Sök i Ratio Lex

Angående ianspråktagande av viss del av de Längmanska donationsmedlen

1960-03-25 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:116, Angående ianspråktagande av viss del av de Längmanska donationsmedlen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 116 år 1960

1

Nr 116

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ianspråktagande

av viss del av de Längmanska donationsmedlen;

given Stockholms slott den 25 mars 1960.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den med litt. A betecknade delen av den

svenska donationsfond, som upprättats genom testamente av finländske

handlanden Erik Johan Längman, tages i anspråk och under benämningen

ro" '' ""^rfnmlen användes till att främja företagsamhet, före
desvis

hantverk, jorilonitt, skogsoruk, nske^tiö,.. ä åindust ''

Fonden är den enda del av de Längmanska donationsmedlen, som ännu

icke kommit till användning. Fondens behållning uppgick den 30 juni

1959 — efter att under nära etthundra år ha till vuxit genom förräntning

— till 11 786 146 kronor 53 öre. Avkastningen från fonden utgjorde under

budgetåret 1958/59 406 781 kronor 14 öre.

Enligt propositionen skall av fondens årliga avkastning en fjärdedel läggas

till kapitalet samt återstoden användas till utdelning och förvaltningskostnader.

Med de för utdelning tillgängliga medlen avses främst att understödja

för företagsamheten betydelsefull forskning och andra åtgärder

av gemensamt intresse för flera företagare. I undantagsfall bör enligt förslaget

bidrag ur fonden kunna utgå även till enskild företagare, som av

särskild anledning är i behov därav. Fondens verksamhet föreslås tills

vidare vara begränsad till Norrbottens län.

Som förvaltningsorgan för fonden skall enligt propositionen finnas en

nämnd, Längmanska företagarfondens nämnd.

1 — liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 116

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 mars 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,

Netzén, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, fråga angående

ianspr åktag ande av viss del av de Långmanska donationsmedlen samt

anför därvid följande.

1. Inledning

Finländske handlanden Erik Johan Längman, som var av svensk släkt,

föddes i Borgå den 24 maj 1799. I 20-årsåldern kom han till Helsingfors

och tog där anställning såsom bodbiträde. Senare drev han egen butiksrörelse.

På 1830-talet övergick han till trävarubranschen och ägde snart

ett antal sågverk i mellersta och södra Finland. Under 1840-talet innehade

han även ett sågverk i Över-Torneå. Då i slutet av 1850-talet hans planer

på att ytterligare utvidga sågverksrörelsen rönte motstånd från m

heternas sida, avvecklade han sin verksamhet i Finland och bosatte si

London. Sista året av sitt liv grundade han i Malmö en fabrik för tillverkning

av shoddy (konstull). Under ett tillfälligt besök i hemlandet avled

han i Helsingfors den 16 oktober 1863.

Genom ett den 20 december 1859 dagtecknat testamente överlämnade

Längman sin förmögenhet till Finlands och Sveriges »alla stånd och folkklasser».

Enligt testamentet skulle i Finland och Sverige bildas olika fonder

för tillgodoseende av skilda ändamål, i Finland A- och B-fonderna och

i Sverige A-, B- och C-fonderna. Längmanska A-fonden i Sverige är den

enda del av donationsmedlen i de båda länderna, som ännu icke tagits i

bruk. Fonden uppgick den 30 juni 1959 — efter att under nära etthundra

år ha tillvuxit genom förräntning — till 11 786 146 kronor 53 öre.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juni 1957 tillkallade

dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet överståthållaren Johan

Hagander, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare,

redaktören Torsten Bengtson och professor emeritus Åke Holmbäck att

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

verkställa utredning rörande användningen av den i Längmanska donationsfonden

ingående A-fonden.

För att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget

överlämnade Kungl. Maj:t den 7 mars 1958 till utredningsmännen riksdagens

skrivelse den 3 december 1957, nr 379, jämte statsutskottets utlåtande

nr 161 i anledning av väckta motioner (1:127 och II: 122) angående

tillskapande av en fond för att användas för kulturellt samarbete mellan

Sverige och Finland.

Utredningsmännen har den 5 mars 1959 avgivit betänkande med förslag

angående användningen av Längmanska A-fonden (stencilerat).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, kommerskollegiet (efter hörande av Stockholms,

Smålands och Blekinge, Gotlands, Skånes, Västernorrlands och Jämtlands

läns samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskamrar ävensom

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation), statens hantverksinstitut,

länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Gotlands län, länsstyrelsen

i Västerbottens län (efter hörande av Västerbottens läns landstings

förvaltningsutskott och hushållningssällskaps förvaltningsutskott), länsstyrelsen

i Norrbottens län (efter hörande av Norrbottens läns landstings

förvaltningsutskott, länets hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelse och

företagareförening samt Tornedalskommunernas förbund) och Längmanska

kulturfondens nämnd.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling och skall

härvid till en början lämna en redogörelse rörande Längmanska donationens

tillkomst samt donationsmedlens hittillsvarande förvaltning och användning.

2. Längmans testamente

Testamentet innehåller i huvudsak följande.

Förmögenheten, vilken av Längman uppskattades till 320 000 silverrubel,

skulle genom förräntning tillväxa till 450 000 silverrubel. Detta

belopp skulle därefter fördelas mellan Finland och Sverige på det sättet

att Finland tilldelades 2/7 av 218 750 rubel eller 62 500 rubel samt 2/5

av 231 250 rubel eller 92 500 rubel, tillhopa 155 000 rubel, medan Sverige

tilldelades 5/7 av 218 750 rubel eller 156 250 rubel och 3/5 av 231 250 rubel

eller 138 750 rubel, tillhopa 295 000 rubel.

Av de för Finland bestämda beloppen skulle A-fonden, vilken benämnes

grundfond, tilldelas 62 500 rubel och B-fonden 92 500 rubel.

A-jonden skulle användas för följande ändamål.

»l:o) för kommunala behofver såsom Jordbruks och skogs modell farme,

Folkskolor, bidrag till Jordgummor, Docktorer, Läke Medel, Sjuka Fattiga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

och dylike Orkeslösa hindrade på hvilket sätt som hällst att kunna eller

förmå arbeta; och i rundeligare mohn till bättre klassens nödlidande; Sparbanker,

Understöd och lifränta för Oäkta och ej Skyddegande barn, m. m.

hvad för en komun anses af behof.

2:o) för Hungers-, Missväxt- och Farsotsår, Brand- och andra Natur

påkommande skador och olyckor, såsom Watten öfversvämning, Jordras,

Hagel m. m. dylikt.

3:o) för bidrag till Bergverken, Morasters uttorkning, Sjöars af- och

tilledning, Landsvägars uphjelpande och Kommunikationers befrämjande.

4:o) för Sjöfart och handel.

5:o) för Industri och slöjd.

6:o) för lifräntefond.

7:o) för Jernvägar, Kanaler och andra allmänt nyttiga företag.»

Utdelning från A-fonden skulle påbörjas först efter det fonden »under

ett tidlopp av 6 Serier» genom förräntning vuxit till 4 millioner silverrubel.

Då skulle avsättning ske till en delfond, som i testamentet kallas kommunala

fonden. Därefter skulle äga rum vidare förräntning av A-fonden och

avsättning till fyra andra delfonder. En i testamentet intagen tabell anger

ett belopp för A-fonden och delfonderna efter den 15 serien av 77 millioner

silverrubel. Endast delfondernas avkastning fick utdelas; föreskrift att del

av sådan avkastning skulle innehållas gavs icke. Med »serie» avsåg testator

den tidrymd, under vilken kapitalet genom förräntning fördubblas.

B-fonden hade en dubbel uppgift. Den avsågs dels för »Wettenskaper

och sköna konster, Litterära Arbeten och skrifters gratis utdelning till

allmoge, på det nödig förtida kännedom och hog förberedes att upprätthålla

och förvalta förtecknade fonder», och dels »för aflöningar, omkostnader

och Resor till och för dem, hvilka uti Styrelse-, Controllerings-, förvaltnings-,

räckenskaps- och bokföringsväg skola redogöra för alla fonder».

