Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. mg

1960-04-08 · 393 sidor, varav 391 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 391 av 393 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:119, Angående riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. mg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

1

Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för utbyggande

av universitet och högskolor m. mg given Stockholms

slott den 8 april 1960.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det växande behovet av välutbildad arbetskraft och det allmänna kravet pa

bättre utbildning åt fler skapar tillsammans den drivkraft, som nu gör en omfattande

kapacitetsökning på den högre utbildningens område tvingande nödvändig.

De stora dragen i samhällsutvecklingen har därvid den innebörden att

universitets- och högskoleväsendets expansion måste ske med tyngdpunkten på

de tekniska, matematisk-naturvetenskapliga, ekonomiska och samhällsvetenskapliga

områdena. Med hänsyn till den utveckling som ägt rum tidigare och

med tanke på de stora ungdomskullarna från 194?0-talet är det ytterligt angeläget

att denna omstrukturering inom universitets- och högskoleväsendet sker med

största möjliga snabbhet. Förutom universitet och högskolor måste emellertid

även de icke-akademiska yrkesutbildningslinjerna ges större kapacitet och bättre

kvalitet. En kortare yrkesutbildning efter en gymnasial grundutbildning måste

under 1960-talet komma att för ungdomen framstå som ett lockande alternativ

till den längre universitets- och högskoleutbildningen.

De allmänna riktlinjer som förordas i propositionen är följande. Universitet

och högskolor byggs under första hälften av 1960-talet ut i betydande omfattning

med tyngdpunkten lagd på de utbildningslinjer som nu har intagningsbegränsning.

De statliga insatserna på de icke-akademiska utbildningslinjernas område

ökar kraftigt under 1960-talet. Yrkesvägledningen i gymnasierna intensifieras.

Den fortlöpande utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten

förstärkes. Det studiesociala stödet utformas med inriktning på de likartade

utgångspunkterna för samtliga studerande vid skilda utbildningslinjer efter gym1

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

nasiestadiet. Beträffande de gymnasiala skolformerna måste med hänsyn till de

stora dragen i utvecklingen de tekniska gymnasiernas och handelsgymnasiernas

intagningskapacitet ökas särskilt starkt under de närmaste åren. Med tanke på

utvecklingen på lång sikt av både högskoleväsendet och grundskolan bör en

ingående utredning rörande den framtida gymnasiepolitiken snarast igångsättas.

För universitetens och högskolornas del förordas i anslutning till de allmänna

riktlinjerna bl. a. följande.

De tekniska högskolornas sammanlagda intagningskapacitet bör ökas från för

närvarande cirka 1 000 nybörjare per år till cirka 1 850 nybörjare höstterminen

1965. Detta möjliggöres genom en begränsad ökning vid tekniska högskolan i

Stockholm, från 600 till cirka 770, genom en betydande intagningsökning vid

Chalmers tekniska högskola, från 400 till cirka 650, samt genom inrättande av

ett tredje lärosäte för högre teknisk utbildning och forskning i Lund med en

intagningskapacitet som hösten 1965 uppgår till cirka 430.

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet inrättas vid universitetet i Göteborg,

vilken successivt byggs ut till att omfatta flertalet matematisk-naturvetenskapliga

ämnesområden.

Med början vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala igångsättes

försöksvis en utbildning för filosofie kandidater till civilingenjörer med

kompetens motsvarande den som erhålles vid avdelning för teknisk fysik vid

teknisk högskola. En tre terminers utbildning vid tekniskt gymnasium för studenter,

examinerade vid allmänbildande gymnasium, samt två till fyra terminers

vidareutbildning efter avlagd läroverksingenjörsexamen förberedes av vederbörande

myndighet.

Åtgärder vidtages för att astadkomma en differentierad utbildning inom de

filosofiska fakulteterna.

Ekonomisk utbildning och forskning ges ökade resurser. Åtgärder vidtas i syfte

att snabbt öka intagningskapaciteten vid handelshögskolorna i Stockholm och

Göteborg. Vid universitetet i Lund anordnas ekonomutbildning som vid full

utbyggnad ger civilekonomutbildning åt 200 nybörjare per år.

Vid det fortsatta planeringsarbetet bör tas som allmän riktpunkt att omkring

år 1970 minst 53 000 studerande kommer att bedriva studier vid universitet och

högskolor mot för närvarande drygt 30 000. Det förutsättes att i Umeå så snart

Sk.C. ^an en så fullständig utbildnings- och forskningsorganisation som

möjligt, med inriktning pa förutom medicin och odontologi jämväl socionomutbildning

samt viss samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig utbildning och

forskning.

Ett räkneexempel rörande kostnaderna för utbyggnaden av universitet och

högskolor till de delar som berörs av utbyggnadsprogrammet för de närmaste

fem åren visar att de årliga anslagshöjningarna under budgetåren 1961/62_

1965/66 på driftbudgeten skulle belöpa sig till cirka 24 miljoner kronor, vartill

skulle komma anslag av engångsnatur på driftbudgeten med cirka 20 miljoner

kronor per budgetår och anslag på kapitalbudgeten med sammanlagt omkring

345 miljoner kronor under de fem budgetåren.

Slutligen förordas en intensifierad utbildnings- och yrkesprognostisk utredningsverksamhet,

förvaltningsmässigt knuten till arbetsmarknadsstyrelsen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet injör Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 april 1960.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Gejerstam,

Nordlander.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler — efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga om riktlinjer

för utbyggande av universitet och högskolor m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallade dåvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet fem sakkunniga för att verkställa

utredning och avgiva förslag angående universitetens och högskolornas uppgifter

och behov. De riktlinjer, som borde vara vägledande för de sakkunnigas

arbete, angavs i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet nämnda

dag.

Som första led i sitt arbete avgav universitetsutredningen i juni 1957 ett

betänkande om den akademiska undervisningen och forskarrekryteringen (SOU

1957: 24). På grundval härav framlades i propositionen nr B 1 under åttonde

huvudtiteln, punkten 1, förslag om förstärkningsanordningar vid universiteten

m. m. Därvid åberopades vad som enligt statsrådsprotokollet för den 14 mars

1958 (propositionen 1958:104) anförts om vissa åtgärder för upprustning av

universitet och högskolor. 1958 års B-riksdag beslöt i enlighet med de salunda

framlagda förslagen (SU B 48; Rskr B 76).

Universitetsutredningen har vidare avlämnat tre betänkanden, vilka uteslutande

innehåller på utredningens initiativ tillkomna statistiska undersökningar,

nämligen den 17 december 1957 »Akademikerräkningen 1955» (SOU 1957:51),

den 10 januari 1958 »Reserverna för högre utbildning. Beräkningar och metoddiskussion»

(SOU 1958: 11) och den 16 maj 1958 »Lärarbrist och läraröverskott»

(SOU 1958:21).

Som ett andra led i sina förslag till upprustning av våra vetenskapliga institutioner

avgav universitetsutredningen den 20 september 1958 sitt femte betän
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

kande, benämnt »Forskningens villkor och behov» (SOU 1958: 32). På grundval

härav framlades i propositionen 1959:105 förslag om ökat stöd åt forskning

m. m. Riksdagen beslöt i enlighet med de sålunda framlagda förslagen (SU 126;

Rskr 294).

Som ett tredje led i sina förslag till utbyggnad av våra universitet och högskolor

har universitetsutredningen1 den 22 december 1959 avgivit sitt sjätte

betänkande, benämnt »Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Riktlinjer

och förslag till utbyggnad» (SOU 1959: 45).

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,

kanslern för rikets universitet, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, styrelsen

för farmaceutiska institutet, direktionen över gymnastiska centralinstitutet,

styrelsen för veterinärhögskolan, styrelsen för skogshögskolan och statens

skogsforskningsinstitut, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,

skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, Vetenskapsakademien,

Ingeniörsvetenskapsakademien, styrelsen för socialinstitutet i Stockholm,

styrelsen för socialinstitutet i Göteborg, styrelsen för sydsvenska socialinstitutet,

organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå, statens medicinska

forskningsråd, statens humanistiska forskningsråd, statens naturvetenskapliga

forskningsråd, statens råd för samhällsforskning, statens råd för atomforskning,

statens tekniska forskningsråd, farmaceututbildningskommittén, 1956 års skogshögskole-

och skogsforskningskommitté, veterinärhögskoleutredningen, läkarprognosutredningen,

lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet, 1957

års studentbostadsutredning, 1959 års långtidsutredning, samnordiska utredningen

rörande utbildning av teknisk personal, utrustningsnämnden för universitet

och högskolor, statistiska centralbyrån, medicinalstyrelsen, statens lönenämnd,

statens sakrevision, konjunkturinstitutet, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen, flygtekniska

försöksanstalten, riksmarkskalksämbetet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Uppsala län, Södermanlands län, Jönköpings län, Malmöhus län,

Göteborgs och Bohus län, Västernorrlands län och Västerbottens län, djurgårdsnämnden,

Jernkontoret samt riksbibliotekarien. Universitetskanslern har överlämnat

yttranden från vederbörande akademiska myndigheter vid honom underställda

lärosäten och överstyrelsen för de tekniska högskolorna yttranden från

lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola.

Till överståthållarämbetets och berörda länsstyrelsers utlåtanden har

fogats yttranden från vederbörande kommunala myndigheter.

Vidare har vissa organisationer och sammanslutningar beretts tillfälle att yttra

sig över betänkandet. Med anledning härav har yttranden avgivits av direktionen

för handelshögskolan i Stockholm, efter hörande av högskolans lärarråd,

styrelsen för handelshögskolan i Göteborg, efter hörande av högskolans lärarråd,

1 Professorn T. Segerstedt, ordförande, professorn S. Bergström, byråchefen S. Moberg, direktören

Hj. Olson och professorn I. Svennilson.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

i Sverige (LO), Svenska landsbygdens ungdomsförbund och dess

studentförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund, Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund, Sveriges konservativa studentförbund,

Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund,

Svenska teknologföreningen, Sveriges socionomförbund, Skånska ingenjörsklubben,

Svenska nationalkommittén för kemi, Rådet för översiktlig planläggning,

Sveriges allmänna exportförening, Svenska civilekonomföreningen, Svenska

bankföreningen, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, kooperativa

förbundet, Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska stadsförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Stockholms handelskammare, Östergötlands och

Södermanlands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,

Skånes handelskammare, Handelskammaren i Göteborg, Handelskammaren i

Karlstad, Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Handelskammaren

i Gefle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, Norrbottens

och Västerbottens läns handelskammare, Svenska landskommunernas

förbund samt Målsmännens riksförbund.

Dessutom har Sveriges arkitekters riksförbund, de odontologiska föreningarna

i Stockholm, Malmö och Umeå, Stockholms tekniska institut, Norrlandsförbundet,

Svenska museimannaföreningens facksektion samt Stockholms studentkårers

centralorganisation inkommit med särskilda skrifter i ämnet.

Därjämte har efter remisstidens utgång särskilda skrivelser i ämnet inkommit

från vissa akademiska lärare och myndigheter samt från universitetskanslern

ävensom från byggnadsstyrelsen.

Betänkandet innefattar dels ett statistiskt material rörande tendenserna på

tillströmningssidan och en inventering av aktuella utredningar rörande efterfrågan

på akademiskt utbildad arbetskraft av olika slag, dels ett pa grundval av

detta material gjort försök att bedöma både den möjliga och den önskvärda

utvecklingen i fråga om tillgång och efterfrågan pa akademikernas arbetsmarknad.

På grundval av denna bedömning framlägger universitetsutredningen sitt

program för de högre läroanstalternas utbyggnad. Såväl bedömningar som program

har givits en relativt generell form av ramar och riktlinjer för ett konkret

handlande från statsmakternas och de akademiska myndigheternas sida.

I det följande återges det huvudsakliga innehållet i universitetsutredningens

betänkande. I regel användes därvid utredningens egna ord. I anslutning härtill

redogöres även för de över betänkandet avgivna yttrandena. Slutligen framställes

till Kungl. Maj:ts prövning de förslag, som befunnits påkallade.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

II. Allmänna riktlinjer för universitets- och

högskoleväsendets utbyggande m. m.

1. Universitetsutredningen

Utredningen har sammanfattningsvis uppdragit följande allmänna riktlinjer

för utbyggnaden av universitets- och högskoleväsendet under 1960-talet.

Universitet och högskolor bör under 1960-talet byggas ut så att de redan vid

mitten av årtiondet ärligen kan taga emot 40 procent flera nyinskrivna studenter

än de gjorde läsåret 1958/59.

Utbyggnaden av de akademiska läroanstalterna bör ha sin tyngdpunkt i en

kraftig förstärkning av den naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga, ekonomiska

och tekniska utbildningskapaciteten.

Tillströmningen till humanistisk utbildning bör med hänsyn till den framtida

balansen pa arbetsmarknaden icke fortsätta att stiga utan tvärtom även i

absoluta tal totalt sett minska. En avsevärt förstärkt rekrytering till den samhällsvetenskapliga

utbildningen är emellertid mycket önskvärd. Den humanistiska

utbildningen bör därutöver ges en med sikte på olika verksamhetsområden

för humanister differentierad utformning.

Allteftersom en allt större del av ungdomen skaffar sig specialiserad yrkesutbildning

akademisk eller icke-akademisk — blir det nödvändigt för samhället

att bygga en rationellt bedriven utbildningspolitik och en allsidig vägledning

i yrkes- och utbildning sv al pa resultaten av en kontinuerlig utredningsverksamhet

rörande tendenserna på arbetsmarknadens utbuds- och efterfrågesidor.

Beträffande läkar- och tandläkarutbildningen samt utbildningen av vissa

mindre akademikerkategorier har utredningen icke angett någon bestämd riktpunkt;

härvidlag bör man enligt utredningens mening avvakta resultaten av

särskilda undersökningar rörande det framtida behovet av sådan arbetskraft.

Dessa utredningens allmänna rekommendationer baseras på och utvecklas

närmare i följande studie av tendenserna på akademikernas arbetsmarknad.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

7

A. Det statistiska underlaget

Antalet examina vid allmänbildande gymnasier och specialgymnasier

I tabell 1 och diagram 1 återges dels det faktiska antalet examina vid allmänbildande

gymnasier (inkl. privatister men exkl. examinerade vid försvarets läroverk),

tekniska gymnasier och handelsgymnasier (2- och 4-åriga) under åren

1940—58, dels en beräkning av antalet examina åren 1959—62. Denna beräkning

baseras dels på antalet elever i första ring (motsvarande) dels på de senaste

årens observerade relation mellan totalantalet examina ett år och antalet närvarande

i första ring motsvarande tidigare år (examensprocenten).

Under närmast kommande år synes antalet examina öka synnerligen starkt,

särskilt vid de allmänbildande gymnasierna och vid de tekniska gymnasierna.

Vid handelsgymnasierna har ökningen hittills varit och beräknas även för de

närmaste åren bli relativt blygsam.

Tabell 1. Antalet examina åren 19^6—62 vid skilda typer av gymnasier.

Antal examina vid

Summa

examina

Summa examina

Examensår

allmän-

bildande

gymnasier

tekniska

gymnasier

handels-

gymnasier

i procent av

antalet

20-åringar

1946 ........

4 062

497

540

5 099

5,44

1947 ........

4159

546

543

5 248

5,77

1948 ........

4 075

605

537

5 217

5,69

1949 ........

4 210

607

595

5 412

6,17

1950 ........

4 391

745

566

5 702

6,40

1951........

4 425

757

587

5 769

6,60

1952 ........

4 817

730

692

6 239

7,20

1953 ........

4 984

738

838

6 560

7,97

1954 ........

5 289

756

868

6 913

8,37

1955 ........

5 886

725

904

7 515

8,94

1956 ........

6 502

733

884

8 119

9,25

1957 ........

7 251

762

948

8 961

10,00

1958 ........

7 814

842

973

9 629

10,35

Prognos

19591 .......

8170

1004

1058

10 232

10,49

1960 ........

9 006

1 184

1 103

11 293

11,81

1961........

10 409

1309

1 126

12 844

12,87

1962 ........

11 598

1426

1 167

14 191

12,42

1 Det har ansetts lämpligast att göra en ren prognosberäkning även för 1959 års studentexamination,

trots att uppgifter rörande vårterminens examina föreligger. Antalet under höstterminen

avlagda studentexamina är nämligen mycket svårt att förutberäkna för sig.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Diagram 1. Antalet studentexamina åren 19^6—62 vid allmänbildande gymnasier,

handelsgymnasier och tekniska gymnasier.

»4

13

12

1 1

10

9

8

6

5

3

1946 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62

Relationen mellan antalet examina och antalet tjugoåringar skilda år har även

uträknats och redovisas i tabellens sista kolumn. Totalantalet tjugoåringar kommer

under de närmaste åren att öka högst väsentligt. Detta är givetvis främst

en följd av de stora födelseårgångarna från 1940-talets första hälft, men även

nettoimmigrationen efter sista världskriget bidrager till att öka antalet personer

i tjugoårsåldem de närmaste åren.

Den starkaste ökningen av studentantalet de närmaste åren är att förvänta

på reallinjen. Denna utveckling bör ses mot bakgrund av att under hela perioden

1948—55 antalet studenter examinerade vid den dåvarande reallinjen minskade

i relativ omfattning från drygt 64 procent av samtliga studenter år 1948

till 55 procent år 1956. Av ett till betänkandet fogat bihang inhämtas bl. a.

följande.

Den första studentexamen enligt det nya gymnasiets organisation ägde rum våren 1957.

Den procentuella fördelningen mellan allmän linje (inklusive s. k. A-kombinationer), latinlinje

och reallinje var då 28,8 procent, 32,2 procent och 38,0 procent. Sedan dess har real
-

ANTALET EXAMINA VID SKILDA

TYPER AV GYMNASIER 1946-1962

EXAMINA FRÄN

TEKNISKA GYMN.

EXAMINA FRÅN

HANDELSGYMN

! *s

EXAMINA FRÅN ALLMÄN BILD GYMN

1 500

$$pj§sggj

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

linjen ständigt ökat sin andel. Samtidigt som gymnasiet expanderar starkt, väljer även

relativt sett allt fler och fler gymnasister reallinjen. För att få senast möjliga uppgifter

har vissa preliminära beräkningar gjorts angående antalet elever i näst högsta ringen av

det allmänbildande gymnasiet innevarande läsår. Rektorerna vid samtliga statliga, kommunala

och privata gymnasier har tillfrågats om det beräknade antalet elever. Rektorernas

uppgifter är sålunda preliminära och bygger bl. a. på en bedömning av det antal vid slutet

av vårterminen 1959 icke flyttade elever, vilka vid prövning i början av höstterminen

torde flyttas. Fn sammanställning av uppgifterna finns i följande tabell, där också motsvarande

tal för läsåret 1958/59 medtagits.

Antalet elever i näst högsta ringen av allmänbildande gymnasium, fördelat efter grenar

läsåren 1958/59 och 1959/60 (preliminärt).

\ Gren

Läsår

Hel-

klassisk

Halv-

klassisk

Språklig

Social

Biologisk

Mate-

matisk

Summa

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

1958/59 .....

453

4,3

2 653

25,0

1312

12,4

1734

16,3

2 460

23,2

2 004

18,9

10 616

100,0

1959/60 .....

439

3,7

2 767

23,6

1228

10,4

1994

17,0

2 709

23,1

2 604

22,2

11741

100,0

Då några få skolor icke lämnat (användbara) uppgifter, kan de absoluta talen komma

att bli något större, när de definitiva uppgifterna längre fram erhålles. I de relativa talen

kan naturligtvis också ändringar uppträda, sannolikt dock icke av sådan storleksordning

att tendensen ändras.

Samtliga grenar, utom språkliga och helklassiska, har absolut sett ökat. Minskningarna

för de två nämnda grenarna är emellertid så små, att de mycket väl i de definitiva siffrorna

kan förvandlas till mindre ökningar. Från de här beaktade synpunkterna är reallinjens

fortsatta — både absolut och relativt sett — kraftiga frammarsch intressantast.

Särskilt matematiska grenen har ökat utomordentligt starkt och omfattar nu nära hälften

av reallinjens elever. Biologiska och matematiska grenarnas utveckling sedan tillkomsten

framgår av följande uppställning, där för att underlätta jämförelse med det färska materialet

alla tal avser näst högsta ringen:

Biologisk gren ....

Matematisk gren .

Hela reallinjen ...

Ht 55

Ht 56

Ht 57

Ht 58

Ht 59

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

1941

1218

3159

23.8

15,0

38.8

2 284

1439

3 723

25,0

15.7

40.7

2 358

1 577

3 935

24,4

16,3

40,7

2 460

2 004

4 464

23,2

18,9

42,1

2 709

2 604

5 313

23.1

22.2

45,3

Av särskilt intresse är att det absoluta antalet studenter examinerade på den

matematiska grenen synes komma att nästan fördubblas under aren 1957 60.

Detta sker under en period då även antalet examinerade vid de tekniska gymnasierna

väntas öka mycket kraftigt. Därmed förändras mycket radikalt den

situation på elevtillströmningssidan, som under de senaste åren förhindrat en

väsentlig ökning av både de tekniska högskolornas och de matematisk-natur
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

vetenskapliga fakulteternas intagningskapacitet. Denna utveckling är så mycket

mer påfallande, som antalet examinerade med matematisk inriktning (d. v. s.

studenter med betyg i specialmatematik) under hela efterkrigsperioden fram till

år 1955 legat relativt konstant vid 900 ä 1 000 studenter per år. Under samma

tid ökade också antalet examinerade vid de tekniska gymnasierna ganska obetydligt

(jfr tabell 1).

ökningen i totalantalet studenter från de allmänbildande gymnasierna kommer

till en väsentlig del på kvinnor. I följande tablå anges hur stor del av

samtliga studentexamina som avlagts av kvinnor sedan år 1946. Det föreligger,

som siffrorna visar, en ovanligt jämn utvecklingstrend, från en dryg tredjedel

av samtliga studentexamina år 1946 till (beräknat) i det närmaste hälften

år 1962.

1946

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

1954

1955

1956

Kvinnor

.. 37,7

36,2

37,5

37,8

P r

40,9

o c e

41,4

n t

42,5

42,3

43,2

44,9

44,2

1957

1958

1959

Prognos

1960 1961

1962

Kvinnor .

. 45,3

46,3

P r

o c e

46,8

n t

47,1

47,8

48,2

Den faktiska tillströmningen till universitet och högskolor

Tillströmningen till universitet och högskolor har ökat snabbt under de senaste

decennierna. I tabell 2 (bet. tab. 6) redovisas utvecklingen av antalet årligen

nyinskrivna och antalet närvarande studerande vid universitet och högskolor

under perioden 1937—58. Tabellen bygger på uppgifter ur den officiella statistiken.

Siffrorna för perioden 1956—58 är preliminära. De inskrivna respektive de

närvarande studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg har för perioden

1954—58 på grundval av vissa antaganden uppdelats i humanister och naturvetare,

varför siffrorna för de filosofiska fakulteterna under denna period ej

stämmer med motsvarande siffror i den officiella statistiken, i vilken samtliga

studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg hänföres till humanistisk

fakultet. Siffrorna för antalet nyinskrivna studerande läsåret 1958/59 är resultatet

av en beräkning i vad avser inskrivningen under vårterminen 1959. Genom

att nettoantalet nyinskrivna vårterminen 1959 för alla spärrade utbildningslinjer

beräknats med utgångspunkt i relationen mellan höst- och vårterminsinskrivningen

läsåret 1957/58 har inskrivningssiffran för läsåret 1958/59 beträffande

farmaceutiska institutets receptarielinje blivit för hög. Den år 1958 beslutade

extra-kursen vid denna utbildningslinje börjar på hösten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

Tabell 2. Nettoantalet vid universitet och högskolor ny inskrivna studerande läsåren

1937/38—1958/59 samt närvarande studerande höstterminerna 1937—58.

Fördelning ej ter studieinriktning.

Läsår

Teologisk

fakultet

Juridisk

fakultet

Medicinsk

fakultet

Humanistisk

fakultet

Mat.-nät.

fakultet

Teknisk

högskola

Handels-

högskola

Tandläkar-

högskola

i/ arm. mai.

apotekarlinje

rarm. mst.

farm. kand. o.

rec.-linje

Vetermar-

högskolan

Lantbruks-

högskolan

Skogs-

högskolan

Uymn. centr.-

inst. friskg. linj.

Samtliga

Nettoantalet

nyinskrivna

1937/38

_

304

187

911

382

147

65

—

77

3

19

19

32

2146

1938/39

—

347

204

1046

368

154

64

—

99

2

26

14

44

2 368

1939/40

—

319

178

1041

366

153

87

—

OO

8

19

16

39

2 281

1940/41

—

199

181

898

282

155

71

—

76

9

26

7

33

1 937

1941/42

—

282

168

1 073

390

150

85

—

76

11

21

25

35

2 316

1942/43

—

266

187

910

437

185

75

—

69

15

20

25

41

2 230

1943/44

—

331

179

1093

453

220

83

—

72

8

29

33

38

2 539

1944/45

—

367

192

1262

463

225

131

—

122

3

28

21

33

2 847

1945/46

—

331

182

1 208

440

185

127

—

67

3

32

24

52

2 651

1946/47

_

332

194

741

354

425

185

178

—

128

12

51

25

46

2 671

1947/48

_

250

175

980

401

420

213

168

—

147

29

49

22

45

2 899

1948/49

—

370

202

999

391

477

210

149

—

141

35

46

24

49

3 093

1949/50

_

381

256

1160

365

540

198

163

—

124

32

48

29

47

3 343

1950/51

—

424

231

1321

371

528

205

137

—

98

34

44

‘55

54

3 502

1951/52

_

396

183

1 578

344

559

202

117

—

95

33

50

26

61

3 644

1952/53

_

240

182

1 781

473

538

230

125

23

104

35

45

29

50

3 855

1953/54

_

203

166

2 008

462

550

234

122

—

103

28

46

28

59

4 009

1954/55

_

242

180

2312

546

548

243

113

20

102

28

33

29

54

4 450

1955/56

148

277

192

2135

647

609

256

160

26

79

27

44

27

51

4 678

1956/57

102

294

233

2 241

756

739

270

189

25

92

27

40

35

58

5 101

1957/58

97

391

267

2 604

920

806

260

208

32

in

27

37

30

50

5 840

1958/59

154

479

280

2 731

1296

846

265

206

67

216

28

30

19

44

6 661

Höstterm.

Antalet närvarande

1937

704

1 724

1702

3 337

893

1 629

431

426

in

80

113

91

51

67

11 359

1938

671

1813

1 696

3 590

921

1 692

472

409

84

56

115

98

49

78

11 744

1939

640

1 675

1 673

3 622

911

1 731

460

428

119

101

132

103

49

87

11 731

1940

521

1 325

1 647

3 239

886

1 605

428

420

79

80

144

114

52

81

10 621

1941

558

1 482

1 696

3 614

1059

1 806

510

474

123

80

146

124

52

81

11805

1942

535

1517

1 743

3 499

1 118

1 990

629

443

79

80

149

119

57

81

12 039

1943

534

1 525

1 779

3 446

1 241

2135

800

480

115

80

152

133

82

86

12 588

1944

524

1 641

1 761

3 621

1 390

2 257

897

548

83

80

162

140

77

79

13 260

1945

525

1 736

1 693

3 810

1 544

2 312

984

605

133

137

164

163

80

95

13 981

1946

517

1 770

3 633

1 573

2416

965

639

101

79

165

209

71

106

13 909

1947

463

1 625

1 730

3 865

1 642

2 288

981

720

173

150

185

237

79

99

14 237

1948

452

1 664

1 795

4 134

1 697

2 408

957

728

107

161

197

244

82

101

14 727

1949

418

1 751

1 896

4 433

1 775

2 741

1031

846

167

160

20b

263

87

101

15 87o

1950

402

1 848

1 962

4 999

1 931

2 865

976

857

103

172

204

281

121

107

16 828

1951

1 861

2 079

5 564

2 005

2 926

996

869

109

169

221

296

120

119

17 700

1952

334

1 702

2 242

6 262

2 137

2 945

997

867

114

157

237

30!

119

122

18 544

1953

313

1 625

2 382

7 238

2 28C

3 11(

1 061

871

96

12(

230

312

120

128

19 881

1954

284

1 544

2 438

8 084

2 400

3 23(

1 023

867

114

123

242

32l

120

12?

20 926

1955

426

1 513

2 597

8 694

2 698

3 399

1 248

927

113

149

238

327

120

12!

22 576

1956

531

1 526

2 688

9 301

2 889

3 676

1 26!

972

108

127

23!

28.''

127

13C

23 866

1957

580

1 687

2 800

10 281

3 28C

4 06C

1 376

1 043

143

133

23''

282

138

130

26 170

1958

651

1 886

2 927

10 94!

3 906

4 423

1 431

1 097

19!

232

233

267 142

13"

28 480

Från och med höstterminen 1950 räknas kursen i Garpenberg som första år.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

På de tjugo åren mellan 1938/39 och 1958/59 torde således, som framgår av

tabellen, nettoantalet årligen nyinskrivna ha ökat med cirka 180 procent. Antalet

närvarande studerande har under samma period ökat med drygt 140 procent.

Nettoantalet nyinskrivna har fördubblats mellan åren 1949/50 och 1958/59,

d. v. s. på ett knappt decennium. Fördubblingen av antalet närvarande har däremot

tagit 11 år (mellan åren 1947 och 1958). Att takten i ökningen av antalet

närvarande studerande under det senaste decenniet varit långsammare än takten

i ökningen av antalet nyinskrivna, sammanhänger givetvis med att antalet nyinskrivna

stigit starkare under det sista årtiondet än under det närmast föregående.

Ställer man nettoantalet nyinskrivna vid universitet och högskolor i relation

till antalet examina vid allmänbildande gymnasier under samma eller en något

tidigare period, finner man, som framgår av tabell 3 (bet. tab. 7), att nyinskrivningarna

ökat snabbare än antalet studentexamina.

Närmast till hands som förklaring till den olika utvecklingstakten i fråga om

antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor och antalet studentexamina

ligger antagandet att andelen studenter som påbörjat akademiska studier ökat.

Men detta behöver inte vara hela förklaringen. Andra faktorer kan ha spelat

in. Med hänsyn till frågans stora betydelse har utredningen gjort en special
-

Tabell 3. Relationen mellan nettoantalet nyinskrivna och antalet examina

vid allmänbildande gymnasier.

Inskrivningsår

Nettoantalet nyin- skrivna i procent av

antalet studentexamina

1% år tidigare1

Inskrivningsår

Nettoantalet nyin- skrivna i procent av

antalet studentexamina

1% år tidigare1

47/48 ........

71,4

56/57 .........

86,7

50/51 ........

83,2

57/58

89 8

53/54 ........

83*2

58/59 .........

91,9

1 D.v. s. nettoantalet nyinskrivna läsåret 1947/48 i relation till antalet studentexamina år 1946 etc.

undersökning för att söka belysa bakgrunden till ökningen i procenttalen i

tabell 3.

Undersökningen visar, att den exceptionellt snabba ökningen under efterkrigsperioden

i nettoantalet nyinskrivna vid universitet och högskolor väsentligen

måste ses som ett resultat av att en ökad andel inom varje studentexamensårgång

påbörjat akademiska studier.

Vidare framgår emellertid av undersökningen, att en del av den snabba ökningen

av antalet nyinskrivna under tiden fram till mitten av 1950-talet beror

på att studenterna under efterkrigsperioden visat en tendens att påbörja sina

universitetsstudier tidigare efter studentexamen än förut. I varje inskrivningsårgång

har med andra ord en viss »overlapping» skett mellan skilda studentexamensårgångar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Slutligen får den snabba ökningen i antalet nyinskrivna fram till mitten av

1950-talet i viss mån ses som en följd av att tillströmningen till universitet och

högskolor av personer utan studentexamen från allmänbildande gymnasium ökat

något snabbare än tillströmningen av personer med sådan studentexamen.

För de spärrade utbildningslinjerna anger siffrorna i tabell 2 såvitt gäller

nettoantalet nyinskrivna ej det antal nybörjare som påbörjat studier vid dessa

högskolor, utan endast hur många av dessa nybörjare som blivit antagna utan

att tidigare ha studerat vid annan fackhögskola eller vid en fakultet. I stort

anger dock förändringen i siffrorna över nettoantalet nyinskrivna förändringen i

intagningskapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerna. Likaså ger siffrorna

över antalet närvarande vid fackhögskolorna en viss uppfattning om hur dessas

utbildningskapacitet förändrats under perioden. För att göra bilden för fackhögskolornas

del mera fullständig har i tabell 4 (bet. tab. 11) sammanställts uppgifter

för ett antal år under perioden rörande totalantalet nybörjarplatser vid de

spärrade utbildningslinjerna. Siffrorna grundar sig på uppgifter, som lämnats av

kanslersämbetet respektive vederbörande högskolemyndigheter.

Tabell 4. Antalet nybörjarplatser vid spärrade utbildningslinjer

under läsåren 1939/40—1958/59.

Läsår

Tekn.

högsk.

Med.

fak.

Tandl.-

högsk.

Farmaceut, inst.

Handels-

högsk.

GCI

gymn.-

lärar-

linjen

Jordbr.

högsk.1

Totalt

apote-

kar-

linjen1

recept.-

Iinjen

1939/10

393

194

90

77

56

178

46

58

1092

1945/46

530

190

O

00

r-<

80

80

322

58

78

1518

1950/51

611

306

185

—

121

297

58

111

1 689

1955/56

736

409

244

33

91

343

74

107

2 037

1956/57

894

409

243

29

108

354

63

104

2 204

1957/58

996

408

242

41

126

339

69

106

2 327

1958/59

1 001

410

246

73

180

342

68

100

2 420

1 Före 1951 intagning blott vartannat år.

1 Uppgifterna för lantbrukshögskolan gäller det faktiska antalet nybörjare. Antalet nybörjarplatser

har i allmänhet varit en aning högre än antalet nybörjare.

Den faktiska examinationen vid universitet och högskolor

Totalantalet årligen avlagda examina vid universitet och högskolor har ökat

med omkring 75 procent mellan mitten av 1930-talet och mitten av 1950-talet.

I tabell 5 (bet. tab. 12), hämtad ur den officiella statistiken, redovisas samtliga

examina vid samtliga fakulteter och fackhögskolor läsåren 1936/37—1957/58.

Siffrorna för de två sista läsåren är preliminära.

I den officiella statistiken anges summa-siffror per femårsperiod för läsåren

1936/37—1955/56. I tabell 5 anges däremot det genomsnittliga antalet avlagda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Tabell 5. Antalet avlagda examina och disputationsprov vid universitet

och högskolor läsåren 1936/37—1957/58.

Examen1

Antal examina per

år

86/87—

40/41

41/42—

46/46

46 47—

60/61

61 52—

55/56

1954/65

1965/66

1956 57

1957/68

Teol. kand. examen .............

114,2

98,6

83,0

51,0

51

42

59

43

Teol. lic. examen ...............

13,4

12,4

12,0

15,2

25

14

17

13

Teol. dr .......................

6,4

7,8

8,4

6,2

5

5

9

3

Jur. kand. examen ..............

197,4

219,2

207,4

205,6

205

202

209

193

Jur. lic. examen ................

1,4

2,4

3,6

2,8

2

2

2

3

Jur. dr ........................

1,2

1,8

3,2

2,4

—

2

—

2

Statsvet.-jur. examen ............

7,4

24,6

22,2

24,4

27

21

17

14

Distriktsåklagarexamen ..........

—

9,2

17,8

23,2

16

16

21

26

Kansliexamen ..................

14,4

—

—

—

—

—

Med. kand. examen .............

180,0

177,0

215,4

325,8

306

449

369

395

Med. lic. examen ...............

152,0

167,0

185,2

211,8

223

256

300

312

Med. dr .......................

21,4

31,8

44,8

52,8

56

52

54

60

Fil. kand. examen hum...........

*291,8

313,6

333,8

406,2

378

421

436

465

Fil. mag. examen hum...........

2 208,8

189,2

163,4

365,0

447

488

593

610

Fil. lic. examen hum.............

2 93,4

74,4

88,8

89,6

75

94

90

95

Fil. dr hum.....................

31,6

37,2

37,0

43,6

43

45

35

36

Statsvet.-fil. examen ............

8,2

17,0

17,6

20,0

19

12

19

24

Teol. fil. examen ................

89,8

66,6

47,4

31,2

52

16

—

—

Fil. kand. examen nät...........

3

65,6

99,8

140,4

127

153

169

166

Fil. mag. examen nät............

3

51,8

80,4

162,0

177

212

248

220

Fil. lic. examen nät.............

3

32,6

43,6

65,8

65

87

73

87

Fil. dr nät......................

20,6

21,6

22,6

27,2

30

41

30

35

Civilingenjörsexamen4 ............

280,8

353,6

444,2

510,6

552

517

528

527

Tekn. lic. examen ...............

—

3,4

16,4

30,4

33

24

32

33

Tekn. dr .......................

1,6

3,8

5,4

10,2

7

14

8

7

Civilekonomexamen .............

117,4

129,2

196,8

189,8

167

192

208

218

Ekon. lic. examen ..............

—

—

1,4

2,8

3

5

1

4

Ekon. dr .......................

—

—

0,4

0,6

1

—

—

—

Odont. kand. examen ............

83,0

120,8

171,6

180,2

169

194

237

222

Tandläkarexamen ...............

84,4

104,4

131,2

160,6

175

178

164

172

Odont. dr ......................

0,2

0,6

2,4

3,4

9

1

3

—

Farm. kand. el. receptarieexamen ..

70,8

85,0

120,0

114,6

95

106

103

105

Apotekarexamen ................

32,2

36,4

39,6

20,0

21

7

21

23

Farm. lic. examen ...............

—

—

—

1,8

1

—

1

4

Farm. dr .......................

—

—

—

0,2

—

1

—

—

Vet. med. kand. examen..........

16,4

20,4

25,8

31,2

29

28

29

24

Veterinärexamen ................

13,8

16,8

22,6

23,6

31

26

28

31

Vet. med. dr....................

0,8

0,2

2,6

3,0

6

—

5

8

Agronomexamen ................

13,8

18,4

29,6

45,6

45

51

51

43

Agr. lic. examen.................

0,6

2,2

3,6

7,0

5

5

10

7

Agr. dr ........................

—

0,4

1,8

1,6

—

1

4

3

Civiljägmästarexamen ...........

12,0

20,2

23,8

29,0

31

37

23

25

Skog. lic. examen ...............

—

—

1,0

0,8

—

1

1

1

Skog. dr .......................

—

—

—

—

—

1

—

Gymnastikdir. examen ...........

34,4

39,2

51,8

i

61,8

64

64

65

61

1 Samtliga vid Göteborgs universitets filosofiska fakultet (motsvarande) avlagda examina och

disputationsprov är räknade som humanistiska.

2 Innehåller även examinerade vid naturvetenskaplig fakultet (sektion).

’ Redovisas tillsammans med examinerade vid humanistisk fakultet (sektion).

4 Av praktiska skäl användes benämningen civilingenjörsexamen för samtliga vid de tekniska

högskolorna förekommande grundexamina.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

15

examina per år under var och en av femårsperioderna, detta i syfte att underlätta

jämförelser med siffrorna för de senaste läsåren. (Genomsnittssiffrorna anges

med decimaler, för att de vid behov lätt skall kunna multipliceras upp till

korrekta absoluta tal.)

Av väsentligt intresse för en fortsatt planering av universitets- och högskoleväsendet

är i vilken omfattning som de som avlägger en grundexamen fortsätter

till högre examina. Som utredningen konstaterade redan i sitt första betänkande

är det för närvarande ej möjligt att utan vidare med ledning av den officiella

statistiken rekonstruera hur många som fortsatt sina högre studier, detta emedan

examensstatistiken endast ger uppgift om antalet avlagda examina; ej om hur

många personer som avlagt examen. Detta gäller särskilt beträffande de filosofiska

fakulteterna, där många först avlägger filosofie kandidatexamen och

senare jämväl ämbetsexamen, innan de eventuellt fortsätter med högre studier.

Man får nöja sig med att ställa antalet examina av högre valör i relation till

antalet examina av lägre valör.

Relationen mellan antalet filosofie licentiatexamina under skilda femårsperioder

och antalet avlagda kandidatexamina sex år tidigare framgår av följande

sammanställning:

1936—40 1941-45 1946—50 1951—55 1954-58

Procent

34 37 38 37 34

Relationen mellan antalet filosofie licentiatexamina under skilda femårsperioder

och summan av antalet avlagda kandidatexamina sex år tidigare och antalet

ämbetsexamina fem år tidigare framgår av nästa sammanställning:

1936-40 1941—45 1946-50 1951-55 1954-58

Procent

19 22 22 23 21

Mellan 40 och 50 procent av dem som avlagt filosofie kandidatexamen under

den här aktuella perioden torde enligt gjorda beräkningar senare jämväl ha

avlagt ämbetsexamen. Det skulle betyda att av samtliga som avlagt filosofisk

grundexamen omkring 30 procent senare även avlagt filosofie licentiatexamen.

Båda beräkningarna ovan tyder på att licentiatfrekvensen varit större under

1940-talet än under senare delen av 1930-talet och att den hittills under 1950- talet legat på ungefär samma nivå som under 1940-talet.

Vid de teologiska och juridiska fakulteterna och vid fackhögskolorna är licentiatfrekvensen

betydligt lägre än vid de filosofiska fakulteterna. Antalet licentiatexamina

vid de teologiska fakulteterna under åren 1954—58 utgjorde sålunda

23 procent av antalet teologie kandidatexamina åren 1949—53, medan motsvarande

siffra för de juridiska fakulteternas del blott är 1 procent. Vid de

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

fackhögskolor, där licentiatexamen kan avläggas, var motsvarande procenttal

för motsvarande period för samtliga högskolor tillsammantagna 6 procent. Å

andra sidan visar siffror över antalet licentiander, att man för framtiden bör

kunna räkna med en väsentligt höjd licentiatfrekvens vid vissa fackhögskolor.

Särskilt gäller detta för de tekniska högskolorna.

I fråga om disputationsfrekvensen — antalet disputationer i relation till

antalet examina av närmast lägre valör — har utredningen i sitt första betänkande

beräknat följande frekvenstal avseende de filosofiska fakulteterna.

Siffrorna har här kompletterats med siffror för åren 1954—58:

1941—45 1946—50 1951—55 1954—58

Procent

64 54 50 48

Av siffrorna att döma skulle nu ungefär hälften av dem som avlägger filosofie

licentiatexamen senare disputera. Siffrorna tyder dessutom på att disputationsfrekvensen

minskat under senare årtionden. Trots beräkningsmetodens osäkerhet

verkar tendensen trolig med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden och

de ändrade kraven för lektorskompetens.

Disputationsfrekvensen har beräknats även för medicinarna enligt samma

metod som för filosoferna. Antalet medicinska disputationer har ställts i relation

till antalet medicine licentiatexamina åtta år tidigare, vilket givit till resultat

följande procenttal:

1939—43 1944—48 1949-53 1954—58

Procent

17 25 31 30

Av dessa siffror att döma skulle disputationsfrekvensen ha ökat ganska markant

bland medicinarna sedan 1940-talet. Fortfarande ligger dock frekvensen

betydligt lägre än den som gäller för de filosofiska fakulteterna, om man beträffande

dessa utgår från antalet avlagda licentiatexamina. Utgår man för

filosofernas del i stället — vilket vid här aktuell jämförelse kan synas rimligare

— från antalet avlagda filosofiska grundexamina, är å andra sidan medicinarnas

frekvenstal numera betydligt högre än filosofernas. Ställer man nämligen

antalet disputationer i de filosofiska fakulteterna i relation till antalet

avlagda filosofie kandidatexamina tio år tidigare, finner man procenttal som

ligger omkring 20. Disputationsfrekvensen bland dem som avlägger filosofie

kandidatexamen eller filosofisk ämbetsexamen måste då ligga lägre, kanske vid

15 procent. Enligt gjorda beräkningar har inga större förändringar i detta relationstal

ägt rum det senaste decenniet. För 15—20 år sedan synes därför

disputationsfrekvensen räknat på grundexamina ha varit av samma storleksordning

inom de medicinska som mom de filosofiska fakulteterna. Vid de fack
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

högskolor som har disputationsrätt utgjorde antalet disputationer 1954—58

37 procent av antalet examina av närmast lägre valör fyra år tidigare.

De på längre sikt mest betydelsefulla dragen i utvecklingen är dels att studentexaminationen

totalt och relativt ökat så starkt, dels att andelen studenter som

påbörjat akademiska studier stigit samt dels slutligen att bland de nyinsknvna

vid universitet och högskolor en mycket markerad förskjutning mot de humanistiska

fakulteterna ägt rum. Slutligen kan tilläggas att kvinnornas andel bland

samtliga studenter ökat högst väsentligt under efterkrigsperioden.

Studentexaminationen enligt modellen

Utredningen har gjort en beräkning rörande de aktuella tendenserna pa utbudssidan,

sålunda rörande antalet personer som kan beräknas avlagga examen

vid universitet och högskolor i framtiden. En dylik beräkning fordrar till en

början, att antaganden görs dels om studentexaminationen i framtiden, dels om

tillströmningen till universitet och högskolor. På basis av antaganden härom kan

sedan överslagsberäkningar göras av examinationens storlek i framtiden. Dylika

beräkningar ger ett kvantitativt underlag för att bedöma vilka arbetsmarknadskonsekvenser

som tänkbara alternativ för en utbyggnad av skilda delar av

universitetsväsendet kan komma att få i en framtid. Utredningen har gjort en

modell, som visar hur stor examinationen blir under angivna antaganden om de

skilda leden i den utvecklingskedja, som betingar den framtida examinationen

från universitet och högskolor.

Utredningen räknar för sin del med att efter år 1962 studentexamensprocenten,

d. v. s. relationen mellan antalet studentexamina och specialstudentexamina

å ena sidan och antalet tjugoåringar å den andra, under 1960-talets senare del,

d v. s. sedan de stora årskullarna passerat gymnasiestadiet, kommer att oka i en

takt som ungefär motsvarar den takt, med vilken denna procentsiffra ökat under

1950-talet, eller med 0,5 procentenheter per år. För tiden fram till år 1966, d. v. s.

för åren 1963—65 är det tveksamt om man kan hålla samma snabba takt i utvecklingen

med hänsyn till de mycket starkt ökande ungdomskullarna. Studentprocenten

kan tänkas bli oförändrat densamma som det sist med någorlunda

säkerhet beräknade procenttalet, nämligen 12,4 för år 1962. Det kan erinras

om att just år 1962 studentprocenten beräknas bli något lagre an den beräknas

bli år 1961. I nedanstående tablå har antagits dels att studentprocenten ökar

med 0,5 enheter per år även åren 1963—65 (max.-alt.), dels att studentprocenten

dessa tre år blir oförändrat densamma som år 1962 (min.-alt.).

År

1963

1964

1965

1966

1967

1968

Max......

... 10 149

17 840

18 052

19 305

19 254

19 805

Min......

... 15 523

10 514

10 039

17 348

17 315

17 930

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

1969

19 081

17 824

1970

19 322

17 555

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Diagram 2. Totala antalet avlagda studentexamina åren 19^6—58

samt beräkningar för åren 1959—70.

MIN

20000.

15000.

10000.

ANTALET STUDENTEXAMINA

♦ SPECIALSTUDENTEXAMINA

MAX.

IT

Min.

Max.

1958

9629

59

10232

60

11293

61

12844

62

14191

51

15523

16149

64

16514

17846

65

16639

18652

66

17348

19365

67

17315

19254

66

17930

19865

69

17824

19681

1225

-17555

19322

OJ__J

194648 ’ M 52 54 56 58 '' 60 '' 62 64 '' 66 '' 68 '' 70

EXAMEN5ÅR

Innebörden av dessa båda alternativa antaganden illustreras i diagram 2 (bet.

diagr. 13) som visar utvecklingen av det totala antalet avlagda studentexamina

(vid allmänbildande gymnasier och vid specialgymnasier) under perioden 1946—

70. Uppgifterna för aren 1946—58 är hämtade ur den officiella statistiken. Kurvans

sträckning under perioden 1959—62 är grundad på den i tabell 1 i det föregående

redovisade beräkningen pa grundval av de senaste årens intagning i

gymnasierna. För perioden 1963—70 markeras slutligen utvecklingen enligt de

båda förut angivna alternativa antagandena rörande andelen studenter av varje

årskull tjugoåringar.

Utredningen beräknar, att totalantalet studentexamina fördelar sig på olika

typer av gymnasier enligt följande sammanställning, varvid räknats med att

antalet examinerade från de två typerna av specialgymnasier tillsammans ökar

sin relativa andel av samtliga studenter och specialstudenter med 0,4 procentenheter

per år.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

19

Examinerade från

Examensår

allmänbildande gymn.

tekn. gymn. och handelsgymn.

min.

max.

min.

max.

1963 ...........

12 620

13129

2 903

3 020

1964 ...........

13 360

14 437

3154

3 409

1965 ...........

13 394

15015

3 245

3 637

1966 ...........

13 896

15 511

3 452

3 854

1967 ...........

13 800

15 345

3 515

3 909

1968 ...........

14 218

15 753

3 712

4112

1969 ...........

14 063

15 528

3 761

4153

1970 ...........

13 781

15168

3 774

4154

För att ej alltför mycket komplicera de följande beräkningarna har utredningen

stannat för en kompromiss mellan maximi- och minimialternativen, innebärande

att studentprocenten åren 1963—65 antages stiga med 0,2 procentenheter

per år och därefter — liksom enligt bada alternativen med 0,5

procentenheter per år. Examinationen vid de två huvudtyperna av gymnasier

skulle då bli följande:

1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

Allm .-bild. gymn. . . 12 823 13 791 14 042 14 542 14 419 14 832 14 649 14 336

Spec.-gymn....... 2 950 3 256 3 402 3 613 3 672 3 872 3 918 3 926

Här må framhållas, att denna beräkning av antalet examinerade från de skilda

gymnasietyperna till sin innebörd i fråga om gymnasieexpansionen under första

hälften av 1960-talet i stort sett överensstämmer med vad skolöverstyrelsen

anför rörande gymnasiets utbyggnad i en nyligen offentliggjord utredning rörande

gymnasieorganisationens omfattning fram till ar 1965. Skolöverstyrelsen

utgår i sin utredning från en på allmänna grunder baserad uppfattning om ett

ökande behov av personer med studentexamen och om ett förhållandevis starkt

behov av personer med examen från specialgymnasier. Beräkningarna av gymnasieexpansionen

sker medelst en metod som till sin grundprincip överensstämmer

med universitetsutredningens. Man extrapolerar nämligen den hittillsvarande

förändringen i andelen ungdomar av skilda generationer som påbörjar

gymnasiestudier av olika slag. Men skolöverstyrelsens beräkning görs

för små regionala enheter med antaganden för varje grupp av enheter rörande

studentprocentens utveckling. Icke desto mindre, och det är det intressanta,

leder beräkningen fram till resultat av ungefär samma innebörd för gymnasieexpansionen

som de förut refererade beräkningarna av det totala antalet studenter

under 1960-talet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

Tillströmningen till universitet och högskolor enligt modellen

Nästa steg i beräkningarna gäller hur många personer som kommer att påbörja

studier vid universitet eller högskolor. Beräkningarna har utförts på följande

sätt. Den förutnämnda undersökningen rörande sammansättningen av de

vid universitet och högskolor nyinskrivna studenterna visar bl. a., att under

1950-talet mellan 70 och 80 procent av samtliga personer som avlägger studentexamen

vid allmänbildande gymnasium någon gång skriver in sig vid ett universitet

eller en högskola. Undersökningen visar emellertid även, att detta procenttal

tidigare varit betydligt lägre. Det är uppenbart att storleken av detta

procenttal har ett nära samband med den studerande ungdomens och föräldrarnas

värdering av de akademiska yrkesbanorna, jämförd med värderingen av

andra sysselsättningar, som kan erbjudas en person med studentexamen.

Givetvis spelar även andra faktorer en roll för storleken av detta procenttal

men det torde säkerligen vara så att variationerna i procenttalet, i varje fall

under en kortare period, säg ett decennium, i hög grad kan anses vara en funktion

av förväntade arbetsmarknadsutsikter för akademiska och icke-akademiska

banor. Den senaste tidens diskussioner om det växande studentantalet, bl. a.

diskussionen om ett förväntat humanistöverskott — vilken diskussion föranletts

av undervisningsrådet Lundblads utredning rörande lärarbrist och läraröverskott

— kan mycket väl komma att få den effekten, att man de närmaste åren bland

föräldrar och ungdom i högre grad än under de gångna åren av 1950-talet kommer

att tveka inför en akademisk utbildning. Det behövs inte någon särskilt

markant ändring i den allmänna uppfattningen om arbetsmarknadsläget i framtiden,

för att man ganska snabbt skall få ett icke obetydligt utslag i den procentsats

varom här är fråga.

Å andra sidan får man ej bortse från styrkan hos den tendens i opinionsbildningen,

som har burit fram det sista decenniets starkt ökade intresse för

högre studier. Det är tänkbart, att denna tendens är stark nog att helt motverka

den tendens till tveksamhet varom förut talats. Med hänsyn till den betydelse

för beräkningarnas resultat, som val av procenttal utvisande övergångsfrekvensen

kommer att få, och med hänsyn till den stora ovissheten rörande

vad som verkligen kommer att inträffa, har utredningen räknat med två alternativ.

Det ena innebär att 1950-talets höga procenttal kommer att bibehållas

under de närmaste tio åren, varvid räknats med att 75 procent av dem som

avlägger studentexamen vid de allmänbildande gymnasierna förr eller senare

kommer att påbörja studier vid någon fakultet eller högskola. Det andra alternativet

innebär, att andelen studenter som påbörjar akademiska studier kommer

att sjunka till 65 procent, vilken procentsiffra antages för studenter av

årgång 1965. Studentårgångarna i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet

antages enligt detta alternativ komma att ha en mot 65 procent successivt

sjunkande övergångsfrekvens.

Vad därefter beträffar den tidpunkt, vid vilken studenter av skilda årgångar

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

påbörjar akademiska studier, har utredningen stannat för att i stort sett bibehålla

den som gällde för studenter av årgångar i början av 1950-talet enligt

den ovan redovisade undersökningen. Utredningen räknar enligt de två alternativen

med följande fördelning av de inskrivna studenterna efter antalet år

mellan studentexamen och inskrivningsår.

Antal år1 efter studentexamen för första inskrivning.

0—1

1—2

2—3

3—4

4—5

5—6

S:a

75-procentalternativet ..

.. 33,3

20,9

10,4

5,2

3,1

2,1

75,0

65-procentalternativet . .

.. 28,9

18,1

9,0

4,5

2,7

1,8

65,0

Bland de nyinskrivna vid universitet och högskolor under 1950-talets första

hälft var mellan 10 och 15 procent personer som ej avlagt studentexamen vid

allmänbildande gymnasier. Personer med examen från tekniskt gymnasium och

handelsgymnasium, personer med folkskollärarexamen utan studentexamen, personer

utan formell kompetens för inskrivning samt utlänningar skrivs emellertid

också in vid fakulteter och högskolor. Det finns anledning antaga, att det

även i framtiden kommer att bli ett förhållandevis stort antal studerande utan

examen från allmänbildande gymnasium, som kommer att påbörja akademiska

studier. Tyvärr saknar vi möjlighet att med någon grad av säkerhet bedöma

hur stort detta antal kan komma att bli. Här antages, att under 1960-talet 10

procent av samtliga nyinskrivna vid universitet och högskolor kommer att utgöras

av personer med annan kompetens än studentexamen från allmänbildande

gymnasium.

Med ledning av de nu redovisade antagandena har framräknats följande två

alternativ för totalantalet nyinskrivna personer (nettoantalet nyinskrivna) vid

samtliga fakulteter och högskolor.

1958/59

59/60

60/61

61/62

62/63

63/64

64/65

75-procentalternativet .

. 6 661

7 291

7 744

7 979

8 659

9 624

10 522

65-procentalternativet .

. 6 661

7 114

7 371

7 389

7 806

8 617

9 162

65/66

66/67

67/68

68/69

69/70

70/71

75-procentalternativet .

. 11 119

11619

11 844

12 102

12 177

12 083

65-procentalternativet .

. 9 637

10 070

10 266

10 489

10 553

10 471

Innebörden av de här gjorda, alternativa beräkningarna rörande den framtida

tillströmningen till universitet och högskolor illustreras i diagram 3 (bet. diagr.

14). Diagrammet visar också utvecklingen under perioden 1940—59. Uppgiften

beträffande nettoantalet nyinskrivna läsåret 1958/59 är något osäker, eftersom

siffror föreligger endast beträffande inskrivningen höstterminen 1958, medan

inskrivningen under vårterminen 1959 måst beräknas med ledning av de senaste 1

1 0—1 år för t. ex. studentårgång 1060 innebär inskrivning vid fakultet eller högskola läsåret

1960/01 o.s.v.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Diagram 3. Totala antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor under

perioden 1946/47—1957/58 samt beräkningar för perioden 1958/59—1970/71.

12500

TOTALANTALET (nettoantalet) NYINSKRIVNA

10000

MAX. 4

MIN.

1946/47 % 52/53 ^/SS “/S7 % 6% 6%3 6% 7%

LÄSÅR.

årens erfarenhet rörande vårterminsinskrivningens omfattning i relation till

höstterminsinskrivningen.

Enligt dessa beräkningar skulle nettoantalet nyinskrivna komma att öka med

mellan 81 och 57 procent under tiden 1958/59—1970/71. Det skall i detta sammanhang

erinras om att, som framgår av tidigare återgivna siffror, nettoantalet

nyinskrivna faktiskt ökade från 2 651 till 5 840 eller med 120 procent under

den lika långa perioden 1945/46—1957/58. Den procentuella ökningen var således

under den tidigare perioden betydligt större än den utredningen räknar

med för en period av motsvarande längd i framtiden. Den absoluta ökningen

var å andra sidan mindre; 3 189 personer under den senaste 12-årsperioden mot

nu beräknade minimalt 3 810 respektive maximalt 5 422 för den närmaste 12- årsperioden.

Nästa steg i modellarbetet har varit att fördela de sålunda beräknade nyinskrivna

studenterna på skilda fakulteter och högskolor. Därvid har utredningen

resonerat på följande sätt. För närvarande har vi två typer av fakulteter

och högskolor, dels de spärrade, dels de fria fakulteterna. Utredningen har över
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

vägt huruvida denna i och för sig icke alls självklara uppdelning av universitetsväsendet

skall bestå även i framtiden. Vilken inställning man än har till denna

fråga, måste man — till följd av frågans komplicerade natur — utgå från att

i varje fall under ett antal år framåt de nuvarande förhållandena kommer att

bestå. Modellen har därför gjorts under förutsättning av att vi kommer att för

den period som modellen omspänner ha kvar en dylik tudelning av universitetsoch

högskoleväsendet. Därvid har det fallit sig naturligt att göra fördelningen

på i princip följande sätt: Först har bedömts hur stort antal studerande som var

och en av de nu spärrade utbildningslinjerna kommer att mottaga under vart

och ett av beräkningsperiodens läsår. Återstoden av det totala antalet nyinskrivna

som framräknats ovan har därefter antagits påbörja studier vid de nu

fria fakulteterna. Fördelningen av denna senare grupp på var en och av dessa

fakulteter har gjorts under beaktande av nu kända utvecklingstendenser i fråga

om antalet nyinskrivna och under beaktande av den troliga effekten på studievalet

av nu kända och diskuterade arbetsmarknadsförhållanden i fråga om de

yrken, som utbildning vid de fria fakulteterna leder fram till.

På grundval av vad som tidigare anförts samt med beaktande av tidigare av

statsmakterna fattade beslut rörande intagningen de närmaste åren vid vissa

av de spärrade utbildningslinjerna har uppställts följande hypotes rörande intagningens

omfattning vid var och en av de skilda spärrade utbildningslinjerna

under 1960-talet.

För modellberäkningen antaget antal nybörjarplatser vid de spärrade

utbildningslinjerna läsåren 1959/60—1969/70.

Tekn.

högsk.

Med.

fak.

Tandl.-

högsk.

Farm. inst.

Han-

GCI

Jordbr.

Totalt

Läsår

apo te- karl.

re-

cept.-].

dels-

högsk.

högsk.

1959/60 ..

1 006

408

240

80

180

350

68

in

2 443

1960/61 ..

1125

453

240

80

180

400

90

120

2 688

1961/62 ..

1244

453

240

80

180

450

90

120

2 857

1962/63 ..

1364

453

340

80

180

500

90

120

3127

1963/64 ..

1 484

453

340

80

180

550

100

120

3 307

1904/65 ..

1 604

490

350

80

180

600

100

120

3 524

1965/66 ..

1 724

490

350

80

180

650

100

120

3 694

1966/67 . .

1 844

490

350

80

180

700

100

120

3 864

1967/68 ..

1 844

490

350

80

180

700

100

120

3 864

1968/69 . .

1844

490

350

80

180

700

100

120

3 864

1969/70 . .

S:a

1960/61—

1 844

550

350

80

180

700

100

120

3 924

34 713

1969/70

15 921

4 812

3 260

800

1800

5 950

970

1200

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

I modellen räknas sålunda med att antalet platser vid de nu spärrade utbildningslinjerna

kommer att öka med totalt 60 procent under 1960-talet. Ökningen

antages till största delen komma till stånd under första hälften av årtiondet.

Sålunda skulle enligt modellen år 1965/66 det sammanlagda antalet platser ha

ökat med 50 procent. Den starkaste ökningen, räknad i absoluta tal, beräknas

komma på de tekniska högskolorna som antages ha drygt 800 fler platser vid

periodens slut än nu1. Den största relativa ökningen är beräknad för handelshögskolorna,

som antages få sin kapacitet fördubblad under perioden. Härvid

är dock att märka att utredningens förslag beträffande den framtida ekonomutbildningen

är sådant (se avsnitt IV), att siffrorna för periodens början och

dess slut ej är fullt jämförbara. För farmaceutiska institutets del har antagits

att ingen förändring skall ske utöver den som ägde rum läsåret 1958/59. Detta

sammanhänger med att frågan om det framtida behovet av farmaceutiskt utbildad

arbetskraft för närvarande är under övervägande inom en särskild kommitté.

Situationen är liknande i fråga om de tre högskolorna under jordbruksdepartementet,

lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan. Antagandena

rörande den medicinska intagningskapaciteten har för åren fram till

och med läsåret 1963/64 baserats på uttalanden i propositionen 1959: 93 angående

anslag till vissa kostnader för läkarutbildningen. För tiden efter 1963/64 har

gjorts ett antagande, vars rimlighet kan bedömas först när den nyligen tillsatta

kommittén för utredning av det långsiktiga läkarbehovet avgivit sitt betänkande.

Siffrorna rörande antalet intagna vid tandläkarhögskolorna bygger på antagandet

att den i princip beslutade tandläkarhögskolan i Göteborg skall kunna

börja sin verksamhet hösten 1962 med en intagningskapacitet av 100 nybörjare.

Frågan om att fullständiga utbildningen av odontologer vid institutet i Umeå

är för närvarande under övervägande. Vilka konsekvenser en reform i sådan riktning

kan få i fråga om intagningskapaciteten vid tandläkarhögskolan i Stockholm,

har utredningen icke kunnat bedöma. Emellertid har utredningen i modellen

räknat med en ytterligare ökning av intagningskapaciteten vid de odontologiska

läroanstalterna med tio studerande per år från och med läsåret 1964/65,

således två år efter det att den nya högskolan i Göteborg antagits börja sin

verksamhet.

Slutligen har i fråga om gymnastiska centralinstitutet antagits, att det förslag

till ökad intagning av elever vid institutet, som år 1958 framlades av en enmansutredning,

kommer att bli realiserat från och med läsåret 1960/61. En ytterligare

ökning av intagningen har i modellen hypotetiskt antagits från och med

läsåret 1963/64.

Då det gäller antalet nyinskrivna vid de fria, fakulteterna, d. v. s. de teologiska,

juridiska, humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, kom
1

Ett av utredningens huvudförslag gäller en kraftig ökning av intagningen vid de tekniska högskolorna.

Det har ansetts rimligt att underlätta bedömningen av detta, genom att redan här antaga

en successiv ökning av intagningen icke till den jämna siffran 1 800 utan upp till den exakta slutsiffran

enligt utredningens konkreta förslag i det följande, nämligen 1 841.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

mer till en början två alternativ i fråga om den sammanlagda inskrivningen

att bli aktuella. Detta sammanhänger med att utredningen räknar med

två alternativ i fråga om den totala tillströmningen till universitets- och högskoleväsendet

under 1960-talet och ett för de spärrade utbildningslinjerna.

Totalt har utredningen antagit, att tillströmningen till universitet och högskolor

skall stiga från nära 6 700 nyinskrivna läsåret 1958/59 till 10 500, alternativt

drygt 12 000 nyinskrivna läsåret 1969/70. Oavsett vilket av dessa båda

alternativa antaganden som visar sig mest realistiskt, har utredningen därefter

antagit, att antalet nybörjarplatser vid de nu spärrade utbildningslinjerna skall

öka från sammanlagt 2 443 läsåret 1959/60 till 3 924 läsaret 1969/70. Skillnaden

mellan alternativen blir följaktligen rent räknetekniskt helt och hållet en skillnad

i fråga om den beräknade tillströmningen till de fria fakulteterna. Enligt

det lägre antagandet (65-procentalternativet) skulle tillströmningen till dessa

stiga från ungefär 4 700 läsåret 1958/59 till drygt 6 600 läsaret 1969/70 eller med

drygt 40 procent. Enligt det högre alternativet (75-procentalternativet) skulle

tillströmningen till de fria fakulteterna stiga från ungefär 4 700 läsåret 1958/59

till drygt 8 200 läsåret 1969/70, d. v. s. med 75 procent under loppet av elva år.

Härvidlag må framhållas, att de beräknade siffrorna för tillströmningen till de

fria fakulteterna läsåret 1969/70 är nettosiffror i den meningen att hänsyn ej

tagits till de studerande, vilka först t. ex. inskrives vid filosofisk fakultet men

sedan övergår till studier vid spärrad utbildningslinje.

Vad så beträffar fördelningen mellan de fria fakulteterna inbördes av det

totala tillskott av nya studerande, som dessa fakulteter skulle kunna påräkna

enligt de två alternativen, må till en början framhållas, att de fria fakulteternas

relativa dragningskraft undergått väsentliga förändringar under de senaste åren.

Dessa förändringar har i stort inneburit, att antalet nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna ökat mycket snabbt, att antalet nyinskrivna

vid de juridiska fakulteterna även ökat ganska kraftigt, medan inskrivningen

vid de humanistiska fakulteterna efter de kraftiga ökningarna i

slutet av 1940-talet och fram till mitten av 1950-talet de senaste aren visserligen

fortsatt att öka men icke mera än att humanisternas andel av den totala inskrivningen

vid filosofisk fakultet torde ha sjunkit något tillbaka1. Vid de teologiska

fakulteterna har den ökning, som skedde omedelbart efter genomförandet

av den nya studieordningen för teologer, nu minskat i styrka. Utredningen finner

det naturligt, om särskilt tendensen till ökning av inskrivningen vid de

matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kommer att besta. Härför talar inte

enbart det faktum, att behovet av personer med matematisk-naturvetenskaplig

utbildning är mycket stort och kan väntas förbli stort utan även det

förhållandet, att antalet studenter med examina på det allmänbildande gym
-

1 Mycket preliminära siffror rörande inskrivningen vid de fria fakulteterna höstterminen 1959

tyder på att de humanistiska fakulteternas andel av den totala tillströmningen till dessa fakulteter

skulle ha sjunkit från omkring 65 procent läsåren 1956/57 och 1957/58 till något under 60 procent

läsåren 1958/59 och 1959/60.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nasiets reallinje och inte minst på dennas matematiska gren kan antagas fortsätta

att öka starkt även efter de år som nu kan överblickas.

Diskussionen om det väntade stora antalet examinerade från de humanistiska

fakulteterna i kombination med publicerade utredningar rörande den mot 1960- talets mitt starkt sjunkande takten i ökningen av behovet av n y a ämneslärare

kommer sannolikt att leda till en viss tveksamhet bland ungdomen att välja

just humanistiska studier. En del av de ungdomar som tvekar att välja humanistisk

utbildning torde i stället välja juridisk utbildning trots de varnande

röster, som här och var höjts mot att nu satsa på en juridisk utbildning med

hänsyn till framtidsutsikterna på juristbanorna.

Utredningen räknar till en början även härvidlag med två alternativ, nämligen

dels med en oförändrad relativ fördelning mellan de fyra fria fakulteterna

inbördes, dels med en fortsatt förskjutning i den relativa fördelningen i riktning

från de humanistiska fakulteterna och mot de matematisk-naturvetenskapliga

samt, i något mindre utsträckning, de juridiska fakulteterna.

Skillnaden mellan de två alternativa antagandena framgår av följande siffror,

som dels visar 1958 års relativa fördelning av de nyinskrivna mellan de fria

fakulteterna, dels visar en såsom mera sannolik antagen förändrad fördelning.

Fördelning 1958 ...........

Beräknad ny fördelning . .. .

teol.

jur.

hum.

mat.-nat.1

S:a

fak.

fak.

fak.

fak.

%

%

%

%

%

3

10

60

27

100

2

12

50

36

100

Enligt alternativet beräknad ny fördelning mellan de fria fakulteterna antages

förändringen ske så, att förskjutningen går successivt och den nya fördelningen

uppnås först under läsåret 1965/66. Därefter antages denna relativa

fördelning bli bestående under återstoden av perioden.

Eftersom utredningen dels räknar med två alternativ rörande tillströmningen

totalt sett till samtliga de fria fakulteterna, dels räknar med två alternativ

beträffande de nyinskrivnas relativa fördelning mellan dessa, erhålles fyra skilda

alternativ för varje fakultet i avseende på tillströmningen under 1960-talet.

Som tidigare framhållits är modellberäkningen rörande tillströmningen till skilda fakulteter

och högskolor så konstruerad, att den studerande räknats till den fakultet eller den

utbildningslinje, vid vilken han antages fa sin huvudutbildning. Det är emellertid rätt vanligt,

att en och samma studerande skriver in sig vid mer än en fakultet eller högskola.

Särskilt vanligt är att de som vinner inträde vid spärrad utbildningslinje dessförinnan

studerat vid filosofisk fakultet.

I den man tillströmningsberäkningarna skall läggas till grund för beräkningar av antalet

examinerade och av ett framtida antal yrkesverksamma akademiker med viss utbildning,

behöver modellberäkningen icke korrigeras med hänsyn till dessa dubbelinskrivningar.

I den mån däremot tillströmningsberäkningarna skall läggas till grund för beräkningar

av hela antalet studerande vid en viss fakultet, måste en sådan korrektion införas.

1 ,Utr,"''r!ir,''gen har.här inräknat ett antal studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg,

varför fördelningen ej överensstämmer med den som kan framräknas ur den officiella statistiken.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Härvid får man till det antal studerande, som man enligt tidigare redovisade beräkningsmetoder

får för huvudutbildning vid filosofisk fakultet, lägga ett för varje år beräknat

antal studerande, vilka ett påföljande år ingår bland de i den förut redovisade sammanställningen

antagna nybörjarna vid de spärrade utbildningslinjerna.

Hur stort antal studenter som i framtiden kommer att på detta sätt studera först vid

filosofisk fakultet och sedan vid spärrad utbildningslinje, är beroende av en rad förhållanden

och därför utomordentligt vanskligt att förutsäga. Här har för enkelhetens skull

antagits, att av samtliga nybörjare ett år vid spärrad utbildningslinje 10 procent året

dessförinnan inskrivits vid filosofisk fakultet, varav hälften vid humanistisk och hälften

vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

Utredningen vill starkt betona, att sannolikheten i detta antagande för framtiden i hög

grad är beroende av i vilken omfattning som intagningen vid de spärrade utbildningslinjerna

faktiskt kommer att förändras. En snabb ökning av antalet elcvplatser vid spärrade

utbildningslinjer tenderar att minska antalet meritkomplettanter; en långsam utbyggnadstakt

för de spärrade utbildningslinjerna far motsatt effekt.

Med de nu gjorda antagandena får man följande fyra alternativ för ökningen

i tillströmningen till de fria fakulteterna (meritkomplettanter ej medräknade)

mellan läsåren 1959/60 och 1969/70:

Mat.-nat.fak.

Hum.fak.

Jur.fak.

Teol.fak.

59/60 69/70

59/60 69/70

59/60 69/70

59/60 69/70

Alt. I:

2 803

(65 %; of. förd.)----

Alt. 11:

2 386

2 709

(65 %; ändr. förd.) .

Alt. 111:

1 309 2 228

2 909

Alt. IV:

485 —> 990

(75 %; ändr. förd.) .

Med hänsyn till vad som tidigare visats, synes en fortsatt hög övergångsfrekvens

vara mindre sannolik. Av denna anledning synes alternativen I och II

vara rimligare än alternativen III och IV. I fråga om fördelningen mellan de

fria fakulteterna inbördes synes alternativen II och III troligare än alternativen

I och IV. Detta av följande anledning.

Antagandet att övergångsprocenten kommer att sjunka från 75 till 6o procent

kan tolkas så, att det i första hand blir studenter med examen på den allmänna

linjen och dennas språkliga gren som i framtiden i större omfattning än nu

kommer att övergå till annan verksamhet än universitetsstudier. Om så blir

fallet, kommer det att stå i överensstämmelse med en av tankarna bakom den

nya gymnasieorganisationen av år 1953, nämligen den att den allmänna linjen

i hög grad skulle rekryteras av ungdom som efter avlagd studentexamen väljer

kortare, icke-akademisk utbildning. Hittills kan detta knappast sägas ha inträffat.

Om man nu enligt alternativen III och IV antar att övergången från

gymnasium till universitetsväsendet trots allt även i framtiden kommer att ligga

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Tabell 6. Alternativa beräkningar rörande tillströmningen till

de fria fakulteterna läsåren 1959/60—1969/70.

Läsår

A-altemativet

(65 %; ändrad fördeln.)

B-altemativet

(75 %; of. fördeln.)

Teol.

fak.

Jur.

fak.

Hum.

fak.

samtl.

därav

med

huvud- utb.

Mat.-

nat.

fak.

samtl.

därav

med

huvud- utb.

Teol.

fak.

Jur.

fak.

Hum.

fak.

samtl.

därav

med

huvud- utb.

Mat.-

nat.

fak.

samtl.

därav

med

huvud- utb.

1959/60 .....

140

467

2 843

2 709

1489

1355

145

485

3 043

2 909

1443

1309

1960/61 .....

129

480

2 765

2 622

1595

1452

152

506

3176

3 033

1508

1365

1961/62 .....

125

510

2 603

2 447

1606

1 450

154

512

3 229

3 073

1539

1383

1962/63 .....

129

626

2 598

2 433

1 756

1 591

166

553

3 484

3 319

1 659

1494

1963/64 .....

133

611

2 831

2 655

2 087

1 911

190

632

3 966

3 790

1881

1 705

1964/65 .....

127

662

3 004

2819

2 215

2 030

210

700

4 384

4 199

2 074

1889

1965/66 .....

119

713

3 165

2 972

2 332

2139

223

742

4 648

4 455

2198

2 005

1966/67 .....

124

745

3 296

3103

2 427

2 234

233

775

4 846

4 653

2 287

2 094

1967/68 .....

128

768

3 394

3 201

2 498

2 305

239

798

4 981

4 788

2 348

2155

1968/69 .....

133

795

3 508

3 312

2 581

2 385

247

824

5139

4 943

2 420

2 224

1969/70 .....

S:a 1960/61—

133

795

3511

3 315

2 582

2 386

248

825

5148

4 952

2 424

2 228

1969/70

1280

6 605

30 675

28 879

21679

19 883

2062

6 867

43 001

41205

20 338

18 542

på samma höga nivå som för närvarande, kan detta ges den innebörden att vi

får en relativt sett starkare tillströmning till de humanistiska studiebanorna

än enligt det alternativ som förutsätter en sjunkande övergångsfrekvens från

gymnasiestudier till akademiska studier. Alternativ III synes i ett sådant läge

vara troligare än alternativ IV, detta givetvis förutsatt att det inte sker mycket

stora förskjutningar mellan linjer och grenar på gymnasiet under 1960-talet.

Utredningen genomför de följande modellberäkningarna rörande examinationens

omfattning enligt alternativen II och III. I tabell 6 (bet. tab. 28) anges år

för år det beräknade antalet nyinskrivna vid skilda fakulteter enligt dessa två

alternativ (i fortsättningen kallade A- respektive B-alternativen). I tabell 6

har angivits två tal för var och en av de de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna, nämligen dels en beräknad siffra rörande hela antalet

nyinskrivna, inklusive sadana som sedan övergår till studier vid spärrad utbildningslinje,

och dels en beräknad siffra rörande antalet nyinskrivna, för vilka

den humanistiska respektive den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen

blir huvudutbildning.

Innebörden av de två alternativen kan uttryckas så:

Tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna antas under

1960-talet fortsätta att öka i något svagare takt än den som uppnåtts

under slutet av 1950-talet. För årtiondena i deras helhet blir ökningen absolut

sett densamma. Detta i sin tur betyder emellertid, att totalantalet nyinskrivna

under hela 1960-talet blir betydligt större än under 1950-talet. Under 1960-talet

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 29

blir storleksordningen av summan av de nyinskrivna 20 000 mot omkring 7 000

under 1950-talet.

Om tillströmningen till de humanistiska jakultetema fortsätter att öka i samma

takt som under 1950-talet, skulle inte mindre än omkring 40 000 humanister

registreras under 1960-talet. Under 1950-talet var dock inte summan högre än

22 000. Enligt det försiktigare A-alternativet har det sammanlagda antalet nyinskrivna

humanister beräknats till omkring 30 000, d. v. s. nästan 50 procent

högre under 1960-talet än under 1950-talet. Det är utan vidare klart, att även

ett dylikt alternativ från arbetsmarknadssynpunkt för det närmaste decenniet

ter sig överväldigande. Den starka ökningen för humanisterna även enligt det

försiktigare A-alternativet bör dessutom ses i samband dels med den beräknade

ökningen av antalet nyinskrivna jurister (storleksordningen 6 000—7 000 under

1960-talet mot omkring 3 000 under 1950-talet), dels med den beräknade ökningen

av antalet nyinskrivna studerande vid handelshögskolorna som enligt

tidigare redovisade antaganden för 1960-talet beräknas bli av storleksordningen

6 000 mot 2 500 under 1950-talet.

Examinationen vid universitet och högskolor enligt modellen

Nästa steg vid konstruktionen av modellen rörande det framtida utbudet av

akademisk arbetskraft är att på basis av kända och beräknade siffror rörande

antalet nyinskrivna beräkna antalet examinerade.

Resultaten av de gjorda beräkningarna redovisas i följande sammanställningar.

Beräknat antal examinerade vid spärrade utbildningslinjer.

Examensår

Civil-

ingen-

jörer

Läka-

re

Tand-

läkare

Apote-

kare

Recep-

tarier

Civil-

ekono-

mer

Gymna-

stik-

dir.

Veter.

Jägm.

Agron.

Summa

Män

55/56—59/60 .

2 651

1116

650

51

5

950

150

518

6 091

60/61—61/65 .

4 017

1 459

767

106

5

1 162

219

529

8 264

65/66—69/70 .

5 923

1 710

817

145

5

1853

237

555

11245

Kvinnor

55/56—59/60 .

48

253

169

37

584

49

165

19

1324

60/61—64/65 .

109

366

328

72

805

61

220

20

1 981

65/66—69/70 .

185

428

542

95

805

98

238

20

2411

Samtliga

55/56—59/60 .

2 699

1 369

819

88

589

999

315

537

7415

00/61—64/65 .

4 126

1 825

1095

178

810

1 223

439

549

10 245

65/66—69/70 .

6 108

2 138

1359

240

810

1 951

475

575

13 656

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Beräknat antal examinerade vid de teologiska och

juridiska fakulteterna (A-alternativ et).

Examensår

Teol. fak.

Jur. fak.

Män

Kvinnor

Samtliga

Män

Kvinnor

Samtliga

55/56—59/60.

208

23

231

815

128

943

60/61—64/65 .

328

37

365

963

169

1132

65/66—69/70 .

330

37

367

1439

255

1694

Beräknat antal examinerade vid de filosofiska fakulteterna

(A-alternativet).

Examensår

Hum. fak.

Mat.-nat. fak.

Män

Kvinnor

Samtliga

Män

Kvinnor

Samtliga

70 % examination

55/56—59/60 .

2169

2186

4 355

1313

373

1686

60/61—64/65.

2 725

3 822

6 547

2 856

952

3 808

65/66—69/70.

3 628

5 422

9 050

4 675

1558

6 233

50 % examination

55/56—59/60 .

2169

2186

4 355

60/61—64/65 .

2 588

3 619

6 207

65/66—69/70.

2 709

4 040

6 749

Sammanställningarna rörande de examinerade från de spärrade utbildningslinjerna

visar, att mot mitten och slutet av 1960-talet examinationen vid dessa

utbildningsanstalter skulle öka högst avsevärt. Vid de tekniska högskolorna

skulle examinationen under andra hälften av 1960-talet bli mer än dubbelt så

stor som examinationen under senare hälften av 1950-talet. Därvid är att märka,

att examinationen under senare delen av 1950-talet torde komma att bli cirka

25 procent högre än den var under andra hälften av 1940-talet, då det sammanlagda

antalet examinerade civilingenjörer uppgick till i runt tal 2 200.

Även handelshögskolorna skulle öka sin examination mycket starkt mot

slutet av 1960-talet. Vid handelshögskolorna har den sammanlagda examinationen

varit ganska konstant femårsperiod från femårsperiod efter andra världskrigets

slut — mellan 900 och 1 000. Under senare delen av 1960-talet skulle

enligt modellen siffran komma att springa i höjden.

Vid de medicinska fakulteterna utmognar den starkt ökade intagningen under

1950-talet i en starkt ökande examination under 1960-talet. Här tillkommer

dessutom konsekvenserna av den extra intagning av i utlandet delvis utbildade

medicinare, som beslutats för perioden 1959/60—1962/63. Summan av vid

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 31

svenska lärosäten examinerade läkare under 1960-talet kommer att ligga mer

än 50 procent över den sammanlagda examinationen under 1950-talet.

För tandläkarnas del blir takten i ökningen av examinationen liknande den

för läkarna. De examinerade från farmaceutiska institutet kommer under 1960- talet att öka kraftigt jämfört med vad som gäller under andra hälften av 1950- talet. Likaså kommer antalet examinerade gymnastiklärare att öka starkt, om

intagningen vidgas enligt de antaganden, som gjorts i modellberäkningen. För

övriga grupper av akademiker examinerade vid spärrade utbildningslinjer skulle

situationen bli annorlunda. Enligt denna modell skulle inte ske någon större

ökning i den totala examinationen under 1960-talet vid ifrågavarande utbildningslinjer

jämfört med förhållandena under 1950-talet.

Beträffande de fria fakulteterna har i sammanställningarna enbart angivits

examenssiffror enligt A-alternativet. Vid de teologiska fakulteterna skulle examinationen

under 1960-talet omfatta omkring 370 examinerade per femårsperiod.

Denna examination är väsentligt högre än den som gällt under 1950-talet, då

motsvarande värden räknade per femårsperiod ligger omkring 250. Siffrorna för

1960-talet skulle dock ej komma upp till den storleksordning, som gällde för

1930-talet, då medeltalet per femårsperiod var över 600 avlagda teologie kandidatexamina.

Vad slutligen beträffar de filosofiska fakulteterna kommer examinationen

under 1960-talet under alla förhållanden att bli mycket hög jämförd med förhållandena

hittills. För att börja med de examinerade vid de matematisknaturvetenskapliga

fakulteterna (inklusive de naturvetenskapliga ämnena vid

universitetet i Göteborg), skulle examinationen under första hälften av 1960- talet bli mer än dubbelt så hög som under senare hälften av 1950-talet. Det är

de senaste årens stora ökning i tillströmningen till dessa fakulteter i kombination

med den stigande examinationsfrekvensen, som skulle utmogna på detta

sätt. Men examinationen skulle enligt modellen öka nästan lika starkt, absolut

sett, under senare hälften av 1960-talet. Enligt beräkningarna skulle man därför

under andra hälften av 1960-talet examinera mer än tre och en halv gånger så

många naturvetare som under andra hälften av 1950-talet. I absoluta tal räknad

skulle denna examination under senare hälften av 1960-talet komma upp på

samma nivå, som beräknas för de tekniska högskolorna under samma period.

Men då är att märka, att vi under andra hälften av 1950-talet blott kommer att

examinera drygt 60 procent så många vid de naturvetenskapliga fakulteterna

som vid de tekniska högskolorna.

För de humanistiska fakulteternas del är enligt utredningen examinationsförhållandena

i framtiden så osäkra, att det har ansetts lämpligt att räkna med

två alternativ beträffande examinationsfrekvensen. Även om man väljer det

försiktigare examinationsalternativet (50 procent) och det försiktiga A-alternativet

— vilket senare är det enda som redovisas i tabellen —-, kommer ändå

examinationen vid de humanistiska fakulteterna att stiga mycket snabbt under

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

början av 1960-talet. De stora inskrivningsårgångarna under 1950-talet måste

få en betydande examinationsökning som följd. Här har beräknats, att ökningen

minst blir av storleksordningen 40 procent under den första femårsperioden

och 55 procent mellan andra hälften av 1950-talet och andra hälften av 1960- talet. I absoluta tal räknat innebär detta för hela 1960-talet omkring 13 000

examinerade humanister mot 7 000 under 1950-talet1.

Med tanke på de framtida arbetsmarknadsförhållandena är det emellertid

att märka, att en betydande del av denna stora ökning av antalet examinerade

humanister under 1960-talet måste komma att utgöras av kvinnor. Av hela

examinationen under 1960-talet enligt det försiktigare alternativet, 13 000, beräknas

nämligen drygt 7 600 vara kvinnor och cirka 5 300 män. Under 1950-talet

har motsvarande siffror beräknats till drygt 3 400 kvinnor och drygt 3 600 män.

För männens del ligger sålunda den beräknade examinationen av humanister

omkring 1 700 högre under 1960-talet än under 1950-talet, medan för kvinnornas

del motsvarande ökning uppgår till 4 200.

Utgår man från det högre examensalternativet, vilket får effekt främst under

senare delen av 1960-talet, skulle det totala antalet examinerade humanister

under 1960-talet uppgå till cirka 15 600 eller omkring 2 600 flera än enligt det

lägre alternativet. Enligt detta alternativ skulle således examineras mer än dubbelt

så många humanister under 1960-talet som under 1950-talet. Det är uppenbart

av dessa siffror, att även med de mest försiktiga antagandena i modellen

kommer en framtida arbetsmarknad för humanister att behöva vara mycket

tänjbar.

Totalantalet akademiker enligt modellen

Av beräkningarna i de i det föregående återgivna sammanställningarna över

examinationens omfattning vid universitet och högskolor fram till år 1970 finner

man vid summering följande siffror rörande det totala antalet personer, som

skulle avlägga svensk1 2 akademisk examen under var och en av de tre femårsperioderna

1955—70:

1955/56—1959/60

1960/61—1964/65

1965/66—1969/70

Båda könen

min. max.

14 630

21 757 22 097

28 699 31 000

Män

min. max.

10 596

14 999 15 136

20 398 21 317

Kvinnor

min. max.

4 034

6 758 6 961

8 301 9 683

Vi vet genom Akademikerräkningen att det i slutet av år 1955 totalt fanns

cirka 57 000 personer under 65 år, som avlagt svensk akademisk examen. Med

1 För första hälften av 1950-talet har därvid räknats med cirka 2 700 examinerade humanister, vilken

siffra erhållits på basis av ett antagande att av dem som avlagt filosofie kandidatexamen hälften

senare jämväl avlagt filosofisk ämbetsexamen.

2 Här och i det följande avses, då annat ej direkt framgår av texten, endast akademiker med

svensk examen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

ledning av åldersfördelningen bland dessa akademiker samt senast kända dödsrisker

för skilda åldrar har beräknats att följande antal av dessa personer under

respektive femårsperioder antingen passerar 65-årsåldern eller avlider:

1956—60 ^ 733

1961-65 ........................ 5 773

1966—70 6 435

Med ledning av de nu givna siffrorna är det möjligt att beräkna antalet personer

under 65 års ålder med svensk akademisk examen åren 1960, 1965 och

1970. Resultatet av en dylik beräkning redovisas i följande tablå (siffrorna

avrundade till jämna hundratal)1.

1

2

3

4

År

Antalet (kvarle- vande) akademi- ker under 65 år

med examen år

1955 eller tidigare

Beräknat antal

(kvarlevande)

akademiker med

examen 1956

och senare

Beräknat totalt

antal akademiker

under 65 år

(kol. 2 +kol. 3)

min.

max.

min.

max.

1955 ...........

56 700

56 700

1960 ...........

51900

14 600

66 500

1965 ...........

46 200

36 200

36 500

82 400

82 700

1970 ...........

39 700

64 400

67 100

104 100

106 800

I Akademikerräkningen konstaterades, att sedan mitten av 1930-talet antalet

personer med akademisk examen ökat med cirka 15 procent per femårsperiod.

Den examination, som beräknats för sista delen av 1950-talet, är en relativt

säker uppskattning. Likaså är den beräknade avgången femårsperiod för femårsperiod

relativt säker. Man kan därför nu med ganska stor säkerhet konstatera,

att mellan åren 1955 och 1960 antalet akademiker under 65 år ökar med ungefär

17 procent, d. v. s. snabbare än per femårsperiod under åren 1935 55.

Den examination, som förut beräknats för första hälften av 1960-talet, måste

betraktas som i varje fall ganska sannolik, eftersom beräkningen till största

delen bygger på redan givna förhållanden i fråga om inskrivningen. Detta

betyder, att vi med ganska stor säkerhet har att förvänta, att antalet akademiker

under 65 års ålder år 1965 kommer att vara omkring 80 000. Mellan

åren 1960 och 1965 skulle sålunda akademikerantalet öka med ej mindre an

cirka 24 procent. Utvecklingen under andra hälften av 1960-talet är givetvis

avsevärt mera osäker. Modellens beräkningar säger oss, att den absoluta ökningen

mellan åren 1965 och 1970 skulle överstiga 20 000, en mer än dubbelt så

stor ökning som den mellan åren 1955 och 1960. Den relativa ökningen skulle 1 * 3

1 Min- och max.-alternativen hänför sig till de tidigare angivna två examinationsfrekvenserna

för humanisterna, 50 procent respektive 70 procent.

3 — Bihang till riksdagen* protokoll 1960. 1 sand. Nr 119

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

enligt båda alternativen överstiga 25 procent och enligt maximialternativet uppgå

till 29 procent. Slår man ut ökningen under hela 1950- och 1960-talen per år,

skulle sannolikt under 1950-talet antalet akademiker under 65 år öka med i

medeltal drygt 3 procent per år (ränta på ränta), medan under 1960-talet

ökningen per år enligt modellen skulle bli nästan 5 procent.

Under 1960-talet kommer hela befolkningen i yrkesverksam ålder att öka.

Sålunda ökar sannolikt antalet personer i åldrarna 25—65 år från 3,88 miljoner

till 4,02 miljoner mellan åren 1960 och 1970, en ökning sålunda med 3,6 procent.

Om man ställer kända och här beräknade siffror över antalet akademiker i

relation till motsvarande siffror rörande totalantalet personer i åldrarna 25—65

år, får man följande serie från mitten av 1930-talet till slutet av 1960-talet. (Här

har valts maximialternativet för åren 1965 och 1970. Agronomer och gymnastiklärare

är ej inkluderade.)

1935

1940

1945

1950

1955

1960

1965

1970

Procent ............

Ökning i antalet

1,06

1,14

1,25

1,41

1,65

2,05

2,58

procentenheter .....

+ 0,07

+ 0,08

+ 0,11

+ 0,16

+ 0,24

+ 0,40

+ 0,53

Även om ökningstakten skulle komma att höjas ganska avsevärt under 1960- talet, skulle ändock ar 1970 de examinerade akademikerna utgöra en relativt

obetydlig del av samtliga personer i åldrarna 25—65 år. Givetvis kommer här

att föreligga väsentliga skillnader inom olika åldersgrupper i totalpopulationen.

Det skall blott erinras om att andelen studentexamina (vid de allmänbildande

gymnasierna) av samtliga 20-aringar redan nu är cirka 8 procent och förväntas

stiga till över 11 procent under senare delen av 1960-talet. Av dem som avlägger

studentexamen vid allmänbildande gymnasium kommer enligt de antaganden

som är gjorda i modellen omkring hälften (65 procents övergång till akademiska

studier och 75—80 procent examination i medeltal för samtliga nybörjare) att

senare avlägga akademisk examen. Det betyder att i åldrarna mellan 25 och 30

ar skulle mot slutet av 1960-talet mellan 4 och 5 procent vara personer med

akademisk examen.

Vid uppgörandet av modellen har utredningen beaktat resultaten av ett antal

undersökningar rörande det framtida behovet av arbetskraft med akademisk

utbildning, vilka undersökningar behandlas senare i detta avsnitt. Utredningens

beräkningar på basis av modellens huvudalternativ rörande antalet akademiker

i yrkesverksam ålder inom olika utbildningsgrupper redovisas i tabell 7 (bet.

tab. 32). Tabellen upptar även de i Akademikerräkningen redovisade beräkningarna

rörande de olika akademiska utbildningsgruppernas storlek åren 1935,

1940, 1945, 1950 och 1955.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Tabell 7. Beräknat antal akademiker (med svensk examen) i yrkesverksam ålder

vid slutet av olika år under perioden 1935—75. Absoluta och relativa tal.

Grupp

1935

1940

1945

1950

1955

1960

1965

1970

1975

Absoluta tal

Teologer .................

2 900

3 200

3 400

3 500

3 400

3 200

3 100

3100

2 900

Jurister o. jur.-pol. mag.....

7 280

7 500

7 800

8 600

9 800

5 000

5 620

6 390

7 060

Fil.-pol. mag..............

11 060

14 700

20 100

27 800

37 500

Humanister...............

I

1

8 000

9 200

10 700

12100

Naturvetare ..............

3 990

5 400

8 900

14 600

22 100

Civilingenjörer ............

6 700

7 700

8 500

9 800

11400

13 200

16 200

21100

27 400

Civilekonomer ............

1700

2 200

2 700

3 600

4 300

5 000

5 900

7 400

9 200

Läkare ...................

2 580

3130

3 710

4 330

4 980

5 900

7100

8 600

10 000

Tandläkare ...............

1770

2130

2 550

3 230

3 850

4 400

5100

5 900

6 800

Apotekare ................

880

900

920

940

950

950

1000

1100

1200

Farmaceuter/receptarier ....

820

1050

1050

1440

1760

2 250

2 900

3 600

4 200

Gymnastikdirektörer.......

960

1 200

1550

1900

2 200

Agronomer ...............

• *

|

Veterinärer ...............

510

520

550

630

2 730

2 800

2 900

3100

3 300

Jägmästare ...............

660

670

670

750

1

Summa

56 660

66 600

82 550

106700

136600

Relativa tal

Teologer .................

9,6

9,1

8,5

7,6

6,4

5,1

4,0

3,0

2,2

Jurister o. jur.-pol. mag.....

16,5

16,0

16,0

15,3

13,7

12,0

10,0

8,5

7,5

Fil.-pol. mag..............

1

I 20,9

23,5

25,7

27,3

28,6

j

1

26,4

26,1

26,8

26,3

Naturvetare ..............

7,5

8,6

11,4

14,4

16,9

Civilingenjörer ............

22,0

21,9

21,3

21,3

21,5

21,1

20,7

20,7

20,9

Civilekonomer ............

5,6

6,3

6,8

7,8

8,1

8,0

7,6

7,3

7,0

Läkare ...................

8,5

8,9

9,3

9,4

9,4

9,4

9,1

8,4

7,6

Tandläkare ...............

5,8

6,1

6,4

7,0

7,3

7,0

6,5

5,8

5,2

Apotekare ................

2,9

2,6

2,3

2,0

1,8

1,5

1,3

1,1

0,9

Farmaceuter/receptarier ....

2,7

3,0

2,7

3,1

3,3

3,6

3,7

3,5

3,2

Summa

100

100

100

100

100

100

100

100

100

De olika akademikergruppernas utveckling absolut sett och i förhållande till

varandra illustreras ytterligare i diagram 4 (bet. diagr. 17) som emellertid endast

anger de olika gruppernas beräknade tillväxt mellan åren 1955 och 1975.

I den nyss redovisade tabellen har samhällsvetarna inräknats bland humanister

respektive jurister. Från allmänna arbetsmarknadspolitiska synpunkter finns

det — vilket även kommer till uttryck i utredningens i det följande redovisade

undersökningar av behovet av skilda slag av akademiskt utbildad arbetskraft

— skäl att vid arbetsinarknadsbalansberäkningar hålla samman samhällsvetare,

jurister och civilekonomer.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Diagram k. De skilda akademiker gruppernas beräknade tillväxt

under perioden 1955—75.

1955 1975

*

APOTEKARE

tf

*

GYMNASTI KDIR.

tä!

Ut

FARMACEUTER

RECEPTARlER

m

m

AGRON.

VET. JÄGM.

m

m

TEOLOGER

m

m

TANDLÄKARE

mm

m

NATURVETARE

imimmmmi

m

CIVILEKON.

mmm

m

LÄKARE

mmm

IMMil

JURISTER

iii . , a

UJUULJUUllÄAA

HUMANISTER.

iuuuuuuuuy^^

UUMUtMJt

35 30 25 20 15 10 5 Ö

CIVILING.

AAMÅAÄAMMÅMMM

0 5 10 15 20 25 30 35

motsvoror 1000 personer 1000-tal

motsvoror en netroökning med 1000 personer

Anm. Bokstavsbeteckningarna a, b och c hänför sig till en följande diskussion (se denna

bilaga s. 79).

I modellen har hittills ej skilts mellan samhällsvetare (inom humanistisk

fakultet) å ena sidan och övriga humanister å den andra. Därför måste här nu

införas ett antagande om dessa gruppers framtida utveckling inom ramen för

den beräknade utvecklingen för samtliga humanister. För juristernas del finns

ej skäl göra motsvarande uppspaltning.

I författningar och examensstadgor räknas ej ämnena pedagogik och psykologi

till de samhällsvetenskapliga ämnena.1 Utvecklingen går dock för närvarande

mot ett närmande mellan dessa grupper av ämnen. Ett uttryck härför är

bildandet av statens råd för samhällsforskning. År 1955 torde de som avlagt

filosofisk-samhällsvetenskaplig examen ha utgjort mellan 3 och 4 procent av

samtliga med humanistisk examen. Lägges härtill de med psykologi och pedagogik

som huvudämne, stiger andelen — kanske till 4—5 procent. Här skall

antagas, att examinationen i de samhällsvetenskapliga ämnena kommer att bli

så stor, att av humanisterna i yrkesverksam ålder andelen med denna yrkesinriktning

stiger till 5 procent år 1960, 6 procent år 1965, 7 procent år 1970

och 8 procent år 1975. Skulle så bli fallet, skulle antalet samhällsvetare i yrkes
-

1 Till de samhällsvetenskapliga ämnena i formell mening räknas ämnena ekonomisk historia,

företagsekonomi, kulturgeografi, nationalekonomi, sociologi, statistik och statskunskap.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

verksam ålder stiga på sätt som framgår av följande tablå (starkt avrundade

tal), i vilken för jämförelsens skull medtagits även de ovan redovisade beräkningarna

rörande det framtida antalet jurister och civilekonomer i yrkesverksam

ålder:

År

Samhällsvetare

(i vid mening)

Jurister

Civilekonomer

Summa

1955 .......

......... 500

7 300

4 300

12100

1960 .......

......... 700

7 500

5 000

13 200

1965 .......

......... 1 200

7 800

5 900

14 900

1970 .......

......... 1 900

8 600

7 400

17 900

1975 .......

......... 3 000

9 800

9 200

22 000

Den ökning i antalet samhällsvetare (i vid mening) i yrkesverksam ålder, som

här räknats med, förutsätter med hänsyn till avgången bland de redan tidigare

examinerade en examination, som är något större än nettoökningen. Avgången

i denna grupp är nu emellertid ej så stor, enär det är fråga om en till sin ålderssammansättning

förhållandevis ung utbildningskategori. Antalet i yrkesverksam

ålder år 1955 domineras nämligen av dem med samhällsvetenskaplig examen,

och av dessa var de allra flesta under 50 ar ar 1955. Lat oss räkna med att

ökningen i antalet i yrkesverksam ålder är 10 procent lägre än ökningen i antalet

examinerade. Dessa senare i sin tur är betydligt färre än de som ungefär fem år

tidigare började studier inom det aktuella ämnesområdet. Låt oss antaga att

examinationen åren 1961—65 motsvarar 60 procent av inskrivningarna läsåren

1955—eo, och att examinationen åren 1966—70 och 1971—75 motsvarar 70 procent

av inskrivningarna läsåren 1960—65 respektive 1965—70. Man skulle då

få följande bild av den expansion av utbildningen inom berörda ämnesområde

som skulle erfordras för att realisera det antagande rörande antalet i yrkesverksam

ålder, som tidigare gjorts.

Förutsätter ett nybörjaran tal

År

Antal

examinerade

läsåren

samman-

lagt

per läsår

1961 65 .......

........ 550

1955—60

920

185

1966—70 .......

........ 770

1960—65

1 100

220

1971 75 .......

........ 1 220

1965—70

1 740

350

Huruvida det under femårsperioden 1955—60 inskrivits ett sa stort antal

studerande med huvudutbildning inom detta ämnesområde, som förutsättes för

realiserande av modellen, går ej att helt fastlägga. Den ökning som skett har till

allra största delen gällt ämnesgruppen pedagogik, psykologi och sociologi. Det

är dock vanskligt att säga, hur många av dem som börjat läsa dessa ämnen

under senare delen av 1950-talet som gjort detta i kompletteringssyfte och hur

många som läst i syfte att avlägga filosofisk examen.

För att få en bättre bild av vad de gjorda antagandena beträffande antalet

samhällsvetare i yrkesverksam ålder innebär i fråga om tillströmningen under

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

1960-talet av nybörjare dels till de samhällsvetenskapliga ämnena, dels till

övriga ämnen inom de humanistiska fakulteterna, ges följande siffror:

Läsår

Samtl. hum.

Därav med

huvudutb.

inom hum. fak.

Dl

Samhällsv.

irav

Övriga

Samtl. samhälls- vetare (inkl.

komplettan ter)

cirka

1960/61 ........

2 765

2 622

200

2 422

340

1961/62 ........

2 603

2 447

210

2 237

360

1962/63 ........

2 598

2 433

220

2 213

380

1963/64 ........

2 831

2 655

230

2 425

400

1964/65 ........

3 004

2 819

240

2 579

420

1965/66 ........

3165

2 972

250

2 722

440

1966/67 ........

3 296

3103

300

2 803

490

1967/68 ........

3 394

3 201

350

2 851

540

1968/69 ........

3 508

3 312

400

2 912

590

1969/70 ........

3 511

3 315

450

2 865

640

Siffrorna är sammanställda dels med ledning av uppgifterna i tabell 6 (alternativ

A) dels med ledning av de angivna uppgifterna om erforderlig inskrivning

skilda femårsperioder för ett realiserande av tanken att samhällsvetarna under

1960-talet och början av 1970-talet skulle öka relativt sett snabbare än övriga

med utbildning inom humanistisk fakultet.

Nettoantalet nyinskrivna med samhällsvetenskaplig inriktning skulle behöva

fördubblas under 1960-talet, medan antalet nyinskrivna (netto) vid de humanistiska

fakulteterna i övrigt till en början skulle minska för att under periodens

senare del åter stiga och så till slut med drygt 15 procent överstiga nybörjarantalet

i början av 1960-talet.

Ställer man siffrorna rörande samhällsvetare, jurister och civilekonomer å ena

sidan mot siffrorna rörande civilingenjörer och naturvetare å andra sidan finner

man följande. I

År

Civilingenjörer

och naturvetare

(1)

Samhällsvetare,

jurister och

civilekonomer

(2)

Belation

1

2

(3)

1955 ...........

15 400

12 100

1,3

1960 ...........

18 600

13 200

1,4

1965 ...........

25 100

14 900

1,7

1970 ...........

35 700

17 900

2,0

1975 ...........

49 500

22 000

2,3

I siffrorna för civilingenjörer och naturvetare är lärarna i naturvetenskapliga

ämnen visserligen medräknade, men även med borträknande av dem (under

rimliga antaganden) stiger den i tredje kolumnen angivna kvoten.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Jämfört med den utveckling, som antagits beträffande naturvetare och civilingenjörer,

ger som synes antagandena för samhällsvetare, jurister och ekonomer

ett mindre starkt utslag, då man ser till konsekvenserna i fråga om totalantalet

personer i yrkesverksam ålder.

Under de gjorda antagandena beträffande antalet personer med examen i

samhällsvetenskapliga ämnen i vid mening skulle humanisterna i övrigt bli

följande till antalet:

År

Antal

% kvinnor

Antag 40 % kvin- nor ej yrkesverk- samma: rest yr- kesverksamma

1955 ...........

10 560

42

9 000

1960 ...........

14 000

45

11000

1965 ...........

18 900

50

15 000

1970 ...........

25 900

54

20 000

1975 ...........

34 500

56

27 000

Antalet humanister i yrkesverksam ålder skulle sålunda fram till år 1975 öka

till mer än tre gånger antalet 20 år tidigare. Nu utgör emellertid som tidigare

sagts kvinnorna en förhållandevis stor del av samtliga humanister. I tablån har

angivits den andel, som med ledning av tidigare återgivna siffror kan beräknas

för samtliga humanister. Antages att 40 procent av kvinnorna star utanför

arbetsmarknaden, kan man räkna fram ett antal humanister som förr eller senare

efter examen »påverkar» arbetsmarknaden. I högra delen av tablån har redovisats

det antal man då skulle få; en ökning från 9 000 till 27 000 på 20 år!

Utredningen har i detta sammanhang även redovisat vissa siffror angående

studenter utan akademisk examen. I följande tabla anges storleken av denna

grupp, om A-alternativet realiseras:

Student-

examensår

Akademiska

studier utan

examen

Studentexamen

utan akademiska

studier

Summa

1956—60 .......

8 000

8 000

16 000

1961—65 .......

10 000

22 000

32 000

1966—70 .......

12 000

26 000

38 000

Om man antager att 75 procent av studenterna utan akademisk examen

utgöres av kvinnor och vidare att bland dessa kvinnor 70 procent och bland

männen 80 procent vill skaffa sig en kortare utbildning, blir antalet som vill

genomgå icke-akademisk utbildning bland de två femårsperiodernas studenter

följande:

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

Studentexamensår Hela perioden Årligt medeltal

1961—65 ....................... 23 000 4 600

1966—70 ....................... 28 000 5 600

De nu gjorda kalkylerna har ett visst samband med kalkylerna rörande humanisternas

framtida antal. Med den studentexamination, som vi här utgått

ifrån för 1960-talet, och med det försiktiga antagandet om hur stor del av

studenterna som påbörjar akademiska studier har man anledning räkna med en

starkt stigande förutbildningsstandard bland eleverna vid utbildningsanstalterna

utanför universitet och högskolor. Men om man samtidigt väljer att lösa de

humanistiska fakulteternas dilemma genom att antaga att övergångsfrekvensen

till akademiska studier bleve lägre än de antagna 65 procent, får detta med

ganska stor sannolikhet som konsekvens, att antalet studenter vid de ickeakademiska

utbildningslinjerna skulle öka ännu kraftigare än ovan antagits. En

dylik utveckling reser i sin tur vissa problem. Om man vill undvika en alltför

stark tillströmning till de fria fakulteterna men samtidigt, t. ex. av lönepolitiska

skäl, finner att en alltför kraftig höjning på kort sikt av kompetensen hos nybörjarna

vid icke-akademiska linjer är mindre lämplig, då finns den lösningen

på problemet, att man inte låter de allmänbildande gymnasierna expandera fullt

så starkt som här räknats med. Därvid kunde man — om så anses motiverat —

i stället öka specialgymnasiernas kapacitet i motsvarande mån, varigenom den

totala studentexaminationen (vid både allmänbildande gymnasier och specialgymnasier)

ändå skulle bli densamma som här beräknats.

Behovsundersökningar

En tillbakablick på den svenska arbetsmarknadens utveckling i avseende på

arbetskraftens sammansättning efter s. k. yrkesställning ger klart vid handen,

att tjänstemännen ökat i antal snabbare än både företagare och arbetare. Vad

man av hittills redovisade statistiska resultat klart kan se, är att förändringarna

inom svenskt näringsliv sedan år 1940 mycket tydligt gått i den riktningen,

att tjänstemannafunktionerna blivit allt väsentligare. Under det att det totala

antalet förvärsarbetande ökade högst obetydligt mellan åren 1940 och 1950,

ökade antalet tjänstemän med inte mindre än 40 procent under samma tid.

Denna utveckling av arbetsmarknaden synes av flertalet bedömare anses komma

att fortsätta, kanske i accelererande takt. Det vi i dag vet rörande karaktären

hos de mänskliga arbetsinsatserna i morgondagens samhälle med dess ökade

automatisering, tyder klart på att den tekniska nydaningen påskyndar utvecklingen

mot ett tjänstemannasamhälle.

Antalet yrkesverksamma tjänstemän enligt folkräkningarnas indelningar har

ökat med cirka 40 procent mellan åren 1940 och 1950. Motsvarande ökning

enligt den förut återgivna tabellen för akademiker i yrkesverksam ålder, tabell

7, är cirka 30 procent. Antalet tjänstemän har således ökat väsentligt snabbare

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

än totalantalet personer med en akademisk examen1. För den tekniska personalens

del finns siffror — i den i det följande omnämnda undersökningen Ingenjörs

behovet i Sverige — som antyder en liknande utveckling. Mellan åren 1940 och

1950 ökade totalantalet yrkesverksamma ingenjörer med 100 procent. Antalet

civilingenjörer ökade under samma period med 28 procent, antalet s. k. läroverksingenjörer

med 57 procent och antalet s. k. institutsingenjörer med inte

mindre än 275 procent. För ingenjörernas del har denna utveckling fortsatt

även mellan åren 1950 och 1955. Antalet yrkesverksamma civilingenjörer har

nämligen ökat i långsammare takt (16 procent) än totalantalet ingenjörer (24

procent). För läroverksingenjörerna är ökningssiffran pa de fem aren 21 procent

och för institutsingenjörerna 30 procent.

Det finns ytterligare tecken som tyder på att den relativt sett starkaste ökningen

hittills av tjänstemannastaben kommer på personal med kortare teoretisk

utbildning. Om man t. ex. ser på siffrorna rörande förändringen i antalet tjänstemän

enligt de två företagsräkningarna åren 1931 och 1951, finner man bl. a.

att den kvinnliga förvaltningspersonalen och kommersiella personalen ökat

förhållandevis starkt, nästan lika mycket som den manliga tekniska personalen.

Vad kan man nu säga om den framtida arbetsmarknadsutvecklingen för personer

med akademisk utbildning? Det är givetvis ytterligt svårt att uttala sig

om framtiden speciellt när det gäller en så liten grupp av befolkningen som den

akademikerna fortfarande utgör. Tre förhållanden kan sägas vara i stort sett

avgörande på lång sikt för hur många akademiker vi kommer att få verksamma

på arbetsmarknaden, nämligen dels hur många ungdomar vi kommer att få råd

och möjlighet att utbilda vid våra högre läroanstalter, dels i vilken takt och

i vilken riktning vårt näringsliv och var offentliga verksamhet kommer att

utvecklas, dels slutligen i vilken utsträckning kvinnliga akademiker kommer att

vara yrkesverksamma.

Den första av de tre här angivna faktorerna gäller den allmänna standard

i fråga om utbildning, som vi anser oss kunna och böra ge vår arbetskraft.

Det finns i och för sig intet som säger, att vi ej av rena allmänbildningshänsyn

skulle kunna väsentligt höja utbildningsstandarden överlag för vår ungdom.

Sedd i ett historiskt perspektiv är den nuvarande utbildningsstandarden en

etapp i en drygt hundraårig utvecklingsprocess. En malmedveten strävan från

föräldrar och företrädare för näringsliv och samhälle att höja ungdomens utbildningsnivå

ytterligare över hela linjen kommer rimligen att inom loppet av

några decennier leda till att procenten personer med akademisk utbildning kommer

att höjas. Storleken på denna höjning är då ytterst en fråga om den takt,

med vilken vi anser oss ha råd att bygga ut det högre utbildningsväsendet.

Utifrån denna, låt oss gärna säga allmänbildningssynpunkt, blir det en sekundär

fråga, vilken typ av högre utbildning som man ger ungdomen. I varje fall blir

inte frågan om olika verksamhetsområdens behov av en viss typ av utbildade

1 En del av akademikerna är att betrakta som företagare, men uppgifter saknas för åren 1940

och 1950 om hur många av akademikerna som var tjänsteman och hur många som var företagare.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

det avgörande. Snarare skulle utbildningskostnaderna bli den faktor, som närmast

komme att styra inriktningen på utbyggandet av den högre utbildningen.

Den andra faktorn, avgörande för hur stort antal akademiker vi kommer att

ha sysselsatta på arbetsmarknaden i framtiden, är utvecklingstakten och den

framtida inriktningen hos vårt näringsliv och för vår offentliga verksamhet. För

att belysa vad en förändrad inriktning av näringslivet kan betyda, har utredningen

gjort ett räkneexempel på basis dels av vissa beräkningar som gjorts av

1955 års långtidsutredning rörande utvecklingen under perioden 1955—65 av

antalet företagare och tjänstemän inom skilda näringsgrenar (Balanserad expansion.

Bilagor, bilaga 4, SOU 1957:10), dels av vissa uppgifter i Akademikerräkningen

1955. Resultaten av de gjorda beräkningarna visar, att hela antalet

akademiker skulle öka med 18 procent mellan åren 1955 och 1965. Antalet företagare

och antalet tjänstemän totalt sett har av långtidsutredningen beräknats

öka med 9 procent under samma period.

Detta räkneexempel är gjort under förutsättning av att inom var och en av

de skilda näringsgrenarna förhållandena blir i stort sett desamma som för närvarande.

Så kommer givetvis ingalunda att bli fallet. Utvecklingen inom flertalet

näringsgrenar och verksamhetsområden torde komma att leda till att

kraven på de anställdas utbildning skärpes. Att detta kommer att leda till att

andelen med akademisk utbildning stiger, är visserligen ej utan vidare givet.

Från arbetsgivarens synpunkt måste givetvis i hög grad lönekostnaden bli av

betydelse då det gäller anställandet av högt kvalificerad personal. Främst med

hänsyn till kvalitetskravets stigande betydelse i framtidens internationella konkurrens

måste dock säkerligen generellt sett arbetskraftens utbildningsstandard

successivt höjas. Detta gäller icke blott för produktionssidan utan även för

distributions- och administrationssidorna inom vårt näringsliv. Det skall ingalunda

förnekas, att det ligger en viss fara i en dylik utveckling. Konsekvensen

kan i det konkreta fallet nämligen bli, att man för en viss funktion anställer

en överkvalificerad kraft. Nu torde det dock ofta vara så, att en funktion kan

utvecklas, ges en kvalitativt sett högre valör. Består inte en stor del av vad vi

kallar utveckling just däri, att skilda arbetsfunktioner ges ett mer komplicerat

och nyanserat innehåll? År detta riktigt, då följer därav att man genom att

använda en från början kanske överkvalificerad kraft för en viss funktion kan

utveckla funktionen i fråga. En fortgående kvalitativ förfining av funktionerna

torde för närvarande karaktärisera arbetslivet inom så gott som hela den civiliserade

världen. Den tekniska utvecklingen spelar här givetvis en betydelsefull

roll som pådrivande faktor. Självklart är att denna utveckling ständigt måste

kontrolleras och prövas för att undvika vad som i karikerad form går under

namnet Parkinsons lag.

Efter diskussionen av utvecklingstendenserna i stort övergår utredningen till

att referera och diskutera ett antal mera omfattande utredningar rörande beho
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960 43

vet av enskilda kategorier akademiskt utbildade, som gjorts och som

har någorlunda god aktualitet.

Beträffande ingenjörsbehovet refererar utredningen utförligt en av Industriförbundets

s. k. teknikerkommitté under åren 1956 och 1957 utförd undersökning

rörande den framtida industriella utvecklingen inom landet och den framtida

fördelningen av teknikeruppgifterna på ingenjörer med olika slag av utbildning.

I fråga om detta referat torde få hänvisas till betänkandet (s. 50—66).

Här må endast intagas en av utredningen återgiven sammanfattning av teknikerkommitténs

beräkningar rörande antalet tekniker av olika slag vid skilda

tidpunkter och inom samtliga berörda verksamhetsområden, som även upptar

den relativa storleksordningen mellan de tre huvudkategorierna — civilingenjörer

och akademiker, läroverksingenjörer och institutsingenjörer:

Sammanfattning av ingenjörsbehovet enligt teknikerkommittén.

1950

1955

1955

1965

1975

1940

önskv.

prognos

prognos

%

Absoluta tal

Civilingenjörer ........

7100

9100

10 600

11 600

17 000

18 000

24 500

27 500

3

3,5

Akademiker ...........

105

510

560

630

970

1460

Läroverksingenjörer ----

10 500

16 500

20 000

21 500

32 200

33 900

46 400

51 600

3

3,5

Institutsingenjörer .....

5 600

21 000

27 200

28 000

40 000

41 800

56 400

62 000

3

3,5

Totalt

Relativa tal

23300

47100

58 400

61700

90200

94700

128 800

142 600

3

3,5

Civilingenjörer och aka-

demiker ............

31

20

19

20

20

20

Läroverksingenjörer ----

45

35

34

35

36

36

Institutsingenjörer .....

24

45

47

45

44

44

Totalt

100

100

100

100

100

100

Anm. Industriproduktionen och bruttonationalprodukten har antagits öka med 3, alternativt

3,5 procent per år.

Utredningen kommenterar teknikerkommitténs undersökning på följande sätt.

Universitetsutredningen är väl medveten om att olika slag av kritik kan riktas mot

teknikerkommitténs beräkningar av det framtida ingenjörsbehovet. Det underliggande

statistiska primärmaterialet är i flera hänseenden bräckligt; man har t. ex. varit tvungen

att bygga på data rörande förhållandena vid ett fåtal tidpunkter. De grundläggande

hypoteserna rörande ingenjörsbehovet i framtiden dels inom industrien, dels inom den

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

offentliga verksamheten är vidare enkla och till sin innebörd icke helt klara. Det är t. ex.

ej klarlagt, vad en stark förskjutning mellan skilda industribranscher inom industrien i

dess helhet kan betyda för de antagna stabila relationerna mellan ingenjörstäthet och

produktion per anställd. Å andra sidan finns för närvarande varken här i landet eller

utomlands några undersökningar som ger bättre arbetshypoteser för de planerande myndigheterna

på den tekniska utbildningens område. I själva verket har vi tidigare här i

landet haft — liksom man för närvarande på många håll utomlands har — betydligt

mindre omfattande statistiskt material som grund för ställningstagandena på utbildningens

område än vad vi nu genom teknikerkommitténs arbete har.

Universitetsutredningen finner för sin del, att det dynamiska betraktelsesätt som ligger

bakom teknikerkommitténs beräkning är det riktiga i dagens Sverige. Vi lever i en tid

av stark ekonomisk expansion och stora utvecklingsmöjligheter på teknikens område. Det

samband mellan ingenjörstäthet och produktion per anställd, som teknikerkommittén förutsätter

skall gälla i framtiden, anser universitetsutredningen vara en rimlig arbetshypotes

att arbeta efter i det ekonomiska handlandet — såväl näringslivets som de offentliga

myndigheternas. Man kan mycket väl, enligt utredningens uppfattning, tolka det antagna

sambandet mellan ingenjörstäthet och produktion per anställd så, att en 3- ä 3,5-procentig

ökning av produktionen i framtiden för sitt realiserande fordrar det av teknikerkommittén

beräknade ingenjörsantalet. Det är emellertid självklart, att man därvid också måste

räkna med en rad andra förutsättningar, bl. a. i fråga om kapitalbildningen.

Utöver vad som i övrigt framgår av teknikerkommitténs utredningar rörande behovet

i framtiden av civilingenjörer, vill utredningen för sin del peka på den efterfrågan på väl

kvalificerade svenska tekniker som med all sannolikhet i framtiden kommer från utlandet,

inte bara från de ännu underutvecklade länderna utan även från de i förhållande till vårt

land mera utvecklade länderna. Det må också i detta sammanhang erinras om det ytterligare

teknikerbehov, som kan tänkas uppkomma som en följd av de båda flerstatsmarknader,

som nu bildas i Europa. Slutligen finns det anledning för utredningen att peka på

att det under 1960-talet sannolikt kommer att föreligga ett större behov, särskilt av

civilingenjörer, för forsknings- och undervisningsuppgifter både inom universitets- och

högskoleväsendet och inom skolväsendet i övrigt än det som teknikerkommittén kunnat

räkna med.

Utredningen har även tagit del av undersökningar rörande enskilda utbildningsgrupper

inom ramen för civilingenjörsutbildningen, bl. a. en beräkning rörande det framtida behovet

av väg- och vattenbyggare och en beräkning rörande det framtida behovet av

arkitekter. Resultaten av dessa beräkningar, vilka kommer att beröras i ett följande

kapitel, förändrar på intet sätt den helhetsbild för civilingenjörsgruppen som teknikerkommitténs

beräkningar ger.

Vidkommande utredningens framställning av det framtida behovet av läkare,

tandläkare, apotekare, receptarier, agronomer, jägmästare, veterinärer och teologer

torde få hänvisas till betänkandet (s. 68—78 och 88 f).

Utredningen har själv gjort en undersökning angående det framtida behovet

av civilekonomer, jurister och samhällsvetare. Som ett slutligt resultat av denna

undersökning har framräknats följande totala behov av de tre examensgrupperna:
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

45

Civil-

ekonomer

Jurister

Pol. magistrar

Summa

5 700

7140

630

13 470

3 500

6 000

460

9 960

Behövlig nettoökning; antal ........

2 200

1140

170

3 510

63

19

37

35

Denna beräkning ger, för alla tre grupperna tillsammantagna, en ökning med

35 procent. Det kan vara av intresse att jämföra resultatet av denna beräkning

med utvecklingen under tioårsperioden 1945—55. Utredningen har gjort en

beräkning av denna utveckling, vars resultat framgår av följande tablå.

Antal

Procent

1945

1955

1965

1945

1955

1965

Civilekonomer ............

2 200

3 500

5 700

29

35

42

Jurister ..................

5 310

6 000

7 140

69

60

53

Pol. magistrar ............

160

460

630

2

5

5

Summa

7 670

9 960

13 470

100

100

100

Procentuell ökning per fem-

årsperiod ...............

30

35

Civilekonomernas relativa andel av samtliga tre examensgrupper skulle fortsätta

att växa. Förskjutningen mot allt flera civilekonomer är mellan åren 1955

och 1965 dock inte uppseendeväckande, om man jämför med förändringen mellan

åren 1945 och 1955. Att behovet av politices magistrar icke skulle öka

relativt sett mellan åren 1955 och 1965, torde sammanhänga med den avmattning,

som ägt rum under 1950-talet i fråga om antalet avlagda samhällsvetenskapliga

examina. Utbildningsgruppen har icke fortsatt sitt under 1940-talet

framgångsrika inträngande på den akademiska arbetsmarknaden.

Utredningen kommenterar undersökningsresultatet på följande sätt.

Det framtida behovet av akademiker med här ifrågavarande examina är speciellt

vanskligt att bedöma. Tidigare har antytts det inbördes sambandet från behovssynpunkt

mellan de tre utbildningsgrupperna civilekonomer, jurister och politices magistrar. Dessa

konkurrerar delvis om samma arbetsuppgifter. Vidare har antytts, att det för var och en

av dessa grupper, liksom för ett flertal andra akademikergrupper, finns ett konkurrensförhållande

till grupper med kortare utbildning. För civilekonomernas del gäller det konkurrens

i första hand med personer med handelsgymnasieutbildning; för jurister och samhällsvetare

finns en viss konkurrens med socionomerna. När det gäller verksamheten i

offentlig förvaltning kan det ganska snart även bli konkurrens från en ny, ännu ej mer

än på försök introducerad grupp, nämligen de s. k. kanslisterna. Dessa senare är tänkta

att i viss utsträckning avlasta bl. a. personer med juridisk och samhällsvetenskaplig

utbildning.

Juristernas och politices magistrarnas framtida arbetsmarknad är dessutom starkt be
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. May.ts ''proposition nr 119 år 1960

roende av hur den offentliga förvaltningen kommer att växa. Det är visserligen sant att

förvaltningens omfattning till en väsentlig del bestäms av utvecklingen i stort av näringsliv,

kultur och socialt handlande. Å andra sidan är det uppenbart att den offentliga förvaltningens

tillväxt, och därmed även tillväxten av antalet befattningar lämpade för

arbetskraft av här aktuellt slag, i hög grad är beroende av politiska avvägningar. Civilekonomernas

framtida arbetsmarknad kommer i hög grad att vara beroende av den

utveckling, som näringslivet och särskilt den privata industrien kommer att undergå. Det

finns därför ett uppenbart samband mellan å ena sidan det framtida behovet av ingenjörer,

särskilt civilingenjörer, och å den andra det framtida behovet av merkantilt utbildad

personal, särskilt civilekonomer.

Utredningen redovisar vidare ett antal undersökningar beträffande det framtida

behovet av akademiker med examen från filosofisk fakultet.

Såvitt gäller lärare inom skolväsendet återger utredningen en

av undervisningsrådet Lundblad utförd undersökning, publicerad som universitetsutredningens

betänkande IV under titeln Lärarbrist och läraröverskott (SOU

1958: 21). Huvudresultaten av ifrågavarande beräkningar av det totala behovet

av lärare i teoretiska ämnen, uttryckt i heltidstjänster framgår av följande tablå.

Det totala lärarbehovet i teoretiska lärorämnen vid de högre skolorna

läsåren 1957/67, uttryckt i heltidstjänster.

\v Läroämne

Läsår

kr

mo

la

gr

eng

ty

ry

fs

fr

sp

hi

m

samh.-

lära

sk i

enh.- sk.

ge

fi

ps

pe

ma

bi

fy

ke

Summa

1957/58 .....

558

1488

210

1404

1170

504

1097

79

628

122

1391

697

701

576

10 625

1958/59 .....

585

1553

231

1422

1 415

533

1150

in

676

131

1476

754

839

670

11546

1959/60 .....

634

1670

254

1528

1 521

590

1232

146

720

139

1 614

809

923

761

12 541

1960/61 .....

673

1 793

282

1 643

1 584

692

1327

208

768

148

1 740

864

997

838

13 557

1961/62 .....

698

1935

310

1720

1 585

705

1367

302

810

156

1837

904

1083

856

14 268

1962/63 .....

726

2 066

331

1806

1630

748

1422

388

840

167

1940

979

1125

908

15 076

1963/64 .....

749

2183

345

1870

1 667

779

1466

458

869

181

2 021

1007

1 170

935

15 700

1964/65 .....

764

2 257

351

1898

1675

785

1484

519

888

180

2 073

1029

1 206

966

16 075

1965/66 .....

786

2 352

355

1943

1 691

793

1 508

587

916

176

2140

1061

1249

994

16 551

1966/67 .....

807

2 456

356

1992

1 707

789

1528

674

947

174

2 213

1097

1298

1031

17 069

Anm. Behovet av hjälpklasslärare är ej inkluderat.

En sammanfattning av tablåns siffror får följande utseende.

Behövligt antal nya ämneslärartjänster under perioden 1957/58—1966/67

(enligt tablån).................................................. 6 444

därav i humanistiska ämnen....................................... 4 170

(varav kristendomslärare till ett antal motsvarande 249 fulla tjänster

i enbart detta ämne)

i matematisk-naturvetenskapliga ämnen ............................ 2 274

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Det må här erinras om att en tills vidare icke känd del av dessa nya ämneslärartjänster

i vad de avser tjänster på enhetsskolans högstadium får beräknas

bli besatta med andra lärarkategorier än sådana med traditionell ämneslärarutbildning.

Lundblad har i sin utredning räknat med två alternativ (de s. k. 60- procents- och 50-procentsalternativen).

Förutom behov av de lärare som nu behandlats kan de närmaste åren ett

visst behov inom andra områden komma att föreligga av lärare med studier

vid filosofisk fakultet. 1953 års lärarinneutbildningskommitté avgav år 1957 ett

betänkande, Lärarutbildningen på det husliga området (SOU 1957:28). Utredningsförslaget,

som ännu ej blivit föremål för statsmakternas ställningstagande,

innebär bl. a. en mindre ökning av det nuvarande antalet lärare på berörda

områden, helt eller delvis utbildade vid filosofisk fakultet. Sålunda föreslås inrättandet

av lektorstjänster i vissa speciella ämnen, t. ex. i näringslära och tilllämpad

kemi, hem vårdslära samt tvättlära och arbetsteknik, för vilka tjänster

förutsättes — i varje fall under en övergångsperiod, innan reguljär utbildning

är ordnad — godkända betyg i filosofisk ämbetsexamen i ämnet kemi. Vidare

förordas några lektorat och adjunktstjänster av samma slag som inom det övriga

högre skolväsendet.

I ett betänkande Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk

samt handel (SOU 1959:8), avgivet av 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens

centrala ledning och viss lärarutbildning, behandlas frågan om behovet

av lärare vid skilda utbildningslinjer inom yrkesskolväsendet. De delar av det

framräknade behovet som avser de teoretiska ämnena torde vara täckta av de

beräkningar som gjorts i den tidigare refererade utredningen av Lund blad om

lärarbrist och läraröverskott. Vad beträffar behovet av lärare i yrkesämnena

synes utredningen ha räknat med att detta behov skall täckas av andra än

personer med utbildning vid filosofisk fakultet. För akademikernas del berör

denna utredning i första hand personer som avlagt examen vid handelshögskola

eller teknisk högskola.

Utöver vad nu anförts kan det tänkas komma att finnas behov av lärare med

utbildning vid filosofisk fakultet inom skolformer, som här ej behandlats. Inom

korrespondensundervisningen kan det komma att uppstå ett växande behov av

personer med akademisk examen. Den utbildnings- och den vidareutbildningsverksamhet,

som i växande omfattning pågår inom näringslivet, kan också

tänkas leda till en viss efterfrågan på heltidsanställd lärarpersonal. Någon möjlighet

att nu uppskatta omfattningen av detta eventuella framtida behov finns

dock ej.

Det framtida behovet av akademiska lärare, forskare m. fl.

skildrar utredningen på följande sätt. Inom universitets- och högskoleväsendet

kommer, om detta utvecklas i den takt som universitetsutredningen tänkt sig,

under de närmaste årtiondena att skapas ett stort antal befattningar, tillfälliga

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

och permanenta, för personer med utbildning inom filosofisk fakultet. Universitetsutredningen

räknade i sitt betänkande Den akademiska undervisningen.

Forskarrekryteringen (SOU 1957:24) med att antalet befattningar — från professor

till assistent — för enbart undervisningens behov inom de filosofiska

fakulteterna skulle behöva öka med cirka 440 vid ett i förhållande till utgångsläget

fördubblat studerandeantal. I sitt betänkande rörande forskningens villkor

och behov (SOU 1958: 32) förordade utredningen åtgärder som för budgetåren

1959/60—1963/64 för de filosofiska fakulteterna bl. a. skulle innebära förstärkningar

med sammanlagt 116 e. o. docentbefattningar och därjämte ett stort antal

professors- och preceptorsbefattningar samt assistent- och amanuenstjänster.

Härtill kommer antalet doktorand- och licentiandstipendier. Om man antar att

under 1960-talet sker en fördubbling av antalet studerande vid de filosofiska

fakulteterna samt att utredningens förslag rörande forskningsupprustningen helt

genomförs, skulle antalet »universitetsbefattningar» vid de filosofiska fakulteterna,

tillfälliga och permanenta, tillsammans kanske komma att öka med

cirka 600. Därtill skulle komma ytterligare ett antal sluttjänster på professorsoch

preceptorsnivå, vid ett eventuellt inrättande av en eller flera nya fakulteter.

Det är nu att märka att av de här nämnda »befattningarna» ett betydande antal

— främst docent- och assistenttjänster — är att betrakta som tillfälliga från

den enskilda befattningshavarens synpunkt.

I detta sammanhang bör även framhållas, att de filosofiska fakulteternas egna

lärostolar icke ensamma utgör slutpunkterna i humanisters och naturvetares

forskarkarriär. En mycket stor del av lärarbefattningarna vid fackhögskolorna

är och kommer troligen även i framtiden att bli besatta med forskare, vilkas

forskarutbildning varit förlagd till filosofisk fakultet. Särskilt gäller detta lärarbefattningar

i grundläggande naturvetenskapliga ämnen vid de tekniska högskolorna,

jordbrukets högskolor och farmaceutiska institutet, men även flera

av handelshögskolornas lärostolar innehas av forskare med filosofie doktorsgrad

inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna. Den utbyggnad av utbildningskapaciteten

vid här ifrågavarande läroanstalter, som universitetsutredningen

föreslår i detta betänkande, kommer sålunda att innebära en betydande utvidgning

av arbetsmarknaden för docenter och andra yngre forskare även vid de

filosofiska, främst de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna.

Utöver de nu nämnda befattningarna kommer så ett säkerligen betydande

antal tillfälliga befattningar inrättade för forskningsuppgifter och bekostade

med medel från de statliga forskningsråden eller med medel från andra källor

(enskilda fonder, utlandet m. m.). Hur stort antal forskare och forskningsassistenter

som för längre eller kortare tid kan komma att få sin försörjning av

medel från dessa håll, är omöjligt att säga. Man kanske skulle kunna våga

den gissningen att dessa medel, tillsammans med de medel som universitetsväsendet

självt kommer att erhålla, kommer att vara tillräckligt omfattande för

att redan omkring mitten av 1960-talet permanent eller tillfälligt ge heltids
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts woposition nr 119 år 1960

sysselsättning åt kanske 700 fler personer med examen från filosofisk fakultet

än som har motsvarande befattningar innevarande budgetår och att vid slutet

av 1960-talet dessa medel har en omfattning som möjliggör för kanske 1 500

fler »filosofer» än innevarande år att helt ägna sig åt undervisning eller forskning.

Hur fördelningen av dessa nya befattningar på de humanistiska och de

matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kan komma att bli, är det givetvis

svårt att nu ha någon klar mening om. Det är dock knappast rimligt tänka sig

att ökningen blir lika stor på de två fakultetsgrupperna.

I fråga om övriga yrkesområdens behov av akademiskt utbildad

arbetskraft gör utredningen följande uttalanden. Enligt Akademikerräkningen

utgjorde lärarna vid skilda skolor samt de anställda vid universitet och högskolor

cirka två tredjedelar av samtliga yrkesverksamma akademiker under 65 år med

filosofisk examen som huvudutbildning. Av återstoden kommer en betydande

del på vetenskaplig verksamhet, bedriven utanför universitetsväsendet. Sektorerna

biblioteks-, musei- och arkivverksamheten, å ena sidan, och den statliga och

kommunala förvaltningen, å den andra, svarar för större delen av de återstående

»filosofernas» sysselsättning. Litterär och konstnärlig verksamhet, respektive

organisationsväsendet svarar var och en för ungefär lika stor del av filosofernas

arbetsmarknad som industrien, respektive handel och samfärdsel samt bank- och

försäkringsväsendet.

Vad beträffar det framtida behovet av personer med filosofisk examen inom

här berörda områden kan till en början konstateras, att man inom området

»annan vetenskaplig verksamhet» har att räkna med ett stigande behov av

akademiker. Här är då inte inräknad verksamhet, för vilken samhällsvetenskapligt

skolad arbetskraft är den lämpade. Det är främst fråga om forskningsverksamhet

av naturvetenskaplig inriktning, bedriven vid försvarets anläggningar,

vid kommunikationsverken, inom den statliga atomverksamheten o. s. v.

Här har man anledning förvänta en avsevärd behovsökning. Vad så gäller »biblioteks-,

musei- och arkivväsendet» är det i och för sig möjligt att inrätta ett

betydande antal tjänster och tillfälliga befattningar. Arbetsuppgifter finns i stor

omfattning. Frågan gäller i vilken utsträckning samhället anser sig kunna öka

sina insatser på dessa kulturområden.

För områdena »litterär- och konstnärlig verksamhet» gäller andra förutsättningar.

Här är det delvis fråga om i vilken omfattning som främst förlagen

kommer att anställa personer med filosofisk utbildning. Att man inom förlagsvärlden

har ett uppdämt behov av personer med naturvetenskaplig skolning,

kan tas för givet, medan det däremot är mindre klart, huruvida man kan finna

anledning att i större omfattning utöka personalen med humanistisk skolning.

Organisationsväsendet kommer sannolikt att växa i storlek. Härvidlag torde

det dock ligga närmast till hands att räkna med att efterfrågan kommer att

gälla juridiskt och samhällsvetenskapligt utbildade akademiker, men även psy
4

— Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 saml. Nr 119

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

kologiskt och pedagogiskt skolad arbetskraft — vilken här räknas in bland

dem med filosofisk skolning — torde ha att räkna med en växande arbetsmarknad

också inom organisationsväsendet. De stora frågetecknen för framtiden,

när det gäller den filosofiskt och framför allt den humanistiskt utbildade

arbetskraften utgör utan tvekan industri, handel och samfärdsel samt bankoch

försäkringsväsendet. För närvarande är förhållandevis få personer med filosofisk

examen anställda inom dessa stora näringsgrenar. Det är i och för sig

förklarligt att så varit och fortfarande är fallet med hänsyn till den typ av utbildning,

som de filosofiska fakulteterna erbjuder. Utgår man från att utbildningen

i allt väsentligt förblir densamma som hittills, då finns det ingen anledning

antaga att näringslivet kommer att till rimliga löner efterfråga något

väsentligt ökat antal personer med humanistisk utbildning. Självfallet finns det

möjligheter för humanister att på lika villkor konkurrera med personer utan

någon mera specialiserad yrkesutbildning. Om å andra sidan en nyorientering av

utbildningen inom ett stort antal ämnen vid de humanistiska fakulteterna kan

ske, är det ej uteslutet att det så småningom skapas nya förutsättningar för

examinerade från filosofisk fakultet att konkurrera med annan yrkesutbildad

arbetskraft om välbetalda anställningar inom industrien och, vad viktigare är,

att fylla latenta behov, vilka industrien i brist på lämpligt utbildade personer för

närvarande inte har aktuella.

Liknande är situationen för dem som har naturvetenskaplig utbildning. Ännu

är det ett förhållandevis ringa antal naturvetare som har anställning inom industrien.

En viss nyorientering på utbildningens område skulle här kunna öka

den redan nu sakta växande efterfrågan inom industrien på dylik personal.

Utredningen kommenterar härefter det framtida behovet av akademiker med

examen från filosofisk fakultet på följande sätt.

Av det föregående framgår, att om vi under 1960-talet skall bygga ut vårt högre skolväsende

i en omfattning som svarar mot de krav på utbildning som man nu ganska

säkert kan förvänta från föräldrar och ungdom, så fordras att vi inrättar nya tjänster

inom skolväsendet för personer med någon form av ämneslärarutbildning till ett antal

av mellan 6 000 och 7 000 heltidstjänster och sannolikt dessutom ett stort antal tillfälliga

tjänster och befattningar. Det bör här understrykas, att Lundblads i det föregående refererade

beräkning av skolväsendets behov under de närmaste åren av lärare i teoretiska

läroämnen i många hänseenden måste betecknas som en beräkning av minimibehovet.

Den är i avseende på skolorganisationens utformning uttryckligen gjord på grundval av

statsmakternas vid undersökningstillfället fattade beslut och sålunda utan antaganden

rörande innebörden av kommande beslut i dessa hänseenden. Beräkningarna är alltså

gjorda under antagande bl. a. att bestämmelserna rörande klassavdelningarnas storlek

skall förbli oförändrade.

Uppenbart är, att t. ex. en reform i riktning mot mindre klassavdelningar liksom andra

tänkbara skolreformatoriska åtgärder kan leda till ett avsevärt större lärarbehov än det

Lundblad utifrån sina antaganden räknade fram. Med hänsyn till att vi nu står mitt

uppe i en intensiv reformverksamhet på skolans område, är det — såvitt universitets
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

utredningen kan bedöma — på intet sätt otänkbart att det totala behovet av lärare i

teoretiska läroämnen vid 1960-talets slut omfattar kanske drygt 20 000 i stället för av

Lundblad beräknade cirka 17 000 heltidsverksamma lärare.

Vad de filosofiska fakulteternas tillväxt under 1960-talet beträffar så är i det föregående

givna uppgifter om lärarbehovet baserade på utredningens tidigare och i det följande

framlagda förslag till utbyggnad av universitetsväsendet, varför det inte i förevarande

sammanhang finnes anledning till ytterligare kommentarer. Här skall blott

konstateras att de beslut som statsmakterna fattat på basis av utredningens tidigare

förslag (jfr prop. 1958:104 och 1959:105) resulterat i att antalet assistenttjänster redan

från och med läsåret 1959/60 är större än det antal som utredningen räknade med skulle

bli erforderligt, dels för undervisningens behov vid fördubblat studerandeantal, dels för

att skapa en forskningsmässig minimistandard vid nuvarande lärarantal.

Inom de från allmänkulturell synpunkt viktiga områdena biblioteksväsendet, museioch

arkivväsendet synes det finnas plats för en stark upprustning och utvidgning. Det

finns all anledning att åt eftervärlden söka ta tillvara en förhållandevis lika stor del av

den aktuella tidsepoken som man för säg 100 år sedan gjorde av dåtiden. Därtill erfordras

växande resurser. Här finns det helt självklart stora möjligheter att utnyttja humanistiskt

skolad arbetskraft.

Med en utveckling mot ökad fritid för den yrkesverksamma befolkningen följer helt

naturligt ökad möjlighet för olika former av fritidsverksamhet och avkoppling. Det synes

universitetsutredningen vara en självklar uppgift för samhället att i ett sadant lä.ge

genom olika slag av offentliga tjänster erbjuda allmänheten kvalitativt högtstående service

för fritidsverksamhet och avkoppling. Formerna för dessa insatser kan inte här skisseras.

Rent allmänt bör därvid emellertid gälla, att man kommer att behöva arbetsinsatser av

personer som själva genomgått en utbildning med tonvikten pa det i västerländsk mening

kulturella. Därvid framstår någon form av humanistisk utbildning som en nära till hands

liggande utbildning. I

I samband med redovisningen av behovet av skilda grupper av akademiker

gör utredningen en del beräkningar av behovet av viss iclce-alcademisht utbildad

personal. Bland annat redovisas vissa undersökningar beträffande främst kommunikationsverkens

och tullverkets s. k. studentkarriärer, som utförts inom

arbetsmarknadsstyrelsen och som tidigare offentliggjorts i serien Arbetsmarknadsinformation.

Slutresultaten av dessa behovsundersökningar finns redovisade i följande

tablå, vilken dessutom innehåller uppgifter om antalet studenter, som antagits

till här aktuella utbildningskurser under perioden 1952—58.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Rekrytering och rekryteringsbehov till vissa utbildningslinjer

inom den s. k. studentkarriären.

Antal antagna till utbildningskurs

Antagna år

Postassi-

stentkurs

Postexpe-

ditörs-

kurs

Teleassi-

stentkurs

SJ:s sta- tionsskri- varkurs

SJ:s kon- tors- skrivar- kurs

Kammar-

skrivar-

kurs

Summa

antagna

1952 ...........

29

59

25

29

10

57

209

1953 ...........

26

47

—

20

—

28

121

1951 ...........

20

22

26

1

3

43

115

1955 ...........

20

18

19

34

2

40

133

1956 ...........

33

45

26

22

4

48

178

1957 ...........

37

67

28

30

1

24

187

1958 ...........

49

51

—

23

6

18

147

Summa 52—58 ..

214

309

124

159

26

258

1090

Årligt antal an- tagna i medeltal

1952—58 .....

31

44

18

23

4

37

156

Årligt antal antag- na i medeltal

åren 1957 och

1958 .........

43

59

14

26

4

21

167

Arbetsmarkn.-sty- relsens beräkn.

för 1957—61

(genomsnitt per

år) ..........

32

58

12

28

4

21

155

Av tablån franigar att arbetsmarknadsstyrelsen i sina beräkningar möjligen

varit väl försiktig beträffande utvecklingen inom studentkarriärerna. Under de

tva första åren av den femårsperiod beräkningen gäller ökade nämligen antalet

antagna med i genomsnitt 10 personer mer än beräknat (167 mot 155). Främst

var det inom postassistentkurserna, som denna ökning ägde rum. Även om utvecklingen

i det närmaste fortsätter i den takt som varit de senaste åren, blir

dock huvudresultatet att studentkarriärerna inom överskådlig framtid kommer

att kunna erbjuda ett i förhållande till studentantalets ökning minskande antal

utbildningsplatser.

Även i fråga om landskanslistkarriären inom länsstyrelseorganisationen har

gjorts undersökningar rörande kommande års behov.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som även utfört denna undersökning, har funnit ett

årligt rekryteringsbehov av 80 ä 100 tjänstemän vara troligt för åren 1957—60.

Nyrekryteringen avser främst tjänstemän för kamerala arbetsuppgifter. På

grund av arbetsuppgifternas art krävs god skolunderbyggnad och kunskaper i

bokföring. I en inom inrikesdepartementet den 24 maj 1957 dagtecknad promemoria

har såsom önskvärda kvalifikationer angivits främst examen från handelsgymnasium

eller studentexamen kompletterad med utbildning i bokföring, men

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

även realexamen med handelsskoleutbildning kan godtas. Fördelningen mellan

studenter och icke-studenter bland dem som antagits i landskanslistkarriären är

ej känd. Vissa uppgifter tyder emellertid på att bland dem som antagits under

1950-talet vid länsstyrelserna (motsvarande) en mindre del utgjorts av studenter

än fallet var under 1940-talet. Arbetsmarknadsstyrelsen räknar med att 40 a

50 procent av rekryteringsbehovet tillgodoses med studenter. Detta skulle innebära,

att ett 40-tal studenter årligen skulle komma att tas i anspråk för landskanslistkarriären

under de närmaste åren.

I detta sammanhang gör utredningen dessutom vissa beräkningar av hur

antalet icke-akademiska utbildningsplatser, om vilka personer med studentexamen

kan tänkas konkurrera, kan komma att öka mellan åren 1958 och 1966.

Resultaten redovisas i följande två tabeller.

Beräkning av antalet intagna år 1966 vid icke-akademiska utbildningslinjer,

till vilka endast studenter antages då söka sig.

Utbildningsänje

Intagna 1958

Beräknad in- tagning 1966

Studenter

Övriga

1. Officersutbildning............................

212

—

251

2. Landsfiskalsutbildning .......................

41

—

41

3. Folkskollärarutbildning (tvåårig) ..............

316

—

240

4. Studentkarriärerna inom kommunikationsverken

o. tullverket (exklusive postexp. utb.)..........

96

16

112

5. Sjukgymnastutbildning ......................

86

5

130

6. Preparatris- och laboratrisutbildning ..........

65

93

164

7. Grafiska institutet ...........................

19

1

30

8. Fackkurs vid handelsgymnasium ..............

355

—

533

9. Företagsekonomisk utbildning ................

52

54

106

10. Sekreterarutbildning .........................

267

13

420

11. Flyg- och trafikvärdinneutbildning ............

12

2

60

12. Högre mejerikurs ............................

—

—

10

Summa antagna

1521

184

2 097

Antaganden till tabellen:

1. Beräkningen grundad på uppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen.

3. Skolöverstyrelsens beräkning för 1964/65 har antagits gälla oförändrad för 1966/67-

4. Arbetsmarknadsstyrelsens beräkning.

5. Medicinalstyrelsens beräkning.

6. Preparatris- och laboratrisutbildningcn har här sammanförts, då man kan förmoda att

dessa utbildningslinjer i framtiden helt kan komma att fyllas av studentskor. Någon

utvidgning av utbildningskapaciteten har inte antagits.

7. Uppskattad ökning av intagningskapaciteten med 50 procent.

8. D:o.

9. Häri tänkes även ingå utbildningen vid Stockholms stads handelsskola.

10. Ökning av intagningskapaciteten med 50 procent.

11. Ökning av trafikvärdinneutbildningen med 100 procent samt detsamma beträffande

den 1959 tillkomna utbildningen av flygvärdinnor.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Beräkning av antalet intagna år 1966 vid utbildningslinjer, till vilka studenter

år 1958 i relativt liten utsträckning sökt sig.

U tbildni ngslin j e

Intagna 1958

Beräknad in-

Studenter

Övriga

tagning 1966

1. FolkskoIIärarutbildning (fyraårig) .............

34

219

336

2. Småskollärarutbildning .......................

368

593

336

3. Socionomutbildning ..........................

107

141

390

4. Landskanslistutbildning ......................

40

40

80

5. Postexpeditörsutbildning .....................

6. Utbildning inom

51

147

198

försäkringsbranschen .......................

144

1916

3 790

bankvärlden ..............................

225

675

1350

7. Reklamutbildning ...........................

8

18

105

8. Konstfackskolan .............................

21

76

146

9. Konsthögskolan .............................

5

10

23

10. Teckningslärarmstitutet ......................

19

18

56

11. Musikhögskolan .............................

32

67

149

12. Dramatiska elevskolor .......................

9

12

41

13. Förskollärarntbildning .......................

—

200

400

14. Sjuksköterskeutbildning ......................

90

1600

2 535

15. Diakon- och diakonissutbildning ..............

10

53

95

16. Hushållslärarinneutbildning ...................

21

324

400

17. Ekonomi- och internatföreståndarinneutbildning .

4

56

90

18. Laborantutbildning ..........................

1

47

72

19. Skogsmästarutbildning .......................

2

17

30

20. Hortonomutbildning .........................

—

—

15

21. Handels- och korrespondentutbildning .........

43

629

1008

22. Journalistutbildning .........................

6

30

54

23. Slöjdföreningens skola .......................

—

26

39

24. Arbetsterapeututbildning ......................

1

23

36

25. Musikutbildning .............................

5

21

39

Summa antagna

1245

6 958

11813

Antaganden till tabellen:

Där intet annat anges i det följande, har antagits att intagningskapaciteten kommer att

ökas med 50 procent mellan åren 1958 och 1966.

1. Skolöverstyrelsens beräkning för 1964/65 har antagits gälla oförändrad för 1966/67.

2. D:o.

3. I skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet år 1956 beträffande institutets

lokalfråga räknade socialinstitutet i Stockholm med en ökning av antalet studerande

i varje årsklass med cirka 50 procent de närmast 10—15 åren. Vid instituten i Göteborg

och Lund räknar man med en något svagare ökning, cirka 30 procent, om behovet

av socionomer skall kunna tillgodoses i framtiden.

4. Oförändrad intagning.

5. Oförändrad intagning.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

6. Arbetsmarknadsstyresen antar en fördubbling av antalet antagna studenter mot mitten

av 1960-talet, samt ett relativt sett minskande antal med lägre skolunderbyggnad,

här uppskattat till cirka 3 500 inom försäkringsbranschen.

7. För 1958 saknas uppgifter från Anders Beckmans skola, vilken enligt arbetsmarknadsstyrelsens

uppgifter om skolor för yrkesutbildning årligen intar cirka 45 elever. Uppskattas

samtliga intagna till reklamutbildning 1958 till cirka 70, kan intagningen 1966

enligt de generella antagandena beräknas till 105.

12. För år 1958 saknas uppgifter rörande elevskolan vid Malmö stadsteater. Uppskattas

antalet elever där till 6, får vi med vårt antagande om en 50-procentig ökmng siffran

41 för år 1966.

13. Inom socialdepartementet har det framtida behovet av förskollärare uppskattats till

närmare 400 intagna per år under 1960-talet.

14. I siffrorna för år 1958 ingår även ett antaget antal intagna vårterminen 1958.

16. 1953 års lärarinneutbildningskommittés förslag. Vid 1959 års riksdag har beslut fattats

om en ökning av intagningskapaeiteten för utbildning av skolköks- och handarbetslärarinnor

med sammanlagt 44 platser från och med läsåret 1959/60. Därtill har beslutats

att barnavårdslärarinneutbildningen ökas från 12 till 24 intagna läsåret 1959/60,

men denna ökning avses i huvudsak endast som en engångsåtgärd.

17. Lärarinneutbildningskommitténs beräkning innefattar ej utbildningen av internatföreståndarinnor.

Den beräknar intagningen till cirka 40 elever per år inklusive Västkustens

ungdomsskola, vilken 1958 intog 16 elever till ekonomiföreståndarinneutbildning

och 19 till internatföreståndarinneutbildning. Av kommittén beräknades den inta

7 ä 8 elever till ekonomiföreståndarinneutbildning. Här har antagits en 50-procentig

ökning av den totala intagningen 1958 på 60 elever fram till 1966.

19. Arbetsmarknadsstyrelsen uppskattar det årliga intagningsbehovet under 1960-talet till

30 elever.

20. Till hortonom utbildningen med intagning för närvarande endast vartannat ar har

antagits årlig intagning 1966 enligt arbetsmarknadsstyrelsens beräkning.

B. Ställningstagandena

Utbildningspolitik och samhällsutveckling

En rationell plan för en utbyggnad av en högskola under en tioårsperiod förutsätter

med hänsyn framför allt till institutionsbyggnadernas livslängd en bedömning

på lång sikt av tendenserna på arbetsmarknaden för akademiker.

Beslutar man exempelvis att under loppet av tio ar öka de tekniska högskolornas

intagningskapacitet från 1 000 till 2 000, sa innebär detta, att den nya kapaciteten

kvarstår under en därpa följande relativt lang period, i fråga om undervisningslokaler

under flera decennier. En rationell planering skulle därför egentligen

förutsätta, att man hade en uppfattning om utbud och behov av civilingenjörer

under minst 30 ar framat i tiden.

Erforderliga antaganden kan anknyta till historiskt iakttagna utvecklingstendenser

eller erfarenheter från andra länder eller vad man med större eller mindre

visshet vet om framtida förändringar på arbetsmarknaden, exempelvis som följd

av redan beslutade eller förberedda reformer. Antagandena måste emellertid med

nödvändighet omgärdas med en framåt i tiden växande osäkerhetsmarginal.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

Resultatet av beräkningarna kan därför icke få karaktären av en prognos, som

gör anspråk på en hög grad av sannolikhet för dess förverkligande.

Det förhållandet, att man pa längre sikt ej kan göra säkra behovsprognoser

utan maste arbeta utifrån antaganden, har framförts som ett argument mot

ifrågasatta utökningar av intagningen till våra universitet och högskolor. Man

har menat, att en utökning av intagningen till en spärrad utbildningslinje icke

borde ske utan en övertygande bevisning om att behovet av den från läroanstalten

utexaminerade arbetskraften under decennier framåt kommer att svara

mot den examination som en planerad utbyggnad kan ge. I annat fall skulle försiktigheten

kräva, att man höll intagningen och examinationen på en lägre nivå.

En konsekvens av resonemang av denna typ blir lätt, mot bakgrund av vad

nyss sagts om osäkerheten i alla slag av behovsanalyser, att statsmakterna aldrig

borde utbygga några högre läroanstalter. Man kan nämligen aldrig »bevisa» att

ett visst antal akademiker kommer att svara mot efterfrågan vid en avlägsen tidpunkt

i framtiden. Det är därför uppenbart, att man vid ställningstaganden till

det högre utbildningsväsendets utbyggnad måste ha andra utgångspunkter än

en säker »bevisning» i fråga om det framtida akademikerbehovet.

