Sök i Ratio Lex

Angående anslag för budgetåret 1960161 till stöd åt allmänna samlingslokaler m. m

1960-03-04 · 36 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:112, Angående anslag för budgetåret 1960161 till stöd åt allmänna samlingslokaler m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960

1

Nr 112

Kungl Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret

1960161 till stöd åt allmänna samlingslokaler m. m.;

given Stockholms slott den 4 mars 1960.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen äskas anslag för budgetåret 1960/61 till stöd åt allmänna

samlingslokaler.

Vissa riktlinjer föreslås för prövningen av ansökningar om lån för anordnande

av allmänna samlingslokaler. För att stimulera kommuner och föreningar

till att i vidgad omfattning inrätta lokaler, som kan användas både

för skolans och föreningslivets behov, föreslås vissa jämkningar i gällande

bestämmelser om samlingslokalslån för sådana gemensamhetsanläggningar.

Riktlinjer föreslås för handlandet beträffande samlingsiokalsföretag, som

kommit på obestånd och därför brustit i sina betalningsförpliktelser i anledning

av statslånen. Bl. a. föreslås härvid att staten i vissa fall skall kunna

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 112

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960

lämna ekonomiskt stöd i form av bidrag vid sidan av lånen för att därmed

möjliggöra en rekonstruktion av lokalföretagen.

I anslutning till ett förslag av besparingsutredningen föreslås att bidragen

till inventarieanskaffning för samlingslokaler skall upphöra. Bidragsgivningen

för ungdomslokaler förutsättes dock komma att fortsätta genom allmänna

arvsfonden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den i mars 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, ecklesiastik- och

civildepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson,

följande.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 95—97, samt under kapitalbudgeten (bilaga

27 punkten 7) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i

ämnet, för budgetåret 1960/61 beräkna följande anslag.

A. Driftbudgeten

Kronor

Statens nämnd för samlingslokaler, förslagsanslag............ 54 600

Bidrag till vissa riksorganisationer för samlingslokaler........ 30 000

Bidrag till anskaffning av inventarier för allmänna samlingslokaler

m. m., reservationsanslag ............................. 400 000

B. Kapitalbudgeten

Under statens utlåningsfonder:

Lånefonden för allmänna samlingslokaler, investeringsanslag . . 9 000 000

Jag anhåller nu att få ånyo anmäla dessa anslagsfrågor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960

Inledning

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1959 tillkallade jag

samma dag tre utredningsmän1) med uppdrag att verkställa utredning rörande

de driftekonomiska betingelserna för statsbelånade allmänna samlingslokaler

samt därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen,

vilka antagit benämningen 1959 års samlingslokalsutredning, har i januari

1960 avgivit sitt betänkande (stencilerat). Yttranden häröver har, efter remiss,

avgivits av bostadsstyrelsen, statens nämnd för samlingslokaler, statskontoret,

riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna och länsbostadsnämnderna

i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Bygdegårdarnas riksförbund, Folkets husföreningarnas

riksorganisation samt Våra gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens

allmänna samlingslokaler. En redogörelse för betänkandet och de däröver

avgivna yttrandena lämnas i det följande.

Vidare torde få anmälas dels ett av 1958 års besparingsutredning i dess

betänkande (SOU 1959:28) framlagt förslag beträffande bidragen till anskaffning

av inventarier för allmänna samlingslokaler m. m. dels ock av

statens nämnd för samlingslokaler avgivna anslagsäskanden för nästa budgetår.

Gällande bestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser om statslån för anordnande av allmänna samlingslokaler

m. m. återfinnes i kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 367), vilken

trädde i kraft den 1 juli 1957. Den förut gällande kungörelsen den 11 december

1942 (nr 913; ändr. 1945:354 och 1949:605) äger emellertid fortfarande

tillämpning beträffande bidrag och lån som beviljats före den 1

juli 1957.

Med allmänna samlingslokaler förstås enligt 1957 års författning för allmänheten

avsedda hörsalar samt rum för sammanträden, samkväm och studiearbete

jämte därtill hörande erforderliga utrymmen, vilka lokaler prövas

behövliga för det offentliga livet och de kulturella strävandena inom orten,

särskilt med hänsyn till föreningslivets behov. Som ytterligare förutsättning

gäller att lokalerna opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor skall

upplåtas åt envar inom orten verksam organisation. Som allmänna samlings
1

Byråchefen L. Hultström, ordförande, länsbostadsdirektören E. Gonäs och ledamoten

av riksdagens andra kammare G. Larsson i Luttra.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1960

5

lokaler anses vidare i samma byggnad inrymda lokaler, vilka opartiskt, i

skälig omfattning och på skäliga villkor upplåtes för ungdomsverksamhet

inom orten.

Lån kan beviljas kommun, aktiebolag, förening eller stiftelse för nybyggnad,

ombyggnad, om- och tillbyggnad, inköp av byggnad samt för s. k. ekonomisk

sanering.

Med uttrycket lån för ekonomisk sanering åsyftas det fall att en lokalägare

är i behov av lån för avhjälpande av sådant ekonomiskt trångmål, som

uppenbarligen vållar ägaren svårigheter att hålla lokalerna tillgängliga i den

omfattning och för de ändamål som avses i lånekungörelsen. Sådant lån må

utgå endast under förutsättning, att lokalerna fortfarande prövas lämpliga

såsom allmänna samlingslokaler samt att kommunen lämnar lokalägaren

ekonomiskt stöd av viss omfattning. Detta stöd skall till sitt värde motsvara

lägst 25 % av den del av statslånet, vilken enligt lånebeslutet skall vara

räntefri och stående.

Statslån beviljas med viss del av det s. k. låneunderlaget. I detta inräknas

icke kostnaden för anskaffande av tomt och inventarier eller värdet

härav.

Avser lånet inköp av byggnad utgöres låneunderlaget av köpeskillingen

eller, om byggnaden endast till viss del skall inrymma allmänna samlingslokaler,

en häremot svarande del av köpeskillingen. Det förutsättes härvid

att köpeskillingen befinnes skälig; är så ej fallet bestämmes låneunderlaget

till lägre belopp än den verkliga köpeskillingen.

Vid nybyggnad, ombyggnad eller om- och tillbyggnad motsvaras låneunderlaget

av den beräknade kostnaden för byggnadsarbeten, i den mån

denna kostnad hänför sig till allmänna samlingslokaler.

Då lån sökes för s. k. ekonomisk sanering bestämmes låneunderlaget

genom värdering i särskild ordning.

I förhållande till låneunderlaget må lån utgå med högst 50 % eller, när

synnerliga skäl är därtill, med högst 70 %.

Lån kan till viss del beviljas såsom räntefri stående del. Denna del kan

uppgå till högst 50 % av låneunderlaget för ungdomslokaler och högst 40 %

av låneunderlaget för övriga allmänna samlingslokaler.

Lån skall, i den mån det inte utgör en räntefri stående del, förräntas och

återbetalas med en fast, vid lånets beviljande bestämd annuitet. Räntefoten

skall vara lika med den vid beviljandet gällande normalräntan för lån

från statens ullåningsfonder (f. n. 4]/2 procent). Återbctalningstidcn skall

för lån till nybyggnad bestämmas så att lånet blir återbetalat inom 25 år.

Om lånet avser annat ändamål än nybyggnad bestämmes amorteringstiden

med hänsyn till byggnadens ålder och beskaffenhet.

Sedan amorteringstiden utgått samt lånet till den del det ej utgör räntefri

stående del blivit slutamorterat, kan Kungl. Maj:t medge att även nämnda

del skall anses såsom helt eller till viss del infriad.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj. ts proposition nr 112 år 1960

Säkerheten för statslånet skall, utom i vissa undantagsfall, bestå av inteckning

i den egendom till vilken lån utgått. Till förmånsrätten skall inteckningen

vara belägen inom 90 % av det värde, vilket beräknas kunna

vid tiden för lånets utbetalande åsättas fastigheten eller tomträtten.

Det första av nämnda undantagsfall avser lokalanläggningar som äges

direkt av en kommun. Om låntagaren är helkommunalt företag utlämnas

likaledes statslånet utan inteckningssäkerhet, under förutsättning att kommunen

iklätt sig borgen för lånet såsom för egen skuld. Sådana borgensåtaganden

skall underställas Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse.

Har lånsökanden varken äganderätt eller tomträtt till den mark, där

byggnaden är belägen, må samlingslokalslån beviljas endast under förutsättning

att sökanden har sådan nyttjanderätt till marken, som prövas betryggande

med hänsyn till lånets ändamål och återbetalningstid. Kommunal

borgen för statslånet är obligatorisk i sådant fall. Ej heller dylikt borgensåtagande

är underställningsfritt.

I syfte att främja en samordning av åtgärderna för tillgodoseende avbehovet

av allmänna samlingslokaler skall, innan statslån sökes, förhandsgranskning

av planerade åtgärder ske hos nämnden för samlingslokaler.

För detta ändamål skall till nämnden ingivas redogörelse för de planerade

åtgärderna jämte utredning rörande tillgången på och behovet av allmänna

samlingslokaler i orten. I den utsträckning nämnden finner erforderligt

skall yttranden av kommunala myndigheter och organisationer i orten

bifogas.

Nämnden för samlingslokaler inhämtar, om nämnden så finner erforderligt,

yttrande i ärendet från länsstyrelsen eller annan myndighet samt

avger därefter utlåtande huruvida nämnden finner de planerade åtgärderna

lämpliga. Låneansökan som ej föregåtts av förhandsgranskning kan av

nämnden avvisas.

Nämnden bereder låneärendena och vidarebefordrar dem med eget yttrande

till Kungl. Maj:t (socialdepartementet), som har att avgöra desamma.

På vederbörande länsstyrelse ankommer det att pröva och avgöra ansökningar

om utbetalning av beviljat lån. Vidare är länsstyrelsen pantvårdare i

avseende å säkerheten för beviljat lån.

Lån kan under vissa förutsättningar uppsägas av nämnden.

Nämnden och länsstyrelserna skall vid behov samråda med varandra.

Både nämndens och länsstyrelsernas beslut i ett låneärende kan överklagas

hos Kungl. Maj :t.

Låntagare är skyldig att förvalta allmänna samlingslokaler enligt reglemente

som fastställes av nämnden för samlingslokaler samt att rörande förvaltningen

underkasta sig de kontrollbestämmelser Kungl. Maj :t finner skäl

meddela.

I kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 368) om statsbidrag till anskaffning av

inventarier för allmänna samlingslokaler m. m. regleras två slag av inventa
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960

7

riebidrag. Det ena bidraget avser anskaffning av inventarier till allmänna

samlingslokaler. Högsta bidragsbelopp per lokalanläggning är 10 000 kronor.

Vidare gäller att beloppet inte får överskrida 5 % av det låneunderlag, som

framräknas för anläggningen enligt lånekungörelsen. Vid prövning av ansökningar

om allmänt inventariebidrag skall nykterhetsvårdande synpunkter

beaktas.

Det andra inventariebidraget avser ungdomslokaler som ej är allmänna

samlingslokaler. Bidrag må utgå med högst 50 % av kostnaderna, dock högst

1 000 kronor för lokaler inrymda i samma byggnad.

Båda slagen av bidrag beviljas av nämnden för samlingslokaler.

I fråga om den statliga låne- och bidrag sverksamheten har samlingslokalsutredningen

lämnat bl. a. följande uppgifter.

Intill den 1 november 1959 har sammanlagt 655 lån om ca 85 850 000

kronor beviljats. Dessa lån har fördelats på följande sätt.

Låntagare

Antal lån

Belopp kronor

Folkets hus

299

51 356 500

Ordenshus

133

13 989 730

Bygdegårdar

164

13 731 490

Kommunägda

8

1 342 000

Övriga

51

5 427 628

Summa

655

85 847 348

Av angivna lån utgjorde ca 38 100 000 kronor (44%) amorteringsdelar

och ca 47 750 000 kronor (56 %) räntefria stående delar.

Beträffande de lån som beviljats under de senaste budgetåren lämnas

vissa uppgifter i följande tablå.

Budgetår

Antal beviljade

lån

Genomsnittligt

lånebelopp

Genomsnittlig

lånestorlek i %

av byggn.kostn.