Även B-fonden skulle växa genom »förräntning i serier». Såtillvida gjorde

testamentet en inskränkning i fråga om avkastningen att blott hälften

av denna fick tagas i anspråk för de ändamål fonden avsåg.

Användandet av de för Sverige avsedda beloppen skulle »oafvikeligen

ske efter samma bestämmelser och Schema som för Finland blifvit bestämt».

Enligt testamentet skulle till A-fonden avsättas 125 000 rubel (4/7 av

218 750 rubel) och till C-fonden 31 250 rubel (1/7 av 218 750 rubel) 138 750

rubel (3/5 av 231 250 rubel) skulle bilda svenska B-fonden.

C-fonden, till vilken motsvarighet saknades i Finland, avsågs »för Svenska

Coursens uphjelpande». Fonden skulle växa till 100 millioner riksdaler

innan den fick börja tagas i anspråk; till förmån för staten skulle då halva

årliga räntan indragas. Då fonden nått 200 millioner, skulle hälften av återstående

räntan få indragas o. s. v.

I fråga om den ordningsföljd, i vilken landets olika delar skulle åtnjuta

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116 år 1960

understöd, föreskrevs i testamentet, att enär inledningsvis »berörda olägenheter

och eländen kännbarast uppstå uti Landets norra del», skulle i Finland

början i sinom tid ske »aldraförst och till fullo inom Uleåborgs Län,

börjande ifrån Svenska, Norska och Rysk Arkangelska gränsoma, och att

sålunda utan afbrott med nästangränsande Län fortsättas, Ändock så, att

förr än till annat Län skrides, skall Comunerna inom det handhafvande

Länets sedermera insedda behofver än vidare behövliga understödjas och

afhjelpas».

Till slut föreskrevs i testamentet att för förvaltningsändamål en kommitté

skulle bildas, »varibland 2:ne Wettenskapsmän och 2:ne Handlande,

hvilka inom hvar sin Corps utse de sina, och dessa utse en präses, hvilka

tillsammans utse personer af hvarje stånd, och till antal efter behof».

3. De svenska donationsmedlens förvaltning in. m.

Vid bouppteckning, som förrättades efter Längman den 12 april 1864,

uppskattades boets behållning till 1 338 000 mark finskt mynt. Allt efter

som boets tillgångar realiserades utskiftades de båda ländernas andelar

efter den i testamentet bestämda grunden. Först 1876 var fördelningen

avslutad.

Kungl. Maj:t uppdrog den 27 maj 1864 åt statskontoret att, intill dess

annorlunda kunde varda förordnat, förvalta svenska folkets andel av donationen

och mot ränta utlåna ej mindre dessa medel än även därå efter

hand uppkommande räntebesparingar.

Sedan den svenska delen av donationen vid 1876 års slut vuxit till

841 013 kronor 64 öre och därigenom uppnått det belopp av 295 000 rubel

— 826 000 kronor efter ett kursvärde av 2 kronor 80 öre per rubel —

som i testamentet angivits utgöra svenska folkets andel, fördelades behållningen

mellan de olika fonderna enligt den i testamentet föreskrivna

proportionen, därvid A-fonden tillfördes 356 361 kronor 71 öre, B-fonden

395 561 kronor 50 öre och C-fonden 89 090 kronor 43 öre.

Donationens behållning vad den svenska delen beträffar uppgick den

30 juni 1959 till 19 471 448 kronor 50 öre, varav på A-fonden belöpte

11 786 146 kronor 53 öre.

Av donationsmedlen, för vilka gäller de för statliga donationsfonder utfärdade

snäva placeringsreglema, var den 30 juni 1959 13 173 876 kronor

50 öre placerade i obligationer (nom. 13 334 110 kronor), 5 415 000 kronor

i inteckningslån, 598 176 kronor 71 öre i kommunlån och 85 000 kronor i

statsskuldförbindelser.

Avkastningen på donationsmedlen uppgick under budgetåret 1958/59

t ill 670 223 kronor 49 öre, varav på A-fonden 406 781 kronor 14 öre.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

4. Svenska B- och C-fonderna

Förslag att taga B-fondens avkastning i anspråk väcktes hos Kungl.

Maj:t dels av statskontoret år 1877, dels av 1893 års riksdag. Framställningarna

föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I proposition (nr 293) till 1918 års riksdag föreslogs — sedan frågan om

B-fondens användning varit föremål för särskild utredning — att riksdagen

måtte medgiva, att B-fonden fick i den omfattning testamentet stadgade

och enligt de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t utfärdades,

tagas i anspråk för de med fonden avsedda kulturella ändamålen. Sedan

riksdagen lämnat det begärda medgivandet, utfärdade Kungl. Maj:t den

29 november 1918 stadgar för Längmanska kulturfonden (SFS 925/1918,

ändringar 746/1951 och 406/1955).

Enligt dessa stadgar skall fonden användas till att »främja vetenskaper

och sköna konster, litterära arbeten och skrifters gratis utdelning till allmoge».

Om användningen av tillgängliga medel — halva årliga avkastningen

— beslutar en särskild nämnd, Längmanska kulturfondens nämnd,

vilken årligen från statskontoret erhåller besked om för utdelning tillgängligt

belopp. Nämnden består av fem ledamöter, av vilka universitetskanslern

är självskriven ordförande och de fyra andra — jämte suppleanter

för dem — tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av olika sakkunniga

myndigheter och institutioner. Kungl. Maj:t utser tillika ställföreträdare

för ordföranden. Ledamöterna (suppleanterna) företräder respektive de humanistiska

däri inbegripna de teologiska och juridiska vetenskaperna, de

matematisk-naturvetenskapliga, däri inbegripna de medicinska vetenskaperna,

konst och litteratur samt folkbildningsverksamheten. Nämnden äger

att taga initiativ i allt, som tillhör främjandet av fondens syften. Den

fastställer själv sin arbetsordning och övriga för dess verksamhet erforderliga

föreskrifter.

Förslag om C-fondens iansprålctagande framfördes av riksdagens revisorer

i deras den 15 december 1950 avgivna berättelse (§ 15).

Statsutskottet vid 1951 års riksdag upptog i utlåtande (nr 143) över

revisorernas förslag till behandling jämväl två till utskottet hänvisade motioner,

i vilka hemställts, att riksdagen måtte anvisa anslag för understöd

åt finlandssvenska skönlitterära författare, samt uttalade, att bestämmelserna

rörande C-fonden borde bli föremål för permutation och att övervägande

skäl syntes tala för att fonden överfördes till och sammansloges

med B-fonden. Det i motionerna angivna syftet syntes det utskottet, som

icke var berett att tillstyrka att anslag för ändamålet anvisades på riksstaten,

vara lämpligt att tillgodose genom anlitande av medel från Längmanska

kulturfonden. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t anhålla om åtgärder i enlighet med vad utskottet anfört.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 275), och därefter

utfärdade Kungl. Maj:t den 30 november 1951 kungörelse (nr 746) angående

ändring i vissa delar av stadgarna den 29 november 1918 för Längmanska

kulturfonden. Enligt de nya reglerna skall Längmanska kulturfonden

bestå av B- och C-fonderna. Vidare skall av tillgängliga medel ett

av nämnden för varje gång bestämt högsta belopp kunna årligen utbetalas

till finländska medborgare såsom stipendier för litterärt författarskap på

svenska språket eller såsom belöning för litterärt svenskspråkigt verk.

5. Tidigare förslag om svenska A-fondens användning

I samband med riksdag srevisoremas framställning 1950 om C-fondens

ianspråktagande yttrade revisorerna angående A-fonden, att under de nära

100 år som förflutit från Längmans död samhällsutvecklingen väsentligen

rubbat förutsättningarna för de hjälpaktioner testator avsett samt att de

av honom anvisade ändamålen numera i regel främjades genom anslag av

allmänna medel. Med hänsyn till den relativt korta tid, som återstode

intill dess A-fondens ianspråktagande skulle bli aktuellt, ville revisorerna

dock i detta sammanhang icke föreslå en ändrad disposition av fonden.