En annan utgångspunkt skulle då kunna vara den, att man anser att samhället

bör bereda möjlighet till högre utbildning åt alla som önskar och förmår

tillgodogöra sig en sådan utbildning. Motiveringen för en sådan politik skulle

a ena sidan vara den, att man endast pa detta sätt tillvaratar den begåvning

som finns i folkmaterialet och maximalt utnyttjar arbetskraftens kvalitativa

kapacitet. Å andra sidan skulle en sådan politik motiveras med en allmän övertygelse,

byggd på erfarenhet från olika länder med en progressiv samhällsutveckling,

att en sådan investering i ett folks begåvningsresurser är i hög grad

lönande och ger till resultat en samhällsutveckling, där behovet av högre utbildad

arbetskraft växer i minst samma takt som tillgången.

Även om man skulle välja denna utgångspunkt för universitetspolitiken i

stort, återstår emellertid frågan om de enskilda utbildningslinjernas dimensionering.

Att även härvidlag tänka sig att endast tillmötesgå de studerandes personliga

intresse och fallenhet, är knappast realistiskt. Många ungdomar saknar

nämligen bestämda utbildningsplaner, då de avlägger sin studentexamen eller

väljer gymnasielinje och gymnasiegren. Flertalet ungdomar har säkerligen inte

heller en så snäv intresseinriktning på någon viss utbildning, att de inte kalkylerar

med flera olika tänkbara alternativ. Ungdomarna kommer därför i sitt

yrkesval också att ta hänsyn till framtidsutsikterna på olika utbildningsvägar.

För att ge ungdomen ett så gott underlag som möjligt för dessa överväganden

är det nödvändigt att bedömningar ständigt göres rörande utsikterna i framtiden

för skilda utbildningsgrupper. Även om man som utgångspunkt för en dimensionering

av universitets- och högskoleväsendet skulle ha en allmänt optimistisk

syn på att högre utbildning kommer att vara lämplig och lönande för individ och

samhälle, måste en analys av den akademiska arbetsmarknadens efterfrågesida

göras för att ge ungdomen vägledning om utvecklingen på olika utbildnings
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

vägar och för att samtidigt ge statsmakterna underlag för en rimlig dimensionering

av skilda slag av utbildningsanstalter.

Vilken inställning man sålunda än intar till frågan om möjligheterna att statistiskt

eller på annat sätt bedöma samhällets framtida behov av akademiskt

utbildad arbetskraft, är man vid en bedömning av dimensioneringen av universitets-

och högskoleväsendet tvungen att ha en hypotes om tendenserna på lång

sikt på olika områden av den akademiska arbetsmarknadens efterfrågesida.

Såsom betonats i universitetsutredningens direktiv måste således utbyggnaden

av universitets- och högskoleväsendet under alla omständigheter ske på

grundval av en bedömning av behovet av akademiskt utbildad arbetskraft inom

olika utbildnings- och yrkesområden.

Universitetsutredningens allmänna utgångspunkter vid bedömningen av de

arbetsmarknadsmässiga aspekterna på dimensioneringsproblemet har därvid

varit dels de i det föregående redovisade undersökningarna och beräkningarna,

dels vissa förutsättningar rörande samhällets och näringslivets utveckling och

strävanden.

De förut redovisade behovsbedömningarna är — vilket utredningen betonar

— tyvärr så kortsiktiga, att de i allmänhet inte sträcker sig längre än till

mitten eller slutet av 1960-talet. De närmaste årens utbyggnad av universitet

och högskolor kommer inte i någon större utsträckning att påverka arbetsmarknadsbalansen

under 1960-talet utan först förhållandena under 1970- och 1980- talen. Det i fråga om det framtida akademikerbehovet tidigare redovisade materialet

ger därför inte ensamt någon tillfredsställande grund för slutsatser i fråga

om utbildningsanstalternas dimensionering. Dess värde i detta avseende ligger

närmast i att det ger en uppfattning om de aktuella utvecklingstendenserna på

de olika yrkesområdena.

För bedömningen av dimensioneringsfrågorna har naturligtvis med hänsyn

till det anförda tillströmningssidans utveckling en stor betydelse. De krafter,

som ligger bakom den ökande tillströmningen till högre studier, är sa starka och

så konstanta, att man alldeles oavsett bedömningen av efterfrågesidan måste

räkna med dem som realiteter vid ställningstagandet till dimensioneringsfrågorna.

Endast inom vissa gränser kan bedömningen av efterfrågesidan påverka

tillströmningssidans utveckling under den närmaste femårsperioden. Å andra

sidan kan utvecklingen på tillströmningssidan ej isoleras från efterfrågesidan

och kan därför ej ensam vara avgörande för det högre utbildningsväsendets

dimensionering.

Med hänsyn till bräckligheten av det material som föreligger beträffande

efterfrågesidan har universitetsutredningen vid sina bedömningar av dimensioneringsfrågorna

fått fästa stort avseende vid allmänna arbetsmarknadsmässiga

överväganden. Dessa överväganden förutsätter i sin tur, att följande gäller i

fråga om den offentliga politiken.

Den offentliga politiken bestämmer i stor utsträckning utvecklingen av efterfrågan

på akademiskt utbildad arbetskraft. Huvuddelen av akademikerna är

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

anställd i statlig och kommunal tjänst. Det allmännas politik har stor betydelse

för utvecklingen av akademikerbehovet även på den enskilda arbetsmarknadssektorn,

t. ex. därigenom att statens ekonomiska politik påverkar omfattningen

och inriktningen av den privata investeringsverksamheten. I stor utsträckning

är det således staten, som bestämmer hur stort behovet av akademiker kommer

att vara vid en viss tidpunkt. Om nu staten bestämmer sig för en

utbildningspolitik som leder till en kraftig ökning av antalet akademiker, måste

man förutsätta, att staten bedriver en konsekvent politik på det sättet, att

staten i fråga om övriga grenar av sin politik verkar i samma riktning som när

det gäller utbildningspolitiken. Utbildningspolitiken är endast en gren av den

allmänna, offentliga politiken, men samtidigt en betydelsefull förutsättning för

samhällets fortsatta utveckling. I det stigande utbildningsintresset hos de stora

ungdomskullarna ser utredningen samhällets stora möjlighet att säkra en fortsatt

utbyggnad av t. ex. sjukvårdsorganisationen och skolväsendet och samtidigt

dess stora möjlighet att säkra näringslivets fortsatta förkovran och framtida

slagkraft.

Det sagda innebär givetvis inte, att man exakt kan anpassa utbildningskvantiteterna

till en viss förutsatt statlig politik i övrigt. För det första finns

alltid en osäkerhetsmarginal i fråga om den statliga politikens konsekvenser

för akademikerbehovet. För det andra kan man inte förutse inverkan av en rad

nu okända faktorer, t. ex. huruvida fortsatt fred kommer att råda eller vilka

konsekvenser tekniska förändringar och vetenskapliga upptäckter kan ha. För

det tredje förhåller det sig säkerligen så, att ett ökat akademikerantal i sig

påverkar akademikerbehovet t. ex. genom att det leder till att staten genomför

reformer som ej annars hade genomförts och genom att akademikernas egen

verksamhet skapar ett ökat akademikerbehov. I nuvarande utvecklingsskede

torde den osäkerhetsmarginal som alltid måste föreligga kunna ges en optimistisk

innebörd: Det är troligt, att nu ej förutsebara behov av akademiskt utbildad

arbetskraft kommer att uppstå. I det sagda ligger emellertid också ett konstaterande,

att man aldrig kan eliminera det riskmoment för den enskilde, som en

investering i akademisk utbildning innebär.

Vad nu anförts innebär, att man icke kan betrakta behovet av akademisk

arbetskraft som enbart bestämt av en utveckling, som ej kan påverkas av utbildningspolitikens

utformning. Tillgången på akademiker är i själva verket ett

integrerat led i samhällsutvecklingen på olika områden såsom skola, sjukvård,

rättsväsende, näringsliv etc. Akademikerkårens tillväxt utgör i lika mån en

nödvändig förutsättning för utvecklingen på dessa områden som en följd av att

en sådan utveckling kommer till stånd. Utbildningen av akademiker blir därför

en väsentlig strategisk faktor i planeringen för samhällets utveckling. De antaganden

som ligger till grund för beräkningarna om utbildning av akademisk

arbetskraft kan från denna synpunkt ges en annan innebörd än ett försök till

prognos. De kan sägas karaktärisera en samhällsutveckling som anses önskvärd.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Samhällets anpassning till den växande tillgången på

akademiskt utbildad arbetskraft

Mot bakgrund av modellens resultat diskuterar utredningen, huruvida samhället

har möjlighet att tillräckligt snabbt anpassa sig till den växande tillgången

på högt utbildad arbetskraft. Beträffande enskildheterna i utredningens

resonemang torde få hänvisas till betänkandet (s. 164—171). Utredningen drar

av resonemanget den slutsatsen, att det skall vara möjligt att ge en akademisk

arbetskraft, som växer med 60 procent på ett årtionde, full sysselsättning utan

en relativ lönesänkning (eller överskottstendenser). Det finns emellertid enligt

utredningen anledning understryka fyra faktorer, som kommer att påverka utvecklingen

i detta avseende:

1) Den akademiska arbetsmarknaden är icke enhetlig; den akademiska utbildningen

ger en stark specialisering. Det kan därför lätt uppstå över- och

underskottsområden med klart skilda lönetendenser. Det spärrade tillträdet

till vissa utbildningslinjer kan på sätt som nu är aktuellt medföra att svårigheten

att nå full sysselsättning skjuts över till andra yrkesområden, som får

en relativt svag löneutveckling. Vill man eftersträva en balans i sysselsättningsmöjligheter

och löneutveckling, bör man därför lätta pa spärrar som

bromsar sysselsättningsmöjligheterna på vissa områden. I förening med

prognoser och Yrkesvägledning bör detta minska risken för en koncentration

av arbetslöshet och lönenedpressningar. Trycket på arbetsmarknaden blir

därmed jämnare fördelat och sysselsättningsproblemet löses lättare, om

arbetsmöjligheterna på alla områden utnyttjas ut till en likvärdig marginal.

2) Det är angeläget att för privata och offentliga arbetsgivare i tid klargöra, hur

tillgången på olika typer av akademisk arbetskraft kommer att växa. En

sådan systematisk upplysningsverksamhet bör kunna påskynda anpassningen

till en växande tillgång på akademiker.

3) Som tidigare berörts sysselsättes en stor del av den akademiska arbetskraften

av stat och kommun. Efterfrågan blir då i regel inte marknadsmässigt

bestämd, eftersom finansieringen sker över det allmännas budget, utan

att konsumenten belastas direkt av kostnaden. Expansionen av sysselsättningen

bestäms i stället av politiska överväganden inom parlamentariska

församlingar och administrativa organ. Det är därför angeläget att dessa

organ fattar sina beslut i medvetande om att tillgången på akademisk arbetskraft

av olika slag blir rikligare. Detta blir av betydelse icke minst då det

gäller avpassningen av de offentliga investeringarna. Det kommer salunda

att bli inte bara motiverat utan även möjligt att bygga flera sjukhus eller

skolor med mindre klassrum.

4) De beräkningar och resonemang rörande behovet av akademiker i framtiden,

vilka universitetsutredningen redovisat i det föregående, har i stort sett

måst genomföras utan hänsynstagande till de konsekvenser, som framtida

arbetstidsförkortningar kan få för akademikernas arbetsmarknad. En förkort
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ning av den genomsnittliga arbetstiden för personer med akademisk utbildning

kan komma till stånd som delar av allmänna överenskommelser mellan

de aktuella arbetsmarknadernas parter, men en arbetstidsförkortning kan

också — i fråga om akademiker som är verksamma som fria yrkesutövare,

t. ex. advokater och privatpraktiserande läkare och tandläkare — uppkomma

genom enskildas individuella val. Uppenbart är under alla omständigheter,

att en generell arbetstidsförkortning kan få betydande återverkningar på

behovet av akademiskt utbildad arbetskraft.

Det långa perspektivet

Den analys av tänkbara anpassningsproblem vid ett mycket snabbt stigande

akademikerantal som nyss gjorts är trots allt ett problem på relativt kort

sikt. De problem som diskuterats aktualiseras dessutom till stor del redan

genom den utbildningspolitik som hittills förts. Universitetsutredningens huvuduppgift

är att framlägga synpunkter på 1960-talets universitets- och högskolepolitik

och denna får betydelse i full omfattning för samhällspolitiken i

övrigt först under 1970- och 1980-talen. Den i vissa avseenden relativt allvarliga

situation på arbetsmarknaden för akademiker, som kan komma att inträffa

under senare delen av 1960-talet får enligt utredningens uppfattning under inga

förhållanden leda till förhastade slutsatser om 1960-talets universitets- och högskolepolitik.

Som kommer att framgå av det följande rekommenderar utredningen

för 1960-talets del i första hand en omfördelning av studenttillströmningen

till skilda utbildningslinjer. Därjämte förordas att under 1960-talet en

förhållandevis större del än under 1950-talet av dem som avlägger studentexamen

eller därmed jämförbar examen med eller utan kortare ytterligare yrkesutbildning

går ut i förvärvslivet. Dessa rekommendationer får emellertid icke under

några förhållanden tolkas som om utredningen därmed skulle avse att ökningen

av akademikernas antal på lång sikt borde dämpas väsentligt jämfört med den

ökning i akademikerantalet, vartill beräkningarna av totalantalet akademiker

enligt modellen leder. Utredningen har den bestämda övertygelsen, att akademikernas

antal pa lang sikt bör stiga högst väsentligt. Utredningen grundar

denna sin uppfattning på en allmän uppfattning om ett starkt positivt samband

i det långa loppet mellan ekonomisk, social och kulturell utveckling å ena sidan

och ökning av antalet yrkesverksamma med en lång teoretisk utbildning å den

andra.

1950-talet har kännetecknats av en fortsatt rask urbanisering och en motsvarande

frammarsch för stadsnäringarna. Bland de inom stadsnäringarna sysselsatta

har det, vilket visats i samband med den förut lämnade redovisningen

av undersökningarna beträffande det framtida akademikerbehovet, varit tjänstemannagruppen

som ökat mest. Utvecklingen innebär en genomgripande strukturförändring

av vårt samhälle. Ett utmärkande drag i förändringen är den stora

vikt som lägges på utbildningsinstitutionerna.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

De tekniska framstegen har befriat människor från tungt arbete, skapat goda

och snabba kommunikationer, möjliggjort produktion i stor skala och nödvändiggjort

vidsträckta avsättningsområden. Dagens tekniska produktions- och

distributionsapparat ställer höga krav på kvalificerade kunskaper och detta är

en orsak till att utbildning spelar en allt viktigare roll för den moderna människan.

Den på forskning grundade kunskapen och utbildningen är en förutsättning

för att nationen skall kunna hävda sig bland andra nationer. Under efterkrigstiden

har vi fått bevittna en nationernas tävlan i fråga om forskning och

högre utbildning, en tävlan som visar att man betraktar vetenskapen inte bara

som ett villkor för materiellt och andligt framåtskridande, utan som ett villkor

för nationernas existens överhuvudtaget.

I dagens värld har både geografiska och sociala avstånd minskat. Det möjliggör

ett effektivt samarbete både inom och utom landets gränser. Miljoner människor

skulle kunna befrias från nöd och umbärande och ges en människovärdig

standard, men därtill krävs det fortsatt forskning och högt utbildad expertis.

Den moderna produktionsapparaten bygger i första hand på teknisk forskning,

vilande på naturvetenskaplig grundforskning. Men därjämte erfordras, genom

den allt livligare samfärdseln över hela världen och den växande marknaden,

språkkunskaper och insikter i geografiska och sociala sammanhang. Utan kunskaper

om människors sätt att känna, tänka och tala blir den tekniska samfärdselmöjligheten

av ringa värde. Det är även så, att ju flera folk som vaknar till

insikt om sitt värde, desto större blir kraven på förståelse och hänsyn till den

nationella egenarten.

Kunskaper och utbildning är en nödvändig förutsättning för den industriella

produktionen. På grund härav finnes det ett ökat behov av människor med

kvalificerad utbildning. Det har under 1950-talet lett till en påtaglig knapphet

i fråga om personella resurser inom en rad yrken, såsom läkarens, lärarens och

ingenjörens. Det har även haft till följd att allt fler medborgare, för egen eller

för sina barns räkning, efterfrågar möjligheter till utbildning av olika slag.

Förändringarna i samhällets struktur, på grund av industrialiseringen, har öppnat

mångas ögon för att utbildning är den värdefullaste tillgång en människa

kan ges och man har därför önskat se sina barn få en så god utbildning som möjligt.

Det är alltså en rad faktorer som samverkat till att utbildningsinstitutionerna

fått en central plats i samhället. Vi har all anledning att tro, att utbildningsfrågorna

kommer att än mera dominera de kommande årtiondenas samhälle.

Denna dominans kommer ytterligare att förstärkas av det förhållandet att

utbildning och forskning inte är något för den enskilde avslutat i och med att

han erhåller sin examen. Inom allt fler yrken visar det sig att man inte i och

med att man går ut i yrkesverksamhet har avslutat sin utbildning en gång för

alla, utan man måste, för att på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst,

vidareutbilda sig och hålla kontakt med forskningens framsteg inom sitt område.

Det gäller både för de ledande inom industriföretagen, för fria företagare

och för befattningshavare i allmän tjiinst.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Utbildningens nyckelställning i vårt samhälle leder till att växande samhällsgrupper

kommer i kontakt med högre utbildning. Under detta sekels första

femtio år har den relativa andelen av ungdomar från olika socialklasser, som

studerat vid högre utbildningsanstalter varit relativt konstant. Först 1950-talet

kan visa en ökning av antalet barn från arbetarhem inte bara i realskolan och på

gymnasiet, utan även vid universitet och högskolor. Tendensen kommer säkerligen

att ytterligare markeras under 1960-talet som en följd av det stigande

välståndet, landets urbanisering, gymnasiernas spridning till nya tätorter och

de studentsociala stödåtgärderna.

Olikheter i utbildning har varit en klass-skiljande faktor. Genom att det

stora antalet människor får bättre utbildning, utsuddas klassgränserna på lång

sikt. Det framstår som något självklart, att alla människor, utan hänsyn till

börd eller pengar, skall ha samma rätt och samma yttre möjligheter till utbildning.

Utslagsgivande bör endast vara individens förmåga att bedriva studier.

Samtidigt måste det framstå som ett demokratiskt värde, att all utbildning

tillmätes samma vikt — praktisk utbildning lika väl som teoretisk. Man kan

dock icke bortse från att även den praktiskt inriktade yrkesutbildningen visar

en tendens att kräva grundläggande teoretiska kunskaper. Det tycks därför bli

så, att människans intelligens och den på intelligensen grundade utbildningen

och kunskapen i allt större utsträckning bestämmer hennes ställning i arbetslivet

och hennes sociala inflytande. Det kan ge upphov till nya gruppbildningar

av klasskaraktär och därigenom skapa nya sociala problem. Dessa nya

problem kommer att djupt beröra familjen. Under de kommande årtiondena får

allt fler ungdomar en grundligare teoretisk utbildning än sina föräldrar och det

kommer säkerligen att leda till sociala och psykologiska komplikationer inom

familjen. Barnen blir intellektuellt allt mer oberoende av sina föräldrar, men

samtidigt, i materiellt avseende, beroende av dem under en längre tid än tidigare

ungdomsgenerationer.

Den tekniska utvecklingen har möjliggjort en ökad produktion med mindre

insats av mänsklig arbetskraft. Det har lett till kortare arbetsdag och ökad

fritid. Därigenom har fritiden kommit alla samhällsgrupper till del, och den

kommer att påverka både den enskildes och familjens liv. Frihet från det tunga

arbetets omedelbara krav har alltid varit en förutsättning för kulturellt skapande

och för dclägarskap i de kulturella värdena. I tidigare samhällen har

därför endast en liten grupp kunnat skapa och avnjuta kulturella värden. I

dagens samhälle skapas, genom forskning, utbildning och teknik, möjligheter för

alla till ökad bildning och kulturaktivitet. Det är av stor vikt att den förutsättningen

tillvaratages, ty vårt styrelsesätt och samhällsskick bygger på människor,

som är självständiga i sina åsikter, som äger kraft att fritt pröva tankar och

slagord, som är samarbetsvilliga, kulturellt aktiva och intresserade av det demokratiska

samhället. Tanken att alla samhällsgrupper måste göras kulturbärande

ligger som en grund för vår nuvarande skolpolitik och formulerades i 1950 års

skolproposition på följande sätt: »Läsfärdigheten är redan nu allmän i vårt

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

land, men det är få som på allvar använda den till att vidga sin synkrets och

öka sitt kunnande. Skolan måste i framtiden göra allt som står i dess förmåga

för att giva de unga också de vanor och intressen, som äro de nödvändiga förutsättningarna

för att de tekniska färdigheterna skola bliva dem till verkligt gagn

i livet. Hon måste förstå att visa vägen från abc-boken till böckernas värld, till

skolbibliotek och folkbibliotek, till studiecirklar eller annan bildande verksamhet,

till de allmänna intressen, som möta i yrket och samhället.»

Skola och universitet har utan tvivel ett stort ansvar för att denna förhoppning

skall förverkligas. Men ansvaret vilar även på organisationer och

enskilda. Alla har ansvaret för att våra nya produktionsinstrument leder till

högre andlig standard lika väl som till förbättrade materiella villkor. Tekniken

har, genom de nya massmedia, givit oss möjligheter till kulturell aktivitet i helt

nya former, men naturligtvis även till passivitet, fördumning och likriktning. Vi

har under de senaste åren sett mycket missbruk av fritiden, ett missbruk som

säkerligen har sitt upphov i ledsnad och andlig tomhet. Det beror i hög grad på

vår skol- och universitetspolitik, om vi skall kunna utnyttja våra vunna positioner

på ett sätt, som står i överensstämmelse med våra traditionella västerländska

värden.

I det föregående har utredningen sökt i viss mån lägga en siffermässig grund

för den framtida utbyggnaden av våra universitet och högskolor. I all sådan

planering måste man emellertid kombinera fakta med en skapande fantasi.

Endast i ett helt statiskt samhälle låter sig framtiden restlöst förutsägas på

basis av kända förhållanden. Men vad vi vet är att naturvetenskap och teknik

förändrar samhällets struktur och villkoren för vårt liv. Det nödvändiggör ett

intensivare studium av samhället, om vi vill förstå dess förändringar. Naturvetenskapernas

och teknikens snabba frammarsch under 1950-talet har givit

dessa vetenskapsgrenar en dominerande plats i vårt samhälle, men därigenom

har även behovet av samhällsvetenskap och humanistisk bildning blivit tydligare

och nödvändigare.

Forskning, utbildning och bildning måste bilda en enhet.

Universitetsväsendet och 1960-talets studenttillströmning

Med hänsyn till dagens situation på arbetsmarknaden är det uppenbart att

de stora spärrade utbildningslinjerna haft för låg intagningskapacitet under

efterkrigsperioden. Även om vi hade byggt ut dem mer än som faktiskt skett

är det ej säkert att inte ansvällningen av de humanistiska fakulteterna blivit så

stor, att man nu hade ställt sig något tvekande inför humanisternas möjligheter

på cn framtida arbetsmarknad. Pressen underifrån just på de humanistiska

fakulteterna har varit oerhört stark sedan femton år tillbaka. Detta sammanhänger

med den expansion som gymnasieväsendet undergått. Antalet studentexamina

har ökat starkt. Att pressen på de humanistiska studiebanorna blivit

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

så stor, sammanhänger med att de grenar av gymnasiet, som lämpar sig för

humanistiska studier, ökat särskilt starkt. Mellan åren 1948 och 1955 ökade

nämligen latinlinjen plus de delar av reallinjen som ger en mer humanistisk

utbildning starkare än de markerat matematisk-naturvetenskapligt inriktade

delarna av gymnasiet. Vidare hör till bilden att studentskorna — som av tradition

varit mer inriktade på humanistiskt orienterade högre studier än de manliga

studenterna — ökat snabbare än de manliga studenterna.

Att antalet studentexamina ökat så starkt, och särskilt då de humanistiskt

orienterade, skulle i och för sig ej behöva betyda att pressen på universitetsväsendet

ökade som den gjort. Man skulle nämligen kunna ha tänkt sig att ett

förhållandevis allt större antal studenter sökte sig en kortare yrkesutbildning

eller sökte sig ut på arbetsmarknaden direkt efter studentexamen. Nu blev, som

visats i det föregående, utvecklingen den motsatta. Förhållandevis allt fler och

fler studenter har sökt sig till universitet och högskolor. Att så blivit fallet har

säkerligen en hel serie orsaker. Vissa delar av arbetsmarknaden för studenter

utan akademisk examen har troligen under efterkrigsperioden varit något kärvare

än arbetsmarknaden för akademiker. En annan säkerligen starkt bidragande

orsak till den stigande frekvensen universitets- och högskolestuderande

har varit att statsmakterna under 1950-talet genom ökade stipendieanslag och

genom lånehjälp till studiernas finansiering börjat undanröja de hinder av

ekonomisk natur, som tidigare utestängde många studenter från universitet och

högskolor.

Den nu med hänsyn till arbetsmarknadsutvecklingen mindre gynnsamma utvecklingen

av studenternas fördelning på studiebanor påkallar enligt utredningens

mening åtgärder i syfte att åstadkomma en bättre balans. Därvidlag

synes man bl. a. böra överväga en utbyggnad av vissa läroanstalter för ickeakademisk

yrkesutbildning på studentexamens grund. Även nya former av sådan

yrkesutbildning synes böra övervägas. Utredningen återkommer i det följande

till detta spörsmål och vill i förevarande sammanhang endast framhålla, att det

kan vara motiverat att överväga en utbyggnad även av det studiesociala stödet

för studerande vid läroanstalter av nu ifrågavarande slag.

En annan nära till hands liggande åtgärd vore att införa spärrar vid samtliga

utbildningslinjer, således även vid de fria fakulteterna. Med hänsyn till utvecklingen

under efterkrigsperioden i fråga om tillströmningen till dessa fakulteter

skulle frågan om spärr vara aktuell i första hand för de filosofiska fakulteterna.

Med hänsyn till frågans stora betydelse för den framtida utbildningspolitiken

finns det anledning att relativt utförligt uppehålla sig vid densamma.

Som motiv för någon form av begränsning av tillträdet till de filosofiska

fakulteterna kan egentligen enbart anföras motiv av kvantitativ art. En arbetsmarknadsspärr

för de filosofiska fakulteterna skulle liksom motsvarande spärrar

vid de medicinska fakulteterna och fackhögskolorna ha till syfte att anpassa

utbildningen till arbetsmarknadsutsikterna för dem, som underkastar sig en

långvarig och dyrbar vidareutbildning efter studentexamen, och att samtidigt

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

begränsa det allmännas utgifter för det högre utbildningsväsendet till vad som

kan anses erforderligt med hänsyn till det framtida arbetskraftsbehovet. Nu

existerar det emellertid icke någon strikt avgränsad arbetsmarknad för personer

med filosofiska examina. Filosoferna återfinnes i stället inom en rad olika yrkesområden;

på en del av dessa, t. ex. ämneslärarbanan, är de helt dominerande,

men på andra uppträder de i konkurrens med personer med annan utbildning,

akademisk eller icke-akademisk. En filosofisk examen är vidare icke på samma

sätt som andra akademiska examina standardiserad till sitt innehåll, utan kan

innefatta en mångfald olika ämneskombinationer, av vilka många är av värde

inom flera yrkesområden. De filosofiska fakulteterna har i själva verket aldrig

haft som sin huvudsakliga uppgift att ge utbildning för något bestämt yrke.

Medan undervisningen vid övriga fakulteter och vid fackhögskolorna till både

innehåll och omfattning är avpassad för en viss bestämd yrkesutbildning, skall

de filosofiska fakulteterna meddela undervisning och examina, vilka skall ligga

till grund för många sinsemellan vitt skilda slag av yrkesverksamhet. I princip

skall de filosofiska fakulteterna tillhandahålla de studerande vetenskaplig undervisning

inom snart sagt samtliga områden av mänskligt vetande, och det blir

sedan varje studerandes ensak att efter eget individuellt bedömande inom vissa

av dessa ämnesområden hämta så mycket vetande som just han behöver för den

yrkesverksamhet han valt.

Detta har givit de filosofiska fakulteterna ett i hög grad dynamiskt drag:

Här liar nya vetenskapsområden avgränsats eller inmutats och här har nya

yrkeskategorier skaffat sig sin utbildning. Men i den mån permanent behov uppstått

av nya slag av mera målbestämd yrkesutbildning, har detta behov i allmänhet

tillgodosetts på så sätt, att man för sådana ändamål inrättat särskilda

utbildningsanstalter. Så är samtliga våra fackhögskolor i viss mån att se som

utbrytningar ur de filosofiska fakulteterna.

Inom ett område har emellertid de filosofiska fakulteterna av ålder haft ansvaret

för all yrkesutbildning, nämligen utbildningen av lärare i teoretiska

ämnen vid högre skolor. Det högre skolväsendet är givetvis en av de väsentliga

verksamhetsområdena för personer med filosofisk examen men dominerar ändå

icke så starkt, som man många gånger synes vara benägen att tro.

Att ämneslärarutbildningen kommit att stanna inom de filosofiska fakulteterna

och icke förlagts till särskilda fackhögskolor får ses i samband med de

filosofiska fakulteternas andra stora utbildningsuppgift, uppgiften att utbilda

forskare. Forskarutbildningen är cn relativt dyrbar produktionsprocess i den

meningen, att det för varje fullvärdig produkt fordras en betydande mängd

råmaterial. I ämneslärarutbildningen har man en rekryteringsbas för forskarutbildningen.

Man får en möjlighet att från forskarrekryteringssynpunkt pröva

ett mycket stort antal studenter. Eller omvänt: Man ger ett mycket stort antal

studenter möjlighet att utan ett avskräckande risktagande pröva sina anlag som

forskare. Helt allmänt torde kunna konstateras, att forskningen icke är betjänt

av att rekryteringsbasen genom konstlade medel begränsas, detta givetvis under

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

förutsättning att fakulteternas personella resurser är tillräckliga för att tillgodose

undervisningen utan förfång för forskningen.

Förutom sina uppgifter i fråga om forskarutbildning och ämneslärarutbildning

har de filosofiska fakulteterna att ge en grundläggande utbildning som är

lämplig för en rad andra yrken, för vilka ibland inga särskilda utbildningsanstalter

finns inrättade. Vi har här bl. a. utbildningen av bibliotekarier, journalister,

förvaltningspersonal för både den offentliga administrationen och näringslivet,

museipersonal samt en mängd olika slag av service- och kontaktpersonal.

För vissa av dessa kategorier är en akademisk examen nödvändig, för

andra kategorier är den akademiska utbildningen önskvärd men umbärlig, men

för alla en tillgång. Överhuvudtaget vill utredningen understryka, att en utveckling

mot en stigande akademikerfrekvens inom personal- och yrkeskategorier,

där akademiska examina nu är ovanliga, från såväl samhällets som individens

synpunkt bör hälsas med glädje. Man kan nämligen enligt utredningens

mening knappast tänka sig ett värdefullare uttryck för den allmänna standardhöjningen,

än att i allt vidare kretsar människorna genom sin utbildning står

öppna för vetenskaplig debatt och vetenskapens problemställningar. De filosofiska

fakulteternas uppgift som bildningsanstalter bör enligt utredningens mening icke

undanskymmas av deras uppgifter som utbildnings- och forskningsanstalter.

De filosofiska fakulteterna har även av ålder haft en uppgift att tillhandahålla

kompletterande utbildning. Många teologer, jurister, civilekonomer och

andra akademiker med huvudutbildning inom specialfakultet eller vid fackhögskolor

har en filosofie kandidatexamen vid sidan om sin egentliga yrkesutbildning.

Många folkskollärare och socionomer har kompletterat sin utbildning med

betyg i vissa ämnen inom filosofisk fakultet. Det är även här fråga om utbildningsbehov,

som även i fortsättningen bör tillgodoses, och utredningen vill redan

här framhalla, att den ser kombinationer av filosofisk och annan utbildning som

en värdefull möjlighet att möta framtidens krav på nya eller mera specialiserade

utbildningsvägar.

Slutligen har de filosofiska fakulteterna ända in i våra dagar behållit sin

ursprungliga uppgift att tillhandahålla förberedande utbildning. Utredningens i

det första betänkandet redovisade undersökning rörande 1948/49 års inskrivningsargang

gav vid handen, att närmare 30 procent av dem som ursprungligen

skrev in sig vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet sedermera övergick till

annan fakultet eller till någon av fackhögskolorna. I vissa fall är dylika övergångar

förestavade av ändrade yrkesplaner; i andra fall är studierna vid filosofisk

fakultet redan från början avsedda att ge vederbörande erforderliga ytterligare

meriter för inträde vid någon av de spärrade utbildningslinjerna. För

närvarande torde filosofiska studier i meritkompletterande syfte vara minst lika

vanliga inom de humanistiska som inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna,

detta som en följd av under detta decennium företagna omläggningar

av intagningsbestämmelserna för de medicinska fakulteterna.

Det kan naturligtvis ifrågasättas, om samhället bör vid universiteten tillhan
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

dahålla undervisningsresurser, som tas i anspråk endast för dylik meritkomplettering.

Emellertid torde man realistiskt få räkna med att så länge tillträdet till

vissa utbildningslinjer är spärrat, kommer man att fa tillata nagon form av

meritkomplettering. Utredningen kan för sin del inte finna annat än att ett

system med meritkompletterande akademiska betyg är att föredraga framför

det tidigare i stor utsträckning tillämpade systemet med konkurrenskompletteringar

av studentbetyget. Dels får ett akademiskt betyg i t. ex. genetik eller

psykologi anses vara av större värde för en blivande läkare än ett höjt studentbetyg

i t. ex. biologi eller filosofi; dels har uppnadda akademiska betyg ett

betydligt större värde än ett höjt studentbetyg för den som trots kanske ett

par års studier i meritkompletterande syfte icke lyckas vinna inträde vid från

början avsedd utbildningslinje. Utredningen finner för sin del, att man måste

räkna med att de filosofiska fakulteterna även i fortsättningen kommer att ha

som en av sina uppgifter att förbereda för andra akademiska studier.

Det är uppenbart att de filosofiska examinas mångskiftande innehåll och

mångsidiga användbarhet på arbetsmarknaden gör det utomordentligt vanskligt,

för att icke säga omöjligt, att avpassa intagningen vid de filosofiska fakulteterna

efter arbetsmarknadens behov. Naturligtvis kan man tänka sig, att dimensionera

de filosofiska fakulteterna efter det förutsedda arbetskraftsbehovet inom

filosofernas huvudsakliga yrkesområden, t. ex. läroverkslärarbanan samt bibliotekarie-

och journalistyrkena. Om man avpassar spärren på detta sätt, bortser

man emellertid från de filosofiska fakulteternas gamla roll som utbildningsanstalter

för nya yrkeskategorier. Vi skulle med andra ord ställa oss helt utan

arbetskraftsreserver för nya yrken, nya reformer, nya uppgifter. En dylik spärr

måste enligt utredningens mening därför avvisas.

Det bör i detta sammanhang även understrykas, att inte ens en spärr som

uteslutande tar sikte på ett genom prognoser förutsett arbetskraftsbehov inom

filosofernas huvudsakliga yrkesområden skulle ge de studerande eller samhället

någon egentlig garanti för en tillräcklig tillgång på arbetstillfällen respektive

arbetskraft. Man skulle nämligen fortfarande löpa risken av ett överskott av

t. ex. lärare med ämneskombinationer i moderna språk och ett motsvarande

underskott på t. ex. samhällsvetarsidan. För att eliminera även denna risk,

skulle man få dela upp den årliga intagningen vid de filosofiska fakulteterna i

ett antal delkvoter för olika ämneskombinationer. Detta skulle i praktiken

betyda att de filosofiska fakulteterna bröts sönder i ett antal sinsemellan fristående

utbildningslinjer eller till ett antal självständiga fackutbildningsanstalter:

ämneslärarhögskolor, journalisthögskolor, psykologinstitut etc.

Denna diskussion om en spärr för de filosofiska fakulteternas del kan i nagon

mån även anses ha giltighet för de övriga fria fakulteterna och kanske även för

vissa av de nu spärrade utbildningslinjerna.

Utredningens ledamöter bär kommit till den bestämda uppfattningen, att det

ligger ett så stort värde i individens frihet att efter egen begåvning och eget

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

intresse välja sin utbildningsväg, att man som långsiktig riktpunkt för universitetspolitiken

bör uppställa, att spärrar för inträde till olika utbildningslinjer

bör raseras. Härvid förutsättes, att det är möjligt att utveckla en sådan upplysningsverksamhet

om utsikterna på olika delar av den akademiska arbetsmarknaden,

att kravet på balans på denna marknad skall kunna tillgodoses inom

rimliga gränser utan stöd av intagningsspärrar. Undantag kan härvid endast

behöva göras för områden, där utbildningen är så lång och så starkt specialiserad,

att den färdigutbildade har en mycket begränsad rörlighet i sitt yrkesval.

Även om man uppställer frihet från spärrar som den långsiktiga riktpunkten,

är det uppenbart, att man först så småningom kan helt förverkliga ett sådant

system. Prognos- och upplysningsverksamheten måste först byggas ut. Vidare

kommer under en övergångstid möjligheten att upphäva olika spärrar att begränsas

av den takt, i vilken anläggningar, lärarkadrar och organisatoriska anordningar

kan utvecklas. Detta förhållande gör sig särskilt starkt gällande under

en period, då studentantalet växer så snabbt som blir fallet under det närmaste

årtiondet. Frågan blir då närmast den, om man skall hinna öka utbildningskapaciteten

i så snabb takt, att inte inträdeskraven ytterligare skärpes. Man

kan därvid inte bortse ifrån, att man måste gå fram med en viss försiktighet,

när det sasom i fråga om de tekniska och medicinska läroanstalterna blir fråga

om relativt stora investeringar per student. Resultatet kan annars bli betydande

materiella och personella felinvesteringar.

Det kunde i och för sig finnas anledning att i detta sammanhang ställa frågan

om sambandet mellan å ena sidan universitets- och högskoleväsendets framtida

dimensionering och å den andra gymnasiets nuvarande och framtida utformning.

Med hänsyn till sina direktiv har universitetsutredningen dock ej ansett sig

böra taga upp denna fråga till diskussion. En dylik diskussion skulle nämligen,

bl. a. med hänsyn till vad som tidigare sagts om andelen studenter som övergår

från gymnasiestudier till akademiska studier, icke kunna förbigå den en gång av

skolkommissionen väckta frågan om en horisontell klyvning av gymnasiet. Utredningen

skall här nöja sig med att konstatera, att den modell för universitetsoch

högskoleväsendets utveckling, som redovisats i det föregående, kan sägas

förutsätta en fortsatt ökning av reallinjen och särskilt av dennas matematiska

gren. Vidare skulle den sociala grenen av den allmänna gymnasielinjen

lämpligen utvecklas förhållandevis starkt. Det nu sagda är då byggt på den

förutsättningen, att de skilda grenarna av det allmänbildande gymnasiets två

högsta ringar på ett olikartat sätt förbereder för akademiska studier vid skilda

fakulteter och högskolor. Några verkligt skarpa gränser mellan de olika gymnasiegrenarna

existerar emellertid ej i detta avseende. Dessutom finns alltid möjligheten

till kompletteringsstudier av skilda slag.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

69

Rekommendationer

De tekniska högskolorna

Utredningen har kommit till den slutsatsen, att teknikerkommitténs högre

beräkningsalternativ (3,5-procentsalternativet) utgör den allmänt sett lämpligaste

utgångspunkten vid en planering av de tekniska högskolornas utbyggnad.

Under hänvisning härtill vill utredningen rekommendera, att de tekniska högskolorna

under de närmaste åren och fram till och med år 1965 successivt utbygges

till en samlad intagningskapacitet av (bortsett från intagningen vid

avdelningen för lantmäteri) ungefär 1 800 årligen intagna.

I fråga om ett av de grundläggande antagandena i teknikerkommitténs beräkning

— det som gäller den framtida fördelningen av samtliga ingenjörer

på skilda utbildningsnivåer — anser universitetsutredningen, att den av teknikerkommittén

antagna oförändrade relationen mellan antalet civilingenjörer, läroverksingenjörer

och institutsingenjörer i stort sett bör kunna accepteras som

arbetshypotes för de utbildningsplanerande myndigheterna. Utredningen vill

dock understryka att den ökade vikt som den tekniska forskningen inom näringslivet

måste komma att få i framtiden förutsätter att civilingenjörernas andel av

samtliga ingenjörer inte under några förhållanden bör få minska. En förskjutning

mot förhållandevis flera civilingenjörer — en i och för sig inte helt orimlig

utbildningspolitisk ståndpunkt — kanske rentav skulle kunna skapa större möjligheter

än ett bibehållande av oförändrade relationer för ett framgångsrikt förnyande

av vår produktionsapparat.

Utredningen vill i dagens läge ej rekommendera en mot förhållandevis flera

civilingenjörer inriktad utbildningspolitik men vill energiskt understryka, att

man från statsmakternas sida noga måste följa utvecklingstendenserna inom

näringslivet i fråga om utnyttjandet — särskilt inom områden där den nya

maskintekniken genomföres och inom den industriella forskningen — av ingenjörer

på skilda utbildningsnivåer. Innebörden härav är att utredningen förutsätter

en väsentlig utbyggnad av de tekniska läroverken.

Utredningen anser sig vidare böra framhålla, att den utökning av själva

utbildningskapaciteten vid de tekniska högskolorna, som utredningen föreslår,

enligt utredningens bestämda mening innebär ett minimiförslag. Det kan mycket

snart visa sig, att teknikens och den tekniska forskningens utveckling motiverar

en ännu starkare utökning av de tekniska högskolornas kapacitet än den utredningen

föreslagit. Det har också varit efter viss tvekan som utredningen

stannat för siffran 1 800 årligen intagna teknologer år 1965, och utredningen

är fullt beredd på att dess behovsbedömning lika väl som den bedömning som

gjordes av 1940 års sakkunniga kan komma att visa sig vara alltför försiktig.

Utredningen förordar därför, att de i utbyggnadsprogrammcn för de enskilda

högskolorna och fackavdelningarna ingående nybyggnaderna ges sådana planlösningar,

som gör det möjligt att i en framtid utan omfattande omläggningar

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

och utan inrättande av en ny läroanstalt för teknisk utbildning och forskning

bygga ut utbildningskapaciteten högst väsentligt.

De medicinska läroanstalterna

Utredningen konstaterar, att en särskild utredning nyligen tillkallats med

uppgift att göra en förnyad översyn av utbildningsbehovet. Under sådana omständigheter

saknar universitetsutredningen anledning att framlägga något

konkret förslag rörande utbyggnad av de medicinska läroanstalternas utbildningskapacitet.

I avvaktan på den särskilda utredningens förslag räknar universitetsutredningen

med den utbyggnadstakt, som hypotetiskt antagits i de tidigare

redovisade modellberäkningarna.

Universitetsutredningen vill likväl icke underlåta att här understryka, att

utvecklingen på medicinens område under efterkrigstiden gått så snabbt, att

man redan av denna anledning troligen lätt underskattar läkarbehovet i framtiden.

Samtliga tre, hittills gjorda specialutredningar, har också pekat på ett

växande behov av läkare både inom den öppna vården och inom olika grenar

av den alltmera specialiserade sjukhusvården.

Universitetsutredningen vill också framhålla, att de stora studentkullarna

under första hälften av 1960-talet erbjuder ett särskilt gott rekryteringsunderlag

för en snabbt genomförd, möjligen tillfällig, utökning av de medicinska läroanstalternas

intagning.

Av allmänna utbildnings-, forsknings- och studentsociala skäl föreslår universitetsutredningen,

att den medicinska högskolan i Umeå snarast möjligt utbygges

till en fullständig, medicinsk läroanstalt.

Tandläkarhögskolorna

Varje bedömning av tandvårdsbehovet är liksom bedömningar av många

andra av de behov som tillgodoses av personal med akademisk utbildning beroende

av värderingar, men det torde råda enighet om att den folktandvårdsorganisation,

på vars uppbyggnad satsats åtskilligt, för framtiden måste bibehållas

och i varje fall när det gäller barntandvården utvecklas. Man kan emellertid

konstatera, att utvecklingen inom folktandvården de senaste åren varit

mindre tillfredsställande. Enligt uppgift från medicinalstyrelsen var den 1 mars

1959 antalet vakanser vid folktandvården 197, det största antal som dittills

förekommit. Av det totala antalet tandläkare i folktandvården, 1 565, skulle så

många som 435 eller 28 procent utgöras av tandläkare utan svensk legitimation.

Av dem med svensk legitimation torde ett stort antal vara sådana som tjänstgör

inom folktandvården under en förhållandevis kort tid, varefter de söker sig över

till privat praktik. Hur otillfredsställande folktandvården ännu fungerar, när

det gäller barn i förskoleåldern, framgår därav att i den för individens framtida

tandbestånd särskilt känsliga åldern under sex år enligt uppgifter från

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

medicinalstyrelsen (avseende kalenderåret 1957) folktandvårdens behandlingsprestation

inte var större än 6 505 fall, varav i runt tal en tredjedel vid Eastmaninstitutet

i Stockholm. I relation till folkmängden i åldrarna 2—5 år utgör denna

behandlingskapacitet blott 1,5 procent.

Med tanke på att det sålunda dokumenterade, mycket stora omedelbara behovet

snabbt måste tillfredsställas och att man samtidigt måste överväga efterfrågan

på tandläkare på längre sikt, föreslår universitetsutredningen, att en särskild

översyn — analog med den som nyligen igångsatts för den medicinska

utbildningen — göres rörande tandläkarhögskolornas erforderliga utbildningskapacitet.

Även om man håller fast vid den behovsbedömning, som föranledde kommittén

att förorda en sammanlagd intagning på 300 studerande, så finns det

förhållanden på forskningens och utbildningens områden som talar för att utbildningskapaciteten

bör höjas utöver vad som föreslogs av kommittén. Det

finns anledning räkna med att den vid tandläkarhögskolorna forskande personalen

kommer att öka väsentligt de närmaste årtiondena. Vidare måste man

för framtiden beakta att det under senare år starkt ökade antalet kvinnliga

odontologie studerande — höstterminen 1958 var andelen kvinnor bland de nyinskrivna

tandläkarstuderandena 40 procent mot 20 procent läsåret 1950/51

kommer att leda till att den totala arbetsinsatsen från ett givet antal examinerade

tandläkare kommer att minska. Trots att förvärvsarbetsfrekvensen bland

kvinnliga tandläkare erfarenhetsmässigt relativt sett är hög och till och med

skulle kunna göras än högre om man inrättade särskilda deltidsbefattningar, sa

kommer avgången från arbetsmarknaden ända att bli högre vid fortsatt stor

andel kvinnor bland de odontologie studerande än som kunde beräknas när

tandläkarkommittén gjorde sina kalkyler.

Å andra sidan finns det faktorer som på längre sikt kan verka minskande på

tandvårdsbehovet. Hit hör tidigare och mera regelbundet omhändertagande av

patienten, förbättrade kostvanor, förbättrad munhygien, effektivare arbetsmetoder,

fluoridering och andra resultat av en intensifierad forskning.

Under hänvisning till vad här anförts och till tandläkarkommitténs uttalanden

vill universitetsutredningen för egen del understryka, att ett genomförande av

det år 1955 av riksdagen fattade principbeslutet om en tandläkarhögskola i

Göteborg framstår som synnerligen angeläget.

Vid den föreslagna utredningen bör emellertid prövas vilken utbildningskapacitet

som är erforderlig med hänsyn till det framtida behovet av tandläkare.

I detta läge har universitetsutredningen använt den i modellberäkningarna forutsatta

utbyggnadstakten som arbetshypotes vid förslagen i fråga om övriga

utbildningsanstalters dimensionering och vid utarbetandet av de överslagsmässiga

kostnadsberäkningarna.

Även beträffande tandläkarutbildningen vill universitetsutredningen understryka,

att de snabbt stigande studentexamenskullarna under 1900-talets första

hälft utgör ett motiv för en skyndsamt genomförd intagningsökning.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Slutligen finner universitetsutredningen det av allmänna utbildnings- och

studentsociala skäl vara angeläget, att tandläkarinstitutet i Umeå snarast möjligt

bygges ut till att kunna meddela en fullständig tandläkarutbildning. Utredningen

vill härvidlag hänvisa till att organisationskommittén för den medicinska

högskolan i Umeå i ett nyligen avgivet yttrande över en av Sveriges Förenade

Studentkårer gjord framställning ansett förutsättningar föreligga för att redan

under år 1961 meddela de två sista terminernas utbildning vid tandläkarinstitutet

i Umeå.

Far m a ce u ti s ka institutet

Utredningen räknar med att en inom arbetsmarknadsstyrelsen företagen särskild

undersökning rörande det framtida behovet av farmaceutiskt utbildad

arbetskraft inom en relativt snar framtid kommer att publiceras. Denna undersökning

kommer att läggas till grund för farmaceututbildningskommitténs överväganden

och förslag, och det finns därför för universitetsutredningen ej anledning

att taga någon ställning till frågan om farmaceutiska institutets framtida

utbildningskapacitet. I avvaktan härpå räknar universitetsutredningen i det följande

med de i modellberäkningarna angivna intagningssiffrorna.

Gymnastiska centralinstitutet

Den utökning av gymnastiklärarutbildningen (från nuvarande knappt 70 till

ungefär 100 årligen intagna), som räknats med i modellberäkningarna, har närmast

sin grund i skolorganisationens expansion. Redan nu föreligger en betydande

brist pa gymnastiklärare, icke minst vid de kommunala yrkesskolorna.

Beräkningarna rörande den pågående skolreformens återverkningar i avseende

på. det totala antalet behövliga gymnastiklärartjänster synes ge vid handen, att

minskningen i antalet gymnastikveckotimmar inom vissa skolformer mer än

uppväges av ökningar på andra håll inom skolorganisationen. Under sådana

omständigheter vill universitetsutredningen för sin del rekommendera, att gymnastiska

centralinstitutets intagningskapacitet ökas i huvudsak på det sätt som

antagits i modellberäkningarna.

Lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna

Utbildningen av agronomer, jägmästare och veterinärer är för närvarande föremål

för överväganden inom tre särskilda, av chefen för jordbruksdepartementet

tillkallade kommittéer. Med hänsyn härtill har universitetsutredningen i det

föregående inskränkt sig till att helt kort redogöra för vissa inom arbetsmarknadsstyrelsen

gjorda undersökningar rörande det framtida behovet av personal

med här ifrågavarande slag av akademisk utbildning.

Universitetsutredningen vill för sin del här endast konstatera, att dessa bedömningar

är synnerligen försiktiga. Ytterst bottnar detta givetvis däri, att

jordbrukets ställning i det framtida näringslivet beräknas bli försvagad, medan

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

handelns och industriens ställning fortsätter att förstärkas. Å andra sidan synes

det universitetsutredningen, som om den förstärkning av jordbruks- och skogsforskningen

och den högre agrikulturella och hortikulturella utbildningen, som

vi torde stå inför, direkt och indirekt kommer att få till konsekvens att personer

med utbildning vid lantbruks- och skogshögskolorna borde bli efterfrågade i

större omfattning än som räknats med i arbetsmarknadsstyrelsens undersökningar.

Vad veterinärerna beträffar synes däremot arbetsmarknadsstyrelsens bedömningar

mera invändningsfria.

I avvaktan på de tre särskilda kommittéernas förslag saknar emellertid universitetsutredningen

för sin del anledning att frångå de i modellberäkningarna

gjorda antagandena om en oförändrad intagning totalt sett till dessa högskolor.

De teologiska fakulteterna

De antaganden som gjordes i det föregående rörande den framtida tillströmningen

till de teologiska fakulteterna innebär, att om tillströmningen skulle bli

den antagna, skulle prästkåren under överskådlig tid fortsätta att minska. Med

hänsyn till den föreliggande bristen på präster och till den ökade tillströmning

till de teologiska fakulteterna, som förmärkts under de allra senaste åren, måste

därför det gjorda antagandet betecknas som för lågt. Utredningen anser därför,

att man realistiskt bör räkna med en starkare tillströmning till dessa fakulteter

än som skett i modellberäkningarna. Som riktpunkt härvidlag synes man kunna

välja att examinationen av teologie kandidater ökas till sådan nivå, att prästbristen

elimineras. Det bör härvidlag givetvis också ihågkommas, att teologie

kandidater i viss utsträckning också kommer att gå till annan yrkesverksamhet.

En beräkning har givit vid handen, att den angivna riktpunkten skulle uppnås

inom ett par årtionden, därest nyinskrivningen vid de teologiska fakulteterna

stiger till sammanlagt 850 under femårsperioden 1960/61—1964/65 och

sammanlagt 1 000 respektive 1 150 under de därpå följande två femårsperioderna.

De juridiska fakulteterna, samhällsvetarutbildningen

och handelshögskolorna

I det föregående har redovisats en av utredningen genomförd undersökning

rörande näringslivets framtida behov av jurister, samhällsvetare och civilekonomer

samt en på grundval av denna undersökning gjord överslagsberäkning av

det totala behovet i framtiden av arbetskraft med här ifrågavarande slag av

akademisk utbildning.

En jämförelse mellan resultaten av denna beräkning och den tidigare presenterade

behovsberäkningen för ingenjörer visar, att den senare givit betydligt

högre siffror i fråga om relativ nettoökning av utbildningsgruppernas storlek.

Om man accepterar beräkningarna av ingenjörsbehovet — och utredningen är

som tidigare sagts av den meningen att dessa beräkningar bör anses acceptabla

som arbetshypotes vid de närmaste årens beslut rörande de tekniska högskolor
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nas intagningskapacitet —, finns det anledning att anse de nu redovisade beräkningarna

för i varje fall civilekonomer och politices magistrar ge alltför låga

siffror. Man kan peka på olika faktorer som kan ha bidragit till detta. Man är

måhända inom näringslivet ännu inte lika medveten om den samhällsvetenskapliga

och ekonomiska forskningens betydelse för den egna verksamheten, som

man numera börjar bli i fråga om den tekniska forskningens. Universitetsutredningen

är för sin del av den bestämda uppfattningen, att ekonomisk och samhällsvetenskaplig

forskning mycket snart kommer att visa sig för såväl offentlig

som privat verksamhet ha så stort värde, att man i växande grad kommer att

efterfråga tjänster från denna typ av arbetskraft. Bl. a. vill utredningen peka

på det stora behovet av samhällsvetenskapliga undersökningar i anslutning till

det samhälleliga reformarbetet på olika områden och till planeringen av bebyggelse

och näringslivslokalisering.

I fråga om det framtida behovet av juridisk arbetskraft är situationen enligt

utredningens mening särskilt svårbedömbar. Det finns dock risker för att underskatta

expansionsmöjligheterna, när det gäller denna typ av arbetskraft. Om

man ser utvecklingen på längre sikt och räknar med ett mera generellt utnyttjande

av juridiskt skolad arbetskraft på en rad olika befattningar av bl. a.

administrativ karaktär, måste bedömningen bli en annan. Härtill kommer, som

framgår av tidigare redovisade uppgifter att antalet jurister i yrkesverksam ålder

även med modellens inskrivningsantagande kommer att växa mycket långsamt

mellan aren 1960 och 1975 (från 7 500 till 9 800 personer). Detta beror på juristkårens

ålderssammansättning och den ringa nyrekryteringen under 1950-talet.

Skulle det under den angivna perioden visa sig, att examinationen tenderar att

bli alltför hög i förhållande till arbetsmarknadens behov, kan korrigerande yrkesvägledningsåtgärder

hinna insättas, innan den totala juristkåren vuxit alltför

starkt.

Universitetsutredningen har med hänsyn till här redovisade överväganden

kommit till den slutsatsen, att de beräkningar som gjorts i det föregående

rörande tillströmning till de här ifrågavarande utbildningslinjerna måste betraktas

som i stort sett rimliga arbetshypoteser. Detta innebär att utredningen för

sin del rekommenderar en fördubbling av intagningen till civilekonomutbildning,

en mycket stark förstärkning av resurserna för samhällsvetenskaplig utbildning

och en icke obetydligt ökad tillströmning till de juridiska fakulteterna.

De matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna

De förut redovisade modellberäkningarna ger vid handen, att vi — om antagandena

bakom beräkningarna förverkligas — skulle ha att vänta en utomordentligt

stark ökning av antalet akademiker med examen från matematisk-naturvetenskaplig

fakultet. Examinationen skulle nästan fyrdubblas under loppet av

ett decennium och antalet naturvetare i yrkesverksam ålder skulle mer än femdubblas

på de tjugo åren 1955—75.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Utvecklingen av examinationen i slutet av 1960-talet tyder på att det i varje

fall i början av 1970-talet bör vara möjligt — med hänsyn till lärarfrågan — att

även i de naturvetenskapliga ämnena minska klassavdelningarnas storlek inom

det högre skolväsendet. Samtidigt visar siffrorna, att det bör bli möjligt för

arbetsmarknaden utanför universitetsväsendet och skolan att till sig knyta ett

starkt ökat antal personer med naturvetenskaplig utbildning.

Det kommer att ställas mycket stora krav på olika delar av vårt samhällsliv,

om denna enorma ökning av högkvalificerad naturvetenskaplig arbetskraft rätt

skall kunna utnyttjas. Å andra sidan utgör det tillskott av arbetskraft som här

finns inom räckhåll de närmaste decennierna en ovärderlig tillgång, vilken kan

skapa en viktig förutsättning för en framtida höjning av vår naturvetenskapliga

och tekniska standard, jämförlig med den som man på andra håll ute i världen

planerar för.

Utredningen vill i detta sammanhang uttala, att den anser, att man under

1960-talet måste börja förverkliga tanken på mindre klassavdelningar på alla

stadier inom skolväsendet. En dylik reform kommer att kosta mycket pengar,

bl. a. i form av ett väsentligt ökat antal ämneslärartjänster utöver dem som

räknats med i det föregående. Det vore enligt utredningens mening inte en

oproportionerligt stor insats, om vid slutet av 1960-talet funnes sammanlagt

över 20 000 i stället för av Lundblad beräknade 17 000 heltidstjänster inom de

former av skolväsendet, som beröres i den utförda beräkningen av ämneslärarbehovet.

Att fördubbla ämneslärarkadern under ett decennium, under vilket ett

större antal ungdomar passerar de övre skolåldrarna än någonsin tidigare i

svensk historia, vore ej någon felinvestering.

Universitetsutredningen vill därför rekommendera, att de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna utbygges i sådan takt och till sådan storlek, att de

kan taga emot det antal studerande, som beräknats enligt modellberäkningarnas

huvudalternativ.

De humanistiska fakulteterna

Den framtida tillströmningen till de humanistiska fakulteterna torde i högre

grad än tillströmningen till övriga fakulteter och fackhögskolor sammanhänga

med utvecklingen av vad som här kallats »övergångsfrekvensen», d. v. s. den

andel av de allmänbildande gymnasiernas studenter, som i valet mellan akademisk

och icke-akademisk yrkesutbildning efter studentexamen stannar för det

förstnämnda alternativet. Det är naturligt, om den i fråga om studie- och yrkesval

tveksamme börjar just humanistiska studier, emedan en humanistisk utbildning

i viss mån kan ses som en fortsättning av de allmänbildande gymnasiestudierna

och öppnar vägar åt många håll. Man torde därför vaga det allmänna

påståendet, att i tider då övergångsfrekvensen till akademiska studier överhuvudtaget

varit hög, har tillströmningen till de humanistiska fakulteterna

också relativt sett varit stark. Eller omvänt: I tider då eu humanistisk utbild
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ning tett sig lockande även för de odeciderade, har övergångsfrekvensen till

akademiska studier också varit hög.

Universitetsutredningen har i det föregående redovisat vissa alternativa beräkningar

rörande tillströmningen till universitet och högskolor under det närmast

kommande decenniet. Enligt det ena huvudalternativet skulle övergångsfrekvensen

från gymnasiestudier till akademiska studier även i framtiden ligga

pa samma höga niva som nu och studenterna som går till de fria fakulteterna

skulle fördela sig mellan dessa på samma sätt som nu. Enligt det andra huvudalternativet

skulle däremot övergångsfrekvensen successivt sjunka under tiden

fram till mitten av 1960-talet och sänkningen av övergångsfrekvensen skulle

huvudsakligen gälla övergången från det allmänbildande gymnasiets latinlinje

och allmänna linje till de humanistiska fakulteterna. De två alternativen i tillströmningsberäkningarna

representerar sålunda två skilda antaganden rörande

de humanistiska studiernas dragningskraft under de närmaste fem ä sex åren.

I sin avvägning mellan de båda alternativen har utredningen i huvudsak

resonerat på följande sätt.

Till förmån för det första alternativet med en oförändrat hög övergångsfrekvens

till akademiska studier och fortsatt expansion för de humanistiska

fakulteterna talar framför allt de senaste årens erfarenhet, som ger vid handen

att en hög och snarast stigande andel av studenterna söker sig till universitet

och högskolor. Därtill kommer, att några nya eller vidgade utbildningslinjer

utanför universiteten och högskolorna först på några års sikt kan tänkas bli

ställda till de nyexaminerade studenternas förfogande. Studenterna är för den

närmaste framtiden liksom i dag i hög grad hänvisade till att söka sig sin yrkesutbildning

vid fakulteter och högskolor.

Emellertid kan en rad skäl anföras till förmån för ett antagande om att

övergångsfrekvensen från gymnasiestudier till akademiska studier kommer att

sjunka. Dessa skäl är i huvudsak följande:

a) Övergångsfrekvensen har stigit under 1950-talet, men var tidigare avsevärt

lägre. De främsta orsakerna torde ha varit dels de ljusa arbetsmarknadsutsikterna

för snart sagt alla akademiska yrken, dels de studentsociala åtgärderna,

som gjort de akademiska studierna avsevärt mera konkurrenskraftiga vid studenternas

studieval. Därtill kommer att tillströmningssiffrorna påverkats av att

äldre studenter och personer utan reguljär studentexamen till följd av arbetsmarknadssituationen

och olika uppmuntrande åtgärder från samhällets sida

fyllt ovanligt många sidor i de högre läroanstalternas inskrivningsböcker. —

Framför allt då arbetsmarknadssituationen för humanistyrkena nu kan mörkna,

är det sannolikt att de humanistiska studierna mister en del av sin lockelse

och att övergångsfrekvensen därför sjunker.

b) Den höga andelen kvinnor bland de studerande vid de humanistiska fakulteterna

kan i ett läge med mindre lockande framtidsutsikter för humanister

leda till en relativt snabb minskning av tillströmningen till de humanistiska

fakulteterna.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

c) En råd utbildnings vägar som hittills inte räknats till studentkarriären

kommer måhända gradvis att i praktiken om ock ej formellt ingå i denna. Folkoch

småskoleseminarierna, socialinstituten och sjuksköterskcskolorna har tidigare

i betydande utsträckning rekryterat sina elever bland ungdomar som av sociala,

ekonomiska eller geografiska skäl inte kommit att ta studentexamen. Den allmänna

välståndshöjningen och därmed följande ökade utbildningsmöjligheter i

förening med förbättrat studiesocialt stöd torde under det närmaste årtiondet

medverka till att de som siktar på utbildningslinjer av här aktuell typ i större

utsträckning än nu kommer att först genomgå något slag av gymnasieutbildning.

Om detta resonemang är riktigt, skulle följden bli den, att utbildningsanstalter

av det angivna slaget i framtiden i högre grad än nu kommer att rekrytera

studenter och sålunda uppträda som konkurrenter till universiteten och högskolorna

och då särskilt till de humanistiska fakulteterna.

Utredningen har i sina överväganden stannat för alternativet att antaga en

sjunkande övergångsfrekvens från gymnasiestudier till humanistiska studier.

I detta antagande ligger — det vill utredningen uttryckligen uttala — icke

blott ett försök till förutsägelse av en kommande utveckling utan även en

rekommendation.

Även med de försiktiga tillströmningsantaganden som gjorts vid modellberäkningarna

skulle årsexaminationen av humanister stiga från ungefär 570 under

1950-talets första hälft och 850 ä 900 för närvarande till 1 300 under första

hälften av 1960-talet och 1 800 under andra hälften av 1960-talet. Detta skulle

leda till — som framgår av tabell 7 — att humanistkåren skulle öka med i genomsnitt

drygt 700 personer per år under perioden 1955—60, med närmare 1 100 per

år under 1960-talets första hälft och med närmare 1 550 personer per år under

slutet av 1960-talet. Även om man räknar med att en starkt stigande andel av

humanisterna kommer att vara samhällsvetare och även om man räknar med

att 40 procent av de kvinnliga humanisterna kommer att stå utanför den akademiska

arbetsmarknaden får man — som framgår av den första tablån på

s. 39 denna bilaga — som resultat av beräkningarna en ökning av antalet yrkesverksamma

humanister med rent humanistiska ämneskombinationer från ungefär

9 000 år 1955 till 15 000 år 1965 och 27 000 år 1975, en nettoökning sålunda av

de yrkesverksamma, rena humanisternas antal med i genomsnitt 900 personer

per år under tjugoårsperioden 1955—75 (1 400 per år under den sista femårsperioden

mot ungefär 400 per år för närvarande).

Enligt de beräkningar som gjorts rörande lärarbrist och läraröverskott kommer

det totala antalet heltidstjänster i humanistiskt betonade läroämnen (inklusive

både kristendom och geografi) att öka med i runt tal 4 200 tjänster

mellan åren 1957 och 1966. Detta antal skall fördelas dels på lärare med sedvanlig

kompetens, dels på andra lärare. Det är med hänsyn till de siffror, som

visats i nyssnämnda tablå på s. 39, tydligt, att om modellens siffror kommer att

realiseras, kan lärarbanan ej absorbera cn på långt när lika stor del av de examinerade

humanisterna som för närvarande är fallet. Av de 6 700 heltidstjänster,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

som fanns i humanistiska ämnen vid de högre skolorna läsåret 1957/58, torde

ungefär 700 ha innehafts av andra än personer med filosofisk examen (motsvarande).

Om man antar att det år 1957 fanns 10 000 yrkesverksamma humanister,

skulle med andra ord 60 procent av dessa ha haft lärartjänster vid de högre skolorna.

Om man antar att utvecklingen av skolväsendet får den karaktär, som

räknats med i Lundblads utredning och räknar med att 60 procent av samtliga

nya lärartjänster i humanistiska ämnen fram till 1966 besätts med personer som

avlagt examen vid filosofisk fakultet, skulle andelen lärare bland humanisterna

i mitten av 1960-talet ha sjunkit till cirka 55 procent.

Denna minskning i procenttalet för hela gruppen antyder att andelen lärare

bland de nyexaminerade sjunker högst väsentligt. Tidigare har räknats med att

man åren 1955—65 kommer att examinera i runt tal 11 000 personer vid de

humanistiska fakulteterna. Om man antar att 65 procent av dessa har lärarkompetens

och antar att 60 procent av dem med magisterkompetens omedelbart

söker sig ut på lärarbanan, skulle man för tioårsperioden få räkna med omkring

4 300 läraraspiranter. Härtill kommer då de läraraspiranter som finns bland dem

som avlagt högre examen. Dessa kanske kan uppskattas till 700.1

De sammanlagt 5 000 läraraspiranterna skulle, om Lundblads beräkningar

accepteras, tävla om sammanlagt i runt tal 3 900 tillgängliga tjänster (nya och

ledigblivna). Andelen av samtliga examinerade 1955—65 som finge lärartjänst

blir enligt denna grova kalkyl i runt tal en tredjedel mot nu 60 procent.

Fram till mitten av 1960-talet torde dock ej, trots det som nu visats, komma

att föreligga några större sysselsättningssvårigheter för humanister. Universitetsväsendet

kommer att expandera och andra sektorer av samhällslivet kan säkerligen

absorbera det »överskott» av läraraspiranter som kan tänkas uppstå om

skolan utvecklas i enlighet med vad som beräknats i de offentliggjorda prognoserna.

Därtill kommer att även en försiktig minskning av klassavdelningarnas

storlek i något eller några ämnen skulle skapa behov av ett stort antal nya

lärartjänster. Utredningen vill härutinnan hänvisa till sitt i det föregående

gjorda uttalande till förmån för en generell minskning av klassavdelningarnas

storlek.

Allvarligare ter sig enligt modellens siffror utvecklingen efter mitten av 1960- talet. Mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet blir antalet personer

med humanistisk examen så stort, att det erfordras en oerhört elastisk arbetsmarknad

för att hinna absorbera alla på ett fullt friktionsfritt sätt. Detta kan

belysas genom följande räkneexempel. I det föregående har räknats med att

antalet personer i yrkesverksam ålder med utbildning i samhällsvetenskapliga,

juridiska och ekonomiska ämnen skall kunna öka från cirka 12 100 år 1955 till

cirka 21 000 år 1975 eller med nära 75 procent på tjugo år. Enligt beräkningen

ovan skulle de yrkesverksamma humanisterna i övrigt öka från 9 000 till 27 000

1 För närvarande torde enligt de beräkningar som Lundblad utfört ungefär 60 procent av examinerade

magistrar och 6 procent av examinerade kandidater omedelbart söka sig ut på lärarbanan,

medan ytterligare 16 procent av magistrarna senare söker sig till lärarbanan.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

under samma tid, eller med 200 procent. Även om man kraftigt ökar antalet

lärartjänster, torde arbetsmarknaden utanför skolväsendet ha svårt att utan

vidare ta emot ett så stort antal personer med en utbildning, som huvudsakligen

är avpassad för blivande vetenskapsmän, lärare, museitjänstemän, bibliotekstjänstemän

och liknande.

Modellens siffror över examinationen skulle med andra ord, när det gäller

humanister i övrigt, ej utan vidare vara förenliga med en rimlig bedömning av

det framtida behovet av personer med en traditionell utbildning inom humanistiska

ämnen. Detta liksom alla tidigare resonemang förs under förutsättning att

man vid bedömningen av det framtida behovet av arbetskraft bör utgå från att

vederbörande får arbetsuppgifter, som i stort sett svarar mot nivån på den

utbildning som givits. Det vore i och för sig inte någon svårighet att nu enbart

hänvisa till att de som ej kan vinna sysselsättningar i funktioner, som nu kan

beräknas finnas tillgängliga, i framtiden kan få sysselsättning i andra funktioner.

Universitetsutredningen har kommit till den slutsatsen, att även modellens

antaganden om en relativt sett mycket modest ökning av tillströmningen till

de humanistiska fakulteterna ger ett med hänsyn till vad man nu kan säga

beträffande tendenserna i fråga om humanisternas möjligheter på arbetsmarknaden

jör högt antal akademiker med humanistiska examina. Detta omdöme

gäller under alla omständigheter för tiden efter mitten av 1960-talet, vilken

tidpunkt också markerar början av den period, under vilken examinationen av

olika slag av akademiker kan påverkas av utredningens rekommendationer och

förslag.

Utredningen har övervägt följande alternativ för tillströmningen till de humanistiska

fakulteterna:

a) tillströmningen följer antagandena i modellberäkningens huvudalternativ

(fjärde sifferkolumnen i vänstra delen av tabell 6 i det föregående);

b) tillströmningen antages stanna vid a-alternativets bottenläge, 2 400 årligen

nyinskrivna från och med läsåret 1963/64; samt

c) tillströmningen antages gå ned till 2 000 läsåret 1960/61 och sedan ligga

på samma nivå under hela 1960-talet.

Dessa alternativa antaganden beträffande tillströmningen till humanistiska

studier, av vilka alternativet a) sålunda sammanfaller med modellberäkningarnas

i det föregående utnyttjade huvudalternativ, ger följande sifferserier beträffande

examinationen per femårsperiod under tiden 1955—75:

Läsår Antal examinerade per femårsperiod

a b c

1955/56—1959/60 ....................... 4 355 4 355 4 355

1960/61—1964/65 ....................... 6 547 6 547 6 217

1965/66—1909/70 ....................... 9 050 8 211 6 887

1970/71—1974/75 ....................... 11 200 8 400 7 000

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Med de gjorda tre alternativa antagandena får vi följande beräkningar rörande

antalet humanister i yrkesverksam ålder åren 1955, 1960, 1965, 1970 och 1975:

År a b c

1955 ............. 11 060 11 060 11 060

1960 ............. 14 673 14 673 14 673

1965 ............. 20 141 20 141 19 818

1970 ............. 27 810 26 986 25 341

1975 ............. 37 532 33 924 30 894

De tre alternativens innebörd i avseende på antalet humanister i yrkesverksam

ålder år 1975 har markerats i diagram 4 i det föregående.

Som synes skulle även enligt alternativet b) ske en så stark ökning av antalet

humanister i yrkesverksam ålder, att antalet år 1975 skulle vara tre gånger så

stort som antalet tjugo år tidigare. Om vidare antages, att »samhällsvetarna»

(inklusive psykologer och pedagoger) utgör samma absoluta antal som beräknats

i den sammanställning, som redovisas under Totalantalet akademiker enligt

modellen (s. 37 denna bilaga), och samma antaganden vidare göres beträffande

andelen kvinnor och andelen yrkesverksamma bland dessa som där gjordes

(s. 39 denna bilaga), får man följande utveckling av antalet yrkesverksamma

rena humanister enligt de tre alternativen (siffrorna här avrundade till jämna

hundratal):

År a b c

1955 ............. 8 800 8 800 8 800

1960 ............. 11 500 11 500 11 500

1965 ............. 15 200 15 200 14 900

1970 ............. 20 300 19 700 18 400

1975 ............. 26 800 24 000 21 600

Som förut framhållits har universitetsutredningen kommit till den slutsatsen,

att alternativet a) (lika med modellberäkningarnas huvudalternativ) ger ett

alltför stort antal humanister. Valet mellan alternativen b) och c) blir enligt

utredningens mening beroende av i vilken utsträckning man kan få till stånd

en differentiering av humanisternas utbildning med sikte på olika verksamhetsfält

för humanistiskt utbildad arbetskraft. Detta problem diskuteras närmare

i avsnitt IV.

Universitetsutredningen rekommenderar sålunda för sin del en viss minskning

även i absoluta tal av tillströmningen till humanistiska studier. Under förutsättning

att de konkreta förslag, som redovisas under avsnitt IV i det följande,

leder till resultat, vågar utredningen stanna för alternativet b), d. v. s. rekommendera

att antalet årligen nyinskrivna för huvudutbildning inom humanistisk

fakultet under de närmaste åren sjunker från för närvarande cirka 2 700 till

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kunql. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

cirka 2 400. Till dessa tal bör — om man vill se till den totala nyinskrivningen

vid de humanistiska fakulteterna — läggas antalet »komplettanter», som utredningen

beräknat skall stiga något fram till mitten av 1960-talet. Räknar man

även med dessa inskrivna, skulle den totala nyinskrivningen vid de humanistiska

fakulteterna sålunda lämpligen böra sjunka från här beräknade 2 850 läsåret

1959/60 till ungefär 2 600 läsåret 1962/63 för att sedan stanna på ungefär

den sistnämnda nivån.

De icke-akademiska utbildningslinjerna

Som framgår av det föregående har universitetsutredningen ansett sig böra

rekommendera, att övergångsfrekvensen från gymnasiestudier till akademiska

studier bör sjunka successivt under 1960-talets första hälft. En sadan utveckling

kommer bl. a. att leda till en kraftig ansvällning av antalet studenter, som söker

sig till andra utbildningslinjer än de akademiska. I samband med den förut lämnade

redogörelsen för undersökningarna beträffande det framtida akademikerbehovet

har även gjorts en del beräkningar med avseende pa utbildningsbanor

utöver de akademiska, som i större eller mindre utsträckning rekryteras av personer,

som avlagt studentexamen. I ett samhälle med en snabbt stegrad allmän

utbildningsnivå har det synts skäligt att räkna med en ökning av det relativa

antalet studenter på dessa utbildningslinjer, samtidigt som antalet utbildningsplatser

ökar, och utredningen har därför ansett sig kunna förutsätta en ökning

av antalet studenter, som söker sig till ifrågavarande utbildningslinjer, kanske

med 120—130 procent inom de närmaste 6—7 åren.

Även med en så snabb expansion av de för studenter ägnade kortare utbildningslinjerna,

som utredningen förutsatt, kommer emellertid rekryteringsunderlag

att finnas för nya utbildningsvägar på studentexamens grund och därmed

behov av lämplig yrkesutbildning för ett stort antal studenter från de allmänbildande

gymnasierna. Utredningen rekommenderar därför, att ökade möjligheter

till kortare utbildning efter studentexamen skapas. I det följande kommer

utredningen att framlägga förslag rörande en ny sådan utbildningsväg. Härutöver

torde emellertid särskilt utredningsarbete vara erforderligt för att öppna

andra utbildningsvägar av motsvarande slag. Universitetsutredningen vill understryka,

att det enligt dess mening är angeläget, att dessa spörsmål ägnas uppmärksamhet.

Utredningens rekommendationer och beräkningar illustreras avslutningsvis

i följande två diagram.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Studentexamina och nyinskrivna vid universitet och högskolor åren 1946—70.

Den kända utvecklingen (heldragen linje) samt den fortsatta utvecklingen (streckad

linje) enligt universitetsutredningens rekommendationer och beräkningar.

Antal

20000

15000-

allmänb. gymn.

10000-

Inskr. vid univ.

och högsk.

5000-

Nybörjarplatser vid

spärrade vtbildn.- linjer

Studentexamina och nyinskrivna vid universitet och högskolor i relation till

antalet tjugoaringar åren 1946—70. Den kända utvecklingen (heldragen linje)

samt den fortsatta utvecklingen (streckad linje) enligt universitetsutredningens

rekommendationer och beräkningar.

% av ärskullen 20-äringor

10 -

1945 1950

Studentexamensårgäng

Samtl. stud.-ex.

Stud.-ex.vid

allmänb. gymn.

In skr. vid univ.

och högsk.

Nybörjarplatser

vid tekn. högsk.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

C. Den fortlöpande prognosverksamheten

Utredningen lämnar först en utförlig redogörelse för tidigare framlagda förslag

rörande prognosverksamheten och för dess nuvarande organisation. Beträffande

denna redogörelse torde få hänvisas till betänkandet (s. 384 394).

Härefter presenterar utredningen sina egna överväganden och förslag.

En inledande principiell diskussion om behovet av särskild prognosverksamhet

för arbetskraft med längre utbildning samt prognosverksamhetens innebörd och

metodik utmynnar i följande skiss över prognosverksamhetens relationer till

statsförvaltning och arbetsmarknad.

yrkesvägledning utbildningsplanering politisk och ekonomisk

PLANCKIN&

(departem, åmbetsv,

arbets m a rkn. - org)

Cfc*/, dtp-

vissa åmbetsv.)

(AMS, arbetsmarkn.-org.)

PROGNOSORGAN

POLITISKA OCH

EKONOMISKA

BEDÖMNINGAR

(departem., åmbetsv.,

ARBETSMARKNADS - BEDÖMNINGAR

OCH-STAT! STI K

(arbetsmarkn.-org, särsk. utreda.

UNIVERSITETS
STATISTIK
(stat.

centralbyrån)

SKOLSTATISTIK

(Stat. centralbyrån)

stat. centralbyrån, AMS) organisationerna)

Som ytterligare underlag för sina förslag redovisar utredningen följande brister

i den nuvarande verksamheten.

1) Prognosverksamheten har icke i tillräcklig utsträckning kunnat arbeta

under hänsynstagande till tendenserna på yrkes- respektive utbildningsområdena

i dessas helhet. De olika akademikergruppernas sysselsättningsområden går

nämligen många gånger i varandra. Efterfrågeutvecklingen för den ena utbildningskategorien

är dessutom starkt beroende av utbudet av andra slag av akademiskt

eller icke-akademiskt utbildad arbetskraft. Som exempel pa dessa,

ibland mycket komplicerade interdependensförhallanden kan tas dels juristernas

arbetsmarknad, dels industriens behov av tekniskt-naturvetenskapligt utbildad

arbetskraft.

Jurister behövs dels inom rättsvården, dels inom förvaltningen. Pa det sistnämnda

området konkurrerar emellertid juristerna med samhällsvetare, civilekonomer

och i viss mån även med socionomer. En bedömning av förvaltningens

efterfrågan på jurister måste därför göras under hänsynstagande till vad man

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

kan räkna med beträffande utbudet av arbetskraft med övriga här nämnda typer

av utbildning.

Det andra exemplet på nödvändigheten att göra framtidsbedömningar för

flera grupper och sysselsättningsområden på en gång gällde industrien. Denna

behöver för sin utveckling både naturvetare, civilingenjörer, läroverksingenjörer

och institutsingenjörer, och uppenbart är, att industriens efterfrågan på den ena

av dessa utbildningskategorier är i hög grad beroende av tillgången i fråga om

de övriga. Tillgången på naturvetare är i sin tur bl. a. avhängig av industriens

konkurrensförhållande till den arbetsmarknad för naturvetare, som det högre

skolväsendet erbjuder. Detta förhållande inverkar i sin tur på behovet av

humanistiskt utbildad arbetskraft: Om industrien drar till sig så många naturvetare,

att skolväsendets utveckling hämmas, sjunker efterfrågan på humanister

under vad den skulle vara, om behovet av ämneslärare i naturvetenskapliga

ämnen helt kunde tillgodoses.

Det sagda torde vara tillräckligt för att belysa, att en prognosverksamhet av

det slag, varom här är fråga, visserligen måste delas upp i ett antal specialundersökningar

rörande behovet av arbetskraft med olika slag av specialistutbildning,

men att beräkningarna samtidigt måste hållas samman såsom delar

av större undersökningar, omfattande flera yrkesområden eller flera delar av

samma yrkesområde eller flera utbildningsgrupper. Dessa större undersökningar

måste vidare göras pa grundval av ensartade antaganden och bedömningar i

stort.

2) Prognoserna har inte kontinuerligt följts upp och justerats. Nödvändigheten

av att detta sker har tidigare utvecklats. Inaktuella prognoser kan provocera

felaktiga beslut.

3) Genom att prognosverksamheten i så stor utsträckning bedrivits av tillfälliga

utredningssekretariat, har den på sätt och vis varit oekonomisk: Ny

personal har fått söka anknyta där en annan utredning slutade några år tidigare.

En fast personalorganisation som kontinuerligt håller beräkningarna aktuella

och som överblickar hela området kan åstadkomma bättre resultat med

mindre arbete. Den känner materialet och metoderna och behöver inte ständigt

börja från början.

4) I viss utsträckning har prognosverksamheten icke haft tillräcklig kontakt

med de planerande organen. Detta är en brist främst när det gäller mera långsiktiga

prognoser, då man måste laborera med bedömningar eller planeringsalternativ.

Från vissa synpunkter kan man säga, att en prognosverksamhet av nuvarande

provisoriska och tillfälliga art kan åstadkomma direkta skadeverkningar. Om

man utgår från en delprognos, som inte beaktat förhållandena på utbildningsområdet

i stort och som kanske är några år gammal, riskerar man att ledas in

på en planering som bygger på felaktiga eller inaktuella förutsättningar.

Ett uppfyllande av de målsättningar som här uppställts kräver förstärkta

resurser för prognosverksamheten. Men skapandet av en fast och kontinuerlig

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

prognosverksamhet, som i sig inkluderar både arbetsmarknadsstyrelsens hittillsvarande

prognosverksamhet och de tillfälliga utredningar som ägt rum samt i

viss utsträckning även myndigheternas prognosverksamhet, innebär också en

rationaliseringsåtgärd. Genom en fast och kontinuerlig prognosverksamhet blir

kostnaderna mindre i förhållande till resultaten.

Enligt universitetsutredningens bestämda mening är det — inför 1960-talets

utveckling på utbildningsområdet — icke längre möjligt att uppskjuta skapandet

av en tillfredsställande organisation för yrkes- och utbildningsstatistiska

undersökningar med prognostiskt syfte.

Utredningen framlägger därefter följande konkreta förslag. Utredningen föreslår

inrättandet av en särskild nämnd, förslagsvis kallad Nämnden för utbildnings-

och yrkesprognoser. Denna nämnds uppgift skulle bli att med uppmärksamhet

följa utvecklingstendenserna på såväl tillströmnings- som efterfrågesidorna

inom sådana delar av arbetsmarknaden, som fordrar personal med längre

utbildning. I detta syfte bör nämnden genom ett nämnden underställt särskilt

utredningsinstitut kontinuerligt införskaffa och bearbeta statistiska uppgifter

rörande ungdomens studieval, de olika läroanstalternas examination och efterfrågan

på kvalificerad personal av olika kategorier inom arbetsmarknadens olika

delområden. Nämnden bör vidare — genom utredningsinstitutet eller annorledes

— föranstalta om särskilda undersökningar, ägnade att belysa tendenserna

på längre sikt på arbetsmarknaden för akademiker och andra personalkategorier

med längre utbildning. Resultaten av institutets utredningsverksamhet bör genom

nämndens försorg offentliggöras, och det bör därutöver åligga nämnden att

avge de rekommendationer — till myndigheterna liksom till allmänheten —,

vartill nämnden finner anledning föreligga.

Nämnden bör slutligen fungera som ett allmänt kontaktforum mellan de utbildningsplanerande

myndigheterna och den offentliga yrkesorienteringsverksamheten

å ena sidan och näringslivets och arbetsmarknadens organisationer å

den andra. Härigenom finge myndigheterna möjlighet att mera kontinuerligt

inhämta arbetsmarknadens synpunkter på utbildningsväsendets utformning och

planläggning i stort. Ett sådant kontinuerligt samråd blir enligt utredningens

mening allt mera nödvändigt med hänsyn till utbildningsfrågornas stigande betydelse

i samhällsarbetet.

Utredningsinstitutets chef bör fungera som nämndens föredragande och verkställande

chefstjänsteman.

Innan utredningen övergår till att behandla frågorna om nämndens sammansättning

och organisatoriska ställning i övrigt, vill utredningen än en gång

understryka den här föreslagna prognosverksamhetens uppgift att tillhandahålla

material både för arbetsmarknadsorientering och för utbildningsplanering.

Nämndens huvuduppgift blir, som utredningen ser den, att leda verksamheten

med dessa båda huvudsyften i sikte. Det är därför nödvändigt, att nämnden

får en sammansättning och en ställning i organisatoriskt hänseende, som ger den

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

ställningen av en förmedlande länk mellan arbetsmarknaden och utbildningspolitiken.

Utredningen föreslår, att nämnden skall bestå av högst tio för tre år i sänder

utsedda ledamöter. Med tanke på nämndens uppgifter och ställning bör enligt

utredningens mening samtliga ledamöter utses av Kungl. Maj:t. I syfte att

säkerställa nämndens förankring inom näringslivet och hos arbetsmarknadsorganisationerna

bör emellertid fem av ledamöterna utses efter förslag av respektive

Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges

Förenade Studentkårer, Sveriges Industriförbund och Tjänstemännens

Centralorganisation. Bland återstående fem ledamöter tänker sig utredningen

minst en företrädare för den samhällsvetenskapliga forskningen, minst en företrädare

för arbetsmarknadsmyndigheterna och minst en företrädare för skolmyndigheterna.

För var och en av nämndens ledamöter bör utses en personlig suppleant.

Nämnden bör vidare vara oförhindrad att då så visar sig lämpligt till sig

knyta särskilda experter eller representanter för viss del av utbildningsväsendet

eller arbetsmarknaden.

Då det så gäller nämndens och utredningsinstitutets organisatoriska ställning,

vill utredningen till en början erinra om att man tidigare såsom ett alternativ

diskuterat en anknytning till statistiska centralbyrån. För detta alternativ

talar det förhållandet, att prognosverksamhetens grundmaterial i framtiden

sannolikt i än högre grad än nu kommer att framställas inom centralbyrån. Det

här föreslagna utredningsinstitutets arbete kommer emellertid att innefatta

bearbetning och analys av detta grundmaterial samt beräkningar och bedömningar

på grundval av uppgifter från ett flertal instanser. Med hänsyn till att

en utredningsverksamhet av detta slag knappast kan anses naturligen höra

hemma inom ett statistikproducerande ämbetsverk, finner utredningen att övervägande

skäl talar emot de föreslagna utredningsorganens anknytning till statistiska

centralbyrån.

De två alternativ som erbjuder sig är enligt utredningens uppfattning dels en

anknytning till arbetsmarknadsstyrelsen, dels att nämnden och dess utredningsinstitut

direkt underställes Kungl. Maj:t såsom en särskild myndighet under

ecklesiastikdepartementet.

Till förmån för det förstnämnda alternativet — en anknytning till arbetsmarknadsstyrelsen

— talar flera skäl. Dels blir en av prognosverksamhetens

huvuduppgifter att kontinuerligt förse den offentliga yrkesvägledningsverksamheten

med aktuellt och tillförlitligt arbetsmaterial och några skäl för att bryta

ut yrkesvägledningsorganisationen ur arbetsmarknadsstyrelsen torde icke föreligga.

Dels utgör den nuvarande prognosverksamheten en del av arbetsmarknadsstyrelsens

organisation, och det kan därför vara naturligt att bygga vidare på

denna grund. Den här föreslagna nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser

skulle då formellt få status av sådan särskild delegation hos arbetsmarknadsstyrelsen,

som finns angiven i § 8 av styrelsens instruktion och vilken skulle ha

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 87

att »i styrelsens ställe» handhava prognosverksamheten på det sätt som angivits

ovan.

Till förmån för alternativet att ge nämnden och dess utredningsinstitut en

friare ställning som särskilt organ, direkt underställt Kungl. Maj:t, talar framför

allt det förhållandet, att nämndens och dess utredningsinstituts arbete skall

fylla uppgifter med sikte på utbildningsplaneringen och pa samhällsutvecklingen

i stort. Detta leder till att nämnden i organisatoriskt hänseende bör stå lika fri

gentemot alla de olika myndigheterna på dessa områden. Dessutom bör, som

ovan framhållits, chefsskapet för utredningsinstitutet uteslutande ligga hos

nämnden, något som sannolikt skulle erbjuda svårigheter i formellt hänseende,

därest man ger nämnden status av delegation hos arbetsmarknadsstyrelsen. I

fråga om den arbetslöshetsförsäkringsdelegation, som för närvarande finnes inom

arbetsmarknadsstyrelsen och vilkens ställning härvidlag närmast skulle utgöra

en förebild, stadgas sålunda, att frågor rörande framställningar till Kungl. Maj:t

om anslag, lagstiftningsfrågor av större vikt, andra frågor av större betydelse

för den allmänna arbetsmarknadspolitiken samt vissa personal- och organisationsfrågor

skall handläggas av arbetsmarknadsstyrelsen i dennas ordinarie sammansättning.

Ett motsvarande arrangemang för den här föreslagna nämndens del

skulle knappast vara lyckligt. Ger man å andra sidan denna nämnd en ännu

friare ställning gentemot arbetsmarknadsstyrelsen än den nuvarande arbetslöshetsförsäkringsdelegationen

intager, måste det sägas, att man i realiteten om

ock ej formellt valt alternativet att skapa ett helt fristående organ.

Universitetsutredningen finner för sin del skälen för en helt fristående organisation

vara de avgjort starkaste. Särskilt har utredningen därvid fäst sig vid

att den här föreslagna nämndens och dess utredningsinstituts arbetsuppgifter är

av relativt särpräglad natur och delvis helt annorlunda än huvuddelen av de

uppgifter, som åvilar arbetsmarknadsstyrelsen. Det måste enligt utredningens

mening vara lättare att ge utredningsinstitutet en med hänsyn till arbetsuppgifterna

väl avpassad personalorganisation, om man därvid icke är bunden av

hänsyn till organisationen inom ett ämbetsverk med förvaltande uppgifter.

Utredningen föreslår därför, att den nuvarande prognosgruppen inom arbetsmarknadsstyrelsen

förstärkes och ombildas till ett särskilt utredningsinstitut,

underställt den i det föregående föreslagna nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser.

Utredningen föreslår vidare, att denna nämnd ges ställning av ett

särskilt organ under ecklesiastikdepartementet.

Med hänsyn till nämndens vittomfattande arbetsuppgifter och de krav dessa

ställer på allmän överblick över samhällsverksamheten i stort, vill utredningen

föreslå att ordförandeskapet i nämnden läggs hos chefen för ecklesiastikdepartementet.

Värdet av goda kontakter med arbetsmarknaden och yrkesvägledningsorganisationen

motiverar å andra sidan enligt utredningens mening, att chefen

för arbetsmarknadsstyrelsen fungerar som nämndens vice ordförande.

Nämndens huvudsakliga arbetsuppgifter liksom dess sammansättning i övrigt

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

har skisserats i det föregående. Det återstår nu att något närmare beröra det

föreslagna utredningsinstitutets organisation.

Utredningen vill härvidlag med kraft understryka, att en högt kvalificerad

personalstab är oundgänglig, om institutet skall kunna på ett tillfredsställande

sätt fullgöra sina mycket krävande arbetsuppgifter. Institutets uppgift skall

vara att göra analyser, beräkningar och bedömningar på grundval av primärmaterial,

som väsentligen insamlas pa annat håll, och dess personalorganisation

måste därför bli ovanligt »topptung», om den jämföres med organisationen inom

sådana statliga organ, vilka har icke blott utredande utan i betydande utsträckning

även förvaltande uppgifter. Bl. a. måste i erforderlig utsträckning

institutets behov av personal med god vetenskaplig kompetens tillgodoses.

Utredningen vill också särskilt framhålla, att själva igångsättningen av utredningsinstitutets

arbete måste bli tids- och personalkrävande. Det är därför

viktigt, att institutets resurser icke blir underdimensionerade i början, utan

institutet bör redan från starten vid ingången av budgetåret 1960/61 ges fullt

utbyggda personella resurser.

En beräkning av personalbehovet inom den föreslagna utredningsorganisationen

kan ske med utgångspunkt från utredningsbehovet inom vart och ett av de

stora utbildningsområdena. Som ett sådant område skulle man kunna avgränsa

de tekniska och naturvetenskapliga yrkena; som ett annat handelsutbildningen

och de samhällsvetenskapliga yrkena; som ett tredje lärarområdet och angränsande

områden; som ett fjärde sjuk- och socialvården; som ett femte återstående

studentkarriärer i vid bemärkelse och som ett sjätte övriga utbildningsområden.

För varje sådant utbildningsområde torde erfordras två kvalificerade tjänstemän

jämte biträdespersonal. Härtill kommer chefen för hela verksamheten samt

åtminstone ytterligare en kvalificerad tjänsteman för allmänt bevaknings- och

kontaktarbete. Från denna utgångspunkt kommer man till ett personalbehov

om 14 kvalificerade tjänstemän jämte erforderlig biträdespersonal.

Rimligheten i denna beräkning kan kontrolleras genom bedömningar från

andra utgångspunkter. Prognosverksamheten torde i allt komma att omfatta

inemot 200 utbildningslinjer, varav flertalet gäller utbildning under studentexamensnivå,

medan å andra sidan de från arbetssynpunkt mest tidskrävande

utbildningslinjerna är de längre. Om man bortser från det tidskrävande igångsättningsarbetet

med utarbetande av vad man skulle kunna kalla för grundprognoser

och om man schematiskt utgår från att varje prognos kräver en

mindre arbetskrävande aktualisering varje år samt vidare förutsätter, att varje

sådan aktualisering kräver minst en arbetsvecka, skulle för denna del av arbetet

åtgå 4—5 kvalificerade tjänstemän. Vidare kan antagas, att varje år en mera

genomgripande omarbetning behöver ske i fråga om cirka 25 utbildningslinjer

och att en tjänsteman i genomsnitt kan utföra fyra sådana omarbetningar per

år. För denna del av arbetet åtgår då ytterligare 6 kvalificerade tjänstemän.

Härtill kommer så chef och biträdespersonal.

Till samma resultat kommer man om man som utgångspunkt tar det förhål
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

landet, att inom arbetsmarknadsstyrelsen för närvarande fyra akademiskt utbildade

tjänstemän är sysselsatta med prognosverksamheten. Härtill kommer,

att inom tillfälliga utredningssekretariat i genomsnitt åtminstone tre kvalificerade

tjänstemän kan antagas vara sysselsatta med yrkes- och utbildningsstatistiska

undersökningar. Om man bortser från olika myndigheters prognosverksamhet

för egna behov, är alltså i utgångsläget cirka 7 akademiskt utbildade

tjänstemän verksamma på detta område. Verksamhetens omfattning behöver

betydligt mer än fördubblas, men det torde vara tillräckligt med en fördubbling

i avseende på antalet tjänstemän, detta med hänsyn till den rationaliseringsvinst,

som uppnås genom att verksamheten koncentreras till ett enda organ.

På grundval av vad här anförts föreslår universitetsutredningen, att utredningsinstitutets

personalresurser skall bestå av 14 kvalificerade befattningshavare.

Härjämte erfordras 10 biträden. Det för denna personaluppsättning erforderliga

avlöningsanslaget beräknas till 440 000 kronor per år. Härvid har

universitetsutredningen utgått från en kalkyl enligt vilken befattningshavarna

skulle utgöras av en chef, en biträdande chef, 6 byråsekreterare, 6 amanuenser

i reglerad befordringsgång, 5 kanslibiträden och 5 kontorsbiträden. Det är möjligt,

att alla dessa tjänster icke omedelbart bör inrättas, utan att en del av det

här föreslagna avlöningsanslaget i stället till en början bör utnyttjas för expertarvoden

och anställande av tillfällig personal. Utredningen vill dock än en gång

understryka, att det tidskrävande igångsättningsarbetet fordrar att institutet

får fulla resurser till sitt förfogande redan från början. Å andra sidan behöver

antalet fasta befattningar icke från början låsas.

Den diskussion, som utredningen fört i anslutning till sina hittills gjorda ställningstaganden,

visar, att de förändringar i samhället som bestämmer efterfrågan

på akademisk och annan arbetskraft är av synnerligen komplicerad ekonomisk

och social natur. Om de ej skall bli alltför ytliga, måste sådana efterfrågestudier

ställas i relation till den ekonomiska och sociala omvandling samhället genomgår

under loppet av sin långsiktiga utveckling. För att klargöra sådana sammanhang

krävs mera djupgående ekonomiska och sociologiska studier. Sådana studier

torde ibland lämpligen kunna utföras som speciella utredningsuppdrag av

särskild expertis. I syfte att möjliggöra för institutet att få till stånd dylika undersökningar

föreslår utredningen att på institutets stat jämväl upptages ett

expertanslag med förslagsvis 50 000 kronor.

Till de här angivna anslagen kommer ett omkostnadsanslag, som beräknats

till 35 000 kronor, arvoden till nämndens ledamöter och sekreterare med uppskattningsvis

15 000 kronor samt ett engångsanslag för inventarier m. m. om

50 000 kronor. Utredningen vill tillägga, att det för större specialundersökningar

kan bli nödvändigt med tillfälliga extra-anslag för särskilda omkostnader.

Vid bedömningen av detta anslagsbehov bör beaktas, att avlöningar och omkostnader

för den personal, som inom arbetsmarknadsstyrelsen för närvarande

är avdelad för prognosverksamheten, kan beräknas uppgå till 120 000 kronor.

Vidare vill utredningen understryka, att tillkomsten av det här föreslagna

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

institutet för en kontinuerligt bedriven prognos- och utredningsverksamhet kan

beräknas avlasta främst ecklesiastikdepartementets utredningsverksamhet genom

kommittéer och sakkunniga från eljest erforderligt arbete till en årlig

kostnad av uppskattningsvis cirka 80 000 kronor. Den årliga nettokostnadsökningen

skulle således stanna vid 340 000 kronor. Härtill kommer ett engångsanslag

för inköp av inventarier m. m. med 50 000 kronor.

2. Yttranden

Allmänna omdömen

De allmänna omdömena om det framlagda utbyggnadsprogrammet och den

av utredningen lämnade bakgrunden till detsamma är av skiftande karaktär.

Invändningar har visserligen rests. I stort sett har dock de av utredningen uppdragna

riktlinjerna för universitets- och högskoleväsendets utbyggande rönt

mycken uppskattning. Inte minst gäller detta det sätt, på vilket utredningen

därvid gått tillväga.

Representanterna för avnämarna av den akademiskt utbildade arbetskraften

samt arbetsmarknadens myndigheter och organisationer ävensom studentorganisationerna

och de politiska ungdomssammanslutningarna har intagit en i princip

positiv hållning till de rekommendationer och förslag, som utredningen framställt

i betänkandet. Sålunda framhåller Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen

huvudsakligen följande.

Universitetsutredningens senaste betänkande ger en värdefull och intressant överblick

över de problem som möter på den högre utbildningens och undervisningens områden. För

att samhället i alla sina former och yttringar skall fungera väl och utvecklas förutsätts

att t. ex. den akademiska undervisningen kan förse samhället med läkare, lärare, jurister

och andra specialister i tillräcklig omfattning. Likaså har organisationerna full förståelse

för individernas strävanden att få högre utbildning och för en utveckling i detta avseende

i största möjliga frihet. Det är för en framtida expansion nödvändigt, att forskning och

utbildning får medverka till att frigöra individens potentiella krafter. Det kan heller inte

förbises, att individens vitala intresse är att försörja sig. Universitetsutredningen har betonat

detta på ett sådant sätt, att det torde vara berättigat att säga, att universiteten och

de fria fakulteterna på ett mera markerat sätt än tidigare måste sätta de högre studierna

i direkt samband med framtida yrkesutövning, så som redan är fallet med fackhögskolorna.

Härmed framträder också som en viktig aspekt på utvecklingen näringslivets möjligheter

att utnyttja den universitets- och högskoleutbildade ungdomen. Organisationerna önskar

ge uttryck åt sin stora uppskattning av utredningsmännens arbete. Betänkandet innehåller

sammanställningar av data, slutsatser och bedömningar, som torde få stort framtida värde

utöver det att tjäna som underlag för statsmakternas beslut under de närmaste åren.

Till de nu återgivna synpunkterna ansluter sig Handelns arbetsgivareorganisation.

Sveriges allmänna exportförening uttalar:

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Exportföreningens syfte är att främja svensk utrikeshandel, enkannerligen svensk export.

Det är därför naturligt, att föreningen med glädje hälsar alla åtgärder, som har till ändamål

att höja vårt lands intellektuella resurser och därigenom stärka vår ställning i den

internationella konkurrensen samt våra möjligheter att — även på ort och ställe — göra

en aktiv insats för vidgat bistånd till de s. k. utvecklingsländerna.

Kooperativa förbundets styrelse anför bl. a. följande.

Styrelsen har först och främst fäst sig vid att betänkandet inte bara behandlar frågor

på den högsta bildnings- och utbildningsnivån vid universitet och högskolor. Det berör

också mycket ingående frågor, som intimt hänger samman med bildnings- och utbildningsväsendet

i dess helhet, mot bakgrunden av det oupplösliga samband, som bildning och

utbildning äger med samhällsekonomin och samhällsutvecklingen främst under det nu

ingångna decenniet och därmed även på ännu längre sikt.

En stadig höjning av bildningsnivån i ett samhälle är en av de materiella framstegen

betingad oskattbar vinst för samhället i dess helhet. Spridd och höjd allmänbildning och

vidgade insikter i nutidens ekonomiska och sociala sammanhang är en av de faktorer, som

kraftigast medverkar till att skapa trivsel för den enskilde medborgaren och eftersträvansvärd

balans på samhällsekonomins skilda utvecklingsstadier. Åtgärder för att främja en

sådan höjning av bildningsnivån bör därför vara inriktade på att åstadkomma en möjligast

jämn höjning, alltså att sprida allmänbildning och specialutbildning på bredden. En sådan

utveckling är sedan avsevärd tid tillbaka i gång i vårt land och den allmänna lyftningen

av bildningsnivån kan väntas redan för den närmaste framtiden föra med sig stora och

välgörande återverkningar på samhällsomdaningen i dess helhet. En höjd bildningsnivå,

som omfattar alla klasser och kategorier av befolkningen, är en oeftergivlig förutsättning

också för en höjning av utbildningsnivån. En rationell utbildningspolitik bör vara inriktad

på att skapa möjligheter för alla som hyser en sådan önskan, att tillgodogöra sig den

specialutbildning, som vårt moderna samhälle kräver och i möjligaste mån jämna vägarna

för dem, som vill nå högre stadier av utbildning och genom så fritt tillträde som möjligt

till de högsta utbildningsanstalterna — universitet och högskolor — göra det möjligt för

speciella begåvningar att eftersträva insatser av största värde för samhället på den vetenskapliga

forskningens och de praktiska uppfinningarnas och tekniska nyheternas område.

Till denna universitetsutredningens grundsyn ansluter sig styrelsen obetingat.

När styrelsen i princip tillstyrker universitetsutredningens konkreta förslag och allmänna

riktlinjer för utvidgad kapacitet för den högre utbildningen, med motsvarande återverkningar

på skol- och utbildningsväsendet i dess helhet, är detta ett uttryck för styrelsens

grundsyn, att ingen nation kan bli fattigare genom investeringar på bildnings- och utbildningsväsendets

område utan i stället får starkt ökade förutsättningar, pa kortare eller

längre sikt, för en höjd levnadsstandard. Styrelsen anser också, att varje förbättring av

utbildningsmöjligheterna på olika stadier bör, för att medföra större effekt sikta pa att

denna genomföres så långt möjligt på bredden, vilket innebär, att alla tänkbara organisatoriska

anordningar bör prövas för att underlätta tillträdet till dessa förbättrade utbildningsmöjligheter

för de utbildningsvilliga, också för dem, som redan befinner sig mitt inne

i arbetslivet.

Stockholms handelskammare yttrar:

Den företagna utredningen utgör en betydelsefull kartläggning av utbildnings- och

arbetsmarknadsförhållandena för den akademiskt utbildade arbetskraften. Den kraftigt

ökade tillströmningen till gymnasierna med den därav följande betydande stegringen av

antalet avlagda studentexamina har under senare år ställt landets universitet och högskolor

inför svårbemästrade problem. Med allra största sannolikhet kommer, såsom också

utredningen framhåller, dessa problem att ytterligare öka i betydelse under det närmaste

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

decenniet. Enligt handelskammarens uppfattning har universitetsutredningens betänkande

tillfört diskussionen om den akademiska utbildningens framtida organisation och omfattning

en värdefull översiktsbedömning, vilken i och för sig är en nödvändig förutsättning

för en rationell lösning av dessa frågor. Särskilt för ett land som Sverige måste den högre

utbildningen tillmätas den största betydelse; möjligheterna att vidmakthålla och ytterligare

utbygga en kvalitativt högtstående och konkurrenskraftig produktion är icke minst

beroende av ett effektivt utnyttjande av de knappa personella resurserna.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare uttalar:

Utredningen är otvivelaktigt mycket förtjänstfull och innefattar en värdefull kartläggning

av det behov av akademisk arbetskraft, som för närvarande låter sig överblickas.

Att prognosmaterialet på ett område som det förevarande måste på många punkter förete

brister är uppenbart. Utredningen har också samvetsgrant redovisat underlaget för sina

bedömanden. Den ekonomiska utvecklingen får icke fördröjas av brist på tillräckligt kvalificerat

folk med högre utbildning. En väsentlig utökning av nu förefintliga resurser för

akademisk undervisning är oundgängligen nödvändig redan med hänsyn till utbildningsbehovet

för de mycket stora ungdomskullar, som nu skola passera genom gymnasierna.

Nödvändigheten av en betydande och snabb kapacitetsökning på en rad utbildningsområden

i och för tillgodoseende av näringslivets och samhällets behov av arbetskraft har

tillförlitligen styrkts.

Skånes handelskammare framhåller bl. a. följande.

Den allmänna grundsyn, som ligger bakom de förslag till utbyggnad av våra universitet

och högskolor, som av universitetsutredningen framlägges i förevarande betänkande, överensstämmer

i huvudsak med handelskammarens egen syn på hithörande samhällsproblem.

Handelskammaren delar utredningens övertygelse, att krafttag är nödvändiga för främjande

av forskningen och den högre utbildningen i vårt land för att landet skall kunna

följa med utvecklingen ute i världen och hävda sin ställning som västerländsk kulturnation.

Framstegsutvecklingen är väsentligen beroende av de insatser, som göres på detta

område. Erfarenheter visar, att investeringar i forskning och utbildning merendels ger hög

räntabilitet.

Enligt Handelskammarens för Örebro och Västmanlands län bestämda uppfattning

har utredningen utfört ett synnerligen förtjänstfullt arbete genom den

i betänkandet framlagda generalplanen för den högre utbildningen, och handelskammaren

har intet att erinra mot de väl genomtänkta ramförslag, som utredningen

framlägger, och som bör utgöra en synnerligen god grund för de kommittéer

och specialutredningar, som föreslås. Handelskammaren vill uttrycka

den förhoppningen, att utredningens program utan varje dröjsmål måtte fullföljas.

Jemkontoret har med tillfredsställelse noterat universitetsutredningens progressiva

syn på samhällsutvecklingen och delar i stort sett de allmänna synpunkter

och värderingar, som ligger till grund för det synnerligen värdefulla betänkandet.

Jernkontoret är också i allt väsentligt ense med utredningen beträffande

målsättningen för den högre utbildningen såväl i avseende på det totala

omfånget som kvaliteten.

Skolöverstyrelsen anför bl. a. följande.

En riktig avvägning av samhällets insatser i fråga om de högre utbildningsanstaltemas

struktur och dimensionering är även under normala förhållanden svår att uppnå. Under

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

det årtionde, som nyss tagit sin början, är situationen ytterligare komplicerad. Härtill

bidrar bl. a. exceptionella demografiska förhållanden men också det starkt ökade behovet

av naturvetenskapligt och tekniskt utbildad arbetskraft. Genom universitetsutredningens

senast offentliggjorda betänkande har dessa problem på ett ingående och skickligt sätt

belysts. En ingående analys av efterfrågan och utvecklingstendenser på snart sagt alla

områden av högre utbildning har kombinerats med en syntes, som i form av en modell

på ett klargörande sätt ger samspelet mellan olika utbildningsvägar. Det vill synas som

här har skapats en fast utgångspunkt från vilken det bör vara möjligt att finna de riktiga

vägarna till problemens lösning.

Medicinalstyrelsen uttalar, att det från styrelsens synpunkt är av största

betydelse, att ha tillgång till utredningens översiktliga och sammanfattande beräkningar

rörande tillströmning, utbud och efterfrågan inom de akademiska

yrkena.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller huvudsakligen följande.

De krav, som för närvarande ställs på en kapacitetsutbyggnad av universitets- och

högskoleväsendet, liksom på vårt utbildningsväsende över huvud taget, är av dubbelt

ursprung. Å ena sidan ställer arbetsmarknaden, såväl inom det enskilda näringslivet som

inom den offentliga verksamheten, växande krav på arbetskraftens utbildning; i sina allmänna

drag är denna tendens så välkänd, att det synes obehövligt att i detta sammanhang

ingå närmare härpå. Ä andra sidan växer intresset för och efterfrågan på utbildning från

ungdomarnas och deras föräldrars sida. Till en del äger denna utveckling rum parallellt

med och som en följd av de arbetsmarknadsmässiga förändringarna, men till väsentlig

del måste den också betraktas som en mera självständig utveeklingsfaktor, som en del av

den allmänna standardhöjningen. Styrelsen vill därför understryka det realistiska i den

dubbla målsättning, som utredningen haft för sitt arbete. Det har gällt att beräkna den

sannolika totala tillströmningen till högre studier under de kommande tio åren i medvetande

om att det knappast kan bli fråga om att påverka denna annat än inom förhållandevis

snäva gränser. Det har emellertid också gällt att taga ställning till den sålunda

väntade tillströmningen, och framför allt då till de studerandes fördelning på skilda utbildningsvägar,

i belysning av utvecklingstendenserna på arbetsmarknadens efterfrågesida.

För styrelsen framstår det också som från allmänna arbetsmarknadssynpunkter betydelsefullt,

att de ungdomar, som nu passerar utbildningsåldrarna, icke skall få sina utbildningsmöjligheter

reducerade av det skälet, att de tillhör stora årskullar. Knapphet på utbildningsplatser

förorsakar också trängsel och köbildning framför utbildningsanstalterna; konkurrensen

föranleder ungdomarna till irrationella omvägar och tidskrävande meritkompletteringar,

vilket allt medverkar till förlängda utbildningstider och senare utträde på arbetsmarknaden.

Både individen och samhället åsamkas härigenom höjda utbildningskostnader.

Detta får emellertid icke undanskymma vad utredningen framhållit om nödvändigheten

av att avväga utbyggnadstakten inom de skilda grenarna av universitets- och högskoleväsendet

»på grundval av en bedömning av behovet av akademiskt utbildad arbetskraft

inom olika utbildnings- och yrkesområden». Endast om vi kan åstadkomma, att tillströmningen

till den högre utbildningen fördelar sig mellan de olika utbildningsvägarna på ett

sätt, som står i rimlig överensstämmelse med arbetsmarknadens långsiktiga krav och möjligheter,

har vi rationellt utnyttjat de möjligheter, som nu erbjuder sig till en välbehövlig

rikligare försörjning med högt kvalificerad arbetskraft.

SR scr i det nu framlagda betänkandet, som huvudsakligen tar sikte på den

kvantitativa sidan av bildnings- och utbildningsmöjligheterna, ett belägg för

behovet av en upprustning av utbildningsanstalterna och — icke minst — för

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nödvändigheten av att denna sker utan dröjsmål. Det är enligt förbundets uppfattning

ofrånkomligt, att universitetens och högskolornas dubbla uppgifter,

forskning och utbildning, måste tillgodoses i lika mån, och att utbildningen därvid

ej får komma i skymundan.

SACO yttrar:

Universitetsutredningens nu framlagda material och förslag har på ett värdefullt sätt

belyst de problem, som skapas av den nuvarande snedvridningen av vårt högre utbildningsväsende.

SACO finner det glädjande, att förslagen avser en allmän orientering av

universitets- och högskoleutbildningen mot det moderna samhällets behov och vill understryka

hur angeläget det är, att de ökande akademikerkullarna fördelas på utbildningslinjer

i enlighet med arbetsmarknadens krav. Det är inte bara så att SACO i huvudsak

kan tillstyrka utredningens förslag utan SACO vill också betona nödvändigheten av att

de framlagda förslagen på centrala punkter utan dröjsmål genomföres.

TCO framhåller huvudsakligen följande.

Enligt TCO:s mening måste det betraktas som utomordentligt värdefullt, att man

genom universitetsutredningens här aktuella betänkande fått en översikt av de åtgärder,

som är erforderliga för att dels balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft med

längre utbildning skall uppnås, dels samhället på bästa sätt skall tillvarata ungdomens

utbildningsintresse och bereda även de stora årskullarna möjligheter att genomgå den utbildning,

för vilka ungdomarna är hågade och lämpade. TCO vill emellertid framhålla,

att de av universitetsutredningen framlagda förslagen knappast kan betecknas såsom ett

program på längre sikt. Fastmer måste praktiskt taget alla utredningens förslag föranleda

omedelbara åtgärder från statsmakternas sida. När det gäller det praktiska realiserandet

av 1960-talets universitets- och högskolepolitik ligger otvivelaktigt fara i dröjsmål.

LO förklarar sig i allt väsentligt dela utredningens grundsyn och anför ytterligare

följande.

En grundläggande synpunkt beträffande vår framtida standardhöjning är att den

tekniskt/ekonomiska utbildningen över huvud taget förstärks på alla nivåer. Detta gäller

såväl utbildningen av läroverks- och högskoleutbildade tekniker som ingenjörer vid allmänna

och enskilda utbildningsanstalter. Redan nu råder med den begränsade intagningen

av elever på våra högre skolor en uppenbar trängsel och klasserna är för stora för en

effektiv undervisning. Alla utvägar bör därför prövas att få en utvidgning till stånd av

nuvarande institutioner och att snabbt planera för nya.

SFS understryker den utomordentliga betydelse för det svenska samhällets

utveckling som de av universitetsutredningen uppdragna riktlinjerna för universitetens

och högskolornas utbyggnad kan få.

Sveriges konservativa stndentförbund yttrar:

Enligt förbundets uppfattning är det synnerligen angeläget, att samhällets insatser för

utbildning och forskning ges hög prioritet vid avvägningen mellan olika aktuella behov.

Man torde knappast kunna förneka det starka samband som råder mellan en fortgående

materiell och kulturell standardstegring å ena sidan samt en progressiv utbildningspolitik

å den andra. Ett utvidgat samhällsengagemang på utbildningsområdet torde således vara

väl försvarbart ur ren lönsamhetssynpunkt. Men dessutom bör en allmän kulturell upprustning

vara en självklar uppgift för ett samhälle som det svenska, vilket onekligen

besitter de materiella resurserna för att kunna skapa gynnsamma förutsättningar för en

ökad andlig behovstillfredsställelse hos den enskilde.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 95

Sveriges socialdemokratiska studentförbund anför huvudsakligen följande.

Den grundsyn, som präglar utredningens betänkande och icke minst kommit till uttryck

i utredningens framställning av »Det långa perspektivet», kan förbundet helt ansluta sig

till. Den ligger i linje med den demokratiseringsprocess, som pågår på den högre utbildningens

område. Lika naturligt som det för det stora flertalet medborgare är att samhället

genom stipendier och andra studiesociala förmåner stimulerar till studier, lika självklart

finner förbundet det vara att erforderliga utbildningsresurser kommer till stånd genom

samhälleliga insatser. Det är inte minst väsentligt, när alla tecken tyder på att medborgarna

även i fortsättningen kommer att taga ut en stor del av standardökningen i

form av bättre utbildning.

Svenska landsbygdens ungdomsförbund och dess student förbund uttalar sin

tillfredsställelse med utredningens ingående och förtjänstfulla bearbetning av de

inventeringar och övriga undersökningar som redovisas i betänkandet.

Högerns ungdomsförbund delar universitetsutredningens uppfattning att mycket

starka åtgärder måste vidtagas för att tillfredsställa behovet av högre utbildning

för det under det närmaste decenniet ständigt växande studentantalet.

Universitets- och högskolemyndigheterna har i sina omdömen om det nu föreliggande

betänkandet gett uttryck åt skilda uppfattningar. Sålunda har en del

av dem redovisat en i vissa avseenden kritisk inställning, medan andra däremot

intagit en i stort sett positiv hållning.

Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller bl. a. följande.

Den nu föreliggande delen av universitetsutredningens betänkande behandlar efter en

ingående utredning på mycket bred bas tendenser på den akademiska arbetsmarknaden

och frågor om de högre läroanstalternas utbyggnadsprogram. Prognoser på lång sikt i så

komplicerade frågor måste givetvis vara mycket vanskliga, men det övertygande sätt på

vilket utredningen grundar sina slutsatser och sitt konkreta förslagsställande, som givits

en vittgående omfattning, är värt allt erkännande.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala anför huvudsakligen följande.

I betänkandet uppdrages riktlinjer för det högre undervisningsväsendets framtida utbyggnad,

grundade på en bedömning av den akademiska arbetsmarknadens tillgångs- och

efterfrågesidor. Det är härvid mestadels fråga om den grundläggande utbildningen i betydelsen

yrkesutbildning, ej om forskarutbildning i egentlig mening. Sektionen finner det

därför angeläget att erinra om forskningssidan, där utredningen i ett tidigare betänkande

framlagt ett upprustningsprogram, som hittills endast delvis genomförts. Sektionen vill

här hänvisa till de synpunkter på forskningsupprustningen, som sektionen tidigare framfört,

och vill ånyo understryka vikten av att denna upprustning icke åsidosättes.

Matematisk-naturvetenslcapliga fakulteten i Uppsala uttalar sin stora uppskattning

av universitetsutredningens omfattande arbete och av de positiva

förslag som frandägges. Fakulteten tillstyrker livligt ett realiserande av dessa

förslag men framhåller, att eu viss utökning av kostnadsramen synes erforderlig.

Det större konsistoriet i Uppsala anför bl. a. följande.

Enligt konsistoriets mening har utredningen givit övertygande skäl för åsikten att en

önskvärd samhällelig utveckling i landet kräver en genomgående utbyggnad av universitet

och högskolor under 1900-talet. Förverkligandet av de allmänna planer utredningen upp
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

dragit för det högre utbildningsväsendets utbyggnad under 1960-talet framstår som i hög

grad avgörande för den samhälleliga utvecklingen i landet under de närmaste decennierna.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund uttalar bl. a. följande.

Fakulteten instämmer i utredningens uppfattning att mycket kraftiga åtgärder behövs

för att möta behovet av högre utbildning för det ständigt växande studentantalet. Utredningens

uttryck »kapplöpning med tiden» innebär ingen överdrift. Vad som hittills

vidtagits av statsmakterna på grundval av utredningens tidigare betänkanden ger dessvärre

icke anledning till någon optimism beträffande utgången av denna kapplöpning.

Genom bristande klarhet i utredningarna har statsmakterna letts att kortsynt behandla

universitetens ökade personalbehov som om det enbart gällde undervisningen på lågstadiet.

Forskningen har satts i efterhand och dess basorganisation, lokal- och materielbehov har

skjutits i bakgrunden på sådant sätt att villkoren för cn sund och tillräcklig rekrytering

av yngre lärarkrafter förryckts. Statsmakterna har slutligen visat en beklaglig likgiltighet

för inrättandet av toppbefattningar vid universiteten. Disproportionen mellan antalet

sådana befattningar och antalet studenter och det samtidigt ökade antalet yngre forskare

bereder redan nu allvarliga svårigheter. Den förutsedda och planerade utvecklingen är

icke möjlig med nuvarande personal i ansvarig ställning, som inte tillnärmelsevis kan

väntas fylla sina forskningsuppgifter under trycket av den ökande belastningen med

undervisning, examination och administration. Mot bakgrunden av denna kritik måste

fakulteten med all kraft efterlysa en energi hos statsmakterna av annat slag än den

hittillsvarande, om eftersläpningen skall kunna inhämtas och man dessutom skall kunna

fullfölja det mycket omfattande program, som rekommenderas i universitetsutredningens

senaste betänkande. Detta gäller så mycket mera som programmet bör genomföras på

mycket kort tid.

Filosofiska fakulteten i Göteborg yttrar:

Fakulteten hälsar det framlagda betänkandet med stor tillfredsställelse och finner de

allmänna riktlinjer som utredningen anger för utbyggnaden av vårt lands vetenskapliga

undervisning och forskning i allt väsentligt kloka och riktiga. Fakulteten uppskattar livligt,

att utredningen med kraft och skicklighet hävdar vissa principiella synpunkter av

stor betydelse för forskningen och den akademiska undervisningen. Ett storslaget program

läggs fram för upprustning av universitet och högskolor inom skilda ämnesområden. Av

skäl som utredningen har redovisat ligger tyngdpunkten i denna upprustning på matematisk-naturvetenskaplig,

teknisk och samhällsvetenskaplig forskning och undervisning.

Fakulteten noterar dock med tillfredsställelse att utredningen konstaterar, att man måste

räkna med expansion och ökad specialisering även inom de rent humanistiska disciplinerna.

Rektor snämnden vid Stockholms högskola uttrycker sin uppskattning av den

allmänna strävan att understödja och befrämja den vetenskapliga forskningen

och undervisningen, som ligger till grund för utredningens förslag.

Lärarkollegiet vid tandläkarhö g skolan i Stockholm anför huvudsakligen följande.

Betänkandet är i sin helhet att beteckna som en ypperlig arbetsprestation såväl kvantitativt

som kvalitativt och utgör en stimulerande och intresseväckande läsning, lätttillgänglig

för envar. Utredningens betänkande utmynnar i ett sammanfattande förslag

till en stor och mångsidig utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet i 1960-talets

samhälle.

Utredningen har i ett tidigare betänkande framlagt utomordentligt betydelsefulla förslag

angående åtgärder för säkerställande av forskningens villkor och behov och för uppbyggande

av behövlig basorganisation åt det för vetenskaplig undervisning nödvändiga

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

forskningsarbetet vid alla akademiska läroanstalter. Även om hittills endast små forskningsförstärkningar

kommit de hittills förbisedda tandläkarhögskolorna till del, arbetar

dessas lärarkollegier i levande förhoppning om att de odontologiska utbildningsanstalterna

snarast måtte bringas upp till vad lärarkollegiet i sina petita benämnt nollställningen,

d. v. s. samma utgångsnivå som övriga motsvarande högskolor inom riket, och därefter

komma i åtnjutande av en successivt skeende standardhöjning, särskilt vad antalet lärostolar,

utrymmen för forskningslaboratorier och härför erforderlig personal beträffar. Det

är därför icke ägnat att förvåna att lärarkollegiets ledamöter hyser viss oro för de närmaste

dekadernas utveckling. Lärarkollegiet vågar emellertid räkna med att för de eftersatta

tandläkarhögskolornas del den svagt markerade, men dock löftesgivande och nyligen

påbörjade standardförbättringen icke måtte avbrytas för mera än en dekad framat i

tiden i avvaktan på att samhället under tiden skall ha rad att utbygga den kvantitativa

kapaciteten för den grundläggande undervisningen. I utredningens beräkningar av kostnaderna

för tandläkarundervisningens kvantitativa utbyggnad lämnas dock taluppgifter,

som tyvärr icke synes ge stöd för lärarkollegiets optimism.

Universitetskanslern framhåller, att universitetsutredningens tre huvudbetänkanden

tillsammans innehåller ett imponerande program för omedelbar upprustning

och fortsatt utbyggnad av svenska universitet och högskolor samt anför

ytterligare följande.

Förslagen i de tre betänkandena bildar tillsammans en helhet, där de olika delarna ej

utan allvarlig skada kan lösbrytas från varandra. Särskilt är det nödvändigt att med all

kraft hävda, att forskningens och undervisningens behov måste tillgodoses parallellt och

efter en gemensam standard. Universitetens — liksom de vetenskapliga högskolornas

uppgift är vetenskaplig forskning och undervisning. Dessa båda hör intimt samman och

förutsätter varandra inbördes. Universitetsutredningens förslag i 1958 års betänkande

(SOU 1958:32) avsåg en omedelbart aktuell och trängande upprustning av forskningens

resurser, vilken allmänt betecknades som ett minimiprogram. Fn fortsatt utbyggnad av

de akademiska lärosätena till ökad kapacitet kan ej med önskat resultat igångsättas och

genomföras, utan att forskningsupprustningen genomföres i den föreslagna omfattningen

och får ingå som ett led i det utgångsläge, från vilket den fortsatta utbyggnaden avseende

såväl forsknings- som undervisningssidan — vidtager.

Ätskilliga av de akademiska remissinstanserna har kraftigt framhållit nödvändigheten

av att den upprustning av forskningen, som utredningen i sitt föregående betänkande

föreslagit, nu utan ytterligare uppskov genomföres i sin helhet, och sedan följes av en

successiv fortsatt upprustning inom ramen för det allmänna utbyggnadsprogrammet. Det

har allmänt konstaterats, att en allvarlig eftersläpning föreligger beträffande forskningens

resurser och att ett fortsatt dröjsmål med de energiska åtgärder, som kräves för de värsta

bristernas avhjälpande, skulle vara ödesdigert. Jag vill för egen del helt ansluta mig till

de synpunkter, som sålunda framförts av de akademiska myndigheterna och av övriga

målsmän för forskningen, och tillåter mig att som exempel hänvisa till vad matematisknaturvetenskapliga

fakulteten i Lund härom uttalat i sitt yttrande.

Det gäller här såväl forskningens resurser vid universitet och högskolor som de forskningsanslag,

vilka utgår genom de statliga forskningsråden. Utredningens förslag i dessa

hänseenden har allmänt betecknats som ett minimiprogram, vilket ofördröjligen borde

genomföras. Bland de viktigaste punkterna i förslaget märkes dels en kraftig ökning av

antalet topptjänster i forskarkarriären, dels höjningar av anslaget till de olika forskningsråden.

I samband med det allmänna utbyggnadsprogrammet tillkommer även planerandet

och uppförandet av byggnader för forskningsändamål.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om mitt underdåniga utlåtande av den 16 december

1958 rörande utredningens betänkande om forskningens villkor och behov, där jag

7 -—- llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

anförde, att utredningen icke syntes ha ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt tandläkarhögskolornas

behov, och på grund härav efterlyste bl. a. fortsatt utredning och förslag

rörande den odontologiska forskningens resurser. Såsom framgår av tandläkarhögskolans

i Stockholm remissyttrande, befinner sig denna forskning nu i ett nödläge, som ingalunda

skulle avhjälpas efter ett genomförande av utredningens förslag. Behovet av fortsatt utredning

rörande ökat stöd till odontologisk forskning kvarstår alltså oförminskat.

I vissa av remissinstansernas yttranden — och än mer i den livliga offentliga diskussionen

kring utredningens förslag — har det gjorts gällande, att utredningen visat en

tendens att i alltför hög grad gynna de vetenskaper, som för den härskande opinionen

framstår såsom »nyttiga». Kritiken har här särskilt riktats mot utredningens behandling

av de humanistiska vetenskaperna, vilka den på ett — även enligt min mening — konstlat

sätt uppdelat i samhällsvetenskaper och övriga.

För min del vill jag i detta sammanhang framför allt varna för att, med utgångspunkt

från en mer eller mindre tillfällig dagsopinion, tilltro sig att kunna draga upp en bestående

gränslinje mellan »nyttig» och »onyttig» forskning. Vetenskapens historia överflödar av

exempel på olösbarheten av denna uppgift. Det är tillräckligt att erinra därom, att nutidens

atomfysik och dess tekniska tillämpningar — vilkas nyttovärde ingen i dag torde

ifrågasätta — ytterst är grundade på matematiska teorier och experimentella rön, vilka

vid sin framkomst betraktades som oskadliga och garanterat onyttiga hjärnspöken eller

roande men betydelselösa tidsfördriv. Det kan i själva verket utan någon som helst överdrift

fastslas, att det allmänt erkända nyttovärdet av stora områden av nutidens forskning

och teknik till betydande del utgör en direkt produkt av den frihet och de möjligheter,

gångna tiders forskare haft att syssla med skenbart onyttiga ting. Det är viktigt att i

dagens läge ihågkomma detta, och att draga de praktiska konsekvenserna härav vid avvägandet

av stödet åt forskningen.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna yttrar:

Med sitt här föreliggande betänkande har universitetsutredningen framlagt riktlinjer

och förslag till utbyggnad av landets universitet och högskolor för den närmaste framtiden

på grundval av ett synnerligen rikhaltigt statistiskt material, som belyser den antagbara

tillströmningen till högre studier och det sannolika behovet av akademisk arbetskraft

på skilda områden. Det är överstyrelsens uppfattning, att utredningen härutinnan nedlagt

ett mycket förtjänstfullt arbete och att härmed förutsättningar skapats för en bedömning

av omfattningen av den utbyggnad av skilda lärdomssäten, som framstår såsom en

brådskande angelägenhet av utomordentlig vikt.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm uttalar:

Lärarrådet finner, att den föreliggande utredningen är en utomordentligt värdefull diskussion

av det svenska universitets- och högskoleväsendets utvecklingsproblem under det

närmaste årtiondet. Även om lärarrådet icke i alla avseenden delar utredningens mening,

kan det dock acceptera utredningens framtidsperspektiv såsom i det väsentliga riktigt.

Det är av stor vikt, att utredningens förslag utan dröjsmål föres vidare till en detaljerad

bearbetning och, i den mån de befinnes välgrundade, till verkställighet. Sker icke detta,

kommer våra universitet och högskolor icke att kunna ta emot en rimlig andel av de

stora årskullar som nu är att vänta och dessutom kommer universiteten och högskolorna

icke att kunna fullgöra de forskningsuppgifter som är nödvändiga för vår samhälleliga

och kulturella utveckling.

Vetenskapsakademien och Ingeniörsvetenskapsakademien samt forskningsråden

har hälsat det av universitetsutredningen framlagda utbyggnadsprogrammet

med tillfredsställelse. Sålunda finner Vetenskapsalcademien det värdefullt,

att utredningen tagit upp problemet om tillgång och efterfrågan på universitets
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

och högskoleutbildad arbetskraft i hela dess bredd och över alla områden. Akademien

understryker i detta sammanhang även angelägenheten av att forskningsmöjligheterna

värnas och anför ytterligare följande.

Det är väsentligt att en nödvändig utbyggnad av de mer elementära undervisningsresurserna

inte kommer i vägen för en sedan länge eftersträvad förstärkning av de personella

och institutionella förutsättningarna för vetenskaplig forskning. Tvärtom utgör

enligt akademiens mening en snabb utvidgning av forskningsresurserna en viktig förutsättning

för att såväl högre som mer elementär undervisning skall bli effektiv och ge goda

resultat. Rekommenderade åtgärder i forskningsfrämjande syfte, enligt utredningens tidigare

betänkande, har hittills endast delvis kunnat förverkligas; den expansion som nu

föreslås gör det ännu mera aktuellt att de erforderliga forskningsresurserna, såväl forskartjänsterna

som hjälpbefattningarna, kommer fram.

Ingeniörsvetenskapsakademien yttrar:

Akademien vill uttala sin tillfredsställelse över att en noggrann genomgång av läget

för den högre utbildningen i vårt land skett och hälsar med glädje de med kraft framförda

förslagen om en avgörande utvidgning av vårt lands utbildningskapacitet på

universitets- och högskolenivå i syfte att tillgodose 60-talets särskilda behov. Som ett

allmänt omdöme vill vi uttala, att betänkandet är väl genomarbetat och framförda förslag

motiverade.

Statens medicinska forskningsråd betygar sin uppskattning av det program

till utbyggnad av universitet och högskolor i 1960-talets samhälle som universitetsutredningen

nu lagt fram och anför ytterligare följande.

Utredningen presenterar ett mycket omfattande material för sina ställningstaganden.

Mycket övertygande är de argument, som anföres för en betydande ökning av de samhälleliga

investeringarna för forskning och högre undervisning. I sin bedömning av behovet

av upprustning är dock utredningen pa vissa punkter enligt rådets mening alltför

försiktig. De kostnader ett genomförande av det skisserade programmet kommer att innebära

kan synas stora. För samhällets del är dock de föreslagna investeringarna en förutsättning

för en fortsatt dynamisk utveckling.

Statens humanistiska forskningsråd noterar med glädje universitetsutrcdningens

kraftiga understrykande av forskningens betydelse för framtidens samhälle

och vill för sin del framhålla, att detta i lika hög grad gäller humanistisk

forskning som de andra vetenskapsområden, vilka behandlas i universitetsutredningens

betänkande.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd uttalar sitt varma erkännande för

den snabbhet med vilken universitetsutredningen hittills genomfört sitt arbete,

för den klarhet och reda som utmärkt dess betänkanden och framför allt för

de framåtsyftande och uppbyggande perspektiv som i det stora hela kännetecknat

utredningens förslag.

Statens råd för samhällsforskning uttalar, att betänkandet utgör ett värdefullt

bidrag till diskussionen om det svenska universitets- och högskoleväsendets

framtida utformning, att rådet i huvudsak ansluter sig till de allmänna principer,

som utredningen lagt till grund för sitt utlåtande samt att rådet i allt väsentligt

instämmer i de slutsatser, till vilka utredningen kommit, särskilt för
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

slagen om ökad utbildningskapacitet såvitt avser civilingenjörer och civilekonomer

samt om den differentierade humanistutbildningen.

Statens råd för atomforskning anför bl. a. följande.

Rådet vill understryka det angelägna i att universitetsutredningens förslag genomförs

i en snabb takt, betydligt snabbare än vad som skett med tidigare framlagda förslag.

Även om rådet beträffande detta och tidigare betänkanden haft och har från utredningen

avvikande mening på vissa punkter vill rådet dock rent allmänt uttala sin uppskattning

av utredningens arbete och av den framsynthet och realism som präglat dess verksamhet.

Statens tekniska forskningsråd karakteriserar betänkandet som ett mycket

värdefullt bidrag till klarläggande av det högre utbildningsväsendets behov och

utbyggande och framhåller angelägenheten av att åtgärder snabbt vidtages för

genomförande av den upprustning av utbildningsinstitutionerna, som de framlagda

förslagen innebär och som samhälls- och näringslivets utveckling nödvändiggör.

Den av utredningen gjorda studien av tendenserna på akademikernas arbetsmarknad

kommenterar statistiska centralbyrån på följande sätt.

De beräkningar som utredningen lagt fram rörande det framtida behovet av och tillgången

på akademiker med olika slag av utbildning är av intresse ur flera synpunkter.

Dels behövs de givetvis som underlag för de konkreta förslag rörande de akademiska

läroanstalternas utbyggnad som utredningen lägger fram. Dels anser centralbyrån dem

vara av stort intresse ur rent metodologisk synpunkt särskilt i samband med bedömningen

av den framtida prognosverksamheten.

Läkarprognosutredningen framhåller för sin del följande.

Betänkandet är av största intresse för vårt arbete även i andra avseenden än de som

direkt berör den medicinska utbildningen. Vi vill därvid i första hand uttrycka vår tillfredsställelse

över att översiktliga, sammanfattande beräkningar rörande tillströmnings-,

utbuds- och efterfrågetendenser inom den akademiska utbildnings- och arbetsmarknaden

nu kommit till stånd. Enligt vår uppfattning bör specialprognoser, som skall tjäna till

praktisk vägledning vid planeringen för det ena eller andra utbildningsområdet, för att

bli realistiska, utarbetas mot bakgrund av dylika totalberäkningar.

Modellberäkningarna och ställningstagandena

Universitetsutredningens studie av tendenserna på akademikernas arbetsmarknad

har föranlett en omfattande diskussion i remissyttrandena. Därvid har från

skilda håll ytterligare understrukits, att modellberäkningarna i flera avseenden

— såväl beträffande utbud som efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft

— grundar sig på ovissa faktorer. Under hänvisning härtill framhåller en rad remissinstanser,

att utredningen enligt deras uppfattning synes ha underskattat

både den framtida examinationen av studenter och den andel av dessa som kan

komma att övergå till akademiska studier. Det av utredningen framlagda utbyggnad.

sprogrammet måste därför enligt dessa remissinstansers mening betraktas

såsom ett minimiprogram.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

De balansrubbningar mellan utbud och efterfrågan på den akademiska arbetsmarknaden,

vilka med hänsyn till det resultat modellberäkningarna utvisar kan

tänkas uppstå, har givit anledning till en ingående diskussion av de åtgärder, som

bör ifrågakomma för att motverka sådana rubbningar. Denna diskussion har i

första hand gällt hur en i förhållande till arbetsmarknadens krav bättre avpassad

fördelning av studenterna de olika utbildningslinjerna emellan skall kunna åstadkommas

och i andra hand hur övergångsfrekvensen till akademiska studier skall

i lämplig utsträckning och på lämpligt sätt kunna dämpas. Även om smärre

erinringar riktats mot de rekommendationer, som utredningen härutinnan framställt,

har dock dessa i stort sett vunnit anslutning hos remissinstanserna. En i

förhållande till arbetsmarknadens efterfrågesida bättre avpassad fördelning av

studenterna på de olika utbildningslinjerna bör sålunda enligt remissinstanserna

i princip ernås genom avskaffande av redan befintliga inträdesspärrar och ej

genom införande av nya sådana. Såväl angelägenheten av en differentierad

humanistutbildning som utredningens synpunkter på den framtida utformningen

av gymnasiet och yrkesvägledningen understrykes ytterligare och utvecklas närmare

i remissutlåtandena.

Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen framhåller huvudsakligen

följande.

Utredningen önskar en övergång från studentexamen under 60-talet för samtliga universitet

och högskolor till i genomsnitt 65 mot nu 75 procent. Denna bedömning syns tämligen

osäker. En förutsättning för en sådan minskning är att andra vidareutbildningsvägar

erbjuder sig efter studentexamen i tillräcklig utsträckning. För näringslivet spelar

därvid en utbyggnad av tekniska gymnasier och handelsgymnasier en betydande roll. Eu

utredning om bl. a. fackgymnasiernas utbyggnad bör snarast verkställas. Utredningens

förhoppning om en lägre övergångsprocent kan delvis infrias, om en snabb ökning av

specialgymnasierna åstadkommes, om utredningens tanke på speciella studentlinjer vid de

tekniska läroverken snabbt förverkligas och om tekniska samt eventuellt även merkantila

paralleller införs vid de allmänbildande gymnasier, vilkas rekryteringsområde ej kan bära

fullständiga fackgymnasier. Sker icke detta, blir pressen på de icke spärrade universitetsoch

högskolelinjerna sannolikt större än den av utredningen angivna, vilket leder till krav

på större högskolekapacitet än den av utredningen föreslagna. Mot det av utredningen

eftersträvade 60-procentsalternativet för humanisterna, vilket skulle innebära 34 000

yrkesverksamma år 1975, står nuvarande inskrivningsfrekvens som leder till 47 000 personer

med humanistisk examen vid samma tidpunkt. Enligt organisationernas uppfattning

blir det inte möjligt att bereda ett så stort antal humanister sysselsättning på en

nivå som motiveras av deras utbildning och berättigade förväntningar. Såvitt organisationerna

kan bedöma torde endast ett fåtal humanister kunna placeras inom industrin

och näringslivet i övrigt. Däremot kan man förutse ett ökat behov av samhällsvetare.

Vad härefter beträffar utredningens bedömanden av behovet av akademiskt utbildade

är bedömningar av detta slag alltid utomordentligt osäkra. Många faktorer spelar in av

vilka en del är helt fördolda i dag.

Under årens lopp har flera bedömningar gjorts om näringslivets behov av kvalificerade

tekniker. Gemensamt för dem syns vara, att de nämnt för låga siffror. Utvecklingen har

ständigt gått förbi dem. Med stöd av Sveriges industriförbunds teknikerkommittés undersökning

av ingenjörsbehovet i Sverige förordar utredningen en årlig intagning till tekniska

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 119 år 1960

högskolor av 1 800, vilket innebär en utökning med 80 procent i jämförelse med nuläget.

Våra överväganden ger anledning till en viss betänksamhet gentemot siffran 1 800. Bl. a.

antar utredningen en expansionstakt inom industrin om 3,5 procent per år. Inom vissa

branscher är detta alldeles för lågt och skulle som grundval för beräkningen av teknikerbehovet

leda till en relativ försämring av dessa branschers försörjning med tekniker.

Detta har bl. a. anförts av byggnads- och anläggningsindustrin, vars snabba rationalisering

medför ett särskilt starkt behov av tekniker. Ett av en av våra experter tillämpat alternativt

betraktelsesätt uppvisar redan för 1965 ett med 35 procent ökat behov i förhållande

till utredningens beräkningar. Vid övervägandet av olika alternativ har organisationerna

stannat vid den bestämda uppfattningen, att det är nödvändigt att frångå utredningens

förslag och hävda att intagningen till de tekniska högskolorna senast 1965 icke

bör understiga 2 000 studenter per år.

Beträffande ekonomutbildningen föreslår universitetsutredningen en fördubbling av

antalet intagningar. Detta torde motsvara näringslivets behov och tillstyrkes.

Vidkommande övriga akademikergrupper bör framhållas, att t. ex. långa väntetider

för behandling av sjukdomar och i synnerhet för specialistvård inte är förenliga med hög

levnadsstandard och att de dessutom leder till ekonomiska förluster, som också drabbar

näringslivet. De diskussioner som utredningen i detta avseende refererar utan att ställa

ett klart förslag kan inte accepteras. Tillgången på läkare och tandläkare måste ökas.

Handelns arbetsgivareorganisation ansluter sig till nu återgivna synpunkter.

Sveriges allmänna exportförening yttrar bl. a. följande.

I betänkandet framhålles önskvärdheten av kraftig förstärkning av utbildningskapaciteten

inom de naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga, ekonomiska och tekniska områdena.

Det understrvkes ävenledes, att en särskilt stark inriktning bör ske på den tekniska

utbildningens område. Föreningen vill för sin del instämma häri. Med tanke på det

svenska näringslivets struktur synes en dylik inställning naturlig och fruktbärande.

Kooperativa förbundets styrelse anför huvudsakligen följande.

Beträffande de särskilda riktlinjer efter vilka den genomsnittliga 40-procentiga omedelbara

kapacitetsutökningen bör försiggå på universitets- och högskolenivån, anser utredningen,

att tyngdpunkten bör läggas på en kraftig förstärkning av den naturvetenskapliga,

samhällsvetenskapliga, ekonomiska och tekniska utbildningskapaciteten. Det torde

inte kunna bestridas på något håll, att denna betoning fullt motsvarar de mest framträdande

aktuella behoven både inom närings- och samhällslivet i övrigt.

En av utredningen ingående behandlad fråga är den om skapande av särskilda utbildningsmöjligheter

och anvisande av utbildningsvägar efter de skiftande förhållandena på

arbetsmarknaden åt dem, som avlagt studentexamen utan att fortsätta på den akademiska

vägen. De samhälleliga resurser, som ägnats åt denna grupp fram till studentexamen,

har likväl inte gått helt förlorade. Allmänbildningen har särskilt inom ett demokratiskt

samhälle av vårt lands typ ett betydande värde i sig själv. Detta gäller också de kvinnliga

studenter, som mera omedelbart absorberas på äktenskapsmarknaden utan att i sina

äktenskap ägna sig åt förvärvsarbete. A andra sidan uppställer sig den frågan, om tillvaratagandet

av denna grupp av utbildningsreserverna inte skulle kunna göras mera

ändamålsenligt, om, som nyss sagts, ytterligare tillfällen till fortsatt »icke-akademisk»

utbildning kunde framskapas med syfte att inpassa större delar av denna grupp i produktionen

och det direkt produktiva samhällslivet. Den här berörda frågan torde därför

närmast gälla, vilka tillfällen till en högre utbildning inom olika praktiska verksamhetsområden

som skulle kunna skapas genom lämpligt urval bland de »icke-akademiskt»

utbildade studenterna. Yrkesrådgivningen bör därför också inrikta sig härpå och på tillräckligt

tidig tidpunkt intimt samverka med skolor och gymnasier. Uppgiften blir allt mer

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

betydelsefull ju mer vi närmar oss den ganska näraliggande tidpunkt, da enligt utredningens

prognos var femte svensk ungdom blir student. Styrelsen vill i detta sammanhang

påpeka de möjligheter, vilka den kooperativa rörelsen kan erbjuda för studenter som i

samband med praktik inom den kooperativa varudistributionen och även närgränsande

verksamhetsområden begagnar sig av de möjligheter, som kooperationens särskilda utbildningsväsen

erbjuder.

Stockholms handelskammare framhåller huvudsakligen följande.

Såsom framhålles i utredningen är staten den dominerande arbetsgivaren för den akademiskt

utbildade arbetskraften. På vissa områden — detta gäller främst den tekniskt

och den i vidsträckt mening samhällsvetenskapligt utbildade arbetskraften — har emellertid

det enskilda näringslivet ett betydande direkt intresse av den högre utbildningens

organisation och innehåll. Vad beträffar förslagen rörande den högre tekniska och naturvetenskapliga

utbildningen synes dessa, såvitt handelskammaren kan bedöma, väl avvägda

och realistiska till sin målsättning.

Utredningens sammanförande av de fyra akademikergrupperna humanister, jurister,

samhällsvetare och civilekonomer till en kategori synes välmotiverat med tanke på den

elasticitet i efterfrågan, som härvidlag föreligger inom näringslivet och som leder till att

i åtskilliga fall de olika utbildningsvägarna kan ersätta varandra. Den substituering, som

utan tvivel föreligger de olika utbildningsvägarna emellan, är ett faktum av stor betydelse

vid ett försök till prognos rörande näringslivets behov av kvalificerad administrativ och

kommersiell personal. Det bör för övrigt understrykas, att också civilingenjörsutbildningen

kvalificerar till en rad olika uppgifter inom näringslivet, vilka icke är av utpräglad

teknisk art. Över huvud taget framträder i detta sammanhang en betydande svårighet

i prognoshänseende vad beträffar den akademiskt utbildade arbetskraftens sysselsättningsmöjligheter

inom det enskilda näringslivet. De formella kompetenskraven blir av

naturliga skäl mindre framträdande inom näringslivet än inom den statliga sektorn. Det

av utredningen framräknade behovet av civilekonomer får tills vidare — och i avsaknad

av annat material — tjäna såsom bas för det fortsatta planeringsarbetet. Prognosmetodiken

är emellertid, såsom utredningen själv framhåller, behäftad med icke oväsentliga

svagheter. Den angivna erforderliga årliga intagningen får anses såsom hög. Betydande

olägenheter skulle utan tvivel uppkomma till följd av en alltför omfattande examination.

Handelskammaren, som i och för sig kan hysa sympatier för ett system på den högre

undervisningens område, vilket i väsentliga stycken skulle onödiggöra spärrar vid intagningen,

vill ytterligare understryka, att den utbyggnad av civilekonomutbildningen, som

kan tänkas vara möjlig att genomföra under det närmaste decenniet, under alla förhållanden

kommer att nödvändiggöra en spärr, detta främst beroende på den även av utredningen

påpekade utpräglade bristen på kompetenta lärare inom vissa ämnesområden. Den

av utredningen ifrågasatta intagningen av cirka 700 studenter per år finner handelskammaren

för övrigt svår att förena med en ordning utan intagningsspärrar. Redan nu torde

antalet sökande, vilka icke kan beredas plats vid handelshögskolorna, uppgå till ungefärligen

nämnda antal. Därtill kommer givetvis den ökade efterfrågan även på civilekonomutbildning,

som är att förvänta såsom en direkt följd av det ökade studentantalet under

det närmaste decenniet. Civilekonomutbildningen har visat sig vara synnerligen attraktiv,

och det är svårt att se hur någon form av spärrsystem skall kunna undvikas.

Östergötlands och, Södermanlands handelskammare yttrar bl. a. följande.

Behovet inom näringslivet av ett väsentligt ökat antal civilingenjörer och civilekonomer

ävensom matematiker, kemister, fysiker och biologer framstår som uppenbart och

utredningens bedömanden synes därvidlag vara väl grundade. Mer ovissa ter sig möjligheterna

att finna sysselsättning för alla akademiker med humanistisk utbildning sedan

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

lärarbristen till väsentliga delar hävts. För näringslivets del torde uppkomma behov av

ökad tillgång på akademiker med språkutbildning med hänsyn till främst den pågående

integrationen på handelsområdet och ytterligare intensifierade svenska exportansträngningar.

Utan tvivel kommer näringslivet att med den alltmer komplicerade samhällsutvecklingen

och den ökande företagsstorleken finna nödvändigt att använda personer

med akademisk-humanistisk grundutbildning på en rad poster, där man nu till nöds reder

sig med folk på lägre utbildningsnivå. Ä andra sidan är givetvis omöjligt att säga, vad

angivna behov av högre utbildad personal rent kvantitativt sett kan innebära. De förslag

utredningen framlägger angående differentierad humanistutbildning synes förtjänta av

beaktande.

Smålands och Blekinge handelskammare uttalar bl. a. följande.

Från olika synpunkter kräver dagens läge en utbyggnad av undervisningen vad det

gäller naturvetare, ingenjörer och civilekonomer. Handelskammaren vitsordar riktigheten

av utredningens slutsats att inom näringslivet fordringarna på högre utbildning oavlåtligen

ökas. Alla inser väl värdet och nödvändigheten på längre sikt av en förstärkning

jämväl av övrig akademisk utbildning, men just nu torde alla krafter och resurser böra

inriktas på sådana grenar som internationellt sett är av särskild betydelse.

Skånes handelskammare framhåller huvudsakligen följande.

Handelskammaren inser, att de växande årskullar som de närmaste åren kommer att

utexamineras vid gymnasierna och vilka väntas i ökad omfattning söka sig till universiteten

och högskolorna, ställer ökade krav på dessa och att anstalter måste träffas för att

ta emot och ge utbildning åt dessa ungdomsskaror. Angeläget är då, att därvid den studerande

ungdomen i stor omfattning kanaliseras över till sådana studieområden, som gör

dem lämpade för produktiv användning i näringslivets tjänst. Samhällets och näringslivets

önskemål torde i denna del sammanfalla. Uppslutningen kring utredningens allmänna

målsättning kan dock icke avhålla handelskammaren från påpekandet, att om

vara universitet och högskolor drar till sig en växande andel av de nya årskullarna, kan

det vara fara värt, att ett större antal av varje arskull gives teoretisk utbildning än vad

som behövs, medan i stället rekryteringen för andra yrkesområden, för vilka en praktisk

utbildning skulle vara mera värdefull, kommer att möta svårigheter. Bristen på sjuksköterskor

ger redan nu en tankeställare i denna del. I samma mån som årskullarna i studieåldrarna

kommer att sjunka kan riskerna i denna riktning komma att bli akuta. En viss

avvägning måste här iakttagas.

När universitetsutredningen i enlighet med sin allmänna målsättning förlägger tyngdpunkten

av utbyggnaden av de akademiska läroanstalterna till naturvetenskaperna och

de tekniska högskolorna och föreslår en kraftig förstärkning av utbildningskapaciteten på

dessa områden, har detta handelskammarens fulla gillande. Handelskammaren ansluter

sig till utredningens mening, att utbyggnaden av de tekniska högskolorna är en primär

uppgift i förevarande sammanhang. Angeläget är också — som utredningen påpekar —

att man från statsmakternas sida noga följer utvecklingstendenserna i fråga om utnyttjandet

— särskilt inom områden, där den nya maskintekniken genomföres och inom den

industriella forskningen — av ingenjörer på skilda utbildningsnivåer. Handelskammaren

delar utredningens åsikt, att den erforderliga utvidgningen av de tekniska högskolornas

utbildningskapacitet måste sikta på en årlig intagning av minst 1 800 nyintagna studerande,

vilket innebär en utökning med 80 procent. Angivna siffra på intagningen är enligt

handelskammarens övertygelse otvivelaktigt ett minimum; frågan är, om icke målsättningen

åtminstone på längre sikt t. o. m. borde sättas något högre.

Tdl universitetsutredningens förslag till utbyggnad av de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna ställer sig handelskammaren starkt positiv. En utbyggnad av dessa

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

fakulteter påfordras redan av samhällslivets allt större teknisk-naturvetenskapliga inriktning.

Icke minst betydelsefullt är att behovet av ämneslärare i matematik och i naturvetenskapliga

ämnen vid gymnasiet tillgodoses på ett bättre sätt än vad för närvarande är fallet,

så att ungdomen på gymnasiestudiet kan få en god naturvetenskaplig allmänbildning och

lär sig tänka i de tankebanor, som kräves för fortsatta studier i dessa ämnen. Fragan om

ökade utbildningsresurser vid universitetens matematisk-naturvetenskapliga fakulteter är

enligt handelskammarens mening av hög angelägenhetsgrad, eftersom den av platsbristen

betingade begränsade intagningen vid de olika vetenskapliga institutionerna för närvarande

utgör en besvärande hämsko på såväl forskningen som utbildningen.

För näringslivets del är att understryka, att i och med att insikten om forskningens

nödvändighet alltmera slagit igenom, har behovet av universitetsutbildade naturvetare

stark ökat. De senare har nämligen visat sig särskilt användbara för forskningsuppgifter

inom industrien. En ökad tillgång på naturvetenskapligt utbildade akademiker kommer

otvivelaktigt att medföra att näringslivet i ökad omfattning kommer att knyta dylika

till sig. . „

Vad slutligen beträffar civilekonomutbildningen har utredningen utgått uran en arlig

nyintagningskapacitet av ej mindre än 700 elever, innebärande en fördubbling av den

nuvarande kapaciteten. Handelskammaren kan icke underlata att ge uttryck åt tveksamhet,

huruvida tillräckligt behov verkligen finnes för en så betydande utökning av forsknings-

och utbildningsresurserna.

Handelskammaren i Göteborg anser sig kunna helt instämma i utredningens

allmänna konstaterande, att ökad utbildning och forskning är en förutsättning

för fortsatt höjning av vår levnadsstandard i vidaste bemärkelse och anför ytterligare

följande.