Genomsnittlig

amorteringsdel i

% av bev. lån

1954/55

76

108 853

54,05

43,77

1955/56

72

112 037

47,82

47,49

1956/57

87

127 977

58,55

46,59

1957/58

40

170 340

49,78

50,51

1958/59

78

149 486

43,45

45,19

Bidrag till kommuner lämnades under tiden före den 1 juli 1957 i 47 fall

med sammanlagt ca 2 660 000 kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj. ts proposition nr 112 år 1960

Samlingslokalsutredningens betänkande

Vissa uppgifter angående de allmänna samlingslokalerna

Samlingslokalsutredningen har upplyst, att enligt av länsstyrelserna till

statens nämnd för samlingslokaler gjorda anmälningar vid utgången av år

1959 sammanlagt 19 låntagare inte erlagt förfallna annuiteter på statslånen.

Beträffande ytterligare 15 lokalföretag har tidigare anmälts samma förhållande.

Dessa låntagare har sedermera erlagt annuiteterna. I ett av dessa fall

har vederbörande kommun övertagit lokalen. I andra fall har kommunerna

tillskjutit erforderliga medel. I ett fall har huvudmannen erhållit ytterligare

statligt lån.

Beträffande förenämnda 19 företag har utredningen upplyst, att summan

av de lån som beviljats dessa företag utgjorde 2 975 344 kronor, varav

1 380 995 kronor utgjorde amorteringsdel och 1 594 349 kronor räntefri stående

del. Av amorteringsdelarna hade vid denna tidpunkt ca 50 500 kronor

återbetalats. Summan av de oguldna förfallna annuiteterna utgjorde ca

220 000 kronor.

Utredningen har lämnat närmare redogörelse för de ifrågavarande lokalägarnas

ekonomiska ställning och anledningen till betalningssvårigheterna.

Någon definitiv förlust på statslån har, anför utredningen, ännu inte inträffat.

Staten har i ett fall, Folkets hus i Ramvik, nödgats ropa in fastigheten

på exekutiv auktion. Denna fastighet befinner sig fortfarande i statens

ägo. I övriga fall har beslut om uppsägning av lånen inte meddelats. Beträffande

åtskilliga av företagen pågår genom vederbörande riksorganisation

undersökningar om möjligheterna till sanering.

För att få en bild av de lokalägande föreningarnas ekonomiska läge och

det finansiella resultatet av lokalverksamhetens olika grenar har utredningen

låtit företaga en analys av ett antal föreningars ekonomiska verksamhet

under åren 1957 och 1958.

Rörande resultatet av analysen må återges följande av utredningen lämnade

sammanfattning.

Av de 85 föreningar, som genomgåtts för 1957, redovisar endast 40 överskott.

Inkluderas amorteringarna i kostnaderna sjunker antalet till 28 föreningar.

1958 års redovisning omfattar 89 föreningar, varav 38 lämnat överskott

eller 27 om amorteringarna inkluderas.

Det framgår således tydligt, att ett stort antal föreningar har ekonomiska

svårigheter att kämpa med. Fastighetsförvaltningen medför stora kostnader,

som icke kan täckas genom bidrag från övriga verksamhetsgrenar. Beträffande

fastighetsförvaltningen synes det som om de föreningar, vars fastigheter

inrymmer kommersiella lokaler såsom kontor, butiker, affärer, bostäder

och dylikt haft de minsta svårigheterna att klara ekonomien.

Ett stort antal föreningar bedriver biografverksamhet och denna har i

mycket stor utsträckning finansierat hela verksamheten. Teaterverksam
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960 9

heten däremot drar så stora kostnader, att de icke täckes av intäkterna vid

föreställningarna.

De flesta föreningarna har dansverksamhet på sitt program. Det synes

emellertid som om en del föreningar har överskattat denna verksamhets

möjligheter att bidraga till föreningens finansiering, och i många fall har

danstillställningarna medfört ekonomiska bakslag.

De övriga verksamhetsgrenarna påverkar icke i nämnvärd grad föreningarnas

ekonomi. Möjligtvis kan konstateras, att folkparkerna inom Folketshusföreningarna

oftast ur ekonomisk synpunkt är en belastning för föreningarna.

Föreningarna får i stor utsträckning lita till att driftunderskotten skall

kunna täckas genom externa kapitalinkomster i form av anslag, uttaxeringar

o. dyl.

Utredningen har lämnat vissa uppgifter angående de bidrag som kommunerna

under tiden 1949—1958 lämnat till anläggnings- och driftkostnader

för allmänna samlingslokaler. Härav framgår bl. a. att under angivna tid

något över 50 miljoner kronor av kommunerna skänkts som direkta bidrag

till anordnande av ifrågavarande lokaler. Bidragen till driftkostnader i form

av restitution av kommunala nöjesskattemedel och andra bidrag har stigit

från ca 645 000 kronor år 1949 till ca 4 100 000 kronor år 1958. Av kommunerna

erlagda hyror för utrymmen ingående i allmänna samlingslokaler

uppgick år 1958 till ca 1 665 000 kronor.

Utredningen har beträffande de nu ifrågavarande uppgifterna gjort den

allmänna reservationen, att kommunerna kan ha tolkat begreppet allmänna

samlingslokaler något olika.

Utredningen har redovisat vissa preliminära resultat av en lokaliseringsundersökning,

som företages på initiativ av riksorganisationerna för allmänna

samlingslokaler och i samarbete med Stockholms högskolas geografiska

institut. Denna undersöknings huvuduppgift är att granska faktorer,

som är av vikt att beakta i samband med lokaliseringen av samlingslokaler,

såsom publikomlandets storlek vid olika slag av verksamhet samt publikens

fördelning på åldersgrupper.

Synpunkter på nuläget och utsikterna för framtiden

Utredningen konstaterar, att de allmänna samlingslokalernas ekonomi i

ett stort antal fall är svag i det att inkomsterna av verksamheten inte räcker

till för att bestrida kostnaderna och verksamheten därför kan fortgå

endast med hjälp av tillskott utifrån. Utredningen framhåller, att detta i

och för sig knappast är någon ny situation. Att driva samlingslokaler torde

inte heller tidigare annat än undantagsvis ha varit lönande ur strängt ekonomisk

synpunkt. Allmänt har gällt, att samlingslokaler har kunnat drivas

endast på grund av uppoffrande insatser från medlemmarna i den lokalägande

föreningen och andra intressenter. Det är givetvis också svårigheter
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 är 1960

na att finansiera driften som utgör motivet för den statliga stödverksamheten

med dess subventioner.

Utredningen finner dock nya drag i bilden. Även om avsaknaden av ekonomisk

statistik på detta område gör det svårt att siffermässigt belägga utvecklingen,

är det tydligt att svårigheterna på åtskilliga håll tilltagit på senare

år. Ett inte obetydligt antal föreningar har brustit i fullgörande av sina

förpliktelser på grund av erhållna lån. Enligt vad utredningen inhämtat

finns det dessutom föreningar, vilka hittills kunnat fullgöra sina betalningar

men vilkas fortsatta verksamhet sannolikt är beroende av att en ekonomisk

sanering kommer till stånd. Utredningen anser det vidare betecknande, att

kommunernas bidrag till samlingslokalerna såsom framgår av de i det föregående

återgivna uppgifterna undergått en kraftig stegring.

Anledningarna till att vissa lokalägare fått svårare att finansiera driften

kan enligt utredningen vara olika. Man kan peka på ökade räntekostnader

för bottenlån till följd av de senare årens räntehöjningar, och även kostnadsökningar

på grund av stegrade standardkrav. I en del fall synes man

ha underskattat kostnaderna för den egentliga fastighetsdriften vid uppgörandet

av driftkalkylerna. På motsvarande sätt har man i vissa fall överskattat

inkomsterna. Ibland har utnyttjandet av lokalerna minskat till följd

av avfolkning eller en avmattning inom föreningsverksamheten. Ibland har

konkurrens från nya närbelägna samlingslokaler spelat in. Härvid har bilismens

starka utveckling varit av betydelse särskilt för samlingslokalernas

möjligheter att få inkomster genom dans- och andra festtillställningar. I

några av de fall där lokalägaren försummat att erlägga förfallna annuiteter

på statslånet har orsakerna varit sådana att de kan hänföras till en otillfredsställande

planering: byggnadskostnaderna har avsevärt överstigit de

beräkande, lokalen har blivit fellokaliserad eller den har överdimensionerats

i förhållande till behovet.

När det gäller utsikterna att i framtiden finansiera driften av allmänna

samlingslokaler anser utredningen det inte vara möjligt att göra några

exakta prognoser. Behovet av samlingslokaler av god standard är långt ifrån

fyllt. Det är emellertid inte sannolikt att man har att räkna med någon ändring

i det förhållandet, att driften av samlingslokaler för egentlig föreningsverksamhet

behöver subventioneras. Detta sker — förutom genom statlig

och annan subvention vid lokalens anordnande — genom de inkomster som

erhålles genom olika grenar av nöjesverksamhet eller genom bidrag från

kommuner, organisationer eller andra.

Vad angår inkomsterna av nöjesverksamhet har utredningen bl. a. pekat

på den under de senaste åren minskade besöksfrekvensen på biograferna i

vissa orter, vilken allmänt satts i samband med televisionens utbyggnad,

samt på det osäkerhetsmoment, som tillkommit genom bilismens utveckling

i det att publiken söker sig till de lokaler som har de mest attraktiva anordningarna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960

11

Prövningen av ansökningar om lån

Utredningen anför, att utvecklingen gått i riktning mot ett allt grundligare

förberedande av låneärendena. Obligatorisk förhandsgranskning av

låneärendena hos nämnden för samlingslokaler har införts. Detta och det

ökade kravet på medverkan från kommunernas sida får ses som uttryck för

ett allt starkare känt behov av att kunna överblicka vilka samlingslokaler

som behövs, möjligheterna till samordning av lokalutnyttjandet m. m. Utredningen

anser, att de svårigheter som framträtt i fråga om samlingslokalerna

bör föranleda, att kravet på utredning, på överblick och samordning

bör ställas ännu högre än hittills. Den första åtgärd som bör vidtas med anledning

av vad som förekommit under de senaste åren bör därför vara, att

granskningen av låneärendena utvecklas ytterligare.

I fråga om den utredning angående behovet av och tillgången på samlingslokaler,

vilken skall bifogas ansökan om förhandsgranskning, har utredningen

bl. a. anfört, att de förenämnda av riksorganisationerna för samlingslokaler

anordnade lokaliseringsundersökningarna torde ge ett nytt material

av betydande värde. Dessa undersökningar torde ge data som visar

hur utnyttjandet av samlingslokalerna ställer sig för skilda åldersgrupper

inom befolkningen samt angående de omland man kan räkna med när det

gäller utnyttjandet av samlingslokaler för föreningsverksamhet, för biograf

och teater, för dans osv.

Då en av de väsentliga svårigheterna när det gäller att finansiera driften

av allmänna samlingslokaler är det ringa utnyttjandet, anser utredningen

en samordning av lokalförsörjningen för skol- och samlingslokalsändamål

vara av stor betydelse. Även andra möjligheter till gemensamt lokalutnyttjande

bör beaktas. Dessa möjligheter kan vara olika på skilda orter. I varje

låneärende bör finnas utredning angående möjligheterna till gemensamt

lokalutny tt j ande.

Liksom f. n. är fallet bör, anför utredningen, i varje låneärende finnas

en plan för finansieringen av anläggningskostnaderna samt en kalkyl beträffande

inkomster och utgifter för företaget sedan det trätt i verksamhet.

Det har uppenbarligen förelegat stora svårigheter att upprätta hållbara beräkningar

för driften av samlingslokaler. Man får räkna med att svårigheter

i detta hänseende kommer att finnas även i framtiden. Vissa poster —

såsom inkomster av fester som anordnas av den lokalägande föreningen

samt värdet av frivilliga insatser från denna förenings medlemmar -— måste

alltid vara svåra att uppskatta. Ett visst material för bedömning av driftkostnadsfrågor

står emellertid till förfogande genom utredningens i det

föregående redovisade analys av vissa samlingslokalers ekonomiska verksamhet

åren 1957 och 1958. Denna bör kunna ge hållpunkter för vissa jämförelser

och erfarenheter rörande den lämpliga uppläggningen av den driftkostnadsstatistik

som torde vara nödvändig för framtiden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960

Allmänt anför utredningen, att man vid planeringen av nya samlingslokaler

i framtiden bör visa stor försiktighet vid bedömningen av de driftekonomiska

förutsättningarna samt att kommunernas stöd ofta torde komma

att vara ett villkor för att föreningar i framtiden skall kunna driva samlingslokaler

av tillfredsställande standard. En omständighet som måste beaktas

vid planeringen för nybyggnad eller ombyggnad av samlingslokal är

vilken inverkan man kan räkna med i fråga om andra lokaler. Tillkomsten

av en modern samlingslokal får ofta den följden, att förutsättningarna för

andra lokalers verksamhet försämras. Härigenom kan befaras anspråk på

stöd från dessa lokaler. Det synes därför vara nödvändigt att långsiktiga

planer uppgöres, som beaktar även dylika faktorer.