Förslag om A-fondens nyttiggörande väcktes därefter av riksdagens år

1955 församlade revisorer i den av dem avgivna berättelsen (§ 23). Revisorerna

förklarade till en början — under förmälan att enligt testamentet

A-fonden finge tagas i anspråk, när den vuxit till ett belopp motsvarande

4 millioner silverrubel, d. v. s. cirka 11,2 millioner kronor — att fondens

behållning kunde beräknas komma under budgetåret 1957/58 överskrida

detta belopp och att det därför syntes vara befogat att nu upptaga frågan

om fondens användning. Revisorerna, som framhöll att det skulle bli förenat

med betydande svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt finna användning

för A-fonden i enlighet med donationens ursprungliga syften,

ifrågasatte att överföra jämväl A-fondens kapital till kulturfonden. Genom

en dylik överföring kunde möjligheter skapas för en verklig breddning

av området för fondens kulturfrämjande verksamhet, vilket vore särskilt

värdefullt med tanke på den vetenskapliga forskningens beträngda läge.

I fråga om en på detta sätt utökad kulturfonds användning syntes böra

beaktas, att donator uttalat sig för att de åtgärder, som skulle vidtagas

med stöd av A-fonden, borde inrättas successivt med början norrifrån.

Detta syfte torde kunna förverkligas exempelvis på så sätt, att vid nyttiggörandet

av fondens kapital siirskild hänsyn toges till behovet av teknisk

forskningsverksamhet för det norrländska näringslivets utveckling och förkovran.

På grund av fondkapitalets storlek samt testamentets invecklade

och svårtolkade föreskrifter syntes dock dessförinnan frågan om A-fonden

behöva göras till föremål för särskild utredning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

Över revisorernas förslag avgavs remissutlåtanden av justitiekanslersämbetet,

statskontoret, länsstyrelsen i Norrbottens län och Längmanska

kulturfondens nämnd. Revisorernas uttalande, att tidpunkten nu fick anses

inne att till behandling upptaga frågan om den i de Längmanska donationsmedlen

ingående s. k. A-fondens användning, mötte icke någon gensaga

från remissmyndigheterna, vilka även tillstyrkte en utredning i ämnet.

Däremot var meningarna delade om på vad sätt fonden lämpligen borde

nyttiggöras. Remissmyndigheterna underströk starkare än revisorerna de

sociala och näringspolitiska behov, som donator i förevarande fall velat

tillgodose. Justitiekansler sämbetet framhöll dock, att vägande skäl för

permutation kunde anses föreligga och att ett nytt ändamål borde sökas

i den riktning revisorerna antytt. Längmanska kulturfondens nämnd betonade,

att genom en utredning borde klarläggas vilka av de i testamentet

angivna sociala uppgifterna inom landets nordliga delar, som för närvarande

kunde främjas genom från A-fonden avsatta underfonder eller

eljest medelst fondens avkastning. Den från revisorerna mest avvikande

uppfattningen uttalades av länsstyrelsen i Norrbottens län, som ansåg fondavkastningen

böra disponeras för vissa närmare angivna åtgärder i nämnda

län.

Statsutskottet vid 1956 års riksdag upptog i utlåtande (nr 94) över revisorernas

förslag jämväl till behandling

dels två likalydande motioner (I: 15 och II: 23), i vilka hemställts att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om att Kungl. Maj:t

ville låta utreda frågan om användande av den Längmanska A-fondens

avkastning till främjande av det kulturella samarbetet mellan Sverige och

Finland.

dels ock två likalydande motioner (1:109 och II: 103), i vilka hemställts

att riksdagen måtte dels uttala, att den Längmanska A-fonden skulle disponeras

jämlikt andemeningen i testamentet och att förslag om ändrade

användningsföreskrifter alltså skulle avvisas, dels hos Kungl. Maj:t hemställa

om en utredning såvitt anginge den närmare tolkningen av testamentets

bestämmelser om A-fondens utnyttjande för de ändamål, som

ursprungligen avsetts, eller andra därmed jämförliga syften i Norrbottens

län, beträffande tidpunkten för avkastningens ianspråktagande samt i

fråga om sammansättningen av det organ, som skulle besluta om medlens

användning.

Utskottet förklarade sig icke berett att för det dåvarande uttala sig till

förman för något visst ändamål, för vilket fonden framdeles kunde komma

att utnyttjas, utan menade, att frågan härom borde närmare prövas under

utredningsarbetets gång, varvid tillbörligt beaktande borde skänkas de

synpunkter, som framlagts såväl av revisorerna och vederbörande remissmyndigheter

som i motionerna. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte,

i anledning av revisorernas förevarande uttalande ävensom motionerna

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1960

1:15 och II: 23 samt I: 109 och II: 103, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en utredning rörande användningen

av den i de Längmanska donationsmedlen ingående A-fonden. Riksdagen

biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 234).

I två likalydande motioner till 1957 års riksdag (I: 127 och II: 122) hemställdes

ånyo om utredning i fråga om möjligheterna för tillskapande av

en fond för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland. I utlåtande

(nr 161) i anledning av motionerna framhöll statsutskottet, att utskottet

i utlåtandet 1956: 94 förutsatt att frågan om användandet av fondens

avkastning till främjande av det kulturella samarbetet mellan Sverige och

Finland upptoges till närmare prövning under utredningsarbetet. Utskottet

underströk vidare betydelsen av att genom utredningen klarhet snarast

vunnes huruvida viss del av nämnda donationsmedel kunde tagas i anspråk

för det i motionerna angivna ändamålet samt hemställde, att riksdagen

måtte, i anledning av motionerna I: 127 och II: 122, i skrivelse till Kungl.

Maj:t giva till känna vad utskottet anfört. Riksdagen beslöt (skrivelse 379)

i överensstämmelse med vad utskottet i utlåtandet föreslagit.

6. Finska A-fonden

På förslag av finska riksdagens bankoutskott beslöt 1950 års finska

riksdag, att ur Längmanska A-fonden ofördröjligen till en fond, benämnd

»E. J. Längmans kommunala fond» överföra 4 millioner mark, att Finlands

Bank framdeles, så snart A-fonden åter uppnådde i testamentet angivet

gränsbelopp, skulle föra till de uti testamentet föreskrivna delfondema dem

tillkommande belopp, och att utdelning av räntemedel från kommunala

fonden skulle begynna, så snart föreskrifter för denna utdelning fastställts

av riksdagen.

Den 19 mars 1954 fastställde finska riksdagen »Föreskrifter för utdelning

av understöd ur E. J. Längmans kommunala fond». Enligt föreskrifterna

skall understödsmedlen tilldelas kommunerna enligt viss proportion för

att användas till medicinalvård i form av läkemedel och sjukvård, understöd

åt sjuka och arbetsoföra, understöd åt mindre bemedlade barn och

stödjande av yrkesundervisning för ungdom samt understödjande av uppförandet

av hälsogårdar. Understöd beviljas icke för ändamål, vilkas stödjande

innebär, att kommunernas i lag föreskrivna vårdskyldighet minskas.

Fördelningen av understödsmedlen omfattar tills vidare vissa namngivna

kommuner i Uleåborgs och Lapplands län. Sedan tionde serien i Längmanska

A-fonden utgått, skall riksdagen ånyo besluta om fördelningen med

avseende fäst vid en eventuell utvidgning av understödsområdet.

Genom finska riksdagens sålunda meddelade beslut gjordes — frånsett

att kommunala fondens ändamål starkt begränsades i förhållande till vad

i testamentet upptagits — icke någon avvikelse från testamentet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

7. Utredningsmännen

Utredningsmännen har till en början undersökt frågan om Längmanska

testamentet såvitt angår bestämmelserna om A-fonden bör underkastas

permutation. I fall som det förevarande bör enligt utredningsmännen permutation

få tillgripas på lindrigare villkor än eljest. Föreskrifterna om avkastningens

kapitalisering — innebärande att först ett hundratal år skall

förflyta innan en del av donationsmedlens avkastning får tagas i anspråk

samt att därefter under ytterligare hundratals år kapitalisering av återstående

fondmedel skall fortsätta — syftar till att tillgodose framtida behov,

vilkas angelägenhet och storlek alls icke låtit sig överblickas vid bestämmelsernas

tillkomst. Enligt utredningsmännen är det vida mindre

angeläget att slå vakt om sådana långsiktiga bestämmelser än i fråga om

bestämmelser, vilka ger uttryck åt en uppfattning, vilken testator kunnat

överblicka.

