaka vården. Vid utackordering

i fosterhem bör det om möjligt ordnas så, att den omhändertagne kan

få kvarbliva i samma hem så länge omhändertagandet består. Utackordei

ing kan förmedlas genom sadan i barnskyddsarbete verksam förening,

som av socialministeriet godkänts såsom förmedlare.

De som lider av kroppslig sjukdom, sinnessjukdom, efterblivenhet, abnormitet,

vanförhet eller annat lyte skall beredas lämplig vård i anstalt

eller annorstädes.

0m behov icke föreligger av specialvård som nyss sagts och nämnden

finner att uppfostran av barn eller ung person som omhändertagits på

grund av brottslig handling, bettleri, lösdriveri eller spritmissbruk icke kan

tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i enskilt hem eller barnhem, skall

nämnden ombesörja att vederbörande intages i uppfostringsanstalt. Om

statens uppfostringsanstalt anlitas, har socialdepartementet det slutliga avgörandet

i saken.

Omhändertagen står under nämndens förmynderskap, dock att föreståndare

för uppfostringsanstalt utövar förmynderskapet över där intagen

frånsett egendoms förvaltning.

Lagen har särskilda bestämmelser om upphörande av förebyggande åtgärder,

om slutligt upphörande av omhändertagande jämte efterföljande

skyddstillsyn samt om vissa lijälpåtgärder i samband med upphävande av

omhändertagandet.

I allmänhet upphör förebyggande åtgärder i form av föreskrift, övervakning

eller medgivet omhändertagande, vilka beslutats i fråga om barn, när

barnet fyller 16 år. Åtgärden upphör dock i intet fall förrän ett halvt år

efter beslutet om dess vidtagande. Har sådan förebyggande åtgärd föranletts

av kriminalitet, bettleri, lösdriveri eller alkoholmissbruk, upphör åtgärdens

giltighet ej vid 16-årsålderns inträde. Förebvggande åtgärd beträffande

ung person upphör senast då han fyller 21 år. ”

Omhändertagen skall befrias från nämndens omvårdnad när behov därav

icke längre föreligger. Beslut om befrielse fattas, när det gäller elev i

statens uppfostringsanstalt, av socialministeriet på föreståndarens hemställan,

eljest av nämnden.

Har barn omhändertagits av anledning, som angivits ovan vid a)—d),

skall nämndens omvårdnad upphöra senast när barnet fyller 16 år. Nämnden

kan emellertid på särskilda skäl ställa barnet under skyddsuppsikt under

högst 3 år efter det omhändertagandet upphört, dock icke längre än

till dess bainet fyller 18 ar. Nämndens omvardnad om barn eller ung person,

som omhändertagits på grund av förhållanden som angivits vid e) eller

på giund a\ straffbar handling, bettleri, lösdriveri eller spritmissbruk, upphör

senast när den omhändertagne uppnår 21 års ålder, dock icke förrän

ett ar efter omhändertagandet.

När omhändertagen befrias från nämndens omvårdnad, skall nämnden

om skal därtill föreligger, draga försorg om att han får lämpligt arbete och

kläder samt i anledning av lyte erforderliga hjälpmedel.

Om uppsikt över vården av fosterbarn gäller i huvudsak följande. Med

fosterbarn a\ses enligt lagen barn som av annan än socialnämnden överlämnats

för uppfostran i enskilt barnhem eller hos annan person än föräldrarna

eller särskilt förordnad förmyndare. Nämnden kan förklara att barn,

som

icke enligt det anförda är att hänföra till fosterbarn, tills vidare skall anses

som sådant.

Det aligger fostrare att inom viss tid underrätta nämnden om mottagan
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 10 år 1960

45

de av fosterbarn, om flyttning av fosterhem eller barnhem och om fosterbarns

död eller avflyttning från fosterhemmet. Så snart nämnden fått veta

att barn mottagits i fosterhem eller enskilt barnhem, skall den ofördröjligen

låta verkställa inspektion av hemmet, såvida den ej redan har noggrann

kännedom om förhållandena. Nämnden skall övervaka, att fosterbarn erhåller

omsorgsfull vård och uppfostran. Ledamot av nämnden eller annan

av nämnden befullmäktigad person skall besöka fosterhemmet minst fyra

gånger om året.

Finner nämnden att ett fosterhem eller barnhem är olämpligt eller att

vården och uppfostran av barnet är otillfredsställande, bör nämnden med

lämpliga medel söka få rättelse till stånd. Om icke detta leder till önskat resultat,

äger nämnden ålägga fostraren (varmed avses även barnhemsföreståndare)

att lämna barnet till den, som är skyldig att draga försorg om det.

Om barnet genom dylik åtgärd skulle komma i sådana förhållanden, som

påkallar i lagen angivna skyddsåtgärder, äger nämnden att ingripa med åtgärder

som ovan vid 1.—6. sägs. Barnet kan också av nämndens ordförande

eller av bemyndigad funktionär provisoriskt sättas under vård och

fostran.

Nämnden är berättigad att förbjuda person eller barnhem att mottaga

fosterbarn. Lagen om barnskydd upptar vissa bestämmelser som avser barns

skyddande mot olämplig förvärvsverksamhet.

Vidare gives regler om barnskyddsanstalter. Med barnskyddsanstalter

förstås statens uppfostringsanstalter samt sådana kommunala och privata

barnavårdsanstalter för sluten eller halvöppen vård, som är godkända av

socialministeriet.

Kommun bör upprätta eller deltaga i upprätthållandet av barnhem, därest

av socialvårdsnämnden omhändertagna barn ej kan beredas plats i lämpliga

fosterhem eller i enskilda barnhem och behov av barnhemsplatser sålunda

visat sig föreligga. Generellt åläggande för allmänt organ att upprätta och

driva barnhem föreligger icke.

Barnskyddsanstalterna står under tillsyn av socialministeriet. Barnavårdsanstalt

får icke tagas i bruk förrän den godkänts av socialministeriet

för ändamålet. Anmälan bör göras till det kommunala barnavårdsorganet i

kommunen, innan privat barnhem, barnträdgård, barnkrubba eller annan

dylik anstalt öppnas. Val av föreståndare för kommunal barnskyddsanstalt

skall fastställas av vederbörande distriktsinspektör, vars beslut kan överklagas

hos socialministeriet.

3. Norge. Den norska lagen om barnevern är av den 17 juli 1953 och trädde

i kraft den 1 juli 1954. Dessförinnan reglerades den samhälleliga barnavården

av ett flertal lagar.

Även administrationen var splittrad såväl lokalt som, centralt. Därom gäller

nu följande.

Enligt lagen skall i varje kommun finnas en barnavårdsnämnd (barnevernsnemnd),

som väljes av kommunens styrelse.

Barnavårdsnämnden skall hålla sig noga underrättad om de förhållanden,

som barn och ungdom lever under, och verka för en förbättring av barnavården

inom kommunen.

Barnavårdsnämndens uppgift i enskilda fall är att genom förebyggande

åtgärder eller genom omhändertagande bistå barn under 18 år, som lever

under otillfredsställande förhållanden, är missanpassade, saknar försvarlig

försörjning eller behöver bistånd för att komina i åtnjutande av vård

eller behandling på grund av sjukdom, lyte eller annan brist. Vidare skall

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1060

nämnden öva tillsyn över vården av fosterbarn och över olika barnavårdsinstitutioner

samt ha ansvaret för eftervården av barn och ungdom, som

varit omhändertagna.

Fylkesmannen skall med biträde av en särskild tjänsteman öva tillsyn

över den offentliga barnavården inom fylket.

Socialdepartementet utövar den centrala tillsynen över att samhällets

barnavård utformas i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Departementet

biträdes av ett rådgivande organ, statens barnevernsråd, som består

av minst fem medlemmar och utses av Konungen. Rådet kan vidare göra

uttalanden i barnavårdsfrågor till varje statlig institution, som så begär.

Barnavårdsnämnden skall bestå av fem ledamöter — kvinnor och män —

som företrädesvis skall väljas bland personer med särskild insikt i och intresse

för barnavård. Personer som har fyllt 66 år bör icke väljas. Större

kommuner kan få tillstånd att tillsätta nämnd med flera ledamöter än nyss

sagts samt att dela upp nämnden i delegationer för lokalt och/eller sakligt

skilda arbetsområden.

Nämndens ledamöter och funktionärer är pliktiga att iakttaga tystnad i

fråga om det som de i anledning av sin ställning får veta om privata förhållanden.

överträdelse av tystnadsplikten medför straff.

Domare i den domkrets kommunen utgör eller tillhör skall inträda som ledamot

av nämnden och leda förhandlingarna när fråga är om

1. att övertaga omsorgen om barn i de fall, där föräldrarna eller de, som

är i deras ställe, icke samtycker till åtgärden;

2. att fråntaga föräldrarna eller en av dem föräldramyndigheten över

barnet;

3. att besluta att ett barn, som av enskild person placerats i fosterhem

eller barnhem, icke får under viss tid flyttas därifrån;

4. att avslå framställning om utskrivning av omhändertaget barn.

Det åligger barnavårdsnämnds ordförande att tillse, att de ärenden, som

framläggs för nämnden, är noggrant undersökta. Bästa möjliga utredning

om barnet och dess miljö i hemmet, i skolan etc. bör införskaffas. För undersökning

av barnet skall såvitt möjligt sökas sakkunnigt bistånd.

Nämnden kan inhämta upplysningar från envar som är bosatt i kommunen.

När det är behövligt att erhålla förklaring från person i annan kommun,

skall barnavårdsnämnden därstädes på begäran biträda. — Barnavårdsnämnd

äger också begära bevisupptagning vid domstol.

För att nämnden skall vara beslutför krävs, att minst 3 ledamöter, bland

dem ordföranden eller vice ordföranden, är tillstädes samt i fråga om

ärenden, som sägs i föregående stycke, även domaren. När det gäller sistnämnda

ärenden uppställes vissa ytterligare villkor för giltigt beslut.

Barnets föräldrar, dess företrädare eller förmyndare skall lämnas tillfälle

till att förklara sig för nämnden, innan nämnden beslutar åtgärd. De

har rätt att vara närvarande under förhandlingarna i nämnden, dock icke

under överläggning och röstning til] beslut. De är berättigade använda sig

av biträde för att tillvarataga barnets rätt, om icke särskilda förhållanden

påkallar att nämnden motsätter sig anlitande av biträde.

Barnet skall givas tillfälle att uttala sig vid nämndens sammanträde. Del

skall sörjas för att barnet kan uttala sig fritt och otvunget. När barnets

bästa kräver det, bör förklaringen ske inför en av ledamöterna i nämnden.

Offentliga myndigheter och tjänstemän, som i sin verksamhet får kunskap

om förhållanden, som kan föranleda ingripande av barnavårdsnämnden,

skall medverka till att rättelse sker. Utan hinder av tystnadsplikt kan

uppgifter om förhållanden som nyss sagts lämnas till nämnden även av lä
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år W60

lcare, hälsosystrar, sjuksköterskor, barnmorskor, husmoders vikarier (hemvårdarinnor)

och andra i liknande ställning.

Barnavårdsnämnden sörjer för verkställighet av träffade beslut. Verkställighet

kan, om annat ej beslutats, ske oavsett huruvida klagan föres.

Om dröjsmål är förbundet med fara eller om det är nödvändigt att försäkra

sig om barnet, kan barnavårdsnämnd preliminärt placera barnet i

familj eller skola eller på annat ändamålsenligt sätt. Kan nämndens avgörande

icke avvaktas, kan sådan preliminär åtgärd vidtagas av nämndens

ordförande eller åklagarmyndigheten. Har preliminär åtgärd vidtagits, skall

saken snarast möjligt av nämnden upptagas till slutlig prövning.

Nämndens förebyggande och omhändertagande verksamhet sammanfattas

i lagen under benämningen »sserlige vernetiltak». Ingripanden i denna

form skall ske beträffande barn under 18 år i följande fall:

a) när barnet blir så behandlat eller lever under sådana förhållanden att

dess fysiska eller psykiska hälsa eller utveckling utsättes för skada eller

allvarlig fara;

b) när barnet genom lagöverträdelser eller på annat sätt visar så dålig

anpassning till omgivningen eller samhället att särskilda åtgärder befinnes

påkallade;

c) när barnet är utan försörj are eller föräldrarna icke är i stånd att försörja

barnet på »forsvarlig måte» och det icke heller annorledes försvarligt

sörjes för barnet;

d) när barnet är sjukt eller lider av kroppsligt lyte, nedsatta själsförmögenheter

eller andra brister och nödvändiga åtgärder icke har vidtagits

för att ge det den vård eller behandling som det har behov av och som är

möjlig.

Har nämnden erhållit kännedom om all omständigheterna är sådana, att

ett ingripande med avseende på barn, som ej fyllt 18 år, enligt lagen kan vara

påkallat, skall nämnden omedelbart företaga närmare undersökning. Vid

samtal med barn och föräldrar skall den söka klarlägga orsakerna till de

förhållanden som föreligger och söka att få barnet och föräldrarna att inse

vad som eventuellt är felaktigt och vad som kan göras för att få en rättelse

till stånd. (Dessa bestämmelser har ersatt tidigare gällande regler om varning

och förmaning till föräldrar och barn.) Nämnden bör därvid använda

sig av personer som har särskilda förutsättningar för detta arbete (socialkuratorer

o. d.).

När nämnden avgör vilka åtgärder som skall vidtagas, skall den ha barnets

bästa för ögonen. Nämnden bör emellertid också taga hänsyn till om det

kan skada andra barn att barnet blir kvar i hemmet. Förebyggande åtgärder

bör i första hand prövas för att om möjligt göra ett omhändertagande onödigt.

Allt efter förhållandena i det enskilda fallet kan nämnden vidtaga en eller

flera av följande förebyggande åtgärder:

a) anordna tillsyn av hemmet genom en »tilsynsf0rer»;

b) lämna ekonomiskt bistånd — kontant, in natura eller i form av tjänster

—- till hemmet av medel som kommunen beviljar till förebyggande åtgärder;
c)

sörja för att barnet placeras i lekskola, daghem, fritidshem eller liknande

inrättning;

d) tillse att barn över skolplikt^ ålder sättes i skola för fortsatt utbildning

eller att det sättes i lära eller annat arbete ulan att det tages från hemmet;
e)

sörja för att barn beträffande vilket ingripande skett i anledning av

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1960

dess sjukdom, lyte etc. får erforderlig vård eller behandling och att behörig

myndighet underrättas, när det ankommer på sådan att taga befattning med

barnet.

Nämnden kan, om det är lämpligt, förelägga föräldrarna att verkställa åtgärd

som nämnts under punkterna c)—e) ovan.

Om nämnden anser att förebyggande åtgärder är gagnlösa eller om dylika

åtgärder prövats men icke lett till resultat, kan nämnden omhändertaga

barnet för vård och fostran utanför hemmet. I beslutet härom skall föreskrivas

på vilket sätt barnet skall placeras. Innan nämnden fattar dylikt beslut,

skall den söka få ett skriftligt samtycke till åtgärden från föräldrarna eller

person som är i deras ställe. Om sådant samtycke icke gives eller om lämnat

samtycke senare tages tillbaka, skall ärendet behandlas efter de regler som

tidigare nämnts (domare inträder som ledamot av nämnden).

Föräldramyndigheten över ett omhändertaget barn kan efter särskilt

beslut därom av nämnden fråntagas båda föräldrarna eller en av dem. Gäller

åtgärden den av föräldrarna som är förmyndare för barnet, skall nämnden

sörja för att annan förmyndare med det snaraste utses.

Som allmän regel beträffande behandlingen av omhändertagen gäller, att

barnet skall placeras på sådant sätt, som kan anses vara bäst för detsamma.

Det åligger nämnden alt tillse att barnet tillförsäkras vård, uppfostran och

utbildning. Innan placeringen av barnet sker, skall nämnden såvitt möjligt

rådgöra med sakkunniga.

Undersökning av läkare skall alltid föregå slutlig placering av barn. Finnes

anledning att antaga att barnet lider av psykiska brister eller beror ingripandet

på barnets uppförande, skall det såvitt möjligt också undersökas

av specialutbildad läkare eller annan sakkunnig. Om del visar sig nödvändigt,

kan barnet läggas in på sjukhus eller för kortare tid intagas i ett hem,

där det kan bli undersökt och observerat.

Omhändertaget barn, som anses lämpat därför, skall företrädesvis placeras

i ett gott fosterhem. Innan överlämnande sker till fosterhemmet, skall

nämnden undersöka detsamma och inhämta upplysning från hälsovårdsmyndigheterna

om de hygieniska förhållandena. Läkarutlåtande om hälsotillståndet

hos uppfostraren och hans familj skall alltid anskaffas. Uppfostrarens

plikter mot barnet och villkoren i övrigt skall fastställas i skriftligt

avtal.

barnet icke kan placeras i fosterhem, skall det i regel intagas i godkänt

barnhem. Barnhemsvard skall dock icke tillgripas för barn över 15 år.

Barn i nämnd ålder bör i stället placeras på så sätt, att det beredes yrkesutbildning

eller fortsatt skolgång, vilket kan ske under inackordering i lämpligt

enskilt hem, i lärlings- eller ungdomshem eller genom beredande av

arbetsanstallning. Val av yrke eller skola skall om möjligt ske efter samråd

med yrkessakkunnig person.

i ®^r^®msyård bör icke heller förekomma för barn som har behov av särskild

behandling, yrkesutbildning eller vård. Dylika barn kan intagas i

specialskola, observationsskola eller annan institution för »sasromsors» Om

beslut fattas om placering i specialskola för barn och ungdom med anpassningssvårighet

skall ärendet genom vederbörande fylkesman sändas till departementet

för fastställelse.

Därest svårigheter föreligger att omedelbart placera barnet på det sätt

bestamts, kan nämnden tillfälligtvis intaga barnet i ett upptagningshem

eller valja en annan lämplig vårdform till dess slutlig placering kan

För att bistå barnavårdsnämnderna vid deras placering av barn i fosterhem

och barnhem bor for varje fylke upprättas en förmedlingscentral. Dy
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ls proposition nr 10 år 1960

lik central anordnas genom samarbete kommunerna emellan samt eventuellt

med bistånd av intresserade organisationer. Centralen bör ha översikt

över lediga platser i barnhemmen inom fylket och bör särskilt söka

få fram goda fosterhem. Plan för centralens verksamhet skall godkännas

av departementet.

Det är förbjudet för privatpersoner att driva förmedlingsverksamhet tor

placering av barn i fosterhem, vare sig adoption avses eller ej. överträdelse

av förbudet straffas med böter eller fängelse intill 3 månader. Organisationer

må driva sådan förmedlingsverksamhet som här avses efter tillstånd

av departementet, som övar tillsyn.

En barnavårdsnämnd får icke ändra barnets placering med mindre det

sker av omsorg om barnets välfärd eller därför att barnet utövar dåligt inflytande

på andra barn. Om barnet skall omplaceras, beslutar därom den

barnavårdsnämnd som har omhändertagit barnet, såvida icke barnet är intaget

i specialskola. Nämnden i kommun, där barnet är placerat, kan dock

vidtaga nödiga preliminära åtgärder, varom underrättelse genast skall lämnas

den nämnd, som har omsorgen om barnet.

Nämndomsorgen om omhändertagen skall upphöra då han fyller 21 ar.

såvida icke omsorgen genom särskilt beslut av nämnden hävts dessförinnan

såsom obehövlig.

Omsorgen om barn, som är intaget i specialskola, avilar icke nämnden.

Vid slutlig utskrivning från sådan skola, står barnet åter under nämndens

omsorg, till dess nämnden finner skäl häva omsorgen eller barnet fyller

21 år. Utskrivs barn på prov från specialskolan, kan överenskommelse träffas

om att nämnden skall ha omsorgen om barnet under prövotiden.

När ett i specialskola eller institution för sseromsorg placerat barn utskrives

slutligt eller på prov, skall nämnden underrättas därom minst två

månader före utskrivningen.

När nämndomsorgen upphör, åligger det nämnden att, där så är erforderligt,

biträda med att skaffa barnet lämplig sysselsättning. När barnet

icke själv har medel och behov föreligger, skall nämnden dessutom sörja

för att det erhåller lämpliga kläder samt respengar. Innan nämnden beslutar

att omhändertagande skall upphöra, skall den förvissa sig om att den

utskrivne får tillfredsställande underhåll och utvecklingsmöjligheter.

Lagen ägnar stor uppmärksamhet åt eftervården av dem som varit omhändertagna.

Eftertillsyn är obligatorisk för barn, som utskrivs från specialskolor,

observations skolor eller institutioner för sajromsorg. För barn,

som nämnden har placerat i fosterhem, barnhem, ungdoms- och lärlingshem

och liknande, skall efter utskrivningen eftertillsyn anordnas där så erfordras.

Tillsynen utövas i regel av därtill utsedd särskild person (tilsynsverje).

Nämnden kan bestämma alt en person som varit omhändertagen skall stå

under tillsyn till dess han fyller 23 år. I samband med efterlillsynen kan

nämnden också lämna ekonomiskt bistånd — kontant, in natura eller i

form av tjänster — av medel, som kommunens styrelse beviljat. Eftertillsynen

kan efter departementets godkännande också ordnas genom intresserade

organisationer eller på annat betryggande sätt.

Bestämmelserna om tiltsgn över värden av fosterbarn är i korthet följande.

Med fosterbarn avses i lagen barn som av en barnavårdsnämnd eller enskild

person, med eller utan ersättning, har placerats för uppfostran i privat

hem hos annan än sina föräldrar eller adoptivföräldrar. Ingen får taga

emot fosterbarn ulan samtycke på förhand av barnavårdsnämnden i den

kommun där han är bosatt. Ingen får heller placera barn i fosterhem utan

att ha förvissat sig om att fostraren har erhållit sådant samtycke. Den som

I Jlihnng till riksdagens protokoll 1960. t samt. Nr 10

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

placerar barnet har skyldighet att senast inom 8 dagar efter placeringen underratta

barnavårdsnämnden i den kommun där fosterhemmet är beläget.

Har nämnd genom ansökan, anmälan eller annorledes fått kännedom om

att nagon vill mottaga eller redan mottagit fosterbarn, skall nämnden, om

den icke redan har tillräcklig kännedom om fosterhemmet, utan uppskov

narmare undersöka fosterhemmet och inhämta utlåtande från hälsovårdsnämndens

ordförande om de hygieniska förhållandena i hemmet och från

honom eller annan läkare om hälsotillståndet hos uppfostraren och hans familj.

Samtycke till att taga emot fosterbarn får icke lämnas i de fall där

nämnden finner att tara föreligger för att barnet icke kommer att få »för
Va^

och uppfostran eller att vistelsen i fosterhemmet annars kan

hli till skada för barnet.

Fosterbarn står under barnavårdsnämnds tillsyn till dess det fyller 18 år.

(Barn som omhändertagits står dock under tillsyn så länge omhändertagandet

varar.) Tillsynen över icke omhändertagna fosterbarn kan förlängas

utöver barnets 18-årsdag, dock icke längre än till dess barnet fvller 21 år Ett

fosterhem kan i undantagsfall erhålla befrielse från tillsynen.

Barnavårdsnämnden i den kommun där fosterhemmet är beläget utövar

tillsynen. Departementet kan emellertid giva tillstånd till att en barnavårdsnämnd

far utova tillsyn över barn som nämnden har placerat i eu annan

kommun I så fall ar barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är placerat,

befriad från tillsyn, men har viss underrättelseplikt gentemot tillsynsbarnavårdsnämnden.

För vart barn som står under tillsyn skall nämnden utse en »tilsynsfprer».

yl! ,®tta VPPdra§ b°r utses kommunal funktionär eller annan som är särskilt

lämplig och villig att taga emot uppdraget. I sin verksamhet skall en tilsynsfprer

beträffande barn, som av enskild person placerats i fosterhem,

radgora med barnets föräldrar eller förmyndare eller den som betalar för

barnet. I fråga om barn, som placerats i fosterhem av barnavårdsnämnd

skall en tilsynsfprer göra sig underrättad om de förhållanden som ligger till

grund för nämndens åtgärd.

Tilsynsfprern skall med uppmärksamhet följa barnets utveckling och uppfostran

och tillse, att barnet får tillfredsställande vård, fostran och utbildning

samt nodig läkarvård. Om det behövs skall han biträda fostraren med

råd och vagledning. Är förhållandena i fosterhemmet icke tillfredsställande,

bor han söka åstadkomma rättelse, eventuellt genom att giva fosterföräld^?raa

,erfarderligt föreläggande. Leder icke detta till resultat eller är missförhållandena

av allvarlig art, skall tilsynsfprern omedelbart underrätta

nämnden. Detsamma gäller om barnets hälsa eller beteende påkallar särskilda

åtgärder.

Tilsynsfprer har rätt att fa tillträde till fosterhem och att få nödiga upplysningar

av fostraren. Han skall besöka hemmet så ofta förhållandena i det

särskilda fallet kräver.

Det åligger nämnden att, då nämnden får kännedom om missförhållanden

i fosterhem eller om att barnets hälsa eller beteende påkallar uppmärksamhet,

gora undersökning och vidtaga erforderliga åtgärder. Nämnden skall

oni det visar sig nödvändigt, tillse att barnet förflyttas från fosterhemmet.

Barnavårdsnämnden kan bestämma att ett barn, som av enskild person

ar placerat i fosterhem eller barnhem, för viss tid icke får flyttas därifrån

nar det icke finns »rimelig grunn» till förflyttningen och denna skulle vara

till skada för barnet.

I ett särskilt kapitel har lagen bestämmelser om barnhem och andra barnavardande

institutioner (lekskolor, daghem, barnkolonier etc.).

s. 51 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960 51

Departementet avgör i fall av tvekan, huruvida institution hör under

lagen.

Barnavårdsinstitution skall ha godkännande av departementet eller av

myndighet som departementet bestämmer. Nya institutioner får icke öppnas

förrän sådant godkännande lämnats. Godkännande som här sagts erfordras

också beträffande föreståndare för barnavårdsanstalt. Barnavårdsnämnds

yttrande skall inhämtas i ärenden av här nämnd art.

Det åligger kommun att upprätta eller understödja inrättandet av nödigt

antal barnhem antingen på egen hand eller i samarbete med andra kommuner.

Kommun bör också antingen själv upprätta eller också stödja inrättande

av daginstitutioner för barn, barnkolonier eller annan verksamhet som

har ett syfte motsvarande dessa institutioners.

Barnavårdsinstitution står under tillsyn av barnavårdsnämnden i den

kommun där institutionen är belägen. Kommunal institution står dock alltid

under tillsyn av nämnden i den kommun som äger eller driver institutionen.

Föreligger missförhållande vid barnavårdsanstalt, skall nämnden försöka

åstadkomma rättelse. Lyckas icke detta, skall departementet underrättas

om förhållandena. I avvaktan på departementets beslut, som kan innebära

en återkallelse av utfärdat godkännande för institutionen, kan nämnden

besluta att stänga densamma intill dess departementets avgörande föreligger

och skall då sörja för att barnen blir tagna om hand på »forsvarlig

måte».

Verksamheten vid institutioner, motsvarande de svenska ungdomsvårdsskolorna,

regleras ej i den norska barnavårdslagen. Regler om dylika anstalter

är intagna i andra lagar.

Ett flertal av barnavårdsnämndens beslut, däribland mera ingripande förebyggande

åtgärder, kan av den beslutet rör överklagas hos fylkesmannen.

Hans beslut kan överklagas hos departementet. Om barnet fyllt 16 år, kan

det själv överklaga beslut om vägran att upphäva omhändertagandet. Oavsett

klagan kan departementet ändra sådana beslut av barnavårdsnämnd,

över vilka klagan må föras, eller ålägga barnavårdsnämnd att taga upp ärende

till förnyad prövning.

Om barn som gjort sig skyldiga till lagöverträdelser och om barnavårdens

befattning med sådana barn gäller enligt lagen om barnevern i huvudsak

följande. När ett barn, som icke fyllt 14 år, gjort sig skyldig till en lagöverträdelse,

kan utredning ske antingen genom polis- och åklagarmyndighet

eller i annan ordning. Åklagare kan under vissa omständigheter eftergiva

åtal för straffbelagd handling av barn, som fyllt 14 men icke 18 år eller som

fyllt 14 år och är intaget i eller på prov utskrivet från specialskola eller annat

behandlingshem för barn med beteenderubbningar. När utredning påbörjas

om lagöverträdelse, som begåtts av barn under 14 år, eller i anledning

av ifrågasatt åtalseftergift, skall åklagare, därest ärendet icke är bagatellartat,

omedelbart underrätta barnavårdsnämnden. Nämnden kan kräva

att en representant för densamma får vara närvarande under förhöret med

barnet. Efter beslut om åtalseftergift, avseende barn vilket icke är intaget

i specialskola eller behandlingshem som nyss sagts, översändes ärendet til!

barnavårdsnämnden, som avgör om och i så fall vilken åtgärd, som skall

vidtagas beträffande barnet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

IV. Allmänna synpunkter på frågan om ny barnavårdslagstiftning

Barna vårdskommittén

Kommittén framhåller till en början, att 1924 års BvL utgjort en god

grund för samhällelig verksamhet till barns och ungas bästa och att samhällets

barna- och ungdomsvård med denna lag som ledning och rättesnöre

utvecklats på ett sunt och riktigt sätt.

Vid den totala översyn av barnavårdslagstiftningen, som det uppdragils åt

kommittén att — förutom särskild prövning av åtskilliga angivna problem

— företaga på grundval av de erfarenheter som vunnits i barnavårdsverksamheten1,

har resultatet av kommitténs undersökningar och överväganden

blivit, att kommittén funnit samhällets barna- och ungdomsvård böra i

fortsättningen vara byggd på samma huvudprinciper som hittills i fråga

om ansvar och organisation, verksamhetens art och inriktning in. in.

Såsom inledningsvis framhållits har kommittén emellertid också funnit,

att ramen för samhällets barna- och ungdomsvård bör i viss män vidgas och

verksamheten på olika sätt effektiviseras, allt i ändamål att än bättre tillgodose

de syften, som uppbär samhällets insatser på detta område.

Utvidgning av barnavårdslagens tillämpningsområde har ansetts böra

ske genom införande av rätt och plikt för barnavårdsnämnd att ingripa för

att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnadsförhållanden för underåriga

i åldern 16—18 år, även i fall, där de underårigas eget beteende

icke påkallar ingripande. I visst samband härmed står, att tillsynen över

tosterbarnsvården enligt kommittén skall utsträckas till att avse även vården

av fosterbarn, som fyllt 16 men ej 18 år. Tillämpningsområdet för

BvL har däremot inte utvidgats genom höjd åldersgräns för omhändertagandet

av unga personer med asocial livsföring.

I syfte att söka uppnå bättre resultat av samhällets insatser för att dels

bistå barn, som lever under eller hotas av otillfredsställande förhållanden,

dels vägleda och tillrättaföra barn och unga, vilka brister i anpassning till

samhällets normer, har kommittén föreslagit en ganska omfattande och

djupgående revision av bestämmelserna om individuella ingripanden i form

av förebyggande åtgärder samt omhändertaganden. En ledande synpunkt

har varit att möjliggöra ingripande med för ändamålet väl lämpade åtgärder

på ett tidigt stadium, alltså innan missförhållandena blivit alltför utpräglade

och svåra att komma till rätta med.

Beträffande de förebyggande åtgärderna innebär förslaget, att lindrigare

villkor för sådana ingripanden uppställes samt att ett rikhaltigare urval av

åtgärder ställes till barnavårdsorganens disposition. I viss omfattning möjliggöres

också ingripande med förebyggande åtgärder för att avvärja att tillfredsställande

levnadsomständigheter för underårig förändras på ogynnsamt

sätt.

1 Beträffande kommitténs direktiv såvitt rör lagstiftningen om samhällets barnavård se betänkandet

s. 97—99.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Även möjligheterna att ingripa med omhändertagande vidgas enligt förslaget

genom att lindrigare villkor för sådant ingripande i anledning av missförhållanden

uppställes samt bestämmelser meddelas om rätt och plikt att

i vissa fall besluta omhändertagande för att förebygga menlig förändring

i rådande förhållanden. De nuvarande skilda omhändertagandeinstituten

skyddsuppfostran och samhällsvård ersättes i förslaget av ett enda, benämnt

samhällsvård.

Vidare må nämnas, att möjlighet enligt förslaget införes för barnavårdsorgan

alt i vissa fall preliminärt ingripa med förebyggande åtgärd eller med

omhändertagande. Preliminärt ingripande förutsätter sannolika skäl för att

definitivt sådant ingripande erfordras och gäller endast under viss tid.

Vid utformningen av lagförslaget har kommittén lagt väsentlig vikt vid

att söka stärka barnavårdsorganens möjligheter att vinna kännedom om och

tillförlitligen klarlägga fall, där barnavårdsingripande kan vara påkallat. I

detta syfte ävensom för att bereda enskilda ett så fullgott skydd som möjligt

mot otillräckligt grundade eller mindre väl valda åtgärder från barnavårdsorgans

sida, har kommittén föreslagit åtskilliga ändringar och tillägg

till vad gällande lag innehåller angående barnavårdsärendens behandling,

fullföljdsrätt in. in.

De i det föregående endast delvis berörda ändringar i och tillägg till gällande

BvL, som kommittén på olika skäl ansett erforderliga, har befunnits

beröra lagens alla avsnitt. Beträffande väsentliga delar av lagen har det av

kommittén önskade sakinnehållet nödvändiggjort helt ny text och ändrad

systematisk uppställning. Även i fråga om. övriga avsnitt har de önskade

sakliga ändringarna och tilläggen visat sig svårligen kunna företagas med

partiellt bibehållande av nuvarande uppställning och med anslutning till

skrivsättet i BvL. Trots anslutningen till de gällande huvudprinciperna har

därför eu helt ny gruppering och utformning av barnavårdslagens bestämmelser

befunnits ofrånkomlig. Kommitténs arbete har sålunda, såsom redan

nämnts, lett till att kommittén framlagt förslag till en ny barnavårdslag.

I den föreslagna nya lagen har kommittén eftersträvat att — där icke särskilda

förhållanden, såsom önskvärd anslutning till SochjL, föranlett till

annat — ge varje paragraf ett måttligt omfång. I BvL är ett betydande antal

paragrafer synnerligen omfattande; texten är i de asyftade lagrummen

uppdelad på ett stort antal stycken, med eller utan fördelning på olika moment,

i vissa fall ända till sju moment. Kommittén har ansett det vara för

det praktiska arbetet väsentligt, att de erforderliga stadgandena icke sammanföres

till sådana tunga och oöverskådliga enheter utan fördelas på mindre

omfattande paragrafer.

Kommittén framhåller, att genomförandet av den föreslagna lagen kommer

att ställa skärpta krav på de statliga och kommunala organens insatser

på barna- och ungdomsvårdens område.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Remissyttrandena

Remissinstanserna instämmer i stort sett i kommitténs uttalande, att nu

gällande barnavårdslag utgjort en god grund för samhällelig verksamhet till

barns och ungas bästa och att samhällets barna- och ungdomsvård med denna

lag som ledning och rättesnöre utvecklats på ett sunt och riktigt sätt. 1

allmänhet göres ej heller någon erinran mot kommitténs uppfattning, att

samhällets barna- och ungdomsvård i fortsättningen bör vara byggd på samma

huvudprinciper som hittills.

Olika meningar har däremot gjorts gällande i fråga om nödvändigheten av

att för uppnående av de syften kommittén uppställt som mål för sitt arbete

skapa en helt ny lag. Frera remissinstanser framhåller, att det varit att föredraga

om man i stället beträtt de partiella reformernas väg inom ramen för

gällande barnavårdslag.

Socialstyrelsen, som finner en reformering av barnavårdslagstiftningen

böra ske genom alt en ny barnavårdslag utfärdas, har vid denna bedömning

särskilt tagit hänsyn till att en sådan reformering icke helt bör grundas på

den senaste tidens tillämpning av barnavårdslagen. Den inriktning som denna

tillämpning fått är enligt socialstyrelsens erfarenheter icke helt lycklig.

Enligt styrelsen innebär kommitténs målsättning för en kommande barnavårdslagstiftning

ett klart framsteg ur barnavårdssynpunkt. Härom anföres.

Samhällets barnavård måste effektiviseras, så att denna genom förebyggande

åtgärder kan hindra eller åtminstone mildra olyckliga levnadsförhållanden

för barn och ungdom. På grund av samhällsutvecklingen medför

nämligen underlåtenhet från barnavårdsmyndigheternas sida att ingripa i

tid för att förebygga att barns och ungdoms välfärd äventyras betydligt allvarligare

följder än tidigare. Detta sammanhänger bland annat med att en

försvagning av familjen såsom normbildande för det allmänna beteendemönstret

hos barn och ungdom i märkbar utsträckning framträtt under den

senaste tiden. En tidsenlig barnavårdslagstiftning måste därför ge samhället

större möjligheter att förebygga och undanröja eller åtminstone mildra

dåliga uppväxtförhållanden för barn och ungdom. Detta ter sig inte minst

angeläget mot bakgrunden av de vidgade befogenheter som strafflagberedningen

i. det nya förslaget till skyddslag avser att ge barnavårdsmyndigheterna

i fråga om barna- och ungdomskriminaliteten. Det innebär framtör

allt att samhället högst väsentligt måste effektivisera sitt förebvggande

arbete.

Två reservanter inom socialstyrelsen anser däremot förslaget ej alls böra

läggas till grund för en ny lagstiftning. En av dessa reservanter framhåller,

att man ej kan frigöra sig från det intrycket att kommittén bygger på

en föråldrad grundsyn i fråga om den önskvärda relationen mellan föräldrar

och barn, liksom mellan familjen och samhället. Sålunda tilldelas samhällets

barnavårdsorgan en förmynderskapsinställning, och ansvaret för

misslyckanden lägges på föräldrarna. Med denna grundinställning från lagstiftai

ens sida lär det bli omöjligt att uppnå det förtroendefulla samarbetet

mellan barnavårdsnämnderna och andra samhällsorgan å den ena och all
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 10 år 1060 55

mänheten-föräldrarna å den andra sidan, som kommittén säger sig sträva

efter.

Liknande synpunkter ger mentalsjukvårdsdelegationen uttryck åt. Delegationen

anser förslaget ytterligare accentuera samhällets förmyndarinställning

i stället för att följa utvecklingen inom andra vårdområden —- nykterhets-,

social- och sinnessjukvården — där den frivilliga sektorn gives

allt större utrymme.

Svenska barnpsykiatriska föreningen framhåller, att en god praxis haft

möjlighet att utbilda sig inom barnavårdslagens ram och att denna praxis

utbildat sig i samklang med den utveckling som försiggått inom det barnpsykiatriska

och barnpsykologiska ämnesområdet. De ökade kunskaperna

om betydelsen av tidiga emotionella bindningar och riskerna att bryta dem

har medfört en stark respekt för familjeenheten. Den psykiska barna- och

ungdomsvården ser som sin huvuduppgift att om möjligt hjälpa föräldrarna

att komma till rätta med problemen inom familjens ram.

Likartade tankegångar kommer fram i svenska barnpsykologiska föreningens

yttrande. Föreningen understryker vikten av de mentalhygieniska synpunkter

och positivt psykologiska tankegångar som framförts i motiveringarna

i betänkandet men beklagar, att dessa icke funnit ett mera adekvat

uttryck i lagförslaget, vilket präglas av en auktoritär ton och en viss straffmentalitet

som rimmar illa med ett mentalhygieniskt betraktelsesätt.

En del barnavårdsnämnder ifrågasätter om icke kommittén överskattat

samhällets möjligheter att fostra barn och underskattat föräldrarnas och enskildas

möjligheter härutinnan.

En kritisk inställning till det framlagda betänkandet intar överståthållaråmbetet,

som avstyrker att belänkandet lägges till grund för ny lagstiftning.

Ämbetet ifrågasätter om icke de nya bestämmelser, som anses böra åvägabringas,

kan tillföras gällande lag genom ändringar i och tillägg till densamma.

Även länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Kronobergs och

Malmöhus län ställer sig avvisande till att förslaget, åtminstone i föreliggande

skick, lägges till grund för ny lagstiftning.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att länsstyrelsen vid sin tillämpning

av gällande barnavårdslag funnit denna i allt väsentligt fungera tillfredsställande.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län anser den gällande barnavårdslagen i

huvudsak fortfarande vara väl ägnad att ligga till grund för det allmännas

tillsyn över vården av barn samt framhåller, att det varit önskvärt om vid

utarbetandet av den nya barnavårdslagen bestämmelserna i och uppställningen

av gällande lag i möjligaste mån bibehållits.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som anser sig i åtskilliga stycken kunna

acceptera de väsentliga principiella nyheterna i kommitténs förslag, utvecklar

sin syn på utformningen av lagförslaget hl. a. på följande sätt.

En ny lag, som skall utformas efter samma grundprinciper som gällande

lag, hör icke utan tvingande skäl formellt och sakligt i allt för hög grad av
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

vika från denna. Nackdelarna med att vid en lagrevision helt omgestalta gällande

lag är särskilt framträdande när det gäller en lag som barnavårdslagen.

Denna lag skall i stor utsträckning tillämpas av lekmän. Omgestaltas

lagen radikalt såsom enligt förslaget måste det taga åtskillig tid innan dessa

bliva skickade att rätt tillämpa lagen. Vidare är det uppenbart, att det

måste dröja länge, innan en ny lag vinner stadga i tillämpningen. Den praxis,

som utbildas vid tillämpningen av lagar av social natur, är av största betydelse

för dem, som ba att arbeta med denna lagstiftning. Har man redan en

väl utbildad praxis att bygga på, bör denna icke onödigtvis spolieras genom

eu helt ny lagtext, som medför en osäkerhet i tillämpningen, vilken kan komma

att bestå under lång tid. Ur nu angivna synpunkter måste det enligt

länsstyrelsens mening anses föga välbetänkt att tillskapa en helt ny barnavårdslag,

som till formen och i sak företer väsentliga avvikelser från gällande

lag.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förslaget på åtskilliga

väsentliga punkter fått ett allmänt, vagt och särskilt för lekmän svårtillgängligt

innehåll, samtidigt som förslaget i andra delar uppvisar en långt

driven detaljreglering.

En positiv inställning till skapandet av en helt ny lag intar länsstyrelserna

i Kalmar, Kopparbergs och Gävleborgs län. Förstnämnda länsstyrelse

framhåller, att genom lagförslaget tillgodoses ett angeläget önskemål att barnavårdsnämnd

skall ha laglig befogenhet att ingripa på ett tidigare stadium

än hittills och sålunda kunna vidtaga åtgärder, då det föreligger större utsikter

att avhjälpa missförhållanden. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län

noterar med tillfredsställelse de föreslagna utvidgningarna av barnavårdsnämnds

möjligheter att ingripa tidigare och effektivare för att skapa tillfredsställande

förhållanden för underåriga samt framhåller, att de brister

som därvidlag vidlåder gällande lag otvivelaktigt verkat allvarligt hämmande

i barnavårdsnämndens verksamhet.

Göta hovrätt understryker, att den av kommittén föreslagna utvidgningen

av samhällets möjligheter att genom frihetsberövande eller på annat sätt ingripa

mot underåriga ställer stora krav på barnavårdsorganens sammansättning

och på proceduren vid dessa samhälleliga ingripanden samt att det

därvidlag är av särskild betydelse att fullgoda garantier för rättssäkerheten

föreligger vid frihetsberövanden, som sker genom barnavårdsorganens försorg.

Hovrätten fortsätter därefter.

Frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden

och därmed sammanhängande spörsmål är föremål för utredning av särskilt

tillkallade sakkunniga. Utredningens huvuduppgift är att klarlägga och taga

ställning till dels frågan, hur det processuella förfarandet vid administrativa

frihetsberövanden skall ordnas, och dels spörsmålet om det vid sådana förfaranden

verksamma organet i första instans. Även besvärsinstitutet i administrativa

ärenden och därmed sammanhängande problem utredas för närvarande

av särskilda sakkunniga. Båda utredningarna äro av stor betydelse

för den enskildes rättssäkerhet vid barnavårdsärendens avgöranden i olika

instanser. Hovrätten vill därför betona angelägenheten av att den föreslagna

barnavårdslagen med dess utvidgade möjligheter till ingripande åtgärder i

fråga om enskildas levnadsförhållanden icke träder i kraft förrän slutlig

ställning tagits till de förslag inom berörda områden som nyssnämnda båda

utredningar kunna komma att framlägga.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Utredningen om administrativa frihetsberövanden, som avser att framlägga

förslag till lag om handläggning av mål angående vissa frihetsberövanden,

anser det i och för sig önskvärt att ställningstagande till kommitténs

förslag på detta område kunde anstå till dess statsmakterna hade möjlighet

att fatta ståndpunkt till utredningens förslag, men framhåller samtidigt, att

det är omöjligt att bedöma i vad mån en sådan samordning är möjlig och

att de skäl som talar för en samtidig bedömning av de båda förslagen bör

vägas mot önskvärdheten att ny barnavårdslagstiftning kommer till stånd

så skyndsamt som möjligt.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser, att regleringen av förfarandet inför

barnavårdsorgan bör anstå i avvaktan på det förslag i berörda hänseende

utredningen om administrativa frihetsberövanden kan komma att framlägga.

Sveriges advokatsamfund anser förslaget icke böra läggas till grund för

lagstiftning, enär såvitt avser förutsättningarna för ingripanden från samhällets

sida samt proceduren vid sådana ärendens behandling allvarliga

brister vidlåder förslaget i fråga om nödiga garantier för den enskildes rättssäkerhet.

Beträffande den föreslagna lagstiftningens krav på ökade insatser från

samhällets sida har flera remissorgan betonat angelägenheten av en upprustning

i skilda avseenden inom barnavården och uttryckt farhågor för

möjligheten att genomföra en sådan upprustning före lagens ikraftträdande.

Statskontoret framhåller, att krav på vidgade insatser inom barnavården

givetvis måste vägas mot aktuella anspråk på ökade resurser inom andra

vårdområden, men anser sig icke kunna göra något direkt uttalande beträffande

angelägenhetsgraden för en upprustning av tillsynsorgan, verksamma

inom olika sektorer av vårt samhällsliv. Ett ställningstagande till föreliggande

lagförslag torde enligt statskontoret icke kunna ske utan att angivna

förhållande hålls i minnet.

Riksåklagarämbetet instämmer i kommitténs uttalande att individuella ingripanden

bör vidtagas utan dröjsmål och med erforderlig kraft. De brister

i fråga om möjligheter att vidtaga tidiga och snabba åtgärder inom detta område

som ämbetet kunnat iakttaga under den gällande barnavårdslagens tilllämpning

torde dock i allmänhet mindre ha berott på bristfälligheter i lagstiftningen

än på alltför knappa resurser. Den viktigaste förutsättningen för

att hittillsvarande brister skall kunna effektivt avhjälpas är därför enligt ämbetets

mening att tillräckliga resurser ställes till de socialvårdande myndigheternas

förfogande. Ämbetet vill i detta sammanhang endast erinra om dels

platsbristen på ungdomsvårdsskolorna dels ock den betydelse för bekämpandet

av den stigande ungdomsbrottsligheten som ett skyndsamt inrättande av

de av ämbetet första gången redan år 1951 föreslagna utredningshemmen

skulle ha haft. Sådana hem skulle vara av utomordentlig betydelse för att

åstadkomma ett snabbt omhändertagande av unga lagöverträdare och för alt

på ett tidigt stadium bryta deras brottsliga aktivitet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län är inne på samma tankegångar och

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

understryker, att eu utbyggnad av utredningshem och ungdomsvårdsskolor

samt av de barnpsykiatriska vårdresurserna måste ske innan den föreslagna

lagen kan träda i kraft.

Frågan om tidpunkten för lagens ikraftträdande tages även upp av länsstyrelsen

i Hallands län som anser att följande frågor bör ha lösts före

ikraftträdandet. Utbyggnad av den psykiska barna- och ungdomsvården bör

ha ägt rum sa, att centraler för psykisk barna- och ungdomsvård finnes i

alla län; bristen på tillräckligt antal utbildade barnpsykiatrer bör ha undanröjts;

tillräckligt antal platser på ungdomsvårdsskolor bör ha inrättats, så

att platser kan ställas till förfogande utan alltför lång väntetid; verksamheten

för fosterbarnsförmedling och fosterbarnsanskaffning bör ha intensifierats

även i de län, som saknar barnavardsombud; vissa organisatoriska

frågor bör ha lösts, sasom frågor angående inrättande av ytterligare socialsektioner

vid länsstyrelserna och lekmannamedverkan vid*handläggning av

vissa ärenden inom länsstyrelserna; och förstärkning av socialvårdskonsulentorganisationen

bör vidare ha skett.

I åtskilliga yttranden från länsstyrelser och kommunala organ konstateras,

att ett genomförande helt eller delvis av kommitténs förslag med nödvändighet

förutsätter en väsentlig ökning av såväl barnavårdsnämndernas

som länsstyrelsernas nuvarande organisation. Man beklagar, att kommittén

icke närmare klargjort de ekonomiska konsekvenser dess förslag kommer

att medföra eller de möjligheter som finnes att anskaffa erforderlig

personal. En utredning efterlyses härutinnan och det betonas, att innan förslaget

i omarbetat skick upphöjes till lag garantier skapas för att erforderliga

resurser står till barnavårdens förfogande. Uttalanden i antydd riktning

göres av bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs

och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län.

Från kommunalt håll understrykes starkt, att det troligen blir svårt att

i landskommuner och i mindre städer rekrytera barnavårdsnämnderna med

härför lämpliga personer för de mängder av åligganden, som kommer att

åvila nämnderna. Belysande för kommunernas inställning härutinnan är ett

av stadsfullmäktige i Lund avgivet yttrande. Stadsfullmäktige anför bl. a.

I betänkandet har icke redovisats möjligheterna att med hänsyn till personal

och ekonomiska resurser genomföra de föreslagna vidgade åtgärderna.

Ett genomförande av förslaget överstiger barnavårdsnämndens nuvarande

kapacitet och det finns ej möjlighet att inom rimlig tid öka densamma

med hänsyn till den begränsade tillgången på kvalificerad personal. Det

är viktigt att reformer icke genomföres som under lång tid kommer att

stanna på papperet därför att man i kommunerna icke förfogar över tillräcklig

personal och icke heller kan anskaffa personal på grund av brist

på utbildad sådan, övertygande skäl har ej förebragts för att nuvarande

barnavårdslagstiftning är behäftad med så allvarliga brister att städerna

skall nödgas taga på sig ökade utgifter för anställande av ytterligare personal.

1

Även svenska stadsförbundet understryker, att förslagets genomförande

kommer att innebära en ökad ekonomisk belastning för kommunerna.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Mot själva utformningen av kommitténs förslag frainföres

i remissyttrandena åtskilliga principiella erinringar och flera remissinstanser

— även sådana som är positivt inställda till förslaget — ger uttryck

för den uppfattningen, att förslaget icke utan genomgripande överarbetning

kan läggas till grund för lagstiftning. Kritiken riktar sig mot den brist på

koncentration, den oöverskådlighet och den detaljreglering som präglar lagförslaget.

Man efterlyser en mera koncentrerad lagtext, som ger ett adekvat

uttryck för målsättningen i motiven. Lagförslaget tillfredsställer enligt kritiken

icke kraven på korthet, enkelhet och klarhet. De under senare år antagna

kommunal-, nykterhetsvårds- och socialhjälpslagarna borde i detta avseende

ha tjänat som exempel för kommittén. Det lramhålles vidare i kriliken,

att åtskilliga bestämmelser, som nu intagits i lagen, lämpligen borde

upptagas i tillämpningsföreskrifter eller i de anvisningar, som socialstyrelsen

enligt 16 § i förslaget har att utfärda. Sådana föreskrifter och anvisningar

kan givas en smidigare form och lättare anpassas efter utvecklingen

än lagtext. Den mångfald av hänvisningar från en paragraf till en

annan, som finns i lagförslaget, fördömes med skärpa. Hänvisningssystemet

har enligt kritiken fått sådan omfattning att lättillgängligheten ytterligare

minskas.

Denna kritiska inställning i fråga om lagförslagets utformning intages

av bl. a. justitiekansler sämbetet, Göta hovrätt, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, kammarrätten, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt besvärssakkunniga.

Den av kommittén använda metoden med genomgående paragrafnumrering

vinner socialstyrelsens gillande, enär den trots det stora paragrafantalet ger

den bästa översikten över lagreglerna. Flera socialvårdskonsulenter och kommunala

organ anser emellertid särskild paragrafnumrering inom varje kapitel

vara mera lätthanterlig och anställer därvidlag jämförelse med föräldrabalkens

uppställning.

Föredragande statsrådet

Det är ett allmänt erkänt förhållande, alt samhällets barna- och ungdomsvård

på grundval av 1924 års lag utvecklats väl och att verksamheten

i stort sett löper i goda hanor. Det råder dock knappast några delade

meningar om att ramen för den offentliga barna- och ungdomsvården

i viss mån bör vidgas och verksamheten på olika sätt effektiviseras för att

ännu bättre tillgodose de syften, som uppbär samhällets insatser på detta

område. Det av kommittén framlagda lagförslaget är byggt på samma huvudprinciper

som gällande lag i fråga om ansvar och organisation, verksamhetens

art och inriktning in. in. Samtidigt innefattar emellertid förslaget

en tämligen långt gående omgestaltning av barnavårdslagstiftningen i riktning

mot vidgade befogenheter för de barnavårdande organen att kontrol
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

iera och ingripa i de enskildas personliga förhållanden samt mot ökat ansvarstagande

från samhällets sida beträffande barns och ungdoms vård

och fostran. Vad kommittén sålunda föreslagit har ingalunda saknat stöd

vid remissbehandlingen. Åtskilliga remissinstanser har lämnat huvudgrunderna

i förslaget utan erinran, och andra, bl. a. socialstyrelsens majoritet,

har givit dem sin positiva anslutning. Den alldeles övervägande inställningen

till lagförslaget i vad det innefattar reformer i nyss angiven riktning

är dock kritisk. Man anser sålunda förslaget vara präglat av överskattning

av samhällets möjligheter att garantera, att barn och ungdom

får lämplig vård och fostran, samt av en häremot svarande brist på tilltro

till föräldrars och andra fostrares vilja och förmåga att med egna resurser

och på eget ansvar lösa uppkommande problem. Vidare framhålles att man

i förslaget saknar ett tillräckligt framhävande av den biologiska familjen

såsom den primära enhet, vilken det i främsta rummet gäller att stödja och

bygga på. Till dessa kritiska synpunkter kan jag i många stycken ansluta mig.

Såsom närmare utvecklas i senare avsnitt har jag sålunda funnit mig böra

förorda en väsentligt mindre genomgripande omgestaltning av gällande BvL

än som föreslagits av kommittén. De sakliga ändringar, som — huvudsakligen

i enlighet med kommitténs förslag — befunnits påkallade, har likväl

blivit av den omfattning, att de berör nära nog alla avsnitt av lagen. Härtill

kommer att en allmän formell revision av denna måste anses i hög

grad önskvärd. Ehuru jag hyser förståelse för de i vissa yttranden anförda

skäl, som talar för att man med bibehållande av gällande lag bör gå fram

med partiella reformer, har jag därför i likhet med kommittén funnit ofrånkomligt

att framlägga förslag till helt ny barnavårdslag.

Vid utformningen av en sådan lag måste beaktas, att den i stor utsträckning

kommer att tillämpas av lekmän, som saknar större förtrogenhet med

lagläsning och lagtolkning. Stora krav måste därför ställas på att lagen är

lättläst, lättbegriplig och överskådlig. Såsom framhållits i ett stort antal

yttranden företer kommitténs lagförslag i det la hänseende påtagliga brister.

Förslaget är sålunda präglat av en alltför långt gående detaljreglering till

följd av kommitténs strävan efter fullständighet. Vidare har den begagnade

metoden att dela upp sammanhörande bestämmelser på mindre omfattande

paragrafer lett till en avsevärd ökning av antalet paragrafer och till att

talrika hänvisningar måst göras från en paragraf till annan. Lika med kommittén

anser jag önskvärt, att paragraferna i ny barnavårdslag blir mindre

omfångsrika än vad förhållandet i BvL ofta är. Detta bör emellertid enligt

min mening åstadkommas genom att ur lagstiftningen utmönstras sådana

detalj föreskrifter, som lika gärna kan upptagas i tillämpningsföreskrifter

till lagen eller i anvisningar från socialstyrelsen. Till andra spörsmål, som

sammanhänger med lagens allmänna uppställning och utformning i övrigt,

återkommer jag i senare sammanhang.

Vid remissbehandlingen har man på sina håll — även där man i princip

ställer sig positiv till tanken på en helt ny barnavårdslag — velat ifrågasätta,

huruvida en sådan lagstiftning bör genomföras i nuvarande läge. Det

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

är härvid två olika synpunkter som anförts. Sålunda liar hävdats, att resultatet

av vissa pågående utredningar — utredningen om administrativa frihetsberövanden

samt besvärssakkunnigas arbete på en allmän besvärslag

— borde avvaktas, innan en ny barnavårdslag antages. Vidare har framhållits,

att en upprustning av samhällets resurser på de områden som beröres

av lagen måste ske före lagens ikraftträdande.

Själva proceduren vid samhälleliga ingripanden beträffande barn och

ungdom är ett av de problem, som träder i förgrunden vid revision av barnavårdslagstiftningen.

Såväl i fråga om det i första instans beslutande organet

som beträffande rättsmedlen ansluter sig kommitténs förslag till rådande

ordning. Kommittén har emellertid vid utformningen av sitt förslag

lagt vikt vid att söka förbättra barnavårdsorganens möjligheter att vinna tillförlitlig

och allsidig utredning samt i detta syfte och för att stärka garantierna

för den enskildes rättssäkerhet föreslagit åtskilliga ändringar i och

tillägg till vad gällande lag innehåller om barnavårdsärendens behandling,

fullföljdsrätt m. in. Det gäller här spörsmål, som i hög grad äger samband

med de berörda utredningarna, varför det givetvis varit önskvärt, att resultatet

av deras arbete kunnat avvaktas. Emellertid torde det ännu dröja

avsevärd tid, innan de förslag, som är att vänta från dessa utredningar,

kan antagas leda till lagstiftning. Då vissa reformer — som inte direkt sammanhänger

med procedurreglerna — på barnavårdslagstiftningens område

framstår som synnerligen angelägna, bör det enligt min uppfattning icke

ifrågakomma att hela lagstiftningsfrågan av nu berörda skäl skulle uppskjutas

på obestämd tid. För att inte föregripa resultatet av det pågående

utredningsarbetet torde det emellertid vara nödvändigt att i större utsträckning

anknyta till gällande procedurregler än som föreslagits av kommittén.

Härvid kan inte undvikas, att lagförslaget i dessa delar kommer att framstå

som ett provisorium. Jag har emellertid varit angelägen om att rättssäkerhetens

krav även under provisorietiden skall tillgodoses i så vid utsträckning

som av antytt skäl varit möjligt och lagförslaget har utformats

i enlighet härmed.

Barnavårdsnämnderna har att fullgöra eu samhällsuppgift som ställer

stora krav på det handlande organet. Nämnderna har att självständigt tilllämpa

en i viss mån komplicerad lagstiftning av betydande omfattning. Såsom

jag i ett senare sammanhang återkommer till föreslår jag, att det i

fortsättningen inte skall uppställas några speciella kvalifikationsvillkor

för valbarhet till ledamot av barnavårdsnämnd. Barnavårdsnämnderna

kommer alltså enligt förslaget att i ännu högre grad än för närvarande få

karaktär av rena lekmannaorgan. Det är med hänsyn härtill uppenbart att

nämnderna i inte ringa omfattning behöver bistånd utifrån. Nämnderna kan

för sådant ändamål anlita tjänstemän eller biträden med speciell utbildning

för barnavårdsarbete eller med ingående erfarenhet av dylikt. Med anledning

av vad i yttrandena anförts om behovet av förstärkning av barnavårdsnämndernas

personella resurser vill jag framhålla, att den begränsade

reform jag avser alt föreslå knappast i och för sig bör medföra, att barna
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

vårdsnämnderna behöver öka sin personal. I detta hänseende råder dock på

sina håll redan nu mindre tillfredsställande förhållanden. Vad som härutinnan

brister är dock inte av den beskaffenhet, att det rimligen bör föranleda

uppskov med ikraftträdandet av ny barnavårdslag.

Emellertid är det tydligt, att barnavårdsnämnderna — även bortsett från

att det kan brista i fråga om de personella resurserna — i stor utsträckning

står dåligt rustade att handlägga sådana ärenden av invecklad eller känslig

beskaffenhet, som kan förekomma i såväl små som stora kommuner. Som

exempel må nämnas ärenden angående åtgärder för att tillrättaföra och i

samhället återanpassa kriminell eller eljest asocial ungdom samt ärenden

om ingripande för att hindra en skadlig förflyttning av fosterbarn. Många

kommuner har ännu inte tillgång till erfarna socialutredare. Ofta saknas

den medicinska och psykologiska expertis, som erfordras i dylika ärenden.

Även behovet av juridiskt skolat biträde kan framhållas.

I viss mån kan barnavårdsnämnderna erhålla hjälp av de myndigheter

och befattningshavare, på vilka det ankommer att öva uppsikt över samhällets

barnavård. Såsom redan tidigare berörts har kommittén föreslagit en

förstärkning av länsstyrelserna och konsulentorganisationen. Förslaget innebäi

i stort sett, att särskild socialsektion inrättas vid varje länsstyrelse

och att i varje län skall finnas en till länsstyrelsen knuten socialvårdskonsulent.

Utan att ta ställning till detta förslag vill jag endast framhålla,

att den föreslagna förstärkningen blott i ringa mån skulle kunna avhjälpa det

behov av bistånd varom här är fråga. Kommittén har även diskuterat en

mer omvälvande nyhet, nämligen att införa länsbarnavårdsnämnder, men

själv avvisat tanken därpå. En annan tanke, som framförts reservationsvis

inom kommittén, är att kommunalförbund skulle bildas för att handha utrednings-,

rådgivnings-, förmedlings- och verkställighetsuppgifter på barnavårdens

område samt på närstående arbetsfält. Inte något av dessa båda

reformförslag har vunnit anslutning vid remissbehandlingen, och för egen

del anser jag att väsentliga resultat bör kunna uppnås utan dylika organisatoriska

nyskapelser.

Av vissa sammanslutningar göres redan nu en betydelsefull insats för att

stärka den enskilda kommunens och barnavårdsnämndens resurser. Jag

åsyftar här svenska social vårdsförbundet med dess länsförbund, svenska

landskommunernas förbund och dess länsavdelningar samt svenska stadsförbundet.

För mera kvalificerad kursverksamhet må erinras om Kommunskolan,

i vars styrelse nämnda tre förbund är representerade. Riksförbundens

verksamhet är främst inriktad på direkt serviceverksamhet genom att

tillhandagå medlemmarna med råd och upplysningar, utge tidskrifter och

särskilda publikationer. Länsförbundens och länsavdelningarnas informationsverksamhet

utövas däremot genom kursverksamhet. I detta sammanhang

är allmänna barnhusets bidragsgivning av stor betydelse.

Då den sålunda bedrivna serviceverksamheten allmänt erkännes vara av

stort värde för barnavården, har jag funnit anledning överväga, huruvida

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

63

det inte skulle vara möjligt att gå vidare på denna väg och genom en förmedlingsverksamhet

tillgodose barnavårdsnämndernas behov av sakkunnigt

bistånd. För uppgiften såsom förmedlingsorgan torde svenska socialvårdsförbundet

såsom kommunernas egen sammanslutning på det sociala området

i främsta rummet ifrågakomma. Jag har sålunda tänkt mig, att detta

föi''bund — centralt eller genom lokala kontakter t. ex. i varje län •—

skulle till barnavårdsnämnderna förmedla erforderlig assistens av läkare,

psykologer, socialutredare för komplicerade ärenden och jurister samt helst

också personer med sakkunskap rörande allmänt förebyggande åtgärder

och anordningar, såsom experter i fråga om inrättande av ungdomslokaler

och initiativmän för ungdomsledning. Sedan jag i denna angelägenhet

hänvänt mig till förbundet, har jag därifrån erhållit det beskedet, att förbundet

är villigt att åtaga sig ifrågavarande verksamhet. Denna betydelsefulla

verksamhet kan därför väntas komma att — till en början försöksvis

och i begränsad omfattning — igångsättas inom en nära framtid. Det är avsett

att kostnaden för experternas arbete skall betalas av vederbörande kommun.

Då förmedlingen av expertisen förutsättes skola ingå i förbundets allmänna

serviceverksamhet, torde särskild förmedlingsavgift däremot enligt

vad som uppgivits knappast behöva komma i fråga.

När man yrkat på en upprustning av resurserna har man på vissa håll

även åsyftat de möjligheter, som står till buds för behandling av barn och

ungdom, särskilt sådana som omhändertagits av barnavårdsnämnd på grund

av kriminalitet eller annan asocialitet. Vad som här i främsta rummet

krävts, är en utökning av antalet platser vid ungdomsvårdsskolorna samt inrättande

av sådana utredningshem, som föreslagits av kommittén i dess betänkande

I. Därjämte har bl. a. också framhållits bristerna på den psykiska

barna- och ungdomsvårdens område.

Vad angår ungdomsvårdsskolor och utredningshem må här allenast hänvisas

till proposition nr 88/1959 angående anslag för budgetåret 1959/60

till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m. I denna proposition

redogöres för de åtgärder, som på grund av det starkt ökade platsbehovet

vid ungdomsvårdsskolorna vidtagits för att säkerställa ett maximalt

utnyttjande av skolorganisationens nuvarande resurser samt för att genom

provisoriska åtgärder öka platstillgången vid skolorna. Vidare redovisas i

propositionen av kommittén för ungdomsvårdsskolorna framlagda förslag

angående utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna samt föreslås förstärkning

av organisationen bl. a. genom inrättande av sex mottagningsavdelningar

och en specialavdelning vid olika skolor. Syftet med mottagningsavdelningarna

är i första hand att möjliggöra ett effektivt omhändertagande av s. k.

utredningsfall, främst för brott misstänkta ungdomar under 18 år. På grund

av tidigare av riksdagen fattade beslut samt de genom ifrågavarande proposition

föreslagna åtgärderna beräknas skolorganisationen komma att tillföras

ca 215 mer permanenta platser utöver de ca 750 platser, som var tillgängliga

den 1 mars 1959. Vid sidan av denna utbyggnad kommer inom den

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

närmaste tiden ca 70 platser att färdigställas vid provisoriska förläggningar.

Slutligen föreligger planer på att upprätta en ny ungdomsvårdsskola på

Gotland för psykiskt abnorma manliga elever. De i propositionen framlagda

förslagen har bifallits av riksdagen.

Den psykiska barna- och ungdomsvården har ännu inte tillnärmelsevis

nått fullständig utbyggnad. Organisationen utvecklas emellertid efter hand

så långt tillgängliga resurser förslår. I detta sammanhang må erinras om att

mentalsjukvårdsdelegationen i två betänkanden (SOU 1957: 40 och 1958: 20)

framlagt förslag till ny organisation för den psykiska barna- och ungdomsvården

och därvid bl. a. föreslagit inrättandet av två olika typer av behandlingshem

för barn och ungdomar. Detta förslag prövas för närvarande inom

inrikesdepartementet.

V. Allmänt förebyggande verksamhet

Gällande bestämmelser

Att kommunen har ansvar för allmänt stödjande och främjande anordningar

och åtgärder kommer i BvL till uttryck i 1 § första stycket jämfört

med 2 § 1 mom. första punkten och särskilt med 2 mom. I sistnämnda lagrum

heter det, att »barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och

ungdomsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda,

söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter ävensom

andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd».

Såsom framgår av citatet har åt 2 § 2 mom. givits en icke tvingande utformning,

och i propositionen 150/1924 (s. 79) sägs, att barnavårdsnämndens

arbetsuppgifter enligt 2 mom. kan betecknas såsom fakultativa. Såväl

fattigvårdslagstiftningskommitténs uttalanden (se särskilt FvLK IV Avd. 2

s. 102—104) som propositionens innehåll (se särskilt s. 40) ger dock vid

handen, att samhällets barnavård ansetts självfallet omfatta en allmän

verksamhet för att befordra de ungas väl från födelsen och till vuxen ålder,

fastän man funnit överflödigt eller vanskligt att låta denna uppfattning

komma till klart och bjudande uttryck i lagbestämmelserna angående barnavårdsorganens

uppgifter.

Kommunal organisation för ungdomsvård

Ändringsförslag m. m. Frågan om vilket kommunalt organ som skall eller

bör handlägga ungdomsvårdsfrågor har i olika sammanhang varit föremål

för undersökning och överväganden.

Ungdomsvårdskommittén (SOU 1947:12) rekommenderade tillsättandet

av ett särskilt utskott för allmänna ungdomsfrågor i anslutning till barna
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1000

G5

vårdsnämnden, i vart fall inom de större kommunerna, och där detta ej ansågs

erforderligt en särskild föredragande i hithörande frågor.

En undersökning angående den kommunala organisationen i dessa hänseenden

företogs av 1953 års utredning angående stöd åt ngkterhetsorganisalioner

och ungdomsvårdande sammanslutningar. Undersökningen gav bl. a.

följande vid handen. I en mängd kommuner hade, enligt uppgifter från barnavårdsnämnderna,

icke förekommit någon ungdomsvård av allmänt förebyggande

karaktär. I en del mindre städer och köpingar hade allt förekommande

ungdomsarbete handhafts av ungdomsråden, d. v. s. samarbetsorgan

för ungdomssammanslutningar på viss ort, stundom med representant för

barnavårdsnämnden. Anslag till främjande av ungdomsvård gavs i de flesta

släder för verksamhet i annan regi än barnavårdsnämndens. Att anslag för

ändamålet återfanns på barnavårdsnämndens specialstat var undantag snarare

än regel. På senare tid hade ett växande antal städer centraliserat det

samhälleliga ungdomsvårdsarbetet till en särskild kommunal myndighet kallad

ungdomsstgrelse, ungdomsvårdsstgrelse, nämnd för ungdomsfrågor eller

ungdomsdelegation. Exempel på betydande insatser från barnavårdsnämndernas

sida för den allmänna ungdomsvården gav emellertid, enligt redogörelsen,

särskilt Stockholm och Göteborg.

1953 års utredning tog icke ställning till frågan om kommunal organisation

för befattning med ungdomsfrågorna. Utredningen hävdade emellertid,

att organ som folkskolestyrelsen och barnavårdsnämnden icke alltid kunde

förväntas ägna den tid och de krafter, som erfordrades, åt sådana sidor av

ungdomsarbetet, som visserligen tillhörde eller kunde tillhöra deras kompetensområde

men som av flera skäl skulle komma att bli i någon mån sekundära.

Enligt utredningens mening talade vissa skäl för att sådana frågor,

som rörde ungdomen i de åldrar, vilka låg ovanför dem som nu utgjorde barnavårdsnämndens

och folkskoleslyrelsens mest betydelsefulla klientel, i framliden

samordnades och handlades av ett särskilt kommunalt organ. I tätorter

och städer syntes tillkomsten av särskilda ungdomsstyrelser vara en naturlig

utveckling. Möjligheten att till barnavårdsnämnden, när den fungerade

som ungdomsnämnd, knyta eu särskild krets av för ungdomsfrågor i allmänhet

intresserade personer borde också närmare undersökas. Andra möjligheter

torde enligt utredningen också stå till buds för att lösa frågan om den

kommunala handläggningen av sådana ungdomsfrågor, som låg vid sidan av

de ovan berörda kommunala organens centrala uppgifter.

I anledning av proposition nr 156/195''r, vari de förslag som framlagts av

1953 års utredning upptogs till behandling, beslöt riksdagen, att statsbidrag

skulle kunna utgå till utbildning av ungdomsledare och riksinstruktörer i

ungdomsarbetet, till fritidsverksamhet och till utrustning av föreningslokaler.

Därjämte förstärktes det statliga stödet till ungdomsidrotten, och bidragen

till hemgårdar och sludiehem ökades.

Det framhölls i samband därmed (prop. s. 12 o. f.) atl frågan om samhällets

ungdomsvårdande uppgifter fått skärpt aktualitet mot bakgrunden

av förberedelserna för omläggningen av nykterhetspolitiken men att åtgär
.

''i J:i!i(tn<j till rilisrimjens protokoll ti)G0. t samt. Nr It!

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

derna syftade längre än till att vara rent nykterhetsfrämjande. Ungdomens

naturligt framvuxna gruppliv och det i vårt land rikt förgrenade föreningsväsendet

skulle utnyttjas i en samhällelig strävan att förbättra ungdomens

hela situation. Statsbidragsgivningen till ungdomsverksamheten fick inte

leda till att den blev byråkratiserad, men samtidigt måste fordran på rimlig

kontroll av bidragsgivningen tillgodoses. Kommunal medverkan vid förmedlingen

av det statliga stödet erfordrades i blott två hänseenden, nämligen

i fråga om utrustningsbidrag till föreningslokaler och beträffande viss

fritidsverksamhet. I propositionen togs icke ställning till vilket kommunalt

organ som skulle handha denna förmedlingsverksamhet utan tvärtom uttalades,

att frågan om den kommunala handläggningen i allmänhet av ungdomsfrågor

borde hänskjutas till barnavårdskommittén och 1951 års skolstyrelseutredning

för prövning.

De åligganden för kommunen, som aktualiserat sistberörda organisationsfråga,

är i och för sig av mycket begränsad omfattning.

Ansökan om bidrag till utrustning av föreningslokaler skall enligt kungörelsen

den 14 september 1954 om statsbidrag till utrustning m. m. av vissa

föreningslokaler (nr 615) vara åtföljd bl. a. av ett yttrande av »det kommunala

organ, som handlägger ungdomsfrågor på orten». Det kommunala

organets enda befattning med administrationen av statsbidrag till lokalutrustning

består sålunda i att avge yttrande, då ansökan göres. Det kommunala

organet skall erhålla underrättelse om vad som i anledning av ansökningen

beslutas. Syftet är bl. a. att de kommunala myndigheterna skall få

»överblick över de lokaler på orten, som står till förfogande för ungdomsarbetet»

(prop. s. 81).

En direkt förmedling av det statliga stödet genom kommunalt organ förutsätts

i viss utsträckning bli behövligt beträffande statsbidrag till fritidsverksamhet.

Övervägande delen av de så kallade fritidsgrupperna väntas visserligen

uppstå inom föreningar med ungdomsarbete på sitt program, och

kontrollen av deras verksamhet och statsbidragsgivningen anses kunna utövas

genom de av skolöverstyrelsen godkända riksstudieförbunden. Man

räknar emellertid med att det också skall uppstå grupper, som organiseras

utanför föreningslivet och som inte kan anknytas till något studieförbund.

De tänkes växa fram som klubbverksamhet exempelvis på arbetsplatser

eller i anslutning till de fritidsrum, som utgör ett inslag i den moderna

stadsbebyggel sen.

Med de fritidsgrupper, som avses skola sortera under riksstudieförbunden,

har kommunens organ — utöver mottagande av anmälan om börjad verksamhet

- icke något att bestyra, men för de ensamstående fritidsgrupper,

vilka såsom nyss berörts väntas uppstå, skall kommun vara huvudman, och

kommunalt organ skall öva tillsyn över dessa grupper. På kommun såsom

huvudman ankommer enligt kungörelsen den 30 juni 1954 angående statsbidrag

till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet (nr 575) att godkänna

en för fritidsgruppens verksamhet ansvarig person, och statsbidrag

för gruppens anordnande utgår till kommunen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Kungörelsen om utrustningsbidrag trädde i kraft den 15 oktober 1954

och kungörelsen angående bidrag till förenings- och fritidsverksamhet den

1 juli 1954.

Barnavårdskommittén. Frågan om erforderliga och lämpliga organ för den

till samhällets barna- och ungdomsvård hörande, allmänt förebyggande verksamheten

ägnar kommittén ingående överväganden åt. Kommittén betonar,

att man vid ett ställningstagande naturligen måste lägga vikt vid den organisation

som faktiskt vuxit fram ävensom beakta vad erfarenheten givit

vid handen beträffande olika organisationsformers effektivitet och övriga

lämplighet, den förebyggande verksamhetens mest naturliga anknytning

samt dess betydelse för de organ, som bedriver densamma, och för dessas

arbete i övrigt. Det förhållandet, uttalar kommittén, att man i många kommuner

gått vid sidan av barnavårdsnämnden då det gällt att organisera ifrågavarande

verksamhet, är ingalunda något bevis för att det varit nödvändigt

eller lämpligt att förfara så. Ej heller bör enligt kommitténs uppfattning

det förhållandet, att det mångenstädes brustit i barnavårdsnämndernas intresse

för allmänt förebyggande verksamhet, föranleda att befattningen

med sådan verksamhet helt eller delvis fråntages barnavårdsnämnderna för

att i stället tilläggas annat kommunalt organ. Fastmera bör, hävdar kommittén,

genom olika åtgärder barnavårdsnämndernas intresse för nämnda

verksamhet stimuleras och deras insikt om betydelsen därav förbättras.

Kommittén fortsätter.

Ett väsentligt skäl för kommitténs inställning till denna fråga är det, att

det allmänt förebyggande arbetet för barns och ungas bästa är ett synnerligen

viktigt, för att ej säga nödvändigt komplement till nämndens individuellt

inriktade verksamhet. Genom en betydande, väl planerad och av verkligt

intresse uppburen insats på det allmänna området vinner nämnden

vidgad och fördjupad kännedom om barns och ungas förhållanden, deras

synpunkter och strävanden samt uppnår kontakt och samarbete med ungdomsorganisationer

och andra, som verkar för barns och ungdomars bästa.

Samtidigt kan nämnden för egen del förvärva förtroende och inflytande.

Detta är fördelar av väsentlig betydelse vid nämndens fullgörande av dess

övriga uppgifter. Dessa får icke handhavas på det sättet, att nämnden nöjer

sig med att avvakta att missförhållanden blir kända genom den förvissa

fall obligatoriska tillsynen, eljest anmäles eller utvecklas till att bli

omedelbart iögonenfallande. Nämnden måste själv söka spåra upp och reda

ut vad som är otillfredsställande och har därvid den största nytta dels av

kontakt och samarbete som nyss sagts, dels ock av allmänhetens förtroende

och stöd.

Kommittén diskuterar möjligheten av att tillägga kommun rätt att tillsätta

särskild nämnd för förebyggande verksamhet, avseende barns och ungas fritidsförhållanden,

men avvisar detta. Barnavårdsnämnden blir alltså enligt

kommittén det enda självständiga förvaltnings- och verkställighetsorganet

för kommunernas barna- och ungdomsvård. Däremot finner kommittén det

i synnerhet i större kommuner behövligt eller i vart fall önskvärt, att barnavårdsnämnden

i sin befattning med allmänna frågor om barns och ungdoms

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1960

intidsförhållanden biträdes av ett organ, vars verksamhet helt är inriktad på

dylika frågor och som kan givas en för ändamålet speciellt lämpad sammansättning.

Kommittén föreslår därför en bestämmelse (26 § andra styckel

lagförslaget) av innebörd, att barnavårdsnämnden bör tillsätta ett berednings-

och samarbetsorgan för berörda allmänna frågor, i vilket skall inga

såväl ledamöter av nämnden eller suppleanter som ock andra i ungdomsarbete

verksamma eller eljest för ungdomsfrågor särskilt intresserade personer.

Detta organ skall enligt kommittén endast i den omfattning nämnden

finner önskvärt biträda denna med beredning och verkställighet inom

en del av området för den allmänna ungdomsvården och därvid särskilt förmedla

kontakten med ungdomsföreningar och andra i ungdomsarbete verksamma

krafter utom nämnden.

Vad angår tillämpningen av 1951 års kungörelser om statsbidrag titt utrustning

m. in. och till förenings- och fritidsverksamhet anför kommittén

följande.

Vad i kungörelsen om statsbidrag till utrustning in. in. sägs om yttrande

over ansökan om dylikt bidrag av »det kommunala organ, som handlägger

ungdomsfrågor», bör anses syfta på barnavårdsnämnden, som i lag direkt

tillagts uppgiften att allmänt verka för förbättrad barna- och ungdomsvård

och vidta påkallade åtgärder för barns och ungdoms välfärd. Denna uppgift

kan nämnden icke fråntagas annorledes än genom undantag, som Kungl.

Maj:t medger, ej heller avhända sig. Nämnden kan finna allt" vara väl beställt,

t. ex. i fråga om ungdomens förhållanden — till följd av annat kommunalt

organs verksamhet eller därförutan — och att åtgöranden från

nämndens sida förty är överflödiga tills vidare, men nämndens supplerande

uppgift står ändock kvar.

Enligt kommitténs förslag hänföres kommunens allmänna ungdomsvård

genom klarare och mera tvingande lagregler till barnavårdsnämndens

verksamhetsfält. Nämnden torde därefter än tydligare framstå såsom kommunens

speciella organ för handläggning av ungdomsfrågor, förutsatt att

annan ordning icke införts med stöd av Kungl. Majrts förordnande. Utan

sadant stöd synes kommunens styrelse, skolstyrelse, nykterhetsnämnd, socialnämnd

eller jämlikt 44 § andra stycket KL tillsatt särskild nämnd icke

■runna få en befattning med den allmänna ungdomsvården, som blir jämförlig

med vad som enligt förslaget tillkommer barnavårdsnämnden.

Till att företräda kommun, vilken åtagit sig att vara huvudman för verksamhet

som avses i kungörelsen angående bidrag till förenings- och fritidsverksamhet,

synes kommun ha frihet att utse vilket kommunalt organ som

helst. Att sådan frihet är avsedd torde framgå av 13 § h) och uppenbart

synes också vara, att uppgiften i fråga icke ofrånkomligen tillhör visst kommunalt

organs verksamhetsfält. Fritidsverksamhet av det slag, som — med

ledning av vissa bestämningar och villkor i kungörelsen samt den fylligare

utvecklingen i propositionen — får anses kunna komma i fråga för stöd i

form av statsbidrag, tillhör det som barna- och ungdomsvårdsorganen måste

agna säiskild uppmärksamhet; att ordna och främja sådan verksamhet

måste räknas till de betydelsefullaste uppgifterna inom den allmänt förebyggande

barna- och ungdomsvården. Många av de avsedda verksamhetsformerna

kommer å andra sidan nära yrkesutbildning eller studiecirkelverksamhet.

Skolöverstyrelsen har ansetts mest lämpad att handha de övervakande

och rådgivande uppgifterna, som det statliga stödet åt fritidsverksamheten

aktualiserat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 10 är 1060 d9

Med hänsyn till det anförda torde knappast annat förekommande kommunalt

organ än barnavårdsnämnd eller skolstyrelse kunna komma i fråga

såsom företrädare för kommun i dess egenskap av huvudman för fritidsverksamhet.

I betraktande av att förebyggande ungdomsvård, inbegripet

befattning med fritidsverksamhet, tillhör barnavårdsnämnds väsentliga uppgifter,

bör enligt kommitténs uppfattning barnavårdsnämnden anlitas för

uppgiften. Självfallet bör nämnden därvid samråda med andra kommunala

organ, som kan vara berörda av frågan.

Skälen för kommitténs mening att barnavårdsnämnden bör anlitas förstärkes,

därest i ny barnavårdslag på sätt kommittén föreslår starkare

framhäves vikten av den allmänt främjande och förebyggande barna- och

ungdomsvården — med särskilt betonande av fritidsfrågorna — samt rekommenderas,

att nämnden vidgar sina förutsättningar att handlägga sådana

frågor genom tillsättande av ett speciellt berednings- och samarbetsotgan

för just det verksamhetsområdet.

En reservant inom kommittén (herr Törnquist) anser kommunen böra

ha möjlighet att på särskild nämnd — med barnavårdsnämndens befrielse

— överflytta befattningen med frågor om förebyggande barna- och ungdomsvård.

1951 års skolstyrelseutredning. Skolstyrelseutredningen diskuterar ingående

vilket organ — barnavårdsnämnd eller skolstyrelse — som bör anförtros

de i 1954 års kungörelser avsedda frågorna. Vad barnavårdsnämnderna

beträffar framhåller skolstyrelseutredningen, att det skulle vara synnerligen

olyckligt om det förenings- och fritidsstöd åt ungdomen, som riksdagen

beslöt år 1954, i det allmänna medvetandet blev betraktat som vårdnad och

omhändertagande och att barnavårdsnämndernas centrala uppgifter även i

fortsättningen torde komma att gälla omhändertagande av barn för samhällsvård

och skyddsuppfostran och vidtagande av åtgärder av familjesocial

natur. Enligt utredningens sätt att uppfatta innebörden av de statliga åtgärderna

i förevarande hänseende kan dessa icke hänföras till vårduppgifter

eller familjesociala åtgärder. Typiskt är, understryker utredningen, att samhället

här i första hand satsat på de frivilliga, ideella ungdomsorganisationerna

och icke på samhällets egna organ. Det synes skolstyrelseuhedningen

oegentligt att rubricera den verksamhet som avses med statsunderstödet som

barnavård och dra slutsatsen att den obligatoriskt skall ligga under barnavårdsnämnd

i den mån samhället skall ha direkt med den att göra.

För alternativet skolstyrelsen — i det fall kommun icke bedömer behov axsärskild

ungdomsstyrelse föreligga — talar enligt skolstyrelseutredningen betydande

skäl. Utredningen anför härom bl. a. följande.

Under de nya skolstyrelserna skall förutom den obligatoriska skolan också

sortera de högre skolorna upp l. o. in. gymnasiestudiet samt yrkesskolorna.

En enhetlig ledning av skolväsendet avses sålunda komma till stånd och

under styrelsens tillsyn kommer att stå ungdom upp i 20-årsåldern. Skolstyrelsen

kommer att under sig administrera personal, lokaler och materiel

av utomordentlig betydelse när det gäller att skapa möjligheter för värdefulla

fritidssysselsättningar av de slag som kan tänkas komma i fråga. Att

just skolans resurser bör tillvaratagas i detta sammanhang framgår I. ex. av

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

följande uttalande av 1953 års utredning: »Fritidsgrupper, som lokalt organiseras

inom skolan och som fyller de på gruppen uppställda kraven bör

likaledes få del av det ifrågavarande statsbidraget. Detta bör således vidga

möjligheterna för kommunerna att stimulera ungdomens fritidsverksamhet.

»

Slutligen bör framhållas, att den verksamhet det här gäller, inte har det

begränsade syftet att för stunden sysselsätta ungdomsgrupper av olika slag.

Meningen är först och främst att försöka föra nya grupper av unga människor

i kontakt med ideella strävanden av olika slag inom ungdomens egen

värld och ge dem förutsättningar att uppleva gemenskap och demokratiska

umgängesformer inom ungdomsorganisationer med olika målsättning. Riktigt

detsamma kan inte ernås inom grupper, som står utanför de ideella organisationerna.

Men viktigt är, att det även i dessa fall finns ett mera långsiktigt

program och en strävan efter att föra ungdomen vidare in i frivilligt

studiearbete eller över i yrkesutbildande verksamhet. Med sina resurser och

sin naturliga anknytning till dylik verksamhet har skolstyrelsen goda förutsättningar

att lyckas i detta avseende.

Sammanfattningsvis uttalar skolstyrelseutredningen, att starka skäl föreligger

för att även skolstyrelsen bör kunna anförtros den kommunala handläggningen

av de här aktuella ungdomsfrågorna, vilka på ett naturligt sätt

ansluter sig till skolstyrelsens övriga verksamhet, och att ifrågavarande

spörsmål bör betraktas som en lämplighetsfråga och överlämnas åt den

enskilda kommunens praktiska bedömande med hänsyn till omständigheterna

i det enskilda fallet.

Remissyttrandena. Spörsmålet om erforderliga och lämpliga

organ för den till samhällets barn a- och ungdomsvård

hörande allmänt förebyggande verksamheten

och om det kommunala huvudmannaskapet för den

statsbidragsberättigade fritidsverksamheten har behandlats

av ett stort antal remissinstanser. De angivna yttrandena präglas av

stora motsättningar i fråga om huruvida den av kommittén förordade lösningen

äger företräde framför andra tänkbara lösningar.

Till kommitténs förslag att den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården

anförtros åt barnavårdsnämnden som en obligatorisk uppgift,

att barnavårdsnämnden utses till företrädare för kommun i dess egenskap av

huvudman för fritidsverksamheten och att barnavårdsnämnd för befattning

med frågor rörande barns och ungdoms fritidsförhållanden lämpligen

tillsätter ett berednings- och samarbetsorgan ansluter sig omkring 1/6 av

de instanser som uttalat sig i frågan. Bland dessa instanser märkes socialstyrelsen,

länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs

och Västerbottens län.

De flesta yttrandena i denna fråga — omkring 2/3 — ger uttryck för uppfattningen,

att varje kommun själv bör bestämma vilken organisation som

är lämplig för ifrågavarande verksamhet, åtminstone när det gäller det av

skolstyrelseutredningen behandlade spörsmålet om det kommunala huvudmannaskapet

för den statsbidragsberättigade fritidsverksamheten. Uttalan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

den i denna riktning göres av bl. a. skolöverstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,

statskontoret, övcrsiåthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens

län, svenska landstingsförbundet och målsmännens riksförbund.

Likartat uttalande gjordes på sjunde ungdomsrådskonferensen. Därutöver

framhölls på konferensen att uttrycket »förebyggande barnavård» icke

kan anses täcka syftet med ungdomens fritidsverksamhet i organiserad form,

som i stället bör avse att fostra ungdomen till »nyttiga och lyckliga ungdomar».

En medlande ståndpunkt intager de instanser — omkring 1/6 av dem

som gjort uttalande i frågan — som förordar att i barnavårdslagen gives

föreskrift om att befattningen med barns och ungdoms fritidsförhållanden

ankommer på barnavårdsnämnden, därest kommun ej för ändamålet tillsatt

särskild styrelse eller uppdragit åt annat organ att handlägga dessa frågor.

Bland de myndigheter som givit uttryck åt sådana tankegångar märkes medicinalstyrelsen,

länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Älvsborgs

och Örebro län.

Belysande för inställningen hos de instanser som är positiva till kommitténs

förslag är socialstyrelsens yttrande. I detta framhålles, att styrelsen

sedan början av 1950-talet sökt att genom upplysningsverksamhet, särskilt

i form av föredrag och artiklar, inrikta barnavårdsnämndernas intresse på

det förebyggande arbetet. Syftet med styrelsens upplysningsverksamhet har

varit att få varje nämnd att verka för eller stödja sådana anordningar, som

är ägnade att underlätta föräldrars och andra barnafostrares arbete. Denna

målsättning för verksamheten har enligt styrelsen haft till utgångspunkt,

att barnavårdsnämnd är den kommunala myndighet, som skall bära ansvaret

för det allmänt förebyggande arbetet för barns och ungdoms bästa.

Socialstyrelsen fortsätter därefter.

För denna inställning talar också de skäl som kommittén har framfört

för sitt ställningstagande. Socialstyrelsen finner det synnerligen angeläget,

att barnavårdsnämnden icke framstår för allmänheten som ett polisiärt organ

med huvudsaklig uppgift att vidtaga tillrättaförande åtgärder. I syfte att

motverka en sådan ur barnavårdens synpunkt olycklig uppfattning bär styrelsen

alltid varit mån om att barnavårdsnämnderna även blivit anförtrodda

sådana uppgifter, som har inneburit positivt stöd åt barnfamiljerna, såsom

befattningen med ferieresor för barn och husmödrar och handhavande av de

allmänna barnbidragen, som numera utgör viktiga inslag i barnavårdsnämndernas

beröring med allmänheten. Om en nämnd uteslutande hade att ombesörja

omhändertaganden av olika slag, skulle den ha svårt att vinna de

enskildas förtroende och i stället lätt få namn om sig att vara en straffmyndighet

Därigenom skulle nämnden undandragas väsentliga förutsättningar

för sin förebyggande hjälp i enskilda fall. I synnerhet med hänsyn till den

dominerande betydelse, som barnavårdskommittén tillmäter förebyggande

hjälpåtgärder i samverkan med enskilda, skulle det dessutom ur rena vårdsynpunkter

vara olyckligt, om barnavårdsnämnderna frånhändes sin normala

befattning med det allmänt förebyggande arbetet för barns och ungdoms

bästa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

K ii n r/l. Maj: Is proposition nr 10 år 1960

I valet mellan barnavårdsnämnden och skolstyrelsen som handhavai e av

fritidsverksamheten ansluter sig socialstyrelsen till kommitténs uppfattning,

att frågor rörande ungdomens förenings- och fritidsverksamhet otvivelaktigt

är att anse som väsentliga uppgifter för barnavårdsnämnderna. Skolstylelserna

synes i än mindre grad än barnavårdsnämnderna ha dokumenterat

sig som initiativtagare till kommunala insatser på det allmänt förebyggande

området. Med sin till skolväsendet hörande ordinarie verksamhet synes skolstyrelsen

icke heller framdeles få förutsättningar att främja de många sociala

sidor av fritidsverksamheten som faller utanför den egentliga bildningsverksamheten.

Socialstyrelsen ansluter sig sålunda till den av kommittén

häidade uppfattningen, att kommunen icke bör äga befogenhet att

överlåta ansvaret för fritidsverksamheten till en särskild nämnd. Genomförandet

av kommitténs förslag i detta stycke kommer visserligen att medföra

omprövning av organisationen i de kommuner, där man inrättat ungdomsstyrelse

eller annan särskild nämnd för ungdomsfrågorna. Genom

ett smidigt förfarande vid prövningen av tillstånd till undantag från. den

lagstadgade organisationen torde dock goda lösningar kunna vinnas Vid

bifall till kommitténs förslag att hänföra fritidsverksamheten till barnavårdsnämndernas

obligatoriska arbetsuppgifter torde enligt socialstyrelsen

handhavandet av den statliga bidragsgivningen till nämnda verksamhet böra

överföras på socialstyrelsen.

Lansstyrelsen i Kopparbergs län anser det vara viktigt, att barns- och

ungdomsfrågorna samlas inom en nämnd, som därigenom får en samlad

överblick över alla hithörande frågor, och att detta fastslås i barnavårdslagen.

I de fall där sådana förhållanden råder att en annan kommunal organisation

anses lämplig finns det möjlighet att jämlikt 11 § i lagförslaget

hos Konungen begära undantag från gällande bestämmelser.

Barnavårdsnämnden i Stockholm betecknar det som en självklar re^ef. att

barnavårdsnämnden skall ha ansvaret för den allmänna, förebyggande barna-

och ungdomsverksamheten inom varje kommun. I samband härmed

lramhåller nämnden den omfattande verksamhet av detta slag som barnavårdsnämnderna

på flera håll — företrädesvis i de större städerna_redan

UPP samt understryker vikten av att barnavårdsnämnderna i än större

utsträckning stimuleras till att på detta sätt bredda sitt register.

Enligt vad ovan nämnts anser skolöverstyrelsen i likhet med skolstyrelseutredningen

att den kommunala handläggningen av de allmänna ungdomsfrågorna

bör betraktas som eu lämplighetsfråga och överlämnas till den enskilda

kommunens praktiska bedömande med hänsyn till omständigheterna i

det enskilda fallet. Överstyrelsen framhåller särskilt, att den analys som

skolstyrelseutredningen gjort rörande artskillnaden mellan barnavårdsnämndernas

vårdande uppgifter och de fria och frivilliga ungdomsorganisationernas

mot ideella strävanden syftande och till folkbildningsarbetet nära knutna

ungdomsfostrande verksamhet på ett korrekt sätt belyser begränsningen hos

en till ungdomsvårdande barnavårdsnämnder knuten eller av dessa organiserad

allmän ungdomsverksamhet, överstyrelsen ställer sig helt avvisande till

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:In proposition nr 10 är 1060

73

kommitténs förslag atl den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården

och därmed del kommunala huvudmannaskapet för den statsbidragsberättigade

fritidsverksamheten obligatoriskt — med uteslutande av andra kommunala

organ — tillägges barnavårdsnämnderna samt framhåller, alt kommittén

vid utarbetandet av förslaget bortsett från nämndernas hittills helt obetydliga

insatser på dessa områden, vilka kommit att framstå som särskilda

kommunala organs — ungdomsstyrelsers, fritidsstyrelsers, idrotts- och friluftsstyrelsers

— verksamhetsfält. Att barnavårdsnämnd genom handläggning

av frågor rörande förebyggande barna- och ungdomsfrågor skulle förvärva

förtroende och inflytande kan, enligt överstyrelsens uppfattning, icke

vara tillräckligt motiv för att barnavårdsnämnderna obligatoriskt tillägges

en omfattande ungdomsverksamhet.

Fångvårdsstyrelsen anser, att tills vidare, till dess ytterligare erfarenheter

vunnits, lagstiftningen bör utformas så atl det må ankomma på kommunen

att själv bestämma vilken organisationsform som skall väljas för handläggning

av dessa frågor.

Skolstyrelseutredningens förslag utgör enligt statskontoret den lämpligaste

lösningen av föreliggande organisationsproblem. Genom att det överlåtes åt

kommunernas fria skön att bedöma formerna för den kommunala handläggningen

av hithörande problem ernås det smidigaste handläggningsförfarandet.

Att detta skulle leda till ett eftersättande av ungdomsfrågorna synes uteslutet.

Från kommunalt håll har starka invändningar riktats mot att kommunerna

skulle betagas rätt att ordna den allmänt förebyggande samhälleliga

verksamheten för barn och ungdom i de former som kommunerna finner vara

mest lämpliga. En avveckling av befintliga ungdomsstyrelser och liknande

organ eller ombildning av dessa till enbart berednings- och samarbetsorgan

synes — enligt dessa insatser — medföra större risk för en försvagad insats

från kommunernas sida på detta område än den försvagning som kommittén

förmenar skall uppstå genom beslutanderättens uppdelning på skilda

organ.

Länsstyrelsen i Malmöhus län samt flera kommunala organ understryker,

atl det föreslagna beredningsorganet, som icke anförtrotts någon beslutanderätt,

icke heller torde erhålla någon möjlighet att få sina synpunkter och

förslag beaktade.

Några av de myndigheter som icke ställt sig helt avvisande till kommitténs

förslag i denna del har dock framhållit lämpligheten av att i lagen inrymmes

möjlighet för kommun att inrätta särskild nämnd för dylik verksamhet

bland barn och ungdom.

En av företrädarna för den medlande ståndpunkten — länsstyrelsen i

Örebro län ■— anser alt organisatorisk valfrihet för kommunerna i berörda

hänseende skulle innebära största garantin för alt nödiga initiativ tages på

detta betydelsefulla område.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Knngl. Ma j. ts proposition nr 10 ar 1960

Verksamhetens innebörd m. m.

Ändringsförslag m. m. Ungdomsvårdskommittén ägnade i sitt betänkande

år 1947 om ungdomens fritidsverksamhet mycken uppmärksamhet åt frågan

vad som kunde vara att göra för en förbättrad ungdomsvård i form av stödjande

och främjande åtgärder från samhällets sida.

Kommittén gick utförligt in på frågan om vad som borde ingå i samhällets

av barnavårdsnämnden utövade förebyggande ungdomsvård och framhöll,

till en början, att ett led i verksamheten borde vara, att nämnden satte sig

noga in i ungdomens förhållanden i allmänhet. Bland de särskilda arbetsuppgifterna

för nämnden riktades uppmärksamheten främst på verksamhet,

som berörde ungdomens fritidsförhållanden. Barnavårdsnämndens uppgifter

med avseende på ungdomens fritidsfrågor angavs genom uppräkning.

Även beträffande yrkesvägledning borde barnavårdsnämnden enligt kommittén

ha vissa angivna uppgifter. Barnavårdsnämnden skulle enligt kommittén

slutligen också göra insatser med avseende på ungdomens bostadsfråga,

utbildning, arbetsliv och ekonomi.

Ungdomsvårdskommitténs uppslag upptogs i viss omfattning till behandling

av 1953 års utredning angående stöd åt ngkterhetsorganisationer och

ungdomsvårdande sammanslutningar samt i propositionen nr 156/1954.

Ett spörsmål, som berör den allmänna tillsynen över barns förhållanden,

uppmärksammades i motion 28/1949 av ledamöter av riksdagens andra

kammare. I motionen gjordes gällande, att skilsmässobarn och styvbarn

var »ställda utanför samhällets särskilda skydd i vad det gäller vården»

samt att förhållandena påkallade en ändring härvidlag. Motionärerna uttalade

sig i första hand för ändrade regler i så måtto att barnavårdsman alltid

skulle förordnas för barn tillhörande nämnda kategorier. Även andra åtgärder

till skydd för sådana barn torde emellertid kunna komma i fråga. Motionärerna

hemställde, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t påkalla, att utredning

av frågan om lämpliga åtgärder till skydd för skilsmässo- och styvbarn

blev verkställd och de förslag framlagda, vartill utredningen kunde föranleda.

I utlåtande 34/1949 över propositionen med förslag om införande av föräldrabalken

fann första lagutskottet skäl tala för att bestämmelserna angående

förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap ändrades i den

riktning motionärerna anvisat. Utskottet förklarade sig emellertid icke berett

att ta ställning till frågan, huruvida de i propositionen föreslagna bestämmelserna

om förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap —

vilka överensstämde med den sedermera utfärdade lagens innehåll — var

till fyllest för barnens skydd, och föreslog riksdagen att begära utredning

därom. I skrivelse den 24 maj 1949, nr 325, begärde riksdagen hos Konungen

utredning av frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman borde utses

för barn i äktenskap och adoptivbarn och därmed sammanhängande spörsmål.

Barnavårdskommittén erhöll i uppdrag att verkställa den begärda utredningen.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit, att den allmänt förebyggande

barna- och ungdomsvården måste bli föremål för väsentligt ökad

uppmärksamhet i ny barnavårdslagstiftning och att lagregler för verksamheten

visserligen bör, liksom för närvarande, vara tämligen allmänt hållna

— för att möjliggöra önskvärd frihet i tillämpningen — men dock sådana

att de icke kan negligeras.

Både av systematiska skäl och för att betona verksamhetens betydelse

bär kommittén samlat ifrågavarande regler i ett särskilt kapitel — det femte

—- i den föreslagna nya barnavårdslagen. Ansvaret för den allmänt förebyggande

verksamheten har i förslaget lagts på primärkommunen som sådan.

De föreskrifter, som närmare bestämmer verksamhetens innebörd och

syften, är däremot riktade till barnavårdsnämnden.

I det av kommittén utarbetade lagförslaget har —- i 59 § — till en början

intagits stadgande om skyldighet för varje kommun att vidtaga åtgärder till

stöd och hjälp åt föräldrar och andra fostrare ävensom åtgärder i övrigt,

som tjänar till förbättring av barns och ungas levnadsförhållanden inom

kommunen. Dylika åtgärder, som inte inriktas på någon viss individ, betecknas

i motiven såsom allmänna stödåtgärder.

Kommittén framhåller, att det är möjligt för barnavårdsnämnden att

uppdaga behov av allmänna stödåtgärder samt att välja lämpliga dylika endast

om den ägnar de ungas levnadsförhållanden en ingående uppmärksamhet,

som inte är inriktad enbart på enskilda fall, där förhållandena är

påtagligt otillfredsställande. En sådan inträngande allmän tillsyn från nämndens

sida hör alltså enligt kommittén nära samman med den allmänt stödjande

verksamheten och har upptagits till behandling i anslutning till sagda

verksamhet.

Till bestämmelserna om allmänna stödåtgärder och allmän tillsyn har fogats

föreskrifter, som närmare preciserar och specificerar vad verksamheten

bör gå ut på samt vilka riktlinjer och utvägar, som bör eller må väljas.

Kommittén anför.

Vad först angår begreppet allmänna stödåtgärder kan man tydligen, om

begreppet tages i dess vidaste bemärkelse, därtill hänföra verksamheten vid

barna- och mödravårdscentraler, centraler för psykisk barna- och ungdomsvård,

småbarnsinstitutioner av olika slag, inrättande^ och drivande av fritidsinstitutioner

såsom ungdomsgårdar, ungdomskaféer och idrottsanläggningar

ävensom anordnande av studie- och hobbyverksamhet för ungdom

samt föredrag och kurser för föräldrar och andra fostrare. En positivt veiksam

allmän tillsyn över barns och ungas levnadsförhållanden inom kommunen

kan jämväl anses stödjande. Att ställa ekonomiskt stöd till förfogande

kan också utgöra ett led i en allmänt förebyggande verksamhet.

Gemensamt för de allmänna stödåtgärderna är, att det är den enskildes

sak att utnyttja de möjligheter som bjuds och att välja mellan dem. Emellertid

kan uppenbarligen en barnavårdsnämnd, som har att ingripa i anledning

av otillfredsställande förhållanden i ett enskilt fall, tinna ändamålsenligt

alt som korrektiv tillråda eller föreskriva anlitande av institution ellei

anordning, som jämväl tjänar den allmänt förebyggande verksamheten.

Såsom berörts syftar bestämmelserna i 5 kap. bl. a. till att klarare och

i bestämdare form fastslå primärkommunernas ansvar även för den gren

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1000

av barna- och ungdomsvården, som är av allmänt förebyggande ar; samt

att närmare ange denna verksamhetsgrens mål och riktlinjer. Det måste

betonas, att den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården varken

av kommunerna och deras barnavårdsorgan eller av tillsynsmyndigheterna

får betraktas såsom en andraplansuppgift inom samhällets barnavård. Det

ar icke tillräckligt, att de mest trängande behoven njuggt tillgodoses. Sådana

förbättringar i fråga om barns och ungdomars levnadsbetingelser, vilka

framstår som betydelsefulla, måste eftersträvas i en positiv och uppbyggande

anda.

Ett huvudsakligt syfte måste vara att stödja och underlätta föräldrars

och andra fostrares bemödanden att sörja för de ungas bästa. Men självfallet

kan en allmän förebyggande ungdomsvård icke med fog begränsas

till sådana stödåtgärder, som riktar sig till fostrarna eller förutsätter deras

medverkan. De ungas levnadsvillkor bestäms av mycket annat än av hemmens

beskaffenhet och fostrarnas insatser, och för de ungas bästa kan erfordras

anordningar och verksamhet av helt annat slag än sådana stödåtgärder

som nyss sagts. Barnavårdsnämnden bör följa med i samhällsverksamheten

och samhällsutvecklingen över huvud taget samt söka göra en insats

för de intressen, nämnden har att bevaka, när helst tillfälle erbjuder

sig. Så t. ex. vid planering av områdes bebyggelse, vid utformning av fritidsområden

och liknande.

I motsats till vad som måste gälla i fråga om ingripanden, som avses i

7 kap. av lagförslaget, torde det ej finnas anledning att, när det gäller allmänna

stödåtgärder, genom åldersgränser fixera området för verksamheten.

Tämligen givet är ändå, att intresset och ansträngningarna främst kommer

att inriktas på de underårigas förhållanden. Det kan anmärkas, att

statsbidragsgivningen till så kallade fritidsgrupper omfattar ungdom mellan

12 och 25 år.

Kommittén framhåller vidare att barnavårdsnämnden skall göra sig väl

turtrogen med de förhållanden, under vilka barn och ungdom i kommunen

lever, och själv söka bilda sig en uppfattning om hur de unga utvecklas

under de rådande betingelserna. Stadgande härom har införts i 60 § första

stycket av lagförslaget. Till nämnda stadgande har kommittén fogat eu bestämmelse,

som inskärper, att barnavårdsnämnd bör bedriva sin verksamhet

på sådant sätt att missförhållanden i fråga om underårigas behandling

och utveckling såvitt möjligt förebygges.

Enligt de för kommittén meddelade direktiven (jfr betänkandet s. 98;

borde prövas, huruvida inom barnavårdslagstiftningens ram åtgärder kunde

vidtagas, som vore lämpliga för att åstadkomma förbättrat skydd för

skilsmässo- och styvbarn. Kommittén har upptagit denna fråga till ingående

behandling i förevarande sammanhang.

Vad först angår frågan om behov av det ifrågasatta skyddet förklarar sig

kommittén vara väl medveten om att skilsmässo- och styvbarn — kanske

särskilt de förstnämnda — ofta åtminstone temporärt utsättes för påfrestningar,

som kan innebära betydande fara för deras gynnsamma utveckling

och anpassning, samt ej sällan även i längden försättes i levnadsförhållanden,

som icke kan anses tillfredsställande. Det måste emellertid enligt kommittén

fasthållas, att ett utpräglat behov av skydd, utöver vad gällande

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1000

77

bestämmelser i FB och BvL bereder, ingalunda föreligger beträffande alla

eller praktiski taget alla skilsinässo- och styvbarn.

Beträffande möjligheten och lämpligheten av att bereda sldlsmässo- och

styvbarn ökat samhälleligt skydd framhåller kommittén till en början, att

det i huvudsak gäller sådant skydd för barn i äktenskap, vilka fostras i

föräldrahem. Kommittén berör därefter vissa av kommittén föreslagna ändringar

i fråga om förutsättningarna för ingripande i enskilda fall och de

åtgärder, som därvid skall stå till buds, samt uttalar, att om man »inom

barnavårdslagstiftningens ram» vill gå längre för att bereda nämnda barnkategorier

skydd, det svårligen kan tänkas annan anordning än en obligatorisk

tillsyn över varje sldlsmässo- och styvbarn, en tillsyn som alltså

skulle etableras oavsett vetskap eller misstanke om inträdda eller hotande

otillfredsställande förhållanden. Det skulle sålunda bli en motsvarighet till

fosterbarnstillsynen och dennas apparat borde rimligen utnyttjas för ändamålet.

Naturligtvis kunde möjligheter till dispens från tillsynen beredas.

Innan kommittén går in på frågan, om en sådan obligatorisk tillsyn över

sldlsmässo- och styvbarn bör införas, fäster kommittén uppmärksamheten

på att dessa barns särskilda skyddsbeliov ingalunda är förbisett i FB. Kommittén

erinrar i detta sammanhang om reglerna i 6 kap. FB om hur det

skal! förfaras med vårdnaden om barnen vid hem- eller äktenskapsskillnad

och de i 8 kap. 1 och 2 §§ FB givna bestämmelserna om förordnande av

barnavårdsman för barn i äktenskap samt adoptivbarn.

I anledning av förut berörda särskilda uppdrag (riksdagens skrivelse nr

325/1949) samt på grund av behov och önskemål med avseende på den

familjerätlsliga lagstiftningen, vilka klarlagts vid genomgång av barnavårdslagstiftningen

och de i samhällets barnavård gjorda erfarenheterna,

har kommittén i sitt slutbetänkande framlagt förslag om vissa ändringar

i FB. Ändringsförslagen gäller främst bestämmelserna i balkens 6 kap. om

vårdnad och umgängesrätt och i dess 8 kap. om barnavårdsman.

Rörande ifrågavarande ändringsförslag må följande i korthet nämnas.

Kommittén föreslår vissa jämkningar i vårdnadsreglerna och umgängesbestämmelserna

i syfte att barnets bästa skall tilläggas en än mer central

betydelse vid vårdnadsavgörandena och att de slitningar, påfrestningar och

vådor i övrigt, för vilka skilsinässobarnet är utsatt, avsevärt skall minskas.

1 fråga om förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap eller adoptivbarn

föreslår kommittén, att barnavårdsman, oavsett yrkande, regelmässigt

skall förordnas för sådant barn, som ej fyllt 18 år då mål eller ärende,

som gäller vårdnadshavares skiljande från vårdnaden om barnet eller annan

åtgärd med avseende på vårdnaden, anhängiggöres. Sådant förordnande

lörutsättes skola bestå så länge barnets intresse påkallar det men i allmänhet

kunna hävas, när förhållandena stabiliserat sig. I vidare mån än nu

sagts bör barnavårdsman enligt kommitténs uppfattning icke obligatoriskt

lörordnas för barn i äktenskap eller adoptivbarn, ej heller för viss kategori

av sådana barn. Kommittén anser emellertid att i FB 8: 1 nu stadgade för
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kiingl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

utsättningar för att barnavårdsman skall i särskilt fall förordnas utan

framställt yrkande därom — vilka förutsättningar, enligt kommittén, av

barnavårdsnämnderna tolkas mycket restriktivt — bör ändras så att en

mindre snäv tolkning kan bli rådande. I detta syfte föreslår kommittén

alltså en viss jämkning av nämnda stadgande. — Slutligen må anmärkas,

att kommittén vill på lämpligt sätt söka få till stånd en sådan ordning, att

barnavårdsnämnds yttrande inhämtas i alla mål och ärenden, som rör

vårdnad och umgängesrätt, om sådant yttrande icke av särskild anledning

är uppenbart obehövligt, samt att nämnden får tillfälle att grunda sitt yttrande

bl. a. på vad i målet eller ärendet andrages och till bevisning åberopas.

Att genom bestämmelser i ny barnavårdslag bereda skilsmässo- och styvbarn

förstärkt skydd i form av obligatorisk tillsyn, överensstämmande med

och eventuellt samordnad med fosterbarnstillsynen, måste enligt kommitténs

mening väcka allvarliga betänkligheter ur flera synpunkter. Kommittén

anser att tillräckliga skäl ej föreligger för att, trots berörda betänkligheter,

vilka av kommittén redovisas, införa ett förstärkt skydd för skilsmässo-

och styvbarn i form av sådan tillsyn.

Kommittén föreslår emellertid, att i bamavårdslagen upptages en anvisning

för barnavårdsnämnden att, då nämnden gör sig förtrogen med ungdomens

levnadsförhållanden i kommunen och de underårigas utveckling,

ägna särskild uppmärksamhet åt sådana underåriga, vilka med hänsyn till

förhållandena kan befaras ej få fullgod vård och fostran eller vara speciellt

utsatta för risk för ogynnsam utveckling eller otillfredsställande samhällsanpassning.

Ett stadgande av sådan innebörd har införts i 60 § andra stycket

av kommitténs lagförslag. Bedömningen, huruvida sådan fara föreligger,

skall enligt förslaget grundas på ett beaktande av alla väsentliga omständigheter

i det enskilda fallet, men särskilt framhålles att barnets själsliga

och kroppsliga utrustning och hälsa samt dess hem- och familjeförhållanden

bör beaktas.

Nu berörda regel för nämndens verksamhet bör, enligt vad kommittén

framhåller i motiven, bl. a. leda till att nämnden ägnar hjälpklassbamen

särskild uppmärksamhet.

Till sådana hem- och familjeförhållanden, som bör påkalla nämndens

synnerliga uppmärksamhet, hör enligt motiven bl. a. de som föreligger,

när någon av barnets föräldrar eller annan hemmavarande är alkoholmissbrukare

eller psykiskt abnorm eller då någondera av föräldrarna på grund

av sjukdom eller av annan anledning är olämplig eller oförmögen att biträda

med barnets vård och fostran, fastän förhållandena ännu ej lett till

behov av direkt ingripande från nämndens sida.

Kommittén uppehåller sig därefter vid frågan, huruvida det är erforderligt

eller i varje fall lämpligt att söka bereda garanti för att nämnden får

reda på de underåriga, som bör särskilt uppmärksammas, och diskuterar

därvid införandet av detaljerade bestämmelser om underrättelse till nämnden.

Kommittén har emellertid funnit sig böra stanna vid allmänna samar
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

betsregler. Åt de olika barnavårdsnämnderna överlåtes att genom överenskommelser

med myndigheter och andra tillförsäkra nämnden sådana för

dess verksamhet önskvärda upplysningar, som kan tillhandahållas.

Kommittén anför, att barnavårdsnämnden svårligen kan ägna sig åt allt

som kan betecknas såsom allmänt förebyggande barna- och ungdomsvård.

Utan att sätta gränser för vad nämnden i sådant hänseende må företaga, synes

det kommittén lämpligt, att lagen ger anvisning på vissa allmänna stödåtgärder

eller typer av sådana, som nämnden bör, i mån av behov och möjlighet,

främst inrikta sig på. I lagförslaget — 61 § — ges sålunda anvisning

för nämnden att verka för förbättring av barns och ungas fritidsförhållanden

ävensom främja anordnande av god familjevård samt inrättande av

barnavårdsanstalter och ungdomshem. Som exempel på andra — i lagtexten

icke angivna — insatser i allmänt förebyggande syfte, som nämnden kan

göra, nämner kommittén förbättring av ungdomens utbildningsmöjligheter,

bistånd åt yrkesvägledare samt medverkan till att barn och unga beredes

tillgång till medicinsk och psykologisk undersökning. Vidare framhåller

kommittén som önskvärt, att barnavårdsnämnd i mån av behov söker göra

insatser i fråga om ungdomens bostadsförhållanden, arbetsliv och ekonomi.

Såsom förut berörts är det enligt kommittén en förutsättning för ett framgångsrikt

arbete av barnavårdsnämnden, att denna lyckats tillvinna sig förtroende

och medverkan från allmänhetens sida. Ett viktigt led i en strävan

att i sagda hänseende uppnå gynnsamma förhållanden utgöres enligt

kommitténs mening av upplysning beträffande barnavårdsnämndens verksamhet

samt om samhällets åtgärder över huvud taget i syfte att stödja

fostrares arbete eller bereda ungdomen bistånd. Kommittén föreslår ett uttryckligt

stadgande — 62 § lagförslaget — om sådan upplysningsverksamhet.

Enligt det föreslagna stadgandet bör barnavårdsnämnden inom kommunen

sprida kännedom om förekommande möjligheter att anlita rådgivning

och undersökning samt att erhålla ekonomiskt stöd för undersökningsoch

vårdåtgärder ävensom för utbildning.

Remissyttrandena. Vad kommittén i förevarande hänseenden föreslagit har

i huvudsak godtagits eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden.

1 allmänhet anser emellertid remissorganen — såsom länsstyrelsen i Kronobergs

län — att ifrågavarande bestämmelser närmast hör till lagens allmänna

del.

Socialstyrelsen anser kommitténs förslag om direkta ålägganden för barnavårdsnämnderna

i ifrågavarande hänseende utgöra en välbehövlig revision

av gällande lag. Icke minst kommer, enligt styrelsen, kommitténs motivering

härvid att vara till god vägledning för barnavårdsnämndernas

framtida verksamhet av detta slag.

I fråga om skilsmässo- och styvbarn anser socialstyrelsen lagtexten böra

kompletteras så att nämnderna göres uppmärksamma på sina skyldigheter

mot dessa barn.

Andra remissorgan — såsom länsstyrelserna i Kronobergs och Älvsborgs

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

lön, svenska socialvårdsförbnndet, en socialvårdskonsulent och ett tiotal

barnavårdsnämnder — ställer sig avvisande till bestämmelsen om skyldighet

för nämnd att ägna särskild uppmärksamhet åt vissa kategorier halm.

Belysande för dessa organs inställning är yttrandet av länsstyrelsen i

Kronobergs län, som anför.

Bestämmelsen om skyldighet för nämnd att ägna särskild uppmärksamhet

åt vissa kategorier barn (skilsmässo- och styvbarn, hjälpklassbarn, barn

till alkoholmissbrukare) synes av motiven att döma avse en individuell

och icke allmänt förebyggande verksamhet. Stadgandet synes därför icke

böra upptagas bland bestämmelser av allmän natur. För övrigt torde kunna

ifrågasättas om stadgandet i föreslagen lydelse överhuvudtaget bör upptagas

i lagen. Om därmed avses att införa en individuell tillsynsskyldighet

för barnavårdsnämnderna, lärer av stadgandet bliva en föreskrift, som flertalet

barnavårdsnämnder icke ha möjlighet att efterleva.

Föredragande statsrådet

I den proposition, som ligger till grund för BvL, uttalas, att samhällets

barnavård i vidsträckt mening omfattar ett mycket stort socialt arbetsfält,

nämligen hela den samhälleliga verksamhet som har till syfte att befordra

de ungas väl från födelsen och till vuxen ålder. Denna definition torde alltjämt

kunna betecknas som adekvat och uttömmande. Liksom inom socialvården

i övrigt har man på barna- och ungdomsvårdens område alltmer insett

betydelsen av mera generellt förebyggande åtgärder, d. v. s. sådana åtgärder

till barns och ungdoms välfärd som siktar till att över huvud taget

förebygga uppkomsten av åtminstone vissa mera allmänt förekommande

missförhållanden. Det bör emellertid fasthållas, att i begreppet barna- och

ungdomsvård även ingår omsorgen om den normala, den friska ungdomen

eller vad som brukar gå under benämningen allmän ungdomsvård. Såsom

gemensam beteckning för de mera allmänt inriktade insatserna från samhällets

sida till barns och ungdoms bästa må här — i enlighet med den av

kommittén begagnade terminologien — användas uttrycket allmänt förebyggande

verksamhet, ehuru denna beteckning särskilt i fråga om ungdomsvårdsarbetet

i och för sig kan anses mindre lämplig.

I stort sett torde numera inte råda några delade meningar om den allmänt

förebyggande verksamhetens stora betydelse för samhället. I likhet

med kommittén anser jag därför, att i ny barnavårdslag bör upptagas bestämmelser

av mera förpliktande karaktär än i gällande lag. Såsom kommittén

löreslagit torde det därvid vara lämpligt att lägga ansvaret för den

allmänt förebyggande verksamheten på primärkommunen, medan övriga

bestämmelser liksom i gällande lag bör vara riktade till barnavårdsnämnden.

Innan jag närmare går in på bestämmelserna om verksamhetens innebörd,

forde det vara lämpligt att till behandling uppta spörsmålet om den kommunala

organisationen för allmän ungdomsvård.

Enligt min mening talar beaktansvärda skäl för kommitténs förslag att

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ungdomsvårdsarbetet skall vara en obligatorisk uppgift lör barnavårdsnämnden.

Särskilt må framhållas, att barnavårdsnämnderna i Stockholm och

Göteborg nedlagt ett omfattande arbete på allmän förbättring av barns och

ungdoms villkor i samhället och att deras verksamhet på området nått en rik

utveckling. Betydande insatser har även gjorts av åtskilliga andra barnavårdsnämnder.

Det synes med hänsyn härtill knappast kunna betvivlas, att

barnavårdsnämnderna i gemen äger förutsättningar att bedriva denna verksamhet

på tillfredsställade sätt. Såsom kommittén särskilt betonat synes det

allmänt förebyggande arbetet för barns och ungas bästa också vara ett

värdefullt, delvis nödvändigt komplement till nämndens individuellt inriktade

verksamhet. När det gäller att ta ställning till ifrågavarande organisatoriska

spörsmål, måste man emellertid även beakta, hur utvecklingen på

den allmänna ungdomsvårdens område hittills faktiskt gestaltat sig. Såsom

berörts i den föregående redogörelsen har det samhälleliga ungdomsvårdsarbetet

på senare tid i ett stort antal städer och andra kommuner — enligt

uppgift i mer än 300 — centraliserats till en kommunal myndighet kallad

ungdomsstyrelse, ungdomsvårdsstyrelse, nämnd för ungdomsvårdsfrågor eller

ungdomsdelegation. Som motivering för denna organisationsform, för vilken

gällande BvL inte lägger hinder i vägen, har anförts nödvändigheten att

sammanföra de olika verksamhetsgrenarna, att få en överblick över hela

fältet av stödåtgärder och kunna anpassa dessa till varandra och göra dem så

effektiva som möjligt. Även andra skäl torde stundom ha medverkat till att

sådant särskilt organ tillsatts för ungdomsvårdsarbetet. Hur önskvärt det i

och för sig än må vara, att de allmänt förebyggande uppgifterna läggs på

barnavårdsnämnderna, lär det inte kunna bestridas, att den berörda utvecklingen

varit till fördel för ungdomsvården i stort sett. Den av kommittén förordade

anordningen med ett berednings- och samarbetsorgan, utan egen

beslutanderätt, synes inte innebära någon tillfredsställande ersättning för de

nuvarande särskilt tillsatta myndigheterna. Med hänsyn härtill anser jag i

likhet med ett stort antal remissinstanser att man inte bör bryta den hittillsvarande

utvecklingen. Det bör sålunda enligt min mening även framdeles

stå varje kommun fritt att, om den så finner lämpligt, uppdra åt ett

särskilt organ att handlägga frågor rörande allmän ungdomsvård. Beträffande

denna organisationsform torde några särskilda bestämmelser lika litet

som i gällande BvL behöva införas i ny barnavårdslag. Härav följer att

ifrågavarande organ i kommunalrättsligt hänseende blir att hänföra till s. k.

oreglerade nämnder. Barnavårdslagens bestämmelser om den allmänt förebyggande

verksamheten torde böra ges samma innebörd som för närvarande.

Barnavårdsnämnden bör sålunda åläggas att tillse att vad som bör göras

för ungdomen också blir gjort, antingen genom att stimulera andra kommunala

organ att vidtaga åtgärder eller också genom att göra det själv. Om

ungdomsstyrelse eller motsvarande organ tillsättes i en kommun, medför

detta, att barnavårdsnämndens arbetsbörda lättas, men det innebär inte att

nämnden befrias från allt ansvar för den allmänna ungdomsvården inom

kommunen. Barnavårdsnämnden såsom det centrala organet för samhällets

ft Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Mnj:ls proposition nr 10 år 1960

barna- och ungdomsvård har alltid ytterst ansvaret för att erforderliga åtgärder

och anordningar inom kommunen vidtages till främjande av goda

uppväxtförhållanden för ungdomen.

En särskild fråga är vilket organ inom kommunen som bör utöva de uppgifter,

som avses i 1954 års kungörelser angående statsbidrag till ungdomens

förenings- och fritidsverksamhet (nr 575) samt om statsbidrag till utrustning

m. m. av vissa föreningslokaler (nr 615). Såsom framgår av den

förut lämnade redogörelsen är ifrågavarande organisatoriska uppgifter för

kommunerna mycket begränsade. De inskränker sig sålunda till att mottaga

vissa anmälningar och avge vissa yttranden. Med hänsyn till det nära sambandet

mellan de olika statsbidragsformerna torde annat knappast kunna

ifrågasättas än att berörda uppgifter bör ankomma på ett och samma organ.

De organ som härvid kommer i fråga är — förutom ungdomsstyrelser eller

motsvarande, där sådana finnes — barnavårdsnämnder och skolstyrelser.

I denna fråga har kommittén och skolstyrelseutredningen stannat i olika

uppfattningar. Medan kommittén anser, att uppgiften bör tillkomma barnavårdsnämnderna,

menar skolstyrelseutredningen, att det här gäller en lämplighetsfråga,

som bör överlämnas till varje kommuns praktiska bedömande

med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Ehuru jag hyser den

uppfattningen, att barnavårdsnämnden med hänsyn till dess verksamhetsfält

måste anses ligga närmast till för uppgiften, ansluter jag mig till skolstyrelseutredningens

berörda slutsats, att kommunerna bör ha frihet att

själva avgöra organisationsfrågan. Jag kan härvid stödja mig på en övervägande

opinion bland remissinstanserna.

Vad härefter beträffar den allmänt förebyggande verksamheten i vidsträckt

bemärkelse utgör en allmän tillsyn från barnavårdsnämndens sida

självfallet en nödvändig förutsättning för att nämnden skall kunna uppdaga

behov av allmänna stödåtgärder och välja lämpliga dylika eller ta erforderliga

initiativ. Liksom hittills bör det därför — i nära överensstämmelse

med vad kommittén föreslagit — även enligt ny barnavårdslag åligga

barnavårdsnämnden att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden

inom kommunen. Då det torde vara självklart, att barnavårdsnämnden

alltid bör bedriva sin verksamhet på sådant sätt, att missförhållanden

i fråga om barns och ungas behandling och utveckling såvitt möjligt

förebygges, synes någon uttrycklig föreskrift om att verksamheten skall

ha en sådan inriktning inte vara erforderlig.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hade kommittén enligt sina

direktiv att pröva, huruvida inom barnavårdslagstiftningens ram åtgärder

kan vidtagas, som är lämpliga för att åstadkomma ett förbättrat skydd för

skilsmässobarn och styvbarn, varjämte kommittén erhållit särskilt uppdrag

att utreda frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman bör utses för barn i

äktenskap och adoptivbarn samt därmed sammanhängande spörsmål. I anledning

av sistnämnda uppdrag har kommittén i sitt slutbetänkande framlagt

förslag till sådana ändringar i 8 kap. föräldrabalken, att barnavårdsman

i vidgad utsträckning skall utses för barn i äktenskap och adoptivbarn.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Samtidigt har kommittén föreslagit även andra ändringar i föräldrabalken,

i synnerhet i balkens 6 kap. om vårdnad och umgängesrätt. Ifrågavarande

ändringsförslag, som bör prövas inom justitiedepartementet, skall här inte

upptagas till behandling. Vad angår spörsmålet, huruvida skilsmässo- och

styvbarn bör beredas förbättrat skydd inom barnavårdslagstiftningens ram,

bar kommittén funnit, att ett för dessa kategorier särskilt avsett skydd knappast

kan anordnas på annat sätt än genom att en obligatorisk tillsyn av sådan

art som fosterbarnstillsynen införes. Kommittén har själv ställt sig avvisande

till tanken på en sådan tillsyn, och införande därav har inte påyrkats

i något yttrande. Inte heller jag finner mig böra framlägga förslag till bestämmelser

av denna innebörd.

I likhet med kommittén anser jag vidare, att stadgandet om allmän tillsyn

från barnavårdsnämndernas sida över barns och ungdoms levnadsförhållanden

bör kompletteras med en anvisning för nämnden att särskilt uppmärksamma

vissa grupper av underåriga. Kommittén har i detta sammanhang

framhållit bl. a. hjälpklassbarnen och barn i hem, där någon av föräldrarna

eller annan är alkoholmissbrukare eller psykiskt abnorm. Härtill

kan läggas fall, där kriminalitet eller annan bristande samhällsanpassning

yppats i den underåriges miljö, ehuru sadana omständigheter inte föreligger

att direkt ingripande är påkallat. Genom att ägna särskild uppmärksamhet

åt sådana underåriga bör barnavårdsnämnderna kunna göra betydande

insatser inom ramen för den allmänt förebyggande verksamheten. Uppgiften

kommer visserligen att ställa ökade krav pa barnavårdsnämnderna.

Om tillgängliga resurser utnyttjas på ett rationellt sätt, bör dock nämnderna

enligt min mening kunna gå i land därmed. De invändningar mot kommitténs

förslag som framförts i vissa yttranden kan jag därför inte tillmäta avgörande

betydelse.

Såväl den föreslagna lagtexten som den anförda motiveringen ger vid

handen, att kommittén avsett att särskild uppmärksamhet skall ägnas åt

sådana underåriga, som kan befaras inte få god vård och fostran, även i

fall, där fara för deras gynnsamma utveckling eller samhällsanpassning inte

föreligger. Ett sådant stadgande måste anses vara alltför vittsyftande. Enligt

min mening är det uppenbart, att många barnavårdsnämnder inte kommer

att vara tillräckligt rustade för att bemästra en så långt gående tillsynsplikt.

Stadgandet är därjämte alltför vagt till sin innebörd. Jag föreslår

därför att anvisningen om särskild uppmärksamhet begränsas till sådana

fall, där ogynnsam utveckling kan befaras. Härigenom framhäves också

starkare barnavårdsnämndens skyldighet att genom allmänt inriktade

åtgärder verka till förebyggande av kriminalitet eller annan asocialilet

hos de unga.

Jag delar kommitténs uppfattning, att det bör överlåtas åt barnavårdsnämnderna

att själva på sätt som befinnes lämpligt — genom överenskommelser

med myndigheter och andra eller annorledes — säkerställa att

de får reda på sådana underåriga, beträffande vilka särskild uppmärksamhet

från nämndens sida är påkallad.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

I viss anslutning till gällande BvL har kommittén föreslagit, att lagen

skall ge anvisning på vissa uppgifter, som barnavårdsnämnden i sin allmänt

förebyggande verksamhet främst bör inrikta sig på. Dessa uppgifter

hänför sig enligt förslaget till ungdomens fritidsförhållanden, anordnande av

god familjevård samt inrättande av barnavårdsanstalter och ungdomshem.

Jag är ense med kommittén om att åtgärder för att förbättra barns och

ungdoms fritidsförhållanden är en så central uppgift för barnavårdsorganen,

att de särskilt bör framhållas i lagtexten. Vad angår de övriga i förslaget

angivna uppgifterna torde det inte råda några delade meningar om att barnavårdsnämnderna

i dessa avseenden kan göra särskilt betydelsefulla insatser.

Andra uppgifter synes emellertid kunna vara väl så viktiga. Behoven

varierar på detta område starkt från kommun till kommun, och ändrade förhållanden

kan också förmodas komma att medföra att man i denna verksamhet

bör söka sig nya vägar. Då angivandet av exempel lätt kan komma

att binda verksamheten inom vissa utstakade gränser, anser jag att det är

lämpligast att i ny barnavårdslag inte upptaga någon motsvarighet till gällande

lags exemplifiering. Erforderliga anvisningar för hur den allmänt förebyggande

verksamheten bör bedrivas får i stället lämnas i andra former

främst genom vägledning av tillsynsorganen.

Det kan i många fall vara önskvärt och värdefullt, att barnavårdsnämnden

genom kurser, föredrag eller på annat sätt upplyser om de möjligheter

som finns till rådgivning och undersökning och ekonomiskt stöd härför samt

till utbildning. Då en upplysningsverksamhet av denna art emellertid synes

ingå som ett naturligt led i nämndens insatser för förbättring av kommunens

barna- och ungdomsvård, torde någon uttrycklig anvisning därom

i lagen — i enlighet med vad jag nyss anfört — icke vara erforderlig eller

lämplig.

Däremot torde — efter förebild av bl. a. lagen om nykterhetsvård och

SochjL — i ny barnavårdslag böra införas ett stadgande om skyldighet för

barnavårdsnämnden att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i

frågor, som äger samband med nämndens verksamhet.

Slutligen må nämnas att jag — i enlighet med framställda yrkanden —

funnit bestämmelserna om allmänt förebyggande verksamhet liksom i gällande

BvL böra upptagas bland lagens inledande stadganden i stället för

att sammanföras till ett särskilt kapitel.

VI. Juristmedverkan i barnavårdsnämnd

Barnavårdskommittén

Kommittén ägnar frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämndernas

arbete ingående behandling samt framhåller därvid till en början, att obligatorisk

medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete givetvis kan åväga
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj.ts proposition nr 10 är 1960

85

bringas på olika sätt och avse bistånd i olika hänseenden. Kommittén anser

emellertid klart, att föreskrift om jurists medverkan i barnavårdsnämnd endast

kan tänkas motiverad av behov att höja nämndens förmåga att utreda

och pröva ärenden, som är av stor vikt och kan erbjuda betydande svårigheter.

Med hänsyn till den huvuduppgift, som en i barnavårdsnämnd medverkande

jurist enligt kommitténs mening skulle ha — nämligen att leda eller

vägleda utredningen och prövningen av ärenden, som ankommer på nämnden,

eller vissa sådana ärenden — kan enligt kommittén för uppdraget endast

ifrågakomma en därför genom vunnen erfarenhet kvalificerad domare.

Kommittén erinrar om att den domarmedverkan, som är föreskriven i

dansk och norsk barnavårdslagstiftning, är begränsad till vissa ärenden av

särskild vikt men att det i övrigt mellan de båda ländernas bestämmelser

föreligger eu principiellt viktig olikhet i fråga om omfattningen och arten

av domarens medverkan. Enligt den danska lagen beslår domarens medverkan

blott i att ge barnavårdsorganet vägledning, leda undersökningen i

saken och delta i den slutliga behandlingen utan rösträtt, enligt den norska

lagstiftningen inträder domaren såsom ledamot av nämnden och leder förhandling

och överläggning i ärenden av viss beskaffenhet. Kommittén anför

vidare, att det i andra länder — t. ex. England — förekommer en mycket

mer omfattande medverkan av domare i ärenden angående samhällsåtgärder

för barns och ungas vård, fostran och tillrättaförande, i det att viktigare avgöranden

därom ankommer på särskild barndomstol.

Vid bedömning, huruvida domarmedverkan i barnavårdsnämnd bör föreskrivas,

tar kommittén först upp frågan om hur sådan medverkan skulle

kunna och böra närmare regleras. Det gäller framför allt omfattningen av

domarens medverkan, hans ställning inom eller i förhållande till nämnden

samt de för hans del nödiga kvalifikationerna. Härom yttrar kommittén till

en början följande.

Av flera skäl — bland dem även det principiellt önskvärda i att icke binda

kommunerna när det gäller att söka få för barnavårdsarbetet lämpliga personer

i nämnden — torde det få anses uteslutet, att domare skulle ingå såsom

självskriven ledamot av barnavårdsnämnd och deltaga i dess hela verksamhet.

Nämnden skulle geuom ett dylikt arrangemang få eu helt förändrad

karaktär. Den skulle komma att i allo framstå såsom ett slags barndomstol

och detta även vid befattning med sådana ärenden, vilka icke brukar

ankomma på sådana domstolar. Om ledamotskap i alla barnavårdsnämnder

anförtroddes åt domarna i de allmänna domstolarna, skulle dessa domares

arbetsbörda ökas orimligt. Att i stället utse särskilda »socialdomare» för

uppgiften, skulle innebära eu omfattande och kostnadskrävande anordning.

Här må anmärkas, att man i Norge icke låtit den äldre ordningen, enligt

vilken underrättsdomaren skulle vara ledamot av verjerådet — vars viktigaste

uppgift ansågs vara barns omhändertagande — få motsvarighet i nya

lagen samt att som skäl härför bl. a. åberopats de nytillskapade barnavårdsnämndernas

vidare arbetsfält och den orimliga arbetsbelastning, som ett ledamotskap

utan begränsning till vissa ärenden skulle medföra för underrättsdomaren.

Av liknande skäl synes det icke kunna ifrågakomma att domare göres till

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

obligatorisk rådgivare och medhjälpare åt barnavårdsnämnden med avseende

å hela dess verksamhet. De fördelar som kunde vinnas därmed skulle

icke alls uppväga nackdelarna.

Domarens eventuella medverkan måste alltså enligt kommitténs uppfattning

begränsas till vissa grupper av ärenden, vilkas utredning och prövning

med hänsyn till såväl avgörandenas betydelse som till ofta uppkommande

svårigheter får anses framför andra kräva sådan erfarenhet och kunnighet,

som domaren besitter. Till sådana ärenden hänför kommittén dem som

avser omhändertagande för utredning eller för samhällsvård, där åtgärden

ej gäller övergivna eller föräldralösa barn eller är grundad på samtycke, vidare

ärenden angående fosterbarns skiljande från fosterhem utan omhändertagande,

förbud mot barns mottagande i enskilt hem samt förbud mot fosterbarns

tagande från fosterhemmet. Det kan enligt kommittén ifrågasättas

att medtaga även andra ärenden, bl. a. sådana som gäller viktiga frihetsinskränkande

anordningar och föreskrifter, anlitande av vissa vårdformer - särskilt intagning och kvarblivande i utredningshem — upphörande eller

förlängning av samhällsvård eller av förbud som nyss nämnts.

Kommittén framhåller, att gränsdragningen kring området för domarens

medverkan ur flera synpunkter vållar svårigheter, samt fortsätter därefter.

Hur den än göres, torde uppdelningen komma att te sig diskutabel och i

viss mån godtycklig. Tillämpningen måste också vålla svårighet av den anledningen,

att det i stor utsträckning till en början är oklart, vad ett ärende

»gäller». Olika ingripanden eller andra åtgärder kan tänkas bli beslutade i

ett anhängiggjort ärende; först på ett relativt sent stadium kan det visa sig

att sådant beslut, som kräver domarens medverkan, måste ifrågasättas. Ett

domarinträde i efterhand vållar svårighet och olägenhet, även om man icke

uppställer krav på omgöring av hela handläggningen. Å andra sidan skulle

domarens inträde i alla fall, där ett beslut som förutsätter hans medverkan

synes kunna komma ifråga, bli mycket betungande både för nämnden och

domaren. Säkerligen måste man undvika denna senare lösning av problemet,

vilken skulle innebära, att man ganska mycket närmade sig systemet med

domarmedverkan i nämndens hela verksamhet.

Kommittén anser övervägande skäl tala för att — om domares medverkan

skulle anses önskvärd — den ordningen väljes att domaren, såsom den

norska lagen stadgar, inträder som ledamot och tar del i ansvaret för besluten

i de ärenden, i vilkas utredning och bedömning han medverkar. Enligt

kommittén torde domaren icke nödvändigtvis behöva formellt fungera såsom

ordförande.

Kommittén berör vidare frågan, åt vilken domare en eventuell medverkan

i barnavårdsnämnd borde anförtros. Enligt kommitténs mening finge detta

problem lösas på det sättet, att Kungl. Maj :t i ändamål att organisera domarmedverkan

i barnavårdsnämndernas arbete indelade riket i distrikt,

varje distrikt omfattande en eller flera kommuner, kanske hela län i vissa

fall, och utsåge en domare jämte ersättare att inom distriktet medverka i

ifrågavarande nämndarbete. Vid distriktsindelningen skulle enligt kommittén

otvivelaktigt diverse bedömningsproblem möta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1960

Sedan sålunda åtskilliga med den ifrågasatta nyskapelsen förbundna svårigheter

redovisats, framhåller kommittén, att densamma också ur andra

organisatoriska synpunkter än de förut berörda samt av ekonomiska skäl

är" ägnad att väcka betänksamhet. Genom densamma skulle grunderna för

den svenska barnavårdsorganisationen i väsentlig mån rubbas. Domarnas

medverkan skulle draga betydande kostnader för det allmänna, till synes

utan att medföra jämförliga besparingsmöjligheter på annat håll. Kommittén

anför härom till en början följande.

Barnavårdsnämnd med domarledamot, som leder handläggningen och bedömningen

av ärende, får otvivelaktigt temporärt barndomstolskaraktär. Domarförstärkningen

torde böra utnyttjas på det sättet, att den förstärkta

nämnden jämställes med allmän domstol ifråga om bevisupptagningen och

därmed sammanhängande befogenheter. Därigenom blir emellertid förfarandet

än mer domstolsbetonat. .

En icke ringa risk torde föreligga för att domarens medverkan i en del

fall får den effekten, att övriga ledamöters initiativkraft och självständighet

försvagas till följd av en kraftfull insats från domarens sida. Detta kan

medföra, att den barnavårdsverksamhet, som ej faller inom ramen för domarens

medverkan och som är minst lika betydelsefull, blir mindre väl tillgodosedd.

Det kan t. o. in. bli så, att tvångsåtgärder och förbud och därmed

jämförliga åtgärder, för vilka domarmedverkan föreskrivits, fattas såsom

det centrala och ojämförligt viktigaste i barnavårdsarbetet.

Ett system med domarmedverkan som begränsas till vissa ärenden, gällande

speciella åtgärder, kan tydligtvis även pa annat sätt ogynnsamt påverka

samarbetet i nämnden och därmed nämndens insatser för barna- och

ungdomsvården. I många fall kan olika åtgärder väljas, och detta kan - redan för undvikande av omgång och omständlighet, men särskilt naturligtvis

i nämnder, där samarbetet med domaren icke är det bästa eller i vart

fall kännes tyngande —- föranleda att sådan åtgärd med förkärlek \äljes,

som icke kräver domarmedverkan. Att en sådan benägenhet, vilken kan leda

till sakligt otillfredsställande val av åtgärd, är eu risk att räkna med, lär

erfarenheterna av den danska lagens tillämpning utvisa.

Även när det gäller allmänhetens inställning till barnavårdsnämnden samt

uppfattningen bland dem som nämnden i sin verksamhet vill nå eller söka

samarbete med, torde domarens obligatoriska, ehuru begränsade, medverkan

och det drag av domstol, som sammanhänger därmed, föra med sig

betydande nackdelar.

De risker som vid obligatorisk domarmedverkan kan föreligga tor att

tyngdpunkten i barnavårdsnämndens verksamhet förskjutes, för att möjligheterna

för lekmännen i nämnden att göra en tillfredsställande insats

minskas samt för att nämndens arbete på åtskilliga områden försvaras, kan

i sin tur allvarligt försvaga det kommunala intresset för nämndens verksamhet

och minska villigheten att ta emot ledamotsuppdrag och särskilt

ordförandeuppdrag i nämnden.

Kommittén uttalar därefter, att det kan invändas, att man både i Norge

och Danmark, på sätt förut berörts, har domarmedverkan i det kommunala

barnavårdsorganet. Kommittén tillägger, alt förutsättningarna emelleitid äi

andra i dessa våra grannländer. Förvaltningsapparaten är uppbyggd på annat

sätt än hos oss, dess arbetssätt och traditioner andra än i vart land och

dess »inre» rättsenlighetskontroller mindre utvecklade än våra. Skydd för

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

rättssäkerheten har därför bl. a. sökts i en av de allmänna domstolarna utövad

lagliglietskonlroll över förvaltningen. Det är under sådana förhållanden

naturligt att låta domare från de allmänna domstolarna direkt medverka

i vissa för de enskildas rätt särskilt väsentliga förvaltningsåtgärder.

Kommittén anför vidare bl. a. följande.

Obligatorisk domarmedverkan i barnavårdsnämnd, om ock i tämligen begränsad

omfattning, skulle i Sverige innebära en principiell nyhet, som

skulle bryta mot hittillsvarande uppfattning om lämpliga former för det

kommunala socialvårdsarbetets bedrivande. Att engagera domare från de

allmänna domstolarnas kår i barnavårdsnämndernas verksamhet är som

nämnts uppenbarligen en anordning, som drar avsevärda kostnader. De organisatoriska

svårigheterna är betydande och verkningarna i olika hänseenden

— i det föregående berörda — i mycket ej möjliga att helt överblicka.

Med hänsyn härtill anser kommittén, att det icke bör komma i fråga afl

intöra obligatorisk domarmedverkan, med mindre ett starkt framträdande

behov av att på det sättet förstärka barnavårdsnämnderna måste anses föreligga.

Enligt kommitténs uppfattning har barnavårdsnämndernas hittillsvarande

verksamhet icke visat brister, som skulle kunna anses kräva ett så radikalt

och generellt botemedel. Kommittén fortsätter därefter.

Genom den nya lagstiftning, som kommittén föreslår, får barnavårdsnämnderna

en del nya uppgifter och delvis nya riktlinjer att följa. Självf,

al e.t„?talles genom e.n tämligen omfattande ny lagstiftning ökade krav på

de tillämpande myndigheterna under en övergångstid. Även i det långa loppet

torde en tillfredsställande utveckling av barnavården i den nya lagens

anda kräva mera av barnavårdsnämnderna såväl med avseende å vaksamhet

initiativkraft och vilja att fullfölja sina strävanden som ock i fråga om förmåga

att klarlägga dunkla sammanhang, skilja mellan stridiga intressen

och dylikt. De skärpta anspråken på barnavårdsnämndernas insatser är

emellertid endast delvis av den innebörden, att domarmedverkan skulle öka

namndernas förmåga att uppfylla anspråken. I övrigt är dessa tvärtom av

sadan art, att de nackdelar, som domarmedverkan otvivelaktigt har med

sig, och de mindre lyckliga följder därav, som ytterligare är att räkna med,

skulle kunna äventyra nämndernas möjligheter att tiflgodose lagstiftningens

huvudsyften. Vad särskilt angår barnavårdsnämndernas ökade befattning

med unga lagöverträdare, synes därav icke vållas svårigheter, som nämnderna

icke regelmässigt skulle kunna bemästra med anlitande, vid behov, av

små normala i det föregående avhandlade möjligheter att erhålla råd vägledning

och annat bistånd. &

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att barnavårdsnämnden enligt

kommitténs mening i allo bör bibehållas vid sin karaktär av kommunal

nämnd, bildad av valda ledamöter, och inte vid handhavandet av vissa verksamhetsgrenar

framträda såsom en domstolsmässig myndighet. Nämndkaraktären

är enligt kommittén nödvändig för att de väsentliga uppgifter på

barna- och ungdomsvårdens område, som endast en nämnd är lämpad att

handha, skall bli lösta på ett tillfredsställande sätt.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

89

Remissyttrandena

Kommitténs ståndpunkt i frågan om juristmedverkan har uttryckligen biträtts

eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Socialstyrelsen är av samma uppfattning som kommittén och uttalar, att

styrelsen särskilt tagit fasta på synpunkten, att man från början helt naturligt

icke vet vad ett ärende kan komma att gälla, i all synnerhet inför

alla de möjligheter till förebyggande åtgärder, som nu föreslås tillkomma.

Justitiekanslersämbetet är å sin sida ingalunda övertygat om de nackdelar

och olägenheter i skilda hänseenden som skulle följa av en domarmedverkan,

därest — såsom torde få förutsättas — en för uppgiften skickad

domare anlitas. Ämbetet ansluter sig dock till kommitténs ståndpunkt och

framhåller därvid, att det icke torde vara att räkna med att domare allmänt

skulle kunna ingå som ledamot av barnavårdsnämnd eller anlitas som rådgivare

ens för vissa grupper av ärenden. Ämbetet ifrågasätter i detta sammanhang

om det icke är klokt att verka för att kommunerna vid utseende

av ledamöter i barnavårdsnämnd har i åtanke att välja en domare, om lämplig

sådan står till buds. Värdet i rättssäkerhetshänseende och för nämnden

själv av att nämnden vid ömtåligare och svårare avgöranden äger stöd av

en domare synes ämbetet obestridligt. Och värdet därav ökas, ju vagare de

materiella bestämmelserna är utformade. Fråga är emellertid — uttalar ämbetet

till sist -— om den medverkan det här gäller bör begränsas till domare.

En erfaren advokat eller en annan betrodd jurist kan säkerligen

mången gång väl fylla de uppgifter som avses.

Enligt hovrätten för Västra Sverige framstår det som tveksamt, huruvida

den av kommittén föreslagna organisationen av barnavårdsorganen i första

instans fyller de fordringar som med hänsyn till bl. a. rättssäkerhetskravet

måste ställas på densamma. Oaktat hovrätten funnit starka skäl kunna åberopas

för att barnavårdsnämnd vid handläggningen av vissa mera krävande

åtgärder förstärkes genom medverkan av en erfaren domare, godtager hovrätten

likväl kommitténs ståndpunkt. Hovrätten har därvidlag fäst stort

avseende vid de föreslagna utförliga bestämmelserna om handläggningen av

barnavårdsärende samt vid underställningsinstitutet och det reglerade förfarandet

hos länsstyrelsen i underställnings- och besvärsmål. Frågan om

en ändamålsenlig organisation av barnavårdsorganen måste enligt hovrätten

tagas under förnyat övervägande, om gränsdragningen mellan kriminalvårdens

och barnavårdens befattning med unga brottslingar ändras så att

avancerat brottslingsklientel i större omfattning än nu kommer att överföras

till barnavården. Huruvida man i ett sådant läge bör nöja sig med eu

förstärkning av barnavårdsnämnderna genom föreskrift om medverkan i

vissa fall av domare eller fast hellre bör inrätta någon form av ungdoinsdomstolar

anser sig hovrätten för närvarande icke böra gå närmare in på.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden anser det inte heller

böra ifrågasättas att införa domarmedverkan i barnavårdsnämnderna. De

rättasäkerhetsgarantier, som bör förknippas med handläggningen av harna
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

vårdsärenden, synes utredningen böra huvudsakligen knytas till handläggningen

på länsstadiet av sådana ärenden, främst angående omhändertagande,

där verklig tvist föreligger rörande det berättigade i vidtagen åtgärd.

Utredningen anför.

Frågan om barnavårdsnämnds organisation vid omhändertagande av barn

och ungdom är av betydande intresse ur rättssäkerhetssynpunkt, och utredningen

har därför ägnat spörsmålet åtskillig uppmärksamhet. Utredningen

har därvid haft att utgå ifrån de ökade arbetsuppgifter, som under senare år

tillagts barnavårdsnämnderna, varibland kanske främst är nämnda omhändertagande

i allt större omfattning av unga lagöverträdare. Dessa arbetsuppgifter

ställer större krav än tidigare på barnavårdsnämnds handläggning av

barnavårdsärenden och kan motivera förslag om förstärkning av nämnderna.

Därvid ligger tanken nära att förstärkningen — såsom är fallet i Danmark

och Norge — skulle kunna åvägabringas genom att kvalificerad domare deltog

i nämndens handläggning av vissa ärenden. Främst borde detta vara fallet

med sådana ärenden, som motsvarar omhändertagande för skyddsuppfostran

enligt nuvarande barnavårdslag. Genom domares deltagande i handläggningen

av dylika ärenden skulle garaniier föreligga för en betryggande

utredning och prövning av ärendena. Det torde vara av betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt,

alt kontroll av juridisk sakkunskap kommer till stånd

även i ärenden, som på grund av medgivande till verkställigheten icke behöva

underställas länsstyrelsens prövning. I vad gäller ärenden angående

omhändertagande av unga lagöverträdare skulle en sådan förstärkning också

kunna motiveras därav att det synes angeläget att åstadkomma en så enhetlig

bedömning som möjligt av sådana ärenden, som handläggas av barnavårdsnämnd,

och de mål angående unga lagöverträdare, som alltjämt komma

under domstols prövning.

Barnavårdskominittén anför att domarnas medverkan skulle draga betydande

kostnader för det allmänna, till synes utan att medföra jämförliga besparingsmöjligheter

på andra håll. Det må emellertid framhållas, att all utredning

saknas rörande dessa kostnader. Domarmedverkan kan organiseras

på flera olika sätt, och kostnaderna torde bli i väsentlig grad beroende av

hur den närmare utformningen skulle komma att ske. Kostnaderna torde

över huvud taget icke kunna bedömas utan att man närmare anger sättet för

medverkan. De torde kunna nedbringas, om domare tillkallas först på eif

tämligen sent stadium, en anordning som dock ur sakliga synpunkter mött

åtskillig kritik. Medverkan av domare i barnavårdsnämnden skulle vidare

kunna tänkas möjliggöra ett undvarande av underställning av beslut om

omhändertagande, som i så fall endast som besvärsmål skulle behöva bli föremål

för länsstyrelsens prövning.

Barnavårdskominittén anför vidare som en nackdel av domarmedverkan,

att denna temporärt skulle ge barnavårdsnämnd karaktär av domstol. Det

synes visserligen icke kunna bestridas, att hos allmänheten kan i viss omfattning

återfinnas en rädsla för begreppen domare och domstol, sannolikt

grundad i den föreställningen att domstolarnas mest karakteristiska uppgift

är rannsakning av grövre brottslingar. Denna rädsla synes emellertid överdriven.

I själva verket är ju domstolarna samhällets organ för noggrann

prövning av medborgarnas förhållanden till varandra och till samhällsmakten.

De har sålunda, t. ex. i familjerättsliga mål av olika slag, att behandla

frågor av personlig art, som till sin karaktär kan stå barnavårdsärendena

ganska nära.

Trots att sålunda skäl finnas för domarmedverkan i barnavårdsnämnderna

och att kommittén synes i viss mån ha överbetonat de anförda skälen emot

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

en sådan anordning, har icke heller utredningen vid sina överväganden kommit

att stanna för en lösning av rättssäkerhetsproblemet efter dessa riktlinjer.

Ett starkt skäl härför är, att åtminstone i nuvarande läge domarna sannolikt

skulle komma att mötas av eif starkt misstroende från barnavårdshåll.

Vidare må framhållas att, särskilt efter ikraftträdandet av 1952 års lag med

vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, barnavårdsnämnderna

i ganska stor omfattning handlägger ärenden angående omhändertagande av

unga lagöverträdare. Även om i vissa avseenden kritik riktats mot barnavårdsnämndernas

handläggning av barnavårdsärenden, torde dock, allmänt

sett, fog saknas för påståendet att barnavårdsnämnderna icke skulle ha på ett

tillfredsställande sätt fyllt sin uppgift att handlägga ärenden angående omhändertagande

av unga lagöverträdare. De flesta ärenden av denna art törekornma

i de största städerna, vilkas barnavårdsnämnder äga större resurser

än övriga alt åstadkomma en tillfredsställande utredning och behandling i

övrigt av ärendena. För de små kommunerna — vilkas antal genom storkommunsreformen

avsevärt minskat — kan givetvis handläggningen av

mera invecklade ärenden stundom te sig som en alltför svår uppgift, men

dels torde sådana ärenden vara mycket sällsynta hos nämnderna i dessa

kommuner och dels torde nämnderna för handläggningen av dylika ärenden

kunna erhålla råd och hjälp av tillsynsmyndigheternas tjänstemän.

En positiv inställning till tanken att barnavårdsnämnd åtminstone vid

handläggning av vissa ärenden bär förstärkas med domare eller annan jurisl

intager riksåklagarämbetet, besvärssakkunniga, föreningen Sveriges landsfogdar

och Sveriges advokatsamfund.

Riksåklagarämbetet, som betonar att medverkan av domare icke torde

innebära eu alltför stor arbetsbelastning för domarkåren, utvecklar sina synpunkter

på spörsmålet enligt följande.

Under senare år har i olika etapper vården av kriminell ungdom under 18

år alltmer anförtrotts åt socialvårdsmyndigheterna. Med undantag för de

fall, då böter anses böra komma i fråga, överlämnas för närvarande nästan

undantagslöst alla ungdomar i åldern 15—17 år, som begått brott, till dessa

myndigheter. Detta överlämnande sker på två vägar. Det vanligaste är att

den unge med tillämpning av 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underårig^

utan föregående åtal överlämnas till barnavårdsnämnden. Innan så

sker skall barnavårdsnämnden regelmässigt i yttrande till åklagaren ha angivit.

huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd beträffande

den underårige samt huruvida enligt nämndens mening sådan åtgärd

kan anses vara till"fvllest för hans tillrättaförande. Barnavårdsnämnderna

kopplas alltså in på ett tidigt stadium och i praktiken sker detta i allmänhet

redan under utredningens gång. I de mera ovanliga fall, då åtal kommer till

stånd och reaktionen icke stannar vid böter, överlämnar domstolen i regel,

med tillämpning av 1952 års lag om påföljd för brott av underårig in. in., åt

barnavårdsnämnden att omhändertaga den unge för skyddsuppfostran. Även

i sådana fall inhämtas yttrande av barnavårdsnämnden. Endast i mycket begränsad

omfattning förekommer att kriminell ungdom i ifrågavarande ålder

do mes till frihetsstraff. Enligt 1952 års lag får nämligen den som ej fyllt DS

år icke dömas till sådant straff, om ej särskilda skäl är därtill. Barnavårdsnämnd

bestämmer sålunda i det alideles övervägande antalet fall såsom

första instans påföljden för brott som begåtts av ungdom under 18 år och

detta även då fråga är om allvarligare brottslighet. Nämnden fungerar med

andra ord i realiteten som en sorls barndomstol i dessa ärenden. I detta sammanhang

må erinras om att enligt strafflagberedningens förslag till skydds
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

lag den som är under 18 år icke i något fall skall kunna dömas till tidsbestämt

frihetsstraff.

Enligt ämbetets mening har den ovan skisserade utvecklingen i stort sett

varit ändamålsenlig och tillfredsställande. Den har emellertid''varit behäftad

med vissa olägenheter. Dessa avse framför allt snabbheten i barnavårdsnämndernas

ingripanden, effektiviteten i nämndernas åtgärder och gränsdragningen

mellan nämndernas och de judiciella organens befogenheter.

Det är ett självklart önskemål att erforderliga åtgärder mot den som har

begått brott insältes så snart som möjligt efter brottet. 1 alldeles särskilt hög

grad gäller detta i fråga om kriminell ungdom. Den nuvarande ordningen,

enligt vilken det bortsett från undantagsfall ankommer på barnavårdsorganen

att ingripa mot lagöverträdare under 18 år, bygger också på förutsättningen

att de åtgärder som är indicerade enligt barnavårdslagstiftningen

tillgripes utan dröjsmål efter del att brottsligheten kommit till vederbörande

barnavårdsnämnds kännedom. Det synes emellertid i stor utsträckning ha

förekommit och torde alltjämt förekomma, att barnavårdsnämnderna avvaktar

huruvida judiciellt förfarande kommer att inledas och, om så sker,

hurudan utgången av detta förfarande blir. Härigenom försenas åtgärderna

mot den unge och försvåras möjligheterna att komma till rätta med honom.

Barnavårdsorganens verksamhet kan sägas traditionellt ha varit och bör

enligt ämbetets mening även framdeles till väsentlig del vara individualpreventivt

inriktad. I den män ansvaret för behandlingen av kriminell ungdom

under 18 år kommit att till allt slörre del övervältras på dessa organ har

emellertid även en annan synpunkt trätt i förgrunden, nämligen intresset av

att tillgodose samhällsskyddet. Detta intresse, som det tidigare ankommit

på de judiciella myndigheterna att bevaka, måste med den nuvarande ordningen

iakttagas av barnavårdens organ. Det är enligt ämbetets åsikt skäl att

med all kraft understryka detta. Erfarenheten synes nämligen ge vid handen

alt barnavårdsnämnderna icke alltid haft klart för sig att''vid behandlingen

av unga lagöverträdare även samhällsskyddet måste tillgodoses.

Vad angår gränsdragningen mellan barnavårdsnämndernas och de judiciella

organens kompetensområde förutsätter det nuvarande systemet i viss

omfattning ett samarbete mellan dessa myndigheter. Detta samarbete svnes

i stort sett gå tillfredsställande. Framför allt vid tillämpningen av 1952 års

lag om påföljd för brott av underårig m. in. har dock vissa friktioner förekommit.

Svårigheterna härvidlag torde visserligen huvudsakligen ha föranletts

av att den offentliga barnavården och då främst ungdomsvårdsskoleorganisationen

ännu icke har tillförts erforderliga resurser. Så länge befogenheterna

i fråga om behandlingen av lagöverträdare under 18 år är uppdelade

på judiciella och barnavårdande organ, torde dock friktionsanledningarna

icke helt kunna undvikas.

Det är ämbetets bestämda uppfattning, att medverkan av en kvalificerad

jurist såsom ordförande i barnavårdsnämnden vid handläggning av ärenden

rörande kriminell ungdom i åldern 15—17 år skulle bidraga till att undanröja

de olagenheter, som ovan bär antytts, och alltså även till att utjämna de

motsättningar mellan de rättsvårdande och de barnavårdande mvndigheterna,

som är en oundviklig följd av det nuvarande dualistiska systemet. Härigenom

skulle barnavårdsnämndernas effektivitet höjas till båtnad för kampen

mot ungdomsbrottsligheten.

Såsom ett ytterligare skäl för den av ämbetet föreslagna förstärkningen

av barnavårdsnämnderna må erinras om att nämnderna kan komma att

1 aggas en ny uppgift som enligt ämbetets mening kräver medverkan av

junst Som framgår av ämbetets yttrande den 27 december 1955 över barnavärdskommitténs

betänkande angående utredningshem anser ämbetet i

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

93

motsats till kommittén att beslut om intagning på sådant hem alltid skall

träffas av barnavårdsnämnd. De betänkligheter som kommittén anfört mot

att anförtro barnavårdsnämnd beslutanderätten i ifrågavarande fall torde

i allt väsentligt förlora sin tyngd om barnavårdsnämnderna förstärkes med

rättsbildade krafter.

Medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete skulle även vara till fördel

ur rättssäkerhetssynpunkt dels i sådana fall där ovisshet kan råda

huruvida den unge begått den brottsliga gärningen och dels som en garanti

för att barnavårdsnämndens personutredning blir fullständig och rättvisande.