Den nu behandlade planeringen bör enligt utredningens mening ankomma

på kommunen, oavsett om det är denna eller en förening som är huvudman

för det planerade projektet. Detta bör främst ses som ett uttryck för att

en samordnad och ekonomisk lösning av samlingslokalsfrågan är ett kommunalt

ansvar.

Det är emellertid ofta så att en samlingslokals publikomland sträcker sig

långt utanför den kommun där lokalen är belägen. Utredningen anser därför,

att det fordras en planläggning också för större områden. Samlingslokalerna

är av olika typer och deras publikomland växlar i omfattning

framför allt beroende på lokalernas storlek och utrustning. En planering

måste därför innefatta en viss regionplanering, där man räknar med mindre

lokaler, avsedda att tillgodose behovet av sammanträdeslokaler och liknande

inom en relativt snäv omkrets samt större och mera välutrustade lokaler avsedda

för motsvarande funktion i en tätort och samtidigt att fylla mera kvalificerade

behov inom ett större område. Samlingslokalerna bör därför beaktas

även vid den översiktliga planläggning som bedrives av länsstyrelserna

m. fl.

För att ytterligare främja utredningsarbetet i de enskilda ärendena anser

utredningen det lämpligt att samlingslokalsnämnden vid behov kan anlita

en länsmyndighet. Utredningen har ansett det lämpligast, att ansökningarna

alltjämt inges till samlingslokalsnämnden och att denna vid behov remitterar

dem till länsbostadsnämnden. Sker detta bör det ankomma på denna

nämnd att inhämta, förutom kompletterande utredning från kommunen, de

upplysningar som kan erfordras från länsstyrelsen, länsskolnämnden och

andra länsorgan.

Samordning av bestämmelserna om samlingslokalslån och skolbgggnadsbidrag
I

en till socialdepartementet i juli 1958 ingiven promemoria framhöll statens

nämnd för samlingslokaler, att de nuvarande bestämmelserna i viss

mån kan vara ägnade att motverka strävandena att samordna utnyttjandet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960

13

av lokaler för skol- och samlingslokalsändamål. För det fall att kommunen

är huvudman för en gemensamhetsanläggning, avsedd att betjäna skolan

och föreningslivet, är gällande stödbestämmelser ändamålsenliga. Kommunen

erhåller skolbyggnadsbidrag för den del av lokalerna, som erfordras

för skolväsendet, och kan i övrigt få samlingslokalslån. Är annan än kommun

huvudman för anläggningen, kan emellertid endast samlingslokalslån

erhållas, medan däremot den del av anläggningen som avses för skolans behov

måste finansieras utan statligt stöd. Bestämmelserna är alltså ogynnsamma

för de fall där lokalanläggningen är avsedd att förvaltas av en förening.

Med anledning av vad samlingslokalsnämnden anfört utarbetades inom

socialdepartementet en promemoria med förslag till samordning av bestämmelserna

om skolbyggnadsbidrag och samlingslokalslån. Efter remissbehandling

har promemorian överlämnats till samlingslokalsutredningen för

fortsatt behandling.

Utredningen delar den uppfattning som kommit till uttryck i samlingslokalsnämndens

framställning samt i departementspromemorian, nämligen

att föreningsägda lokaler bör ha samma ställning i bidragshänseende som

kommunägda. Utredningen anser därför att gällande bestämmelser bör

ändras.

Utredningen erinrar först om att skolbyggnadsbidrag kan utgå med upp

till 80 % av bidragsunderlaget till kommuner med lågt skatteunderlag, medan

räntefri stående del av samlingslokalslån får utgöra högst 40 % av låneunderlaget

eller, då fråga är om speciella ungdomslokaler, högst 50 % av

detta underlag. Även om skolbyggnadsbidraget i de allra flesta fall utgår

med procenttal som avsevärt understiger nämnda maximital kan det väl

tänkas att det kan ställa sig fördelaktigare att få sådant bidrag än att få

samlingslokalslån. För att föreningar som huvudmän skall bli jämställda

med kommuner bör bestämmelserna om samlingslokalslån ändras så att

räntefri stående del av sådant lån kan utgå med samma belopp som skulle

ha kunnat utgå till kommunen i form av skolbyggnadsbidrag.

Utredningen har funnit, att det är lämpligast att stödet till gemensamhetsanläggningar

i föreningsregi lämnas enbart i form av samlingslokalslån.

I fråga om gemensamhetsanläggningar, för vilka kommun är huvudman,

föreslår utredningen att samlingslokalslån i samtliga fall skall komma till

användning för samlingslokalsdclen av gemensamhetsanläggningarna. Utredningen

har därvid tagit hänsyn till att det kan vara svårt att på ett enkelt

och praktiskt sätt avgränsa de fall då skolbyggnadsbidrag skulle kunna utgå

samt till att den bästa överblicken av samlingslokalsstödet erhålles på detta

sätt.

Den av utredningen förordade ordningen kommer att medföra, att en

del av samlingslokalslåncn kommer att gå till skollokaler medan någon motsvarande

användning av skolbyggnadsbidrag till samlingslokaler inte kom
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960

mer i fråga. Utredningen anser, att detta med ledning av erfarenheten bör

beaktas vid medelsanvisningen till lånefonden för allmänna samlingslokaler.

Utredningen understryker, att vad den behandlat är lokaler som utnyttjas

gemensamt dvs. både som skollokaler och samlingslokaler. Det förekommer

att t. ex. ett antal rum för föreningsverksamhet inrvmmes i en skola. I sådana

fall skall i enlighet med vad utredningen anfört stöd lämnas i form av

samlingslokalslån. Skulle motsvarande fall uppkomma beträffande en föreningsägd

anläggning -— dvs. att skollokaler som inte erfordras såsom samlingslokaler

skulle inrymmas i anläggningen — bör samlingslokalslån kunna

lämnas även för sådana lokaler om det är fråga endast om mindre utrymmen

jämfört med de lokaler som erfordras också som samlingslokaler.

Är skollokalerna av större omfattning så att anläggningen snarast har karaktären

av skola bör samlingslokalslån inte lämnas för skollokalerna.

Kommunerna och de allmänna samlingslokalerna

Utredningen anför, att det utan tvivel är en viktig kommunal angelägenhet

att se till att medborgarna i kommunen har tillgång till samlingslokaler

i tillräcklig omfattning för olika ändamål. Tillgodoses inte lokalbehovet av

föreningar eller andra får det anses ankomma på kommunen att anordna

erforderliga samlingslokaler. Det är också av betydelse, att samlingslokalsfrågorna

löses på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt. Kommunerna själva,

kommunala, kooperativa och enskilda bostadsföretag, olika föreningar m. fl.

kan vara huvudmän för samlingslokaler. Det är därför en maktpåliggande

uppgift att samordna olika åtgärder för ordnande av sådana lokaler, att

bevaka, att inte två lokaler bygges om behovet kan tillgodoses av en osv.

Denna samordnande uppgift bör i första hand ankomma på kommunen. Det

torde för driftekonomin vara nödvändigt att i största möjliga utsträckning

ordna så att samlingslokaler också erhåller användning för annat ändamål.

Kommunen som huvudman för skolväsendet har de största förutsättningarna

att bevaka att möjligheterna härvidlag utnyttjas. Det kan inträffa, att

kommunala lokaler, t. ex. skollokaler, tillhandahålles som samlingslokaler

för väsentligt lägre avgift än föreningsägda lokaler. Om sistnämnda lokaler

erfordras för orten föreligger även här en samordningsuppgift för kommunen.

Om en samlingslokal inte bär sig aktualiseras frågan om kommunalt

stöd för täckande av underskottet. Måste samlingslokalen läggas ned, har

kommunen i regel de största möjligheterna att ordna så att fastigheten

kommer till användning för annat samhällsnyttigt ändamål.

Kommunerna är, anför utredningen, redan nu starkt engagerade såväl

genom anordnande och drivande av samlingslokaler i egen regi som genom

stöd vid anordnande av samlingslokaler i föreningsregi och till driften av

sådana samlingslokaler. Deras visade intresse har tidigare åberopats som

skäl emot att fordra kommunala engagemang såsom villkor för statslån.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960

15

Man har menat, att de kommunala insatserna kan påräknas ändå och att

kravet på kommunal borgen kan vara till förfång för föreningslivets frihet.

Läget måste nu enligt utredningens mening anses vara ett annat än tidigare.

De svårigheter för finansiering av samlingslokalernas drift som

framträtt under senare tid gör, att kraven på samordning vid planering av

samlingslokalsbyggen, vid utnyttjande av tillgängliga lokaler osv. måste

ställas högre än förut. Då den samordnande uppgiften i första hand bör

ankomma på kommunen synes det lämpligt att kommunen har ett direkt

ekonomiskt intresse i samlingslokalsföretagen.

Byggandet av samlingslokaler bör inte förbehållas kommunerna. Fortfarande

torde gälla, att ägandet och drivandet av sådana lokaler är av stort

värde för föreningslivet samt att många kommuner finner det lämpligast att

samlingslokalerna drives av föreningar. För att det skall bli möjligt för

föreningarna att i framtiden bevara sin ställning på detta område finner utredningen

det nödvändigt att det redan existerande samarbetet mellan föreningarna

och kommunerna fortsätter samt utvecklas ytterligare. Kommunal

medverkan och visst kommunalt ansvar bör vara regel.

Vidare bör som en väsentlig omständighet beaktas, att den säkerhet staten

har för utlämnade samlingslokalslån måste betecknas som svag i fråga om

föreningsägda lokaler. Detta beror främst på att värdet av en fastighet som

uppförts för användning såsom samlingslokal i regel är lågt i förhållande

till de nedlagda kostnaderna, om fastigheten skall användas för annat ändamål.

Om ett samlingslokalsföretag inte bär sig utan fastigheten måste realiseras

är statens möjligheter att erhålla täckning för statslånet därför vanligen

små. Det finns enligt utredningens uppfattning inte skäl för att statens

säkerhet för räntor och amorteringar skall vara sämre när förening är huvudman

än när kommun är det.

Utredningen har övervägt om det nu anförda bör ge anledning till införande

av krav på visst kommunalt bidrag vid anordnande av allmänna

samlingslokaler. Utredningen anser det emellertid inte lämpligt att införa

bestämmelser härom. Däremot anser utredningen det nödvändigt att man i

framtiden som regel begär kommunal borgen för statslånet. Denna borgen

bör dock begränsas till statslånets amorteringsdel. Härigenom kommer kommunens

ansvar gentemot staten att i fråga om denna del av lånet bli detsamma

vare sig samlingslokaler anordnas i kommunens egen regi eller i föreningsregi.

Utredningen erinrar vidare, att bostadskollektiva kommittén, som tidigare

behandlat ifrågavarande spörsmål, främst åberopade hänsyn till föreningslivets

frihet som skäl mot fordran på kommunal borgen. Man tänkte sig

fall då ett i och för sig berättigat projekt till samlingslokaler mötte motstånd

hos vederbörande kommunalrepresentation, eventuellt med hänsyn till

att majoriteten inte sympatiserade med den särskilda meningsriktning föreningen

i fråga kunde representera, eller att projektet tillgodosåg behovet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960

inom en särskild del av en storkommun vars övriga delar var obenägna att

åta sig ekonomiska risker för ändamålet. Dessa farhågor synes utredningen

numera knappast ha större tyngd. Tillgängliga upgifter ger vid handen att

man från kommunalt håll intar en starkt positiv hållning när det gäller

allmänna samlingslokaler samt att kommunernas villighet att göra ekonomiska

insatser för att tillgodose behovet av sådana lokaler som regel är

stor och alltjämt ökar. Det är därför föga sannolikt att angelägna lokalprojekt

inte skulle kunna genomföras på grund av kommunalt motstånd. Utredningen

anser det över huvud taget tveksamt om statslån bör lämnas till

företag vilka inte har stöd av en majoritet i kommunens representation, då

bristen på sådant stöd kan tyda på att projektet inte är tillräckligt genomarbetat.