Testamentet — icke minst i fråga om A-fonden — har utredningsmännen

funnit vara oklart och lämna vägen öppen för olika tolkningar. Bestämmelserna

om tidpunkten för den svenska A-fondens nyttiggörande kan sålunda

tolkas på två sätt. Enligt den ena tolkningen kan, enär fonden

redan efter fem seriers förlopp vuxit till förekrivna fyra millioner silverrubel

(11,2 millioner kronor), avsättning nu ske till delfond och avkastningen

av denna utdelas. Enligt den andra tolkningen är tidpunkten för

fondens nyttiggörande inne först då fonden efter sex serier vuxit till åtta

millioner silverrubel (22,4 millioner kronor), d. v. s. nått ett kapital som

är dubbelt så stort som finska A-fondens.

Utredningsmännen har icke ansett sig behöva taga ställning till vilkendera

tolkningen som bör givas företräde utan konstaterar att det spörsmål,

som skall besvaras, är huruvida sakliga skäl finnes för fortsatt kapitalisering

av fonden. Detta spörsmål har utredningsmännen ingående behandlat

med utgångspunkt från såväl den ena som den andra av de båda tolkningsmöjligheterna.

De har kommit fram till att, oavsett vilken tidpunkt som är

den riktiga, testamentets regler om fortsatt kapitalisering av A-fonden ej

vidare bör tillämpas och att permutation därför bör ske i ändamål att

hela eller större delen av fondens avkastning skall kunna nyttiggöras. Utredningsmännen

har för sitt ställningstagande beaktat bland annat de penningvärdeförändringar,

som ägt rum under den tid som förflutit sedan

Längman skrev sitt testamente, och dessa förändringars starka återverkningar

på Längmanska donationen ävensom de senare årens minskning av

A-fondens realvärde, oaktat hela avkastningen — omkring tre procent —

lagts till kapitalet. Frågan om den sannolika framtida utvecklingen av

penningvärdet är enligt utredningsmännen oviss. Bedömningen huruvida

avsteg bör göras från testamentets föreskrifter om fortsatt kapitalisering

anses dock icke böra ske efter andra förhållanden än dem som nu råder.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

I testamentet har föreskrivits ett invecklat system, enligt vilket omväxlande

del av fondmedlen skall avsättas till delfonder och återstoden

vidare kapitaliseras. En given följd av kapitaliseringens slopande är enligt

utredningsmännen, att avsättning till delfonder ej kan ske enligt nämnda

system.

A-fondens syftemål är synnerligen omfattande och enligt utredningsmännen

erbjuder kommunala fonden det främsta exemplet på denna vidsträckta

planläggning. För utredningsmännen står det utan vidare klart,

att en begränsning av dessa syftemål måste ske. För en permutation i fråga

om A-fondens syftemål talar också den oerhörda omdaning, som det svenska

samhället genomgått under dessa hundra år och vilken väsentligen rubbat

förutsättningarna för de av testator avsedda hjälpaktionerna. Utredningsmännen

har därför ansett det klart, att avsteg även bör göras från testamentets

bestämmelser om A-fondens syftemål.

Utredningsmännen har vidare funnit, att vägande skäl talar för att regeln

i testamentet om viss ordningsföljd mellan länen äger avseende allenast

beträffande utbetalning från kommunala fonden och att i fråga om övriga

delfonder — i anslutning till grundbestämmelsen att testamentet givits

»till förmån för Sveriges alla Stånd och Folkklasser» — utdelning skall ske

oberoende av behovets lokalisering. Längmans plan att varje kommun i

landet efter hand skulle få sina aktuella och framtida behov »till fullo»

täckta ur A-fonden har utredningsmännen konstaterat vara omöjlig att

genomföra.

På grundval av den gjorda undersökningen har utredningsmännen föreslagit

att — med avsteg från testamentets föreskrifter — användningen av

A-fonden i huvudsak bör få anpassas efter nu rådande förhållanden. Detta

innebär enligt utredningsmännen givetvis icke, att testamentets föreskrifter

är betydelselösa. Liksom alltid vid permutation bör anknytning i största

möjliga utsträckning ske till testators mening.

I syfte, bland annat, att fondens realvärde ej snabbt skall minska har

utredningsmännen ansett att i fortsättningen en betydande del av fondens

avkastning årligen måste läggas till kapitalet. De har härutinnan föreslagit

en kapitalisering av hälften av fondens årliga avkastning.

Utredningsmännen övergår därefter till att behandla olika konkreta förslag

i fråga om fondens användning och verksamhetsområde.

För Längman torde — framhåller utredningsmännen — såsom mest

angelägna ha framstått de för den kommunala fonden upptagna sociala

ändamålen och därnäst torde Längman ha fäst stort avseende vid företagsamhetens

främjande. T utredningen betonas, att det sociala läget numera

är helt annorlunda än på Längmans tid. Den allmänna standardhöjningen

och olika sociala hjälpåtgärder — folkpensioner, allmän sjuk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

försäkring, kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel, arbetslöshetshjälp,

bidragsförskott, barnbidrag etc. — har åstadkommit att sådan allmän

nöd, som Längman hade i tankarna, icke vidare existerar. Med hänsyn till

de i socialt avseende helt ändrade förhållandena har utredningsmännen

ansett att fonden icke bör användas inom det i egentlig mening sociala

området. Däremot föreligger det enligt utredningsmännen utrymme för

en betydande verksamhet från fondens sida inom näringslivet. Inom olika

delar av landet, främst i glesbebyggda eller avlägset liggande trakter, har

den smärre företagsverksamheten — såsom jordbruk, skogsbruk, småindustri,

hantverk och slöjd — att kämpa med stora svårigheter. Att i

sadana trakter företagsamheten stödjes anser utredningsmännen vara mycket

viktigt ur allmän samhällelig synpunkt. De statliga hjälpåtgärder som

utgår till småföretagsamheten är förvisso icke tillräckliga. Fondens användning

för företagsamhetens främjande innebär vidare en koncentration

av verksamheten till ett av de i testamentet bestämda användningsområdena,

en lösning, som utredningsmännen finner tillfredsställande ur permutationsrättslig

synpunkt. — Utredningsmännen har därför föreslagit,

att A-fonden användes till främjande av småföretagsamheten, därvid främst

bör stödjas åtgärder, vilka är till mera allmän nytta.

Detta ståndpunktstagande innebär, att utredningsmännen funnit sig icke

kunna biträda den av riksdagens år 1955 församlade revisorer uttalade

uppfattningen att A-fondens medel icke lämpligen kan nyttiggöras i anslutning

till det syfte testator haft med bestämmelserna om fonden och

att A-fonden därför bör uppgå i kulturfonden. Jämväl till den i olika

motioner framförda tanken att använda A-fondens avkastning till främjande

av det kulturella samarbetet mellan Sverige och Finland har utredningsmännen

ställt sig avvisande.

Enligt utredningsmännens förslag skall A-fonden ha till ändamål att

främja företagsamhet, företrädesvis hantverk, jordbruk, skogsbruk, slöjd

och småindustri. Vid bidragsgivningen skall iakttagas att åtgärder av gemensamt

intresse för ett flertal företagare, såsom rådgivning, upplysning

och yrkesutbildning, i första hand stödjas, att förutsättning för bidrag till

enskild företagare är att denne kan antagas icke vara i stånd att själv

bekosta åtgärden samt att bidrag kan, därest så prövas lämpligt, lämnas

jämväl i fall då statligt eller kommunalt understöd utgår.