Inom näringslivet torde inga delade meningar råda i frågan om den förbättrade utbildningen

såsom en förutsättning för vårt lands möjligheter att på lång sikt upprätthålla

en internationellt sett konkurrenskraftig produktion. Med den starka inriktning på export

som vårt land har och med tanke på nödvändigheten att allt mer inrikta vår produktion

på kvalitetsprodukter och speciella tekniska produkter, är det självfallet att en ökad

och förbättrad högre utbildning måste hälsas med stor tillfredsställelse av näringslivets

representanter. Det rör sig här icke enbart om den tekniska och merkantila fackutbildning,

som lämnas vid de tekniska högskolorna och handelshögskolorna, utan även om

den mera allmänt naturvetenskapligt och humanistiskt inriktade utbildningen vid universiteten.

Såväl när det gäller forskningen som utbildningen av lärare har denna högre

undervisning givetvis också ett avgjort intresse för näringslivet.

En väsentlig fråga, som också i flera sammanhang beröres i betänkandet, är den om

motsättning mellan spärrade utbildningslinjer och icke spärrade. Handelskammaren vill

ifrågasätta om det i längden kan vara riktigt att bibehålla ett sådant sakernas tillstånd

som nu är rådande. Det ideala vore givetvis, att tillströmningen till olika utbildningslinjer

kunde rättas så långt möjligt efter samhällets behov i olika lägen av akademiskt

utbildade inom olika yrkeskategorier. Det nuvarande tillståndet, då spärrade och fria

linjer förekommer samtidigt, kan lätt medföra att de fria linjerna får ta hand om en större

mängd studerande med sämre förutsättningar för akademiska studier, och att studietiden

i genomsnitt förlänges på grund av de omvägar, som ofta anlitas för att uppnå sådana

kvalifikationer, som erfordras för tillträde till spärrade linjer. Förhållandena kan föranleda

ökade kostnader både för den enskilde och för samhället, och de är icke ägnade

att ge var och en den utbildning, som bäst lämpar sig för honom, och som överensstämmer

med samhällets behov.

Den vidgade ram för undervisningen, som har förutsetts i betänkandet, och som handelskammaren

anser i och för sig önskvärd, kan säkerligen vara ägnad att minska de

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

missförhållanden, som nu påtalats, men den lär dock icke helt kunna råda bot på dem.

Väsentligt är emellertid, att den utbildning, som avses för ett visst yrke, också i allmänhet

utnyttjas av dem som har för avsikt att ägna sig däråt. Från näringslivets synpunkt torde

det sålunda i de flesta fall knappast vara önskvärt att anställa personer med språkutbildning

inom filosofiska fakulteten, även om det i enstaka fall kan visa sig, att en

person med denna utbildning passar utmärkt för uppgifter inom affärslivet. Behovet av

kvalificerad arbetskraft inom det kommersiella området torde bäst tillgodoses genom

rekrytering från handelshögskolorna och i vissa speciella fall från de tekniska högskolorna

och de juridiska fakulteterna.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ifrågasätter, om icke

redan nu näringslivets behov av ingenjörer är starkt eftersatt. De vetenskapliga

framstegen och teknikens snabba utveckling kan enligt handelskammaren rimligen

beräknas redan inom en snar framtid göra detta läge ännu mera prekärt.

Handelskammaren i Gefle framhåller huvudsakligen följande.

I stort ansluter sig handelskammaren till de av utredningen uppdragna riktlinjerna

för utbyggnaden av universitets- och högskoleväsendet och den föreslagna avvägningen

och inriktningen av å ena sidan den naturvetenskapliga, tekniska, ekonomiska och samhällsvetenskapliga

utbildningskapaciteten och å andra sidan den humanistiska. Att tillvarataga

de stora ungdomskullarna och det stigande utbildningsintresset måste ses som

en av den närmaste tidens mest angelägna och brådskande uppgifter och utgör en förutsättning

för att vårt land skall kunna hävda sig såväl i tekniskt och ekonomiskt som i

kulturellt avseende. Kammaren vill emellertid speciellt understryka behovet av att en

god grundval till den sålunda planlagda högre utbildningen lägges redan i gymnasierna

— särskilt genom en utbyggnad av de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna —

samt att de ökade krav på matematiska kunskaper som ställs genom den planerade förskjutningen

mot naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga studier tillgodoses även

inom det allmänbildande gymnasiets ram.

I fråga om den humanistiska utbildningen vill handelskammaren särskilt framhålla

att man inte får underskatta dennas värde för ett lands ställning som kulturstat och för

människornas andliga välbefinnande i ett allt mer tekniskt och materiellt inriktat samhälle.

Kammaren vill desslikes betona vikten av att de humanistiska studierna ges en

inriktning, som anknyter till det moderna livets behov, och en differentiering, som möjliggör

att denna arbetskraft i större utsträckning kan tillvaratagas inom näringslivet och

andra områden av arbetsmarknaden än de traditionella inom undervisningsväsendet. För

näringslivets del är det av särskild vikt att den språkliga utbildningen tillgodoses såväl

på skolstadiet som inom den högre utbildningen och den frivilliga bildningsverksamheten,

och att ökad uppmärksamhet ägnas sådana språk, som numera får allt större betydelse

inom utrikeshandeln. Att den språkliga standarden hålles hög särskilt i ett land som Sverige

synes dessutom betydelsefullt med hänsyn till den utvidgade internationella samfärdsel,

som torde bli följden bl. a. av integrationen inom den europeiska handeln.

Vad sålunda sagts om den humanistiska utbildningens ställning och vikt i samhället

utesluter icke att en förskjutning kan och bör ske mot den samhällsvetenskapligt inriktade

utbildningen, vilken torde bli allt nödvändigare för att det komplicerade moderna

samhällsmaskineriet över huvud skall kunna bemästras.

Utredningens förslag till utbyggnad av civilingenjörsutbildningen synes kammaren väl

avvägt.

I fråga om civilekonomutbildningen anser handelskammaren det nödvändigt att snabba

och effektiva åtgärder vidtages för att öka utbildningsmöjligheterna och säkra tillgången

på ekonomiskt välutbildad arbetskraft för framtiden.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 107

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare yttrar bl. a. följande.

Handelskammaren har med tillfredsställelse konstaterat, att utredningen rekommenderat

avsevärda utbyggnader på för näringslivet synnerligen vitala områden. Detta gäller särskilt

de ökade möjligheterna till utbildning av tekniker av olika grader. Handelskammaren

finner det angeläget påpeka, att de av utredningen föreslagna åtgärderna skyndsammast

kommer till utförande för att täcka en alltmer trängande brist pa tekniker för industriens

och näringslivets behov.

Svenska bank]öreningen framhåller huvudsakligen följande.

Universitetsutredningens principiella slutsatser att samhällsutvecklingen liksom näringslivets

utveckling kräver en betydande utvidgning av den högre undervisningens kapacitet

samt att tyngdpunkten i denna utbyggnad bör läggas vid den naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga,

ekonomiska och tekniska utbildningen synes bankföreningen välmotiverade.

Med hänsyn till den troliga framtida arbetsmarknadssituationen för akademiker

förefaller det även motiverat att tillströmningen av studenter till den humanistiska utbildningen

begränsas något. Som universitetsutredningen framhåller, bör dock detta ej

ske genom införandet av betygsspärrar. Bankföreningen anser för sin del, att dylika

spärrar generellt sett är mindre lämpliga inom den akademiska undervisningen.

För bankföreningens del knyter sig intresset i första hand till civilekonomer, samhällsvetare

och jurister. Av det totala antalet akademiker med denna utbildning sysselsätter

affärsbankerna för närvarande endast en förhållandevis liten del. Man kan emellertid

förutse ett växande rekryteringsbehov, till den helt övervägande delen som en följd av

att antalet akademiker som kommer att sökas för den »traditionella bankkarriären» kommer

att öka. Åldersfördelningen inom affärsbankernas tjänstemannakår kommer nämligen

att leda till en relativt stor avgång av befordrade tjänstemän inom de närmaste årtiondena.

Det förefaller inte osannolikt, att samhällsvetenskaplig utbildning är särskilt lämplig för

den traditionella bankkarriären.

Affärsbankerna har under senare år i allt högre grad använt sig av akademiker för

specialtjänster av skilda slag, exempelvis inom organisationsavdelningar, avdelningar för

ekonomiskt utredningsarbete, inom värdepappersrörelsen, utlandsrörelsen och för ackvisitionsverksamheten.

Det måste bedömas som mycket sannolikt att ianspraktagandet från

bankernas sida av akademiker också för sådana tjänster kommer att öka under den förutsebara

framtiden.

När det gäller den akademiskt utbildade arbetskraften i övrigt är bankväsendet ett

ytterst obetydligt verksamhetsområde. En viss ökning av det för närvarande ringa antalet

humanister kan dock förväntas, främst vad gäller sprakutbildad personal.

För de studenter som inte går vidare till högre studier är affärsbankerna ett av de

viktigare sysselsättningsområdena. För närvarande rekryterar affärsbankerna ungefär

300 aspiranter på studentnivå årligen och detta antal kan beräknas stiga väsentligt under

kommande år. Av speciellt intresse för affärsbankerna är därvid rekryteringsmöjlighetema

när det gäller aspiranter med handelsgymnasieutbildning eller studenter med någon kortare

handclsutbildning. Beträffande undervisningen vid de allmänna gymnasierna anser

bankföreningen det vara väsentligt att läroplanernas innehåll ändras såtillvida att möjlighet

bereds till undervisning i praktiskt inriktad matematik för eleverna på latin gymnasiet.

Det skulle kunna leda till att latinstudenternas användbarhet ökade inom bankerna

och näringslivet i övrigt. Bankföreningen vill salunda instämma i universitetsutredningens

rekommendationer om ökad kapacitet inom gymnasieutbildningen.

Jemkontoret anför huvudsakligen, följande.

Den skyndsamma utbyggnaden av den högre utbildningen, som förordas i betänkandet,

synes av många skäl klart motiverad. Även om den förefaller stor i förhållande till nu
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Majrts proposition nr 119 år 1960

läget, måste den betraktas som ett absolut minimum, om vi skall kunna hävda vår plats

som en kulturellt och tekniskt högt utvecklad nation. Att utvecklingen på utbildningsområdet

närmast blir sprangartad, ifall utredningens förslag kan realiseras i angivna takt,

är beklagligt, men detta är enligt Jernkontorets mening i detta läge oundvikligt.

Utredningen har klart betonat den alltmer ökade betydelsen av en riklig tillgång på

tekniskt och naturvetenskapligt utbildade personer. Jernkontoret vill kraftigt understryka

denna allmänna uppfattning.

I fråga om civilingenjörsutbildningen kan ifrågasättas, om icke en ytterligare höjning

av intagningen borde eftersträvas under förutsättning att studentexaminationen på de

allmänna gymnasiernas matematiska linjer tillåter detta. Tillströmningen till denna linje

har ju ökat mycket markant på senare år och även om ökningstakten i fortsättningen

skulle dämpas synes dock en ytterligare ökning av intagningen vid de tekniska högskolorna

möjlig.

Utbildningen av civilingenjörer måste ju — som även utredningen gjort — ses i samband

med bl. a. utbildningen av naturvetare vid universiteten och mot bakgrunden av

industrins möjlighet att på ett rationellt sätt tillgodogöra sig denna kategori. Även om

det torde vara klart, att industrin på längre sikt med fördel kan nyttiggöra sig ett betydande

större antal naturvetare kan det dock ifrågasättas, om icke utredningen varit

alltför optimistisk på denna punkt. Inom överskådlig tid blir det i första hand frågan

om att rekrytera forskare pa detta sätt. Med hänsyn till den planerade kraftiga utbyggnaden

av forskarutbildningen vid de tekniska högskolorna är det emellertid knappast

troligt att ett så stort antal naturvetare kommer att kunna knytas till näringslivet att en

balans på arbetsmarknaden nås mellan efterfrågan och utbud, sedan den nuvarande lärarbristen

hävts. Ett skäl härtill är, att man har anledning att för lång tid räkna med att

industrin principiellt kommer att föredraga att anställa eu person med en examen som den

är förtrogen med, d. v. s. i föreliggande fall en civilingenjör framför en akademiker. Med

beaktande av detta och av att samtidigt behovet av civilingenjörer däremot snarast förefaller

underskattat bör enligt vårt förmenande en del studenter med naturvetenskaplig

läggning slussas över till de tekniska högskolorna och dessa följaktligen utbyggas så att

en större intagning än 1 800 studerande per år möjliggöres redan under 1960-talet. Det

synes därvid speciellt angeläget att under alla förhållanden undervisningsmöjligheterna i

avseende på lokaliteterna från början utbygges för ett större antal studerande inom de

första två årskurserna. En sådan utbyggnad är förhållandevis billig, varför det måste

anses felaktigt, att flaskhalsen ligger på denna punkt. En outnyttjad marginal i intagningskapaciteten

innebär en synnerligen önskvärd beredskap som möjliggör snabb ökning av

utbildningsmöjligheterna om läget så kräver.

En ytterligare utbyggnad av utbildningen i sin helhet torde komma att aktualiseras

lelativt snart. Hänsyn härtill maste tagas redan vid planeringen av den utbyggnad, som

utredningen nu föreslagit. Det vore därför önskvärt, att ett försök snarast göres att — må

vara med betydande grad av osäkerhet — uppskatta utvecklingen även efter 1975.

Det måste anses som ett oeftergivligt krav att kvaliteten på undervisningen samt att

standarden på civilingenjörerna icke sänkes. Med hänsyn till sistnämnda krav bör en

tillfällig begränsning av intagningen kunna ske, om mot förmodan standarden på de

inträdessökande studenterna skulle nedgå.

Med beaktande av den oroväckande brist på civilingenjörer som i dag föreligger och

som snabbt tilltager måste de största ansträngningar göras för ett skyndsamt genomförande

av den föreslagna utbyggnaden. En försening i förhållande till den av utredningen

framlagda tidsplanen kommer att få synnerligen allvarliga konsekvenser.

Medicinalstyrelsen yttrar bl. a. följande.

Medicinalväsendet arbetar för närvarande med underskott beträffande såväl läkare som

tandläkare och farmaceuter. Vidare föreligger det ett önskemål att i ökad omfattning med

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

hälso- och sjukvården införliva andra akademiska grupper, såsom sanitäringenjörer, fysiker,

kemister, statistiker och psykologer, på vilka tillgången också är knapp. Mot denna bakgrund

och med den expansionstendens, som råder på det medicinska fältet, är det av

största intresse att konstatera, att med hänsyn till den kommande studentexaminationen

inte bara bristerna kan fyllas, utan också ett expansivt program realiseras. Studentexaminationen

synes bli så omfattande, att även med en stark progression inom hälso- och

sjukvården andra angelägna samliällsbehov av akademiskt bildad arbetskraft icke behöver

riskera att bli eftersatta.

I fråga om tandläkare rekommenderar utredningen, att en särskild översyn kommer till

stånd rörande tandläkarhögskolornas utbildningskapacitet. I detta sammanhang understryker

utredningen också vikten av att 1955 års principbeslut angående inrättande av

en tandläkarhögskola i Göteborg snarast realiseras. Medicinalstyrelsen, som vid upprepade

tillfällen framfört detta krav, vill ånyo kraftigt framhålla angelägenheten av att

högskolan utan dröjsmål kommer till stånd. Bristen på tandläkare är kännbar och antalet

vakanser inom folktandvården är för närvarande högre än någonsin. Under den korta tid

som förflutit sedan universitetsutredningen framlade sitt betänkande har nytt siffermaterial

till belysande av det framtida tandläkarbehovet hunnit framläggas av 1957 års

folktandvårdssakkunniga. Deras beräkning baseras bl. a. på de under senare år konstaterade

genomsnittliga, årliga behandlingstiderna för barnpatienter inom folktandvården.

Dessa genomsnittstider överstiger icke oväsentligt dem, som angavs av 1916 års folktandvårdssakkunniga.

Folktandvårdens behov av arbetskraft visar sig sålunda vara väsentligt

större än man tidigare ansett och det torde under den närmaste tjugoårsperioden uppgå

till mer än 3 000 tandläkare. För närvarande utgör hela antalet yrkesverksamma tandläkare

i landet cirka 4 800, varav eu tredjedel i folktandvården. Av det antal yrkesverksamma

tandläkare, som av universitetsutredningen beräknas tillkomma fram till 1975,

cirka 2 100, torde sålunda flertalet kunna beredas sysselsättning inom folktandvården.

Med hänsyn till att privattandvården också måste förutsättas kräva ytterligare arbetskraft,

torde den utbildningskapacitet universitetsutredningen beräknat ej vara för hög.

Medicinalstyrelsen har därför anledning tillstyrka den av universitetsutredningen föreslagna

översynen av tandläkarhögskolornas utbildningskapacitet med utgångspunkt från

det tandläkarbehov, som en revision av de nu tillgängliga prognoserna över tandläkarbehovet

kan komma att utvisa. För att förverkligandet av tandläkarhögskolan i Göteborg

ej skall fördröjas, bör denna översyn företagas skyndsamt.

Det är medicinalstyrelsen uppenbart, att mcdicinalväsendet nu och framdeles kräver

akademisk arbetskraft inom de nämnda utbildningssektorerna i väsentligt ökad utsträckning.

För styrelsens del må därför understrykas angelägenheten av en kraftig utbyggnad

av den akademiska utbildningens resurser omedelbart och i snabbast möjliga takt.

Studentöverskottet torde emellertid i större utsträckning också kunna ledas in på ickeakademiska

utbildningsvägar lämpliga för studenter. Inom medicinalstyrelsens arbetsområde

föreligger en rad verksamhetsgrenar, som vore betjänta av ökad studentrekrytering

såsom sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer, hälsovårdsinspektörer,

teknisk laboratoriepersonal, läkarsekreterare och tandhygienister.

Luntmäteristyrelsen yttrar bl. a. följande.

Fn modifiering av hittillsvarande system för begränsning och fördelning av tillströmningen

till fackhögskolorna föreslås av utredningen, vilken såsom långsiktigt mål uppställer

upphävandet av spärrar för inträde till akademiska studier. Lantmäteristyrelsen

kan i princip ansluta sig till utredningens ståndpunkt. Såsom i betänkandet anföres bör

emellertid undantag göras för områden med bl. a. starkt specialiserad utbildning. Enligt

styrelsens mening måste lantmätarutbildningen med dess begränsade arbetsmarknadsunderlag

hänföras till de områden där intagningsspärr icke lämpligen kan undvaras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Socialstyrelsen anför:

Utredningen anser, att universitet och högskolor under 1960-talet bör byggas ut, så att

deras intagningskapacitet till mitten av decenniet ökas med ungefär 40 procent. Härtill

kan anmärkas, att 1945 års barnkull, som fyller 20 år 1965, var 41 procent större än

1940 års kull, som fyller 20 år 1960. Den föreslagna utbyggnaden ansluter sig följaktligen

under denna period helt till ungdomskullarnas tillväxt. Emellertid har under senare tid

antalet studenter ökat avsevärt mera än vad som svarar mot befolkningstillväxten. Sålunda

ökade antalet nyinskrivna studenter under 5-årsperioden 1953—1958 med omkring

65 procent, medan antalet 20-åringar under nämnda 5-årsperiod endast ökade med omkring

10 procent. Mot bakgrunden av det anförda och med hänsyn till att de faktorer,

som lett till ökning av studentantalet utöver befolkningstillväxten, inte kan antagas upphöra,

synes det socialstyrelsen föga troligt, att den av utredningen föreslagna utbyggnaden

kommer att vara tillräcklig för att tillgodose efterfrågan. Det bör också beaktas att, även

om antalet 20-åringar efter 1965 avtar, nämnda antal likväl vid decenniets slut är omkring

20 procent större än vid dess början.

Det anförda innebär bl. a. att det nu tillämpade systemet med »spärrade» utbildningslinjer

måste fortsätta och av allt att döma utvidgas under det kommande decenniet. Följden

kan lätt bli att tillströmningen till de alltjämt »fria» utbildningslinjerna kan bli betydligt

starkare än vad utredningen förutsett. Olägenheterna härav är uppenbara. Socialstyrelsen

vill särskilt understryka riskerna av ett endast partiellt genomförande av

utredningens program. Ett sådant ställningstagande skulle kunna medföra att spärrar

måste införas vid flertalet av de nu fria utbildningslinjerna.

En begränsning av utbyggnaden till den av utredningen förordade ökningen av intagningskapaciteten

med 40 procent under den närmaste femårsperioden synes vidare innebära,

att man måste ge avkall på utredningens målsättning att samhället bör bereda

möjlighet till högre utbildning åt alla, som önskar och förmår tillgodogöra sig en sådan

utbildning. En konsekvens av denna målsättning — som socialstyrelsen ansluter sig till —

blir alltså, om man utgår från styrelsens bedömning av behovet, att utbildningsmöjligheterna

bör ytterligare utbyggas.

Skolöverstyrelsen framhåller huvudsakligen följande.

För de allmänna kvantitativa resonemang, som föres av utredningen, spelar två faktorer

en avgörande roll, nämligen studentexaminationens omfattning och storleken av den

andel av en studentårgång, som övergår till högre studier. Beträffande båda dessa faktorer

kan ifrågasättas om inte utredningens beräkningar innebär underskattningar. Härpå tyder

bl. a. att det allmänna gymnasiets expansion under senare år varit så kraftig, att den

väsentligt överstiger det högsta av de båda alternativ, som skolöverstyrelsens planeringskommitté

räknade med i sin utredning »Skolan och de stora årskullarna». Innevarande

läsår undervisas sålunda i det allmänna gymnasiet cirka 2 200 fler elever än enligt beräkningarna

i nämnda alternativ. Överstyrelsen vill erinra om att de beräkningar av platsbehovet

i gymnasiet, som gjorts i den av överstyrelsen i juni 1959 till Kungl. Maj:t överlämnade

utredningen, gymnasiets kvantitativa utveckling fram till år 1965 har hållits

något i underkant. Den minskning av »övergångsprocenten», som universitetsutredningen

räknar med, är resultatet av kvantitativa överväganden kombinerade med allmänna bedömanden,

till vilka hör önskvärdheten av att man — framför allt med hänsyn till risken

för överproduktion inom den humanistiska sektorn — får en åtminstone relativt sett

minskad tillströmning till vissa utbildningsvägar. Även om skolöverstyrelsen finner det

i och för sig motiverat med en minskning av övergångsprocenten, måste överstyrelsen

starkt ifrågasätta sannolikheten av en sådan utveckling i av utredningen angiven omfattning.

Överstyrelsen vill därför varna för att det fortsatta planeringsarbetet bedrives

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 111

så, att en underdimensionering blir följden inom vissa områden av det högre undervisningsväsendet.

För universiteten och högskolorna har, som redan nämnts, gymnasiets totala kvantitativa

utveckling stor betydelse. Minst lika viktig är emellertid gymnasiets utformning,

såväl när det gäller avvägningen mellan allmänna gymnasier och fackgymnasier samt

relationerna mellan det allmänna gymnasiets linjer som när det gäller vissa nyckelämnens

ställning inom de olika linjerna. Skolöverstyrelsen vill erinra om att överstyrelsen vid

flera tillfällen — senast i samband med förutnämnda utredning om gymnasierna — betonat

vikten av att fackgymnasiernas ställning stärkes såväl absolut som relativt. Universitetsutredningen

är inne på samma linje. En ökad produktion av tekniker på läroverksingenjörsnivå

är angelägen. Såsom en snabbverkande åtgärd under en övergångstid bör

även det av utredningen diskuterade förslaget om studentlinjer vid de tekniska gymnasierna

förverkligas. Under senare år har balansen mellan det allmänbildande gymnasiets

linjer i icke obetydlig grad förskjutits till reallinjens förmån. Denna tendens måste kvarstå

och ytterligare förstärkas under 60-talet. Det blir eljest icke möjligt att säkra det

rekryteringsunderlag, som är en förutsättning för att den av universitetsutredningen

föreslagna kraftiga utbyggnaden av såväl den högre naturvetenskapliga som tekniska

utbildningen skall kunna komma till stånd. Ur skolans synpunkt är det särskilt viktigt,

att tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, som är de betydelsefullaste

producenterna av lärare i de stora bristämnena matematik, fysik och

kemi, fortsätter att växa. Överstyrelsen finner det sannolikt, att så blir fallet, och har

därför från sina synpunkter inga invändningar att göra mot en i och för sig synnerligen

önskvärd utbyggnad av de tekniska högskolorna.

Om sålunda läget ter sig ganska ljust på den naturvetenskapliga och tekniska sidan,

finner överstyrelsen det väsentligt svårare att se optimistiskt på möjligheterna att förverkliga

vissa andra av universitetsutredningens intentioner. Här åsyftas framför allt den

förordade omfördelningen inom de humanistiska fakulteterna i riktning mot samhällsvetenskaperna

liksom utbyggnaden av civilekonomutbildningen. Överstyrelsen vill gärna

ansluta sig till utredningens förslag i dessa avseenden men måste samtidigt påpeka vissa

förhållanden, som kan försvåra förverkligandet av förslagen. De samhällsvetenskapliga

studierna kommer sannolikt i stor utsträckning att väljas av studenter från latinlinjen

och allmänna linjens språkliga gren. Den breda utbildning i humanistiska ämnen — inte

minst i moderna språk —, som dessa studenter fått, är givetvis av stort värde för de

samhällsvetenskapliga studierna. Det vill emellertid synas, som om många av de moderna

samhällsvetenskaperna — inte bara statistik och nationalekonomi — av studenterna kräver

icke obetydliga förkunskaper i andra ämnen, framför allt matematik. Sistnämnda

ämne ingår icke i timplanen för vare sig latinlinjen eller den språkliga grenen av allmänna

linjen. Försöksverksamhet med matematik som frivilligt ämne i de två högsta ringarna

av latinlinjen har visserligen bedrivits under några år men upphör i och med innevarande

läsår. Bl. a. de antydda omständigheterna ger anledning ifrågasätta, om gymnasiets nuvarande

organisation i viktiga avseenden motsvarar tidens krav. Enligt överstyrelsens

mening är det angeläget att dessa frågor snarast blir föremål för utredning. Om en sådan

kommer till stånd, bör en av de första uppgifterna bli att snabbt vidtaga sådana provisoriska

ändringar i gymnasieorganisationen, att realiserandet av universitetsutredningens

förslag bl. a. beträffande omstruktureringen av de humanistiska fakulteterna underlättas.

Tiden är emellertid knapp, då de stora årskullarna redan i betydande utsträckning befinner

sig i gymnasiet.

Av de många problem, som diskuteras i universitetsutredningens betänkande, är den

beräknade framtida överproduktionen av humanister ett av de allvarligaste. I huvudsak

kan överstyrelsen ansluta sig till den kvantitativa bedömning i stort, som utredningen

kommit fram till. Man måste emellertid vara försiktig vid användande av ord sådana som

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

humanistöverskott då de lätt kan leda till icke önskvärda generaliseringar. Med någon

överdrift skulle man kunna säga att det humanistöverskott, som diskussionen gäller, i

själva verket är ett filologöverskott. Skolan, som är en av de viktigaste arbetsgivarna för

denna akademikergrupp, torde icke kunna försörja alla med utbildning i moderna språk.

Däremot är det osäkert om den nuvarande bristen på kristendomslärare och lärare i

klassiska språk kan hävas inom överskådlig tid. Det har ofta framhållits att organisatoriska

förändringar inom skolans värld påverkar lärarbehovet. Detta betonas energiskt

av undervisningsrådet Lundblad i utredningen »Lärarbrist och läraröverskott». Det kan

bl. a. tänkas, att övergången till treårig realskola eller treårigt högstadium märkbart kan

påverka behovet av modersmålslärare. Det är inte möjligt att nu göra bestämda uttalanden

om utvecklingen i här berörda avseenden. Skolöverstyrelsen vill endast fästa uppmärksamheten

vid förändringar, som är tänkbara eller pågår. I detta sammanhang vill överstyrelsen

framhålla, att behovet av akademiskt utbildade humanister inom folkbildningsarbetet

med säkerhet kommer att starkt öka under 1960-talet. Det finns sålunda åtskilliga omständigheter,

som tyder på, att man måste vara mycket försiktig, när man uttalar sig

om ett framtida humanistöverskott. Även om man, generellt bedömt, har anledning instämma

i utredningens slutsatser, kan bilden bli mer skiftande, när de olika sektorerna

inom den humanistiska ämnessfären betraktas.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar bl. a. följande.

Från statistisk synpunkt synes den prognosticerade utbyggnaden av specialgymnasierna

ungefär medge en sänkning av övergångsprocenten på sätt utredningen antagit. Lägger

man härtill den andel av studenter från de allmänbildande gymnasierna, som via studentlinjerna

på de tekniska gymnasierna passerar ut i förvärvslivet, ävensom de föreslagna

påbyggnadskurserna, synes kalkylerna i stort sett stödja antagandet om en övergångsprocent

under 65. Överstyrelsen har för sin del kommit fram till en något högre utbyggnadstakt

av de tekniska gymnasierna än utredningen antagit. Sett rent statistiskt stöder

detta förhållande utredningens antagande. Överstyrelsen finner det mycket önskvärt, att

man söker finna utbildningsvägar, som gör en utveckling möjlig i den riktning utredningen

föreslår. Överstyrelsen är dock tveksam om detta mål kan uppnås enbart med de förslag,

som framlägges. För att nå det av utredningen uppställda målet är enligt överstyrelsens

uppfattning ytterligare åtgärder erforderliga.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller huvudsakligen följande.

De beräkningar rörande den framtida tillströmningen till universitets- och högskoleväsendet,

på vilka utredningen grundat sin bedömning av det totala utbyggnadsbehovet,

synes innebära en underskattning av expansionskraften i tillströmningssidans utveckling.

Detta torde då först gälla utredningens beräkning av studentexaminationens framtida

storlek (inkl. examinationen från handels- och tekniska gymnasier). Enligt beräkningar

av något mera detaljerat slag än utredningens, som styrelsen gjort med ledning av numera

föreliggande uppgifter om elevantalet i gymnasiets olika ringar höstterminen 1959,

förefaller det sålunda sannolikt, att utvecklingen kommer att följa utredningens maximialternativ,

möjligen överträffa detta. Vidare synes utredningens antagande, att även i

framtiden 10 procent av de inskrivna vid de akademiska utbildningsanstalterna skulle

komma från andra skolformer än de allmänbildande gymnasierna, innebära, att en minskande

andel av de från fackgymnasierna examinerade skulle komma att söka sig till de

akademiska utbildningsvägarna; en sådan utveckling framstår som osannolik.

Utredningen räknar med att den andel av en årgång studenter, som söker sig till akademisk

utbildning, skall sjunka. Den antagna kraftiga sänkningen förefaller styrelsen

osannolik. Den ökade konkurrens om arbets- och utbildningstillfällena, som utredningen

räknar med under 1960-talet, kan i själva verket tänkas skärpa utbildningskraven och

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

därmed öka pressen på utbildningsanstalterna. Härtill kommer, att utredningen, som

förut berörts, torde ha underskattat rekryteringsunderlagets framtida storlek. En tillströmning

till universitets- och högskoleväsendet av den absoluta storlek, som utredningen

räknat med, skulle därför sannolikt förutsätta en ytterligare sänkt övergångsprocent,

något som styrelsen bedömer som ytterst osannolikt. Hetta hindrar inte att en sänkning

kan åstadkommas, huvudsakligen då genom eu utbyggnad av andra utbildningsvägar an

dem, som leder till en traditionell akademisk examen.

Het kan nämnas, att styrelsen redan, i samband med den yrkesvägledande verksamheten,

på senare tid genom olika åtgärder givit ökat utrymme för upplysning till abiturienter

och studenter om utbildningsmöjligheter av icke-akademiskt slag. Dylika insatser

genom yrkesvägledningen är emellertid icke ensamma tillräckliga. De utbildningsvägar,

som studenterna kan välja som alternativ till akademisk utbildning, maste ges en motsvarande

dimensionering.

En fråga av utomordentligt stor betydelse för tillströmningen till de akademiska studiebanorna

är studentexaminationens fördelning mellan allmänbildande gymnasier och

fackgymnasier av olika slag. En ökning av fackgymnasiernas andel torde åtminstone under

viss tid få en tillbakahållande effekt. De från fackgymnasierna utexaminerade har i

motsats till studenterna från de allmänbildande gymnasierna en avslutad yrkesutbildning,

som är efterfrågad på arbetsmarknaden. Inte minst med hänsyn till önskemålet att lätta

trycket på den akademiska utbildningen, är det angeläget, att icke ungdomarna ges

sämre tillgång till de gymnasieformer, som innebär en på arbetsmarknaden direkt användbar

yrkesutbildning, än till de allmänbildande gymnasiestudier, som ungdomarna i

regel måste bygga på med ytterligare utbildning, innan de kan anse sig färdiga för

utträde i arbetslivet.

År 1960 torde cirka SO procent av studenterna komma från de allmänbildande gymnasierna

och 20 procent från fackgymnasierna. Utredningen förutsätter en mycket liten

förändring av dessa proportioner fram till 1970, då 79 procent av studenterna skulle komma

från allmänbildande gymnasier och 21 procent från fackgymnasier. En så ringa förskjutning

bedömer styrelsen av flera skäl som högst otillfredsställande. Av skolöverstyrelsens

utredning »Gymnasieorganisationens omfattning fram till 1965» framgar, att 35

procent av de gymnasieväljande ungdomarna söker sig till fackgymnasier inom regioner,

där dessa finns lika lätt tillgängliga som de allmänbildande gymnasierna; det vore enligt

samma utredning inte orimligt att räkna med att cirka 50 procent av ungdomen

skulle välja fackgymnasier om reella valmöjligheter funnes. Det finns salunda en betydande

icke tillgodosedd efterfrågan från ungdomarnas sida på fackgymnasieutbildnmg.

Åven från arbetsmarknadssynpunkt framstar i nuvarande situation en avsevärt kraftigai e

ökning av fackgymnasiernas andel av den totala gymnasieorganisationen som angelägen.

I detta sammanhang bör ej heller frågan om linjefördelningen inom det allmänbildande

gymnasiet och utvecklingstendenserna därvidlag förbigås, då denna fråga synes vara av

stor vikt, såväl från synpunkten, att man bör tillmötesgå ungdomarnas efterfrågan på

utbildning inom de olika linjerna, som med hänsyn till vikten av en anpassning av gymnasiets

linjestruktur till den utbildnings- och arbetsmarknadssituation, som möter studenten

efter avslutade gymnasiestudier. Styrelsen vill därför understryka angelägenheten av att

den av skolöverstyrelsen föreslagna utredningen beträffande gymnasieorganisationens utformning

och struktur snarast kommer till stånd.

Byggnadsstyrelsen anför bl. a. följande.

Genomförandet av den nu föreslagna upprustningen av universitet och högskolor kommer

att i hög grad anstränga tillgängliga resurser för projektering, produktion och administration

och kommer vidare att ställa krav på en fast investeringsplan. Den snabba

takten kommer vidare att kräva att såväl projektering som byggande i vissa fall måste

8 — Bihang till riksdagens ''protokoll 19G0. 1 samt. Nr 119

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ske snabbare än som vanligen skett under senare år. Detta nödvändiggör, att planläggning

och utförande sker med vissa förenklingar och med i möjligaste mån enhetliga metoder.

Styrelsen förutsätter att i de fall så är möjligt, lokaler för olika institutioner skall kunna

sammanföras till större byggnadsprojekt och att såväl byggnader som deras inredning i

högre grad än som hittills skett blir föremål för standardisering. Detta torde även från

andra synpunkter bli nödvändigt för programmets genomförande, då man i många fall

måste räkna med, att de institutioner, som först blir färdiga, kommer att innehålla lokalreserver,

som icke utnyttjas av ämnet i fråga förrän några år senare, då studentintaget

natt sitt maximum. Under mellantiden måste dessa lokaler — utan mera kostnadskrävande

ändringar — kunna utnyttjas av andra ämnen, som först några år senare kan få

sina definitiva institutionslokaler färdigställda.

Styrelsen har icke haft möjlighet att under remisstiden kostnadsberäkna erforderliga

byggnadsprojekt. Styrelsen har emellertid ingen anledning ifrågasätta att storleksordningen

av de av universitetsutredningen angivna investeringskostnaderna icke kan vara

riktig.

För att det uppställda utbyggnadsprogrammet skall kunna genomföras med nödvändig

snabbhet fordras att alla tillgängliga resurser för projektering, produktion och administration

under denna period samordnas i ett noggrant fastställt tidsschema. Detta förutsätter

i sin tur ovillkorligen att en definitiv investeringsplan för åtminstone de närmaste fem

åren upplägges och följes för att programmet skall kunna genomföras. En förutsättning

för att den snabba upprustningen skall komma till stånd är emellertid att projekteringsarbetet

pa ett flertal objekt kan startas omgående efter ett riksdagsbeslut. Styrelsen saknar

möjlighet att nu bedöma huruvida det gemensamma projekteringsanslaget kommer

att visa sig tillräckligt för den projektering, som oundgängligen måste bedrivas under

budgetåret 1960/61.

Den snabba utbyggnadstakten ställer långtgående krav på styrelsens möjligheter att

samordna och planlägga verksamheten. Den nuvarande personalen är otillräcklig för detta

ändamål. Som ovan framhållits har styrelsen redan nu svårigheter att anskaffa tillräckligt

kvalificerad personal för sin nuvarande verksamhet. Det kan bli nödvändigt, att tillgripa

nya anställningsformer för att säkra tillgången på arbetskraft, t. ex. kontraktsanställning

eller liknande, om den av universitetsutredningen föreslagna utbyggnadstakten skall

kunna hållas.

SR yttrar bl. a. följande.

Det rekryteringsunderlag, på vilket utredningen baserar beräkningen av den framtida

tillströmningen till universitet och högskolor, torde enligt SR:s bedömande vara tilltaget

i underkant. Redan på grund härav kan sålunda tillströmningen till akademisk utbildning

antagas bli större än utredningen beräknat. Härutöver har utredningen emellertid betraktat

det sasom sannolikt att övergångsfrekvensen till akademiska studier kommer att

sjunka enligt A-alternativet — den enligt utredningens mening mest troliga utvecklingen

— ned mot en 65-procentig övergångsfrekvens år 1965. SR anser en sådan utveckling

osannolik. Snarare torde övergångsfrekvensen komma att ligga vid utredningens högre

alternativ. Härpå tyder flera omständigheter, bl. a. inställningen bland föräldrar och

målsmän.

SR delar utredningens uppfattning, att man som långsiktig riktpunkt bör uppställa

kravet på inträdesspärrarnas raserande. Med förutnämnda sannolikhet för en högre övergångsfrekvens

till akademisk utbildning än den utredningen antagit och åtminstone tillsvidare

bibehållna spärrar vid vissa högre läroanstalter kommer självfallet tillströmningen

till de fria fakulteterna att påkalla speciella åtgärder för att bl. a. motverka ett humanistöverskott.

I vilken omfattning humanisterna kan beredas nya och vidgade arbetsuppgifter

i framtiden är svårt att förutsäga. En önskvärd minskning av skolklassernas storlek

ställer anspråk även på flera humanister. Behovet av ökat humanistiskt inslag inom

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

massmedia (press, film, TV etc.) är påtagligt. Folkbiblioteken har att möta allt flera

krav; för deras utbyggnad behövs ett stort antal humanistiskt utbildade. Pa samma sätt

erbjuder heminredning, formgivning inom industri och hantverk, reklam- och upplysningsverksamhet

en stor arbetsmarknad för humanister. Inom det antikvariska området synes

för övrigt resurserna ha varit alldeles för knappt tillmätta. Här behövs humanistiskt skolad

arbetskraft. Ehuru det sålunda är både sannolikt och nödvändigt ur bildningssynpunkt

— att humanisterna tilldelas nya och vidgade uppgifter i framtiden, vill SR

också kraftigt understryka vikten ur arbetsmarknadsmässig synpunkt av utredningens

rekommendation att en differentiering av humanisternas utbildning kommer till stånd.

I fråga om teknikerna förordar SR, att en skyndsam undersökning angående dessas

utnyttjande inom såväl den enskilda som offentliga sektorn kommer till stånd.

Universitetsutredningen har även sökt bedöma utvecklingen i framtiden av antalet

studenter med kortare utbildning. Även om SR, som bl. a. företräder studentkarriärerna,

icke kan ansluta sig till utredningens antagande om framtida övergångsfrekvens, anser

SR den av utredningen företagna undersökningen visa att skyndsamma åtgärder måste

vidtagas för att möta det framtida studentutbudet. Medlen härför kan ej närmare

angivas utan särskilt utredningsarbete. SR vill emellertid starkt understryka den utomordentliga

vikten av utredningens rekommendation att ökade möjligheter till kortare

utbildning efter studentexamen skapas.

SACO anför huvudsakligen följande.

Beträffande den antagna utvecklingen av antalet studentexamina vid allmänbildande

gymnasier vill SACO inskränka sig till konstaterandet, att antagandets

realism i hög grad är beroende av att en kraftig utbyggnad av specialgymnasierna omedelbart

kommer till stånd.

När det gäller övergångsfrekvensen till universitet och högskolor

kan denna icke antagas sjunka så snabbt och kraftigt, att den av utredningen

rekommenderade övergångsprocenten kan uppnås vid slutet av 1960-talet. Pressen från

tillströmningssidan innebär, att övergångsfrekvensen vid mitten av 1960-talet troligen

kommer att tendera att bli högre än utredningens rekommendation.

SACO konstaterar för sin del, att tillströmningstrycket på universiteten och högskolorna

under första hälften av 1960-talet måste antagas bli så stort att utredningens

rekommendationer i fråga om tillströmningen till de fria fakulteterna kan förverkligas

endast om särskilda åtgärder för balanserad expansion av utbud

och efterfrågan vidtages.

I den mån modellantagandet i fråga om intagningen till farmaceutiska institutet även

skall anses innefatta en allmän behovsbedömning, så har intagningsbehovet överskattats

med åtminstone 100 intagna per år. Ifråga om de humanistiska fakulteterna maste det

av utredningen beräknade utbudet bedömas vara alltför högt med hänsyn till arbetsmarknadens

möjligheter att adekvat absorbera nytillskottet av akademiker. Det av utredningen

diskuterade c)-alternativet med 2 000 årligen nyinskrivna (exklusive komplettanter) vid

humanistisk fakultet ter sig — även med de av utredningen angivna förutsättningarna —

ur arbetsmarknadssynpunkt rimligare än det av utredningen rekommenderade b)-alternativet.

Slutligen måste viss tveksamhet råda om arbetsmarknadens behov av det av

utredningen beräknade juristutbudet.

Medan utvecklingstendenserna på tillströmningssidan talar för en högre övergångsfrekvens

än 60 procent, så skulle således ur arbetsmarknadssynpunkt en lägre övergångsfrekvens

till universitet och högskolor än 60 procent vara att rekommendera. Genom

olika åtgärder måste man därför söka avväga utbuds- och efterfrågeutvecklingen så, att

störningar i arbetskraftsbalansen i möjligaste mån undvikes. För att undvika en snedvridning

av det högre utbildningsväsendet är det nödvändigt, att den av utredningen

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

förordade utbyggnaden av intagningen till de nu spärrade högskolorna totalt sett icke

försenas eller förminskas. Det är vidare nödvändigt, att utbildningen vid de filosofiska

fakulteterna omlägges och differentieras så att den kommer att stå i bättre överensstämmelse

med arbetsmarknadens behov.

Om tillströmningen till vissa av de fria fakulteterna tenderar att bli så stor, att arbetskraftsbalansen

rubbas och svåra ekonomiska och sociala problem skapas, så skulle det

kunna ligga nära till hands att införa spärrar vid dessa fakulteter i syfte att åstadkomma

en balanserad expansion. Å andra sidan står det klart, att man i det längsta bör

undvika införandet av nya intagningsspärrar med hänsyn till de värden som ligger i att

möjligheten till fria studier står öppen vid åtminstone några fakulteter. På grundval av

de yttranden som avgivits av SACO:s medlemsorganisationer kan konstateras, att universitetsutredningens

material påverkat en del medlemsorganisationer att ifrågasätta, om icke

spörsmålet om en spärrad intagning åtminstone till vissa av de fria fakulteterna borde

upptagas till förnyad prövning. Ingen organisation har dock direkt påyrkat införandet av

nya spärrar. SACO vill inte förorda införandet av nya intagningsspärrar utan anser, att

man i första hand skall försöka att med andra medel åstadkomma en balanserad expansion.

Om man emellertid i det längsta vill söka undvika skapandet av nya spärrar, så

måste ett av medlen härför vara att i den utsträckning det är motiverat och möjligt lätta

på spärrarna till de högskolor där intagningsbegränsning nu förekommer. SACO vill därför

tillstyrka utredningens förslag om åtgärder för avskaffande av intagningsspärrarna

till civilekonom- och socionomutbildningen.

En avgörande förutsättning för att man skall få till stånd en balanserad expansion

utan intagningsspärrar är att yrkesvägledningen kraftigt utbygges och effektiviseras.

Den nuvarande yrkesvägledningen på gymnasiet och i realskolans linje valsklass

måste betecknas som helt otillräcklig. Yrkesvägledningen har betydelse kanske speciellt

för den mycket stora gruppen odeciderade studenter, som annars i stor utsträckning kan

tänkas avälja» humanistiska eller juridiska studier. Det är nödvändigt, att yrkesvägledningen

i högre grad än hittills blir arbetsmarknadsmässigt inriktad.

Vidkommande frågan om nya utbildningsvägar för studenter

synes tiden vara inne att helt basera utbildningen inom vissa nya områden på grundval

av studentexamen. I första hand torde det vara angeläget att helt basera folkskollärarutbildningen

på nyssnämnda examen genom att avveckla den fyraåriga folkskollärarutbildningen.

Ett annat exempel på en yrkesutbildning, som bör grundas på studentexamen,

utgör preparatris- och laboratrisutbildningen. Ett tredje exempel på en lämplig

studentkarriär utgör utbildningen inom kriminalpolisen. Ett fjärde exempel är landskanslistutbildningen.

Vid en rad andra utbildningslinjer torde det ännu icke vara möjligt att uteslutande

grunda utbildningen på studentexamen. Vid många sådana utbildningslinjer bör emellertid

särskilda studentlinjer inrättas, nämligen i de fall då man genom att utgå från gymnasiekunskaperna

kan förkorta eller förbättra yrkesutbildningen. Som exempel på utbildningslinjer

där särskilda studentlinjer borde vara tänkbara kan nämnas småskoleseminarierna,

.socialinstituten, sjuksköterskeskolorna, tecknings- och musiklärarutbildningen, förskollärar-

och hushållslärarinneutbildningen samt sekreterarutbildning. Det är angeläget, att

de icke-akademiska utbildningsvägarna får sådan kvalitet och kapacitet, att de kan locka

till sig och ta emot de ökande studentkullarna. Dessutom behövs effektiv upplysning om

dessa utbildningsvägar för studenter. Universitetsutredningen har rekommenderat, att

ökade möjligheter till kortare utbildning efter studentexamen skapas och framhållit, att

särskilt utredningsarbete är nödvändigt härför. SACO vill understryka angelägenheten

av att detta utredningsarbete omedelbart påbörjas, men vill samtidigt framhålla, att

detta icke bör få leda till uppskjutandet av åtgärder som kan vidtagas utan utredning,

såsom avveckling av den fyraåriga folkskollärarutbildningen.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

En väsentlig orsak till den snedvridning, som vårt högre utbildningsväsende råkat ut

för och som universitetsutredningens betänkande belyser, är gymnasiets nuvarande

utformning. Latinlinjens exklusivt humanistiska ämnesinnehåll är ett problem. Frånvaron

av matematik och fysikkurser över realexamensnivån bland linjens valmöjligheter bidrar

säkerligen på ett olyckligt sätt till att i hög grad inrikta latinstudenterna på de rent

humanistiska studievägarna. Ett inslag av matematik och fysik skulle dels underlätta

kompletteringsstudier för dem som efter studentexamen vill gå över till mera naturvetenskapligt

och tekniskt betonade studier, dels göra det mer naturligt att vid den filosofiska

fakulteten välja ämnen som statistik, nationalekonomi eller företagsekonomi. De

anförda synpunkterna pekar på behovet av en allmän gymnasiereform. Det står alltmera

klart, att det nuvarande gymnasiet inte är lämpligt utformat som en allmänbildningsgrund

för fortsatt yrkesutbildning. En gymnasiereform kan visserligen få effekt först på

längre sikt, men allt tyder på att de problemen för de närmaste åren kommer att bestå

och skärpas sett på längre sikt. SACO föreslår därför, att en särskild utredning rörande

gymnasiets utformning omedelbart kommer till stånd. Utredningen anser, att specialgymnasierna

under de närmaste åren måste utbyggas särskilt kraftigt. SACO kan helt ansluta

sig till denna uppfattning. En icke obetydlig del av de studenter, som nu avlägger

sin examen på latinlinjen eller allmänna linjen och därmed — om de inte vill underkasta

sig långvariga kompletteringar — är hänvisade till de fria fakulteterna, torde ha

valt sina linjer som en nödlösning, därför att deras hemort inte haft tillräcklig platstillgång

på alternativa gymnasieformer: realgymnasium, tekniskt gymnasium eller handelsgymnasium.

En utbyggnad av dessa gymnasieformer är därför ett viktigt steg mot en

riktigare och naturligare arbetskraftsbalans. Man skall alltså inte se saken så, att det nu

gäller att med konstlade medel tvinga bort studenterna från de humanistiska fakulteterna;

tvärtom har valet av studier vid humanistisk fakultet i stor utsträckning varit tvångsbetonat

av brist på alternativ.

När SACO hävdar, att man måste möta det ökande akademikerutbudet genom anpassningsåtgärder

på e f t e r f r å g e s i d a n, så ser organisationen inte problemet så, att det

är nödvändigt att skapa nya tjänster och arbetsuppgifter bara för att sysselsätta de ökande

akademikerkullarna. I stället förhåller det sig ju så, att en höjd utbildningsstandard och

utförandet av mera kvalificerade arbetsuppgifter är en central drivkraft i standardstegringsprocessen.

Hittills har brist på akademisk arbetskraft hindrat ett fullt utnyttjande

av det standardstegringsinstrument, som den högskoleutbildade arbetskraften utgör. När

nu tillgången på akademisk arbetskraft blir rikligare, gäller det för samhället och näringslivet

att ta vara på de möjligheter som en ökande akademikertillgång skapar. Flertalet

akademiker är anställda i offentlig tjänst. De perspektiv som universitetsutredningens

betänkande rullar upp, nödvändiggör en omprövning av den hittillsvarande statliga kompetenspolitiken.

SACO måste kräva, att det i anslutning till behandlingen av universitetsutredningens

betänkande från statsmakternas sida klarlägges, hur staten avser att anpassa

sin utbildningspolitik och sin arbetsmarknadspolitik till varandra. Endast på grundval

av ett sådant klarläggande kan man ge ungdomen en tillfredsställande yrkesvägledning.

På vissa områden vill SACO redan nu framlägga konkreta förslag ifråga om statliga

åtgärder.

Den förbättrade ämneslärartillgången måste utnyttjas till skolväsendets fromma. SACO

vill kraftigt understryka utredningens uttalande, att man under 1900-talet måste börja

förverkliga tanken på mindre klassavdelningar. Hittillsvarande prognoser på ämneslärarområdet

har i allmänhet utgått från antagandet, att 60 procent av lärarkrafterna i teoretiska

ämnen på enhetsskolans högstadium skall utgöras av filosofie magistrar och likställda

och 40 procent av vidareutbildade folkskollärare. En omprövning av undervisningens fördelning

mellan olika lärarkategorier på enhetsskolans högstadium måste komma till stånd

under 1960-talet och redan nu få konsekvenser för organiserandet av vidareutbildning.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Prognoserna har vidare utgått från att filosofie magistrar ej skall utnyttjas för undervisning

på enhetsskolans mellanstadium. Enligt SACO:s uppfattning bör emellertid ämneslärare

i större utsträckning än för närvarande användas i enhetsskolans årskurser 5—8.

När det gäller den juridiska utbildningen är tiden enligt SACO:s mening mogen för att

basera landsfiskalskompetensen på en fullständig juris kandidatexamen. SACO hemställer,

att åtgärder i detta syfte genast vidtages.

Av stor betydelse för akademikernas arbetsmarknad är, som utredningen påpekat, ett

genomförande av en arbetstidsförkortning. I stor utsträckning har akademikerna ingen

reglerad arbetstid men en mycket tyngande arbetsbörda. Det är rimligt, att den allmänna

arbetstidsförkortningen nu också utsträckes till denna arbetstagarkategori. Detta innebär,

att ett mycket stort antal nya akademikerbefattningar måste tillkomma i offentlig tjänst

enbart med hänsyn till en sådan arbetstidsförkortning.

TCO framhåller huvudsakligen följande.

Vad avser den totala tillströmningen till universiteten och högskolorna vill TCO ifrågasätta,

om icke utredningen underskattat dennas storlek. Enligt TCO:s mening kan det

stegrade utbildningsintresset och föräldrarnas krav att samhället skall bereda därför

lämpliga ungdomar gymnasial utbildning leda till en väsentligt snabbare ökning av antalet

studentexamina än vad utredningen i sin modellberäkning förutsatt. Utredningen har

vidare räknat med att för tiden efter år 1962 antalet examinerade från specialgymnasierna,

d. v. s. de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna, skall komma att öka förhållandevis

något starkare än antalet examinerade från de allmänbildande gymnasierna. I den mån

examinationen från gymnasierna kommer att öka utöver vad utredningen förutsatt förstärkes

givetvis kraven på en relativt starkare ökning av specialgymnasierna. Under de

senaste decennierna har samhället berett allt fler ungdomar möjligheter till gymnasiestudier.

Då arbetsmarknadsutsikterna för examinerade från tekniska läroverk och handelsgymnasier

även på längre sikt måste bedömas som goda, vill TCO förorda att man under

de närmaste åren för en sådan gymnasiepolitik, att en starkare ökning av den relativa

andelen studerande vid .specialgymnasierna än vad universitetsutredningen beräknat kommer

till stånd. Detta synes i första hand böra ske genom en ökad geografisk spridning av

specialgymnasierna. Formerna härför bör möjligen bli föremål för särskild utredning. TCO

understryker, att tiden nu synes vara inne att upptaga frågan om gymnasiets utformning

till närmare prövning. Specialgymnasiernas dimensionering och inrättande av tekniska

och merkantila linjer vid ett antal allmänna läroverk bör emellertid kunna bli föremål

för beslut utan att man avvaktar resultaten av en sådan utredning rörande gymnasiepolitiken.

Det synes än mer sannolikt, att utredningens uppskattning av övergångsfrekvensen från

studentexamen till akademiska studier beräknats för lågt. I och för sig torde man ha

anledning att räkna med att denna övergångsfrekvens kan komma att minska. Emellertid

måste det bedömas som osannolikt att övergångsfrekvensen kommer att sjunka så snabbt

och så kraftigt som utredningen förutsatt. Under alla förhållanden är det nödvändigt, att

statsmakterna vidtager åtgärder för att bereda de ungdomar, som avlagt studentexamen

vid allmänbildande gymnasium lämplig yrkesutbildning. En förutsättning för att utredningens

beräkningar rörande övergångsfrekvensen skall komma att visa sig tillnärmelsevis

riktiga är nämligen, att nya eller vidgade utbildningslinjer utanför universiteten och högskolorna

står till deras förfogande. Om så icke blir fallet, kommer ungdomarna antingen

att i ännu större utsträckning söka sig till sådana icke spärrade utbildningslinjer vid

universiteten, där arbetskraftsbehovet i framtiden kan beräknas komma att bli väl tillgodosett,

eller gå ut i yrkesarbetet utan någon som helst yrkesutbildning. Enligt TCO:s

mening bör sålunda möjligheterna att bereda studenter icke-akademisk utbildning bli

föremål för närmare utredning. Härvid bör till prövning upptagas icke endast den nämnda

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

lärarutbildningen utan också andra områden och utbildningslinjer, som för närvarande i

mindre utsträckning rekryteras av studenter, såsom landskanslistutbildningen, den husliga

utbildningen, sjuksköterskeutbildningen samt utbildningen inom försäkringsbranschen och

bankvärlden. Utredningen bör närmast ta sikte på möjligheterna att till mitten av 1960- talet bereda minst 6 000—7 000 studenter utbildning av ifrågavarande slag. Härvid bör

särskilt observeras, att ett mycket stort antal av de studenter, som söker sig till ickeakademisk

utbildning torde komma att utgöras av kvinnor. Över huvud finns det anledning

att på skilda sätt söka motverka det traditionellt relativt snäva yrkesvalet bland

såväl manliga som kvinnliga studenter.

Vid en totalbedömning av den tillströmning och examination från universiteten och

högskolorna, som utredningen förutsatt, kan ifrågasättas, huruvida icke de spärrade utbildningsanstalterna

även med den av utredningen föreslagna expansionen kommer att

vara underdimensionerade i jämförelse med de fria utbildningsbanorna. TCO finner det

utomordentligt angeläget, att en närmare prövning kommer till stånd av möjligheterna

att realisera förslaget om ett successivt upphävande av de befintliga spärrarna. Under

alla förhållanden måste planeringen och utbyggnaden av de spärrade utbildningslinjerna

ske på sådant sätt, att en snabb och väsentlig ökning av intagningskapaciteten kan komma

till stånd, därest detta påfordras med hänsyn till utvecklingen på den akademiska arbetsmarknaden.

TCO finner i fråga om civilingenjörsutbildningen under den närmaste femårsperioden

den kraftigt ökade intagningen väl motiverad. Det synes nu knappast möjligt att bedöma,

huruvida intagningen efter år 1965 bör begränsas till 1 800 eller om en fortsatt ökning

bör ifrågakomma.

Det kan knappast hävdas, att de av utredningen förutsatta förändringarna i relationerna

mellan antalet yrkesverksamma civilingenjörer respektive naturvetare har grund

i den faktiska eller förväntade efterfrågan, i synnerhet som enligt utredningens beräkningar

bristen på lärare i naturvetenskapliga ämnen kommer att upphävas aren närmast efter

1965. Om den av utredningen förutsatta tillströmningen till de naturvetenskapliga fakulteterna

förverkligas, innebär detta, att det helt övervägande antalet naturvetare kommer

att få sin sysselsättning icke inom skolväsendet utan på arbetsområden, där alternativa

möjligheter ofta torde föreligga att anställa civilingenjörer eller personer med naturvetenskaplig

utbildning. Om TCO likväl anser sig kunna förorda en tillströmning till de

naturvetenskapliga fakulteterna av den storleksordning, som utredningen förutsatt, sker

detta under vissa bestämda förutsättningar. För det första måste enligt TCO:s mening

det redan av andra skäl fullt motiverade kravet att minska storleken av klassavdelningarna

snabbt förverkligas, vilket möjliggöres genom den bättre balansen mellan tillgång och

efterfrågan på naturvetenskapligt utbildade lärare. Vidare måste emellertid den naturvetenskapliga

utbildningen vid universiteten anpassas efter de förändringar i naturvetarnas

arbetsmarknad, som utredningens beräkningar rörande antalet yrkesverksamma naturvetare

förutsätter.

Under alla förhållanden är det klart, att icke ens det antal humanister, som vid förverkligande

av den av utredningen förordade minskningen av tillströmningen till humanistiska

studier kommer att utexamineras, kan finna sysselsättning på de gängse yrkesbanorna,

och humanistutbildningens innehåll och utformning måste därför radikalt förändras.

Osäkerheten beträffande de »rena» humanisternas framtida arbetsmarknad föranleder

utredningen att förorda en ökad relativ andel inom de humanistiska fakulteterna för

samhällsvetarna. TCO vill understryka vad utredningen i detta sammanhang anfört, och

vill med hänsyn till att en differentierad humanistutbildning knappast kan komma till

stånd inom de allra närmaste åren snarast förorda, att förskjutningen i riktning mot en

ökad relativ andel samhällsvetare åtminstone i början av 1960-talet blir något starkare

än vad utredningen förutsatt. Någon risk för balansrubbningar i samhällsvetarnas arbetsmarknad

av samma karaktär som för de rena humanisterna torde nämligen inte föreligga.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

En väsentlig utbyggnad av intagningen av civilekonomer är erforderlig redan med hänsyn

till att civilekonomutbildningen är en så ny utbildningsform, att först nu ersättningsbehov

börjar att uppstå. Därjämte kan man emellertid påräkna, att ett betydande utvidgningsbehov

kommer att föreligga. TCO vill betona, att det synes angeläget, att den

av utredningen förutsatta intagningen, 700 studerande per år vid handelshögskolorna och

universiteten, bör uppnås något tidigare än 1966/67.

LO anser, att tillströmningen av studenter och jämställda till universitet och

högskolor kommer att bli högre än vad utredningen förutsätter, och anför ytterligare

följande.

Därför bör man pröva alla möjligheter att bereda flera än vad utredningen förutsätter

dylik utbildning. Denna bör främst inriktas på utbildningen av ett större antal civilingenjörer,

läroverksingenjörer, civilekonomer, naturvetare och samhällsvetare inklusive

psykologer. Skulle vi sedan likväl få ett överskott på humanister, så kan klassernas storlek

pa olika utbildningsnivåer minskas och en bättre grundundervisning erbjudas, något som

kommer att öka kvaliteten på all bildning och utbildning.

Svenska civilekonom]öreningen yttrar bl. a. följande.

I fråga om antalet examinerade från gymnasierna torde utredningens beräkningar vara

rätt säkra, eftersom gymnasiernas kapacitet under den närmaste tioårsperioden relativt

väl kan överblickas. Vad däremot gäller de kvantitativa bedömningarna av studenternas

önskan till akademisk vidareutbildning, förefaller beräkningarna osäkrare. Det torde icke

vara omöjligt, att utvecklingen kan komma att medföra att tillströmningen till de högre

undervisningsanstalterna blir större än utredningen förutsett.

Enligt föreningens åsikt finns det all anledning förmoda, att arbetsmarknaden för civilekonomerna

under överskådlig tid kommer att vara så god, att civilekonomutbildningen

i fortsättningen torde komma att locka minst samma relativa andel av studenterna som

hittills. Föreningen anser därför, att utredningens beräkningar av hur många studenter,

som under den närmaste tioårsperioden kommer att efterfråga civilekonomutbildning,

snarast ligger för lågt. Vid ett försök till totalbedömning av det framtida behovet av

civilekonomer har föreningen icke kunnat finna annat än att den i utredningen gjorda

beräkningen förefaller rimlig.

Föreningen instämmer med utredningen i att studentexamen bör utgöra grund för

intagningen till de akademiska läroanstalterna och att någon inträdesprövning utöver

denna i princip icke bör förekomma, men utgår för sin del ifrån, att tillströmningen till

civilekonomutbildningen kommer att vara så kraftig, att en fördubbling av intagningskapaciteten

icke tillnärmelsevis räcker för ett slopande av spärrarna.

SFS anför bl. a. följande.

Enligt SFS:s uppfattning är det knappast troligt, att ökningen av studentexamensfrekvensen

kommer att reduceras i den omfattning utredningen förutsätter för åren

1963—1965. Mot bakgrunden av de senaste årens inskrivningssiffror vid universitet och

högskolor synes det SFS tveksamt, om utredningens antagande om en 65-procentig övergångsfrekvens

kan anses utgöra en realistisk bedömning. Då SFS finner det troligt, att

universitetsutredningen underskattat såväl studentexaminationens omfattning som övergångsfrekvensen

till universitet och högskolor, måste slutsatsen bli, att den av utredningen

föreslagna utbyggnaden utgör ett minimiprogram, som måste genomföras med

största skyndsamhet. Vid detaljplaneringen av universitetens och högskolornas utbyggnad

måste hänsyn tagas till att studenttillströmningen med största sannolikhet kommer att

påkalla omfattande utvidgningar av programmet. Vidare är det nödvändigt, att statsmakterna

omgående vidtar aktiva åtgärder för att vid sidan av de akademiska utbild
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ningslinjerna skapa nya utbildningsvägar, som bygger direkt på studentexamen. Eljest

riskerar man, att ökningen av gruppen studenter inom icke-akademiska yrken kommer

att släpa efter i relation till ökningen av det totala studentantalet. Man torde till och

med kunna påstå, att förutsättningen för en reducerad övergång till universitet och högskolor

är, att tillströmningen till de yrkesinriktade utbildningslinjerna blir större än vad

utredningen rekommenderar.

En av de viktigaste faktorerna både för tillströmningen till universitet och högskolor

och för efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft är gymnasiets differentiering på

teoretiska och praktiska linjer. Skolöverstyrelsen har i en hösten 1959 publicerad utredning

framhållit önskvärdheten av att en allmän gymnasieutredning kommer till stånd.

SFS finner det ytterst angeläget, att denna utredning snarast tillsättes. Härvid måste

observeras inte endast frågan om påbyggnadslinjer på enhetsskolan utan också avvägningen

mellan allmänna gymnasier och fackgymnasier jämte problemen om upprättande

av gymnasielinjer av helt ny karaktär. Utredningen bör även få till uppgift att åstadkomma

en enhetlig planering av gymnasie- och universitetsutbildningen. Vid tillskapandet

av nya gymnasier synes det önskvärt att i första hand fackgymnasier inrättas. Den av

utredningen antagna ökningen av examinationen vid fackgymnasierna torde komma att

visa sig otillräcklig. SFS vill därför bestämt hävda, att utbyggandet av specialgymnasierna

bör ske i snabbare takt än vad utredningen skisserar. Detta är i överensstämmelse med

näringslivets krav och kan bidraga till att minska tillströmningspressen på de allmänbildande

gymnasierna och därmed — på längre sikt — även på de fria fakulteterna.

En av SACO verkställd lärarprognos visar, att med nuvarande elevantal i klasserna

endast något mer än en femtedel av de nyexaminerade filosofie kandidaterna och magistrarna

år 1965 kommer att kunna beredas plats som läroverkslärare. Även om elevantalet

i klassavdelningarna minskas, kommer större delen av de nyexaminerade att få söka sig

till arbetsområden utanför lärarbanan. Tidigare har lärarbristen angivits som hinder för

ett uppfyllande av det ur pedagogisk synpunkt angelägna reformkravet på mindre klassavdelningar.

I en situation med bättre lärartillgång bör det vara möjligt att successivt

reducera elevantalet per klass i såväl gymnasium som realskola och enhetsskola. Under

1960-talet torde inte enbart bristen på humanister bli upphävd. Även bristen på naturvetenskapligt

utbildade lärare kommer att vara eliminerad vid slutet av decenniet.

Det ökande utbudet av humanistiskt utbildad arbetskraft medför, att de traditionella

sysselsättningsområdena för humanisterna inom en snar framtid kommer att visa sig otillräckliga.

Humanisterna måste i allt större utsträckning söka sig över till nya sektorer av

arbetsmarknaden. Som en nödvändig förutsättning för anpassningen till den förändrade

arbetsmarknadssituationen framstår en förnyelse och differentiering av humanistutbildningen.

Den nuvarande utbildningen ger nämligen kunskaper med synnerligen begränsad

användbarhet inom andra än de traditionella humanistyrkena. SFS vill starkt förorda,

att en särskild humanistutredning kommer till stånd.

Det är av största vikt att tillgång finnes till kompetenta yrkes vägled are med ingående

kännedom om utbildnings- och arbetsmarknadsförhållanden på de olika akademikerområdena.

SFS förutsätter, att de yrkcsrådgivande myndigheterna ges ökade resurser och

att därvid i första hand den yrkesvägledande verksamheten i gymnasierna förstärks.

Även om utbildningsväsendets utveckling skulle komma att överensstämma med universitetsutredningens

intentioner, torde redan inom de närmaste åren uppstå stora problem.

Utredningen räknar med att universitetens och högskolornas intagningskapacitet måste

ökas med ungefär 50 procent under 1960-talet. SFS vill helt instämma i utredningens

rekommendation, att den största delen av utbyggnaden måste komma till stånd redan

under decenniets första hälft. Likaså delar SFS utredningens uppfattning, att den övervägande

delen av de nya utbildningsplatserna måste tillskapas vid spärrade institutioner,

fakulteter och högskolor. Såväl universitetsutredningens senaste undersökningar som tidi
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

gare gjorda utredningar ger vid handen, att det största behovet av akademisk arbetskraft

kommer att föreligga inom industri, handel och hälsovård.

SFS finner, att möjligheter bör skapas att öka intagningskapaciteten vid de tekniska

högskolorna till mer än 1 850 elever per år med hänsyn till att arbetsmarknadens behov

av civilingenjörer kan komma att stiga utöver vad universitetsutredningen antar.

Med hänsyn till den kommande arbetsmarknadssituationen är det synnerligen angeläget,

att den av utredningen beräknade riktpunkten av 700 årligen nyintagna ekonomie studerande

uppnås redan inom 3 ä 4 år, d. v. s. ett par år tidigare än vad som förutsatts i

utbyggnadsprogrammet.

I fråga om läkarutbildningen finner SFS det synnerligen angeläget, att de medicinska

läroanstalternas utbildningskapacitet snarast utökas. Den långsiktiga planeringen av läkarutbildningen

bör sedan bygga pa de resultat, som den nyligen tillsatta läkarutredningen

framlägger. Behovet av utredning rörande de återverkningar, som en ökad medicinsk

forskning och en ökad integrering mellan medicinska och andra akademiska utbildningslinjer

kan få på det framtida utbildningsbehovet, synes mycket angeläget.

Utredningen antar, att antalet närvarande studerande vid de teologiska fakulteterna ej

kommer att na upp till 1 000 under hela 19G0-talet. SFS anser det vara orealistiskt att

räkna med en så markant reducerad takt i tillströmningsökningen. Den eliminering av

prästbristen, som utredningen rekommenderar, bör komma till stånd före 1970, då en

kraftig ökning av ersättningsbehovet kan förutses inträffa. Organisationen finner det

antagligt, att prästbristen kan elimineras, om 1 400 blivande präster examineras under

1960-talet. Härför kräves — om examinationsfrekvensen når upp till 70 procent — att

1 300 teologer med inriktning på prästyrket inskrives under femårsperioden 1960/61—

1964/65. Vidare kan man räkna med att ungefär en tredjedel av varje inskrivningsårgång

framför allt blivande kristendomslärare — erhåller utbildning vid teologisk fakultet

men avlägger examen vid humanistisk. Därtill kommer teologer med annan yrkesinriktning.

Sveriges konservativa studentförbnnd betonar, att utredningens förslag om

den framtida utbyggnaden av de högre läroanstalterna måste betraktas som ett

minimiprogram, då utredningens beräkningar om den väntade tillströmningen

på åtskilliga punkter torde vara alltför snäva. Förbundet anför vidare följande.

Den av utredningen förutsedda tillströmningen till de humanistiska fakulteterna kommer

att medföra allvarliga sysselsättningsproblem för denna kategori av akademiker,

därest icke snabba åtgärder vidtages från samhällets sida. Det synes uppenbart, att den

nuvarande humanistutbildningen med huvudsaklig inriktning på framför allt lärarbanan

måste på ett helt annat sätt än som nu sker anpassas efter samhällets utveckling och

de alltmer differentierade marknadsbehoven.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund yttrar bl. a. följande.

Ungdomens ökade utbildningsintresse är ett av de mest markerade dragen i samhällsutvecklingen.

Full sysselsättning, stigande materiell standard, social och kulturell utjämning

och icke minst samhälleliga stödåtgärder har bidragit till att stimulera detta utbildningsintresse

inom allt vidare folkgrupper. Det finns all anledning att förmoda att

efterfrågan pa utbildning vid fortsatta ekonomiska framsteg och en fortsatt progressiv

samhällsutveckling kommer att öka i minst samma takt som hittills. Helt naturligt kommer

tdlströmningen till läroanstalter som meddelar högre teoretisk utbildning därvid att

vidgas i betydande grad. Av cirka 60 000 yrkesverksamma akademiker har endast 5 000—

6 000 rekryterats från de grupper av arbetare, småföretagare och lägre tjänstemän, som

utgör en klar majoritet av befolkningen. Det är främst från dessa grupper som — om de

studiesociala åtgärderna fortsätter att utbyggas -—- den ökade tillströmningen är att förvänta.

Det är därför framför allt de som kommer att drabbas av en underlåtenhet från

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

samhällets sida att snabbt och kraftigt bygga ut det högre undervisningsväsendets kapacitet.

Vi kommer under det närmaste decenniet att uppleva ett skede då traditionella

barriärer till högre utbildning — väsentligen av ekonomisk art men också psykologiskt

betingade — bryts ned. Det är en fullkomligt orealistisk politik att försöka motverka

eller fördröja denna process genom en skärpning av intagningsvillkoren eller en hårdare

selektivitet i rekryteringen till högre utbildning. Det gäller däremot för samhället att

försöka länka den kvantitativa expansion som kommer att drivas fram av ungdomens

krav på vidgad allmänbildning och bättre grund för yrkesverksamhet på ett sätt som

så långt möjligt svarar mot samhällets och arbetsmarknadens behov.

Teologiska fakulteten i Uppsala anför huvudsakligen följande.

Vid bedömningen av tillströmningen till de teologiska fakulteterna utgar universitetsutredningen

från att »den ökning, som skedde omedelbart efter genomförandet av den

nya studieordningen för teologer, nu minskat i styrka». Detta är riktigt, om man utgar

från förhållandena mellan åren 1955—57/58, då man just kan konstatera nämnda minskning.

Så är dock icke fallet om de båda sista åren 1958—1959 medräknas. Detta framgar

också av universitetsutredningens egna siffror, där för året 1958/59 till och med redovisas

högre siffror än 1955/56. Dessa siffror är dock väsentligen mycket lägre än de verkliga

inskrivningssiffroma, då universitetsutredningen bygger på den årliga inskrivningen vid

universiteten med angivande av studieriktning och icke med den verkliga inskrivningen

i fakulteten. De teologiska fakulteterna erhåller nämligen ett icke obetydligt antal studerande

från de filosofiska fakulteterna. Den verkliga inskrivningen ligger sålunda genomgående

under dessa fyra år cirka 50 procent högre än de av universitetsutredningen angivna

siffrorna. Under läsåret 1959/60 räknade sålunda universitetsutredningen med en

inskrivning av 140 studerande. I verkligheten inskrevs under höstterminen 1959 179, alltså

cirka 30 procent mera.

Jämväl universitetsutredningens beräkningar av behovet av teologiskt utbildad arbetskraft

synes fakulteten tilltagna kraftigt i underkant. Även om ingen hänsyn tages till

övriga yrken med behov av teologiskt utbildad arbetskraft, skulle enligt fakultetens beräkningar

inskrivningsbehovet av teologer för präst- och lärarbanan årligen omfatta ungefär

400 studerande. Det är därför uppenbart, att det av universitetsutredningen redovisade

inskrivningsbehovet under den första femårsperioden av 850 inte ens utgör hälften

av arbetsmarknadens behov, som enligt de förut redovisade siffrorna torde röra sig om

minst 2 000.

Ilistorisk-filosofiska sektionen i Uppsala yttrar bl. a. följande.

I likhet med utredningen finner sektionen, att kravet på balans inom den akademiska

arbetsmarknaden bör kunna tillgodoses genom upplysningsverksamhet om utsikterna på

olika delar av denna marknad — den långsiktiga riktpunkten för universitetspolitiken bör

innebära ett raserande av spärrar för tillträde till olika utbildningslinjer. Sektionen vill

därför understryka vikten av att utredningens planer för utbyggnad inom hittills spärrade

utbildningsområden realiseras. Sektionen har vidare med tillfredsställelse uppmärksammat

utredningens önskemål rörande differentierad utbildning inom de humanistiska fakulteternas

ram.

Det större konsistoriet i Uppsala instämmer i utredningens uttalanden rörande

inträdesspärrar och finner en differentiering av humanistutbildningen i hög grad

påkallad. Konsistoriet föreslår därjämte inrättande av en fast, interakademisk

samarbetsorganisation för ett fortlöpande planeringsarbete — lämpligen under

universitetskanslerns ordförandeskap.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

Teologiska jakulteten i Lund uttalar bl. a. följande.

Fakulteten kan icke finna den av utredningen valda riktpunkten för de teologiska

fakulteternas dimensionering tillfredsställande. Den tidsrymd utredningen räknar med för

hävande av prästbristen synes vara alltför lång. En under ett par decennier bestående

prästbrist måste medföra ytterst kännbara olägenheter. Fakulteten finner det vidare överraskande,

att utredningen i sina riktlinjer inskränkt sig till att söka eliminera enbart

prästbristen men däremot synes räkna med att bristen på kristendomslärare skall bestå.

I själva verket utgör utbildningen av kristendomslärare en högst avsevärd del av de

teologiska fakulteternas undervisning och examination, enligt ungefärliga beräkningar 30

å 35 procent. Allt synes enligt fakultetens mening tala för att detta procenttal i framtiden

kommer att stiga, då enligt gjorda beräkningar det totala behovet av lärare i kristendomskunskap

vid de högre skolorna, uttryckt i heltidstjänster, torde komma att öka med

45 procent mellan läsåren 1957/58 och 1966/67.

Det större konsistoriet i Göteborg yttrar bl. a. följande.

Även om utredningen skulle få rätt i sitt antagande, att tillströmningen till humanistiska

fakulteterna relativt sett skulle minska, vilket förefaller tvivelaktigt, kommer sysselsättningen

av den humanistiskt utbildade arbetskraften att utgöra ett svårlöst problem. En

i och för sig högeligen önskvärd sänkning av antalet elever per klassavdelning i våra

skolor skulle utan tvivel utgöra ett verksamt botemedel. Möjligheten att genom en differentierad

studiegång lösa humanistöverskottets problem inom de humanistiska fakulteterna

bör enligt konsistoriets mening icke överskattas. Det lärer icke kunna undvikas, att

humanister som på denna väg införes på arbetsmarknaden kommer att vid konkurrensen

om olika tjänster befinna sig i en ogynnsam position i förhållande till de studerande som

genom fackstudier direkt förberett sig för det praktiska livets olika arbetsuppgifter.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola uttalar bl. a. följande.

Avdelningen har för sin del intet att erinra mot utredningens beräkningar av det framtida

studentantalet. Det är sålunda mycket sannolikt, att utredningen rätt bedömt riskerna

för ett framtida humanistöverskott. Avdelningen delar utredningens uppfattning,

att den av utredningen framlagda modellen bör betraktas som ett program för en önskvärd

utveckling. Även om utvecklingen kommer att överensstämma med utredningens

förhoppningar, kommer de humanistiska fakulteterna att få motta ett så avsevärt antal

studerande, att risken för en överproduktion redan inom de närmaste åren är så stor, att

åtgärder av något slag måste vidtas. Avdelningen avstyrker införandet av spärrar, men

vill samtidigt kraftigt understryka, att en minskad tillströmning till humanistisk utbildning

måste komma till stånd på andra vägar. Därvid kommer främst de icke akademiska

utbildningsbanoma i blickpunkten. Utredningen har förutsatt, att dessa i ökad utsträckning

kommer att dra till sig studenter. Avdelningen finner detta antagande sannolikt men

vill ifrågasätta, om utvecklingen härvidlag kommer att gå så snabbt, som utredningen

förutsatt. Med hänsyn till nödvändigheten av en snabbt verkande kraftig ökning av

tillströmningen till icke akademiska utbildningsbanor måste åtgärder, som underlättar

utvecklingen i sådan riktning, snarast vidtagas. Avdelningen vill då starkt understryka, att

en omfattande utbyggnad av specialgymnasierna får antas medföra, att ett större antal

studerande efter avlagd gymnasieexamen kommer att söka sig till praktisk yrkesverksamhet.

Om utbyggandet av de spärrade fackhögskolorna inte tillätes ske i den takt, som

utredningen förutsatt, torde tillströmningen till de humanistiska studierna komma att öka

långt utöver utredningens beräkningar. Avdelningen önskar kraftigt betona den avgörande

betydelsen av att utredningens förslag i dessa avseenden i allt väsentligt godtages av

statsmakterna. En väsentligt minskad tillströmning till högre studier torde vidare ej

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

kunna uppnås med mindre än att yrkesvägledning och studierådgivning beredes avsevärt

större utrymme såväl på gymnasiet som vid universiteten.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm anser tandläkarhögskolorna

tillhöra den typ av högskolor vid vilka, enligt utredningen, spärr är ofrånkomlig

vid intagningen.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö finner, att utredningens beräkningar

om tillströmningen till akademiska studier ej kan tillbakavisas och

att åtgärder måste vidtagas för att bereda tillräckliga och lämpliga studiemöjligheter

för den utbildningssökande ungdomen, och anför ytterligare följande.

Behovet av tandläkare har beräknats av 1951 års tandläkarkommitté och har även

berörts i det av 1957 års folktandvårdssakkunniga i år framlagda betänkandet »Folktandvården»

(SOU 1960:1). Genom dessa undersökningar jämte pågående utredningar

och andra uppdrag förefaller det klart, att ytterligare en tandläkarhögskola snarast bör

inrättas och förläggas till Göteborg. Kollegiet finner på grund härav det knappast påkallat

att nu föranstalta om särskild utredning rörande det framtida behovet av tandläkare

och kapaciteten vid den tilltänkta utbildningsanstalten.

Universitetskanslern framhåller i sitt remissyttrande huvudsakligen följande.

Universitetsutredningens senast framlagda betänkande inledes med en omfattande

undersökning av tendenserna på akademikernas arbetsmarknad, vilken leder fram till de

rekommendationer, varpå utredningens förslag om ett utbyggnadsprogram för 1960-talet

är grundat. Redan av denna kortfattade sammanfattning av innehållet i betänkandets

första del framgår, att här dels är fråga om en statistisk undersökning av prognoskaraktär,

dels om en serie av till denna anslutande värdeomdömen och rekommendationer av utbildnings-

och arbetsmarknadspolitisk art. Detta har också med tydlighet framhållits av

utredningen och måste stå fullt klart för varje uppmärksam läsare av betänkandet. Klargörande

är här exempelvis utredningens uttalande på s. 164 i betänkandet, där utbildningen

av akademiker betecknas som »en väsentlig strategisk faktor i planeringen för

samhällets utveckling», och där det vidare heter: »De antaganden som ligger till grund

för beräkningarna om utbildning av akademisk arbetskraft kan från denna synpunkt

ges en annan innebörd än ett försök till prognos. De kan sägas karakterisera en samhällsutveckling

som anses önskvärd.» Tyvärr torde det dock vara nödvändigt att räkna

med, att dessa förhållanden ej alltid kommer att i tillräcklig mån beaktas, varför det

föreligger en risk för att utredningens rekommendationer på sina håll kommer att uppfattas

som entydigt och objektivt fastslagna grundvalar för de politiskt bestämmande

instansernas handlande. I själva verket är de här förekommande långtidsprognoserna,

såsom även utredningen understryker, behäftade med en mycket betydande osäkerhet,

och de slutliga rekommendationerna vilar därför ofta på svag grund. I några fall — exempelvis

i fråga om tillgång och behov av teologer och jurister — har utredningens prognoser

och slutsatser också redan av vederbörande akademiska myndigheter utsatts för en kritik,

som ej synes mig sakna fog. I stort sett och med vissa reservationer, som framgår av det

följande, synes mig dock utredningens rekommendationer, sådana de sammanfattas på

s. 184—203 i betänkandet, vara så väl underbyggda, som tillgängliga statistiska data

medgiver. De kan därför enligt min uppfattning nu tjäna som utgångspunkt för principbeslut

om ett utbyggnadsprogram, under förutsättning att en kontinuerlig revision av de

grundläggande prognoserna får ingå som ett väsentligt led i det fortsatta planeringsarbetet.

Jag vill i detta sammanhang uttryckligen framhålla, att jag härvid utgår från

att utredningens rekommendationer om en viss minskning av tillströmningen till humanistiska

studier icke är avsedda att föranleda någon reduktion av det kraftigt ökade stöd till

humanistisk forskning, som enligt min mening är starkt påkallat.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

På s. 178—181 i betänkandet diskuterar utredningen frågor rörande fria eller spärrade

utbildningslinjer. Som riktpunkt för universitetspolitiken uppställes en successiv avveckling

av befintliga intagningsspärrar, samtidigt som det framhålles, att ett sådant program

endast på lång sikt kan förverkligas. Utredningen tar emellertid bestämt avstånd från

tanken på införandet av spärr vid de filosofiska fakulteterna och betecknar sitt härvid

förda resonemang som åtminstone i någon mån giltigt även för de övriga fria fakulteterna.

En nödvändig konsekvens av detta resonemang, till vilket jag i huvudsak kan ansluta

mig, synes vara att utredningens rekommendationer rörande särskilt de filosofiska fakulteternas

dimensionering måste underkastas viss omprövning under det fortsatta planeringsarbetet.

Som första punkt i programmet för den vidare utbyggnaden anger utredningen, att

universitet och högskolor vid mitten av 1960-talet bör kunna årligen taga emot 40 procent

flera nyinskrivna än de gjorde läsåret 1958/59. För att möjliggöra detta föreslår utredningen

ej blott åtgärder för kraftig utbyggnad av nu befintliga lärosäten, utan även inrättandet

av nya, såsom en ny teknisk högskola i Lund och en matematisk-naturvetenskaplig

fakultet i Göteborg.

Det praktiska genomförandet av ett så omfattande utbyggnadsprogram måste, om

avsett resultat skall kunna vinnas, baseras på en i detalj utarbetad, långsiktig planering.

Enligt utredningens förslag skall några av de viktigaste delarna av arbetet härmed uppdragas

åt särskilda kommittéer. En oundgänglig förutsättning för ett framgångsrikt planeringsarbete

är emellertid enligt min mening, att statsmakternas ställningstagande till

utbyggnadsprogrammet kommer att innefatta en deklaration, som i stora drag anger den

standard och den omfattning och därmed även den kostnadsram, man kan räkna med för

utbyggnaden under den tid, utredningens program avser. Utgångspunkten måste därvid

vara den, att varje befintligt eller tillkommande lärosäte skall, inom ramen för sin förutsatta

storlek, byggas ut till full kapacitet både för forskning och undervisning. Först sedan

den totala kostnadsram, med vilken man på längre sikt minst kan räkna, genom en sådan

deklaration blivit någorlunda fixerad, är det möjligt att så utforma planeringsarbetet, att

tillgängliga medel får effektivaste möjliga användning

För att kunna prestera ett fullgott arbete måste varje fakultet eller högskola inom sitt

område vara fullt utrustad för forskning och undervisning. Enligt min mening bör detta

vara den avgörande synpunkten, då det gäller inrättande av nya fakulteter eller högskolor.

Sådana åtgärder bör ej företagas i vidare omfattning än att såväl de nya lärosätena som

de redan befintliga av samma slag kan göras fullrustade inom den tid, utbyggnadsprogrammet

omfattar, och inom den kostnadsram, statsmakterna är villiga att ställa till

förfogande. Ett mindre antal med avseende på personal, lokaler och materiel fullrustade

enheter är avgjort att föredraga framför ett större antal svältfödda. Det är främst av

detta skäl, jag finner det så angeläget att ett principbeslut om standard, omfattning och

kostnadsram för utbyggnadsprogrammet kommer till stånd. Jag vill i detta sammanhang

även uttala min anslutning till ett av det större konsistoriet i Uppsala framfört förslag

om inrättande, lämpligen under universitetskanslerns ordförandeskap, av en fast interakademisk

samarbetsorganisation för ett fortlöpande planeringsarbete. På sätt konsistoriet

antytt, skulle ett sådant organ även enligt min mening ha en mycket betydelsefull uppgift

att fylla.

Över huvud taget synes det angeläget, att utvecklingen så litet som möjligt låses fast

genom definitiva beslut rörande den detaljerade utformningen av olika föreslagna reformåtgärder,

innan tillfälle till förnyad ingående granskning beretts de akademiska myndigheterna.

Principbeslut i de viktigaste frågorna, liksom besluten om tillsättande av föreslagna

kommittéer, torde böra fattas i den ordning utredningen tänkt sig, även om utredningsuppdragen

till kommittéerna enligt min mening borde få en från utredningens

förslag något avvikande utformning.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 127

I en efter remisstidens utgång inkommen skrivelse uttalar kanslern bl. a.

följande.

Det av utredningen föreslagna utbyggnadsprogrammet för universitet och högskolor är

grundat på utredningens omfattande undersökning av tendenserna på akademikernas

arbetsmarknad. Även om de här förekommande långtidsprognoserna måste anses vara

behäftade med en betydande grad av osäkerhet, har jag förklarat mig anse utredningens

rekommendationer kunna tjäna som grund för ett principbeslut, under förutsättning att

cn kontinuerlig revision av de grundläggande prognoserna får ingå som ett väsentligt led

i det fortsatta planeringsarbetet. En dylik omprövning av prognoserna har jag betecknat

som en första angelägen arbetsuppgift för det föreslagna prognosorganet. Jag har vidare

hävdat nödvändigheten av ett skyndsamt inhämtande av den eftersläpning, som föreligger

med avseende på forskningens resurser, ävensom vikten av att utredningens kostnadsberäkningar

kompletteras i fråga om en fortsatt upprustning av forskningen och forskarhandledningen.

I här förevarande sammanhang vill jag ytterligare framhålla, att mina nu

refererade uttalanden är direkt grundade på de olika akademiska myndigheternas till mig

insända yttranden över betänkandet. Åtskilliga av dessa har i själva verket, var och en

för sitt verksamhetsområde, givit uttryck åt tvivel på hållbarheten av utredningens antaganden

rörande den framtida tillströmningen av studerande, vilka ansetts alltför lågt

tilltagna. Bakom det av mig framförda kravet på en omprövning av prognoserna såsom

ett viktigt led i det fortsatta planeringsarbetet står sålunda en ovanligt enig akademisk

opinion. Detsamma är fallet i fråga om vikten av att forskningens behov blir till fullo

beaktade vid utbyggnadsprogrammets genomförande, och att utredningens kostnadsberäkningar

i detta avseende kompletteras. Det är med stöd av uttalanden av de akademiska

remissmyndigheterna och samtidigt med hänsyn till hela frågans brådskande

natur, som jag för min del kommit till den i mitt utlåtande angivna ståndpunkten, att

principbeslut om ett utbyggnadsprogram nu bör fattas, varefter den närmare utformningen

bör ske under ett fortsatt planeringsarbete, som inrymmer möjlighet till erforderlig

omprövning av prognoser och kostnadsberäkningar.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm framhåller bl. a. följande.

Vid fritt tillträde till en teknisk högskola finge man ofrånkomligen räkna med lägre

kvalitet på utbildningen, förlängd studietid och därjämte skärpta former för tidig utgallring

av studerande som ej kan tillgodogöra sig utbildningen för att ett någorlunda

acceptabelt resultat skulle kunna ernås. Frågan torde emellertid i nuvarande läge sakna

relevans eftersom den utbyggnad av de högre utbildningsanstalterna som skulle möjliggöra

ett fritt tillträde skulle bli av så stor omfattning och komma att draga sådana kostnader

att den inom överblickbar tid måste bedömas såsom orealistisk.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna yttrar bl. a. följande.

Sedan ett antal år tillbaka föreligger en notorisk brist på personal med högre teknisk

utbildning inom olika fack och den snabba tekniska utvecklingen, som kan förutses fortlöpa

i en alltmer ökad takt, torde med säkerhet komma att successivt öka behovet av

här avsedd arbetskraft. Mot denna bakgrund finner överstyrelsen den av universitetsutredningen

föreslagna utbyggnaden av de tekniska högskolorna till en årlig antagningskapacitet

av 1 844 ordinarie studerande (inräknat lantmäteristuderande) med av utredningen

beräknat tillägg för licentiatstuderande, andra specialstudcrande och extra studerande

ingalunda innefatta någon överskattning av utbildningsbehovet på förevarande

område. Tvärtom torde, såsom ock utredningen själv framhållit, förslaget böra sos som

en minimiplan. Ehuru sålunda en än större utbyggnad redan under den närmaste femårsperioden

kunde framstå som i och för sig önskvärd, vill överstyrelsen emellertid i princip

tillstyrka universitetsutredningens förslag.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm uttalar bl. a. följande.

Det synes även direktionen välbefogat att räkna med ett betydligt ökat behov av civilekonomer.

En bedömning av den framtida utvecklingen möter dock stora svårigheter och

alla beräkningar måste bli osäkra. Detta förhållande manar till försiktighet vid utbyggnaden

av utbildningsapparaten och utgör ett starkt skäl för att gå fram etappvis under

beaktande av de erfarenheter som står att vinna i varje ny utvecklingsfas. En praktisk

anledning att ej redan under de närmaste fem åren sikta på en fördubbling av intagningskapaciteten

ligger däri, att en så snabb ökning med hänsyn till knappheten på lärare

näppeligen kan ske utan att utbildningens kvalitet sjunker. Det bör ej heller förbises att

en del av det ökade behovet av anställda med ekonomisk utbildning kan bli tillgodosett

av elever från handelsgymnasier, detta särskilt om utbildningen där förbättras och studietiden

förlänges.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet anför huvudsakligen följande.

I stort överensstämmer utredningens modellberäkningar med avseende på gymnastiklärare

med den prognos som gymnastiklärarutbildnir.gssakkunniga gjorde i sitt betänkande

år 1951 (SOU 1951:53) och på vilket deras förslag till utvidgning av institutet byggde.

För gymnastiska centralinstitutet rekommenderas en utökning från nuvarande knappt 70

till ungefär 100 årligen intagna. Direktionen vill på det livligaste tillstyrka att en sådan

utökning genomföres med det snaraste.

lngeniörsvetenskapsakademien anför bl. a. följande.

Den metod, som använts av industriförbundets teknikerkommitté för att uppskatta det

framtida ingenjörsbehovet, innebär, att produktionsvärdet per arbetstagare skulle öka med

samma belopp för varje procentenhet som ingenjörstätheten tillväxer — sålunda oavsett

om utgångsläget är en låg eller relativt hög ingenjörstäthet — något som icke syns rimligt.

En av akademiens ledamöter har på grundval av det av teknikerkommittén framlagda

statistiska materialet för perioden 1935—55 uppställt en annan hypotes för sambandet

mellan produktivitet och ingenjörstäthet. Denna hypotes skulle innebära en väsentligt

långsammare tillväxt av produktionen med ingenjörstätheten. Därest ett närmare studium

skulle ge vid handen att hypotesen får anses riktigare än den av teknikerkommittén använda

erfordras sålunda en väsentligt snabbare tillväxt av ingenjörstätheten inom in
dustrien

och därmed även av antalet civilingenjörer. Detta skulle då understryka dels

att universitetsutredningens utbyggnadsförslag har karaktären av ett nödvändigt minimum,

som snarast måste komma till stånd, och dels att en fortsatt utbyggnad — utöver

universitetsutredningens förslag — av främst de tekniska högskolorna skulle erfordras

med början redan under första hälften av 1960-talet.

Statens råd för samhällsforskning yttrar bl. a. följande.

Vid beräkningen av den framtida tillströmningen till universitet och högskolor har

utredningen räknat med en minskning av den andel av studenterna, som kommer att

söka sig till akademiska studier. Enligt rådets mening finnes icke bärande skäl för detta

antagande. Sannolikheten talar snarare för en ökning av antalet akademiker i förhållande

till antalet studenter. Med hänsyn härtill vill rådet hävda, att den av utredningen föreslagna

utbyggnaden av utbildningskapaciteten är för snävt tilltagen.

Den beräknade fördubblingen under 1960-talet av antalet juris studerande torde icke

motsvaras av en lika stor ökning under samma tidsrymd av sysselsättningsmöjligheter

och måste därför väcka betänkligheter.

Riksbibliotekarien understryker, att forskningens ökade omfattning och differentiering

samt bokproduktionens av allt att döma växande årsvolym utan

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 129

tvivel kommer att organisatoriskt och personellt ställa stora krav pa biblioteksväsendet.

Statskontoret anför huvudsakligen följande.

Statskontoret har i och för sig intet emot att betänkandet lägges till grund för ett

handlingsprogram och att det förestående utbyggnadsarbetet bedrives utifrån de riktlinjer,

som angivits av utredningen. Statskontoret är väl medvetet om det trängande

behovet av en kraftig upprustning av de olika akademiska utbildningsvägarna men vill

ändock erinra om att det här är fråga om projekt av sådan storleksordning, att man

måste fråga sig om samhällets resurser tillåter en så utomordentlig kraftansträngning

samtidigt som stora nydaningsarbeten pågår eller förestar inom andra, även närliggande

områden. Ur statsfinansiell synpunkt kommer den förestående upprustningen under alla

omständigheter att innebära en mycket hård påfrestning. Statskontoret förutsätter emellertid,

att de beslut, som nu må komma att fattas, icke får utgöra hinder för senare

ändringsbeslut, om så skulle befinnas ändamålsenligt. Definitiv ställning till respektive

förslag bör således få tagas först när det genom särskilda kommittéer avsedda utredningsarbetet

föreligger helt avslutat.

Det synes uppenbart, att samhällets behov av akademiker från de s. k. spärrade linjerna

i framtiden kommer att vara mycket betydande. De beräkningar och förslag, som

utredningen härutinnan framlagt, torde därför som sadana fa anses vara ytterst välgrundade

och utbyggnadsprojekten i angivna hänseenden maste enligt ämbetsverkets

mening tillmätas en hög angelägenhetsgrad. IVled hänsyn till de utomordentligt stora

kostnadsbelopp i driftanslag och investeringar, varom här är fråga, synes det vara ytterst

angeläget, att utbyggnaden av högskoleväsendet icke ges större totala dimensioner än som

verkligen är strängt nödvändigt och som även på längre sikt kan försvaras. En förutsättning

för den starka tillströmning till universitet och högskolor, som utredningen räknat

med under de närmaste åren, är bl. a., att gymnasieorganisationens intagningskapacitet

kan ökas i samma takt som de stigande årskullarna. Det torde emellertid för närvarande

vara en öppen fråga, om de förefintliga lärarresurserna kommer att tillata en sa kraftig

upprustning som till cirka 14 200 nya studenter redan ar 1962. Av en särskild undersökning

angående behovet av lärare i matematik, fysik och kemi vid de högre skolorna

åren 1959—70 framgår, att lärarbristen i dessa ämnen kommer att vara mycket besvärande

under åtskilliga år framåt. Enligt statskontorets mening kan delta förhållande möjligen

leda till att den studentproduktion, som utredningen räknat med, icke uppnås under

de närmaste åren.

Ett studium av huru antalet tjugoåringar förändras fram till mitten av 1970-talet är

emellertid av intresse. Det visar sig — enligt från statistiska centralbyrån under hand

erhållna uppgifter — att nämnda årskull under 1960 uppgår till ett antal av något över

95 000, vilket antal under de närmast följande fem åren kontinuerligt stiger till en kulminationspunkt

på omkring 131 500 år 1965. Därefter börjar eu retarderad rörelse, som

år 1970 lett därhän, att tjugoåringarnas antal sjunkit till cirka 114 800, vilket antal år

1975 ytterligare minskat till ej fullt 108 000. Med det samband som råder mellan antalet

tjugoåringar å ena sidan och antalet avlagda studentexamina å den andra kan en sa

kraftig minskning av årskullarna efter hand även leda till en stark nedgång av de studerandes

antal och diirmed till en decimering av utrymmesbehovet vid universitet och högskolor.

Enligt statskontorets mening måste dessa synpunkter beaktas och på något sätt

komma till konkret uttryck i planeringsarbetet. Detta bör icke få bedrivas så, att en

överdimensioncring av universitet och högskolor framträder under kommande årtionden.

Det synes enligt ämbetsverkets mening kunna ifrågasättas, huruvida ej de speciella investeringsbehoven

för toppbelastningen på 1960-talet skulle kunna tillgodoses genom mera

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

provisoriska eller elastiska arrangemang, vilka icke behövde bli lika kostnadskrävande

som permanenta anläggningar, avsedda för långvarigt bruk.

Treåriga handelsgymnasielinjer skulle otvivelaktigt kunna avlasta de allmänna gymnasierna

och därigenom även bidraga till att leda ungdomens studier i praktisk riktning.

Frågan om treåriga handelsgymnasier har sålunda genom föreliggande utredning satts i ett

betydligt vidare sammanhang än tidigare. Den stora påfrestningen på gymnasieorganisationen

över huvud och behovet av en relativt starkare utbyggnad av specialgymnasierna

än av de allmänbildande gymnasierna motiverar enligt statskontorets uppfattning, att

man nu överväger förutsättningarna och formerna för en treårig studiegång vid handelsgymnasierna.

Statens sakrevision yttrar bl. a. följande.

I första hand vill sakrevisionen fästa uppmärksamheten på vissa spörsmål, som berör

de högre läroanstalternas utbyggnadsfråga i dess helhet. Revisionen vill sålunda erinra

om att enligt tillgängliga statistiska uppgifter antalet tjugoåringar i landet från och med

år 1966 kommer att nedgå samt att denna minskning kan uppskattas till ungefär 17 000

personer under åren 1966—70 och 7 000 under åren 1971—75. Fn nedgång i tjugoåringarnas

antal med tillhopa omkring 24 000 från år 1965 till år 1975 måste enligt revisionens

uppfattning få kännbara följder även i form av minskad tillströmning till de akademiska

banorna. Sakrevisionen vill därför understryka nödvändigheten av att vid planeringen av

1960-talets universitet och högskolor jämväl beakta de följande decenniernas sjunkande

arskullar med därav följande minskade utbildningsbehov. Fn överdimensionering på längre

sikt skulle innebära fasta kostnader av betydande storlek, vilka i möjligaste mån bör

undvikas genom förutseende planering samt genom att utnyttja provisoriska anordningar

av olika slag under de år, då belastningen blir som störst. Fnligt sakrevisionens mening

kan det därför icke vara tillrådligt, att statsmakterna nu slutgiltigt binder sig för ett

helhetsprogram, vars ekonomiska konsekvenser alldeles icke kan överblickas. Då emellertid

en kraftig utbyggnad av de akademiska utbildningsvägarna synes ofrånkomlig och då

denna utbyggnad bör ske snarast möjligt, vill sakrevisionen ej motsätta sig, att betänkandet

lägges till grund för det fortsatta planeringsarbetet. Innan de partiella utredningarna

avslutats, är det enligt sakrevisionens mening av särskild vikt, att de beslut, som

dessförinnan kan komma att fattas, icke ges sådan bindande karaktär att senare framkomna

detaljplaner icke kan förutsättningslöst prövas och bedömas. Sakrevisionen håller

sålunda före, att i nuläget bindande beslut bör ifrågakomma endast vad angår delförslag,

vilka kan konkretiseras åtminstone i sådan utsträckning, att kostnadssidan kan fixeras,

och vilkas angelägenhetsgrad kan bedömas såsom särskilt hög.

Utredningen har påvisat angelägenheten av att en begränsning av tillströmningen till

de humanistiska utbildningslinjerna kan genomföras. Enligt revisionens mening borde

emellertid en minskad tillströmning på längre sikt till dessa banor ha som logisk förutsättning,

att jämväl gymnasiernas utbildningskapacitet på de klassiska linjerna relativt

minskades. Planeringsåtgärderna på högskolestadiet borde med andra ord enligt sakrevisionens

uppfattning motsvaras av likartade åtgärder på gymnasiestadiet. Ett led i en

sådan tankegång är utredningens förslag om en relativt starkare utbyggnad av specialgymnasierna

än av de allmänbildande gymnasierna.

Sakrevisionen vill vidare fästa uppmärksamheten på den både till omfattning och kvalitet

betydande tekniska utbildning, som bedrives inom enskilda företag, av intresseorganisationer,

korrespondensinstitut m. fl. Fn inventering av denna utbildningsverksamhet

och dess resurser skulle vara av intresse, enär sakrevisionen icke håller för uteslutet

att statsbidrag till dylik verksamhet skulle kunna i viss utsträckning begränsa behovet

av nya eller utvidgade statliga tekniska läroanstalter.

Kommerskollegium anför huvudsakligen följande.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Självfallet inrymmer utredningens framtidsvärderingar många osäkerhetsmoment, och

förslagen kommer därför att i stor utsträckning bygga på allmänna överväganden som

anknyter till en av utredningen såsom önskvärd angiven utveckling. Kollegium anser

emellertid icke, att denna omständighet förringar värdet av förslagen såsom en generalplan

på något längre sikt för samhällsarbetet på den högre utbildningens område. En av

de bärande tankarna i utredningens förslag är att såsom en långsiktig riktpunkt för universitetspolitiken

borde uppställas att alla spärrar för inträde till olika utbildningslinjer

borttages. Kollegium ansluter sig till denna tanke. Ur samhällelig synpunkt bör kunna

krävas att envar, som uppfyller de minimikrav en högre läroanstalt uppställer för inträde

därstädes, också skall få tillfälle att skaffa sig den utbildning läroanstalten tillhandahåller.

Det synes statistiska centralbyrån som om utredningen i stor utsträckning

vid prognosens uppbyggnad, kanske av försiktighetsskäl, på olika punkter valt

moderata eller låga alternativ. Ett högre slutresultat synes dock centralbyrån

kunna vara minst lika sannolikt. Som exempel härpå anför centralbyrån följande.

Utredningen har för perioden 1959—62 gjort en beräkning av hela antalet examina

vid allmänbildande gymnasier och fackgymnasier på basis av antalet elever i första ring

(klass) motsvarande antal år tidigare. För år 1962 har man dock varit tvungen att grunda

beräkningen enbart på statistiska uppgifter om antalet elever i ring I4 år 1958. Antal

elever i ring I3 och elever i fackgymnasierna har måst uppskattas. Man har numera möjlighet

att modernisera beräkningarna av det väntade antalet studentexamina genom att

beakta uppgifter för höstterminen 1959. Detta innebär att beräkningarna av studentexaminationen

år 1962 kan baseras även på antalet elever i gymnasiernas ring I3 och

i de tekniska gymnasiernas första klass. Examinationen vid handelsgymnasierna måste

dock fortfarande bygga på en uppskattning. Följande reviderade resultat avser examinationen

åren 1961 och 1962:

Antalet examina

vid allmänbildan- de gymnasier

Summa examina

År

tekniska

gymnasier

handels-

gymnasier

Summa

examina

i procent av

antalet 20- åringar

1961

10 409

1 309

1 218

12 936

13,07

1962

12 042

1 559

1 260

14 861

13,16

Enligt denna beräkning skulle antalet studentexamina år 1962 bli 670 högre än vad utredningen

antagit. Studentcxamensprocenten skulle komma att ligga vid 13,2 i stället för

utredningens 12,4.

Vissa tendenser kan även urskiljas beträffande år 1963 med hjälp av nu tillgängligt

material och med liknande grad av säkerhet som när utredningen uppskattade examinationen

år 1962. Antalet elever i ring I4 hösten 1959 kan läggas som grund för en beräkning

av antalet examina 1963, varvid man antar att antalet elever i ring I3 höstterminen 1960

kommer att öka med samma genomsnittliga procenttal som gällt de tre senaste åren.

Enligt årets statsverksproposition föreslås antalet nya klasser i de tekniska gymnasierna

bli 14 hösten 1960. Räknat med ett genomsnittligt elevantal om 25 per klass ökar antalet

elever där med 350. Antalet elever i handelsgymnasierna antas bli oförändrat.

Med dessa förutsättningar kan antalet student- och fackgymnasieexamina år 1963 beräknas

bli 17 452 och studentexamensprocenten 14,1 mot de 12,4 respektive 12,9 utredningen

räknat med i sina minimi- och maximialternativ. Utredningens beräkningar av

1960-talets studentexamination kan sålunda på denna punkt anses innebära en icke

oväsentlig underskattning. Räknar man med den nu framräknade studentexamensprocenten

för 1962 om 13,2 procent och för 1963 om 14,1 och i fortsättningen med en årlig

ökning av studentexamensprocenten om 0,5 procentenheter, d. v. s. samma antagande som

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

i utredningens s. k. maximialtemativ skulle studentexaminationen (inklusive examina vid

fackgymnasierna) under perioden 1962—70 bli följande jämfört med universitetsutredningen.

Här upptas då det medelalternativ utredningen arbetar med:

Universitets-

1962

1963

1964

1965

1966

1967

1968

1969

1970

utredningen

Alternativ

14 191

15 773

17 047

17 444

18 155

18 091

18 704

18 567

18 262

beräkning ..

14 861

17 452

19 148

19 853

20 452

20 529

20 818

20 579

20 211

Som en allmän slutsats av här redovisade beräkningar kan anföras att redan det förhållandet

att uppgifter från ett senare år än det senaste utredningen haft tillgång till vid

sina beräkningar ger anledning till en icke oväsentlig justering av prognosen. Detta

konstaterande får dock icke uppfattas som någon kritik mot utredningen utan belyser

endast de svårigheter som finns att även på ganska kort sikt överblicka den framtida

utvecklingen.

Konjunkturinstitutet har i sitt remissyttrande bl. a. gjort vissa tekniska kommentarer

till modellen och de på basis härav dragna allmänna slutsatserna.

Läkarprognosutredningen uttalar bl. a. följande.

Utredningens material utvisar, att varje ökning av läkarutbildningens intagningskapacitet,

som tills vidare kan komma att visa sig önskvärd, också blir möjlig från rekryteringssynpunkt,

d. v. s. med hänsyn till studentexaminationen från ifrågavarande gymnasielinjer

och -grenar. Utredningen visar, att vi synes vara på väg mot en situation med

rikligare försörjning överlag med akademisk arbetskraft. Större spelrum kan sålunda ges

för sådana önskemål beträffande sjukvårdsprogrammets utformning, som samhället kan

antas vilja se genomförda. Stor uppmärksamhet måste också i en sådan situation ägnas

åt de framtida sysselsättningsmöjligheter för läkare, som kan väntas föreligga utöver de

klart konstaterbara behoven.

Vid prövning av det beräkningsmässiga underlaget för utredningens rekommendationer

har vi kommit till den slutsatsen, att utredningen torde ha underskattat expansionskraften

i tillströmningssidans utveckling. Detta synes ytterligare understryka det angelägna i att

en kraftig utbyggnad av den akademiska undervisningens resurser kommer till stånd i

så snabb takt som förhållandena över huvud taget medger. Det är emellertid också på

sin plats att erinra om nödvändigheten av en förhållandevis ännu snabbare ökning av

utbildningskapaciteten hos de utbildningsvägar av icke-akademiskt slag dit studenter kan

söka sig. För oss är det beträffande båda dessa utbildningssektorer naturligt att särskilt

erinra om de krav, som sjukvården och den medicinska forskningen kan väntas komma

att ställa i fråga om sådana personalkategorier som fysiker och kemister, statistiker,

psykologer, kuratorer, sjukgymnaster, sjuksköterskor, teknisk laboratoriepersonal och

läkarsekreterare. I fråga om de av dessa utbildningsvägar, som icke traditionellt rekryterats

med studenter är det angeläget, att utbildningen utformas så, att dessa arbetsfält

erbjuder naturliga alternativ till övriga s. k. studentkarriärer av icke akademiskt slag.

Farmaceututbildningskommittén anmäler, att den av universitetsutredningen

omnämnda undersökningen rörande det framtida behovet av farmaceutiskt utbildad

arbetskraft avslutats inom arbetsmarknadsstyrelsen, och lämnar en

översikt av resultatet av undersökningen. Beträffande denna översikt och den

undersökningsrapport, som styrelsen överlämnat till kommittén, torde få hänvisas

till handlingarna. Kommittén deklarerar vidare sin ståndpunkt i fråga om

rekryteringen till farmaceutiska studier på följande sätt.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

Innan kommittén på grundval av arbetsmarknadsstyrelsens undersökning tar sin definitiva

ståndpunkt till den önskvärda examinationskapaciteten, erfordras ingående samråd

med bl. a. medicinalstyrelsen och de farmaceutiska yrkesorganisationema rörande den

föreliggande prognosen. Kommittén vill dock redan nu framhalla, att den finner det

angeläget med en så jämnt utnyttjad intagnings- och examinationskapacitet som möjligt.

Det synes därför önskvärt, att intagningen vid farmaceutiska institutet baseras på genomsnittssiffror

från en icke alltför kort prognosperiod. Kommittén vill också understryka, att

den finner det angeläget, att farmaceutiska institutet patager sig sin del av ansvaret för

att tillräckliga utbildningstillfällen erbjudas de nu så snabbt växande studentkullarna.

1 hur hög grad detta kan ske, är givetvis en avvägningsfråga. Intagning av fler än SO

apotekarstuderande kan i varje fall under provisorietiden icke praktiskt genomföras.

I fråga om receptariestuderande kan man däremot ta emot upp till 180 studerande, vilket

också för närvarande sker. Ur de allmänna synpunkter, universitetsutredningen anlagt

beträffande tillträde till högre studier, bör det prövas, om den provisoriskt förstärkta

intagningskapaciteten bör utnyttjas i högre grad än som vore motiverat enbart från

läkemedelsförsörjningens synpunkt. En utbildning av apotekare och receptarier i sådan

takt, att den svenska läkemedelsproduktionen icke hämmas av brist på kompetent personal,

kan bedömas vara ett väsentligt ekonomiskt intresse för landet. Att utbildningen

sker i sådan omfattning, att apoteken utan personalsvårigheter kan fullgöra sina åligganden,

är ett berättigat socialt krav. Att enbart ta hänsyn till förhållandena inom läkemedelsområdet

vore emellertid att sätta målet för lågt och det vore föga förenligt med

universitetsutredningens grundsyn på frågan om individens rätt till utbildning. I armaceutisk

utbildning ger, som bl. a. förhållandena i Danmark visar, goda förutsättningar för

yrkesutövning inom andra kemiskt och biologiskt betonade verksamhetsgrenar än läkemedelshanteringen.

Någon risk för en för samhället skadlig överproduktion på farmaceuter

torde därför icke behöva förutses vid en sådan ökning av farmaceutiska institutets kapacitet,

som från andra synpunkter än de snävt prognosbundna ter sig realistisk.

L o kalisering sutredning en rörande statlig verksamhet framhåller huvudsakligen

följande.

Universitetsutredningens beräkningar av den mera långsiktiga utvecklingen av tillströmningen

till olika akademiska läroanstalter är självfallet mycket osäkra, men det förefaller

som om utredningens uppskattningar gjorts alltför försiktiga. Härför synes ett flertal

olika omständigheter tala. Sålunda torde det kunna antagas, att studentexaminationen

kommer att öka snabbare än universitetsutredningen tänkt sig. Vidare förefaller det

osannolikt, att andelen av studentårgångar, som söker sig till akademisk utbildning, skall

sjunka på det sätt universitetsutredningen förutsatt. Även om det genom olika positiva

åtgärder från samhällets sida, t. ex. genom öppnande av nya utbildningsvägar, är möjligt

att påverka utvecklingen, synes man ha anledning utgå från, att universitetsutredningens

beräkningar rörande antalet studenter vid universitet och högskolor år 1970 måste betraktas

som minimisiffror.

Överståthållarämbctet biträder på anförda skäl utredningens rekommendation

om en icke obetydligt ökad tillströmning till de juridiska fakulteterna och anför

därjämte följande.

Även utredningens rekommendation om en fördubbling av intagningen till civilekonomutbildning

synes motiverad. Beträffande civilekonomer torde för statsförvaltningens del

konkurrensen med näringslivet vara särskilt kännbar. Svårare ställer det sig för ämbetet

att göra något uttalande om behovet av samhällsvetare, men ämbetet vill dock understryka

vad i stadskollegiet i yttrande till ämbetet anförts beträffande angelägenheten av

en närmare utredning av frågan om en utbildningsgång för blivande samhällsplanerare.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts yr o-position nr 119 år 1960

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller huvudsakligen följande.

En sjunkande övergångsfrekvens till akademiska studier aktualiserar behovet av en

tillfredsställande utbildning för dem som icke fortsätter med sådana studier. Länsstyrelsen

vill fästa uppmärksamheten pa nödvändigheten av att även detta spörsmål inom en näraliggande

tid blir föremal för utredning och övervägande. Utredningen anser det mest

sannolikt att sänkningen av övergångsfrekvensen till akademiska studier — om den inträffar

kommer att visa sig i en relativt sett svagare tillströmning till de humanistiska

fakulteterna än till övriga akademiska utbildningslinjer och att utvecklingen sålunda leder

till att de humanistiska fakulteterna far en nagot minskande andel av den totala tillströmningen

till universitets- och högskoleväsendet. Länsstyrelsen delar denna uppfattning.

Jämväl utredningens uppfattning i fråga om inträdesspärrar delas i princip av länsstyrelsen.

Mot utredningens allmänna rekommendationer med avseende på de olika utbildningslinjerna

anser sig länsstyrelsen icke böra göra annan erinran än att länsstyrelsen ifrågasätter

om icke utredningen överskattat det behov, som framdeles må föreligga av akademiker

med samhällsvetenskaplig utbildning. Däremot biträder länsstyrelsen utredningens

rekommendationer av en viss minskning av tillströmningen till de rent humanistiska

studierna. En sadan synes erforderlig därest man vill undvika en överproduktion av akademiker

med humanistisk utbildning. Länsstyrelsen vill dock i detta sammanhang understryka

nödvändigheten av att utredningens förslag icke tages till intäkt för ett eftersättande

av de humanistiska fakulteternas behov.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att universitetsutredningens beräkning

av den framtida tillströmningen till akademiska studier är mycket försiktig

och att den såvitt gäller humanisterna innebär en alltför låg uppskattning,

samt anför ytterligare följande.

Bakgrunden till beräkningen torde vara det förhållandet, att man under 1960-talet

räknar med särskilt stora ungdomsårgångar och att man med tanke på minskat antal

ungdomar för tiden därefter bör undvika alltför stora investeringar. Tanken kan i och

för sig vara riktig men länsstyrelsen anser för sin del inte, att det absoluta antalet studerande

kommer att sjunka efter utgången av 1960-talet. Bättre ekonomiska resurser och

ökat intresse för högre studier kommer sannolikt att medverka till en stegrad frekvens

av tillströmningen till den akademiska undervisningen.

Utredningens ståndpunkt till inträdesspärrar är utan tvekan riktig. Tyvärr medger inte

resurserna att sådana spärrar helt avskaffas inom snar framtid.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller huvudsakligen följande.

Självfallet är det mycket svårt att uttala någon bestämd mening om riktigheten av de

grundläggande antaganden som utredningen gjort. Detta hindrar icke, att universitetsutredningens

slutsatser om utvecklingen på akademikernas arbetsmarknad i stort kan

visa sig hallbara. Styrelsen vill emellertid här erinra om att i andra sammanhang utredningar

företagits, som lett till att man nu inom statsförvaltningen planerar överflyttning

av arbetsuppgifter från akademiskt utbildad personal till kanslistpersonal. En dylik överflyttning

torde komma att motverka en ökad »akademikertäthet» inom statsförvaltningen.

Styrelsen delar helt universitetsutredningens principståndpunkt, att den upprustning av

universitet och högskolor, som anses ofrånkomlig, bör få sin tyngdpunkt i de tekniska

högskolorna och de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. I detta sammanhang vill

styrelsen emellertid framhalla, att det för närvarande på den primärkommunala arbetsmarknaden

råder en markerad brist på läkare och tandläkare, varför det är av yttersta

vikt att förutsättningar snarast skapas för en utbyggnad av de medicinska och odontologiska

utbildningsanstalterna.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Målsmännens riksförbund yttrar bl. a. följande.

Det moderna samhällets krav på ökat antal akademiker med naturvetenskaplig, ekonomisk,

samhällsvetenskaplig och teknisk utbildning maste tillgodoses. De investeringar

och kostnader som gäller utbildning av vår ungdom torde enligt riksförbundets mening

vara de mest räntabla för samhället. Mot utredningens allmänna rekommendationer i

fråga om universitetens och högskolornas utbyggnad under 1960-talet och mot de konkreta

förslagen att förstärka utbildningskapaciteten inom olika områden har riksförbundet

således intet att erinra.

Utredningsmännen har ansett, att man kan förvänta sig att en lägre procent av totala

antalet studenter än för närvarande kommer att söka vidareutbildning vid universitet och

högskolor. Förhållandet kan enligt riksförbundets uppfattning komma att bli det motsatta

eftersom en bibehållen hög eller eventuellt högre levnadsstandard torde innebära en tendens

hos föräldrarna att i allt större utsträckning sända sina barn till högre utbildning. Vidare

synes en ökad konkurrens på arbetsmarknaden vid sidan av de nuvarande studentsociala

åtgärderna kunna innebära en högre övergångsfrekvens än vad utredningen räknat med.

Vid sidan av ökad intagning till de spärrade utbildningslinjerna måste man, som framhållits

i utredningen, genom andra ingripanden motverka ett alltför stort utbud av

humanister. Vad beträffar möjligheterna att påverka studieinriktningen hos de unga på

ett tidigt stadium vill riksförbundet starkt understryka vikten av yrkesvägledning och

upplysning till såväl elever som föräldrar om tendenserna pa arbetsmarknaden. Värdet

av en god utbildnings- och yrkesvägledning skulle dock bli ringa därest icke gymnasieorganisationen

anpassades till det framtida universitets- och högskoleväsendet. Riksförbundet

finner därför förslaget om större differentiering av gymnasieutbildningen genom

bl. a. inrättande av specialgymnasier tillfredsställande. Riksförbundet ansluter sig vidare

helt till utredningens förslag om differentierad humanistutbildning. Det är av stor vikt

såväl ur humanisternas egen synvinkel som ur samhällets att den humanistiskt utbildade

arbetskraften får ett mera vidsträckt verksamhetsområde än hittills.

Den fortlöpande prognosverksamheten

Det helt övervägande antalet remissinstanser är ense med universitetsutredningen

om att skapandet av en tillfredsställande organisation för yrkes- och

utbildningsstatistiska undersökningar med prognostiskt syfte icke längre kan

uppskjutas. Beträffande organisationens utformning och administrativa

anknytning råder däremot starkt delade meningar.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm förordar bestämt, att verksamheten

anknytes till arbetsmarknadsstyrelsen vilken bl. a. har att förse den

officiella yrkesvägledningsverksamheten med aktuella uppgifter.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna uttalar, att behovet av ett organ

för det yrkes- och utbildningsstatistiska prognosarbetet är ostridigt och förordar,

att ett dylikt organ inrättas. Överstyrelsen är för sin del ej beredd att taga

bestämd ståndpunkt till frågan om detta organs lämpligaste ställning i organisatoriskt

hänseende men finner dock skäl tala för en anknytning av detsamma till

arbetsmarknadsstyrelsen. Därest den föreslagna nämnden erhåller en tillräckligt

allsidig sammansättning, anser överstyrelsen inga större betänkligheter möta

mot en dylik lösning.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att det föreslagna prognosorganet

kommer att behöva tillgång till uppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen i en

sadan omfattning att det framstår som helt naturligt, att organet kvarligger

inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Statistiska centralbyrån föreslår, att en yrkes- och utbildningsprognostisk

verksamhet successivt utbygges och att den tills vidare kvarblir inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsen yttrar bl. a. följande.

Så länge den nuvarande anordningen består, med handläggning inom två skilda departement

av arbetsmarknads- respektive utbildningsfrågorna, vilka — som också framhållits

i det föreliggande betänkandet — blir alltmer sammankopplade och beroende av

varandra, är det enligt styrelsens mening förståeligt, om skilda meningar kan göra sig

gällande i fråga om prognosverksamhetens förläggning. Tvekan på denna punkt får emellertid

icke leda till ett uppskjutande av den centrala frågan om en väsentlig utbyggnad

av verksamheten. Enligt styrelsens uppfattning måste man ta ställning till de organisatoriska

frågorna med hänsyn till de rent praktiska omständigheterna. Styrelsen vill utifrån

denna synpunkt förorda en fortsatt anknytning av verksamheten till arbetsmarknadsstyrelsen.

För en sådan lösning talar enligt utredningen flera skäl bl. a. det förhållandet,

att det är en av prognosverksamhetens huvuduppgifter att fortlöpande förse yrkesvägledningen

med aktuellt och tillförlitligt arbetsmaterial.

Vid en bibehållen förläggning till styrelsen skulle, enligt utredningen, den föreslagna

nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser organiseras som en delegation hos styrelsen.

Mot ett sådant arrangemang har styrelsen intet att erinra. Vad gäller den föreslagna

sammansättningen av nämnden, vill styrelsen ifrågasätta huruvida icke i detta sammanhang

en representation för Svenska arbetsgivareföreningen, snarare än för Sveriges industriförbund,

vore naturlig. Styrelsen vill också erinra om att i det för närvarande till

styrelsen knutna prognosradet ingår en ledamot utsedd på förslag av Statstjänstemännens

riksförbund.

SR anför bl. a. följande.

SR är medvetet om att skäl kan andragas för samtliga de tre förläggningsalternativ

utredningen diskuterar. Dock förefaller skälen mot en förläggning till statistiska centralbyrån

vara av sådan styrka att detta alternativ bör falla bort. Särskilda skäl torde å

andra sidan böra erfordras för att bryta ut prognosverksamheten från arbetsmarknadsstyrelsen.

För dess fortsatta hemvist hos denna talar enligt SR:s uppfattning i synnerhet

arbetsmarknadsstyrelsens kontakt med efterfrågesidan och styrelsens ansvar för yrkesvägledningen.

Härtill kommer att ett prognosråd redan inrättats vid styrelsen. Redan

dessa omständigheter, vilka delvis påpekats av utredningen själv, synes tala för ett fortsatt

intimt samband mellan prognosorganet och arbetsmarknadsstyrelsen att överförandet

av prognosverksamheten till ett fristående institut åtminstone för dagen torde böra anstå,

även om vissa skäl kan åberopas för sistnämnda alternativ.

LO finner det vara välbetänkt att inrätta ett prognosinstitut men vill betona

att arbetsmarknaden bör betraktas som en helhet, och att prognosinstitutet förlägges

hos och organiseras av arbetsmarknadsstyrelsen, där man har den bästa

överblicken över arbetsmarknaden.

Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen yttrar:

Då en prognosverksamhet redan börjat byggas upp inom arbetsmarknadsstyrelsen

ifrågasätter vi, huruvida icke denna verksamhet även fortsättningsvis bör anknytas till

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

detta ämbetsverk, som ju även i övrigt är väl rustat för att bevaka arbetsmarknadssynpunkter.

Därvid torde också sammansättningen av det nuvarande prognosrådet böra

bibehållas.

Handelns arbetsgivareorganisation ansluter sig till nyss återgivna yttrande.

Enligt Svenska bankföreningen bör den prognosgrupp som nu är organiserad

inom arbetsmarknadsstyrelsen utvidgas till ett prognosinstitut inom ramen för

nämnda myndighet, inte minst för att möjliggöra ett intimt samarbete mellan

prognosinstitutet och den yrkesvägledande verksamheten.

Enligt Jernkontorets uppfattning synes en anknytning av prognosinstitutet till

arbetsmarknadsstyrelsen naturlig och logisk.

Skånes handelskammare anser att den vidgade prognosverksamheten icke bör

brytas ut från arbetsmarknadsstyrelsen.

Enligt Folkpartiets ungdomsförbund bör det särskilda organets för utbildnings-

och yrkesprognoser karaktär av fackorgan understrykas genom en anknytning

till antingen arbetsmarknadsstyrelsen eller skolöverstyrelsen och dess

arbete bör givetvis samordnas med den verksamhet av likartad karaktär som

redan bedrivs i dessa ämbetsverk.

TCO finner utredningens förslag, att prognosverksamheten skall bedrivas av

ett fristående institut under ledning av en särskild nämnd, vara en lämplig

anordning, men vill likväl uttala, att främst med hänsyn till prognosverksamhetens

relationer till yrkesvägledningen även en förläggning till arbetsmarknadsstyrelsen

är tänkbar. TCO framhåller därjämte följande.

Skiljaktiga uppfattningar i förläggningsfrågan får under inga förhållanden leda till ett

dröjsmål med igångsättande av prognosverksamheten, och det finns enligt TCO:s mening

ingen anledning att förmoda, att förläggningsfrågan kan spela någon avgörande roll vad gäller

prognosverksamhetens inriktning och utformning. TCO förutsätter, att därest prognosverksamheten

förlägges till arbetsmarknadsstyrelsen, den av universitetsutredningen föreslagna

nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser får ställning som en delegation hos

arbetsmarknadsstyrelsen.

Svenska telcnologföreningen tillstyrker, att den av arbetsmarknadsstyrelsen

bedrivna prognosverksamheten överflyttas till ett särskilt prognosinstitut med

nära anknytning till arbetsmarknadsstyrelsen.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala finner det angeläget, att det av

utredningen föreslagna institutet för utbildnings- och yrkesprognoser snarast

kommer till stånd.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet yttrar:

Vad gäller prognosverksamheten för arbetskraft med längre utbildning föreslår utredningen,

att den nuvarande s.k. prognosgruppen inom arbetsmarknadsstyrelsen från och

med 1 april 1960 förstärkes och ombildas till ett fristående utredningsinstitut för utbildnings-

och yrkesprognoser. Kollegiet finner ett sådant organ vara synnerligen önskvärt,

ur såväl allmänna samhällssynpunkter som de mera speciella synpunkter beträffande den

framtida omfattningen av läkarutbildningen som kollegiet har att bevaka. Till detsamma

synes en företrädare för hälso- och sjukvården böra knytas.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola tillstyrker bestämt inrättandet

av det föreslagna prognosinstitutet och understryker vikten av att det

snarast kommer till stånd. Även lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm

konstaterar med största tillfredsställelse, att utredningen föreslagit inrättandet

av ett prognosinstitut och understryker angelägenheten av att ett sådant

snarast möjligt får träda i verksamhet. Organisationskommittén för medicinska

högskolan i Umeå understryker också nödvändigheten av att ett prognosinstitut

snarast möjligt kommer till stånd. Styrelsen för skogshögskolan och statens

skogsforskningsinstitut tillstyrker universitetsutredningens förslag om inrättande

av ett särskilt prognosinstitut. Jämväl socialinstitutet i Stockholm finner det

synnerligen angeläget, att det av utredningen föreslagna prognosinstitutet snarast

kommer till stånd.

Enligt skolöverstyrelsen är det av utomordentlig vikt, att ett speciellt prognosinstitut

skyndsamt upprättas. Även styrelsen för farmaceutiska institutet,

Ingeniörsvetenskapsakademien, statens tekniska forskningsråd, medicinalstyrelsen,

Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund,

Handelskammaren i Gefle, Svenska landskommunernas förbund, Målsmännens

riksförbund och Svenska arkitekters riksförbund uttalar sig för inrättande

av ett särskilt prognosinstitut. Jämväl Vetenskapsakademien, socialstyrelsen,

länsstyrelsen i Uppsala län, farmaceututbildningskommittén, Svenska civilekonomföreningen,

Sveriges konservativa studentförbund och Högerns ungdomsförbund

tillstyrker universitetsutredningens förslag om inrättande av ett fristående

prognosinstitut.

SFS hälsar utredningens förslag om ett prognosinstitut med stor tillfredsställelse

och framhåller, att ett uppskov med statsmakternas beslut i denna

fråga skulle kunna få synnerligen ogynnsamma följder. Även SACO hälsar med

största tillfredsställelse det av utredningen framlagda förslaget och förklarar, att

klart övervägande skäl talar för ett fristående institut. SACO anför därvid bl. a.

följande.

Om man stannar för en förläggning till ett fristående institut uppstår närmast frågan

under vilket statsdepartement detta institut skall höra. Här torde främst social- och

ecklesiastikdepartementen komma i fråga. Liksom utredningen anser SACO utan tvekan,

att institutet bör höra under ecklesiastikdepartementet. Verksamheten har nämligen

otvivelaktigt mera anknytning till de huvudsakligen under detta departement hörande

skol- och utbildningsfrågorna än till socialdepartementets arbetsområde.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola yttrar

bl. a. följande.

Avdelningen vill i detta sammanhang hänvisa till utredningen av 1956 års statistikkommitté

(SOU 1959:33), där förslag framläggs om centralisering av den statliga statistikproduktionen.

Därför skulle enligt avdelningens uppfattning inrättandet av ett nytt

statistikproducerande organ icke vara i linje med de nuvarande rationaliseringssträvandena.

Avdelningen får därför i detta avseende anföra, att den huvudsakliga statistikproduktionen

för prognosinstitutet bör anknytas till statistiska centralbyrån, där enligt

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

statsverkspropositionen en ny avdelning för skolstatistik kommer att upprättas från och

med den 1 juli 1960 genom överföring av statistikavdelningarna vid skolöverstyrelsen och

yrkesöverstyrelsen. Att en nära kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen ävenledes är nödvändig

framstår som självklart. Som skäl för sitt yrkande att prognosverksamheten i

första hand knyts till den existerande statistikproducerande myndigheten vill avdelningen

anföra, att därigenom ett bättre utnyttjande av de statistiska informationerna och en på

vetenskapliga grunder genomförd analys kan åstadkommas. Därjämte skulle man ernå

en enhetligare statistikinsamling än om informationer även skulle insamlas av annan

myndighet, vilket för de statistiklämnande myndigheterna kan medföra dubbla eller flerdubbla

rapporter enligt olika system. För de enskilda myndigheterna kan detta bli arbetskrävande

och därigenom öka kostnaderna för de olika verksamhetsgrenar, som har att

avlämna sådana uppgifter.

Universitetskanslern avstyrker bestämt, att prognosverksamheten organiseras

på av utredningen föreslaget sätt och anför därvid bl. a. följande.

Jag tillstyrker, att ett organ med den av utredningen angivna arbetsuppgiften kommer

till stånd. Jag vill dock härvid foga den bestämda förutsättningen, att det vid utformande

av detta organs sammansättning och organisation noga uppmärksammas, att utarbetandet

av statistiska prognoser är en högt kvalificerad vetenskaplig uppgift, och att en prognosverksamhet

utan tillräckligt sträng kritik vid resultatens bedömande och användning är

mera ägnad att skada än att gagna. Enligt min bestämda mening bör dessa överväganden

leda till, att den vetenskapliga sakkunskapen ges en vida starkare ställning i organets

ledning, än som enligt utredningens förslag skulle bli fallet. Prognosverksamhetens tyngdpunkt

kommer att utgöras av bearbetning och analys av statistiska data, och det synes

mig sakligt riktigast, att den blir direkt knuten till det centrala statistikproducerande

ämbetsverk, som nyligen föreslagits av 1956 års statistikkommitté (SOU 1959:33).

Statskontoret uttalar sig för en förläggning av prognosverksamheten till

statistiska centralbyråns utredningsinstitut och anför såsom skäl härför följande.

Statskontoret vill erinra om att ämbetsverket i utlåtande den 27 oktober 1955 angående

arbetskraftsbehovet inom offentlig verksamhet förklarat sig icke vara berett att tillstyrka

inrättandet av en föreslagen samarbetsnämnd, vilken skulle handlägga frågor rörande

planläggningen av den högre undervisningen, särskilt yrkesundervisningen och den vetenskapliga

fackutbildningen. Statskontoret höll nämligen före, att det här vore fråga om

samordningsproblem av den vikt och betydelse, att det omedelbara och direkta ansvaret

för planläggningen och utvecklingen på området borde ligga på någon ledamot av regeringen.

Statskontoret kan alltjämt icke finna att uppgiften att följa utvecklingstendenserna

på nu aktuella delar av arbetsmarknaden nödvändiggör inrättandet av en speciell

nämnd. Ämbetsverket avstyrker därför förslaget i denna del. Beträffande det förordade

utredningsinstitutet vill statskontoret erinra om att statistiska centralbyrån har till sig

anknutet ett särskilt utredningsinstitut med specialutbildad personal. Enligt ämbetsverkets

mening talar skäl för att den nu aktuella prognosverksamheten med fördel skulle

kunna omhänderhas av centralbyråns utredningsinstitut. Statskontoret vill därför förorda

att, innan ett särskilt utredningsinstitut för utbildnings- och yrkesprognoser inrättas,

ett försök göres att på statistiska centralbyråns utredningsinstitut överflytta de ifrågavarande

arbetsuppgifterna. Enligt statskontorets mening kommer kostnaderna för statsverket

att bliva avsevärt lägre vid det av ämbetsverket föreslagna förfaringssättet än

om ett nytt institut upprättas.

Statens sakrevision delar statskontorets uppfattning.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

Statistiska centralbyrån föreslår, att en expertgrupp av samhällsvetenskapligt

högt kvalificerade forskare tillsättes med uppdrag att till den 1 juli 1962 företaga

en vetenskaplig undersökning rörande problemen i samband med prognosverksamheten,

varvid särskilt målsättning, medel och möjligheterna att tillämpa

någon form av modellteknik bör beaktas. Även enligt konjunkturinstitutets åsikt

krävs en närmare utredning av det tilltänkta prognosinstitutets arbetsformer,

innan detta inrättas.

Kommerskollegium förklarar sig ej kunna tillstyrka, att det föreslagna prognosinstitutet

inrättas, och anför därvid bl. a. följande.

Kollegium vill icke bestrida, att en dylik prognosverksamhet kan få visst värde, när

det gäller statsmakternas ställningstagande till utbyggnad av undervisningsväsendet samt

den enskildes val av utbildning och yrke. Emellertid synes det kollegium som om vissa

nackdelar vore förknippade med ett dylikt institut. En fortlöpande prognosverksamhet i

en trängre krets, där subjektiva synpunkter lätt får avgörande betydelse, kan komma att

leda till en snedvridning av förhållandena på denna viktiga del av arbetsmarknaden.

Visserligen kan ett slopande av spärrarna befaras i någon mån medföra, att tillströmningen

till de olika banorna blir för ojämn och därför otillfredsställande från allmän

synpunkt, men enligt kollegii mening bör dessa farhågor icke överdrivas. Under fria förhållanden

torde som på andra områden i samhället på längre sikt balans komma att råda

inom den del av arbetsmarknaden som avser arbetskraft med högre utbildning.

Vad särskilt angår universitetsutredningens förslag om en särskild nämnd

för utbildnings- och yrkesprognoser föreligger vissa meningsskiljaktigheter

i fråga om dennas sammansättning och organisatoriska ställning.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm finner den motivering som

anförts för att det nya organet skulle som en särskild myndighet ställas under

ecklesiastikdepartementet och få ecklesiastikministern till ordförande föga bärande.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar bl. a. följande

Helt otillfredsställande finner överstyrelsen sammansättningen av den föreslagna nämnden

för utbildnings- och yrkesprognoser. I nämnden bör under alla förhållanden ingå

företrädare för minst två skolmyndigheter, nämligen skolöverstyrelsen och överstyrelsen

för yrkesutbildning. Överstyrelsen finner det vidare anmärkningsvärt att svenska arbetsgivareföreningen

icke skulle bli företrädd i nämnden. Enligt överstyrelsen bör dock inrättandet

av en särskild nämnd icke realiseras utan det nuvarande prognosrådet vara kvar.

Statistiska centralbyrån förklarar sig icke kunna bedöma behovet av en

nämnd, men anser att om nämnden kommer till stånd centralbyrån bör vara

representerad med hänsyn till de statistikgrenar, som är förlagda till centralbyrån.

SR yttrar bl. a. följande.

SR förutsätter, att ur konstitutionell synpunkt hinder ej möter mot att förena ordförandeskapet

i ett Kungl. Maj:t underställt organ med statsrådsämbete. Skulle anordningen

med ett särskilt fristående institut under ledning av en särskild nämnd befinnas

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

böra äga företräde, vill SR påpeka, att SR är representerat i arbetsmarknadsstyrelsens

nuvarande prognosråd och att SR såsom företrädare för bl. a. akademiker och de typiska

studentkarriärerna utgår ifrån att det bör bli representerat även i den tilltänkta nämnden.

SR får därför hemställa om ordinarie representation i denna.

LO yttrar:

Utredningens förslag innebär en helt ny praxis, nämligen att chefen för ecklesiastikdepartementet

skulle bli ordförande i ett arbetsmarknadspolitiskt organ, som sorterar

under ett annat departement. Detta ter sig synnerligen egenartat för att inte säga omotiverat,

varför LO icke kan tillstyrka detta.

Socialstyrelsen tillstyrker, att ett fristående prognosinstitut ställes under

ledning av en särskild nämnd med av utredningen angiven sammansättning och

arbetsuppgifter. Även länsstyrelsen i TJppsala län, Svenska civilekonomföreningen

och Sveriges liberala studentförbund förordar en sådan anordning. Jämväl

SACO företräder samma uppfattning och anför i detta sammanhang bl. a. följande.

Utredningens förslag innebär, att nämnden får två skilda huvuduppgifter, nämligen

dels att leda prognosinstitutets verksamhet, dels att utgöra den högsta utbildningsmyndighetens

organ för kontakt med främst arbetsmarknadens organisationer. Den sistnämnda

uppgiften är viktig med hänsyn till angelägenheten av att utbildningssystemet fortlöpande

anpassas efter arbetsmarknadens krav. När det gäller denna uppgift är det nödvändigt,

att ecklesiastikministern är ledamot och därmed ordförande i nämnden. Nämnden blir i

detta avseende ecklesiastikministerns rådgivande arbetsmarknadsorgan på här avsett område.

Därest det skulle anses konstitutionellt olämpligt eller alltför betungande med hänsyn

till övriga arbetsuppgifter att ett statsråd är ordförande i nämnden i dess egenskap av

styrelse för prognosinstitutet, har SACO ingen erinran mot att ordförandeskapet i detta

avseende handhas av annan ledamot av nämnden. Formellt kan man alltså tänka sig två

nämnder med bortsett från ordförandeskapet samma sammansättning.

Som ledningsorgan för prognosverksamheten blir nämndens viktigaste uppgifter, förutom

att utgöra den administrativa styrelsen, att handha den allmänna ledningen av

verksamhetens uppläggning genom att fastställa vilka prognoser som närmast skall utarbetas

och deras angelägenhetsgrad samt att uppdraga de allmänna riktlinjerna för

prognosmetodiken och för samarbetet med olika myndigheter och organisationer. Däremot

torde nämnden icke böra ta ställning till detaljutformningen av de enskilda prognoserna,

utan för dessa bör institutet som sådant svara. När det gäller utarbetandet av de enskilda

prognoserna bör samma arbetsformer tillämpas som börjat användas vid arbetsmarknadsstyrelsens

nuvarande prognos verksamhet, nämligen att informella rådgivande arbetsgrupper

skapas med representanter från närmast berörda myndigheter och organisationer.

Matematisk-natur vetenskaplig a avdelningen vid Stockholms högskola — som

uttalat sig för cn förläggning av prognosverksamheten till den statistikproducerande

myndigheten — anför huvudsakligen följande.

Den föreslagna nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser bör vara det samordnande

organet mellan den statistikproducerande myndigheten och arbetsmarknadsstyrelsen.

Beträffande sammansättningen av nämnden kan avdelningen icke dela utredningens uppfattning,

att ordförandeskapet skall läggas hos chefen för ecklesiastikdepartementet. Mot

ett sådant arrangemang talar följande omständigheter. Prognosverksamheten skulle bli

beroende av tillfälliga politiska växlingar. Departementschefen skulle genom ordförandeskapet

i nämnden frånhändas möjligheten till kritisk prövning av prognoserna. Utred
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

ningens förslag att nämnden skall leda prognosarbetet förutsätter en stor arbetsbörda på

ordföranden och även av denna orsak skulle en sådan tjänsteförening, som utredningen

avsett, vara till förfång för prognosverksamheten. Beträffande nämndens sammansättning

i övrigt vill avdelningen betona nödvändigheten av att i densamma ingår såväl ekonomisk

som statistisk expertis och att detta ej enbart sker genom adjungering. För nämndens

arbetsduglighet får man vidare förutsätta ett arbetsutskott, i vilket denna expertis bör

vara självskriven.

Universitets kanslern avstyrker bestämt, att det särskilda prognosorganet

ställes under ecklesiastikdepartementet och med departementschefen som ordförande.

Styrelsen för farmaceutiska institutet — som uttalat sig för ett särskilt prognosinstitut

— är icke lika övertygad om behovet och värdet av den föreslagna

nämnden och finner det särskilt tveksamt, om nämnden bör stå under ordförandeskap

av en ledamot av statsrådet.

Konjunkturinstitutet yttrar:

Institutet ställer sig tveksamt till utredningens förslag att en nämnd med arbetstagare

och arbetsgivarerepresentanter bör reglera det föreslagna institutets verksamhet. Detta

kommer enligt konjunkturinstitutets uppfattning inte att bidraga till att prognosernas

kvalitet förbättras; däremot kan det innebära en risk för att ovidkommande partsintressen

får möjlighet att inverka på institutets verksamhet.

Kommerskollegium ifrågasätter lämpligheten av att anförtro ledningen av det

förordade prognosinstitutet åt en så framskjuten företrädare för den politiska

makten som en ledamot av regeringen.

3. Departementschefen

Högre utbildning och forskning får runt om i världen en alltmer central roll i

samhällslivet. Naturvetenskap, teknik, läkarvetenskap och samhällsvetenskap

har under 1950-talet på ett helt annat sätt än under t. ex. 1930-talet påtagligt

bidragit till utvecklingen inom näringsliv och samhälle. Samtidigt har man funnit

att utvecklingen mot ett mera komplicerat och av tekniken beroende samhällsliv

måste balanseras på olika sätt, inte minst genom ökad aktivitet inom de

humanistiska och allmänt kulturella områdena. I hela världen görs därför nu

stora ansträngningar att förstärka den högre utbildningen och ge forskningen

inom alla områden växande resurser. Men de ökande insatserna för den högre

utbildningen kan inte enbart förklaras av att den offentliga verksamheten och

näringslivet i stigande omfattning efterfrågar högt kvalificerad arbetskraft. På

många håll — och dit hör vårt eget land — satsar man på den högre utbildningen

även därför att allt bredare lager av befolkningen vill ge sina barn en

längre och mer kvalificerad utbildning. En gedigen utbildning framstår för föräldrar

och ungdomar mer och mer som den säkraste grunden att bygga en lyckosam

framtid på.

När det gäller utvecklingen på kort sikt har de stora födelseårgångarna från

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

1940-talet på åtskilliga håll i världen föranlett särskilt energiska ansträngningar

för att vidga den högre utbildningens resurser. Man är allmänt enig om att detta

engångstillskott till begåvningskapitalet skall utnyttjas så långt detta är möjligt.

Vårt land har länge haft och har fortfarande förhållandevis få personer med

lång utbildning. Av hela befolkningen i åldrarna 25—65 år beräknas en av 60

— 1,65 procent — ha avlagt examen vid universitet eller högskola. Denna låga

andel för »akademikerna» i totalbefolkningen sammanhänger givetvis med att

under tidigare årtionden — ända fram till tiden för det andra världskriget —

gymnasier, universitet och högskolor genomgåtts av ett förhållandevis ringa

antal ungdomar.

Att universitet och högskolor till följd av underdimensionering ej förmått att

snabbt öka tillgången på akademiker har blivit alltmer påtagligt under efterkrigsperioden.

På område efter område har uppstått brist på kvalificerad arbetskraft,

en brist som på ett flertal offentliga och privata verksamhetsområden allvarligt

fördröjt genomförandet av önskvärda reformer och strukturanpassningar.

Under de senaste femton åren har emellertid en markerad förändring inträtt

i fråga om tillströmningen till högre utbildningsanstalter, en omsvängning som

dock först så småningom får någon mer påtaglig inverkan inom totalbefolkningen

på relationen mellan antalet med och antalet utan högre utbildning.

Omsvängningen har inneburit att antalet studentexamina vid allmänbildande

gymnasier fördubblats under 1950-talet. Antalet examina vid allmänbildande

gymnasier, tekniska gymnasier och handelsgymnasier uppgick föregående år till

sammanlagt i runt tal 10 000. Det nuvarande antalet elever vid skilda gymnasier

tyder på att den sammanlagda examinationen de tre åren 1960—62 vid gymnasierna

kan komma att uppgå till närmare 40 000. En så omfattande examination

kommer efter ett antal år att medföra ett betydande tillskott till arbetsmarknaden

av kvalificerad personal.

Antalet ansökningar till gymnasierna kommer de närmaste åren säkerligen att

öka ytterligare. De största årskullarna från den stora födelsevågen under 1940- talet kommer upp i gymnasieåldrarna de närmaste två—tre åren. Men även

under de därpå följande åren kommer med stor sannolikhet pressen på gymnasieorganisationen

från föräldrar och ungdom att förbli oförändrat stark. Den

trendmässiga stegring i gymnasiefrekvensen som vi bevittnat under efterkrigsperioden

— 1959 tog 10,5 procent av en årgång 20-åringar studentexamen (motsvarande)

mot 5,7 procent år 1948 — är ett uttryck för det stigande utbildningsintresset.

Inga tecken tyder på att detta intresse skulle minska. Det kan

tvärtom förutses att intresset för gymnasiestudier kommer att växa än mer.

Rekryteringsunderlaget för gymnasierna har visserligen breddats mycket påtagligt

under 1950-talet, men fortfarande kvarstår mycket betydande olikheter i

gymnasiestudiefrekvensen bland ungdomar från skilda socialgrupper och geografiska

områden. De nuvarande olikheterna i rekryteringshänscende mellan skilda

befolkningsgrupper kan med cn viss förenkling uttryckas så, att i cn studentklass

om 25 elever endast 5 kommer från ena halvan av befolkningen — arbetare,

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

småföretagare och lågavlönade tjänstemän — medan de återstående 20 kommer

från den andra halvan av befolkningen. Så länge dylika socialt, ekonomiskt och

psykologiskt betingade olikheter i fråga om gymnasierekryteringen består, måste

vid en fortsatt välståndsutveckling pressen på våra gymnasier komma att förbli

oförändrat stark, även när ungdomsvågen från 1940-talet passerat portarna till

gymnasierna.

Detta i sin tur betyder att vi kan räkna med att antalet ungdomar med en

avslutad gymnasial utbildning kommer att bli betydligt större mot slutet av

1960-talet än vad som i dag kan förutses för de närmaste åren.

Sedan ett drygt decennium tillbaka har tillströmningen till universitet och

högskolor ökat mycket snabbt. Denna ökning har till och med varit starkare än

vad förändringarna i antalet studentexamina under motsvarande tid kan ha

givit anledning förmoda. Denna speciellt snabba takt i tillströmningen till universitet

och högskolor har uppkommit främst därigenom att av dem, som avlagt

studentexamen vid allmänbildande gymnasium, en stigande andel påbörjat akademiska

studier. Av dem som avlade studentexamen vid mitten av 1950-talet

har omkring 75 procent påbörjat akademiska studier. Motsvarande andel bland

dem som tog studenten i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet torde ha

varit omkring 65 procent.

Av den hastigt ökande tillströmningen till universitet och högskolor har blott

en mindre del kunnat tas emot vid utbildningslinjer där intagningsbegränsning

tillämpas. Den största delen av det växande antalet nybörjare har därför förlagt

sina studier till de s. k. fria fakulteterna. Under större delen av efterkrigsperioden

har de humanistiska fakulteterna fått det största tillskottet av dessa studerande,

men under senare delen av 1950-talet har också tillströmningen till de

matematisk-naturvetenskapliga och de juridiska fakulteterna varit mycket

stark.

Jag har här i grova drag tecknat en bild av den hittillsvarande utveckling som

är av betydelse för vad jag i detta avsnitt fortsättningsvis kommer att behandla.

Det har skett huvudsakligen på basis av det material som nu framlagts av universitetsutredningen.

Utredningen har i sitt betänkande också framlagt ett omfattande statistiskt

material för belysning av tänkbara utvecklingstendenser i fråga om tillströmningen

under hela 1960-talet till universitet och högskolor. Denna utveckling har

dragits upp delvis utifrån analyser av det framtida behovet av skilda slag av

akademiker, delvis utifrån studenternas inriktning på typ av akademisk utbildning.

De riktlinjer och förslag till utbyggnad av universitet och högskolor under

1960-talet som utredningen framlagt har gjorts på basis av en arbetsmarknadsmässig

bedömning av de resultat som ifrågavarande statistiska studier givit

rörande tillväxten under 1960-talet och första hälften av 1970-talet av skilda

grupper av akademiker.

I fråga om det framtida behovet av olika slag av akademiskt skolad arbets
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

kraft konstateras i utredningen att näringslivet i växande omfattning behöver

forskare, ingenjörer, ekonomer och administratörer för att kunna förbättra produktionsresultaten

och hävda vår ställning på den internationella marknaden.

Vidare framgår av utredningsmaterialet att en progressiv reformpolitik kräver

bl. a. ett växande antal läkare, tandläkare, lärare och administratörer.

Utredningens riktlinjer och förslag till utbyggnad av universitet och högskolor

innebär en högst väsentlig kapacitetsökning under första hälften av 1960- talet, en utbyggnad som i betydande omfattning gäller teknisk, matematisknaturvetenskaplig,

ekonomisk och samhällsvetenskaplig utbildning och forskning.

Som framgått av den utförliga redovisningen av yttrandena över betänkandets

första hälft har utredningens allmänna rekommendationer rörande utbyggnaden

av universitet och högskolor vunnit allmänt instämmande. Flertalet remissinstanser

har samtidigt understrukit, att utredningens program måste betraktas

som ett minimiprogram, vilket under alla förhållanden snabbt måste genomföras.

Företrädare både för näringslivet och för arbetsmarknaden har energiskt

yrkat på en mycket betydande utbyggnad. Åtskilliga av dessa har sålunda

framhållit önskvärdheten av att gå längre i utbyggnad än vad utredningen förordat,

främst när det gäller utbildningsgrenar som nu har inträdesspärrar. Å

andra sidan har från vissa håll påpekats konkreta svårigheter av olika slag att

på kort tid realisera ett mycket omfattande program. Salunda framhåller byggnadsstyrelsen,

att man nu knappast kan räkna med att under de närmaste fem

åren bygga ut universitet och högskolor mer än som förutsättes i universitetsutredningens

program. Av universitets- och högskolemyndigheterna har överstyrelsen

för de tekniska högskolorna funnit att utredningens grundläggande

undersökningar och därpå byggda riktlinjer och förslag skapat förutsättningar

för en bedömning av omfattningen av den utbyggnad av skilda lärosäten, som

framstår såsom en brådskande angelägenhet av utomordentlig vikt. Universitetskanslern

har däremot i sitt remissyttrande gjort bestämda förbehåll när det

gäller utbyggnadsprogrammet i stort. Dock framhåller kanslern, vilket även

upprepas i en efter remisstidens utgång ingiven kompletterande skrivelse, att

utredningens rekommendationer kan tjäna som grund för ett principbeslut under

förutsättning att en kontinuerlig revision av de grundläggande prognoserna får

ingå som ett väsentligt led i det fortsatta planeringsarbetet.

Dagens kunskap om morgondagens samhälle är mycket begränsad. Men det

ligger i den aktuella problematikens natur att man genom ett ställningstagande

till konkreta utbyggnadsfrågor i ganska betydande grad påverkar utvecklingen

under ett flertal år framåt i tiden. Eftersom de frågor det här gäller för varje år

får en allt större betydelse för utvecklingen på lång sikt inom praktiskt taget

alla samhällslivets områden, blir det därför allt viktigare att uppställa fleråriga

handlingsprogram. Ett handlingsprogram i stort, som i sig innefattar en från

statsmakternas synpunkt lämplig inriktning av insatserna på skilda utbildningsområden,

måste minska risken för felinvesteringar, en risk som eljest ökar ju

10 — Bxhang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

mer verksamheten utvidgas. Men självfallet måste också i vårt föränderliga

samhälle varje uppställt handlingsprogram omprövas med jämna mellanrum i

ljuset av efter hand vunna erfarenheter och inför nya utvecklingsperspektiv.

Utifrån detta principiella betraktelsesätt och med hänvisning till remissinstansernas

praktiskt taget genomgående positiva inställning anser jag för egen

del, att utredningens allmänna program och de bakomliggande motiveringarna

för detta bör läggas till grund för utbyggnaden av universitet och högskolor

under ett antal ar framat. Ett genomförande av programmet innebär givetvis

betydande anslagshöjningar. Dessa kan emellertid inte ensidigt fastställas oberoende

av de utgiftsanspråk som ställes på budgeten i övrigt. Ett upprustningsoch

utgiftsprogram av den storlek varom här är fråga blir beträffande takten

för dess genomförande beroende av det budgetmässiga utrymme som för varje

år befinnes tillgängligt. Självfallet måste dessutom, som sagts, detta handlingsprogram

omprövas med jämna mellanrum. Den konkreta utformningen av olika

åtgärder i anslutning till programmets riktlinjer måste vidare bli föremål för

successiva ställningstaganden.