Av särskild betydelse är rättssäkerhetssynpunkten då det gäller intagning

på utredningshem med hänsyn till att brottsutredningen eller personutredningen

då ännu icke är fullständig.

Besvärssakkunniga anför.

Mot bakgrunden av de ingripande utredningsbefogenheter, som föreslås

skola stå till nämndens förfogande ter det sig anmärkningsvärt att juristinslag

saknas i nämnden. Det föreligger otvivelaktigt behov av att låta i

nämnden ingå person med sådana utrednings- och handläggningstekniska

kvalifikationer, att garanti vinnes att ärendena hos nämnden blir objektivt

och allsidigt belysta, varav i regel torde följa att de även blir rätt bedömda.

Kvalificerade utredningsmedel kräver sakkunnigt handhavande ur både effektivitets-

och rättssäkerhetssynpunkt. Det bör därför närmare övervägas,

huruvida och i vilken utsträckning barnavårdsnämnden kan tillförsäkras

juristmedverkan. För detta ändamål erfordras icke nödvändigtvis att en domare

ingår i nämnden. Även advokater, åklagare och förvaltningsjurister

kan tänkas vara skickade för uppgiften.

Sveriges advokatsamfund, som icke kan finna att den domstolsbetonade

karaktären hos en barnavårdsnämnd skulle vara till men för den enskildes

inställning till nämndens verksamhet, är medvetet om att man ur organisatoriska

synpunkter och av kostnadsskäl måhända bör begränsa kravet på

juristinflytande till sådana ärenden, där fråga uppstår om mera långtgående

ingripanden i den enskildes rättssfär. De betänkligheter mot en dylik

differentiering av ärendena hos nämnden, varåt kommittén givit uttryck,

delas icke av samfundet. Även argumenteringen för de svårigheter och olägenheter

ett domarinträde i efterhand skulle vålla finner samfundet icke

övertygande samt fortsätter.

Tankegången vilar säkerligen på en underskattning av den genomsnittliga

förmågan hos domarkompetenta ledamöter att sätta sig in i ett ärende

av hithörande slag. Särskilt om de förebragta indikationerna för ett allvarligare

ingripande är klart redovisade i tidigare förda protokoll — och att

detta är ett generellt krav på handläggningen av barnavårdsärenden synes

samfundet uppenbart — bör de befarade olägenheterna av ett dylikt »efterinlräde»

icke bliva av någon betydenhet.

Samfundet ifrågasätter för övrigt, om icke en differentiering med hänsyn

till lokala förhållanden även kunde tänkas, då det gäller kravet på juristinflytande

i barnavårdsnämnds verksamhet. Samfundet åsyftar härvidlag de

speciella problem som storstäderna erbjuda i fråga om tillrättaförande av

missanpassad ungdom. Såväl med hänsyn till frekvensen av indikationer för

mera långtgående ingripanden som av organisatoriska hänsyn kunde det

måhända övervägas att man för de större städernas vidkommande införde

kravet på kontinuerligt juristinflytande i dessa kommuners barnavårdsnämnder.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet

Kraven på obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete

har framkommit i den allmänna diskussionen om rättssäkerhet vid s. k. administrativa

frihetsberövanden, och den synpunkt som här anlagts har varit

nödvändigheten att stärka rättssäkerhetsgarantierna för de enskilda, såväl

de unga själva som deras föräldrar. När det gäller barnavårdsnämndernas

befattning med unga lagöverträdare, har även en annan synpunkt trätt i

förgrunden. Man har nämligen hävdat, att barnavårdsnämnderna måste organiseras

med domare eller annan jurist som ledamot för att bekämpandet

av ungdomsbrottsligheten skall bli tillräckligt effektivt och behovet av samhällsskydd

tillfredsställande tillgodosett.

Allmänt sett torde inte kunna göras gällande, att barnavårdsnämnderna

visat benägenhet att vidtaga obefogade eller otillräckligt grundade ingripanden.

Enstaka fall av sådana ingripanden torde dock ha förekommit. Omständigheterna

kan också i undantagsfall vara särskilt ägnade att vilseleda

bedömningen, den allmänna meningen kan vara mycket bestämd och för ett

lokalt organ svår att helt frigöra sig från, personer utanför nämnden kan

engagera sig i strävanden att obehörigen påverka ett ärendes undersökning

och bedömning etc. Det torde vidare knappast kunna bestridas, att ingripanden

mot unga lagöverträdare inte alltid skett med önskvärd effektivitet.

Den av riksåklagarämbetet i detta hänseende framförda kritiken kan sålunda

inte anses obefogad. Med hänsyn till det nu anförda står det enligt min

mening fullt klart, att ett ökat utnyttjande av juridisk sakkunskap skulle

stärka rättssäkerheten och främja effektiviteten i barnavårdsnämndernas

arbete. Härigenom skulle nämndernas ställning allmänt sett också förbättras.

Om man skulle vilja föreskriva obligatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämndernas

arbete, anser jag övervägande skäl tala för en sådan lösning,

som ifrågasatts av kommittén, d. v. s. att en kvalificerad domare skulle

inträda som ledamot av nämnden vid handläggning företrädesvis av ärenden

rörande omhändertagande. En sådan ordning, som i princip överensstämmer

med den som gäller enligt den nya norska barnavårdslagen, är ur

flera synpunkter tilltalande. De praktiska erfarenheterna av denna organisationsform

i Norge lär i stort sett vara goda. De organisatoriska och andra

olägenheter som framhållits av kommittén torde vidare vara betydligt överdrivna.

Emellertid skulle — såsom kommittén också framhållit — ett genomförande

av den ifrågasatta reformen innebära en principiell nyhet, som

skulle bryta mot hittillsvarande uppfattning om lämpliga former för det

kommunala socialvårdsarbetets bedrivande. I likhet med kommittén, vars

ståndpunkt godtagits av flertalet remissinstanser, finner jag, att de skäl

som talar för obligatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete

inte är av den styrka, att de kan motivera att en så genomgripande reform

nu genomföres.

Det är vidare tydligt, att frågan om obligatorisk juristmedverkan inte bör

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

95

ses som ett isolerat problem utan sättas in i ett större sammanhang, nämligen

spörsmålet om det vid administrativa frihetsberövande!! verksamma

organet i första instans. Med ett slutligt ställningstagande till ifrågavarande

organisationsproblem torde därför under alla förhållanden böra anstå i avbidan

på prövningen av de förslag, som är att vänta från utredningen om

administrativa frihetsberövanden.

Nämnda utredning — som biträtt kommitténs ståndpunkt i förevarande

fråga — har uttalat, att rättssäkerlietsgarantierna huvudsakligen bör knytas

till handläggningen på länsstadiet av sådana ärenden angående omhändertagande,

där verklig tvist föreligger rörande det berättigade i en viss åtgärd.

Detta betraktelsesätt synes mig i stort sett vara realistiskt. Dock får

detta inte undanskymma, att det givetvis är angeläget att i möjligaste mån

även förbättra förfarandet hos barnavårdsnämnderna, bl. a. genom att tillgodose

behovet av juridisk sakkunskap.

Enligt gällande BvL bör sådan sakkunskap, där så lämpligen kan ske,

vara företrädd inom nämnden. Eftersom övriga speciella kvalifikationsvillkor

för ledamotskap i barnavårdsnämnd slopas, kan jag inte tillstyrka, att

denna föreskrift bibehålies i ny barnavårdslag. Även om inval av domare eller

annan jurist i barnavårdsnämnd i många fall kan vara ett lämpligt sätt

att tillgodose nämndens behov av juridisk sakkunskap, kan detta tillgodoses

också på andra vägar. I likhet med kommittén föreslår jag, att nämnden

skall få tillkalla särskilda sakkunniga att delta i sina överläggningar samt

anlita det biträde i övrigt som erfordras. Med stöd av denna befogenhet äger

nämnden tillförsäkra sig bl. a. erforderligt juridiskt biträde. Jag kan i detta

sammanhang nämna, att den engelska ungdomsdomstolen normalt består

av tre lekmän med en juridiskt utbildad sekreterare. Utan att i någon mån

förringa betydelsen för barnavårdsarbetet av annan sakkunskap kan emellertid

med fog sägas att behovet av juristmedverkan ligger på ett särskilt

plan. Juristens uppgift är att vaka över att de i lagen föreskrivna formerna

och anvisade utvägarna anlitas. Sålunda har han bl. a. att tillse, att speciell

sakkunskap, såsom medicinsk och psykologisk sådan, i erforderlig omfattning

anlitas i nämndens arbete. Kraven på ökad rättssäkerhet talar också

för alt den juridiska sakkunskapen bör i viss mån inta en särställning. Jag

har med hänsyn härtill funnit mig böra föreslå, att i lagen införes en direkt

anmaning till barnavårdsnämnderna att — om behovet av juridisk sakkunskap

inte är tillgodosett inom nämnden — anlita biträde av lagfaren person.

Närmare föreskrifter om på vilket sätt eller i vilken omfattning detta skall

ske synes inte vara nödvändiga eller ens önskvärda.

Åtminstone i de största städerna torde det vara mest naturligt att knyta

eu jurist till nämnden såsom heltidsanställd befattningshavare. För det

stora flertalet nämnder kan emellertid knappast ifrågakomma annat än att

vid uppkommande behov anlita jurist från fall till fall. Eu lämplig ordning

synes därvid vara, att avtal träffas med lämplig jurist om att denne skall stå

till nämndens förfogande i den omfattning, som påkallas. För uppgiften synes

kunna ifrågakomma såväl domare och andra domstolsjurister som advo
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

kater och förvaltningsjurister. Några svårigheter att finna en lämplig jurist,

vilken givetvis inte behöver vara bosatt inom kommunen, torde i allmänhet

inte behöva uppstå. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört räknar

jag med att juridisk expertis vid behov skall kunna förmedlas till nämnderna

av svenska socialvårdsförbundet.

Medverkan av jurist erfordras självfallet inte i alla slags ärenden. Behov

av juridisk sakkunskap föreligger främst i ärenden, som avser ingripande

i sådana fall som anges i 22 § BvL. Enligt föreliggande lagförslag skall barnavårdsnämnderna

kunna hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar. Åven

i dessa fall måste juristmedverkan anses särskilt påkallad. Alla ärenden av

angiven art är emellertid inte invecklade eller svårbedömda, utan i många

fall är utgången mer eller mindre självklar. I dylika fall kan juristens medverkan

göras mycket begränsad eller måhända helt avvaras. I allmänhet

torde juristen dock behöva följa handläggningen av ifrågavarande ärenden

mer kontinuerligt. Han bör därvid särskilt kontrollera, att utredningen blir

fullständig, lämna anvisningar om de kompletteringar som krävs, tillse att

bestämmelserna om rätt för den enskilde att yttra sig m. m. blir vederbörligen

iakttagna, på nämndens uppdrag leda förhör samt ge vägledning för

nämndens avgörande. Slutligen bör han också i erforderlig omfattning biträda

med beslutens avfattning.

VII. Förfarandet hos barnavårdsnämnd m. m.

Gällande bestämmelser

Regler om förfarandet hos barnavårdsnämnd är i BvL samlade främst i

18, 24, 25 och 75 §§. Även 52 § 1 mom. och 81 § 1 och 5 mom. BvL bör emellertid

beaktas i sammanhanget.

Ett »ingripande» av barnavårdsnämnd skall alltid föregås av en undersökning

rörande förhållandena. Då barnavårdsnämnden (eller dess ordförande)

genom anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som

ankommer på nämnden synes påkallad, skall ordföranden för ärendets beredande

oförtövat söka inhämta noggrann kännedom om de omständigheter,

som kan inverka på bedömningen av fallet. (18 § första stycket BvL.)

För det särskilda fall, att barnavårdsnämnd genom ansökan eller anmälan

eller annorledes fått kännedom om att någon ämnar i sitt hem mottaga

eller redan mottagit fosterbarn — då ärendet alltså gäller prövning och even-''''’

tuell åtgärd jämlikt bestämmelserna om fosterbarnsvård — är stadgat, att

nämnden ofördröj ligen skall låta verkställa undersökning av hemmets beskaffenhet,

såframt nämnden icke redan äger noggrann kännedom om hemmet

(52 § 1 mom. BvL). Liknande undersökningsskyldighet föreligger för

barnavårdsnämnd, som fått kännedom om att barn under omständigheter,

som avses i 59 § BvL, utan att vara fosterbarn vistas i annat enskilt hem än

hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare (59 § 4 mom. BvL).

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Under vissa betingelser skall eller bör barnavårdsnämnd i förekommande

ärenden anlita speciell sakkunskap eller bereda personer, som sitter inne med

särskild kännedom och erfarenhet, tillfälle att lämna upplysningar och anföra

sin mening.

Sålunda skall (enligt 18 § andra stycket BvL) yttrande av läkare inhämtas,

om det finns anledning antaga, att vanart eller annat missförhållande

är heroende på eller förenat med sjukdom eller kroppslig eller andlig brist

eller svaghet hos barnet, och yttrandet skall tjäna till utrönande av behov

av ingripande och de lämpliga formerna därför. Central för psykisk barnaoch

ungdomsvård må anlitas för ändamålet. Har yttrande inhämtats av läkare,

som inte är knuten till sådan central, skall om läkaren så finner erforderligt

hänvändelse ske till dylik central, som må vara upprättad av vederbörande

landsting. Nämnden skall vid behov medverka till att den, mot vilken

ingripande ifrågasättes, inställes å centralen för undersökning eller observation.

Läkares yttrande skall vidare inhämtas, där missförhållande kan antagas

bero på sjukdom hos föräldrarna eller annan, som vistas i hemmet.

Om ingripande påkallas beträffande barn under 18 års ålder, som besöker

eller besökt skola, bör (enligt 18 § tredje stycket BvL) införskaffas upplysning

om barnets förhållande i skolan. Lärare som senast undervisat barnet

bör kallas att deltaga i nämndens överläggning rörande barnet; möter hinder

för personlig inställelse, bör läraren skriftligen yttra sig till nämnden.

Vidare bör rektor eller förståndare för skola, i vilken barnet åtnjuter eller

åtnjutit undervisning, samt för kommunen anställd särskild folkskolinspektör

eller överlärare beredas tillfälle att deltaga i överläggningarna.

Dessa bestämmelser om upplysning från skola, kallelse till deltagande i överläggning

m. m. skall äga motsvarande tillämpning, om ingripande påkallas

mot någon, som fyllt 18 år, förutsatt att han besöker läroanstalt eller det

eljest kan antagas, att åtgärder jämlikt bestämmelserna skulle vara till gagn

för utredningen (18 § fjärde stycket).

Har i ärende, vari barnavårdsnämnds åtgärd påkallas, utredning verkställts

genom polismyndighets försorg, bör en representant för denna myndighet

beredas tillfälle att deltaga i nämndens överläggningar i ärendet (18 §

femte stycket).

Tillfälle att yttra sig i ärendet skall slutligen beredas inom kommunen bosatt

föreståndare för församling av främmande trosbekännare, därest den,

mot vilken ingripande påkallas, tillhör församlingen (18 § sjätte stycket).

Rätt för dem saken angår att yttra sig i ärende, som barnavårdsnämnd förehar,

är i BvL endast i så måtto erkänd, att nämnden -— enligt 24 § 2 mom.

första stycket -— icke må besluta omhändertagande för skyddsuppfostran

med mindre tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig berelts den underåriges

föräldrar, om de vistas på känd ort inom riket, samt honom själv,

om han fyllt 15 år.

Med avseende å inställelseplikt och beträffande barnavårdsnämndens befogenhet

att framtvinga pliktuppfyllelse ger BvL olika regler för olika fall

(24 § 2 mom. andra stycket ävensom 75 § 1 mom. första och andra styckena

samt 2 inom.).

7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1960

Gäller ärende underårigs omhändertagande för skyddsuppfostran, må

nämnden kalla honom och hans föräldrar att personligen inställa sig för att

höras inför nämnden eller särskilt utsett ombud. Om föräldrarna vistas på

annan ort, må förhör äga rum inför ombud därstädes. Uteblir föräldrarna

utan laga förfall, skall envar av dem bo ta 5 kronor, och nämnden äger att antingen

förelägga dem inställelse vid vite -—• som ej må uppgå till mer än

sammanlagt 100 kronor för envar av föräldrarna — eller begära polismyndighets

bistånd för deras hämtning. Vad angår den underårige må nämnden

ålägga den som har honom i sin vård att ombesörja hans inställande eller

förordna därom på annat lämpligt sätt. Om så erfordras kan nämnden även

när det gäller den underårige lita till hämtning genom polismyndighets försorg.

Att barnavårdsnämnden må kalla till personlig inställelse även i ärende,

som icke rör underårigs omhändertagande för skyddsuppfostran, samt äger

att i ärende, som rör sådant omhändertagande, inkalla även annan än den

underårige och hans föräldrar förutsättes i BvL (75 § 2 mom). Förhör inför

ombud nämnes dock icke. I dessa andra fall skall de nyss nämnda bestämmelserna

om böter, -våte, hämtning m. m., som avser den underåriges och

hans föräldrars inställelse i skyddsuppfostringsärende, äga motsvarande tilllämpning

endast om kallad person bor eller uppehåller sig inom kommunen

och erhållit del av kallelsen minst 4 dagar innan han skall komma tillstädes.

Barnavårdsnämnds beslut är i regel omedelbart verkställbara, även om de

ej vunnit laga kraft; har besvär anförts, där sådant är tillåtet, äger dock

länsstyrelsen förbjuda verkställighet (81 § 1 mom). En annan regel gäller

för beslut om att någon skall omhändertagas för skyddsuppfostran. För att

verkställighet skall ske, innan vederbörligt samtycke erhållits eller fastställelse

meddelats, förutsättes, att nämnden -— med hänsyn till att uppskov

funnits förbundet med våda — förordnat om omedelbar verkställighet (25 §

3 inom.).

Protokollsutdrag skall utan avgift tillhandahållas den som är i behov därav

för klagan över nämndens beslut (81 § 5 mom.). Delgivning är däremot

föreskriven endast i fråga om beslut om någons omhändertagande för skyddsuppfostran.

Sådant beslut skall ofördröjligen skriftligen delgivas föräldrarna

samt, där saken gäller person, som avses i 22 § d) BvL, jämväl denne. Avser

beslutet barn under 18 år, skall dessutom ofördröjligen skriftlig förklaring

avfordras föräldrarna, huruvida de samtycker till heslutets verkställande.

Delgivningsbevis och förklaring skall förvaras bland nämndens handlingar

och föredragas vid dess nästa sammanträde samt antecknas i protokollet

(25 § 1 mom.).

Lämnar föräldrarna inte sådant samtycke som nyss sagts eller kan de

inte anträffas, skall nämnden underställa beslutet länsstyrelsens prövning.

Avser beslutet person i åldern 18—21 år, skall förklaring som nyss sagts inte

avfordras hans föräldrar, utan beslutet skall alltid underställas länsstyrelsens

prövning. (Vad här sagts om föräldrar gäller enligt 78 §, om vårdnaden

om underårig tillkommer allenast den ene av föräldrarna eller särskilt för
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nv 10 år 1960

ordnad förmyndare, den som har vårdnaden.) Underställning skall göras så

snart ske kan och senast två veckor efter det beslutet om omhändertagande

fattats. Vid underställning skall till länsstyrelsen överlämnas redogörelse för

vad i ärendet förekommit. (25 § 2 mom.)

Slutligen är att nämna, att barnavårdsnämnd och dess ordförande äger att

— även i andra fall än de förut angivna — där de så prövar nödigt för vidtagande

av åtgärd, som enligt BvL ankommer på dem, utan kostnad för

nämnden erhålla handräckning av polismyndighet (77 §). Särskilda bestämmelser

gäller för anlitande av polismyndighets bistånd i ärende angående

arbetsföreläggande (72 § BvL med hänvisning till SochjL).

Bamavårdskommittén

Enligt kommitténs mening är vad BvL innehåller om ärendes handläggning

hos barnavårdsnämnd på det hela taget för knapphändigt och i alltför

hög grad begränsat till speciella ärenden. Det har synts kommittén påkallat

att i ny barnavårdslag, utan frångående av huvuddragen i gällande ordning,

meddela något fylligare allmänna regler för ärendes behandling hos barnavårdsnämnd.

Samtidigt har vissa detaljerade bestämmelser i BvL ansetts

icke böra få motsvarighet i ny lagstiftning. Reglerna om ärendes behandling

hos barnavårdsnämnd har i förslaget sammanförts till ett särskilt kapitel

(4 kap.) i omedelbar anslutning till kapitlet med bestämmelserna om barnavårdsnämnd.

Till kapitlet om ärendes behandling har hänförts bestämmelser om barnavårdsnämnds

rätt att anlita bistånd av polismyndighet. Enligt förslaget (43 §

lagförslaget) tillägges barnavårdsnämnd rätt att i viss omfattning erhålla

polismyndighets bistånd, när det gäller att verkställa utredning. Befogenheten

att anlita polismyndighet får dock begagnas endast där erforderlig

utredning befinnes icke kunna vinnas på annat sätt och polismyndighets

biträde vid utredningen ej kan antagas medföra olägenhet. Det har icke synts

kommittén påkallat att söka till vissa slag av ärenden, med hänsyn till den

saken rör eller på annat sätt begränsa befogenheten att anlita polisutredning.

Ett undantag har dock gjorts i förslaget, avseende utredning om hem- och

familjeförhållanden. Att klarlägga sådana förhållanden bör enligt kommittén

i regel ankomma på dem som arbetar inom barnavården. Endast om

det inom ramen för en hos polismyndighet begärd utredning angående lagstridigt

eller eljest samhällsskadligt handlande prövas nödigt att även undersöka

hem- och familjeförhållanden, får detta enligt förslaget överlåtas

på polisen.

Enligt förslaget införes vidare rätt till ersättning för den som efter kallelse

inställt sig för att höras eller undergå läkarundersökning i ärende, som

ankommer på barnavårdsnämnds prövning (49 § lagförslaget). Med den som

kallats har i fråga om ersättningsrätt jämställts den som eljest ställt sig

till förfogande för dylik utredningsåtgärd, vilken befunnits vara erforderlig.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Ratten till ersättning skall avse resekostnad, ökade utgifter för uppehälle

samt, när särskilda skäl påkallar det, gottgörelse för tidsspillan. De närmare

grunderna skall enligt förslaget fastställas av Kungl. Maj:t.

Såsom en annan nyhet föreslås lagfäst rätt att anlita biträde vid förhör,

som hålles inför barnavårdsnämnd eller för dess räkning (50 § lagförslaget).

Särskilda förutsättningar i fråga om biträdets sakkunskap, erfarenhet och

kvaliteter i övrigt har ansetts icke kunna krävas. Biträde som visar oskicklighet

eller oförstånd eller som eljest prövas vara olämpligt skall emellertid

kunna avvisas av nämnden.

Till lagreglering har också upptagits spörsmålet, i vilken omfattning de

enskilda som barnavårdsärende närmast rör skall informeras om utredningens

innehåll, hur avvägning vid utredningen bör göras mellan nämnda personers

intresse av att kunna föra sin talan pa grundval av tillräckliga upplysningar

å ena samt behovet av att skydda personer, som lämnat upplysningar,

och bevara nämndens möjlighet att i fortsättningen få erforderliga

upplysningar å andra sidan samt hur den verkställda avvägningen bör inverka

på ärendets bedömning (51 § lagförslaget).

Kommittén upptar först det fallet, att den som ärendet närmast rör eller

hans företrädare vill ta del av utredningsmaterialet. Härom anför kommittén.

I den män detta utgöres av handlingar är det principiellt offentligt, och

andra inskränkningar i rätten att utfå eller ta del av handlingarna kan ej

göras än sådana, som tillstädjes i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen. Av

lagens bestämmelser i 14 och 39 §§ framgår, att myndighet alltid är berättigad

att utlämna alla handlingar till part —- vartill i detta sammanhang torde

vara att hänföra den som barnvårdsärende rör — men må på synnerliga skäl

vägra att utlämna annan handling än dom eller beslut, därest handlingen rör

(även) annans personliga förhållanden eller gäller »någons intagning, vård

eller behandling i anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling

av läkare annorstädes än å anstalt» och utlämnandet kan motverka

ändamålet med vården eller behandlingen eller sätta någons personliga

säkerhet i fara, eller utvisar vem som gjort anmälan eller lämnat

upplysning i bl. a. barnavårdsärende och kännedom därom kan antagas bli

till skada för annan person — missbrukad av den, om vilken anmälan

gjorts eller upplysning lämnats. Möjligen kan det sist berörda tolkas så, att

även handling, vars innehåll gör det möjligt för den initierade att förstå eller

utforska vem sagesmannen är, kan undantagas från utlämnande.

Berörda bestämmelser drar tämligen snäva gränser för myndighets möjligheter

att i barnavårdsärende undanhålla den saken rör eller hans ställföreträdare

upplysningar, som de kan missbruka eller vilkas bekantgörande kan

allvarligt skada barnavårdsarbetet. Stor frihet medgives att lämna ut handling,

med påföljd, bl. a., att olika instanser kan behandla samma utredningsmaterial

på olika sätt.

Kommittén har emellertid icke ansett sig böra ifrågasätta ändringar i sekretesslagen

eller föreslå viss tillämpning av lagens bestämmelser såvitt rör

barnavårdsärenden.

De som vid utredning i barnavårdsärende anlitas såsom upplysningskällor

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

101

bör enligt kommittén, om det är påkallat med hänsyn till ärendets och upplysningarnas

art m. in., få besked om de begränsade möjligheterna att undanhålla

dem saken rör tillgång till handlingarna samt framför allt om den frihet

i bedömningen av sekretessfrågan, som råder och som omöjliggör all

garanti från utredarens sida, att sekretess kommer att iakttagas. En uttalad

önskan eller begäran av person, som höres vid utredningen, att hans namn

icke skall yppas för den eller dem saken rör, bör antecknas och utöva inflytande

på bedömningen, huruvida namnet må hemlighållas. Kommittén anför

vidare.

Har sådan begäran skärpts till ett ovillkorligt förbehåll, synes det riktigast

att myndighet, som har alt ta befattning med ärendet, respekterar viljeyttringen;

anser myndigheten att sekretesslagen icke ger stöd för att hemlighålla

namnet, torde handling, som innehåller eller återger utsagan, kunna

och böra uteslutas ur materialet i ärendet och därmed undandragas såväl

från utlämnande som från beaktande vid ärendets prövning.

Enligt 51 § första stycket kommitténs lagförslag skall barnavårdsnämnd

såvitt möjligt och på det sätt nämnden finner lämpligt bereda den saken rör

och hans närmaste kännedom om förebragt utredning i den omfattning som

erfordras för att de skall kunna behörigen föra sin talan. Kännedom skall

enligt paragrafens andra stycke dock ej få förmedlas om sådan utredning

eller omständighet som, om den är intagen i eller framgår av handling, föranleder

att handlingen jämlikt 14 § andra stycket samt 39 § andra stycket

sekretesslagen icke får utlämnas till part. Enligt paragrafens tredje stycke

skall vid prövning av vad som får anses utrett i ärendet beaktas den begränsning

i utredningens bevisvärde, som må följa av att utredningen icke

i alla väsentliga delar varit känd för den saken rör eller företrädare för

denne. Av enskild erhållen uppgift skall enligt samma stycke lämnas utan

avseende om dess innehåll eller ursprung hemlighållits och det ej kan anses

uteslutet, att uppgiften i annat fall kunnat vederläggas. Kommittén uttalar

i anslutning härtill, att det vid bedömningen av bevisningen saknar betydelse,

huruvida det kan läggas någon som saken rör till last att han icke

tagit del av utredningen eller icke yttrat sig över den, samt tillägger.

Särskild hänsyn torde emellertid böra tagas till den enskildes rätt och till

risken för otillförlitliga uppgifter i sådana fall, där någon relevant uppgift

direkt hemlighållits för den saken rör. Här åsyftas ej blott på sekretesslagen

grundad vägran att på begäran lämna ut material utan även uteslutning

som gjorts, då vederbörande i övrigt informerats om utredningen. När det

gäller av enskild — icke av myndighet eller befattningshavare som sådan

— lämnad uppgift, vilken sålunda hemlighållits, synes man böra gå längre

än till att blott beakta betydelsen ur bevisningssynpunkt av att den saken

rör ej fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. Enär denna möjlighet direkt

berövats honom, synes uppgiften böra lämnas utan avseende vid ärendets

avgörande, om det icke — med hänsyn till vad han i övrigt vidgått, ett flertal

uppgifters inbördes överensstämmelse o. dyl. — kan anses uteslutet, att han

skulle ha kunnat vederlägga uppgiften. Med hemlighållande av lämnad uppgift

bör jämställas hemlighållande av sagesmannen, om detta väsentligt inverkat

på möjligheterna för den saken rör att vederlägga uppgiften.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

I detta sammanhang gör kommittén vidare följande uttalande.

Möjligen kan man vilja invända, att det ställer sig svårt att verkligen helt

bortse från uppgift, som dock influtit i utredningen, kanske också lämnats

vid förhör inför nämnden eller refererats för densamma. Detta problem möter

emellertid ofta vid fri bevisprövning. Att bortse från uppgift som blivit övertygande

vederlagd, är lätt nog, men det är relativt svårt att icke låta sig påverkas

t. ex. av uppgift, som i och för sig förefaller trovärdig men lämnats

av person, som visats icke vara tillförlitlig. Uppgiften att begränsa prövningen

till relativt tillförlitligt material och att bortse från annat är en bland

dem som en prövande myndighet måste gå i land med.

Systemet med inhämtande av samtycke, respektive underställning som

regelmässig förutsättning för verkställighet av vissa beslut har ansetts böra

bibehållas med en del förändringar. Användningsområdet har också vidgats.

Inhämtande av samtycke samt underställning är åtgärder, som barnavårdsnämnd

har att självmant vidtaga för att förverkliga vad nämnden beslutat.

Reglerna om dessa åtgärder har därför ansetts höra hemma hland övriga

bestämmelser om barnavårdsnämnds förfarande.

De i 4 kap. av lagförslaget samlade bestämmelserna om barnavårdsnämnds

förfarande tar sikte på alla slags ärenden, som barnavårdsnämnd

får befattning med, dock att kommittén förutsätter att bestämmelser om

arbetsföreläggande, även i vad rör barnavårdsnämnds befattning med sådant

ärende, meddelas i särskild lag. Alla stadganden i 4 kap. är icke tilllämpliga

på alla slags ärenden; en del stadganden är uttryckligen avsedda

endast för vissa grupper av ärenden, andra kan med hänsyn till sitt innehåll

icke gälla vilka ärenden som helst.

Kommittén har övervägt, huruvida icke för barnavårdsnämnd borde öppnas

möjlighet att i undantagsfall hänskjuta ärende till länsstyrelsens omedelbara

prövning. Dylik möjlighet skulle föreligga blott beträffande ärenden

som rörde förbud mot fosterbarns tagande från fosterhem, fosterbarns

skiljande från fosterhem — med eller utan omhändertagande — samt omhändertagande

i fall, motsvarande de i 22 § BvL avsedda. Endast den barnavårdsnämnd,

som det enligt bestämmelserna i 7 kap. av kommitténs lagförslag

ålåg att pröva ärendet, skulle äga besluta hänskjutande, och förutsättningen

skulle vara, att nämnden funne utredningen eller bedömningen

av ärendet förbunden med svårighet, som nämnden icke ansåge sig kunna

bemästra, eller att eljest synnerliga skäl talade för att ärendet prövades

omedelbart av länsstyrelsen.

Enligt kommitténs uppfattning behövde det ej befaras, att en möjlighet

att hänskjuta ärende till länsstyrelsen kunde komma att anlitas utan bärande

skäl. Det kunde enligt kommittén säkerligen förutsättas, att beslut

om att överföra ärende till länsstyrelsen icke skulle fattas utan föregående

samråd med vederbörande sektionsschef i länsstyrelsen eller åtminstone

med socialvårdskonsulenten.

Rörande utformningen av det ifrågasatta nya institutet anför kommittén

följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nv 10 år 1960

Antalet hänskjutna ärenden kunde säkerligen väntas bli tämligen obetydligt

Men ärendenas art torde mycket ofta komma att vara sådan, att utredningen

måste bli omfattande och förbunden med svårighet. I betraktande

härav — och då möjligheten att hänskjuta ärenden ingalunda skulle vara

avsedd att tjäna till avlastning av barnavårdsnämndernas arbetsborda —

måste det åläggas nämnd, som hänskjutit ärende till länsstyrelsen, att om

och i den mån länsstyrelsen det önskade medverka i ärendets utredning.

Hänskjutande finge ej heller leda till att ärendes utredning försummades

eller försenades eller till att omedelbart erforderliga barnavårdsingripanden

fördröjdes. Nämnd, som hänskjutit ärende, borde därför vara skyldig att

utan anmodan från länsstyrelsens sida vidta utredningsåtgarder, som ej

utan nackdel kunde uppskjutas, samt att meddela beslut om förberedande

föreskrift eller omhändertagande för utredning.

Utformad på sätt sålunda berörts skulle, fortsätter kommittén, en hänskjutningsrätt

— utan att kunna föra med sig olägenheter — säkerligen

kunna vara till gagn för barnavårdsnämnderna i fall, där de ställes inför

exceptionella svårigheter. Kommittén har emellertid ansett verkligt behov av

ifrågavarande nyskapelse icke vara ådagalagt och har därför stannat för att

icke i lagförslaget upptaga stadgande om hänskjutningsrätt.

I särskilt yttrande uttalar fyra av kommitténs experter, att de skäl, som

i betänkandet anförts för en hänskjutningsrätt, är av sådan styrka, att vad

som kunnat andragas däremot väger tämligen lätt, samt att kommittén därför

bort framlägga förslag i angivna avseende.

Remissyttrandena

Den av kommittén föreslagna regleringen av förfarandet i barnavårdsärenden

tillstyrkes i sina huvuddrag eller lämnas utan erinran i flertalet

yttranden. Förslaget tillstyrkes i denna del uttryckligen av bl. a. riksåklagarämbetet,

Göta hovrätt, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och utredningen

om administrativa frihetsberövanden. Särskilt med tanke på ärenden a\

mindre vikt med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet framstår emellertid

reglerna om förfarandet för åtskilliga remissorgan — såsom justitiekanslersämbetet,

överståthållarämbetet länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,

Älvsborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, svenska

socialvårdsförbundet, svenska landskommunernas förbund samt ett tjugotal

barnavårdsnämnder — såsom alltför detaljerade och vidlyftiga. Åtskilligt av

regleringen, såsom bestämmelser av vägledande karaktär, hör hemma

framhålles det — i en handbok för barnavårdsnämnder, och lagens innehåll

bör koncentreras till nödvändiga bestämmelser. Det betonas även, att kapitlet

i sin helhet präglas av elt starkt framträdande judiciellt betraktelsesätt och

att förfarandet inför barnavårdsnämnden härigenom blir alltför domslolsmässigt.

Belysande för denna mera negativa ståndpunkt till kommitténs förslag är

följande uttalanden av justitiekanslersämbetet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Det synes obestridligt, att fasta normer för handläggning av förvaltningsärenden

i och för sig äro av värde, vilken myndighet det än gäller Sådana

normer få anses ägnade att bidraga till ökad rättssäkerhet och till lika behandling

av alla. De utgöra också ett stöd för myndigheten i dess handlande

Men värdet ar å andra sidan till icke liten del beroende av beskaffenheten

av den myndighet, som skall handha reglerna. Hos en myndighet, där de beslutande

icke ha någon mer utvecklad formell utbildning och förfarenhet,

torde latt uppstå risk för att dylika regler icke bliva till innebörd och syfte

1 allo forstadda. Verkan härav kan bli, att reglerna icke vinna tillbörligt beaktande,

leda till en mindre tilltalande formbundenhet eller verka hämmande

pa handlandet. Barnavårdskommittén säger själv med rätta, att förfarandet

i barnavårdsärende måste »självfallet vara avpassat efter nämndens

sammansättning, inre arbetsformer m. m„ och sådana krav på handläggningen

får ej ställas, som i onödan skulle tynga nämnden och ogynnsamt

paverka dess förmåga till aktiva insatser». För närvarande torde ledamöterna

i barnavårdsnämnderna i allmänhet utgöras av praktiskt inriktade

människor utan formell administrativ skolning, och det föreliggande förslaget

iarer harutinnan icke åsyfta någon ändring. I många, kanske flertalet

tall torde dessa nämnder ej heller ha tillgång till kvalificerat biträde. Utan

åt c vilja underskatta det värde, som fasta regler för ärendenas handläggning

kan ha ur rattsakerhetssynpunkt och eljest, får ämbetet därför ifrågasätta*

oni angivna forhållande beträffande nämndernas sammansättning beaktats

- tormmnSen av förfarandet och om således den nyss återgivna, av kommittén

uppställda grundsatsen iakttagits. Enligt ämbetets mening är regleringen

av förfarandet alltför vidlyftig och invecklad för att av nu berörda

"lanAnjI med framgång tillämpas. Och även i nämnder, där resurserna i här

asyttade avseende äro vida bättre, torde svårigheter vid tillämpningen möta.

et synes kunna ifrågasättas, om man icke för närvarande bör avstå ifrån

en mera utförlig författningsmässig reglering av förfarandet och åtnöias

n??f. . re> enkla regler samt i handboksform eller liknande lämna en framstallnmg,

nuru ärendena böra handläggas i barnavårdsnämnderna. Där kun
rx™

de mån§a riktiga tankar och grundsatser som i denna del kommit

till uttryck i betänkandet.

Svenska landskommunernas förband, som påpekar att de ärenden som

kräver ett mera komplicerat förfarande är sällsynta i landskommunerna,

anser att kommittén på en gång över- och underskattar de kommunala förtroendemännen.

Överskattningen gäller deras möjligheter att vid sidan av

sitt normala arbete tillägna sig en för exceptionella fall avpassad rutin. Underskattningen

åter avser det goda praktiska omdöme som de, oavsett handläggningsformen,

kan visa i barnavårdsärenden.

Det av kommittén föreslagna stadgandet om rätt för barnavå r d snämnd

att påkalla bistånd av polismyndighet för verkställande

av utredning har av flertalet remissinstanser lämnats utan erinran.

I någia yttranden uttalas emellertid, att barnavårdsnämnderna enligt

förslaget erhåller alltför vittgående befogenhet att påkalla polismyndighets

bistånd.

Enligt besvärssakkunnigas mening synes det tveksamt om det verkligen

ar behövligt att i barnavårdsförfarandet anlita polisen i den utsträckning

som föreslagits. De sakkunniga anför härom.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

105

Den utomordentligt vidsträckta befogenhet att förfoga över polisen för utredning,

som nämnden föreslås skola erhålla, förefaller ur många synpunkter

betänklig. Med hänsyn till att nämnden bl. a. har att taga befattning med

ett kriminellt klientel torde det måhända möta svårigheter att beskära denna

i ärenden rörande sådan ungdom. De sakkunniga vill emellertid understryka,

att dessa utredningsmedel bör användas med stor försiktighet. Vidare

vill de sakkunniga framhålla, alt förutsättningarna för anlitande av

polisen för utredning bör angivas på ett mera precist sätt än kommittén föreslagit.

Uttrycket »samhällsskadligt handlande» i 43 § synes alltför obestämt

till sin innebörd.

Även i andra yttranden efterlyses en starkare och mera preciserad begränsning

av barnavårdsnämnds rätt i förevarande avseende. Det understrykes

vidare, att en rätt att anlita polismyndighet för utredning ej får

leda till missbruk. Belysande för den kritiska hållning en del remissorgan

sålunda intar gentemot förslaget är yttrandet från föreningen Sveriges polismästare.

Föreningen anför bl. a.

Det torde vara ett de socialvårdande myndigheternas och polismyndighetens

gemensamma intresse, att det upprätlhålles en klar gräns mellan respektive

myndigheters arbetsområden. Uppenbarligen finnas stora skillnader i

dessa myndigheters arbetssätt med hänsyn till såväl det författningsmässiga

underlaget för verksamheten som därå grundad målsättning och intresseinriktning.

---Enligt föreningens mening bör biträde från polisens sida

lämnas endast om uppgiften icke rimligen kan utföras av barnavårdsnämnden

själv. Så t. ex. bör hjälp lämnas med efterforskning. Bistånd med utredning

av lagstridig verksamhet av icke straffmyndiga bör ges i den mån

det kan tjäna polismyndighetens preventivt inriktade verksamhet. I sistnämnda

hänseende, liksom naturligtvis beträffande asocialt beteende av

underåriga, måste det dock tillkomma polismyndigheten att bedöma om

hjälp kan lämnas eller icke.

För en sådan sträng gränsdragning talar även det kända förhållandet att

polismyndigheterna allmänt dragas med otillräckliga personalresurser i den

allt hårdare kampen mot brottsligheten. Det finns anledning förmoda, att

återkommande framställningar från barnavårdsnämnderna, även om återhållsamhet

härvid iakttages från nämndernas sida, ofta skulle komma att

framstå såsom mindre trängande från polismyndighetens synpunkt än dess

egna mera angelägna uppgifter. Samarbetet skulle troligen icke gagnas

härav.

Polismästaren i Stockholm betonar — under hänvisning till rådande personalläge

— att barnavårdsnämnd icke bör, i varje fall för närvarande, äga

påkalla polismyndighets medverkan i rena barnavårdsutredningar.

Liknande synpunkter framförcs av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Överståthållarämbetet framhåller, att det ur skilda synpunkter synes

önskvärt med ett livligare samarbete mellan polisen och barnavårdsnämndens

befattningshavare. Enligt ämbetets erfarenhet föreligger hos den förra

stort intresse för hithörande frågor, och när det gäller ungdomsbrottslighetens

bekämpande skulle förvisso mycket vara att vinna om större utrymme

gavs polisen alt deltaga på ungdomsvårdens område. Ämbetet understryker,

att detta är en sak; en annan är de uppgifter, som enligt förslaget lägges

på polismyndigheten. Såvitt rör Stockholm betonar ämbetet den rådande po
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

lisbristen, som utgör ett bestämt hinder mot att nya uppgifter ålägges polismyndighet.

En remissinstans — länsstyrelsen i Örebro län •—- är å andra sidan av

den åsikten att barnavårdsnämndernas befogenhet att begära biträde med

utredning blivit alltför snävt begränsad.

Kommitténs uppfattning att den som inställt sig till förhör skall äga rätt

till ersättning har i princip vunnit allmän anslutning. Så gott som

samtliga remissinstanser, vilka berört frågan, anser dock att denna rätt blivit

alltför vidsträckt enligt förslaget. Särskilt vänder man sig mot att den,

som genom sitt förhållande eller beteende föranlett barnavårdsnämndens ingripande,

skall kunna få ersättning för sin inställelse. Uttalanden i denna

riktning göres sålunda av länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs och Gävleborgs

län, besvärssakkunniga samt ett flertal kommunala organ.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden framhåller, att frågan

om ersättning för inställelse i barnavårdsärende är ett spörsmål, som utredningen

har att taga ställning till, i varje fall i vad avser ersättning för inställelse

inför länsstyrelse eller annat länsorgan, samt att utredningen kommer

att taga slutlig ställning till här föreliggande spörsmål i samband med

slutförande av sitt uppdrag.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anser, att frågan om ersättning för inställelse

bör lösas samtidigt för alla grenar av socialvården och icke blott

i fråga om barnavårdsärenden.

Den föreslagna bestämmelsen om rätt att anlita lämpligt biträde

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Länsstyrelsen i Gotlands län ställer sig emellertid ytterst tveksam till förslaget,

och detta avstyrkes direkt av sju barnavårdsnämnder.

Justitiekansler sämbetet anför, att barnavårdsnämnden synes böra få en

något större frihet att avvisa anlitat biträde än som följer av förslaget. Stadsfullmäktige

i Jönköping uttalar sig för att bestämmelserna om biträde bör

utformas i analogi med vad som gäller om försvarare i brottmål.

Sveriges advokatsamfund framför det önskemålet att sakägaren bör erhålla

biträde på det allmännas bekostnad under principiellt samma förutsättningar

som gäller beträffande för brott misstänkta.

Några barnavårdsnämnder är inne på tanken att en lagstadgad rätt att anlita

biträde naturligen bör få den konsekvensen att den fria rättshjälpen utvidgas

att gälla även i dessa fall.

De i 51 § kommitténs lagförslag intagna bestämmelserna om delgivning

av utredningsmaterial och om bevisprövning

m. m. har vid remissbehandlingen utsatts för stark kritik.

Justitiekansler sämbetet anför bl. a.

I paragrafen fastslås vissa principer och riktlinjer i fråga om utredningsmaterialets

utlämnande till eller bekantgörande för den eller dem som bär
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

navårdsärende närmast rör. Kommittén synes värd erkännande för att kommittén

icke, lika litet här som på flera andra punkter, väjt för svårigheterna

att utforma regler i de nu förevarande ömtåliga men också viktiga hänseendena.

Ämbetet ställer sig dock tvekande till lämpligheten att i lagtexten fixera

förfarandet härutinnan. Ämbetet vill ifrågasätta, om man icke kommer längre

med att underlåta att i lagen binda handläggningen så pass som skett och i

stället på annat sätt verka för tillämpning av de grundsatser som böra gälla.

I de praktiska fallen kunna omständigheterna vara sådana, att en klok

ledare av handläggningen finner utvägar undvika att ställa vanskliga frågor

på sin spets och därför bör erhålla stor frihet i sitt handlande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser sig icke kunna godtaga vad som

föreslagits i paragrafens första stycke. Enligt hovrättens förmenande bör

man skilja mellan de fall, då förhör hålles med den saken gäller, och de fall,

då förhör ej äger rum. Vid förhör bör den saken gäller av barnavårdsnämnd

erhålla del av hela den utredning, varpå avgörandet må grundas, i den mån

hinder ej möter på grund av bestämmelserna i sekretesslagen. Därest förhör

ej äger rum, torde en bestämmelse av i huvudsak samma innehåll som första

stycket vara till fyllest, dock att den saken rör skall underrättas om den rätt

att taga del av handlingar som tillkommer honom.

Besvärssakkunnign betonar, att sakägare i princip skall äga rätt att ta

del av utredning i ett ärende, och anser, att paragrafens andra stycke kan

utgå. De sakkunniga anför.

1 den mån sådan utredning, som icke fästs i skrift, åsyftas, bör regler

härom upptagas i samband med övriga regler om tystnadsplikt. Beträffande

utredning, som fästs i skrift, gäller sekretesslagens föreskrifter om handlingssekretess.

Det synes icke påkallat att intaga särskild erinran härom i

lagtexten. Det kan tilläggas, att sekretesslagens föreskrifter där återgivits

på ett vilseledande sätt. Lagtexten giver nämligen vid läsningen det intrycket,

att sekretesslagen innehåller bestämmelser om förbud mot utlämnande

av vissa handlingar till part. I själva verket ankommer det enligt 39 § sekretesslagen

på vederbörande myndighet att i varje särskilt fall avgöra, om

handlingen skall utlämnas eller ej. Nu ifrågavarande stycke har därför icke

någon självständig funktion att fylla.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden framhåller, att ett hemlighållande

givetvis innebär stora olägenheter för den enskilde men att, om

denne har biträde i ärendet, olägenheterna skulle kunna åtminstone delvis

undanröjas, därest biträdet beredes tillfälle att ta del av utredningen. En

förutsättning för en sådan anordning är givetvis att ej härigenom hemlighållandet

gentemot den enskilde äventyras.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser det synnerligen önskvärt, alt

barnavårdsnämnderna i lämplig form göres uppmärksamma på vikten av att

möjligheten att undanhålla utredningsmaterial begagnas med största försiktighet.

Vid genomgång av kommitténs motiv till ifrågavarande paragraf har justitiekanslersämbetet

fäst sig vid ett par uttalanden. Ämbetet anför härom.

Kommittén anför, att av 14 och 39 SS sekretesslagen framgår, att myndighet

alltid är berättigad alt utlämna alla handlingar till part men må på

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

synnerliga skäl vägra utlämna vissa närmare angivna handlingar. Man

töianledes härav tro, att en barnavårdsnämnd, som lämnar ut handlingar,

vilka må utlämnas, förfar invändningsfritt, även om handlingarna i

fråga bort innehållas såsom hemliga. En dylik uppfattning torde emellertid

icke vara riktig. Kommittén anför nämligen längre fram, att man från

nämndens sida bör »göra klart för sig, om utredningsmaterialet innehåller

llPPf4ifter eller uttalanden av beskaffenhet att jämlikt sekretesslagen kunna

hemlighållas för ''part’ och om denna rätt bör utnyttjas. Finnes så vara

tallet, skall innehållet av ifrågavarande uppgifter och utlåtanden naturligt
vis

ej röjas,----». Vad kommittén sålunda uttalat torde också kunna

anses framgå av lagtexten. Kommitténs ståndpunkt biträder ämbetet. —

Kommittén uttalar vidare, att om cn vid utredningen hörd person ovillkorligen

förbehållit sig, att hans namn icke skall uppges för den eller dem saken

iöi, »synes det riktigast, att myndighet som har att ta befattning med ärendet,

respekterar viljeyttringen; anser myndigheten att sekretesslagen icke.

ger stöd för att hemlighålla namnet, torde handling, som innehåller eller

återger utsagan, kunna och höra uteslutas ur materialet i ärendet och därmed

undandragas såväl från utlämnande som från beaktande vid ärendets

Prövning». Till en början synes kunna sägas, att ett uteslutande av själva

namnet i vanliga fall sannolikt icke räcker för att skydda uppgiftslämnaren,

ty av honom meddelade uppgifter leda troligen ofta till att han kan identifieras

av den saken rör. Vidare torde det kunna ifrågasättas, om man icke

bör avstå från att över huvud taget höra den som uppställer ett sådant förbehåll

som förut sagts. Naturligtvis kan detta leda till att utredningen blir

lidande härpå genom att värdefull upplysning ej erhålles. Men man invecklar

sig lätt i svårigheter för att kunna iakttaga förbehållet. Ej sällan torde man

ej lyckas harmed, och då ser det ut, som om uppgiftslämnaren blivit sviken.

Härtill kommer, att det långt ifrån alltid är görligt att, såsom föreslås,

utesluta materialet och helt bortse därifrån vid prövningen. Ämbetet ställer

sig ganska frågande inför följande uttalande av kommittén: »Uppgiften att

begränsa prövningen till relativt tillförlitligt material och att bortse från

annat är eu. bland dem som en prövande myndighet måste gå i land med.»

Detta är ju lätt att säga men vilket värde har påpekandet, om det saknar

täckning? Men även om uttalandet skulle vara riktigt, är att märka, att det

material som man skall bortse från ingalunda behöver vara blott sådant som

är mindre tillförlitligt. Om en uppgift, som i och för sig förefaller trovärdig,

lamnats av en person som alla lita på och städse framstått som absolut rättrådig

och omdömesgill, huru skall det vara möjligt att vid prövningen totalt

bortse härifrån och på grund därav kanske vara nödsakad att komma till

ett resultat, som klart strider mot uppgiften? Det nu anförda synes leda till

att det är buttre att aldrig taga mot eu meddelande, som lämnas under förut

berörda förbehåll. Ur rättssäkerhetssynpunkt ter det sig också mindre tilltalande,

att ett material mottagits, vars innehåll är okänt för den som saken

för, låt vara att materialet rätteligen skall lämnas utan avseende.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att om en person, vars hölande

ifrågasättes, uppställer som villkor härför hemlighållande av hans

namn, förhör med honom ej bör ske. Handling, som upprättas över förhöret,

kan nämligen enligt hovrätten icke uteslutas från materialet i ärendet.

Vad angår 51 § tredje stycket lagförslaget framhåller justitiekanslcrsämbetet

vådan av generella regler i fråga om bevisprövningen samt uttalar, att

det i ett enskilt fall kan vara av icke oväsentlig betydelse, huruvida sakägaren

satts i tillfälle att ta del av utredningen eller ej.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

109

Riksåklagarämbetet, som visserligen anser bestämmelserna ge uttryck åt

en riktig tanke och kunna vara av värde för en barnavårdsnämnd, som saknar

juridisk sakkunskap, ifrågasätter dock lämpligheten av att på föreslaget

sätt söka reglera den fria bevisprövningen.

Göta hovrätt anför.

Barnavårdsnämnd har självfallet att efter samvetsgrann och noggrann

prövning av vad i ett ärende förekommit avgöra vad som kan anses vara

utrett och grunda sitt avgörande därå. Vid denna prövning måste erforderlig

hänsyn tagas till en mångfald faktorer, däribland givetvis även den omständigheten,

i vad mån den saken rör eller företrädare för denne erhållit

tillfälle att bemöta lämnade graverande uppgifter. Principen härom behöver

ej lagfästas och ej heller torde, såsom skett i 51 § tredje stycket lagförslaget,

det vara lämpligt att reglera på barnavårdsnämnd ankommande bevisvärdering

i ett speciellt hänseende. Nämnda bestämmelse, som även synes

ha erhållit en olämplig avfattning och är dunkel till sin innebörd, bör därför

utgå.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påtalar svårigheten för en lekmannanämnd

att ingå på ett sådant bedömande av utredningens bevisvärde

som i paragrafen förutsättes.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden slutligen gör följande

uttalande i frågan.

Då man av särskilda skäl ansett sig böra föreslå möjlighet för barnavårdsmyndighet

att hemlighålla utredning för enskild part, bär man varit nödsakad

att upptaga ett uttryckligt stadgande om sådan utrednings bevisvärde.

Vad här allmänt anföres om bevisvärdet måste dock anses framgå

av reglerna för domstols fria bevisprövning. I stadgandet göres skillnad mellan

av enskild erhållen uppgift och annan utredning. Emot en sådan uppdelning

kan invändas, att det i många fall kan föreligga svårigheter att

draga en gräns mellan uppgifter av enskilda och annan utredning. Det kan

även ifrågasättas om det är sakligt berättigat att alltid tillmäta av enskild

erhållen uppgift mindre bevisvärde än uppgifter av myndigheter och befattningshavare.

Ett utlåtande av privatpraktiserande läkare torde bli att hänföra

till den förra kategorien, medan ett utlåtande av tjänsteläkare tillhör

den senare. Det synes emellertid icke finnas anledning att tillmäta sådana

utlåtanden olika bevisvärde. Även i andra fall torde det kunna te sig främmande

att göra skillnad mellan uppgifter av enskilda, såsom t. ex. arbetsgivare,

samt av myndigheter och befattningshavare. Ofta torde även de sistnämndas

utlåtanden gå tillbaka på av enskilda erhållna uppgifter, såsom

t. ex. beträffande en utredning verkställd av socialvårdstjänsteman. Därtill

kommer att om beträffande utredning från annan än enskild skulle gälla att

det icke kan uteslutas att utredningen kunnat vederläggas eller dess värde

förringas, om den ej hemlighållits, det ur rättssäkerhetssynpunkt torde böra

krävas, att även sådan utredning lämnas utan avseende.

Med hänsyn till det anförda synes i stället för det av kommittén föreslagna

stadgandet böra generellt föreskrivas, att därest viss utredning eller

dess ursprung hemlighållits för den enskilde och det ej kan uteslutas att,

om så ej s 1;ett, värdet av utredningen kunnat förringas, utredningens innehåll

i denna del skall lämnas utan avseende. Har emellertid den enskildes

biträde fått taga del av utredningen, synes hemlighållandet ej böra medföra

lika stränga konsekvenser. För sådant fall torde det böra tillkomma barnavårdsnämnden

(eller länsstyrelsen i mål som äro föremål för dess prövning)

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

att beakta den begränsning i utredningens bevisvärde, som må följa därav att

utredningen icke varit känd för den enskilde själv utan endast för hans

biträde.

Remissinstanserna synes allmänt utgå från att under ställning sinstitutet

bör bibehållas. En remissinstans — barnavårdsnämnden i Eskilstuna

— anser emellertid, att rättssäkerheten kan tillgodoses genom besvärsrätt

och att underställningsinstitutet därför kan slopas.

Frågan om rätt för barnavårdsnämnd att hänskjuta ärende

till länssty re Isens omedelbara prövning beröres i några

yttranden.

Socialstyrelsen ansluter sig till experternas ståndpunkt i denna fråga men

föreslår, att länsstyrelsen till förhindrande av att barnavårdsnämnd begagnar

befogenheten i oträngt mål skall äga att återförvisa ärendet till barnavårdsnämnden,

om länsstyrelsen finner, att nämnden icke haft tillräckliga

skäl för att överlämna det till länsstyrelsen.

Samtliga länsstyrelser, som berört frågan, och besvärssakkunniga avvisar

tanken på att införa hänskjutningsrätt. Skälen för den avvisande hållningen

är i huvudsak följande: Den ifrågasatta hänskjutningsrätten är ägnad att

väcka principiella betänkligheter utifrån vedertagna grunder för kompetensfördelningen

mellan skilda instanser i den svenska förvaltningsapparaten.

En dylik rätt kan vidare leda till att en barnavårdsnämnd söker undandraga

sig det ansvar som i första hand bör åvila nämnden, och detta kan bli till

nackdel för utredningen och handläggningen över huvud taget hos densamma.

Det behov av kvalificerad hjälp och rådgivning åt nämnden i svårare

ärenden, som föranlett experternas förslag, bör tillgodoses på andra vägar,

t. ex. genom socialvårdskonsulentorganisationen.

Föredragande statsrådet

Gällande BvL innehåller spridda föreskrifter om beredning av ärende hos

barnavårdsnämnd, om utredningsåtgärder, som nämnden må eller skall vidtaga,

samt om nämndens befogenheter, när det gäller att införskaffa utredning.

Vidare meddelas vissa bestämmelser om beslut, delgivning, verkställighet

och underställning. Kommittén har funnit lämpligt, att reglerna om

ärendes behandling hos barnavårdsnämnden samlas och systematiseras samt

kompletteras och ges mera allmän giltighet. Bestämmelserna om förfarandet

har upptagits i ett särskilt kapitel av lagförslaget.

Liksom flertalet remissinstanser anser jag, att de av kommittén föreslagna

bestämmelserna — i vilka givits uttryck för de viktiga och vedertagna principerna

om att utredning skall utföras objektivt, taktfullt och så att de berörda

personerna får sina önskemål i fråga om utredningen såvitt möjligt

beaktade och inte i onödan åsamkas olägenhet eller kostnad — innefattar en

i stort sett ändamålsenlig reglering av förfarandet. Jag förordar även, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

bestämmelserna om förfarandet samlas i ett särskilt kapitel, vilket principiellt

bör äga tillämpning på alla slags ärenden. Jag har sålunda inte ansett

det vara att anbefalla, att procedurreglerna — såsom ifrågasatts i vissa yttranden

— begränsas till att avse endast ärenden av särskild vikt ur rättssäkerhetssynpunkt.

Även beträffande andra slags ärenden måste det anses

vara av inte ringa betydelse bl. a. för att säkerställa riktiga avgöranden, att

förfarandet är till sina huvuddrag reglerat i lagen. Inte minst utgör en reglerad

procedur stöd och hjälp för barnavårdsnämnderna själva. Samtidigt måste

som kommittén framhållit förfarandet i barnavårdsärende självfallet vara

avpassat efter nämndens sammansättning, inre arbetsformer m. m. Sådana

krav på handläggningen får inte ställas, som i onödan skulle tynga nämnden

och ogynnsamt påverka dess förmåga till aktiva insatser. Detta är enligt

min mening inte heller fallet med de regler som föreslagits.

Det är inte min avsikt att här gå in på alla frågor som rör förfarandet i

ärenden hos barnavårdsnämnd, utan jag kommer att begränsa mig till vissa

betydelsefulla spörsmål. Härvid avser jag att först något uppehålla mig vid

en del viktigare nyheter i kommitténs förslag. Vidare skall jag också beröra

underställningsinstitutet och en av kommittén diskuterad fråga om rätt för

barnavårdsnämnd att hänskjiita beslutanderätten i ett ärende till länsstyrelsen.

Barnavårdsnämnderna får i sin verksamhet en ganska omfattande utredningshjälp

från polismyndigheternas sida. Även när det inte gäller befattningen

med unga lagöverträdare, som efter åtalseftergift eller beslut av

domstol överlämnas för barnavårdsåtgärd, kan barnavårdsnämnderna sålunda

i inte ringa utsträckning bygga på rapporter och förhörsprotokoll

från polismyndighet. Sådan utredningshjälp kommer barnavårdsnämnderna

självfallet att behöva också framdeles. Jag kan emellertid inte tillstyrka

kommitténs förslag, att barnavårdsnämnd skall få lita till polismyndighets

bistånd på det sättet att polismyndigheten har att bedriva utredningsverksamhet

för nämndens räkning. De utredningar som skall ligga till grund för

avgöranden i barnavårdsärenden bör nämligen enligt min mening även i

fortsättningen i princip utföras med anlitande av barnavårdsnämndernas

egna resurser. Detta förutsätter dock givetvis, att ett intimt och fortlöpande

samarbete upprätthålles mellan barnavårdsnämnderna och polismyndigheterna.

I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt torde barnavårdsnämnd

alltså enligt den nya barnavårdslagen endast böra få rätt att påkalla

hjälp av polismyndighet med att efterforska underårig och göra det

möjligt för nämnden att vidtaga viss utredningsåtgärd, t. ex. hembesök.

Enligt min uppfattning måste det anses riktigt och skäligt, att personer

som höres för att lämna upplysningar i barnavårdsärende och fördenskull

får vidkännas utgifter eller går miste om inkomst bör kunna få ersättning

härför. Man kan i så fall med mindre betänklighet kalla personer till inställelse,

och ersättningsrätten blir härigenom också till direkt fördel för barnavårdsarbetet.

Inställelseersättning torde inte kunna medföra omkostnader

av större betydelse för kommunerna, och inte heller i övrigt synes några vä
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

gande invändningar itunna göras mot rätt till sådan ersättning. Kommitténs

förslag i denna del torde sålunda vara välmotiverat, och det har också

allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Frågan om ersättning för inställelse

berör emellertid inte enbart barnavårdsnämnderna utan även andra

kommunala nämnder, och en lösning av frågan för barnavårdsnämndernas

del kan inte sägas vara särskilt angelägen. Att personer kallas för att höras

upplysningsvis inför barnavårdsnämnd eller företrädare för denna förekommer

inte i någon större utsträckning, och omständigheterna torde för övrigt

oftast vara sådana att den som inställt sig knappast har några befogade ersättningsanspråk.

Med hänsyn härtill anser jag i likhet med länsstyrelsen

i Kopparbergs län, att frågan inte bör lösas isolerat för barnavårdsnämndernas

del utan att den hör upptagas i ett större sammanhang. Härvid får man

även ta ställning till spörsmålet om i vilken utsträckning ersättning skall

kunna utgå till dem som ärendet närmast rör. I detta sammanhang må erinras

om att det enligt gällande lag (18 § andra stycket BvL) åligger barnavårdsnämnd

att vid behov medverka till att inställelse kommer till stånd,

när det gäller läkarundersökning, och att nämnden alltså kan få bestrida

olika utgifter som är förenade med sådan undersökning. Detsamma bör

uppenbarligen gälla även i fortsättningen. Någon uttrycklig bestämmelse

om skyldighet för nämnden att medverka till att inställelsen kommer till

stånd torde dock inte behöva upptagas i den nya lagen.

Innan jag lämnar frågan om inställelseersättning, vill jag något beröra

förfarandet i barnavårdsärenden på länsstadiet. Enligt gällande lag kan personer

som höres upplysningsvis i underställt mål angående skyddsuppfostran

få ersättning för inställelsen endast om förhöret på länsstyrelsens begäran

äger rum inför domstol. Däremot gäller enligt SO § lagen om nykterhetsvård,

att sådan person får ersättning även för inställelse inför länsstyrelsen

i ärende rörande tvångsintagning. De skäl som talar för att rätt till

ersättning skall föreligga gör sig självfallet gällande med en helt annan

styrka i fråga om förfarandet på länsstadiet än när det gäller utredningen

hos barnavårdsnämnderna. Frånvaron av en sådan rätt enligt gällande lag

torde inte sällan innebära en allvarlig olägenhet såväl för den som kallas

till förhör som med hänsyn till utredningen i dessa mål. Såsom framgår av

redogörelsen för remissyttrandena har utredningen om administrativa frihetsberövanden

att ta ställning till frågan om ersättning för inställelse, i

varje fall i vad avser ersättning för inställelse inför länsstyrelse eller annat

länsorgan. Trots detta har jag funnit mig böra föreslå, att den som höres

upplysningsvis inför länsstyrelsen i underställningsmål skall få ersättning

för inställelsen i överensstämmelse med vad som gäller enligt nämnda stadgande

i lagen om nykterhetsvård.

Kommitténs förslag att de som ett barnavårdsärende rör skall få lagfäst

rätt att anlita biträde, när de höres av barnavårdsnämnden eller av företrädare

för denna, har godtagits i nära nog alla yttranden, och även jag delar

uppfattningen afl en sådan rätt bör införas. Som kommittén föreslagit måste

den som anlitas som biträde givetvis kunna avvisas, om han visar sig olämp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

113

Kangl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

lig. Justitiekanslersämbetet har förordat, att biträde skall kunna avvisas i

något större omfattning än som följer av förslaget. Biträdets närvaro vid förhöret

kan onekligen i vissa fall innebära en belastning för utredningsarbetet.

Trots detta anser jag mig inte kunna tillstyrka någon begränsning av rätten

att anlita biträde. Vid remissbehandlingen har framställts yrkanden om

komplettering av det föreslagna stadgandet också i andra avseenden. I ett

yttrande har sålunda uttalats, att bestämmelserna om biträde borde utformas

i analogi med vad som gäller om försvarare i brottmål. Delta innebär

bl. a. att föreskrift skulle meddelas om att vederbörande skall underrättas om

sin rätt att anlita biträde och att biträde under vissa förutsättningar skulle

förordnas för honom. Vidare skulle regleras i vilken utsträckning biträde

skall kallas till och vara berättigad att närvara vid förhör även med annan

än den saken rör. I andra yttranden har särskilt efterlysts bestämmelser

om rätt att fa biträde på allmän bekostnad. Det gäller här genomgående frågor

av väsentlig betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Problemen kräver dock

uppenbarligen närmare överväganden. De är vidare inte speciella för barnavårdsärenden

utan har aktualitet också på flera andra områden av samhällsverksamheten.

Det är därför inte möjligt eller lämpligt att ta ställning

till dem i detta sammanhang, utan prövningen torde böra anstå i avbidan på

de lagförslag som är att vänta från besvärssakkunniga och utredningen om

administrativa frihetsberövanden.

En grundläggande princip för handläggningen av barnavårdsärenden liksom

för det administrativa förfarandet i övrigt måste vara, att den saken rör

regelmässigt skall ha rätt att yttra sig i ärendet. Denna regel kräver som ett

nödvändigt komplement, att den saken rör även skall få ta del av all utredning

av betydelse i ärendet. Om någon väsentlig del av utredningen hemlighålles

för honom, blir nämligen rätten att yttra sig mer eller mindre illusorisk.

Att kommunikationsprincipen iakttages är därjämte av betydelse ur

den synpunkten, att det hos den enskilde lätt kan uppstå misstro mot nämndens

avgörande, om utredning undanhållits honom. Regeln om delgivning

av utredningsmaterial kan dock inte upprätthållas ulan undanlag. Kommittén

har ansett behov föreligga av fastare normer på detta område och föreslagit,

att vissa riktlinjer skall fastslås i lagen. För egen del har jag i likhet

med flera remissinstanser funnit lämpligast att man avstår från en sådan

lagreglering.

Om i lagen inle regleras under vilka förutsättningar utredningsmaterial

får hemlighållas för den ärendet gäller, bortfaller det viktigaste skälet för

det av kommittén föreslagna stadgandet om bedömningen av visst material.

Delta stadgande, som för övrigt ger anledning till kritik ur olika synpunkter,

bör därför enligt min mening utgå ur förslaget.

I delta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid det av kommittén

berörda spörsmålet om hur man bör förfara, när den som kan lämna upplysningar

i ärendet begär att hans namn inte skall utlämnas till den saken

rör. Såsom kommittén framhållit är möjligheterna att till skydd för sagesmannen

hemlighålla dennes namn enligt sekretesslagen mycket begrän
8

Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

opaginerad Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

sade. Någon bindande utfästelse att namnet inte skall utlämnas kan aldrig

lämnas vid förhöret. Kommittén har särskilt uppmärksammat det fall, att

den som skall höras förklarar att han inte är villig att lämna upplysningar

under annan förutsättning än att hans namn inte kommer att yppas för den

som upplysningarna rör. För sådant fall har kommittén rekommenderat,

att förhöret hålles men att uppteckningen över förhöret uteslutes ur materialet

och därmed undandrages såväl från att utlämnas som från att beaktas

vid ärendets prövning, om barnavårdsnämnden eller annan myndighet

som har att pröva ärendet finner sig inte kunna respektera viljevttringen.

Ett sådant förfaringssätt, som torde vara svårt att tillämpa på ett ur alla

synpunkter godtagbart sätt, kan jag inte förorda, utan jag anser liksom justitiekanslersämbetet

och hovrätten över Skåne och Blekinge, att man hellre

bör avstå från att höra den som uppställer ett ovillkorligt förbehåll om att

hans namn inte skall utlämnas. Jag vill slutligen även framhålla, att om

anteckning göres om att en sagesman önskar få sitt namn hemlighållet en

sådan anteckning inte får tilläggas annan betydelse än som ett påpekande

om att namnet inte bör utlämnas utan att frågan därom övervägts i enlighet

med de grundsatser som gäller enligt sekretesslagen. En sådan anteckning

fåi däremot inte i och för sig inverka på själva bedömningen av om namnet

skall utlämnas eller inte.

Underställningsinstitutet var, när det infördes i barnavårdslagstiftningen,

utan tvivel starkt motiverat ur rättssäkerhetssynpunkt. Förhållandena

har emellertid sedan dess pa olika sätt förändrats. Barnavårdsnämnderna

har sålunda på det hela taget blivit väl förtrogna med lagstiftningen, något

som visar sig däri att underställda beslut till övervägande del blir fastställda,

och vidare torde de enskilda nu på ett helt annat sätt än tidigare vara

medvetna om sina rättigheter och äga förmåga att bevaka sina intressen i

förhållande till samhällsorganen. Enligt min uppfattning kan det därför

ifrågasättas, om det inte skulle vara möjligt att ersätta underställningsinstitutet

med regler om besvärsrätt. Då frågan om erforderliga rättssäkerhetsgarantier

beträffande omhändertaganden enligt barnavårdslagstiftningen

är ett av de spörsmål som är föremål för prövning av utredningen om

administrativa frihetsberövanden har jag dock funnit, att en sådan reform

inte bör genomföras i nuvarande läge.

Det förhåller sig utan tvivel så, att barnavårdsnämnderna stundom ställes

inför uppgifter, som de har svårt att bemästra. Kommittén har med tanke

på sådana fall övervägt att föreslå, att möjlighet öppnas för barnavårdsnämnd

att i undantagsfall hänskjuta ärende till länsstyrelsens omedelbara

upptagande. Sådan möjlighet skulle endast gälla vissa ärenden av särskild

vikt och vara beroende av olika förutsättningar. Kommittén har emellertid

funnit tillräckliga skäl inte föreligga för alt föreslå, att denna nyhet införes

på bai navardslagstiftningens område. I likhet med de remissinstanser som

uttryckligen avvisat den ifrågasatta reformen anser jag, att denna väcker

betänkligheter ur såväl principiella som praktiska synpunkter. I stället bör

man enligt min mening inrikta sig på att förbättra barnavårdsnämndernas

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

möjligheter att komma till rätta med svårigheterna. I detta syfte kan olika

åtgärder vidtagas. Särskilt må framhållas den förmedling av olika slags

expertis genom svenska socialvårdsförbundet som jag tagit initiativ till

samt förslaget om ökad juristmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete.

VIII. Vissa åldersgränser i barnavårdslagen

Spörsmålet gäller främst åldersgränser för ingripande i sådana fall, där

åtgärd är påkallad för att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnadsförhållanden

för underårig, samt åldersgräns för fosterbarnstillsynen.

Gällande bestämmelser m. m.

Nuvarande åldersgränser för ifrågavarande barnavårdsåtgärder framgår av

22, 29, 46, 47, 49, 54 och 55 §§ BvL. Ingripande med förebyggande åtgärder

eller omhändertagande i anledning enbart av otillfredsställande levnadsförhållanden

för underårig — alltså där missanpassning från den underåriges

sida icke ger anledning till åtgärden -— kan enligt nämnda stadganden

i BvL icke ske sedan den underårige fyllt 16 år.

Fosterbarnstillsynen gäller regelmässigt blott vården av fosterbarn under

16 års ålder. Barnavårdsnämnd kan dock — jämlikt 49 § 1 mom. andra

stycket BvL — på särskilda skäl beträffande fosterbarn besluta, att barnet

skall under viss tid, högst 2 år, efter uppnådd 16 års ålder stå under nämndens

tillsyn på sätt som gäller om fosterbarn. Barnet må dock enligt uttryckligt

stadgande icke (efter fyllda 16 år) omhändertagas jämlikt fosterbarnsbestämmelserna

i 55 § 1 mom. BvL; motsvarande förbehåll göres icke beträffande

föreställningar och föreskrifter jämlikt 54 § BvL eller i fråga om

barnets skiljande från fosterhemmet utan omhändertagande.

Barn som omhändertagits för skyddsuppfostran skall enligt BvL slutligt

utskrivas senast då barnet fyller 18 år eller — efter 1952 års ändringar i BvL

— då tre år förflutit efter det barn, som fyllt 15 år vid omhändertagandet,

blivit omhändertaget för skyddsuppfostran. Samhällsvård, som beslutats

jämlikt 29 eller 55 § BvL, skall enligt 47 § 3 mom. samma lag upphöra senast

när barnet fyller 16 år.

Att åldersgränsen i 22 § a) och b) samt 29 § BvL vid tillkomsten av lagen

bestämdes till 16 år samt att fosterbarnstillsynen i princip begränsades

till barn, som ej fyllt 16 år, sammanhängde med minderårighetsbegreppets

bestämning i 1 § FvL och byggde vidare på överväganden rörande den föräldrarna

enligt familjerätten åvilande underhållsskyldigheten gentemot barn,

barnets normala inträde i arbetslivet m. in. Minderårigbctsgränsen hade i

FvL satts till 16 år efter ingående överväganden och med avvikelse från tidigare

gällande 15-årsgräns. Hänsyn hade därvid bl. a. tagits till önskvärd
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

heten av att den unge bereddes nödig yrkesutbildning såsom ett led i den

uppfostran, som skulle ingå i fattigvård åt minderårig, och därigenom finge

bättre möjlighet att komma i gynnsamma levnadsförhållanden och att säkert

bereda sig försörjning. Yrkanden om minderårighetsgränsens höjande

tili 18 år hade också framställts, vilka yrkanden bl. a. föranletts av önskan

att tillförsäkra fattigvårdsmyndigheterna befogenhet att i de ungas intresse

under längre tid öva tillsyn över dem och påverka deras utveckling i gynnsam

riktning.

Vid tillkomsten av BvL sattes annat icke i fråga än att berörda minderårighetsgräns

skulle stå fast och utan vidare gälla även för samhällsvård,

dvs. barnavårdens från fattigvården övertagna omsorg om nödställda barn.

Vad anginge ingripanden till skydd för barn, som i hemmet utsätts för

kroppslig vanvård, ansågs naturligast att uppställa samma åldersgräns.

Möjligheten att ingripa till skydd för barn, som i hemmet utsätts för fara

att bli vanartade, ansågs icke heller behöva utsträckas över 16-årsåldern.

Barnavårdskommittén

Inledningsvis framhåller kommittén följande.

Det är tydligt, att väsentliga förutsättningar, från vilka man utgick då 16- årsgränsen drogs i 22 § a) och b) samt 29 §. 47 § 3 mom. och 49 § 1 mom.

första stycket BvL, icke längre föreligger. Då 1924 års lag antogs, hade ej

ens 7-årig skolplikt införts. Den nuvarande, avsevärt längre obligatoriska

skolgången — framför allt sedan den 9-åriga skolgången blivit fullt genomförd

— och de skärpta krav på yrkesutbildning, som ställes i dagens samhälle,

medför att 16-åringen ofta icke kan anses rustad att på egen hand bereda

sig tillfredsställande levnadsförhållanden. Dessa omständigheter, vilka

föranlett —- — (en) förskjutning uppåt av den tidpunkt, som i praxis

fastställes för upphörande av föräldrars ovillkorliga underhållsskyldighet

gentemot barn, bör också medföra att barn, som saknar erforderligt stöd

från föräldrars eller annans sida, genom samhällets försorg får motsvarande

bistånd.

Vad först angår samhällsvård i fall, som avses i 29 och 55 §§ BvL, finner

kommittén — med hänsyn även till de erfarenheter, som gjorts i barnavårdsarbetet,

och de önskemål, som uttalats från barnavårdsorganens sida -—

det uppenbart, att den regeln icke kan bibehållas, att samhällsvården ovillkorligen

skall upphöra, då det omhändertagna barnet fyller 16 år. Kommittén

fortsätter därefter.

Möjlighet att i nämnda fall låta samhällsvården fortgå längre än gällande

lag medger är utan tvivel av betydelse främst för de barn, som behöver omhändertagas

redan före fyllda 16 år. Men anledning synes icke föreligga att

åt dem förbehålla förmånen av samhällsvård efter det 16-årsgränsen passerats.

Naturligtvis kan en underårig i 16- eller 17-årsåldern, som ännu ej fått

en avslutad utbildning, ägnad att sätta honom i stånd att tillfredsställande

försörja sig, bli berövad föräldrarnas stöd eller råka i en situation, där detta

stöd icke är tillfyllest. Förhållandet kan också vara det, att underårig, till

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition liv 10 år 1960

vilken socialhjälp utgått, vid eller efter fyllda 16 år behöver vård utom hemmet.

Att dylika fall kan väntas bli relativt sällsynta synes icke utgöra något

skäl för att icke ta hänsyn till dem.

Kommittén har på nu anförda skäl funnit den enligt 29 och 55 §§ BvL

gällande 16-årsgränsen för omhändertagande, som avser samhällsvård, böra

ersättas med en 18-årsgräns.

Kommittén har vidare icke ansett det betänkligt alt låta de enligt 1952 års

lagstiftning gällande reglerna om när icke missanpassade ungdomar senast

skall slutligt utskrivas från skyddsuppfostran bli gällande även för upphörande

av samhällsvård i fall motsvarande de i 29 och 55 §§ BvL avsedda.

Vad angår fosterbarnstillsynen föreslår kommittén sådana bestämmelser,

som bl. a. tar sikte på att göra denna tillsyn värdefull för de äldre fosterbarnen.

Särskilt åsyftas, alt tillsynsverksamheten skall starkt stödja och främja

de äldre fosterbarnens utbildning, för vilket ändamål vederbörande barnavårdsnämnd

förutsättes skola, där så befinnes påkallat, lämna bidrag av medel,

som på grund av anslag därtill eller eljest står till nämndens förfogande

för ändamålet. Fosterbarnstillsynen avses skola vid behov bereda icke omhändertagna

fosterbarn ungefär motsvarande samhällsstöd som det, vilket

kommer de omhändertagna, i fosterhem placerade barnen till del. Kommittén

föreslår därför alt genom ändring av fosterbarnsbegreppet tillsynen

över fosterbarnsvården utsträckes till att generellt avse även underåriga i

åldern 16—18 år, vilka mottages och beredes vård och fostran hos fosterföräldrar.

Med sistnämnda föreslagna ändring sammanhänger, att barnavårdsnämnd

får möjlighet att meddela förbud mot att barn, som fyllt 16 år, mottages

såsom fosterbarn.

Vad slutligen angår åldersgränsen för ingripande, oavsett föräldrarnas

vilja, för att bereda underårig hjälp och stöd i anledning av rådande eller

hotande otillfredsställande levnadsförhållanden — i fall ungefär motsvarande

dem som avses i 22 § a) och b) BvL — råder, enligt vad som framkommit

vid en av kommittén gjord förfrågan till ett stort antal barnavårdsnämnder

samt till samtliga socialvårdskonsulenter, bland barnavårdsorganen

delade meningar om lämpligheten av en gränshöjning. Emellertid ger,

enligt kommittén, såväl svaren på nämnda rundfråga som ock andra, till kommittén

lämnade upplysningar vid handen, att underåriga, som fyllt 16 år

och vilkas eget beteende icke ger anledning till samhällsåtgärdcr, icke sällan

lever under förhållanden, som kräver hjälpande eller rättande ingripande.

Enligt kommitténs mening är det särskilt påtagligt, att det icke finns

anledning att genom eu lö-årsgräns avskära möjligheterna att med hjälp

och stöd eller andra förebyggade insatser bispringa 16- eller 17-åringar, vilkas

levnadsförhållanden är eller hotar att bli otillfredsställande. Men möjlighet

till omhändertagande bör enligt kommittén därför inte saknas.

Enligt kommitténs förslag bestämmes åldersgränsen till 18 år för omhändertagande

och vissa förebyggande åtgärder, som jämförelsevis kraftigt

ingriper i de enskildas förhållanden. Andra förebyggande åtgärder, främst

rena hjälpinsatser, skall enligt förslaget kunna vidtagas även i fall där un
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr It) år 1960

derårig, vars levnadsförhållanden är i fråga, fyllt 18 år. Den liöjda åldersgränsen

för omhändertagande i förening med ntskrivningsregeln i 46 § 2

mom. BvL — vilken regel i sak bibehålies i kommitténs förslag — medför

förskjutning av det ovillkorliga slutliga upphörandet av den samhälleliga

omvårdnaden (som i BvL benämnes skyddsuppfostran) om omhändertagen.

Dock skall ifrågavarande omvårdnad senast upphöra när den omhändertagne

fyller 21 år.

Remissyttrandena

Den höjda åldersgränsen accepteras med få undantag av de remissinstanser

som behandlat spörsmålet — däribland socialstyrelsen, övcrståthållarämbctet,

länsstyrelserna i Kronobergs, Gävleborgs och Västernorrlands län,

folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund samt

målsmännens riksförbund.

Från kommunalt håll understrykes, att kommunernas kostnader helt naturligt

kommer att ökas genom den föreslagna höjningen av åldersgränsen.

Vidare framliålles, att höjningen kan tänkas medföra svårigheter vid tilllämpningen

av ersättningsreglerna i 22 § SoclijL. Fn höjning av åldern enligt

barnavårdslagen måste enligt några remissinstanser ha till följd att

motsvarande höjning sker i SochjL.

Barnavårdsnämnderna i Malmö och Kristinehamn framhåller, att del

bland barnavårdsmyndigheterna råder mycket delade meningar om lämpligheten

av den föreslagna höjningen av åldern. Den sistnämnda barnavårdsnämnden

ställer sig helt avvisande till höjning av ifrågavarande åldersgränser.

Förstnämnda barnavårdsnämnd kan ej finna att några i verklig

mening kärande skäl förebragts för en höjning av åldersgränsen i fråga om

fosterbarnstillsynen. I övrigt anser barnavårdsnämnden att man bör vara ytterst

restriktiv när det gäller samhällets rätt att ingripa med omhändertagande

mot föräldrarnas och kanske även den unges vilja. Speciellt med tanke

på att det här är fråga om allenast enstaka fall och att situationen i dylika

fall kan bemästras på annat sätt föreligger enligt barnavårdsnämnden

skäl för bibehållandet av 16-årsgränsen för ingripande. Emellertid — uttalar

barnavårdsnämnden — måste nog de av kommittén redovisade skälen för

höjning av åldersgränsen för ingripande — speciellt den utsträckta skolplikten

— anses väga så tungt att nämnden till sist förmenar sig icke vilja

motsätta sig en höjning.

Beträffande den föreslagna utvidgningen av fosterbarnstillsynen ställer

sig fångvårdsstyrelsen tveksam med hänsyn till barnavårdsnämndernas resurser

att genomföra en ökad kontrollverksamhet. Förslaget i denna del avstyrkes

helt av länsstyrelsen i Älvsborgs län och ett tiotal kommunala organ.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

119

Föredragande statsrådet

Enligt nu gällande lagstiftning är gränsen för barnavårdsnämnds rätt och

plikt att ingripa för att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnadsförhållanden

för underåriga — frånsett fall, där ingripande är föranlett av

den underåriges eget beteende — dragen vid 16 år. Kommitténs förslag

att denna åldersgräns höjes till 18 år har vunnit anslutning i nära nog

samtliga yttranden. Som skäl för reformen har främst anförts, att många

ungdomar i åldern mellan 16 och 18 år med hänsyn till den utökade

skolgången och strävan efter bättre yrkesutbildning inte kan försörja sig

själva samt att det blivit alltmera vanligt att underhållsbidrag i domar och

avtal bestämmes att utgå tills barnet fyllt 18 år. Vad särskilt angår ingripande

för att skydda barn och unga mot undermålig uppväxtmiljö har framhållits

bl. a., att fall i praktiken förekommit, där svaga, sent utvecklade eller

psykiskt särpräglade barn, som fyllt 16 år, blivit utsatta för misshandel eller

olämpliga inflytelser eller inte fått tillbörlig omvårdnad i föräldrahemmet,

att åldern mellan 16 och 18 år för många unga är en kritisk period

samt att ett ingripande under detta skede av de ungas uppväxttid inte sällan

torde kunna förebygga och onödiggöra senare ingripande i anledning av

deras eget beteende. Även enligt min uppfattning föreligger bärande skäl

för att vidga ramen för samhällets verksamhet till de ungas bästa genom

en höjning av ifrågavarande åldersgräns till 18 år. Framhållas må, att kommitténs

förslag i denna del nära ansluter sig till vad som gäller enligt såväl

dansk som norsk barnavårdslagstiftning.

Vad angår samhällsvård i fall, motsvarande de i 29 § BvL avsedda, må

understrykas, att fråga endast är om att höja den åldersgräns, som för närvarande

avskär möjligheten att ingripa med omhändertagande samt att låta

samhällsvård fortgå. För omhändertagande skall även i fortsättningen alltid

krävas ett vårdbehov, som inte avhjälpes på annat sätt, och samhällsvården

skall inte heller fortsätta längre än behovet verkligen påkallar.

I detta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid den i vissa yttranden

berörda frågan om förhållandet mellan åldersgränsen för samhällsvård och

socialhjälpslagens minderårighelsgräns. Under förarbetena till socialhjälpslagen

diskuterades en höjning av sistnämnda gräns från 16 till 18 eller 20 års

ålder. Förslag om en höjning till 18 år hade framförts av bl. a. barnavårdskommittén.

För en höjning av ifrågavarande åldersgräns talade enligt chefen

för socialdepartementet beaktansvärda skäl, men frågan därom syntes inte

lämpligen böra avgöras i då förevarande sammanhang. Som skäl för denna

ståndpunkt anfördes, att 16-årsåldcrn gällde som minderårighetsgräns enligt

en mängd olika författningar av social karaktär. Som exempel nämndes,

att 16 år utgjorde övre gräns för rätt till allmänt och särskilt barnbidrag och

undre gräns för rätt till folkpension och sjukpenning samt att 16-årsgränscn

hade stor betydelse vid tillämpningen av barnavårdslagen (prop. nr 177/

1955 s. 252). Sedermera har barnavårdskommittén i sitt slutbetänkande

återkommit med förslag om höjning av minderårighetsgränsen till 18 år.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj ds proposition nr 10 år 1960

Utan tvivel kan starka skäl anföras till stöd för att en enhetlig åldersgräns i

förevarande hänseende bör gälla enligt barnavårdslagen och socialhjälpslagen.

Frågan torde emellertid inte behöva definitivt avgöras nu utan få prövas

tillsammans med övriga av den nya barnavårdslagen påkallade ändringar

i socialhjälpslagen.

Kommitténs förslag innebär vidare att de enligt 1952 års lagstiftning gällande

reglerna om när icke missanpassade ungdomar senast skall slutligt utskrivas

från skyddsuppfostran skall gälla även för upphörande av samhällsvård

i fall motsvarande de i 29 och 55 §§ BvL avsedda. Då en sådan reform

inte utgör någon nödvändig konsekvens av att åldersgränsen för omhändertagande

höjes och inte heller i övrigt kan anses tillräckligt motiverad, har

jag funnit mig inte kunna biträda förslaget i denna del. Samhällsvården bör

alltså enligt min mening i dessa fall alltid upphöra senast då den omhändertagne

fyller 18 år.

Vad slutligen angår kommitténs förslag om höjning även av åldersgränsen

för fosterbarnsbegreppet kan det visserligen synas önskvärt, att nuvarande

16-årsgräns genomgående ersättes av en 18-årsgräns. De skäl, som anförts

för höjning av gränsen när det gäller samhällsvård, talar onekligen i

viss mån för att 16-årsgränsen i nuvarande läge är för låg också beträffande

stödet till fosterbarnen. Emellertid förhåller det sig enligt min uppfattning

otvivelaktigt så, att flertalet fosterbarn knappast är i behov av fortsatt stöd

från samhällets sida, sedan de uppnått 16 års ålder. Vidare skulle ett genomförande

av den föreslagna reformen komma att medföra ett avsevärt merarbete

för barnavårdsorganen till men för andra, mera angelägna uppgifter.

Vid övervägande av denna fråga har jag därför i likhet med ett antal remissinstanser

kommit till den uppfattningen att de fördelar, som står att vinna

genom eu högre åldersgräns, inte uppväger de med denna förenade olägenheterna.

Jag föreslår alltså, att åldersgränsen för att någon skall kunna anses

som fosterbarn även i fortsättningen bestämmes till 16 år. De skäl, som

talar för en höjning av denna gräns, särskilt önskemålet att kunna stödja

fosterbarnens fortsatta utbildning efter avslutad obligatorisk skolgång, synes

väsentligen kunna tillgodoses genom utnyttjande av möjligheten att i

särskilda fail besluta förlängning av tillsynen. En sådan möjlighet bör

nämligen stä till buds även framdeles. Då det synes vara av värde att kunna

stödja de unga under något längre tid än som är möjligt enligt gällande lag,

föreslår jag att maximitiden för den utsträckta tillsynen ökas från två till

tre år.

IX. Barnavårdsnämnds ingripanden i enskilda fall

Gällande bestämmelser

Enligt 22 § BvL har barnavårdsnämnden att skrida till förebyggande åtgärder

eller till omhändertagande för skyddsuppfostran beträffande

a) barn under 16 år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes

för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa:

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition av 10 år 1960

121

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet

eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bli vanartat;

c) barn under 18 år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder

krävs för dess tillrättaförande; samt

d) person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes föra ett oordentligt,

lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vilken

särskilda åtgärder från samhällets sida krävs för hans tillrättaförande.

BvL utgår från att barnavårdsnämnden i första hand skall, om det icke

framstår som utsiktslöst, söka komma till rätta med sådana missförhållanden

som sägs i 22 § genom att inskrida med en eller flera av de i 23 § angivna

förebyggande åtgärderna.

När det gäller missförhållanden, som avses i 22 § a)—c), och det alltså

är fråga om underåriga, som ej fyllt 18 år, har nämnden enligt 23 § att lita

till följande förebyggande åtgärder, nämligen att antingen inför nämnden

eller genom utsett ombud tilldela föräldrarna en allvarlig förmaning att

bättre uppfylla sina förpliktelser mot barnet samt erinra dem om de påföljder,

som kan inträda om rättelse ej sker, att ge vanartat barn en allvarlig

varning, om så finnes lämpligt förenad med erinran om risken för

ytterligare påföljder, samt att föreskriva anlitande av lämplig anstalt, inrättad

till stöd för hemuppfostran (barnavårdscentral, lekskola, ungdomsgård

o. d.), eller att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

Vidare kan beslutas övervakning.

Är det däremot fråga om underårig, som fyllt 18 år, skall barnavårdsnämnden

tillhålla honom att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom

om de påföljder, som annars kan inträda. Där det kan vara till gagn för

den unges tillrättaförande, skall nämnden vara honom behjälplig med anskaffande

av arbete eller vidtaga annan lämplig åtgärd. För ändamålet bör

nämnden vända sig till arbetsförmedling, myndighet som handhar ledningen

av allmänt arbetsföretag, annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga

eller andra, som kan finnas lämpliga och villiga att laga hand om

honom eller att eljest bereda tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig

och föra ett ordentligt liv. Nämnden må ock, när omständigheterna det påkallar,

uppmana den unges föräldrar att tillse, att han för ett ordentligt liv.

Jämväl beträffande de unga, som fyllt 18 år, kan övervakning beslutas.

övervakning »av den, mot vilken åtgärden skall vidtagas», bör enligt BvL

läggas till, då annan förebyggande åtgärd beslutats, men nämnden kan också

förordna om övervakning såsom fristående förebyggande åtgärd, övervakningen

bör av nämnden uppdragas åt någon av nämndens ledamöter, åt biträde

eller tjänsteman hos nämnden, åt annan lämplig person eller åt

förening eller stiftelse. Närmare föreskrifter angående övervakares befogenheter

och den övervakades skyldigheter skall enligt lagen meddelas av Kungl.

Maj :t. Så har skett genom kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter

i anledning av barnavårdslagen.

Lagen utsäger intet om giltighetstiden för föreskrift om anlitande av anstalt

eller hållande till viss sysselsättning eller för sådan övervakning, som

avses i 23 §.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa

eller har sådana förgäves anlitats, bör nämnden enligt 24 § 1 mom. BvL omhändertaga

den underårige för att bereda åt honom en efter hans egenskaper

och utveckling lämpad behandling -— skyddsuppfostran —- enligt i 4 kap.

BvL meddelade bestämmelser.

Ingripande kan ej grundas på 22 § a) eller b), när det gäller fosterbarn.

Finner barnavårdsnämnden, att fosterbarn med hänsyn till barnafostrarens

personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt icke hos honom erhåller

tillfredsställande vård och uppfostran, skall nämnden genom lämpliga

föreställningar söka åstadkomma rättelse. Då omständigheterna i det särskilda

fallet ger anledning därtill, äger nämnden föreskriva, att barnafostraren

skall anlita lämplig, till stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt

eller ock att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

(54 §.)

Anser nämnden föreställningar eller föreskrifter gagnlösa eller har sådana

prövats utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga barnafostraren

att inom viss bestämd tid lämna barnet ifrån sig till den som är skyldig att

taga vård om detsamma. Befinnes detta ej lämpligt, eller kan barnet ej utan

allvarlig våda kvarbli i hemmet till dess det kan överlämnas till någon, som

är skyldig taga vård om det, har nämnden att omhändertaga barnet och

därmed förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård. Då

åtgärd vidtagits, som innebär att barnet skall skiljas från fosterhemmet,

skall den, som är skyldig att taga vård om barnet, ofördröjligen underrättas.

(55 §.)

Underlåter barnafostrare att söka tillstånd att mottaga fosterbarn under

ett år eller att göra förhandsanmälan om avsett mottagande av äldre fosterbarn,

må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna föranleda

därtill, skilja barnet från fosterhemmet — med eller utan omhändertagande.

(56 §.)

Samhällsvård, som regleras i 29 § BvL, är en hjälpform, avsedd för barn

under 16 års ålder, vilka

1) lider nöd i föräldrahemmet på grund av föräldrarnas sjukdom, liknöjdhet

eller oförmåga eller i anledning av förhållandena i övrigt i hemmet (1

mom.), eller

2) till följd av sjukdom, brist eller svaghet är i behov av särskild vård

utom hemmet, vilken ej kan beredas av föräldrarna (2 inom.), eller

3) behöver vård i anledning av att föräldrarna avlidit eller övergivit barnet

(3 inom.).

Dessa barn skall, om behovet icke annorledes avhjälpes och -— beträffande

de i 1 och 2 mom. avsedda barnen — under den ytterligare förutsättningen,

att föräldrarna lämnar sitt medgivande, omhändertagas av barnavårdsnämnden

för samhällsvård enligt i 4 kap. BvL meddelade behandlingsbestämmelser.

I syfte att draga en gräns mot skyddsuppfostringsfallen stadgas

i 29 § 1 och 2 mom. också, att för samhällsvård förutsattes, att fall som i

22 § avses icke föreligger.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1900

123

Barnavårdskommittén

Enligt kommitténs mening har de i lagen angivna indikationerna för förebyggande

åtgärd eller skyddsuppfostran, sådana de i praxis tolkats, snävt

kringskurit barnavårdsnämnds möjligheter att genom ingripande tillvarata

de underårigas, särskilt barnens, rätt och bästa.

Kommittén har funnit, att förebyggande åtgärder bör frigöras från nuvarande

sammankoppling med skyddsuppfostran, såvitt rör indikationerna,

att olika förutsättningar bör uppställas för olika förebyggande åtgärder, beroende

på ingripandets art in. in., samt att förutsättningarna beträffande såväl

förebyggande åtgärder som omhändertagande bör utformas så att erforderligt

ingripande till underårigs bästa alltid kan komma till stånd innan

han lidit avsevärd skada fysiskt eller psykiskt. Till men för barna- och ungdomsvården

har enligt kommitténs uppfattning också varit, att gällande lag

så snävt begränsat rätten att ingripa förebyggande i den meningen, att uppenbart

skadlig eller farlig förändring i underårigs levnadsförhållanden

förhindras där så kan ske. Eu svaghet är enligt kommittén också, att de förebyggande

åtgärder som lagen — till synes med anspråk på fullständighet -—

anvisar är få och föga positiva, i det att tonvikten är lagd på tillrättavisning

och kontroll. Dessa brister har synts kommittén böra avhjälpas i ny barnavårdslag.

På grundval av dessa överväganden har kommittén ansett reglerna

för barnavårdsnämnds ingripanden i anledning av underårigs levnadsförhållanden

eller levnadssätt böra utformas på i huvudsak följande sätt (jfr

7 kap. lagförslaget).

Såsom allmänna förutsättningar för ingripande uppställes, att underårig

lever under sådana förhållanden, att hans hälsa, utveckling eller anpassning

i samhället äventyras eller att han avsevärt brister i fråga om sådan anpassning.

Om så är fallet eller sådana otillfredsställande levnadsförhållanden

som nyss sagts hotar att inträda, är barnavårdsnämnden skyldig att söka

undanröja, respektive förebygga missförhållandena. För ändamålet äger

nämnden anlita en eller flera i lagen angivna åtgärder, efter vad soin befinnes

verksammast främja den underåriges bästa samt med beaktande av angelägenheten

att icke göra längre gående ingripande än behovet påkallar. Av

åtgärderna upptages i lagens system först de som minst griper in i de enskildas

frihet att ordna sina förhållanden, nämligen rena lijälpåtgärder, därefter

längre gående förebyggande åtgärder och sist omhändertaganden.

Föreligger nyssberörda allmänna förutsättningar, angivna i 87 § lagförslaget,

skall nämnden alltid äga biträda den underårige, hans föräldrar eller

fosterföräldrar med hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd. För att nämndens

stöd må bli verksamt, skall nämnden äga lämna ekonomiskt bistånd

för bestridande av vissa begränsade omkostnader.

För att andra förebyggande åtgärder skall komma i fråga, skall enligt

förslaget fordras ytterligare skäl. De åtgärder, som i BvL betecknas såsom

förmaning, varning och övervakning, har befunnits böra få motsvarigheter

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

i ny lag. övervakning lämpar sig emellertid enligt kommitténs mening icke

för fall, där uppsikt kräves icke blott över barnet självt utan även över dess

hem- och familjeförhållanden. Därför införes enligt förslaget möjlighet att

för sådana fall förordna om särskild tillsyn, avseende barn och dess hem.

Såsom särskild form av förebyggande ingripande upptages föreskrift angående

underårigs levnadsförhållanden, avsedd att riktas till den underårige

själv eller till föräldrarna eller andra, som har honom i sin vård. Vad föreskriften

må gå ut på exemplifieras, med ledning bl. a. av gällande barnavårdslagstiftning

samt lagen om villkorlig dom. Föreskrift skall i regel vara

ägnad att vid behov kunna kombineras med särskild tillsyn eller övervakning

men bör också kunna meddelas utan sådan kombination. Föreskrift förutsättes

ofta kunna ersätta ett omhändertagande, vartill fulla skäl i och för

sig föreligger.

En särskild bestämmelse meddelas angående föreskrift avseende barn,

som enligt barnavårdsnämnds prövning icke utan nämndens tillstånd bör

få tagas från fosterhem, dit det överlämnats. För dylik föreskrift har speciella

förutsättningar ansetts böra gälla. Genom detta institut i förening

med föreslagen rätt för nämnden att omhändertaga barn i förebyggande

syfte samt att meddela preliminära beslut om föreskrifter eller omhändertagande

— varom mera nedan — synes det kommittén bli möjligt att på

lämpligt och effektivt sätt avstyra skadliga fosterbarnsförflyttningar.

Vad angår omhändertagande har kommittén ansett sådan åtgärd, i fortsättningen

liksom hittills, böra få företagas på förhållandevis mindre starka

skäl, därest föräldrarna samtycker därtill eller om föräldrarna övergivit

barnet eller avlidit. Ramen för sådant, på samtycke grundat omhändertagande

har befunnits böra i viss mån vidgas. Omhändertagande skall enligt

förslaget kunna ske bl. a. även till förebyggande av att otillfredsställande

förhållanden inträder med avseende på barnets vård.

Det sistnämnda gäller även barns skiljande från fosterhem, ett ingripande

som kommittén funnit böra regleras i tämligen nära anslutning till

vad gällande lag innehåller. Liksom enligt BvL skall barn kunna skiljas

Irån fosterhemmet med eller utan omhändertagande för samhällsvård.

Förutsättningarna för att underåriga — som icke är föräldralösa, övergivna

eller fosterbarn — må omhändertagas, oavsett föräldrarnas samtycke.

bär kommittén ansett böra utformas på väsentligen annat sätt än i BvL,

i syfte att få fram de omständigheter och synpunkter, som enligt nutida

uppfattning skall vara de avgörande, samt att möjliggöra ingripande på

iidigare stadium.

Barn — varmed avses underårig som ej fyllt 18 år — skall oavsett föräldrarnas

samtycke kunna omhändertagas, om sådant missförhållande föreligger

i fråga om barnets vård, fostran eller levnadsomständigheter i övrigt,

att dess hälsa eller utveckling utsättes för skada eller fara. Omhändertagande

skall kunna ske även till förebyggande av sådana missförhållanden.

På grund av sitt eget beteende skall barn kunna omhändertagas, när

omständigheterna är sådana att barnet får anses allvarligt brista i social

opaginerad Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

anpassning eller äventyrar sin hälsa och utveckling. Motsvarande gäller

för omhändertagande av underårig som fyllt 18 år.

Vad angår underåriga i åldrarna under 18 år (barn) har kommittén funnit

böra lämnas fritt att grunda barnavårdsingripande på sådan lagöverträdelse

från barnets sida, som — eventuellt i förening med annat — visar

allvarlig missanpassning. Såsom exempel på anledningar till varning eller

omhändertagande (oavsett samtycke) har lagöverträdelser av sådan art

ansetts böra särskilt nämnas. Det är barnavårdskommitténs mening, att

barnavårdens former för ingripande skall komma att stå till buds beträffande

alla sådana 15—''17-åriga lagöverträdare, som med stöd av gällande

lagbestämmelser och i enlighet med den rådande uppfattningen om lämpligaste

behandlingssätt överlämnas till barnavårdsmyndigheterna i stället

för att underkastas kriminalvård.

Uppgiften att bereda de underåriga lagbrytare, som fyllt 18 år, erforderlig

behandling torde enligt kommittén regelmässigt icke böra ankomma på

barnavårdsorganen. Enligt kommittén gäller spörsmålet i huvudsak förutsättningarna

för omhändertagande. Kommittén har ansett sig böra föreslå,

att sådan underårig, som fyllt 18 år och som gjort sig skyldig till brott, må

omhändertagas inom barna- och ungdomsvården endast om hans livsföring

i övrigt utgör tillräcklig anledning till sådan åtgärd eller om det eljest

av särskild anledning måste anses lämpligast att anlita barna- och ungdomsvårdens

resurser för hans tillrättaförande.

Kommittén har funnit, att möjlighet bör införas att i fall, motsvarande

skyddsuppfostringsfallen i BvL, besluta omhändertagande med villkorligt

anstånd i fråga om verkställigheten. En sådan i lag reglerad anordning bör

enligt kommitténs mening ersätta för närvarande utan lagstöd förekommande

praxis med obestämda och varierande verkställighetsuppskov samt avstående

från verkställighet.

För att barnavårdsnämnds ingripande med föreskrifter — bl. a. när det

gäller fosterbarn som ej bör få flyttas — eller omhändertagande i fall, motsvarande

de i 22 § BvL angivna, skall bli verksamt och i stånd att förebygga

för de unga själva eller andra personer menliga åtgärder, händelser

eller följder, har kommittén funnit erforderligt, att preliminärt ingripande

kan göras, då sannolika skäl föreligger för behov av föreskrift eller omhändertagande.

Beträffande förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripanden är

kommittéförslaget inte enhälligt, utan reservationer har avgivits dels av

herr Bursell, fru Ewerlöf och herr Lindegren, dels ock av herr Törnquist

med instämmande av herr Bursell, varjämte herr Mehr i särskilt uttalande

anslutit sig till den allmänna syn på dessa problem, som anförts i den först

berörda reservationen. Reservanterna är ense med majoriteten om alt förebyggande

åtgärder bör kunna vidtagas på ett tidigt stadium men vänder

sig mot majoritetens uppfattning afl även omhändertagande bör ske på ett

tidigt stadium samt kritiserar även utformningen av indikationerna.

Fru Ewerlöf samt herrar Lindberg, Lindegren och Törnquist finner det

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

vidare otillfredsställande, att samma indikationer enligt förslaget skall uppställas

för varning som för omhändertagande.

I reservation har slutligen herr Lindegren med instämmande av fyra experter

avstyrkt införandet av institutet omhändertagande med villkorligt

anstånd.

Kommittén har funnit, att för fall, ungefärligen motsvarande de i 29 §

BvL avsedda, även i ny barnavårdslag bör uppställas särskilda förutsättningar

för ingripande, av innebörd bl. a. att föräldrarnas samtycke har

grundläggande betydelse och att, därest sådant samtycke föreligger, omhändertagande

må ske när det är erforderligt för att barnet skall få tillfredsställande

vård. Dessa fall bör enligt kommittén även när det gäller upphörande

av samhällets omsorg om barnen i princip behålla sin nuvarande särställning.

Nu berörda omständigheter har emellertid synts kommittén icke utgöra

tillräckliga skäl för att bibehålla två till namnet åtskilda omhändertagandeinstitut.

Kommittén anför.

En sådan åtskillnad är icke erforderlig för att framhäva skillnaderna i

fråga om förutsättningar m. m. och får enligt kommitténs förslag lika litet

som i BvL täckning i reglerna för omhändertagnas behandling. Att det finnes

två skilda slag av samhällsomsorg om dem som omhändertages och att

detta förhållande kunnat betonas och på olika sätt utnyttjas har enligt kommitténs

mening övervägande varit till olägenhet för barnavårdsverksamheten

i stort. Förhållandet har ökat svårigheterna för de enskilda att rätt förstå

innebörden av omhändertagande, av olika vårdformer m. m. och har

utan tvivel bidragit till många vanföreställningar, särskilt beträffande innebörden

av skyddsuppfostran.

Härtill har säkerligen också bidragit, att denna sistnämnda beteckning —

åtminstone numera och ej minst då den sättes i motsats mot samhällsvård

framstår såsom föga lycklig. Att för somliga barngrupper främst skulle

behövas vård, under det att för andra grupper behovet av skydd jämte uppfostran

skulle vara särskilt tydligt framträdande, förefaller kommittén såsom

en konstruktion utan tillräcklig verklighetsgrund. Egentligen kan endast

de sjukvårdsbehövande barnen, vilka enligt kommitténs uppfattning

framdeles regelmässigt icke kommer att behöva för ändamålet omhänder

tagas, urskiljas såsom i huvudsak i behov av vård. övriga omhändertagna

barn torde alla vara i icke ringa grad i behov av både vård, skydd och fostran.

Man kan t. ex. knappast tänka sig några barn, som bättre skulle behöva

vård än de för skyddsuppfostran omhändertagna, misshandlade eller vanvårdade

barnen.

På grund av det anförda har kommittén stannat vid att i sitt förslag sätta

en och samma beteckning på samhällsomsorgen om barn och unga, vilka omhändertagits

av barnavårdsorgan genom beslut, som ej avsett blott utredning.

Samhällsvård har kommittén ansett vara den lämpligaste sammanfattande

benämningen. Att termen redan användes i BvL med mer begränsad

innebörd torde enligt kommittén icke behöva vålla svårigheter.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

127

Remissyttrandena

I ett stort antal yttranden understrykes kommitténs uttalande om betydelsen

av att förebyggande åtgärder sättes in, innan missförhållandena ännu

hunnit bli så allvarliga, att omhändertagande måste ske. Det framhålles

även, att den förebyggande verksamheten måste i betydligt högre grad än

för närvarande sätta sin prägel på barnavårdsarbetet i framtiden.

Under framhållande av att en av bristerna i samhällets barnavård är att

gällande lag ej medger ingripande i enskilda fall, förrän allvarliga missförhållanden

redan föreligger, anför socialstyrelsen bl. a.

I ett eller annat sammanhang kommer styrelsen dagligen i kontakt med

barnavårdsärenden, som väcker frågan, varför ingenting åtgjorts i förebyggande

syfte. För styrelsen är det därför ett klart önskemål, att man

snarast får lagbestämmelser, som ger barnavårdsmyndigheterna plikt att

ingripa på ett tidigt stadium.

Vad man nu står inför är att på den sociala barna- och ungdomsvårdens

område genom lagen ställa till barnavårdsmyndigheternas förfogande ett

brett upplagt register av förebyggande åtgärder. Därigenom skulle den förebyggande

principen även på detta område få den centrala plats, som den

nyligen tillerkänts i den nya socialhjälpslagen.

Härvid måste förutsättningarna för de förebyggande åtgärderna göras

ganska vida. Åtgärder, som skall insättas i ett tidigt skede, kan ju icke

bygga på sådana grava förutsättningar, som kännetecknar ett långt framskridet

stadium. Å andra sidan kan åtgärder, som må vidtagas på grund

av tidigt framträdande och därför i regel tämligen vaga indikationer, icke

ha karaktären av djupgående ingripanden i individernas livsföring.

Kommittén har i lagförslaget utformat grundförutsättningarna för den

samhälleliga barnavårdens förebyggande åtgärder i enskilda fall på sådant

sätt, som enligt socialstyrelsens mening möjliggör tidigare ingripanden i

önskvärd utsträckning.

Riksåklagarämbetet framhåller, att kommittén ansett sig böra främja

sitt syfte att möjliggöra tidigare ingripanden än vad nu är fallet genom

att uppställa lindrigare villkor för förebyggande åtgärder och omhändertaganden.

Fråga är emellertid om icke indikationerna kommit att hållas

i alltför allmänna ordalag och därför kan komma att ges en för vidsträckt

tolkning. Det kan även förefalla som de olika indikationerna korsar varandra.

Förslaget innebär vidare, att ett rikhaltigare urval av åtgärder ställes

till barnavårdsorganisationens disposition, vilket i huvudsak torde vara

till fördel för arbetet på området. Det kan emellertid, enligt ämbetet, vara

föremål för viss tvekan huruvida icke urvalet blivit alltför rikligt och svåröverskådligt.

Ämbetet anser förslaget vinna på att förenklas och omdisponeras.

En genomgripande omarbetning av kapitlet förordas av fångvårdsstyrelsen.

Ärenden rörande administrativa frihetsberövanden måste, enligt styrelsen,

handläggas under former, som är betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt

och de lagbestämmelser som anger förutsättningarna för ingripande

måste utformas så tydligt och precist som möjligt. En jämförelse med nu

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960

gällande barnavårdslag utfaller, framhåller styrelsen, i detta hänseende

till barnavårdslagens fördel, eftersom den föreslagna lagen genom mångordighet,

hänvisningar, svårförståeliga formuleringar och i vissa fall bristande

överensstämmelse mellan lagtext och motiv är svåröverskådlig och

i vissa fall behäftad med motsägelser.

Den i kapitlet gjorda differentieringen och graderingen mellan olika

former av ingripanden torde enligt svenska landskommunernas förbund

i och för sig utgöra ett framsteg. Vinsten ur rättssäkerhetssynpunkt blir

dock ej stor om indikationer och rekvisit är otydliga eller helt eller delvis

sammanfaller.

Inför den starka oenighet som föreligger inom kommittén i denna del

torde det enligt justitiekanslersämbetet vara riktigast att i allt fall för närvarande

avstå från att ge regler som möjliggör ett tidigare omhändertagande,

detta såframt icke antingen reglerna kan få ett sådant innehåll, att faran

för alltför tidiga omhändertaganden kan anses i huvudsak avlägsnad,

eller också garantier häremot uppställes genom sättet för dessa besluts fattande.

Ämbetet anför bl. a. följande.

Att i lagtext beskriva de villkor som skall vara uppfyllda för att ett ingripande

skall få ske är synnerligen svårt. Bestämmelserna blir lätt antingen

för snäva eller för vida. Med kommitténs syfte, att möjliggöra tidiga ingripanden,

har faran för alltför vid formulering av bestämmelserna varit

särskilt stor. Då förhållandena i det praktiska livet är i hög grad skiftande

och det tydligen synts önskvärt att inom bestämmelserna rymma så många

fall som möjligt, har det knappast kunnat undvikas, att bestämmelserna

blivit obestämda.

Beskrivningen av huvudförutsättningen för ingripande lämnar rum för

starkt skiftande bedömning, i mycket beroende av envars uppfattning. Stadgandet

kan alltså lätt leda till en subjektiv tillämpning, som kan framstå

såsom godtycklig. Olägenheten härav är emellertid mindre, när allenast

hjälpåtgärder vidtagas med stöd av stadgandet. Visserligen är det självfallet

av vikt, att även hjälpåtgärder är grundade å fullgoda skäl, ty också de

innebär ju i någon mån intrång på ett område som så långt möjligt är bör

vara fredat mot ingripande av myndighet: familjelivet. Bätt utövade torde

hjälpåtgärder dock ej behöva kännas alltför besvärande. Men icke blott rena

hjälpåtgärder kunna vidtagas, då sådant förhållande, som avses med de allmänna

förutsättningarna för ingripande, är för handen. Föräldrar eller fosterföräldrar

kan sålunda i angivna fall under vissa ytterligare förutsättningar

meddelas förmaning att bättre uppfylla sina plikter. Och en än längre

gående åtgärd kan föreskrivas, då nämnda förhållande föreligger. Barnavårdsnämnden

kan nämligen förordna, att underårig under 18 år och hans

hem skall stå under nämndens särskilda tillsyn, ett ingripande som kan

vara nog så kännbart.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden framhåller angelägenheten

ur rättssäkerhetssynpunkt av att förutsättningarna för ingripande så

tydligt som möjligt preciseras i lagen.

Reservanternas kritik mot indikationerna för ingripanden, som avses i

kapitlet, bottnar enligt länsstyrelsen i Stockholms län väsentligen i de delade

meningar, som kommit till uttryck i fråga om lämpligheten av tidiga

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

omhändertaganden. I denna mening av betydande principiell räckvidd är

länsstyrelsen benägen att ansluta sig till kommittémajoritetens uppfattning,

att gällande barnavårdslag uppställer alltför stränga villkor för sådana ingripanden.

Däremot finner länsstyrelsen i likhet med reservanterna anledning

påtala oklarheten i utformningen av indikationerna för tvångsomhändertagande.

Göta hovrätt har -— under förutsättning att det beaktas vad hovrätten anfört

om att den föreslagna lagen icke träder i kraft förrän slutlig ställning

tagits till de förslag besvärssakkunniga och utredningen om administrativa

frihetsberövanden kan komma att framlägga — i princip icke någon erinran

att göra mot i kapitlet upptagna bestämmelser men vill dock hemställa

att förutsättningarna för omhändertagande -— särskilt mot föräldrarnas

vilja — bättre preciseras i syfte att få fram klara begreppsbestämningar,

vilka förhindrar en godtycklig tolkning.

Mot utformningen av kommitténs — i förslagets 87 § — angivna allmänna

förutsättningar för ingripande har hovrätten över Skåne och Blekinge icke

någon principiell invändning.

Fångvårdsstyrelsen däremot anser 87 § möjliggöra mycket skilda tolkningar,

beroende på den bedömandes allmänna åskådning i fråga om uppfostran,

hemförhållanden, s. k. anpassning i samhället in. m. Styrelsen anför

bl. a.

En ofta återkommande tanke i förslaget är att barnavårdsmyndigheterna

bör vara redo att ingripa icke blott när missförhållanden konstaterats utan

också när sådana kan vara att förutse. På så osäkra grunder lärer man väl

icke kunna bygga ett beslut om även långtgående samhällsingripanden.

Bristen på klar formulering återkommer, när det i samma paragraf sägs,

att det kan utgöra ett åliggande för nämnden att ingripa om minderårig

brister i anpassning till samhället. Det må vara att motiven innehåller utförliga

beskrivningar på sådan bristande anpassning, men enligt styrelsens

mening är det synnerligen otillfredsställande att lagtexten icke anger de

missförhållanden som här avses annat än genom ett så mångtydigt uttryck

som brister i anpassningen i samhället. Det må vidare framhållas att ord

som anpassning och missanpassning är av sent datum och för många eljest

erfarna och väl orienterade medborgare oklara till sin innebörd. Ännu svårare

lär det i många fall bli när barnavårdsnämnden skall fullgöra skyldigheten

i samma paragraf att ingripa till förebyggande av att bristande anpassning

uppstår.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län, Fredrika-Bremer-förbundet och barnavårdsnämnden

i Stockholm finner avfattningen av de allmänna förutsättningarna

i 87 § vara vagt hållen och alltför omfattande.

Kommitténs förslag i fråga om förutsättningarna för tvångsomliändertagande

utsätles för stark kritik i remissyttrandena både ur formella och sakliga

synpunkter. Åtskilliga remissinstanser — såsom överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs, Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs, Västcrnorrlands

och Jämtlands län, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska läkaresällskapet,

svenska barnpsykiatriska föreningen, Fredrika-Bremer-förbundet, målsmän
!)

liihang till riksdagens protokoll 11160. 1 samt. Nr 10

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

nens riksförbund samt barnavårdsnämnderna i Göteborg och Malmö — instämmer

i de reservationer som på denna punkt avgivits inom kommittén

och framför som sin åsikt att bestämmelserna i 22 § gällande BvL i huvudsak

är till fyllest för att reglera de fall då tvångsomhändertagande bör få

förekomma. Om skäl finnes för en något vidgad ram för dylikt ingripande,

torde detta, framhålles det, kunna ske genom en uppmjukning av lagtexten

i denna paragraf.

I ett flertal yttranden anföres, att ifrågavarande bestämmelser är alltför

obestämda och vittgående samt bereder barnavårdsorganen alltför stora möjligheter

till tvångsomhändertaganden ävensom att bestämmelserna icke står

i överensstämmelse med eljest i svensk lag gällande principer för utformande

av lagbestämmelser avseende frihetsberövande. Uttalanden i nu antydd

riktning göres av bl. a. medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna

i Kalmar, Hallands, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands

län, Sveriges advokatsamfund, svenska läkaresällskapet, svenska

barnpsykiatriska föreningen samt ett antal barnavårdsnämnder. Man

förordar i allmänhet en grundlig omarbetning av bestämmelserna.

De remissinstanser, som enligt vad nu angivits intar en negativ hållning

till förslaget anför i huvudsak följande.

Överståthållarämbetet understryker, att man bär kommer in på det utomordentligt

viktiga spörsmålet om en rätt avvägning mellan å ena sidan det

naturliga önskemålet om ett ingripande, då så erfordras för att rätta eller

förebygga ett missförhållande, och å andra sidan rättssäkerhetens krav, samt

fortsätter därefter.

Att många gånger ett ingripande, som bort ske, ej företagits eller företagits

för sent lärer vara obestridligt. Ofta är väl dock här närmast en fråga

om tillgängliga resurser. Men det får icke förglömmas, att det här — i varje

fall såsom yttersta remedium — är fråga om ett frihetsberövande. Och det

kan enligt överståthållarämbetets mening ej nog kraftigt understrykas, att

varje sådant måste vara omgärdat av starka garantier. Ej minst lagtexten

måste — oavsett de förklarande motiv, varmed den må åtföljas _ vara så

klar och entydig som möjligt. Är så ej fallet, om den lämnar alltför stort

utrymme åt subjektiva omdömen, lärer praxis komma att förete en skiftände

karta, och det torde då vara att befara, att högre instanser nödgas i

än större grad än enligt kommitténs mening nu är "fallet ändra de lägsta

instansernas beslut — låt vara i båda riktningarna.

I fråga om de förutsättningar, som bör stadgas för företagande av sådant

ingripande, som enligt gällande lag betecknas omhändertagande för skyddsuppfostran,

hyser överståthållarämbetet den uppfattningen att de grunder,

varpå nuvarande 22 § vilar, i princip är riktiga. Paragrafen ger ett fämligen

bestämt besked om vad som skall genom utredningen i ett skyddsuppfostnngsärende

förebringas för att den ifrågasatta åtgärden skall få vidtagas.

Harmed ar icke sagt, att icke vissa justeringar i paragrafens nuvarande lydelse

kan böra övervägas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför bl. a.

Vad förslagets formella utformning i denna del beträffar är bristerna påfallande.

Bestämmelserna är vaga och oklara och kan därför ge upphov till

olika tolkningar. Faran för godtycke vid tillämpningen ökar därmed. Av

opaginerad Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

lagtext, som avser att reglera så allvarliga och för den enskilde inånga gånger

tragiska ingripanden som de förevarande, måste fordras, att den klart och

entydigt ger besked om de förutsättningar, under vilka ingripanden får ske.

Den bör icke få giva möjlighet till tolkningar, som kan vara menliga för

rättssäkerheten.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kristianstads, Gotlands, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län ävensom av svenska landstingsförbundet,

barnavårdsnämnden i Stockholm och ett flertal andra barnavårdsnämnder.

Två reservanter inom socialstyrelsen anser reglerna icke böra utformas

på sätt som föreslagits, varjämte en av dem särskilt understryker att gällande

lag icke bör revideras i syfte att låta antalet omhändertaganden utan

samtycke bli större än för närvarande.

Riksåklagarämbetet hälsar med tillfredsställelse, att bland indikationerna

för varning och för omhändertagande uttryckligen nämnes lagöverträdelse.

Att så icke tidigare varit fallet har enligt ämbetets mening föranlett

onödiga dröjsmål med omhändertagande även vid allvarligare brottslighet

beroende på att vederbörande barnavårdsnämnd ansett sig skyldig undersöka,

huruvida brottsligheten i verkligheten varit uttryck för vanart.

Vad angår de föreslagna hjälpåtgärderna hälsar socialstyrelsen

bestämmelsen om möjlighet för barnavårdsnämnd att lämna ekonomiskt bistånd

i särskilda fall även utan samband med omhändertagande och utan

egentlig behovsprövning med stor tillfredsställelse samt betonar, att denna

befogenhet i framsynta barnavårdsnämnders hand kan lända till gagn

för många barn och ungdomar. I samma riktning uttalar sig även länsstyrelsen

i Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker att

det ligger vikt uppå, att denna ekonomiska hjälpverksamhet, som förvisso

kan vara av utomordentlig betydelse, noggrant regleras och att samråd

äger rum mellan barnavårdsnämnd och socialnämnd vid denna verksamhets

bedrivande. Enligt svenska stadsförbundets åsikt kan man visserligen

ifrågasätta om det är lämpligt att på föreslaget sätt utöka den kommunala

hjälpverksamheten utanför socialhjälpens ram. Man har nyligen, uttalar

förbundet, fått en modern och tillfredsställande lagstiftning på detta område,

vilket ansetts innebära att varje diskriminerande inslag i den gamla

fattigvården undanröjts. Den nu föreslagna hjälpverksamheten skulle måhända

komma att i vissa fall ingripa på de verksamhetsområden som enligt

SochjL förbehållits socialnämnden. Det måste emellertid anses synnerligen

praktiskt att de angivna hjälpmöjligheterna ställs till barnavårdsnämndens

förfogande. Ehuru vissa principiella skäl möjligen talar mot den av kommittén

föreslagna lösningen har förbundet därför intet att erinra mot den.

_ En likartad inställning intar svenska landskommunernas förbund.

I allmänhet göres av remissorganen ingen erinran mot barnavårdsnämnden

tillagd möjlighet att — i likhet med vad som nu gäller — meddela

tillrättavisande åtgärder i form av förmaning och

opaginerad Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

varning. En helt avvisande hållning i denna del intages dock av länsstyrelserna

i Västernorrlands och Norrbottens län, svenska läkaresällskapet,

barnavårdsnämnden i Stockholm och en socialvårdskonsulent. Förstnämnda

länsstyrelse framhåller, att båda instituten bör slopas såsom skett beträffande

varning i NyktvL och att barnavårdsnämnden i stället får söka

tala vederbörande till rätta och om det ej hjälper tillgripa särskild tillsyn

eller övervakning. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län kan syftet med nu

avsedda åtgärder nås genom en på lämpligt sätt avpassad muntlig upplysning

om de ingripanden som från barnavårdsnämndens sida kan bli följden

i händelse av ohörsamhet. Svenska läkaresällskapet understryker, att

dessa åtgärder som isolerade ingripanden torde ha mycket liten effekt och

att de, om de är påkallade, kan göras med stöd av andra stadganden röi.

ande de möjligheter som står nämnden till buds. Enligt barnavårdsnämnden

i Stockholm är förmaning och varning till sin natur negativa och torde

inom praktisk barnavård användas allt mindre som isolerade åtgärder. Bestämmelserna

torde utan nackdel för barnavårdsarbetet kunna utgå. I det

praktiska arbetet är det, uttalar barnavårdsnämnden, naturligt att barnavårdsnämndens

representant i sin kontakt med de enskilda fallen både förmanar

och varnar, men detta torde bäst ske formlöst i samband med ärendes

behandling eller i samband med beslut om annan åtgärd.

Kommitténs förslag att vid sidan av övervakning ställa institutet

särskild tillsyn finner socialstyrelsen vara lämpligt men ifrågasätter,

om det är välbetänkt att samla bestämmelser härom i en och samma

paragraf, särskilt som de båda formerna bygger på ganska vitt skilda förutsättningar.

En avvisande hållning till den föreslagna uppdelningen intar barnavårdsnämnden

i Stockholm. Något mera bärande skäl för en sådan uppdelning

av åtgärderna med avseende på benämningen synes, enligt barnavårdsnämnden,

icke föreligga. Det torde bidraga till enkelhet och klarhet med en

enhetlig benämning, som lämpligen bör vara tillsyn.

Gränsdragningen mellan socialvård och kriminalvård

beröres i ett par yttranden. Fångvårdsstyrelsen biträder sålunda

kommitténs ståndpunkt. Överståthållarämbetet anför bl. a. följande.

Gemensamt för förslagen till skyddsbalk och till barnavårdslag lärer vara,

att i bada gränsen mellan kriminalvård och ungdomsvård i princip sökes

satt till 18-årsåldern, dvs. den då full straffmyndighet inträder. I nu förevarande

förslag upptages såsom orsak till ingripande av barnavårdsnämnd

aven lagöverträdelse. Det ligger då vikt uppå, att barnavårdsnämnd också

ingriper i fall, da ett brott begåtts av nagon, som är under 18 år — här avses

en mera allvarlig lagöverträdelse, ej enstaka bötesbelagda förseelser — även

om brottet ej kan anses tillika vara uttryck för en mera allmän bestämning

såsom oart, vanart, sedeslöst leverne etc. Detta spörsmål ■— som är att beakta

jämväl vid den omredigering av ordalagen i nuvarande 22 §, som kan

befinnas påkallad — bör alltså lösas med sikte på, att den, som begått ett

brott av här avsedd beskaffenhet, blir föremål för åtgärd antingen inom

kriminalvårdens ram eller inom socialvårdens. Det vill synas överståthållarämbetet

som om detta icke är kommitténs ståndpunkt; i vart fall torde

den ej ha fått ett tillfredsställande uttryck i betänkandet.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

133

Förslaget om införande av möjlighet att förbinda beslut angående omhändertagande

med villkorligt anstånd har fått ett blandat mottagande

bland remissinstanserna. Länsstyrelserna i Gävleborgs, Jämtlands och

Norrbottens län, åtta socialvårdskonsulenter och 28 kommunala organ ställer

sig positiva till förslaget, medan justitiekanslersämbetet, hovrätten för

Västra Sverige, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs

län, besvärssakkunniga, landsfogden i Norrbottens län, fyra socialvårdskonsulenter,

tio barnavårdsnämnder samt Sveriges advokatsamfund avstyrker

förslaget.

I de avstyrkande yttrandena framhålles i huvudsak följande synpunkter.

Socialstyrelsen erinrar om att jämförelse med nuvarande praxis icke är

rättvisande, eftersom i lag givna regler om förebyggande åtgärder nu saknas

varför man som en förebyggande åtgärd använt sig av ett omhändertagande

med anstånd. Med kommitténs brett upplagda register av nya uppslag till

förebyggande åtgärder ställer sig saken helt annorlunda. Styrelsen fortsätter

därefter.

Ett omhändertagande bör icke betraktas som blott ett led i övrig förebyggande

verksamhet. Ett skäl härför är, att en nämnd, som beslutar sig för att

omhänderta ett barn eller en ungdom, bör genom noggrann prövning av alla

omständigheter ha kommit till den uppfattningen, att omhändertagande är

just i den situationen den lämpligaste åtgärden. Nämnden får icke låta ett

dylikt beslut bli vacklande genom att räkna med, att omhändertagande icke

skall verkställas. Uppskovsmöjlighet skulle därtill kunna innebära risk för

att beslutet om omhändertagande icke blir välgrundat. Det medför i sin tur

betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.

Ytterligare ett motiv för att ej acceptera förslaget är, att omhändertagandet

förlorar i betydelse, om vederbörande vet, att ett beslut av barnavårdsnämnden

i enlighet med 98 a, b eller 99 kan vara villkorligt. För den unge

kommer beslutet om omhändertagandet, när det förenas med anstånd, att

bli endast ett varningsmoment på vägen, och detta kan ju icke vara syftet

med en definitiv åtgärd av denna art.

Även länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus och Värmlands

län samt hovrätten för Västra Sverige understryker, att något behov av

institutet icke torde föreligga, om förutsättningarna för ingripande med förebyggande

åtgärder vidgas enligt förslaget. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län blir ett omhändertagande med villkorligt anstånd, som

säkerligen kommer att tillämpas i stor utsträckning, i själva verket att betrakta

som en sista allvarlig varning. Barnavårdsnämnden har emellertid

haft möjlighet att på tidigare stadium ingripa med ett flertal åtgärder i

stödjande, förebyggande och korrigerande syfte. Genom »villkorligt anstånd»

motverkas dessutom, enligt länsstyrelsen, de strävanden alt möjliggöra

ingripanden med omhändertagande på ett tidigare stadium, som kommit

till uttryck i förslaget.

Enligt justitiekanslersämbetet förefaller väl de av kommittén anförda skälen

för förslaget värda beaktande, men det oaktat ifrågasätter ämbetet, om

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

icke ett i lagen ej reglerat institut på detta område är förenat med fler

fördelar än nackdelar.

Besvärssakkunniga avstyrker bestämt införande av institutet »villkorlig

dom» i barnavårdsprocessen. Ett omhändertagande enligt barnavårdslagen

har karaktär av social hjälpåtgärd. En analogi med den villkorliga domen

i straffprocessen är principiellt felaktig, enär omhändertagande icke kan

likställas med frihetsberövande i anledning av brott. Härtill kommer, enligt

de sakkunniga, att man i barnavårdsprocessen för samma syfte som den villkorliga

domen har förmaning och varning.

De föreslagna bestämmelserna om provisoriska ingripanden

hälsas i allmänhet med tillfredsställelse och förväntas komma att medföra

fördelar för barnavårdsnämndernas arbete. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

ifrågasätter dock behovet av att kunna meddela förberedande föreskrifter,

och barnavårdsnämnden i Malmö anser också bestämmelsen härom vara

skäligen meningslös.

Kommitténs förslag att sammanföra skyddsuppfostran

och samhällsvård till ett institut får ett blandat mottagande,

Enighet synes väl i stort sett råda om att uttrycket skyddsuppfostran ger

föreställningar om andra vårdformer än sådana, som vanligast tillämpas, och

möts av misstroende från allmänhetens sida samt att uttrycket därför bör utmönstras

ur lagen. Men ett stort antal remissinstanser — såsom medicinalstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,

Kalmar, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Västerbottens län,

svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska barnpsykiatriska föreningen, högerns kvinnoförbund

och målsmännens riksförbund samt ett tjugotal barnavårdsnämnder

— finner ur olika synpunkter skäl föreligga för bibehållande såsom hittills

av två begrepp i fråga om nu avsedda omhändertaganden.

Överståthållarämbetet anser fara eljest föreligga för att jämväl begreppet

samhällsvård i dess helhet kommer att mötas av den misstro, som enligt

kommittén vidhäftar beteckningen skyddsuppfostran. En vägande synpunkt

i denna fråga är för länsstyrelsen i Kronobergs län den att olika regler måste

finnas för vårdens upphörande i de båda fallen. Medicinalstyrelsen är

övertygad om att den förordade sammanslagningen kommer att ofta föranleda

irritationsskapande missförstånd hos föräldrar och vårdnadshavare om

innebörden av lagbestämmelserna på detta område. Även för den som skall

handha bestämmelsernas tillämpning kommer ifrågavarande förslag säkerligen

att medföra icke obetydliga olägenheter. Likartade synpunkter framföres

av länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

som anser att det i ordet »skyddsuppfostran» i och för sig icke kan inläggas

någon infamerande betydelse, finner icke kommitténs åtgörande att, med

bibehållande i realiteten av institutet skyddsuppfostran, förändra dess namn

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

till »samhällsvård» vara ägnat att främja överskådligheten och underlätta

tillämpningen av de nya bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att den nuvarande uppdelningen

på skyddsuppfostran och samhällsvård icke medfört någon uppenbar olägenhet.

Därest strafflagen ersättes av en skyddslag, måste dock benämningen

skyddsuppfostran ersättas med annan benämning.

Barnavårdsnämnden i Stockholm uttalar, att uttrycket skyddsuppfostran

måhända icke särskilt väl täcker vad som åsyftas och onekligen har vållat

svårigheter på grund av missuppfattningar angående åtgärdens innehåll.

Ur den synpunkten hade det varit av värde att erhålla en annan benämning.

Motiven i övrigt för en sammanslagning av de nuvarande båda omhändertagandeformerna

till en är dock icke övertygande. I fråga om indikationerna

för omhändertagande ävensom beträffande reglerna för vårdens upphörande

bibehålies den principiella gränslinjen mellan de nuvarande formerna.

Det torde bidraga till klarhet i lagen att då även behålla den terminologiska

uppdelningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att ordet »uppfostran» är en tillgång

för klarläggande av i vilket hänseende samhället ser sig föranlåtet vidtaga

åtgärder. I detta sammanhang uttalar länsstyrelsen även sina betänkligheter

mot den tendens, som på det sociala området gör sig alltmer gällande, nämligen

angelägenheten att rubricera alla ingripanden mot missförhållanden

med någon form av »vård» eller »hjälp». Enligt länsstyrelsens mening kan

det befaras, att särskilt ungdomen alltmer kommer att betrakta samhällets

åtgärder uteslutande som omvårdnad, d. v. s. att den aktiva insatsen enbart

ankommer på samhället.

Däremot biträdes kommitténs förslag att samla olika former av omhändertagande

under en och samma benämning uttryckligen av socialstyrelsen,

länsstyrelsen i Gävleborgs län, föreningen Sveriges häradshövdingar, fyra socialvårdskonsulenter

och sju barnavårdsnämnder. Socialstyrelsen ifrågasätter

dock, om icke sammanförandet kan vålla barnavårdsnämnderna svårigheter

i det dagliga arbetet. De som handlägger ärendena måste i det dagliga

arbetet hålla isär till sin art betydligt skilda former för omhändertagande.

Föredragande statsrådet

Till grund för kommitténs förslag, såvitt avser förutsättningarna för barnavårdsnämnds

ingripande i enskilda fall för att skydda barn och unga mot

olämplig uppväxtmiljö eller för att tillrätlaföra ungdomar, som visat beteenderubbningar,

ligger den uppfattningen, att sådant ingripande bör komma

till stånd på ett tidigare stadium än vad som är medgivet enligt gällande BvL.

Den starka kritik, som förslaget mött såväl inom kommittén själv som i ett

stort antal yttranden, riktar sig huvudsakligen mot att kommittén avsett att

inte blott förebyggande åtgärder utan även omhändertagande skall tillgripas

i vidgad omfattning. Att ingripande med förebyggande åtgärder, åtminstone

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

sådana av rent hjälpande karaktär, bör ske på ett tidigt stadium, understrykes

däremot både av reservanter inom kommittén och av flera mot kommitténs

förslag i övrigt kritiskt inställda remissinstanser.

Såsom kommittén funnit nödgas man konstatera, att barnavårdsnämnds

ingripande ofta sker pa ett alltför sent stadium, sedan den unge tillbringat

en stor del av sin uppväxttid i högst ogynnsamma förhållanden och själv blivit

märkt av dem. Det säger sig självt, att utsikterna att avhjälpa otillfredsställande

förhållanden i den unges miljö och att bota uppkommen skada är

gynnsammare ju tidigare samhället griper in. Den rätta vägen att lösa detta

pioblem är emellertid enligt min mening inte att vidga barnavårdsmyndigheternas

befogenheter att ingripa tvångsvis. Det är av rättssäkerhetsskäl

nödvändigt att göra en noggrann avvägning mellan å ena sidan samhällets

intresse av att främja de ungas personliga och sociala utveckling samt å

andra sidan de enskildas anspråk på att få ordna sina personliga förhållanden

utan inblandning från det allmännas sida. Den avvägning, som i detta

hänseende ligger till grund för gällande BvL, är enligt min mening i stort

sett riktig. Någon väsentlig utvidgning av indikationerna för ingripande kan

jag därför inte förorda.

Det nu anförda gäller i främsta rummet om tvångsomhändertagande. I

fråga om förebyggande åtgärder kan läget delvis sägas vara ett annat. Ju

mindre ingripande en åtgärd är, desto mindre träder självfallet rättssäkerhetssynpunkten

i förgrunden. Kommitténs förslag att i fråga om indikationerna

frigöra de förebyggande åtgärderna från den nuvarande sammankopplingen

med skyddsuppfostran är därför i och för sig rimligt. Det kan erinras

om att förebyggande åtgärder enligt den danska barnavårdslagstiftningen må

vidtagas vid mindre allvarliga missförhållanden än dem som krävs för omhändertagande.

Även vissa förebyggande åtgärder kan dock vara mycket kännbara

för den enskilde, vilket synes böra leda till att — såsom kommittén

föreslagit — olika förutsättningar skall gälla för olika förebyggande åtgärder,

beroende på ingripandets art m. m. Emellertid är det förenat med

stora svårigheter att med en sådan konstruktion utforma indikationerna på

ett sätt som är förenligt med kravet på att lagtexten skall vara lättläst, lättbegriplig

och överskådlig. Den kritik, som framförts mot kommitténs förslag

i formellt avseende, torde också främst vara riktad mot de bestämmelser,

som anger förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande med olika

åtgärder. Enligt min mening är det därför lämpligast att även i ny barnavårdslag

uppställa samma förutsättningar för förebyggande åtgärder som

för omhändertagande. Liksom i gällande lag bör bestämmelserna därvid utformas

på sådant sätt, att omhändertagande närmast framstår som en nödfallsåtgärd,

vilken far tillgripas endast om förebyggande åtgärder prövats

utan verkan eller på förhand bedömes vara gagnlösa.

Önskemålet om tidigare ingripanden bör alltså enligt min mening inte

tillgodoses genom vidgade indikationer. Lösningen bör i stället sökas i effektivisering

av barnavårdsverksamheten och utbyggnad av de allmänt förebyggande

åtgärderna. Vad det i främsta rummet gäller är att barnavårdsmyn
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J960

137

digheterna söker att på ett tidigt stadium få kännedom om rådande missförhållanden.

Intimt samarbete måste upprätthållas med andra sociala organ,

polismyndigheter, skolor in. fl. I olika former kan ett givande samarbete

också etableras med föräldrar. När något missförhållande kommer till barnavårdsnämndens

kännedom, får nämnden inte tveka att ingripa. Målet måste

därvid vara att om möjligt vinna rättelse utan att skilja den unge från hans

miljö. Genom de olika familjesociala anordningar som står till buds i dagens

samhälle är förutsättningarna för att lyckas härmed numera väsentligt större

än vid BvL:s tillkomst. Här må endast erinras om socialhjälpen, om den

psykiska barna- och ungdomsvården samt om daghems- och feriebarnsverksamheten.

Det är barnavårdsnämndens sak att vid behov medverka till

att sådana och andra sociala hjälpmöjligheter utnyttjas.

Vad angår de i barnavårdslagen reglerade förebyggande åtgärderna kommer

den av kommittén föreslagna befogenheten att lämna ekonomiskt stöd

för rådfrågning, undersökning och behandling m. in. att bli till stort värde

för barnavårdsverksamheten. Förslaget har i denna del genomgående fått ett

gott mottagande och tillstyrkes också av mig. Med hänsyn till det bestämda

syftet med ifrågavarande bidragsgivning och den begränsning både i fråga

om stödets karaktär och dess omfattning som ligger häri torde det i regel

inte bli så svårt att avgränsa denna stödjande verksamhet från socialhjälp.

Jag vill emellertid framhålla vikten av att ett intimt samarbete på detta område

upprättliålles mellan barnavårdsnämnden och socialnämnden. I vad

förslaget eljest avser hjälpåtgärder samt föreskrifter rörande underårigs levnadsförhållanden

finner jag det även i huvudsak välbetänkt. Däremot anser

jag i likhet med barnavårdsnämnden i Stockholm, att några bärande skäl

inte föreligger för att såsom kommittén föreslagit uppdela övervakning på

två särskilda institut. Sagda barnavårdsnämnd har förordat, att beteckningen

övervakning utbytes mot tillsyn. Då en sådan ändrad terminologi inte synes

mig vara tillräckligt motiverad, har jag stannat vid att den hittills använda

beteckningen bör bibehållas. Angående värdet av sådana tillrättavisande

åtgärder som varning och förmaning råder delade meningar. Åtgärder

av denna art har kommit att få allt mindre betydelse i barnavårdsnämndernas

verksamhet. Självfallet kan det i det praktiska arbetet ofta vara lämpligt,

att barnavårdsnämndens representant under ärendets behandling uttalar

förmaningar och varningar. Jag delar emellertid den uppfattning som

kommit till uttryck i vissa yttranden, att varning som ett särskilt institut

är tämligen verkningslöst. Det för dessutom med sig vissa formella olägenheter.

Jag förordar därför, att detta institut slopas. Däremot kan det enligt

min mening vara lämpligt, att förmaningar skall kunna meddelas som en av

olika tänkbara hjälpåtgärder.

I likhet med kommittén anser jag, att barnavårdsmyndiglieterna bör få

befogenhet att ingripa för att hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar. Såsom

utvecklas i nästföljande avsnitt har jag emellertid funnit mig böra föreslå,

att denna fråga löses på ett annat sätt än enligt kommitténs förslag.

Vad angår frågan om ingripande vid missförhållanden i fosterhem innebär

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj ds proposition nr 10 år 1960

kommitténs förslag, att barnet skall kunna skiljas från fosterhemmet vid

mindre allvarliga missförhållanden än som krävs för att barnavårdsnämnden

skall äga omhändertaga barn som vistas i föräldrahemmet. För egen

del har jag funnit mig böra föreslå art ingripanden vid missförhållanden i

fosterhem skall följa samma regler som gäller beträffande andra ingripanden

för att skydda barn och unga mot en olämplig uppväxtmiljö.

Vid utformningen av ny barnavårdslag bör den tidigare berörda förskjutningen

av gränsen mellan kriminalvårdens och socialvårdens områden komma

till uttryck. Den nuvarande gränsdragningen innebär, att behandlingen

av lagöverträdare under 18 år i många fall ankommer på barnavårdens

organ. I kommitténs förslag har som exempel på anledning till varning eller

omhändertagande uttryckligen nämnts sådan lagöverträdelse från den

unges sida som visar allvarlig missanpassning. Vidare innebär förslaget, att

sådan underårig, som fyllt 18 år och som gjort sig skyldig till brott, får omhändertagas

inom barna- och ungdomsvården endast om hans livsföring i

övrigt ger anledning härtill eller omhändertagandet eljest av något speciellt

skäl, såsom förut vidtagen barnavårdsåtgärd beträffande honom, är lämpligast

för hans tillrättaförande. Vad kommittén sålunda föreslagit synes mig

i huvudsak välbetänkt. Dock torde den angivna regeln böra gälla inte blott

omhändertagande utan varje form av ingripande. Det torde i detta sammanhang

böra understrykas, att den starkt stigande ungdomskriminaliteten

ställer krav på effektiva åtgärder från barnavårdsmyndigheternas sida. Såsom

tidigare berörts har barnavårdsnämnderna många gånger inte ingripit

tillräckligt snabbt mot kriminell ungdom. Orsaken härtill torde delvis vara,

att nämnderna är obenägna att handla så länge det är ovisst, om den unge

slutligen skall omhändertagas inom kriminalvården. Med hänsyn till vikten

av att reaktionen på brottet följer så snart som möjligt är det dock angeläget,

att barnavårdsnämndens ingripande inte uppslcjutes i avvaktan på

eventuella judiciella åtgärder mot den unge. Dömes denne sedermera till frihetsstraff

eller ställes han under övervakning i samband med villkorlig dom,

torde nämnden böra taga sin åtgärd under omprövning. Jag har övervägt, huruvida

i ny barnavårdslag bör införas bestämmelser för att förebygga, att

någon på grund av samma gärning drabbas av såväl brottspåföljd som barnavårdsåtgärd,

men funnit att något behov av sådana bestämmelser knappast

föreligger. I fråga om barnavårdsnämndernas befattning med kriminell

ungdom kan jag i övrigt ansluta mig till de synpunkter som framhållits

av första lagutskottet vid innevarande års riksdag (utlåtande nr 25: 1959).

Beträffande frågan, huruvida möjlighet bör införas att i fall, motsvarande

skyddsuppfostringsfallen i gällande BvL, besluta omhändertagande med villkorligt

anstånd i fråga om verkställigheten, går meningarna starkt isär i

yttrandena. Institutet villkorligt omhändertagande är inte helt okänt inom

sociallagstiftningen; det förekommer enligt lagen om nykterhetsvård. Säkerligen

skulle en motsvarande ordning på barnavårdens område kunna

medföra vissa fördelar. Förhållandena är dock inte alldeles jämförliga, och

de antydda fördelarna torde knappast vara av den betydelse, att de förmår

uppväga de olägenheter, som måste antagas bli en följd av att förslaget ge
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

nomföres. Såsom bl. a. socialstyrelsen framhållit föreligger sålunda risk för

att omhändertagande skulle komma att beslutas utan fullgiltiga skäl, därest

beslutet förbindes med villkorligt anstånd. Utvecklingen skulle också lätt

kunna gå i den riktningen, att ett villkorligt anstånd komme att av såväl

barnavårdsnämnder som allmänheten uppfattas som ett normalt led i den

förebyggande verksamheten. Härigenom skulle de egentliga förebyggande

åtgärderna kunna få minskad verkan, samtidigt som det skulle bli svårare

att omedelbart få till stånd ett omhändertagande, där sådant är påkallat.

Ett stadgande om villkorligt anstånd låter sig för övrigt svårligen förena med

förutsättningarna för beslut angående omhändertagande. Såsom framgår av

det nyss anförda skall för sådant beslut krävas, att rättelse inte kan vinnas

på annat sätt än genom att den underårige skiljes från sin vanliga miljö och

blir föremål för behandling i särskild ordning. Jag har på grund härav inte

velat föreslå, att institutet villkorligt anstånd med omhändertagande införes

i ny barnavårdslag.

Enligt BvL får i princip omhändertagande inte företagas provisoriskt med

verkan tills vidare på svagare skäl än som krävs för definitivt ingripande.

Visserligen äger barnavårdsnämndens ordförande, annan ledamot av

nämnden eller tjänsteman hos denna i vissa fall vid trängande behov besluta

omhändertagande tills vidare, men bestämmelserna härom avser endast

att möjliggöra snabbare handläggning. Den som beslutar måste stödja sig på

full bevisning om behov av slutgiltigt omhändertagande. Ofta är det emellertid

med hänsyn till ett barns hälsa eller utveckling önskvärt att kunna ordna

för barnet under det att utredning pågår. Det kan också vara angeläget

att söka hindra, att underårig under utredningstiden fortsätter brottslig

eller annan skadlig verksamhet eller håller sig undan så att utredningen

försvåras eller vidare åtgärder från samhällets sida hindras. Även om utredningen

bedrives skyndsamt, kan det inte alltid undvikas, att missförhållande

uppstår eller förvärras under den tid, som åtgår för utredningen, om inte

tillfälliga ingripanden får vidtagas utan den utredning som krävs för definitivt

beslut. I själva verket lär också dylika preliminära ingripanden förekomma.

Att sådana åtgärder, hur nödvändiga de än må vara, företages utan

stöd av lag är naturligtvis otillfredsställande. I enlighet med vad kommittén

föreslagit torde därför i ny barnavårdslag böra upptagas ett stadgande

angående omhändertagande för utredning.

Enligt kommitténs förslag skall möjlighet vidare finnas att ingripa provisoriskt

med bl. a. föreskrifter rörande underårigs levnadsförhållanden.

Förutsättning därför skall vara, att ingripandet prövas nödigt för att tillvarataga

den underåriges bästa eller därför att senare meddelad föreskrift

skulle bli verkningslös. Något verkligt behov av att kunna ingripa med sådana

provisoriska åtgärder har enligt min mening inte blivit ådagalagt. Jag

har därför inte funnit skäl tillstyrka förslaget i denna del.

Det har inte från något håll ifrågasatts annat än att möjlighet även i fortsättningen

bör stå till buds att såsom en form av hjälp omhändertaga barn

och unga i fall, ungefärligen motsvarande dem som avses i 29 § BvL.

Vad beträffar spörsmålet, huruvida två till namnet åtskilda omhänder
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

tagandeinstitut bör bibehållas i ny barnavårdslag, hyser jag i likhet med

kommittén den uppfattningen, att den nuvarande åtskillnaden mellan

skyddsuppfostran och samhällsvård är förenad med övervägande olägenheter

för barnavårdsverksamheten. De betänkligheter, som i ett flertal ytti

anden anförts mot kommitténs förslag att i terminologiskt avseende sammanföra

de tva formerna av omhändertagande, finner jag å andra sidan

avsevärt överdrivna. Såsom kommittén framhållit är en terminologisk åtskillnad

mellan de båda omhändertagandeinstituten inte erforderlig för att

framhäva skillnaden i fråga om förutsättningar m. m., och den får slutligen

enligt föreliggande förslag lika litet som i BvL täckning i reglerna för omhändertagnas

behandling. En tänkbar lösning av förevarande problem skulle

vara att slopa beteckningarna skyddsuppfostran och samhällsvård utan att

ersätta dem med någon annan benämning. Då det emellertid ur lagteknisk

synpunkt torde vara svårt att avvara en sådan benämning — med hänsyn

bl. a. till det nya institutet omhändertagande för utredning — har jag funnit

mig inte böra förorda en dylik lösning. Jag biträder därför kommitténs

förslag om en enhetlig beteckning för ifrågavarande åtgärd. Lika med kommittén

anser jag samhällsvård vara den lämpligaste sammanfattande benämningen.

X. Skadliga fosterbarnsförflyttningar

Rådande förhållanden, ändringsförslag m. m.

I detta sammanhang är fråga endast om fosterbarn, vilka överlämnats till

fosterhem av föräldrarna eller annan vårdnadshavare och som icke därefter

omhändertagits och placerats i fosterhemmet. Med förflyttning åsyftas åtgärd,

som innebär att barnet tages från fosterföräldrarna med verkan att

deras vård och fostran av barnet avslutas.

Vårdnadshavare — regelmässigt föräldrarna eller en av dem — måste

för att kunna bereda barnet uppehälle, uppfostran och utbildning samt vård

och skydd i övrigt äga rätt att bestämma över barnets person, således bl. a.

över dess vistelseort. Teoretiskt sträcker sig denna bestämmanderätt lika

långt som vårdnaden över huvud taget, d. v. s. till dess barnet fyllt 21 år

eller ingått äktenskap. Rättsligt sett föreligger blott den inskränkningen,

som följer av att barnet i viss mån efter fyllda 16 år och i högre grad efter

fyllda 18 år äger själv sluta arbetsavtal. Men faktiskt blir självfallet möjligheterna

att utöva bestämmanderätt över barnets person, oavsett eventuellt

arbetsavtal, allt svagare ju mer barnet närmar sig myndighetsåldern.

Att barnet vårdas och eventuellt även fostras hos annan än vårdnadshavaren,

står icke i strid med vårdnadshavare^ plikter och inverkar i och för

sig ej på vårdnadshavare^ rätt. Han kan ej avhända sig sina befogenheter.

Har barn överlämnats till fosterhem, äger följaktligen vårdnadshavaren att,

oavsett avtal, när som helst återkräva barnet från fosterföräldrarna, om barnet

ej omhändertagits av barnavårdsnämnd.

Vårdnadshavaren äger regelmässigt få annan person, som icke vill foga

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

141

sig i vad vårdnadshavare!! beslutat angående barnets vistelseort, förpliktad

att respektera detta. Har den fastställda förpliktelsen gått ut på barnets

överlämnande till vårdnadshavare^ kan fullgörande vid behov framtvingas

i exekutiv väg. Vårdnadshavaren äger för ändamålet vända sig till allmän

domstol med yrkande om åläggande för den andre att utlämna barnet. Vårdnadshavaren

har också i regel ansetts berättigad anlita handräckning enligt

191 § utsökningslagen.

Beträffande rättspraxis och rådande förhållanden i övrigt på detta område

må härutöver hänvisas till framställningen i betänkandet på s. 403—- 409.

Frågan om åtgärder från statsmakternas sida för att förhindra olämpliga

förflyttningar av fosterbarn har länge varit aktuell. I en motion till 1931 års

riksdag (II: 24) hemställde fru Nordgren om sådan ändring i BvL, att för

samhällsvård omhändertagna barn, som placerats i fosterhem, inte utan

barnavårdsnämndens tillstyrkan skulle få förflyttas till moderns hem i de

fall, där modern ingått äktenskap med annan än barnets fader. Andra lagutskottet

avstyrkte emellertid (uti. nr 22) bifall till motionen, som därefter

avslogs av riksdagen. Samma motionär tog i motion till 193i års riksdag

(II: 309) upp ett spörsmål om fosterbarnsförflyttning, i det att hon önskade

utredning bl. a. huruvida och på vad sätt barn, åt vilka understöd enligt

1 § fattigvårdslagen utginge, skulle kunna skyddas från förflyttningar enbart

av ekonomiska skäl från goda och lämpliga fosterhem till moderns och

styvfaderns hem. Frågan föll emellertid till följd av kamrarnas skiljaktiga

beslut.

Socialvårdskommittén upptog i sitt betänkande angående revision av lagstiftningen

om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård (SOU 1944: 34)

frågan om förflyttning av barn från fosterhem på grund av vårdnadshavare^

bestämmande och anvisade för frågans lösning två vägar, antingen att

införa ändrade regler angående överflyttande av den rättsliga vårdnaden

eller att inskränka vårdnadshavare^ faktiska möjlighet att utöva vårdnadsbefogenheterna

genom en utvidgning av institutet skyddsuppfostran.

Kommittén hade emellertid inhämtat, att ärvdabalkssakkunniga komme

att upptaga ifrågavarande spörsmål till övervägande, och ansåg sig böra

avvakta ärvdabalkssakkunnigas ståndpunktstagande i frågan.

Ärvdabalkssakkunniga behandlade frågan om den rättsliga vårdnaden av

fosterbarn i sitt betänkande med förslag till föräldrabalk (SOU 1946: 49)

och fann — då barnavårdslagen redan erbjöd möjlighet att genom barnavårdsnämnds

ingripande med skyddsuppfostran sätta den i vårdnaden ingående

befogenheten att bestämma barnets vistelseort ur kraft — det naturligt,

att lösningen av det föreliggande spörsmålet att hindra en olämplig

förflyttning av barn från fosterhem söktes genom en utvidgning av möjligheterna

i detta hänseende.

Vid 1.947 års riksdag upptogs spörsmålet om fosterbarnsförflyttningarna

på nytt. I motion (II: 43) yrkade fru Nordgren och herr Hedlund sådan

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ändring i lagstiftningen rörande vårdnadshavares befogenhet, att barnets

bästa kunde bli tillgodosett när fråga uppstod om barnets förflyttning från

fosterhem.

I anledning av motionen beslöt riksdagen (skrivelse 137/1947) på hemställan

av första lagutskottet (uti. nr 24) att hos Kungl. Maj :t anhålla om

förslag till lagstiftning i syfte att bereda barn skydd mot flyttning från

fosterhem till skada för barnet.

Genom beslut den 19 december 1947 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen

att utreda frågan, vilka lagändringar på barnavårdslagstiftningens område

som — under förutsättning att nu gällande regler angående överflyttande

av den rättsliga vårdnaden om barn i och utom äktenskap bibehölls — fick

anses erforderliga för att bereda barn skydd mot förflyttning från fosterhem

till skada för barnet, ävensom inkomma med de förslag i ämnet, vartill

utredningen kunde föranleda.

I anledning av uppdraget verkställde socialstyrelsen viss undersökning

samt uttalade i skrivelse den 12 mars 1949 till Kungl. Maj :t att de verkställda

undersökningarna belyste behovet av en lagstiftning, som skyddade barn

mot att förflyttas från fosterhem, om förflyttningen skulle skada barnet. I

avvaktan på en revision av barnavårdslagen syntes det emellertid styrelsen

möjligt att någorlunda komma till rätta med problemet genom att påkalla

vårdnadens överflyttande, då olämplig förflyttning av fosterbarn ifrågasattes

från vårdnadshavare^ sida.

I samband med att förslag till föräldrabalk förelädes 1949 års riksdag förklarade

chefen för justitiedepartementet (prop. 93/1949) att det var ett

spörsmål av stor social betydelse att få till stånd regler, som innebar skydd

mot olämpliga förflyttningar av fosterbarn. Att åtgärder i sådant syfte var

påkallade hade också enstämmigt vitsordats under ärendets behandling.

Departementschefen anförde vidare bl. a. följande, i sammandrag återgivet.

Skyddet mot olämplig förflyttning av fosterbarn kan vinnas på olika sätt,

och valet bör ske med beaktande främst av barnets intresse. Att skilja de

naturliga föräldrarna eller en av dem från vårdnaden är en djupt ingripande

åtgärd, ägnad att försvaga samhörighetskänslan mellan föräldrar och

barn. För en sådan åtgärd måste krävas vägande skäl, och gällande lag uppställer

också ganska stränga krav. Då man överväger att möjliggöra vårdnadsöverflyttning

för hindrande av barnets flyttning från fosterhem, måste

beaktas, att omständigheterna vid och skälen för barnets förflyttning kan

vara mycket olika. Vårdnadshavaren kan handla av omsorg om barnets

bästa men utan tillräckligt beaktande av påfrestningen för barnet. I sådant

fall kan det knappast vara riktigt att fråntaga honom vårdnaden för att

hindra barnets flyttning. Skälen mot en förflyttning kan också vara av övergående

natur. Sammanfattningsvis kan sägas, att överflyttning av vårdnaden

i en del fall är en alltför vittsyftande åtgärd för att hindra barnets tagande

från fosterhem.

Problemet bör därför lösas genom att man riktar sig direkt emot den åtgärd

man vill förhindra. Detta skulle innebära, att man öppnar möjlighet

för den offentliga barnavårdens organ ■— barnavårdsman eller barnavårdsnämnd

— att hindra en av vårdnadshavaren ifrågasatt olämplig förflyttning

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

av fosterbarn. På denna väg synes målet nås med erforderlig snabbhet och

smidighet. Lösningen innebär icke en utvidgning av institutet skyddsuppfostran.

Förutsättningarna är olika.

Frågan om närmare utformning av erforderliga stadganden på barnavårdslagstiftningens

område upptogs ej i sammanhang med antagandet av

föräldrabalken. I denna balk inflöt icke någon bestämmelse, avsedd att speciellt

till förhindrande av fosterbarns förflyttning från fosterhemmet möjliggöra

entledigande av barnets vårdnadshavare.

I samband med att frågan om olämpliga förflyttningar av barn upptogs vid

1954 års riksdags vårsession (se II kamm. prot. den 2 febr. nr 4 och den 4

maj nr 17) framlade socialstyrelsen i skrivelse den 8 mars till statsrådet

och chefen för socialdepartementet ett förslag om vissa ändringar i utsökningslagen

in. m., syftande till att inom utsökningsförfarandet skapa bättre

garantier för tillvaratagande av de barns bästa, för vilkas återförande handräckning

begäres hos överexekutor eller som på grund av överexekutors

handräckningsutslag eller domstols avgörande skall förflyttas under medverkan

av exekutiv myndighet.

Sedan förslaget remissbehandlats, har Kungl. Maj :t i cirkulär daterat den

15 april 1955 (SFS nr 128/1955) till de exekutiva myndigheterna lämnat

vissa anvisningar angående förfarandet vid verkställighet av beslut om

överlämnande av barn.

I infordrat utlåtande, avgivet den 30 september 1954, över socialstyrelsens

nyssnämnda framställning upptog barnavårdskommittén till behandling

bl. a. frågan om behovet av möjlighet att påkalla domstols eller överexekutors

prövning av frågor om överlämnande av barn, därest genom ny

lagstiftning barnavårdsmyndigheterna tillädes förstärkta befogenheter att,

även med tvångsåtgärder, ingripa såväl för undanröjande som ock till förebyggande

av otillfredsställande förhållanden för barn och ungdom.

Kommittén framhöll, att en befogenhetsutvidgning i nu antydd riktning

— i förening med förbättring av barnavårdsmyndigheternas möjligheter och

förmåga att vinna kännedom om fall, där ingripande kunde erfordras, att

utveckla nödig aktivitet samt att utreda och pröva upptagna ärenden —

måste i avsevärd mån minska behovet av domstols eller överexekutors prövning

av yrkanden om åläggande att återlämna barn.

Beträffande vad kommittén vidare anförde härom må hänvisas till betänkandet

s. 417—425.