Fonden har föreslagits böra benämnas Längmanska företagarfonden.

Beträffande fondens verksamhetsområde har utredningsmännen ansett

något skäl icke föreligga för att testators vilja om viss företrädesrätt för

det nordligaste länet icke skulle beaktas. Vid utdelning ur fonden synes

med aktgivande på att donationen gjorts till förmån för hela svenska

folket — det nordligaste länet böra tillerkännas viss prioritet. Härvid lärer

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

enligt utredningsmännen två huvudalternativ kunna ifrågakomma. Antingen

kan fondens verksamhetsområde bestämmas vara landet i dess helhet

med förklaring att särskild hänsyn skall tagas till behoven i norra

delen av landet. Eller kan bestämmas, att fonden under viss tid helt skall

ha sin verksamhet förlagd till det nordligaste länet, därvid förutsättes att

efter den angivna tiden verksamhetsområdet skall ändras. Av dessa alternativ

har utredningsmännen funnit det sistnämnda såväl bäst ansluta sig

till testators intentioner som ur allmän synpunkt vara att föredra.

Enligt förslaget skall därför tillgängliga medel till en början under viss

tid — förslagsvis 50 år — helt förbehållas Norrbottens län. I god tid innan

nämnda tid gått till ända bör frågan om fondens verksamhetsområde upptagas

till nytt övervägande.

I fråga om jondens förvaltningsorgan har utredningsmännen funnit det

ur allmän organisatorisk synpunkt mest ändamålsenligt att företagarfonden

och kulturfonden med sina vitt skilda ändamål har var sitt förvaltningsorgan.

Testamentets bestämmelser om ett gemensamt förvaltningsorgan

föreslås därför sättas ur kraft. I stället förordas att företagarfondens förvaltning

ordnas efter mönster av kulturfondens.

Då fondens verksamhetsområde enligt förslaget till en början skall vara

förlagt till Norrbottens län, föreslås att förvaltningsorganet icke endast

under denna tid är lokaliserat till nämnda län utan även är sammansatt

av personer med speciell insikt i fråga om de ändamål inom länet, som

fonden avses skola främja. Organet, som förslagsvis benämnes Längmanska

företagarfondens nämnd, skall enligt förslaget bestå av fem ledamöter, av

vilka en, landshövdingen i Norrbottens län, är självskriven ordförande och

de fyra övriga — jämte suppleanter för dem — utses av Kungl. Maj:t på

förslag av landstinget, hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen och

företagarföreningen i länet.

8. Remissyttranden

Samtliga remissinstanser ansluter sig till utredningsmännens uppfattning,

att Längmanska testamentet med hänsyn till såväl avfattningen av

testamentet som under det gångna seklet inträdda förändringar i de ekonomiska

och sociala förhållanden som donator haft för ögonen icke kan efter

ordalydelsen tillämpas i fråga om den donerade A-fonden och att testamentet

följaktligen i hithörande hänseenden bör underkastas permutation

i ändamål att på lämpligaste sätt förverkliga donators syften. Oavsett

vilken tolkning som ges åt testamentets bestämmelser ifråga om tidpunkten

för A-fondens ianspråktagande utgör enligt justitiekansler sämbetet de skäl,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116 år 1960

som kan åberopas för att ej längre upprätthålla testamentets kapitaliseringsregler

utan nu nyttiggöra hela eller större delen av A-fondens avkastning,

tillräcklig grund för en permutation av dessa regler i enlighet med

förslaget.

Frågan om kapitali sering även i framtiden av viss

del av fondens avkastning beröres i några remissyttranden.

Justitiekansler sämbetet och länsstyrelsen i Norrbottens län anser ur skilda

synpunkter tillräckligt med att 25 procent av avkastningen tills vidare

fonderas. Justitiekansler sämbetet utvecklar sin ståndpunkt sålunda.

Bibehållandet av realvärdet är naturligen angeläget i fråga om såväl

kulturfonden som A-fonden. Det synes emellertid föga tilltalande, att

detta syfte tillgodoses genom en fondering av så stor del av avkastningen

som hälften. Ur allmän synpunkt ligger det icke något önskvärt i att avkastningen

av donationer blott i ringa mån tages i anspråk, låt vara att

syftet därmed är att donationerna skola tillväxa; ofta ter sig detta ej

heller tilltalande med hänsyn till donator. Skattereglerna i fråga om allmännyttiga

stiftelser har också erhållit sådant innehåll, att berörda önskemål

beaktats. Här må blott hänvisas till punkten 8 i anvisningarna till

53 § kommunalskattelagen. Där uttalas, att frågan om skattskyldigheten

för stiftelse skall bedömas med hänsyn till det ändamål som tillgodoses i

den bedrivna verksamheten. Om stiftelse — heter det vidare — under

längre tid icke bedrivit eller icke kan väntas komma att bedriva verksamhet

i en omfattning som skäligen svarar mot avkastningen å stiftelsens

tillgångar, skall stiftelsen, oavsett dess ändamål, anses hänförlig under

53 § 1 mom. f) i lagen, d. v. s. utgöra skattepliktig stiftelse. I praxis lärer

gränsen för avkastningsfondering, som icke föranleder skatteplikt för stiftelse,

ligga mellan 20 och 30 procent. Ämbetet har velat erinra om berörda

förhållanden, ehuru förevarande fond såsom tillhörig staten icke är underkastad

skatteplikt.

I och för sig är det således önskvärt, att avkastningen av A-fonden för

fondering tages i anspråk blott till så stor del som vanligen är fallet i fråga

om fonder, även om detta skulle vara till men för strävandena att bevara

fondkapitalet reellt sett oförminskat. Dessa strävanden synas böra främjas

på annat sätt. Härutinnan är att märka, att vid behandlingen av 1956 års

fondutrednings nyligen avgivna betänkande Donationsfonder — SOU

1959:29 — ökade möjligheter torde yppa sig att motverka förlust för fonder

på grund av fondmedels hittillsvarande placering i icke värdebeständiga

valutor. Det borde, såvitt nu kan bedömas, icke vara uteslutet att — om

det ej lämpligen låter sig göra uppdraga åt statskontoret att enligt mera

fria placeringsregler förvalta statliga fonder — fristående förvaltning anordnas

för medel av det slag de betydande Längmanska donationsfonderna

utgöra. Tills vidare och intill dess klarhet om förvaltningen av Längmans

donationsfonder vunnits, torde vara tillrådligt att såvitt angår A-fonden,

varom nu är fråga, avsätta något mera av avkastningen än vanligen är

fallet för att motverka kapitalförlust men dock icke så stor andel som 50

procent.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om icke önskemålet att fondens

realvärde i görligaste mån upprätthålles bättre tillgodoses, om avsättningen

för kapitalökning göres beroende av förändringar i penningvärdet,

dock så att minst halva avkastningen fonderas varje år.

Utredningsmännens förslag i fråga om A-fondens ändamål har

framkallat en livlig diskussion bland remissmyndighetema. Man är i allmänhet

ense om att donators intentioner icke kan helt tillgodoses och

att med hänsyn till fondens begränsade resurser en koncentration av ändamålen

inom den i testamentet givna ramen är erforderlig. Uppfattningarna

delar sig dock något i fråga om vilka av testamentets egentliga ändamålsföreskrifter

som kan anses ha framstått för donator som mest angelägna

och som därför i första hand bör tillgodoses. Utredningsmännens förslag

härutinnan lämnas utan erinran av arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, kommerskollegiet, statens hantverksinstitut samt

länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands och Norrbottens län.

Lantbruksstyrelsen föreslår, att de fondmedel som tilldelas jordbruket

huvudsakligen bör användas för demonstrationsjordbruk samt för forsknings-

och upplysningsverksamhet inom jordbrukets område.

En användning av fonden i enlighet med de av utredningsmännen angivna

riktlinjerna synes enligt statskontorets mening medföra, att fonden

erhåller en alltför ensidig inriktning till gynnande av företagsamheten, särskilt

i betraktande av de i testamentet givna föreskrifterna, av vilka framgår,

att för donator de sociala ändamålen framstått som de mest angelägna.