Inte minst med hänsyn till nödvändigheten att vidmakthålla och förstärka

forskningens resurser finner jag det vara realistiskt att man nu inriktar sig på

att de närmaste fem åren utbygga universitet och högskolor i stort sett i den

takt utredningen förordat. Samtidigt vill jag, i anslutning till vad jag nyss anfört,

kraftigt understryka att detta utbyggnadsprogram måste kunna revideras.

Det betyder att den utbyggnad, som jag i det följande kommer att rekommendera,

måste planläggas och utföras så, att den utan mera omfattande tids- och

kostnadskrävande omläggningar av undervisnings-, forsknings- och byggnadsplaner

skall kunna fullföljas med de avvikelser från det i dag uppställda programmet,

som kan påkallas av utvecklingen. En dylik flexibilitet i programmeringen

ställer givetvis särskilt stora krav såväl på universitets- och högskoleorganisationen

själv som pa dem som närmast skall svara för byggnadsplaneringen.

Men detta ökade krav pa smidighet och anpassningsbarhet framstå som

allt oeftergivligare. Eljest kommer universitets- och högskoleväsendet ej att

kunna uppfylla de ansprak, som individer och samhälle otvivelaktigt och med

all rätt kommer att ställa pa organisationen under de närmaste decennierna. När

det exempelvis gäller byggnadsplaneringen och byggandet kan nya, tidigare ej

prövade organisatoriska åtgärder bli erforderliga för att programmet skall kunna

genomföras inom den knappt tillmätta tidsramen. Vidare kan det för att trygga

rekryteringen av erforderlig arbetskraft bli nödvändigt att vidtaga åtgärder av

den art som byggnadsstyrelsen aktualiserat i sitt remissyttrande.

Som jag framhållit i det föregående har ett flertal remissinstanser hävdat att

utredningens allmänna utbyggnadsprogram skulle vara tilltaget i underkant.

En motivering härför har varit, att utredningen i sina statistiska beräkningar

gjort underskattningar av storleken av tillströmningen till universitet och högskolor.

Det har sålunda påtalats att utredningen underskattat det framtida

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

antalet studentexamina. Statistiska centralbyrån har i sitt yttrande påvisat, att

antalet studentexamina vid de allmänbildande gymnasierna de närmaste åren

torde bli större än utredningen räknat med i sina kalkyler. Med utgångspunkt i

en gymnasieexamination t. o. m. år 1962, som ligger något högre än enligt utredningens

kalkyler, gör statistiska centralbyrån i sitt yttrande även vissa beräkningar

av studentexaminationen för tiden efter 1962. För hela 1960-talet skulle

enligt centralbyråns beräkningar den sammanlagda examinationen vid skilda

gymnasier kunna bli 10 procent större än den utredningen räknat med enligt

sitt huvudalternativ. Bortsett från att centralbyrån vid sina beräkningar gjort

missvisande jämförelser mellan vissa av utredningens siffror och verkets egna

beräkningar, finner jag centralbyråns räkneexempel på ett värdefullt sätt belysa

hur mycket större trycket på gymnasierna under 1960-talet kan bli jämfört

med vad utredningen antagit. Jag vill i sammanhanget erinra om vad jag själv

inledningsvis anfört rörande pressen på gymnasierna och deras tänkbara framtida

expansion. Som följd härav kan trycket på universitets- och högskoleorganisationen

i sin tur bli icke oväsentligt större än vad universitetsutredningen

räknat med i sina kalkyler.

Även om studentexaminationen ej skulle bli större än vad utredningen räknat

med, kan enligt många remissinstanser tillströmningen till universitet och högskolor

komma att bli betydligt mer omfattande än vad utredningens kalkyler

ger vid handen. Ett flertal remissinstanser har nämligen hävdat, att utredningens

beräkningar och rekommendationer rörande andelen universitets- och

högskolestuderande av samtliga studenter från allmänbildande gymnasier är

tilltagna i underkant. Jag har i det föregående påpekat att under de senaste två

decennierna en allt större del av dem, som tagit studenten, senare börjat studera

vid universitet eller högskola. Universitetsutredningen har av arbetsmarknadsskäl

för sin del rekommenderat att — om studentexaminationen vid allmänbildande

gymnasier under 1960-talet får den omfattning som utredningen beräknat

— en sjunkande andel av varje studentårgång fram till 1965 påbörjar studier

vid universitet och högskolor. För närvarande torde minst 75 procent av varje

generation studenter från allmänbildande gymnasier förr eller senare påbörja

akademiska studier. Utredningen anser av arbetsmarknadsskäl, att en successiv

nedgång till drygt 60 procent vore önskvärd. Utredningen är för sin del övertygad

om att en bibehållen hög »övergångsfrekvens» bland studenter från de

allmänbildande gymnasierna kommer att medföra mindre önskvärda balansrubbningar

på den del av arbetsmarknaden, där personer med examen från humanistisk

fakultet kan förväntas konkurrera. Flertalet remissinstanser ställer sig

tveksamma till möjligheterna att realisera den av utredningen rekommenderade

utvecklingen. Å andra sidan ifrågasätter blott några få remissinstanser det berättigade

i utredningens arbetsmarknadsmässiga motivering för denna rekommendation.

Såtillvida har jag förståelse för de nu åsyftade uttalandena från remissorganens

sida, att jag finner det vara mycket svårt att på kort sikt vidtaga sådana

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

åtgärder, att utredningens nyssnämnda rekommendation kan realiseras, å andra

sidan är jag helt övertygad om att det är ytterligt angeläget att så långt möjligt

förverkliga utredningens intentioner i här berört avseende.

Den till synes enklaste lösningen vore givetvis därvid att genomföra intagningsbegränsningar

vid samtliga akademiska utbildningslinjer.

Universitetsutredningen har emellertid i sina rekommendationer utgått från

att de nu s. k. fria fakulteterna även i fortsättningen skall stå öppna för studier

för alla därtill behöriga. Samtliga remissinstanser som behandlat denna fråga

har också i likhet med utredningen bestämt avstyrkt införandet av »spärr». Jag

vill för min del till en början erinra om att jag i samband med framläggandet av

propositionen 1958:104 angående vissa åtgärder för upprustning av universitet

och högskolor bl. a. uttalade följande (s. 38—39): »Som redan nämnts avser

universitetsutredningen att framdeles lägga fram material, som kommer att ge

en samlad bild av den akademiska arbetsmarknadens utbuds- och efterfrågesida.

Ehuru min allmänna inställning är, att varje tillskott av kvalificerad arbetskraft

är värdefullt för samhället och att de stora årskullar ungdom som på 1960- talet når universitet och högskolor ger oss en verklig chans att öka våra tillgångar

på universitetsutbildad arbetskraft, vill jag emellertid ej förneka, att den

kommande analysen och prövningen av detta material trots allt kan komma

att föranleda överväganden om en viss begränsning av tillträdet till de humanistiska

fakulteterna eller vissa delar därav.---Man kan vid en framtida

analys av arbetsmarknadsläget även komma fram till att det är önskvärt att

tillströmningen till de humanistiska fakulteterna bör begränsas men att man

därvid emellertid ej bör tillgripa så drastiska metoder som en spärrad intagning

utan i stället en ytterligare intensifiering av yrkesvägledningen i gymnasierna.»

De siffror universitetsutredningen nu framlägger rörande den tänkbara ökningen

av antalet personer med examen från humanistisk fakultet fram till mitten

av 1970-talet finner jag liksom utredningen oroväckande. Utredningen visar

nämligen, att, även om man får en markant nedgång i övergångsfrekvensen —

från 75 till 65 procent — och därjämte en ganska betydande förskjutning i

studenttillströmningen från de humanistiska till de matematisk-naturvetenskapliga

och de juridiska fakulteterna, antalet yrkesverksamma humanister kan

komma att öka från cirka 11 000 innevarande år till inte mindre än 27 000

(yrkesverksamma och yrkessökande) år 1975, en nettoökning således med 16 000

personer på femton år. Det är då ändå att observera att vid denna beräkning

ett betydande antal studerande vid de humanistiska fakulteterna antagits genomgå

samhällsvetenskaplig utbildning under 1960-talet och dessa har ej inräknats

i de här angivna siffrorna för antalet humanister. Det kan till jämförelse

nämnas att utredningen antagit att näringslivets behov av civilingenjörer under

samma period kan beräknas öka med cirka 14 000 personer till sammanlagt

27 000 år 1975. Med tanke på att läraryrket, som är humanisternas helt dominerande

yrkesbana, för närvarande torde sysselsätta i runt tal 7 000 personer med

examen från humanistisk fakultet är det förståeligt, att utredningen ställt sig

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

tveksam inför möjligheterna att samhället om 15 år skulle kunna erbjuda fullgoda

arbetsuppgifter åt 27 000 humanister (exklusive samhällsvetare), när prognoserna

för ingenjörerna — som nu är fler än de yrkesverksamma humanisterna

— pekar mot 27 000 sysselsatta år 1975.

Trots de utan tvekan oroande perspektiv som det här anförda antyder vill

jag ändock ej förorda att frågan om införande av en inträdesspärr nu aktualiseras

för de humanistiska fakulteternas del. Jag finner utredningens i det föregående

utförligt redovisade argument mot en inträdesspärr vid de humanistiska fakulteterna

vara värda beaktande. Man skulle få vidtaga ingående och för studiegången

vid de humanistiska fakulteterna mycket omvälvande åtgärder vid en

begränsning av studieplatserna. Vidare skulle i detta sammanhang det mycket

bestämda motståndet mot spärr från både företrädare för studenter, näringsliv

och organisationer kunna tolkas så, att man allmänt anser att det kommer att

finnas möjligheter — i varje fall i den utsträckning utredningen måst förutsätta

— för personer med examen från en humanistisk fakultet att söka och få

rimliga sysselsättningar utanför lärarbanan i en helt annan omfattning än den

som för närvarande gäller. Under sådana förhållanden finns det inte anledning

för mig att nu förorda några åtgärder i frågan om en inträdesspärr vid de humanistiska

fakulteterna. Emellertid bör det inte helt uteslutas att spörsmålet om

en intagningsbegränsning vid de humanistiska — och även andra fria fakulteter

— kan komma att aktualiseras på nytt, om tillströmningen i framtiden

till de ifrågavarande fakulteterna skulle förändras på ett från arbetsmarknadssynpunkt

oroande sätt.

I stället bör man nu med all kraft vidtaga de andra åtgärder som står till

buds för att åstadkomma en med hänsyn till arbetsmarknaden rimlig avvägning

av tillströmningen till skilda fakulteter, högskolor och andra för studenter

lämpliga utbildningsbanor.

Jag har tidigare förordat att utredningens utbyggnadsprogram i dess huvuddrag

bör genomföras. Med hänsyn till vad jag nu anfört om de fria fakulteterna,

innebär det att den ökning av intagningskapaciteten som utredningen rekommenderat

och räknat med för de spärrade utbildningslinjerna under alla förhållanden

måste realiseras och detta i den takt utredningen angivit. Jag vill i detta

sammanhang erinra om att statskontoret i sitt yttrande framhållit att de beräkningar

och förslag som utredningen framlägger rörande de spärrade utbildningslinjerna

torde få anses vara ytterst välgrundade och utbyggnadsprojektcn i

angivet avseende böra tillmätas en hög angelägenhetsgrad.

För vissa av de spärrade utbildningslinjerna har utredningen med hänsyn till

andra ännu arbetande utredningar ej framlagt några konkreta förslag till utbyggnadsprogram

utan enbart presenterat mer hypotetiska siffror rörande kapacitetsökningen.

Det finns anledning att i detta sammanhang något beröra förhållandena

för dessa utbildningslinjers del.

Vad beträffar de medicinska fakulteterna bör med hänsyn till tidigare fattade

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

beslut om den medicinska utbildningens omfattning, senast i anledning av propositionen

1959: 93, samt innehållet i direktiven till en i augusti 1959 av chefen för

inrikesdepartementet tillkallad läkarprognosutredning frågan om en utökad intagningskapacitet

prövas slutligt först sedan läkarprognosutredningen avslutat

sitt arbete. Inte minst med hänsyn till vad som uttalats på flera håll vid remissbehandlingen

av universitetsutredningens betänkande och till vad jag nyss anfört

är det angeläget att läkarprognosutredningen snarast slutföres. Efter samråd

med chefen för inrikesdepartementet vill jag framhålla, att utredningsresultatet

bör föreligga före utgången av år 1960.

I fråga om tandläkarhögskolornas samlade utbildningskapacitet har utredningen

funnit anledning förorda att ett ställningstagande sker först sedan en ny

undersökning om det framtida tandläkarbehovet genomförts. För egen del vill

jag först erinra om att Kungl. Maj:t den 30 december 1959 uppdragit åt 1958

års statliga förhandlingskommission att upptaga förhandlingar med Göteborgs

stad i fråga om anordnande vid lämplig tidpunkt av lokaler för odontologisk

utbildning i Göteborg. Efter samråd med chefen för inrikesdepartementet vill

jag nu förorda att samtidigt härmed göres en snabb samlad översyn beträffande

tandläkarbehovet, bl. a. med beaktande av 1957 års folktandvårdssakkunnigas

betänkande om folktandvården (SOU 1960:1) och de synpunkter därpå som

framkommit vid remissbehandlingen av detta betänkande.

Beträffande farmaceutiska institutets utbildningskapacitet har utredningen

beräknat oförändrad intagning under åberopande av att farmaceututbildningskommittén

ännu ej avslutat sitt arbete. Till sitt remissutlåtande över universitetsutredningens

betänkande har nämnda kommitté fogat en inom arbetsmarknadsstyrelsen

utarbetad utredning rörande det framtida behovet av vid farmaceutiska

institutet utbildad personal. Denna undersökning tyder närmast på att

en viss minskning kommer att inträda i utbildningsbehovet under 1960-talet för

här ifrågavarande personal. Kommittén har ännu ej tagit definitiv ställning till

undersökningsresultaten, men jag förutsätter att kommittén snart skall vara

färdig med sina slutsatser, i varje fall i fråga om den lämpliga storleken av den

framtida intagningen vid farmaceutiska institutet.

Vad slutligen beträffar de under jordbruksdepartementet hörande tre högskolorna

har universitetsutredningen räknat med oförändrad total intagningskapacitet

i framtiden. För dessa högskolors del pågår för närvarande arbete

inom jordbruksdepartementet respektive inom av chefen för nämnda departement

tillkallade utredningar. Med hänsyn till vad universitetsutredningen redovisat

i sitt betänkande samt till det material i övrigt som för närvarande föreligger>

bl. a. ett av jordbrukshögskoleutredningen framlagt betänkande rörande

högre utbildning, forskning och försök på lantbrukets område (SOU 1960: 2),

torde man under de närmaste åren knappast ha att räkna med någon mer omfattande

ökning i den sammanlagda intagningen vid dessa tre högskolor.

Sammanfattningsvis kan beträffande utbildningskapaciteten under de närmaste

fem åren för de spärrade utbildningslinjer, beträffande vilka universitets
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

utredningen ej framlagt några konkreta förslag, nu sägas att man realistiskt

knappast bör räkna med en starkare sammanlagd ökning av antalet nybörjarplatser

än vad utredningen gjort i sina kalkyler.

Vad angår de spärrade utbildningslinjer, för vilka utredningen framlagt rekommendationer

och förslag rörande utbyggnad under de kommande fem aren

— de tekniska högskolorna, handelshögskolorna samt gymnastiska centralinstitutet

— följer av vad jag redan förut anfört att jag anser den av utredningen

förordade utbyggnaden i dessa avseenden böra genomföras i den takt som de

ekonomiska möjligheterna medgiver.

Med hänsyn till vad jag tidigare framhållit bl. a. rörande byggnadsplanering

och byggande anser jag det däremot icke vara realistiskt att förutsätta en ökning

för de närmaste åren av de spärrade utbildningslinjernas sammanlagda

intagningskapacitet nämnvärt utöver vad utredningen beräknat och rekommenderat.

Å andra sidan är det med tanke på vad som nyss sagts om tillströmningen

till de fria fakulteterna nödvändigt att i varje fall under 1960-talets senare del

stora ansträngningar göres för att ytterligare vidga de spärrade utbildningslinjernas

intagningskapacitet.

Mot bakgrunden av dessa ställningstaganden framstår än klarare behovet av

andra åtgärder för att förhindra för stor tillströmning till de fria fakulteterna.

Universitetsutredningen har föreslagit olika åtgärder som medför en viss

avledning av tillströmningen till de fria fakulteterna. Utredningen har salunda

förordat inrättande av en tre terminers utbildning vid de tekniska gymnasierna

för personer med studentexamen vid allmänbildande gymnasium. Vidare har

utredningen förordat att socionomutbildning kommer till stand även utanför de

nuvarande tre socialinstitutens ram. Jag kommer senare att behandla dessa förslag

och därmed sammanhängande spörsmål men vill utifrån den frågeställning

som nu behandlas framhålla, att dessa förslag även bör ses som delar av det

större problemet om för studenter lämpliga utbildningsvägar utanför universitet

och högskolor. Skall man kunna realisera utredningens rekommendation att förhållandevis

fler studenter i framtiden än för närvarande söker sig till andra

utbildningslinjer än universitet och högskolor blir det nödvändigt med en över

vidsträckta områden intensifierad utbildningsplanering. Jag vill här erinra om

vad bl. a. medicinalstyrelsen i sitt yttrande anfört om behovet av sjuksköterskor,

sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer, hälsovårdsinspektörer med

flera.

Vidare blir det aktuellt att på vissa utbildningsområden ompröva den hittills

förda politiken inför den starkt ökande tillströmning till gymnasiala skolformer,

som är att vänta under 1960-talet. Självfallet kommer statsmakternas behandling

av den problematik jag här antytt att i många fall få bli beroende av en

råd andra faktorer än tillgången på antalet personer med studentexamen, som

vill ha fortsatt utbildning i någon form. För att nämna ett exempel — nyligen

aktualiserat genom en interpellation i riksdagen — kan frågan om fördelning av

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

antalet tillgängliga platser vid socialinstituten mellan studenter och icke-studenter

inte enbart bedömas med hänsyn till antalet kompetenta sökande med studentexamen.

Det finns å andra sidan anledning att i detta sammanhang särskilt

uppmärksamma den positiva inställning till tanken på ett ökat antal studenter

bland de sökande till icke-akademiska utbildningsvägar, som kommit till uttryck

i yttranden från flera arbetsmarknadsorganisationer.

Frågan om en med hänsyn till studentexaminationens storlek lämplig avvägning

mellan akademiska och icke-akademiska utbildningsvägar synes i framtiden

jämväl böra mer än hittills beaktas vid avvägningen av det studiesociala stödet

till skilda utbildningskategorier. Jag vill erinra om vad jag antytt i detta avseende

i samband med framläggandet av propositionen nr 89 till årets riksdag

angående naturastipendier m. m.

För att åstadkomma en med hänsyn till arbetsmarknaden rimlig avvägning

av tillströmningen till akademiska och icke-akademiska utbildningsvägar är det

vidare nödvändigt att yrkesvägledningen i gymnasierna intensifieras. Arbetsmarknadsstyrelsen

måste i samarbete med skolmyndigheterna under de år som

kommer mer än som hittills kunnat ske ge ungdomen och föräldrarna en fullständig

bild av de möjligheter och problem som kan möta på skilda utbildningsoch

yrkesområden.

Men för att det skall bli möjligt att ge objektiv och tillförlitlig information

måste det nu tillgängliga statistiska materialet för belysning av tillgång och

behov av kvalificerad arbetskraft fullständigas, förnyas och förbättras. En fortlöpande

prognosverksamhet i helt annan storleksordning än den nu existerande

blir erforderlig.

Universitetsutredningen har framlagt förslag rörande en utvidgad och fortlöpande

utbildnings- och yrkesprognostisk utredningsverksamhet. Förslaget om

en starkare aktivitet i detta hänseende har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga

remissinstanser. För egen del finner jag, som nyss antytts, det vara nödvändigt

att prognosarbetet utvecklas och intensifieras. Detta blir ofrånkomligt

såväl med hänsyn till yrkesvägledningens behov som med hänsyn till detaljplaneringen

för utbyggandet av ett stort antal utbildningslinjer. Jag återkommer

senare till detta spörsmål, varvid jag kommer att behandla frågan om formerna

för denna utredningsverksamhet.

Det måste anses vara en naturlig utveckling att man under en period av

stigande utbildningsstandard strävar efter att vidga alla de områden inom vilka

personer med studentexamen söker sin vidareutbildning. Därigenom skapas förutsättningar

för att minska den klyfta som nu råder mellan vad jag här kallat

akademiska och icke-akademiska utbildningsvägar. För närvarande är det dock

otvivelaktigt så, att de ungdomar som genomgår de allmänbildande gymnasierna

i mycket hög grad blir inriktade på att efter studentexamen studera vid universitet

och högskolor. Det finns därför skäl att utifrån det problemkomplex som

nu är förhanden — utbyggnadsprogrammet för universitet och högskolor —

resa det grundläggande spörsmålet huruvida det allmänbildande gymnasiets nu
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

varande organisation och dimensionering är den mest ändamålsenliga. Vidare

uppställer sig frågan om den nuvarande avvägningen mellan de allmänbildande

gymnasiernas, de tekniska gymnasiernas och handelsgymnasiernas utbildningskapacitet

samt de senares organisatoriska utformning från arbetsmarknads- och

vidareutbildningssynpunkt är helt lämpliga. Universitetsutredningen har berört

denna fråga, dock utan att ta upp den till närmare diskussion. Ett flertal remissinstanser

har förordat att gymnasiets framtida storlek och differentiering blir

föremål för en utredning. I detta sammanhang kan nämnas att statskontoret i

sitt yttrande över utredningens betänkande påpekat att frågan om treåriga

handelsgymnasier genom betänkandet satts i ett vidare sammanhang än tidigare,

vilket enligt ämbetsverkets mening motiverar att man nu överväger förutsättningarna

och formerna för en treårig studiegång vid dessa gymnasier.

För egen del vill jag anföra följande. Det har genom universitetsutredningens

arbete blivit än mer uppenbart att utbildningskapaciteten vid de tekniska gymnasierna

och handelsgymnasierna måste öka snabbt under de närmaste åren.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag vid anmälan av anslaget till

Högre tekniska läroverk: Avlöningar i samband med årets statsverksproposition

bl. a. påpekat att de tekniska läroverkens gymnasielinjer utgör ett viktigt led i

våra samlade resurser för utbildning på gymnasiestadiet och ett betydelsefullt

alternativ till det allmänbildande gymnasiet med dess allt starkare elevtillströmning

och att sedd från den synpunkten frågan om de tekniska läroverkens utbyggnad

kommer att te sig väsentligt annorlunda än om man, som tidigare

skett, huvudsakligen lägger snävt begränsade behovssynpunkter på utbyggnadsfrågan.

Vidare aktualiserar universitetsutredningens undersökningar frågan om

den med hänsyn till högskoleväsendets framtida utbyggnad lämpliga utformningen

på lång sikt av det allmänbildande gymnasiet. Jag vill erinra om att

dåvarande departementschefen i samband med avlämnandet av propositionen

1953:145 angående omorganisation av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken

uttryckligen framhöll den då aktuella gymnasiereformens karaktär av

provisorium.

Det bör vidare erinras om att frågan om en mera omfattande utredning rörande

gymnasiefrågorna berördes redan i direktiven till 1957 års skolberedning.

Där framhölls emellertid att en dylik utredning borde igångsättas först sedan

fullständigare erfarenheter av arbetet med enhetsskolans utgestaltning kunde

föreligga. Jag har sedermera i annat sammanhang understrukit att frågan om

en gymnasiereform i egentlig mening borde upptas till övervägande först när

skolberedningens arbete hade fortskridit något längre. Detta arbete bär nu gått

in i sin slutetapp. Med beaktande härav och vidare med hänsyn till att vi nu

genom universitetsutredningens förevarande betänkande erhållit ytterligare väsentliga

informationer av betydelse vid bedömningen av gymnasicproblemen,

bl. a. från arbetsmarknadssynpunkt, anser jag tiden vara inne att påbörja det

steg i reformarbetet på skolväsendets område, som gäller gymnasieutbildningens

uppgifter, innehåll och organisation. Jag har alltså för avsikt att i annat sammanhang

återkomma till detta viktiga spörsmål.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

Som sammanfattning och avslutning på min framställning i detta avsnitt får

jag anföra följande.

Utan varje tvekan råder ett starkt samband mellan ekonomisk, social och

kulturell utveckling å ena sidan och ökning av antalet yrkesverksamma med

en lång teoretisk utbildning å den andra. Kunskaper och utbildning är en nödvändig

förutsättning för välståndsutvecklingen. Därför ökar behovet av människor

med kvalificerad utbildning. Men det växande intresset för utbildning

har även en rent allmänmänsklig bakgrund. Det framstår som något självklart

att alla människor utan hänsyn till skiftande ekonomiska förutsättningar skall

ha samma rätt och samma yttre möjligheter till utbildning.

Det växande behovet av välutbildad arbetskraft och det allmänna kravet på

bättre utbildning åt fler skapar tillsammans så den drivkraft som nu gör en omfattande

kapacitetsökning pa den högre utbildningens område tvingande nödvändig.

De stora dragen i samhällsutvecklingen har därvid den innebörden att universitets-

och högskoleväsendets expansion måste ske med tyngdpunkten på de

tekniska, matematisk-naturvetenskapliga, ekonomiska och samhällsvetenskapliga

områdena. Med hänsyn till den utveckling som ägt rum tidigare och med

tanke på de stora ungdomskullarna från 1940-talet är det ytterligt angeläget

att denna omstrukturering inom universitets- och högskoleväsendet sker med

största möjliga snabbhet.

Förutom universitet och högskolor måste emellertid även de icke-akademiska

yrkesutbildningslinjerna ges större kapacitet och bättre kvalitet. En kortare

yrkesutbildning efter en gymnasial grundutbildning måste under 1960-talet

komma att för ungdomen framstå som ett lockande alternativ till den längre

universitets- och högskoleutbildningen.

Det gäller att inför 1960-talet få till stånd en från individens och samhällets

synpunkter lämplig inriktning av hela utbildningspolitiken rörande studierna

efter gymnasienivån. De åtgärder som förordats i det föregående i syfte att nå en

dylik avvägning kan sammanfattas på följande sätt.

Universitet och högskolor byggs under första hälften av 1960-talet ut i betydande

omfattning med tyngdpunkten lagd på de utbildningslinjer som nu har

intagningsbegränsning. De statliga insatserna på de icke-akademiska utbildningslinjernas

område ökar kraftigt under 1960-talet. Yrkesvägledningen i gymnasiet

intensifieras. Den fortlöpande utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten

förstärkes. Det studiesociala stödet utformas med inriktning

på de likartade utgångspunkterna för samtliga studerande vid skilda utbildningslinjer

efter gymnasiestadiet. Beträffande de gymnasiala skolformerna måste

med hänsyn till de stora dragen i utvecklingen de tekniska gymnasiernas och

handelsgymnasiernas intagningskapacitet ökas särskilt starkt under de närmaste

åren. Med tanke på utvecklingen på lång sikt av både högskoleväsendet och

grundskolan har jag slutligen funnit det lämpligt att nu aktualisera frågan om en

ingående utredning rörande den framtida gymnasiepolitiken.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

155

III. Förslag beträffande högre teknisk samt

matematisk-naturvetenskaplig utbildning

och forskning m. m.

1. Universitetsutredningen

I fråga om den högre tekniska samt den matematisk-naturvetenskapliga

utbildningen och forskningen omfattar universitetsutredningens program i huvudsak

följande.

De tekniska högskolornas utbildningskapacitet utvidgas under åren 1960—65

från för närvarande drygt 1 000 till cirka 1 850 årligen nyintagna studerande.

En tredje teknisk högskola upprättas och förlägges till Lund.

De tre tekniska högskolorna och dessas avdelningar dimensioneras enligt närmare

angiven för delning splan. Uppbyggnaden bör ske i huvudsak enligt en av

utredningen uppgjord tidsplan. Denna tidsplan förutsätter bl. a. en mycket snar

lösning av frågan om ytterligare markreservationer för tekniska högskolan i

Stockholm.

En organisationskommitté för den högre tekniska utbildningen i Lund tillkallas

snarast.

Den matematisk-naturvetenskapliga forsknings- och utbildningsorganisationen

under 1960-talet utbygges till en samlad kapacitet motsvarande 13 000 närvarande

studerande.

En permanent och fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig

forskning och utbildning upprättas successivt i Göteborg. Därvid bör för Göteborgs

universitet och Chalmers tekniska högskola anordnas gemensamma institutioner

inom ämnesgruppen matematik-fysik-kemi.

En kommitté för den matematisk-naturvetenskapliga och delar av den tekniska

forsknings- och utbildningsorganisationen i Göteborg tillkallas snarast.

Den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala erhåller resurser att

meddela civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater motsvarande utbildningen

vid avdelning för teknisk fysik vid teknisk högskola.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Efter närmare utredning tillskapas dels en särskild utbildningsväg till läroverksingenjörsexamen

vid tekniska gymnasier för studenter från allmänbildande

gymnasium, dels förstärkta möjligheter till vidareutbildning för läroverlcsingenjörer

vid tekniska gymnasier.

Härefter kommer universitetsutredningens överväganden och förslag rörande

högre teknisk samt matematisk-naturvetenskaplig utbildning och forskning

ävensom utredningens synpunkter och förslag i fråga om nya utbildningsvägar

vid de tekniska gymnasierna att mera i detalj redovisas.

A. Den högre tekniska utbildningen och forskningen

Den totala utbyggnaden

Den av utredningen i det föregående (denna bilaga s. 69) behandlade rekommendationen,

att intagningskapaciteten vid de tekniska högskolorna ökas till

cirka 1 850 studerande per år, innebär följande i fråga om antalet närvarande

studerande.

1958 1965 1970

Licentiander .................................... 340 880 1600

Studerande för civilingenjörsexamen............... 4 083 7 280 8 760

Summa studerande 4 423 8 160 10 360

Därtill kommer antalet special- och extra studerande.

Avdelningarnas sammanlagda storlek

Allmänt

Då det gällt att inom den föreslagna ramen dimensionera de olika fackavdelningarna,

har utredningen utgått från de undersökningar, som företagits av

Sveriges industriförbunds teknikerkommitté, Svenska arkitekters riksförbund

och Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund. Utredningen har därutöver

samrått med överstyrelsen för de tekniska högskolorna och med representanter

för Sveriges industriförbund.

I en skrivelse till universitetsutredningen den 19 mars 1959 har Sveriges industriförbund

anknutit till de av teknikerkommittén redovisade tendenserna och

framlagt ett förslag till ett ökat teknologintags fördelning på fackavdelningar.

Förbundet framhåller, att något säkert underlag för en bedömning av denna

fråga icke föreligger i verkligheten. Om innebörden av förbundets förslag, applicerat

på den av utredningen förordade intagningskapaciteten, torde få hänvisas

till betänkandet (s. 215).

Liksom Industriförbundet och teknikerkommittén måste universitetsutredningen

konstatera, att ett verkligt säkert underlag saknas för en bedömning av

fackavdelningarnas lämpliga storlek i framtiden. Utredningen vill emellertid i

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

detta sammanhang framhålla, att tendensen i fråga om civilingenjörsutbildningens

utformning och innehåll alldeles tydligt pekar mot att tyngdpunkten i

utbildningen inom samtliga fackavdelningar allt mera lägges på de grundläggande

ämnena.

Utredningen har genom överläggningar med ett antal intresserade sökt

komplettera det föreliggande utredningsmaterialet beträffande det framtida behovet

av civilingenjörer inom olika fack. På grundval härav har utredningen

kommit fram till det förslag, som framlägges och motiveras i det följande. Det

står emellertid klart för utredningen, att en omprövning av fördelningen mellan

de olika fackavdelningarna måste företagas kontinuerligt och med utnyttjande

av alla de nya fakta rörande teknikens och näringslivets utveckling, som efter

hand blir tillgängliga.

De olika avdelningarna

Utredningen anser liksom Industriförbundet, att en förhållandevis mycket

kraftig utvidgning av utbildningskapaciteten inom avdelningarna, för maskinteknik

är klart motiverad. Industriens inriktning och den tekniska utvecklingen

kommer rimligen även i framtiden att göra det motiverat att civilingenjörsutbildningen

har en tyngdpunkt inom dessa avdelningar.

Inom avdelningarna för elektroteknik har intagningskapaciteten sedan år 1954

ökats från 160 till 265 nybörjarplatser per år. Det synes utredningen med hänsyn

härtill vara rimligt, att utbyggnaden av avdelningarna för elektroteknik

relativt sett blir något försiktigare än utbyggnaden av avdelningarna för maskinteknik.

Avdelningarna för skeppsteknik och för flygteknik ger utbildning speciellt

inriktad för verksamhet inom en relativt begränsad arbetsmarknad. De torde

därför böra utvidgas endast i den mån särskilda behovsundersökningar motiverar

detta. I avsaknad av sådana undersökningar vill utredningen för sin del

icke föreslå någon ökning av intagningen vid dessa avdelningar. Det må

också i detta sammanhang framhållas, att en stor del av såväl varvs- som flygplansindustriernas

civilingenjörsbehov gäller mekanister.

I avseende på utbildningen inom avdelningarna för väg- och vattenbyggnad

ansluter utredningen sig till Industriförbundets åsikt, att en relativt stor del av

antalet nytillkommande nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna bör falla

på dessa avdelningar.

Industriförbundets förslag till fördelning av det ökade antalet nyintagna teknologer

innebär, att avdelningen för bergsvetenskap skulle komma att mer än

fördubblas. Då det här rör sig om en civilingenjörsutbildning med relativt specialiserad

inriktning, kan det i förstone förefalla tveksamt, om en så kraftig

utökning bör företagas av just denna avdelning. Efter hemställan från utredningen

har man därför inom Industriförbundet upptagit denna fråga till förnyad

prövning och därvid fört ingående överläggningar med representanter från av
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

delningskollegiet för bergsvetenskap vid tekniska högskolan, Jernkontoret och

särskilt intresserade industriföretag. Vid dessa överläggningar har full enighet

rått om att den av Industriförbundet angivna ökningen av examinationen av

bergsingenjörer är väl motiverad med hänsyn till vad man har anledning räkna

med beträffande den framtida efterfrågan. Utbyggnaden bör emellertid enligt

de tillfrågade experternas mening till alldeles övervägande del gälla underavdelningen

för metallurgi och bearbetningsteknik. Underavdelningen för gruvvetenskap

anses böra ökas endast med 5 ä 10 teknologer per år. Utredningen ansluter

sig för egen del i huvudsak till Industriförbundets uppfattning och förordar en

fördubbling av intagningen vid avdelningen för bergsvetenskap.

Beträffande avdelningarna för kemi innebär Industriförbundets förslag, att

den årliga intagningen skulle höjas från nuvarande 90 till drygt 200, d. v. s. mer

än fördubblas. Utredningen har emellertid kunnat konstatera, att starkt delade

meningar råder i frågan huruvida behov verkligen kommer att föreligga av en så

pass stark ökning av antalet kemi-ingenjörer, som skulle följa av Industriförbundets

förslag. Utredningen har i denna fråga fört särskilda överläggningar med

företrädare för den kemiska industrien och med företrädare för kemi-ingenjörerna.

Från industriens sida har därvid understrukits, att en mycket stark expansion

av den svenska kemiska industrien ligger inom räckhåll men att en av de väsentliga

förutsättningarna härför är att man får tillgång till specialister i tillräcklig

omfattning. Från fackligt håll har å andra sidan framhållits, att arbetsmarknadsläget

under senare år varit sådant, att tillgången på kemi-ingenjörer i förhållande

till efterfrågan varit något bättre än vad som gällt för civilingenjörer

från övriga fackavdelningar (utom avdelningarna för skeppsteknik).

Universitetsutredningen delar för egen del helt uppfattningen, att vårt lands

kemiska industri har mycket stora expansionsmöjligheter. Goda förutsättningar

föreligger för att få till stånd betydande kapitalinvesteringar i kemisk industri,

detta icke minst på grund av arbetskraftens allmänna kunnighet och bildningsstandard.

Men villkoret för att vi skall kunna tillvarataga dessa möjligheter är

enligt utredningens mening, att näringslivet får tillgång till ett avsevärt större

antal väl utbildade kemister. Utredningen förordar därför — liksom Industriförbundet

— en kraftig utbyggnad av utbildningsresurserna inom kemien. Emellertid

måste man vid dimensioneringen av fackavdelningarna för kemi vid de

tekniska högskolorna också taga hänsyn till den beräknade examinationen av

andra kategorier av kemister med akademisk utbildning. Med hänsyn härtill har

utredningen stannat för att förorda en något mindre intagning vid fackavdelningarna

för kemi än den som Industriförbundet föreslagit. Utredningen föreslår

att intagningen ökas från nu 90 till omkring 175 per år.

Beträffande avdelningarna för arkitektur har universitetsutredningen vid sina

överväganden kommit fram till att intagningen vid mitten av 1960-talet bör

vara något större än enligt Industriförbundets förslag. Detta förslag sammanfaller

i stort med de resultat, som redovisas i en av Svenska arkitekters riksförbund

företagen undersökning rörande tendenserna på arkitekternas arbets
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

marknad. Om de i undersökningen gjorda antagandena är riktiga, skulle — under

förutsättning av oförändrad intagning vid de tekniska högskolornas arkitektavdelningar

— tillgången på arkitekter omkring år 1970 nära svara mot efterfrågan.

Vid sin uppskattning av det framtida arkitektbehovet grundar universitetsutredningen

sitt ställningstagande på en allmän bedömning av de tendenser i

samhällsutvecklingen, som påverkar behovet av arkitekter. Den fortsatta urbaniseringsprocessen

kommer rimligen att fordra ytterligare ett stort antal arkitekter

för husbyggnad och för planarbete på läns- och stadsarkitektkontor.

Industriens utbyggnad kommer också att fordra starkt ökade insatser av arkitekter.

Ett fortsatt, intensivt bostadsbyggande erfordras säkerligen under överskådlig

tid, först för att häva den i storstäderna ännu bestående bostadsbristen,

sedan för att tillgodose det behov av nya familjebostäder, som måste

bli allt mera påtagligt, allteftersom 1940-talets stora födelseårgångar kommer

upp i de familjebildande åldrarna. Därtill kommer det ännu blott påbörjade

arbetet med sanering och ombyggnad av de större städernas centrala stadsdelar.

Med hänsyn till allt detta kan utredningen icke finna det rimligt, om resultatet

av hela den utvidgning av den högre tekniska utbildningens resurser, som

pågått sedan år 1955 och som utredningen här föreslår skall fullföljas till mitten

av 1960-talet, skulle bli en mindre ökning av utbildningskapaciteten inom avdelningarna

för arkitektur än inom de tekniska högskolornas övriga stora avdelningar

(med undantag för avdelningarna för kemi). Utredningen föreslår därför

en ytterligare ökning av nyintagningen av arkitektstuderande, så att ökningen

under hela expansionsperioden 1954—65 blir ungefär densamma som för t. ex.

avdelningarna för elektroteknik. Detta innebär en ökning med knappt ett trettiotal

nya utbildningsplatser — från nu 122 till 150 nybörjarplatser per år.

Då det gäller avdelningarna för teknisk fysik anknyter utredningen till vad

teknikerkommittén anfört om att industrien ännu ej synes ha vant sig vid att

tillgodogöra sig civilingenjörer med utbildning inom dessa fackavdelningar samt

att en mycket stor del av de tekniska fysikerna får anställning inom vissa forskningsinstitutioner,

vilkas uppfattning rörande det framtida behovet av civilingenjörer

med olika fackutbildning av skilda anledningar icke kommit att bli

fullständigt representerad i den enkät, som ligger till grund för kommitténs bedömningar

och därmed också för Industriförbundets sedermera redovisade överväganden.

Såväl teknikerkommittén som Industriförbundet synes ha kommit till den

slutsatsen, att man inom industrien något underskattat det framtida behovet

av tekniska fysiker. Universitetsutredningen delar denna uppfattning och vill

därför föreslå en ytterligare ökning av nyintagningen av studerande vid avdelningarna

för teknisk fysik. Som skäl för denna ytterligare utökning utöver vad

Industriförbundet föreslagit vill utredningen peka på dels kärnteknikens behov

av civilingenjörer, dels de tekniska högskolornas eget behov av lärare, icke minst

assistentpersonal, i de grundläggande ämnena.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Utredningen föreslår med hänsyn till bl. a. dessa förhållanden, att intagningskapaciteten

vid avdelningarna för teknisk fysik ytterligare ökas. Beträffande

storleken av denna ytterligare ökning är det helt naturligt mycket svårt att ange

en fix siffra. Utredningen har efter överväganden stannat för att föreslå en

ytterligare ökning av intagningskapaciteten vid avdelningarna för teknisk fysik

med 55 per år.

Sammanfattning av förslaget

Universitetsutredningen ansluter sig sålunda i huvudsak till Industriförbundets

förslag beträffande den ökade intagningens fördelning på de tekniska högskolornas

fackavdelningar. I fråga om avdelningarna för kemi förordas dock en

något mindre intagning och i fråga om fackavdelningarna för teknisk fysik och

för arkitektur en något större intagning än vad Industriförbundet gjort. De

företagna justeringarna tar i stort sett ut varandra. Totalsiffran vid full utbyggnad

blir 1 814 årligen intagna studerande vid de fackavdelningar, som beröres

av Industriförbundets utredningar och förslag.

Utredningens förslag rörande nyintagningens fördelning på fackavdelningar

från och med höstterminen 1965 framgår av följande sammanställning.

Avdelningar för

Antal nybörjarplatser

Procentuell andel 1965

enligt

1959

1965

Industri-

förbundet

utredningen

Teknisk fysik.....................

50

105

3,0

5,8

Maskinteknik ....................

170

400

22,5

22,1

Skeppsteknik .....................

46

50

3,0

2,8

Flygteknik .......................

40

40

2,5

2,2

Elektroteknik .....................

265

435

24,0

24,0

Väg- och vattenbyggnad ...........

158

370

20,5

20,4

Kemi ............................

90

174

11,5

9,6

Bergsvetenskap ...................

45

90

5,5

5,0

Arkitektur .......................

122

150

7,5

8,3

Totalt

986

1814

100

100

Till de här angivna intagningssiffrorna kommer så intagningen vid avdelningen

för lantmäteri. Denna intagning omfattar nu 20 studerande per år. Universitetsutredningen

räknar med att intagningen vid denna avdelning vid mitten

av 1960-talet skall ha ökats till 30 studerande per år.

Utbyggnadsmöjligheter

Efter att ha framlagt sitt program för utbyggnaden av den högre tekniska

utbildningen anför universitetsutredningen vissa allmänna synpunkter på frågan

om de olika vägar, på vilka ifrågavarande utbyggnad lämpligast bör ske. Denna

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Mcij:ts proposition nr 119 år 1960

fråga belyses närmare i utredningens betänkande på sidorna 223—228, till vilka

torde få hänvisas.

Utredningen diskuterar därefter möjligheterna att praktiskt och tillräckligt

snabbt genomföra den föreslagna utbyggnaden vid de nuvarande tekniska högskolorna

i Stockholm och Göteborg.

Tekniska högskolan i Stockholm

I syfte att skaffa sig en uppfattning rörande möjligheterna att öka utbildningskapaciteten

vid tekniska högskolan i Stockholm har utredningen samrått

med högskolans byggnadskommitté, vars arkitekt, professor N. Ahrbom, sammanfattat

sina synpunkter i en till utredningen överlämnad promemoria av den

29 maj 1959. Professor Ahrbom framhåller inledningsvis, att 1945 ars generalplan

för högskolans utbyggnad som sin riktpunkt hade en årlig intagning av 450

studerande. Utbyggnaden, som påbörjades år 1946, skulle enligt de ursprungliga

planerna vara genomförd vid utgången av budgetåret 1952/53, men tidsprogrammet

har sedermera kommit att tänjas ut, så att utbyggnaden nu beräknas vara

fullbordad den 1 juli 1961. Samtidigt har emellertid den ursprungliga generalplanen

på åtskilliga punkter reviderats, bl. a. såtillvida, att den årliga intagningen

under utbyggnadstiden successivt höjts till nu cirka 600 studerande per år. Detta

förhållande har medfört lokalbrist på olika håll inom högskolan. Särskilt gäller

detta lokalerna för de båda lägre årskurserna, vilka lokaler färdigställdes redan

under år 1948 och dimensionerats för en årlig intagning av 450 studerande. Trots

visst provisoriskt lokaltillskott är lokalbristen kännbar. »Oavsett om högskolans

intagning skapacitet ytterligare ökas jöreligger sålunda behov av avsevärda nya

lokalutrymmen jör de matematiska och fy siska institutionerna», sammanfattar

professor Ahrbom.

Rörande en av utredningen diskussionsvis ifrågasatt utökning av högskolans

intagningskapacitet från drygt 600 till drygt 760 årligen nyintagna studerande,

huvudsakligen inom avdelningarna för teknisk fysik, maskinteknik och bergsvetenskap

framhålles i promemorian, att de begränsade markresurser inom det

av högskolan nu disponerade markområdet, vilket reserverats för framtida tillbyggnader,

icke bör tagas i anspråk för att tillgodose lokalbehovet, som uppstår

vid en kvantitativ utbyggnad av högskolans utbildningskapacitet. För sådant

ändamål fordras förvärv av ny byggnadsmark. Då det icke synes möjligt att nu

förvärva de båda närbelägna sjukhusens, Sophiahemmets och Röda Korsets,

områden, vilka i och för sig är de från högskolans synpunkt lämpligaste och

bäst belägna, måste behovet av ny byggnadsmark tillgodoses på annan plats

på Norra Djurgården. Professor Ahrbom pekar härvidlag på tva områden, det

ena vid Träskportsvägen mellan högskolans nuvarande område och Allmänna

Barnbördshuset, och det andra ett område norr om den nuvarande högskolan

utefter Drottning Kristinas väg. »Endera eller båda dessa områden bör reserveras

för högskolans fortsatta utbyggande, nu och i framtiden», framhåller professor

Ahrbom.

11 — Bihang till riksdagens protokoll 1000. 1 sand. Nr 119

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

Utredningen har hos byggnadsstyrelsen hemställt om yttrande över professor

Ahrboms promemoria samt om styrelsens synpunkter rörande de allmänna förutsättningarna

för en utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm för ett ökat

studerandeantal. Byggnadsstyrelsen har i sitt yttrande understrukit att tekniska

högskolans nuvarande område exploaterats hårt. Krav på en ökning av det nuvarande

elevantalet aktualiserar behov av ytterligare mark. En fortsatt exploatering

bedömer styrelsen som olämplig, då de små utrymmesreserverna inom

högskolans nuvarande område helt behöver tagas i anspråk för lokalökningar

för de båda lägre årskurserna, för vissa nya ämnen, för planerad ökning av lärarpersonalen,

licentiander, samt inte minst för arkivering. Styrelsen vill emellertid

icke motsätta sig en ökad intagning under förutsättning, att det i promemorian

föreslagna Träskportsvägsområdet kan tas i anspråk och att Röda Korsets område,

eventuellt också del av Sophiahemmets område, på längre sikt kan tillföras

högskolan för de befintliga institutionernas framtida behov. Beträffande det

föreslagna området utefter Drottning Kristinas väg norr om högskolan ligger

detta visserligen på vägen ut mot Stockholms universitets tilltänkta område, men

måste för högskolan anses vara sämre beläget än Träskportsvägområdet och

mindre lämpligt för högskolebebyggelse. Någon ökning av högskolans elevantal

utöver den nu föreslagna, synes enligt styrelsens mening icke kunna ske med

hänsyn till förefintliga markresurser.

Universitetsutredningen måste sålunda konstatera, att redan en utbyggnad

för att möjliggöra en till drygt 760 studerande ökad årlig intagning förutsätter

en betydande utvidgning av det markområde, som högskolan nu disponerar.

Naturligast vore att för högskolans räkning reservera de närbelägna sjukhusens

fastigheter, så snart dessa icke längre behöver disponeras för sina nuvarande

ändamål. Emellertid är det otänkbart att man nu eller inom de närmaste åren

skulle kunna disponera dessa fastigheter eller någon del därav för tekniska högskolans

ändamål. Sannolikt kan så ej ske förrän efter den tidpunkt, då högskolans

utbildningskapacitet enligt utredningens program måste vara fullt utbyggd.

Utredningen kan därför icke förorda en lösning av denna fråga, som

förutsätter övertagande av sjukhusens fastigheter. Däremot ser utredningen

dessa som en mycket värdefull markreserv på lång sikt för en framtida differentiering

och utbyggnad av tekniska högskolans utbildnings- och forskningsprogram.

För utredningen, som anser det ofrånkomligt att framlägga förslag till lösningar

som kan förverkligas mycket snabbt, återstår sålunda att överväga den

möjlighet, som utpekats av byggnadskommitténs arkitekt, nämligen ytterligare

markreservationer för högskolans ändamål i Lill-Jansskogen. Det är här fråga

om områden, vilka i 1952 års generalplaneförslag för Stockholm utlagts som

delar av ett större, sammanhängande parkområde. Visserligen föreligger för dessa

områden varken fastställd generalplan eller fastställd stadsplan och visserligen

befinner sig områdena i fråga i kronans ägo (djurgårdsmark), men uppenbart

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

är, att överväganden rörande ytterligare markdispositioner för byggnadsändamål

inom detta område måste influeras bl. a. av synpunkter rörande markens värde

som fritidsområde för huvudstadens befolkning.

1959 års riksdag har sålunda i anledning av väckta motioner om utredning i

syfte att skydda Djurgårdens mark från exploatering biträtt allmänna beredningsutskottets

uttalande, att det vore nödvändigt att så stora delar som möjligt

av den ännu ej exploaterade djurgårdsmarken bibehålies som naturpark.

Även olägenheter av annat slag kan bli en följd av en kraftig utökning av

antalet universitets- och högskolestuderande just i Stockholm. Vid ett samråd

mellan representanter för lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet

och universitetsutredningen underströks från lokaliseringsutredningens sida, att

koncentrationen till storstäderna av vissa typer av högre läroanstalter i hög

grad försvårade en decentraliseringspolitik, medan inrättandet av nya högre

läroanstalter utanför storstäderna skulle verksamt bidraga till att göra andra

regioner mera attraktiva i jämförelse med dessa.

Universitetsutredningen, som icke anser det ligga inom dess kompetens att

göra en avvägning på grundval av allmänt lokaliseringspolitiska överväganden,

har endast velat här redovisa problemställningen och härpå anlagda synpunkter.

Utredningen vill dock för egen del peka på ett problem som ytterligare belyser

de svårigheter, som sannolikt uppstår vid en kraftig tillväxt av de högre läroanstalterna

i Stockholm, nämligen studentbostadsproblemet. I en till utredningen

överlämnad promemoria har 1957 års studentbostadsutredning starkt

understrukit, att bristsituationen i fråga om studentbostäder i Stockholm redan

nu måste betecknas som allvarlig. Medan en omfattande produktion av studentbostäder

pågått i Uppsala och Lund under hela 1950-talet, har studentbostadsproduktionen

i Stockholm, som dock hyser ungefär hälften av hela antalet

universitets- och högskolestuderande, varit av avsevärt mindre omfattning.

Eftersom en utbyggnad av läroanstalterna i huvudstaden skall vidtagas, måste

ansträngningarna att få fram bostäder ytterligare intensifieras. Möjligheterna

att under de närmaste fem åren förvärva så mycket tomtmark, som skulle krävas

för att åstadkomma en varaktig förbättring av studentbostadssituationen

i Stockholm, bedömes av studentbostadsutredningen som små.

Utredningen finner det å andra sidan angeläget understryka, att mycket betydande

investeringar redan gjorts för tekniska högskolan och att största delen av

högskolans byggnadsbestånd är av ungt datum. Högskolan och dess utrustning

torde i själva verket kvalitativt sett ligga på en nivå, som gör den väl jämförbar

med de internationellt mest ansedda centra för teknisk utbildning och forskning.

Under sådana omständigheter framstår det för utredningen som självklart, att

man måste se till, att icke brist på byggnadsmark i framtiden hindrar en intensifiering

och differentiering av högskolans undervisning och forskning, varigenom

högskolan kan bevara sin rangplats och redan nedlagda kostnader kan göras

fullt fruktbärande. Ytterligare markreservationer i Lill-Jansskogen kan därför

nödvändiggöras av forskningens och utbildningens egna krav, alldeles oavsett

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

om den årliga nyin tagningen av teknologer ökas eller ej. Behovet av friluftsområden

för huvudstadens växande befolkning måste enligt utredningens mening

härvidlag stå tillbaka, såvida man icke finner sig kunna redan nu fatta beslut

om en utflyttning av hela högskoleanläggningen till ett område med friare

expansionsmöjligheter.

Universitetsutredningen vill emellertid med all kraft framhålla, att ett utbyggnadsprogram

för de tekniska högskolorna, som icke innefattar en utbyggnad

jämväl av Stockholms-högskolan, från många synpunkter skulle te sig orimligt.

Såväl industriens lokalisering som demografiska förhållanden pekar mot en

fördelning av de tekniska högskolornas utbildningsplatser med nära 60 procent

av platserna i stockholmstrakten, d. v. s. samma relativa andel för Stockholm

som för närvarande. Därtill kommer värdet för teknisk forskning och utbildning

av nära kontakt med fristående forskningsinstitut av olika slag, främst kanske

branschforskningsinstituten, av vilka de flesta är förlagda till Stockholm.

De industrirepresentanter, med vilka universitetsutredningen haft överläggningar

i denna fråga, har emfatiskt framhållit nödvändigheten av att en utbyggnad

kommer till stånd även av tekniska högskolan i Stockholm.

Utredningen delar för egen del uppfattningen, att sådana markreservationer

måste göras för tekniska högskolans utbyggnad, att däri kan inrymmas icke

blott friare expansionsmöjligheter för den vid högskolans institutioner bedrivna

forskningen och för en fortgående differentiering av högskolans verksamhet utan

även en utvidgning av högskolans kvantitativa utbildningskapacitet. I detta

sammanhang vill utredningen även peka på de möjligheter till samarbete och

vidgade kontakter, som öppnar sig i och med Stockholms-universitetets successiva

utflyttning till Frescati-området.

I detta läge har universitetsutredningen tagit kontakt med de myndigheter,

som närmast har ansvaret för dispositionen av djurgårdsmarken, nämligen djurgårdsnämnden,

djurgårdsförvaltningen och byggnadsstyrelsen. Härvid har av

representanter för dessa myndigheter uttalats förståelse för högskolans behov

av expansionsmöjligheter, men man har också understrukit svårigheten att förena

alla de intressen, som anmäler sig i fråga om markdispositionen på Norra

Djurgården.

Som ett resultat av de förda överläggningarna föreligger en skrivelse från

djurgårdsnämnden till utredningen den 22 oktober 1959 (bet. s. 233 f).

Efter att i skrivelsen ha dryftat dels möjligheterna av en samordning mellan

tekniska högskolans och Stockholms-universitetets utbyggnadsplaner och en

koncentration av den gemensamma utbyggnaden till Frescati-området, dels

möjligheten att tillgodose tekniska högskolans aktuella utbyggnadsbehov genom

upplåtelse av ett annat område å Norra Djurgården, det s. k. Söderbrunnsområdet,

utan att dock finna, att någon av dessa möjligheter erbjuder en tillfredsställande

och tillräckligt snabb lösning av de aktuella utbyggnadsproblemen,

anför djurgårdsnämnden bl. a. följande.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Av de båda ifrågasatta områdena i Lill-Jansskogen har det södra ett sådant läge särskilt

i förhållande till Stadion och övriga idrottsanläggningar men även i övrigt, att det

bildar en naturlig entré till Lill-Jansskogen och närbelägna delar av Norra Djurgården.

Det bör därför icke komma i fråga för bebyggelse. Det norra området är såsom ovan

angivits också ett mycket värdefullt naturparksområde med åtskilliga natursköna partier.

Genom sitt läge kan det dock icke sägas vara lika omistligt som naturpark som det förutnämnda

området. Om man med hänsyn till den föreliggande bristen på lämplig tomtmark

och det angelägna utbyggnadsbehovet skulle finna det oundgängligen erforderligt med en

upplåtelse av ytterligare djurgårdsmark för tekniska högskolan, anser djurgårdsnämnden

det norra området vara det som med hänsyn till ovan angivna förhållanden kan komma

under övervägande. Det torde också vara möjligt, att inom i huvudsak ifrågavarande

område efter närmare planläggning tillgodose det för utbyggnaden uppskattade behovet

av tomtmark.

Djurgårdsnämnden, som i ärendet samrått med riksmarskalksämbetet och byggnadsstyrelsen,

vill icke motsätta sig att en upplåtelse av mark av ifrågavarande storleksordning

efter erforderlig närmare utredning kommer till stånd på denna plats. Nämnden

anser det emellertid med hänsyn till nödvändigheten av Lill-Jansskogens skydd mot ytterligare

exploatering erforderligt att en dylik upplåtelse uttryckligen angives såsom slutetappen

för bebyggelsen inom detta område och att övriga delar av Lill-Jansskogen samtidigt

reserveras såsom naturpark. Den närmare avvägningen härutinnan faller inom ramen

för djurgårdsnämndens planläggning av djurgårdsmarkens användning för olika ändamål

och nämnden avser att för Kungl. Maj:t framlägga förslag av ovan angiven innebörd så

snart erforderliga detaljutredningar kunnat ske.

De i det föregående redovisade skälen för en utbyggnad även av tekniska

högskolan i Stockholm är enligt universitetsutredningens mening synnerligen

tungt vägande. Under hänvisning härtill och till djurgårdsnämndens skrivelse

anser sig utredningen kunna konstatera, att förutsättningar uppenbarligen föreligger

för en genom förhandlingar mellan samtliga intressenter träffad uppgörelse

om sådana markreservationer för högskolans räkning, som skulle möjliggöra en

icke obetydlig utökning av tekniska högskolans utbildningskapacitet inom

ramen för den tidsplan för civilingenjörsutbildningens utbyggnad, som utredningen

anger i sitt betänkande.

Vid sina överväganden rörande skälen för och emot en tredje teknisk högskola

har utredningen funnit, att därest man finner övervägande skäl tala för att

utbyggnadsprogrammet inskränkes till att omfatta endast de två existerande

högskolorna, huvuddelen av utökningen måste läggas på Chalmers tekniska högskola,

medan däremot utbyggandet av tekniska högskolan i Stockholm måste

göras mera måttlig, från nu 600 till cirka 750 årligen nyintagna teknologer.

Denna utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm anser utredningen under

alla omständigheter vara nödvändig. Innan man kan taga ställning till frågan

om en tredje teknisk läroanstalt, har man att undersöka möjligheterna för en

utvidgning av intagningskapaciteten vid Chalmers tekniska högskola från nu

400 till mer än 1 000 årligen nyintagna.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Chalmers tekniska högskola

Uppenbart är, att man vid Chalmers tekniska högskola har förutsättningar för

en betydande utbyggnad av utbildningskapaciteten. I sitt med skrivelse den

14 oktober 1958 avlämnade förslag till generalplan för högskolans utbyggnad

har byggnadsstyrelsen räknat med två utbyggnadsalternativ, av vilka alternativ

I bygger på förutsättningen att högskolans intagningskapacitet skall ökas

från nuvarande 400 till 507 årligen nyintagna studerande och alternativ II räknar

med en årlig nyintagning av 760 studerande. Båda alternativen räknar med

att lokalbehov kommer att föreligga även för undervisning av filosofie studerande

i ämnena fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik. Byggnadsstyrelsen

beräknar, att högskolan under angivna förutsättningar har ett omedelbart markbehov

av 130 000 m2 vid alternativ I och 190 000 m2 vid alternativ II. Därtill

kommer emellertid behovet av framtida markreserver, vilka enligt styrelsens

bedömande bör omfatta ett lika stort område som det omedelbart erforderliga.

Inom området Nya Chalmers disponerar högskolan för närvarande cirka

140 000 m2 mark, varför det omedelbara markbehovet sålunda skulle vara tillgodosett

för en utbyggnad av högskolan enligt det lägre alternativet, medan

man vid en utbyggnad enligt alternativ II skulle behöva ytterligare cirka

50 000 m2 mark för omedelbar bebyggelse. Behovet av framtida markreserver

kräver emellertid utöver det nu disponerade markområdet, vilket icke anses

kunna i sin helhet utnyttjas för bebyggelse, en ytterligare areal med cirka

130 000 m2 vid alternativ I och 250 000 m2 vid alternativ II.

Vid överläggningar med representanter för Göteborgs stad har byggnadsstyrelsen

diskuterat olika markområden intill Nya Chalmers såsom lämpliga

för högskolans framtida utbyggnad. Dessa områden, som är väl samlade och

bedömes såsom i huvudsak ändamålsenliga, omfattar tillhopa cirka 275 000 m2,

varav dock 160 000 m2 nu är ianspråktagna för andra ändamål och därför endast

att betrakta som »reserver på mycket lång sikt». Av återstoden är området

mellan Vasa sjukhus och Nya Chalmers (cirka 12 500 m2) tillgängligt »för praktiskt

taget omedelbar bebyggelse», medan områdena på ömse sidor om studentkårens

byggnader och den s. k. Stora Mossen (tillsammans cirka 100 000 m2)

beräknas vara disponibla »inom relativt snar framtid». Härtill kommer det s. k.

Holtermanska sjukhuset, som under vissa förutsättningar skulle kunna ställas

till högskolans förfogande mycket snart. Därest överenskommelse kan träffas

med Göteborgs stad om att nämnda områden reserveras för högskolans räkning,

skulle sålunda markbehoven — såväl de omedelbara som de mera långsiktiga

behoven av markreserver — kunna tillgodoses även för en utbyggnad enligt det

större alternativet II (760 årligen nyintagna teknologer jämte cirka 100 årligen

intagna filosofie studerande i vart och ett av ämnena fysik och kemi). Som

ytterligare reserv kan man se Gamla Chalmers, som kan disponeras, så länge

högskolan där bedriver undervisning.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Slutligen erinrar byggnadsstyrelsen om att staden reserverat betydande markområden,

cirka 200 000 m2, i Kallebäcksområdet för forskningsinstitut av olika slag.

I sitt den 10 november 1958 avlämnade remissyttrande över byggnadsstyrelsens

generalplaneförslag konstaterade universitetsutredningen, att den i sitt da

nyligen avlämnade femte betänkande rörande forskningens villkor och behov

framlagt förslag, som syftade till en stark intensifiering av forskningen icke

minst vid de tekniska högskolorna. Det kunde därför mycket väl tänkas, att

forskningens lokalbehov bleve större än byggnadsstyrelsen beräknat. Med hänsyn

härtill uttalade utredningen en förmodan att en byggnadsvolym närmast

motsvarande generalplaneförslagets alternativ II icke skulle möjliggöra en fullt

så stark ökning av nyintagningen av studerande för civilingenjörsexamen som

byggnadsstyrelsen tänkt sig. I det föregående har utredningen som en allmän

riktpunkt vid planeringen av de tekniska högskolornas utbyggnad angivit att

antalet aktiva licentiander och doktorander måste beräknas öka relativt sett

avsevärt mera än antalet teknologer. Utredningen har vidare pekat på behovet

av utrymme för ett ökat antal specialstuderande och extra studerande vid de

tekniska högskolorna. Utredningen håller det visserligen för möjligt att man

vid ett detaljstudium av utbyggnadsplanen för Chalmers tekniska högskola

kommer att finna det möjligt att inom ramen för ett givet markområde utvinna

en större golvyta än byggnadsstyrelsen vågat räkna med i de överslagsmässiga

kalkyler som måste ligga till grund för ett generalplaneförslag, men utan fastare

hållpunkter härvidlag måste utredningen se den i förslagets alternativ II angivna

utbildningskapaciteten såsom maximum för vad som är uppnåeligt inom

ramen för det angivna markområdet.

Under sitt fortsatta arbete har utredningen kommit till resultat, som innebär

att den för Göteborgs del föreslår en något mera omfattande utbildning av

filosofie studerande, framför allt i ämnet fysik, än den som från utredningens

sida nämnts vid underhandskontakter med byggnadsstyrelsen rörande förutsättningar

vid generalplaneförslagets utarbetande. Även detta ger utredningen anledning

att vad beträffar intagningen av teknologer betrakta siffran 760 årligen

nyintagna såsom en maximisiffra.

Slutsatsen synes bli densamma, om man betraktar problemet med hänsyn till

tidsfaktorn. Visserligen räknar generalplaneförslaget med mycket betydande

markreserver för ändamål som kan bli aktuella i framtiden, men dessa reserver

kan bli tillgängliga först på mycket lång sikt. Den byggnadsmark, som beräknas

vara erforderlig för nu förutsedda byggnadsbehov, är inte heller omedelbart

tillgänglig, och utbyggnadstiden är i generalplaneförslaget beräknad att utsträckas

över en längre tidsperiod än som med hänsyn till utredningens allmänna

tidsprogram är önskvärt.

Utredningens slutsats blir den, att en utbyggnad av Chalmers tekniska högskola

till en intagningskapacitet av drygt 700 nyintagna teknologer från och

med läsåret 1905/66 synes vara möjlig, utan att man därigenom vållar avbräck

för högskolans utveckling som forskningscentrum och utan att man beskär möj
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ligheterna att i önskvärd utsträckning meddela undervisning jämväl för filosofie

studerande vid Göteborgs universitet. En ytterligare utökning av intagningskapaciteten

vid Chalmers kan däremot icke förordas på grundval av föreliggande

utredningsmaterial.

En tredje teknisk högskola

Med detta konstaterande är även utredningens ställningstagande till frågan om

en tredje teknisk högskola givet. Kan man bygga ut Chalmers tekniska högskola

till en intagningskapacitet av 700 årligen nyintagna teknologer, skulle för genomförande

av det av utredningen framlagda programmet för en ökad utbildning

av civilingenjörer erfordras att tekniska högskolan i Stockholm bygges ut till

en årlig intagningskapacitet av 1 100 studerande eller ännu mera. En sådan

utbyggnad av Stockholms-högskolan betraktar utredningen som omöjlig att

genomföra inom angiven tid. Utredningen har i stället i det föregående angivit

siffran 750 årligen nyintagna såsom en realistisk riktpunkt för utbyggnaden av

tekniska högskolan i Stockholm. Föreliggande utbyggnadsmöjligheter vid de två

bestående tekniska högskolorna bedömer utredningen sålunda ge plats för sammanlagt

1 450 årligen intagna teknologer. För genomförande av utredningens

här framlagda program om en total intagning av närmare 1 850 nya studerande

per år måste sålunda ytterligare närmare 400 nybörjarplatser komma till stånd

på annat håll.

Utredningen förordar därför inrättandet av en tredje teknisk högskola.

Den tredje tekniska högskolans förläggning

När det gäller frågan om förläggningen av en tredje teknisk högskola, utgår

utredningen i sin diskussion från två förhållanden. Det ena är, att ett genomförande

under åren 1960—1965 av utredningens program i fråga om civilingenjörsutbildningens

utbyggnad innebär en kapplöpning med tiden, vilket i realiteten

starkt begränsar valfriheten. Det andra är, att detta program endast är

en del av det stora programmet för de högre läroanstalternas utbyggnad, vilket

totalt kommer att ställa stora krav på ökade resurser för utbildningssektorn

inom samhällsarbetet. Utredningen finner det därför nödvändigt att räkna med

ett intensivt utnyttjande av alla resurser som står eller kommer att ställas till

förfogande.

Under de första två studieåren läser teknologema huvudsakligen s. k. grundläggande

ämnen, d. v. s. främst matematik, fysik, kemi, matematisk fysik, mekanik

och hållfasthetslära, medan studierna i de olika s. k. tekniska tillämpningsämnena

huvudsakligen bedrives under andra hälften av studietiden. De grundläggande

ämnena finns i stor utsträckning företrädda vid de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna. Det är enligt universitetsutredningens mening under

sådana omständigheter naturligt, att en ny teknisk högskola anknytes till en

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

matematisk-naturvetenskaplig fakultet på så sätt att fakulteten anförtros uppgiften

att organisera undervisning i de grundläggande ämnena för teknologer och

denna undervisning kan påbörjas i redan befintliga institutioners undervisningslokaler.

I en situation då det gäller att mycket snabbt få till stånd utbildningsplatser

för teknologer på en ny plats, ter sig för utredningen en anknytning till

en bestående matematisk-naturvetenskaplig fakultet såsom ofrånkomlig. Visserligen

måste givetvis fakultetens lärarkår och övriga personal förstärkas och dess

institutioner byggas ut högst väsentligt, om det skall bli möjligt för fakulteten

att vid sidan av undervisningen för ett ökande antal filosofie studerande ansvara

även för undervisningen av ett år från år stigande antal teknologer, men

utredningen anser sig likväl kunna utgå från att förekomsten av en fast organisation

med ämnesrepresentation, institutionslokaler och administration gör det

avsevärt lättare att snabbt få i gång en utbildning jämväl för civilingenjörsexamen

än om denna utbildning förlägges till en plats utan en redan befintlig

akademisk organisation. Innan erforderliga nya ordinarie lärarbefattningar i de

grundläggande matematisk-naturvetenskapliga ämnena hinner inrättas och besättas,

kan undervisningen bestridas av mera tillfälligt engagerade lärare under

de nuvarande ämnesrepresentanternas ledning. Möjligheterna att rekrytera

lärarkrafter är avsevärt större i en universitetsstad än pa andra hall. Den administrativa

apparaten finns redan uppbyggd, vilket bör avsevärt underlätta påbörjandet

av planeringsarbetet för erforderliga nya institutioner m. m. Likaså

finns redan den studentsociala organisationen för handhavandet av stipendier

och studielån och för produktion och förvaltning av studentbostäder liksom för

en rad serviceuppgifter, som handhaves av studentkårerna och studentnationerna.

De fördelar av en intim kontakt med industrien, som skulle kunna vinnas vid

en förläggning till någon icke-akademisk industristad är enligt utredningen av

särskild betydelse vid organiserandet av undervisningen för de två senare årskurserna

av teknologutbildningen. När det gäller att snabbt fa igång en intagning

av teknologer finner utredningen det emellertid vara riktigare att välja

den förläggning, som ger den största hjälpen i själva igångsättningen. Också

värdet av en nära kontakt med en aktiv grundforskning inom den matematisknaturvetenskapliga

ämnessfären talar för att en ny teknisk högskola bör förläggas

till en stad med matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

Då utredningen icke vill förorda en dylik fakultet i Umea annat än som ett

program på relativt lång sikt, står valet för utredningen mellan Uppsala och

Lund-Malmö.

Vid en förläggning av den nya tekniska högskolan till Uppsala skulle givetvis

i uppbyggnadsskedet själva närheten till Stockholms-högskolan innebära vissa

påtagliga, rent praktiska fördelar men utredningen finner det likväl både från

industriens och den studerande ungdomens synpunkt rimligare, att den nya högskolan

förlägges till cn region, som nu saknar nära kontakt med teknisk utbildning

och forskning.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

För Lund-Malmö-alternativet talar också enligt utredningens mening en rad

tungt vägande skäl, bland andra ett starkt och brett förankrat lokalt intresse,

som dokumenterat sig i ett flertal av utredningen (bet. s. 241 f) redovisade initiativ

från bland andra Malmö stad, Skånska ingenjörsklubben och Hälsingborgs

stad. En av större akademiska konsistoriet i Lund, Skånes handelskammare,

Skånska ingenjörsklubben och Lunds studentkår tillsatt kommitté har verkställt

en utredning, på grundval av vilken kommittén anser sig kunna konstatera, att

Norrland icke har resurser ifråga om befolkning, studentantal och näringsliv

för att bära upp en teknisk högskola, medan Lund-Malmö-regionen har ungefär

samma allmänna förutsättning härför som göteborgsregionen. Denna kommitté

har också förordat, att i varje fall den grundläggande undervisningen förlägges

till Lunds universitet och meddelas gemensamt för teknologer och naturvetare.

Även Sveriges industriförbund har i skrivelse till universitetsutredningen

tillstyrkt inrättandet av en tredje teknisk högskola och förordat området

Malmö-Lund som förläggningsort.

Utredningen finner också (bet. s. 244) med stöd av från statistiska centralbyrån

inhämtat siffermaterial, att en teknisk högskola med nämnda förläggning

troligen skulle draga till sig studenter, som eljest inte skulle ha valt civilingenjörsutbildning.

Vid en förläggning till Lund-Malmö-området räknar utredningen även med

att man genom samverkan med de högre läroanstalterna i Köpenhamn skall

kunna bemästra vissa av de svårigheter i fråga om rekrytering av speciallärare

m. m., som kan uppkomma vid uppbyggande av en ny teknisk högskola.

Med stöd av de redovisade skälen och inte minst med hänvisning till det intresse

Industriförbundet och det skånska näringslivet visat för tillkomsten av

en sydsvensk teknisk högskola, förordar utredningen att en sådan förlägges till

Lund-Malmö-området.

När det gäller frågan om den nya högskolan helt och hållet bör ligga i Lund

eller om vissa institutioner, t. ex. institutionerna för de tekniska tillämpningsämnena

bör förläggas till Malmö — där staden reserverat byggnadsmark för en

teknisk högskola — medan de teoretiska institutionerna ligger i Lund, finner

utredningen mot bakgrunden av bl. a. en del negativa erfarenheter från

Stockholm och Göteborg av högskoleinstitutioners förläggning på skilda håll,

att en delad förläggning skulle innebära betydande studieorganisatoriska nackdelar

och verka hindrande för de allt mera betydelsefulla ömsesidiga kontakterna

mellan teknisk och allmänt naturvetenskaplig forskning och utbildning. Det

senare är enligt utredningens mening ett avgörande argument emot en delad

förläggning av den nya högskolan i Skåne. Utredningen förordar därför att denna

i sin helhet förlägges till Lund, där tillgången på omedelbart disponibel byggnadsmark

för ändamålet i anslutning till de matematisk-fysiska och kemiska

institutionernas områden är mycket god.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 171

Avdelningarnas utbyggnad vid de tre tekniska högskolorna

Allmänt

Såsom framgått av det föregående har utredningen förordat, att den föreslagna

utökningen av de tekniska högskolornas intagningskapacitet åstadkommes

huvudsakligen genom utbyggnad av Chalmers tekniska högskola och genom

inrättande av en tredje teknisk högskola, förlagd till Lund. Däremot har utredningen

måst konstatera, att möjligheterna till en mera omfattande utbyggnad

av tekniska högskolan i Stockholm är mycket begränsade, och utredningen har

därför endast kunnat förorda att cirka 150 av de föreslagna över 800 nya utbildningsplatserna

förlägges till Stockholm.

Innan utredningen går in på en diskussion av de enskilda fackavdelningarnas

lämpliga storlek vid var och en av de tre högskolorna, redovisar utredningen

vissa allmänna synpunkter.

Utredningen är sålunda helt klar över att beslut rörande dimensioneringen av

varje enskild avdelning vid de enskilda högskolorna måste föregås av avsevärt

mera detaljerade undersökningar och överläggningar än dem utredningen funnit

det möjligt att genomföra. Justeringar av de av utredningen i det följande föreslagna

intagningssiffrorna blir därför med säkerhet nödvändiga såsom resultat

av det mera ingående planeringsarbete, som kan påbörjas så snart statsmakterna

tagit ställning till det av universitetsutredningen i föreliggande betänkande

framlagda generalplaneförslaget.

En princip vill utredningen emellertid föreslå att läggas till grund för det

fortsatta planeringsarbetet, den nämligen att en likvärdig civilingenjörsutbildning

och likvärdiga resurser för teknisk forskning bör stå till förfogande inom

samma fackavdelning vid samtliga tekniska högskolor, där ifrågavarande fackavdelning

finnes inrättad. I en valsituation vore det sålunda enligt utredningens

uppfattning riktigare att inrätta endast ett mindre antal fullt utrustade fackavdelningar

vid den nya högskolan än att göra denna fullständig i avseende på

antalet fackavdelningar men ofullständig beträffande dessas utrustning. Endast

på en punkt — det gäller studieriktningen för elektrisk kraftteknik inom avdelningen

för elektroteknik — är utredningen, som framgår av det följande, av

ekonomiska skäl beredd förorda att den nya högskolan göres mindre fullständig

än de två övriga. I övrigt bör enligt utredningens mening specialiseringsmöjligheterna

inom en och samma fackavdelning i princip vara lika goda vid samtliga

de högskolor, där civilingenjörsexamen vid ifrågavarande fackavdelning kan avläggas.

Däremot är det icke nödvändigt att de olika högskolorna ger samma

specialiseringsmöjligheter. Det kan, som tidigare understrukits, vara av värde,

om man satsar på olika specialiteter vid olika högskolor. Väsentligt är emellertid

att de tre högskolorna framstår som i stort sett lika välutrustade, något som

måste bli av alldeles särskild betydelse för den nya högskolan i Lund. Det får

inte gå så, att denna från början kommer in i en ond cirkel med sämre dragningskraft

i rekryteringen och sämre anseende på civilingenjörernas arbetsmarknad.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Utredningens i det följande framlagda förslag rörande de enskilda fackavdelningarnas

storlek vid var och en av de tre tekniska högskolorna måste bedömas

mot bakgrund av de här angivna allmänna reservationerna och övervägandena.

De olika avdelningarna

Utredningen behandlar först avdelningen för bergsvetenskap, där utredningen

föreslagit en fördubbling från 45 till 90 årligen nyintagna teknologer. Med hänsyn

till de betydande kostnaderna för inrättande av en helt ny bergsavdelning

anser utredningen sig, trots de svårigheter som är förknippade med en utbyggnad

av högskolan i Stockholm, böra förorda, att den befintliga avdelningen för

bergsvetenskap vid denna högskola ges de förstärkta resurser, som erfordras för

att intagningen skall kunna ökas från nu 45 till 90 årligen intagna teknologer.

Vid planeringen av denna avdelnings utbyggnad torde därutöver särskilt böra

undersökas, huruvida behov föreligger av utbildningsresurser även för studerande

från de nordiska grannländerna.

Utredningen har vidare föreslagit att den årliga intagningen till avdelningarna

för teknisk fysik successivt ökas från nuvarande 50 (30 i Stockholm -f 20 i Göteborg)

till 105 studerande. Frågan om den vidgade intagningens fördelning mellan

högskolorna måste bedömas ur flera aspekter.

De civilingenjörer, som examineras vid avdelningarna för teknisk fysik, torde i

mycket stor utsträckning vinna anställning inom olika statliga, halvstatliga och

privata forskningsinstitut, av vilka de flesta ligger i Stockholm. Då de nyexaminerade

civilingenjörerna dessutom ofta förenar en deltids- eller heltidsbefattning

vid ett forskningsinstitut med licentiatstudier, talar starka skäl för

att göra avdelningen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm förhållandevis

större än motsvarande avdelningar vid de två övriga tekniska högskolorna.

De tekniska fysikerna fyller vidare, redan som teknologer och framför allt

under de första åren efter civilingenjörsexamen, en för undervisningen vid de

tekniska högskolorna mycket betydelsefull funktion som assistenter i undervisningen

i de s. k. grundläggande ämnena, vilka läses i varierande omfattning

vid samtliga avdelningar. I själva verket skulle det knappast vara möjligt att

organisera en fullgod utbildning vid någon av de tekniska högskolornas fackavdelningar

utan tillgång till tekniska fysiker. Med hänsyn härtill är det enligt

utredningens mening ofrånkomligt, att den nya tekniska högskolan i Lund

redan från början får en avdelning för teknisk fysik. Nu kan man räkna med

att det här föreslagna nära samarbetet mellan de tekniska högskolorna och de

matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i både Göteborg och Lund kommer

att föra med sig, att teknologutbildningens behov av assistentpersonal i viss

utsträckning kommer att kunna tillgodoses från fakultetssidan. Detta förhållande

talar för att avdelningarna för teknisk fysik vid dessa båda högskolor

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

skulle kunna göras något mindre än motsvarande avdelning i Stockholm, där ett

nära organisatoriskt samarbete med de matematisk-naturvetenskapliga institutionerna

icke förutsättes i utredningens förslag.

Liksom beträffande avdelningen för bergsvetenskap finner utredningen, att

skälen för en utbyggnad i Stockholm är så starka, att betänkligheterna måste

vika. En utbyggnad av avdelningen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i

Stockholm bör sålunda enligt utredningens mening komma till stånd.

Utredningen föreslår sålunda, dels att den nya tekniska högskolan i Lund

redan från början får en avdelning för teknisk fysik, dels att avdelningarna för

teknisk fysik vid båda de befintliga tekniska högskolorna utbygges och att avdelningen

vid tekniska högskolan i Stockholm göres något större än motsvarande

avdelningar i Göteborg och Lund. Utredningen föreslår, att den slutliga intagningen

av sammanlagt 105 studerande inom avdelningarna för teknisk fysik fördelas

med 45 i Stockholm, 30 i Göteborg och 30 i Lund.

I fråga om avdelningarna för maskinteknik har utredningen föreslagit en

ökning från 170 till 400 årligen nyintagna studerande. Denna ökning av intagningskapaciteten

är den relativt sett största av de kapacitetsökningar för de

olika fackavdelningarna, som utredningen här föreslår. Det är därför naturligt

att söka fördela utbyggnaden på samtliga de tre tekniska högskolorna.

Härvidlag har utredningen måst konstatera, att en utbyggnad av avdelningen

för maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm omöjligen kan genomföras

utan ett betydande marktillskott för högskolan och en relativt omfattande omdisposition

av dennas lokalbestånd. Trots detta förordar utredningen, att en

avsevärd utbyggnad kommer till stånd av denna avdelning. Om så gott som hela

den av utredningen föreslagna, 80-procentiga utökningen av civilingenjörsutbildningen

i landet skulle komma till stånd dels genom en utbyggnad av Chalmers

tekniska högskola, dels genom upprättandet av en ny teknisk läroanstalt i

Skåne, skulle detta medföra en tyngdpunktsförskjutning, som med hänsyn icke

minst till industrins lokalisering och behov av kontakter med den tekniska

forskningen icke kan te sig rimlig. Utredningen förordar därför en utbyggnad

även av tekniska högskolan i Stockholm, detta trots de svårigheter som kan

möta då det gäller att skaffa erforderlig byggnadsmark för genomförandet av

denna utbyggnad.

Det dilemma i vilket vi står på grund av de begränsade expansionsmöjligheterna

för tekniska högskolan i Stockholm är särskilt påtagligt just beträffande

avdelningen för maskinteknik. För denna avdelning föreslår utredningen en så

betydande ökning totalt sett (230 nya utbildningsplatser), att för den händelse

ingen ökning kan göras av intagningen vid avdelningen i Stockholm, man står

inför nödvändigheten att göra båda de övriga maskintekniska avdelningarna

större än den i Stockholm. Fn fördelning med oförändrat 90 årligen nyintagna

mekanister i Stockholm, ungefär 100 i Lund och så mycket som över 200 i

Göteborg skulle i så fall bli den lösning man tvingades stanna för.

Fn sådan fördelning har utredningen icke kunnat finna rimlig. Utredningen

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

föreslår i stället, att de maskintekniska avdelningarna vid båda de nuvarande

tekniska högskolorna utbygges, så att de får en årlig intagningskapacitet av

vardera 150 studerande mot för närvarande 90 i Stockholm och SO i Göteborg.

Den maskintekniska avdelningen vid den nya tekniska högskolan i Lund skulle

därmed behöva dimensioneras för ett årligt intag av 100 teknologer.

Beträffande avdelningarna för skeppsteknik innebär utredningens förslag endast

en justering av intagningssiffran från nu 46 (20 i Stockholm och 26 i Göteborg)

till 50, en justering som är tänkt att gälla för Chalmers tekniska högskola.

Avdelningen för jlygteknik vid tekniska högskolan i Stockholm har utredningen

föreslagit oförändrad till sin utbildningskapacitet, 40 årligen nyintagna

studerande.

Avdelningarna för elektroteknik vid de båda nu existerande tekniska högskolorna

är de största vid båda högskolorna med en årlig intagning av 135

studerande i Stockholm och 130 i Göteborg. Med hänsyn härtill är det naturligt

att tänka sig att huvuddelen av de 170 tillkommande utbildningsplatserna förlägges

till den nya högskolan i Lund. Emellertid bör i detta sammanhang beaktas,

att en fullständig fackavdelning för elektroteknik fordrar mycket stora

laboratoriebyggnader och en mycket kostnadskrävande utrustning. Speciellt

gäller detta de anläggningar, som erfordras för studieriktningen för elektrisk

kraftteknik, medan motsvarande anläggningar för studieriktningen för teleteknik

ställer sig mindre kostnadskrävande. Med hänsyn till de mycket höga anläggningskostnaderna

för de krafttekniska institutionerna och till att studieriktningen

för elektrisk kraftteknik under en följd av år lockat endast en ringa

del av den elektrotekniska avdelningens studenter, vill utredningen förorda, att

man avstår från krafttekniska institutioner vid den nya tekniska högskolan i

Lund. Den elektrotekniska avdelningen vid denna högskola skulle sålunda begränsas

till att erbjuda specialiseringsmöjligheter endast inom teletekniken.

Skulle ett starkt intresse visa sig föreligga bland teknologerna i Lund för en

specialisering inom krafttekniken, synes man enligt utredningens mening böra

överväga att åvägabringa sådana utbildningsmöjligheter genom samverkan med

den tekniska högskolan i Köpenhamn.

Med hänsyn till att utredningen sålunda föreslår en viss begränsning av specialiseringsmöjligheterna

inom avdelningen för elektroteknik i Lund, synes det

rimligt att sätta intagningen till denna avdelning till 100, något lägre sålunda

än intagningen vid motsvarande avdelningar i Stockholm och Göteborg. I Stockholm

torde det vara möjligt att vid de elektrotekniska tillämpningsämnenas

institutioner bereda undervisning för ett något högre antal studerande än nu.

Intagningsmöjligheterna vid avdelningen begränsas emellertid av de grundläggande

ämnenas lokalsvårigheter. Emellertid måste en utbyggnad av utbildningsresurserna

för dessa ämnen ändå komma till stånd, för att det skall bli

möjligt att öka intagningen till avdelningarna för teknisk fysik, maskinteknik

och bergsvetenskap. Under sådana omständigheter synes det lämpligt att dimensionera

denna utbyggnad så, att även en mindre ökning av intagningen till

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

avdelningen för elektroteknik kan genomföras. Utredningen förordar en ökning

med 15 studerande per år från nu 135 till 150. De återstående 55 nya utbildningsplatserna

bör förläggas till Chalmers tekniska högskola, vars avdelning för

elektroteknik sålunda bör utbyggas till en intagningskapacitet av 185 studerande

per år mot för närvarande 130.

Utredningen föreslår sålunda, att vid den nya tekniska högskolan i Lund

inrättas en fackavdelning för elektroteknik med specialiseringsmöjligheter endast

inom teletekniken. Utredningen föreslår vidare, att den slutliga intagningen av

sammanlagt 435 studerande per år inom avdelningarna för elektroteknik fördelas

med 150 i Stockholm, 185 i Göteborg och 100 i Lund.

I fråga om avdelningarna för väg- och vattenbyggnad har utredningen föreslagit

en ökning av intagningen från för närvarande 158 till 370 studerande per

år. En så kraftig ökning av intagningen nödvändiggör uppbyggnad av en stor

avdelning för väg- och vattenbyggnad vid den nya tekniska högskolan i Lund.

Denna avdelning bör enligt utredningens mening göras något större än den för

närvarande största avdelningen (Stockholm med årligen 90 nyintagna studerande);

utredningen tänker sig 120 nybörjarplatser såsom en lämplig riktpunkt.

Beträffande avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan

i Stockholm gäller detsamma som för avdelningen för elektroteknik där, nämligen

att tillämpningsämnenas institutioner möjligen skulle kunna bereda undervisning

för ett något ökat antal studerande i varje årskurs, men att intagningsmöjligheterna

begränsas av de grundläggande ämnenas lokalsvårigheter. Med

samma motivering som i fråga om avdelningen för elektroteknik förordar utredningen

att den ändå ofrånkomliga utbyggnaden av de grundläggande ämnenas

institutioner dimensioneras så, att ytterligare ett tiotal nya studerande per år

kan intagas vid avdelningen för väg- och vattenbyggnad. Med denna ökade

intagning i Stockholm och med en årlig intagning av 120 studerande vid vägoch

vattenbyggnadsavdelningen i Lund måste antalet nybörjarplatser i Göteborg

ökas från för närvarande 68 till 150.

Utredningen föreslår sålunda, att den nya tekniska högskolan i Lund får en

fackavdelning för väg- och vattenbyggnad med plats för 120 årligen nyintagn3

studerande. Vidare föreslår utredningen en ökning av intagningen vid tekniska

högskolan i Stockholm från nu 90 till 100 och slutligen föreslår utredningen en

utbyggnad av avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid Chalmers tekniska

högskola till en årlig intagning av 150 studerande mot nu 68.

I fråga om avdelningarna för kemi har utredningen föreslagit en ökning av

den årliga intagningen från för närvarande 90 till 174 studerande. Med hänsyn

till att nybyggnader och tillbyggnader för de kemiska institutionerna i både

Göteborg och Lund under alla förhållanden mycket snart måste komma till

stånd redan för de naturvetenskapliga fakulteternas behov, synes det vara naturligt

att den ökade intagningen av teknologer inom nu ifrågavarande fackavdelning

fördelas mellan de tekniska högskolorna på dessa två orter.

Utredningen föreslår sålunda, att den slutliga intagningen av sammanlagt

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

174 studerande per år inom avdelningarna för kemi fördelas med oförändrat 64

i Stockholm och 55 vid vardera av de tekniska högskolorna i Göteborg och Lund.

Den omläggning av studierna vid avdelningen för kemi i Stockholm, som nu

är aktuell, innebär bl. a. att studieriktningen för biokemi utbygges. Härmed

skapas en säkrare grund för livsmedelsindustriens rekrytering av kemister och

kemi-ingenjörer.

Jordbrukshögskoleutredningen torde komma att lägga fram förslag om att

den nuvarande till Alnarps-institutet förlagda mejeriingenjörsutbildningen skall

samordnas med annan livsmedelsteknisk utbildning vid teknisk högskola. Samråd

har i denna fråga ägt rum mellan de båda utredningarna, vilka är av samma

uppfattning i utbildningsfrågan. Genom jordbrukshögskoleutredningen har inhämtats,

att en sådan lösning sedd från de tekniska högskolornas synpunkt är

i princip möjlig.

Beträffande slutligen avdelningarna för arkitektur har utredningen föreslagit

en relativt blygsam ökning från nu 122 till 150 årligen nyintagna studerande.

Det kunde synas naturligt att fördela detta nytillskott mellan de två bestående

högskolorna och sålunda icke inrätta någon avdelning för arkitektur vid den sydsvenska

högskolan. Emellertid finner utredningen, att en ökad undervisning vid

de nuvarande arkitekturavdelningarna knappast kan åstadkommas utan en

betydande utökning av lärarstaben. Arkitektutbildningen torde i särskild grad

vara beroende av att de studerande kan delas i relativt små grupper, där varje

elev kan ges en personlig handledning, i stor utsträckning meddelad av professor

eller motsvarande lärare. De nuvarande undervisningsgrupperna anses icke

kunna ökas till sin storlek utan allvarligt men för undervisningen. I sammanhanget

må även framhållas att avdelningarna för arkitektur i mindre grad än

övriga avdelningar är beroende av specialkonstruerade institutionslokaler. Med

hänsyn till dessa förhållanden synes skälen emot inrättandet av en helt ny avdelning

för arkitektur icke behöva tillmätas avgörande betydelse. Därtill kommer,

att byggnadskonstens arbetsbetingelser i Sydsverige allmänt sett synes

motivera att en nyinrättad teknisk högskola i Skåne också förses med en avdelning

för arkitektur. Verksamheten vid en sådan är dessutom av värde för undervisning

och forskning inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad.

Utredningen har med hänsyn till dessa förhållanden stannat för att föreslå

att den tekniska högskolan i Lund också får en avdelning för arkitektur och

de av utredningen föreslagna 28 nya nybörjarplatserna för arkitektutbildning

förlägges till Lund, medan motsvarande avdelningar i Stockholm och Göteborg

får ett oförändrat antal nybörjarplatser.

Sammanfattning av förslaget

Universitetsutredningens förslag beträffande de föreslagna drygt 1 800 nybörjarplatsernas

fördelning mellan olika högskolor och fackavdelningar sammanfattas

i följande sammanställning, i vilken 1959 års intagning anges med siffror

inom parentes.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

177

Avdelning för

Stockholm

Göteborg

Lund

Summa

Teknisk fysik ....................

(30)

45

(20)

30

30

(50)

105

Maskinteknik ....................

(90)

150

(80)

150

100

(170)

400

Skeppsteknik .....................

(20)

20

(26)

30

—

(46)

50

Flygteknik .......................

(40)

40

—

—

(40)

40

Elektroteknik ....................

(135)

150

(130)

185

100

(265)

435

Väg- och vattenbyggnad ...........

(90)

100

(68)

150

120

(158)

370

Kemi ............................

(64)

64

(26)

55

55

(90)

174

Bergsvetenskap ...................

(45)

90

—

—

(45)

90

Arkitektur .......................

(72)

72

(50)

50

28

(122)

150

Summa

(586)

731

(400)

650

433

(986)

1814

Till dessa siffror kommer för tekniska högskolans i Stockholm del avdelningen

för lantmäteri, vars intagning utredningen tänkt sig komma att öka från nu

20 till 30 per år. Den årliga intagningen vid Stockholms-högskolan skulle sålunda

totalt stiga från nu 606 till 761 vid 1960-talets mitt.

Tidsplan för utbyggnaden

Allmänt

I fråga om tidsplanen för den av utredningen föreslagna utbyggnaden av de

tekniska högskolorna understrykes, att en sådan tidsplan inte kan ge annat än

riktlinjer för det mera detaljerade programarbete, som enligt utredningens mening

snarast möjligt bör påbörjas på de enskilda högskoleorterna. Planeringen

bör emellertid syfta till att såvitt möjligt få till stånd en med hänsyn till den

årliga intagningsökningens fördelning mellan fackavdelningar och högskolor

jämn utbyggnad av den samlade utbildningskapaciteten inom olika fack. Utredningen

anför till att börja med vissa grundläggande synpunkter.

En utgångspunkt vid planeringsarbetet måste vara tidsfaktorn. Med hänsyn

till det starkt stigande antalet årligen avlagda studentexamina och till att de

båda tekniska högskolornas intagning varit i det närmaste oförändrad under de

tre senaste åren är det enligt utredningens mening av den största vikt, att utbyggnaden

igångsättes omedelbart och genomföres så snabbt som möjligt. De

svårigheter man härvidlag kommer att möta torde till övervägande del gälla

byggnadsfrågor, och utredningen vill därför starkt understryka vikten av att

erforderliga resurser för den nödvändiga byggenskapens projektering och genomförande

ställes till förfogande i tillräcklig omfattning och i så god tid, att ökningen

av civilingenjörsutbildningens intagningskapacitet verkligen kommer till

stånd under de år, då rekryteringsunderlaget växer starkt. Utredningen förordar

därför, att utbyggnaden av civilingenjörsutbildningen planeras med sikte på att

den här föreslagna totala intagningskapaciteten skall vara uppnådd hösten 1965.

En andra utgångspunkt vid planeringen av de tekniska högskolornas utbygg
12

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

nåd bör enligt utredningens mening vara det av byggnadsstyrelsen utarbetade

förslaget till generalplan för utbyggnaden av Chalmers tekniska högskola. Tack

vare att det för Göteborgs-högskolans del föreligger ett konkret utformat och

redan remissbehandlat utbyggnadsprogram, finns det praktiska möjligheter att

redan under de två närmaste åren få till stånd en ökad intagning av studerande

för civilingenjörsutbildning. Det i generalplanen föreslagna tidsprogrammet för

högskolans utbyggnad måste visserligen modifieras med hänsyn till den förut

angivna målsättningen att full intagningskapacitet skall vara nådd redan hösten

1965, men utredningen har vid de överläggningar som i denna sak förts med

representanter för byggnadsstyrelsen och högskolans ledning konstaterat, att en

sådan pressning av tidsprogrammet är möjlig att genomföra med bibehållande

i huvudsak av den i generalplanen föreslagna tidsföljden för de enskilda fackavdelningarnas

utbyggnad. Förutsättningen för genomförandet av ett på detta

sätt starkt pressat tidsprogram för utbyggnaden är dock självfallet att byggenskapens

projektering och genomförande icke fördröjes till följd av otillräckliga

anslag.

Universitetsutredningen förordar sålunda, att det föreliggande generalplaneförslaget

för Chalmers tekniska högskola med vissa modifikationer göres till en

huvudbeståndsdel av det större programmet för utbyggnaden av civilingenjörsutbildningens

kapacitet i vårt land. Vid planeringen av de olika fackavdelningarnas

utbyggnad vid de tekniska högskolorna i Stockholm och Lund bör sålunda

hänsyn tagas till motsvarande avdelningars placering i tidsschemat för utbyggnaden

av Chalmers tekniska högskola.

Det förhållandet, att de studerande under det första studieåret huvudsakligen

läser s. k. grundläggande ämnen, medan undervisningen i de s. k. tekniska tilllämpningsämnena

väsentligen är koncentrerad till den senare delen av utbildningstiden,

medför, att en ökning av nyintagningen vid en fackavdelning kan

komma till stånd ett ä ett och ett halvt år före den tidpunkt, då de för en

utvidgad utbildningskapacitet erforderliga nybyggnaderna för samma avdelnings

tillämpningsämnen kan tagas i bruk. De grundläggande ämnena måste

däremot redan från början förfoga över lokaler och personalresurser, som är tillräckliga

för det ökade antalet studerande.

Chalmers tekniska högskola

För att snabbt öka intagningen av studerande är det enligt utredningen framför

allt av vikt, att högskolans grundläggande ämnen mycket snart ges förstärkta

institutionsresurser. Utredningen framhåller därför nödvändigheten av

att högskolan snarast kan disponera det s. k. Holtermanska sjukhusets lokaler,

vilka enligt generalplaneförslaget är avsedda att inredas för vissa av de grundläggande

ämnenas behov.

För närvarande projekteras bl. a. ett nytt övningslaboratorium för ämnet

fysik vid Chalmers tekniska högskola. Meningen är att lokalerna skall användas

av filosofie studerande upp till ett antal motsvarande ett årsintag av 160 två
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

betygsstuderande. Universitetsutredningen räknar dock med att innan tillströmningen

av filosofie studerande i Göteborg kommit i gang pa allvar, utrymme i

dessa lokaler kan ställas till förfogande för undervisning av ett ökat antal teknologer.

Det av byggnadsstyrelsen påbörjade projekteringsarbetet har nu nått

så långt, att förutsättningar föreligger för en betydande utökning av undervisningskapaciteten

i ämnet fysik i Göteborg redan under läsåret 19G1/62.

I anslutning till den nämnda byggnaden planeras lokaler, som senast hösten

1963 bör kunna tagas i anspråk för fysikundervisningen för teknologer. Under

ett första skede är dessa lokaler avsedda att användas för grundläggande kemiutbildning.

En nybyggnad för de kemiska institutionerna är under projektering. Projekteringen

bedrives så att byggandet av första hälften innehallande dels alla undervisningslokaler

dels en del av forskningslokalerna kan börja i full skala i augusti

1961. Andra byggnadsetappen skulle påbörjas i omedelbar anslutning härtill med

början hösten 1962. Undervisningslokalerna skulle under alla förhållanden stå

färdiga sommaren 1963 — möjligen till nyåret 1963. Hela kemikomplexet skall

stå färdigt sommaren 1964. Redan under budgetåret 1963/64 skulle en successiv

överflyttning till de nya lokalerna börja, varvid de friställda kan iordningställas

för fysik. Denna utflyttning och ombyggnad skulle kunna avslutas under budgetåret

1964/65.

Under förutsättning att de projekterade övningslaboratorierna kan tagas i

bruk enligt ovan, bör enligt universitetsutredningens mening en viss ökning av

högskolans intagningskapacitet kunna göras redan hösten 1960 och ytterligare

ökningar av intagningen sedan följa under de närmaste åren. Utredningen räknar

därvid med att den i det föregående föreslagna ökningen med tio nyintagna

inom avdelningen för teknisk fysik bör kunna komma till stånd redan hösten

1960. Med hänsyn till att en utbyggnad av de elektrotekniska tillämpningsämnenas

institutioner redan påbörjats, anser utredningen vidare, att man —

under angivna förutsättningar beträffande de grundläggande ämnenas lokalresurser

— bör kunna öka intagningen vid högskolans avdelning för elektroteknik

med 30 hösten 1960 och med ytterligare 25 studerande hösten 1961. Därutöver

räknar utredningen med att det skall vara möjligt att redan från och

med hösten 1960 få till stånd de föreslagna 4 nya utbildningsplatserna inom

avdelningen för skeppsteknik vid högskolan.

Ett snabbt genomförande av nybyggnaderna för de kemiska ämnenas institutioner,

som nu projekteras, bör vidare göra det möjligt att hösten 1961 genomföra

den för Chalmers tekniska högskola föreslagna intagningsökningen med

29 studerande vid fackavdelningen för kemi. Härvid bör då beaktas, att nybörjarna

icke omedelbart behöver tillgång till lokaler i nybyggnaderna.

Utredningen har starkt understrukit behovet av en ökning av utbildningen av

väg- och vattenbyggnadsingenjörer. Svårigheterna att i ett tidigt skede av uppbyggnaden

få till stånd en sådan utbildning vid den nya läroanstalten i Lund

gör det enligt utredningens mening nödvändigt, att den för Chalmers tekniska

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

högskola förutsedda utbyggnaden av avdelningen för väg- och vattenbyggnad

påbörjas cirka två år tidigare än enligt generalplanens tidsschema. Utredningen

räknar med att den för sistnämnda högskola föreslagna intagningsökningen med

82 studerande inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad skall kunna komma

till stånd hösten 1962.

Den i det föregående föreslagna utökningen av utbildningskapaciteten vid

Göteborgs-högskolans avdelning för maskinteknik bör slutligen enligt utredningens

mening kunna genomföras så, att intagningen till avdelningen kan ökas

med föreslagna 70 studerande från och med hösten 1963.

Tekniska högskolan i Stockholm

Såsom framgått av professor Ahrboms i det föregående refererade promemoria,

avses utbyggnaden av den tekniska högskolan i Stockholm i huvudsak

tillgå så, att avdelningen för maskinteknik ges nya lokaler, medan denna avdelnings

nuvarande lokaler ombygges och ställes till förfogande för avdelningarna

för teknisk fysik och för bergsvetenskap, varjämte för de grundläggande ämnena

ytterligare en byggnad uppföres inom det av högskolan nu disponerade området.

Under förutsättning att beslut om ytterligare markreservationer för

högskolans räkning fattas mycket snart, om möjligt redan under år 1960, bör det

enligt utredningens bedömande vara möjligt att genomföra dessa ny- och ombyggnadsarbeten

i sådan takt, att huvuddelen av den för högskolan föreslagna

intagningsökningen (15 studerande vid avdelningen för teknisk fysik, 60 studerande

vid avdelningen för maskinteknik och 45 studerande vid avdelningen för

bergsvetenskap) kan komma till stånd hösten 1962.

Med hänsyn till föreliggande svårigheter att på andra håll snabbt öka utbildningskapaciteten

inom avdelningarna för väg- och vattenbyggnad är det

enligt utredningens mening mycket angeläget, att den för tekniska högskolan

i Stockholm föreslagna, jämförelsevis obetydliga intagningsökningen med 10

studerande inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad kommer till stånd

något tidigare. Utredningen räknar med att detta skall vara möjligt hösten

1961. Däremot synes den föreslagna mindre ökningen av intagningen vid avdelningen

för elektroteknik kunna anstå till hösten 1964.

Tekniska högskolan i Lund

Då det gäller den nya läroanstalten för civilingenjörsutbildning, understrykes

vikten av att planeringsarbetet bedrives med sikte på att snabbt få till stånd

en intagning av teknologer i Lund. Över hälften av den av utredningen föreslagna

totala ökningen av civilingenjörsutbildningens kapacitet har förlagts till

den nya högskolan.

Under förutsättning att den redan för den matematisk-naturvetenskapliga

fakultetens behov nödvändiga utbyggnaden av den fysiska institutionens resurser

snabbt kommer till stånd, bör det enligt utredningens mening vara möj
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ligt att redan hösten 1961 i Lund intaga 30 teknologer vid en nyorganiserad

avdelning för teknisk fysik. Den föreslagna intagningen av sammanlagt 100

studerande per år vid avdelningen för elektroteknik i Lund bör därefter kunna

komma till stånd med 50 studerande hösten 1962 och ytterligare 50 studerande

hösten 1963. Erforderliga byggnader för avdelningen för maskinteknik bör planeras

så, att den föreslagna intagningen av 100 studerande kan taga sin början

med halva antalet hösten 1963 och full intagning påföljande höst. I fråga om

avdelningen för väg- och vattenbyggnad bedömer utredningen det möjligt att

60 studerande skall kunna intagas hösten 1964 och ytterligare 60 hösten 1965.

De för Lunda-högskolan föreslagna avdelningarna för arkitektur och kemi

synes vara de avdelningar, som med hänsyn till arbetsmarknaden kan förläggas

sist i utbyggnadsprogrammet. Utredningen räknar med att den första intagningen

av arkitektstuderande i Lund skall kunna komma till stånd hösten 1964

och den första intagningen av blivande kemi-ingenjörer hösten 1965.

Sammanfattning av tidsplanen

Utredningens tidsplan för utbyggnad av civilingenjörsutbildningens kapacitet

sammanfattas i följande tablå, som anger de föreslagna intagnings-ökningarna

skilda år vid de tre högskolornas olika fackavdelningar.1

Föreslagen intagningsökning höstterminen

Avdelning för

1964

1965

Summa

1960

1961

1962

1963

ökning

Teknisk fysik ................

CTH 10

LTH 30

KTH 15

55

Maskinteknik ................

KTH 60

CTH 70

LTH 50

LTH 50

230

Skeppsteknik ................

CTFI 4

4

Elektroteknik ................

CTH 30

CTH 25

LTH 50

LTH 50

KTH 15

170

Väg- och vattenbyggnad ......

KTH 10

CTH 82

LTH 60

LTH 60

212

Kemi .......................

CTH 29

LTH 55

84

Bergsvetenskap ..............

KTH 45

45

Arkitektur ..................

LTH 28

28

Summa ökning

44

94

252

170

153

115

828

därav KTH

—

10

120

—

15

—

145

CTII

44

54

82

70

—

—

250

LTH

—

30

50

100

138

115

433

Utredningen betonar, att om av praktiska eller ekonomiska skål en viss ökning

ej kan komma till stånd vid föreslagen tidpunkt på angiven ort, möjligheterna

bör prövas till en motsvarande expansion vid någon av de andra högskolorna. * i

1 Avdelningen för lantmäteri, för vilken utredningen ej framlagt något formligt förslag till ökning

av intagningen, är ej medtagen i sammanställningen. — Förkortningen LTH avser teknisk högskola

i Lund.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kanyl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Avslutningsvis understrykes vikten av största möjliga skyndsamhet i utbyggnaden

av civilingenjörsutbildningens resurser. Av ett i betänkandet återgivet

diagram (bet. s. 262) framgår, att trots den föreslagna, mycket snabba och starka

ökningen av de tekniska högskolornas intagningskapacitet, tillströmningen till

de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna beräknas komma att ligga ännu

högre.

Vissa planeringsfrågor

Inledande synpunkter

I ett sista betänkande avser utredningen att i ett sammanhang behandla de

allmänna problem, som aktualiseras av utredningens förslag om gemensamma

institutioner för olika slag av akademisk utbildning och om ömsesidighet i fråga

om examinationsrätt inom ramen för olika examina. Utredningen har därför nu

inskränkt sig till att behandla endast sådana organisatoriska frågor, som måste

få en i varje fall preliminär lösning för att det skall vara möjligt att i Lund

påbörja uppbyggnaden av en teknisk högskola med viss anknytning till universitetet.

Den skånska kommittén för en teknisk högskola i Sydsverige har för sin del

förordat att — vare sig de tekniska tillämpningsämnenas institutioner förlägges

till Lund eller till Malmö — civilingenjörsutbildningen i Sydsverige »organiseras

som en teknisk högskola, som samtidigt är en teknisk fakultet vid universitetet».

Den tekniska fakulteten bör vidare enligt den skånska kommitténs mening

uppdelas i vertikala sektioner motsvarande de två nuvarande tekniska högskolornas

fackavdelningar. Sektionen för allmänna vetenskaper skulle då tillika

fungera som ämnesgrupp för matematiska och fysisk-kemiska ämnen inom den

matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Däremot anser kommittén, att det

vore olämpligt att förlägga civilingenjörsutbildningen helt och hållet inom den

matematisk-naturvetenskapliga fakulteten; denna skulle i så fall bli alltför stor

för att vara arbetsduglig. Emellertid tänker den skånska kommittén sig att vissa

ytterligare ämnesgrupper skulle kunna bildas över fakultetsgränserna »för att

åstadkomma den kontakt mellan lärarna, som vi anser särskilt betydelsefull

och som är en av fördelarna med att den nya tekniska högskolan förlägges till

universitetet».

Därest den nya organisationen för civilingenjörsutbildning och teknisk forskning

skall stanna inom Lunds universitet, talar enligt utredningens mening

starka skäl till förmån för en lösning av det slag den skånska kommittén tänkt

sig, nämligen att en teknisk fakultet bildas vid universitetet och företrädarna

för de med den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten gemensamma ämnena

ingår som ledamöter av båda fakulteterna. Universitetsutredningen har emellertid

ännu icke definitivt tagit ställning till de stora universitetsorganisatoriska

frågorna och sålunda icke heller till frågan, huruvida en självständig teknisk högskola

bör upprättas i Lund eller Lunds universitets uppgifter i stället utvidgas

till att omfatta jämväl teknisk forskning och undervisning. Utredningen föreslår

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nu endast, att civilingenjörsutbildningen i Lund provisoriskt igangsättes och att

utbildnings- och forskningsorganisationens definitiva status avgöres senaie i samband

med ställningstagandet till universitetens och högskolornas organisation i

stort. Under den tid, som kommer att förflyta, innan ett sådant ställningstagande

kan göras, torde civilingenjörsutbildningen i Lund endast komma att omfatta

den första eller de två första årskursernas undervisning, vilken huvudsakligen

gäller de grundläggande ämnena matematik, fysik, kemi, teoretisk fysik m. m.

Representationen för de tekniska tillämpningsämnena i egentlig mening kommer

därför under denna övergångsperiod att bli mycket begränsad. Om man för

denna övergångstid organiserade en ny, teknisk fakultet, skulle denna sålunda

komma att till övervägande del bestå av ledamöter, vilka tillika vore ledamöter

av den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten, vartill skulle komma ett litet

antal nyutnämnda företrädare för tekniska tillämpningsämnen. Under sådana

omständigheter finner utredningen det knappast vara motiverat att redan från

början organisera en teknisk fakultet.

Utredningen överväger i stället möjligheten av att civilingenjörsutbildningen i

Lund provisoriskt och i avvaktan pa ställningstagandet till de universitetsorganisatoriska

frågorna i stort helt anförtros den matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten vid Lunds universitet. De ämnesföreträdare för tekniska tillämpningsämnen,

vilka hinner utnämnas under det ifragavarande övergångsskedet, skulle

då ingå i denna fakultet intill dess en definitiv organisation för teknisk forskning

och undervisning upprättats i Lund. Detta skulle innebära, att den matematisknaturvetenskapliga

fakulteten i Lund jämte universitetets konsistorier och rektorsämbete

skulle fullgöra de funktioner, vilka vid de tekniska högskolorna

åvilar lärarkollegium, kollegienämnd, avdelningskollegium och rektorsämbete.

I fråga om flertalet ifrågavarande arbetsuppgifter finner utredningen detta fullt

möjligt. Vissa funktioner är emellertid mera speciella, och särskilda överväganden

blir därför nödvändiga beträffande dessa.

Vare sig man slutligen beslutar sig för att upprätta en särskild läroanstalt

för teknisk undervisning och forskning eller man stannar för att utvidga Lunds

universitets uppgifter till att omfatta jämväl dessa ting, bör nämligen enligt

utredningens mening undervisnings- och forskningsorganisationen i de gemensamma

ämnena göras gemensam. Institutionerna för de ämnen, som ingår både

i civilingenjörsutbildningen och i filosofiska examina, bör salunda dimensioneras

med sikte på båda utbildningsbehovens tillgodoseende. Planer för nya institutionsbyggnader

och för förstärkning av lärar- och biträdespersonalen maste

omedelbart utarbetas och börja genomföras, och i detta arbete maste de ifragavarande

institutionernas dubbla funktion beaktas.

Organisationskommitté för högre teknisk utbildning i Lund

Det gäller sålunda att för övergångsskedets organisation finna former, som

på en gång tillvaratager den tekniska utbildningens och forskningens speciella

intressen och samtidigt underlättar vissa av de stora matematisk-naturveten
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

skapliga institutionernas anpassning till en dubbel arbetsuppgift. Utredningen

har efter olika överväganden funnit, att det antydda syftet bäst skulle tillgodoses

genom att ansvaret för civilingenjörsutbildningen och planläggningsarbetet

för de tekniska institutionerna i Lund provisoriskt och i avvaktan på upprättandet

av en definitiv organisation anförtros en organisationskommitté för högre

teknisk utbildning i hund. I syfte att tillgodose den tekniska utbildningens och

forskningens intressen bör i kommittén ingå ett antal av Kungl. Maj:t utsedda

ledamöter med erfarenhet från lärarverksamhet vid teknisk högskola. Utredningen

föreslår att tre sådana ledamöter utses. I syfte att trygga samarbetet

med den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och tillvarataga denna fakultets

intressen vid planering av institutioner, personalstater, undervisning m. m.

bör vidare i organisationskommittén ingå tre professorer vid Lunds universitet.

Organisationskommitténs arbete bör ledas av en av Kungl. Maj:t utsedd

ordförande.

Kommittén bör givetvis ha frihet att adjungera ytterligare ledamöter av den

naturvetenskapliga fakulteten i Lund liksom även de ordinarie lärare i tekniska

tillämpningsämnen, som hinner utnämnas, innan en definitiv organisation upprättats.

Likaså bör kommittén vara oförhindrad att till sig knyta rådgivande

expertis från industrien.

Då organisationskommitténs arbete gäller organiserandet av en i Lund hittills

icke företrädd utbildning med en omfattande och relativt komplicerad undervisningsorganisation,

vore det enligt utredningens mening av stort värde om

i kommitténs arbete problemen också kunde ses från de studerandes synpunkt.

Utredningen föreslår därför att liksom beträffande organisationskommittén för

den medicinska högskolan i Umeå en studentrepresentant ingår som ledamot av

kommittén. Utredningen förutsätter därvid att såsom studentrepresentant utses

en teknolog eller relativt nyexaminerad civilingenjör.

Organisationskommittén bör enligt utredningens mening tillsättas snarast möjligt.

Dess arbetsuppgift skulle kunna sammanfattas sålunda: Organisationskommittén

skall verka för att en fullgod civilingenjörsutbildning skall kunna igångsättas

i Lund med de fackavdelningar och enligt den tidsplan, som utredningen

här föreslagit. Kommittén bör medverka vid utarbetandet av en generalplan för

utbyggnaden av undervisnings- och forskningsresurserna i Lund-Malmö-området,

och den bör själv utarbeta planer för de institutioner, vilka erfordras särskilt

för den tekniska forskningen och civilingenjörsutbildningen. Organisationskommittén

bör vidare utarbeta förslag till program samt läro- och timplaner för

civilingenjörsutbildningen i Lund liksom även förslag till grunder för urvalet

av de inträdessökande till denna utbildning. Kommittén bör vidare utarbeta

förslag till anslagsäskanden och till fördelning av icke-ordinarie- och materielanslag

för sådana ämnen, vilka saknar ämnesrepresentation inom den matematisknaturvetenskapliga

fakulteten i Lund.

Rörande förfarandet vid tillsättning av ordinarie lärartjänster anser utredningen,

att under övergångsskedet universitetsstatuterna bör tillämpas då fråga

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

är om tjänst i ämne tillhörande den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten,

medan stadgarna för de tekniska högskolorna bör tillämpas i övriga fall. Organisationskommittén

bör därvid fullgöra de uppgifter, vilka enligt sistnämnda

stadgar åvilar lärarkollegium.

I anslutning till denna redogörelse för universitetsutredningens överväganden

och förslag rörande den högre tekniska utbildningens och forskningens utbyggnad

torde få lämnas en sammanfattning av byggnadsstyrelsens förslag till generalplan

för Chalmers tekniska högskola samt av remissyttrandena över detta förslag.

Byggnadsstyrelsens förslag till generalplan för

Chalmers tekniska högskola

Genom beslut den 31 juli 1956 uppdrog Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen — som

enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 juli 1954 hade att verkställa viss utredning rörande

byggnadsverksamheten vid universitetet i Göteborg — att jämväl verkställa utredning

rörande den fortsatta byggnadsverksamheten vid Chalmers tekniska högskola samt att,

efter samråd med högskolans lärarkollegium och andra vederbörande, till Kungl. Maj:t

avgiva förslag till ny generalplan för byggnadsverksamheten vid högskolan.

Efter framställning från byggnadsstyrelsen utsågs stadskollegiets ordförande J. A. Fagerberg

och fastighetsdirektören F. Persson att såsom representanter för Göteborgs stad deltaga

i utredningen. Till högskolans representanter utsågs dåvarande rektorn för högskolan,

professorn G. Hössjer samt högskolans nuvarande rektor, professorn L. Rönnmark.

Sedan byggnadsstyrelsens uppdrag slutförts har styrelsen den 14 oktober 1958 avgivit

förslag till generalplan för utbyggnad av Chalmers tekniska högskola.

Över generalplaneförslaget har yttranden avgivits av överstyrelsen för de tekniska högskolorna,

som hört kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola, kanslern för rikets

universitet, som hört det större konsistoriet vid universitetet i Göteborg, statskontoret,

1955 års universitetsutredning, stadsfullmäktige i Göteborg samt Sveriges industriförbund.

Nuvarande lokalförhållanden

Chalmers tekniska högskolas (CTH) nuvarande lokaler är i huvudsak fördelade på

kvarteret Kronoberg (»Gamla Chalmers») och det s.k. Gibraltarområdet (»Nya Chalmers»)

samt fastigheten Mölndalsvägen 36. Den till »Gamla Chalmers» förlagda undervisningen

avser huvudsakligen de två lägre årskurserna. De två högre årskurserna har sin undervisning

huvudsakligen förlagd till »Nya Chalmers». Fastigheten IMölndalsvägen 36 innehåller

lokaler för avdelningen för arkitektur. Inom »Gamla Chalmers» disponerar CTH

ca 4 000 m2 nettogolvyta och inom »Nya Chalmers» ca 23 900 m2 nettogolvyta.

Uppdelningen av undervisningsverksamheten är — framhåller byggnadsstyrelsen — för

undervisningen och från administrativ synpunkt mycket otillfredsställande. Med få undantag

bedömer styrelsen lokalerna som otillräckliga och i många fall även som olämpliga för

sitt nuvarande ändamål.

Den framtida dimensioneringen

Vid uppgörandet av generalplanen har styrelsen räknat med två intagning salternativ,

ett mindre (alternativ 1), motsvarande intagningen vid motsvarande

avdelningar vid tekniska högskolan i Stockholm (KTH) höstterminen 1957, samt ett

större (alternativ 11), innebärande ca 50 procents ökning av alternativ I.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Avdelning för

Intagning

höstterminen

1957

Alternativ I

Alternativ II

Ökning

Totalt

Ökning

Totalt

Teknisk fysik....................

20

10

30

60

80

Maskinteknik ...................

80

10

90

80

160

Skeppsbyggnad..................

26

0

26

14

40

Elektroteknik ...................

130

5

135

30

160

Väg- och vattenbyggnad .........

68

22

90

92

160

Kemi...........................

26

38

64

54

80

Arkitektur ......................

50

22

72

30

80

Summa

400

107

507

360

760

Byggnadsstyrelsen framhåller beträffande studerandeantalets fördelning på olika avdelningar,

att generalplaneförslagets alternativ utformats med beaktande av framtida

förändringar i denna fördelning. Styrelsen understryker, att alternativen är att betrakta

som riktpunkter. Förslagen har utformats med sikte på en smidig anpassning till uppkommande

behov. I fullt utbyggt skede kan enligt styrelsen det totala antalet ordinarie

studerande vid högskolan enligt alternativ I beräknas till 2 300 och enligt alternativ II

till 3 400. Härtill kommer extra- och specialstuderande samt licentiander — tillhopa ca 300

enligt det förra alternativet och ca 400 enligt det senare. Det totala antalet teknologer

vid högskolan blir alltså ca 2 600 enligt alternativ I och ca 3 800 enligt alternativ II. —

Enligt alternativ I har byggnadsstyrelsen räknat med en årlig intagning vid CTH av

64 filosofie studerande i vartdera ämnet fysik och kemi samt 70 i ämnet teoretisk fysik

med mekanik eller tillhopa ca 200. Enligt alternativ II är motsvarande siffror 96, 140

respektive 330.

Byggnadsstyrelsens beräkning av det erforderliga lokalutrymmet för

de båda intagningsalternativen grundar sig dels på uppgifter från institutionsföreståndarna,

dels på en jämförelse med motsvarande lokalytor vid KTH. Det framräknade

lokalbehovet inkluderar även utrymmen för forskning.

Avdelning m. m.

Alternativ I

m2 nettogolvyta

Alternativ II

m2 nettogolvyta

De två lägre årskurserna ..

1400

2 000

Teknisk fysik .............

2 950

5 500

Maskinteknik.............

5 950

10 550

Skeppsbyggnad ...........

1 800

2100

Elektroteknik .............

11350

12 400

Väg- och vattenbyggnad . .

7 600

10 750

Kemi ..................

9 300

12100

Arkitektur................

2 750

3 350

Ritsalar för de två lägre års- kurserna ...............

1800

2 850

Ritsalar för de två högre års- kurserna ...............

4 250

5 850

Hörsalar .................

2100

3 250

Administration ...........

1000

1 500

Bibliotek ................

3 250

3 250

Totalt

55 500

75 450

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

Förutsättningar för planens genomförande

Ett genomförande av lokalprogrammet kräver enligt byggnadsstyrelsens beräkningar en

markyta av minst ca 130 000 m2 enligt alternativ I och minst ca 190 000 m2 enligt alternativ

II. Därutöver tillkommer behov av framtida markreserver. Jämförelser beträffande

utvecklingstakten vid såväl in- som utländska universitet och högskolor talar enligt styrelsens

mening för att dessa reserver beräknas till ca 100 procent av de angivna minimiarealema.

Inklusive reservområden uppgår sålunda det totala markbehovet för högskolans

utbyggnad enligt byggnadsstyrelsens uppskattning till ca 260 000 in2 enligt alternativ I

och ca 380 000 m2 enligt alternativ II.

Utöver här angivna markbehov har styrelsen räknat med markreservationer även för

vissa med CTH samarbetande forskningsinstitutioner.

Beträffande förutsättningarna att tillgodose de angivna alternativa markbehoven konstaterar

byggnadsstyrelsen, att — bortsett från »Gamla Chalmers» — ca 140 000 nr

markyta redan disponeras inom »Nya Chalmers». På grund av delvis ogynnsamma terrängförhållanden

räknar emellertid inte styrelsen med att hela denna areal kan utnyttjas.

Styrelsen uppskattar den erforderliga ytterligare markarealen till ca 130 000 m" enligt

alternativ I och ca 250 000 m2 enligt alternativ II.

Följande områden har vid överläggningar mellan styrelsen och stadens representanter

ansetts såsom lämpliga för högskolans utbyggnad. Vissa områden bedömer styrelsen såsom

disponibla inom en relativt snar framtid, medan andra får betraktas som reservområden

(se dispositionsskiss).

Områden, som redan disponeras eller bedömes bli disponibla

inom en relativt snar framtid:

»Nya Chalmers» .................................................. ca 130 000 nr

Gränsområdet till Vasa sjukhus .................................... » 12 500 »

Stora Mossen..................................................... » 05 000 »

Området på ömse sidor om studentkårens byggnader.................. » 35 000 »

Holtermanska sjukhuset ........................................... » 5 000 »

Summa ca 247 500 m2

Reservområden:

Idrottsområdet ................................................... ca 50 000 m

Vasa sjukhus ..................................................... * SO 000 »

Området mellan Stora Mossen och Gibraltargatan.................... » 60 000 »

Summa ca 160 000 m2

Enligt styrelsens uppskattningar uppgår alltså de disponibla områdena (inklusive reservområdena)

tillsammans till drygt 400 000 m2, vilket med god marginal är tillräckligt även

för genomförande av alternativ II (ca 380 000 m2).

De föreslagna områdena gränsar på alla sidor till bostadsområden, varigenom god kontakt

med stadens servicenät erhålles. I stadens generalplan förutsattes, att en genomfartsled

i östvästlig riktning framdrages över de reserverade områdena. Byggnadsstyrelsen

understryker, att en förutsättning för att generalplanen för högskolans utbyggnad skall

förverkligas givetvis är, att ifrågavarande områden reserveras för den föreslagna utbyggnaden,

ävensom att områdena kan tagas i anspråk vid de tidpunkter de erfordras i utbyggnadsprogrammet.

Alla områden utom delar av området mellan Stora Mossen och

Gibraltargatan ägs av staden. Att döma av de positiva uttalanden stadens representanter

gjort vid överläggningarna med byggnadsstyrelsen torde det enligt styrelsens mening finnas

goda förutsättningar att träffa erforderliga överenskommelser med staden i markfrågan.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts vroposition nr 119 år 1960

.eyNF;.v^:

LÄRARE

i ®

i QO ®

n nu/?/

/RES

■-GIJFF

0

EOlTAItA]

iwmtww.

INST.

'' MKNMNMfl

r ''

MsvomicmuKiK för. ems unsrccNAn: deiommkn .kiurvul mm.

ilDCjUOLM 171958

f K. tfCCNAMiTYKtlltN

JMN ALinitt MKÖfc

ADM = Administrationen

B = Biblioteket

CSK = Studentkåren

SSPA = Statens skeppsprovningsanstalt
A

= Avd. f. arkitektur

E = Avd. f. elektroteknik
H

= Allm. avd., de

lägre årskurserna

F = Avd. f. teknisk

fysik

K = Avd . f. kemi

M = Avd. f. maskinteknik
S

= Avd. f. skeppsbyggen
V

= Avd. f. väg- och

vattenbyggnad

RES - Reservområde

GUFF = Filosofiska

fakulteten

GUNF — Naturvetenskapliga

fakulteten

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Tidsplan m. m.

Generalplaneförslaget går i princip ut på att undervisningen successivt koncentreras

till »Nya Chalmers» och intilliggande områden, där de olika ämnesgrupperna tilldelas

delområden med mellanliggande buffertområden. Beträffande ordningsföljden mellan de

olika byggnadsåtgärderna har byggnadsstyrelsen utgått från önskemålet att dels de mest

trängande behoven snabbt tillgodoses, dels intagningen av studerande snarast ökas.

Styrelsen föreslår följande turordning mellan de olika byggnadsåtgärderna.

Projekt Byggnadstid

1. Nybyggnad för avdelningen för elektroteknik samt ny hörsalsbyggnad . . 1958/62

2. Nybyggnad för administration jämte hörsal.......................... 1959/61

3. Nybyggnad för avdelningen för kemi................................ 1959/64

4. Ombyggnad för avdelningen för teknisk fysik ........................ 1959/64

5. Om- och tillbyggnad för de två lägre årskurserna..................... 1960/64

6. Nybyggnader för avdelningarna för väg- och vattenbyggnad och för arkitektur 1959/60

1961/67

7. Om- och tillbyggnad för avdelningen för maskinteknik................ 1963/69

8. Om- och tillbyggnad för avdelningen för skeppsbyggnad............... 1963/69

9. Utbyggnad av starkströmslaboratorierna ............................ 1965/69

Beträffande kostnaderna framhåller byggnadsstyrelsen, att dessa inte kunnat närmare

preciseras, då några definitiva siffror för de årliga intagningarna i de olika ämnena

inte förelegat. Styrelsen har därför avstått från att redovisa några kostnader för de

olika byggnadsobjekten. En bedömning av de sannolika totala investeringskostnaderna

leder enligt styrelsens beräkningar till ett belopp av ca 70 miljoner kronor enligt alternativ

I och av ca 100 miljoner kronor enligt alternativ II. En utbyggnad under exempelvis

tio år skulle alltså kräva en årlig investering av 7 miljoner kronor enligt det förra

alternativet och 10 miljoner kronor enligt det senare. Från teknisk och arbetsekonomisk

synpunkt anser styrelsen en årlig medelsförbrukning av ca 12 miljoner kronor vara möjlig.

Yttranden över generalplaneförslaget

Universitetskanslern framhåller bland annat, att förslaget till generalplan för CTH inte

lämnar någon ledning till bedömandet av de besparingar i fråga om lokaler, som ernås

vid förverkligande av i förslaget förutsatt samverkan mellan CTH och Göteborgs universitet

beträffande ämnena kemi, fysik och teoretisk fysik med mekanik. En huvudförutsättning

för dylik samverkan bör enligt kanslerns mening vara, att en tillfredsställande

lösning av de därmed sammanhängande administrativa problemen ernås.

Det större konsistoriet vid Göteborgs universitet påpekar, att generalplaneförslaget icke

ger någon ledning för bedömandet av hur lokalbehovet beräknats för den del av verksamheten,

som omfattar undervisning för universitetsstuderande och i anslutning därtill

bedriven forskning. Från såväl universitetets som CTH:s sida har hävdats, att det är

önskvärt och lämpligt, att universitetsstuderande och teknologer ingår i skilda undervisningsgrupper.

Genom den samverkan, som även för framtiden är avsedd att bestå

mellan universitetet och CTH, kan emellertid enligt konsistoriets mening vissa lokaler

nyttjas gemensamt för undervisning av universitetsstuderande och teknologer. Detta synes

främst gälla övningslaboratorier men även hörsalar, bibliotek, verkstäder m. m. Härigenom

torde — framhåller konsistoriet — betydande besparingar av lokalutrymmen kunna ernås.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Konsistoriet betonar slutligen vikten av att tillräckliga forskningsutrymmen tillskapas för

de lärare, som erfordras för universitetsundervisningen.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna yttrar bland annat följande.

Bristen på högskoleutbildade tekniker på skilda områden lärer motivera en snabb förstärkning

av kapaciteten i fråga om den högre tekniska utbildningen. Det synes överstyrelsen

rationellt att i första hand vidtaga denna förstärkning vid CTH, där en utbyggnad

ändå framstår såsom ofrånkomlig. Härtill kommer önskemålet att vid denna

utbyggnad även beakta lokalbehovet för vissa naturvetenskapliga discipliner vid Göteborgs

universitet. Starka skäl torde tala för en samverkan mellan CTH och universitetet,

och överstyrelsen har för sin del ej något att erinra mot en sådan ordning, om en tillfredsställande

lösning av därmed sammanhängande administrativa problem kan ernås.

Från här anförda mera allmänna synpunkter har överstyrelsen vid övervägande av frågan,

vilketdera av de två framlagda alternativen för högskolans utbyggnad som bör

läggas till grund därför, kommit till den uppfattningen att det större alternativet —

alternativ II — torde vara det ändamålsenligaste. Då överstyrelsen funnit detta alternativ

vara att föredraga, gäller detta den sammanlagda utbildningskapacitet, som detta

alternativ avser. I frågan om hur de olika fackavdelningarna bör dimensioneras är överstyrelsen

däremot icke för närvarande beredd att göra några uttalanden. — Ett för

bedömandet av en generalplan viktigt spörsmål är, huruvida den har en sådan elasticitet,

att den medger en smidig anpassning till uppkommande lokalbehov, så att av utvecklingen

betingade förändringar av byggnadsprogrammen kan vidtagas och behovet

av framtida markreserv tillgodoses. Överstyrelsen har vid sin granskning av föreliggande

förslag funnit alternativ II väl uppfylla dessa krav. — Generalplaneförslaget omfattar

en byggnadsperiod av tio år. En snabbare utbyggnadstakt synes överstyrelsen vara

starkt motiverad. I annat fall lärer högskolan icke bliva i stånd att motta en rimlig

andel av det avsevärt ökade antal studenter, som man under de närmaste åren har att

räkna med. Det framstår därför såsom ett i hög grad angeläget önskemål, att byggnadsprogrammet

för CTH:s del genomföres på en period av förslagsvis sex år, vilket ur

byggnadstekniska synpunkter ej torde möta större svårigheter.

Kollegienämnden vid CTII, som anser att generalplanens lokalprogram såväl i fråga

om omfång som byggnadstakt får anses vara ett minimiprogram, tillstyrker, att alternativ

II lägges till grund för den fortsatta planeringen. Mot förslaget till markdisposition

har kollegienämnden intet att erinra.

Statskontoret framhåller, bland annat, att när det gäller den fortsatta utbyggnaden av

högskolan, avgörande för såväl omfattningen som inriktningen av denna måste vara —

förutom lokalfrågans nuvarande läge — det förväntade framtida behovet av civilingenjörer

både totalt och inom olika fackområden.

Stadsfullmäktige i Göteborg har såsom eget utlåtande åberopat ett av byggnadsnämnden

godkänt yttrande av stadsplanekontoret. Av detta inhämtas i huvudsak följande.

Såsom lämpliga markområden för högskolans utbyggnad har vid överläggningar med

stadens representanter diskuterats sju områden belägna intill »Nya Chalmers». Sammanlagda

ytan av dessa uppgår till ca 275 000 nr. Inklusive nu disponerade områden vid

»Nya Chalmers» skulle den för högskolans utbyggnad avsedda markytan komma att

uppgå till ca 400 000 nr. De föreslagna områdena bildar i stort sett en sammanhängande

enhet. Vissa av dem är dock att betrakta som utvecklingsområden på längre sikt. Såsom

sådana redovisas främst Vasa sjukhus, bostadsbebyggelsen norr och söder om Eklandagatan

på delen väster om Gibraltargatan—Fridkullagatan samt idrottsområdet söder om

Eklandagatans planerade viadukt. Som utvecklingsområde för med CTH samarbetande

forskningsinstitutioner betraktas Kallebäcksområdet (ca 200 000 m2). Av förslaget synes

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

vidare framgå, att byggnadsstyrelsen beaktat de förbehåll staden under hand gjort för

såväl en öst-västlig trafikled i Eklandagatans förlängning som för visst markbehov i

Mossens sydligaste del avseende kompletterande anläggningar till där angränsande bostadsområden.

För sådana delar, där förslaget går ut över mark, som enligt gällande

stadsplan får nyttjas för enskilt bebyggande och där staden ej på annat sätt kan leda

utvecklingen i önskvärd riktning, har byggnadsnämnden den 13 januari 1959 hemställt,

att stadsfullmäktige måtte besluta att hos länsstyrelsen anhålla om förbud att verkställa

nybyggnad. Stadsfullmäktige har den 12 mars 1959 beslutat bifalla denna hemställan.

— I yttrande den 17 mars 1959 till byggnadsnämnden har fastighetsnämnden

förordat, att det idrottsområde, som omfattas av generalplanen, bör utgå ur denna, enär

området bör bestå som kommunal idrottsplats. Då idrottsplatsen enligt stadsplanekontorets

mening i första hand bör förbehållas de angränsande bostadsområdena får kontoret

understryka nödvändigheten av att nämnda idrottsområde utgår ur generalplanen. —

Byggnadsstyrelsen har vid förslagets utarbetande samrått med stadsarkitekts- och stadsplanekontoren,

varför i övrigt icke finnes något att erinra mot att generalplanen lägges

till grund för fortsatta plantekniska utredningar.

Sveriges industriförbund understryker nödvändigheten av att CTH snarast erhåller

tillfälle att ta in ett större antal elever. En samverkan mellan universitetet och CTH

anser förbundet vara synnerligen värdefull. Betydande kostnadsreduktioner skulle härigenom

möjliggöras, varjämte önskvärd integration av tekniska och naturvetenskapliga

studier skulle ernås. Förbundet kan i allt väsentligt acceptera alternativ II. Om en ny

teknisk högskola inrättas, bör emellertid den föreslagna ökade intagningen av arkitekturstuderande

ske vid denna.

Universitetsutredningens remissyttrande över generalplaneförslaget har berörts i det

föregående i samband med redogörelsen för utredningens överväganden beträffande utbyggnadsmöjligheterna

för Chalmers tekniska högskola.

B. Den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen

och forskningen

Den totala utbyggnaden

Utredningen har i sin modell räknat med att den årliga tillströmningen till

de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kommer att stiga med nära

85 procent mellan läsåren 1958/59 och 1906/67. På basis av dessa siffror beräknar

utredningen det totala antalet på en gång närvarande studerande och

dessas fördelning på olika ämneskombinationer. Resultatet av dessa beräkningar

rörande det totala antalet studerande framgår av följande sammanställning:1

1 Det bör observeras, att denna beräkning av det totala antalet närvarande naturvetare inkluderar

licentiander och doktorander.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Höst-

termin

Antal stude- rande vid

mat.-nat. fak.

Höst-

termin

Antal stude- rande vid

mat.-nat. fak.

T 958 ........

3 900

1966 ........

10 300

1959 ........

4 700

1967 ........

11100

1960 ........

5 500

1968 ........

11900

1961 ........

6 300

1969 ........

12 500

1962 ........

7 000

1970 ........

13 000

1963 ........

7 800

1971 ........

13 500

1964 ........

8 600

1972 ........

13 800

1965 ........

9 400

1973 ........

14 000

Med de gjorda antagandena räknar utredningen sålunda med att de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna kommer att öka sitt studentantal med så

mycket som 165 procent under de närmaste åtta åren och därefter ytterligare

svälla för att i ett tänkt jämviktsläge omfatta drygt 14 000 studerande eller

260 procent flera än de höstterminen 1958 närvarande. Dessa siffror kan måhända

sägas ge ett mycket grovt mått på den behövliga förstärkningen av dessa

fakulteters resurser.

Den sammanlagda utbildningskapaciteten i olika ämnen

Enligt utredningens mening fordras för planeringen av de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteternas utbyggnad, att man har en uppfattning jämväl

rörande studenternas val av ämneskombination.

Utredningen har härvid valt att pröva en beräkningsmetod, som tar hänsyn

både till den väntade tillströmningen under olika år och till att de olika ämnena

sannolikt kommer att behöva förstärkas i något olika takt. Beträffande dessa

beräkningar hänvisas till betänkandet (s. 286—290).

Utredningens beräkningar rörande det erforderliga antalet nybörjarplatser1 i

de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas stora laborationsämnen sammanfattas

i följande sammanställning.

Ämne

Beräkn. antal

nyb.-pl.

1958/59

Erforderligt antal

nybörjarplatser

läsåret 1966/67

Fysik .............

230

720

Kemi .............

240

720

Botanik ...........

130

285

Zoologi ............

136

255

1 Begreppet »erforderligt antal nybörjarplatser» skall tolkas såsom avseende det laboratorieutrymme,

som erfordras för laborationsundervisning för angivet antal årligen nyintagna toabetygsstuderande

i ifrågavarande ämne. En ettbetygsstuderande kan således grovt räknat sägas upptaga

en halv sådan nybörjarplats.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Till det beräknade antalet nybörjarplatser 1958/59 kommer 25 provisoriskt

ordnade nybörjarplatser i vart och ett av ämnena botanik och zoologi i Göteborg.

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg

Inledande synpunkter

För närvarande meddelas undervisning i Göteborg i examensämnena fysik,

kemi och teoretisk fysik med mekanik tack vare det samarbete, som efter initiativ

från utredningen kommit till stånd mellan Göteborgs universitet och Chalmers

tekniska högskola. Denna undervisning i naturvetenskapliga ämnen i Göteborg

har fortfarande karaktär av provisorium. Emellertid är det tydligt att undervisning

i dessa ämnen måste bibehållas under hela den period av nästan våldsam

expansion för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, som nu ligger

framför oss och under vilken varje möjlighet att bereda undervisning i dessa

ämnen måste tillvaratagas. Under sådana förhållanden blir det naturligt, att man

allvarligt överväger att ge det nuvarande provisoriet en fast organisation och

sålunda i Göteborg skapa ett permanent centrum för matematisk-naturvetenskaplig

forskning och undervisning.

En permanent organisation för forskning och undervisning inom hela den

matematisk-naturvetenskapliga ämnessfären utgör ett mycket starkt uttalat

önskemål bland företrädarna för Göteborgs universitet. Den undervisning i vissa

ämnen, som nu under några år provisoriskt ställts till förfogande, har mötts av

ett starkt intresse från Göteborgs-studenternas sida, och Sveriges förenade

studentkårer har i skrivelse till universitetsutredningen den 22 april 1959 framhållit

en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg som ett av de viktigaste

konkreta önskemålen då det gäller tillskapandet av nya fakulteter och

högskolor.

Utredningen övergår härefter till att behandla ämnesrepresentationen vid en

eventuell fakultet i Göteborg.

Matematik — fysik — kemi

Ämnet matematik, som är permanent företrätt genom professur vid Göteborgs

universitet, saknar för närvarande egna institutionslokaler och ämnet måste

rimligen under alla omständigheter snart få sin lokalfråga löst. Den betydande

utbyggnad av Chalmers tekniska högskola, som utredningen föreslagit i föregående

kapitel, fordrar vidare redan i sin första etapp nya byggnader för ämnena

fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik. Den merkostnad som skulle

följa av att dessa nybyggnader dimensioneras med sikte på att bereda utrymme

för undervisning jämväl för filosofie studerande, bleve med säkerhet

avsevärt mindre än anläggningskostnaderna för särskilda institutioner i dessa

ämnen enbart för en matematisk-naturvetenskaplig fakultets behov. Byggnadsstyrelsen

har också, efter hemställan från universitetsutredningen, i sitt general
13

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

planearbete för Chalmers tekniska högskola räknat med att institutionerna för

de nu ifrågavarande ämnena skall dimensioneras för undervisning av såväl teknologer

som filosofie studerande.

Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att erfarenheterna av den

hittills provisoriskt ordnade undervisningen för filosofie studerande vid vissa av

Chalmers tekniska högskolas institutioner varit övervägande goda, trots att

denna undervisning måste bedrivas under provisoriska förhållanden.

Utredningen har för egen del kommit till den bestämda uppfattningen, att

betydande fördelar står att vinna genom att institutionerna för ämnena matematik,

fysik, kemi och teoretisk fysik i Göteborg göres gemensamma för den

matematisk-naturvetenskapliga och den tekniska forskningens och undervisningens

behov. Det förhållandet, att dessa institutioner måste bli mycket stora,

bör enligt utredningens mening icke vara avskräckande. Genom att en större

grupp forskare och lärare arbetar i en institution, ökas möjligheterna att genom

differentiering täcka flera specialiteter inom dessa stora forskningsområden. Rekryteringen

av unga forskare skulle säkerligen också underlättas och stimuleras.

Sammanfattningsvis förordar universitetsutredningen, dels att den nu provisoriskt

ordnade undervisningen i ämnena fysik, kemi och teoretisk fysik för

filosofie studerande i Göteborg ges en permanent organisation med fullgoda resurser

för såväl undervisning som forskarhandledning och forskning, dels att

institutionerna för dessa ämnen jämte ämnet matematik göres gemensamma för

Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola.

Biologiämnena

Även i ämnena botanik och zoologi finnes sedan flera år en provisoriskt ordnad

undervisning i Göteborg. Ursprungligen organiserades denna undervisning som

akademiska fortbildningskurser, särskilt avsedda för folkskollärare som önskade

komplettera sin utbildning för erhållande av behörighet som ämneslärare inom

det högre skolväsendet. Så småningom har emellertid deltagarna i denna undervisning

i stigande utsträckning kommit att utgöras av andra studerande vid

universitetet. Trots att medel för bestridande av de med undervisningen i dessa

ämnen förenade kostnaderna anvisats för högst ett läsår i sänder, och trots att

ämnena ända till helt nyligen icke formellt haft ställning som examensämnen

inom filosofiska fakulteten i Göteborg, har undervisningen i ämnena botanik

och zoologi helt naturligt allt mera kommit att betraktas som en fast del av

fakultetens undervisning.

Vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala, Lund och

Stockholm finnes för närvarande, som tidigare framhållits, cirka 130 nybörjarplatser

i vart och ett av ämnena botanik och zoologi. Utredningen har föreslagit,

att detta antal successivt skall ökas till 285 respektive 255 läsåret 1966/67.

Genom beslut av statsmakterna om utbyggnad av ifrågavarande institutioner

i Uppsala, Lund och Stockholm kommer ett stort antal nybörjarplatser att tillskapas.

Emellertid måste fram till läsåret 1966/67 ytterligare tillkomma cirka

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

75 nybörjarplatser i botanik och cirka 90 i zoologi. Vid denna beräkning har

man ej tagit hänsyn till de i Göteborg provisoriskt ordnade 25 undervisningsplatserna

i vart och ett av ämnena. Behovet av antalet nybörjarplatser visar

enligt utredningens mening, att en provisoriskt ordnad undervisning i Göteborg

under alla omständigheter måste bibehållas under en lång följd av år. Provisoriet

innebär, som förut framhållits, betydande olägenheter för såväl forskning som

undervisning. Det kan enligt utredningens mening i längden icke vara rimligt

att i Göteborg ställa till studenternas förfogande en provisoriskt organiserad

ett- och tvåbetygsundervisning, till betydande del bestridd av tillfälligt engagerade

lärarkrafter. Akademisk undervisning bör i princip omfatta såväl undervisning

för grundexamina som högstadieundervisning och forskarhandledning, och

akademiska studier bör bedrivas under ledning av aktiva forskare och inom

ramen för en aktivt verksam forskningsinstitution. Dessa principer talar med

kraft till förmån för en permanent organisation för undervisning och forskning

i de biologiska ämnena i Göteborg.

Det bör i detta sammanhang också understrykas, att vissa delar av ämnena

botanik och zoologi redan finnes företrädda inom den vetenskapliga verksamheten

i Göteborg. Naturhistoriska museet i Göteborg är näst Riksmuseum landets

främsta zoologiska museum och innefattar en liten zoologisk institution.

Göteborgs botaniska trädgård erbjuder ett mycket värdefullt studiematerial

och innefattar även den en vetenskaplig institution. Dess chef är innehavare av

en forskningsprofessur i botanik vid universitetet. Till Göteborgs universitet är

dessutom knutna landets enda ordinarie forskarbefattningar i ämnena oceanografi

och marin botanik.

Det vore enligt utredningens mening av det största värde, om den forskning

som bedrives vid dessa, till stor del av Göteborgs stad bekostade institutioner,

kunde i full utsträckning tillgodogöras den vetenskapliga undervisningen. I

främsta rummet gäller detta den marinbotaniska och marinzoologiska forskning,

för vilken Göteborg är ett naturligt centrum och som genom en utbyggnad i

Göteborg skulle kunna få en helt annan slagkraft än tidigare, i naturligt samarbete

med norska och danska institutioner. Man synes i detta sammanhang

även böra beakta fiskeristyrelsens stationering i Göteborg. Den nyckelroll från

försörjningssynpunkt, som de marinbiologiska forskningsgrenarnas verksamhet

kan komma att spela, börjar bli allmänt erkänd och påkallar åtgärder till förstärkning

av våra resurser på detta område. Beträffande botanikens och zoologiens

möjligheter i Göteborg bör även erinras om det till Chalmers tekniska

högskola förlagda konservforskningsinstitutet och de möjligheter till samarbete,

som här erbjuder sig.

Nu måste emellertid framhållas, att undervisning och forskning i dessa ämnen

fordrar en i förhållande till studentantalet speciellt stor personalorganisation och

speciellt omfattande anläggningar av olika slag. Detta sammanhänger bl. a. med

att den vetenskapliga utvecklingen lett till eu rik differentiering inom de gamla

examensämnenas ram. Både botanik och zoologi omfattar såväl systematik som

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

fysiologi och ekologi jämte vissa ytterligare specialiteter. Undervisningen och

forskningen inom vart och ett av dessa delområden fordrar särskild personal och

speciella anläggningar. Det kan därför icke råda något tvivel om att biologiämnena

hör till de »dyraste» inom de filosofiska fakulteterna, ett förhållande

som måste beaktas, då man överväger att inrätta permanenta institutioner för

dessa ämnen vid ytterligare ett universitet i landet.

Det bör emellertid härvidlag konstateras, att icke obetydliga nybyggnader

ändå torde bli ofrånkomliga för genomförandet av utredningens förslag beträffande

utbyggnad av undervisnings- och forskningsresurserna i de biologiska ämnena.

Även om man genom ändrade direktiv för pågående projekteringsarbeten

skulle kunna uppnå den erforderliga kapaciteten för ämnet botanik på de tre

nuvarande fakultetsorterna, synes det under alla förhållanden klart, att den erforderliga

kapacitetsökningen för ämnet zoologi fordrar att beslut fattas om

uppförande av minst en helt ny institution.

Härtill kommer — som tidigare framhållits — att man i Göteborg redan har

vissa för undervisningen och forskningen inom båda de aktuella ämnena nödvändiga

institutioner. Man torde nämligen kunna förutsätta, att Göteborgs stad är

villig att även i fortsättningen ställa såväl den botaniska trädgården med där

inrymda institutionslokaler som det naturhistoriska museets samlingar till förfogande

för undervisningen och forskningen i ämnena botanik respektive zoologi.

Det torde jämväl kunna förutsättas, att Göteborgs stad är villig medgiva antingen

att institutionsbyggnaden i botaniska trädgården tillbygges eller att

ytterligare en institutionsbyggnad för ämnet botanik uppföres inom botaniska

trädgårdens område. Slutligen torde man kunna förutsätta, att de nu av Göteborgs

stad förhyrda lokalerna för undervisning bl. a. i ämnet zoofysiologi åtminstone

övergångsvis kan utnyttjas för en utökad undervisning inom ämnet

zoologi.

Slutligen vill utredningen understryka det stora värde, som tillkomsten av

permanenta institutioner för ämnena botanik och zoologi skulle få för hela den

akademiska miljön i Göteborg. Kontakten med en aktiv forskning inom dessa

vidsträckta forskningsområden skulle verka stimulerande och vara till nytta för

forskning och undervisning icke blott inom de biologien angränsande ämnesområden,

vilka redan finnes företrädda inom den filosofiska fakulteten i Göteborg

(ämnena geografi, marin botanik och oceanografi), utan även inom den medicinska

fakulteten och vid många av institutionerna vid Chalmers tekniska högskola.

Så länge de biologiska ämnena saknar fast representation i Göteborg,

kommer man att med skäl hävda, att ett betydelsefullt förbindelseled saknas

mellan de olika fakulteterna och läroanstalterna i Göteborg.

Utredningen är klar över att inrättandet av fullständiga botaniska och zoologiska

institutioner i Göteborg innebär vissa kostnader utöver vad som skulle

erfordras, därest man valde att ge de bestående institutionerna i dessa ämnen

en motsvarande förstärkning. Med hänsyn till att vissa av de för ämnena botanik

och zoologi erforderliga anläggningarna redan finnes tillgängliga i Göteborg,

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

måste emellertid en permanent organisation för dessa ämnen bli avsevärt mindre

kostsam att få till stånd i Göteborg än på någon annan plats. De ekonomiska

hänsynen kan då mer än väl uppvägas av de betydande allmänna fördelar, som

skulle vinnas genom tillkomsten av en fast organisation för forskning och undervisning

i de biologiska ämnena vid Göteborgs universitet.

Universitetsutredningen föreslår därför, att en sådan organisation kommer till

stånd. Innan slutligt beslut härom fattas, bör emellertid enligt utredningens

mening en närmare utredning företagas rörande lokalmässiga och övriga förutsättningar

för en anknytning av de erforderliga biologiska institutionerna till

redan befintliga institutioner, tillhörande Göteborgs stad, universitetets medicinska

fakultet och — eventuellt — Chalmers tekniska högskola.

Övriga ämnen

De förslag utredningen här framlagt, innebär att samtliga stora matematisknaturvetenskapliga

ämnen skulle bli företrädda vid Göteborgs universitet. Det

kan emellertid enligt utredningens mening icke vara rimligt att stanna vid dessa

ämnen och avstå från att i Göteborg bereda forsknings- och undervisningsresurser

även åt de övriga ämnen, vilka finnes företrädda vid de matematisknaturvetenskapliga

fakulteterna.

Ämnet geologi finnes redan företrätt vid Chalmers tekniska högskola, och ett

samarbete i fråga om undervisning för filosofie studerande har redan etablerats

mellan Göteborgs universitet och högskolans geologiska institution, i det att vid

den sistnämnda meddelats den för filosofisk ämbetsexamen med kemi som

huvudämne erforderliga kursen i mineralogi. Universitetsutredningen föreslår

nu, att detta samarbete utvidgas och den geologiska institutionen vid Chalmers

tekniska högskola ges resurser att meddela undervisning och forskarhandledning

även inom ramen för filosofiska examina.

De övriga matematisk-naturvetenskapliga ämnen det i första hand kan bli

fråga om att tillföra Göteborgs universitet är ämnena genetik och astronomi.

Båda dessa ämnen är av central betydelse för den matematisk-naturvetenskapliga

forskningen och utbildningen.

Beträffande ämnet genetik måste emellertid konstateras, att en fast forsknings-

och undervisningsorganisation för detta ämne i Göteborg knappast kan

tänkas komma till stånd inom ramen för det här framlagda programmet för de

högre läroanstalternas utbyggnad under 1960-talets första hälft. Såväl för medicine

kandidatexamen som för filosofisk ämbetsexamen med botanik och zoologi

som huvudämne fordras emellertid vissa kurser i ämnet genetik. Dessa

kurser har hittills kunnat ordnas med hjälp av arvoderade lärarkrafter. Tills

vidare torde man få fortsätta med denna mera provisoriska organisation, men

utredningen förutser att en fast institution för ämnet genetik så småningom

måste tillföras universitetet i Göteborg. Denna institution bör då enligt utredningens

mening planeras och dimensioneras med sikte på att kunna tillgodose

s. 198 Kontrollera mot PDF

198 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

både den medicinska och den naturvetenskapliga forskningens och utbildningens

behov.

Universitetsutredningen har för sin del funnit, att vetenskapens utveckling

under senaste tid utgör ett tungt vägande skäl för en förstärkning av astronomiens

ställning. Då utredningen nu förordar, att resurser för forskning och

undervisning inom de stora matematisk-naturvetenskapliga ämnena kommer till

stånd även i Göteborg, måste det vara angeläget att därvid även inbegripes en

permanent organisation för astronomisk forskning och undervisning. Med hänsyn

till att vissa forskningsresurser och anläggningar redan står till förfogande i

Göteborg, synes det utredningen lämpligt att dessa anläggningar, såsom ämnesrepresentanterna

också föreslagit, utbygges till en mera fullständig astronomisk

institution, avsedd för såväl universitetets som Chalmers tekniska högskolas

verksamhet. Om ett samarbete mellan universitetet och Chalmers tekniska högskola

kan organiseras för detta ändamål, skulle någon forskningsinstitution för

observationsarbeten utöver observatoriet på Råö icke komma i fråga. I Göteborg

skulle endast utrymme för undervisning, observationers bearbetande och teoretiskt

arbete samt för bibliotek vara erforderliga. Utredningen vill därför i princip

ansluta sig till vad representanterna för ämnet astronomi anfört till utredningen

(bet. s. 299). Innan beslut fattas om inrättande av en astronomisk institution

i Göteborg, måste det emellertid ankomma på de akademiska myndigheterna

där att utarbeta ett mera detaljerat förslag till en för universitetet och

Chalmers tekniska högskola gemensam institution för ämnet astronomi.

Sammanjattning

Universitetsutredningen förordar sålunda i princip, att man i Göteborg skapar

en fullständig organisation för undervisning och forskning inom hela det

matematisk-naturvetenskapliga fältet. Förutsättningen för utredningens förslag

är emellertid att denna organisation i avseende på erforderliga institutionslokaler

planeras så, att en intim anknytning kommer till stånd med redan

befintliga institutioner i angränsande ämnen, och så, att institutionerna, där

detta är behövligt, kan utnyttjas gemensamt för universitetsfakulteternas och

Chalmers tekniska högskolas behov.

Utbildningskapaciteten i olika ämnen vid de enskilda fakulteterna

Den ena utgångspunkten vid planeringen av institutionerna vid de enskilda

fakulteterna blir den, att man har att räkna med fyra matematisk-naturvetenskapliga

fakulteter. Den andra utgångspunkten är att studenterna fritt

väljer studieort. Visserligen måste det i praktiken bli så, att tillgången på studieplatser

i laborationsämnena i viss mån begränsar valfriheten, men principen om

fritt tillträde till matematisk-naturvetenskapliga studier kvarstår, och det är

dessutom att märka, att tillströmningen till det typiska nybörjarämnet mate
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. May.ts ''proposition nr 119 år 1960

matik icke på samma sätt som tillströmningen till laborationsämnena kan regleras

genom s. k. golvytespärrar.

Vid en bedömning av den rimliga inbördes storleksordningen mellan de

matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas institutioner för de stora laborationsämnena

fysik och kemi måste ävenledes beaktas, att dessa institutioner i

Lund och Göteborg jämväl skall dimensioneras för civilingenjörsutbildningens

behov. Även av detta skäl framstår det som naturligt att räkna med ett något

lägre antal filosofie studerande vid dessa institutioner än vid motsvarande institutioner

i Uppsala och Stockholm.

Med utgångspunkt i dessa överväganden och under hänsynstagande till de

praktiska utbyggnadsmöjligheterna och redan fattade beslut om utbyggnad av

vissa av de botaniska institutionerna har universitetsutredningen kommit fram

till följande utbyggnadsprogram för de enskilda universitetens stora experimentella

institutioner:

Utbildnings-

kapacitet

Erforderlig utbildnings-

Ämne

kapacitet vid bestående

läroanstalter enligt

1958/59

tidsplan senast 1966/67

1. Uppsala universitet

Fysik ...........

........... 80

200

Kemi ...........

........... 92

200

Botanik .........

........... 36

80

Zoologi..........

........... 36

80

2. Lunds universitet

Fysik ...........

........... 80

160

Kemi ...........

........... 60

160

Botanik .........

........... 72

801

Zoologi..........

........... 50

50

3. Göteborgs universitet

Fysik ...........

........... 25

160

Kemi ...........

........... 24

160

Botanik .........

........... 25

50

Zoologi..........

........... 25

50

4. Stockholms högskola/Stockholms universitet

Fysik ...........

........... 45

200

Kemi ...........

........... 64

200

Botanik .........

........... 22

75

Zoologi..........

........... 50

75

Beträffande enskildheterna

i utredningens tidsplan

för utbyggnaden torde få

hänvisas till betänkandet (s. 304—307).

1 Institutionen bör planeras för 100 nybörjare årligen.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Reformerad kemistutbildning

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 juni 1959 har Svenska nationalkommittén

för kemi hemställt om en omorganisation av kemiutbildningen inom ramen för

de filosofiska examina. Kommittén framhåller i denna skrivelse, att både skolväsendet

och industrien under senare år kämpat med stora svårigheter då det

gällt rekryteringen av kvalificerade kemister. Denna bristsituation är, understryker

kommittén, ett mycket allvarligt problem både omedelbart och på längre

sikt. Endast kvalificerade lärarkrafter i kemi vid gymnasierna förmår skapa ett

sadant intresse för ämnet bland gymnasisterna, att en god rekrytering av universitetsstuderande

i ämnet säkras. Det är vidare ett livsvillkor för den svenska

kemiska industrien att genom forskning kunna anpassa sig till nya förutsättningar

på den internationella marknaden.

I syfte att bättre anpassa kemikurserna till lärarutbildningens krav och

samtidigt skapa en tillräckligt bred bas för licentiatstudier föreslår nationalkommittén

— efter överläggningar med representanter för universitet och högskolor,

skolöverstyrelsen samt studenternas och läroverkslärarnas organisationer

att förutom examensämnet kemi för de grundläggande studierna fem nya

examensämnen måtte tillkomma, nämligen analytisk kemi, biokemi, fysikalisk

kemi, oorganisk kemi och organisk kemi. Som villkor för studier i något av de

sistnämnda examensämnena skulle gälla att vederbörande avlagt tentamen för

två betygsenheter i det sammanfattande examensämnet kemi. Såväl i detta som

i de fem nya examensämnena skulle studieplaner fastställas för de olika betygsenheterna

i filosofiska grundexamina, varjämte de nya examensämnena ensamma

skulle vara examensämnen i filosofie licentiatexamen.

En student som siktar pa ämneslärarbanan eller på en forskarkarriär inom

något kemien angränsande ämne skulle sålunda kunna nöja sig med den allmänna

grundkurs, motsvarande den nuvarande tvåbetygskursen, som studieplanen

i det sammanfattande examensämnet kemi skulle innehålla. Den som

däremot vill specialisera sig — med sikte på en forskarutbildning inom kemien

eller på verksamhet inom industrien — skulle däremot redan efter två terminers

grundläggande studier i ämnet kunna välja en efter hans studiemål avpassad

kurs inom något av de nya examensämnena.

Universitetsutredningen finner för sin del, att det av nationalkommittén

framlagda förslaget tillgodoser ett starkt behov av att utbildningen i kemi inom

ramen för filosofiska examina differentieras med hänsyn både till den kemiska

forskningens utveckling och till de olika utbildningsmål, som akademiska studier

i kemi kan syfta mot. Utredningen föreslår därför, att förslaget genomföres.

Härvid har utredningen ingalunda förbisett, att omläggningar av motsvarande

slag kan vara motiverade för andra examensämnen inom de filosofiska fakulteterna,

och att därför en allmän översyn av studie- och examensordningen där
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

för kan vara av behovet påkallad. Utredningen anser emellertid, att det nu

ifrågavarande förslaget bör genomföras fristående från en sådan mera allmän

översyn.

Vissa planeringsfrågor

Inledande synpunkter

Universitetsutredningen har i det föregående föreslagit, att en permanent och i

princip fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig forskning och

undervisning upprättas i Göteborg, delvis genom samverkan mellan Göteborgs

universitet och Chalmers tekniska högskola. En viss samverkan mellan dessa

båda läroanstalter har redan kommit till stånd genom den undervisning för

filosofie studerande vid vissa av högskolans institutioner, som efter initiativ från

universitetsutredningen provisoriskt igångsatts genom beslut vid 1956 och 1957

års riksdagar. Universitetsutredningen avser — som framgått av det föregående

— att i ett följande betänkande upptaga de stora frågorna om universitetens

och högskolornas organisation och administrativa struktur och har därför

avstått från att i nu förevarande sammanhang framlägga förslag till slutgiltiga

lösningar av de organisatoriska frågor, som aktualiseras av utredningens

här framlagda förslag. Detta innebär, att utredningen icke nu tar ställning till

de slutgiltiga formerna för den samverkan mellan teknisk och naturvetenskaplig

forskning, som utredningen föreslår skall komma till stånd i Göteborg.

Under en övergångsperiod bör man emellertid enligt utredningens mening

kunna fortsätta med i huvudsak de provisoriska samarbetsformer, som redan

under en tid prövats. Samtidigt måste emellertid ett omfattande planeringsarbete

omedelbart igångsättas för den permanenta och snabbt växande organisation

för matematisk-naturvetenskaplig forskning och utbildning, som utredningen

föreslagit och räknat med. Eftersom enligt utredningens mening institutionerna

i ämnen, som är gemensamma för universitetet och Chalmers tekniska

högskola bör vara gemensamma för båda läroanstalterna, blir det här fråga om

en samplanermg, som måste genomföras på ett sätt, som tillgodoser såväl den

naturvetenskapliga som den tekniska utbildningens och forskningens intressen.

Denna samplanering bör enligt utredningens uppfattning omfatta icke blott

laborationsämnena fysik och kemi utan även den matematiska ämnesgruppen.

För universitetsmatematikens del undersökes för närvarande lämpligheten av

en provisorisk förläggning till ekonomibyggnaden på Holtermanska sjukhuset

med utnyttjande dessutom av hörsalar vid de teoretiskt-medicinska institutionerna.

På lång sikt anser utredningen, att ett matematiskt institut innehållande

matematik, mekanik och tillämpad matematik (numerisk analys, matematisk

statistik och möjligen teoretisk fysik) bör planeras och förläggas till sjukhusområdet.

Detta för emellertid med sig, att alla ritsalsutrymmen ej kan förläggas

till detta område. Den i generalplanen förutsedda andra stora ritsalsbyggnaden

måste sannolikt i så fall förläggas till »Nya Chalmersområdct», på lämpligt sätt

uppdelad i anslutning till respektive fackavdelningar. I stället för denna ritsals
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

byggnad föreslås att på Holtermanska området uppföres ett matematiskt institut

för alla här nämnda matematiska institutioner. En stor del av lektionsrummen

och en del ritsalsutrymmen skulle därvid förläggas till den befintliga sjukhusbyggnaden

och till en planerad ritsalslänga öster om denna. Det bör ankomma

på den i det följande föreslagna kommittén att lägga fram ett detaljerat förslag

i dessa frågor.

I avseende på de biologiska ämnena måste i första hand en permanent samverkan

planeras mellan å ena sidan universitetet och å den andra vissa av

Göteborgs stad förvaltade institutioner. Därutöver kan — som i det föregående

antytts — även beträffande dessa ämnen en viss samplanering bli aktuell, nämligen

mellan å ena sidan den naturvetenskapliga och å andra sidan den medicinska

och odontologiska samt, eventuellt, även den tekniska forsknings- och

utbildningsorganisationens utbyggnad.

Kommitté för samplanering en i Göteborg

Det står enligt utredningens mening utan vidare klart, att en samplanering

av här skisserat slag bäst genomföres inom en mindre grupp, i vilken ingår företrädare

för de skilda intressen som här måste sammanjämkas. Utredningen föreslår

därför, att en planeringskommitté för den naturvetenskapliga och delar av

den tekniska forsknings- och utbildningsorganisationen i Göteborg tillkallas.

Denna kommitté synes lämpligen böra bestå av sju personer. Bland ledamöterna

i kommittén bör enligt utredningens mening ingå företrädare för de

huvudintressenter, som beröres av kommitténs arbete. Utredningen tänker sig

härvidlag två företrädare för Göteborgs universitet och två företrädare för

avdelningen för allmänna vetenskaper vid Chalmers tekniska högskola. Då en

mycket stor del av kommitténs arbete torde komma att gälla byggnadsfrågor,

synes det vidare vara lämpligt, att byggnadsstyrelsen blir företrädd genom en

ledamot av kommittén. Den motivering utredningen tidigare anfört till förmån

för studentrepresentation i den föreslagna organisationskommittén för högre

teknisk utbildning i Lund äger enligt utredningens mening motsvarande tilllämplighet

då det gäller den här föreslagna planeringskommittén för den naturvetenskapliga

utbildningen i Göteborg. Utredningen föreslår därför, att även

i denna sistnämnda kommitté en studentrepresentant tillkallas såsom ledamot.

Även denna kommittés arbete bör ledas av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande.

Kommitténs arbetsuppgift bör i huvudsak vara följande:

1. Kommittén bör utarbeta ett detaljerat förslag — inklusive tidsplan för

förslagets genomförande — rörande den förstärkning av undervisnings- och

forskningsresurserna inom ämnesgruppen matematik—fysik—kemi—teoretisk

fysik, som erfordras för ett genomförande av utredningens i detta och nästföregående

kapitel framlagda förslag angående ökad utbildning av civilingenjörer

och naturvetare i Göteborg. Kommitténs förslag skall innefatta såväl en plan för

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

förstärkning av lärar- och biträdespersonalen vid ifrågavarande institutioner

som en plan för lösningen av dessa institutioners lokalfrågor.

2. Kommittén skall vidare ha att företaga en utredning rörande lokalmässiga

och övriga förutsättningar för en anknytning av biologiska institutioner för

Göteborgs universitet till redan befintliga institutioner tillhörande universitetets

medicinska fakultet, Göteborgs stad och, eventuellt, Chalmers tekniska högskola.

På grundval av denna utredning skall kommittén sedan ha att utarbeta ett

detaljerat förslag — inklusive tidsplan för förslagets genomförande — till uppbyggnad

av en permanent organisation vid Göteborgs universitet för undervisning

och forskning inom den biologiska ämnesgruppen.

I detta sammanhang redovisar utredningen (bet. s. 310—312) vissa synpunkter

på storleken och organisationen av den matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Göteborg.

C. Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater

samt vissa examensfrågor

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater

Inledande diskussion

I skrivelse till utredningen den 31 maj 1957 har professorerna i fysik vid Uppsala

universitet P. Ohlin och K. Siegbahn framhållit, att man under senare år kunnat

observera en stegrad efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft dels från

industrien, dels från vissa laboratorier för fysisk-teknisk forskning, inom t. ex.

atomenergiverksamheten, försvarsforskningen, den medicinska forskningen etc.

Den utbildning som universiteten nu ger de studerande i fysik och närliggande

ämnen vore emellertid icke avsedd för blivande tekniker inom industrien eller

för verksamhet vid forskningslaboratorier av ovan berörda slag. Diskussioner

med representanter för industrien hade givit vid handen, att ett stort intresse

förelåge att få till stånd en rationell teknisk avrundning av den nuvarande

universitetsutbildningen. Härtill komme, att en dylik, mera tekniskt inriktad

utbildning skulle vara av stort värde för forskarutbildningen inom ämnet fysik.

Det vore sålunda enligt förslagsställarnas mening numera knappast möjligt att

bedriva ett någorlunda framgångsrikt forskningsarbete inom fysiken eller dess

många tillämpningsområden utan vissa grundläggande tekniska insikter. Eftersom

undervisning av detta slag icke kunde inrymmas i den vanliga tvåbetygsundervisningen,

syntes de antydda utbildningsbehoven lämpligast tillgodoses

genom en påbyggnadskurs om sammanlagt tre terminer efter avlagd grundexamen,

varigenom universiteten kunde utexaminera kvalificerade »universitetsingenjörer».

Denna examen skulle tillika kunna tjäna som en etapp på vägen

mot licentiatexamen.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

I skrivelse till utredningen den 5 juni 1959 har professorerna Ohlin och Siegbahn

återkommit till det väckta förslaget och därvid framlagt en detaljerad plan

för utbildningen till den föreslagna examen, omfattande två terminers föreläsningar,

övningar och laborationer jämte en termins »examensarbete». Utgångspunkten

för undervisningen skulle vara att deltagarna avlagt grundexamen med

ämneskombinationen matematik, fysik, teoretisk fysik med mekanik samt — som

regel kemi, varav de tva sistnämnda ämnena vartdera kunde ingå i examen

med en betygsenhet. Själva ingenjörsutbildningen skulle omfatta ämnena tilllämpad

matematik, teoretisk fysik, fysik, elektronik med elektrisk mätteknik

samt hållfasthetslära och konstruktionsteknik.

Efter genomgången schemabunden kursundervisning i dessa ämnen under två

terminer skulle studierna för den nya examen avslutas med en termins examensarbete.

Under denna termin skulle den studerande ingå i någon av de vid

institutionen verksamma forskningsgrupperna samt därutöver deltaga i minst

en seminarieövning per vecka. En mycket kortfattad rapport över det utförda

examensarbetet skulle slutligen fordras, innan examen godkännes.

Förslaget innebär, att vissa ämnen, som nu icke finns företrädda vid de

matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, skulle ges en begränsad representation

vid Uppsala universitet. Det gäller här ämnena tillämpad matematik och

hållfasthetslära, varjämte ämnet elektronik, som nu är företrätt genom laboratur,

skulle få en i viss mån förstärkt ställning. En dylik komplettering och förstärkning

av ämnesrepresentationen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna

med ämnen som är av betydelse för den tekniska forskningen och utvecklingen,

är enligt utredningens övertygelse av den allra största betydelse för

den matematisk-naturvetenskapliga grundforskningen själv och blir säkerligen i

det långa loppet ändå ofrånkomlig. Även från ren ämneslärarutbildningssynpunkt

ter sig en sådan komplettering och förstärkning i teknisk riktning av de

matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna som mycket värdefull och i längden

nödvändig. Det må i detta sammanhang vara tillräckligt att hänvisa till att

samtliga de gymnasister, som undervisas vid de tekniska läroverken, och kanske

hälften av eleverna på det allmänna gymnasiets matematiska gren kommer att

göra sin yrkesinsats som tekniker.

Ytterligare ett förhållande gör det enligt utredningens mening motiverat att

taga fasta på det förslag, som nu lagts fram från den fysiska institutionen i

Uppsala. Vid genomförande av utredningens förslag om upprättande av en ny

teknisk högskola i Lund kommer den matematisk-naturvetenskapliga forskningen

och undervisningen i samtliga universitetsstäder utom just Uppsala att

kunna arbeta i nära kontakt med teknisk forskning och undervisning. En viss

komplettering och förstärkning i teknisk riktning av den matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Uppsala kan därför vara motiverad för att ge denna fakultet

arbetsbetingelser mera likvärdiga syskonfakulteternas.

Förslagsställarna har ursprungligen givit sin föreslagna examen namnet universitetsingenjörsexamen.

Häremot kan invändas, att den föreslagna studiepla
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 205

nen innefattar alltför litet av teknisk utbildning för att ingenjörstiteln skall

vara berättigad.

Universitetsutredningen har övervägt denna fråga i samråd med förslagsställarna

och med ledamöter av avdelningskollegiet för teknisk fysik vid tekniska

högskolan i Stockholm. Härvid jämfördes den av professorerna Ohlin och Siegbahn

skisserade studieplanen med gällande examensfordringar för civilingenjörsexamen

inom avdelningen för teknisk fysik vid högskolan. Icke heller dessa

examensfordringar innefattar någon mycket omfattande utbildning i rent tekniska

ämnen. Tvärtom kunde man konstatera, att de båda studieprogrammen

företer så stora likheter, att man i viss mån kan se dem som varianter av en och

samma utbildning. Emellertid saknas i Uppsala-förslaget vissa kurser, vilka

finge anses nödvändiga, för att den ifrågasatta utbildningen vid universitetet

skulle kunna betecknas som likvärdig med en civilingenjörsutbildning inom avdelning

för teknisk fysik. Det gäller härvidlag huvudsakligen undervisning inom

ämnesområdena teoretisk elektroteknik, matematisk fysik (statistisk mekanik,

termodynamik, hydrodynamik) och det fasta tillståndets fysik (metallografi).

Med anledning av dessa överläggningar har professorerna Ohlin och Siegbahn

i en till utredningen överlämnad promemoria av den 13 oktober 1959 framlagt

ett kompletterande förslag, innefattande undervisning inom främst dessa ämnesområden

under ytterligare en termin. Studietiden för den föreslagna utbildningen

skulle sålunda uppgå till två år efter avlagd filosofisk grundexamen eller sammanlagt

till fem år efter studentexamen.

Utredningens förslag

Universitetsutredningen har för egen del blivit övertygad om att man genom

en utvidgning av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildningsprogram

i den riktning, som föreslagits av professorerna Ohlin och Siegbahn, på

ett verksamt sätt skulle bidraga till att tillgodose industriens och den industriellt

inriktade forskningens uppenbara behov av väl kvalificerade fysiker. De beräkningar

utredningen i det föregående redovisat har också givit klart vid handen,

att rekryteringsunderlaget för matematisk-naturvetenskapliga studier är sådant,

att det är fullt motiverat att redan nu differentiera dessa fakulteters studieplaner,

så att de studerande kan välja utbildningsalternativ allteftersom de

siktar på verksamhet inom skolväsendet eller industrien.

Det föreliggande förslaget till ingenjörsutbildning vid den matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Uppsala skiljer sig från civilingenjörsutbildningen vid

de tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik huvudsakligen därigenom

att utbildningen koncentreras till ett något mindre antal ämnen, vilka dessutom

delvis skulle studeras successivt efter varandra. Den föreslagna utbildningen är

sålunda icke lika den vid avdelningarna för teknisk fysik meddelade, men den

femåriga utbildningsgång som skisseras i förslagsställarnas kompletterande promemoria

av den 13 oktober 1959 är såvitt utredningen kunnat bedöma fullt

likvärdig med en civilingenjörsutbildning inom avdelning för teknisk fysik. Den

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

femåriga studiegången torde tillåta ett något lugnare studietempo än det, som

förutsättes i de tekniska högskolornas studieplaner, något som enligt utredningens

uppfattning kan vara av värde och bör kunna accepteras, så mycket

hellre som den föreslagna utbildningen skulle ge en dubbel kompetens: Vederbörande

skulle efter fem års studier ha både civilingenjörsutbildning och —

efter tillägg av föreskriven kurs i ämnet pedagogik — en mycket användbar

ämneslärarutbildning.

Under hänvisning härtill och till det starka och positiva intresse, som från

industrihåll mött det av professorerna Ohlin och Siegbahn väckta förslaget, vill

universitetsutredningen för sin del förorda, att resurser för den av förslagsställarna

skisserade femåriga ingenjörsutbildningen ställes till förfogande. Till en

början bör utbildningen komma till stånd endast inom den matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Uppsala.

Med hänsyn till de svårigheter, som alltid är förbundna med en ny examenstitel,

vill utredningen icke förorda, att den föreslagna utbildningen skall leda till

en ny filosofisk examen. Som förut framhållits skulle den nya utbildningen ge en

dubbel kompetens. Den som med godkänt resultat genomgått den nya utbildningen

blir sålunda berättigad till den dubbla titeln filosofie kandidat och civilingenjör.

Sammanfattningsvis föreslår universitetsutredningen, att den matematisknaturvetenskapliga

fakulteten i Uppsala ges resurser att meddela undervisning

och förrätta examination för en ny examensnivå, att denna utbildning utformas

i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag till en tvåårig studiegång efter

avlagd filosofie kandidatexamen, som framlagts av professorerna Ohlin och

Siegbahn, samt att åt kanslern för rikets universitet och överstyrelsen för de

tekniska högskolorna uppdrages att gemensamt utforma förslag till de närmare

bestämmelser, som erfordras för denna examen och att — efter förslag av fakulteten

och yttrande av avdelningsrådet för teknisk fysik vid tekniska högskolan

i Stockholm — gemensamt fastställa erforderliga studieplaner.

Vissa examensfrågor

Universitetsutredningen har framlagt förslag rörande filosofisk examen och

filosofisk doktorsgrad vid teknisk högskola samt teknisk licentiatexamen och

teknisk doktorsgrad vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet ävensom vissa

därmed sammanhängande frågor (bet. s. 312—317).

De väsentligaste punkterna i berörda förslag innebär sammanfattningsvis

att universitetsstatuterna och stadgarna för de tekniska högskolorna samt stadgan

angående filosofiska examina och examensstadgarna för de tekniska högskolorna

bör ändras enligt följande:

1. Filosofisk doktorsgrad skall kunna förvärvas vid teknisk högskola.

2. Filosofie licentiatexamen skall kunna förvärvas vid teknisk högskola av den

som avlagt filosofie kandidatexamen eller filosofisk ämbetsexamen.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 207

3. Ordinarie studerande vid teknisk högskola skall där kunna avlägga filosofie

kandidatexamen enligt för denna examen fastställd studieplan.

4. I filosofisk examen vid teknisk högskola skall kunna ingå dels sådana av

professur eller laboratur vid högskolan företrädda ämnen, som jämväl är

examensämnen i filosofisk examen, dels ock andra läroämnen, som av universitetskanslern

prövas kunna ingå i filosofisk examen.

5. På universitetskanslern skall ankomma att efter förslag av innehavarna av

professurerna och laboraturerna vid vederbörande högskolas allmänna avdelning

och efter samråd med överstyrelsen för de tekniska högskolorna fastställa

studieplaner i vederbörande läroämne för filosofiska examina vid högskolan.

6. Innehavarna av professurer och laboraturer vid vederbörande högskolas allmänna

avdelning skall, då det gäller filosofiska examina och disputationsprov

för filosofisk doktorsgrad vid teknisk högskola, fullgöra de funktioner, som

enligt universitetsstatuterna och stadgan angående filosofiska examina ankommer

på matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

7. Bestämmelser utfärdas angående teknisk licentiatexamen och teknisk doktorsgrad

vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Dessa bestämmelser bör i

huvudsak göras analoga med dem, som gäller beträffande teknisk licentiatexamen

och teknisk doktorsgrad vid teknisk högskola.

D. Nya utbildningsformer vid de tekniska gymnasierna

Allmänt

Universitetsutredningen understryker att samhällets ökade behov av utbildad

personal inte endast gäller de mest tidskrävande utbildningsformerna utan även

tar sig uttryck i en allmän och över hela linjen märkbar nivålyftning.

När en högre utbildningsform reformeras, erfordras en samtidig upprustning

av övriga utbildningsformer. För att den genom de högre utbildningsformerna

utbildade arbetskraften rationellt skall kunna utnyttja sina kunskaper, erfordras

nämligen att skickliga och kvalificerade medhjälpare finnes till förfogande.

Detta torde vara en förutsättning för att man skall kunna öka den industriella

produktionen och hålla vår industri konkurrenskraftig i förhållandet till utlandet.

För att den av utredningen föreslagna utbyggnaden av civilingenjörsutbildningens

kapacitet skall få avsedd verkan, måste man även förstärka utbildningspyramidens

bas och mellannivåer.

Examinationen vid de tekniska gymnasierna är med relativt stor säkerhet

känd fram till och med år 1962, då den utgör 10,0 procent av det beräknade

totala antalet studentexamina vid allmänbildande gymnasier och specialgymnasier.

Därefter beräknas specialgymnasierna öka sin relativa andel av studenter.

I nedanstående räkneexempel har examinationen vid de tekniska gymnasierna

antagits öka så att dess andel av den totala examinationen ökar med 0,3 procent

per år under åren 1963—70.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Ex. vid tekn. gymn.

1963 ............................ 1 625

1964 ............................ 1 807

1965 ............................ 1 901

1966 ............................ 2 033

1967 ............................ 2 080

1968 ............................ 2 207

1969 ............................ 2 247

1970 ............................ 2 264 (12,4%)

För att examinationen skall bli den i föregående tablå angivna behövs en

intagningskapacitet vid de tekniska läroverken under de närmaste åren av

följande omfattning.1

År 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967

2 083 2 317 2 437 2 606 2 667 2 829 2 881 2 902

En del av de nyexaminerade läroverksingenjörerna går vidare till teknisk

högskola. Av de ett visst år examinerade antages att ett antal, motsvarande

20 procent av antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna, året därpå

går vidare och blir civilingenjörer.

De från teknisk fackskola examinerade åren 1956—60 beräknas till 1 773 (Arbetsmarknadsinformation

Serie S, nr 3/1959). Därpå följande tre femårsperioder

antages examinationen vara 2 000.

Med ledning av läroverksingenjörernas åldersfördelning år 1955 har gjorts

följande beräkning av antalet i yrkesverksam ålder 1955—75:

År

1955

1960

1965

1970

1975

Härutöver bör tillfogas att antalet i yrkesverksam ålder examinerade från

bergsskolorna kan beräknas till 720 år 1955. Om fortsatt examination av 20 personer

om året antages erhålles 690 år 1965 och 810 år 1975. (Ingenjörsbehovet

i Sverige, s. 72.)

1 Vid beräkningen av antalet nyintagna har utredningen utgått från att examinationen ett visst

år motsvarar 78 procent av antalet tre år tidigare nyintagna elever.

För perioden 1971—1975 har antagits att bruttotillskottet (efter avdrag för dem som blir civilingenjörer)

är lika stort som under perioden 1966—1970.

Antalet (kvarlevande)

läroverksingenjörer

under 65 år med exa- men år 1955 eller

tidigare

Beräknat antal (kvarlevan- de) läroverksingenjörer med

examen 1956 och senare

gymn. fackskola

Beräknat totalt

antal läroverks- ingenjörer under

65 år

19 065

•

•

19 065

18 347

3 474

1 766

23 587

17 208

9 823

3 741

30 772

15 627

18 698

5 691

40 016

14 267

27 4822

7 602

49 351

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Totalantalen civilingenjörer och läroverksingenjörer (inklusive de från bergsskolorna

examinerade) i yrkesverksam ålder skulle enligt dessa beräkningar utveckla

sig enligt följande tablå. Som jämförelse anges Industriförbundets teknikerkommittés

beräkningar enligt det s. k. 3,5-procentsalternativet.

Antal i yrkesverksam ålder enligt Beräknat behov enligt tekniker
universitetsutredningens

beräkning kommittén (3,5-procentsalt.)

läroverks
-

I II

1955 ........ 10 800 19 800

1960 ........ 12 600 24 300

1965 ........ 15 600 31 500

1970 ........ 20 600 40 800

1975 ........ 26 900 50 200

I/II

civ.-ing.

I

läroverks-

ing.

II

I/II

0,55

11 600

21 500

0,54

0,52

0,50

18 000

33 900

0,53

0,50

0,54

27 500

51 600

0,53

Det framgår härav, att vid mitten av 1970-talet siffrorna enligt räkneexemplet

är av samma storleksordning som behovet enligt teknikerkommittén.

Utredningens rekommendationer rörande de tekniska högskolornas utbyggnad

och antaganden rörande de tekniska läroverkens expansion visar att relationen

mellan civilingenjörer och läroverksingenjörer i yrkesverksam ålder skulle sjunka

något under 1960-talet men åter stiga i början av 1970-talet. Storleksordningen

är dock densamma som den som räknats med i teknikerkommitténs behovsundersökning.

Utredningen vill starkt stryka under, att en underdimensionering

av de tekniska gymnasierna i förhållande till de tekniska högskolorna kan medföra

icke önskvärda rubbningar av tillgången på ingenjörer i näringslivet. Vidare

vill utredningen i detta sammanhang uttala, att den framtida examinationen

från de skolor som utbildar institutsingenjörer av samma skäl måste följas med

uppmärksamhet från statsmakternas sida. Därest dessa inte utbygges i erforderlig

utsträckning, synes man ha att välja mellan statliga initiativ för en utbildning

av motsvarande karaktär eller en ytterligare utbyggnad av de tekniska läroverken.

Frågan om nya utbildningsvägar inom den tekniska utbildningens område

berördes av utredningen redan i det första betänkandet (SOU 1957:24, s. 17 f).

Sedan utredningen där framhållit, att den i ett kommande betänkande skulle

taga ställning till frågan om en ytterligare teknisk högskola, anförde utredningen:

»Ett stort problem i det sammanhanget är, om man nu skall skapa

nya typer av tekniskt utbildad arbetskraft. Därvid har bl. a. uppmärksamhet

riktats mot en typ av ingenjörer med mer kunskaper i merkantila ämnen. Förslag

har framlagts om utbildning av en ny typ av civilingenjörer med betydande 1

1 Teknikerkommitténs siffror inbegriper ej lantmätarna. I fråga om utredningens korrigeringar

hänvisas till bet. s. 376.

14 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

merkantila kunskaper, kallade ekonomingenjörer. Vidare har från representanter

för universitetens naturvetenskapliga fakulteter väckts förslag om utbildning

vid universiteten av en ny typ av tekniker på civilingenjörsnivå. Inom utredningen

har dessutom preliminärt diskuterats inrättandet av nya, tekniskt och

ekonomiskt inriktade läroanstalter — förslagsvis kallade industrihögskolor —

för en ny typ av akademisk utbildning, något kortare än den civilingenjörerna

har.»

Sedan utredningen framlade dessa allmänna reflexioner, har utredningen fått

mottaga en rad synpunkter på denna nya högskoleforms utseende och uppgifter.

Ehuru uppfattningarna givetvis inte alltid varit överensstämmande beträffande

vilken typ av kurser och utbildning som högskolorna i fråga borde lämna, har

såväl behovet av särskild utbildning för studenter till läroverksingenjörsnivå

som behovet av nya utbildningsformer över denna nivå, allmänt vitsordats.

I stort sett innebär de till utredningen framförda synpunkterna två linjer.

Enligt den ena bör gymnasieingenjörerna ges en teknisk vidareutbildning, omfattande

ungefär två år (Skellefteålinjen). Enligt den andra bör studenter från

det allmänbildande gymnasiet erhålla en teknisk utbildning, omfattande två år

(Härnösand-Jönköpingslinjen).

Utredningen har vid närmare prövning icke funnit skäl föreligga att framlägga

förslag till en utbildningsform, som skulle innebära, att en ny ingenjörskategori

tillskapades. Å andra sidan vill utredningen understryka nödvändigheten av att

åtskilliga av de önskemål, som anförts rörande ingenjörsutbildningen, beaktas.

Det synes klart framgå, att man inom näringslivet har betydande intresse för

en utbildningsform, som ger möjligheter dels för dem som i vanlig ordning genomgått

tekniskt läroverk att erhålla en gedigen vidareutbildning, dels för studenter

från de allmänbildande gymnasierna att på ett effektivt sätt förvärva

tekniska kunskaper på eller över gymnasieingenjörsexamens nivå.

Studentlinjer vid de tekniska gymnasierna

Av utredningens bedömningar rörande övergången från allmänbildande gymnasier

till universitet och högskolor framgår, att man under den närmaste framtiden

bör räkna med att ett ökat antal ungdomar kommer att avlägga studentexamen

utan att sedan övergå till högskolestudier. Samtidigt kommer bristen

på läroverksingenjörer att göra sig starkt gällande. Med hänsyn bl. a. härtill vill

utredningen föreslå, att vid ett antal tekniska gymnasier inrättas en speciell

linje, avsedd för studenter som avlagt examen vid allmänbildande läroverk.

Det torde ligga utom ramen för utredningens uppdrag att närmare ange hur

en studentlinje bör utformas. Efter hänvändelse från utredningen har emellertid

rektorn vid högre tekniska läroverket i Uppsala, fil. dr Einar Lunell, såsom en

skiss till studieplan angett följande.

De grundläggande teoretiska och allmänbildande ämnena upptar vid ett tekniskt gymnasium

något mera tid än de tekniska och merkantila ämnena. Om man med detta faktum

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

som förutsättning öppnar en väg för ingenjörsutbildning på 3 terminer i stället för pa

3 år, måste man också godkänna studentbetygen i en hel rad grundläggande ämnen och

överföra dessa till ingenjörsbetygct (med tillägget: givet i studentexamen). Dessa »överföringsämnen»

skulle vara följande: matematik, fysik, kemi, svenska, engelska, tyska,

historia med (och) samhällslära. Endast i ämnet kemi sammanfaller kurserna helt. Man

torde dock icke begå någon orättvisa med betygsöverföringen i de andra ämnena. I matematik

och fysik måste visserligen några tillägg göras till studentkursen, och i språken

samt historia är målsättningen vid de tekniska gymnasierna något skild från den vid de

allmänna läroverken, men dessa smärre skillnader kan knappast vara ett hinder för betygsöverföringen.

Under vårterminen i klass II skall sedan de tekniska ämnena jämte kompletteringarna

i matematik och fysik genomgås, så att studenterna bli kapabla att följa med i III:ans

undervisning tillsammans med skolans ordinarie elever. Det är endast under vårterminen

i klass II som studenterna måste bilda egen avdelning.

Lunell har vidare utfört en timplan för maskinteknisk linje, vilken timplan

närmare redovisas i betänkandet (s. 379 f).

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund har i skrivelse till utredningen den

23 november 1959 anfört, att studietiden för studenter vid tekniskt gymnasium

bör kunna nedbringas till att omfatta kortare tid än tre år. Förbundet anser

emellertid, att tillfredsställande resultat ej kan nås på kortare tid än fyra terminer.

Frågan om studietidens längd vid ifrågavarande studentlinjer bör enligt utredningens

mening närmare prövas. Utredningen har emellertid för egen del

närmast kommit till den uppfattningen, att en studiegång omfattande tre terminer

bör vara möjlig. I detta sammanhang bör också undersökas, huruvida

man med hänsyn till bl. a. klassavdelningarnas storlek kan låta studenterna i

avgångsklassen ingå i samma klassavdelning som övriga elever, varvid garantier

skulle skapas för att studiemålet upprätthålles. För inträde vid ifrågavarande

linje bör fordras kunskaper motsvarande fordringarna för studentexamen på

reallinjen. Kravet på praktik före utbildningens början bör begränsas så, att

de tekniska studierna kan påbörjas utan alltför stor tidsutdräkt efter studentexamen,

även i de fall då kompletteringsstudier erfordras. Utredningen vill särskilt

understryka angelägenheten av att man tillgodoser möjligheterna för studenter

från gymnasiets allmänna linje att efter kompletteringsstudier vinna tillträde

till den här föreslagna utbildningen. Då kravet på praktik under inga

förhållanden får reduceras, skulle ytterligare erforderlig praktik i viss utsträckning

kunna förvärvas under utbildningstiden.

Vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens grund

Vidareutbildning för läroverksingenjörer förekommer — förutom genom skilda

specialkurser — bl. a. genom vissa normerade vidareutbildningskurser av cirka

en termins längd. En ytterligare kvalificerad vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens

grund synes vara önskvärd från näringslivets synpunkter.

Man torde därjämte kunna räkna med att intresset bland studenterna från de

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

allmänbildande gymnasierna för yrkesutbildning vid de tekniska gymnasierna

kommer att öka väsentligt, om man till de tekniska gymnasierna knyter en

vidareutbildning, som ger de studerande de teoretiska förutsättningarna för mer

kvalificerade uppgifter i arbetslivet. Intresset för vidareutbildning bland de

elever vid de tekniska gymnasierna, som icke avlagt studentexamen, har i många

sammanhang dokumenterats. Vid planeringen av denna vidareutbildning måste

man ta särskild hänsyn till de snabba förändringarna på det tekniska området

och till att all teknisk utbildning måste vara så utformad, att en snabb anpassning

möjliggöres.

Det torde icke ligga inom ramen för universitetsutredningens uppdrag att

framlägga ett detaljerat förslag i detta avseende, varför utredningen begränsar

sig till att skissera vissa huvuddrag för vidareutbildningen.

Ett av de karaktäristiska dragen för landets tekniska läroverk har varit, att

deras undervisning i icke ringa utsträckning anpassats efter näringslivets regionala

struktur. Enligt utredningens mening bör även vidareutbildningen kunna

inrymma en viss grad av specialisering, vilken bl. a. kan bestämmas av branschinriktningen

inom de skilda gymnasiernas rekryteringsområden. Denna specialisering

bör dock icke drivas för långt, då de vidareutbildade ingenjörernas verksamhetsområde

icke bör snävt avgränsas. Då därjämte kravet på ytterligare

kunskaper i vissa grundläggande ämnen i huvudsak torde vara gemensamt för

flertalet ingenjörsgrupper, synes vid längre vidareutbildning en icke obetydlig

del av timantalet böra ägnas åt några obligatoriska ämnen, varvid exempelvis

tillämpad matematik, industriell ekonomi samt engelska eller tyska kan komma

i fråga. Beträffande de valfria ämnena synes en stor variation beträffande såväl

ämnenas inriktning som antalet ämnen vara lämplig, och en ständig anpassning

till näringslivets behov blir nödvändig. Det bör sålunda vara möjligt att begränsa

antalet ämnen till ett — i vilket studiemålet i specialämnet kan ligga

mycket högt — lika väl som att i vidareutbildningen medtaga ett flertal ämnen,

i vilket fall ingenjörerna lämnar vidareutbildningen med en bredare kunskapsbas.

Vidareutbildningens innehåll kan alltså skilja sig mellan de skilda utbildningsanstalterna

och i viss utsträckning även variera från år till år vid samma

utbildningsanstalt. De studerande bör dock i god tid — i regel före sitt val av

tekniskt gymnasium — erhålla kännedom om de ämnen, som kommer att ingå

i vidareutbildningskurserna, varför planeringen i dessa avseenden bör ske på

minst tre års sikt.

Beträffande studietidens längd bör hänsyn tagas å ena sidan till att den sammanlagda

utbildningstiden för läroverksingenjörsexamen och vidareutbildningen

bör vara icke obetydligt kortare än utbildningstiden för civilingenjörsexamen

samt å andra sidan till att tiden för vidareutbildningen icke får bli för knapp,

om eleverna åtminstone i vissa avsnitt skall meddelas kunskaper som väsentligt

överstiger läroverksingenjörsexamens nivå. Med hänsyn härtill och till vad ovan

anförts om den nu ifrågavarande vidareutbildningens innehåll och anpassbarhet

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

anser utredningen att man kan räkna med att studietiden normalt kommer att

omfatta två ä tre, högst fyra terminer.

För tillträde till vidareutbildningen bör i princip erfordras läroverksingenjörsexamen.

Utbildningen skulle sålunda stå öppen såväl för dem som i hittills

vanlig ordning avlagt sådan examen, som för dem som efter allmänbildande

studentexamen genomgått den ovan föreslagna »studentlinjen» vid de tekniska

gymnasierna. Möjligheter bör därvid föreligga att pabörja vidareutbildningen

omedelbart efter läroverksingenjörsexamen. I den mån personer med annan

utbildning söker tillträde till vidareutbildningskurserna, bör ansökan bedömas

med utgångspunkt från vederbörandes möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen.

Om undervisningen vid vidareutbildningskurserna skall erhålla den kvalitet,

som utredningen avsett, bör lärarkåren utgöras av lektorer. Härjämte torde ett

stöd från industrien, innebärande att man för undervisning i vissa ämnen ställer

speciallärare till förfogande, vara erforderligt. I vissa fall torde det också vara

lämpligt med en samverkan med någon av de tekniska högskolorna.

Organisatoriskt bör vidareutbildningen knytas till de tekniska läroverken.

Härför talar bl. a. dels att åtskilliga av eleverna torde genomgå vidareutbildningen

i omedelbar anslutning till läroverksingenjörsexamen, dels att en sådan

ordning erbjuder möjligheter till samordning beträffande personal- och lokalresurser.

Vidareutbildningen bör vidare ske i nära anslutning till det lokala näringslivet,

som bör tillerkännas inflytande på vidareutbildningens utformning och

inriktning och känna ansvar för kursernas ständiga anpassning efter arbetsmarknadens

behov och för praktiken i samband med utbildningen. Praktiken,

som förmodligen bör läggas in med jämna mellanrum under utbildningstiden,

synes särskilt betydelsefull för denna utbildningsform och bör måhända tillmätas

större vikt och ges mera tid än de blivande civilingenjörernas praktik.

Utredningens förslag om försöksverksamhet

Utredningen föreslår, att förut skisserade principförslag på lämpligt sätt konkretiseras

och att efter en dylik bearbetning en försöksverksamhet snarast igångsattes

omfattande såväl en »studentlinje» vid tekniska läroverk som vidareutbildningskurser,

knutna till dessa. Det synes önskvärt att sådan försöksverksamhet

kommer till stånd i förslagsvis Skellefteå, Härnösand, Uppsala, Eskilstuna,

Jönköping och Hälsingborg. I likhet med vad fallet varit vid de tekniska

läroverkens uppbyggnad, synes den närmare planläggningen böra ankomma på

kommunala initiativ. Undersökningar rörande lokalresurser, vidareutbildningens

lämpliga inriktning jämte därav föranledda förslag till kursplaner bör därför

utföras i de städer som önskar komplettera sina tekniska läroverk med här föreslagna

utbildningsformer. Statsanslag för verksamheten bör utgå enligt de normer,

som i övrigt gäller för de tekniska läroverken.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

2. yttranden

Den högre tekniska utbildningen och forskningen

Avdelningarnas sammanlagda storlek

Remissinstansernas ställningstaganden till universitetsutredningens förslag, att

de tekniska högskolornas intagningskapacitet skall utbyggas med sikte på en

årlig nyintagning av cirka 1 850 teknologer från och med läsåret 1965/66, har

redovisats under avsnitt II. Av denna redovisning har framgått, att flertalet

instanser tillstyrkt utredningens förslag på denna punkt, ehuru det i åtskilliga

yttranden understrukits, att ökningen finge anses som ett minimum.

När det gäller frågan om fördelningen av det ökade antalet nybörjarplatser

mellan olika avdelningar råder något större skiljaktighet mellan remissinstanserna,

som i flera fall förordar avvikelser från vad utredningen härvidlag föreslagit.

Vissa allmänna uttalanden om förslaget må till en början nämnas. TCO

finner den av utredningen föreslagna fördelningen väl avvägd men förutsätter,

att de prognoser rörande ingenjörernas arbetsmarknad, som redovisas i betänkandet,

fullföljes för att om några år läggas till grund för ett förslag rörande de

tekniska högskolornas intagning efter år 1965. SACO understryker utredningens

uttalande, att en omprövning av fördelningen mellan de olika fackavdelningarna

kontinuerligt måste företagas. I detta avseende måste man beakta näringslivets

ständiga strukturförändring och undvika ett statiskt betraktelsesätt. En stor

anpassningsförmåga synes bäst kunna uppnås om utbildningen koncentreras till

stora högskoleenheter med parallellavdelningar inom flertalet fack.

Ingeniörsvetenskapsakademien uttalar, att de beslut som fattas bör göras så

litet bindande som möjligt vad detaljer beträffar, så att möjlighet finns till

anpassning till en senare utveckling. Akademien yttrar i anslutning härtill bl. a.

följande.

De tekniska högskolorna har genom sina lärare och studenter en lyhörd kontakt med

näringsliv och industri och dess behov. Denna bör utnyttjas effektivt vid planeringen och

medel bör lämnas till högskolorna för att de skall så fritt som möjligt kunna anpassa sig

efter snabbt uppträdande nya krav och behov. Vissa fackavdelningar, som nu är för små

för ett rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser, bör först ges tillfälle till utbyggnad

till sådan omfattning, att lärarkrafter, organisation och anslag kan användas på bästa sätt.

Skånes handelskammare framhåller, att näringslivets framtida behov av olika

slag av högskoleutbildade tekniker är mycket svårt att precisera, men att, enligt

handelskammarens bedömning, utredningens beräkningar för de olika fackavdelningarna

är i huvudsak riktiga. De överensstämmer i stort sett med de motsvarande

beräkningar som handelskammaren själv tillsammans med Lunds

universitet och Skånska ingenjörsklubben tidigare gjort. Även Jernkontoret

finner, att den av utredningen föreslagna fördelningen i brist på ett säkrare

underlag bör kunna tjäna som utgångspunkt.

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Avdelningsrådet för maskinteknik vid KTH anser fördelningen av den föreslagna

kapacitetsökningen på olika avdelningar så väl utredd, som man rimligen

kan åstadkomma på grundval av kända fakta, samt framhåller, att smärre fel i

fördelningen mellan de olika avdelningarna har mindre betydelse, så länge teknologerna

vid högskolorna ges en god utbildning i de grundläggande tekniska

ämnena. En utexaminerad civilingenjör med sådan kunskapsbakgrund är enligt

avdelningsrådets mening fullt användbar inom industrien även pa områden, pa

vilka han icke från början varit specialiserad.

Lärarkollegiet vid KTH påpekar, att det för varje avdelning finns ett optimalt

antal studerande och ett maximalt, vilket senare under inga omständigheter bör

överskridas. Det optimala antalet varierar från avdelning till avdelning och ligger

lägst vid sådana avdelningar där personlig kontakt under övningarna fordras

mellan professorn och de studerande — exempelvis i tillämpningsämnena inom

avdelningen för arkitektur. Genom inrättande av laboraturer, dubblering av

professurer o. s. v. kan i manga fall ett större antal bemästras, men enligt lärarkollegiet

kan man också komma i det läget, att en ren dubblering av avdelningen

kan visa sig nödvändig.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna föreslår jämkningar i den av universitetsutredningen

föreslagna totala intagningskapaciteten av ordinarie studerande,

som innebär en sammanlagd ökning av denna kapacitet i förhållande till

utredningens förslag med 48 studerande. För detaljerna i överstyrelsens förslag

samt de jämkningar, som i fråga om avdelningarnas storlek vid de särskilda högskolorna

föreslagits av lärarkollegierna vid KTH och CTH, kommer närmare

redogörelse att lämnas i det följande.

I detta sammanhang refereras vissa synpunkter på den totala dimensioneringen

av skilda avdelningar, som framförts i en del remissyttranden.

Vad beträffar avdelningarna för teknisk fysik anför avdelningsrådet

för denna avdelning vid KTH följande.

Utredningen föreslår en ökning av intagningskapaciteten vid avdelningarna för teknisk

fysik med 55 per år till sammanlagt 105. Det kommande behovet är, som utredningen påpekar,

svårbedömt, men avdelningsrådet finner, att det förutom de i utredningen nämnda

behoven föreligger ett ökande behov av tekniska fysiker inom andra områden, exempelvis

medicinsk fysik och teknik, samt att utbildningslinjen teknisk fysik kan väntas spela en

betydande roll som rekryteringsbakgrund för kvalificerade forskar- och lärarbefattningar

vid universitet och högskolor. Från dessa utgångspunkter förefaller den föreslagna utökningen

vara motiverad. Rådet har på den korta tid som stått till buds ej haft möjlighet

att närmare undersöka dessa förhållanden men vill ändock tillstyrka den föreslagna ökningen

till 105 intagningar per år.

Statens tekniska forskningsråd anser, att värdet av civilingenjörsutbildningen

inom avdelningarna för teknisk fysik kanske ännu sa länge från industriens synpunkt

kan vara svårbedömbart, men att det icke råder något tvivel om att de

tekniska fysikerna är synnerligen värdefulla för såväl den tekniska som den

naturvetenskapliga forskningen. Forskningsrådet framhåller, att avdelningarna

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

hittills dragit till sig det allra bästa studentmaterialet och att på grund av avdelningarnas

ringa storlek en, relativt sett, stor ökning av intagningen av studerande

synes kunna ske utan att kvaliteten behöver minskas i oroväckande

grad. Rådet ifrågasätter därför om inte de högre tekniska läroanstalterna bör

ges möjligheter att utbilda ett större antal tekniska fysiker än vad utredningen

föreslagit.

SACO åberopar däremot ett av Svenska mekanisters riksförbund gjort uttalande,

vari man ställer sig tveksam till den av utredningen föreslagna utökningen

av avdelningarna för teknisk fysik. Där sägs, att det som hittills i praktiken

avgjort att man valt en teknisk fysiker är att dessa oftast utgör eliten

bland civilingenjörerna, ett resultat som måste anses uppkommet som följd av

den ringa intagningen och därmed det stora urvalet. Om intagningen ökar så

kraftigt som föreslagits, föreligger risk att kvaliteten på de tekniska fysikerna

sjunker. Därmed kan det också befaras, att efterfrågan på denna ingenjörskategori

inte ökas som utredningen bedömt.

Slutligen förordar Sveriges jörenade studentkårer, att man i enlighet med utredningens

förslag inrättar civilingenjörsutbildning i detta fack i Lund samt vid

universitetet i Uppsala men låter en utökning i Stockholm och Göteborg bero

till dess att behovet närmare kan överblickas.

Beträffande avdelningarna för skepps- och flygteknik

har Svenska mekanisters riksförbund i det av SACO återgivna uttalandet anfört

följande.

Speciella studier har visat, att endast omkring hälften av dem som börjat sina studier

på skeppstekniska och flygtekniska linjerna är sysselsatta inom skepps- och respektive

flygteknisk eller därtill anknuten verksamhet. Den andra hälften har dels under studietiden

övergått till den maskintekniska linjen och dels efter examen sökt sig till ren

mekanistverksamhet. Denna tendens torde i stor utsträckning försvinna genom den kraftigt

ökade intagningen till avdelningen för maskinteknik. Därmed kommer de specialutbildade

från skepps- och flygteknik att flitigare utnyttjas inom den verksamhet för

vilken de utbildats. Svenska mekanisters riksförbund vill samtidigt understryka den uppfattning

utredningen givit till känna, att en stor del av ingenjörsbehovet vid varv och

flygindustri utgöres av mekanister och elektrotekniker m. fl.

Utredningens förslag tillstyrkes av avdelningsrådet för flygteknik och skeppsteknik

vid KTH, medan Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund

finner en utökning av avdelningarna för skeppsteknik såväl i Stockholm

som i Göteborg kunna anstå till en senare tidpunkt. Sistnämnda organisationer

förordar ytterligare intagningar vid avdelningarna för maskinteknik

och flygteknik.

lngeniörsvetenskapsakademien understryker behovet av ingenjörer inom det

flygtekniska fackområdet och framhåller:

Sedan Industriförbundets teknikerkommitté utförde sina behovsanalyser har nytt underlag

framkommit genom flygtekniska rådets utredning 1959, »Mål och medel för svensk

flygforskning», som belyser utsikterna för vårt land att deltaga i den växande inter
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nationella flygplansproduktionen liksom i den ökande luftfarten, vilka båda områden

kräver flera flygtekniker. Även de nytillkomna planerna på rymdforskning kräver ingenjörer

med flygteknisk utbildning, varför det föreslagna antalet intagningar, 40 per år

under hela 1960-talet, nu torde bedömas som otillräckligt.

Också flygtekniska försöksanstalten finner, att intagningen till den flygtekniska

linjen bör undergå en ganska kraftig successiv ökning under 1960-talet.

I fråga om avdelningarna för elektroteknik har Svenska

elektroingenjörers riksförening i ett av SACO återgivet yttrande funnit den

föreslagna utbyggnadstakten alltför hastig och i stället förordat en försiktigare

utbyggnad i avvaktan på att man kan överblicka resultatet av redan beslutade

intagningsökningar. Av delning srådet för elektroteknik vid KTH finner däremot

— utan att anse sig ha möjlighet att närmare statistiskt underbygga sin uppfattning

— att den föreslagna ökningen är att anse som ett minimiantal. För

närvarande föreligger enligt avdelningsrådet en så markant brist på elektriker,

att även utan den väntade expansionen av ingenjörsuppgifterna i samband med

den fortgående allmänna produktionsökningen sysselsättningen av ökande årsklasser

nya civilingenjörer är säkerställd.

I fråga om avdelningarna för väg- och vattenbyggnad,

anför SACO, att utredningens behovsberäkning ganska väl överensstämmer med

en av Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund gjord utredning, om hänsyn

tages till skillnader i fråga om antaganden beträffande produktionsökning

och examinationsfrekvens samt till förändringen av tidsschemat för utbyggnaden.

Nämnda riksförbund har anfört följande.

Förbundet anser trots utredningens bräckliga underlag för behovsbedömningen, att

behovet av civilingenjörer, väg- och vattenbyggare, i mitten på 70-talet kommer att

uppgå till storleksordningen 5 000. Förbundet grundar detta sitt ställningstagande pa det

faktum att investeringarna i byggnader och anläggningar i fasta priser under 1951—59

vuxit med 67 procent eller med cirka 7 procent progressivt per år. Samtidigt har antalet

civilingenjörer, väg- och vattenbyggare per 100 mkr investeringar i fasta priser sjunkit

från 35 till 27, eller med 23 procent. Produktivitetsökningen inom byggnadsindustrin

måste i framtiden i högre grad än hittills åstadkommas genom ökning av de kvalificerade

ingenjörsinsatsema per investerad enhet. — Under fem ar skall väg- och vattenbyggarnas

arbetsmarknad ställa om sig från att ta emot 133 nyutexaminerade civilingenjörer till att

ta emot 290. Eftersom de nyutexaminerade civilingenjörerna icke omedelbart kan sättas

in i produktionen, utan först måste genomgå viss efterutbildning, varierande mellan ett

halvt och två år, kommer uppenbarligen svårigheter att uppstå för att klara de anpassningsproblem

och den strukturförändring som måste komma till stånd under dessa fem ar.

Det hade därför varit önskvärt, att något utjämna stegringen under en längre tidsperiod,

bl. a. genom en relativt stor ökning av intagningen redan 1960.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund har till stöd för

krav på bl. a. eu utökning av antalet platser vid avdelningarna för väg- och

vattenbyggnad och arkitektur åberopat följande uttalande av Svenska byggnadsentreprenörsföreningen

och Sveriges byggnadsindustriförbund.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Universitetsutredningen föreslår, att examinationen från väg- och vattenbyggnadsavdelningarna

vid de tekniska högskolorna ökar från nuvarande 130 till cirka 300, varigenom

marknaden skulle tillföras cirka 3 500 civilingenjörer fram till 1975. Samtidigt

föreslås en mindre ökning av examinationen från arkitektavdelningarna, nämligen från

nuvarande 100 till 125. Utbyggnaden av den lägre tekniska utbildningen har behandlats

i annat sammanhang, men ökningstakten understiger den, som nu föreslås för civilingenjörerna.

Tyvärr är de föreslagna åtgärderna för byggnads- och anläggningsindustriens vidkommande

långt ifrån tillräckliga.

Universitetsutredningen baserar sitt ställningstagande på en årlig ökning av produktionen

med 3,5 procent. Byggnadsindustrin utvisar högre ökningstal: För perioden 1952—

59 7,7 procent och för hela 50-talet 5,7 procent. En årlig ökning om 5 procent vore

sålunda ett välgrundat prognosalternativ. Vidare är den av utredningen tillämpade definitionen

av ingenjörstäthet, nämligen antalet ingenjörer i procent av totala antalet

yrkesverksamma missvisande för byggnads- och anläggningsindustrins del. Ett riktigare

mått erhålles ur förhållandet mellan antalet ingenjörer och investering per 100 mkr i hus

och anläggningar. Det visar sig då, att antalet civilingenjörer per 100 mkr investerade i

hus och anläggningar sjunker under hela 60-talet vid utvecklingen enligt normalalternativet

(+ 5 procents årlig investeringsökning) och först 1975 åter når till relationstalet

under 50-talets senare år utan att därför nå upp till värdena under 30- respektive 40- talens slut. Endast om ökningstakten i byggnationen under 60-talet kommer att ligga

på hälften av den som inträffade under 50-talet kan ingenjörstätheten åter nå tidigare

nivå. Utvecklingen för 60-talet ger ett gott exempel på effekten av alltför sent vidtagen

planering för den tekniska utbildningen. Motsvarande analys för såväl arkitektgruppen

som fackskoleingenjörer och institutsingenjörer ger än mer nedslående resultat. Skulle

man acceptera universitetsutredningens otillräckliga utbyggnadsförslag av väg- och vattenby

ggnadsa vdelningarna erfordras vid bibehållna relationstal mellan antalet civilingenjörer

respektive fackskoleingenjörer och institutsingenjörer att antalet inom byggnadsindustrien

yrkesverksamma läroverksingenjörer skulle öka från nuvarande 5 500 till 10 000 år 1975

och institutsingenjörerna på motsvarande sätt från 7 000 till 13 000.

Med en målsättning av 35 väg- och vattenbyggare per 100 mkr investeringar i hus och

anläggningar mot slutet av 70-talet erfordras vid en årlig investeringsökning av 5 procent,

att universitetsutredningens förslag i stort sett dubbleras. I anslutning därtill är det ytterst

angeläget att antalet yrkesverksamma fackskoleingenjörer och institutsingenjörer utökas

i takt härmed.

Liknande synpunkter anföres av Skånes handelskammare.

Beträffande avdelningarna för kemi framhåller Ingeniörsvetenskapsakademien

följande.

Jämfört med det förslag som framförts av Industriförbundet föreslår universitetsutredningen

någon reducering av antalet platser i avdelningarna för kemi. Akademien har inte

tillgång till sadant material, som skulle kunna ge ett klart utslag om denna inskränkning

är motiverad eller ej. Det må nämnas som ett exempel på hur vanskligt det är att på en

gång nödgas ta ställning till det stora utvidgningsprogrammet, att bara sedan Industriförbundet

för ungefär ett år sedan utformade sitt förslag — av den 19 mars 1959 — så

betydande planer framförts på utvidgningar inom den kemiska industrien (pappersmassa,

papper, petrokemi) att ett förslag i dag sannolikt skulle sett annorlunda ut i fråga om

storleken av den kemiska fackavdelningen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund säger sig möjligen

kunna acceptera den av utredningen gjorda reduktionen av industriför
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

bundets förslag avseende detta fack, om den av utredningen föreslagna utökningen

sker i snabbare takt än som angivits i utredningens tidsplan.

Skånes handelskammare uttalar, att när det gäller den kemiska fackavdelningen

målet synes böra sättas något högre än vad utredningen tänkt sig. Vårt

lands kemiska industri är enligt handelskammaren ännu så länge mindre utvecklad

än motsvarande industri i åtskilliga andra industriländer, men den har

otvivelaktigt goda framtidsmöjligheter. Skall industrien i fråga kunna utvecklas,

kräves emellertid god tillgång till kunniga kemiingenjörer. Icke minst gäller

detta livsmedelsindustrien, som för närvarande har relativt låg ingenjörstäthet.

Sistnämnda industri, som huvudsakligen är förlagd till Skåne, synes enligt handelskammarens

åsikt i framtiden komma att engagera ett växande antal kemiutbildade

högskoleingenjörer. Handelskammaren anser därför, att kemiavdelningarna

bör dimensioneras så, att utöver den av utredningen föreslagna årsintagningen

av 174 studerande ytterligare 15 livsmedelsingenjörer kan där utbildas.

Handelskammaren hänvisar härutinnan till det förslag i ämnet, som nyligen

framförts av jordbrukshögskoleutredningen (SOU 1960:2).

Även statens tekniska {forskningsråd erinrar om sistnämnda utredningsförslag

och påpekar att universitetsutredningen i förslaget till utbyggnaden av avdelningarna

för kemi icke tagit hänsyn till behovet av utbildning av livsmedelsingenjörer.

Lärarkollegiet vid KTH framhåller i denna fråga följande.

Vill man snabbt och till lägsta kostnad realisera förslaget om mejeriingenjörsutbildning

på högskolestadiet bör detta ske genom att undervisningen förlägges till tekniska högskolan

i Stockholm där visst samarbete även kan påräknas med Mjölkcentralens laboratorium.

I

I fråga om bedömningen av storleken på avdelningen för bergsvetenskap

anser Jemkontoret, att hänsyn får tagas icke enbart till behovet

av högskoleingenjörer inom bergshanteringen utan även till att bergsingenjörer i

växande utsträckning efterfrågas inom den mekaniska verkstadsindustrin såsom

materialexperter. Jcrnkontoret tillägger:

Utvecklingen går snabbt mot en ökad användning av helt nya metaller och metalllegeringar

samtidigt som kraven undan för undan ökar på de mera konventionella materialen.

Reaktortekniken, ångkraftverkens utveckling och gasturbintekniken är några

exempel på områden, där stort behov av kvalificerade materialtekniker föreligger. Beträffande

bergsingenjörer från den gruvtekniska linjen torde ökat behov komma att anmäla

sig även för utvinning av andra mineralråvaror än malmer.

Det bör även uppmärksammas, att i och med att en mer differentierad järnhantering

växer fram i de övriga nordiska länderna det kan framkomma önskemål om att bereda

studerande från dessa länder möjlighet till utbildning vid bergsavdelningen på KTH

i ökad omfattning.

Den föreslagna utbyggnaden av utbildningen för bergsingenjörer synes relativt väl

komma att tillgodose behovet från omkring 1973 och 10—15 år framåt. Vid planeringen

av utbyggnaden bör dock redan nu hänsyn tagas till att en ytterligare utökning efter

denna tidpunkt med säkerhet är aktuell.

Bristen på bergsingenjörer är emellertid i dag akut och kommer att fram till 1973 vara

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

mycket besvärande, varför ansträngningar måste göras att öka intagningen snabbt. En

omedelbar mindre ökning är i hög grad önskvärd.

Liknande synpunkter framföres av avdelningsrådet för bergsvetenskap vid

KTH, som menar, att den föreslagna ökningen av intagningen av elever från

nuvarande 45 per år till 90 måste — åtminstone på någon sikt — anses vara

snarast i underkant.

Yad slutligen beträffar avdelningen för lantmäteri anser lantmäteristyrelsen,

att det material, som nu föreligger rörande utbud och efterfrågan

inom lantmätarnas arbetsmarknad, vitsordar utredningens bedömning av

avdelningens lämpliga storlek.

Utbyggnadsmöjligheter

Vad universitetsutredningen anfört rörande utbyggnadsmöjligheterna vid de

befintliga tekniska högskolorna har i stort sett lämnats utan erinringar av remissmyndigheterna.

Utredningens förslag om inrättande av en tredje teknisk

högskola har i konsekvens härmed godtagits av nästan alla hörda instanser,

däribland universitetskanslern och överstyrelsen för de tekniska högskolorna.

Vid en genomgång av remissmyndigheternas uttalanden i här berörda delar

torde först återges vissa allmänna synpunkter på utbyggnadsfrågorna.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning

understryker starkt de av utredningen inledningsvis anförda synpunkterna beträffande

de enskilda högskolornas storlek och de faror, som ligger i en utspridning

av våra resurser på alltför många läroanstalter. Det förstnämnda forskningsrådet

uttalar i detta sammanhang följande.

En enskild forskningsgren är i våra dagar i mycket hög grad beroende på samarbete

med en rad andra grenar, och en högre läroanstalt kan därför ej understiga en viss storlek

utan att fara uppstår för isolation inom dess olika avdelningar. Därtill kommer ett behov

av institutioner eller avdelningar för ofta mycket speciella forskningsuppgifters genomförande,

vilka också kräver personal med en mycket långt driven specialisering. En förutsättning

för att en ny teknisk högskola skall kunna upprättas är sålunda, dels att denna

redan ifrån början blir tillräckligt stor eller placerad i en miljö som ger tillräckliga förutsättningar,

dels också att de redan existerande högskolorna icke berövas möjligheten till

fortsatt utbyggnad med de specialavdelningar, som tidens utveckling kräver.

Atomforskningsrådet framför liknande synpunkter.

Lokaliseringsutredningen förordar, att utbyggnaden av tekniska högskolan i

Stockholm begränsas i förhållande till universitetsutredningens förslag samt att

i stället kapaciteten vid främst den föreslagna nya högskolan utbygges i större

omfattning än vad universitetsutredningen tänkt sig. Lokaliseringsutredningen

anför som motivering för denna ståndpunkt bl. a. följande.

Enligt universitetsutredningens uppgifter uppstår icke oväsentliga problem vid ett

genomförande av den föreslagna utbyggnaden av tekniska högskolan i Stockholm. Sålunda

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

erfordras ett betydande marktillskott, som måste ställas till förfogande i Lill-Jansskogen.

Än allvarligare framstår dock studentbostadsproblemet. På grund av att tekniska högskolan

i större utsträckning än t. ex. Stockholms högskola torde draga till sig studenter

från andra delar av landet, framkallar en ökning av antalet teknologer i huvudstaden

större anspråk på bostadsmarknaden där. Tillgången på studentbostäder i Stockholm är

helt otillräcklig. Det förefaller troligt, att studenterna kommer att tvingas ofta söka

bostäder i ytterområden, som från studiesynpunkt får anses mindre välbelägna. En lösning

av problemet skulle kunna vara att öka produktionen av studentbostäder. Det är allmänt

bekant, att situationen i detta hänseende för närvarande är långt ifrån tillfredsställande

i huvudstaden. Medan antalet studentbostäder i övriga universitetsstäder varierar mellan

närmare 1 000 i Göteborg och omkring 2 000 i vardera Uppsala och Lund, finnes i Stockholm

endast ungefär 500 sådana bostäder. Med hänsyn till bristen på lämplig tomtmark

m.m. torde man ha anledning att vara mycket pessimistisk rörande möjligheterna att i

framtiden öka produktionen av studentbostäder i huvudstaden. Samtidigt som Stockholms

ställning som landets största universitetsstad ytterligare markeras, synes sålunda spörsmålet

om studenternas boendemöjligheter bli allt svårare att bemästra. Enligt lokaliseringsutredningens

mening talar både markfrågan och studentbostadsproblemet för att

stor försiktighet iakttages vid en utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm.

Enligt universitetsutredningens mening är det avgörande skälet för en utbyggnad av

tekniska högskolan i Stockholm, att den tekniska forskningens krav lättare tillgodoses

inom ramen för utvidgade tekniska högskolor än genom inrättande av en ny sådan. Då

universitetsutredningen av olika skäl dock tvingats förorda en ny högskola i södra Sverige,

synes detta argument ha ett begränsat värde. Ett närmare studium av universitetsutredningens

tidsplan för utbyggnaden synes närmast bestyrka, att det utan större olägenheter

bör vara möjligt att genom snabbare utbyggnad av Chalmers tekniska högskola och under

förutsättning av större resurser vid den nya högskolan, väsentligt minska utbyggnaden av

tekniska högskolan i Stockholm.

Också Statstjänstemännens riksförbund ifrågasätter, om icke en decentralisering

av högskoleutbildningen skulle kunna äga rum. Kostnaderna härför synes

enligt förbundets mening knappast bli avsevärt större än för dubblering på de

nuvarande förläggningsorterna.

Arbetsmarknadsstyrelsen berör även lokaliseringsfrågan och anför därvid

följande.

Vad gäller lokaliseringen av den tekniska högskoleutbildningen vill styrelsen framhålla,

att det bör övervägas huruvida det skulle vara möjligt att — i varje fall som ett provisorium

— pröva någon form av decentraliserad organisation, varvid undervisning vid

en eller ett par fackavdelningar skulle förläggas till en lämplig industriort. Skulle möjligheter

på den vägen yppa sig att få tills vidare utnyttja personella och materiella resurser,

som finns tillgängliga inom industrien, borde möjligheterna till en snabb utbyggnad av

den tekniska högskoleutbildningen ökas avsevärt. Styrelsen vill i detta sammanhang även

erinra om den tekniska utbildning — delvis på högskolemässig nivå —, som i »företagsskolans»

form redan bedrivs vid vissa större företag.

Beträffande uttalanden om utbyggnadsmöjligheterna vid

KTH må nämnas följande.

Svenska telcnologföreningen konstaterar med beklagande, att utredningen icke

funnit det möjligt att föreslå cn större utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm.

Föreningen förordar att åtgärder omedelbart vidtages, för att erforderlig

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

mark skall finnas att tillgå för en utbyggnad av högskolan med sikte på förhållandena

även efter 1965.

I en av Stadskollegiet i Stockholm såsom yttrande åberopad promemoria av

föredragande borgarrådet återfinnes bl. a. följande uttalande av stadsbyggnadsdirektören.

Enligt den av universitetsutredningen citerade undersökningen av professor Ahrbom

skulle en utbyggnad motsvarande 760 elever per år komma att kräva ett tillskott av

drygt 33 000 m2 våningsyta. Detta skulle enligt Ahrbom kunna inrymmas inom ett markområde

av storleken 30 000 m2. Detta är enligt stadsbyggnadskontorets uppfattning knappast

möjligt. Kravet på flexibilitet i byggnadernas användning samt kravet på tillräckligt

med parkeringsplatser för lärare och studenter synes kraftigt peka i riktning mot en vida

lägre exploateringsgrad.

För utvidgning av KTH har två områden diskuterats, dels skogsområdet öster om högskolan

mellan denna och tennisstadion, det s. k. Träskportsvägsområdet, dels ett område

nordväst om högskolan utefter Drottning Kristinas väg fram mot Värtabanan. Ordföranden

i djurgårdsnämnden har med stadsbyggnadskontoret diskuterat bägge dessa områden.

Med hänsyn till Norra Djurgårdens egenskap av rekreationsområde har kontoret kraftigt

motsatt sig utbyggnad på det förstnämnda området. Detta måste även beskäras av en

projekterad ny trafikled från Valhallavägen till Ropsten (Vaxholmsvägen), och området

är för litet för den beräknade utvidgningen. Det senare området däremot har kontoret

redan tidigare räknat med som expansionsutrymme för KTH. Djurgårdsnämnden delar

i stort sett uppfattningen, att detta område bör föredragas.

KTH är utbyggd utan stöd av planläggning i byggnadslagens mening. Kontoret har i

olika sammanhang uttalat, att fortsatt bebyggelse på Norra Djurgården inte bör ske utan

föregående planläggning. Motsvarande problem föreligger i fråga om Stockholms universitets

utflyttning, och stadsbyggnadskontoret har för närvarande under arbete generalplaner

för den del av Norra Djurgården, som ligger norr om Lidingövägen och Valhallavägen.

Kontoret anser det viktigt, att gränser för tekniska högskolans expansionsområde

fastställes snarast möjligt. Enligt föreliggande generalplaneförslag skulle KTH och övriga

institutioner utefter Drottning Kristinas väg kunna disponera en markreserv av storleksordningen

60 000 m2. Därutöver synes högskolan kunna övertaga delar av Sofiahemmets

område samt Röda Korsets sjukhems område. En utbyggnad av KTH i enlighet med

universitetsutredningens förslag synes därför möjlig.

Djurgårdsnämnden framhåller bl. a., att det inom Norra Djurgården finns en

hel rad av expanderande statliga och statsunderstödda institutioner med aktuella

eller framtida behov av ökade lokal- och tomtutrymmen. Dessa utvidgningsbehov

torde enligt nämndens mening tillsammans vara så stora, att de utgör

ett allvarligt hot mot Norra Djurgårdens bestånd såsom naturlig park. Nämnden

understryker, att några ytterligare markreservationer för statlig bebyggelse

på Norra Djurgården icke bör ske utöver vad nämnden förordat i skrivelse till

universitetsutredningen (det norra området). Nämnden förklarar sig beredd att

i samverkan med berörda intressenter närmare utforma ifrågavarande markupplåtelse.

Riksmarskalks ämbetet åberopar såsom sitt eget yttrande vad djurgårdsnämnden

i samråd med ämbetet tidigare anfört i skrivelse till universitetsutredningen

(bet. s. 233 ff.). Riksmarskalksämbetet betonar starkt angelägenheten av

att Djurgårdens parkområden fredas från vidare intrång.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 223

Lärarkollegiet vid KTH lämnar följande översikt över utbyggnadsmöjligheterna

med avseende på undervisningslokaler för en ökad elevintagning.

För att intagningen skall kunna ökas i enlighet med utredningens förslag måste projektering

och utarbetande av kompletterande generalplan igångsättas omkring den 1 april

1960 och medel ställas till förfogande härför, så att erforderliga byggnadsarbeten kan

igångsättas senast ett år därefter. — I stora drag skulle utbyggnaden gå till så, att först

en nybyggnad utfördes intill den nuvarande ritsalsbyggnaden för de båda lägre årskurserna.

Denna byggnad skulle de första åren tagas i anspråk för de lägre årskurserna för

att senare delvis inredas till institutionslokaler för vissa professurer. För avdelningen för

maskinteknik (M) skulle byggnadsarbeten påbörjas snarast möjligt inom det område vid

Drottning Kristinas väg som föreslagits skola ställas till högskolans förfogande för ändamålet

i fråga. Vidare skulle utbyggnad av vinden över avdelningen för bergsvetenskap (B)

påbörjas. I och med att avdelning M överflyttar till sina nya lokaler frilägges väsentliga

utrymmen i huvudbyggnaden, i laboratoriebyggnaden vid Drottning Kristinas väg och

i maskinlaboratoriebyggnaden, vilka utrymmen kan tagas i anspråk dels för de båda

lägre årskurserna, dels av avdelning B. Sedan dessa överflyttningar verkställts, kan den

nya byggnaden intill ritsalsbyggnaden färdigställas för sina slutliga ändamål. De inom

avdelningen för teknisk fysik (F) i fysikbyggnaden upplåtna utrymmena för optiska

institutet bedömes för närvarande vara otillräckliga för sitt ändamål. Dessa utrymmen

kan icke utökas utan bör tagas i anspråk för högskolans egna institutioner, varför optiska

institutet omkring årsskiftet 1961/62 måste utflytta från högskolan. För avdelningen för

elektroteknik (E) kommer, som följd av ökat antal studerande samt av att en ny professur

i mikrovågsteknik inrättats och ytterligare professurer snart blir erforderliga, ytterligare

lokaler att bli nödvändiga. För avdelningen för kemi (K) måste — på grund av

att där redan nu det procentuellt största antalet licentiander finns, vilket dessutom hastigt

ökar — ytterligare lokaler ställas till förfogande. Härjämte måste laborationsmöjligheter

beredas för samtliga studerande inom avdelning B — 90 mot nu 45 — och inom avdelning

F — för 46 mot nu 30 — vilka skall utföra förhållandevis omfattande kemiska

laborationer. För avdelningen för arkitektur (A) erfordras för närvarande inga nybyggnader.

Denna fråga aktualiseras först när parallellavdelningen skall förflyttas från Riddargatan

till Valhallavägen. Mark härför har reserverats.

Beträffande utbyggnadsmöjligheterna vid CTH uttalar

stadsfullmäktige i Göteborg, att man från stadens sida självfallet förutsätter, att

ömsesidiga överenskommelser skall träffas i den mån stadens medverkan till realiserandet

av de i universitetsutredningens betänkande nu framlagda planerna

blir behövlig. Därvid torde man kunna räkna med att man från stadens sida med

välvilja och i en positiv anda kommer att pröva alla förslag, som kan bidraga till

att utbyggnadsplanerna kan förverkligas.

I detta sammanhang torde få erinras om att stadsfullmäktige i Göteborg den

14 maj 1959 godkänt ett av stadens myndigheter upprättat förslag till yttrande

över det föreliggande generalplaneförslaget för utbyggnad av CTH. Av yttrandet

framgår bl. a., att staden icke har något att erinra mot att förslaget lägges

till grund för fortsatta plantekniska utredningar. Det idrottsområde, som omfattas

av generalplaneförslaget bör emellertid enligt stadens mening utgå, enär

området bör bestå som kommunal idrottsplats.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Lärarkollegiet vid CTH anför i detta sammanhang bl. a. följande.

Det föreliggande generalplaneförslaget för Chalmers tekniska högskola skulle — med

vissa modifikationer — utgöra en huvudbeståndsdel av det större programmet för utbyggnaden

av civilingenjörsutbildningens kapacitet i vårt land. I princip har lärarkollegiet

intet att erinra mot detta förslag, under förutsättning att erforderliga resurser för dess

genomförande ställes till förfogande.

Lärarkollegiet konstaterar med största tillfredsställelse, att den tillbakasatta nybyggnadsverksamheten

vid högskolan nu skall skjuta fart. — I utredningen framlägges planer

att till Holtermanska området förlägga ett matematiskt institut. Lärarkollegiet konstaterar,

att denna fråga bör upptagas av en särskild kommitté. Det är emellertid ofrånkomligt,

att högskolan får disponera sjukhuskomplexet för sina nuvarande och närmast

förestående behov utan hinder av dessa mer långsiktiga planer. En viss samordning av

lokalbehoven för högskolan och det eventuellt kommande institutet är måhända möjlig

vid projekteringen av tillbyggnader.

Såsom redan omnämnts har universitetsutredningens förslag, att en tredje

teknisk högskola inrättas, godtagits av nära nog samtliga hörda instanser.

Mot förslaget har invändningar rests av Svenska teknologföreningen, som

inte funnit de åberopade hindren för en så stor ökning av intagningen vid de

båda högskolorna i Stockholm och Göteborg, att de önskade totalsiffrorna uppnås,

övertygande utan anser att frågan bör vidare utredas med största möjliga

skyndsamhet. Även SACO, som för sin del inte har någon erinran mot inrättande

av en tredje teknisk högskola i Lund, därest detta skulle visa sig vara det bästa

sättet att lösa frågan om utbildningskapacitetens utökning, finner det önskvärt,

att frågan om behovet av en tredje teknisk högskola liksom dess lokalisering,

utbyggnadstakt och utformning blir föremål för ytterligare överväganden.

Den tredje tekniska högskolans förläggning m. m.

En klar majoritet bland remissinstanserna har anslutit sig till universitetsutredningens

förslag, att den tredje tekniska högskolan i sin helhet förlägges till

Lund. För en sådan förläggning uttalar sig sålunda, bland andra, överstyrelsen

för de tekniska högskolorna, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens

råd för atomforskning, Ingeniörsvetenskapsakademien, matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten och det större konsistoriet i Lund, Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund, Jernkontoret, Skånes handelskammare

samt TCO.

Länsstyrelsen i Västerbottens län och Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste

länen har riktat invändningar mot det av universitetsutredningen återgivna

uttalandet, att Norrland inte har resurser att bära upp en teknisk högskola.

Norrbottens och Västerbottens läm handelskammare anser emellertid,

att man måste ge utredningen rätt i dess bedömning, att tillkomsten av en ny

teknisk högskola förutsätter, att utbildningen i de lägre årskurserna i de grundläggande

ämnena av typen matematik, fysik och kemi kan förläggas till ett

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

redan befintligt eller nyinrättat universitets naturvetenskapliga fakultet. Enligt

handelskammarens mening är det från den synpunkten och med hänsyn till

befolkningsfördelningen i landet icke orimligt, att den nya högskolan förlägges

till Sydsverige. Utredningens beslut att i så fall förorda Lund tillstyrkes därför,

även om detta sker med ett särskilt beklagande av att de norrländska berättigade

kraven denna gång icke kunnat tillgodoses.

Statskontoret uttalar, att det tills vidare torde böra anstå med prövningen av

frågan huruvida en ny teknisk högskola bör förläggas till Lund eller Malmö.

Denna uppfattning delas av avdelningsrådet för väg- och vattenbyggnad vid

KTII.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller bl. a. följande.

Vid valet mellan Lund och Malmö som förläggningsort för utbildningen talar enligt

länsstyrelsens mening starka skäl för var och en av de båda städerna. Dock synes Lund

av de av utredningen framlagda utbildningsorganisatoriska skälen böra tillerkännas visst

företräde framför Malmö. De i och för sig beaktansvärda skäl, som talar för att undervisningens

senare del förlägges till sistnämnda stad med hänsyn till närheten till industrierna

i Malmö och Köpenhamn, torde med beaktande av bl. a. de jämförelsevis korta

avstånden och de goda kommunikationerna få anses äga något mindre tyngd än angelägenheten

av att undervisningslokaler och det begränsade antalet lärare kan utnyttjas

rationellt.

Stadsfullmäktige i Malmö har godkänt ett yttrande av drätselkammaren därstädes.

I yttrandet beklagas, att universitetsutredningen kommit till det resultatet,

att den tekniska högskolan i Sydsverige icke bör helt eller delvis placeras

i Malmö. En placering i Malmö finner drätselkammaren vara fördelaktig icke så

mycket från malmösynpunkter som fastmera med hänsyn till de intressen i allmänhet,

som bör tillmätas vikt. I den mån tidsvinst sker med utbildningens

påbörjande genom anknytning till Lunds universitet, kan drätselkammaren tillerkänna

Lunda-alternativet företräde. För sin egen del är drätselkammaren

emellertid benägen antaga, att tidsvinst icke uppstår vid förläggning till Lund

annat än möjligen för den grundläggande teknologutbildningen.

Stadsfullmäktige i Lund har såsom yttrande åberopat ett utlåtande av stadens

drätselkammare. Denna finner, att universitetsutredningen redovisat utomordentligt

starka motiv för en förläggning av den tredje tekniska högskolan till

Lund. Vad markfrågan beträffar är drätselkammaren angelägen att bekräfta,

att man i Lund kan räkna med mycket stora och i nära anslutning till befintliga

naturvetenskapliga universitetsinstitutioner belägna markområden, som kan

disponeras för eu teknisk högskola och för en fortsatt utbyggnad för universitetet.

Den sammanlagda arealen uppgår till cirka 1 043 000 in2. Härav äger universitetet

cirka 134 000 in2, de kyrkliga myndigheterna cirka 583 000 in2 och

staden cirka 320 000 in2. Staden är enligt drätselkammaren beredd att lämna all

erforderlig medverkan vid lösande av uppkommande markfrågor och att, om sa

erfordras, ställa staden tillhörig mark till förfogande på förmånliga villkor.

Redan nu pågår — framhåller drätselkammaren — utredningar om att genom

markbyten bringa ägoförhållandena i de ifrågavarande östra delarna av staden

13 — Bihan g till riksdagens ''protokoll 1060. 1 saml. Nr 119

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kangl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

i en för det framtida utnyttjandet lämplig ordning. Enligt drätselkammarens

mening finns det goda utsikter för att detta skall lyckas. — Drätselkammaren

framhåller, att den är införstådd med att staden skall aktivt medverka vid

anskaffningen av bostäder åt den personal, som kommer att flytta till Lund, när

högskolan skall börja sin verksamhet. För studenternas del finns det redan i

staden cirka 2 800 för ändamålet särskilt byggda rum. Drätselkammaren väntar

ett ökat byggande av studentbostäder med statlig lånefinansiering och med

sedvanliga bidrag av staden i form av fri tomtmark. Om den tekniska högskolan

förlägges till Lund, räknar drätselkammaren med att denna form av bostadsbyggande

skall ytterligare intensifieras under medverkan av staden.

En del remissinstanser, som tillstyrker inrättandet av en tredje teknisk högskola

i Sydsverige, har i anslutning därtill gjort vissa påpekanden.

Sålunda betonar lärarkollegiet vid CTH, att detta omfattande projekt icke

kan och bör genomföras i sådant tempo, att den planerade utbyggnaden av de

befintliga högskolorna eftersättes.

Lärarkollegiet vid KTH vill icke underlåta att peka på de svårigheter, som

kan uppstå att i den takt som utredningen föreslår utbygga den högre tekniska

undervisningen i Lund — bl. a. beroende på de svårigheter som kommer att

yppa sig i samband med besättandet av lärarposterna — särskilt i de tekniska

tillämpningsämnena. Skånska ingenjör sklubb en erinrar om sin av utredningen

åberopade inventering av möjligheterna beträffande den nya högskolans försörjning

med deltidsanställda lärare och assistenter, vilken inventering visat, att

tillfredsställande resurser torde finnas. — Klubben framför vidare som ett oeftergivligt

krav, att utbildningen organiseras så, att en civilingenjör eller arkitekt

från den nya högskolan redan från början får ett anseende likvärdigt med civilingenjörer

och arkitekter från de äldre tekniska högskolorna. — En liknande

synpunkt anföres av Högerns ung domsförbund.

TCO betonar, att man vid planeringen av den nya högskolan måste försäkra

sig om sådana marktillgångar m. m., att en eventuell ytterligare utbyggnad av

de tekniska högskolorna inte blir onödigt kostsam för statsmakterna på grund

av bristande markresurser. Sveriges förenade studentkårer föreslår, att man från

början projekterar den tekniska högskolan i Lund för en avsevärt större intagningskapacitet

än vad utredningen förordar.

Avdelningarnas utbyggnad vid de tre högskolorna

I det föregående har redogjorts för remissyttrandena i fråga om bl. a. det

totala antalet nybörjarplatser inom skilda avdelningar. I det följande lämnas en

redogörelse för remissuttalanden i fråga om utredningens förslag rörande avdelningarnas

storlek vid envar av de tre tekniska högskolorna.

Vad först beträffar tekniska högskolan i Stockholm anför lärarkollegiet vid

KTH följande.

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

Lärarkollegiet finner det för avdelningen för teknisk fysik föreslagna

antalet 45 lämpligt. I siffran 150 för avdelningen för maskinteknik förutsätter

kollegiet att de som eventuellt skall åtnjuta utbildning i ekonomiska och industriorganisatoriska

ämnen har inkluderats. Ävenså förutsattes ingå sådana studerande som

skall ägna sig åt atomenergiområdet. Avdelningen för flygteknik och

skeppsteknik, skeppstekniska underavdelningen disponerar i 3:e

och 4:e årskurserna så många ritbordsplatser att 20 skeppsbyggare — i enlighet med

utredningens förslag — kan utbildas. Avdelningen för flygteknik och

skeppsteknik, flygtekniska underavdelningen — vars lokaler nu

är i det närmaste färdigbyggda — är dimensionerad för utbildning av 40 flygtekniker.

En utökning från 135 till 150 inom avdelningen för elektroteknik är

möjlig. Oberoende härav måste på grund av teknikens snabba utveckling vissa nya lärarbefattningar

och nya laboratorier inrättas inom avdelningen. Särskild utredning härom

pågår. Vid avdelningen för väg- och vattenbyggnad finns för närvarande

98 ritbordsplatser i de båda högre årskurserna. En utökning från 90 till 100 i

första årskursen är teoretiskt möjlig då vissa studerande aldrig når tredje årskursen.

Emellertid bör beaktas att beläggningen av platserna i de högre årskurserna blir ojämn

genom att alla i en årskurs icke följer varandra under hela studietiden. Följden kan alltså

bli att platserna vissa år inte räcker till ens för de ordinarie studerandena. Ännu mindre

kan special- och extrastuderande sådana år beredas drägliga studieförhållanden. Utvidgningen

bör därför tillgripas endast om synnerligen vägande skäl därför föreligger. Vid

avdelningen för kemi förutsättes intagningen oförändrad med 64 stycken, vilket

motsvarar antalet för närvarande tillgängliga laborationsplatser för första och andra

årskursen. Vid .speciallinjerna i tredje och fjärde årskursen skulle ett större antal studerande

kunna mottagas om dessa finge sin första utbildning på annat ställe. Avdelningen

för bergsvetenskap skulle dubbleras och komma att uppgå till 90.

Härvid förutsätter kollegiet att ökningen inom underavdelningen för gruvvetenskap begränsas

till 10 och att intagningen i övrigt faller på underavdelningen för metallurgi —

särskilt som vissa av sistnämnda studerande torde komma att ägna sig åt atomenergiområdet.

Avdelningen för arkitektur är för närvarande dubblerad. 36 studerande

undervisas i högskolans lokaler vid Styffevägen och lika manga i lokalerna vid

Ridd argatan. Emellertid finns endast 2 X 36 ritbordsplatser för varje årskurs, och då det

särskilt inom denna avdelning är viktigt att kunna antaga ett förhållandevis stort antal

special- och extrastuderande borde lämpligen intagningen i Stockholm minskas från 72

till 60 och motsvarande ökning göras i Göteborg och Lund, där nya lokaler under alla

förhållanden avses anordnade. Vid avdelningen för lantmäteri antages för

närvarande 20 studerande, men lokalerna för de båda högre årskurserna är dimensionerade

för 28. Det ankommer på lantmäteristyrelsen att årligen taga ställning till hur stor intagningen

skall vara.

Beträffande Chalmers tekniska högskola kommenterar lärarkollegiet vid CTII

Utredningens förslag till intagningssiffror på följande sätt.

De civilingenjörer, som från och med våren 1960 examineras från avdelningen

för teknisk fysik vid C T H har elektroteknisk inriktning. En utredning har

nyligen avslutats inom högskolan rörande en kemilinje F, vilken beräknas komma till stånd

från och med hösten 1961 med cirka 15 studerande. Förslaget omfattas med utomordentligt

stort intresse från industrihåll. Förstärkningen av utbildningen på det kärntekniska området

kommer dessutom att leda till en tredje F-linje. Mot bakgrund av dessa förhållanden

vill lärarkollegiet förorda, att framtida intagningen av tekniska fysiker — såvitt rör

CTII — siktar mot den i generalplanen föreslagna siffran, nämligen 80 årligen i stället

för 30, såsom utredningen föreslagit.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Vid en bedömning av intagningen vid avdelningarna för maskinteknik

och för skeppsbyggnad synes behovet av M- och S-ingenjörer principiellt böra

behandlas såsom en enhet. De föreslagna siffrorna (150 respektive 30) föranleder icke

nagon erinran från lärarkollegiets sida. Mot bakgrunden av bl. a. Sveriges industriförbunds

rekommendation, att totala antalet skeppsbyggare (KTH + CTH) bör vara 54, är det

dock med tvekan som kollegiet stannat vid antalet 30. Med hänsyn härtill bör vid utbyggnaden

av avdelning S räknas med ett större antal reservplatser (utöver 30) än vad

som angivits i generalplanen.

Avdelningen för elektroteknik har vuxit kraftigt på ett fåtal år. Intagningen,

som hösten 1960 kommer att vara 160 studerande, var ännu år 1954 endast 80.

Härtill kommer, att avdelningens lärare har att meddela avsevärd undervisning inom den

år 1956 inrättade avdelningen för teknisk fysik. Tyvärr kan icke sägas, att lokaler, medel

och befattningar tillkommit i en mot de sålunda ökade arbetsuppgifterna svarande omfattning.

Det synes enligt lärarkollegiets mening ofrånkomligt, att avdelningen nu beredes

tillfälle till konsolidering innan någon ytterligare intagningsökning företages. Mot utredningens

slutliga intagningssiffra 185 har lärarkollegiet i och för sig intet att invända.

Lärarkollegiet vill emellertid bestämt förorda, att denna sista intagningsökning uppskjutes

till en senare tidpunkt.

Den föreslagna intagningen av 150 studerande vid avdelningen för väg- och

vattenbyggnad betyder tredubbling i förhållande till läroåret 1948/49 och mer än

fördubbling av nuvarande intagning. Vid en ökad intagning av denna storleksordning

förutsättes här — liksom vid andra avdelningar — en kraftig förstärkning av personaloch

lokalresurserna.

Beträffande avdelningen för kemi redovisar lärarkollegiet en ingående

granskning och berör även frågan om utbyggnaden av denna avdelning i

Lund.

Utredningen har föreslagit en intagning av 64 kemistuderande i Stockholm samt 55

i vardera Göteborg och Lund. Av dessa beräknas 83 procent avlägga examen. Erfarenhetsmässigt

sker den huvudsakliga avgången innan de studerande börjar sin utbildning inom

avdelningens obligatoriska tekniska huvudämnen, vilka är förlagda till tredje och fjärde

årskurserna. Dessa kan således beräknas erhålla cirka 45 studerande per år i Göteborg

och Lund.

För laborationema inom dessa ämnen krävs en dyrbar utrustning, vilken vid detta

låga studentantal kommer att bli dåligt utnyttjad. Kostnaden per student sjunker inom

dessa ämnen starkt med stigande antal studenter. En övre gräns för det från undervisningssynpunkt

sett önskvärda antalet studerande föreligger givetvis, men denna gräns

ligger avsevärt högre än det av utredningen föreslagna antalet.

De krav som från industriernas och statens sida framkommit beträffande högskoleundervisning

inom speciella grenar av den kemiska tekniken har lett till tillkomsten av

professurer respektive speciallärarbefattningar inom specialämnen, som är valfria. För

närvarande har studenterna inom kemiavdelningen möjlighet att välja bland 13 olika

ämnen. För att erhålla avgångsexamen skall betyg förvärvas i tre av dessa ämnen. Om

man räknar med en jämn fördelning av antalet studerande på dessa ämnen, kommer man

till att antalet studerande skulle bli i genomsnitt 10 per ämne. Erfarenheten visar emellertid

att fördelningen är ojämn, vilket leder till att i vissa ämnen antalet deltagare blir

väsentligt mindre. Utnyttjandet av undervisningsresurserna i dessa valfria ämnen kommer

med det föreslagna antalet studerande att bli mycket dåligt. Härtill kommer att den allt

snabbare utvecklingen inom de tillämpade kemiämnena, som lett till att undervisningen

i dessa förvandlats från ett beskrivande av erfarenhetsmässigt genomförda processer till

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

att omfatta avancerad vetenskap, måste leda till ett ökat antal professurer och inrättandet

av laboraturer, om undervisningen skall kunna hållas på skälig nivå.

Lärarkollegiet bedömer den föreslagna intagningen vid CTH som för låg för att högskolans

resurser skall utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. En högre intagning måste

medföra, att kostnaderna per utbildad individ kommer att minska påtagligt utan att

undervisningen behöver bli lidande härpå. Inom vissa grenar bör det i stället medföra

fördelar både för forskning och undervisning. Någon dubblering av professurer eller laboraturer

inom den tillämpade sektorn behöver icke ske även om intagningen skulle ökas

till förslagsvis 80 studerande per år.

I de grundläggande kemiämnena är utbildningen densamma för universitetsstuderande

(2 betyg) och teknologer. Utredningen har föreslagit att på universitetssidan utbyggnaden

skulle ske så, att 160 studerande per år kan intagas. En omfördelning, så att totala antalet

kemistuderande bibehålies men så att proportionerna ändrades till en intagning av 80

teknologer per år, synes därför vara lämplig.

Man torde ha all anledning att räkna med att på lång sikt behovet av kemiingenjörer

kommer att stiga så, att det blir lämpligt att inrätta en avdelning för kemiingenjörer

även vid den föreslagna tekniska högskolan i Lund. En faktor, som på kort sikt måste

beaktas, är emellertid att under de sista åren en allt större del av kemiingenjörerna ägnat

sig åt kemisk forskning vid industriens laboratorier och vid statliga institut. — Av samma

skäl som här anförts beträffande CTH måste en intagning av 55 studerande för kemitekniska

studier i Lund anses vara för låg. Skulle statsmakterna redan nu binda sig för

inrättandet av en kemisk avdelning vid denna högskola måste risk förefinnas för överproduktion

av kemiska ingenjörer, som skulle erhålla denna för staten särskilt dyrbara

utbildning. Det synes därför vara mera rationellt att beslut i fråga om denna avdelning

icke fattas, förrän man sett verkningarna av utbyggnaden vid CTH och av den förändrade

universitetsutbildningen av kemister.

Gentemot ett sådant uppskjutande kan givetvis anföras att de begåvade ungdomar

som finnes i de stora årskullarna måste ges tillfälle till utbildning. Här är dock att märka

att utredningen föreslår, att den kemiska avdelningen i Lund skall komma sist och att

intagning skall kunna ske först 1965. Om det fastställes, att antalet studerande vid CTH

skall vara 80, finns emellertid en möjlighet att temporärt öka intagningen vid CTH till

cirka 100. Under de första åren efter tillkomsten av nybyggnaden kan man nämligen inte

räkna med att alla för högre undervisning och forskning avsedda lokaler kunnat tagas

i anspråk och dessa skulle då kunna användas för elementärundervisning. Härigenom

skulle erfarenheter vinnas som skulle kunna ligga till grund för en planering på längre

sikt beträffande den tredje tekniska högskolans kemiavdelning.

På grund av det anförda föreslår lärarkollegiet en intagning av 80 teknologer vid kemiavdelningen

vid CTH, eller samma antal som föreslås i generalplanens alternativ II.

Lärarkollegiet tillstyrker slutligen att intagningssiffran beträffande avdelningen

för arkitektur begränsas till högst 50 studerande med hittills

äskade lärarkrafter och en helt odifferentierad utbildning. Emellertid synes

enligt lärarkollegiet framdeles en differentierad undervisning kunna bli aktuell

med fler lärarkrafter och något större intagning.

Mot bakgrunden av vad lärarkollegierna vid KTII och CTH anfört har överstyrelsen

jör de tekniska högskolorna ansett sig böra förorda vissa smärre jämkningar

i det av universitetsutredningen framlagda förslaget. Överstyrelsen anför

bl. a. följande.

Överstyrelsen har funnit en ökning av intagningskapaciteten vid avdelningen för

teknisk fysik vid CTH motiverad med hänsyn till vad lärarkollegiet där anfört

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

men funnit sig böra stanna vid en intagningskapacitet av 45 ordinarie studerande, varvid

överstyrelsen emellertid förutsatt, att avdelningen för elektroteknik vid högskolan icke

begränsas i förhållande till universitetsutredningens förslag utan i enlighet därmed dimensioneras

för en intagningskapacitet av 185 ordinarie studerande.

För avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid KTH har

utredningen uppskattat intagningskapaciteten till 100 ordinarie studerande. Med hänsyn

till vad denna högskolas lärarkollegium anfört torde enligt överstyrelsens mening vid

ifrågavarande avdelning böra beräknas en oförändrad intagningskapacitet under här avsedd

period av 90 ordinarie studerande.

För k emiavdelningarnas vidkommande har universitetsutredningen förordat

en sammanlagd årlig intagningskapacitet av 174 ordinarie studerande, varav 64 i Stockholm,

55 i Göteborg och 55 i Lund. Härom har lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola

uttalat, att den av utredningen föreslagna dimensioneringen av kemiavdelningen

på grund av förhållandena vid denna studieriktning vore för låg för ett ändamålsenligt

utnyttjande av högskolans resurser, varför intagningen borde ökas till ett årligt antal

av 80 ordinarie studerande med en däremot svarande begränsning av antalet filosofie

studerande vid den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Av liknande skäl vore

enligt lärarkollegiets mening den av universitetsutredningen föreslagna intagningen av

kemiingenjörer i Lund principiellt sett för låg. För egen del har överstyrelsen kommit

till den uppfattningen, att den årliga intagningskapaciteten vid kemiavdelningarna i

Stockholm, Göteborg och Lund för närvarande lämpligen bör bestämmas till 64 ordinarie

studerande vid varje avdelning, varvid den sammanlagda intagningskapaciteten skulle

komma att uppgå till 192 studerande. Detta skulle innebära en total ökning i förhållande

till universitetsutredningens förslag av 18 studerande. Härvid är emellertid att märka, att

i jordbrukshögskoleutredningens samtidigt framlagda betänkande (SOU 1960:2 s. 444)

angivits ett årligt behov av utbildning av 15 å 20 livsmedelstekniker (inklusive

mejeriingenjörer), vilket universitetsutredningen vid sin dimensionering av kemiavdelningarnas

storlek ej synes ha inräknat. Detta utbildningsbehov synes tills vidare böra tillgodoses

vid KTH, vid vars kemiavdelning en livsmedelsteknisk linje redan finns, inom

ramen för denna högskolas intagningskapacitet av 64 ordinarie studerande. Härtill vill

överstyrelsen anmärka, att en framtida överflyttning av denna utbildningslinje till Lund

torde böra övervägas.

Universitetsutredningen har föreslagit en dubblering av intagningskapaciteten vid

avdelningen för bergsvetenskap vid KTH, från nuvarande antal

av 45 ordinarie studerande till 90, vilket tillstyrkts av högskolans lärarkollegium, som

därvid framhållit att ökningen inom underavdelningen för gruvvetenskap borde begränsas

till 10 och ökningen i övrigt falla på underavdelningen för metallurgi. Fn ökning av

studerandeantalet vid denna avdelning kommer under alla omständigheter att påkalla en

nybyggnad, och enligt överstyrelsens mening bör denna då dimensioneras för en årlig

intagning av 100 å 115 ordinarie studerande. Det gäller härvid att tillgodose icke blott

det starka behovet inom landet av flera bergsingenjörer utan även möjligheten av att vid

denna avdelning intaga studerande från övriga nordiska länder, vilket senare med hänsyn

till det planerade nordiska samarbetet i fråga om högre teknisk utbildning för denna

avdelnings vidkommande framstår såsom ett speciellt önskemål på grund av avdelningens

särställning bland de tekniska högskolorna i Norden. Den väsentliga delen av den här

förordade ökningen synes böra förläggas till underavdelningen för metallurgi.

I fråga om avdelningen för arkitektur vid KTH har högskolans

lärarkollegium ifrågasatt en minskning av nuvarande intagning från 72 till 60 ordinarie

studerande för att bereda plats för erforderligt antal special- och extrastuderande, varvid

en motsvarande ökning i förhållande till universitetsutredningens förslag skulle vidtagas

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

i Göteborg och Lund. För egen del är överstyrelsen ej beredd att förorda någon minskning

av den nuvarande intagningskapaciteten vid arkitekturavdelningen i Stockholm. Vid det

fortsatta planeringsarbetet bör i stället möjligheten till utvidgade lokaler för denna avdelning

i Stockholm närmare undersökas för tillgodoseende av bl. a. det av lärarkollegiet

angivna lokalbehovet för special- och extrastuderande inom avdelningen. Enligt överstyrelsens

mening kommer under den närmast överblickbara framtiden att finnas ett

starkt behov av högskoleutbildade arkitekter, icke minst för betydelsefulla uppgifter

sammanhängande med planeringen av den framtida stadsbebyggelsen och av nya samhällsbildningar.

Detta förhållande talar för att vid det fortsatta utredningsarbetet även möjligheten

bör undersökas att öka intagningskapaciteten i Lund utöver den av universitetsutredningen

angivna storleken av 28 ordinarie studerande.

De jämkningar, som överstyrelsen i det föregående förordat i fråga om den av universitetsutredningen

föreslagna totala intagningskapaciteten av ordinarie studerande vid de

tre lärosätena för högre teknisk utbildning, innebär — sasom framgar av följande jämförande

tablå över nuvarande intagningskapacitet samt universitetsutredningens (Uu)

och överstyrelsens (ÖTH) förslag — en sammanlagd ökning av denna kapacitet i förhållande

till utredningens förslag med 48 studerande. I

Avdelning

Stockholm

Göteborg

Lund

Summa

Nu

Uu

ÖTH

Nu

Uu

ÖTH

Uu

ÖTH

Nu

Uu

ÖTH

30

45

20

30

45

30

50

105

120

90

150

80

150

100

170

400

20

20

26

30

_

_

46

50

40

40

_

_

_

40

40

135

150

130

185

100

265

435

90

100

90

68

150

120

158

370

360

64

64

26

55

64

55

64

90

174

192

45

90

115

_

_

—

45

90

115

72

72

50

50

28

122

150

20

30

_

_

_

20

30

Summa

606

761

776

400

650

674

433

442

1.006

1.844

1.892

Anm. Där ingen siffra angivits överensstämmer ÖTH:s förslag med universitetsutredningens.

I fråga om den förut berörda utbildningen av livsmedelstekniker

gör Skånes handelskammare följande uttalande.

Denna utbildning bör ske vid en särskild utbildningslinje inom kemiavdelningen, vilken

väljes efter den allmänna grundläggande utbildningen. Med tanke på att livsmedelsindustrien

har sin tyngdpunkt i Skåne vill handelskammaren föreslå, att denna utbildning

helt koncentreras till Lund. Eftersom biokemin redan har sin hemort i Lund och livsmedelstekniken

och biotekniken har många beröringspunkter med varandra, vartill kommer

närheten till Alnarpsinstitutet, skulle säkerligen stora fördelar vinnas därigenom.

Handelskammaren anser följaktligen, att kemiavdelningen vid den nya tekniska högskolan

i Lund bör planeras för livsmedelsingenjörer (och mejeriingenjörer) och att intagningen

därför ökas från föreslagna 55 till 77 årsintagna.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Tidsplan för utbyggnaden m. m.

Ett flertal remissmyndigheter föreslår smärre avvikelser från den av universitetsutredningen

föreslagna tidsplanen för utbyggnaden. Vissa farhågor uttalas

rörande möjligheterna att hålla den av utredningen beräknade takten.

Sålunda framhåller Ingeniörsvetenskapsakademien, att hittillsvarande erfarenheter

visar, att skapandet av nya högre läroanstalter är en tidskrävande uppgift.

Akademien tillägger:

Med den omsorg och grundlighet och med de formaliteter, som gäller för svenskt förvaltningsliv,

måste man ställa i tvivelsmål om det över huvud taget kommer att bli möjligt

att genomföra det tidsprogram universitetsutredningen har lagt upp. Ett är säkert:

det kommer att fordras stora krafttag och beredvillighet inte bara från samhället utan

också från ledningen för befintliga högskolor, från lärare och studerande. Även näringslivet

kommer att utsättas för påfrestningar, bl. a. därigenom att en stor del av den utbildade

arbetskraften måste tagas i ansprak som lärare vid de snabbt växande utbildningsanstalterna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, som uttalar sig

i liknande riktning, anför bl. a. följande.

Tidsplanen för genomförandet av förslagen är beroende av en rad faktorer, inte minst

tillgång pa lokaler och lärare. Vad först angar uppförandet av erforderliga byggnader,

bör detta inte vålla oöverstigliga svårigheter men kommer att kräva en för statlig verksamhet

inte helt vanlig forcering. Möjligheter till provisoriska lösningar av lokalbehov

bör även prövas. Den bristande tillgången på lärare torde bli det allvarligaste hindret

för tidsplanens hållande. Denna måste därför enligt organisationernas uppfattning göras

så rörlig att omkastningar, motiverade av lärar- och lokaltillgång, blir möjliga. Med hänsyn

såväl till ungdomen som till vår ekonomiska utveckling bör utredningens program

genomföras under första hälften av 60-talet.

Även Jemkontoret understryker, att de största ansträngningar måste göras

för ett skyndsamt genomförande av den föreslagna utbyggnaden. En försening

i förhållande till den av utredningen framlagda tidsplanen skulle enligt Jernkontoret

få synnerligen allvarliga konsekvenser.

Byggnadsstyrelsens synpunkter beträffande möjligheterna att realisera det av

utredningen framlagda investeringsprogrammet, avseende hela det högre utbildnings-

och forskningsområdet har redovisats under avsnitt II. Av dessa

synpunkter torde även i detta sammanhang få återgivas följande.

Den snabba utbyggnadstakten ställer långtgående krav på styrelsens möjligheter att

samordna och planlägga verksamheten. Den nuvarande personalen är otillräcklig för

detta ändamål. Styrelsen har redan nu svårigheter att anskaffa tillräckligt kvalificerad

personal för sin nuvarande verksamhet. Det kan bli nödvändigt att tillgripa nya anställningsformer

för att säkra tillgången på arbetskraft, t. ex. kontraktsanställning eller

liknande, om den av universitetsutredningen föreslagna utbyggnadstakten .skall kunna

hållas.

Styrelsen förutsätter att hinder att fullfölja utbyggnadsprogrammet icke skall uppstå

på grund av brist på byggnadsarbetare.

Sammanfattningsvis kan anföras, att svårigheterna att genomföra det aktuella programmet

måste bedömas som stora. Enligt styrelsens bedömande borde det dock icke vara

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

uteslutet, att under angivna förutsättningar i det närmaste genomföra det av universitetsutredningen

föreslagna utbyggnadsprogrammet. Byggnadsstyrelsen avser att inom den

närmaste tiden till chefen för ecklesiastikdepartementet översända ett preliminärt förslag

till tids- och investeringsplan för den ifrågasatta utbyggnaden av universiteten och högskolorna.

Med hänsyn till att en snabb intagningsökning av arkitekter är motiverad förutsätter

styrelsen beträffande den tids- och investeringsplan enligt betänkandet, som styrelsen

för närvarande bearbetar, att arkitektutbildning kommer till stånd i Lund tidigare än

vad utredningen föreslår.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför beträffande investeringsprogrammet följande.

I jämförelse med den totala investeringen i nybyggnader utgör universitets- och högskoleväsendets

utbyggnad en förhållandevis liten andel; även om den faktiska utbyggnaden

kommer att bli större än vad utredningen har förutsett, torde mindre än 1 procent

av byggnadsinvesteringarna under det kommande årtiondet falla inom detta område.

Enligt styrelsens uppfattning bör den angelägna upprustningen av denna del av vårt

utbildningsväsende vara fullt genomförbar såväl från investeringssynpunkt som med

hänsyn till de krav den kommer att ställa på byggnadsarbetskraft.

Med utgångspunkt i sina erfarenheter under senare år, då det gällt att anpassa byggandets

omfattning inom den offentliga sektorn till växlingarna i den ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga

situationen, vill styrelsen emellertid uttala sin bestämda uppfattning,

att en snabbare procedur för handläggning av byggnadsärenden är nödvändig. Möjligheterna

att realisera de uppsatta investeringsmålen är enligt styrelsens uppfattning främst

en fråga om planerings- och projekteringsarbetets effektiva bedrivande, mindre en fråga

om tillgången på byggnadsarbetskraft.

Sveriges förenade studentkårer och Svenska teknologjöreningen förordar helt

allmänt, att intagningsökningarna under utbyggnadsperioden fördelas jämnare

mellan läsåren än vad utredningen föreslagit.

Lärarkollegiet vid KTII anser, att den av utredningen föreslagna utbyggnadstakten

möjligen kan hållas, om erforderliga medel i rätt tid ställes till förfogande.

Lärarkollegiet förordar dock, att någon ökning inom avdelning V — om en

sådan ökning visar sig vara nödvändig — icke bör ifrågakomma läroåret 1961/62

utan först läroåret 1962/63.

Lärarkollegiet vid CTH anser, att med hänsyn till högskolans starkt pressade

utgångsläge i fråga om lokaler och lärarresurser, fem år är ett minimum för en

utbyggnad av intagningskapaciteten vid CTH till drygt 700 årligen intagna

teknologer från och med läsåret 1965/66. Utredningens tidsplan, som förutsätter

en intagning av 650 teknologer redan hösten 1963, synes lärarkollegiet icke genomförbar

utan allvarliga störningar i högskolans verksamhet. Kollegiet har

skisserat en tidsplan i anslutning till sitt förslag till intagningssiffror, innebärande

en förskjutning av de större ökningarna av intagningen till åren 1963, 1964

och 1965. Beträffande detaljerna i denna tidsplan torde få hänvisas till handlingarna

i ärendet.

I en del remissyttranden behandlas frågan om utbyggnadstakten beträffande

vissa särskilda avdelningar.

Sålunda yttrar avdelning »rådet för teknisk fysik vid KTH beträffande den

föreslagna utbyggnaden av avdelningarna för teknisk fysik följande.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Förutsättningar för att hålla den av utredningen föreslagna utbyggnadstakten synes

föreligga i Stockholm och Göteborg. Vad beträffar Lund finner avdelningsrådet att det

torde väl vara möjligt att redan hösten 1961 intaga 30 elever vid en nyinrättad avdelning

med utnyttjande av den naturvetenskapliga fakultetens lokaler och lärare. Rådet vill allvarligt

understryka behovet av en snabb och effektiv utbyggnad av resurserna för att

möjliggöra fullgod undervisning under tredje och fjärde studieåret även för de första årskullarna.

Man kan då icke i samma grad som för de första studieåren bygga på den naturvetenskapliga

fakultetens lärarkrafter och laboratorieresurser. Detta gäller främst sådana

ämnen som hållfasthetslära (som måste tillgodoses redan för l:a och 2:a året), elektrisk

mätteknik (2:a och 3:e året), allmän teleteknik, regleringsteknik och atomenergitekniska

tillämpningsämnen. Frågan om möjligheterna för de studerande inom fjärde årskursen

att finna lämpliga institutioner och handledare för sina examensarbeten måste även ägnas

stor uppmärksamhet, och hänsyn härtill kan möjligen motivera en begränsad intagning

de första åren.

Beträffande avdelningarna för kemi har ett flertal remissinstanser yttrat sig.

Avdelningsrådet för kemi vid KTH anser, att intagningsökningen bättre skulle

kunna anpassas till såväl behovsökningen som studentkullarnas kontinuerliga

tillväxt och föreslår därför, att en del av intagningsökningen tidigarelägges.

Sd. CO refererar ett uttalande av Svenska kemiingenjörers riksförening, enligt

vilket föreningen accepterar den av utredningen föreslagna ökningen av intagningen

vid avdelningarna för kemi men förordar, att den nya kemiavdelningen

i Lund fram till 1965 planeras för en något lägre intagning än vad utredningen

föreslagit och att en större intagningsökning planeras vid Chalmers tekniska

högskola. Samtidigt bör enligt föreningen tidsplanen ändras så, att om möjligt

den första intagningen i Lund lägges ett till två år tidigare än 1965 och intagningsökningen

vid Chalmers genomföres i två etapper. Härigenom skulle vinnas,

att utbudsökningen bleve jämnare, varigenom en smidigare anpassning efter

arbetsmarknadsutvecklingen skulle möjliggöras.

Sveriges kemiska industrikontor har i ett till Sveriges industriförbund avgivet

yttrande förklarat sig icke kunna acceptera den av utredningen föreslagna takten

i utbyggnaden, enligt vilken de vid LTH planerade 55 nybörjarplatserna

skulle inrättas först år 1965 utan annan motivering än »med hänsyn till arbetsmarknaden».

Det är enligt Kemikontorets mening av väsentlig betydelse att

utbildningen vid LTH igångsättes på ett tidigare stadium, senast under år 1963.

Kemikontoret framhåller att det undandrar sig dess bedömande om en sådan

framflyttning med nödvändighet måste innebära att antalet nybörjarplatser vid

LTH i första etappen något understiger de för en full utbyggnad planerade 55

platserna. Om så skulle vara fallet, tillägger Kemikontoret, får dock den nackdelen

sägas mer än väl uppvägas av fördelen med en under perioden 1959—65

mera jämnt stigande kurva för ökningen av antalet nybörjarplatser.

För ett tidigare inrättande av kemiavdelningen i Lund uttalar sig också matematisk-naturvetenskapliga

fakidteten i Lund, Skånes handelskammare och

Skånska ingenjör sklubb en, de båda förstnämnda under hänvisning till bl. a. angelägenheten

att få till stånd en utbildning av livsmedelsingenjörer.

Avdelningsrådet för bergsvetenskap vid KTH betonar, att en förskjutning av

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

tidpunkten för den ökade intagningen vid avdelningen för bergsvetenskap med

hänsyn till den redan nu rådande bristen på bergsingenjörer under inga förhållanden

får ske.

Svenska byggnadsentreprenörsföreningen och Sveriges byggnadsindustriförbund

anser, att utbyggnaden av såväl arkitektur- som väg- och vattenbyggnadsavdelningarna

i Lund bör ske till samma kapacitet som motsvarande avdelningar

vid CTH samt om möjligt vid tidigare tidpunkt än vad utredningen

föreslagit.

Av överstyrelsen för de tekniska högskolorna förordade, i det föregående redovisade

jämkningar i utredningens förslag till dimensionering av olika avdelningar

har jämte vissa andra omständigheter givit överstyrelsen anledning att inom

den föreslagna tidsramen föreslå vissa förskjutningar i den av utredningen angivna

takten för intagningsökningen. Överstyrelsens förslag framgår av följande

tabell och uttalanden.

Föreslagen intagningsökning höstterminen

Avdelning för

1960

1961

1962

1963

1964

1965

Summa

ökning

CTH 10

LTH 30

1 KTH 15

| CTH 15 (0)

KTH 60

70 (55)

1 CTH 70

j LTH 50

LTH 50

230

CTH 4

1 KTH 15

j CTH 25 (0)

4

CTH 30

(CTH 25)

LTH 50

LTH 50

170

V äg- o. vattenbyggnad

(KTH 10)

CTH 38 (29)

CTH 82

LTH 64 (0)

LTH 60

LTH 60

(LTH 55)

202 (212)

102 (84)

Bergsvetenskap ....

KTH 70 (45)

LTH 28

70 (45)

28

Summa ökning

därav KTH

CTH

LTH

u

44

68 (94)

— do)

38 (54)

30

292 (252)

145 (120)

97 (82)

50

234 (170)

70

164 (100)

178 (153)

15

25 (—)

138

60 (115)

60 (115)

876 (828)

160 (145)

274 (250)

442 (433)

Anm.l. Avdelningen för lantmäteri, vilken förutsatts skola öka från nu 20 till 30 studerande

men för vilken något formligt förslag till ökning ej framlagts, är ej medtagen i tabellen.

Anm. 2. Siffror respektive beteckningar inom parentes anger universitetsutredningens förslag, där

detta avviker från ÖTH:s.

Den av överstyrelsen förordade ökningen av intagningen vid avdelningen för

teknisk fysik vid CTH med 15 studerande utöver vad universitetsutredningen

föreslagit synes kunna genomföras från och med höstterminen 1962. I stället bör den planerade

ökningen av studerandeantalet vid avdelningen för elektroteknik vid

högskolan med 25 genomföras först höstterminen 1964. Den successiva ökning av studerandeantalet

vid denna avdelning, som ägt rum under senare år och som även avses skola

ske hösten 1960 — med 30 ordinarie studerande — gör nämligen ett visst rådrum angeläget

för vinnande av närmare erfarenheter och möjligheter till lämplig anpassning av lärarorganisationen.

I yttrandet från lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola har ifrågasatts en viss

förskjutning — inom ramen för den aktuella perioden — av universitetsutredningens

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

tidsplan för utvidgning av avdelningarna för maskinteknik samt väg- och vattenbyggnad

vid högskolan. Överstyrelsen anser det emellertid angeläget att utredningens förslag'' härutinnan

tages till riktpunkt vid det fortsatta planeringsarbetet.

Vid den tillämnade avdelningen för kemi i Lund har universitetsutredningen

avsett, att intagningen av ordinarie studerande skulle kunna ske höstterminen

1965. Enligt vad överstyrelsen har sig bekant, föreligger emellertid goda utsikter till

att denna avdelning skulle kunna träda i verksamhet redan hösten 1963. Överstyrelsen

har därför ansett sig böra räkna med sistnämnda tidpunkt för påbörjandet av den tekniska

kemiutbildningen därstädes.

I detta sammanhang vill överstyrelsen — såvitt gäller avdelningen för elektroteknik

i Lund —• anmärka, att överstyrelsen i likhet med universitetsutredningen

anser studierna vid avdelningen böra begränsas till svagströmstekniska ämnen.

Överstyrelsen vill erinra om att överstyrelsen i tidigare sammanhang redan tillstyrkt

den av universitetsutredningen föreslagna intagningsökningen vid CTH hösten 1960.

TJniversitetsutredningens förslag till utbyggnad av CTH ansluter sig närmast till alternativ

II i det generalplaneförslag för högskolans utbyggnad, som framlagts av byggnadsstyrelsen

den 14 oktober 1958, men företer i vissa hänseenden — även med av överstyrelsen

förordade modifikationer — icke oväsentliga avvikelser med avseende på dimensioneringen

av olika studieriktningar. Generalplaneförslaget kräver därför en överarbetning,

vilket är en angelägenhet av brådskande natur. Detta gäller även i fråga om planeringen

av den erforderliga utbyggnaden i Stockholm och Lund. Från KTH:s sida har framhållits,

att medel för projekteringsarbetet måste anvisas senast i april månad 1960 för att tidsplanen

för denna högskolas vidkommande skulle kunna hållas. Överstyrelsen vill därför

betona vikten av att för här avsedda ändamål erforderliga medel snabbt ställes till de

myndigheters förfogande, pa vilka det skall ankomma att uppgöra byggnadsprogrammen

och utföra projekteringsarbetet.

Vissa planeringsfrågor m. m.

I fråga om den nya tekniska högskolans ställning till universitetet i Lund

bryter sig meningarna i remissyttrandena.

Ingeniörsvetenskapsakademien finner principiellt, att försök med samverkan

mellan ett universitets matematisk-naturvetenskapliga fakultet och en teknisk

högskola är av intresse.

I vårt land är man ofta alltför benägen att standardisera utbildningsformerna, vilket

onekligen har vissa praktiska fördelar men också leder till en viss stelhet. Industri och

framför allt forskning kommer säkert att få användning för ett bredare spektrum av

utbildningsformer. Universiteten har i anglosaxiska länder spelat en större roll i ingenjörsutbildningen

än vad som är fallet i vårt land. Å andra sidan bör man inte ställa för

höga förväntningar på den föreslagna samordningen vad gäller minskning av kostnaderna

för lärarkrafter.

Behovet av en samordning mellan universitet och tekniska högskolor vid nyskapandet

av institutioner betonas också av statens naturvetenskapliga forskningsråd,

som anför bl. a.:

Man kan exempelvis peka på att de biologiska disciplinerna för närvarande är synnerligen

svagt företrädda vid de tekniska högskolorna samtidigt som de biologiska vetenskaperna

får alltmera utpräglad teknisk betydelse. I vissa fall blir det då nödvändigt att

skapa nya biologisk-tekniska institutioner vid de tekniska högskolorna, men i många fall

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

kan säkerligen universitetens biologiska institutioner bringas att samverka med de tekniska

högskolorna, vilket utan tvivel är till fördel för båda parter. Det kan för övrigt

anföras även andra exempel på ämnen, som hittills ansetts ha hemortsrätt enbart vid

universiteten men som får vidgad betydelse också för de tekniska högskolorna, t. ex.

astronomien. Å andra sidan finns också vid de tekniska högskolorna institutioner, vilkas

verksamhet är av direkt och omedelbar betydelse för universiteten, exempelvis elektronik,

tillämpad matematik, kärnkemi, geodesi o. s. v. I en del fall har dessa redan stora

och välutrustade institutioner vid de tekniska högskolorna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalar sig också

för ett nära samarbete mellan den nya tekniska högskolan och existerande institutioner

vid universitetet i Lund.

Medan de nu anförda uttalandena mera principiellt betonat värdet av en

nära samverkan mellan universitetet och den föreslagna högskolan utan att ingå

på de organisatoriska spörsmålen, har i vissa remissyttranden mycket starkt

understrukits önskemålet, att den nya utbildningsanstalten för civilingenjörer

får karaktären av en helt fristående teknisk högskola.

Svenska teknologföreningen kan icke godtaga att utbildningen vid den tredje

tekniska högskolan ens till en början organiseras så, att högskolan blir en teknisk

högskola, som samtidigt är en teknisk fakultet vid universitetet. Föreningen

anser det nödvändigt, att man redan från början inriktar sig på att erhålla en

fristående teknisk högskola, sorterande under överstyrelsen för de tekniska högskolorna.

Också Jemkontoret finner detta önskvärt, bl. a. från den synpunkten,

att det är av väsentlig vikt, att de civilingenjörer, som utexaminerats från denna

högskola, kommer att av industrin betraktas som i alla avseenden likvärdiga

med civilingenjörerna från de redan existerande tekniska högskolorna. Detta bör

dock enligt Jernkontoret på intet sätt utgöra ett hinder för ett intimt samarbete

mellan högskolan och universitetet — främst dess matematisk-naturvetenskapliga

fakultet. Utredningens synpunkter på värdet av en sådan samverkan delas

helt av Jernkontoret.

Likaså anser Sveriges mekanförbund, att den av utredningen föreslagna utbildningsvägen

för civilingenjörer i Lund bör ges formen av en fristående teknisk

högskola. Förbundet understryker också nödvändigheten av att undervisningen

i de grundläggande ämnena organiseras med sikte på de kommande

tekniska tillämpningarna och att även lärarna i de lägre årskurserna på längre

sikt ges en tekniskt industriellt inriktad utbildning.

Ytterligare kan i detta sammanhang nämnas, att Skånska ingenjör sidubb en

finner det olämpligt att knyta den nya tekniska högskolans namn till en viss

ort, då högskolan är en hela södra Sveriges angelägenhet. Sammanslutningen

föreslår som benämning på den nya högskolan Sydsvenska tekniska högskolan.

Beträffande sammansättningen av organisationskommittén för den nya tekniska

högskolan har synpunkter framförts i en del remissyttranden. Sålunda

föreslår matematisk-naturvetenskaplig a fakulteten och det större konsistoriet i

Lund, att representationen inom kommittén av praktiska skäl inte bör bindas

till professorer vid fakulteten utan bör utvidgas till att omfatta jämväl labora
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

torer. Enligt nämnda myndigheter skall överbibliotekarien och en representant

för näringslivet redan från början ingå i kommittén. Önskvärdheten av att till

kommittén knyta företrädare för näringslivet betonas även av Ingeniörsvetenskaps

akademien, Jernkontoret, TCO och Skånska ingenjörsklubben.

Slutligen kan nämnas, att frågan om automatisk tilldelning av lärarresurser

vid de tekniska högskolorna berörts av ett flertal remissinstanser. Sålunda anser

lärarkollegiet vid CTH, att det är ett starkt motiverat önskemål, att den vid de

filosofiska fakulteterna tillämpade automatiken vinner full tillämpning vid de

tekniska högskolorna. Detta skulle enligt lärarkollegiet medföra bl. a., att

övningsgruppema vid de sistnämnda högskolorna skulle begränsas till 20 elever,

vilket i sin tur skulle medföra krav på ett ökat antal lärare, framförallt universitetslektorer.

Den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen

Den sammanlagda utbildningskapacitetens fördelning på

olika ämnen och enskilda fakulteter

I det föregående — under avsnitt II — har remissinstansernas ställningstaganden

till utredningens förslag i fråga om den totala utbyggnaden av den

matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen redovisats. I detta

sammanhang skall därför endast redovisas remissyttranden, som behandlar frågan

om den totala utbildningskapacitetens fördelning på olika ämnen och fakulteter.

Yttranden i frågan om en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg

kommer att behandlas för sig.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i TJppsala anför vissa allmänna

synpunkter på de enskilda ämnenas behov.

Fakulteten finner, att utredningen på ett övertygande sätt visat, att vi under det innevarande

decenniet måste räkna med en ytterst kraftig expansion av vårt lands matematisk-naturvetenskapliga

fakulteter både i fråga om undervisning och forskning. Realiserandet

av utredningens förslag kommer att medföra motsvarande stegring av statsutgifterna

för dessa ändamål. — Fakulteten anser, att utredningen underskattat de kostnadsökningar,

som det närmaste årtiondets behov kommer att medföra, bl. a. i samband med

oundvikliga krav på differentiering och specialisering av skilda ämnen inte minst för att

tillgodose näringslivets behov. Fakulteten vill därför med skärpa framhålla nödvändigheten

av att föreliggande utredning snarast kompletteras med en detaljundersökning av

de enskilda ämnenas behov ifråga om såväl differentiering som resurser för den högre

undervisningen och forskningen. Frågan om den lämpligaste och effektivaste fördelningen

av medlen på de olika ämnena och på olika stadier av undervisning och forskning inom

en expanderande kostnadsram är av utomordentlig betydelse och torde enligt fakultetens

mening ej kunna få en tillfredsställande lösning enbart petitavägen eller genom automatiken.

En dylik översyn bör fortlöpande ske under hela det kommande expansiva skedet

för universiteten, så att hänsyn kontinuerligt kan tas till sådana dynamiska faktorer som

forskningens utveckling och tillströmningen av licentiander.

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Den matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola

framför liknande synpunkter och anför bl. a. följande.

Den beräknade kraftiga ökningen av studentantalet kommer att motsvaras av ökat

antal lärarkrafter enligt den s. k. automatiken. Någon motsvarande automatisk ökning

av resurserna för den predoktorala forskningsverksamheten tillförsäkras däremot inte.

Doktorsavhandlingarna utgör i regel väsentliga vetenskapliga insatser. Det är visserligen

numera långt bättre än tidigare sörjt för biträdeshjälp och tillgång till instrument för

doktorander, inte minst genom de särskilda anslagen för ograduerade forskare, men därutöver

behöver forskarna viss assistens av institutens ordinarie biträdespersonal samt givetvis

drägliga förhållanden beträffande lokaler och allmän utrustning. Den av utredningen

påvisade minskade disputationsfrekvensen i de filosofiska fakulteterna beror säkerligen

i första hand på de minskade kraven för lektorskompetens, men avdelningen hyser den

uppfattningen, att licentiater avstått från att påbörja doktorsarbete eller att doktorander

avbrutit sin forskningsverksamhet till följd av otillfredsställande arbetsförhållanden i

samband med att institutionernas lokal-, materiel- och biträdesresurser blivit hårt ansträngda

på grund av den starka tillströmningen av studerande för grundexamina. Skulle

dessa förhållanden accentueras vid ytterligare starkt ökad tillströmning av sådana studerande,

bortfaller en väsentlig förutsättning för universitetens upprustning, eftersom möjligheterna

till fortsatta framsteg ju inte beror bara på grundexamensundervisning utan i

än högre grad på forskning. Avdelningen önskar sålunda framhålla nödvändigheten av

att de predoktorala forskarna tillförsäkras arbetsmöjligheter i takt med upprustningen

av grundexamensundervisningen.

SACO påpekar, att när det gäller den beräknade studenttillströmningens fördelning

på ämnen och högskoleorter det är synnerligen tveksamt, om universitetsutredningens

beräkningar kommer att visa sig realistiska. Det är därför

enligt SACO:s mening angeläget, att utbyggnadsplanen göres så flexibel som

möjligt.

TCO instämmer i utredningens synpunkter och förslag beträffande studenternas

fördelning på ämnesgrupper och ämnen.

Sveriges kemiska industrikontor har i ett till Sveriges industriförbund avgivet

yttrande tillstyrkt den av utredningen föreslagna utbyggnaden av kemistutbildningen,

från 240 till 720 utbildningsplatser.

Stockholms högskolas rektorsnämnd riktar kritik mot den av utredningen på

s. 303 i betänkandet gjorda »naturliga fördelningen» mellan de olika universitetsorterna

och den på grundval därav verkställda uppdelningen mellan orterna,

varvid Uppsala och Stockholm i huvudsak likställts. Vid sin kritik stöder rektorsnämnden

sig på en av docenten Sven Godlund utförd undersökning och

kommer då fram till att man av den nuvarande studenttillströmningen till

de naturvetenskapliga fakulteterna kan sluta sig till att Stockholm skulle draga

till sig åtminstone mellan 10 och 20 procent fler naturvetare än Uppsala. Inga

tecken tyder heller enligt rektorsnämnden på att tillströmningen till Stockholms

universitet skulle relativt sett minska i framtiden.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola framhåller

bl. a. följande.

Beträffande behovet av ökad intagning av studerande i ämnena fysik och kemi vid de

matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna beräknar utredningen, att läsåret 19GG/67 i

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

hela riket bör stå till förfogande 720 platser för fysik och likaledes 720 platser för kemi,

varav för vardera ämnet vid Stockholms högskola (universitet) 200 platser. Det provisoriska

kemiska övningslaboratorium, som nu planeras inom Frescati-området, kommer också

att beräknas för en årlig intagning av 200 elever, och vid de preliminära beräkningar,

som gjorts för de fysiska och kemiska institutionerna till underlag för den nu utlysta

arkitekttävlan beträffande det nya universitetsområdet, har också intagningssiffran 200

i båda fallen lagts till grund.

Den årliga intagningen av studerande vid Stockholms högskolas kemiska institution

har fram till hösten 1958 varit 40. På ett litet fåtal år skall sålunda intagningen ökas

till det femdubbla. Detta ger avdelningen anledning att mycket kraftigt understryka

utredningens uttalande, att forskningens och forskarutbildningens krav kommer att nödvändiggöra

en total kapacitetsökning, som är större än den som förestavas av tvåbetygsundervisningens

behov.

Avdelningen diskuterar i fortsättningen de problem, som väntas uppstå i samband

med det kemiska övningslaboratoriets utflyttning till Frescati, och anför

avslutningsvis bl. a. följande.

Avdelningen måste framhålla, att en för någon längre tid bestående anordning med

övningslaboratorier på Frescati-området och övriga delar av institutionerna i innerstaden

skulle skapa olidliga förhållanden. — Med tanke på den intensifierade rekrytering av

forskare, som universitetsutredningen med rätta framhåller som ett ytterst angeläget

önskemål, anser avdelningen att inom institutionerna omedelbar kontakt mellan undervisningsavdelningar

— även sådana för elementär undervisning — och forskningsavdelningar

är oundgängligen nödvändig. Avdelningen kan därför, så som dess egna lokala

förhållanden under den närmaste tiden måste komma att gestalta sig, dela åsikten att det

under alla förhållanden är lämpligt att börja med att bygga övningslaboratorier, endast

under förutsättning att utbyggnaden av ifrågavarande institutioners övriga delar sker

utan dröjsmål och på sådant sätt att för varje institution övningslaboratorium och avdelning

för högre undervisning och forskning kommer under samma tak.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund begränsar sig huvudsakligen

till frågor, som har mera direkt anknytning till fakulteten i Lund. Fakulteten

framhåller därvid bl. a., att ifråga om de biologiska ämnena utredningens

förslag kommer för Lunds vidkommande att innebära en stagnation under 1960- talet, något som icke motsvarar vare sig tidigare prognoser eller gjorda erfarenheter.

Fakulteten anför vidare följande.

Utredningen har enligt fakultetens mening icke tillräckligt beaktat det starka sambandet

mellan kemi och de biologiska ämnena, ett förhållande som ytterligare understryks av

det fakulteten anfört beträffande kemin vid den föreslagna tekniska högskolan i Lund.

Samtidigt som utbildningskapaciteten i kemi anses böra växa från 60 till 160 företas

ingen uppräkning för de biologiska ämnena. För botaniken räknar utredningen med en

erforderlig utbildningskapacitet om 80 trots att den samtidigt rekommenderar en utbyggnad

av institutionen till 100 platser. Den planerade institutionsbyggnaden torde i

själva verket efter en tioårig fördröjning stå färdig någon gång under läsåret 1961/62.

— För zoologin i Lund finner fakulteten det uppseendeväckande, att utredningen räknar

med återgång till ett redan passerat stadium i ämnets utbildningskapacitet. Denna uppges

sålunda läsåret 1958/59 ha omfattat 50 nybörjarplatser och planeras under 1960-talet

kvarstå vid detta antal. Med hänsyn till att utbildningskapaciteten i Lund läsåret 1958/59

liksom innevarande läsår i själva verket var 68, skulle utredningens förslag betyda en

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

minskning, vilket synes märkligt, eftersom utredningen samtidigt föreslår betydande

ökningar i zoologins utbildningskapacitet vid de övriga lärosätena.

Diskrepansen mellan botanik och zoologi skulle i Lund bli betydande. För botaniken

beräknas sålunda en intagning om 80—100 studenter, och för zoologin räknar man bara

med 50 nybörjarplatser per år. Eftersom båda ämnena i alldeles övervägande antalet fall

tillsammans ingår i den slutliga examen, är denna skillnad oroväckande stor. Redan

nu är antalet sökande till kurserna i zoologi i Lund drygt dubbelt så stort som antalet

platser. Utredningen motiverar skillnaden med att »ämnet genetik i Lund erfarenhetsmässigt

synes draga till sig ett antal studerande, som i sin examen medtar ämnet botanik

men icke ämnet zoologi». Detta antal är emellertid obetydligt och motiverar icke att

man berövar en tredjedel, eventuellt hälften, av de botanikstuderande möjligheten att i

Lund avlägga en ämbetsexamen, för vilken zoologin är nödvändig. Fakulteten föreslår,

att den erforderliga utbildningskapaciteten för zoologi ökas till 80—90 nybörjare per

läsår.

Universitetskanslern anser — såsom omnämnts i ett föregående referat av

kanslerns remissyttrande — det vara en nödvändig konsekvens av att utredningen

tagit avstånd från tanken på spärr vid de filosofiska fakulteterna, att

utredningens rekommendationer rörande särskilt dessa fakulteters dimensionering

underkastas viss omprövning under det fortsatta planeringsarbetet. Om ej

det fria tillrädet till filosofiska studier endast skall bli en chimär, måste det,

uttalar kanslern, som ett väsentligt led inrymma frihet att välja studieort. Detta

torde enligt kanslern göra det nödvändigt att ägna större uppmärksamhet än

utredningen gjort åt fördelningen mellan olika lärosäten av den totala tillströmningen

till matematisk-naturvetenskapliga respektive humanistiska studier.

Kanslern finner det därför angeläget, att definitiva beslut angaende de enskilda

fakulteternas dimensionering, i avvaktan på en sådan omprövning, endast fattas

i undantagsfall, där exempelvis igångsättningen av ett brådskande byggnadsföretag

gör det nödvändigt att undvika även ett kortvarigt uppskov.

Sveriges förenade studentkårer delar de av matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Lund framförda synpunkterna beträffande den biologiska ämnesgruppen

och anser, att den zoologiska institutionen i Lund bör ges samma utbildningskapacitet

på tvåbetygsstadiet som den botaniska.

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg m. m.

Remissinstanserna har genomgående ställt sig synnerligen positiva till utredningens

förslag om inrättande av en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i

Göteborg.

Filosofiska fakulteten, medicinska fakulteten och det större konsistoriet i

Göteborg hälsar sålunda med tillfredsställelse utredningens förslag om upprättande

av en permanent och fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig

forskning och utbildning i Göteborg. En utförligare redovisning av

dessa myndigheters synpunkter på förslagets enskildheter lämnas i det följande.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd konstaterar, att man här har ett

16 — Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

osedvanligt gott tillfälle att redan från början skapa intim anknytning mellan

en matematisk-naturvetenskaplig fakultet och en teknisk högskola. Denna möjlighet

bör enligt rådets mening så effektivt som möjligt tillvaratagas. Utredningens

förslag om upprättande av en institution för astronomi tillstyrkes av

rådet.

Statens råd för atomforskning uttalar att rådet varmt biträder, att tanken

om en fullständig organisation i Göteborg för undervisning och forskning inom

hela det matematisk-naturvetenskapliga fältet nu förverkligas, under förutsättningen

att detta ej förhindrar den utbyggnad av de redan existerande universiteten

med resurser för specialforskning, som i dagens läge är ofrånkomlig.

I fråga om den geografiska lokaliseringen av de nytillkommande utbildningsmöjligheterna

finner arbetsmarknadsstyrelsen, i likhet med utredningen, det särskilt

angeläget, att Göteborgs universitet utbygges med en fullständig naturvetenskaplig

fakultet. Med hänsyn till angelägenheten av att en större andel

av de studerande beredes möjligheter till naturvetenskapliga studier, vore det

enligt styrelsen synnerligen olyckligt, om de studenter i sydvästra Sverige, som

har sin naturliga studieort i Göteborg, där icke heller i fortsättningen finge

möjlighet att välja en naturvetenskaplig studieriktning.

Filosofiska fakulteten i Göteborg anför i huvudsak följande.

Utredningen understryker den av universitetet tidigare accepterade tanken att lokaler,

där så är behövligt, skall användas gemensamt av institutioner tillhörande universitetet

och institutioner tillhörande Chalmers tekniska högskola. Fakulteten finner, att detta

främst gäller de stora laborationsämnena.

Fakulteten tillstyrker utredningens förslag att en kommitté skall tillsättas med uppgift

att framlägga detaljerade förslag rörande såväl lösandet av lokalproblemen som förstärkningen

av lärar- och biträdespersonalen; detta både för ämnesgruppen matematik,

fysik, kemi, teoretisk fysik och den s. k. biologiska ämnesgruppen.

Vad särskilt beträffar förstärkningen av lärarpersonalen finner fakulteten det

vara ofrånkomligt att den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid utbyggnaden

far ämnesrepresentanter helt knutna till universitetet, vilka ansvarar för undervisningen av

studerande vid universitetet; detta strider på intet sätt mot principen om viss lokalgemenskap.

Fakulteten stöder denna sin uppfattning på det förhållande, att läroämnet matematik,

vari universitetet har egen ämnesrepresentant, är på väg att uppnå samma storleksordning,

som ämnet har vid övriga universitet, medan den kapacitet i form av utbildningsplatser

inom ämnena teoretisk fysik, fysik och kemi, som av Chalmers tekniska

högskola ställes till förfogande för filosofie studerande vid universitetet, för närvarande

blott delvis utnyttjas.

Vad angår planeringen av gemensamma lokaler för institutioner tillhörande

universitetet och Chalmers förutsätter denna en grundlig genomgång av de olika ämnenas

omfattning. Härvid kan man inte utan vidare utgå från att en verbal överensstämmelse

mellan ämnesbeteckningarna innebär eu överensstämmelse i fråga om ämnesinnehåll.

Utredningen ger själv motstridande antydningar om ämnenas samhörighet i sina förslag

angående utbyggnaden av personal och av lokaler.

Beträffande anordningarna under provisoriet ansluter sig fakulteten till utredningens

förslag att vid handläggning av frågor rörande studieorganisation och studieplaner

m. m. för filosofiska examina i ämnen, vilka endast finnes företrädda vid Chalmers

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

tekniska högskola, de sedan några år tillämpade provisoriska samarbetsformerna bibehålies.

Fakulteten finner emellertid, att det nuvarande provisoriet är otillfredsställande

och icke bör förlängas till senare delen av 1960-talet, såsom av utredningen förutsättes.

Fakulteten anser därför, att den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs

universitet bör inrättas senast den 1 juli 1961.

Den biologiska ämnesgruppen. Beträffande utredningens förslag på denna

punkt vill fakulteten anmäla en från utredningen avvikande mening. Först vill fakulteten

understryka vikten av att livskraftiga institutioner för forskning och undervisning inrättas

i Göteborg. Biologisk forskning utgör en viktig grundval för de grenar av tillämpad vetenskap,

vilka nu och i än högre grad i framtiden blir bestämmande för vår produktion av

viktiga konsumtions- och exportvaror inom jordbruk, skogsbruk, fiske, trädgårdsskötsel

och de med dessa näringsgrenar sammanhörande industrierna. Rekryteringen av forskare

till dessa ämnen är av lika stor betydelse för vårt samhälle som rekryteringen inom den

fysisk-kemiska ämnesgruppen. Om de biologiska ämnena får en stark representation i

Göteborg, kan man bättre än för närvarande dra till sig och utnyttja det intresse för

biologi som finns i Västsverige och som delvis torde vara outnyttjat så länge utbildningsmöjligheter

saknas inom detta befolkningsområde.

Därnäst vill fakulteten i korthet kommentera och vederlägga utredningens huvudargument

för ett uppskjutande av utbyggnaden av de biologiska ämnena, nämligen att de hör

till de »dyraste» inom de filosofiska fakulteterna. Fakulteten vill ingalunda bestrida, att

utbyggnaden av dessa ämnen kräver betydande investeringar, men vill på det bestämdaste

hävda, att det icke finns någon ort i Sverige, där fullt funktionsdugliga institutioner

för dessa ämnen kan upprättas med så låga investeringskostnader som just i Göteborg.

I Göteborg finns Göteborgs stads botaniska museum med dess rikhaltiga herbarium

och dess trädgård med Sveriges största och rikhaltigaste samling av levande växter till

förfogande för den botaniska undervisningen och forskningen vid universitetet.

Den botaniska trädgården ger möjligheter till försöksodlingar såväl i plantskolor som i

växthus. Trädgårdens vidsträckta arealer av naturlig vegetation ger möjlighet till ekologisk

forskning. Fn utbyggnad av ämnet botanik kommer sålunda ej att betungas av

fasta kostnader för dylika anläggningar.

Däremot behövs självfallet nya lokaler för de två föreslagna professurerna och institutionerna

i botanik. Göteborgs stad har i mer än 20 år, praktiskt taget utan några kostnader

för staten, ställt lokaler och delvis arbetskraft till förfogande för undervisning i

botanik. Det säger sig självt att detta icke har kunnat ske utan visst förfång för det

vetenskapliga och praktiska arbetet i trädgården. I dagens läge har undervisningen i

botanik för filosofie kandidatexamen och filosofisk ämbetsexamen expanderat så kraftigt,

att styrelsen för botaniska trädgården sett sig föranlåten att meddela universitetet, att de

nuvarande provisoriska formerna för samarbete ej kan tänkas äga bestånd vid fortsatt

expansion. Detta innebär att en fortsatt utbyggnad av botanikundervisningen icke kan

ske utan att nya institutionsbyggnader uppföres och nya tjänster inrättas vid sidan av

den nuvarande forskningsprofessuren, vilken som bekant är förenad med prefekturen för

trädgården. Det är sannolikt att Göteborgs stad kommer att förklara sig villig att upplåta

mark i botaniska trädgården för nya byggnader för såväl växtsystematik som växtfysiologi,

liksom staden tidigare har upplåtit mark för den marinbotaniska institutionen.

Investeringskostnaderna för full utbyggnad av de botaniska iimnena inskränker sig

sålunda till kostnaderna för nya institutionsbyggnader.

Motsvarande resonemang kan föras beträffande examensämnet zoologi. Under eu

övergångstid kan denna ämnesgrupp, även vid full utbyggnad, disponera de lokaler vid

4:e Långgatan som ämnena histologi och anatomi förfogade över i tio år före avflyttningen

till de nya lokalerna vid Sahlgrenska sjukhuset. Under tiden bör underhandlingar

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

föras om uppförande av nybyggnad för de zoologiska ämnena i grannskapet av Naturhistoriska

museet i Slottsskogen. Vad Botaniska museet och trädgården betyder för de

botaniska ämnena, betyder Naturhistoriska museet med dess rika och speciellt på västkustens

marina fauna specialiserade samlingar för de zoologiska ämnena. Även för dessa

ämnen inskränker sig sålunda investeringskostnaderna till kostnaden för nya institutionsbyggnader.

Denna investering blir icke aktuell förrän en utredning om institutionernas

förläggning har verkställts.

Fakulteten anser sig med detta klarläggande ha undanröjt ett av huvudargumenten för

uppskov med utbyggnad av de biologiska ämnena. Med nuvarande tillströmning till

ämnena är de nuvarande provisoriska anordningarna helt otillfredsställande och hotar att

bryta samman.

Fakulteten anser det därför angeläget att de föreslagna fyra professurerna i botanik

och zoologi omedelbart inrättas. Dessa professorers första åtgärd bör vara att i nära

kontakt med den centrala planeringskommittén organisera sina respektive ämnens vidare

utbyggnad.

Beträffande ämnet genetik noterar fakulteten med tillfredsställelse utredningens

konstaterande »att en fast institution för detta ämne så småningom måste tillföras universitetet

i Göteborg».

Fakulteten vill därjämte bringa i erinran behovet av en institution för forskning och

undervisning i näringsfysiologi med anknytning till såväl den biologiska ämnesgruppen

inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten som till närliggande ämnen

inom den medicinska fakulteten.

Synpunkter på utbyggnaden av vissa ämnen. Ämnet marin

b o t a n i k är examensämne i licentiatexamen och har en ställning motsvarande t. ex.

ämnet växtbiologi vid Uppsala universitet, vilket företrädes av professor. Fakulteten anser

att laboratorsbefattningen i marin botanik snarast bör omvandlas till professur.

Utredningen berör icke frågan om ämnet geografi vid Göteborgs universitet direkt

mer än på en punkt och i övrigt endast i allmänna ordalag.

Ämnet har en mellanställning genom sin inriktning både mot naturvetenskaperna och

samhällsvetenskaperna. Naturgeografien hör till den matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten och hänföres inom denna traditionellt till den biologiska ämnesgruppen. Om

— såsom utredningen har föreslagit — planeringskommittén först vid en senare tidpunkt

skall ta befattning med organisationen av denna ämnesgrupp, kommer det att få beklagliga

följdverkningar för ämnet geografi. Redan i nuläget lider ämnet av en stark eftersläpning

i jämförelse med förhållandena i Uppsala, Lund och Stockholm. På dessa orter

har personalorganisationen med dubblering av professurerna sedan länge varit fullt utbyggd.

När det gäller kulturgeografien, söker man förgäves efter ett klart uttalande i utredningens

betänkande. I kapitlet om handelshögskolornas utbildning anföres för Göteborgs

del (bet. s. 359), att handelshögskolan bör få resurser som även kan »stå till förfogande

för den samhällsvetenskapliga utbildningen och forskningen vid Göteborgs universitet.

Härvid bör riktpunkten —- liksom beträffande Uppsala och Lund — vara, att gemensamma

institutioner anförtros uppgifter för forskning och utbildning inom ramen för

såväl civilekonomexamen som filosofiska och samhällsvetenskapliga examina. Kommittén

bör härvidlag även överväga möjligheterna av en organisatorisk sammanslagning av universitetet

och handelshögskolan, så att organisationen blir i stort sett densamma i Göteborg

som i Uppsala och Lund».

Frågan angående en eventuell ombildning av handelshögskolan i Göteborg till en

ekonomisk fakultet är en fråga på lång sikt och kommer väl sannolikt att bli föremål

för utredning av den av utredningen föreslagna kommittén. Oavsett hur denna fråga

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

kommer att lösas, måste man förutsätta att professorn i geografi vid handelshögskolan

(eller en framtida ekonomisk fakultet) helt behövs för sin tjänst och för undervisning

och forskning med speciell inriktning mot ekonomisk geografi. Universitetet behöver likafullt

två topptjänster i ämnet, en för naturgeografi och en för kulturgeografi. Att här,

liksom i ämnesgruppen matematik-fysik-kemi, institutionerna och viss personal kan vara

gemensam är en sak som icke påverkar behovet av topptjänster i ämnet.

Utredningen anger det antal professurer och laboraturer, vilka senast budgetåret 1966/67

bör finnas inom ramen för den vid Chalmers tekniska högskola och universitetet gemensamma

naturvetenskapliga undervisningen. Här måste avses den dubblering av geografiprofessuren,

som redan finns på de övriga universitetsorterna och som automatiskt medför

en välkommen förstärkning av ämnets naturvetenskapliga del. Fakulteten anser det synnerligen

angeläget, att professuren snarast möjligt dubbleras.

Rekryteringen av studerande till ämnet geologi har efter langvarig stagnation

visat en stark och glädjande ökning under de senaste åren. Antalet nyantagna var under

sista läsåret: Uppsala 40, Lund 26, Stockholm ca 50. I Göteborg har ett betydande intresse

försports för möjligheten att avlägga examen i ämnet.

Möjligheterna för ämnet geologi i Göteborg att möta ökade arbetsuppgifter beror helt

och hållet på hur personal- och lokalresurserna kommer att utvecklas. Traditionellt räknas

ämnet geologi till den biologiska ämnesgruppen. Liksom för ämnet geografi är det sålunda

för ämnet geologi av avgörande betydelse i vilken takt statsmakterna kommer att genomföra

den biologiska ämnesgruppens utbyggnad.

I Göteborg finns för närvarande en till Chalmers tekniska högskola knuten professur i

geologi. Institutionen förfogar endast över tre tjänste- och forskarrum och dess resurser

är i alla avseenden otillräckliga för utbildning av ett större antal filosofie studerande och

för forskningsundervisning. I Uppsala, Lund och Stockholm finns en professur i mineralogi

och petrologi, en professur i historisk geologi och palcontologi och en laboratur i

kvartärgeologi. Det synes fakulteten orealistiskt, att i likhet med utredningen i framtiden

räkna med endast en professur, eftersom man då måste förutsätta, att innehavaren har

erforderlig kompetens inom ämnets alla tre huvuddelar. Härtill kommer dessutom, att

innehavaren av den nuvarande professuren i Göteborg skall kunna organisera och leda

den speciellt på väg- och vattenbyggnad inriktade undervisning och forskning, som följer

av ämnets ställning vid en teknisk högskola.

Vad gäller ämnet matematik synes utredningen oreserverat företräda den konventionella

uppfattningen, att ämnet enbart har hemvist i naturvetenskapliga sammanhang.

I själva verket intar matematik liksom statistik en mellanställning, förhållandevis

oberoende av fakultetsindelningen. Att ämnet statistik, som sedvanligen betecknas

som ett samhällsvetenskapligt ämne, även har betydelse för språkforskningen, naturvetenskaperna

och medicinska fakultetens ämnen är välkänt. Inom fakultetens ram försiggår

också ett givande samarbete mellan matematiken och ett antal samhällsvetenskapliga

ämnen, ett samarbete som berör både undervisning och forskning.

Den växande betydelsen av maskinella hjälpmedel vid databehandling har lett till

att det såväl vid fakultetens matematiska som vid dess statistiska institution vuxit fram

grupper, som i samverkan ägnar sig åt numerisk analys och automatisk databehandling.

En förstärkning av denna verksamhet till en avdelning för numerisk analys och databehandling

blir snart nödvändig för att tillgodose dels det växande behovet av service

på detta område för universitetets institutioner, dels behovet av grundläggande programmerareutbildning

för studenterna.

Fakulteten förutsätter att inga organisatoriska förändringar vidtages, som försvårar det

förutnämnda samarbetet inom universitetets ram. Ämnet statistik är numera delat pa

två linjer, den ena för studerande till samhällsvetenskapliga examina m. fl., den andra

för olika kategorier av naturvetare, psykologer, m. fl. Ämnet företrädes likväl av en

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

enda topptjänst, i Uppsala och Lund placerad i humanistiska fakulteten, i Göteborg i

fdosofiska fakulteten. Utvecklingen pekar mot en delning av professuren svarande mot

linjeuppdelningen. En alternativ lösning är att ha en professur, omfattande allmän statistisk

teori och metodik, jämte två specialinriktade laboraturer. Den ena skulle då avse

de statistiska metodernas tillämpning företrädesvis inom samhällsvetenskaper, den andra

företrädesvis inom naturvetenskaper (inklusive industriella tillämpningar). Det må

erinras, att frågan om dubblering av professurerna i statistik upptogs till positiv behandling

redan i Kungl. Maj:ts proposition 1947:272 (s. 202—208) men icke då ansågs kunna

leda till förslag till riksdagen på grund av den dåvarande bristen på kvalificerade statistiker.

För den medicinska forskningen föreligger ett starkt behov av ökad medicinsk-statistisk

expertis. Detta motiveras dels av att den i medicinska fakulteten nu i ämnet medicinsk

statistik bedrivna kursundervisningen behöver påbyggas med ytterligare undervisning för

blivande forskare, dels av behovet av undervisning i biostatistik, dels slutligen av behovet

av utökad kapacitet för statistisk rådgivning vid medicinsk forskning (försöksplanering,

analys m. m.). En lämplig lösning vore en laboratur i medicinsk statistik och biostatistik,

tillhörande medicinska fakulteten men samtidigt knuten till institutionerna för statistik

och databehandling.

För behovet av undervisning och forskning i matematik vid universitetet beräknar

universitetsutredningen två professurer och en laboratur. Om det förut nämnda samarbetet

mellan matematik och samhällsvetenskaper utvecklas på det sätt fakulteten har anledning

hoppas, uppkommer behov av en laboratorstjänst i matematik med huvudansvar

för denna verksamhet.

Den givna redogörelsen visar omfattningen av den vid universitetet existerande verksamheten

inom ämnena matematik och statistik. En betydlig utvidgning av denna verksamhet

synes ofrånkomlig inom en nära framtid. Fakulteten kan icke acceptera en slutgiltig

lösning av nämnda institutioners lokalfrågor, som hindrar den fortsatta tillväxten

av denna verksamhet.

När det gäller planeringen av lokaler för det matematisk-statistiska ämnesområdet i

Göteborg, vill fakulteten som sin bestämda uppfattning framhålla, att den för universitetets

intressen bästa lösningen vore en förläggning av den här skildrade växande verksamheten

till en byggnad vid Näckrosdammen.

Medicinska fakulteten i Göteborg anser i likhet med den filosofiska fakulteten

där att de biologiska ämnena icke bör sättas i efterhand utan komma i åtnjutande

av samma uppbyggnadstakt som de övriga ämnena.

Större konsistoriet i Göteborg har i stort icke något att erinra mot utredningens

beräkningar rörande den naturvetenskapliga undervisningens framtida

dimensionering. Under hänvisning till fakulteternas yttranden understryker dock

konsistoriet önskvärdheten av att lärostolar inrättas även i näringsfysiologi och

i medicinsk statistik med biostatistik. Vad beträffar frågan om gemensamma

institutioner för Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola framhåller

konsistoriet, att gemensamma institutionslokaler för två lärosäten icke är

någon lämplig anordning. Konsistoriet hävdar bestämt, att en samverkan i form

av gemensamma institutionslokaler bör begränsas till sådana ämnen, där anordningen

uppenbarligen medför besparingar, genom att laborationsutrymmen och

dyrbarare apparatur kan utnyttjas gemensamt. Enligt konsistoriets uppfattning

gäller detta för universitetets och CTH:s vidkommande för närvarande endast

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

de stora laborationsämnena fysik och kemi. I övriga ämnen, som är eller kommer

att bli företrädda vid båda lärosätena, bör enligt konsistoriet varje lärosäte

ha egna lokaler. Konsistoriet tillägger att detta självfallet inte utesluter, att

vissa lokaler, t. ex. föreläsningssalar, kan utnyttjas gemensamt.

Konsistoriet upptager i detta sammanhang även vissa frågor rörande planeringsarbetet

för fakultetens utbyggnad. Konsistoriet erinrar om, att den filosofiska

fakulteten framfört en annan uppfattning än utredningen om var institutionslokalerna

för universitetsmatematikcn bör förläggas. Fakulteten har

enligt konsistoriets mening anfört goda skäl till stöd för sin uppfattning. Enligt

konsistoriets mening bör dock denna fråga förutsättningslöst utredas av planeringskommittén.

Beträffande den vid CTH meddelade undervisningen för filosofie studerande

i ämnena fysik, teoretisk fysik med mekanik och kemi påpekar konsistoriet, att

denna undervisningsform innebär en provisorisk lösning, som snarast möjligt

måste ersättas med en fastare och mer funktionsduglig organisation. Tidpunkten

för fakultetens inrättande bör enligt konsistoriets mening icke sättas senare än

den 1 juli 1961. Beträffande den biologiska ämnesgruppen delar konsistoriet

fakulteternas uppfattning om snarast möjliga utbyggnad av undervisningen i

hithörande ämnen.

Konsistoriet berör även lokalfrågan för ämnena zoologi och botanik och anför

därvid.

I fråga om zoologin (morfologin och zoofysiologin) finns, såsom filosofiska fakulteten

påpekat, tack vare förhyrningen av fastigheten 4:e Långgatan 7 tillräckliga lokaler för att

redan nu bygga upp en sådan organisation. — Beträffande botaniken har lokalfrågan

under det gångna året varit föremål för överläggningar, i vilka även representanter för

botaniska trädgårdens styrelse deltagit. Konsistoriet anser, att goda förutsättningar finns

att även för botanikens del på relativt kort tid lösa lokalfrågan till rimliga kostnader. Det

må särskilt framhållas att de lokaler, som genom stadens tillmötesgående upplåtits för

undervisningen, är otillräckliga samt ur hygienisk- och säkerhetssynpunkt otillfredsställande

som laborationslokaler. Om undervisningen skall upprätthållas i detta ämne, måste

därför — oavsett om den betecknas som provisorisk eller ej — nya lokaler anskaffas inom

en nära framtid.

Universitetskanslern tillstyrker i princip utredningens förslag om upprättande

av en organisation för matematisk-naturvetenskaplig undervisning i Göteborg,

dock endast under förutsättning att samtliga fyra matematisk-naturvetenskapliga

fakulteter i landet kan göras fullt utrustade för forskning och undervisning.

Kanslern tillstyrker likaså tillsättande av en kommitté för beredande av hithörande

frågor och anför i detta sammanhang följande.

Med avseende på dimensioneringsspörsmål bör denna kommitté samråda med piognosorganet.

I övrigt bör uppdraget till kommittén utformas med beaktande av vad större

konsistoriet och filosofiska fakulteten i Göteborg anfört i detta sammanhang. Särskilt

torde det enligt min mening böra uppmärksammas, att utredningens förslag om gemensamma

institutioner och gemensam undervisning för Göteborgs universitet och Chalmers

tekniska högskola endast i mycket begränsad omfattning synes kunna genomföras, om

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nödig hänsyn tages till den djupgående olikhet i uppläggning och målsättning för studierna,

som består mellan liknämnda ämnen vid de båda lärosätena.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anför:

Överstyrelsen förordar, att i enlighet med universitetsutredningens förslag utbyggnaden

av Chalmers tekniska högskola sker med hänsyn till den planerade matematisk-naturvetenskapliga

fakultetens vid Göteborgs universitet lokalbehov i ämnena matematik,

fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik, vilket sålunda skulle innebära ett inrättande

av gemensamma institutioner för de båda lärosätena i här berörda ämnen. I anslutning

härtill vill överstyrelsen uttala att överstyrelsen förutsätter att — såsom under rådande

provisorium hittills skett — Chalmers tekniska högskola beträffande lärarkrafter och

övriga resurser bör svara för den här avsedda undervisningen av filosofie studerande vid

universitetet i avvaktan på en slutlig lösning av de organisatoriska och administrativa

frågor av stor räckvidd, som här kommer att aktualiseras.

Stadsfullmäktige i Göteborg åberopar som eget utlåtande ett yttrande av

stadskollegiet. I detta har hänvisats till yttranden i ämnet av, bl. a., fastighetsnämnden,

styrelsen för Göteborgs museum och styrelsen för botaniska trädgården.

Enligt stadskollegiet bör frågan om ett visst statligt stöd till Botaniska

trädgårdens forsknings- och undervisningsverksamhet nu aktualiseras.

Fastighetsnämnden har intet att erinra mot utredningens bedömningar och

riktlinjer.

Museistyrelsen uttalar sig för ett samarbete med universitetet i lämplig form.

Att en sådan samverkan kommer till stånd torde enligt styrelsen i första hand

ligga i universitetets intresse. Styrelsen förutsätter, att de kostnader, som kan

uppkomma för museet på grund av dess medverkan, skall bäras av universitetet.

Styrelsen förordar även, att härmed sammanhängande frågor utredes i särskild

ordning, varvid styrelsen utgår från, att även museet blir representerat i den

kommitté, som för detta syfte kan bli utsedd.

Styrelsen för Botaniska trädgården anser det riktigt, att de biologiska ämnena

finnes företrädda inom en filosofisk fakultet i Göteborg, och hänvisar till det

redan existerande samarbetet mellan staden och universitetet på detta område.

Styrelsen anser emellertid att ett samarbete i nuvarande former och under nu

rådande ekonomiska betingelser icke kan tänkas fortgå under någon nämnvärd

tid framåt.

SACO och TCO tillstyrker, att en fullständig matematisk-naturvetenskaplig

fakultet inrättas i Göteborg enligt de riktlinjer, som utredningen uppdragit. —

Sveriges förenade studentkårer hälsar med stor tillfredsställelse utredningens förslag

men understryker att undervisningen i matematik, fysik och kemi vid Göteborgs

universitet och Chalmers tekniska högskola på grund av utbildningens

olika målsättning måste meddelas separat för teknologer och för naturvetare.

I största möjliga utsträckning bör enligt SFS olika lärarkrafter utnyttjas för

undervisningen av de båda studentkategorierna. Beträffande förslaget om en

permanent organisation för de biologiska ämnena i Göteborg framhåller SFS,

att denna reform hör till de angelägnaste från såväl undervisnings- som forskningssynpunkt.

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Ifråga om de praktiska problem, som kan uppstå vid en samordning av universitetets

och den tekniska högskolans undervisning i gemensamma institutionslokaler,

anför CTH:s studentkår följande.

Då det bl. a. av ekonomiska skäl synes oundvikligt med en samordning mellan Göteborgs

universitet och ( 111. är det nödvändigt att minsta möjliga förfång uppstår för

båda parter. Vi utgår från att undervisningen i de berörda ämnena hålles åtskild. Det

torde stå klart att direkt samundervisning, utom i få undantagsfall, varken är möjlig

eller önskvärd beroende på bl. a. skillnaden i målsättning och kursomfang. Vid ett

maximalt utnyttjande av föreläsningssalar och laborationslokaler både för universitetsstuderande

och teknologer kommer säkerligen stora problem att uppstå inte minst av schemateknisk

art. Redan nu inträffar ju att laborationskurser måste placeras i terminernas

slut, i den viktiga förberedelseperioden före tentamina. En naturlig lösning synes vara

att de universitetsstuderande får smälta in i högskolans rytm. Därigenom skulle ju ej

CTH:s väl inarbetade organisation och nuvarande arbetsordning behöva rubbas.

CTH:s studentkår förordar slutligen, med instämmande av SFS, att planläggningsarbetet

fördelas på två kommittéer, av vilka den ena bör avse den

biologiska ämnesgruppen och den andra övriga naturvetenskapliga ämnen.

Reformerad kemistutbildning

Utredningens förslag om en reformerad kemistutbildning — grundat på en

framställning av Svenska nationalkommittén för kemi — mötes allmänt med

stor tillfredsställelse i remissyttrandena och tillstyrkes av, bland andra, matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Uppsala, uiatematisk-naturvetenskapliga

avdelningen vid Stockholms högskola, överstyrelsen för de tekniska högskolorna,

statens tekniska forskningsråd, Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges

förenade studentkårer och TCO. Universitetskanslern avstyrker att förslaget

genomföres som en fristående åtgärd.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund åberopar ett tidigare till

universitetskanslern den 17 november 1959 avgivet yttrande i ämnet, i vilket

fakulteten tillstyrkt nationalkommitténs förslag men i anslutning därtill uttalat

följande.

För att ge filosofie kandidat- och ämbetsexamina tillräcklig bredd föreslår fakulteten

dels att högst fyra betygsenheter i de kemiska ämnena får inräknas i de sex enheter,

som fordras för dessa examina, dels att det, i likhet med vad som nu är fallet i filosofisk

ämbetsexamen med två betyg i kemi, skall fordras betyg i ytterligare ett huvudämne.

Fakulteten ställer sig för sin del tveksam till nationalkommitténs uppgift att genomförandet

av det föreliggande förslaget icke skulle föranleda några extra kostnader för staten.

Dock skulle en tidsvinst på minst en termin genom förslaget kunna göras för licentiatexamens

avläggande.

Universitetskanslern anför, efter en redogörelse för fragans tidigare behandling,

i huvudsak följande.

Vårt nuvarande filosofiska examenssystem, vilket regleras i huvudsak av Kungl. Maj:ts

stadga den 25 september 1953 (nr 610) angående filosofiska examina, utgör i stort sett

en organisk enhet som växt fram i kontinuerlig växelverkan mellan samhällets olika behov

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Mciy.ts proposition nr 119 år 1960

och vetenskapens framsteg i skilda läroämnen. En av de grundtankar varpå examenssystemet

vilar är att de filosofiska preliminärexamina skall leda fram till sådana kunskaper

som kan erbjuda eu icke alltför smal bas för fortsatta vetenskapliga studier. Jag

vill i detta sammanhang särskilt peka på de bestämmelser i examensstadgan som garanterar

att en sådan bredd upprätthålles. Enligt 16 och 20 §§ erfordras sålunda alltid att

filosofisk ämbetsexamen respektive filosofie kandidatexamen omfattar minst två examensämnen.

av den för examens godkännande erforderliga betygssumman endast en studiekurs tillgodoräknas

för varje i examen ingående ämne.

Vid utfärdandet av 1953 års examensbestämmelser realiserades inom ramen för filosofie

kandidatexamen ett av 1945 års universitetsberedning framfört förslag om en ny filosofisk

examen, benämnd naturvetenskaplig specialexamen, såtillvida att en bestämmelse

infördes i stadgan som möjliggjorde medtagandet av fyra betygsenheter inom ett och

samma examensämne. Av förarbetena till den nya stadgan framgår, att ett särskilt betygssatt

4-betygsstadium vore mycket angeläget inom examensämnet kemi. Där förekom

nämligen en av industrien uppskattad utbildning på en nivå, motsvarande det tilltänkta

4-betygsstadiet, som annars icke kunde erhålla en adekvat betygssättning. (Se närmare

härom D. Hannerberg, Kungl. Maj:ts stadga angående filosofiska examina, Stockholm

1954.)

Den nya examensstadgan tillmötesgick även ett annat, särskilt inom näringslivet angeläget

önskemål, nämligen om en differentiering av studierna inom de filosofiska examensämnena.

Detta önskemål tillgodosågs främst genom möjligheterna att införa alternativa

studiekurser.

I fråga om studiekursernas utformning har filosofie kandidatexamen genom 1953 års

stadga fatt en elastisk karaktär. Jämte normalkurser (standardkurser), gemensamma för

filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen, må för den senare examen inrättas

alternativa kurser med särskild inriktning på viss del av ämnet samt special- och stödkurser,

omfattande del av ämnet. Studieplanerna skall prövas av kanslern och intagas i

studiehandboken med erforderliga föreskrifter om avsedd studiegång och beträffande

specialkurserna (stödkurserna) om eventuell obligatorisk samhörighet med visst huvudämne.

Härutöver må även erinras dels om möjligheterna att i fråga om filosofie kandidatexamen

införa halvbetygskurser, dels ock om att examensbevis i förekommande fall skPl|

angiva studiekursens särskilda art.

Enligt mitt bedömande synes det i och för sig vara en fullt framkomlig väg att inom

ramen för nu angivna examensbestämmelser i stort sett tillgodose de krav som framställts

från Svenska nationalkommittén för kemi om en differentiering av kemistutbildningen.

Vid såväl universiteten i Uppsala och Lund som Stockholms högskola har sålunda redan

införts 4-betygskurser i ämnet kemi. Såvitt jag kunnat bedöma har denna utbildning

redan — tvärtemot vissa uttalanden av universitetsutredningen —- omfattats med stort

intresse av de studerande. Efter ytterligare vunnen erfarenhet torde dylik utbildning

bli än mer efterfrågad.

Vidare har utbildningen i kemi vid de skilda lärosätena från och med 3-betygsstadiet

redan differentierats därhän, att den studerande kan välja mellan olika alternativ och på

så sätt inrikta sina studier mot en särskild specialisering inom ämnets ram.

Ehuru jag är fullt medveten om att starka skäl ligger till grund för föreliggande förslag

i fråga om kemiämnets uppdelning, är jag emellertid ej beredd att i förevarande sammanhang

taga slutlig ställning till alla de problem — av exempelvis examensteknisk och ekonomisk

art — som hänger samman med en sådan reform. Jag vill därvid särskilt peka

på de starkt divergerande uppfattningar, som i denna fråga kommit till uttryck ifrån

vissa av de akademiska remissinstansernas sida. Då jag ej kunnat skönja en enhällig

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

opinion gentemot de olika detaljerade förslagen, synes det mig nödvändigt att hela spörsmålet

om en uppdelning av kemiämnet göres till föremål för en särskild utredning.

Jag finner sålunda, med stöd av vad ovan anförts, att en uppdelning av kemiämnet

icke kan ske fristående från en mera allmän översyn av vårt examenssystem. Jag avstyrker

därför, i varje fall för närvarande, ifrågavarande förslag om en sådan uppdelning

och förordar i stället dels att åt den föreslagna sakkunnigkommittén för utarbetande av

en differentierad studiegång för de studerande vid de humanistiska fakulteterna uppdrages

även att utreda motsvarande differentieringsproblem vid de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna, dels ock att en allmän översyn och stadgerevision verkställes av vårt

filosofiska examenssystem.

Statens råd för atomforskning, som inte gått närmare in på frågan om kemistutbildningen,

förordar, att en utredning i liknande syfte görs beträffande vissa

andra ämnen, varvid från rådets synpunkt främst fysiken bör komma i blickpunkten.

Sådana områden som kärnfysik, atomspektroskopi, fasta tillståndets

fysik, elektronik, radiofysik och geofysik synes enligt rådet mogna för utbrytning

ur moderämnet på samma sätt som sedan länge skett med matematisk

fysik, meteorologi och de tekniska discipliner som härstammar från fysiken.

Samma behov föreligger enligt rådet också inom andra ämnen.

Liknande synpunkter framföres av statens naturvetenskapliga forskningsråd,

som framhåller, att en separat utredning ej bör förhindra, att universitetsutredningens

förslag beträffande uppdelningen av ämnet kemi redan nu genomföres.

SACO förordar en ytterligare överarbetning av förevarande frågor inom en

särskild utredning rörande differentieringen av naturvetarutbildningen. Organisationen

anför i detta sammanhang följande.

På grundval av de resultat en dylik överarbetning kan ge bör utarbetas alternativa

kursplaner och införas nya lämpliga examensämnen. Som exempel på dylika tänkbara

åtgärder kan nämnas en komplettering av tvåbetygskursen i matematik med användning

och programmering av datamaskiner samt en reformering av kemistutbildningen i den av

utredningen föreslagna riktningen. Lämpliga ämneskombinationer bör utarbetas för olika

yrkesriktningar, såsom läkemedelskemist, meteorolog och operationsanalytiker. Det bör

påpekas, att en yrkesinriktad utbildning av detta slag förekommer vid Stockholms högskola

i utbildningen av försäkringsmatematiker.

En reformerad naturvetarutbildning torde inte böra ta sikte på en med fackhögskolorna

konkurrerande examensform, d. v. s. utbildningen bör inte splittras på en mängd

småämnen utan, som för närvarande, vara koncentrerad till ett fåtal ämnen. Härigenom

kommer den naturvetenskapliga utbildningen att tillgodose andra behov än fackhögskoleutbildningen.

I

I särskilda skrivelser har dels matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i

Uppsala, dels ock vissa lärare vid Stockholms högskola ställt sig frågande inför

kanslerns uttalande, att det skulle råda divergerande meningar bland de akademiska

remissinstanserna rörande förslaget till reform av kemistutbildningen.

Nämnda fakultet har därvid framhållit, att landets samtliga akademiska lärare

i kemi stött nationalkommitténs förslag samt att remissvaren från de tre matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna biträtt differentieringsförslaget, varför

s. 252 Kontrollera mot PDF

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

opinionen förefaller fakulteten vara sällsynt enhällig till förmån för föreliggande

förslag.

Kanslern har härefter i särskild skrivelse anfört i huvudsak följande.

I detta avseende vill jag här framhålla, att matematisk-naturvetenskapliga fakulteten

i Lund i skrivelse till mig av den 17 november 1959 — vilken som bilaga fogats till

fakultetens yttrande över utredningens betänkande — i väsentliga punkter uttryckt en

uppfattning, som skiljer sig från motsvarande fakulteters i Uppsala och Stockholm.

Lundafakulteten föreslår sålunda, i direkt motsats till de båda övriga fakulteterna, att

högst fyra betygsenheter i de kemiska ämnena skulle få inräknas i de sex enheter, som

fordras för en filosofie kandidatexamen.

Innan enighet uppnåtts på denna enligt mitt förmenande viktiga punkt, saknas förutsättning

för ett genomförande av förslaget. Vidare må framhållas, att frågan om på vilken

grund licentiatutbildningen i kemi skall bygga är otillfredsställande utredd. Detsamma

gäller spörsmålet om vilka betygsgrader det odifferentierade kemiämnet avses

skola omfatta.

Lundafakulteten uttalar vidare, att den ställer sig tveksam till nationalkommitténs

uppgift att förslagets genomförande icke skulle föranleda några extra kostnader för staten.

Uppsalafakulteten synes däremot helt godtaga nationalkommitténs uppgift, oaktat

fakulteten förklarat sig övertygad om att kostnadsökningar blir nödvändiga »i samband

med oundvikliga krav på differentiering och specialisering av skilda ämnen». För min del

ansluter jag mig pa denna punkt till Lundafakulteten, och anser vidare utredning av

kostnadsfrågan erforderlig, innan förslaget genomföres.

I underdånig skrivelse av den 8 mars 1960 har matematisk-naturvetenskapliga fakulteten

i Uppsala riktat kritik mot mina uttalanden i den här behandlade frågan. Så vitt

av skrivelsen framgår, har vid densammas avfattande Lundafakultetens ovan åberopade

skrivelse av den 17 november 1959 ej varit bekant för fakulteten. Kritiken torde genom

vad som här anförts vara tillräckligt bemött.

Av delning sf öre ståndarna vid institutionen för kemi jämte andra lärare i kemi

vid universitetet i Lund har i särskild skrift anfört följande.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund har tillstyrkt en delning av kemin

enligt nationalkommitténs förslag. Enligt vad vi inhämtat har förslaget tillstyrkts även

av motsvarande akademiska instanser i Uppsala och Stockholm. Några divergerande

uppfattningar ifråga om uppdelningen synes oss alltså icke föreligga. De små differenser,

som kommer till synes i de olika akademiska instansernas remissutlåtanden, är enligt

vår mening icke av sådan art, att de motiverar ett uppskjutande av ärendets behandling

till en obestämd framtid. Med hänsyn till uppgörande av studie- och organisationsplaner

och till planerade nybyggnader är det ytterst angeläget, att beslut om kemins delning

fattas utan dröjsmål.

Beträffande delningsförslaget vill vi vidare understryka, att detta enhälligt antogs av

den ämneskonferens i kemi, som den 2 april 1957 anordnades av kanslersämbetet och

nationalkommittén gemensamt. Efter nämnda konferens föreligger alltså endast ett förslag

till delning av kemin, och uppslutningen kring förslaget förefaller oss vara verkligt

enhällig. — Det bör i detta sammanhang framhållas, att bland nationalkommitténs ledamöter

även finns representanter för näringslivet, varför det synes oss att alla parter, som

kan ha ett speciellt intresse av kemiundervisningen vid universiteten, har beretts möjligheter

att ta del av ärendet. Sett mot denna bakgrund förefaller det inte troligt, att

något skulle vinnas på en ytterligare utredning sammankopplad med liknande utredningar

för humanistiska ämnen.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

253

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater

samt vissa examensfrågor

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater

I fråga om den föreslagna civilingenjörsutbildningen för filosofie kandidater

vid universitetet i Uppsala råder delade meningar hos remissinstanserna.

En klart positiv inställning till utredningens förslag redovisas av, bland andra,

följande remissinstanser, nämligen matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i

Uppsala och motsvarande avdelning vid Stockholms högskola, av delning sråden

för teknisk fysik och för elektroteknik vid KTH, statens råd för atomforskning,

Vetenskapsakademien, arbetsmarknadsstyrelsen, Statstjänstemannens riksförbund,

TCO samt Skånes handelskammare.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd hälsar med glädje en utveckling,

som tenderar att avlägsna eller reducera den till stor del historiskt betingade

skillnaden mellan tekniska högskolor och matematisk-naturvetenskapliga fakulteter

och tillstyrker därför det föreliggande förslaget. Också Jemkontoret rekommenderar

varmt den föreslagna utbildningen, under hänvisning till dess möjligheter

att gynna ett fruktbringande samarbete mellan den naturvetenskapliga

och den mera tekniskt orienterade utbildningen och forskningen. Av liknande

skäl ansluter sig Sveriges förenade studentkårer till förslaget.

Svenska teknologföreningen ställer sig något betänksam till förslaget men vill

ej helt avvisa tanken att en sådan utbildning kan komma till stånd på försök

och i begränsad omfattning i ämnet teknisk fysik.

Även filosofiska fakulteten i Göteborg och statens tekniska forskningsråd,

som tillstyrker utredningsförslaget i förevarande del, uttalar att denna utbildning

bör komma till stånd såsom ett försök.

SACO har i princip ingen erinran mot att förslaget genomföres. Enligt organisationen

förefaller det emellertid tveksamt om förslaget är mer angeläget än

andra reformbehov rörande den naturvetenskapliga utbildningen. SACO understryker,

att intagningen till denna utbildningsform tills vidare måste vara

begränsad.

Bland de remissinstanser som ställer sig kritiska till förslaget märkes lärarkollegiet

vid CTH, enligt vars uppfattning förslaget innebär ett klart avsteg från

principen om en spärr till civilingenjörsutbildningen. Lärarkollegiet anför härom

följande.

Vid båda tekniska högskolorna, särskilt vid CTH och givetvis vid Lundahögskolan,

skulle förmodligen mycket snart resas krav på genvägar till högre teknisk utbildning,

vilka skulle visa sig svåra att tillbakavisa alldeles särskilt efter genomförandet av utredningens

förslag beträffande filosofiska examina vid de tekniska högskolorna. Vid sidan

av de ordinarie studerandena, vilka klarat sig genom den trånga entrédörren och vilka

är underkastade gällande bestämmelser om flyttning, praktik etc., skulle det finnas en

stor kategori studerande, kanske större än antalet ordinarie studerande, vilka utan andra

förutsättningar än en formell behörighet — studentexamen eller motsvarande — skulle

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ha chans att botanisera sig fram till en civilingenjörsexamen. Härmed är inte sagt att

frågan löses genom att uppsalalinjen förses med spärr eller att den ej alls kommer till stånd.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser visserligen att det i och för

sig kan vara av värde att möjlighet beredes även studerande vid de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna att förvärva teknisk utbildning men är

icke beredd att närmare gå in på en prövning av den föreslagna nya utbildningsformen

vid universitetet i Uppsala.

Universitetskanslern är icke beredd tillstyrka förslaget.

I en efter remisstidens utgång inkommen skrivelse har kanslern såsom stöd

för sin ståndpunkt anfört bl. a. följande.

I likhet med flertalet akademiska remissmyndigheter är jag visserligen av den uppfattningen,

att allt samarbete på forskningsplanet mellan institutioner, tillhörande olika fakulteter

eller högskolor, bör med alla till buds stående medel stimuleras och främjas. För

min del är jag starkt intresserad av att medverka till ändamålsenliga åtgärder i detta syfte.

Något helt annat är emellertid att överflytta grundutbildning och grundläggande examina

från ett lärosäte, till vilket denna utbildning traditionsenligt varit knuten, till en fakultet

eller högskola, som meddelar utbildning med annan målsättning. Mot en sådan överflyttning

har starka principiella betänkligheter framförts, till vilka jag obetingat ansluter mig.

Jag har därför bestämt avstyrkt utredningens förslag rörande meddelande av generella

bestämmelser angående möjlighet att avlägga filosofiska examina vid teknisk högskola

eller omvänt. En konsekvens av min uppfattning i denna fråga är, att jag icke heller

kunnat tillstyrka förslaget om civilingenjörsutbildning i Uppsala.

Jag vill ytterligare anföra följande. Den föreslagna utbildningen i Uppsala skulle närmast

motsvara utbildningen vid avdelningen för teknisk fysik vid teknisk högskola. Utredningen

rekommenderar däremot för samma tidsavsnitt en ökning av avdelningens intagning

från 50 till 105, således väsentligt mer än industriförbundet föreslagit. Även om

utredningen enligt min mening anfört vägande skäl för en starkare ökning än den av

industriförbundet föreslagna, tyder dock en jämförelse mellan de anförda siffrorna på att

ett införande av civilingenjörsutbildning av detta slag vid universiteten knappast kan

anses höra till de i dagens läge mest brådskande reformerna, så mycket mer som överstyrelsen

för de tekniska högskolorna i sitt utlåtande över utredningens betänkande föreslagit

en ytterligare ökning med årligen 15 studerande av de tekniska högskolornas intagning

till här ifrågavarande fackavdelning.

I åtskilliga remissyttranden har kritik riktats mot den av utredningen föreslagna

titeln för den som genomgått här berörda utbildning, nämligen filosofie

kandidat och civilingenjör.

Sålunda finner lärarkollegiet vid KTH och matematisk-naturvetenskapliga

avdelningen vid Stockholms högskola denna dubbla titel olämplig på grund av

dess längd och därför att den enligt dessa remissinstanser synes i viss mån vilseledande.

Denna synpunkt delas av statens tekniska forskningsråd, vilket såsom

ett tänkbart alternativ anger titeln filosofie och teknologie kandidat, medan

av delning srådet för teknisk fysik vid KTH föreslår benämningen teknologie

magister. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna uttalar, att därest den föreslagna

utbildningen skulle komma till stånd, överstyrelsen ej kan tillstyrka examenstiteln

civilingenjör. Denna titel bör, enligt överstyrelsens mening, så länge

ifragakommande avdelningar vid de tekniska högskolorna är spärrade, vara

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

förbehållen den som avlagt examen vid sådan högskola. Av delning »rådet för

maskinteknik vid KTH anser, att civilingenjörstiteln av hävd anknyter till en

utbildning på bred ingenjörsteknisk bas.

Sveriges mekanförbund yttrar i titelfrågan bl. a. följande.

Förbundet anser, att universitetsingenjören bör ges en betydligt mer omfattande utbildning

i tekniska ämnen än vad utredningen föreslagit. Uppsala universitet bör sålunda

utbilda tekniska fysiker med möjligast goda anpassning till näringslivets och högskoleutbildningens

behov. Därför bör också fordras en grundlig praktikutbildning under fil.

kand.-studiema i enlighet med den som krävs för en civilingenjör. Endast om utbildningen

på detta sätt görs ingenjörsmässig, anser förbundet att titeln civilingenjör skall få användas.

Svenska teknologföreningen framhåller, att en förutsättning för att den föreslagna

utbildningen skall berättiga till titeln civilingenjör bör vara, att samma

fordringar på industriell praktik, som gäller vid de tekniska högskolorna, uppställes,

och att kursplanerna underställes avdelningsrådet för teknisk fysik vid

tekniska högskolan i Stockholm, samt att utbildningen står under överstyrelsens

för de tekniska högskolorna överinseende.

Sveriges kemiska industrikontor berör frågan om en motsvarande utbildning

av kemister och anför därvid följande.

Kemikontoret har med stort intresse tagit del av förslaget till utbildning av tekniska

fysiker genom en form av ingenjörsutbildning vid den fysiska institutionen i Uppsala. En

motsvarande utbildning av tekniska kemister vid ett eller flera universitet framstår som

en angelägen uppgift. Enligt Kemikontorets åsikt bör utbildningen bygga på den ovan

nämnda differentierade kemistutbildningen och utformas som en teknisk påbyggnad efter

specialstudiema i något av de fem särskilda kemiämnena.

Vissa examensfrågor

Någon utförligare redovisning för remissinstansernas uttalanden i fråga om

vad utredningen föreslagit beträffande möjligheterna att förvärva filosofiska

examina vid de tekniska högskolorna samt teknisk licentiatexamen och teknisk

doktorsgrad vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet torde ej behöva lämnas

i förevarande sammanhang. Helt allmänt kan konstateras, att flertalet remissinstanser,

som berört utredningens ifrågavarande förslag ställer sig positiva till

dessa, i synnerhet vad beträffar de högre examina. Utredningens förslag hälsas

sålunda med tillfredsställelse av lärarkollegiet vid KTH samt av statens tekniska

forskningsråd, som anser, att förslaget vad beträffar filosofiska examina vid de

tekniska högskolorna synes vara ägnat att främja forskningen. Utredningens

förslag betraktas också som en naturlig konsekvens av den intimare anknytning

mellan de tekniska och naturvetenskapliga utbildnings- och forskningsområdena,

som utredningen föreslår. Synpunkter av denna innebörd redovisas i yttranden

av TCO, matematisk-naturvetenskaplig a fakulteten i Lund, avdelningsrådet för

teknisk fysik vid KTII, statens naturvetenskapliga forskningsråd och Ingeniörsvetenskapsakademien.

Vissa remissinstanser ställer sig mer eller mindre avvisande till utredningens

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts •proposition nr 119 år 1960

förslag i vad avser möjlighet att avlägga filosofisk grundexamen vid teknisk högskola.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna och Svenska teknologföreningen

finner behov ej föreligga av en dylik examinationsrätt. Statens naturvetenskapliga

forskningsråd är likaså tveksamt i denna del. Matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Lund anser, att frågan om ändringar i gällande bestämmelser

för grundexamina måste ytterligare övervägas.

Sveriges förenade studentkårer har ingenting att invända mot vad utredningen

föreslagit men anser, att en separat fackmannautredning bör få behandla

frågorna från organisatorisk synpunkt.

Större akademiska konsistoriet i Göteborg intar en tveksam hållning till utredningens

förslag och efterlyser en närmare redovisning av de sakliga skäl som

måste förutsättas ligga till grund därför.

Direkt avvisande till utredningens förslag ställer sig kanslern, filosofiska

fakulteten i Göteborg och matematisk-naturveten skaplig a avdelningen vid

Stockholms högskola, vilka visserligen i princip delar utredningens uppfattning

om värdet av intima kontakter mellan teknisk och naturvetenskaplig utbildning

och forskning men icke anser det önskvärt att ändra nuvarande examensordning,

framför allt icke vad avser de filosofiska grundexamina. Göteborgsfakulteten

påpekar, att den studieordning för den grundläggande utbildningen

och den ordning för examinas avläggande, som genom praxis vuxit fram inom

varje fakultet och fackhögskola representerar ett värde, som icke bör tillspillogivas.

Det utmärkta samarbete, som fakulteten under några år haft med CTH

har givit erfarenheter, som klart visat svårigheterna att samordna den grundläggande

utbildningen för filosofie och teknologie studerande, vilkas olika studiemål

kräver olika studieplaner. Fakulteten framhåller även, att förslagen icke

motsvarar något praktiskt behov, då det för närvarande finns möjlighet att

avlägga filosofiska examina på de orter, där det finns teknisk högskola. Ehuru

fakulteten sålunda ställer sig avvisande till förslagen om fullständig integration

av examina, har den ingenting att invända mot utan vill tvärtom livligt förorda,

att ökade möjligheter beredes till partiell integration.

Slutligen kan i detta sammanhang nämnas, att lärarkollegierna vid KTH och

CTH tillstyrker, att teknisk licentiatexamen skall kunna avläggas i endast ett

ämne.

Nya utbildningsformer vid de tekniska gymnasierna

Allmänt

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att den föreslagna kraftiga utbyggnaden

av de tekniska läroverken och i viss mån även av de tekniska

skolorna (instituten) medför ett ökat behov av civilingenjörer som lärare. Så är

t. ex. civilingenjörer från avdelning för teknisk fysik enligt överstyrelsens mening

synnerligen lämpliga för den undervisning, som skall bedrivas i ämnen som

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

fysik, elektronik och eventuellt även matematik. En förutsättning för att den

planerade utbyggnaden av de tekniska läroverken skall kunna komma till

stånd är — framhåller överstyrelsen — att utredningens rekommendationer

rörande utbildningskapaciteten ifråga om civilingenjörer realiseras. Särskilt

angeläget är att utexaminationen från avdelningen för teknisk fysik utökas på

sätt utredningen föreslår. De av näringslivets företrädare gjorda beräkningarna

synes ej ha tagit hänsyn till de tekniska undervisningsanstalternas lärarbehov.

Beträffande utredningens förslag rörande utbildningsformerna vid de tekniska

gymnasierna uttalar TCO, att det från flera synpunkter måste anses

önskvärt, att ungdomar med studentexamen i större utsträckning i framtiden

söker sig till de tekniska gymnasierna. Ett ökat antal studenter från de allmänbildande

gymnasierna skulle därigenom enligt TCO:s mening ges en värdefull

yrkesutbildning samtidigt som näringslivet tillföres läroverksingenjörer med

en bredare allmänbildning än de tekniska gymnasierna på grund av sin ämnesträngsel

kan meddela.

Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen understryker i

sitt gemensamma yttrande behovet av en utbyggnad av de tekniska gymnasierna.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd framhåller, att ett flertal av naturvetenskapens

discipliner numera utnyttjar en mycket avancerad instrumentell

teknik, ofta i form av mycket stora och dyra maskiner, vilka för sin skötsel

kräver skicklig och på speciellt sätt utbildad expertis. Läroverksingenjörerna

spelar enligt rådets mening en allt större roll för den vetenskapliga forskningen.

Även statens råd för atomforskning finner, att läroverksingenjörerna visat sig

synnerligen användbara som kvalificerade medarbetare inom forskningsverksamheten.

Studentlinjer vid de tekniska gymnasierna

Remissinstanserna ställer sig genomgående mycket positiva till särskilda

studentlinjer vid de tekniska gymnasierna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker livligt, att sådana linjer inrättas

vid de tekniska gymnasierna. Överstyrelsen anför bl. a. följande.

För närvarande gäller den ordningen, att studenter endast i man av utrymme antages

i klasserna I och II. År 1959 utgjorde det antal studenter, som intogs till tekniska gymnasier,

ungefär 50 varav häliten intogs vid tekniska läroverket i Stockholm. Enligt de vid

dessa läroverk föreliggande erfarenheterna är studenternas studieresultat ungefär likvärdiga

med de övriga elevernas. Överstyrelsen har infordrat yttrande från de tekniska

läroverken angående bl. a. det här framförda förslaget. Det stora flertalet av de tekniska

läroverken har ansett, att särskilda studentlinjer bör införas, bl. a. därför, att studenter

för närvarande inte i tillräckligt stor utsträckning kan beredas plats i klass II.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det angeläget, att förslaget realiseras snarast

möjligt. Med ledning av sin erfarenhet från yrkesvägledningen pa gymnasierna

vitsordar styrelsen, att det bland studenterna synes finnas intresse för cn kor
17

— liihang till riksdagens protokoll 1900. 1 samt Nr 119

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

tare teknisk utbildning än den, som de tekniska högskolorna erbjuder. Styrelsen

papekar, att ej sa fa studenter, inriktade åt tekniska arbetsområden, icke uppnår

tillräckligt höga studentbetyg för inträde vid teknisk högskola. Vissa studenter

tvekar kanske enligt styrelsens mening av ekonomiska skäl inför den

långa studietiden vid de tekniska högskolorna.

Statskontoret ställer sig tveksamt till förslaget, vilket ämbetsverket anser

innebära tillskapande av en mindre lämplig mellanform, som i viss mån strider

mot grundtankarna i den beslutade utbyggnaden av de tekniska läroverken.

De reservationer, som framkommit mot utredningens förslag, hänför sig

främst till frågan om studietidens längd.

Från skilda håll har påtalats, att studietiden tilltagits alltför snävt. Sålunda

anser lärarkollegiet vid KTH, att en studiegång om fyra terminer är ett absolut

minimum för ernående av acceptabla resultat. Enligt kollegiet är det av visst

intresse i sammanhanget att konstatera, att man efter omfattande utredningar i

Danmark för några år sedan ansåg det nödvändigt att inrätta en treårig

utbildning för studenter, som därigenom skulle nå fram till graden »akademiingenjör».

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser likaledes, att en utbildning om totalt

tre terminer ej kan ge önskat resultat, vilket förhållande enligt överstyrelsen

främst beror på att studiegången blir felaktig. Den av rektor Lunell på utredningens

uppdrag skisserade studieplanen innebär nämligen, framhåller överstyrelsen,

att grundläggande ämnen och tillämpningsämnen skulle komma att

läsas samtidigt, icke — som fallet bör vara — efter varandra. Överstyrelsen

anser vidare, att en studietid om endast en termin före klass III även för studenter

innebär en alldeles för sammanpressad inlärningsgång.

Överstyrelsen redovisar i en promemoria, fogad till utlåtandet, sina närmare

synpunkter på timplaneförslaget.

Granskar man förslaget närmare, finner man, att rektor Lunell varit alltför optimistisk

i sin kalkyl, han överskattar nämligen studenternas förkunskaper i matematik, fysik och

mekanik samt underskattar det tekniska gymnasiets kurser i dessa tre ämnen i klass II.

Huvuddelen av studenternas förkunskaper i dessa ämnen faller emellertid inom det tekniska

gymnasiets klass I, medan deras förkunskaper täcker endast en del av dessa ämneskurser

i klass II.

Enligt SFS kan tillfredsställande resultat ej erhållas på en studentlinje med

mindre än fyra terminers studier efter studentexamen på realgymnasiet. Det

synes enligt organisationens mening vara nödvändigt med ytterligare utredning

beträffande de nya utbildningsformerna, även om det är önskvärt att försöksverksamhet

påbörjas snarast möjligt.

TCO anser, att studietidens längd bör bli föremål för närmare prövning, varvid

man synes kunna utgå från att de särskilda studentlinjerna bör kunna rekrytera

studenter med bättre förkunskaper och studieförutsättningar än de studenter,

som hittills sökt sig till de tekniska gymnasierna.

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Högerns ung doms förbund ifrågasätter om icke en tvaarig utbildning vore mer

ändamålsenlig. Försöksverksamhet med såväl tre- som fyraterminerslinjer bör

enligt förbundets mening snarast komma till stånd.

Tveksamhet angående möjligheten att klara den föreslagna utbildningen pa

tre terminer uttalar också Skånes handelskammare, som dock finner, att treterminerslinjen

bör prövas.

Frågan om den föreslagna försöksverksamheten vid ett antal tekniska gymnasier

har rönt stort intresse under remissbehandlingen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anför bl. a. följande.

Hur studenterna skall inordnas i undervisningen måste bli beroende på i vilket antal

de kommer att söka sig till de tekniska gymnasierna. Det torde bli nödvändigt, i varje

fall till att börja med, att inrätta studentlinjer blott vid vissa tekniska gymnasier. Denna

fråga bör bli föremål för senare överväganden. Så torde även bli fallet med frågan om

särskilda studentavdelningar i klass III. Överstyrelsen vill rent allmänt uttala, att formen

av denna utbildning i början bör få karaktär av försöksverksamhet i avvaktan på närmare

erfarenheter rörande studieresultaten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller i sammanhanget, att vissa större

industriföretag i Jönköpingsorten hösten 1959 igångsatt fyraåriga högskolekurser

för anställda vid företagen. Med hänsyn härtill och till det mycket rikt

differentierade näringslivet i länet tillstyrker länsstyrelsen livligt, att försöksverksamhet

kommer till stånd vid högre tekniska läroverket i Jönköping.

Utöver den i betänkandet föreslagna försöksverksamheten har intresse anmälts

för försöksverksamhet även i Malmö och Luleå.

Skånes handelskammare och Skånska ingenjör sklubb en anser sålunda, att

Malmö lämpar sig väl för försöksverksamhet, emedan viss erfarenhet av intagning

av studenter vid högre tekniska läroverket där redan finnes. Studietiden

för studenterna, vilka börjat undervisningen direkt i klass II, har omfattat fyra

terminer.

Försöksverksamhet vid högre tekniska läroverket i Luleå förordas av Norrlands

förbundet och Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen. Som

skäl anföres de speciella förhallanden, som rader i Norrbotten, samt läroverkets

storlek och betydelse för den starkt ökade industriella utvecklingen i länet. I

I fråga om inträdesfordringarna för studenter från allmän linje och kraven pa

praktik anför överstyrelsen för yrkesutbildning följande synpunkter.

Överstyrelsen har intet att erinra mot utredningens förslag, att studenter även från

allmän linje efter komplettering vinner inträde på studentlinje. Eventuellt bör dessa

studenter genomgå inträdesprövning i matematik.

Överstyrelsen anser, att kraven på praktik för studenter bör vara desamma som för

andra elever vid tekniskt gymnasium. Två månaders praktik bör alltså erfordras för

inträde och sex månader för flyttning till tredje klass. Överstyrelsen vill tillägga, att den

redan för närvarande har möjligheter att i de fall, du särskilda skäl föreligger, medge

avkortning av praktik tiden. Någon anledning att begagna ett vidgat dispensförfarande

i detta fall föreligger dock cj.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Frågan om korrespondensinstitutens uppgifter i fråga om ingenjörsutbildningen

bör prövas, framhåller Skånes handelskammare, och pekar på den verksamhet

i detta avseende, som sedan åtskilliga år bedrivits vid Hermods korrespondensinstitut

i Malmö.

Sveriges mekanförbund framför ett förslag om tekniska parallellavdelningar

vid de allmänna gymnasierna på platser, där tillräckligt underlag saknas för

ett fullständigt tekniskt gymnasium.

Länsstyrelsen i Västemorrlands län ifrågasätter, huruvida man bör inskränka

sig till enbart teknisk utbildning vid studentlinjerna. Länsstyrelsen ansluter sig

till ett av industrien inom länet framfört förslag om en ny utbildningsform, innebärande

en lärokurs om fyra ä fem terminer i tekniska och merkantila läroämnen

för studenter från huvudsakligen reallinjen. Utbildningen skulle förläggas

förslagsvis till några av de högre tekniska läroverken. Enligt länsstyrelsen

vore Härnösand en lämplig förläggningsort. Avsikten skulle vara att ge de ökade

studentkullarna en ytterligare studiemöjlighet och samtidigt tillgodose industriens

behov av ingenjörer för försäljning och teknisk kundservice.

Vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens grund

Remissinstanserna visar i allmänhet ett positivt intresse för den ifrågasatta

vidareutbildningen. En reserverad hållning intages av arbetsmarknadsstyrelsen,

som anser att universitetsutredningens förslag i detta hänseende är mindre angeläget

än utbyggnaden av den tekniska gymnasieorganisationen som sådan. Styrelsen

anför härom följande.

Styrelsen vill erinra om att för närvarande organiseras vid de tekniska läroverken särskilda

vidareutbildningskurser om cirka en termins längd med specialiserad inriktning.

Främst beroende på företagens svårigheter att undvara sina ingenjörer under kurstiden

har kurserna i viss utsträckning fått organiseras som deltidskurser. Det förefaller troligt,

att de nu föreslagna betydligt längre kurserna i huvudsak skulle komma att rekrytera

nyutexaminerade läroverksingenjörer. Kurserna skulle därvid icke få den avsedda karaktären

av fortbildning för ingenjörer, som i sin yrkesverksamhet funnit behov därav, och

kursformen skulle närmast innebära, att man skapade den nya ingenjörskategori på mellannivå,

som utredningen ej funnit motiverad.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser organiserandet av vidareutbildning

för läroverksingenjörerna — liksom även de särskilda studentlinjerna

— vara ett synnerligen värdefullt komplement till utbyggnaden av den högre

tekniska undervisningen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning instämmer i vad utredningen anfört om det

behov av och intresse för ifrågavarande utbildning, som finnes hos såväl näringslivet

som ingenjörerna. Detta behov är enligt överstyrelsen omfattande,

och kurskapaciteten måste ökas kraftigt. Överstyrelsen anför härom följande.

Universitetsutredningen har understrukit behovet av utbildning och funnit att utbildning

är en förutsättning för att nationen skall kunna hävda sig i konkurrensen med andra

länder. I enlighet härmed måste forskningens rön snabbt kunna tillämpas på ett praktiskt

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

sätt. Näringslivets tekniker måste således beredas tillfälle att komplettera sitt kunnande.

Enligt utredningen beräknas antalet läroverksingcnjörer — med examen avlagd 1955 eller

tidigare — år 1975 uppgå till 14 300. De har vid denna tid en minst 20 år gammal

examen. Motsvarande antal institutsingenjörer kommer då troligen att vara minst lika

stort. Eftersom nämnda ingenjörers utbildning alltså ligger långt tillbaka i tiden måste

tekniken i hög grad ha ändrats sedan deras examen avlades. Detta förhållande skapar ett

stort behov av vidareutbildning av dessa ingenjörer. Kommer en dylik till stånd borde

den inverka positivt på näringslivets rationalisering och effektivisering. Om man räknar

med att en så liten del som en tredjedel av de nämnda ingenjörsgrupperna under tiden

1965—75 bör genomgå minst en fortbildningskurs, skulle kursernas intagningskapacitet

behöva uppgå till cirka 950 deltagare per år. Att observera är, att ett behov av vidareutbildning

även föreligger för ingenjörer, som avlagt examen efter 1955. Dessa har ej

medtagits i beräkningen. Som jämförelse kan nämnas, att överstyrelsens tekniska fortbildningskurser

och särskilda påbyggnadskurser läsåret 1959/60 omfattar cirka 200 ingenjörer.

I fråga om målet för vidareutbildningen konstaterar överstyrelsen vidare, att

utredningen icke skilj t på två sinsemellan mycket olikartade kurstyper. Härom

anför överstyrelsen bl. a.:

Vidareutbildning kan anordnas med två skilda målsättningar. För det första måste det

finnas en vidareutbildning för redan yrkesverksamma ingenjörer, vilken bör anpassas till

deras arbetsuppgifter. För det andra föreligger behov av en fördjupad utbildning i direkt

anslutning till ingenjörsexamen. En dylik utbildning måste bli mera allmänt lagd och bör

ej specialiseras på samma sätt som det första slaget av kurser. — Ett nära samarbete

med näringslivet är mycket betydelsefullt. Överstyrelsen finner förslaget, att i kurstiden

perioder av praktiskt arbete skall inläggas, vara väl funnet. — Samarbetet med näringslivet

kan emellertid ingalunda bli begränsat endast till att avse kursernas innehåll. Det

är ett viktigt och svårt problem att kunna erhålla kvalificerade lärare i tillräcklig omfattning.

Dylika finns utan tvekan inom näringslivet. Det är emellertid förklarligt om

företag, vilket tyvärr ofta inträffar, icke anser sig kunna undvara hos dem anställda tekniker

i den omfattning, som skulle vara önskvärd för undervisningen på dessa kurser.

Det är till följd härav uppenbart, att man för att tillgodose lärarbehovet blir hänvisad

till de tekniska läroverkens egna lärare och lärare vid universitet och högskolor. Detta

förhållande måste beaktas då det gäller att utvälja de läroverk till vilka förevarande kurser

skall förläggas. Det gäller härvid att välja orter där lärarbehovet kan bli tillgodosett.

Vilka orter som bör ifrågakomma torde få bedömas senare.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd tillstyrker livligt, att den föreslagna

vidareutbildningen göres till föremål för en mera vittomfattande granskning.

Inom ramen för en sådan avancerad utbildning bör förläggas ett tillräckligt

mått av allmänbildande ämnen, framför allt inom grupperna biologi, historia

och språk.

Möjligheten för läroverksingenjörerna att studera andra ämnen än fackämnen

beröres även av av delning srådet för elektroteknik vid tekniska högskolan i

Stockholm — som anser, att fortbildningskurserna bör utvidgas att taga sikte

på driftuppgifter och tekniskt-merkanlila uppgifter — och av Jemkontoret,

som framhåller, att »kompletteringsutbildning» i t. ex. ekonomiska och merkantila

ämnen borde kunna frambringa ingenjörer lämpade för försäljning, kalkylering,

offertgivning in. m. Försöksverksamhet bör snarast igångsättas, anser

kontoret.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Statstjänstemännens riksförbund hälsar förslaget om vidareutbildning med

tillfredsställelse och framhåller, att den bör omfatta högst fyra terminer. Förbundet

understryker vidare vikten av att de tekniska läroanstalternas kursplaner

blir föremål för en kontinuerlig översyn, så att en ständig anpassning sker till

arbetsmarknadens behov av specialister på skilda tekniska fackområden.

SACO ifrågasätter om vidareutbildningen bör påbörjas på så många orter,

som föreslagits, med hänsyn till dess karaktär av försöksverksamhet.

TCO vill ej binda sig för ett definitivt ställningstagande för närvarande, emedan

utredningens förslag är så skissartat. Organisationen föreslår i stället, att

en särskild utredning tillsättes med uppgift att närmare utforma förslaget. Uppdraget

bör omfatta jämväl övriga erforderliga former av vidareutbildning av

ingenjörer. Det synes organisationen tveklöst, att behovet av vidareutbildning

under de närmaste decennierna kommer att bli av sådan storleksordning, att en

total översyn över lämpliga vidareutbildningsformer är av behovet påkallad.

Den ifrågasatta vidareutbildningen för läroverksingenjörer bör emellertid få

prioritet och bli föremål för en dellösning.

Slutligen kan nämnas, att överstyrelsen för yrkesutbildning tagit upp två

enligt överstyrelsen väsentliga frågor. Den ena avser nödvändigheten att rationalisera

den tekniska undervisningen, den andra gymnasieingenjörernas studier

vid teknisk högskola. I sistnämnda hänseende ifrågasätter överstyrelsen om ej

civilingenjörsutbildningen för dessa studerande borde planeras annorlunda och

speciella kurser läggas upp för dem under de första terminerna vid högskolan,

direkt anknytande till deras redan inhämtade kunskaper. Härigenom skulle

enligt överstyrelsens mening en viss tidsvinst i utbildningen bli möjlig.

3. Departementschefen

I det föregående har jag förordat att universitetsutredningens allmänna program

lägges till grund för en utbyggnad av universitet och högskolor. Särskild

vikt har jag fäst vid utbyggandet av de utbildningslinjer som för närvarande har

inträdesspärr. Den största intagningskapaciteten av de spärrade utbildningslinjerna

har de tekniska högskolorna. Universitetsutredningen har på basis av

bl. a. en inom Sveriges industriförbund verkställd undersökning av det framtida

behovet av ingenjörer samt efter överläggningar med representanter för näringsliv

och organisationer förordat att de tekniska högskolornas totala intagningskapacitet

skall byggas ut i en sådan takt att höstterminen 1965 sammanlagt

1 844 nya teknologer skall kunna intagas. Av remissinstanserna har industriförbundet

och arbetsgivareföreningen under hänvisning till bl. a. att expansionstakten

inom vissa branscher av industrien är betydligt större än den som

förutsatts i det av utredningen åberopade alternativet i behovsundersökningen,

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

nämligen 3,5 procent årlig ökning av nationalprodukt och industriproduktion,

stannat vid den uppfattningen att intagningen till de tekniska högskolorna

senast 1965 bör ökas till minst 2 000 studenter per år. Av arbetstagarorganisationerna

har bland andra SACO tillstyrkt utredningens förslag till utökning av de

tekniska högskolornas intagningskapacitet. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna

har funnit sig i princip kunna biträda utredningens förslag beträffande

den högre tekniska utbildningens totala dimensionering men har därvid

förutsatt att industriens behov på området även kan tillgodoses genom en ökad

tillströmning till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Emellertid förordar

överstyrelsen, i likhet med många andra remissinstanser, vissa smärre

jämkningar i utredningens förslag i fråga om den lämpliga dimensioneringen av

de olika avdelningarna. Dessa jämkningsförslag har den innebörden att överstyrelsen

tillstyrker en total intagningskapacitet vid de tekniska högskolorna

hösten 1965 av 1 892 i stället för av utredningen föreslagna 1 844.

För egen del finner jag det i och för sig rimligt — med hänsyn till vad vi i dag

kan förutsätta rörande arbetsmarknadsutvecklingen i framtiden — att man på

arbetsgivar- och industrihåll velat öka intagningen vid de tekniska högskolorna

mer än vad utredningen förordat. Med tanke på den internationella ekonomiska

utvecklingen och den önskvärda framstegstakten inom landet samt med kännedom

om det växande intresset för högre tekniska studier torde högre teknisk

utbildning vara en av de utbildningsformer, som vi främst bör satsa på under

1960-talet. Å andra sidan är det en ofrånkomlig realitet att vi inte på kort sikt

kan utöka intagningskapaciteten hur snabbt som helst. Jag har tidigare erinrat

om de svårigheter som byggnadsfrågan uppreser i detta sammanhang. Jag vill

därtill foga att en redan nu knapp tillgång på tillräckligt kvalificerade lärare

manar till viss måtta vid utbyggandet av de tekniska högskolorna. Emellertid

anser jag mig nu, inte minst med hänsyn till yttrandena från de viktigaste avnämarna

och organisationerna samt från överstyrelsen för de tekniska högskolorna

och byggnadsstyrelsen, kunna förorda att de tekniska högskolornas

intagningskapacitet under de närmaste fem åren om möjligt bygges ut i en sådan

takt att hösten 1965 omkring 1 850 studerande skall kunna påbörja högre teknisk

utbildning vid dessa utbildningsanstalter.

Realiserandet av detta utbyggnadsprogram kräver stora insatser från det

allmännas sida. Byggnadsproblemen kommer att bli svåra att lösa. Inte minst

med hänsyn till vad jag i det följande kommer att förorda i fråga om samarbete

mellan teknisk och matematisk-naturvetenskaplig forskning och undervisning

finns det anledning att vid planlösningar och byggnadssätt pröva nya vägar.

Många av de problem, som byggnadsområdet erbjuder, kommer att vara av

liknande karaktär som de vilka nu möter vid den beslutade utflyttningen till

Frescati av Stockholms universitet. Jag vill därför här erinra om de uttalanden

av principiell natur som jag gjorde i samband med framläggandet av propositionen

1959: 106 (s. 72—73). Särskilt de där kraftigt understrukna synpunkterna

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

beträffande planlösningar, som möjliggör samarbete över fakultetsgränser och

snabb ytterligare byggnadsexpansion, samt förenklingar i byggnadssättet måste

i hög grad få bli vägledande också vid den lokalmässiga utbyggnaden för den

högre tekniska undervisningens och forskningens behov.

Universitetsutredningens förslag rörande de skilda avdelningarnas totala storlek

har, som framgår av redogörelsen för yttrandena i detta avseende, varit

föremål för skilda meningar. Någon utpräglad opinion för en bestämd minskning

eller ökning av någon enskild avdelning kan dock i regel inte avläsas. Jag

anser att utredningens förslag i huvudsak bör tjäna som utgångspunkt för de

närmaste årens kapacitetsökning inom skilda avdelningar. Skulle under det fortsatta

arbetets gång nya för denna fråga betydelsefulla omständigheter inträffa,

skall givetvis vissa förskjutningar kunna ske i planerna för de enskilda avdelningarnas

dimensionering. Därvid bör dock ej riktpunkten för den totala utbyggnaden

väsentligt ändras, såvida inte även detta skulle visa sig synnerligen

angeläget. I fråga om avdelningen för bergsvetenskap, som finns företrädd enbart

vid tekniska högskolan i Stockholm, delar jag de remissinstansers uppfattning

som menar att kapaciteten vid denna bör bli något större än vad universitetsutredningen

förordat. Jag anser i likhet med överstyrelsen för de tekniska högskolorna

att den nybyggnad, som under alla förhållanden blir erforderlig för en

utökning av bergsavdelningens intagningskapacitet, bör dimensioneras för en

större årlig intagning än de 90 nybörjare som universitetsutredningen förordat.

En årlig intagning av storleksordningen 110 synes vara lämpligare dels med

hänsyn till landets behov av bergsingenjörer, dels med hänsyn till att vid denna

avdelning bör beredas möjligheter för studerande från övriga nordiska länder

att bedriva studier. I likhet med överstyrelsen finner jag det lämpligt att därvid

i första hand intagningskapaciteten vid underavdelningen för metallurgi ökas.

Däremot är jag för närvarande ej beredd att tillstyrka överstyrelsens förslag

att utbygga kapaciteten vid avdelningarna för teknisk fysik och för kemi utöver

vad universitetsutredningen för sin del förordat. För den första avdelningens del

finner jag det önskvärt att utbyggnadsprogrammet vid de tekniska högskolorna

i varje fall tills vidare håller sig inom den ram som universitetsutredningen förordat.

En vidare utveckling för dessa avdelningars del bör enligt min mening ej

ske, i avvaktan på de erfarenheter som kan komma att vinnas av den nya typ

av högre teknisk utbildning vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i

Uppsala som jag i det följande kommer att förorda.

Universitetsutredningen har, som framgår av den tidigare lämnade redovisningen,

funnit att de två nuvarande tekniska högskolorna saknar tillräckliga

expansionsmöjligheter för att klara den tilltänkta kapacitetsökningen under

första hälften av 1960-talet. Därför föreslår utredningen upprättande av en

tredje teknisk högskola, förlagd till Lund. Praktiskt taget alla remissinstanser,

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

som uppehållit sig vid denna fråga, har ansett det vara omöjligt för tekniska

högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola att själva klara den

aktuella utbyggnaden inom den angivna tidsramen. Det har därför rått allmän

enighet om att högre teknisk utbildning och forskning bör anordnas även vid ett

tredje lärosäte. Flertalet remissinstanser har i likhet med utredningen förordat

Lund som ny plats för högre teknisk utbildning och forskning, varvid allmänt

även tillstyrkts utredningens förslag om framtida samverkan mellan den nya

tekniska och den befintliga matematisk-naturvetenskapliga forsknings- och

undervisningsorganisationen.

För egen del finner jag det nödvändigt att ett tredje lärosäte för högre teknisk

undervisning och forskning upprättas. Därvid kan vägande skäl i och för sig

anföras för en förläggning till en storstad, exempelvis Malmö. Det kan nämligen

med tanke på det nära samarbete, som bör råda mellan en teknisk högskola och

industrien, synas vara naturligt att förlägga även det tredje högre tekniska

lärosätet till en storstad. Samtidigt talar starka skäl för en förläggning till en

universitetsstad. En dylik lokalisering underlättar givetvis ett intimt samarbete

mellan teknik och naturvetenskap. Vid avvägningen mellan skilda lokaliseringsalternativ

har jag i likhet med universitetsutredningen och flertalet remissinstanser

stannat för att förorda en förläggning till Lund, under förutsättning

självfallet att erforderliga markområden där ställes till förfogande för ändamålet

på för staten godtagbara villkor. Jag föreslår därför att i Lund snarast skapas

förutsättningar för påbörjande av utbildning av civilingenjörer. Jag återkommer

i det följande till frågan om den närmare utformningen av den därför behövliga

utbildnings- och forskningsorganisationen.

Under förutsättning att högre teknisk undervisning och forskning inom en

snar framtid kommer att kunna bedrivas vid ytterligare ett lärosäte, vill jag nu

ta upp frågan hur stor kapacitetsökning som bör komma till stånd under de

kommande fem åren vid tekniska högskolan i Stockholm och vid Chalmers tekniska

högskola.

I det föregående har redovisats utredningens förslag till utbyggnad av de två

tekniska högskolorna. En utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm, är

beroende av möjligheterna att friställa ytterligare byggnadsmark utöver den som

högskolan för närvarande disponerar. Utredningen har funnit att förutsättningar

torde föreligga för att efter förhandlingar mellan berörda parter mark skall

kunna reserveras för tekniska högskolans i Stockholm räkning i en omfattning

som möjliggör en tillräcklig byggnation för att avdelningarna för teknisk fysik,

maskinteknik, elektroteknik, väg- och vattenbyggnad, bergsvetenskap samt lantmäteri

skall kunna öka sin intagningskapacitet med sammanlagt 155 teknologer

per år. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna föreslår i sitt yttrande, att

intagningskapaciteten vid högskolan ökas med sammanlagt 170 teknologer per

år, vilket skulle ske främst genom en starkare intagningsökning än den utredningen

förordat vid avdelningen för bergsvetenskap.

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Riksmarskalksämbetet, djurgårdsnämnden och Stockholms stad har i sina

yttranden ej rest invändningar mot tekniska högskolans utbyggande enligt

utredningens förslag. Lokaliseringsutredningen har däremot förordat att utbyggnaden

av tekniska högskolan i Stockholm bör begränsas i förhållande till vad

utredningen föreslagit, främst med hänsyn till mark- och studentbostadsfrågorna.

I stället borde intagningskapaciteten vid den föreslagna tredje högskolan göras

större än vad utredningen tänkt sig. Arbetsmarknadsstyrelsen å andra sidan har

ej motsatt sig den av utredningen föreslagna utbyggnaden av tekniska högskolan

i Stockholm. Studentbostadsutredningen har i allmänna ordalag påtalat svårigheterna

i storstäderna att få lämpligt belägna studentbostäder. Industriförbundet

och arbetsgivareföreningen har uttalat, att övertygande skäl synes föreligga

för de utvidgningar som förordats för bl. a. tekniska högskolan i Stockholm.

Även om den utbyggnad som förordats för tekniska högskolan i Stockholm

kan framstå såsom mindre önskvärd från allmän lokaliseringssynpunkt, så måste

likväl avgörande betydelse enligt min mening tilläggas det förhållandet, att en

utbyggnad även i Stockholm kommer att möjliggöra en snabbare ökning av

intagningskapaciteten än om man enbart byggde ut Chalmers och byggde upp

en tredje högskoleenhet. Då förutsättningar nu synes föreligga för ett snabbt

beslut i markfrågan för Stockholms-högskolan anser jag mig av nyss nämnda

skäl kunna förorda att denna byggs ut i begränsad omfattning. Med hänsyn till

vad jag tidigare anfört rörande önskvärdheten av att öka avdelningen för bergsvetenskap

bör utbyggnaden bli något större än vad universitetsutredningen förordat.

Å andra sidan finner jag i likhet med överstyrelsen för de tekniska högskolorna

att avdelningen för väg- och vattenbyggnad ej bör öka sin intagningskapacitet

på sätt utredningen föreslagit, om inte så kan ske utan lokaltillskott

och mera omfattande personalförstärkning.

Vad beträffar utbyggnaden vid Chalmers tekniska högskola har universitetsutredningens

förslag, såsom tidigare redovisats, i stort sett tillstyrkts av remissinstanserna.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna förordar dock en starkare

ökning än utredningen av intagningskapaciteten vid avdelningarna för

teknisk fysik och kemi. Jag har redan tidigare anfört motiv för att nu ej gå

utöver utredningens förslag beträffande den sammanlagda intagningen vid avdelningarna

för teknisk fysik. Jag finner ej heller skäl att frångå utredningens

förslag för Chalmers tekniska högskolas del beträffande denna avdelning. Detsamma

gäller i fråga om kemiavdelningens utbyggnad. Intagningen vid denna

avdelning har dessutom samband med antalet studerande i ämnet kemi vid

Göteborgs universitet, till vilken fråga jag återkommer vid mitt ställningstagande

till utredningens förslag om en matematisk-naturvetenskaplig utbildnings- och

forskningsorganisation i Göteborg.

I anslutning till vad jag nu anfört bör alltså den årliga intagningskapaciteten

ökas till cirka 770 i Stockholm och 650 i Göteborg.

Beträffande storleken och sammansättningen av den tredje tekniska högskolan

— jag använder fortsättningsvis denna benämning utan att därmed ha tagit

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ställning till denna läroanstalts ställning inom universitets- och högskoleorganisationen

— har remissinstanserna i stort sett tillstyrkt universitetsutredningens

förslag.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna har accepterat utredningens förslag

med det tillägget att en något större intagning bör komma till stånd vid avdelningen

för kemi än vad utredningen rekommenderat. Med hänvisning till vad

jag nyss anfört rörande kemiavdelningen vid Chalmers tekniska högskola vill

jag förorda att utredningens förslag i huvudsak lägges till grund för dimensioneringen

av skilda avdelningar vid den här förordade nya högskolan.

Angelägenheten av att snabbt öka intagningskapaciteten vid de tekniska

högskolorna skulle i och för sig motivera att takten i utbyggnaden bleve snabbare

än vad universitetsutredningen förordat för var och en av läroanstalterna.

Emellertid torde det ej, som jag redan tidigare framhållit, vara möjligt att

genomföra utredningens förslag på kortare tid än fem år. Jag förordar därför att

utredningens tidsplan i huvudsak lägges till grund för det fortsatta arbetet.

Skulle det visa sig möjligt att på någon eller några orter få till stånd en snabbare

utbyggnad än den utredningen förordat, bör man pröva detta pa sätt och

i den ordning som kan bli aktuellt i varje enskilt fall.

Slutligen vill jag beröra vissa organisatoriska frågor. Den förordade utbyggnaden

av tekniska högskolan i Stockholm måste, som tidigare nämnts, föregås

av beslut i första hand rörande nya markreservationer för högskolans räkning.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för att

snarast lösa denna fråga. Sedermera blir det aktuellt för högskolemyndigheterna

att i vanlig ordning äska medel för högskolans utbyggnad i huvudsak i överensstämmelse

med vad jag förordat rörande kapacitetsökning och tidsplan för var

och en av de skilda avdelningarna vid högskolan.

Rörande utbyggnaden vid Chalmers tekniska högskola vill jag till en början

erinra om vad jag i samband med propositionen 1960: 72 anfört rörande ökning

av intagningen vid avdelningarna för teknisk fysik, elektroteknik samt skeppsbyggnad

vid nämnda högskola. Jag kommer i det följande att förorda inrättande

i Göteborg av en permanent organisation för matematisk-naturvetenskaplig

forskning och undervisning i viss samverkan med Chalmers tekniska högskola.

Denna samverkan kommer för Chalmers tekniska högskolas del främst att gälla

de grundläggande ämnena. Jag återkommer i det följande till hithörande frågor.

För högskolans verksamhet i övrigt torde vederbörande myndigheter i vanlig

ordning böra äska de medel som blir erforderliga för ett genomförande enligt

tidsplanen av den kapacitetsökning för de skilda avdelningarna som jag här

förordat.

Enligt den plan för kapaciteten för skilda avdelningar samt den tidsplan för

verksamhetens påbörjande vid den tredje tekniska högskolan, som jag förordat,

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

skulle de första teknologerna påbörja sin utbildning i Lund hösten 1961. Utbildningen

för denna första grupp skulle avse studier inom avdelningen för teknisk

fysik. Det bör vara möjligt att till en början lösa lokal- och personalfrågan i samarbete

med universitetets matematisk-naturvetenskapliga fakultet. Frågan om

den lokalmässiga förläggningen av verksamheten i dess helhet får bli beroende

på förhandlingar med vederbörande rörande erforderlig mark för högskolan.

Frågan om den färdigutbyggda högskoleenhetens ställning i förhållande till

universitetet i Lund och de två bestående tekniska högskolorna synes böra lösas

först i ett senare sammanhang. Dels med hänsyn härtill och dels med hänsyn till

det omfattande arbete som kommer att krävas innan högskoleenheten är färdiguppbyggd

synes det vara riktigt att, som universitetsutredningen förordat, nu

tillsätta en organisationskommitté med uppgift att under uppbyggnadsskedet

leda högskolans verksamhet i huvudsak på sätt som sker exempelvis under uppbyggandet

av den medicinska högskolan i Umeå. Kommittén bör arbeta med

det av mig förordade programmet för den nya högskolans kapacitet och den

föreslagna tidsplanen för uppbyggnaden såsom utgångspunkt. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter som blir erforderliga

för den föreslagna organisationskommittén vid fullgörandet av dess uppgifter.

Med hänsyn till vad jag i föregående avsnitt uttalat beträffande frågan om

tillträdet till de fria fakulteterna måste utbyggnaden av de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna planeras och genomföras med beaktande av den tillströmning

av studerande dit, som kan förväntas komma att ske i framtiden.

Det är emellertid inte bara den beräknade totala tillströmningen, som här är av

betydelse, utan det blir också en viktig angelägenhet att så långt möjligt söka

förutse vilka skilda slag av utbildning inom det matematisk-naturvetenskapliga

området, som främst bör tillgodoses. Jag vill i detta sammanhang erinra om de

betydande investeringsanslag för uppförande av laboratorielokaler för fysik, teoretisk

fysik med mekanik och kemi, avsedda för filosofie studerande i Uppsala,

Lund och Göteborg, som jag förordat i samband med framläggandet dels av årets

statsverksproposition, dels av propositionen 1960: 72 angående vissa åtgärder för

ökad intagning av studerande vid Chalmers tekniska högskola m. m. Som motivering

för dessa anslag anförde jag bl. a. att det under de närmaste åren framstår

såsom angeläget att fortsatta energiska ansträngningar göres för att öka tillgången

på naturvetenskapligt utbildad arbetskraft inte minst med hänsyn till

den alltjämt kännbara bristen på lärare i ämnena matematik, fysik och kemi.

Men självfallet måste, det vill jag understryka här, utbyggnaden av laboratorielokaler

för lågstadieundervisningen kompletteras med en utbyggnad av utrymmena

för forskningen och forskarhandledningen. Om sålunda en betydande lokalmässig

kapacitetsökning kan komma till stånd i vissa centrala ämnen inom det

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

matematiskt-naturvetenskapliga området till följd av beslut i anledning av tidigare

framlagda propositioner, erfordras dock en ytterligare väsentlig lokalmässig

utbyggnad för den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen.

Universitetsutredningen har för sin del räknat med att denna utbyggnad skall bli

av en sådan storleksordning att antalet närvarande studerande vid de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna skulle bli 13 000 hösten 1970 mot omkring

5 500 höstterminen 1960.

Som allmän riktpunkt för det fortsatta planläggningsarbetet på detta område

synes mig utredningens beräkning av närvaroantalets framtida tillväxt vara användbar.

Till frågan om den med hänsyn till denna beräkning lämpliga storleken

av den matematisk-naturvetenskapliga utbildnings- och forskningsorganisationen

på olika studieorter torde jag få återkomma i det följande.

I Göteborg har under ett antal år bedrivits utbildning på lågstadiet i flertalet

av de centrala matematisk-naturvetenskapliga ämnena. Undervisningen i ämnena

teoretisk fysik med mekanik, fysik och kemi har därvid meddelats genom

anlitande av lärarkrafter vid Chalmers tekniska högskola. Ett mindre antal

professorer och en laborator i matematisk-naturvetenskapliga ämnen har därjämte

bedrivit forskning och forskarhandledning inom ramen för den filosofiska

fakulteten vid universitetet i Göteborg. Universitetsutredningen föreslår nu, med

instämmande från ett stort antal myndigheter och organisationer, att en permanent

och fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig forskning

och utbildning successivt upprättas i Göteborg.

Mot bakgrunden av den tillströmning till de fria fakulteterna som kan förväntas

finner jag för egen del det vara naturligt och följdriktigt, att den matematisk-naturvetenskapliga

forsknings- och utbildningsverksamhet, som undan

för undan vuxit fram i Göteborg, stadfästes i formellt avseende genom att den

nuvarande filosofiska fakulteten vid universitetet i Göteborg uppdelas i en humanistisk

fakultet och en matematisk-naturvetenskaplig fakultet. I likhet med

utredningen och flertalet remissinstanser finner jag det lämpligt att sistnämnda

fakultet därefter successivt bygges ut.

För att åstadkomma cn ändamålsenlig utbildnings- och forskningsorganisation

beträffande ämnena matematik, teoretisk fysik med mekanik, fysik och kemi

anser jag i likhet med utredningen och åtskilliga remissinstanser det vara betydelsefullt

och välbetänkt, att den lokalmässiga utbyggnaden sker gemensamt för

universitetet och Chalmers tekniska högskola. Såsom framgår av propositionen

1960: 72 har också för riksdagen redan framlagts förslag om att den matematiska

institutionen vid universitetet skall erhålla nya lokaler tillsammans med

Chalmers tekniska högskola (s. 22).

I vilken mån den lokalmässiga samordningen i sin tur bör leda till ett personellt

och organisatoriskt sambruk i framtiden får bli beroende av hur statsmakterna

kommer att ställa sig till de utredningar och förslag rörande universitetens

och högskolornas framtida organisation och administration, som universitetsut
-

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

redningen enligt sina direktiv har att framlägga. Man skulle för de här aktuella

ämnenas del kunna tänka sig att inrätta en särskild fakultet, knuten både till

universitetet och Chalmers eller — om man ville välja den mest långtgående

organisatoriska integrationen — hörande till en enda gemensam universitetsbildning

i Göteborg. Emellertid synes i avvaktan på de större organisationsfrågornas

lösande den omedelbara ledningen av det praktiska planerings-, uppbyggnads-

och utbyggnadsarbetet för universitetet och Chalmers tekniska högskola

i de här berörda ämnena lämpligen böra anförtros åt en kommitté, som

i samverkan med berörda universitets- och högskolemyndigheter successivt löser

uppkommande samordningsfrågor. Dessutom bör denna kommitté medverka vid

universitets- och högskolemyndigheternas samt byggnadsstyrelsens petitaarbete

med avseende på verksamheten vid de båda läroanstalterna. Det synes lämpligt

att, på sätt universitetsutredningen föreslagit, åt denna kommitté också anförtros

uppgifterna rörande den successiva uppbyggnad av forsknings- och utbildningsorganisationen

i botanik och zoologi samt närmast angränsande ämnen,

som jag strax skall behandla. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda

de närmare föreskrifter som kan bli erforderliga för den sålunda föreslagna kommittén.

För biologiämnena — botanik och zoologi — föreslår universitetsutredningen,

att en fullständig forsknings- och utbildningsorganisation upprättas i

Göteborg men att en närmare utredning först göres rörande »lokalmässiga och

övriga förutsättningar för en anknytning av de erforderliga biologiska institutionerna

till redan befintliga institutioner, tillhörande Göteborgs stad, universitetets

medicinska fakultet och — eventuellt — Chalmers tekniska högskola».

Som framgått av den lämnade redovisningen av remissyttrandena föreligger en

viss tvekan om den praktiska innebörden av detta förslag. Vidare påtalas i några

yttranden behovet av att ytterligare ämnen med viss anknytning till botanik

och zoologi blir företrädda i Göteborg. Jag anser för min del att det finns anledning

att undersöka vilka förutsättningar som i Göteborg kan finnas för en saklig

och lokalmässig anknytning mellan den medicinska undervisningen och forskningen

å ena sidan och en eventuell växtfysiologisk och möjligen även zoofysiologisk

utbildnings- och forskningsorganisation å den andra sidan. Därjämte bör,

vilket framgår av yttrandet från Göteborgs stads myndigheter, överläggningar

komma till stånd med företrädare för Göteborgs stad om möjligheterna till samverkan

mellan universitetet och staden i fråga om en eventuellt utbyggd botanisk

och zoologisk forsknings- och utbildningsorganisation vid universitetet.

Universitetsutredningen har vidare förordat att ämnet geologi vid Chalmers

tekniska högskola ges resurser att meddela undervisning och forskarhandledning

jämväl inom ramen för filosofiska examina. Ämnet genetik föreslås av utredningen

»så småningom» bli företrätt vid universitetet. Slutligen förordar utredningen

»i princip» att eu astronomisk institution inrättas i Göteborg.

Vad beträffar de tre sistnämnda ämnena torde det få ankomma på veder
-

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

börande universitets- och högskolemyndigheter att successivt framlägga förslag

i sedvanlig ordning, vilka får prövas med hänsyn till alla i varje särskilt fall

föreliggande omständigheter. Självfallet är det angeläget, att förslagen så långt

ske kan avser för universitetet och Chalmers tekniska högskola gemensam verksamhet.

Såsom jag redan antytt, bör den kommitté, åt vilken skall uppdragas att omhänderha

utbyggnaden för ämnesgruppen matematik — teoretisk fysik med

mekanik — fysik — kemi, också ha att framlägga förslag beträffande uppbyggnaden

av en forsknings- och undervisningsorganisation i Göteborg för botanik

och zoologi samt därtill närmast angränsande ämnen. Kommittén bör i sitt

arbete undersöka förutsättningarna för en samverkan med vetenskapliga institutioner

tillhörande Göteborgs stad. Vidare bör klarläggas de sakliga och lokalmässiga

förutsättningarna för en nära samverkan mellan vissa av de ifrågavarande

ämnena samt i första hand ämnen tillhörande medicinska fakulteten vid

universitetet. Skulle det lyckas att i Göteborg åstadkomma en forsknings- och

även i viss mån utbildningsmässig integration mellan medicinska och matematisk-naturvetenskapliga

discipliner — jag är medveten om de svårigheter som

kommer att möta vid det praktiska arbetet på att förverkliga en dylik tanke —

då har man enligt min mening gjort en stor insats för att anpassa universitetsorganisationen

till den utveckling mot allt starkare integration, som den medicinska

och matematisk-naturvetenskapliga forskningen liksom många andra

vetenskaper nu genomgår.

När det gäller storleken av utbildningskapaciteten i de enskilda ämnena vid

den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg liksom vid övriga

lärosäten får den, såsom jag tidigare framhållit, bli beroende bl. a. av den framtida

studenttillströmningen. Givetvis kommer storleken av de enskilda institutionerna

även — och det i hög grad — att bli avhängig av i vilken omfattning

man från statsmakternas sida anser sig kunna satsa på forskningen vid de

enskilda institutionerna. I fråga om den lämpliga utbildningskapaciteten för

lågstadiet har universitetsutredningen för de större matematisk-naturvetenskapliga

ämnena av experimentell karaktär framlagt ett utbyggnadsprogram för

vart och ett av lärosätena. Jag finner för min del, bl. a. med hänsyn till vad som

anförts av vissa remissinstanser, att utredningens program visserligen i huvudsak

kan läggas till grund för den fortsatta byggnadsplanering, som är erforderlig,

men att man nu ej definitivt i planeringsarbetet bör låsa sig för dessa siffror för

vart och ett av de ifrågavarande ämnena. Det bör vara möjligt att planera byggnaderna

så flexibelt — t. ex. genom att föreläsnings-, lektions- och laboratorieutrymmen

göres i största möjliga omfattning gemensamma för flera ämnen —

att man skall kunna variera omfattningen av undervisningen i skilda ämnen år

från år utan att därigenom undervisningsutrymmena skall behöva tidvis stå

outnyttjade.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Universitetsutredningen har i sitt betänkande även framlagt förslag om en

reformerad utbildning inom ämnet kemi. Denna fråga är icke av den natur, att

den för sin lösning nu behöver underställas riksdagen. Med hänsyn till det

intresse, som spörsmålet tilldragit sig vid remissbehandlingen, vill jag likväl med

några ord här beröra problemet. Utredningens förslag baseras på en framställning

från nationalkommittén för kemi. Som framgår av redogörelsen för remissyttrandena

har förslaget tillstyrkts av en rad företrädare för avnämarsidan samt

av ett flertal akademiska myndigheter. Universitetskanslern, som inte ansett sig

beredd att i förevarande sammanhang taga slutlig ställning till hithörande frågor,

har däremot ej tillstyrkt förslaget utan förordar att frågan om en differentierad

kemistutbildning tas upp till prövning i sammanhang med en genomgripande

revision av examensbestämmelserna för de filosofiska fakulteterna. För egen del

finner jag det nödvändigt med hänsyn till såväl arbetsmarknadens behov av välutbildade

kemister som de studerandes berättigade krav på en rimlig omfattning

av en grundexamen, i vilken ämnet kemi kan ingå som huvudämne, att frågan

om kemiämnets delning snarast löses med avseende på examensbestämmelser.

Kungl. Maj:t torde därför böra vidtaga lämpliga åtgärder i detta syfte.

Ett uppmärksammat avsnitt i universitetsutredningens betänkande utgör förslaget

att, med början vid universitetet i Uppsala, utbildning till civilingenjör

skall kunna ges åt filosofie kandidater med ämneskombinationen matematik,

teoretisk fysik med mekanik, fysik samt, som regel, kemi, varvid de två sistnämnda

ämnena vartdera kan ingå i examen med en betygsenhet. Utbildningen

efter avlagd filosofie kandidatexamen skall enligt förslaget vara tvåårig och vara

inriktad på att ge en med utbildningen till civilingenjör vid avdelning för teknisk

fysik likvärdig utbildning. Utredningen förordar också att titeln för den

filosofie kandidat, som avlagt den nya examen, skall vara civilingenjör.

Hos de remissinstanser, som kan sägas representera framtida avnämare av

den arbetskraft det här gäller och som tagit upp denna fråga till behandling,

framträder ett klart positivt intresse för utredningens förslag att låta en universitetsfakultet

utbilda med civilingenjörer inom avdelning för teknisk fysik fullt

likvärdig arbetskraft. Av universitets- och högskolemyndigheterna har överstyrelsen

för de tekniska högskolorna uttalat att, därest den här avsedda utbildningen

skulle komma till stånd, överstyrelsen ej kan tillstyrka att de examinerade

får titeln civilingenjör. Universitetskanslern ställer sig i sitt remissyttrande

utan motivering avvisande till förslaget, vilket tillstyrkts av bland andra matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Uppsala. Sedermera har universitetskanslern

motiverat sin avvisande hållning dels med att förslaget innebär en för

universiteten hittills främmande typ av utbildning, dels med att en utökad

kapacitet vid de tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik enligt

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

kanslerns mening gör genomförandet av en reform av här ifrågavarande slag

mindre brådskande.

Jag anser för min del att universitetsutredningens förslag rörande civilingenjörsutbildning

för filosofie kandidater är utomordentligt värdefullt. Ett realiserande

av detta förslag skulle leda till ett välkommet ytterligare tillskott till

näringslivet av högkvalificerad ingenjörspersonal. Vidare innebär förslagets genomförande

ett med hänsyn till den moderna matematisk-naturvetenskapliga

forskningens inriktning synnerligen ändamålsenligt specialiseringsalternativ för

blivande forskare. Därtill kan förslaget ses som det första exemplet i sitt slag

på den differentiering av utbildningen vid de filosofiska fakulteterna, som utredningen

förordat och till vilken jag återkommer i följande avsnitt.

Jag tillstyrker därför, att den av universitetsutredningen sålunda förordade

utbildningen skall komma till stånd vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna.

Självfallet måste en utbildning av denna nya typ i viss mån få karaktären

av försöksverksamhet tills praktiska erfarenheter vinnes. I första hand bör

utbildningen ordnas i Uppsala och därvid om möjligt med början höstterminen

1961. Utbildningskapaciteten torde av olika skäl till en början böra bli relativt

begränsad. Jag delar ej överstyrelsens för de tekniska högskolorna uppfattning

att de som genomgått denna utbildning ej borde få titeln civilingenjör. Det är

enligt min mening synnerligen viktigt att de som valt denna utbildningsväg, vilken

till sitt innehåll skall vara fullt likvärdig med den utbildning som ges vid de

tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik, blir dokumenterat helt jämställda

med civilingenjörer. Eljest kan värdet av den nya utbildningen från den

studerandes synpunkt bli betydligt reducerat. Det torde böra ankomma på universitetskanslern

att efter samråd med överstyrelsen för de tekniska högskolorna

på basis av föreliggande utredningsmaterial utarbeta de närmare föreskrifter som

kan bli erforderliga för att påbörja den här ifrågavarande utbildningen samt att

i sedvanlig ordning äska för verksamhetens bedrivande erforderliga medel. Jag

förutsätter härvid, att den av utredningen gjorda kostnadskalkylen i stort sett

skall visa sig hållbar.

De av utredningen framlagda förslagen rörande filosofiska examina och filosofisk

doktorsgrad vid teknisk högskola samt teknisk licentiatexamen och teknisk

doktorsgrad vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet är av sadan natur att

de ej behöver föreläggas riksdagen för prövning. I detta sammanhang vill jag

blott understryka, att jag finner varje åtgärd som syftar till att underlätta en

integration av matematisk-naturvetenskaplig och teknisk utbildning och forskning

vara i och för sig angelägen. I det här aktuella fallet torde i annat sammanhang

få prövas vilka av de framförda förslagen som för närvarande bör föranleda

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

18 — Bihan g till riksdagens protokoll 1360. 1 samt Nr 110

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Till slut vill jag i förevarande sammanhang beröra de principförslag från

universitetsutredningen, som avser nya utbildningsjormer vid de tekniska gymnasierna.

Jag erinrar om vad jag tidigare under avsnitt II anfört rörande angelägenheten

av att intensifiera utbildningsplaneringen även på sådana områden

utanför universitet och högskolor, dit personer med studentexamen kan söka sig.

I det sammanhanget antyddes även de utbildningsvägar jag nu skall behandla,

nämligen dels en tre terminers utbildning vid de tekniska gymnasierna för personer

med studentexamen vid allmänbildande gymnasium, dels en på examen

från tekniskt gymnasium byggd vidareutbildning under två till fyra terminer

— vilken senare således även skulle bli tillgänglig för de studenter vid allmänbildande

gymnasium som genomgått den nyssnämnda tre terminers utbildningen

vid tekniskt gymnasium.

Utredningens förslag till försöksverksamhet på här ifrågavarande område har

mötts av stor förståelse och starkt intresse hos flertalet av de remissinstanser

som behandlat detta spörsmål. Den principiellt viktigaste invändningen mot utformningen

av förslaget, framförd av bland andra överstyrelsen för yrkesutbildning,

är att tre terminers utbildning för studenter från allmänbildande gymnasier

knappast vore tillräcklig för att leda fram till läroverksingenjörskompetens.

Även om jag ej blivit helt övertygad om riktigheten i de framförda invändningarna

i denna fråga, synes de böra föranleda en överarbetning av utredningens

principförslag. Det torde böra ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning

att utföra denna överarbetning och i sina anslagsäskanden för budgetåret

1961/62 upptaga förslag beträffande anordnande av den här berörda dubbla

försöksverksamheten vid lämpliga tekniska läroverk.

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 119 år 1960

275

IV. Förslag beträffande teologisk, juridisk, humanistisk

samt ekonomisk utbildning och forskning m. m.

1. Universitetsutredningen

I fråga om teologisk, juridisk, humanistisk samt ekonomisk utbildning och

forskning omfattar universitetsutredningens program i huvudsak följande.

De teologiska och juridiska fakulteternas undervisningsresurser avpassas med

hänsyn till förändringarna i utbildningsbehovet.

En kommitté tillkallas snarast med uppgift att framlägga förslag till differentierad

studiegång för studerande vid de humanistiska fakulteterna.

Den samhällsvetenskapligt orienterade utbildningen och forskningen bär få

en avsevärt starkare ställning än den som den nu har.

Ekonomisk utbildning och forskning anordnas vid universiteten i Uppsala och

Lund. En kommitté tillkallas med uppgift att klarlägga de personella och lokalmässiga

förutsättningarna för en dylik utbildning. Denna kommitté får jämväl

i uppdrag att utreda förutsättningarna för en närmare anknytning mellan handelshögskolan

i Göteborg och de samhällsvetenskapliga ämnena vid universitetet

därstädes. I avvaktan på resultaten av kommitténs arbete ges handelshögskolan

i Göteborg provisoriskt förstärkta utbildningsresurser för intagning av

ytterligare 60 elever. Med Stockholms stad och Handelshögskoleföreningen i

Stockholm inledes förhandlingar snarast möjligt i syfte att få till stånd en ökad

utbildning vid handelshögskolan därstädes.

En kommitté tillkallas med uppgift att utreda socionomutbildningens uppgifter,

innehåll och organisation, varvid särskilt bör undersökas förutsättningarna

för socialinstitutens anknytning till universiteten. I

I det följande kommer mer ingående att redovisas utredningens överväganden

och förslag rörande teologisk, juridisk, humanistisk samt ekonomisk utbildning

och forskning ävensom utredningens synpunkter och förslag i fråga om

socionomutbildningen.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

A. Den teologiska och juridiska utbildningen och forskningen

I direktiven för universitetsutredningens arbete betonades, att den teologiska

och den juridiska utbildningen nyligen varit föremål för utredningar och att

universitetsutredningen borde behandla de teologiska och juridiska fakulteterna

endast i det större organisatoriska universitetssammanhanget. I sina två tidigare

förslagsbetänkanden har universitetsutredningen också inskränkt sig till att särskilt

behandla dessa fakulteters förhållanden endast i samband med att utredningen

övervägt och framlagt förslag rörande mera generella åtgärder till främjande

av forskning och forskarrekrytering.

Med hänsyn både till den utveckling, som ägt rum sedan universitetsutredningens

direktiv gavs, och till de allmänna rekommendationer utredningen i det

föregående givit rörande utbildningsbehovet under det närmaste decenniet anser

sig utredningen emellertid även böra ingå på vissa frågor rörande dessa fakulteters

undervisningsresurser.

De teologiska fakulteterna

Universitetsutredningen har i det föregående konstaterat, att de i modellberäkningarna

gjorda antagandena beträffande 1960-talets tillströmning till teologisk

utbildning ger en alltför liten examination med hänsyn till den rådande prästbristen.

Såsom riktpunkt för tillströmningen till teologisk utbildning har utredningen

rekommenderat, att examinationen ökas till sådan nivå, att bristen elimineras.

Därest tillströmningen stiger till sammanlagt 850 nyinskrivna under femårsperioden

1960/61—1964/65 och till 1 000 respektive 1 150 under de två därpå

följande femårsperioderna, skulle man kunna räkna med att prästbristen eliminerades

under loppet av ett par decennier.1 Detta resultat skulle givetvis kunna

uppnås snabbare om tillströmningen skulle stiga ännu starkare, men utredningen

vill i detta sammanhang erinra om att prästkåren är en i jämförelse med de

flesta andra akademikergrupper relativt avgränsad yrkesgrupp och att antalet

prästtjänster varit relativt konstant, varför varje ökning av tillströmningen till

teologisk utbildning — över en nivå på 500 ä 600 nyinskrivna per femårsperiod

vid nuvarande antal prästtjänster — med hänsyn till arbetsmarknaden torde

böra följas av en motsvarande minskning.

Enligt de förut redovisade antagandena skulle antalet teologie studerande stiga

från för närvarande ungefär 700 till knappt 1 000 under 1960-talets sista år. Om

tillströmningen till teologisk utbildning skulle utveckla sig på här antaget sätt,

medför detta sålunda en icke obetydlig merbelastning på de teologiska fakulteternas

undervisningsresurser.

Nu måste emellertid hänsyn också tagas till det förhållandet, att de teologiska

fakulteterna icke blott har att meddela undervisning för blivande teologie kandidater

(av vilka det övervägande flertalet söker sig till prästbanan), utan även 1

1 Beräkningen är baserad på ett antagande om en till 70 procent stigande examinationsfrekvens.

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

svarar för viss del av utbildningen för blivande ämneslärare, som har kristendomskunskap

som ett av sina huvudämnen. 1955 års reform av kristendomslärarutbildningen

innebar nämligen bl. a., att blivande kristendomslärare icke

längre behöver avlägga en fullständig teologie kandidatexamen. Ämnet kristendomskunskap

gjordes i stället till examensämne i filosofisk ämbetsexamen, men

för undervisningen inom ramen för detta examensämne svarar fortfarande de

teologiska fakulteterna. Denna undervisning sammanfaller med de första tre ä

fyra terminernas undervisning inom ramen för teologie kandidatexamen.

Denna omläggning av kristendomslärarutbildningen för med sig, att de teologiska

fakulteterna har att svara för undervisning och examination för ett större

antal studerande än det som i inskrivnings-, närvaro- och examensstatistiken

redovisas som teologer. Visserligen torde en del av de blivande kristendomslärarna

börja sina akademiska studier med ämnet kristendomskunskap och därför

vid inskrivningen betrakta sig som teologie studerande, men det torde vara

vanligare, att vederbörande skriver in sig som humanister, men sedan under en

del av studietiden studerar vid teologisk fakultet.

Dessa förhållanden måste särskilt beaktas, då det gäller att bedöma de teologiska

fakulteternas behov av resurser för den grundläggande undervisningen.

I fråga om sin lärarorganisation måste de teologiska fakulteterna betecknas

som relativt »topptunga» i den meningen att fakulteterna förfogar över ett relativt

sett stort antal lärarkrafter på professors- och docentnivåerna. De beräkningar

utredningen gjort rörande de skilda anslagsposternas fördelning på olika

ändamål vid fakulteter och högskolor har också givit vid handen, att en förhållandevis

mycket liten del av anslagen till de teologiska fakulteterna utgöres

av avlöningar till assistentpersonal och biträdeshjälp etc., medan löner till professorer

och e.o. docenter utgör en förhållandevis stor post i de teologiska fakulteternas

anslagssumma. Räknade per student är anslagen till de teologiska fakulteterna

större än anslagen till de juridiska och humanistiska fakulteterna.

Då man nu bör räkna med en stigande tillströmning till de teologiska fakulteterna

och då dessa förutom prästutbildningen har att svara även för undervisningen

för ett på förhand svårberäkneligt antal blivande kristendomslärare,

anser universitetsutredningen, att förbättrade möjligheter bör skapas för att på

ett smidigt sätt anpassa de teologiska fakulteternas undervisningsresurser till

förändringar i fråga om undervisningsbelastningen. Med hänsyn till den fasta

lärarorganisationens struktur synes det utredningen härvidlag vara riktigast att

särskilda medel ställes till förfogande för att användas till erforderliga förstärkningar

av fakulteternas undervisande personal i form av extra assistenttjänster,

universitetslektorat och timarvoden. Universitetsutredningen föreslår, att särskilda

medel ställes till universitetskanslerns förfogande för fördelning i mån av

behov enligt samma grunder som för närvarande tillämpas då det gäller tillfälliga

förstärkningar av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser. Dessa

medel kan lämpligen anvisas via en särskild anslagspost under anslaget till Gemensamma

universitetsändamål: Extra utgifter.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

De juridiska fakulteterna

De riktlinjer universitetsutredningen i det föregående angivit rörande den

önskvärda utvecklingen av tillströmningen till juridisk utbildning innebär, att

antalet studerande vid juridisk fakultet skulle komma att fördubblas fram till

slutet av 1960-talet, jämfört med studerandeantalet höstterminen 1958.

Nu är det givetvis beträffande de juridiska fakulteterna lika väl som beträffande

övriga fria fakulteter osäkert huruvida tillströmningsutvecklingen verkligen

blir den, som utredningen räknat med och rekommenderat. Varnande

röster har också — som framgått av det föregående — höjts mot en ytterligare

ökning av tillströmningen till juridisk utbildning, detta trots att den stigande

tillströmningen under de senaste åren endast inneburit en återhämtning efter en

femårig period, under vilken antalet årligen nyinskrivna vid de juridiska fakulteterna

legat avsevärt lägre än det gjorde i slutet av 1940-talet.

Skulle emellertid — vilket universitetsutredningen anser önskvärt — tillströmningen

till de juridiska fakulteterna stiga från knappt 500 läsåret 1958/59 till

närmare 800 mot 1960-talets slut, leder detta som nämnt till en avsevärt ökad

belastning på de juridiska fakulteternas undervisningsresurser. Det blir under

sådana förhållanden ofrånkomligt att ge de juridiska fakulteterna ytterligare

förstärkningar utöver dem, som nu successivt tillkommer i enlighet med statsmakternas

vid 1957 års riksdag fattade upprustningsbeslut.

Om utvecklingen skulle tendera mot en fördubbling av antalet juris studerande,

synes det naturligt att överväga till och med en så långtgående åtgärd

som att tillskapa ytterligare en juridisk fakultet, lämpligen då vid Göteborgs

universitet. Härvidlag måste emellertid sättas i fråga, om de personella resurserna

är tillräckliga dels för den normala nyrekryteringen till befintliga ordinarie

lärarbefattningar, dels för att besätta både de redan beslutade nya tjänsterna

och därutöver lärostolarna vid en helt ny juridisk fakultet.

Redan har från flera håll påtalats, att forskarrekryteringen vid de juridiska

fakulteterna under en lång följd av år varit alltför ringa. Antalet disputationer

har sålunda under de senaste 25 åren utgjort i medeltal endast två per år och

någon avgörande förändring härutinnan torde icke vara att vänta under den

närmaste tiden.

Då nu antalet studerande vid de juridiska fakulteterna synes böra stiga högst

avsevärt, är det enligt universitetsutredningens mening synnerligen angeläget att

snara åtgärder vidtages i syfte att stimulera forskarrekryteringen inom rättsvetenskapen.

Utredningen föreslår i detta syfte, att forskarassistentbefattningar

inrättas även vid de juridiska fakulteterna. Härutöver synes böra särskilt övervägas

en omprövning av den högre rättsvetenskapliga utbildningens (juris licentiatexamen

och juris doktorsgrad) ställning från meritvärderingssynpunkt vid

befordringar inom främst domarbanan.

Vid sidan av dessa och andra åtgärder i forskarrekryteringsstimulerande syfte

måste emellertid enligt universitetsutredningen särskilda åtgärder vidtagas i

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. May.ts ''proposition nr 119 år 1960

syfte att på kort sikt säkra tillgången på lärarkrafter för den juridiska undervisningen.

Även härvidlag förordar utredningen att särskilda medel ställes till

förfogande för att lärarpersonalen skall kunna förstärkas i takt med ett stigande

undervisningsbehov. Även dessa medel bör ställas till universitetskanslerns förfogande

att i mån av behov fördelas på sätt som med hänsyn till omständigheterna

är mest ändamålsenligt och kan även de anvisas via en anslagspost

under anslaget till Gemensamma universitetsändamål: Extra utgifter.

Då det gäller möjligheterna att för de juridiska fakulteternas undervisning

engagera tillfälliga lärarkrafter, vill universitetsutredningen emellertid framhålla,

att särskilda åtgärder kan vara behövliga. Härvidlag tänker utredningen särskilt

på möjligheterna att för tillfällig lärartjänstgöring intressera i första hand yngre

ho vrätts jurister. Härför torde bl. a. erfordras särskilda regler för bedömningen av

sådan tjänstgörings meriteringsvärde och rörande möjligheterna att för sådan

tjänstgöring erhålla tjänstledighet.

Universitetsutredningen vill avslutningsvis understryka, att lärarrekryteringsfrågan

för de juridiska fakulteternas del ter sig allvarlig och pakallar skyndsamma

åtgärder med hänsyn till den troliga undervisningsbelastningen. Först

därefter kan man bedöma förutsättningarna för en fördelning av den juridiska

utbildningen mellan fyra i stället för för närvarande tre fakulteter. Det blir

under tiden också möjligt att överblicka tendenserna pa tillströmningssidan och

därvid bedöma huruvida en avlastning för de tre nuvarande fakulteterna är

erforderlig.

Vidkommande den inom Göteborgs universitet resta frågan om möjliggörande

av en fullständig juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning vid Göteborgs universitet

vill universitetsutredningen till en början erinra därom, att den juridisksamhällsvetenskapliga

examen obligatoriskt omfattar flertalet eller fem av vid

de juridiska fakulteterna av professurer företrädda ämnesområdena och att som

tillvalsämne i examen därjämte må ingå ämnet rättshistoria. Enligt universitetsutredningens

mening måste därför frågan om juridisk utbildning överhuvudtaget

i Göteborg ses som ett sammanhängande problem. En utbildning för juridisksamhällsvetenskaplig

examen, som i avsevärd utsträckning finge meddelas av

speciallärare, skulle knappast betraktas som fullt likvärdig med den som meddelas

vid en fullständig juridisk fakultet. Denna utväg synes i varje fall för närvarande

knappast vara aktuell, med hänsyn till att den juridisk-samhällsvetenskapliga

examen i sin nuvarande utformning ännu är så ny, att tillräckliga erfarenheter

av dess värde knappast hunnit vinnas.

B. Den humanistiska utbildningen och forskningen

Den totala utbyggnaden

Universitetsutredningen belyser till cn början de humanistiska fakulteternas

expansion under efterkrigstiden och redovisar därvid följande tablå.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Höstterminen år

Antal närva- rande stude- rande vid

hum. fak.

Därav i

Uppsala

Lund

Göteborg

Stockholm

1940 ................

3 239

1058

878

447

856

1945 ................

3 810

1234

914

585

1077

1950 ................

4 999

1 725

1 172

765

1337

1955 ................

8 694

2 944

2133

1 116

2 501

1958 ................

10 949

3 366

2 670

1 465

3 448

Som synes har de humanistiska fakulteterna i avseende på antalet på en gång

närvarande studerande nästan tredubblats under perioden efter det andra världskrigets

slut och mer än fördubblats under de åtta åren 1950—58. Universitetsutredningen

har nu rekommenderat, att den årliga tillströmningen till humanistiska

studier under 1960-talet bör bli något mindre än den varit under de allra

sista åren. En sådan avmattning av studenttillströmningen kommer att först så

småningom återspeglas i fakulteternas närvarosiffror. Den starkt ökade tillströmningen

de senaste åren leder nämligen till att det årliga tillskottet i form av

nyinskrivna studerande ännu nagra ar kommer att vara större än avgången.

Vi har sålunda att räkna med en under de närmaste åren fortsatt ehuru avtagande

expansion för de humanistiska fakulteterna, men efter någon tid skulle,

därest tillströmningen utvecklar sig i huvudsak enligt utredningens rekommendation,

en stagnation inträda. Det bör här omedelbart framhållas, att detta

uttalande endast gäller totalantalet studerande i humanistiska ämnen. För de

enskilda ämnena kan utvecklingen givetvis avvika både uppåt och nedåt i jämförelse

med utvecklingen för fakulteten som helhet.

Utredningen diskuterar därefter de humanistiska fakulteternas framtida storlek

varvid bl. a. antages, att tillströmningen till humanistisk utbildning utvecklar

sig i enlighet med vad som utredningen kallar b-alternativet (jfr denna bilaga

s. 79 f.). Om till dessa antagna inskrivningssiffror lägges ett beräknat antal komplettanter,

blir utvecklingen av antalet närvarande humanister följande:

Hösttermin

Antal studerande

vid hum. fak.

Hösttermin

Antal studerande

vid hum. fak.

1958 ...................

10 950

1966

14 500

14 700

14 600

14 500

1960 ..................

12 800

1968 .................

1962 ................

13 700

1970

1964 ............

14 200

1975 ..................

Med de antaganden som gjorts skulle antalet studerande vid de humanistiska

fakulteterna sålunda komma att stiga från ungefär 11 000 höstterminen 1958

till mellan 14 000 och 15 000 vid mitten av 1960-talet och sedan ligga konstant

på denna nivå.

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

På grundval av siffrorna i tablån skulle man helt allmänt kunna säga, att

de humanistiska fakulteterna bör byggas ut för att bereda utbildning för ett

antal studerande, som med 30 procent överstiger det antal, som undervisades

höstterminen 1958.

Utredningen anser för sin del, att nu skönjbara utvecklingstendenser inom

skolorganisationen ger vid handen, att skolan icke kommer att behöva en ökning

av antalet ämneslärare med humanistiska ämneskombinationer, som står i proportion

till den beräknade ökningen av antalet humanister. Därför måste man

räkna med att ett relativt sett avsevärt större antal av de examinerade humanisterna

kommer att söka sig till annan yrkesverksamhet än ämneslärarens.

Den starka benägenhet, som 1950-talets humanister visat att efter avslutad

utbildning söka sig till ämneslärarbanan, behöver enligt utredningens mening

icke tolkas som ett belägg för att läraryrket i och för sig skulle vara det helt

dominerande bland dem som erbjuder sig för personer med humanistisk utbildning.

Vi har under en följd av år haft en påtaglig brist på ämneslärare i humanistiska

ämnen; befordringsutsikter och lönesättning har relativt sett förbättrats

för läroverkslärarna; läroverksläraryrket har av naturliga skäl legat nära till

hands i studenternas yrkesval. Det kan mycket väl tänkas, att detta i sin tur

hindrat en utveckling av andra humanistiskt orienterade yrkesområden. På ett

område kan väl detta klart sägas vara fallet, nämligen då det gäller samhällsvetare.

Frånvaron av en utstakad och trygg karriär för akademiker med samhällsvetenskaplig

utbildning liksom måhända även samhällsvetenskapernas relativt

sett svaga ställning på skolschemat i förhållande till de rent humanistiska

disciplinerna har enligt utredningens mening lett till att den samhällsvetenskapliga

utbildningen kommit att ligga under i konkurrensen med den humanistiska

ämneslärarutbildningen, då det gällt studenternas utbildnings- och yrkesval. Då

ämneslärarutbildningen nu icke längre kan te sig som ett nästan självklart förstahandsalternativ,

måste redan av detta skäl den samhällsvetenskapliga utbildningen

bli mera attraktiv för studenterna.

Resonemang av dessa slag har lett utredningen till den övertygelsen, att framtidens

arbetsmarknad knappast kan ge utrymme för en större ökning av antalet

yrkesverksamma humanister än den som utredningen räknat med enligt det s. k.

b-alternativet. Utredningen vill understryka, att den ser en sådan expansion

av humanisternas arbetsmarknad som ett maximum för en så kort tidsrymd,

som det här är fråga om. I valet mellan b- och c-alternativen har utredningen

stannat för b-alternativet. Men utredningen vill starkt framhålla, att vilket av

alternativen som än realiseras det av arbetsmarknadsskäl bl. a. blir nödvändigt

att man under 1960-talet börjar förverkliga tanken på mindre klassavdelningar

på alla stadier inom skolväsendet, samt att man därutöver på utbildningssidan

vidtager särskilda åtgärder av följande två slag:

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

1. Den rent humanistiska utbildningen måste differentieras med sikte på

många skilda yrkesområdens behov av humanistiskt utbildad arbetskraft.

2. Den samhällsvetenskapligt orienterade utbildningen måste få en avsevärt

starkare ställning än nu.

Ett intensivt arbete i syfte att förverkliga dessa båda programpunkter måste

enligt utredningens mening omedelbart igångsättas. Sker icke detta, måste vi

räkna med att ganska snart få allvarliga balansrubbningar på den akademiska

arbetsmarknaden, vilka kan bli mycket kännbara både för ett stort antal människor

och för samhället i dess helhet.

Utredningen har i följande tablå gjort ett försök att med hänsyn till en från

arbetsmarknadssynpunkt rekommenderad tyngdpunktsförskjutning i riktning

mot de samhällsvetenskapliga ämnena beräkna studentantalets framtida fördelning

mellan å ena sidan de samhällsvetenskapliga ämnena i vid mening bl. a.

inkluderande ämnena psykologi och pedagogik och å den andra övriga humanistiska

ämnen. Härvid har det antagna antalet komplettanter hänförts till

gruppen samhällsvetare, vilket synts motiverat med hänsyn till vad man för

närvarande vet om dessa studenters ämnesval.

Höstterminen år

Hela antalet

studerande

vid hum. fak.

Därav

samhällsvetare

övriga humanister

antal

%

antal

%

1960 ................

12 800

1340

10,5

11 460

89,5

1961 ................

13 300

1470

11,1

11 830

88,9

1962 ................

13 700

1590

11,C

12110

88,4

1963 ................

14 000

1720

12,3

12 280

87,7

1964 ................

14 200

1 840

13,0

12 360

87,0

1965 ................

14 300

1960

13,7

12 340

86,3

1966 ................

14 500

2100

14,6

12 400

85,5

1967 ................

14 700

2 270

15,4

12 430

84,6

1968 ................

14 700

2 440

16,6

12 260

83,4

1969 ................

14 700

2 630

17,9

12 070

82,1

Universitetsutredningen vill understryka, att fördelningen enligt utredningens

uppfattning är den från arbetsmarknads- och utbildningssynpunkt önskvärda,

och utredningen vill därför förorda den i sammanställningen hypotetiskt tecknade

utvecklingen såsom en lämplig riktpunkt vid planeringen av de humanistiska

fakulteternas utbyggnad.

Differentierad humanistutbildning

Frågan om nödvändigheten av och förutsättningarna för en efter olika arbetsmarknadsbehov

differentierad utbildning inom de humanistiska fakulteternas

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

ram liar ofta diskuterats i den offentliga debatten. Utredningen erinrar om vad

förre universitetskanslern Arthur Thomson anförde i sitt remissutlåtande angående

universitetsutredningens första betänkande: »Den akademiska utbildningen

— särskilt vid de filosofiska fakulteterna — måste enligt min uppfattning

sättas in i ett större sammanhang, varvid sambandet mellan akademiska

och övriga utbildningsvägar beaktas. Särskilda utredningar måste vidare — i

likhet med vad som redan i viss begränsad omfattning skett, exempelvis i fråga

om den psykologiska utbildningen och forskningen (se SOU 1955:11) — komma

till stånd på en lång rad områden för att klarlägga innehållet och omfattningen

av den utbildning som behövs för olika verksamhetsområden med behov av

kvalificerad arbetskraft. Man bör vidare undersöka, huruvida inom ramen för

nu gällande examensbestämmelser särskilda önskemål om akademisk utbildning

kunna tillgodoses avseende vissa speciella yrkesområden.»

Frågan om åtgärder för att möta den stora ansvällningen av antalet nyexaminerade

humanister har också upptagits till utförlig diskussion i skrivelser,

som Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) och Sveriges Akademikers Centralorganisation

(SACO) riktat till universitetsutredningen. Gemensamt för de båda

organisationernas ståndpunkter är, att man dels avvisar spärr vid de humanistiska

fakulteterna, dels anser att humanistöverskottets problem måste till sin

väsentliga del lösas inom de humanistiska fakulteterna. Enligt båda organisationerna

bör man sträva efter att vid dessa fakulteter ge utbildning även för

andra yrken än lärarens. Man bör därvid utnyttja den frihet till kombinationer,

som den filosofiska examensstadgan erbjuder, framför allt inom filosofie kandidatexamens

ram. Genom yrkes- och studierådgivning bör man vidare sträva efter

att intressera humanister för andra levnadsbanor än lärarens, samtidigt som

man måste skapa intresse för den humanistiska arbetskraften inom näringslivet

och arbetsmarknaden i övrigt.

Såväl SFS som SACO har gjort försök att inventera nya yrkesområden för

humanister.

SFS fäster uppmärksamheten vid att det borde finnas ökade möjligheter för humanister

att göra sig gällande inom näringslivet, såsom t. ex. personaladministratörer och kvalificerade

sekreterare. Personaladministratörer borde framför allt studera samhällsvetenskapliga

ämnen sådana som statistik, nationalekonomi, företagsekonomi, arbetsrätt och psykologi.

Även de kvalificerade sekreterarna borde, vid sidan av moderna språk erhålla akademisk

utbildning i samhällsvetenskapliga ämnen. SACO redovisar likaledes vissa typer av befattningar

inom näringslivet för vilka humanistisk utbildning kan tänkas vara lämplig. Listan

upptager följande kategorier: Fersonalmän, utbildningsledare, reklammän, public relationmän,

försäljare, försäljnings- och reklampsykologer, företagsbibliotekarier, korrespondenter

och översättare samt privatsekreterare (chefsassistenter). Personalmännen bör, enligt

SACO:s förslag, ha eu examen rymmande samhällsvetenskapliga ämnen, arbetsrätt och

psykologi. Utbildningsledare bör ha pedagogik, moderna språk och företagsekonomi i sin

examen. Reklammännen bör äga kunskaper i språk och samhällsvetenskapliga ämnen.

Detta gäller även för de s. k. public relation-männen för vilka SACO rekommenderar

utbildning i statskunskap, sociologi och litteraturhistoria. Försäljare behöver framför allt

teknisk och ekonomisk utbildning, under det att försäljnings- och reklampsykolog er givetvis

bör ha grundlig utbildning i psykologi. Företag sbibliotekariernas uppgift torde även

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

bli att för företagsledarnas och de högre funktionärernas räkning sammanfatta nya resultat

och synpunkter som framföres i t. ex. facktidskrifter från utlandet och i annan

litteratur. Språkkunskaper måste därför vara en viktig förutsättning för denna tjänstetyp.

Samma fordringar kan ställas på korrespondenter och översättare. Privatsekreterare behöver,

förutom språkkunskaper, samhällsvetenskapliga insikter.

Förutom dessa närmast till näringslivet anknytande tjänster pekar SACO på journalistyrket

och jolkbibliotekarieyrket som lämpliga för humanister. Även SFS diskuterar dessa

två yrken. I samband med journalistutbildningen nämner SACO funktionärer inom andra

massmedia såsom television och radio. De båda organisationerna konstaterar, att det årliga

behovet av journalister under 1960-talet av pressorganisationerna har uppskattats till

150 stycken. För att utbilda dessa nya journalister har Publicistklubben, Svenska Tidningsutgivareföreningen

och Svenska Journalistförbundet upprättat ett journalistinstitut.

Vid detta institut avser man att ge kurser dels i journalistiskt-tekniska ämnen, dels i mera

allmänna, teoretiskt orienterade ämnen. De sistnämnda ligger nästan uteslutande inom

samhällsvetenskapernas ämnesgrupp. SFS framhåller, att utbildningen vid journalistinstitutet

säkerligen kommer att bli av stort värde, men att den därför inte gör akademiskt

utbildade journalister överflödiga. SACO ger uttryck för samma tanke och föreslår

för sin del, att den vid institutet meddelade undervisningen kompletteras med fyra akademiska

betyg. SACO säger: »Den ''normala’ akademiska utbildningen för journalister skulle

därigenom bli fyra akademiska betyg och genomgång av journalistinstitutet.» SACO

understryker att en sadan utbildning, för att få tyngd och värde, borde legitimeras av

samma organisationer som står bakom journalistinstitutet. SACO anser inte att man bör

föreskriva vilka ämnen, som skall ingå i fyrabetygskombinationen; det torde snarare vara

i den journalistiska arbetsgivarpartens intresse att kunna rekrytera personer med stor

variation i sina teoretiska kunskaper. Det vore även av värde, om en eller annan journalistaspirant

i sin examen hade betyg från andra fakulteter än de humanistiska.

Man kan tänka sig ett ökat behov av akademiskt utbildad personal vid de olika typerna

av folkbibliotek. Här har salunda humanisterna en växande arbetsmarknad. SACO framhåller,

att den förkortade arbetstiden och därigenom ökade fritiden borde medföra en

ökad aktivitet från bibliotekens sida: »Från allmänna samhälleliga värderingar är det

värdefullt, om bibliotekens verksamhet kan bidraga till att lösa detta problem» (fritidsproblemet).

För att väcka och stadfästa allmänhetens behov av fritidsläsning måste bibliotekens

PR-verksamhet och service i övrigt rustas upp. Men då måste bl. a. tillräckliga

personella resurser ställas till förfogande, och rekryteringsbehovet till biblioteksbanan blir

då större. I fråga om dessa bibliotekariers teoretiska utbildning har kanslern för rikets

universitet i ett remissutlåtande den 15 maj 1959 angående utbildning av bibliotekarier

framhållit, att en sådan teoretisk utbildning mycket väl kan rymmas inom ramen för eu

filosofie kandidatexamen och att man, för den händelse en fast ämneskombination anses

önskvärd, kan följa samma principer som dem, som ligger till grund för psykologutbildningen.

Kanslern avvisar förslaget om ett särskilt akademiskt ämne, bibliotekskunskap.

SACO tillstyrker för sin del viss försöksutbildning samt ytterligare utredning angående

den praktiska utbildningen.

SACO pekar i sin skrivelse dessutom på en rad yrken, som kan betecknas såsom liggande

på gränsen mellan den utbildning, som man erhåller genom psykologutbildning,

samhällsvetenskaplig examen och socialinstitutens socionomexamen. Sålunda nämnes yrkesoch

studieledare, högre personal inom social- och fångvården samt utbildningsledare inom

näringslivet. Gemensamt för dessa yrken torde vara att de framför allt kräver utbildning

inom de samhällsvetenskapliga och ekonomiska ämnena.

Sammanställer man de nya utbildningsvägar för humanister som skisseras i

de båda organisationernas skrivelser, finner man, att så gott som samtliga

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

framför allt kräver teoretisk utbildning inom den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen

samt i psykologi och pedagogik. Kunskaper i moderna språk har även

framstått som väsentliga. Men därjämte förutsättes för nästan alla dessa yrken

någon form av praktisk utbildning.

Universitetsutredningen finner, som framgått av det föregående, att en differentierad

utbildning inom de humanistiska fakulteternas ram är ofrånkomlig om

man skall kunna undvika en överproduktion av vissa slag av humanister. Då

det gäller de formella förutsättningarna för att få till stånd en dylik reformering

av de humanistiska fakulteternas utbildningsprogram, vill utredningen framhålla,

att dessa fakulteter redan nu har att meddela undervisning för olika slag

av akademiska examina. Det arbete som ligger bakom 1953 års stadga angående

filosofiska examina, 1958 års stadga angående juridiska och samhällsvetenskapliga

examina samt de riktlinjer som angivits för utbildningen av psykologer utgör

härvidlag en god grund för ett fortsatt reformarbete.

Förutom filosofisk ämbetsexamen (»fil. mag.-examen») kan vid humanistisk

fakultet såsom grundexamen avläggas filosofisk-samhällsvetenskaplig examen

(»fil.-pol. mag.-examen») och filosofie kandidatexamen. De båda förstnämnda

examina måste i avseende på ämneskombinationerna vara sammansatta på visst,

i examensstadgorna närmare angivet sätt. För filosofie kandidatexamen är däremot

ämneskombinationen i princip helt fri. Inom denna examens ram har man

emellertid tillskapat en utbildning med viss bundenhet i ämneskombinationen,

nämligen psykologutbildningen. Denna skall omfatta ämnena psykologi, pedagogik,

sociologi och statistik. Av de erforderliga sex betygsenheterna bör fem

fördelas med två betygsenheter i vartdera av ämnena psykologi och pedagogik,

som utgör utbildningens huvudämnen, samt en betygsenhet i ämnet sociologi.

Tillkomsten av psykologutbildningen visar, hur man utan stora organisatoriska

förändringar kan inom ramen för den filosofiska examensstadgan och

de filosofiska fakulteterna skapa nya former för akademisk yrkesutbildning.

Givetvis måste i sådana fall även utbildningens innehåll i viss utsträckning

differentieras.

Examensstadgorna ålägger fakulteterna att tillse, att en med hänsyn till de

olika examina lämpad undervisning finnes att tillgå för de studerande. Detta

innebär, att särskilda studieplaner (kursfordringar), därest så erfordras, skulle

kunna fastställas i samma ämne för olika examina eller i varje fall att i studieplanen

för ett ämne kan anges alternativa kurser, upplagda med sikte på olika

utbildningsmål. I praktiken torde för närvarande skillnaderna mellan i varje

fall kurserna för filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen vara

obetydliga och föga utnyttjade. I många fall anges i studieplanen, att den som

ej siktar på ämbetsexamen kan, efter samråd med examinator, erhålla jämkningar

i den angivna normalkurscn, så att en ökning av kursomfånget inom ett

område uppväger en minskning inom ett annat.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Orsaken till att man i så pass liten utsträckning tillämpar ett system med

alternativa studieplaner är helt naturligt den, att i många ämnen det övervägande

antalet studerande siktat på ämneslärarbanan eller i varje fall i en

ämneslärarutbildning sett en viss trygghet för framtiden, medan bestämda kompetensfordringar

i stort sett saknas inom övriga verksamhetsområden för humanister.

Ämneslärarkursen har därför blivit normalkursen. Då det nu gäller för

de humanistiska fakulteterna — liksom även för de matematisk-naturvetenskapliga

— att aktivt inrikta sin undervisning på att tillgodose även andra

utbildningsbehov än ämneslärarutbildningens, kan detta enligt utredningens

mening bäst ske genom att där så är erforderligt för de enskilda examensämnena

särskilda studieplaner fastställes eller särskilda alternativkurser anges i studieplanerna

för de olika huvudyrken eller huvudsakliga yrkesområden, som en

akademisk examen i humanistiska ämnen kan syfta till. I många fall torde det

härvidlag vara tillräckligt med två alternativ — ett med sikte på filosofisk

ämbetsexamen (ämneslärarbanan) och ett med sikte på filosofie kandidatexamen.

Utredningen föreställer sig emellertid, att man i vissa ämnen kan ha behov av

flera än två varianter av studiekursen.

Det synes universitetsutredningen sålunda självklart, att man i ämnen som

historia, litteraturhistoria och geografi — ämnen som redan nu medtages både

i ämneslärarexamina och i examina, som syftar på annan verksamhet — bör

erbjuda t. ex. blivande journalister alternativa kurser med tyngdpunkten lagd

på t. ex. modern politisk och social historia, modern litteratur, kulturgeografi

med lokaliseringsgeografi etc. Behov av alternativa studiekurser kommer emellertid

med all sannolikhet också att göra sig gällande i fråga om de moderna

språken. Ett klart behov av goda språkexperter i näringslivet torde redan nu

föreligga, och detta behov kommer enligt utredningens övertygelse att ytterligare

accentueras, i samma mån som de internationella, ekonomiska samarbetssträvandena

leder till en starkare integration av marknaderna. Föreliggande

utbildningsbehov bör kunna tillgodoses, bl. a. genom att universiteten vid sidan

om ämneslärarutbildningen i språkämnen erbjuder alternativa studieplaner med

starkare inriktning på praktisk språkfärdighet och orientering i modern litteratur.

I detta sammanhang vill utredningen också peka på de — låt vara begränsade

— utbildningsbehov inom de språkvetenskapliga sektionernas område,

som uppkommer i och med att de s. k. underutvecklade ländernas betydelse på

världsmarknaden växer.

Utredningen vill till undvikande av alla missförstånd med kraft understryka,

att de alternativa studieplaner och alternativa studiekurser, varom här talats,

är avsedda att vara olika endast i avseende på kursernas innehåll och de olika

kursmomentens inbördes betydelse. I avseende på undervisningens syfte och

kursfordringarnas totala omfattning och svårighetsgrad måste de alternativa

studieplanerna däremot givetvis vara likvärdiga. Två betygsenheter i filosofisk

ämbetsexamen och två betygsenheter i filosofie kandidatexamen i ett och samma

ämne bör sålunda fordra i princip lika lång studietid och samma grad av mogen
-

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

het och förmåga till självständigt omdöme hos den studerande. Samtliga studieplaner

för högre betyg i ett ämne bör vidare vara så utformade, att de i lika

mån kan utgöra grund för fortsatta vetenskapliga studier.

Universitetsutredningen har i det föregående, närmast i anslutning till de

skrivelser som Sveriges Förenade Studentkårer och Sveriges Akademikers Centralorganisation

i detta ämne riktat till utredningen, redogjort för några av de

yrkesområden, för vilka en särskilt anpassad humanistisk utbildning synes vara

speciellt värdefull. Några utarbetade förslag till särskilda studieplaner har emellertid

icke framlagts av organisationerna, och universitetsutredningen har själv

— med hänsyn både till tidsfaktorn och till sina direktiv att ange ramar och

riktlinjer för universitets- och högskoleväsendets utbyggnad — icke ansett sig

böra genomföra ett detaljerat utredningsarbete av det slag, som härvidlag erfordras.

Utredningen anser emellertid, att ett sådant utredningsarbete utan dröjsmål

bör igångsättas och anförtros särskild expertis. Universitetsutredningen

föreslår därför, att särskilda sakkunniga måtte tillkallas med uppdrag att framlägga

förslag till studiegång och studieplaner för utbildningsvägar huvudsakligen

inom de humanistiska fakulteternas ämnessfär, särskilt utformade med sikte

på verksamhet inom andra yrkesområden än ämneslärarens.

Utredningen föreslår sålunda, att hela detta uppdrag anförtros en enda kommitté.

Då emellertid utredningsuppdraget skulle omfatta skilda verksamhetsområden

med speciella och olikartade betingelser i här aktuella hänseenden,

torde det vara lämpligt, att till kommitténs förfogande ställes ett relativt stort

antal experter och att kommitténs arbete i viss utsträckning bedrives inom

särskilda delegationer.

Såväl bland kommitténs ledamöter som bland experterna bör enligt utredningens

mening ingå företrädare dels för de ämnesområden, som kan bli aktuella

för olika slag av humanistisk specialutbildning, dels för de ifrågavarande yrkesområdena

själva.

Kommitténs arbete måste självfallet grundas på en för varje ifrågakommande

yrkesområde gjord analys och bedömning av det framtida behovet av på visst

sätt utbildad arbetskraft. Sådana analyser bör enligt universitetsutredningens

mening utföras inom det i det föregående föreslagna utredningsinstitutet för

utbildnings- och yrkesprognoser. För att kommitténs arbete skall kunna genomföras

med minsta möjliga tidsutdräkt är det sålunda särskilt viktigt att detta

institut kommer till stånd och kan börja sitt arbete redan under budgetåret

1960/C1.

De förslag till studiegång och studieplaner, som kan komma att framläggas

av den här föreslagna kommittén, bör självfallet i vanlig ordning prövas av de

akademiska myndigheterna och fastställas av kanslern för rikets universitet.

Då det emellertid här gäller utbildning för särskilda yrkesområden, inom vilka

arbetsförhållandena kan förändras mycket snabbt, är det av stor betydelse, att

en studiegång eller studieplan, som särskilt avpassats för ett visst yrkesområde,

också kontinuerligt överses och anpassas till de nya eller förändrade krav, som

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

där ställes på ifrågavarande arbetskraft. Det kan därför visa sig rationellt att

för var och en av de här skisserade, särskilda utbildningslinjerna tillskapa rådgivande

organ, som knytes till fakulteterna med uppgift att fungera som kontaktorgan

mellan fakulteterna och deras undervisningsnämnder å ena sidan och

de ifrågavarande yrkesområdena å den andra. De organ utredningen här tänker

på skulle sålunda närmast motsvara avdelningsråden vid de tekniska högskolornas

olika fackavdelningar. Det torde böra ankomma på den här föreslagna

kommittén att i de enskilda fallen framlägga konkreta förslag rörande tillskapandet

av dylika rådgivande organ.

En särskild uppgift skulle organ av nyss skisserat slag kunna få då det gäller

att få till stånd en till den akademiska utbildningen anknuten praktisk utbildning

eller utbildning vid annat slag av utbildningsanstalter. Utredningen föreställer

sig, att en dylik kombination av akademisk och icke-akademisk utbildning

i många fall kommer att visa sig ändamålsenlig, och det blir därvid sannolikt

nödvändigt att tillskapa organ av examensrådstyp, som bl. a. spelar rollen

av kontaktorgan eller huvudmän för den icke-akademiska delen av utbildningen.

Den samhällsvetenskapliga utbildningen

Från såväl arbetsmarknads- som utbildningssynpunkt är det önskvärt, att en

betydande förskjutning mot den samhällsvetenskapliga utbildningen kommer

till stånd bland de studerande vid de humanistiska fakulteterna. Den samhällsvetenskapligt

orienterade utbildningen måste därför såsom utredningen i det

föregående framhållit få en avsevärt starkare ställning, än vad den för närvarande

har.

Även i fråga om de samhällsvetenskapliga ämnena torde det vara motiverat,

att alternativa studieplaner står till förfogande. Detta gäller icke uteslutande

de av de samhällsvetenskapliga ämnena, vilka tillika ingår i ämneslärarutbildningen

(nationalekonomi, statskunskap, psykologi och pedagogik) utan även

övriga ämnen. I detta sammanhang pekar utredningen på att alternativa studiekurser

redan i viss utsträckning förekommer i ämnet statistik.

Om den föreslagna differentieringen genomföres, kommer sannolikt olika kombinationer

av rent humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen att bli

aktuella. Redan detta torde kräva en förstärkning av de samhällsvetenskapliga

ämnenas undervisningsresurser. Emellertid är det tydligt, att ett av de kvantitativt

mest betydande alternativen till en humanistisk ämneslärarutbildning

även i framtiden kommer att vara den rent filosofisk-samhällsvetenskapliga

utbildningen (filosofie-politices magisterexamen). Denna omfattar obligatoriskt

ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap jämte vissa kurser i juridik

och i företagsekonomi. Därjämte kan i examen ingå ett eller flera av de övriga

samhällsvetenskapliga ämnena samt ämnena allmän rättsvetenskap, historia och

matematik.

Förutom utbildningen inom ramen för filosofisk-samhällsvetenskaplig examen

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 289

kan till den samhällsvetenskapliga utbildningen i vid mening räknas den i det

föregående omnämnda psykologutbildningen.

Båda dessa utbildningsvägar är relativt ny organiserade. Riktlinjerna för utbildning

för psykologkompetens har år 1958 — på basis av psykologutredningens

betänkande och remissyttrandena däröver — angivits i en inom ecklesiastikdepartementet

upprättad promemoria. Samma år utfärdades en ny stadga angående

juridiska och samhällsvetenskapliga examina, som innebar en relativt

betydande omläggning av den tidigare politices magisterutbildningen i anslutning

till det förslag som år 1953 framlagts av särskilda sakkunniga.

Den nya psykologutbildningen har redan tilldragit sig ett betydande intresse

bland studenterna. Rekryteringen till den rena samhällsvetarutbildningen har

däremot under en följd av år varit relativt svag. Delvis torde detta ha haft sin

grund däri, att det varit känt att den samhällsvetenskapliga examens innehåll

och uppgifter varit föremål för utredning. I en sadan situation är det naturligt,

att en studiebanas dragningskraft försvagas, och i den mån detta varit orsaken

till den samhällsvetenskapliga utbildningens rekryteringssvårigheter, bör man nu

kunna räkna med en förbättring av läget.

Emellertid är det möjligt, att rekryteringssvårigheterna även haft andra orsaker,

och det kan därför tänkas att särskilda åtgärder blir behövliga för att

stimulera intresset för samhällsvetenskaplig utbildning. Som tidigare antytts

kan bristen på avgränsat yrkesområde och en klart utstakad befordringsgång

för personer med samhällsvetenskaplig examen ha bidragit till att ämneslärarbanan

tett sig mera lockande för 1950-talets humanister. Ett annat förhållande

som kan ha verkat i samma riktning är samhällsvetenskapernas hittills relativt

svaga ställning på skolschemat. I sistnämnda hänseende torde — i varje fall på

litet längre sikt — bättre förutsättningar ha skapats genom nyligen fattade

beslut rörande samhällslärans ställning i skolundervisningen och i ämneslärarutbildningen.

Både beträffande psykologbehovet och beträffande behovet av personal med

samhällsvetenskapliga examina måste medgivas, att föreliggande siffermässiga

analyser rörande den framtida arbetsmarknaden ej ger ett tillräckligt underlag

för en mycket stark ökning av utbildningskapaciteten. Det måste å andra sidan

understrykas, att det här är fråga om yrkesområden, vilka bl. a. därför att de

är relativt diffust avgränsade knappast kan göras till föremål för arbetsmarknadsprognostiska

bedömningar i egentlig mening. Man är här — liksom i fråga

om de i det föregående behandlade humanist-kategorierna — i hög grad hänvisad

till att göra allmänna bedömningar på grundval av skönjbara utvecklingstendenser.

Allt tyder på att utrednings- och planläggningsarbete av den typ, som särskilt

lämpar sig för personer med samhällsvetenskaplig utbildning, kommer att behövas

i stigande omfattning icke blott inom det statliga utredningsväsendet och

länsadministrationen utan även inom de stora företagen, inom organisationsväsendet

och inom kommunalförvaltningen. Härvidlag vill universitetsutred
19

— Bihang till riksdagens protokoll 1900. 1 saml. Nr 119

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ningen hänvisa till de omfattande och mångskiftande arbetsuppgifter av samhällsvetenskaplig

art, som maste lösas vid översiktlig planering i form av regionoch

generalplaner. Det torde bli allt mera nödvändigt att detta planarbete baseras

på samhällsvetenskapligt utredningsarbete, som tar hänsyn till befolkningsstatistiska,

ekonomiska, näringsgeografiska och sociologiska förhållanden, och

mycket talar för att kunskaper av detta slag bör ägnas särskild uppmärksamhet

vid utformningen av studiegång och studieplaner för filosofisk-samhällsvetenskaplig

examen. Ett uttryck härför är de synpunkter som framkommit i samband

med det förslag om en professur i stadsplanekonst, som framlagts av akademien

för de fria konsterna.

Beträffande psykologerna vill utredningen särskilt peka på den svällande

skolorganisationens behov av psykologisk expertis. Den ökade psykologutbildningen

kommer vidare att skapa personella resurser för en allmän förstärkning

av den personalvårdande verksamheten i detta ords vidaste bemärkelse.

I sin modellberäkning har utredningen hypotetiskt räknat med en fördelning

av humanisterna mellan a ena sidan samhällsvetare (inklusive psykologer) och

å den andra humanister i egentlig mening, vilken innebär, att den förra kategorien

skulle växa avsevärt kraftigare än den senare. Antalet yrkesverksamma

samhällsvetare skulle enligt beräkningen stiga från omkring 500 år 1955 till

omkring 1 200 år 1965 och omkring 3 000 år 1975, en beräkning som förutsätter

att det arliga antalet nybörjare skulle behöva avsevärt mer än fördubblas,

kanske tredubblas i förhållande till nuläget.

Utredningen anser, att denna ökning av antalet samhällsvetare och psykologer

utgör en lämplig riktpunkt för dimensioneringen av här ifrågavarande utbildningslinjer.

Utredningen förordar därför, att den fasta lärarpersonalen i de

samhällsvetenskapliga ämnena inklusive ämnena psykologi och pedagogik successivt

förstärkes med sikte på en pa detta sätt utvidgad undervisnings- och

forskningsverksamhet.

Utbyggnadens konsekvenser

Utredningens i det föregående givna rekommendationer kan komma att kräva

dels en förstärkning av de samhällsvetenskapliga ämnenas resurser, dels särskilda

förstärkningsåtgärder för den differentierade utbildningen vid de humanistiska

fakulteterna.

I stort sett torde visserligen antalet meddelade undervisningstimmar i de stora

undervisningsämnena icke behöva bli avsevärt större, om vissa undervisningsgrupper

bedriver sina studier efter en studieplan och andra grupper läser enligt

en alternativ studieplan. Men man måste räkna med att de nya, mera specialinriktade

studiekurserna kan komma att erfordra undervisning inom särskilda

delar av ett ämne, en undervisning som ibland kan behöva meddelas av speciallärare,

ibland av utländska lektorer och ibland av fast anställda lärare med viss

specialinriktning, vilken för närvarande icke finnes företrädd inom den fasta

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

lärarstaben vid en institution. Vidare kan en uppdelning av undervisningsgrupperna

efter studieinriktning leda till att man får arbeta med ett något större

antal undervisningsgrupper än som eljest skulle erfordras. Av dessa skäl kan en

differentierad utbildning inom de humanistiska fakulteterna komma att fordra

en större samlad undervisningsinsats än en ensartad utbildning fordrar. Universitetsutredningen

vill i princip förorda, att de humanistiska fakulteterna ges de

resurser, som kan komma att erfordras för att fakulteterna skall kunna meddela

den differentierade utbildning, som genom den ovan föreslagna kommitténs arbete

kan visas vara erforderlig, för att utbildningen skall motsvara en differentierad

arbetsmarknads behov av personal med humanistisk och samhällsvetenskaplig

utbildning.

De nya utbildningsvägar det här blir fråga om, kommer sannolikt att innefatta

olika kombinationer av samhällsvetenskapliga ämnen, språk och övriga

humanistiska ämnen. Detta innebär, att man inte gärna kan tänka sig att de

humanistiska fakulteterna endast kan expandera inom den samhällsvetenskapliga

sektorn. Vi måste under alla förhållanden räkna med en utbyggnad i fråga om

topptjänster inom ett flertal av de nuvarande humanistiska fakulteternas ämnen.

I stort sett måste denna utbyggnad av topptjänster ske efter de principer och

allmänna riktlinjer, som universitetsutredningen lagt fram i sina första och

femte betänkanden. Det innebär att efter de redan i kraft varande principerna

nya amanuens-, assistent- och lektorstjänster måste tillkomma. Men därjämte

måste man, enligt utredningens bestämda uppfattning, räkna med nya professurer

och precepturer. Utredningen vill, när frågan gäller utbyggnad av ämnesorganisationen

inom de filosofiska fakulteterna och inte minst da de rent humanistiska

och de samhällsvetenskapliga disciplinerna, framhålla att man för framtiden

bör räkna med att stark specialisering kommer att göra sig gällande inom

de skilda ämnena, men att den centrala teoribildningen och forskningsmetoden

ofta förblir gemensam. En sådan specialisering kommer att bli än mer nödvändig,

om man anser att man inom en fakultet vill ha största möjliga anpassbarhet

till arbetsmarknadens olika krav på olika ämneskombinationer och av dessa

kombinationer bestämd specialisering på vissa områden. Specialiseringen innebär,

att man vid en institution under gemensam ämnesbeteckning har ett antal topptjänster,

vilkas innehavare dels forskar inom olika områden, dels kan meddela

undervisning med hänsyn till ämnets olika aspekter. Med hänsyn till forskningens

och forskningsundervisningens krav anser utredningen att man även

inom de rent humanistiska och inom de samhällsvetenskapliga ämnena bör

sträva efter relativt stora institutioner, rymmande differentierade topptjänster.

Det bör vara den bästa garantien dels för att den aktuella forskningens olika

områden blir företrädda, dels för att de studerande på högstadiet kan få specialistbetonad

undervisning inom sina forskningsområden. Det måste vara ytterst

angeläget att det växande antalet unga forskare efter sina preliminärexamina

kan erhålla förstklassig handledning. Enligt utredningens mening vore ett sådant

system det bästa sättet att på en gång möta den ökade specialiseringens ford
-

s. 292 Kontrollera mot PDF

292 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

ringar inom varje ämne och det samtidiga önskemålet att hålla examensämnet

samlat.

Humanistiska fakulteter med på detta sätt inom sig differentierade institutioner

bör ha stora förutsättningar att lämna den mångsidiga undervisning som

de i det föregående berörda skiftande utbildningslinjerna fordrar. I de ämnen

där man under 1960-talet får räkna med en viss knapphet i fråga om lärartillgången

— och det gäller framför allt för de samhällsvetenskapliga ämnena —

är institutioner av detta slag utan tvivel det rationellaste sättet att utnyttja

den tillgängliga personalen både för undervisning och forskning. Som en konsekvens

av denna sin grundsyn på institutionernas uppbyggnad, finner utredningen

det naturligt att betrakta en vetenskaplig institution som en enhet med

uppgift att dels i görligaste mån täcka hela forskningsfältet, dels lämna undervisning

för fältets olika examina. Sedd från den synpunkten är en institution

i fråga om undervisning en service-station, till vilken man vänder sig för att

få den för en viss examen specificerade undervisningen levererad. En fakultet

eller sektion, som omfattar flera olika institutioner, kan uppfattas på analogt

sätt. Det blir fakultetens respektive sektionens sak att leverera den undervisning

som behöves för nya utbildningsvägar eller för nyorientering genom nya ämneskombinationer.

Ju flera ämnen som finnes företrädda inom en och samma

fakultetsenhet, desto lättare blir det att åstadkomma en sådan nyorientering

och utvidgning av nya kombinationer och byggandet av nya utbildningsvägar.

Befarar man en snedvridning eller överproduktion inom något utbildningsområde,

bör det vara än mera angeläget att man bygger upp fakulteterna på ett sådant

sätt, att de utan stora svårigheter kan anpassa sig till nya behov och situationer.

Nyorientering och anpassning kan bli aktuella både inom de humanistiska kärnämnena

och inom de samhällsvetenskapliga ämnena samt i fråga om examina

med kombinationer av dessa två grupper.

Genom att man i görligaste mån åstadkommer denna anpassbarhet, kan man

även snabbt ställa om efter arbetsmarknadens krav. Utredningen finner för sin

del att man därigenom uppnår en större grad av smidighet än om man bygger

upp en rad separata och specialiserade högskolor eller institut, som ställes inför

stora problem vid varje förändring av arbetsmarknadens behov. Detta gäller

vare sig det rör sig om en ökning eller om en minskning av utbildningskapaciteten.

Även om stora delar av de väntade humanistskarorna söker sig in på nya

vägar, bör man räkna med ett betydande antal studenter även inom de humanistiska

kärnämnena. Detta kan även, som tidigare framhållits, komma att leda

till ett ökat antal topptjänster av professors- och preceptorskaraktär inom dessa

ämnen. Det är emellertid av betydelse, när statsmakterna inrättar sådana nya

topptjänster, att man samtidigt föreskriver att undervisningen i främsta hand

skall gälla de områden, där man finner en nyorientering önskvärd. Man bör sålunda

tänka sig att alternativa kurser utarbetas i modern politisk och social

historia, gällande både svenska och internationella förhållanden, i modern internationell

litteraturhistoria och konsthistoria, i engelska, franska, tyska och

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

spanska med tonvikt på det moderna språket och de ifrågavarande ländernas

litteratur och kulturhistoria.

Hur stor den erforderliga ökningen av antalet fasta lärar- och forskartjänster

vid de humanistiska fakulteterna kommer att visa sig vara under 1960-talet,

kan universitetsutredningen icke med bestämdhet ange. Mycket blir härvidlag

beroende av studentströmmens fördelning på de skilda ämnena och denna fördelning

blir i sin tur starkt avhängig av resultaten av det utredningsarbete, som

bör genomföras av den i det föregående föreslagna kommittén för en differentierad

humanistutbildning.

Universitetsutredningen uttalar endast helt allmänt, att då 1950-talets våldsamma

expansion av de humanistiska fakulteternas utbildningsuppgifter nu

förutsättes avstanna, det allmänt sett blir naturligt och motiverat, att fakultetsorganisationen

konsolideras genom en förstärkning av forskningens och forskarhandledningens

resurser. Framtidens samhälle kommer, som flera gånger framhållits,

att ha behov av en livaktig och mångsidigt inriktad humanistisk forskning.

C. Den ekonomiska utbildningen och forskningen

För närvarande finns det två handelshögskolor, den i Stockholm och den i

Göteborg. Den årliga nyintagningen av studerande är i Stockholm cirka 225,

i Göteborg cirka 130, eller sammanlagt således drygt 350. Frågan om handelshögskolornas

ställning har för universitetsutredningens del fått särskild aktualitet

dels genom att Kungl. Maj:t till utredningen överlämnat ett av Malmö stad

framlagt förslag angående en tredje handelshögskola, förlagd till Malmö, dels

genom ett förslag om en sydsvensk handelshögskola framlagt av en för Lunds

universitet och Skånes handelskammare gemensam kommitté. Beträffande ifrågavarande

förslag torde få hänvisas till utredningens betänkande (s. 338—346).

Utredningen konstaterar, att handelshögskolornas nuvarande utbildningskapacitet

allmänt anses vara otillräcklig. Anledningen till att man räknar med

ett starkt ökat utbildningsbehov i fråga om civilekonomer är helt naturligt

delvis den, att näringslivets utveckling fordrar ett större antal företagsekonomiskt

utbildade experter på poster av samma slag som nu normalt besättes med

civilekonomer. Därtill kommer emellertid att civilekonomexamen är mångsidigt

användbar och att utbildningens användningsområde skulle kunna ytterligare

utsträckas, därest möjligheter skapades att komplettera civilekonomexamen med

andra ämnen än de huvudämnen, som nu normalt ingår i utbildningen. För

egen del vill utredningen tillägga, att en ökad utbildning av civilekonomer

också motiveras därav, att vi först nu har att räkna med ett egentligt ersättningsbehov

på civilekonomernas arbetsmarknad. Civilekonomexamen är så

ung (den första civilekonomen examinerades år 1911), att examinationen hittills

så gott som uteslutande inneburit ett nettotillskott till yrkeskåren. Först under

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

innevarande decennium har de äldre civilekonomerna börjat nå pensionsåldern

och därmed uppstår den så att säga normala situationen för yrkesgruppens förnyelse

och utvidgning.

Då det så gäller den erforderliga intagningsökningens storlek, har universitetsutredningen

— liksom i fråga om civilingenjörsutbildningens framtida dimensionering

— samrått med representanter för Sveriges Industriförbund. I skrivelse till

utredningen har Industriförbundet sammanfattat sina synpunkter på frågan.

En betydande ökning av intagningen är, konstaterar förbundet, i och för sig

möjlig. Ett stort antal välmeriterade inträdessökande måste årligen vägras inträde

vid de båda handelshögskolorna. Förbundet påpekar emellertid, att en

ökad intagning till dessa högskolor kan få återverkningar på kvaliteten hos dem

som studerar för avläggande av samhällsvetenskapliga examina.

Beträffande näringslivets behov av civilekonomer har Industriförbundet efter

konferenser med representativa företrädare för näringslivet kunnat konstatera,

att en betydande brist på civilekonomer anses föreligga. »Förbundet har kommit

till den uppfattningen, att en intagning av cirka 600 elever mot nuvarande

350 skulle motsvara behovet.»

Även andra skäl än det omedelbara behovet av personal med civilekonomutbildning

finns, framhåller Industriförbundet, för en ökad intagning. Efterfrågan

på civilekonomer är nu så stor, att flertalet ekonomie studerande erbjudes

anställning redan före examen, något som i hög grad försvårar forskarrekryteringen.

»Önskemålet om en ökning av antalet forskare på det företagsekonomiska

området synes endast kunna realiseras genom en större intagning till handelshögskolorna.

»

Såsom framgår av det föregående anser utredningen att intagningskapaciteten

vid de ekonomiska utbildningslinjerna bör ökas från för närvarande ungefär

350 till ungefär det dubbla (jfr denna bilaga s. 74). Härigenom skulle enligt

utredningens beräkningar erhållas en ökning av den årliga examinationen från

för närvarande drygt 200 per år till ungefär 450 årligen examinerade civilekonomer

under slutet av 1960-talet. Utredningens intagningssiffra, som endast

är att betrakta som en riktpunkt, ligger sålunda något högre än den av Industriförbundet

angivna. I anslutning härtill vill utredningen understryka,

dels att varje bedömning av det exakta utbildningsbehovet av en yrkeskategori

av så mångsidig användbarhet som civilekonomerna måste vara grundad

på relativt allmänna överväganden, dels att behovet av en avsevärt starkare

rekrytering av unga forskare inom företagsekonomien motiverar en större ökning

av intagningen än den som en mera omedelbart på arbetsmarknadens behov

inriktad bedömning ger vid handen. Det är vidare icke uteslutande näringslivet,

som efterfrågar civilekonomer. Den offentliga förvaltningen — den statliga

liksom den kommunala — torde i framtiden få ett starkare behov än nu av

personal med företagsekonomisk utbildning. Slutligen vill utredningen framhålla,

att dess riktpunkt, 700 årligen nyintagna ekonomie studerande, också bör

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ses i samband med att utredningen — som kommer att framgå av det följande

— tänker sig att en del av den ökade utbildningen av civilekonomer skall förläggas

till universiteten i Uppsala och Lund. Skulle så icke bli förhållandet, får

man i stället räkna med att arbetsmarknaden kommer att tillföras en akademikerkategori

med en utbildning, som i vissa stycken överensstämmer med

civilekonomernas, nämligen filosofie kandidater med tre eller fyra betygsenheter

i ämnet företagsekonomi i sin examen.

Kapacitetsökning vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg

Då det gäller den utökade civilekonomutbildningens fördelning mellan olika

läroanstalter, har man — liksom beträffande de tekniska högskolorna — först

att undersöka, i vilken utsträckning förutsättningar föreligger för en ökad utbildning

vid de två bestående handelshögskolorna.

En bedömning av den möjliga intagningsökningen vid de båda handelshögskolorna

försvåras i viss mån av dessa läroanstalters säregna ställning i universitets-

och högskoleorganisationen. Båda högskolorna har karaktär av enskilda

institutioner och deras verksamhet bygger ytterst på avtal mellan staten, vederbörande

kommun och vissa privata intressenter. Dessa avtal innebär bl. a., att

Kungl. Maj :t fastställer högskolornas grundstadgar och utser ordförande samt

ytterligare en ledamot i direktionen för handelshögskolan i Stockholm respektive

styrelsen för handelshögskolan i Göteborg. Enligt båda avtalen åtnjuter högskolorna

årliga statsbidrag. Beträffande principerna, efter vilka statsbidrag utgår,

skiljer sig emellertid avtalen. Stockholmsavtalets konstruktion innebär, att

beslut om en utökning av högskolans utbildningskapacitet skall fattas av högskolans

direktion, men därest en sådan kapacitetsökning förutsätter ökad insats

av statsmedel, fordras dessförinnan förhandlingar och överenskommelse om förändringar

i det mellan staten, staden, Handelshögskoleföreningen och direktionen

träffade avtalet. Genom Göteborgsavtalets konstruktion torde, eftersom

Göteborgs stads anslag redan nu uppgår till i avtalet fixerat maximibelopp,

beslut om ökning av högskolans intagningskapacitet i princip kunna fattas av

statsmakterna och högskolans styrelse utan ändringar i själva avtalet.

Vad först beträffar handelshögskolan i Stockholm har utredningen haft ingående

överläggningar med representanter för högskolans direktion. Som resultat

av dessa överläggningar har direktionens ordförande i skrivelse till utredningen

den 9 september 1959 meddelat, att direktionen är positivt inställd till

tanken på att medverka till en ökad civilekonomutbildning. I skrivelsen anföres

vidare bl. a. följande:

»I nuvarande läge är direktionen dock ej beredd att taga ställning till frågan

för mera än den närmaste femårsperioden från det programmet för en ökad

ekonomutbildning blivit av statsmakterna godkänt. Under denna period är

direktionen i princip villig att öka intagningen successivt till ett årligt antal av

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

cirka 275, detta under förutsättning att erforderliga medel ställas till högskolans

förfogande. Det är givetvis också en förutsättning att lärarkrafter kunna erhållas

för en sådan utvidgning av högskolans verksamhet.»

Handelshögskolans direktion är, meddelas det vidare i skrivelsen, beredd att

träda i förhandlingar om en komplettering av det mellan staten, Stockholms

stad, Handelshögskoleföreningen i Stockholm och högskolan gällande avtalet.

Som utgångspunkt för sådana förhandlingar anges att den behövliga anslagsökningen

skulle täckas av statsmedel. Även Handelshögskoleföreningen i Stockholm

torde, framhålles det slutligen i skrivelsen, vara beredd att upptaga dylika

förhandlingar.

I fråga om handelshögskolan i Göteborg föreligger en inom högskolans lärarråd

utarbetad utbyggnadsplan, vilken biträtts av högskolans styrelse och av

denna med skrivelse den 30 juni 1958 överlämnats till Kungl. Maj:t. Denna

utbyggnadsplan utgår från att högskolans utbildningskapacitet skall kunna

ökas med 50 procent, vilket innebär att den årliga intagningen av studerande

skulle ökas från nu 120 till 180. Det understrykes emellertid, att handelshögskolans

utbyggnad icke bör inskränkas till att gälla endast en kvantitativ ökning

av utbildningskapaciteten. Därutöver behövs en kvalitativ upprustning av högskolans

vetenskapliga resurser, som skulle möjliggöra icke blott forskning på en

bredare front utan även en differentiering av studierna, som hittills icke varit

möjlig att genomföra. En sådan differentiering är enligt lärarrådets och styrelsens

mening erforderlig redan i fråga om den grundkurs, som avslutas med

ekonomexamen. Med nuvarande resurser måste denna grundkurs förbli i hög

grad standardiserad, och specialisering är möjlig endast i begränsad omfattning.

I skrivelse till högskolans styrelse den 20 juli 1959 har lärarrådet redovisat

ytterligare material till belysning av högskolans behov av förstärkta resurser

för en utvidgad och mera differentierad civilekonomutbildning. Härvid konstateras

till en början, att en utökning av intagningskapaciteten med 50 procent

är i stort sett möjlig att genomföra inom ramen för nu tillgängliga lokaler, varvid

lärarrådet räknar med en icke blott kvantitativ utan även kvalitativ förstärkning

av den vid högskolan meddelade utbildningen. För att högskolan skall

uppnå en 50-procentig ökning av utbildningskapaciteten och därutöver nå en

kvalitativ standard i avseende på lärarpersonalens sammansättning och undervisningsbörda,

undervisningsgruppernas storlek m. m., som i huvudsak överensstämmer

med de riktlinjer härutinnan, som för de filosofiska fakulteternas del

i anslutning till universitetsutredningens första betänkande angivits i Kungl.