Utredningen finner det nu anförda tala för att kravet på kommunal borgen

bör vara ovillkorligt. Då förhållandena i samband med tillkomsten av

allmänna samlingslokaler onekligen kan variera i betydande utsträckning

på skilda orter och då de väsentliga syftena med förslaget om borgen i särskilda

fall kan tänkas bli tillgodosedda även i andra former, har utredningen

emellertid stannat för att föreslå, att en möjlighet skall finnas att

efterge kravet i fråga. Utredningen föreslår därför, att bestämmelserna utformas

så, att Kungl. Maj :t kan medge undantag från borgenskravet på

grund av särskilda skäl. Härmed åsyftar utredningen i första hand att samlingslokalen

fyller ett angeläget behov samt att den anordnande föreningens

ekonomi och utsikterna att finansiera driften av lokalen bedömes vara

så goda att kommunens stöd för framtiden inte anses erforderligt. Föreningens

egen insats bör vara så stor, att statslånets plats i förmånsrättsordningen

blir bättre än vad som erfordras enligt gällande bestämmelser. Enligt dessa

skall såsom säkerhet för lån lämnas inteckning, som skall ligga inom 90 %

av fastighetens värde. En förutsättning för att undantag från borgenskravet

skall medges bör vara, att statslånet kommer att falla inom högst 60—70 %

av värdet.

Beträffande nu ifrågavarande avsnitt är utredningen inte enig. Ledamoten

Larsson har inte kunnat ansluta sig till förslaget om borgensskyldighet för

kommunerna och har anfört följande.

Om lånebeviljandet föregås av en mera ingående prövning, bör förlusterna

kunna begränsas till undantagsfall där företagen på grund av särskilda omständigheter

såsom avfolkning, ändrade kommunikationer, inverkan från

tillkomna lokaler i andra orter osv., råkat i ekonomiska svårigheter. Förlusten

bör då bäras av staten och ej av kommunen.

Genom en föreskrift om kommunal borgen skulle förhållanden i kommunen

såsom fullmäktigemajoritetens inställning till ett aktuellt projekt, kommunens

ekonomi m. m. kunna få ett icke avsett inflytande på möjligheten

att erhålla statslån till samlingslokaler inom kommunen.

Om å ena sidan samlingslokalföretagets ekonomiska förutsättningar bedömes

såsom otillräckliga och å andra sidan kommunen ej lämnat det ekonomiska

stöd, som kunnat förväntas med hänsyn till samlingslokalens bety
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960

17

delse för bygden och andra omständigheter, må Kungl. Maj :t dock på förslag

av samlingslokalsnämnden som villkor för statslån kunna ställa att kommunen

ger samlingslokalföretaget ekonomiskt stöd med visst belopp såsom

anslag eller lån och/eller som bidrag till driften under visst antal år.

Saneringsstöd

Till utredningen har överlämnats en av Bygdegårdarnas riksförbund,

Riksföreningen Våra gårdar samt Folkets husföreningarnas riksorganisation

gemensamt avgiven framställning, vari organisationerna yrkat att

möjligheten för de huvudmän som råkat i betalningssvårigheter att erhålla

saneringslån väsentligt utvidgas. I skrivelsen framhålles, att många föreningar

i ekonomiskt trångmål inte har någon annan möjlighet att klara sina

ekonomiska svårigheter än genom att ansöka om statligt saneringslån. Med

hänsyn till att sådant lån enligt nuvarande författning endast kan beviljas

därest inteckningssäkerhet kan erbjudas inom 90 % av belåningsvärdet, kan

1 allmänhet bestämmelserna icke tillämpas och lån icke erhållas. Föreningen

har i regel utnyttjat denna säkerhet för de lån, som upptagits i samband med

ny- eller ombyggnaden.

Med anledning härav har riksorganisationerna bl. a. anhållit att nuvarande

lånekungörelse så ändras, att saneringslån helt friställes från lånevillkoren

för övriga lån, att lånen till sin helhet beviljas räntefria samt att

nämnden för samlingslokaler får i uppdrag avgöra vilka föreningar, som bör

beviljas saneringslån.

Utredningen anför, att saneringslånen hittills spelat en ganska liten roll.

De har emellertid fått en ökad aktualitet i samband med att ett relativt stort

antal lokalföretag kommit på obestånd.

Om ett företag erhållit stöd i sådan utsträckning att utrymme för ytterligare

stöd inte finns inom maximigränserna kan saneringslån med nu gällande

bestämmelser inte lämnas. De möjligheter som då finns är en rekonstruktion

utan ytterligare insats från statens sida eller en rekonstruktion där

staten, ev. jämte andra fordringsägare, avstår från en större eller mindre

del av sin fordran.

En avskrivning av statens fordran bör, anför utredningen, uppenbarligen

endast ske när så är oundgängligen nödvändigt. I vissa fall torde dock sådan

avskrivning vara ofrånkomlig. Det kan sålunda vara tydligt att en samlingslokal

är fellokaliserad — antingen från början eller till följd av befolkningsomflyttningar

■— och att företaget inte fyller ett sådant behov att förutsättningar

för dess fortsatta existens finns.

Som regel torde situationen vara den att samlingslokalen alltjämt fyller

ett angeläget behov men att inkomsterna inte är tillräckliga för att bestrida

kostnaderna. I sådana fall är det av vikt att företaget om möjligt rekonstrueras

så att det kan fylla sin uppgift till nytta för bygden.

Huvudansvaret för att en rekonstruktion kommer till stånd synes böra

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 112

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960

vid sidan av lokalägarna åvila kommunerna. Såsom framgår av vad som

tidigare anförts tar kommunerna också i växande utsträckning på sig att

lämna bidrag till driften av samlingslokaler. Om en föreningsägd lokal trots

kommunalt stöd i den utsträckning som rimligen kan begäras inte kan klara

sina förpliktelser uppkommer frågan huruvida statligt stöd bör kunna lämnas

utöver gällande maximigränser. Starka skäl talar givetvis emot att statens

stöd utsträckes utöver dessa gränser. Vissa skäl talar emellertid också för

att möjlighet öppnas för sådant stöd i särskilda fall. Detta kan sålunda

skapa förutsättningar för att staten får igen lån som eljest skulle få avskrivas,

i det att staten kan mera aktivt medverka till rekonstruktion av företaget.

Detta kan ha betydelse bl. a. om fastigheten måste byggas om för att

möjliggöra uthyrning i öppna marknaden av viss del av lokalerna. I detta

sammanhang är det av betydelse att marknadsvärdet på fastigheter som är

byggda för att användas som samlingslokaler vid realisation som regel torde

visa sig vara så lågt att staten, som vanligen tagit topprisken, inte har utsikt

att få igen någon del av lånet om kommunal borgen inte lämnats för detta.

Vidare åberopas såsom motiv för möjlighet till särskilt stöd intresset av

att åt en bygd bevara samlingslokaler, som är av stort värde för bygden

och som kan befaras gå förlorade oaktat kommunen är beredd att göra en

insats efter måttet av sin förmåga.

Sådant särskilt stöd som nu är i fråga kan enligt utredningens mening inte

gärna lämnas inom ramen för den ordinarie långivningen. Det bör ha en

extraordinär karaktär och bekostas av anslag som anvisas på driftbudgeten.

Utredningen förordar, att medel ställes till förfogande för sådant särskilt

stöd som nu är i fråga. Såsom villkor för sådant stöd bör gälla följande.

Behovet av samlingslokalerna måste vara påtagligt. Möjligheterna att

genom uthyrning för andra ändamål förbättra företagets ekonomi måste ha

utnyttjats.

Kommunen bör ha gjort den insats som rimligen kan fordras med hänsyn

till kommunens ekonomi. Bidrag bör sålunda lämnas till driftkostnaderna

och kommunen måste vara beredd att göra en väsentlig insats vid en rekonstruktion.

Särskilt stöd av statsmedel bör lämnas endast till ett belopp som motsvarar

en del av statslånets amorteringsdel, lämpligen högst hälften av denna.

Kommunen måste ikläda sig ansvar för att räntor och amorteringar på statslånet

kommer att erläggas.

Utredningen har inte funnit det möjligt att merrf exakt bedöma medelsbehovet

för sådant särskilt stöd som nu är i fråga. Varje särskilt ärende

måste underkastas en noggrann prövning innan ställning kan tas till huruvida

särskilt stöd bör lämnas och i så fall med vilket belopp. Utredningen

förordar, att för nästa budgetår anvisas ett anslag av 500 000 kronor för

ändamålet. Anslaget bör disponeras av Kungl. Maj :t efter förslag av samIingslokalsnämnden.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960

19

Förfarandet vid betalnings/örsummclse

Utredningen anför, att uppsägning av lån hittills inte ägt rum vid betalningsförsummelse.

I stället har, huvudsakligen genom vederbörande riksorganisation,

kontakt tagits med den lokalägande föreningen när betalningsförsummelse

konstaterats. I samarbete med föreningen, kommunen, industriföretag

in. fl. har man sökt erhålla tillskott till föreningen och, där en

väsentlig rekonstruktion ansetts nödvändig, sökt förhandla sig fram till en

rekonstruktionsplan.

Utredningen anser det riktigt att man när betalningsförsummelse konstateras

och denna inte befinnes föranledd av rent tillfälliga omständigheter

bör inrikta sig på att i samarbete med övriga intresserade parter åstadkomma

en hållbar rekonstruktion av företaget. Såsom utredningen tidigare

anfört bör huvudansvaret härför åvila kommunen. Givetvis bör staten som

långivare medverka vid saneringsarbetet.

Det är uppenbarligen en fördel om staten i ärenden av ifrågavarande slag

företrädes av organ som har särskild erfarenhet av likartad verksamhet.

Detta är fallet med länsbostadsnämnderna. Utredningen har tidigare föreslagit,

att dessa skali kunna delta i behandlingen av ansökningar om samlingslokalslån.

Utredningen anser det lämpligt att de också övertar länsstyrelsernas

befattning med låneförvaltningen och alltså företräder staten

i ärenden som föranledes av betalningsförsummelse.

Det har, anför utredningen, förekommit att förening under åtskilliga år

försummat att erlägga annuiteter utan att ett definitivt uppklarande av

frågan kommit till stånd. Utredningen anser detta olämpligt. Ett ingripande

bör äga rum snabbt när betalningsförsummelse konstateras. Erlägges inte

till betalning förfallet belopp inom åtta dagar efter förfallodagen bör sålunda

anledningen härtill undersökas. Länsbostadsnämnden bör härvid ta

kontakt med låntagaren samt, om det därvid inte befinnes att försummelsen

är att betrakta som en tillfällig företeelse, med kommunen. Ger den första

undersökningen vid handen att risk för insolvens hos den lokalägande

organisationen föreligger bör en noggrannare undersökning komma till

stånd. Härvid bör frågan om lokalföretaget tas upp i sitt sammanhang med

hela samlingslokalsfrågan i kommunen. Det bör undersökas om ändrade

riktlinjer för verksamheten påkallas, om det är möjligt att bredda underlaget

för företaget genom samarbete med andra organisationer, om lokalerna

kan erhålla sådan användning — vid sidan av nyttjandet som samlingslokaler

— att ägarens inkomster ökas, om lokalerna över huvud taget fortfarande

fyller ett väsentligt behov osv. På kommunen bör ankomma att ta

ställning till det stöd som från kommunens sida bör lämnas företaget med

anledning av betalningssvårigheterna.

Vid nämnda undersökning bör i förekommande fall vederbörande riksorganisation

om möjligt medverka.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 112

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960

Sedan den nämnda undersökningen avslutats bör länsbostadsnämnden

redovisa resultatet av densamma till nämnden för samlingslokaler. Finner

nämnden att förutsättningar för fullgörande av betalningsförpliktelserna

för framtiden inte föreligger bör nämnden ha att uppsäga lånet.

Organisationen

Utredningen ifrågasätter inte någon ändring vare sig beträffande beslutanderätten

i låneärendena eller beträffande samlingslokalsnämndens ställning.

Utredningen anser emellertid en viss förstärkning av samlingslokalsnämndens

kansli nödvändig, främst för att de driftekonomiska frågorna skall

kunna ägnas större uppmärksamhet än hittills. Av vikt är i detta sammanhang

att nämnden erhåller resurser för att bearbeta ekonomiska redogörelser

från låntagarna samt för att upprätta en driftkostnadsstatistik som kan

utnyttjas vid handläggningen av låneärenden. Utredningen anser, att närmare

förslag härom bör läggas fram av nämnden.

Yttranden över samlingslokalsutredningens betänkande

Mot vad utredningen anfört angående läget för de allmänna

samlingslokalerna och utsikterna för framtiden har i

stort sett inte gjorts någon erinran i yttrandena. Vad utredningen anfört om

behovet av nya samlingslokaler har understrukits i flera yttranden. Statens

nämnd för samlingslokaler instämmer sålunda i att behovet av allmänna

samlingslokaler alltjämt är stort. Nämnden framhåller, att det aldrig annat

än undantagsvis varit från strängt ekonomisk synpunkt lönande att driva

dylika lokaler. En långivning till företag av ifrågavarande typ kan därför

enligt nämndens mening icke bygga på normala företagsekonomiska principer.

Det mått av risktagande som innefattas i all låneverksamhet måste

i fråga om långivning till samlingslokaler vara större och det är därför icke

märkligt om än beklagligt om någon förlust på längre sikt skulle uppstå.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att tillgången på samlingslokaler

är otillräcklig, varför det är angeläget att samhällets stöd för anordnande

av dylika lokaler utformas så, att tillkomsten av nya sådana icke

alltför mycket försvåras.

Statskontoret anför, att den hittills konstaterade utvecklingen, vilken

redan satt allvarliga spår i samlingslokalernas ekonomi, av allt att döma kan

förutsättas komma att fortgå, tidvis måhända rentav hastigare än hittills.

De väsentligt ändrade betingelserna för samlingslokalerna bör föranleda en

mera vittgående omprövning än som skett i betänkandet beträffande frågan

på vilket sätt stöd från det allmänna bör utgå.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 112 år 1960

21

Vad utredningen uttalat om ytterligare utveckling av granskningen

av låneärendena, försiktighet vid bedömning av lokalbehovet, kommunernas

medverkan vid utredningsarbetet in. m. har allmänt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Nämnden för samlingslokaler framhåller dock,

att granskningen under de senaste åren successivt har skärpts samt att de

av utredningen uppdragna riktlinjerna redan nu i allt väsentligt tillämpas av

nämnden.

Förslaget att länsbostadsnämnden i stället för länsstyrelsen

skall vara remissinstans i länen har mött erinringar

i några yttranden. Länsstyrelsen och länsbostadsnämnden i Jämtlands

län samt länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län anser, att

länsstyrelserna och ej länsbostadsnämnderna bör vara remissinstans i ifrågavarande

ärenden. Länsbostadsnämnden i Stockholms län anför, att nämnden

för samlingslokaler själv bör inhämta de uppgifter den anser erforderliga i

de olika ärendena. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att frågan om länsbostadsnämndernas

inkoppling på ifrågavarande ärenden bör anstå till dess

resultatet av pågående utredning angående den bostadspolitiska organisationen

föreligger.

Folkets husföreningarnas riksorganisation och By g deg år dar nas riksförbund

föreslår, att beslutanderätten i låneärendena skall överflyttas från

Kungl. Maj :t till statens nämnd för samlingslokaler.

Förslaget till samordning av bestämmelserna om samlingslokalslån

och skolbyggnadsbidrag har allmänt godtagits.

Statskontoret anser, att den räntefria delen för samlingslokalsutrymmen

och skoländamål sammanlagt inte bör uppgå till större del av låneunderlaget

än vad som med nu gällande bestämmelser skulle ha erhållits i form

av räntefri del och skolbyggnadsbidrag. Skolöverstyrelsen anför, att bestämmelserna

om lån för föreningsägda gemensamhetsanläggningar bör utformas

så att lånets subventionsdel bestämmes till skolbyggnadsbidragets procent

endast när detta medför ett för huvudmannen förmånligare resultat än en

tillämpning av huvudbestämmelserna i lånekungörelsen. överstyrelsen framhåller

dessutom beträffande handläggningen av ärenden om gemensamhetsanläggningar,

att överstyrelsen bör höras redan i samband med planerandet

av lokalerna.

Beträffande utredningens förslag att kommunerna skall ha de planerande

och samordnande uppgifterna samt att kommunal borgen i princip

bör krävas för amorteringsdelen av statslånet är åsikterna delade. Utredningens

förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av riksräkenskapsverket,

länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens län. Länsbostadsnämnden i

Kronobergs län anser, att kravet på borgen bör vara oeftergivligt. Utredningens

förslag tillstyrkes vidare av samlingslokalsnämnden (majoriteten),

som dock förordar, att kravet på kommunal borgen må eftergivas i de fall

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960

inteckningssäkerheten ligger inom 75 % av fastighetsvärdet eller fackliga

eller andra organisationer, företag eller andra fast organiserade korporationer

lämnat sadana utfästelser, att driften av lokalerna för överskådlig tid

kan antas vara säkerställd. Länsstyrelsen och länsbostadsnämnden i Jämtlands

län föreslår, alt kommunal borgen skali krävas endast om och i den

män den övre gränsen för statslånets förmånsrättsläge överstiger 75 % av

låneunderlaget.

Förslaget avstyrkes av bostadsstyrelsen (majoriteten), som bl. a. hänvisar

till vad reservanten i utredningen anfört, och länsstyrelsen i Stockholms län,

som anser lämpligast att Kungl. Maj:t för varje särskilt fall bestämmer

säkerheten på sätt utredningen föreslagit för det speciella fallet att dispens

lämnas från borgensvillkoret. Skolöverstyrelsen samt länsstyrelserna i Västerbottens

och Norrbottens län ställer sig tveksamma till villkoret om obligatoriskt

kommunalt borgensåtagande och ansluter sig närmast till vad reservanten

anfört härom. Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om inte

kravet på kommunal borgen går för långt.

Svenska stadsförbundet har anfört bl. a. följande.

Frågan om införande av krav på ekonomiskt engagemang från kommunernas

sida såsom förutsättning för det statliga stödet har övervägts i tidigare

utredningar rörande samlingslokaler. Tanken har emellertid då avvisats

av de sakkunniga, och detta torde främst ha berott därpå, att det klart visats,

att kommunerna ett dylikt krav förutan är medvetna om sitt ansvar för att

behoven av allmänna samlingslokaler tillgodoses och även att de i mycket

betydande omfattning lämnat ekonomisk medverkan. Att kommunerna i

dessa avseenden under de senaste åren skulle ha sökt undandraga sig sitt

ansvar lär inte med fog kunna hävdas. Något sådant har inte heller gjorts

gällande i den nu föreliggande utredningen, där det tvärtom fastslås, att

kommunerna redan nu är starkt engagerade och att också de kommunala

prestationerna beloppsmässigt kraftigt stegrats. Enligt styrelsens mening

måste detta konstaterande innebära, att kommunerna väl dokumenterat sin

beredvillighet att medverka vid planeringen av samlingslokalsbyggandet, att

främja tillkomsten av erforderliga nya samlingslokaler och att stödja äldre

företag, som har att kämpa med ekonomiska svårigheter. De härom i betänkandet

anförda sifferuppgifterna talar även sitt tydliga språk. I själva

verket torde de kommunala insatserna på detta område vara större än de

statliga.

Svenska landskommunernas förbund har anfört:

Kommunernas stöd har årligen ökat och man får säkerligen räkna med

en fortsatt ökning av det kommunala engagemanget. Under sådana förhållanden

kan det enligt styrelsens mening icke vara rimligt, att genom införandet

av kommunal borgensskyldighet för statslånets amorteringsdel kräva

ytterligare medverkan från kommunernas sida. Det framstår dessutom som

oriktigt, att kommunerna i ett läge med ökade ekonomiska svårigheter

för samlingslokal sföretagen skall helt övertaga statens risktagande.

I första hand tänker styrelsen på kommuner med vikande befolkningsunderlag,

vilka oftast tillhör de ekonomiskt sämst ställda. Pågående utflyttning,

som ju i mycket ringa utsträckning kan hindras genom kommunala

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960

23

åtgärder, torde för övrigt leda till att dessa kommuners ekonomi kommer

att bli ytterligare ansträngd. Hittills har även ifrågavarande kommuner lämnat

betydande ekonomiskt stöd till anordnande av samlingslokaler, vilket

har ansetts vara nödvändigt därför att behovet av dylika lokaler är där

minst lika stort som i övriga kommuner. Om emellertid endast kommunerna

skall svara för risktagandet kommer det enligt styrelsens bedömande att bli

väsentligt försämrade möjligheter att tillgodose behovet av samlingslokaler

i de kommuner, vilkas invånarantal minskar.

Folkets husföreningarnas riksorganisation har bl. a. anfört, att utredningen

i alltför hög grad lagt bankmässiga synpunkter på säkerhetsfrågorna.

Även om organisationen delar utredningens synpunkt att det är önskvärt

med ett kommunalt engagemang i lokalfrågorna kan den inte finna att detta

bör leda till ett kommunalt borgensåtagande. Kommunernas engagemang är

redan nu så omfattande, att kommunerna har all anledning ägna planering

och samordning stor omsorg. Kravet på i princip obligatorisk kommunal

borgen skulle ha till följd att de nuvarande kontanta kommunala bidragen

till lokalprojekten minskades. Kommunerna skulle säkert i många fall anse

sig ha gjort en rimlig insats genom det föreslagna borgensåtagandet. Härtill

kommer, och detta är den allvarligaste konsekvensen av utredningens förslag,

att ett stadgande om obligatorisk borgen otvivelaktigt kommer att ha

till följd en förskjutning av huvudmannaskapet från föreningslivet till kommunerna.

En sådan utveckling betraktas inte av någon som önskvärd. Denna

uppfattning synes också delas av utredningen. Förslaget om kommunal

borgen kan vidare komma att försvåra en önskvärd regionplanering av samlingslokalerna,

då det inte kan vara rimligt att en kommun som hyser en

regionanläggning skall ta på sig det ekonomiska ansvaret gentemot staten

på de övriga berörda kommunernas vägnar. I stort sett samma synpunkter

har anförts av Bygdegårdarnas riksförbund och Riksföreningen Våra gårdar.

Statskontoret anför, att det med tanke på de kommunala intressena synes

ligga närmast till hands att kommunerna övertar långivningen. Vissa skäl

—- t. ex. mellankommunala lokaliseringsproblem beträffande samlingslokaler

ävensom att ett opartiskt utnyttjande måste garanteras — kan dock

motivera, att staten åtminstone övergångsvis alltjämt svarar för en del av

långivningen. Statskontoret föreslår, att möjligheten att erhålla räntefritt

stående lån behålles. Spörsmålet om borgen behöver då inte aktualiseras.

Förslaget om särskilt saneringsstöd utöver vad som medges i

gällande författning tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissorgan

utom statskontoret, som anser att saneringsstöd bör givas på det sättet,

att amorteringsdelen av lånet stadigvarande eller tillfälligt förvandlas till eu

ränlefri stående del. Att på sätt utredningen förordat nya statliga medel

skulle tillskjutas för att stödja verksamheten, anser statskontoret i realiteten

komma att leda till att staten får påtaga sig ansvaret för den fortsatta

finansieringen av samlingslokalerna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960

Statens nämnd för samlingslokaler, länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska

stadsförbundet, Bygdegårdarnas riksförbund, Folkets husföreningarnas

riksorganisation och Riksföreningen Våra gårdar biträder inte förslaget att

kommun måste ikläda sig ansvar för räntor och amorteringar på statslånet

m. m. för att statligt saneringsstöd skall kunna ges. Sistnämnda tre organisationer

avstyrker dessutom den av utredningen föreslagna maximeringen av

stödet i fråga till högst hälften av statslånets amorteringsdel. Organisationerna

erinrar härjämte om att praxis i fråga om beräkningen av låneunderlaget

ändrats i så måtto att vissa utrymmen, för vilka kostnaderna tidigare

inte inräknades i detta underlag, numera godtages såsom låneberättigande,

varför en uppräkning av underlaget i fråga i sådana fall bör kunna göras.

En viss sanering skulle alltså i dylika fall kunna göras inom ramen för gällande

bestämmelser.

Förslaget att förvaltningen av samlingslokalslånen skall

överföras från länsstyrelserna till länsbostadsnämnderna har avstyrkts av

statskontoret, riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i Östergötlands, Jämtlands

och Västerbottens län, vilka anser, att uppgiften alltjämt bör ankomma

på länsstyrelserna, samt länsstyrelsen i Norrbottens län och länsbostadsnämnden

i samma län, vilka föreslår att förvaltningen överlåtes på riksbanken.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att ett ställningstagande i

frågan bör anstå till dess att resultatet av den pågående utredningen om

den bostadspolitiska organisationen föreligger.

Vad utredningen i övrigt anfört beträffande förfarandet vid b etalningsf

örsummelse har i stort sett inte föranlett erinringar.

Samlingslokalsnämnden anför dock, att nämnden omedelbart bör underrättas

vid betalningsförsummelse. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att

länsstyrelsen bör få tillsätta en av revisorerna i den lokalägande föreningen.

Förslag av 1958 års besparingsutredning

1958 års besparingsutredning har i sitt i augusti 1959 avlämnade betänkande

bl. a. berört frågan om det fortsatta statliga stödet till allmänna samlingslokaler.

Utredningen framhåller, att detta stöd i huvudsak består av lån till

uppförande eller anskaffande av lokaler. Inventariebidraget — vilket avser

dels allmänna samlingslokaler dels ock ungdomslokaler som ej hänföres till

allmänna samlingslokaler — torde däremot vara av relativt underordnad

betydelse när det gäller de allmänna samlingslokalerna och även beträffande

de särskilda ungdomslokalerna synes detsamma vara av begränsad betydelse.

Enligt utredningen bör statens stöd till samlingslokaler därför helt koncentreras

till lokalanskaffningen och inventariebidraget slopas fr. o. in. den 1

juli 1960.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 112 år 1960

Yttranden över besparingsutredningens förslag

Besparingsutredningens ifrågavarande förslag har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i flertalet av de över betänkandet avgivna yttrandena. I några

yttranden avstyrkes emellertid förslaget.

Statens nämnd för samlingslokaler framhåller, att under de gångna åren

inventariebidragen kommit att spela en betydande roll i det samlade statsstödet

till samlingslokaler och bidragens betydelse har enligt nämndens mening

under de sista åren snarare ökat än minskat. I ett läge med kraftigt

stegrade anspråk på bidragsmedel och kärvare ekonomiskt klimat för de

lokalägande föreningarna har nämnden därför i sina anslagsäskanden för

budgetåret 1960/61 funnit sig böra hemställa, att anslaget upptages med samma

belopp som för budgetåren 1957/58 och 1958/59 eller 600 000 kronor, dvs.

200 000 kronor mera än innevarande budgetår. Enligt nämndens mening utgör

inventariebidragen f. n. en naturlig och nödvändig del av statsstödet till

samlingslokaler.

Folkets husföreningarnas riksorganisation, Bygdegårdarnas riksförbund

och Riksföreningen Våra gårdar framhåller, att den besparing som skulle

kunna vinnas genom att slopa ifrågavarande bidragsgivning är synnerligen

blygsam. Organisationerna anser dessutom, att inventariebidraget fortfarande

är av väsentlig betydelse för arbetet att anordna allmänna samlingslokaler.

I många fall torde utrustningsbidraget vara avgörande för en förenings

möjligheter att bygga m. in. Detta gäller framförallt vid renovering av äldre

samlingslokaler. Även för kapitalanskaffningen till de nybyggda lokalerna är

emellertid inventariebidraget av utomordentlig vikt. Icke heller nykterhetspolitiska

synpunkter, som till stor del åberopades för ifrågavarande bidragsgivning,

synes sakna aktualitet i dagens läge.

Även socialstyrelsen, Landsorganisationen och HSB:s riksförbund anser,

att ifrågavarande bidrag alltjämt har en uppgift att fylla.

Anslagsframställningar

Statens nämnd för samlingslokaler

Anslag Nettoutgift

1958/59 ....................................... 54 800 61 730

1959/60 (statsliggaren s. 367).................... 53 000

I. Statens nämnd för samlingslokaler har (skr. 31/8 1959) anfört, att den

för nämnden avsedda expeditionspersonalen består av en kontorist samt ett

halvtidsanställt biträde i reglerad befordringsgång. Det har visat sig ogör
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majrts proposition nr 112 år 1960

ligt att besätta halvtidstjänsten med permanent innehavare. Det är angeläget

för nämnden att såsom medhjälpare åt kontoristen kunna förvärva eu

befattningshavare, som är beredd att stanna i nämndens tjänst för längre

tid och som vid behov kan vikariera på befattningen som kontorist. Halvtidstjänsten

bör därför bytas ut mot en heltidstjänst, för vilket ändamål

nämnden beräknar en anslagshöjning med 4 542 kronor. Till kompensation

för höjda folkpensionsavgifter erfordras vidare 806 kronor och till rörligt

tillägg 1 264 kronor. 1 ill avlöningar bör i enlighet härmed beräknas en höjning

med sammanlagt 6 100 kronor.

För tryckning av en handledning avsedd för lokalbyggarna anvisades för

budgetåret 1958/59 5 000 kronor under posten till publikationstryck. Sedan

1959 års samlingslokalsutredning tillkallats i februari 1959 har nämnden

ansett sig böra låta anstå med tryckningen av handledningen. Då tryckningen

kan väntas bli aktuell senast under nästa budgetår bör samma belopp,

5 000 kronor, ånyo anvisas. Inkomstposten, som f. n. är uppförd med

2 000 kronor, bör samtidigt höjas med 3 000 kronor.

Anslaget föreslås sålunda höjt med (6 100 + 5 000 — 3 000) 8 100 kronor.

II. I sitt yttrande över 1959 års samlingslokalsutredningsbetänkande har

statens nämnd för samlingslokaler preciserat de förstärkningar, som nämnden

anser erforderliga med anledning av utredningens förslag.

Nämnden anser det vara välmotiverat, alt uppgifter rörande driften av de

statsbelånade samlingslokalerna kontinuerligt inhämtas och bearbetas av

nämnden. En förutsättning härför är emellertid, att samtliga låntagare tilllämpar

ett enhetligt redovisningssystem. Enligt nämndens mening bör särskild

expertis anlitas för uppgiften att konstruera en kontoplan och utarbeta

föreskrifter för dess tillämpning. Kostnaderna härför uppskattas preliminärt

till 8 000 kronor. Den kontinuerliga granskningen av balans- samt

vinst- och förlusträkningar förutsättes i huvudsak åvila nämndens sekreterare

och biträdande sekreterare. Ytterligare en biträdande sekreterare erfordras

på grund av de nya arbetsuppgifterna. Med anledning härav bör

anslaget räknas upp med ett belopp motsvarande fem månadsarvoden eller

2 000 kronor.

Nämnden finner det vidare skäligt, att arvodet till sekreteraren, vilket sedan

den 1 juli 1957 utgör 5 400 kronor för år, höjes med 1 800 kronor. I

anslutning härtill bör även arvodena till nämndens biträdande sekreterare

höjas från f. n. 400 kronor till 500 kronor för månad. Vid bifall till nämndens

förslag om viss förstärkning av sekreterarepersonalen kan ökningen

av medelsbehovet beräknas till 2 400 kronor. För ritningsgranskningen anlitar

nämnden en arkitekt, som härför uppbär ett arvode av 500 kronor för

månad. Då arkitekten förutom granskningen har att svara för den huvudsakliga

kontakten med skolöverstyrelsen, anser nämnden, att hans arvode

bör höjas med 1 200 kronor för år.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960

27

Befattningen som föreståndare för nämndens expedition är placerad i

lönegrad Ae 9 (kontorist). Nämnden, som tidigare föreslagit att tjänsten

placeras i 10 lönegraden och samtidigt ordinariesättes, upprepar nu med

hänsyn till de nytillkommande arbetsuppgifterna detta förslag. Vid bifall

härtill kan en å nämndens personalförteckning uppförd tjänst som kontorsbiträde

i Ao 5 indragas. Den ökning av medelsbehovet som föranledes av

nämndens förslag beräknas till 768 kronor.

De av nämnden i detta sammanhang föreslagna förändringarna medför

ett ökat medelsbehov för avlöningar som för budgetåret 1960/61 kan beräknas

till i runt tal 16 200 kronor.

Enligt den för innevarande budgetår gällande omkostnadsstaten äger

nämnden för reseersättningar disponera 2 000 kronor samt för expenser

3 000 kronor. Med hänsyn till önskemålet om en mera ingående utredning i

ärendena föreslår nämnden, att anslagsposten till reseersättningar höjes

med 3 500 kronor. Då expensposten utöver vad som tidigare beräknats kommer

att belastas med kostnader för nytryck av vissa blanketter föreslår

nämnden, att denna anslagspost höjes med 1 000 kronor.

Bidrag till vissa riksorganisationer för samlingslokaler

Till angivna ändamål har för innevarande budgetår anvisats ett obetecknat

anslag av 30 000 kronor. Anslaget fördelas med 10 000 kronor till envar

av följande sammanslutningar, nämligen Bygdegårdarnas riksförbund, Folkets

husföreningarnas riksorganisation samt Våra gårdar, riksföreningen

för nykterhetsrörelsens allmänna samlingslokaler.

Statens nämnd för samlingslokaler har (skr. 31/8 1959) föreslagit, att anslaget

för nästa budgetår anvisas med oförändrat belopp.

Bidrag till anskaffning av inventarier för allmänna samlingslokaler in. in.

Under angivna rubrik har för innevarande budgetår anvisats ett reservationsanslag

av 400 000 kronor. Enligt de bestämmelser som meddelats för

dispositionen av detta anslag skall 350 000 kronor disponeras för allmänna

samlingslokaler — varav minst 100 000 kronor skall avses för tidigare byggda

samlingslokaler -— samt 50 000 kronor för ungdomslokaler.

Statens nämnd för samlingslokaler har (skr. 31/8 1959) anfört, att för

bidragsgivning under budgetåret 1958/59 till nämndens förfogande har stått

sammanlagt 676 580 kronor. Bidrag har sökts med ca 1 220 000 kronor. Härtill

kom under budgetåret 1957/58 bordlagda ansökningar, avseende ca

140 000 kronor. I några fall har dock det sökta beloppet överstigit vad som

författningsenligt kunnat beviljas. Av det sökta beloppet avsåg ca 104 000

kronor fristående ungdomslokaler.

Nämnden har under nämnda budgetår beviljat bidrag för allmänna sam
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960

lingslokaler med tillhopa 524 650 kronor. Därav faller 290 450 kronor på

tidigare byggda lokaler. Ansökningar om bidrag till allmänna samlingslokaler

till ett belopp av ca 294 500 kronor har avslagits av nämnden, huvudsakligen

av brist på medel. Av delvis samma anledning har nämnden nödgats

bordlägga i och för sig angelägna ansökningar avseende ett sammanlagt

belopp av ca 333 000 kronor. För fristående ungdomslokaler har nämnden

under budgetåret beviljat bidrag å tillhopa 82 550 kronor.

För innevarande budgetår har för bidragsgivningen anvisats 400 000 kronor,

vilket innebär en minskning med 200 000 kronor i förhållande till anslaget

för budgetåret 1958/59. Enligt nämndens mening är denna minskning

olycklig av flera skäl. I ett läge med kraftigt stegrade anspråk på bidragsmedel

och ett kärvare ekonomiskt klimat för de lokalägande föreningarna

har nämnden funnit sig böra hemställa att anslaget för budgetåret 1960/61

upptages med 600 000 kronor. Av anslaget bör 500 000 kronor avse bidrag

till allmänna samlingslokaler och 100 000 kronor fristående ungdomslokaler.

Av det förstnämnda beloppet bör minst 150 000 kronor avses för bidrag till

inventarieanskaffning i tidigare byggda samlingslokaler.

Lånefonden för allmänna samlingslokaler

Till lånefonden för allmänna samlingslokaler har för innevarande budgetår

å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder anvisats ett investeringsanslag

av 9 000 000 kronor.

Statens nämnd för samlingslokaler har (skr. 31/8 1959) anfört, att beloppet

av kapitalavbetalningar, vilka tillgodoföres lånefonden och blir tillgängliga

för ny utlåning, under nästa budgetår kan beräknas till ungefär samma

belopp som under budgetåret 1958/59 eller omkring 648 000 kronor. Nämnden

har vidare anfört bl. a. följande.