Statskontoret ifrågasätter därför om icke fonden borde få ett mera

vidsträckt användningssätt och föreslår härutinnan, att hälften av den tillgängliga

avkastningen disponeras till stödåtgärder vid naturkatastrofer

och liknande olyckor, vilka donator särskilt omnämnt.

För socialstyrelsen blir ställningstagandet till frågan om fondens användning

helt beroende av om här i landet — och närmare bestämt i

Norrbotten — behov i mera avsevärd utsträckning föreligger av enskild

hjälpverksamhet på det sociala området. Socialstatistiken — främst statistiken

rörande socialhjälpen — ger, uttalar socialstyrelsen, en klar anvisning

om att det i vissa norrbottenskommuner, särskilt i Tornedalen,

finns ett betydande utrymme för sociala insatser från enskilt håll. I denna

situation saknas därför enligt socialstyrelsens bestämda uppfattning anledning

att vid permutation uppge det primära syfte som testator avsett

med fonden. Socialstyrelsen föreslår därför, att A-fonden användes för

sociala ändamål. Längmanska kulturfondens nämnd framkastar, att fondens

avkastning jämväl bör användas för tillgodoseende av sådana hjälpbehov,

vilka icke alls eller icke tillräckligt stödjas genom samhälleliga insatser.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön, som anser avkastningen böra

användas inom det i egentlig mening sociala området, förordar att frågan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 116 år 1960

om användningen av fonden utredes på nytt och att därvid större hänsyn

tages till testamentets bestämmelser av fondens syftemål.

Justitiekansler sämbetet, som tagit del av övriga remissyttranden, accepterar

utredningsmännens förslag med det tillägget att såsom ändamål för

fonden även anges främjande av sådan forskning som har betydelse för

näringslivet i nordligaste Sverige. Ämbetet ifrågasätter vidare om icke

härtill kunde fogas en bestämmelse av innebörd, att det föreslagna utdelande

organet icke skulle vara betaget möjlighet att undantagsvis, när

särskilda skäl så påkallade, använda ringare del av avkastningen till annat

ändamål som organet fann stå i överensstämmelse med testamentet eller

dess grunder. Ämbetet yttrar bland annat.

Ämbetet är benäget att i princip ansluta sig till de sakkunnigas mening,

att fonden icke bör användas inom det i egentlig mening sociala området.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande framhållit, att ett stort socialt

hjälpbehov finnes i Norrbotten, särskilt i vissa kommuner, och att fonden

borde användas för sociala ändamål. Häremot synes kunna invändas, att

en användning av fonden till främjande av företagsamheten indirekt tillgodoser

sociala synpunkter. Ämbetet föreställer sig också, att missförhållanden,

vilka tar sig uttryck i så höga understödsfrekvenser som styrelsen

angivit för vissa kommuner i Norrbotten, hellre bör avhjälpas genom

åtgärder som skapar arbetstillfällen än genom utdelande av understöd.

Vissa av de i testamentet angivna andra ändamålen av social natur är

numera tillgodosedda i sådan omfattning, att det ej bör komma i fråga,

att de Längmanska medlen skall komma dem till godo, såsom till »jordgummor,

doktorer, läkemedel, sjuka». Vad nu sagts gäller även sådana

ändamål som »folkskolor» och »sparbanker». En del andra av Längman

angivna ändamål kräver nu kapitalinsatser av sådan storleksordning, att

de icke kan tillgodoses med avkastningen av donationsmedlen. Hit hör

exempelvis »morasters uttorkning, sjöars av- och tilledning, landsvägars

upphjälpande och kommunikationers befrämjande» samt anläggande av

järnvägar och kanaler. Inrättande av livräntefond hör också hit men lärer

även av andra skäl i våra dagar icke böra komma i fråga som ändamål

för fonden. Avvisas således tanken på att använda fonden till nu berörda

sociala och andra ändamål, och vidhålles önskan att vid en permutation

av testamentsföreskrifterna så nära som möjligt hålla sig inom ramen för

testamentets egentliga ändamålsföreskrifter, torde icke återstå mycket

annat än sådana ändamål som i betänkandet angivits under den gemensamma

benämningen företagsamhetens främjande. Uteslutet bör det dock

möjligen icke vara att i särskilda fall taga fonden i anspråk för avhjälpande

av behov hos enskilda, som uppkommit exempelvis i samband med naturskador

och dylikt. Angelägenheten av att resurserna icke alltför mycket

splittras talar dock häremot. Att undantagsvis medgiva sådan användningsynes

likväl tänkbart.

Ur en synpunkt torde en viss tvekan göra sig gällande beträffande den

föreslagna användningen. Med sin donation till »Sveriges alla Stånd och

Folkklasser» torde Längman ha avsett, att donationen såvitt gäller A-fonden

skulle kunna göra väsentliga självständiga insatser på olika områden

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1960

till förbättrande av medborgarnas materiella tillvaro. Ehuru efter ett

slopande av kapitaliseringsreglerna det är om möjligt ännu klarare än

förut, att varje tanke måste uppges på att A-fonden skulle vara mäktig

några direkta insatser av den omfattning Längman menat, synes dock

kunna sättas i fråga, om det icke läte sig göra att i någon, om än obetydlig

män vinna anknytning till det som torde ha legat Längman särskilt om

hjärtat, nämligen att i ett eller annat avseende något stort skulle uträttas

med hans kvarlåtenskap. Ämbetet menade nog, att något i denna riktning

vore möjligt, då ämbetet i sitt utlåtande över riksdagsrevisorernas år 1955

framlagda förslag om A-fondens nyttiggörande som ett tänkbart framtida

ändamål, för A-fonden pekade på »forskning, som avser att nå praktiska

resultat inom områden testator angivit och därigenom möjliggör av honom

åsyftad förkovran och utveckling». Även 1955 års riksdagsrevisorer synes

ha varit inne på liknande tankegång, då de yttrade, att vid nyttiggörandet

av fondens kapital särskild hänsyn skulle tagas till behovet av teknisk

forskningsverksamhet för det norrländska näringslivets utveckling och förkovran.

Det är visserligen alldeles uppenbart, att fondens resurser icke

förslå till insatser för främjande av forskning på alla de av Längman angivna

områdena. Den del av avkastningen av A-fonden, som bör kunna

göras tillgänglig för användning, synes dock ej så ringa, att den icke

skulle vara tillräcklig att bekosta något tämligen väsentligt forskningsprogram

till gagn för Norrlands näringsliv.

Med det nu anförda har ämbetet icke — emot utredningsmännens uppfattning

och det stöd denna erhållit vid remissbehandlingen — ansett sig

böra framlägga förslag, syftande till att ett forskningsändamål skulle träda

i stället för det i betänkandet upptagna. Ämbetet anser sig emellertid böra

ifrågasätta, om icke även forskning bör nämnas vid sidan av det av utredningsmännen

föreslagna ändamålet med fonden.

I det närmaste samtliga remissinstanser — justitiekansler sämbetet, socialstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, kommerskollegiet, statens hantverksinstitut, länsstyrelserna

1 Kronobergs och Norrbottens län samt Längmanska kidturfondens nämnd

— biträder tanken att under någon mera avsevärd tid låta tillgängliga

medel förbehållas Norrbottens län eller lämnar förslaget

härom utan erinran. Statens hantverksinstitut ifrågasätter om ej

åtminstone Lapplandsdelen av Västerbottens län jämväl borde ingå i fondens

verksamhetsområde. Med hänsyn till den snabbhet, varmed samhällsoeh

näringsförhållanden utvecklas och förändras, och till avkastningens

successiva ökning förordar nu nämnda remissinstanser i allmänhet en kortare

tid — varierande mellan 10 och 33 år — än den föreslagna, efter vilken

nytt verksamhetsområde skall bestämmas för fonden. J ustitiekanslersämbetet

anser tiden ej behöva anges på annat sätt än att det föreskrives

att verksamhetsområdet tills vidare skall vara Norrbottens län. Länsstyrelsen

i Norrbottens län finner det mindre lämpligt att redan nu fastslå att

fondens avkastning efter 50 år skall anviindas för annan landsdel än Norrbottens

län.

Länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län ställer sig avvisande till

2 — llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 116

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

att för avsevärd tid helt binda fondens användning till det nordligaste

länet. Även i andra glesbebyggda eller avlägset liggande trakter än i norra

Sverige har, betonar sistnämnda länsstyrelse, den smärre företagsamheten

att kämpa med stora svårigheter. Ett lämpligt sammansatt förvaltningsorgan

tager under alla förhållanden nödig hänsyn till de landsdelar, där

behovet av hjälp mest gör sig gällande.

Den föreslagna sammansättningen av fondens förvaltningsorgan

lämnas i huvudsak utan erinran av flertalet remissinstanser. Justitiekansler

sämbetet finner — med hänsyn till den av ämbetet ifrågasatta

utvidgningen av fondens ändamål — det påkallat att i förvaltningsorganet

ingår någon som kan vara målsman för forskningsintressen. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen

bör länsarbetsnämnden beredas tillfälle att föreslå en

representant i organet. Statens hantverksinstitut framhåller lämpligheten

av att institutet såsom det statliga organ som har att sörja för fortbildningen

av yrkesmän inom den viktiga sektor av näringslivet, som utgöres av

hantverk och småindustri, blir företrätt i förvaltningsorganet.

9. Departementschefen

Ett sekel har förflutit sedan den finländske handlanden Erik Johan

Längman i testamente förordnade om sin stora donation till förmån för

Finlands och Sveriges folk. Av donationsmedlen har endast den svenska

A-fonden ännu inte tagits i bruk. Genom A-fondens tillväxt — efter

förräntning under nära 100 år uppgick fonden den 30 juni 1959 till

11 786 146 kronor 53 öre — har frågan om dess ianspråktagande nu blivit

aktuell. På grund av testamentets invecklade och delvis svårtolkade bestämmelser

om hur fonden skall användas har genom särskilt tillkallade

utredningsmän verkställts undersökning för att klarlägga dessa frågor.

I fråga om A-fonden har donationen vittgående syftemål inom ett flertal

olika viktiga områden av samhällslivet. Säkerligen tänkte sig Längman

att donationsmedlen härvidlag skulle komma att spela en utomordentligt

betydelsefull roll. I syfte att tillförsäkra fonden ett tillräckligt kapital föreskrevs

i testamentet en invecklad och långsiktig kapitaliseringsplan, innebärande

bland annat att avsättning successivt skulle ske till delfonder för

de skilda ändamålen. Allteftersom sådan avsättning ägde rum skulle delfonderna

få börja användas. Såvitt nu kan bedömas skulle med fullföljande

av detta kapitaliseringssystem troligen ytterligare några hundra år komma

att förflyta innan fondbildningen vore helt klar och dess avkastning fullt

ut kunde nyttiggöras för de avsedda ändamålen.

Fonden har numera vuxit till sådan storlek (11,2 miljoner kronor), att

— såsom kapitaliseringsreglerna ursprungligen tolkats — avsättning kan

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

ske till en första delfond. Denna tolkning är dock ej ovedersäglig. Utredningsmännen

har framhållit att donationsbestämmelserna också kan tolkas

så, att tidpunkten för påbörjandet av fondens användning är inne först

då fondens kapital fördubblats ytterligare en gång. Emellertid har utredningsmännen

ej funnit erforderligt att taga ställning till vilkendera tolkningen

som bör givas företräde. De har nämligen ansett att, oavsett vilken

tolkning som lägges till grund för bedömningen, så bör testamentets

regler om fortsatt kapitalisering ej längre tillämpas utan större delen av

fondens avkastning genast tagas i anspråk. En följd härav blir att systemet

med delfonder helt slopas.

Till detta förslag, vilket tillstyrkts av samtliga remissinstanser, vill även

jag ansluta mig. Såsom utredningen understrukit är sådana långsiktiga dispositioner,

som Längman tänkt sig beträffande A-fonden, förbundna med

betydande risker, främst sammanhängande med förändringarna i penningvärdet.

Den hittillsvarande utvecklingen ger anledning antaga, att fonden

med den föreskrivna ordningen för kapitalisering aldrig kommer att erhålla

de resurser som fordras för att tillnärmelsevis fylla så högt ställda

anspråk som Längman haft i sikte. Ej heller synes ens en fondering i framtiden

av avkastningen i dess helhet innebära garantier för en tryggad realvärdeökning

för fonden. Enligt min mening bör man därför med frångående

av testamentets kapitaliseringsregler nu taga i anspråk fondens samlade

resurser. I likhet med justitiekanslersämbetet anser jag, att avkastningen

av fonden bör användas till tre fjärdedelar och återstoden kapitaliseras.

Såsom utredningsmännen framhållit torde det ej heller vara möjligt att

fasthålla vid åtskilliga andra till donationen knutna bestämmelser, bland

annat dem som anger fondens ändamål. Redan med hänsyn till fondens

resurser — för närvarande avkastar fonden cirka 400 000 kronor årligen,

varav en del måste kapitaliseras — förefaller det uppenbart att dess användning

måste starkt begränsas i förhållande till vad donator föreskrivit.

Dessutom synes det oundgängligt, att fondens syftemål avpassas efter den

samhällsutveckling som ägt rum sedan fondens tillkomst.

Från dessa utgångspunkter, om vilka i ärendet ej synes föreligga några

meningsskiljaktigheter, bör donationsbestämmelserna underkastas permutation

i syfte att finna en ändamålsenlig användning för A-fondens avkastning.

Vad så beträffar frågan, vilket ändamål fonden bör ha, vill jag till en

början erinra om att såsom en grundregel vid permutation gäller, att anknytning

så långt det är möjligt bör ske till donators avsikt. Härav följer

att A-fondens användning såvitt möjligt bör bestämmas inom ramen för

testamentets ändamålsbestämmelser. Såsom jag skall utveckla närmare

i det följande synes det vara möjligt att utan svårighet finna en förnuftig

användning för fonden inom områden, som omfattas av donationsbestäm
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

melserna. Jag anser mig av denna anledning ej böra biträda den tidigare

framkastade tanken att låta A-fonden uppgå i kulturfonden och därigenom

bredda området för sistnämnda fonds kulturfrämjande verksamhet. Av

samma skäl måste jag ställa mig avvisande till den tidigare motionsledes

framförda tanken att använda avkastningen till främjande av det kulturella

samarbetet mellan Finland och Sverige. I sammanhang härmed må

erinras om att numera mellan Finland och Sverige träffats överenskommelse

om tillskapande av en gemensam kulturfond genom att taga i anspråk

räntelikvider å de svenska statskrediterna till Finland (prop. 1958: B 57,

SU B 106, Rskr B 129).

När det gäller att från de utgångspunkter jag nyss angivit söka sig fram

till ett lämpligt ändamål, måste främst beaktas den genomgripande omdaning,

som det svenska samhället genomgått under de hundra åren sedan

fondens tillkomst; denna omdaning har väsentligen rubbat förutsättningarna

för åtskilliga av donators förordnanden. Många av de behov som

avsetts skola tillgodoses genom fonden bestrides numera genom anslag

från stat och kommun i en helt annan omfattning än på Längmans tid.

Vad nu sagts torde äga tillämpning i särskild grad beträffande de i testamentet

angivna sociala ändamålen. Utredningsmännen konstaterar sålunda,

att det sociala läget numera är helt annat än vid tiden för testamentets

tillkomst, och att sådan nöd som Längman haft i tankarna ej längre existerar.

Med hänsyn till de i socialt avseende helt ändrade förhållandena

anser utredningsmännen att fonden icke bör användas inom det i egentlig

mening sociala området. I denna mening, som biträdes av flertalet av remissinstanserna,

kan jag för egen del instämma. Om fonden, såsom förordas

av några remissinstanser, skulle tagas i bruk för sociala ändamål,

bleve det på grund av de begränsade resurserna nödvändigt att hålla sig

inom enbart detta område. Fonden skulle därmed få karaktär av ett förhållandevis

obetydligt komplement till det i dagens läge rikt utbyggda

sociala välfärdssystemet. Ett dylikt resultat kan enligt min mening inte

anses väl förenligt med de principiella intentioner Längman måste antagas

ha haft med donationsmedlen.