Barnavårdskommittén

Kommittén föreslår, alt behovet av att kunna hindra föräldrar (vårdnadshavare)

från att till barnets skada taga det från fosterhem tillgodoses genom

utvidgade befogenheter för barnavårdsnämnd att ingripa. Enligt förslaget

har nämnden, därest försök att råda och övertala befinnes icke vara till fyllest

för att avstyra en fosterbarnsförflyttning, som bedömes vara menlig, i

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

första hand att lita till åtgärden att meddela barnets föräldrar föreskrift att

barnet icke må tagas från fosterhemmet utan nämndens tillstånd (93 §

lagförslaget). Finns anledning antaga, att föreskrift ej kommer att vara till

fyllest för att skydda barnet mot förflyttningen, skall nämnden, om förutsättningarna

därför är uppfyllda, i stället — enligt 98 § a) lagförslaget —

direkt kunna besluta barnets omhändertagande till förebyggande av skada

eller fara.

Det må anmärkas, att kommittén — oavsett att annan väg anvisats för

att komma till rätta med olämpliga förflyttningar av fosterbarn — anser

sådana ändringar i föräldrabalkens bestämmelser om vårdnaden böra övervägas,

att möjligheterna att skilja vårdnadshavaren från vårdnaden i viss

mån vidgas. Förslag till lagändring i sådant syfte har framlagts i kommitténs

slutbetänkande.

Kommittén framhåller, att den uppgift som enligt förslaget lägges på barnavårdsnämnden

ingår som ett naturligt led i nämndens tillsyn över fosterbarnsvården.

För att barnavårdsnämnd skall kunna vid behov med erforderlig snabbhet

och kraft tillvarata fosterbarns intresse av att icke tagas från fosterhem

samt kunna åtminstone i viss mån avvärja slitningar och påtryckningar

eller skydda barnet därifrån, skall — såsom berörts i annat sammanhang

— enligt förslaget möjlighet att meddela förberedande föreskrift eller omhändertagande

för utredning stå nämnden till buds.

Kommittén framhåller, att då föreskrift när som helst kan hävas det kan

synas onödigt, att föräldrarna också skall kunna, såsom föreslagits, genom

nämndens tillstånd lösas från vad som föreskrivits. Denna utformning har

emellertid av kommittén valts för att göra föreskriften lättare acceptabel

för föräldrarna samt för att betona åtgärdens icke definitiva karaktär, något

som enligt kommittén särskilt kan vara påkallat, om föreskrift ges på ett

tidigt stadium för att skapa trygghet.

Att tillvarataga barnets bästa har kommittén ansett här som eljest böra

vara det ojämförligt viktigaste. I enlighet med denna grundsyn har som

huvudregel föreslagits att föreskrift, att barn icke må tagas från dess fosterhem,

må meddelas, därest nämnden finner det för barnets hälsa och gynnsamma

utveckling vara av väsentlig betydelse, att det får växa upp i fosterhemmet,

eller om nämnden, i fall där barnet motsätter sig att lämna fosterhemmet,

anser barnet icke kunna skiljas därifrån utan fara för dess hälsa

och utveckling.

I vidare mån än nu angivits har kommittén icke ansett sig böra binda

nämndens bedömning. Inga gränsdragningar — med hänsyn till barnets

ålder eller den tid det vistats i fosterhemmet eller ur annan synpunkt — har

ansetts önskvärda. Men vid prövningen skall enligt förslaget särskilt beaktas

vissa väsentliga förhållanden, som ansetts böra anges i lagen, nämligen

barnets ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar, förhållandena

i fosterhemmet och den tid barnet fostrats där, de förhållanden,

vartill barnet vid ifrågasatt skiljande från fosterhemmet skulle överföras,

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

samt skälen för sådan förändring i barnets levnadsförhållanden, den tid barnet

vårdats annorstädes än hos föräldrarna samt dessas befattning med

barnet under samma tid.

I motiveringen till förslaget framhåller kommittén, att det förhållandet,

att nämnden finner fosterhemmet på det hela taget erbjuda barnet bättre

levnadsbetingelser än föräldrahemmet, icke i och för sig utgör tillräckligt

skäl för att hindra barnets tagande från fosterhemmet. En noggrann utredning

och prövning måste göras, med beaktande av barnets behov och förutsättningar

samt de båda hemmens förtjänster och brister ur olika, med hänsyn

till barnet betydelsefulla synpunkter. Om det därvid visar sig vara av

väsentlig vikt, att barnet får stanna i fosterhemmet, bör enligt kommittén

föreskrift därom meddelas, förutsatt att fosterföräldrarna vill och, såvitt

kan utrönas, har möjlighet att i längden behålla fosterbarnet. Kommittén

anför därefter följande.

Avgörandet är lätt, därest föräldrahemmet är så föga lämpligt för barnet,

att nämnden, om barnet fostrats där, skulle haft skäl att med omhändertagande

skilja barnet från hemmet. Men om sadana brister ieke vidlåder föräldrahemmet,

bör dock det förhållandet att ett annat hem står till buds för

barnet, där barnet redan åtnjuter vård och där dess hälsa och utveckling kan

väsentligt bättre befrämjas, vara tillräckligt skäl för att avböja att barnet

överföres till föräldrahemmet. Vid prövningen måste uppenbarligen icke endast

beaktas vad hemmen för framtiden erbjuder och vårdnadshavarnas

ådagalagda avsikter i fråga om barnet utan också de händelser och förhållanden,

som ligger i tiden före begäran att återfå barnet. Även om man bortser

från fosterföräldrarnas känslor och den förtjänstfulla gärning, de kan

ha utfört, är det tydligt, att man måste lägga stor vikt vid hur länge barnet

varit i deras hem, barnets behandling där och innan det kom dit, föräldrarnas

befattning med barnet under samma tid med mera sådant, då man bedömer

hemmens och fostrarnas förutsättningar att tillvarataga barnets sannskyldiga

bästa. Regelmässigt bör barn, som länge fostrats i fosterhem och

kommit att betrakta det som sitt rätta hem, icke få flyttas till föräldrahem

med mindre föräldrarna — eller den av dem, om vars hem det är fråga —

visat intresse för barnet och i den mån förhållandena medgivit hållit kontakt

med barnet.

Vill föräldrarna flytta barnet till annat fosterhem eller till barnavårdsanstalt

eller vill särskilt utsedd förmyndare, som har vårdnaden om barnet,

flytta barnet till sitt hem, bör uppenbarligen flyttningen, där den icke är

nödvändig, kunna avböjas på mindre starka skäl än om det gällt flyttning

till föräldrahem.

Att de förhållanden, föräldrarna (vårdnadshavaren) kan och vill erbjuda

barnet, är i och för sig goda, utesluter såsom redan antytts icke att det kan

vara påkallat att motsätta sig barnets flyttning från fosterhemmet. Stor vikt

måste läggas vid barnets reaktion inför överflyttning från fosterhemmet och

vid barnets beräkneliga förmåga att anpassa sig i ett nytt hem, tinna trygghet

där och god känslomässig anknytning till nya fostrare. Detta innebär icke

något som principiellt är helt skilt från bedömningen, vilka uppväxtförhållanden

som är bäst för barnet. Men den risk, som kan vara förbunden med

själva förflyttningen, barnets skiljande från dess miljö, måste tillmätas självständig

betydelse, då det gäller att avgöra, om barnets flyttning bör förhindras.

Vid bedömningen är att beakta — förutom barnets bestämda önskningar

II) liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr It)

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

och reaktion i övrigt inför överflyttningen — bl. a. barnets tidigare upplevelser,

den utvecklingsfas, vari barnet befinner sig, dess psykiska konstitution,

dess känslobindningar i fosterhemmet samt dess eventuella bekantskap med

och inställning till föräldrarna eller annan, till vilken överflyttning avses

skola ske.

... Seller barn, som nått en ålder av ungefär 15 år eller en utveckling,

jämförlig med 15-åringens, får det — i anslutning till praxis i handräckningsoch

tvistemål om överföring av fosterbarn — anses klart att överflyttning

icke må ske i strid med barnets bestämda vilja. Kommittén anser emellertid,

att avgörande vikt i regel bör läggas vid barnets vilja redan då barnet nått

12-årsåldern eller motsvarande utveckling. Detta har icke ansetts böra komma

till särskilt uttryck i det föreslagna stadgandet, enär en undantagslös

regel icke kan uppställas. Även när det är fråga om yngre barn, bör stor vikt

läggas vid barnets vilja, om barnet nått sådan utveckling och dess inställning

är så bestämd, att barnet svårligen låter sig påverkas. Att i sådana fall

bryta barnets motstånd måste i regel innebära en chock för barnet, vars följder

kan vara mycket svåra att övervinna och som måste befaras ofta leda till

bestående skada.

Barnets reaktion kan ej sällan vara ägnad att missleda bedömningen. Barnet

— kanske mer eller mindre »knäckt» av tidigare upplevelser — kan, da

det finner sig sviket i sina förhoppningar och sin tillit, förefalla likgiltigt

eller reagera tamt. Dess reaktion kan, om överflyttning dock sker, också förefalla

att fort gå över och ersättas av en foglighet — bakom vilken döljes,

att barnet sluter sig inom sig självt — eller en ytlig inställsamhet. Tydligare

tecken på att barnet lidit skada kan ofta visa sig först efter hand, kanske

i form av skygghet och misstänksamhet, nervösa rubbningar eller försenad

utveckling och skolsvårigheter.

Allmänt torde kunna sägas, att det beträffande barn, som överlämnats till

fosterhem i småbarnsåldern och därefter en längre tid varit i fosterhemmet,

nästan alltid är olämpligt att genomföra en omflyttning. De känner emotionellt

sett inga andra föräldrar än fosterföräldrarna, även om de fått upplysning

om sin egenskap av fosterbarn och vad det innebär.

Emellertid kan som berörts inga indelningar i åldrar eller kategorier göras

till ledning för avgörandet, huruvida fosterbarns förflyttning bör hindras.

Omständigheterna i det enskilda fallet måste bli bestämmande. Bl. a. kan

barnets känsloanknytning till fosterföräldrarna vara så stark, att överflyttning

skulle vara farlig, fastän barnet kanske inte varit många år i fosterhemmet

och ej synes reagera särskilt starkt mot överflyttningen. Det må

även erinras om att det i stor utsträckning är psykiskt ömtåliga "barn — psykiskt

»sköra», efterblivna eller miljöskadade — som lämnats såsom fosterbarn

och att dessa uppenbarligen måste behandlas med större försiktighet

och tål mindre påfrestningar än andra. Barnavårdskommittén vill i detta

sammanhang framhålla vikten av att barn, vars förflyttning från fosterhem

ifrågasatts, såvitt möjligt blir föremål för undersökning och bedömning av

läkare med förståelse för barn och helst med specialutbildning för uppgifter

av detta slag.

Av det föreslagna lagstadgandet och de anförda grunderna framgår, att

enligt barnavårdskommitténs bestämda mening förflyttning av fosterbarn

bör hindras genom barnavårdsnämnds ingripande i betydligt vidare omfattning

än som svarar mot de principer, vilka för närvarande följes vid avgörandet

av handräcknings- eller tvistemål om förflyttning av fosterbarn. Förbud

mot förflyttning bör med andra ord icke begränsas till att avse dels fosterbarn

i ungefär lo års åldern, vilka motsätter sig vårdnadshavare^ önskan,

dels — därutöver -— barn, som får anses som verkliga »särfall».

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

Vad särskilt angår förbud i anledning av fara, förbunden med själva förflyttningen,

framhåller kommittén, att sådant förbud kan vara erforderligt,

fastän fosterföräldrarna icke kan i längden behålla barnet, samt att åtgärden

undantagsvis kan vara berättigad, fastän fosterhemmet icke kan betecknas

som helt lämpligt för barnet.

Kommittén anför avslutningsvis, att nämnden bör befrämja ett gott förhållande

mellan föräldrar (vårdnadshavare) och fosterhem, antingen fråga

om förflyttning uppkommit eller ej, och oavsett huruvida förflyttningen förbjudes.

Finner nämnden förflyttningen icke kunna eller böra förhindras,

har nämnden enligt kommittén att på allt sätt verka för att förflyttningen

så förberedes och genomföres, att barnet såvitt möjligt ej skadas.

Slutligen är även att nämna, att kommittén vidhåller sin i förut berörda

utlåtande den 30 september 1954 framlagda mening, att handräckning enligt

191 § utsökningslagen icke vidare bör komma i fråga för förflyttning av

fosterbarn, därest barnavårdsnämnd tillägges de föreslagna befogenheterna.

Kommittén utgår då från att nämnden vid behov lämnar sin medverkan till

förflyttning, som funnits icke kunna eller böra förhindras.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att förhindra skadliga fosterbarnsförflyttningar genom

att tillägga barnavårdsnämnd befogenhet att meddela föreskrift att

barnet icke må tagas från fosterhemmet vinner i princip

anslutning hos det alldeles övervägande flertalet remissinstanser. Några av

dessa framför dock vissa erinringar mot den utformning bestämmelsen fått.

I elva remissyttranden avstyrkes förslaget helt.

De remissinstanser, som intar en positiv hållning till förslaget, anför i

huvudsak följande.

Socialstyrelsen hyser förhoppning, att kommitténs förslag skall kunna

skapa förutsättningar för att ärenden angående förflyttning av fosterbarn

blir lösta på ett lyckligare sätt än som i allmänhet nu sker och att handräckning

enligt 191 § utsökningslagen icke vidare skall komma i fråga i samband

med dessa förflyttningar. Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser,

att systemet med handräckning enligt sistnämnda paragraf bör avvecklas

såvitt avser förflyttning av fosterbarn. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller,

att ett beslut om förbud för föräldrarna att taga barnet från fosterhemmet

utan barnavårdsnämndens tillstånd innebär ställningstagande till

frågor, som även för tillgänglig expertis måste framstå som synnerligen

svåra att avgöra. Det måste därför vara av väsentlig vikt att söka förebygga

sådana krissituationer, som kan aktualisera förflyttning. Beslut om nu avsedd

föreskrift bör enligt länsstyrelsen självklart endast få komma till användning

i undantagsfall, då ingen annan åtgärd står till buds. Enligt länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län torde förslaget fylla ett behov och vara

ägnat att minska antalet processer inför domstol och överexekutor rörande

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

överlämnande av barn till vårdnadshavare. Justitiekanslersämbetet finner

den ömtåliga frågan om förflyttning av fosterbarn vara löst på ett godtagbart

sätt, och enligt ämbetet förefaller de omständigheter som skall beaktas

vid prövningen vara på ett tillfredsställande sätt angivna. Sin tillfredsställelse

i princip med den föreslagna bestämmelsen uttalar vidare länsstyrelserna

i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands,

Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, föreningen

Sveriges häradshövdingar, svenska socialvårdsförbundet, Fredrika-Bremerförbundet,

kooperativa kvinnogillesförbundet, målsmännens riksförbund,

kyrkliga kvinnorådet, åtta socialvårdskonsulenter och ett trettiotal kommunala

organ. Det understrykes dock av åtskilliga remissorgan, att bestämmelsen

endast får tillämpas i undantagsfall.

Under framhållande av att ifrågavarande stadgande syftar till att hindra

föräldrar från att till skada för barnet taga barn från fosterhem förklarar sig

länsstyrelsen i Örebro län i princip godtaga föreskrifter i sagda syfte men

anser dessa böra få en delvis annan utformning än den föreslagna. Länsstyrelsen

framhåller att enligt förslaget ett förbud att utan nämndens tillstånd

taga barn från fosterhem ej i och för sig skall innebära, att föräldrarna icke

tår taga barnet från fosterhemmet, utan att sagda fråga definitivt skall prövas

först efter särskild ansökan att återfå barnet. En dylik dubbel prövning

synes länsstyrelsen mindre lämplig, då den kommer att medföra risk för att

barnavårdsnämnderna meddelar föreskrift av ifrågavarande ingripande natur

utan tillräckligt ingående prövning. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida

ej nu ifrågavarande bestämmelser lämpligen bör ersättas av en föreskrift,

angivande att omhändertagande för samhällsvård, oavsett föräldrarnas

samtycke, må ske även i de fall allvarlig risk föreligger för att barn, som

vårdas i fosterhem, kommer att skadas genom att tagas från fosterhemmet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att den lyckligaste lösningen

av förevarande spörsmål är, att sådan ändring vidtages i föräldrabalkens

vårdnadsregler, att möjligheten att fråntaga vårdnadshavaren vårdnaden vidgas.

På detta sätt kommer frågan om förflyttning av fosterbarn under domstols

prövning. Detta är enligt hovrättens förmenande en odiskutabel fördel

bland annat på grund av de möjligheter att framlägga bättre material och

få problemen mera allsidigt belysta som domstolsförfarandet för med sig.

För att åstadkomma största möjliga snabbhet vid behandlingen av dessa mål

borde i så fall särskilda regler om skyndsamhet införas. Därest den sålunda

förordade lösningen ej går att genomföra, måste frågan — fortsätter

hovrätten — lösas genom nya bestämmelser i barnavårdslagen. I administrativ

ordning bör då föreskrift kunna meddelas att barn icke får tagas från fosterhem.

Det synes emellertid hovrätten som om det föreslagna stadgandet

och vad kommittén anfört till grund för detsamma alltför mycket inkräktar

på vårdnadshavare^ rätt. För dylik föreskrift bör krävas mycket starka skäl.

Stadgandet bör ej få sådan karaktär att det lämpar sig för mer eller mindre

generell användning.

Enligt hovrätten för Västra Sverige bör det icke ifrågakomma att genom

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

eu stadgande sådant som det föreslagna inskränka den vårdnadshavare för

närvarande tillkommande rätten att få förflyttningsfråga prövad av domstol.

Fastmera synes det hovrätten böra vara en förutsättning för ett godtagande

av det föreslagna stadgandet att vårdnadshavaren bibehålies vid

sin rätt att gå till domstol.

Även barnavårdsnämnden i Malmö anser problemet med fosterbarnsför1''Iyttningar

böra lösas genom ändrade regler om vårdnad i föräldrabalken.

Svenska landskommunernas förbund anser stadgandet böra begränsas

långt utöver vad som skett i förslaget. Att tillämpa den även för sådana fall

av fosterhemsvård, som föranletts av sjukdom i föräldrahemmet eller svårighet

att skaffa tillfredsställande bostad, synes förbundet olämpligt. Beträffande

flertalet övriga fall måste man, fortsätter förbundet, erinra sig

att barnet dock som regel skall återförenas med sina naturliga föräldrar

efter uppnådda 18 år. Det måste då i de flesta fall bli mycket vanskligt att

avgöra om ett uppskjutande av återföreningen kan vara tillrådligt. Över

huvud synes kommitténs resonemang i anslutning till denna paragraf bygga

på en underskattning av barnets känslobindningar vid de naturliga föräldrarna

och värdet av den föräldrakärlek och den önskan att göra sitt

bästa för barnet som besjälar alla normala föräldrar.

Från dessa i stort sett positivt inställda remissorgan kommer en del erinringar

ur mera formella synpunkter. Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter

sålunda, om det är lämpligt att i lagtext beskriva sådana omständigheter,

som skall grunda rätt till viss åtgärd. En dylik uppräkning torde aldrig

kunna göras fullständig och kan leda till att andra ej nämnda omständigheter

lämnas obeaktade. Länsstyrelsen i Södermanlands län är inne på

samma tankegångar och finner den verksställda uppräkningen av de olika

omständigheter, som bör beaktas vid prövningen, närmast höra hemma i en

kommentar. Visserligen finner länsstyrelsen i Älvsborgs län välbetänkt, att

barnets egen önskan rörande vårdförhållandena tillmätes betydelse, men anser

denna synpunkt ha fått alltför framträdande plats i förslaget. Länsstyrelsen

i Västerbottens län förordar en sådan formulering av stadgandet, att

det utsäges, att det är de objektiva förhållandena som är avgörande för beslutet.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län är den formulering, som kommit

till användning för angivande av förutsättningarna, alltför obestämd.

Länsstyrelsen föreslår därför att, i likhet med vad som gäller i Norge, ett

sådant beslut skall kunna meddelas allenast när man söker förflytta barnet

utan rimlig grund och förflyttningen blir till skada för barnet. Ä%en länsstyrelserna

i Värmlands och Jämtlands län anser de föreslagna indikationerna

vara alltför vaga och obestämda. Sistnämnda länsstyrelse finner det

vidare allvarligt böra övervägas att införa bestämmelse om att förbud mot

barns återtagande från fosterhem över huvud taget får meddelas endast

under förutsättning, att barnet eu längre tid, förslagsvis två år, vistats i fosterhemmet.

En rent avvisande hållning till förslaget i denna del intar övcrståthållar
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kiingl. Maj:ts proposition nr JO år 1960

ämbetet, länsstyrelserna i Kalmar och Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund,

svenska barnpsykiatriska föreningen, högerns och folkpartiets

kvinnoförbund samt fyra barnavårdsnämnder.

Enligt överståthållarämbetet är det ägnat att förvåna, att debatten om

förflyttning av barn huvudsakligen rört sig om förflyttning av ett omhändertaget

barn åter till föräldrarna eller det ena av dem, däremot föga om

det motsatta förhållandet: barns tagande från föräldrarna. Länsstyrelserna

i Kalmar och Norrbottens län understryker, att stadgandet kan få till följd

en icke önskvärd minskning av benägenheten att överlämna barn till fosterhem,

även i de fall då föräldrarna väl inser det olämpliga i att för tillfället

behålla sina barn. Bestämmelsen kan vidare enligt sistnämnda länsstyrelse

medföra kompetenskonflikter mellan domstolar och barnavårdsnämnder.

Som exempel härpå anför länsstyrelsen följande.

En domstol har genom laga kraftvunnen dom i skilsmässomål bestämt,

att hustrun skall ha vårdnaden om makarnas barn. Barnen har under hemskillnadstiden

av någon anledning vårdats hos mannens föräldrar. Barnavårdsnämnden

har i sitt yttrande i vårdnadsfrågan till domstolen icke funnit

anledning förklara någon av makarna olämplig att handhava vårdnaden

om barnen. Domstolen har vid sitt övervägande — kanske med hänsyn

till barnens ålder — funnit modern vara den av makarna som bör erhålla

vårdnaden. Då fråga sålunda på grund av domen uppkommer om barnens

överflyttande till modern, finner barnavårdsnämnden med hänsyn till lydelsen

av den föreslagna bestämmelsen att det för barnen — utan att några

förändringar inträffat efter barnavårdsnämndens utlåtande i moderns eller

barnens förhållande —- mest lämpligt att de kvarbliver hos farföräldrarna

som fosterbarn och meddelar följaktligen förbud mot deras tagande från

fosterhemmet.

Sveriges advokatsamfund anför.

Det nuvarande tillståndet är otvivelaktigt icke tillfredsställande. Vad angår

förflyttning av barn med anlitande av exekutiv myndighet bör uttryckligen

föreskrivas att handräckning icke må äga rum för förflyttning av barn i

andra fall än då barnet olovligen fråntagits vårdnadshavare, fosterföräldrar

eller annan som på laga grund omhänderhaft barnet. Vad åter angår förfarandet

hos domstolarna, har dessa under de senaste åren i alltmer ökad

omfattning träffat sina avgöranden ur sådana synpunkter, som kommittén

angivit i lagtexten och närmare utvecklat i motiven, och som bygger på vad

erfarenheten och den psykologiska forskningen givit vid handen. Att denna

praxis utbildats utan stöd i lag är visserligen en svaghet, och visserligen

bör, enligt kommitténs — och även samfundets — bestämda mening, förflyttning

av fosterbarn hindras i betydligt vidare omfattning än nuvarande

praxis gör men, såsom en provisorisk lösning i avbidan på erforderliga detinitiva

ändringar i vårdnadsreglerna, är dock domstolarnas strävan att

komma till rätta med förhållandena att föredraga framför förslaget att låta

barnavårdsnämnd (resp. efter besvär länsstyrelsen eller regeringsrätten) ha

sista ordet i dessa ärenden. Förslaget måste såsom ledande till allvarlig

rättsosäkerhet avstyrkas. Önskvärt är emellertid att domstolarna i högre

grad än hittills beaktar de av kommittén i lagtexten och motiven framförda

synpunkterna.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Svenska barnpsijkiatriska föreningen förklarar sig givetvis vara enig med

kommittén om önskvärdheten för samhället att kunna skydda barnet, då

det för all sakkunskap står klart, att en förflyttning måste innebära så svåra

emotionella påfrestningar och så otrygga framtidsutsikter för barnet att

dess psykiska hälsotillstånd även på lång sikt äventyras. Föreningen framhåller

vidare bl. a.

Dessa bedömanden är emellertid ytterligt svåra och subtila. Någon fast

vetenskaplig grund att stå på erbjuder inte heller den barnpsykiatriska

disciplinen vid dessa bedömanden. Att, såsom skett i lagförslaget, på några

rader skissera vilka faktorer, som därvid främst bör beaktas och så överlämna

frågans avgörande till vilken barnavårdsnämnd som helst i landet,

utan att föreskriva någon obligatorisk expertundersökning, förefaller föreningen

direkt olyckligt. En följd av de diffusa indikationsställningarna till

ett så allvarligt ingrepp i de biologiska föräldrarnas rätt torde bli, att fosterföräldrarna

i ett ökat antal fall kommer att vägra lämna åter barnet till

vårdnadsbavaren.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att det kanske skadligaste momentet

vid många av dessa tragiska ärenden just är det upprörda osäkerhetstillståndet

och otryggheten som kan prägla barnets liv i åratal medan

striden om det förs vidare i allt högre instanser. Det är därför angeläget

att undvika varje bestämmelse, som kan komma att medföra en ökning av

dessa tragiska och uppslitande fall. Även ur rättssäkerhetsssynpunkter är

det viktigt att indikationerna för ingripandet blir så koncisa och fixerade

som möjligt.

Enligt barnavårdsnämnden i Stockholm ligger det i sakens natur att barnavårdsnämnderna

vid prövningen av dessa ärenden kommer att ställas inför

de allra svåraste av bedömanden. Ingripandena berör icke bara barnets

situation utan också föräldrarnas rätt utan att där bakom ligger påvisade

missförhållanden. Det ligger också nära till hands att de lokala nämnderna

vid bedömningen kommer att få svårt att värja sig mot en subjektiv påverkan

genom den ensidiga kontakten med fosterhemmet. Effekten av bestämmelsen

kan bl. a. mot den bakgrunden befaras bli, att antalet processer

om rätten att handha vård och fostran av barn ökar i stället för, såsom

åsyftats med bestämmelsen, minskar. Den föreslagna bestämmelsen om fosterbarnen

kan också väntas medföra en ogynnsam reaktion från de föräldrar,

som till följd av olika tvångssituationer anser sig nödsakade att lämna

barnen till fosterhem. Det är uppenbart att de i ett sådant läge måste hysa

stor tveksamhet inför möjligheten att barnavårdsnämnden i den kommun,

där de har för avsikt att placera barn i fosterhem, sedermera skulle kunna

förhindra dem att återfå barnet.

Föredragande statsrådet

Frågan om åtgärder för att hindra skadliga förflyttningar av fosterbarn

har såsom framgår av den lämnade redogörelsen länge varit aktuell. I stort

sett torde enighet numera råda om att behov föreligger av en lagstiftning

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

till skydd för fosterbarnen mot sådana förflyttningar. Meningarna bryter

sig däremot beträffande det lämpligaste sättet att lösa detta lagstiftningsproblem.

Under den tidigare förda diskussionen har för frågans lösning anvisats

två olika vägar, antingen att införa ändrade regler angående överflyttande

av den rättsliga vårdnaden eller att genom en utvidgning av

barnavårdsmyndigheternas befogenheter inskränka vårdnadshavare^ faktiska

möjlighet att utöva vårdnaden. Av skäl som förut redovisats har statsmakterna

i samband med antagandet av föräldrabalken avvisat alternativet

att lösa problemet genom en utvidgning av möjligheterna att entlediga vårdnadshavare.

Då det inte varit möjligt att finna någon lämplig form för att

överflytta prövningen till allmän domstol, anser jag i likhet med kommittén

ofrånkomligt att bereda ökat skydd för fosterbarnen genom en utvidgning

av barnavårdsmyndigheternas befogenheter. Denna ståndpunkt bar

även vunnit anslutning i det övervägande flertalet yttranden.

I tekniskt avseende kan den av kommittén föreslagna lösningen av förevarande

problem sägas innebära en utvidgning av institutet skyddsuppfostran.

Barnavårdsnämnden skall sålunda ha att välja mellan förebyggande åtgärder

— i sista hand föreskrift att barnet inte må tagas från fosterhemmet

-— samt omhändertagande. Denna konstruktion äger samband med förslaget,

att nämnden skall kunna ingripa på ett tidigare stadium än för närvarande

för att förebygga att ogynnsamma förhållanden uppstår. Då jag

såsom framgår av det tidigare anförda funnit, att ny barnavårdslag beträffande

förutsättningarna för ingripanden bör bygga på samma principer som

gällande lag, följer härav att skyddet mot skadliga förflyttningar av fosterbarn

enligt min mening inte bör åstadkommas genom en utvidgning av institutet

skyddsuppfostran. Problemet bör i stället lösas så att barnavårdsnämnden

får befogenhet att hindra en ifrågasatt skadlig förflyttning av fosterbarn

genom ett till föräldrarna eller annan vårdnadshavare riktat förbud

däremot. Ur systematisk synpunkt måste det vidare anses riktigast, att

detta institut regleras i anslutning till övriga bestämmelser om vården av fosterbarn.

Det må framhållas, att den sålunda förordade lösningen ganska nära

ansluter sig till vad som gäller enligt dansk och norsk barnavårdslagstiftning.

Såsom antytts i den förut lämnade redogörelsen har vårdnadshavare i åtskilliga

fall frånkänts samhällets stöd — i form av handräckningsutslag eller

dom jämte verkställighet under exekutiv myndighets medverkan — för

att få barn tillbaka från fosterhem. Barn har dock i stor utsträckning vid

prövning i högsta instans befunnits böra återlämnas. De dominerande skälen

lör ett avgörande till vårdnadshavarens förmån i tveksamma fall torde vara

följande: Familjerätten och i mycket även andra delar av rättsordningen

bygger på de naturliga föräldrarnas rätt och plikt att utöva vårdnaden och

bestämma över barnet. Utövningen av föräldramyndigheten bör därför få

samhällets stöd mot utomstående, om ej mycket starka skäl talar för undantag.

Barnets framtid är mera oviss hos annan barnafostrare, som ej är

på jämförligt sätt förpliktad. Blodsbandet får anses ha stor betydelse. Det

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

finns särskilda förutsättningar för samförstånd och samhörighetskänsla

mellan nära befryndade. Barnet bör hållas samman med sina syskon. Barn

visar i regel —- även efter mycket kraftig reaktion mot ifrågasatt eller vidtagen

förändring — stor förmåga att anpassa sig i nya förhållanden, förutsatt

att miljön är god.

Att avgöra, i vilka fall det är med barnets sanna bästa mest förenligt, att

det får bli kvar i fosterhemmet, är en utomordentligt svår och grannlaga

uppgift. Vid prövningen torde i allt väsentligt de nyss berörda synpunkterna

böra vara vägledande. I likhet med ett flertal remissinstanser hyser jag

den uppfattningen, att ingripande till förhindrande av en ifrågasatt flyttning

av fosterbarn bör förekomma endast i undantagsfall. De i kommitténs

förslag angivna förutsättningarna för ingripande och särskilt den därför

anförda motiveringen synes ge vid handen, att kommittén åsyftat att stadgandet

skulle komma att tillämpas i en omfattning, som måste anses gå

alltför långt. Endast om det föreligger risker för allvarlig skada på barnets

kroppsliga eller själsliga hälsa eller för dess utveckling, bör barnavårdsnämnden

kunna hindra förflyttningen. En mera måttlig risk för psykisk

skada bör sålunda exempelvis inte utgöra tillräckligt skäl för att meddela

förbud. Såsom förutsättning för att förbud mot barns skiljande från fosterhem

skall få meddelas bör därför enligt min mening krävas, att det skulle

vara till avsevärd skada för barnet att bli förflyttat från fosterhemmet.

Vid prövningen av ifrågavarande ärenden skall enligt kommitténs förslag

särskilt beaktas barnets ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar,

förhållandena i fosterhemmet och den tid barnet fostrats där,

de förhållanden, vartill barnet vid ifrågasatt skiljande från fosterhemmet

skulle överföras, samt skälen för sådan förändring i barnets levnadsförhållanden,

den tid barnet vårdats annorstädes än hos föräldrarna samt dessas

befattning med barnet under samma tid. Vad kommittén sålunda föreslagit

torde i och för sig inte ge anledning till erinran, även om värderingen

av de angivna omständigheterna på grund av kravet på avsevärd skada blir

en annan. I likhet med vissa remissinstanser anser jag dock mindre lämpligt

att upptaga anvisningar av denna beskaffenhet i lagtexten. Uppenbart

är att avgörandet — vilket måste grundas på allmänmänsklig erfarenhet

samt beprövad medicinsk och annan vetenskap -— skall träffas under beaktande

av samtliga för prövningen betydelsefulla omständigheter, önskvärt

är att den psykiska barna- och ungdomsvårdens resurser kan utnyttjas som

ett väsentligt led i bedömningen.

Såsom kommittén berört är det praxis i handräcknings- och tvistemål om

överföring av fosterbarn, att överflyttning inte får ske i strid med barnets

bestämda vilja under förutsättning att barnet nått en ålder av ungefär 15

år eller en utveckling, jämförlig med 15-åringens. Enligt kommitténs åsikt

bör avgörande vikt i regel läggas vid barnets vilja redan då barnet nått 12- årsåldcrn eller motsvarande utveckling. Vilken ålder eller grad av utveckling

barnet bör ha nått för att dess inställning till den ifrågasatta flytt
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ningen skall tillmätas betydelse torde vara en fråga, som bör överlämnas åt

den praktiska tillämpningen, varför någon rekommendation i ena eller andra

riktningen inte lämpligen synes böra lämnas. Det bör emellertid betonas,

att avgörande vid bedömningen endast skall vara, huruvida flyttningen

skulle lända barnet till avsevärd skada. Barnets egen inställning är givetvis

betydelsefull men utgör endast en bland olika omständigheter som skall beaktas

vid prövningen. Till det nu anförda torde ytterligare böra fogas det

påpekandet, att största omsorg och försiktighet är på sin plats, när det gäller

att fastställa vad som är ett barns verkliga viljeinriktning.

Om förut angivna förutsättning — avsevärd skada — är för handen, bör

barnavårdsnämnden äga meddela förbud, så snart anledning därtill förekommer.

Härmed åsyftas i första hand, att en förflyttning över huvud taget

är att räkna med. Däri kan emellertid även anses ligga en anvisning för

nämnden att inte skrida till ett förbud, om en tillfredsställande lösning kan

åstadkommas utan att anlita maktmedel. Frågan om förbud torde i regel

uppkomma genom att fosterföräldrarna fäster nämndens uppmärksamhet

på att föräldrarna fordrar barnet åter. Det är emellertid önskvärt, att nämnden

själv såvitt möjligt för att förebygga allvarliga konflikter håller sig

informerad om vårdnadshavare^ planer beträffande barnet.

Är det redan från början klart, att förflyttning av fosterbarnet bör hindras

endast under viss begränsad tid, såsom till dess visst förhållande inträffat

i föräldrahemmet eller till dess barnet hunnit avsluta pågående skoltermin

eller liknande, bör förbudet begränsas i enlighet härmed. I andra fall

bör förbudet gälla tills vidare. Oavsett förbudets innebörd måste det givetvis

när som helst kunna upphävas, när anledning förekommer därtill.

När fråga uppkommit om meddelande av förbud mot barns skiljande från

fosterhem, torde det många gånger föreligga behov av ett provisoriskt ingripande,

innan utredningen slutförts. Nämnden kan i annat fall riskera att

bli ställd inför fullbordad flyttning. I anslutning till kommitténs förslag

töreslår jag därför, att möjlighet skall finnas för nämnden att vid behov

meddela tillfälligt förbud under förutsättning att definitivt förbud är av

sannolika skäl påkallat.

Den rättsliga innebörden av ett förbud mot barns skiljande från fosterhem

är — liksom beträffande omhändertagande —- att den i vårdnaden ingående

befogenheten att bestämma barnets vistelseort suspenderas. Om befogenhet

införes för barnavårdsnämnd att meddela dylika förbud, kommer

alltså behovet av överexekutors prövning av yrkande om fosterbarns återlämnande

att minska. Sådana fall kan dock tänkas inträffa, där fosterföräldrarna,

fastän förbud inte ansetts motiverat, vägrar att återlämna barnet

till vardnadshavaren. I dylika fall måste denne tydligen även i fortsättningen

kunna lita till de exekutiva myndigheternas bistånd. Utvägen att

erhålla handräckning enligt utsökningslagen kan därför inte, såsom kommittén

synes ha avsett, i nuvarande läge helt stängas. En sådan åtgärd torde

för övrigt, med hänsyn till rådande rättspraxis, inte kunna genomföras utan

lagändring. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning att nuvarande ord
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

ning i fråga om exekution för överflyttning av barn ur flera synpunkter är

otillfredsställande och i behov av revision. Införandet av befogenhet för barnavårdsmyndigheterna

att förbjuda förflyttning av fosterbarn skapar också

samordningsproblem, som kräver närmare överväganden. Samtliga hithörande

spörsmål torde lämpligen böra upptagas till behandling under den

pågående översynen av utsökningslagstiftningen.

XI. Vissa andra frågor rörande fosterbarnsvård m. m.

De frågor som här avses gäller främst fosterbarnsbegreppets omfattning,

införande av koncessionssystem beträffande fosterbarn samt anmälningsplikt

och tillsyn i fråga om s. k. vistelsebarn.

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelser om fosterbarnsvård m. m. återfinnes i 7 kap. BvL.

Till fosterbarn hänföres enligt 49 § 1 mom. BvL barn under 16 år, som

fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare,

vilken har vårdnaden om barnet. Den som i sitt hem mottagit fosterbarn

kallas i lagen barnafostrare.

Tillämpningen av bestämmelserna i 7 kap. BvL samt därtill anknutna ansvarsstadganden

kan utsträckas till barn under 16 års ålder vilket, utan att

vara fosterbarn, vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller vårdnadshavande

förmyndare. Barnavårdsnämnden eller, i brådskande fall, dess ordförande

äger nämligen, om särskilda skäl därtill föranleder, besluta att sådant

barn skall tills vidare anses såsom fosterbarn (49 § 2 mom.).

Fosterbarn må ej mottagas av den, som lider av tuberkulos eller könssjukdom

i smittsamt skede eller i vars hem vistas någon med dylik sjukdom i

smittsamt skede (51 a §).

I övrigt gäller, att barnavårdsnämndens tillstånd fordras för mottagande

av barn under ett års ålder såsom fosterbarn. För dylikt mottagande av

barn, som är ett år eller äldre, kräves icke tillstånd men väl anmälan till barnavårdsnämnden

inom en vecka före emottagandet, såvida ej nämnden medgivit,

att barnet får mottagas tidigare. (51 § 1 och 2 inom.).

Under särskilda förutsättningar äger barnavårdsnämnden meddela förbud

mot att fosterbarn mottages i visst hem (52, 55 och 56 §§).

Särskilda i 59 § upptagna bestämmelser gäller vissa barn, som utan att

vara att anse såsom fosterbarn vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna

eller särskilt förordnad förmyndare, som har vårdnaden om barnet. Enligt

dessa bestämmelser inträder anmälningsskyldighet dels om barnet ej fyllt

7 år och mot ersättning mottagits i hemmet samt vistats där en månad, dels

ock i annat fall — d. v. s. om barnet är äldre eller mottagits utan ersättning

— om barnet ej fyllt 16 år samt vistats i hemmet ett år. Anmälningsskyldig
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

heten åvilar den som har barnet om hand och skall fullgöras gentemot ortens

barnavårdsnämnd inom en vecka efter månadens respektive årets utgång.

I fall, där anmälan enligt nämnda bestämmelser gjorts eller bort göras,

skall barnavårdsnämnden snarast möjligt låta undersöka hemmet, om nämnden

ej redan har kännedom om detsamma (59 § 4 mom.). Såsom nyss berörts

kan nämnden enligt 49 § 2 mom. besluta att barn tills vidare skall anses

som fosterbarn. Den bestämmelsen kan komma till användning bl. a. i

fråga om barn, som enligt 59 § skall anmälas, därest nämnden vill ställa

hemmet under fosterbarnskontrollen.

Har förbud att mottaga fosterbarn meddelats, äger den, för vilken förbudet

gäller, ej heller i sitt hem mottaga barn som avses i 59 §, med mindre barnavårdsnämnden

lämnat sitt medgivande därtill (59 § 5 inom.).

Gällande lydelse av 7 kap. BvL härrör i många och betydelsefulla delar

från lag den 22 juni 1945. Utformningen av kapitlet har särskilt påverkats

av att genom sistnämnda lag fosterbarnskontrollen dels begränsats till att

avse endast barn i enskilda hem — icke i barnhem — dels utvidgats till att

avse även barn, som utan ersättning fostras i enskilda hem, dels ock skärpts

genom att tillståndstvång införts beträffande barn under ett års ålder och

förhandsanmälan föreskrivits med avseende å mottagande av äldre fosterbarn,

varjämte föreskrifter givits om kontroll i vissa fall å familjevård, som

ej innebär fosterbarnsvård (jfr det ovan anförda angående 59 §).

Socialvårdskommittén, vars förslag (i betänkande IX, SOU 1944: 34) låg till

grund för 1945 års lagändring, ifrågasatte utvidgning av fosterbarnsbegreppet

till att avse även barn, som fyllt 16 år, samt övervägde ett mera allmänt

koncessionstvång. Kommittén föreslog bl. a., att till fosterbarn skulle räknas

även barn, som fostrades hos särskilt förordnad förmyndare, vilken hade

vårdnaden om barnet, samt att anmälningsskyldighet skulle åligga även den

som överlämnade barn till fosterhem.

I proposition 227/1945, där socialvårdskommitténs förslag i nyss angivna

särskilda hänseenden avböjdes, förklarades beträffande barn, som fostrades

hos särskild förmyndare-vårdnadshavare, att enär vårdnadsuppdraget direkt

eller indirekt byggde på ett av domstol meddelat avgörande det knappast

vore lämpligt, att barnavårdsnämnd skulle äga ingripa mot dylik förmyndare

under andra förutsättningar än dem som gällde för ingripande mot föräldrar.

Nämnden kunde vid försummelse från förmyndarens sida hos domstolen

begära dennes entledigande.

Barnavårdskommittén

Bestämningen av begreppen fosterbarn, fosterföräldrar — vilken benämning

fått ersätta »barnafostrare» — samt fosterhem har i kommitténs lagförslag

upptagits i inledningskapitlet (2 §). Den föreslagna definitionen anger

det för fosterbarnsförhållandet karakteristiska på ett sätt som i viss mån av
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960 157

viker från den gällande lagen. Det är emellertid inte fråga om någon ändring

i sak.

Vad angår uppdelningen i fosterbarn och vistelsebarn föreslår kommittén

icke heller någon ändring i sak.

Med hänsyn till den relativt flytande gränsen mellan fosterbarnsvård å

ena samt familjevård i övrigt å andra sidan är det enligt kommittén uppenbarligen

av vikt, att familjevården över huvud taget ägnas viss uppmärksamhet.

Kommittén framhåller vidare angelägenheten av att familjevård, som

inte är — eller mot bestridande icke kan visas innebära — fosterbarnsvård

men med hänsyn till betydelsen och behovet av kontroll bör ägnas samma tillsyn

som fosterbarnsvård, kan genom särskilt avgörande jämställas med fosternbarnsvård.

Det förefaller kommittén onödigt och mindre lämpligt att utvidga fosterbarnsbegreppet

till fall, där ett fosterbarnsförhållande måhända ej är avsett,

och att såsom fosterföräldrar beteckna personer, som inte vill vara det och

kanske, t. ex. på grund av åldersskäl, ej alls skulle kunna godkännas som

fosterföräldrar, men däremot mycket väl som vårdare för kortare tid. Man

riskerar alltid, anför kommittén, att en föreskrift, enligt vilken en del vistelsebarn

är inordnade under fosterbarnstillsynen sasom till namnet fosterbarn,

orsakar irritation och stridigheter vid tillämpningen. Kommittén föreslår

därför icke någon motsvarighet till stadgandet i 49 § 2 mom. BvL. Det

ur samhällets synpunkt viktiga är, anför kommittén, att barnet ställes under

betryggande tillsyn och att de bestämmelser angående råd och stöd åt fosterföräldrar

och fosterbarn, som kan vara av betydelse, blir tillämpliga. Detta

låter sig enligt kommittén göra utan att barnet förklaras vara eller skola anses

som fosterbarn. Kommittén har valt den lösningen, att vistelsebarn, som

ej fyllt 16 år, dels under vissa betingelser automatiskt skall ställas under fosterbarnskontrollen

såsom om de vore fosterbarn, dels ock skall i andra fall

kunna av barnavårdsnämnden genom särskilt beslut sålunda jämställas.

Vad angår barn som fostras hos för barnet förordnad förmyndare, vilken

har vårdnaden om barnet, biträder kommittén socialvårdskommitténs år 1944

framlagda förslag.

Kommittén framhåller, att de år 1945 införda bestämmelserna om ordningen

för mottagande av fosterbarn — enligt vilka barnavårdsnämndens tillstånd

krävs för mottagande av barn under ett års ålder såsom fosterbarn,

medan äldre barn som regel må mottagas en vecka efter gjord anmälan hos

nämnden, om nämnden ej meddelar förbud — icke visat sig effektiva samt

anför vidare bl. a. följande.

Det nuvarande, blandade systemet skiljer sig principiellt föga från ett allmänt

koncessionssystem. Att ställa krav på tillståndsansökan i stället för törhandsanmälan

innebär icke någon ökad belastning för de enskilda och torde

numera av allmänheten knappast fattas såsom en onödig hämsko på de enskildas

disposition beträffande barnen. Då försöket med ett blandat system

icke slagit väl ut, synes det kommittén nödvändigt att övergå till ett enhetligt

koncessionssystem för de fall, där det är av väsentlig betydelse att vinna

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

förhandskännedom om fosterbarnsplacering och att få till stånd förhandsprövning.

Tillståndstvånget bör enligt kommitténs mening omfatta barn som befinner

sig i sådan ålder, att de inte kan beräknas vara i stånd att själva ha eu

uppfattning om och eventuellt påkalla ändring i sin hemsituation. Det har

synts kunna begränsas till barn under 16 års ålder. Vill någon mottaga fosterbarn,

som fyllt 16 men ej 18 år, bör det vara tillfyllest med anmälan efter

mottagandet. Sådan anmälan skall enligt vad kommittén föreslår göras inom

en vecka efter mottagandet av barnet.

Två ledamöter av kommittén (fru Ewerlöf och herr Lindegren) har motsatt

sig utsträckningen av koncessionstvånget.

Kommittén uttalar, att det för en effektiv fosterbarnstillsyn är erforderligt,

att barnavårdsnämnd även får reda på och kan ägna viss tillsyn åt barn

i familjevård, vilka icke är — eller förmenas icke vara — att anse som fosterbarn.

Sådana vistelsebarn skall enligt förslaget under vissa förutsättningar

alltid vara föremål för viss tillsyn och i övrigt kunna genom särskilt beslut

ställas under dylik tillsyn.

Kommittén uttalar även, att de i BvL uppställda tämligen invecklade reglerna

om anmälan beträffande vistelsebarn icke fått praktisk betydelse.

Kommittén föreslår enklare regler, i avsikt att förenklingen skall leda till

att reglerna verkligen kommer att lända till efterrättelse. Kommittén har sålunda

föreslagit, att anmälan, oavsett huruvida ersättning utgår eller icke,

skall göras av den som mottar barn under 16 år för vistelse i sitt hem, utan

att barnet är att anse som fosterbarn, under förutsättning att vistelsen är

avsedd att räcka minst fyra månader. Helt undantaget från anmälningsplikt

skall vara sådant mottagande av barn, som avser vistelse allenast under

skolgång.

Har någon mottagit barn som nyss sagts i sitt hem utan att vistelsetiden

från början beräknats uppgå till den angivna tidsrymden, men har vistelsen

ändå kommit att utsträckas till sådan längd, inträder anmälningsplikt enligt

förslaget efter förloppet av fyra månader.

Anmälan skall enligt förslaget inges inom en vecka efter mottagandet av

barnet eller, i sistberörda fall, inom en vecka efter det anmälningsplikten

inträtt.

I avsikt att vinna förbättrad efterlevnad av bestämmelsen om tillståndstvång

föreslår kommittén, att vårdnadshavaren skall åläggas att inom en

vecka efter det han lämnat barnet till fosterhem anmäla förhållandet till

barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet är beläget.

Kommittén har ansett att legalt förbud, motsvarande det i 51 a § upptagna,

icke erfordras i ny barnavårdslag.

Barnavårdsnämnd skall enligt förslaget äga meddela viss person förbud

att mottaga fosterbarn som fyllt 16 år.

Vidare föreslås befogenhet att förbjuda mottagande av vistelsebarn.

Vistelsebarn, beträffande vilka anmälningsplikt enligt förut berörda regler

föreligger, skall enligt förslaget inbegripas under fosterbarnstillsynen
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

159

Även vissa av de övriga för fosterbarnsvården gällande bestämmelserna skall

tillämpas som om barnet vore fosterbarn.

I samma omfattning som för vistelsebarn, beträffande vilka anmälningsplikt

inträtt, skall fosterbarnsbestämmelserna enligt förslaget kunna genom

särskilt beslut av barnavårdsnämnden göras tillämpliga i fråga om andra

barn under 16 år, vilka vistas i annat hem än föräldra- eller fosterhem. Till

grund för sådant beslut skall ligga särskilda omständigheter. Möjligheten

att fatta beslut av dylik innebörd kommer alltså, enligt kommitténs förslag,

att avlösa gällande lagbestämmelse om rätt för barnavårdsnämnd att besluta,

att visst barn skall tills vidare anses som fosterbarn.

Kommittén föreslår, att barn under 16 års ålder, som mottagits i enskilt

hem för vistelse under skolgång, skall stå under barnavårdsnämndens fosterbarnstillsyn

i så måtto, att barnets rätt och bästa tillgodoses och att råd

och bistånd lämnas dem, som mottagit barnet. Andra bestämmelser som

gäller fosterbarn eller vistelsebarn — t. ex. om anmälan — blir enligt förslaget

icke tillämpliga.

Kommittén har vidare funnit sig böra föreslå, att den som i sitt hem regelbundet

mottager annans barn för vård under begränsad del av dygnet,

skall vara skyldig anmäla detta till ortens barnavårdsnämnd inom loppet

av en vecka efter det att barnet första gången mottagits. Barnavårdsnämndens

tillsyn över familjedaghem skall enligt förslaget vara densamma som

beträffande skolinackorderingar.

Barnavårdsnämnds föreslagna rätt att förbjuda, att barn mottages för

familjevård i visst hem inom kommunen, omfattar även dagvård.

Remissyttrandena

Frågan huruvida barn, som åtnjuter vård och fostran

hos vårdnads havande förmyndare, bör hänföras till fosterbarn,

har berörts endast i ett fåtal yttranden. Länsstyrelsen i Västerbottens

län, en socialvårdskonsulent och en barnavårdsnämnd tillstyrker förslaget

under anförande att anledning saknas att undandra sådana barn det stöd

som fosterbarnskontrollen måste anses innebära. Däremot avstyrkes förslaget

av barnavårdsnämnden i Djursholm, som finner det främmande att

en av domstol efter ingående prövning utsedd förmyndare och vårdnadshavare

skulle vara beroende av barnavårdsnämnds tillstånd att få vårda och

fostra barnet.

En överväldigande majoritet bland de remissinstanser, som yttrat sig rörande

frågan om utsträckt tillståndstvång — fångvårdsstyrelsen,

socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, åtta länsstyrelser, svenska socialvårdsförbundet,

svenska läkaresällskapet, folkpartiets kvinnoförbund,

yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

nio socialvårdskonsulenter, fyra barnavårdsassistcnter och 33 kommunala

organ — tillstyrker kommitténs förslag härutinnan.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

En begränsning av tillståndstvånget till att i princip avse barn före uppnådd

skolålder förordas av en reservant inom socialstyrelsen, målsmännens

riksförbund och tio kommunala organ, medan tre länsstyrelser, socialdemokratiska

kvinnoförbundet, en socialvårdskonsulent och en barnavårdsnämnd

uttalar sig för tillståndstvång i fråga om barn, som ej fyllt 18 år.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län,

Sveriges advokatsamfund, högerns kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbundet,

en barnavårdsassistent, eu förste provinsialläkare samt 13 kommunala

organ avstyrker helt en utvidgning av kravet på tillstånd.

De argument som är utslagsgivande för de avstyrkande remissinstansernas

hållning är i huvudsak följande. En utvidgning av koncessionstvånget

kommer av många att uppfattas som ett starkt intrång i de enskildas rätt att

själva ordna för barnen och kommer även att betraktas som ett oberättigat

samhälleligt förmynderskap. Det utökade kravet på tillstånd kommer utan

tvekan att verka stötande för många, som vill placera sina barn hos släktingar

för längre eller kortare tid. Med en negativ inställning till lagens bestämmelse

torde följa en irritation, som kan bli i hög grad besvärande för

samarbetet mellan barnavårdsnämnd, föräldrar och fosterhem. Det föreligger

även fara för att ett utvidgat koncessionstvång är ägnat att minska benägenheten

att mottaga fosterbarn. En lämplig lösning av problemet torde

ligga i en intensifierad kontroll av fosterhemmen och av den vård fosterbarnen

erhåller.

Vad angår de föreslagna bestämmelserna om vistelsebarn ställer

sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tvivlande till att en anmälningsskyldighet

av den omfattning kommittén förordar — särskilt då den göres

betingad av flera förutsättningar — tjänar syftet med densamma. Det är

fara värt, anför länsstyrelsen, att allmänheten icke kan hålla reda på alla

anmälningsskyldigheter, som i olika sammanhang pålägges medborgaren.

Även från kommunalt håll uttryckes farhågor för att bl. a. bestämmelserna

om vistelsebarn kommer att höra till dem som väl finnes i lagtext men icke

vinner tillämpning i praktiken. Tillsynen blir för omfattande och ogenomförbar.

Praktiska svårigheter kommer att uppstå, om ifrågavarande bestämmelser

även avses omfatta barn under 16 år som beredes bostad i arbetsgivarens

familj. En bättre lösning är, framhålles det, att ge barnavårdsnämnd

möjlighet att i mån av behov ställa nu avsedda »vistelsehem» under viss tillsyn.

— En positiv inställning intar dock barnavårdsnämnden i Örebro, som

uttalar sin tillfredsställelse över att samhällets kontroll utsträckes till dessa

med fosterbarnsvården närbesläktade vårdformer.

Socialstyrelsen finner skolbarnen icke böra undantagas från den anmälningsplikt

och tillsyn som gäller för övriga vistelsebarn under 16 år. Enligt

styrelsen kommer denna grupp barn med hänsyn till utvecklingen inom skolorganisationen

att inom en snar framtid öka. Denna vårdform måste omgärdas

med lika goda garantier som annan familjevård. Skolbarnens föräldrar

är tvingade av samhället att under terminerna lämna ifrån sig sina barn till

andra. De måste acceptera de möjligheter till enskild tillsyn och omvårdnad,

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

som är tillgängliga i skolorten. Föräldrarna bör då, enligt socialstyrelsen,

kunna kräva, att samhället stöder dem i ansvaret för barnets vistelse i det

andra hemmet. Detta stöd bör lämnas dem av en kommunal myndighet och

då närmast av den myndighet, som har den sociala uppgiften att värna om

barnens bästa. Skolbarnens föräldrar bör uppfatta stödet som en värdefull

tjänst och känna, att barnavårdsnämnden har samma ansvar för deras barn

som för andra barn, som under kortare tid är utplacerade i enskilda hem.

Förslaget om tillsyn över skolinackorderingar avstyrkes däremot helt av

länsstyrelserna i Östergötlands och Västernorrlands län, målsmännens riksförbund

och några kommunala organ.

Även skolöverstyrelsen ställer sig i viss mån avvisande till förslaget i denna

del och förordar, att ifrågavarande tillsyn endast skall träda i funktion

i den mån skolstyrelsen i det särskilda fallet med hänsyn till föreliggande

omständigheter sådan påkallar och att en sådan bestämmelse även bör omfatta

ensamboende skolbarn, vilka ofta lever under sämre förhållanden än

inackorderade elever. I yttrandet anföres vidare följande.

Även om överstyrelsen är medveten om att tillsyn i vissa fall vore önskvärd,

får man icke underskatta flertalet föräldrars egen vilja, ansvarskänsla

och förmåga att genom kontakt med inackorderingsfamiljen tillse, »att barnets

rätt och bästa tillgodoses och att råd och bistånd lämnas dem, som mottagit

barnet». Skolsköterskornas verksamhet, tillkomsten av elevhem och

skolkuratorer har bidragit till att förbättra de inackorderade elevernas förhållanden.

överstyrelsen ifrågasätter vidare om barnavårdsnämnderna på de

orter, som har många skolinackorderingar, skall kunna fullgöra ett dylikt

uppdrag på ett effektivt sätt.

Vad gäller tillsynen över de enskilda hem, som mottager barn genom skoldistrikts

försorg, gäller som regel enahanda förhållanden beträffande föräldrarnas

kontakt med inackorderingsfamiljen. Därtill kommer den tillsyn,

som utövas av skolmyndigheten, av skolläkare och distriktssköterska (skolsköterska).

Emellertid kan fall tänkas förekomma, då skolstyrelsen finner tillsyn genom

barnavårdsnämndens försorg vara av praktiska eller andra skäl erforderlig.

Föredragande statsrådet

Beträffande innebörden av begreppet fosterbarn innebär kommitténs förslag

i förhållande till gällande lag, frånsett den i tidigare sammanhang berörda

höjningen av åldersgränsen från 16 till 18 år, endast den sakliga ändringen,

att till fosterbarn hänföres även sådant barn, som vårdas och fostras

hos särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. Såsom

framgår av den förut lämnade redogörelsen övervägdes ett motsvarande reformförslag

i samband med 1945 års ändringar i BvL. De skäl som föranledde

att detta förslag avvisades äger i huvudsak alltjämt giltighet. Då vårdnadsuppdraget

direkt eller indirekt bygger på ett av domstol träffat avgörande,

kan det nämligen inte anses lämpligt, alt förmyndaren skall vara beroende

av barnavårdsnämndens tillstånd för att få vårda och fostra barnet

It Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

i sitt hem. Av denna anledning finner jag mig inte kunna biträda kommitténs

ifragavarande förslag. Med hänsyn härtill och då jag såsom förut nämnts

föreslår, att berörda åldersgräns bibehålies oförändrad, bör fosterbarnsbegreppet

följaktligen enligt min uppfattning i ny barnavårdslag bestämmas

på i sak samma sätt som i gällande lag.

I samband med 1945 års lagstiftning behandlades även ett förslag om införande

av anmälningsplikt för vårdnadshavare, som överlämnar barnet till

fosterhem. Beträffande detta förslag anförde chefen för socialdepartementet,

att det visserligen är angeläget att barnavårdsnämnden äger känndom om

alla de fall, då fosterbarn mottages inom kommunen, men att det var tvivel

underkastat, huruvida de ökade garantier härför, som kunde vinnas genom

förslaget, övervägde den tunga, som den dubbla anmälningsplikten skulle

innebära för allmänheten. Inte heller i denna fråga föreligger enligt min

mening sådana omständigheter, att ett ändrat ställningstagande kan anses

motiverat. Jag avstyrker därför kommitténs förslag om införande av anmälningsplikt

för vårdnadshavare.

Såsom kommittén framhållit nödgas man konstatera, att bestämmelserna

i BvL om ordningen för att mottaga fosterbarn — enligt vilka barnavårdsnämndens

tillstånd krävs för mottagande av barn under ett års ålder, medan

äldre barn som regel får mottagas en vecka efter gjord anmälan hos

nämnden, om nämnden inte meddelar förbud — inte har visat sig effekti\a.

I inte ringa utsträckning mottages sålunda barn såsom fosterbarn i

enskilda hem utan att tillstånd inhämtats eller föreskriven anmälan gjorts,

och det är inte heller ovanligt att förhandsgranskning av hemmet underlåtes

i fall, där anmälan om mottagande av barn över ett år skett i vederbörlig

ordning. En enhetlig regel om att barnavårdsnämndens tillstånd

alltid fordras för rätt att mottaga fosterbarn torde ha större utsikter än

det nu\ arande blandade systemet att tränga igenom i det allmänna medvetandet,

och en sådan regel tvingar barnavårdsnämnderna att verkligen i förväg

undersöka hemmen, när tillståndsansökan göres. Då en noggrann förhandsgranskning

utgör en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande

fosterbarnsvård, föreslår jag därför, att tillstånd alltid skall krävas för rätt

att mottaga fosterbarn. Härvid kan jag stödja mig på eu stark opinion bland

remissinstanserna. En sådan regel ställer såsom redan antytts större anspråk

på barnavårdsnämndernas insatser. Däremot innebär kravet på tillståndsansökan

inte någon ökad belastning för de enskilda, och ett koncessionstvång

torde inte heller kunna betraktas som ett opåkallat ingrepp i de enskildas

disposition beträffande barnen. Erinras må även att koncessionstvång

är genomfört såväl i Danmark som i Norge.

Om koncessionstvång genomföres, saknas tydligen behov av befogenhet

för barnavårdsnämnden att förbjuda att barn mottages såsom fosterbarn i

visst hem, och inte heller erfordras något generellt förbud mot att mottaga

fosterbarn i hem, där smittsam sjukdom av visst slag förekommer. Gällande

lags bestämmelser om dylika förbud synes därför inte böra få motsvarighet

i ny barnavårdslag.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Vad nyss sagts om lagstiftningens bristande effektivitet, när det gäller

bestämmelserna om ordningen för att mottaga fosterbarn, äger i ännu högre

grad tillämpning i fråga om reglerna om anmälningsplikt och tillsyn beträffande

s. k. vistelsebarn. Det torde i själva verket förhålla sig så, att dessa

regler kommit att i det närmaste helt stanna på papperet. Enligt min mening

är de skäl, som ligger till grund för dessa bestämmelser, numera inte

särskilt starka. Det typiska för de situationer det här är fråga om är att

föräldrarna för någon tid behöver hjälp med den omedelbara vården av

barnet utan att avsikten är att den som mottager barnet helt skall övertaga

ansvaret för barnets vård och fostran. Den personliga kontakten mellan föräldrar

och barn upprätthålles på eif helt annat sätt än vad som brukar vara

fallet, när föräldrarna överlämnat barnet till ett fosterhem. Det kan därför

inte utan fog hävdas, att det här gäller angelägenheter som de enskilda bör

få ordna utan inblandning från det allmännas sida. Även om det i och för

sig skulle vara önskvärt, att föräldrarna i dessa fall finge åtnjuta samhällets

bistånd med kontroll av barnens vård, förhåller det sig för övrigt

så, att barnavårdsnämndernas resurser inte tillnärmelsevis förslår för att

utöva en allmän tillsyn över vistelsebarnen. Splittringen av de tillgängliga

resurserna är också till men för fosterbarnsvården, där det allmännas

stöd verkligen är påkallat. Barn, som vistas i annat enskilt hem än föräldrarnas

eller särskild förmyndares utan att dock vara fosterbarn i egentlig

mening, bör enligt min uppfattning framdeles liksom hittills på särskilda

skäl kunna förklaras vara att anse som fosterbarn. Vidare bör såsom kommittén

föreslagit i ny barnavårdslag föreskrivas befogenhet för barnavårdsnämnd

att meddela förbud mot att någon i sitt hem mottager annans barn

för vistelse annat än tillfälligt. Genom bestämmelser av nu angiven innebörd

torde vistelsebarnens behov av skydd från samhällets sida tillgodoses

i erforderlig utsträckning. Jag har därför stannat vid att föreslå, att man i

ny barnavårdslag helt avstår från bestämmelser om anmälningsplikt och

generell tillsyn beträffande vistelsebarn.

XII. Barnavårdsanstalter in. ni.

Bestämmelserna i BvL om barnavårdsanstalter, m. m.

Bestämmelser om vad som menas med och hänföres till barnavårdsansialt,

om sådan anstalts inrättande och dess verksamhets bedrivande, om

tillsyn in. m. återfinnes i 5 kap. 39—42 b §§ BvL.

Begreppet barnavårdsanstalt bestämmes i BvL 39 § 1 mom. så, att därmed

avses för barns vård och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra

till sjukhus, sjukhem, anstalt för abnorma eller vanföra, skola tillhörande

barna- och ungdomsvården eller skoldistrikt tillhörigt skolhem.

Barnavårdsan stal terna indelas i tre huvudgrupper nämligen barnhem,

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

barnkolonier och anstalter för halvöppen barnavård. Begreppet barnhem har

i lagen icke bestämts på annat sätt än genom en uppräkning av vissa typer

av dylika hem med angivande av föremålet för deras verksamhet. Barnkolonier

är enligt BvL barnavårdsanstalter för sluten vård och uppfostran av

barn under sommaren eller eljest under viss begränsad del av året. Anstalter

för halvöppen barnavård definieras som barnavårdsanstalter för vård och

uppfostran av barn under begränsad del av dygnet (39 § 2 mom.).

Fyra särskilda typer av barnhem anges i barnavårdslagen: a) spädbarnshem,

för vård av späda barn, vilka icke åtföljes av sina mödrar, b) mödrahem,

för vård huvudsakligen av späda barn med deras mödrar, c) upptagningshem,

för tillfällig vård och uppfostran samt observation av barn, som

fyllt ett år, samt d) barnhem för varaktig vård, för uppfostran och vård

under längre tid av barn, som fyllt ett år.

Det åligger varje landstingskommun att, i den mån annan icke drager

försorg därom, anordna och driva för landstingskommunens behov erforderliga

barnhem. Landstingskommunerna är också skyldiga att bestrida

kostnaderna för anordnande och drift av för ändamålet erforderligt, annan

tillhörigt barnhem under förutsättning, alt erforderliga medel icke på annat

sätt tillhandahålles och att hemmets vårdplatser är avsedda för landstingsområdets

gemensamma behov (40 § andra stycket).

Behovet av barnhem och hur detta behov skall tillgodoses prövas och bestämmes

på särskilt i 40 § första stycket BvL angivet sätt. För varje landstingskommun

skall Kungl. Maj :t, efter förslag av landstinget, fastställa plan

för barnhemsvårdens ordnande. I planen skall upptagas barnhem till sådant

antal och av sådan art, att inom landstingskommunen förefintliga behov av

olika slag av barnhemsvård blir tillgodosedda på ett ändamålsenligt sätt.

Även ändring av planen fastställes av Kungl. Maj :t.

Bestämmelser om kontroll över inrättande av barnavårdsanstalt eller påbörjande

av dess verksamhet, så ock över större förändringar i fråga om sådan

anstalt och dess verksamhet meddelas i 41 § BvL.

Vill kommun eller landsting upprätta barnhem, skall plan för hemmet

och dess verksamhet underställas Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts

bestämmande, socialstyrelsen för förhandsprövning. Som villkor för att

planen skall godkännas gäller, att hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme,

utrustning och övriga förhållanden skall vara så beskaffat, att där

intagna barn kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran (1 mom.).

Om annan än kommun eller landsting vill upprätta barnhem, kräves förhandstillstånd

av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, socialstyrelsen.

Tillstånd må ej lämnas med mindre hemmet med hänsyn till

belägenhet, utrustning och utrymme befinnes vara så beskaffat, att där

intagna barn kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, samt med

hänsyn till hemmets ledning, personal och ekonomiska förhållanden trygghet

kan anses föreligga för hemmets ändamålsenliga skötsel. Skriftligt bevis

om lämnat tillstånd skall meddelas. I detta skall utsättas innehavarens namn,

barnhemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal barn, som må

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

165

samtidigt vårdas i hemmet, med angivande särskilt av antalet barn under

ett års ålder. Kungl. Maj:l eller socialstyrelsen skall även pröva, huruvida

för hemmet skall finnas reglemente, och i så fall fastställa sådant (2 mom.).

Underställning av plan, respektive ansökan om tillstånd erfordras även,

om den som driver barnhem vill flytta detta till annan lägenhet, utvidga

det eller vidtaga större förändring beträffande detsamma eller om ombyte av

innehavare skall ske (4 mom.).

Barnkolonier och anstalter för halvöppen barnavård får inrättas utan förhandsprövning

eller tillstånd; dock fordras anmälan, innan sådan anstalt

första gången träder i verksamhet, till socialstyrelsen samt till barnavårdsnämnden

i den kommun, där anstalten är avsedd att drivas. Vid flyttning,

utvidgning eller annan större förändring samt vid ombyte av innehavare skall

nya anmälningar göras (3 och 4 inom.).

Hur verksamheten vid barnavårdsanstalt skall bedrivas är föremål för

direkt reglering i BvL endast i så måtto att vissa bestämmelser ges om intagning

i barnhem samt om uppgiftsskyldighet rörande intagning och intagna

(41 a §). I övrigt framgår kraven på barnavårdsanstalts verksamhet

av stadgande om vad barnavårdsnämnden skall tillse beträffande anstalter

(42 §).

Beträffande intagning i barnhem föreskrives i 41 a § att medgivande till

intagning i varje särskilt fall lämnas av hemmets styrelse eller, om sådan

icke finnes, av hemmets innehavare eller av den, som därtill förordnats av

styrelsen eller innehavaren. Är hemmet helt eller till huvudsaklig del avsett

för landstingsområdes gemensamma behov, skall före intagningen, där så

kan ske, samråd äga rum med barnavårdsassistenten.

Angående beslut om intagning i barnhem för varaktig vård skall den

som meddelat beslutet ofördröjligen göra anmälan till barnavårdsassistenten.

Sådan anmälan är dock ej erforderlig, där barnavårdsassistenten vid

samråd som nyss sagts tillstyrkt intagningen.

Styrelse för barnhem eller, om sådan icke finnes, hemmets innehavare

skall före den 15 januari och den 15 juli varje år till barnavårdsassistenten

lämna skriftlig uppgift å de vid nästföregående halvårsskifte i barnhemmet

intagna barn, som åtnjutit barnhemsvård i sammanlagt över ett år (41 a §

2 mom.).

Länsstyrelsen äger jämlikt 41 a § 3 inom. BvL gripa in i harnhemsvården

och förordna, att barn, som intagits i barnhem, icke vidare må vårdas där.

Tillsynen över att förhållandena vid barnavårdsanstalt och anstaltens

verksamhet är tillfredsställande ankommer i första hand på barnavårdsnämnden

i den kommun, där anstalten finnes. Nämnden skall enligt 42 §

BvL tillse, att verksamheten vid anstalt bedrives med iakttagande av gällande

bestämmelser och att förhållandena vid anstalten är sådana, att där intagna

barn erhåller tillfredsställande vård och uppfostran samt, vad angår

barnhem, erforderlig sjukvård. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt

vården av späda barn. I den mån så prövas påkallat har nämnden att låta

verkställa undersökning av förhållandena i barnavårdsanstalt.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Socialstyrelsen äger befria barnavårdsanstalt från tillsyn av ortens barnavårdsnämnd

(42 § 2 mom.).

Finner barnavårdsnämnden — efter anmälan, undersökning eller eljest

— att barnavårdsanstalt inom kommunen icke lämnar tillfredsställande

vård eller uppfostran eller att för anstalten gällande bestämmelser åsidosättes

eller att anledning eljest förekommer till anmärkning mot anstalten,

dess personal eller verksamhet, skall nämnden genom lämpliga föreställningar

hos styrelsen eller innehavaren söka åstadkomma rättelse. Leder

dessa icke till åsyftad verkan eller drives icke-kommunalt barnhem utan tillstånd,

eller finner nämnden att meddelat tillstånd bör återkallas, skall

nämnden anmäla förhållandet till länsstyrelsen (42 a § 1 mom. första stycket).

Råder i barnavårdsanstalt så allvarliga missförhållanden, att där intagna

barn ej kan utan fara för liv eller hälsa kvarbli i anstalten, till dess länsstyrelsen

eller socialstyrelsen hinner besluta i ärendet, skall barnavårdsnämnden

tillse att barnen omedelbart skiljes från anstalten och att, där så

erfordras, lämplig vård beredes dem. För ändamålet må nämnden omhändertaga

barnen och förfara med dem såsom med barn, vilka omhändertagits

för samhällsvård. Ordföranden eller, om kommunen sådant medgivit, annan

ledamot eller tjänsteman hos nämnden må i brådskande fall besluta i

nämndens ställe.

Vid missförhållande i fråga om barnavårdsanstalt eller dess verksamhet

har länsstyrelsen i länet att söka komma till rätta med missförhållandet genom

åläggande för anstaltens styrelse eller innehavare. Befinnes sådant

åläggande otjänligt eller utan verkan, må anstaltens verksamhet avbrytas

genom återkallande av meddelat tillstånd eller genom förbud mot barns mottagande

på anstalten. Sådan stängningsåtgärd ankommer på socialstyrelsen

(42 a g 2 mom.).

BvL innehöll ursprungligen vissa särskilda stadganden om barnhem och

skyddshem. Barnhemmen indelades i sådana för stadigvarande vård å ena

samt upptagningshem å andra sidan. Inrättandet av kommunala barnhem

ställdes under en viss kontroll. Tillsyn över verksamheten vid barnavårdsanstalter

vanns lagtekniskt på den vägen, att barn under 16 år, som intagits

ä barnhem, hänfördes till fosterbarn (med visst undantag). Barnhem jämställdes

med fosterhem i fråga om barnavårdsnämndens tillsyn och undersökning,

och barnhemsföreståndare jämställdes med fosterföräldrar i fråga

om anmälningsplikt. Bland stadganden om kontroll över fosterbarnsvården

upptogs särskilda bestämmelser om barnavårdsnämnds åtgärder mot missförhållande

i barnhem eller i annan anstalt, där fosterbarn intagits, vilka

bestämmelser hade i huvudsak samma innehåll som 42 a § 1 mom. BvL i

gällande lydelse. — Länsstyrelse ägde att, när förhållandena vid barnhem

vore sådana, att barn ej kunde tillfredsställande vårdas och fostras där,

förordna om erforderliga rättande åtgärder eller förbjuda, att barn vidare

vårdades i barnhemmet.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Bestämmelserna i BvL om barnhem och om kontroll över fosterbarnsvården

underkastades år 1945, på grundval av ett förslag från socialvårdskommitténs

sida, eu omfattande revision. Därvid fastställdes den lydelse av

39—42 b §§ BvL som alltjämt gäller, frånsett en — huvudsakligen terminologisk

-— senare ändring i 39 § 1 mom.

Beteckningen barnavårdsanstalt infördes genom 1945 års lagstiftning. Av

förarbetena framgår, att vad lagen innehåller om tre huvudformer av barnavårdsanstalter

icke är avsett att uttömmande ange, vad som kan vara att

hänföra till barnavårdsanstalt (prop. 227/1945 s. 53).

Angående begreppet barnhem samt om de olika barnhems former na anförde

föredragande departementschefen bl. a. följande, i sammandrag återgivet.

Det vore, såsom socialvårdskommittén också funnit, ej nödvändigt att i lagen

intaga en allmän definition å begreppet barnhem. Det torde icke heller vara

möjligt att i lagen angiva det minimiantal platser, som skulle stå till buds,

för att ett barnhem skulle anses vara för handen. Tillräcklig bestämning

finge anses ligga i att barnhemmet skulle vara en anstalt. Gränsfall kunde

visserligen uppkomma. Någon större olägenhet därav torde dock icke vara

att befara, helst som viss anmälningsplikt infördes för den, som i sitt hem

mot ersättning mottoge barn, även om barnet icke vore att anse såsom fosterbarn.

De uppställda principerna för differentieringen av barnhemsverksamheten

vore väl ägnade att tjäna som riktlinjer för det framtida ordnandet

av denna verksamhet. Ett sammanförande av olika barnhemstyper i en

anstalt medförde lätt, att barnhemmens anstaltskaraktär alltför mycket betonades

och att deras egenskap av hem sköts åt sidan. Emellertid syntes

man vid omorganisationen av barnhemsverksamheten böra gå fram med

viss varsamhet. Några formella hinder mot kombinationer syntes därför

icke böra uppställas, utan det borde överlämnas åt de övervakande och bidragsbeviljande

myndigheterna att bedöma, i vad mån sådana kombinationer

kunde tillåtas. Dock måste kombinationen upptagningshem-hem för varaktig

vård anses vara av den art, att den i den mån så vore möjligt borde

undvikas.

1 betänkandet lämnas på s. 565—596 en ingående redogörelse för nuvarande

förhållanden i fråga om olika institutioner för barns vård och fostran

samt ungdomshem ävensom för vissa reformförslag m. m. Till denna redogörelse

torde här få hänvisas.

Barnavårdskommittén

De bestämmelser, som BvL efter 1945 års lagändring meddelar angående

barnavårdsanstalter, har enligt kommitténs uppfattning visat sig i huvudsak

väl motsvara barnavårdens behov. Kommitténs förslag -—10 kap. (135—

153 §§) lagförslaget — innebär därför inte någon omdaning i väsentliga

hänseenden av vad i 5 kap. BvL sägs om barnavårdsanstalter.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Emellertid har kommittén funnit det erforderligt, att ny barnavårdslag

med barnavårdsanstalter i viss mån jämställer ett par andra former av institutioner

för barns vård och fostran, nämligen skolhem samt hem för barn

med kroppsfel.

Såsom samlingsbeteckning för barnavårdsanstalter, skolhem och hem för

barn med kroppsfel föreslår kommittén beteckningen barnavårdsinstitutioner.

Till barnavårdsanstalter hänföres enligt förslaget barnhem, barnkolonier

och barnstugor (anstalter för halvöppen barnavård).

Kommittén har i sitt förslag —- 135 § — angivit tillämpningsområdet för

bestämmelserna om barnavårdsinstitutioner på principiellt samma sätt som

i 39 § BvL, alltså genom uteslutning av vissa vårdområden och vissa anstaltsformer.

Från tillämpningsområdet för bestämmelserna i 10 kap. lagförslaget

har i 135 § till en början undantagits sjukvårdsinrättningar —

vartill kommittén hänför för epilepliker speciellt avsedda anstalter — samt

sådana institutioner för barns vård och fostran, som inrättats för psykiskt

efterblivna. Kommittén, som upptagit bestämmelser om ungdomsvårdsskolor

i ett särskilt kapitel — 11 kap. — av lagförslaget, har vidare i anslutning

till gällande lag föreslagit, att dessa skolor uttryckligen skall vara undantagna

från tillämpningsområdet för bestämmelserna om barnavårdsinstitutioner.

Till hem för barn med kroppsfel hänför kommittén anstalter för blinda,

dövstumma eller vanföra barn.

Med skolhem avses i lagförslaget (138 §) för det första sådana till skolor

anknutna elevhem, vilkas verksamhet är begränsad med hänsyn till ändamålet

att underlätta skolgången för de på hemmen inackorderade barnen.

Undantag har gjorts för elevhem, avsedda för elever vid de allmänna läroverken.

Vidare åsyftas med beteckningen skolhem internatskolor, både sådana

som hör till det allmänna skolväsendet och sådana som eljest inrättas.

Undantag har dock gjorts för folkhögskolor, lantmanna- och lanthushållsskolor

och därmed jämförliga skolor.

Beträffande skolhem och hem för barn med kroppsfel innebär komitténs

förslag — 153 § — allenast att barnavårdsnämnden i den kommun, där

hemmet är beläget, skall tillse att förhållandena i hemmet är ur barnavårdssynpunkt

tillfredsställande samt att länsstyrelsen i händelse av otillfredsställande

förhållande i sådant hem skall söka åstadkomma rättelse genom

hänvändelse till hemmets ledning eller central tillsynsmyndighet för hemmet.

Kommittén erinrar om att vid sidan av de barnavårdsanstalter, som namnes

i BvL, en ny typ av institutioner för barn och ungdom nått en avsevärd

utveckling, nämligen s. k. ungdomshem eller inackorderingshem. Kommittén

har funnit det ofrånkomligt, att de ungdomshem, som mottager

underåriga, vilka icke fyllt 18 år, blir föremål för kontroll av barnavårdsmyndigheterna.

Det är enligt kommitténs mening därvid icke till fyllest med

allenast lokal och regional tillsyn, såsom beträffande skolhem och hem för

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

169

barn med kroppsfel, utan ifrågavarande ungdomshem, för vilka nu icke

finnes någon form av tillsyn, bör enligt kommittén föras in under den centrala

barnavårdsmyndighetens — socialstyrelsen — tillsyn. Dock har kommittén

icke ansett lämpligt att helt jämställa dessa ungdomshem med barnavårdsanstalterna

eller med andra barnavårdsinstitutioner, eftersom ungdomshemmen

i regel icke meddelar sådan vård och fostran, som är dessa

institutioners gemensamma uppgift. Ungdomshemmen har i stället i 135 §

lagförslaget upptagits såsom en särskild grupp vid sidan av barnavårdsinstitutionerna.

Hemmen har i förslaget betecknats som institutioner med

huvudsakligt syfte att åt underåriga, vilka ej fyllt 18 år, bereda bostad samt

viss personlig omvårdnad.

Kommittén förordar, att benämningen ungdomshem förbehålles institution,

vilken för ändamål som nyss sagts mottager underåriga under 18 år.

Institution för ungdom över 18 år bör enligt kommittén kallas inackorderingshem.

Från tillämpningen av bestämmelserna om ungdomshem undantages enligt

förslaget de till ungdomsvårdsskoleorganisationen anknutna ungdomsoch

inackorderingshemmen (jfr betänkandet s. 586).

Enligt kommitténs förslag upptages specialbarnhem såsom en särskild

form av barnhem i 136 §, vilket innebär att de liksom andra barnhem blir

föremål för tillsyn av barnavårdsmyndigheterna.

Specialbarnhem skall enligt kommitténs mening i främsta rummet vara

avsedda för de psykiskt mest särpräglade barnen och alltså motsvara psykopatbarnhemmen.

De barn, som i något mindre grad avviker från det normala,

torde enligt kommittén såsom hittills varit fallet få vårdas på barnhem

för varaktig vård — barnhem för längre tids vård enligt kommitténs

terminologi — av sedvanlig typ, i den mån placering i fosterhem ej kan ske.

Behov av specialbarnhem kommer enligt kommittén sannolikt att finnas

också för andra grupper av barn än de psykopatiska och nervösa. Kommittén

avser här närmast de s. k. gomdefekta harnen samt spastiska barn.

Kommittén förutsätter, att såväl barnhem för längre tids vård som specialbarnhem

skall bli föremål för kompletterande medicinsk och pedagogisk

tillsyn enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

Vad som menas med barnhem definieras icke i kommitténs förslag liksom

ej heller i BvL. I fråga om de olika slagen av barnhem innebär kommitténs

förslag följande.

Beträffande spädbarnshem och mödrahem överensstämmer förslaget med

BvL. Beträffande upptagningshem innebär förslaget i förhållande till BvL

den avvikelsen i fråga om bestämningen av dessa barnavårdsanstalters uppgift,

att »tillfällig vård och uppfostran» ersatts med »kortare lids vistelse»,

en beskrivning som förefallit kommittén mera tillfredsställande i betraktande

av att vården kan behöva bli av sådan längd, alt den ej rimligen kan

kallas tillfällig. Såsom redan antytts har kommittén ansett benämningen

»barnhem för längre tids vård» vara att föredraga framför »barnhem för

varaktig vård», vilken senare benämning givit anledning till den missupp
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

fattningen att hemmen vore avsedda för barns vård under mycket lång tid.

Specialbarnhemmen slutligen beskrives i förslaget såsom barnhem, avsedda

för barn med särskilt vårdbehov.

Barnkolonierna anges i kommitténs lagförslag liksom i BvL ha till ändamål

att mottaga barn för vistelse under sommaren eller eljest för begränsad

del av året.

Vad slutligen beträffar lagförslagets grupp »barnstugor» motsvarar de

helt »anstalter för halvöppen barnavård» i BvL.

Kommittén har funnit lämpligt, att de tre huvudtyperna av barnstugor

angives i lagen och där benämnes lekskolor, daghem och eftermiddagshem.

Liksom i BvL icke gives någon fullständig bestämning av vad som menas

med barnavårdsanstalt bär kommittén avstått från att söka i lagen ange

förutsättningarna för att barnavårdsinstitution eller barnavårdsanstalt skall

föreligga. Detta innebär, att bedömningen enligt kommitténs mening i fortsättningen

liksom hittills får göras efter grunder, som i den praktiska

verksamheten befinnes böra tillmätas betydelse.

Kommittén har emellertid funnit nödvändigt föreslå ett stadgande (139 §

lagförslaget) av innebörd, att det ankommer på socialstyrelsen att träffa avgörande,

huruvida i visst fall sådan institution föreligger, som avses med

bestämmelserna i 10 kap., samt i så fall till vilken av de i kapitlet angivna

anstaltsformerna institutionen är att hänföra. Klagan över sådant avgörande

skall enligt förslaget kunna föras hos Konungen.

Kommittén har i ovan berörda delar icke varit enig. Sålunda har fyra

ledamöter (fru Ewerlöf, herr Lindegren, fru Sjöström-Bengtsson och herr

Törnquist) föreslagit, att bestämmelserna om tillsyn från barnavårdsmyndigheternas

sida över skolhem och hem för barn med kroppsfel måtte utgå,

enär det redan är väl sörjt för att ifrågavarande hem blir föremål för erforderlig

tillsyn av myndigheter, som förfogar över fullt tillräcklig sakkunskap

för dessa uppgifter. Enligt fru Ewerlöf, fru Sjöström-Bengtsson och

herr Törnquist bör även bestämmelserna om tillsyn över ungdomshem utgå

ur förslaget.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag om tillsyn från barnavårdsmyndigheternas sida över

nya grupper av institutioner — skolhem, hem för barn med kroppsfel och

ungdomshem — tillstyrkes i princip av socialstyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs

län, några socialvårdskonsulenter och barnavårdsnämnden i Stockholm.

En överväldigande majoritet bland de remissinstanser, som behandlar

dessa spörsmål, ansluter sig däremot i huvudsak till reservanternas uppfattning.

Bland dessa remissinstanser märkes skolöverstyrelsen, statskontoret,

länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands

och Jämtlands län, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsför
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1(1 år W60

171

bundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,

högerns kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund, socialdemokratiska

kvinnoförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet, målsmännens riksförbund,

ett flertal landstings förvaltningsutskott samt en del barnavårdsnämnder.

Socialstyrelsen understryker betydelsen av att all institutionsvård för

barn är ställd under betryggande och fortlöpande tillsyn med sakunnig rådgivning.

Enligt styrelsens förmenande bör ungdomshemmen, som står barnhemmen

nära, i en kommande lag upptagas som en typ av barnavårdsanslalter

och sålunda sidoordnas med barnhem, barnkolonier och barnstugor.

Därvid torde det enligt styrelsen kunna vara lämpligt att likställa ungdomshem!

med barnkolonier.

Skolöverstyrelsen finner det olämpligt med en dubblerad lokal tillsyn i

fråga om folkskolans elevhem och föreslår, att överstyrelsen — i likhet med

vad som gäller beträffande skolhem för vanföra barn -— erhåller rätt att

hos länsstyrelsen påkalla biträde av barnavårdsassistenten för fullgörande

av den lokala inspektionen. Beträffande de enskilda elevhemmen framhåller

överstyrelsen med skärpa behovet av att rätt och skyldighet till tillsyn

fastställes och vidhåller ett i annat sammanhang avgivet förslag, att överstyrelsen

bör bli huvudtillsynsmyndighet med möjlighet till biträde av

barnavårdsassistent.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker livligt behovet av att i

barnavårdslagen klarlägges gränsdragningen mellan skolmyndigheternas

och de barnavårdande organens kompetensområde vad gäller tillsynen över

internatskolor av mer eller mindre privat natur. En förbättrad tillsyn över

sådana institutioner är enligt de erfarenheter länsstyrelsen gjort ur barnavårdssynpunkt

nödvändig.

Vad angår hemmen för vanföra barn kan medicinalstyrelsen icke finna,

att kommittén anfört några omständigheter, som bör föranleda ändring av

de regler angående tillsynen, som gäller eller är planerade (jfr prop. 135/

1955). Däremot anser styrelsen, att den ytterligare splittring av tillsynen,

som ett genomförande av kommittéförslaget på denna punkt kommer att

leda till, skulle medföra påtagliga olägenheter för vårdverksamheten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som föreslår att frågan om vilka anstalter

som skall ställas under tillsyn av barnavårdsmyndigheterna göres

till föremål för förnyade överväganden, anser att skolor för döva och blinda

barn fortfarande bör stå under tillsyn enbart av skolmyndigheter.

Förslaget att från tillämpningen av bestämmelserna i förevarande kapitel

undantaga sjukvårdsanstalter och institutioner för vård av psykiskt

efterblivna lämnas i allmänhet utan erinran. Socialstyrelsen ifrågasätter

emellertid lämpligheten av att göra undantag för sistnämnda typ av institutioner.

Det förefaller styrelsen vara av vikt, att barnavårdsnämnderna,

länsstyrelserna och socialstyrelsen får möjlighet att utöva tillsyn över och

vara rådgivande för samtliga anstalter för barn — inklusive anstalter för

psykiskt efterblivna — i avseende på de intagnas personliga omvårdnad i

andra än rent medicinska hänseenden.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Kommitténs förslag att hem för psykopatiska och nervösa barn skall räknas

som barnhem och inordnas i barnhemsplanerna såsom en särskild form

av hem (specialbarnhem) hälsas med tillfredsställelse av socialstyrelsen och

länsstyrelsen i Västerbottens län samt några socialvårdskonsulenter. Däremot

avstyrkes förslaget i denna del av medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i

Älvsborgs län, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska

landstingsförbundet, socialdemokratiska kvinnoförbundet samt en del

landstings förvaltningsutskott och några kommunala organ. Svenska läkaresällskapet

och svenska barnpsykiatriska föreningen anser att man i denna

fråga bör avvakta resultatet av mentalsjukvårdsdelegationens utredning.

Vad angår hemmen för gomdefekta och spastiska barn framhåller medicinalstyrelsen,

att båda dessa typer av hem är att anse som sjukvårdsanstalter,

och hävdar bestämt, att de bör vara undantagna från tillämpningsområdet

för bestämmelserna i barnavårdslagen. Likartat uttalande göres av

svenska landstingsförbundet.

Beträffande frågan om klassificeringen av barnhemmen framhåller barnavårdsnämnderna

i Stockholm och Göteborg, att vårdformen och icke vårdtiden

bör vara det avgörande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar beträffande den föreslagna benämningen

»barnstugor» att det åtminstone för en äldre generation ligger nära

till hands att förbinda denna benämning med gamla tiders backstugor och

fattigstugor.

Den föreslagna bestämmelsen om rätt för socialstyrelsen att avgöra, huruvida

i visst fall sådan institution föreligger som avses i 10 kap. lagförslaget,

kräver enligt medicinalstyrelsen ett förtydligande, enär det ej torde vara

meningen att ge socialstyrelsen befogenhet att med bindande verkan bestämma,

huruvida en anstalt skall vara att anse såsom sjukvårdsanstalt eller

barnavårdsanstalt.

Föredragande statsrådet

Kommitténs förslag innebär inte någon omdaning i väsentliga hänseenden

av vad i 5 kap. BvL sägs om barnavårdsanstalter. Emellertid har kommittén

föreslagit, att med barnavårdsanstalter i viss mån skall jämställas vissa

andra institutioner för barns vård och fostran, nämligen hem för barn med

kroppsfel, d. v. s. blinda, döva och vanföra barn, samt vissa skolhem. Vidare

har kommittén föreslagit, att sådana ungdomshem, som mottager underåriga,

vilka inte fyllt 18 år, skall bli föremål för kontroll av barnavårdsmyndigheterna.

Slutligen må nämnas, att förslaget också avser inrättandet av en nv

typ av barnhem, betecknade specialbarnhem, avsedda främst för psykopatiska

och nervösa samt gomdefekta och spastiska barn.

Det torde vara lämpligt att till behandling först upptaga frågan om ungdomshemmen.

Med ungdomshem förstås allmänt sådana av kommuner eller enskilda

drivna institutioner, som har till syfte att bereda inackordering och viss till
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

syn åt ungdom, företrädesvis i åldern 15—20 år. Utöver nämnda syfte tjänar

ungdomsheinmen i viss utsträckning också andra ändamål. Sålunda har

somliga ungdomshem inordnats i den samhälleliga ungdomsvården, främst

i den förebyggande och eftervårdande verksamheten. Ungdomshem har upprättats

i första hand i de större städerna men också i vissa andra tätorter,

huvudsakligen industriorter. De drives av barnavårdsnämnder samt av föreningar

och stiftelser eller industrier. Vid samtliga hem gäller regeln, att

de inackorderade av sina arbetsförtjänster eller på annat sätt i större eller

mindre utsträckning bestrider kostnaderna för inackorderingen. Resterande

belopp tillskjutes av huvudmannen för hemmet. Ett flertal ungdomshem har

upprättats främst för ungdom med enbart bostadssvårigheter. Industriernas

ungdomshem t. ex. avser sålunda att bereda bostadslösa ungdomar eller andra

ungdomar med speciella bostadsproblem lämplig inackordering under

den tid, då de har arbetsanställning inom företaget. Andra ungdomshem har

däremot omedelbar betydelse såsom hjälpmedel i den av barnavårdsnämnder

bedrivna ungdomsvårdande verksamhet, som tar sikte på att bistå

unffdomar, vilka lever i oordnade förhållanden eller redan visat beteenderubbningar

i högre eller lägre grad. Ungdomsheinmen utnyttjas därjämte i

viss begränsad utsträckning också för den i högre grad missanpassade ungdomen

i de fall, där placering på ungdomsvårdsskola eller liknande inte anses

lämplig eller ännu inte kunnat komma till stånd. Ibland omhändertages

dylika ungdomar för skyddsuppfostran i samband med intagningen i ungdomshemmet.

Det förekommer också, att ungdomshemmen tas i anspråk för

omhändertagen ungdom i avvaktan på nämndens beslut om definitiv placering.

Såsom av det nu anförda framgår har ungdomshemmen visserligen det

gemensamt, att de främst syftar till att bereda bostad åt ungdomar, men

skiljer sig i övrigt med hänsyn till ändamålet väsentligt från varandra. Industriernas

och andra enskilda ungdomshem avviker endast så till vida

från hotell eller pensionat, att ungdomarna även får ett visst mått av personlig

omvårdnad. Detta förhållande bör enligt min mening inte föranleda

att dessa ungdomshem ställes under en generell kontroll från barnavårdsmyndigheternas

sida. Att införa bestämmelser om sådan kontroll beträffande

inrättningar för välartade ungdomar, som i allmänhet lämnat skolan

och befinner sig ute i förvärvslivet eller i vart fall på lärlingsstadiet, skulle

med fog kunna anses opåkallat inte blott för huvudmannen utan också för

den som moltages vid hemmet. Att förhallandena vid ifrågavai ande hem

skulle vara sådana, att något behov av den föreslagna kontrollen kan anses

föreligga, är inte heller ådagalagt. Härtill kommer — frånsett svårigheterna

att avgöra när ett ungdomshem skall anses föreligga — att kommitténs

förslag skulle kunna utgöra en frestelse för huvudmännen att upphöra med

den personliga omvårdnaden och lägga om verksamheten till ren hotelleller

pensionatrörelse för alt därigenom undga kontrollen, en utveckling

som givetvis inte är önskvärd. Tillsyn från barnavårdsmyndigheternas sida

kan däremot väl anses befogad beträffande den kategori ungdomshem, som

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1900

liar till syfte att i större eller mindre utsträckning mottaga missanpassade

eller av missanpassning hotade ungdomar. Dessa ungdomshem, vanligen

kommunala, är emellertid inordnade i den samhälleliga barna- och ungdomsvården

och står redan under betryggande tillsyn av barnavårdsmyndigheterna,

i första hand vederbörande barnavårdsnämnd. Några särskilda

föreskrifter i barnavårdslagen beträffande tillsynen av de nu avsedda ungdomshemmen

kan av detta skäl inte anses behövliga. I likhet med reservanter

inom kommittén har jag därför funnit mig inte kunna biträda kommitténs

förslag till bestämmelser om kontroll över vissa ungdomshem. Härvid

kan jag även stödja mig på en stark opinion bland remissinstanserna.

Enligt BvL förstås med barnavårdsanstalter sådana anstalter, som är avsedda

för vård och fostran av barn, utan att någon åldersgräns för klientelet

angives. Med hänsyn till den åldersgräns, som gäller beträffande omhändertagande

för samhällsvård, har det emellertid varit en utbredd uppfattning,

att barnavårdsanstalterna inte är avsedda för ungdomar över 16 år. På grund

av den innebörd begreppet barn har i kommitténs förslag innefattar detta,

att en bestämd åldersgräns vid 18 år införes i det hänseende, varom här är

fråga. Någon erinran häremot har inte framställts. Det torde också vara till

fördel, alt klarhet härutinnan skapas. Skäl kan visserligen anföras för att

gränsen bör sättas högre än vid 18 år, men med hänsyn till den betydelse

adertonårsgränsen i andra sammanhang har enligt lagförslaget och då en

höjning av gränsen över 18 år skulle kräva ytterligare överväganden, har

jag ansett mig böra åtminstone för närvarande godtaga kommitténs förslag.

Härvid bör betonas, att syftet med den föreslagna åldersgränsen är att klarlägga

förutsättningarna för att de i kapitlet meddelade bestämmelserna skall

vara att tillämpa. Av stadgandet får alltså inte dragas den slutsatsen, att

den som uppnått 18 års ålder under inga omständigheter får vara intagen

på barnavård sanstalt. Avgörandet av sådana frågor bör träffas med beaktande

av vad som i det enskilda fallet är ur vårdsynpunkt lämpligast för

den unge själv och för övriga intagna.

Då ifrågavarande anstalter sålunda skall vara avsedda även för ungdomar

över den egentliga barnaåldern, kan benämningen barnavårdsanstalt sägas

vara mindre adekvat. Det torde emellertid vara svårt att finna någon annan

benämning, som är helt lämplig. Någon praktisk olägenhet av att bibehålla

benämningen torde inte heller föreligga, i synnerhet som de anstalter,

vilka i detta hänseende är av största intresse, nämligen upptagningshemmen,

går under en benämning, som inte innehåller sammansättningsledet

barn. Såsom jag strax återkommer till föreslår jag, att motsvarande skall

gälla i fråga om de anstalter, vilka i BvL betecknas som barnhem för varaktig

vård.

Från bestämmelserna om barnavårdsanstalter bör liksom hittills undantagas

sjukvårdsanstalter, i BvL betecknade såsom sjukhus och sjukhem. Såsom

kommittén funnit bör anstalterna för epileptiker — vilka enligt BvL:s

terminologi utgör anstalter för abnorma — hänföras till sjukvårdsanstalt.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1000

175

Hit är emellertid också att hänföra vissa anstalter, som enligt kommitténs

förslag skulle vara att betrakta som barnhem.

De i kommitténs förslag angivna specialbarnhemmen skulle såsom redan

nämnts vara avsedda för bl. a. psykopatiska och nervösa barn. Frågan om

anstaltsorganisationen för dessa barnkategorier har, sedan kommitténs förslag

avlämnats, kommit i ett annat läge genom det förslag om behandlingshem

och mentalsjukhem för barn och ungdomar, vilket framlagts i mentalsjukvårdsdelegationens

betänkande II (SOU 1958:20). De i detta betänkande

angivna behandlingshemmen av typ II är avsedda att i stort sett motsvara

de nuvarande anstalterna för psykopatiska och nervösa barn. Enligt

förslaget skall behandlingshemmen betraktas såsom tillhörande sjukvården

och alltså organisatoriskt behandlas såsom sjukvårdsanstalter. Om detta

förslag godtages, förfaller följaktligen grunden för kommitténs förslag om

inrättande av anstalter för psykopatiska och nervösa barn inom ramen för

den sociala barnavården. Vad angår hemmen för gomdefekta och spastiska

barn är de såsom medicinalstyrelsen anmärkt att anse som sjukvårdsanstalter

och bör alltså också undantagas från tillämpningen av barnavårdslagens

bestämmelser om harnavårdsanstalter.

Anstalter för psykiskt efterblivna barn faller under beteckningen anstalter

för abnorma i BvL och skall enligt kommitténs förslag även i fortsättningen

vara undantagna från barnavårdslagens tillämpningsområde. Lämpligheten

härav har ifrågasatts av socialstyrelsen, som ansett det vara av vikt, att barnavårdsmvndigheterna

får möjlighet att utöva tillsyn med avseende på de

intagnas personliga omvårdnad i andra än rent medicinska hänseenden. Anstaltsorganisationen

för de psykiskt efterblivna står emellertid under överinseende

av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen, varför behovet av tillsyn

torde vara väl tillgodosett. På grund härav och då frågan om tillsynen

varit föremål för statsmakternas ställningstagande så sent som i samband

med tillkomsten av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt

efterblivna, biträder jag kommitténs förslag.

Under beteckningen anstalter för abnorma faller — förutom anstalterna

för epileptiker och psykiskt efterblivna — även hem för blinda och döva

barn. Dessa hem liksom hemmen för vanföra — av kommittén sammanfattningsvis

betecknade som hem för barn med kroppsfel — har lokala styrelser

och är därjämte knutna till centrala tillsynsmyndigheter. Hemmen för blinda

och döva barn står sålunda under tillsyn av skolöverstyrelsen, vilken som

biträde anlitar eu inspektör för vartdera vårdområdet. Ledamot i styrelsen

för varje hem skall vara en läkare, som tillägges viktiga uppgifter med avseende

på tillsyn över elevernas vård. Medicinalstyrelsen var tidigare huvudtillsynsmyndighet

för vanlörevården i dess helhet. Enligt en vid 1955 års

riksdag (prop. 135/1955) beslutad omorganisation av vanförevården har

emellertid tillsynen uppdelats på olika centrala myndigheter, så att de ortopediska

klinikerna fortfarande står under medicinalstyrelsens tillsyn medan

arbetsvärd och yrkesutbildning ledes av de samhällsorgan, som finnes för

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

dessa områden, och skolhemsorganisationen har ställts under skolöverstyrelsens

tillsyn. Vid behov äger skolöverstyrelsen att hos vederbörande länsstyrelse

påkalla biträde av barnavårdsassistent för fullgörande av den lokala

inspektionen. Det har också förutsatts, att med hänsyn till skolhemmens speciella

karaktär ett intimt samarbete skall komma till stånd med såväl socialstyrelsen

som medicinalstyrelsen. Det torde sålunda vara väl sörjt för tillsyn

över anstalter för blinda, döva eller vanföra barn. Det kan tilläggas, att skolöverstyrelsen,

sedan en byrådirektörsbefattning i skolsociala frågor inrättats

våren 1954, har tillgång till erforderlig sakkunskap på barnavårdsområdet

och att överstyrelsen även förfogar över nödig pedagogisk och medicinskpsykiatrisk

expertis. Därest den nuvarande tillsynen likväl inte skulle anses

fullt tillfredsställande ur barnavårdssynpunkt, bör detta inte föranleda

att barnavårdsmyndigheterna i barnavårdslagen tillägges särskilda tillsynsuPPgifter,

utan tillsynen bör utövas med gällande kompetensfördelning men

med utnyttjande i ökad omfattning av barnavårdsmyndigheternas sakkunskap.

Särskild föreskrift härom bör inte upptagas i barnavårdslagen. Jag

biträder alltså i likhet med ett stort antal remissinstanser det av fyra reservanter

inom kommittén framförda förslaget, att hemmen för blinda, döva

eller vanföra barn även i fortsättningen skall lämnas utanför regleringen i

barnavårdslagen.

Till barnavårdsanstalt är enligt BvL slutligen inte att hänföra skoldistrikt

tillhörigt skolhem. Andra skolhem eller elevhem omnämnes inte särskilt och

är alltså egentligen att anse som barnavårdsanstalter. I praktiken har dessa

hem dock inte ansetts vara underkastade bestämmelserna om barnavårdsanstalter

och deras verksamhet.

Folkskolans skolhem är underkastade tillsyn enligt stadgan den 8 juni

1928 angående statsunderstödda skolhem. Enligt denna stadga utövas den

lokala tillsynen av vederbörande skolstyrelse. Skolhem står därjämte under

tillsyn av skolöverstyrelsen. En ny stadga är för närvarande under utarbetande

inom ecklesiastikdeparetmentet. Även andra skolhem, som åtnjuter

statsbidrag till driften, står enligt särskilda föreskrifter under tillsyn av

lokala styrelser och är underkastade överinseende av statliga myndigheter,

skolöverstyrelsen resp. överstyrelsen för yrkesutbildning. För icke statsunderstödda

skolhem — vissa privata internatskolor och elevhem i anslutning

till privata skolor — förekommer däremot inte någon form av statlig tillsyn.

Enligt folkskolestadgan står dock enskild skola för barn i skolplikt^

ålder under vederbörande skolstyrelses tillsyn.

Kommitténs förslag innebär, att såväl de statsunderstödda som de icke

statsunderstödda skolhemmen skall ställas under tillsyn ur barnavårdssynpunkt

av vederbörande barnavårdsnämnd och länsstyrelse, däremot inte av

socialstyrelsen.

Vad angår de statsunderstödda skolhemmen kan jag av motsvarande skäl,

som jag nyss anfört beträffande hemmen för blinda, döva eller vanföra barn,

inte godtaga kommittéförslaget. Något verkligt behov av den föreslagna

kompletterande tillsynen över dessa skolhem kan inte anses vara ådagalagt,

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

och förslaget skulle därjämte leda till en olycklig splittring av tillsynsuppgifteina.

Erforderlig förbättring av tillsynen ur barnavårdssynpunkt bör i

stället åstadkommas genom att skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning

i ökad omfattning utnyttjar tillgänglig sakkunskap på detta

område. Självfallet bör överstyrelserna sålunda äga rätt att påkalla biträde

av vederbörande barnavårdsassistent, och jag förutsätter också, att ett intimt

samarbete skall upprätthållas med socialstyrelsen. Ytterligare en omständighet

som med styrka talar emot kommitténs ifrågavarande förslag

utgör lillkomsten av länsskolnämnderna. Även i dessas uppgifter ingår att

utöva tillsyn över skolhemmen. I denna tillsynsverksamhet är det naturligt

att Junsskolnämnden utnyttjar den inom länsstyrelsen tillgängliga barnavårdsexpertisen.

När det gäller de icke statsunderstödda skolhemmen eller, såsom de hellre

bör betecknas, elevhemmen, har det i praktiken visat sig föreligga ett starkt

behov av kontroll över dem ur barnavårdssynpunkt. Härvid uppställer sig

först spörsmålet, på vilka myndigheter tillsynsuppgiften skall ankomma,

barnavårdsmyndigheterna eller skolmyndigheterna. Skolöverstyrelsen har

som sin mening uttalat, att tillsynen bör utövas av överstyrelsen i samarbete

med de socialvårdande organen. För en sådan ordning kan andragas, att

skolöverstyrelsen är tillsynsorgan för de statsunderstödda skolhemmen —

bortsett från dem som hör under överstyrelsen för yrkesutbildning — och

därför förvärvat förtrogenhet med denna speciella typ av anstalter. Å andra

sidan talar emellertid också starka skäl för att tillsynen bör ankomma på

barnavårdsmyndigheterna. För en lösning av frågan i denna riktning kan

särskilt åberopas, att den utan svårighet kan åstadkommas inom ramen för

barnavårdslagen och alltså inte kräver lagstiftning på ett nytt område. För

egen del anser jag det lämpligast att sådana elevhem, som enligt nu rådande

ordning inte är underkastade tillsyn av statlig myndighet, framdeles, åtminstone

tills vidare, ställes under tillsyn av de barnavårdande organen.

Härvid kan en tillsyn av den begränsade innebörd som kommittén föreslagit

inte anses till fyllest. Jag finner det sålunda till en början uppenbart, att

även den centrala sakkunniga myndigheten — socialstyrelsen — bör vara engagerad

i denna tillsynsverksamhet på sätt nu gäller i fråga om barnavårdsanstalter.

För en effektiv tillsyn torde det vidare vara eu nödvändig

förutsättning, att viss anmälningsplikt beträffande verksamheten vid elevhem

införes samt att socialstyrelsen får befogenhet att såsom ett yttersta

medel i händelse av missförhållanden förbjuda fortsatt verksamhet. Detta

innebär, att ifrågavarande elevhem enligt min mening i fortsättningen bör

vara att anse som barnavårdsanstalter. Såsom av det förut anförda tramgår

överensstämmer detta tämligen nära med gällande lags avfattning. Från

tillämpningsområdet för bestämmelserna om barnavårdsanstalter bär dock i

ny barnavårdslag undantag stadgas inte blott för skoldistriktens skolhem

ulan för alla sådana elevhem, som är underkastade tillsyn av central skolmyndighet,

d. v. s. för närvarande skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för

yrkesutbildning.

1o liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 10

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Att BvL:s bestämmelser om barnavårdsanstalter i praktiken inte tillämpats

i fråga om elevhem torde till inte ringa del bero på att det ingalunda

är givet, till vilken form av barnavårdsanstalt elevhem skall hänföras.

Elevhem företer likheter med både barnhem och barnkoloni, för vilka mycket

olika regler gäller. Att elevhem inte varit i åtanke vid utformningen av

definitionen av barnkoloni är tydligt. Lika klart är det, att elevhemmen inte

heller uppmärksammats vid utformningen av de särskilda stadgandena om

barnhem. Enligt min mening synes det lämpligt, att elevhemmen i den nya

lagen upptages såsom en särskild form av barnavårdsanstalt vid sidan av

barnhem, barnkolonier och anstalterna för halvöppen barnavård. Framför

allt torde detta medverka till att bestämmelserna verkligen kommer att tilllämpas.

Såsom elevhem torde därvid böra betecknas sådana barnavårdsanstalter,

som är knutna till skola och har till ändamål att underlätta elevernas

skolgång. Härmed åsyftas såsom förut nämnts såväl elevhem vid internatskolor

som andra elevhem.

I övrigt torde några större nyheter i fråga om barnavårdsanstalternas

klassificering inte vara påkallade. De genom 1945 års lagstiftning införda

normerna har sålunda visat sig i allt väsenligt motsvara det praktiska livets

krav. I likhet med barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg anser jag

dock, att vårdformen och inte vårdtiden bör vara det principiellt avgörande

för differentieringen av barnhemmen. Det har sålunda förekommit, att de

nuvarande föreskrifterna framtvingat omplaceringar, vilka inte varit motiverade

ur vårdsynpunkter. Mindre strikta regler i detta hänseende torde

därför vara att anbefalla. Emellertid anser jag, att bestämmelser av denna

innebörd inte bör inflyta i ny barnavårdslag utan upptagas i tillämpningsföreskrifter

till lagen. Jag föreslår därför, att de olika slagen av barnhem

endast såsom eu vägledning anges genom en exemplifiering, som upptar de

nuvarande formerna av barnhem. Härvid bör benämningen barnhem för varaktig

vård utbytas mot en beteckning, som inte pekar på vårdtiden. Såsom

jag förut nämnt bör vidare sammansättningsledet barn inte ingå i benämningen

på dessa anstalter, vilka kommer att få mottaga ungdomar upp mot

18 års ålder. I det tidigare omnämnda betänkandet av mentalsjukvårdsdelegationen

har föreslagits inrättande av en ny typ av anstalter betecknade

specialhem, i vilka skall placeras dels de ojämnt mogna ungdomarna,

dels debila ungdomar, som ännu inte kan reda sig ensamma i förvärvslivet,

dels slutligen vissa skolbarn i tonåren, som av olika skäl inte kan vistas

i det egna föräldrahemmet men som inte heller lämpar sig för fosterhemsplacering

eller är i behov av vård i behandlingshem. Mot detta förslag

torde i och för sig inte finnas anledning till erinran. Då barnhemmen för

varaktig vård över huvud taget tillgodoser speciella vårdbehov till skillnad

från upptagningshemmen, vilka utgör så att säga de normala barnhemmen,

synes beteckningen specialhem emellertid vara väl lämpad även för den

förra gruppen av barnhem. Jag föreslår därför, att i ny barnavårdslag skall

upptagas en ny form av barnhem med beteckningen specialhem, avsedda

att ersätta barnhemmen för varaktig vård men också att tillgodose andra

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960 179

speciella vårdbehov, främst dem som avses med mentalsjukvårdsdelegationens

förslag.

I likhet med kommittén anser jag att anstalterna för halvöppen barnavård

i den nya lagen bör benämnas barnstugor. De av kommittén använda

definitionerna av begreppen barnkoloni och barnstuga har inte heller givit

mig anledning till anmärkning. Det synes mig också vara lämpligt att i lagtexten

exemplifiera olika slag av barnstugor. Härvid bör enligt min mening

beteckningen eftermiddagshem, vilken förekommer i kommitténs förslag,

utbytas mot fritidshem.

Kommitténs förslag att det skall tillkomma socialstyrelsen att med bindande

verkan avgöra, huruvida i visst fall sådan institution föreligger, som

avses med bestämmelserna i 10 kap. av kommitténs lagförslag, samt i så fall

till vilken av de i kapitlet angivna anstaltsformerna institutionen är att hänföra,

har i stort sett lämnats utan erinran. Emellertid begränsas behovet

av dylika auktoritativa förklaringar starkt genom de väsentliga förenklingar

av ifrågavarande bestämmelser som jag nyss förordat. De avgöranden

som behöver träffas torde i huvudsak endast komma att gälla frågorna, huruvida

i visst fall en anstalt för barns och ungdoms vård och fostran föreligger

— ett spörsmål som liksom hittills får avgöras med hänsyn tagen till

olika förhandenvarande omständigheter — samt i så fall huruvida anstalten

är att hänföra till någon av de särskilt undantagna kategorierna. Att

träffa bindande avgöranden i frågor av denna innebörd bör enligt min mening

icke ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten själv. Däremot

skulle det väl kunna tänkas att, såsom socialvårdskommittén föreslog i sitt

år 1944 avgivna betänkande, socialstyrelsen skulle tilläggas befogenhet att

med bindande verkan fastslå, till vilken av de särskilt angivna formerna en

viss barnavårdsanstalt är att hänföra. Något större behov av en sådan befogenhet

torde dock inte föreligga. Det av kommittén föreslagna stadgandet

i 139 § har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

XIII. Landstingskommuns befattning med fosterbarnsvård

Inledning

Vissa landsting har bidragit till fosterlega för omhändertagna barns vård i

enskilt hem, ehuru BvL icke innehåller några bestämmelser om sådant bidrag.

Frågan huruvida landsting äger befogenhet härtill var föremål för avgörande

av Kungl. Maj:t i regeringsrätten den 21 maj 1947. I det fall avgörandet

gällde hade ett landsting bemyndigat sitt förvaltningsutskott att av

medel, som landstinget för ändamålet anvisade — 10 000 kronor — under

vissa förutsättningar bidraga till fosterlega på det sätt och i den utsträckning

utskottet kunde finna lämpligt. Efter det besvär anförts upphävde regeringsrätten

heslutet med motivering, att detsamma icke kunde anses avse

sådan angelägenhet, varom landstinget jämlikt 4 § lagen om landsting agde

besluta, samt att landstinget således genom beslutet överskridit sin befogenhet.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:is proposition nr 10 år 1960

f annan ordning och i mindre omfattning än som avsågs i det nämnda fallet

har andra landsting under senare år lämnat bidrag till vård varom nu är

fråga. Som villkor har i regel gällt, att barnet, efter vistelse på upptagningshem

eller barnhem för varaktig vård, av barnhemmets föreståndare eller

läkare förklarats vara svårplacerat. I vissa fall ställes icke för bidrag villkor

om viss tids vistelse på barnhem utan krävs endast att barnet skall vara

svårplacerat. Ett landsting har beviljat bidrag till vårdavgift för spädbarn

som vårdas i tillfälliga fosterhem i avbidan på slutlig placering. Det har också

i något fall förekommit, att landsting ställt ett belopp till länets socialvårdsförbunds

förfogande för en intensifiering av fosterbarnsvården över

huvud taget.

Vad angår frågan, huruvida landsting äger ekonomiskt stödja vården av

barn, som mottagits för ändamålet i enskilt hem, är att märka, att landstingskommunens

kompetens blivit genom landstingslagen den 14 maj 1954

bestämd på annat sätt än förut.

Enligt 1924 års landstingslag skulle landstinget dels äga besluta om landstingsområdets

gemensamma angelägenheter — vilka exemplifierades — såvitt

dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhörde offentlig

myndighets ämbetsåtgärd, dels ock handha de ärenden i övrigt, som enligt

beslut av Konung och riksdag skulle ankomma på landstinget.

Kommunallag skommittén framhöll i betänkande med förslag till landstingslag

(SOU 1952: 48), att berörda exemplifiering vore föråldrad och icke

längre svarade mot vad som faktiskt blivit landstingens verksamhetsfält.

Kommittén återgav vissa inhämtade uppgifter m. m., enligt vilka landstingens

nettoutgifter år 1950 till 87 % belöpte på hälso- och sjukvård, medan

5,5 % belöpte på undervisnings- och bildningsanstalter och 4,5 % på

social verksamhet. På barnavårdens område bedrevs eller främjades bl. a.

barnhemsverksamhet och fosterbarnsvård. Även andra socialvårdsgrenar,

bland vilka nämndes barnkoloniverksamhet, åtnjöt anslag av landstingsmedel.

Kommunallagskommittén underströk, att de gränser som 1924 års lag

uppdrog för landstingens verksamhet, på det hela taget var tillräckligt vida.

Något starkare behov av lagändring förelåg icke, även om i något fall rättspraxis

kommit till resultat i fråga om landstingets kompetensområde, som

syntes svårt att förena med en nutida mer fri syn på landstinget och dess

funktioner.

Enligt kommunallagskommitténs mening borde landstingskommunens

beslutanderätt omfatta sådana angelägenheter, vilkas vårdande genom

landstingets försorg framstod såsom berättigat ur allmänna samhälleliga

synpunkter; det avgörande borde alltså vara vad som ur dessa synpunkter

kunde anses rimligt och ändamålsenligt. Denna syn på landstingets kompetens

kunde anses ha kommit till uttryck redan i kompetensstadgandet i 1924

års lag. Ett annorlunda avfattat kompetensstadgande föreslogs dock av

kommittén, närmast för att undvika den mindre verklighetstrogna beskrivningen

av landstingets uppgifter i 1924 års lag samt för att närma bestämmelserna

för landstingskommunerna till kommunallagstiftningen i övrigt.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 År 1960

181

En följd av en anpassning till kompetensstadgandet för primärkomiuunerna

syntes enligt kommitténs mening bli, att rättspraxis sknlle få möjlighel

til! en något friare bedömning av landstingskommunens kompetensområde.

Enligt kommitténs förslag skulle den i 1924 års lag givna bestämningen

»för landstingsområdet gemensamma angelägenhet» ersättas av »sina angelägenheter»

samt exemplifieringen utgå. I bestämningen »sina angelägenheter»

låg enligt kommittén en gränsdragning i förhållande till såväl staten

som primärkommunerna. I förhållande till de senare innebar stadgandet,

att landstingskommunen icke fick främja intressen och behov, vilkas tillgodoseende

ankom på primärkommunerna enligt den allmänna kompetensregeln

i lagstiftningen för dessa kommuner eller enligt bestämmelser i särskilda

författningar. Härvid borde emellertid märkas att, såvida icke i särskild

författning annat angavs eller kunde anses vara förutsatt, landstingskommun

torde vara oförhindrad att inom sitt område främja verksamhet

av samma art som den, vilken inom primärkommunernas områden ankom

på dessa. Skillnaden i kompetens avsåg sålunda verksamhetsområdena i

lokalt hänseende. Landstingskommuns åtgärder skulle tillgodose intressen

som kunde hänföras till denna. Detta hindrade emellertid icke, att ett beslut

av landstinget att främja ett speciellt ändamål kunde avse viss eller

vissa delar av landstingskommunens område, blott förutsättningen var att

övriga delar av landstingskommunen under motsvarande betingelser skulle

erhålla samma förmån.

Förbehållet i 1924 års kompetensbcstämmelse därom att kompetensen

icke omfattade vad som tillhörde offentlig myndighets ämbetsåtgärd skulle

enligt förslaget ersättas med en något vidare formulering. Ett sådant förbehåll

kunde enligt kommittén måhända anses överflödigt att medtaga; det

skulle få sin huvudsakliga betydelse genom att tydliggöra att utanför kompetensen

föll den verksamhet, som inom landstingskommunens område ankom

på länsstyrelsen och andra offentliga myndigheter, såsom den statliga

vägförvaltningen, länsarbetsnämnden m. fl.

I 1954 års landstingslag har emellertid kompetensbestämmelsen fått eu

annan utformning än den kommunallagskommittén föreslog. Enligt 4 §

landstingslagen äger landstingskommun att själv, efter vad i lagen närmare

bestämmes, vårda sina angelägenheter avseende hälso- och sjukvård, undervisning,

socialvård, jordbrukets och andra näringars utveckling med mera

dylikt, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan. Därjämte erinras om de angelägenheter som ankommer

på landstingskommun enligt särskilda sladganden.

Såsom skäl för denna utformning av kompetensstadgandet har av chefen

för inrikesdepartementet anförts bl. a. följande. En viss exemplifiering av

landstingskommunens uppgifter var möjlig och av värde. I intet avseende

var det fråga om att inskränka landstingskommunens befogenheter. Även

med den (i propositionen) föreslagna formuleringen av kompetensstadgandet

torde rättspraxis få möjlighel till en något friare bedömning än dittills.

Del var särskilt alt märka, all ordet »gemensamma» borttogs ur bestäm
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ningen av landstingskommunens uppgifter. I exemplifieringen upptogs även

socialvården. Socialvården i trängre bemärkelse reglerades genom speciallagstiftning

och den för primärkommunerna gällande grundsatsen om förbud

mot att på detta område utan stöd av författning lämna understöd åt

enskilda personer borde äga tillämpning även för landstingskommunernas

del. Emellertid fanns det inom socialvården i mera vidsträckt mening ett

ganska omfattande fält, där landstingskommunerna — delvis utan särskilt

åläggande — gjort och även framdeles borde kunna göra väsentliga insatser.

Härom erinrades genom exemplifieringen »socialvård» utan att någon

ändring i gällande rätt åsyftades. Vad angick kompetensområdets avgränsning

i förhållande till staten och primärkommunerna kunde statsrådet i

stort sett biträda de synpunkter kommunallagskommittén anfört.

Barnavårdskommittén

Vad ovan berörts angående landstingskommunernas ekonomiska stöd åt

fosterbarnsvården ådagalägger enligt kommitténs mening, att rätten för

landstingskommun att lämna sådant stöd bör fastslås. Fosterbarnsvården

kan främjas ekonomiskt på olika sätt, genom bidrag till fosterlegor, allmänt

stöd åt länsförbunds fosterbarnsverksamhet, bidrag till avlöning åt barnavårdsombud

eller annorledes. Kommittén anför vidare följande.

Det är uppenbart, att ett främjande av vård i enskilt hem av barn, som

av en eller annan anledning icke får växa upp i eget föräldrahem, har ett direkt

samband med barnhemsverksamheten, vilken avlastas genom främjandet

av annan vårdform. Såtillvida är en insats från landstingskommuns

sida för fosterbarnsvården av omedelbart värde för landstingskommunen

som sådan.

Därest den stödjande insatsen begränsas till svårplacerade barn eller eljest

till barn, vilka kan sägas ha ett vårdbehov, som kräver speciella föranstaltningar,

kan insatsen sägas ligga i linje med den hälso- och sjukvårdande

verksamheten. Detta gäller vare sig bidrag utgår i varje enskilt fall, som

visas motsvara nämnda förutsättningar, eller den stödjande verksamheten

organiseras så, att ett antal utvalda hem engageras i vården av svårplacerade

barn och erhåller ekonomiskt bidrag för ändamålet.

Trots detta synes frågan, huruvida landstingskommunen enligt landstingslagen

har rätt att lämna bistånd till fosterbarnsvårdens främjande, icke

kunna med säkerhet besvaras. Uppgift att bedriva förmedling av fosterbarn

och fosterhem har ej tillagts primärkommun; att landstingskommun främjar

eller bedriver sådan förmedling borde därför icke möta hinder. Annorlunda

synes det förhålla sig med bidrag till fosterlegor för omhändertagna barn

samt till barnavårdsnämnds befattning med fosterbarnsvården över huvud

taget. Där är det fråga om uppgifter, som genom barnavårdslagstiftningen

direkt uppdragits åt barnavårdsnämnden att sköta och åt primärkommunen

att bekosta, och det förefaller tvivelaktigt, om det allmänna samhälleliga

intresset av fosterbarnsvårdens främjande gör denna vård till jämväl

en landstingskommunens angelägenhet.

Utan intrång i annan kommunal enhets kompetensområde eller i myndighet

tillagd uppgift kunde landstingskommun direkt stödja fosterhemmen.

åtminstone i fråga om kostnaderna för vård av icke omhändertagna

opaginerad Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

barn. Åtgärdens innebörd av understöd åt enskilda vore däremot framträdande,

om också icke mer framträdande än då vård å barnhem eller sjukhus

tillhandahålles utan att sådan ersättning fordras, som svarar mot de verkliga

omkostnaderna.

På grund av det anförda finner kommittén det påkallat, att i barnavårdslagstiftningen

intages stadgande, som otvetydigt utvisar, att landstingskommun

äger rätt att ekonomiskt stödja fosterbarnsvården. Förpliktelse att bereda

sådant stöd synes kommittén inte böra komma i fråga.

Kommittén anser det ur barnavårdssynpunkt icke vara önskvärt att från

landstingskommuns sida bedrives någon självständig verksamhet, som innebär

förmedling av fosterbarn och fosterhem eller stöd åt fosterhem. Kommittén

anför härom vidare.

Landstingskommunens insats bör endast innebära ekonomiskt stöd åt

förmedling, som bedrivs av länsförbund eller eljest med vederbörligt godkännande.

(Jämför angående dylikt godkännande 86 § lagförslaget.) Därutöver

bör landstingskommunens bistånd avse primärkommunernas och deras

barnavårdsorgans verksamhet för tillsyn och stöd åt fosterbarnsvården

i allmänhet samt vården i enskilda hem av barn och unga, som blivit omhändertagna

av barnavårdsnämnd. Därigenom vinnes bl. a. att landstingskommunens

bidrag icke leder till understöd åt enskild i annat fall än där

sådan! är jämlikt barnavårdslagstiftningen berättigat.

Remissyttrandena

Socialstyrelsen framhåller, att landstingen under de senaste åren nedlagt

ett värdefullt arbete på barnhemsvårdens område samt dokumenterat intresse

för fosterbarnsvården. Detta intresse har främst tagit sig uttryck däri,

att flertalet landsting åtagit sig att bestrida hälften av kostnaderna för barnavårdsombuden

och deras verksamhet. På några håll har landstingen därutöver

i en eller annan form lämnat ekonomiskt bidrag till placeringar i enskilda

fosterhem. Tveksamhet har emellertid rått på sina håll om landstingens

formella rätt att anslå medel för sådant ändamål. Med hänsyn till den

stora betydelsen av sådana bidrag förordar socialstyrelsen, att särskilt stadgande

införes i en ny barnavårdslag om landstings rätt härtill.

Det understrvkes av några remissinstanser — såsom länsstyrelserna i

Kronobergs, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands och Gävleborgs län, svenska

socialvårdsförbundet och svenska landskommunernas förbund — att det för

närvarande förekommer att vissa landsting driver eller understödjer annan

för barnavården betydelsefull verksamhet än den som beröres i stadgandet.

Med hänsyn härtill ifrågasättes, huruvida det är lämpligt att på föreslaget

sätt precisera och begränsa landstingens arbetsuppgifter. En vidare ram för

denna verksamhet med möjlighet till nya initiativ från landstingens sida anses

vara att föredraga.

Svenska landstingsförbundet förordar på nedan angivna skäl ett stadgande

av innehåll, att landstingskommun äger rätt att självständigt bedriva

verksamhet, som innebär förmedling av fosterbarn och fosterhem eller stöd

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

åt fosterhem. Vad angår landstingens bidrag till fosterbarnsvården i övrigt

är förbundet däremot tveksamt, om landstingen bör erhålla rätt att lämna

bidrag till åligganden, som ankommer på primärkommunerna. Förbundet

anför bl. a.

Beträffande landstingens engagemang i fosterhemsförmcdlingen, vilket

tillkommit i fullt samförstånd med Konung och riksdag, kan det synas obehövligt

att tillföra lagstiftningen en bestämmelse härom. Förbundet vill

dock ej motsätta sig att så sker. Stadgandet har emellertid blivit för snävt

utformat. Kommittén utgår från att det ur barnavårdssynpunkt är önskvärt

att från landstingskommuns sida icke bedrives någon självständig verksamhet,

som innebär förmedling av fosterbarn och fosterhem, och vill därför

inskränka landstingskommuns insats till enbart ekonomiskt stöd åt förmedling,

som bedrives av länsförbund eller eljest med vederbörligt sodkännande.

Enligt förbundets mening saknas anledning att på föreslaget sätt inskränka

landstingets befogenheter i detta hänseende. Landstingen och Allmänna

barnhuset bestrida för närvarande med hälften var löner m. fl. kostnader

för de hos barnavårdsförbunden anställda barnavårdsombuden. Det torde

vara eu tidsfråga, när Allmänna barnhuset vill komma ifrån detta ekonomiska

engagemang. Såvida icke staten i stället träder in som bidragsgivare,

kommer hela kostnaden då att åvila landstinget. Det vore orimligt om landstinget

icke under sådana förhållanden skulle kunna såväl formellt som reellt

stå som huvudman för verksamheten.

Det må i detta sammanhang framhållas, att några landsting uttryckt

önskemål att övertaga huvudmannaskapet för barnavårdsombuden men att

de funnit sig böra intaga en avvaktande hållning i frågan, bl. a. med hänsyn

till den gällande lagstiftningens oklarhet i fråga om landstingens behörighet

härutinnan.

De yttranden, som inkommit från olika landstings förvaltningsutskott går

i huvudsak i samma riktning.

Föredragande statsrådet

Enligt kommitténs förslag skall i ny barnavårdslag införas ett stadgande

om att landstingskommun må ekonomiskt stödja förmedling av fosterbarn

och fosterhem samt med bidrag främja fosterbarnsvården. Syftet med det

föreslagna stadgandet är i första hand att klarlägga, att landstingskommun

äger befogenhet att lämna bidrag till fosterbarnslegor beträffande såväl omhändertagna

som icke omhändertagna barn, vilka överlämnas för vård i enskilda

hem. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen lär det inte

vara ovanligt att landstingen lämnar sådana bidrag. För egen del kan jag

inte finna annat än att denna praxis är förenlig med kompetensregeln i 4 §

av den nu gällande landstingslagen. Det finns sålunda enligt min mening

inte tillräckliga skäl för att i barnavårdslagen införa en bestämmelse av

föreslagen innebörd.

Med det föreslagna stadgandet har kommittén därjämte velat hindra, att

från landstingskommuns sida bedrives någon självständig verksamhet, som

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1060

185

innebär bl. a. förmedling av fosterbarn och fosterhem. Landstingskommun

lorde enligt gällande lagstiftning vara oförhindrad att bedriva sådan förmedlingsverksamhet,

och jag finner i likhet med bl. a. svenska landstingsförbundet

anledning inte föreligga att på föreslaget sätt begränsa landstingskommunernas

befogenhet härutinnan.

Såsom berörts i åtskilliga yttranden skulle den föreslagna begränsningen

och preciseringen av landstingskommuns befogenheter också lägga hinder

i vägen för att landstingskommun driver eller understödjer annan för barna-

och ungdomsvården betydelsefull verksamhet än den i stadgandet direkt

angivna. För barna- och ungdomsvårdens utveckling är det utan tvivel av

stort värde att möjligheten hålles öppen för nya insatser från landstingskommunernas

sida. Ramen för dessas verksamhet bör därför inte underkastas

annan begränsning än som följer av 4 § landstingslagen.

Av ovan anförda skäl har jag funnit mig inte kunna tillstyrka kommitténs

ifrågavarande förslag.

XIV. Förslaget till lag om samhällets vård av barn och ungdom

(barnavårdslag)

Såsom framgår av den föregående framställningen har åtskilliga erinringar

framställts mot kommittéförslagets uppställning och avfattning. Dessa erinringar

har, i den mån de befunnits berättigade, beaktats vid den överarbetning,

som kommittéförslaget undergått. Sålunda har paragrafantalet

väsentligt nedbringats samt förändringar vidtagits med avseende på kapitelindelningen

och en del lagbestämmelsers placering. Vidare har en förenkling

av lagtexten eftersträvats. Hänvisningar från en paragraf till en annan har

såvitt möjligt undvikits, och åtskilliga detaljbestämmelser har utmönstrats

ur lagtexten. Den föreslagna lagen har härigenom fått ett avsevärt mindre

omfång än såväl gällande BvL som kommitténs lagförslag.

Genomföres lagförslaget måste ändringar vidtagas i vissa andra lagar,

främst lagen om socialhjälp. Med hänsyn till att den nya barnavårdslagen

inte torde böra träda i kraft förrän den 1 januari 1961, synes det emellertid

kunna anstå med att vidtaga ifrågavarande följdändringar.

I det följande kommer jag att till behandling upptaga de särskilda bestämmelserna

i det inom socialdepartementet utarbetade lagförslaget.

Beträffande kommitténs lagförslag torde få hänvisas till betänkandet.

Lagens rubrik och disposition

I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit liar den i BvL förekommande

benämningen ungdomsskydd utmönstrats såväl ur lagens rubrik

som ur lagtexten i övrigt. För alla former av barnavårdsorganens verksamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

oavsett vilken grupp bland de unga som avses därmed, användes i stället

beteckningen vård.

Enligt kommitténs förslag bibehålies i lagrubriken den nuvarande beteckningen

barnavårdslag. Ehuru vissa skäl möjligen kan anses tala för att lagen

i stället borde benämnas ungdomsvårdslag, har en ändrad terminologi i detta

avseende inte ansetts tillräckligt motiverad. För ett bibehållande av benämningen

barnavårdslag kan främst anföras, att det stora flertalet av dem som

direkt beröres av den i lagen reglerade verksamheten ännu befinner sig i den

egentliga barnaåldern. Härtill kommer, att denna benämning är hävdvunnen

i vårt land och överensstämmer med den terminologi som användes i

våra nordiska grannländer.

På sätt kommittén föreslagit (jfr 1 §) användes »barnavård» även i övrigt

i lagförslaget såsom sammanfattande beteckning för samhällets barnavård

och ungdomsvård.

I stället för den av kommittén använda rubriken »lag om samhällets barnaoch

ungdomsvård (barnavårdslag)» har åt departementsförslaget givits benämningen

»lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)»,

vilken ansetts vara att föredraga ur språklig synpunkt.

Till sin allmänna uppbyggnad ansluter sig departementsförslaget närmare

än kommitténs förslag till gällande BvL. Vissa ändringar i fråga om

BvL:s kapitelindelning och disposition i övrigt har dock genomförts. I ett

inledande kapitel har upptagits grundläggande bestämmelser om barnavårdsorganens

uppgift samt om den offentliga barnavårdens allmänna organisation.

Kapitlet innehåller bl. a. de stadganden rörande allmänt förebyggande

verksamhet, vilka ansetts böra upptagas i lagen. I 2 kap. har upptagits

närmare regler om barnavårdsnämnds inre organisation och arbetssätt m. m.

och i 3 kap. föreskrifter angående förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd.

Framställningen i lagförslaget övergår därefter till den offentliga

barnavårdens olika arbetsområden, varvid först — i 4 kap. — upptages bestämmelser

om de ingripanden — bland dem omhändertagande — som barnavårdsnämnd

har att vid behov vidtaga i enskilda fall, medan behandlingen

av de omhändertagna regleras i 5 kap. och bestämmelser om samhällsvårdens

upphörande — beträffande andra omhändertagna än elever vid ungdomsvårdsskolorna

— upptages i 6 kap. Nästföljande kapitel reglerar barnavårdsorganens

särskilda befattning med vården av fosterbarn och äger tilllämpning

beträffande såväl omhändertagna som icke omhändertagna barn

och ungdomar. I detta kapitel har upptagits ett stadgande om skydd mot

skadliga förflyttningar av fosterbarn. I lagförslaget följer därefter bestämmelser

om barnavårdsanstalter i 8 kap. och om ungdomsvårdsskolor i 9

kap. Kommuns rätt till ersättning av annan kommun eller staten samt av

enskilda regleras i 10 kap. Ill kap. har sammanförts föreskrifter om förfarandet

hos länsstyrelse i underställningsmål, varefter i 12 kap. bestämmelser

upptages om besvär. 13 kap. — innehållande ansvarsbestämmelser

och vissa särskilda föreskrifter — är avsett att utgöra lagens slutkapitel.

Emellertid har BvL:s bestämmelser om arbetsföreläggande m. m. ansetts

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

böra såsom ett provisorium bli överförda till den nya lagen, och dessa bestämmelser

har —- för att förebygga luckor i paragrafföljden vid en blivande

lagrevision — sammanförts till ett särskilt kapitel — 14 kap. - ■ sist

i lagförslaget, övergångsbestämmelserna har i departementsförslaget

till skillnad från den metod som kommit till användning i BvL och i kommitténs

förslag — utbrutits ur kapitelindelningen.

Vissa remissinstanser har såsom tidigare berörts förordat särskild paragrafnumrering

i varje kapitel, övervägande skäl har emellertid ansetts tala

för att även i ny barnavårdslag genomgående paragrafnumrering bibehålies.

1 kap. Inledande bestämmelser

(1—6 §§ departementsförslaget)

I detta kapitel har upptagits de grundläggande bestämmelserna rörande

den offentliga barnavårdens syfte och allmänna organisation in. m., såsom

angående kommuns ansvar för barnavården, barnavårdsnämnd och dess

åligganden samt tillsyn över barnavården i riket m. m.

Innehållet i kapitlet ersätter 1, 2, 20, 21 och 79 §§ samt delvis 81 § 2 mom.

BvL och motsvarar närmast 1, 2 och 5 kap. kommitténs förslag. Vad i dessa

kapitel stadgas behandlas emellertid i departementsförslaget delvis i andra

sammanhang.

Begreppet barn användes i gällande lag utan någon bestämd åldersgräns

uppåt. Med barn menas nämligen — med visst undantag — alla som är

föremål för skydd enligt lagen (1 § andra stycket BvL).

Kommittén har föreslagit ändrad terminologi. I dess förslag (2 §) betecknas

såsom underårig envar som ej fyllt 21 ar och sasom barn underårig

som ej fyllt 18 år. Beteckningarna ungdom och unga användes däremot i

förslaget utan bestämd begränsning till vissa åldrar.

Mot den sålunda föreslagna bestämningen av begreppet barn invänder

länsstyrelsen i Malmöhus län, att man som barn språkligt sett brukar beteckna

den som icke fyllt 10 år och som ungdom den som fyllt 16 år. En

lösning av terminologifrågan synes länsstyrelsen vara att enbart upptaga begreppet

underårig och att, där gränsdragning erfordras, använda beteckningen

»underårig, som ej fyllt 16 år» eller »underårig, som ej fyllt 18 år» etc.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att den vedertagna åldersgränsen

för barn torde vara 16 år, och finner det bättre överensstämma med

gängse språkbruk alt med barn avse den som ej uppnått nämnda ålder samt

att sammanfatta övriga underåriga under beteckningen ungdom, varigenom

eu klar gränsdragning erhålles mellan de olika kategorierna med direkt anknytning

till lagförslagets rubrik. Enligt svenska barnpsykiatriska föreningen

är en gränsdragning vid 18 års ålder ur medicinska och psykologiska synpunkter

oriktig och bör med barn lämpligen förstås den som ej fyllt 15 år.

1 departementsförslaget användes liksom i kommitténs förslag termen

underårig såsom beteckning för den som ej fyllt 21 år. Någon särskild de
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 ar WHO

fini tion av begreppet underårig har emellertid icke ansetts erforderlig med

hänsyn till att nämnda beteckning — som hämtats från 9 kap. 1 § föräldrabalken

— redan är inarbetad i annan lagstiftning. Den av kommittén föreslagna

bestämningen av begreppet barn möjliggör — med hänsvn till den

betydelse som enligt förslaget givits åt 18-årsgränsen — att denna gräns på

förekommande ställen i lagen kan anges på ett smidigt sätt. Såsom framhållits

vid remissbehandlingen kan det emellertid inte anses överensstämma

med gängse språkbruk att såsom barn beteckna personer i åldern inemot

18 år. Med det innehåll, som departementsförslaget fått i fråga om

åldersgränser, skulle den föreslagna begreppsbestämningen för övrigt knappast

medföra några lagstiftningstekniska fördelar. Någon definition av begreppet

barn har därför inte upptagits i departementsförslaget, och beteckningen

barn användes sålunda i detta utan fixering till vissa åldrar. Motsvarande

gäller beträffande beteckningarna ungdom och unga.

I kommitténs förslag utsäges i 8 §, att samhällets barnavård handhaves

av kommunerna, landstingskommunerna och staten, och i 15 §, att samhällets

barnavård står under statliga myndigheters tillsyn. Dessa stadganden har

ansetts överflödiga och därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

Detsamma gäller vissa i 9 § andra stycket och 10 § tredje stycket kommittéförslaget

intagna hänvisningar till senare kapitel i förslaget.

Under 14 § har kommittén upptagit hänvisning till vad som gäller om

statsbidrag till vissa barnavårdskostnader. Eu motsvarande hänvisning återfanns

tidigare i BvL (67 §) men upphävdes år 1958 i samband med en om!äggning

av statsbidragsgivningen till kommunerna. Ifrågavarande stadgande

har därför också fått utgå ur förslaget.

Frågorna om den allmänt förebyggande verksamheten (5 kap. och 26 §

andra stycket kommitténs förslag) samt om landstingens befattning med

fosterbarnsvården (12 § andra stycket kommitténs förslag) har redan behandlats

i det föregående.

1 §•

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit önskvärt, att i bamavårdslagens

inledning kommer till uttryck, vad den i lagen reglerade verksamheten

har till syfte och vad barnavårdsorganen alltså i sin verksamhet bör ha

till ledstjärna.

Verksamhetens syfte kan enligt kommittén anges vara att befrämja, att

barn och ungdom får bästa möjliga uppväxtförhållanden. Stadgande härom

har intagits såsom första stycke i lagförslagets 1 §.

När det gäller de underåriga får emellertid — framhåller kommittén —

barnavårdsorganens strävan anses ha ett bestämdare mål, nämligen att

\arje

och utbildning, som hans behov och förutsättningar påkallar. Vad kommittén

sålunda uttalat har kommit till uttryck i 1 § andra stycket lagförslaget.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1060

189

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att i ett inledande stadgande kortfattat

ange verksamhetens syfte har i vissa yttranden hälsats med tillfredsställelse

samt i övrigt lämnats utan erinran.

Innehållet i det föreslagna andra stycket av 1 § har emellertid utsatts för

kritik.

Fångvårdsstyrelsen erinrar om att det här rör sig om förhållanden som

är föremål för mycket subjektiva bedömningar och att det föreliggande lagförslaget

knappast ger anvisningar om de resurser som kan stå till buds beträffande

ingripande i det stora flertalet fall det skulle komma att gälla.

Vad som däremot enligt styrelsens mening på något sätt bör komma till

uttryck i lagen är att ansvaret för fostran av barn och ungdom i första hand

åvilar föräldrarna och familjen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför följande.

Det stadgas, att barnavårdsmyndigheterna skola söka åvägabringa att

varje underårig erhåller den vård, fostran och utbildning, som hans behov

och förutsättningar påkalla. Å andra sidan skall åtgärd vidtagas endast när

omständigheterna därtill föranleda och åtgärden skall vara »enligt denna

lag». Uttryckssätten synas stå i viss motsättning till varandra. Rent principiellt

åligger det väl barnavårdsnämnd att följa varje underårigs utveckling

(bo § i förslaget) men detta stadgande lär väl knappast kunna tagas

som intäkt för en barnavårdsnämnd att handla i så att säga oträngt mål. Även

om en underårig ej skulle erhålla den utbildning, som hans förutsättningar

påkalla, lär väl knappast, om förhållandena i hemmet äro goda, barnavårdsnämnden

vilja ingripa, ett ingripande som för övrigt endast skulle kunna

bestå i ett råd till vårdnadshavarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att de skyldigheter, som enligt det

föreslagna stadgandet lagts på barnavårdsnämnden, sträcker sig långt utöver

vad man rimligen kan ålägga en sådan nämnd, att stadgandet får anses inkräkta

pa andra myndigheters befogenheter samt att motsvarande bestämmelse

i gällande lag enligt länsstyrelsens mening är ändamålsenlig och till

fyllest. Liknande synpunkter framhålles även av länsstyrelsen i Kronobergs

län och svenska socialvårdsförbundet.

Föredragande statsrådet. I det stadgande, som inleder föreliggande lagförslag.

betecknas såsom förut berörts den i lagen reglerade verksamheten

såsom samhällets vård av barn och ungdom. I fortsättningen av lagen användes

emellertid »barnavård» som sammanfattande beteckning. I övrigt

bär förevarande paragraf avfattats i nära överensstämmelse med 1 § första

stycket i kommitténs lagförslag. Barnavårdens syfte har sålunda angivits

vara att främja goda uppväxtförhållanden för de unga.

Vad angår 1 § andra stycket kommitténs lagförslag kan den däremot

framförda kritiken enligt min mening inte frånkännas berättigande. För

egen del har jag funnit mig böra förorda, att detta stycke får utgå ur förslaget.

Vilka speciella uppgifter barnavårdsorganen har i fråga om de underårig,

framgår av lagens centrala delar, och det synes mig knappast va
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

KO Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ra av något värde att i koncentrerad form erinra därom i inledningsstadgandet.

I anslutning till vissa remissuttalanden vill jag här ytterligare framhålla,

att barnavårdsorganens insats naturligtvis alltid är supplerande i förhållande

till föräldrars eller annan vårdnadshavares verksamhet, för vilken de grundläggande

bestämmelserna återfinnes i föräldrabalken, och att den också kan

ersättas av andra vårdorgans ingripande. Detta förhållande, som torde vara

självklart, kommer för övrigt till uttryck på olika ställen i lagen.

2 §.

Enligt BvL ankommer det på varje kommun att i enlighet med bestämmelserna

i lagen ordna sin barnavård och vidtaga åtgärder till skydd för

ungdom inom kommunen. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd.

Vid handläggning av ärenden rörande ungdomsskydd — varmed avses

befattningen med sådan ungdom över 18 år, beträffande vilken ingripande

vidtagits med stöd av det år 1934 till 22 § BvL fogade, med d) betecknade

stadgandet — må nämnden kallas ungdomsnämnd (1 § första stycket).

Mindre kommun kan av Konungen befrias från skyldigheten att ha särskild

barnavårdsnämnd; i sådant fall skall barnavårdsnämnden utgöras av

socialnämnden med viss förstärkning (7 §).

Barnavårdskommittén. Kommittén har såsom förut berörts inte funnit

anledning föreligga att föreslå någon genomgripande ändring vare sig i nu

gällande fördelning på kommunerna, landstingskommunerna och staten av

de uppgifter, som ingår i samhällets barnavård, eller av den organisation

BvL föreskriver för dessa uppgifters handhavande.

Det är alltså kommitténs uppfattning, att de till barnavården hörande

uppgifterna — vilka enligt kommitténs förslag också blir i det väsentliga

desamma som förut — i principiellt oförändrad omfattning skall åvila kommunerna

på det sättet att varje kommun har att sörja för barnavården inom

kommunen (se 9 § lagförslaget).

Enligt kommitténs förslag skall i varje kommun finnas en särskild nämnd

för barnavårdens handhavande (10 § första stycket). Möjligheten att låta

socialnämnden med viss förstärkning utgöra barnavårdsnämnd är enligt

kommitténs uppfattning numera praktiskt betydelselös och måste anses

obehövlig. Motsvarighet har därför icke upptagits i lagförslaget.

Kommittén har övervägt, huruvida nämnden borde erhålla ändrad beteckning,

men stannat vid att bibehålla benämningen barnavårdsnämd. Även den

i BvL anvisade möjligheten för nämnden att kalla sig ungdomsnämnd bevaras,

dock med den ändringen, att sistberörda beteckning skall brukas, så

snart ärende gäller — uteslutande eller bland annat —■ underåriga som fyllt

18 år och vare sig ärendet rör vissa särskilda personer eller tillhör den allmänt

förebyggande verksamheten.

Beträffande namnfrågan har en av kommitténs experter i särskilt yttrande

uttalat avvikande mening och föreslagit beteckningen familjenämnd

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Remissyttrandena. Socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands

och Gotlands län anser liksom kommittén benämningen barnavårdsnämnd

böra bibehållas.

Målsmännens riksförbund och nåyra kommunala organ biträder däremot

förslaget att åt nämnden ge benämningen »familjenämnd».

Även andra namnförslag har framförts. Sålunda förordar fyra barnavårdsnämnder

benämningen »barna- och ungdomsnämnd» eller »ungdoms- och

barnavårdsnämnd».

En socialvårdskonsulent — som i övrigt godtar kommitténs namnförslag

—- hävdar, att benämningen »ungdomsnämnd» alltjämt bör ha frivillig karaktär.

Beträffande sistnämnda beteckning erinrar Göta hovrätt om att den också

förekommer i strafflagberedningens förslag till skyddslag såsom ersättning

för benämningen ungdomsfängelsenämnden och ifrågasätter under hänvisning

härtill, om benämningen bör bibehållas i barnavårdslagen. Hovrätten

för Västra Sverige förordar av samma skäl att benämningen »ungdomsnämnd»

utbytes mot »ungdomsvårdsnämnd».

Föredragande statsrådet. I första stycket av förevarande paragraf stadgas

till en början — i anslutning till gällande rätt och kommitténs förslag —

att varje kommun har att sörja för sin barnavård enligt föreskrifterna i

lagen. Därjämte har kommunens skyldigheter med avseende på den allmänt

förebyggande verksamheten uttryckligen fastslagits genom föreskrift att

kommunen även i övrigt har att verka för det i 1 § angivna syftet nämligen

att främja goda uppväxtförhållanden för de unga. De närmare skälen för

den föreslagna bestämmelsen, vilken innehållsmässigt motsvarar 59 § i

kommitténs lagförslag, har redan tidigare redovisats.

Möjligheten att låta socialnämnden med viss förstärkning utgöra barnavårdsnämnd

— vilken möjlighet såsom kommittén framhållit numera torde

sakna praktisk betydelse -— är inte förenlig med de bestämmelser om barnavårdsnämndens

sammansättning som föreslås i det följande. Denna möjlighet

bör därför redan av detta skäl inte erhålla motsvarighet i ny lag. Jag

vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att om nyssnämnda bestämmelser

genomföres det kommer att bli möjligt att, där så befinnes lämpligt, låta

barnavårdsnämndens och socialnämndens sammansättning bli helt eller delvis

identisk.

Den kommunala nämnden för barnavårdens handhavande får enligt departementsförslaget

väsentligen samma ställning och huvudsakliga uppgifter

som enligt gällande lag. Redan detta förhållande talar starkt för att

det namn, som i BvL tillagts nämnden, inte utbytes. Den hävdvunna beteckningen

barnavårdsnämnd svarar också väl mot nämndens dominerande uppgift.

Alternativet »familjenämnd» finner jag mindre lämpligt med hänsyn

till att betydelsefulla familjesociala uppgifter ankommer även på andra kommunala

organ, främst socialnämnden. Beteckningen barnavårdsnämnd är

visserligen inte helt lycklig, då nämnden befattar sig med personer som läm
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

nät den egentliga barnaåldern. För sådana fall vore det önskvärt, att begreppet

ungdom på ett eller annat sätt kunde ingå i nämndens beteckning. Den

ur denna synpunkt riktigaste lösningen skulle vara att införa en sådan beteckning

som »barnavårds- och ungdomsnämnd» eller liknande. En dylik

sammansatt beteckning kan jag dock av praktiska och språkliga skäl inte

tillstyrka. Jag har därför i likhet med kommittén stannat vid att föreslå

bibehållande av benämningen barnavårdsnämnd i förening med möjlighet

att använda en särskild beteckning för nämnden, då denna handlägger ärenden

rörande annan ungdom än barn. Härvid har jag inte funnit anledning

föreligga att utbyta »ungdomsnämnd» mot annan beteckning. Den valda

lösningen med två olika beteckningar för nämnden är uppenbarligen inte

idealisk. Särskilt i mindre kommuner, där ärenden rörande äldre ungdom

måhända endast sparsamt förekommer, kan olägenheterna för nämnden av

att stundom behöva framträda under ett annat namn än det regelmässiga

vara så stora, att de kan anses överväga fördelarna. Med hänsyn härtill har

jag funnit det vara försiktigast att — såsom också påyrkats i ett yttrande —

låta det även framdeles få ankomma på nämnden att själv avgöra, om den

skall framträda under beteckningen ungdomsnämnd. Vad angår avgränsningen

av de ärenden i vilka denna benämning skall kunna nyttjas, ansluter

jag mig till kommitténs förslag utom såvitt avser åldersgränsen. I överensstämmelse

med vad jag förut anfört beträffande begreppet barn anser jag,

att 18-årsgränsen i detta sammanhang är alltför hög. Jag har för egen del

funnit mig böra i stället föreslå, att gränsen sättes vid 15 år.

I enlighet med det nu anförda har i andra stycket av förevarande paragraf

stadgats, att en barnavårdsnämnd skall finnas i varje kommun samt att

nämnden vid befattning med ärenden rörande ungdom över 15 år må kalla

sig ungdomsnämnd.

3 §•

I denna paragraf, som ersätter 2 § BvL och delvis motsvarar 1(1 och 22 samt

60—62 §§ kommitténs förslag, anges i sammanträngd form barnavårdsnämndens

åligganden.

Gällande bestämmelser. Enligt 2 § 1 mom. första stycket BvL har barnavårdsnämnden

att med uppmärksamhet följa de inom kommunen rådande

förhållandena i avseende på barns och ungdoms vård och uppfostran samt

noggrant tillse, att barn och ungdom, som vistas inom kommunen och är i

den belägenhet, att det enligt lagen ankommer på nämnden att ingripa, blir

töremål för dess åtgärder. I andra stycket av samma mom. anges genom

uppräkning huvudgrenarna av nämndens åligganden enligt de följande

kapitlena i lagen. Vidare anges här nämndens åligganden i egenskap av förvaltnings-

och verkställighetsorgan för allt som hör till kommunens barnavård.

Under det att 1 mom. sålunda behandlar nämndens obligatoriska åligganden,

har i 2 mom., vilket redan berörts i avsnittet om den allmänt före
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

byggande verksamheten, angivits vissa arbetsuppgifter, som skulle kunna

betecknas såsom fakultativa.

Slutligen har i 3 mom. intagits en hänvisning till de övriga författningar,

som innehåller stadganden om barnavårdsnämndens åligganden.

Föredragande statsrådet. I nära anslutning till gällande rätt har i denna

paragraf av departementsförslaget summariskt angivits barnavårdsnämndens

allmänna uppgifter. I de följande kapitlen upptages mera detaljerade

bestämmelser om arten av nämndens verksamhet i de delar, som kräver

reglering i lag.

Liksom enligt 2 § BvL ålägges det till en början barnavårdsnämnden att

göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom

kommunen. Som en nyhet föreslås — i anslutning till 60 § andra stycket

kommitténs lagförslag — att nämnden särskilt skall uppmärksamma sådana

underåriga som med hänsyn till föreliggande omständigheter kan anses

vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt. Rörande skälen

till förslaget i denna del hänvisas till avsnittet om den allmänt förebyggande

verksamheten.

Därnäst har i paragrafen upptagits ett stadgande — närmast motsvarande

61 § kommitténs förslag — enligt vilket barnavårdsnämnden har att

verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård, varvid

anordningar för förbättring av barns och ungdoms fritidsförhållanden

särskilt framhålles. Vidare stadgas att nämnden skall tillhandagå allmänheten

med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämndens

verksamhet. Beträffande skälen för dessa båda stadganden hänvisas

till avsnittet om den allmänt förebyggande verksamheten.

Vid avfattningen av de bestämmelser i paragrafen, vilka avser barnavårdsnämndens

åligganden såsom förvaltnings- och verkställighetsorgan,

har beaktats, att uppgifter på det allmänt förebyggande området kan ha

uppdragits åt annat organ i kommunen. I övrigt torde dessa bestämmelser,

som utformats med 6 § SochjL såsom förebild, inte behöva närmare kommenteras.

Att nämnden har att fullgöra de uppgifter som ankommer på nämnden

enligt den föreslagna lagen och särskilda författningar, torde vara så självklart,

att något uttryckligt stadgande härom inte synes vara behövligt.

4 och 5 §§.

I 2 kap. BvL, som omfattar 20 och 21 §§, ges allmänna bestämmelser om

uppsikt över samhällets barnavård.

Enligt 20 § har länsstyrelserna att vaka över att den i BvL angivna verksamheten

ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt sätt så att de, som

är i behov därav, blir föremål för de åtgärder, som påkallas av omständigheterna.

Vid sin befattning med kommunernas barnavård skall länsstyrelserna

biträdas av socialvårdskonsulenterna och barnavårdsassistenterna.

Dessa befattningshavare har jämväl till uppgift att tillhandagå med upp
13

Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

lysningar och råd rörande barnavården. Vidare stadgas, att länsstyrelsen

må förordna vederbörande tjänsteläkare att verkställa undersökning rörande

missförhållanden i avseende på barns och ungdoms vård.

I 21 § stadgas, att det ankommer på socialstyrelsen att med biträde av

statens inspektör för barnavård verka för barnavårdens ändamålsenliga

ordnande och främja dess utveckling. Enligt samma stadgande skall verksamheten

vid barnavårdsanstalterna stå under socialstyrelsens tillsyn samt

närmare bestämmelser om styrelsens och inspektörens åligganden i fråga

om uppsikt meddelas av Konungen. Vidare hänvisas angående tillsyn över

verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna till vad Konungen därom förordnar.

Ytterligare må i detta sammanhang erinras om att bland BvL:s besvärsbestämmelser

under 81 § 2 mom. stadgas dels att länsstyrelsen, oavsett huruvida

besvär anförts, skall, då missförhållande föreligger, vars avhjälpande

ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämnden

eller styrelsen att vidtaga erforderlig åtgärd, dels ock att envar äger rätt

att om missförhållande som nu nämnts göra anmälan hos myndighet eller

befattningshavare, som avses i 2 kap.

Barnavårdskommittén. Kommittén anser att statens uppsikt över barnavården

bör till såväl omfattning som karaktär förbli oförändrad. I lagförslaget

har liksom i SochjL benämningen tillsyn brukats i stället för uppsikt

(se 15 § lagförslaget).

Socialstyrelsens tillsynsuppgifter har närmare angivits i 16 § lagförslaget.

Syftet med socialstyrelsens tillsyn anges i detta stadgande vara att tillse,

att det allmännas verksamhet för barns och ungdoms vård och skydd i enlighet

med barnavårdslagen ändamålsenligt ordnas och handhaves. Enligt

uttrycklig föreskrift skall barnavårdsanstalter och ungdomshem stå under

socialstyrelsens tillsyn, även om de icke drives av det allmänna. I det föreslagna

stadgandet har vidare utsagts, att socialstyrelsen i erforderlig omfattning

bör utfärda allmänna råd och anvisningar.

Därest socialstyrelsens tillsynsuppgift i lagen anges på sådant sätt som

kommittén föreslagit, bortfaller enligt kommittén anledning att bibehålla

bestämmelsen om biträde av statens inspektör för barnavården. Kommittén

har emellertid ansett lämpligt, att lagen erinrar om den särskilda ställning

såsom statens inspektör, vilken tillkommer chefen för socialstyrelsens barnavårdsbyrå.

Sådan erinran har intagits i 16 § av lagförslaget.

Beträffande innebörden av länsstyrelsens tillsynsverksamhet gör kommittén

följande uttalande.

I länsstyrelses tillsynsverksamhet måste liksom hittills övervakningen av

lagens tillämpning vara ett framträdande drag. På länsstyrelsen bör det

ankomma att nära följa kommunernas och anstalternas verksamhet samt

att på ett tidigt stadium reagera mot icke önskvärda företeelser. Men länsstyrelsens

tillsyn bör likväl icke domineras av kontroll och av korrigerande

ingripanden. 1 överensstämmelse med länsstyrelsens allmänna uppgift med

avseende å länets förhållanden bör det ankomma på länsstyrelsen att söka

få till stånd en rikt utvecklad och facetterad, väl planlagd och skött barna
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

vårdsverksamhet. För ändamålet krävs från länsstyrelsens sida initiativ,

samordning av olika krafter, utjämning av motsättningar, råd och vägledning

samt bistånd jämväl i andra hänseenden.

För att kunna bilda sig en uppfattning om hur lagen tillämpas av de olika

nämnderna och kunna i mån av behov lämna bistånd eller göra rättande

ingripande är det påkallat, att länsstyrelsen i viss omfattning följer barnavårdsnämnds

handläggning av enskilda ärenden.

Kommittén framhåller vidare, att länsstyrelsen i sin tillsynsverksamhet

självfallet i fortsättningen liksom hittills behöver biträde av specialutbildade

befattningshavare. Dessas uppgifter inom tillsynen bör emellertid enligt

kommittén icke vara andra än länsstyrelsens egna. Med hänsyn härtill och

då konsulenterna enligt kommitténs mening bör bli tjänstemän hos länsstyrelserna

torde, enligt kommittén, anledning icke föreligga att i ny barnavårdslag

särskilt ange vilka befattningshavare som skall eller bör anlitas i

länsstyrelses tillsynsverksamhet.

Bestämmelser om länsstyrelses tillsynsverksamhet har i lagförslaget upptagits

under 18 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas, att länsstyrelse har att i samverkan

med socialstyrelsen noga följa tillämpningen av lagen, vaka över att

barnavårdsverksamheten i länet ändamålsenligt ordnas och handhaves samt

främja dess utveckling.

Enligt kommittén måste det i fortsättningen liksom hittills ingå i tillsynsuppgiften

att med rättande åtgärder ingripa mot missförhållanden, som befinnes

föreligga inom samhällets barnavård. Vad angår barnavårdsanstalter

och vissa andra institutioner ges bestämmelser om rättande ingripanden i

förslaget (liksom i BvL) i samband med stadganden i övrigt om anstalterna

och institutionerna, se 10 kap. lagförslaget. För ungdomsvårdsskolornas del

bör ämnet enligt kommitténs mening behandlas i den särskilda stadgan för

sådana skolor och erforderliga åtgärder ankomma på socialstyrelsen och

statens inspektör för skolorna. Återstår den kommunala barnavårdsverksamheten,

i vad densamma ej innebär drivande av institutioner, som i 10

kap. lagförslaget avses. Att med rättande åtgärder ingripa mot otillfredsställande

förhållanden inom den kommunala barnavården (bortsett från

nyssnämnda institutionsverksamhet) bör enligt kommitténs mening förbli

en uppgift för länsstyrelsen ensam.

Kommittén framhåller, att den gällande, i 81 § 2 mom. BvL Upptagna bestämmelsen

om rättande ingripande knappast är tillfredsställande, samt

fortsätter.

Den täcker inte de fall, där otillfredsställande förhållande icke beror av

barnavårdsnämnden och inte kan av densamma avhjälpas, i det att förhållandet

är beroende av ställningstagande från kommunens fullmäktiges eller

styrelses sida. Bestämmelsen lämnar också öppet, vad länsstyrelsen kan och

bör göra, om åtgärd, som länsstyrelsen tillhållit barnavårdsnämnd att vidtaga,

inte kommer till stånd.

Enligt kommitténs förslag (18 § andra stycket) skall länsstyrelse ingripa

mot otillfredsställande förhållanden inom den kommunala barnavården ge
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

nom att meddela vederbörande den föreskrift, som befinnes nödig för vinnande

av rättelse. Barnavårdsnämnds försummelser i fråga om åtgärder avseende

underåriga har särskilt framhållits i lagtexten. Förslaget innebär i

förhållande till bestämmelsen i 81 § 2 mom. BvL så till vida en inskränkning,

som den särskilda möjligheten att ingripa mot anstaltsstyrelse på förut anförda

skäl uteslutits, men samtidigt en utvidgning, i det att även missförhållanden,

som ej beror av eller kan rättas av barnavårdsnämnd, åsyftas.

Kommittén har övervägt, huruvida icke till länsstyrelses befogenhet och

plikt att såsom tillsynsmyndighet meddela rättande föreskrift borde fogas

behörighet för länsstyrelsen att i fall, där det uppenbarligen är av största

vikt, att åtgärd som ankommer på barnavårdsnämnd vidtages, men detta

underlåtes, träffa avgörande i nämndens ställe. En sådan ordning skulle,

framhåller kommittén, i princip stå nära den för nykterhetsvården gällande.

Behörigheten att besluta i barnavårdsnämnds ställe kunde enligt kommittén

lämpligen vara begränsad till att avse dels förbud mot barns mottagande i

enskilt hem, dels ock ingripanden jämlikt 7 kap. för att bereda underårig

tillfredsställande levnadsförhållanden. Förutsättning borde vara, att barnavårdsnämnd

underlåtit vidtaga åtgärd, fastän sådan vore uppenbarligen

påkallad.

Kommittén har emellertid ansett alt det i praktiken icke visat sig föreligga

något mera framträdande behov av att länsstyrelse tillägges rätt att

besluta i barnavårdsnämnds ställe. Med hänsyn härtill och då det enligt

kommitténs mening i och för sig får anses lyckligt, om sådan behörighet

kan avvaras, har kommittén avstått från att framlägga förslag till lagstadgande

därom.

I särskilt yttrande av fyra experter framhålles, att kommitténs förslag,

enligt vilket länsstyrelsen såsom yttersta åtgärd äger förelägga försumlig

barnavårdsnämnd att vidtaga rättelse, är mindre lyckligt, då det gäller

tvångsomhändertagande, med hänsyn till att länsstyrelsen kan komma att

såsom underställningsmyndighet få pröva ett beslut, som barnavårdsnämnd

meddelat till åtlydnad av länsstyrelsens föreläggande. Det av kommittén

avvisade alternativet att låta länsstyrelsen i dylika fall inträda såsom första

instans och således övertaga ärendet från barnavårdsnämnden vore, anför

experterna, en ur rättssynpunkt bättre ordning än nu gällande. En annan

och likaledes bättre utväg att lösa denna fråga är enligt experternas mening

att tillerkänna socialvårdskonsulenten rätt att hos länsstyrelsen föra talan

om tvångsomhändertagande i fall där barnavårdsnämnd enligt konsulentens

förmenande försummat att fatta beslut angående omhändertagande.

Remissyttrandena. Några remissinstanser påtalar, att länsstyrelsernas tillsynsuppgifter

i kommitténs förslag kommit att skjutas i bakgrunden.

Svenska socialvårdsförbundet håller sålunda före att tillsynsbestämmelserna

fått en avfattning som innebär en icke oviktig förskjutning av tillsynen

från lokalt till centralt håll, något som förbundet förklarar sig icke

kunna acceptera.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför i anslutning till 16 § följande.

I likhet med vad som nu gäller synes avsikten vara att det är länsstyrelsen,

som har att vidtaga rättande åtgärder, under det att socialstyrelsens

uppgifter mera bör ligga på det rådgivande planet. Att så skall vara förhållandet

synes emellertid icke helt otvetydigt framgå av lagbudens formulering.

Paragrafen synes därför böra avfattas så att det mera direkt framgår

att socialstyrelsens uppgifter är att med uppmärksamhet följa den allmänna

utvecklingen inom barnavårdsområdet och att med stöd av sina iakttagelser

framlägga erforderliga förslag ävensom att i den omfattning som

styrelsen anser behövligt utfärda allmänna råd och anvisningar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att orden »i samverkan med socialstyrelsen»

i 18 § första stycket lagförslaget bör utgå.

Kommitténs förslag i fråga om behörighet för länsstyrelse att ingripa med

rättande åtgärder mot missförhållanden inom kommunernas barnavård har

föranlett en livlig diskussion bland remissinstanserna.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden framhåller, att länsstyrelsen

genom tillsynen erhåller en god och värdefull överblick över den barnavårdande

verksamheten i hela länet samt fortsätter därefter.

Tillsynen innebär emellertid att länsstyrelsen är skyldig att meddela direktiv

och riktlinjer för barnavårdsnämndernas verksamhet i länet,^ och

detta kan medföra svårigheter för länsstyrelsens opartiska prövning av ärendena.

I varje fall beträffande åtgärder av frihetsberövande och frihetsinskränkande

beskaffenhet synes en sådan ordning böra eftersträvas, att det

organ, som har att överpröva barnavårdsnämndens beslut, icke tidigare bundit

sig för avgörande i viss riktning.

En socialvårdskonsulent påtalar det otillfredsställande i att länsstyrelse

samtidigt är såväl tillsynsorgan som prövningsinstans för barnavårdsnämnds

beslut rörande omhändertagande och ifrågasätter om icke alla ålägganden

för barnavårdsnämnd borde prövas av det centrala organet, socialstyrelsen.

Åtskilliga kommunala organ framhåller, att bestämmelserna för en kommun

kan få mycket vittgående konsekvenser, icke minst i ekonomiskt hänseende.

Om otillfredsställande förhållanden anses råda med avseende på

barnavården i en kommun, torde denna •— framhålles det — med den avfattning

bestämmelserna fått kunna åläggas exempelvis att utöka barnavårdsnämndens

personal, något som måste anses alltför mycket inskränka

kommunens självbestämmanderätt. Vidare ställer sig dessa remissorgan avvisande

till tanken att ledamöterna i en kommunal nämnd genom åläggande

av statlig myndighet skulle kunna tvingas att ta ansvaret för ett sådant

ingripande som ett frihetsberövande.

Liknande tankegångar kommer till uttryck i yttrandena av svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund och svenska socialvårdsförbundet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar, att bestämmelserna i avsaknad

av sanktionsstadgande allenast innefattar ett bemyndigande för länsstyrelse

att meddela föreskrift utan alt inskränkning sker i den kommunala självbestämmanderätten.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att bestämmelserna bör kompletteras

med en sanktionsbestämmelse. För att eliminera riskerna av opåkallat

användande av föreläggandeinstitutet bör enligt länsstyrelsen kommun erhålla

rätt att få länsstyrelsens beslut besvärsvägen prövat av Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ställer sig icke helt främmande till tanken

att behov av tvångsmedel i enstaka undantagsfall kan föreligga*

Socialstyrelsen anför i denna fråga följande.

Den första åtgärden vid otillfredsställande förhållanden bör givetvis vara

den av kommittén föreslagna, nämligen att meddela en för avhjälpande

av missförhållanden lämpad föreskrift. Om barnavårdsnämnd icke efterkommer

denna, bör länsstyrelsen ha möjlighet antingen att medelst sanktionsförfarande

framtvinga att barnavårdsnämnden följer föreskriften eller ock

att själv vidtaga den föreskrivna åtgärden i barnavårdsnämndens ställe.

Även andra remissinstanser ställer sig positiva till den av kommittén diskuterade

men avvisade tanken att länsstyrelse skulle äga inträda i barnavårdsnämndens

ställe och alltså såsom första instans besluta om ingripanden

i enskilda fall.

Enligt riksåklagarämbetet bör länsstyrelserna sålunda ha vidsträckta befogenheter

inom barnavården. Ämbetet anför härom, i sammanfattning återgivet,

följande: Länsstyrelserna bör vara oförhindrade att av eget initiativ

ingripa i sådana fall, då en barnavårdsnämnd icke vidtagit tillräckligt effektiva

åtgärder. Införes en sådan ordning kan, då fråga är om ungdomar som

begått brott, allmän åklagare utan att någon särskild fatalietid eller andra

formalia behöver iakttagas hänvända sig till länsstyrelsen och påkalla dess

ingripande. Att öppna en sådan möjlighet för åklagarna bör enligt ämbetets

förmenande vara en konsekvens av att ansvaret för åtgärderna mot kriminell

ungdom under 18 år praktiskt taget helt lägges på de socialvårdande

myndigheterna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån förordar också, att länsstyrelse medgives

befogenhet att i barnavårdsnämnds ställe träffa avgörande, då nämnden

underlåter att vidtaga åtgärd och denna av länsstyrelsen bedömes vara av

största vikt. I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands

och Jämtlands län.

Andra länsstyrelser — såsom länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs

och Västerbottens län — ställer sig helt avvisande till att länsstyrelse skulle

tilläggas rätt att själv ingripa och besluta i barnavårdsnämnds ställe.

Två remissinstanser, länsstyrelsen i Kronobergs län och svenska läkaresällskapet,

gillar den av experterna anvisade lösningen att tillerkänna socialvardskonsulenten

rätt att hos länsstyrelsen föra talan om tvångsomhändertagande.

Föredragande statsrådet. Till kommitténs uppfattning, att statens uppsikt

över barnavårdsverksamheten bör bibehållas med nuvarande omfattning

Och karaktär, kan jag obetingat ansluta mig. Att samhällets barnavård på

grundval av BvL utvecklats väl samt att verksamheten i stort löper i goda

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

banor, har uppnåtts genom samverkan av olika krafter, och inte minst

betydelsefull har därvid varit insatsen av de myndigheter och befattningshavare,

som anförtrotts tillsynsuppgiften. Deras fortsatta och oförsvagade

insats krävs för att bevara vad som uppnåtts och göra nya framsteg.

Tillsynsverksamheten bör också framdeles bedrivas med samma kompetensfördelning

mellan tillsynsorganen som för närvarande. För att denna

ståndpunkt skall komma till klart uttryck i lagen har de av kommittén föreslagna

tillsynsbestämmelserna i departemenlsförslaget omarbetats för att

bringas i närmare överensstämmelse med gällande rätt. Vid utformningen av

bestämmelserna i departementsförslaget har motsvarande stadgande i

SochjL i stort sett fått tjäna som förebild. Liksom i BvL och SochjL har i

departementsförslaget länsstyrelsernas uppgifter på området reglerats före

socialstyrelsens. De grundläggande bestämmelserna om länsstyrelsernas

tillsynsverksamhet bär sålunda intagits i 4 §, medan socialstyrelsens uppgifter

såsom centralt tillsynsorgan regleras i 5 §.

Ehuru jag självfallet är av den uppfattningen att det många gånger kan

rar* värdefullt, att länsstyrelsen bedriver sin tillsynsverksamhet i samverkan

med socialstyrelsen, kan jag inte finna lämpligt att en tvingande föreskrift

om sådan samverkan införes i lagtexten. Till kommitténs uttalande

om tillsynens innebörd kan jag däremot ansluta mig. Vad kommittén i detta

avseende uttalat har ansetts kunna i lagtexten komma till uttryck på ett

sätt som nära överensstämmer med SochjL.

I likhet med kommittén anser jag inte nödvändigt att i lagtexten ange

vilka befattningshavare som skall eller bör anlitas i länsstyrelsens tillsynsverksamhet,

och för socialvårdskonsulenternas del gäller detta enligt min

mening oavsett vilken ställning i organisatoriskt avseende de kan komma

att intaga.

Såsom torde framgå av den föreslagna lagtexten har avsetts att länsstyrelsens

tillsyn skall omfatta all inom länet bedriven verksamhet, som är att

hänföra till den offentliga barnavården. Med hänsyn till att staten numera

helt övertagit ansvaret för ungdomsvårdsskolorna, vilka sorterar under socialstyrelsen

som centralmyndighet, bör någon tillsyn över dessa skolor från

länsstyrelsens sida dock inte ifrågakomma.

Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att länsstyrelse självfallet

bör äga befogenhet att ingripa mot missförhållanden i fråga om en kommuns

barnavård, oavsett om missförhållandena beror av eller kan rättas

av barnavårdsnämnden. Motsvarande ordning gäller enligt SochjL, och jag

har för min del inte kunnat finna fog för den kritik, som från vissa håll

framförts mot kommitténs förslag i denna del. Det är naturligt att barnavårdsnämnds

försummelser i fråga om åtgärder som rör underåriga uppmärksammas

särskilt, och detta har liksom i kommitténs förslag ansetts

böra komma till uttryck i lagtexten.

Finner länsstyrelsen, att barnavårdsnämnd försummat att vidtaga erforderliga

åtgärder beträffande underårig, skall länsstyrelsen förmå nämnden

att fullgöra sin skyldighet härutinnan. I anslutning till rådande ordning och

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

i enlighet med vad kommittén föreslagit bör länsstyrelsens ingripande ha

formen av preciserad föreskrift. Vad sålunda åsyftats torde böra, liksom

enligt gällande rätt, i lagen uttryckas så, att länsstyrelsen skall tillhålla

nämnden att fullgöra sin skyldighet. Om det är fråga om annat missförhållande

beträffande barnavård, för vilken kommun i länet är ansvarig, bör

länsstyrelsens ingripande -— i nära överensstämmelse med vad som stadgas

i SochjL — bestå i att vidtaga den åtgärd som erfordras för att vinna rättelse.

I ett antal yttranden har påyrkats, att länsstyrelse skulle erhålla befogenhet

att ingripa mot missförhållanden genom tvångsmedel. Vad som därvid

åsyftats synes främst vara det fallet, att barnavårdsnämnd underlåter

att besluta angående omhändertagande, ehuru länsstyrelsen finner sådant

angeläget.

Därest det anses nödvändigt alt tillägga länsstyrelse befogenhet att tvångsvis

få till stånd ett omhändertagande av underårig, kan det enligt min mening

knappast ifrågakomma annat än att länsstyrelsen bör bli berättigad

att besluta omhändertagandet i barnavårdsnämndens ställe. Detta skulle

emellertid innebära en brytning med vissa grundsatser, på vilka den offentliga

barnavården hittills vilat, och det kan ingalunda hållas för visst, att barnavården

härigenom skulle bli effektivare, även om något enstaka omhändertagande,

som eljest uteblivit, skulle komma till stånd. Fastmera kan det

befaras, att barnavårdsnämndernas känsla av eget ansvar för verksamheten

skulle komma att i viss mån försvagas. Det är därför utan tvekan lyckligast,

om behörighet för länsstyrelsen att själv besluta omhändertagande kan avvaras.

Såsom kommittén uttalat har det i praktiken inte visat sig föreligga

något mera framträdande behov av en sådan behörighet. Enligt min uppfattning

kommer något ökat behov därav inte heller att uppstå genom

den nu föreslagna nya barnavårdslagen, vilken såvitt nu är i fråga bygger

på samma principer som gällande lag. Jag har alltså vid övervägande av

detta spörsmål stannat vid den ståndpunkten att länsstyrelse inte bör erhålla

sådan befogenhet, en ståndpunkt som också biträtts av flertalet remissinstanser.

Vad angår socialstyrelsens tillsynsverksamhet bör den främst vara avrådgivande

och vägledande karaktär. För att kunna fullgöra denna uppgift

synes det nödvändigt att socialstyrelsen i stort följer utvecklingen på

barnavårdens område. Erforderlig information härom bör socialstyrelsen

mestadels kunna förvärva i andra former än genom egna besök. Då den

egentliga inspektionsverksamheten framdeles liksom hittills bör ankomma

på länsstyrelserna, vill jag i detta sammanhang betona önskvärdheten av

att vederbörande länsstyrelse underrättas om socialstyrelsens besök, så att

det kan bli möjligt för länsstyrelsen att vara representerad.

Vad jag nu anfört bär avsett socialstyrelsens tillsyn över den kommunala

barnavården. I fråga om barnavårdsanstalter är läget så till vida ett

annat, att inspektioner från socialstyrelsens sida även i fortsättningen

måste utgöra ett normalt led i verksamheten. Vad jag nyss nämnt om vikten

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kunyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

av samordning med länsstyrelsernas tillsynsverksamhet äger naturligtvis

tillämpning även beträffande dessa inspektioner.

Då chefen för socialstyrelsens barnavårdsbyrå i sin nuvarande egenskap

av statens inspektör för barnavård inte har andra befogenheter än som tillkommer

styrelsen, har stadgandet i 16 § tredje stycket kommitténs lagförslag

inte ansetts böra upptagas i departementsförslaget. Inspektörsbeteckningen

bortfaller alltså.

6 §•

I denna paragraf, som motsvarar 79 § BvL och 17 § kommitténs förslag,

bar intagits ett stadgande om råd och anvisningar av medicinalstyrelsen.

I överensstämmelse med yrkande av svenska läkaresällskapet har verksamheten

i departementsförslaget angivits skola avse vård av barn och ungdom

utan speciellt framhävande av någon viss åldersgrupp.

2 kap. Barnavårdsnämnd

(7—13 §§ departementsförslaget)

I detta kapitel, som i huvudsak motsvarar 3 kap. kommitténs lagförslag,

har upptagits bestämmelser om barnavårdsnämnds organisation och arbetssätt.

Kommittén har i sitt förslag eftersträvat att anpassa bestämmelserna

efter vad som enligt KL gäller om kommuns styrelse samt efter motsvarande

regler i SochjL. Vid överarhetningen av förslaget har det — för övrigt i

överensstämmelse med yrkanden i åtskilliga remissyttranden — befunnits

möjligt och lämpligt att i såväl sakligt som formellt avseende anpassa bestämmelserna

ännu närmare till innehållet i nämnda båda lagar.

Departementsförslaget saknar motsvarighet till vissa bestämmelser i BvL

och kommittéförslaget. Så är till en början fallet med bestämmelserna om

vad som åligger barnavårdsnämndens ordförande i särskilda avseenden

(It § BvL och 29 § kommittéförslaget). Motsvarande stadgande i FvL har

icke överförts till SochjL, och anledning torde icke föreligga till annan reglering

i barnavårdslagen. Vidare har det inte ansetts tillräckligt motiverat

att i ny barnavårdslag upptaga särskilda bestämmelser om hur ansökan,

anmälan eller yttrande, som riktas till barnavårdsnämnden, skall avfattas

och bringas till nämndens kännedom (17 §, 24 § 2 mom., 31 § sista punkten,

51 § 7 mom. och 59 § 3 mom. BvL samt 30 och 31 §§ kommittéförslaget).

Slutligen har i departementsförslaget icke upptagits någon bestämmelse om

krets- eller distriktsindelning (14 § 1 mom. BvL och 27 § kommittéförslagel),

enär möjligheten till sådan indelning torde ha spelat ut sin roll på

barnavårdens område. Ett lagstadgande därom måste också anses överflödigt

vid sidan av de i departementsförslaget upptagna bestämmelserna om

delegation av beslutanderätt. Därest det för att åstadkomma önskvärd arbetsfördelning

inom barnavårdsnämnden skulle befinnas lämpligt att fördela

olika arbetsuppgifter efter eu geografisk indelning, möter detta givetvis

inte något hinder, förutsatt att avsteg icke göres från vad lagen kräver.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

7 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om val av ledamöter och suppleanter

i barnavårdsnämnd, om antalet ledamöter samt om tjänstgöringsordning

för suppleanterna.

Gällande bestämmelser. Enligt 3 § BvL skall barnavårdsnämnden bestå

av a) en ledamot av kommunens socialnämnd, b) en i församlingstjänst

inom kommunen anställd ordinarie präst, c) en vid kommunens folkskolor

eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen

anställd folkskolinspektör, d) minst två andra för nit och intresse för barnoch

ungdomsvård kända män eller kvinnor samt e) i vissa fall en läkare.

De under a)—d) angivna ledamöterna väljes av kommunens fullmäktige,

men om endast en präst eller en representant för skolväsendet finnes, är

denne eller hans ställföreträdare utan val ledamot. Minst en ledamot skall

vara kvinna. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap vara företrädd

inom nämnden. I fråga om läkarrepresentanten är föreskrivet, att

i stad såsom ledamot i nämnden skall ingå stadsläkare, om sådan finnes,

eller ock annan i staden bosatt, av staden därtill utsedd läkare. I landskommun,

där tjänsteläkare är bosatt, är denne ledamot av nämnden. Skulle

flera tjänsteläkare vara bosatta i sådan kommun, bestämmer länsstyrelsen

vilken av dem som skall vara ledamot.

Suppleanter i barnavårdsnämnden utses enligt 5 § BvL efter i huvudsak

samma grunder som de ordinarie ledamöterna.

Rörande val av ledamöter och suppleanter i socialnämnd innehåller 3 §

SochjL stadganden, vilka ansluter sig till vad enligt KL gäller i fråga om

kommunens styrelse. Ledamöter och suppleanter skall sålunda enligt paragrafens

första stycke väljas av kommunens fullmäktige till det antal

fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem.

Inga villkor om kvalifikationer av något slag uppställes, ej heller ges några

rekommendationer. Paragrafen innehåller vidare i andra och tredje

styckena stadganden om anlitande av den proportionella valmetoden och

om tjänstgöringsordning för suppleanterna för den händelse valet icke skett

proportionellt.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag skall i ny barnavårdslag

icke förekomma motsvarighet till vad BvL innehåller om prästs, lärares

och i vissa fall läkares obligatoriska ledamotskap i barnavårdsnämnden.

Kommittén har vidare icke ansett tillräckliga skäl föreligga för att

föreslå lagstadgande om rekommendation för inval av personer med speciell

sakkunskap. Icke heller har bestämmelsen om att en av ledamöterna

i kommunens socialnämnd skall ingå såsom ledamot i barnavårdsnämnden

fått motsvarighet i förslaget.

Enligt kommitténs mening bör — i huvudsaklig anslutning till vad

enligt BvL gäller beträffande de ledamöter, som kommunen väljer utan

att vara bunden till vissa grupper av befattningshavare och yrkesutövare

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960 203

— även i ny barnavårdslag komma till uttryck, att barnavårdsnämnds

ledamöter skall väljas bland sådana personer, som är kända för intresse

och förståelse för barn och ungdom.

Kommittén har vidare ansett det vara nödvändigt med tvingande bestämmelser

om representation för båda könen.

Av kommittén föreslagna bestämmelser om vem som skall utse barnavårdsnämnd

samt om ledamöters och suppleanters antal är utformade i

anslutning till 3 § första stycket SochjL.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag, att de nu gällande reglerna om

representation i barnavårdsnämnden för vissa befattningshavare, uppdragsinnehavare

och yrkesutövare skall slopas och att representation för någon

annan jämförlig kategori eller för myndighet eller dylikt icke skall införas,

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Till

dem som uttryckligen tillstyrker förslaget i denna del hör bl. a. hovrätten

för Västra Sverige, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Värmlands, Göteborgs

och Bohus, Kopparbergs samt Västerbottens län ävensom svenska stadsförbundet,

flera socialvårdskonsulenter och åtskilliga kommunala organ.

Vissa av de tillstyrkande remissinstanserna — såsom socialstyrelsen samt

länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens lån — betonar vikten av den

i lagförslaget intagna föreskriften om intresse och förståelse för barn och

ungdom. Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län samt svenska

stadsförbundet anser däremot överflödigt att i lagtexten uppställa några

som helst kvalifikationsvillkor och finner lagtexten böra avfattas i fullständig

överensstämmelse med 3 § SochjL.

En klart avvisande ståndpunkt till kommitténs förslag intar Göta hovrätt,

som förordar, att gällande bestämmelser om barnavårdsnämndens sammansättning

bibehålies i stort sett oförändrade. Genomförandet av kommitténs

förslag kunde nämligen enligt hovrätten komma att medföra en försvagning

av barnavårdsnämnden, vilket icke vore lyckligt med tanke på de

ökade krav som enligt förslaget ställes på nämnden.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Malmöhus

och Våsternorrlands län samt kyrkliga kvinnorådet hyser mer eller mindre

starka betänkligheter mot att slopa den delvis fackmannamässiga sammansättningen

av barnavårdsnämnd.

Domkapitlet i Lunds stift understryker vikten av att någon ändring icke

göres beträffande prästs obligatoriska ledamotskap i barnavårdsnämnd,

medan domkapitlet i Göteborgs stift under hänvisning till prästernas ökade

arbetsbörda förklarar sig trots betänkligheter kunna godtaga kommitténs

förslag.

Med hänsyn till den nära kontakt, som föreligger mellan skola, barn och

hem, anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län det vara av värde för

barnavårdsnämndens verksamhet, om en i kommunen verksam lärare ingår

som självskriven ledamot.

Målsmännens riksförbund framhåller med skärpa vikten av att läkare —

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 1060

helst psykiater där sådan finnes att tillgå — alltid ingår i barnavårdsnämnden.

Förbundet anför härom.

Visserligen ger lagförslaget möjlighet — i vissa fall stadgas om skyldighet

-— för barnavårdsnämnd att begära sakkunnigutlåtande av läkare, men

avgörandet av frågan huruvida läkarutlåtande skall begäras eller ej lägges

i händerna på lekmän. Ett utlåtande som lämnas av en läkare, som haft

möjlighet att följa upp hela ärendet som ledamot av nämnden, måste vara

värdefullare än det som lämnas av en läkare, som endast yttrat sig över en

begränsad del av ärendet. Dessutom kan ständig medverkan av en läkare

stimulera till en psykologisk inriktning av nämndens arbete.

Stadsfullmäktige i Jönköping anser, att i lagen bör intagas rekommendation

om inval i barnavårdsnämnd av lärare, läkare, jurist och präst. Länsstyrelsen

i Norrbottens län betonar värdet av gällande regler om obligatoriskt

ledamotskap för vissa yrkeskategorier och anser det lämpligt att i

tillämpningsföreskrifter intaga en rekommendation om att barnavårdsnämnden

inom sig bör ha ledamöter som i sin gärning har beröring med

barn och ungdom.

Ett stort antal remissinstanser —• i synnerhet kommunala organ — förordar

ett stadgande, som möjliggör anlitande av den proportionella valmetoden.

Föredragande statsrådet. Med hänsyn till vad i samband med tillkomsten

av KL och SochjL uttalats om önskvärdheten av största möjliga frihet för

kommunerna att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer samt

om de fördelar, som stod att vinna ur samordningssynpunkt, därest kvalificerande

bestämmelser om olika nämnders sammansättning bortföll (jfr

betänkandet s. 246—248), bör det enligt min uppfattning inte ifrågakomma

att hålla fast vid de tvingande bestämmelserna om vissa befattningshavares

eller yrkesutövares ledamotskap i barnavårdsnämnden. Förhållandena

har också så väsentligt ändrats efter tillkomsten av 1924 års lag, att

dessa bestämmelser, som tidigare utan tvivel varit motiverade och av värde,

numera kan avvaras. I likhet med flertalet remissinstanser delar jag alltså

kommitténs ståndpunkt i denna fråga och ansluter mig även till dess

uppfattning, att tillräckliga skäl icke föreligger för en rekommendation

om inval av personer med speciell sakkunskap. I enlighet med nyssnämnda

uttalanden bör det emellertid även i övrigt stå fritt för kommunens fullmäktige

att i barnavårdsnämnden invälja de personer, som anses bäst lämpade

för uppdraget. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att ledamöter

och suppleanter i barnavårdsnämnden skall väljas bland personer

som är kända för intresse och förståelse för barn och ungdom, har därför

inte fått någon motsvarighet i departementsförslaget. Att båda könen skall

vara representerade i barnavårdsnämnden torde vidare numera allmänt

framstå som helt självklart, varför föreskrift därom i lagen inte kan anses

nödvändig.

Om inga kvalificerande bestämmelser angående barnavårdsnämndens sammansättning

upptages i lagen och — såsom jag kommer att föreslå un
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1960

der nästföljande paragraf — nuvarande bestämmelser om successiv förnyelse

av barnavårdsnämnden inte bibehålies, undanröjes det hinder som

eljest föreligger mot att anlita den proportionella valmetoden. I enlighet

med ett utbrett önskemål bland remissinstanserna anser jag, att denna metod,

som efter hand vunnit utsträckt tillämpning vid val inom de kommunala

representationerna, bör kunna användas vid val till barnavårdsnämnd.

Dessa överväganden har lett till att förevarande paragraf i departementsförslaget

utformats i fullständig analogi med 3 § SochjL.

8 §.

Denna paragraf innehåller de huvudsakliga reglerna om barnavårdsnämndens

inre organisation och verksamhetsformer. I sådant hänseende

har KL:s föreskrifter för kommunens styrelse — med vissa undantag —

gjorts tillämpliga.

Gällande bestämmelser. Bestämmelser om barnavårdsnämnds organisation

och verksamhetsformer finnes i 6 §, 8 § 1 mom., 9 § 1, 2, 3 och 5 mom.

samt 10 § BvL.

De i 3 § BvL vid d) nämnda ledamöterna och suppleanter för dem utses

bland inom kommunen bosatta svenska medborgare, som fyllt 23 år. Den

som icke råder över sig och sitt gods må ej vara ledamot eller suppleant.

Med hänsyn till tjänstemannaställning får landshövding, landssekreterare,

landskamrerare, länsassessor eller landsfogde inte vara ledamot eller suppleant

i barnavårdsnämnd. Ej heller får landsfiskal tillhöra barnavårdsnämnd

inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i och

för sin befattning är redovisningsskyldig inför barnavårdsnämnden, får

icke vara ledamot eller suppleant i nämnden. Beträffande rätt till avsägelse

hänvisas, såvitt angår landet, till vad som är stadgat om ledamot eller

suppleant i kommunalnämnd och, i fråga om stad, till vad som är stadgat

om stadsfullmäktig. Präst eller lärare, som valts enligt 3 § vid b) eller

c), får dock avsäga sig endast om han uppger hinder som kommunen godkänner

(6 § 1 mom.).

Ledamöter och suppleanter, som skall utses, väljes för en tid av fyra

år i sänder. Förnyelse av nämnden sker successivt på så sätt, att halva

antalet ledamöter och suppleanter väljes vartannat år. Om av kommunen

vald, ordinarie ledamot avgår, anställes fyllnadsval för den tid, som återstått

för den avgångne (6 § 2 mom.).

Kommunen utser bland nämndens ledamöter ordförande och vice ordförande.

Ledamot, som av barnavårdsnämnden förordnats till barnavårdsman,

får ej utses till ordförande. Uppgift om ordförandens namn och bostad

skall ofördröjligen sändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse

därom i länskungörelserna. Om både ordföranden och vice ordföranden

är frånvarande från nämndens sammanträde, utser nämnden inom sig ordförande

för tillfället. Nämnden utser inom eller utom sig för varje år en

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

kassaförvaltare, såvida ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som

gör sådan kassaförvaltare obehövlig (8 §).

Ordinarie sammanträden bör enligt lagen hållas i mån av behov och på

regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa sammanträden bör

av nämnden kungöras till allmänhetens kännedom. Extra sammanträde skall

hållas, då ordföranden finner det nödigt eller då minst halva antalet ledamöter

yrkar därpå eller då läkare, som är ledamot eller behörig att deltaga

i nämndens sammanträden, gör framställning därom. Kallelse till sådant

sammanträde meddelas på sätt nämnden beslutar (9 § 1 mom.).

bör beslutförhet kräves, att flera än halva antalet ledamöter är närvarande.

Beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran förutsätter, att

flera än hälften av de i beslutet deltagande, dock minst tre, är ense därom

(9 § 2 mom.).

Omröstning till beslut sker öppet och varje röstande har en röst. Vid lika

röstetal gäller ordförandens mening. Val skall, om det begäres, förrättas med

slutna sedlar, och lotten skiljer mellan lika röstetal. På samma sätt skall förfaras

vid omröstning för tillsättande av tjänstebefattning (9 § 3 mom.).

Rörande påföljd för uteblivande från sammanträde hänvisas till vad som

är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd eller om stadsfullmäktig

(9 § 5 mom).

Vid barnavårdsnämndens sammanträde skall föras protokoll, upptagande

nämndens beslut och skälen därför. Protokollet skall justeras genast eller

sist vid nämndens nästa sammanträde. Nämnden kan dock för varje gång

särskilt uppdraga åt två eller flera av sina ledamöter att jämte ordföranden

verkställa justeringen (10 §).

Ytterligare må nämnas, alt 13 § BvL innehåller bestämmelser om revision

samt om ledamots ekonomiska ansvar.

Rörande innebörden av de bestämmelser i KL, till vilka hänvisning göres

i förevarande paragraf, må hänvisas till KL med förarbeten samt till prop

B 46/1958 s. 141—144.

Enligt 4 § SochjL har bestämmelserna i 32—42 §§ KL genom hänvisning

gjorts giltiga för socialnämnden. Undantag har därvid gjorts för protokoll,

som skall föras vid nämndens sammanträde. I sådant skall enligt 4 § SochjL

ej vara erforderligt att upptaga annat än förteckning på närvarande ledamöter

samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

Motsvarande lagstiftningsmetod har kommit till användning i nya hälsovårdsstadgan.

I denna har emellertid gjorts ytterligare ett undantag från

bestämmelserna i KL. Enligt stadgan skall nämligen i kommunens tjänst

anställd befattningshavare icke på grund av denna sin tjänsteställning vara

obehörig att vara ledamot eller suppleant i hälsovårdsnämnden.

Barnavårdskommittén. Kommittéförslaget innehåller under 21 § för barnavårdsnämndens

del hänvisning till vad som enligt 32—42 §§ KL gäller i fråga

om kommunens styrelse. Hänvisningen har dock icke gjorts tillämplig beträffande

mandattid och avgång. I stället har kommittén i 20 § intagit såda
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960 207

na bestämmelser om val och mandattider, att nämnden endast successivt

förnyas.

Från vad KL innehåller i de delar, som omfattas av hänvisningen, har

kommittén föreslagit undantag i tre olika avseenden.

Liksom i fråga om socialnämnd är enligt kommittén en viss modifikation

i KL:s bestämmelser för kommunstyrelse påkallad när det gäller protokollföringen

vid barnavårdsnämnds sammanträde. I denna del anför kommittén

följande.

Regelmässigt bör i protokollet blott behöva upptagas förteckning å närvarande

ledamöter samt för varje ärende lydelsen av meddelat beslut.

---Emellertid kan utredning i ärende företagas vid sammanträde —

t. ex. hörande av person som saken rör, föräldrar, sakkunnig eller annan

— och vederbörlig uppteckning skall då givetvis ske i erforderlig omfattning.

Upprättas icke i ärendet akt, vartill uppteckningen kan fogas, skall

den tydligtvis ingå i eller fogas till nämndens protokoll. Även i andra fall

torde del kunna vara påkallat att anteckningar, utöver förut nämnda minimiuppgifter,

göres till protokollet. Förslaget har avfattats i enlighet härmed.

Med uppdrag att vara ordförande eller vice ordförande i barnavårdsnämnd

skall enligt kommitténs förslag — i nära anslutning till gällande rätt —- icke kunna förenas uppdrag att vara barnavårdsman under nämndens tillsyn.

Detsamma skall enligt förslaget gälla uppdrag såsom fosterbarnsinspektör

åt nämnden. Åtskilligt talar, anför kommittén, för att icke heller ledamotskap

i nämnden bör förenas med sådant uppdrag som nyss nämnts, och

det är enligt kommittén ej heller lyckligt, att uppdrag av nämnda slag anförtros

åt nära anhörig till ordföranden eller annan ledamot, en anordning,

som ej sällan innebär att uppdragstagaren i realiteten icke själv fullgör uppdraget.

Kommittén har dock funnit det ogörligt att sträcka förbudet längre

än som föreslagits.

övervägande skäl har synts kommittén föreligga för att i ny barnavårdslag

upptaga motsvarighet till de i 9 § 2 mom. andra stycket BvL uppställda

villkoren för giltigt beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran. Enahanda

krav har ansetts böra ställas på vissa andra beslut av särskild betydelse

för de enskilda, som beröres därav. Ifrågavarande bestämmelse i förslaget

gäller beslut om förbud mot barns mottagande i enskilt hem för fostran

eller enbart för vistelse, föreskrift att fosterbarn icke må tagas från

fosterhemmet, annan föreskrift avseende underårigs levnadsförhållanden, beslut

om barns skiljande från fosterhem, beslut, som ej grundas på samtycke,

om omhändertagande av annan underårig än föräldralöst eller övergivet

barn samt meddelande av förberedande föreskrift.

Remissyttrandena. Av de remissinstanser, som särskilt berört frågan om

mandattid och avgång, eller 86 stycken, uttalar sig icke mindre än 79

stycken för att enahanda bestämmelser i delta hänseende bör gälla för barnavårdsnämnd

som gäller för exempelvis socialnämnd. Denna ståndpunkt

intages av socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, 16 länsstyrelser, besvärssak
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

kunniga, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet samt flertalet

socialvårdskonsulenter och ett stort antal kommunala organ. Kommitténs

förslag i denna del tillstyrkes av tre socialvårdskonsulenter och fyra kommunala

organ.

Frågan om obehörighet för vissa personer i tjänstemannaställning beröres

av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som påpekar att kommunalborgmästare

eller annan kommunal förvaltningsjurist i ledande ställning, torde bli förhindrad

att vara ledamot i kommunens barnavårdsnämnd, om KL:s regler i

detta hänseende göres tillämpliga för nämnden. Med hänsyn till önskvärdheten

av att jurist inväljes i nämnden anser länsstyrelsen, att förslaget i denna

del bär uppmjukas.

Föredragande statsrådet. Självfallet kan det uppstå vissa svårigheter, om

alla ledamöter i barnavårdsnämnden avgår på en gång och ersättes av nya.

Enligt min uppfattning bör det emellertid i fortsättningen kunna anförtros

åt kommunerna — såsom fallet är exempelvis enligt SochjL —- att själva

sörja för att en önskvärd kontinuitet blir bevarad. Den i förevarande paragraf

intagna hänvisningen till KL:s bestämmelser i fråga om kommunens

styrelse har därför gjorts tillämplig även beträffande mandattid och avgång.

De bestämmelser i KL, som avses med hänvisningen, torde inte undantagslöst

böra gälla i fråga om barnavårdsnämnd. För egen del har jag funnit

undantag böra göras i två avseenden.

Skäl till avvikelse från KL:s bestämmelser föreligger sålunda enligt min

mening till en början, då det gäller att ange vilka befattningshavare som

på grund av tjänsteställning skall vara diskvalificerade att mottaga uppdrag

som ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd. En direkt tillämpning

av innehållet i 7 § andra stycket KL skulle — såsom påpekats i något

yttrande — leda till att exempelvis kommunalborgmästare skulle vara

diskvalificerad för sådant uppdrag. För närvarande föreligger däremot intet

hinder att välja kommunalborgmästare till ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd,

och det förekommer också att så sker. Anledning att ändra

nuvarande ordning härvidlag torde inte föreligga. Inte heller är det enligt

min uppfattning skäl att för barnavårdsnämndens del införa den diskvalifikationsgrund,

som anges i 32 § KL, nämligen befattning såsom chef för

något till nämndens förvaltningsområde hörande verk. Detta får inte fattas

så, att jag generellt anser det lämpligt, att sådan chefstjänsteman inväljes

i barnavårdsnämnden; goda skäl kan otvivelaktigt ofta anföras mot ett

sådant inval. Min ståndpunkt är i stället den, att det bör ankomma på kommunernas

fullmäktige att bedöma lämpligheten av att invälja tjänstemän

i nämnden.

Såsom kommittén funnit är en undantagsbestämmelse vidare påkallad rörande

innehållet i protokoll, som föres vid barnavårdsnämnds sammanträde.

Den föreslagna bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller exempelvis

enligt SochjL. I likhet med kommittén har jag emellertid ansett er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

inran böra göras om den protokolleringsskyldighet, som kan följa av bestämmelserna

i nästföljande kapitel. Beträffande avfattning av beslut må

här hänvisas till 21 § departementsförslaget.

Övriga av kommittén föreslagna undantagsbestämmelser har däremot inte

fått motsvarighet i departementsförslaget.

Vad angår förbudet att till ordförande eller vice ordförande i barnavårdsnämnd

utse barnavårdsman eller fosterbarnsinspektör under nämndens tillsyn

skulle •— såsom kommittén själv framhållit — skäl kunna anföras för

en väsentlig utvidgning av detsamma. Kommittén har dock funnit det ogörligt

att sträcka förbudet längre än som förslagits, och jag har samma uppfattning.

Vid sådant förhållande har jag dock ansett det vara att föredraga

att över huvud taget inte upprätthålla något legalt förbud på detta område.

Ett dylikt förbud skulle för övrigt stå i mindre god överensstämmelse

med den ståndpunkt jag intagit i fråga om andra diskvalifikationsgrunder.

Det torde därför i fortsättningen få ankomma på fullmäktige att själva

bedöma, huruvida en barnavårdsman eller fosterbarnsinspektör — eller nära

anhörig till sådan — bör inväljas i barnavårdsnämnden eller utses till ordförande

eller vice ordförande däri.

Något mera tveksam har jag varit beträffande frågan, huruvida en särskild

regel om beslutförhet även framdeles bör gälla beträffande beslut, som

kan vara av särskilt djupt ingripande betydelse för den enskilde, såsom

beslut angående omhändertagande oavsett samtycke. Med hänsyn till rättssäkerheten

skulle det möjligen kunna göras gällande, att dylika beslut

inte bör komma till stånd, såvida de inte uppbäres av en mera samlad uppfattning

inom nämnden. Jag har dock i denna fråga stannat vid den uppfattningen,

att den enskildes berättigade anspråk på rättssäkerhet blir behörigen

tillgodosett även utan den föreslagna särbestämmelsen.

I enlighet med det nu anförda har förevarande paragraf avfattats i huvudsaklig

överensstämmelse med 8 § nya hälsovårdsstadgan.

9 §•

Denna och nästföljande paragraf innehåller bestämmelser om det sätt,

varpå barnavårdsnämnden skall fullgöra sina åligganden.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 2 § 1 mom. BvL har barnavårdsnämnden

att hos kommunen göra framställningar rörande de på dess beslut ankommande

åtgärder, som nämnden finner böra vidtagas för barnavårdens

ändamålsenliga ordnande och handhavande.

Enligt 16 § 1 mom. BvL bör barnavårdsnämnden låta sig angeläget vara

att uppehålla samarbete med myndigheter och institutioner, föreningar och

andra, vilkas verksamhet berör barnavården. Vikten av att barnavårdsnämnder

och skolmyndigheter lämnar varandra bistånd samt att barnavårdsnämnder

i olika kommuner bistår varandra framhålles särskilt.

Särskilda föreskrifter gäller enligt 16 § 2 mom. för samarbetet mellan

barnavårdsnämnd och socialnämnd. Representanter för barnavårdsnämnd

14 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 saml. Nr 10

opaginerad Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj. ts proposition nr JO ur 1960

och socialnämnd eller dessa myndigheter i deras helhet bör, där så prövas

påkallat, komma tillsammans för rådplägning om angelägenheter, som berör

badas verksamhet. Om barnavårdsnämnd i ärende, som nämnden förehar,

finner att visst missförhållande lämpligen bör avhjälpas genom socialhjälp

eller att sådan hjälp redan utgår, bör nämnden — med överlämnande

av utredning och förslag till åtgärder — inhämta socialnämndens uppfattning

i saken. Kan de båda nämnderna icke enas, skall ärendet överlämnas

till en tremannanämnd med viss sammansättning, vilken har att skyndsamt

avgöra, huruvida barnavårdsnämnden eller socialnämnden skall ta befattning

med ärendet. Motsvarande bestämmelser fanns i FvL och har utan

ändring i sak överförts till SochjL. Vid tillkomsten av sistnämnda lag uttalade

chefen för socialdepartementet (prop. nr 177/1955 s. 276) att det vid

i evisionen av BvL finge övervägas, huruvida någon ändring i dessa regler

vore påkallad.

Även för samarbetet mellan barnavårdsnämnd och skola finns i BvL en

särskild föreskrift. Anhållan från läroanstalt, att barnavårdsnämndens ordförande

själv eller genom representant skall deltaga i behandlingen av disciplinärende,

som rör lärjunge vid läroanstalter, skall såvitt möjligt efterkommas,

och barnavårdsnämndens representant skall lämna tillgängliga

upplysningar angående lärjungens förhållanden (16 § 3 mom.).

Enligt 38 § BvL bör anmälan om förordnande av förmyndare för omhändertagen

göras, när skäl därtill föreligger. Anmälan skall, om den omhändertagne

är elev vid ungdomsvårdsskola, göras av skolans styrelse men

i annat fall av barnavårdsnämnden.

Barnavårdskommittén. Barnavårdsnämndens uppgift som förvaltningsorgan

bör enligt kommittén fattas så, att nämnden bl. a. hos kommunens fullmäktige

och styrelse framställer de förslag rörande barnavården som befinnes

påkallade. Detta har synts kommittén böra komma till uttryck även i

ny barnavårdslag. Stadgande i ämnet har upptagits i 22 § första stycket

lagförslaget. I samma stycke har, i anslutning till 6 § SochjL, intagits föreskrift

om barnavårdsnämndens rätt att infordra yttranden och upplysningar

från den egna kommunens organ och befattningshavare.

I 23 § första och andra styckena lagförslaget har upptagits bestämmelser,

som närmast ersätter 16 § 1 mom. BvL men som ställer starkare och mera

preciserade krav på samarbete än nuvarande bestämmelser.

Såsom ett tredje stycke har i 23 § lagförslaget intagits ett stadgande om

skyldighet för barnavårdsnämnd att göra framställning till domstol, om

nämnden finner, att åtgärd bör vidtagas med avseende på vårdnad eller förmynderskap

för underårig. Kommittén framhåller, att sådan åtgärd _ re
dan

som ett led i det allmänt förebyggande barna- och ungdomsvårdsarbetet

— bör påkallas så snart laga grund för åtgärden synes föreligga och den

underåriges bästa därigenom får anses främjas och att det alltså icke bör

förutsättas sådana förhållanden, som kräver åtgärd enligt lagförslagets 7

kap. eller att den underårige är omhändertagen.

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

De ekonomiskt stödjande åtgärder, som barnavårdsnämnden enligt kommitténs

förslag må vidtaga i särskilda fall (utan omhändertagande), är —

anför kommittén — uppenbarligen av den art att planering och allmänna

riktlinjer för verksamheten bör tillkomma i samråd mellan barnavårdsnämnden

och socialnämnden. Gränsen till den behovsprövade hjälpverksamhet,

som är socialnämndens sak, kan enligt kommittén eljest lätt överskridas,

bistånd kan ges från två håll eller utebli från båda hållen, missförstånd

och irritation kan uppstå. Stadgande om sådant samråd har i lagförslaget

intagits i 24 § första stycket. I paragrafens andra stycke stadgas i

saklig överensstämmelse med vad i 16 § 2 mom. första stycket BvL samt i

7 § andra stycket SochjL sägs, att barnavårdsnämnden och socialnämnden

eller representanter för dem vid behov bör sammankomma till överläggning

om gemensamma angelägenheter.

Kommittén har icke funnit påkallat att i förslaget till ny barnavårdslag

upptaga motsvarighet till vad 16 § 2 mom. andra stycket BvL innehåller om

tremannanämnd m. m. Ej heller har den i 16 § 3 mom. intagna bestämmelsen

om samarbete med skolmyndighet fått direkt motsvarighet i lagförslaget.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Västerbottens län understryker betydelsen

av att elt intimt samarbete upprätthålles mellan barnavårdsnämnd och socialnämnd

samt ifrågasätter, huruvida icke de angelägenheter, som handhaves

av dessa nämnder, åtminstone i mindre kommuner skulle kunna anförtros

åt en gemensam nämnd. Målsmännens riksförbund betonar särskilt

vikten av samarbete mellan barnavårdsnämnd och skolmyndighet. En barnavårdsnämnd

efterlyser en lika uttrycklig maning till samarbete med nykterhetsnämnden

som den av kommittén föreslagna i fråga om socialnämnden.

En annan barnavårdsnämnd finner det önskvärt, att formerna för samarbete

mellan t. ex. polis, skola och barnavårdsnämnd närmare preciseras.

Föredragande statsrådet. Det i första stycket av förevarande paragraf intagna

stadgandet överensstämmer med 22 § första stycket kommitténs lagförslag.

Stadgandet äger sådant samband med bestämmelserna om samarbete,

att det ansetts böra sammanföras med dessa i en paragraf.

För barnavårdsarbetet är det av mycket stor betydelse, att omfattande

och verksamt samarbete kommer till stånd mellan barnavårdsnämnderna

inbördes och mellan barnavårdsnämnder å ena samt andra myndigheter,

institutioner, föreningar och enskilda å andra sidan. Enligt min uppfattning

står emellertid knappast något att vinna med så preciserade och detaljerade

regler på detta område som upptagits i kommitténs lagförslag. Tvärtom kan

dylika bestämmelser, i den mån de visar sig vara ofullständiga, vara till mera

skada än nytta. I departementsförslaget har därför i stället — i anslutning

till 7 § första stycket SochjL — upptagits ett allmänt hållet stadgande om

skyldighet för barnavårdsnämnden att samarbeta med myndigheter, institutioner,

föreningar och andra, vilkas verksamhet berör barnavården. Den

närmare vägledning för samarbetet, som kan visa sig erforderlig, torde böra

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

lämnas på annat sätt än genom lagstiftning, främst genom råd och anvisningar

från tillsynsorganens sida.

Vad jag nu anfört äger tillämpning även på förhållandet mellan barnavårdsnämnden

och kommunens socialnämnd. Jag har således inte ansett

påkallat att i departementsförslaget upptaga motsvarighet till det av kommittén

föreslagna stadgandet om samråd mellan barnavårdsnämnden och

socialnämnden angående sådant ekonomiskt stöd, som enligt förslaget skall

kunna utgå i förening med vissa förebyggande åtgärder. Vidare har jag

kommit till den uppfattningen, att nu gällande bestämmelser om att de båda

nämnderna eller representanter för dem bör sammankomma till överläggning

om gemensamma angelägenheter inte bör överföras till ny barnavårdslag.

Även om sådana överläggningar i många fall kan vara önskvärda eller

nödvändiga, är det tydligt att erforderligt samarbete med fördel kan bedrivas

även på annat sätt. Sålunda kan det stundom vara tillräckligt att kontakten

mellan barnavårdsnämnden och socialnämnden förmedlas av nämndernas

ordförande eller tjänstemän. Det kan vidare visa sig rationellt att låta

nämndernas sammansättning helt eller delvis bli identisk. En sådan anordning

blir möjlig, därest de förut föreslagna bestämmelserna om barnavårdsnämndens

sammansättning genomföres. Över huvud taget torde samarbetet

mellan de båda nämnderna främjas av att formerna för detsamma får

bestämmas med hänsyn till förhållandena i de olika kommunerna. Det

sagda torde böra leda till att 7 § andra och tredje styckena SochjL upphäves,

då de förutskickade följdändringarna i SochjL vidtages.

Det i tredje stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet om

åliggande för barnavårdsnämnd att hos domstol påkalla åtgärd beträffande

vårdnad eller förmynderskap för underårig överensstämmer i sak med 23 §

tredje stycket kommitténs lagförslag och torde, utöver vad kommittén anfört,

inte behöva närmare kommenteras.

10 §.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt BvL äger provinsial- och extra provinsialläkare

rätt att närvara vid sammanträde med barnavårdsnämnd inom

provinsialläkardistriktet, även då de ej är ledamöter av nämnden, och

att därvid deltaga i överläggningarna men inte i besluten samt få sin mening

antecknad i protokollet (4 § första stycket). Rätt att deltaga i nämndens

överläggningar och att få sin mening protokollförd tillkommer även

särskild, av nämnden utsedd föredragande i mödrahjälpsärenden, dock endast

vid behandlingen av sådana ärenden (4 § andra stycket).

Barnavårdsnämnden är berättigad att till sitt biträde kalla därtill skickade

män och kvinnor eller anlita förening eller stiftelse (14 § 2 mom. första

stycket). Med kommunens medgivande kan nämnden vidare uppdraga åt

särskild styrelse eller åt förening eller stiftelse att förvalta anstalt eller ombesörja

barns utackordering eller handha viss annan nämndens angelägenhet

(14 § 2 mom. andra stycket). Därest så anses nödigt, äger kommunen

meddela bestämmelser om skyldighet att mottaga uppdrag som nu nämnts

(14 § 3 mom.).

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kommunen äger vidare bestämma, att särskilda tjänstemän må anställas

av barnavårdsnämnden (15 §).

Bestämmelsen i 15 § BvL är utformad med tanke på att barnavårdsnämnden

har egna tjänstemän. Utvecklingen har emellertid gått mot en centralisering

av socialvårdens lokala organisation och det är numera vanligt, att

två eller flera nämnder har gemensamma befattningshavare. För att skapa

smidiga regler om tillsättandet av dylika befattningshavare utfärdades år

1953 en lag om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården. I

denna lag föreskrives, att — om kommun beslutat inrätta befattning som

skall vara gemensam för vissa uppräknade kommunala organ, bland dem

barnavårdsnämnden, eller för två eller flera av dessa organ — sådan befattning

får tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

I SochjL har inte upptagits bestämmelser om rätt för någon grupp av socialt

verksamma personer att närvara vid socialnämndens sammanträden.

Socialnämnden äger emellertid vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att

deltaga i nämndens överläggningar ävensom tillsätta befattning hos nämnden

och anlita det biträde i övrigt som erfordras (5 § första stycket). Har

kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam för socialnämnden

och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,

må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer

(5 § andra stycket).

Barnavårdskommittén. Kommittén har icke föreslagit någon motsvarighet

till BvL:s bestämmelser om rätt för vissa personer att närvara vid barnavårdsnämndens

sammanträden. Emellertid har kommittén ansett erforderligt

att i lagförslaget liksom i 5 § SochjL fastslå, att nämnden äger låta person,

vars medverkan är av värde för ärendes behandling, deltaga i nämndens

överläggning i ärendet. Denna rätt bör dock enligt kommittén vara begränsad

till vissa för ändamålet kvalificerade personer. Enligt 28 § lagförslaget

må sålunda tjänsteman hos nämnden samt barnavårdsman, som ej

är sådan tjänsteman, ävensom av nämnden till biträde anlitad person av

nämnden kallas att deltaga i nämndens överläggning såvitt rör ärende, varmed

han tagit befattning, och därjämte äger nämnden kalla ordförande eller

ledamot i annan kommunal nämnd, läkare, lärare eller annan, vars särskilda

insikter kan vara till gagn för nämndens prövning av barnavårdsärende,

att deltaga i nämndens överläggning rörande ärendet.

I fråga om tillsättandet av tjänstemän och anlitande av biträde i övrigt

överensstämmer kommittéförslaget (25 § och 2fi § första stycket) med 5 §

SochjL.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag om slopande av nu gällande bestämmelser

om närvarorätt tillstyrkes eller lämnas utan erinran i det övervägande

flertalet yttranden.

Länsstyrelsen i Gotlands län hemställer dock om föreskrift angående rätt

för tjänsteläkare att närvara vid barnavårdsnämnds sammanträden. Vidare

bör enligt länsstyrelsen i Norrbottens län lagen innehålla föreskrift om att

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

person, som på barnavårdsnämndens uppdrag biträtt med utredningar i

visst ärende, skall kallas till nämndens sammanträde samt att tjänsteman

skall äga rätt att få sin mening antecknad till protokollet, om den ej överensstämmer

med nämndens beslut. Sistnämnda länsstyrelse framhåller

även, att betydelsen av att läkare och andra berörda personers sakkunskap

utnyttjas bör starkare markeras än som skett i kommittéförslaget.

I några yttranden föreslås utvidgningar i olika riktningar av kretsen av

sådana personer, som skall få kallas till barnavårdsnämndens överläggning.

Domkapitlet i Uppsala ärkestift, ett flertal kommunala organ — huvudsakligen

barnavårdsnämnder — samt högerns och folkpartiets kvinnoförbund

uttalar sig sålunda för att även församlingsprästen skall nämnas i den föreslagna

uppräkningen, medan länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter

om icke polischefen bör medtagas däri.

Andra remissinstanser — såsom länsstyrelserna i Kronobergs, Älvsborgs

och Värmlands län samt svenska socialvårdsförbundet och några kommunala

organ — förordar, att frågan om rätt att kalla personer till överläggfning

löses på samma sätt som i SochjL.

Vad angår ordningen vid tillsättande av befattning ifrågasätter en

barnavårdsnämnd, om icke den förenklingen kunde ske att samtliga befattningar

— alltså även sådana som är avsedda uteslutande för barnavårdsnämnden

— skulle kunna tillsättas av det gemensamma organ, som numera

i allmänhet är administrativt centrum för socialbyråerna.

Föredragande statsrådet. De bestämmelser om rätt för vissa socialt verksamma

personer att deltaga i barnavårdsnämndens överläggningar, vilka

finnes i BvL, har — i överensstämmelse med SochjL — inte fått motsvarighet

i kommitténs lagförslag. Även jag är av den meningen att denna

fråga i ny barnavårdslag bör lösas på samma sätt som skett i SochjL, d. v. s.

så att det framdeles får ankomma på barnavårdsnämnden att — genom majoritetsbeslut

— själv avgöra, huruvida läkare eller annan skall tillkallas

för att såsom sakkunnig deltaga i nämndens överläggningar. Nämndens rätt

att sålunda tillkalla utomstående har ansetts böra liksom i SochjL fastslås

genom uttrycklig bestämmelse i lagen. Eftersom skäl inte torde föreligga för

annan begränsning i denna rätt än den som gäller för socialnämnden eller

att den tillkallade kan betecknas såsom sakkunnig, har ifrågavarande stadgande

i departementsförslaget avfattats i överensstämmelse med motsvarande

bestämmelse i SochjL. Även i fråga om rätt för barnavårdsnämnden att

anställa tjänstemän och anlita annat biträde föreligger överensstämmelse

mellan departementsförslaget och SochjL.

Berörda stadganden har samlats i första stycket av förevarande paragraf.

I andra stycket föreslås såsom en nyhet, att barnavårdsnämnden bör anlita

biträde av lagfaren person, om behovet av juridisk sakkunskap inte är tillgodosett

inom nämnden. Rörande skälen för denna bestämmelse hänvisas

till avsnittet om juristmedverkan i barnavårdsnämnd.

Enligt det föreslagna stadgandet i paragrafens tredje stycke har den

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

215

ordning för tillsättande av vissa befattningshavare, som införts genom

1953 års förutnämnda lag, fastslagits med motsvarande utvidgning, som

skett i SochjL. Frågan om förfarandet vid tjänstetillsättningar torde härigenom

komma att även för barnavårdsnämndernas del lösas på ett tillfredsställande

sätt.

11 och 12 §§.

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om provisoriska beslut och om

delegation av beslutanderätt.

Gällande bestämmelser. I 31, 42 a, 47, 49 och 55 §§ BvL tillägges ordföranden,

ledamot eller tjänstemän viss behörighet att besluta i barnavårdsnämndens

ställe. 31 § gäller provisoriskt omhändertagande för skyddsuppfostran

eller samhällsvård genom dylikt beslut. Ordföranden äger utan särskilt

bemyndigande därtill meddela beslut om omhändertagande, därest behovet

av sådan åtgärd befinnes vara så trängande, att därmed ej kan anstå

till dess nämnden hinner pröva frågan. Ordförandens åtgärd gäller i avbidan

på nämndens beslut. Har omhändertagandet skett jämlikt 22 § d) eller ock,

utan att föräldrarna samtyckt, jämlikt 22 § a)—c) skall ordföranden omedelbart

sammankalla nämnden för att besluta i ärendet.

Med avseende på omhändertagande för samhällsvård tillkommer sådan

behörighet att handla i nämndens ställe som nyss sagts även annan ledamot

av nämnden eller någon av dess tjänstemän, om kommunen det medgivit.

I fråga om fosterbarns omhändertagande på grund av missförhållanden

i fosterhem stadgas i 55 § 1 mom. att bestämmelserna i 31 § rörande omhändertagande

för samhällsvård skall äga motsvarande tillämpning. Liknande

gäller enligt 42 a § 1 mom. andra stycket för fall, där samtliga barn

måste skiljas från barnavårdsanstalt.

Beslut om upphörande av samhällsvård på den grund att sådan vård ej

längre behövs eller att föräldrarna begär barnet åter må enligt reglerna i

47 § 1 mom. i barnavårdsnämndens ställe fattas av dess ordförande eller,

om barnavårdsnämnden det medgivit, av annan nämndens ledamot eller

tjänsteman hos nämnden. Behörigheten omfattar även tillsyn att barnet

erhåller lämpligt arbete och nödig utrustning. Av ordförande, ledamot eller

tjänsteman fattat beslut skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Ordföranden äger därjämte enligt 49 § 2 mom. besluta, att barn under

16 år, som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller vårdnadshavande

förmyndare, tills vidare skall anses som fosterbarn. Beslutet skall

anmälas vid barnavårdsnämndens nästa sammanträde. Nämnden prövar

därvid om beslutet skall bestå.

I detta sammanhang må anmärkas, att ordföranden jämlikt 35 § 1 mom.

och 77 § äger påkalla biträde med tillfällig förvaring av omhändertagen

ävensom erhålla handräckning av polismyndighet samt biträde av prästerskap

och kommunal myndighet.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Barnavårdsnämnden kan uppdraga åt en inom nämnden vald delegation,

bestående av minst tre ledamöter, att i nämndens ställe jämlikt 5 § förordningen

om mödrahjälp avgiva yttrande över ansökningar om mödrahjälp

samt — vid tillstyrkan — förslag till dylik hjälp (9 § 4 mom.). Angående

beslutförhet gäller detsamma för delegation som för nämnden.

I SochjL (8 §) har ordföranden i socialnämnden -— i överensstämmelse

med vad som enligt FvL gällde — tillagts rätt att i trängande fall meddela socialhjälp

tills vidare. I övrigt har kommunens fullmäktige fått fria händer

att, med ett par undantag, låta socialnämnden överlämna grupper av

ärenden till avgörande av delegation inom nämnden, ledamot eller tjänsteman.

Avgörandena i de sålunda överlåtna ärendegrupperna fattas på nämndens

vägnar, är giltiga utan tidsbegränsning och skall blott anmälas för

nämnden.

Barnavårdskommittén. De bestämmelser BvL innehåller om rätt för ordföranden

att i viss omfattning handla i barnavårdsnämndens ställe samt om

möjlighet att tillägga annan ledamot eller tjänsteman sådan befogenhet

har kommittén ansett självfallet böra få motsvarighet i ny lag.

Enligt kommitténs mening bör det, med hänsyn till arten av barnavårdsnämndens

uppgifter, icke ifrågakomma att på dess område ge kommunerna

sa fria händer att i väsentlig omfattning överflytta nämndens verksamhet

på någon eller några ledamöter eller på tjänstemän, som enligt 8 §

SochjL gäller beträffande socialnämnd. Kommittén föreslår följande ordning.

Ordförandens, annan ledamots och tjänstemans handlande i nämndens

ställe får i princip samma karaktär som enligt BvL. Området för detta

handlande vidgas (totalt sett) men fixeras även i fortsättningen tämligen

fullständigt direkt i lagen. Möjlighet att tillsätta delegation i nämnden

införes. Delegation skall omfatta minst tre ledamöter. Delegationens uppgift

och ställning blir en annan än ordförandens, ledamots och tjänstemans

nyss nämnda. Delegation skall från nämnden överta uppgifter av förhållandevis

mindre vikt men beträffande dem handla helt på nämndens vägnar,

dvs. såsom om delegationen vore nämnden. Bestämmelserna om barnavårdsnämnds

arbetssätt, ärendes handläggning m. in. skall alltså utan vidare

gälla även för delegation, och dess beslut skall kunna överklagas i

samma ordning som nämndens. I lagförslaget anges vilka slag av ärenden,

som ej må anförtros åt delegation, och ges i övrigt riktlinjer för hur delegations

arbetsområde bör av de kommunala myndigheterna närmare bestämmas.

Beträffande innebörden i övrigt av kommitténs förslag om rätt att besluta

i nämndens ställe eller å dess vägnar (32—38 §§) må följande framhållas.

Ordföranden bibehålies vid en direkt i lagen grundad särställning, när

det gäller att handla i nämndens ställe. Vissa beslut, som lämpligen bör

meddelas utan omgång och regelmässigt icke förutsätter någon egentlig

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

utredning, något val mellan olika möjligheter eller dylikt, har ordföranden

liksom enligt BvL ansetts böra äga att meddela utan att den förutsättningen

behöver föreligga, att dröjsmål skulle vara direkt menligt. Till

sådana beslut hänföres i förslaget beslut att samhällsvård skall upphöra

i anledning av uppnådd åldersgräns eller, i fall ungefär motsvarande de i

29 och 55 §§ BvL avsedda, på grund av föräldrarnas begäran. Understundom

är dock, enligt kommittén, nämndens prövning önskvärd, såsom när

fortsatt omhändertagande kan ifrågakomma, och ärendet skall då icke

få avgöras av ordföranden. I samband med beslut om upphörande av samhällsvård

skall ordföranden äga träffa därmed sammanhängande, i 9 kap.

kommittéförslaget omförmälda föranstaltningar.

I övrigt skall ordföranden få föregripa nämndens prövning endast om

denna icke kan avvaktas utan avsevärd skada, olägenhet eller fara. Under

denna ovillkorliga förutsättning har området för ordförandens självständiga

handlingsrätt ansetts kunna avsevärt vidgas i förhållande till BvL.

Sålunda föreslås, alt ordförandens befogenhet skall omfatta meddelande

av förbud att mottaga annans barn i enskilt hem för fostran eller vistelse

samt beslut att »vistelsebarn» i fråga om tillsyn m. m. skall behandlas så

som om anmälningsplikt beträffande barnet inträtt (jfr 66, 79 och 81 §§

kommittéförslaget), alla slag av ingripanden till underårigs vård, skydd och

tillrättaförande (jfr 7 kap. kommittéförslaget) och alla åtgärder, som kan

befinnas påkallade med avseende på omhändertagens placering och behandling

i övrigt (jfr 8 kap. kommittéförslaget). Vad ordföranden i dessa stycken

förordnat om skall enligt förslaget endast gälla till dess saken hunnit

prövas av nämnden eller, i vissa fall, av delegation. Detsamma gäller förordnande

om särskild tillsyn i samband med beslut om samhällsvårds upphörande

(jfr 134 § kommittéförslaget).

Ordföranden skall vidare, enligt vad kommittén föreslår, äga att i nödfall

skilja i olämplig barnavårdsanstalt intagna barn från anstalten och

vid behov bereda dem annan, lämplig vård (jfr 150 § kommittéförslaget). I

fråga om brådskande yttranden och andra åtgärder, som ankommer på barnavårdsnämnd

och rör elev vid ungdomsvårdsskola, skall ordföranden också

äga handla i nämndens ställe med giltighet tills vidare (jfr 165 § kommittéförslaget).

Slutligen föreslås, att ordföranden i viss omfattning skall äga träda i nämndens

ställe för vidtagande av åtgärder, som ej avses i barnavårdslagen, nämligen

yttrande till åklagare eller domstol, när det gäller för brott misstänkt

eller lagförd underårig, eller av exekutiv myndighet begärt yttrande •—- t. ex.

när fråga uppkommit om vräkning av familj med minderåriga barn -— ävensom

förordnande av barnavårdsman för barn utom äktenskap eller, efter

framställning av vårdnadshavare^ för barn i äktenskap. Ordförandebeslut

att förordna barnavårdsman skall gälla tills vidare i avbidan på nämndens

prövning.

De åtgärder av ordföranden — upphävande av samhällsvård, barns skiljande

från barnavårdsanstalt samt avgivande av yttranden in. m. — vilka

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj ds proposition nr 10 år 1960

icke enligt det anförda skall gälla endast tills vidare, har sådan karaktär,

att tidsbegränsning av giltigheten inte kan tänkas. Alla ordförandebeslut

eller andra åtgärder av ordföranden skall emellertid enligt förslaget vid

närmast följande sammanträde anmälas för nämnden, som därigenom, även

om nämnden icke kan eller vill ändra vad ordföranden åtgjort, får tillfälle

att uttala sitt gillande eller ogillande och ge riktlinjer för ordförandens

handlande i fortsättningen.

Har ordföranden föregripit nämndens beslut i fall, där underställning av

nämndbeslutet kan bli erforderlig, skall —- liksom enligt 31 § BvL — ordföranden

omedelbart sammankalla nämnden för ärendets prövning. Enligt

kommitténs förslag skall nämnden i sådant fall sammanträda så snart ske

kan och senast inom två veckor efter det ordförandens beslut fattats.

Befogenheten för annan ledamot än ordföranden samt för tjänsteman

att handla i nämndens ställe kan enligt kommittén uppenbarligen icke få

gå utöver vad som gäller för ordföranden. Villkoren för att handla i nämndens

ställe bör enligt kommittén vara desamma — alltså att nämndens

prövning inte kan avvaktas etc. -— och inga andra åtgärder än de för ordförandens

del bestämda kan komma i fråga. Emellertid har befogenheten

ansetts böra begränsas snävare. Vad angår annan ledamot (än ordföranden)

föreslås, att han skall kunna tilläggas samma åtgärdsbefogenhet som ordföranden

med undantag för dels omhändertagande och behandlingsbeslut

i fall, där konfirmerande beslut från nämndens sida kan behöva underställas,

dels yttranden till åklagare, domstol eller exekutiv myndighet dels ock

förordnande av barnavårdsman. I fråga om tjänstemän har möjligheten att bemyndiga

begränsats till barns omhändertagande för samhällsvård i ärende,

motsvarande 29 § BvL, samt beslut om samhällsvårds upphörande i samma

fall, som ligger inom ordförandens befogenhet. Möjligheterna är alltså i vad

angår tjänsteman enligt förslaget något mer begränsade än i BvL, se dess

55 § 1 mom. andra stycket.

Då befogenheten i lagen sålunda närmare fixeras och icke ges så obestämda

gränser som i SochjL, synes det kommittén kunna läggas i nämndens

egen hand att avgöra om och i vilken omfattning befogenhet skall tillkomma

ledamot eller tjänsteman.

Vad beträffande ordförandebeslut stadgats om giltighetstid och om anmälan

för nämnden (delegation) skall enligt förslaget också gälla för annan

ledamots eller tjänstemans beslut i nämndens ställe.

Att barnavårdsnämnden tillkommande beslutanderätt av nämnden överlåtes

till delegation (avdelning) inom nämnden har synts kommittén böra

i likhet med vad i SochjL stadgats -— göras beroende av att kommunens

fullmäktige samtyckt därtill. I anslutning till SochjL innebär förslaget också

att fullmäktige skall ange, vilka grupper av ärenden överlåtelsen må avse.

Möjligheterna för de kommunala myndigheterna att delegera beslutanderätten

begränsas emellertid, såsom förutskickats, tämligen snävt. Sålunda

har från delegationsområdet undantagits ärenden angående tillstånd att

mottaga fosterbarn, förbud att mottaga barn i enskilt hem för fostran eller

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

219

vistelse, föreskrift att fosterbarn icke må tagas från fosterhemmet, annan

föreskrift avseende underårigs levnadsförhållanden, fosterbarns skiljande

från fosterhem, underårigs omhändertagande för utredning eller samhällsvård,

intagning i ungdomsvårdsskola eller utredningshem, samhällsvårds

upphörande i anledning av att behov av sådan vård bortfallit samt barnens

skiljande från olämplig barnavårdsanstalt. Vidare har undantagits de uppgifter

som ankommer på barnavårdsnämnden enligt FB samt jämlikt vissa

stadganden i lagarna om allmänna barnbidrag och om bidragsförskott.

I anslutning till vad som stadgats i SochjL skall det vidare enligt förslaget

icke kunna anförtros åt delegation att göra framställning hos eller avge yttrande

till kommunens fullmäktige. Kommittén föreslår ytterligare en begränsning

av samma art, nämligen att delegation ej må anmäla gärning till

åtal eller anföra besvär.

Enligt kommitténs mening föreligger trots dessa begränsningar i delegationsrätten

en viss fara för att nämnden genom att anlita delegationer ställes

vid sidan av viktiga verksamhetsområden och mister det totala greppet

om kommunens barnavårdsverksamhet, för vilken nämnden dock är ansvarig.

Anmälan till nämnden av delegationens beslut, föreskriven i förslaget

liksom i SochjL, kan enligt kommittén lätt bli en formalitet. Kommittén

har därför uppställt ytterligare den begränsningen, att delegation ej må anförtros

att handlägga ärenden av principiell innebörd eller avsevärd ekonomisk

betydelse.

Enligt kommitténs förslag skall vidare ärende, vari delegation äger besluta,

dock överlämnas till nämnden i dess helhet, när någon av delegationens

ledamöter begär det.

Remissyttrandena. De av kommittén föreslagna bestämmelserna under

rubriken »Om rätt att besluta i nämndens ställe eller å dess vägnar» kritiseras

av besvärssakkunniga ur systematisk synpunkt. De sakkunniga anför

i denna del.

Kommittén skiljer mellan beslut »i nämndens ställe» och beslut »å nämndens

vägnar». Med förstnämnda beslut avses dels sådana slutgiltiga beslut

som ordförande, ledamot eller tjänsteman må meddela, dels ock preliminära

beslut av samma personer, som gälla tillsvidare i avbidan å nämndens definitiva

beslut, medan med sistnämnda beslut åsyftas beslut av en särskild

inom nämnden bildad avdelning. Principiell skillnad föreligger endast mellan

slutgiltiga och preliminära beslut. De slutgiltiga beslut, som ordförande

m. fl. och avdelning inom nämnden äga meddela, få anses meddelade för

nämnden, d. v. s. kommunalrättsligt vara att betrakta som nämndens beslut,

medan övriga berörda beslut ltunna betecknas såsom preliminära beslut,

till vilka nämnden har att senare fatta ställning för egen del. Denna

skillnad bör framgå av lagen. Att skilja mellan sådana beslut som meddelas

av ordförande m. fl. och beslut av avdelning inom nämnden synes däremot

icke svara mot något systematiskt behov.

De sakkunniga framhåller vidare, att förslaget (38 § första stycket) icke

ger fullt klart uttryck åt det förhållandet att beträffande verkställbarhet,

överklagbarhet in. m. avdelnings beslut är alt betrakta som ett nämndens

beslut.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Några remissinstanser — länsstyrelsen i Jämtlands län, svenska stadsförbundet

och svenska socialvårdsförbundet — anser, att förslaget erhållit en

väl utförlig detaljreglering som i vissa fall kan komma att motverka syftet

med en snabb och effektiv behandling av hithörande frågor.

Svenska socialvårdsförbundet anför.

På sina håll har man redan nu i rätt stor omfattning utsträckt delegationsförfarandet

inom barnavårdsnämnderna utöver vad lagen faktiskt medgivit.

Detta har ansetts nödvändigt med hänsyn till verksamhetens omfattning

samt önskvärdheten av att i vissa fall få till stånd snabba avgöranden.

Det är enligt förbundets uppfattning därför angeläget, att en delegationsrätt

införes på barnavårdsnämndens hela verksamhetsområde. För att en

sådan delegationsrätt skall få praktisk betydelse är det ofrånkomligt, att

den avpassas efter kommunernas skiftande förhållanden och alltså inte detaljregleras

i lagen. Lagstiftningen synes därför böra utformas så att kommunerna

tilläggs rätten att reglera delegationsförfarandet med undantag för

frihetsberövande åtgärder. I sistnämnda ärenden av brådskande natur bör

bestämmelserna dock kompletteras med en lagligt grundad interimistisk beslutanderätt

för ordföranden.

Den föreslagna utvidgade rätten för ordföranden att besluta i barnavårdsnämndens

ställe accepteras i stort sett av remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser dock att ordföranden bör erhålla rätt

att besluta i alla grupper av ärenden utom sådana av principiell innebörd.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västerbottens och Norrbottens län

uttalar sig för att ordföranden bör få behörighet att i nämndens ställe handlägga

ärenden av mindre vikt, såsom att avge yttrande rörande äktenskapsdispens

eller rörande minderårigs användande vid offentlig tillställning, förordna

barnavårdsman och meddela interimistiskt tillstånd att mottaga fosterbarn.

Barnavårdsnämnden i Stockholm framhåller angelägenheten av att ordföranden

även meddelas behörighet att i samband med beslut om omhändertagande

göra framställning om intagning i ungdomsvårdsskola.

Förslaget om vidgad befogenhet för annan ledamot än ordföranden

att handla i nämndens ställe biträdes av socialstyrelsen, som uttalar

att den praktiska erfarenheten av barnavårdsnämndernas arbete ger vid

handen, att möjlighet måste finnas för någon att vidtaga åtgärder på nämndens

vägnar mellan sammanträdena, och att den föreslagna anordningen

synes vara nödvändig i större kommuner.

Förslaget i denna del avstyrkes däremot av länsstyrelserna i Uppsala,

Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands

och Norrbottens län samt svenska landskommunernas förbund och cirka 20

kommunala organ. Till stöd för avstyrkandet åberopas följande skäl: Den

föreslagna ordningen är ej ägnad att underlätta en rationell organisation

och öppnar vägen för en icke önskvärd splittring i beslutanderätten. Förslaget

kan leda till en viss dualism och osäkerhet i handläggningen. Ledamöterna

i allmänhet är som regel icke lika förtrogna med barnavårdslagstift
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ningen som ordföranden och saknar ofta tillgång till det underlag, som erfordras

för att kunna besluta i barnavårdsnämndens ställe. Något praktiskt

behov av den föreslagna reformen föreligger ej. Är i något fall en överflyttning

av beslutanderätten erforderlig, torde Kungl. Maj :t med stöd av 11 §

kommittéförslaget kunna på framställning av kommunens fullmäktige medge

sådan överflyttning.

Barnavårdsnämnden i Eskilstuna ifrågasätter om icke behörigheten för

tjänsteman att fatta beslut i nämndens ställe kan vidgas till samma

omfattning, som föreslagits i fråga om ordföranden, med undantag för rätt

att avge yttrande till åklagare, domstol eller exekutiv myndighet samt att

förordna barnavårdsman.

Förslaget om delegation av beslutanderätt till avdelning inom barnavårdsnämnden

hälsas med tillfredsställelse av barnavårdsnämnderna i

Stockholm och Hälsingborg men avstyrlces av barnavårdsnämnden i Norrköping.

Barnavårdsnämnden i Skövde anser, att delegationsrätten blivit för snävt

begränsad i förslaget, och hänvisar till motsvarande stadgande i SochjL.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län finner de föreslagna bestämmelserna vara

alltför rigorösa och uttalar, att inskränkningarna i delegationsrätten —

sedda mot bakgrunden av den ökade delegationsrätt som tillerkänts kommun

enligt kommunallagarna — åtminstone i större kommuner kan tolkas

som ett onödigt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Länsstyrelsen

förklarar sig vara övertygad om att en vidgad befogenhet för fullmäktige

i detta hänseende icke kommer att missbrukas.

Fredrika-Bremer-förbundet framhåller, att det här är fråga om ett besvärligt

avvägningsproblem som enligt förbundets mening kräver en mera

ingående penetrering, varvid man har att väga mot varandra å ena sidan de

starkt svällande arbetsuppgifterna på skilda områden av verksamheten,

vilka kan göra det ofrånkomligt med en delegationsrätt även i avseende på

beslut, som är ytterst betydelsefulla för den enskilde, å andra sidan de allvarliga

betänkligheter, som tanken på en sådan delegationsrätt inger, då

det gäller så djupt ingripande åtgärder som t. ex. omhändertagande för

samhällsvård (nu skyddsuppfostran) och förbud att mottaga fosterbarn.

. .. *.'',»25235

Föredragande statsrådet. I ny barnavårdslag bör självfallet finnas bestämmelser,

som gör det möjligt att i brådskande fall fatta preliminära beslut

under tiden mellan barnavårdsnämndens sammanträden, och vidare

bör möjlighet också stå till buds att avgöra enklare eller mera rutinmässiga

ärenden på annat sätt än genom samfällt beslut av nämnden. Gällande bestämmelser

på detta område är av stor praktisk betydelse, men det bar visat

sig att de i vissa avseenden är otillräckliga, i varje fall i flertalet kommuner.

Jag anser i likhet med kommittén, att en viss utvidgning bör kunna

genomföras såväl i fråga om rätten alt meddela preliminära beslut som

beträffande möjligheten att delegera beslutanderätt utan att detta behöver

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

väcka några betänkligheter. Emellertid har jag inte kunnat finna den av

kommittén föreslagna ordningen helt tillfredsställande i sak. Den kritik

som framförts mot förslaget ur formella synpunkter måste också anses befogad.

I departementsförslaget har därför dessa frågor lösts på ett sätl som

avviker från kommitténs förslag både i sakligt och formellt avseende.

Den i departementsförslaget gjorda regleringen innebär i huvudsak följande.

Ordföranden tillägges liksom hittills en i lagen grundad befogenhet

att i brådskande fall meddela interimistiska beslut. Befogenheten blir avsevärt

mera vidsträckt än för närvarande. Någon rätt för annan ledamot än

ordföranden eller för tjänsteman att meddela dylika beslut föreslås däremot

inte. Anmärkas må dock, att vice ordföranden vid förhinder för ordföranden

omedelbart inträder i dennes befogenhet samt att beslutanderätt i tämligen

vidsträckt omfattning skall kunna delegeras även till ledamot eller

tjänsteman. Därest det i någon kommun skulle visa sig föreligga ett särskilt

behov av att interimistiska beslut kan meddelas av annan än ordföranden,

torde detta böra tillgodoses genom den dispensregel, som föreslås under 13 §.

I departementsförslaget saknas vidare motsvarighet till nuvarande regler

om rätt för ordföranden att definitivt avgöra vissa ärenden på nämndens

vägnar. I stället införes i nära anslutning till SochjL en generell befogenhet

för barnavårdsnämnden att, om kommunens fullmäktige så bestämmer, delegera

beslutanderätt till särskild inom nämnden bildad avdelning, ledamot

i nämnden eller befattningshavare i kommunens tjänst. Med hänsyn till arten

av barnavårdsnämndens uppgifter har det dock befunnits nödvändigt att genom

ett flertal undantagsbestämmelser begränsa delegationsrätten inom

tämligen snäva gränser. Trots dessa begränsningar har delegationsrätten

bedömts vara tillräckligt långtgående även i medelstora och större kommuner.

Också i detta hänseende bör emellertid vid behov dispens enligt nyssnämnda

regel kunna ifrågakomma.

Besvärssakkunniga har påpekat, att den av kommittén upprätthållna indelningen

i beslut »i nämndens ställe» och beslut »å nämndens vägnar» inte

svarar mot något systematiskt behov, men att anledning däremot föreligger

att skilja mellan preliminära beslut och definitiva beslut, som fattas på

nämndens vägnar. Detta har beaktats vid utformningen av departementsförslaget.

Bestämmelserna om preliminära eller interimistiska beslut har

intagits under It §, medan delegationsförfarandet regleras i 12 §. Jag vill

nu något närmare kommentera departementsförslaget i dessa delar.

Såsom allmän förutsättning för att ordföranden skall äga föregripa nämndens

prövning genom interimistiskt beslut kräves enligt förslaget, att nämndens

prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet. Huruvida

denna förutsättning är för handen, får av ordföranden bedömas från

fall till fall, och det synes inte möjligt att uppdraga några närmare riktlinjer

för denna bedömning. Tydligtvis måste kraven ställas olika strängt i

ärenden av olika beskaffenhet. Ju mer ingripande åtgärd som ifrågakcmmer,

desto större måste den fara eller olägenhet vara, som kan berättiga ett

interimistiskt beslut. Särskilt stor försiktighet är självfallet motiverad i

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1960

223

fråga om beslut, som innebär att någon tvångsvis omhändertages. I detta

sammanhang vill jag även påpeka, att ordföranden inte i något fall bör

kunna besluta angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § eller

för utredning, såvida det inte föreligger ett verkligt behov av att omedelbart

eller i varje fall före nämndens nästa sammanträde faktiskt omhändertaga

den unge. I annat fall kan ett sådant läge inte anses föreligga, där

ordföranden äger meddela interimistiskt beslut.

Under nu angiven förutsättning har ordföranden ansetts kunna tilläggas

en långtgående handlingsrätt, vilket torde vara nödvändigt för ett snabbt

och effektivt arbete. Ordföranden blir sålunda enligt förslaget behörig

att vidtaga varje åtgärd, som enligt 4 kap. ankommer på nämnden, d. v. s.

besluta förebyggande åtgärd eller omhändertagande för samhällsvård (eller

fortsatt sådan vård) enligt 29 §, besluta omhändertagande för utredning

enligt 30 §, besluta omhändertagande för samhällsvård enligt 31 § samt

fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 33 § andra stycket. Ordföranden

skall vidare äga vidtaga åtgärd, som ankommer på nämnden enligt

5 kap. (således bl. a. göra framställning om intagning i ungdomsvårdsskola),

meddela beslut om återupptagande av samhällsvård (43 §), meddela

förordnande att barn skall anses som fosterbarn (46 § tredje stycket),

meddela tillstånd att mottaga fosterbarn (47 §), meddela förbud mot

att fosterbarn tages från fosterhemmet (50 §) eller mot att »vistelsebarn»

mottages i visst hem (51 §) samt slutligen förordna barnavårdsman. Enligt

kommitténs förslag skulle ordföranden sakna befogenhet att besluta

om återupptagande av samhällsvård efter villkorligt upphörande eller att

meddela tillstånd att mottaga fosterbarn. Att ordföranden skall äga interimistiskt

besluta om återupptagande av samhällsvård torde vara självklart

med hänsyn till de befogenheter som tillagts honom i fråga om omhändertagande.

Vad angår tillstånd att mottaga fosterbarn synes det vara av stor

praktisk betydelse, att interimistiskt beslut blir möjligt. Att införa en möjlighet

därtill synes mig vara en i det närmaste nödvändig konsekvens av

koncessionssystemet. Beträffande interimistiskt förordnande av barnavårdsman

har ordförandens behörighet i kommitténs förslag begränsats, då fråga

är om barn i äktenskap, till sådana fall, där framställning om förordnande

av barnavårdsman gjorts av vårdnadshavaren. Enligt föräldrabalken (8

kap. 1 §) skall barnavårdsman för sådant barn förordnas även utan sådan

framställning, om barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det

erforderligt. Jag har för min del inte funnit tillräckliga skäl föreligga att

undantaga detta fall från ordförandens interimistiska beslutanderätt. Något

missbruk av ifrågavarande befogenhet torde inte behöva befaras.

Av ordföranden fattat beslut skall enligt sakens natur lända till omedelbar

efterrättelse. Det kan inte överklagas och skall inte underställas enligt

de regler, som gäller för nämndens beslut. Rättsskyddet tillgodoses genom

att beslutet blott gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning och att

beslutet skall anmälas för nämnden vid dennas närmaste sammanträde. Avser

beslute! omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § eller för utred
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ning, är det — även om föräldrarna och i förekommande fall den underårige

samtyckt till åtgärden —- med hänsyn till rättssäkerheten av största

vikt att beslutet snarast möjligt blir föremål för nämndens omprövning.

Motsvarande gäller, om ordföranden meddelat förbud mot att fosterbarn tages

från fosterhemmet. I departementsförslaget har därför föreskrivits,

att ordföranden i sådana fall omedelbart skall sammankalla nämnden för

att besluta i ärendet samt att nämnden är skyldig att sammanträda utan

dröjsmål. Kommittén har därjämte föreslagit en yttersta tidsfrist om två

veckor, räknat från dagen för ordförandens beslut. Eu så lång frist torde

inte vara att anse som försvarlig i förevarande sammanhang. Önskvärt

hade varit att tiden kunnat bestämmas till högst en vecka. Det skulle

dock kunna vålla alltför stora svårigheter att få till stånd ett sammanträde

med så kort frist, och jag har därför stannat för att såsom en medelväg

föreslå en frist om högst tio dagar. Jag vill härvid betona, att sammanträdet

alltid skall hållas med minsta möjliga tidsutdräkt och att maximitiden

får utnyttjas endast, då det inte låter sig göra att anordna sammanträde

tidigare.

Den föreslagna delegationsrätten har såsom förut nämnts begränsats genom

ett antal undantag. Sålunda har undantagits beslut om utdömande av

vite, åtgärder enligt 26 § 2. och 3. samt 29 och 30 §§, ansökan om intagning

i ungdomsvårdsskola, förordnande som avses i 46 § tredje stycket, tillstånd

att mottaga fosterbarn, förbud enligt 50 och 51 §§, arbetsföreläggande samt

— i enlighet med vad kommittén föreslagit för avdelnings vidkommande

— de uppgifter som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken och enligt

vissa angivna lagrum i lagarna om allmänna barnbidrag och om bidragsförskott.

Slutligen skall nämnden inte heller annorledes än samfällt äga

göra framställning eller avge yttrande till kommunens fullmäktige.

Beslut, som fattats på grund av delegation, är att i alla avseenden anse

som ett av nämnden fattat beslut. Samma regler skall alltså gälla bl. a. i

fråga om verkställbarhet och överklagbarhet som gäller för andra nämndens

beslut. Även eljest gäller beträffande delegationsförfarandet enligt departementsförslaget

samma principer som enligt SoclijL.

13 §.

Vad lagen ovillkorligen stadgar bör passa även för de kommuner, där

barnavårdens handhavande ställer de minsta kraven. Vilka möjligheter lagen

därutöver än erbjuder till utbyggnad av organisationen och till smidig

utformning av verksamheten, kan det dock — såsom i det föregående berörts

— visa sig icke vara till fyllest för kommuner, där barnavårdsverksamheten

är omfattande och förbunden med speciella problem. Befogenhet

måste därför framdeles liksom hittills (19 § BvL) finnas för Kungl. Maj :t

att -— utan frångående av lagens huvudprinciper — för viss kommun möjliggöra

sådan organisation för barnavårdens handhavande, som avviker från

lagens föreskrifter.

Det föreslagna stadgandet, vilket avfattats med 11 § SochjL som förebild,

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

överensstämmer i sak med 11 § kommitténs förslag. En nyhet i förhållande

till gällande rätt är att speciell organisation icke kommer att vara förbehållen

större kommuner, utan varje markant behov av undantag skall kunna

tillgodoses. Stadgandet hänför sig uteslutande till innehållet i 7—12 §§

i föreliggande lagförslag. Detta innebär, att möjligheten till undantag enligt

förslaget är något mindre än enligt BvL och kommitténs förslag. Särskilt

märkes, att undantag inte blir möjligt från stadgandena i 2 och 3 §§.

Vad i dessa båda paragrafer stadgas om kommunalt ansvar för barnavården

och om organisation av kommunens barnavård är av den grundläggande

betydelse, att det ansetts böra gälla undantagslöst.

3 kap. Förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd

(14—24 §§ departementsförslaget)

Innehållet i 3 kap. departementsförslaget motsvarar bestämmelserna i 4

kap. av kommitténs lagförslag. Såsom framgår av den föregående framställningen

har dock vissa delar av kommittéförslaget fått utgå.

14 §.

Denna paragraf, som motsvarar 39 och 40 §§ kommitténs lagförslag och

ersätter vad i 18 § första stycket BvL sägs om beredning m. m., innehåller

de grundläggande bestämmelserna om utredningen i barnavårdsärende.

Barnavårdskommittén. Den utredning, som presteras annorledes än direkt

inför barnavårdsnämnden och som syftar till att — med eller utan

komplettering direkt inför nämnden — möjliggöra ärendets avgörande, benämnes

i kommitténs förslag beredning. Sådan skall enligt förslaget inledas

så snart en nämndens åtgärd kan antagas vara påkallad. Kommittén

har genom denna formulering velat dels ge uttryck åt en viss skärpning i

kravet på utredning och dels markera, att en anmälan icke alltid och utan

vidare kan anses ge fog för ett dylikt antagande. I förslaget har vidare beaktats,

att ärende kan bli anhängigt hos barnavårdsnämnd på olika sätt,

såsom genom anmälan, ansökan eller upptagande ex officio. Beredning skall

enligt förslaget genomföras med all den skyndsamhet, som betingas av förhållandena

(39 § första stycket).

I anslutning till vad i 18 § första stycket BvL är stadgat har kommittén

funnit det böra vara regel, att ordföranden svarar för ärendenas beredning.

Enligt förslaget skall det emellertid stå nämnden fritt att förordna annan

ledamot eller tjänsteman hos nämnden att på eget ansvar utföra eller leda

beredning (39 § andra stycket).

Genom ärendes beredning och den utredning inför nämnden, som därutöver

kan befinnas erforderlig, skall enligt 40 § första stycket lagförslaget

klarläggas allt som är av vikt för ärendets prövning (jfr 18 § första stycket

BvL, 16 § SochjL och 12 § NyktvL).

15 liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

opaginerad Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kommittén behandlar därefter frågan om hur utredningen i ärende skall

bedrivas och finner därvid, att vissa allmänna principer måste gälla, vilka

är ägnade att befrämja, att utredningen blir tillförlitlig och tillräcklig samt

att tillgodose de enskildas anspråk på rättssäkerhet och deras intresse av

att, såvitt möjligt, dels få sina önskemål och synpunkter beaktade, dels ock

undgå skada och olägenhet. Kommittén anför i denna del till en början

följande.

Ett första krav på all utredning är att den bedrives objektivt. En benägenhet

kan, enligt vad erfarenheten visat, lätt göra sig gällande hos den som bedriver

utredning att framför allt lägga vikt vid sådant, som stöder antagandel

att viss gärning begåtts, viss händelse inträffat etc. — särskilt sedan den

utredande själv börjat känna sig övertygad om att antagandet är välgrundat

— medan mindre beaktande ägnas åt omständigheter, som talar emot antagandets

riktighet. Med hänsyn härtill har med avseende å förundersökning

i RB 23:4 meddelats föreskrift av innebörd att omständigheter skall beaktas

och bevis tillvaratagas lika väl, antingen de talar för eller emot brottsmisstanken.

Motsvarande bör uppenbarligen gälla vid utredning i barnavårdsärende.

Men barnavårdskommittén har ansett, att uttrycklig föreskrift,

motsvarande RB 23:4, icke är nödvändig i barnavårdslagen och att sådan

föreskrift skulle kunna leda till att obefogade anmälningar för ensidig utredning

i barnavårdsärende ej sällan komme att göras av omdömeslösa och obalanserade

personer.

Däremot har kommittén ansett det böra i lagen fastslås, att alla upplysningskällor

av värde skall beaktas samt att erforderlig sakkunskap skall

anlitas (40 § andra stycket första punkten).

Kommittén anser det icke vara erforderligt att i ny barnavårdslag föreskriva

eller särskilt rekommendera, att yttrande inhämtas från lärare, skolledare,

folkskolinspektör eller föreståndare för trossamfund, eller att befattningshavare

som nyss nämnts eller representant för polismyndighet beredes

tillfälie att deltaga i nämndens överläggning.

Vad som vid utredningen framkommer rörande i ärendet väsentliga omständigheter

skall enligt förslaget på betryggande sätt tillvaratagas (40 §

andra stycket andra punkten).

När det gäller väsentliga muntliga utsagor och förklaringar, är det enligt

kommittén av särskild vikt att den som företar utredning verkställer en korrekt

uppteckning i erforderlig omfattning. Det har icke synts kommittén erforderligt

föreskriva, att utredningsmaterialet i ärende skall redovisas i utredningsprotokoll.

Materialet kan enligt kommittén lika väl samlas i akt.

Stadgande av nu berört innehåll har intagits i 40 § andra stycket tredje

punkten lagförslaget.

Såsom allmän föreskrift för utredningens bedrivande bör enligt kommittén

gälla, att takt och hänsyn skall visas och ett sådant tillvägagångssätt väljas,

att ingen i onödan åsamkas obehag, olägenhet eller kostnad (jfr RB

23:4 samt 64 § NyktvL). Vad sålunda angivits har kommit till uttryck i

40 § tredje stycket lagförslaget.

I utlåtande, som kommittén den 17 november 1953 avgivit till Kungl.

Maj :t över strafflagberedningens betänkande angående enhetligt frihetsstraff

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

227

m. m. (SOU 1953: 17), har kommittén föreslagit, att barnavårdsorgan tillerkännes

i författningsväg reglerad rätt att för tillgodoseende av viktiga, i

förslaget närmare angivna önskemål erhålla nödiga registerupplysningar om

sådan kriminalitet, som med hänsyn till svårighetsgrad, aktualitet och övriga

omständigheter bör beaktas, samt att, om denna rätt tillägges barnavårdsorganen,

den förekommande kriminalitetsregistreringen i socialregister

avskaffas.

Under förutsättning att detta förslag vinner bifall har kommittén ansett

bland stadgandena om barnavårdsnämnds förfarande böra intagas en

erinran om att särskilda bestämmelser gäller angående inhämtande av

uppgift ur straffregister. Sådan hänvisning har intagits såsom ett fjärde

stycke i 40 § av lagförslaget.

Remissyttrandena. Vad kommittén under 39 och 40 §§ föreslagit i fråga

om beredning och annan utredning i ärende hos barnavårdsnämnd har i

stort sett inte föranlett några erinringar.

Göta hovrätt ifrågasätter emellertid — under hänvisning till den detaljreglering

av förfarandet som eljest skett i förslaget — om icke i lagen

bör intagas en uttrycklig föreskrift om iakttagande av objektivitet vid utredningen,

motsvarande stadgandet i 23 kap. 4 § rättegångsbalken.

Hovrätten behandlar även frågan om protokollering av muntliga utsagor

samt anför härom följande.

Såväl vid förhör under förundersökning i brottmål som vid bland annat

vittnesförhör inför domstol skall enligt rättegångsbalkens bestämmelser utsaga,

där ej är fråga om utsaga vid domstol som upptages fonetiskt, innan

förhöret avslutas uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska

uppteckningen samt den hörde tillfrågas om han har något att erinra mot

innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter

må uppteckningen ej ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats

i protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna. —- I 40 §

andra stycket i den föreslagna lagen stadgas bland annat, att muntliga utsagor

av betydelse samt medgivanden och andra väsentliga förklaringar

skola i erforderlig omfattning återgivas i protokoll eller i anteckningar,

som fogas till akten i ärendet. Ehuru barnavårdskommittén understryker

vikten av en korrekt återgivning av muntliga utsagor och förklaringar, föreslår

kommittén icke några kontrollåtgärder i syfte att åstadkomma en

sådan återgivning. I barnavårdsärende kommer dock även i fortsättningen

i stor utsträckning skriftligt material — däribland protokollerade muntliga

utsagor och förklaringar — att ligga till grund för avgörandet. Det torde

därför ur rättssäkerhetssynpunkt vara tillrådligt att den som hörts i ett

barnavårdsärende på lämpligt sätt erhåller tillfälle att granska av honom

avgivna utsagor, medgivanden eller andra väsentliga förklaringar och att

göra de erinringar granskningen kan föranleda till. Principen härom bör

fastslås i lagen.

Liknande synpunkter anföres av stadsfullmäktige i Jönköping.

EU flertal remissinstanser diskuterar frågan, huruvida barnavårdsnämnd

bör äga rätt att erhålla uppgifter ur straffregister. Med hänsyn till vad som

i det följande anföres om denna frågas nuvarande läge torde anledning saknas

att här redogöra för vad yttrandena innehåller i detta avseende.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet. De grundläggande bestämmelser rörande förfarandet

hos barnavårdsnämnd, vilka upptagits i 39 och 40 §§ av kommitténs

lagförslag, innefattar knappast några mera betydande nyheter i förhållande

till gällande rätt och rådande praxis. Jag har också i likhet med

remissinstanserna ansett mig i allt väsentligt kunna godtaga vad som sålunda

föreslagits. Den åtskillnad, som i kommittéförslaget göres mellan

beredning och annan utredning, har jag dock inte funnit svara mot något

praktiskt eller systematiskt behov. I departementsförslaget användes därför

termen utredning om all den ifrågavarande verksamhet, som syftar

till att göra det möjligt för barnavårdsnämnden — eller den som har att

besluta i ärendet på nämndens vägnar — att avgöra ärendet.

I första stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget har intagits

bestämmelser om när utredning skall inledas och om utredningens

ändamål. Bortsett från nyss berörda skillnad i terminologiskt avseende

överensstämmer det föreslagna stadgandet med innehållet i 39 § första stycket

och 40 § första stycket kommitténs förslag. Föreskriften om att utredningen

skall bedrivas med skyndsamhet har dock jämte övriga allmänna

riktlinjei för utredningens bedrivande upptagits i paragrafens andra stycke.

Frågan om vem som inför nämnden skall ansvara för den förberedande

utredningen är av internt organisatorisk karaktär och torde inte behöva

regleras i lagen. Stadgandet i 39 § andra stycket kommitténs förslag har

därför inte medtagits i departementsförslaget.

Det utredningsmaterial, som erfordras för ett ärendes prövning, kan

framkomma på många olika vägar. Upplysningar kan exempelvis erhållas

från myndigheter och befattningshavare eller från nämndens egna medarbetare

eller organisationer, med vilka nämnden samarbetar. Muntliga uppgifter

kan vidare inhämtas av den saken rör och hans anhöriga eller andra

enskilda personer. Betydelsefullt material kan vidare tillföras ärendet

genom hembesök och anlitande av sakkunskap av olika slag. Att alla

sådana och andra upplysningskällor av värde skall utnyttjas så långt erfordras

för att ärendet skall kunna avgöras, synes vara så självklart, att

någon uttrycklig föreskrift därom icke upptagits i departementsförslaget.

I de närmast följande paragraferna har emellertid — i nära anslutning till

kommittéförslaget — upptagits bestämmelser, huvudsakligen avseende

nämndens befogenheter gentemot enskilda, beträffande de viktigaste utredningsmedlen.

Utredningen skall enligt stadgande i andra stycket av förevarande paragraf

genomföras så skyndsamt som förhållandena betingar. Regeln är

elastisk och behovet av skyndsamhet framträder naturligtvis med mycket

olika styrka i olika ärenden. Vid bedömningen av vilken skyndsamhet som

är av nöden är att beakta såväl ärendets art som omständigheterna i det

särskilda fallet. Vid ifrågasatt ingripande beträffande underårig är stor

skyndsamhet regelmässigt påkallad. Men även när det gäller besked eller

annan åtgärd i anledning av tillståndsansökning, anmälan eller annan framställning

är det oftast önskvärt, att utredning och prövning sker utan för
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nv 10 år 1960

halning. Såsom allmän föreskrift för utredningens bedrivande bör i enlighet

med kommitténs förslag vidare gälla, att ingen i onödan får utsättas för

obehag, olägenhet eller kostnad. Häri torde även ligga, att takt och hänsyn

skall visas, varför det synes vara överflödigt att särskilt framhålla detta.

Med föreskriften att ingen onödigtvis skall vållas obehag åsyftas främst,

att utredningen i ärende som rör ingripande skall bedrivas med sådan

diskretion att det inte kommer till utomståendes kännedom att ingripande

är ifrågasatt, om och så länge det råder ovisshet om huruvida skäl till ingripande

föreligger. Det bör vidare tillses, att den saken rör och hans närmaste

icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller störes i lovlig verksamhet.

Av särskild vikt är också att tid och plats för förhör eller läkarundersökning

bestämmes på sådant sätt, att ingen i onödan får vidkännas olägenhet

eller kostnad. Förhör bör även i övrigt anordnas så, att onödig tidsspillan

för den hörde undvikes.

Göta hovrätt har i sitt yttrande ifrågasatt, om inte i lagen borde intagas

ett stadgande, motsvarande vad som enligt rättegångsbalken gäller därom,

att vid förundersökning bevis skall tillvaratagas antingen det talar för

eller mot brottsmisstanken. Med anledning härav vill jag i likhet med kommittén

betona, att en sådan regel i tillämpliga delar bör gälla även för

utredningen i barnavårdsärenden. I föreskriften att ingen i onödan får utsättas

för obehag inbegriper jag också det förhållandet, att barnavårdsnämnden

vid utredning skall tillvarataga bevis antingen det talar för eller

emot den utredningen gäller. Något uttryckligt stadgande härom har jag

därför inte ansett påkallat.

Som förut berörts framkommer en avsevärd del av utredningsmaterialet

regelmässigt i annan form än skriftligen. Av vikt är att det material som

tillföres ärendet på andra vägar på betryggande sätt tillvaratages. Självfallet

är det dock inte erforderligt att bevara annan utredning än sådan som är

av betydelse i ärendet. Det är sålunda angeläget, att den saken rör kan få

kännedom om det förebragta utredningsmaterialet — i den mån annat inte

följer av sekretesslagen. Likaså bör utredningsmaterialet finnas bevarat för

framtida bruk, bl. a. för den händelse ärendet kommer under länsstyrelsens

prövning.

Uppteckningsskyldigheten kan fullgöras på olika sätt, och utredningsprotokoll

bör alltså — såsom kommittén också ansett — inte vara erforderligt.

Skriftlig redogörelse för vad som framkommit av betydelse vid hembesök

eller förhör torde sålunda ofta med fördel kunna uppsättas på ett särskilt

papper, som bilägges akten. Mången gång — särskilt i fråga om kortfattade

muntliga upplysningar från andra myndigheter eller uppgifter som inhämtas

från nämndens arkiv eller andra tillgängliga handlingar — torde det vara

till fyllest att anteckning göres på en redan förefintlig handling i ärendet.

År det att befara, att den som gjort muntligt uttalande av väsentlig betydelse

senare kan visa sig obenägen att stå fast vid uttalandet, är det naturligtvis

önskvärt all förfara så alt någon tvekan icke kan uppstå, huruvida uttalande,

överensstämmande med verkställd anteckning, verkligen gjorts. Det

s. 230 Kontrollera mot PDF

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

förfarande, som anvisas i rättegångsbalken, synes vara att rekommendera,

nämligen att den nedtecknade utsagan omedelbart uppläses eller att tillfälle

på annat sätt lämnas att granska uppteckningen samt att den hörde tillfrågas

om han har något att erinra mot innehållet. Stundom kan det ur kontrolloch

bevissynpunkt vara av värde, att nämnden företrädes av mer än en

person eller att ojävigt förhörsvittne är tillstädes. Om vad som åtgjorts i

syfte att vinna kontroll samt undvika missförstånd bör uppgift lämnas i

utredarens anteckningar. Att införa bindande föreskrifter om att dylika åtgärder

skall vidtagas skulle emellertid enligt min mening innebära ett alltför

strängt krav på barnavårdsnämnderna och skulle inte sällan -— med

hänsyn till de förhållanden varunder utredningen bedrivs, svårigheten att

vinna kontakt och förtroende m. in. — kunna ogynnsamt inverka på utredningsmöjligheterna.

I likhet med kommittén har jag därför inte funnit mig

böra föreslå särskilda bestämmelser om hur vid utredning gjorda anteckningar

må kontrolleras och risken för obefogade invändningar mot dessa

förebyggas.

Det av kommittén år 1953 väckta förslaget om rätt för barnavårdsnämnderna

att erhålla uppgifter ur straffregister är under utredning och har hittills

icke föranlett ändrad lagstiftning. Enär underlag sålunda saknas för den

i 40 § kommittéförslaget intagna hänvisningen till vad som är stadgat angående

dylik rätt, har densamma inte medtagits i departeinentsförslaget.

15 §.

En väsentlig del av utredningsmaterialet i barnavårdsärenden kommer

framdeles liksom hittills att utgöras av muntliga uppgifter, som inhämtas

från enskilda personer, såväl sådana som saken närmast rör som andra vilka

har upplysningar av vikt att lämna. Det torde vara lämpligt att i ny barnavårdslag

intaga ett stadgande, som fastslår barnavårdsnämndens befogenhet

att under utredningen höra sådana personer som nyss nämnts. Dylikt

stadgande, vilket saknar direkt motsvarighet i kommitténs förslag, återfinnes

i denna paragrafs första stycke.

Då någon skall höras i ett barnavårdsärende, är det i och för sig ingalunda

nödvändigt, att han kallas till inställelse inför barnavårdsnämnden eller

företrädare för nämnden. Inkallandet till förhör torde i praktiken inte spela

någon dominerande roll i utredningsarbetet, vars tyngdpunkt ligger i andra

åtgöranden. I allmänhet torde det sålunda vara mest givande att höra den

saken rör och hans närmaste i deras egen miljö, varvid utredaren också får

uiöjligliet att göra värdefulla iakttagelser. I synnerhet om ärendet gäller ingripande

i anledning av underårigs eget beteende, synes det emellertid vara

att rekommendera, att den underårige dessutom kallas till inställelse inför

nämnden, så att samtliga ledamöter får tillfälle att på grundval av personlig

kontakt bilda sig en uppfattning om vilken åtgärd som kan böra vidtagas.

Person, som skall höras upplysningsvis, torde — med hänsyn till vikten

av att ingen onödigtvis får vidkännas olägenhet eller kostnad — regelmässigt

böra uppsökas av utredaren eller, i enklare fall, höras per tele
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

fon. Undantagsvis kan det likväl vara önskvärt eller ofrånkomligt, att även

sådan utomstående kallas till förhör inför nämnden eller representant för

denna. Barnavårdsnämndens befogenhet att sålunda till personlig inställelse

kalla den som skall höras fastslås i paragrafens andra stycke. Det föreslagna

stadgandet, som icke innefattar någon nyhet, överensstämmer i sak med

47 § första stycket kommitténs lagförslag. Om vite och hämtning för att

framtvinga inställelse i vissa fall stadgas i 17 § departementsförslaget.

Med hänsyn till barnavårdsarbetets speciella inriktning kan det förhållandevis

ofta ifrågakomma att till inställelse kalla barn under 15 år. Ehuru

det måhända kan anses ligga i sakens natur att sådant barn i allmänhet inte

bör kallas i vanlig ordning utan att föräldrarna eller annan, som har barnet

i sin vård, i stället bör föreläggas att ombesörja inställelsen, har en uttrycklig

föreskrift härom till ledning för barnavårdsnämnderna intagits i paragrafens

tredje stycke.

I 47 § av kommitténs lagförslag har intagits föreskrift om att inställelse

— om ej särskilda skäl är däremot — bör äga rum i den kommun, där den

som skal] höras bor eller uppehåller sig. En sådan regel kan väl — ehuru till

sin innebörd alltför summarisk — vara betingad av hänsyn till att enskild

icke bör åsamkas större olägenhet eller kostnad än utredningen oundgängligen

kräver. Tillräckliga skäl att införa det föreslagna stadgandet vid sidan

av den allmänna föreskriften i 14 § andra stycket om sättet för utredningens

bedrivande föreligger enligt min mening dock inte. Stadgandet

saknar därför direkt motsvarighet i departementsförslaget. Enligt 17 §

skall likväl ingen för att höras upplysningsvis kunna tvingas till inställelse

på plats utanför den kommun, där han bor eller eljest uppehåller sig.

16 §.

Denna paragraf, som närmast motsvarar 18 § andra stycket BvL samt 44 §

och 47 § andra stycket kommitténs förslag, innehåller bestämmelser om utlåtande

av läkare och annan sakkunnig samt om åtgärder för att få till stånd

läkarundersökning i vissa fall.

Barnavårdskommittén. Det har synts kommittén påkallat att, utöver det

allmänna stadgandet om anlitande av erforderlig sakkunskap (40 § kommitténs

lagförslag), särskilda föreskrifter ges om inhämtande av läkares utlåtande

såsom ett led i utredningen av barnavårdsärende. Där särskild undersökning

erfordras för att läkarutlåtande skall kunna avges, skall enligt

kommittén — för vissa fall — undersökning kunna framtvingas. Den enligt

18 § andra stycket BvL föreliggande villkorliga och till vissa ärenden begränsade

förpliktelsen att inhämta läkares yttrande har kommittén ansett

böra ersättas med en allmän anvisning om att läkares utlåtande bär inhämtas

i ärende, där det för bedömningen befinnes vara av vikt att beträffande

någon, som saken rör eller vars personliga förhållanden är av omedelbar betydelse

i ärendet, vinna upplysning om hans fysiska och psykiska tillstånd.

För några fall skall enligt förslaget vara stadgat, att läkarutlåtande skall

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ingå i utredningen. Det gäller ärende, vari fråga är om underårigs omhändertagande,

oavsett föräldrarnas samtycke, i anledning av den underåriges

eget beteende. Möjlighet att på särskilda skäl göra undantag från regeln har

dock föreslagits.

För erhållande av läkarutlåtande beträffande underårig bör enligt förslaget

central för psykisk barna- och ungdomsvård anlitas, om det är möjligt

och påkallat med hänsyn till de omständigheter, som föranlett att läkarutlåtande

infordras.

Då det lär vara vedertagen ordning, att från barnavårdsnämndernas sida

i önskvärd omfattning hjälp och bistånd lämnas för att läkarundersökning,

som krävs för påkallat utlåtande, skall komma till stånd, har kommittén

funnit föreskrift om sådan medverkan överflödig. Kommittén har vidare

ansett sig kunna utgå från att central för psykisk barna- och ungdomsvård

■ utan att särskild föreskrift behöver meddelas — i mån av möjlighet biträder

barnavårdsnämnd med önskad läkarundersökning, oavsett ärendets

art och omständigheterna i detsamma.

Kommittén har ansett ofrånkomligt, att barnavårdsnämnd i ny lag uttryckligen

tillerkännes befogenhet att i vissa ärenden, som rör underårig,

åvägabringa läkarundersökning, även mot den underåriges och hans närmastes

vilja. Befogenheten har i förslaget begränsats till ärenden avseende dels

förbud mot fosterbarns flyttning från fosterhem, dels fosterbarns skiljande

från fosterhemmet — med eller utan omhändertagande — dels omhändertagande

i fall, motsvarande dem där omhändertagandet enligt BvL avser

skyddsuppfostran. I sådana ärenden må den underårige enligt förslaget kallas

till inställelse inför viss anvisad läkare. I fråga om kallelsen och inställelsen

skall i övrigt gälla detsamma som om den underåriges kallelse och inställelse

till förhör.

Remissyttrandena. Besvärssakkunniga uttalar, att det enligt deras uppfattning

icke står fullt klart i vilken omfattning barnavårdsnämnd enligt

förslaget skall äga inhämta läkarutlåtande och hur bestämmelserna i 44 §

av lagförslaget förhåller sig till stadgandet i 47 § om kallelse till läkarundersökning.

Ett förtydligande bör enligt de sakkunniga därför komma till stånd.

De sakkunniga erinrar vidare om att man på andra områden varit svnnerligen

försiktig, då det gällt att tillägga en myndighet befogenhet att inhämta

läkarutlåtande. Det ter sig, fortsätter de sakkunniga, mot bakgrunden härav

uppseendeväckande, om förslaget innebär att på undersökning av vederbörande

grundat läkarutlåtande skall kunna inhämtas även t. ex. beträffande

grannar till sakägaren, låt vara att tvångsmedel icke finnes, därest vederbörande

vägrar underkasta sig beslutet.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter om icke barnavårdsnämnd bör erhålla

rätt att åvägabringa läkarundersökning i viktigare ärenden även beträffande

andra än i 44 § avsedda personer, om vilkas psykiska status man

bör ha kännedom för att kunna träffa ett riktigt avgörande. Särskilt när fråga

uppkommer om omhändertagande av barn på grund av missförhållanden

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

i hemmet är det enligt länsstyrelsen många gånger av synnerligt värde att

erhålla ett läkarutlåtande om föräldrarnas — eller enderas — förmåga att

med hänsyn till vederbörandes psykiska utveckling omhänderha barn. Även

om en sådan lagbestämmelse kanske endast sällan skulle behöva utnyttjas,

torde —• framhåller länsstyrelsen — bibringande av kännedom om dess förhandenvaro

medföra större benägenhet hos den enskilde att frivilligt undergå

en begärd, önskvärd läkarundersökning. Likartade uttalanden göres av

länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands län.

Medicinalstyrelsen påyrkar, att läkares utlåtande regelmässigt skall föreligga

jämväl innan sådan föreskrift, som avses i 93 § lagförslaget, meddelas

liksom även innan beslut fattas om omhändertagande för samhällsvård enligt

98 § a). Särskild betydelse kommer sådan skyldighet enligt styrelsen att få,

sedan den psykiska barna- och ungdomsvården blivit utbyggd i hela landet.

Samma mening uttalas av svenska läkaresällskapet, svenska barnpsykiatriska

föreningen och mentals jukvårdsdelegationen.

Barnavårdsnämnden i Göteborg uttalar, att det är principiellt riktigt att

läkarutlåtande bör föreligga, innan barnavårdsnämnd beslutar att omhändertaga

underårig, men att föreskriften om obligatoriskt inhämtande av sådant

utlåtande synes svår att förverkliga, särskilt på landsbygden, med rådande

svårigheter att inom rimlig tid erhålla läkarundersökning.

Föredragande statsrådet. På de vägar, som anvisats i 10 § av departementsförslaget,

kan barnavårdsnämnd i stor utsträckning bereda sig erforderligt

bistånd av personer med särskild utbildning eller erfarenhet. Behovet av

sakkunskap kan dock uppenbarligen icke helt tillgodoses på dessa vägar. I

synnerhet krävs ej sällan alt utlåtande av läkare inhämtas, men även andra

sakkunniga, såsom t. ex. psykologer, kan på värdefullt sätt bidraga till utredningen.

I första stycket av förevarande paragraf erinras barnavårdsnämnderna

om vikten av att i förekommande fall inhämta utlåtande av sakkunnig.

Med hänsyn till att läkarutlåtande i detta sammanhang är av

särskilt stor betydelse har sådant ansetts böra speciellt framhävas i lagtexten.

Det föreslagna stadgandet i första stycket innefattar endast en anvisning

för barnavårdsnämnderna om vad som i visst hänseende är att iakttaga för

att utredningen skall bli fullständig. Däremot tillägges inte nämnderna genom

detta stadgande några befogenheter gentemot enskilda personer. Stadgandet

utgör alltså exempelvis icke stöd för att underkasta någon läkarundersökning

mot hans vilja. Barnavårdsnämndernas befogenhet att tvångsvis

föranstalta om läkarundersökning regleras uttömmande i paragrafens andra

stycke. 1 detta stadgas därjämte, alt läkares utlåtande i vissa fall obligatoriskt

skall inhämtas, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Några länsstyrelser har uttalat sig för att barnavårdsorganen i vissa

fall skulle äga rätt att tvångsvis föranstalta om läkarundersökning av

föräldrar till barn, beträffande vilket ingripande ifrågasatts på grund av

förhållandena i hemmet. Jag vill inte bestrida, att sådana fall i praktiken

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

kan förekomma, där en dylik befogenhet skulle vara av värde. Att införa befogenhet

för barnavårdsnämnderna att förordna om läkarundersökning av

föräldrar, väcker dock allvarliga betänkligheter med hänsyn till de enskildas

anspråk på skydd för den kroppsliga integriteten. Jag har därför i likhet

med kommittén stannat vid att endast den underårige själv skall kunna

tvångsvis underkastas läkarundersökning.

Rätt att framtvinga läkarundersökning av den underårige torde böra finnas,

förutom i ärenden avseende förbud mot fosterbarns flyttning från fosterhem,

i ärenden som gäller ingripande med stöd av 25 § — vare sig förebyggande

åtgärd eller omhändertagande närmast ifrågakommer.

Enligt kommitténs förslag skulle läkarutlåtande regelmässigt vara obligatoriskt

endast i ärenden angående omhändertagande för samhällsvård

på grund av den unges eget beteende. Enligt min uppfattning är det väl så

motiverat att i princip kräva läkarutlåtande i fall, där omhändertagandet

sker för att skydda den underårige mot undermålig miljö, d. v. s. i fall

motsvarande dem som avses i 22 § a) eller b) gällande BvL. Vidare anser jag

i likhet med bl. a. medicinalstyrelsen, att inte heller förbud mot flyttning av

fosterbarn bör få meddelas utan att läkares utlåtande regelmässigt föreligger

i ärendet.

I enlighet med angivna synpunkter har paragrafens andra stycke avfattats.

Enligt tredje stycket må underårig i nyss angivna fall kallas till inställelse

inför anvisad läkare. Beträffande kallelse av barn under 15 år hänvisas

till stadgandet i 15 § tredje stycket.

För erhållande av läkarutlåtande beträffande underårig bör den psykiska

barna- och ungdomsvården om möjligt anlitas. Att såsom kommittén föreslagit

införa rekommendation därom i lagtexten har jag inte ansett påkallat.

17 §.

I denna paragraf, som motsvarar 75 § BvL och 48 § kommitténs förslag,

meddelas bestämmelser om de medel, som må användas för att framtvinga

inställelse i de fall som avses i 15 och 16 §§.

Barnavårdskommittén. Kommitténs förslag, vilket delvis ansluter sig till

13 § NyktvL, innebär följande.

Envar som skall inställa sig måste ha delgivits kallelse minst 4 dagar före

inställelsedagen för att tvångsåtgärder för inställelse skall få tillgripas

mot honom. År denna förutsättning uppfylld, må den som uteblivit utan

anmält laga förfall genom polismyndighetens försorg hämtas till inställelse

för förhör eller undersökning inom den kommun, där han bor eller uppehåller

sig. Endast nämnden eller dess ordförande må hos polismyndighet begära

hämtning, och sådan begäran må framställas endast om annan lämpligare

utväg befinnes icke stå till buds och inställelsen anses nödvändig. Motsvarighet

till vad gällande lag innehåller om böter för utevaro samt om vite för

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1960

att framtvinga inställelse saknas i förslaget. — I anslutning till vad enligt

BvL gäller har befogenheten att tvinga till inställelse av kommittén ansetts

böra för vissa fall vara något vidare när det gäller den saken närmast rör.

I ärende, som rör förbud mot fosterbarns tagande från fosterhem, annan

föreskrift med avseende på underårigs levnadsförhållanden, fosterbarns

skiljande från fosterhem — med eller utan omhändertagande — eller omhändertagande

i fall, motsvarande den där omhändertagandet enligt BvL

avser skyddsuppfostran, skall därför enligt förslaget den underårige och

hans föräldrar samt, om han är fosterbarn, hans fosterföräldrar kunna

hämtas till inställelse även i annan kommun än den, där de bor eller uppehåller

sig, därest förutsättningarna i övrigt för hämtning föreligger.

Remissyttrandena. Besvärssakkunniga fäster — eftersom det ej framhålles

av kommittén —- uppmärksamheten på att förslaget innefattar den viktiga

nyheten att även sådana personer, som skall höras upplysningsvis,

skall kunna hämtas till inställelse. Någon invändning i sak möter dock

icke förslaget i denna del från de sakkunnigas sida. Däremot finner de sakkunniga

det otillfredsställande att hämtning är det enda tvångsmedel som

skall stå till barnavårdsnämnds förfogande gentemot den, som icke hörsammar

kallelse till inställelse. Det synes de sakkunniga olyckligt, om barnavårdsnämnd

icke skulle ha något annat tvångsmedel att tillgripa och sålunda

i alla fall av tredska vara tvungen att förordna om hämtning, ett både

synnerligen kännbart och utåt uppseendeväckande tvångsmedel. Enligt de

sakkunnigas mening bör vitesbefogenheten bibehållas, så att nämnden har

möjlighet att välja mellan vite och hämtning.

Föredragande statsrådet. Den i BvL stadgade vitesbefogenheten torde —

möjligen till en del beroende på att utdömande av vite förutsättes ankomma

på domstol —- icke ha fått någon praktisk betydelse. Att inställelse måste

framtvingas inträffar över huvud laget endast undantagsvis, och barnavårdsnämnderna

väljer då regelmässigt att anlita hämtning. Enligt min mening

föreligger inte anledning till erinran mot den praxis, som sålunda på detta

område utbildats, i synnerhet som hämtning så gott som undantagslöst torde

rikta sig mot underårig, beträffande vilken ett omhändertagande ifrågasatts.

Jag delar trots detta besvärssakkunnigas uppfattning alt vitesbefogenheten

bör bibehållas såsom ett alternativ till hämtning. Därvid bör den ändringen

genomföras, att det i fortsättningen får ankomma på barnavårdsnämnden

att utdöma försuttet vite. Departementsförslaget innebär härutinnan

anslutning till lagen om nykterhetsvård.

Vad i övrigt beträffar rätten att framtvinga inställelse har jag funnit en

viss förenkling av kommitténs förslag vara önskvärd. Ett uttryckligt förbud

mot att tvinga till inställelse på plats utanför den kommun, där den kallade

bor eller eljest uppehåller sig, bör sålunda enligt min mening kunna begränsas

till att endast avse person, som skall höras upplysningsvis. Möjligheten

att tvinga dem, som saken närmast rör, till inställelse utvidgas visserligen

därigenom avsevärt, men detta förhållande torde knappast få någon praktisk

s. 236 Kontrollera mot PDF

236 Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

betydelse och behöver enligt min uppfattning inte väcka några betänkligheter.

Den ändringen torde vidare böra genomföras, att den nuvarande fyradagarsregeln,

vilken i särskilda fall kan te sig alltför summarisk, utbytes mot

en bestämmelse av innebörd, att utdömande av vite eller hämtning icke må

ifrågakomma, såvida icke kallelsen delgivits i så god tid att den kallade —

eller den som ålagts att ombesörja inställelsen — haft skäligt rådrum. Ett

sådant stadgande överensstämmer med vad som för motsvarande fall gäller

enligt rättegångsbalken.

Vite skall enligt förslaget inte få utdömas, därest inställelse omedelbart

sker genom hämtning. För utdömande av vite bör därjämte krävas, att utevaron

beror på tredska. Sålunda bör exempelvis förelagt vite inte utdömas,

om det berott på polismyndigheten att hämtning ej kunnat ske till inställelsedagen.

18 §.

Paragrafen, som motsvarar 41 § kommitténs förslag, innehåller bestämmelser

om hembesök.

Barnavårdskommittén. Kommittén har ansett det vara påkallat att inskärpa,

att hembesök skall företagas i alla de fall, där det för bedömningen

av ärende är av betydelse att klarlägga underårigs hem- och familjeförhållanden

samt hans levnadsomständigheter i övrigt eller följderna av ifrågasatt

förändring däri. Det sistberörda — om ifrågasatt förändring — syftar

hl. a. på barns placering i fosterhem.

Termen hembesök har i det praktiska arbetet blivit tämligen allmänt

brukad och såsom varande lätthanterlig och i huvudsak rättvisande synts

kommittén kunna komma till användning i lagen.

Om så finnes nödvändigt för genomförande av hembesök, skall barnavårdsnämnden

eller dess ordförande enligt förslaget äga påkalla polismyndighets

handräckning för vinnande av tillträde till lägenhet.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet om att utredningen i viss

omfattning bör omfatta hembesök tillstyrkes eller lämnas utan erinran i

samtliga yttranden. En socialvårdskonsulent anser det dock lämpligt att

utbyta ordet »bör» mot »skall» samt framhåller därvid, att det hos barnavårdsnämnder

i mindre kommuner alltjämt förekommer att man visar

obenägenhet för alt besöka familjer i deras hem.

Justitiekanslersämbetct anser bestämmelsen om handräckning av polismyndighet

för att vinna tillträde till lägenhet vara oklar, såvitt gäller förutsättningarna

för att påkalla dylik handräckning. Det bör enligt ämbetet

icke vara tillräckligt, att handräckning är nödvändig för genomförande av

ett hembesök, vilket som helst, utan det torde böra fordras, att barnavårdsnämnd

funnit hembesök vara oundgängligen påkallat för ärendets behöriga

handläggning. En begränsning av rätten till handräckning påyrkas även av

kooperativa kvinnogillesförbundet.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

237

Föredragande statsrådet. Hembesök utgör i de mest betydelsefulla barnavårdsärendena

— såvitt gäller den individuellt inriktade verksamheten —

ett så viktigt led i utredningen, att ett särskilt stadgande därom såsom

kommittén funnit måste anses påkallat. Jag kan däremot inte biträda det

förslag, som framförts i ett yttrande om införande av ovillkorlig skyldighet

att företaga hembesök. I departementsförslaget har stadgandet — med viss

jämkning av kommitténs förslag — utformats så att utredningen i ärenden

enligt 4 och 7 kap. bör omfatta hembesök.

Såsom framhållits i ett par yttranden torde befogenheten att genomföra

hembesök med anlitande av polishandräckning vara alltför vidsträckt enligt

kommitténs förslag. Sådan befogenhet torde inte vara behövlig i andra

ärenden än sådana som avser ingripanden i fall, motsvarande dem som avses

i 22 § BvL. Vidare bör också den förutsättningen uppställas, att ärendet

icke kan nöjaktigt utredas utan besök i den underåriges hem.

19 §.

I denna paragraf, som motsvarar 42, 45 och 46 §§ kommitténs förslag,

meddelas bestämmelser om rätt för dem, som saken närmast rör, att yttra

sig i ärendet in. in.

Barnavårdskommittén. Kommittén anser att en allmän regel icke kan uppställas

om att i barnavårdsärende den saken rör och/eller företrädare för

honom skall höras, om det är möjligt. Å andra sidan dragés, enligt kommittén,

i BvL gränsen mycket för snävt, då föreskrift om vederbörandes

hörande givits endast för fall, där barnavårdsnämnd avser att omhändertaga

någon för skyddsuppfostran.

Kommittén har ansett den regeln böra gälla, att innan barnavårdsnämnd

träffar avgörande, som i avsevärd mån berör enskilds personliga förhållanden

eller som omedelbart gäller ekonomisk förpliktelse för honom eller

ansvarstalan mot honom, tillfälle att yttra sig i ärendet skall ha beretts

honom, om han fyllt 15 år, ävensom, därest han är underårig, hans föräldrar

och — om han är fosterbarn — hans fosterföräldrar.

Enligt kommittén borde yttrande helst avges efter avslutandet i övrigt

av ärendets utredning och innebära, att ställning tages till materialet. Kommittén

har emellertid ansett, att ett så strängt krav icke kan uppställas.

Den av kommittén föreslagna regeln innebär alltså endast, att vederbörande

skall få yttra sig i någon form under något stadium av utredningen.

Kommittén framhåller, att om avgörandet i ärendet uppenbarligen stämmer

överens med vad den enskilde själv önskar — såsom då nämnden beslutar

något, som icke kan vara eller uppfattas annorledes än som en förmån,

eller avstår från menlig åtgärd — anledning ej finns att bereda honom

tillfälle till yttrande, fastän avgörandet är betydelsefullt. Omständigheterna

i ett ärende, vad det än rör sig om och hur viktigt det än är, kan

också — fortsätter kommittén — vara sådana, att enskilds yttrande icke

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

kan påverka utgången. För sådana fall som nu berörts, där yttrande uppenbarligen

skulle sakna betydelse, har det synts kommittén påkallat, att

medge undantag från regeln om att tillfälle till yttrande skall beredas. Undantag

från denna regel har också föreslagits för det fall att tillfälle till

yttrande ej kan beredas utan synnerlig svårighet eller omgång. Slutligen

skall även sådan åtgärd, som ej tål uppskov, enligt förslaget kunna vidtagas,

fastän tillfälle till yttrande ej förelegat.

Berörda undantag från regeln om tillfälle till yttrande före avgörande

har av kommittén ansetts icke böra få medföra att rätten till yttrande

skulle kunna bli mindre väl tillgodosedd än i BvL. Innan nämnden beslutar

omhändertaga underårig i fall, motsvarande de i 24 § 2 mom. första

stycket BvL avsedda, skall därför den underårige (om han fyllt 15 år)

enligt förslaget ha beretts tillfälle till yttrande. Motsvarande skall gälla

hans föräldrar, om de vistas på känd ort; begränsningen i BvL till känd

ort inom riket har ansetts icke behöva bibehållas. Med föräldrar jämställes

i förslaget, i fråga om fosterbarn, hans fosterföräldrar.

Om rätt till yttrande skall enligt förslaget den berättigade underrättas

med upplysning tillika om den rätt han må äga att på begäran bli personligen

hörd inför nämnden eller någon eller några av dess ledamöter.

En sådan rätt skall nämligen, om ej särskilda skäl föranleder till undantag,

enligt förslaget tillkomma envar, som enligt nyss avhandlade bestämmelser

är berättigad att yttra sig i ärende.

Kommittén har ansett det böra föreskrivas (42 § lagförslaget) att framställning

av den saken rör, att viss person skall höras, att viss omständighet

skall klarläggas eller att annan utredningsåtgärd skall vidtagas,

såvitt möjligt skall bifallas, om den begärda åtgärden befinnes kunna vara

av betydelse. År den saken rör underårig, skall enligt förslaget motsvarande

gälla begäran av hans föräldrar eller, om han är fosterbarn, hans fosterföräldrar.

(Jfr RB 23: 18.)

Remissyttrandena. Mot den föreslagna regleringen av frågan om rätt till

yttrande framföres från flera håll kritik, och en omarbetning av förslaget

påyrkas i syfte att tillgodose dens intressen, som ärendet rör, i en helt annan

utsträckning än kommittén föreslagit.

Justitiekanslersämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller,

att huvudregeln, åtminstone teoretiskt sett, bör vara, att tillfälle till

yttrande alltid skall beredas vederbörande. Ämbetet uttalar vidare, att

uttrycket »i avsevärd mån» taget efter ordalydelsen innefattar en betydande

inskränkning i rätten att få tillfälle till yttrande. I alla händelser blir

enligt ämbetet gränsdragningen vansklig i det enskilda fallet och kan lätt

leda till ojämnheter i tillämpningen. Man frågar sig, fortsätter ämbetet,

om icke, därest en närmare reglering skall ske, det vore bättre att fastslå

en regel med det nyss berörda innehållet och förse denna med så bestämda

undantag som möjligt.

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år WOO

239

Justitiekansler sämbetet yttrar vidare bl. a. följande.

Beträffande huvudregelns innehåll har kommittén framhållit, att regeln

enligt förslaget endast innebär, att vederbörande skall få yttra sig

under något stadium av utredningen. Såvitt ämbetet kan förstå, bör tillfälle

emellertid lämnas den av ärendet berörde till yttrande över all sådan

utredning, som är av beskaffenhet att till men för honom tillmätas betydelse

vid ärendets prövning.

Undantag från regeln om en allmän rätt för den, som beröres av ärendet,

att få tillfälle till yttrande anser besvärssakkunniga böra tillåtas endast under

vissa speciella omständigheter. I avsaknad av överblick över alla de olika

situationer som kan uppkomma i barnavårdsärenden vill de sakkunniga

icke uttala sig om vilka undantag som lämpligen bör stadgas. Sveriges advokatsamfund

och Fredrika-Brcmer-förbundet uttalar som sin åsikt, alt tillfälle

till yttrande bör lämnas i varje ärende utom sådant som ej tål uppskov.

För undvikande av dröjsmål med ärendes avgörande bör enligt länsstyrelserna

i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län skyldighet att bereda

föräldrar och fosterföräldrar tillfälle att yttra sig -— i anslutning till vad

nu gäller — stadgas allenast för det fall, att de vistas på känd ort inom

riket. Länsstyrelsen i Örebro län hemställer om sådan ändring av förslaget,

att barnavårdsnämnd får möjlighet att omhändertaga underårig, som

håller sig undan.

Beträffande det föreslagna stadgandet om rätt för den ärendet rör att påkalla

muntligt förhör fäster besvärssakkunniga uppmärksamheten på att

icke alltid lämplighetshänsyn bör vara avgörande, då det gäller att bestämma,

om förhör skall äga rum inför barnavårdsnämnden i dess helhet eller inför

någon eller några av nämndens ledamöter. Bakom en begäran om personligt

företräde inför nämnden ligger enligt de sakkunniga ofta en önskan

hos vederbörande att personligen övertyga nämndens samtliga ledamöter

om riktigheten av sin sak. I sådana fall känner sig vederbörande

kränkt i sin rätt, om han icke får företräde inför hela nämnden.

Sveriges advokatsamfund anser, att rätten att påkalla förhör bör gälla

utan undantag.

Flera kommunala organ uttalar å andra sidan farhågor för att ifrågavarande

rättighet kan leda till att barnavårdsnämnderna får karaktär av

domstol.

I anslutning till det föreslagna stadgandet om rätt för den saken rör att

påkalla kompletterande utredning framhåller besvärssakkunniga, att rätt

även bör föreligga för den ärendet rör att själv vara verksam för ärendets

utredning och att för barnavårdsnämnden förebringa nytt material. Denna

hans rätt kan enligt de sakkunniga lämpligen komma till uttryck genom en

inledande bestämmelse till ifrågavarande stadgande, att den ärendet rör

skall äga rätt att utveckla sin ståndpunkt och förebringa bevisning.

Enligt Sveriges advokatsamfund bör orden »såvitt möjligt» utgå ur stadgandet,

eftersom förutsättningarna för framställningens bifallande i övrigt

bör anses uttömmande angivna.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet. Att den saken rör får tillfälle att yttra sig under

utredningen i ärendet är av grundläggande betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt

samt för att säkerställa tillförlitlig utredning. Såsom kommittén

funnit bör rätten för den enskilde att yttra sig icke såsom enligt gällande

rätt vara begränsad till ärenden av viss beskaffenhet, utan en generell regel

om rätt till yttrande bör uppställas. I likhet med vissa remissinstanser

anser jag, att som huvudregel bör gälla, att tillfälle till yttrande skall lämnas

i varje ärende, som rör enskild person.

Från en huvudregel av nu angiven innebörd måste undantag i vissa fall

medges. Förhållandena kan till en början vara sådana, att det framstår som

uppenbart obehövligt att bereda den enskilde tillfälle att yttra sig. Skälen

härtill kan vara av skilda slag: avgörandet kan vara av mycket ringa betydelse,

utgången kan vara given och sådan, att den måste vara den enskilde

till lags, den enskildes mening kan vara på förhand känd o. s. v. Att i dylika

fall tillämpa regeln om att tillfälle till yttrande skall lämnas skulle

innebära en onödig belastning både för nämnden och för den enskilde. Det

måste emellertid fasthållas, att den angivna förutsättningen — uppenbart

obehövligt -—■ skall föreligga för att undantag skall få göras. Yttranderätten

får inte uteslutas enbart på den grund, att yttrande anses icke oundgängligen

påkallat för en tillfredsställande utredning. I tveksamma fall bör

tillfälle till yttrande beredas. Tillämpning av regeln kan vidare vara oförenlig

med den snabbhet, varmed avgörande i visst fall måste träffas av

nämnden. Såsom kommittén föreslagit måste också för sådana fall undantag

från regeln möjliggöras. Däremot torde det inte vara påkallat att därutöver

även medge undantag för det fall att tillämpningen av regeln kunde

antagas vålla betydande svårigheter.

Enligt kommitténs förslag skulle den nuvarande undantagslösa regeln, att

tillfälle till yttrande skall beredas innan barnavårdsnämnd beslutar att omhändertaga

någon för skvddsuppfostran, få motsvarighet i den nya lagen.

Ett uttryckligt stadgande av denna innebörd kan enligt min uppfattning

undvaras, därest rätten till yttrande regleras i enlighet med det förut anförda.

Förslaget innebär i fråga om dessa ärenden närmast en skärpning av

kravet på att tillfälle till yttrande skall lämnas. Något utrymme för att

tillämpa någon av de berörda undantagsbestämmelserna torde nämligen i

dessa fall inte föreligga. Tydligen är det här alltid påkallat att bereda tillfälle

till yttrande, och i brådskande fall, där yttrandet inte kan avvaktas,

bör omhändertagande för samhällsvård icke i första hand beslutas, utan

den unge bör i stället tills vidare omhändertagas för utredning. Skulle det

i något fall visa sig ogörligt att bereda föräldrarna tillfälle att yttra sig

före utgången av den för sådant omhändertagande föreskrivna maximitiden,

bör detta förhållande naturligtvis dock inte få hindra, att beslut meddelas

om samhällsvård. Det kan tilläggas att inte heller förbud enligt 50 § första

stycket lagförslaget mot att ta ett barn från dess fosterhem i något fall

bör kunna meddelas utan att tillfälle till yttrande förelegat.

Juslitiekanslersämbetet har framhållit, att den saken gäller bör få tillfälle

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1900

att yttra sig på ett så sent stadium att han kan uttala sig om all sådan utredning

som är av betydelse för ärendets avgörande. Ehuru jag i princip delar

denna uppfattning, har jag i likhet med kommittén funnit att en ovillkorlig

föreskrift härom i lagen skulle vara alltför sträng.

Den som är berättigad att yttra sig bör få välja mellan att yttra sig skriftligen

eller muntligen. Väljer han att yttra sig muntligen, fordras tydligen

att någon anordning vidtages för yttrandets mottagande från nämndens

sida. Yttrande i samband med utredares hembesök är t. ex. till fyllest. Enskild,

som framlagt sin mening i ansökning eller eljest i självmant avgivet

yttrande i ärendet, behöver inte beredas tillfälle till vidare yttrande, såvida

det inte framkommer nytt material, som kan påverka utgången till hans

nackdel.

Beträffande rätt för den som äger yttra sig att bli personligen hörd kan

jag i huvudsak ansluta mig till kommitténs förslag. Då det här är fråga om

rätt att visa sig, göra ett personligt intryck och lägga fram sin sak direkt

inför dem som har avgörandet i sin hand, anser jag det dock icke böra stå

fritt för nämnden att uppdraga förhöret åt någon eller några av sina ledamöter,

utan förhöret bör hållas inför nämnden samfällt.

Jämte det att den saken rör blir satt i tillfälle att yttra sig och att begära

att bli personligen hörd torde böra beaktas, att han stundom kan självmant

önska klarlägga sin ställning eller inkomma med bevis till stöd för sin ståndpunkt.

Han kan exempelvis, först sedan han avgivit yttrande, ha erhållit

ytterligare upplysningar av betydelse eller på ett sent stadium ha vunnit

kännedom om sådana omständigheter och bevis, som tidigare varit

obekanta för honom. I enlighet med vad besvärssakkunniga förordat har jag

därför ansett mig böra föreslå införande av en allmän föreskrift om rätt

för den saken rör att utveckla sin talan och förebringa bevisning. Föreskriften

bär intagits i paragrafens tredje stycke, vilket därjämte innehåller motsvarighet

till vad kommittén i 42 § föreslagit om rätt för den saken rör att

påkalla kompletterande utredning. Beträffande sistberörda stadgande har en

viss omredigering skett för att bringa detsamma i närmare överensstämmelse

med vad som enligt rättegångsbalken gäller i fråga om förundersökning.

Härigenom har även ett av advokatsamfundet framställt önskemål

blivit tillgodosett.

Givetvis ligger det ytterst i barnavårdsnämndens hand alt avgöra när utredningen

i ärendet skall avslutas. Söker den enskilde begagna sig av sin möjlighet

att inkomma med eller påkalla ny utredning i syfte att förhala ärendet,

är det nämnden obetaget att avgöra detta i befintligt skick.

I paragrafens fjärde stycke meddelas bestämmelser för det ofta förekommande

fall, att den saken rör är underårig. I dessa fall skall föräldrarna ha

samma rätt som den underårige att yttra sig och föra talan i ärendet. Har

den underårige inte fyllt 15 år, skall skyldighet enligt förslaget inte föreligga

att bereda honom själv tillfälle till yttrande. När det gäller fosterbarn,

torde det oftast vara naturligt att låta fosterföräldrarna yttra sig och föra

talan på samma sätt som föreslagits beträffande föräldrar. Någon uttrycklig

l(i Itihamj till riksdayens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 242 Kontrollera mot PDF

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

föreskrift härom i lagen torde dock inte böra meddelas, utan det synes lämpligast

att överlåta åt barnavårdsnämnderna att i detta hänseende förfara

efter omständigheterna.

20 §.

I denna paragraf, som svarar mot 50 § kommitténs förslag, har intagits

ett stadgande om rätt att anlita biträde i barnavårdsärende. Beträffande

motiveringen härför hänvisas till den tidigare framställningen. I paragrafen

har därjämte givits uttryck åt principen att förhör inför barnavårdsnämnden

eller företrädare för denna inte är offentligt. Enligt det föreslagna stadgandet

har sålunda nämnden eller dess företrädare att bestämma, huruvida

annan än biträde skall få närvara, när någon höres. Kommittén har i anslutning

till sitt förslag i denna del uttalat, att om någon höres på direkt begäran

av den saken rör eller hans föräldrar, den som påkallat förhöret bör beredas

tillfälle att närvara personligen eller genom ombud, om inte sådan

anordning medför hinder eller olägenhet. Något uttryckligt stadgande härom,

motsvarande 23 kap. 10 § rättegångsbalken, har kommittén dock inte

ansett erforderligt. Jag biträder denna ståndpunkt men vill understryka vikten

av att den angivna principen iakttages. För det fall, att barn under 18 år

skall höras, har kommittén föreslagit, att föräldrarna bör berättigas närvara,

om ej särskilda skäl är däremot. För egen del har jag funnit det i stället böra

föreskrivas, att föräldrarna bör vara närvarande, om det kan ske utan men

för utredningen. Motsvarande gäller enligt nyssnämnda stadgande i rättegångsbalken,

när nagon som är under 15 år höres under förundersökning i

brottmål.

21 §.

Denna paragraf, som motsvarar 52 § kommitténs förslag, meddelar bestämmelser

om avfattning av barnavårdsnämnds beslut.

Barnavårdskommittén. I anslutning till en av besvärssakkunniga i principbetänkande

om administrativt rättsskydd (SOU 1955: 19 s. 94) uttalad mening

har kommittén låtit i den föreslagna lagen komma till uttryck, att beslut

skall avfattas så att dess innebörd klart och otvetydigt framgår. Tillika har

kommittén ansett att det, i fortsättningen liksom hittills, bör vara i lag föreskrivet,

att skälen för fattat beslut skall vara angivna. Skälen bör enligt kommittén

uppenbarligen ingå i beslutet. Grundas beslut på visst stadgande i lag

eller författning, skall detta enligt förslaget anges.

Däremot har kommittén ansett det icke böra uppställas krav på att i beslut

skall anges, huruvida det må överklagas (jfr nyssnämnda betänkande

s. 95). I stället skall, enligt förslaget, till den saken rör och/eller hans föräldrar

och fosterföräldrar lämnas underrättelse om varje beslut, över vilket

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960 243

klagan må föras enligt den föreslagna lagen, med upplysning tillika om fullföljdsrätten.

Remissyttrandena. Tillräcklig anledning att i en speciallag upptaga regler

om att beslut skall vara tydliga anser besvärssakkunnigci icke föreligga.

Däremot är det enligt de sakkunniga av värde att föreskrift lämnas om att

beslut skall innehålla uppgift om de skäl, som legat till grund för avgörandet.

De sakkunniga framhåller vidare, att kravet på motivering bör tolkas

så att lagrum skall anges, där det icke är uppenbart vad som avses. Föreskrift

i lagen om att lagrum skall anges synes de sakkunniga därför överflödig.

De sakkunniga anför slutligen.

Besvärssakkunniga har visserligen tänkt sig eu generell regel om klagobesked,

d. v. s. besked huruvida beslut må överklagas, i sin allmänna besvärslag,

men delar kommitténs betänkligheter mot att här giva föreskrift om

sådant besked. Ett sådant besked blir lätt vilseledande, enär möjlighet finnes

att medelst kommunalbesvär eller anmälan till tillsynsmyndigheten vinna

omprövning av beslutet. Däremot bör givetvis besvärshänvisning givas

i de fall, då besvär enligt lagen kan föras över beslutet.

Göta hovrätt framhåller, att det av lagförslaget icke framgår om meningen

varit att stadgandet även skulle omfatta de yttranden nämnden har att avge

till domstolar och andra myndigheter. Det är emellertid enligt hovrätten

jämväl av stor vikt att av sådana yttranden klart framgår de skäl, som

varit avgörande för nämndens ställningstagande. Hovrätten finner därför,

att en uttrycklig föreskrift härom lämpligen bör inflyta i lagen.

Föredragande statsrådet. Mot vad kommittén föreslagit i fråga om besluts

utformning har jag i sak inte funnit anledning till erinran. Av skäl besvärssakkunniga

anfört har dock föreskrifterna om att beslut skall vara tydliga

och ange tillämpade lagrum inte upptagits i departementsförslaget. I enlighet

härmed föreslås, att beslut skall innehålla de skäl, på vilka avgörandet

grundas, i den mån det icke befinnes obehövligt.

Av barnavårdsnämnd avgivet yttrande till domstol t. ex. i vårdnadsmål

torde oftast vara att hänföra till beslut i barnavårdsärende. Vad i denna paragraf

stadgas om motivering av beslut äger därför i regel tillämpning på

sådant yttrande. Såsom Göta hovrätt framhållit är det självfallet av vikt

att de skäl, som varit avgörande för nämndens ställningstagande, klart

framgår av yttrandet. Delta måste i annat fall regelmässigt anses som ofullständigt.

I enlighet med vad kommittén föreslagit bör fullföljdshänvisning lämnas

i de fall, då besvär enligt bestämmelserna i lagen må anföras över nämndens

beslut. För ordningens skull bör det uttryckligen föreskrivas, att

fullföljdshänvisningen skall ingå i nämndens beslut. Uppenbarligen erfordras

dock inte alt fullföljdshänvisningen i sin helhet utskrives i nämndens

protokoll över varje särskilt beslut, utan ett förenklat förfaringssätt bör härvidlag

kunna tillämpas. Det väsentliga är att av protokollet — eventuellt i

förening med andra hos nämnden förvarade handlingar -—- framgår, huru
-

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

vida hänvisning lämnats och i förekommande fall dess lydelse. Kravet att

beslut skall förses med fullföljdshänvisning bör därför icke betunga nämnden

i alltför hög grad. Jag förutsätter för övrigt, att vid expediering av de

beslut, varom här är fråga, skall kunna komma till användning blanketter,

försedda med tryckt fullföljdshänvisning.

22 §.

Beträffande verkställbarheten av beslut, som fattats av barnavårdsnämnd,

har kommittén föreslagit (53 § lagförslaget) att gällande huvudregel om

verkställbarhet oavsett laga kraft skall ersättas av en föreskrift av annan

innebörd. För att sådant beslut omedelbart skall lända till efterrättelse,

fastän det genom underställning eller besvär enligt barnavårdslagen kan

komma under omprövning, skall enligt förslaget, i anslutning till 25 § 3

mom. BvL, krävas att nämnden, med hänsyn till alt uppskov befunnits

förbundet med våda eller allvarlig olägenhet, uttryckligen föreskrivit, att

beslutet skall ha nämnda omedelbara verkan. För den föreslagna nya huvudregeln

talar enligt kommittén den försiktiga praxis, som utbildat sig,

och det förhållandet, att det faktiskt såväl med hänsyn till enskilda, vilka

saken rör, som ock för nämndens egen del är påkallat, att nämnden i de

enskilda fallen gör klart för sig, huruvida omedelbar verkställighet trots

ändringsrisk är av nöden eller åtminstone högst önskvärd. Undantag från

den föreslagna regeln har gjorts dels för beslut om särskild tillsyn eller

övervakning, dels ock för beslut om förberedande föreskrift eller om underårigs

omhändertagande för utredning.

Besvärssakkunniga uttalar i sitt yttrande följande i anslutning till 53 §

kommittéförslaget.

Anledning att förordna om att beslut skall lända till omedelbar efterrättelse

finnes endast i sådana fall, då beslutet är preliminärt och skall underställas

nämnden in pleno eller länsstyrelsen för fastställelse samt då beslutet

kan överklagas. I övriga fall länder beslutet enligt sakens natur omedelbart

till efterrättelse utan särskilt förordnande. Regler om när preliminära

beslut av ordförande, ledamot och tjänsteman skola lända till efterrättelse

har upptagits i 33—35 §§, och är av den innebörd, att sådana beslut alltid

skall lända till omedelbar efterrättelse. I förevarande paragraf gives bestämmelser

för sådana fall, då beslut genom underställning eller besvär, kan

komma under omprövning hos länsstyrelsen. Besvärssakkunniga vill förorda

att bestämmelserna om när beslut i första instans skola lända till efterrättelse

samlas i en paragraf, vilken bör redigeras så, att därav klart framgår

i vilka situationer särskilt förordnande om omedelbar efterrättelse över

huvud är erforderligt.

Föredragande statsrådet. Bestämmelser om verkställbarhet av ordförandens

interimistiska beslut äger sådant samband med övriga stadganden om

sådana beslut, att de såsom framgår av motiveringen vid 11 § ansetts böra

meddelas i anslutning till dessa stadganden. De i förevarande paragraf meddelade

bestämmelserna avser däremot verkställbarhet av definitiva beslut,

som meddelats av nämnden samfällt eller med stöd av delegation. En
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960

dast för sådana beslut, som enligt lagens bestämmelser kan genom besvär

eller underställning bringas under länsstyrelsens omprövning, föreslås särskilda

regler. Övriga beslut länder såsom besvärssakkunniga påpekat enligt

sakens natur omedelbart till efterrättelse utan särskild föreskrift.

Vad angår verkställbarhet av beslut, som enligt lagen skall kunna överklagas

genom besvär, har jag icke blivit övertygad om lämpligheten av den

av kommittén föreslagna reformen. Enligt departementsförslaget bibehålies

därför den nu gällande regeln, att sådana beslut länder till efterrättelse

utan hinder av att de icke vunnit laga kraft. Beslut om utdömande av vite

bör dock inte i något fall gå i verkställighet, förrän det vunnit laga kraft.

Undantag för sådana beslut föreslås därför.

I enlighet med vad kommittén föreslagit bör beslut angående omhändertagande

för utredning självfallet omedelbart lända till efterrättelse.

Beträffande andra beslut, som kan bli föremål för underställning, bör

alltjämt gälla, att verkställighet regelmässigt icke skall få ske förrän beslutet

vunnit laga kraft. För förordnande om omedelbar verkställighet bör emellertid

enligt min mening inte krävas, att dröjsmål befinnes vara förbundet

med våda eller allvarlig olägenhet, utan det torde få ankomma på barnavårdsnämnden

att med hänsyn till föreliggande omständigheter bedöma,

huruvida beslutet omedelbart skall verkställas.

23 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om delgivning av vissa av barnavårdsnämnd

meddelade beslut.

Såsom vid 21 § ovan anmärkts skall enligt kommitténs förslag till den

saken rör och/eller hans föräldrar och fosterföräldrar lämnas underrättelse

om varje beslut, över vilket klagan må föras enligt den föreslagna lagen, med

upplysning tillika om fullföljdsrätten. Protokollsutdrag skall enligt förslaget

på begäran utfärdas för den som skall erhålla sådan underrättelse.

(54 § lagförslaget.)

Besvärssakkunniga anmärker, att en fullständig delgivning av protokollsutdrag,

upptagande beslutet jämte fullföljdshänvisning, bör ske i alla

fall och icke blott, då den saken rör själv begär det, samt att skillnad icke

bör göras mellan olika slag av beslut på sätt skett i lagförslaget. De sakkunniga

påpekar vidare, att det i lagförslaget icke angivits huruvida delgivning

skall vara skriftlig eller muntlig. I princip bör den enligt de sakkunniga

givetvis vara skriftlig, men även muntligt avkunnande av beslut är tänkbart

vid tillfällen, då den saken rör är personligen närvarande vid nämndens sammanträde.

I sådana fall bör han dock, anför de sakkunniga, senare även

skriftligen erhålla del av beslutet.

Föredragande statsrådet. Såsom allmän regel torde böra gälla, att varje av

barnavårdsnämnd meddelat beslut, som rör enskild person, på ett eller annat

sätt skall bringas till dennes kännedom. Jag har emellertid icke — liksom

ej heller kommittén — funnit det möjligt eller ens önskvärt att upp
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ställa krav på formlig delgivning beträffande andra beslut än sådana, vilka

genom besvär eller underställning enligt lagens bestämmelser kan komma

under omprövning av länsstyrelsen. I denna paragraf meddelas bestämmelser

om delgivning av beslut, som kan överklagas genom besvär. Dylikt

beslut bör skyndsamt delges den beslutet rör. Är fråga om underårig bör

det även delges föräldrarna. Är den beslutet rör under 15 år, bör — såvitt

honom angår — delgivning med föräldrarna vara till fyllest.

För delgivningen bör i princip skriftlig form vara föreskriven. I anslutning

till vad som gäller enligt lagen om nykterhetsvård bör sådan delgivning

dock kunna underlåtas, om beslutet avkunnats av nämnden i närvaro

av den, som skall erhålla del därav. På begäran bör likväl utskrift av

beslutet tillhandahållas. Expeditionen skall givetvis lämnas kostnadsfritt.

Uttrycklig föreskrift härom synes inte nödvändig.

24 §.

I denna paragraf, som motsvarar 25 § 1 och 2 mom. BvL samt 55 och

56 §§ kommitténs förslag, meddelas bestämmelser om underställning.

Barnavårdskommittén. Kommittén har ansett, att den obligatoriska underställningen

av omhändertagandebeslut, avseende personer som fyllt 18 år,

icke behöver bibehållas, samt att, när beslut om omhändertagande rör underårig,

som fyllt 15 år, betydelse bör tillmätas den underåriges egen inställning.

Kommittén föreslår därför, att beslut (som ej är förbundet med

villkorligt anstånd) om omhändertagande för samhällsvård i fall, som avses

i 98 och 99 §§ lagförslaget (motsvarande de i 22 § BvL angivna) skall i avskrift

tillställas den underårige, om han fyllt 15 år, och alltid hans föräldrar

samt att envar, vilken sålunda får del av beslutet, skall avfordras skriftlig

förklaring, huruvida han samtycker till beslutets verkställande. Vinnes

icke samtycke av envar, som skall delges beslutet, skall enligt förslaget underställning

ske.

Beslut om att någon skall omhändertagas för utredning eller ock intagas

eller kvarbli i utredningshem, har synts kommittén böra föranleda till samma

delgivnings-, samtyckes- och underställningsprocedur som beslut om

ovillkorligt omhändertagande jämlikt 98 och 99 §§ lagförslaget, och motsvarande

har ansetts även böra gälla beslut om upphörande av villkorligt anstånd.

Då kommittén icke föreslår avvikelse från den ordningen, att samtycke

onödiggör underställning, hyser kommittén den uppfattningen, att samtycke

i allmänhet kan godtagas som garanti för att omprövning ej erfordras.

Kommittén anför i detta sammanhang följande.

Vissa^ risker är emellertid förbundna med en ordning, som tillägger samtycke

så stor betydelse. Alltför energisk påverkan kan anlitas för vinnande

av samtycke och ingen eller otillräcklig hänsyn tagas till vederbörandes förståndsgåvor

och psykiska tillstånd samt speciellt till hans mått av insikt

om vad saken gäller. I anledning härav har kommittén funnit påkallat att i

lagen föreskrives att, innan någon anmodas att avge samtyckesförklaring,

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

det skall ha utrönts att han insett innebörden av den åtgärd ärendet gäller

samt betydelsen av givet eller vägrat samtycke. Kan vederbörande icke bibringas

erforderlig insikt, skulle hans samtycke uppenbarligen sakna värde

som viljeförklaring och bör ej begäras eller mottagas. Underställning skall,

i konsekvens härmed, ske icke blott om vederbörande icke kan anträffas

eller vägrar att lämna samtycke utan även om han icke kan avfordras (giltig)

förklaring.

Vad angår den tid, inom vilken handlingarna i ärendet vid underställning

skall inges till länsstyrelsen, överensstämmer förslaget med gällande rätt,

dock med det tillägget att ingivandet skall ske ofördröj ligen, därest beslutet

avser omhändertagande för utredning eller intagning eller kvarblivande i

utredningshem.

Remissyttrandena. Några barnavårdsnämnder ifrågasätter, huruvida icke

underställning bör ske beträffande förbud mot fosterbarns flyttning från

fosterhemmet.

Förslaget att slopa den obligatoriska underställningen av beslut angående

omhändertagande av personer, som fyllt 18 ar, har icke mött invändning

från något håll. Däremot avstyrker länsstyrelsen i Östergötlands län förslaget

att självständig betydelse skall tillmätas den unges egen inställning, därest

han fyllt 15 år. Enligt länsstyrelsens mening bör åldersgränsen sättas

vid 18 år.

Föreskriften om att det, innan någon anmodas att avge samtyckesförklaring,

skall ha utrönts att han insett innebörden av den åtgärd ärendet

gäller samt betydelsen av givet eller vägrat samtycke (55 § tredje stycket

lagförslaget) kritiseras av justitiekanslersämbetet, som i denna del anför.

I och för sig förefaller det väl vara riktigt, att det skall ha utrönts, att

vederbörande insett innebörden av den beslutade eller tilltänkta åtgärden

i ärendet, innan han anmodas avgiva förklaring. Frågan blir emellertid,

huru man på ett betryggande sätt skall kunna förvissa sig om detta, och

om det icke vore klokare att ej i lagen lämna bindande föreskrifter här^

utinnan.

Liknande synpunkter framliålles av länsstyrelsen i Örebro län samt från

kommunalt håll.

Frågan om den för underställning stadgade tiden av två veckor beröres

av länsstyrelsen i Örebro län, som framhåller, att barnavårdsnämnder

ganska ofta försummar att iakttaga denna frist, särskilt i fall då svårigheter

uppkommit vid inhämtandet av föräldrarnas yttrande. Länsstyrelsen

ifrågasätter därför, om ej fristen lämpligen kan förlängas till tre veckor

samtidigt som bestämmelserna förtydligas på så sätt, att det klart framgår,

att handlingarna skall vara länsstyrelsen till handa inom den föreskrivna

tiden vid äventyr att barnavårdsnämndens beslut eljest är förfallet.

Vad angår utformningen av bestämmelserna anser besvärssakkunniga,

att desamma i förslaget är onödigt omständliga och bör omarbetas med de

straffprocessrättsliga reglerna om nöjdförklaring som förebild.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet. Med hänsyn till det nära samband, som föreligger

mellan beslut angående omhändertagande för utredning och beslut angående

omhändertagande för samhällsvård i fall, motsvarande dem där omhändertagandet

nu avser skyddsuppfoslran, anser jag i likhet med kommittén,

att underställningsreglerna bör göras tillämpliga beträffande omhändertagande

för utredning. De i kommitténs förslag angivna instituten

villkorligt anstånd och intagning i utredningshem saknar motsvarighet i

departementsförslaget.