Tillgången på lånemedel har ej tillnärmelsevis räckt till för att tillgodose

efterfrågan från lokalbyggarna. Sålunda inneligger f. n. hos nämnden obehandlade

aktuella låneansökningar avseende ett sammanlagt lånebelopp av

drygt 13 000 000 kronor, medan det belopp som står till förfogande för utlåning

under förutsättning att av nämnden tillstyrkta lån beviljas — uppgår

till 9 000 000 kronor. Dessutom finns en dold efterfrågan på lån. Detta sammanhänger

med att strömmen av låneansökningar har dämts upp av de tre

stora riksorganisationerna för lokalbyggandet, mellan vilka huvuddelen av

anvisade lånemedel fördelas enligt ett kvoteringssystem som samlingslokalsnämnden

tillämpat sedan 1954. Med ledning av uppgifter som inhämtats av

riksorganisationerna kan den aktuella dolda låneefterfrågan beräknas till

ett belopp icke understigande 80 000 000 kronor.

Med hänsyn till den stora eftersläpning, som kännetecknar investeringarna

i allmänna samlingslokaler, föreslår nämnden att för budgetåret 1960/61

10 000 000 kronor äskas till lånefonden för samlingslokaler. I den mån en

ökning av lokalbyggandet nödvändiggöres på grund av sysselsättningsläget

bör särskilda lånemedel beräknas därutöver.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1960

29

Departementschefen

Staten har sedan 1942 stött tillkomsten av allmänna samlingslokaler genom

kapitalsubventioner och lån på förmånliga villkor. Stödverksamheten

har haft en betydande omfattning. Närmare 700 samlingslokaler på landsbygden

och i tätorterna har uppförts eller byggts om med statligt stöd. Den

statliga lån- och bidragsgivningen har varit av stor betydelse när det gällt

att tillgodose främst föreningslivets behov av utrymmen för möten, studieverksamhet

och förströelse.

På senare tid har samlingslokalernas huvudmän -— i de flesta fall folketshusföreningar,

nykterlietsorganisationer och bygdegårdsföreningar —

ej sällan mött ökade svårigheter att med inkomsterna av den verksamhet,

som bedrivs i lokalerna, finansiera de med lokaldriften förenade kapitaloch

förvaltningskostnaderna. I ett antal fall har dessa svårigheter lett till

dröjsmål med erläggande av annuiteter på statslånen. En del av betalningsförsummelserna

kan möjligen i sinom tid komma att leda till vissa förluster

på långivningen, men hittills har staten ej behövt bära någon slutgiltig

förlust. Dessa förhållanden motiverade den utredning som nu färdigställts

på mitt uppdrag.

Samlingslokalsutredningen har i sitt betänkande sökt belysa de förhållanden,

som ligger till grund för de ökade driftekonomiska svårigheterna.

Utredningen har härvid pekat på, att utnyttjandet av lokalerna och därmed

deras ekonomiska underlag ibland minskat på grund av befolkningsomflyttningar

eller till följd av att föreningsverksamheten på orten mattats. Vidare

bär den av motorismens framväxt möjliggjorda ökade konkurrensen mellan

närbelägna samlingslokaler framhållits. Utredningen har också hänvisat

till otillfredsställande planering av vissa lokaler, felaktig lokalisering eller

överdimensionering i förhållande till befolkningsunderlaget. I fråga om

framtidsutsikterna för driften av samlingslokaler har utredningen hl. a.

nämnt den inverkan befolkningens fritidsvanor kan komma att röna av

televisionens och bilismens fortsatta ut%-eckling.

Det är tydligt, att driften av allmänna samlingslokaler ofta är ett från

ekonomisk synpunkt vanskligt företag. Detta har också beaktats vid utformningen

av det statliga stödet, som ges i form av både kapitalsubvcnlioner

och räntebärande lån. Ovedersägligen är tillgången på samlingslokaler

av god standard ett livsvillkor för en aktiv föreningsverksamhet. Den

samhälleliga betydelsen av denna verksamhet särskilt som ett sammanhållande

och fostrande medel i ungdomsarbetet kan inte skattas nog högt. Såsom

utredningen anfört är behovet av goda samlingslokaler långt ifrån fyllt.

Det statliga stödet synes i sina huvuddrag väl ägnat att främja en fortsatt

tillkomst av goda allmänna samlingslokaler. Liksom hittills bör stödet

utgå i form av räntebärande lån i förening med kapitalsubventioncr.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj ris proposition nr 112 år 1960

De av utredningen redovisade förhållandena ger emellertid anledning alt

vid den fortsatta stödgivningen ägna stor uppmärksamhet åt samlingslokalernas

driftekonomiska betingelser i de särskilda fallen. Samlingslokalernas

storlek och lokalisering i bebyggelsen måste därför prövas med största noggrannhet.

\ idarc måste möjligheterna alt i samma lokaler inrymma olika

\ erksamheter, såsom exempelvis föreningsarbete och skolundervisning, undersökas

ingående. Det är av stort ekonomiskt intresse, att sådana möjligheter

tillvaratas.

I syfte att skapa gynnsamma betingelser för ett samordnat tillgodoseende

av lokalförsörjningen för föreningsverksamhet och för skolans behov har

samlingslokalsutredningen lagt fram förslag till vissa jämkningar av gällande

bestämmelser om samlingslokalslån. Förslaget tar sikte på de fall dä

förening är huvudman för cn gemensamhetsanläggning, avsedd att betjäna

både skola och föreningsliv. Det innebär dels att om utrymmen, som erfordras

för skolbruk men ej som samlingslokaler, i mindre omfattning ingår i eu

föreningsägd anläggning, även dessa utrymmen får inräknas vid bestämmande

av låneunderlaget, dels alt för den lokaldel, som erfordras för skoländamål,

skall kunna utgå räntefri stående del av samlingslokalslånet till samma belopp

som kommunen kunnat erhålla för motsvarande lokal i form av skolbyggnadsbidrag.

Ändamålet med förslaget är att föreningarna med avseende

på det statliga stödet skall bli jämställda med kommunerna såsom huvudmän

för gemensamhetsanläggningar. Förslaget har i huvudsak godtagits

vid remissbehandlingen och bör genomföras, då det synes ägnat att stimulera

till vidgat sambruk av lokaler. Jag förordar alltså, att lånebestämmelserna

ändras i enlighet med utredningens förslag. Detta innebär, alt

räntefri stående del av samlingslokalslån i nämnda fall skall kunna uppgå

till högst 80 procent av låneunderlaget mot högst 40 procent (i fråga om

ungdomslokaler högst 50 procent) vid tillämpning av de för samlingslokaler

i allmänhet gällande reglerna.

I anledning av vad skolöverstyrelsen anfört i yttrande över betänkandet i

denna del vill jag framhålla, att avvikelse från huvudreglerna i fråga om

subventionsprocenten endast bör äga rum, när detta är till fördel för huvudmannen.

Något annat torde ej heller ha åsyftats av utredningen. Såsom

skolöverstyrelsen anfört bör nämnden för samlingslokaler i ärenden avseende

gemensamhetsanläggningar samråda med överstyrelsen redan i samband

med förhandsgranskningen av lokalplanerna.

För alt säkerställa en allsidig och kompetent prövning av planerna för

samlingslokaler har utredningen föreslagit, att nämnden för samlingslokaler

skall beredas möjlighet att när den finner erforderligt remittera ärende

om förhandsgranskning till länsbostadsnämnden i vederbörande län. Tanken

har vunnit stöd i flertalet remissyttranden, men vissa erinringar har

framförts. För egen del finner jag, att utredningen i och för sig har anfört

goda skäl för den föreslagna ordningen. Såsom länsstyrelsen i Stockholms

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960

31

län anfört bör dock pågående utredning angående den bostadspolitiska organisationens

utformning slutföras, innan man tar någon ställning till frågan

om nya uppgifter för länsbostadsnämnderna. Spörsmålet om att engagera

dem i låneverksamheten för samlingslokaler bör lämpligen prövas närmare

av utredningen om den bostadspolitiska organisationen.

Om jag sålunda inte f. n. är beredd att föreslå att länsbostadsnämnderna

anlitas vid prövningen av lokalplanerna vill jag likväl understryka angelägenheten

av att den utveckling av prövningsförfarandet, som ägt rum under

senare tid, fortsätter. De av utredningen uppdragna riktlinjerna härför,

vilka lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, kan jag ansluta mig till.

Målet för prövningen bör vara att endast godkänna planer på sådana lokaler,

för vilka det vid en realistisk bedömning anses finnas förutsättningar att på

längre sikt finansiera driften. Därvid bör också beaktas att tillkomsten av en

ny lokal kan komma att medföra ekonomiska svårigheter för redan befintliga

lokaler i det aktuella området. Det kan sålunda finnas anledning att i ett

sammanhang pröva förutsättningarna för att utan förluster driva både den

nya lokalen och de lokaler som finns förut.

Enligt utredningens mening bör kommunerna åtaga sig ett ökat ansvar

för tillkomsten och driften av allmänna samlingslokaler. Detta anses motiverat

mot bakgrunden av de ökade finansieringssvårigheterna och det därav

betingade behovet av en mera aktiv kommunal medverkan vid samordningen

av lokalernas planering och utnyttjande. Två av utredningsmännen har

beträffande lån för anordnande av samlingslokaler föreslagit, att kommunal

borgen för lånets amorteringsdel skall utgöra lånevillkor utom i fall då

Kungl. Maj:t medger undantag av särskilda skäl. Den tredje utredningsmannen

har motsatt sig förslaget om kommunal borgen som lånevillkor.

Även vid remissbehandlingen har uppfattningarna i denna fråga gått isär.

Starka invändningar mot kravet på kommunal borgen har rests framför

allt från kommunförbundens sida samt från riksorganisationerna för allmänna

samlingslokaler.

Det är angeläget att en aktiv medverkan från kommunernas sida vinnes

i det planerande och samordnande arbete, som måste föregå tillkomsten av

allmänna samlingslokaler på en ort. Då kommunerna får anses ha ett ansvar

för att kommunmedlemmarna har tillgång till samlingslokaler i tillräcklig

omfattning, bör man även kunna påräkna ekonomiskt stöd i rimlig

omfattning från kommunernas sida såväl för anordnandet av föreningsägda

lokaler som för att säkerställa dessa lokalers drift. Såsom utredningen påvisat

har kommunerna också på senare år visat en allt större benägenhet att

ge ekonomiskt stöd åt samlingslokalernas huvudmän. Allt talar för att kommunerna

även i fortsättningen frivilligt kommer att ta på sig ett betydande

ansvar för att behovet av allmänna samlingslokaler blir tillgodosett på ett

ändamålsenligt sätt och att lokalernas fortbestånd blir ekonomiskt tryggat.

Under sådana förhållanden anser jag, att erfarenheterna av den skärpta

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960

behandlingen av låneärendena bör avvaktas innan man genom tvingande

bestämmelser utvidgar eller preciserar kommunernas ansvar i dessa hänseenden.

Omfattningen av det kommunala stödet, där ett sådant bedömes som erforderligt,

liksom stödets närmare utformning bör bestämmas från fall till

fall. I fråga om stödets form kan olika alternativ tänkas. Sålunda kan direkta

penningbidrag i form av såväl kapitalsubventioner som driftbidrag

från kommunen komma i fråga. Andra tänkbara former är att kommunen

lämnar lån eller åtar sig garanti för fullgörandet under viss tid av lokalhuvudmannens

betalningsförpliktelser på grund av statslånet. I vissa fall, t. ex.

när nämnden för samlingslokaler hyser tvekan angående möjligheterna att

på längre sikt finansiera driften av en planerad samlingslokal men vederbörande

kommun är angelägen om att samlingslokalen skall komma till

stånd, bör ett borgensåtagande från kommunens sida för hela statslånet

eller en del av detta kunna komma i fråga såsom extra säkerhet för statens

engagemang. I övrigt bör, såsom framgår av vad jag förut anfört, något lån

ej beviljas, om inte finansieringsförutsättningarna kan bedömas som någorlunda

gynnsamma.

Utredningen har vidare föreslagit, att de nuvarande lånen för avhjälpande

av ekonomiskt trångmål skall kompletteras med särskilt saneringsstöd i

form av statliga engångsbidrag åt statsbelånade företag. Bidragens syfte

skall vara att möjliggöra en rekonstruktion av sådana lokalföretag, som

saknar förutsättningar att finansiera lokaldriften med sina ordinarie intäkter

men vilkas bibehållande är av betydelse för bygden. Bidrag skall enligt

utredningens förslag kunna lämnas med ett belopp, som motsvarar högst

hälften av statslånets amorteringsdel, samt endast beviljas under förutsättning

att vederbörande kommun är beredd att göra en väsentlig insats vid

rekonstruktionen och tecknar borgen för statslånets amorteringsdel.

I likhet med utredningen anser jag det nödvändigt att man noggrant prövar

möjligheterna att åstadkomma en hållbar rekonstruktion av lokalföretag,

som råkat i betalningssvårigheter. Med hänsyn till betydelsen av att

samlingslokalerna alltjämt kan hållas tillgängliga för sitt ändamål samt till

statens ekonomiska intresse av en rekonstruktion av företaget är det enligt

min mening motiverat, att man försöksvis skapar en möjlighet att bevilja

statliga bidrag som saneringsstöd.

Beträffande utformningen av dessa rekonstruktionsbidrag vill jag föreslå

viss avvikelse från utredningens förslag. Detta innebär nämligen, att maximibidraget

blir förhållandevis mindre ju mindre amorteringsdelen av lånet

är. Emellertid är lånets subventionsdel störst och alltså amorteringsdelen

relativt liten just i de fall då finansieringsbetingelserna från början bedömts

såsom mindre gynnsamma. Möjligheterna att lämna rekonstruktionsbidrag

skulle med andra ord beskäras på ett betänkligt sätt i de fall då behovet kan

antagas vara mest framträdande. I nära anslutning till utredningens syfte

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 112 år 1960

33

föreslår jag, att rekonstruktionsbidraget får bestämmas till högst 15 procent

av det låneunderlag, som kan beräknas för lokalen vid tidpunkten för

bidragets beviljande. Jag vill framhålla, att det angivna procenttalet är avsett

att vara ett bidragsmaximum; det bör alltså ej uppfattas som det normala.

Beräkningen av rekonstruktionsbidragens belopp bör vara restriktiv,

dock utan att bidragens syfte att möjliggöra en på längre sikt hållbar ekonomisk

förnyelse av lokalföretaget förfelas. Bidragsärendena bör beredas av

nämnden för samlingslokaler och avgöras av Kungl. Maj :t.

Utredningens ståndpunkt att rekonstruktionsbidrag endast bör lämnas,

om kommunen gör en väsentlig insats i sammanhanget, finner jag riktig.

Liksom i fråga om den kommunala insatsen i samband med långivningen

torde det dock ej vara nödvändigt att fixera formerna för och omfattningen

av denna kommunala prestation. För att saneringslån skall beviljas förutsättes

att kommunen lämnar huvudmannen ekonomiskt stöd motsvarande

minst 25 procent av saneringslånets subventionsdel. I samband med statligt

rekonstruktionsbidrag bör det kommunala stödet i regel ha betydligt

större omfattning. Formen för kommunens insats bör, liksom när det gäller

långivningen, bestämmas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda

fallet. Till frågan om anslag för rekonstruktionsbidragen återkommer

jag i det följande.

I syfte att effektivisera bevakningen av statens fordringar i anledning av

utlämnade lån har utredningen lagt fram förslag til! riktlinjer för handlandet

vid betalningsförsummelser. Utredningen har härvid understrukit behovet

av snabbare ingripanden från statens sida för att klarlägga skälen till

att en låntagare försummat sina betalningsförpliktelser och söka praktiska

utvägar ur situationen. Utredningen har vidare föreslagit, att länsbostadsnämnderna

skall företräda staten i ärenden angående betalningsförsummelser.

I samband därmed föreslår utredningen också, att nämnderna skall

överta länsstyrelsernas nuvarande befattning med låneförvaltningen.

Det är av vikt, att staten sörjer för en effektiv bevakning av sina utestående

fordringar. Inträffar betalningsförsummelse, bör anledningen härtill

skyndsamt undersökas och förutsättningarna för återställande av lokalhuvudmannens

betalningsförmåga allsidigt prövas. Om betalningssvårigheterna

är av permanent beskaffenhet, kan såsom utredningen framhållit olika

utvägar tänkas för att bringa lokalföretaget på fötter. I första hand bör man

pröva möjligheterna att genom en breddning av underlaget för lokalens utnyttjande

öka huvudmannens intäkter. Kan svårigheterna avhjälpas genom

avlösning av krediter med hög räntesats eller erfordras eljest ett kapitaltillskott

bör man undersöka om högre statslån kan komma i fråga enligt gällande

bestämmelser. Först om så ej visar sig vara fallet bör möjligheten till

förnyelse av lokal företaget med stöd av rekonstruktionsbidrag övervägas.

Sedan undersökningen slutförts bör nämnden för samlingslokaler utan

dröjsmål fatta beslut i frågan om lånets uppsägning.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj ds proposition nr 112 år 1960

Såsom jag tidigare anfört bör länsbostadsnämnderna inte i nuvarande

läge åläggas några uppgifter i samband med långivningen för samlingslokaler.

Utredningen i ärenden, som gäller betalningsförsummelser, bör därför

ankomma på nämnden för samlingslokaler, som för ändamålet torde få anlita

länsstyrelserna, vederbörande riksorganisation för samlingslokaler samt

kommunala myndigheter. Spörsmålet om eventuellt framtida anlitande av

länsbostadsnämnderna för ifrågavarande uppgifter samt för låneförvaltningen

torde få prövas av utredningen om den bostadspolitiska organisationen.

1958 års besparingsutredning har, såsom framgått av den föregående redogörelsen,

föreslagit att bidragen till inventarieanskaffning skall slopas

och anslag för ändamålet följaktligen inte längre anvisas. Besparingsutredningen

har därvid anfört, att inventariebidraget är av underordnad betydelse,

när det gäller allmänna samlingslokaler, och att dess betydelse torde

vara begränsad också i fråga om ungdomslokaler.

Inventariebidragen torde ha sin främsta betydelse när det gäller att förnya

inventariebeståndet i äldre samlingslokaler, som varit dåligt utrustade

med avseende på möbler, köksutrustning in. in., samt för att göra olika

slags ungdomslokaler bättre lämpade för sitt ändamål. Däremot har de

sannolikt varit av underordnad betydelse för de nya samlingslokalernas del.

De nuvarande lånebestämmelserna är nämligen så utformade, att ett tillräckligt

ekonomiskt stöd för tillkomsten av nya lokaler kan erhållas även

utan att särskilt bidrag utgår för inventarieanskaffningen. Jag kan därför

ansluta mig till besparingsutredningens förslag att inventariebidragen avskaffas

såvitt angår nya samlingslokaler. I äldre samlingslokaler har genom

den bidragsgivning som ägt rum sedan bidragen kom till inventariebeståndet

undergått en förnyelse i ett relativt stort antal fall. Jag anser därför,

att bidragsgivningen också beträffande dessa lokaler kan undvaras. Däremot

torde skäl föreligga att bibehålla viss bidragsgivning för ungdomslokaler.

Denna bidragsgivning bör emellertid överföras på allmänna arvsfonden,

varifrån avsevärda bidrag redan lämnas till ungdomslokaler. Inventariebidragen

bör alltså slopas som särskild bidragsform.

Några ändringar beträffande beslutanderätten i låneärenden eller i fråga

om samlingslokalsnämndens ställning har ej föreslagits av samlingslokalsutredningen.

Jag finner inte heller anledning att nu föreslå några ändringar

i dessa hänseenden. Däremot anser jag i likhet med utredningen, att en förstärkning

av nämndens kansli är nödvändig, om man skall kunna åstadkomma

en önskvärd utbyggnad av låneprövningen och en effektivare bevakning

och utredning vid fall av betalningsförsummelser. Såsom utredningen

anfört är det framför allt angeläget att de driftekonomiska frågorna ägnas

större uppmärksamhet än hittills. En fortlöpande bearbetning av ekonomiska

redogörelser från lokalhuvudmännen torde vara nödvändig, om man

skall få mera realistiska utgångspunkter för att i samband med gransk
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1960

35

ningen av lokalplaner och prövningen av låneansökningar bedöma finansieringsförutsättningarna

för olika slags lokaler på skilda orter. Denna uppgift

innebär en betydande merbelastning för nämnden.

Nämnden har i yttrande över samlingslokalsutredningens betänkande beräknat

medelsbehovet för förstärkning av personalresurserna till dels 8 000

kronor för ekonomisk expertis, dels ock ett belopp motsvarande fem månadsarvoden

för en extra föredragande jämte halv avlöning till ett biträde för

skriv- och kontorsgöromål eller tillhopa ca 6 500 kronor. Nämnden har

dessutom föreslagit vissa arvodes- och löneregleringar.

Under något år framöver torde det föreligga behov för nämnden att anlita

ekonomisk expertis in. m. för att organisera en systematisk bearbetning av

lokalhuvudmännens ekonomiska redogörelser i syfte att därigenom få fram

ett verklighetsbetonat underlag för den driftekonomiska bedömningen av

lokalprojekten. Jag beräknar medel härför i enlighet med nämndens

förslag. Såsom nämnden föreslagit bör en tjänst som kontorist i Ae 9 bytas

ut mot en befattning som kansliskrivare i Ae 10. Härför och för ökat anlitande

av personal för ärendenas beredning och föredragning ävensom för

ytterligare arbetskraft för biträdesgöromålen beräknar jag 12 000 kronor.

Medel för arvodesreglering bör ej beräknas. För kostnadsökningar av automatisk

natur bör anslaget höjas med 1 600 kronor. För tryckning av en för

lokalbyggarna avsedd handledning beräknar jag i enlighet med nämndens

förslag 5 000 kronor. Inkomstposten bör såsom nämnden föreslagit höjas

med 3 000 kronor. Härutöver bör omkostnadsmedlen i nära anslutning till

nämndens förslag höjas med 4 400 kronor för reseersättningar och expenser.

Anslaget till Statens nämnd för samlingslokaler är för innevarande budgetår

uppfört med 53 000 kronor. Vad jag i det föregående förordat föranleder

en uppräkning av anslaget med (8 000 + 12 000 + 1 600 + 5 000 — 3 000

+ 4 400) 28 000 kronor. Anslaget, som preliminärt beräknats till 54 600

kronor, bör alltså definitivt uppföras med (53 000 + 28 000) 81 000 kronor.

Föreslagen ordinariesättning av en tjänst hos nämnden kan ej tillstyrkas.

Anslaget till Bidrag till vissa riksorganisationer för samlingslokaler har

preliminärt uppförts med 30 000 kronor och bör slutligt upptagas med

samma belopp.

I det föregående bar jag föreslagit, att inventariebidragen skall upphöra

som särskild bidragsform. Något anslag till sådana bidrag bör följaktligen

inte anvisas.

De av mig i det föregående förordade rekonstruktionsbidragen bör utgå

från ett särskilt anslag, vilket bör anvisas såsom reservationsanslag. Anslaget

bör benämnas Rckonstruktionsbidrag till allmänna samlingslokaler. För

nästa budgetår bör anslaget uppföras med 300 000 kronor.

Investeringsanslaget till Lånefonden för allmänna samlingslokaler bar

preliminärt beräknats till 9 000 000 kronor. Jag föreslår, att anslaget definitivt

uppföres med detta belopp.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960

Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna av mig i det föregående förordade ändringar

i grunderna för statens stöd åt allmänna samlingslokaler,

att tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1960;

II. för budgetåret 1960/61 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln

1) till Statens nämnd för samlingslokaler ett förslagsanslag

av 81 000 kronor;

2) till Bidrag till vissa riksorganisationer för samlingslokaler

ett anslag av 30 000 kronor;

3) till Rekonstruktionsbidrag till allmänna samlingslokaler

ett reservationsanslag av 300 000 kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder

till Lånefonden för allmänna samlingslokaler ett investeringsanslag

av 9 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga

ledamöter biträdda hemställan förordnar

Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Lundin

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1960

600374

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:237 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1960/61 till stöd åt allmänna samlingslokaler m. m. a1 i texten
  2. SU 1960:91 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1960161 till stöd åt allmänna samlingslokaler m. m. jämte i ämnet väckta motio s. 1 i texten