Åtskilliga andra av de i testamentet angivna ändamålen bör, såsom utredningsmännen

funnit, ej heller komma i fråga som ändamål för fonden.

Antingen drives numera den avsedda verksamheten huvudsakligen av stat

eller kommun, såsom exempelvis gäller beträffande skolväsendet och kommunikationsväsendet.

Eller också är ändamålen sådana — jag tänker t. ex.

på torrläggningsföretagen — att det kräves kapitalinsatser av sådan storleksordning

att de ej tillnärmelsevis kan tillgodoses med de tillgängliga

fondmedlen.

Bortses sålunda från de syften jag nu berört återstår av de i testamentet

upptagna ändamålen i huvudsak endast sådana, som utredningsmännen

angivit under den gemensamma beteckningen företagsamhetens främjande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

Utredningsmännen har funnit det möjligt att med fonden göra en betydande

insats inom vissa områden av näringslivet, särskilt beträffande den

smärre företagsamheten, som enligt vad utredningsmännen påpekat kämpar

med stora svårigheter, främst kanske i glesbebyggda eller avlägset

liggande trakter. De statliga stödåtgärderna för dylik företagsamhet anser

utredningsmännen ej kunna medföra, att behovet av stöd från annat håll

eller med annan inriktning bortfaller. Utredningsmännen har framhållit,

att det från permutationsrättslig synpunkt skulle vara tillfredsställande om

fondens användning på detta sätt koncentrerades till ett av de i donationen

bestämda användningsområdena. Utredningsmännens förslag till

fondens användning, som alltså är av denna innebörd, har vunnit anslutning

av flertalet av remissinstanserna.

Enligt min mening innebär utredningsmännens förslag att fondens användning

erhåller en efter dess resurser väl avpassad begränsning. Samtidigt

tillgodoses härmed ett av de huvudändamål, som testator vid sitt

förordnande ställt i förgrunden. Även jag är av den uppfattningen att

fonden inom det föreslagna området kan finna utrymme för en väsentlig

allmännyttig insats i den anda Längman tänkt sig. Jag förordar därför,

att fonden under benämningen Längmanska företagarfonden får användas

till främjande av företagsamhet, företrädesvis hantverk, jordbruk, skogsbruk,

fiske, slöjd och småindustri. Däremot anser jag mig icke kunna

biträda det av några remissinstanser framförda förslaget, att fonden vid

sidan av det nu angivna ändamålet även skulle få tagas i anspråk för

hjälp åt enskilda i anledning av naturskador och dylikt. Om fonden på

detta sätt splittras på flera ändamål, kan det nämligen befaras att den ej

blir mäktig den betydande insats som i främsta rummet bör eftersträvas.

Inom ramen för det av mig förordade ändamålet bör fondens avkastning

få användas till stödåtgärder av skilda slag. I princip bör härvidlag den

nämnd, som jag i det följande kommer att föreslå som förvaltningsorgan

åt fonden, äga tämligen fria händer. Jag vill här endast framhålla några

huvudområden för användningen. Främst kommer därvid i åtanke åtgärder

av gemensamt intresse för flertalet företagare inom visst eller vissa

områden. Av stor betydelse är, såsom justitiekanslersämbetet påpekat, den

insats till småföretagsamhetens fromma, som kan göras genom att något

för företagsamheten betydelsefullt forskningsprogram erhåller stöd från

fonden. Genom en forskningsinsats skapas också större möjlighet att infria

Längmans förhoppning att något stort skulle åstadkommas med fonden.

Andra åtgärder av betydande intresse för ett flertal företagare kan, såsom

utredningsmännen framhållit, utgöras av stöd åt rådgivnings-, upplysningsoch

yrkesutbildningsverksamhet. Som ytterligare exempel kan nämnas

bidrag till försöksverksamhet, utredningar och marknadsundersökningar.

I undantagsfall bör även ekonomiskt bidrag kunna tänkas utgå till enskild

företagare, som av särskild anledning är i behov därav. Bidrag ur fonden

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

bör givetvis kunna lämnas jämväl i fall då statligt eller kommunalt understöd

utgår.

Efter band torde erfarenhet vinnas av hur fonden bör användas för att

bäst tillgodose sitt syfte. Det är möjligt att det då visar sig påkallat med

närmare direktiv för bidragsgivningen inom den nyss angivna ramen.

Sådana direktiv torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda.

Beträffande företagarfondens geografiska användningsområde finner jag

i likhet med utredningsmännen donators vilja om viss företrädesrätt för

det nordligaste länet böra beaktas. Detta torde lämpligast ske genom att

verksamhetsområdet tills vidare bestämmes vara Norrbottens län. En följd

härav blir bland annat, att den forskning, som kan komma att åtnjuta

understöd, i början bör vara inriktad på speciella problem inom detta län.

Med stöd av vunna erfarenheter av fondverksamheten och dess resultat

torde Kungl. Maj:t sedermera få besluta om att användningsområdet skall

ändras eller utvidgas till ny del av landet. Någon fixerad tidpunkt för en

dylik omprövning bör enligt min mening alltså icke nu fastställas.

Från organisatorisk synpunkt är det mest ändamålsenligt, att företagarfonden

och kulturfonden med sina skilda ändamål har var sitt förvaltningsorgan.

Avsteg bör därför göras från donationsbestämmelserna om

gemensamt sådant organ. Företagarf ondens förvaltning torde kunna ordnas

i huvudsak efter mönster av kulturfondens. Förvaltningsorganet bör benämnas

Längmanska företagarjondens nämnd. Med hänsyn till att verksamheten

till en början skall vara förlagd till Norrbottens län, torde

nämnden tills vidare böra vara lokaliserad till detta län och sammansatt

av personer med speciell insikt i fråga om de ändamål inom länet, som

fonden avses skola främja. Jag kan i princip godtaga den av utredningen

föreslagna sammansättningen, dock att antalet ledamöter bör utökas med

en som kan vara målsman för forskningsintressen. Nödiga förvaltningskostnader

bör bestridas ur den för utdelning disponibla delen av avkastningen.

Nämnden bör börja sin verksamhet den 1 juli 1960. Fondens avkastning

för tiden från och med den 1 juli 1959 bör då i den utsträckning ovan

föreslagits vara tillgänglig för utdelning.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser

om fondens användning enligt de riktlinjer jag ovan angivit.

I utredningen har berörts frågan om utgivande av en levnadsteckning

rörande Längman. Något förslag härom har dock icke framlagts. Därest

frågan efter överenskommelse med vederbörande finska förvaltningsorgan

blir aktuell, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om bidrag

härtill ur avkastningen från donationsmedlen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och med hänvisning

till att riksdagen medverkat i tidigare beslut om ianspråktagande av övriga

delar av Längmans donation får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att medgiva att den med litt. A betecknade delen av

den svenska donationsfond, som upprättats genom testamente

av finländske handlanden Erik Johan Längman, må

tagas i anspråk enligt av mig förordade grunder.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Assar son

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116 år 1960

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

1. Inledning ................................................. 2

2. Längmans testamente ...................................... 3

3. De svenska donationsmedlens förvaltning m. m............... 5

4. Svenska B- och C-fonderna ................................. 6

5. Tidigare förslag om svenska A-fondens användning............ 7

6. Finska A-fonden ........................................... 9

7. Utredningsmännen ......................................... 10

8. Remissyttranden ........................................... 13

9. Departementschefen ........................................ 18

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1960

600640

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:279 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ianspråktagande av viss del av de Längmanska donationsmedlen jämte i ämnet väckta moti a1 i texten
  2. SU 1960:104 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition angående ianspr åktag ande av viss del av de Längmanska donationsmedlen jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten