Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om registrering och mönstring av sjömän (mönstringsförordning) m. m

1960-03-25 · 138 sidor, varav 120 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 120 av 138 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:124, Med förslag till förordning om registrering och mönstring av sjömän (mönstringsförordning) m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

1

Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om registrering och mönstring av sjömän

(mönstringsförordning) m. m.; given Stockholms

slott den 25 mars 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till förordning

om registrering och mönstring av sjömän (mönstringsförordning),

dels ock föreslå riksdagen att godkänna de förslag i övrigt om vars avlåtande

till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen underställes riksdagen huvudgrunderna i förslag till

ny författning rörande registrering och mönstring av sjömän. Förslaget innebär

förbättrade möjligheter att avstänga grovt misskötsamma sjömän från

anställning ombord på fartyg. Vidare föreslås en väsentlig utvidgning av

hälsokontrollen av sjömän. I fråga om sjömansregistreringen föreslås, att

den nuvarande lokala inskrivningen av sjömän kompletteras med viss begränsad

central registrering vid sjöfartsstyrelsen. Härjämte föreslås viss

utökning av inskrivningsskyldigheten.

I organisatoriskt avseende föreslås, att antalet sjömanshus minskas från

HO till 19, samt att sjömanshusverksamheten administrativt samordnas med

sjömansförmedlingarna på de orter, där sjömanshus skall finnas i fortsättningen.

Samordningen innebär, att sjömanshusen inordnas i den allmänna

arbetsförmedlingen och att arbetsmarknadsstyrelsen blir administrativ

chefsmyndighet för dessa organ. Ansvaret i fråga om inskrivnings- och

mönstringsverksamheten kommer dock att fortfarande åvila sjöfartsstyrelsen,

vilken har att svara för erforderliga anvisningar beträffande denna

verksamhet och för inspektionen av den.

Den föreslagna organisationen innebär, att staten helt övertar det ekono
1

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 124

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

miska ansvaret för sjömanshusens administration. Det föreslås, att den för

sjömanshusverksamheten avsedda särskilda fartygsavgiften, den s. k. tonavgiften,

upphör i samband därmed, och att i stället fyr- och båkavgiften

höjes.

Den nya mönstringsförfattningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1961.

Det förutsättes att den organisatoriska omläggningen kan verkställas samtidigt.

För statens del beräknas omorganisationen medföra en framtida årlig besparing

av i runt tal 260 000 kronor. Under de två första budgetåren motväges

besparingen delvis av utgifter av tillfällig natur.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

3

Förslag

till

förordning om registrering och mönstring av sjömän

(mönstringsförordning)

Härigenom förordnas som följer.

Registrering av sjömän

1 §•

Svensk sjöman, som är anställd å svenskt handelsfartyg med en nettodräktighet

av 20 registerton eller mera, skall vara inskriven vid sjömanshus.

Inskrivning må ock eljest ske av svensk sjöman, som visar eller gör

sannolikt att han är anställd eller skall vinna anställning å handelsfartyg.

Inskrivning skall ske vid sjömanshuset i det sjömanshusdistrikt, inom

vilket sjömannen är kyrkobokförd, eller, om han ej är kyrkobokförd i Sverige,

vid Stockholms sjömanshus.

2 §•

Med handelsfartyg förstås sådant fartyg som nyttjas till handelssjöfart

eller resandes fortskaffande eller annat ändamål, som äger gemenskap med

handelssjöfarten, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag.

3 §•

Sjöman må ej samtidigt vara inskriven vid flera sjömanshus.

4 8-

Inskrivning må icke ske av den, som på grund av sitt hälsotillstånd är

olämplig att utöva sjömansyrket, ej heller av den för vilken påmönstringsförbud

enligt 26 § gäller. Inskrivning av den, som icke uppnått myndig ålder,

må ej ske utan att målsman lämnat tillstånd därtill.

Sjöman skall med intyg av sjömansläkare styrka, att hinder på grund av

hans hälsotillstånd icke föreligger mot inskrivning.

Sjömansläkare utses i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

5 §.

I samband med inskrivningen vid sjömanshus skall för sjömannen utfärdas

sjöfartsbok.

6 §•

För inskrivning skall sjömannen personligen inställa sig vid det sjömanshus,

som han skall tillhöra; dock må, om sjömannen befinner sig på annan

ort och sådan inställelse skulle föranleda betydande olägenhet, nödvändiga

åtgärder för inskrivningen vidtagas samt sjöfartsbok utfärdas av mönstringsförrättare,

som finnes att tillgå på orten.

7 §•

När sjömannen inskrivits, skall sjömanshuset därom ofördröjligen underrätta

pastorsämbetet i den församling, där sjömannen är kyrkobokförd,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

samt, beträffande värnpliktig sjöman, vederbörande inskrivningschef enligt

vad särskilt stadgas.

8 §•

Upphör sjöman, som är inskriven vid sjömanshus, att idka sjöfart å handelsfartyg,

bör han göra anmälan därom till sjömanshuset för att avföras

ur inskrivningsregistret. Om sjömannen, såvitt är känt, under fyra på varandra

följande kalenderår icke idkat sjöfart å svenskt handelsfartyg, skall

han, även om anmälan ej skett, avföras ur registret vid slutet av fjärde

året. Är sjömannen nyinskriven i registret och har han, såvitt är känt, tjänstgjort

till sjöss under högst sex månader av första året efter inskrivningen

men under det nästföljande kalenderåret icke vidare idkat sjöfart å svenskt

handelsfartyg, skall han, även om anmälan ej skett, avföras ur registret redan

vid slutet av nämnda kalenderår; dock skall sjömannen, om han kan

antagas hava under någon del av detta år på grund av annan militärtjänstgöring

än som föranledes av fast anställning vid krigsmakten varit hindrad

att idka sjöfart, avföras ur registret först vid slutet av det kalenderår, under

vilket sådant hinder icke förelegat. Befinnes att sjöman, som enligt vad

nu sagts utan anmälan avförts ur inskrivningsregister, alltjämt idkar sjöfart

å svenskt handelsfartyg, skall han åter införas i registret.

När sjöman avföres ur eller återinföres i inskrivningsregister, skall underrättelse

därom ofördröj ligen tillställas pastorsämbetet i den församling,

där sjömannen är kyrkobokförd, samt, beträffande värnpliktig sjöman, vederbörande

inskrivningschef enligt vad därom särskilt stadgas.

9 §•

över sjömän, som inskrivits vid sjömanshus, skall föras centralt register

hos sjöfartsstyrelsen.

10 §.

Från skyldighet enligt 1 § att vara inskriven vid sjömanshus äger sjöfartsstyrelsen

meddela undantag i fråga om anställda å fartyg, som uteslutande

nyttjas i inre svenskt farvatten.

11 §•

Om registrering av utländska sjömän med anställning ombord å svenska

handelsfartyg och om sjöfartsbok för dem stadgar Kungl. Maj :t särskilt.

Mönstring av sjömän

12 §.

Befälhavare och besättning, som tillträda tjänst å svenskt handelsfartyg

med en nettodräktighet av 20 registerton eller mera, skola påmönstras fartyget,

a) om fartyget går i utrikes fart,

b) om fartyget går i inrikes fart och är att hänföra till passagerarfartyg,

såvida fartyget enligt gällande passagerarfartygscertifikat må nyttjas till

passagerares befordran i kustfart eller vidsträcktare fart samt ej utgår

allenast på lustresa eller annan tillfällig resa.

13 §.

Fartygsbefälhavare äger låta påmönstra besättning, oaktat mönstringsskyldighet

enligt 12 § ej föreligger.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

14 §.

Svensk sjöman må icke inom riket påmönstras svenskt fartyg om

a) han ej är inskriven vid sjömanshus eller han saknar sjöfartsbok,

b) han på grund av sitt hälsotillstånd är olämplig för anställning i av
sedd

befattning eller eljest av hälsoskäl icke är lämplig för tjänst ombord

å fartyg, . -

c) påmönstringsförbud gäller för honom,

d) han saknar föreskriven behörighet för anställning i avsedd befattning,

och sådana omständigheter icke föreligga, att han ändock bör godtagas för

anställningen, eller

e) i övrigt hinder i lag eller annan författning möter mot hans anställning

å fartyget.

I fråga om utländsk sjöman skall vad i föregående stycke under b)—e)

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Utländsk sjöman må ej påmönstras, med mindre han innehar pass eller

annan legitimationshandling, som i särskild ordning godtagits att gälla såsom

pass.

15 §.

Vid mönstringstillfället skall sjömannen med intyg av sjömansläkare

styrka, att hinder på grund av hans hälsotillstånd icke föreligger mot påmönstringen.

Läkarintyg, som företes vid påmönstring å fartyg med en brnttodräktighet

av 200 registerton eller mera, skall vara utfärdat efter sådan grundlig

undersökning som avses i 41 §.

16 §.

Vid påmönstring utom riket av sjöman å svenskt fartyg skall iakttagas

vad i 14 och 15 §§ stadgas; dock att undantag från bestämmelserna i 14 §

första och andra styckena och 15 § i trängande fall må göras för enstaka

resa.

17 §.

Svensk sjöman, som i svensk hamn tillträder tjänst å utländskt fartyg

skall påmönstras fartyget. Anlöper utländskt fartyg, å vilket svensk sjöman

är anställd, svensk hamn skall, om påmönstring icke redan skett, sjömannen

påmönstras fartyget innan detta avgår.

18 §.

Vid påmönstring enligt 17 § skall iakttagas

a) att sjömannen är inskriven vid sjömanshus och har sjöfartsbok,

b) att hinder enligt lag eller annan författning icke möter mot hans anställning

ombord å fartyget, samt

c) att mellan sjömannen och fartygsbefälhavaren upprättas anställningskontrakt,

som tillförsäkrar sjömannen dels rätt att lämna tjänsten å sådan

tid, att han ej hindras fullgöra honom såsom värnpliktig åliggande skyldighet,

dels ock, om fartyget ej tillhör nation som tillförsäkrar svensk sjöman

sådan förmån, rätt att vid sjukdom eller skada, i den omfattning 28 § sjömanslagen

stadgar, på redarens bekostnad åtnjuta vård och fri hemresa.

Av anställningskontraktet skall ett exemplar tillställas mönstringsförrättaren

och ett exemplar överlämnas till den anställde.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

19 §.

Vid påmönstring inom riket å svenskt fartyg skall tillses, att besättningen,

befälhavaren däri inberäknad, består till minst två tredjedelar av svenska

medborgare eller medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Vid påmönstring å svenskt fartyg utom riket skall vad i första stycket

sagts beaktas, där så kan ske.

20 §.

Frånträder påmönstrad sjöman sin tjänst å svenskt fartyg, skall han avmönstras.

Påkallas sjömannens närvaro för sjöförklaring, äger han dock

icke påfordra avmönstring, förrän sjöförklaringen avgivits. Sjömannen är

likväl obetagen att ingå avtal om sådan ny tjänst å annat fartyg, som icke

medför hinder för honoin att närvara vid sjöförklaringens avgivande.

21 §.

Vid avmönstring åligger det mönstringsförrättaren att såvitt möjligt tillse,

att sjömannen tillgodonjutit lön och övriga förmåner enligt tjänsteavtalet

samt att i övrigt gällande föreskrifter iakttagits i samband med tjänstens

upphörande.

Föreligger överenskommelse mellan befälhavaren och sjömannen att sjömannen

endast tillfälligt skall lämna fartyget för att åter inom två månader

tillträda tjänst ombord, skall tillsyn enligt första stycket avse endast att

vederbörlig anteckning om avmönstringen gjorts i fartygets sjömansrulla.

22 §.

När sjömansrulla, som utfärdats enligt 32 §, upphör att gälla, skola befälhavare

och besättning avmönstras med iakttagande av vad i 20 och 21 §§

stadgas. De, som kvarstå i tjänst å fartyget, skola ånyo påmönstras, därvid

14—16 §§ äga tillämpning.

23 §.

Mönstring inom riket förrättas av sjömanshusombudsman eller annan

mönstringsförrättare vid sjömanshus eller ock av person, som sjöfartsstyrelsen

därtill utsett, särskild mönstringsförrättare.

Mönstring utom riket förrättas av svensk konsul.

Frånträder sjöman sin tjänst å ort, där mönstringsförrättare ej finnes,

må fartygsbefälhavaren enligt vad därom särskilt föreskrives vidtaga erforderliga

åtgärder för avmönstringen och därefter i första hamn, där mönstringsförrättare

finnes, anmäla avmönstringen för denne.

24 §.

Mönstringsförrättare skall tillse, att sjöman, som tillträder tjänst å

svenskt fartyg, enligt sjömanslagens bestämmelser förses med avräkningsbok

samt att fartygets befälhavare är utrustad med skeppsdagbok, maskindagbok

och oljedagbok i fall där sådan dagbok skall föras på fartyget.

25 §.

Det åligger mönstringsförrättare att i sin verksamhet vaka över att fartyg

är behörigen bemannat.

Påmönstringsförbud

26 §.

Finnes sjöman på grund av grov misskötsamhet under anställning ombord

å fartyg olämplig att utöva sjömansyrket, må för sjömannen utfärdas

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

påmönstringsförbud för viss tid, högst sex år, eller, om särskilda omständigheter

föranleda det, tills vidare. Påmönstringsförbud skall upphävas så

snart skälig anledning därtill förekommer.

Har sjöman visat grov misskötsamhet under anställning ombord å fartyg,

utan att han på grund av vad som förekommit kan anses olämplig att utöva

sjömansyrket, må han tilldelas varning.

27 §.

Fråga om påmönstringsförbud för sjöman, som är inskriven vid sjömanshus,

eller om varning av sådan sjöman prövas och avgöres av en särskild

nämnd, sjömansnämnd, i det sjömanshusdistrikt, där sjömannen är inskriven.

Beträffande annan sjöman prövas och avgöres sådan fråga av sjömansnämnden

i det sjömanshusdistrikt, där han senast varit inskriven, eller,

om han icke varit inskriven, av sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt.

28 §.

Sjöman bör ej meddelas påmönstringsförbud eller tilldelas varning, med

mindre han haft tillfälle yttra sig i saken, önskar sjömannen bliva personligen

hörd inför sjömansnämnden, bör han beredas tillfälle därtill.

29 §.

Utfärdas påmönstringsförbud, skall sjömannen utan dröjsmål underrättas

därom. Tilldelad varning skall snarast möjligt på lämpligt sätt delgivas

sjömannen.

30 §.

Har sjömansnämnd utfärdat påmönstringsförbud eller upphävt sådant

förbud, skall anmälan därom ofördröjligen göras till sjöfartsstvrelsen för

anteckning i det centrala sjömansregistret.

Sjöfartsstyrelsen skall ofördröjligen underrätta sjömansförmedlingarna

och mönstringsförrättarna i riket om utfärdade påmönstringsförbud liksom

ock när sådant förbud upphävts. Sådan underrättelse skall jämväl, i den

utsträckning som finnes påkallad, tillställas mönstringsförrättarna utom

riket.

Påmönstringsförbud skall lända till efterrättelse utan hinder av klagan

däröver.

31 §.

Sjömansnämnd utses av sjöfartsstyrelsen och skall bestå av åtta ledamöter

jämte suppleanter för dem. Ordföranden samt dennes suppleant, vilken

tillika är vice ordförande i nämnden, böra vara lagfarna. Av övriga ledamöter

utses två efter förslag av Sveriges redareförening, en efter förslag av Sveriges

fartygsbefälsförening, en efter förslag av Svenska maskinbefälsförlmndet,

två efter förslag av Svenska sjöfolksförbundet och en efter förslag av

Svenska stewardsföreningen. Suppleanter för dessa ledamöter utses i enahanda

ordning. Ledamöter och suppleanter skola utses för viss tid, högst

tre år.

Sjömansnämnd är beslutför om jämte ordföranden eller vice ordföranden

minst fyra ledamöter äro närvarande.

Såsom nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förena sig,

eller vid lika röstetal den som biträdes av ordföranden. Vid handläggning

av ärende om påmönstringsförhud eller varning skall dock vad i rättegångsbalken

stadgas angående omröstning i brottmål i överrätt gälla i tillämpliga

delar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 12t år 1960

Sjömansrulla, mönstringsbevis och manskapsförteckning

32 §.

Vid påmönstring av besättning å svenskt fartyg skall mönstringsförrättaren

utfärda sjömansrulla för fartyget, därest sådan handling icke redan

finnes utfärdad. Sjömansrulla skall utfärdas att gälla viss tid, högst ett år,

eller viss resa. Den skall innehålla uppgift om de sjömän, som äro anställda

å fartyget när rullan utfärdas. Besättningen skall anses påmönstrad när sjömansrullan

är utfärdad.

Om avmönstring och påmönstring som sker under rullans giltighetstid

skall vederbörande mönstringsförrältare göra anteckning i rullan.

33 §.

Sjömansrulla, som upphört att gälla, skall i samband med den därav föranledda

avmönstringen omhändertagas av mönstringsförrättaren och för

förvaring tillställas sjömanshuset i det sjömanshusdistrikt, där fartygets

hemort är belägen.

34 §.

Vid påmönstring av svensk sjöman å utländskt fartyg skall mönstringsförrättaren

utfärda mönstringsbevis.

35 §.

För svenskt handelsfartyg med en nettodräktighet av 20 registerton eller

mera, för vilket sjömansrulla enligt 32 § ej utfärdas och vilket icke utgår

allenast på lustresa eller annan tillfällig resa, skall befälhavaren upprätta

manskapsförteckning. Sådan förteckning skall innehålla uppgifter om fartyget

samt dess redare, befälhavare och besättning. Av förteckningen skall

framgå, att föreskrivna krav i fråga om befälets behörighet samt fordringarna

enligt 32 § sjölagen i fråga om syn- och hörselförmåga hos den, som

nyttjas såsom utkiksman eller rorsman, äro uppfyllda. Manskapsförteckning

gäller under fartygets seglationstid, dock under högst ett år från upprättandet.

Manskapsförteckning skall upprättas i två exemplar och godkännas av

mönstringsförrättare. Ena exemplaret av förteckningen skall finnas ombord

å fartyget och det andra förvaras vid sjömanshuset i det sjömanshusdistrikt,

inom vilket förteckningen godkänts.

36 §.

Om frånträde eller tillträde av tjänst ombord å fartyg med manskapsförteckning

skall befälhavaren göra anteckning i förteckningen samt snarast

genom särskilt upprättad rapport underrätta det sjömanshus, där exemplar

av förteckningen förvaras.

37 §.

När manskapsförteckning upphört att gälla, skall det å fartyget förvarade

exemplaret av befälhavaren översändas till det sjömanshus, där det

andra exemplaret av förteckningen förvaras.

38 §.

Det åligger fartygs befälhavare att på begäran av mönstringsförrättare

förete för fartyget utfärdad sjömansrulla eller upprättad manskapsförteckning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

39 §.

Svenskt fartyg, som enligt gällande passagerarfartygscertifikat må nyttjas

till passagerares befordran i kustfart eller vidsträcktare fart, må ej förses

med årspass, med mindre fartyget är försett med giltig sjömansrulla.

Att svenskt fartyg av den beskaffenhet, att det skall antecknas i fartygsregister

icke må tullklareras för avgång till utrikes ort, med mindre fartyget

är försett med giltig sjömansrulla, därom stadgas särskilt.

För fartyg, som avses i 35 § första stycket, må ej utfärdas årspass, med

mindre fartyget är försett med manskapsförteckning.

40 §.

Utländskt handelsfartyg må ej tullklareras för avgång till utrikes ort, med

mindre antingen företes mönstringsbevis enligt 34 § för å fartyget anställda

svenska sjömän eller ock uppvisas fartygets utländska folkpass och avlämnas

en av befälhavaren på heder och tro avgiven, egenhändigt undertecknad

skriftlig försäkran, att svensk sjöman ej finnes anställd å fartyget. Där

fartyget tullklareras för avgång från viss hamn till utrikes ort med anlöpande

av andra mellanliggande hamnar, skall mönstringsbeviset företes eller

folkpasset uppvisas och tillhörande skriftliga försäkran avlämnas jämväl

i den före avgången till utrikes ort sist anlöpta svenska hamnen.

Därest fartyget flera gånger under samma månad besöker samma svenska

hamn utan att förändring äger rum beträffande å fartyget anställd svensk

personal, erfordras dock företeende av mönstringsbevis eller uppvisande

av folkpass och avlämnande av sådan försäkran, som i första stycket nämnts,

allenast en gång i månaden.

Läkarkontroll av sjömän

41 §.

Sjöman bör minst en gång vartannat år genomgå grundlig läkarundersökning

av sjömansläkare. Över sådan undersökning skall utfärdas särskilt

intyg
-

42 §.

Läkarintyg må ej godtagas för ändamål som i 4 och 15 §§ sägs, om längre

tid än tre månader förflutit från utfärdandet. Särskilt läkarintyg enligt

41 § må dock godtagas intill två år från utfärdandet, därest icke intygets

giltighet särskilt begränsats.

Mönstringsförrättare äger dock i samband med påmönstring begära, att

sjöman företer intyg, som utfärdats inom kortare tid än i första stycket

sägs, om det finnes påkallat med hänsyn till risk för sjukdom, som medför

fara för ombord anställda personer.

43 §.

Finner sjömansläkare vid läkarundersökning av sjöman, alt sjömannen

på grund av sitt hälsotillstånd är olämplig att utöva sjömansyrket, åligger

det läkaren att ofördröjligen göra anmälan därom till sjöfartsstyrelsen för

anteckning i det centrala sjömansregistret. Sådan anmälan må, om så finnes

lämpligen kunna ske, begränsas att gälla yrkesutövning i viss befattning

eller i viss fart.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

44 §.

När anmälan enligt 43 § göres, skall sjömannen genom läkarens försorg

utan dröjsmål underrättas därom. Sjömannen äger, om han anser anmälan

sakna fog, påkalla medicinalstyrelsens prövning av de omständigheter, på

vilka anmälan grundats. Om utgången av prövningen skall styrelsen skyndsamt

underrätta sjömannen.

Finner medicinalstyrelsen vid prövning enligt första stycket att anmälan

icke bort göras, skall besked därom genast tillställas sjöfartsstyrelsen, som

har att avföra den uppgift om anmälan som enligt 43 § införts i det centrala

sjömansregistret.

45 §.

Har anmälan enligt 43 § eller besked enligt 44 § andra stycket inkommit

till sjöfartsstyrelsen, skall styrelsen snarast möjligt tillställa sjömansförmedlingarna

och mönstringsförrättarna inom riket underrättelse därom.

Sådan underrättelse skall jämväl, i den utsträckning som finnes påkallad,

tillställas mönstringsförrättarna utom riket.

46 §.

Företer sjöman, som till följd av sjömansläkares anmälan varit förhindrad

att taga anställning å fartyg, i samband med inskrivning vid sjömanshus

eller påmönstring intyg från sjömansläkare, att sjömannens hälsotillstånd

icke längre utgör hinder mot hans anställning ombord å fartyg, åligger

det den som verkställer inskrivningen eller påmönstringen att genast

giva sjöfartsstyrelsen meddelande därom. Det åligger därvid styrelsen att

utan dröjsmål underrätta de sjömansförmedlingar och mönstringsförrättare,

som blivit varskodda om hindret, att detsamma upphört.

47 §.

Närmare föreskrifter om läkarintyg enligt denna förordning och om anmälan

som avses i 43 § meddelas av medicinalstyrelsen i samråd med sjöfartsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser

48 §.

Vad i denna förordning stadgas om sjöman och fartygs besättning skall

jämväl gälla de å fartyg anställda personer, som äro antagna av redaren

eller befälhavaren men icke tillhöra den egentliga besättningen.

49 §.

Från villkor, som enligt denna förordning gäller för rätt att påmönstras

fartyg, må, i den utsträckning sjöfartsstyrelsen bestämmer, undantag göras

för person, som medföljer fartyget utan att tillhöra den egentliga besättningen.

50 §.

Den som icke åtnöjes med beslut som mönstringsförrättare eller sjömansnämnd

meddelar enligt denna förordning, äger söka ändring i beslutet hos

sjöfartsstyrelsen.

51 §.

Närmare föreskrifter angående inskrivningen och mönstringen av sjömän

meddelas av sjöfartsstyrelsen, som därvid har att fastställa formulär till

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

sjöfartsbok, sjömansrulla och mönstringsbevis samt manskapsförteckning

jämte tillhörande rapport.

I fråga om den verksamhet, som enligt denna förordning ankommer på

svensk konsul, skola föreskrifterna utfärdas i samråd med utrikesdepartementet.

52 §.

Fartygs befälhavare, som i strid mot bestämmelserna i denna förordning

låter sjöman tillträda tjänst utan påmönstring eller frånträda tjänst utan

avmönstring eller som underlåter att föranstalta om avmönstring, när fartygets

sjömansrulla upphört att gälla, straffes med dagsböter.

Med dagsböter straffes ock befälhavare, vilken underlåter att fullgöra vad

som enligt 35—37 §§ åligger honom eller vilken, utan att sådant fall föreligger

som i första stycket avses, i strid mot 1 § låter sjöman tillträda tjänst

ombord utan att sjömannen är inskriven vid sjömanshus.

53 §.

Vägrar befälhavare i strid mot 38 § att förete sjömansrulla eller manskapsförteckning,

straffes med dagsböter.

54 §.

I fråga om mål om ansvar för brott enligt denna förordning skall vad i

313 och 328 §§ sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961. Genom förordningen

upp,häves kungörelsen den 9 juni 1939 (nr 306) angående sjömanshusen i

riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m.

Förekommer i författning hänvisning till stadgande, som ersatts genom

bestämmelse i den nya förordningen, skall hänvisningen i stället gälla den

bestämmelsen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 mars 1960.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,

Netzén, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om viss revision

av bestämmelserna om registrering och mönstring av sjömän samt om samordning

av mönstringsverksamheten med sjömansförmedlingen och anför

därvid följande.

I. Inledning

År 1951 uppdrogs åt 1946 års sjömanskommitté att verkställa utredning

rörande sjömanshusens verksamhet och att inkomma med de förslag i ämnet,

vartill utredningen kunde föranleda. Enligt direktiven för utredningen

borde kommittén utröna förutsättningarna att ersätta sjömanshusen med

ett organ för central registrering av sjöfolk. Kommittén hade vidare att beakta

frågan hur på- och avmönstringen av sjömän skulle organiseras. Härvid

aktualiserades spörsmålet om handliavandet av sjömanshusens understödsverksamhet

samt förvaltningen och användandet av deras donationsmedel.

Med skrivelse den 25 juni 1957 framlade sjömanskommittén betänkande

med förslag om mönstring och registrering av sjöfolk (SOU 1957: 29). Förslaget

innebar i huvudsak en avveckling av sjömanshusens nuvarande uppgifter

med inskrivning och mönstring av sjömän. Inskrivningen ersattes enligt

förslaget av en central registrering hos sjöfartsstyrelsen. Mönstringsverksamhelen

övertogs av mönstringsförrättare, vilka utgjorde lokalorgan

till sjöfartsstyrelsen. Vidare föreslogs skärpt prövning ur hälso- och allmänna

lämplighetssynpunkter av sjömän och dem som sökte sig till sjömansyrket.

Kontrollen skulle ske centralt av sjöfartsstyrelsen, till vilken

för detta ändamål knöts en sakkunnignämnd såsom konsultativt organ.

Sjömanshusinstitutionen upphävdes emellertid inte helt utan bibehöll enligt

förslaget vissa uppgifter av närmast lokal natur, såsom understöds- och

stipendieverksamhet samt viss service. — I särskilt yttrande till det framlagda

betänkandet reserverade sig fyra av kommitténs nio ledamöter mot

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

13

kommitténs ståndpunktstaganden i vissa centrala avsnitt. Även en av kommitténs

experter anmälde i särskilt yttrande avvikande mening i väsentliga

frågor.

Vid remissbehandlingen av sjömanskommitténs betänkande riktades

stark kritik mot de däri framlagda förslagen, främst i fråga om centraliseringen

av sjömansregistreringen och den centrala lämplighetsprövningen

av sjömän. Från flera håll förordades ny utredning i ämnet, innan några

genomgripande förändringar vidtogs i sjömanshusorganisationen. Från sjöfolkshåll

föreslogs, att man vid ny utredning borde undersöka förutsättningarna

för en samordning av sjömanshusens och sjömansförmedlingarnas

verksamhet.

Den 31 juli 1958 tillkallades kanslichefen hos statens handelslicensnämnd

Yngve Ericsson att såsom utredningsman verkställa utredning och framlägga

förslag rörande en ändrad organisation i samband med förmedling av

arbete för sjömän samt deras mönstring och registrering. Den 6 november

1958 förordnades sekreteraren i Sveriges fartygsbefälsförening, redaktören

Hjalmar Bååw, ledamoten av riksdagens andra kammare, sekreteraren i

Svenska sjöfolksförbundet Gunnar Carlsson och direktören Lennart Parkfelt

att såsom experter biträda vid utredningen.

Utredningsmannen har med skrivelse den 8 september 1959 framlagt betänkande

med förslag angående mönstring och förmedling av sjömän m. m.

(.stencilerat). De till utredningen knutna experterna har förklarat sig vara

ense med utredningsmannen i alla delar, frånsett vissa enstaka frågor, där

experternas avvikande mening i det följande kommer att särskilt redovisas.

I betänkandet intaget författningsutkast torde såsom bilaga få fogas till

delta protokoll.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av sjöfartsstyrelsen,

socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens

utlänningskommission, statskontoret, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån,

statens organisationsnämnd, riksräkenskapverket, överstyrelsen

för yrkesutbildning, centrala värnpliktsbyrån, handelsflottans pensionsanstalt,

statens lönenämnd, överståthållaräinbetet, länsstyrelserna i Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län, sjömansskattenämnden, statens

pensionsanstalt, samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, Sveriges

redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Svenska sjöfolksförbundet,

Svenska stewardsföreningen, Sveriges fartygsbefälsförening,

Svenska maskinbefälsförbundet och statstjänstemannaförbundct. Härjämte

har yttranden inhämtats av utredningsmannen för utredning rörande handelsflottans

bemanning, utredningen angående handelsflottans pensionsanstalls

verksamhet, utredningen angående översyn av lösen- och stämpelförordningarna

samt 1955 års sladsutredning. Utrikesdepartementets rältsavdelning

har avgivit särskild promemoria över betänkandet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

Sjöfartsstyrelsen har bifogat utlåtanden från Stockholms handelskammare,

Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg samt från

direktionerna för samtliga sjömanshus.

Åtskilliga av länsstyrelserna har bifogat av dem infordrade utlåtanden,

bl. a. yttranden från olika kommunala förvaltningsorgan i städer med sjömanshus.

I ärendet har även inkommit framställningar från Norrlandsförbundet,

Lysekils och Sölvesborgs städer samt från vissa fartygsredare på Tjörn.

Det av utredningen framlagda förslaget bygger på det betänkande som

1946 års sjömanskommitté framlagt. Förslaget företer emellertid betydelsefulla

avvikelser från nämnda betänkande. Utredningen föreslår sålunda att

den lokala sjömansregistreringen bibehålies. Denna kompletteras enligt förslaget

med en viss begränsad central registrering vid sjöfartsstyrelsen. Utredningen

har icke upptagit sjömanskommitténs förslag om lämplighetsprövning

av dem som söker sig till sjömansyrket. En viss effektivisering av

den nuvarande hälsokontrollen av sjömän föreslås emellertid. I organisatoriskt

hänseende innebär utredningens förslag, att den lokala sjömansregistreringen

och mönstringsverksamheten samordnas med arbetsförmedlingen

åt sjömän. Ifrågavarande uppgifter föreslås skola handhas av ett gemensamt

lokalt organ, av utredningen benämnt sjömanskontor. Sådant avses skola

inrättas på 18 platser i landet och där ersätta sjömanshus och organ för arbetsförmedling

åt sjömän. På återstående platser, där sjömanshus nu finns,

föreslås att sjömanshusen indrages utan att ersättas av motsvarande organ.

Utredningens förslag har i de väsentliga delarna godkänts av det stora

flertalet remissinstanser. Jag anser det därför ägnat att läggas till grund för

den författningsrevision jämte omorganisation av mönstringen och förmedlingen

av sjömän, som länge varit av behovet påkallad.

II. Sjömanshusens nuvarande organisation och uppgifter

Sjömanshusens organisation och uppgifter regleras i kungörelsen den 9

juni 1939 (nr 306) angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och

avmönstring m. m.

Enligt 1 § kungörelsen är sjömanshusens ändamål i huvudsak

att föra register över svenska sjömän, som sysselsättes på svenska handelsfartyg,

att verkställa på- och avmönstring av sjömän,

att enligt gällande värnpliktsförfattningar och instruktioner tillhandagå

i avseende å värnpliktigas inskrivning, redovisning och inkallelse till tjänstgöring,

att meddela myndigheter, redare och fartygsbefälhavare samt sjömännen

och deras anhöriga upplysningar beträffande sjömän och deras tjänstgöring,

att förvalta till sjömanshusen hörande kassor och fonder jämte inflytande

avgifter och övriga medel samt

alt bereda understöd åt änkor efter sjömän.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1960

15

Enligt beslut av Kungl. Maj:t finns för närvarande 30 sjömanshus. Varje

sjömanshus har tilldelats ett distrikt och distrikten omfattar tillsammans

hela riket.

Sjömanshus finnas f. n. på följande 30 orter, nämligen Gävle, Göteborg,

Halmstad, Hälsingborg, Härnösand, Kalmar, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad,

Kristianstad, Landskrona, Luleå, Lysekil, Malmö, Marstrand, Norrköping,

Nyköping, Oskarshamn, Stockholm, Strömstad, Sundsvall, Söderhamn,

Sölvesborg, Trelleborg, Uddevalla, Umeå, Visby, Västervik, Ystad och Örnsköldsvik.

Organisationen

Sjömanshus förvaltas av en direktion bestående av fem ledamöter och

fem suppleanter. I direktionen skall vara representerade fartygsägare eller

huvudredare med två ledamöter, befälhavare med en ledamot, maskinbefäl

eller styrmän med en ledamot, därvid maskinbefäl äger företräde, samt

manskap med en ledamot. Endast de som haft befattning med i fartygsregistret

införda handelsfartyg i utrikes fart skall därvid som regel komma

ifråga. Ledamöter och suppleanter förordnas för tre år i sänder av sjöfartsstyrelsen

efter förslag av organisationer som slutit kollektivavtal på området.

Sjömanshusdirektionen skall övervaka förvaltningen av sjömanshusets

egendom och uppgöra årlig utgiftsstat för sjömanshuset. Vidare ankommer

det på direktionen att bl. a. övervaka inskrivnings- och mönstringsvei

ksamheten, besluta om understöd, redovisa influtna avgifter samt lämna

erforderliga uppgifter till handelsflottans pensionsanstalt och till övriga

ifrågakommande myndigheter.

Vid sjömanshus skall vara anställd en ombudsman, som bereder och föredrager

ärendena inför direktionen. Sjömanshusombudsmannen svarar även

för inskrivningen av sjömän vid sjömanshuset och förrättar på- och avmönstring.

Han har vidare att förrätta sekreterar- och redogörargöromål,

de senare dock endast om ej kassaförvaltare utsetts att föra räkenskaperna.

Slutligen åligger det honom bl. a. att allmänt vara sjömän och befälhavare

samt myndigheter och enskilda behjälplig i vad avser frågor som berör

sjön.

Sjömanshusets räkenskaper och förvaltning skall årligen granskas av tre

revisorer.

Den i sjömanshuskungörelsen angivna verksamheten utövas emellertid

icke endast av sjömanshusets egen personal utan även av särskilt utsedda

mönstringsförrättare. Utom riket förrättas mönstring av svensk konsul.

I svensk hamn, där sjömanshusombudsman eller särskilt utsedd mönstringsförrättare

finns, är sådan tjänsteman skyldig att vara mönstringsförrättare.

I annan svensk hamn åvilar skyldigheten viss magistratsledamot,

om hamnen ligger i stad med magistrat, eller i annat fall, viss tulltjänsteman

på platsen.

Ombudsmannen intager en chefsställning inom distriktet ifråga om den i

sjömanshuskungörelsen behandlade verksamheten.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 dr 1960

Särskild mönstringsförrättare finns för närvarande i Falkenberg, Södertälje,

Västerås, Skellefteå och Piteå. Sådan mönstringsförrättare utses efter

Kungl. Maj:ts bemyndigande av sjöfartsslyrelsen, som även bestämmer den

ersättning han skall uppbära för uppdraget.

Inskrivning av sjömän

Enligt 12 § sjömanshuskungörelsen bör varje svensk medborgare, som idkar

sjöfart såsom yrke å svenskt handelsfartyg, vara inskriven vid sjömanshus

och inneha sjöfartsbok. Inskrivning och innehav av giltig sjöfartsbok

utgör en förutsättning för påmönstring å svenskt fartyg. Såsom i det följande

skall redogöras för är påmönstring under vissa förutsättningar obligatorisk

när det gäller handelsfartyg om minst 20 registertons nettodräktighet.

Den, som önskar inskrivas i sjömanshus, skall visa eller göra sannolikt,

att han vunnit eller skall vinna anställning på handelsfartyg. För inskrivning

erfordras vidare bl. a. att åldersbetyg och läkarintyg företes.

Uppfyller sjömannen villkoren för inskrivning och är han ej behäftad

med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta den tjänst

anställningen avser, skall han inskrivas under visst registernummer i inskrivningsregistret

vid det sjömanshus, inom vars distrikt han är kyrkobokförd,

eller, om han ej är kyrkobokförd i Sverige, vid Stockholms sjömanshus.

Sjöman får enligt 14 § ej vara samtidigt inskriven vid flera sjömanshus.

Enligt 16 § 1. bör sjöman om han upphör att idka sjöfart å handelsfartyg

göra anmälan därom till sitt sjömanshus för att avföras ur inskrivningsregistret.

Om sjöman under fyra på varandra följande kalenderår icke idkat sjöfart

å svenskt handelsfartyg skall han enligt 16 § 2. vid slutet av fjärde året

avföras ur inskrivningsregistret oaktat anmälan icke skett. Är det fråga

om nyinskriven sjöman skall han avföras ur registret redan efter två år,

därest han första året efter inskrivningen tjänstgjort till sjöss under högst

sex månader och därefter icke vidare idkat sjöfart å svenskt handelsfartyg.

Kan sjömannen antagas ha under någon del av det andra kalenderåret efter

inskrivningen på grund av annan militärtjänstgöring än som föranledes av

fast anställning vid krigsmakten varit hindrad att idka sjöfart, skall han

avföras ur registret först vid slutet av det kalenderår, under vilket sådant

hinder icke förelegat.

Befinnes det att sjöman, som efter vad nu sagts avförts ur inskrivningsregistret,

alltjämt idkar sjöfart å svenskt handelsfartyg, skall han återinföras

i registret.

Underrättas sjömanshus om att där inskriven sjöman rymt från tjänst å

svenskt handelsfartyg, skall enligt 16 § 3. noggrant undersökas, huruvida

av föreliggande omständigheter framgår, att sjömannen i avsikt att undandraga

sig tjänsten underlåtit att inställa sig ombord, då det ålegat honom,

eller i avsikt som nu sagts olovligen avvikit från fartyget. Finner sjömans
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960 17

husdirektionen så hava varit fallet, skall sjömannen avföras ur inskriv - ningsregistret.

Sjöman som avförts ur registret på grund av rymning, kan efter beslut

av direktionen återinföras i registret. Återinförandet kan dock ej ske förrän

minst en månad förflutit efter det sjömannen gjort framställning härom.

Har sjömannen ett flertal gånger rymt från tjänst å svenskt handelsfartyg,

må han ej återinföras i registret med mindre särskilda skäl talar därför och

i vart fall ej förrän minst två månader förflutit efter det framställning om

återinförandet gjorts.

När sjöman avföres ur eller återinföres i inskrivningsregistret, skall sjömanshusombudsmannen

därom ofördröj ligen underrätta pastorsämbetet i

den församling, där sjömannen är kyrkobokförd, samt beträffande värnpliktig

sjöman, vederbörande inskrivningschef.

Sjöfartsbok för sjöman, som rymt från svenskt handelsfartyg, skall anses

såsom ogill samt, där så kan ske, å titelbladet förses med tydlig och i

ögonen fallande anteckning att boken blivit annullerad. Inskrives sjömannen

åter vid sjömanshus på grund av direktionens beslut om återinförande

enligt 16 § 3 mom., skall ny sjöfartsbok utfärdas för honom.

Inskrivning vid sjömanshus har betydelse för sjömannens mantalsskrivning.

Enligt 14 § 8 mom. och 37 § 1 mom. folkbokföringsförordningen den

28 juni 1946 (nr 469) får sjöman ej överföras till bok över obefintliga och

därmed ej heller avföras från mantalslängden så länge han kvarstår inskriven

å sjömanshus. Därigenom tillförsäkras sjömannen de rättigheter, som

är knutna till mantalsskrivningen, exempelvis rösträtt och sjukförsäkring.

Inskrivningen är också en förutsättning för att sjömannen skall komma i

åtnjutande av den pensionering, som handhas av handelsflottans pensionsanstalt.

Mönstring av sjömän

Såsom förutsättning för påmönstring å svenskt fartyg gäller enligt

35 § sjömanshuskungörelsen, att sjöman skall vara inskriven vid svenskt

sjömanshus och försedd med giltig sjöfartsbok.

1 vissa fall är påmönstring obligatorisk när sjöman tillträder anställning

ombord på fartyg. Besättning på svenskt handelsfartyg av 20 registertons

nettodräktighet eller däröver skall sålunda enligt 33 § påmönstras, om fartyget

går i utrikes fart eller om fartyget går i inrikes fart och är att hänföra

till passagerarfartyg, såvida fartyget enligt gällande passagerarfartygscertifikat

må nyttjas till passagerares befordran i kustfart eller vidsträcktare

fart samt ej utgår allenast på lustresa eller annan tillfällig resa. Detsamma

gäller även vissa andra å fartyg anställda personer.

I fråga om påmönstring inom riket av sjömän å svenskt fartyg skall enligt

35 §, utöver kravet på inskrivning och innehav av sjöfartsbok, iakttagas

a) att i lag eller annan författning stadgade villkor beträffande ålder,

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 121

opaginerad Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

hälsotillstånd, kroppsbeskaffenhet och eljest för vinnande av anställning å

fartyg uppfyllts,

b) att besättningen, befälhavaren däri inberäknad, består till minst två

tredjedelar av svenska medborgare, eller medborgare i Danmark, Finland,

Island eller Norge,

c) att, om någon av besättningen är fast anställd vid krigsmakten, det

visas, att han äger tjänstgöra å handelsfartyg,

d) att enligt gällande värnpliktsförfattningar hinder ej möter för påmönstring

samt

e) att å fartyget finns behörigt befäl samt, i förekommande fall, behörig

radiotelegrafist och behörig radiovakt, allt enligt vad därom särskilt stadgas.

Vad sålunda sagts skall, där så kan ske, även iakttagas vid påmönstring

utom riket av sjömän å svenskt fartyg. Undantag från villkoret under bf

ellei från kravet på inskrivning och innehav av sjöfartsbok får göras endast

om tillämpningen av ifrågavarande stadganden skulle föranleda synnerlig

olägenhet.

När besättning å svenskt fartyg skall påmönstras, gäller enligt huvudregeln,

att befälhavaren i allmänhet skall inställa sig med de anställda sjömännen

hos vederbörande mönstringsförrättare.

Möter ej hinder för påmönstring, skall mönstringsförrättaren dels förse

sjömannens sjöfartsbok med bevis att sjöfartsboken uppvisats för mönstringsförrättaren.

I boken skall även angivas det fartyg, varå påmönstringen

ägt rum. Om mönstringen göres vidare anteckning i den s. k. mönstringsliggaren,

som det åligger varje mönstringsförrättare att föra. Slutligen åligger

det mönstringsförrättaren att utfärda sjömansrulla med uppgifter bl. a.

om den påmönstrade besättningen, därest ej fartyget redan är försett med

gällande sådan handling. Sjömansrulla utfärdas med tidsbegränsad giltighet.

Besättningen skall anses påmönstrad, när sjömansrullan är utfärdad.

Förutom i mönstringsliggaren, sjömansrullan och, beträffande en de!

uppgifter, sjöfartsboken skall anteckningar om påmönstringen också göras

i registret hos vederbörande sjömanshus.

Beträffande sjöman, som påmönstras vid annat sjömanshus än det han

tillhör, skall meddelande angående mönstringen sändas från det förra ti!!

det senare sjömanshuset. Annan mönstringsförrättare än sjömanshusombudsman

åligger att efter verkställd påmönstring ofördröjligen insända de

därvid gjorda mönstringsanteckningarna till sjömanshuset i det distrikt,

där påmönstringen skett.

Skyldigheten att påmönstra gäller även svensk sjöman, som anställes eller

är anställd på utländskt handelsfartyg, som avgår från svensk hamn. I fråga

om sådan påmönstring skall delvis iakttagas detsamma som vid påmönstring

på svenskt fartyg, bl. a. att sjömannen är inskriven vid svenskt sjömanshus

och försedd med sjöfartsbok. I stället för sjömansrulla utfärdas

mönstringsbevis, vars uppgifter i fråga om besättningen begränsas till påmönstrade

svenska sjömän.

När sjömansrulla upphör att gälla eller påmönstrad sjöman entledigas

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 12''r år 1060

eller eljest i rullan införd sjömans tjänsteavtal upphör att gälla skall enligt

42 § av mönstring ske. Detta skall även ske om sjöman på grund av

sjukdom blivit kvarlämnad eller till följd av semester stannar i land, oavsett

att hans tjänsteavtal är vid makt. Det ma påpekas att avmönstring skall äga

rum även när sjömansrullans giltighetstid utgått under pågående seglation,

oaktat sjöman icke därvid lämnar sin befattning. Sjömannen skall i detta

fall omedelbart påmönstras och införas i nyupprättad rulla. Detta förfarande

benämnes års- eller ommönstring.

Påkallas avmönstring av sjöman, som anser sig äga rätt därtill enligt

tjänsteavtalet, bestämmelse i sjömanslagen eller gällande föreskrifter angående

hans värnpliktsskyldigheter, äger mönstringsförrättaren, om fartygsbefälhavaren

vägrar avmönstring, avfordra denne sjömansrullan och avgöra,

huruvida avmönstring skall ske.

Vid sjömans avmönstring från svenskt fartyg skall mönstringsförrättaren

dels utröna, huruvida sjömannen tillgodonjutit honom tillkommande hyra

och övriga förmåner, dels beträffande sådan sjöman, som är skyldig att eilägga

hyresavgift, utöva kontroll över avgiftens beräkning samt tillse att

beloppet införes i sjömansrullan och inönstringsliggaren. Han skall även

bl. a. tillse, att i såväl mönstringsliggaren som sjömansrullan göres vederbörliga

anteckningar angående avmönstringen.

Vid avmönstringen skall mönstringsförrättaren vidare tillse att vederbörliga

anteckningar om befattning, tjänstetid m. in. blir gjorda i sjöfartsbolc

och förekommande behörighetsbrev. Därjämte skall iakttagas att gällande

bestämmelser angående tjänstgöringsbetyg för sjöfolk följes samt att sjöman

i manskapsgrad, därest han så önskar, äger i sjöfartsboken få antecknat

summariskt vitsord av befälhavaren om sjömannens uppförande och

tjänstbarhet.

Vad nu sagts om anteckningar och meddelanden i fråga om påmönstring

har motsvarande tillämpning då det gäller avmönstring.

På begäran äger mönstringsförrättare, om vägande skäl finns, förrätta

mönstring ombord på det fartyg, förrättningen avser. För dylik förrättning

utgår särskild avgift och ersättning för utlägg. Möjlighet finns också att,

om särskilda skäl föreligger, efter framställning hos mönstringsförrättare,

få mönslringsförrättning utförd på annan tid än fastställd expeditionstid.

För förrättning å sådan övertid utgår särskild avgift.

Mönstringsskyldighetens centrala betydelse belyses av den vikt som s j öm

ans rullan tillmätes. Enligt förordningen den 4 december 1903 angående

pass- och nationalitetshandlingar för svenska, till orter utom Sverige

gående fartyg (nr 129) gäller, att svenskt fartyg av den beskaffenhet, att del

skall antecknas i farlygsregistret — d. v. s. är avsett för handelssjöfart eller

resandes fortskaffande och äger en dräktighet av 20 registerton eller därutöver

_ icke får tullklareras för avgång till utrikes ort, med mindre det är försett

med sjömansrulla. Icke heller får ett svenskt fartyg, som enligt gällande

passagerarfartygscertifikat må nyttjas till passagerares befordran i kustfart

eller vidsträcktare fart, förses med årspass, med mindre fartyget är försett

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

med sjömansrulla. Utländskt handelsfartyg får ej tullklareras för avgång till

utrikes ort, med mindre antingen företes mönstringsbevis eller ock uppvisas

fartygets utländska folkpass kompletterat med en av befälhavaren på heder

och tro avgiven, egenhändigt undertecknad skriftlig försäkran, att svensk

sjöman ej finnes anställd å fartyget.

Sjömansrulla utfärdas att gälla antingen viss resa, seglationstiden under

visst år, eller resor under ett år från dagen för rullans utfärdande.

Inträffar något av de fall, då enligt sjömanslagen tjänsteavtalet med besättningen

upphör att gälla, eller upphör fartyget att vara svenskt, upphör

den för fartyget utfärdade sjömansrullan att gälla.

Om sjömansrulla vid besättnings avmönstring inom riket upphör att

gälla, skall den omhändertagas av mönstringsförrättaren. Rullor, som icke

längre gäller, arkiveras hos sjömanshuset i det distrikt, där fartygets hemort

är belägen.

På svenskt handelsfartyg av 20 registertons nettodräktighet eller däröver,

som ej är försett med sjömansrulla, skall, där ej fartyget utgår allenast på

lustresa eller annan tillfällig resa, befälhavaren föra manskapsförteckning

(51 §). Sådan föteckning upprättas i två exemplar, av vilka ett

finns ombord på fartyget och ett förvaras hos sjömanshuset i det distrikt,

från vilket fartyget avseglat första gången under året.

Därest under seglationstiden någon av besättningen på fartyg, för vilket

manskapsförteckning upprättats, avgår från tjänsten eller ny besättningsman

anställes på fartyget, skall befälhavaren dels göra vederbörlig anteckning

därom i förteckningen, dels upprätta särskild rapport, som sändes

till det sjömanshus som förvarar exemplar av förteckningen.

Beträffande andra inledningsvis omnämnda arbetsuppgifter för sjömanshusen

än dem, som sammanhänger med mönstringsverksamheten, kommer

redogörelse att lämnas i det följande.

III. Sjömansförmedlingens nuvarande organisation och uppgifter

Sjömansförmedlingen är en del av den offentliga arbetsförmedlingen, och

personalen har att följa arbetsordningen för länsarbetsnämnderna samt de

särskilda föreskrifter, som utfärdas av arbetsmarknadsstyrelsen och vederbörande

länsarbetsnämnd. Nuvarande instruktion för sjömansförmedlingen

är utfärdad år 1959 och har tillkommit efter överläggningar mellan arbetsmarknadsstyrelsen

samt Sveriges redareförening, Svenska sjöfolksförbundet,

Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och

Svenska stewardsföreningen. Instruktionen har utarbetats i enlighet med

den av Sverige år 1921 ratificerade konventionen angående arbetsförmedling

för sjömän, den s. k. Genuakonventionen, vilken året dessförinnan antagits

vid internationella arbetsorganisationens konferens i Genua.

Interlokalt ledes förmedlingsarbetet av sjömansförmedlingarna i Stockholm,

Malmö, Hälsingborg och Göteborg, som fungerar som förmedlings
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

21

centraler inom sina distrikt. För att underlätta det interlokala förmedlingsarbetet

på norrlandskusten fungerar sjömansförmedlingarna i Sundsvall

och Luleå som clearing förmedlingar för var sin del av kustområdet i fråga.

Antalet sjömansförmedlingar är 35, av vilka de flesta är förlagda till samma

orter som sjömanshus.

Gemensamt för förmedlingscentralerna och clearingförmedlingarna gäller,

alt de skall samordna verksamheten inom sina områden i syfte att minska

vänte- och arbetslöshetstiderna för de arbetssökande och att så snabbt som

möjligt anvisa arbetsgivarna den arbetskraft som efterfrågas.

Föreståndarna för förmedlingscentralerna skall, var och en inom sitt område,

utöva rådgivande och instruerande verksamhet i förmedlings- och rekryteringsfrågor.

På varje ort med sjömansfönnedling finns en lokal sjöfartsdelegation

i frågor rörande manskap till sjöss.

I Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Göteborg finns även lokala sjöfartsdelegationer

i frågor rörande befäl till sjöss.

Delegationerna fungerar som rådgivande organ åt länsarbetsnämnderna

och skall höras i frågor rörande förmedlingsverksamheten för sjömän.

Arbetsmarknadsstyrelsen utser efter förslag av länsarbetsnämnden ordförande

i lokal delegation j ämte ersättare för denne.

Sjömansförmedlingens föreståndare eller dennes ställföreträdare skall

närvara vid delegationens sammanträden och därvid vara föredragande. Vidare

äger länsarbetsdirektören eller dennes ställföreträdare närvara och

därvid, utan att vara röstberättigad, deltaga i överläggningarna och anmäla

avvikande mening till protokollet.

I delegationerna för manskap förordnar arbetsmarknadsstyrelsen två ledamöter

jämte ersättare efter förslag av Sveriges redareförening samt två ledamöter

jämte ersättare efter förslag av Svenska sjöfolksförbundet.

I delegationerna för befäl förordnar styrelsen tre ledamöter jämte ersättare

efter förslag av Sveriges redareförening samt tre ledamöter jämte ersättare

efter förslag av Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet

och Svenska stewardsföreningen.

De lokala sjöfartsdelegationerna sammanträder på kallelse av ordföranden

minst en gång per år och i övrigt så ofta denne eller någon av de delegerade

därtill finner anledning. Därutöver äger länsarbetsnämnden påkalla

sammanträde, då nämnden anser sig böra höra delegationen.

Som rådgivande organ åt arbetsmarknadsstyrelsen i frågor rörande sjömansfönnedlingen

fungerar två centrala sjöfarts delegation er,

som har sitt säte i Göteborg. Den ena av delegationerna fungerar som central

delegation i frågor rörande befäl till sjöss och den andra som central delegation

i frågor rörande manskap till sjöss.

Delegationen för befäl till sjöss består av ordförande jämte sex ledamöter

och delegationen för manskap till sjöss av ordförande jämte fyra ledamöter.

Ordförande och ersättare, vilka bör vara samma personer i båda de
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 h år 1960

22

legationerna, utses av arbetsmarknadsstyrelsen. Sekreterare, som även bör

vara gemensam för delegationerna, utses likaledes av arbetsmarknadsstyi

elsen.

Arbetsmarknadsstyrelsen äger att låta sig representera vid delegationernas

sammanträden. Styrelsens representant äger därvid, utan att vara röstberättigad,

deltaga i överläggningarna och kan anmäla avvikande mening

till protokollet.

I den centrala sjöfartsdelegationen för befäl till sjöss förordnas av arbetsmarknadsstyrelsen

tre ledamöter jämte ersättare efter förslag av Sveriges

redareförening samt tre ledamöter jämte ersättare efter förslag av

Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska

stewardsföreningen.

I den centrala sjöfartsdelegationen för manskap till sjöss förordnas av

arbetsmarknadsstyrelsen två ledamöter jämte ersättare efter förslag av Sveriges

redareförening samt två ledamöter jämte ersättare efter förslag av

Svenska sjöfolksförbundet.

Förmedlingen av tjänstemän till sjöss (sjöbefälsförmedlingen)

På grund av den speciella karaktären av den förmedlingsverksamhet som

omfattar tjänstemannayrkena till sjöss är sjömansförmedlingscentralerna

i Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Göteborg jämväl befälscentraler, där

som regel hithörande tjänstemannagrupper registreras.

Då befäl första gången anmäler sig på lokal sjömansförmedling, skall

kopia av arbetssökandeblanketten översändas till vederbörande sjömansförmedlingscentral.

Vid centralerna skall sådana anteckningar föras över de

aktuella arbetssökandena inom centralernas verksamhetsområden, att förmedlingsarbetet

kan utföras på ett betryggande sätt.

Centralerna skall stå i fortlöpande kontakt med varandra såväl om de

uppkomna vakanserna som om de aibetssökande, som finnes registrerade

vid respektive centraler.

Vid centralerna förs kortregister över det vid sjömansförmedlingen anmälda

befälet.

Manskaps förmedlingen

Vid förmedlingen av personal tillhörande manskapsgrupperna skall iakttagas

att lokal sjömansförmedling håller förmedlingscentralen underrättad

om uppkomna vakanser som bedömes icke kunna tillsättas med kompetenta

sökande till den angivna tillträdesdagen. Likaså skall centralen underrättas

om arbetssökande, som anmäler sig vid lokala förmedlingar och som bedömes

icke kunna erhålla anställning genom respektive förmedling inom

de närmaste två dagarna.

De förmedlingar, som omfattas av clearingförmedlingarna i Sundsvall

och Luleå, skall på samma sätt hålla clearingförmedlingen underrättad om

de inträffade förändringarna. Clearingförmedlingarna skall i utjämnande

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 i år 1960

syfte i första hand söka lösa förmedlingsfrågorna inom sina områden. Bedömes

detta icke möjligt skall clearingförmedlingarna underrätta centralen

i Stockholm om de vakanser, som uppstått, liksom om de arbetssökande,

som inom den närmaste tiden icke synes kunna erhålla anställning inom

området. Clearingförmedlingarna skall stå i kontinuerlig kontakt med varandra

om förändringarna inom respektive område.

Inskrivning av ai-betssökande

Redan vid inskrivningen på sjömansförmedlingen skall arbetssökande

förete handlingar, som visar, att han är inskriven eller kan komma i fråga

lör inskrivning vid sjömanshus.

Det åligger sjömansförmedlingens tjänstemän att vid inskrivningen noggrant

granska de företedda handlingarna samt att i förmedlingsarbetet tillse,

att de arbetssökande anvisas sådant arbete, som de med hänsyn till sina

kvalifikationer är lämpade att fullgöra.

Arbetssökande, som önskar anställning till sjöss, kan anmäla sig hos vilket

organ som helst inom den offentliga arbetsförmedlingen. År den arbetssökande

yrkesvan sjöman i manskapsgrad skall han dock enligt ett särskilt

överenskommet turordningssystem, det s. k. törnsystemet, vara inskriven

endast vid en sjömansförmedling. Har annan förmedling än sjömansförmedling

mottagit ansökan om anställning till sjöss, skall förmedlingen ifråga

översända för inskrivning vid sjömansförmedling erforderliga handlingar

till den sjömansförmedling, där den sökande önskar vara anmäld.

De arbetssökande skall, i den mån detta är möjligt, underrättas om den

beräknade väntetiden innan påmönstring kan påräknas. Finner sjömansförmedlingen

att väntetiden blir så lång att den sökande under denna väntetid

borde kunna beredas annat tillfälligt arbete, skall sjömansförmedlingen vidtaga

åtgärder härför. Som ett led i detta arbete hänvisas den sökande till

andra expeditioner inom arbetsförmedlingen, där tillfällig anställning kan

erbjudas.

Det åligger sjömansförmedlingen att informera varje arbetssökande om

besökstider vid förmedlingen, villkor för erhållande av ersättning från erkänd

arbetslöshetskassa samt de övriga bestämmelser, som den sökande bör

känna till. Sökande utan sjövana skall orienteras om sjömansyrket och arbetsförhållandena

till sjöss. Om tveksamhet råder om yrkesvalet, bör den

sökande hänvisas till yrkesvägledningen för rådfrågning.

Beträffande den närmare innebörden av törnsystemet lämnas i utredningens

betänkande följande redogörelse.

t förmedlingsarbetet skall, i anslutning till överenskommelse mellan vederbörande

arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer, hänsyn tagas till

den ordningsföljd i vilken däcks- och maskinmanskap, 2 :e och 3:e kockar

samt uppassare anmäler sig vid en viss sjömansförmedling. Genom törnsystemet

skall mellan sjömanskårens medlemmar så rättvist som möjligt fördelas

de arbetstillfällen, som uppkommer. Systemet innebär åt! de arbetssö
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

kande erbjudes arbete allt efter den turordning i vilken de anmält sig vid

sjömansförmedlingen. Detta får dock icke innebära, att arbetsförmedlingens

grundprincip — att arbetsgivaren skall erbjudas bästa möjliga arbetskraft

och den arbetssökande sådant arbete, för vilket han bäst lämpar sig_blir

åsidosatt.

Sjöman, vilken efter avmönstring på nytt anmäler sig som sökande på

sjömansförmedlingen, skall sålunda sättas sist i törnsystemet och har att

vänta nästa arbetserbjudande sedan de sjömän, som anmält sig tidigare, erhållit

anställning eller också avvisat gjorda arbetserbjudanden så att de gått

förlustiga sin plats i turordningen. Sistnämnda ordning, det s. k. trebockssystemet,

innebär att varje arbetssökande har möjlighet att välja på tre arbetstillfällen.

Skulle den sökande avvisa alla tre erbjudandena kan han icke

längre räkna med att få komma ifråga före de övriga sökande som anmält

sig senare.

Från huvudregeln om törnsystemet gäller följande undantag:

a) Sjöman som efter överenskommelse med vederbörande befäl önskar

återgå till det fartyg han lämnat på grund av sjukdom, semester, fartygets

uppläggning, klassning, reparation e .d., äger rätt därtill utan att avvakta ny

turordning vid sjömansförmedlingen om han inom sju dagar efter avmönstringen

anmäler förhållandet till sjömansförmedlingen. Han äger dock rätt

att i vanlig ordning antaga annan hyra, om han under mellantiden erbjudes

sådan.

b) Sjöman, som tagit anställning som vikarie för annan sjöman under

dennes semester, sjukdom e. d., äger behålla sin plats i lörnsystemet under

den tid vikariatanställningen varat, dock högst sex veckor.

c) Sjöman, som erhållit ordinarie anställning men innan sex veckors

tjänst tvingats lämna denna på grund av sjukdom, olycksfall, fartygets uppläggning,

haveri eller försäljning till utlandet, äger behålla samma plats i

törnsystemet som vid anställningens början. Om han antager tillfälliga anställningar,

får dock den sammanlagda tiden för en eller flera sådana på

varandra följande anställningar ej överstiga sex veckor.

_d) Sjöman, som genomgår eller fått tillstånd att genomgå yrkesskolekurs

för sjöfolk, äger rätt att anmäla sig som arbetssökande tre månader före

kursens beräknade avslutning och under denna tid behålla sin plats i törnsystemet.

e) Den som fullgör värnpliktstjänstgöring äger rätt att anmäla sig som arbetssökande

på sjömansförmedlingen två månader före utryckningen och

bibehålla den plats i törnsystemet, som han kommit att intaga, om han inom

sju dagar efter sagda tjänstgörings upphörande anmäler sig hos förmedlingen.

f) Vid förflyttning av besättningsmän mellan fartyg, som tillhör samma

rederi, rederikoncern eller rederier med samma redare eller inom samma rederikoncern,

är sjömansförmcdlingens medverkan icke erforderlig. Tills vidare

skall emellertid under en övergångstid denna bestämmelse tillämpas så.

att sådan förflyttning begränsas att avse viss personal med längre tjänstetid

inom samma rederi eller rederikoncern. Det förutsättes därvid, att ledig

plats finnes å det andra fartyget.

En sjöman säges befinna sig på högtörn, då han när som helst — vid god

tillgång på arbete i regel endast inom någon eller några dagar — kan komma

att erbjudas anställning på ett fartyg.

Beträffande fartygs- och maskinbefälselever, som är anställda utöver den

ordinarie besättningen, gäller att sjömansförmedlingen icke behöver anlitas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

Samtliga nybörjare, d. v. s. de arbetssökande som icke innehar en tjänstgöringstid

utöver 4 månader, är undantagna från törnsystemet. Arbetserbjlidande

till sådana sökande sker följaktligen efter samma principer som vid

allmän arbetsförmedling.

Arbetserbjudande inom yrket

Arbetserbjudande skall innehålla uppgifter om arbetets art, arbetsplatsen

och arbetsorten, vidare om löneförmånerna, arbetets beräknade varaktighet

samt eventuellt andra uppgifter, som kan vara av betydelse för den arbetssökandes

ställningstagande, såsom kommunikationer, båtens trader

o. s. v.

Arbetserbjudandet åt de sjömän, som omfattas av törnsystemet, skall äga

rum genom utrop och/eller skriftlig annonsering av de lediga platserna i

väntrummen. Sker arbetserbj udandet enbart genom utrop, får utropet av

de lediga platserna icke omedelbart följas av upprop av de arbetssökande

sjömännen, utan att så lång tidrymd står till sjömännens förfogande mellan

utrop och upprop, att de ges möjlighet att tänka över valet av anställning.

I den utsträckning, som tiden medger, skall annonseringen av de lediga

platserna ske både genom utrop och skriftlig annonsering i väntrummen.

Den skriftliga annonseringen bör ske så snart orderna inkommit till förmedlingen.

Arbetssökande på högtörn, som blivit erbjuden anställning på minst tre

fartyg och därvid vägrat att antaga hyra (eller ej svarat vid upprop) utan att

ange giltigt skäl, skall avföras från sin tur i törnsystemet. Giltigt skäl för

frånvaro från utrop anses föreligga om den sökande varit frånvarande på

grund av sjukdom eller annan anledning över vilken den sökande icke själv

kunnat råda.

Om sjömansförmedling får i uppdrag att anskaffa besättningsmän till fartyg,

som påmönstrar besättning på annan ort, skall förmedlingen — så

framt uppdragsgivaren icke framfört andra önskemål -—- i första hand undersöka,

om lämpliga sökande finns anmälda hos sjömansförmedling, som

ligger närmast påmönstringsorten.

Om en sjömansförmedling icke kan anvisa arbetskraft med erforderliga

kvalifikationer till visst fartyg, eller om lämplig sökande icke är villig antaga

erbjuden anställning på fartyget ifråga, får sjömansförmedlingen utfärda

intyg därom till arbetsgivaren eller dennes representant. Intyget får

dock ej utfärdas, förrän ytterligare två sjömansförmedlingar förklarat att

icke heller de kan anvisa begärd arbetskraft. Den ena av dessa förmedlingar

bör vara den, som ligger närmast påmönstringsorten, och den andra resp.

sjömansförmedlingscentral. Vid brist på behörigt befäl skall alltid sjömansförmedlingscentralen

kontaktas. Sjömansförmedlingscentralerna skall då

efterhöra hos varandra om behörigt befäl finnes att tillgå.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 72} år 1960

Arbetserbjudande utom yrket

Sjömansförmedlingen skall verka för att sjömän i väntan på anställning

till sjöss erbjudes annat arbete. I regel kan det endast bli fråga om tillfälliga

anställningar. Då sådana tillfälliga anställningar icke alltid finns anmälda

i tillräckligt antal vid sjömansförmedlingen, åligger det denna att

vid arbetsförmedlingens övriga avdelningar bevaka sjömännens möjligheter

till arbete. Ofta vistas sjömän på andra orter än dem där sjömansförmedling

finnes. Det åligger därför alltid den allmänna arbetsförmedlingen att bevaka

de möjligheter till arbete för sjömännen, som kan finnas inom andra yrkesområden.

I nämnda syfte är det nödvändigt, att sjömansförmedlingen och andra avdelningar

av den offentliga arbetsförmedlingen står i ständig kontakt med

varandra och förser varandra med erforderliga uppgifter för att verksamheten

skall bli den effektivast möjliga. Viktigt är att sjömansförmedlingen

lämnar uppgift om de beräknade väntetiderna.

Om en sjöman beräknas bli kallad till sjömansförmedlingen först efter

någon tid för att där bevaka arbetstillfällen till sjöss, bör förmedlingen söka

finna en sådan anställning åt honom, som kan frånträdas utan iakttagande

av nämnvärd uppsägningstid. Under den tid en sjöman innehar anställning

utom sitt yrke skall sjömansförmedlingen bevaka sjömannens möjligheter

till arbete inom det egna yrket, och när anställning till sjöss anses vara nära

förestående återkalla sjömannen från den anställning han antagit i land.

Sjömäns avstängning från sjömansyrket

Sjömansförmedlingen skall i sitt arbete beakta, att sjöman, vilkens sjöfartsbok

enligt beslut av sjömanshusdirektion indragits till följd av rymning

och som icke därefter erhållit ny sjöfartsbok, icke kan erhålla anställning

ombord på fartyg, för vilket mönstringsbestämmelserna tillämpas.

Från de centrala undersöknings- och bestraffningsnämnderna, vilka tillsättes

av parterna på sjöfartens arbetsmarknad enligt överenskommelser

dem emellan, erhåller sjömansförmedlingarna uppgifter om sådana sjömän,

som avstängts från tjänst.

Det åligger sjömansförmedling att beakta parternas beslut och icke anvisa

avstängd sjöman anställning ombord på fartyg, vars ägare är ansluten

till någon av de redarorganisationer som tagit del i nämnda överenskommelser.

Arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna arbetslöshetshjälpcn

Det åligger sjömansförmedlingen att i sina kontakter med arbetssökande

kassamedlemmar och hjälpsökande hos arbetslöshetsnämnd tillämpa arbetsmarknadsstyrelsens

allmänna anvisningar i fråga om arbetslöshetsförsäkring

och åtgärder vid arbetslöshet m. m. De arbetssökande skall på vanligt,

sätt tillfrågas om medlemskap i de erkända arbetslöshetskassorna.

En arbetslös kassamedlem eller hjälpsökande, som uppträder som arbetssökande

på sjömansförmedlingen, skall betraktas som sökande jämväl till

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i ur 1960

anställning i land. Det är därför av vikt, att sjömansförmedlingen samarbetar

med arbetsförmedlingens övriga avdelningar, så att den arbetslöse så

snabbt som möjligt erbjudes lämpligt arbete. Om arbetslös kassamedlem avvisat

arbetserbjndande skall meddelande därom insändas till bl. a. kassornas

huvudkontor.

Liknande föreskrifter skall även iakttagas rörande hjälpsökande arbetslösa,

som är anmälda vid arbetslöshetsnämnd.

IV. Förslag rörande inskrivnings- och mönstringsverksamheten

Utredningen

Lämplighetsprövning av sjömän

Utredningen erinrar om att man genom anordningen med sjöfartsbok och

sjömansrulla och genom införandet däri av uppgifter om till- och frånträde

av tjänst ombord utövar en viss kontroll över att sjösäkerheten icke sätts

i fara genom bristande behörighet hos den som skall utöva viss tjänst. I

sjöfartsboken angives sålunda vederbörandes kompetens och i sjömansrullan

därjämte den tjänst han utövar. Vid påmönstringen kontrolleras att vederbörande

har tillräckliga kvalifikationer för tjänsten.

I samband med utövandet av ifrågavarande verksamhet kontrolleras även

i viss utsträckning vederbörandes allmänna lämplighet för sjömansyrket.

Sålunda är vissa krav på hälsotillståndet uppställda för erhållande av sjöfartsbok.

Vidare kan sjöfartsboken indragas för den som rymt från tjänst

ombord. Då innehav av sjöfartsbok i princip utgör villkor för anställning

såsom medlem av besättningen på fartyg i utrikes fart, blir följaktligen

vissa för yrket mindre lämpade personer utestängda därifrån.

Utredningen framhåller att det är ett starkt önskemål, att sjömansyrket

kan rekryteras med så lämpliga personer som möjligt. Detta är angeläget

med hänsyn såväl till sjösäkerheten som till trivseln ombord på fartygen,

vilken är så mycket mer betydelsefull som de anställda inom sjömansyrket

mer än inom andra yrken är hänvisade till varandras sällskap även utanför

arbetstiden. Det påpekas, att livet ombord med skilsmässan från familjen

och andra omständigheter kan sätta sjömännens karaktär på svåra prov

och att en god rekrytering bäst ernås genom att sjömansyrket göres uppskattat

ur olika synpunkter.

Det ligger givetvis, anför utredningen, i arbetsgivarens intresse att se till

all bästa tillgängliga sjömän anställes ombord. Nuvarande s. k. törnsystem

behöver enligt utredningens mening ej lägga hinder i vägen härför, förutsatt

att arbetsgivarens rätt att välja personal ej begränsas. Genom eu effektivt

skött yrkesvägledning och genom att sjömansförmedlingarna enligt sina

åligganden erbjuder arbetsgivare bästa möjliga arbetskraft och arbetssökande

sådant arbete, för vilket han bäst lämpar sig, sker även en viss sållning

av sjömännen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Knngl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

Om en person, som ägnar sig åt sjömansyrket, visar sig uppenbart olämplig

för yrket, bör enligt utredningen möjlighet finnas att för längre eller

kortare tid avskära honom från ombordanställning. Utredningens synpunkter

rörande de olika formerna härför upptages i det följande.

Utredningen tar i detta sammanhang avstånd från ett av sjömanskommittén

framfört förslag om införande av en lämplighetsprövning, vilken

skulle bli avgörande för om en person, som vill bli sjöman, skall registreras

och få sjöfartsbok. Det erinras om att kommittén härvid bland annat

gjort gällande, att det vore betydligt allvarligare att hindra en person från

att fortsätta i ett yrke än att inträda i detsamma.

Att man försöker rekrytera sjömansyrket med lämpligt folk och söker

gallra bort icke önskvärda element, bör enligt utredningens mening ej ha

till konsekvens att man med tillämpning av särskilda författningsbestämmelser

på förhand hindrar personer, som förmenas icke böra bli sjömän,

att ägna sig åt detta yrke. Detta skulle strida mot principen om medborgarnas

rätt att välja yrke att hindra en person att inträda i sjömansyrket,

utan att man har erfarenhet av hur han sköter sig i yrket. Även om man

skulle få tillgång till uppgifter från polismyndigheter m. fl. skulle det vara

vanskligt att på förhand bedöma en persons lämplighet för sjömansyrket.

En dylik förhandsbedömning skulle kunna leda till sådana utomordentligt

allvarliga konsekvenser, som att en person som trots förseelser i det förflutna

skulle kunna anpassa sig väl efter sjömanslivet, hindrades härifrån

och kanske tvingades in på en för honom mycket olämpligare bana.

När utredningen sålunda ej godtager kommitténs förslag om en lämplighetsprövning

av sjömän före utfärdandet av sjöfartsbok, gör utredningen

emellertid undantag på en punkt, nämligen i fråga om sjömannens hälsotillstånd,

fysiskt och psykiskt. Utredningen anser, att även alkoholism härvid

bör uppmärksammas. Liksom hittills bör sjöfartsbok inte utfärdas utan att

vederbörande enligt läkarintyg är vid sådan hälsa, att han ur denna synpunkt

är lämplig för yrket. Utredningen finner alt kontrollen härvidlag i

viss mån bör skärpas. Läkare, som vid undersökning av någon som vill erhålla

sjöfartsbok finner att denne av hälsoskäl inte bör bli sjöman, bör ej

blott vägra att ge honom friskintyg utan även göra anmälan till ett centralt

register. Förslag om sådant register framlägges av utredningen och redovisas

i det följande. Även annan läkare, exempelvis på alkoholistanstalt, bör

kunna göra anmälan till registret, om han finner skäl härtill. Från centralregistret

bär utsändas besked till mönstringsförrättarna om att sjöfartsbok

ej bör utfärdas för person varom nu är fråga. Genom en sådan anordning

kan förebyggas, att någon går från den ena läkaren till den andra för att

kanske finna eu läkare, som ej upptäcker den ifrågavarande sjukdomen

Centralregistermyndigheten bör i tveksamma fall eller då sökande av sjöfartsbok

så begär inhämta yttrande från medicinalstyrelsen.

Boitsett från den nu angivna hälsokontrollen finner utredningen sjöfartsbok

böra utfärdas i stort sett under samma förutsättningar som hittills.

Att någon särskild prövning av förutsättningarna för ombordanställning ej

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1!)(>0

sker i andra hänseenden, innebär enligt utredningen givetvis icke att man vid

behandling av ansökan om sjöfartsbok -— och detsamma gäller vid mönstring

— skall underlåta att ställa sig till efterrättelse eventuella önskemål

från polismyndigheter i fråga om efterspanade personer.

Utredningen nämner i detta sammanhang ett av sjömanskommitténs minoritet

framlagt förslag, att den första sjöfartsbok som utfärdas för en sjöman

skall ha provisorisk karaktär och att sjöfartsbok med obegränsad giltighetstid

skall kunna erhållas först sedan sjömannen uppvisat intyg om

tolv månaders tjänst till sjöss med gott vitsord. Ett sådant system skulle

visserligen enligt utredningens mening kunna medföra vissa fördelar. Emellertid

skulle den förnyade prövningen innebära en omgång, och det kan

dessutom enligt utredningens mening ifrågasättas, om de prövande instanserna

trots de avsedda intygen skulle ha tillräcklig grund för de avgöranden,

varigenom en del sjömän skulle förklaras olämpliga för sjömansyrket och de

övriga skulle så att säga legitimeras såsom lämpliga. Utredningen finner

dessa betänkligheter överväga fördelarna och anser sig därför ej kunna tillstyrka

en anordning med provisorisk sjöfartsbok.

Såsom tidigare nämnts ansåg sjömanskommittén, att lämplighetsprövningen

av sjömän och därmed beslutanderätten i fråga om utfärdande av

sjöfartsbok borde ankomma på sjöfartsstyrelsen. Utredningen finner för

sin del ej tillräckliga skäl för att fråga om utfärdande av sjöfartsbok skall

bedömas av andra än mönstringsförrättarna.

Som undantag från det nu sagda bör enligt utredningen likväl gälla att

fråga om utfärdande av ny sjöfartsbok för den, vars bok tidigare ogilligförklarats

på grund av sjömannens hälsotillstånd eller begången förseelse

bör bli beroende av särskild prövning av sjömanshusdirektionen eller motsvarande

organ inom det distrikt, där sjömannen är bosatt, eller beträffande

svensk sjöman, som icke är bosatt inom riket, av sjöfartsstyrelsen.

Ogiltigförklaring av sjöfartsbok

Enligt utredningens mening måste man även i fortsättningen ha möjligheter

att under vissa förhållanden avföra sjöman ur sjömansregistret och

förklara hans sjöfartsbok ogiltig.

Bortsett från de fall, då sjöman själv gör anmälan om att han ämnar lämna

sjömansyrket, bör han enligt utredningen liksom hittills avföras ur registret

och därmed förlora sin sjöfartsbok även när han utan sådan anmälan

befinnes ha varit borta från yrket viss tid. Erforderliga uppgifter härom

finns i registret.

Indirekt kommer på nu nämnt sätt även sjukdom, som utgör binder för

ombordanställning, alt resultera i avregistrering när den tillåtna bortovarotiden

gått till ända. I detta hänseende föreslår utredningen en komplettering

av gällande bestämmelser i anslutning till vad som förordats i kapitlet

om lämplighetsprövning av sjömän. Om en läkare, som undersöker en

sjöman, finner att denne på grund av fysisk eller psykisk ohälsa ej bör ha

arbete ombord på fartyg —- det må gälla hänsyn till sjösäkerheten, till sjö
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

mannen själv eller till övriga besättningen ombard — bör läkaren enligt utredningens

mening göra anmälan härom till det centrala register, som förordas

i det följande. Därifrån bör meddelande utsändas till mönstringsförrättarna,

varvid sjömanshusdirektionen eller motsvarande organ inom del

distrikt, där sjömannen är registrerad, bör besluta om ogiltigförklaring av

hans sjöfartsbok. I avbidan härpå bör meddelandet från sjöfartsstyrelsen

föranleda att sjömannen i fråga icke anvisas arbete till sjöss. Beträffande

svensk sjöman, som icke är bosatt inom riket, bör beslut om ogiltigförklaring

av sjöfartsbok fattas av sjöfartsstyrelsen. Sjömannen bör hållas underrättad

om vad som sålunda åtgöres och har givetvis rätt att överklaga ogiltigförklaringen.

Utredningen anser, att rymning liksom hittills bör kunna föranleda, att

sjöfartsbok förklaras ogiltig.

Bortsett från rymning kan förseelser av sjöman i eller utanför arbetet för

närvarande ej medföra avförande ur registret och ogiltigförklaring av sjölartsboken.

Såsom framgår av det föregående kan förseelsefall emellertid

upptagas till behandling av de s. k. undersöknings- och bestraffningsnämnderna.

Dessa kan besluta, att sjöman skall avstängas för viss tid eller tills

vidare från anställning på fartyg, som äges av rederi, som står bakom nämnderna,

och sjömansförmedlingarna har att respektera dessa beslut. Sjöman

kan också tilldelas varning av undersöknings- och bestraffningsnämnd.

Enligt utredningens mening är det en brist, att sjöman icke på grund av

annan förseelse än rymning kan genom sjöfartsbokens ogiltigförklaring

avspärras från ombordanställning kortare eller längre tid. Utredningen föreslår,

att bestämmelser härom införes och att skillnad i princip ej göres

mellan rymningsfall och andra förseelser. För att sjöfartsbok skall kunna

ogiltigförklaras, bör enligt utredningens mening förutsättas, att sjöman

konstateras ha gjort sig skyldig till allvarlig förseelse under tiden för

tjänstgöring till sjöss. Däremot kan utredningen ej tillstyrka, att sjöfartsbok

skall kunna, såsom sjömanskommittén föreslagit, ogiltigförklaras därför

att sådan omständighet av främst kriminell natur framkommit, som

skulle kunna föranleda indragning av pass, att militärmyndighet gjort framställning

om ogiltigförklaring — i andra fall än som regleras i gällande inskrivningsförordning

— eller att av meddelande i tidningen »Polisunderrättelser»

eller från länsstyrelse, polismyndighet, nykterhetsnämnd, alkohoiistanstalt,

mönstringsförrättare eller annan framgått att innehavaren är

uppenbart olämplig för sjömansyrket.

I den mån begångna förseelser för närvarande upptages till behandling

hos undersöknings- och bestraffningsnämnderna, kan det vara till fördel

att så sker även i fortsättningen. Emellertid är dessa nämnder icke av officiell

karaktär, och de kan därför ej meddela beslut med tillämpning på

andra fartyg än som äges av anslutna rederier. Enligt utredningens mening

lalar övervägande skäl för att de fortsättningsvis arbetar vidare som hittills

och icke ges karaktär av officiella organ. Deras arbete bör däremot utnyttjas

av de institutioner, som auktoriseras att meddela beslut om ogiltigför
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

31

klaring av sjöfartsbok. Även om de resultat, vari nämndernas utredningar

utmynnar, i realiteten blir utslagsgivande för besluten hos de officiella

institutionerna, bör dessa likväl ej vara bundna härvidlag.