Vissa skäl kan otvivelaktigt anses tala för att även förbud mot att flytta

barn från fosterhem borde bli föremål för underställning. Ett sådant förbud

är för såväl barnet som dess föräldrar av djupt ingripande betydelse

och kan ur den enskildes synpunkt te sig mycket närbesläktat med ett

t\ångsomhändertagande av barnet. Då det vidare här är fråga om en helt

ny och regelmässigt mycket svår uppgift för barnavårdsnämnderna, är en

omprövning av nämndens beslut också önskvärd för att rättstillämpningen

skall bli såvitt möjligt enhetlig och för att förebygga att förbud meddelas

i en omfattning som icke är avsedd. I enlighet med vad jag i ett tidigare

sammanhang anfört hyser jag dock den uppfattningen, att den enskildes

rättssäkerhet lika väl kan tillgodoses genom besvärsrätt. Då man

vidare torde kunna utgå från att föräldrarna sannolikt endast sällan vill

åtnöjas med nämndens beslut, lär även önskemålet om en allmän omprö\ning

av meddelade förbud komma att tillgodoses. Även i denna fråga

ansluter jag mig följaktligen till kommitténs förslag, vilket också godtagits

av flertalet remissinstanser.

Jag har intet att erinra mot alt slopa den nu gällande ordningen med

obligatorisk underställning, då omhändertagande avser person över 18 år,

och jag har även funnit mig böra biträda förslaget om att betydelse skall

tillmätas den unges egen inställning, därest han fyllt 15 år. Då de unga

av latt förklarliga skäl sannolikt tämligen sällan kommer att samtycka

till beslutet, torde förslaget komma att medföra en viss ökning av länsstyrelsernas

arbetsbörda. Med hänsyn till att en del föräldrar har förlorat

kontakten med barn, som passerat femtonårsåldern och lämnat hemmet,

torde emellertid denna förstärkning av rättsskyddet vara så starkt motiverad,

att berörda olägenhet för det allmänna får träda i bakgrunden. I

detta sammanhang vill jag understryka, alt en barnavårdsnämnd icke för

alt slippa underställning får låta det förhållandet, att den unge — men ej

föräldrarna — är emot omhändertagandet, föranleda att omhändertagande

sker enligt 31 § i stället för 29 §. Ett sådant förfaringssätt skulle givetvis

vara helt förkastligt.

Beträffande stadgandet i 55 § tredje stycket kommitténs förslag kan jag

instämma i de synpunkter, som framförts av bl. a. justitiekanslersämbetet.

Ehuru de principer, som kommit till uttryck i nämnda stadgande

måste anses riktiga, har detsamma därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

Vad angår frågan om den tid, inom vilken underställning skall ske, kan

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

249

jag inte biträda det av en länsstyrelse väckta förslaget om att förlänga tiden

till tre veckor. Behov av en så lång tid, vilken ursprungligen var föreskriven

i BvL men övergavs år 1934, föreligger uppenbarligen icke. Tvärtom

har jag funnit mig böra föreslå en viss förkortning av tiden. Jag har

därvid övervägt att föreslå en tid av allenast en vecka för sådana fall, där

beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse, men har ansett mig böra

avstå därifrån, enär en så kort tid stundom skulle vara svår att iakttaga.

Tiden synes sålunda knappast kunna bestämmas kortare än till tio dagar.

Inom denna tid bör det å andra sidan alltid vara möjligt att verkställa underställningen.

På grund härav och då det i och för sig synes önskvärt

att en enhetlig regel gäller, har jag ansett att tiden generellt kan bestämmas

till tio dagar i stället för nuvarande två veckor. Liksom för närvarande

är den angivna fristen att se som en maximitid, och huvudregeln bör därför

vara att underställningen skall verkställas utan dröjsmål. I många fall bör

underställning kunna ske på betydligt kortare tid än tio dagar och tidsfristen

bör utnyttjas huvudsakligen då delgivningssvårigheter föreligger. Särskilt

stor skyndsamhet är givetvis påkallad i de fall, där beslutet skall verkställas

oberoende av laga kraft.

Har beslutet inte inkommit till länsstyrelsen inom den stadgade tiden,

torde det vara att anse såsom förfallet. Ett senare inkommet beslut bör

följaktligen — i enlighet med den ståndpunkt som intagits i praxis — icke

vinna fastställelse. Uttrycklig föreskrift härom i lagen synes inte erforderlig.

Vad angår utformningen av underställningsreglerna har jag inte ansett

lämpligt att föreslå en sådan omläggning efter förebild av bestämmelserna

om nöjdförklaring, som förordats av besvärssakkunniga. En viss förenkling

av lagtexten har dock genomförts i departementsförslaget.

4 kap. Barnavårdsnämndens ingripanden m. m.

(25—34 §§ departementsförslaget)

Under angivna rubrik har i 4 kap. av departementsförslaget samlats bestämmelser,

vilka i huvudsak ersätter såväl de allmänna bestämmelserna

i 3 kap. (22—31 §§) BvL som ock de särskilda reglerna i 54—56 §§ BvL

om åtgärder i anledning av missförhållanden i fosterhem. Kapitlet innehåller

vidare regler om vilken barnavårdsnämnd som är pliktig att ingripa.

Såsom framgår av den tidigare framställningen avviker de föreslagna

bestämmelserna väsentligt från 7 kap. kommitténs förslag, särskilt såvitt

avser förutsättningarna för att barnavårdsnämnd skall få ingripa. Departementsförslaget

bygger i dessa avseenden på principerna i gällande lag.

För de i 4 kap. lagförslaget reglerade ingripandena gäller dock delvis andra

åldersgränser än dem som BvL för motsvarande fall uppställer. De åtgärder,

som barnavårdsnämnd får vidtaga, har i förhållande till BvL änd
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

rats och kompletterats. Särskilt är detta förhållandet med de förebyggande

åtgärderna, men därjämte har de två omhändertagandeinstituten i BvL,

skyddsuppfostran och samhällsvård, sammanförts, ehuruväl den olikhet i

fråga om rätt och skyldighet till omhändertagande, som föreligger mellan

skyddsuppfostrings- och samhällsvårdsfall, fått sin motsvarighet i förslaget.

Angående dessa huvudpunkter i förslaget hänvisas till den föregående framställningen.

25 §.

I nära anslutning till gällande lag uppräknas i inledningsstadgandet till

förevarande kapitel de olika fall, i vilka barnavårdsnämnden har att ingripa

för att avhjälpa missförhållanden i fråga om barns och ungdomars

uppväxtmiljö eller för att tillrättaföra ungdomar i anledning av deras beteende.

Paragrafen ersätter närmast och i första hand 22 § BvL men delvis

även 54—56 §§ BvL.

Barnavårdskommittén. Den allmänna förutsättningen för barnavårdsnämnds

ingripande med åtgärd enligt kommittéförslagets 7 kap. har upptagits

i kapitlets inledningsstadgande, 87 §. Såsom förut nämnts anges förutsättningen

där vara, att underårig lever under sådana omständigheter, att

hans fysiska eller psykiska hälsa, utveckling eller anpassning i samhället

äventyras, eller att underårig brister i fråga om sådan anpassning. Befogenhet

att ingripa har nämnden enligt förslaget också när det erfordras för att

förebygga, att sådana ogynnsamma förhållanden uppstår beträffande viss

underårig.

För att varning må kunna meddelas underårig skall enligt förslaget krävas,

att ett otillfredsställande förhållande inträtt, vilket tar sig uttryck i att

han handlar eller förhåller sig på visst sätt, som innebär betydlig avvikelse

från vad som måste krävas från samhällets sida eller medför skada eller fara

för hans hälsa och utveckling. De uppställda förutsättningarna för varning

skall enligt förslaget i och för sig vara tillräckliga även för övervakning

och omhändertagande.

De i BvL nyttjade begreppen »vanart» respektive »oart» har kommittén

icke begagnat sig av.

I det föreslagna stadgandet om varning (91 § lagförslaget) anföres några

exempel på åtgöranden eller leverne, som kan föranleda till varning.

Bland exemplen anföres först lagöverträdelse. Härom anför kommittén

bl. a. följande.

Det bör emellertid anmärkas, alt icke alla straffbara gärningar ådagalägger

bristande social anpassning. Enstaka polisförseelser och vårdslöshetsbrott

hör till sådant, som regelmässigt icke kan betecknas som asociala yttringar.

Detsamma gäller i nöd- eller nödvärnssituationer begångna gärningar,

vilka överskrider gränserna för det rättsenliga, samt understundom gärningar,

begångna under stark affekt eller på grund av sällsynt stark frestelse,

ehuru omständigheterna icke varit sådana, att straffbarhet bortfallit.

Ibland kan dock omständigheterna redan vid enstaka förseelser eller brott

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

av de slag som nämnts vara sådana, att de ådagalägger uppenbar brist på

ansvarskänsla och hänsyn, benägenhet att själv taga och utsätta andra för

risker, att försätta sig i situationer, där våldsamheter lätt kan följa etc. I

sådana fall kräver hänsyn både till den underåriges bästa och till samhällsskyddet,

att barnavårdsnämnden tar befattning med den underårige på

lämpligt sätt. Att så måste ske är uppenbarligen ännu mera givet, därest

underårig begår upprepade förseelser eller brott, som var för sig ter sig tämligen

lindriga eller med hänsyn till omständigheterna delvis ursäktliga.

Såsom anledning till varning anföres också »sedeslöst leverne» och »underlåtenhet

att efter förmåga försörja sig», varvid vad angår försörjningen

underförstås »på hederligt sätt». Kommittén anför.

Exemplen avser att omfatta hetero- och homosexuellt prostituerat levnadssätt

men även sexuell lösaktighet i övrigt, som får anses ådagalägga

bristande social anpassning eller utsätta den underåriges hälsa och utveckling

för skada eller fara. Den senare förutsättningen torde föreligga redan

på ett tidigt stadium av ett i sexuellt avseende lössläppt leverne. Ingen

torde ifrågasätta annat än att tendenser till lösdriveri och sedeslöst leverne

måste, när det gäller underårig, så tidigt som möjligt bekämpas för deras

eget bästa; de kan ej därvidlag få ordna sin livsföring efter egen önskan.

Till de försörjningsovilliga — här avses givetvis endast underåriga, som

med hänsyn till ålder, utveckling och övriga omständigheter kan anses visa

bristande "social anpassning genom dylik ovillighet — är att räkna bl. a. de

utpräglat lata och håglösa, vilkas liv i 22 § d) BvL betecknas såsom »lättjefullt».

Till dessa är att räkna även sådana ungdomar, vilka stannar i hemmet

och faller sina föräldrar till last i ekonomiskt avseende, utan att dessa

har tillräcklig kraft att själva se till, att ungdomarna kommer i lämplig

sysselsättning. Att barnavårdsnämnden bör ingripa i sådana situationer

torde vara klart. Även där familjens ekonomi icke blir så svag, att det allmännas

stöd erfordras för att förbättra den, bör barnavårdsnämnden vidtaga

åtgärder beträffande ungdomar, vilka icke söker anpassa sig till normalt

arbetsliv.

Kommittén åsyftar emellertid även underåriga, som är mera aktivt parasiterande,

bland dem sutenörer — beträffande vilka dock varning naturligtvis

i regel icke utgör tillräckligt ingripande — bettlare och luffare, eller

som eljest försörjer sig på ohederligt sätt, vilket ofta är av brottslig art

även om detta kan vara svårt att bevisa.

Slutligen har kommittén som skäl till varning nämnt missbruk av rusdrycker

eller narkotiska medel. Härom yttrar kommittén.

Sådant är icke längre ovanligt bland de åldersgrupper, som barnavårdsnämnden

bär att tillse. Det bör icke vara nödvändigt att hänvisa underåriga

till de nykterhetsvårdande organen, utan lämpliga åtgärder bör, även

om de underårigas bristande anpassning och vårdslösande av hälsan tar sig

uttryck i alkoholmissbruk, vidtagas av de barnavårdande myndigheterna.

Dessa torde ha bästa förståelsen för och erfarenheten av hur de underåriga

sikall behandlas samt bör vid behov kunna tillse alt de får erforderlig läkarvård

och sjukvård. Uppstår fråga om anstaltsbehandling av alkoholskadade

barn och ungdomar, torde denna behandling, ifall den icke skall försiggå

på sjukhus, i allmänhet bättre kunna meddelas i ungdomsvårdsskola än

inom den anstaltsorganisation, som är avsedd för vuxna alkoholskadade

och där inga särskilda anordningar kan eller bör vidtagas för mottagande

av underåriga. Socialstyrelsen har också funnit sig böra rekommendera, att

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

en alkoholskadad underårig i allmänhet hellre skall intagas i ungdomsvårdsskola

än å vårdhem för alkoholmissbrukare.

I motiveringen till det föreslagna stadgandet anför kommittén vidare

hl. a. följande.

Bland de socialt missanpassade, som ej särskilt omnämnts i stadgandet

om varning, märkes de ordningsstörande elementen, ligisterna, vilka även de

i stor utsträckning realiter är kriminella. Det må återigen erinras om att de

givna exemplen icke får tolkas så, som om det för barnavårdsnämndens

ingripande skulle krävas utpräglade yttringar av långt gången missanpassning

eller synnerlig fara för den underårige själv. Ett utpräglat oordnat

leverne av underårig bör vara tillräcklig grund för varning eller allvarligare

ingripande (jfr 22 § d) BvL). Vad angår skolbarn må framhållas, att

bristande anpassning i skolan väl kan vara orsak eller bidragande orsak

till att barnavårdsnämnden ingriper, men det förutsättes, att skolans myndigheter

och befattningshavare skall ha att söka komma till rätta med problem,

som hänför sig helt eller i allt väsentligt till skolarbetet.

I lagförslaget upptagna bestämmelser om underårigs omhändertagande

för samhällsvård oavsett samtycke — i huvudsak motsvarande stadgandena

i BvL om omhändertagande för skyddsuppfostran — är såsom förut berörts

byggda på kommitténs uppfattning, att sådant omhändertagande bör komma

till stånd på ett tidigare stadium och alltså vid mindre svåra missförhållanden

än dem, som bestämmelserna i 22 § BvL kan anses åsyfta, eller

som i vart fall i praxis ofta ansetts böra vara förutsättning för skyddsuppfostran.

De föreslagna bestämmelserna skiljer emellan å ena sidan barn — 98 § -—

samt å andra sidan underårig^, som fyllt 18 år — 99 §.

Vad angår barn skiljes mellan sådana grunder för omhändertagande, som

hänför sig till levnadsförhållandena, och sådana, som hänför sig till barnets

beteende — jfr 22 § BvL punkterna a) och b), å ena, punkt c), å

andra sidan.

Varje barn, oavsett var det fostras eller vistas, skall enligt förslaget —

98 § a) ■— kunna omhändertagas för samhällsvård, därest i fråga om

barnets vård, fostran eller levnadsomständigheter i övrigt sådant missförhållande

föreligger, att barnets hälsa eller utveckling utsätts för skada eller

fara. Omhändertagande må också företagas till förebyggande av väsentlig

förändring i barnets situation, som måste antagas leda till dylikt missförhållande.

I motiveringen till det föreslagna stadgandet gör kommittén bl. a. följande

uttalande.

Bland fall, där barn utsätts för psykisk skada eller fara, bör bl. a. uppmärksammas

dem, där föräldrar — kanske med påtagliga psykiska egendomligheter

eller med förändringar av det slag, som brukar uppstå vid långvarigt

överdrivet alkoholbruk — fostrar sina barn på ett sätt, som innebär

ett slags andlig terror och som så småningom ofta resulterar i en personlighetsutveckling

av icke önskvärt slag hos barnen. Den här åsyftade psykiska

misshandeln tar sig icke alltid lätt påvisbara uttryck, såsom hård aga,

häftiga utbrott eller ett allmänt tyranniserande av familjen.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1900

253

Barn skall — enligt 98 § b) lagförslaget — kunna omhändertagas, oavsett

föräldrarnas samtycke, under samma förutsättningar, som gäller för

varning.

Underårig, som fyllt 18 år, skall enligt förslaget — 99 § — liksom jämlikt

BvL kunna omhändertagas för att beredas vård och behandling endast om

ett sådant ingripande föranledes av hans egen livsföring. Förutsättningarna

har, på samma sätt som beträffande barn, anslutits till villkoren för varning.

Föredragande statsrådet. Förutsättningarna för ingripande har i departementsförslaget

liksom i gällande lag upptagits i skilda punkter, vilka dock

minskats från fyra till två. I punkten a) har sålunda upptagits bestämmelser

— svarande mot 22 § a) och b) BvL — om ingripande i anledning av

missförhållanden i fråga om ett barns uppväxtmiljö, varvid av tidigare redovisade

skäl föreslås en höjning av åldersgränsen från 16 till 18 år. I

punkten b) — vilken motsvarar 22 § c) och d) BvL — regleras under

vilka förutsättningar barnavårdsnämnd har att ingripa tillrättaförande i

anledning av barns och ungdomars beteende. I punkten b) är åldersgränsen

enligt förslaget 21 år; dock föreslås en undantagsregel, upptagen i paragrafens

andra stycke, beträffande unga lagöverträdare.

Gällande lag medger ingripande till skydd för barn, som i föräldrahemmet

misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan fara till

sin kroppsliga eller själsliga hälsa. Då ingripande av sådan anledning bör

kunna ske oavsett var den underårige vistas och fostras, har ordet »föräldrahemmet»

i departementsförslaget utbytts mot »hemmet», varmed då

förstås även fosterhem eller annat enskilt hem, som kan sägas vara den

underåriges. En viktig anledning till ingripande måste även i fortsättningen

vara det fall, att underårig i hemmet utsättes för fysisk vanvård. Det

särskilda omnämnandet därav i lagtexten synes dock vara ägnat att något

undanskymma betydelsen av att barn och unga måste skyddas även mot

annan behandling, som kan vara till men för deras kroppsliga eller själsliga

hälsa. Såsom förutsättning för ingripande uppställes därför i departementsförslaget

i stället, att den underårige misshandlas i hemmet eller eljest

där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa

utsättes för fara. Någon skillnad i sak i förhållande till gällande lag åsyftas

inte med denna ändring. Anledning till ingripande kan vara, förutom

kroppslig vanvård, sådana under förarbetena till gällande lag angivna

exempel som att ett barn, som måhända vårdas med stor ömhet, likväl

ständigt är utsatt för livsfara på grund av sinnessjukdom hos modern eller

att ett spädbarn vårdas av en moder, som lider av tuberkulos i smittsamt

skede (se prop. 150/1924 s. 116). Som exempel kan vidare nämnas, att den

underårige tvingas att utföra arbete, som är oförsvarligt hårt med hänsyn

till hans ålder eller kroppskrafter, att han icke får tillräcklig föda och därför

är uppenbart undernärd eller alt miljön i hemmet präglas av höggradigt

bristande hygien. I enlighet med hittills tillämpad praxis bör ingri
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

pande också kunna ske, om föräldrarna — kanske på grund av sin religiösa

uppfattning — underlåter att ge barnet erforderlig medicinsk vård och behandling.

Bland fall, där barn utsättes för psykisk skada eller fara, må

framhållas det, där föräldrar — med påtagliga symptom på psykiska egendomligheter

eller på ett sjukligt betingat reaktionssätt — fostrar sina barn

på ett sätt, vilket, som kommittén uttrycker det, innebär ett slags andlig

terror och som så småningom ofta resulterar i en personlighetsutveckling

av icke önskvärt slag hos barnen. I den mån sådan fostran innebär fara för

barnens psykiska hälsa, är den att hänföra under den bestämmelse, varom

nu är fråga.

För ingripande enligt 22 § b) BvL krävs, att barnet på grund av föräldrarnas

lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet är i

fara att bli vanartat. Stadgandet tar alltså sikte på missförhållanden hos

föräldrarna såsom fostrare, och missförhållandena skall vara av den innebörd,

att de sätter barnets sociala utveckling i fara. Med föräldrar bör i detta

avseende jämställas andra fostrare. I övrigt synes endast övervägande

formella ändringar vara påkallade. Sålunda föreslås, att uttrycken »lastbarhet»

och »vårdslöshet» skall utbytas mot begreppet »olämplighet som

fostrare», vilket synes vara mer adekvat i sammanhanget. Tydligtvis är

dock detta begrepp något mera vidsträckt än det i gällande lag förekommande.

Dit bör sålunda hänföras, förutom de »lastbara» och »vårdslösa» fostrarna,

även t. ex. sådana med grava psykiska egendomligheter. Någon invändning

torde inte kunna resas mot denna utvidgning av stadgandets tilllämpningsområde.

Samhället bör nämligen ha rätt att ingripa, så snart

fara för en ogynnsam social utveckling hos den underårige föreligger till

följd av brister hos fostraren. Då begreppet vanart, såsom kommittén funnit,

bör utmönstras ur lagstiftningen, har barnavårdsnämndens ingripande

i stället anknutits till den förutsättningen, att den underåriges utveckling

äventyras. Härmed åsyftas, att ingripande skall ske, då så erfordras

för att förebygga uppkomsten av sådana beteenderubbningar som avses

i punkten b). Det må framhållas, att för ingripande lika litet som enligt

gällande lag krävs, att begynnande missanpassning blivit ådagalagd hos

den unge.

Innan jag övergår till att kommentera punkten b) vill jag något uppehålla

mig vid frågan om ingripanden mot missförhållanden i fosterhem.

Såsom framgår av vad som anförts i ett tidigare sammanhang är departementsförslagets

ståndpunkt den, att ingripande under de i punkten a) angivna

förutsättningarna skall kunna ske även beträffande fosterbarn. Kommitténs

förslag innebär däremot, att fosterbarn skall kunna skiljas från

fosterhem utan att sådana missförhållanden behöver föreligga, som berättigar

barnavårdsnämnden att omhändertaga barn var det än fostras och

vistas. Kommittéförslaget ansluter sig i detta avseende liksom även beträffande

förutsättningarna för ingripande till vad gällande lag innehåller.

Denna ståndpunkt grundar sig på uppfattningen att det föreligger behov

av att upptaga barns skiljande från fosterhem såsom en särskild form av

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

255

ingripande, vilken i förhållande till föräldrarna blott innebär, att en av dem

vald placering ogillas och häves men i och för sig intet vidare ingrepp i utövningen

av vårdnaden. För egen del har jag vid övervägande av detta spörsmål

kommit till den uppfattningen, att det inte kan anses föreligga några

bärande skäl för att bibehålla denna särskilda form av ingripande. I många

fall har kontakten mellan fosterbarnet och de naturliga föräldrarna helt

eller i det närmaste helt avklippts. Fosterhemmet är i dessa fall att betrakta

som barnets egentliga hem. Samhället bör i dessa liksom i andra fall

stödja fosterhemmet genom tillsyn, men det skulle enligt min mening vara

direkt stötande, om barnet kunde tvångsvis skiljas från hemmet på andra

indikationer än som gäller barn som vårdas i sina föräldrahem. Men inte

heller i de fall, där föräldrar som lämnat sitt barn till fosterhem upprätthåller

kontakt med barnet, föreligger tillräckliga skäl att bibehålla möjligheten

att på särskilda indikationer skilja barnet från fosterhemmet. Visar

det sig att förhållandena i detta är mindre tillfredsställande och kan

rättelse inte åstadkommas genom råd till fosterföräldrarna, skall barnets

naturliga föräldrar givetvis underrättas. Föranleder detta inte någon åtgärd

från föräldrarnas sida, kan ett ingripande med stöd av förevarande

paragraf bli aktuellt. Vad jag nu anfört torde i verkligheten i stort sett överensstämma

med det sätt, på vilket gällande regler tillämpas. Som jag tidigare

nämnt bör samhället ge fosterbarnen ökat skydd genom tillståndstvång

för att skapa garantier för en omsorgsfull förhandsgranskning av de

tilltänkta fosterhemmen. Vidare bör en noggrann fosterbarnstillsyn utövas

även i fortsättningen. I övrigt hör däremot fosterhemmen inför lagen jämställas

med föräldrahemmen, och samhället bör inte i onödan ingripa i enskildas

förhållanden och övertaga ansvaret för barns vård och fostran.

Ingripande enligt 22 § c) BvL skall ske beträffande barn under 18 år, som

befinnes vara så vanartat alt särskilda uppfostringsåtgärder krävs för dess

tillrättaförande. I punkten d) åter är fråga om personer i åldern mellan 18

och 21 år, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller

eljest visat svår oart och beträffande vilka särskilda åtgärder från samhällets

sida krävs för deras tillrättaförande. Dessa bestämmelser har i deparlementsförslaget

—- i tämligen nära anslutning till vad kommittén föreslagit

— ersatts med föreskrift att ingripande skall ske, om underårig på grund

av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga

ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av

annan jämförlig anledning är i behov av särskilda lillrättaförande åtgärder

från samhällets sida. I förhållande till rådande ordning innebär förslaget,

att det blir klarlagt att ingripande skall ske även vid andra yttringar av

bristande anpassning till omgivningen eller samhället än de särskilt uppräknade,

förutsatt att de nått sådan intensitet att ett samhällsingripande

är behövligt. Beträffande de särskilt anförda exemplen på asocialitet och

stadgandets innebörd i övrigt kan jag väsentligen ansluta mig till de av

kommittén gjorda motivuttalandena.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

26—29 §§.

I dessa paragrafer, som ersätter 23 § och 24 § 1 mom. BvL, har upptagits

bestämmelser om de åtgärder — förebyggande åtgärder och omhändertagande

— som barnavårdsnämnden har att vidtaga för att avhjälpa sådant

missförhållande, som avses i 25 §.

Barnavårdskommittén. I kommitténs förslag (87 § lagförslaget) har intagits

en erinran om att barnavårdsnämnd i andra lagar eller författningar har

tillagts befogenheter, varigenom nämnden kan tillvarataga underårigs bästa

(jfr 2 § 3 mom. BvL), samt att dessa befogenheter skall utövas, när därigenom

otillfredsställande förhållanden kan undanröjas eller motverkas. Enligt

samma paragraf i förslaget bör nämnden även beakta, huruvida otillfredsställande

förhållanden för underårig kan förbättras genom åtgärd, som ankommer

på annan kommunal eller statlig myndighet, befattningshavare eller

innehavare av offentligt uppdrag. Om så befinnes vara fallet, bör nämnden

påkalla sådan åtgärd.

Kommittén har ansett det uteslutet att söka uppställa i detalj bindande

regler för valet av åtgärd och endast i begränsad omfattning möjligt och

lämpligt att anvisa allmänna riktlinjer för detsamma.

Den ledande synpunkten bör emellertid enligt kommittén vara, att den

åtgärd väljes, som bedömes verksammast främja den underåriges bästa.

Att detta intresse skall vara det avgörande, har kommittén ansett böra fastslås.

Det kan nämligen, enligt kommittén, icke hållas för visst, att denna

självklart riktiga princip alltid följes, oavsett vad lagen bjuder. I anslutning

till BvL har ansetts böra tillika givas den anvisningen, att åtgärd av

mera begränsad innebörd först bör prövas, om åtgärden kan antagas ge

tillfredsställande resultat, innan en längre gående åtgärd vidtages. Företräde

bör alltså enligt kommittén i regel givas t. ex. åt en hjälpåtgärd framför

föreskrift och åt förebyggande åtgärd över huvud taget framför omhändertagande.

Det är emellertid, framhåller kommittén, av största vikt, att en

benägenhet att välja mindre allvarliga åtgärder eller att gå fram stegvis

icke får fördröja ett tillräckligt vittgående ingripande i fall, där sådant erfordras

för att vinna verklig framgång i strävandena att undanröja eller

förebygga otillfredsställande förhållanden. Även detta har ansetts böra

komma till uttryck i ny lag. (88 § lagförslaget.)

I lagförslaget angives de viktigaste hjälpåtgärderna. Enligt kommitténs

uppfattning är en sådan uppräkning erforderlig för att ge nödig bestämdhet

åt ifrågavarande grupp av åtgärder och är därjämte av värde för det

praktiska arbetet. Nämnden må sålunda enligt lagförslaget tillråda: hänvändelse

till central för psykisk barna- och ungdomsvård, läkare eller annan

sakkunnig för förfrågning eller undersökning; behandling av sjukdom,

kroppsfel eller lyte; barns placering eller kvarblivande för kortare eller

längre tid i familjevård eller i barnavårdsanstalt eller dess återtagande från

sådan vård eller anstalt; samarbete mellan föräldrarna och annan, som vårdar

barnet; byte av vistelseort eller bostad; utbildning samt sökande eller

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1900

257

byte av arbetsanställning; samt fritidssysselsättning, föreningsanslutning och

andra kontaktmöjligheter. Barnavårdsnämnden är emellertid i fråga om

hjälpåtgärder enligt förslaget icke på något sätt bunden av de exempel, som

givits. Mycket annat kan, anför kommittén, i det enskilda fallet tänkas vara

angeläget att påpeka och tiilråda.

Kommittén skiljer såsom tidigare berörts i sitt förslag — 92 § — mellan

å ena sidan särskild tillsyn å barns vård och fostran samt å andra sidan

övervakning av underårig.

Att å nämndens vägnar utöva särskild tillsyn eller övervakning bör enligt

förslaget uppdragas åt lämplig person.

Den närmare innebörden av särskild tillsyn och övervakning — dvs. vad

den som utövar tillsyn eller övervakning dels bör göra och verka för, dels

iakttaga i förhållande till nämnden samt vad barnets föräldrar resp. den

övervakade underårige bör iakttaga — beröres enligt förslaget icke i lagen,

liksom ej heller skett i BvL. Närmare bestämmelser, avseende såväl särskild

tillsyn som övervakning, förutsättes skola utfärdas av Kungl. Maj:t.

Beträffande önskvärda tillämpningsbestämmelser framhåller kommittén, att

vad 1934 års kungörelse i 13 § andra stycket innehåller om befogenhet för

barnavårdsnämnd att förklara övervakad skyldig att efterkomma övervakarens

föreskrifter och foga sig i övervakarens anordningar enligt kommitténs

mening icke bör få motsvarighet i nya tillämpningsföreskrifter.

Kommittén har föreslagit stadgande av innehåll, att beslut om särskild

tillsyn eller övervakning skall gälla tills vidare samt att det med högst ett

års mellantid skall omprövas, huruvida fortsatt giltighet erfordras.

Kommittén har funnit det önskvärt, att lagen sätter en yttersta gräns för

giltigheten av ifrågavarande åtgärder. Enligt förslaget upphör särskild tillsyn

senast då barnet fyller 18 år och övervakning senast när den underårige

fyller 21 år.

I 94 § lagförslaget har upptagits bestämmelser om föreskrifter avseende

underårigs levnadsförhållanden.

Sådan föreskrift skall enligt förslaget kunna meddelas den underårige

själv men också, därjämte eller i stället, riktas till hans föräldrar eller fosterföräldrar.

I 94 § har uppräknats vissa föreskrifter av särskild betydelse, av vilka

en del till sin art är sådana, att de endast gäller fostrares åtgöranden, medan

andra kan efter omständigheterna riktas både till den underårige och hans

fostrare eller begränsas t. ex. till den underårige. De särskilt uppräknade

åtgärder och förhållanden, som föreskrift må avse, är: anlitande av barnavårdsanstalt,

familjevård, som ej innebär vård i fosterhem, eller behandling

för fysisk eller psykisk sjukdom, kroppsfel eller lyte; avhållsamhet från rusdrycker

eller narkotiska medel; sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort

eller bostad; samt inskränkning i den underåriges förfogande över arbetsförtjänst

eller andra medel. Uppräkningen är icke uttömmande. Det

står enligt förslaget barnavårdsnämnd fritt att meddela annan föreskrift,

som på jämförligt sätt berör den underåriges personliga förhållanden.

17 liihang till riksdagens protokoll 1960. t samt. Nr 10

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

I motiveringen till förslaget anför kommittén bl. a. följande.

Föreskrift för underårig att underkasta sig inskränkning i förfogandet

över arbetsförtjänst eller andra medel är avsedd icke blott att lära den unge

att planera sin ekonomi och sina utgifter utan bör också kunna tjäna till

att förmå honom att ersätta skada som han kan ha orsakat. Att underårig

får söka ersätta skada som han vållat andra kan i många fall ha en god uppfostrande

effekt. Om den unge har någotsånär god inkomst och om det värde,

som skall ersättas, är måttligt stort, bör han sålunda helt eller till större

delen kunna ersätta detsamma. Meningen är däremot icke, att man skall söka

förmå honom att betala så stora summor, att betalningen måste utsträckas

över flera år, och icke heller att nämnden skall medverka till att skadeersättning

avkräves den som undergår utbildning och icke har någon nämnvärd

inkomst. Över huvud taget bör vid meddelande av föreskrift av här

ifrågavarande slag hänsyn tagas såväl till den skadelidandes omständigheter

som till den unges möjligheter att fullgöra vad som ålägges honom.

Föreskrift enligt 94 § skall enligt förslaget gälla tills vidare. Kommittén

har inte funnit skäl föreslå bestämmelser angående omprövning av meddelad

föreskrift efter viss tid. Meddelad föreskrift skall enligt förslaget upphöra

att gälla senast när den underårige fyller 21 år.

Kommittén har även till behandling upptagit frågan, vilken barnavårdsnämnd

som skall eller må utöva beslutad särskild tillsyn eller övervakning

eller ändra eller upphäva sådan anordning eller en jämlikt 94 § meddelad

föreskrift. Kommittén har funnit lämpligast, att barnavårdsnämnd, som beslutat

särskild tillsyn och övervakning eller meddelat föreskrift med avseende

på underårigs levnadsförhållanden, också skall ha skyldighet att i fortsättningen

utöva tillsynen eller övervakningen samt att vid behov ändra

eller upphäva sådan anordning eller föreskrift. Möjlighet har dock ansetts

böra finnas att överflytta befattningen med särskild tillsyn eller övervakning

samt beslutanderätten i berörda hänseenden till annan nämnd i fall,

där den andra nämnden i fortsättningen bättre kan bedöma utvecklingen av

ärendet. För överflyttning krävs enligt förslaget överenskommelse mellan

nämnderna. (108 § lagförslaget.)

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Jönköpings län anmärker, att den föreslagna

uppräkningen av olika hjälpåtgärder tynger lagtexten och

aldrig kan bli tillnärmelsevis fullständig.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att vad som föreslagits i

fråga om hjälpåtgärder m. m. står i god överensstämmelse med den möjlighet,

som enligt förslaget till skyddslag bör finnas för domstol att överlämna

unga lagöverträdare till barnavårdsnämnd för erforderlig vård, varvid

även — i motsats till vad nu är förhållandet — mindre ingripande åtgärder

än omhändertagande skall kunna ifrågakomma.

Barnavårdsnämnden i Malmö anser den föreslagna bestämmelsen om giltighetstiden

av beslutad tillsyn eller övervakning böra slopas,

enär vederbörande övervakare enligt tillämpad praxis begär entledigande när

han finner övervakning ej längre påkallad och då vid de granskningar av

opaginerad Kontrollera mot PDF

2Ö9

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

övervakningsliggarna som två gånger årligen företages vederbörande granskare

har möjlighet att med övervakaren diskutera en övervaknings fortsatta

bestånd. Barnavårdsnämnden i Örebro däremot understryker, att ifrågavarande

bestämmelser bör kunna bidraga till att övervaknings- och tillsynsfallen

hålles aktuella och icke, som nu ibland är fallet, snart nog faller i

glömska etter den första kontakten från övervakarens sida.

I anslutning till ifrågavarande bestämmelser understryker socialstyrelsen,

att effekten av såväl den särskilda tillsynen som övervakningen är helt beroende

på de personliga förutsättningarna hos de representanter för nämnden,

som har att fullgöra nämndens uppdrag. För närvarande måste man

nog dessvärre konstatera, att det föreligger mycket stora svårigheter att förvärva

lämpliga personer för dessa uppdrag. Enligt styrelsens uppfattning

måste övervakningsuppdragen betalas på ett helt annat sätt än som nu sker

för att rekryteringen av lämpliga övervakare skall bli tillgodosedd. Justitiekanslersämbetet

är inne på likartade tankegångar.

1 fråga om föreskrift avseende underårigs levnadsförhållanden

anför jusiitiekanslersåmbetet, att ämbetet finner bestämmelsen

om att föreskrift må avse även »annat, som på jämförligt sätt berör den

underåriges personliga förhållanden» vara alltför vag för att godtagas, och

ifrågasätter om man icke hör nöja sig med de direkt angivna objekten för

föreskrift, eventuellt utökade med något som erfarenhetsmässigt må anses

påkallat. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att i lagen uttryckligen

bör utsägas att föreskrift må gälla tid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldighet.

Likartade uttalanden göres av hovrätten för Västra Sverige

och av landsfogden i Norrbottens län.

Föredragande statsrådet. Liksom när det gäller förutsättningarna för att

barnavårdsnämnden skail ingripa vilar departementsförslaget också i fråga

om åtgärdssystemet på samma principer som gällande lag. Sålunda skiljes

i förslaget mellan förebyggande åtgärder och omhändertagande. De föreslagna

bestämmelserna har därvid givits den konstruktionen, att det ålägges

nämnden såsom en skyldighet att avhjälpa det föreliggande missförhållandet

genom de anvisade åtgärderna. Detta gäller dock självfallet endast

under den förutsättningen att missförhållandet inte avhjälpes på annat

sätt. I vissa fall torde det sålunda vara till fyllest att nämnden utnyttjar

de befogenheter alt tillvarataga barns och ungas bästa, vilka tillkommer

nämnden enligt särskilda författningar, eller att nämnden hänvänder sig till

annan myndighet, befattningshavare eller innehavare av offentligt uppdrag

med begäran om åtgärd. Vad nämnden härutinnan har att iakttaga följer

redan av tidigare i lagförslaget upptagna bestämmelser (3 och 9 §§), och

någon erinran därom i förevarande kapitel kan jag inte finna erforderlig.

Då ifrågavarande initiativ från nämndens sida inte bör vara beroende av

att sådant missförhållande föreligger, som avses i 25 §, skulle en sådan

erinran för övrigt kunna verka vilseledande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kommitténs lagförslag innehaller vissa riktlinjer för barnavårdsnämndens

val mellan de olika åtgärder som ställes till nämndens förfogande.

Jag är fullt ense med kommittén om att den ledande synpunkten vid detta

val bör vara vad som verksammast främjar den underåriges bästa. Enligt

min mening är det dock inte erforderligt eller lämpligt att lämna anvisningar

av denna beskaffenhet i lagtexten. I denna synes endast böra intagas

en anvisning för valet mellan förebyggande åtgärder och omhändertagande

av samma innebörd som enligt gällande lag.

Hjälpatgärderna bör i första hand vara av rådgivande och stödjande art.

De av kommittén angivna exemplen på olika slag av sådana åtgärder torde

inte ge anledning till erinran. Såsom framhållits i ett yttrande kan det dock

inte anses nödvändigt att upptaga detaljföreskrifter av ifrågavarande beskaffenhet

i lagtexten. I enlighet med vad jag anfört i ett tidigare sammanhang

bör även förmaningar kunna förekomma som en form av hjälpåtgärd.

Särskilt i förening med andra hjälpåtgärder bör en sådan tillrättavisning

inte sällan kunna få en gynnsam verkan. Det är härvid viktigt att förmaningarna

inte göres negativa utan får en positiv uppbyggande innebörd. De

bör kunna riktas saväl till den underårige som till hans föräldrar eller annan

fostrare.

Vad kommittén föreslagit i fråga om föreskrifter avseende nnderårigs levnadsförhållanden

kan jag i allt väsentligt godtaga.

Såsom framgår av redogörelsen för förslaget är den i lagtexten gjorda

uppräkningen av olika slag av föreskrifter som skall kunna meddelas inte

uttömmande, utan det skall stå nämnden fritt att meddela annan föreskrift,

som på jämförligt sätt berör den underåriges personliga förhållanden.

Justitiekanslersämbetet har ifrågasatt lämpligheten härav. Därest uppräkningen

göres uttömmande vinnes visserligen en viss garanti ur rättssäkerhetssynpunkt.

Då exekutivt tvång inte skall kunna användas för att framtvinga

efterlevnad av givna föreskrifter och dessa inte heller i övrigt är förenade

med särskilda rättsverkningar, bör denna synpunkt dock inte lägga

hinder i vägen för att i lagtexten öppna möjlighet för en smidig anpassning

efter de växlande förhållandena.

Föreskrift om förfogande över arbetsförtjänst eller andra medel är avsedd

inte blott för att lära den unge att planera sin ekonomi och sina utgifter

utan bör — såsom kommittén framhållit —- också kunna tjäna till

att föi ma honom att ersätta skada som han kan ha orsakat. Inom ramen

för en sådan föreskrift bör alltsa även kunna meddelas bestämmelse om tid

och sätt för skadeståndsbetalning. I några yttranden har påyrkats, att i

lagen skall införas en uttrycklig bestämmelse om att föreskrift av sistnämnda

art skall kunna meddelas. Tydligtvis har man därvid åsyftat en

bestämmelse av motsvarande innebörd som i 8 § lagen om villkorlig dom.

Enligt detta stadgande kan föreskrivas, att den dömde skall på visst angivet

sätt söka fullgöra honom åvilande skadeståndsskyldighet i anledning

av brottet. En bestämmelse av denna innebörd skulle emellertid enligt min

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

261

mening vara främmande för barnavårdslagsliftningen. Föreskrift om skadeståndsbetalning

enligt lagen om villkorlig dom behöver nämligen inte

vara individualpreventivt motiverad, utan den kan användas enbart i syfte

att målsäganden skall få ut sitt skadestånd. Vid bedömande av huruvida

underårig med stöd av barnavårdslagen bör åläggas att gottgöra skada bör

emellertid i första band endast den uppfostrande effekten av sådan föreskrift

beaktas. Då upptagandet i barnavårdslagen av en bestämmelse av

ifrågavarande innebörd också eljest skulle kunna vålla missförstånd angående

barnavårdsnämndens uppgifter, har jag funnit mig icke kunna biträda

de framställda yrkandena.

Vid utformningen av departementsförslaget har vissa redaktionella jämkningar

vidtagits i uppräkningen av vad en föreskrift skall kunna gälla. Särskilt

märkes, att det befunnits onödigt att uttryckligen framhålla anlitande

av familjevård. Någon ändring i sak har emellertid inte åsyftats, utan det

är avsett att föreskrift i sådant hänseende skall kunna meddelas med stöd

av bestämmelsen om »annan liknande föreskrift».

Stadgandet i 26 § andra stycket om befogenhet för nämnden att genom

ekonomiskt bidrag stödja vad från dess sida tillråtts eller föreskrivits överensstämmer

i huvudsak med vad kommittén föreslagit. Dock har vissa smärre

jämkningar vidtagits. Sålunda har uttrycket »utbildningskurs» utbytts mot

»utbildning», varigenom nämndens befogenheter något vidgats. Vidare har

det ansetts överflödigt att särskilt omnämna kostnaden för föreningsanslutning,

då det här knappast kan bli fråga om annat än helt obetydliga belopp,

som kan hänföras till »omkostnader i övrigt».

Med hänsyn till betydelsen av att uppdrag som övervakare anförtros åt

person som har särskilda förutsättningar i fråga om intresse och förmåga

att gå i land med detsamma är jag ense med kommittén om att det inte kan

överlämnas åt förening eller institution att genom en eller flera fritt valda

personer utöva övervakningen. Skäl torde föreligga att meddela bindande

föreskrift om att personlig övervakare alltid skall utses. Departementsförslaget

är avfattat i enlighet härmed. Vid valet av övervakare måste självfallet

alltid beaktas, bland annat, att förutsättningar finnes för ett förtroendefullt

förhållande mellan övervakaren å ena samt den övervakade och hans

anhöriga å andra sidan, övervakaren behöver inte utses bland barnavårdsnämndens

ledamöter eller tjänstemän, utan övervakningen bör framdeles

liksom hittills kunna uppdragas åt vilken lämplig person som helst.

Närmare bestämmelser om övervakning bör såsom kommittén anfört

även i fortsättningen meddelas i administrativ ordning. Det torde emellertid

vara av värde att i lagen kortfattat ange vad övervakaren har att göra och

verka för. Uppgiften synes kunna beskrivas så att övervakaren har att

fortlöpande följa den underåriges utveckling och uppmärksamma hans

levnadsförhållanden samt alt söka befordra vad som kan vara till gagn för

honom.

När övervakning till följd av ändrade förhållanden inte längre behövs

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

eller om det får anses klart, att fortsatt utövning inte är till gagn, skall

beslut fattas om att den skall upphöra. Det torde för närvarande förekomma

att man rent faktiskt upphör att tillämpa beslutad övervakning, då behovet

anses mindre framträdande, svårigheter uppstår med hänsyn till att

den underårige flyttar eller av annan anledning. Den underårige och hans

anhöriga kan i sådana fall komma att sväva i ovisshet om, huruvida övervakningen

utövas eller inte. En sådan ordning kan givetvis inte godtagas, och

jag biträder därför kommitténs förslag om årlig omprövning av huruvida

beslutad övervakning skall bestå.

I gällande lag saknas bestämmelser om vilken barnavårdsnämnd som

skall ha att utöva tillsyn över beslutad övervakning. Såsom kommittén föreslagit

torde i ny barnavårdslag böra uttryckligen stadgas, att tillsynen skall

utövas av den nämnd som beslutat övervakningen. Därjämte bör — såsom

kommittén också föreslagit — möjlighet öppnas att överflytta tillsynen till

annan nämnd. Då det uppenbarligen bör ankomma på den nämnd, som

utövar tillsynen, att besluta om övervakningens upphörande, torde någon

direkt bestämmelse därom inte vara erforderlig. Vad kommittén föreslagit

i fråga om fortsatt befattning med givna föreskrifter synes mig vara lämpligt,

varför jag tillstyrker förslaget. Lagbestämmelserna i nu berörda hänseenden

har i departementsförslaget ansetts böra upptagas i anslutning till

övriga regler om övervakning respektive föreskrifter.

30 §.

I denna paragraf, som svarar mot 102 § kommitténs förslag, meddelas bestämmelser

angående omhändertagande för utredning.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag skall underårig kunna

omhändertagas för utredning, om det föreligger sannolika skäl för antagande,

att hans omhändertagande för samhällsvård är påkallat jämlikt

98 eller 99 §. Förslaget avser alltså underåriga i alla åldrar. Därjämte kräves,

att det provisoriska omhändertagandet prövas nödigt på grund av risk

för den underåriges hälsa eller utveckling eller fara för annan person eller

ock med hänsyn till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras

eller att den underårige kan undanhållas eller undandraga sig vidare

åtgärder.

Vad beträffar underårig, som fyllt 15 år och sannolikt behöver omhändertagas

för samhällsvård på grund av eget beteende — 98 § b) eller 99 § —

har kommittén ansett sig böra icke allenast öppna möjlighet till omhändertagande

under utredning utan även — i 102 § andra stycket — direkt mana

barnavårdsnämnd att skrida till sådant omhändertagande under vissa förutsättningar.

Dessa förutsättningar är, att det med fog kan antagas, att

den underårige, om den provisoriska åtgärden ej griper in, håller sig undan,

försvårar utredningen eller ägnar sig åt brottslig eller annorledes skadlig

verksamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Omhändertagande under utredning måste enligt kommittén vara till tiden

snävt begränsat. Utredningen skall bedrivas med all nödig skyndsamhel

och bevisning angående eventuellt behov av definitivt omhändertagande

måste skyndsamt framskaffas. Kommittén förutsätter, att detta i regel skall

kunna ske inom loppet av två veckor, och har därför föreslagit, att beslut

om provisoriskt omhändertagande icke skall gälla mer än nämnda tid. I

vissa fall kan emellertid, anför kommittén, utredningen vålla särskilda svårigheter

och dra ut på tiden. Särskilt framhålles vikten i många fall av att

få till stånd ett på tillräcklig observationstid grundat läkarutlåtande om

den underåriges psykiska beskaffenhet. Omhändertagandet för utredning

skall därför enligt förslaget kunna, efter ny prövning, förlängas med ytterligare

högst två veckor. Ytterligare förlängning har befunnits icke böra

ifrågakomma.

Beslut angående omhändertagande för utredning skall enligt förslaget

102 § fjärde stycket — förfalla, om domstol beslutar att den underårige

skall såsom för brott misstänkt eller lagförd häktas eller vara intagen i

utredningshem.

Remissyttrandena. Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser rättssäkerhetsgarantierna

betänkligt uppluckrade genom den långa tid varunder frihetsberövandet

kan äga rum.

Barnavårdsnämnden i Stockholm förordar, att längsta tiden för omhändertagandet

direkt anges till fyra veckor, enär utredningen i här avsedda

fall ofta är tidskrävande bl. a. med hänsyn till erforderliga läkarundersökningar.

Under framhållande av att eu åtgärd av så ingripande beskaffenhet som

den, varom är fråga i 102 §, kräver att tillräckliga garantier föreligger för

att den enskildes rättssäkerhet ej kränkes, understryker utredningen om

administrativa frihetsberövanden vikten av att ärenden angående omhändertagande

för utredning handlägges med största möjliga skyndsamhet av

barnavårdsnämnden och dess ordförande. Prövningen synes utredningen

som regel böra äga rum så skyndsamt att, därest underställning sker, även

länsstyrelsen har möjlighet att pröva omhändertagandebeslutet inom två

veckor från omhändertagandet.

Föredragande statsrådet. Skäl torde föreligga för en något vidsträcktare

möjlighet att besluta omhändertagande för utredning än som följer av kommitténs

förslag. Barnavårdsnämnden bör sålunda enligt min mening kunna

skrida till sådant omhändertagande så snart sannolika skäl föreligger för att

ingripande är påkallat, oavsett huruvida omhändertagande för samliällsvård

eller allenast förebyggande åtgärd närmast ifrågakommer. Departementsförslagct

är avfattat i enlighet härmed. Med hänsyn till de övriga villkor,

som uppställts för provisoriskt omhändertagande, synes några invändningar

från rättssäkerhetssynpunkt inte kunna riktas mot den sålunda före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

slagna utvidgningen av tillämpningsområdet. Vad beträffar sist berörda villkor

för omhändertagande bär vissa formella jämkningar ansetts böra vidtagas

i kommitténs förslag.

Beträffande underårig, som fyllt 15 år och sannolikt behöver omhändertagas

på grund av sitt beteende, innefattar kommitténs förslag — som eljest innebär

att nämnden tillägges befogenhet att ingripa — en direkt uppmaning för

nämnden afl skrida till omhändertagande. Tillräckliga skäl för ett stadgande

av denna innebörd föreligger enligt min mening inte. Då nämnden är pliktig

att till undanröjande av sådant missförhållande, som avses i 25 §, vidtaga

åtgärder enligt 26—29 §§, följer härav, att nämnden även har skyldighet att

— om så erfordras för ändamålet — utnyttja den befogenhet till provisoriskt

ingripande, som ställes till nämndens förfogande. Det föreslagna stadgandet

synes därjämte vara ägnat att inge den föreställningen, att barnavårdsnämndens

ingripande för att tillrättaföra kriminell eller asocial ungdom

skulle vara viktigare än dess verksamhet till skydd för de små barnen.

En sådan oriktig föreställning måste givetvis förebyggas. Av nu anförda skäl

har ifrågavarande stadgande — 102 § andra stycket — inte medtagits i departementsförslaget.

Omhändertagande för utredning skall enligt kommitténs förslag få avse

högst två veckor, men omhändertagandet skall efter ny prövning kunna

förlängas med ytterligare högst två veckor. Jag kan godtaga förslaget att

maximitiden bestämmes till fyra veckor. Som barnavårdsnämnden i Stockholm

förordat bör däremot föreskriften om att beslutet skall omprövas

efter två veckor enligt min mening slopas. Det torde nämligen kunna förutsättas,

att barnavårdsnämnderna kommer att gå fram med stor försiktighet

på detta område och inte låta omhändertagandet bestå längre än nödigt.

Utgångspunkt för beräkning av tiden är dagen för beslutet angående omhändertagandet.

Har ordföranden meddelat interimistiskt beslut, skall tiden

räknas från dagen för detta beslut och inte från den dag, då nämnden

godkänner åtgärden. Om den underårige enligt 37 § lagförslaget tages i

förvar hos polismyndighet, skall tiden för sådan förvaring självfallet inräknas

i fyraveckorsfristen. I detta sammanhang vill jag även understryka

vad utredningen om administrativa frihetsberövanden framhållit om vikten

av att ärenden angående provisoriskt omhändertagande handlägges

med största möjliga skyndsamhet.

Om den som omhändertagits för utredning av domstol häktas såsom miss

tänkt för brott, bör omhändertagandet som kommittén funnit givetvis förfalla.

Någon uttrycklig bestämmelse härom synes emellertid inte vara erforderlig.

I praktiken torde dessa fall komma alt bli mycket sällsynta.

31 §.

Denna paragraf, som ersätter 29 § BvL, innehåller bestämmelser angående

omhändertagande av värnlösa barn och unga samt angående omhändertagande

på föräldrars begäran eller med deras samtycke. Paragrafen motsvarar

95 och 96 §''§ kommitténs förslag.

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

De i 29 § BvL angivna förutsättningarna för barns omhändertagande för

samhällsvård har ej förändrats sedan lagens tillkomst.

Fattigvårdslagstiftningskommittén avsåg, att sådan vård, som i propositionen

fick namnet samhällsvård, skulle få vidsträcktare användning, än den

BvL medger. Barnavårdsnämnd skulle enligt kommitténs förslag ha rätt och

plikt att, om behovet icke annorledes avhjälptes, för vård och fostran omhänderta

— förutom barn i behov av specialvård samt värnlösa barn i fall,

motsvarande 29 § 2 och 3 mom. BvL —• varje barn, som vistades i föräldrahem

och som därstädes icke kunde få tillfredsställande vård och uppfostran

på grund av föräldrarnas sjukdom eller deras liknöjdhet eller oförmåga eller

på grund av eljest i hemmet rådande förhållanden. Varje förhållande, som

kunde berättiga till omhändertagande för skyddsuppfostran, kunde tydligen

också, anförde kommittén, anses utgöra skäl för barns omhändertagande

med föräldrarnas samtycke. Emellertid kunde man enligt kommitténs mening

gå längre, då det icke vore fråga om ett tvångsingripande; det borde

därför ej fordras mer än att barnet ej kunde få tillfredsställande vård i hemmet.

Omhändertagandet vore emellertid enligt kommittén alltid en nödfallsutväg;

om möjligt borde hemmet stödjas och upprätthållas. I den mån detta

krävde ekonomiska insatser från samhällets sida, ankomme åtgärderna på

fattigvården, frånsett — enligt kommitténs förslag — understöd åt barn

till ensamstående mödrar. Motsvarande gällde enligt kommittén befattningen

med barn, som på grund av sjukdom, brist eller svaghet behövde vård utom

hemmet. Om möjligt borde föräldrarna förmås och hjälpas att själva sörja

för sådan vård, eventuellt med ekonomiskt stöd från samhällets sida. — Med

villkoret, att barnets behov icke avhjälptes på annat sätt, åsyftade kommittén

att från samhällsingripande undanta sådana fall, där någon anhörig,

annan enskild person eller välgörenhetsinstitution bringade hjälp. Om värnlöst

barn hade egna tillgångar behövdes enligt kommittén ej omhändertagande

från barnavårdsnämnds sida, enär i sådant fall en förmyndare skulle

förordnas, som med anlitande av barnets medel skulle sörja för dess vård.

I propositionen 150/1924 framhölls, att i remissyttranden gjorts erinringar

mot att barnavårdsnämnd enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag skulle åläggas så långt gående skyldighet att omhänderta barn i anledning

av otillfredsställande förhållanden i föräldrahemmet och hävdats,

att det icke vore möjligt för nämnderna att omhänderta alla de barn, åt

vilka föräldrarna ej kunde bereda tillfredsställande vård och uppfostran.

Lagen borde enligt departementschefen ge uttryck åt att barnavårdsnämnd

hade att med föräldrarnas medgivande omhänderta nödställda barn. Samma

skyldighet ålåge för det dåvarande fattigvårdsstyrelsen, och behov syntes

icke föreligga att »giva barnavårdsnämnden eu vidsträcktare befogenhet».

Prop. s. 130—131.)

Det må anmärkas, att det av fattigvårdslagsliftningskommitténs betänkande

med förslag om barnavårdslag (FvLK IV motiv s. 168) framgår, all

kommittén velat till de värnlösa barnen, som samhället kunde behöva omhändertaga,

räkna de s. k. ekonomiskt övergivna, d. v. s. såsom foster
-

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

barn placerade barn, för vilka fosterlegan icke eller bristfälligt erlägges.

Vidare må tilläggas, att — i överensstämmelse med vad man väntat sig — en

ej obetydlig minskning av de fall, där samhällsvård med stöd av 29 § 2 mom.

BvL beslutas, inträtt från och med år 1955 som följd av sjukkassornas skyldighet

att svara för kostnaderna för sjukförsäkrade barns sjukvård under en

tid av upp till två år. Barnavårdsnämnderna behöver numera blott i undantagsfall

omhändertaga barn enbart för att bereda dem erforderlig sjukhusvård.

Socialvårdskommittén behandlade i betänkandet om socialhjälp m. m.

bl. a. frågan om gränsdragning mellan socialhjälpen och samhällsvården (s.

102—105). Kommittén stannade för den uppfattningen, att det vore riktigast

att fasthålla vid vad som syntes vara nuvarande lagstiftnings gränsdragning,

nämligen att man skulle från fall till fall avgöra, huruvida barn

som behövde hjälpas vore att jämställa med det övergivna barnet och förty

borde omhändertagas för samhällsvård eller om behovet kunde avhjälpas

med socialhjälp. Mera långvariga hjälpbehov borde dock alltid leda till ett

omhändertagande från barnavårdsnämndens sida. Socialhjälpens befattning

med barn, vilka utackorderats av föräldrarna eller en av dem, borde inskränkas

till de fall, då modern för att kunna sköta sina förpliktelser gentemot

fosterhemmet vore i behov av en eller annan månads understöd för

barnet. Visade det sig senare, att hjälpbehovet mot förmodan bleve mera

långvarigt, borde socialnämnden påkalla barnavårdsnämndens ingripande

för omhändertagande för samhällsvård. Denna princip borde uttryckas så

tydligt och lättfattligt som möjligt såväl i socialhjälp slagen som i BvL. 29 §

BvL borde enligt kommittén avfattas så att stadgandet avsåge barn under

16 års ålder, som vore i behov av vård på grund av att föräldrarna avlidit

eller övergivit barnet eller eljest icke bodde tillsammans med barnet samt

syntes för mera avsevärd tid sakna förmåga att sörja för detsamma.

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit, att barn, vilka är föräldralösa

eller övergivna av sina föräldrar — de s. k. värnlösa barnen som avses

i 29 § 3 mom. BvL — alltjämt bör inta en ställning för sig, när det gäller

omhändertagande. Får ett sådant barn ej tillfredsställande vård eller fostran

eller befinner sig barnet visserligen i godtagbara levnadsomständigheter

men hotas av ogynnsam förändring däri, bör det enligt kommittén ankomma

på barnavårdsnämnden att ingripa.

Detta har i förslaget — 95 § — uttryckts så, att omhändertagande må ske

för undanröjande eller förebyggande av förhållande, som i 87 § första stycket

sägs.

Kommittén föreslår, att vad i övrigt i 29 § BvL är stadgat om omhändertagande

för samhällsvård, ersättes med den i 96 § av lagförslaget upptagna

regeln, att barn må, med föräldrarnas samtycke, omhändertagas för samhällsvård,

om föräldrarna tillfälligt eller varaktigt är urståndsatta eller underlåter

att på ett tillfredsställande sätt sörja för barnet.

Är förhållandena så otillfredsställande, alt omhändertagande jämlikt 98 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

•267

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

a) i förslaget må ske oavsett föräldrarnas vilja, skall enligt kommittén dock

det senare stadgandet tillämpas.

Den i 96 § upptagna regeln ansluter sig tämligen nära till den av fattigvårdslagstiftningskommittén

föreslagna huvudregeln för omhändertagande

för samhällsvård. Enligt barnavårdskommitténs uppfattning måste numera

det kravet kunna ställas, att alla barn, som lever under otillfredsställande

förhållanden, skall få hjälp, även om därför kräves ett omhändertagande.

För omhändertagande bör enligt kommittén krävas, att det för den under - åriges bästa är påkallat, att omsorgen om honom och hans förhållanden

handhaves av barnavårdsnämnd i enlighet med lagens anvisningar för behandling

av omhändertagen. Kommittén anför vidare.

Det skall föreligga ett behov av att nämnden utövar bestämmanderätten

över den underånge och hans förhållanden, om också blott för kortare tid.

Det förhållandet, att barnets föräldrar kan betala en större eller mindre del

av fosterlönen för barn, som placerats eller bör placeras i fosterhem, eller

antages kunna efter förloppet av viss tid svara för ett ekonomiskt bidrag,

som kanske helt motsvarar fosterlönens belopp, bör alltså icke utesluta ett

omhändertagande, därest sådant är påkallat för att säkra, att bestämmanderätten

beträffande barnets förhållanden utövas på lämpligt sätt. Ett tillfälligt

behov av ekonomisk hjälp för att betala fosterlön bör å andra sidan icke

föranleda ett omhändertagande, utan bistånd torde i dylikt fall lämpligast

beredas genom socialhjälp.

Remissyttrandena. Vad kommittén i förevarande hänseende anfört och föreslagit

har icke föranlett annat uttalande än att utredningen om administrativa

frihetsberövanden ansett, att såsom förutsättning för omhändertagande

av den som fyllt 15 år uttryckligen bör föreskrivas, att han samtycker

Lill åtgärden.

Föredragande statsrådet. Beredande av samhällsvård åt värnlösa och nödställda

barn är en av barnavårdsnämndens viktigaste uppgifter. Enighet råder

om att denna sociala hjälpform till sina huvuddrag bör bibehållas oförändrad

i ny barnavårdslag. Endast en mera väsentlig ändring föreslås, nämligen

höjning av åldersgränsen från 16 till 18 år. Beträffande skälen härför

hänvisas till den föregående framställningen.

I paragrafens första stycke stadgas i nära anslutning till 29 § 3 mom.

BvL, att den som är i behov av vård och fostran på grund av att föräldrarna

avlidit eller övergivit honom skall omhändertagas för samhällsvård, om

behovet inte avhjälpes på annat sätt. Andra stycket överensstämmer i sak

med 96 § kommitténs förslag. Vissa jämkningar har dock vidtagits i lagtexten.

Sålunda har behovet av speciell vård för fysiskt eller psykiskt handikappade

barn ansetts böra särskilt antydas. Vidare har det synts böra komma

till direkt uttryck, att det här är fråga om en form av social hjälp som

de enskilda kan göra anspråk på. Med stöd av stadgandet i andra stycket

kommer omhändertagande alt kunna ske såväl i alla de fall som direkt avses

i 29 § 1 och 2 inom. BvL som i fall, där barn brukar betecknas såsom

ekonomiskt övergivet. Omhändertagande av sådant barn bör följaktligen

inte grundas på stadgandet i paragrafens första stycke.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

I detta sammanhang bör gränsdragningen mot socialhjälpens område något

uppmärksammas. När BvL kom till år 1924 innebar detta inte, att fattigvårdsstyrelsens

befattning med minderåriga helt upphörde. Det förutsattes

nämligen, att behov av endast ekonomisk art alltjämt skulle tillgodoses

genom fattigvård. När däremot ett omhändertagande var påkallat, skulle det

ankomma på barnavårdsnämnden att ingripa. I enlighet härmed infördes i

FvL (1 § fjärde stycket) eu erinran om barnavårdslagens regler rörande

omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller annan dylik

anledning behövde vård utom hemmet. Socialvårdskornmittén har i sitt betänkande

diskuterat var gränsen mellan socialhjälpverksamhet och barnavård

borde dragas och därvid föreslagit en viss jämkning i BvL samt en

omformulering av nyssnämnda stadgande i FvL. Under förarbetena till

SochjL anförde chefen för socialdepartementet, att barnavårdskommittén

torde komma att på nytt pröva förevarande gränsdragningsspörsmål och

att han därför inte ansåg sig böra föregripa resultatet av denna prövning

genom att töreslå någon ändring i BvL (prop. 177/1955 s. 278). Med hänsyn

härtill ansågs inte heller stadgandet i 1 § fjärde stycket FvL böra

jämkas, utan det överfördes till 12 § tredje stycket SochjL. Det torde vara

skäl framhålla, att frågan inte bör ges alltför stora proportioner. Tillkomsten

av ett flertal sociala bidragsformer, inte minst genom 1954 års sjukförsäkringsreform,

har bl. a. medfört, att det område, inom vilket praktiska svårigheter

för en enhetlig gränsdragning föreligger, väsentligt minskats. Det

torde salunda vara till fyllest med att fastslå, att huvudregeln jämväl i fortsättningen

bör vara, att hjälpbehov i hemmet avhjälpes genom socialhjälp,

hjälpbehov utom hemmet genom samhällsvård. Undantag från denna regel

synes motiverat vid tillfälligt behov av ekonomisk hjälp för vård utom hemmet.

I sådant fall synes bistånd lämpligast kunna beredas genom socialhjälp.

För att framhäva, att det här är fråga om en form av social hjälp, som

den enskilde äger göra anspråk på, har med föräldrarnas samtycke ansetts

uttryckligen böra jämställas begäran av föräldrarna. Även i övrigt bär vissa

jämkningar vidtagits i den av kommittén föreslagna lagtexten.

Vad slutligen angår den av utredningen om administrativa frihetsberövanden

väckta frågan, huruvida underårig som fyllt 15 år bör kunna omhändertagas

mot sin vilja, är jag visserligen så till vida ense med utredningen

att jag anser omhändertagande i dylika fall i regel inte böra ifrågakomma.

En direkt föreskrift om att den underåriges samtycke krävs för

omhändertagande skulle emellertid i exceptionella "fall kunna leda till att

ett uppenbart hjälpbehov inte skulle kunna tillgodoses. Genom bestämmelser

om rätt för den underårige att yttra sig i ärendet och att anföra besvär

över omhändertagandebeslutet torde tillfredsställande garantier för rättssäkerheten

ha tillskapats. Utredningens yrkande om föreskrift av nyss angiven

innebörd kan jag alltså inte tillstyrka.

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

32 §.

Den i paragrafens första stycke upptagna preskriptionsregeln innebär en

nyhet i förhållande till BvL. Stadgandet har viss motsvarighet i 57 § kommitténs

förslag. Andra stycket motsvarar 27 § BvL och 103 § kommitténs

förslag.

Kommittén har funnit, att i ny lag icke bör saknas bestämmelse om

verkställighet av sådant i barnavårdsärende meddelat beslut, som äger laga

kraft. Dylikt beslut skall barnavårdsnämnden enligt förslaget (57 § lagförslaget)

verkställa utan dröjsmål, därest ej särskilt hinder föranleder till

anstånd. Beslut, som inte verkställes inom sex månader efter det att beslutet

blivit verkställbart, skall enligt förslaget vara förfallet.

I principiell överensstämmelse med vad i 27 § BvL är stadgat beträffande

skvddsuppfostran skall enligt 103 § av förslaget beslut om barns omhändertagande

för samhällsvård icke få verkställas efter det barnet fyllt 18 år,

medan sådant beslut avseende underårig, som fyllt 18 år, måste gå i verkställighet

innan han uppnått 21 års ålder.

Det föreslagna stadgandet om att omhändertagandebeslut inte må verkställas,

sedan den underårige uppnått viss åldersgräns, anser länsstyrelsen

i Örebro län kunna medföra olägenheter, då det gäller underåriga, som inom

helt kort tid skall uppnå de angivna gränserna, bestående däri att barnavårdsnämnden

för att ej försitta tidsfristen vidtager åtgärder, vilka i och

för sig är mindre lämpliga men som kanske är de enda möjliga i en brådskande

situation, eller däri att den underårige eller hans föräldrar på olika sätt

söker förhala verkställigheten för att därigenom omöjliggöra verkställighet

av beslutet. Möjlighet bör därför enligt länsstyrelsen finnas att i undantagsfall

verkställa beslut angående omhändertagande av barn för samhällsvård

jämväl under den närmaste tiden efter 18 års ålder.

Föredragande statsrådet. I den praktiska barnavårdsverksamheten lär inte

sällan förekomma, att beslut om skyddsuppfostran meddelas fastän man avser

att den underårige skall försöksvis få stanna kvar i hemmet. Detta innebär,

att själva beslutet begagnas som ett särskilt medel vid sidan av de

i BvL angivna för att åstadkomma rättelse utan att den underårige skiljes

från hemmet. Ett sådant förfarande är inte endast ur flera synpunkter

olämpligt utan måste även anses stridande mot lagstiftningens syfle. Denna

ståndpunkt överensstämmer också med den i rättspraxis intagna (jfr

RÅ 1951 s. 80). I detta avseende vilar departemenlsförslaget på samma

grundsatser som gällande lag. Beslut om samhällsvård bör alltså — liksom

för närvarande beslut om skyddsuppfostran — bringas till verkställighet utan

onödigt dröjsmål. Att detta är den föreslagna lagens innebörd torde vara

klart utan att någon uttrycklig föreskrift därom — motsvarande vad kommittén

i 57 § första stycket föreslagit — synes vara behövlig. I allmänhet

torde verkställigheten kunna genomföras inom eu eller annan månad efter

det samtycke lämnats till åtgärden eller fastställelse av beslutet meddelats.

Stundom kan emellertid verkställigheten fördröjas av yttre hinder, såsom

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

sjukdom, avvikande, placeringssvårigheter eller liknande. Sådant hinder

mot verkställigheten kan måhända möta under avsevärd tid. Då de omständigheter

som motiverat beslutet efter en tid kan ha ändrats så, att en

så djupt ingripande åtgärd som ett omhändertagande inte vidare är påkallat,

bör beslutet uppenbarligen inte vara verkställbart under någon längre

tid. Avsaknaden av en bestämd tidsgräns i BvL har visat sig medföra olägenheter

(se JO:s ämbetsberättelse 1959 s. 321). Det torde därför vara påkallat

att i en ny barnavårdslag upptaga en sådan gräns. Då kommitténs förslag

om en preskriptionstid av sex månader synes innebära en lämplig avvägning,

biträder jag följaktligen detta förslag.

I fråga om andra av barnavårdsnämnd meddelade beslut än sådana som

avser samhällsvård lär något praktiskt behov av en bestämmelse om när

verkställighet skall äga rum inte föreligga, varför kommitténs förslag därom

inte fått motsvarighet i departementsförslaget. Med hänsyn härtill har

det befunnits lämpligast att upptaga nyssnämnda preskriptionsregel i anslutning

till stadgandet om att beslut om samhällsvård inte må verkställas

efter det den underårige uppnått viss ålder.

I sistnämnda del kan jag i stort sett biträda kommitténs förslag, vilket

innebär att den för beslut om skyddsuppfostran nu gällande bestämmelsen

bibehålies men utsträckes till att avse även de nuvarande samhällsvårdsfallen.

Jag har emellertid inte funnit det nödvändigt att till ny barnavårdslag

överflytta gällande åldersgräns vid 18 år i fråga om sådana underåriga,

som omhändertages på grund av sitt beteende. Härigenom synes de olägenheter

av åldersgränserna, som framhållits av länsstyrelsen i Örebro län,

till väsentlig del undanröjas.

Det föreslagna stadgandet innebär liksom motsvarande bestämmelser i

gällande lag, att beslut måste fattas och verkställighet påbörjas, innan den

underårige uppnått föreskriven åldersgräns. Har den underårige genom beslut

av ordföranden omhändertagits för samhällsvård eller har han omhändertagits

för utredning, måste nämndens definitiva beslut om samhällsvård

fattas före respektive åldersgräns för att beslutet skall vara lagligen grundat

och verkställigheten kunna fortsätta.

33 §.

Vad i 31 § tredje stycket BvL stadgas om preliminärt omhändertagande

från polismyndighets sida har kommittén ansett böra få motsvarighet i ny

lag. Den föreslagna bestämmelsen — 170 § — skiljer sig i vissa betydelsefulla

avseenden från gällande lag. Tillämpningsområdet har utsträckts till

att avse alla underåriga, som fyllt 15 år (i BvL 18 år). I samband med sagda

ändring står, att huvudregeln för polismyndighetens ingripande anknutits

till bestämmelserna i 98, 99 och 102 §§ lagförslaget angående underårigs

omhändertagande för samhällsvård eller för utredning i anledning

av hans levnadssätt. Föreligger uppenbarligen fog för omhändertagande

jämlikt nämnda stadganden och utgör den underåriges leverne tillika en

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

fara för allmän ordning och säkerhet, äger polismyndigheten enligt förslaget

preliminärt ingripa och ta den underårige i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds

beslut. I förslaget har undvikits att beteckna sådant ingripande

såsom ett omhändertagande.

Liksom enligt gällande lag skall enligt kommitténs förslag underårig

som här är i fråga — alltså som uppenbarligen bör omhändertagas på grund

av sitt levnadssätt — kunna preliminärt tagas i förvar av polismyndighet

utan att fara för allmän ordning eller säkerhet föreligger, därest han är

okänd och hans identitet icke kan tillförlitligen utrönas.

Om preliminärt ingripande skall enligt förslaget anmälan ofördröjligen

Söras till barnavårdsnämnden.

Remissyttrandena. Den föreslagna sänkningen av åldersgränsen från 18 till

15 år hälsas med tillfredsställelse av de remissinstanser, som berört denna

fråga. Däremot framstår det för dessa remissinstanser som tveksamt om

polismyndighet har möjlighet att förvara underårig på lämpligt sätt.

Föreningen Sveriges polismästare anför härom följande.

Föreningen vill rikta uppmärksamheten på att polisens lokalresurser ofta

icke medgiva förvaring av de underåriga på sådant sätt som skulle vara

önskvärt. Arrestlokalerna måste i de flesta fall användas för ändamålet, och

de få i stor utsträckning anses vara mindre lämpliga. I betraktande av de

faktiska resurserna i nu berörda avseende synes lagtextens krav på absolut

lämpliga lokaler böra jämkas, samtidigt som lagrummet kompletteras med

en föreskrift, varigenom garanti vinnes för att myndighets beslut rörande

den underåriges vidare omhändertagande meddelas med största möjliga

skyndsamhet.

Liknande uttalanden göres av länsstyrelserna i Östergötlands, Älvsborgs

och Västerbottens län, polismästaren i Stockholm, poliskamrarna i Malmö

och Örebro samt landsfogden i Gävleborgs län.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden påpekar, att bestämmelser

saknas om den tid, under vilken polismyndighet må hålla underårig i

förvar, samt föreslår ur rättssäkerhetssynpunkt att, därest ej inom fem dagar

från det beslut meddelats om att taga underårig i förvar, barnavårdsnämnden

eller dess ordförande förordnat att den underårige skall omhändertagas,

han omedelbart skall frigivas.

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén anser jag att stadgandet

i gällande lag om preliminärt omhändertagande från polismyndighets sida

bör få motsvarighet i ny barnavårdslag och att tillämpningsområdet för

stadgandet därvid bör utsträckas så att detta kommer att avse även ungdom

under 18 år. En sådan utvidgning måste anses påkallad för alt kriminalitet

och annat asocialt levnadssätt bland de underåriga särskilt i storstäderna

skall kunna bekämpas effektivare. Emellertid kan ingripande av

ifrågavarande slag stundom vara påkallat även beträffande barn som inte

uppnått 15 års ålder. Då det här gäller att hindra de unga från att begå

för dem själva eller andra skadliga handlingar, synes det mig lämpligast,

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

att någon bestämd åldersgräns nedåt över huvud taget inte fastställes. I

detta sammanhang må erinras om den vid årets riksdag (prop. nr 146)

beslutade möjligheten att under prövotiden taga villkorligt dömd i förvar

under kortare tid. Det förhållandet att denna möjlighet inte skall stå öppen

i fråga om den som är under 18 år kan enligt min mening inte anföras som

skäl mot den av mig nu förordade ändringen. Omständigheterna är nämligen

inte jämförbara. Det tillfälliga omhändertagande varom här är fråga

är närmast att likställa med gripande och anhållande, och för sådant gäller

ingen annan åldersgräns än straffmyndighetsåldern. Frågan har vidare inte

något direkt samband med problemet om den slutliga utformningen av reglerna

för samhällets behandling av de unga lagöverträdarna.

Som förutsättning för att underårig skall få tagas i förvar torde böra

stadgas, att hans uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän

ordning eller säkerhet och att sannolika skäl föreligger för att ingripande

med stöd av 25 § är påkallat mot honom. Den nuvarande möjligheten att

omhändertaga okända, vilkas identitet inte kan tillförlitligen utrönas, har

jag ansett inte böra få motsvarighet i den nya lagen.

Beslutanderätten bör framdeles liksom hittills tillkomma polismyndigheten.

Det ligger emellertid i sakens natur att institutet knappast kan få

någon praktisk betydelse, om inte varje polisman har befogenhet att gripa

de underåriga och föra in dem till polisstationen i och för beslut av polismyndigheten.

Jag har övervägt att föreslå uttryckliga bestämmelser härom

men funnit att sådana kan avvaras. Om det är nödvändigt för att upprätthålla

allmän ordning, har nämligen polisman redan enligt 12 § allmänna

polisinstruktionen att tillfälligt omhändertaga den vars uppträdande innefattar

ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen. Omhändertagande

skall även ske, om det eljest erfordras för att avvärja straffbelagd

gärning, mot vilken polisman är pliktig att ingripa.

För förvaringen av de underåriga ifrågakommer naturligtvis i främsta

rummet polisarresterna. Beträffande dessa råder såsom framhållits av bl. a.

föreningen Sveriges polismästare på sina håll mindre tillfredsställande förhållanden.

En viss förbättring av polisarresternas beskaffenhet och utrustning

torde dock redan ha inträtt ef ler ikraftträdandet av lagen den 25 april

1958 om behandlingen av häktade och anhållna in. fl. jämte därtill hörande

tillämpningsföreskrifter, och på längre sikt kan en allmän radikal förbättring

av förhållandena på detta område utan tvivel emotses. Särskilt

för det yngsta klientelet kan det emellertid oavsett polisarrestens beskaffenhet

vara önskvärt att anlita annan förvaringslokal. Åtminstone i storstäderna

— där hithörande spörsmål huvudsakligen har aktualitet — synes

det vara möjligt att åstadkomma lämpliga arrangemang genom samarbete

mellan barnavårdsnämnderna och polismyndigheterna. Det bör därför

även i fortsättningen få ankomma på polismyndigheten att — med

beaktande bl. a. av vederbörandes ålder — välja det efter omständigheterna

lämpligaste förvaringssätt som står till buds.

Avsaknaden i gällande lag och kommitténs förslag av varje föreskrift med

opaginerad Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

syfte att till tiden begränsa frihetsberövande! utgör onekligen en brist ur

rättssäkerhetssynpunkt. Den av utredningen om administrativa frihetsberövanden

föreslagna maximitiden, fem dagar, ansluter sig i sak nära till vad

som gäller beträffande anhållande enligt rättegångsbalken. I det övervägande

flertalet fall synes dock en väsentligt kortare tid — ett eller annat

dygn — vara till fyllest. En så lång tid som fem dagar kan endast i sällsynta

fall antagas vara erforderlig. Den föreslagna tidsfristen skulle med

hänsyn härtill i allmänhet inte innebära någon fördel för de i förvar tagna.

Snarast skulle en viss risk föreligga för en förlängning av den genomsnittliga

tiden för förvaringen. Å andra sidan synes det vanskligt att finna någon

kortare tidsfrist, som är ur alla synpunkter lämplig. Jag har därför kommit

till den uppfattningen att frågan bör lösas på annat sätt. Därvid har jag

funnit att rättegångsbalkens bestämmelse om gripande i huvudsak bör

kunna tjäna som förebild. En något längre tid för förvaringen än vad som

förutsatts beträffande gripande torde dock i allmänhet krävas. Jag föreslår

därför ett stadgande av innebörd, att polismyndigheten ofördröjligen skall

anmäla åtgärden hos barnavårdsnämnden och att denna — d. v. s. regelmässigt

ordföranden — skyndsamt skall besluta, om den underårige skall

omhändertagas eller frigivas. Prövningen kommer naturligtvis i allmänhet

endast att gälla, huruvida skäl föreligger till omhändertagande för utredning.

För denna prövning erforderlig utredning synes regelmässigt kunna

införskaffas utan större omgång.

Inte sällan kan förhållandena vara sådana, att ett omhändertagande kan

undvikas, om den underårige omedelbart kommer under föräldrarnas

eller annan fostrares — direkta uppsikt. Särskilt gäller detta, när barn och

unga i tonårsåldern om kvällar eller nätter beträdes med kriminalitet eller

annan asocialitet. I sådana fall kan det vara lämpligt, att den underårige

kvarhålles hos polismyndigheten, till dess han avhämtas av föräldrarna. För

ett dylikt tillvägagångssätt krävs givetvis, att föräldrarna lämnar sin medverkan.

I annat fall kan ett omhändertagande bli ofrånkomligt. Det synes vara

lämpligt att i lagen intaga en bestämmelse som ger uttryckligt stöd för det

avsedda förfarandet. I enlighet härmed stadgas i departementsförslaget, att

den underårige enligt nämndens bestämmande må kvarhallas, till dess han

avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare. Då något missbruk av stadgandet,

som tillkommit i syfte att onödiggöra omhändertagande, inte torde

behöva befaras, har det inte ansetts nödvändigt att ange någon tidsfrist för

kvarhållningsr ätten.

34 §.

I denna paragraf, vilken svarar mot 104 och 105 §§ kommitténs förslag,

meddelas bestämmelser om vilken barnavårdsnämnd som i olika fall är

pliktig att ingripa. De har endast delvis motsvarighet i BvL.

Gällande bestämmelser. Det ankommer, som i andra sammanhang berörts,

på varje kommun att ordna sin barnavård och vidtaga åtgärder till skydd

för ungdom inom kommunen (1 § första stycket BvL). Enligt 2 § BvL har

IS liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

barnavårdsnämnd att noggrant tillse, att barn och ungdom, som vistas inom

kommunen och är i den belägenhet, att det enligt BvL ankommer på nämnden

att ingripa, blir föremål för dess åtgärder. 2 § jämförd med 28 § BvL

torde ge vid handen, att vistelse bör uppfattas så, att även tillfällig uppehållsort

betraktas såsom vistelseort.

Som ett visst undantag från skyldigheten för barnavårdsnämnden i underårigs

vistelseort att göra alla erforderliga ingripanden, då behov av åtgärd

från samhällets sida uppkommer, kan betraktas det förfarande, som möjliggöres

genom 28 § BvL. Enligt detta stadgande äger nämnden i kommun,

där underårig vid tillfälligt uppehåll beträdes med vanart eller eljest med

levnadssätt, som påkallar ingripande enligt BvL, överlämna honom till nämnden

i kommun, där han får anses ha sin egentliga vistelseort.

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit erforderligt att framlägga

förslag till regler, som tydligare och på ett från BvL delvis avvikande sätt

anvisar, vilken barnavårdsnämnd som skall eller må ingripa.

Huvudregeln har ansetts alltjämt böra vara, att ingripande skall företagas

av barnavårdsnämnden i den kommun, där underårig, som ingripandet

gäller, vistas. Detta har i förslaget -— 104 § första stycket — kommit till

klart uttryck.

I förslaget saknas direkt motsvarighet till stadgandet i 28 § BvL om underårigs

»överlämnande» till barnavårdsnämnden i hans egentliga vistelseort.

Överlämnandeinstitutet ger — anför kommittén — såsom rättslig konstruktion

anledning till kritik och det är enligt kommitténs mening varken

behövligt eller lämpligt att låta stadgandet i 28 § BvL få direkt motsvarighet

i ny barnavårdslag.

Kommittén har funnit övervägande skäl tala för att —- vid sidan av plikten

för vistelsekommunens barnavårdsnämnd att ingripa med samhällsvård

eller annan åtgärd — varje barnavårdsnämnd tillägges behörighet att företa

sådant ingripande. Stadgande om sådan allmän behörighet har intagits i

107 § första stycket lagförslaget. Åtgärd bör enligt förslaget föregås av samråd

med åtgärdspliktig nämnd, vilken skall underrättas om fattat beslut

och om dess verkställande.

Begeln om vistelsekommuns åtgärdsplikt skall enligt förslaget liksom enligt

rådande ordning inte ha avseende på fortsatta omhändertaganden.

Skyldighet att besluta erforderligt, fortsatt omhändertagande skall enligt

105 § första stycket lagförslaget åvila den nämnd, som har befattningen

med den omhändertagne, d. v. s. i regel nämnd som beslutat det första omhändertagandet

av den underårige (jfr 110 § kommitténs lagförslag).

Den allmänna behörigheten torde enligt kommittén icke komma att leda

till erforderligt ingripande i en del fall, där flera kommuner samtidigt kan

sägas vara vistelsekommun för underårig eller där de i tur och ordning

kortvarigt får sådan egenskap. Kommittén anför härom bl. a. följande.

Icke sällan förekommer, att åtgärd beträffande underårig ifrågasättes i

viss kommun men icke kommer till stånd, emedan den underårige och eventuellt

hans familj lämnar kommunen, innan utredning hunnit verkställas

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

och åtgärd beslutas. Stundom inträffar, att en underårig eller en hel familj

flyttar från en del av landet till en annan i uttalad avsikt att därigenom

undgå en väntad barnavårdsåtgärd. Det händer även, att ungdomar eller

familjer planlöst flackar omkring och aldrig stannar så länge på någon ort,

att deras förhållanden hinner bli i grund kända eller utredda. Knappt har

den underåriges eller familjens livsföring hunnit bli uppmärksammad av

socialvårdsorganen, förrän de drar vidare till ny bosättningsort, vilken under

lång tid eller kanske för alltid förblir okänd för socialvårdsorganen i

utflyttningskommunen, om icke särskilda efterforskningar företages. Dessa

socialvårdsorgan har, då vederbörande flyttat, enligt nuvarande ordning

icke längre befogenhet att fullfölja ärendet och anser sig ofta icke veta

tillräckligt om familjen för att påkalla annan nämnds uppmärksamhet,

därest de skulle råka få kännedom om vilken kommun, som är inflyttningskommun.

Med hänsyn till fall, sådana som de nu berörda, har kommittén föreslagit

(104 § andra stycket lagförslaget) den bestämmelsen, att barnavårdsnämnd,

vilken fått kännedom om förhållande, som synes påkalla ingripande enligt

7 kap. i förslaget, regelmässigt skall vara skyldig att fullfölja utredningen

och vidta åtgärd, som visar sig erforderlig, även om den som åtgärden gäller

har lämnat kommunen efter det att frågan väckts.

Ehuru åtgärdsplikten sålunda som regel bindes vid den kommun, där

frågan väckts, har kommittén inte velat lägga hinder i vägen för att ingripande

i stället göres av därtill villig barnavårdsnämnd i annan kommun,

t. ex. mantalsskrivningskommun eller inflyttningskommun. En nödvändig

förutsättning för att den nämnd, hos vilken fråga om ingripande väckts,

skall befrias från åtgärdsplikten är dock — enligt kommittén — att nämnden

förvissat sig om att annan nämnd ingriper. Föreskrift härom har införts

i lagförslaget.

Råder ovisshet om vilken barnavårdsnämnd, som är skyldig vidtaga ingripande,

äger länsstyrelsen enligt förslaget — 106 § — hänvisa ärendet

till viss barnavårdsnämnd. Motsvarande gäller, om skyldighet samtidigt

föreligger för två eller flera nämnder. Kan skyldighet att uppta ärendet

ifrågasättas för barnavårdsnämnder i skilda län, skall avgörande som nu

sagts träffas av länsstyrelserna i de berörda länen gemensamt.

Från huvudregeln om ingripandeplikt för barnavårdsnämnden i kommun,

där den underårige uppehåller sig, föreslår kommittén att undantag göres

för det fall att barn, som tillsammans med modern erhållit vård i anstalt,

blir i behov av att omhändertagas för samhällsvård.

Kommittén har funnit, att barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalt

är belägen, regelmässigt bör vara befriad eller kunna befria sig från

uppgiften att omhändertaga barn, som vårdas i anstalten i anledning av att

modern är eller varit intagen där. Bestämmelser härom återfinnes i 105 §

andra stycket lagförslaget.

Är barnets mor omhändertagen, synes det kommittén naturligt, att den

barnavårdsnämnd, som har befattningen med henne, också tar barnet om

band. Kommittén föreslår därför, att då barn, som vårdas i anstalt där

modern intagits, befinnes i behov av omhändertagande, åtgärdsplikten skall

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

åvila den barnavårdsnämnd, som har befattningen med modern (d. v. s. omhändertagit

henne eller övertagit befattningen med henne).

För de fall, där modern ej är omhändertagen, har kommittén valt att

uppställa regeln, att skyldigheten att vid behov omhänderta barnet för samhällsvård

i första hand skall åvila barnavårdsnämnden i barnets mantalsskrivningskommun.

Denna regel måste emellertid — anför kommittén — kompletteras, eftersom

åtskilliga av de barn, för vilka omhändertagandebehov uppkommer under

anstaltsvistelsen, icke torde hinna bli mantalsskrivna, innan frågan om

deras omhändertagande och vidare placering måste vara löst. För dylika

fall har det synts kommittén lämpligast, att åtgärdsplikten faller på barnavårdsnämnden

i moderns mantalsskrivningskommun.

Den situationen kan uppkomma, att varken moder eller barn mantalsskrivits

här i landet, då behov av barnets omhändertagande uppkommer. Är

modern ej heller omhändertagen, kunde det tänkas att — för att även i dylikt

fall befria anstaltskommunens barnavårdsnämnd — åtgärdsplikten

lades på barnavårdsnämnden i den kommun, där modern eller barnet vore

kyrkobokförd. Kommittén har emellertid funnit onödigt att belasta den föreslagna

lagen med särskilda regler för dessa mera sällsynta fall. Plikten att

omhändertaga skall alltså enligt förslaget för sådana fall enligt huvudregeln

åvila barnavårdsnämnden i anstaltskommunen såsom varande vistelsekommun.

Skyldigheten enligt nu avhandlade regler för annan nämnd än vistelseortens

att omhändertaga vissa på anstalt vårdade barn skall enligt förslaget

vara beroende av att framställning om sådant omhändertagande göres. Det

förutsättes, att framställning göres från anstaltens sida.

Remissyttrandena. Betydelsen av klara kompetensregler understrykes av

besvärssakkunniga, som anför bl. a. följande.

Kommittén vill genomföra en för svensk rätt främmande ordning innebärande

att en barnavårdsnämnd i vissa lägen skall ha rätt att ingripa, medan den

i andra lägen skall vara skyldig därtill. En sådan ordning kan icke accepteras.

Reglerna om barnavårdsnämnds kompetens bör utformas på ett sådant

sätt att konkurrenssituationer förebygges. Vinner annan nämnd än den

enligt reglerna kompetenta kännedom om förhållande, som bör föranleda ingripande,

får den icke förhålla sig passiv, men den bör icke själv äga vidtaga

åtgärd. Den riktiga ordningen är att den hänvänder sig till den kompetenta

nämnden med förslag om åtgärd.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör en väsentligt enklare reglering

kunna ske. Förutom huvudregeln torde det, menar länsstyrelsen, vara

tillräckligt att lagfästa praxis’ ståndpunkt i fråga om behörighet för annan

kommun än vistelsekommunen att besluta om fortsatt omhändertagande.

Även andra remissinstanser efterlyser klarare och enklare regler beträffande

kompetensfrågan. Man anser de föreslagna bestämmelserna kunna ge rum för

tveksamhet vid tolkningen och medföra tvistigheter och missförstånd kommunerna

emellan. Risk finnes för att en barnavårdsnämnd kan underlåta

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

att ingripa i tron att någon annan nämnd tar befattning med barnet. Länsstyrelsens

avgörande av behörighetsfrågan kan dra ut på tiden.

En socialvårdskonsulent anser däremot, att den föreslagna möjligheten att

alltid finna en barnavårdsnämnd, som antingen är skyldig eller också kan

ingripa utan att detta är lagstridigt, avhjälper nu föreliggande svårigheter i

vissa situationer.

Enligt stadsfullmäktige i Jönköping synes i ny barnavårdslag icke kunna

undvaras motsvarighet till stadgandet i 28 § BvL om underårigs överlämnande

till barnavårdsnämnd i hans egentliga vistelseort. I praktiken

torde man nämligen ej, såsom kommittén förutsatt, kunna räkna med att

barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige har sitt hem, alltid

lämnar samtycke till dennes hemsändande, även om en sådan åtgärd av den

barnavårdsnämnd, som verkställt ingripandet, prövas lämplig och även

objektivt sett är lämplig. Barnavårdsnämnder i kommuner, belägna vid

genomfartsstråk, samt i större städer skulle sannolikt, om någon motsvarighet

till berörda stadgande ej medtages, nödgas ta hand om åtskilliga ungdomar,

som med fördel bort omhändertagas av barnavårdsnämnd i hemkommun.

Även länsstgrelsen i Malmöhus län samt barnavårdsnämnderna i

Göteborg, Malmö och Karlskoga anser en motsvarighet till 28 § BvL böra

inflyta i den nya lagen.

Länsstgrelsen i Västernorrlands län anför, att man bör anse den kommun,

till vilken barnet har mest anknytning, som barnets vistelsekommun även

om barnet på grund av t. ex. vagabondering i ett givet ögonblick uppehåller

sig i annan kommun.

Den föreslagna undantagsregeln beträffande vissa på anstalt vårdade

barn kommer enligt socialstyrelsen att lösa nu rådande ganska svårbemästrade

problem vid bl. a. Bistagårdens ungdomsvårdsskola. Styrelsen för denna

skola uttalar samma uppfattning.

Beträffande sist berörda regel ifrågasätter länsstyrelsen i Örebro län om

icke uttrycket »om det icke är mantalsskrivet, där modern är mantalsskriven»

bör ersättas med en bestämmelse motsvarande 22 § första stycket

SochjL, nämligen att barn, som till följd av sin ålder ej blivit mantalsskrivet,

skall anses mantalsskrivet där det har sin födelsehemort. En dylik regel

skulle medföra, att det oftare blir den kommun som slutligen skall stå för

vårdkostnaden som i första hand blir pliktig att ingripa med omhändertagande.

Föredragande statsrådet. Beträffande frågan, vilken barnavårdsnämnd som

i olika fall skall vara behörig och pliktig att ingripa, bör såsom kommittén

föreslagit huvudregeln alltjämt vara, att ingripande skall företagas av barnavårdsnämnden

i den kommun, där den underårige vistas. Lika med kommittén

anser jag denna regel böra komma till klart uttryck i ny barnavårdslag.

Till vistande bör därvid, i enlighet med vad som får anses vara gällande

lags ståndpunkt, hänföras även helt tillfälliga uppehåll, även om den underårige

kan anses fortfarande ha sitt egentliga hemvist i annan kommun. Li
-

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

kaså tillstyrker jag den av kommittén föreslagna bestämmelsen om skyldighet

för barnavårdsnämnd att fullfölja ärendet, även om den underårige lämnar

kommunen efter det fråga om ingripande väckts.

Enligt kommitténs förslag skulle varje barnavårdsnämnd — oavsett om

den underårige har någon anknytning till kommunen eller inte -— vara behörig

att företaga ingripande. Då den häremot av bl. a. besvärssakkunniga

framförda kritiken måste anses berättigad, har stadgandet om sådan allmän

behörighet fått utgå ur förslaget. Inte heller har den föreslagna bestämmelsen

om länsstyrelses avgörande av kompetensfrågor ansetts böra

upptagas i departementsförslaget.

Att beslutanderätten angående fortsatt omhändertagande skall ankomma

på den barnavårdsnämnd, som har befattningen med den omhändertagne,

överensstämmer med den ståndpunkt rättspraxis intagit och torde få anses

så självklart, att en uttrycklig föreskrift därom i lagen inte synes vara behövlig.

Däremot måste bärande skäl anses föreligga för en undantagsregel för

det fall att barn, som tillsammans med modern vårdas på anstalt, behöver

omhändertagas för sainhällsvård. Att nämnden i kommun, där anstalten är

belägen, skall vara skyldig att omhändertaga alla sådana barn, för med sig

uppenbara olägenheter. Behov av omhändertagande gör sig gällande både

beträffande barn, som vid späd ålder åtföljt modern till anstalten, och barn

som fötts där. Bland anstalter som det här är fråga om må nämnas sjukhus,

barnbördsanstalter, mödrahem, fångvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor.

Vad kommittén föreslagit i denna del finner jag i stort sett ändamålsenligt.

Jag anser dock, att undantagsregeln bör begränsas till att avse de

fall, där barnet behöver omhändertagas enligt 31 §. Vidare bör den av länsstyrelsen

i Örebro län föreslagna jämkningen i bestämmelserna vidtagas.

Har barnet inte hunnit bli mantalsskrivet —- och är modern inte omhändertagen

för samhällsvård — bör det alltså ankomma på barnavårdsnämnden

i barnets födelsehemort — och inte på nämnden i moderns mantalsskrivningskommun

— att göra omhändertagandet. En sådan regel är motiverad

dels av önskvärdheten att vinna överensstämmelse med ersättningsreglerna

i SochjL — vilka genom hänvisning göres tillämpliga även för barnavården

— och dels av att barnet regelmässigt har mer aktuell anknytning

till födelsehemorten än till den kommun, där modern senast mantalsskrivits.

Därjämte sker en reglering även för de, visserligen sällsynta fall, där

modern inte mantalsskrivits här i riket. Mot kommitténs förslag vill jag vidare

rikta den anmärkningen, att det inte kan anses påkallat eller lämpligt

att såsom förutsättning för stadgandets tillämpning kräva, att framställning

göres om omhändertagande. Visserligen torde en sådan kanske i flertalet

fall vara erforderlig av praktiska skäl, men något hinder bör inte föreligga

att nämnden självmant ingriper. Särskilt då modern är omhändertagen torde

nämnden inte sällan ha tillräckliga informationer för ett sådant ingripande.

Det må slutligen även påpekas, att den föreslagna undantagsregeln enligt

departementsförslaget får den verkan, att barnavårdsnämnden i den kom
-

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

mun, där anstalten är belägen, kommer att sakna inte blott skyldighet utan

också behörighet att ingripa.

Av skäl kommittén anfört torde stadgandet i 28 § BvL om underårigs

överlämnande till barnavårdsnämnden i hans egentliga vistelseort inte böra

erhålla direkt motsvarighet i ny barnavårdslag. Det yrkande härom, som

framförts i vissa yttranden, kan jag alltså inte tillstyrka. Vistelsens tillfällighet,

det förhållandet att den underårige har sitt hem eller fosterhem i annan

kommun eller andra dylika omständigheter kan emellertid inverka på

valet av åtgärd. Sålunda kan nämnden såsom kommittén framhållit tillråda

eller föreskriva, att den underårige skall uppehålla sig på annan ort

varvid nämnden också närmare kan precisera, vart han bör bege sig, hur

han bör skaffa sig utbildning eller arbete m. m. samt befrämja vad som tillrådes

eller föreskrives med praktiska arrangemang och eventuellt med ekonomiskt

stöd. Härvid bör dock understrykas, att sådan åtgärd får väljas endast

under den förutsättningen att den är berättigad ur barnavårdssynpunkt.

Andra svnpunkter, såsom praktiska lämplighetsskäl, är ovidkommande och

får inte läggas till grund för valet av åtgärd. Enligt departementsförslaget

liksom enligt kommitténs förslag blir det vidare möjligt att överflytta tillsynen

av övervakning eller befattningen med omhändertagna till annan barnavårdsnämnd

med dennas samtycke. Trots de möjligheter som sålunda

enligt förslaget står till buds att uppnå i huvudsak samma resultat som enligt

28 § BvL, föreligger utan tvivel ett behov av att redan från början kunna

överflytta ett ärende från barnavårdsnämnden i den tillfälliga vistelsekommunen

till nämnden i kommun, till vilken den underårige genom sitt

hem eller på annat sätt har starkare anknytning. För en sådan överflyttning

talar inte sällan starka lämplighetsskäl med hänsyn till utredningen. Främst

med tanke på sådana fall föreslår jag därför ett stadgande av innebörd, att

vistelsekommunens barnavårdsnämnd skall kunna överflytta frågan om ingripande

till annan barnavårdsnämnd. Sådan överflyttning bör dock inte

vara begränsad till dessa fall, utan bör få ske, så snart skäl därtill föreligger.

För överflyttning bör krävas samtycke av den andra nämnden. Ärendet

bör kunna överflyttas på vilket stadium som helst, innan det avgjorts genom

slutligt beslut. Givetvis bör därvid all förebragt utredning tillhandahållas

den nämnd, som skall övertaga ärendet.

5 kap. De omhändertagnas behandling

(35—41 §§ departementsförslaget)

Under denna rubrik har i lagförslaget samlats de centrala reglerna om

behandlingen av de omhändertagna. Reglerna ersätter i främsta rummet de

i 4 kap. (32—38 §§) BvL upptagna bestämmelserna och svarar i huvudsak

mot innehållet i 8 kap. (109—125 §§) kommitténs lagförslag.

Liksom i BvL och kommitténs förslag har bestämmelser som rör behandlingen

av de omhändertagna inom barnavårdsanstalter och ungdomsvårds
-

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

skolor hänförts till de särskilda kapitlen om sådana institutioner (8 och 9

kap.). Även vad angår omhändertagna, som överlämnas till fosterhem, har

gällande lags systematik i princip bibehållits i departementsförslaget. Då

några bärande skäl emellertid ej synts föreligga att i lagstiftningen behandla

sådana omhändertagna, vilka av nämnden överlämnas till fosterhem inom

samma kommun, annorledes än andra fosterbarn, har de i 4 kap. BvL upptagna

bestämmelserna om fosterbarnsvård överförts till departementsförslagets

kapitel om sådan vård (7 kap.).

De föreslagna reglerna om de omhändertagnas behandling ansluter sig

i övrigt om ock med väsentliga ändringar till de huvudprinciper för behandlingen,

som 4 kap. BvL och 8 kap. kommitténs förslag bygger på. En

avsevärd förenkling av lagregleringen på området föreslås emellertid. Bestämmelserna

avser såväl de för utredning omhändertagna som samhällsvårdsfallen.

Endast i ett par avseenden har skilda regler för de olika kategorierna

omhändertagna ansetts erforderliga. Beträffande den huvudsakliga

uppläggningen av behandlingsreglerna må i övrigt nämnas, att — i enlighet

med vad kommittén föreslagit — uppdelningen i regler för icke vanartade

barn å ena samt vanartade barn m. fl. å andra sidan slopas.

35 §.

I likhet med vad fallet är i BvL (32 §) och kommitténs förslag (109 §)

upptages i departementsförslaget först en allmän regel om vad omhändertagens

behandling skall innebära. I paragrafen har därjämte intagits bestämmelser,

motsvarande 110 § kommitténs förslag, om på vilken barnavårdsnämnd

behandlingen av omhändertagen skall ankomma.

Beträffande behandlingen av varje omhändertagen stadgas i 32 § BvL,

att han skall erhålla erforderlig vård ävensom sådan uppfostran, som är

ägnad att göra honom till en duglig samhällsmedlem.

Barnavårdskommittén. Den behandling, omhändertagen i 32 § BvL garanteras,

har enligt kommitténs uppfattning fått en mindre tillfredsställande

bestämning. Detsamma gäller även det där angivna målet för samhällets

bemödanden i fråga om den omhändertagne. Kommittén yttrar i detta

hänseende vidare följande.

Föreskriften om »erforderlig» vård kan tolkas tämligen restriktivt och i

praktiken torde också en sådan för de omhändertagna mindre gynnsam

tolkning ha gjorts här och var. En uppfostran, vars mål, såsom anges i BvL,

är att hjälpa den unge att bli en duglig samhällsmedlem, behöver ej nödvändigtvis

innebära fullt hänsynstagande till den unges förutsättningar eller

til! det angelägna i att han om möjligt utvecklas till en harmonisk och väl

anpassad individ. Enligt kommitténs uppfattning bör för sanihällsvård omhändertagen

underårig i lagen tillförsäkras god vård och fostran samt den

utbildning, som hans personliga förutsättningar samt övriga omständigheter

påkallar. Eu behandling som fyller de sålunda uppställda kraven måste

enhgt kommitténs mening också vara väl ägnad att om möjligt göra en duglig

samhällsmedlem av den omhändertagne.

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Den som omhändertagits för utredning kan enligt kommittén i regel icke

jämställas med den för samhällsvård omhändertagne, när det gäller behövlig

vård och fostran. Kommittén har ansett det som allmän regel för behandlingen

av den som omhändertagits för utredning böra gälla, att han

skall bli föremål för sådan omvårdnad och undersökning, som föranledes

av skälen till ingripandet och syftet med detsamma.

Behandlingen av omhändertagen skall enligt kommitténs förslag regelmässigt

ankomma på den barnavårdsnämnd som beslutat omhändertagandet.

Att nämnd, som beslutat omhändertagandet, skall träffa erforderliga

avgöranden angående den omhändertagne, kontrollera hans förhållanden

och följa hans utveckling uttryckes i 110 § lagförslaget med att nämnden

har befattningen med den omhändertagne. Enligt förslaget öppnas möjlighet

att överflytta befattningen med omhändertagen till annan barnavårdsnämnd.

överflyttning skall vara beroende av den senare nämndens samtycke.

Föredragande statsrådet. Det av kommittén föreslagna stadgandet i 109 §

har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran. Då förslaget även enligt

min uppfattning synes i stort sett innefatta en godtagbar bestämning av vad

behandlingen av de båda olika kategorierna av omhändertagna skall gå ut

på, har stadgandet med endast tämligen obetydliga ändringar intagits i förevarande

paragraf. Innebörden av ändringarna är främst att skillnaden

mellan samhällsvårdsfallen och utredningsfallen mindre framhäves.

Vad kommittén föreslagit under 110 § innefattar i förhållande till gällande

ordning endast den ändringen, att möjlighet öppnas att överflytta befattningen

med omhändertagen från den barnavårdsnämnd, som beslutat

omhändertagandet, till annan nämnd. Ändringsförslaget, vilket vid remissbehandlingen

lämnats utan erinran, torde vara välbetänkt. Även ifrågavarande

bestämmelse har därför utan ändring i sak överförts till departementsförslaget.

36 §.

Denna paragraf, som med stark förenkling ersätter bestämmelserna i

33 §, 34 § 1 och 2 mom. samt 35 § 1 mom. första och andra styckena BvL,

innehåller bestämmelser om de olika vårdformer, som kommer i fråga, samt

anger riktlinjer för valet mellan dessa. Motsvarande stadganden i kommitténs

förslag är 111—-113, 114 (delvis), 116, 122 och 123 §§.

Gällande bestämmelser. I 33—35 §§ BvL meddelas bestämmelser om tillfällig

vård av barn, icke vanartade barns behandling och behandlingen av

vanartade barn m. fl.

Kan avgörande ej omedelbart träffas rörande den för omhändertaget barn

lämpligaste vårdformen, bör barnet, där så kan ske, tills vidare intagas i

upptagningshem. I undantagsfall får barn under vissa villkor intagas i hem

för vård av åldringar m. fl. (33 §).

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

För icke vanartade barn anvisar lagen i övrigt vårdformerna utackordering

i enskilt hem samt överlämnande till barnhem. Den förstnämnda vårdformen

skall anlitas, där ej särskilda omständigheter föranleder till annat.

Barnavårdsnämnden skall genom föregående undersökning ha förvissat sig

om fosterföräldrarnas lämplighet och förmåga. Utackorderingsavtal bör upprättas.

(34 § 1 mom.)

Finns enskilt hem ej att tillgå eller föranleder särskilda omständigheter

att barn ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem, bör barnet överlämnas till

barnhem. (34 § 2 mom.)

»Vanartade barn m. fl.», varmed avses dem som omhändertagits jämlikt

22 § c) eller d) BvL, skall genom barnavårdsnämndens försorg intagas i

ungdomsvårdsskola (35 § 1 mom. första stycket). Om sådan intagning äger

dock nämnden trots ordalagen icke besluta.

I stället för att intagas i skola som nyss sagts må den omhändertagne

emellertid jämlikt 35 § 1 mom. andra stycket BvL överlämnas till enskilt

hem, barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt, om det anses

lämpligare för den omhändertagne och åtgärden icke kan befaras medföra

våda för annans sedliga utveckling. Visar det sig senare, att den omhändertagnes

tillrättaförande kräver strängare uppfostran än den som kan

meddelas i enskilt hem eller anstalt som nyss sagts, skall barnavårdsnämnden

dra försorg om att han intages i ungdomsvårdsskola (35 § 2 mom.).

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag (111 § lagförslaget) bör

barn — d. v. s. den som ej fyllt 18 år — som omhändertagits för samhällsvård

i avbidan på slutlig placering i den för barnet lämpligaste vårdformen,

regelmässigt intagas i spädbarns- eller upptagningshem för vård och observation.

Sådant hem skall enligt förslaget även kunna anlitas för slutlig placering,

därest omhändertagandet kan beräknas bli bestående endast kortare

tid.

Den i 33 § BvL angivna möjligheten att placera omhändertaget barn på

ålderdomshem har ej upptagits i kommitténs förslag.

Såsom anförts i betänkande I (s. 49—51) har kommittén funnit behov

ibland föreligga av att kunna i utredningshem för kortare tid intaga underåriga,

som fyllt 15 år och måste omhändertagas för samhällsvård (skyddsuppfostran)

på grund av social missanpassning. I ett nu föreslaget stadgande

(112 § lagförslaget) om sådan intagning har såsom förutsättningar angivits

— förutom att den omhändertagne fyllt 15 år — att han skall ha omhändertagits

för samhällsvård av anledning, som sägs i 98 § b) eller 99 §, och att

risk föreligger att han, om intagning i utredningshem ej sker, undandrar

sig samhällsvården eller ägnar sig åt brottslig eller eljest skadlig verksamhet.

Stadgandet har såväl härutinnan som ock i fråga om kvarhållandets

varaktighet och förlängning samt inverkan av vissa domstolsbeslut utformats

i nära överensstämmelse med den föreslagna bestämmelsen i 102 §

andra stycket om omhändertagande för utredning, avseende vissa underåriga

som fyllt 15 år.

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Enligt kommitténs förslag liksom enligt BvL gives en särskild regel om

behandlingen av vissa omhändertagna, som på grund av sjukdom, abnormitet

eller liknande behöver speciell vård (se vid 38 § nedan). Övriga för

samhällsvård omhändertagna skall enligt förslaget -—- 113 § — direkt eller

efter förberedande vård och observation under tillfällig placering överlämnas

såsom fosterbarn till enskilt hem, placeras i för ändamålet lämpad institution

eller inackorderas. Har beslutet om samhällsvård grundats på den

underåriges beteende — 98 § b) eller 99 § — må han enligt förslaget intagas

i ungdomsvårdsskola.

Avgörande vikt skall enligt förslaget vid val av vårdform läggas vid vad

som kan anses bäst gagna den omhändertagne med hänsyn till hans ålder,

utveckling, egenskaper och behov. Tillika skall emellertid enligt förslaget tillgodoses

det behov av skydd mot asocialt beteende från hans sida, som kan

föreligga. Intagning i ungdomsvårdsskola skall enligt uttrycklig föreskrift

förutsätta, att annan vårdform icke kan anses ur nu angivna synpunkter

tjänlig för vinnande av syftet med samhällsvården (113 § andra stycket sista

punkten).

Kommittén anser, att ett så betydelsefullt avgörande som slutlig placering

av den som omhändertagits ej bör ske utan föregående läkarundersökning

av honom. Kommittén har därför föreslagit en bestämmelse av innehåll, att

den omhändertagne alltid skall ha undergått erforderlig läkarundersökning

innan slutlig vårdform väljes.

Omhändertaget barn skall enligt förslaget —- 114 § — överlämnas till fostran

i enskilt hem, där ej särskilda omständigheter föranleder till annat. Förslaget

överensstämmer i sak med vad enligt BvL gäller i fråga om icke vanartade

barn. Regeln får emellertid även beträffande sistberörda kategori

ökad betydelse, enär strängare villkor än i BvL uppställts för anlitande avvård

i annat barnhem än upptagningshem.

Det kan enligt kommittén vara lämpligt, att skriftlig överenskommelse

upprättas, vari fosterföräldrarnas plikter mot barnet och villkoren i övrigt

angives. Kommittén har emellertid ansett stadgande om upprättande av sådan

handling icke erforderligt.

Såväl med den nu jämlikt BvL rådande ordningen — innebärande att bestämmelserna

om fosterbarnskontrollen gäller även omhändertagna barn,

därest de fostras i fosterhem i annan kommun — som med det föreslagna,

vidgade koncessionstvånget är enligt kommittén bäst förenligt, att placering

i fosterhem aldrig får ske utan medgivande av ortens barnavårdsnämnd.

Detsamma har synts kommittén böra gälla familjevård över huvud taget, som

beredes åt omhändertaget barn. Förslaget (115 §) har utformats i enlighet

härmed.

Slutlig placering i barnhem, varvid endast kan bli fråga om barnhem för

längre tids vård eller specialbarnhem (jfr 136 § kommitténs lagförslag), skall

enligt förslaget (116 §) väljas endast när vård i sådan anstalt erfordras

med hänsyn till barnets särart. I förhållande till 34 § 2 mom. BvL innebär

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

det föreslagna stadgandet, att möjligheten att välja barnhem som vårdform

begränsas.

Bestämmelser om behandlingen av dem, som omhändertagits för utredning,

återfinnes i kommitténs lagförslag under 122 och 123 §§.

Underåriga, som fyllt 15 år och jämlikt 102 § andra stycket lagförslaget

omhändertagits för utredning, skall enligt kommitténs mening kunna intagas

i utredningshem. Intagning i sådant hem skall emellertid enligt förslaget

icke för något fall vara obligatorisk och bör endast ifrågakomma, där

åtgärden är klart erforderlig.

Beträffande placeringen av sådana för utredning omhändertagna, som ej

intages i utredningshem, har det icke synts kommittén påkallat att meddela

närmare föreskrifter. Företrädesvis bör dock, enligt kommittén, anlitas

anstalter, som avses i 111 och 113 §§ lagförslaget, dvs. spädbarnsliem,

upptagningshem eller annan för underårigs vård och fostran avsedd institution,

såsom ungdomshem o. d.

Remissyttrandena. De av kommittén föreslagna reglerna om behandlingen

av de omhändertagna har till sina huvuddrag godtagits av remissinstanserna.

Vad angår bestämmelserna i 111 § lagförslaget om preliminär placering

påpekar barnavårdsnämnden i Stockholm, att de erhållit en mera bjudande

form än motsvarande bestämmelser i gällande lag, vilket torde verka onödigtvis

inskränkande på barnavårdsnämndernas handlingsmöjligheter.

Svenska barnpsykiatriska föreningen framhåller, att »barnpsykiatrisk avdelning»

bör medtagas bland de möjligheter som skall stå till buds vid placering

för vård och observation.

I anslutning till 113 § lagförslaget vill hovrätten för Västra Sverige understryka

angelägenheten av att möjligheten till intagning i ungdomsvårdsskola

icke skjutes alltför mycket i bakgrunden. Ehuru barnavårdsmyndigheterna

vid avgörandet av frågan om den lämpliga vårdformen för en viss

underårig icke har att beakta allmänpreventionens krav, bör man enligt

hovrättens mening icke underskatta den allmänpreventiva effekt ett omhändertagande

i anstalt dock rent faktiskt kan ha. Hovrätten ifrågasätter,

huruvida icke den sista punkten i andra stycket bör utgå.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner det vara önskvärt, att — såsom

kommittén föreslagit -— den omhändertagne skall ha undergått erforderlig

läkarundersökning innan avgörande om vårdform träffas, men vill dock

påpeka, att sådan undersökning med nuvarande bristfälliga resurser i allmänhet

på den psykiska barna- och ungdomsvårdens område kan befaras

draga ut på tiden och sålunda fördröja ärendets avgörande. Flera kommunala

organ framhåller, att föreskriften om läkarundersökning är alltför

rigorös och omfattande och att obligatorisk undersökning ej kan vara nödvändig

i samtliga fall.

Föredragande statsrådet. Kommitténs förslag i fråga om behandlingen av

dem, som omhändertagits för samhällsvård, innebär till en början, att den

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

omhändertagne — om han är under 18 år — regelmässigt bör intagas i

spädbarns- eller upptagningshem för vård och observation. Enligt gällande

lag är sådan preliminär placering föreskriven endast om avgörande inte

omedelbart kan träffas rörande den lämpligaste vårdformen. En ingående

observation av den omhändertagne och i samband därmed närmare övervägande

om vilken fortsatt behandling som kan vara den bästa är visserligen

i många fall erforderlig. Så förhåller det sig emellertid långt ifrån

alltid. Inte sällan är det möjligt att omedelbart placera den omhändertagne

slutgiltigt. Främst gäller detta i de nuvarande samhällsvårdsfallen, men det

kan också vid omhändertagande för skyddsuppfostran redan från början

stå klart, vilken vårdform, t. ex. ungdomsvårdsskola eller sjukvårdsanstalt,

som bör anlitas. Dessa sistnämnda fall torde i fortsättningen bli vanligare

än hittills, därest det blir möjligt att besluta omhändertagande för utredning.

Mot bakgrunden härav förefaller den av kommittén föreslagna

regeln knappast motiverad. Som barnavårdsnämnden i Stockholm framhållit

skulle en sådan regel tvärtom onödigtvis binda barnavårdsnämndernas

handlingsfrihet. Förslaget synes därjämte ge anledning till erinran också

ur den synpunkten, att de anvisade placeringsmöjligheterna blivit alltför

begränsade. Intagning på barnpsykiatrisk avdelning har i ett yttrande angivits

såsom alternativ till placering i barnhem. Även vissa andra anstalter

torde kunna komma i fråga, och det synes inte heller vara uteslutet, att

preliminära placeringar i särskilda fall skulle kunna ske i enskilda hem,

som kan slå till buds för ändamålet, eventuellt i förening med poliklinisk

behandling. Då några mera bestämda normer sålunda knappast kan uppställas

på detta område, torde det vara att föredraga att ge barnavårdsnämnderna

full handlingsfrihet härutinnan inom den ram, som uppdrages

för den slutgiltiga placeringen. Av nu anförda skäl har ifrågavarande stadgande

inte medtagits i departementsförslaget.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit torde i ny

barnavårdslag böra föreskrivas, att den omhändertagne skall överlämnas

till enskilt hem eller placeras i lämplig institution samt att den som omhändertagits

på grund av sitt beteende — 25 § b) lagförslaget — må intagas

i ungdomsvårdsskola. Stadgande härom har upptagits såsom första stycke

i förevarande paragraf. Med enskilt hem avses här givetvis inte den omhändertagnes

eget hem.

I detta sammanhang må påpekas, att departementsförslaget saknar direkt

motsvarighet till stadgandet i 35 § 2 mom. BvL. Om någon, som är omhändertagen

av anledning som avses i 25 § a), visar sådant beteende som motiverar

intagning i ungdomsvårdsskola, måste enligt förslaget beslut fattas

om fortsatt omhändertagande med stöd av 25 § b). I fråga om förfarandet

hos barnavårdsnämnden i sådant fall blir naturligen reglerna i 3 kap. att

iakttaga. Sålunda blir bl. a. bestämmelserna i 24 § om inhämtande av samtycke

respektive underställning tillämpliga. Detta innebär en ändring i

förhållande till rådande ordning (jfr RÅ 1935 s. 54).

Enligt paragrafens andra stycke skall —- likaså i enlighet med kommitténs

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

förslag — den vårdform väljas som med hänsyn till den omhändertagnes

ålder, utveckling och egenskaper får anses bäst främja hans väl och tillgodose

behovet av uppsikt över honom. Enligt kommitténs förslag skulle därjämte

stadgas, att intagning i ungdomsvårdsskola endast finge ske, om annan

vårdform inte kunde anses ur nu angivna synpunkter tjänlig för att

vinna syftet med samhällsvården. Då ett sådant stadgande emellertid inte

torde vara nödvändigt vid sidan av den allmänna regeln om vilken vårdform

som bör väljas, har stadgandet — i enlighet med ett av hovrätten för Västra

Sverige framställt yrkande — ansetts inte böra upptagas i departementsförslaget.

Jag delar till fullo kommitténs uppfattning att vård i enskilt hem regelmässigt

är att föredraga framför anstaltsvård. När det gäller sådana ungdomar

som omhändertagits på grund av sitt eget beteende torde det emellertid

vara realistiskt att bedöma möjligheterna att komma till rätta med

problemen genom familjevård med en viss försiktighet. Den svårighet som

alltid föreligger att anskaffa lämpliga fosterhem åt de omhändertagna —

vilken svårighet visar tendens att öka — gör sig av lättförstådda skäl i särskilt

hög grad gällande beträffande det klientel varom här är fråga, och

fosterföräldrarnas möjligheter att tillrättaföra de unga kan naturligtvis

också vara ganska begränsade. En regel, enligt vilken placering skall ske

i enskilt hem, om inte särskilda omständigheter föranleder annat, framstår

med hänsyn härtill såsom väl rigorös. Ehuru jag alltså i huvudsak biträder

kommitténs förslag i denna del, har jag därför funnit, att den föreslagna

regeln bör något uppmjukas. I departementsförslaget stadgas i stället,

att placering i enskilt hem är den vårdform som i första hand skall

komma i fråga. Någon viss övre åldersgräns för stadgandets tillämpningsområde

torde inte vara behövlig.

Därest omhändertagen, som inte fyllt 16 år, för vård och fostran överlämnas

till enskilt hem, blir bestämmelserna i 7 kap. om fosterbarnsvård

m. m. att tillämpa vare sig hemmet är beläget inom eller utom den kommun,

som utgör barnavårdsnämndens verksamhetsområde. Är hemmet beläget

utom kommunen, måste till följd av det föreslagna koncessionssystemet

tillstånd till placeringen regelmässigt inhämtas av ortens barnavårdsnämnd.

Enligt kommitténs förslag skulle medgivande av ortens barnavårdsnämnd

krävas även om placeringen avsåge annan familjevård än fosterbarnsvård.

En sådan regel kan emellertid inte anses utgöra en nödvändig konsekvens

av koncessionssystemet och synes inte heller i övrigt vara tillräckligt motiverad.

Stadgandet har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

Härvid förutsätter jag dock att samråd med ortens barnavårdsnämnd

regelmässigt skall komma till stånd i ärendet.

Kan vårdbehovet beräknas bli bestående endast en kortare tid, bör den

omhändertagne kunna placeras i barnhem. I övrigt bör sådan placering inte

få utgöra slutgiltig vårdform i andra fall än då särskilt vårdbehov föreligger

eller lämpligt enskilt hem inte står till buds. Vad kommittén härom anfört

har alltså inte givit mig anledning till erinran. Lika litet på detta område

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

som beträffande förutsättningarna för intagning i ungdomsvårdsskola torde

det emellertid vara erforderligt att tynga lagen med särskilda föreskrifter

utöver det allmänna stadgandet om val av vårdform. Nu berörda bestämmelser

i kommitténs förslag har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

I likhet med ett flertal remissinstanser har jag funnit, att obligatorisk

läkarundersökning inte bör påbjudas. Föreskrift om sådan undersökning

skulle nämligen i många kommuner komma att vålla stora svårigheter och

kan inte anses oundgängligen påkallad. Av 16 § föreliggande lagförslag

framgår, att läkarintyg regelmässigt skall föreligga, innan någon enligt 29 §

omhändertages för samhällsvård. I övrigt torde det få överlämnas åt vederbörande

barnavårdsnämnd att avgöra, om läkarundersökning bör äga rum.

Det förut anförda har haft avseende på dem som omhändertagits för samhällsvård.

För utredning omhändertagna behöver placeras endast för tämligen

kort tid och vårdformen måste naturligtvis avpassas efter omständigheterna.

Det kan vara fråga om ett litet barn, som omedelbart måst skiljas

från föräldra- eller fosterhem och behöver god omvårdnad, eventuellt förenad

med observation. Åtgärden kan emellertid också gälla äldre ungdomar,

som måste hållas under noggrann uppsikt och tagas i rymningssäkert förvar.

Liksom beträffande samhällsvårdsfallen bör valet stå mellan överlämnande

till enskilt hem och placering i lämplig institution. Huvudregeln om

företräde för familjevård bör dock inte gälla i dessa fall. Å andra sidan

torde det inte heller vara tillräckligt motiverat att uppställa en regel om

företräde åt anstaltsplacering. över huvud taget synes särskilda föreskrifter

om valet av vårdform för utredningsfallens vidkommande inte vara erforderliga.

De anstalter, som främst ifrågakommer för att mottaga de för utredning

omhändertagna, är barnhem, nämligen spädbarnshem och upptagningshem,

samt barnpsykiatriska avdelningar. Sådana ungdomar, som omhändertages

på grund av sitt eget beteende, skall emellertid vid behov i stället

kunna intagas i ungdomsvårdsskolas mottagningsavdelning. Detta gäller

i främsta rummet i sådana fall, där tillfredsställande uppsikt över den

omhändertagne inte kan anordnas i annan anstalt. Beträffande denna fråga

må i övrigt hänvisas till prop. 88/1959.

37 §.

Enligt denna paragraf, som ersätter 35 § 1 mom. tredje stycket BvL och

motsvarar 171 § kommitténs förslag, må den som omhändertagits tillfälligt

förvaras av polismyndighet.

Den som omhändertagits jämlikt 22 § d) BvL kan enligt bestämmelserna

i 35 § 1 mom. tredje stycket tillfälligt tagas i förvar av polismyndighet.

Härom stadgas, att om omhändertagandebeslutet fattats av barnavårdsnämndens

ordförande eller, med förordnande om omedelbar verkställighet,

av nämnden, polismyndighet skall, därest den omhändertagne befunnits

föra ett oordentligt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart samt hans

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

uppförande tillika innebär fara för allmän ordning och säkerhet, på framställning

av ordföranden eller nämnden på lämpligt sätt förvara den omhändertagne,

till dess länsstyrelsen eller barnavårdsnämnden meddelat beslut

i ärendet.

Liksom när det gäller preliminärt ingripande (jfr vid 33 §) har kommittén

ansett, att sådant från barnavårdsnämnds sida begärt biträde med

tillfällig förvaring, som avses i 35 § 1 mom. tredje stycket BvL, bör

få utsträckt användningsområde genom sänkning av åldersgränsen från 18

till 15 år. Den unge skall enligt det föreslagna stadgandet — 171 § — vara

omhändertagen av nämnden eller dess ordförande för samhällsvård eller

för utredning. Då enligt förslaget det villkoret bibehålies, att hans levnadssätt

skall innebära fara för allmän ordning eller säkerhet, har kommittén ansett

det icke behöva uppställas några förutsättningar rörande grunderna för

omhändertagandet eller åberopat lagrum. Vidtagen förvaringsåtgärd har

synts kommittén böra omedelbart anmälas till länsstyrelsen.

Frånsett det av utredningen om administrativa frihetsberövanden gjorda

uttalandet har de vid 33 § redovisade yttrandena avseende även på ifrågavarande

paragraf. I övrigt har denna icke föranlett annat uttalande

än att länsstyrelsen i Kalmar län anser det diskutabelt, huruvida föreskriften

om anmälan till länsstyrelse fyller någon egentlig funktion, enär

länsstyrelserna utan något material knappast kan taga ställning till om

åtgärden varit befogad eller icke. Rättssäkerhetskravet tillgodoses enligt

länsstyrelsen genom att polismyndighetens beslut kan komma under länsstyrelsens

prövning genom besvär.

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén har jag ansett, att i ny

barnavårdslag bör upptagas motsvarighet till stadgandet i 35 § 1 mom. tredje

stycket BvL om tillfällig förvaring av omhändertagen hos polismyndighet,

Liksom när det gäller preliminärt ingripande från polismyndighets sida

enligt 33 § föreliggande lagförslag torde någon viss nedre åldersgräns inte

böra stadgas. För tydlighets skull har det — i anslutning till gällande lag —

synts böra uttryckligen framgå av lagtexten att stadgandet är tillämpligt endast

om omhändertagandet grundats på den unges eget beteende, d. v. s.

skett av anledning som avses i 25 § b) lagförslaget. I den av kommittén

föreslagna lagtexten har vidare vidtagits en viss jämkning för att det klart

skall framgå att ifrågavarande möjlighet står till buds vare sig omhändertagandet

skett för samhällsvård eller för utredning. Förvaring hos polismyndighet

är att anse som en nödfallsutväg, som endast får beträdas om annan

placeringsmöjlighet inte står till buds. Förvaringen skall därför också upphöra

så snart annan placering kan ordnas. Detta har ansetts böra komma

till uttryck i lagtexten.

Särskilt med hänsyn till den betydande utvidgningen av stadgandets tilllämpningsområde

anser jag det ofrånkomligt att i den nya lagen upptaga

uttryckliga bestämmelser om maximitiden för tillfällig förvaring. De nyligen

beslutade reglerna om förvaring av villkorligt dömda synes härvid kunna

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

289

tjäna som förebild. Jag föreslår sålunda att den omhändertagne i regel inte

skall få kvarhållas längre än en vecka. Inom denna tid torde det i de flesta

fall vara möjligt att ordna placering enligt 36 §. Om synnerliga skäl föreligger,

bör länsstyrelsen emellertid på begäran av ordföranden eller nämnden

kunna medge förlängning av tiden med högst en vecka. Konstrueras stadgandet

på detta sätt, torde tillräckliga skäl inte föreligga att som kommittén

föreslagit införa skyldighet för polismyndigheten att göra anmälan hos

länsstyrelsen om vidtagen åtgärd.

38 §.

Enligt denna paragraf, som ersätter 36 § BvL, skall barnavårdsnämnden

bereda erforderlig vård och behandling åt sådan omhändertagen, som lider

av sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet. Det föreslagna

stadgandet, vilket frånsett redaktionella jämkningar helt överensstämmer

med 117 § kommitténs förslag, innebär i förhållande till gällande

lag den ändringen, att ingen åldersgrupp bland de omhändertagna är undantagen

från dess tillämpningsområde.

39 §.

Denna paragraf, som delvis ersätter 34 § 3 mom. och 35 § 1 mom. andra

stycket BvL, innehåller bestämmelser om barnavårdsnämndens fortlöpande

tillsyn över sådana omhändertagna, som ej är elever vid ungdomsvårdsskola.

Stadgandet svarar närmast mot 120 § kommitténs förslag.

Gällande bestämmelser. I 34 § 3 mom. BvL stadgas om barnavårdsnämndens

fortlöpande tillsyn över icke vanartade barns behandling. Nämnden skall

övervaka, att den, som mottagit barn till vård, fullgör sina skyldigheter.

Nämnden bör även med uppmärksamhet följa barnets utveckling och verka

för att det erhåller den utbildning, som med hänsyn till barnets anlag och

övriga omständigheter befinnes lämplig. Har barnet överlämnats till barnhem

inom annan kommun, skall anmälan härom ofördröj ligen göras hos

barnavårdsnämnden därstädes.

Nu berörda bestämmelser skall enligt 35 § 1 mom. andra stycket BvL i

tillämpliga delar gälla, därest omhändertagen som avses i nämnda paragraf

i stället för att intagas i ungdomsvårdsskola överlämnas till enskilt hem,

barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs lagförslag — 118 § — skall fosterhem,

till vilket omhändertaget barn överlämnats, vara föremål för tillsyn

enligt vad i 6 kap. samma förslag stadgas av barnavårdsnämnden i den kommun,

där hemmet är beläget.

Barnavårdsnämnden skall enligt 119 § lagförslaget beträffande omhändertagen,

som icke är fosterbarn eller elev vid ungdomsvårdsskola, övervaka

att åtagande alt bereda honom vård, tillsyn, fostran, utbildning, arbete eller

bostad behörigen fullgöres.

1!) lliliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Hur omhändertagen än är placerad — även i ungdomsvårdsskola — skall

barnavårdsnämnden enligt 120 § lagförslaget noggrant följa hans utveckling

och uppmärksamma, huruvida hans uppväxtförhållanden motsvarar i 109 §

lagförslaget angivna krav.

Befinnes så ej vara fallet, har nämnden enligt förslaget att åvägabringa

tillfredsställande förhållanden, om så erfordras genom att bereda annan placering

i samma eller annan vårdform. Särskilt skall enligt förslaget beaktas

behov och möjlighet att utbyta anstaltsvård mot annan vårdform.

Vad i föregående stycke sagts gäller enligt förslaget ej elev vid ungdomsvårdsskola.

Beträffande sådan omhändertagen har nämnden enligt förslaget

endast att med ungdomsvårdsskolas bistånd följa hans utveckling och förhållanden

i övrigt samt att vid behov göra påpekanden för skolans ledning.

Nämnden skall icke kunna avbryta ungdomsvårdsskolans arbete och äger

ej besluta om förändringar i elevens behandling.

Vad i 118—120 §§ lagförslaget sägs har avseende på den, som är omhändertagen

för samhällsvård, men skall enligt 122 § i tillämpliga delar lända

till efterrättelse i fråga om utredningsfallen.

Föredragande statsrådet. Beträffande barnavårdsnämnds fortlöpande tillsyn

över omhändertagen innebär kommitténs förslag till en början att fosterhem,

till vilket omhändertaget barn överlämnats, skall vara föremål för

tillsyn enligt bestämmelserna i 6 kap. kommitténs lagförslag och att tillsynen

skall ankomma på nämnden i den kommun, där fosterhemmet är beläget.

Har barnet av den nämnd som har befattningen med barnet placerats i

fosterhem i nämndens egen kommun, kommer barnets vård alltså under samma

nämnds tillsyn. Tillsynen skall, var fosterhemmet än är beläget, enligt

förslaget utövas av ortens barnavårdsnämnd på samma sätt och genom

samma organ som i fråga om fosterbarn i allmänhet. Då det vid tillämpningen

av gällande lag visat sig mindre lämpligt, att bestämmelserna i fosterbarnskapitlet

inte har tillämpning på barn som omhändertagits av barnavårdsnämnd

och placerats i fosterhem inom den kommun nämnden företräder,

innebär förslaget en påtaglig förbättring och tillstyrkes därför av

mig. Såsom berörts vid kapitelrubriken har emellertid bestämmelserna i

7 kap. av förevarande lagförslag gjorts omedelbart tillämpliga även beträffande

omhändertagna barn, varför ifrågavarande bestämmelser i kommittéförslaget

inte fått direkt motsvarighet.

1 övrigt innebär kommitténs förslag i stort sett endast den nyheten, att

barnavårdsnämnd skall vara skyldig att utöva fortlöpande tillsyn även beträffande

sådan omhändertagen som intagits i ungdomsvårdsskola. En sådan

regel torde vara motiverad, därest det såsom kommittén föreslagit skall

ankomma på nämnden att besluta om samhällsvårdens upphörande också

beträffande ifrågavarande omhändertagna. Enligt föreliggande lagförslag

skall emellertid utskrivning från ungdomsvårdsskola — i nära överensstämmelse

med gällande lag — regelmässigt medföra att samhällsvården upphör.

Vid sådant förhållande skulle en fortlöpande tillsyn över eleven från barna
-

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

vårdsnämndens sida knappast vara av något värde, samtidigt som den skulle

åsamka nämnden ett inte oväsentligt merarbete. Jag har därför ansett

mig inte böra biträda kommitténs förslag i denna del.

Vad kommittén eljest föreslagit under 120 § torde inte ge anledning till

anmärkning. Dock har vissa formella jämkningar befunnits påkallade.

Förpliktelsen för nämnden att noggrant följa den omhändertagnes utveckling

och uppmärksamma, huruvida de i 35 § angivna kraven är uppfyllda,

inbegriper tydligen även skyldighet att i förekommande fall övervaka,

att åtagande att bereda den omhändertagne vård, tillsyn, fostran, utbildning,

arbete eller bostad behörigen fullgöres. Då särskilt stadgande härom

alltså inte kan anses behövligt, har den i 119 § kommitténs förslag upptagna

bestämmelsen fått utgå ur förslaget.

Ehuru bestämmelserna om fortlöpande tillsyn av naturliga skäl främst

kommer att få betydelse för dem, som är omhändertagna för samhällsvård,

torde det inte möta hinder att göra dem omedelbart tillämpliga även beträffande

utredningsfallen.

I enlighet med angivna synpunkter har förevarande paragraf avfattats.

40 §.

Finner barnavårdsnämnd, att barn, som placerats i barnhem eller fosterhem

inom dess verksamhetsområde av barnavårdsnämnd i annan kommun,

icke erhåller tillfredsställande vård och uppfostran eller att det genom vanart

utövar menlig inverkan på andra barn, skall underrättelse härom enligt

BvL ofördröjligen meddelas den nämnd, som placerat barnet. Leder

underrättelsen icke till åsyftad verkan, må ortens barnavårdsnämnd antingen

vidtaga rättande åtgärd jämlikt BvL eller ock göra anmälan hos länsstyrelsen.

(42 § 1 mom. andra stycket samt 58 §.)

Barnavårdskommittén. De nu återgivna reglerna ersättes i kommitténs förslag

med en bestämmelse av vidare omfattning (121 § lagförslaget). Den

avser alla omhändertagna utom elever vid ungdomsvårdsskola och gäller

även vistelse, som ej föranleds av vederbörande nämnds placeringsbeslut.

Vad barnavårdsnämnden i vistelsekommunen enligt kommitténs förslag

skall åtgöra, skiljer sig i viss mån från vad BvL stadgar. Då principen är att

barnavårdsnämnd, som har befattningen med den omhändertagne, skall

vidtaga de åtgärder, som kan bli erforderliga under den tid omhändertagandet

varar, skall, enligt förslaget liksom enligt BvL, vid konstaterade otillfredsställande

förhållanden ingripande av denna nämnd alltid möjliggöras

genom omedelbar underrättelse. Skulle underrättelse icke föranleda erforderligt

ingripande, är förhållandet så anmärkningsvärt, att det, enligt vad

kommittén funnit, alltid bör anmälas till länsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet.

Detta innebär, i förhållande till BvL, eu viss utvidgning av anmälningsplikten.

Ortens barnavårdsnämnd bör enligt kommittén icke själv vidtaga rättande

åtgärder, om ingripande av den barnavårdsnämnd, som befattningen till
-

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

kommer, eller av länsstyrelsen utan våda kan avvaktas. Föreligger däremot

behov av att åtgärd utan uppskov vidtages, bör — enligt kommittén — ortens

barnavårdsnämnd icke ens behöva avvakta resultatet av underrättelse

till den andra nämnden. Förslaget är utformat i enlighet härmed.

Vad ortens barnavårdsnämnd har att åtgöra, då handlande av den andra

nämnden eller av länsstyrelsen ej kan avvaktas, är enligt kommitténs uppfattning

icke lämpligen att beskriva såsom skett i BvL (»vidtaga åtgärd,

som för varje fall är i denna lag stadgad»). Nämndens uppgift i sådant fall

är enligt förslaget att i den andra nämndens ställe tills vidare sörja för den

omhändertagnes vård, för vilket ändamål han vid behov må skiljas från

hem, anstalt eller anställning, vari han placerats, samt beredas annan placering.

Bestämmelserna i 121 § lagförslaget skall på grund av hänvisning i 122 §

äga motsvarande tillämpning beträffande den, som omhändertagits för utredning.

Enligt förslaget skall vidare barnavårdsnämnd, som finner att elev vid

ungdomsvårdsskola, vilken placerats inom den kommun nämnden företräder,

icke erhåller tillfredsställande vård, fostran eller utbildning, ofördröjligen

därom underrätta vederbörande skolas styrelse. Motsvarande skall

gälla, om behovet av skydd mot asocialt beteende av eleven befinnes icke

vara tillgodosett, eller om elev, som ej är placerad i kommunen, dock uppehåller

sig där under otillfredsställande förhållanden. (165 § andra stycket

jämfört med 121 § första stycket lagförslaget.)

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén anser jag, att tillämpningsområdet

för BvL:s ifrågavarande regler bör vidgas, så att de kommer

att avse alla omhändertagna och gälla även vid vistelse, som inte föranleds

av vederbörande nämnds eller styrelses placeringsbeslut. Då också övriga

föreslagna ändringar i förhållande till gällande lag synes vara välbetänkta,

tillstyrker jag följaktligen förslaget. Emellertid har detta i formellt avseende

omarbetats. Sålunda har för att vinna större överskådlighet de bestämmelser,

som avser elever vid ungdomsvårdsskola, sammanförts med bestämmelserna

om behandlingen av övriga kategorier omhändertagna. Vidare har

lagtexten förenklats.

41 §.

I denna paragraf meddelade bestämmelser om uppsikt över omhändertagen

samt om föräldrars rätt till umgänge med omhändertagen överensstämmer

i sak med 124 § kommitténs förslag. Paragrafen ersätter 37 § 2 mom.

BvL.

När det gäller omhändertagen, som icke fyllt 21 år och ej är elev vid ungdomsvårdsskola,

»tillkommer barnavårdsnämnd eller den, åt vilken nämnden

sådant överlåtit, den rätt att hava uppsikt över den omhändertagne och

att tukta honom, vilken eljest tillkommer föräldrarna». Nämnden äger bestämma

i vilken utsträckning föräldrarna har rätt till umgänge med om
-

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

293

händertagen. Föräldrar till barn, som omhändertagits för samhällsvård, får

dock endast om särskilda omständigheter därtill föranleder betagas tillfälle

till umgänge med barnet. (37 § 2 mom. BvL.)

Frågan huruvida BvL ger barnavårdsnämnd befogenhet att tvångsvis

kvarhålla omhändertagen — att med betvingande åtgärder eller anordningar

hindra honom från att avvika från den miljö, i vilken han placerats av

nämnden —- har tagits upp till diskussion i några av de yttranden, som avgivits

över barnavårdskommitténs betänkande I.

Strafjlagberedningen har i sitt yttrande över betänkandet berört den i

32 § BvL givna bestämmelsen om omhändertagens behandling och hävdar,

att i vården ingår rätt och plikt att förhindra fortsatt brottslighet, såväl

under utredningstiden som under behandlingstiden. Av samma stadgande,

jämfört med stadgandet i 77 § BvL om barnavårdsnämnds rätt att erhålla

polishandräckning, finner beredningen framgå, att barnavårdsnämnden

äger rätt att hindra dem som intagits i upptagningshem från att rymma

därifrån. Enligt beredningen har man »hittills nöjt sig med att genom yttre

anordningar faktiskt möjliggöra för barnavården att hindra i anstalt intagen

från att avvika».

Överståthållcirämbetet uttalar, att en barnavårdsnämnd sedan den fattat

beslut om skyddsuppfostran får anses berättigad hindra den omhändertagne

från att rymma från den anstalt, där han förvaras.

Fångvårdsstyrelsen uttalar, att om ett tillfälligt omhändertagande skall

fylla sin uppgift, fordras i många fall att den omhändertagne mot sin vilja

kan kvarhållas, vilket innebär bl. a. att de lokaler där han vistas är någorlunda

rymningssäkra. Enligt styrelsens uppfattning inrymmer 32 § BvL

möjligheten till ett kvarhållande tvångsvis »åtminstone i de många fall där

skyddsuppfostran är den åtgärd, som beslutas eller överväges, och för att

säkrare vinna detta och andra syften, som avses med utredningshem, kunna

provisoriska bestämmelser införas i barnavårdslagen».

Barnavårdsnämnden i Malmö förmenar, att det måste anses orimligt, att

en barnavårdsnämnd icke skulle vara berättigad att på ett betryggande sätt

förvara sina omhändertagna. Den uppfattningen hade uttalats, säger nämnden,

att barnavårdslagen ej skulle medgiva vård i sluten form utom när

det gällde ungdomsvårdsskolornas specialavdelningar, men i lagen funnes

intet stöd för en sådan tolkning. Skulle den berörda uppfattningen vara

riktig, vore det enligt nämndens bestämda mening av största betydelse att

rätten att anlita sluten vård bleve lagfäst.

Sedan socialstyrelsen anbefallts att avge utlåtande över strafflagberedningens

nyssberörda yttrande, har styrelsen i skrivelse den 16 mars 1956

till Kungl. Maj:t anfört bl. a. följande.

Vad beträffar frågan om tvångskvarhållande inom barnavården ------

saknas, såsom strafflagberedningen framhållit, uttryckliga bestämmelser

i lag. Barnavårdslagen vilar emellertid på principen, att barnavårdsnämndens

befogenheter gentemot en omhändertagen icke sträcker sig

längre än föräldrarnas gentemot deras barn. Denna princip har kommit till

klart uttryck och lagfästes redan vid barnavårdslagens tillkomst i 37 § 2

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

inom. första stycket samt har sedan dess bibehållits oförändrad i lagen. Enligt

detta stadgande tillkommer beträffande omhändertagen, som ej fyllt

21 år och icke är elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården, barnavårdsnämnden

eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit, den rätt att

ha uppsikt över den omhändertagne och att tukta honom vilken eljest tillkommer

föräldrarna. Beträffande elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården

stadgas — såvitt nu är i fråga — i 1 mom. samma paragraf,

att Konungen meddelar erforderliga föreskrifter om uppsikt och om disciplinära

åtgärder.

Föräldrarnas befogenheter i nu nämnt avseende angavs vid tiden för barnavårdslagens

antagande i 4 § lagen om barn inom äktenskap och regleras

numera i 6 kap. 3 § föräldrabalken. Enligt sistnämnda lagrum har föräldrarna

uppsikt över barnet och äger för barnets tillrättavisande använda de

uppfostringsmedel som med hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter

må anses lämpliga. I fråga om uppsikten medförde föräldrabalkens

tillkomst icke någon ändring, medan lagen om barn i äktenskap såsom uttryck

för föräldrarnas befogenhet att tilldela kroppsaga använde ordet tukta

i likhet med vad som alltjämt är fallet i 37 § 2 mom. första stycket barnavårdslagen.

Det anses utgöra en klar konsekvens av uppsiktsrätten att föräldrarna

skall äga befogenhet att ha barnet hos sig eller eljest bestämma dess vistelseort

(Westring, Den nya giftermålsbalken, andra upplagan, s. 383). Eftersom

uppsiktsrätten eljest skulle sakna praktisk betydelse, får det också anses

stå utom allt tvivel, att föräldrarna äger utöva ett måttligt tvång för att

säkra sin rätt till uppsikt över ett barn, som trotsar deras vilja härvidlag.

Tvekan kan sålunda knappast råda därom, att föräldrarna äger befogenhet

att hindra ett barn, som står i begrepp att mot deras vilja lämna hemmet,

från att förverkliga sitt uppsåt, liksom föräldrarna torde vara berättigade

att tillfälligt under kortare tid såsom under en kväll eller under en natt på

förekommen anledning stänga in ett barn i syfte att förhindra att det olovligen

avviker från hemmet. Motsvarande befogenheter tillkommer i enlighet

med det tidigare anförda barnavårdsnämnd eller barnhemsföreståndare

i förhållande till ett omhändertaget barn. Även en barnhemsföreståndare

måste sålunda anses lagligen äga förhindra ett omhändertaget barn, som

uppdagas vara i färd med att rymma eller eljest olovligen lämna hemmet,

från att förverkliga sitt uppsåt, liksom föreståndaren torde vara berättigad

att på förekommen anledning tillfälligt och under kort tid avskilja och isolera

ett omhändertaget barn i syfte att förhindra rymning. Däremot kan

det icke antagas, att nu angivna befogenheter skulle utgöra också en naturlig

följd av den i 77 § barnavårdslagen för barnavårdsnämnd stadgade rätten

att erhålla handräckning av polismyndighet för vidtagande av åtgärd,

som enligt lagen ankommer på nämnden.

Det får vidare anses ligga i sakens natur, att barnavårdsnämnd i viss utsträckning

äger vidtaga yttre anordningar vid ett barnhem för att försvåra

för de där omhändertagna att avvika därifrån. Såsom exempel på åtgärder,

som häi’vidlag bör kunna ifrågakomma, må framhållas hemmets förseende

med sådana personella resurser att en effektiv tillsyn kan upprätthållas

samt låsning under natten av befintliga portar eller ytterdörrar.

Enligt socialstyrelsens mening får det å andra sidan anses uteslutet, att

barnavårdsnämnd skulle äga inrätta ett upptagningshem eller ungdomshem

på sådant sätt, att hemmet eller avdelning därav finge sluten karaktär. Den

stränga begränsning av en omhändertagens handlingsfrihet, som skulle bli

följden av hans intagning på ett dylikt hem eller en dylik avdelning, går

nämligen långt utöver de befogenheter, som kan härledas ur föräldramak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1060

len. Eu sådan total kontroll av den omhändertagnes handlingsmöjligheter

kan komma till stånd endast om man väljer behandlingsformen intagning

på ungdomsvårdsskola. Barnavårdsnämnd kan ej ens på egen hand överföra

omhändertagen till vård på ungdomsvårdsskola utan är härvidlag beroende

av medgivande från chefen för socialstyrelsens skolbyrå. Såsom ovan

framhållits är ungdomsvårdsskoleeleverna uttryckligen undantagna från

tillämpningen av 37 § 2 mom. barnavårdslagen, som reglerar barnavårdsnämnds

befogenheter gentemot omhändertagna under 21 ar, utan eleverna

faller i stället under 1 mom., enligt vilket det tillkommer Kungl. Maj :t att

meddela erforderliga föreskrifter om uppsikt och om disciplinära åtgärder.

Vv förarbetena till barnavårdslagen (Fattigvårdslagstiftningskommitténs

betänkanden, IV. Barnavårdslagstiftningen, Del I, s. 247 ff och s. 262 f)

framgår också, att längre tids isolering såsom medel till förhindrande av

rymning eller eljest såsom disciplinär åtgärd avsågs att förbehållas skyddshemmen,

vilkas uppgifter genom 1946 års lagändringar övertagits av ungdomsvårdsskolorna.

Uppsiktens omfattning och sättet för dess utövande borde

enligt departementschefens uttalande (Kungl. Maj :ts proposition nr 150/

1924 s. 139) anges i skyddshemmets reglemente, som jämväl borde innehålla

bestämmelser om disciplinära åtgärder och som det skulle ankomma

på Kungl. Maj:t att fastställa. Senast har så skett i Kungl. Maj :ts stadga

den 28 juni 1946 för ungdomsvårdsskolorna. Det må framhållas, att intagning

på sluten avdelning sker endast om omständigheterna oundgängligen

kräver det och att enligt stadgan isolering i elevs bostadsrum eller särskilt

isoleringsrum såsom tillrättavisningsåtgärd må tillgripas endast gentemot

elev, som fyllt 15 år, samt att isoleringen icke må överstiga 3 dygn för

elev, som ej fyllt 18 år, och 6 dygn för elev, som fyllt 18 år.

I detta sammanhang vill socialstyrelsen rikta uppmärksamheten på att

sådana upptagningshem, som företrädesvis är avsedda för åldersklasser över

16 år, icke är att betrakta såsom barnhem i barnavårdslagens mening. Till

följd härav upptages sådana hem icke i den barnhemsplan, varom föreskrift

lämnas i 40 §, och ej heller är verksamheten där underkastad socialstyrelsens

eller länsstyrelsernas tillsyn enligt bestämmelsen härom i 21 §. Ett

exempel på sådana hem utgör Skrubba ungdomshem, där för Stockholms

vidkommande en stor del av de unga lagöverträdare som strafflagberedningen

åsyftar intages för utredningsändamål eller i avbidan på att plats

kan beredas på ungdomsvårdsskola. Avsaknaden vid sådana hem av varje

statlig kontroll över verksamheten gör att man icke ens kan överväga, att

där företagen behandling av en omhändertagen skulle kunna ta formen av

sluten vård.

Beträffande frågan om tvångskvarhållande inom barnavården far socialstyrelsen

sålunda sammanfattningsvis som sin mening framhålla, att barnavårdslagen

väl måste anses ge föreståndaren för ett upptagningshem befogenhet

att på förekommen anledning utöva ett måttligt tvång för att säkra

uppsiktsrätten till förhindrande av rymning och att barnavårdsnämnden

i viss utsträckning äger föranstalta om yttre anordningar vid hemmet så

att rymning försvåras men att hinder föreligger för nämnden att inrätta

hemmet på ett sådant sätt att det tår en sluten karaktär.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs uppfattning kan det i ny barnavårdslag

lika litet som i BvL komma i fråga att räkna upp eller eljest exakt

precisera barnavårdsnämnds befogenheter i förhållande till den omhändertagne

och hans föräldrar (vårdnadshavare). Kommittén har dock ansett det

böra stadgas (124 § första stycket lagförslaget) atl, om den omhändertagne

opaginerad Kontrollera mot PDF

296

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

icke är intagen i ungdomsvårdsskola, barnavårdsnämnden har att, i den

män den omhändertagnes behandling det kräver, bestämma rörande den

omhändertagnes person och personliga förhållanden samt ha uppsikt över

honom. Befogenhet att tukta omhändertagen har kommittén ansett icke

böra i ny lag tilläggas barnavårdsnämnd (eller dess representant).

Befogenheten att bestämma och att öva uppsikt har i förslaget icke, såsom

den i 37 § 2 inom. BvL angivna uppsikts- och tuktorätten, anknutits

och begränsats till vad som »eljest tillkommer föräldrarna». Kommittén anför

härom bl. a. följande.

Uppenbarligen kan nämndens bestämmanderätt icke i alla avseenden vara

lika begransad som föräldrarnas. Bestämmanderätten måste, till en början,

kunna utövas även beträffande omhändertagen, vilken icke längre står under

någons omvårdnad. Barnavårdsnämnd, som vill genomdriva sin vilja

i strid med den omhändertagnes, är icke heller jämställd med vårdnadsnavaren.

Nämnden äger lita till polismyndighets handräckning för vissa ålgarder

medan vårdnadshavare i förhållande till barnet icke får motsvarande

bistånd. Aven i förhållande till annan person, som sätter sig emot vad

som bestämmes, är barnavårdsnämndens maktställning en annan än vårdnadshavarens.

Med omhändertagandet följer och måste följa befogenhet att,

sa iangei det genom ingreppet etablerade vårdförhållandet består, träffa de

avgöranden rörande den omhändertagnes person och personliga förhållanden,

som erfordras för att nämnden skall kunna lösa sin uppgift. I andra

avseenden än de nyss berörda kan nämndens befogenheter dock icke antagas

principiellt gå utöver föräldrarnas. Härför skulle krävas uttryckliga lagbestämmelser,

som gåve en sådan rätt, motsvarande det särskilda stadgandet

om ratten att anlita polismyndighet.

Vad särskilt angår frågan om barnavårdsnämnds befogenhet att tvångsvis

k\arhålla omhändertagen, delar kommittén den av socialstyrelsen i skrivelsen

den 16 mars 1956 utvecklade meningen om vad i sådant syfte må

åtgöras vid behandlingen av omhändertagen ävensom styrelsens uppfattning

betiäffande inrättandet av särskilda anstalter, avdelningar eller liknande

för sluten vård. I denna fråga anför kommittén vidare.

\ ård och fostran uppsikt inbegripen — av den karaktär ungdomsvårdsskola

kan meddela, skall enligt BvL endast beredas sådan omhändertagen,

vilken befunnits så allvarligt brista i samhällsanpassning, att särskilda tillrattaforande

åtgärder måste anses nödvändiga beträffande honom, och som

pa den grunden omhändertagits. Med stöd av BvL har ordnats ytterligare

spärr för att vård i ungdomsvårdsskola må komma endast sådana omhändertagna

till del, för vilka vården där är klart erforderlig eller önskvärd.

Övriga omhändertagna skall — om de ej behöver specialvård i anledning av

sjukdom, abnormitet o. dyl. — beredas vård och fostran i friare former Användningen

av rymningshindrande och disciplinstärkande åtgärder inom

ungdomsvårdsskolorna är noga reglerad och verksamheten är ställd under

ingående tillsyn. Eleverna skall så snart det finnes lämpligen kunna ske erhalla

vård i friare form.

Med detta system är det icke förenligt, att barnavårdsnämnd, med stöd enbart

av sm rätt och plikt att sörja för de omhändertagnas behandling, skulle

kunna inrätta anstalt — icke hänförlig till ungdomsvårdsskola, som ju enligt

BvL icke behover vara statlig inrättning — anstaltsavdelning eller liknande

tor viss tids förvaring eller sluten vård av omhändertagna. Något stöd för

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

annan mening torde icke kunna hämtas ur det förhållandet, att barnavårdsnämnd,

liksom också styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola, jämlikt

77 § BvL äger lita till polishandräckning för varjehanda åtgärder, bland

dem omhändertagnas över- eller återföring till hem eller anstalt. Motiven

för stadgandet antyder icke heller i minsta mån, att detsamma skulle bygga

på, förutsätta eller sammanhänga med en allmän rätt för barnavårdsnämnd

att på tjänligt sätt tvinga dem saken rör att acceptera vad nämnden beslutit

eller en speciell befogenhet för nämnden att anordna särskild rymningshindrande

förvaring eller sluten vård.

Föreståndare för anstalt, där omhändertagen intagits, liksom även den i

vars hem omhändertagen vistas, måste ha rätt — i viss mån väl även plikt

— att söka förekomma att den omhändertagne företar handlingar, som uppenbart

är farliga eller skadliga för den omhändertagne eller annan, däribland

rymning. Hindrande åtgärder, vilka framstår såsom rimliga, måste

kunna vidtagas. Hem och anstalt måste uppenbarligen kunna hållas stängda

under sena kvällen och natten, oavsett huruvida risk föreligger, att i hemmet

eller anstalten vistande omhändertagen eljest avviker eller får olämplig kontakt.

Men finnes nödvändigt, att omhändertagen, ej endast tillfälligt, hålles

i rymningssäkert förvar eller undergår vård och fostran under förhållanden,

som han icke kan dra sig ur, är ungdomsvårdsskola att anlita.

Synnerligen starka skäl talar för att befogenheten att anlita förvaring eller

sluten vård begränsas genom strikta regler och knytes till särskilda anstalter,

ställda under effektiv kontroll. Den omhändertagne har ett välgrundat

anspråk på att icke utan fullgoda, av lagstiftaren godkända skäl underkastas

dylik behandling. Men minst lika viktig är synpunkten, att en tämligen

varaktig —- i vart fall icke blott tillfällig — rigorös inskränkning i den

underåriges rörelsefrihet är ett medel, som endast inom snäva gränser är av

värde för barna- och ungdomsvården. Sluten vård kan för vissa omhändertagna,

i vissa situationer och i viss omfattning vara påkallad eller t. o. m.

nödvändig för den omhändertagnes eget bästa eller för andras skydd, men

brukad i andra fall eller i övermått är sådan vård utan värde eller direkt

skadlig. Motsvarande gäller förvaring. Städse måste fasthållas, att barnavårdsnämnd

har att med minsta möjliga tvång bereda omhändertagen den

vård och fostran, han behöver. När det gäller barn och unga, som farit illa

eller spårat ur, är barna- och ungdomsvårdens möjligheter att hjälpa och

rätta väsentligen beroende av att man — genom psykologiskt väl avpassad

påverkan, lämpliga praktiska arrangemang in. m. — förmår ge den omhändertagne

värden, som han saknat, i form av känslobindningar, intressen etc.

samt inrikta hans handlande på önskvärt sätt, utan tvång.

Vad angår frågan om föräldrarnas rätt till umgänge med den som omhändertagits

för utredning eller för samhällsvård ansluter sig kommitténs förslag

(124 § andra stycket lagförslaget) tämligen nära till gällande bestämmelser

(,‘57 § 2 mom. andra stycket BvL). Barnavårdsnämnden har enligt

förslaget alt träffa avgörande beträffande umgängesrätten, om den omhändertagne

icke är intagen i ungdomsvårdsskola eller utrcdningshcm. Nämnden

har enligt förslaget att ta hänsyn såväl till vad den omhändertagnes

fostran kräver som ock till betingelserna för hans vård samt omständigheterna

i övrigt. Föräldrarna till omhändertaget barn tillerkänncs enligt förslaget

liksom enligt BvL i vissa fall en starkare rätt till umgänge med barnet,

såtillvida som de endast då särskilda omständigheter det kräver kan helt

avstängas från kontakt med barnet. Detta gäller enligt förslaget föräldrar

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kunijl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

till barn, som omhändertagits jämlikt 96 eller 97 § — närmast motsvarande

fall som avses i 29 § 1 och 2 mom. samt 55 § 1 mom. BvL — och alltså med

föräldrarnas samtycke eller i samband med barnets skiljande från fosterhem.

Med dessa föräldrar har kommittén icke ansett böra jämställas sådana,

som i verklig mening övergivit sitt barn. Beträffande tillämpningen av bestämmelsen

yttrar kommittén bl. a. följande.

Det kan stundom vara förenat med svårigheter för barnavårdsnämnderna

att på ett lämpligt sätt reglera föräldrarnas umgänge med omhändertagna

underåriga. I många fall är det önskvärt, att kontakten mellan den omhändertagne

och hans föräldrar bibehålies under den tid, då den underårige är

borta från hemmet. Så i synnerhet när det finns anledning räkna med att

den underårige skall återlämnas eller återvända till föräldrahemmet efter

kortare eller längre tid. I sådant fall bör barnavårdsnämnden underlätta, att

sambandet mellan den underårige och hans föräldrar upprätthålles.

å andra sidan kan den underårige ha omhändertagits just i syfte, att han

skall undandragas föräldrarnas inflytande. Stundom händer också, att föräldrarna

vid besök i hem eller anstalt störande ingriper i förhållanden, som

det ej tillkommer föräldrarna att bestämma om. Barnavårdsnämnden kan i

sådana fall bli nödsakad att meddela beslut, som begränsar eller t. o. m. utesluter

föräldrarnas kontakt med barnet eller som fastställer visst sätt för umgänge

mellan föräldrar och barn. Besöksförbud som ej avser viss kortare, begränsad

tid bör, när det gäller för samhällsvård omhändertagna, tillgripas endast

då tvingande skäl därtill föreligger, såsom t. ex. när föräldrarna lider av

psykisk ohälsa. I sådana fall kan barnavårdsnämnden nödgas vägra att lämna

ut uppgift om den omhändertagnes vistelseort i syfte att göra förbudet effektivt.

Föredragande statsrådet. Beträffande barnavårdsnämnds befogenheter i

förhållande till den omhändertagne och hans föräldrar innebär kommitténs

förslag den ändringen i jämförelse med gällande lag, att dessa befogenheter

inte begränsats genom hänvisning till vad som gäller i fråga om föräldrars

uppsikts- och tuktorätt. Nämndens befogenheter göres enligt förslaget i stället

beroende av vad den omhändertagnes behandling kräver. En sådan lagändring

måste anses välgrundad, och jag biträder därför förslaget i denna

del. Inte heller i övrigt har jag funnit anledning till anmärkning mot vad

kommittén i detta hänseende föreslagit.

Likaså kan jag i stort sett ansluta mig till de uttalanden kommittén gjort i

frågan om barnavårdsnämnds befogenhet alt tvångsvis kvarhålla omhändertagen.

Jag delar sålunda kommitténs uppfattning att i egentlig mening sluten

vård inte bör anordnas i enskilda eller kommunala anstalter för omhändertagnas

behandling. Emellertid vilar kommitténs resonemang delvis på den förutsättningen,

att särskilda statliga utredningshem inrättas för att mottaga underårig»

över 15 år, som på grund av sitt beteende omhändertages för utredning

eller som av sådan anledning omhändertagits för samhällsvård och avvaktar

intagning i ungdomsvårdsskola. Såsom framgår av vad jag tidigare

anfört är det avsett, att dessa kategorier omhändertagna i allmänhet i stället

skall placeras i upptagningsliem, och ansvaret för att den omhändertagne

står under erforderlig uppsikt kommer alltså att åvila barnavårdsnämnden.

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj ds proposition nr 10 år 1960

Med detta ansvar måste självfallet också följa befogenhet för nämnden att

underkasta den omhändertagne den begränsning av rörelsefriheten, som betingas

av syftet med omhändertagandet. En dylik befogenhet, som får anses

följa redan av det grundläggande stadgandet i 35 §, har stöd i förevarande

paragraf. Ehuru upptagningshemmen såsom berörts inte bör ha en strängt sluten

karaktär, torde det vara möjligt att vid dem anordna en för flertalet fall betryggande

uppsikt. För ändamålet kräves främst att hemmen förses med

tillräcklig och välkvalificerad personal. Därjämte bör uppsikten kunna underlättas

genom lämplig placering av byggnaden och genom särskilda tekniska

anordningar, såsom rymningssäkra fönster. Beträffande sådana utredningsfall,

för vilka intagning i anstalt av mera sluten typ erfordras, skall

såsom i annat sammanhang nämnts, ungdomsvårdsskolornas mottagningsavdelningar

vara att anlita.

Vad härefter angår frågan om föräldrarnas rätt till umgänge med den,

som omhändertagits för utredning eller för samhällsvård, biträder jag också

kommitténs förslag, vilket tämligen nära ansluter sig till gällande bestämmelser.

Även de synpunkter beträffande stadgandets tillämpning som framhållits

av kommittén torde böra godkännas.

6 kap. Samhällsvårdens upphörande

(42—45 §§ departementsförslaget)

Detta kapitel, som svarar mot 6 kap. BvL och 9 kap. av kommitténs lagförslag,

innehåller bestämmelser om upphörande av samhällsvård. De föreslagna

bestämmelserna har emellertid icke avseende på sådana omhändertagna,

som är intagna i ungdomsvårdsskola (45 §).

42 §.

I denna paragraf, som svarar mot 126—129 §§ kommitténs förslag utom

såvitt avser elever vid ungdomsvårdsskolorna, anges förutsättningarna för

samhällsvårdens upphörande. Det föreslagna stadgandet ersätter delvis 46

och 47 §§ BvL.

Gällande bestämmelser. Slutlig utskrivning från skyddsuppfostran skall

enligt 46 § BvL ske, när den omhändertagne anses ej vidare vara i behov av

sådan uppfostran.

Oavsett vårdbehovet skall slutlig utskrivning ske vid vissa åldersgränser,

olika för olika fall, nämligen följande:

a) Barn, som omhändertagits enligt 22 § a)—c) BvL skall utskrivas senast

vid 18 års ålder eller, om barnet fyllt 15 år vid omhändertagandet eller

vid senare intagning i ungdomsvårdsskola, senast tre år från omhändertagandet,

respektive intagningen i skolan. Har i ungdomsvårdsskola intaget

barns uppförande varit opålitligt, må med utskrivningen anstå, till dess det

fyllt 21 år.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

b) Person, som omhändertagits enligt 22 § d) BvL, skall utskrivas senast

då två år förflutit från omhändertagandet, dock att utskrivningen, när särskilda

förhållanden därtill föranleder, må uppskjutas ytterligare högst

ett år.

Beslut om upphörande av samhällsvård skall enligt 47 § BvL fattas, di

barnet anses icke vidare vara i behov av sådan vård eller då föräldrarn*

begär vårdens upphörande, dock alltid senast då barnet fyllt 16 år. Då samhällsvård

— på begäran eller vid nämnda åldersgräns — måste upphöra utaa

att behovet av samhällets omvårdnad om barnet bortfallit, har barnavårdsnämnden

naturligtvis anledning undersöka, huruvida skäl föreligger för

beslut om skyddsuppfostran jämlikt 22 § a), b) eller c) samt 24 § BvL.

Härom erinras i 47 § 2 mom. BvL, som därjämte möjliggör förebyggande

omhändertagande i fall, där barnet om det återlämnades skulle utsättas för

fara, som i 22 § a) eller b) sägs. Det förutsättes att beslutet om fortsatt

omhändertagande kommer till stånd, innan samhällsvården måste upphöra,

så att barnet kan förklaras i stället »vara omhändertaget för skyddsuppfostran»,

och stadgas, att förfarandereglerna i 24 § 2 mom., 25 och 26 §§ skaB

äga motsvarande tillämpning.

Barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande förfaller enligt 48 §

BvL, då verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom han dömts till

fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen om villkorlig dom, eller

då anstånd med villkorligt ådömt fängelsestraff eller straffarbete förklarats

förverkat.

Barnavårdskommittén. Samhällsvård skall enligt kommitténs förslag (slutligt)

upphöra, då den omhändertagne befinnes inte längre vara i behov av

sådan vård (126 § lagförslaget).

Vad angår frågan om inverkan av att omhändertagen dömes till frihetsstraff

eller ålägges förvandlingsstraff för oguldna böter, har kommittén funnit

motsvarighet till 48 § BvL inte böra upptagas i lagförslaget. Kommittén

anser nämligen lämpligast, att barnavårdsnämnd från fall till fall avgör,

huruvida frihetsstraff bör föranleda till beslut om samhällsvårds upphörande.

Kommittén har funnit sig böra med viss modifikation bibehålla huvudregeln

om rätt för föräldrarna (vårdnadshavare^ att återtaga den som omhändertagits

genom beslut, grundat på föräldrarnas samtycke. Med dessa

omhändertagna barn har, såsom också skett i BvL, jämställts dem som omhändertagits

såsom föräldralösa, övergivna eller från fosterhem skilda (9§

och 97 §§). Samhällsvården skall alltså — enligt 127 § lagförslaget — i

dessa fall regelmässigt upphöra på föräldrarnas (vårdnadshavare^) begäran

därom. I anslutning till vad i 47 § BvL stadgas skall samhällsvården enligt

förslaget upphöra först sedan beslut därom fattats och från och med

den i beslutet angivna tidpunkten. Liksom enligt gällande lag skall nämnden

enligt förslaget kunna besluta fortsatt omhändertagande (jämlikt 98 eller

99 § lagförslaget) om så befinnes påkallat.

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

301

Enligt kommitténs förslag (127 § andra stycket lagförslaget) skall emellertid

föräldrarnas begäran om samhällsvårdens upphörande, där fortsatt

omhändertagande jämlikt 98 eller 99 § icke beslutas, ändock kunna lämnas

utan bifall, om det måste anses vara av synnerlig betydelse för den omhändertagnes

hälsa, utveckling och samhällsanpassning, att samhällsvården icke

avbrytes.

Kommittén har i denna fråga icke varit enhällig, utan fyra ledamöter —

herr Bursell, fru Ewerlöf, fru Sjöstrand och herr Törnquist — med instämmande

av en expert har reserverat sig. I reservationen anföres, att det föreslagna

stadgandet i 127 § andra stycket innebär en betänklig inskränkning

i föräldrarnas rätt att återfå sitt barn, som de t. ex. på grund av sjukdom

eller brist på bostad nödgats låta samhället omhändertaga en tid, att bärande

skäl för en bestämmelse av så allvarlig innebörd ej förebragts samt

att — om barnet en längre tid varit placerat i fosterhem och det kan anses

olämpligt att rycka barnet därifrån — möjligheten finnes att med stöd av

93 § lagförslaget förbjuda att barnet tages från fosterhemmet.

Med förslaget, att omhändertagande för samhällsvård alltid skall kunna

ske åtminstone intill åldersgränsen 18 år, sammanhänger vissa av kommittén

föreslagna jämkningar i de nu gällande reglerna om hur länge denna

form av samhällets omsorg må fortvara. Vad kommittén föreslår beträffande

åldersgränsen för samhällsvårdens fortvaro bygger på uppfattningen, att

sådan vård alltid skall kunna bedrivas under så lång tid efter omhändertagandet,

som behovet påkallar. Vidare har eftersträvats förenkling och förtydligande

av nu gällande regler. Endast i fråga om dem, som omhändertagits

utan att deras eget beteende givit anledning därtill, innebär förslaget

avvikelser av betydelse från gällande lag.

I förslaget skiljes till en början —- i anslutning till BvL — mellan dem

som omhändertagits före 18 års ålder å ena sidan samt övriga omhändertagna

å den andra. Vad angår den förra gruppen gäller enligt 128 § lagförslaget

att samhällsvården, oavsett huruvida sådan vård beslutats jämlikt

95—97 §§ (motsvarande 29 och 55 §§ BvL) eller jämlikt 98 § (motsvarande

22 § a)—c) BvL), skall upphöra senast då den omhändertagne fyller 18 år

eller, om han fyllt 15 år vid omhändertagandet, senast tre år efter

detsamma.

Kommittén har ansett det önskvärt att underårig, som omhändertagits

jämlikt 98 § a), i vissa fall må kunna beredas samhällsvård längre än förut

berörda huvudregler medger. För ändamålet har föreslagits, att nämnden

skall kunna i sådant fall besluta förlängning av samhällsvården, dock aldrig

längre än till dess den omhändertagne fyllt 21 år. Förutsättning skall vara,

att behov föreligger av fortsatt stöd åt den omhändertagne från nämndens

sida. Dylikt behov har enligt kommittén i det praktiska barnavårdsarbetet

visat sig föreligga i fråga om vissa lättpåverkade omhändertagna, sådana

som åtnjutit undervisning i hjälpklass etc. Även lämpligheten av att den

omhändertagne ges tillfälle att avsluta en påbörjad utbildning kan, fort
-

s. 302 Kontrollera mot PDF

302 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

sätter kommittén, motivera att samhällsvården får fortfara intill nämnda

ålder.

Beträffande samhällsvårdens upphörande för dem, som omhändertagits

efter fyllda 18 år ansluter sig kommitténs förslag (129 § lagförslaget) med

viss förenkling till vad enligt BvL gäller om när slutlig utskrivning senast

skall ske.

Remissyttrandena. Vad angår det föreslagna stadgandet i 127 § andra stycket

ansluter sig en överväldigande majoritet av de remissinstanser, som berört

frågan, till reservanternas uppfattning och avstyrker alltså förslaget i

denna del. En negativ inställning till förslaget intar sålunda justitiekanslersämbetet,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,

medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, 11 länsstyrelser, utredningen

om administrativa frihetsberövanden, Sveriges advokatsamfund, svenska sociulvårdsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska barnpsykiatriska

föreningen, högerns kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund,

Fredrika-Bremer-förbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund, målsmännens

riksförbund, en socialvårdskonsulent och 16 kommunala organ. Såsom

skäl för avstyrkandet åberopas — förutom vad som anförts i reservationen

—- att vetskapen om att föräldrarna själva äger avgöra när samhällsvården

skall upphöra är av stor betydelse, då det gäller för samhällets organ att

bringa snabb hjälp vid olika slag av uppkomna svårigheter för en familj

samt att kommitténs förslag därför är ägnat att försvåra samarbetet med

föräldrarna.

Kommitténs ifrågavarande förslag tillstyrkes av socialstyrelsen, som

framhåller, att föräldrarnas motiv för att begära samhällsvårdens upphörande

ej alltid tar sikte på barnets bästa och att förslaget med hänsyn härtill

synes vara ett led i strävandena att skydda barnen. Det måste emellertid

enligt styrelsen vara fullkomligt klart, att den här berörda bestämmelsen

icke får hindra återplacering till föräldrar, vilka gör vad de kan för att

bereda sina barn en god uppväxtmiljö. Svårigheter i föräldrahemmet, exempelvis

av ekonomisk art, får enligt styrelsen icke vara orsak till att föräldrarnas

begäran om samhällsvårdens upphörande lämnas utan bifall. Även

två socialvårdskonsulenter och en barnavårdsassistent tillstyrker förslaget.

Svenska stadsförbundet anser sig kunna lämna det föreslagna stadgandet

utan erinran, då dess ordalydelse ger vid handen att det kommer att få en

ytterst restriktiv användning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att samhällsvården i det i 129 §

lagförslaget avsedda fallet — d. v. s. när någon omhändertagits efter fyllda

18 år — ej utan att synnerlig anledning därtill föreligger bör utsträckas

att gälla så lång tid som tre år, samt föreslår därför, att samhällsvården

liksom enligt gällande lag skall upphöra senast då två år förflutit från omhändertagandet

och få utsträckas att gälla ytterligare högst ett år allenast

när särskilda förhållanden föranleder därtill.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3oa

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet. I anslutning till gällande lag bör såsom kommittén

föreslagit i ny barnavårdslag föreskrivas, att samhällsvården skall upphöra

dels då den omhändertagne inte längre är i behov av sådan vård, dels

då den omhändertagne uppnår den ålder, vid vilken det allmännas befattning

med honom senast skall upphöra.

Liksom kommittén anser jag inte nödvändigt att i ny barnavårdslag upptaga

motsvarighet till 48 § BvL, utan det bör få ankomma på barnavårdsnämnden

att från fall till fall avgöra, huruvida frihetsstraff bör föranleda

beslut om samhällsvårdens upphörande. Det torde vara lämpligt, att denna

fråga i allmänhet inte avgöres förrän domen vunnit laga kraft, åtminstone

mot den omhändeidagne. Komplikationer kan eljest uppstå, därest domen

av högre rätt ändras till den dömdes förmån.

Har omhändertagandet skett med stöd av 31 § lagförslaget — alltså i fall

motsvarande samhällsvård enligt gällande lag — bör, som också kommittén

föreslagit, huvudregeln även i fortsättningen vara, att samhällsvården skall

upphöra, när föräldrarna så önskar. Råder emellertid i föräldrahemmet sådana

förhållanden, att den unge där skulle komma att utsättas för fara till

sin hälsa eller utveckling, ställer sig saken annorlunda. Det vore onekligen

opraktiskt, om den unge i sådant fall först skulle behöva återlämnas till

hemmet för att sedan på nytt omhändertagas. I anslutning till 47 § 2 mom.

BvL har därför i förevarande paragraf stadgats, att barnavårdsnämnden bör

omhändertaga den unge för fortsatt samhällsvård enligt 29 §, om samhällsvården

befinnes icke kunna upphöra utan sådan fara för honom, som avses

i 25 § a). Såsom ytterligare förutsättning bör givetvis gälla, att den omhändertagne

ännu inte fyllt 18 år, något som ansetts böra komma till uttryck

i lagtexten. Föreligger beträffande den omhändertagne sådant fall,

som avses i 25 § b) lagförslaget, äger nämnden självfallet också, när anledning

förekommer, enligt reglerna i 4 kap. besluta om fortsatt omhändertagande

enligt 29 §. Erinran härom har till förebyggande av missförstånd

ansetts böra intagas i lagen. För beslut om fortsatt omhändertagande

gäller i alla avseenden vad i 3 kap. departementsförslaget är stadgat

beträffande beslut enligt 29 §. Särskilt påpekande härom i lagtexten synes

icke vara erforderligt.

Kommitténs förslag att föräldrarnas begäran om samhällsvårdens upphörande

under viss förutsättning skulle kunna lämnas utan bifall, även om

fortsatt omhändertagande inte kan beslutas, har mött starkt motstånd både

inom kommittén själv och vid remissbehandlingen. Då jag delar de betänkligheter

som anförts mot det föreslagna stadgandet — 127 § andra stycket

— har detta inte fått motsvarighet i departementsförslaget. För den händelse

förhållandena i föräldrahemmet inte är godtagbara, synes den föreslagna

bestämmelsen om fortsatt omhändertagande i förebyggande syfle erbjuda

tillräckliga möjligheter att skydda den omhändertagne.

Som förut nämnts bör samhällsvård enligt 31 § upphöra senast då den omhändertagne

fyller 18 år. Vad kommittén i övrigt föreslagit om åldersgränsen

för samhällsvårdens upphörande synes i huvudsak vara välbetänkt och

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

tillstyrkes av mig. Detta innebär att samhällsvården skall upphöra senast

då den omhändertagne fyller 18 år eller, om han fyllt 15 år vid omhändertagandet,

senast tre år därefter. Något behov av att, som kommittén förordat,

under vissa förutsättningar förlänga denna tid torde emellertid inte

föreligga. Bestämmelsen om sådan förlängning har därför inte överförts

till departementsförslaget.

43 §.

Denna paragraf, som motsvarar 130 § kommitténs förslag och delvis ersätter

45 § BvL, innehåller bestämmelser om villkorligt upphörande av

samhällsvård.

Villkorlig utskrivning kan enligt BvL ifrågakomma endast beträffande

den, som omhändertagits för skyddsuppfostran. Villkorlig utskrivning må

enligt 45 § beslutas där så prövas lämpligt, och i beslutet må uppställas

villkor med hänsyn till den utskrivnes bostad och sysselsättning samt förordnas

om övervakning av den utskrivne. Beslut om villkorlig utskrivning

medför rätt för vederbörande skolstyrelse eller barnavårdsnämnd att när

som helst återtaga den utskrivne. Återintagning skall ske när hans uppförande

eller annat förhållande föranleder därtill.

Enligt kommitténs förslag skall samhällsvården beträffande samtliga kategorier

av omhändertagna, där så prövas lämpligt, kunna avslutas försöksvis

genom ett beslut om villkorligt upphörande. Efter sådant beslut skall

samhällsvården när som helst kunna återupptagas, om det befinnes påkallat

för uppnående av syftet med vården. I villkorligt beslut skall kunna meddelas

föreskrifter rörande den omhändertagnes personliga förhållanden

ävensom förordnas om särskild tillsyn eller övervakning. Vid meddelande

av föreskrifter bör enligt kommittén vad i 94 § andra stycket lagförslaget

sägs tjäna till ledning. Kommittén har dock icke ansett påkallat att i 130 §

vare sig uppräkna eller exemplifiera de föreskrifter, som må givas, eller

hänvisa till 94 §.

Mot förslaget anmärker hovrätten över Skåne och Blekinge att i lagtexten

bör —- såsom förhållandet är i NyktvL i fråga om lydnadsföreskrifter

-—• närmare angivas vad föreskrifterna rörande den omhändertagnes personliga

förhållanden må innehålla.

Föredragande statsrådet. Skäl torde inte föreligga att såsom kommittén

föreslagit möjliggöra villkorligt upphörande av samhällsvård i fall, som

motsvarar omhändertagande för samhällsvård enligt gällande lag. I anslutning

till vad som för närvarande gäller bör villkorligt upphörande därför

kunna ifrågakomma endast beträffande den, som omhändertagits enligt

29 §. För beslut om villkorligt upphörande av samhällsvård bör i enlighet

med gällande lag och kommitténs förslag icke uppställas annan förutsättning

än att åtgärden anses lämplig. Samhällsvård, som försöksvis avslutats,

bör i enlighet med vad kommittén föreslagit, när som helst kunna

återupptagas, om så erfordras för att uppnå syftet med vården. I sam
-

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

band med villkorligt upphörande av samhällsvård bör föreskrifter kunna

meddelas rörande den omhändertagnes personliga förhållanden. Såsom hovrätten

över Skåne och Blekinge anmärkt torde av lagen böra framgå, vad

föreskrifterna får innehålla. I detta hänseende synes hänvisning lämpligen

kunna göras till 27 §. Liksom hittills bör också framdeles kunna förordnas

om övervakning. Ehuru det i annan lagstiftning torde vara vanligt att en

eftervårdande åtgärd av ifrågavarande slag betecknas såsom tillsyn, har

jag inte ansett tillräckligt motiverat att frångå nuvarande terminologi. Anledning

att i enlighet med kommitténs förslag skilja mellan särskild tillsyn

och övervakning torde av skäl som jag i annat sammanhang anfört inte

heller föreligga.

I enlighet med anförda synpunkter har förevarande paragraf avfattats.

44 §.

Denna paragraf ersätter med starka förenklingar vad i 46 § 3 mom. och

47 § 4 mom. BvL stadgas om eftervård. Paragrafen svarar närmast mot

133 § första stycket kommitténs förslag.

Gällande bestämmelser. Vid slutlig utskrivning från skyddsuppfostran

åligger det vederbörande nämnd eller styrelse, att, då omständigheterna

därtill föranleder, tillse, att den utskrivne erhåller lämpligt arbete och nödig

utrustning. Nämnden eller styrelsen bör även, där så prövas lämpligt,

besluta, att den utskrivne skall stå under tillsyn. Den tid varunder sådan

tillsyn må utövas skall, om omhändertagandet ägt rum med stöd av 22 §

a)—c), vara minst ett och högst tre år från utskrivningen. Dock skall tillsynen

upphöra senast när den omhändertagne fyllt 18 år, eller, om han är

elev vid ungdomsvårdsskola, när han fyllt 21 år. Tillsyn beträffande den

som omhändertagits enligt 22 § d) BvL skall fortvara minst ett och högst

två år från utskrivningen, dock längst till dess han fyllt 24 år. Närmare

föreskrifter angående tillsynen meddelas av Kungl. Maj :t. I fråga om träffande

av arbetsavtal för utskriven, som ej fyllt 21 år, har nämnden eller

styrelsen enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna (46 § 3

mom. BvL).

Då samhällsvård upphör, bör barnavårdsnämnden, där så prövas lämpligt,

besluta, att barnet skall stå under tillsyn under eu tid av minst 6 månader

och högst 3 år från upphörandet, dock i intet fall längre än till fyllda

18 år. I fråga om träffande av arbetsavtal för barnet har nämnden enahanda

rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna (47 § 4 mom. BvL).

Barnavårdskommittén. Det är enligt kommittén av synnerlig betydelse att

samhällsvård, villkorligt eller slutligt, upphör vid en tidpunkt som är lämplig

med hänsyn till den omhändertagnes vård och fostran, hans skolgång

och utbildning i övrigt, hans utveckling samt övriga omständigheter. Eu

bestämmelse härom har ansetts böra inflyta i lagen och har i första hand

anknutits till de fall, där beslut fattas om villkorligt upphörande av sam
20

Bihang till riksdagens protokoll 1960. t samt. Nr 1(1

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

hällsvård eller om slutligt upphörande på den grund att vården anses icke

längre behövlig eller i anledning av reglerna om maximitid (132 § första

stycket lagförslaget).

Även då samhällsvård, som beslutats jämlikt 95—97 §§, skall upphöra på

föräldrarnas begäran — d. v. s. då upphörande anses icke kunna eller böra

vägras — måste, enligt kommittén, tidpunkten för vårdens upphörande bestämmas

på ett sätt som är förenligt med barnets bästa. Kommittén har

emellertid ansett det böra stadgas, att i sådant fall föräldrarnas begäran

skall, om den icke avslås (och fortsatt omhändertagande ej sker), leda till

att samhällsvården upphör senast inom sex månader efter det sagda begäran

gjorts hos nämnden (132 § andra stycket lagförslaget). Kommittén har

i denna del inte varit enhällig, utan de vid 42 § angivna reservanterna har

förklarat, att en maximitid av tre månader måste anses fullt tillräcklig.

Enligt kommitténs förslag (133 § första stycket lagförslaget) skall nämnden,

innan beslut om slutligt eller villkorligt upphörande av samhällsvård

fattas, ha förvissat sig om att den omhändertagne efter vårdens upphörande

kommer i tillfredsställande levnadsförhållanden. Enligt det föreslagna stadgandet

bör nämnden, där behov föreligger och inte på annat sätt tillgodoses,

föranstalta om att den omhändertagne får tillfälle till utbildning och lämpligt

arbete ävensom erhåller utrustning samt erforderliga medel för resa

och särskilda omkostnader.

Vad angår arbetsavtal för underårig skall enligt kommitténs förslag

(133 § andra stycket lagförslaget) nämnden, om särskilda skäl föranleder

däi till, i samband med upphörande av samhällsvård i vårdnadshavare^

ställe kunna godkänna arbetsavtal för den underårige. Den från gällande

lag avvikande utformningen har av kommittén motiverats med, bland annat,

att befogenheten för närvarande åtminstone beträffande slutligt utskrivna

synes gå väl långt och att dess förhållande till vårdnadshavare^ rätt synes

oviss.

Kommittén anför, att eftertillsynen i den praktiska verksamheten fått

betydelse endast som ett medel att följa barns förhållanden efter det i 29 §

BvL avsedd samhällsvård upphört och att behovet ytterligare torde minskas

under förutsättning att åldersgränserna för samhällsvård blir de av

kommittén föreslagna. Eftertillsyn kan emellertid enligt kommittén även

under sålunda ändrade förutsättningar vara av betydelse i en del fall, särskilt

där samhällsvård upphört efter begäran av föräldrarna, fastän syftet

med vården icke uppnåtts. I sådana fall är det enligt kommittén av vikt,

att nämnden ej lämnar barnet ur sikte förrän den förvissat sig om att förhållandena

blivit tillfredsställande.

Kommittén har därför i förslaget (134 § lagförslaget) upptagit det stadgandet,

att barnavårdsnämnd, som meddelar beslut att samhällsvård skall

slutligt upphöra beträffande barn, d. v. s. den som ej fyllt 18 år, må förordna,

att barnet och dess hem tills vidare skall stå under nämndens särskilda

tillsyn.

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Remissyttrandena. Åtskilliga remissinstanser — såsom hovrätten över

Skåne och Blekinge, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs,

Hallands, Värmlands och Jämtlands län, utredningen om administrativa

frihetsberövanden, Sveriges advokatsamfund, svenska socialvårdsförbundet,

Fredrika-Bremer-förbundet samt ett antal barnavårdsnämnder —

anser i likhet med reservanterna inom kommittén, att den i 132 § andra

stycket stadgade tidsfristen bör kunna avsevärt förkortas, samt förordar

en maximitid varierande mellan en och tre månader.

Länsstyrelsen i Örebro län avvisar helt ifrågavarande stadgande, som

enligt länsstyrelsen utgör en alltför allvarlig inskränkning i föräldrars rätt

att bestämma beträffande sina barn.

Föredragande statsrådet. Med hänsyn till den stora betydelsen av att barnavårdsnämnden

ägnar intresse och omsorg åt att befrämja gynnsamma

levnadsförhållanden för dem, vilkas samhällsvård villkorligt eller slutligt

upphör, anser jag, att i ny barnavårdslag bör införas ett stadgande, som i

högre grad än gällande lag ställer krav på positiva insatser från nämndens

sida. Då det av kommittén härutinnan föreslagna stadgandet — 133 § första

stycket — synes väl avvägt, har det med smärre redaktionella jämkningar

upptagits i departementsförslaget under förevarande paragraf.

Nämndens åligganden enligt paragrafen inbegriper uppenbarligen även

skyldighet att såvitt möjligt välja en sådan tidpunkt för vårdens upphörande,

som är lämplig med hänsyn till den omhändertagnes vård och fostran,

hans skolgång och utbildning i övrigt, hans utveckling samt övriga

omständigheter. Särskild föreskrift härom, motsvarande stadgandet i 132 §

första stycket kommitténs förslag, torde därför icke vara erforderlig.

En särskild fråga i detta sammanhang är, huruvida nämnden — såsom

kommittén föreslagit —- bör äga befogenhet att i de fall, där samhällsvården

skall upphöra i anledning av föräldrarnas begäran, låta anstå härmed under

viss tid efter det sådan begäran gjorts hos nämnden. Det bör till en

början understrykas, att det här inte gäller något stort problem. I flertalet

fall, där det kan vara önskvärt att barnet inte omedelbart tages hem,

torde det vara möjligt att nå en tillfredsställande lösning i samförstånd

med föräldrarna. Enstaka fall kan visserligen tänkas förekomma, där det

onekligen i och för sig skulle vara värdefullt, om nämnden inom en viss

tidsfrist, som inte finge vara alltför kort, ägde att bestämma tidpunkten för

samhällsvårdens upphörande. Eftersom omhändertagandet i dessa fall grundar

sig på samtycke från föräldrarnas sida, är emellertid varje inskränkning

i deras rätt att, när de så önskar, återtaga barnet ägnad att väcka betänkligheter

av såväl principiell som praktisk natur. Särskilt kan en bestämmelse

av föreslagen innebörd ge anledning till cn allmän misstro hos allmänheten

mot institutet samhällsvård, något som på längre sikt måste bli till men för

barnavårdsarbetet. För egen del menar jag därför, att fördelarna av förslaget

inte kan uppväga de olägenheter, som reformen kan beräknas medföra.

Ifrågavarande stadgande — 132 § andra stycket - - har följaktligen

inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960

Gällande lags bestämmelser om rätt för barnavårdsorgan att träffa arbetsavtal

för underårig, vilken varit omhändertagen för skyddsuppfostran eller

samhällsvård, har inte fått nämnvärd praktisk betydelse och bör av skäl,

som kommittén anfört, inte i oförändrad form överföras till ny barnavårdslag.

Emellertid synes inte heller det av kommittén föreslagna stadgandet —

133 § andra stycket — gå fritt från invändningar. Även detta stadgande

måste sålunda anses oklart till sin innebörd. Särskilt synes bestämningen »i

samband med upphörande av samhällsvård» kunna ge anledning till skiftande

tolkningar. Därest avsikten är att nämndens befogenhet inte skall bestå

mer än en mycket kort tid efter det att samhällsvården bringats att upphöra,

synes stadgandet — med hänsyn till den skyldighet som åligger nämnden

att i förekommande fall tillse, att den omhändertagne har lämpligt arbete

innan vården upphör —■ vara i det närmaste betydelselöst. För egen

del har jag kommit till den uppfattningen, att särskild bestämmelse på ifrågavarande

område utan olägenhet kan avvaras i ny barnavårdslag.

Beslut om tillsyn efter slutlig utskrivning från skyddsuppfostran lär vara

sällsynta, vilket torde sammanhänga med att man i de fall, där förhållandena

inte är så tillfredsställande att tillsyn skulle kunna avvaras, hellre

väljer att uppskjuta utskrivningen. Då detta förfaringssätt måste anses vara

att föredraga, torde — såsom också kommittén funnit — bestämmelserna

om eftervårdande tillsyn för ifrågavarande fall inte behöva överföras till ny

barnavårdslag. Sådana bestämmelser torde emellertid inte heller i övrigt

vara påkallade. I vissa större städer är beslut om tillsyn efter upphörande

av samhällsvård visserligen tämligen vanliga. Detta förhållande torde emellertid

äga samband med att man på vissa håll inte alltid iakttar den i lagen

uppdragna gränsen mellan skyddsuppfostran och samhällsvård. Sålunda

anlitas i de fall, där föräldrarnas samtycke erhålles, ofta nog samhällsvård

för barn under 16 år, även när indikationer för skyddsuppfostran föreligger.

Främst är det härvid fråga om barn, som i föräldrahemmet är utsatta för

allvarlig vanvård. Samhällsvård kommer emellertid i fråga även för barn,

som på grund av miljöförhållanden är i fara att bli vanartade eller som

redan är vanartade. När föräldrarna i sådana fall sedermera begär att få

återtaga barnet, är förhållandena i hemmet ofta otillfredsställande, ehuru

sådana omständigheter inte föreligger, att nämnden anser sig kunna eller

böra förklara barnet vara omhändertaget för skyddsuppfostran. I stället

kontrolleras förhållandena i hemmet genom tillsyn med stöd av 47 § 4 mom.

BvL. I de så att säga rena samhällsvårdsfallen lär däremot beslut om tillsyn

knappast förekomma. Enligt min mening är det angeläget att nyss berörda

praxis brytes. Om gränsdragningen mellan 29 och 31 §§ iakttages,

kommer det i fortsättningen inte att föreligga något egentligt behov av

tillsyn efter upphörande av samhällsvård på grund av föräldrarnas begäran.

Därest otillfredsställande förhållanden råder i hemmet, torde det vara ur

såväl principiell som praktisk synpunkt riktigare att ingripa med förebyggande

åtgärder enligt bestämmelserna i 4 kap. Saknas förutsättningar för

sådant ingripande, synes det vara mindre lämpligt att nämnden skall äga

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

utöva särskilda befogenheter mot föräldrarna eller barnet uteslutande på

den grund, att familjen nödgats anlita samhällets hjälp i en nödsituation.

På grund härav har stadgandet i 134 § kommitténs förslag ansetts inte böra

få motsvarighet i departementsförslaget. Till undvikande av varje missförstånd

torde böra framhållas, att lagförslaget självfallet inte lägger hinder

i vägen för den på sina håll för närvarande tillämpade ordningen, att nämnden

— genom någon ledamot, tjänsteman eller annan representant — under

en övergångstid efter samhällsvårdens (skyddsuppfostrans) upphörande,

i samförstånd med föräldrarna, t. ex. medverkar till regelbundna besök

på barnavårdscentral, ordnar med fritidssysselsättning och lämpligt miljöombyte,

söker skaffa familjen ekonomiskt stöd av olika slag o. s. v. För en

sådan informell eftervård, som många gånger torde vara av stort värde,

erfordras inte stödet av särskild lagbestämmelse.

45 §.

Barnavårdskommittén. Att besluta om samhällsvårdens upphörande —

villkorligt eller slutligt — skall enligt kommitténs förslag (131 § lagförslaget)

alltid ankomma på den barnavårdsnämnd, som har befattningen med

den omhändertagne. Därvid skall dock gälla, att samhällsvården beträffande

elev vid ungdomsvårdsskola icke får upphöra förrän eleven utskrivits

från ungdomsvårdsskolan. Förslaget innebär i fråga om elev vid ungdomsvårdsskola

en genomgripande ändring i den nuvarande, i BvL (45 och

46 §§) fastlagda ordningen, enligt vilken ungdomsvårdsskolans styrelse beslutar,

huruvida elevs skyddsuppfostran skall upphöra, försöksvis genom

villkorlig utskrivning eller definitivt genom slutlig utskrivning. Enligt kommitténs

förslag har styrelsen blott att bestämma om elevens utskrivning

från vård vid ungdomsvårdsskola. Ändringen är ett led i en strävan från

kommitténs sida att få till stånd ett verkligt samarbete mellan ungdomsvårdsskolorna

och barnavårdsnämnderna med avseende på eleverna. Ytterligare

bestämmelser i samma syfte återfinnes i 11 kap. av kommitténs lagförslag.

Remissyttrandena. Den föreslagna reformen hälsas med stor tillfredsställelse

av föreningen Sveriges landsfiskaler, som framhåller, att barnavårdsnämndens

och polisens bristande information om utskrivning från

ungdomsvårdsskola för närvarande ofta leder till onödig och för eleven irriterande

uppmärksamhet genom kontrollåtgärder m. m. Även några barnavårdsnämnder

ställer sig visserligen i princip positiva till ändringen men

uttalar samtidigt farhågor för det ansvar som därmed kommer att läggas

på barnavårdsnämnden för ännu icke färdigfostrade elever, som t. ex. på

grund av platsbrist skrives ut för tidigt från ungdomsvårdsskola. Dessa barnavårdsnämnder

förordar därför att ändringen icke genomföres förrän ungdomsvårdsskoleorganisalionen

blivit utbyggd och den rådande platsbristen

undanröjts. Länsstyrelsen i Älvsborgs län understryker likaledes, att den föreslagna

ändringen på grund av platsbristen kan ställa barnavårdsnämnderna

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960

inför nära nog olösliga problem. En barnavårdsnämnd, som ställer sig direkt

avvisande till förslaget, anser ungdomsvårdsskolans ledning vara bättre

skickad än barnavårdsnämnden att göra en riktig bedömning av den lämpliga

tidpunkten för samhällsvårdens upphörande.

Föredragande statsrådet. Enligt gällande lag har styrelsen för ungdomsvårdsskola

inte endast att avgöra, när skolans behandling av elev får anses

avslutad, utan även att besluta att skyddsuppfostran skall upphöra. Denna

regel vilar på principen, att ansvaret för sådan omhändertagen, som

intagits i ungdomsvårdsskola, därmed överlåtits på skolan. Enligt kommitténs

förslag skall det i stället alltid ankomma på vederbörande barnavårdsnämnd

att besluta om samhällsvårdens upphörande. En sådan ordning

skulle medföra den fördelen, att nämnden aldrig helt släpper den unge

ur sikte utan håller sig beredd att vid behov göra en insats till hans bästa.

Nämnden skulle inte heller bli tvingad att acceptera skolstyrelsens uppfattning

angående behovet av fortsatt samhällsvård i fall, där denna uppfattning

strider mot nämndens, utan skulle ha sin beslutanderätt i behåll. Den invändning

som främst riktats mot förslaget, nämligen att detta under trycket

av platsbrist vid ungdomsvårdsskolorna skulle kunna leda till att elever utskrives

alltför tidigt, kan inte tillmätas någon avgörande betydelse, eftersom

förutsättningarna för utskrivning bibehålies i princip oförändrade. Däremot

torde fog föreligga för det i ett yttrande gjorda uttalandet att ungdomsvårdsskolans

ledning i allmänhet har större förutsättningar än vederbörande barnavårdsnämnd

att bedöma, vilken tidpunkt som är lämplig för samhällsvårdens

upphörande. Förslaget ger emellertid anledning till erinran även ur en

annan synpunkt. Den föreslagna ordningen är visserligen ändamålsenlig i

sådana fall, där behov verkligen föreligger av fortsatt samhällsvård efter utskrivningen.

Den vanligaste orsaken till utskrivning är emellertid, att ändamålet

med vården uppnåtts eller att eleven närmar sig den åldersgräns, vid

vilken utskrivning senast skall ske. I dessa fall skulle barnavårdsnämndens

insats i allmänhet inskränka sig till att meddela beslut om samhällsvårdens

upphörande samtidigt med eller i nära anslutning till utskrivningen. Barnavårdsnämnderna

skulle härigenom vållas ett icke ringa besvär, till synes utan

att några motsvarande fördelar vinnes. En smidig lösning av förevarande

spörsmål synes vara, att nuvarande ordning i princip bibeliålles men kompletteras

med möjlighet att i särskilda fall låta samhällsvården bestå trots

utskrivning från skolan, varjämte föreskrifter bör intagas i stadgan för

ungdomsvårdsskolorna om skyldighet för skolans ledning att i utskrivningsfrågor

— frånsett dem som gäller utskrivning i anledning av elevens ålder

— samråda med vederbörande barnavårdsnämnd. I enlighet härmed har

bestämmelserna om utskrivning från ungdomsvårdsskola utformats i departementsförslaget.

Då det ansetts önskvärt alt såvitt möjligt samla alla för ungdomsvårdsskolorna

betydelsefulla bestämmelser i ett kapitel, har utskrivningsreglerna

— * anslutning till vad kommittén föreslagit — upptagits i 9 kap. av deparie
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

mentsförslaget. Härav följer, att innehållet i förevarande kapitel inte bör

äga tillämpning i fråga om ungdomsvårdsskolornas elever. Föreskrift härom

har intagits i denna paragraf. Undantaget gäller endast omhändertagen som

år elev vid ungdomsvårdsskola. Har i samband med utskrivning från skolan

förordnats, att samhällsvården skall bestå, blir bestämmelserna i förevarande

kapitel i fortsättningen att tillämpa beträffande den omhändertagne.

7 kap. Fosterbarnsvård m. m.

(46—54 §§ departementsförslaget)

Förevarande kapitel i departementsförslaget svarar mot 7 kap. BvL och

6 kap. av kommitténs lagförslag men skiljer sig till sin allmänna uppläggning

i flera avseenden från såväl gällande lag som kommittéförslaget.

Medan de stadganden, som samlats i 6 kap. kommitténs förslag, icke har

avseende på omhändertagna barn, bär bestämmelserna i förevarande kapitel

— för övrigt i enlighet med framställda yrkanden — i likhet med föreskrifterna

i 7 kap. BvL gjorts tillämpliga på såväl omhändertagna som icke

omhändertagna barn. Enligt 50 § BvL göres härvidlag för närvarande undantag

för sådant omhändertaget barn, som överlämnas till fosterhem inom

den kommun, vars barnavårdsnämnd omhändertagit barnet. Då såväl systematiska

som praktiska skäl ansetts tala för att bestämmelserna om fosterbarnsvård

skall äga tillämpning även beträffande dessa barn, har berörda

undantag inte fått motsvarighet i departementsförslaget. I ett avseende har

en undantagsbestämmelse dock ansetts ofrånkomlig. Stadgandet i 47 § om

tillståndstvång bör av naturliga skäl inte gälla omhändertagna, som barnavårdsnämnden

placerar såsom fosterbarn inom den egna kommunen.

Såsom i annat sammanhang berörts innehåller förevarande kapitel —

till skillnad från 7 kap. BvL —- inga bestämmelser om åtgärder mot missförhållanden

i fosterhem.

Av tidigare anförda skäl har vidare de i BvL och kommitténs förslag upptagna

stadgandena om anmälningsplikt och tillsyn beträffande s. k. vistelsebarn

fått utgå ur förslaget. Detsamma gäller ett av kommittén föreslaget

stadgande (82 § lagförslaget) att barnavårdsnämnd och organisation, till

vars verksamhet hör att förmedla familjevård åt barn, icke må medverka

till att barn för familjevård överlämnas till hem, vilket icke för ändamålet

godkänts av ortens barnavårdsnämnd. Det föreslagna stadgandet torde, åtminstone

på det område som främst är av betydelse i detta sammanhang,

nämligen feriebarnsverksamheten, i stort sett överensstämma med rådande

praxis. Något behov av att upptaga ett stadgande av denna innebörd i lagen

har emellertid inte visats föreligga. Fastmera torde ett dylikt stadgande i

särskilda fall kunna bli till men för barnavårdsverksamheten.

Såsom en nyhet har kommittén ansett ett särskilt stadgande böra ges i

ny barnavårdslag om fosterföräldrars huvudsakliga förpliktelser. I lagförslaget

(71 § första stycket) har sålunda intagits föreskrift att fosterför
-

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

åldrarna skall ge fosterbarnet noggrann och kärleksfull vård och fostran

samt att de skall söka åvägabringa att barnet kommer i åtnjutande av den

utbildning som, utöver föreskriven skolgång, får anses med hänsyn till barnets

behov och förutsättningar samt omständigheterna i övrigt lämplig ocli

påkallad. Vad kommittén sålunda föreslagit torde inte innebära något i sak

nytt, utan framgår redan av vad som stadgas om barnavårdsnämndens tillsyn

över fosterhem. Stadgandet har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

Frågorna om fosterbarnsbegreppets innebörd, åldersgränsen beträffande

losterbarnstillsynen, koncessionssystemet samt åtgärder till förhindrande

av skadliga fosterbarnsförflyttningar har redan tidigare behandlats.

46 §.

I denna paragraf bestämmes begreppen fosterbarn, fosterföräldrar och

fosterhem samt upptages föreskrifter om förlängd tillsyn och om s. k.

oegentliga fosterbarn. Stadgandet, som delvis har motsvarighet i 2, 79 och

85 §§ kommitténs förslag, överensstämmer i sak nära med 49 § BvL. Som

en nyhet, vilken berörts i tidigare sammanhang, föreslås dock, att maximitiden

för förlängd tillsyn skall utsträckas från två till tre år.

47 §.

Paragrafen motsvarar 64 och 65 §§ kommitténs förslag samt ersätter delvis

51—52 §§ BvL.

Barnavårdskommittén. När någon önskar såsom fosterbarn mottaga barn,

vilket icke fyllt 16 år, skall han enligt kommitténs förslag till barnavårdsnämnden

i den kommun, där han har sitt hem, inge ansökan om tillstånd

till mottagandet. Ansökan skall enligt förslaget, som tämligen nära ansluter

sig till vad enligt BvL gäller om tillståndsansökan och förhandsanmälan,

innehålla uppgitt om sökandens namn och adress, motsvarande uppgifter

om barnet och dess vårdnadshavare samt om barnavårdsman för barnet,

därest sådan är förordnad. Vidare skall i ansökningen lämnas upplysning

om barnavårdsnämnd eller annan, som må ha förmedlat överenskommelse

om barnets överlämnande till sökanden (68 § lagförslaget).

På anfordran av barnavårdsnämnden skall sökanden enligt förslaget vara

skyldig att förete vissa handlingar. Det gäller, liksom enligt BvL, utdrag av

födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet, men därjämte har

kommittén ansett, att läkarintyg angående barnets hälsotillstånd bör kunna

krävas. Vidare skall nämnden, såsom ock i BvL är stadgat, enligt förslaget

ha rätt att fordra redogörelse, muntlig eller skriftlig, för de villkor,

under vilka barnet mottagits, och uppgifter om de förhållanden i övrigt,

som har betydelse för avgörandet, huruvida tillstånd må ges. Sökanden

skall enligt förslaget vara skyldig att på begäran styrka riktigheten av de

uppgifter han lämnar. Detta innebär liksom stadgandet om läkarintyg en

nyhet (69 § lagförslaget).

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960 313

Vad angår frågan, vilka förhållanden som bör beaktas och vilka synpunkter

som bör vara vägledande vid barnavårdsnämnds prövning av fosterhems

och fosterföräldrars lämplighet erinrar kommittén om att socialvårdskommittén

år 1944 föreslog, att i BvL skulle ges noggranna och detaljerade

föreskrifter därom. Enligt förslaget skulle såvitt möjligt tillses,

att erforderliga förutsättningar vore för handen för att barnet skulle erhålla

vård och uppfostran, likvärdig med den som beredes i ett gott föräldrahem,

ävensom för att mellan fosterbarnet och barnafostraren skulle kunna

uppkomma samma band som mellan naturliga föräldrar och deras barn. Vidare

skulle föreskrivas, att barnafostrare i regel skulle vara äkta makar,

att åldersskillnaden mellan dem och fosterbarnet ej finge vara för stor,

att fosterbarnet skulle vara yngre än barnafostrarens eventuella egna barn

och att ej mer än två fosterbarn finge mottas i samma hem, om fråga ej

vore om syskon eller eljest särskilda omständigheter förelåge. Inga villkor

i fråga om fosterföräldrarnas fysiska eller psykiska utrustning och hälsa

föreslogs, utöver det legala förbudet, avseende tuberkulos eller könssjukdom

i smittsamt skede. Uppräkningen av krav, som borde ställas på fosterhem,

ansågs ej uttömmande utan barnavårdsnämnden skulle vid sin bedömning

ta hänsyn även till övriga omständigheter, som kunde inverka på

utsikterna till en tillfredsställande vård och uppfostran för barnet i det

avsedda hemmet.

Enligt barnavårdskommitténs uppfattning bör i ny barnavårdslag liksom

i BvL endast upptas ett koncentrerat uttryck för de krav, som måste ställas

på fosterbarns vård, fostran och övriga förhållanden, och för den bedömning,

barnavårdsnämnd måste ha kommit fram till, innan tillstånd till

mottagande av fosterbarn må givas.

Kommittén har stannat för att som grundläggande regel för tillståndsprövning

i förslaget upptaga, att tillstånd må givas endast den hos vilken

barnet, enligt vad nämnden finner sig kunna hålla för visst, kommer att

erhålla god och kärleksfull vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden

(65 § lagförslaget). I kravet på gynnsamma levnadsförhållanden

bör enligt kommittén inbegripas en med hänsyn till barnet lämplig

familjesammansättning, goda förhållanden i övrigt såväl i hemmet som

ock i fråga om dess omgivning, skolan och orten över huvud taget.

Kommittén anser det emellertid vara önskvärt, att tydligare och utförligare

ledning lämnas nämnderna. Enligt kommitténs mening sker detta

lämpligen i tillämpningsföreskrifter, som fogas till barnavårdslagen. Vid

utformningen av föreskrifterna bör, enligt kommittén, de av socialvårdskommittén

anförda synpunkterna vara vägledande, men en viss komplettering

av desamma är påkallad. Bl. a. bör enligt kommittén framhållas nödvändigheten

av att utröna det fysiska och psykiska tillståndet hos sökanden

och hos andra, som vistas i hans hem, samt betonas vikten av att barnets

speciella typ, dess behov och förutsättningar klarläggs.

Då barnavårdsnämnd genom tillståndsansökan eller anmälan eller på

annat sätt erhållit kännedom om alt någon, som har sitt hem i kommunen,

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

önskar mottaga eller redan mottagit fosterbarn, skall nämnden enligt kommitténs

förslag (75 § lagförslaget) ofördröjligen företaga den utredning som

kan erfordras för prövning, huruvida barnet må fostras i berörda hem. I utredningen

måste enligt kommittén regelmässigt ingå undersökning av

hemmet, varmed avses bl. a. hembesök. Att lagen måste bereda möjlighet

till undantag från regeln om undersökning av hemmet är enligt kommittén

visserligen uppenbart, bland annat med tanke på de fall, där barnavårdsnämnden

redan har säker kännedom om att hemmet är olämpligt eller på

annan grund utan vidare kan meddela avslag. Emellertid måste enligt

kommittén ovillkorligen förebyggas, att fosterhem godkännes utan att

nämnden stöder sig på en fullt aktuell — om ock i annat ärende företagen

— för prövningen fullt tillräcklig utredning, omfattande hembesök. Förslaget

har utformats i överensstämmelse härmed.

Remissyttrandena. Endast frågan om läkarintyg har föranlett särskilda

uttalanden i yttrandena.

Svenska läkaresällskapet anser det böra övervägas, huruvida icke förslaget

bör kompletteras med en bestämmelse att vid tillståndsansökan skall fogas

självdeklaration angående sökandens hälsotillstånd med avseende på tuberkulos

och eventuellt även beträffande psykisk sjukdom. Hovrätten för

Västra Sverige och målsmännens riksförbund förordar, att sökanden åtminstone

skall kunna avfordras självdeklaration eller läkarintyg angående

sitt hälsotillstånd. Socialstyrelsen uttalar, att en förfrågan — utan att särskild

lagföreskrift därom behöver meddelas — regelmässigt bör göras hos

dispensären angående eventuell förekomst av tuberkulos i det tilltänkta fosterhemmet.

Föredragande statsrådet. I denna paragraf fastslås till en början, att

ingen äger mottaga fosterbarn utan tillstånd av barnavårdsnämnden. Beträffande

skälen härför hänvisas till den föregående framställningen. Därjämte

anges i paragrafen under vilka förutsättningar tillstånd skall få lämnas.

Kommitténs förslag om vad ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn

skall innehålla samt om den utredning i övrigt som sökanden har att

prestera innefattar nyheter i tre avseenden. Sålunda skall enligt förslaget

i ansökan lämnas vissa ytterligare upplysningar utöver vad som för närvarande

gäller. Vidare skall läkarintyg angående barnet kunna krävas, och

slutligen blir sökanden skyldig att på begäran styrka riktigheten av de

uppgifter han lämnar. Mot vad kommittén sålunda föreslagit bär någon

erinran inte framställts och förslaget synes också mig vara välmotiverat.

Emellertid torde det inte vara erforderligt eller lämpligt att tynga lagtexten

med detalj föreskrifter angående ansökan och vad därmed äger samband,

utan bestämmelser i detta hänseende synes hellre böra intagas i tillämpningsföreskrifter

till lagen. I själva lagen bör endast stadgas, att den som önskar

mottaga fosterbarn har att inhämta tillstånd därtill av barnavårdsnämnden

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

i den kommun, där han har sitt hem. Departementsförslaget har avfattats

i enlighet härmed.

Av berörda stadgande följer, att ansökan alltid skall göras av den, som vill

la emot fosterbarnet. I många fall — exempelvis då omhändertaget barn

placeras såsom fosterbarn i annan kommun •—- torde ansökningen visserligen

i realiteten göras av barnavårdsnämnd eller annan myndighet. Det har emellertid

ansetts riktigast, att de tilltänkta fosterföräldrarna alltid skall stå såsom

sökande i förhållande till den tillståndsbeviljande nämnden.

Att, såsom svenska läkaresällskapet ifrågasatt, föreskriva allmän skyldighet

för sökandena att avge förklaring om sitt hälsotillstånd i särskilda hänseenden,

torde inte vara tillräckligt motiverat. Uppenbart är att barnavårdsnämnden

vid prövning, huruvida tillstånd att mottaga fosterbarn bör meddelas,

alltid noga måste uppmärksamma hälsotillståndet hos dem som vistas

i det tilltänkta fosterhemmet och särskilt naturligtvis sökandenas fysiska

och psykiska hälsa. Vad särskilt angår tuberkulos bör nämnden såsom

socialstyrelsen framhållit regelmässigt hos dispensären efterhöra om sådan

finns i hemmet. I anledning av vad hovrätten för Västra Sverige och

målsmännens riksförbund yttrat vill jag erinra om att sökanden som nyss

nämnts skall vara skyldig att förete bevis för riktigheten av lämnade uppgifter,

vilket bl. a. innebär, att han kan avfordras läkarintyg angående hälsotillstånd,

smittofrihet in. in. Vägrar sökanden att förete begärt utlåtande,

riskerar han att ärendet avgöres till hans nackdel.

Vad kommittén anfört angående den utredning, som kan erfordras för att

bedöma huruvida tillstånd skall lämnas, torde i sak inte ge anledning till

erinran. I likhet med kommittén vill jag betona vikten av att tillstånd inte

lämnas utan att barnavårdsnämnden kan stödja sig på en fullt aktuell och

tillräcklig utredning angående hemmet, omfattande hembesök. Någon komplettering

av de bestämmelser om utredning i barnavårdsärenden, vilka

upptagits i 3 kap. av departementsförslaget, finner jag emellertid inte erforderlig.

Föreskrifterna i 75 § kommitténs lagförslag har därför fått utgå ur

förslaget.

I förevarande sammanhang torde endast behöva anges de villkor, som bör

uppställas för fosterhem. Härutinnan kan jag i huvudsak biträda kommitténs

förslag och de riktlinjer för tillståndsprövningen, som kommittén förordat

i anslutning till 1944 års förslag. Dock har jag funnnit mig böra föreslå

vissa jämkningar i den av kommittén föreslagna lagtexten i 05 §. Det

däri — i nära överensstämmelse med gällande lag —- förekommande uttrycket

»hålla för visst» torde sålunda i sammanhanget innefatta ett alltför

strängt krav, vilket i praktiken inte kan uppfyllas. Jag föreslår därför, att

detta uttryck får utgå. Vidare synes det överflödigt att utsäga, att den vård

och fostran som skall lämnas i fosterhemmet skall vara kärleksfull. I enlighet

härmed torde kunna stadgas, att tillstånd att mottaga fosterbarn får lämnas

endast om nämnden finner, att barnet hos sökanden kommer att erhålla

god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden.

Såsom framgår av vad jag anfört vid kapitelrubriken skall stadgandet om

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

tillståndslvång inte ha avseende på sådana omhändertagna barn, som

placeras i fosterhem inom den kommun, vars barnavårdsnämnd har befattningen

med dem. Undantagsbestämmelse härom har intagits i tredje stycket

av förevarande paragraf. Bedömningen av huruvida det tilltänkta fosterhemmet

i ett sådant fall kan godtagas bör emellertid ske enligt samma

principer som gäller för tillståndsprövning. Uttrycklig föreskrift härom har

ansetts för tydlighets skull böra meddelas.

48 §.

Denna paragraf, som motsvarar 71 § andra stycket och 73 § kommitténs

förslag, innehåller bestämmelser om uppgifts- och anmälningsplikt för fosterföräldrar.

Stadgandet ersätter 51 § 4—6 mom. BvL.

Enligt BvL skall barnafostraren göra anmälan hos barnavårdsnämnden

om fosterhemmets flyttning samt om fosterbarnets död eller bortlämnande.

Då fosterbarnet flyttas till annan kommun skall anmälan göras hos barnavårdsnämnderna

både i avflyttningskommunen och i inflyttningskommunen.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag (71 § andra stycket lagförslaget)

skall fosterföräldrarna vara skyldiga att lämna barnavårdsnämnden

och dess företrädare upplysningar om fosterbarnet, dess vård och fostran

samt därmed sammanhängande förhållanden. Enligt samma paragrafs tredje

stycke skall fosterbarnet icke annat än tillfälligt av fosterföräldrarna få

överlämnas till vistelse i annat enskilt hem eller i annan barnavårdsanstalt

än lekskola, om icke fosterföräldrarna dessförinnen gjort anmälan därom

till nämnden. Fosterföräldrarna bibehålies enligt förslaget (73 § lagförslaget)

vid skyldighet att till barnavårdsnämnden anmäla förändringar av

olika slag. Sålunda skall fosterföräldrarna anmäla flyttning till annan

lägenhet inom kommunen, med tidsfrist som föreslås ändrad till likhet

för land och stad och fastställd till en vecka. Vidare skall enligt förslaget

flyttning till annan kommun anmälas dels före flyttningen hos barnavårdsnämnden

i avflyttningskommunen, dels inom en vecka efter flyttningen

hos barnavårdsnämnden i inflyttningskommunen. I anslutning till vad redan

gäller skall därjämte enligt de föreslagna bestämmelserna anmälas, om

barnet avlider eller om fosterbarnsförhållandet eljest har upphört av annan

anledning än barnavårdsnämndens ingripande. Som en nyhet föreslår kommittén,

att fosterföräldrarna skall vara skyldiga att ofördröjligen anmäla,

om förändring inträffar i fråga om sammansättningen av fosterföräldrarnas

familj.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser den föreslagna

anmälningsplikten vara alltför omfattande. Enligt länsstyrelsens erfarenhet

från andra områden fullgöres en dylik skyldighet i mycket ringa utsträckning,

och anledning finnes därför till antagande att anmälningsreglerna i deras

föreslagna utformning icke får praktisk betydelse. Anmälningsskyldigheten

torde kunna begränsas avsevärt och ersättas med en effektivare till
-

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1960

317

syn över fosterhemmen. Liknande uttalande göres av länsstijrelsen i Västernorrlands

län, som anser, alt förändringar i fosterföräldrarnas familj icke

skall behöva anmälas samt att den dubbla anmälningsplikten vid flyttning

till annan kommun bör kunna undvaras. Även länsstijrelsen i Kronobergs

län ställer sig tvivlande till lämpligheten att införa en straffsanktionerad

bestämmelse om skyldighet för fosterföräldrar att anmäla förändring i fråga

om sammansättningen av deras familj. En dylik anmälningsplikt torde

enligt länsstyrelsen bli ringa respekterad i synnerhet som det mestadels torde

vara fråga om förändringar, som saknar egentlig betydelse för bedömandet

av fosterhemmets lämplighet.

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén anser jag, att skyldighet

bör åläggas fosterföräldrarna att lämna barnavårdsnämnden och dess företrädare

önskade upplysningar om fosterbarnet, dess vård och fostran samt

därmed sammanhängande förhållanden. Sådana upplysningar är nödvändiga

för att nämnden skall kunna fullgöra fosterbarnstillsynen. Däremot kan jag

inte finna motiverat att, såsom kommittén föreslagit, ålägga fosterföräldrarna

skyldighet att göra förhandsanmälan om överlämnande av barnet till

vistelse i annat enskilt hem eller till barnavårdsanstalt.

Vad angår bestämmelserna om skyldighet för fosterföräldrarna att hos

barnavårdsnämnden anmäla olika inträffade förändringar har jag övervägt,

huruvida desamma skulle kunna helt undvaras eller i vart fall väsentligt inskränkas.

Med hänsyn till angelägenheten av att barnavårdsnämnden snabbt

får kännedom om fosterhemmets flyttning eller fosterbarnsförhållandets

upphörande genom barnets död eller annan omständighet som inte beror på

nämnden har jag dock kommit till den uppfattningen, att anmälningsplikt

beträffande sådana händelser bör stadgas även i ny barnavårdslag. Därvid

torde dock, såsom länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasatt, den dubbla

anmälningsskyldigheten vid flyttning till annan kommun utan olägenhet

kunna undvaras. Jag föreslår därför att anmälan i sådant fall endast skall

behöva göras till barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen. Därjämte

synes böra föreskrivas, att denna nämnd, så snart den — genom anmälan

eller eljest — erhåller kännedom om avflyttningen, skall lämna underrättelse

därom till barnavårdsnämnden i inflyttningskommunen. Genom sådan

föreskrift torde tillräckliga garantier vinnas för att sistberörda nämnd blir

informerad. Vad angår anmälan om att fosterbarnsförhållandet upphört skall

sådan enligt kommitténs förslag göras ofördröj ligen. I likhet med vad som

för närvarande gäller torde viss tidsfrist böra bestämmas. Tiden synes -—

utan skillnad mellan land och stad — även i detta fall lämpligen kunna fastställas

till eu vecka.

Kommitténs förslag om införande av anmälningsplikt beträffande förändringar

i sammansättningen av fosterföräldrarnas familj har mött motstånd

i vissa yttranden. En sådan utsträckning av fosterföräldrars anmälningsplikt

kan inte heller jag finna nödvändig eller lämplig. Ifrågavarande stadgande

har därför fått utgå ur förslaget.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

49 §.

Om barnavårdsnämnds fortlöpande tillsyn över fosterhemmen meddelas i

denna paragraf bestämmelser, som i sak nära ansluter sig till vad som gäller

enligt 53 § BvL. Paragrafen svarar mot 74, 76 och 77 §§ kommitténs förslag.

Gällande bestämmelser. Barnavårdsnämnden skall öva noggrann tillsyn

över alla fosterhem inom kommunen i syfte att trygga, att fosterbarn kommer

i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse

av sjukdom, den särskilda vård, som omständigheterna påkallar. Synnerlig

uppmärksamhet skall ägnas åt vården av späda fosterbarn. Nämnden skall

jämväl verka för att fosterbarn erhåller den utbildning, som med hänsyn till

barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig. I den mån så befinnes

påkallat, skall nämnden låta verkställa undersökning av förhållandena

i fosterhem. Nämnden skall också ge de barnafostrare, vilka är i behov därav,

erforderliga föreskrifter rörande barns vård och uppfostran.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag (74 § lagförslaget) skall

barnavårdsnämnden ägna vården av fosterbarn inom kommunen sådan tillsyn,

att varje fosterbarns rätt och bästa väl tillgodoses, samt därvid lämna

fosterföräldrarna råd och bistånd.

Enligt förslaget (74 § andra stycket) fastslås i lagen, att nämnden för fosterbarnstillsynen

skall anlita biträde av särskilt utsedda fosterbarnsinspektörer.

Då barnavårdsnämnd vinner kännedom om att någon, som har fosterbarn,

inflyttar till kommunen, skall enligt förslaget motsvarande utredning äga

rum som är föreskriven för prövning av huruvida fosterhem må godkännas

(jfr vid 44 § ovan). I övrigt överlämnas enligt förslaget till barnavårdsnämnds

bedömande, huruvida anmälda förändringar i fosterföräldrarnas

familj, fosterhemmets flyttning till ny bostad inom kommunen eller andra

särskilda omständigheter bör föranleda särskild undersökning och hur omfattande

den i så fall bör vara (se 75 § andra stycket lagförslaget).

Kommittén har i förslaget eftersträvat eu mera positiv formulering än

gällande lag av ändamålet med och inriktningen av barnavårdsnämnds tillsyn.

Den fortlöpande tillsynen av fosterhem skall enligt förslaget (76 § lagförslaget)

bedrivas så, att nämnden håller sig väl underrättad om varje fosterbarns

hälsa och utveckling samt om de förhållanden varunder barnet

lever.

Vad särskilt angår omsorgen om fosterbarns hälsa är det enligt kommittén

inte tillräckligt, att barnet vid sjukdom får den särskilda vård, som behövs.

Det är, anför kommittén, angeläget, att fosterföräldrarna utnyttjar de anordningar

för allmän hälsokontroll, som kan finnas i kommunen, samt att

barn, som lider av lyte, rubbning i utvecklingen eller dylikt, får den särskilda

vård eller behandling, som krävs för att nå den förbättring, som kan

vinnas. Detta har kommittén ansett böra komma till uttryck i förslaget (76 §

andra stycket).

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1900

319

Nämnden skall enligt förslaget (77 §) vid behov tillvarataga fosterbarns

intresse såväl med avseende på fosteriön som ock beträffande barnbidrag,

underhållsbidrag, livränta, understöd, stipendier och liknande, som barnet

kan vara berättigat erhålla eller som kan utverkas åt barnet. Nämnden bör

enligt förslaget, där annat ej föranledes av förhållandena, verka för att för

varje fosterbarn utgår fosterlön av minst sådan storlek, att beloppet väl täcker

fosterföräldrarnas skäliga omkostnader för barnet.

Beträffande fosterbarn som är omhändertagna för samhällsvård innehåller

kommitténs lagförslag i 114 § andra stycket en motsvarande bestämmelse

om fosterlön. Enligt denna bestämmelse bör för varje fosterbarn utgå fosterlön

enligt nyss angivna norm.

På barnavårdsnämnden skall enligt förslaget (77 § andra stycket) i anslutning

till gällande lag vidare ankomma att medverka till att fosterbarn

får den särskilda utbildning, som är lämplig och påkallad med hänsyn till

barnets behov och förutsättningar samt omständigheterna i övrigt. Som en

nyhet föreslås, att nämnden — där sa befinnes påkallat — i sådant syfte bör

lämna bidrag av medel, som på grund av anslag därtill eller eljest står till

nämndens förfogande för ändamålet.

Remissyttrandena. Det sätt, varpå ändamålet med tillsynen över fosterbarnsvården

bestämts i kommitténs förslag, utsättes för kritik i ett flertal

yttranden, särskilt från kommunalt håll. Sålunda anses uttrycket »fosterbarns

rätt och bästa» innefatta alltför vittgående skyldigheter för barnavårdsnämnderna

med avseende på tillvaratagande av fosterbarnens intressen.

Enligt svenska socialvårdsförbundet torde nämnda uttryck innebära

skyldighet för barnavårdsnämnd att jämväl bevaka barnets rättigheter i förhållande

till tredje man, vilket knappast kan vara avsett. Förbundet föreslår,

att uttrycket ändras till »barnets bästa». En barnavårdsnämnd påpekar,

att stadgandets avfattning kan ge anledning till en kompetenskonflikt

mellan fosterbarnsinspektör och barnavårdsinan, särskilt då det gäller

barnets juridiska rätt beträffande underhållsbidrag m. m.

Det föreslagna stadgandet om anlitande av fosterbarnsinspektörer avstyrkes

av barnavårdsnämnden i Stockholm, som anser det olämpligt att i lagen

speciellt omnämna en personalkategori, som är erforderlig för barnavårdsnämndernas

verksamhet.

Enär benämningen fosterbarnsinspektör knappast motsvarar den inriktning,

man vill ge en modern fosterbarnsvård, anser länsstyrelsen i Västerbottens

län denna benämning böra utbytas mot en annan med mer neutral

klang, möjligen »fosterhemskurator».

Kommitténs förslag att barnavårdsnämnden skall kunna ekonomiskt stödja

fosterbarns utbildning innebär enligt socialstyrelsen ett glädjande framsteg.

Styrelsen framhåller, att fosterbarnens utbildningsfrågor hittills varit

förbisedda samt alt fosterföräldrar i allmänhet saknar ekonomisk förmåga

och barnavårdsnämnderna anslagsekonomiska möjligheter. Det är därför

enligt styrelsens förmenande angeläget att lagen klargör att barnavårds
-

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

nämnderna skall kunna och också bör lämna ekonomiskt bistånd för fosterbarns

utbildning. Icke minst betydelsefullt är detta, fortsätter styrelsen, för

barn, som på grund av sen utveckling icke tidigare kunnat tillgodogöra sig

utbildning.

Enligt barnavårdsnämnden i Göteborg är det naturligt med föreskrift om

att de barn, för vilkas vård och fostran samhället påtagit sig ansvaret, skall

erhålla erforderlig utbildning. När det gäller icke omhändertagna fosterbarn

kan det emellertid enligt barnavårdsnämnden ifrågasättas om detta

överensstämmer med den allmänna uppfattningen. Det finns, framhåller

barnavårdsnämnden, stora grupper av barn som ej är fosterbarn, vilka skulle

kunna anses vara minst lika berättigade därtill, exempelvis barn till ensamstående

mödrar, änkor eller frånskilda. Liknande synpunkter anföres även

av några andra barnavårdsnämnder.

Socialstyrelsen ställer sig positiv till den föreslagna föreskriften att barnavårdsnämnd

regelmässigt bör medverka till att fosterlön av erforderlig

storlek utgår för varje fosterbarn. Däremot anser kammarrätten och svenska

socialvardsförbundet att bestämmelse härom icke bör införas i lagen. Även

från kommunalt håll framföres betänkligheter mot förslaget i denna del.

Det uttalas sålunda, att det förefaller opåkallat att barnavårdsnämnd skall

lägga sig i uppgörelser mellan föräldrar och fosterföräldrar i detta avseende,

att barnavårdsnämnd under alla förhållanden har en lagenlig möjlighet

att ingripa för att råda bot på missförhållanden samt att bestämmelsen säkerligen

i många fall kommer att skapa onödiga och kanske ödesdigra konflikter

mellan nämnderna och de enskilda.

En del barnavårdsnämnder anser, att även bestämmelsen om fosterlön beträffande

omhändertagna fosterbarn bör utgå ur förslaget. Socialstyrelsen,

som biträder förslaget, förordar en generell höjning av fosterlönerna samt

en successiv reglering efter prisnivåns framtida ändringar.

Föredragande statsrådet. Vad kommittén föreslagit om skyldighet för barnavårdsnämnd

att tillvarata fosterbarns intressen beträffande barnbidrag,

underhållsbidrag och andra ekonomiska förmåner kan jag inte finna välbetänkt.

Det gäller här uppgifter, som i stort sett måste anses ligga utanför

barnavårdsnämndernas egentliga verksamhetsområde. Om förslaget genomföres,

måste man vidare räkna med uppkomsten av besvärliga frågor om

ekonomisk ansvarsfördelning. I likhet med vissa remissinstanser kan jag

alltså inte biträda kommitténs förslag i denna del. En annan sak är, att barnavårdsnämnd

i berörda hänseenden bör lämna fosterföräldrar möjligt bistånd

och i förekommande fall hänvisa till annat socialt hjälporgan.

Medan det i de nu berörda fallen varit fråga om att bevaka barnets egna

ekonomiska intressen, är förhållandet principiellt ett annat i fråga om fosterlön.

Det gäller här det vederlag som fosterföräldrarna betingar sig för

vården av fosterbarnet. På detta område råder full avtalsfrihet. Många fosterföräldrar

avstår helt från ersättning för vården av fosterbarnet, andra nöjer

sig med en gottgörelse, som inte tillnärmelsevis täcker kostnaderna. Skälen

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

härtill kan vara mycket växlande. Oftast är det väl nära anhöriga, exempelvis

barnets far- eller morföräldrar, som sålunda åtar sig vårduppgiften mot

ringa eller ingen ersättning. Under förutsättning att den vård som lämnas

barnet inte ger anledning till anmärkning, kan det inte anses föreligga något

starkare intresse från samhällets sida att påverka den ekonomiska uppgörelsen

mellan fosterföräldrarna och barnets egna föräldrar. Såsom framhållits

i några yttranden skulle ingripande från barnavårdsnämndens sida också

lätt kunna ge anledning till irritation i förhållandet mellan nämnden och de

enskilda. Då nämnden inte skulle äga några särskilda befogenheter utan

vara hänvisad till att söka påverka de berörda parterna, kan det vidare med

skäl betvivias, att den föreslagna bestämmelsen i praktiken skulle komma att

få någon effekt. Av nu anförda skäl har jag funnit mig inte kunna tillstyrka

förslaget i denna del.

En särskild fråga är, huruvida föreskrift bör införas i ny barnavårdslag

angående fosterlön beträffande sådana fosterbarn, som är omhändertagna.

Här är läget så till vida ett annat, att barnavårdsnämnden själv har att bestämma,

med vilket belopp fosterlön skall utgå. Då en skälig fosterlön i allmänhet

utgör en väsentlig förutsättning för en god fosterbarnsvård, ger det av

kommittén föreslagna stadgandet i sak inte anledning till erinran. Emellertid

är detta ett spörsmål, som enligt min uppfattning inte bör lösas lagstiftningsvägen.

Jag är alltså ense med de remissinstanser, som ansett nu berörda

bestämmelse böra utgå ur förslaget.

Enligt gällande lag skall barnavårdsnämnden verka för att fosterbarn erhåller

den utbildning, som med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter

befinnes lämplig. Såsom kommittén föreslagit torde ett motsvarande

stadgande böra intagas även i ny barnavårdslag. Sedan den nioåriga

enhetsskolan blivit fullt genomförd kommer fosterbarnstillsynen visserligen

regelmässigt att upphöra i nära anslutning till att fosterbarnet avslutar

den obligatoriska skolgången. Även därefter måste det dock vara en

viktig uppgift för barnavårdsnämnderna att genom råd och vägledning samt

annan hjälp verka för att fosterbarnet skall komma i åtnjutande av lämplig

fortsatt utbildning. För sådant ändamål kan det i vissa fall vara lämpligt

att besluta om förlängd tillsyn. Enligt kommitténs förslag skulle i lagen föreskrivas,

att nämnden för befrämjande av fosterbarns fortsatta utbildning

bör lämna bidrag av medel, som på grund av anslag därtill eller eljest står

till nämndens förfogande. Att barnavårdsnämnden har att sörja för de

omhändertagna fosterbarnens utbildning följer redan av stadgandet

i 35 §, varför ytterligare föreskrift därom inte torde vara behövlig. Vad angår

de fosterbarn som inte är omhändertagna delar jag den uppfattning, som

uttalats av barnavårdsnämnden i Göteborg, och jag kan följaktligen inte

tillstyrka, att barnavårdsnämnden tillägges generell befogenhet att stödja

fosterbarns utbildning med bidrag av kommunala medel. Den föreslagna bestämmelsen

har för övrigt samband med kommitténs förslag om höjning

av åldersgränsen beträffande fosterbarnsbegreppet. Ifrågavarande bestämmelse

har därför inte fått motsvarighet i deparlementsförslaget.

21 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föreskrift om att barnavårdsnämnden för fosterbarnstillsynen skall anlita

biträde av fosterbarnsinspektörer är för närvarande intagen i fosterbarnsstadgan.

I likhet med barnavårdsnämnden i Stockholm anser jag inte

lämpligt att såsom kommittén föreslagit överföra denna föreskrift till barnavårdslagen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i detta sammanhang förordat ändrad

beteckning för fosterbarnsinspektörerna. Då den nuvarande benämningen

emellertid är väl känd för allmänheten och också i stort sett torde ha god

klang, anser jag liksom kommittén att den bör begagnas även i fortsättningen.

Det torde ligga i sakens natur, att barnavårdsnämnden såsom ett led i tillsynen

över fosterhemmen har att låta verkställa undersökning av dessa vid

flyttning, andra inträffade förändringar eller när eljest anledning därtill

förekommer. Uttrycklig föreskrift härom torde sålunda inte vara nödvändig.

I departementsförslaget har därför inte upptagits motsvarighet till vad

gällande lag och kommitténs förslag härom innehåller.

Kommittén har såsom en nyhet föreslagit, att barnavårdsnämnden skall

tillse, att fosterföräldrar för fosterbarns del begagnar sig av den allmänna

hälsokontrollen för kommunen. En sådan föreskrift, som synes välbetänkt,

föranleder i sak ingen erinran från min sida. Bestämmelsen är emellertid av

sådan natur, att den inte torde böra upptagas i lagen utan införas i tillämpningsföreskrifter

till denna.

Angivna överväganden har lett fram till att bestämmelserna om tillsyn

över fosterbarnsvården i departementsförslaget avfattats i nära anslutning

tiH gällande lag. Såsom nyss nämnts har dock föreskriften om undersökning

av fosterhem fått utgå. Det har vidare ansetts överflödigt att uttryckligen

framhäva, att nämnden har att tillse att fosterbarn får erforderlig

vård vid sjukdom. I det allmänna kravet på god vård ligger uppenbarligen

också att fosterbarnet vid behov skall få särskild vård för sjukdom, lyte

och liknande. Slutligen har det inte heller ansetts påkallat att till ny lag

överföra stadgandet om att synnerlig uppmärksamhet skall ägnas åt vården

av spada barn. Vid utformningen av stadgandet har därjämte anknytning

skett till de i 47 § uppställda villkoren för godkännande av fosterhem.

50 §.

Denna paragraf, som närmast har motsvarighet i 93 och 101 §§ kommitténs

förslag, innehåller bestämmelser om förbud mot skadliga förflyttningar

av fosterbarn. Beträffande motiveringen till det föreslagna stadgandet

hänvisas i huvudsak till den föregående framställningen.

Föreskrift, att barn inte må tagas från dess fosterhem, skulle enligt kommitténs

förslag upphöra att gälla senast när den unge fyller 18 år. Någon

motsvarande föreskrift har inte upptagits i departementsförslaget. Det har

nämligen synts utan vidare vara klart, att förbudet inte kan bestå sedan

den unge uppnått sådan ålder, att han inte längre är att anse som fosterbarn,

d. v. s. i regel vid 16 års ålder.

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Maximitiden för provisoriskt förbud har, liksom beträffande omhändertagande

för utredning, ansetts böra bestämmas till fyra veckor. Enligt kommitténs

förslag skulle beslut om förberedande föreskrift inte få avse mer

än två veckor men möjlighet finnas till förlängning av giltighetstiden med

ytterligare högst två veckor. Särskilt med hänsyn till kravet på obligatorisk

läkarundersökning torde en tvåveckorsperiod förhållandevis ofta komma att

visa sig otillräcklig.

51 §.

Ett meddelat förbud att mottaga fosterbarn har enligt BvL (59 § 5 mom.)

den effekten, att den som förbudet riktar sig mot ej heller får utan barnavårdsnämndens

medgivande i sitt hem mottaga vistelsebarn, som inte fyllt

7 år. Möjlighet att förbjuda endast mottagande av vistelsebarn föreligger

icke. Enligt kommitténs förslag äger nämnden däremot meddela person,

som har sitt hem i kommunen, förbud att utan nämndens medgivande mottaga

annans barn för vistelse i hemmet annorledes än tillfälligt (81 § lagförslaget).

Ehuru anmälningsplikt inte föreslås beträffande vistelsebarn har

såsom i annat sammanhang berörts en motsvarande möjlighet att förbjuda

mottagande av vistelsebarn ansetts böra upptagas även i departementsförslaget.

Stadgande härom har införts i denna paragraf.

Förbud skall enligt det föreslagna stadgandet kunna meddelas, där så befinnes

erforderligt ur barnavårdssynpunkt. Härmed åsyftas, att förhållandena

i det berörda hemmet är sådana, att det kan befaras att barn som för

vistelse mottages där inte kommer att erhålla tillfredsställande vård eller

att barnets utveckling kan komma att påverkas i ogynnsam riktning. I det

uppställda villkoret ligger därjämte, att nämnden inte får inskrida med förbud

på grundval av ett löst antagande att någon har intresse av att mottaga

vistelsebarn. Det måste vara åtminstone sannolikt, att avsikt att mottaga

barn verkligen föreligger hos vederbörande, innan förbud meddelas. Förbud

skall enligt förslaget avse annans barn under 16 år. Med föräldrahem är i

detta sammanhang att jämställa adoptivhem. Att adoptivbarn i förhållande

till adoptanten icke är att anse såsom »annans barn» följer nämligen av

97 § lagförslaget. Med förbud avses inte heller särskilt förordnad förmyndare

skola kunna hindras att i sitt hem mottaga barn, som står under hans

vårdnad. Uttrycklig föreskrift härom synes inte vara nödvändig. Ehuru det

ej heller ansetts erforderligt att utsäga detta i lagförslaget, behöver förbudet

givetvis inte vara generellt utan kan inskränkas till att avse barn i viss

ålder eller barns mottagande i viss lägenhet eller också begränsas på annat

sätt. Det bör också kunna på motsvarande sätt återkallas eller ändras.

Med avseende på meddelat förbud har i paragrafens andra och tredje

stycken intagits vissa föreskrifter, vilka i sak överensstämmer med vad som

stadgas i 57 § BvL och 67 § kommitténs förslag i fråga om där avsedda

förbud.

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

52 §.

Enligt 60 § 1 mom. BvL äger Kungl. Maj :t, där barnavårdsnämnd prövas

ha vidtagit fullt betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av

nämnden överlämnats till fosterhem utom vederbörande kommun, medgiva

befrielse tills vidare under högst tio år, i den mån så prövas lämpligt, från

tillämpningen av bestämmelserna i 7 kap., såvitt angår dylika barn. Nämnden

är dock skyldig att i sådant fall ofördröj ligen efter överlämnandet göra

anmälan om förhållandet till ortens barnavårdsnämnd. Kommittén bär ansett

denna möjlighet böra bibehållas (125 § lagförslaget). Enligt förslaget

skall befrielse dock ej kunna lämnas från bestämmelsen om att fosterhem

skall godkännas av ortens barnavårdsnämnd.

Socialstyrelsen ifrågasätter om tiden icke nu är inne att slopa denna dispensbestämmelse,

vilken närmast är av intresse för Stockholm och andra

större städer. De lokala barnavårdsmyndigheterna och fosterbarnsinspektörerna

har enligt styrelsen förutsättningar att sköta denna uppgift på ett

tillfredsställande sätt. På de håll, där för närvarande fosterbarnsinspektörerna

fungerar som lokalombud för barnavårdsnämnden i Stockholm, skulle

en dylik förändring icke medföra merarbete. I andra kommuner möter enligt

styrelsen icke något hinder mot att fosterhemsinspektionen intensifieras

genom ökat antal inspektörer. Det synes styrelsen vara mera rationellt

och framstå mera begripligt för den enskilde, om de fosterhem, vilka erhållit

tillstånd av de lokala myndigheterna, får vända sig till dessa med de

anmälningar de är skyldiga att göra och även får tillsynen ordnad av dessa

myndigheter. Också en del andra remissinstanser anser dispensmöjligheten

böra slopas.

Föredragande statsrådet. Ifrågavarande dispensmöjlighet — vartill motsvarighet

fanns redan i den före 1924 års lag gällande barnavårdslagstiftiiingen

— motiverades på sin tid därmed, att storstädernas väl utvecklade

utackorderingsverksamhet på landet skulle komma att på det allvarligaste

äventyras, därest inte möjlighet funnes till dispens från den lokala myndighetens

tillsyn. Till stöd härför åberopades den i landskommunerna ofta

förekommande oviljan mot storstädernas utackorderingsverksamhet. I och

för sig kan enligt min mening åtskilliga erinringar framställas mot dispensinöjligheten.

Inställningen i landskommunerna mot storstädernas utackorderingsverksamhet

torde numera också i stor utsträckning ha förändrats

så, att skälen för att bibehålla denna möjlighet i viss mån försvagats.

Då det emellertid inte torde kunna uteslutas att ett borttagande av dispensmöjligheten

skulle kunna äventyra storstädernas utackorderingsverksamhet

i vissa landsbygdskommuner, har jag i likhet med kommittén ansett mig

böra förorda, att denna möjlighet bibehålies. Liksom hittills torde även i

fortsättningen böra gälla, att befrielse skall kunna medgivas från tillämpningen

av bi. a. stadgandet om tillståndstvång.

Vid stadgandets utformning har vissa redaktionella jämkningar vidtagits

i lagtexten. Bl. a. bär det ansetts obehövligt att låta det komma till direkt

uttryck, att dispensen kan begränsas på lämpligt sätt.

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

53 §.

Denna paragraf svarar mot 60 § 2 mom. BvL och 83 § kommitténs förslag.

Befrielse kan enligt gällande lag erhållas från tillämpningen av samtliga

bestämmelser i 7 kap. BvL. Enligt kommitténs förslag skall befrielse

däremot endast kunna ges från skyldigheten att söka tillstånd att mottaga

fosterbarn. Särskilt med tanke på de fall, där enskilt hem införlivats med

exempelvis ungdomsvårdsskolas eller sjukvårdsanstalts behandlings- och

placeringsmöjligheter, kan det vara onödigt att hemmet — i den mån det

är att anse som fosterhem — skall vara underkastat uppgiftsskyldighet enligt

48 § och tillsyn enligt 49 §. Möjligheten till befrielse föreslås därför —

i nära anslutning till gällande lag — skola avse samtliga bestämmelser i

47—49 §§ departementsförslaget. Utan att särskild föreskrift därom behöver

införas i lagtexten bör framdeles liksom hittills självfallet gälla, att

befrielsen inom den angivna ramen skall kunna begränsas på sätt prövas

lämpligt.

54 §.

Beträffande förmedling av fosterhem eller fosterbarn innehåller BvL

icke någon bestämmelse. Kommittén har övervägt, huruvida all sådan förmedling

obligatoriskt borde förläggas till vissa samhällsorgan. Under hänvisning

till att man genom att lita enbart till obligatorisk förmedling skulle

kunna gå miste om en del värdefulla fosterhem, har kommittén dock icke

velat gå så långt som till förbud mot all annan fosterhemsförmedling än

sådan, som sker genom samhällsorgan. Kommittén har därför föreslagit,

att privat fosterbarnsförmedling skall få förekomma men endast efter tillstånd

av socialstyrelsen (86 § lagförslaget). Vad kommittén sålunda föreslagit

har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran. Då ett klart behov

av en reglering på förevarande område blivit ådagalagt i praktiken,

biträder även jag kommitténs förslag. Stadgandet i ämnet, intaget i denna

paragraf, har utformats så, att därav direkt framgår, att endast privat förmedlingsverksamhet

åsyftas. Meningen med det föreslagna stadgandet är

inte att enskild person eller sammanslutning skulle vara förhindrad att i

enstaka fall förmedla fosterhem utan att ha tillstånd därtill. Stadgandet

gäller endast vad som kan betecknas såsom en bedriven förmedlingsverksamhet.

Kommittén har förutsatt, att socialstyrelsen vid sin prövning kommer att

iakttaga, att tillstånd endast ges till sådan förmedling, utövad av enskild

eller av förening eller stiftelse, som sker utan ersättning i någon form. Härtill

vill jag endast foga, att tillstånd inte annat än undantagsvis bör lämnas

enskild person.

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

8 kap. Barnavårdsanstalter

(55—63 §§ departementsförslaget)

Bestämmelserna i 8 kap. departementsförslaget ersätter med endast tämligen

obetydliga ändringar och tillägg vad 5 kap. BvL innehåller om barnavårdsanstalter.

Ett flertal detalj föreskrifter har, såsom i fortsättningen närmare

beröres, ansetts kunna utmönstras ur lagtexten.

55 §.

I denna paragraf, som ersätter 39 § BvL och närmast svarar mot 135—

138 §§ kommitténs förslag, bestämmes tillämpningsområdet för föreskrifterna

i kapitlet samt anges olika former av barnavårdsanstalter. Beträffande

olika föreslagna nyheter hänvisas till den föregående framställningen.

56 §.

Denna paragraf återger med endast några formella jämkningar innehållet

i 40 § BvL. Motsvarande bestämmelser har i kommitténs förslag upptagits i

12 § första stycket och 140 §.

I sistnämnda paragraf har kommittén såsom en nyhet föreslagit en uttrycklig

bestämmelse om att platsbehovet vid barnhem kan tillgodoses genom

att två eller flera landsting begagnar sig av samma anstalt. Kommittén

synes härvid närmast ha åsyftat anstalter för psykopatiska och nervösa barn.

Dessa anstalter blir emellertid såsom tidigare berörts inte att hänföra under

bestämmelserna i förevarande kapitel. Även i andra fall kan dock uppenbarligen

en sådan samverkan mellan olika landsting visa sig innebära

en ändamålsenlig ordning för att tillgodose mera speciella vårdbehov, där

platsbehovet är så begränsat att tillräckligt underlag inte finnes för att driva

en anstalt för varje landstingskommun. Såsom exempel torde kunna nämnas

upptagningshem för mottagande av kriminell eller eljest asocial ungdom.

Något hinder torde härvid icke möta, att två eller flera landsting genom avtal

eller kommunalförbund går samman för att lösa frågan. Då någon uttrycklig

föreskrift härom i lagen således inte kan anses erforderlig, har ifrågavarande

stadgande i kommitténs förslag inte medtagits i departementsförsdaget.

57 §.

I denna paragraf, som ersätter 41 § BvL, meddelas bestämmelser om kontroll

över inrättande av barnavårdsanstalt eller påbörjande av dess verksamhet,

så ock över större förändringar i fråga om sådan anstalt och dess

verksamhet. Motsvarighet finnes i kommitténs förslag under 141—144 §§.

Barnavårdskommittén. I kommitténs förslag bibehålies i sak oförändrad

bestämmelsen i 41 § 1 mom. BvL om plikt för kommun eller landstingskommun,

som önskar upprätta barnhem, att innan hemmet igångsättes söka

godkännande av plan för hemmet och dess verksamhet.

s. 327 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

327

Kommittén har övervägt att föreslå utvidgning av skyldigheten att söka

godkännande av plan till att omfatta alla barnavårdsanstalter — utom barnhem

alltså även huvudtyperna barnkolonier och barnstugor — vilka kommun

eller landstingskommun ämnar upprätta. Kommittén har dock ansett

tillräckliga skäl icke föreligga att med frångående av vad nu gäller utvidga

skyldigheten att söka plangodkännande. Plikt att anmäla verksamhetens

igångsättande skall enligt förslaget alltjämt föreligga. Kommittén har emellertid

ansett till fyllest, att anmälan göres hos socialstyrelsen, på vilken det

ankommer att vidarebefordra underrättelsen till vederbörande länsstyrelse

och till den kommun, där anstalten skall bedriva sin verksamhet, förutsatt

att anstalten icke upprättats av kommunen i fråga.

Vad beträffar de icke-kommunala barnavårdsanstalterna föreslår kommittén,

att tillstånd skall vara obligatoriskt inte blott som hittills för upprättande

av barnhem utan för inrättande av alla slags barnavårdsanstalter.

Liksom för närvarande skall enligt förslaget i fortsättningen gälla, att

större förändringar, avseende barnavårdsanstalt eller dess verksamhet, jämställes

med anstaltens upprättande eller verksamhetens påbörjande, när

det gäller skyldighet att underställa plan, göra anmälan eller söka tillstånd.

Föredragande statsrådet. Ritningar till icke-kommunala barnkolonier och

anstalter för halvöppen barnavård -—- här betecknade såsom barnstugor —

kommer redan med nuvarande praxis ofta under socialstyrelsens prövning,

emedan anordnarna söker bidrag till anläggningskostnaderna ur allmänna

arvsfonden. I motiveringen till förslaget om tillståndstvång i fråga om dessa

anstalter har kommittén anfört, att det visat sig vara betydelsefullt, att anstalternas

planläggning redan innan de öppnas prövas också i andra hänseenden,

nämligen med hänsyn till beräknad personaluppsättning, barngruppernas

storlek m. m. För egen del har jag dock icke blivit övertygad

om nödvändigheten eller lämpligheten av att kräva tillstånd för ifrågavarande

anstalter. Det bör enligt min mening vara till fyllest, att anmälan göres,

när verksamheten påbörjas. Jag finner det sålunda inte erforderligt att

i fortsättningen upprätthålla kravet på förhandsanmälan. Anmälningsplikten

bör vidare begränsas på det sättet, att anmälan endast skall göras hos socialstyrelsen

eller, om Konungen så bestämmer, hos länsstyrelsen. Myndighet

som mottagit anmälan skall självfallet i förekommande fall underrätta vederbörande

barnavårdsnämnd. Vad jag nu sagt bör gälla även beträffande

sådana elevhem som enligt förslaget är att hänföra till barnavårdsanstalter.

Vad angår bestämmelsernas avfattning torde vad kommitténs förslag i

anslutning till gällande lag stadgar om förutsättningarna för godkännande

av plan eller lämnande av tillstånd samt om innehållet i anmälan hellre

böra upptagas i tillämpningsföreskrifter. Ifrågavarande bestämmelser har

därför fått utgå ur förslaget. Till följd härav har det blivit möjligt att sam.

manföra återstående stadganden till en paragraf av rimligt omfång.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

58 §.

Enligt denna paragraf, som innebär en nyhet, skall socialstyrelsen äga

meddela föreskrift om det högsta antal barn och unga, som samtidigt må

vårdas i barnavårdsanstalt. Stadgandet överensstämmer i sak med 145 §

kommitténs förslag.

59 §.

Denna paragraf ersätter med vissa förenklingar 41 a § BvL. Motsvarande

bestämmelser återfinnes i kommitténs förslag i 147 och 148 §§. I sammanhanget

torde jämväl 146 § kommitténs förslag böra uppmärksammas.

Barnavårdskommittén. I 146 § första stycket kommitténs förslag har intagits

vissa föreskrifter om verksamheten vid barnavårdsanstalter (och

ungdomshem). Enligt förslaget skall verksamheten vid varje barnavårdsanstalt

bedrivas på sådant sätt, att anstalten väl tillgodoser det ändamål,

för vilket den är avsedd. Särskilt skall beaktas vikten av att i sådan anstalt

icke är intagen någon, som är i behov av vård eller fostran, som anstalten

icke kan bereda.

I andra stycket har vidare föreskrivits, att barn icke får vara intaget på

barnhem längre tid än barnets vård kräver eller eljest är förenligt med barnets

bästa.

Den nu gällande regeln, att beslut om intagning i barnhem ankommer på

anstaltsledningen, överflyttas enligt kommitténs förslag utan förändring i

sak till ny barnavårdslag (147 § första stycket).

Beträffande barnhem, som avses för landstingskommuns gemensamma

behov, förutsätter kommitténs förslag att fortfarande, där så kan ske, ett

samråd skall äga rum med den länslokala tillsynsmyndigheten innan intagning

beslutas. Befrielse från samrådsskyldigheten skall emellertid enligt

förslaget kunna meddelas av Kungl. Maj :t. I stället för gällande föreskrift

om samråd med barnavårdsassistenten i länsstyrelsen föreslår kommittén,

att samrådet skall äga rum med länsstyrelsen utan nämnande av särskild

tjänsteman inom denna (147 § andra stycket).

Bestämmelsen i gällande lag om skyldighet att till barnavårdsassistenten

ofördröjligen anmäla varje sådan intagning av barn i barnhem för varaktig

vård, som ej skett i samförstånd med assistenten, bör enligt kommitténs

uppfattning ersättas av mer omfattande anmälningsplikt, gällande för alla

barnhem. Anmälan skall enligt kommittén göras hos länsstyrelsen. Närmare

bestämmelser om när anmälan skall göras, om anmälans innehåll m. m.

har synts kommittén böra meddelas i anstaltsstadga, som utfärdas med

stöd av barnavårdslagen. Med avseende på barnhems rapportskyldighet

beträffande de intagna barnen bör stadgan enligt kommittén innehålla i

huvudsak följande.

Beslut om intagning i barnhem för längre tids vård skall ofördröjligen

av hemmets styrelse anmälas till länsstyrelsen, såvida icke länsstyrelsen

vid samråd tillstyrkt intagningen. Varje barnhem skall senast fjorton da
-

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

gar efter kvartalsskifte till länsstyrelsen insända uppgift på de vid kvartalsskiftet

i hemmet vårdade barn, vilka åtnjutit sammanhängande vård i barnhem

under mer än ett halvt år. Från spädbarns- och mödrahem skall samtidigt

lämnas uppgift på de barn, vilka vid kvartalsskiftet uppnått nio månaders

ålder, även om de icke vistats i barnhem ett halvt år. Uppgifterna

skall innehålla kort redogörelse för skälen till att barnen (fortfarande)

vårdas i barnhem samt — om de skall kvarstanna -— anledningarna till

att de behöver fortsatt barnhemsvård.

En sådan utvidgad anmälningsplikt synes kommittén erforderlig för effektivisering

av länsstyrelsens tillsyn över att barn icke, där det är olämpligt

eller onödigt, vårdas i barnhem.

Länsstyrelsens rätt att bestämma, att barn skall utskrivas från barnhem,

där det med hänsyn till barnets bästa befinnes erforderligt, bibehålies enligt

kommitténs förslag (148 §) och vidgas så att den kan användas för att från

barnhem avlägsna barn, vilket för egen del ej far illa, men som allvarligt

försämrar vård och miljö för andra intagna. Bestämmelsen ändras enligt

förslaget även på så sätt, att ifrågasatt intagning skall kunna förbjudas av

länsstyrelsen.

Remissyttrandena. Från kommunalt håll uttalas i anslutning till 147 §

kommitténs förslag, att ny barnavårdslag bör innehålla bestämmelse om att

barn får intagas i spädbarns- eller upptagningshem inom barnhemsplan

endast om barnet är omhändertaget av barnavårdsnämnd eller om intagningen

sker på rekommendation av barnavårdsnämnd. I annat fall, framhålles

det, kan det inträffa att barn intages i barnhem, trots att vederbörande

barnavårdsnämnd ansett sådan åtgärd olämplig och därför lämnat

ansökan om samhällsvård utan bifall eller föreslagit annan åtgärd.

Socialstyrelsen finner icke skäl föreligga att, såsom skett i 147 § andra

stycket kommitténs förslag, möjliggöra befrielse från samrådsskyldighet

med den länslokala tillsynsmyndigheten angående intagning på barnhem.

Barnavårdsassistenten i Skaraborgs län anser ifrågavarande samråd böra

liksom enligt gällande lag äga rum med vederbörande barnavårdsassistent.

Föredragande statsrådet. Bestämmelserna i 146 § kommitténs förslag ger

uttryck åt i och för sig riktiga principer. Anledning att i sak göra erinran

mot förslaget i denna del torde sålunda inte föreligga. Innehållet i paragrafen

är dock delvis tämligen självklart eller av så allmänt deldarativ innebörd,

att det inte synes böra lagfästas. Paragrafen har därför inte fått motsvarighet

i departementsförslaget.

Gällande bestämmelser om intagning i barnhem torde vara ändamålsenliga

och bör såsom kommittén föreslagit bibehållas i ny barnavårdslag. Jag

delar härvid kommitténs uppfattning, att möjlighet bör finnas till befrielse

från den stadgade samrådsskyldigheten och att stadgandet bör innehålla,

att samråd skall äga rum med länsstyrelsen utan nämnande av särskild

tjänsteman inom denna. Tillräckliga skäl torde inte föreligga att såsom

förutsättning för intagning i barnhem stadga, att barnet är omhändertaget

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

eller att intagningen rekommenderats av barnavårdsnämnd. Det yrkande

härom, som framförts från kommunalt håll, kan jag alltså inte tillstyrka.

Frågan om anmälningsplikten torde få regleras i tillämpningsföreskrifter

och jag saknar därför anledning att nu närmare gå in på kommitténs förslag

i denna del. Att en anmälningsplikt bör bestå är emellertid uppenbart och

denna måste liksom hittills kompletteras med befogenhet för den övervakande

myndigheten, länsstyrelsen, att vare sig anmälan skett eller inte ingripa,

när behov föreligger. De förändringar med avseende på denna befogenhet,

som kommittén föreslagit, synes ändamålsenliga och tillstyrkes därför.

Vid redigeringen av departementsförslaget har bestämmelserna i 147 och

148 §§ kommitténs lagförslag liksom i gällande lag sammanförts till eu

paragraf. Därjämte har vissa smärre jämkningar vidtagits i lagtexten.

60—62 §§.

I dessa paragrafer, som närmast svarar mot 42 § 1 mom. och 42 a § BvL,

meddelas bestämmelser om tillsyn över barnavårdsanstalterna. Motsvarande

bestämmelser i kommitténs förslag är 149—152 §§.

Barnavårdskommittén. De i 149—152 §§ kommitténs lagförslag upptagna

bestämmelserna om tillsyn och rättande ingripanden skiljer sig — frånsett

att de gäller även ungdomshem — icke mera väsentligt från vad i 42 §

1 mom. första stycket samt 42 a § BvL i motsvarande hänseenden är stadgat.

Den i 42 § 2 mom. BvL givna möjligheten för socialstyrelsen att medge

barnavårdsanstalt befrielse från tillsyn av ortens barnavårdsnämnd har

aldrig begagnats, och sådan befrielse har synts kommittén icke böra komma

i fråga, varför motsvarighet till angivna bestämmelse icke upptagits i

lagförslaget. I övrigt må beträffande kommitténs förslag framhållas följande.

I 149 § förslaget linnes icke motsvarighet till vad i 42 § 1 mom. första stycket

BvL särskilt säges om skyldighet för barnavårdsnämnden att tillse, att

barn, intagna i barnhem, erhåller erforderlig vård vid sjukdom, samt att

ägna uppmärksamhet åt vården av späda barn. Vad i dessa hänseenden särskilt

betonats i BvL har synts kommittén kunna verka vilseledande och därför

uteslutits ur förslaget. Med hänsyn till vad i 4 kap. lagförslaget är stadgat

om utredning har det vidare synts kommittén överflödigt att i ny lag —- såsom i 42 § BvL — uttala, att barnavårdsnämnd vid behov har att låta verkställa

undersökning av förhållandena i barnavårdsanstalt. Med nu berörda

avvikelser från vad BvL innehåller har kommittén alltså icke åsyftat någon

inskränkning i den tillsyn, BvL föreskriver.

149 § andra stycket förslaget har viss motsvarighet i vad i 42 a § 1 mom.

första stycket BvL sägs om barnhemsverksamhet utan tillstånd. Emellertid

har kommittén funnit anmälan till länsstyrelsen vara önskvärd i samtliga

fall, där planunderställning, tillståndsansökan eller föreskriven anmälan om

verksamhetens påbörjande m. m. underlåtits.

Vad angår stadgandet i 42 a § 1 mom. andra stycket har kommittén ansett

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

en sådan bestämmelse, om ock mindre nödvändig i förslaget än i BvL, icke

böra saknas (se 150 § andra stycket). Bestämmelsen om ifrågavarande ingripande

är emellertid i förslaget starkt förenklad i förhållande till motsvarande

stadgande i BvL.

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén anser jag de genom 1945

års lagstiftning införda bestämmelserna om tillsyn över barnavårdsanstalterna

böra överföras till ny barnavårdslag utan några genomgripande förändringar.

Tillsynen bör sålunda även i fortsättningen utövas av ortens barnavårdsnämnd,

länsstyrelsen i länet och socialstyrelsen, och dess innebörd

samt uppgifternas fördelning bör vara i huvudsak desamma som för närvarande.

Mot kommitténs förslag, att möjligheten till befrielse från tillsyn av

ortens barnavårdsnämnd skall slopas, har jag ingen erinran. Även i övrigt

kan jag i stort sett godtaga kommitténs förslag. Dock synes reglerna om

barnavårdsnämnds befattning med tillsynen böra något förenklas. Finner

barnavårdsnämnd att för barnavårdsanstalt gällande bestämmelser åsidosättes

eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten, dess

anordningar, personal, verksamhet eller förhållanden i övrigt, torde det alltid

— självfallet dock inte där rättelse omedelbart sker — böra åligga nämnden

att ofördröjligen göra anmälan om förhållandet hos länsstyrelsen. Däremot

bör det inte ankomma på nämnden att själv ingripa med rättande åtgärder.

Departementsförslaget har avfattats i enlighet härmed. Vad sålunda föreslagits

torde innebära anslutning till rådande praxis. Vidare synes det inte vara

påkallat att i ny barnavårdslag upptaga motsvarighet till stadgandet om

barns skiljande från barnavårdsanstalt. Ifrågavarande stadgande torde redan

med nuvarande lagstiftning vara praktiskt betydelselöst och blir, såsom

kommittén anmärkt, ännu mindre nödvändigt i den nya lagen. I de få fall,

där det över huvud taget är påkallat att gå så långt som till stängning av en

barnavårdsanstalt, torde socialstyrelsens beslut därom regelmässigt kunna

meddelas tillräckligt snabbt. Skulle det i något fall visa sig erforderligt att

vidtaga åtgärd till de intagnas skydd i avvaktan på beslut av socialstyrelsen,

saknar barnavårdsnämnden inte befogenhet härtill. Alla omhändertagna

barn och ungdomar, d. v. s. i regel alla som är intagna i barnhem, kan sålunda

vid behov omedelbart omplaceras. Icke omhändertagna barn och ungdomar,

som måste skiljas från barnavårdsanstalt på grund av överhängande

fara för liv eller hälsa, torde alltid kunna omhändertagas för samhällsvård

eller utredning. Stadgandet i 150 § andra stycket kommitténs lagförslag har

därför fått utgå. Övriga ändringar i förhållande till kommittéförslaget är

i huvudsak redaktionella.

63 §.

I BvL saknas bestämmelser om inspektionsrätt m. in. beträffande barnavårdsanstalterna.

Vissa bestämmelser härom har emellertid upptagits i stadgan

om barnavårdsanstalter (SFS 1945: 506). I 3 § av denna stadga föreskrives

sålunda, att socialstyrelsen, länsstyrelsen och barnavårdsnämnden föi

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

utövande av tillsyn över barnavårdsanstalterna äger underkasta dylik anstalt

inspektion samt infordra uppgifter rörande dess verksamhet och övriga förhållanden

samt att representant för myndighet som nu sagts, vilken i tjänsten

söker tillträde till barnavårdsanstalt, ej får förvägras detta.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar i sitt remissyttrande, att det varken

i nämnda stadgande eller annorstädes finnes några bestämmelser om

vilka maktmedel myndigheterna kan tillgripa då tillträde förvägras deras

representanter. Länsstyrelsen anför vidare följande.

Detta problem är för närvarande aktuellt inom Kopparbergs län. I brist

på bestämmelser synes det ej möjligt, i vart fall för socialstyrelsen eller

^>a.f.ntlv^r(^sn^mn^’ tilltvinga sig tillträde. Länsstyrelsen torde däremot ha

möjlighet att beordra polishandräckning för att erhålla tillträde. Det synes

emellertid erforderligt att berörda myndigheter erhåller lagstadgad rätt till

polisbandräckning dels för att få möjlighet att fastslå om den ifrågavarande

institutionen är att hänföra till barnavårdsanstalt dels ock för att kunna

utöva tillsyn över anstalten. Bestämmelser härom synes böra införas i barnavårdslagen.

Föredragande statsrådet. I likhet med länsstyrelsen i Kopparbergs län

anser jag, att i ny barnavårdslag bör upptagas bestämmelser om rätt för

tillsynsmyndighet att erhålla för tillsynens utövande erforderliga uppgifter

samt om rätt för den som har att utöva tillsynen att vinna tillträde till

barnavårdsanstalt, i huvudsak motsvarande innehållet i 3 § stadgan om

barnavårdsanstalter. Representant för tillsynsmyndighet bör därjämte tillläggas

befogenhet att vid behov påkalla polishandräckning för att kunna

fullgöra tillsynen över sådan anstalt. Däremot kan jag inte tillstyrka länsstyrelsens

yrkande, att polishandräckning även skulle kunna erhållas för

att vinna tillträde i syfte att utreda, huruvida i visst fall barnavårdsanstalt

föreligger. Förekommer anledning misstänka, att barnavårdsanstalt drives

utan att tillstånd inhämtats eller anmälan gjorts, kan saken emellertid

upptagas av allmän åklagare till undersökning, huruvida lagöverträdelse

begåtts.

I enlighet med det anförda har förevarande paragraf i departementsförslaget

avfattats.

9 kap. Ungdomsvårdsskolor

(64—70 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser. Bestämmelser om skolor, tillhörande barna- och

ungdomsvården, samt om eleverna i dessa skolor återfinnes i 43 och 44 §§

BvL samt i fråga om utskrivning m. m. i 45 och 46 §§. Därjämte rör åtskilliga

av bestämmelserna om behandling av omhändertagna även elever vid

ungdomsvårdsskola eller anlitande av sådan skola, så 32 § om behandlingens

innebörd och inriktning samt 35 § om placering av vanartade barn m. fl. Jfr

också 37 § 1 mom. och 38 § BvL. Ungdomsvårdsskolorna och deras verksam
-

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

het regleras dock väsentligen i stadgan den 28 juni 1946 (nr 582) för skolor

tillhörande barna- och ungdomsvården. Av betydelse, särskilt för intagningsförfarandet,

är vidare instruktionen den 28 juni 1946 för statens inspektör

för ifrågavarande skolor.

Ungdomsvårdsskola har att bereda skyddsuppfostran. Ungdomsvårdsskoleorganisationen

skall omfatta följande särskilda skolor eller skolavdelningar,

nämligen skolhem för barn i skolplikt^ ålder, yrkesskolor dels för barn,

vilka vid omhändertagandet avslutat sin skolgång men icke fyllt 18 år, dels

för personer, som avses i 22 § d) BvL, samt hemskolor för väntande mödrar

och mödrar med späda barn. Därjämte skall finnas särskilda yrkesskolor

för omhändertagna över skolplikt^ ålder, vilka är efterblivna till förståndsutvecklingen,

samt särskilda skolhem och yrkesskolor för omhändertagna,

som på grund av själslig abnormitet bör stå under särskild läkartillsyn. Elever

av olika kön må ej intagas i samma skola. (43 § 1 mom.)

I skolhem skall meddelas skolundervisning, motsvarande den som förekommer

i sjuårig folkskola och därpå följande fortsättningsskola. I yrkesskola

och hemskola skall meddelas yrkesutbildning i den omfattning Kungl.

Maj :t föreskriver. (44 § 2 mom.) Närmare bestämmelser härom är intagna

i 17 § stadgan för ungdomsvårdsskolorna.

Ungdomsvårdsskola skall upprättas av staten eller annan (43 § 1 mom.).

I det senare fallet skall skolan vara godkänd av Kungl. Maj :t. Skola skall

stå under ledning av en styrelse, som har att besluta om intagning i skolan.

(44 § 1 mom.)

Regler om tillsyn över verksamheten återfinns i stadgans 3 §. Tillsynen

utövas under överinseende av socialstyrelsen av chefen för styrelsens skolbyrå

(skolbyråchefen), vilken jämväl är inspektör för skolorna. Undervisningen

vid skolhemmen är underkastad inspektion av skolöverstyrelsen och

av statens folkskolinspektörer. Yrkesutbildningen vid de övriga skolorna

står under inspektion av överstyrelsen för yrkesutbildning samt av lantbruksstyrelsen.

Medicinalstyrelsen inspekterar vården av elever i skolor för själsligt

abnorma.

Proceduren vid intagning i ungdomsvårdsskola regleras i stadgans 12 och

13 §§ samt i 5 § instruktionen för statens inspektör för skolorna. Ansökan

om intagning göres av vederbörande barnavårdsnämnd och skall vara åtföljd

av vissa i 12 § stadgan angivna handlingar. Ansökan ställes till skolbyråchefen,

som beslutar i ärendet. Bifalles ansökan om intagning, bestämmer skolbyråchefen

tillika vid vilken skola den omhändertagne skall mottagas samt

om intagning skall ske enbart för observation. Har elev överlämnats till

skola för observation, ankommer det på skolans styrelse att i samråd med

skolbyråchefen besluta, huruvida den omhändertagne skall intagas i skolan

eller erhålla vård i annan form. Kan styrelsen och skolbyråchefen ej enas,

skall frågan omedelbart underställas socialstyrelsen för avgörande.

Elev i ungdomsvårdsskola kan enligt 43 § 3 mom. BvL genom skolans försorg

utackorderas i enskilt hem utan att vara villkorligt utskriven. Närmare

regler härom är intagna i 21 § stadgan. Utackordering är avsedd för elev,

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1960

vilkens uppförande ger anledning antaga, att han kan fostras under mera

fria former än som kan tillämpas i ungdomsvårdsskola, övervakning är obligatorisk

under utackorderingstiden. Förutom utackordering kan överflyttning

till annan vårdform ske, därest elev icke lämpligen bör behållas i skolan

på grund av kroppslig sjukdom eller psykisk abnormitet eller av annan anledning.

Om behov föreligger av överflyttning till annan ungdomsvårdsskola,

skall styrelsen ansöka därom hos skolbyråchefen (22 § stadgan).

I annat sammanhang har lämnats redogörelse för reglerna i 45 och 46 §§

BvL om utskrivning. Här skall endast erinras om att utskrivning från ungdomsvårdsskola

enligt gällande regler innebär upphörande jämväl av skyddsuppfostran.

I 23 § stadgan regleras utskrivningen närmare. Villkorlig utskrivning

av i skolhem intagen elev bör i regel ske efter avslutad skolgång.

Frågan om villkorlig utskrivning av elev, som fyllt 15 år och varit intagen i

skola i 2 år, skall prövas varje kvartal, av skolans styrelse.

Slutligen kan nämnas, att, om det föreligger anledning till åtal mot ungdomsvårdsskoleelev

(för brott, begånget före hans slutliga utskrivning),

statsåklagaren har att jämlikt 44 § 3 mom. BvL efter hörande av skolans

styrelse avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske.

Barnavårdskommittén. Då benämningen skolor tillhörande barna- och ungdomsvården

i praktiken helt kommit att ersättas av beteckningen ungdomsvårdsskolor,

har kommittén valt att bruka denna beteckning och sammansättningar

därmed i lagförslaget.

Bestämmelser om ungdomsvårdsskolorna återfinnes i It kap. av kommitténs

lagförslag.

Enligt förslaget skall beträffande skolväsendets anstalter och anstaltsavdelningar

av olika typer, deras uppgifter samt grunderna för inskrivna elevers

fördelning på olika skolor och avdelningar i lagen endast stadgas, att

Kungl. Maj:t därom förordnar (154 § tredje stycket lagförslaget).

I stadga för ungdomsvårdsskolorna skall enligt kommittén — utöver vad

nu berörts — intagas föreskrifter om olika myndigheters inspektion av

ungdomsvårdsskolorna, närmare bestämmelser om styrelsen för ungdomsvårdsskola

och dess uppgifter, olika ärendens behandling, om rektor och

andra befattningshavare samt deras åligganden, närmare anvisningar för

elevernas behandling m. m. I sistnämnda hänseende skall Kungl. Maj :t enligt

förslaget bl. a. äga meddela särskilda bestämmelser om de förutsättningar,

under vilka elev må intagas i specialavdelning (jfr 160 § lagförslaget).

Däremot har kommittén funnit, att lagen bör innehålla de grundläggande

reglerna angående ansvaret för skolorganisationen, om skolas ledning

samt om tillsynen över skolorna och deras verksamhet. Kommitténs lagförslag

innehåller vidare regler för in- och utskrivning samt huvudgrunderna

för elevernas vård och behandling. Kommittén har härvid lagt vikt vid att

lagen bör ange och klargöra vad barnavårdsnämnd för sin verksamhet måste

ha kännedom om ävensom sådant, vari nämnden har att medverka. Slutli
-

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

gen har lagbestämmelser om samarbetet mellan ungdomsvårdsskolorna och

barnavårdsnämnderna befunnits erforderliga.

Vad angår tillsynen över ungdomsvårdsskolorna och deras verksamhet

kommer i lagförslaget (155 §) till uttryck, att socialstyrelsen är centralmyndighet

för ungdomsvårdsskolorna samt att barnavårdsnämnden i den kommun,

där ungdomsvårdsskola är belägen, liksom länsstyrelsen i länet, bör

göra sig förtrogen med skolans förhållanden och verksamhet och, om anledning

till anmärkning befinnes föreligga, fästa socialstyrelsens uppmärksamhet

därpå.

I en inledande paragraf till 11 kap. skall enligt förslaget skolornas uppgift

anges, nämligen att bereda vård, fostran och utbildning åt sådana av

barnavårdsnämnd omhändertagna, vilka inskrivits i dylik skola (154 §).

Beträffande skolundervisning samt yrkesutbildning åt elev har kommittén

ansett huvudgrunderna böra anges i lagen, i principiell likhet med BvL

(162 § lagförslaget).

Remissyttrandena. Innehållet i 11 kap. av kommitténs lagförslag föranleder

i stort sett inga erinringar från remissinstansernas sida. Ungdomsvårdsskolornas

rektor sförening framhåller dock, att kommittén inte konsekvent

genomfört principen att i lagen endast upptaga de grundläggande reglerna

för verksamhetens bedrivande vid skolorna, utan att i kapitlet influtit även

vissa detaljföreskrifter, bl. a. om skolas samarbete med barnavårdsnämnd,

vilka hör hemma i stadgan. Andra remissinstanser —- särskilt barnavårdsnämnder

— hälsar med tillfredsställelse att bestämmelser om sådant samarbete

upptagits i lagen.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden och föreningen Sveriges

häradshövdingar anser, att de grundläggande bestämmelserna om de förutsättningar,

under vilka tvång må utövas mot eleverna, bör ingå i lagen.

Förslaget om införande av tillsyn över ungdomsvårdsskolorna från barnavårdsnämndernas

sida avvisas av ett stort antal remissinstanser, som

särskilt berör denna fråga. I direkt avstyrkande riktning uttalar sig sålunda

bl. a. fångvårdsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborg och Gävleborgs

län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska

socialvårdsförbundet, ungdomsvårdsskolornas rektorsförening, styrelserna

för tio ungdomsvårdsskolor, två socialvårdskonsulenter och tolv kommunala

organ. Såsom skäl för avstyrkandet anföres i huvudsak följande: Något

behov av tillsyn från barnavårdsnämnds sida föreligger icke, enär varje

ungdomsvårdsskola står under ledning av en lokal styrelse och är underkastad

kontinuerlig inspektion genom bl. a. socialstyrelsens skolbyråchef.

Det synes vidare vara oegenlligt att tillägga ett kommunalt organ rätt

och plikt att öva inspektion över en statlig anstalt. Att barnavårdsnämnd

upprätthåller en god kontakt med ungdomsvårdsskolorna och följer de där

intagnas utveckling, är visserligen lämpligt, men detta bör icke medföra att

nämnden skall utöva tillsyn. Möjlighet finnes alt utse en ledamot av ortens

barnavårdsnämnd till ledamot i skolans styrelse, varigenom garantier skapas

för att önskvärd kontakt upprätthålles.

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet Sedan kommittén för ungdomsvårdsskolorna såsom

redan tidigare berörts föreslagit en utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna,

har kommittén i sitt fortsatta arbete upptagit frågor rörande vården och

behandlingen, eftervården m. m. Med hänsyn härtill föreslås inte nu några

mera betydande ändringar i dessa hänseenden och jag förutsätter att det

kan bli nödvändigt att ompröva vissa i detta kapitel behandlade frågor, sedan

kommitténs arbete slutförts.

I likhet med barnavårdskommittén, vars förslag i denna del lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen, har jag funnit, att benämningen skolor tillhörande

barna- och ungdomsvården i lagen bör utbytas mot den allmänt

accepterade och inarbetade beteckningen ungdomsvårdsskolor.

Även beträffande uppläggningen i stort av kapitlet om ungdomsvårdsskolorna

kan jag ansluta mig till kommitténs förslag. Såsom rektorsföreningen

anmärkt är dock vissa av de bestämmelser, som intagits i lagförslaget, av

sådan beskaffenhet att de hellre synes böra ingå i stadgan för skolorna. Så är

främst fallet med föreskrifter om vad barnavårdsnämnd har att iakttaga vid

framställning om inskrivning av omhändertagen (157 § lagförslaget) samt

vissa bestämmelser om skyldighet för skolas styrelse att samarbeta med vederbörande

barnavårdsnämnd (165 § lagförslaget). Motsvarighet därtill saknas

därför i departementsförslaget. Det har vidare ansetts överflödigt att —

såsom kommittén föreslagit — utöver det allmänna stadgandet om skyldighet

för barnavårdsnämnd att samarbeta med andra myndigheter m. fl. i

förevarande kapitel meddela närmare föreskrifter om sådant samarbete med

ledningen för ungdomsvårdsskola.

Jag har inte funnit erforderligt eller lämpligt att, såsom förordats i ett par

yttranden, i lagen ange förutsättningarna för elevs intagning i specialavdelning

eller eljest för utövande av det tvång mot elev, som må erfordras för

ordningens upprätthållande i skolan. Sådana bestämmelser bör alltså enligt

min mening även framdeles meddelas i stadgan för skolorna.

I 64 § departementsförslaget har intagits föreskrift om att socialstyrelsen

är centralmyndighet för ungdomsvårdsskolorna. Som i anslutning till 4 §

framhållits bör någon tillsyn över skolorna från länsstyrelsernas sida inte

ifrågakomma. Inte heller bör sådan tillsyn från barnavårdsnämndernas sida

införas.

Staten driver numera samtliga ungdomsvårdsskolor, och inga planer föreligger

att återgå till ett system med olika huvudmän för skolorna. Såsom

framgått av den tidigare redogörelsen har kommittén låtit det redan i lagens

2 kap. komma till uttryck, att staten svarar för ungdomsvårdsskolorna (jfr

13 § kommitténs lagförslag). I departementsförslaget har statens ansvar

härutinnan ansetts böra i stället fastslås i inledningsstadgandet till förevarande

kapitel. I detta stadgande anges vidare — i saklig överensstämmelse

med vad kommittén föreslagit — ungdomsvårdsskolornas uppgift vara att

bereda vård, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för samhällsvård

och inskrivits som elever. Närmare bestämmelser om den utbild
-

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ning, som skall lämnas eleverna, torde böra meddelas i stadgan för skolorna.

Motsvarighet till vad kommittén föreslagit under 162 § har därför inte

upptagits i departementsförslaget. I detta sammanhang må framhållas att

inskrivning inte bör ske förrän omhändertagandet vunnit laga kraft. Liksom

för närvarande bör det emellertid vara möjligt att redan dessförinnan

mottaga den omhändertagne för observation. Som tidigare nämnts avses, att

även sådana som omhändertagits för utredning under vissa förutsättningar

skall kunna intagas i ungdomsvårdsskola. De särskilda föreskrifter som må

erfordras om intagning, behandling m. m. i fråga om dessa omhändertagna

torde få meddelas i stadgan för skolorna.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse paragrafvis för innehållet i

förevarande kapitel av departementsförslaget.

64 §.

I paragrafens första stycke fastslås som nyss nämnts statens ansvar för

ungdomsvårdsskolorna och dessas uppgift att bereda vård, fostran och utbildning

åt dem som omhändertagits för samhällsvård och inskrivits som

elever.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande bestämmelser står regeln i

44 § 1 mom. BvL om att styrelsen för ungdomsvårdsskola beslutar om intagning

icke i god överensstämmelse med det främst i 12 och 13 §§ stadgan

för skolorna reglerade intagningsförfarandet, vilket i praxis med vissa modifikationer

följts (jfr betänkandet s. 625). Det tillämpade intagningsförfarandet

har synts kommittén böra i sina huvuddrag lagfästas, dock att

skolstyrelsen enligt kommitténs mening bör ha att besluta, huruvida den

som mottagits för observation skall erhålla fortsatt vård vid skolan. Kommitténs

förslag om inskrivning är utformat i enlighet härmed (jfr 157 §

lagförslaget). Under numera rådande förhållanden synes den mest rationella

ordningen vara att det får ankomma på socialstyrelsen såsom centralmyndighet

för skolorna att ensam utöva beslutanderätten i dessa ärenden. De

närmare bestämmelserna om förfarandet vid inskrivning bör meddelas på

administrativ väg och i lagen torde endast behöva utsägas, att det ankommer

på socialstyrelsen att besluta om inskrivning av elever. Ett sådant stadgande

har intagits såsom ett andra stycke i förevarande paragraf. Jag vill

i detta sammanhang påpeka, att skolbyråchefens ställning som statens

inspektör för skolorna utmönstrats ur lagförslaget.

I paragrafens tredje stycke, som närmast motsvarar 154 § tredje stycket

kommitténs lagförslag, uppräknas i vilka hänseenden Kungl. Maj:t äger

meddela administrativa föreskrifter beträffande ungdomsvårdsskolorna. Sådana

föreskrifter erfordras om skolornas organisation, d. v. s. beträffande

anstalter och anstaltsavdelningar av olika typer, deras uppgifter och befattningshavare

in. in., om grunder för elevernas fördelning på olika skolor

och avdelningar samt om verksamheten -— varmed bl. a. åsyftas undervis
22

Hihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 10

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ning och annan utbildning — och ordningen vid skolorna. Det föreslagna

stadgandet är avsett att även ersätta vad 160 § kommitténs lagförslag innehåller

därom, att de förutsättningar, under vilka elev må intagas i specialavdelning,

anges i särskilda av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

65 §.

I denna paragraf, som närmast motsvarar 156 och 158 §§ kommitténs

förslag, meddelas bestämmelser om ungdomsvårdsskolas ledning.

Liksom för närvarande skall varje ungdomsvårdsskola stå under ledning

av en styrelse. Erforderliga föreskrifter om styrelsens sammansättning,

arbetssätt och åligganden såsom förvaltningsorgan m. m. torde liksom hittills

böra intagas i stadgan för skolorna. I lagen bör däremot sammanfattningsvis

anges styrelsens uppgifter beträffande vården av eleverna. I nära

anslutning till vad kommittén föreslagit synes dessa uppgifter kunna anges

vara att över eleverna utöva den bestämmanderätt, som enligt 41 § departementsförslaget

i fråga om där avsedda omhändertagna tillkommer barnavårdsnämnd,

att besluta om val av vårdform samt att besluta om utskrivning.

Kommitténs lagförslag innehåller ett uttryckligt stadgande om att skolans

styrelse äger att hos barnavårdsnämnd, som har befattningen med eleven,

hemställa om att fortsatt omhändertagande beslutas. Något sådant stadgande

har inte upptagits i departementsförslaget.

Såsom framgår av det vid kapitelrubriken anförda har kommittén icke

funnit erforderligt att i lagen intaga föreskrifter om rektor och andra befattningshavare

samt deras åligganden. Sådana föreskrifter hör också på

det hela taget närmast hemma i stadgan för skolorna. Enligt min mening

synes det dock påkallat att i ny barnavårdslag antyda rektors ställning

såsom den för skolans verksamhet närmast ansvarige. Skäl härtill föreligger

redan av den anledningen, att vissa särskilda befogenheter för rektor

uttryckligen omnämnes eller förutsättes i föreliggande lagförslag liksom

delvis i gällande lag och kommitténs förslag (jfr 70, 90 och 94 §§ departementsförslaget).

Därtill kommer att utvecklingen av lätt förklarliga skäl

faktiskt har inneburit att rektors ledning av verksamheten varit både fastare

och av större räckvidd än lagens och stadgans ordalydelse omedelbart

ger vid handen. Mot bakgrunden härav förefaller det icke helt lyckligt att

rektors chefsställning saknar formellt stöd i lagen. Chefsställningen bör

avse att under styrelsen besluta i frågor angående vården av eleverna samt

att förbereda dessas utskrivning. Stadgande härom har intagits såsom ett

andra stycke i förevarande paragraf.

66 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 159—161 §§ kommitténs

förslag, innehåller de grundläggande reglerna om vården vid ungdomsvårdsskolorna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Den som intagits i ungdomsvårdsskola kan enligt gällande ordning, i

stället för att vårdas inom skolan, utackorderas genom dennas försorg och

placeras i enskilt hem. Elev kan också villkorligt utskrivas, där så prövas

lämpligt.

Utackorderingsförfarandet var tänkt som ett slags parallell till anstaltsvården

för att ersätta denna, där så var möjligt. Den villkorliga utskrivningen

och den därmed förbundna eftervården skulle däremot förekomma,

då behandlingen på anstalten lett till att eleven nått en sådan mognad, att

han kunde prövas ute i det fria livet. Den villkorliga utskrivningen har

emellertid efter hand förlorat sin karaktär av åtgärd efter avslutad behandling

och övergått till att snarare vara ett behandlingsled, som kan återkomma

flera gånger. Den formella skillnaden mellan utackordering och

villkorlig utskrivning framstår nu såsom onödig och ibland hindersam.

Vikten av att fullgod tillsyn och hjälp beredes under de perioder, då elev

vistas utom anstalten, framträder däremot som alltmera avgörande för ett

lyckat resultat av vården. Skolans ansvar bör vara lika stort antingen denne

vistas i skolan eller är utplacerad från denna.

I likhet med kommittén anser jag därför, att begreppen utackordering

och villkorlig utskrivning bör slopas samt att de skilda vårdformerna i ny

barnavårdslag bör betecknas såsom vård inom och vård utom skolan. Stadgande

härom har intagits i paragrafens första stycke.

Genom den föreslagna omläggningen kommer också begreppet »eftervård»

att försvinna. De till ungdomsvårdsskolorna knutna konsulenterna

bör därefter icke längre benämnas »eftervårdskonsulenter» utan bör erhålla

en titel, som bättre motsvarar deras befattning med eleverna under

vissa vårdperioder. Kommittén har föreslagit, att benämningen »ungdomsvårdskonsulenter»

införes. Denna fråga torde dock inte böra avgöras i detta

sammanhang.

Enligt paragrafens andra stycke skall vård inom skolan vara så anordnad,

att den skapar förutsättningar för att överföra eleven till friare vård. Vidare

kommer i stadgandet till uttryck att förefintliga möjligheter att låta

eleven arbeta eller anlita utbildningsmöjligheter utanför skolan bör utnyttjas

om så kan ske. Till grund för stadgandet ligger den principen att vården

bör anordnas så att elev beredes all den frihet, som är förenlig med den

behandling han anses behöva och de omständigheter i övrigt, som nödvändiggjort

hans intagning och kvarblivande i ungdomsvårdsskola.

Vård utom skolan skall enligt stadgande i tredje stycket anlitas så snart

det kan ske. Inga tids- eller åldersgränser föreslås, ej heller andra villkor

eller några närmare anvisningar, ägnade att binda eller vägleda ungdomsvårdsskolas

styrelse vid val mellan vård inom och vård utom skolan. Motsvarighet

saknas alltså till vad 45 § andra och tredje styckena BvL innehåller.

Ej heller föreslås några bestämmelser om förutsättningar för återgång

från vård utom till vård inom skolan. Skolans styrelse får alltså även i detta

hänseende fria händer. Anledning till återintagning kan vara, att eleven

s. 340 Kontrollera mot PDF

340 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

bryter mot meddelade föreskrifter, återfaller i kriminell eller asocial livsföring

eller eljest brister i skötsamhet. Utan att detta är fallet kan han

emellertid ha kommit i ett sådant orostillstånd att med hänsyn till hans

sinnesförfattning återfall i brott eller annan misskötsamhet är att befara.

Därvid kan en tids omhändertagande inom skolan vara ägnat att återställa

hans sinnes jämvikt och undanröja den akuta risken. Även eljest bör skolans

styrelse, när syftet med behandlingen bäst främjas därigenom, låta vården

ske växelvis inom och utom skolan. För vård utom skolan kan placering

ske i enskilt hem eller i lämplig institution. Enligt kommittén skulle elev

även kunna överlämnas till sitt föräldrahem för vård utom skolan. Detta

har jag för min del inte kunnat finna lämpligt. Den som anses kunna återföras

till föräldrarna annat än tillfälligt, såsom för permission, bör enligt

min mening inte längre vara inskriven som elev vid ungdomsvårdsskola.

Som jag strax återkommer till bör möjlighet emellertid finnas att låta omhändertagandet

bestå trots utskrivning.

67 §.

I denna paragraf, som motsvarar 163 § kommitténs förslag, har intagits

bestämmelser om när utskrivning skall ske.

Enligt kommitténs förslag skall elev utskrivas, när a) ändamålet med vården

får anses uppnått, eller b) eleven befinnes vara i behov av vård, fostran

eller utbildning, som bättre kan beredas på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas

försorg, eller c) samhällsvården skall upphöra i anledning av

elevens ålder. Vidare skall enligt förslaget utskrivning också kunna beslutas

beträffande elev som intagits i »kriminalvårdsanstalt».

Föredragande statsrådet. Utom i det fall, att ändamålet med vården har

uppnåtts, bör i enlighet med kommitténs förslag elev också utskrivas i fall,

som nyss angetts under b). Det är här fråga bl. a. om vård på kropps- eller

mentalsjukhus, vårdanstalt för psykiskt efterblivna eller på behandlingshem.

Ifrågavarande bestämmelse bör kunna tillämpas också beträffande sådana

behov, som kan tillgodoses inom barnavårdens ram, t. ex. vid specialhem.

Enligt gällande rätt (48 § BvL) förfaller barnavårdsnämnds beslut angående

omhändertagande, då verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom

den omhändertagne dömes ovillkorligt till frihetsstraff eller villkorligt

anstånd med sådant straff förklaras förverkat. Åtskilliga skäl talar

också för att den som sålunda överföres till fångvårdsanstalt icke längre

bör vara inskriven vid ungdomsvårdsskola. Enligt min mening bör därför

nuvarande regel i huvudsak alltjämt bibehållas. Denna regel bör dock så till

vida modifieras, att samhällsvården icke skall upphöra automatiskt utan

först genom ett i vanlig ordning meddelat utskrivningsbeslut. Härigenom

öppnas nämligen möjlighet att — med stöd av nästföljande paragrafs första

s. 341 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

341

stycke -— låta barnavårdsnämnden behålla ansvaret för den unge även under

verkställighetstiden. Även i ett annat avseende torde regeln i 48 § BvL

böra något jämkas. Enligt gällande ordning förfaller beslutet angående omhändertagande

så snart verkställighet av domen påbörjas, och det förutsattes

alltså icke att domen vunnit laga kraft mot den dömde. Då regeln äger

tillämpning även i fråga om ungdomsfängelse, som regelmässigt går i verkställighet

utan hinder av att domen icke vunnit laga kraft, har detta förhållande

i praktiken medfört vissa olägenheter (jfr rättsfallet NJA 1958

s. 64). Jag föreslår därför i stället den regeln, att elev skall utskrivas, om

han enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fångvårdsanstalt.

Regeln avser inte häktning.

Beträffande utskrivning i anledning av elevens ålder ansluter sig kommitténs

förslag med vissa förenklingar till gällande rätt. Mot vad kommittén

föreslagit har jag i sak intet att erinra. I enlighet härmed torde böra gälla,

att utskrivning skall ske senast när eleven fyller 21 år eller, om han omhändertagits

för samhällsvård efter det han fyllt 18 år, senast tre år efter

omhändertagandet.

68 §.

I denna paragraf meddelas ytterligare bestämmelser om utskrivning.

Bamavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag skall frågan om utskrivning

i anledning av uppnått vårdresultat upptagas till prövning senast då

två år förflutit från elevs inskrivning vid ungdomsvårdsskola. Skulle elev

dessförinnan ha åtnjutit så långvarig vård inom skolan, att sammanlagda

tiden för behandlingen i denna vårdform uppgår till ett år, skall utskrivningsfrågan

då upptagas. Har frågan beträffande någon elev prövats utan

att leda till utskrivning, skall utskrivningsfrågan återupptagas med högst

ett års mellanrum (164 § lagförslaget).

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet om tid för prövning av utskrivningsfrågor

anser ungdomsvårdsskolornas rektorsförening saklöst kunna

utgå. Det torde, anför föreningen, icke finnas någon skolstyrelse som en

enda dag i onödan kvarhåller en elev, sedan ändamålet med vården anses

uppnått. Stadgandet skulle enligt föreningen komma att bereda särskilt

skolhemmen, som med hänsyn till elevernas skolgång och yrkesutbildning

torde komma att få längre vårdtider såväl inom som utom skolan än yrkesskolorna,

ett ej obetydligt administrativt merarbete utan någon påvisbar

vinst vare sig för skolorna eller för deras elever.

Föredragande statsrådet. Såsom berörts vid 45 § skall enligt kommitténs

förslag ett utskrivningsbeslut endast innebära, att eleven slutligt

skall lämna vården vid skolan, medan det skall vara vederbörande barna
-

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

vårdsnämnds sak att beträffande alla omhändertagna besluta angående samhällsvårdens

upphörande. Enligt föreliggande lagförslag skall däremot utskrivning

från ungdomsvårdsskola i anslutning till gällande rätt medföra

att samhällsvården upphör. Att en sådan ordning bör gälla även i fortsättningen

är motiverat av att utskrivning i det stora flertalet fall sker i anledning

av att ändamålet med vården anses uppnått eller att eleven befinner

sig i närheten av den övre åldersgränsen. Emellertid bör utskrivning

stundom ske, trots att behov av samhällsvård alltjämt föreligger. Det skulle

vara föga rationellt, om barnavårdsnämnden i sådana fall måste fatta

nytt beslut om sådan värd. Huvudregeln bör därför icke gälla undantagslöst,

utan en möjlighet bör öppnas att låta samhällsvården bestå trots utskrivningen.

En sådan möjlighet är av betydelse främst med hänsyn till

de fall, där utskrivningen föranleds av att eleven behöver vård, fostran eller

utbildning, som bättre kan beredas på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas

försorg. Stundom kan det också tänkas innebära en lämplig anordning

att låta samhällsvården bestå, medan den från skolan utskrivne avtjänar

frihetsstraff. Utvägen att låta samhällsvården fortsätta efter utskrivningen

bör emellertid icke vara begränsad till vissa angivna fall, utan den

bör stå öppen i varje situation, där så befinnes lämpligt. Det bör ankomma

på skolans styrelse att avgöra, huruvida samhällsvården skall bestå; förordnande

därom bör nämligen ingå i utskrivningsbeslutet. Ehuru det måhända

får anses självklart, att ett sådant förordnande icke får meddelas,

därest eleven nått sådan ålder att samhällsvården redan skulle ha upphört

om han icke varit inskriven vid ungdomsvårdsskola, synes det lämpligt att

i lagen direkt erinra härom.

Enligt kommitténs förslag skulle utskrivning från ungdomsvårdsskola —

av annan anledning än att elev uppnått åldersgräns, som nödvändiggör utskrivning

— alltid föregås av samråd med den barnavårdsnämnd, som har

befattningen med eleven. Jag delar till fullo kommitténs uppfattning att sådant

samråd — särskilt viktigt med hänsyn till den föreslagna möjligheten

att förordna att samhällsvården skall bestå — måste komma till stånd i

utskrivningsfrågorna. Såsom tidigare berörts synes stadgande därom dock

lämpligen böra inflyta i stadgan för ungdomsvårdsskolorna.

Spörsmålen om, huruvida elev bör utskrivas i anledning av att ändamålet

med värden far anses uppnått eller därför att han behöver överföras till

lämpligare vård, måste utan vidare komma upp till prövning hos skolstyielsen,

som alltid har att noga följa elevens beteende och utveckling. Med

hänsyn till den praxis som för närvarande tillämpas i fråga om utskrivning

från ungdomsvårdsskolorna kan det knappast sägas föreligga något behov

ur rättssäkerhetssynpunkt av bestämmelser om att utskrivningsfrågorna

skall upptagas till prövning inom viss tid och därefter periodiskt omprövas.

Om bestämmelser härom likväl anses erforderliga, torde de emellertid lämpligen

böra intagas i stadgan för skolorna. Vad kommittén i detta hänseende

föreslagit har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Med hänsyn till att samhällsvården enligt föreliggande lagförslag regelmässigt

skall upphöra genom utskrivningen erfordras liksom i gällande rätt

bestämmelser om de föranstaltningar som skall vidtagas i samband med

denna. I detta hänseende synes enahanda bestämmelser böra gälla som enligt

44 § föreliggande lagförslag.

Paragrafen har avfattats i enlighet med vad sålunda anförts.

69 §.

Paragrafen, som motsvarar 166 § kommitténs förslag, överensstämmer i

sak med 44 § 3 mom. BvL.

70 §.

I fråga om inställelse vid domstol av personer, som är intagna på fångvårdsanstalt,

meddelas särskilda bestämmelser i lagen om verkställighet av

frihetsstraff m. in. (37 och 38 §§). Enligt dessa bestämmelser gäller dels att

om överåklagare eller rätten i anledning av åtal mot intagen finner att dennes

personliga inställelse vid domstol är påkallad fångvårdsstyrelsen har att

föranstalta därom, dels ock att om domstol, efter framställning av part

eller eljest, begär att intagen skall inställas inför domstolen för annat ändamål

än nyss sagts fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresmannen

har att pröva, huruvida det må ske. Sistberörda stadgande äger

tillämpning också beträffande annan myndighet än domstol.

Vad angår inställelse vid domstol av elev vid ungdomsvårdsskola finnes

däremot icke andra lagbestämmelser än rättegångsbalkens generella stadganden

rörande vitesföreläggande och hämtning. Ej heller har föreskrifter

i ämnet utfärdats i administrativ ordning.

Enligt praxis sker i allmänhet inställelsen genom skolans försorg, då eleven

kallats av domstol att höras såsom vittne eller målsägande eller att närvara

såsom part. Skolans rektor har då i förväg skriftligen underrättats om

inställelsen och samtidigt anmodats att sörja för att eleven inställer sig. En

av skolans befattningshavare medföljer vanligtvis eleven. I de fall, där det

icke kan ske och hämtning kan komma i fråga, anlitas polismyndighet. Inställelse

genom polismyndighets försorg sker dock endast, då skolan icke

kan avstå från någon vårdare för ändamålet eller på grund av den intagnes

person icke anser sig kunna ta ansvaret för inställelsen. Härvid äi det domstolen,

som beslutar om polishandräckning på hemställan av skolans rektor.

Den i 77 § BvL stadgade rätten för styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola

att erhålla handräckning genom polismyndighet avser nämligen uttryckligen

endast vidtagande av åtgärd, som enligt BvL ankommer på dem.

Det förekommer emellertid även, att domstol beslutar om hämtning genom

polismyndighets försorg utan att först rådgöra med vederbörande rektoi.

I dessa fall underrättas skolan i förväg endast om tidpunkten för inställel
-

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

sen. Om så befinnes lämpligt och möjligt beordras också i en sådan situation

en befattningshavare vid skolan att såsom vårdare jämte polismannen åtfölja

eleven.

Även i kommitténs förslag saknas regler på förevarande område. Dock

föreslår kommittén så till vida en utvidgning av rätten att erhålla handräckning

av polismyndighet, att sådan handräckning skall lämnas styrelse eller

rektor för ungdomsvårdsskola även då bistånd påkallas för förflyttning av

elev (169 § lagförslaget).

Socialstyrelsen avgav den 23 april 1957 utlåtande till justitieombudsmannen

i ett av denne upptaget ärende angående ordningen för inställande vid

domstol av personer, som är intagna på ungdomsvårdsskola. I utlåtandet

anfördes, att bestämmelser borde utfärdas i ämnet och att dessa lämpligen

kunde utformas i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna i straffverkställighetslagen.

Det borde ankomma på skolans styrelse eller, efter dess

bemyndigande, skolans rektor att pröva, huruvida inställelse må ske i sådana

fall då eleven icke är tilltalad, liksom att föranstalta om de inställelser

som kan bli aktuella. Vad beträffar de undantagsfall, då polismyndighet behöver

anlitas, borde avgörandet härom träffas av skolan, på vilken det också

borde ankomma att framställa begäran om handräckning. Sedan styrelsen

därefter erinrat om den av kommittén föreslagna utvidgningen av handräckningsinstitutet,

anförde styrelsen i utlåtandet vidare, att kommitténs

lagförslag sålunda i det hänseende varom här vore fråga endast behövde

kompletteras med föreskrifter rörande ungdomsvårdsskolornas prövningsrätt

och skyldighet att svara för inställelsen.

I sitt remissyttrande över kommitténs förslag åberopar socialstyrelsen

vad styrelsen anfört i berörda utlåtande och hemställer, att förevarande kapitel

måtte kompletteras med bestämmelser i enlighet med de av styrelsen

angivna riktlinjerna.

I den inledningsvis omnämnda skrivelsen från justitieombudsmannen anföres

bl. a., att justitieombudsmannen finner de av socialst yreisen anförda

synpunkterna på den lämpliga ordningen för inställelse vid domstol av elev

vid ungdomsvårdsskola vara väl grundade samt att lagbestämmelser i ämnet

såsom socialstyrelsen anfört får anses påkallade. I skrivelsen påpekas också

behovet av klarare regler rörande inställelsekostnaden.

Föredragande statsrådet. Även enligt min mening utgör det en brist i nuvarande

lagstiftning på området, att frågan om inställelse av ungdomsvårdsskoleelev

vid domstol inte har närmare reglerats. Denna omständighet har

— såsom framgår av det nyss anförda — lett till oenhetlighet i förfarandet,

och i vissa fall har detta utvecklats efter mindre tillfredsställande linjer.

Kritik kan sålunda riktas mot att lagstiftningen inte lägger hinder i vägen

för domstol att utan samråd med skolan besluta om elevens hämtning. De

skäl som förestavat de nyss berörda bestämmelserna i straffverkställighetslagen

rörande personer, som är intagna på fångvårdsanstalt, gör sig inte

sällan gällande med större styrka beträffande ungdomsvårdsskolornas elever.

Det ligger i sakens natur att det i flera situationer kan vara mer ange
-

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

345

läget för en ungdomsvårdsskola än för en fångvårdsanstalt all pröva, huruvida

en begärd inställelse vid domstol låter sig förena med behandlingen.

Såsom exempel härpå må endast nämnas, alt det kan vara direkt olämpligt

att avbryta en på sluten avdelning vid ungdomsvårdsskola pågående behandling

i en situation, då rättegången med fördel kan uppskjutas. Vidare

måste det anses vara inte endast onödigt utan även olämpligt att föranstalta

om polishandräckning i vidare mån än skolan ser sig ur stånd att sörja för

inställelsen. Inte minst i betraktande av klientelets ungdom och den psykiska

labilitet, som ofta kännetecknar de omhändertagna, bör polishandräckning

som regel undvikas och eleven i stället åtföljas av en vid skolan

anställd befattningshavare, med vilken han är förtrogen.

Bestämmelser bör sålunda utfärdas i ämnet, och dessa synes i enlighet

med vad socialstyrelsen föreslagit lämpligen kunna utformas i huvudsaklig

överensstämmelse med reglerna i straffverkställighetslagen. Då det gäller

en elevs inställelse vid domstol såsom tilltalad i brottmål, synes det böra

ankomma på skolans rektor att föranstalta därom. Eftersom någon prövningsrätt

i dessa fall inte skall föreligga, torde anledning saknas att lägga

denna uppgift på skolans styrelse. Däremot bör det ankomma på skolans

styrelse eller, efter dess bemyndigande, skolans rektor att pröva, huruvida

inställelse må ske i sådana fall då eleven inte är tilltalad. Beträffande rätten

att påkalla bistånd av polismyndighet innefattar föreliggande lagförslag

samma utvidgning som föreslagits av kommittén (jfr 94 §). Sådan handräckning

skall liksom annat bistånd av polismyndighet enligt lagförslaget

lämnas kostnadsfritt (jfr 96 §). I övrigt skall de kostnader, som föranleds

av inställelsen, självfallet bestridas av vederbörande skola.

10 kap. Kommuns rätt till ersättning för vissa vårdkostnader

(71—74 §§ departementsförslaget)

Kommitténs lagförslag innehåller i 13 kap. bestämmelser om ersättning

av stat och kommun för barnavårdskostnad samt i 14 kap. bestämmelser

om enskildas ersättningsskyldighet. De båda kapitlen ersätter 8 och 9 kap.

BvL, dock att — såsom förut berörts — kommitténs lagförslag saknar motsvarighet

till vad i sistnämnda kapitel stadgas om enskildas arbetsskyldighet,

d. v. s. arbetsföreläggande.

I samband med tillkomsten av SochjL vidtogs genom lag den 4 januari

1956 vissa ändringar i BvL. Dessa begränsades visserligen till vad som befanns

nödvändigt för att FvL skulle kunna upphöra att gälla, och avsikten

var icke att föregripa eller begränsa revisionen av BvL. Emellertid har statsmakterna

genom att antaga SochjL tagit ställning till vissa spörsmål, som

är gemensamma för socialhjälpen och barnavården eller som bör lösas på

samma sätt på båda dessa områden av samhällsverksamheten. Den reglering

som skett i föreliggande lagförslag beträffande frågorna om ersättning

av stat och kommun för barnavårdskostnad samt om enskildas ersättnings
-

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr tO år 1960

skyldighet innefattar därför i likhet med kommitténs förslag icke några

principiella nyheter utan ansluter sig i väsentliga delar till gällande rätt.

Av de i 8 kap. BvL intagna stadgandena har 64 § upphört att gälla den 1

januari 1938 samt 63 och 67 §§ den 1 juli 1958. I kommitténs lagförslag

motsvaras sistnämnda båda lagrum av 174 och 14 §§.

I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit har vad gällande lag

i 61 § innehåller om hur kommuns utgifter för samhällets barnavård skall

bestridas ansetts överflödigt och därför icke fått motsvarighet i föreliggande

lagförslag. Detsamma gäller även stadgandet i 66 § BvL med bemyndigande

för Konungen att träffa överenskommelse med främmande makt angående

omhändertagande jämlikt BvL av den främmande maktens undersåtar och

om gottgörelse för därvid uppkommen kostnad. Ej heller har i lagförslaget

upptagits motsvarighet till 69 § BvL, vari stadgas, att om kommun ställt

särskilda medel till barnavårdsnämndens förfogande för vård på sjukvårdsinrättning,

barnhem etc. kommunen äger bestämma huruvida ersättningsskyldighet

för enskilda skall föreligga beträffande utgift, som bestrides av

dessa medel. Såsom kommittén funnit är detta stadgande numera praktiskt

betydelselöst.

Bestämmelserna om ersättning av stat och kommun samt om enskildas

ersättningsskyldighet äger sådant inbördes samband, att de ansetts böra

sammanföras till ett kapitel. För detta föreslås rubriken Kommuns rätt till

ersättning för vissa vårdkostnader.

71 §.

Denna paragraf, som motsvarar 62 och 65 §§ BvL samt 173 och 175 §§

kommitténs förslag, innehåller bestämmelser om kommuns rätt till ersättning

av annan kommun eller staten.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 62 § BvL är kommun i vissa fall berättigad

till ersättning av annan kommun eller staten. Rätten till ersättning

är begränsad till »utgift för omhändertaget barn». Beträffande ersättningsrätten

hänvisas till vad i 22—24 §§ SochjL är stadgat om kommuns rätt till

ersättning för »obligatorisk» socialhjälp.

Huvudregeln för den mellankommunala ersättningsskyldigheten är enligt

22 § första stycket SochjL, att kommun, som lämnat (obligatorisk) socialhjälp

åt svensk medborgare, vilken för det år hjälpen utgivits mantalskrivits

inom annan kommun, äger erhålla ersättning därför av denna senare

kommun. Barn, som till följd av sin ålder ej blivit mantalsskrivet, skall vid

tillämpningen av SochjL anses mantalsskrivet i födelsehemorten.

Från huvudregeln göres i andra stycket av samma lagrum undantag för

sådana fall, där obligatorisk socialhjälp utges till svensk medborgare medan

han under vissa angivna omständigheter vistas eller är inackorderad i enskilt

hem eller vårdhem. Den kommun, som utgivit hjälpen är då — enligt

den lydelse lagrummet erhållit genom ändringslag den 16 maj 1957 — i

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

stället berättigad till ersättning därför av den kommun, där vederbörande

senast mantalsskrivits på annan grund än vistelse eller inackordering i enskilt

hem eller vårdhem. Enligt lagrummets ursprungliga lydelse var den

hjälplämnande kommunen berättigad att, om vederbörande för det år, då

han mottogs i hemmet — eller, om han omedelbart dessförinnan under

samma omständigheter vistats eller varit inackorderad i annat enskilt hem

eller vårdhem, för det år då han mottogs där —■ var mantalsskriven i annan

kommun, av denna erhålla ersättning för hjälpen. Till de omständigheter,

under vilka vederbörande skall vistas i enskilt hem eller vårdhem för att

undantagsstadgandet skall bli tillämpligt, hänföres det fall, att vederbörande

såsom fosterbarn överlämnats till enskilt hem eller, efter att ha omhändertagits

enligt BvL, inackorderats i sådant hem. Vidare upptages dels

det fall, att vederbörande, efter att ha varit intagen i sjukvårdsinrättning

eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt, genom inrättningens eller anstaltens

försorg överlämnats till enskilt hem eller vårdhem för fortsatt vård

eller fostran under villkor, att han fortfarande skall stå under inrättningens

eller anstaltens tillsyn, dels ock fall där någon eljest mot ersättning mottagits

i enskilt hem eller vårdhem för erhållande av vård för sjukdom eller

annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet.

Ersättning enligt 22 § SochjL skall utgå oavsett huruvida enskild är skyldig

att lämna gottgörelse för hjälpen.

För obligatorisk socialhjälp, som lämnats åt svensk medborgare, vilken

för det år hjälpen utgivits eller, i fall varom sägs i 22 § andra stycket, »för

det år, som där avses» ej mantalsskrivits i riket eller vars mantalsskrivningsort

för nämnda år ej kunnat utrönas, är enligt 23 § — vari någon ändring

icke vidtagits — den kommun som lämnat hjälpen berättigad att erhålla

ersättning av staten, i den mån gottgörelse ej kunnat uttagas av enskild

person. Motsvarande skall också gälla, därest den som mottagit hjälpen

under berörda år ej var svensk medborgare.

Ersättning av stat eller kommun skall utgå med det belopp, vartill kommunens

kostnader för hjälpen skäligen kan uppskattas. Kungl. Maj :t äger

fastställa taxa, efter vilken ersättningen skall bestämmas när det gäller vård

på anstalt eller annan inrättning. (24 § SochjL.)

I avseende på behandling av frågor om ersättning av kommun eller staten

för utgift för omhändertaget barn samt om övertagande av skyldighet

att ansvara för kostnad för sådant barn ävensom i avseende på tid för anhängiggörande

av talan gäller enligt 65 § första stycket BvL i tillämpliga

delar vad för motsvarande fall är stadgat i 25—29, 31 och 32 §§ SochjL. I

andra stycket av samma paragraf hänvisas i avseende på ränta till vad därom

för motsvarande fall är stadgat i 29 § SochjL. Beträffande innehållet av

ifrågavarande bestämmelser i SochjL må hänvisas till nämnda lag samt till

prop. 177/1955 s. 285—290.

Vidkommande frågan om »minderåriga barns ställning i hemortsrättshänseende»

anförde chefen för socialdepartementet enligt prop. 177/1955 s.

200 bl. a. följande:

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år WHO

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,

att den föreslagna huvudregeln, enligt vilken varje svensk medborgare

skall anses ha hemortsrätt i den kommun där han är mantalsskriven,

bör gälla för såväl vuxna som barn men att en undantagsregel bör finnas

för fosterbarn och barn, som efter att ha omhändertagits enligt barnavårdslagen

är inackorderade i enskilt hem. För båda dessa kategorier av barn

synes undantagsregeln böra ges sådan innebörd att barnet, så länge det vistas

i fosterhemmet eller inaekorderingsheminet, behåller den hemortsrätt

det ägde då det mottogs därstädes. Jag förutsätter härvid, att uttrycket fosterbarn

ges samma innebörd som det har i BvL. — Det kan ifrågasättas,

huruvida inte den av mig förordade undantagsregeln i vad den rör de för

samliällsvård omhändertagna barnen egentligen hör hemma i BvL. Socialhjälp

torde nämligen som regel inte tilldelas dylika barn, för vilkas vård

och fostran barnavårdsnämnden är ansvarig. Emellertid synes det ur praktiska

synpunkter vara lämpligt att — åtminstone så länge den nuvarande

BvL gäller — samla alla hemortsrättsregler i socialhjälpslagen och i BvL

hänvisa till dem.

Barnavårdskommittén. Vad först angår 62 g BvL skiljer sig det stadgande

'' 173 § — som kommittén föreslår endast så till vida från gällande lag,

att »utgift för omhändertaget barn» ersatts med »utgift som föranletts av

omhändertagande, vilket skett innan den omhändertagne fyllt aderton år>.

Den föreslagna textändringen är betingad av att beteckningen barn användes

på annat, mera enhetligt sätt i kommitténs lagförslag än i gällande lag.

Kommittén framhåller, att de föreslagna höjda åldersgränserna för möiligheten

att omhändertaga barn uppenbarligen medför eu viss ökning av de

utgifter, som omfattas av den mellankommunala och statliga ersättningsskyldigheten.

Bestämmelsen om denna ersättningsskyldighet är vidare avfattad

så, att utgifter för dem som omhändertagits för utredning även inbegripes.

Härom anför kommittén följande:

Naturligtvis vore det tänkbart, att jämställa sistberörda utgifter med andra

utredningskostnader. \ issa skäl för en sådan lösning kan åberopas. Sålunda

kan andragas, att ett huvudsyfte med omhändertagande för utredning

är att säkra fortsatt undersökning, prövning och eventuell verkställighet.

Vidare kan åberopas, att sådant omhändertagande i en del fall får antagas

icke komma att omedelbart följas av samliällsvård — anledningen

kan vara att fulla skäl för samliällsvård visar sig icke föreligga eller att.

trots sådana skäl, annan åtgärd finnes böra väljas — och att det då kan

förefalla onödigt eller föga befogat, att annan kommun eller staten skall

kunna krävas på ersättning för de regelmässigt tämligen små omkostnaderna.

Häremot kan emellertid framhållas, att det endast är eu gradskillnad

mellan villkoren för å ena sidan omhändertagande för utredning samt å

andra sidan samliällsvård, att de allra flesta för utredning omhändertagna

torde bli föremål för samliällsvård samt att de för utredning omhändertagna

skall placeras och i övrigt behandlas på sätt, som på det hela taget överensstämmer

med vad som gäller för samhällsvård. Med hänsyn till det sist

berörda kommer de kostnadskrävande åtgärderna med dem som omhändertagits

för utredning i regel att vara likartade med motsvarande åtgärder

ior beredande av samhällsvård åt enahanda klientel, och vad som belöper å

utredningstiden kommer i flertalet fall att framstå som eu del av en fortlöpande

vårdkostnad.

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

349

Kommittén har sålunda ansett det principiellt lika befogat och praktiskt

lämpligare, att utgiften för dem som omhändertagits för utredning jämställes

med kostnader för beredande av samhällsvård.

Till nu berörda bestämmelser om ersättning av annan kommun eller av

staten anknytes enligt kommitténs förslag liksom enligt gällande lag ett

stadgande, varigenom i SochjL givna regler för ersättningsfrågans behandling,

då kommun vill fordra ersättning av annan kommun eller av staten,

göres tillämpliga även för krav, avseende ersättning för barnavårdskostnad

(175 § lagförslaget).

Remissyttrandena. Från kommunalt håll framhålles, att den omständigheten

att ersättningsskyldighet ej föreligger i fråga om kostnader för förebyggande

åtgärder kan medföra att en barnavårdsnämnd tillgriper ett omhändertagande

för att på så sätt kunna gottgöra sig kostnader för fallet

och att barnavårdsnämnden i en kommun, som är vistelsekommun för ett

icke omhändertaget fosterbarn, av sparsamhetsskäl underlåter att vidtaga

erforderlig kostnadskrävande åtgärd. Nu angivna olägenheter kan, framhålles

det, elimineras antingen genom att ersättningsskyldighet kommuner

emellan och för staten helt slopas eller genom att låta ersättningsrätten omfatta

även kostnader för angivna åtgärder.

Enligt socialstyrelsen, som också berör denna fråga, skulle en ersättningsrätt

för förebyggande åtgärder däremot vara olycklig. Styrelsen anser

det därför vara riktigt, att återkravsrätten begränsats till kostnader för omhändertaganden.

Förslaget om att ersättning skall utgå även för dem som omhändertagits

för utredning kritiseras i två yttranden. Statskontoret anser sålunda att

tillräckliga skäl saknas för att införa reglerande bestämmelser rörande dylik

gottgörelse. Länsstyrelsen i Uppsala län anser sig av principiella skäl

icke kunna biträda förslaget i denna del. För det fall att utredningen omedelbart

följes av samhällsvård kan enligt länsstyrelsen förslaget möjligen

ha visst fog för sig, men för övriga fall — då fulla skäl för samhällsvård

visat sig icke föreligga eller, trots sådana skäl, annan åtgärd befinnes böra

väljas — synes anledning icke föreligga att göra avsteg från den hittills

gällande principen att ersättningsskyldigheten icke omfattar utredningskostnader.

Kammarrätten påpekar, att 23 § SochjL hort ändras i samband med ändringen

av 22 § samma lag och att denna fråga har betydelse även på barna\årdslagens

område.

Föredragande statsrådet. Som förut berörts har statsmakterna i samband

med tillkomsten av SochjL tagit ställning till olika spörsmål beträffande

kommuns rätt att kräva ersättning för barnavårdskostnader. De avgöranden

av principiella frågor, som därvid träffats, har uppenbarligen icke varit

avsedda att gälla allenast i avvaktan på revisionen av faarnavårdslagstiftningen.

Med hänsyn härtill bör nu icke ifrågasättas annat än att åtgärdskommnns

möjlighet att erhålla gottgörelse av annan kommun eller av sta
-

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ten för kostnader, som föranletts av omhändertagande, bör bibehållas i ny

barnavårdslag. I enlighet med vad kommittén också föreslagit torde det vidare

vara mest överensstämmande med principerna i SochjL att ersättningsrätten

i fortsättningen liksom hittills begränsas till dylika kostnader.

Den i vissa yttranden framkastade tanken att ersättning även skulle kunna

krävas för kostnader i anledning av förebyggande åtgärder kan jag följaktligen

icke biträda.

Vad angår frågan om huruvida kostnader i anledning av omhändertagande

för utredning bör vara ersättningsgilla kan såsom kommittén själv

framhåller skäl anföras både för och mot den av kommittén valda lösningen.

I de fall, där omhändertagandet omedelbart övergår i omhändertagande

för samhällsvård, kan det sålunda främst av praktiska skäl vara

motiverat att icke göra skillnad i ersättningsavseende mellan de olika skedena

av omhändertagandet. I andra fall åter, där omhändertagandet icke

efterföljes av samhällsvård, vare sig detta beror på att fog för ingripande

över huvud taget icke föreligger eller på att förebyggande åtgärd anses

vara till fyllest, är det ur såväl principiella som praktiska synpunkter knappast

lämpligt att åtgärdskommunen skall kunna kräva ersättning för kostnaden

av annan kommun eller staten. Vid bedömande av denna fråga är

vidare att beakta den skillnad, som föreligger mellan kommitténs förslag

och departementsförslaget beträffande institutet omhändertagande för utredning.

I förstnämnda förslag är detta institut direkt anknutet till förutsättningarna

för omhändertagande för samhällsvård, och det kan med denna

konstruktion falla sig rätt naturligt att se omhändertagandet för utredning

som ett led i det förfarande, som resulterar i omhändertagande för

samhällsvård. En sådan anknytning föreligger däremot icke i departementsförslaget,

enligt vilket omhändertagande för utredning får tillgripas,

även om endast förebyggande åtgärder är ifrågasatta. Vid sådant förhållande

försvagas skälen för ersättningsrätt i dessa fall, medan de skäl som

talar däremot i motsvarande mån tilltar i styrka. Jag har därför i likhet

med ett par remissinstanser kommit till den uppfattningen att rätten till

ersättning bör vara begränsad till kostnader i anledning av omhändertagande

för samhällsvård.

I 62 § BvL avses att utgift för den som omhändertagits före 18 års ålder

— d. v. s. enligt 22 § a)—c), 29 eller 55 § BvL — skall ersättas enligt reglerna

i 62 §, oavsett den omhändertagnes ålder, då utgiften gjordes. För

utgift, som kommun haft för skyddsuppfostran av person som omhändertagits

med stöd av 22 § d) BvL, utgick enligt 63 § BvL tidigare ersättning

av staten. Sedan denna ersättningsrätt numera borttagits, måste det anses

riktigast att utsträcka den mellankommunala ersättningsrätten så att denna

kommer att avse även kostnader, som föranletts av att någon omhändertagits

för samhällsvård efter fyllda 18 år. Departementsförslaget har avfattats

i enlighet härmed.

Efter lien ändring i 22 § SochjL, vilken genomfördes 1957, föreligger

såsom kammarrätten anmärkt en viss otydlighet i 23 § samma lag. Den

jämkning av sistnämnda paragraf, som i anledning härav synes vara på
-

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

kallad, torde kunna vidtagas i samband med de följdändringar i SochjL,

vilka föranleds av föreliggande lagförslag.