Maj:ts proposition nr 104 år 1958, räknar lärarrådet med att högskolan skulle

behöva förstärkas med i allt tre professurer (i företagsekonomi, speciellt kalkylering

och budgetering, i företagsekonomi, speciellt administration, samt i

ekonomisk geografi, speciellt utrikes handel och sjöfart), fem universitetslektorat

(tre i nationalekonomi, ett i civilrätt och ett i beskattningsrätt), åtta biträdande

lärarbefattningar och sju assistenttjänster, varjämte vissa befintliga befattningar

skulle omvandlas till tjänster med större undervisningsskyldighet. Där
-

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

till skulle komma det lärarbehov, som följer av högskolans särskilda åtagande

att meddela undervisning i ämnet företagsekonomi inom ramen för filosofiska

examina åt studerande vid Göteborgs universitet.

Universitetsutredningen finner, att den erforderliga utbyggnaden av civilekonomutbildningen

i första hand bör komma till stånd genom tillvaratagande

av föreliggande möjligheter att öka intagningskapaciteten vid de två handelshögskolorna.

Utredningen föreslår därför att förhandlingar snarast möjligt inledes

med Stockholms stad och Handelshögskoleföreningen i Stockholm i syfte

att få till stånd en ökad utbildning vid handelshögskolan i huvudstaden. Vidare

föreslår utredningen, att handelshögskolan i Göteborg ges den förstärkning av

resurserna, som möjliggör både en kraftig kvantitativ ökning av högskolans

utbildningskapacitet och en sådan breddning och differentiering av högskolans

forsknings- och utbildningsprogram, varigenom vi även i Göteborg skulle få ett

fullt tidsenligt centrum för ekonomisk forskning och utbildning.

Emellertid är det enligt universitetsutredningens mening nödvändigt att en

kraftig ökning av intagningen till civilekonomutbildning snabbt kommer till

stånd redan innan detalj utredningsarbetet för en permanent organisation hinner

genomföras. Utredningen har därför fört ingående överläggningar med företrädare

för styrelsen och lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg i syfte att

utreda förutsättningarna för en provisorisk förstärkning av högskolans resurser.

Universitetsutredningen föreslår, att handelshögskolan i Göteborg ges de resurser

som erfordras för att möjliggöra en ökning av intagningen från 120 till

180 redan höstterminen 1960. I avvaktan på resultaten av det utredningsarbete,

som krävs för den permanenta organisationens genomförande, måste den nu ifrågavarande

förstärkningen av handelshögskolans i Göteborg undervisningsresurser

bli av provisorisk karaktär. Denna förstärkning bör enligt utredningens mening

få formen av ett förstärkningsanslag till högskolan, avsett att användas till årsarvoden

för det erforderliga antalet universitetslektorer, forskarassistenter och

assistenter. Från högskolans styrelses och lärarråds sida har man förklarat sig

vara införstådd med en sådan ordning och endast understrukit, att tillfälliga

anslag för ökat elevantal i den första årskursen självklart måste föranleda sådana

anslag i fortsättningen, att de med hjälp av extra-anslaget intagna eleverna

också kan beredas en fullgod utbildning i andra och tredje årskurserna.

Utredningens förslag rörande en provisorisk förstärkning av resurserna vid

handelshögskolan i Göteborg innebär icke något ställningstagande i fråga om

t. ex. kostnadsramen för den mera permanenta förstärkning av högskolans forsknings-

och utbildningsorganisation, som enligt utredningens mening bör företagas,

sedan förslag framlagts om högskolans permanenta organisation. Utredningen

anser sig allmänt kunna uttala, att Göteborgs-högskolans resurser

för närvarande är otillräckliga även vid nuvarande undervisningsbelastning. I

sina i det följande (denna bilaga s. 358 ff.) redovisade, överslagsmässiga beräkningar

rörande kostnaderna för den föreslagna utbyggnaden av de akademiska

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

läroanstalterna har utredningen också för civilekonomutbildningens del räknat

med en högre kostnad per student än den som för närvarande gäller beträffande

civilekonomutbildningen i Göteborg.

Då universitetsutredningen nu föreslår, att ett förstärkningsanslag provisoriskt

ställes till förfogande för handelshögskolan i Göteborg, vill utredningen

samtidigt ifragasätta, huruvida icke goda skäl talar för att redan nu överföra

anslagen till handelshögskolorna från handelsdepartementet till ecklesiastikdepartementet.

Den fortsatta upprustningen av civilekonomutbildningen måste

enligt utredningens mening under alla förhållanden komma till stånd som ett

led i den allmänna förstärkning av de akademiska läroanstalterna, som utredningen

föreslår i sitt betänkande.

Fråga om ekonomutbildning i Uppsala och Lund

Enbart genom en utbyggnad av handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg

är det enligt universitetsutredningen icke troligt, att man kan nå den utvidgning

av utbildningskapaciteten, som utredningen förordat. Visserligen kan det tänkas,

att en närmare utredning ger vid handen, att de två bestående läroanstalterna

kan utbyggas till en något större intagningskapacitet än den som

nämnts under överläggningarna mellan utredningen och högskolemyndigheterna

275 nybörjarplatser i Stockholm och 180 i Göteborg —, men utredningen

har funnit det föga sannolikt, att man på denna väg i tid skulle nå upp till

den totala intagningskapacitet av 700 nyintagna ekonomie studerande per år,

som beräknas komma att erfordras. Utredningen finner det därför ofrånkomligt,

att civilekonomutbildning organiseras även på andra håll än i Stockholm

och Göteborg.

Härvidlag anmäler sig två problemställningar, som enligt utredningens mening

blir av avgörande betydelse för utformningen av ett rimligt handlingsprogram.

Den ena är samhällsforskningens och speciellt den företagsekonomiska forskningens

starkt begränsade rekryteringskader för nya ordinarie forskar- och lärarbefattningar.

Den andra är den starkt stigande betydelse, som samhällsforskningen

och den samhällsvetenskapliga utbildningen enligt utredningen kommer

att få i det moderna samhället. Civilekonomutbildningen och den företagsekonomiska

forskningen har enligt utredningens mening sin naturliga plats i

detta, i vid mening samhällsvetenskapliga sammanhang.

Utredningen har själv redan tidigare vid olika tillfällen understrukit vikten

av att studiet av samhällets ekonomiska och sociala sammanhang och problemställningar

måste få en starkare ställning både i ungdomens yrkesval

och i fråga om fördelningen av resurserna för forskning och högre utbildning.

Pa olika sätt har samhället också sedan länge sökt sörja för dessa intressens

tillgodoseende. Utredningen erinrar om införandet under 1930-talet av en

särskild samhällsvetenskaplig examen, om att vissa av rekryteringsstipendierna

för högre vetenskapliga studier (licentiand- och doktorandstipendierna) från

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

början reserverats för de samhällsvetenskapliga ämnena, om psykologutredningens

arbete samt om att universitetsutredningen strävat åt samma hall,

bl. a. genom förslaget om tillskapandet av ett hela samhällsvetenskapen omfattande

statens råd för samhällsforskning.

Utredningen finner, att dessa strävanden varit berättigade. Efterfrågan på personal

med högre vetenskaplig skolning inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna

är emellertid så stark både från det allmännas sida och inom näringslivet,

att forskarrekryteringen trots ansträngningarna är klart otillräcklig. Det torde

vara en allmän erfarenhet både vid handelshögskolorna och vid de humanistiska

fakulteternas institutioner för t. ex. nationalekonomi och statistik, att redan

licentiandrekryteringen försvåras av arbetsmarknadens efterfrågan på samhällsvetare

med högt betyg i grundexamen, och att doktorandrekryteringen hämmas

av arbetsmarknadens konkurrens om personal med licentiatexamen. Antalet

docenter i de samhällsvetenskapliga kärnämnena är icke tillräckligt för att tillåta

en mycket snabb ökning av antalet lärostolar. I ämnet företagsekonomi finns

i hela landet för närvarande endast en docent.

Den slutsats man bör draga av dessa förhållanden är enligt universitetsutredningens

mening den, att tillgängliga resurser för forskning och utbildningsuppgifter

på samhällsvetenskapernas område bör koncentreras till ett begränsat

antal institutioner med goda resurser och differentierade arbetsuppgifter. Man

stimulerar i dagens läge den ekonomiska, socialvetenskapliga och psykologiska

forskningen och forskarrekryteringen bäst genom att tillföra dessa vetenskaper

ett gemensamt rekryteringsunderlag av studenter som syftar till olika former

av specialiserad, akademisk yrkesutbildning inom samhällsvetenskapernas fält.

Man får bättre möjligheter att skapa en tillräckligt omfattande och tillräckligt

differentierad forskarkarriär, om man anförtror flera arbetsuppgifter åt stora

institutioner än om man sprider ut uppgifterna på ett flertal parallella institutioner

med ett bräckligt studentunderlag eller med en övermäktig rekryteringsleonkurrens

från arbetsmarknaden. Undervisningen på både låg- och högstadium

blir också effektivare, om den fördelas på ett antal specialister inom en större

ämnesinstitution.

Det nu förda resonemanget skulle, om det här uteslutande gällde civilekonomutbildningens

och den företagsekonomiska forskningens utbyggnad, kunna leda

till den slutsatsen, att tillgängliga resurser bör koncentreras på en utbyggnad

av de två bestående handelshögskolorna, så att man där till slut kunde taga

emot 700 nya studerande för civilekonomexamen per år. Ser man emellertid

problemen från samhällsvetenskapens synpunkt i stort, maste slutsatsen i stället

bli den, att de båda handelshögskolornas resurser i den utsträckning som är

möjlig bör utnyttjas till förstärkning av den allmänt samhällsvetenskapliga utbildningen

och forskningen i Stockholm och Göteborg, medan i stället de samhällsvetenskapliga

institutionerna i Uppsala och Lund bör ges en förstärkning,

som möjliggör civilekonomutbildning och en brett upplagd företagsekonomisk

forskning på dessa orter. Man skulle med andra ord fortsätta pa den väg man

s. 300 Kontrollera mot PDF

300 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

redan slagit in på, då överenskommelser träffades om att vid handelshögskolorna

i Stockholm och Göteborg bereda undervisning jämväl för filosofie och politices

studerande i ämnet företagsekonomi. Vad som där hittills varit en provisorisk

ordning, skulle sålunda bli en del av en permanent organisation, varvid givetvis

en avsevärd förstärkning av den företagsekonomiska forskningens och utbildningens

resurser måste komma till stånd. Undervisningen i ämnet företagsekonomi

för juris studerande skulle även kunna infogas i ett sådant system.

Universitetsutredningen är angelägen att omedelbart understryka, att då utredningen

här förordar att civilekonomutbildning skall komma till stånd också

i Uppsala och Lund, detta förslag gäller en civilekonomutbildning i ordets egentliga

betydelse. Utredningen avser sålunda icke någon blandform av allmänt

samhällsvetenskaplig och företagsekonomisk utbildning, utan en ren civilekonomutbildning,

som i avseende på kursinnehåll och examensfordringar är fullt likvärdig

med den civilekonomutbildning som meddelas vid handelshögskolorna.

Huruvida detta bäst åstadkommes genom att man i Uppsala och Lund tillskapar

särskilda läroanstalter, eventuellt bildande särskilda företagsekonomiska

fakulteter vid universiteten, och huruvida det är nödvändigt att i alla ämnen

meddela för de ekonomie studerande särskilt avpassad undervisning, är i och

för sig betydelsefulla, men likväl endast organisatoriska frågor, som får prövas

med hänsyn till civilekonomutbildningens och näringslivets lika väl som till

universitetens intressen. Utredningen återkommer i det följande till detta spörsmål.

Principen vill utredningen emellertid redan här slå fast, nämligen att det

skall vara fråga om en med handelshögskolornas likvärdig utbildning och

forskning.

Då det gäller de för en civilekonomutbildning i Uppsala och Lund erforderliga

forsknings- och undervisningsresurserna, vill utredningen till en början erinra

om att bada dessa universitet redan har professurer och institutioner inom samtliga

de huvudämnen, vilka ingår i civilekonomexamen, nämligen ämnena företagsekonomi,

ekonomisk geografi och nationalekonomi. Rättsvetenskapen är

företrädd genom fullständiga juridiska fakulteter. Därjämte kan vid båda universiteten

utan stora svårigheter erforderliga resurser ställas till förfogande för

de ekonomie studerandes undervisning i ämnen som matematik, statistik och

moderna språk. Därtill kommer de för civilekonomutbildningen säkerligen värdefulla

kontaktmöjligheter med ämnen som statskunskap, sociologi och psykologi,

som erbjudes en civilekonomutbildning förlagd till de gamla universitetsstäderna.

Emellertid är det uppenbart, att universitetens nuvarande resurser i de här

ifrågavarande ämnena icke utgör mer än en grund för organisationen av en

fullvärdig civilekonomutbildning. Framför allt är resurserna klart otillräckliga

i det för denna utbildning helt centrala ämnet företagsekonomi. Här finns vid

vartdera universitetet endast en professur, som tillkommit relativt nyligen och

då närmast i syfte att tillgodose den omlagda jurist- och samhällsvetarutbildningens

behov. Dessa företagsekonomiska institutioner är nu under uppbyggnad

och man kan därvid räkna med att institutionerna och den där meddelade under
-

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts "proposition nr 119 år 1960

visningen organiseras med sikte icke blott på de relativt begränsade kurser, som

obligatoriskt ingår i utbildningen för juris kandidat- och samhällsvetenskapliga

examina utan även på att stimulera till fördjupade och högre vetenskapliga

studier i ämnet. Man kan sålunda förutse, att under alla förhållanden en icke

obetydlig utbildning av företagsekonomer och företagsekonomiska forskare kommer

till stånd både i Uppsala och i Lund. Under sådana omständigheter synes

det utredningen vara mest rationellt, att denna utbildning icke uteslutande får

formen av två-, tre- och eventuellt fyrabetygskurser inom de filosofiska och

samhällsvetenskapliga examinas ram, utan att möjligheter skapas för den bredare

företagsekonomiska utbildning, som innefattas i civilekonomexamen och

en på en dylik examen byggd licentiatexamen. En sådan ordning måste vara till

fördel både för näringslivet, som därigenom tillförsäkras en bättre tillgång på

fullt utbildade civilekonomer, och för de studerande, som därigenom får möjlighet

att avlägga en examen, som är till sitt innehåll känd och till sin kvalitet

från början erkänd på arbetsmarknaden.

Kurserna i ämnet företagsekonomi för blivande jurister och blivande samhällsvetare

har ansetts kunna koncentreras till att gälla endast en del av detta omfattande

ämne. Därför har ämnesrepresentationen vid universiteten också kunnat

begränsas till en professur vid vartdera universitetet. Den företagsekonomiska

utbildningen för civilekonomexamen måste däremot täcka flera av ämnets

delområden, och en differentierad ämnesrepresentation är därför oundgänglig

om civilekonomutbildning skall kunna meddelas i Uppsala och Lund. Den uppdelning

av ämnet i två ämnesdelar, vardera företrädd genom en professur, som

sedan något tiotal år gällt vid handelshögskolan i Göteborg, måste härvidlag

betecknas som otillräcklig. Ett minimum torde vara en uppdelning i tre ämnesdelar,

varav en omfattande t. ex. redovisning och finansiering, en omfattande

t. ex. distribution och den tredje omfattande t. ex. kalkylering och budgetering.

Det bör emellertid härvidlag understrykas, att den närmare avgränsningen av

de företagsekonomiska ämnesdelarna vid organiserandet av civilekonomutbildning

på en ny plats torde böra avpassas med hänsyn till omfattningen av ämnesrepresentationen

inom angränsande vetenskaper (t. ex. ekonomisk geografi, beskattningsrätt,

psykologi) och inriktningen av den där bedrivna forskningen,

varför ett generellt giltigt recept för den företagsekonomiska lärarstabens sammansättning

icke torde kunna utställas.

För att civilekonomutbildning skall kunna meddelas även i Uppsala och Lund

fordras förutom en differentierad ämnesrepresentation inom företagsekonomien

givetvis ytterligare lärarkrafter av olika slag inom övriga i civilekonomutbildningen

ingående ämnen. Det blir härvid fråga om kompletteringar av lärarpersonalen

i ämnen, vilka redan finnes företrädda vid universiteten. Institutionerna

för dessa ämnen skulle sålunda, liksom de företagsekonomiska institutionerna,

få sådana personalförstärkningar, som gör det möjligt att där meddela

undervisning för ytterligare en akademisk examen. Erfarenheterna från handelshögskolan

i Stockholm, som har fyra lärostolar i ämnet nationalekonomi med

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

specialisering på olika delar av ämnet, synes visa, att det vid vartdera av universiteten

i Lund och Uppsala behövs minst en ny professur i ämnet nationalekonomi

för att tillgodose behovet av en tillräckligt specialiserad undervisning

i ämnet för civilekonomer, samhällsvetare i övrigt och jurister. Institutionerna

kan — det vill utredningen uttryckligen framhålla — ges på detta sätt differentierade

utbildningsuppgifter vare sig de organisatoriskt skulle göras gemensamma

för två särskilda läroanstalter eller ej och vare sig undervisningen organiseras

särskilt för de olika kategorierna av studerande eller den — som synes

naturligt då det gäller högstadiet — organiseras gemensamt för samtliga.

Vissa planeringsfrågor

De organisatoriska frågor, som aktualiseras av utredningens framlagda förslag,

bör enligt utredningens mening överhuvudtaget ses som ett problemkomplex

för sig. De bör lösas med sikte på utbildningens och den samhällsvetenskapliga

forskningens bästa och under beaktande av det enligt utredningens

mening ofrånkomliga kravet, att den civilekonomutbildning som ges i

Uppsala och Lund skall vara likvärdig — om ock ej i alla detaljer lika — med

den som ges vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg. Redan har

utredningen understrukit, att utbildning för ekonomie studerande icke får sättas

i gång i vare sig Uppsala eller Lund, innan fullgoda resurser för utbildningen

står till förfogande. Här vill utredningen tillägga, att i den mån utbildningens

målsättning det kräver, bör en särskild studiegång och särskild undervisning

organiseras för de ekonomie studerande. Förslaget att förlägga civilekonomutbildning

till de samhällsvetenskapliga institutionerna vid universiteten i Uppsala

och Lund är överhuvudtaget icke förestavat av någon tanke på statsfinansiella

besparingar på driftbudgeten, som därigenom skulle kunna uppnås.

Utredningen ser i stället förslaget som ett led i strävan att stimulera den

samhällsvetenskapliga forskningen och intresset för de samhällsvetenskapliga

studierna.

Mot det här framlagda förslaget kan den invändningen resas, att utbildningsmålet

för civilekonomexamen är så speciellt, att det endast kan uppnås, om

utbildningen förlägges till en helt fristående läroanstalt utan anknytning till

universitetsutbildning i traditionell mening. Den skånska kommittén för en handelshögskola

i södra Sverige har redovisat betänkligheter, som uttalats från

näringslivets sida mot förläggningen av civilekonomutbildning till en samhällsvetenskaplig

fakultet vid Lunds universitet. Risk skulle sålunda föreligga, att

undervisningen vid en sådan »med åsidosättande av det praktiska affärslivets

behov» skulle få »en alltför teoretisk inriktning». Sveriges Industriförbund har

med en liknande motivering vänt sig emot tanken att civilekonomutbildning

skulle kunna inordnas i en humanistisk eller samhällsvetenskaplig fakultet.

Utredningen konstaterar emellertid, att den resta frågan ytterst knappast

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

gäller anknytningen till universiteten utan i stället möjligheterna att hålla isär

de olika utbildningsmålen och att säkra näringslivets inflytande över själva

utformningen av en specialistutbildning, som i särskilt hög grad kommit till

stånd genom näringslivets egna uppoffringar och i syfte att åt näringslivet säkra

tillgång på expertis, särskilt utbildad för företagsvärldens speciella arbetsförhållanden.

Utredningen finner det vara självklart, att dessa synpunkter och

intressen måste beaktas vid uppbyggnaden av en organisation för civilekonomutbildning

på nya platser i landet. Liksom den skånska kommittén anser utredredningen,

att så kan ske, även om man väljer att organisatoriskt anknyta

utbildningen till universiteten, en anknytning som enligt både kommitténs och

utredningens mening av allmänna skäl är mycket starkt motiverad. Den skånska

kommittén har härutinnan föreslagit, att det större akademiska konsistoriet i

Lund efter förslag av Skånes Handelskammare skulle utse tre representanter för

näringslivet som ledamöter av en ekonomisk fakultet, vilken tillika skulle fungera

som styrelse för en handelshögskola i Lund. Denna näringslivets representation

i fakulteten betecknas som en väsentlig del av kommitténs organisationsförslag

och är avsedd som en garanti för att undervisningen för de blivande civilekonomerna

verkligen tar sikte på näringslivets behov och »får den praktiska inriktning

och bereder de studerande de insikter och den intellektuella träning, som

gör dem bäst skickade att lösa de praktiska problem, som de i sina kommande

befattningar i näringslivets tjänst kommer att ställas inför».

Universitetsutredningen vill för sin del ifrågasätta, om icke dessa synpunkter

lika väl kunde tillgodoses på en annan väg, nämligen den på vilken man löst

problemet att tillgodose avnämarnas intressen då det gäller civilingenjörsutbildningens

utformning. De avdclningsråd, vilka finns inrättade vid de båda tekniska

högskolornas olika fackavdelningar, har — såvitt utredningen kunnat bedöma

— fungerat på ett från näringslivets och avnämarintressets synpunkt fullt

tillfredsställande sätt. Utredningen föreslår därför, att organ av motsvarande

slag tillskapas för civilekonomutbildningen på orter där denna icke meddelas vid

särskilda handelshögskolor med näringslivsrepresentation i vederbörande högskolestyrelse.

Dessa organ, vilka förslagsvis kunde benämnas examensråd, synes

böra bestå av högst tio ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t eller av kanslern

för rikets universitet efter förslag från näringslivets organisationer. Beträffande

examensrådens uppgifter och arbetssätt kunde i övrigt samma bestämmelser

gälla, som nu reglerar avdelningsrådsinstitutionen vid de tekniska högskolorna.

Skillnaden mellan den skånska kommitténs förslag om fakultetsrepresentation

och utredningens variant med examensråd är bl. a. den, att examensråden skulle

anknyta till en redan prövad organisation, medan fakultetsrepresentation av det

slag som föreslagits av den skånska kommittén skulle innebära ett helt nytt

arrangemang. Kommitténs förslag innebär vidare, att näringslivets representanter

bleve delaktiga i fakultetens beslut, medan examensråden skulle ha rent

konsultativa funktioner. Utredningen vill emellertid sätta i fråga, om denna

skillnad i realiteten skulle innebära något väsentligt i avseende på det inflytande

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Mcijits proposition nr 119 år 1960

över civilekonomutbildningens innehåll och organisation, som näringslivets representation

skulle utöva.

Att den skånska kommittén stannat för att föreslå näringslivsrepresentation

i själva fakulteten, sammanhänger delvis med att kommittén kommit till den

ståndpunkten, att en särskild fakultet bör upprättas enbart för civilekonomutbildningen.

Detta sammanhänger i sin tur med kommitténs ställningstagande

till förmån för spärrad intagning till den nya civilekonomutbildningen i Lund.

Denna intagningsspärr motiverar kommittén med att civilekonomutbildningen

i Lund måste garanteras full likvärdighet med motsvarande utbildning vid de

båda handelshögskolorna. För likvärdigheten fordras enligt kommitténs mening

bl. a. att elevmaterialets kvalitet är i stort sett densamma vid de läroanstalter,

där civilekonomutbildning ges. En särskild fakultet blir då nödvändig för civilekonomutbildningen

i Lund, eftersom det näppeligen skulle låta sig göra »att

vid en och samma fakultet föreskriva sådan spärr för de studenter, som avsågo

att avlägga ekonomexamen, medan fritt tillträde skulle stå öppet för övriga

kategorier studerande».

På denna punkt vill universitetsutredningen markera en från den skånska

kommitténs klart avvikande uppfattning. Vårt akademiska utbildningsväsende

bygger på principen om studentexamen som villkor för inskrivning. De intellektuella

kvalifikationerna hos de nyinskrivna garanteras av den genom censorsinstitutionen

kontrollerade studentexamen, vars syfte just är att utgöra en dimissionsexamen

till högre studier, och som en gång tillkommit som en ersättning

för den inträdesprövning, som tidigare verkställts vid universiteten. Att dubblera

dimissionsexamen genom att principiellt återinföra denna inträdesprövning vid

de akademiska läroanstalterna, vore att rycka undan grunden för gymnasieundervisningen

och kan enligt utredningens mening ske endast i samband med

en allmän gymnasiereform.

De spärrar som finns för inträde vid vissa fakulteter och högskolor är icke

kvalifikationsspärrar av det slag, som här är aktuellt, utan av undervisningsorganisationen

och undervisningsresursernas begränsning rent praktiskt motiverade

»golvytespärrar», enligt vilka man bland ett i förhållande till resurserna

alltför stort antal inträdessökande väljer ut dem, som har de bästa kvalifikationerna,

dock utan att formellt kräva andra minimikvalifikationer än dem som

garanteras genom en godkänd studentexamen. Någon »golvytemotivering» för

spärrat tillträde till civilekonomutbildningen föreligger icke.

Utredningen anser icke, att det finns någon godtagbar anledning varför just

näringslivet skulle behöva ett särskilt kvalitetsurval för utbildningen av sina

befattningshavare. Den statliga och kommunala förvaltningen bör i så fall med

samma rätt kunna framställa krav på inträdesspärr för att säkra högt kvalificerade

studenter för de utbildningslinjer som leder till verksamhet inom förvaltningen.

Motsvarande krav skulle då likaledes kunna framställas från tidningarna

i fråga om journalisterna o. s. v. Enligt utredningens mening måste det

vara sundare att de blivande arbetsgivarna bland ett antal konkurrerande so
-

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

kande med samma examen kan välja den som har de bästa betygen i examen.

För betygens värde borgar läroanstalten och dess lärare samt — i det här aktuella

sammanhanget — ledamöterna av de examensråd eller motsvarande organ,

som är satta att tillvarataga avnämarnas intressen i fråga om utbildningens

utformning.

Skiljaktigheten i ståndpunkter mellan utredningen och den skånska kommittén

beträffande frågan om inträdesspärr för den till universiteten anknutna

civilekonomutbildningen gäller principfrågan och kan såtillvida sägas vara betydande.

För de närmaste årens praktiska handlande betyder emellertid denna

skillnad i ståndpunkterna mindre. Även utredningen är — som framhållits flera

gånger redan — ytterst angelägen om att civilekonomutbildningen i Uppsala

och Lund skall bli likvärdig med den utbildning som ges vid de båda handelshögskolorna.

Med hänsyn härtill och till den knapphet på lärarkrafter framför

allt inom företagsekonomien, som vi har att räkna med, kan det under en övergångstid

bli nödvändigt av rent praktiska skäl att för civilekonomutbildningen

etablera något som kunde kallas »lärarspärr» i analogi med de »gol vy tespärrar»,

som måste accepteras vid fakulteter och högskolor med laboratorieundervisning.

Då man sålunda enligt utredningens mening måste räkna med att knappheten

på högt kvalificerade lärarkrafter särskilt inom det centrala ämnet företagsekonomi

kan nödvändiggöra en provisorisk begränsning av elevintagningen till

civilekonomutbildningen, kan det synas överraskande, att utredningen föreslår

att civilekonomutbildning skall införas vid universiteten både i Uppsala och i

Lund. Utredningen är klar över att även härutinnan en begränsning kan bli

nödvändig, så att ekonomutbildningen igångsättes vid det ena lärosätet tidigare

än vid det andra. Utredningen är emellertid angelägen att stryka under, att

även en sådan begränsning av utbildningskapaciteten måste vara provisorisk

och rent praktiskt motiverad. Principen, som utredningen vill slå fast, bör vara

att civilekonomutbildning skall kunna förvärvas i Uppsala och Lund lika väl

som i Stockholm och Göteborg och att målsättningen för utbyggnaden är att

möjliggöra ett fritt tillträde till studier för civilekonomexamen.

I avseende på de svårigheter, som kan uppstå, då det gäller rekryteringen till

fasta forskar- och lärarbefattningar i vissa för civilekonomutbildningen centrala

ämnen, vill universitetsutredningen framhålla, att sådana svårigheter sannolikt

lättare skulle kunna bemästras, därest möjlighet öppnades att till våra högre

läroanstalter genom förordnande på viss tid knyta framstående utländska forskare.

Frågorna när civilekonomutbildning skall kunna sättas i gång i Uppsala och

Lund, i vilken takt intagningen skall kunna ökas och, eventuellt, med vilken

turordning de båda äldre universitetsstäderna emellan reformen skall kunna

genomföras, kan bedömas först efter ett detaljerat utredningsarbete rörande

studieorganisation, kursplaner och lärarorganisation för de olika ämnena. Utredningen

har icke ansett ett sådant utredningsarbete ligga inom dess kompetens

utan vill föreslå, att detta arbete anförtros åt en särskild kommitté.

20 — Bihan g till riksdagens protokoll 19G0. 1 samt. Nr 119

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. May.ts -proposition nr 119 år 1960

Denna kommitté bör enligt utredningens mening ha i huvudsak följande arbetsuppgifter.

Kommittén bör klarlägga de personella och lokalmässiga förutsättningarna

för införande av utbildning för civilekonomexamen i Uppsala och

Lund samt framlägga en plan för erforderliga personalförstärkningar och tillgodoseendet

av behovet av institutionslokaler. Planen bör därjämte innefatta

ett program för intagningskapacitetens successiva ökning vid de ifrågavarande

läroanstalterna. Som riktpunkt bör kommittén härvidlag ha att en intagningskapacitet

av 700 nya studerande bör vara uppnådd läsåret 1966/67. Utredningen

vill emellertid understryka, att denna siffra endast är avsedd som en riktpunkt

att läggas till grund för ett handlingsprogram.

Kommittén bör vidare utarbeta förslag till examensstadga samt studie- och

organisationsplaner för civilekonomutbildningen i Uppsala och Lund samt framlägga

förslag beträffande det organ, t. ex. de i det föregående skisserade examensråden,

genom vilka näringslivets intressen då det gäller civilekonomutbildningens

innehåll och utformning fortlöpande skall kunna tillgodoses.

Utgångspunkten för kommitténs arbete då det gäller civilekonomutbildningen

i Uppsala och Lund skall vara att denna utbildning måste vara likvärdig med

den utbildning, som ges vid handelshögskolorna. De för civilekonomutbildningen

erforderliga institutionerna bör vara gemensamma för civilekonomutbildningen

och universitetens övriga utbildning i ifrågavarande ämnen. Kommittén bör

emellertid vara oförhindrad att, därest så erfordras för att garantera en med

handelshögskolornas likvärdig civilekonomutbildning, föreslå, att undervisningen

för de ekonomie studerande meddelas i särskilda undervisningsgrupper och enligt

en särskilt organiserad studiegång.

En andra utgångspunkt skall vara, att en fullgod civilekonomutbildning enligt

här angivna riktlinjer skall organiseras inom ramen för Uppsala respektive Lunds

universitet och att sålunda några formellt fristående läroanstalter icke skall

organiseras.

Kommittén bör — som förut framhållits — i sitt arbete utgå från att tillträdet

till civilekonomutbildningen i princip skall vara fritt för den som avlagt

studentexamen eller examen vid handelsgymnasium. Kommittén bör emellertid

vara oförhindrad att, om så av rent praktiska skäl är ofrånkomligt, utarbeta

förslag till provisoriska bestämmelser om begränsat elevintag under uppbyggnadsskedet.

Kommittén bör vidare utreda och framlägga förslag om en sådan upprustning

av handelshögskolan i Göteborg, att dennas utbildningskapacitet kan ökas med

minst 50 procent i jämförelse med nuvarande förhållanden och högskoleinstitutionernas

resurser därutöver kan stå till förfogande för den samhällsvetenskapliga

och humanistiska utbildningen och forskningen vid Göteborgs universitet.

Härvid bör riktpunkten — liksom beträffande Uppsala och Lund — vara att

gemensamma institutioner anförtros uppgifter för forskning och utbildning inom

ramen för såväl civilekonomexamen som filosofiska och samhällsvetenskapliga

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

examina. Kommittén bör härvidlag även överväga möjligheterna av en organisatorisk

sammanslagning av universitetet och handelshögskolan, sa att organisationen

blir i stort sett densamma i Göteborg som i Uppsala och Lund. Härvidlag

måste då särskilt beaktas nödvändigheten av att näringslivets intressen beträffande

civilekonomutbildningens utformning även i fortsättningen får en fullgod

bevakning. Vissa förhandlingar med Göteborgs stad torde även i detta sammanhang

bli erforderliga.

Kommittén bör vidare även träda i kontakt med direktionen för handelshögskolan

i Stockholm. Denna högskolas framtida utveckling maste nämligen

under alla förhållanden vara av betydelse för kommitténs överväganden rörande

dimensioneringen av civilekonomutbildningen på övriga tre orter. Det bör i

detta sammanhang också utredas, i vilken utsträckning en ytterligare samordning,

i varje fall en mera definitiv ordning än den nuvarande i avseende på

ämnet företagsekonomi, kan komma till stånd mellan handelshögskolan och

Stockholms blivande universitet beträffande den i vid mening samhällsvetenskapliga

forskningens och utbildningens resurser och uppgifter. Dessa frågor

sammanhänger emellertid delvis med de frågor rörande villkoren för en utvidgning

av handelshögskolans utbildningskapacitet, vilka enligt vad ovan anförts

bör upptagas vid förhandlingar mellan staten, Stockholms stad och Handelshögskoleföreningen

i Stockholm. Universitetsutredningen vill för egen del icke uttala

någon mening, huruvida dessa förhandlingar från statens sida helt bör bedrivas

av särskilt utsedda förhandlare eller om den här föreslagna kommittén eller en

delegation inom denna härvidlag bör ges ett särskilt förhandlingsuppdrag och

för dettas fullgörande förstärkas med särskild expertis.

I sitt utredningsarbete bör den föreslagna kommittén slutligen beakta ett av

avdelningsrådet för maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm framlagt

förslag om en förstärkning av den företagsekonomiska utbildningen för blivande

civilingenjörer.

Den här föreslagna kommittén bör enligt universitetsutredningens mening

bestå av sex ledamöter. Bland ledamöterna bör helt naturligt ingå de båda professorerna

i ämnet företagsekonomi vid universiteten i Uppsala och Lund. Vidare

bör såsom ledamöter ingå en professor vid vardera av de båda handelshögskolorna

i Stockholm och Göteborg. Därjämte bör utses en ledamot med förankring

inom näringslivet.

Förutom kommitténs sex ordinarie ledamöter bör till kommittén såsom adjungerade

ledamöter knytas vardera en representant för det lokala näringslivet

inom Uppsala- respektive Lunda-regionen.

Den här föreslagna kommittén för en utvidgad civilekonomutbildning bör helt.

naturligt bedriva sitt arbete med största möjliga skyndsamhet.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

D. Socionomutbildningen

För närvarande finnes tre socialinstitut, nämligen ett i Stockholm, ett i Göteborg

och ett i Lund. Den årliga intagningen är i Stockholm begränsad till 130

elever, i Göteborg och Lund till 75 elever vid vartdera institutet. Av de 248

elever, som antogs år 1958, hade 107 studentexamen, 7 normalskolekompetens,

41 realexamen och 93 folkskoleutbildning. Intagna med studentexamen är sålunda

den största gruppen och de med folkskoleutbildning den näst största.

Socionomexamen kan avläggas på olika linjer. Gemensam för de tre socialinstituten

är de två linjerna sociala linjen och teoretiska linjen. Vid Stockholms

socialinstitut finnes dessutom en förvaltningslinje och vid socialinstituten i Göteborg

och Lund en social-kommunal linje.

Antalet antagna elever har under senare år varit något lägre än institutens

intagningskapacitet skulle medgiva. Med hänsyn till behovet av socionomer

måste den nuvarande intagningen betecknas såsom alltför låg. Detta framgår

av den analys av behovet av socionomutbildad arbetskraft, som arbetsmarknadsstyrelsen

nyligen offentliggjort i serien Arbetsmarknadsinformation (Serie S,

nr 6/1959). Av här redovisat material synes man kunna draga slutsatsen, att en

mycket stark ökning — från nu cirka 200 till i varje fall 330 — av antalet

årligen diplomerade socionomer skulle erfordras med nuvarande tendenser på

efterfrågesidan.

För att uppnå en erforderlig, mycket stark ökning av den årliga examinationen

av socionomer fordras självfallet en förstärkning av socialinstitutens utbildningsresurser,

men därutöver fordras — det framgår av att antalet antagna

elever är lägre än antalet till förfogande stående nybörjarplatser — särskilda

överväganden och åtgärder. I arbetsmarknadsstyrelsens översikt påpekas, att

en närmare granskning av tillämpade inträdesvillkor och meritvärderingsgrunder

möjligen skulle kunna ge anvisning om åtgärder, som skulle ha en gynnsam

effekt på tillströmningen. Härutöver vill universitetsutredningen framhålla, att

en förbättring av socionomernas möjligheter till vidareutbildning efter socionomexamen

även torde kunna stimulera rekryteringen.

Universitetsutredningen anser, att framför allt den stora bristen på socionomer,

socialinstitutens otillräckliga kapacitet för utbildning av det antal socionomer,

som skulle svara mot den väntade efterfrågan, socionomutbildningens

rekryteringsproblem och önskemålen om förbättrade vidareutbildningsmöjligheter

för socionomerna starkt motiverar, att ett allsidigt utredningsarbete snarast

igångsättes såväl rörande socionomutbildningens utformning som rörande

socialinstitutens uppgifter och behov. Universitetsutredningen tillstyrker således,

att den redan från flera håll föreslagna utredningen kommer till stånd.

Utredningsuppdraget bör enligt universitetsutredningens mening även innefatta

frågorna om socialinstitutens organisatoriska ställning och möjligheterna

att anknyta såväl instituten som socionomutbildningen till universiteten och

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

den samhällsvetenskapliga utbildningen. Med hänsyn till att de i socionomutbildningen

ingående ämnena i stort sett sammanfaller med de vid universiteten

företrädda samhällsvetenskaperna, måste det nämligen enligt utredningens bestämda

uppfattning vara riktigare att anknyta socialinstituten till de humanistiska

fakulteterna än att ombilda instituten till fristående fackhögskolor. I fråga

om de motiveringar, som ligger bakom detta ställningstagande, hänvisar utredningen

till de resonemang, som utredningen fört rörande civilekonomutbildning

vid universiteten (jfr denna bilaga s. 298 f.). Utredningen anser principiellt, att

socionomexamen likaväl som civilekonomexamen bör kunna avläggas vid universiteten

och att stora fördelar står att vinna, om dessa grenar av samhällsvetenskaplig

utbildning integreras i universitetens verksamhet.

Den föreslagna utredningen bör givetvis överväga, huruvida det ökade utbildningsbehovet

bör tillgodoses genom att möjligheter till socionomutbildning öppnas

på flera håll i landet. Med hänsyn till vad här anförts rörande värdet av en

anknytning till de humanistiska fakulteterna och med hänsyn till att tre av de

fyra universitetsorterna redan har socialinstitut anser universitetsutredningen,

att man därvidlag i första hand bör överväga en förläggning till Uppsala.

Socionomutbildning står för närvarande öppen för såväl studenter som ickestudenter.

Utredningen ifrågasätter för sin del ingen förändring härutinnan utan

anser det önskvärt och värdefullt, att socionomexamen alltjämt skall kunna

avläggas av personer utan formella meriter men med håg och fallenhet för sociala

studier och socialt arbete. Enligt utredningens mening bör det vara fullt möjligt

att finna sådana former för socialinstitutens anknytning till universitetsorganisationen,

att denna möjlighet bibehålies. Utredningen vill i detta sammanhang

emellertid framhålla, att antalet inträdessökande utan studentexamen sannolikt

kommer att minska, allteftersom en allt större andel av ungdomskullarna beredes

tillfälle till gymnasiestudier.

I samband med den här förordade översynen av socionomutbildningen och

socialinstitutens ställning bör enligt universitetsutredningens mening också göras

en omprövning av nu tillämpade inträdesvillkor och meritvärderingsgrunder vid

urvalet bland de inträdessökande. Bl. a. bör därvid prövas, huruvida tillräckliga

skäl verkligen föreligger att i fråga om sökande med studentexamen ställa högre

fordringar i avseende på studentbetygets kvalitet för tillträde till socionomutbildning

än för tillträde till studier vid fri fakultet.

Vid en anknytning av socialinstituten och socionomutbildningen till universiteten

torde vidare ämnet socialpolitik böra ges en starkare ställning vid dessa

än nu är fallet. Till en början synes universitetslektorat böra inrättas, men

utredningen håller för troligt, att ämnet kan utvecklas på ett sådant sätt, att

det kan kräva självständig representation vid universiteten.

I fråga om själva undervisningen för socionomexamen utgår universitetsutredningen

från att denna, därest en anknytning till universiteten kommer till stånd,

i vissa hänseenden kan samordnas med den undervisning, som ges för filosofiska

examina. Vissa kurser måste däremot helt naturligt ges särskilt för de stude
-

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

rande, som önskar avlägga socionomexamen. Utredningen finner det emellertid

vara angeläget, att man även skapar möjligheter för dessa studerande, även

studerande utan studentexamen, att, därest de uppfyller de särskilda fordringar

som finnes föreskrivna i stadgan rörande vidgat tillträde till universiteten, betygsmässigt

tillgodoräkna sig för socionomexamen avlagda prov såsom prov

jämväl för filosofiska examina. Det bör enligt utredningens mening vara möjligt

att ämne för ämne fastställa hur stor del av fordringarna för filosofisk-samhällsvetenskaplig

eller filosofie kandidatexamen, som kursfordringarna för socionomexamen

motsvarar. I princip vore det önskvärt, att man i de fall där så är

möjligt utarbetade de i utbildningen för socionomexamen ingående kurserna som

kurser för en halv respektive en betygsenhet i filosofiska examina. Härigenom

skulle möjlighet även öppnas att göra ämnet socialpolitik till examensämne i

sådan examen. Däremot torde kurserna i praktisk socialvård icke kunna tillgodoräknas

som akademiskt betyg, ehuru dessa kurser självfallet skulle kunna stå

öppna även för studenter, som siktar på en filosofie kandidatexamen.

Slutligen vill universitetsutredningen understryka, att en socionomutbildning

förlagd till universiteten lika väl som civilekonomutbildningen där givetvis måste

utformas i nära samråd med företrädare för socionomutbildningens avnämarsida.

Därest den här föreslagna utredningen kommer till det resultatet, att de

nuvarande socialinstituten bör inordnas i universitetsorganisationen, måste därför

de nuvarande styrelsernas roll som kontaktorgan mellan utbildningsanstalt

och arbetsmarknad övertagas av något annat organ, förslagsvis då en examensrådsorganisation

av i princip samma slag, som den universitetsutredningen i det

föregående skisserat för den till universiteten förlagda civilekonomutbildningen.

Avslutningsvis vill universitetsutredningen än en gång framhålla, att socialinstituten

och socionomutbildningen icke innefattas i det åt utredningen anförtrodda

uppdraget. Universitetsutredningen har med det här förut anförda endast

velat tillstyrka, att en allsidig utredning rörande socionomutbildningen

och socialinstitutens ställning snarast kommer till stånd. Därjämte har universitetsutredningen

velat ange vissa mera allmänna synpunkter på den problematik,

som kommer att aktualiseras i samband med den föreslagna särskilda utredningens

arbete, synpunkter som närmast är att betrakta som konsekvenser av

utredningens i det föregående redovisade allmänna överväganden rörande riktlinjerna

för den högre utbildningens utbyggnad under 1960-talet.

2. Yttranden

Den teologiska och juridiska utbildningen och forskningen

Flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig i fråga om utbildningen och

forskningen vid de teologiska och juridiska fakulteterna, är av den uppfattningen,

att lärarresurserna vid dessa fakulteter, på liknande sätt som vid de

filosofiska fakulteterna, automatiskt bör anpassas efter elevantalet. Med hän
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

syn till den knappa tillgången på forskare inom de juridiska fakulteterna tillstyrker

åtskilliga remissinstanser utredningens förslag, att forskarassistenttjänster

bör inrättas vid dessa fakulteter.

Teologiska fakulteten i Uppsala räknar med ett större utbildningsbehov vid

de teologiska fakulteterna än vad utredningen antagit. Fakulteten uttalar bl. a.

följande.

Då det gäller den framtida utbyggnaden av de teologiska fakulteterna, vill fakulteten

understryka sin tillfredsställelse med utredningens förslag till smidig anpassning av undervisningsresurser

till undervisningsbelastning. Det synes dock fakulteten uppenbart, att de

gjorda beräkningarna klart visat, att den lämpligaste utbyggnaden icke bör ske enbart

med extra tjänster. Arbetsmarknadens stora efterfrågan på teologisk arbetskraft gör det

nämligen angeläget att öka fakulteternas utbildningskapacitet. En utbyggnad med vissa

fasta tjänster bör därför redan nu ske, eftersom fakulteten pa dessa tjänster torde kunna

räkna med högre utbildad personal än i fråga om enbart extra tjänster. Fakulteten vill

därför föreslå att i likhet med vid de humanistiska fakulteterna redan nu inrättas en

amanuens- och en assistenttjänst i varje ämne. Det synes fakulteten i detta sammanhang

angeläget att understryka det av fakulteten tidigare ofta patalade behovet av en ändamålsenlig

forskarrekrytering. Denna forskarrekrytering är mot bakgrund av arbetsmarknadens

behov en angelägen fråga, om icke det underskott pa kompetenta krafter till

förefintliga lektorat, som för närvarande föreligger, skall komma att permanentas. Då

fakulteterna endast äger 14 licentiand- och 14 doktorandstipendier tillsammans, är det

uppenbart, att en utbyggnad av stipendiemöjligheter för högre studier är synnerligen

angelägen mot bakgrund av universitetens, skolans och kyrkans behov av högre utbildad

personal.

Teologiska fakulteten i Lund hävdar, att utredningen ej tagit tillräcklig hänsyn

till att utbildningen av kristendomslärare utgör en högst avsevärd del av

de teologiska fakulteternas undervisning och examination, enligt ungefärliga

beräkningar 30 ä 35 procent. Fakulteten anför i fortsättningen bl. a. följande.

Allt synes enligt fakultetens mening tala för att detta procenttal i framtiden kommer

att stiga, då enligt gjorda beräkningar det totala behovet av lärare i kristendomskunskap

vid de högre skolorna, uttryckt i heltidstjänster, torde komma att öka med 45 procent

mellan läsåren 1957/58 och 1966/67. Då det här huvudsakligen är fråga om grundläggande

undervisning inom den s. k. översiktskursens ram, ställer just denna utbildning

stora krav på de teologiska fakulteternas resurser. — Utredningens förslag synes även vara

orealistiskt med hänsyn till den relativa fördelning av nyinskrivningar, som man i framtiden

rimligen kan förvänta. Utredningen räknar med att ett befarat överskott av humanister

kommer att locka en del studenter att i stället för humanistiska studier välja

juridisk utbildning. Det synes fakulteten vara minst lika sannolikt, att många som

tvekar inför en enbart humanistisk studiegång i stället väljer någon form av teologisk

utbildning.

Juridiska fakulteten i Uppsala, som understryker vikten av att forskarassistenttjänster

inrättas och att omprövning sker av den högre rättsvetenskapliga

utbildningens ställning från meritvärderingssynpunkt vid befordringar inom

främst domarbanan, föreslår, att frågan om förstärkning av de juridiska fakulteternas

ordinarie lärarstab snarast göres till föremål för en närmare utredning.

I övrigt yttrar fakulteten bl. a. följande.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Betydelsen av ifrågavarande åtgärder ligger främst i att de skulle kunna medföra ett

främjande av den juridiska forskningen och en vidgning av rekryteringsbasen för de

juridiska forskar- och lärartjänsterna; antalet vakanta ordinarie tjänster lär knappast

vara större vid de juridiska fakulteterna än annorstädes. Vid sidan härav måste, såsom

utredningen framhåller, andra åtgärder vidtagas för att säkra tillgången på lärarkrafter

för den juridiska undervisningen. Utredningen förordar här, att belopp ställes till universitetskanslerns

förfogande att i mån av behov fördelas på sätt som med hänsyn till omständigheterna

är mest ändamålsenligt. Ett dylikt anslag torde för de juridiska fakulteternas

del väsentligen blott kunna användas i den formen, att man anlitar praktiskt

verksamma jurister. Den ökade möjlighet som 1957 års juristutbildningsreform medfört

att för den juridiska undervisningen anlita dylika är otvivelaktigt av värde. Härigenom

sättes ämneslärama i stand att lata de studerande jämsides med det mer teoretiska studiet

av rättsreglernas innehall och tillämpning samt av de juridiska metodfrågorna få belysning

av rättsliga spörsmål sadana de gestaltar sig ur det praktiska rättslivets synpunkt. Emellertid

kan enligt fakultetens mening inslaget i undervisningen av praktiskt verksamma

jurister icke göras större än vad nyss angivna syfte betingar. Man kan icke utan men för

utbildningens kvalitet lägga en dominerande del därav i händerna på än så förtjänta

hovrätts- eller andra praktiskt verksamma jurister, som ofta kommer att växla och för

vilka dock alltid lärarverksamheten måste få karaktären av bisyssla. Ett sådant arrangemang

måste med nödvändighet medföra en icke önskvärd uppsplittring av undervisningen

och stundom också överbetoning av vissa specialområden. Härigenom får de studerande

svårare att vinna den erforderliga överblicken över rättssystemet och att se sammanhangen

mellan dettas olika delar. Huvudansvaret för juristutbildningen och uppgiften att

handha den grundläggande undervisningen ävensom examinationen måste, om tillfredsställande

studieresultat skall vinnas, vara anförtrodd åt en fast lärarstab, som har denna

utbildning som en huvuduppgift. Fakulteten vill därför med skärpa uttala, att en mer

väsentlig ökning av antalet studerande vid de juridiska fakulteterna i första hand måste

mötas med förstärkning av den ordinarie lärarstaben.

Juridiska fakulteten i Lund tillstyrker inrättande av forskarassistenttjänster.

Fakulteten instämmer vidare — utan att våga ta ställning till utredningens

beräkningar av vare sig det önskvärda eller det sannolika antalet juris studerande

under kommande år — i utredningens slutsats, att läget i fråga om de

personella resurserna för de juridiska fakulteterna är ytterligt allvarligt. Enligt

fakultetens mening är läget i själva verket långt allvarligare än vad utredningen

framhåller. Fakulteten anför i fortsättningen bl. a. följande.

1957 års upprustningsbeslut bygger på antaganden om ett elevantal, som i civilrättsämnena,

i varje fall för Lunds del, med minst 25 procent understiger det verkliga antalet

innevarande år. Utredningen antyder möjligheten att tillfälligt förstärka lärarkrafterna

genom att i större utsträckning än som nu redan sker engagera praktiskt verksamma

jurister. Detta är visserligen ofrånkomligt i nuvarande läge men utgör en nödlösning, som

måste ges kortast möjlig varaktighet. Det har dessutom redan mött betydande svårigheter

att anskaffa lämpliga lärarkrafter. Under alla förhållanden är det nödvändigt att, som

utredningen också föreslår, särskilda medel ställes till förfogande för att lärarpersonalen

skall kunna ökas i takt med det stigande undervisningsbehovet.

Stats- och rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola utgår från

utredningens antagande, att ytterligare krav kommer att ställas i fråga om den

juridiska utbildningens kvantitet. Redan nu arbetar de juridiska fakulteterna

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 313

med helt otillräckliga personella och materiella resurser, framhåller avdelningen

och fortsätter:

Åtskilliga tjänster — såväl ordinarie tjänster som docentbefattningar — är obesatta.

Antalet doktorander är alltför knappt för att trygga den framtida lärarrekryteringen.

Den kontorsmässiga serviceorganisationen är synnerligen bristfällig. Utgångsläget för tilllämpningen

av den nya studieordningen — vilken förutsätter att studenterna skall få

bättre personlig handledning än vad som hittills varit fallet — är således i hög grad

bekymmersamt, och en utbyggnad av de juridiska fakulteterna framstår såsom fullkomligt

nödvändig även mot bakgrund av nu rådande förhållanden. Av det sagda följer att undervisningsresurserna

inom den juridiska sektorn måste radikalt förbättras. Såsom utredningen

antyder måste rekryteringsbefrämjande åtgärder omedelbart vidtas. Avdelningen

vill kraftigt understryka att i god tid bör tillses att vid de juridiska fakulteterna successivt

inrättas de ytterligare professurer som uppenbarligen blir nödvändiga i den kommande

organisationen. Detta skulle samtidigt innebära att tillräckligt lockande slutposter bereds

åt dem som kvalificerar sig för akademiska lärarbefattningar. För att dagens undervisningsbehov

skall kunna tillgodoses, måste fakulteterna såsom lärare anlita domare, advokater

och andra praktiskt verksamma jurister. Denna grupp av lärare är särskilt lämpad

för mera specialiserade seminarieövningar eller för mera praktiskt betonade övningar. Den

bredare upplagda eller på metodfrågor inriktade vetenskapliga undervisning, som bör

vara utbildningens viktigaste moment, måste anförtros åt vetenskapligt utbildade lärare.

Frågan om en ny juridisk fakultet förlagd till Göteborgs universitet, vilken

fråga ej upptagits av universitetsutredningen i dess utbyggnadsprogram, behandlas

i vissa av de akademiska myndigheternas yttranden.

Filosofiska fakulteten i Göteborg framhåller, att den nettoökning av kostnaderna

för en juridisk fakultet i Göteborg som kvarstår, sedan man dragit ifrån

kostnaderna för en — med hänsyn till den väntade ökade tillströmningen av

studerande under 1960-talet — annars erforderlig utbyggnad av de befintliga

fakulteterna, knappast kan anses avskräckande. Fakulteten anser därför, att en

juridisk fakultet bör inrättas vid universitetet vid en tidpunkt, då tillgången på

forskare i de juridiska ämnena har förbättrats. I anslutning härtill tar fakulteten

upp frågan om en fullständig juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning i

Göteborg och anför därvid huvudsakligen följande.

Fakulteten vill framhålla, dels att det endast är tre obligatoriska ämnen, som i sin

helhet oförändrade ingår i såväl juris kandidatexamen som juridisk-samhällsvetenskaplig

examen, och att av dem endast ämnet finansrätt enligt fakultetens förslag inte skulle

vara företrätt av professur i Göteborg; dels att enligt propositionen 1957:86 huvuddelen

av undervisningen i de grundläggande juridiska kurserna och tillämpningsövningarna skall

läggas på preceptor och kompletteras med undervisning av praktiskt verksamma jurister.

Fakulteten finner därför, att utredningens argumentering på denna punkt inte är övertygande

utan vidhåller sin uppfattning, att en fullständig juridisk-samhällsvetenskaplig

utbildning vid universitetet i Göteborg är önskvärd och möjlig att anordna utan alltför

stora kostnader.

Även det större konsistoriet i Göteborg intar en positiv hållning till förslaget

om en juridisk fakultet i Göteborg samt yttrar huvudsakligen följande.

Den väntade ökade tillströmningen till de tre nuvarande juridiska fakulteterna kommer

givetvis att kräva ansenliga förstärkningar av dessas personal. De rekryteringssvårigheter

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

för lärarpersonalen vid de juridiska fakulteterna, varom utredningen talar, anmäler sig

således icke endast vid tillskapandet av en ny juridisk fakultet i Göteborg. Samma svårigheter

inställer sig även vid en nödvändig förstärkning av de redan bestående juridiska

fakulteterna. I likhet med filosofiska fakulteten finner konsistoriet, att utredningen icke

anfört någon bärande argumentering för sitt avvisande av förslaget om att anordna en

fullständig juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning i Göteborg. Konsistoriet vidhåller

därför att sådan utbildning bör komma till stånd såsom en första etapp på vägen mot

fullständig juristutbildning.

Juridiska fakulteten i Uppsala anser i likhet med utredningen, att förslaget

om en ny juridisk fakultet i Göteborg för närvarande icke bör genomföras.

Fakulteten framhåller dock, att sedan nuvarande juridiska fakulteter erhållit

nödig förstärkning, inrättandet av ytterligare en fakultet kan bli behövligt,

därest den väntade ansvällningen av juristantalet inträder och visar sig bestående.

Fakulteten anför som skäl härför bl. a. följande.

Tillskapande av en ny fakultet synes vara att föredraga framför en alltför oproportionerlig

ansvällning av de nuvarande. Sammanhanget mellan de juridiska ämnena gör det

naturligt och förmånligt att bibehålla den nära kontakt mellan ämnena och lärostolarnas

innehavare som den nuvarande organisationen innebär. Däremot vill fakulteten, liksom

utredningen och i överensstämmelse med vad fakulteten tidigare anfört, avstyrka projektet

om en provisorisk organisation för möjliggörande av juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning

i Göteborg.

I fråga om de teologiska och juridiska fakulteternas undervisnings- och forskningsresurser

anför universitetskanslern bl. a. följande.

Vad beträffar de teologiska och juridiska fakulteterna, har utredningens prognoser

mötts av kritik i vederbörande fakulteters remissyttranden. Kritiken torde böra föranleda

en omprövning av utredningens rekommendationer. Jag vill i detta sammanhang även

erinra därom, att jag vid olika tillfällen uttalat mig för införandet även för dessa fakulteter

av en automatik vid tilldelningen av vissa lärarresurser, liknande den som enligt

beslut av 1958 års riksdag är under införande vid de filosofiska fakulteterna. Vissa av

utredningen föreslagna åtgärder uppfattar jag som ett första steg i denna riktning, och

ansluter mig följaktligen därtill. Jag delar utredningens uppfattning, att lärarrekryteringssvårigheterna

vid de juridiska fakulteterna påkallar skyndsamma åtgärder, och ansluter

mig till förslaget om inrättande av forskarassistenttjänster vid dessa fakulteter.

Statens råd för samhällsforskning uppehåller sig vid frågan om den beräknade

tillströmningen av studerande till de juridiska fakulteterna samt vid spörsmålet

om dessa fakulteters rekryteringsproblem och uttalar i detta sammanhang bl. a.

följande.

Den beräknade fördubblingen under 1960-talet av antalet juris studerande torde icke

motsvaras av en lika stor ökning under samma tidsrymd av sysselsättningsmöjligheter

och måste därför väcka betänkligheter. Om man icke vill införa något slags spärr i fråga

om tillträdet till juridiska studier, torde man få utgå från att antalet juris studerande

kommer att väsentligt stiga under 1960-talet. Detta medför, som utredningen också framhåller,

en avsevärt ökad belastning på de juridiska fakulteternas undervisningsresurser.

Rekryteringen till fakulteternas lärarkår inger redan nu allvarliga bekymmer. De åtgärder,

som utredningen skisserat för att främja vetenskapliga juridiska studier, måste tyvärr

betecknas som helt otillräckliga. Grundfelet med den juridiska akademiska karriären ur

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

rekryteringssynpunkt ligger däri, att den icke är konkurrenskraftig i förhållande till domarbanan.

En effektiv lösning av den juridiska forskningens och därmed de juridiska fakulteternas

rekryteringsproblem synes kräva en särskild utredning, som kan ge anvisning på

åtgärder syftande till att göra den akademiska juridiska karriären fullt konkurrensduglig

med domarbanan. Enbart ekonomiska förbättringar torde icke förslå; det gäller också

att komma till rätta med den osäkerhet, som nu avskräcker många unga jurister från att

ägna sig åt det krävande arbete, som juridisk forskning innebär.

SFS framhåller, att de teologiska och juridiska fakulteternas resurser måste

ökas kraftigt redan under de allra närmaste aren. SFS anför därefter:

Principen om automatisk anpassning av undervisningsresurserna efter elevantalet bör

enligt SFS:s uppfattning helt tillämpas även vid de teologiska och juridiska fakulteterna.

Denna reform måste snarast genomföras. Vidare bör undervisning anordnas i de enskilda

ämnena varje termin. För att de mest kvalificerade lärarna skall kunna engageras för

universitetsundervisningen krävs, att fasta lärarbefattningar inrättas. SFS vill därföi

framhålla, att sådana befattningar bör inrättas så snart som detta motiveras av undervisningsvolymen

i det enskilda ämnet. För att en ändamålsenlig planering av undervisningen

skall kunna åstadkommas, fordras att särskilda undervisningsnämndssekreterare

tillsättes.

SACO som finner det tveksamt, om en så stor tillströmning till de juridiska

fakulteterna som utredningen förordat är tillrådlig från arbetsmarknadssynpunkt,

tillstyrker förslaget om inrättande av forskarassistentbefattningar vid dessa

fakulteter. För de teologiska fakulteternas del synes utredningen enligt SACO

snarast ha underskattat utbildningsbehovet.

Sveriges konservativa studentförbund anser, att också jurister bör kunna

ställa berättigade krav på en utbildningsstandard, som är oberoende av studentantalet.

Förbundet förordar därför, att principen om automatisk anpassning av

lärarresurserna till studentantalet snarast införes även vid de juridiska fakulteterna.

Den humanistiska utbildningen och forskningen

Differentierad humanistutbildning

Samtliga de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över utredningens

synpunkter beträffande differentierad humanistutbildning, understryker angelägenheten

av att en dylik utbildning kommer till stand samt tillstyrker förslaget,

att en kommitté snarast tillkallas med uppgift att närmare utreda hithörande

frågor.

Ilistorisk-filosofiska sektionen i Uppsala framhåller inledningsvis, att man vid

de humanistiska fakulteterna i större utsträckning än hittills bör införa alternativa

studiekurser för filosofie kandidatexamen, avpassade för andra yrken än

lärarbanan, och yttrar därefter bl. a. följande.

Sektionen är helt övertygad om att det numera, sedan efterfrågan från vissa delar av

skolmarknaden börjat avtaga, föreligger ett direkt behov av mera differentierad utbildning

inom en rad ämnen men vill understryka vikten av utredningens påpekande, att

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

samtliga studieplaner för högre betyg i ett ämne bör så utformas, att de kan utgöra en

grund för fortsatta vetenskapliga studier. Sektionen vill här ytterligare framhålla, att de

nya ämneskombinationer, som utredningen förordar, måste leda till att man avlägsnar

den alltför skarpa gränsdragningen mellan samhällsvetenskapliga ämnen å ena sidan och

rent humanistiska a den andra. Även sett ur ren efterfrågesynpunkt rör det sig enligt

sektionens mening snarare om ämnen och ämneskombinationer än om dessa två stora

ämnesgrupper, som i den tidigare diskussionen alltför schablonmässigt avgränsats från

varandra och vilkas upprustning föreslagits skola ske efter alltför schematiska normer.

Humanistiska fakulteten i Lund betonar, att differentierade studieplaner redan

nu existerar i betydligt större utsträckning än vad utredningen synes förutsätta.

Beträffande de moderna språken föreligger enligt fakultetens mening

den svårigheten, att det för närvarande knappast torde finnas kompetenta lärare

tillgängliga för undervisning och examination vid en differentiering av utbildningen.

Fakulteten berör därefter arbetsmarknadens behov av humanistiskt utbildad

arbetskraft. Medan näringslivet i första hand förmodligen torde ha behov

av samhällsvetenskapligt utbildade humanister, förefaller det fakulteten självklart,

att när det gäller humanistiskt utbildad arbetskraft i allmänhet önskemålet

maste vara att astadkomma bredast möjliga ämnesurval. Detta gäller

exempelvis de säkerligen största av här tänkbara yrkesgrupper, journalister och

bibliotekarier. I anslutning härtill uttalar fakulteten följande.

Ej minst de rent humanistiska ämnena borde få en stor uppgift att fylla i samband

med den utbyggnad av folkbiblioteksverksamheten, som föreslagits för att bidra att lösa

fritidspioblemet genom att »väcka och stadfästa allmänhetens behov av fritidsläsning».

Utredningen har i annat sammanhang uttalat önskvärdheten av att vi på det ekonomiska

området kan »hävda vår ställning internationellt och vidareutveckla vårt materiella välstånd».

Fakulteten vill helt instämma häri. Men den finner det lika angeläget att detta

sker utan att intresset slappnar för humaniora. Utredningen bortser över huvud taget

alltför mycket från att den humanistiska fakulteten jämväl har att sörja för en allmänbildande

utbildning utöver studentexamen. Denna utbildning kan väsentligen komma

skilda delar av samhällslivet till godo och de filosofiska fakulteterna är genom sin examensstadga,

där fri kombination av skilda universitetsämnen medgives, även avsedda att kunna

lämna sådan utbildning. Värdet av denna kan icke mätas rent ekonomiskt, ej heller kan

behovet mera exakt beräknas, varför denna sida av universitetets verksamhet lätt kan

negligeras.

Det större konsistoriet i Göteborg varnar för överskattning av möjligheterna

att genom differentierad humanistutbildning lösa humanistöverskottets problem

inom de humanistiska fakulteterna. Man torde enligt konsistoriet ej kunna

undvika, att humanister, som på denna väg införes på arbetsmarknaden, kommer

att vid konkurrens om olika tjänster befinna sig i en ogvnnsam position j

förhållande till de studerande, som genom fackstudier direkt förberett sig för

det praktiska livets olika arbetsuppgifter.

Filosofiska fakulteten i Göteborg erinrar om att alternativa studiekurser i

filosofie kandidatexamen sedan många år finns för de studerande vid fakulteten,

vilka genomgår den s. k. journalistutbildningen. Fakulteten anför härom huvudsakligen

följande.

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Denna utbildning skiljer sig helt från den vid journalistinstitutet i Stockholm bedrivna

utbildningen därigenom att den omfattar dels i studieplanerna för filosofie kandidatexamen

i vederbörlig ordning fastställda alternativa studiekurser i ett antal ämnen, dels

en speciell kurs, omfattande fyra veckotimmar under ett läsår, den egentliga s. k. journalistkursen.

Fakulteten vill peka på en svårighet vid utbildningen till ifrågavarande

examen, som också kommer att göra sig gällande vid organiserandet av åtskilliga av de

differentierade utbildningsformer, som utredningen diskuterar. För att få avlägga filosofie

kandidatexamen måste den studerande dels ha förvärvat minst sex betyg i akademiska

ämnen, dels ha genomgått en icke obetydlig, fackbetonad kurs. Enligt fakultetens uppfattning

bör den föreslagna kommittén även taga upp frågan om möjligheterna att få

tillgodoräkna fackkurser som akademiska betyg i filosofie kandidatexamen.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola, som understryker vikten

av vad utredningen anfört i fråga om de alternativa studieplanernas utformning,

finner det nödvändigt, att hela problemkomplexet beträffande differentierad

utbildning tages upp till allsidig och förutsättningslös behandling av den

föreslagna kommittén. Dock får, framhåller avdelningen, tillsättandet av denna

kommitté ej föranleda, att tillgodoseendet av redan föreliggande behov av differentiering

uppskjutes i avvaktan på slutförandet av kommitténs utredningsuppdrag.

Avdelningen yttrar därefter bl. a. följande.

Avdelningen är överens med utredningen om att differentierad utbildning vore av stort

värde. Detta gäller exempelvis för journalister och samhällsplanerare liksom för tjänstemän

vid museer och folkbibliotek. Avdelningen vill samtidigt framhålla, att möjligheter

till sådan differentiering i vissa ämnen redan föreligger, bl. a. genom de alternativa val

av kurslitteratur, som studieplanerna ger möjlighet till. Ytterligare differentiering av

utbildningen torde kunna åstadkommas inom samma ram. Avdelningen önskar vidare

påpeka möjligheterna att helt eller delvis anknyta viss speciell yrkesutbildning till härför

avsedda och redan befintliga utbildningsanstalter, som journalistinstitutet, institutet för

högre reklamutbildning, grafiska institutet och de högre handelsinstituten. Det förefaller icke

osannolikt, att lämpligt utbildade humanister skulle kunna få ett väsentligt vidgat arbetsfält

— ehuru icke nödvändigt ett större antal fasta heltidstjänster — inom folkbildningsverksamheten

och att de skulle kunna fylla en allt betydelsefullare uppgift för utvecklingen

av radions och televisionens bildningsprogram. Ur allmän bildningssynpunkt borde

det vidare vara en särdeles väl motiverad samhällsinvestering, om löne- och anställningsvillkoren

vid exempelvis folkbiblioteken gjordes sådana, att akademisk arbetskraft i långt

större omfattning än nu sökte sig till detta verksamhetsområde.

Även kanslern biträder förslaget om en utredning rörande differentierad studiegång

för humanister samt anför bl. a. följande.

Flera av remissmyndigheterna har emellertid framhållit, att ett påtagligt behov av en

liknande utredning föreligger även för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas

del. Jag delar helt denna mening och vill i samband därmed väcka frågan, om icke en

allmän översyn av vårt filosofiska examenssystem nu är påkallad, icke minst med hänsyn

till samhällets snabba förändringar och skiftande behov. I en sådan översyn — varvid

representanter för såväl näringsliv och samhälle som för de akademiska lärosätena borde

på lämpligt sätt medverka — skulle de båda av utredningen nämnda frågorna om de

humanistiska studiernas differentiering och om en reform av kemistutbildningen ingå som

viktiga led.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

I en särskild skrivelse angående uppdelning av ämnet romanska språk har

kanslern föreslagit, att åt förutnämnda sakkunnigkommitté måtte uppdragas att

utreda även spörsmålet om en uppdelning av ifrågavarande ämne.

Direktionen för gymnastiska centralinstitutet erinrar om att såväl direktionen

som gymnastiklärarsakkunniga tidigare föreslagit en ämneskombination

bestående av gymnastiklärarexamen och fyra akademiska betyg i ämbetsexamen.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm anför huvudsakligen följande.

Lärarrådet finner det nödvändigt att genomföra en differentiering, som kan leda till

att humanistutbildningen ej så starkt som hittills kommer att domineras av lärarbanans

verkliga eller förmodade behov. Enligt lärarrådet föreligger det ett klart behov av goda

språkmän, som är användbara i internationella ekonomiska sammanhang. Det förefaller

därför lämpligt att särskilt överväga i vilken utsträckning man bör uppmuntra och tillrättalägga

en kombination av språkstudier syftande till praktisk behärskning av främmande

språk och av ekonomiska studier.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker nödvändigheten av att undervisningen

vid de humanistiska fakulteterna differentieras och anpassas till arbetsmarknadens

behov. Man bör härigenom enligt styrelsens uppfattning kunna medverka

till en fördomsfriare syn — hos universitetslärare såväl som hos studenter

— på universitetsutbildningens uppgifter och på yrkesvalet, något som

på längre sikt är en förutsättning för vidgade sysselsättningsmöjligheter för

humanistiskt utbildad arbetskraft. Styrelsen framhåller vidare, att den för närvarande

förbereder effektiviserade arbetsförmedlingsåtgärder, som bör kunna

bli av betydelse i detta sammanhang. Härom uttalar styrelsen bl. a. följande.

I första hand avser styrelsen att åstadkomma en utökad praktikförmedlingsservice till

studenter, som redan under studietiden vill skaffa sig anknytning till något av de nya

arbetsområden, inom vilka man kan tänka sig att humanister (och även andra akademikergrupper

såsom jurister och samhällsvetare) skulle kunna erbjuda en värdefull rekryteringsgrupp.

Icke minst syftar styrelsen då på praktik inom det enskilda näringslivet, och det

är styrelsens uppfattning, att man härigenom verksamt kan bidra till att såväl arbetsgivare

som studenter snabbare och smidigare anpassar sig till de väntade förändringarna

i utbildnings- och arbetsmarknadssituationen. Den praktiska erfarenhet från ett otraditionellt

arbetsfält, som den studerande på detta sätt kan erhålla, bör också bli vederbörande

till god vägledning, då det gäller att realistiskt anpassa de fortsatta studierna

till mera konkreta yrkesplaner.

SFS, som förordar, att en särskild humanistutredning kommer till stånd, anser

det med hänsyn till den förväntade arbetsmarknadssituationen nödvändigt, att

utredningen tillsättes redan innevarande år. SFS framhåller vidare bl. a. följande.

Utredningsarbetet måste självfallet ske i nära kontakt med det föreslagna prognosinstitutet.

Alla de uppslag till nya utbildningsvägar, vilka refereras och kommenteras i

betänkandet, bör ytterligare undersökas. Det är dock nödvändigt, att utredningen genomför

en fullständig kartläggning av alla de områden, som kan tänkas ha behov av humanistiskt

utbildad arbetskraft. Utöver näringslivet torde i detta sammanhang också den kommunala

förvaltningen böra observeras. Av största vikt är det, att planeringen av nya

s. 319 Kontrollera mot PDF

319

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

utbildningslinjer sker i samverkan med företrädare för berörda parter på arbetsmarknaden.

Utredningen bör få i uppgift att framlägga sina förslag i form av delbetänkanden, vilka

kan läggas till grund för successivt genomförda reformer. Denna reformverksamhet får

dock icke tillmätas så stor betydelse för utbildningssituationen i stort, att den kan anses

tillåta en långsammare takt vid utbyggnaden av de nu spärrade utbildningslinjerna än

vad som föreslagits. Denna utbyggnad är utan tvekan det mest effektiva medlet att

avlasta de humanistiska fakulteterna. Möjligheterna att åstadkomma en vidgad nordisk

arbetsmarknad för akademiker bör även undersökas.

SACO beklagar, att utredningen icke själv, t. ex. genom delegationer, utarbetat

förslag till differentiering av humanistutbildningen. I fråga om uppläggningen

av det föreslagna utredningsarbetet yttrar SACO bl. a. följande.

Det väsentliga kravet på den särskilda kommittén är att den skall kunna arbeta snabbt

och effektivt. För kommittén måste igångsättandet av en differentierad utbildning vara

huvudmålet; redan de nu inskrivnas behov motiverar högsta skyndsamhet. Nyanseringen

av kurserna och deras anpassning till förändrade yrkesförhållanden kan anförtros de av

utredningen föreslagna rådgivande organen vid varje lärosäte, ävensom rekommendationer

om ämneskombinationer och praktikutbildning. Storleken på kommittén bör därför vara

begränsad, och alltför vidlyftiga expertgrupper undvikas. Enligt SACO:s mening måste

kommittén ta initiativ till olika slag av försöksverksamhet. Härvid bör uppmärksammas

behovet av att praktiska utbildningsmoment på lämpligt sätt samordnas med den rent

akademiska utbildningen. Härvid bör även frågan om praktisk utbildning i anslutning till

den nya psykologutbildningen upptagas till behandling. I kommitténs uppdrag bör också

ingå att framlägga förslag till de speciella rådgivande organ vid de humanistiska fakulteterna,

som universitetsutredningen föreslagit och som SACO anser oundgängliga. SACO

vill även understryka, att utbildningen för vissa traditionella humanistyrken, nämligen

bibliotekarie-, arkiv- och museimannabanorna, är i behov av översyn. Även här torde en

viss expansion av humanisternas arbetsmarknad vara att påräkna, exempelvis genom en

utbyggnad av arkivvården såväl inom den offentliga förvaltningen som inom näringslivet

samt av biblioteksväsendet. SACO vill framhålla, att organisationen icke föreställer sig

att en differentierad humanistutbildning på kort sikt skall bli av mycket stor kvantitativ

betydelse eller att åtgärder av detta slag ensamma löser humanistöverskottets problem.

Svenska museimannajöreningens facksektion framhåller, att det ligger i museiväsendets

intresse att den differentiering av utbildningen, som bör kunna åstadkommas

vid universiteten, kommer att helt ligga på det teoretiskt kunskapsmässiga

planet.

TCO beklagar, att utredningen icke tagit upp frågan om differentierad humanistutbildning

till ingående prövning, då möjligheterna att åstadkomma en sådan

efter arbetsmarknadens behov anpassad utbildning enligt organisationens

mening i själva verket är helt avgörande för bedömningen om en tillströmning

till de humanistiska fakulteterna av den storleksordning, som utredningen förutsatt,

kan anses vara skälig. I samband härmed anför TCO bl. a. följande.

Examensstadgarna ålägger fakulteterna att tillse, att en med hänsyn till de olika

examina lämpad undervisning finns att tillgå för de studerande. En betydelsefull uppgift

för den kommitté, som enligt utredningens förslag skall utreda den differentierade humanistutbildningen,

blir sålunda att tillse, att examensstadgans föreskrift i detta hänseende

vinner tillämpning. En måhända ännu viktigare uppgift för den föreslagna utredningen

blir emellertid att utreda möjligheterna att kombinera en humanistisk utbildning

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

vid universiteten med praktisk yrkesutbildning vid andra utbildningsanstalter. Med hänsyn

till att balansrubbningen mellan tillgång och efterfrågan på humanistiskt utbildad

arbetskraft relativt snart kan komma att uppstå, förutsätter TCO att den föreslagna

utredningen omedelbart kommer till stånd och ges möjligheter att så skyndsamt bedriva

sitt arbete, att dess förslag kan leda till reformer åtminstone på några områden inom de

närmaste åren. Endast under förutsättning härav vågar TCO förorda en så stark ökning

av antalet yrkesverksamma humanister som utredningens förslag medför.

Sveriges allmänna exportförening och Handelskammaren i Gefle uppehåller

sig särskilt vid den stora betydelse en väl tillgodosedd språklig utbildning kan

få för näringslivet. Exportföreningen utvecklar i fortsättningen sina synpunkter

på denna fråga och anför:

Föreningen önskar erinra om den stora vikt, som kunskaper i främmande språk äger

för Sveriges utrikeshandel och förbindelser med utlandet över huvud. Härvidlag bör ej

blott engelska och tyska utan även de romanska språken samt ryska stå i förgrunden.

Med tanke på arten av de språkkunskaper, som erfordras i näringslivet, skulle föreningen

i detta sammanhang också vilja understryka angelägenheten av att språkundervisningen,

även på det akademiska planet, lägges upp på ett övervägande praktiskt sätt, d. v. s. med

tyngdpunkten på den lingvistiska och stilistiska färdigheten.

Jämväl Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller värdet

av en gedigen språkutbildning.

Behovet av en differentierad humanistutbildning understrykes även av bl. a.

länsstyrelsen i Uppsala län, SR, Högerns ungdomsförbund, Sveriges konservativa

studentförbund och Målsmännens riksförbund.

Den samhällsvetenskapliga utbildningen

Utredningens rekommendation om förstärkning av den samhällsvetenskapligt

orienterade utbildningens ställning tillstyrkes av åtskilliga remissinstanser. Dock

har bl. a. humanistiska fakulteten i Lund understrukit, att en uppdelning mellan

»samhällsvetenskapliga» och »rent humanistiska» ämnen är alltför schematisk

och direkt olycklig, när den läggs till grund både vid uppgörandet av prognoser

och vid beräkningar av behov för forskning och undervisning.

Filosofiska fakulteten i Göteborg anför i fråga om de samhällsvetenskapliga

ämnena följande.

Fakulteten delar utredningens uppfattning, att det är viktigt att stimulera studenternas

intresse för att söka sig till samhällsvetenskapliga utbildningslinjer och därmed bryta den

inom de humanistiska fakulteterna alltjämt dominerande tendensen att de studerande

inriktar sig mot läraryrket. En förutsättning för att man skall lyckas åstadkomma en

sådan strömkantring är att de samhällsvetenskapligt orienterade ämnena, varibland även

utbildning i de moderna språken ingår, får bättre resurser.

I några yttranden ifrågasättes, huruvida den av utredningen angivna riktpunkten

för dimensionering av utbildningslinjer för samhällsvetare i vid mening

är lämpligt vald. Sålunda framhåller konjunkturinstitutet följande.

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Som en allmän riktpunkt för dimensioneringen av samhällsvetareutbildningen anger

utredningen att man år 1970 bör ha en yrkeskår som totalt omfattar ungefär 3 000 personer.

Utredningen kan inte motivera detta med hjälp av de efterfrågeundersökmngar

som redovisas utan hänvisar till det ur allmänna samhällsekonomiska synpunkter sett

önskvärda i ett sådant förhållande. Institutet ifrågasätter om utbildningsresurserna kommer

att ianspråktagas i den av utredningen förutsatta utsträckningen, i synnerhet om

intagningen vid de nu spärrade linjerna frisläpps. Institutet ifrågasätter också om det är

realistiskt att räkna med så stark efterfrågeexpansion i fråga om samhällsvetare. I varje

fall lämnar inte utredningens efterfrågekalkyler tillräckligt stöd för att anta en sådan

utveckling.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm yttrar bl. a. följande.

Den filosofisk-samhällsvetenskapliga utbildningen har hittills visat sig ha mycket ringa

dragningskraft på de studerande, och det förefaller föga troligt, att denna dragningskraft

skulle öka så mycket, att antalet samhällsvetare bland humanisterna blir så stort som

utredningen räknat med. Lärarrådet är emellertid ense med utredningen däri, att det är

önskvärt, att ett väsentligt större antal studerande ägnar sig åt de samhällsvetenskapliga

ämnena, ehuru det måhända vore mera ändamålsenligt att även inrikta de studerandes

intresse på olika kombinationer i filosofie kandidatexamen och inte bara på de nya samhällsvetenskapliga

examina, om vilka man ännu ej vet hur uppskattade de kommer att

bli bland studenterna och bland dessas blivande arbetsgivare.

Länsstyrelsen i JJppsala län förordar, med hänsyn till ifrågasatt risk för överproduktion

av samhällsvetare, en mer begränsad dimensionering av ifrågavarande

utbildningslinjer.

Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm framhåller bl. a. följande.

Enligt styrelsens uppfattning råder det ingen tvekan om att det finns och i framtiden

kan skapas ett betydande utrymme på arbetsmarknaden för såväl socionomer som andra

samhällsvetenskapligt utbildade. Styrelsen vill emellertid understryka, att man därvidlag

måste vara väl medveten om de risker för överproduktion av samhällsvetenskapligt utbildade,

som kan uppstå på grund av svårigheterna för så relativt nya utbildningsformer

att snabbt vinna erkännande på arbetsmarknaden. För att det skall bli möjligt att dels

avsevärt utöka rekryteringen till de samhällsvetenskapliga utbildningsvägarna, dels skapa

ett större utrymme på arbetsmarknaden, synes det nödvändigt att överväga särskilda

åtgärder. Utredningen har som en väsentlig orsak till de samhällsvetenskapliga utbildningsvägarnas

rekryteringssvårigheter angivit franvaron av en utstakad och trygg karriär

för''samhällsvetarna. Styrelsen instämmer häri. En förutsättning för ett realiserande av

utredningens program att leda en allt större ström av studenter till samhällsvetenskapliga

studier synes vara att åtgärder vidtages för att pa lärarbanan och inom offentlig förvaltning

få till stånd en samhällsvetarkarriär.

Flera remissinstanser intar en klart positiv hållning till utredningens förslag

om en förskjutning av de studerandes ämnesinriktning till förman för den samhällsvetenskapliga

utbildningen. Arbetsmarknadsstyrelsen finner den av utredningen

förutsedda förskjutningen till och med vara alltför måttlig.

Även Kooperativa förbundets styrelse delar de av utredningen anförda synpunkterna

på behovet av en utbyggnad av den samhällsvetenskapliga utbildningen

för att i tid möta det starkt växande behovet under 1900-talet samt

uttalar i övrigt följande.

21 — Biliang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 119

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 119 år 1960

Den nuvarande och förutsebara strukturen av arbetsmarknaden för de samhällsvetenskapligt

umversitetsutbildade torde i mindre grad omfatta det privata företagslivet — möjligen

med undantag för deras topporganisationer — utan koncentreras på arbetsuppgifter

av ekonomisk och social natur inom det allmänna — statens och kommunernas — verksamhetssfär.

De ekonomiska och sociala folkrörelsernas behov av samhällsvetare torde

också komma att ökas, särskilt i den mån deras verksamhet mer och mer kommer att

inriktas på planering i anknytning till den allmänna sociala och samhällsekonomiska

utvecklingen.

. »SL4 CO ansluter sig till vad utredningen sagt rörande samhällsvetenskaplig utbildning

samt anför i övrigt bl. a. följande.

Redan genom skapandet av nya utbildningsvägar för humanister kommer den samhällsvetenskapliga

utbildningens betydelse att öka, eftersom det härvid i stor utsträckning är

fråga om kombinationer av humanistiska kärnämnen och samhällsvetenskapliga ämnen.

Införandet av samhällslära som ett självständigt ämne på gymnasiet torde vara av betydelse

for att stimulera intresset för samhällsvetenskapliga universitetsstudier. SACO

vill också framhålla angelägenheten av att möjligheterna till företagsekonomisk utbildning

vid samtliga humanistiska fakulteter förbättras.

TCO förordar — med hänsyn till att en differentierad humanistutbildning

knappast kan komma till stånd inom de allra närmaste åren — att förskjutningen

i riktning mot en ökad relativ andel samhällsvetare åtminstone i början

av 1960-talet bör bli något starkare än vad utredningen förutsatt. Någon risk

för balansrubbningar i samhällsvetarnas arbetsmarknad av samma karaktär

som för de rena humanisterna torde enligt TCO ej föreligga.

Behovet av samhällsvetenskapligt skolad arbetskraft med utbildning lämplig

för verksamhet inom samhällsplaneringens område betonas av flera remissinstanser.

Rådet för översiktlig planläggning konstaterar sålunda ett starkt behov av

förbättrad utbildning för olika fackmän, verksamma på samhällsplaneringens

område, samt föreslår, att detta behov mötes dels genom utbyggnad av samhällsvetarnas

grundutbildning, dels genom anordnande av fortbildning för arkitekter,

högskoletekniker, samhällsvetare och andra med samhällsplanerande

uppgifter. Frågan om den grundläggande utbildningen för samhällsvetare anser

rådet bör hänskjutas till den av universitetsutredningen föreslagna kommittén

i samarbete med kanslern och överstyrelsen för de tekniska högskolorna. Av en

till rådets yttrande fogad promemoria framgår bl. a. följande.

För sadana studerande pa det samhällsvetenskapliga området som vill inrikta sig på

verksamhet inom samhällsplaneringen bör en komplettering av grundutbildningen möjliggöras.

Förslagsvis bör detta ske genom tillskapandet av ett särskilt examensämne, avsett

att ge samhällsvetarna grundläggande kunskaper om de särskilda uppgifter som för deras

del möter vid planeringsarbetet; ämnet skulle närmast kunna betraktas som en motsvarighet

till ämnet stadsbyggnad vid de tekniska högskolorna.

Svenska stadsförbundet finner det — med hänsyn ej minst till kommunernas

uppgifter — mycket angeläget, att de allt starkare framträdande kraven på

forskning och utbildning med inriktning på nutida behov av samhällsplanering

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 323

blir ingående beaktade i det nu aktuella sammanhanget. Styrelsen anför huvudsakligen

följande.

Från nuvarande utgångspunkter är det säkerligen i och för sig ett riktigt antagande

att samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft i stigande omfattning kommer att efterfrågas

för planeringsuppgifter av växlande art. Därvid kommer det emellertid att vara

en påtaglig brist att den samhällsvetenskapliga utbildningens nuvarande uppläggning ger

den studerande ytterst knappa möjligheter att sätta sig in i samhällsplaneringens komplicerade

ekonomiska och tekniska sammanhang. Kvalificerade kunskaper om samhällsbyggandets

utvecklingslinjer och samhällsplaneringens förutsättningar och hjälpmedel

kommer, efter vad styrelsen kan finna, att vara viktiga inte blott för det växande antal

specialister, som måste syssla med samhällsplaneringsfrågor i snävare bemärkelse, utan

över huvud taget för dem som inom allmän eller enskild företagsamhet skall arbeta med

planläggnings- eller utvecklingsarbete. Det synes därför angeläget, att inom ramen för

samhällsvetenskapliga studier vid universiteten bereda möjlighet — genom ett nytt särskilt

examensämne eller annorledes — att förvärva sådan för samhällsplaneringen erforderlig

kunskapskomplettering utöver den samhällsvetenskapliga utbildning, som där

nu står till buds. En dylik komplettering skulle kunna bli ett värdefullt tillskott i utbildningen

för akademiker på de mest skilda områden. Den skulle även kunna utformas som

en efterutbildning för tekniker, som redan befinner sig på administrativa poster där förmåga

till samordning och planering, ekonomisk insikt och överblick kräves. Härutöver

torde även ett behov alltjämt komma att föreligga av särskild utbildning för samhällsplaneringsuppgifterna

inom ramen för den grundläggande tekniska utbildningen. Utöver

en samhällsvetenskaplig eller teknisk grundutbildning finns vidare ett behov av fortbildningsmöjligheter,

vilket nu är akut på grund av bristen på specialiseringsmöjligheter före

grundexamen. Detta behov torde komma att kvarstå även om den grundläggande utbildningen

i framtiden förbättras.

En förbättrad grundutbildning samt vidgade möjligheter till fortsatta studier efter

samhällsvetenskaplig eller teknisk grundexamen torde slutligen vara den nödvändiga

basen för en utbyggnad av samhällsplaneringsforskningen. Det synes ofrånkomligt, att

dessa spörsmål beaktas och nu görs till föremål för en särskild utredning i samband med

de övriga specialutredningar, som ett förverkligande av universitetsutredningens förslag

måste föranleda.

I en till stadsförbundets yttrande fogad reservation har ledamoten av förbundsstyrelsen

herr Mårtens gjort följande uttalande.

Jag kan ej dela den mening, som framgår av majoritetens yttrande — ehuru mer eller

mindre klart utsagt — att för samhällsplaneringsforskningen bör tillskapas en särskild

vetenskaplig disciplin inom universitetsutbildningens ram. Däremot vill jag understryka

behovet av förstärkt samhällsvetenskaplig utbildning för tekniker både — såsom majoriteten

föreslagit — som efterutbildning för dem som redan befinner sig på administrativa

poster och för de studerande vid de tekniska högskolorna. Likaledes vill jag understryka

behovet av cn förstärkt utbildning rörande teknisk planering inom det samhällsvetenskapliga

studicområdet.

Svenska landskommunernas förbund framhåller, att ett stort behov redan nu

föreligger bland kommunerna av sådan personal som speciellt utbildats med

tanke på att kunna samordna och leda de arbetsuppgifter, som ingår i modern

samhällsplanering, samt uttalar i fortsättningen följande.

För närvarande torde det kommunala planeringsarbetet t. ex. vid uppgörandet av regioncller

generalplaner huvudsakligen utföras av arkitekter och tekniker, vilkas utbildning

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

vanligen blott täcker vissa mera speciella avsnitt av de uppgifter, som måste lösas vid

översiktlig planering. Då detta planarbete kommit att i allt högre grad baseras på ett

utredningsarbete, som tar hänsyn till befolkningsstatistiska, ekonomiska, näringsgeografiska

och sociologiska förhållanden skulle det enligt styrelsens förmenande vara värdefullt

om den samhällsvetenskapliga utbildningen syftade till att ge större och allsidigare kunskaper

i dessa avseenden än vad som hittills varit fallet.

Öv erståthållar ämbetet, som i och för sig icke anser sig kunna göra något uttalande

om behovet av samhällsvetare, understryker dock vad i stads kollegiets

i Stockholm yttrande anförts beträffande angelägenheten av en närmare utredning

av frågan om en utbildningsgång för blivande samhällsplanerare. Av

nämnda yttrande framgår bl.a. följande.

Behovet av kombinerade studier inom tekniska och samhällsvetenskapliga ämnen har

länge efterlysts av dem som intresserar sig för utbildningen av planerare, skickade att

arbeta med översiktlig planläggning. Stadsbyggnadskontoret kan i detta sammanhang

inte ingå på en utförligare diskussion av denna fråga utan konstaterar endast, att verksamheten

med generalplaner för olika delar av stadsområdet kräver arbetskraft, som har

en grundläggande samhällsvetenskaplig utbildning, kombinerad med kunskaper i stadsbyggnadstekniska

frågor eller sådana som har en grundläggande utbildning inom trafikoch

kommunikationsteknikens område, kombinerad med samhällsvetenskaplig skolning.

Det förefaller vara en tämligen enkel åtgärd att till den nuvarande undervisningen i

samhällsvetenskapliga ämnen foga ett ämne med benämningen samhällsplanering.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare understryker utredningens

uttalande, att omfattande och mångskiftande arbetsuppgifter av samhällsvetenskaplig

art måste lösas icke blott inom statliga organ och inom kommunalförvaltningen

utan jämväl inom de stora företagen och inom näringslivets organisationer.

Handelskammaren yttrar vidare.

Samhällsplaneringen företer onekligen för närvarande en betydande eftersläpning. Enorma

investeringar företages i synnerhet på det kommunala området utan att erforderliga fakta

sammanställts och analyserats såsom grund för besluten. Stora latenta behov av regionoch

generalplaner föreligger. Här finnes utrymme för ett icke obetydligt antal humanister

med samhällsvetenskaplig inriktning.

Utbyggnadens konsekvenser

Ett flertal remissinstanser instämmer i utredningens uttalande, att framtidens

samhälle kommer att ha behov av »en livaktig och mångsidigt inriktad humanistisk

forskning». Sålunda understryker exempelvis det större konsistoriet i

Uppsala angelägenheten av att den humanistiska forskningen ej eftersättes, även

om man, med hänsyn till faran för ett humanistöverskott, måste vidtaga vissa

åtgärder i avsikt att minska tillströmningen till de rent humanistiska studierna.

Från många håll uttalas, att både den humanistiska forskningen och den av

utredningen föreslagna differentieringen av utbildningen i humanistiska ämnen

kräver inrättande av nya topptjänster vid de humanistiska fakulteterna. Historisk-filosofiska

sektionen i Uppsala framhåller bl. a. följande.

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

De nya utbildningsvägar, som genom differentiering skulle komma till stånd, kommer

enligt betänkandet »sannolikt att innefatta olika kombinationer av samhällsvetenskapliga

ämnen, språk och övriga humanistiska ämnen». Utredningen finner därför att de humanistiska

fakulteterna icke gärna kan expandera enbart inom den samhällsvetenskapliga

sektorn utan räknar med en utbyggnad av topptjänster inom ett flertal av de nuvarande

humanistiska ämnena, detta i enlighet med riktlinjerna i utredningens tidigare betänkanden.

Sektionen vill kraftigt understryka, vad utredningen i detta sammanhang framhåller,

nämligen att det här icke enbart är fråga om nya amanuens-, assistent- och lektorstjänster,

utan att man »enligt utredningens bestämda uppfattning» även måste räkna med nya

professurer och precepturer. Sektionen förutsätter, att de nya topptjänsterna även kommer

de rena forskningsämnena till godo.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala understryker utredningens uttalande,

att en differentierad utbildning inom de humanistiska fakulteterna kommer att

fordra en större samlad undervisningsinsats än vad en ensartad utbildning kräver.

Sektionen instämmer vidare i utredningens uttalande om fakultetsorganisationens

konsolidering genom förstärkning av forskningens och forskarhandledningens

resurser. För de många kulturområden, som sektionen i forskning

och undervisning företräder, kräver sektionen ett betydligt större antal forskaroch

lärartjänster än sektionen nu förfogar över.

Humanistiska fakulteten i Lund framhåller, att forskningsmetodiken i flera

rent humanistiska ämnen ofta kräver lika stora resurser som inom samhällsoch

naturvetenskaperna. Sedan fakulteten konstaterat, att tillströmningen till

undervisningen för högre examina, vilken redan är i starkt stigande, med största

sannolikhet kommer att öka och med hänsyn till bristen på lektorskompetenta

humanister vid gymnasierna även bör öka under överskådlig tid framåt, gör

fakulteten följande uttalande.

Nya topptjänster i redan existerande ämnen är en oundgänglig konsekvens härav och

dessutom nödvändiga för bibehållande av nuvarande forskningsstandard. Med hänsyn till

forskningens ständigt pågående differentiering är dylika topptjänster lika nödvändiga i

sådana forskningsdiscipliner, som nu icke är företrädda av ordinarie lärarkrafter.

Filosofiska fakulteten i Göteborg hävdar, att ökade materiella och personella

resurser måste ställas till den humanistiska forskningens förfogande, och anför i

detta sammanhang följande.

I första hand bör befintliga institutioner rustas upp, så att de kan fungera effektivt.

Utredningen framhåller upprepade gånger att särskilt de samhällsvetenskapliga ämnena

behöver förstärkas. Men en oundgänglig förutsättning för att undervisning och forskning

i dessa ämnen skall kunna bedrivas pa ett tillfredsställande sätt i Göteborg är att lokalfrågorna

löses. Vissa av de samhällsvetenskapliga ämnena är i behov av starkt utvidgade

utrymmen, om ej rekryteringen till forsknings- och undervisningsbefattningar skall äventyras.

Om denna rekrytering även i fortsättningen försvåras, uppstår en kedjereaktion;

så t. ex. uppstår svårigheter att gc kurs- och betygsundervisning i statistik för psykologer

och j>edagoger.

Även humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola tar upp frågan om

forskarutbildning och forskningsverksamhet. I avdelningens yttrande framhålles

bl. a. följande.

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Avdelningen önskar för sin del betona nödvändigheten av att även de humanistiska

fakulteterna får tillgång till ett avsevärt ökat antal topptjänster. Utredningen synes också

förutsätta detta, bl. a. som följd av den rekommenderade differentieringen av utbildningen.

Avdelningen delar oförbehållsamt utredningens åsikt, »att man även inom de rent

humanistiska och inom de samhällsvetenskapliga ämnena bör sträva efter relativt stora

institutioner, rymmande differentierade topptjänster». Oberoende av differentieringstendenserna

på lågstadiet är en sådan typ av institution i hög grad önskvärd och utgör enligt

avdelningens uppfattning den bästa garantin för en både allsidig och specialistbetonad

forskarutbildning. Avdelningen vill emellertid därutöver framhålla vikten av att goda

möjligheter skapas att knyta framstående och på nya områden banbrytande forskare till

dessa institutioner, även om något omedelbart praktiskt behov av deras bidrag till undervisningen

icke synes föreligga. På detta sätt skulle behovet av nyorientering och fortsatt

differentiering inom olika forskningsområdens ram bäst tillgodoses. Avdelningen vill också

papeka, att, som följd av det växande studentantalet och den ökade konkurrensen på

arbetsmarknaden, dels ett större antal studerande än för närvarande kan väntas påbörja

avancerade högre studier, dels ett inte oväsentligt utrymme måste reserveras för s. k.

professorsundervisning på lägre stadier inom ramen för vad de fastställda organisationsplanerna

medger.

Statens råd för samhällsforskning understryker, att med hänsyn till den alltmer

differentierade forskningen en ökning bör ske av antalet topptjänster inom

de samhällsvetenskapliga och juridiska ämnena. Statens humanistiska forskningsråd

noterar med tillfredsställelse, att utredningen framhållit behovet av

ett ökat antal vetenskapliga topptjänster vid de humanistiska fakulteterna och

önskvärdheten av att »fakultetsorganisationen konsolideras genom en förstärkning

av forskningens och forskarhandledningens resurser». Härjämte anför forskningsrådet

bl. a. följande.

Rådet anser i likhet med utredningen, att en ökad differentiering av den humanistiska

utbildningen oundvikligen måste medföra en motsvarande utbyggnad av forskningsspecialiteter

och därmed av antalet forskarbefattningar. Däremot ställer sig rådet frågande till

utredningens uppfattning av en humanistisk vetenskaplig institution som ett organ, vilket

omorganiseras och omställes efter skiftningarna på arbetsmarknaden. Utredningen synes

härvid ej tillräckligt ha beaktat möjligheten, att de vetenskapliga institutionerna verkligen

utför forskningsarbete av sådan betydelse, att respektive vetenskapers roll för

bildnings- och samhällslivet och därmed för den akademiska arbetsmarknaden påverkas

av forskningsresultaten. Det synes ej heller helt klart framgå av utredningens uttalanden

men bör enligt rådets mening kraftigt understrykas, att fruktbart forskningsarbete blott

kan planläggas av fackmän, som måste ha helt fria händer vid sitt val av arbetsuppgifter.

Den ekonomiska utbildningen och forskningen

Utbyggnaden av de ekonomiska läroanstalterna

Bland remissinstanserna råder enighet om att utbildningen av civilekonomer

måste kraftigt utvidgas. Flertalet myndigheter och organisationer instämmer i

utredningens förslag, att utbildningskapaciteten inom ifrågavarande område

bör fördubblas och nå upp till 700 årligen nyinskrivna studerande senast från

och med läsåret 1966/67.

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Bland andra Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen anser,

att en dylik utökning av antalet intagna torde motsvara näringslivets behov.

Även Sveriges allmänna exportförening hälsar med tillfredsställelse, att utredningen

föreslagit en väsentlig utbyggnad av utbildningskapaciteten. Några remissinstanser,

bl. a. TCO, förordar en snabbare utbyggnad än vad utredningen

föreslagit. Med hänsyn till den kommande arbetsmarknadssituationen finner

SFS det sålunda synnerligen angeläget, att den av utredningen beräknade riktpunkten

av 700 årligen nyintagna ekonomie studerande uppnås redan inom 3 å

4 år. Även Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Sveriges konservativa

studentförbund anser, att man bör räkna med en något mer forcerad utbyggnadstakt

än den utredningen föreslagit. Lärarrådet vid handelshögskolan

i Stockholm accepterar utredningens riktpunkt, att vid slutet av 1960-talet

700 ekonomie studerande årligen bör nyintagas i hela landet och anför dessutom

följande.

Lärarrådet finner det för sin del långt ifrån otroligt, att ökningen av efterfrågan på

civilekonomer kommer att bliva icke oväsentligt större än vad utredningen räknat med.

Såsom grundval för den fortsatta utbyggnaden av civilekonomutbildningen kan emellertid

lärarrådet acceptera de av utredningen lämnade siffrorna, om man blott har ögonen öppna

för, att dessa icke innebär någon tillförlitlig prognos utan blott en i brist på bättre användbar

utgångspunkt för handlingsprogrammet.

Av yttrandena framgår, att man i allmänhet som första åtgärd förordar, att

elevintagningen vid de nu befintliga handelshögskolorna kraftigt

utökas.

Beträffande möjligheterna att utbygga handelshögskolan i Stockholm

uttalar lärrarrådet vid denna högskola bl.a. följande.

Vad beträffar den roll handelshögskolan i Stockholm skall spela i utbyggnadsprogrammet

har lärarrådet för närvarande intet att tillägga till den förklaring, som högskolans

direktion den 9 september 1959 givit angående sin villighet att medverka till en ökad

civilekonomutbildning. Förklaringen innebär, att högskolan, om erforderliga medel ställes

till förfogande och lärarkrafter kan erhållas, i princip är villig att under en femårsperiod

successivt öka intagningen från cirka 225 studerande per år till cirka 275. Högskolan har

däremot ej velat nu taga ställning till frågan, om ytterligare ökning av intagningen skall

ske under en därpå följande femårsperiod.

Svenska civilekonomföreningen ifrågasätter, om man icke på längre sikt borde

kunna öka intagningssiffran ytterligare. Med hänsyn till att Stockholmshögskolans

omfattande licentiandutbildning under de närmaste åren kommer att binda

en stor del av dess forsknings- och lärarpersonal, synes dock utökningen enligt

civilekonomföreningen t. v. böra begränsas till vad utredningen föreslagit.

Stockholms handelskammare tillstyrker viss ökad intagning vid handelshögskolan

i Stockholm i enlighet med föreliggande preliminära planer.

Vissa remissinstanser berör möjligheterna till civilekonom utbildning

vid Stockholms blivande universitet samt frågan om

samordning mellan handelshögskolan och universitetet.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm anför bl.a. följande.

Lärarrådet vill gärna betyga sin villighet att förutsättningslöst diskutera i vilka avseenden

den av utredningen ifrågasatta samordningen skulle kunna äga rum. I avsaknad

av konkreta förslag nödgas emellertid lärarrådet tills vidare ställa sig avvaktande, under

erinran att handelshögskolan i Stockholm under alla förhållanden måste väga önskemålen

om ett bistånd åt Stockholms universitet mot andra arbetsuppgifter inom ramen för högskolans

begränsade resurser. Lärarrådet vill också tillägga, att det synes böra undersökas,

om icke Stockholms universitet, även om en viss samordning med handelshögskolan i

Stockholm kommer till stånd, bör få en egen professur i företagsekonomi, avsedd att

tillgodose behovet av undervisning i detta ämne för studerande inom humanistiska

fakulteten.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola yttrar:

Avdelningen kan för sin del inte inse varför civilekonomexamen inte skall kunna avläggas

även vid Stockholms humanistiska fakultet, där undervisning i två av civilekonomexamens

kärnämnen, nationalekonomi och företagsekonomi, redan nu förekommer. Avdelningen

vill i detta sammanhang kraftigt understryka nödvändigheten av att den av Stockholms

högskolas lärarråd äskade professuren i företagsekonomi snarast kommer till stånd.

Rektor snämnden vid Stockholms högskola kan icke finna bärande skäl för

att ekonomutbildning icke skulle kunna förläggas likaväl till Stockholms universitet

som till universiteten i Uppsala och Lund. Rektorsnämnden, som anser

att man bör gå ett steg längre, uttalar dessutom bl. a. följande.

Det vill synas som om den erforderliga utvidgningen av civilekonomutbildningen skulle

kunna snabbast och mest rationellt organiseras vid universiteten i Stockholm och Göteborg

under samverkan i lämplig form med respektive handelshögskolor. Vad särskilt

angår Stockholms universitet — där under alla omständigheter en förstärkning av företagsekonomiens

resurser snart måste ske — kan påpekas, att nationalekonomien där i

synnerhet efter de ytterligare förstärkningar, som föreslås i proposition till 1960 års

riksdag, kommer att ha större personella resurser representerande differentierade ämnesinriktningar

än något av de andra universiteten. Den ekonomiska forskningen i Stockholm

har också stora kraftkällor i sitt nära samarbete med sådana institutioner som konjunkturinstitutet

och industriens utredningsinstitut. En form borde kunna finnas för en samverkan

mellan universitetet och handelshögskolan, varigenom stora och rikt differentierade

resurser skulle kunna ställas till buds för civilekonomutbildningen. Utan att här kunna

gå närmare in på frågan om en dylik samorganisation vill rektorsnämnden framkasta

tanken, huruvida icke en viss linjedelning inom civilekonomutbildningen borde ske.

Rektorsnämnden menar, att den primära uppgiften för en sådan kommitté, som utredningen

föreslår, bör vara att förutsättningslöst utreda möjligheterna att på nu antytt sätt

åstadkomma den önskvärda utvidgningen av civilekonomutbildningen. Givetvis bör en

sådan uppgift för kommittén medföra, att den får en annan sammansättning än utredningen

föreslagit.

Oavsett till vilket resultat den ifrågasatta utredningen kan leda, finner kanslern

det uppenbart, att behov kommer att föreligga av en professur i företagsekonomi

vid det blivande universitetet i Stockholm, eftersom det nuvarande

arrangemanget med lärarkrafter från handelshögskolan i Stockholm visat sig

helt otillräckligt för Stockholms högskolas behov.

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Angelägenheten av den av utredningen föreslagna utbyggnaden av handelshögskolan

i Göteborg — såväl den provisoriska förstärkningen

som utbyggnaden på längre sikt — understrykes av åtskilliga remissinstanser.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg framhåller huvudsakligen följande.

Lärarrådet har full förståelse för kraven på en snabbt ökad utbildningskapacitet, detta

särskilt som man kan räkna med att behovet av civilekonomer ständigt kommer att

stegras. Handelshögskolan i Göteborg har inga invändningar att rikta mot det förslag

till en provisorisk utbyggnad som universitetsutredningen framlägger. Lärarrådet vill dock

starkt understryka, att utbyggnaden endast kan betraktas som ett provisorium, vidtaget

i syfte att snabbast möjligt öka intagningskapaciteten i en för civilekonomutbildningen

trängd situation. Programmet ger sålunda inga som helst resurser för den vidareutbildning

av lärare som måste kunna ske för att man skall kunna tillgodose det ökade

behovet av lärarkrafter.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm anför bl. a. följande.

Lärarrådet förutsätter liksom universitetsutredningen, att en väsentlig del av den

ifrågasatta kapacitetsökningen skulle vinnas genom en upprustning av handelshögskolan

i Göteborg. Detta är enligt lärarrådets mening den åtgärd, som först av alla bör vidtagas

och det är synnerligen angeläget, att detta sker utan något dröjsmål. Det är emellertid

nödvändigt, att man därvid inriktar sig på att åstadkomma en minst så omfattande förbättring

av utbildningsstandarden vid handelshögskolan i Göteborg som dess företrädare

vid åtskilliga tillfällen under senare år begärt. Det bör icke komma i fråga, att man vid

handelshögskolan i Göteborg genomför en kvantitativ expansion utan att samtidigt genomföra

en verklig kvalitativ expansion, som råder bot på de svårigheter, varmed handelshögskolan

i Göteborg kämpar, och som ger denna högskola möjlighet att pa ett tillfredsställande

sätt berika sitt undervisningsprogram. Åtgärder av detta slag bör vidtagas utan

avbidan på att den av utredningen föreslagna kommittén slutfört sitt arbete och om

möjligt igångsättas redan innan kommittén trätt i verksamhet.

Kanslern anser sig i princip kunna tillstyrka utredningens förslag, i vad detsamma

innebär en förstärkning av handelshögskolans i Göteborg utbildningskapacitet

och resurser.

Den framlagda planen för Göteborgshögskolans utbyggnad utgör enligt Svenska

civilekonomföreningens åsikt den allra mest angelägna delen av utredningens

förslag i fråga om civilekonomutbildningen. Föreningen anför vidare följande.

Den föreslagna ökningen av utbildningsresurserna vid handelshögskolan i Göteborg bör

dock ses som en första etapp. Det torde vara möjligt och ur undervisnings- och forskningssynpunkt

synnerligen lämpligt att bygga ut denna högskola till samma storlek, som utredningen

föreslår beträffande handelshögskolan i Stockholm. Enligt föreningens mening

bör handelshögskolan i Göteborg redan i den första utbyggnadsetappen ges avsevärt ökade

resurser för utbildning av lärare och forskare inom det ekonomiska området.

Utredningens förslag i nu förevarande avseenden tillstyrkes dessutom av

Kooperativa förbundet, Stockholms handelskammare, TCO och SFS.

Under hänvisning till att den av utredningen föreslagna kommittén bl. a.

borde få i uppdrag att utreda förutsättningarna för en närmare anknytning

mellan handelshögskolan i Göteborg och de sa m
-

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

hällsvetenskapliga ämnena vid universitetet därstädes anför

lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg huvudsakligen följande.

Hur ett närmare samarbete skall kunna ordnas blir en av de frågor, som kommittén

far taga ställning till. I avsaknad av ett konkret förslag vill lärarrådet icke taga upp

denna fråga till behandling annat än med några allmänna synpunkter. Lärarrådet har

förklarat sig villigt att medverka till en uppbyggnad av en undervisning i företagsekonomi

vid universitetet. Det kan dock knappast bli tal om att i någon större utsträckning ha

gemensamma kurser för civilekonomutbildning å ena sidan och för olika former av universitetsutbildning

å andra sidan. Samarbetet kan emellertid trots detta vara mycket givande,

då härigenom möjliggöres medverkan vid den ena läroanstalten av professorer (motsvarande)

från den andra högre läroanstalten i sådana fall, då professurer saknas i ämnen,

som likväl kan vara av betydelse för undervisningen. Handelshögskolan räknar t. ex. med

möjligheten att kunna fa stöd från universitetet i bl. a. ämnena statistik, socialpsykologi,

sociologi och statskunskap.

I anslutning härtill ma nämnas, att filosofiska fakulteten i Göteborg, som avstyrker,

att civilekonomutbildningen överflyttas till de humanistiska fakulteterna,

tillstyrker förslaget att en kommitté snarast tillkallas för att utreda frågan

om hur handelshögskolornas kapacitet att utbilda civilekonomer skall förstärkas.

Kanslern framhåller, att en första förutsättning för en sammanslagning

av Göteborgs universitet och handelshögskolan därstädes synes vara, att handelshögskolan

förstatligas.

Universitetsutredningens förslag att civilekonomutbildning skall anordnas i

anknytning till universiteten tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen.

Även åtskilliga andra remissinstanser förordar, med hänsyn till att utbildningskapaciteten

vid de befintliga handelshögskolorna ej inom rimlig tid kan utökas

i önskad omfattning, att utbildning av civilekonomer kommer till stånd vid

universiteten i Uppsala och Lund. Härvid understryker vissa remissinstanser,

att utbildningen bör vara likvärdig med den vid handelshögskolorna. I angiven

riktning uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Uppsala, Kooperativa förbundet, LO,

TCO, SACO, Svenska civilekonomföreningen, Sveriges socialdemokratiska studentförbund,

Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Handelskammaren

i Gefle. SFS framhåller i detta sammanhang bl. a. följande.

Civilekonomutbildningen vid universiteten måste givetvis vara likvärdig med den vid

handelshögskolorna. Dock bör utbildningen i Uppsala och Lund ges möjligheter till anpassning

efter nya krav, något som bör kunna ske genom samarbete mellan de samhällsvetenskapliga

och ekonomiska fakulteterna. Medan ekonomutbildningen i huvudsak bör

vara fristående från den samhällsvetenskapliga, torde ett gemensamt utnyttjande av

undervisningslokaler och bibliotek vara möjligt.

För en starkare inordning av civilekonomutbildningen i universitetsorganisationen

uttalar sig SACO, som anser, att man bör eftersträva att helt integrera

civilekonomutbildningen i universiteten och där anknyta den till den samhällsvetenskapliga

utbildningsorganisationen. SACO uttalar:

Det kan knappast rada nagon tvekan om att en sådan integration kommer att vara

till fromma för civilekonomutbildningen. SACO vill därför förorda, att en lösning enligt

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 331

dessa riktlinjer eftersträvas och att direktiven för den föreslagna kommittén utformas

med hänsyn härtill.

TCO anför huvudsakligen följande.

En nära kontakt med den samhällsvetenskapliga forskningen och undervisningen i

allmänhet kan leda till en kvalitetshöjning av civilekonomutbildningen, och detta inte

minst genom att de blivande civilekonomerna kan finna det naturligt att följa undervisningen

även inom ämnen, som inte obligatoriskt ingår i deras examen. Härigenom skulle

också civilekonomernas användbarhetsområde på arbetsmarknaden kunna vidgas.

Under åberopande av bl. a. bristen på kvalificerade lärare i främst ämnet

företagsekonomi finner ett flertal remissinstanser, att man under de närmaste

åren bör koncentrera utbyggnaden till en ny ort. Sålunda

anför Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen följande.

Lärartillgången i de företagsekonomiska ämnena kommer under de närmaste åren sannolikt

att bli så knapp, att det enligt organisationernas uppfattning inte är möjligt att

under den närmaste femårsperioden bygga upp mer än en ny handelshögskola. Om man

såväl i Lund som i Uppsala samtidigt söker rekrytera kompetenta lärare för ekonomutbildningen,

kommer det att taga avsevärd tid innan något av universiteten kan börja

utbilda ekonomer. Utredningens berömvärda strävanden att snabbt bereda de växande

studentkullarna ökade utbildningsmöjligheter gagnas bättre av att ytterligare ekonomutbildning

de närmaste åren begränsas till endast ett universitet.

Sveriges allmänna exportförening framhåller bl. a följande.

Huruvida utbyggnaden bör ske genom att, såsom föreslagits, civilekonomutbildning

kommer till stånd vid universiteten i Uppsala och Lund, eller genom inrättande av en

eller flera handelshögskolor, finner föreningen tveksamt. Oavsett vilket alternativ som

kommer till utförande synes det dock angeläget, att nya utbildningsmöjligheter på området

tillskapas så snart sig göra låter. Lämpligare än att börja organisera undervisning

på flera platser samtidigt torde sålunda vara att koncentrera sig på färdigställandet av

en komplett ny läroanstalt (eller en ekonomisk fakultet), innan man begynner organisera

ytterligare en dylik.

Svenska bankföreningen uttalar:

Vad beträffar utbildningen av civilekonomer vill bankföreningen betona att en anknytning

härav till universiteten på sikt har stora fördelar. Bankföreningen vill framföra

den synpunkten att den av utredningen förordade utbyggnaden av utbildningen framstar

som nödvändig, men att det torde vara angeläget att resurserna härvid till en början

koncentreras på ettdera av universiteten i Uppsala och Lund, och att först när undervisningen

vid den valda läroanstalten bedrives med ett tillräckligt antal kompetenta lärare

det andra universitetet blir föremål för en motsvarande utbyggnad.

SACO anför:

Därest brist på lärarkrafter hindrar, att civilekonomutbildning omedelbart påbörjas

vid samtliga universitet, är det angeläget, att denna utbildning i varje fall kommer till

stånd vid ett av universiteten så snart som möjligt. Därefter bör den utbyggas till övriga

universitet.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg finner att — med hänsyn till de

lägre kostnader som kommer att uppstå vid ett mindre antal större högskolor

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

— den erforderliga utbyggnaden av civilekonomutbildningen bör koncentreras

till en ny utbildningsanstalt, förlagd till Skåne.

Med hänsyn till avsaknaden av civilekonomutbildning i de sydligaste delarna

av landet finner flera remissinstanser, att dylik utbildning i första hand bör

komma till stånd i Lund. För en sådan turordning uttalar sig länsstyrelsen i

Malmöhus län, stadsfullmäktige i Lund, Skånes handelskammare och lärarrådet

vid handelshögskolan i Stockholm.

Handelskammaren i Göteborg håller före, att, om endast en läroanstalt bör

upprättas, företräde bör ges åt Lund.

Stadsfullmäktige i Malmö har godkänt ett yttrande av drätselkammaren därstädes,

vari beklagas att utredningen kommit till det resultatet, att en handelshögskola

icke bör placeras i Malmö.

Några remissinstanser anser, att en ny, till Lund förlagd utbildningsanstalt,

bör organiseras som en självständig ekonomisk fakultet vid universitetet. Humanistiska

fakulteten i Lund är sålunda av den uppfattningen, att den föreslagna

utbildningen av civilekonomer bör frikopplas från humanistiska fakulteten.

Fakulteten redogör i korthet för den alternativa organisationsform, som förordats

av den av Skånes handelskammare och universitetet tillsatta kommittén

samt anlägger därefter vissa synpunkter på organisationsformen. Av yttrandet

framgår huvudsakligen följande.

Kommittén hade för sin del förordat en lösning, enligt vilken en handelshögskola vid

Lunds universitet skulle inrättas. Handelshögskolan skulle samtidigt utgöra en särskild

ekonomisk fakultet vid universitetet. Fakulteten skulle fungera som handelshögskolans

styrelse men lyda under större konsistoriet och därigenom även — i motsats till vad som

för närvarande är fallet med de befintliga handelshögskolorna — under universitetskanslern

och ecklesiastikdepartementet. I fakulteten skulle förutom ämnesrepresentanterna

ingå tre representanter för näringslivet, vilka efter förslag av Skånes handelskammare

skulle utses av större akademiska konsistoriet. Dekanus i fakulteten skulle samtidigt

fungera som handelshögskolans rektor och företräda högskolan utåt. Ett av kommitténs

främsta motiv för denna lösning var kravet på likvärdighet mellan civilekonomutbildningen

vid universitetet och vid de äldre handelshögskolorna. Detta likvärdighetskrav

skulle enligt kommittén bäst tillgodoses, om den nya organisationen utåt framträdde som

en handelshögskola och näringslivet fick ett visst inflytande i dess ledning. Likvärdighetskravet

förutsätter enligt kommittén också samma intagningsregler som vid de äldre

handelshögskolorna.

Enligt fakultetens mening är civilekonomutbildningen en tämligen enhetlig fackutbildning,

som rätt avsevärt skiljer sig från humanistiska studier. Den starka inriktningen på

företagens och samhällets ekonomi, behovet av specialiserad undervisning och den nödvändiga

intima kontakten med näringslivet ställer särskilda krav på undervisnings- och

forskningsorganisationen. Det är viss risk för att det kan bli svårigheter att i en och

samma fakultet administrera undervisning och forskning av så olikartad karaktär som

det här skulle bli fråga om. Att utbildningen av civilekonomer hänföres till annan fakultet

än den humanistiska behöver givetvis inte betyda, att stränga gränser mellan fakulteterna

upprätthålles. I fråga om de ekonomie studerandenas språkundervisning måste t. ex. samarbete

etableras med humanistiska fakulteten.

För utbildningen av speciellt civilekonomer synes den av kommittén förordade lös
-

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

ningen, för vilken förut redogjorts, vara att föredraga. Här har fakultetsorganisationen

byggts upp med det direkta syftet att utbilda kvalificerad personal för näringslivet. Sannolikt

får en sådan organisation större förutsättningar att hålla intim kontakt med företagsvärlden

än en ekonomisk-samhällsvetenskaplig fakultet. Det förhållandet, att näringslivet

har ett visst inflytande inom fakulteten, gör att man från detta håll också kan

komma att känna ett ansvar för verksamheten. Dekanus får genom sin rektorsfunktion

bättre möjligheter att bevaka civilekonomutbildningens intressen utåt.

Den av humanistiska fakulteten förordade organisationsformen skulle enligt

det större konsistoriets i Lund mening utgöra den bästa garantin för att civilekonomutbildningen

vid universitetet blev likvärdig med den som meddelas

vid de äldre handelshögskolorna.

Skånes handelskammare yttrar huvudsakligen följande.

I första hand måste handelskammaren anmäla en avvikande mening i fråga om vad

som synes vara utredningens huvudtes, d. v. s. inordnandet av civilekonomutbildningen

i den allmänt samhällsvetenskapliga utbildningen. Handelskammaren vill icke förneka,

att de ämnesområden, som omfattas av civilekonomutbildningen, i viss utsträckning tillhör

de samhällsvetenskapliga disciplinerna, men tyngdpunkten i civilekonomutbildningen

måste ligga på någonting annat än samhällsvetenskaper i vanlig mening. Medan samhallsvetama

i huvudsak utbildas för administrativa befattningar bl. a. inom stat och kommun

och för lärartjänster, avser övervägande flertalet civilekonomer att söka sin bana som

kvalificerade tjänstemän inom näringslivet. Det gäller för de blivande civilekonomerna

icke blott att skaffa sig det kunskapsstoff och den intellektuella träning, som är önskvärd

för deras blivande befattningar i näringslivet, utan även att redan på utbildningsstadiet

göra sig förtrogna med den speciella miljö, som affärslivet utgör med dess speciella arbetsformer,

och det språk som där talas. De måste också redan på detta stadium bli kostnadsmed

vetna och bibringas insikt om lönsamhetens betydelse. För samhällsvetarna har sådana

element i utbildningen icke samma betydelse. Det går icke att komma ifrån, att

civilekonomutbildningen är en relativt enhetlig fackutbildning och icke en samhällsvetenskaplig

utbildning i vidare bemärkelse och ännu mindre en humanistutbildning. Härmed

har handelskammaren ej velat förringa behovet av ökat utrymme för samhällsorienterande

ämnen i kursplanerna för ekonomexamen. Den omständigheten, att handelskammaren och

Lunds universitet så starkt hävdat kravet på att utbildningen, ehuru förlagd inom universitetets

ram, skulle äga rum vid en särskild fakultet (handelshögskola), sammanhängde

ytterligare därmed, att man ansåg, att härigenom skulle skapas större förutsättningar för

fortlöpande samarbete och kontakt mellan undervisning och forskning a ena sidan och

näringslivet å andra sidan. Med sitt förslag avsåg handelskammaren och universitetet

att tillvarataga de värdefulla former för utbildningen och forskningen, som utvecklat sig

vid de äldre handelshögskolorna, samtidigt som en anknytning skedde till universitetet

med de möjligheter, som därmed öppnades för en större ämnesdifferentiering. Fragan

gäller ytterst möjligheterna att hålla isär de olika utbildningsmålen och att säkerställa,

att de blivande civilekonomerna erhåller den utbildning, som deras kommande arbetsuppgifter

inom näringslivet kräver. Handelskammaren vill också peka pa att behovet av

civilekonomer är väsentligen beroende av utbildningens utformning och inriktning. Visar

erfarenheten, att de utexaminerade civilekonomerna uppfyller »avnämarnas» förväntningar

och går väl iland med dem anförtrodda arbetsuppgifter, kommer efterfrågan pa

civilekonomer att bli god; visar de sig mindre användbara minskas obönhörligen denna

efterfrågan. Endast alternativet med en egen ekonomisk fakultet, i vilken civilekonomutbildning

utgör kärnan, synes kunna hålla måttet.

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Svenska civilekonomjöreningen anför bl. a. följande.

Den utomordentligt snabba utveckling näringslivet genomgår ställer oeftergivliga krav

på att utbildningen och undervisningsplanerna ständigt anpassas efter de aktuella behoven.

Det som hittills gett civilekonomutbildningen dess värde och som varit helt utslagsgivande

för uppskattningen av denna utbildning har just varit att handelshögskolorna

haft ett synnerligen levande erfarenhetsutbyte med näringslivet. Om en garanti skall

skapas för att det för civilekonomutbildningen ytterst vitala behovet av löpande erfarenhetsutbyte

med näringslivet vidmakthålles, är det synnerligen viktigt att utbildningen får

en härför anpassad organisatorisk uppbyggnad inom universitetets ram. Med denna målsättning

framstår det som uppenbart, att en fristående fakultet för civilekonomutbildningen

klart vore att föredra framför ett inlemmande av denna i någon redan befintlig

fakultet.

Några remissinstanser anser, att den tredje läroanstalten bör organiseras som

en till Sydsverige förlagd fristående högskola, samt förordar i anslutning härtill,

att det fortsatta utredningsarbetet i så måtto bör bli förutsättningslöst, att även

alternativet med en fristående handelshögskola blir föremål för ytterligare övervägande.

Direktionen jör handelshögskolan i Stockholm uttalar bl. a. följande.

Direktionen vill för sin del ifrågasätta, huruvida utredningen i tillräcklig mån beaktat,

att civilekonomutbildningen i särskild grad är tänkt som en yrkesutbildning. Kunskapsstoffet

i de olika ämnena har successivt utformats med sikte framför allt på vad som är

väsentligt för den kvalificerade personalen i näringsföretagen. Under en sådan gemensam

aspekt har undervisningen sammanhållits och detta har lett till den för handelshögskolorna

typiska integrationen mellan de olika ämnena. Det är sannolikt, att berörda för en effektiv

civilekonomutbildning väsentliga moment skulle efter hand försvagas, därest undervisningen

inlemmades i en allmän samhällsvetenskaplig fakultet vid ett universitet. Till den

framgång och uppskattning, som civilekonomutbildningen erhållit, har otvivelaktigt bidragit,

att företrädare för näringslivet kunnat fortlöpande öva inflytande på dess utformning.

Detta talar för att representanter för näringslivet tillerkännes icke blott konsultativa

funktioner utan även någon medbestämmanderätt. En sådan starkare ställning för näringslivets

företrädare är naturligen också ägnad att främja den kontakt mellan undervisning

och praktik, som över huvud är en förutsättning för att verksamheten skall bli ändamålsenlig.

De kostnadsbesparingar, vilka kunna vinnas genom anknytning till ett universitet,

torde icke vara alltför betydande i betraktande av den väsentliga förstärkning av universitetets

resurser, som — efter vad utredningens egna uppgifter ge vid handen — ändå

uppenbarligen skulle bli nödvändig för civilekonomernas skull. En direkt anknytning till

ett universitet skulle väl sannolikt ha fördelar med sig i fråga om forskning och lärarutbildning.

Det samarbete, som på detta plan är önskvärt, torde dock utan svårighet

kunna etableras även mellan en fristående handelshögskola och ett närbeläget universitet.

I liknande riktning uttalar sig Stockholms handelskammare och Högerns ungdomsförbund.

Statskontoret håller före, att den föreslagna utredningskommittén bör erhålla

i uppdrag att förutsättningslöst bedöma, huruvida den erforderliga c:vilekonomutbildningen

bör tillgodoses genom universitetsundervisning på i betänkandet

föreslaget sätt eller genom inrättande av en tredje handelshögskola. Vid

det senare alternativet synes statens medverkan böra begränsas till bidrag till

löner och omkostnader.

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj ds ''proposition nr 119 år 1960

Enligt Svenska civilekonomföreningen bör kommittén få i uppdrag att mer

allsidigt pröva de organisatoriska frågorna och att i dessa avseenden icke vara

bunden av universitetsutredningens förslag.

Kanslern anser sig icke kunna tillstyrka, att principbeslut nu fattas om anordnande

av civilekonomutbildning vid universiteten i Uppsala och Lund. Kanslern

åberopar härvid vad historisk-filosofiska sektionen i Uppsala anfört samt

hänvisar dessutom till filosofiska fakultetens i Göteborg yttrande.

Enligt historisk-filosofiska sektionen i Uppsala har tillgodoseendet av näringslivets

behov av företagsekonomiskt utbildad arbetskraft redan förbättrats, därigenom

att ämnet företagsekonomi sedan läsåret 1958/59 införts vid de humanistiska

fakulteterna. Sektionen uttalar vidare huvudsakligen följande.

Det synes sektionen lämpligt, att man bör avvakta erfarenheterna av de ännu oprövade

utbildningsmöjligheter, som härigenom skapats, innan man splittrar utnyttjandet av de

begränsade personella resurserna på det ekonomiska ämnesområdet vid universiteten genom

att införa ytterligare en ny typ av kursplan och examen. Även de nya kombinationsmöjligheter,

som kan tillkomma genom en differentiering inom de humanistiska ämnena,

bör enligt sektionen prövas, innan man binder sig för en standardiserad ekonomutbildning

enligt de traditionella linjer utredningen synes förorda. I beaktande av näringslivets

mångskiftande behov av personal med ekonomisk utbildning och svårigheten att bedöma

arten av detta behov för framtiden, torde det även beträffande den speciellt företagsekonomiskt

inriktade utbildningen vara önskvärt, att universiteten får största möjliga

frihet att experimentera med nya kurskombinationer. Utredningens rekommendation att

vid universiteten införa en civilekonomutbildning, vilken både till kursinnehåll och examensfordringar

skall vara »fullt likvärdig med den utbildning, som meddelas vid handelshögskolorna»,

skulle även i detta fall kunna komma att binda universiteten vid alltför

traditionella mönster. Ur näringslivets synpunkt torde det snarare vara till fördel, att de

personella resurser, som står till universitetens förfogande på företagsekonomiens område,

åtminstone delvis kan koncentreras på andra delområden än de vid handelshögskolorna

förekommande. En sådan koncentration underlättas av att flera kurselement, vilka ingår

i handelshögskolornas företagsekonomiska undervisningsplaner, vid universiteten är företrädda

av särskilda ämnen. Sektionen anser det emellertid önskvärt, att en särskild kommitté

tillsättes för att bl. a. närmare utreda civilekonomutbildningens framtida utbyggnad.

En sådan kommittés arbetsuppgifter bör emellertid utvidgas till en utredning av hela

frågan om den framtida organisationen och inriktningen av den ekonomiska och allmänt

samhällsvetenskapliga utbildning, vilken närmast avser att tillgodose näringslivets personalbehov.

Kommittén bör därvid även ta hänsyn till de nya utbildningsmöjligheter, som

skapats genom införandet av ämnet företagsekonomi i samhällsvetenskaplig examen och

filosofie kandidatexamen, och undersöka, vilka differentieringsmöjligheter som framför

allt bör komma i fråga inom den humanistiska fakultetens ämnesområde för att de, som

avlägger dessa examina, mest effektivt skall kunna utnyttjas i näringslivets tjänst.

Filosofiska fakulteten i Göteborg avstyrker — som förut nämnts — att civilekonomutbildningen

överflyttas till de humanistiska fakulteterna samt framhåller

dessutom huvudsakligen följande.

Enligt utredningen skall den föreslagna civilekonomutbildningcn i Uppsala och Lund

vara »likvärdig, om ock ej i alla detaljer lika» med den som ges vid handelshögskolorna

i Stockholm och Göteborg. Ur vilken synpunkt respektive examina skall ha samma värde

far man icke reda på i utredningens betänkande. Om de skulle vara likvärdiga ur de

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 119 år 1960

blivande arbetsgivarnas synpunkt, måste dessas åsikter ha inhämtats, och det har uppenbarligen

icke skett; tvärtom synes det föreligga en viss misstro mot en akademisk civilekonomutbildning.

Liksom i övrigt i hela diskussionen om överflyttning av examina mellan

fakulteter och fackhögskolor, bortser man från det faktum, att en examens värde är en

frukt av den praxis, som har vuxit fram inom en viss fakultet eller fackhögskola. Olika

examina bör ha olika namn, just för att ge den blivande arbetsgivaren bästa möjliga vägledning.

Examinas likvärdighet skall framträda däri, att innehavarna av examen skall

vara lika eftersökta på arbetsmarknaden, ehuru för delvis olika arbetsuppgifter.

Beträffande samhällsvetenskaperna, som fakulteten närmast har anledning att yttra sig

om, finns det skäl att över huvud taget ifrågasätta det berättigade i själva denna strävan

till likformighet. I stället för att vid de humanistiska fakulteterna i Lund och Uppsala

söka kopiera handelshögskolorna genom att där inrätta nya professurer i företagsekonomi,

samtidigt som handelshögskolan i Göteborg kraftigt upprustas, synes det fakulteten vida

rimligare att vid universiteten bygga ut den redan förefintliga organisationen av de samhällsvetenskapliga

ämnena på ett sätt som motsvarar målsättningen för filosofiska examina

i dessa ämnen. Vid universiteten bör sålunda nationalekonomi vara huvudämnet inom

den ekonomiska ämnessektorn, och detta ämne bör därför i första hand byggas ut med

flera topptjänster. Ämnet företagsekonomi bör vid universiteten betraktas som ett stödämne

till nationalekonomin; eventuellt bör betyg i företagsekonomi icke få medtas i

examen utan betyg i nationalekonomi eller alternativt utan att ingå i pol. mag.-examen.

Vid handelshögskolorna (respektive en ekonomisk fakultet) bör däremot företagsekonomi

utgöra det centrala ämnet. Utredningen har ej beaktat det faktum, att universitetens och

handelshögskolornas undervisningsämnen icke täcker varandra, även när de har samma

namn, och att de ej ingår i samma uppsättning av ämnen och i samma studiegång. Man

får vid läsningen av betänkandet närmast det intrycket att utredningen anser, att ämnen

med samma benämning borde vara lika med avseende på sin inriktning. I så fall hade

utredningen bort visa vad det är för fel med de nuvarande ämnenas utformning och med

den nuvarande uppsättningen av ämnen för olika utbildningslinjer. Man kan härvidlag

inte nöja sig med allmänna fraser om att alla samhällsvetenskapliga ämnen liksom alla

naturvetenskapliga ämnen alltmera konvergerar på forskningsplanet; ämnesorganisationen

och examensväsendet bestämmes i första hand av undervisningen och dess målsättning.

Det större konsistoriet i Lund har i en sedermera inkommen skrift bemött

kanslerns synpunkter, vilka — såsom av det föregående framgår — främst

grundar sig på historisk-filosofiska sektionens i Uppsala uttalande. I konsistoriets

bemötande framhålles bl. a. följande.

Konsistoriet vill såtillvida instämma med sektionen i Uppsala, att akademiker med

betyg i företagsekonomi i förening med sådana ämnen som nationalekonomi, statistik,

matematik, sociologi, geografi, psykologi eller moderna språk kan vara mycket lämpliga

på specialbefattningar inom näringslivet. Man får emellertid ej bortse ifrån att företagens

efterfrågan på personal med civilekonomutbildning för närvarande är många gånger större

än på personal med andra former av ekonomisk-samhällsvetenskaplig utbildning. Detta

förhållande torde bli bestående för lång tid framåt även om möjligheterna att erhålla

företagsekonomisk utbildning vid universiteten blir mera kända bland företagen än vad

de är i dag. Med nuvarande lärarresurser kan universiteten ej göra anspråk på att ge en

så allsidig specialutbildning i företagsekonomi som det är möjligt att meddela vid en

handelshögskola eller en motsvarande fullt utbyggd ekonomisk fakultet.

Universitetskanslern har helt förbigått de motiv, som konsistoriet och humanistiska

fakulteten anfört till förslaget, att en verklig civilekonomutbildning införes vid universitetet

i Lund. Det har från dessa håll starkt betonats, att utbildningen av personal för

företagen måste ordnas på ett sätt, som kan påräkna fullt förtroende från näringslivets

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

sida. Endast härigenom kan det för undervisning och forskning nödvändiga samarbetet

mellan universitetet och företagsvärlden komma till stånd. Även om civilekonomutbildning

i Lund ej kan igångsättas förrän om ett par år, är det med hänsyn till planeringen angeläget

att ett principbeslut omedelbart fattas. Det gäller framför allt att i god tid förbereda

rekryteringen av erforderlig lärarpersonal i företagsekonomi. Universitetet kan ej

räkna med att utnyttja enbart lärare, som fått sin utbildning vid handelshögskolorna.

Om riksdagen nu fattar ett beslut om civilekonomutbildningen, finns det goda utsikter

att en icke obetydlig forskningsverksamhet på det företagsekonomiska området redan till

hösten skall kunna upptagas i samarbete med det sydsvenska näringslivet. Härigenom

torde det bli möjligt att få fram ett antal egna licentiater, som kan bli lämpliga som lärare.

Vissa planeringsfrågor

Några remissinstanser anser, att skäl i och för sig icke föreligger för spärrat

tillträde till civilekonomutbildningen. Åtskilliga instanser finner dock,

att bl. a. bristen på kvalificerade lärare nödvändiggör, att man åtminstone till

en början begränsar den årliga intagningen av nya studerande.

Humanistiska fakulteten i Lund sammanfattar sina synpunkter salunda.

Fakultetens uppfattning överensstämmer med utredningens, att numerus clausussystemet

bör kunna slopas vid alla högre läroanstalter, när högskoleväsendet blir fullt

utbyggt. Så länge handelshögskolorna ej har möjlighet att ta emot alla inträdessökande,

måste för åstadkommande av den nödvändiga likvärdigheten samma intagningsregler

gälla vid handelshögskola och universitet.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm anför i huvudsak följande.

Lärarrådet kan instämma i universitetsutredningens grundsyn, att spärrar bör borttagas

såvitt gäller civilekonomutbildningen. En annan sak är, att bristen på lärare under

åtminstone första delen av 1960-talet kommer att göra spärrar nödvändiga tills vidare.

Vidare torde med hänsyn till den kraftiga studenttillströmning, som man har att emotse,

en spärr vara ofrånkomlig, så länge man vill lägga siffran 700 till grund för utbildningsorganisationens

dimensionering.

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm framhåller i anslutning till

lärarrådets uttalande bl. a. följande.

Vad gäller den principiella frågan, huruvida tillträdet till studier för ekonomexamen

skall vara fritt eller en viss selektion bibehållas, har olika meningar gjort sig gällande inom

direktionen. Generellt har hävdats, att olägenheterna av en viss sovring bör vägas mot

de nackdelar för undervisningen och utbildningsresultatet, som en nivellering av studentmaterialet

åtminstone på längre sikt måste leda till. Oavsett vilken principiell inställning

man må intaga är direktionen i likhet med lärarrådet enig därom, att de knappa utbildningsresurserna

under nu överskådlig tid faktiskt torde göra en viss selektion nödvändig,

detta i varje fall vid handelshögskolan i Stockholm.

Liknande synpunkter framföres av Stockholms handelskammare.

Skånes handelskammare framhåller i anslutning till universitetsutredningens

referat av den skånska kommitténs motiv för förslaget om en särskild, spärrad

fakultet för civilekonomutbildningen i Lund bl. a. följande.

Handelskammaren är förvisso angelägen om att näringslivets rekrytering av högskoleutbildad

personal blir den bästa möjliga. Handelskammaren inser, att detta urval kan ske

22 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

på olika vägar, och att den spärrade intagningen till civilekonomutbildningen står mindre

väl i överensstämmelse med principerna för vårt akademiska utbildningsväsen och dessutom

icke är någon säker garanti för fullgod rekrytering. I själva principfrågan föreligger

alltså i denna del inga egentliga meningsskiljaktigheter mellan handelskammaren och

universitetsutredmngen. Utredningens uppfattning sammanfaller med handelskammarens

även såtillvida, att enighet synes råda därom, att under de första åren den bristande tillgången

på lärare nödvändiggör en begränsad intagning. Detta innebär, att utredningen

godtager en intagningsbegränsning under de första övergångsåren, vilket är värdefullt,

eftersom den nya utbildningens goodwill då grundlägges. Vad som skiljer handelskammaren

från utredningen är närmast, att handelskammaren håller före, att begränsad intagning

bör upprätthållas för den nya civilekonomutbildningen i Lund, så länge motsvarande

system tillämpas vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg, detta för

att förhindra, att den nya utbildningen får en sämre valör och mer eller mindre betraktas

som en avstjälpningsplats för dem som på grund av otillräcklig poängsumma ej kommer

in i Stockholm och Göteborg.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ansluter sig helt till utredningens

uppfattning i fråga om villkoren för att vinna inträde vid den,

föreslagna civilekonomutbildningen i Lund och Uppsala. Handelskammaren i

Gefle finner det vara en fördel, om nu rådande intagningsspärrar på längre

sikt kommer att bortfalla.

SvensJca civilekonomföreningen anser i likhet med utredningen, att studentexamen

bör utgöra grund för intagningen till de akademiska läroanstalterna

och att någon inträdesprövning utöver denna i princip icke bör förekomma.

Föreningen utgar emellertid från att tillströmningen till civilekonomutbildningen

kommer att vara sa kraftig, att en fördubbling av intagningskapaciteten

icke tillnärmelsevis räcker för ett slopande av spärrarna.

SFS framhåller, att lärarresurserna vid de ekonomiska utbildningslinjerna bör

på samma sätt som vid de filosofiska fakulteterna automatiskt anpassas efter

elevantalet.

Såväl SACO som TCO vänder sig mot tanken på spärrad intagning. SACO

anför sålunda bl. a. följande.

SACO hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag att möjlighet skall öppnas till

icke spärrad civilekonomutbildning vid universiteten. Reformen skulle möjliggöra för den

studerande att fritt välja mellan att bli civilekonom med en relativt specialiserad, främst

företagsekonomisk utbildning, eller att bli politices magister eller filosofie kandidat med

en allmännare samhällsvetenskaplig utbildning eller en sådan specialiserad till andra ämnen

eller till företagsekonomi. En sådan reform skulle ge friare kombinations- och kompletteringsmöjligheter

och därför medföra bättre anpassning till skiftande slag av yrkesverksamhet.

Den skulle också ge större flexibilitet med hänsyn till såväl individens önskemål

som arbetsmarknadens krav. Å andra sidan skulle också vissa nackdelar vara förenade

med ett sådant system som utredningen närmast synes ha tänkt sig, nämligen att civilekonomutbildning

skulle kunna erhållas både vid spärrade fackhögskolor och vid två fria

fakulteter. Både med hänsyn till spärren och av andra skäl skulle det kunna leda till att

åtminstone arbetsgivarna skulle anse det finnas två olika slags civilekonomexamina med

olika dignitet.

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

TCO yttrar bl. a. följande.

I direktiven för den kommitté som skall utreda frågan om civilekonomutbildningen i

Uppsala och Lund bör givetvis ingå, att tillträde till civilekonomutbildningen vid universiteten

inte skall vara spärrad. Det förhållandet, att man åtminstone under en övergångstid

kommer att meddela utbildning av civilekonomer vid såväl spärrade som icke-spärrade

högskolor, kan emellertid möjligen leda till att de som examineras från de spärrade högskolorna

uppvärderas på arbetsmarknaden i jämförelse med dem som erhållit motsvarande

utbildning vid universiteten. TCO vill därför förorda, att den kommitté, som skall tillsättas,

erhåller sådana direktiv, att förslag också framläggs rörande eliminerande av spärrarna

för civilekonomutbildningen även i Stockholm och Göteborg.

Arbetsmarknadsstyrelsen biträder vad utredningen anfört beträffande slopandet

av inträdesspärrar i fråga om civilekonomutbildningen.

Frågan om hur den aktuella lärarbristen i framför allt företagsekonomi skall

kunna hävas behandlas av flera remissinstanser, vilka allmänt anser, att problemet

nära sammanhänger med möjligheterna att rekrytera forskare och att

därför forskningens resurser inom förevarande område måste kraftigt

förstärkas.

Humanistiska jakulteten i Lund anför bl.a. följande.

Rekryteringen av lärare i företagsekonomi blir det största problemet, när civilekonomutbildningen

skall sättas igång vid universitetet. Som universitetsutredningen påpekar,

finns det för närvarande endast en docent i ämnet i hela landet. Även om antalet ekonomie

licentiater har ökat de senaste åren, betyder det knappast att rekryteringsläget

avsevärt förbättrats, eftersom en stor del av licentiaterna får lockande anbud från näringslivet

och avbryter sin akademiska bana. Deima svåra rekryteringssituation gör att statsmakterna

måste vidtaga speciella och snabba åtgärder för att få fram lärare på olika

stadier för den utökade civilekonomutbildningen. En möjlighet är härvid att för ämnet

företagsekonomi redan nu medge anställning av biträdande lärare vid universiteten i

Uppsala och Lund i stället för lektorer, något som redan förekommer i ämnena matematik

och kemi. Vidare vore det önskvärt att med hänsyn till rekryteringen omedelbart få

anställa en forskarassistent i ämnet vid vartdera universitetet.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm yttrar:

En fördubbling av intagningen av studerande för civilekonomutbildning kommer att

ställa stora krav på landets lärarresurser i ekonomiska ämnen, särskilt i ämnet företagsekonomi.

I detta ämne finnes för närvarande en relativt tillfredsställande tillgång på unga

biträdande lärare. Avgången från denna grupp till praktiskt ekonomiskt arbete är emellertid

så stor, att antalet doktorander och doktorer blir mycket litet. Det är därför nödvändigt

att omedelbara och kraftiga insatser göres för att förmå ekonomie licentiater i de

ekonomiska ämnena att kvarstanna i den akademiska karriären för att vidareutbilda sig

i denna. Om sådana åtgärder verkligen kommer till stånd och om upprustningen av läroanstalterna

utföres i lämpliga etapper, torde man kunna se på rekrytcringsproblemet med

en viss optimism. Det är emellertid av största vikt, att man da icke i förtid tar i ansprak

för undervisningens behov de personer, som kvarstannar i den akademiska karriären i sådan

utsträckning, att man därmed hindrar dem från att fullfölja sin utbildning. Från denna

synpunkt är biträdande lärartjänster på lång sikt klart att föredraga framför universitetslektorat,

om man eftersträvar en viss total undervisningskapacitet.

s. 340 Kontrollera mot PDF

340 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm framhåller bl. a. följande.

Direktionen kan i huvudsak ansluta sig till vad lärarrådet anfört beträffande handelshögskolornas

utbildning av forskare och lärare. Direktionen vill i detta sammanhang

understryka den betydelse, som Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan

i Stockholm har för utbildning av nya forskare och lärare inom det centrala ämnet

företagsekonomi. En stor del av de vid Företagsekonomiska forskningsinstitutet utbildade

lärarna och forskarna kommer att tagas i anspråk vid universiteten och vid statliga högskolor.

Därmed får institutet en alldeles särskilt betydelsefull uppgift inför den behövliga

snabba upprustningen av civilekonomutbildningen. För institutets forskningsverksamhet

vore det av stort värde att mer än hittills få stöd av staten. Detta kan ske genom att

högskolan successivt erhåller tillräckligt antal licentiand- och doktorandstipendier, genom

att samhällsvetenskapliga forskningsrådet beredes tillfälle att ställa forskarbefattningar till

institutets förfogande samt genom att forskare vid högskolan i likhet med forskare vid

universiteten erhåller tillgång till statsanslag för ograduerade forskares omkostnader.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg uttalar bl. a. följande.

Handelshögskolorna har under många år haft obetydliga resurser för vidareutbildning

av civilekonomer till licentiater och doktorer. Vid handelshögskolan i Göteborg står för

närvarande endast tre licentiandstipendier till förfogande. Samtidigt har bristen på nya

lärarbefattningar gjort det svårt att stimulera civilekonomer till akademisk vidareutbildning

i konkurrens med välbetalda anställningar inom näringslivet. En följd härav har

blivit, att det under den närmaste tioårsperioden endast kommer att finnas några få

personer, som blir kompetenta för professurer. En bestående handelshögskola kan, åtminstone

tillfälligt, utbyggas med hjälp av lärarpersonal av typen lektorer och biträdande

lärare samt assistenter, men en ny handelshögskola kräver för sin uppbyggnad professurer.

Svenska civilekonomföreningen yttrar:

Beträffande bristen på lärarkrafter vill föreningen betona, att en utbyggnad av civilekonomutbildningen

i den omfattning och i den takt, utredningen föreslår icke torde vara

möjlig, om man icke förbättrar villkoren för forskare och lärare så, att dessa tjänster får

ökad konkurrenskraft på arbetsmarknaden.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anför bl. a. följande.

Överstyrelsen ansluter sig helt till tanken på att ge handelshögskolorna och universiteten

resurser för en utbyggnad av den vetenskapliga forskningen på de merkantila områdena.

Det är angeläget, att tillgången på ekonomie licentiater blir så stor, att även undervisningen

kan tillföras en del lärare med sådan utbildning. Den kvalitativa upprustningen

av undervisningen på handelsgymnasier skulle otvivelaktigt i hög grad underlättas härigenom.

Handelsundervisningens behov av nya lärare med kvalificerad utbildning skulle

även kunna tillgodoses genom en akademisk utbildning med ämnena företagsekonomi,

nationalekonomi, geografi och eventuellt ett språk i en filosofie kandidat- eller politices

magisterexamen.

Med anledning av att utredningen föreslagit, att näringslivets inflytande över

civilekonomutbildningen skall tillgodoses genom inrättande av examensr

å d, motsvarande de tekniska högskolornas avdelningsråd, anför lärarrådet vid

handelshögskolan i Stockholm följande.

Lärarrådet har intet att erinra mot denna tanke, som får aktualitet endast om civilekonomutbildningen

icke kommer att organiseras vid fristående läroanstalter, men vill

i detta sammanhang icke underlåta att understryka, att fakultetsorganisationen måste

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

göras sådan, att utbildningsprogrammet för civilekonomerna kommer under enhetlig ledning

och att civilekonomutbildningen, även om den icke organiseras såsom en »handelshögskola»,

likväl får ett eget ansikte utåt. Att så sker torde vara av stor betydelse bl. a.

för möjligheten att intressera det ekonomiska livet för den ekonomiska forskningen och

dess finansiering.

Handelskammaren i Gefle finner det väsentligt, att näringslivets inflytande

över undervisningens utformning och målsättning i fråga om civilekonomutbildningen

tillgodoses genom inrättande av examensråd vid universiteten, samt

framhåller, att dessa råds verksamhet säkerligen kommer att borga för att

kraven på studenternas och undervisningens kvalitet hålles på samma nivå som

vid de övriga läroanstalterna. Svenska civilekonomföreningen anser däremot, att

— om en särskild ekonomisk fakultet inrättas — den erforderliga kontakten med

näringslivet bör tillförsäkras denna genom att den ges en särskild styrelse, där

näringslivet får tillräcklig representation. En sådan styrelse skulle enligt föreningen

helt ersätta det föreslagna examensrådet.

Några remissinstanser anlägger synpunkter på främst uppgifterna för

den av utredningen föreslagna kommittén för civilekonomutbildning. Lärarrådet

vid handelshögskolan i Stockholm anför bl. a. följande.

Utredningen diskuterar utförligt ett program för utbildningen av civilekonomer och

föreslår, att en särskild kommitté tillsättes för att vidare utreda denna fråga. Lärarrådet

finner detta förslag mycket välmotiverat men vill starkt understryka, att kommittén måste

ges så vidsträckta befogenheter, att den kan taga upp till behandling icke blott fragan

om civilekonomutbildning i trängre mening utan också andra frågor rörande utvecklingen

vid universitet och högskolor av de ämnen, som hör till de ekonomiska vetenskaperna i

vidsträckt mening. Kommittén bör arbeta i etapper och i tur och ordning framlägga

förslag rörande civilekonomutbildning i Göteborg, i Lund och i Uppsala samt eventuellt

vid Stockholms universitet.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg ifrågasätter om icke näringslivets

representation blir för liten för att medge en allsidig belysning av frågorna från

näringslivets synpunkt. Flera adjungerade ledamöter från näringslivet utan

anknytning till någon speciell region bör enligt lärarrådet kunna ingå i kommittén.

Med anledning av att ifrågavarande kommitté enligt utredningens förslag

även skall pröva ett av avdelningsrådet för avdelningen för maskinteknik vid

tekniska högskolan i Stockholm väckt förslag om en förstärkning av den företagsekonomiska

utbildningen för blivande civilingenjörer framhåller överstyrelsen

för de tekniska högskolorna följande.

Universitetsutredningcns förslag till sammansättning av denna kommitté upptager icke

någon företrädare för den högre tekniska undervisningen. Med hänsyn till kommitténs

sistnämnda arbetsuppgift vill överstyrelsen i likhet med lärarkollegiet vid tekniska högskolan

i Stockholm förorda, att också en företrädare för denna undervisning anknytes till

kommittén.

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Även Jernkontoret anser, att en representant för de tekniska högskolorna bör

ingå i kommittén med hänsyn till den vikt som i detta sammanhang måste

tillmätas frågan om ekonomisk utbildning av civilingenjörer. Vidare synes det

Jernkontoret i hög grad motiverat, att näringslivets representation förstärkes i

förhållande till vad utredningen föreslagit.

I anslutning härtill må framhållas, att lärarrådet vid handelshögskolan i

Stockholm, berör frågan om efter utbildning i ekonomi för bl. a.

civilingenjörer. Lärarrådet framhåller bl. a. följande.

Lärarrådet har tidigare pekat på möjligheten att ute i arbetslivet substituera civilekonomer

och civilingenjörer. Många civilingenjörer får med tiden arbetsuppgifter, som

förutsätter såväl teknisk som ekonomisk utbildning. Det har därför blivit vanligt, att

färdiga civilingenjörer och i viss utsträckning teknologie studerande söker sig till handelshögskolorna,

särskilt till handelshögskolan i Stockholm, för att komplettera sin tekniska

utbildning med ett visst mått av utbildning i ekonomi, varvid flertalet studerande av

denna typ brukar nöja sig med att studera företagsekonomi. Lärarrådet finner det i hög

grad önskvärt att dessa önskemål om ekonomisk utbildning för ingenjörer tillgodoses.

Den nu angivna formen har emellertid vissa olägenheter. För de studerande är det olägligt,

att någon speciell studiegång icke finns upplagd för dem utan att de måste på eget

ansvar välja bland kurser, som icke är speciellt avpassade för deras behov. Lärarrådet

anser därför, att starka skäl talar för att man undersöker möjligheten att skapa en särskild

studiegång av begränsad omfattning för civilingenjörer. Det är lärarrådets avsikt

att närmare utreda, om detta skulle kunna tänkas ske vid handelshögskolan i Stockholm.

Lärarrådet vill tillägga, att en sådan studiegång, avsedd för färdiga (eller praktiskt taget

färdiga) civilingenjörer, skulle innebära något helt annat än den av avdelningsrådet för

maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm föreslagna utbildningen vid en särskild

faekavdelning av s. k. ekonomiingenjörer med en i jämförelse med vanliga civilingenjörer

begränsad teknologisk utbildning. Om man inrättar en särskild studiegång för färdiga

civilingenjörer och detta experiment visar sig slå väl ut, bör man måhända vid en senare

tidpunkt upptaga till övervägande även frågan om en motsvarande utbildningsgång vid

handelshögskola för andra personer med akademisk examen, främst humanister och jurister.

Socionomutbildningen

Samtliga myndigheter och organisationer, som uppehållit sig vid frågan om

socionomutbildningen, tillstyrker universitetsutredningens rekommendation, att

denna utbildnings uppgifter, innehåll och organisation bör bli föremål för särskild

översyn. Delade meningar råder däremot om lämpligheten av samt formerna

för en eventuell anknytning av socialinstituten till universiteten.

Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm hälsar med tillfredsställelse, att utredningen

har tagit upp tanken på en anknytning mellan socialinstituten och

universiteten i syfte att möjliggöra en direkt övergång från socionomexamen till

högre studier vid humanistisk fakultet. Hur intim denna anknytning bör vara,

måste enligt styrelsen bli en väsentlig fråga för den föreslagna särskilda utredningen.

I samband härmed anför styrelsen bl. a. följande.

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Möjligheterna till fortsatt högre utbildning skulle enligt styrelsens uppfattning även

kunna bli en betydelsefull stimulans för forskning på de speciella områden av samhällsvetenskaperna,

som socionomutbildningen närmast omfattar. En anknytning till universiteten

skulle dessutom verksamt kunna bidraga till att bryta vad som ännu finns kvar

av isolering för socialinstitutens elever i deras förhållande till studerande vid universitet

och högskolor. Om således fördelarna av en anknytning till universiteten är uppenbara

kan man enligt styrelsens mening inte bortse från de nackdelar, som ett direkt inordnande

i universitetsadministrationen skulle kunna medföra. Socialinstituten har i förhallande till

universiteten relativt små dimensioner och utbildningen vid instituten har karaktären av

ett intimt samspel mellan teoretiska och praktiska undervisningsmoment. En rad andra

omständigheter talar också för att anknytningen mellan socialinstitut och universitet far

former, som bevarar åt instituten ett avsevärt matt av självständighet. Universitetsutredningen

har påpekat att flera av ämnena i socionomexamen har sin motsvarighet i

samhällsvetenskapliga ämnen vid universiteten. Styrelsen vill emellertid framhålla att

ämnena vid socialinstituten fått en inriktning på speciella områden som skall svara mot

socionomyrkenas krav. Detta gör att det av lärarna krävs en specialinriktning och hög

kompetens, som knappast — i varje fall ej för närvarande — kan tillgodoses inom kurser

för ett halvt eller ett betyg i filosofiska examina. Därtill kommer att ämnen som socialrätt,

hygien och socialmedicin samt kommunal ekonomi och redovisning saknar motsvarigheter

vid de humanistiska fakulteterna. Endast med bevarande av ett avsevärt mått av

administrativ självständighet för socialinstituten torde det vara möjligt att vidmakthalla

en enhetlig utbildning omfattande dels dessa ämnen, dels ämnen som har motsvarigheter

inom humanistiska fakulteter.

Liknande synpunkter anlägges av styrelsen för socialinstitutet i Göteborg, som

dessutom framhåller huvudsakligen följande.

För att administrera de ämnen, som ej finns företrädda vid universiteten, och för att

sammanhålla utbildningen, som vid socialinstituten är och bör vara mycket starkt integrerad,

skulle även i fortsättningen krävas en särskild, fristående organisation. En sådan

skulle även behövas för att upprätthålla samarbetet med kommunala och sociala institutioner

och myndigheter. Den administrativa rörlighet, som socialinstituten för närvarande

äger och som möjliggör en smidig anpassning till de snabba förändringarna i samhället,

får enligt styrelsen icke äventyras.

Jämväl styrelsen för sydsvenska socialinstitutet uttalar sig om såväl fördelarna

som nackdelarna av en universitetsanknytning samt berör i anslutning

härtill spörsmålen om särskilda påbyggnadskurser, öppna för dem som avlagt

socionomexamen. Styrelsen uttalar härom:

Det synes vara naturligt att dessa frågor ses i ett vidare sammanhang och att utredningen

därför också får ta ställning till om dessa utbildningsbehov kan tillgodoses inom

ramen för en eventuellt förlängd socionomutbildning och att därvid andra differentieringsmöjligheter

öppnas än de som för närvarande står till buds.

De tre socialinstitutens styrelser berör även frågan om meritering för vinnande

av tillträde till socionomutbildning. Från styrelsernas sida råder det

enighet om att denna utbildning också i framtiden bör stå öppen fiir studerande

utan studentexamen. Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg anför bl. a. följande.

Även om alltfler ungdomar kan beredas möjlighet till gymnasieutbildning, kommer det

säkerligen ännu under en lång tid framåt att finnas många studiebegåvade icke-studenter,

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

som instituten skulle kunna ge en möjlighet till högre utbildning. Socialinstituten kan på

detta sätt tillvarataga en för samhället värdefull begåvningsreserv.

Statskontoret framhåller, att jämväl statsbidragsgrunderna bör bli föremål

för omprövning, därest en utredning på ifrågavarande område nu kommer till

stånd.

Kanslern, som säger sig sakna anledning att motsätta sig utredningens förslag

angående tillsättande av en kommitté med uppgift att utreda socionomutbildningens

utformning och socialinstitutens organisatoriska ställning, anser sig

dock i detta sammanhang vilja bestämt uttala, att han hyser starka betänkligheter

mot en anknytning av dessa institut till universiteten.

Socialstyrelsen framhåller, att — även om otvivelaktigt starka skäl kan tala

för en anknytning till universiteten — styrelsen likväl icke är beredd att i nuvarande

läge taga ställning till denna komplicerade fråga. Härvidlag bör man

enligt styrelsens mening lämna den föreslagna utredningen helt fria händer.

Om en överflyttning till universiteten skulle komma till stånd, finner styrelsen

det angeläget, att icke därigenom utbildningsmöjligheterna för icke-studenter

försämras. Sistnämnda synpunkt understrykes även av arbetsmarknadsstyrelsen,

som i övrigt helt allmänt ansluter sig till utredningens tankegång beträffande

en anknytning i nagon form av socionomutbildningen till universitetsväsendet.

Svenska stadsförbundet, som icke vill motsätta sig att en utredning verkställes

i förevarande fråga, delar icke universitetsutredningens principiella syn på socionomutbildningens

anknytning till universiteten. Styrelsen anför bl. a. följande.

Socialinstituten utbildar för närvarande huvudsakligen personal för kommunernas ekonomiska

och sociala förvaltning, och härför har denna utbildning visat sig vara mycket

ändamålsenligt upplagd och utpräglat praktisk. Denna examen är helt enkelt den vanligaste

utbildningsgrunden inom kommunalförvaltningarna. Socionomutbildningen i sitt

nuvarande skick har sålunda visat sig vara en beprövad och uppskattad kommunal ämbetsexamen.

Denna praktiska specialutbildning är av den karaktär, att den lämpligast kan

bedrivas i fristående fackskolor. För närvarande har socialinstituten en reell anknytning

till primärkommunerna och landstingen till vilka också de färdigutbildade efter examen

i huvudsak går för yrkesutövning. Genom ett inordnande i universitetens annorlunda

uppbyggda system, arbetsformer och allmänna miljö riskerar socionomutbildningen att

successivt förlora sin speciella karaktär, sin nuvarande anknytning till den kommunala

sfären och framför allt sin utpräglat praktiska uppläggning. En annan sak är det välmotiverade

behovet av efterutbildning efter socionomexamen liksom av forskning på det

kommunala området, som kan tillgodoses genom ett utvidgat samarbete mellan dessa

fristående fackskolor och universiteten och genom skapandet av former och givna regler

för övergång från fackskolan till universitetet, alltså en anknytning i denna mening. Vad

som givit socionomutbildningen dess stora betydelse är — utöver den utpräglat praktiska

uppläggningen — att rekryteringen till socialinstituten i stor utsträckning skett efter andra

och bredare grunder än vad som gäller för universiteten. Dessa institut har i själva verket

blivit inkörsportar för helt andra samhällslager än de som traditionellt rekryterar universitet,

högskolor och offentlig förvaltning. Det är synnerligen angeläget att socialinstitutens

breda rekryteringsbas bibehålies och tendenser på sista tiden att tunna ut denna rekryte
-

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. May.ts •proposition nr 119 år 1960

ringsprincip måste bestämt motverkas. Styrelsen befarar även att om socialinstituten

direkt anknytes till eller i någon form inordnas i det traditionella universitetssystemet

denna bredd i rekryteringsprinciperna förr eller senare försvagas.

TCO finner det för sin del troligt, att rekryteringen till socionomutbildningen

i framtiden i större utsträckning än hittills kommer att baseras på studentexamen

men vill, då organisationen tillstyrker universitetsutredningens förslag

att anknyta denna utbildning till universiteten, likväl betona, att en förutsättning

måste vara, att socionomutbildningen jämväl skall stå öppen för

personer utan formella meriter men med håg och fallenhet för sociala studier

och socialt arbete. TCO anför härjämte bl. a. följande.

Möjligheter bör dessutom finnas att tillgodoräkna de i socionomexamen ingående kurserna

såsom tentamina även för andra examina inom den filosofiska fakulteten. TCO vill

också understryka nödvändigheten av att man vid ett överförande till universiteten av

socionomutbildningen bevarar den roll som socialinstitutens styrelser för närvarande fyller

såsom kontaktorgan mellan utbildningsanstalterna och arbetsmarknaden. Detta torde

lämpligast kunna ske genom att man för socionomutbildningen vid universiteten skapar

organ liknande avdelningsråden vid de tekniska högskolorna och de föreslagna examensråden

för civilekonomutbildningen vid universiteten.

Sveriges socionomjörbund anser, att ökningen av utbildningskapaciteten är

ett motiv för utredningens tanke på anknytning av socialinstituten till universiteten;

ett andra motiv är att det därigenom blir lättare för socionomer att få

tillfälle till försatta studier och forskning. Förbundet accepterar båda dessa

motiv och ansluter sig sålunda till tanken på anknytning av socialinstituten till

universiteten. Vidare anför förbundet bl. a. följande.

Utbildningsvolymen bestämmes icke enbart av läroanstalternas möjligheter att meddela

undervisning utan också av deras möjligheter att förmedla tillfredsställande praktik. Detta

problem aktualiseras genom universitetsutredningens synpunkter på två sätt. Förbundet

anser för det första, att det måste vara angeläget, att tillgängliga praktikmöjligheter i

första hand förbehålles blivande socionomer och först i andra hand, sedan socialutbildningens

behov fyllts, upplåtes åt andra studerande från fakulteten. För det andra måste

nödvändigheten att effektivt utnyttja praktikplatserna tagas i betraktande, om man

medger fritt tillträde till socionomutbildning för studenter oavsett deras betygsnivå.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund tillstyrker livligt infogandet av

socionomutbildningen i universitetsorganisationen men betonar samtidigt, att

denna utbildningslinje även i framtiden måste stå öppen för dem som visserligen

saknar studentexamen men på andra sätt bevisar sin lämplighet för dessa

studier.

Angelägenheten av en ökad utbildningskapacitet inom förevarande område

beröres av några remissinstanser. Sålunda understryker styrelsen jör socialinstitutet

i Stockholm, att socialinstitutens utbildningsresurser självfallet måste ökas

för att bättre svara mot arbetsmarknadens behov och den ökade strömmen av

ungdomar, som söker sig till socialinstituten. Den angelägna utbyggnaden av

socialinstitutcn kan enligt styrelsens uppfattning dock knappast ske i den takt,

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

som gör det möjligt att inom överskådlig tid ta bort spärrarna för sökande

med studentexamen. I samband härmed framhåller styrelsen följande.

De omständigheter, som gör det svårt att snabbt öka socialinstitutens utbildningskapacitet,

har inte enbart karaktären av »golvytesspärrar» även om lokalbristen vid exempelvis

stockholmsinstitutet är besvärande. Det gäller därjämte att få fram lärarkrafter

inom specialområden där akademiker med hög meritering är fåtaliga och eftersökta. Det

gäller också att möjliggöra den i utbildningen ingående praktiken och att engagera lämpliga

praktikhandledare. Svårigheterna att bereda eleverna lämpliga praktikplatser är utan

tvekan en besvärlig »flaskhals» för socionomutbildningens expansion. Skulle, som universitetsutredningen

föreslår, den praktiska utbildningen vid socialinstituten också öppnas

för studerande vid humanistiska fakulteten, blir lösningen av praktikproblemet än mer

angelägen.

Bristen på socionomer understrykes kraftigt av socialstyrelsen, som i huvudsak

ansluter sig till den av arbetsmarknadsstyrelsen gjorda bedömningen av

behovet av socionomutbildad arbetskraft.1 Socialstyrelsen anför dessutom följande.

Bristen på socionomer är för utvecklingen av den sociala verksamheten på olika områden

ytterst besvärande. Styrelsen har ofta, när reformer på det sociala området varit

aktuella, understrukit vikten av erforderliga personella resurser. En förutsättning härför

är att kommunernas, landstingens och statsmakternas representanter ställer erforderligt

antal tjänster till förfogande. En annan därmed sammanhängande förutsättning är att

möjligheter föreligger att få kvalificerade sökande till tjänsterna. Icke sällan torde betydelsefulla

reformer ha fått stanna på papperet därför att de erforderliga personella

resurserna för reformens genomförande saknats. Exempel härpå kan hämtas från mentalsjukvårdsdelegationens

senaste betänkande. Även förslaget till ny barnavårdslag ställer

krav på socionomutbildad arbetskraft som blir svår att tillgodose. Vidare må erinras om

att genomförandet i enlighet med lagstiftarnas intentioner av den nya nykterhetsvårdslagstiftningen

och i ännu högre grad av 1956 års socialhjälpslag har försvårats på grund

av personalbristen. Bristen på utbildade socionomer torde exempelvis ha föranlett att

man — i synnerhet på landsbygden — underlåtit att inrätta erforderliga kommunala

befattningar eller tillsatt befattningar med mindre kvalificerad arbetskraft.

Kooperativa förbundets styrelse anför följande.

Den »socialtekniska» utbildningen, förlagd till våra tre socialinstitut, avser i främsta

rummet att framskapa kompetenta administrativa krafter i kommunernas och statens

tjänst men har också viss betydelse för företagslivet genom att tillgodose behovet av

assistenter och konsulenter för de ändamål, som kan sammanfattas i begreppen företagens

sociala välfärdsverksamhet och personalvård. För närvarande betecknar utredningen socialinstitutens

intagningskapacitet som inte fullt utnyttjad. Behovet av socionomer torde

dock i och med den sociala välfärdsverksamhetens utbredning och fördjupning komma

att växa under 1960-talet.

Förslaget om en utredning av socionomutbildningens uppgifter, innehåll och

organisation tillstyrkes dessutom av bl. a. Svenska landstingsförbundet och

Svenska landskommunernas förbund, samt SFS och SACO.

Se Arbetsmarknadsinformation, serie S, nr 6/1959.

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

3. Departementschefen

De förslag som universitetsutredningen framlagt rörande de teologiska och

de juridiska fakulteterna synes inte behöva föranleda något särskilt ställningstagande

från statsmakternas sida i här förevarande sammanhang. Utredningens

förslag om särskilda medel till universitetskanslerns förfogande för att tilldelas

de teologiska och juridiska fakulteterna i mån av behov med hänsyn till stigande

studenttillströmning har såtillvida blivit beaktat av Kungl. Maj:t i årets

statsverksproposition som däri förordats, att en förstärkning av undervisningsresurserna

vid de teologiska och juridiska fakulteterna till följd av ett ökande

antal studerande skall kunna ske med anlitande av medel ur anslaget till Gemensamma

universitetsändamål: Extra utgifter (s. 266 f.). Utredningens förslag om

forskarassistenttjänster vid de juridiska fakulteterna synes böra prövas på

grundval av universitetskanslerns i sedvanlig ordning framlagda förslag till

anslagsäskanden.

Jag vill dock i detta sammanhang med hänsyn till de aktuella svårigheterna

att rekrytera forskare vid de juridiska fakulteterna uttala, att det kan bli nödvändigt

att åter aktualisera frågan om en ändring av praxis rörande juris

licentiatexamen i syfte att få till stånd en mera självständig dylik examen, jämförbar

med filosofie licentiatexamen. Ett flertal andra synpunkter och förslag

har i skilda sammanhang framförts rörande forskarrekryteringen vid dessa fakulteter.

Det torde böra ankomma på universitetskanslern att mot bakgrund av

den utveckling rörande de juridiska fakulteternas framtida storlek, som synes

sannolik med hänsyn till den väntade ökningen av antalet studentexamina och

till vad jag under avsnitt II anfört rörande tillträdet till de fria fakulteterna,

nu göra en sammanfattning av de skilda synpunkter och förslag, som föreligger

för att stimulera till ökad forskarrekrytering vid de juridiska fakulteterna, och

med ledning därav framlägga en plan för en rationell lösning på längre sikt av

hithörande frågor. I

I avsnitt II har jag utifrån arbetsmarknadssynpunkter utförligt behandlat

frågan om tillströmningen till de humanistiska fakulteterna under kommande år.

Liksom universitetsutredningen och flertalet remissinstanser har jag därvid funnit

anledning att uttala en viss oro för en alltför stor tillströmning i fortsättningen

till sådana ämnen inom de humanistiska fakulteterna, som ej kan betraktas

som samhällsvetenskapliga i vid mening. Jag delar dock utan tvekan den

uppfattning som även framkommit i remissyttrandena, att en skarp gränsdragning

mellan samhällsvetenskap och humanistisk vetenskap vore olycklig. Men

en sådan inställning är helt förenlig med den ståndpunkten att en åtskillnad i

fråga om arbetsmarknadsmässiga framtidsbedömningar kan och bör göras mellan

å ena sidan samhällsvetenskapligt skolad arbetskraft och å andra sidan

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 119 år 1960

humanistiskt skolad arbetskraft. Det måste nämligen då vara fråga om den

huvudsakliga inriktning, som den ena och den andra yrkeskategorien har. Självfallet

finns en rad gränsfall, men förekomsten av sådana och svårigheterna att

göra arbetsmarknadsprognoser för personer med skilda ämneskombinationer får

ej leda till den ståndpunkten — den har framskymtat i yttrandena över universitetsutredningens

förslag och i den offentliga debatten — att det ej är rimligt

att rekommendera en generell tyngd punktsförskjutning i studenttillströmningen

mot samhällsvetenskapliga ämnen inom ramen för de humanistiska fakulteterna.

Flertalet remissyttranden från avnämare och arbetstagarorganisationer har klart

understrukit det berättigade i en sådan ståndpunkt.

Den omfattande diskussion rörande den humanistiska vetenskapens ställning,

som följt på utredningens rekommendationer rörande den framtida tillströmningen

till de humanistiska fakulteterna, har vidare föranlett mig att i detta

sammanhang framhålla följande.

Humanistisk forskning, utbildning och bildning är en av grundvalarna för

demokratisk fostran och för etisk, estetisk och annan kulturell aktivitet. I en

tid av snabba tekniska och naturvetenskapliga framsteg är de värden, som én

aktiv humanistisk forskning skapar, om möjligt än omistligare för en lyckosam

och harmonisk utveckling av individ och samhälle. Det måste samtidigt med

kraft understrykas att den bästa grogrunden för humanistisk forskning säkerligen

är ett välfärds- och välståndssamhälle, som för sitt materiella framåtskridande

blivit mer och mer beroende av livaktigheten hos den experimentella

forskningen och som just därför också har ett allt större behov av en konstruktiv

humanistisk aktivitet, för att en riktigt balanserad utveckling skall komma till

stånd. Mot den bakgrunden och med beaktande av det ovedersägliga faktum

att under de senaste femton åren de humanistiska fakulteterna vuxit oerhört

mycket snabbare än de fakulteter och högskolor, som är de viktigaste företrädarna

för den experimentella forskningen och utbildningen, kan det ingalunda

vara oberättigat och obetänkt att nu låta tillväxten av universitets- och högskoleväsendet

i första hand komma på de delar, som för närvarande framstår som

relativt sett minst utvecklade.

I likhet med utredningen finner jag det angeläget, att tillströmningen till de

humanistiska fakulteterna dämpas under kommande år, vilket skulle få till konsekvens

att det totala studerandeantalet vid de humanistiska fakulteterna under

1960-talet efter en fortsatt ökning de närmaste åren så småningom skulle bli

relativt konstant. Planeringen i stort, bl. a. beträffande lokalfrågorna, för de

humanistiska ämnena synes därför kunna ske med de av universitetsutredningen

angivna totala närvarosiffrorna för åren 1965 och 1970 som allmän utgångspunkt.

Jag vill dock samtidigt erinra om vad jag anfört i avsnitt II om angelägenheten

av att, bl. a. med hänsyn till pressen från de växande studentkullarna,

ge ungdomen lämpliga alternativ till en akademisk utbildning.

Universitetsutredningens rekommendationer rörande tillströmningen till de

humanistiska fakulteterna bygger bl. a. på den förutsättningen, att det skall bli

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

möjligt att i växande omfattning bereda humanistiskt skolad arbetskraft lämpliga

sysselsättningar utanför lärarbanan. I syfte att därvid bättre än hittills

anpassa utbildningen vid de humanistiska fakulteterna till en framtida arbetsmarknads

växlande krav på olika yrkesutövare förordar utredningen en starkare

differentiering av studiegången för studerande vid de humanistiska fakulteterna.

Utredningen föreslår att en kommitté tillkallas för att framlägga förslag i

detta avseende. Samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan har tillstyrkt

detta förslag. Jag vill för min del förorda att en dylik kommitté tillkallas med uppgift

att successivt framlägga förslag om differentierad studiegång. Dock finner

jag i likhet med ett antal remissinstanser att frågan om en differentiering av

studiegången jämväl har aktualitet för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna.

Den av mig nu förordade kommittén bör därför få i uppdrag att framlägga

förslag avseende båda de filosofiska fakulteterna. Det synes ganska troligt

att det vid detta utredningsarbete kommer att bli aktuellt att pröva frågan om

olika former för blandad humanistisk och naturvetenskaplig utbildning och även

för blandad filosofisk och annan utbildning. Den av universitetskanslern påtalade

revisionen av stadgan angående filosofiska examina har således ett klart

samband med det nu förordade utredningsarbetet. Kungl. Maj:t torde i annat

sammanhang låta utfärda närmare bestämmelser rörande utredningsarbetets

bedrivande.

Vad som anförts i universitetsutredningens betänkande rörande den samhällsvetenskapliga

utbildningen och forskningen samt i remissyttrandena i denna del

föranleder mig här ej till några särskilda uttalanden utöver dem jag redan gjort,

utom i följande speciella avseende.

Flera remissinstanser, bl. a. stadsförbundet, har understrukit vikten av att

samhällsplaneringens metodik och problem beaktas på ett helt annat sätt än

som för närvarande sker i den närmast berörda universitets- och högskoleutbildningen.

Detta spörsmål är enligt min mening av väsentligt intresse. Det bör

därför övervägas om en fråga av denna art bör prövas i samband med det

arbete, som den nyss förordade kommittén skall ha att utföra, eller om det bör

ske i annan ordning. Det kan i anslutning härtill vara skäl att erinra om vad

jag i årets statsverksproposition anfört beträffande inrättande av en professur

i stadsplanekon st (åttonde huvudtiteln s. 74).

I det följande kommer jag att ytterligare något beröra de samhällsvetenskapliga

ämnenas ställning inom universitets- och högskoleorganisationen.

Universitetsutredningens förslag rörande den ekonomiska utbildningen och

forskningen har i fråga om ökningen av utbildningskapaciteten genomgående

tillstyrkts såväl av företrädare för avnämare och arbetstagarorganisationer som

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

av universitets- och högskolemyndigheterna. Därvid har också tillstyrkts att

utbildningskapaciteten vid de två nuvarande handelshögskolorna utökas i minst

den omfattning utredningen räknat med, nämligen vid handelshögskolan i Göteborg

från 120 till 180 nybörjare samt vid handelshögskolan i Stockholm från 220

till 275 nybörjare per år. Utredningens förslag att därjämte skulle skapas förutsättningar

för en med handelshögskolornas utbildning likvärdig ekonomutbildning

vid universiteten i Uppsala och Lund har däremot mött ett blandat mottagande

vid remissbehandlingen. Ett flertal av de remissinstanser som ställt sig tveksamma

till denna senare del av utredningens förslag har ansett det vara kostnadsmässigt

olämpligt eller praktiskt ogörligt — i senare fallet främst med hänsyn till

bristen på kompetenta lärare i ämnet företagsekonomi — att inom överskådlig

framtid påbörja ekonomutbildning vid mer än ytterligare ett lärosäte.

Universitetskanslern har med hänvisning till yttranden från historisk-filosofiska

sektionen i Uppsala och filosofiska fakulteten i Göteborg icke ansett sig

kunna tillstyrka att principbeslut nu fattas om anordnande av civilekonomutbildning

vid universiteten i Uppsala och Lund. Den historisk-filosofiska sektionen

i Uppsala motiverar sin negativa inställning till utredningsförslaget bl. a.

med att näringslivets stora men mångskiftande behov av företagsekonomiskt

utbildad arbetskraft bättre skulle kunna tillgodoses i framtiden, om universiteten

för sin del finge största möjliga frihet att experimentera med nya kurskombinationer

i sin företagsekonomiskt inriktade utbildning än om de skulle

få i uppgift att meddela en ekonomutbildning enligt det traditionella mönster

som tillämpas vid handelshögskolorna.

Vissa av de synpunkter som framförts från Uppsala-sektionens sida synes mig

vara i och för sig väl beaktansvärda. Överstyrelsens för yrkesutbildning påpekande,

att det för tillgodoseende av behovet av lärare för yrkesutbildningen på

främst gymnasienivå skulle vara värdefullt med en utvidgad företagsekonomiskt

inriktad men till sin utformning varierad universitetsutbildning, ger

ytterligare stöd åt här angivna synpunkter i Uppsala-sektionens yttrande. Å

andra sidan är det uppenbart att den kapacitetsökning, som de bestående handelshögskolorna

synes kunna genomföra på kort sikt, ej är tillräcklig för att

tillgodose det ökade behovet av civilekonomer med nuvarande kompetens i offentlig

och enskild verksamhet. Därför finner jag starka skäl tala för att kapaciteten

utökas genom att vid ytterligare minst ett lärosäte anordnas ekonomutbildning

av den typ, som nu ges i Stockholm och Göteborg. Med hänsyn till

bristen på kompetenta lärare i ämnet företagsekonomi synes det för närvarande

ej vara realistiskt att räkna med att nu kunna påbörja dylik utbildning vid mer

än ytterligare ett lärosäte; en i och för sig önskvärd ytterligare utbyggnad av

ekonomutbildningen bör därför anstå något. I likhet med flertalet remissinstanser

som uttalat sig i frågan finner jag övervägande skäl tala för att denna utbildning

förlägges till en universitetsort i nära anknytning till den samhällsvetenskapliga

utbildningen. Med hänsyn till avnämarsidans yttranden och till det intresse som

visats från Lunds universitets sida — det större konsistoriet där har i en särskild

skrivelse vänt sig mot universitetskanslerns avvisande hållning till eko
-

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 351

nomutbildning vid universiteten — anser jag att utbildningen bör förläggas till

Lund.

Jag vill efter samråd med chefen för handelsdepartementet för egen del förorda

följande. Handelshögskolan i Göteborg ges snarast möjligt resurser att

utöka intagningskapaciteten från 120 till 180 ekonomie studerande. Förhandlingar

upptas med vederbörande rörande statens medverkan i en utökning av

intagningskapaciteten vid handelshögskolan i Stockholm med den riktpunkten,

att nybörjarintagningen så snabbt som möjligt ökas till minst 275. I Lund

skapas snarast möjligt förutsättningar för utbildning av civilekonomer.

Ekonomutbildningen i Lund synes med hänsyn till de synpunkter i remissyttrandena,

som framförts rörande universitetsutredningens förslag i organisatoriskt

avseende, tills vidare böra ges i huvudsak den utformning som förordats

av en för Lunds universitet och Skånes handelskammare gemensam kommitté.

Det betyder att utbildningen tills vidare skall meddelas inom ramen för en ekonomisk

fakultet vid universitetet. Därvid bör dock i enlighet med universitetsutredningens

förslag avnämarinflytandet på utbildningen få formen av ett till

den nya fakulteten knutet rådgivande organ, förslagsvis benämnt fakultetsrådet

för ekonomutbildning. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare

föreskrifter härom. Den av universitetsutredningen föreslagna särskilda

kommittén för att klarlägga de personella och lokalmässiga förutsättningarna

för ekonomutbildningen synes mig knappast nödvändig. Det bör i stället i första

hand ankomma på de lokala universitetsmyndigheterna att efter samråd med

företrädare för näringslivet och avnämarsidan i övrigt samt andra lokala och

regionala intressenter framlägga förslag rörande de lokaler, anslag samt bestämmelser

m. m., som fordras för anordnande av den sålunda förordade utbildningen.

Riktpunkten för arbetet bör vara att den ekonomiska fakulteten dimensioneras

för att, förutom bedrivande av ekonomisk forskning, kunna vid full utbyggnad

ge en med nuvarande civilekonomutbildning likvärdig utbildning åt 200 nya

studerande varje läsår.

I fråga om socionomutbildningen anser universitetsutredningen — liksom beträffande

civilekonomutbildningen — att principiellt sett stora fördelar står att

vinna, om ifrågavarande, samhällsvetenskapen närstående utbildning integreras

i universitetens verksamhet. Socionomexamen bör därför enligt utredningen

kunna avläggas vid universiteten. Från remissinstansernas sida har framhållits

såväl fördelar som olika nackdelar av en dylik integration.

För egen del finner jag, att i och för sig starka skäl kan anföras för den av

utredningen skisserade inordningen av socionomutbildningcn i universitetsorganisationen.

Å andra sidan är det otvivelaktigt så — vilket bland andra stadsförbundet

understrukit — att socionomexamen i sin nuvarande huvudsakliga

utformning visat sig vara ändamålsenlig med hänsyn till de arbetsuppgifter,

för vilka examen hittills i första hand varit avsedd. Av bland andra social1-

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

institutens styrelser har vidare betonats, att den praktiskt inriktade fackutbildning,

varom här är fråga, ställer särskilda krav på det organ, som har att svara

för de i socionomexamen ingående ämnenas uppläggning samt för utbildningens

sammanhållande. Synpunkter av nu antytt slag måste enligt min mening tillmätas

den allra största vikt. Jag har för egen del kommit till den slutsatsen,

att socionomutbildningen liksom hittills bör tills vidare vara en från universitetsutbildning

fristående institutsutbildning.

Redan tidigare har från åtskilliga håll begärts en översyn av socionomexamens

innehåll och utformning på olika punkter m. m. Vid remissbehandlingen av

universitetsutredningens betänkande har angelägenheten av en sådan översyn

ytterligare framhållits, och ingen remissinstans har motsatt sig förslaget om en

dylik allsidig utredning. Jag har också själv den uppfattningen, att en utredning

av förevarande spörsmål bör igångsättas. Det kan tänkas, att en ingående

översyn av hithörande frågor kan leda till att socionomutbildningen i vissa

avseenden bör få en inriktning, som närmar denna utbildning mer än vad nu är

fallet till den samhällsvetenskapliga utbildningen, utan att därför avkall behöver

ges på socionomutbildningens speciella karaktär. En särskilt viktig uppgift

vid en sådan översyn blir — såsom även understrukits av remissinstanserna —

att undersöka förutsättningarna och möjligheterna för dem, som bedrivit studier

för socionomexamen, att tillgodoräkna sig sådan utbildning vid fortsatta studier

vid universitet, och vice versa.

Såsom framgått såväl av universitetsutredningens uttalanden som av flertalet

remissinstansers yttranden föreligger för närvarande en besvärande brist på

socionomer. Med hänsyn härtill finner jag det vara en angelägenhet av första

ordningen, att socionomutbildningens nuvarande kapacitet väsentligt ökas. Vikten

härav framstår enligt min mening än mer uppenbar mot bakgrunden av vad

som sagts i det föregående under avsnitt II om nödvändigheten att åstadkomma

en med hänsyn till arbetsmarknaden rimlig avvägning av kapaciteten hos skilda

fakulteter, högskolor och andra längre utbildningsvägar.

Som jag nyss framhållit bör en utredning komma till stånd med uppgift att

närmare belysa och ta ställning till de många, delvis något kontroversiella problem,

som gäller socionomutbildningens uppgifter, innehåll och organisation.

Den mest brådskande uppgiften för denna utredning blir att framlägga förslag

om ökning av utbildningskapaciteten. Därvid torde de synpunkter böra beaktas,

som jag i det följande under avsnitt V kommer att anföra beträffande Umeåfrågan.

En andra, på kort sikt icke fullt så brådskande men likväl utomordentligt

viktig uppgift blir frågan om den lämpligaste utformningen av socionomutbildningens

innehåll med hänsyn till den pågående förändringen av samhällsstrukturen,

särskilt inom de områden av samhällslivet, där arbetskraft med

social utbildning erfordras. Som en tredje huvuduppgift framstår frågan om

socialinstitutens framtida organisatoriska ställning, bl. a. beträffande huvudmannaskapet.

Jag torde i annat sammanhang få återkomma närmare till denna

utredningsfråga.

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

353

V. Totaldimensionering, kostnader m. m.

1. Universitetsutredningen

A. Lärosätenas framtida storlek

I det föregående har frågan om de enskilda lärosätenas dimensionering i

olika sammanhang diskuterats. I samband med sina kostnadsberäkningar lämnar

utredningen vissa sifferuppgifter beträffande studerandeantalets storlek inom

skilda fakulteter och högskolor.

Utredningen redovisar först följande sammanställning,

vilken avser förhål-

landena höstterminerna 1959, 1965 och 1970.

Beräknat antal närvarande

studerande

Fakultet/högskola

höstterminen år

1959

1965

1970

Teol. fak.............................

700

830

980

Jur. fak...............................

2 000

3 300

4 300

Med. fak.............................

3 200

3 900

4 300

Hum. fak.............................

12 100

14 300

14 600

Mat.-nat. fak..........................

4 700

9 400

13 000

Tekn. högsk..........................

4 800

8 200

10 400

Handelshögsk./ekon. stud. vid univ......

1300

2 200

2 700

Tandi .-högsk..........................

1 100

1 600

1700

Farm. inst............................

400

500

500

GCI .................................

140

200

200

Jordbr. högsk .........................

650

650

650

Summa

31 090

45 080

53 330

Anm. På grundval av observerade data rörande förhållandet mellan antalet ett år närvarande

studerande och antalet nybörjarplatser respektive nettoantalet nyinskrivna ett

antal år tidigare har följande antaganden gjorts för skilda fakulteter och högskolor:

1. Antalet teologer har antagits motsvara 95 procent av nettoantalet nyinskrivna under

de fem senaste åren.

2. Antalet jurister har antagits motsvara 93 procent av nettoantalet nyinskrivna de sex

senaste åren.

3. Antalet medicinare har antagits motsvara 96 procent av antalet nybörjarplatser de

nio senaste åren.

4. Beträffande beräkningsmetoderna för antalet studerande vid de humanistiska och de

matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna samt vid de tekniska högskolorna se avsnitt

IV respektive III.

5. Antalet ekonomie studerande har antagits motsvara 95 procent av antalet nybörjarplatser

de fyra senaste åren.

6. Antalet studerande vid tandläkarhögskolorna har antagits motsvara 96 procent av

antalet nybörjarplatser under de fem senaste åren.

7. Antalet studerande vid farmaceutiska institutet har antagits motsvara 100 procent av

antalet nybörjarplatser på apotekarlinjen de fyra senaste åren + hela antalet nybörjarplatser

på receptarielinjen.

8. Antalet studerande vid gymnastiska centralinstitutet har antagits motsvara summan

av antalet nybörjarplatser de två senaste åren.

23 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 119

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Utredningen gör vidare en fördelning på. olika utbildningslinjer och studieorter

av det beräknade antalet studerande vid universitet och högskolor 1970

på sätt följande sammanställning utvisar.

Beräknat antal studerande vid universitet och högskolor 1970. * 1

Uppsala

Lund/

Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

Summa

490

490

(651)

980

1075

1075

_

2150

_

(1 886)

4 300

775

990

990

1200

345

(2 927)

4 300

4 550

3 000

3 000

4 050

(10 949)

14 600

3 600

2 900

2 900

3 600

(3 906)

13 000

—

2 500

3 600

4 300

—

(4 423)

10 400

400

400

800

1100

_

(1 431)

2 700

—

490

480

490

240

(1 097)

1 700

—

—

—

500

_

(431)

500

—

—

—

200

_

(137)

200

275

—

—

375

—

(642)

650

11165

11845

11770

17 965

585

53 330

6 322

5 694

4 661

11663

140

28 480

77

108

153

54

318

87

Fakultet/högskola

Teol. fak.....

Jur. fak......

Med. fak.....

Hum. fak. ...

Mat.-nat. fak.

Tekn. högsk........

Handelshögsk ./ekon.

stud. vid univ. ...

Tandl.-högsk.

Farm. inst. ..

GCI .........

Jordbr. högsk.

Summa

Jfr höstterm. 1958

Ökning % .......

Anm.:

1. Teologerna har antagits fördela sig lika mellan Uppsala och Lund.

2. Juristerna har antagits fördela sig med 50 procent i Stockholm och 25 procent i vardera

Uppsala och Lund.

3. Medicinarna har antagits fördelade med 18 procent i Uppsala, 23 procent i vardera

Lund och Göteborg, 28 procent i Stockholm och 8 procent i Umeå. Dessa procentsiffror

svarar emot en här antagen fördelning av 490 nybörjarplatser med 90 i Uppsala,

110 i Lund, 115 i Göteborg, 135 i Stockholm och 40 i Umeå.

4. Naturvetarna har antagits fördela sig med 55 procent i Uppsala—Stockholm (lika antal

på vardera orten) och 45 procent tillsammans i Lund och Göteborg (lika antal på

vardera orten).

5. Till grund för antagandet rörande humanisternas fördelning ligger samma beräkning

som för naturvetarna. Dock har med hänsyn till det mycket omfattande nybyggnadsprogram

för naturvetenskapliga och tekniska institutioner i Lund och Göteborg, som

blir nödvändigt för genomförande av utredningens här framlagda förslag, en något

mindre andel (41 procent) av humanisterna antagits för dessa två orter. En motsva
-

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

rande ökning har i stället antagits för Uppsala. Ett stöd härför utgör gymnasieorganisationens

förhållandevis starka utbyggnad i landets norra delar. Om man jämför fördelningen

av gymnasisterna år 1956 på olika delar av landet (skolöverstyrelsens gymnasieutredning)

med de fyra humanistiska fakulteternas hittillsvarande dragningskraft

på olika landsdelars studenter (statistiska centralbyråns undersökning rörande de höstterminen

1956 närvarandes fördelning efter hemort vid inskrivningen), finner man att

Uppsalas rekryteringsområde skulle omfatta 35 procent av de närmaste årens studenter

mot 26 procent för Stockholm, 26 procent för Lund och 14 procent för Göteborg. Nu

är emellertid övergångsfrekvensen till akademiska studier särskilt hög bland storstädernas

studenter. Därtill kommer, att den humanistiska fakulteten i Göteborg ännu måste

betecknas som icke fullt utbyggd. En fördelning med något mer än 31 procent för

Uppsala, 41 procent för Lund och Göteborg tillsammans och återstående nära 28 procent

för Stockholm har med hänsyn till dessa förhållanden ansetts rimlig.

6. De studerande vid de tekniska högskolorna har antagits fördelade med 41 procent i

Stockholm, 35 procent i Göteborg och 24 procent i Lund. Dessa procentsiffror svarar

emot den i avsnitt III föreslagna och (beträffande avdelningen för lantmäteri) beräknade

fördelningen av antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna. Licentianderna

har schablonmässigt fördelats enligt samma proportioner.

7. De ekonomie studerande har antagits fördelade med 40 procent i Stockholm, 30 procent

i Göteborg och 15 procent i vardera Uppsala och Lund. Dessa procentsiffror svarar

emot en antagen fördelning av 700 nybörjare per år med ungefär 300 i Stockholm,

200 i Göteborg och 100 i vardera Uppsala och Lund.

8. Odontologerna har antagits fördelade med 29 procent i vardera Stockholm och Malmö,

28 procent i Göteborg och 14 procent i Umeå. Dessa procentsiffror svarar emot en

antagen fördelning av 350 nybörjarplatser med 100 i vardera Stockholm, Malmö och

Göteborg och 50 i Umeå.

Den sist givna siffersammanställningen bör enligt utredningens mening tills

vidare kunna tjäna som riktpunkt för generalplanearbetet för de högre läroanstalternas

utbyggnad. Utredningen vill emellertid understryka, att siffrorna

endast i vissa hänseenden — det gäller främst de tekniska högskolorna och de

matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas stora laborationsämnen — grundar

sig på i betänkandet framlagda, konkreta förslag. I andra hänseenden

är det här fråga om antaganden rörande studenternas val av studieort eller om

hypotetiskt grundade beräkningar rörande statsmakternas framtida beslut i

fråga om dimensionering och förläggning av vissa läroanstalter. Det sistnämnda

gäller främst de medicinska läroanstalterna, tandläkarhögskolorna och de till

jordbruksdepartementet hörande läroanstalterna. Utredningen har sålunda med

den givna sammanställningen endast kunnat ge en provisorisk riktpunkt för

planeringsarbetet. Allteftersom statsmakterna fattar beslut i anledning av universitetsutredningens

och andra sittande utredningars förslag, blir det därför

nödvändigt att justera planer och riktpunkter. Särskilt måste här framhållas,

att utredningen själv — såsom framgått av det föregående — tänker sig möjligheten

av matematisk-naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig utbildning i

Umeå och därutöver även antytt möjligheten av att viss juridisk utbildning kan

behöva komma till stånd i Göteborg.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

B. Umeå-frågan

Beträffande Umeå-frågan omfattar universitetsutredningens program — såsom

framgått av utredningens förut under II. B. Ställningstagandena återgivna rekommendationer

— i första hand följande två punkter.

Den medicinska högskolan i Umeå utbygges till en fullständig läroanstalt för

läkarutbildning.

Tandläkarinstitutet i Umeå utbygges snarast möjligt till att kunna meddela

en fullständig tandläkarutbildning.

Utredningen uttalar sig därjämte för en komplettering av utbildnings- och

forskningsorganisationen i Umeå med icke blott matematisk-naturvetenskapliga

utan även samhällsvetenskapliga ämnen — i sistnämnda

fall med möjligheter även till socionomutbildning.

De överväganden som legat till grund för sistnämnda uttalanden redovisar

utredningen på följande sätt. Även med en fullständig matematisk-naturvetenskaplig

fakultet i Göteborg måste tillväxten under 1960-talet för de redan bestående

fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm bli mycket stor. Om man

gör det i och för sig helt orealistiska antagandet, att studenterna skulle fördela

sig jämnt mellan de fyra fakulteterna, finner man, att Uppsalafakulteten skulle

öka från drygt 1 200 studerande höstterminen 1958 till 2 600 redan höstterminen

1966 för att mot mitten av 1970-talet överskrida 3 500 närvarande studerande.

Antalet skulle sålunda mer än fördubblas på åtta år och tredubblas på halvtannat

decennium. I själva verket kommer ökningen för Uppsalafakultetens del

att bli ännu större, eftersom man under alla förhållanden kan räkna med att

Uppsala drar till sig mera än en fjärdedel av hela antalet naturvetare. Dessa

siffror gör det naturligt att resa frågan, om det verkligen kommer att räcka med

en ny matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

Utredningen har redan i flera sammanhang framhållit, att man enligt dess

mening från rent vetenskapliga och studieorganisatoriska synpunkter i och för

sig icke har anledning rygga tillbaka för avsevärt större universitet eller fakulteter

än vi nu har, detta under förutsättning givetvis att icke de lokala resurserna

sätter en gräns för den möjliga utbyggnaden och att man kan bemästra

de organisatoriska problem, som följer med expansionen. Vad särskilt de filosofiska

fakulteterna beträffar har utredningen flera gånger framhållit, att dessas

forskning och undervisning måste differentieras och inriktas på att tillgodose

skiftande behov av akademisk utbildning. Detta åstadkommes lättare inom

ramen för ett stort universitet än vid en ny läroanstalt, som måste byggas upp

från grunden. Dessa skäl talar sålunda för att utbyggnaden av de matematisk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

857

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

naturvetenskapliga fakulteterna koncentreras till de fyra nuvarande universitetsorterna.

Å andra sidan har utredningen också i flera sammanhang framhållit, att

man bör sträva efter att göra en universitetsorganisation så fullständig som

möjligt i avseende på ämnesrepresentation och utbildningsresurser för olika akademiska

examina.

I Umeå finnes för närvarande både en medicinsk högskola och ett tandläkarinstitut.

Ingen av dessa institutioner är fullständig, men utredningen anser, att

de snarast möjligt bör utbyggas till fullständiga läroanstalter. Starka skäl talar

helt naturligt för att ytterligare komplettera universitetsorganisationen i Umeå.

I så fall måste, med hänsyn till väntad tillströmning och beräknat utbildningsbehov,

en matematisk-naturvetenskaplig och en samhällsvetenskaplig fakultet

ligga närmast till hands.

I skrivelse till utredningen den 21 mars 1959 har Umeå stads högskolekommitté

hemställt att utredningen måtte framlägga förslag om upprättande av ett

universitet i Umeå, omfattande förutom den redan befintliga akademiska organisationen

jämväl representation för centrala humanistiska och matematisknaturvetenskapliga

discipliner. Till stöd för sitt förslag har kommittén bl. a.

åberopat dels behovet av en komplettering av den befintliga forsknings- och

utbildningsorganisationen i Umeå, dels Övre Norrlands behov av förstärkta

utbildningsresurser och de mångskiftande forskningsuppgifter, som denna landsända

har att erbjuda.

Utredningen finner det för sin del sannolikt, att utvecklingen på längre sikt

leder till att en matematisk-naturvetenskaplig fakultet kommer till stånd även

i Umeå. Frågan blir då för utredningen närmast, om man redan i det här framlagda

programmet för en mycket snabb och mycket stark utbyggnad av hela

universitets- och högskoleorganisationen bör lägga in även upprättandet av nya

institutioner för experimentell naturvetenskaplig forskning i Umeå.

Utredningen har härvidlag efter olika överväganden kommit till den ståndpunkten,

att starka skäl talar för att man i första hand bör koncentrera sig på

en utbyggnad av den matematisk-naturvetenskapliga forskningens och undervisningens

resurser i de fyra nuvarande universitetsstäderna. Vid denna utbyggnad

blir dimensioneringen av de stora experimentella ämnenas institutioner

av avgörande betydelse. Utredningen föreslår, att det utbyggnadsprogram för

dessa institutioner, som redovisats i det föregående, fördelas mellan Uppsala,

Lund, Göteborg och Stockholm. Skulle en ytterligare utvidgning av dessa ämnens

institutionsresurser visa sig erforderlig, bör emellertid enligt utredningens

mening helt nya institutioner tillkomma. Dessa bör då av naturliga skål förläggas

till Umeå.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att dess beräkning rörande

det erforderliga antalet nybörjarplatser på övningslaboratorierna i ämnena

fysik och kemi är gjorda på relativt försiktiga premisser. Tillströmningen till

dessa institutioner kan mycket väl visa sig bli starkare än här beräknats. Det

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

är med hänsyn härtill synnerligen angeläget att man noga följer utvecklingen

på detta område. Först om två eller tre år blir det möjligt att konstatera, om

tillströmningen överstiger den av utredningen beräknade.

En faktor som blir av den största betydelse härvidlag är den takt, med vilken

de olika spärrade utbildningslinjernas utbildningskapacitet ökas. Som förut framhållits

råder ett bestämt samband mellan antalet nybörjarplatser vid de spärrade

läroanstalterna å ena sidan och tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna å den andra. Om intagningskapaciteten vid de spärrade

läroanstalterna totalt sett ökas mera än utredningen här räknat med och

föreslagit, kan man antaga, att den föreslagna utbyggnaden av de matematisknaturvetenskapliga

fakulteternas övningslaboratorier visar sig vara tillräcklig

för kanske hela 1960-talets behov. Om däremot de spärrade läroanstalternas

utbyggnad kommer till stånd i långsammare takt än här beräknats, kommer

tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna att bli i

ungefär motsvarande mån starkare.

Därest — av det ena eller det andra skälet — tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteternas laborationsämnen blir avsevärt starkare

än utredningen här räknat med, kan det bli nödvändigt att ganska snart

igångsätta ett planeringsarbete för en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i

Umeå.

Med hänsyn härtill vill utredningen förorda, att generalplanearbetet för den

medicinska högskolan i Umeå bedrives med sikte på att hålla möjligheterna

öppna för en framtida förläggning av naturvetenskaplig undervisning och forskning

till Umeå. De ämnen som därvidlag närmast torde komma i blickfältet, är

ämnena inom gruppen matematik—fysik—kemi. Särskilt betydelsefullt synes

här vara, att den beslutade institutionen för medicinsk kemi icke planeras så, att

man stänger möjligheterna för institutionens framtida utvidgning för att möjliggöra

undervisning och forskning inom den allmänna kemiens olika grenar.

Som framgått av det föregående, har utredningen funnit det motiverat, att

energiska ansträngningar göres i syfte att stärka samhällsvetenskapernas ställning

och stimulera rekryteringen till samhällsvetenskapliga studier. Därest en

komplettering av Umeå-organisationen med matematisk-naturvetenskapliga

ämnen kommer till stånd, bör denna komplettering utvidgas till att omfatta

jämväl de samhällsvetenskapliga ämnena.

För den händelse en samhällsvetenskaplig fakultet i framtiden upprättas i

Umeå, bör denna enligt utredningens mening självfallet även kunna meddela

undervisning inom ramen för socionomutbildningen.

C. Kostnadsfrågor

Betänkandets karaktär av översiktsplan medför helt naturligt, att det icke är

möjligt att till de framlagda förslagen knyta en detaljerad kostnadsberäkning av

det slag som kan göras, då fråga är om konkreta och i alla detaljer genomarbe
-

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

tade förslag. Utredningen har emellertid ansett det angeläget att söka framlägga

en ramberäkning för de anslagsbehov — såväl för årliga driftkostnader

som beträffande investeringar —, som uppkommer vid ett genomförande av

utredningens plan för en utbyggnad av de högre läroanstalterna. En sådan ramberäkning

kan självfallet endast ge närmevärden, som ger en allmän uppfattning

rörande storleksordningen av de summor det här kommer att röra sig om.

Universitetsutredningen har valt att grunda denna ramberäkning på den beräknade

utvecklingen av antalet studerande inom skilda fakulteter och högskolor,

1 varvid beträffande driftbudgetanslagen till läroanstalterna en beräkning

gjorts av nuvarande kostnader per student med tillägg för det i utredningens

femte betänkande framlagda programmet för förstärkning av forskningens resurser.

Anslagsbehov har därefter beräknats för det nytillkommande antalet utbildningsplatser

vid skilda fakulteter och högskolor.

Mot denna metod kan bl. a. den invändningen riktas, att skillnad ej gjorts

mellan fasta kostnader och marginalkostnader. Å andra sidan har hänsyn ej

heller tagits till den fördyring, som säkerligen kommer att uppstå under det

närmaste decenniet som en följd av forskningens differentiering och ökade volym.

Med hänsyn härtill har utredningen ansett den använda metoden vara

försvarlig.

En annan invändning mot metoden kan gälla det förhållandet, att anslagsbehov

ej beräknats för en höjd undervisningsstandard vid nuvarande studentantal.

Utredningen vill härutinnan hänvisa dels till sitt första betänkande

rörande de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser och statsmakternas

beslut i anledning härav, dels till direktiven för utredningens arbete, enligt vilka

vad beträffar den kvalitativa sidan av den akademiska utbildningen endast de

filosofiska fakulteternas förhållanden borde bli föremål för utredningens överväganden.

Utredningen är klar över att en översyn av utbildningens innehåll

och utformning vid andra utbildningslinjer, t. ex. de tekniska högskolorna, kan

vara motiverad, men utredningen har — även med hänsyn till sin sammansättning

— ansett en sådan översyn ligga utanför dess uppgifter. Utredningen

har dessutom med det föreliggande betänkandet uteslutande tagit sikte på

universitets- och högskoleväsendets kvantitativa utbyggnad. Utredningen är

emellertid angelägen understryka, att dess förslag genomgående avser en fullgod

vetenskaplig utbildning för ett ökat antal studerande. Å andra sidan är utredningen

medveten om att krav mycket snart kommer att resas från många håll

på betydande kvalitativa förbättringar ej blott i fråga om undervisningsstandarden

utan även i fråga om den här antagna standarden beträffande forskningens

resurser. I detta sammanhang må särskilt erinras om föreliggande för
-

'' Den av utredningen beräknade utvecklingen av antalet studerande inom skilda fakulteter och

högskolor framgår av den under A. Lärosätenas framtida storlek redovisade sammanställningen

(denna bilaga s. 353).

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

slag beträffande införande av en ny specialiseringsmöjlighet inom civilingenjörsutbildningens

ram med sikte på kärntekniken.

Slutligen vill utredningen påpeka, att dess i det följande redovisade beräkningar

bygger på förutsättningen — tidigare utförligt diskuterad och analyserad

— att en sjunkande andel studenter påbörjar akademiska studier under

1960-talet. Detta innebär i sin tur att en stigande andel studenter söker sig till

andra än akademiska utbildningslinjer, vilket medför att samhällets utgifter för

en utvidgning av dessa utbildningslinjer måste komma att bli högst betydande

under det kommande årtiondet.

Driftkostnader

Utredningens ramberäkningar har uppdelats i dels en beräkning för anslagen

till de enskilda läroanstalterna, dels en beräkning rörande vissa anslag på driftbudgeten,

vilka är gemensamma för alla eller flera högre läroanstalter. I fråga

om den förstnämnda gruppen av anslag har beräkningarna genomförts för var

och en av de enskilda utbildningslinjerna, medan de för flera läroanstalter gemensamma

anslagen därefter beräknas böra stiga i samma takt som summan av

anslagen i den första gruppen.

De anslag, vilka beräknats särskilt för de enskilda utbildningslinjerna är

följande anslag till de olika läroanstalterna, nämligen anslagen till

Avlöningar

Omkostnader

Materiel

Bokinköp och bokbindning

Nyanskaffning av apparater (den ospecificerade delen)

Med utgångspunkt i de på driftbudgeten för budgetåret 1959/60 för respektive

läroanstalter uppförda anslagen av nyssnämnda slag räknar utredningen —

på sätt närmare framgår av betänkandet (s. 414 ff) — fram ett antaget normalbelopp,

vilket skulle kunna anses representera en rimlig standardkostnad per

studerande inom skilda utbildningssektorer. Den av utredningen sålunda antagna

kostnaden per studerande har därefter av utredningen multiplicerats med

den beräknade och rekommenderade nettoökningen av studerandeantalet vid

olika utbildningslinjer. Med de sålunda företagna beräkningarna har utredningen

fått fram ett mått på den för genomförandet av utredningens program

erforderliga förstärkningen av de anslag det här gäller. Det slutliga resultatet

av de sålunda företagna beräkningarna framgår av följande sammanställning.

s. 361 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 361

Den av utredningen antagna erforderliga anslagsförstärkningen (tusental kronor).

Fakultet/högskola

Erforderlig medelsökning

Summa

1960/61—

1970/71

Genomsnitt per år

1960/61—

1965/66

1966/67—

1970/71

1960/61—

1965/66

1966/67—

1970/71

Teol. fak...........

325

375

700

54

75

Jur. fak............

2 600

2 000

4 600

433

400

Hum. fak..........

5 280

720

6 000

880

144

Mat.-nat. fak.......

33 840

25 920

59 760

5 640

5184

Med. fak...........

6 860

3 920

10 780

1143

784

Tandl.-högsk.......

4 600

920

5 520

767

184

Farm. inst.........

350

—

350

58

—

GCI ..............

318

—

318

53

—

Tekn. högsk........

22 646

11600

34 246

3 774

2 900

Handelshögsk.......

2160

1200

3 360

360

240

De nu redovisade beräkningarna rörande de höjningar av driftanslagen till

de olika fakulteterna och högskolorna vid en utbyggnad enligt utredningens i

betänkandet framlagda rekommendationer och antaganden sammanfattas härefter

i följande sammanställning:

Anslagsbelopp Genomsnittlig

1 000-tal ökning per år

kronor 1 000-tal kronor

På riksstaten för budgetåret 1959/60 ............ 134 121

Erforderliga höjningar 1960/61—1965/66 ........ 78 979 13163

Erforderliga ytterligare höjningar 1966/67—1970/71 46 655 9 331

Summa 1970/71 259 755

Beräkningarnas resultat är sålunda att de årliga driftanslagen direkt till läroanstalterna

skulle få höjas med 94 procent till budgetaret 1970/71, varav 59

procent under de sex budgetåren 1960/61—1965/66.

För en utbyggnad av hela universitets- och högskoleväsendet fordras emellertid

icke blott höjningar av de enskilda läroanstalternas anslag utan även höjningar

av en rad för alla eller flera läroanstalter gemensamma anslag för innevarande

år uppgående till 34,6 miljoner kronor, varav 23,2 miljoner kronor för

forskningsråden och de särskilda forskartjänsterna och 11,4 miljoner kronor för

övriga gemensamma ändamål för universitets- och högskoleväsendet. För den

förstnämnda av dessa anslagsgruppcr — anslagen till forskningsråden och till

särskilda forskartjänster — har universitetsutredningen i sitt femte betänkande

framlagt ett upprustningsprogram, som i fråga om samtliga ifrågavarande ändamål

täcker tiden fram till och med budgetåret 1961/62. Efter avdrag för de delar

av detta program, som realiserats genom beslut vid 1959 års riksdag, återstår

föreslagna anslagsökningar med sammanlagt i runt tal 16,4 miljoner kronor,

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

vilka utredningen förutsätter komma till stånd under tiden fram till och med

budgetåret 1961/62. För sistnämnda budgetår skulle sålunda anslagen till forskningsråden

och de särskilda forskartjänsterna kunna beräknas uppgå till sammanlagt

39,6 miljoner kronor.

Under aren 1960/61—1961/62 bör enligt den tidigare redovisade beräkningen

anslagen direkt till de högre läroanstalterna öka med i genomsnitt 13,2 miljoner

kronor per år eller tillsammans för de två budgetåren med 26,3 miljoner

kronor, detta såsom en pa de tva första budgetåren fallande andel av den i

föreliggande betänkande föreslagna utbyggnaden av universitetens och högskolornas

utbildningskapacitet. Härtill bör emellertid läggas i runt tal 19,5 miljoner

kronor, utgörande kostnaderna för ännu icke realiserade delar av utredningens

i femte betänkandet framlagda förslag om en vid oförändrad undervisningsbelastning

erforderlig standardhöjning av de högre läroanstalternas forskningsresurser.

Sammanlagt skulle sålunda anslagen direkt till universiteten och högskolorna

böra ökas med (26,3 -f- 19,5 =) 45,8 miljoner kronor under tiden fram

till och med budgetåret 1961/62, vilket motsvarar drygt 34 procent av nu utgående

anslag till de högre läroanstalterna.

Om man nu antager, att anslagen till övriga gemensamma ändamål för universitets-

och högskoleväsendet (11,4 miljoner kronor budgetåret 1959/60) under

de närmaste två budgetåren bör stiga proportionellt lika mycket som anslagen

direkt till de högre läroanstalterna eller med 34 procent, finner man här ett

sammanlagt ytterligare anslagsbehov av knappt 3,9 miljoner kronor, i genomsnitt

1,9 miljoner kronor per år under budgetåren 1960/61—1961/62. Sistnämnda

budgetår skulle ifrågavarande anslag sålunda uppgå till sammanlagt 15,3

miljoner kronor.

Man synes vidare kunna antaga, att anslagen till samtliga för universitetsoch

högskoleväsendet gemensamma ändamål — således även anslagen till

forskningsråden och de särskilda forskartjänsterna — från och med budgetåret

1962/63 bör ökas i takt med anslagen direkt till de högre läroanstalterna enligt

den ovan redovisade beräkningen. Dessa sistnämnda anslag skulle under de fyra

budgetåren 1962/63—1965/66 behöva höjas från (nuvarande 134,1 -f- under

budgetåren 1960/61 och 1961/62 erforderliga sammanlagt 45,8 =) 179,9 miljoner

kronor med sammanlagt 52,7 miljoner kronor till 232,6 miljoner kronor eller med

29 procent över 1961/62 ars anslagsniva och därefter under femårsperioden

1966/67—1970/71 med ytterligare 46,7 miljoner kronor eller ytterligare 26 procent

över 1961/62 års anslagsnivå. Budgetåret 1970/71 skulle anslagen direkt

till universiteten och högskolorna enligt denna beräkning sålunda uppgå till

sammanlagt 279,3 miljoner kronor.

En proportionell höjning av anslagen till forskningsråden och de särskilda

forskartjänsterna fordrar under budgetåren 1962/63—1965/66 en medelsökning

från 1961/62 erforderliga 39,6 miljoner till 51,1 miljoner kronor budgetåret 1965/66

(i genomsnitt 2,9 miljoner kronor per år under de fyra budgetåren 1962/63—

1965/66) och 61,4 miljoner kronor budgetåret 1970/71 (i genomsnitt 2,1 miljoner

s. 363 Kontrollera mot PDF

363

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

kronor per år under de fem budgetåren 1966/67—1970/71). För anslagen till

övriga för universitets- och högskoleväsendet gemensamma ändamål ger motsvarande

beräkning ett ytterligare anslagsbehov av i genomsnitt 1,1 miljoner

kronor per år under den första fyraårsperioden och i genomsnitt 0,8 miljoner

kronor per år under de fem budgetåren 1966/67—1970/71.

Den av utredningen redovisade ramberäkningen för utvecklingen av driftbudgetanslagen

till universitets- och högskoleväsendet under budgetåren 1959/60—

1970/71 sammanfattas slutligen i miljontal kronor i följande tablå.

Erforderlig medelsökning i

Summa erforderliga

genomsnitt per

år

anslag

Anslag

1959/60

tvåårs-

perioden

1960/61—

1961/62

fyraårs-

perioden

1962/63—

1965/66

femårs-

perioden

1966/67—

1970/71

1965/66

1970/71

Direkt till universitet och

högskolor ..............

134,1

22,9

13,2

9,3

232,6

279,3

Till forskningsråd och sär- skilda forskartjänster ....

23,2

8,2

2,9

2,1

51,1

61,4

Till övriga för universitets- och högskoleväsendet ge- mensamma ändamål ....

11,4

1,9

1,1

0,8

19,7

23,7

Summa

168,7

38,0

17,2

12,2

303,4

864,4

I de beräknade medelsökningarna på driftbudgeten med sammanlagt 196

miljoner kronor under tiden fram till och med budgetåret 1970/71 är — som

framgått av det föregående — inräknade 36 miljoner kronor utgörande kostnaderna

för ännu ej genomförda delar av universitetsutredningens i femte betänkandet

framlagda förslag rörande en förstärkning av forskningens resurser.

Återstående 160 miljoner kronor kan sålunda sägas vara den anslagshöjning,

som erfordras för genomförande av utredningens i föreliggande betänkande framlagda

förslag och beräkningar rörande en utbyggnad av de akademiska läroanstalternas

utbildningskapacitet. Denna summa om 160 miljoner kronor innefattar

anslagsökningar av både »automatisk» och »icke-automatisk» natur.

I den gjorda ramberäkningen rörande driftkostnadsutvecklingen för universitets-

och högskoleväsendet ingår — som framgått av det föregående — icke

någon beräkning för anslag till Inredning och utrustning av nya lokaler. Utredningen

återkommer i det följande till detta anslagsbehov. I beräkningarna har

heller icke inbegripits anslagsbehoven för studiesociala ändamål.

Investeringskostnader m. in.

Utredningen söker till en början ange en mera allmän ram för investeringsbehoven

på de olika universitetsorterna och därefter framlägga vissa synpunk
-

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ter som bör kunna vara vägledande i det lokala och centrala generalplanearbete

för de högre läroanstalterna, som nu måste fullföljas under stark tidspress.

De i det föregående redovisade ramberäkningarna beträffande de årliga driftkostnadernas

(exklusive kostnaderna för inredning och utrustning av nya lokaler)

utveckling är — bortsett från beräkningarna för de tekniska högskolorna —

gjorda utan uppdelning på de enskilda läroanstalterna, beroende på att de

schablonmässiga beräkningsmetoder, som därvid kommit till användning, icke

ansetts göra en dylik uppdelning försvarlig. För planläggningen av erforderlig

byggenskap på de olika universitetsorterna — såväl för institutionslokaler som

för student- och lärarbostäder — är det emellertid nödvändigt att ha någon

riktpunkt i fråga om det framtida studentantalet inom olika utbildningslinjer

på var och en av universitetsorterna. I det föregående har under A. Lärosätenas

framtida storlek redovisats en av utredningen gjord sammanställning avseende

den beräknade fördelningen på utbildningslinje och ort av det beräknade

totala antalet studerande år 1970 (denna bilaga s. 354).

Enär byggnadsbehovet inom skilda universitets- och högskoleorter redan är

föremål för olika undersökningar och beräkningar, har det för utredningen ej

varit möjligt att i förevarande hänseenden göra annat än ett grovt räkneexempel.

Av praktiska skäl har universitetsutredningen funnit sig böra inskränka detta

räkneexempel till att avse den byggenskap som blir erforderlig för att få till

stånd den här förutsatta nettoökningen av de högre läroanstalternas

utbildningskapacitet. Hänsyn har sålunda ej här kunnat tagas till sådana investeringar,

som är nödvändiga för att läroanstalterna vid oförändrat studentantal

skall erhålla en fullgod standard i avseende på forsknings- och undervisningslokaler.

Ett undantag får härvidlag göras för Stockholms blivande universitet,

vars flyttning till Frescati-området nödvändiggör nybyggnader för hela läroanstalten.

Med angivna förutsättningar får man sålunda räkna med att i Uppsala

och Lund erfordras nybyggnader fram till omkring år 1970 för ytterligare 3 700

naturvetare och 3 100 humanister (inklusive ekonomie studerande vid universiteten),

jurister och teologer i dessa två städer. Härtill kommer Stockholm,

där nybyggnader skulle erfordras för samtliga beräknade 3 600 naturvetare och

6 200 humanister och jurister. I fråga om Göteborg kan man måhända till en

början bortse från naturvetarna och endast räkna med nybyggnadsbehov för

ytterligare 1 300 humanister. Totalt skulle sålunda ett nybyggnadsbehov föreligga

för 10 600 humanister, jurister och teologer samt — bortsett från Göteborg

— 7 300 naturvetare. Med utgångspunkt i de beräkningar byggnadsstyrelsen

redovisat i sin den 31 december 1957 avgivna promemoria rörande Stockholms

högskolas utbyggnad skulle man måhända våga räkna med en g enomsnittlig

byggnadskostnad med 35 000 kronor per studerande vid de

matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna och 5 000 kronor per studerande i

s. 365 Kontrollera mot PDF

365

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

humanistiskt betonade ämnen1. Man skulle i så fall ha att räkna med ett investeringsbehov

av 255,5 miljoner kronor för de matematisk-naturvetenskapliga och

53 miljoner kronor för de teologiska, juridiska och humanistiska fakulteterna.

Därtill kommer så erforderliga nybyggnader för naturvetenskaplig och teknisk

forskning och utbildning i Göteborg. I generalplanen för Chalmers tekniska högskola

beräknade byggnadsstyrelsen byggnadskostnaderna för genomförande av

alternativet II till 100 miljoner kronor, en summa som med hänsyn till vad förut

anförts rörande skiljaktigheterna mellan utredningens förslag och generalplaneförslaget

i detta räkneexempel synes kunna användas som grovt mått på de

erforderliga nybyggnadskostnaderna både för den tekniska högskolan och för

universitetsundervisningen inom ämnena matematik-fysik-kemi. För de biologiska

ämnena i Göteborg synes man överslagsvis kunna beräkna en byggnadskostnad

av minst 10 miljoner kronor.

För den nya tekniska högskolan i Lund synes man kunna våga antagandet att

härför erforderliga nybyggnader tillsammans skulle omfatta en volym ungefär

lika stor som den byggnadsstyrelsen räknade med för alternativet I i generalplaneförslaget

för Chalmers tekniska högskola, nämligen 70 miljoner kronor.

Den därvid förutsatta intagningsvolymen i Göteborg var visserligen avsevärt

större än den här föreslagna för den tekniska utbildningen i Lund, men å andra

sidan erfordras i Lund att alla lokaler nybygges, medan man beträffande Chalmers

tekniska högskola också kunde räkna med det befintliga lokalbeståndet.

Beträffande den föreslagna utbyggnaden för tekniska högskolan i Stockholm

föreligger inga kostnadsberäkningar. Jämför man med den beräknade kostnaden

för Lund och med de tidigare beräknade kostnaderna för de naturvetenskapliga

ämnena, kan man måhända räkna med 25 miljoner kronor.

Räkneexemplet beträffande nybyggnadskostnaderna (inklusive utflyttningen

av nuvarande Stockholms högskola till Frescati-området) för de fria fakulteterna

och de tekniska högskolorna slutar sålunda på 513,5 miljoner kronor, fördelade

enligt följande sammanställning:

Teol., jur. och hum. fak. (inkl. civil-

Uppsala

Lund

Göteborg

Stockholm

ekonomutb. i Uppsala och Lund) . .

9,5

6,0

6,5

31,0

Mat.-nat. fak. och tekn. högsk.......

73,5

126,0

110,0

151,0

Totalt

83,0

132,0

116,5

182,0

Härtill kommer så erforderliga nybyggnader för övriga läroanstalter, rörande

vilka universitetsutredningen icke framlagt några konkreta förslag. Främst torde

det härvidlag bli fråga om nybyggnaderna för den medicinska högskolan i Umeå,

vartill kommer investeringar för beräknade ökningar av utbildningskapaciteten

1 Det måste understrykas, att de här använda genomsnittstalen förutsätter en oförändrad fördelning

av undervisningsbelastningen inom varje fakultet mellan mycket lokalkrävande och mindre

lokalkrävande ämnen. En radikal omfördelning av t. ex. de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas

studenter, innebärande att laborationsämnena finge en relativt sett starkare tillströmning än

nu, skulle helt naturligt leda till att byggnadskostnaderna, räknade som genomsnitt per student

vid fakulteten, skulle stiga högst avsevärt.

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. May.ts ''proposition nr 119 år 1960

vid övriga medicinska läroanstalter samt av tandläkar- och gymnastiklärarutbildningen.

Utredningen uppskattar ifrågavarande investeringsbehov till i runt

tal 100 miljoner kronor.

Mot det här redovisade räkneexemplet kan, bl. a., den invändningen riktas,

att hänsyn icke tagits till att byggnadskostnaderna för uppnående av en viss

önskad ökning av utbildningskapaciteten vid en läroanstalt kan bli mindre om

man i stället för att bygga helt nytt utnyttjar föreliggande möjligheter till omoch

tillbyggnader. Denna invändning är otvivelaktigt i viss utsträckning befogad,

även om erfarenheter visar, att skillnaderna i fråga om byggnadskostnader

vid ny- respektive vid tillbyggnad ofta är relativt små. Å andra sidan måste

framhållas, att mot den här gjorda beräkningen också kan riktas invändningar,

som innebär att beräkningarna skulle ange en alltför låg siffra för genom föreliggande

betänkande aktualiserade investeringsbehov. Sålunda har hänsyn icke

tagits till föreliggande behov av lokalmässig standardhöjning redan vid nuvarande

undervisningsbelastning. Icke heller har hänsyn tagits till att en ökad

forskningsverksamhet vid universitets- och högskoleinstitutionerna mycket väl

kan leda till avsevärt större investeringsbehov än dem utredningen här — med

utgångspunkt närmast i undervisningsbelastningen — överslagsvis beräknat.

Med hänsyn till förut angivna förhållanden och till varje dylik beräknings

osäkerhet har universitetsutredningen stannat för att som en ytterst osäker

riktpunkt rörande investeringsbehoven vid ett genomförande av universitetsoch

högskoleväsendets här föreslagna och beräknade expansion ange den avrundade

summan av inemot 650 miljoner kronor för perioden 1960/61

—1970/71. Ett genomsnitt per år under ifrågavarande elva år skulle sålunda

kunna beräknas till omkring 60 miljoner kronor, men det bör även härvidlag

understrykas, att beräkningarna rörande den kommande studenttillströmningen

ger vid handen, att en förhållandevis större del av investeringarna bör falla på

periodens första hälft.

Med kostnaderna för investeringar i nya byggnader följer kostnader för

byggnadernas inredning och utrustning. Med ledning av erfarenheter från de

senaste åren torde man våga räkna med att inrednings- och utrustningskostnaderna

genomsnittligen motsvarar ungefär 30 procent av byggnadskostnaderna.

De sistnämnda har förut beräknats till 650 miljoner kronor under perioden

1960/61—1970/71. Man skulle sålunda kunna beräkna medelsbehovet för inredning

och utrustning av nya lokaler till 195 miljoner kronor för samma tid eller

i genomsnitt närmare 20 miljoner kronor per år.

Även om den här angivna riktpunkten av olika skäl är ytterst osäker, är det

uppenbart, att mycket stora investeringar är nödvändiga för genomförandet av

s. 367 Kontrollera mot PDF

367

Kungl. May.ts ''proposition nr 119 år 1960

det i föreliggande betänkande skisserade programmet för universitetens och

högskolornas utbyggnad. Universitetsutredningen finner det därför angeläget

att understryka, dels att man såvitt möjligt måste sträva efter att begränsa

investeringarna till vad som oundgängligen erfordras för att uppnå den angivna

kapaciteten för här ifrågavarande läroanstalter, dels att man vid avvägningen

av tidsprogrammet för utbyggnaden måste sträva efter att i första hand få till

stånd den för den grundläggande undervisningen erforderliga kapaciteten. Trycket

av den kommande studenttillströmningen kommer eljest att skapa helt

ohanterliga förhållanden och man riskerar att forskningen i fråga om rekrytering

förlorar vad den på kort sikt skulle kunna vinna i form av något eller ett

par år tidigare färdigställda forskningsutrymmen.

Man bör visserligen räkna med att forskning och forskarutbildning på längre

sikt kommer att kräva en relativt sett ännu starkare ökning av resurserna än

själva undervisningen för grundexamina. En större andel av studenterna kommer

att bygga på sin preliminärexamen med forskarutbildning; tendensen till

en allt mera omfattande forskningsverksamhet vid universitets- och högskoleinstitutionerna

kommer att fortsätta. Dock har man då det gäller forskarutbildningen

att räkna med ett något bättre rådrum för planeringsarbetet, eftersom

den blivande forskaradepten först måste avlägga preliminärexamen.

Då det gäller planläggningen av de experimentella ämnenas utbyggnad,

bör man därför börja med att bygga övningslaboratorier. Det måste

sålunda vara att föredraga att i början bygga nya övningslaboratorier t. ex. för

tre ämnen än att bygga en hel institution för ett enda ämne. Genom att undervisningen

kan flyttas till nybyggda lokaler, friställes de gamla övningslaboratorierna

för forskningsändamål. De rena undervisningslokalerna ställer i vissa

hänseenden icke lika höga krav på byggnadskvalitet och inredning som forskningslokaler

och de bör därför vara lättare att planera och gå fortare att uppföra

än de sistnämnda. Standardisering av inredningen bör i möjligaste mån eftersträvas.

— Man får på detta sätt också bättre tid att genomföra det mera

krävande planeringsarbetet för forskningens lokalbehov.

Forskningslokaler bör vidare enligt utredningens mening planeras med sikte

på att läroanstalten och dess institutioner skall ha möjlighet att ställa sig som

värd för gästande forskare och forskare som icke ingår i institutionernas ordinarie

personalstat (av forskningsråden organiserade forskargrupper, innehavare

av särskilda forskartjänster etc.). Man bör härvid räkna med att dessa kategorier

av forskare utan anknytning till institutionens undervisningsuppgifter

kommer att starkt öka i antal. Lämpligen torde varje läroanstalt böra

förfoga över särskilda forskarutrymmen, avsedda att disponeras i mån av behov

för tillfälligt forskningsarbete av här antytt slag.

Vid planeringen av lokaler för ickc-expcrimentclla ämnen, främst de hum an

i s t i s k a, synes det vara särskilt betydelsefullt att skilja på utrymmena för

undervisning och utrymmena för självstudier. Seminariebibliotek bör sålunda

icke användas för undervisning.

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

Bl. a. med hänsyn till att antalet studerande i de enskilda humanistiska ämnena

kan komma att variera starkt från tid till annan torde man vid planeringen

av nya lokaler för humaniora böra undvika särskilda byggnader för särskilda

ämnen. I stället kan det sannolikt i många fall vara rationellt att lägga

undervisningslokaler respektive studie- och forskningsutrymmen i skilda byggnader.

Under alla omständigheter bör det vara möjligt att använda en lektionseller

föreläsningssal eller ett grupprum för undervisning i flera ämnen. Studieoch

forskningsutrymmen bör ävenledes planeras med sikte på att det skall vara

möjligt att smidigt anpassa lokalanvändningen till de olika ämnenas aktuella

behov.

Seminarie- och kurslitteraturbiblioteken bör vidare enligt utredningens mening

helst stå under gemensam förvaltning. Ett ämnes referenslitteratur bör vara

lätt åtkomlig även för angränsande vetenskapers forskare och studenter.

2. Yttranden

Lärosätenas framtida storlek

Humanistiska fakulteten i Lund framhåller för sin del huvudsakligen följande.

Universitetsutredningen kalkylerar för år 1970, att av totalt 14 600 humaniststuderande

3 000 kommer att studera i Lund (20% procent). Denna kalkyl kan icke anses hållbar.

Enligt statistiska centralbyråns publikation »Högre studier 1956/57» var antalet humaniststuderande

i Lund 24 procent av samtliga (i verkligheten något högre enär samtliga

inom filosofisk fakultet i Göteborg räknats som humanister). Vad först beträffar det omfattande

utbyggnadsprogrammet för naturvetenskapliga och tekniska institutioner i Lund

och Göteborg kommer denna utbyggnad visserligen direkt främst studenter från Sydsverige

till godo men återverkar givetvis på alla orter. Dess inverkan på relationen mellan

naturvetenskapliga och humanistiska studenter kommer att göra sig gällande över hela

landet. Vidkommande gymnasieorganisationens utbyggnad i nordligaste Sverige bör en

motsvarande utbyggnad jämväl göra sig gällande inom stora delar av Sydsverige, där

antalet studenter i relation till årskullen är relativt lågt. Vad slutligen angår den särskilt

höga övergångsfrekvensen bland studenter i storstäderna bör denna höga övergångsfrekvens

icke i och för sig tillmätas alltför stort värde vid dimensioneringen, då den i stor

utsträckning berör studenter med låga studentbetyg (och därav följande stor avbrottsfrekvens),

vilka i avvaktan på annat arbete studerar något år vid universiteten i storstäderna.

Man måste räkna med att olikheterna i övergångsfrekvensen kommer att utjämnas

under 1960-talet. Humanistiska fakulteten anser därför, att det icke föreligger

något som helst godtagbart skäl att frångå nuvarande proportion för Lunds andel av de

humaniststuderande och att utbyggnadsprogrammet sålunda ovillkorligen måste räkna

med högre siffror för Lunds vidkommande än universitetsutredningen gjort.

Rektor snämnden vid Stockholms högskola anser, att det blivande universitetet

i Stockholm bör få en betydligt större relativ dimensionering än den utredningen

föreslår. Enligt rektorsnämndens åsikt bör sålunda de filosofiska fakulteterna

i Stockholm utbyggas till en intagningskapacitet, som avsevärt, förslags
-

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

vis med minst 20 procent, överstiger motsvarande kapacitet i Uppsala (inklusive

Umeå). Därjämte bör enligt rektorsnämnden den juridiska fakulteten i

Stockholm beräknas — liksom nu — bli ungefär lika stor som motsvarande

fakultet i Uppsala och Lund tillsammantagna. Till stöd för sin uppfattning

åberopar rektorsnämnden en i dess yttrande närmare kommenterad, av docenten

Sven Godlund verkställd, undersökning rörande den framtida regionala studentproduktionen

och anför ytterligare följande.

Den enskilde studentens val av universitet kan påverkas av många andra faktorer än

de geografiska. Vissa sådana kan antagas medföra benägenhet hos en del studenter eller

deras målsmän att välja en mindre universitetsort, där studie- och levnadsförhållandena

antages vara lugnare än i Stockholm. I samma riktning verkar kanske föreställningar

om ett intensivare kamratliv i de gamla universitetsorterna, kanske med ett från äldre

tider kvardröjande romantiskt skimmer över sig. Starkare torde emellertid de faktorer

vara, som ökar Stockholms dragningskraft. Bland dem kan nämnas de många släkt- och

bekantskapsförbindelser, som en stor huvudstad har med landet i övrigt, Stockholms

stora möjligheter att tillgodose alla slag av kulturella, sociala, politiska och andra intressen

hos studenterna samt framför allt de goda tillfällen till förvärvsarbete, som Stockholm

erbjuder och som i stor utsträckning utnyttjas av studenterna för finansiering av studierna.

I stort sett torde dylika andra faktorer betyda, att tillströmningen till Stockholm

vid fritt val bleve större än de geografiska skälen i och för sig skulle kunna föranleda.

Universitetskanslern förklarar, att frågan om universitetens och högskolornas

storlek med hänsyn till administration och förvaltning enligt hans åsikt förtjänat

betydligt större uppmärksamhet än utredningen ägnat dem. Kanslern anför

vidare följande.

Om ej det »fria» tillträdet till filosofiska studier endast skall bli en chimär, måste det

som ett väsentligt led inrymma frihet att välja studieort. Detta torde göra det nödvändigt

att ägna större uppmärksamhet än utredningen gjort åt fördelningen mellan olika lärosäten

av den totala tillströmningen till matematisk-naturvetenskapliga respektive humanistiska

studier. Härvid torde en av rektorsnämnden vid Stockholms högskola framlagd

undersökning, baserad på studentproduktionen inom de olika universitetsorternas geografiska

»omland», kunna tjäna som ledning. Jag finner det angeläget, att definitiva beslut

angående de enskilda fakulteternas dimensionering i avvaktan på en sådan omprövning endast

fattas i undantagsfall, där exempelvis igångsättningen av ett brådskande byggnadsföretag

gör det nödvändig att undvika även ett kortvarigt uppskov.

Arbetsmarknadsstyrelsen yttrar bl. a. följande.

Vad gäller lokaliseringen av den tekniska högskoleutbildningen vill styrelsen framhålla,

att det bör övervägas huruvida det skulle vara möjligt att — i varje fall som ett provisorium

— pröva någon form av decentraliserad organisation, varvid undervisning vid

en eller ett par fackavdelningar skulle förläggas till en lämplig industriort. Skulle möjligheter

i>å den vägen yppa sig att få tills vidare utnyttja personella och materiella resurser,

som finns tillgängliga inom industrien, borde möjligheterna till en snabb utbyggnad av den

tekniska högskoleutbildningen ökas avsevärt. Styrelsen vill i detta sammanhang även

erinra om den tekniska utbildning — delvis på högskolemässig nivå —, som i »företagsskolans»

form redan bedrivs vid vissa större företag.

Lokalisering sutredning en rörande statlig verksamhet framhåller huvudsakligen

följande.

24 — Bihan g till riksdagens protokoll 19G0. 1 samt Nr 119

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

Redan enligt universitetsutredningens beräkningar skall antalet studerande vid universitet

och högskolor år 1970 ha vuxit till cirka 53 000. Denna tillväxt skulle — mycket

grovt räknat och endast angivet som ett schematiskt exempel — motsvara två nya universitet

med den kapacitet, som för närvarande kan bjudas av Stockholm, landets största

universitetsstad, och närmare fyra universitet av Lunds nuvarande kapacitet. I en sammanställning

har universitetsutredningen redovisat det beräknade antalet studerande vid

högskolor och universitet år 1970, fördelade på olika platser. Universitetsutredningens

kommentar till siffersammanställningen sammanställd med andra uttalanden av utredningen

ger anledning till det antagandet, att justeringar endast ansetts möjliga mellan redan

befintliga universitetsstäder, medan däremot frågan om tillskapande av utbildningsanstalter

i nya orter i stort sett icke synes ha på allvar prövats. Från lokaliseringsutredningens sida

måste det beklagas, att så icke skett, särskilt som universitetsutredningen grundat sina

beräkningar på mycket försiktiga antaganden rörande den framtida tillströmningen till

universiteten. Ökar denna tillströmning utöver vad universitetsutredningen tänkt sig,

måste enligt lokaliseringsutredningens mening skälen för en större spridning av universitetsresurserna

i lika mån växa i styrka.

Under sitt hittillsvarande arbete bär lokaliseringsutredningen på skilda sätt kunnat

konstatera vilken betydelse en högre läroanstalt har, då lokaliseringsfrågor aktualiseras.

Det är härvid icke enbart fråga om de enskilda befattningshavarnas fördelar av en

bosättning i nära anslutning till universitetsort. Självfallet måste det nämligen för den

enskilde — såväl ekonomiskt som av andra skäl — vara ett betydande intresse att ha

nära tillgång till högre utbildningsresurser för barnen. Härtill kommer att det för många

statliga myndigheter och företag är av stort värde med hänsyn till verksamhetens bedrivande

att kunna utnyttja den expertis av olika slag, som står till förfogande vid högre

läroanstalter. På samma sätt förhåller det sig självfallet, när det gäller den enskilda företagsamheten.

De högre utbildningsanstalternas betydelse för lokaliseringsverksamheten

i stort torde knappast kunna överskattas. Om de högre utbildningsresurserna koncentreras

till ett fåtal orter, måste detta därför — såväl när det gäller statlig verksamhet som när

det är fråga om enskild företagsamhet — kraftigt verka i centraliserande riktning. Detta

måste i hög grad försvåra en aktiv lokaliseringspolitik. Att stimulera Stockholmsområdet

med kraftiga universitetsutbyggnader i både Stockholm och Uppsala ter sig från lokaliseringspolitisk

synpunkt särskilt olägligt och måste vara ägnat att allvarligt försvåra

strävandena att genom skilda åtgärder bromsa den kraftiga befolkningstillväxten och

koncentrationen inom detta område.

Vad beträffar universitetsutredningens skäl för en ökning av universitetsresurser genom

utbyggnad av nuvarande läroanstalter är dessa, såvitt lokaliseringsutredningen kunnat

finna, främst av två slag. Vad först gäller det ekonomiska skälet — det blir billigare att

bygga ut än att bygga nytt — synes det kunna ifrågasättas, om det redovisade materialet

i tillräcklig utsträckning belyser denna fråga. Det torde för bedömande av spörsmålet

icke vara tillräckligt att analysera kostnaderna för själva läroanstalterna i olika alternativ.

Från samhällets synpunkt torde det i lika män vara ett ekonomiskt intresse att

verkningarna på övriga allmänna investeringar klarlägges, liksom ock själva studiekostnaderna.

Fn närmare granskning av dessa problem kan måhända ge ett annat ekonomiskt

resultat än det universitetsutredningen kommit till. Det andra skälet för en utbyggnad

av nuvarande resurser synes vara, att, som universitetsutredningen uttrycker det, fråga

är om en kapplöpning med tiden. Denna synpunkt förefaller emellertid i stort sett ha

betydelse endast i de fall universitetsutredningen framlagt konkreta förslag om åtgärder

på relativt kort sikt. I övrigt, då universitetsutredningen mera framfört allmänna riktlinjer

och i vissa fall t. o. in. förutsatt fortsatta undersökningar, synes argumentet om

tidsnöd spela mindre roll.

Lokaliseringsutredningen vill i detta sammanhang icke underlåta att peka på det mate
-

s. 371 Kontrollera mot PDF

371

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

rial, som står till förfogande i en av docenten Sven Godlund gjord undersökning, som

fogats som bilaga till ett av särskilt tillkallad utredningsman avgivet betänkande om

regionsjukvården (SOU 1958: 26). Genom dessa undersökningar har redovisats alternativa

möjligheter att indela landet i landsdelsregioner med skilda centralorter. Det synes

kunna ifrågasättas, om icke denna undersökning eller en förnyad utredning av liknande

slag bör läggas till grund för det slutliga ställningstagandet även när det gäller universitetsutbyggnaden.

Många skäl torde kunna anföras för att man bör sträva efter att så

långt detta är möjligt få de högre utbildningsresurserna regionalt fördelade över landet.

Riktpunkten bör härvid vara att varje region får en universitetsutrustning, som är anpassad

efter dess befolkningsunderlag. Det kan vara av intresse att här återge en sammanställning,

grundad på Godlunds undersökning.

Region

Inv. milj.

1970

Antalet studenter

1 9

7 0

1958

Proportionellt

Enligt

uni versi te ts- utredningen

Stockholm ............

1,6

11 000

17 900

11 700

Uppsala ..............

1,3

9 000

11 200

6 300

Umeå ................

0,6

4 000

600

140

Göteborg .............

1,3

9 000

11 800

4 700

Örebro ...............

0,7

5 000

—

—

Malmö/Lund .........

1,3

9 000

11 800

6 000

Linköping ............

0,9

6 000

—

—

Summa

7,7

53 000

53 300

28 840

Med beaktande särskilt av att Stockholm och Uppsala är varandra så närbelägna visar

siffrorna en kraftig överdimensionering av universitetsresurserna i Stockholmsområdet.

Lokaliseringspolitiska synpunkter talar sålunda starkt för en ökad, regionvis spridning

av de högre läroanstalterna. Vid den långsiktiga universitetsplaneringen bör detta beaktas

och få ett klart uttryck i direktiven för det fortsatta utredningsarbetet. Vad gäller universitetsutredningens

konkreta förslag anser lokaliseringsutredningen, att dessa innebär

en sådan koncentration av vissa utbildningsresurser till huvudstaden, som från lokaliseringspolitisk

utgångspunkt icke kan godtagas. Stockholmsområdet kommer härigenom —

liksom genom utbyggnaden i Uppsala — att få tillgång till en utbildningskapacitet, som

är större än vad som kan motiveras med hänsyn till regionala behov.

1957 års studentbostadsutredning yttrar bl. a. följande.

Vid beräkningen av studenternas bostadsbehov bör man under alla omständigheter

utgå från universitetsutredningens prognoser som en riktpunkt för ett absolut minimibehov.

Någon som helst risk för överproduktion av studentbostäder föreligger i dagens

situation icke på någon studieort. Ett betydande nytillskott av studentbostäder utgör

däremot en nödvändig förutsättning för att universitets- och högskolestäderna skall

kunna härbärgera de växande kullarna av utbildningsvillig ungdom. Ett ställningstagande

till universitetsutredningens förslag ifråga om utbyggnad av befintliga samt inrättande

av nya läroanstalter bör sålunda enligt studentbostadsutredningens uppfattning innefatta

ett hänsynstagande till respektive studieorters möjligheter att producera ett tillräckligt

stort antal studentbostäder i rimlig närhet av läroanstalten samt även till frågan om

huruvida respektive orter från bostads- och andra synpunkter utgör en effektivt fungerande

studiemiljö.

24*

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

Överståthållarämbetet förklarar sig vara medvetet om att en snabb förstärkning

av de högre läroanstalternas utbildningskapacitet snabbast kan nås på det

av utredningen förordade sättet, men framhåller, att den ytterligare koncentration

av den högre utbildningen till de nuvarande universitets- och högskolestäderna

— Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm — som ett genomförande av

utredningens förslag kommer att innebära, icke är uteslutande fördelaktig. Överståthållarämbetet

anför vidare följande.

Sålunda beräknas antalet studerande vid högskolor i Stockholm på tolv år öka med

54 procent eller från 11 700 höstterminen 1958 till 18 000 år 1970, vilket kommer att

ytterligare försvåra studenternas bostadsproblem. Utbyggnadsprogrammet synes icke heller

stå i god överensstämmelse med de allmänna riktlinjer, som i de lämnade direktiven

uppdragits för lokaliseringsutredningens arbete. En utbyggnad enligt universitetsutredningens

förslag, som tager sikte på de stora årskullarnas behov under 1960-talet, kan

också komma att innebära en ytterligare förskjutning av planerna på att förse Norrland

med en egen högskola, eftersom det icke synes uteslutet, att den minskade nativiteten

kommer att medföra att behovet av läroanstalter genom denna utbyggnad blir fyllt för

överskådlig tid framåt. Med hänsyn härtill synes det som om frågan om en högskola i

Norrland bort ägnas större uppmärksamhet i detta sammanhang.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller huvudsakligen följande.

Länsstyrelsen måste uttala sina betänkligheter mot en så kraftig utbyggnad av befintliga

äldre lärosäten, som universitetsutredningen föreslagit. Institutioner av sådan storleksordning,

varom här är fråga, måste bli svårskötta i administrativt hänseende. Den

personliga kontakten mellan lärare och elever blir säkerligen mindre god än vid mindre

institutioner. Undervisningen måste därigenom bli mindre effektiv. Det är ingalunda

säkert, att man i verkligheten kan ta emot ett så stort antal studenter, som utredningen

föreslagit. I varje fall ställs man inför betydande organisatoriska problem. Det kan

vidare vara förenat med åtskilliga andra olägenheter att till ett fåtal platser koncentrera

ett mycket stort antal studerande. Till förmån för stora institutioner framhåller utredningen

möjligheten till en långtgående differentiering av undervisningen. En sådan differentiering

är givetvis värdefull, men den behöver förvisso ej drivas så långt vid de äldre

lärosätena, att Norrland kommer i efterhand. Norrland saknar alltjämt ett universitet.

Norrlands studenter kan sålunda icke inom landsändan erhålla akademisk utbildning inom

andra fack än medicin och odontologi, ett förhållande som bidrager till svårigheterna

att här rekrytera akademiskt utbildade tjänstemän av skilda kategorier. Det stora avståndet

mellan större delen av Norrland och de äldre lärosätena utgör vidare ett hinder

— geografiskt, ekonomiskt och psykologiskt — för Norrlands studenter att fortsätta sina

studier efter studentexamen. Detta hinder är givetvis starkast accentuerat för övre

Norrland.

Även i fråga om näringslivet söker man genom en aktiv lokaliseringspolitik åstadkomma

en ändamålsenlig spridning av företagen. Det synes länsstyrelsen naturligt att samma

principer i möjligaste mån tillämpas beträffande den akademiska undervisningen och

forskningen. Man bör med andra ord söka ernå en balans de olika landsdelarna emellan

även ifråga om institutioner för akademisk undervisning. Det finns anledning att här

erinra om de lokaliseringssträvanden, som kommit till uttryck i direktiven för den statliga

kommitté, som har till uppgift att verkställa utredning angående lokalisering utanför

Stockholmsområdet av statliga ämbetsverk och annan statlig verksamhet. Jämväl i direktiven

för universitetsutredningen har behovet av ett Norrlands universitet beaktats.

s. 373 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 373

Svenska landsbygdens ungdomsförbund och dess studentförbund yttrar i huvudsak

följande.

Enligt vår mening bör universitetens utbyggnad ej behandlas ur alltför snäv akademisk

synpunkt och då finns många och betydande faktorer som talar emot en kraftig

utbyggnad av de akademiska utbildningsanstalterna i våra största städer. Exempelvis

torde det i dessa städer vara svårt att på ett tillfredsställande sätt ordna bostadsfrågan

för det kraftigt växande antalet studenter. En annan faktor, som talar för en decentralisering,

är det förhållandet att avbrottsprocenten enligt gjorda undersökningar är högre i

de större städerna. Universitetsutbyggnaden borde i större utsträckning inordnas i den

allmänna lokaliseringspolitiken. Denna inordning bör i första hand innebära ett mera fullständigt

universitet (fullt utbyggda högskolor för medicinare och tandläkare samt naturvetenskaplig

och samhällsvetenskaplig fakultet) i Umeå, varjämte till denna stad bör

förläggas bl. a. teknisk högskola (ej fullt antal fackavdelningar), handelshögskola och

socialinstitut. Möjligheterna att genomföra s. k. industrihögskolor i samarbete med lokala

storindustrier — exempelvis en metallurgisk bergsvetenskaplig i Skellefteå och en träkemisk

i Sundsvall — bör närmare undersökas. I andra hand bör ytterligare decentralisering

övervägas, varvid kanske någon av städerna Borås, Jönköping, Växjö eller Linköping

skulle kunna komma i fråga som nya orter för högskoleutbildning.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen anför huvudsakligen följande.

Rent allmänt kan ifrågasättas det lämpliga och ur alla synpunkter rationella i att på

sätt som universitetsutredningen föreslår öka ut de nuvarande universitetens och högskolornas

kapacitet. Den anhopning av lärare och studerande till bl. a. våra två största

städer, som blir följden, synes illa rimma med den strävan till decentralisering och de

försök till avhjälpande av befolkningstrycket på framförallt Stockholm, som signalerats

genom exempelvis tillsättandet av lokaliseringsutredningen.

Umeå-frågan

Frågan om utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet i Norrland har ingående

behandlats av ett flertal remissinstanser. Enighet råder om att den medicinska

högskolan i Umeå och tandläkarinstitutet i Umeå snarast bör utvidgas

till att omfatta fullständig läkar- och tandläkarutbildning. På frågan om i vilken

utsträckning och efter vilket tidsschema den högre utbildnings- och forskningsorganisationen

i Umeå i övrigt bör byggas ut har anlagts olika synpunkter.

Medicinska fakulteten i Uppsala hälsar med stor tillfredsställelse universitetsutredningens

klart positiva ställningstagande till frågan om utbyggnad av den

medicinska högskolan i Umeå till en fullständig läroanstalt för läkarutbildning

och anför ytterligare följande.

Utredningen håller frågan om förläggande av en naturvetenskaplig fakultet till Umeå

öppen för framtida ställningstagande. Som konsekvens av sin inställning till frågan om

en naturvetenskaplig fakultet i Umeå avvisar utredningen förläggning dit av en tredje

teknisk högskola. Denna utredningens inställning till frågorna om naturvetenskaplig

fakultet och teknisk högskola i Umeå synes för medicinska fakulteten ytterligare skärpa

motiveringen för att Umeås medicinska högskola snabbt kompletteras med teoretiska

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

institutioner utan vilka dess utvecklingsmöjligheter för framtiden skulle vara väsentligt

beskurna. Fakulteten får samtidigt betona att det givetvis även för en fullständig medicinsk

läroanstalt i Umeå måste vara i hög grad önskvärt och angeläget att erhålla stöd

från till samma plats förlagda naturvetenskapliga institutioner, ävensom av samhällsvetenskaplig

verksamhet, främst i sådana ämnen som statistik, psykologi och sociologi.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala förordar upprättande av en humanistisk

fakultet i Umeå och framhåller därvid det angelägna i att de samhällsvetenskapliga

ämnena icke isoleras från de rent humanistiska. Jämväl historiskfilosofiska

sektionen i Uppsala föreslår, att universitetsorganisationen i Umeå

utvidgas till att omfatta även rent humanistiska ämnen och framhåller ytterligare

följande.

Just önskemålen om differentiering och nya ämneskombinationer borde göra det angeläget

att icke isolera samhällsvetenskapliga ämnen från de rent humanistiska. Även

önskemålet om en viss avlastning ifråga om studentantalet vid den humanistiska fakulteten

i Uppsala motiverar en humanistisk fakultet i Umeå.

Det större konsistoriet i Uppsala förklarar, att frågan om inrättande av en

humanistisk och en naturvetenskaplig fakultet samt vissa tekniska utbildningslinjer

i Umeå mycket snart bör upptagas till behandling och anför ytterligare

följande.

För Umeås del föreslår utredningen endast en komplettering av den medicinska högskolan,

varvid det beräknade studentantalet där år 1970 skulle stanna vid 585. Mot

bakgrunden av dessa förhållanden uppkommer frågan om ej en avlastning borde ske

genom inrättande av såväl en humanistisk som en naturvetenskaplig fakultet i Umeå

redan under 1960-talet. Även andra skäl kan anföras för en starkare utbyggnad i Umeå

under 1960-talet än den utredningen förordar. Vid sin diskussion om en tredje teknisk

högskola framhåller utredningen med rätta det allt starkare beroendet de olika vetenskaperna

emellan, fördelarna för forskning och undervisning med nära kontakt mellan

företrädare för olika vetenskaper och nackdelen med små lokalt isolerade högskoleenheter.

Den omedelbara betydelsen för den medicinska forskningen och undervisningen i Umeå

av en förläggning dit av en matematisk-naturvetenskaplig fakultet och av verksamhet

inom sådana samhällsvetenskapliga ämnen som statistik, psykologi och sociologi är

uppenbar. Att en utveckling av Norrland till jämbördighet i andligt och kulturellt hänseende

med övriga delar av landet kräver inrättande av en humanistisk fakultet vid dess

universitet framstår för konsistoriet som självfallet. Under förutsättning att en naturvetenskaplig

fakultet inrättas i Umeå, synes det sannolikt, att övre Norrland skulle

kunna uppbära vissa tekniska högskolelinjer. Att en sådan förläggning skulle vara av

mycket stor betydelse för näringslivets utveckling i denna del av landet är otvivelaktigt.

Medicinska fakulteten i Lund instämmer i utredningens förslag om utbyggnad

av den medicinska högskolan i Umeå till en fullständig läroanstalt för läkarutbildning

och understryker betydelsen av att denna högskola även kommer att

omfatta medicinskt-teoretiska ämnen. Fakulteten anför vidare följande.

För den föreslagna utbyggnaden talar den stora betydelse, som växelverkan i fråga

om undervisning och forskning mellan teoretiska och kliniska ämnen har för den medicinska

utvecklingen. Det bör dessutom vara en allmän princip, att en medicinsk läroanstalt

utbygges så, att den kan framföra sina egna studenter till fullständig medicinsk

examen. Fakultetens erfarenhet av det nuvarande provisoriet med tvångsmässig förflytt
-

s. 375 Kontrollera mot PDF

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ning av de studerande mellan lärosätena visar även den klart nödvändigheten av

fullständig utbyggnad av medicinska högskolan i Umeå. Denna skulle även möjliggöra

fullständig tandläkarutbildning i Umeå. Då ett intimt samarbete mellan de medicinska

och naturvetenskapliga fakulteterna är av största betydelse för den medicinska forskningen

vill fakulteten understryka vikten av att även en naturvetenskaplig fakultet inrättas

i Umeå.

Humanistiska fakulteten i Lund anser det nödvändigt, att en humanistisk

fakultet, omfattande från början förutom de samhällsvetenskapliga ämnena i

varje fall även de humanistiska »kärnämnena», snarast upprättas i Umeå.

Det större konsistoriet i Lund understryker betydelsen av att den medicinska

högskolan i Umeå även kommer att omfatta de medicinskt-teoretiska ämnena

och framhåller ytterligare följande.

En fullständig utbyggnad av den medicinska högskolan i Umeå kommer även att möjliggöra

fullständig tandläkarutbildning därstädes. Då ett intensivt samarbete mellan de

medicinska och naturvetenskapliga fakulteterna är av största betydelse för den medicinska

forskningen förordar konsistoriet en framtida förläggning av naturvetenskaplig

undervisning och forskning i Umeå. Konsistoriet understryker, i likhet med humanistiska

fakulteten, nödvändigheten av att en humanistisk fakultet upprättas i Umeå, omfattande

icke blott de samhällsvetenskapliga ämnena utan även i varje fall de humanistiska kärnämnena.

Konsistoriet anser att en akademisk utbildning icke är tillfredsställande utan

forskning och undervisning jämväl i de humanistiska ämnena.

Medicinska fakulteten i Göteborg tillstyrker universitetsutredningens förslag

om utbyggnad av den medicinska högskolan i Umeå till en fullständig läroanstalt

för läkarutbildning och understryker därvid nödvändigheten av att varje

medicinskt lärosäte har full representation inom såväl de prekliniska som de

kliniska ämnena.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet tillstyrker universitetsutredningens

förslag om utvidgning av den medicinska högskolan i Umeå till en fullständig

medicinsk läroanstalt och framhåller ytterligare följande.

Såväl från utbildnings- som forskningssynpunkt är det nuvarande provisoriet i Umeå

ohållbart och torde i framtiden leda till betydande svårigheter vid rekryteringen av såväl

lärare som elever. Detta gäller i princip även för det där inrättade tandläkarinstitutet.

Kollegiet anser, att dess resurser snarast bör utökas för att fullständig tandläkarutbildning

där ska kunna ges.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola anser, att den högre utbildningsorganisationen

i Umeå bör utvidgas ej blott med samhällsvetenskapliga

utan även med humanistiska ämnen.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm framhåller huvudsakligen

följande.

Lärarkollegiet hyser självklart ett särskilt intresse för utbyggnaden av tandläkarinstitutet

i Umeå till fullständig högskola och förväntar i likhet med utredningen, att detta

snarast möjligt måtte förverkligas i en första etapp i sådan utsträckning att högskolan

blir i stånd att genomföra utbildningen under samtliga fyra år mellan tandläkarkandidatexamen

och tandläkarexamen. Den prekliniska undervisningen för tandläkarstuderande

kan icke genomföras i Umeå förrän vid den tidpunkt, då de teoretiska institutionerna

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

för utbildning till medicine kandidatexamen kompletterat den medicinska högskolans

utbyggnad därstädes. Programmet för de teoretiskt-medicinska institutionernas inrättande

bör snarast möjligt utarbetas, så att båda högskolorna i Umeå får det stöd för den

kliniska undervisningen och forskningen som endast därmed kan vinnas. Med hänsyn

till forskningens utveckling ej minst inom odontologin finner lärarkollegiet det vara nödvändigt,

att även institutioner för matematisk-biologisk statistik och för genetik samtidigt

beredes plats i utbyggnadsprogrammet. Lärarkollegiet vill såsom sin bestämda åsikt framhålla,

att inom den utbyggnad för ökad utbildningskapacitet som utredningen föreslår

dessa naturvetenskapliga institutioner i Umeå kommer att inräknas. Lärarkollegiet förordar

därjämte, att såväl medicinska högskolan som tandläkarhögskolan i Umeå beredes

plats i första ledet inom utredningens utvidgningsplanering.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö tillstyrker universitetsutredningens

förslag om anordnande av fullständig läkar- och tandläkarutbildning i

Umeå och finner det lämpligt, att naturvetenskaplig och humanistisk forskning

beredes plats därstädes.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå understryker kraftigt

angelägenheten av att denna högskola utbygges med de teoretiska institutioner,

som erfordras för att högskolan skall komma i full paritet med övriga

medicinska läroanstalter och anför ytterligare följande.

I och med att den medicinska högskolan blir utbyggd till en fullständig medicinsk

läroanstalt kan också den för odontologerna erforderliga prekliniska utbildningen förläggas

till Umea, vilket från olika synpunkter är ett angeläget önskemål. För såväl en medicinsk

som en odontologisk läroanstalts förkovran och utveckling är det av utomordentlig

vikt att stöd erhålles från till samma plats förlagda naturvetenskapliga institutioner.

Organisationskommittén anser sig därför böra understryka nödvändigheten av en snar

planering för inrättande av matematisk-naturvetenskapliga institutioner i Umeå. Att

begränsa den ytterligare utvecklingen av universitetsorganisationen därstädes till enbart

samhällsvetenskapliga ämnen är lika litet övertygande som önskvärt. Önskemålet om

differentiering och nya ämneskombinationer synes kommittén tala för att de samhällsvetenskapliga

ämnena icke isoleras från de rent humanistiska. För universitetsorganisationen

i Umeå måste det på längre sikt framstå som ett angeläget krav att såväl humanistiska

som samhällsvetenskapliga discipliner där kommer att bli företrädda. Det bör

icke heller förbises att tillkomsten av såväl en naturvetenskaplig som en filosofisk fakultet

i Umeå kan komma att innebära en i hög grad önskvärd avlastning för de äldre universitetens

del, vilka lärosäten redan nu brottas med mycket svårbemästrade organisatoriska

och administrativa problem, problem som utan tvivel kommer att med det alltjämt

ökande studentantalet och ett realiserande av de av universitetsutredningen uppdragna

riktlinjerna ytterligare accentueras.

Universitetskanslern anför huvudsakligen följande.

Statsmakternas beslut om inrättande av ofullständiga medicinska och odontologiska

utbildningsanstalter i Umea har givit upphov till allvarliga svårigheter, sammanhängande

framför allt med nödvändigheten för de studerande att under utbildningens gång flytta

mellan olika lärosäten, ofta i strid mot sina egna önskningar. Då behov att öka intagningen

till dessa spärrade utbildningslinjer enligt utredningens bedömande nu föreligger,

synes det självklart att detta snarast möjligt bör rättas till genom utbyggande av den

medicinska högskolan och tandläkarinstitutet till fullständiga läroanstalter för utbildning

av läkare respektive tandläkare. Jag ansluter mig obetingat till framförda förslag i

denna riktning.

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Det har från olika håll anförts vägande skäl för att den medicinska och odontologiska

organisationen i Umeå även skulle kompletteras med en matematisk-naturvetenskaplig

och en humanistisk fakultet. Man har framhållit å ena sidan värdet och behovet av ett

samarbete i forskning och undervisning mellan naturvetenskapliga, medicinska och odontologiska

institutioner, å andra sidan den humanistiska fakultetens centrala ställning

inom en universitetsorganisation, dess allmänna roll som kulturbärare, och ej minst betydelsen

för specifikt norrländska humanistiska forskningsuppgifter av dess inrättande i

Umeå. Utredningen förordar, att planeringsarbetet för den medicinska högskolan i Umeå

bedrives med sikte på att hålla möjligheten öppen för en framtida komplettering av universitetsorganisationen

med matematisk-naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga

ämnen. Det måste enligt min mening bli av avgörande betydelse, om en större eller mindre

föreslagen komplettering av universitetsorganisationen i Umeå kan få en sådan utformning,

att den inom sitt område blir en fullrustad enhet för forskning och undervisning.

Om det fortsatta prognos- och planeringsarbetet kan leda till sådana resultat, att statsmakternas

medverkan till en komplettering av detta slag kan vinnas, utan förfång för

övriga jämförbara lärosäten, finnes enligt min mening ingen anledning att hysa någon

tvekan. Jag vill dock bestämt reagera mot den omotiverade stympning av en humanistisk

fakultet, som det skulle innebära att begränsa den till enbart samhällsvetenskapliga

ämnen, med den betydelse av sistnämnda term, som utredningen använder.

Statens medicinska jorskningsråd tillstyrker, att den medicinska högskolan i

Umeå utvidgas till en fullständig läroanstalt för läkarutbildning, medan statens

humanistiska jorskningsråd förordar, att inte blott en samhällsvetenskaplig utan

även en fullständig humanistisk fakultet inrättas i Umeå.

Medicinalstyrelsen tillstyrker, att den medicinska högskolan i Umeå bygges

ut till en fullständig läroanstalt för läkarutbildning. Styrelsen förordar även, att

en matematisk-naturvetenskaplig fakultet upprättas därstädes.

Arbetsmarknadsstyrelsen bedömer det som angeläget, att redan nu anordningar

vidtages för upprättande av en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i

Umeå. Till stöd härför åberopas den stegrade studenttillströmningen, det ökade

behovet av naturvetenskaplig utbildning och allmänna lokaliseringsskäl.

Socialstyrelsen anför huvudsakligen följande.

Det kan, som även utredningen framhållit, vara riktigt att räkna med ett visst minimum

för en högre läroanstalts storlek. Under sådana förhållanden synes det socialstyrelsen

ligga nära till hands att utnyttja den förestående expansionen till att ge den akademiska

läroanstalten i Umeå en stabil grund.

Vad särskilt angår frågan om förläggningen av den av universitetsutredningen rekommenderade

utökningen av socionomutbildningen har utredningen, som ifråga om denna

utbildning gått in för en anknytning till de humanistiska fakulteterna, föreslagit, att en

förläggning till Uppsala överväges. Socialstyrelsen vill för sin del framhålla, att rekryteringsfrågan,

som beträffande socionomerna är av särskild betydelse, talar för en förläggning

till Umeå. Skulle samhällsvetenskaplig utbildning komma att anordnas i Umeå, är

detta ett ytterligare skäl att överväga Umeå som förläggningsort för den ifrågasatta

ökningen av utbildningsmöjligheterna för socionomer.

Läkarpr o gno sutredning en uttalar:

Universitetsutredningens förslag, att den medicinska högskolan i Umeå utbygges till

en fullständig läroanstalt för läkarutbildning tillstyrker vi under framhållande av att eu

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

tillfredsställande kvalitet i fråga om undervisningen och forskningen i Umeå icke kan uppnås

därförutan. Vi vill också betona, att så länge den medicinska utbildningen i Umeå

icke har stöd i en naturvetenskaplig fakultet kommer de medicinska utbildnings- och

forskningsinstitutionerna att arbeta med ett svårt handicap.

Lokalisering sutredning en anför huvudsakligen följande.

Det förefaller lokaliseringsutredningen som om universitetsutredningens argument, att

universitetsorterna bör få en allsidig representation av olika utbildningsgrenar, närmast

talar mot förslaget att uppskjuta Umeå-frågan. Sedan principen att bygga ut nuvarande

laroanstalter knäsatts, torde svårigheterna att vinna gehör för nya universitetsstäder bli

större. Det kan därför befaras, att Umea — med universitetsutredningens utgångspunkter

— under överskådlig tid endast kommer att förses med begränsade utbildningsresurser

inom ett avgränsat studiefält. Härmed torde riskerna vara stora, att »universitetet»

i Umeå ej får den ställning, som erfordras för att utbildningen där skall draga till sig

lärarkrafter och studenter. Med hänsyn till fördelarna av en ökad, regionvis spridning

av universitetsresurserna finner lokaliseringsutredningen det därför synnerligen angeläget,

att frågan om en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Umeå ej ställes på framtiden.

Tillkomsten av en sadan fakultet bör kunna leda till en mera begränsad utbyggnad

av utbildningsresurserna i framför allt Stockholm, där den planerade utbyggnaden

torde överstiga vad som kan motiveras av regionens behov. Ökningen av studenttillströmningen

till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna beräknas emellertid bli

av sådan omfattning, att det synes kunna ifrågasättas om ens tillkomsten av en Umeåfakultet

är tillräcklig. Det synes mot bakgrunden härav finnas skäl att nu utan dröjsmål

taga ställning till Umeå-frågan. Tillskapas en samhällsvetenskaplig utbildning i denna

stad torde därmed även större förutsättningar finnas för en norrländsk socionomutbildning.

Under det fortsatta utredningsarbete i frågan, som universitetsutredningen förordat,

torde hithörande frågeställningar böra allvarligt övervägas.

Länsstyrelsen i TJppsala län anser, att Umeå-frågan bör ytterligare utredas,

och anför till stöd härför följande.

För den medicinska forskningen och undervisningen i Umeå skulle det otvivelaktigt

vara av stor betydelse om till staden förlädes en matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

Fn sådan fakultet skulle i sig kunna innefatta vissa tekniska högskolelinjer, vilket säkerligen

skulle vara av stor betydelse för näringslivets utveckling i Norrland. Fråga är om

man icke bör gå ännu ett steg längre och påbörja jämväl uppbyggnaden av en humanistisk

fakultet i Umeå. En sådan synes — såsom utredningen påpekat — i första hand

böra omfatta vissa samhällsvetenskapliga ämnen. En förläggning till Umeå av de nu

angivna institutionerna torde vara ägnad att i viss mån eliminera den undantagsställning

som Norrland hittills intagit ifråga om undervisningsanstalter. Skjuter man även

denna gång frågan om ett norrländskt universitet ifrån sig är det sannolikt att den kommer

att bli vilande under mycket lång tid.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ansluter sig till universitetsutredningens

förslag om utvidgning av den medicinska högskolan och tandläkarinstitutet i

Umeå till fullständiga läroanstalter för läkar- respektive tandläkarutbildning.

Länsstyrelsen förordar vidare, att en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i

Umeå redan nu planlägges och att Umeå får sin andel av den av utredningen

rekommenderade förstärkningen i fråga om de samhällsvetenskapliga ämnena.

Därjämte beklagar länsstyrelsen, att de rent humanistiska ämnena inte fått

någon plats på utredningens utbyggnadsprogram. Länsstyrelsen anlägger dess
-

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

utom vissa synpunkter på utredningens förslag beträffande förläggningen av

den tekniska högskoleutbildningen.

SFS understryker, att frågan om högre teknisk och matematisk-naturvetenskaplig

utbildning i Norrland bör göras till föremål för en särskild utredning.

Vid en utökning av undervisningsresurserna i ämnena matematik, fysik och

kemi utöver vad som universitetsutredningen skisserat i det nu framlagda betänkandet

torde man enligt SFS böra överväga att förlägga de nya institutionerna

till Umeå, varvid möjligheterna till samverkan med den medicinska utbildningen

bör observeras.

TCO yttrar:

Utredningen föreslår, att den medicinska högskolan och tandläkarinstitutet i Umea snarast

möjligt utbyggs till fullständiga läroanstalter. Därest en ytterligare utbyggnad av högskoleväsendet

i Umeå anses böra komma till stand, vill TCO förorda, att en sadan utbyggnad

i första rummet sker inom sådana ämnesområden där rekryteringen på skilda

sätt bör stimuleras. Härvid synes främst inrättande av en samhällsvetenskaplig fakultet

böra komma ifråga. Endast under förutsättning att utredningens farhågor rörande balansen

mellan efterfrågan och tillgång på utbildad arbetskraft i de rent humanistiska ämnena

visar sig obefogade, kan TCO tillstyrka att de rent humanistiska ämnena blir företrädda

i Umeå, då en omedelbar effekt av upprättandet av undervisning i Umeå i dessa ämnen

torde bli en ännu starkare tillströmning till de rent humanistiska ämnena än vad utredningen

förutsatt.

Sveriges socionomförbund understryker betydelsen av att eu eventuell ny

samhällsvetenskaplig fakultet i Umeå redan från början erhåller en sektion för

socionomutbildning.

Sveriges konservativa studentförbund tillstyrker universitetsutredningens förslag

om utbyggnad av de nuvarande läroanstalterna i Umea till full kapacitet

och förordar utredning av frågan om inrättande av en matematisk-naturvetenskaplig

och en humanistisk fakultet i Umeå.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund framhåller huvudsakligen följande.

Enligt tillgänglig statistik har Norrland en högre andel studenter än universitets- och

högskolestuderande. Detta torde bero på både ekonomiska och psykologiska faKtorer.

Mot denna bakgrund måste det anses som ytterst angeläget att ytterligare utbildningsresurser

— utöver dem som utredningen förordat — tillkommer i Umeå. Även andra

starka skäl talar för ett snabbt utbyggande av högskolan i Umeå, bl. a. bostadssituationen

och de betydande markreserverna. När den medicinska högskolan förlädes till Umeå var

ett av argumenten för detta, att man därigenom skulle kunna lindra läkarbristen i Norrland.

Då även lärarbristen — framför allt i naturvetenskapliga ämnen — för närvarande

är mest kännbar i denna del av landet, kan det anses rimligt att snart inrätta den även

av utredningen föreslagna matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå. Vad beträffar

en samhällsvetenskaplig fakultet i Umeå delar förbundet utredningens åsikt att en

sådan icke är av samma angelägenhetsgrad som en matematisk-naturvetenslcaplig. I

framtiden kommer forskningen alltmer att överskrida de nuvarande ämnesgränserna.

Forskningen kommer att ligga i gränsområdena mellan bestämda discipliner. Därest man

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

vill åstadkomma en livlig forskningsverksamhet inom samhällsvetenskapliga och humanistiska

ämnen vore det icke orimligt att förlägga en här antydd experimentverksamhet

till Umeå, där inga akademiska traditioner i fråga om ämnesuppdelningen vunnit hävd.

Folkpartiets ung domsförbund tillstyrker, att såväl den medicinska högskolan

som tandläkarinstitutet i Umeå utvidgas till att omfatta en fullständig utbildning.

Förbundet uttalar sig vidare för att de två högre läroanstalterna i Umeå

därutöver utbygges med naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga och rent

humanistiska ämnen.

För Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen ter det sig ofrånkomligt

icke endast att den medicinska högskolan och tandläkarinstitutet i Umeå

bygges ut till fullständiga läroanstalter utan även att såväl en matematisknaturvetenskaplig

fakultet som en humanistisk upprättas därstädes. Enligt

delegationen bör vidare frågan om en teknisk högskola i Norrland tas upp till

förnyad omprövning och Norrlands intressen särskilt uppmärksammas vid en

blivande utredning om socionomutbildningen. I stort sett samma synpunkter

framför Norrlandsförbundet.

Svenska landstingsförbundet finner, att såväl den medicinska högskolan som

tandläkarinstitutet i Umeå utan dröjsmål bör byggas ut till full kapacitet.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser, att den medicinska

högskolan och tandläkarinstitutet i Umeå snarast bör utvidgas till fullständiga

läroanstalter och att såväl en humanistisk som en matematisk-naturvetenskaplig

fakultet bör inrättas i Umeå redan i början på 1960-talet.

Målsmännens riksförbund hemställer, att ett fullständigt universitet i Norrland

måtte förverkligas genom en snabb utbyggnad av de nuvarande två högre

läroanstalterna i Umeå.

Kostnadsfrågor

Ifråga om universitetsutredningens kostnadsuppskattningar framföres i remissyttrandena

vissa kompletterande synpunkter och påpekanden av olika slag. Mot

universitetsutredningens metod när det gäller överslagsberäkningarna för utvecklingen

av driftbudgetanslagen till universitets- och högskoleväsendet under

budgetåren 1959/60—1970/71 kan sålunda enligt matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i XJppsala två tungt vägande anmärkningar riktas, vilka är särskilt

signifikativa med avseende på fakultetens ämnen. Fakulteten anför härom

huvudsakligen följande.

Den stora ökning av antalet nyinskrivna studerande började i stort sett läsåret 1957

—58. Den har därför nu ej hunnit slå igenom på licentiandstadiet. Den procentuella

ökningen av antalet licentiander kommer därför år 1960 och senare att bli väsentligt

mycket större än ökningen av antalet nyinskrivna. Hur utvecklingen kan tänkas gestalta

sig i ett enskilt ämne illustreras av en kalkyl beträffande ämnet matematik, där beräkningarna

ställer sig särskilt enkla. Med de antaganden, som där gjorts, finner man att

kostnaden för forskning och forskningshandledning i detta ämne kommer att ha fyrdubblats

år 1970 om standarden skall förbli oförändrad. En ännu större ökning kan förväntas

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

i ämnen med liknande licentiandsituation, där även kostnader för apparatur o. dyl. måste

beaktas. Vidare har utredningen ej räknat med någon kostnadsram för kvalitativa förbättringar.

Fakulteten är övertygad om att betydande sådana kostnadsökningar blir

nödvändiga i samband med oundvikliga krav på differentiering och specialisering av skilda

ämnen. Dylika krav kommer att uppstå icke minst med hänsyn till önskvärdheten av

att näringslivets behov tillgodoses, en synpunkt som utredningen själv understryker. Den

marginal, som utredningen angett för mötande av dylika ökade kostnader finner fakulteten

alldeles för snäv.

I anslutning till nu anförda invändningar vill fakulteten med skärpa framhålla nödvändigheten

av att föreliggande utredning snarast kompletteras med en detaljundersökning

av de enskilda ämnenas behov såväl ifråga om differentiering som resurser för den högre

undervisningen och forskningen. En dylik översyn bör fortlöpande ske under hela det

kommande expansiva skedet för universiteten, så att hänsyn kontinuerligt kan tas till

sådana dynamiska faktorer som forskningens utveckling och tillströmningen av licentiander.

Vidare har vissa andra lokala universitets- och högskolemyndigheter var och

en för sitt vidkommande riktat erinringar mot de av universitetsutredningen i

nyssnämnda överslagsberäkningar använda normalbeloppen, vilka skulle kunna

anses representera en rimlig standardkostnad per studerande inom skilda utbildningssektorer.

Jämväl statens råd för samhällsforskning har rest sådana invändningar.

Enligt statens medicinska forskningsråd kommer forskningens differentiering

och kraven på en alltmer kvalitativt ökad standard beträffande forskningsresurserna

att kräva en större ökning av anslagen till forskningsråd och

särskilda forskartjänster än den universitetsutredningen räknat med. Statens

naturvetenskapliga forskningsråd och statens rad för atomforskning intar i stort

sett samma ståndpunkt. Statens tekniska forskningsråd förklarar sig förutsätta,

att de av universitetsutredningen för forskningsrådens del angivna kostnadsbeloppen

icke avses utgöra utredningens förslag till kommande medelsanvisning utan

endast medtagits för att göra utredningens kostnadsuppskattningar fullständiga.

Universitetskanslern yttrar bl. a. följande.

I sina beräkningar av driftkostnaderna för utbyggnadsprogrammets genomförande har

utredningen inräknat en post om 19,5 miljoner kronor, utgörande »kostnaderna för ännu

icke realiserade delar av utredningens i femte betänkandet framlagda förslag om en vid

oförändrad undervisningsbelastning erforderlig standardhöjning av de högre läroanstalternas

forskningsresurser». Däremot har, så vitt jag kunnat finna, ingen ytterligare ökning

av de direkt till universiteten och högskolorna utgående anslagen beräknats för eu fortsatt

expansion av forskningen i takt med den allmänna utbyggnaden och undervisningsbelastningens

tillväxt. En sådan ökning av betydande dimensioner synes dock vara ofrånkomlig,

om en tillfredsställande forskarrekrytering och ett nödvändigt friställande av

toppbefattningarnas innehavare för forskning och forskarhandledning skall kunna möjliggöras.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm uttalar bl. a. följande.

De framlagda kostnadsberäkningarna är synnerligen schematiska. En preliminär granskning

pekar i den riktningen att stora delar av beräkningarna är för optimistiska och att

man säkerligen måste räkna med väsentligt högre belopp om ur kvalitativ synpunkt god

undervisning och forskning skall kunna åstadkommas.

25 — Bihan g till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna förklarar, att universitetsutredningens

överslagsberäkningar med avseende på det vid ett genomförande av det

föreslagna utbyggnadsprogrammet erforderliga anslagsbehovet torde innebära

en för låg uppskattning av för olika ändamål avsedda anslagsmedel, därest kvalitetskravet

skall kunna i erforderlig utsträckning tillgodoses.

Vetenskapsakademien anför huvudsakligen följande.

Universitetsutredningens uppskattning av de ekonomiska konsekvenserna av rekommenderade

åtgärder går rimligen inte in i större detalj. I huvudsak arbetar man efter enkel

proportionalitetsregel. Detta kan förefalla rimligt så länge man med föreslagna åtgärder

inriktar sig på att huvudsakligen förstora nu existerande utbildningsvägar. Utredningen

förordar emellertid på många håll väsentligt mer än denna statistiska lösning. I de olika

förslagen ligger förutsättning för en rikare differentiering av studievägarna. Akademien

finner det riktigt att med förstoringen också följer en sådan rikare förgrening. I många

fält torde denna innebära ett bättre utnyttjande av befintliga resurser. Men förgreningen

måste också medföra ett eget medelsbehov, som inte rymmes i den enkla proportionalitetsberäkningen.

Också ur den synpunkt som Vetenskapsakademien framför allt bär att

företräda — forskningens — finnes det anledning att tänka på differentiering. Inom de

större discipliner som sedan länge är företrädda genom akademiska professurer leder den

vetenskapliga verksamheten inte sällan förhållandevis snabbt till den situationen, att ett

mindre delområde sakligt och personellt befinnes ha särskilt gynnsamma betingelser för

en fruktbringande utveckling, som dock därvid kräver en motsvarande medelsinsats. På

gränsområdena mellan tidigare utbyggda fack öppnar sig också ibland synnerligen löftesrika

nya forskningsfält. Akademien kan inte underlåta att i föreliggande sammanhang

betona, att man i framtiden också måste vara beredd att möta sådana nya behov som

här antytts.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller bl. a. följande.

De investeringar för byggnader, inredning och utrustning som skulle krävas för ett

genomförande av utredningens förslag, har av utredningen beräknats till i genomsnitt

SO miljoner kronor per år under 1960-talet. Härav uppskattas cirka 60 miljoner kronor

utgöra investeringar i byggnader. Den ökning i investeringarna på den högre undervisningens

område, som detta innebär, synes styrelsen icke behöva möta några större svårigheter

med hänsyn till tillgången på byggnadsarbetskraft. Den skulle i stort sett innebära,

att utvecklingen på detta område skulle öka i takt med de totala investeringarna,

om man nämligen förutsätter en fortsatt tillväxt av den totala investeringsvolymen (för

»ybyggnader) i samma takt som hittills under efterkrigstiden. I jämförelse med den

totala investeringen i nybyggnader utgör också universitets- och högskoleväsendets utbyggnad

en förhållandevis liten andel; även om den faktiska utbyggnaden kommer att bli

större än vad utredningen har förutsett, torde mindre än en procent av byggnadsinvesteringarna

under det kommande årtiondet falla inom detta område. Enligt styrelsens uppfattning

bör den angelägna upprustningen av denna del av vårt utbildningsväsende vara

fullt genomförbar såväl från investeringssynpunkt som med hänsyn till de krav den kommer

att ställa på byggnadsarbetskraft.

3. Departementschefen

Jag har i det föregående förordat att universitetsutredningens allmänna

program lägges till grund för en utbyggnad av universitet och högskolor under

de närmaste åren. Vidare har jag förordat att utbyggnaden planlägges och

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

utföres så, att den utan mera omfattande tids- och kostnadskrävande omläggningar

skall kunna fullföljas utöver det i dag uppställda programmet. Med

hänsyn härtill finner jag det vara lämpligt att i det långsiktiga planeringsarbete,

som bedrives i olika former, utredningens beräkningar rörande det totala

antalet universitets- och högskolestuderande år 1970, vilka slutar på tillhopa

cirka 53 000 studerande, användes såsom vad utredningen kallar en provisorisk

riktpunkt.

Hur nyssnämnda totalantal studerande därvid bör antagas fördela sig på

olika utbildningslinjer och studieorter omkring år 1970 är naturligtvis vanskligt

att mera bestämt uttala sig om. Studenternas val av studieort påverkas av en

rad faktorer, som ej alla äger direkt samband med statsmakternas olika beslut i

forsknings- och utbildningsfrågor. Vissa utgångspunkter för denna bedömning

är emellertid relativt klara.

Jag utgår sålunda från — såsom en grundläggande förutsättning — att utbyggnaden

under första hälften av 1960-talet, som ju blir praktiskt taget helt

avgörande för studerandeantalets storlek år 1970, icke kommer att lokaliseras

till andra platser än dem, där högre utbildning för närvarande bedrives, nämligen

Uppsala-området, Lund-Malmö, Göteborgs-området, Storstockholm och

Umeå. Jag har visserligen förståelse för de allmänna lokaliseringssynpunkter, som

lokaliseringsutredningen och i viss mån även arbetsmarknadsstyrelsen nu ansett

sig böra lägga fram med avseende på den högre utbildningen och forskningen,

men jag anser det alltså icke vara möjligt att inför den nu ifrågavarande brådskande

utbyggnadsetappen också ta upp spörsmålet om att bygga upp resurser

för ändamålet även på orter och inom områden, till vilka högre utbildning hittills

icke lokaliserats, ett spörsmål som utan tvivel är av ännu mera långsiktig

natur.

Med hänsyn till vad jag nu och i det föregående i olika sammanhang anfört

bör således universitetsutredningens beräkningar rörande antalet studerande

inom skilda utbildningslinjer kunna tas som riktpunkt vid det fortsatta planeringsarbetet.

Sålunda bör utredningens beräkningar rörande studerandeantalet

år 1970 i Uppsala och Lund kunna utgöra eu grundval för byggnadsstyrelsens och

universitetsmyndigheternas fortsatta arbete med generalplan för utbyggnad av

de högre läroanstalterna på dessa två orter.

Även för den av mig förordade utbyggnaden av de högre läroanstalterna i

Göteborg kan de av universitetsutredningen framlagda beräkningarna rörande

antalet studerande inom skilda utbildningslinjer år 1970 tjäna som riktpunkt.

Såvitt gäller utbyggnad av forsknings- och utbildningsorganisationen i Göteborg

med matematisk-naturvetenskapliga ämnen har jag tidigare anslutit mig till

universitetsutredningens förslag om tillkallande av en särskild kommitté för

detta ändamål. För den verksamhet, som denna kommitté avses skola bedriva

i samarbete med bl. a. byggnadsstyrelsen och universitetsmyndigheterna, bör

sålunda universitetsutredningens beräkning av totalantalet studerande i matematisk-naturvetenskapliga

ämnen vara i stort sett normgivande.

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kwigl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Beträffande utbyggnaden av universitetet i Stockholm vill jag erinra om att

i det av Kungl. Maj:t den 29 januari 1960 godkända programmet för arkitekttävling

om plan för utbyggnaden tagits till utgångspunkt de siffror, som universitetsutredningen

beräknat beträffande studerandeantalet inom skilda fakulteter

i Stockholm år 1970.

Vad så gäller Umeå-frågan bör man enligt min mening ha mera vittsyftande

riktpunkter än vad som kan utläsas av universitetsutredningens beräkningar

och synpunkter i övrigt beträffande utbyggnaden av utbildnings- och forskningsorganisationen

i Umeå. I ett stort antal remissyttranden från avnämare, universitets-

och högskolemyndigheter, arbetsmarknadsmyndigheter, studentorganisationer

och politiska sammanslutningar m. fl. har kraftigt framhållits önskvärdheten

av att till Umeå snarast möjligt förlägges ett stort antal utbildningslinjer.

För egen del anser jag det vara från många synpunkter, icke minst lokaliseringspolitiska,

lämpligt och önskvärt, att i Umeå så snart ske kan utbygges en så

fullständig utbildnings- och forskningsorganisation som möjligt. Samtidigt härmed

vill jag starkt understryka, att det icke synes mig vara nödvändigt att i

Umeå endast bygges upp enheter av traditionell typ. Tvärtom synes det vara en

fördel, om man där söker åstadkomma av vetenskapens utveckling motiverade

organisatoriska nybildningar.

Frågan om en fullständig organisation i Umeå för medicinsk undervisning och

forskning är naturligtvis bl. a. beroende av de resultat läkarprognosutredningen

kan komma till rörande det framtida behovet av läkare. Även utbildningsorganisatoriska

skäl och forskningens krav kan anföras för ett fullständigt

medicinskt lärosäte i Umeå. Som jag framhållit i avsnitt II bör dock denna

fråga prövas slutligt först när resultatet av läkarprognosutredningens arbete

föreligger.

I samband med att sistnämnda fråga prövas och med beaktande av tandläkarutbildningen

i dess större sammanhang bör även spörsmålet om en fullständig

organisation i Umeå för odontologisk undervisning och forskning bli föremål

för prövning.

Vad beträffar den av universitetsutredningen väckta frågan om matematisknaturvetenskaplig

utbildning och forskning i Umeå är det enligt min mening

lämpligt att, när det kan bli aktuellt att planera för en fullständig läkarutbildning

i Umeå, då även förbereda en därmed samordnad komplettering av utbildnings-

och forskningsorganisationen med centrala matematisk-naturvetenskapliga

ämnen.

Jag har redan tidigare framhållit angelägenheten av att socionomutbildningens

kapacitet snarast möjligt utökas. Med hänsyn till vad som framkommit under

remissbehandlingen synes mig en sådan kapacitetsökning böra ske bl. a. genom

att ett socialinstitut upprättas i Umeå. Därmed riktas uppmärksamheten också

på den av utredningen väckta frågan om en samhällsvetenskaplig utbildningsoch

forskningsorganisation i Umeå. För att få ett fullt tillfredsställande rekryte
-

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

ringsunderlag i fråga om lärarkrafter bör ett socialinstitut kunna repliera på

samhällsvetenskapliga ämnen. Det finns också, såsom universitetsutredningen

framhållit, ett sådant samband mellan samhällsvetenskaplig utbildning och

socionomutbildning, att för dessa två utbildningsgrenar föreligger ett ömsesidigt

intresse av att vara representerade på en och samma ort.

Jag hyser förståelse för önskemålet i ett flertal yttranden om att humanistisk

utbildning och forskning även i övrigt bör bli företrädda i Umeå. Med hänsyn

bl. a. till vad jag tidigare i olika sammanhang anfört beträffande tillträdet

till de fria fakulteterna och det väntade utbudet av humanistiskt utbildad personal

på arbetsmarknaden är jag emellertid inte beredd att för närvarande ta

upp detta spörsmål till prövning.

Universitetsutredningen har i sina överslagsberäkningar av kostnaderna för det

framlagda utbyggnadsprogrammet skilt mellan å ena sidan fortlöpande kostnader

till följd av verksamhetens ansvällning och å andra sidan kostnaderna för erforderlig

byggnadsverksamhet jämte inredning och utrustning av nya lokaler.

Grundläggande för den förstnämnda beräkningen har varit de i det föregående

behandlade uppskattningarna av det totala närvaroantalet vid olika

fakulteter och högskolor skilda år. Dessutom har universitetsutredningen i sina

kalkyler förutsatt, att de delar av förslagen i utredningens betänkande angående

»Forskningens villkor och behov» (SOU 1958: 32), vilka ännu ej föranlett någon

åtgärd från statsmakternas sida, skulle komma att realiseras före ingången av

budgetåret 1962/63.

Underlaget för beräkningen av investeringskostnaderna har utgjorts dels av

byggnadsstyrelsens tidigare framlagda beräkningar för Stockholms universitets

nybyggnation i Frescati och dels av vissa överslagsberäkningar beträffande övrig

nybyggnation, föranledd av universitetsutredningens förslag och rekommendationer.

Kostnaderna för inredning och utrustning av nya lokaler har överslagsvis

beräknats på grundval av erfarenhetsmässiga relationer mellan byggnadskostnader

och kostnader för inredning och utrustning av nybyggnader.

Det nu anförda visar, vilket även starkt understrukits i remissyttrandena, att

universitetsutredningens kalkyler självfallet måste uppfattas som en mycket

grov approximation av de utgifter, som kan komma att bli erforderliga under

1960-talet vid en utbyggnad av universitet och högskolor enligt de förslag och

riktlinjer utredningen framlagt.

I det föregående har jag förordat ett allmänt program för utbyggande av

universitet och högskolor under de närmaste fem åren. Det finns därför anledning

att söka ange storleksordningen av de utgiftsökningar som vid ett genomförande

av utbyggnadsprogrammet kan bli erforderliga vart och ett av budgetåren

1961/62—1965/66. Trots den berättigade kritik som kan riktas mot den

av universitetsutredningen använda beräkningsmetoden, synes det i fråga om

utgifterna på driftbudgeten — exklusive inredning och utrustning av nya lokaler

— likväl ej vara möjligt att tillämpa någon noggrannare metod än den

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

utredningen utnyttjar. Jag har därför låtit utföra en beräkning i huvudsaklig

överensstämmelse med den nyss förut redovisade, utav utredningen använda

metoden beträffande erforderliga anslagsökningar — exklusive inredning och

utrustning av nya lokaler — år från år på driftbudgeten i syfte att i räkneexemplets

form visa den ungefärliga storleken av de utgiftsökningar, som kan

bli aktuella för huvuddelen av universitets- och högskoleväsendet. I detta räkneexempel

har förutsatts att vissa ytterligare anslagsökningar till följd av förslagen

i betänkandet angående »Forskningens villkor och behov» skulle fördelas

under hela den berörda femårsperioden. De anslag, som medtagits i beräkningen,

avser universitet och högskolor, gemensamma universitets- och högskoleändamål

samt forskningsråd och särskilda forskartjänster, allt under riksstatens åttonde

huvudtitel, ävensom handelshögskolorna och tekniska forskningsrådet under

tionde huvudtiteln. Räkneexemplet ger till resultat en anslagsökning med omkring

24 miljoner kronor för varje budgetår under perioden. Här berörda utgifter

på driftbudgeten skulle alltså efter fem budgetår vara cirka 120 miljoner

kronor större än under budgetåret 1960/61.

Beträffande erforderliga byggnadsanslag har byggnadsstyrelsen numera på

basis av de i universitetsutredningens betänkande framlagda förslagen och riktlinjerna

gjort en mer detaljerad beräkning än den utredningen själv kunnat

utföra. Byggnadsstyrelsen har dock ej — vilket utredningen gjort i sin tioårskalkyl

— för de här aktuella fem åren räknat med några byggnadskostnader

för bl. a. odontologisk forskning och utbildning i Göteborg eller för medicinskteoretiska

institutioner i Umeå. De av byggnadsstyrelsen beräknade beloppen

har upptagits i miljontal kronor i följande tablå.

1961/62

1962/63

1963/61

1961/65

1965/66

Projekteringsanslag..

5

5

5

5

5

Byggnadsanslag (inkl.

motsvarande pro-

jekteringsmedel) ..

55

70

60

60

50

Skulle det bli aktuellt att under denna femårsperiod dessutom uppföra byggnader

för odontologisk forskning och utbildning i Göteborg samt medicinskteoretiska

institutioner i Umeå kan det bli erforderligt med ytterligare byggnadsanslag

av storleksordningen 50 miljoner kronor sammanlagt under senare delen

av femårsperioden.

Med tillämpning av samma relation mellan byggnadsanslag och anslag för

inredning och utrustning av nybyggnader, som universitetsutredningen använt

i sina kalkyler, skulle för femårsperioden i dess helhet kunna erfordras sammanlagt

cirka 20 miljoner kronor per år för inredning och utrustning av nya lokaler.

Slutligen bör påpekas, att i de här beräknade beloppen ej ingår anslag för

studiesociala åtgärder.

s. 387 Kontrollera mot PDF

387

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Det här utförda räkneexemplet har redovisats i syfte att belysa storleksordningen

av de anslagshöjningar på driftbudgeten respektive anslag av engangsnatur

på driftbudgeten och kapitalbudgeten, som statsmakterna, med utgångspunkt

i de av mig förordade riktlinjerna för utbyggnad av universitet och högskolor

under de närmaste fem åren, skulle behöva inrymma för här ifrågavarande

ändamål vid budgetavvägningen.

Avslutningsvis vill jag återkomma till frågan om den fortlöpande utbildningsoch

yrkesprognostiska utredningsverksamheten. Jag har redan under avsnitt II

framhållit, att det är ofrånkomligt att denna verksamhet utvecklas och intensifieras

med hänsyn till yrkesvägledningens behov och med hänsyn till detaljplaneringen

för utbyggandet av ett stort antal utbildningslinjer. Detta torde

ytterligare ha understrukits av de ställningstaganden, som jag därefter gjort till

utredningens olika konkreta förslag.

Som framgår av den redogörelse för remissyttrandena i denna del, som lämnats

under avsnitt II, har förslaget om en starkare aktivitet än hittills pa hithörande

område tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Beträffande den

organisatoriska utformningen av verksamheten råder det däremot starkt delade

meningar bland remissinstanserna. Detta är helt naturligt med hänsyn till denna

verksamhets art.

Den prognosverksamhet det här gäller — liksom universitetsutredningen och

remissinstanserna inlägger jag här i ordet prognos en allmännare innebörd än

vad som bokstavligen rätteligen borde göras — kommer otvivelaktigt att få en

utomordentligt stor betydelse. Prognosernas resultat kommer att användas vid

yrkesvägledningen i skolor och i skriftliga råd och anvisningar till föräldrar och

ungdom. All erfarenhet visar att dylik rådgivning har stor betydelse för en högst

betydande del av ungdomen i dess val av vidare utbildning och yrke. Prognosernas

resultat kommer vidare att påverka statsmakternas beslut om vilka utbildningsvägar

som bör utbyggas, och de kommer också att inverka pa detaljplaneringen

rörande bl. a. den lämpliga dimensioneringen av åtskilliga, ofta

mycket kostsamma utbildningsanläggningar. Verkningarna av ett kontinuerligt

prognosarbete sträcker sig därför langt fram i tiden, och ju mer omfattande

utbildningsväsendet blir, desto större samhällsekonomisk betydelse kommer

prognosresultaten och ett därpå grundat handlande att få.

För att utgångspunkterna för en bedömning av det förevarande spörsmålet

skall vara fullt klara, bör det enligt min mening slås fast att prognosverksamheten

uppenbarligen inte till alla delar kan vara objektiv i den meningen, att

de många beräkningar av statistisk natur som ingår i densamma alltid kan sägas

vara grundade på ovedersägliga antaganden. Tvärtom är det ju så, att varje

prognos som syftar till att ge vägledning för enskilda och myndigheter måste

grundas också på ett antal antaganden, vilka har karaktären av värderingar

och inte av fakta. Därför kan de allra flesta prognosers resultat ifrågasättas helt

eller delvis, beroende på i vad mån man delar de värderingar som ligger till

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

grund för erforderliga antaganden i prognosarbetet. Vad som nu sagts är visserligen

i princip giltigt för praktiskt taget allt prognosarbete som avser samhälleliga

frågor. Det är giltigt för ekonomiska kort- och långtidsprognoser lika väl

som för prognoser rörande behovet av olika slag av arbetskraft. Men den

utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten intar i detta avseende

såtillvida en särställning, som den på ett särskilt påtagligt sätt får betydelse

av mycket långsiktig natur för ungdomen i dess utbildningsval och för

samhällsorganen i deras konkreta ställningstaganden till i första hand en omfattande

investeringsverksamhet. Här bör inskjutas, att man allmänt sett naturligtvis

kan till en del undgå prognosverksamhetens eventuella vanskliga konsekvenser

genom att göra olika slag av utbildning så allsidiga som möjligt, varigenom

också möjliggöres ett mer allsidigt utbildnings- och yrkesval, samt vidare

att man genom största möjliga flexibilitet i fråga om användbarheten av olika

utbildningsanläggningar kan åtminstone delvis eliminera skadliga verkningar av

felinriktad planering till följd av mindre framsynta prognoser.

Mot bakgrunden av de olika synpunkter, som framkommit vid remissbehandlingen,

och utifrån min här angivna uppfattning om den principiella innebörden

i stort av den i framtiden nödvändiga utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten

— en uppfattning som säkerligen delas av flertalet i

frågan intresserade parter — har jag kommit till följande slutsatser om efter

vilka riktlinjer en utvidgad verksamhet av detta slag bör igångsättas; någon

helt slutgiltig lösning torde det nu vara varken möjligt eller lämpligt att söka

prestera.

Det statistiska prognosarbetet bör enligt min mening inordnas som ett normalt

led i den centrala statliga förvaltningsverksamheten med den samordning

med övriga grenar av denna verksamhet, som är naturlig och ändamålsenlig,

samt utföras på ett sådant sätt att samtliga de antaganden, som ligger till grund

för varje enskild prognos, utförligt redovisas och analyseras i samband med att

resultaten av prognosarbetet offentliggöres.

Därigenom blir det möjligt för alla av frågan berörda att pröva rimligheten

av resultaten utifrån de synpunkter vederbörande anser sig ha att anlägga vid

en bedömning av resultatens konsekvenser i skilda avseenden.

Denna statistiska verksamhet maste, som jag antytt, givetvis samordnas och

kompletteras med annan verksamhet. Jag har redan i avsnitt II betonat vikten

av att yrkesvägledningen förstärkes i framtiden. Vad jag anfört om prognoserna

och deras innebörd innebär, att det måste skapas större möjligheter för ungdomen

att få klarlagt den från den enskildes synpunkter och med hänsyn till

olika individuella värderingar egentliga innebörden av resultaten av framlagda

prognoser.

För statsmakterna blir det å andra sidan också ofrånkomligt att i större omfattning

än tidigare kunna analysera och bedöma rimligheten från deras synpunkt

av de resultat, som de i en normal förvaltningsmässig ordning verkställda

prognoserna kommer att visa. Det kommer säkerligen också att bli nödvändigt

s. 389 Kontrollera mot PDF

389

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

för statsmakterna, särskilt regeringen, att i större utsträckning än hittills göra

just sådana värderingar och bedömningar, som i sin tur kan vara vägledande för

det förvaltningsmässiga prognosarbetet. Dylika analyser, värderingar och bedömningar

får i själva verket en allt större betydelse för bedrivandet av en

rationell utbildningspolitik från statsmakternas sida. Frågan om formerna för ett

dylikt mer omfattande arbete inom Kungl. Maj:ts kansli torde få upptas i annat

sammanhang.

Med dessa utgångspunkter övergår jag till frågan om i vilka organisatoriska

former den grundläggande statistiska prognosverksamheten bör bedrivas. Efter

samråd med chefen för socialdepartementet får jag i detta avseende framhålla

följande.

Av vad jag redan anfört torde ha framgått, att jag inte kan tillstyrka utredningens

förslag om en koncentration av verksamheten till ett fristående institut

under ledning av en särskild nämnd. I likhet med vad åtskilliga remissinstanser

förordat bör i stället den utvidgade utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten

vara förlagd till arbetsmarknadsstyrelsen. Som framgått av

det föregående bör stort avseende fästas vid att denna prognosverksamhet står i

intim kontakt med yrkesvägledningsverksamheten, vilken är organiserad inom

ramen för arbetsmarknadsstyrelsen. Den prognosverksamhet, som för närvarande

bedrives inom arbetsmarknadsstyrelsen, bör alltså utbyggas och få betydligt

större omfattning. Förstärkningen av resurserna bör i allt väsentligt genomföras

från och med budgetåret 1961/62. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen

att i sina anslagsäskanden för budgetåret 1961/62 framlägga förslag om den

organisatoriska ställningen inom verket för den erforderliga personalen och om

de resurser i övrigt som behövs för den utvidgade verksamheten. Vidare bör

styrelsen avge förslag beträffande den omorganisation av det nu till ämbetsverket

knutna prognosrådet, som kan befinnas påkallad i samband med intensifieringen

av verksamheten.

Såsom framhållits i åtskilliga remissyttranden är det angeläget, att den utvidgade

verksamheten startar snarast möjligt. För att vissa förberedande åtgärder

i förevarande avseende skall kunna komma till stånd redan nästa budgetår

torde det komma att visa sig nödvändigt att härför anlita medel av tillgängliga

utredningsanslag och liknande resurser. Frågan härom torde i annat sammanhang

få anmälas för Kungl. Maj:t.

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

VI. Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna av mig förordade riktlinjer för utbyggande av

det högre utbildningsväsendet m. m. under 1960-talet.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Inga Bäcklin

s. 391 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

391

INNEHALL

Sid.

I. Inledning .............................................*........ ®

II. Allmänna riktlinjer för universitets- och högskoleväsendets utbyggande

m. ...................................................... ®

1. Universitetsutredningen ....................................... ®

A. Det statistiska underlaget.................................. 7

Antalet examina vid allmänbildande gymnasier och special
gymnasier

...........................................••• ''

Den faktiska tillströmningen till universitet och högskolor . . 10

Den faktiska examinationen vid universitet och högskolor .. 13

Studentexaminationen enligt modellen..................... 1~

Tillströmningen till universitet och högskolor enligt modellen 20

Examinationen vid universitet och högskolor enligt modellen 29

Totalantalet akademiker enligt modellen................... 32

Behovsundersökningar ...................................

B. Ställningstagandena ....................................... 55

Utbildningspolitik och samhällsutveckling.................. 55

Samhällets anpassning till den växande tillgången på akademiskt

utbildad arbetskraft................................ 59

Det långa perspektivet................................... 6°

Universitetsväsendet och 1960-talets studenttillströmning .... 63

Rekommendationer...................................... 69

C. Den fortlöpande prognos verksamheten....................... 83

2. Yttranden ................................................... 90

Allmänna omdömen ........................................ 90

Modellberäkningarna och ställningstagandena................. 100

Den fortlöpande prognosverksamheten........................ 135

3. Departementschefen .......................................... 1™

III. Förslag beträffande högre teknisk samt matematisk-naturvetenskaplig

utbildning och forskning m. ..................................... 155

1. Universitetsutredningen ....................................... 155

A. Den högre tekniska utbildningen och forskningen............. 156

Den totala utbyggnaden.................................. 156

Avdelningarnas sammanlagda storlek...................... 156

Utbyggnadsmöjligheter .................................. 16°

Den tredje tekniska högskolans förläggning ................ 168

Avdelningarnas utbyggnad vid de tre högskolorna.......... 171

Tidsplan för utbyggnaden ................................ 177

s. 392 Kontrollera mot PDF

392 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Sid.

Vissa planeringsfrågor.................................... 182

Byggnadsstyrelsens förslag till generalplan för Chalmers tekniska

högskola .......................................... 185

B. Den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen 191

Den totala utbyggnaden ................................. 191

Den sammanlagda utbildningskapaciteten i olika ämnen .... 192

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg....... 193

Utbildningskapaciteten i olika ämnen vid de enskilda

fakulteterna ............................................ 198

Reformerad kemistutbildning............................. 200

Vissa planeringsfrågor ................................... 201

C. Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater samt vissa

examensfrågor ............................................ 203

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater ............ 203

Vissa examensfrågor ...... 206

D. Nya utbildningsformer vid de tekniska gymnasierna.......... 207

Allmänt ................................................ 207

Studentlinjer vid de tekniska gymnasierna................. 210

Vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens grund....... 211

Utredningens förslag om försöksverksamhet................ 213

2. Yttranden ................................................... 214

Den högre tekniska utbildningen och forskningen................ 214

Avdelningarnas sammanlagda storlek......................... 214

Utbyggnadsmöjligheter ..................................... 220

Den tredje tekniska högskolans förläggning................... 224

Avdelningarnas utbyggnad vid de tre högskolorna............. 226

Tidsplan för utbyggnaden m. m.............................. 232

Vissa planeringsfrågor m. m.................................. 236

Den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen .. 238

Den sammanlagda utbildningskapacitetens fördelning på olika

ämnen och enskilda fakulteter ............................... 238

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg m. m.....241

Reformerad kemistutbildning................................ 249

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater samt vissa examensfrågor

....................................................... 253

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater ............... 253

Vissa examensfrågor........................................ 255

Nya utbildningsformer vid de tekniska gymnasierna.............. 256

Allmänt ................................................... 256

Studentlinjer vid de tekniska gymnasierna.................... 257

Vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens grund.......... 260

3. Departementschefen .......................................... 262

s. 393 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 393

Sid.

IV. Förslag beträffande teologisk, juridisk, humanistisk samt ekonomisk

utbildning och forskning m. m.................................... 275

1. Universitetsutredningen ....................................... 275

A. Den teologiska och juridiska utbildningen och forskningen .... 276

De teologiska fakulteterna ............................... 276

De juridiska fakulteterna ................................ 278

B. Den humanistiska utbildningen och forskningen.............. 279

Den totala utbyggnaden.................................. 279

Differentierad humanistutbildning ........................ 282

Den samhällsvetenskapliga utbildningen ................... 288

Utbyggnadens konsekvenser.............................. 290

C. Den ekonomiska utbildningen och forskningen................ 293

Kapacitetsökning vid handelshögskolorna i Stockholm och

Göteborg ............................................... 295

Fråga om ekonomutbildning i Uppsala och Lund............ 298

Vissa planeringsfrågor.................................... 302

D. Socionomutbildningen...................................... 308

2. Yttranden ................................................... 310

Den teologiska och juridiska utbildningen och forskningen........ 310

Den humanistiska utbildningen och forskningen.................. 315

Differentierad humanistutbildning............................ 315

Den samhällsvetenskapliga utbildningen ...................... 320

Utbyggnadens konsekvenser................................. 324

Den ekonomiska utbildningen och forskningen .................. 326

Utbyggnaden av de ekonomiska läroanstalterna................ 326

Vissa planeringsfrågor ...................................... 337

Socionomutbildningen......................................... 342

3. Departementschefen .......................................... 347

V. Totaldimensionering, kostnader m. m.............................. 353

1. Universitetsutredningen ....................................... 353

A. Lärosätenas framtida storlek................................ 353

B. Umeå-frågan.............................................. 356

C. Kostnadsfrågor............................................ 358

2. Yttranden ................................................... 368

Lärosätenas framtida storlek ................................ 368

Umeå-frågan ............................................... 373

Kostnadsfrågor ............................................ 380

3. Departementschefen .......................................... 382

VI. Hemställan .................................................... 391

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:327 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m., medelsanvisningen för b s. 1 i texten
  2. SärU 1960:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer jör utbyggande av universitet och högskolor m.m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SU 1960:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1960/61 under åttonde huv s. 93 i texten
  4. SU 1960:86 Memorial angående överlämnande till särskilt utskott av vissa till statsutskottet remitterade ärenden. s. 1 i texten