Med hänsyn till den stora kapacitet, som undersöknings- och bestraffningsnämnderna

företräder — med såväl juridisk expertis som partsrepresentation

— och till att det här är fråga om var för sig centrala nämnder,

skulle det enligt utredningen vara naturligt, att den definitiva beslutanderätten

i fråga om ogiltigförklaring av sjöfartsbok förlädes till ett centralt

ämbetsverk med tillgång till juridisk expertis och därvid närmast sjöfartsstyrelsen.

Emellertid anser utredningen, att en sådan centralisering bör undvikas.

I likhet med sjömanskommitténs minoritet förordar utredningen, att

det skall ankomma på sjömanshusdirektion eller motsvarande organ att

pröva frågor om ogiltigförklaring av sjöfartsbok såväl i rymningsfall som

vid andra förseelser. Detsamma föreslår utredningen skola gälla vid ogiltigförklaring

av sjöfartsbok av hälsoskäl. Enligt utredningen bör ifrågavarande

organ — vilka föreslås skola liksom hittills tillsättas av sjöfartsstyrelsen

- bestå av förutom partsrepresentanter en lagkunnig ordförande. Beslut

om ogiltigförklaring av sjöfartsbok bör enligt förslaget, liksom redan nu

gäller i fråga om direktionernas beslut i allmänhet, kunna överklagas hos

sjöfartsstyrelsen. Är det fråga om svensk sjöman, som icke är kyrkobokiord

inom riket, finner utredningen beslut om ogiltigförklaring böra meddelas

av sjöfartsstyrelsen.

I den mån — såsom i allmänhet i rymningsfall —■ utredning icke verkställts

av undersöknings- och bestraffningsnämnd, bör det enligt utredningen

ankomma på sjömanshuset eller motsvarande organ och därvid närmast

på dess föreståndare att föranstalta om erforderlig utredning. Med hänsyn

till vikten av ett förtroendefullt förhållande mellan sjömännen och tjänstemännen

hos nämnda organ, bör dessa vid det i regel enkla utredningsarbete,

som det här är fråga om, i möjligaste mån undvika att få skenet av åklagare

eller domare.

Sjöfartsstyrelsen bör enligt utredningen medverka till att tillämpningen

av bestämmelserna om ogiltigförklaring av sjöfartsbok blir någorlunda likformig.

Att sjöfartsbok ogiltigförklaras, synes utredningen ej behöva medföra,

att vederbörande sjöman avföres från sjömansregistret, förrän han varit

borta från arbete ombord så lång tid att han av denna grund enligt vanliga

bestämmelser skall avregistreras. Ogiltigförklaringen får sålunda enligt förslaget

icke i och för sig någon inverkan på sjömannens mantalsskrivning.

När sjöfartsbok ogiltigförklarats, bör enligt utredningen meddelande bärom

genom förmedling av det i det följande föreslagna centralregistret tillställas

samtliga mönstringsförrättare.

Utan att sjömanshusdirektion eller motsvarande organ kopplas in på frågan

bör sjöfartsbok ogiltigförklaras även i sådana mera rutinmässiga fall

som att vederbörande tidigare erhållit en sjöfartsbok som ännu gäller, atl

innehavarens identitet är annan än den uppgivna eller att överhuvud laget

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

utfärdandet av sjöfartsbok grundats på oriktiga uppgifter i fråga om ålder,

värnpliktsförhållanden eller annat, som kunnat inverka på prövningen av

ansökan om sjöfartsbok. Även beträffande nu nämnda fall av ogiltighet bör

anmälan göras till centrala sjömansregistret.

Om sjöman, som icke innehar svensk sjöfartsbok — det gäller här i allmänhet

utlänningar -— visas lida av sjukdom eller gjort sig skyldig till förseelse,

som skulle ha utgjort skäl för indragning av sjöfartsbok, bör enligt

förslaget sjöfartsstyrelsen kunna besluta om förbud mot sjömannens påmönstring.

Sådant beslut torde i allmänhet grundas på anmälan från undersöknings-

och bestraffningsnämnd. Det bör delgivas mönstringsförrättarna.

Det bör enligt utredningen undvikas, att sjöman, vilken av undersöknings-

och bestraffningsnämnd anses böra få sin sjöfartsbok ogiltigförklarad

eller, när fråga är om sjöman som ej har sjöfartsbok, bör förbjudas att

påmönstra, får ny anställning ombord innan beslut hunnit meddelas angående

ogiltigförklaringen eller förbudet mot påmönstring. Undersökningsoch

bestraffningsnämnd bör därför, anser utredningen, kunna ge de organ,

som inom eller utom landet handhar förmedling av sjömän, besked om sin

uppfattning att sjömannen bör avstängas från tjänstgöring till sjöss. Efter

sådant besked bör sjömannen ej anvisas dylikt arbete. Detta kan anses som

en motsvarighet till nuvarande anordning med anmälningar från undersöknings-

och bestraffningsnämnd till sjömansförmedling. Nu avsedd avstängning

kommer i regel att avlösas genom beslut i vanlig ordning om ogiltigförklaring

av sjöfartsbok eller, för sjöman som ej innehar sjöfartsbok, förbud

mot påmönstring. Utredningen påpekar, att undersöknings- och bestraffningsnämnd,

samtidigt med att den utsänder sådant besked som nyss

nämnts, bör överlämna sin utredning till vederbörande beslutande organ

för att ligga till grund för dess prövning av ärendet.

Registreringen av sjömän

Det finns enligt utredningens mening ej anledning att i princip rubba på

nuvarande regel, att svenska sjömän bör inneha sjöfartsbok och vara

inskrivna i register. Utredningen erinrar om att sjömanskommittén i ett

par hänseenden föreslagit utvidgning av skyldigheten att inneha sjöfartsbok

och att vara registrerad samt tar upp förslagen till behandling.

I likhet med sjömanskommittén anser utredningen, att kravet på innehav

av sjöfartsbok i princip bör utsträckas till att omfatta även sjömän i inrikes

fart och att registreringen bör vidgas på motsvarande sätt. Utredningen

ansluter sig till kommitténs mening att förhållandena för särskilda slag

av ombordanställda emellertid kan vara sådana, att de vanliga reglerna för

sjöfartsbok och registrering blir onödiga att tillämpa. Undantag bör därför

enligt utredningen kunna göras från dessa. Då det synes vanskligt att i en

författning i detalj angiva undantagen, anser utredningen att det bör ankomma

på Kungl. Maj:t att i annan ordning besluta härom eller bemyndiga

sjöfartsstyrelsen att fatta sådant beslut.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år W60

Utredningen nämner vidare sjömanskoumritténs förslag att utlänningar

som på ett mera stadigvarande sätt ägnar sig åt sjömansyrket ombord

på svenska handelsfartyg skall inneha sjöfartsbok och vara inskrivna i sjömansregistret.

Ur olika synpunkter kan det enligt utredningen vara till fördel

att reglerna härom blir tillämpliga på utlänningar sysselsatta i svenska

handelsflottan på ett mera stadigvarande sätt. Utredningen inskränker sig

dock till att föreslå, att detta skall gälla sådana utländska sjömän, som är

kyrkobokförda i Sverige, då det är dessa som sjöfarten har det största intresset

av att ha inregistrerade. Det synes utredningen ej böra möta betänkligheter

att ordna registrering för dem hos sjöfartsmyndigheterna, oavsett

att en viss dubbelregistrering sker genom att samma sjömän finnes upptagna

även i det hos utlänningskommissionen förda registret. I fråga om

andra utländska sjömän bör från kommissionens register i mån av behov

tillhandahållas uppgifter åt sjömansregistret. Sjöfartsbok för utlänning bör

till utseendet skilja sig från vanlig sjöfartsbok, lämpligen genom annan färg

på pärmen.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att konsulat, som verkställer

på- eller avmönstring, sänder rapport härom till vederbörande sjömanshus,

eller, om sjöman ej är inskriven vid sådant, till utrikesdepartementet.

Enligt utredningens mening bör dessa senare rapporter i stället insändas

till sjöf artsstyrelsen. Här bör rapporterna, utan att registrering sker,

samlas på lämpligt sätt, så att uppgifter om ifrågavarande sjömän och deras

tjänstgöring kan plockas fram, då så önskas av utrikesdepartementet eller

eljest för det ena eller andra ändamålet. Enligt utredningens mening bör

även rapport om på- eller avmönstring inom Sverige av utlänning, som ej

är inskriven här, tillställas sjöf artsstyrelsen för att samlas hos denna. Sålunda

antydd anordning torde även kunna komma till nytta, om det för

närvarande diskuterade förslaget om internationella identitetshandlingar

för sjömän realiseras.

Enligt utredningens mening bör den omständigheten att sjöfartsbok förklaras

ogiltig icke i och för sig medföra att sjöman uteslutes ur sjömansregistret.

Detta bör ske först sedan ogiltigförklaringen föranlett att sjömannen

varit borta från tjänstgöring ombord så lång tid, att han enligt vanliga

regler av denna orsak skall avföras ur sjömansregister.

Utredningen tar härefter upp frågan huruvida man bör ha en lokal eller

central sjömansregistrering. Utredningen hänvisar till att,

oberoende av sjömanshusens register, arbetsförmedlingarna för anteckningar

över arbetssökande sjömän lika väl som över andra arbetssökande.

På registerkorten anges uppgifter rörande sökandens namn och adress, hälsoförhållanden,

utbildning samt fartygs/arbetsgivares namn och adress

ävensom arbetsuppgifter, anledning till upphörande av anställning och vitsord

i fråga om uppförande och tjänstbarhet in. in. När sjöman söker arbete,

företer han sjöfartsbok, betyg från tidigare anställningar, inskrivningsbok

för värnpliktig eller motsvarande handling, läkarintyg samt intyg om

skärmbildsundersökning samt vissa andra prov. Uppgifterna i dessa handil

IUhttng till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 124

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:is proposition nr 124 år 1960

lingar ligger till grund för anteckningarna på registerkortet. Om arbetsanskaffning

åt sjöman blir aktuell för annan arbetsförmedling än där sjömannen

tidigare sökt arbete, översändes i vissa fall, särskilt om det gäller befäl,

erforderliga uppgifter mellan de ifrågavarande förmedlingarna.

Såvitt utredningen funnit erfordras lokala anteckningar för såväl arbelsanskaffning

som mönstring av sjömän, inberäknat förteckningar över sjömän

eller tilltänkta sjömän, som på grund av sitt hälsotillstånd icke bör

ifrågakomma till erhållande av sjöfartsbok eller som fått sjöfartsbok ogiltigförklarad

eller eljest är avstängda från ombordanställning eller som blivit

anmälda som efterspanade av polisiär myndighet. Om sjömanshus och

sjömansförmedlingar sammanslås, vilket utredningen i det följande förordar,

bör det enligt utredningen bli möjligt att delvis använda samma lokalregister

för arbetsanskaffning och mönstring, eftersom de nuvarande registerkorten

hos sjömanshusen respektive sjömansförmedlingarna till stor

del innehåller samma uppgifter. Sålunda kombinerade registerkort bör liksom

de nuvarande sjömanshusregistren uppläggas i anslutning till sjömännens

kyrkobokföringsorter. Utredningen anför att här avsedda register bör

kunna direkt utnyttjas, när eu sjöman på- eller avmönstras hos sjömanshuset

eller motsvarande framtida organ inom kyrkobokföringsortens

distrikt. Om han åter påmönstras på annan ort inom riket, bör en samordning

kunna ske av anteckningarna till stöd för arbetsförmedlingen och i

mönstringsliggaren, eventuellt efter en ändrad anordning för förandet av

denna senare, över huvud taget bör det, anser utredningen, vara möjligt

att rationalisera nuvarande ungefär likalydande anteckningar i mönstringsliggare

och i eventuell rapport till annan mönstringsförrättare samt i rulla

och register. Förandet av de lokala registren kommer enligt utredningens

mening såtillvida icke att öka behoven av arbetskraft, som ifrågavarande

anteckningar på de flesta platser i stor utsträckning torde kunna utföras

under uppehåll i annat arbete.

Emellertid talar enligt utredningens mening många skäl för att även eu

central registrering av sjömän bör komma till stånd. Det erinras om att sjömanskommittén

anfört olika motiv för att de nuvarande lokala registren

bör ersättas med ett centralt register. Utredningen, som enligt vad nyss anförts

icke är beredd att för sin del föreslå ett slopande av lokalregistren, finner

eu del av de av sjömanskommittén framförda skälen tala för att vid

sidan av dessa register även bör föras ett centralt register i lämplig form.

Enligt utredningens mening skulle det vara önskvärt med ett centralt kariolek

upptagande namn, födelsedag och födelsenummer, sjömanshustillhörighet

och kyrkobokföringsort. Ett sådant kartotek skulle vara till nytta redan

såtillvida som man, där eu sjömans kyrkobokföringsort ej är känd, skulle

kunna finna rätt på honom utan att leta efter honom hos flera lokala register.

Detta blir enligt utredningen till särskild fördel genom att man i det

centrala registret — denna benämning användes i det följande för det diskuterade

kartoteket — icke endast finner anvisning om vilket sjömanshus

sjömannen tillhör, varvid man hos dettas register kan få fram hans adress,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

utan direkt får uppgift om kyrkobokföringsorten. EU centralt register även

i den nu avsedda enkla formen bör lämpligen kunna utnyttjas som förmedlare

av uppgifter mellan sjömanshusen och folkbokföringsmyndigheterna.

Vidare bör däri lämnas uppgifter, om en sjöman enligt besked av läkare ej

är lämplig för tjänstgöring till sjöss eller enligt beslut av lokal partsrepresentation

har fått sin sjöfartsbok ogiltigförklarad; närmare uppgifter i

dessa hänseenden torde böra upptagas på särskilda registerkort under sekretesskydd,

samordnade med registret. Om i registret även angives behörigheten

för befäl — detta kan ske direkt i samband med behörighetsbedömningen

— kan registret också få viss användning för sammanställningar

till belysande av tillströmningen till och avgången ur sjömansyrkets olika

grenar samt tillgången på befäl och annat sjöfolk.

Utredningen uppehåller sig utförligt vid frågan om en utbyggnad av ceniralregistret

med uppgifter, som skulle göra det användbart för andra syften

än dem som här närmast avsetts. Utredningen redogör i detta sammanhang

för de olika användningsområden som sjömanskommittén pekat på.

»Ett sådant erfordras såsom en förbindelseled och ett komplement till folkbokföringen

i vad rör de aktiva sjömännen ävensom för att tillgodose handelsflottans

pensionsanstalts behov av ett register över sjöfartsboksinnehavarnas

sjötjänst och erlagda hyresavgifter liksom för att tillmötesgå de militära

behoven av ett register över sjömän. Vidare hör såvitt möjligt intresset

av underlag för ålderstilläggs- och behörighetsbestämningar åt sjömännen

samt önskemålen om uppgifter om sjömans aktuella anställning och

adress tillgodoses inom den sålunda uppdragna ramen, och bör i sistnämnda

hänseende i görligaste mån beaktas det särskilda intresset hos den som icke

känner till sjömans mantalsskrivningsförhållanden av ett register, varur

uppgift om honom kan inhämtas. Sjömanskommittén bär såsom redan

nämnts ansett, att registreringen bäst kan fylla sina uppgifter, om den centraliseras.

Ifråga om sjömännens behov av underlag för ålderstilläggs- och

behörighetsbestämningarna torde det emellertid vara relativt likgiltigt huruvida

registreringen sker centralt eller lokalt.

Ur ett centralt register kan, enligt vad kommittén anfört, även erhållas

eu del för den centrala överblicken över sjöfartsfrågorna värdefulla uppgifter

om sjömännen, såsom om tillströmningen och avgången ur sjömansyrket

och dess olika grenar, mönstringsfrekvensen i hemlandet och utlandet,

behovet av utbildat sjöbefäl, antalet utlänningar inom den svenska handelsflottan

etc. Vidare framhålles att det kan visa sig vara ur arbetsteknisk

synpunkt fördelaktigt för det under sjöfartsstyrelsen hörande far tygsregistret

samt för de vid styrelsen företagna behörighetsprövningarna att ha tillgång

till uppgifterna i sjömansregistret.

Behovet för styrelsen av tillgång till ett instrument, varur sjöfartsstyrelsen

kan lämna exakta uppgifter rörande den aktuella personalsituationen

på sjöfartens område, ökar" allt efter det styrelsen konsolideras såsom del

centrala administrativa organet på sjöfartens område, vilket hav att följa

utbildnings- och bemanningsfrågor, sociala spörsmål cfc. inom handelsflottan

i stort.»

Eu utbyggnad av eenlralregistret för de av sjömanskommittén nämnda

ändamålen skulle enligt utredningens mening förutsätta att mönstringsuppgifter

även för andra än utlänningar fortlöpande tillställdes centralre
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

gistret. Härvid borde samtidigt även mönstringsuppgifterna mellan de olika

lokala registren förmedlas av centralregistret. Utredningen anför vidare följande.

Nu fördelar varje sjömanshus för sig sina mönstringsrapporter på olika

ifrågakommande lokalregister; arbetet liärmed torde ej vara av sådan betydelse

att det i sig självt kan utgöra något skäl att inrätta ett centralregister

med fullständiga mönstringsuppgifter, men skall ett sådant ändå

inrättas, synes det rationellt att detta även utnyttjas för förmedling av

mönstringsrapporterna mellan sjömanshusen eller motsvarande organ. Fördelar

med inrättande av ett fullständigt register enligt vad nu sagts skulle i

övrigt vara, att det kunde nyttiggöras för översiktliga sammanställningar

för olika ändamål, liksom för uppgiftslämnande till myndigheter och enskilda

utöver vad ett enkelt kartotek ger möjlighet till, samt vidare för att

tillgodose de militära kraven på medverkan vid värnpliktsinkallelser m. in.,

lör att tjäna till underlag för ålderstilläggs- och behörighetsbestämningar åt

sjömännen samt för att tillgodose handelsflottans pensionsanstalts behov

av registeruppgifter om sjöfartsboksinnehavares sjötjänst och erlagda hyresavgifter.

Alla dessa arbetsuppgifter kan emellertid även presteras av de

lokala registren, till stor del med utnyttjande av naturliga luckor i förmedlings-

och mönstringsarbetet, och utgör därför enligt utredningens mening

icke tillräckliga skäl för att förse centralregistret även med mönstringsuppgifter.

Emellertid kan andra förhållanden aktualisera behovet av ett fullständigt

centralregister. Utredningen avser härvidlag i första hand det

fortsatta upporganiserandet av sjömansskattesystemet och de diskuterade

planerna för handelsflottans beredskap samt vidare en eventuell omläggning

av sjömanspensioneringen — varom utredning pågår — och sjöfartsstyrelsens

intresse av att kunna följa utbildnings- och bemanningsfrågor,

sociala spörsmål in. in. inom handelsflottan i stort. Åtminstone först nämnda

tre frågor är för närvarande föremål för överväganden. För ett effektivt

handhavande av sjömansskatten torde det kunna komma att visa sig

erforderligt eller önskvärt att ha tillgång till registeruppgifter beträffande

sjömännen, vilket skulle kunna påverka behovet av eller kostnaderna för

ett centralt sjömansregister. Här må påpekas att, om såsom ifrågasatts

mönstringsförrättarna skulle upprätta kort över sjömännen för skattemyndigheternas

räkning, det kunde vara naturligt att exemplar härav samtidigt

tillhandahölles det centrala registret, varigenom kunde besparas arbete för

detta.

Utredningen föreslår vidare, att jämsides med det nu avsedda centrala

registret även sker central registrering av svenska sjömän, som icke är ltyrkobokförda

inom riket. Dessa registreras nu hos sjömanshuset i Stockholm.

Beträffande utlänningar, som icke är bosatta här, förutsätts, att mönstringsrapporter

skall samlas centralt utan att föranleda registrering.

I detta sammanhang riktar utredningen uppmärksamheten på att man i

Norge, där man infört central registrering av sjömän, ej ansett sig kunna

underlåta att även föra lokala register. Till skillnad från vad utredningen

föreslagit, utgör emellertid det norska centralregistret en mycket omfattande

anordning, sammankopplad bl. a. med sjömansskatten och sjöfolkspensioneringen.

Utredningen behandlar även spörsmålet om sekretesskydd för

de tilltänkta registren och anför.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

37

Uppgifter ur sjömanshusens register lämnas fritt ut till allmänheten; detta

uppgiftslämnande utgör i själva verket ett led i sjömanshusens serviceverksamhet.