I överensstämmelse med vad som uttalades i samband med antagandet

av SochjL finner jag det ur praktiska synpunkter vara mest ändamålsenligt,

att alla hemortsrättsbestämmelserna även i fortsättningen är samlade

i SochjL och att barnavårdslagen endast innehåller hänvisning till dem.

72 §.

Denna paragraf, som motsvarar 68 § BvL samt 176 och 177 §§ ävensom

178 § andra stycket kommitténs förslag, innehåller de materiella reglerna

om enskildas ersättningsskyldighet.

Gällande bestämmelser. Då barn omhändertages för skyddsuppfostran eller

samhällsvård under förhållanden, som synes utvisa att behovet därav kommer

att bli varaktigt, äger barnavårdsnämnden omhändertaga egendom,

som då tillhör barnet eller som tillfaller det, medan det är omhändertaget,

samt därav uttaga ersättning för kostnader för barnet. Nämnden har full

frihet att efterge sin ersättningsfordran, helt eller delvis (68 § 1 mom.

BvL).

Ersättningsskyldighet föreligger även för vissa anhöriga till barnet. Sålunda

äger kommun uttaga ersättning av barnets fader, moder eller adoptant,

om barnet är under 16 år (68 § 2 mom. BvL). Denna ersättningsskyldighet

är dock på olika sätt begränsad.

Först må framhållas att såväl för barnets — till dess egendom begränsade

— ersättningsskyldighet som ock för föräldrars (adoptants) plikt att

lämna gottgörelse sätts en gräns genom att vad som högst må uttagas bestämmes

av Kungl. Maj :t med stöd av 68 § 3 mom. BvL. Ersättningen är

för närvarande enligt kungörelsen den 14 mars 1958 (nr 98) maximerad

så, att ersättning ej i något fall må uttagas med högre belopp än 1 000 kronor

för år räknat.

I övrigt är föräldrars (adoptants) ersättningsskyldighet enligt den lydelse

68 § 2 mom. BvL erhållit genom lagen den 4 januari 1956 reglerad

genom att bestämmelserna i 36—38 §§ SochjL, i vad de rör kommuns rätt

att taga ut ersättning för obligatorisk socialhjälp åt barn under 16 år, i tilllämpliga

delar skall gälla även kostnad för omhändertaget barn under 16 år.

Detta innebär följande.

Har make adopterat andra makens barn, åligger ersättningsskyldigheten

båda makarna.

Ersättning må icke uttagas av fader eller moder till barn utom äktenskap,

vilken enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess

underhåll utge visst belopp en gång för alla.

Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av

lagstadgad underhållsskyldighet utge underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn

under 16 år, försummat att fullgöra denna plikt och har till följd

härav barnet måst omhändertagas, föreligger ej ersättningsskyldighet för

den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig skyldig till

försummelse av sin underhållsskyldighet.

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Den som är häktad eller intagen i arbetshem, fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,

ungdomsvårdsskola eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

och till följd därav icke varit i stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet

mot sitt barn eller adoptivbarn, är ej heller ersättningsskyldig

för kostnad för barnets samhällsvård eller skyddsuppfostran under tiden

för nämnda anstaltsvistelse. På motsvarande sätt bortfaller för den som

åtnjuter obligatorisk socialhjälp ersättningsskyldigheten för barnavårdskostnad

belöpande på den tid under vilken socialhjälpen utgått.

Barnavårdsnämnd kan fritt avstå från ersättningskrav.

Ersättning utgår med det belopp, vartill kommunens kostnader skäligen

kan uppskattas. Där så befinnes påkallat, äger Kungl. Maj :t fastställa taxa,

enligt vilken ersättning skall utgå för vård på anstalt eller annan inrättning.

Barnavårdskommittén. Enskilds ersättningsskyldighet skall enligt kommitténs

förslag liksom för närvarande vara begränsad till utgifter, som

föranletts av omhändertagande, och förutsättning skall vidare vara, att

omhändertagandet skett innan den underårige fyllt 18 år. I fråga om ersättningsskyldigheten

har omhändertagande för utredning jämställts med

samhällsvård.

På samma sätt som i BvL upptages i kommitténs lagförslag — 176 § —

först frågan om ersättningsskyldighet för den omhändertagne själv.

Kommittén anser, att rätt för barnavårdsnämnden att omhändertaga

egendom, tillhörig underårig som omhändertagits jämlikt barnavårdslagen,

innebär en mindre önskvärd konstruktion. Enligt kommitténs mening

kan denna rätt avvaras och bör barnavårdsnämnd i stället tilläggas en begränsad

befogenhet att för uppkommande kostnad för omhändertagen utfå

ersättning ur hans egendom. Det blir då barnets xepresentant — förmyndaren

— som har att utge ersättningen. Sker det icke godvilligt, får nämnden

föra talan mot barnet (förmyndaren) hos länsstyrelsen.

Befogenhet att kräva ersättning ur barnets egendom skall enligt kommitténs

förslag tillkomma såväl den kommun, vars barnavårdsnämnd har

befattningen med den omhändertagne, som ock, när ersättningsskyldighet

åvilar annan kommun, denna sistnämnda.

Vad angår inskränkningar i befogenheten att kräva ersättning ur barnets

egendom föreslår kommittén, att rätt till ersättning endast skall få

göras gällande i sådana fall och i sådan omfattning, att anspråket icke

kan anses oskäligt och ej är ägnat att äventyra barnavårdsarbetets framgång.

I fråga om anhörigs ersättningsskyldighet för samhällets utgifter för omhändertagen

(177 § lagförslaget) har kommittén, frånsett åldersgränsen,

icke föreslagit avvikelse i sak från vad i sådant hänseende gäller enligt

68 § 2 mom. BvL samt 36—38 §§ SochjL. I anledning av vad i 3 § lagförslaget

stadgats om adoptant samt om makar, av vilka den ene adopterat

den andres barn, har i 177 § lagförslaget bestämmelser givits blott om föräldrars

ersättningsskyldighet samt hänvisningen till 36 § SochjL begränsats

till att avse 2—4 styckena av sistnämnda lagrum.

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kangl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Med hänsyn till vad kommittén föreslagit om åldersgränser i ny barnavårdslag

skall den generella och »ovillkorliga» ersättningsskyldigheten för

föräldrar (adoptant) enligt förslaget utsträckas till att avse utgifter för

omhändertagen intill dess han fyller 18 år. Motsvarande ersättningsskyldighet

för socialhjälp (36 § SochjL) bör enligt kommittén samtidigt utsträckas

till 18-årsgränsen.

Kommittén har funnit det ådagalagt, att det belopp — 1 000 kronor för

år — vartill enskilds ersättningsskyldighet för barnavårdskostnad för närvarande

är begränsad, måste anses för lågt. Kommittén har övervägt, huruvida

icke maximering till visst belopp helt skulle kunna avvaras, men har

stannat vid att i ny barnavårdslag bör bibehållas ett stadgande, svarande

mot 68 § 3 mom. BvL. Maximibeloppet bör enligt kommitténs uppfattning

höjas till 1 500 kronor.

Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län torde barnavårdsnämnds

rätt till ersättning av omhändertagen — för undvikande av onödiga

processer — böra i så måtto förstärkas att nämnden tillerkännes rätt att

under den tid omhändertagandet varar uppbära inflytande bidrag och intäkter.

Barnavårdsnämnden i Stockholm anser, att bestämmelserna — om

det icke befinnes lämpligt att tillerkänna barnavårdsnämnd en generell rätt

att omhändertaga barns egendom — bör utformas så att barnavårdsnämnd

erhåller sådan rätt beträffande civilrättsligt fastställda underhållsbidrag.

Kammarrätten — som i sak tillstyrker den föreslagna ändringen — ifrågasätter,

om lagtexten fått en formulering som helt motsvarar syftet, samt

föreslår, att stadgandet erhåller sådan lydelse, att därav klart framgår att

barnavårdsnämnd icke skall äga rätt att omhändertaga egendom, utan att

det skall ankomma på den omhändertagnes förmyndare att avgöra vilka

tillgångar, som skall tagas i anspråk för täckande av uppkommen vårdkostnad.

Höjningen av åldersgränsen beträffande anhörigs ersättningsskyldighet

beröres i några yttranden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och flera kommunala

organ understryker sålunda, att åldersgränsen av principiella skäl bär

vara lika för barnavårdskostnad och socialhjälp.

Åtskilliga remissinstanser — såsom länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Värmlands och Örebro län, svenska stadsförbundet, folkpartiets kvinnoförbund,

två socialvårdskonsulenter och ett flertal kommunala organ —

anser, att föreskriften om maximering av ersättningsbeloppet bör utgå eller

att maximibeloppet i varje fall bör sättas betydligt högre än kommittén förordat.

Det framhålles därvid, att lagen ger barnavårdsnämnd vittgående befogenheter

i mycket svårbedömda frågor med avseende på ingripande mot

enskilda samt att bestämmelsen om maximering mot bakgrunden härav

förefaller tämligen obehövlig, särskilt som någon motsvarande inskränkning

icke ansetts behövlig i SochjL. Länsstyrelsen i Uppsala län understryker

därjämte, att de bestämmelser som reglerar de enskildas ersättningsskyldighet

torde innefatta tillräckliga garantier för att icke oskäliga belopp

23 Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

uttages. Länsstyrelsen i Örebro län påpekar särskilt, att erforderlig jämkning

kan, därest det i något fall skulle anses att föräldrarna avkräves en

oskälig ersättning, vinnas enligt 39 § sista stycket SochjL, vari stadgas att

talan ej må bifallas där synnerliga skäl talar emot bifall till ersättningsanspråket.

Kammarrätten, länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs, Gävleborgs

och Jämtlands län samt svenska socialvårdsförbundet tillstyrker i princip,

att en maximering bör gälla. De båda förstnämnda länsstyrelserna samt socialvårdsförbundet

anser emellertid ifrågavarande bestämmelse vara av den

vikt, att maximeringen bör anges i själva lagen. Kammarrätten föreslår

bl. a., att det tydligare än nu bör utsägas, att om vårdtiden understiger ett

år, det högsta ersättningsbelopp, som får uttagas, skall beräknas i proportion

till vårdtidens längd.

Från kommunalt håll uttalas, att bestämmelserna bör omarbetas så, att

därav klart framgår, huruvida åtgärdskommun eller ersättningskommun

har att bevaka samhällets fordran mot barnet eller mot ersättningsskyldiga

anhöriga.

Föredragande statsrådet. Liksom när det gäller kommuns rätt till kostnadsersättning

från annat offentligt subjekt bör ersättningsskyldigheten för

enskilda i ny barnavårdslag regleras i enlighet med de principer, som statsmakterna

bestämt sig för genom att antaga SochjL. I likhet med kommitténs

förslag ansluter sig departementsförslaget också i väsentliga avseenden

till gällande rätt.

Enligt kommitténs förslag skulle enskilds ersättningsskyldighet omfatta

även sådana kostnader som föranletts av omhändertagande för utredning.

I enlighet med vad jag föreslagit under nästföregående paragraf torde emellertid

icke andra kostnader böra vara ersättningsgilla än sådana som uppkommit

till följd av att någon omhändertagits för samhällsvård. Departementsförslaget

har avfattats i enlighet härmed.

I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller torde den som

omhändertagits för samhällsvård även i fortsättningen böra vara skyldig att

gottgöra kommunen för vårdkostnaden, så långt tillgänglig egendom förslår.

Tillräckliga skäl att härvid upprätthålla den nuvarande skillnaden

mellan dem som omhändertagits före fyllda 18 år å ena samt övriga omhändertagna

å andra sidan föreligger enligt min uppfattning inte. När det gäller

underhållsbidrag och andra periodiskt utgående förmåner, såsom livränta

eller pension, anser jag i likhet med ett par remissinstanser det vara

mest naturligt, att barnavårdsnämnden framdeles liksom hittills skall vara

berättigad att, i den mån så erfordras för att täcka vårdkostnaden, direkt

uppbära utfallande belopp av den underhållsskyldige eller annan, som har

att utge förmånen. Det bör påpekas att jag härvid inte avser allmänna och

särskilda barnbidrag eller folkpension, beträffande vilka förmåner speciella

bestämmelser gäller. I övrigt delar jag kommitténs uppfattning, att befogenheten

för barnavårdsnämnd att — vid behov med anlitande av polishandräckning

— omhändertaga den underåriges egendom, såsom fast egendom,

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

banktillgodohavande, lösöre eller arbetsinkomst, inte bör bibehållas i ny

barnavårdslag utan utbytas mot en till tillgänglig egendom begränsad ersättningsrätt

för kommunen. I anledning av anmärkning från kammarrättens

sida har stadgandet härom i förslaget undergått en viss jämkning för att

det klarare skall framgå, att rätten att omhändertaga egendom inte kvarstår.

Sker betalning inte godvilligt, får talan anhängiggöras hos länsstyrelsen

enligt bestämmelserna i nästföljande paragraf. Skall vårdkostnaden enligt

71 § ersättas av annan kommun, torde sådan talan, om annat icke överenskommits,

böra utföras av barnavårdsnämnden i ersättningskommunen.

I fråga om anhörigs ersättningsskyldighet innefattar kommitténs förslag

ingen annan saklig ändring i förhållande till gällande rätt än att åldersgränsen

höjes från 16 till 18 år. Mot denna ändring, vilken är att se som

en direkt följd av motsvarande höjning av åldersgränsen för omhändertagande,

har jag intet att erinra. Såsom tidigare nämnts förutsätter jag, att

frågan om gränsen för minderårighet enligt SochjL kommer att upptagas

till förnyad prövning, därest förslaget i denna del godtages. Att gränsen

för den offentligrättsliga underhållsskyldigheten sålunda höjes till 18 år

kan måhända sägas stå i mindre god överensstämmelse med vad som gäller

om föräldrars civilrättsliga underhållsskyldighet mot barn. Enligt föräldrabalken

(7 kap. 1 § andra stycket) gäller, att föräldrarnas s. k. ovillkorliga

underhållsskyldighet mot barnet aldrig upphör förrän barnet fyllt

16 år, och det förutsättes således, att underhållsskyldigheten kan upphöra

innan barnet uppnått 18 års ålder. Med hänsyn till de olika inskränkningar,

som gäller i den offentligrättsliga ersättningsskyldigheten, torde emellertid

några praktiska olägenheter icke behöva befaras av den bristande samstämmigheten.

För övrigt har kommittén i sitt betänkande III föreslagit att föräldrabalken

skall ändras på denna punkt och detta förslag kommer att prövas

inom justitiedepartementet för eventuell proposition till 1960 års riksdag.

Med hänsyn härtill har jag inte kunnat tillmäta den nyssnämnda bristande

samstämmigheten någon avgörande betydelse.

Bestämmelserna om anhörigs ersättningsskyldighet är utformade på sådant

sätt, att de omedelbart endast avser föräldrar. Av stadgandet i 97 §

lagförslaget följer emellertid, att ersättningsskyldighet liksom hittills skall

föreligga även för adoptant.

Då barnavårdsnämnd skall äga rätt att meddela eftergift från ersättningsskyldighet

för såväl den omhändertagne som hans anhöriga, har ett gemensamt

stadgande härom ansetts böra intagas i tredje stycket av förevarande

paragraf. Med hänsyn härtill saknas anledning alt i paragrafens andra stycke

hänvisa till 37 § SochjL.

Kommunernas vårdkostnader för de omhändertagna varierar tämligen

kraftigt från fall till fall. Fosterlegorna torde visserligen regelmässigt utgå

med vissa normalbelopp, men det saknas icke exempel på fall, där en kommun

funnit sig nödsakad att betala en förhållandevis mycket hög lega för

att kunna skaffa lämpligt fosterhem åt ett svårplacerat barn. I fråga om

anstaltsplaceringar är emellertid dessa växlingar större. Det må endast erinras

om att vården vid ungdomsvårdsskolorna är kostnadsfri för kommu
-

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

nerna, medan vårdavgifter på exempelvis 20 kronor om dagen kan förekomma,

om placering sker i enskilda anstalter. Det skulle otvivelaktigt

framstå såsom obilligt och kunna inverka menligt på barnavårdsarbetet,

om ersättningskraven mot de enskilda skulle kunna variera på motsvarande

sätt. En viss schablonmässighet måste här anses önskvärd. I sådant

syfte har emellertid de i SochjL stadgade inskränkningarna i ersättningsskyldigheten

knappast tillkommit, och jag anser därför i likhet med kommittén

erforderligt att i ny barnavårdslag upptaga en bestämmelse om

maximering av det sammanlagda belopp, som må uttagas i ersättning av

den omhändertagne och hans anhöriga. Liksom för närvarande torde beloppet,

som bör kunna jämkas utan lagändring, icke anges i själva lagen

utan bestämmas på administrativ väg. Enligt min mening synes ett högsta

sammanlagt ersättningsbelopp för år och barn om 1 600 kronor för närvarande

kunna vara lämpligt. Härvid förutsältes att allmänt barnbidrag, som

lagligen kan uppbäras av barnavårdsnämnd, skall frånräknas detta maximibelopp,

vilket till följd därav i flertalet fall kommer att stanna vid 1 200

kronor för år. I de fall, där vårdtiden understiger ett år, skall maximibeloppet

självfallet i motsvarande mån minskas. Vidare må i detta sammanhang

framhållas, att ersättningsanspråk inte får bifallas, om den ersättningsskyldige

genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas

komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig och de sina

eller eljest synnerliga skäl talar mot ersättningsanspråket (39 § SochjL).

Dessa begränsningar i återkravsrätten synes bereda ersättningsskyldig ett

effektivt skydd mot att ersättning uttages i ömmande fall.

Vad slutligen angår frågan huruvida det skall ankomma på åtgärdskommunens

eller ersättningskommunens barnavårdsnämnd att utöva återkravsrätten

gentemot anhörig överensstämmer departementsförslaget liksom kommitténs

förslag med gällande rätt. Detta innebär, att befogenheten att kräva

ersättning ytterst tillkommer den kommun, som slutligt har att svara

för kostnaden, d. v. s. ersättningskommunen.

73 och 74 §§.

Beträffande tillvägagångssättet, då kommun vill av enskild kräva ersättning,

som icke utges godvilligt, samt i fråga om fastställande av bidragsskyldighet

gentemot barnavårdsnämnd meddelas i dessa paragrafer, vilka

motsvarar 70 och 71 §§ BvL samt 178 § första stycket och 179 § kommitténs

förslag, bestämmelser som, frånsett redaktionella jämkningar, överensstämmer

med gällande rätt och kommitténs förslag. Medan 73 § avser redan

havda kostnader, är i 74 § fråga om framtida kostnader.

11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål

(75—79 §§ departementsförslaget)

I 16 kap. av kommitténs lagförslag, vilket kapitel bär rubriken »Om

besvär m. m.», har upptagits ej blott bestämmelser om klagan i mål och

ärenden, som avses i den föreslagna lagen, samt om därmed omedelbart

sammanhängande spörsmål utan även föreskrifter rörande länsstyrelses

s. 357 Kontrollera mot PDF

357

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

förfarande i underställnings- och besvärsmål. Såsom närmare utvecklas i

nästföljande kap. lämnas däremot i föreliggande lagförslag liksom i gällande

lag besvärsförfarandet i huvudsak oreglerat. Av bl. a. denna anledning har

erforderliga bestämmelser om länsstyrelses handläggning av understäliningsmål

ansetts böra sammanföras till ett särskilt kapilel, vilket fått sir>

plats omedelbart före besvärskapitlet.

De i förevarande kapitel upptagna bestämmelserna, vilka ersätter innehållet

i 26 § 1—3 mom. och 75 § 1 mom. tredje stycket BvL, har — i likhet

med vad kommittén föreslagit — utformats i anslutning till stadgandena

om förfarandet hos barnavårdsnämnd. Då utredningen om administrativa

frihetsberövanden har att framlägga förslag till bestämmelser om handläggningen

av ärenden rörande sådana ingrepp, är den i kapitlet föreslagna

regleringen delvis att fatta såsom ett provisorium. Med hänsyn härtill

har vissa av kommittén föreslagna nyheter, vilka ansetts böra upptagas

till prövning i ett större sammanhang, lämnats å sido. Detta gäller främst

vissa bestämmelser i 192 § lagförslaget om offentlighet vid förhör m. m., men

därjämte har även innehållet i 197 § kommitténs lagförslag fått utgå. Enligt

detta stadgande skall, där länsstyrelsen beslutat viss åtgärd, i fråga om verkställighet

m. m. anses som om beslutet fattats av den barnavårdsnämnd,

från vilken ärendet kommit under länsstyrelsens prövning. Ett stadgande

av denna innebörd — vartill motsvarighet torde saknas i annan lagstiftning

utan att detta förhållande föranlett svårigheter — har nämligen ansetts

överflödigt.

75 §.

Enligt gällande bestämmelser rörande förfarandet i underställningsmå!

skall beträffande föräldrarnas rätt att yttra sig samt om deras och den

underåriges hörande inför länsstyrelsen gälla, i motsvarande tillämpning,

vad i 24 § 2 mom. BvL är stadgat i fråga om barnavårdsnämndens handläggning

av skyddsuppfostringsärende (26 § 1 mom. första stycket BvL).

Föräldrarna kan vid vite eller äventyr av hämtning föreläggas att inställa

sig. För att åvägabringa, att den underårige kommer tillstädes, må länsstyrelsen

antingen ålägga den, som har honom i sin vård, att ombesörja

hans inställande, eller förordna därom på annat lämpligt sätt eller också,

där så erfordras, låta hämta honom (75 § 1 mom. tredje stycket BvL). Barnavårdsnämnden

bör enligt 26 § 1 mom. andra stycket första punkten BvL

kallas att genom därtill utsedd person närvara vid förhör inför länsstyrelsen,

där sådant äger rum i underställningsmål.

Barnavårdskoinmittén. De regler för utredningen i barnavårdsärende och

för befattningen i övrigt med sådant ärende, vilka upptagits i 4 kap. av

kommitténs lagförslag, bör enligt kommitténs mening i huvudsak gälla även

för länsstyrelses handläggning av sådant ärende, så tillämpade, att länsstyrelsens

åtgöranden i mån av behov kompletterar nämndens. En sådan

ordning har synts kommittén kunna ernås genom hänvisning -— upptageD

i 189 § första stycket lagförslaget — till bestämmelserna i 40—49 §§, 50 §

första, andra och fjärde slyckena samt 51 och 52 §§. De i dessa lagrum för

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

barnavårdsnämnds förfarande meddelade föreskrifterna skall tillämpas i

fråga om länsstyrelses handläggning om annat icke följer av de särskilda

reglerna i 189 § andra stycket samt 190—195 §§ och endast i tillämpliga

delar.

Ersättning för inställelse i barnavårdsärende, som länsstyrelse förehar,

skall enligt 189 § andra stycket utgå av allmänna medel (jfr 30 § NyktvL).

Då länsstyrelse förehar mål, som rör — bland annat — omhändertagande

för samhällsvård enligt 98 eller 99 § eller omhändertagande för utredning

(102 §), skall om särskilda skäl ej är däremot förhör hållas med

den underårige, om han fyllt 15 år och begärt förhör, samt med föräldrarna

och, om det gäller fosterbarn, fosterföräldrarna, därest framställning därom

gjorts av dem. Vederbörande skall underrättas om att de äger påkalla

förhör. Länsstyrelsen må jämväl eljest hålla förhör med den saken rör

och hans närmaste eller andra personer, som kan väntas vara i stånd att

lämna betydelsefulla upplysningar. Om förhör bör vederbörande barnavårdsnämnd

underrättas i så god tid, att nämnden kan låta sig företrädas

vid förhöret. (190 §.)

För att framtvinga inställelse må länsstyrelse begagna sig även av vite,

vilket enligt förslaget må bestämmas till högst 50 kronor. För hämtning

till förhör eller undersökning, varom länsstyrelse förordnat, skall icke gälla

begränsningar, motsvarande dem som för barnavårdsnämnds del gäller

enligt 48 § kommitténs lagförslag. (191 §.)

I 192 § meddelas såsom redan tidigare berörts föreskrifter om offentlighet.

I paragrafen stadgas vidare dels att länsstyrelsen må höra person utan

att den saken rör eller hans närmaste är närvarande, dels ock att representant

för vederbörande barnavårdsnämnd skall beredas tillfälle närvara

vid förhör.

Remissyttrandena. Utredningen om administrativa frihetsberövanden erinrar

om att utredningen såsom en av sina huvuduppgifter har att framlägga

förslag till förfarande vid handläggningen av mål angående sådana

ingripanden samt anför vidare bl. a. följande.

Det förslag, som utredningen i sådant avseende utarbetar, överensstämmer

i sina huvuddrag med de principer, som barnavårdskommittén anser

böra gälla för sådan handläggning. Utredningens förslag kommer dock

givetvis att innebära en avsevärt mera ingående reglering av förfarandet

än kommittén föreslagit. Beträffande förslaget må här endast framhållas,

att utredningen anser det vara av vikt att representant för barnavårdsnämnden

i möjligaste mån är närvarande vid muntlig handläggning inför

länsorgan såsom företrädare för det allmännas intresse i målet. Utredningen

anser sig i övrigt icke böra i detta sammanhang gå närmare in på den

handläggningsordning, som utredningen ämnar föreslå, utan vill endast

ansluta sig till de huvudprinciper, som kommittén i detta sammanhang

uttalat. 6

Utredningen efterlyser dock särskilda bestämmelser för att garantera en

skyndsam handläggning av mål angående provisoriskt omhändertagande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker, att reglerna om förfarandet

inför länsstyrelse i gällande lag är mycket knapphändiga, och finner därför

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

de av kommittén härutinnan föreslagna reglerna fylla ett behov. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län, som icke har några erinringar mot det föreslagna

förfarandet i och för sig, finner däremot den omständliga regleringen i lagtexten

tämligen opåkallad. De skäl, som möjligen kan andragas för en uttömmande

reglering av barnavårdsnämnds handläggning, lär enligt denna

länsstyrelse icke kunna åberopas i vad gäller länsstyrelse. Länsstyrelsen

i Östergötlands län uttalar sig i samma riktning som länsstyrelsen i Kopparbergs

län.

Besvärssakkunniga anser bestämmelsen i 190 § om förhör inför länsstyrelse

vara felaktigt disponerad. Det primära bör enligt de sakkunnigas

mening vara rätten för myndigheten att förordna om förhör, då så befinnes

erforderligt för utredningen. Först i andra hand kommer sakägarens

intresse av att muntligen inför myndigheten få framlägga sina synpunkter.

Beträffande vad i 191 § föreskrivits om maximering av vite framhåller de

sakkunniga, att länsstyrelse i andra sammanhang tillerkänts rätt att förelägga

viten till stora belopp. Att i förevarande situationer begränsa länsstyrelsens

handlingsfrihet genom en maximiregel av föreslaget slag synes

vara direkt olämpligt. Därtill finnes enligt de sakkunniga så mycket mindre

anledning som regler om vitesmaximum saknas i gällande bestämmelser

om vitesföreläggande utan att detta veterligen föranlett några praktiska

olägenheter eller någon rättsosäkerhet.

Åven länsstyrelserna i Älvsborgs och Kopparbergs län anser föreskriften

om vitesmaximum vara onödig.

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén anser jag, att regleringen

av förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål lämpligen kan åstadkommas

genom en hänvisning till de bestämmelser om ärendes handläggning

hos barnavårdsnämnd, vilka anses böra gälla även för överinstansen.

I första stycket av förevarande paragraf har sålunda intagits hänvisning till

bestämmelserna i 14—16 §§, 17 § första och andra styckena samt 19—21 §§.

De med hänvisningen avsedda lagrummen rör i huvudsak utredningens mål

och allmänna uppläggning, hörande av personer under utredningen, inhämtande

av utlåtande av sakkunnig och förordnande om läkarundersökning,

framtvingande av inställelse till förhör eller läkarundersökning, beredande

av tillfälle till yttrande, rätt att påkalla muntligt förhör, utveckla talan

och förebringa bevisning, rätt att anlita biträde samt utformningen av beslut.

I fråga om person, som skall höras upplysningsvis, bör uppenbarligen

gälla, att han skall kunna tvingas till inställelse för förhör även på plats

utanför den kommun, där han bor eller eljest uppehåller sig. Den i detta

avseende i 17 § tredje stycket stadgade begränsningen i barnavårdsnämnds

befogenheter bör alltså inte äga tillämpning för länsstyrelsens del.

Vad angår frågan om storleken av det vite, som må föreskrivas av länsstyrelse,

kan jag i och för sig dela den i några yttranden uttalade uppfattningen,

att det icke föreligger behov av att begränsa länsstyrelsens befogenhet

genom maximering av beloppet. Å andra sidan föreligger knappast

tillräckliga skäl att göra direkt undantag i detta avseende för länsstyrel
-

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

sens del, när hänvisning i övrigt sker till vad som gäller för barnavårdsnämnd.

Motsvarande ordning gäller för övrigt enligt lagen om nykterhetsvård.

I fråga om förhör inför länsstyrelsen gäller i övrigt på grund av hänvisningen

till reglerna i 3 kap., att länsstyrelsen alltid äger förordna om förhör

med såväl den underårige och hans föräldrar som med annan person, som

kan ha upplysningar att lämna i saken, därest sådant förhör erfordras för

utredningen, samt att förhör på begäran av den underårige eller hans föräldrar

skall anordnas av länsstyrelsen, om icke särskilda skäl föranleder

annat. Genom utformningen av ifrågavarande regler, som gör stadgandet

i 190 § kommitténs förslag överflödigt, har följaktligen det av besvärssakkunniga

uttalade önskemålet om detta stadgandes disposition i sak tillgodosetts.

Då det är av vikt att barnavårdsnämnden är företrädd vid förhör, som

hålles inför länsstyrelsen, har i paragrafens andra stycke intagits föreskrift

om att representant för nämnden skall beredas tillfälle att närvara vid sådant

förhör.

Såsom utredningen om administrativa frihetsberövanden framhållit torde

garantier böra skapas för en skyndsam handläggning av underställningsmål

i de fall, där barnavårdsnämndens beslut skall lända till efterrättelse

oberoende av laga kraft. Det gäller här dels beslut angående omhändertagande

för utredning, dels beslut angående omhändertagande för samhällsvård,

om nämnden förordnat om omedelbar verkställighet. Frågan om särskilda

frister för handläggningen bör enligt min mening i huvudsak anstå

i avvaktan på resultatet av utredningens arbete. I förevarande sammanhang

torde dock skyldighet böra åläggas länsstyrelsen att utan dröjsmål

pröva, huruvida verkställighet skall få ske före målets slutliga avgörande.

Stadgande härom har intagits i paragrafens tredje stycke.

76 §.

Denna paragraf reglerar länsstyrelses rätt att förordna om förhör inför

domstol. Paragrafen motsvaras av 26 § 2 mom. BvL samt 193 och 194 §§

kommitténs förslag.

Framställes begäran om att någon skall angående uppgivna omständigheter

höras vid domstol såsom vittne eller upplysningsvis och är förhöret

icke uppenbarligen onödigt eller finner länsstyrelsen, utan att sådan begäran

framställts, anledning föreligga till anställande av förhör, äger länsstyrelsen

enligt gällande lag förordna om sådant vid underrätt, som länsstyrelsen

bestämmer.

Enligt kommitténs förslag skall införas rätt för länsstyrelse att uppdraga

åt annan länsstyrelse att hålla förhör. Förutsättning för sådant hänskjutande

skall vara, att förhöret gäller person, vars inställelse inför den länsstyrelse,

som förehar målet, skulle medföra oskälig omgång eller kostnad.

Vid sidan av möjligheten att sålunda anlita annan länsstyrelses bistånd bibehålies

enligt förslaget länsstyrelses rätt att begära biträde av allmän un
-

s. 361 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960 361

deirätt, dock endast för vittnes hörande under ed eller motsvarande försäkran.

Länsstyrelsen i Kalmar lån avstyrker förslaget om rätt för länsstyrelse att

uppdraga åt annan länsstyrelse att hålla förhör samt anför därvid, alt behov

av en sådan möjlighet icke synes föreligga och att förslaget motverkar

syftet att ge vederbörande tillfälle att bli personligen hörd av den beslutande

länsstyrelsen.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Jämtlands och Norrbottens lån anser, att

länsstyrelse själv bör få höra vittnen på ed.

Föredragande statsrådet. Ett framträdande syfte med de nyheter, som föreslås

beträffande förfarandet i underställningsmål, har varit att bereda ökat

utrymme åt muntlighet i detta förfarande. Med hänsyn till nämnda syfte

borde helst alla de förhör som anordnas hållas inför den beslutande länsstyrelsen

själv. Tillerkändes länsstyrelserna befogenhet att höra vittnen på

ed, skulle behov av att kunna uppdraga åt annan myndighet att hålla förhör

knappast längre föreligga. Emellertid är detta en fråga av principiell

betydelse för förfarandet även beträffande andra former av administrativa

frihetsberövanden, och en sådan befogenhet torde därför icke böra nu införas

på ett begränsat område. I likhet med kommittén anser jag därför, att

möjligheten för länsstyrelse att begära vittnesförhör vid domstol bör bibehållas.

En möjlighet torde vidare även i fortsättningen böra finnas att anordna

förhör annorstädes än inför länsstyrelsen med person, som skall höras

upplysningsvis, om han bor så avlägset att hans hörande vid länsstyrelsen

är förenat med oskälig omgång eller kostnad. Däremot kan jag inte förorda

att länsstyrelsen, såsom kommittén föreslagit, skulle få rätt att uppdra

åt annan myndighet att hålla förhör med den underårige eller hans^ föräldrar.

Då det vidare enligt min mening icke skulle innebära någon fördel

att för nyss berörda förhör anlita annan länsstyrelse i stället för domstol,

anser jag att även bestämmelsen om förhör i visst fall vid domstol med

person, som skall höras upplysningsvis, bör kvarstå. Bestämmelserna härom

har upptagits i paragrafens första stycke.

Såsom en nyhet utan motsvarighet i kommitténs förslag har i ett andra

stycke införts en föreskrift om att rätten, om det befinnes lämpligt, äger

förordna, att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. En sådan föreskrift,

vartill motsvarighet finns i 39 § 3. sinnessjuklagen och 29 § lagen om

nykterhetsvård, torde vara erforderlig för att säkerställa önskvärd sekretess.

77 §.

Den som enligt förordnande av länsstyrelse inställt sig inför länsstyrelsen

för att höras upplysningsvis bör som tidigare anförts lika väl som den, vilken

höres — under ed eller upplysningsvis — inför domstol, vara berättigad till

ersättning för inställelsen. I fråga om sådan ersättning bör bestämmelserna

i lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till

vittnen in. fl. äga motsvarande tillämpning, dock att ersättningen alltid bör

stanna på statsverket. Beslut i ersättningsfrågan bör naturligen meddelas

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

av den myndighet, inför vilken inställelsen ägt rum. Stadgande av nu angivet

innehåll — i huvudsak utformat efter mönster av 30 § lagen om nykterhetsvård

— har intagits i förevarande paragraf.

78 §.

Denna paragraf överensstämmer i sak med 26 § 1 mom. andra stycket

andra punkten BvL och 195 § kommitténs förslag.

79 §.

Paragrafen återger med vissa jämkningar stadgandet i 26 § 3 mom. BvL.

Motsvarande bestämmelse i kommitténs förslag är 196 §. Befogenhet för

länsstyrelse att beslula angående förebyggande åtgärder har ansetts böra

föreligga endast i de fall, där barnavårdsnämndens beslut avser omhändertagande

för samhällsvård. Finner sig länsstyrelsen icke kunna fastställa beslut

angående omhändertagande för utredning, skall länsstyrelsen däremot

icke — vilket kommittén föreslagit — kunna sätta annat beslut i stället.

12 kap. Besvär

(80—87 §§ departementsförslaget)

Såsom tidigare berörts har i 16 kap. av kommitténs lagförslag upptagits

ej blott bestämmelser om klagan i mål och ärenden, som avses i den föreslagna

lagen, samt om därmed omedelbart sammanhängande spörsmål utan

även föreskrifter rörande länsstyrelses förfarande i underställnings- och besvärsmål.

I fråga om länsstyrelses handläggning av dit genom besvär fullföljda mål

saknas regler i BvL liksom i annan lagstiftning. Att införa särskilda bestämmelser

rörande förfarandet i mål på ifrågavarande begränsade område

kan inte förordas. På samma sätt som i fråga om förfarandet i andra besvärsmål

får man — i avbidan på en allmän besvärslagstiftning — låta förfarandet

följa bestämmelserna i länsstyrelseinstruktionen. Kommittén har

intagit motsvarande ståndpunkt i fråga om förfarandet hos kammarråtten

och regeringsrätten, en ståndpunkt som jag biträder. Då bestämmelser om

förfarandet och länsstyrelses befogenheter, när det gäller underställda mål,

upptagits i 11 kap. av departementsförslaget, innehåller förevarande kapitel

— i nära anslutning till 11 kap. BvL — endast regler om fullföljdsrätt

och prövningsmyndigheter. Motsvarighet till vad i 81, 84 och 85 §5 BvL

sägs om fullföljd i frågor rörande åtgärder mot försumliga försörjare har

dock icke upptagits i förevarande kapitel utan återfinnes tillsammans med

övriga bestämmelser om sådana åtgärder i 14 kap. Enligt föreliggande lagförslag

— liksom enligt gällande lag och kommitténs förslag — ankommer

det på polismyndighet att meddela vissa beslut av sådan beskaffenhet, att

de i och för sig bör kunna överklagas. Bortsett från beslut om handräckning

vid arbetsföreläggande torde polismyndighets beslut enligt BvL prak
-

s. 363 Kontrollera mot PDF

363

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

tiskt taget aldrig ge anledning till överklagande. Med hänsyn härtill synes

det icke erforderligt att tynga lagtexten med ett uttryckligt stadgande om

besvärsrätt i dessa senare fall. Motsvarighet till 82 § BvL och 187 § kom*

mitténs förslag har därför icke intagits i förevarande kapitel. Syftet har

härvid som nämnts endast varit att förenkla lagtexten, och någon ändring i

sak har alltså icke avsetts.

80 §.

Paragrafen ersätter vad i 81 § 1 mom. BvL stadgas om rätt att föra talan

mot barnavårdsnämnds beslut. Motsvarande bestämmelser i kommitténs förslag

är 186 och 188 §§.

Gällande bestämmelser. Beslut, meddelat jämlikt bestämmelserna i 3 kap.

BvL, i fråga om förebyggande åtgärder eller omhändertagande kan icke

överklagas, med undantag allenast för beslut, varigenom omhändertagande

för samhällsvård vägrats, över beslut rörande behandlingen av omhändertagna

(4 kap. BvL) må klagan ej föras. Av barnavårdsnämnd meddelat avslag

på framställning om slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagen

må överklagas men däremot icke något annat jämlikt 6 kap.

BvL fattat beslut, således icke t. ex. avslag på begäran om villkorlig utskrivning.

Talan må fullföljas mot samtliga av barnavårdsnämnd meddelade beslut

i frågor, som avses i 7 kap. BvL, alltså avseende tillsynen över vården

av fosterbarn och vissa andra barn. Beträffande av barnavårdsnämnd meddelade

beslut i andra ärenden jämlikt BvL stadgas, att talan må föras mot

beslut, som icke angår »förvaltningsfråga, för vars behandling nämnden jämlikt

de i denna lag eller kommunallagarna givna föreskrifter är ansvarig endast

inför kommunen».

Talan mot de nu angivna beslut, som må överklagas jämlikt BvL, skall

föras genom besvär hos länsstyrelsen. Beslut går oavsett besvär i verkställighet,

om ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen. Rätt att fullfölja

talan tillkommer den som beslutet rör, och besvärstiden är — jämlikt lagen

den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut

—- tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet.

Barnavårdskommittén. Den i BvL valda metoden för angivande av fullfölj

dsrätten är enligt kommitténs mening icke alldeles lycklig. Frågan huruvida

besvärsrätt föreligger är — anför kommittén -—- när det gäller andra

beslut än de särskilt angivna icke alltid lätt att besvara. Härtill kommer,

att kommittén finner den i BvL gjorda uppdelningen i överklagbara och

icke överklagbara beslut ge anledning till kritik i olika riktningar. För den

avgränsning av besvärsrätten, som kommittén funnit önskvärd, lämpar sig

enligt kommittén en uppräkningsinetod bäst. Vidare har kommittén lagt

vikt vid följande omständighet. Det synes kommittén kunna bli föremål

för tvekan, huruvida avfattningen av 81 § 1 mom. BvL innebär, att frågan

om rätt att fullfölja talan mot beslut av barnavårdsnämnd är fullständigt

reglerad, med verkan — jämlikt 76 § 2 mom. KL — att, där besvär enligt

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

BvL (förvaltningsbesvär) icke får anföras, även kommunalbesvär är uteslutna.

Ny lag bör enligt kommittén i motsvarande hänseende vara otvetydig.

Kommitténs förslag är utformat i anslutning till de nu anförda synpunkterna.

De beslut, över vilka besvär må anföras jämlikt de föreslagna

fullföljdsbestämmelserna, uppräknas men möjligheten till besvär i annan

ordning över andra beslut av barnavårdsnämnd avskäres icke.

Beträffande frågan om vilka av barnavårdsnämnd meddelade beslut —

vartill motsvarighet finnes enligt departementsförslaget — som skall kunna

överklagas genom förvaltningsbesvär innebär kommitténs förslag följande.

Fullföljdsrätt skall till en början föreligga, om barnavårdsnämnd beslutat

avvisa anlitat biträde.

Barnavårdsnämnds beslut på familjevårdens område skall få överklagas

jämlikt barnavårdslagens regler om beslutet inneburit, att tillstånd att mottaga

fosterbarn vägrats, att förbud meddelats för någon att mottaga annans

barn för vistelse i hemmet eller att framställning om återkallelse eller begränsning

av sådant förbud avslagits.

Vad angår ingripanden, som i 7 kap. kommitténs lagförslag sägs, för att

bereda underårig tillfredsställande levnadsförhållanden har kommittén ansett

beslut i fråga om hjälpåtgärder, som avses i 89 §, icke böra få överklagas

genom (förvaltnings-) besvär.

Beslut jämlikt 90—92 och 94 §§ om förmaning, varning, särskild tillsyn,

övervakning samt föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden skall

enligt förslaget kunna överklagas, så ock avslag på framställning om ändring

eller upphävande av särskild tillsyn, övervakning eller föreskrift, som

nyss sagts.

Barnavårdsnämnds avgörande i ärende, som rör föreskrift om att barn

icke må tagas från fosterhem, skall också få överklagas såväl i det fall, att

föreskrift meddelats, som ock i den händelse framställning om föreskrift

avslagits. I det senare fallet bör fosterföräldrarna enligt kommittén äga

fullfölja talan. Med fråga om slutligt förbud jämställes fråga om förberedande

föreskrift rörande barnets kvarvaro i fosterhemmet.

Även beslut i ärende rörande barns omhändertagande för samhällsvård

i fall, som avses i 95 och 96 §§ lagförslaget (motsvarande 29 § BvL), har

— i anledning av de höjda åldersgränserna och enär barnets egen vilja kräver

hänsyn, om barnet nått viss mognad -— ansetts böra kunna överklagas,

oavsett huruvida omhändertagande beslutats eller begäran om sådan åtgärd

avböjts.

Den nu gällande regeln, att vad barnavårdsnämnd beslutar rörande omhändertagens

behandling icke får överklagas jämlikt barnavårdslagen, bibehålies

i förslaget, dock med undantag för avgöranden rörande föräldrars

umgängesrätt.

Över beslut i ärende rörande samhällsvårds upphörande skall talan enligt

förslaget få föras, ej blott då begäran om slutligt upphörande avslås utan

jämväl då framställning om villkorligt upphörande lämnas utan bifall, liksom

då samhällsvård efter villkorligt upphörande återupptages. Med hän
-

s. 365 Kontrollera mot PDF

365

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

syn till det förhållandet, att samliällsvård kan, även ur de berörda personernas

synpunkt, vara en förmån skall även beslut om samhällsvårds upphörande

kunna överklagas.

Rätten att besvära sig över barnavårdsnämnds beslut skall liksom för närvarande

enligt kommitténs förslag tillkomma den som beslutet rör, och

även beträffande besvärstid ansluter sig förslaget till vad nu gäller.

Stadgande om inhibition har såsom tidigare nämnts införts i 188 § kommitténs

lagförslag.

Remissyttrandena. Bcsvärssokkunniga framhåller, att de sakkunniga i

annat sammanhang vid utformandet av regler om möjlighet att överklaga

första instansens beslut avvisat den lösning kommittén valt, nämligen att

uppräkna alla överklagbara beslut, och i stället uppställt en regel om generell

överklagbarhet med särskilt angivna undantag. De sakkunniga, som

icke kan finna att några olägenheter behöver föranledas av en sådan generell

regel, anför i detta sammanhang följande.

Överklagande av sådana beslut som, om man valt uppräkningsmetoden,

skulle ha lämnats utanför, bedömes bliva så sällsynta och utan betydelse

för förfarandet i stort, att anledning saknas att för deras skull tynga lagtexten

med omständliga uppräkningar, som för övrigt framtvinga onödiga

och känsliga avgöranden i en rad överklagbarhetsspörsmål.

De sakkunniga har visserligen icke haft möjlighet att systematiskt genomgå

alla de olika slags beslut, som kan meddelas i barnavårdsmål, men

de sakkunnigas granskning bar givit vid handen, att de beslut, som enligt

kommitténs förslag lämnats utanför uppräkningen, är relativt fåtaliga och

tämligen betydelselösa, varför de sällan torde giva anledning till överklagande.

Hit höra bl. a. beslut, som ordförande, ledamot eller tjänsteman skall

kunna meddela för nämnden. Under sådana förhållanden synes i förenklingssyfte

en regel om generell överklagbarhet kunna förordas. Det undandrager

sig de sakkunnigas bedömande vilka beslut som därvid böra undantagas.

Givetvis böra underslällbara beslut icke kunna överklagas.

Den av kommittén föreslagna uppräkningen av sådana beslut, som skall

kunna överklagas, har i huvudsak lämnats utan erinran. Socialstyrelsen,

tretton länsstyrelser, sju socialvårdskonsulenter och 47 kommunala organ

samt kyrkliga kvinnorådet ställer sig dock avvisande till förslaget om besvarsrätt

i fråga om varning och förmaning. Belysande för den negativa inställningen

är ett uttalande av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som

även avstyrker besvärsrätt beträffande särskild tillsyn och övervakning.

Länsstyrelsen anför.

Dessa ingripanden — förmaning, varning, särskild tillsyn och övervakning

— svnes icke — i motsats till ingripanden med »föreskrifter» enligt

94 § — för vederbörande innebära sådant intrång i hans handlings- eller

rörelsefrihet, att med hänsyn härtill besvärsrätt i förevarande fall kan anses

motiverad. Det kan därjämte befaras, att besvärsrätt i förevarande fall

kan leda till att barnavårdsnämnd avstår från att meddela objektivt sett befogade

förmaningar och varningar etc., enär barnavårdsnämnden känner sig

osäker, huruvida förutsättningarna härför är uppfyllda och icke vid riskera

motgång bos besvärsmyndighelen. Man torde över huvud taget böra undvi
-

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ka att ur enbart principiell doktrinär synpunkt tillgodose s. k. rättssäkerhetssynpunkter

i sådan grad, att effektiviteten av de anlitade åtgärderna

blir lidande. Då barnavårdens tyngdpunkt ligger hos barnavårdsnämnden,

bör dess auktoritet och ansvarskänsla icke rubbas genom att besvärsrätten

över dess beslut blir alltför vidsträckt eller genom att andra myndigheter

i alltför stor utsträckning ingriper korrigerande i dess verksamhet.

Besvärssakkunniga påpekar att i de föreslagna besvärsbestämmelserna

ingenstädes har utsagts till vem besvären skall inges.

Föredragande statsrådet. Rätten att fullfölja talan mot beslut av barnavårdsnämnd

kan bestämmas på olika vägar. Antingen kan man — såsom

kommittén i anslutning till gällande rätt föreslagit — välja att på ett eller

annat sätt positivt ange alla de beslut, mot vilka talan skall få fullföljas.

Eller också kan man uppställa en regel om generell rätt att överklaga med

särskilt angivna undantag. Besvärssakkunniga har utifrån sina preliminära

överväganden rörande innehållet i en framtida allmän besvärslagstiftning

förordat den senare lösningen.

Självfallet skulle det vara till fördel om reglerna i hithörande delar redan

från början kunde bringas i harmoni med vad som kan förväntas komma

att gälla inom förvaltningen i övrigt. Arbetet på en allmän besvärslagstiftning

befinner sig emellertid ännu på utredningsstadiet. Hur en sådan lagstiftning

slutligen kommer att utformas är givetvis omöjligt att förutsäga.

Vidare måste det betraktas som en viss olägenhet, om fundamentalt olika

regler under längre tid skulle komma att gälla beträffande barnavårdsnämnden

och andra kommunala organ, såsom socialnämnd och nykterhetsnämnd.

Av dessa skäl har jag funnit mig böra tillstyrka, att reglerna om vilka beslut

som får överklagas åtminstone tills vidare utformas i enlighet med

gällande princip. Det kan förtjäna framhållas, att detta från rättssäkerhetssynpunkt

inte behöver innebära någon reell skillnad i förhållande till den

av besvärssakkunniga valda lösningen.

Vid angivandet av vilka beslut som får överklagas har i kommitténs förslag

anlitats en annan metod än i BvL. I förslaget uppräknas och preciseras

genom angivande av beslutets innebörd eller det ärende, vari beslut

meddelats, alla de beslut, mot vilka talan får fullföljas. Förslaget innebär

i detta avseende påtagliga förbättringar i förhållande till gällande lag. Det

behöver inte råda någon tvekan om, huruvida visst beslut får överklagas

enligt de föreslagna fullföljdsbestämmelserna, och det står vidare klart att

möjligheten att anföra kommunalbesvär står öppen beträffande andra beslut

än dem som anges i paragrafen. Departementsförslaget har därför avfattats

i enlighet med denna metod. Anmärkas må, att med beslut av barnavårdsnämnden

jämställes sådana beslut, som på grund av delegation enligt

12 § fattats på nämndens vägnar. Däremot skall inte, lika litet som

enligt gällande lag, besvärsrätt föreligga beträffande beslut, som meddelats

av ordföranden med stöd av 11 §.

s. 367 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

367

Åven beträffande frågan om i vilken utsträckning besvärsrätt bör stadgas

kan jag helt ansluta mig till kommitténs förslag, såvitt detta har aktualitet

med hänsyn till utformningen av övriga delar av lagförslaget. Då barnavårdsnämnd

får befogenhet att utdöma vite, måste beslut därom emellertid

också kunna överklagas, och vidare bör besvärsrätt liksom enligt gällande

lag föreligga över förordnande att barn skall anses som fosterbarn (46 §

tredje stycket).

Vad angår de vid remissbehandlingen särskilt berörda frågorna om besvärsrätt

i fråga om vissa förebyggande åtgärder delar jag kommitténs uppfattning,

att beslut om övervakning bör kunna överklagas. Varning skall enligt

föreliggande förslag inte längre kunna meddelas. Tillrättavisning genom

förmaning skall visserligen kunna förekomma som en form av hjälpåtgärd,

men delta förhållande torde inte böra föranleda att sådan åtgärd skall kunna

överklagas.

Besvären bör liksom för närvarande inges direkt till vederbörande länsstyrelse.

En uttrycklig föreskrift härom torde såsom besvärssakkunniga anmärkt

vara påkallad.

Enligt 22 § departementsförslaget skall sådana beslut som kan överklagas

— med undantag för beslut om utdömande av vite — lända till efterrättelse

oberoende av laga kraft. Om besvär anföres, måste länsstyrelsen

liksom hittills kunna inhibera verkställigheten. Ett stadgande härom har

ansetts för tydlighets skull böra upptagas också i den nya lagen.

81 §.

Enligt BvL må av styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat avslag på

framställning om slutlig utskrivning av den som beslutet rör överklagas

hos länsstyrelsen (81 § 1 mom.). Vidare äger barnavårdsnämnd eller styrelse

för ungdomsvårdsskola, vilken är missnöjd med beslut av styrelse för

sådan skola rörande någons intagning i skolan, anföra besvär över beslutet

hos länsstyrelsen (81 § 4 mom.), över beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola

i andra frågor än som avses i 81 § BvL äger den med beslutet missnöjde

enligt 42 § ungdomsvårdsskolestadgan att anföra besvär hos socialstyrelsen.

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit lämpligast att — efter de av

kommittén föreslagna förändringarna i reglerna för ungdomsvårdsskolornas

verksamhet och för deras styrelsers befogenheter — rätten att i vissa

fall överklaga styrelses beslut hos länsstyrelsen bortfaller. I stället bör enligt

kommittén den i 42 § nämnda stadga upptagna regeln om besvär hos

socialstyrelsen generellt gälla. I kommitténs lagförslag saknas därför motsvarighet

till berörda stadganden om besvär hos länsstyrelse över vissa beslut

av styrelse för ungdomsvårdsskola. I stället utgöres besvärskapitlets

sista bestämmelse (205 §) av en erinran därom att beträffande talan mot

beslut av sådan styrelse gäller vad särskilt stadgas.

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Remissyttrandena. Utredningen om administrativa frihetsberövanden hemställer,

att beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i utskrivningsfrågor

liksom för närvarande skall kunna överklagas hos länsstyrelsen, och avstyrker

alltså, att prövningen av sådana besvär förlägges till socialstyrelsen. Utredningen

upplyser, att den har för avsikt att framlägga förslag om att sådan

prövning skall kunna ske inför ett länsorgan under former, som är betryggande

ur rättssäkerhetssynpunkt.

Föredragande statsrådet. Med den ordning, som jag föreslagit beträffande

inskrivning av elever vid ungdomsvårdsskolorna, erfordras inte någon motsvarighet

till det nyss berörda stadgandet i 81 § 4 mom. BvL.

Vad angår frågan om besvär över utskrivningsbeslut är kommitténs

ståndpunkt härutinnan att se mot bakgrunden av dess förslag, enligt vilket

sådant beslut blott skall gälla ungdomsvårdsskolas befattning med eleven,

inte frågan om samhällsvårdens bestånd. Såsom framgår av framställningen

i 9 kap. medför däremot beslut om utskrivning enligt departementsförslaget

regelmässigt, att samhällsvården upphör. Med hänsyn härtill och till

vad utredningen om administrativa frihetsberövanden yttrat bör beslut, varigenom

utskrivning från ungdomsvårdsskola vägrats, framdeles liksom hittills

kunna överklagas hos länsstyrelsen. Motsvarande synes böra gälla för

det fall, att i utskrivningsbeslut förordnals att samhällsvården fortfarande

skall bestå. I enlighet härmed har förevarande paragrafs första stycke avfattats.

Andra beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola än nu nämnts bör även

i fortsättningen få överklagas hos socialstyrelsen enligt bestämmelse i stadgan

för skolorna. Erinran härom — närmast motsvarande 205 § kommitténs

förslag — har upptagits i paragrafens andra stycke.

82 §.

Paragrafen, som delvis motsvarar 84 § 3 mom. BvL och 198 § kommitténs

förslag, innehåller ett stadgande om delgivning av länsstyrelses beslut

och utslag, utformat i överensstämmelse med 57 § första stycket SochjL.

Bestämmelser om delgivningsförfarandet, motsvarande innehållet i andra

och tredje styckena av sistnämnda lagrum, har i departementsförslaget intagits

under 95 §.

83 §.

I denna paragraf, som i sak överensstämmer med 199 § kommitténs förslag,

meddelas bestämmelser om fullföljd till kammarrätten av talan mot

vissa av länsstyrelse meddelade beslut eller utslag. Innehållsmässigt ansluter

sig förslaget till vad som gäller enligt 84 § BvL.

84 §.

Enligt paragrafens första stycke, som ersätter 85 § 2 mom. BvL, skall liksom

enligt gällande ordning talan över andra av länsstyrelse meddelade be
-

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

slut än sådana som avses i 83 § föras hos Konungen. Motsvarande stadgande

i kommitténs förslag är 200 § första stycket. Fullföljdsrätt avses skola

tillkomma även barnavårdsnämnd, som inte fått sitt beslut fastställt. Liksom

hittills bör besvären även framdeles upptagas till prövning av regeringsrätten

[2 § 2:o) regeringsrättslagen]. Samma ståndpunkt har intagits i det

under våren 1959 avgivna betänkandet angående kompetensfördelningen av

administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten

(SOU 1959: 4 s. 83 ff.).

Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—8 kap. departementsförslaget

skall enligt paragrafens andra stycke, vilket motsvarar 202 § kommitténs

förslag, i anslutning till gällande lag (86 § BvL) lända till efterrättelse

utan hinder av att klagan däröver föres.

85 §.

Enligt denna paragraf, som i sak överensstämmer med 201 § kommitténs

förslag, skall besvär över länsstyrelses beslut eller utslag alltid inges till

länsstyrelsen. Vidare föreslås beträffande länsstyrelsens befattning med besvären

in. m. enahanda bestämmelser, som de i 61 § andra stycket NyktvL

upptagna. Motsvarande gäller för närvarande endast i fråga om besvär till

kammarrätten (84 § 1 mom. BvL).

86 §.

Paragrafen, som motsvarar 203 § kommitténs förslag, överensstämmer

med gällande lag (84 § 3 och 4 mom. BvL samt 57 och 60 §§ SochjL).

87 §.

Klagan över socialstyrelsens beslut enligt den föreslagna lagen skall —

liksom enligt gällande ordning (85 § 3 mom. BvL) — självfallet föras hos

Konungen. Besvären har ansetts böra inges till vederbörande departement,

såsom också föreskrives i 62 § NyktvL. Utan hinder av fullföljd talan skall

enligt förslaget socialstyrelsens beslut — i anslutning till vad som gäller

enligt 86 § BvL — lända till efterrättelse, om det innebär, att styrelsen återkallar

lämnat tillstånd till barnhems verksamhet eller meddelar förbud mot

fortsatt verksamhet vid barnavårdsanstalt. Detsamma föreslås skola gälla

beslut, som avser högsta tillåtna antal barn och unga på sådan anstalt. —

Motsvarande bestämmelse i kommitténs förslag är 204 §. Enligt 2 § 2:o)

regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att upptaga och avgöra

besvär i mål enligt BvL med undantag för mål rörande klagan över socialstyrelsens

beslut i fråga, som avses i 41 § 1,2 eller 4 mom. BvL. I enlighet

med vad som anförts vid 84 § bör motsvarande gälla även i fortsättningen.

Undantaget från regeringsrättens behörighet torde härvid böra gälla beslut

i fråga som avses i 57 § första eller tredje stycket föreliggande lagförslag.

24 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

13 kap. Ansvarsbestämmelser och särskilda föreskrifter

(88—98 §§ departementsförslaget)

88 §.

Denna paragraf ersätter 73 § BvL samt motsvarar närmast 180—182 §§

kommitténs förslag.

I BvL stadgas bötesstraff, 5—100 kronor, för den som underlåter att göra

föreskriven anmälan om verksamhetens påbörjande vid barnkoloni eller

vid anstalt för halvöppen barnavård eller om större förändringar m. m. vid

sådan barnavårdsanstalt, för fosterföräldrar, som försummar sin anmälningsskyldighet

i fråga om inträffade förändringar, samt för underlåtenhet

att jämlikt 59 § göra anmälan om »vistelsebarn». Samma straff stadgas

för mottagande av fosterbarn i åldern 1—16 år utan föreskriven förhandsanmälan.

(73 § 1 mom. BvL.)

Strängare straff — nämligen dagsböter, ej under 5, eller vid synnerligen

försvårande omständigheter fängelse i högst 6 månader — skall enligt

73 § 2 mom. BvL följa dels för den som utan tillstånd, när sådant jämlikt

41 § 2 eller 4 mom. samma lag krävs, driver barnhem eller vidtar större

förändring eller liknande beträffande barnhem, dels för den som mottar

barn på barnavårdsanstalt i strid mot meddelat förbud, dels för den som

utan tillstånd mottar fosterbarn under 1 års ålder, dels ock för den som

mottar barn i sitt hem i strid med legalt eller meddelat förbud (jfr 51 a §,

52 § 3 mom., 55 § 2 mom., 56 § samt 59 § 5 mom. BvL).

Bamavårdskommittén. Försummas anmälningsskyldighet, som jämlikt 72,

73 eller 78 § kommittéförslaget åvilar fosterföräldrar eller person, vilken har

fosterbarn om hand, skall den anmälningsskyldige enligt 180 § förslaget

liksom enligt BvL kunna ådömas bötesstraff. Enahanda ansvar skall enligt

förslaget inträda i en del jämförliga fall, där någon underlåter att fullgöra

i lagen stadgad anmälningsskyldighet (se 180 § jämförd med 70, 79, 80,

118, 122 och 165 §§). I kommitténs lagförslag finns däremot icke upptagen

någon bestämmelse om ansvar för åsidosättande från kommuns eller landstingskommuns

sida av vad som skall iakttagas i fråga om upprättande av

barnavårdsanstalt, eller större förändring av sådan anstalt etc. Kommittén

hav ansett böter för åsidosatt anmälningsskyldighet böra ådömas i dagsböter

och icke såsom enligt 73 § 1 mom. BvL omedelbart i penningar. Samma

påföljd stadgas enligt förslaget för mottagande utan tillstånd av fosterbarn,

som ej fyllt 16 år.

I principiell anslutning till gällande lag föreslår kommittén att med böter

eller fängelse, högst 6 månader, skall straffas den som mottar fosterbarn

(som fyllt 16 år) eller vistelsebarn i strid mot meddelat förbud (jfr 66 och

81 §§ förslaget), den som utan tillstånd, där sådant enligt förslaget erfordras,

driver barnavårdsanstalt eller beträffande sådan vidtar större ändringsåtgärder

eller liknande samt den som i strid med givet förbud fort
-

s. 371 Kontrollera mot PDF

371

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

sätter verksamheten vid barnavårdsanstalt. Samma ansvarspåföljd föreslås

för olovlig fosterbarnsförmedling. Se 181 § jämförd med SO, 142, 144 och

152 §§ förslaget.

Vidare föreslår kommittén alt ansvar, nämligen dagsböter, stadgas för

föräldrar, vårdnadshavare och fostrare, som uppsåtligen åsidosätter föreskrift,

som meddelats rörande nnderårigs levnadsförhållanden, samt att

envar, som uppsåtligen förleder eller hjälper den underårige att bryta mot

föreskriften, skall vara underkastad samma ansvar (se 182 § jämförd med

93 och 94 §§ lagförslaget). Motsvarande skall enligt förslaget gälla föreskrift,

som jämlikt 130 § tredje stycket förslaget meddelats vid beslut om

villkorligt upphörande av samhällsvård, liksom även föreskrift, som från

ungdomsvårdsskolas sida meddelats beträffande elev, som åtnjuter eller

skall åtnjuta vård utom skolan.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, huruvida så

omfattande straffsanktionering av försummelse att fullgöra anmälningsplikt

i olika hänseenden som föreslås i 180 § kan anses nödvändig eller

lämplig. I varje fall torde det, anför länsstyrelsen, vara förenat med avsevärda

svårigheter att bibringa allmänheten kännedom om innehållet i de

föreslagna bestämmelserna om anmälningsskyldighet och om påföljden av

underlåtenhet härutinnan. Barnavårdsnämnden i Göteborg anser, utan närmare

specifikation, att förslaget präglas av en alltför långtgående kriminalisering.

Riksåklagarämbetet påpekar, att det i lagförslaget stundom uttryckligen

anges, att gärningen skall ha skett uppsåtligen, medan det i andra fall icke

utsäges någonting om det subjektiva rekvisitet, samt uttalar, att en sådan

teknik kan skapa ovisshet om, huruvida avsikten är att bestraffa även

oaktsamhet. I enlighet med numera allmänt anlitad metod vid avfattning

av straffhud bör enligt ämbetet ordet »uppsåtligen» utgå på de ställen,

där det förekommer. Föreningen Sveriges häradshövdingar finner av samma

skäl vissa av bestämmelserna oklara.

Föredragande statsrådet. Liksom enligt gällande lag hör även i fortsättningen

straff vara stadgat för försummelse av fosterföräldrar att göra föreskriven

anmälan om flyttning eller vissa andra förändringar beträffande

fosterbarnsförhållandet (se 48 § lagförslaget). I enlighet med vad kommittén

föreslagit torde straffet i ny barnavårdslag böra bestämmas till dagsböter.

Ett stadgande av nu angiven innebörd har intagits i första stycket

av förevarande paragraf. Den i 180 § kommitténs förslag i övrigt avsedda

anmälningsplikten på familjevårdens område saknar motsvarighet i föreliggande

lagförslag. I departementsförslaget stadgas å andra sidan straff för

underlåtenhet av annan än kommun eller landstingskommun att fullgöra

föreskriven anmälningsskyldighet i fråga om annan barnavårdsanstalt än

barnhem (se 57 § andra och tredje styckena lagförslaget).

I paragrafens andra stycke stadgas straff för följande gärningar, nämligen

mottagande av fosterbarn utan tillstånd, överträdelse av förbud att

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

flytta barn från fosterhem eller att mottaga vistelsebarn, bedrivande av

fosterbarnsförmedling utan tillstånd, drivande av eller vidtagande av större

förändringar beträffande barnhem utan tillstånd samt fortsättande av verksamheten

vid barnavårdsanstalt mot meddelat förbud. Då departeinentsförslaget

saknar bestämmelser om förbud att mottaga fosterbarn, har vad kommittén

föreslagit om straff för överträdelse av sådant förbud följaktligen fått

utgå. Tillräckliga skäl har vidare inte ansetts föreligga för att — såsom

kommittén föreslagit -— i viss omfattning straffbelägga åsidosättande av

föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden. Då ett åsidosättande

av sådan föreskrift enligt departementsförslaget kan leda till beslut om

omhändertagande, synes en ansvarsbestämmelse som riktar sig mot föräldrarna

eller annan fostrare inte vara erforderlig. Vad beträffar utomstående

torde med fog kunna antagas, att bestämmelsen ytterst sällan skulle komma

att tillämpas, varför den inte heller synes vara ägnad att nämnvärt stärka

respekten för meddelad föreskrift.

Den som utan tillstånd såsom fosterbarn mottar barn, vilket inte fyllt ett

år, kan enligt gällande lag vid synnerligen försvårande omständigheter dömas

till fängelse, och detsamma gäller beträffande överträdelse av förbud

att mottaga fosterbarn. Enligt kommitténs förslag skulle straffet för mottagande

av fosterbarn utan tillstånd stanna vid böter men överträdelse av

förbud att mottaga fosterbarn (i åldern 16—18 år) kunna bestraffas med

fängelse. Då ett blandat system med tillstånd och förbud ersättes av ett allmänt

koncessionstvång, bör straffet för mottagande av fosterbarn utan tillstånd

vara så avpassat, att det kan anses tillräckligt strängt även för sådana

fall, där mottagandet med hänsyn till omständigheterna är att likna

vid överträdelse av ett direkt meddelat förbud. Också eljest torde förhållandena

stundom kunna vara sådana, att böter framstår såsom ett alltför ringa

straff. Allenast böter är i kommitténs förslag även stadgat för överträdelse

av föreskrift enligt 93 § att fosterbarn inte må flyttas från fosterhemmet.

Att märka är emellertid, att en sådan föreskrift enligt förslaget har

karaktär av förebyggande åtgärd, som kan ersättas av omhändertagande för

samhällsvård. Flyttar föräldrarna barnet från fosterhemmet, sedan omhändertagande

beslutats, kan de enligt 183 § kommitténs förslag straffas även

med fängelse. Då förbud enligt 50 § departementsförslaget är den yttersta

åtgärd, som i dessa fall kan tillgripas, och alltså ersätter såväl föreskrift

enligt 93 § kommitténs förslag som omhändertagande för samhällsvård,

bör i straffet för överträdelse av sådant förbud ingå både böter och fängelse.

Omständigheterna torde dock ytterst sällan vara sådana, att frihetsstraff i

dessa fall kan anses motiverat. Motsvarande torde gälla beträffande överträdelse

av förbud enligt 51 §. Mot den av kommittén föreslagna maximeringcn

av fängelsestraffet har jag inte någon erinran. I enlighet med det nu anförda

föreslås för de i andra stycket av förevarande paragraf angivna gärningarna

en gemensam straffsats av dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

För ansvar skall enligt förslaget liksom enligt gällande lag genomgående

s. 373 Kontrollera mot PDF

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

krävas att uppsåt föreligger. Enbart oaktsamhet skall alltså inte i något fall

föranleda ansvar. Vid sådant förhållande är det, såsom anmärkts i ett par

yttranden, överflödigt och ägnat att i viss mån vilseleda, om krav på uppsåt

uttryckligen uppställes i vissa sammanhang. I departementsförslaget saknas

därför varje föreskrift rörande det subjektiva rekvisitet.

89 §.

Paragrafens första stycke ersätter 74 § 1 mom. BvL. Andra stycket saknar

motsvarighet i BvL. Motsvarande stadgande i kommitténs förslag är

183 §.

Enligt 74 § 1 mom. BvL skall straff utmätas för den som på visst sätt

hindrar samhällets barnavård, om gärningen icke eljest är i lag belagd med

strängare straff. Straffbudet gäller för det första den som uppsåtligen lägger

hinder i vägen för verkställighet av beslut eller undersökning i ärende

enligt BvL, förutsatt att ärendet rör barn, som avses i 22 § BvL eller som

skall stå under fosterbarnstillsyn, samt att den hindrande åtgärden bestått

i döljande av den underårige, hjälp åt honom att avvika eller vilseledande

uppgifter. Vidare åsyftar straffbudet varje person, som uppsåtligen förleder

eller hjälper den som omhändertagits för skyddsuppfostran att avvika

från hem, skola eller anstalt, dit han överlämnats, eller sedermera genom att

dölja den avvikne eller genom vilseledande uppgifter uppsåtligen lägger

hinder i vägen för hans återförande till hemmet, skolan eller anstalten.

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit, att barnavårdsverksamheten

bör skyddas genom något mera vittgående ansvarsbestämmelser. Ansvar

skall enligt förslaget inträda för den som hindrar eller motverkar utredning

i ärende angående underårigs vård, fostran eller beteende. För ansvar skall

icke krävas, att den underårige är fosterbarn eller att skäl för ingripande

med förebyggande åtgärd eller omhändertagande visats föreligga. I anslutning

till gällande lag har i lagtexten givits exempel på hindrande åtgärder

men beskrivningen har icke givits karaktär av uttömmande uppräkning,

utan ansvar skall kunna inträda även om hindrandet sker genom »annat

förfarande». För ansvar förutsättes uppsåt.

Under samma förutsättning skall enligt förslaget även den straffas, som

medverkar till att verkställighet av beslut, som avses i 7 kap. lagförslaget

eller som rör behandlingen av omhändertagen, hindras eller försvåras eller

att omhändertagens vård i hem eller institution, dit han överlämnats, avbrytes

eller, efter avbrott, icke återupptages. Förslaget avviker i sistberörda

del från BvL i huvudsak därutinnan, att i BvL gjord begränsning till

sådan omhändertagen, vilken skall undergå skyddsuppfostran, icke fått

motsvarighet i förslaget.

I verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna har enligt vad kommittén funnit

framträtt ett starkt behov av förbättrat skydd mot personer, som försvårar

verksamheten på annat sätt än genom att medverka till att elever undandrar

sig vården. Främst gäller det personer, som förser elever med rusdryc
-

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ker eller medverkar till att de återfaller i vana att inlåta sig i tillfälliga sexuella

förbindelser. Kommittén föreslår, att tillhandahållande av rusdrycker åt

elever, som åtnjuter vård inom skolan, generellt straffbelägges och att straff

också skall kunna utmätas, därest någon har könsligt umgänge med sådan

elev. I sistberörda fall skall enligt förslaget krävas, att gärningsmannen förlett

elev, som åtnjuter vård inom skolan, till könsligt umgänge — dessa

rekvisit skall omfattas av uppsåt — samt att gärningen faktiskt varit till

men för elevens behandling.

De som uppsåtligen hindrar barnavårdsarbetet i de hänseenden eller på

de sätt nu berörts — antingen det gäller utredning, verkställighet eller omhändertagens

behandling — skall enligt kommitténs förslag straffas med

böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen icke eljest är i lag

belagd med strängare straff.

Remissyttrandena. Justitiekansler sämbetet och Sveriges advokatsamfund

anser, att avgränsningen av de straffbelagda gärningarna i paragrafens första

stycke blivit alltför vag genom tillägget av »annat förfarande».

Stadgandet i paragrafens andra stycke i vad avser könsligt umgänge har

enligt hovrätten för Västra Sverige fått en sådan avfattning, att det kan antagas

bli alltför svårt för en åklagare att vinna fällande dom. Utrymmet för

ett »förledande» i egentlig mening synes hovrätten med hänsyn till det klientel

det här är fråga om vara mycket ringa. Hovrätten anser, att önskvärd

skärpning skulle kunna ernås, därest rekvisitet om uppsåtligt förledande

uteslutes. Hovrätten över Skåne och Blekinge är av den åsikten, att den som

uppsåtligen förleder elev vid ungdomsvårdsskola, vilken åtnjuter vård inom

skolan, till könsligt umgänge alltid bör vara underkastad straffansvar. Hovrätten

föreslår därför, att uttrycket »till men för elevens behandling», vilket

uttryck hovrätten för övrigt finner svårt att tolka, skall utgå ur lagtexen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att berörda uttryck bör förtydligas

till sin innebörd, och föreningen Sveriges häradshövdingar anför, att

det av den föreslagna lagtexten icke kan sägas tydligt framgå att det här

skall vara fråga om ett objektivt överskott.

Föredragande statsrådet. Beträffande paragrafens första stycke finner jag

i likhet med justitiekanslersämbetet och advokatsamfundet, att de straffbelagda

gärningarna bör avgränsas klarare än som skett i kommitténs förslag.

I tämligen nära anslutning till gällande lag synes straff böra stadgas

för den som genom att bortföra eller dölja underårig eller genom att medverka

till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter hindrar

eller försvårar utredning eller verkställighet eller som medverkar till

att den omhändertagnes vård i hem eller institution, dit han överlämnats, avbrytes

eller efter avbrott inte återupptages. Skydd torde böra stadgas för

utredning i varje ärende enligt 4 eller 7 kap. lagförslaget samt för verkställighet

av varje beslut enligt 4 kap. Det föreslagna skyddet för behandlingen

av de omhändertagna bör såsom kommittén föreslagit gälla oavsett anledningen

till omhändertagandet.

s. 375 Kontrollera mot PDF

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960

Vid ungdomsvårdsskolorna niottagcs i allt större utsträckning ungdomar,

som missbrukat alkohol. Behandlingen vid dessa skolor försvåias i hög grad

genom att utomstående personer pa olika sätt bereder eleverna tillgång till

alkoholhaltiga drycker. En ansvarsbestämmelse av den innebörd kommittén

— efter mönster av G9 § lagen om nykterhetsvård föreslagit äi därför

erforderlig till stöd för ungdomsvårdsskolornas arbete. I departementstorslaget

har stadgandet anpassats efter berörda förebild. Begreppet alkoholhaltiga

drycker avses skola ha samma innebörd som enligt 2 § lagen

om nykterhetsvård. Uttrycklig föreskrift härom torde inte vara nödvändig.

Ett starkt behov har vidare visat sig föreligga av en bestämmelse, som

åtminstone i viss mån bereder eleverna och skolornas verksamhet ökat skydd

mot personer, vilka söker sexuellt umgänge med eleverna. Det gäller här

att stoppa en för skolorna synnerligen störande och menlig trafik. Vad angår

stadgandets avfattning torde visserligen såsom framhållits av en hovrätt

kravet på »förledande» vara ägnat att i praktiken valla vissa bevissvarigheter.

Emellertid är en begränsning av denna innebörd av de straffbelagda

gärningarna enligt min mening — trots den i det följande förordade

åtalsregeln i 92 § — påkallad, varför jag inte kan tillstyrka, att detta rekvisit

slopas. Däremot kan jag instämma i den kritik, som framförts mot förslaget

att gärningen för att vara straffbar skall vara till men för elevens behandling.

Denna bestämmelse har därför fått utgå. Med könsligt umgänge

åsyftas i förslaget detsamma som i förslaget till brottsbalk. Det må framhållas,

att begreppet omfattar handlingar av såväl heterosexuell som homosexuell

natur.

Behov av skydd mot personer, som förser de intagna med alkoholhaltiga

drycker eller söker sexuella förbindelser med dem, föreligger inte blott för

ungdomsvårdsskolornas del utan i lika hög grad även vid vissa andra anstalter

för vård av barn och ungdom, särskilt upptagningshem. Med hänsyn

härtill har de berörda bestämmelserna i departementsförslaget gjorts

tillämpliga beträffande — förutom elever vid ungdomsvårdsskola som åtnjuter

vård inom skolan — jämväl sådana omhändertagna, som är intagna

i barnhem. I intet av fallen avser bestämmelsen sådana omhändertagna

som med eller utan lov vistas utanför anstalten, såvida de inte alltjämt

kan anses intagna på denna. Stadgandet bör sålunda exempelvis inte gälla

den som avvikit från en ungdomsvårdsskola eller ett upptagningshem.

För ansvar förutsättes genomgående uppsåt. I enlighet med vad som anförts

vid 88 § har detta förhållande ansetts inte behöva komma till särskilt

uttryck i lagtexten.

90 §.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 184 § kommitténs förslag, skall

liksom enligt BvE (74 § 2 mom.) ansvar inträda för den som åsidosätter

av barnavårdsnämnd eller av styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola

meddelat besöksförbud. Ansvarsbestämmelsen utvidgas enligt förslaget till

att gälla alla omhändertagna — 74 § 2 mom. BvE gäller blott för skyddsuppfostran

omhändertagna.

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

91 §.

I denna paragraf, som innefattar en nyhet i förhållande till gällande lag,

meddelas bestämmelser om tystnadsplikt och om aktsam förvaring av handlingar.

Paragrafen motsvaras i kommitténs förslag av 6 § samt av en straffbestämmelse

i 181 §.

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit påkallat att i ny barnavårdslag

upptaga ett stadgande om tystnadsplikt till skydd för enskilds personliga

förhållanden. När det gäller att bestämma den personkrets, för vilken

plikten att iakttaga tystnad skall gälla, och de ytterligare förutsättningar,

som måste föreligga för att plikten skall aktualiseras, erinrar kommittén

om socialvårdskommitténs förslag och bestämmelsen om tystnadsplikt

i 64 § SochjL. Sedan kommittén i korthet redogjort för nämnda förslag och

framhållit att den av socialvårdskommittén föreslagna lösningen har stora

förtjänster, uttalar kommittén, att den väg, som valts i SochjL, innebär att

tysnadsplikten utsträckes mycket långt. Kommittén fortsätter därefter.

Allt som förekommit hos socialnämnd rörande enskilds personliga förhållanden

omfattas av tystnadsplikten, vilken gäller för vem som helst. För att

plikten skall föreligga för viss person och i vart fall för att överträdelse från

hans sida skall bli straffbar, torde böra krävas, ej blott att förhållandena

i fråga faktiskt varit omförmälda hos nämnden utan även att den omständigheten

är känd för honom. Men under denna förutsättning skulle enligt

stadgandets utformning tystnadsplikt inträda för envar, oavsett hur han fått

reda på de personliga förhållandena. Tystnadsplikten och ansvaret för överträdelse

kommer alltså att gälla ej blott för dem som i en eller annan egenskap^är

engagerade i socialvården, utan även för dem som, då de hörs i socialvårdsärende

eller berättigats närvara, fått reda på personliga förhållanden

eller — vid befogat samråd eller obehörigen — fått reda på sådant förhållande

av socialvårdsfunktionär, ja till och med för den som fått kännedom

om förhållandet på helt annan väg men vet, att det uppmärksammats

hos nämnden. Sistberörda omständighet skulle med andra ord giva de personliga

förhallandena generellt skydd mot att personer med vetskap om omständigheten

förer sin kännedom om förhållandena vidare.

Kommittén anför vissa betänkligheter mot det berörda stadgandet i SochjL

men har funnit dessa betänkligheter icke vara av sådan vikt, att kommittén

velat lösa problemet angående tystnadsplikten på ett från SochjL i princip

avvikande sätt. En sådan hade för övrigt, anför kommittén, bort föranleda

förslag från kommitténs sida om motsvarande ändring i SochjL, enär tystnadsplikten

otvivelaktigt bör vara reglerad på i huvudsak samma sätt för

sociallijälpsverksamheten och för barnavården.

Kommittén framhåller vidare, att den i SochjL gjorda bestämningen »hos

nämnden förekommit» innebär en begränsning, som åtminstone för barnavårdens

del icke kan anses lämplig.

Enligt kommitténs mening borde envar, som i en eller annan egenskap,

på det kommunala planet eller hos tillsyns- och besvärsmyndigheterna, varaktigt

eller tillfälligt är verksam inom samhällets barnavård, vara skyldig att

iakttaga tystnad beträffande vad han i verksamheten utrönt eller erfarit

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

rörande enskildas personliga förhållanden. Skyddet torde dock, menar kommittén,

utan större olägenhet kunna begränsas till vad som kan sägas ha

förekommit i barnavårdsärende. Med denna bestämning kan stadgandet om

tystadsplikt i barnavårdslagen enligt kommittén utformas i ungefärlig anslutning

till konstruktionen i SochjL. Kommittén tillägger: »Även utomstående

underkastas alltså — i likhet med vad enligt SochjL gäller — en tystnadsplikt,

och denna kommer att omfatta vad honom veterligt i barnavårdsärende

förekommit rörande annans personliga förhållanden.»

Till bestämmelsen om tystnadsplikt anslutes enligt kommitténs förslag ett

stadgande om aktsam förvaring av handlingar i barnavårdsärende, vilket

stadgande har sin motsvarighet i NyktvL och SochjL. En från sistnämnda

lagar något avvikande formulering har valts för att utmärka, att det icke

är till fyllest att obehörig såvitt möjligt hindras att sätta sig i besittning av

handlingarna, utan att det gäller att förhindra, att obehörig tar del av handlingarnas

innehåll.

Remissyttrandena. Förslaget om införande av en bestämmelse om tystnadsplikt

i ny barnavårdslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran i så gott

som samtliga yttranden. En direkt negativ inställning intar endast publicistklubben,

som ifrågasätter huruvida något stadgande om tystnadsplikt över

huvud taget bör införas i lagen. Avgörande för klubbens ställningstagande

är icke den att klubben icke skulle finna angeläget att privatlivet fredas, utan

den att det föreslagna stadgandet strider mot grundläggande tryckfrihetsprinciper

och mot den grundsats om offentlighet vid handläggningen av allmänna

angelägenheter, som hör ett demokratiskt samhälle till. Klubben påpekar,

att pressens egna organisationer särskilt de senaste åren varit livligt

verksamma för att själva finna effektiva medel mot publicitet, som åsidosätter

rimliga krav på privatlivets helgd. Att styckevis bryta ned det system av

offentlighet, som av ålder präglar vår stats- och förvaltningsrätt, kan enligt

klubben få de mest skadliga verkningar. SochjL:s regel om tystnadsplikt är,

tillägger klubben, i sig beklaglig och bör icke tas som exempel för följande

lagstiftningsåtgärder.

Av de remissinstanser, som ställer sig positiva till att en bestämmelse

om tystnadsplikt införes i barnavårdslagen, tillstyrker socialstyrelsen uttryckligen

att bestämmelsen — såsom skett — utformas i ungefärlig anslutning

till motsvarande föreskrift i SochjL.

Andra remissinstanser kritiserar såväl avfattningen av det föreslagna

stadgandet som kommitténs tolkning av bestämmelsen om tystnadsplikt i

SochjL. Sålunda anses sekretessbestämmelsen vara alltför omfattande, i

varje fall i fråga om straffsanktioneringen. Det framhålles, att bestämmelsen

bör begränsas och preciseras så att den endast kommer att avse dem som

i tjänsten tar befattning med barnavårdsärenden. För långtgående bestämmelser

blir, beter det, antingen ineffektiva eller medför eu orimligt stor inskränkning

i den enskilda yttrandefriheten. Uttalanden av nu angiven innebörd

göres av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge,

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj:ts proposition, nr 10 år 1960

länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens

län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, föreningen

Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund, högerns kvinnoförbund

och Fredrika-Bremer-förbundet.

Justitiekanslersämbelct anser, att ordalydelsen av bestämmelsen om tystnadsplikt

i SochjL ger stöd åt kommitténs tolkning. Ämbetet ifrågasätter

emellertid, om lagstiftarna verkligen åsyftat införande i SochjL av en så vidsträckt

tystnadsplikt som kommittén antagit. En så långt gående straffsanklionerad

tystnadsplikt måste nämligen inge allvarliga betänkligheter av olika

skäl. Ämbetet delar kommitténs uppfattning, att regleringen av ifrågavarande

spörsmål bör vara ensartad i de båda lagarna men påpekar, att detta lär

böra leda till att stadgandet om tystnadsplikt i SochjL överarbetas i begränsande

syfte, närmast avseende en inskränkning av den krets personer,

för vilka tystnadsplikten skall gälla.

Även överståthållarämbetet anser fog föreligga för att tolka stadgandet i

SochjL på sätt kommittén gör. Ämbetet hyser emellertid starka betänkligheter

mot att utsträcka tystnadsplikten utöver de ämbetsansvarigas krets, icke

minst när — såsom både i SochjL och lagförslaget är fallet —- tystnadspliktens

innebörd är vidsträckt och tämligen obestämd. Därest tystnadsplikt skall

införas för andra än dem, som är underkastade ämbetsansvar, är enligt ämbetets

mening nödvändigt att på något sätt begränsa personkretsen, varvid

det kravet bör ligga som grund, att vederbörande i en eller annan form är

knuten till verksamheten på området och i denna egenskap får kännedom

om sådant som ej bör yppas för obehörig.

Göta hovrätt —- som i förarbetena till SochjL icke funnit stöd för hur

stadgandet om tystnadsplikt skall tolkas — betonar angelägenheten av att

tystnadspliktens straffsanktionering inskränkes så att ansvar icke kan komma

att ådömas helt utomstående personer. En lämplig och klar avgränsning

av det straffbara området kan enligt hovrätten ernås, därest ansvar för överträdelse

av den föreslagna tystnadsplikten enbart följer för den som enligt

strafflagen eller enligt straffrättskommitténs förslag till brottsbalk blir

underkastad ansvar för brott mot tystnadsplikt. Skulle sistnämnda förslag

i förevarande avseende icke genomföras, torde eu omarbetning av förslaget

vara erforderlig i den riktning hovrätten antytt. Liknande synpunkter angående

stadgandets utformning kommer till uttryck i yttrandet från hovrätten

för Västra Sverige.

Enligt utredningen om administrativa frihetsberövanden kan det ifrågasättas,

om icke tystnadsplikten enligt SochjL är begränsad till de personer,

som stadigvarande eller mera tillfälligt är verksamma inom socialvården. I

varje fall ligger eu inskränkning däri att endast vad hos socialnämnd förekommit

omfattas av tystnadsplikten. Genom att det av kommittén föreslagna

stadgandet avser allt som förekommit i barnavårdsärende saknas, anför utredningen,

motsvarande inskränkning i den av kommittén föreslagna bestämmelsen.

Utredningen anser, att skyddet för ifrågavarande uppgifter i

barnavårdsärende ej bör utsträckas längre än till att avse sådana uppgifter,

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1900

varom någon fått kännedom vid sammanträde med barnavårdsnämnd eller

vid utredning, som verkställts genom nämndens försorg, och att tystnadsplikten

bör inskränkas till kommunala förtroendemän, tjänstemän som tar

befattning med barnavårdsärenden samt andra personer, som kallas till överläggning

eller annan mera positiv medverkan i sådana ärenden.

Beträffande den föreslagna bestämningen »i barnavårdsärende» framhåller

justitiekansler sämbetet, att i annat ärende än barnavårdsärende

l. ex. ett tillsynsärende som avser huruvida i ett barnavårdsärende något

fel förelupit — uppgifter kan förekomma från barnavårdsärendet och eljest

om någons personliga förhållanden av beskaffenhet att böra omfattas av

tystnadsplikt.

överståthållarumbctel erinrar om innehållet i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen

och påpekar, att tystnadspliktens tryckfrihetsrättsliga sammanhang

icke beröres i kommitténs motivering. Ämbetet finner anledning till

erinran mot att en ny tystnadsplikt införes utan att den betydelsefulla frågan,

huruvida densamma skall gälla även i förhållande till tryckt skrift, ens

kommer under diskussion.

Publicistklubben anser, att den föreslagna bestämmelsen icke korresponderar

med 14 § lagen om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna

handlingar, i det att sistnämnda lag klart tar hänsyn till den enskildes intressen,

medan den föreslagna regeln är så avfattad, att den även effektivt

skyddar barnavårdsmyndigheterna mot insyn. En person, som till följd

av samtvcke eller som, då han avsett att anmäla ett visst förhallande till JO

eller JK, fått taga del av handlingar i barnavårdsmål kan — uttalar klubben

— till följd av tystnadsplikten åtalas och fällas till ansvar för att han till

tredje man, t. ex. en journalist, omtalat något han sålunda fått reda pa, som

rör enskilds personliga förhållanden, trots att uppgiften icke är till skada

eller förklenande för den enskilde. Detta strider enligt klubben direkt mot

vår svenska offentlighetspraxis.

Föredragande statsrådet. Liksom skett i NyktvL och SochjL bör även i den

nya barnavårdslagen upptagas ett stadgande om tystnadsplikt till skydd

mot onödigt prisgivande av människors privatliv. Det intresse, som skall

skyddas genom ett sådant stadgande, synes — såsom kommittén i anslutning

till sekretesslagen och SochjL föreslagit — kunna betecknas som enskild

personliga förhållanden. Vad angår bestämningen av den personkrets,

för vilken plikten att iakttaga tystnad skall gälla, har jag däremot funnit

mig inte kunna godtaga kommitténs förslag. I likhet med ett flertal remissinstanser

anser jag sålunda, att det av kommittén föreslagna stadgandet är

alltför vittfamnande. Även om det naturligtvis är önskvärt att verka för att

diskretion av människor i allmänhet iakttages kring privata förhållanden,

bör detta inte ske genom ett straffsanktionerat stadgande om tystnadsplikt,

gällande för vem som helst. EU sådant stadgande skulle säkerligen medföra

ringa effekt och skulle dessutom vara ägnat att inge betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.

Då kommittén i detta hänseende åberopar den i SochjL

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

valda lösningen, vill jag framhålla, att förarbetena till denna lag enligt min

uppfattning inte ger stöd för antagande, att en så vidsträckt tystnadsplikt

varit åsyftad som kommittén velat göra gällande. I varje fall bör i barnavårdslagen

inte stadgas tystnadsplikt för utomstående, t. ex. personer som

blivit upplysningsvis hörda och därvid fått viss inblick i annans privatliv.

Det får enligt min mening i stället ankomma på förhörsledaren att anordna

förhöret på sådant sätt, att rimlig diskretion upprätthålles.

Under det att personkretsen enligt kommitténs förslag sålunda å ena sidan

blivit alltför vidsträckt, innefattar förslaget å andra sidan också en begränsning,

som inte kan anses sakligt motiverad. Då tystnadsplikten enligt

förslaget endast skall gälla sådant som »förekommit i barnavårdsärende»,

kommer den såsom justitiekanslersämbetet anmärkt inte att omfatta sådant

som framkommit vid tillsynsorganens verksamhet. Vidare synes det

tveksamt i vad mån barnavårdsnämndernas verksamhet för tillsyn av fosterhem

och barnavårdsanstalter kan sägas vara att hänföra till barnavårdsärende.

Enligt min mening bör envar, som i en eller annan egenskap, på det kommunala

planet eller hos tillsyns- och besvärsmyndigheterna, varaktigt eller

tillfälligt är verksam inom samhällets barnavård, vara skyldig att iakttaga

tystnad beträffande vad han i verksamheten erfarit rörande enskildas personliga

förhållanden. Till de inom barnavården verksamma är naturligtvis

främst att hänföra ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd samt

befattningshavare hos barnavårdsnämnd, besvärsmyndighet och lillsynsorgan.

Men till denna kategori hör även andra personer — kommunala förtroendemän

och befattningshavare i allmän tjänst såväl som enskilda personer

— vilka på grund av sin tjänst eller såsom expert eller sakkunnigt

biträde kallas till överläggning med barnavårdsmyndighet eller för att eljest

medverka i barnavårdsarbetet, t. ex. jurist som anlitas enligt 10 § andra

stycket lagförslaget, person som anförtrotts att biträda med utredningen i

barnavårdsärende eller någon som mot ersättning anlitas som biträde vid

fosterbarnstillsyn eller annan tillsynsverksamhet inom barnavården. Stadgandet

torde därför kunna avfattas så, att den som är eller varit verksam

inom samhällets barnavård inte obehörigen må yppa vad han därvid erfarit

rörande enskilds personliga förhållanden.

För åsidosättande av tystnadsplikt inträder ansvar enligt 25 kap. 3 §

strafflagen, om den skyldige är underkastad ämbetsansvar och gärningen inte

eljest är särskilt belagd med straff. I förslaget till brottsbalk har straffrättskommittén

föreslagit en bestämmelse (15 kap. 7 §) om ansvar för brytande

av tystnadsplikt, avseende vissa kategorier, som inte för närvarande är underkastade

ämbetsansvar och därför inte faller under nämnda stadgande i

strafflagen. De kategorier som enligt förslaget skulle omfattas av bestämmelsen

är dels den som utan att vara underkastad ämbetsansvar är eller varit

anställd i allmän tjänst, dels den som är eller varit av statlig eller kommunal

myndighet tillkallad för överläggning eller medverkan i dess verksamhet

och dels den som fullgör eller fullgjort lagstadgad tjänsteplikt. Därest

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

en bestämmelse av denna innebörd meddelas, skulle, såsom framhållits i

ett par yttranden, den i barnavårdslagen stadgade tystnadsplikten inte behöva

förses med särskild straffbestämmelse. I det till lagrådet remitterade

förslaget till brottsbalk har emellertid — jämte det den föreslagna bestämmelsen

erhållit annan placering och ändrad konstruktion — den kategori,

som avser personer tillkallade av myndighet för överläggning eller medverkan

i dess verksamhet, uteslutits ur förslaget. Erinran häremot har inte

framställts från lagrådets sida. Då en straffsanktionerad tystnadsplikt på

barnavårdens område bör stadgas även för andra kategorier än dem, som

enligt det föreliggande förslaget till brottsbalk blir underkastade ansvar för

brott mot tystnadsplikt, torde en särskild straffbestämmelse följaktligen inte

kunna undvaras. Såsom straff föreslår jag i likhet med barnavårdskommittén

dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

För ansvar bör krävas, att gärningen begåtts uppsåtligen. I enlighet med

vad jag anfört vid 88 § torde detta inte behöva komma till särskilt uttryck

i lagtexten.

Såsom berörts i ett uttalande av överståthållarämbetet medför det förhållandet

att tystnadsplikten blir fastställd i lagen, att bestämmelsen i 7

kap. 3 § tryckfrihetsförordningen blir tillämplig. Detta innebär, att en befattningshavare

kan bestraffas för brott mot tystnadsplikten även vid publicering

i tryckt skrift. Motsvarande gäller på nykterhetsvårdens och socialhjälpsverksamhetens

områden och ger enligt min mening inte anledning till

erinran.

Publicistklubben har i sitt yttrande riktat den invändningen mot den föreslagna

tystnadsplikten, att denna skulle innebära ett obehörigt hinder mot insyn

i barnavårdsorganens verksamhet. I anledning härav vill jag endast understryka,

att vad som skall skyddas med tystnadsplikten uteslutande är de

enskildas personliga förhållanden, något som även kommer till uttryck i

åtalsregeln i nästföljande paragraf. Däremot får ifrågavarande bestämmelse

givetvis inte hindra sedvanlig offentlig insyn i verksamheten i övrigt. Att

märka är vidare, att förslaget inte innefattar någon ändring av vad som

gäller beträffande handlingssekretess.

Det i paragrafens andra stycke upptagna stadgandet om aktsam förvaring

av handlingar överensstämmer med vad kommittén föreslagit.

92 §.

Denna paragraf, som ersätter 76 § första stycket BvL, motsvaras i kommitténs

förslag av 185 §. Enligt BvL må de däri avsedda förseelserna icke

åtalas av allmän åklagare utan angivelse från målsägande eller vederbörande

barnavårdsnämnd. Enligt kommitténs förslag skall befogenhet att göra åtalsanmälan

även tillkomma styrelse för ungdomsvårdsskola samt tillsynsmyndighet,

d. v. s. vederbörande länsstyrelse och socialstyrelsen. Då en sådan utvidgning

synes motiverad, biträder jag förslaget i denna del. Det torde böra

framhållas, att socialstyrelsen även enligt dcparteinentsförslaget är alt be
-

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1060

teckna såsom tillsynsmyndighet beträffande all till den offentliga barnavården

i riket hörande verksamhet. Den nu angivna åtalsregeln bör emellertid

icke gälla i fråga om brott mot tystnadsplikt. Med hänsyn till skyddsintresset

för tystnadsplikten bör — i likhet med vad som gäller enligt SochjL —

brott mot denna få åtalas av allmän åklagare endast om det anges till

åtal av målsäganden. Å andra sidan är övriga i den föreslagna lagen straffbelagda

gärningar av sådan beskaffenhet, alt någon målsägande endast i undantagsfall

kan tänkas finnas. Vid sådant förhållande torde såsom förutsättning

för allmänt åtal i dessa fall utan olägenhet kunna krävas, att åtalsanmälan

från myndighet alltid skall föreligga.

I 76 § andra stycket BvL stadgas, att böter och viten skall tillfalla kommunen

samt att bötesförvandling skall ske, om tillgång till deras fulla gäldande

saknas. Liksom kommittén anser jag, att böter och viten, som utdömes

enligt barnavårdslagen, i fortsättningen i stället bör tillfalla kronan.

Undantag från denna regel kunde möjligen anses motiverat beträffande viten,

som utdömes av barnavårdsnämnd (jfr 71 § NyktvL). Tillräckliga skäl

för en dylik undantagsregel har dock inte ansetts föreligga. Med hänsyn till

innehållet i lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och

viten erfordras icke särskild föreskrift att böter och viten, som avses i den

föreslagna lagen, skall tillfalla kronan. Att böter och viten, som icke till

fullo erlägges, kan bli föremål för förvandling följer av 7—19 §§ lagen den

9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff. Av nu anförda skäl har i lagförslaget

icke upptagits motsvarighet till 76 § andra stycket BvL.

93 §.

Denna paragraf ersätter vad i 17 § andra stycket BvL stadgas om anmälningsplikt

för myndigheter m. fl. Motsvarande stadgande i kommitténs förslag

är 5 §. I detta sammanhang torde emellertid även 4 § i kommitténs förslag

böra behandlas.

Gällande bestämmelser. Plikt att bidraga till barnavårdsnämndens kännedom

om sådant, som bör föranleda nämndens ingripande, stadgas i BvL för

kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens

tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare, sjuksköterska eller barnmorska.

Skyldigheten är begränsad till vad de anmälningspliktiga fått kännedom

om i sin verksamhet och skall fullgöras ofördröjligen genom anmälan.

Underlåtenhet att fullgöra anmälningsplikten kan medföra straffansvar

för sådana anmälningspliktiga, som över huvud taget är underkastade ansvar

för ämbetsbrott. För sådan underlåtenhet av annan anmälningspliktig

är ansvar ej stadgat.

Barnavårdskommittén. Det har synts kommittén kunna vara av värde,

att i ny barnavårdslag stadgas att envar bör befrämja samhällets barnavård

och den underåriges bästa genom att till barnavårdsmyndighet anmäla vunnen

kännedom om enskilda fall, där myndighetens ingripande till underårigs

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

skydd eller tillrättaförande är uppenbart påkallat. Ett dylikt stadgande, vilket

ej förenats med straffsanktion, har upptagits i 4 § av lagförslaget.

Den i 17 § andra stycket BvL stadgade anmälningsplikten är enligt kommittén

av största vikt för barnavården, fastän stadgandets efterlevnad lämnat

ganska mycket övrigt att önska. Anmälningsplikten bör enligt kommitténs

mening utsträckas till att avse en något större krets. Anmälningsskyldighet

skall enligt förslaget åvila varje myndighet och varje befattningshavare

i statlig eller kommunal tjänst samt envar innehavare av offentligt

uppdrag, såsom valda kommunala förtroendemän, barnavårdsmän, övervakare

m. fl. Enahanda plikt skall, liksom nu är fallet, föreligga för läkare,

sjuksköterska och barnmorska, som icke är anställd i allmän tjänst, men

skall enligt förslaget därjämte stadgas för sådana lärare och sådana befattningshavare

vid barnavårdsanstalter eller inackorderingshem för ungdom,

vilka ej innehar allmän tjänst. Till de anmälningspliktiga hänföres enligt

förslaget också hemvårdarinnor.

Anmälningsplikten skall enligt förslaget avse allt vad de anmälningspliktiga

i sin verksamhet iakttagit eller erfarit av beskaffenhet att synas påkalla

barnavårdsmyndighets ingripande. Denna bestämning av plikten innebär i

två hänseenden en utvidgning. De anmälningspliktiga skall sålunda anmäla

även sådant, som bör föranleda att tillsynsmyndighet ingriper, däribland

missförhållanden som beror av barnavårdsnämndens eget åtgörande eller

som barnavårdsnämnden trots vetskap låter bestå. Anmälan skall vidare

ske så snart den anmälningspliktige på goda grunder kan hålla före, att ett

ingripande är påkallat, och i vart fall kan säga sig, att närmare undersökning

från barnavårdsorgans sida är utan tvekan påkallad. Visshet om missförhållande,

som kräver ingripande, är med andra ord enligt förslaget icke

förutsättning för plikt att göra anmälan.

I betänkandet beröres även förhållandet mellan plikt eller rätt att göra

anmälan till myndighet eller att tillhandagå myndighet med begärda upplysningar

å ena samt tystnadsplikt å andra sidan. Enligt kommittén synes

detta förhållande höra bli föremål för undersökning, som icke begränsas till

området för samhällets barnavård.

Remissyttrandena. Den föreslagna bestämmelsen om anmälan av envar

bör enligt länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,

Örebro och Norrbottens län samt svenska stadsförbundet utgå ur lagförslaget,

enär en sådan bestämmelse är främmande för svensk rättsordning,

saknar praktisk betydelse och torde vara ägnad att ge upphov till ett

angiveri av icke önskvärd karaktär.

Även justitiekanslersämbetet anför betänkligheter mot förslaget samt anför

liärutinnan 1)1. a.

Ämbetet finner det för sin del tveksamt, om det överhuvud är klokt att

införa ett stadgande av den innebörd kommittén tänkt sig. Nyttan av detsamma

synes vara begränsad, då straffsanktion icke finnes, och risken för

åtföljande olägenheter, exempelvis genom anmälningar i olrängt mål, är

väl icke helt osannolik. Härvid är att märka, att många känna stark ovilja

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

att blanda sig i sina medmänniskors privata förhållanden. Visserligen kunna

de finna sig böra göra detta, t. ex. då ett barn utsättes för vanvård, som

de anse sig icke kunna stillatigande åse. Men i andra fall äro de säkerligen

ofta ohågade, exempelvis i fråga om åtgärder som rikta sig mot unga. En

maning i lag av den art som föreslagits torde vara utan betydelse i förstnämnda

slag av fall och i övriga sannolikt av ganska ringa verkan. Mot den

föreslagna bestämmelsen kan också invändas, att den är vagt hållen. Att

avgöra, när en underårig lever under sådana förhållanden eller på sådant

sätt, att lians fysiska eller psykiska hälsa eller utveckling är utsatt för fara,

är ofta ej lätt, och kanske än svårare är att bedöma, när underårig ådagalägger

allvarlig brist i fråga om anpassning i samhället.

Vad angår stadgandet om anmälningsplikt för myndigheter, befattningshavare

m. fl. hemställer svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund, att detsamma måtte utformas i huvudsaklig överensstämmelse

med nu gällande bestämmelser.

Justitiekanslersämbetet ställer sig tveksamt till den föreslagna ändrade

innebörden av anmälningsplikten samt anför härom bl. a. följande.

Kommittén har upplyst, att efterlevnaden av det nuvarande stadgandet

om anmälningsplikt lämnat ganska mycket övrigt att önska. Det synes knappast

oriktigt att antaga, att detta förhållande åtminstone till en del har sin

grund i en allmän obenägenhet även hos de offentliga organen och funktionärerna

att göra anmälningar på ett så känsligt område som barnavårdens.

Visserligen kan det ej bestridas vara av vikt, att barnavårdsnämnderna icke

undanhållas iakttagelser som ifrågavarande personkategorier kunna göra

beträffande barn- och ungdomsförhållanden. Men om anmälningsplikten

redan i sin nuvarande inskränktare omfattning icke helt har resonans i det

allmänna rättsmedvetandet, förefaller det tveksamt, om den bör utvidgas i

den utsträckning som tänkts. I vissa fall synes förslaget också kunna få

mindre tilltalande konsekvenser. Att exempelvis straffa en kommunalt anställd

sköterska eller annan under barnavårdsnämnd lydande befattningshavare

för underlåtenhet att anmäla nämnden själv för en tillsynsmyndighet

skulle nog i allmänhet te sig obilligt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som anser kategorien anmälningspliktiga

enligt paragrafen böra begränsas, anför.

Enligt nuvarande lydelse omfattar paragrafens bestämmelser alla befattningshavare

i kommunal och statlig tjänst. Det måste anses orimligt att under

hot om straff för tjänstefel ålägga sådana befattningshavare, som vare

sig på grund av sin tjänst eller eljest har kvalifikationer att bedöma i vilka

fall anmälan skall göras till barnavårdsnämnd, en ovillkorlig anmälningsplikt.

Bestämmelserna böra därför begränsas till sådana befattningshavare

som ha tillräckliga kvalifikationer att bedöma anmälningsfall, t. ex. inom

socialvården verksamma befattningshavare, läkare, lärare, präster m. fl.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör det klargöras, att läkare och

andra ej har skyldighet att lämna andra upplysningar, än som kan göras

enligt de bestämmelser om tystnadsplikt som gäller.

Medicinalstyrelsen och svenska läkaresällskapet förordar i likhet med

kommittén en utredning av frågan om förhållandet mellan rätt eller plikt

att göra anmälan till myndighet eller att tillhandagå myndighet med begär
-

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

da upplysningar, å ena, samt tystnadsplikt, å andra sidan. Även barnavårdsnämnden

i Stockholm anser det angeläget att en sådan undersökning kommer

till stånd. Så länge klarhet i denna fråga ej föreligger, kan enligt nämnden

med fog antagas att anmälan i många barnavårdsfall uteblir.

Föredragande statsrådet. Ingripanden enligt barnavårdslagen föranleds i

inte ringa utsträckning av anmälningar från enskilda personer. Det är självfallet

av vikt att sådan medverkan i barnavårdsarbetet från allmänhetens

sida kan påräknas även i fortsättningen. Ett stadgande av den innebörd

kommittén föreslagit under 4 § skulle emellertid sannolikt inte medföra någon

nämnvärd ökning av antalet befogade anmälningar. Då ett sådant stadgande

dessutom såsom framhållits i vissa yttranden är ägnat att väcka betänkligheter

ur olika synpunkter, har någon motsvarighet därtill inte upptagits

i departementsförslaget.

Bestämmelse om anmälningsplikt för myndigheter och befattningshavare

m. fl. bör däremot såsom kommittén föreslagit upptagas även i ny barnavårdslag.

I likhet med kommittén anser jag anmälningsplikt böra stadgas

inte blott för kommunala utan även för statliga myndigheter. Vad länsstyrelsen

i Gävleborgs län anfört därom, att anmälningsplikt inte bör åläggas

andra befattningshavare än sådana, som har tillräckliga kvalifikationer att

bedöma anmälningsfall, t. ex. inom socialvården verksamma befattningshavare,

läkare, lärare, präster m. fl. kan inte frånkännas berättigande. Emellertid

torde några praktiska olägenheter av den gällande bestämmelsen inte

ha förekommit, och det skulle vidare erbjuda svårigheter att göra en lämplig

avgränsning. Några ändringar i detta hänseende har därför inte vidtagits

i förslaget. Däremot har jag inte funnit lämpligt att föreslå anmälningsplikt

även för innehavare av offentligt uppdrag. Vad angår anmälningsplikt

för andra än befattningshavare i allmän tjänst synes det inte vara påkallat

att utvidga personkretsen med någon annan kategori än lärare. Den kritik,

som framförts mot den av kommittén föreslagna ändrade innebörden av

anmälningsplikten, måste anses ha fog för sig, varför jag inte kan biträda

förslaget i denna del. Jag föreslår alltså, att anmälningsplikten liksom hittills

endast skall innefatta skyldighet att till barnavårdsnämnd anmäla sådant,

som den anmälningspliktige i sin verksamhet erhållit kännedom om av

beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande. Frånsett den föreslagna

utvidgningen av kretsen av anmälningspliktiga har stadgandet sålunda i

departementsförslaget utformats i överensstämmelse med gällande bestämmelser.

Vissa jämkningar av redaktionell innebörd har dock vidtagits.

Det av kommittén och vissa remissinstanser berörda spörsmålet om huruvida

plikt eller rätt att främja allmän verksamhet inte blott genom äskade

upplysningar utan även genom initiativ, såsom ansökan eller anmälan,

bör generellt eller under vissa betingelser gälla utan att begränsas av tystnadsplikt,

är uppenbarligen av betydande räckvidd och kan inte upptagas

till behandling i förevarande sammanhang.

25 Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J960

94 §.

Denna paragraf ersätter jämte vissa andra nedan berörda stadganden vad

i 77 § BvL stadgas om handräckning av polismyndighet. Paragrafen svarar

närmast mot 169 § kommitténs förslag.

Gällande rätt. Barnavårdsnämnd eller dess ordförande samt styrelse eller

rektor för ungdomsvårdsskola äger att, där de så prövar nödigt för vidtagande

av åtgärd, som enligt BvL ankommer på dem, utan kostnad för nämnden

eller styrelsen erhålla handräckning av polismyndighet.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag skall det åligga polismyndighet

att i fall, som avses i 41, 48, 57 och 58 §§ lagförslaget, biträda

barnavårdsnämnd för genomförande av hembesök samt med delgivning,

hämtning och verkställighet. Vad angår verkställighet är rätten att lita till

polishandräckning enligt förslaget inskränkt till dels beslut om barns skiljande

från fosterhem eller anstalt (utan omhändertagande), dels ock verkställande

av omhändertagandebeslut samt senare förflyttningsåtgärder, avseende

omhändertagen, i samband varmed det även kan bli nödvändigt att

utröna, var den omhändertagne befinner sig. Handräckning skall enligt förslaget

även lämnas styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola, då bistånd

påkallas för efterforskning eller förflyttning av omhändertagen.

Kommittén framhåller, alt ett särskilt varsamt och insiktsfullt tillvägagångssätt

är nödvändigt, då barn, dvs. den som är under 18 år, skall hämtas

till utredning, skiljas från enskilt hem eller anstalt eller eljest förflyttas.

Med hänsyn därtill bör den omständigheten, att det är nödvändigt att

lita till polismyndighetens hjälp, enligt kommittén icke få föranleda att

barnavårdsorganen undandrar sig att medverka. Den som begärt polismyndighetens

biträde skall därför enligt 169 § andra stycket lagförslaget, om ej

hinder möter eller särskilda skäl föranleder till annat, låta sig företrädas av

nämndledamot, tjänsteman eller annan för uppgiften lämplig person, vilken

skall ha att vid behov bistå polismyndigheten för åtgärdens genomförande

på ett ur barnavårdssynpunkt lämpligt sätt samt att, när så kan ske,

övertaga befattningen med barnet.

I betänkandet diskuteras särskilt frågan om polismyndighets prövningsrätt

beträffande framställning om handräckning. Kommittén anför, att polismyndighet,

till vilken framställning om biträde riktats, har att kontrollera,

att framställningen avser sådant, till vilket biträde må ges, samt att framställningen

gjorts av därtill behörig. Polismyndighet äger enligt kommittén

otvivelaktigt också — t. ex. då hämtning till förhör eller biträde med verkställighet

av omhändertagande begäres -— kräva belägg för att formellt riktigt

beslut om utredningsåtgärden eller ingripandet föreligger. Finner polismyndigheten

att förhållanden, som utesluter den begärda åtgärden eller

rimligen bör föranleda ändrade dispositioner från barnavårdsorganets sida,

föreligger — såsom t. ex. att åldersgräns, som utesluter omhändertagande,

uppnåtts, att någon med hänsyn till sjukdom icke bör tvångsförflyttas eller

dylikt — bör detta enligt kommittén uppenbarligen bringas till barnavårds
-

s. 387 Kontrollera mot PDF

387

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

myndighetens kännedom med begäran om återkallelse eller ändring av den

gjorda framställningen om biträde. Kommittén anför därefter vidare följande.

Däremot äger polismyndigheten icke ingå i prövning, huruvida barnavårdsmyndigheten

haft giltiga skäl för utredningsåtgärd, ingripande, omplacering

eller dylikt, som är i fråga, och om beslut angående t. ex. omhändertagande

tillkommit efter föreskrivet förfarande. Ej heller tillkommer det

polismyndigheten att pröva, huruvida barnavårdsorganet verkligen kan anses

behöva biträde av polismyndigheten eller bör kunna fullgöra sina uppgifter

därförutan. Nu berörda begränsning i polismyndighetens prövningsrätt

har kommittén ansett böra i ny lag komma till ännu tydligare uttryck än

i BvL. Vad den föreslagna lagen innehåller i syfte att åvägabringa återhållsamhet

i fråga om anlitande av polisbiträde riktas enbart till barnavårdsorganen.

Finner polismyndighet att barnavårdsmyndighets åtgöranden är i

sak otillräckligt grundade eller att biträde siv polismyndighet anlitas, där det

är onödigt eller olämpligt, har polismyndigheten att fästa länsstyrelsens

uppmärksamhet på förhållandet.

Remissyttrandena. Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler framhåller,

att skyldighet som regel icke bör föreligga för polismyndighet att lämna

handräckning för förflyttning från en anstalt eller skola, tillhörande barnavården,

till en annan. Där handräckning i sådant fall skall lämnas bör den

enligt föreningen allenast avse att säkerställa genomförandet av åtgärden,

icke själva utförandet därav; omhändertagandet och transporten av den omhändertagne

bör alltså regelmässigt utföras av personal tillhörande barnavården.

Poliskammaren i Hälsingborg hävdar, att -— då mellan lokal polismyndighet

och barnavårdsnämnd ett förhållande av sidoordning föreligger -— handräckningsorganet

otvivelaktigt har viss befogenhet att på materiell grund

sakligt pröva ett beslut, som hemställes bli verkställt, samt förordar en utredning

om polismyndighets prövningsrätt. Föreningen Sveriges landsfogdar

anför, att man av kommitténs uttalanden angående polismyndighetens

prövningsrätt måste få den uppfattningen att kommittén menar att den begärda

åtgärden skall verkställas, även om polismyndigheten finner att den

är otillräckligt grundad, onödig eller olämplig. Genom ett så osjälvständigt

handlande från polismyndighetens sida, fortsätter föreningen, som här ifrågasättes,

synes kunna vållas skada och onödigt lidande för den enskilde,

varjämte riskeras störningar i förhållandet polisen—allmänheten.

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén anser jag, att det bör

ankomma enbart på barnavårdsorganen själva att avgöra, huruvida polishandräckning

i visst fall erfordras. Erfarenheten torde ge vid handen, att

barnavårdsorganen visar stor återhållsamhet i detta hänseende och inte

påkallar bistånd av polismyndighet i onödan. De farhågor, som uttalats

av föreningen Sveriges landsfogdar, torde därför vara betydligt överdrivna.

Skulle polismyndigheten i något fall finna, att begärd handräckning

är onödig eller olämplig, hör polismyndigheten visserligen inte på denna

grund kunna vägra sitt bistånd, men självfallet kan det vara lämpligt att,

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

där omständigheterna så medger, barnavårdsmyndigheten uppmärksammas

på förhållandet, så att frågan av denna myndighet kan upptagas till

omprövning.

Bestämmelser om rätt för barnavårdsnämnd att erhålla handräckning av

polismyndighet vid hembesök och för hämtning till förhör eller läkarundersökning

återfinnes i 3 kap. av departementsförslaget. I 63 § stadgas om

polishandräckning för att vinna tillträde till barnavårdsanstalt. Om polisdelgivning

stadgas i nästföljande paragraf och om handräckning för inställande

av arbetsskyldig vid arbetshem m. in. i 99 §. I förevarande paragraf

anges de övriga fall, i vilka polishandräckning skall kunna påkallas.

Såsom i annat sammanhang berörts bör barnavårdsnämnd kunna få hjälp

med efterforskning av underårig, då åtgärd enligt 25 § är ifrågasatt. Därjämte

bör såsom kommittén föreslagit polishandräckning kunna begäras

för att verkställa beslut angående omhändertagande — beslut om barns

skiljande från fosterhem eller barnavårdsanstalt skall inte förekomma enligt

departementsförslaget, varför behovet av handräckning för verkställighet

i sådana fall bortfaller ■— samt för efterforskning och för förflyttning

av omhändertagen.

Liksom för närvarande bör framställning om polishandräckning kunna

göras — förutom av barnavårdsnämnden själv — av nämndens ordförande.

Det ligger i sakens natur, att polishandräckning stundom måste begäras med

kort varsel. Det har därför, särskilt i de större städerna, i praktiken visat

sig svårt att upprätthålla kravet på att beslut av nämnden eller ordföranden

skall föreligga. Med hänsyn härtill har möjlighet ansetts böra öppnas för

nämnden att bemyndiga annan ledamot av nämnden eller befattningshavare

i kommunens tjänst att göra framställning om polishandräckning.

Beträffande handräckning åt ungdomsvårdsskola överensstämmer departementsförslaget

i sak med vad kommittén föreslagit. Handräckning för

att återhämta elev som avvikit har emellertid ansetts böra uttryckligen omnämnas

i lagtexten. Såsom vid 70 § påpekats innefattar förslaget den nyheten,

att bistånd av polismyndighet skall kunna erhållas exempelvis för

att överföra elev från en skola till en annan eller för att inställa elev inför

domstol. Det förutsättes emellertid, att dylika förflyttningar regelmässigt

skall kunna ombesörjas av skolornas egen personal utan anlitande av polismyndighet.

När hämtning eller förflyttning av någon, som inte fyllt 18 år, skall ombesörjas

av polismyndighet bör regelmässigt företrädare för vederbörande

barnavårdsorgan medverka på sätt kommittén föreslagit. Ett stadgande härom

i lagen torde dock inte vara erforderligt, varför motsvarighet till 169 §

andra stycket kommitténs förslag inte upptagits i departementsförslaget.

Det må påpekas, att kostnaden för sådan medverkan av företrädare för barnavårdsorganet

skall bestridas av detta organ.

95 §.

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i BvL, meddelas bestämmelser

om delgivningsförfarandet. Motsvarande bestämmelser återfinnes i kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

mitténs förslag under 58 och 198 §§, jfr även 203 §. Paragrafen är utformad

efter mönster av 66 § NyktvL.

96 §.

Enligt denna paragraf, som har motsvarighet i 77 § BvL, skall bistånd

av polismyndighet lämnas utan kostnad för den myndighet, som påkallat biståndet.

Stadgandet avser såväl handräckning (enligt 17, 18, 63, 94, 95 och

99 §§) som biträde med tillfällig förvaring av underårig. Motsvarande stadgande

i kommitténs förslag är 172 §.

97 §.

Paragrafen, som svarar mot 3 § kommitténs förslag, överensstämmer i sak

nära med 78 § BvL.

98 §.

Paragrafen ersätter, i förening med vissa andra i lagförslaget gjorda hänvisningar

till Konungens närmare bestämmande, vad i 2, 20, 21, 23, 37, 42 b,

43, 44, 45, 46 och 60 a §§ BvL sägs om att erforderliga tillämpningsföreskrifter

meddelas av Konungen. Motsvarande stadgande i kommitténs förslag är

7 §•

14 kap. Åtgärder mot försumlig försörjare

99 §.

Gällande bestämmelser. Enligt 72 § BvL kan arbetsföreläggande meddelas

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar

sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt 16 år, att skyddsuppfostran

eller samhällsvård måste beredas detta, och tillika undandrager sig fullgörandet

av honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt

b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av

två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt 16 år,

men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom

föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran, som

lagligen tillkommer barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas

påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Föreläggandet utfärdas av barnavårdsnämnden och medför skyldighet för

vederbörande att efter sin förmåga utföra arbete i arbetshem, som avses i

SochjL. Föreläggande må icke meddelas den som ej fyllt 18 år. Den ar
-

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

betsskyldige må kvarhållas i arbetshemmet, intill dess grundad anledning

föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga fullgöra sina

skyldigheter mot barnet, dock ej i oavbruten följd under längre tid än ett år.

I fråga om delgivning av föreläggande, handräckning samt varning och

tvångsarbete hänvisas till 42, 43 samt 48—51 §§ SochjL. Detta innebär följande.

Föreläggandet skall skriftligen delgivas den som avses därmed samt, om

han är omyndig, hans förmyndare. Polismyndighet har att på begäran av

barnavårdsnämnden ombesörja delgivningen. (42 § SochjL.)

Underlåter den, som förelagts att utföra arbete i arbetshem, att inställa

sig där eller avviker han utan lov från hemmet, har polismyndigheten att

på begäran meddela handräckning för hans hämtande. Handräckning kan

också påkallas för att överföra den, som är intagen i ett arbetshem, till ett

annat sådant hem. Män och kvinnor må ej intagas i samma arbetshem, såvida

ej fullständigt skilda avdelningar finnes för dem. (43 § SochjL.)

Därest någon, som intagits i arbetshem, undandrager sig att utföra anvisat

arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör

sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god ordning eller

utan tillstånd lämnar arbetshemmet, äger hemmets styrelse, under förutsättning

att han fyllt 21 år, tilldela honom varning med erinran om att han,

därest han ej låter sig rätta av varningen, kan dömas till tvångsarbete, över

beslut om varning skall föras protokoll. Beslut skall skriftligen delgivas

den felande. (48 § SochjL.)

Därest den felande ej låter sig rätta av varningen, äger arbetshemmets

styrelse hos länsstyrelsen göra framställning om hans dömande till tvångsarbete.

Vid framställningen skall fogas bevis att varning skett samt den

utredning i övrigt, som åberopas till stöd för framställningen. Framställningen

med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens försorg

ofördröjligen delgivas den som framställningen avser med föreläggande för

honom att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig vid påföljd

att ärendet ändock avgöres. (49 § SochjL.)

I mål om ådömande av tvångsarbete har länsstyrelsen att sörja för att

fullständig utredning förebringas. För sådant ändamål äger länsstyrelsen anställa

förhör med den, om vars dömande till tvångsarbete är fråga, ävensom

med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse

i målet. Finner länsstyrelsen av omständigheterna påkallat, att någon

höres såsom vittne eller upplysningsvis vid domstol, äger länsstyrelsen föranstalta

därom. Om skäl är därtill, må länsstyrelsen ålägga den felande

tvångsarbete eller, om omständigheterna är mildrande, låta bero vid varning.

Ålägges tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas till minst en och

högst sex månader. Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning

gjorts, avvikit från arbetshem, där han varit intagen, eller förekommer

eljest anledning antaga att han håller sig undan, må länsstyrelsen förordna

opaginerad Kontrollera mot PDF

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

om hans häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom

han dömts till tvångsarbete, vinner laga kraft. (50 § SochjL.)

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest den dömde

på grund av nedsatt arbetsförmåga eller av annan anledning icke lämpligen

bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare föreskrifter,

som meddelas av Konungen, i stället intagas i fångvårdsanstalt och där

hållas till lämpligt arbete. Blir någon, efter det han dömts till tvångsarbete,

oförmögen till arbete, må utslaget ej bringas till verkställighet, ej heller må,

om tvångsarbetet tagit sin början, detsamma fortfara. Utan hinder av

vad nu sagts må dock den, som är i behov av vård på sinnessjukhus, kvarhållas

till" dess sådan vård kan beredas honom. I övrigt gäller i fråga om

verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga delar vad som stadgas i 8, 9 a

och 13 §§ lösdrivarlagen. (51 § SochjL.)

Beträffande innehållet i ifrågavarande lagrum i lösdrivarlagen må hänvisas

till nämnda lag samt till prop. 177/1955 s. 295 296.

Arbetsföreläggande kan icke överklagas, men om föreläggandet icke fullgöres

frivilligt har polismyndigheten såsom nämnts att på begäran meddela

handräckning för att inställa vederbörande på arbetshemmet och i handräckningsärendet

kan klagan enligt 82 § BvL föras hos länsstyrelsen. Besvären

må föras utan inskränkning till viss tid. Motsvarande gäller enligt

55 § SochjL. Över beslut, som av styrelse för arbetshem meddelats i ärende

rörande intagning i eller utskrivning från hemmet, må besvär enligt 81 § 1

och 4 mom. BvL och 50 § SochjL anföras hos länsstyrelsen, över länsstyrelsens

beslut i nu berörda frågor föres talan genom besvär hos Kungl.

Maj:t (85 § 2 mom. BvL och 62 § SochjL). I fråga om delgivning av länsstyrelsens

beslut innehåller 57 § SochjL föreskrifter, vilka överensstämmer med

stadgandena i 82 och 95 §§ föreliggande lagförslag.

Beträffande klagan över länsstyrelses utslag i mål rörande ådömande

av tvångsarbete hänvisas i 85 § 1 mom. BvL till 61 § SochjL. Enligt denna

paragraf må besvär över sådant utslag anföras hos den hovrätt, inom vars

domkrets länet är beläget. Hör länet under skilda hovrätter, skall besvären

anföras hos den hovrätt, under vilken den stad hör, där länsstyrelsen har

sitt säte. Besvären skall ställas till hovrätten samt ingivas eller insändas till

länsstyrelsen inom två veckor från den dag utslaget delgavs klaganden eller,

om han är häktad, inom samma tid från den dag utslaget avkunnades för

honom. Klagan över särskilt beslut om någons häktande eller kvarhållande i

häkte är dock ej inskränkt till viss tid. Befinnes besvärstalan ej vara fullföljd

på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas av länsstyrelsen.

Även avvisningsbeslut må överklagas. Avvisas ej besvärstalan, skall

länsstyrelsen genast till hovrätten insända besvären jämte vederbörandes

yttrande, om anledning förekommit att infordra sådant, ävensom eget utlåtande

och länsstyrelsens protokoll och utslag samt övriga till målet hörande

handlingar. 1 samband med prövning av besvär rörande ådömande av tvångs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

arbete må lagligheten av den dömde tilldelad varning komma under bedömande.

Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, skall länsstyrelsen

föranstalta därom.

Ändringsförslag m. m. I det av socialvårdskommittén år 1946 avlämnade

betänkandet om ålderdomshem in. m. (SOU 1946: 52) framförde kommittén

tanken att försummelse av försörjningsplikt skulle kriminaliseras och sålunda

helt utbrytas ur den sociala lagstiftningen. I sitt slutbetänkande

(SOU 1950: 11) har kommittén övergivit denna linje och i stället förordat,

att arbetsföreläggande liksom hittills skall meddelas i administrativ ordning.

Bestämmelser härom har upptagits i ett av kommittén utarbetat förslag

till lag om arbetsföreläggande, innefattande 41 paragrafer.

Förutsättningarna för att arbetsföreläggande skall kunna ges är enligt

förslaget, att någon av lättja, liknöjdhet, lastbarhet eller vårdslöshet åsidosätter

honom lagligen åliggande underhållsskyldighet mot barn under 16 år

eller mot arbetsoförmögen make så, att för den underhållsberättigades uppehälle

eller uppfostran uppkommer kostnad enligt SochjL, BvL eller bidragsförskottslagen,

samt att den underhållsskyldige underlåter att fullgöra

sin skyldighet att återbetala kostnaden. Arbetsföreläggande skall enligt förslaget

meddelas av länsstyrelsen på ansökan av socialnämnd och innebära

skyldighet för vederbörande att inneha av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning

samt att fullgöra återbetalningsskyldigheten mot det allmänna

(1 §). Föreläggande skall avse en tid av två år (6 §). I regel skall den, som

avses med föreläggandet, stå under övervakning (7 §). Om så finnes erforderligt

skall han av länsstyrelsen kunna åläggas att ställa sig till efterrättelse

särskilda föreskrifter, t. ex. angående bostad, avhållsamhet från bruk

av rusdrycker, förfogande över arbetsförtjänst m. m. (8 §). Åsidosätter han

föreskrift, som meddelats honom, skall länsstyrelsen på ansökan av socialnämnden

kunna besluta, att han skall intagas på arbetshem (13 §). På sådant

hem får han kvarhållas ett år (23 §). Så snart det finnes grundad anledning

att antaga, att han efter utskrivning kommer att fullgöra sin underhållsskyldighet

samt sin ersättningsskyldighet mot det allmänna, skall

han emellertid utskrivas villkorligt; om inte särskilda skäl föranleder till

annat skall villkorlig utskrivning dock äga rum senast sex månader efter

intagningen (25 §). Om utskrivning beslutar hemmets styrelse, som vid

villkorlig utskrivning skall fastställa en prövotid av ett år, under vilket den

utskrivne skall stå under övervakning och — om så finnes erforderligt —

vara underkastad av hemmets styrelse utfärdade särskilda föreskrifter av

det slag som nyss nämnts (27 §). Undandrager han sig övervakning eller

bryter han mot eljest meddelade föreskrifter, skall han kunna återhämtas

till hemmet (28 §).

I fråga om detaljerna i lagförslaget hänvisas till detta och till den motivering

därför, som återfinnes på s. 142—169 och 380—382 i socialvårdskommitténs

betänkande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

393

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Såsom förut framhållits har barnavårdskommittén i yttrande över socialvårdskommitténs

betänkande anslutit sig till socialvårdskommitténs mening,

att erforderliga bestämmelser på området bör meddelas i en särskild

lag.

Under förarbetena till SochjL anförde chefen för socialdepartementet

bl. a., att ingripande mot försumliga försörjare enligt hans uppfattning åtminstone

tills vidare borde ske i administrativ ordning. Departementschefen

erinrade om de pågående utredningarna för revision av BvL och om administrativa

frihetsberövanden samt uttalade vidare, att han ansåge FvL:s

regler om åtgärder mot försumliga försörjare böra gälla tills vidare i avbidan

på det resultat, vartill de berörda utredningarna kunde leda. En utväg

vore härvid att upphäva FvL utom såvitt anginge bestämmelserna om arbetsföreläggande

och vad därmed ägde samband. Emellertid vore dessa bestämmelser

så sammanvävda med andra regler, att denna utväg inte syntes

böra anlitas. Departementschefen hade därför stannat vid att föreslå, att

ifrågavarande bestämmelser i FvL överfördes till den nya lagen om socialhjälp.

Departementschefen betonade, att denna åtgärd vore av rent provisorisk

karaktär och att frågan om åtgärder mot försumliga försörjare borde

upptagas till prövning i hela sin vidd, så snart resultatet av barnavårdskommitténs

arbete förelåge och den pågående utredningen om administrativa

frihetsberövanden slutförts (prop. 177/1955 s. 299—300).

Föredragande statsrådet. Det administrativa förfarande som leder fram

till ett arbetsföreläggande är i gällande lag knapphändigt reglerat. Den enskilde

har i lagen inte tillförsäkrats rätt att anlita försvarare eller att genom

vittnen eller annorledes förebringa den utredning han önskar åberopa,

proceduren är undandragen den offentlighet, som utmärker t. ex. en domstolsförhandling,

och beslutet fattas av ett kommunalt organ utan att den

enskilde har rätt att besvära sig över själva föreläggandet. Bestämmelserna

i 3 kap. av föreliggande lagförslag kommer visserligen att medföra vissa

förbättringar av förfarandet i ärenden angående arbetsföreläggande. Dessa

bestämmelser har dock inte utformats med tanke på dessa ärenden, varför

bristerna i gällande ordning endast delvis kommer att avhjälpas. Vidare är

att märka, att — såsom de nuvarande behandlingsformerna gestaltar sig

— man knappast kan räkna med att arbetstvånget i och för sig har den fostrande

effekt som vore önskvärd. Ett beslut om arbetsföreläggande har i

praktiken främst en indirekt belydelse genom det hot om frihetsberövande,

som det innebär. En reform av ifrågavarande institut framstår därför, i

första hand ur rättssäkerhetssynpunkt men även av andra skäl, såsom synnerligen

angelägen. Såsom framgår av det nyss anförda har frågan i SochjL

erhållit en allenast provisorisk lösning i avbidan på revisionen av BvL

och slutförandet av utredningen om administrativa frihetsberövanden. Denna

utredning gäller såsom i annat sammanhang berörts dels frågan, hur

det processuella förfarandet vid administrativa frihetsberövanden bör ord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

nas, och dels spörsmålet om det vid sådana förfaranden verksamma organet

i första instans. Båda dessa frågor berör i hög grad den lagstiftning

varom nu är fråga. Då utredningsarbetet alltjämt pågår, är tiden ännu inte

mogen för en reform av denna lagstiftning. Med hänsyn härtill torde gällande

regler på området få provisoriskt gälla ännu under någon tid. Jag anser

mig härvid kunna förutsätta, att detta provisorium kommer att bli av

endast kort varaktighet. Av nu anförda skäl föreslår jag, att bestämmelserna

i BvL om arbetsföreläggande och vad därmed äger samband — i likhet

med vad som skett i SochjL — såsom ett provisorium överföres till den nya

barnavårdslagen.

Enligt gällande lag skall endast åsidosättande av förpliktelser mot barn

under 16 års ålder kunna föranleda frihetsinslcränkande åtgärder mot den

underhållsskyldige. Därest åldersgränsen för omhändertagande och offentligrättslig

underhållsskyldighet enligt vad jag föreslagit höjes till 18 år,

kommer givetvis frågan om berörda åldersgräns i ett nytt läge. Frågan

kan emellertid inte lösas isolerat utan sammanhänger med vissa åldersgränser

i annan lagstiftning, främst SochjL. Då jag föreslår, att ifrågavarande

åldersgräns bibehålies oförändrad, innebär detta sålunda inte att jag

tagit ställning till hur frågan bör lösas för framtiden. Ej heller i övrigt har

jag funnit mig böra nu föreslå några större ändringar av de gällande bestämmelserna.

Endast i ett avseende föreslås en saklig ändring. Som förut

nämnts får arbetsföreläggande inte meddelas den som är under 18 år. Enligt

min mening bör denna åldersgräns, som står i mindre god överensstämmelse

med 1 § lösdrivarlagen, höjas till 21 år, och motsvarande ändring torde

också böra vidtagas i SochjL. Vissa formella jämkningar, bl. a. på grund av

att begreppet skyddsuppfostran försvinner ur lagstiftningen, har därjämte

ansetts böra vidtagas.

Vid redigeringen av föreliggande lagförslag har jag utgått från att bestämmelserna

om arbelsföreläggande m. m. såsom socialvårdskommittén

föreslagit framdeles kommer att upptagas i en särskild lag och att de bestämmelser,

som nu överföres till den nya barnavårdslagen, alltså inom kort

kan komma att bli upphävda. För att detta skall kunna genomföras utan

att luckor uppstår i paragrafföljden och ändringar blir nödvändiga i flera

av lagens paragrafer synes det vara lämpligt, att bestämmelserna samlas

sist i lagen samt att regleringen i största utsträckning sker genom hänvisning

till SochjL. I lagförslaget hänvisas därför till denna lag inte blott i fråga

om delgivning av föreläggande, om handräckning samt om varning och

tvångsarbete utan även beträffande allt vad som gäller om besvär. Denna

metod medför visserligen, att besvärskapitlet i föreliggande lagförslag blir

i viss mån ofullständigt under den tid provisoriet kommer att bestå, men

några nämnvärda olägenheter härav torde inte behöva följa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1960

395

övergångsbestämmelser

Med hänsyn till att en icke alltför kort tid torde böra förflyta mellan lagens

antagande och dess ikraftträdande, bör tidpunkten för ikraftträdandet

lämpligen bestämmas till den 1 januari 1961.

De förändringar med avseende på barnavårdsnämndens sammansättning,

som föreslås, är av sådan innebörd, att nämnden — såsom kommittén i

207 § föreslagit — i dess helhet torde böra på en gång nyväljas. Sådant val

bör hållas i december månad 1960. Vad kommittén i förevarande sammanhang

föreslagit i fråga om mandattid sammanhänger med dess förslag om

successiv förnyelse av nämnden och har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

Mandattiden kommer följaktligen för samtliga ledamöter

och suppleanter att löpa t. o. in. den 31 december 1963. Under sistnämnda

månad skall val av ny barnavårdsnämnd ske för den normala mandattiden

om fyra år.

Kommittén har under 208 och 209 §§ föreslagit vissa övergångsbestämmelser,

vilka föranletts av att lagförslaget innehåller regler om tillsyn över

fosterbarnsvård och annan familjevård samt anmälningsplikt för enskilda

beträffande vissa barnkategorier, som nu inte är föremål för sådan reglering.

Då kommitténs förslag i dessa delar inte fått motsvarighet i departementsförslaget,

föreligger inte något behov av ifrågavarande övergångsbestämmelser.

Vad departementsförslaget innehåller angående behandlingen av de omhändertagna

och om samhällsvårdens upphörande är av beskaffenhet att

kunna utan undantag tillämpas beträffande dem, som är omhändertagna,

när den nya lagen träder i kraft. För ändamålet krävs endast, att de som

med stöd av olika bestämmelser i BvL omhändertagits för skyddsuppfostran

eller för samhällsvård genom övergångsbestämmelser — i sak överensstämmande

med vad kommittén under 210 § första och andra styckena

föreslagit — jämställes med närmast motsvarande kategorier bland dem

som omhändertages för samhällsvård enligt den nya lagen.

Stadgandet i 211 § kommittéförslaget är föranlett av att vissa ungdomshem

enligt samma förslag föres in under barnavårdsorganens tillsyn. Då

bestämmelser om sådan tillsyn inte upptagits i departementsförslaget, har

ifrågavarande stadgande fått utgå.

Beträffande ersättningsskyldighet för vårdkostnad, vilken belöper på tid

före 1961 års ingång, samt i fråga om underställning och överklagande av

beslut, som meddelats dessförinnan, bör såsom kommittén funnit äldre bestämmelser

äga tillämpning. Stadgande härom — motsvarande 212 och 213 §§

kommitténs förslag — har upptagits sist i departementsförslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

XV. Föredragande statsrådets hemställan

Föreliggande lagförslag torde i stora delar inte vara av den beskaffenhet,

att det jämlikt § 87 regeringsformen behöver underställas lagrådets granskning.

Bl. a. gäller detta om åtskilliga stadganden av närmast kommunalrättslig

innebörd. Beträffande andra stadganden torde emellertid en dylik granskning

vara påkallad. Jag hemställer med hänsyn härtill, att lagrådets utlåtande

över det inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag om

samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag), av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar, måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bengt Wilhelmsson

s. 397 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 10 år 1960

397

Bilaga

Förslag

till

Lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

Samhällets vård av barn och ungdom (barnavård) har till syfte att främja

goda uppväxtförhållanden för de unga.

2 §.

Varje kommun skall sörja för sin barnavård enligt vad nedan stadgas samt

även i övrigt genom lämpliga anordningar och åtgärder verka för det i 1 §

angivna syftet.

I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som vid befattning

med ärenden rörande ungdom över femton år må kalla sig ungdomsnämnd.

3 §.

Barnavårdsnämnden har

att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden

inom kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga

som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och

familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kunna anses vara särskilt

utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt,

att verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård

samt därvid i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre

fritidsförhållanden för barn och ungdom,

att lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som äga samband

med nämndens verksamhet,

att förvalta egendom som hör till kommunens barnavård, i den mån ej

förvaltningen uppdragits åt annan nämnd eller åt särskild styrelse,

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden

som angå nämndens verksamhet samt

att även i övrigt ombesörja sådana angelägenheter som avse kommunens

barnavård och äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

4 §•

Varje länsstyrelse skall inom sitt län noga följa tillämpningen av denna

lag samt tillse, att barnavården ordnas och liandhaves ändamålsenligt.

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Finner länsstyrelsen att barnavårdsnämnd i länet försummat att vidtaga

erforderliga åtgärder beträffande underårig, skall länsstyrelsen tillhålla

nämnden att fullgöra sin skyldighet. Om eljest missförhållande yppas rörande

barnavård, för vilken kommun i länet är ansvarig, har länsstyrelsen

att vidtaga den åtgärd som erfordras för att vinna rättelse.

5 §•

Socialstyrelsen har att följa barnavårdsverksamheten i landet, att genom

råd och anvisningar verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt

samt att öva tillsyn över barnavårdsanstalter som avses i 8 kap.

6 §•

Medicinalstyrelsen har att meddela råd och anvisningar av medicinsk natur

rörande vård av barn och ungdom.

2 kap. Barnavårdsnämnd

7 §■

Ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd väljas av kommunens fullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke

vara under fem.

Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande

som motsvara det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes antal delas

med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant

proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall den ordning bestämmas,

i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

8 §.

Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32—42 §§ kommunallagen är

stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. I kommunens

tjänst anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna

sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd.

Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll

upptager, förutom vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annat

än förteckning på närvarande ledamöter och för varje ärende beslutet och

skälen därför.

9 §•

Barnavårdsnämnden skall hos kommunens fullmäktige och styrelse göra

erforderliga framställningar och äger att från kommunens styrelse och övriga

nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra yttranden

och upplysningar.

Nämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och

andra, vilkas verksamhet berör barnavården.

Finner nämnden att åtgärd bör vidtagas beträffande vårdnad eller förmynderskap

för underårig, har den att göra anmälan eller ansökan därom

hos vederbörande domstol.

s. 399 Kontrollera mot PDF

399

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

10 §.

Barnavårdsnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att

deltaga i nämndens överläggningar samt tillsätta befattning hos nämnden

och anlita det biträde i övrigt som erfordras.

Är behovet av juridisk sakkunskap icke tillgodosett inom nämnden, bör

den anlita biträde av lagfaren person.

Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam för

barnavårdsnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,

må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

11 §•

Kan barnavårdsnämndens prövning icke avvaktas utan fara eller allvarlig

olägenhet, äger nämndens ordförande

1. vidtaga åtgärd som enligt 4 eller 5 kap. ankommer på nämnden,

2. meddela beslut enligt 43 § om att samhällsvård skall återupptagas efter

villkorligt upphörande,

3. meddela förordnande som avses i 46 § tredje stycket, tillstånd som

avses i 47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 § samt

4. förordna barnavårdsman.

Beslut som ordföranden fattat med stöd av första stycket länder omedelbart

till efterrättelse och gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning.

Det skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 § eller förbud enligt

50 §, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta

i ärendet. Nämndens sammanträde skall i sådant fall hållas utan dröjsmål

och senast inom tio dagar från dagen för ordförandens beslut.

12 §.

Om kommunens fullmäktige så bestämma, äger barnavårdsnämnden uppdraga

åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot i nämnden

eller åt befattningshavare i kommunens tjänst att på nämndens vägnar

avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fullmäktiges

beslut. Nämnden må dock icke annorledes än genom samfällt beslut
1.

utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2. eller 3. eller enligt 29 eller 30 § eller göra

framställning om intagning i ungdomsvårdsskola,

3. meddela förordnande som avses i 46 § tredje stycket, tillstånd som avses

i 47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 §,

4. meddela föreläggande enligt 99 §,

5. fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken, enligt

4 § andra stycket eller 5 § lagen om allmänna barnbidrag eller enligt It §

1 eller 3 mom., 12 § 2 mom. eller 17 § andra stycket bidragsförskottslagen

eller

6. göra framställning eller avgiva yttrande till kommunens fullmäktige.

Beslut som fattats på grund av uppdrag enligt första stycket skall anmälas

vid nämndens nästa sammanträde.

13 §.

Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholms stad. I fråga om organisationen

av barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmelser

som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kan i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efter vad

i detta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kommunens fullmäktige

medgiva undantag.

3 kap. Förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd

14 §.

Åligger det barnavårdsnämnd enligt denna lag eller annan författning att

i anledning av ansökan eller eljest pröva viss fråga eller har nämnden genom

anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som ankommer

på nämnden kan antagas vara påkallad, skall erforderlig utredning

inledas utan dröjsmål för att klarlägga de omständigheter som äro av

betydelse för ärendets bedömning.

Utredningen skall genomföras så skyndsamt som förhållandena betinga

och bedrivas på sådant sätt, att ingen onödigtvis vållas obehag, olägenhet

eller kostnad.

Vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet skall upptecknas

i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt.

15 §.

Envar som ärendet rör eller som antages kunna lämna upplysningar av

betydelse må höras under utredningen.

Den som skall höras må kallas att inställa sig inför barnavårdsnämnden

eller särskilt utsett ombud för nämnden.

Skall barn under femton år kallas, bör kallelse med föreläggande att inställa

barnet delgivas föräldrarna eller annan som har barnet i sin vård.

16 §.

Om det erfordras för utredningen, bör yttrande inhämtas av läkare eller

annan sakkunnig.

Gäller ärendet ingripande med stöd av 25 § eller förbud som avses i 50 §,

äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande förordna att läkarintyg angående

den underårige skall anskaffas. Sådant intyg skall, om ej särskilda

skäl föranleda annat, föreligga, innan nämnden beslutar att omhändertaga

underårig för samhällsvård enligt 29 § eller meddelar förbud som avses i

50 § första stycket.

I fall som avses i andra stycket må den underårige kallas till undersökning

hos anvisad läkare. Skall barn under femton år kallas, gäller vad som

är stadgat i 15 § tredje stycket.

17 §.

I kallelse enligt 15 eller 16 § må föreskrivas vite av högst etthundra kronor.

Har kallelse delgivits så tidigt att den kallade åtnjutit skäligt rådrum och

uteblir han utan anmält laga förfall, äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande

förordna att han skal] hämtas genom polismyndighets försorg. Inställes

han icke samma dag genom hämtning, må nämnden i fall av tredska

utdöma det vite som kan ha föreskrivits i kallelsen.

Vad i denna paragraf stadgas skall dock icke gälla, då person som skall

höras upplysningsvis kallats att inställa sig på plats utanför den kommun,

där han bor eller eljest uppehåller sig.

s. 401 Kontrollera mot PDF

401

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

18 §.

Utredning i ärende enligt 4 eller 7 kap. bör omfatta hembesök.

Är fråga om ingripande med stöd av 25 § och kan ärendet icke nöjaktigt

utredas utan besök i den underåriges hem, äger barnavårdsnämnden eller

dess ordförande vid behov påkalla polishandräckning för att vinna tillträde

till hemmet.

19 §.

Innan barnavårdsnämnden meddelar beslut som rör enskild person, skall

tillfälle beredas honom att yttra sig, såvida icke sådant yttrande befinnes

uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande

icke kan avvaktas.

Begär den som är berättigad att yttra sig att bli muntligen hörd inför

nämnden, skall förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda

annat. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla

sådant förhör.

Den ärendet rör äger att utveckla sin talan och förebringa bevisning.

Begär han att upplysning skall inhämtas eller att annan utredning skall

förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan antagas att åtgärden

skulle äga betydelse.

Är den ärendet rör underårig, äga föräldrarna jämte honom rätt att yttra

sig och eljest föra talan enligt vad i denna paragraf stadgas. Har han ej

fyllt femton år, skola bestämmelserna i första och andra styckena endast

gälla föräldrarna.

20 §.

Den ärendet rör må anlita lämpligt biträde, när han höres av nämnden

eller företrädare för denna. Är han underårig, skall motsvarande även gälla

hans föräldrar.

Nämnden eller dess företrädare har att bestämma, huruvida annan än

biträde må närvara, när någon höres.

Är den som höres under aderton år, böra hans föräldrar vara närvarande,

om det kan ske utan men för utredningen.

21 §.

Beslut som barnavårdsnämnden meddelar skall, i den mån så icke befinnes

obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.

Om talan mot beslutet må fullföljas enligt denna lag, skall det innehålla

fullfölj dshän visning.

22 §.

Av barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas

enligt denna lag, skall, såvitt det icke avser utdömande av vite, lända till

efterrättelse utan hinder av att det ej äger laga kraft. Beslut enligt 30 § angående

omhändertagande för utredning skall även lända till omedelbar efterrättelse.

Nämnden äger förordna att beslut angående omhändertagande för samhällsvård

enligt 29 § skall gå i verkställighet utan hinder av att beslutet ej

vunnit laga kraft.

23 §.

När barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas

enligt denna lag, skall beslutet skyndsamt skriftligen delgivas den det rör.

Är fråga om underårig, skall beslutet även delgivas hans föräldrar. Har han

ej fyllt femton år, behöver det såvitt honom angår endast delgivas föräldrarna.

26 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Tillkännagives beslut soin avses i första stycket vid förhör inför nämnden

i närvaro av den som skall erhålla del av beslutet, må skriftlig delgivning

med honom underlåtas. Han skall då anses ha fått del av beslutet vid

förhöret. På begäran skall nämnden dock tillhandahålla utskrift av beslutet.

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas

för samhällsvård eller utredning, skall beslutet ofördröjligen på

sätt som stadgas i 23 § delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och

hans föräldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen

förklara, huruvida han samtycker till att det verkställes.

Lämnas icke av envar som enligt första stycket skall erhålla del av beslutet

samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsstyrelsens

prövning. För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i

ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet ingivas

till länsstyrelsen.

4 kap. Barnavårdsnämndens ingripanden in. m.

25 §.

Barnavårdsnämnden har att vidtaga åtgärder enligt 26—29 §§

a) om någon som ej fyllt aderton år misshandlas i hemmet eller eljest

där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes

för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller

annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att

fostra honom samt

b) om någon som ej fyllt tjugoett år på grund av brottslig gärning, sedeslöst

levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig,

missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning

är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida.

Har någon som avses i b) gjort sig skyldig till brottslig gärning, må ingripande

enligt denna lag dock ej ske efter det att han fyllt aderton år, såvida

icke hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning därtill eller sådant

ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt denna lag eller

av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrättaförande.

26 §.

Föreligger sådant förhållande som avses i 25 §, skall barnavårdsnämnden

söka att såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande

åtgärder, nämligen

1. hjälpåtgärder, innefattande råd, förmaningar och ekonomiskt stöd,

2. föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt

3. övervakning.

Nämnden äger för genomförande av vad från dess sida tillråtts eller

föreskrivits bestrida kostnader för rådfrågning, undersökning, behandling,

utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrustning

och omkostnader i övrigt.

27 §.

Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden må meddelas den underårige,

hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla anlitande

av barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig

s. 403 Kontrollera mot PDF

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960

eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort

eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud

att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift

må även meddelas.

På barnavårdsnämnd som meddelat föreskrift ankommer att ändra eller

upphäva denna, när så är påkallat. Behörigheten att ändra eller upphäva

föreskrift må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.

Föreskrift upphör att gälla senast då den underårige fyller tjugoett år.

28 §.

Förordnar barnavårdsnämnden om övervakning, skall nämnden till övervakare

utse lämplig person.

övervakaren har att fortlöpande följa den underåriges utveckling och

uppmärksamma hans levnadsförhållanden samt att söka befordra vad som

kan vara till gagn för honom.

Övervakning skall stå under tillsyn av den barnavårdsnämnd som beslutat

därom. Tillsynen må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om

denna samtycker.

Beslut om övervakning gäller tills vidare men skall omprövas med högst

ett års mellanrum, övervakning upphör senast då den underårige fyller

tjugoett år.

29 §.

Om förebyggande åtgärder bedömas vara gagnlösa eller om sådana åtgärder

vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhändertagas

för samhällsvård.

30 §.

Föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat,

må barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga

den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på grund

av föreliggande risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller för

brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hänsyn

till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare

åtgärder hindras.

Omhändertagande för utredning må avse högst fyra veckor.

31 §•

Om någon som ej fyllt aderton år behöver vård och fostran på grund

av att föräldrarna avlidit eller övergivit honom, skall barnavårdsnämnden,

om behovet icke tillgodoses på annat sätt, omhändertaga honom för samhällsvård.

Är någon som ej fyllt aderton år, utan att fall som avses i 25 § föreligger,

i behov "av specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund

av att föräldrarna icke kunna bereda honom sådan vård eller eljest underlåta

att tillfredsställande sörja för honom, må nämnden, om behovet ej tillgodoses

på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke omhändertaga

honom för samhällsvård.

32 §.

Beslut angående omhändertagande för samhällsvård förfaller, om beslutet

icke börjat verkställas inom sex månader från den dag då det vann laga kraft.

Sådant beslut förfaller även, om det icke börjat verkställas innan den

underårige fyllt aderton år eller, i fall som avses i 25 § b), innan han fyllt

ljugoelt år.

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

33 §.

Innebär underårigs uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning

eller säkerhet och föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av

25 § är påkallat mot den underårige, äger polismyndighet på lämpligt sätt

taga honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.

Då underårig sålunda tagits i förvar, skall anmälan därom ofördröjligen

göras hos barnavårdsnämnden, som har att skyndsamt besluta, om han

skall omhändertagas eller frigivas. I sistnämnda fall må han enligt nämndens

bestämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller

annan fostrare.

34 §.

Ingripande enligt detta kapitel skall göras av barnavårdsnämnden i den

kommun, där den underårige vistas, om ej annat följer av andra stycket.

Lämnar han kommunen efter det att fråga om ingripande väckts, är nämnden

skyldig att fullfölja ärendet, såvida icke annan barnavårdsnämnd ingriper.

Då barn som vårdas på anstalt, där modern intagits, bör omhändertagas

för samhällsvård enligt 31 §, skall åtgärden vidtagas, om modern är omhändertagen

för samhällsvård, av den barnavårdsnämnd som har befattningen

med henne samt i annat fall av barnavårdsnämnden i den kommun,

där barnet är mantalsskrivet eller, om det till följd av sin ålder ej blivit

mantalsskrivet, där det bär sin födelsehemort.

Ärende som avses i denna paragraf må överflyttas till annan barnavårdsnämnd,

om denna samtycker.

5 kap. De omhändertagnas behandling

35 §.

Den som omhändertagits för samhällsvård skall erhålla god vård och fostran

samt den utbildning som hans personliga förutsättningar och övriga omständigheter

påkalla.

Den som omhändertagits för utredning skall erhålla god vård och underkastas

sådan undersökning som föranledes av skälen till ingripandet.

I detta kapitel angivna åtgärder som ankomma på barnavårdsnämnd skola

vidtagas av den barnavårdsnämnd som beslutat omhändertagandet, om ej

annat är särskilt stadgat. Befattningen med den omhändertagne må dock

överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.

36 §.

Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig

institution. Har han omhändertagits för samhällsvård eller utredning av

anledning som avses i 25 § b), må han intagas i ungdomsvårdsskola.

Den vårdform skall väljas som med hänsyn till den omhändertagnes ålder,

utveckling och egenskaper får anses bäst främja hans väl och tillgodose behovet

av uppsikt över honom. Är han omhändertagen för samhällsvård, bör

vård i enskilt hem i första hand komma i fråga.

s. 405 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

405

37 §.

Har barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkställighet,

av anledning som avses i 25 § b) omhändertagit underårig för samhällsvård

eller utredning, eller har sådant omhändertagande beslutats av

nämndens ordförande, ankommer det på polismyndighet att, om den omhändertagne

på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän

ordning eller säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ordförande

på lämpligt sätt förvara den omhändertagne till dess länsstyrelsen

eller nämnden meddelat slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats.

Den som sålunda tages i förvar må ej kvarhållas längre än en vecka. Om

synnerliga skäl föreligga, må dock länsstyrelsen på framställning av nämnden

eller dess ordförande medgiva förlängning av tiden med ytterligare

högst en vecka.

38 §.

Lider den omhändertagne av sjukdom eller annan kroppslig eller själslig

brist eller svaghet, skall barnavårdsnämnden bereda honom erforderlig

vård och behandling.

39 §.

Barnavårdsnämnden skall noggrant följa den omhändertagnes utveckling

och uppmärksamma, huruvida de krav som angivas i 35 § äro uppfyllda.

Om så erfordras, skall nämnden bereda den omhändertagne ny placering i

samma eller annan vårdform. Särskilt skall prövas, om det är möjligt att

utbyta anstaltsvård mot vård i enskilt hem.

Vad i denna paragraf stadgas bär ej avseende på elev vid ungdomsvårdsskola.

40 §.

Finner barnavårdsnämnd att sådan omhändertagen, som placerats inom

kommunen eller eljest vistas där och ej är elev vid ungdomsvårdsskola,

icke erhåller tillfredsställande vård, fostran och utbildning eller icke står

under erforderlig uppsikt, och tillkommer befattningen med den omhändertagne

annan barnavårdsnämnd, skall denna nämnd ofördröjligen underrättas.

Leder underrättelsen ej till åsyftad verkan, skall förhållandet anmälas

hos länsstyrelsen.

Om åtgärd av den barnavårdsnämnd som har befattningen med den omhändertagne

icke utan fara kan avvaktas, skall barnavårdsnämnden i den

kommun, där den omhändertagne finnes, tills vidare sörja för hans vård.

För sådant ändamål må han vid behov skiljas från hem, anstalt eller anställning,

vari han placerats, och erhålla annan placering.

Föreligger beträffande elev vid ungdomsvårdsskola sådant förhållande

som avses i första stycket, skall skolans styrelse ofördröjligen underrättas.

41 §.

Är den omhändertagne icke elev vid ungdomsvårdsskola, ankommer det

på barnavårdsnämnden att själv eller genom den åt vilken nämnden anförtrott

vården öva uppsikt över honom samt att, i den mån behandlingen

så kräver, bestämma rörande hans person och personliga förhållanden.

Föräldrarna äro i fråga om rätt till umgänge med sådan omhändertagen

som avses i första stycket underkastade de bestämmelser som nämnden

med hänsyn till hans vård och fostran samt omständigheterna i övrigt finner

skäligt meddela. Föräldrar till den som omhändertagits enligt 31 § andra

stycket må dock ej betagas tillfälle till umgänge med den omhändertagne,

såvida icke särskilda skäl föreligga.

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

6 kap. Samhällsvårdens upphörande

42 §.

Barnavårdsnämnden skall förklara samhällsvården avslutad, så snart ändamålet

med vården får anses uppnått.

Beträffande den som omhändertagits med stöd av 31 § skall samhällsvården

förklaras avslutad, om föräldrarna begära det. Har den omhändertagne

ej fyllt aderton år och kan samhällsvården icke upphöra utan sådan fara

för honom som avses i 25 § a), bör dock nämnden omhändertaga honom

för fortsatt samhällsvård enligt 29 §. Fortsatt omhändertagande må även

beslutas, om sådant fall föreligger som avses i 25 § b).

Samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyller aderton

år eller, om han omhändertagits enligt 29 g efter det att han fyllt femton år,

senast tre år efter omhändertagandet.

43 §.

Beträffande den som omhändertagits enligt 29 § må barnavårdsnämnden,

01? så, anses lämpligt, meddela beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården.

Sådant beslut innebär att samhällsvården försöksvis avslutas.

Efter beslutet må vården när som helst återupptagas, om så erfordras för

att uppnå dess syfte.

I samband med villkorligt upphörande av samhällsvård må nämnden

meddela en eller flera sådana föreskrifter som avses i 27 § samt förordna

om övervakning.

44 §.

Vid beslut om slutligt eller villkorligt upphörande av samhällsvård skall

barnavårdsnämnden tillse, att den omhändertagne kommer i tillfredsställande

levnadsförhållanden. Nämnden bör vid behov föranstalta om att den

omhändertagne får lämpligt arbete och tillfälle till utbildning samt erhåller

utrustning och erforderliga medel för resa och särskilda omkostnader.

45 §.

Bestämmelserna i detta kapitel ha icke avseende på elev vid ungdomsvårdsskola.

Om upphörande av samhällsvården beträffande sådan omhändertagen

stadgas i 9 kap.

7 kap. Fosterbarnsvård m. m.

46 §.

I denna lag förstås med

fosterbarn barn under sexton år, som vårdas och fostras i annat enskilt

hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har

vårdnaden om barnet,

fosterföräldrar de som i sitt hem mottagit fosterbarn samt med

fosterhem hem vari fosterbarn mottagits.

Barnavårdsnämnden äger besluta, att fosterbarn skall stå under nämndens

tillsyn enligt bestämmelserna i detta kapitel under viss tid, högst tre år,

efter det att barnet fyllt sexton år.

s. 407 Kontrollera mot PDF

407

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Då särskilda skäl föreligga, äger barnavårdsnämnden förordna, att barn

under sexton år, som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller

särskilt förordnad förmyndare men ej är att hänföra till fosterbarn, vid tilllämpningen

av denna lag skall tills vidare anses såsom sådant.

47 §.

Den som önskar mottaga fosterbarn har att inhämta tillstånd av barnavårdsnämnden

i den kommun, där han har sitt hem.

Sådant tillstånd må lämnas endast om nämnden finner, att barnet hos

sökanden kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma

levnadsförhållanden.

Vad i första stycket stadgas har icke avseende på barn som är omhändertaget

enligt denna lag och av barnavårdsnämnden placeras i fosterhem inom

kommunen. Vid sådan placering skall dock vad i andra stycket sägs om

förutsättningar för tillstånd äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Fosterföräldrar äro skyldiga att till barnavårdsnämnden eller dess företrädare

lämna önskade upplysningar om barnet, dess vård och fostran samt

därmed sammanhängande förhållanden.

Om fosterföräldrarna flytta, skola de anmäla detta hos nämnden inom en

vecka. Sker flyttningen till annan kommun, har nämnden att, så snart den

erhåller kännedom om avflyttningen, underrätta barnavårdsnämnden i denna

kommun.

Har fosterbarnet avlidit eller har fosterbarnsförhållandet eljest upphört

av annan anledning än att barnavårdsnämnden ingripit, skola fosterföräldrarna

anmäla detta hos nämnden inom en vecka.

49 §.

Barnavårdsnämnden har att öva noggrann tillsyn över alla fosterhem inom

kommunen i syfte att trygga, att varje fosterbarn erhåller god vård och

fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Nämnden skall även

verka för att fosterbarn får den utbildning som anses lämplig med hänsyn

till barnets anlag och övriga omständigheter.

Nämnden har "att lämna råd åt fosterföräldrar som äro i behov därav.

50 §.

Om det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas från

fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet

finnes, förbjuda föräldrarna eller annan som har vårdnaden om barnet att

under viss tid eller tills vidare taga det från fosterhemmet.

Är förbud som avses i första stycket av sannolika skäl påkallat men har

erforderlig utredning icke hunnit slutföras, må nämnden meddela förbud

att gälla i avbidan ''på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra

veckor.

51 §•

Om det erfordras ur barnavårdssynpunkt, må barnavårdsnämnden förbjuda

person, som har sitt hem inom kommunen, att utan nämndens medgivande

mottaga annans barn under sexton år för vistelse i hemmet annat

än tillfälligt.

s. 408 Kontrollera mot PDF

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Förbud som meddelats enligt första stycket äger giltighet även om den

det gäller flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd som meddelat

förbudet skall, så snart den erhåller kännedom om avflyttningen, underrätta

barnavårdsnämnden i den kommun, dit flyttningen sker. Denna

nämnd skall på motsvarande sätt vidarebefordra underrättelsen vid ny

flyttning till annan kommun.

Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas. När den förbudet gäller

flyttat till annan kommun, ankommer det på barnavårdsnämnden i denna

kommun att besluta i frågan.

52 §.

Om barnavårdsnämnd prövas ha vidtagit fullt betryggande anordningar

för tillsyn över omhändertagna barn som av nämnden överlämnas till fosterhem

i annan kommun, må Konungen medgiva befrielse tills vidare under

högst tio år åt gången från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§.

Nämnden är dock skyldig att, sedan omhändertaget barn överlämnats till

fosterhem i annan kommun, ofördröj ligen anmäla förhållandet hos barnavårdsnämnden

i denna kommun.

53 §.

Barnavårdsnämnd må på synnerliga skäl medgiva befrielse tills vidare

från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§ beträffande visst hem

inom kommunen. Sådant medgivande skall avse bestämd bostad och må

förbindas med erforderliga villkor. I medgivande skall föreskrivas, att anmälan

ofördröjligen skall göras hos nämnden, om fosterbarn mottages i

hemmet.

54 §.

Enskild person eller sammanslutning må ej utan tillstånd av socialstyrelsen

bedriva förmedlingsverksamhet beträffande fosterbarn.

8 kap. Barnavårdsanstalter

55 §.

Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag sådan för vård och fostran av

barn och ungdom under aderton år avsedd anstalt som ej är att hänföra till

sjukvårdsanstalt, hem för psykiskt efterblivna, blinda, döva eller vanföra

eller till sådant elevhem som står under tillsyn av central skolmyndighet.

Vad i lagen stadgas om barnavårdsanstalt äger ej tillämpning på ungdomsvårdsskola.

Särskilda former av barnavårdsanstalter äro

a) barnhem av olika slag, såsom spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem

och specialhem,

b) barnkolonier, vilka mottaga barn för vistelse under begränsad del av

året,

c) barnstugor, vilka regelbundet mottaga barn för begränsad del av dygnet,

såsom lekskolor, daghem och fritidshem, samt

d) elevhem, vilka äro knutna till skolor och ha till ändamål att underlätta

elevernas skolgång.

s. 409 Kontrollera mot PDF

409

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

56 §.

För varje landstingskommun skall Konungen, efter förslag av landstinget,

fastställa barnhemsplan, i vilken skola upptagas barnhem till sådant antal

och av sådan art, att behovet av olika slags barnhemsvård blir ändamålsenligt

tillgodosett. Även ändring av planen fastställes av Konungen.

Landstingskommun har att inrätta och driva de barnhem som finnas

upptagna i barnhemsplanen, i den mån annan icke drager försorg därom. Det

åligger även landstingskommunen att, om erforderliga medel icke på annat

sätt tillhandahållas, bestrida kostnaderna för inrättande och drift av annan

tillhöriga barnhem som upptagits i planen, försåvitt deras vårdplatser äro

avsedda för landstingskommunens gemensamma behov.

57 §.

Om kommun eller landstingskommun ämnar inrätta barnhem, skall plan

för hemmet och dess verksamhet underställas Konungen eller, om Konungen

så bestämmer, socialstyrelsen. Önskar annan än kommun eller landstingskommun

inrätta barnhem, skall tillstånd sökas hos Konungen eller, om Konungen

så bestämmer, hos socialstyrelsen.

När verksamheten påbörjas vid annan barnavårdsanstalt än barnhem,

skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen eller, om Konungen så bestämmer,

hos vederbörande länsstyrelse.

Vad i första och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning,

när den som driver barnavårdsanstalt vill flytta eller utvidga anstalten

eller vidtaga större förändring beträffande dess anordningar, personal eller

verksamhet eller när ombyte av innehavare skall ske.

58 §.

Socialstyrelsen äger beträffande varje barnavårdsanstalt meddela föreskrift

om det högsta antal barn och unga som samtidigt må vårdas där.

59 §.

Medgivande till intagning i barnhem lämnas av dess innehavare eller

ledning eller av den, till vilken beslutanderätten överlämnats. Är barnhemmet

upptaget i barnhemsplan skall, om så kan ske, samråd om önskad intagning

äga rum med länsstyrelsen. Befrielse från skyldighet att iakttaga

denna föreskrift må meddelas av Konungen.

Angående dem som vårdas i barnhem skola uppgifter lämnas till länsstyrelsen

enligt vad därom är särskilt stadgat.

Länsstyrelsen äger förordna, att den som intagits eller avses bli intagen

i visst barnhem icke må vårdas där.

60 §.

Barnavårdsnämnd har att öva tillsyn över varje barnavårdsanstalt inom

kommunen.

Finner nämnden att för barnavårdsanstalt gällande bestämmelser åsidosättas

eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten,

dess anordningar, personal, verksamhet eller förhållanden i övrigt, skall anmälan

ofördröj ligen göras hos länsstyrelsen.

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

61 §.

Finner länsstyrelsen att missförhållande föreligger vid barnavårdsanstalt

inom länet, skall den ålägga anstaltens ledning eller innehavare att vidtaga

tjänliga åtgärder för att avhjälpa missförhållandet. Länsstyrelsen skall underrätta

socialstyrelsen om dylikt åläggande.

62 §.

Om åläggande som avses i 61 § bedömes vara gagnlöst eller om sådant

åläggande meddelats utan att medföra nöjaktig rättelse, ankommer det på

socialstyrelsen att återkalla lämnat tillstånd eller att meddela förhud mot

fortsatt verksamhet.

63 §.

Myndighet som avses i 60, 61 eller 62 § äger att efter anfordran erhålla de

upplysningar som erfordras för sin tillsyn över barnavårdsanstalt.

Den som har att utöva tillsynen skall äga tillträde till anstalten samt rätt

att göra sig underrättad om förhållande som är av betydelse för tillämpningen

av denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Handräckning

av polismyndighet må begäras, om tillträde vägras utan godtagbart

skäl.

9 kap. Ungdomsvårdsskolor

64 §.

Staten inrättar och driver ungdomsvårdsskolor, vilka ha till ändamål att

bereda vård, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för samhällsvård

och inskrivits som elever vid skolorna.

Socialstyrelsen är centralmyndighet för skolorna och beslutar om inskrivning

av elever vid dessa.

Om skolornas organisation, om grunder för elevernas fördelning på olika

skolor och avdelningar samt om verksamheten och ordningen vid skolorna

förordnar Konungen.

65 §.

Ungdomsvårdsskola skall stå under ledning av en styrelse, vilken det

åligger

att över eleverna utöva den bestämmanderätt som enligt 41 § tillkommer

barnavårdsnämnd i fråga om andra omhändertagna,

att besluta om val av vårdform enligt 66 § samt

att besluta om utskrivning av elever.

Under styrelsen beslutar skolans rektor om vården av eleverna och förbereder

deras utskrivning.

66 §.

Vården av de elever som äro inskrivna vid ungdomsvårdsskola äger rum

inom eller utom skolan.

Vård inom skolan bör vara så anordnad att den skapar förutsättningar

för att överföra eleven till friare vård. Om så befinnes lämpligt, må elev

beredas arbete eller utbildning annorstädes än i skolan.

s. 411 Kontrollera mot PDF

411

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sådan vård må

eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig institution.

67 §.

Elev skall utskrivas, när

a) ändamålet med vården får anses uppnått,

b) eleven behöver vård, fostran eller utbildning, som bättre kan beredas

på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas försorg, eller

c) eleven enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fångvårdsanstalt.

Utskrivning skall ske senast när eleven fyller tjugoett år eller, om han

omhändertagits för samhällsvård efter det att han fyllt aderton år, senast

tre år efter omhändertagandet.

68 §.

Genom beslut om utskrivning upphör samhällsvården. Om hinder ej möter

på grund av vad som stadgas i 42 § tredje stycket, må dock i sådant beslut

förordnas att samhällsvården skall bestå.

Meddelas ej förordnande om att samhällsvården skall bestå, skall skolans

styrelse tillse, att eleven vid utskrivningen kommer i tillfredsställande förhållanden.

Styrelsen bör vid behov föranstalta om att eleven får lämpligt

arbete och tillfälle till utbildning samt erhåller utrustning och erforderliga

medel för resa och särskilda omkostnader.

69 §.

Misstänkes det att den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola begått brott

före utskrivningen och hör brottet under allmänt åtal, ankommer det på

statsåklagaren att sedan han hört skolans styrelse avgöra, huruvida åtal

lämpligen bör ske.

70 §.

Om åtal väckes mot elev vid ungdomsvårdsskola och rätten finner alt

hans personliga inställelse vid domstolen är påkallad, har skolans rektor

att föranstalta därom.

Begär domstol eller annan myndighet att elev skall inställas inför myndigheten

för annat ändamål än som avses i första stycket, prövar skolans

styrelse eller, efter dess bemyndigande, skolans rektor huruvida det må ske.

10 kap. Kommuns rätt till ersättning för vissa vårdkostnader

71 §.

Vad i 22—24 §§ lagen om socialhjälp är stadgat om rätt för kommun att

av annan kommun eller av staten erhålla ersättning för socialhjälp, som

lämnats enligt 12 § nämnda lag, skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om kommuns rätt att erhålla ersättning för utgift, som föranletts av att

någon omhändertagits för samhällsvård.

Beträffande sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad som för

motsvarande fall är stadgat i 25—29, 31 och 32 §§ lagen om socialhjälp.

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungl. Maj:is proposition nr 10 år 1960

72 §.

När någon omhändertagits för samhällsvård, äger barnavårdsnämnden

att som ersättning för vårdkostnaden uppbära underhållsbidrag eller annan

periodiskt utgående förmån, som tillkommer honom och belöper på vårdtiden.

Kommun är även berättigad att utfå ersättning för sagda kostnad

av annan egendom, som tillhör den underårige vid omhändertagandet eller

som tillfaller honom medan han är omhändertagen.

.För kostnad, som kommun haft för någon som omhändertagits för samhällsvård

och ej fyllt aderton år, äro föräldrarna ersättningsskyldiga. Beträffande

omfattningen av ersättningsskyldigheten samt om undantag från

denna skall vad som är stadgat i 36 § andra, tredje och fjärde styckena

samt 38 § lagen om socialhjälp äga motsvarande tillämpning.

Ersättningsskyldighet enligt denna paragraf må eftergreas av barnavårdsnämnden.

Om det högsta ersättningsbelopp som må uttagas förordnar

Konungen.

73 §.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 72 § och sker betalning icke godvilligt,

äger barnavårdsnämnden att föra talan om ersättningen hos länsstyrelsen

i det län, där den som sökes har att vid domstol svara i tvistemål. I

fråga om sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §

lagen om socialhjälp.

74 §.

Då någon enligt 72 § andra stycket är skyldig att ersätta kostnaden för

omhändertaget barns vård, bör om ej omständigheterna föranleda annat den

ersättningsskyldige förpliktas att på vissa tider, så länge vården fortfar, till

barnavårdsnämnden utgiva bidrag till barnets vård. Vid bidragets bestämmande

bör hänsyn tagas till kostnaden för vården och till den ersättningsskyldiges

betalningsförmåga, varjämte tiderna för bidragets utgivande böra

så lämpas, att detta underlättas.

Nämnden bör söka att med den ersättningsskyldige träffa skriftligt, av

två personer bevittnat avtal om bidragsslcyldigheten. Kan avtal ej träffas,

äger länsstyrelsen på talan av nämnden ålägga den ersättningsskyldige att

utgiva bidrag på lämpliga tider. I fråga om sådan talan skall i tillämpliga

delar gälla vad som är stadgat i 39 § lagen om socialhjälp.

Om anledning till jämkning i bidragets belopp eller tiderna för dess erläggande

uppstår sedan avtal träffats om bidragsskyldighet eller länsstyrelsen

fastställt sådan skyldighet, må dylik jämkning överenskommas mellan

nämnden och den ersättningsskyldige eller, om överenskommelse ej

kommer till stånd, beslutas av länsstyrelsen.

11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål

75 §.

I fråga om förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål skola bestämmelserna

i 14—16 §§, 17 § första och andra styckena samt 19—21 §§ i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse.

Vid förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden

beredas tillfälle att närvara.

s. 413 Kontrollera mot PDF

413

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft,

åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet må

verkställas innan målet slutligt avgöres.

76 §.

Finner länsstyrelsen erforderligt, att någon höres såsom vittne vid domstol,

eller bor den som skall höras upplysningsvis så avlägset, att det är

förenat med oskälig omgång eller kostnad att höra honom vid länsstyrelsen,

äger denna förordna att förhör angående uppgivna omständigheter skall

äga rum vid den underrätt som prövas lämplig med hänsyn till tid och

plats för dess sammanträden. På framställning av länsstyrelsen skall rätten

låta inkalla dem som skola höras samt underrätta barnavårdsnämnden och

dem som enligt länsstyrelsens beprövande böra berättigas närvara vid förhöret.

Om det befinnes lämpligt, må rätten förordna att förhöret skall hållas

inom stängda dörrar.

77 §.

I fråga om ersättning till den, som enligt förordnande av länsstyrelse inställt

sig inför länsstyrelsen eller domstol för att höras upplysningsvis eller

såsom vittne, skall vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna

medel till vittne äga motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock alltid

stanna på statsverket.

Om ersättning som avses i denna paragraf beslutar länsstyrelsen. Ersättning

till den som höres enligt 76 § bestämmes dock av rätten.

78 §.

Innan underställningsmål slutligt avgöres, bör länsstyrelsen infordra yttrande

från barnavårdsnämnden, om utredningen föranleder det.

79 §.

Finner sig länsstyrelsen icke kunna fastställa underställt beslut, enligt

vilket någon omhändertagits för samhällsvård, äger länsstyrelsen i stället

föror dna om en eller flera förebyggande åtgärder eller uppdraga åt barnavårdsnämnden

att föranstalta därom.

12 kap. Besvär

80 §.

Har barnavårdsnämnd utdömt förelagt vite eller har nämnden

avvisat av enskild anlitat biträde,

med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden

eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller

övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §,

meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge med

någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat

att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,

meddelat förordnande som avses i 46 § txedje stycket,

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

avslagit ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn eller

träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 §,

må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka

skola ingivas till denna.

Länsstyrelsen äger att i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller avbryta

verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättelse

oberoende av laga kraft.

81 §.

Över beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande

utskrivning från skolan må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen

genom besvär, vilka skola ingivas till denna.

Om talan mot beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i andra fall är

särskilt stadgat.

82 §.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende som avses

i denna lag skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje

enskild person och kommun som beröres därav.

83 §.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende angående

skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad

för omhändertagen eller beträffande enskilds bidrag till omhändertaget

barns vård må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas

endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera

länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade utslaget,

må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som

dessförinnan meddelats i målet. Sådant utslag eller beslut skall ej hindra att

saken prövas i sin helhet.

84 §.

Över länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpningen av denna

lag än som angivas i 83 § må ändring sökas hos Konungen genom besvär.

Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—8 kap. länder till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

85 §.

Besvär över länsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning

ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytterligare

utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga handlingar i

målet jämte eget utlåtande till kammarrätten eller, om besvären skola prövas

av Konungen, till socialdepartementet.

86 §.

I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad som är stadgat

i 82 § äga motsvarande tillämpning.

Över kammarrättens utslag må klagan icke föras.

s. 415 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

415

87 §.

Över beslut av socialstyrelsen må ändring sökas hos Konungen genom

besvär, vilka skola ingivas till socialdepartementet.

Av socialstyrelsen enligt 58 eller 62 § meddelat beslut länder till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

13 kap. Ansvarsbestämmelser och särskilda föreskrifter

88 §.

Försumma fosterföräldrar att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 48 §

andra eller tredje stycket eller underlåter annan än kommun eller landstingskommun

att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives i 57 §

andra eller tredje stycket, straffes med dagsböter.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes den som

1. utan tillstånd, då sådant enligt 47 § kräves, i sitt hem mottager fosterbarn,

2. överträder förbud som meddelats enligt 50 eller 51 §,

3. utan tillstånd, då sådant enligt 54 § kräves, bedriver förmedlingsverksamhet

beträffande fosterbax-n,

4. utan tillstånd, då sådant enligt 57 § kräves, driver barnhem eller

beträffande sådant hem vidtager åtgärd som avses i tredje stycket av nämnda

paragraf eller

5. i strid mot förbud som meddelats enligt 62 § fortsätter verksamheten

vid barnavårdsanstalt.

89 §.

Har någon genom att bortföra eller dölja underårig eller genom att medverka

till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter hindrat

eller försvårat utredning i ärende som avses i 4 eller 7 kap.,

eller har någon genom dylikt förfarande hindrat eller försvårat verkställighet

av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som omhändertagits,

eller medverkat till att den omhändertagnes vård i hem eller

institution, dit han överlämnats, avbrytes eller efter avbi-ott icke återupptages,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månadci-, om ej gärningen

eljest är i lag belagd med strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon lämnar alkoholhaltiga drycker åt sådan

omhändertagen, som är intagen i barnhem eller åtnjuter vård inom ungdomsvårdsskola,

eller eljest hjälper den omhändertagne att åtkomma dylika

drycker eller om någon förleder sådan omhändertagen till könsligt umgänge.

90 §.

Den som överträder av barnavårdsnämnd eller av styrelse eller rektor

för ungdomsvårdsskola meddelat förbud mot att besöka någon som är omhändertagen

straffes med dagsböter, om ej gärningen eljest är i lag belagd

med strängare straff.

91 §.

Den som är eller varit verksam inom samhällets barnavård må ej obehörigen

yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.

Bi-yter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

s. 416 Kontrollera mot PDF

416

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Alla handlingar i förekommande mål och ärenden skola så förvaras, att

de icke äro tillgängliga för obehöriga.

92 §.

Gärning som är belagd med straff enligt 88, 89 eller 90 § må ej åtalas av

allmän åklagare, om ej gärningen anmäles till åtal av vederbörande barnavårdsnämnd

eller styrelse för ungdomsvårdsskola eller av tillsynsmyndighet.

Brott som avses i 91 § första stycket må åtalas av allmän åklagare endast

efter angivelse av målsägande.

93 §.

Myndigheter och befattningshavare i allmän tjänst samt i dylik tjänst

ej anställda läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor ha att ofördröjligen

till barnavårdsnämnd anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit

kännedom om av beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.

94 §.

Polismyndighet har att på begäran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande

eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden

eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna handräckning för att

efterforska underårig som är föremål för utredning i ärende enligt 25 §, för

att verkställa beslut angående omhändertagande, för att efterforska och återhämta

sådan omhändertagen som avvikit från hem eller institution, dit han

överlämnats, samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är

omhändertagen.

Handräckning skall även lämnas styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola

för att efterforska och återhämta elev som avvikit samt för att ombesörja

annan förflyttning av elev.

95 §.

Delgivning av kallelser, beslut eller andra meddelanden enligt denna lag

skall ske genom posten, såvida icke vederbörande myndighet finner den böra

verkställas på annat sätt. Om postdelgivning ej användes, må biträde för delgivningen

påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som finnes

stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

96 §.

Handräckning eller annat biträde av polismyndighet lämnas kostnadsfritt.

97 §.

Vad i denna lag stadgas angående föräldrar skall i fråga om adoptivbarn

gälla adoptanten eller, om make adopterat andra makens barn, båda makarna.

Tillkommer vårdnaden om underårig endast den ena av föräldrarna eller

särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 4 och 6 kap. är stadgat med

avseende på föräldrarna gälla om den som har vårdnaden.

98 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

s. 417 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

417

14 kap. Åtgärder mot försumlig försörjare

99 §.

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden efter sin förmåga

utföra arbete i arbetshem, som avses i lagen om socialhjälp, är

a) den som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar

sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att samhällsvård

måste beredas detta, och tillika undandrager sig att fullgöra honom

härför åliggande ersättningsskyldighet samt

b) den som enligt dom, vilken vunnit laga kraft, eller enligt skriftligt, av

två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton

år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och

härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran

som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige

prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den

som ej fyllt tjugoett år.

Den som intagits i arbetshem må kvarhållas där till dess grundad anledning

föreligger till antagande att han skall söka efter förmåga fullgöra sina

skyldigheter mot barnet. Han må dock icke kvarhållas i oavbruten följd

under längre tid än ett år.

Vad i 42, 43, 48—51, 55—57, 61 och 62 §§ lagen om socialhjälp är stadgat

om delgivning av föreläggande, om handräckning, varning och tvångsarbete

samt om besvär skall i motsvarande tillämpning lända till efterrättelse.

övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen

i stället lända till efterrättelse.

2. Val av ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd skall med tilllämpning

av denna lag första gången äga rum i december månad 1960. Valet

skall avse tiden intill utgången av året näst efter det, då allmänna val

av kommunens fullmäktige första gången ägt rum efter lagens ikraftträdande.

3. Beträffande dem som vid ingången av år 1961 äro enligt äldre barnavårdslagen

omhändertagna för skyddsuppfostran eller samhällsvård skola

efter ingången av år 1961 i denna lag meddelade bestämmelser om behandlingen

av dem som omhändertagits för samhällsvård samt om upphörande

av sådan vård tillämpas. Härvid skall anses, att den som omhändertagits

enligt 22 § a) eller b) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård

av anledning som avses i 25 § a) denna lag, att den som omhändertagits

enligt 22 § c) eller d) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård

av anledning som avses i 25 § b) denna lag, att den som omhändertagits

för samhällsvård enligt 29 § 1 eller 2 mom. äldre barnavårdslagen

27 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

blivit föremål för sådan vård enligt 31 § andra stycket denna lag samt att

den som eljest är omhändertagen för samhällsvård omhändertagits enligt

31 § första stycket denna lag.

4. Beträffande ersättningsskyldighet för kostnad, vilken belöper på tid

före den 1 januari 1961, samt i fråga om underställning och överklagande av

beslut, som meddelats före sagda dag, skola bestämmelserna i äldre barnavårdslagen

äga tillämpning.

s. 419 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

419

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 november

1959.

Nä r va rande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 26 augusti 1959 tiilhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5 juni

1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förs.ag

till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Holger Romander.

Lagrådet yttrade:

Vid lagrådsremissen har föredragande statsrådet anfört, att föreliggande

lagförslag i stora delar inte torde vara av beskaffenhet att behöva underställas

lagrådets granskning; bl. a. gällde detta om åtskilliga stadganden av

närmast kommunalrättslig innebörd. Statsrådet hemställde emellertid om

inhämtande av lagrådets utlåtande över förslaget med hänsyn till att dylik

granskning torde vara påkallad beträffande andra stadganden.

Lagrådet har funnit förslaget till väsentlig del röra åtgärder, vilka djupt

ingripa i enskildas rätt och frihet och jämväl äga stor betydelse för samhällsskyddet

samt därför synas böra regleras genom lagstiftning enligt § 87

regeringsformen. Frågan om sammansättningen av de organ på vilka dessa

åtgärder skola ankomma kan under sådana förhållanden icke anses vara

av uteslutande kommunalrättslig art. Även i delta hänseende bör därför förslaget

omfattas av lagrådets granskning.

Barnavården, som historiskt sett framvuxit ur fattigvården, rörde sig ursprungligen

inom en ram, som nära svarade mot vad som förekom på andra

kommunala områden. Redan genom nu gällande barnavårdslag har emellertid

ramen vidgats till uppgifter, som sakna dylik motsvarighet, och förslaget

innefattar ytterligare utvidgningar. Här må endast framhållas att enligt förslaget

barnavården utsträckes till högre åldersgrupper samt att barnavårdsmyndigheterna

skola erhålla vidgade möjligheter att omhändertaga kriminell

eller eljest svårt missanpassad ungdom.

Lagrådet har vid sin granskning av det remitterade förslaget funnit, att

vägande skäl föreligga för att låta lagstiftning i ämnet anstå i avbidan på

opaginerad Kontrollera mot PDF

i20

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ytterligare utredning. Till en början må framhållas, att det nära sambandet

med utredningen om administrativa frihetsberövanden föranleder att dess

inom kort väntade betänkande bör avvaktas. Anledning finnes vidare att avvakta

det förslag om det allmänna påföljdssystemet, som för närvarande

utarbetas inom justitiedepartementet på grundval av strafflagberedningens

slutbetänkande. Avgöranden i dessa viktiga frågor synas böra ske före eller

samtidigt med en barnavårdsreform och icke bli beroende av vilken ståndpunkt

som intagits vid en tidigare lagstiftning på barnavårdens område.

Föredragande statsrådet har framhål.il, att det givetvis varit önskvärt om

man kunnat avvakta resultatet av utredningen om administrativa frihetsberövanden

och besvärssakkunnigas utredning, men funnit vissa reformer

på barnavårdslagstiflningens område framstå som så angelägna, alt det icke

kunde ifrågakomma alt uppskjuta lagstiftningsfrågan. Vad sålunda anförts

synes snarare innefatta skäl för ändringar på särskilda punkter i gällande

lag än för antagande av en helt ny lag av delvis provisorisk karaktär.

Barnavårdskommitténs betänkande, som ligger till grund för det remitterade

förslaget, avsåg i stor utsträckning att länka utvecklingen in på nya

banor, vilka måste verka mer eller mindre bestämmande även på andra områden

än barnavårdens. Kommittéförslaget, som under remissbehandlingen

blivit utsatt för skarp kritik i många hänseenden från olika håll, har inom

departementet gjorts till föremål för en genomgripande omarbetning. Departementsförslaget,

som mera ansluter sig till gä.lande rätt, upptager på

flera punkter lösningar i syfte att möjliggöra vidareutveckling efter olika

linjer med ledning av kommande ståndpunktstaganden i andra sammanhang.

I en enligt lagrådets mening mycket viktig fråga, nämligen att vidgade

befogenheter skola anförtros barnavårdsnämnderna utan erforderlig ökning

av ledamöternas kvalifikationer, överensstämmer emellertid det remitterade

förslaget med kommitténs.

Vad som framkallat önskemålen om en barnavårdsreform torde främst

vara, att barnavårdsnämndernas verksamhet visat sig alltför litet effektiv.

Härpå söker förslaget råda bot genom att tillerkänna barnavårdsnämnderna

ökade befogenheter. Någon motsvarande ökning av deras kvalifikationer

föreslås däremot icke. Fastmera skola gällande lags regler om särskilda kvalifikationer

för vissa nämndledamöter enligt förslaget borttagas.

Det är enligt lagrådets mening icke utes utet, att den påtalade ineffektiviteten

i barnavårdsnämndernas verksamhet delvis haft sin grund i en känsla

av otillräck iga kvalifikationer. Erfarenheten utvisar också att nämnder

stundom vid försök alt lösa mera vanskliga uppgifter brustit i omdöme.

Därest det allmännas befogenheter att ingripa i barns och ungdoms fostran

utvidgas — något som otvivelaktigt i viss utsträckning ligger i utvecklingens

äinje — anser lagrådet det ofrånkomligt att dessa vidgade uppgifter anförtros

därför kvalificerade organ. Härvid förtjäna övervägas lösningar, som

hittills icke blivit närmare utredda, exempelvis att hänskjuta vissa frågor

till organ med större judiciell kompetens.

Under åberopande av det anförda får lagrådet hemställa, att det remitterade

förslaget icke utan ytterligare utredning lägges till grund för lagstift
-

s. 421 Kontrollera mot PDF

421

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ning. Denna utredning bör särskilt inriktas på frågan om stärkande av de

beslutande organens kvalifikationer. Vad angår övriga frågor märkes, att

departementets förs''ag i så hög grad skiljer sig från kommitténs att det kan

sägas vara någonting helt nytt, som bort bli föremål för remissbehandling

före lagrådsremissen. Även ur denna synpunkt är därför ytterligare utredning

påkallad.

Det bör även erinras, att den föreslagna barnavårdslagens antagande nödvändiggör

ändringar i flera andra lagar och författningar. Frågan härom

har icke upptagits till behandling i nu förevarande sammanhang. Däremot

har barnavårdskommittcn avgivit ett särskilt betänkande rörande följdförfattningar

till ny barnavårdslag in. m. (SOU 1957:49), beträffande vilket

tiden för avgivande av remissyttranden nyligen utgått. Då vissa följdändringar

äro av beskaffenhet att böra behandlas samtidigt med frågan om nya

barnavårdslagens antagande, föreligger här enligt lagrådets mening ett ytterligare

skäl att låta sistnämnda fråga anstå.

Ehuru lagrådet kommit till denna principiella inställning, anser sig lagrådet

böra framlägga vissa vid detaljgranskningen framkomna speciella erinringar.

Då lagrådet icke inom förslagets ram kan erbjuda någon verklig

lösning av frågan om sammansättningen av de beslutande organen, är vad

lagrådet i det följande kommer att anföra om barnavårdsnämndernas sammansättning

blott att uppfatta som uppslag till provisoriskt ordnande av

frågan. I den mån lagrådet tillstyrker utvidgningar av de beslutande organens

befogenheter, sker detta under förutsättning att deras kvalifikationer

slutligen komma att bli betryggande. Endast smärre partier av förslaget ha

befunnits vara av rent kommunalrättslig innebörd eller eljest av sådan beskaffenhet

att de icke förtjäna vidare uppmärksamhet från lagrådets sida.

De vid detalj granskningen framkomna erinringarna upptagas här nedan

under särskilda paragrafer i förslaget.

1 §•

Syftet med samhällets barnavård har knappast fullt tillfredsställande beskrivits,

då det i denna paragraf angivits vara att främja sgoda uppväxtförhållanden

för de unga». Helt visst är det avsett, att under de citerade orden

skola inbegripas även god omvårdnad och god fostran, men det kan ligga

nära till hands att läsa stadgandet som om det främst gällde att verka för materiellt

sett tillfredsställande levnadsförhållanden. Att samhällets barnavård

jämväl har till syfte att motverka oart och kriminalitet bland barn och ungdom

har med den valda formuleringen överhuvud ej kommit till uttryck.

Lagrådet hemställer om ett förtydligande, förslagsvis så att samhällets vård

av barn och ungdom förklaras ha till syfte att främja »eu gynnsam utveckling

av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem».

4 §•

Enligt barnavårdskonunitténs uppfattning, till vilken föredragande statsrådet

anslutit sig, bör statens uppsikt över barnavårdsverksamheten bibehållas

med nuvarande omfattning och karaktär. I enlighet härmed har stadgan
-

s. 422 Kontrollera mot PDF

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

det i 81 § 2 mom. första stycket i gällande barnavårdslag såvitt det avser

länsstyrelsens tillsyn över barnavårdsnämndernas verksamhet erhållit en

motsvarighet i den i lagförslagets 4 § andra stycket första punkten intagna

bestämmelsen att länsstyrelsen, då barnavårdsnämnd i länet försummat att

vidtaga erforderlig åtgärd beträffande underårig, skall tillhålla nämnden

att fullgöra sin skyldighet. Innebörden av denna bestämmelse är uppenbarligen

att av länsstyrelsen under angivna förutsättningar meddelat beslut

skall innefatta preciserat åläggande för nämnden att vidtaga erforderlig åtgärd.

Delta skulle enligt lagrådets mening komma tydligare till uttryck, om

i stället för ordet »tillhålla» användes »ålägga». Det är att märka, att i det

lagrum i förslaget, 61 §, vari upptagits en motsvarighet till ovannämnda stadgande

i gällande barnavårdslag i vad däri givits föreskrift om länsstyrelsens

uppsikt över barnavårdsanstalter använts uttrycket »ålägga» beträffande

länsstyrelsens ingripande mot anstaltsledning. Jämväl i motsvarande stadgande

i lagen om socialhjälp, som enligt vad av remissprotokollet framgår i

stort sett tjäna som förebild vid utformningen av bestämmelserna i departementsförslaget,

nämligen i 52 § andra stycket, har samma uttryck kommit

till användning. Med hänsyn bl. a. härtill kan det befaras, att ett bibehållande

av uttrycket »tillhålla» i nu förevarande lagrum i förslaget kan leda till missuppfattning

angående lagrummets innebörd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att sistnämnda

uttryck utbytes mot »ålägga».

7 §-

Frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämnderna har varit föremål för

ingående behandling såväl av kommittén som i vissa remissyttranden. Inledningsvis

har kommittén uttalat, att föreskrift om dylik medverkan endast

kan tänkas motiverad av behov att höja nämndens förmåga att utreda och

pröva ärenden, som äro av stor vikt och kunna erbjuda betydande svårigheter.

Enligt kommitténs mening kan för uppdraget endast ifrågakomma en

därför genom vunnen erfarenhet kvalificerad domare. Av olika skäl måste domarens

eventuella medverkan begränsas till vissa grupper av ärenden, av vilka

kommittén särskilt angivit dem, som avse omhändertagande för utredning

eller samhällsvård och fosterbarns skiljande från fosterhem. Om domares

medverkan skulle anses önskvärd, anser kommittén övervägande skäl tala

för att denne inträder som ledamot och tar del i ansvaret för besluten i de

ärenden, i vilkas utredning och bedömning han medverkar, dock icke nödvändigtvis

såsom ordförande. Obligatorisk domarmedverkan skulle emellertid

innebära en principiell nyhet beträffande formerna för det kommunala socialvårdsarbetets

bedrivande, som även skulle medföra avsevärda kostnader. Med

hänsyn härtill anser kommittén, att det ej bör ifrågakomma att införa sådan

medverkan, med mindre ett starkt framträdande behov av att på det sättet förstärka

barnavårdsnämnderna måste anses föreligga. Enligt kommitténs uppfattning

har barnavårdsnämndernas hittillsvarande verksamhet icke visat

brister, som kunde anses kräva ett så radikalt och generellt botemedel. Sam
-

s. 423 Kontrollera mot PDF

423

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

manfattningsvis uttalar kommittén, att barnavårdsnämnden enligt kommitténs

mening i allo bör bibehållas vid sin karaktär av kommunal nämnd, bildad

av valda ledamöter, och inte vid handhavandet av vissa verksamhetsgrenar

framträda som en domstolsmässig myndighet.

Av den i remissprolokollet lämnade redovisningen för remissyttrandena

framgår, att även myndigheter, som godtagit kommitténs ståndpunkt i den

föreliggande frågan, funnit kommitténs uttalanden om organisatoriska och

andra olägenheter av juristmedverkan betydligt överdrivna, vilken uppfattning

även föredragande statsrådet synes dela. I några yttranden — av riksåklagarämbetet,

besvärssakkunniga, föreningen Sveriges landsfogdar och

Sveriges advokatsamfund — redovisas en positiv inställning till tanken att

barnavårdsnämnd åtminstone vid handläggning av vissa ärenden bör förstärkas

med domare eller annan jurist.

Enligt uttalande av föredragande statsrådet torde det allmänt sett icke

kunna göras gällande, att barnavårdsnämnderna visat benägenhet att vidtaga

obefogade eller otillräckligt grundade ingripanden; dock torde enstaka fall av

sådana ingripanden ha förekommit. Det torde vidare, enligt vad statsrådet

anfört, ej kunna bestridas, att ingripanden mot unga lagöverträdare icke

alltid skett med önskvärd effektivitet. Statsrådet ansåge med hänsyn till vad

sålunda anförts fullt klart, att ett ökat utnyttjande av juridisk sakkunskap

skulle stärka rättssäkerheten och främja effektiviteten i barnavårdsnämndernas

arbete; härigenom skulle också nämndernas ställning allmänt sett

förbättras. Emellertid har statsrådet funnit, att de skäl som tala för obligatorisk

medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete icke äro av den styrka,

att de kunna motivera att en så genomgripande reform nu genomföres.

Det har i samband därmed framhållits, att frågan om obligatorisk juristmedverkan

inte borde ses som ett isolerat problem utan sättas i samband

med spörsmålet om det vid administrativa frihetsberövanden verksamma organet

i första instans. Med ett slutligt ställningstagande till ifrågavarande

organisationsproblem borde därför under alla förhållanden anstå i avbidan

på prövningen av de förslag, som vore att vänta från utredningen om administrativa

frihetsberövanden.

Del remitterade förslaget innebär slopande av bestämmelsen i gällande barnavårdslag,

att juridisk sakkunskap, där så lämpligen kan ske, bör vara företrädd

inom nämnden. I stället föreslås ett stadgande av innehåll att, om

behovet av juridisk sakkunskap icke är tillgodosett inom nämnden, denna

bör anlita biträde av lagfaren person.

Vid sitt övervägande av den föreliggande frågan har lagrådet ansett stort

avseende böra fästas vid det förhå landet att barnavårdsnämnderna ha att

fullgöra uppgifter, vilka äro av mycket ingripande beskaffenhet för de enskilda

och i många fali jämväl av stor betydelse för samhällsskyddet. I betydande

utsträckning har denna verksamhet anknytning till rättsliga förhållanden,

där tillgången till juridisk sakkunskap och erfarenhet ur olika

synpunkter måste anses nödvändig både för berörda parter och för nämnden

själv. Lagrådet vill i detta sammanhang särskilt framhålla hurusom, på

s. 424 Kontrollera mot PDF

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år WHO

sätt riksåklagarämbetet påpekat, vården av kriminell ungdom under 18 år

alltmer anförtrotts åt socialvårdsmyndigheterna, så att barnavårdsnämnderna

i realiteten kommit att fungera som en sorts barndomstolar. Om strafflagberedningens

förslag till skyddslag i vad det avser lagöverträdare under

18 ar anlages, kommer detta antagligen att medföra en ökad verksamhet för

barnavårdsnämnderna på sagda område. Då enligt den föreslagna nya barnavårdslagen

åldersgränsen för vissa fall höjts från 16 till 18 år kommer barnavårdsnämndernas

klientel att utvidgas. Därjämte innebär förslaget i flera

avseenden väsentligt ökade befogenheter för nämnderna, varav måste följa

skärpta krav på dessa ur såväl effektivitets- som rättssäkerhetssynpunkt.

Bland de i förslaget upptagna ökade befogenheter, vilka måste anses i hög

grad aktualisera behovet av juristmedverkan, förtjäna följande att särskilt

framhållas, nämligen att omhändertaga underårig för utredning (30 §), att

i tveksamma fall avgöra frågan om tillstånd att taga fosterbarn även då del

gäller barn i åldern över ett år (47 §) samt att beträffande fosterbarn meddela

förbud för föräldrarna eller annan som har vårdnaden om barnet att

skilja det från fosterhemmet (50 §). Hänvisas må även till de allmänt ökade

utredningsbefogenheterna, till bestämmelserna om rätt att påkalla polishandräckning

i 18 och 94 §§ samt till vad statsrådet anfört om innebörden

av nämndens befogenheter enligt 41 §. Det förtjänar att i detta sammanhang

erinras om att åtskilliga åtgärder, som kunna vara av beskaffenhet

att på ett allvarligt sätt ingripa i den enskildes rätt och frihet, enligt förslagets

11 § kunna komma att beslutas av nämndens ordförande. Det är

angeläget att för dylika fall någon representant för juridisk sakkunskap

finnes bland nämndens ledamöter. Detsamma gäller utan tvivel när inom

nämnden skall hållas förhör eller upptagas bevisning. Enligt föredragande

statsrådets uppgifter ha, såsom redan antytts, barnavårdsnämnderna visat

sig icke alltid vara vuxna sina uppgifter, bl. a. då det gällt ingripanden

mot unga lagöverträdare. Denna omständighet måste mot bakgrunden

av förslaget att anförtro nämnderna väsentligt ökade befogenheter av

nu anghet slag anses tala för skärpta krav i fråga om ledamöternas kvalifikationer.

På nu anförda skäl finner lagrådet, att det obestridliga behovet av juridisk

sakkunskap icke kan anses tillräckligt tillgodosett genom förslagets

stadgande i detta avseende utan att — såvitt ej för vissa ärenden mera kvalificerade

organ tikskapas eller anvisas — obligatorisk juristmedverkan i

barnavårdsnämnderna är ett ofrånkomligt krav. Lagrådet saknar underlag

för ett bedömande av hur sådan medverkan lämpligast bör och kan anordnas

i organisatoriskt avseende. I den delen torde erfordras ytterligare utredning.

Enligt lagrådets mening är det emellertid att föredraga att en jurist

är ansvarig ledamot av nämnden framför ett anlitande av sakkunnig från

fall till fall, detta ej minst med hänsyn till önskvärd likformighet och kontinuitet

i avgörandena. Även andra jurister än domare synas därvid kunna

komma i fråga, exempelvis advokater och förvaltningsjurister. önskvärt är

att juristen har erfarenhet i frågor som falla inom området för barnavårds
-

s. 425 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1900 425

nämndernas verksamhet. Att juristen är ordförande torde ej vara ofrånkomligt.

I vad mån juristens medverkan bör begränsas till allenast vissa slag av

ärenden synes i och för sig närmast vara en praktisk fråga. Kommittén har

befarat att en dylik anordning skulle kunna föranleda att vid val mellan

olika åtgärder sådan åtgärd med förkärlek väljes, som icke kräver juristmedverkan.

Om dylika farhågor verkligen äga fog för sig, vilket undandrar

sig lagrådets bedömande, synes någon begränsning icke böra ske i fråga om

de ärenden i vilka juristen äger medverka.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att, i avbidan

på slutförd utredning om det vid administrativa frihetsberövanden

verksamma organet i första instans, ändring nu icke vidtages i gä lande lags

bestämmelser om juristmedverkan i barnavårdsnämnd. Om denna hemställan

bifa les, bör i 7 § införas en bestämmelse av innehåll, att där så lämpligen

kan ske, juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom nämnden.

Därest bibehållande av kvalificerande bestämmelser angående barnavårdsnämnds

sammansättning skulle — såsom föredragande statsrådet antytt

— utgöra hinder mot att använda den proportione la valmetoden, böra

bestämmelserna i 7 § om proportionella val enligt lagrådets mening utgå.

Vad vid tillkomsten av kommunal- och socialhjälpslagarna uttalats om önskvärdheten

av största möjliga frihet för kommunerna att ordna sin förvaltning

och sina verksamhetsformer samt om de fördelar, som stode att vinna

ur samordningssynpunkt, därest kvalificerande bestämmelser om olika

nämnders sammansättning bortfölle, kan icke tillmätas avgörande betydelse

för barnavårdsnämnderna med deras särartade uppgifter.

11 §.

Lagrådet avser att vid 46 § hemställa om att andra och tredje styckena få

byta plats samt att ordet »förordna» ersättes av »besluta». Iakttages detta,

bör i punkt 3 av 11 § talas om »beslut som avses i 46 § andra stycket» i

stället för »förordnande som avses i 46 § tredje stycket».

Lagrådet avser vidare att hemställa om borttagande av barnavårdsnämnds

rätt att meddela förbud enligt 50 §. Bifalles detta, böra hänvisningarna till

50 § i första stycket punkt 3 samt i sista stycket utgå.

12 §.

Lagrådet, som avser att vid 26 § hemställa om bibehållande av varningsinstitutet,

finner varningar och förmaningar böra meddelas av barnavårdsnämnden

själv. Med hänsyn härtill och under förutsättning att 26 § omredigeras

i enlighet med lagrådets hemställan bör vad här stadgas om vidtagande

av åtgärder enligt nämnda paragraf avse dess punkt 2, 3 eller 4.

Vidare böra under de vid 11 § angivna förutsättningarna hänvisningen

till 46 § ändras på samma sätt som i 11 § samt hänvisningen till 50 g utgå

ur första stycket punkt 3.

s. 426 Kontrollera mot PDF

426

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Slutligen bör hänvisningen till 99 §, om denna omnumreras i enlighet med

lagrådets där gjorda hemställan, avse 100 §.

14 §.

Med första stycket avses att utsäga, att i barnavårdsärende erforderlig utredning

skall inledas utan dröjsmål och att därvid skola klarläggas de omständigheter

som äro av betydelse för ärendets bedömning. Enligt andra stycket

skall utredningen genomföras så skyndsamt som förhållandena betinga

och bedrivas på sådant sätt, att ingen onödigtvis vållas obehag, olägenhet

eller kostnad.

Som framgår av remissprotokollet (s. 198) ha anmärkningar framkommit

om bristande objektivitet vid barnavårdsnämndernas utredningar. Med hänsyn

härtill är det enligt lagrådets mening av vikt, att i lagtexten kommer till

uttryck, att utredningen skall vara allsidig. Föredragande statsrådet har i

föreskriften att ingen i onödan får utsättas för obehag velat inbegripa också

det förhållandet, att barnavårdsnämnden vid utredning skall tillvarataga bevis

antingen det talar för eller emot den utredningen gäller, varför något uttryckligt

stadgande härom ej ansetts påkallat. Med vanlig tolkning torde

dock en sådan uppfattning icke kunna godtagas. Under hänvisning till det

anförda hemställer därför lagrådet om uttryckligt angivande i lagtexten, att

utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som äro

av betydelse för ärendets bedömning. Föreskriften härom synes lämpligen

kunna intagas i andra stycket, dit slutet av förslagets första stycke kunde

överflyttas. Andra styckets innehåll i övrigt kunde samtidigt jämkas ur

språkliga synpunkter.

15 §.

I förslaget användas flerstädes uttryck såsom »den ärendet rör», »den

beslutet rör» och liknande (se förutom denna paragraf 19, 20, 23, 80—

82 §§). En dylik terminologi förekommer vad angår besvärsrätt redan nu i

åtskilliga författningar, bl. a. gällande barnavårdslag (81 § 1 mom.; jfr ock

betänkande ang. administrativt rättsskydd, SOU 1955: 19 s. 81). Såvitt angår

förfarandet inför barnavårdsnämnd är dock gällande lag, i den mån den

upptar bestämmelser i ämnet (se t. ex. 24 § 2 mom.), mera konkret utformad.

Det kan befaras att för såväl nämnder som enskilda svårigheter skola uppkomma,

då det gäller att tillämpa stadganden av så abstrakt karaktär som

de här föreslagna. Att märka är att i olika avseenden, t. ex. vid utfärdande

av kallelser och vid förhör, skilda regler gälla, allteftersom ärendet anses

»röra» den som skall höras eller ej. I avvaktan på att frågan kan bli närmare

belyst genom utredningen om administrativa frihetsberövanden och besvärssakkunnigas

utredning kan det därför vara tillrådligt att anvisningar

om innebörden av dessa uttryck meddelas till ledning för nämnder och enskilda.

Förslagets avfattning på några punkter kan för övrigt i detta hänseende

direkt ge anledning till missförstånd. Till frågan härom och till de

ändringar som därav betingas återkommer lagrådet vid 19, 20 och 23 §§.

s. 427 Kontrollera mot PDF

427

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

16 §.

Lagrådet kommer vid 50 § att hemställa om borttagande av barnavåidsnämnds

befogenhet att meddela förbud som där avses. Iakttages detta, böra

de här upptagna båda hänvisningarna till sådana förbud utgå.

17 §.

Att nämnden får utdöma vite endast i fall av tredska, d. v. s. näi den finner

tredska bevisligen föreligga, kan vara ägnat att försvaga verkan av vitesförelägganden.

Tydligen skulle dessa bli mera effektiva, om nämnden tilllätes

utdöma vitet under villkor att anledning ej förekomme, att den kallade

hade laga förfall för sin utevaro (jfr 32 kap. 6 § rättegångsbalken). Med hänsyn

till den föreslagna befogenheten att förordna om hämtning och då stadgandet

om utdömande av vite ansluter sig till en motsvarande föreskrift i lagen

om nykterhetsvård, finner lagrådet dock ej anledning till erinran i denna

del.

19 §.

De beslut som åsyftas i första stycket torde endast vara sådana, vilka innefatta

avgörande av ärende som rör enskild person. För att detta tydligare

skall komma till uttryck synas orden »meddelar beslut» böra utbytas mot

»avgör ärende».

Paragrafens fjärde stycke innehaller vissa bestämmelser för det fall, att

»den ärendet rör» är underårig. Sålunda föreskrives i första punkten, att

föräldrarna i sådant fall jämte den underårige äga rätt att yttra sig och

eljest föra talan enligt vad i paragrafen stadgas, och i andra punkten, att

om den underårige ej fyllt 15 år paragrafens första och andra stycken endast

skola gälla föräldrarna. Det ligger nära till hands att av dessa bestämmelser

draga den slutsatsen, att ett ärende i allmänhet icke anses »röra» föräldrarna

utan endast den underårige. En sådan tolkning torde dock ej vara avsedd och

det framstår otvivelaktigt som mest naturligt att i de oftast förekommande

barnavårdsärendena betrakta föräldrarna — ensamma eller jämte den underårige

och eventuellt andra personer, t. ex. fosterföräldrar — som sakägare.

När det gäller underåriga i de högre åldrarna kunna föräldrarna måhända

i vissa fall icke anses intaga en sådan ställning. Dessa fall lära dock

vara tämligen sällsynta och det synes med fog kunna ifrågasättas om anledning

verkligen föreligger att —- utöver vad som följer av 20 § sista stycket —

tillerkänna föräldrarna yttranderätt in. m., när ärendet icke »rör» dem. Av

nu anförda skäl torde det vara lämpligast alt låta fjärde styckets första

punkt utgå och att i samband därmed vidtaga en sådan jämkning av andra

punkten, att föräldrarna icke komma att stå i motsats till »den ärendet rör».

Beträffande sistnämnda punkt må vidare framhållas, att det kan förefalla

verklighetsfrämmande, att ett barn under 15 år skall äga utveckla sin talan

och förebringa bevisning samt påkalla komplettering av utredningen men

däremot ej vara berättigad att yttra sig eller begära att bli personligen hörd.

Vill man uppställa en bestämd åldersgräns i förevarande hänseenden, och för

s. 428 Kontrollera mot PDF

428

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

en sådan ordning tala onekligen övervägande skäl, synes det vara mest naturligt

att giva regeln generell giltighet. Lagrådet vill emellertid framhålla,

att det kan bli erforderligt att inom kort taga frågan om åldersgränsen under

omprövning, därest strafflagberedningens förslag om bevistalan anses böra

framläggas. Enligt detta förslag (se SOU 1956:55 s. 401 och 475) skulle,

när någon misstänkes ha begått brottslig gärning innan han fyllt 15 år, vid

domstol kunna prövas, om han begått gärningen. I ett sådant förfarande —

som skulle få användas när barnavårdsnämnd eller länsstyrelse gjort framställning

därom och under förutsättning att åklagaren funnit det påkallat ur

allmän synpunkt — skulle den unge behandlas som part. Det betonas dock

i motiven, att talan av detta slag knappast borde anställas annat än när den

unge närmade sig 15-årsåldern.

Under hänvisning till det nu anförda hemställer lagrådet, att åt paragrafens

fjärde stycke gives förslagsvis det innehållet, att där fråga är om barn

under 15 år vad i paragrafen stadgas endast skall gälla föräldrarna. Självfallet

skulle en sådan reglering ej innebära hinder för att barnavårdsnämnden

hör barnet personligen, närhelst detta är påkallat för ärendets utredning.

20 §.

I enlighet med vad som anförts beträffande 19 § fjärde stycket hemställes,

att i förevarande paragraf första styckets andra punkt måtte utgå.

Enligt andra stycket har nämnden eller dess företrädare att bestämma,

huruvida annan än biträde må närvara, när någon höres. Stadgandet synes

kunna giva rum för olika tolkningar. Meningen torde dock ha varit att utsäga,

att nämnden eller dess företrädare har att bestämma vem som äger

närvara vid förhör, dock att biträde åt den ärendet rör alltid äger närvara

när denne höres. Syftet med stadgandet skulle härvid främst ha varit att

slå fast, att offentlighet ej gällde såsom någon allmän grundsats vid förhör

inför barnavårdsnämnd eller dess företrädare, utan att det ankomme på

nämnden eller dess företrädare att bestämma i dessa frågor med iakttagande

av biträdes rätt att närvara vid förhör med den han skulle biträda.

Då någon uttömmande reglering av frågan om rätt att närvara vid förhör

icke givits, synes del lagrådet som om förslagets bestämmelser i denna del

kunde undvaras. Enär allmänna regler om offenllighet i administrativa ärenden

icke föreligga, kan det icke anses erforderligt att särskilt utmärka, att

handläggningen här i princip ej är offentlig. Lagrådet förordar därför, att

det föreslagna andra stycket får utgå. Lämpligen kunde där i stället upptagas

en regel om förutsättningar för avvisande av biträde. Att biträde kan

avvisas framgår av 80 § i förslaget. 1 viss anslutning till 12 kap. 5 § rättegångsbalken

kunde här stadgas, att biträde må avvisas, om han visar oskicklighet

eller oförstånd eller befinnes eljest vara olämplig. Upptages i andra

stycket ett stadgande av detta innehåll, torde i första stycket ordet »lämpligt»

bli obehövligt och därför böra utgå.

Tredje stycket synes böra förtydligas i den riktningen, att det förklaras, alt

s. 429 Kontrollera mot PDF

429

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 1960

om den ärendet rör är under 18 år, hans föräldrar böra vara närvarande,

när han höres, om det kan ske utan men för utredningen.

23 §.

Förevarande paragrafs första stycke bör omformuleras i anslutning till vad

som anförts beträffande 19 § fjärde stycket. I enlighet härmed hemställes, att

andra punkten får utgå och att en viss jämkning vidtages i tredje punkten,

förslagsvis så, att där fråga är om barn under 15 år beslutet såvitt barnet angår

endast behöver delgivas föräldrarna.

25 §.

I samband med granskningen av de i denna paragraf upptagna bestämmelserna

har lagrådet uppmärksammat den betydelsefulla frågan om samordnandet

av domstolarnas och barnavårdsnämndernas verksamhet med avseende

å unga lagöverträdare.

Enligt gällande rätt kan domstol, om tilltalad tillhör sådan åldersgrupp

att skyddsuppfostran kan förekomma och han övertygas om brott som kan

medföra fängelse eller straffarbete, i stället för att döma till straff överlämna

till barnavårdsnämnd eller, beträffande elev vid skola tillhörande

barna- och ungdomsvården, till skolans styrelse att vidtaga åtgärd för hans

omhändertagande för skyddsuppfostran. Stadgandet härom är upptaget i 1 §

lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av

underårig. Ett domstolsbeslut av nu angivet innehåll innebär icke i och för

sig att barnavårdsnämnden eller skolstyrelsen är skyldig att vidtaga åtgärd

beträffande den sakfällde, utan nämnden eller skolstyrelsen har att på eget

ansvar bedöma huruvida så bör ske. Vid lagrådsgranskningen av 1952 års

lag uttalades, att med en sådan ordning garantier saknades för att domstolsdomen

verkställdes på sätt domstolen avsett.

Strafflagberedningen har i sitt slutbetänkande om skyddslag i förevarande

avseende föreslagit en bestämmelse av innehåll att, därest den som begått

brottslig gärning kan bliva föremål för vård enligt barnavårdslagen, rätten

må, efter hörande av barnavårdsnämnd eller, i fråga om den som är elev i

skola tillhörande barna- och ungdomsvården, skolans styrelse, överlämna åt

nämnden eller styrelsen alt föranstalta om erforderlig vård. I strafflagberedningens

förslag förutsätles alt sådant överlämnande till barnavård skall

kunna ske oberoende av vilken form av barnavård som må finnas motiverad,

och av betänkandet framgår, att med förslaget icke avses någon ändring av

nuvarande ordning i fråga om kompetensfördelningen mellan domstolar och

barnavårdsnämnder. Domstolens beslut skulle endast innebära ett avgörande

att den sakfällde icke med anledning av det påtalade brottet skall underkastas

någon behandling inom kriminalvården och att ansvaret för att erforderliga

åtgärder vidtagas lägges på barnavårdsmyndigheterna, som således skulle

ha att avgöra icke blott vilken form av barnavård som vore lämpligast utan

om överhuvudtaget något ingripande från deras sida vore påkallat.

s. 430 Kontrollera mot PDF

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

I anledning av förenämnda lagrådsyttrande rörande 1952 års lag uttalade

departementschefen, att möjligheten av en meningsskiljaktighet mellan domstol

och barnavårdsnämnd som skulle medföra en fara för samhällsskyddet

finge anses vara av huvudsakligen teoretisk art. Risk föreligger dock att avsaknaden

av bestämmelser, som skulle innebära garantier för att ett domstolsbeslut

av omförmäld innebörd blir verkställt såsom domstolen avsett,

verkligen kan leda till ytterst otillfredsställande förhållanden såväl ur samhällets

synpunkt som för den unges egen del. I samband med sitt nyssnämnda

uttalande angående 1952 års lag erinrade departementschefen om

att de påtalade formella bristerna dittills icke lett till några allvarliga olägenheter.

Numera kan påvisas fall då så skett. Lagrådet får i detta avseende

hänvisa till justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1959 s. 207 ff.

Med hänsyn till det anförda äro bestämmelser otvivelaktigt påkallade för

närmare reglering av samordnandet av domstolarnas och barnavårdsnämndernas

verksamhet, då det gäller unga lagöverträdare. Dessa bestämmelser

behöva emellertid ej nödvändigt meddelas inom barnavårdslagstiftningens

ram. Behovet kan tillgodoses i samband med den allmänna översynen av det

straffrättsliga reaktionssystemet. Under förutsättning att bestämmelser i ämnet

meddelas inom en snar framtid vill lagrådet icke motsätta sig att frågan

nu lämnas öppen.

26 §.

I 23 § a) och b) gällande barnavårdslag finnas bestämmelser om förmaning

till barns föräldrar och varning åt underårig. Även i kommitténs förslag

intogos i 90 och 91 §§ uttryckliga bestämmelser om såväl förmaning som varning

bland de tillrättavisande och förebyggande åtgärderna. Av remissprotokollet

framgår, att i allmänhet ingen erinran gjorts av remissorganen mot

den barnavårdsnämnden tillagda möjligheten att — i likhet med vad som

nu gäller — meddela tillrättavisande åtgärder i form av förmaning och varning.

Endast i några få yttranden synas erinringar ha framställts mot förslaget

i denna del. Föredragande statsrådet har emellertid under hänvisning

till dessa yttranden föreslagit, att institutet varning slopas. Däremot har det

ansetts lämpligt, att förmaningar — till den underårige eller till hans föräldrar

eller annan fostrare — skola kunna meddelas som en av olika tänkbara

hjälpåtgärder.

Till en början må framhållas, att det icke är tillfredsställande att som

skett i 26 g första punkten under beteckningen hjälpåtgärder jämställa förmaningar

med råd och ekonomiskt stöd.

Vad vidare angår institutet varning ha enligt lagrådets mening tillräckliga

skäl icke anförts för att utmönstra denna förebyggande åtgärd, helst som

myndigheterna i allmänhet icke framställt någon erinran mot kommitténs

förslag om dess bibehållande. Med hänsyn till det svårbehandlade klientel av

kriminell och missanpassad ungdom, som kommer att bli föremål för barnavårdsnämndernas

verksamhet, kan det enligt lagrådets mening icke vara välbetänkt

att avstå från en så betydelsefull förebyggande åtgärd som varnings
-

s. 431 Kontrollera mot PDF

431

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1060

institutet, rätt använt, måste anses utgöra. Det kan även framhållas, att frågan

om bibehållande av detta institut kan anses äga ett visst samband med

det av kommittén framlagda förslaget angående omhändertagande med villkorligt

anstånd. Detta förslag har med fog avstyrkts av flertalet remissmyndigheter

och därvid ha bl. a. besvärssakkunniga framhållit, att man i barnavårdsprocessen

för samma syfte som den villkorliga domen har förmaning

och varning. Även föredragande statsrådet har ställt sig avvisande mot berörda

förslag och därvid framhållit, att de egentliga förebyggande åtgärderna

eljest skulle kunna få minskad verkan. Det synes lagrådet jämväl ur nu antydda

synpunkter angeläget att bland de förebyggande åtgärderna även bibehålla

barnavårdsnämndernas möjlighet att kunna tilldela varning.

Under hänvisning till det anförda får lagrådet hemställa, att i 26 § även

varning upptages bland de förebyggande åtgärderna. Detta synes lämpligen

kunna ske på det sättet att förmaning och varning tillsammans upptagas

i en särskild andra punkt och att härav betingad omredigering av paragrafen

vidtages. Härav föranledes även en följdändring i 12 §.

Enligt det remitterade förslaget har ej avsetts att beslut om förmaningar

skola kunna överklagas. Lagrådet, som delar denna uppfattning, anser att

detsamma liksom för närvarande bör gälla i fråga om varningsbeslut.

30 §.

Såsom föredragande statsrådet framhållit bör av barnavårdsnämnd beslutat

omhändertagande för utredning upphöra, om den omhändertagne av

domstol häktas såsom misstänkt för brott. Då bestämmelser saknas, varigenom

samordnandet av domstolarnas och barnavårdsnämndernas verksamhet

närmare regleras, och då på grund härav ovisshet kan komma att råda om

vad som gäller i förevarande avseende, hemställer lagrådet, att i paragrafen

intages ett stadgande av innehåll, att beslut om omhändertagande förfaller,

om den underårige häktas.

Justitieråden Beckman och Tammelin samt regeringrådet Nevrell förenade

sig om följande yttrande:

Den i 30 § upptagna bestämmelsen om befogenhet för barnavårdsnämnd

att, i avbidan på att ärende skall slutligt avgöras, omhändertaga den underårige

för utredning avser underåriga i alla åldrar. Enligt departemcntsförslaget

skall sådant provisoriskt omhändertagande få ske, oavsett huruvida

omhändertagande för samhällsvård eller allenast förebyggande åtgärd närmast

ifrågakommer. Kommitténs förslag innebar i sistnämnda hänseende

att provisoriskt omhändertagande, under i övrigt angivna förutsättningar,

skulle få tillgripas endast om det förelåge sannolika skäl för antagande, att

den underåriges omhändertagande för samhällsvård vore påkallat. Med hänsyn

till alt här är fråga om mycket allvarliga ingripanden i enskildas rätt

och frihet böra självfallet barnavårdsnämnderna i förevarande hänseende

icke erhålla vidsträcktare befogenheter än som måste anses oundgängligen

påkallade för att de skola kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sina

s. 432 Kontrollera mot PDF

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

uppgifter. Det kunde måhända därför synas tillfyllest med en sådan begränsad

befogenhet att omhändertaga underårig för utredning som kommittén

föreslagit. Emellertid kan det antagas ej sällan förekomma fall, då ett snabbt

ingripande ter sig nödvändigt men barnavårdsnämnden icke på förhand

utan först efter närmare utredning kan taga ställning till frågan huruvida

det är sannolikt att omhändertagande för samhällsvård skall behöva tillgripas

eller att förebyggande åtgärder äro tillfyllest. I dylika fall kan det vara

av värde om nämnden har möjlighet att i avbidan på utredningen omhändertaga

den underårige. Med hänsyn härtill synes anledning saknas att

motsätta sig, att förutsättningarna för provisoriskt omhändertagande angivas

på sätt som skett i departementsförslaget. Det bör emellertid med skärpa

understrykas, att sådant omhändertagande endast i yttersta undantagsfall

bör förekomma, om det icke på förhand finnes anledning antaga, att omhändertagande

för samhällsvård kommer att bli erforderligt. I detta sammanhang

må ytterligare betonas vad utredningen angående administrativa

frihetsberövanden anfört om vikten av att erforderlig utredning angående

underårig, som blivit provisoriskt omhändertagen, bedrives med största

skyndsamhet, så att tiden för dylikt omhändertagande inskränkes så mycket

som möjligt.

Den föreslagna bestämmelsen i paragrafens andra stycke måste så tolkas,

att barnavårdsnämnds beslut om provisoriskt omhändertagande kan avse kortare

tid än fyra veckor samt att barnavårdsnämnd, om det visar sig erforderligt,

kan genom ett senare meddelat beslut förlänga tiden för omhändertagandet,

dock icke mer än att detta sammanlagt kommer att vara under en

tid av högst fyra veckor. Med hänsyn härtill torde ordet »avse» i andra

stycket böra utbytas mot »bestå».

Justitierådet Söderlund anförde:

Förutsättningarna för ingripanden av här avsett slag och syftet med ingripandena

äro för skilda grupper av fall så olika, att det finns anledning

ifrågasätta möjligheten eller lämpligheten av att, såsom förslaget innebär,

inskränka den erforderliga regleringen till en för samtliga fall gemensam

summarisk regel.

Förslaget anger tre huvudgrupper av fall. Den första omfattar sådana

fall, då omhändertagandet anses nödvändigt på grund av föreliggande risk

för den underåriges hälsa eller utveckling. Bestämmelserna torde i denna

del få uppfattas närmast som ett komplement till stadgandet under a) i 25 §,

att barnavårdsnämnden har att vidtaga åtgärder enligt 26—29 §§, om någon

som ej fyllt 18 år misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant

sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes för fara, eller om hans

utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet

som fostrare eller bristande förmåga att fostra honom. Ett omedelbart

ingripande enligt förevarande paragraf skulle således för dessa fall vara helt

socialt betingat. Det gäller att genast skilja den underårige från en för

honom skadlig miljö och att till dess saken slutligt avgöres ge honom den

vård han behöver (jfr remissprotokollet s. 111, 259). Att omhändertagandet

s. 433 Kontrollera mot PDF

433

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

samtidigt ger särskilda möjligheter till sådan läkarundersökning eller observation

av annat slag, som kan vara erforderlig, bör icke tilläggas någon

avgörande betydelse, när det gäller att karakterisera ingripandet. Inställelse

bos läkare kan även utan omhändertagande framtvingas enligt reglerna i

15—17 §§, och ett behov av fortgående observation är icke i och för sig tillräckligt

för omhändertagandet. Grunden för omhändertagandet är risken för

den underåriges hälsa eller utveckling i den miljö, där han vistas.

Under nu anförda omständigheter kan uttrycket omhändertagande för

utredning icke anses lämpat för denna grupp av fall. Uttrycket för tanken

till ett frihetsberövande, avsett att möjliggöra utredning. Omhändertagandet

framstår emellertid här i själva verket snarast som ett interimistiskt avgörande

i saken, jämförligt med vad som på många andra områden kan förekomma,

när behov föreligger av en omedelbar åtgärd och den prövande

myndigheten, eventuellt efter avvägning mellan stridiga partsintressen, finner

åtgärden höra tillåtas. Erinras må om interimistiska avgöranden beträffande

vårdnad om barn eller omyndighetsförklaring enligt 20 kap. 10 eller

20 § föräldrabalken samt interimistiskt beslut om intagning på alkoholistanstalt

enligt 25 § lagen om nykterhetsvård ävensom om de åtgärder av

skilda slag som för att trygga en parts anspråk i rättegång eller ärende

kunna vidtagas enligt 15 kap. rättegångsbalken eller 4 § tredje stycket lagen

om domstolsärenden. Vanligen skall i sådana fall den som beröres av

åtgärden först höras; är fara i dröjsmål, kan den dock omedelbart vidtagas.

Uppfattas omhändertagande i första gruppens fall på sätt som här antytts,

leder tydligen detta till att bestämmelserna på denna punkt bort utformas

på annat sätt än som skett i förslaget.

Som en andra grupp omnämnas i paragrafen de fall, då ett omhändertagande

anses nödvändigt på grund av föreliggande risk för brottslig eller annan

skadlig verksamhet från den underåriges sida. Denna grupp återfinnes

bland fall, varom förmäles under b) i 25 §. Den är emellertid mera begränsad

bl. a. såtillvida, att handlingar som kunna föranleda ett ingripande från

barnavårdsnämnden men som icke lämna stöd för uppfattningen, att brottslig

eller annan skadlig verksamhet i fortsättningen kan befaras, icke kunna utgöra

grund för ett omedelbart omhändertagande enligt denna paragraf.

Till väsentlig del kan det omedelbara ingripandet även i fråga om denna

grupp sägas vara betingat av sociala skäl. Den omhändertagne skall enligt

25 § b) bli föremål för tillrättaförande åtgärder, och detta sker i fall av denna

typ företrädesvis genom omhändertagande för samhällsvård. Genom det tillfälliga

omhändertagandet tillgodoses visserligen även samhällsskyddet, men

detsamma gäller i motsvarande fall vid slulligt omhändertagande för samhällsvård.

Frånsett den olikhet som betingas av den korta tid under vilken

det tillfälliga omhändertagandet består, kan i fråga om behandlingsformen

icke anses föreligga någon avgörande skillnad mellan det tillfälliga omhändertagandet

och ett slutligt omhändertagande för samhällsvård. Det må erinras

att i förslaget de båda fallen jämställas, när i samhällsskyddets intresse

särskilda övervakningsåtgärder äro påkallade. Härom må hänvisas till 30 §

första stycket andra punkten om intagning i ungdomsvårdsskola, 37 § om

2S lliliang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 10

s. 434 Kontrollera mot PDF

434

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

förvaring tills vidare genom polismyndighets försorg samt motiveringen till

41 §, jämförd med vad lagrådet yttrar vid sistnämnda paragraf.

Med hänsyn till det nu anförda kan även i denna del göras gällande, att

övervägande skäl tala för att omhändertagandet bör uppfattas som ett interimistiskt

beslut angående omhändertagande för samhällsvård, att sålunda

uttrycket omhändertagande för utredning även här är missvisande samt att

bestämmelserna i ämnet bort utformas på annat sätt än som skett.

Den tredje gruppen utgör de fall, då enligt förslaget ett omedelbart omhändertagande

är påkallat med hänsyn till att eljest den fortsatta utredningen

kan allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hindras. Här — liksom

i fråga om den närmast föregående gruppen — fäster man sig vid den nära

anslutningen till vissa inom straffprocessen stadgade grunder för häktning.

Detta ar ägnat att inge tvekan. För häktning är eu allmän förutsättning, att

vederbörande är på sannolika skäl misstänkt för brott, i regel ett brott varå

straffarbete kan följa. Under sådana förhållanden behöver det ej anses betänkligt

att han får häktas, om det befaras att han skall avvika eller annorledes

undandraga sig lagföring eller straff eller att han skall genom undanröjande

av bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning. Förhållandena

äro i barnavårdsärenden icke utan vidare jämförliga. Omhändertagande

tankes enligt förslaget få ske, oavsett om det slutliga beslutet kommer

att gå ut på omhändertagande för samhällsvård eller endast åtgärder av de

lindrigare slag som avses i 26 §. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp i enskildas

förhållanden, som ett omhändertagande kan innebära, synes det

betänkligt, att detta skulle tillåtas även i fall av så lindrig beskaffenhet, att

ej ett omhändertagande för samhällsvård bedömes såsom sannolikt. En

ändiing i förslaget på denna punkt måste därför ifrågasättas.

Som exempel på beteenden, mot vilka bestämmelserna i denna del rikta

sig, anföres i kommittébetänkandet (s. 477), att den underårige eller

hans föräldrar företa sig något som försvårar utredningen eller kan omöjli§§öra

senare verkställighet, såsom att föräldrarna dölja den underårige

eller sända honom till annan ort eller att han själv söker göra sig oanträffbar.

Någon anmärkning torde icke böra framställas mot att omhändertagande

i sådana fall får ske, om blott missförhållandena enligt vad förut

sagts äro så allvarliga, att ett slutligt omhändertagande för samhällsvård

är sannolikt.

I fall av den nu ifrågavarande typen kan det vara befogat att tala om ett

för ärendets behandling erforderligt frihetsberövande; uttrycket omhändertagande

för utredning kan däremot knappast ens för dessa fall anses helt

träffande. Förutsatt att åtgärden, enligt vad nyss förordats, regelmässigt

kommer att avlösas av ett slutligt omhändertagande för samhällsvård, höidet

lagtekniskt sett vara möjligt att behandla även preliminärt omhändertagande

av denna typ som ett interimistiskt beslut i saken.

Av remissprotokollet (s. 110) framgår, att det är avsett att barnavårdsnämnderna

i anledning av kriminellt förfarande, som kan tänkas föranleda

åtgärder inom barnavårdens ram, ha att så snart som möjligt inskrida utan

s. 435 Kontrollera mot PDF

435

Kanyl. J\Iaj:ts proposition nr 10 år 1960

att först avvakta, om judiciella åtgärder komma att vidtagas mot den underårige.

Genom att barnavårdsnämnden sålunda enligt förevarande paragraf

eller eventuellt 29 § omhändertar den underårige, när fog därtill föreligger,

kan ernås att inom barnavårdens ram anordnas sådan övervakning, som enligt

24 kap. 3 § rättegångsbalken regelmässigt bör ersätta häktning, då den

misstänkte är under 18 år. Om den misstänkte sakfälles, innebär domen vanligen

på grund av föreskrifterna i lagen den 30 december 1952, att åt barnavårdsmyndigheten

uppdrages att fortfarande omhändertaga honom.

Det kan tänkas, att undantagsvis häktningsskäl föreligga, ehuru omständigheterna

ej äro sådana, att omhändertagande enligt barnavårdslagens regler

är medgivet (jfr proposition nr 88 till årets riksdag s. 85). Den nyss

föreslagna inskränkningen beträffande möjligheten till interimistiskt omhändertagande

i den tredje gruppens fall kunde måhända medföra att ytterligare

någon gång komrne att föreligga häktningsskäl utan motsvarande möjlighet

att ingripa inom barnavården. Därest det skulle anses önskvärt, att

även i sådana fall övervakning anordnas inom barnavården, och särskild bestämmelse

därom skulle anses erforderlig, kunde den lämpligen meddelas i

detta sammanhang. Därvid är att beakta, att enligt 24 kap. 3 § rättegångsbalken

kräves samtycke av den underårige; lämnas ej sådant samtycke till

övervakningen, skall han häktas.

Det anförda ger vid handen, att en viss omarbetning av de föreslagna bestämmelserna

är önskvärd. Uttrycket omhändertagande för utredning är

vilseledande. Det inger föreställningen, att det är fråga om ett särskilt

tvångsmedel i form av frihetsberövande för sadana fall, da föreskrifterna i

15—17 §§ ej vore tillfyllest. Med undantag för tredje gruppens fall kan en

sådan uppfattning icke anses befogad. Det tillfälliga omhändertagandet bör

snarare ses som ett interimistiskt beslut i saken. Strängare krav än som

föreslagits synas vidare böra uppställas för ett omhändertagande i tredje

gruppens fall. För den händelse lagbestämmelse anses erforderlig för att

möjliggöra tillfälligt omhändertagande inom barnavården, då häktningsskäl

mot underårig föreligga men ej skäl för ingripande enligt de allmänna reglerna

i barnavårdslagen, kunde även sådan bestämmelse här böra meddelas.

Ehuru av dessa skäl ytterligare utredning kunde vara erforderlig, synas

dock, särskilt som förslaget i vissa delar ej gör anspråk på att innefatta

annat än en provisorisk reglering, förslagets bestämmelser i denna paragraf

tills vidare kunna godtagas med vissa jämkningar. Förslagsvis kunde till en

början stadgas, att i avbidan på att ärende kan slutligt avgöras må barnavårdsnämnden

tills vidare omhändertaga underårig, om detta anses nödvändigt

på grund av föreliggande risker för den underåriges hälsa eller utveckling

eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida. Vidare

kunde i samma stycke föreskrivas, att om sannolika skäl förekomma för att

ett slutligt ingripande enligt 29 § skall vara påkallat, må underårig på sätt

nyss sagts tills vidare omhändertagas även när genom hans eller annans

beteende kan befaras, att han ej skall vara tillgänglig vid erforderlig utredning

eller att denna eljest skall allvarligt försvåras eller åt! vidare åtgärder

s. 436 Kontrollera mot PDF

436

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

skola hindras. I ett andra stycke borde föreskrivas, att ingripande enligt

första stycket i lagen benämnes omhändertagande för utredning ävensom

att sådant omhändertagande må bestå högst fyra veckor. Vidare borde där

stadgas, att beslut angående omhändertagande förfaller, om den underårige

häktas. I ett tredje stycke kunde, i den mån behov därav anses föreligga,

föreskrivas, att övervakning, som enligt 24 kap. 3 § rättegångsbalken

må anordnas i stället för häktning, må beträffande misstänkt som är under

18 år med dennes samtycke anordnas inom barnavården, ehuru skäl till ingripande

enligt 26—29 §§ ej föreligger.

Lagrådet yttrade vidare:

I remissprotokollet har icke berörts frågan om förhållandet mellan förslagets

30 § och den av Sverige biträdda konventionen den 4 november 1950

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Såvitt lagrådet kan finna låta sig de här upptagna stadgandena förena

med konventionen (jfr proposition 1951 nr 165 s. 11 och 18—20).

31 §.

Här upptagna bestämmelser innebära, att den som ej fyllt 18 år kan då

föräldrarna avlidit eller övergivit honom eller på begäran av föräldrarna

eller med deras samtycke omhändertagas för samhällsvård även om han

själv motsätter sig sådan åtgärd. Såsom av remissprotokollet framgår har

utredningen om administrativa frihetsberövanden förklarat sig anse, att såsom

förutsättning för omhändertagande i dylika fall av den som fyllt 15 år

bör uttryckligen föreskrivas, att han samtycker till åtgärden. Lagrådet anser

goda skäl föreligga för uppställande av ett dylikt villkor. Emellertid

kan det, såsom föredragande statsrådet framhållit, befaras att en sådan

töreskrift i exceptionella fall kunde leda till att uppenbara hjälpbehov icke

skulle kunna tillgodoses. Enligt lagrådets mening bör med hänsyn härtill

föreskriften i fråga givas det innehållet att samtycke erfordras om ej särskilda

skäl föranleda annat. Genom en på sådant sätt utformad bestämmelse

skulle beaktas bl. a. sådana fall då samtycke saknar betydelse på

grund av debilitet eller liknande sinnesbeskaffenhet hos den unge.

På nu anförda skäl hemställer lagrådet, att till paragrafen fogas ett tredje

stycke av innehåll att den som fyllt femton år må, om ej särskilda skäl

iöranleda annat, endast efter eget samtycke omhändertagas enligt denna

paragraf.

33 §.

I anledning av det här upptagna förslaget om preliminärt omhändertagande

från polismyndighets sida får lagrådet hänvisa till sitt den 9 april

1959 avgivna yttrande om den senare vid årets riksdag i enlighet med proposition

nr 146 beslutade möjligheten att under prövotiden taga villkorligt

dömd i förvar under kortare tid. Lagrådet, som ansåg sådan möjlighet böra

införas jämväl i fråga om villkorligt dömda i åldern 15—17 år, har intet

att erinra mot nu förevarande förslag; dock bör tydligen, såsom lagrådet

s. 437 Kontrollera mot PDF

437

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

i sitt tidigare yttrande framhållit, omhändertagande av unga i polisarrest

såvitt möjligt begränsas. I flertalet fall torde, såsom föredragande statsrådet

framhållit, ett eller annat dygn vara tillfyllest.

Enligt sista punkten i paragrafen må underårig, om barnavårdsnämnden

beslutat att han skall frigivas, enligt nämndens bestämmande kvarhållas till

dess han avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare. Såsom utredningen

om administrativa frihetsberövanden i sin under departementsarbetet upprättade

promemoria understrukit måste tydligen ett dylikt kvarhållande

vara motiverat uteslutande av den praktiska synpunkten att den underårige

ej bör frigivas under för honom ogynnsamma förhållanden och kvarhållandet

bör inskränkas till kortast möjliga tid.

35 §.

Enligt första stycket skall den som omhändertagits för samhällsvård erhålla

god vård och fostran samt den utbildning som påkallas av omständigheterna.

Beträffande den som omhändertagits för utredning stadgas i andra

stycket, att han skall erhålla god vård och underkastas sådan undersökning

som föranledes av skälen för ingripandet. Att nödig undersökning skall

verkställas torde emellertid framgå redan av 14 § och icke behöva utsägas

i detta sammanhang. Då stadgandet i andra stycket i övrigt blott nämner

god vård, lärer tanken vara att av den behandling som avses i första stycket

förhållandena under den korta tiden för en utredning blott medge vård men

ej fostran eller utbildning. Emellertid torde väl syftet ytterst vara detsamma

i andra som i första styckets fall men behandlingen under en utredning

få lämpas efter skälen för ingripandet. Lagrådet hemställer därför om sådan

omformulering av andra stycket, att den som omhändertagits för utredning

skall, i den mån förhållandena medgiva och med beaktande av skälen för

ingripandet, erhålla sådan behandling som avses i första stycket.

36 §.

Lagrådet hemställer, att ordet »institution» ändras till »anstalt», vilket

sistnämnda uttryck i andra sammanhang, exempelvis i 40 § andra stycket,

synes använt i samma betydelse.

41 §.

Lagrådet vill understryka nödvändigheten av att möjlighet öppnas för att

snabbt och betryggande mottaga de för utredning omhändertagna. I viss utsträckning

kommer tydligen staten att ställa resurser till förfogande för

detta ändamål; härutinnan må hänvisas till departementschefsyttrandet i

propositionen nr 88 till årets riksdag s. 84—87. Emellertid kan man icke

utgå från att alla underåriga, som på grund av sitt beteende omhändertagas

för utredning eller som av sådan anledning omhändertagits för samhällsvård

och avvakta intagning i ungdomsvårdsskola, bliva mottagna på särskilda statliga

utredningshem. Enligt vad föredragande statsrådet anfört är det fastmera

avsett, att dessa kategorier omhändertagna i allmänhet i stället skola pla
-

s. 438 Kontrollera mot PDF

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ceras i upptagningshem, varvid ansvaret för att den intagne står under erforderlig

uppsikt kommer att åvila barnavårdsnämnden. Med detta ansvar

måste, förklarar statsrådet, självfallet också följa befogenhet för nämnden

att underkasta den omhändertagne den begränsning av rörelsefriheten, som

betingas av syftet med omhändertagandet. Statsrådet anser en dylik befogenhet

ha stöd i förevarande paragraf. Den har emellertid icke kommit till

särskilt uttryck i lagtexten, och såsom utredningen om administrativa frihetsberövanden

i sin promemoria framhållit måste det anses vara av värde

att uttryckligt stöd finnes i barnavårdslagen för det tvång som må utövas

mot omhändertagna. Lagrådet får därför hemställa, att till 41 § första stycket

lägges en punkt av innehåll, att den omhändertagne må underkastas den

begränsning i rörelsefriheten, som betingas av syftet med omhändertagandet.

Denna hemställan aktualiserar ytterligare det av lagrådet i annat sammanhang

framförda kravet på betryggande juridiska kvalifikationer hos det

beslutande organet.

Enligt andra stycket andra punkten må föräldrar till den som omhändertagits

enligt 31 § andra stycket ej betagas tillfälle till umgänge med den

omhändertagne, såvida ej särskilda skäl föreligga. Tillräckliga grunder synas

icke anförda för att detsamma icke skulle gälla, när omhändertagandet

skett enligt 31 § första stycket. Lagrådet hemställer därför, att orden »andra

stycket» få utgå ur hänvisningen till 31 §.

42 §.

Denna paragraf synes ha fått en mindre tillfredsställande utformning.

Bestämmelserna i andra stycket om fortsatt omhändertagande framstå sålunda

närmast såsom undantag från regeln att samhällsvård som avses i

Öl § skall upphöra, när föräldrarna begära det. I anslutning till gällande lag

torde avsikten emellertid ha varit, att fortsatt omhändertagande skall kunna

beslutas även eljest, såsom när sådan samhällsvård skall upphöra i anledning

av den omhändertagnes ålder. Eftersom samhällsvården i här avsedda

tall alltid skall upphöra senast då den omhändertagne fyller 18 år, är det

vidare överflödigt att som förutsättning för fortsatt omhändertagande angiva,

att han icke uppnått denna ålder. Innebörden av stadgandet skulle

komma till tydligare uttryck, därest bestämmelserna om fortsatt omhändertagande

upptoges i ett särskilt stycke sist i paragrafen. Andra styckets första

punkt kunde då med en mindre jämkning av lydelsen överföras till första

stycket som en andra punkt och förslagets tredje stycke bli andra stycket.

I ett nytt tredje stycke kunde som en första punkt upptagas en bestämmelse

av innehåll, att om nämnden finner att samhällsvård enligt 31 § icke kan

upphöra utan sådan fara för den omhändertagne som avses i 25 § a) nämnden

skall omhändertaga honom för fortsatt samhällsvård enligt 29 §. Härtill

kunde som en andra punkt läggas förslagets andra stycke sista punkten i

oförändrad lydelse.

Vid 31 § har lagrådet hemställt, att samtycke av den omhändertagne, när

han fyllt 15 år, regelmässigt skall erfordras för samhällsvård som där avses.

s. 439 Kontrollera mot PDF

439

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Bifalles denna hemställan, synes i nu förevarande paragraf även böra stadgas,

att samhällsvården skall förklaras avslutad om den omhändertagne begär

det efter det att han fyllt 15 år och särskilda skäl ej föranleda annat.

43 §.

Första stycket upptager regler om villkorligt upphörande av samhällsvård.

I samband därmed kan nämnden enligt andra stycket meddela en eller flera

föreskrifter som avses i 27 § samt förordna om övervakning. Något stadgande

om giltighetstiden för sådana föreskrifter och sådan övervakning har icke

föreslagits. Det torde ankomma på nämnden att bestämma lämplig tid. Meddelar

nämnden senare beslut om definitivt upphörande av samhällsvården,

upphöra tydligen även föreskrifter och övervakning att äga giltighet. Detsamma

bör gälla, om samhällsvården definitivt upphör på grund av vederbörandes

ålder. Till klargörande härav hemställer lagrådet om tillägg av ett

stadgande, att föreskrift eller förordnande varom här stadgas ej skall gälla

för längre tid än till dess samhällsvården slutligt upphör.

46 §.

Enligt första stycket förstås med fosterbarn barn under sexton år, som

mottagits i fosterhem. Barnavårdsnämndens tillsyn kan emellertid enligt

andra stycket genom särskilt beslut förlängas till tid efter det att fosterbarnet

fyllt sexton år. I tredje stycket åter stadgas, att barnavårdsnämnden

beträffande vissa barn som ej äro fosterbarn, s. k. vistelsebarn, kan förordna,

att de tills vidare skola anses såsom fosterbarn.

Förhållandet mellan styckena framgår icke med önskvärd tydlighet. Det

är sålunda knappast möjligt att ur lagtexten utläsa, huruvida förlängning

av tillsynstiden enligt andra stycket skall kunna ske även i tredje styckets

fall. Meningen torde vara, att tillsynstiden skall kunna förlängas även för

vistelsebarn. För att klargöra detta kunde andra och tredje styckena lämpligen

byta plats. Barnavårdsnämndens beslut om ett vistelsebarn bör vidare

enligt sistnämnda stycke gå ut på, icke att det vid tillämpning av denna lag

skall tills vidare anses såsom fosterbarn utan att lagens stadganden om fosterbarn

skola tills vidare tillämpas å barnet. Slutligen kunde det stycke som

handlar om förlängning av tillsynstiden angivas gälla — i stället för fosterbarn

— barn som avses i första eller andra stycket.

Det bör vidare uttryckligen framhållas att det endast är om särskilda

skäl det påkalla som barnavårdsnämnden må beträffande barn som avses

i första eller andra stycket besluta, att nämndens tillsyn enligt bestämmelserna

i detta kapitel skall fortsätta under viss tid, högst tre år, efter det att

barnet fyllt sexton år.

Lagrådet hemställer, att paragrafen omredigeras på nu angivet sätt. Då

barnavårdsnämnden blott äger meddela beslut i särskilda fall, ej allmängiltiga

förordnanden, hemställes också, att ordet »förordna» utbytes mot »besluta».

Sistnämnda hemställan synes böra föranleda följdändringar i 11, 12

och 80 §§.

opaginerad Kontrollera mot PDF

m

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

50 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förbud för den, som bär den

rättsliga vårdnaden om ett barn, att skilja barnet från ett fosterhem, om

detta skulle vara till avsevärd skada för barnet. Frågan om skydd mot

olämpliga förflyttningar av fosterbarn har länge varit aktuell, och olika

möjligheter för dess lösning ha diskuterats. Vid föräldrabalkens tillkomst

avvisades tanken att utvidga möjligheten att entlediga vårdnadshavare;

detta ansågs nämligen vara en alltför djupt ingripande åtgärd, ägnad att försvaga

samhörighetskänslan mellan föräldrar och barn. Då denna tanke avvisats,

har föredragande statsrådet ansett det ofrånkomligt att bereda ökat

skydd för fosterbarnen genom en utvidgning av barnavårdsmyndigheternas

befogenheter. Barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet finnes,

skall därför enligt förslaget äga förbjuda föräldrarna eller annan som har

vårdnaden om barnet att under viss tid eller tills vidare taga det från fosterhemmet.

Lagrådet delar uppfattningen, att fosterbarn böra skyddas mot olämpliga

förflyttningar. Frågor av detta slag ägnas stor uppmärksamhet när de föreligga

i rättegång eller uppkomma genom att någon, med stöd av sin i lag eller

på domstols avgörande grundade vårdnadsrätt, söker på exekutiv väg

framtvinga barnets utlämnande. Vanligen förebringas därvid ingående utredning

och bevisning, och domstolarna ha sökt att beakta erfarenhetsmässiga

och av den psykologiska sakkunskapen anförda skäl mot barns förflyttning;

när frågan uppkommit handräckningsvis har i tveksamma fall handräckning

vägrats.

Det är uppenbarligen icke rimligt, att om domstol i rättegång träffat avgörande

i en dylik fråga, barnavårdsnämnd skulle äga förbjuda verkställighet

av domen, därför att nämnden finner själva avgörandet olämpligt. Om efter

domen nya omständigheter tillkommit som kunna innebära hinder för verkställigheten,

bör däremot nämnden äga hos verkställig,hetsmyndigheten hemställa

om uppskov med verkställigheten. 1 detta hänseende torde nämnden

kunna stödja sig på bestämmelserna i cirkuläret den 15 april 1955 till de exekutiva

myndigheterna angående förfarandet vid verkställighet av beslut om

överlämnande av barn.

\idare

Tvister om fosterbarns förflyttning skulle i viss omfattning för framtiden

komma att undandragas domstols prövning och det verkliga avgörandet i stället

tillkomma barnavårdsnämnden i barnets vistelsekommun genom att

nämnden ägde att efter omständigheterna meddela respektive underlåta att

meddela förbud mot förflyttningen. Möjligheten att få saken allsidigt prövad

vid domstol skulle i sådana fall ersättas av ett avgörande hos nämnden med

dess långt mera begränsade utredningsmöjligheter och ur rättssäkerhetssynpunkt

svagare sammansättning.

Lagrådet finner, att även denna anordning måste avvisas. Att nämnden på

något sätt bör kunna taga initiativ för att hindra en olämplig förflyttning

s. 441 Kontrollera mot PDF

441

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

skall däremot icke bestridas. En tänkbar utväg vore att nämnden, när saken

uppkommer annorledes än i rättegång, ägde hos allmän domstol göra framställning

om förbud mot förflyttningen, varvid domstolen även skulle ha befogenhet

att interimistiskt meddela förbud. Detta är emellertid en fråga som

skulle kräva särskild lagstiftning av mera central karaktär; även andra frågor

angående barns förflyttning kunde därvid böra uppmärksammas. Lagrådet

erinrar också om att barnavårdskommittén i sitt betänkande rörande

följdförfattningar föreslagit vissa ändringar i föräldrabalkens vårdnadsregler.

På grund av det anförda har lagrådet i nuvarande läge endast att hemställa

om att de i 50 § upptagna stadgandena måtte utgå.

51 §.

Om det erfordras ur barnavårdssynpunkt, må barnavårdsnämnden enligt

denna paragraf förbjuda en person att mottaga vistelsebarn. En sådan möjlighet

till ingripande från barnavårdsnämndens sida synes böra finnas, men

förbud bör meddelas endast i extrema undantagsfall. Lagrådet hemställer

att detta betonas i lagtexten genom att barnavårdsnämnden tillerkännes möjlighet

att ingripa på detta sätt endast om det befinnes ur barnavårdssynpunkt

oundgängligen erforderligt.

55 §.

Vad i remissprotokollet upptagits rörande elevhem, som äro knutna till

skolor och ha till ändamål att underlätta elevernas skolgång, finner lagrådet

innefatta avgörande skäl för att de icke skola hänföras till barnavårdsanstalter

utan vara underkastade tillsyn av central skolmyndighet. Att dylik

tillsyn saknas beträffande vissa elevhem bör avhjälpas genom lagstiftning

i annat sammanhang och ej föranleda att dessa elevhem ens under en

mellantid ställas under tillsyn av barnavårdsmyndigheterna. Lagrådet hemställer

därför, att i första stycket orden »sådant elevhem som står under

tillsyn av central skolmyndighet» utbytas mot »elevhem, varmed förstås anstalt

som är knuten till skola och har till ändamål att underlätta elevernas

skolgång» samt att i andra stycket punkten d) får utgå.

56 §.

I det remitterade förslaget liksom även i kommitténs lagförslag saknas

motsvarighet till stadgandet i 80 a § gällande barnavårdslag om landstingsfria

städers jämställdhet med landstingskommuner. Någon förklaring härtill

har ej lämnats i remissprotokollet. Av betänkandet (s. 146) framgår

emellertid, att kommittén ansett det efter tillkomsten av landstingslagen

den 14 maj 1954 obehövligt att i barnavårdslagstiftningen bibehålla ett dylikt

stadgande. Avsikten har i vart fall uppenbarligen varit att landstingsfria

städer, såvitt nu är i fråga, även i fortsättningen skola vara likställda med

landstingskommunerna. Detta torde böra komma till direkt uttryck i lag
-

s. 442 Kontrollera mot PDF

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

lexten, såsom skett exempelvis i lagen om kommunalförbund, lagen om socialhjälp

och sjukhuslagen, vilka alla tillkommit efter den nya landstingslagens

ikraftträdande. Då frågan i det remitterade förslaget endast berör

förevarande paragraf, synes till denna lämpligen kunna fogas ett tredje stycke

av innebörd, att vad i paragrafen stadgas om landstingskommun skall

äga motsvarande tillämpning på stad som ej tillhör landstingskommun.

66 §.

Lagrådet hemställer, att ordet »institution» här liksom i 36 § ändras till

»anstalt».

68 §.

Vad lagrådet anfört vid 42 § föranleder, att hänvisningen till nämnda paragraf

bör avse andra i stället för tredje stycket.

70 §.

Stadgandet, som ej har någon motsvarighet i kommitténs förslag, har utformats

i anslutning till liknande bestämmelser i 37 och 38 §§ 1945 års

lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. Enligt första stycket skall, om

åtal väckes mot elev vid ungdomsvårdsskola och rätten finner att hans personliga

inställelse vid domstolen är påkallad, skolans rektor ha att föranstalta

därom. I 37 § 1945 års lag har för motsvarande fall överåklagare,

d. v. s. statsåklagare, tillerkänts samma befogenhet som rätten att träffa

avgörande om personlig inställelse vid domstolen. Det ligger nära till hands

att antaga, att bestämmelsen därom tillkommit med tanke på förhållandena

under den äldre rättegångsordningen; numera beslutar regelmässigt rätten

om inställelse vid domstol. Den möjlighet för åklagare att själv utfärda

stämning med kallelse till huvudförhandling, som i viss utsträckning kan

föreligga med stöd av 45 kap. 16 § rättegångsbalken, synes knappast böra

begagnas i fall, då den misstänkte är intagen på anstalt. Med hänsyn härtill

finner lagrådet förslagets avfattning på denna punkt vara att föredraga.

I andra stycket föreslås, att om domstol eller annan myndighet begär att

elev vid ungdomsvårdsskola skall inställas inför myndigheten för annat ändamål

än som avses i första stycket, skolans styrelse eller, efter dess bemyndigande,

skolans rektor prövar huruvida det må ske. Enligt motsvarande

stadgande i 38 § lagen om verkställighet av frihetsstraff ankommer det på

fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresman vid fångvårdsanstalt

att avgöra, huruvida den intagne må inställas inför myndigheten.

Bland fall som omfattas av det föreslagna andra stycket må såsom praktiskt

betydelsefulla nämnas, att elev skall höras i rättegång som målsägande

eller som vittne eller att han under förundersökning i brottmål behöver höras

utom anstalten, t. ex. på en brottsplats eller samtidigt med andra för

samma brott misstänkta.

Vad angår fångvårdsanstalterna tyda förarbetena till 1945 års lag på att

tångvårdsmyndigheterna ha att beakta enbart vårdsynpunkterna, t. ex. om

s. 443 Kontrollera mot PDF

443

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

det med hänsyn till den intagnes psykiska hälsa måste anses uppenbart

olämpligt att inställelse ägde rum. Dessa myndigheter skulle däremot ej ha

att pröva exempelvis inställelsens betydelse för ett avgörande i det ifrågavarande

målet. Dock har antytts, att ett polisförhör som icke kunde antagas

vara av egentlig vikt borde kunna avstyras.

Ett motsvarande betraktelsesätt bör naturligen anläggas även för nu ifrågavarande

fall. Det ankommer numera på domstolarna att i än högre grad

än tidigare i förväg överväga behovet av vittnens inkallande och av parters

personliga inställelse. Ett beslut om deras inkallande innebär därför, att enligt

domstolens bedömande deras hörande erfordras för sakens prövning.

Skulle hinder för inställelse möta, kan detta medföra avsevärda olägenheter,

som domstolen har att såvitt möjligt övervinna. Inför olägenheterna att behöva

inställa en utsatt huvudförhandling kan få övervägas att avstå från

att höra den person som ej kunnat infinna sig. Skulle detta ej låta sig göra

med hänsyn till betydelsen av att höra den uteblivne, kan få övervägas ett

uppskov med förhandlingen eller ett förhör med vederbörande på hans vistelseort.

Det är tydligt att ett dylikt dröjsmål kan vara särskilt olägligt, nät

det gäller brådskande mål, såsom då den tilltalade i målet är häktad.

Det anförda ger vid handen, att det ej kan ankomma på skolstyrelsen eller

skolans rektor att i fall som nyss berörts pröva, om elevs inställelse vid

domstol är erforderlig eller ens, som föredragande statsrådet antytt, om den

rättegång, däri eleven skall höras, med fördel kan uppskjutas. Däremot bör

skolans styrelse eller rektor vid behov pröva, om elevs inställelse skulle vara

uppenbart olämplig ur vårdsynpunkt, samt rektorn, på sätt eljest enligt

32 kap. 4 § rättegångsbalken gäller när någon är hindrad att hörsamma

kallelse till förhandling, omedelbart hos rätten anmäla, om inställelsen sålunda

skulle vara uppenbart olämplig eller om av annan orsak hinder skulle

möta för inställelsen. På domstolen bör därefter ankomma att vidtaga de åtgärder,

vartill anmälan kan föranleda.

Vad nu sagts hänför sig till inställelse inför domstol. Någon olägenhet

torde knappast vara att förvänta, om samma regler finge gälla även när kallelse

ifrågasättes till förhör under förundersökning eller eljest inför annan

myndighet än domstol. I ett dylikt fall finnas måhända större möjligheter

att utan olägenhet för den utredning varom är fråga under hand enas om

iämpligaste förfaringssättet för frågans lösning.

De synpunkter som nu anförts beträffande elevs hörande såsom målsägande

eller vittne göra sig enligt lagrådets uppfattning gällande även i det föreslagna

första styckets fall, då elev vid ungdomsvårdsskola skall höras som

tilltalad vid domstol. Skäl saknas med andra ord för att uppställa skilda

regler för dessa fall. Olägenheter ur vårdsynpunkt kunna lägga hinder i vägen

även för inställelse som tilltalad, och handläggningen av mål behöver

i sådant fall ej vara mera brådskande än när eleven i mål mot annan tilltalad

skall höras som målsägande eller som vittne.

Lagrådet hemställer därför, att i paragrafen givas gemensamma regler för

de däri behandlade fallen. I sådant hänseende kunde till en början stadgas,

s. 444 Kontrollera mot PDF

444

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

att om domstol eller annan myndighet begär att elev vid ungdomsvårdsskola

skall inställas inför myndigheten, skolans rektor har att föranstalta därom.

Ytterligare borde stadgas, att om skolans rektor finner att inställelsen skulle

vara uppenbart olämplig ur vårdsynpunkt eller att hinder eljest möter för

inställelsen, han omedelbart skall anmäla detta hos myndigheten.

72 §.

Enligt första stycket första punkten äger barnavårdsnämnden att som ersättning

för vårdkostnad uppbära underhållsbidrag eller annan periodiskt

utgående förmån. Det synes riktigare att säga att detta tillkommer kommunen.

Att vidtagandet av nödiga åtgärder ankommer på barnavårdsnämnden

framgår av 3 §.

I första stycket andra punkten talas om annan egendom, som tillhör den

underårige. Med hänsyn till att första punkten avser periodiskt utgående

förmåner, som icke lämpligen böra betecknas som egendom, hemställer lagrådet,

att i andra punkten ordet »annan» måtte få utgå.

Vad angår andra stycket, höjes genom förslaget åldersgränsen för föräldrars

ersättningsskyldighet från 16 till 18 år. Att gränsen för den offentligrättsliga

underhållsskyldigheten sålunda höjes till 18 år kan, såsom föredragande

statsrådet anmärkt, sägas sta i mindre god överensstämmelse med

vad som gäller om föräldrars civilrättsliga underhållsskyldighet mot barn.

Enligt 7 kap. 1 § föräldrabalken kan den civilrättsliga underhållsskyldigheten

ej upphöra förrän barnet fyllt 16 år men väl innan det fyllt 18 år.

Barnavårdskommittén har i sitt betänkande om följdförfattningar till nv

barnavårdslag m. m. (SOU 1957:49) föreslagit sådan ändring av nämnda

lagrum i föräldrabalken, att underhållsskyldigheten ej skulle upphöra förrän

barnet fyllt 18 eller, där särskilda omständigheter föreligga, 16 år. Önskvärt

är, att de båda förslagen prövas i ett sammanhang. Lagrådet hemställer

därför, att åldersgränsen 16 år tills vidare bibehålies i förevarande paragraf.

73 och 74 §§.

Dessa paragrafer motsvara 70 och 71 §§ gällande barnavårdslag med vissa

redaktionella jämkningar. Ytterligare jämkningar synas lämpligen böra ske

för att uppnå överensstämmelse med socialhjälpslagen. Sålunda synes det

riktigare att tala om att kommunen, ej barnavårdsnämnden, äger föra talan.

Lydelsen av 74 § torde också kunna — utan ändring i sak — avsevärt förenklas.

80 §.

Här upptagna bestämmelser om besvärsrätt äro delvis anknutna till paragrafer,

i vilka lagrådet i det föregående hemställt om ändring.

Lagrådets hemställan vid 26 § om bibehållande av varningsinstitutet svues

ej böra föranleda någon ändring i 80 §. Lagrådet anser nämligen, att

beslut om varning liksom hittills ej bör få överklagas.

Möjligheten att överklaga avgörande i ärende angående samhällsvård en
-

s. 445 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

445

ligt 31 § lärer ha givits i förslaget närmast med tanke på att barnets egen

vilja enligt förslaget kan åsidosättas. Med den av lagrådet förordade lydelsen

kan paragrafen — rätt tillämpad — endast i sällsynta undantagsfall leda

till omhändertaganden, som kunna tänkas bli överklagade. Lagrådet anser

emellertid rådligast, att den föreslagna besvärsrätten i allt fall bibehålies.

Barnavårdsnämnds beslut om förlängning av tillsynstid enligt 46 § synes,

i anslutning till gällande rätt, böra kunna överklagas. Lagrådet får därför

hemställa, att den föreslagna rätten att anföra besvär över »förordnande

som avses i 46 § tredje stycket» utsträckes till att gälla »beslut som avses

i 46 § andra eller tredje stycket». Bifalles icke denna hemställan men vad

lagrådet vid 46 § hemställt om ändring av styckenas ordningsföljd, bör hänvisningen

till 46 § avse andra i stället för tredje stycket.

Iakttages lagrådets hemställan vid 50 §, bör hänvisningen dit utgå.

För att göra förslagets första stycke mera lättläst kunde det lämpligen

uppdelas på två stycken. Det nya första stycket kunde innehålla, att i barnavårdsnämnds

beslut må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen, om

nämnden utdömt förelagt vite, avvisat av enskild anlitat biträde o. s. v. I

det nya andra stycket kunde upptagas, att ändring sökes genom besvär, vilka

skola ingivas till länsstyrelsen. Att besvär även kunna insändas med posten

framgår av lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål och ärenden som

tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar

med posten m. m.

88 §.

iakttages lagrådets hemställan vid 50 §, bör hänvisningen dit utgå.

89 §.

Lagrådet hemställer, att ordet »institution» här liksom i 36 § ändras till

»anstalt».

91 §.

Lagrådet har intet att invända mot den här föreslagna tystnadsplikten

tnen vill erinra att den icke utesluter vittnesplikt.

92 §.

Erinras må att brott som avses i 91 § första stycket kommer att, på grund

av stadgandet i 92 § andra stycket, bliva angivelsebrott även i sådana fall

då den brottslige åsidosatt tjänsteplikt. Stadgandet i 25 kap. 12 § strafflagen

lärer nämligen icke äga tillämpning i förevarande fall (jfr 6 § i 1948

års promulgationslag till de då vidtagna ändringarna i strafflagen).

93 §.

Den här föreslagna anmälningsplikten ansluter sig i sak till vad nu i 17 §

andra stycket barnavårdslagen föreskrives, dock med den väsentliga utvidgningen

att anmälningsplikt skall åvila ej blott, såsom nu, kommunala utan

s. 446 Kontrollera mot PDF

446

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

även statliga myndigheter, varjämte lärare medtagits även där de ej äro att

anse som befattningshavare i allmän tjänst.

Utvidgningen innebär bl. a. att domstolarna skola vara skyldiga att ofördröj

ligen till barnavårdsnämnd anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit

kännedom om av beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.

Lämpligheten härav måste starkt ifrågasättas. Med domstolarnas opartiskhet

kan knappast anses förenligt att de skulle ingripa i förhållanden som

ligga utanför de till domstolarna hörande målen. I allmänhet torde man

också avhålla sig därifrån, förutsatt naturligen att ett sådant initiativ ej

skulle vara påkallat av någon domstolen ålagd uppsikt, såsom hovrättens

tillsyn över domstolar under hovrätten. I stor utsträckning förekommer

däremot att domstolarna ålagts lämna uppgift om meddelade domar, t. ex.

sådana som skola redovisas i straffregister, eller om viss åtgärd som vidtagits

av eller vid domstol, t. ex. att åtal väckts för brott som avses i 12 §

lagen mot utbredning av könssjukdomar. Med en dylik uppgiftsskyldighet

är tydligen den nu föreslagna ej alls jämförlig. Den sistnämnda synes kunna

innebära t. ex., att om domstol under vittnesförhör fått inblick i vissa missförhållanden

bland ungdomen på en ort, domstolen skulle ha att göra anmälan

därom till barnavårdsnämnden, och detta antagligen även om nämnden

kan förmodas på annat sätt ha vunnit kännedom om saken.

För domstolarnas del kan lagrådet följaktligen ej finna den föreslagna

anmälningsplikten tillrådlig. Vad angår andra statsmyndigheter förefaller

det som om redan den nuvarande anmälningsplikten gjorts vidare än som

svarar mot det praktiska behovet, och detta förhållande måste antagas bli

än mera framträdande, om de statliga myndigheterna överlag skola inbegripas

under stadgandet. Föredragande statsrådet synes ha varit medveten

härom men ansett att det skulle erbjuda svårigheter att göra en lämplig begränsning.

Lagrådet ifrågasätter, om ej uppgiftsskyldigheten bör begränsas

till de inom förevarande område verkande myndigheterna och personalgrupperna.

Med viss ledning av uttryckssättet i 9 § andra stycket kunde nämnas

myndigheter vilkas verksamhet berör barnavården samt befattningshavare

hos sådana myndigheter ävensom i allmän tjänst ej anställda läkare, lärare,

sjuksköterskor och barnmorskor. Skulle denna väg ej befinnas framkomlig,

förordar lagrådet, att uppgiftsskyldigheten tillsvidare begränsas i

överensstämmelse med nuvarande lag eller att i allt fall statliga myndigheter

ej överlag göras uppgiftsskyldiga.

94 §.

Lagrådet hemställer, att ordet »institution» här liksom i 36 § ändras till

»anstalt».

98 §.

I förslaget har icke upptagits någon motsvarighet till stadgandet i 66 §

gällande barnavårdslag med bemyndigande för Konungen att träffa överenskommelse

med främmande makt angående omhändertagande jämlikt har
-

s. 447 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

447

navårdslagen av den främmande maktens undersåtar och om gottgörelse

för därvid uppkommen kostnad. Härför har icke lämnats annan motivering

än att stadgandet ansetts överflödigt. Emellertid har ett motsvarande stadgande

upptagits i 66 § socialhjälpslagen. Då barnavårdslagen i detta hänseende

synes böra överensstämma med socialhjälpslagen, hemställer lagrådet,

att i förslaget upptages ett stadgande av innehåll, att Konungen äger med

främmande makt träffa överenskommelse om behandlingen i barnavårdshänseende

av dess undersåtar här i riket och om gottgörelse för därvid uppkommen

kostnad.

Detta stadgande synes lämpligen kunna upptagas i en ny 98 §. Förslagets

98 § skulle då bli 99 § och dess 99 § bli 100 §.

99 §.

I avbidan på utredningen om administrativa frihetsberövanden ha såsom

ett provisorium de nuvarande bestämmelserna om åtgärder mot försumlig

försörjare upptagits här väsentligen oförändrade. Den sakliga ändringen har

dock föreslagits, att åldersgränsen för föreläggande att utföra arbete i arbetshem

skulle höjas från 18 till 21 år.

Allvarliga anmärkningar av såväl saklig som formell natur kunna otvivelaktigt

riktas mot gällande bestämmelser om arbetsföreläggande och vad

därmed äger samband. Riksdagens justitieombudsman har också i skrivelse

till Konungen av den 5 juni 1959 hemställt, att redan nu måtte vidtagas åtgärder

i syfte att åstadkomma ur rättssäkerhetssynpunkt mer tillfredsställande

handläggning av ärenden rörande försörjningspliktigas intagande i

arbetshem. I denna skrivelse upplyses bl. a., att på arbetshemmen årligen

intagas mellan 300 och 400 personer men att antalet utfärdade arbetsförelägganden

är vida högre, enligt gjorda beräkningar över 1 500 årligen.

Lagrådet anser de skäl, som åberopats för ett provisoriskt bibehållande i

barnavårdslagen av de nuvarande bestämmelserna, böra godtagas. Då det

numera icke lärer förekomma att någon under 21 år intages på arbetshem,

vill lagrådet icke heller motsätta sig den föreslagna höjningen av åldersgränsen.

Till förtydligande av sista styckets innebörd vill lagrådet framhålla,

att stadgandet i 47 § andra stycket lagen om socialhjälp torde äga motsvarande

tillämpning, ehuru därtill icke skett annan hänvisning än den som

ligger i det inledningsvis använda uttrycket »arbetshem, som avses i lagen

om socialhjälp».

Iakttages vad lagrådet vid 98 § hemställt, skulle denna paragraf bli 100 §.

övergångsbestämmelserna.

Enligt tredje punkten skall under där angivna förutsättningar bl. a. anses,

att den som omhändertagits för samhällsvård enligt 29 § 1 eller 2 mom.

äldre barnavårdslagen blivit föremål för sådan vård enligt 31 § andra stycket

denna lag samt att den som eljest är omhändertagen för samhällsvård

omhändertagits enligt 31 § första stycket denna lag. Iakttages vad lagrådet

s. 448 Kontrollera mot PDF

448

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

hemställt beträffande 41 § andra stycket, kunna de båda citerade att-satserna

ersättas med en, »samt att den som är omhändertagen för samhällsvård

blivit föremål för sådan vård enligt 31 § denna lag». Skulle vad lagrådet

hemställt beträffande 41 § andra stycket icke iakttagas, synes övergångsbestämmelsens

avfattning i allt fall böra jämkas. Med den som omhändertagits

för samhällsvård enligt 29 § 1 eller 2 mom. äldre barnavårdslagen

böra nämligen likställas de som omhändertagits för samhällsvård enligt 42

a eller 55 § äldre barnavårdslagen, men de ha såsom icke särskilt nämnda

kommit att genom ordet »eljest» i sista att-satsen bli likställda med dem

som omhändertagits enligt 29 § 3 mom. äldre lag. Till rättelse härav kunde

övergångsbestämmelsens båda sista att-satser — under nu angiven förutsättning

— formuleras så, »afl den som omhändertagits för samhällsvård enligt

29 § 3 mom. äldre barnavårdslagen blivit föremål för sådan vård enligt

31 § första stycket denna lag samt att den som eljest är omhändertagen

för samhällsvård omhändertagits enligt 31 § andra stycket denna lag».

Beträffande stadgandena i övergångsbestämmelsernas tredje punkt må i

övrigt framhållas, att de utgå från att barnavård är en förmån men att därav

berörda ofta betrakta saken på ett annat sätt. Stadgandena synas emellertid

icke leda till några konsekvenser, mot vilka det är anledning att reagera

ur rättssäkerhetens synpunkt.

Ur protokollet:

Clas A milon

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

449

Uidrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 december

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Statsrådet Lindström anmäler efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter lagrådets den 17 november 1959 avgivna utlåtande

över det den 5 juni 1959 till lagrådet remitterade förslaget till lag om samhällets

vård av barn och ungdom (barnavårdslag).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Som framgår av den lämnade redogörelsen har lagrådet hemställt, att det

remitterade förslaget inte utan ytterligare utredning lägges till grund för

lagstiftning. De skäl som föranlett mig att i nuvarande läge framlägga förslag

till en helt ny barnavårdslag har jag redovisat i remissprotokollet. Vad

lagrådet anfört till stöd för sin ståndpunkt i denna fråga motiverar enligt

min mening inte att reformen uppskjutes. Lagrevisionen har förberetts

genom omfattande förarbeten, vilka pågått i nära ett decennium. I det betänkande

av barnavårdskommittén, vilket ligger till grund för lagförslaget,

har de olika frågorna gjorts till föremål för inträngande undersökningar

och problemen har därefter blivit ytterligare belysta vid den omfattande

remissbehandlingen. Härvid har endast ett'' mycket litet antal remissinstanser

intagit den ståndpunkten, att reformen bör uppskjutas. Den överarbetning

av kommitténs förslag som slutligen skett inom socialdepartementet

har i huvudsak inneburit, att önskemål och synpunkter som framkommit

vid remissbehandlingen blivit beaktade. Resultatet har blivit ett lagförslag

vilket, såsom lagrådet självt framhåller, företer väsentligt mindre

avvikelser från gällande barnavårdslag än vad kommitténs förslag gjorde.

I stort sett har andra lösningar inte föreslagits än sådana som diskuterats av

kommittén eller vid remissbehandlingen eller eljest varit föremål för särskild

utredning vid sidan om beredningen inom departementet. Med hänsyn härtill

liar jag inte ansett det motiverat att betunga myndigheter och andra med

cl t nytt remissförfarande. Som framgår av remissprotokollet har emellertid

under departementsarbetet överläggningar angående lagförslaget ägt rum

med ett flertal myndigheter och organisationer. Då lagrådet som ett skäl för

att låta lagstiftning i ämnet anstå i avbidan på ytterligare utredning framhållit

det nära sambandet med utredningen om administrativa frihetsberövanden,

vill jag erinra om att denna utredning, som avgivit remissyttran
29

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

s. 450 Kontrollera mot PDF

450

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

de över kommitténs lagförslag, därvid i allt väsentligt godkänt förslaget ur

de synpunkter som utredningen har att företräda och att utredningen även

beretts tillfälle att granska ett inom departementet upprättat lagförslag. De

påpekanden utredningen i anledning härav gjort i den i remissprotokollet

omnämnda promemorian har i nästan alla hänseenden blivit beaktade. Under

dessa förhållanden kan jag inte finna, att nämnda utredning bör föranleda

att nu ifrågavarande reform uppskjutes, i synnerhet som det för

närvarande inte är möjligt att bedöma när utredningens blivande förslag

kan bli föremål för statsmakternas prövning. Inte heller kan jag dela lagrådets

uppfattning att det finns anledning att avvakta det förslag om del

allmänna påföljdssystemet, som för närvarande utarbetas inom justitiedepartementet

på grundval av strafflagberedningens slutbetänkande. Tvärtom

torde det vara till fördel, om de regler om barnavårdsnämnds ingripanden

och om de omhändertagnas behandling som är av betydelse för brottsbekämpandet

blir fastlagda, innan ställning tages till frågan hur de straffrättsliga

bestämmelserna om unga lagöverträdare bör utformas. Hur gränsen bör

dragas mellan barnavård och kriminalvård, synes nämligen i hög grad vara

beroende av bl. a. vilka åtgärder som inom barnavårdslagstiftningens ram

skall kunna vidtagas mot unga lagöverträdare.

Som ytterligare ett skäl att låta frågan om den nya barnavårdslagens antagande

anstå har lagrådet åberopat, att vissa följdändringar till lagen är

av den beskaffenhet att de bör prövas samtidigt med nämnda fråga. Med

anledning härav må framhållas, att jag i det följande kommer att föreslå

vissa med den nya barnavårdslagen sammanhängande ändringar i lagen om

socialhjälp och att de följdändringar i annan lagstiftning, som kan befinnas

erforderliga, avses skola föreläggas riksdagen vid 1960 års vårsession. Möjlighet

kommer följaktligen att öppnas att, om så anses önskvärt, pröva frågorna

i ett sammanhang.

Slutligen må framhållas, att ett bifall till lagrådets hemställan endast skulle

medföra att den nuvarande barnavårdslagen skulle bestå i ytterligare ett

antal år med de brister som detta skulle innebära i form av bl. a. både

otillräckliga möjligheter att ingripa och ett otillfredsställande rättsskydd för

dem som beröres av ingripanden. Att bota dessa brister genom begränsade

ändringar i lagen torde nämligen inte vara möjligt.

Syftet med samhällets barnavård har enligt lagrådet knappast fullt tillfredsställande

beskrivits, då det i 1 § angivits vara att främja »goda uppväxtförhållanden

för de unga». Lagrådet har därför på anförda skäl hemställt

om ett förtydligande, förslagsvis så att barnavården förklaras ha till

syfte att främja »en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden

i övrigt för dem». Mot ett sådant förtydligande torde ingenting

vara att erinra. Uttryckssättet »gynnsam utveckling» står i god överensstämmelse

med vissa motsvarande uttryckssätt i andra delar av lagförslaget,

såsom 3 och 25 §§. Häri kan även anses ligga en anvisning om att

barnavårdsorganen för att förverkliga det angivna syftet har att bedriva

såväl allmänt förebyggande som individuellt inriktad verksamhet. Det äi

mig angeläget att i detta sammanhang framhålla betydelsen av att barna
-

s. 451 Kontrollera mot PDF

451

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

vårdsnämnderna i sin allmänt förebyggande verksamhet samarbetar med

hem, skola och lokala ungdomsorganisationer samt tager väl vara på de erfarenheter

och frivilligkrafter som dessa organisationer förfogar över och

ger organisationslivet ett praktiskt stöd. Detta innebär självfallet inte, att

ungdomsorganisationerna i sin allmänna verksamhet skulle stå under barnavårdsnämndens

tillsyn. Särskilt om en speciell ungdomsstyrelse eller liknande

inrättas, såsom jag i remissprotokollet förutsatt liksom hittills skall

kunna ske, bör det i första hand vara genom denna styrelse som kommunens

ansvar för den allmänt förebyggande ungdomsverksamheten och samarbetet

i detta hänseende med organisationerna kommer till uttryck.

Den ytterligare utredning som lagrådet enligt vad nyss nämnts ansett erforderlig

skulle särskilt inriktas på frågan om stärkande av de beslutande

organens kvalifikationer. Härvid har lagrådet åsyftat bl. a. sådana lösningar

som exempelvis att hänskjuta vissa frågor till organ med större judiciell

kompetens. Ehuru synpunkten inte närmare utvecklats i lagrådets yttrande,

vill jag erinra om att vissa sådana lösningar övervägts av kommittén men

avvisats av såväl denna som flertalet remissinstanser. Särskilt har lagrådet

emellertid anmärkt, att barnavårdsnämnderna enligt iörslaget inte fått eu

tillräckligt kvalificerad sammansättning med tanke på de ökade befogenheter

av olika slag som tillägges nämnderna. Lagrådet har sålunda funnit

att behovet av juridisk sakkunskap inte kan anses tillräckligt tillgodosett

genom det remitterade förslagets stadgande i detta avseende utan att - såvitt inte för vissa ärenden mera kvalificerade organ tillskapas eller anvisas

— obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämnderna är ett ofrånkomligt

krav. Hur sådan medverkan lämpligast kan och bör anordnas i

organisatoriskt avseende, bör enligt lagrådet närmare utredas.

Med anledning härav vill jag till en början hänvisa till mitt uttalande vid

lagrådsremissen, att ställningstagandet till berörda organisationsproblem

som endast är ett led i det större spörsmålet om det vid administrativa frihet

sberövanden verksamma organet i första instans - bör anstå i avbidan på

prövningen av förslag i denna del från utredningen om administrativa frihetsberövaden.

Att vid sidan om denna utredning göra en särskild undersökning

på ett område, som måste anses falla inom den angivna utredningens

uppdrag, kan knappast i dagens läge komma i fråga.

Som framgår av remissprotokollet har jag starkt understrukit betydelsen

av att juridisk sakkunskap kommer att utnyttjas i barnavårdsnämndernas

arbete. I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser har jag emellertid

intagit den ståndpunkten, att barnavårdsnämnderna bör bibehållas vid

sin karaktär av kommunala nämnder och att man inte för närvarande bör

genomföra en så genomgripande reform som att föreskriva att domare eller

annan jurist obligatoriskt skall ingå som ledamot av barnavårdsnämnd över

huvud taget eller vid handläggning av vissa slags ärenden. I stället har som

redan antytts i del remitterade förslaget intagits ett stadgande om att barnavårdsnämnd

bör anlita biträde av lagfaren person, om behovet av juridisk

sakkunskap inte är tillgodosett inom nämnden. Som det föreslagna stadgandet

utvisar har det härvid förutsatts att det kan visa sig lämpligt att tillföra

s. 452 Kontrollera mot PDF

452

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

en barnavårdsnämnd erforderlig sakkunskap på detta område genom att i

nämnden invälja domare eller annan jurist. Lagrådets yttrande i frågan om

juristmedverkan i barnavårdsnämnd har utmynnat i hemställan, att ändring

inte nu vidtages i gällande lags bestämmelser härom. Ehuru stadganden som

endast innebär en rekommendation om inval i kommunala nämnder av personer

med särskilda kvalifikationer synes kunna ge anledning till invändningar

från såväl praktiska som principiella synpunkter, har jag velat gå

lagrådet till mötes i detta hänseende. I enlighet med vad lagrådet föreslagit

torde sålunda i 7 § böra införas en bestämmelse av innehåll att, där så

lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom nämnden.

Bestämmelsen synes lämpligen kunna fogas som en ny punkt till paragrafens

första stycke. Det må framhållas, att en sådan bestämmelse inte medför

att andra stycket i förslagets 10 § blir överflödigt. De båda sladgandena kommer

i stället att komplettera varandra. En rekommendation om inval av jurist

är i och för sig mindre väl förenlig med den proportionella valmetoden.

Något avgörande hinder torde likväl inte föreligga mot att bibehålla de föreslagna

bestämmelserna om tillämpning av denna valmetod.

Vad nu sagts utesluter inte att frågan om obligatorisk juristmedverkan

kan komma i ett annat läge, därest utredningen om administrativa frihetsberövanden

inte föranleder att för vissa ärenden mera kvalificerade organ än

barnavårdsnämnderna tillskapas eller anvisas. I en sådan situation får hela

spörsmålet självfallet omprövas.

Lagrådet har vid 15, 19, 20 och 23 §§ yttrat sig om de i lagförslaget använda

uttryckssätten »den ärendet rör», »den beslutet rör» och liknande.

Vad lagrådet uttalat om innebörden härav ger mig inte anledning till erinran.

I allmänhet torde det inte behöva föranleda några svårigheter att avgöra

vem eller vilka som intar partställning. Stundom kan dock utan tvivel vanskliga

spörsmål uppkomma och jag kan därför dela lagrådets uppfattning om

lämpligheten av att anvisningar meddelas till ledning för barnavårdsnämnder

och enskilda.

De ändringar lagrådet föreslagit i 19, 20 och 23 §§ innebär huvudsakligen

endast förtydliganden av lagtexten och bör enligt min mening godtagas. 1 anslutning

till 20 § sista stycket vill jag dock framhålla, att det ofta kan vara

lämpligt att föräldrarna är närvarande också när ett barn hörs upplysningsvis.

b ramhållas må även att önskemålet om föräldrarnas närvaro är starkare

ju yngre barnet är.

I samband med granskningen av de i 25 § upptagna bestämmelserna har

lagrådet uppmärksammat frågan om samordnandet av domstolarnas och

barnavårdsnämndernas verksamhet med avseende på unga lagöverträdare.

Lagrådet har ansett att lagbestämmelser på detta område otvivelaktigt är

påkallade men inte velat motsätta sig att frågan nu lämnas öppen under

förutsättning att sådana bestämmelser meddelas inom en snar framtid. Erfarenheterna

från tillämpningen av 1952 års lag med vissa bestämmelser om

påföljd för brott av underårig ger enligt min mening vid handen att ett i

stort sett gott samarbete rått mellan domstolar och barnavårdsnämnder. I

vissa fall har emellertid inträffat, att sedan domstol överlämnat en lagöver
-

s. 453 Kontrollera mot PDF

453

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

trädare till barnavårdsnämnd med stöd av nämnda lag, åtgärd enligt barnavårdslagen

inte ansetts indicerad. Det har härvid gällt personer i åldern

mellan 18 och 21 år och missförhållandet sammanhänger med att stadgandet

i 22 § d) barnavårdslagen inte är tillämpligt på person, vars asociala

beteende enbart eller till övervägande del utgöres av kriminalitet. Ifrågavarande

problem torde därför i praktiken komma alt få mindre omfattning,

om vidgad möjlighet i enlighet med det remitterade förslaget öppnas för

barnavårdsnämnd att ingripa även beträffande lagöverträdare i nämnda ålder.

Jag vill dock inte bestrida, alt ett behov av bestämmelser för att samordna

domstolarnas och barnavårdsnämndernas verksamhet likväl kan komma

att föreligga. Denna reglering bör emellertid inte ske inom barnavårdslagstiflningens

ram, utan frågan torde såsom också lagrådet synes ha avsett

böra beaktas vid utformningen av det straffrättsliga påföljdssystemet. Spörsmålet

överväges för närvarande inom justitiedepartementet.

Vid 26 § har lagrådet hemställt, att även varning upptages bland de förebyggande

åtgärderna. Som remissprotokollet utvisar har det avsetts, att

förmaningar som nämns i paragrafen skall kunna riklas inte blott till föräldrar

och andra fostrare utan även till de underåriga. Förslaget innebär

alltså inte att möjligheten att meddela de underåriga tillrättavisningar utmönstras,

endast att varning inte bibehålies som ett särskilt institut. Vad

som motiverat den föreslagna omläggningen är vissa negativa erfarenheter

från tillämpningen av gällande barnavårdslag. Det har nämligen visat sig

alt formella varningar som fristående åtgärder är tämligen verkningslösa

men att deras betydelse på sina håll överskattas, med påföljd att erforderliga

ingripanden försenas. Med insikt om varningsinstitutets svagheter har man

på andra håll, såsom i Stockholm, helt eller delvis upphört att meddela formella

varningar och övergått till att varna och förmana under hand i eller

utan samband med andra åtgärder. Som jag framhållit vid lagrådsremissen

kan tillrättavisningar vara verkningsfulla åtgärder, men endast om de utformas

på ett positivt och uppbyggande sätt. Huruvida varning uttryckligen

bör omnämnas i lagtexten eller inte, är enligt min mening dock en fråga av

underordnad betydelse. Jag vill därför inte motsätta mig den av lagrådet

föreslagna ändringen men är angelägen att understryka, att varningar utformas

på ett sådant sätt som jag nyss antytt. Ofta torde det vara lämpligt att

förbinda dem med andra förebyggande åtgärder. 1 anslutning till den av

lagrådet föreslagna ändringen av paragrafen torde även ordet »ekonomiskt»

i första punkten böra utgå. Det kan nämligen anses överflödigt vid sidan om

stadgandet i paragrafens andra stycke, vari det ekonomiska stödets karaktär

och omfattning anges, samt synes kunna undanskymma betydelsen av sådana

kurativa åtgärder som hjälp med att vidtala läkare, skaffa arbetsanställning

eller ordna inackordering o. dyl. Som lagrådet framhållit föranleder

ändringen i 26 § en viss jämkning i 12 §. Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning

alt förmaning och varning bör beslutas av barnavårdsnämnden samfällt,

vilket inte behöver utesluta att mera informella tillrättavisningar utan

beslut ges vid samtal i anslutning till lijälpåtgärder. Likaså är jag ense med

lagrådet om att beslut om varning inte bör kunna överklagas.

s. 454 Kontrollera mot PDF

454

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Vad angår förutsättningarna för provisoriskt omhändertagande enligt 30 §

har tre av lagrådets ledamöter godtagit det remitterade förslaget. Därvid

har de dock med skärpa understrukit, att sådant omhändertagande endast i

yttersta undantagsfall bör förekomma, om det inte på förhand finns anledning

antaga, att omhändertagande för samhällsvård kommer att bli erforderligt.

Den fjärde ledamoten har visserligen föreslagit en viss omarbetning

av bestämmelserna men ändringsförslaget har huvudsakligen förestavats avsystematiska

skäl och innebär i sak inte någon större avvikelse från det remitterade

förslaget. För egen del finner jag inte skäl frångå den i detta förslag

valda lösningen. Beträffande frågan huruvida det för provisoriskt omhändertagande

i allmänhet hör krävas, att sannolika skäl föreligger för att

samhällsvård erfordras, anser jag i viss likhet med den ståndpunkt som sistnämnde

ledamot av lagrådet intagit, att skillnad i princip bör göras mellan

två olika fall. När ett omedelbart omhändertagande anses nödvändigt

på grund av föreliggande risker för en underårigs hälsa eller utveckling

eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida, är omständigheterna

väl i allmänhet sådana, att det framstår som sannolikt att

samhällsvård måste tillgripas. Möjligheten att ingripa provisoriskt bör emellertid

inte göras obetingat beroende härav. Om föräldrar lämnat bort ett

barn till grannar under en resa och barnet hos dessa får olämplig behandling,

bör barnavårdsnämnden, därest saken inte kan ordnas på annat sätt,

som en nödfallsåtgärd kunna provisoriskt omhändertaga barnet, även om

det på förhand star klart att definitivt omhändertagande inte kommer att

behövas. Som exempel kan vidare nämnas, att en underårig under tillfällig

vistelse i en storstad hemfallit åt en kriminell eller eljest asocial livsföring

och på grund härav måste omhändertagas omedelbart för att hindras från

fortsatt skadlig verksamhet. I detta fall bör omhändertagande för utredning

vara motiverat även i den undantagssituation, då det redan från början

är sannolikt att den enda åtgärd som slutligt kräves kanske är att förflytta

den underårig^ till föräldrahemmet och där ställa honom under övervakning.

Annorlunda förhåller det sig, när ett provisoriskt ingripande är

föranlett av att utredningen i ärendet eljest skulle allvarligt försvåras eller

vidare åtgärder hindras. I dylikt fall bör enligt min mening omhändertagande

för utredning aldrig tillgripas, om det inte är fråga om att vidtaga

annat än förebyggande åtgärder. Att en barnavårdsnämnd skulle skrida till

omhändertagande i en sådan situation torde inte heller behöva befaras redan

av den orsaken att det knappast är att räkna med att den underårige

eller hans föräldrar i dessa mera godartade fall skall göra svårigheter vid

utredningen eller hindra verkställighet. Tillräckliga skäl att komplicera

lagtexten med skilda regler för de olika fallen kan därför inte anses förelägga.

Innebörden av stadgandet i 30 § andra stycket, att omhändertagande för

utredning må avse högst fyra veckor, är att tiden för det faktiska omhändertagandet

inte får överskrida fyra veckor. Meningen har däremot inte varit

att utsäga något om innehållet i själva beslutet. I allmänhet torde det nämligen

inte vara lämpligt att på förhand ange någon viss tid för omhänderta
-

s. 455 Kontrollera mot PDF

455

Kungl. Maj: is proposition nr 10 ur 1060

gandet. Detta bör alltid begränsas till kortast möjliga tid och skall därför

bringas att upphöra så snart förhållandena så medger. Det åligger barnavårdsnämnden

att oavlåtligt följa utvecklingen och pröva, huruvida behovet

av omhändertagandet kvarstår. Denna innebörd av stadgandet synes tydligare

komma till uttryck, om ordet »avse» — i överensstämmelse med vad

lagrådets samtliga ledamöter föreslagit — utbytes mot »bestå». Härav kommer

även att följa, att fyraveckorstiden i de iall, där beslutet inte omedelbait

verkställes, skall beräknas med utgångspunkt från det faktiska omhändertagandet.

Genom institutet omhändertagande för utredning, rätt tillämpat, bör häktning

av brottsmisstänkta ungdomar kunna i stor utsträckning undvikas. I

undantagsfall kan dock liäktningsskäl komma att föreligga i fråga om underåriga

som är omhändertagna på sådant sätt, t. ex. om den misstänkte ur

utredningssynpunkt behöver hållas avskild från andra personer. Som fiamgår

av remissprotokollet har det förutsatts, att häktning skall medföra att

barnavårdsnämndens beslut förfaller. I enlighet med vad lagrådet hemställt

torde ett uttryckligt stadgande härom för tydlighets skulle böra meddelas.

Härigenom skulle det även indirekt bli klarlagt, att sådana straffprocessuella

åtgärder som gripande och anhållande inte automatiskt leder till att barnavårdsnämndens

ingripande upphör. Ett stadgande i ämnet synes lämpligen

kunna intagas som ett tredje stycke i 30 §. En av lagrådets ledamöter har

uttalat, att häktningsskäl undantagsvis kan tänkas föreligga, ehuru omständigheterna

inte är sådana, att omhändertagande enligt barnavårdslagens regler

är medgivet, samt ifrågasatt, om inte en bestämmelse i detta sammanhang

borde meddelas av innebörd, att övervakning må anordnas inom barnavarden,

om den underårige samtycker därtill. Med anledning härav må framhållas,

att sådana fall visserligen för närvarande kan förekomma, ehuru de är

sällsynta. Genom det remitterade förslaget blir det emellertid möjligt för

barnavårdsnämnderna att för utredning omhändertaga även fall av denna

kategori. Skulle denna möjlighet i något enstaka fall inte stå till buds, bör

för övrigt erforderlig övervakning med den underåriges samtycke kunna anordnas

inom barnavårdens ram utan att härför erfordras stödet av någon

lagbestämmelse.

Lagrådet har hemställt, att till 31 § fogas ett tredje stycke av innehåll att

den som fyllt 15 år endast efter eget samtycke må omhändertagas enligt denna

paragraf, om inte särskilda skäl föranleder annat. Ett dylikt stadgande

skulle stå i god överensstämmelse med vad jag anfört vid motiveringen av

paragrafen. Ehuru något verkligt behov ur rättssäkerhetssynpunkt av en uttrycklig

bestämmelse av angivet innehåll hittills inte blivit ådagalagt, vill jag

med hänsyn till att åldersgränsen höjts från 10 till 18 år inte motsätta mig

det föreslagna tillägget.

Som remissprotokollet utvisar har meningen varit att den som omhändertagits

för samhällsvård eller utredning skall kunna underkastas den begränsning

i rörelsefriheten som betingas av syltet med omhändertagandet.

Lagrådet har ansett, att detta bör komma till direkt uttryck i lagtexten

genom ett tillägg till 41 § första stycket. Då det kan vara av värde att ut
-

s. 456 Kontrollera mot PDF

456

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

tryckligt stöd finns i barnavårdslagen för det tvång som må utövas mot de

omhändertagna, torde anledning till erinran mot lagrådets förslag inte finnas.

Enligt 41 § andra stycket må föräldrar till den som omhändertagits enligt

31 § andra stycket inte betagas tillfälle till umgänge med den omhändertagne,

såvida inte särskilda skäl föreligger. Lagrådet har hemställt, att detsamma

skall gälla, när omhändertagandet skett enligt 31 § första stycket. En sådan

ändring, som avser föräldrar vilka övergivit sina barn, skulle innebära anslutning

till gällande lag. Jag kan dela lagrådets uppfattning att tillräckliga

skäl inte föreligger att i detta avseende frångå nuvarande ordning. I enlighet

härmed bör orden »andra stycket» utgå ur hänvisningen till 31 §. Ändringen

föranleder som lagrådet påpekat en redaktionell jämkning av övergångsbestämmelserna.

Som en konsekvens av det föreslagna tillägget till 31 § bör i enlighet med

vad lagrådet hemställt den i 42 § upptagna regeln om föräldrarnas rätt att

påkalla upphörande av samhällsvård som avses i 31 § kompletteras med en

bestämmelse att, om inte särskilda skäl föranleder annat, sådan rätt även

skall tillkomma den underårige efter det att han fyllt 15 år. Därjämte synes

42 § böra omarbetas i formellt avseende på sätt lagrådet hemställt. Härav föranledes

även en viss jämkning i 68 §.

Vad angår fosterbarnstillsynen har det avsetts, att tillsynstiden med stöd

av 46 § andra stycket skall kunna förlängas även i fråga om s. k. oegentliga

fosterbarn. Lagrådet har hemställt, att detta klarlägges genom att andra och

tredje styckena i paragrafen får byta plats. En sådan omredigering torde

vara lämplig. Av lagrådet föreslagna jämkningar av lagtexten i det remittelade

förslagets andra stycke torde även böra godtagas. Likaså tillstyrker jag

att ordet »förordna» i tredje stycket ersättes med »besluta» för att utmärka,

att det är fråga om avgöranden i enskilda fall, inte generella förordnanden.

Beträffande sistnämnda stycke har lagrådet därjämte hemställt, att barnavårdsnämndens

beslut skall gå ut på, inte att barnet vid tillämpningen av

barnavårdslagen skall tills vidare anses som fosterbarn utan att lagens stadganden

om fosterbarn tills vidare skall äga tillämpning på barnet. Det remitterade

förslaget ansluter sig i detta hänseende nära till gällande lag. Tillräckliga

skäl föreligger enligt min mening inte att frångå det nuvarande uttryckssättet,

vilket är smidigt och allmänt inarbetat. I denna del torde någon

annan ändring därför inte böra göras i det remitterade förslaget än att orden

»vid tillämpningen av denna lag», vilka synes kunna verka vilseledande, bör

utgå. Av de föreslagna ändringarna i 46 § föranledes vissa redaktionella

jämkningar i 11, 12 och 80 §§.

Lagrådet har motsatt sig att fragan om skydd för fosterbarn mot olämpliga

förflyttningar löses i enlighet med det remitterade förslaget. Till grund för

lagrådets standpunkt ligger uppfattningen, att de avgöranden varom här är

fråga bör ankomma pa de allmänna domstolarna och att barnavårdsnämnd

endast bör berättigas att hos domstol göra framställning om förbud mot eu

ifrågasatt förflyttning. Jag har i viss mån förståelse för de betänkligheter laglådet

anfört men anser mig likväl böra vidhålla den lösning som valts i det

s. 457 Kontrollera mot PDF

457

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

remitterade förslaget. Som remissprotokollet utvisar överensstämmer denna

lösning med vad som förordats av chefen för justitiedepartementet i

samband med föräldrabalkens tillkomst. Den prövning som enligt förslaget

skall tillkomma barnavårdsnämnderna ingår som redan kommittén

framhållit som ett naturligt led i tillsynen över fosterbarnsvården och ligger

sålunda väl i linje med nämndernas traditionella uppgifter. Ett av barnavårdsnämnd

meddelat förflyttningsförbud kommer att medföra den verkan,

att handräckning eller domsverkställighet för barnets utlämnande

hindras så länge förbudet gäller. Även om det får anses oundvikligt, att meningsbrytningar

mellan domstolar och barnavårdsnämnder stundom kan

uppkomma vid bedömanden av den vanskliga natur varom här är fråga,

torde man i praktiken inte behöva befara några sådana komplikationer som

lagrådet antytt. Självfallet bör det inte få förekomma, att om domstol i rättegång

träffat avgörande i en fråga om utlämnande av fosterbarn, barnavårdsnämnd

förbjuder verkställighet av domen, därför att nämnden finner själva

avgörandet olämpligt. Med hänvisning till det nu anförda finner jag de i 50 §

upptagna stadgandena böra bibehållas i förslaget. Jag vill emellertid framhålla,

att denna omstridda och komplicerade fråga icke härmed torde få anses

slutgiltigt löst. Anledning att ytterligare pröva frågan och bl. a. överväga

den av lagrådet skisserade lösningen föreligger i samband med den pågående

revisionen av utsökningslagstiftningen. En av huvudfrågorna vid

denna översyn gäller, huruvida exekutionsgöromål i större omfattning bör

överflyttas till domstolarna.

Vid 51 § har lagrådet hemställt om sådan ändring av lagtexten, att förbud

för person att mottaga vistelsebarn endast skall få meddelas, om det befinnes

ur barnavårdssynpunkt oundgängligen erforderligt. Med denna skärpning

av lagtexten har lagrådet velat låta det komma till uttryck, att förbudsmöjligheten

bör stå öppen endast i extrema undantagsfall. Så till vida kan

jag visserligen dela lagrådets uppfattning att jag anser rätten att meddela

förbud böra utövas med den största varsamhet. Med en så stark begränsning

av denna rätt som åsyftats av lagrådet skulle dock enligt min uppfattning

barnen knappast komma att åtnjuta ett tillräckligt skydd. Det är alt märka

att förbudsmöjligheten i allmänhet är den enda utvägen att komma till rätta

med missförhållanden i familjedaghem. Den i det remitterade förslaget valda

formuleringen torde därför vara att föredraga.

Innebörden av lagrådets hemställan vid 55 § är, alt inte någon grupp bland

elevhemmen skall stå under tillsyn av den sociala barnavårdens organ utan

att alla elevhem hör underkastas tillsyn av central skolmyndighet. Som framgår

av remissprotokollet har jag intagit den ståndpunkten, att de elevhem

som inte står under tillsyn av statligt organ skall hänföras till barnavårdsanstalter

och alltså komma under barnavårdsorganens tillsyn. Särskilt som

det här gäller en mycket ringa del av alla elevhem -— undantagna blir bl. a.

sådana enskilda internatskolor som t. ex. Sigtunastiltelsens humanistiska läroverk

och Lundsbcrgs skola — talar onekligen i och för sig goda skäl för

den av lagrådet förordade ordningen. Avsaknaden av varje tillsyn från det

allmännas sida över vissa elevhem har emellertid i några fall visat sig inne
-

s. 458 Kontrollera mot PDF

458

Knngl. Maj:Is proposition nr JO år J960

bära en allvarlig brist ur social synpunkt som snarast möjligt måste avhjälpas.

Enligt min uppfattning är det för närvarande knappast möjligt att nå

detta ändamål på annat sätt än genom en reglering inom barnavårdslagstiftningens

ram. Några principiella eller systematiska synpunkter bör inte hindra

en sådan lösning, då det här endast gäller att ta ställning i en ren lämplighetsfråga.

Lösningen får dock betraktas som ett provisorium. Det torde nämligen

kunna förutsättas, att möjlighet i ett senare sammanhang kan öppnas

att genom annan lagstiftning åstadkomma en enhetlig reglering av tillsvnen

över samtliga elevhem.

Frågan om inställelse av elev vid ungdomsvårdsskola inför domstol eller

annan myndighet bör enligt lagrådet lösas på ett annat sätt än enligt 70 §

i det remitterade förslaget. Lagrådet har sålunda hemställt, att enhetliga

regler skall gälla för de olika fallen av den innebörd, att skolans rektor har

att föranstalta om den begärda inställelsen och att han, om han finner att

inställelsen skulle vara uppenbart olämplig ur vårdsynpunkt eller att hinder

eljest möter för inställelsen, omedelbart skall anmäla detta hos den myndighet

som begärt inställelsen. Det skulle därefter til.komma denna mvndighet

att vidtaga de åtgärder som föranledes av sådan anmälan. Ändringsförslaget

har förestavats främst av önskemålet att bättre anpassa bestämmelserna

till det moderna rättegångsförfarandet. Då vårdsynpunkterna till fullo

bör kunna beaktas även med den av lagrådet föreslagna regleringen och

denna i övrigt synes innebära en ändamålsenlig lösning, torde paragrafen

böra omarbetas i överensstämmelse med lagrådets hemställan.

I enlighet med vad lagrådet hemställt torde vissa formella jämkningar böra

företagas i 72 § första stycket. Vad angår paragrafens andra stycke har

lagrådet ansett, att frågorna om höjning av åldersgränserna för offentligrättslig

och civilrättslig underhållsskyldighet bör prövas i ett sammanhang

och därför hemställt, att åldersgränsen tills vidare bibehålies vid 16 år i

förevarande lagrum. Den i remissprotokollet föreslagna höjningen av denna

åldersgräns till 18 år får ses som en konsekvens av att åldersgränsen för samhällsvård

höjts till 18 ar. Det skall dock inte bestridas, att det ur vissa synpunkter

framstår som önskvärt, att överensstämmelse i detta avseende föreligger

mellan den offentligrättsliga och den civilrättsliga underhållsskyldigheten.

Även om en samtidig prövning av de båda frågorna inte är alldeles

nödvändig, vill jag därför inte motsätta mig att åldersgränsen för föräldrars

ersättningsskyldighet beträffande barnavårdskostnad bibehålies vid 16 år,

helst som jag i det följande kommer att förorda att motsvarande åldersgräns

i socialhjälpslagen alltjämt skall vara 16 år. Ett bibehållande av en 16- årsgräns för återbetalningsskyldigheten i 72 § andra stycket barnavårdslagen,

oaktat åldersgränsen för ingripande med samhällsvård höjts till 18 år,

torde inte behöva medföra några svårigheter.

Beträffande 80 § har lagrådet hemställt om den sakliga ändringen att även

beslut om förlängning av fosterbarnstillsynen skall kunna överklagas. Besvärsrätt

föreligger i dessa fall enligt gällande lag och skäl torde finnas för

att frågan bör regleras på samma sätt i den nya lagen. Lagrådet har därjämte

förordat en redaktionell omarbetning av paragrafen i syfte att göra be
-

s. 459 Kontrollera mot PDF

459

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

stämmelserna mer lättlästa. Även denna ändring i förslaget torde böra vidtagas.

I likhet med lagrådet anser jag, att den föreslagna möjligheten att

överklaga beslut angående omhändertagande för samhällsvård som avses

i 31 § bör bibehållas, även om det uttryckligen stadgas att den som fyllt

15 år i regel inte får omhändertagas utan eget samtycke.

Lagrådet har ansett, att den i 93 § avsedda anmälningsplikten blivit alltför

vidsträckt såvitt gäller myndigheter och befattningshavare i allmän

tjänst, samt ifrågasatt om inte anmälningsplikten bör begränsas till de inom

förevarande område verkande myndigheterna och personalgrupperna. Enligt

lagrådet kunde stadgandet med viss ledning av uttryckssättet i 9 § andra

stycket utformas så att anmälningsplikten begränsas till — förutom i

allmän tjänst ej anställda läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor —

myndigheter vilkas verksamhet berör barnavården samt befattningshavare

hos sådana myndigheter. Även om en dylik relativt obestämd avgränsning

i särskilda fall kan tänkas föranleda tolkningssvårigheter, synes kretsen av

anmälningsskyldiga därigenom ha angivits på ett godtagbart sätt. I tveksamma

fall bör det givetvis inte ifrågakomma att ådöma en befattningshavare

ansvar för tjänstefel på grund av underlåtenhet att anmäla ett missförhållande

hos barnavårdsnämnd. Jag förordar därför att stadgandet utformas

i enlighet med lagrådets förslag.

Barnavårdslagen gör inte någon skillnad mellan svenska medborgare och

andra. Utlänningar och statslösa som uppehåller sig i Sverige är i barnavårdshänseende

helt likställda med landets egna medborgare. Omhändertages

sådan person för skyddsuppfostran eller samhällsvård, svarar staten i

sista hand för vårdkostnaden. Någon ändring härvidlag har inte åsyftats.

.Med hänsyn till det anförda föreligger knappast något behov av ett stadgande

med bemyndigande för Konungen att träffa överenskommelse med främmande

makt angående behandlingen i barnavårdshänseende av dess undersåtar

här i riket och om gottgörelse för därvid uppkommen kostnad. Av skäl

lagrådet anfört anser jag mig dock böra förorda, att ett sadant stadgande

bibehålies i den nya barnavårdslagen. Som lagrådet funnit torde stadgandet

böra upptagas i en ny 98 §, vilket föranleder ändrad numrering av förslagets

98 och 99 §§ samt eu viss jämkning av 12 §.

Vad lagrådet anfört beträffande 4, 14, 35, 36, 43, 56, 66, 73, 74, 89 och 94 §§

är av huvudsakligen formell innebörd och torde böra iakttagas.

I enlighet med det nu anförda har det remitterade förslaget omarbetats.

Därjämte har vissa tidigare ej nämnda redaktionella jämkningar vidtagits.

Barnavårdskommitten har i sitt betänkande III Följdförfattningar till ny

barnavårdslag in. in. (SOU 1957: 49) bl. a. föreslagit vissa ändringar i lagen

om socialhjälp. Betänkandet har rcmissbehandlats i vanlig ordning, och remisstiden

utgick med oktober månad 1959. Möjlighet föreligger alltså no

att redan i samband med framläggandet av förslag till ny barnavårdslag ta

ställning till därav föranledda ändringar i socialhjälpslagen, och jag förordar

att så sker.

Enligt barnavårdskommittens förslag bör med minderårig i socialhjälps
-

s. 460 Kontrollera mot PDF

460

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

lagens mening avses den som ej fyllt 18 år. För obligatorisk socialhjälp åt

dylik person bör enligt förslaget föräldrarna vara återbetalningsskyldiga

till kommunen. Motsvarande åldersgränser i lagens nuvarande lydelse ligger

vid 16 år. En del remissorgan, däribland svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund och svenska socialvårdsförbundet, har ställt

sig kritiska mot den föreslagna höjningen av åldergränserna. De har därvid

påpekat, att åldersgränsen 16 år förekommer inom folkpensionering och

annan socialförsäkring ävensom i lagstiftningen om barnbidrag, samt framhållit

såsom lämpligt att minderårighetsbegreppet bli föremål för prövning

i ett vidare sammanhang, innan man tar ställning till de i betänkandet

föreslagna ändringarna. De nämnda remissorganen har inte ansett något

nödvändigt samband föreligga mellan de ifrågasatta ändringarna i socialhjälpslagen

och den i den nya barnavårdslagen föreslagna höjningen av åldersgränsen

för omhändertagande för samhällsvård.

Vad remissorganen sålunda anfört synes förtjäna beaktande, och jag är

därför inte beredd att för närvarande tillstyrka de av barnavårdskommittén

förelagna ändringarna av socialhjälpslagens åldersgränser. Med hänsyn

härtill blir de ändringar i socialhjälpslagen, som bör vidtagas i anledning av

den nya barnavårdslagen, av mera begränsad art. Förslag till dylika lagändringar

har upprättats inom socialdepartementet och synes lämpligen

kunna kommenteras vid de olika paragraferna.

7 §■

Andra och tredje styckena i denna paragraf innehåller en tämligen utförlig

reglering av samarbetet mellan socialnämnd och barnavårdsnämnd.

Motsvarande bestämmelser i gällande barnavårdslag har icke ansetts böra

överföras till den nya barnavårdslagen. Ur förevarande paragraf, som i första

stycket innehåller ett allmänt stadgande om samarbete med andra myndigheter

in. fl., synes därför, såsom framhållits vid remissen till lagrådet av

förslaget till ny barnavårdslag, andra och tredje styckena böra utgå.

12 §.

Ändringen i denna paragraf är av rent formell karaktär.

23 §.

I 71 § förslaget till ny barnavårdslag stadgas, att 22—24 §§ socialhjälpsiagen

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommuns rätt till ersättning

för utgift avseende samhällsvård. Vid remissbehandlingen av barnavårdslcommitténs

förslag till ny barnavårdslag har kammarrätten påpekat,

att 23 § socialhjälpslagen bör ändras i anledning av den ändring som

gjordes i 22 § genom lag den 16 maj 1957 (nr 169). I enlighet härmed

föreslås nu en omredigering av 23 §.

35 §.

Ändringen i denna paragraf är av redaktionell natur.

s. 461 Kontrollera mot PDF

461

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

41 §.

Enligt 100 § förslaget till ny barnavårdslag kan föreläggande att utföra

arbete i arbetshem inte meddelas den, som ej fyllt 21 år. Motsvarande bör

gälla för socialhjälpslagens vidkommande.

48 §.

Ändringen i denna paragraf är föranledd av ändringen i 41 §.

52 och 53 §§.

Dessa paragrafer har ändrats så, att överensstämmelse vunnits med motsvarande

lagrum (4 och 5 §§) i förslaget till ny barnavårdslag.

55 §.

I motiveringen till 100 § nya barnavårdslagen (99 § i det till lagrådet

remitterade förslaget) har jag framhållit, att en reform av institutet arbetsföreläggande

framstår såsom synnerligen angelägen, i första hand ur rättssäkerhetssynpunkt

men även av andra skäl. Emellertid har det befunnits,

att en dylik reform inte bör genomföras, förrän utredningen om administrativa

frihetsberövanden slutfört sitt arbete i denna del. De nuvarande bestämmelserna

om arbetsföreläggande i barnavårdslagen, vilka hänvisar till

socialhjälpslagen, har därför såsom ett provisorium överförts till nya barnavårdslagen.

1 skrivelse till Konungen i juni 1959 har riksdagens justitieombudsman

påtalat de ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande förhållanden, som

råder i fråga om intagande på arbetshem av försumliga familjeförsörjare,

samt hemställt, att i avvaktan på förslag till ny lag i ämnet åtgärder måtte

vidtagas för att i möjligaste mån söka förbättra förhållandena. Sedan justitieombudsmannens

skrivelse remissbeliandlats har Kungl. Maj :t den 13 november

1959 (nr 493) utfärdat cirkulär till samtliga socialnämnder och barnavårdsnämnder

i riket med anvisningar angående handläggningen av

nämnda ärenden. Ett i justitieombudsmannens skrivelse påtalat förhållande

har likväl inte tagits upp till behandling i cirkuläret. Då polismyndighet beviljar

handräckning för inställelse på arbetshem av försörjningspliktig, går

detta beslut omedelbart i verkställighet. Om emellertid länsstyrelsen efter

fullföljd av talan upphäver liandräckningsbeslutet, länder länsstyrelsens beslut,

i brist på annat lagstadgande, icke till efterrättelse förrän det vunnit

laga kraft. Arbetshemsstyrelserna torde visserligen regelmässigt besluta om

utskrivning av vederbörande, då länsstyrelse upphäver ett handräckningsbeslut,

men det har dock inträffat att så inte skett. Samtliga remissorgan,

som hörts i anledning av justitieombudsmannens skrivelse och som särskilt

yttrat sig i nu förevarande fråga, bland dem utredningen om administrativa

frihetsberövanden, har vitsordat att ett missförhållande här föreligger. En

ändring på denna punkt torde kunna genomföras utan att ett nytt lagförslag

rörande arbetsföreläggande behöver avvaktas. I denna paragraf har

därför tillagts en bestämmelse av innebörd afl länsstyrelses beslut i fråga

s. 462 Kontrollera mot PDF

462

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

om handräckning som nu avses länder till efterrättelse utan hinder av att

det inte äger laga kraft.

64 §.

Denna paragraf har ändrats för att åstadkomma likformighet med bestämmelserna

i 91 § nya barnavårdslagen. Med uttrycket »den som är eller

varit verksam vid behandlingen av frågor enligt denna lag» har avsetts

att täcka motsvarande personkrets, som i 91 § förslaget till ny barnavårdslag

beskrives med uttrycket »den som är eller varit verksam inom samhällets

barnavård».

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå 1960 års riksdag att antaga

dels det omarbetade förslaget till

1) lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag),

dels ock det inom socialdepartementet upprättade förslaget till

2) lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karin Wickström

s. 463 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1900

463

Innehållsförteckning

Propositionen............................................................ 1

Förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag) ... 4

Förslag till lag ang. ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp 25

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 juni 1959 ................ .............. 29

I. Inledning .................................... 29

II. Huvuddragen av den svenska barnavårdslagstiftningen .............. 32

III. Barnavårdslagsliftningen i de nordiska grannländerna .............. 35

Danmark ........................................................ 35

Finland ........................................................ 41

Norge .......................................................... 45

IV. Allmänna synpunkter på frågan om ny barnavårdslagstiftning ........ 52

Barnavårdskommittén ............................................ 52

Remissyttrandena ................................................ 54

Föredragande statsrådet .......................................... 59

V. Allmänt förebyggande verksamhet .................................. 64

Gällande bestämmelser............................................ 64

Kommunal organisation för ungdomsvård.......................... 64

Ändringsförslag m. m........................................... 64

Barnavårdskommittén .......................................... 67

1951 års skolstyrelseutredning .................................. 69

Remissyttrandena .............................................. 70

Verksamhetens innebörd m. m..................................... 74

Ändringsförslag m. m........................................... 74

Barnavårdskommittén .......................................... 75

Remissyttrandena .............................................. 79

Föredragande statsrådet .......................................... SO

VI. Juristmedverkan i barnavårdsnämnd ................................ 84

Barnavårdskommittén ............................................ 84

Remissyttrandena ................................................ 89

Föredragande statsrådet .......... 94

VII. Förfarandet hos barnavårdsnämnd in. m. ........................... 96

Gällande bestämmelser ............................................ 96

Barnavårdskommittén ............................................ 99

Remissyttrandena ............................................... 103

Föredragande statsrådet .......................................... 110

VIII. Vissa åldersgränser i barnavårdslagen................................ 115

Gällande bestämmelser ............................................ 115

Barnavårdskommittén ............................................ 116

Remissyttrandena ................................................ 118

Föredragande statsrådet .......................................... 119

IX. Barnavårdsnämnds ingripanden i enskilda fall....................... 120

Gällande bestämmelser ............................................ 120

Barnavårdskommittén ...................... 123

Remissyttrandena .............................................. 127

Föredragande statsrådet ........ 135

s. 464 Kontrollera mot PDF

464 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

X. Skadliga fosterbarnsförflyttningar ................................ 140

Rådande förhållanden, ändringsförslag m. m....................... 140

Barna vårdskommittén ............................................ 143

Remissyttrandena ................................................ 147

Föredragande statsrådet .......................................... 151

XI. Vissa andra frågor rörande fosterbarnsvård m. m..................... 155

Gällande bestämmelser ............................................ 155

Barnavårdskommittén ............................................ 156

Remissyttrandena ................................................ 159

Föredragande statsrådet .......................................... 161

XII. Barnavårdsanstalter m. m........................................... 163

Bestämmelserna i BvL om barnavårdsanstalter, m. m............... 163

Barnavårdskommittén ............................................ 167

Remissyttrandena ................................................ 170

Föredragande statsrådet .......................................... 172

XIII. Landstingskommuns befattning med fosterbarnsvård ................ 179

Inledning ........................................................ 179

Barnavårdskommittén ............................................ 182

Remissyttrandena ................................................ 183

Föredragande statsrådet .......................................... 184

XIV. Förslaget till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag) 185

Lagens rubrik och disposition .................................... 185

1 kap. Inledande bestämmelser ................................ 187

2 kap. Barnavårdsnämnd ...................................... 201

3 kap. Förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd .............. 235

4 kap. Barnavårdsnämndens ingripanden m. m................... 249

5 kap. De omhändertagnas behandling .......................... 279

6 kap. Samhällsvårdens upphörande ............................ 299

7 kap. Fosterbarnsvård in. m................................... 311

8 kap. Barnavårdsanstalter .................................... 326

9 kap. Ungdomsvårdsskolor ..................................... »332

10 kap. Kommuns rätt till ersättning för vissa vårdkostnader ........345

11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål .......... 356

12 kap. Besvär .................................................. 362

13 kap. Ansvarsbestämmelser och särskilda föreskrifter ............ 370

14 kap. Åtgärder mot försumlig försörjare ........................ 389

Övergångsbestämmelser .......................................... 395

XV. Föredragande statsrådets hemställan ................................ 396

Det till lagrådet remitterade lagförslaget.................................... 397

Lagrådets utlåtande ...................................................... 419

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 december 1959 ........................ 449

Förslaget till barnavårdslag ........................................ 449

Ändringar i socialhjälpslagen ...................................... 459

590632 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin (6)

  1. Några synpunkter på det svenska rättssamhället, SvJT 1982 s. 44, på s. 46 · Fritt tillgänglig
  2. Olov Mattson, Placering av barn i fosterhem, FT 1974 nr 1 s. 41, på s. 43 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Olov Mattson, Placering av ett för samhällsvård omhändertaget barn hos den från vårdnaden skilde föräldern, FT 1973 nr 5 s. 181, på s. 185, 186, 192, 193, 196, 202 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Gunnar Krantz, Fråga huruvida branavårdsnämnd kan placera barn i fosterhem såsom förebyggande åtgärd, FT 1973 nr 1–2 s. 50, på s. 52 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Olov Mattson, Kan barnavårdsnämnd placer barn i fosterhem som förebyggande åtgärd?, FT 1970 nr 5 s. 267, på s. 271 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  6. Bengt Hamdahl, Svensk socialrätt, under redaktion av Yngve Adolphson, FT 1970 nr 3 s. 143, på s. 145 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

14 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:152 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående rätt för Konungen att i vissa fall förordna om avvikelse f s. 8 i texten
  2. SU 1960:51 Utlåtande i anledning av väckta motioner om statsbidrag till särskilda ålderdomshem för alkoholiserade åldringar. s. 4 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1993 ref. 102 ur registret

Doktrin (11)

11 kopplingar i 6 dokument.

  1. FT 1973 s. 181 Olov Mattson, Placering av ett för samhällsvård omhändertaget barn hos den från vårdnaden skilde föräldern s. 185 · s. 186 · s. 192 · s. 193 · och 2 till i texten
  2. SvJT 1982 s. 44 Några synpunkter på det svenska rättssamhället s. 46 i texten
  3. FT 1974 s. 41 Olov Mattson, Placering av barn i fosterhem s. 43 i texten
  4. FT 1973 s. 50 Gunnar Krantz, Fråga huruvida branavårdsnämnd kan placera barn i fosterhem såsom förebyggande åtgärd s. 52 i texten
  5. FT 1970 s. 143 Bengt Hamdahl, Svensk socialrätt, under redaktion av Yngve Adolphson s. 145 i texten

Visa alla 6