Däremot stadgas i gällande lag om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar, att — om fråga icke är om utlämnande,

som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande — förmedlingshandlingar

icke får utlämnas förrän vissa år från handlingens datum

förflutit, såvida icke, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnandet

åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara

för handen, att det ej kommer att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes

skada eller förklenande. Eftersom sjömanshusens register oftast

utnyttjas av myndigheter och av sjömännens anhöriga och dessa så

gott som undantagslöst måste anses behöriga, bör de nuvarande sjömansförmedlingarna,

och detsamma bör gälla organ som kan komma att inrättas

i deras ställe, i regel kunna tillhandahålla uppgifterna utan någon prövning.

I de mera sällsynta fall, då uppgiftssökande icke är behörig, torde

det ej kunna undgås med en prövning, huruvida utlämnande bör ske eller

icke. Någon olägenhet av reell betydelse torde detta i stort sett icke innebära

för allmänheten. För sjömannen kan det vara önskvärt att få ett skydd

mot obehöriga efterfrågningar. Det sagda synes utredningen giva vid handen,

att ett sammanförande av sjömanshusens och sjömansförmedlingarnas

registeranteckningar ej behöver föranleda några ändringar i gällande sekretesslag,

åtminstone icke innan erfarenheter avvaktats. — Anteckningarna

i centralregistret om födelsetid, namn och kyrkobokföringsort torde böra

betraktas som offentliga, men däremot ej anteckningar om hälsotillstånd

och om bestraffningsåtgärder eller liknande.

Vad härefter angår frågan om förläggningen av det centrala

sjömansregistret — inberäknat registret över svenska sjömän, som

icke är kyrkobokförda i Sverige — förordar utredningen, att registret anslutes

till sjöfartsstyrelsen, d. v. s. att registret placeras i Stockholm. Detta

alternativ synes utredningen vara att förorda med hänsyn såväl till registrets

praktiska handhavande som till sjöf artsstyrelsens intresse av att

kunna utnyttja registret för olika ändamål. Den omständigheten, att Göteborg

är säte för stora organisationer på sjöfartsområdet anser utredningen

icke i och för sig utgöra tillräckligt skäl att placera registret i denna stad.

Utredningen anser också det tänkbara alternativet, att sjömansregistret

skall förläggas till arbetsmarknadsstyrelsen, böra vika med hänsyn till sjöfartsstyrelsens

intresse av att ha tillgång till uppgifterna i registret.

I fråga om behovet av personal för registreringen må erinras

om att sjömanskommitténs förslag förutsatte att ledningen och skötseln

av det centrala registret fordrade, i dåvarande lönegrader, en chef i Ca

31, en assistent i Ca 25, eu kansliskrivare i Ca 15, ett kanslibiträde i Ca 11

och tio biträden i reglerad befordringsgång.

Med den av utredningen nu förordade begränsade omfattningen av centralregistret

beräknar utredningen att det för registrets handhavande, för

samlandet av rapporterna rörande sjömän bosatta i utlandet och för meddelande

av uppgifter in. m. icke behövs anställas mer än tre personer, förslagsvis

en kansliskrivare och två kontorsbiträden. De årliga lönekostnaderna

beräknas till 40 000 kronor. Sjöfartsstyrclsens befattning med centralregistret

behöver enligt utredningens mening icke i någon nämnvärd ut
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 12-i år 1960

sträckning medföra arbete för personalen i övrigt hos styrelsen. Arbetet

med ett sådant enkelt register kommer att till stor del hänföra sig till uppläggningen

av kortregistret och såtillvida bli av engångskaraktär, vartill

kommer att utskrivningen av den första omgången kort kan läggas på sjömanshusen.

Även om eu utbyggnad av registret skulle komma att ske med

hänsyn till omständigheter, som enligt vad ovan anförts kan aktualiseras

under de närmaste åren, anser utredningen att den av sjömanskommittén

beräknade personaluppsättningen på det centrala sjömansregistret kan beskäras

något. Utredningen förutsätter härvid, att det stora flertalet frågor

om utfärdande och indragning av sjöfartsböcker, såsom utredningen förordar,

endast besvärsvägen kommer att underställas sjöfartsstyrelsens prövning.

Medlande verksamhet m. in.

1 det föregående har nämnts att mönstringsförrättare i olika författningar

tillagts vissa medlande uppgifter. Utredningen sammanfattar dessa sålunda:
a)

Åtnöjes sjöman icke med avräkning, som befälhavaren för avmönstring

upprättat, äger han enligt 43 § sjömanslagen begära mönstringsförrättarens

prövning av dess riktighet. Uppstår, medan fartyget befinner sig å

ort utom riket, tvist mellan befälhavaren och någon av besättningen angående

tjänsteförhållandet, må tvisten hänskjutas till avgörande av svensk

konsul. Tvisten må ej dragas inför utländsk myndighet. Mönstringsförrättarens

eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse, intill dess saken kan

komma att prövas av domstol här i riket. Innebär beslutet åläggande att gälda

penningbelopp över etthundra kronor, äger mönstringsförrättaren eller konsuln,

där han finner saken tvivelaktig och omständigheterna i övrigt talar

därför, bestämma, att beloppet eller del därav skall nedsättas hos honom i

avvaktan på att saken prövas av domstol. Nedsatt belopp skall jämte avskrift

av beslutet översändas till sjöfartsstyrelsen. Sedan sex månader förflutit

efter det beslutet gavs, må beloppet utbetalas, såframt ej, enligt vad

till sjöfartsstyrelsen anmälts eller eljest är styrelsen bekant, domstol annorledes

förordnat eller saken är under domstols prövning.

b) Är sjöman missnöjd med disciplinnämnds beslut, äger han enligt 67 §

sjömanslagen begära prövning av beslutet antingen vid avmönstringen av

den mönstringsförrättare, som verkställer denna, eller ock före avmönstringen

av mönstringsförrättaren i första hamn under resan, där sådan finnes och

där fartyget väntas ligga minst två dagar. Mönstringsförrättaren skall undersöka,

huruvida disciplinboten må anses vara laglig och skälig, samt däröver

meddela beslut. Beslutet skall införas i skeppsdagboken, och avskrift därav

skall på begäran meddelas sjömannen. Har prövning av disciplinnämnds

beslut ej skett i den ordning nu är stadgad, äger sjömannen utföra sin talan

vid domstol här i riket inom ett år efter avmönstringen eller, om avmönstring

ej ägt rum, efter det han lämnat tjänsten.

c) Mönstringsförrättare, som verkställer avmönstring, åligger bl. a. att

vid tvist mellan befälhavare och sjöman rörande innehållet av betyg söka,

då mönstringsförrättaren därom anmodas eller han eljest finner anledning

därtill, efter verkställd undersökning medverka till en rätt lösning av tvisten

(§5 mom. 1 förordningen den 30 september 1921 angående tjänstgöringsbetyg

för sjöfolk).

d) Påkallas hos mönstringsförrättare avmönstring av sjöman, som för
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Iiungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

menar sig äga rätt därtill, äger mönstringsförrättaren, om fartygsbefälhavaren

vägrar avmönstring, avfordra denne sjömansrnllan och avgöra, huruvida

avmönstring skall ske (42 § sjömanshuskungörelsen).

e) Vid sjömans avmönstring skall mönstringsförrättaren bl. a. utröna,

huruvida sjömannen tillgodonjutit honom tillkommande hyra och övriga

förmåner. I sjömansrullan gjorda anteckningars riktighet skall bestyrkas

av mönstringsförrättaren medelst hans namnteckning. Vägrar avmönstrad

sjöman att, på sätt åligger honom, teckna sitt namn i rullan, skall anteckningen

om vägran göras i mönstringsliggaren och sjömansrullan (43 § sjömanshuskungörelsen).

f) Vid uppkommande tvister mellan fartygsbefälliavare och besättning

eller mellan besättningsmän inbördes skall sjömanshusombudsman, då han

därom anmodas eller han eljest finner anledning därtill, söka åstadkomma

förlikning (It § 1.) sjömanshuskungörelsen).

Utredningen finner — i likhet med sjömanskommittén — att det icke är

behövligt att i mönstringsförfattningarna upptaga föreskrifter i fråga om

skyldighet för mönstringsförrättare att kontrollera löneuträkning. Han bör

emellertid, anför utredningen, om någon av parterna det begär — lika väl

som han eljest såsom led i sjömanshusens serviceverksamhet bör söka förlika

parterna, om de inte kan komma överens i en fråga — klargöra vad gällande

bestämmelser eller avtal innehåller och söka få fram en rättvis lösning.

Liksom hittills bör mönstringsförrättare även på grund av bestämmelserna

i ovannämnda 1921 års förordning och utan att föreskrifter härom

meddelas i mönstringsförfattningarna medverka till en rätt lösning artvist

i fråga om betyg. Mönstringsförrättarnas befattning med här berörda

tvister beträffande löneuträkning eller betyg är redan nu av tämligen ringa

omfattning och torde minskas undan för undan i och med att det blir alltmer

vanligt att parterna har kontakter med sina fackorganisationer.

Ur denna synpunkt förefaller det utredningen även tveksamt om de ovan

återgivna bestämmelserna i 43 och 67 §§ sjömanslagen om åliggande för

mönstringsförrättare att på begäran av sjöman pröva riktigheten av löneavräkning

respektive lagligheten och skäligheten av disciplinnämnds beslut i

nuvarande läge längre är behövliga. Dessutom finner utredningen det principiellt

föga tilltalande, att en administrativ tjänsteman sådan som sjömanshusombudsmannen

kan meddela bindande beslut — låt vara att talan kan

töras vidare — i sådana tvister varom här är fråga. Möjligen kan det finnas

skäl att bibehålla anordningen i sådana fall, då avmönstring sker i utländsk

hamn och det är av intresse att klara av en tvistefråga utan att ha tillgång

till medverkan av vederbörande fackorganisationer. Beslut av sjömanshusombudsman

i här ifrågavarande ärenden förekommer emellertid myckel

sällan, och frågan om ändring av nuvarande bestämmelser i sjömanslagen

saknar därför större betydelse. Med hänsyn härtill anser utredningen del

kunna anstå med eu sådan ändring, till dess sjömanslagen behöver omarbetas

i andra hänseenden.

Som slutsats av vad nu anförts konstaterar utredningen, all eu avveckling

bör kunna ske av mönstringsförrättarnas uppgifter att ex officio uttala

sig om löneavräkning liksom även atl meddela beslut i fråga om löneavräk
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

ning eller disciplinär åtgärd, som blir bindande för parterna om del icke

överklagas. Därvid förutsätter utredningen dock, att deras allmänna serviceverksamhet

innefattar åliggande att på begäran meddela sin åsikt i saken

och söka åstadkomma uppgörelse mellan befälhavare och sjöman i sådana

fall som nu avsetts.

Fortfarande måste emellertid mönstringsförrättarna, påpekar utredningen,

ställas inför en arbetsuppgift som delvis kan få en skiljedömande innebörd,

nämligen att ta ståndpunkt till om och när avmönstring skall äga

rum samt om och när ett anställningsförhållande skall betraktas som upphört.

Icke heller här torde emellertid — såsom även sjömanskommittén

konstaterat — avgörandet få anses ha den styrka, att icke anställningsförhållandets

parter sedermera skulle kunna komma överens om eu annan

slutdag än den av mönstringsförrättaren angivna.

Allmunt betjänande verksamhet

Utredningen erinrar om den mera allmänt betjänande verksamhet, som

för närvarande bedrives vid sjömanshusen, särskilt vid de större.

I 1 § sjömanshuskungörelsen stadgas sålunda, att sjömanshusen har till

ändamål att beträffande sjömän och deras tjänstgöring meddela såväl vederbörande

myndigheter som redare och fartygsbefälhavare samt sjömännen

och deras anhöriga de upplysningar, av vilka de kan vara i behov.

I 8 § nämnda kungörelse anges att det åligger sjömanshusdirektionen att

till vederbörande myndigheter avgiva de yttranden, som dessa begär av

sjömanshuset inom området för dess verksamhet samt att direktionen äger

loranstalta om eller medverka till de anordningar, som vid de särskilda sjömanshusen

kan, utan att medföra utgift för sjömanshuset, finnas vara till

allmänt gagn för sjömännen.

Ombudsmannen skall jämlikt It §, därest sjöman anmäler att han avser

lämna sjömansyrket, på begäran avgiftsfritt utfärda avskedsbetyg. Han

skall vidare gå sjöman till handa med anvisning om sättet för anställande av

lalan i anledning av från överordnads sida begångna övergrepp och i förekommande

fall meddela sjöman erforderliga upplysningar rörande kostnadsfri

rättshjälp. Enligt 29 § sjömanslagen åligger det ombudsmannen att,

om kvarlåtenskap efter avliden sjöman redovisas inför honom, ofördröj ligen

besörja att densamma kommer dödsbodelägarna tillgodo. Till hans uppgifter

hör även att meddela vederbörande myndigheter de upplysningar i

fråga om sjömän som begäres av sjömanshuset inom området för dess verksamhet

ävensom att tillse att redare och fartygsbefälhavare samt sjömän

och deras anhöriga erhåller de upplysningar i sådant avseende varav de

kan vara i behov.

Ur mönstringsbestämmelserna kan också utläsas ett åliggande för mönstringsförrättarna

att vid på- och avmönstring på begäran av sjömannen eller

befälhavaren i mån av förmåga lämna upplysning om innehållet i de

bestämmelser som berör anställningsförhållandet, såsom i fråga om kollektivavtal,

sjöarbetstidslag och semesterlag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘11

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

1 den allmänt betjänande verksamheten ingår även en skyldighet att gratis

eller mot avgift tillhandahålla vissa av sjöfartsstyrelsen och andra myndigheter

upprättade blanketter.

Utredningen ansluter sig i det väsentliga till de synpunkter och förslag

som sjömanskommittén framlagt rörande sjömanshusens allmänt betjänande

verksamhet. Av kommitténs betänkande må här följande återges.

Den vid sjömanshusen och av mönstringsförrättarna bedrivna allmänt

tjänande verksamheten finner kommittén böra vidmakthållas och om möjligt

utbyggas, då den helt överenstämmer med den moderna uppfattningen

av samhällsorganen såsom allmänhetens tjänare och då den är särskilt betydelsefull

i fråga om förhållandena på sjön med deras i många hänseenden

från ilandförhållandena särpräglade och svårtillgängliga regler.

Kommittén finner följaktligen att mönstringsförrättarna bör vara utrustade

med en allmän rätt och skyldighet att besvara frågor och lämna råd

och bistånd rörande förhållandena inom sjöfarten, särskilt i vad rör anställning

ombord. Detta synes böra beaktas vid tillsättandet av befattning som

mönstringsförrättare, så alt kunskaper i hithörande frågor därvid kräves.

Lika stora kompetenskrav torde emellertid icke behöva eller böra ställas på

alla mönstringsförrättare. Endast de som i större utsträckning anlitas såsom

upplysningsorgan behöver ha en mera ingående kännedom om sjöfartsförhållanden.

Förrättarna på mindre frekventerade orter torde endast böra

direkt besvara frågor av enklare natur och i övrigt få hänvisa sökanden till

närmaste mera kvalificerade förrättare eller, vid brådskande förfrågan, själva

genom telefonkontakt med denne inhämta erforderliga uppgifter.

Beskrivandet av ifrågavarande verksamhet har ansetts böra ske i en allmän

föreskrift. Dock har bestämmelsen om skyldighet att redovisa avliden

sjömans kvarlåtenskap ansetts böra bibehållas, eftersom detta åliggande är

av mera speciell natur. Bestämmelsen om avskedsbetyg har däremot ansetts

böra utgå då den icke torde tillämpas numera.

Utredningen understryker i detta sammanhang den betydelse, som sjömanshusen

och sjömanshusdirektionerna kan ha då det gäller upplysning i

sjöfartsfrågor, främjande av rekryteringen till sjöfartsnäringen och stödjande

av utbildningsverksamheten. Härvid arbetar de delvis jämsides med sjömansförmedlingarna.

De ifrågavarande organen bör även, vid sidan av sina

övriga uppgifter, fungera som remissorgan för sjöfartsstyrelsen i ärenden

avseende inskrivnings- och mönstringsverksamheten eller eljest berörande

sjöfartsnäringen, där en belysning ur lokala synpunkter kan vara önskvärd.

Verksamhet utom riket

I ett särskilt avsnitt behandlar utredningen den mönstringsverksamhet

utomlands, som handhaves av de svenska konsulaten. Nämnas må att konsulaten

icke utfärdar sjöfartsbok.

Beträffande omfattningen av mönstringsverksamheten vid konsulaten

framgår av statistik, utarbetad inom utrikesdepartementet, att antalet

mönstringsförrättningar vid beskickningar och konsulat år 1958 utgjorde

sammanlagt 45 564. Antalet utomlands påmönstrade sjömän utgjorde samma

år 22 993, varav 9 962 svenskar och 13 031 utlänningar. Antalet avmönstrade

sjömän utgjorde samtidigt 22 571, varav 10 301 svenskar och 12 270

utlänningar.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

Under hänvisning till den stora omfattningen av mönstringsverksamheten

i utlandet framhåller utredningen såsom synnerligen betydelsefullt att

mönstringsverksamheten i utlandet bedrives på ett rationellt sätt.

Utredningen har ej upptagit sjömanskommitténs förslag om särskild lämplighetsprövning

som förutsättning för påmönstring. Utredningen ser därför

inte heller anledning att, för normala mönstringsfall, föreslå inskränkning

i den nu gällande författningsbestämmelse enligt vilken varje konsul, lönad

eller olönad, är behörig mönstringsförrättare.

I detta sammanhang riktar utredningen uppmärksamheten på föreskrifterna

i 35 § sjömanshuskungörelsen. Enligt dessa skall vid påmönstring

utom riket iakttagas vad som är stadgat om påmönstring inom riket, »där

så kan ske». Undantag från vad som är stadgat om att besättningen, befälhavaren

inberäknad, till minst två tredjedelar skall bestå av svenska medborgare,

och om att varje svensk man av den egentliga besättningen skall

vara inskriven vid svenskt sjömanshus och försedd med giltig sjöfartsbok,

får dock ifrågakomma allenast därest tillämpningen av dessa stadganden

skulle föranleda synnerlig olägenhet. Sjömanskommittén har uttalat sig för

mer restriktiva regler än de nuvarande i fråga om påmönstring utomlands

av svenska sjömän; stadgandet att givna föreskrifter skall iakttagas allenast

där så kan ske har sålunda icke medtagits i kommitténs författningsförslag.

Utredningen anser för sin del, med hänsyn till att förutsättningarna för

mönstringsverksamhet delvis kan vara andra i utländsk än i svensk hamn,

att det kan vara förenat med olägenheter att minska möjligheterna för beskickningarna

och konsulaten i utlandet att tillämpa mönslringsbestämmelserna

på ett smidigt sätt. Enligt utredningens mening bör emellertid sjöfartsstyrelsen,

lämpligen i samråd med utrikesdepartementets konsulära

byrå, kunna meddela instruktioner — generella eller för visst fall — i fråga

om mönstringsverksamheten i utlandet, bl. a. såvitt gäller tillämpningen

av undantag från regeln att svensk sjöman skall inneha sjöfartsbok. Härvid

bör det även kunna ifragakomma, att behörigheten att vid påmönstring

ge dispens från nämnda regel inskränkes till vissa kategorier av utlandsmyndigheter

med mera kvalificerad personal.

Utredningen diskuterar olika synpunkter på frågan om eftergift av kravet

på sjöfartsbok och anför.

Till försvar för att kravet på sjöfartsbok undantagsvis skall kunna eftergivas

kan anföras, att påmönstringen ofta brådskar för fartyget i fråga och

att anskaffandet av sjöfartsbok från hemlandet är tidskrävande. Å"andra

sidan finnas stora risker för missbruk av möjligheten att påmönstras utan

sjöfartsbok. Det kan vara fråga om en sjöman, som fått sin sjöfartsbok indragen

eller som av hälso- eller andra skäl ej har förutsättningar för anställning

till sjöss och därför icke kan erhålla sjöfartsbok. Vidare bör uppmärksammas,

att erläggandet av hyresavgifter för sjöfolkspensioneringen

för närvarande är anknuten till inskrivningen vid sjömanshus och att därför

en sjöman utan sjöfartsbok kommer att uppbära högre nettolön än en

sjöman försedd med sådan bok. Sjöman kan också ur skattesynpunkt ha fördel

av att icke anses vara bosatt i Sverige, och enligt 7 § i sjömansskattetörordningen

med anvisningar skall sjömansskatt enligt bestämmelserna

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

för här bosatt sjöman icke utgå för annan än sjöman som är inskriven å

svenskt sjömanshus. Det kan salunda vara till fördel att icke *\ara legistrerad.

På grund av vad nu sagts anser utredningen försiktighet böra iakttagas

i fråga om påmönstring av sjömän utan sjöfartsbok. En möjlighet synes

vara, att den mönstringsrapport beträffande icke sjömanshusinskrivna

sjömän, vilken nu insändes till utrikesdepartementet, i stället översändes till

sjöfartsstyrelsens centralregister (departementet kan härefter från detta

erhålla önskade uppgifter om sjömän). Dessa rapporter — scon ej i och för

sig böra föranleda registrering utan endast samlas på lämpligt sätt — kunna

användas för kontroll av att sjöman ej systematiskt utnyttjar möjligheten

att bli påmönstrad utan innehav av sjöfartsbok, i vilket fall sjöfartsstyrelsen

bör kunna inskrida med förbud mot att denna möjlighet vidaie

får tillämpas för sjömannen i fråga, över huvud taget böra förteckningar

över sjömän, vilkas sjöfartsböcker ogiltigförklarats eller vilka eljest böra

avstängas från anställning å svenskt handelsfartyg (detta kan gälla både

utländska och svenska sjömän), tillställas mönstringsförrättare såväl inom

landet som utomlands. Det bör bli beroende av uppgörelse mellan sjofartsstyrelsen

och konsulära byrån, om distributionen av ifrågavarande förteckningar

till utlandssmyndigheter — eller vissa sådana — skall ordnas genom

denna byrås försorg.

En annan åtgärd, varigenom tillämpningen av ovannämnda undantagsföreskrifter

kan begränsas, synes vara, alt vissa utlandsmyndigheter få behörighet

att utställa sjöfartsbok. Förslag i denna riktning har framförts av

sjömanskommittén. Det torde få ankomma på sjöfartsstvrelsen och konsulära

byrån i utrikesdepartementet att i samråd, med hänsynstagande till

nämnda myndigheters personella resurser, bestämma vilka som skola äga

sådan behörighet. Meddelande om sjöf artsbokens utfärdande bör för registrering

av sjömannen tillställas det sjömanskontor, inom vars distrikt sjömannen

är bosatt, eller, om han ej är bosatt i Sverige, centralregistret. Utlandsmyndigheter,

som ej ha sådan behörighet som här avsetts, kunna lämpligen

taga emot ansökningar om sjöfartsbok för vidarebefordran till antingen

behörig utlandsmyndighet eller vederbörande organ i Sverige.

Även sjömansrullor bör, anför utredningen, kunna utfärdas av utlandsmyndigheter

som på sätt nyss sagts erhållit behörighet härtill. Sådan myndighet

bör också tilldelas rätt att, då fartyg befinnes vara så underbemannat

att fara för sjösäkerheten uppenbarligen föreligger, i avvaktan på sjöfartsstyrelsens

beslut taga eller låta taga sjömansrulla i förvar. Där myndighet

finner sig ej kunna ta en sådan åtgärd på sitt ansvar, erbjuder sig utvägen,

att myndigheten rapporterar förhållandet till sjöfartsstyrelsen, som sedan

får vidtaga erforderliga åtgärder för ingripande, då fartyget ankommer till

ny hamn.

I fråga om förhållandet mellan sjöfartsstyrelsen och de mönstringsförrättande

konsulerna hänvisar utredningen till sjömanskommittens synpunkt

att sjöfartsstyrelsen i mönstringsfrågor borde kunna korrespondera direkt

med mönstringsförrättande konsul på sätt angivcs i förordningen angående

beskickningar och konsulat, f>4 §. Krävde fråga speciell insikt i förhållandena

utomlands eller kunde del medföra svårigheter för konsul eller i utrikesdepartementets

förhållande till konsul, borde dock samråd mellan sjöfartsstyrelsen

och vederbörande byrå inom utrikesdepartementet ske och frågan,

där så visade sig nödigt, hänskjutas till departementets handläggning. Till

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1960

sjöfartsstyrelsen borde även ansökningar om sjöfartsböcker, mönstringsrapporter

och sjömansrullor, som upphört att gälla, och andra handlingar

i mönstringsverksamheten sändas. Om sjöfartsstyrelsen fann att fel förelupit

vid konsuls handläggning av mönstringsärende, borde styrelsen tillse att

felaktigheten rättades och, därest omständigheterna gav anledning därtill,

underrätta utrikesdepartementet för vidtagande av erforderlig åtgärd.

Utredningen, som i stort sett biträder vad kommittén anfört, framhåller,

med hänsyn till att i princip ledningen över det maritimt konsulära verksamhetsområdet

även i fortsättningen ligger hos utrikesdepartementet, att instruktioner

från sjöfartsstyrelsen av större betydelse eller principiell karaktär

bör förmedlas av utrikesdepartementet till utlandsmyndigheterna. Likaså

bör eventuella erinringar till och tillrättavisningar av utlandsmyndigheter

verkställas genom utrikesdepartementet. I övrigt bör enligt utredningen

sjöfartsstyrelsen kunna ha direkt kontakt med utlandsmyndigheterna. Ifall

en brådskande fråga lättast kan ordnas genom en snabb hänvändelse från

ett mindre konsulat till ett sådant med mer kvalificerad personal eller till

konsulära byrån, bör emellertid hinder ej möta häremot.

Utredningen förordar i likhet med sjömanskommittén, att en klargörande

instruktion för mönstringsförrättare i utlandet utarbetas av utrikesdepartementet

och sjöfartsstyrelsen i samråd.

Även i personalfrågor kan det enligt utredningens mening, om det gäller belattning

med omfattande uppgifter på sjöfartsområdet, vara lämpligt, att utrikesdepartementet

samråder med sjöfartsstyrelsen. I vissa fall kan nämnden för

konsulära sjöfolks- och sjöfartsärenden erbjuda en form för sådant samråd.

Underlättande av kustavlösning

Utredningen tar såsom en särskild fråga upp önskemålen om sådana regler

för på- och avmönstring att möjligheter finns att smidigt avlösa sjöman

för tillfällig vistelse i land. I samband med att statsmakterna under fjolåret

antog förslag till ny sjöarbetstidslag underströks betydelsen av att sjömännen

bereds sådana möjligheter till ökad fritid, att större tillfälle till vistelse

i land åstadkommes. Metoden med landgäng, som i hamn ersätter den seglande

besättningen, framhölls som en god lösning på problemet.

Utredningen erinrar om att enligt 42 § sjömanshuskungörelsen avmönstring

skall ske, när i fråga om svenskt fartyg sjömansrulla upphör att gälla

eller påmönstrad sjöman entledigas eller eljest i rullan införd sjömans tjänsteavtal

ej vidare är gällande eller, ändå att tjänsteavtalet är gällande, sjöman

pa grund av sjukdom blivit kvarlämnad eller till följd av semester stannar

i land.

Enligt 18 g sjömanslagen löper lön till och med den dag sjömannen avgår

från tjänsten eller, om avmönstring skall ske, till och med avmönstringsdagen.

Enligt förordningen den 22 maj 1925 angående vissa villkor beträffande

hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet för vinnande av anställning å fartyg

i viss fart in. m. skall läkarintyg, som erfordras för anställning å fartyg för
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

sett med sjöinansrulla för utrikes fart, vara utfärdat inom två månader före

anställningens början eller, i vissa fall, kortare tid.

Det har, anför utredningen, ansetts oklart, huruvida nyssnämnda bestämmelser

om avmönstring även är tillämpliga i sådana fall, då sjöman vid fartygs

besök i hamn avlöses för att få tillfälle till vistelse i land medan fartyget

företar viss resa. Det kan exempelvis vara fråga om s. k. vederlag för arbete

ombord.

Utredningen framhåller det önskvärda i att möjligheterna att bereda sjömän

fritid i land tillvaratas i ökad utsträckning. Till lösning av de svårigheter,

som är förenade med nuvarande mönstringsregler hänvisar utredningen

till ett förslag som på sin tid framlades av sjömanskommittén och

ansluter sig till detta.

Kommittén föreslog möjligheter till dispens i fråga om mönstringsskyldigheten

— vilken dispens avsågs kunna begränsas exempelvis till fartyg i

endast viss eller vissa nationers farvatten. Vid utformningen av dispensregeln

stod valet mellan två möjligheter: antingen ett summariskt avmönstringsförfarande

eller också någon annan form av officiell anteckning i rullan.

Att rullan på något sätt måste ge upplysning om den ombordvarande

besättningens faktiska sammansättning ansågs med hänsyn till dess primära

funktioner uppenbart. Då den senare metoden medförde minsta

administrativa omgång valdes denna. Avbytare, som under den ordinarie

befattningshavarens ledighet skulle uppehålla tjänsten ombord, måste enligt

kommittén på- och avmönstras i vanlig ordning. Det borde åligga befälhavaren

att uppgiva anställnings karaktär av vikariat. Mönstringsförrättarens

anteckningar i rullan om den ordinarie befattningshavarens ledighet

och om vikariens på- och avmönstring borde klart utvisa det mellan anteckningarna

rådande sambandet. Befälhavaren skulle vid anmälan enligt denna

ordning få företrädas av ombud.

Utredningen tillfogar, att om avlösning ordnas på detta sätt, utan att sjöman

behöver påmönstras efter det han åtnjutit sin ledighet, blir det ej erforderligt

att läkarbetyg företes vid varje sådant tillfälle.

Remissyttrandena

Huvudlinjerna i det av utredningen framlagda förslaget till nya bestämmelser

om registrering och mönstring av sjömän godtages eller lämnas ulan

erinran av det stora flertalet remissinstanser. På de punkter, där utredningen

tillmötesgått kritiken mot sjömanskommitténs förslag, främst i frågorna

om lämplighetsvillkor för tillträde till sjömansyrket, om avstängning

av sjömän frän yrket samt om formerna för sjömansregistreringen, har förslaget

i stort sett mött gillande. Sjöbefälsorganisationerna uttalar sig dock

för en längre gående lämplighetsprövning av dom, som söker sig till sjömansyrket,

än utredningen föreslagit. Även i en del andra frågor såsom

omfattningen av centralregistret och handläggningen av avstängningsärenden

har från några håll olika meningar yppats.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

Beträffande frågan om allmänna 1 ä in p 1 i g h e t s v i 11 k o r för

tillträde till sjömansyrket ansluter sig sjöfartsstyrelsen till

utredningens förslag, att sjöfartsbok i princip skall utfärdas utan föregående

prövning av sökandens lämplighet. Den lämplighetsprövning, som kan

vara erforderlig, torde få anknyta till institutet ogiltigförklaring av sjöfartsbok.

Vad särskilt gäller de av utredningen föreslagna undantagen från

huvudprincipen anser styrelsen att dessa endast bör uppehållas som villkor

för uttaende av sjöfartsbok och ej som sakliga grunder för en prövning. Det

bör sålunda för utfående av sjöfartsbok vara tillräckligt, att sökanden, förutom

övriga handlingar, företer läkarintyg att hinder av hälsoskäl icke

föreligger för hans utövande av sjömansyrket. En direkt prövning av dessa

förhållanden skulle i onödan komplicera och därmed försena behandlingen

av ifrågavarande ofta brådskande ärenden i en grad, som icke står i proportion

till fördelarna med systemet. Skulle sjöfartsbok utfärdas utan att de

formella förutsättningarna härför förelegat, bör detta, såsom utredningen

föreslagit, kunna rättas till genom att boken förklaras ogiltig.

Socialstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse att den kritik, som socialstyrelsen

på sin tid riktade mot sjömanskommitténs förslag om allmän

lämplighetsprövning av sökande till sjömansyrket, beaktats i utredningens

förslag.

En motsatt uppfattning på denna punkt kommer till uttryck i yttrandena

från sjöbefälsorganisationerna och direktionen för Stockholms sjömanshus.

Sveriges fartygsbefälsförening framhåller att de i viss utsträckning otillfredsställande

disciplinförhållandena till sjöss och den omständigheten att

olämpliga personer vinner anställning inom sjömansyrket är ett bekymmersamt

förhållande för sjöfarten och de inom näringen stadigvarande anställda.

Enligt föreningens mening bör det i varje fall finnas möjligheter

att förhindra att olämpliga personer beredes tillträde till sjöinansbanan. Föreningen

kan därför icke godkänna utredningens förslag att begränsa lämplighet

skontrollen vid första anställningen till huvudsakligen hälsokontroll.

Den som genom sin vandel uppenbart visat sig vara olämplig bör även

kunna förmenas rätten att erhålla sjöfartsbok. Föreningen avser icke härmed

att alla, som begått förseelser av mindre allvarlig art, skulle anses olämpliga

till sjöss. Men det bör ges möjligheter för sjömansnämnderna att neka utfärda

sjöfartsbok för sådana som begått upprepade brott, för vilka de

ådömts straff, eller begått ett svårare sådant som av nämnden bedömes

vara av den art, att ett återupprepande kan medföra fara eller stort obehag

för de ombordvarande. Det bör givetvis åligga nämnden att ingående pröva

sådana fall, så att risk för skönsmässig bedömning ej föreligger. Den lämplighetsprövning

som föreningen sålunda förordar bör ske hos de regionala

organen och utan den omgång som det skulle innebära att forlagga densamma

till sjöfartsstyrelsen. ... ...

Även Svenska maskinbefälsförbundet förordar att en lämplighetsprövning

av sjömannen företages, innan sjöfartsbok utfärdas. Förbundet erinrar om

att sjömanskommittén i detta hänseende föreslog en central provning. For
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: Is proposition nr 124 år 1960

47

bundet tror inte på möjligheten för en central myndighet att handlägga frågor

av denna karaktär och omfattning. Detta utesluter emellertid inte,

att det bör vara möjligt att genom lokala organ företaga en lämplighetsprövning.

Det finns enligt förbundets mening anledning att tro, att en utbyggd

hälsokontroll, särskilt en omfattande psykisk kontroll, kommer att hindra

många olämpliga sökande till sjömansyrket, men förbundet anser inte en

sådan kontroll vara tillräcklig. Årligen tillföres handelsflottan personal, som

aldrig borde få anställning till sjöss. Valet av personal till handelsflottan

måste tillmätas den största betydelse. Inom andra näringsgrenar är det möjligt

att under någon tid pröva arbetskraften. Befinnes den inte vara lämplig

till avsedda arbetsuppgifter, är det möjligt att göra ett utbyte. Denna

möjlighet finns inte inom handelsflottan. Efter anställning ombord kan det

förflyta mycket lång tid, i vissa fall flera år, innan olämplig arbetskraft

kan utbytas. — Liknande synpunkter framföres av direktionen för Stockholms

sjömanshus som samtidigt påpekar svårigheterna att effektivt hindra

mindre väl lämpade individer att beträda sjömansbanan. Olämpligheten för

yrket träder väl vanligen först i dagen när vederbörande någon tid varit

sjöman. Med hänsyn härtill ansluter sig direktionen till tanken på en provisorisk

sjöfartsbok.

Även överståthållarumbetet upptar frågan om icke sjöfartsboken under

den första tiden av en sjömans tjänstgöring borde vara provisorisk. Härigenom

finge man en grundval för prövning av lämpligheten för yrket, innan

definitiv sjöfartsbok utfärdades. Därjämte vunnes den fördelen, att den stora

mängd av nybörjare i sjömansyrket, som redan efter en kortare tid överger

detta, icke såsom nu är fallet under en längre tid står kvar i sjöinansregistret.

1 åtskilliga yttranden understrykes behovet av en s k ä r p t håls okontroll

av sjömän.

Sveriges fartygsbefälsförening framhåller betydelsen av sådana bestämmelser

för kontrollen av sjömäns fysiska och psykiska hälsa att eu person

som av en läkare vägrats friskintyg icke kan vända sig till annan läkare

som är ovetande om hans sjukdom för att erhålla sådant intyg. Den av utredningen

föreslagna rapporteringen till centralregistret fyller en lucka i

nuvarande hälsokontroll.

Medicinalstyrelsen hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag om

att inrätta ett centralregister men konstaterar att registret i den föreslagna

utformningen icke ger tillräckliga möjligheter för effektiva åtgärder för en

förbättrad hälsovård inom sjömansyrket. Styrelsen finner det angeläget att

den föreslagna centralregistreringen av sjöfolk kompletteras med ett luilsoregister

under ledning av en särskild förtroendeläkare, som är skickad och

lämplig att handlägga de medicinska frågor, som rör sjömannens yrkesverksamhet

till sjöss. Styrelsen anför härom bl. a.

Ett register av kartotektyp, som omhänderliaves av icke särskilt kvalificerad

personal, torde enligt styrelsens mening icke ge möjlighet att effekl

i vt hindra utfärdande av sjöfartsbok för respektive påinönstring av per
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

sonal, som av hälsoskäl är olämplig för sjötjänst. Härför erfordras att etl

medicinskt register finnes, till vilket en med sjöfartsfrågor förtrogen läkare

är knuten. Först då är det att vänta att registret kommer att fungera

på ett tillfredsställande sätt. I registret bör även sjukdom såsom orsak till

avmönstring antecknas. Ett väl utbyggt register av denna typ kan, såsom

medicinalstyrelsen tidigare framhållit, motivera att läkarintygens giltighetstid

förlänges till ett år. Utan dessa kontakter med läkare och tillgång

till uppgifter om sjukdom som orsak till avmönstring, blir det icke möjligt

att i tillräcklig omfattning informera mönstringskontoren i landet om

att någon för kortare eller längre tid ej bör beredas arbete å fartyg.

Medicinalstyrelsen finner för sin del i huvudsak intet att erinra mot de i

förslaget gjorda skärpningarna beträffande kontrollen av sjömannens fysiska

och psykiska hälsa med bl. a. läkares anmälan av omständigheter,

som diskvalificerar för yrkesverksamhet som sjöman, till det föreslagna

centrala registret, vilket får underrätta de funktionärer som har att utfärda

sjöf artsbok respektive meddela beslut om ogiltigförklaring av sjöf artsbok

1 utredningen har därvid uttalats, att centralregistermyndigheten torde i

tveksamma fall eller då sökande av sjöfartsbok så begär höra inhämta yttrande

från medicinalstyrelsen.

Den centrala medicinska myndighetens, medicinalstyrelsens, föreslagna

medverkan torde emellertid i många fall knappast vara påkallad av frågornas

svårighetsgrad och ofta komma att framstå som en onödig omgång.

Styrelsen vill därför förorda att erforderlig medicinsk sakkunskap blir

representerad såväl i sjömansnämnderna som i den sakkunnigdelegation

hos sjöfartsstyrelsen som föreslås skola ersätta de nuvarande centrala sjöf

artsdelegationerna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar utredningens uppfattning

om att kontrollen av sjömännens fysiska och psykiska hälsotillstånd bör

förstärkas, men anser att denna kontroll bör få en annan utformning. Såsom

utredningen framhållit händer det att en aspirant till sjömansyrket

eller en sjöman med bristande fysiska förutsättningar vänder sig till den

ene läkaren efter den andre tills han slutligen erhåller ett läkarintyg. För

att råda bot på detta missförhållande behöver man emellertid icke såsom

utredningen föreslagit ålägga varje läkare i landet, som anser sig förhindrad

att skriva intyg, att anmäla förhållandet till det föreslagna centralkartoteket.

En mängd dylika anmälningar skulle bliva överflödiga, därest

sjömannen nöjer sig med att intyget utebliver. Många läkare skulle måhända

också förbise föreskriften. Länsstyrelsen förordar i stället att kretsen

av intygsskrivandc läkare inskränkes. Redan nu utfärdas omkring en

tredjedel av alla läkarintyg av hälsocentralen för sjöfolk i Göteborg, en

institution för vilken Göteborgs stad står såsom huvudman och som förvärvat

stor erfarenhet i hithörande frågor. Även tjänsteläkarna torde äga

stor erfarenhet av dylik intygsskrivning. Länsstyrelsen föreslår därför att

befogenhet att utfärda läkarintyg för sjöfolk endast skall tillkomma nämnda

hälsocentral samt tjänsteläkarna i riket. Vill man motarbeta det av utredningen

antydda missbruket torde sjömannen å formuläret till läkarintyg

böra avkrävas en på heder och samvete avgiven försäkran att han icke

tidigare undergått läkarundersökning, som föranlett avslag å begäran om

opaginerad Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 12''i år 1960

intyg. Länsstyrelsen hänvisar härvid till vad som sker vid utfärdande av läkarintyg

för körkort.

Enligt socialstyrelsens mening kan ifrågasättas om icke risk föreligger

för att den föreslagna skärpningen av hälsokontrollen i viss utsträckning

kan komma att verka mera som lämplighetsprövning än som hälsokontroll.

Det är otvivelaktigt vanskligt att i förväg bedöma om någon på grund av

sina mentala kvalifikationer eller på grund av sitt förhållande till alkoholen

är mer olämplig för sjömansyrket än för andra yrken där någon författningsenlig

kontroll av ifrågavarande förhållanden icke ifrågasatts. Styrelsen

utgår från att syftet med utredningens förslag — vad det psykiska

hälsotillståndet beträffar — är att från sjömansyrket utestänga för de

speciella arbetsförhållandena inom yrket uppenbart olämpliga personer,

exempelvis sådana beträffande vilka läkaren efter utredning och undersökning

finner att avsevärda risker föreligger för våldsdåd eller för avsevärt

nedsatt arbetsförmåga på grund av alkoholmissbruk eller psykisk sjukdom,

epilepsi o. d. Mot en sådan tillämpning har socialstyrelsen intet att erinra.

Innebörden av läkarens ifrågavarande prövning bör emellertid enligt styrelsens

mening tydligare angivas i motiven och i författningstexten.

Även i fråga om kroppssjukdomar kan de trånga förhållandena ombord

och den långa isoleringen ur arbetarskyddssynpunkt motivera vissa förebyggande

bestämmelser. Avgörande vikt torde härvid böra fästas vid eventuell

förekomst av smittsamma sjukdomar, främst tuberkulos. Även angivna

förhållanden torde kanske på något sätt böra markeras i motiven.

Beträffande de medicinskt-administrativa frågorna om läkarnas medverkan

i systemet ifrågasätter styrelsen huruvida förslaget låter sig förena

med gällande bestämmelser om tystnadsplikt för läkare. Dessa frågor bör

enligt styrelsen ägnas särskild uppmärksamhet bland annat med hänsyn

till önskemålet om en effektiv och enhetlig utgallring av uppenbart olämpliga

sökande, men också endast av sådana.

• Statens organisationsneimnd ifrågasätter om den föreslagna utbyggnaden

av hälsokontrollen är påkallad. Den synes nämnden medföra ett administra-;

tivt arbete, som knappast står i rimlig relation till den avsedda nyttan. Det

torde således vara tillräckligt att vid behandling av ansökan om sjöfartsbok

låta kontrollen av sökandens hälsotillstånd ske enbart på grundval av vederbörligt

läkarintyg.

Sveriges fartygsbefälsförening uttalar sin anslutning till de av utredningen

föreslagna grunderna för ogiltigförklaring av sjöfartsbok.

Även sjöfartsstyrelsen ansluter sig i allt väsentligt till vad utredningen

föreslagit om olika grunder för ogiltigförklaring av sjöfartsbok. Styrelsen

gör emellertid i anslutning härtill en del påpekanden i anledning av förslaget.

Styrelsen erinrar om att utredningen såsom första grund för ogiltigförklaring

av sjöfartsbok angivit det fallet, att sjöman anmäler att han ämnar

lämna sjömansyrket eller att sjöman -— utan alt sådan anmälan gjorts

_varit borta från yrket viss längre lid. 1 detta fall skulle sjömannen jäm
4

Biliang till riksdagens protokoll 1060. 1 sand. Nr 124

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

val avföras ur sjömansregistret. I övriga föreslagna fall av ogiltigförklaring

av sjöfartsbok skulle däremot avregistrering icke ske enbart på grund av

ogiltigförklaringen. Enligt styrelsens mening bör frågan om ogiltigförklaling

av sjöfartsbok hållas isär från frågan om sjömans avförande ur sjömansregister.

Inskrivning i sjömansregister har betydelse bl. a. beträffande

sjömannens kyrkobokföring. Sådan kyrkobokföring bör, såsom utredningen

föreslagit, kunna fa bibehållas även vid kortare bortovaro från sjömansyrket

och detta oavsett om bortovaron beror på att sjöfartsboken förklaras

ogiltig eller av annan anledning. Men omvänt bör en sjömans avförande

ur det aktuella sjömansregistret icke påverka giltigheten av hans

sjöfartsbok. Skulle en sjöman, för vilken utfärdats sjöfartsbok, men som

på grund av lång tids bortovaro från sjömansyrket avförts ur registret, åter

vilja gå till sjöss, torde någon olägenhet icke uppkomma av att han åberopar

sin gamla sjöfartsbok. Sjömannen torde kunna återinskrivas i det aktuella

sjömansregistret helt enkelt genom att hans i ett arkivregister förärade

iegisterkort återflyttas till det aktuella registret då anmälan inkommer

om hans påmönstring. Sjöfartsstyrelsen föreslår i delta sammanhang

att sjöfartsbok alltid utfärdas med begränsad giltighetstid och anför.

Det bör beaktas, att den av utredningen föreslagna ordningen att sjöfartsbok

skall ogiltigförklaras om innehavaren avföres ur sjömansregistret torde

medföra att antalet ogiltigförklarade sj Öl artsböcker bleve mycket stort Då

praktiska svårigheter torde föreligga att snabbt få alla dessa sjöfartsböcker

makulerade, skulle erfordras en omfattande förteckning över ogiltigförklarade,

»utelöpandes, sjöfartsböcker. Detta skulle i sin tur medföra att mönstringsförrättarnas

sökande i denna förteckning beträffande alla företedda

sjöfartsböcker bleve tidsödande och kanske i många fall måste eftersättas.

Kontrollen genom mönstringsförrättarna av att sjöfartsbok, som ogiltigförklarats

av annan grund, icke missbrukas, skulle därmed avsevärt förlora i

\arde.

icke upptages såsom grund för ogiltigförklaring av sjöfartsbok.

Bakgrunden till det av utredningen framlagda förslaget om att sjöfartsbok

skall förklaras ogiltig om innehavaren avföres ur sjömansregister torde

ha

lopande» trots att innehavarna lämnat sjömansyrket, vilket skulle medföra

risk för missbruk av sådana sjöfartsböcker. Denna risk torde emellertid

föreligga även om böckerna förklaras ogiltiga, därest icke samtidigt åtgärd

Mdtages för makulering av ogiltiga sjöfartsböcker. Uppenbart är emellertid,

att missbruk av sjöfartsböcker om möjligt bör förhindras. Sjöfartsstyrelsen

mII däiför föreslå, att sjöfartsbok alltid utfärdas med endast begränsad giltighetstid,

förslagsvis fem år. För en begränsad giltighetstid talar jämväl,

att sjömannens lotografi samt vissa i sjöfartsbok intagna uppgifter efter

viss tid kan ha förlorat sin aktualitet. En begränsad giltighetstid för sjötartsbok

skulle som regel icke medföra någon olägenhet för de sjömän,

som stannar längre tid än fem år i yrket. Deras sjöfartsböcker torde nämligen

regelmässigt bliva fullskrivna innan giltighetstiden utgått och då ändock

få utbytas mot ny bok med ny giltighetstid.

Beträffande förslaget att sjöfartsbok skall kunna förklaras ogiltig om

sjömannen befunnits olämplig för yrket på grund av sitt hälsotillstånd

framhåller sjöfartsstyrelsen, att detta icke enbart är en medicinsk fråga.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

utan att en avvägning bör ske mot å ena sidan sjömansyrkets särskilda påfrestningar

och å andra sidan sjömannens tidigare verksamhet inom yrket.

Dessa särskilda omständigheter har läkarna icke alltid möjlighet att riktigt

bedöma. Prövningen av frågan om ogiltighetsgrund föreligger bör därför

icke helt överlämnas till vederbörande läkare efter en måhända relativt

summarisk undersökning. Frågan bör prövas ur flera aspekter, varvid hänvisning

av sjömannen till undersökning vid hälsocentral för sjöfolk, där läkarna

har särskild kännedom om de medicinska krav som måste ställas på

sjömän i skilda avseenden, eller till annan specialistundersökning, bör kunna

komma i fråga. Möjlighet bör sålunda föreligga för sjöman, som av en

läkare befunnits olämplig att utöva sjömansyrket, att få sin sak ingående

prövad liksom att efter viss tid få frågan om olämpligheten omprövad.

I fråga om ogiltigförklaring när sjömannen begått allvarlig förseelse under

tiden för tjänstgöring till sjöss finner sjöfartsstyrelsen det böra utsägas,

att det skall vara fråga om förseelse som har samband med tjänst ombord på

fartyg.

Anledning till ogiltigförklaring av sjöfartsbok bör vidare, såsom utredningen

föreslagit, vara att sjöfartsboken utfärdats på grundval av oriktiga

uppgifter om den sökandes identitet, tidigare innehav av sjöfartsbok, ålder,

värnpliktsförhållanden eller annat, som kunnat inverka på prövningen av

ansökan om sjöfartsbok. Ogiltigförklaring av sjöfartsbok av denna anledning

skall dock icke enligt styrelsens mening utgöra hinder för sjömannen

att utfå ny sjöfartsbok, därest han saknar gällande sådan.

Statens utlänningskommission erinrar om att enligt förslaget en förutsättning

för att sjöfartsbok skall kunna utfärdas för utlänning är att denne

är bosatt i riket och framhåller att utredningsmannens förslag bör kompletteras

med bestämmelse att svensk sjöfartsbok som utfärdats för utlänning,

skall ogiltigförklaras, därest utlänningens bosättning i riket upphör.

Detta måste under alla förhållanden anses ha skett, då utlänningen meddelats

utvisnings- eller förvisningsbeslut eller — såvitt gäller annan än

nordbo — jämväl förpassningsbeslut. Enär utländsk sjöman, som fått sin

sjöfartsbok ogiltigförklarad, icke synes böra beviljas fortsatt arbetstillstånd

som sjöman, bör kommissionen underrättas i de fall när utländsk

sjömans sjöfartsbok ogiltigförklaras. Kommissionen bör även av samma

anledning underrättas, när sjöfartsstyrelsen jämlikt 6 § fjärde stycket i utredningmannens

förslag till förordning meddelar utländsk sjöman, som icke

innehar svensk sjöfartsbok, förbud mot påmönstring.

Utredningens förslag rörande handläggningen av ärenden

om ogiltigförklaring av sjöfartsbok har mött erinran från

sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen men i stort sett godtagits eller

lämnats utan erinran av övriga remissinstanser.

Socialstyrelsen uttalar, att den kan biträda förslaget med hänsyn till de

speciella arbetsförhållandena inom sjömansyrket och den starka ställning

som partsrepresentanterna tilldelats i systemet.

överstålhållarämbetet erinrar om den verksamhet som för närvarande be
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

drives av undersöknings- och bestraffningsnämnderna och framhåller den

officiella karaktär förfarandet för avstängning av olämplig sjöman erhållit

genom utredningens förslag. Härav följer enligt ämbetet, att rättssäkerhetssynpunkterna

måste skänkas samma beaktande som i andra fall av inskränkning

i näringsfriheten. Det föreslagna förfarandet synes ur denna

synpunkt ämbetet icke i allo tillfredsställande. I allt fall ifrågasätter ämbetet

lämpligheten av att såväl undersöknings- och bestraffningsnämnd som

sjömansnämnd, vilka organ båda inrymmer partsrepresentanter, skall fatta

ståndpunkt i avstängningsfrågor. Därest den dubbla handläggningen anses

böra genomföras, torde skäl tala för att undersöknings- och bestraffningsnämnderna

begränsar sin verksamhet till att utreda inkomna anmälningar

och överlämna dem till sjömansnämnderna för beslut.

Svenska maskinbefälsförbundet anför, att undersöknings- och bestraffningsnämnderna

bör fortsätta sin verksamhet. Dessa nämnder är för närvarande

de enda organ, som effektivt kan bidraga till eu sanering av sjömanskåren.

Deras nuvarande sammansättning med representanter för rederierna

och de ombordanställda bör bibehållas.

Direktionen för sjömanshuset i Västervik understryker behovet av intimt

samarbete mellan sjömansnämnd och undersöknings- och bestraffningsnämnd

i frågor om ogiltigförklaring av sjöfartsbok.

Sjöfartsstyrelsen anser den av utredningen föreslagna ordningen onödigt

komplicerad. Antalet ärenden angående ogiltigförklaring av sjöfartsbok torde

bli relativt begränsat och ärendena i allmänhet vara av tämligen enkelt

slag. Att under sådana förhållanden utrusta alla sjömanshusdirektionerna

med lagkunnig ordförande, införa ett särskilt system med underrättelseförfarande

i avvaktan på beslut av nämnd, besvärsprövning hos sjöfartsstyrelsen,

särskild verksamhet av sjöfartsstyrelsen för enhetliggörande av

praxis, in. in., förefaller sjöfartsstyrelsen överdrivet. Väsentligt enklare

skulle enligt styrelsen förfarandet bli om besluten liksom beträffande den

förberedande prövningen av bestraffningsärendena sker centralt. Därvid

skulle kunna direkt tillses att erforderlig likformighet följdes. Meddelades

beslut om ogiltigförklaring av sjöfartsbok av en eller annan grund skulle

vidare den ogiltigförklarade boken kunna omgående upptagas i en enkel

forteckning som tillställdes mönstringsförrättarna inom och utom riket.

Något behov av underrättelser om anmälda men ej avgjorda ärenden skulle

icke föreligga. Skulle emellertid utredningens förslag anses böra genomföras,

bör enligt styrelsens mening klagorätt över beslut av sjömansnämnd

införas icke blott för sjömannen utan även för en representant för det allmänna,

t. ex. föreståndare för sjömanskontor. Styrelsen bär intet att erinra

mot forslaget att styrelsen skall äga meddela förbud mot påmönstring av

sjöman, som icke innehar svensk sjöfartsbok.

Även arbetsmarknadsstyrelsen uttalar sig till förmån för en central handläggning

av ifrågavarande ärenden och anför följande.

JXLfI;!iCVT\e fÖrhåll^d!t. y;!ra det, att även om sjömansnämnderna

skulle fatta beslut om ogiltigforklarmg av sjöfartsböcker, den sjömansamnd,

som har att fatta beslutet, sällan är den, där anmälan inlämnats

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

eller där avmönstringen ägt rum. Sådana beslut skall nämligen fattas av

den nämnd, där sjömannen är kyrkobokförd. Det synes därför styrelsen

mera följdriktigt om ärenden om indragning av sjöfartsbok handlades av

den centrala myndigheten, sjöfartsstyrelsen. Om så bleve fallet borde större

enhetlighet i besluten kunna uppnås. Genom en sådan ordning vinnes även

fördelen att sjömansförmedlaren-mönstringsförrättaren icke i något avseende

behöver framstå såsom åklagare eller domare, vilket utredningen i övrigt

sökt undvika.

Av samma skäl vill styrelsen föreslå, att rymningsfallen skall bedömas

av undersöknings- och bestraffningsnämnderna och liksom övriga disciplinärenden

överlämnas till sjöfartsstyrelsen för slutgiltigt avgörande. Uppkommer

i andra fall fråga om ogiltigförklaring av sjöfartsbok exempelvis därför

att sjöfartsbok utfärdats under oriktiga premisser, bör enligt styrelsens

mening sjömansförmedlaren-mönstringsförrättaren kunna åläggas innehålla

sjöfartsboken och vidarebefordra den, åtföljd av rapport om omständigheterna

kring innehållandet, till sjöfartsstyrelsen för åtgärd.

Flera av sjömanshusdirektionerna ifrågasätter behovet av att ordföranden

i sjömansnämnd är lagkunnig. -—■ Direktionen för sjömanshuset i Söderhamn

anser dessutom, att antalet ledamöter i sjömansnämnd icke behöver

överstiga fem jämte lika många suppleanter. — Direktionen för sjömanshuset

i Karlshamn påpekar, att ogiltigförklarande av sjöfartsbok för längre

eller kortare tid enligt förslaget skall föregås av undersökning av undersöknings-

och bestraffningsnämnd. I denna nämnd finnes juridiskt utbildad

ledamot, varför ytterligare sådan i sjömansnämnderna även av kostnadsskäl

ej kan anses erforderlig.

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm anser ifrågavarande kvalifikationskrav

beträffande ordföranden icke böra upprätthållas när tillgång finns

till lagfaren sekreterare. Behov av sådan lär för framtiden göra sig gällande

med växande styrka vare sig ordföranden blir jurist eller inte och direktionen

understryker vikten av att medel beräknas för sådan vid de större

sjömansnämnderna. •— Liknande synpunkter anföres av bl. a. sjöfartsstyrelsen.

Utredningens förslag om lokal registrering och centralt

kartotek har i stort sett godtagits under remissbehandlingen. Från

några håll har emellertid förordats att det centrala kartoteket utbygges och

ges ytterligare uppgifter utöver de av utredningen föreslagna.

Beträffande omfattningen av registreringen anser sjöfartsstyrelsen det

uppenbart, att registrering bör ske av sjöman, för vilken utfärdats sjöfartsbok,

vare sig man lägger tonvikten vid att sjömannen skall vara inskriven

och sjöfartsboken ett bevis om inskrivningen eller man ser utfärdandet av

sjöfartsboken som det primära och inskrivningen som en registrering av

den utfärdade boken. Styrelsen delar utredningens uppfattning att svensk

sjöman skall inneha sjöfartsbok — och således vara registrerad — för alt

få anställning på svenskt handelsfartyg och att delta krav i princip bör gälla

oberoende av den fart, vari fartyget går. Emellertid anser styrelsen praktiska

skäl kunna motivera undantag från denna allmänna regel i särskilda

fall. Sålunda bör enligt sjöfartsstyrelsens mening bestämmelserna icke göras

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

tillämpliga ä smärre fartyg, förslagsvis fartyg med mindre bruttodräklighet

än 30 ton. Undantaget för dessa fartyg bör angivas direkt i författningen.

Även i övrigt kan tänkas motiverat med särskilda undantag för vissa

fartyg, för fartyg i viss fart eller för grupper av ombordanställda. Sjöfartsstyrelsen

torde kunna bemyndigas att meddela föreskrifter härom.

Vad angår frågan om samlande av vissa uppgifter beträffande på svenska

handelsfartyg anställda sjömän, för vilka svensk sjöfartsbok icke utfärdats,

erinrar styrelsen om att utredningens förslag innebär alt sådana uppgifter

skall av mönstringsförrättare inom och utom riket insändas direkt till sjöfartsstyrelsen.

Styrelsen har icke någon erinran mot förslaget såsom sådant

men ifrågasätter, om värdet av anmälningsskyldigheten, som naturligen

måste bli mycket omfattande, uppväger det därmed förenade besväret. Styrelsen

kan för sin del icke finna, att ifrågavarande anmälningar fyller annan

funktion än att möjliggöra kontroll av att utländska sjömän icke påmönstras

då förbud meddelats däremot. I sådant fall har emellertid skadan

redan skett. Efterhandskontroll kan vid behov företagas med ledning av insända

sjömansrullor. Styrelsen finner sålunda icke styrkt att ifrågavarande

arbetskrävande anmälningsförfarande är påkallat och förordar att detsamma

helt slopas. Skulle framdeles uppkomma tillfälligt eller permanent

behov av uppgifter, torde sjöfartsstyrelsen äga befogenhet att införskaffa

sådana av mönstringsförrättarna.

Styrelsen finner emellertid uppenbart, att någon form av central förteckning

bör föras över sådana sjömän, beträffande vilka beslut meddelats att

de icke får påmönstras svenskt handelsfartyg.

I fråga om valet mellan central registrering och lokal registrering framhåller

sjöfartsstyrelsen att praktiska skäl otvetydigt talar för alternativet

med central registrering av sjömännen hos styrelsen och anser det sannolikt

att en sådan ordning skulle innebära avsevärd kostnadsbesparing.

Styrelsen vill dock icke motsätta sig att registrering tills vidare anförtros

de lokala sjömanskontoren. I sådant fall bör såsom utredningen föreslagit

åt sjöfartsstyrelsen uppdragas att föra ett centralt hänvisningsregister med

i huvudsak de uppgifter utredningen föreslagit. Styrelsen utvecklar sina

synpunkter på frågan om registreringens ordnande enligt följande.

Frågan huruvida sjömansregistrering bör ske centralt i ett enda register

eller lokalt i ett flertal register är enligt sjöfartsstyrelsens mening icke någon

principiell fråga utan beror av en rent praktisk avvägning. För lokala

register har utredningen åberopat värdet av att ifrågavarande registeruppgifter

finns tillgängliga hos de lokala sjömanskontoren dels för besvarande

av förfrågningar av skilda slag och dels för den löpande verksamheten

med arbetsförmedling och mönstring av sjömän. Häremot må dock erinras

att flertalet förfrågningar rörande sjömän, såsom sjömanskommittén visat,

erfarenhetsmässigt framställes av myndigheter, såväl centrala som lokala,

ofta stationerade å annan ort än den där sjöman lokalt skulle vara registrerad,

ävensom att de för förmedlings- och mönstringsarbetet väsentliga uppgifterna

framgår icke bara ur sjömansregister utan jämväl direkt ur sjömannens

sjötartsbok, vilken alltid måste företes vid sådan förrättning. Med

ett centralt register skulle det av utredningen föreslagna centrala hänvis
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

55

ningsregistret kunna undvaras. Ett centralt register skulle vidare vara bättre

underlag för statistiska sammanställningar av olika förhållanden rörande

sjömännens anställningsförhållanden, kompetens, m. in. än ett flertal lokala

register. Slutligen bör beaktas, att den framtida lösningen av de aktuella

frågorna om omläggning av sjömännens värnpliktsförhållanden, samordning

av registreringen med sjömansskattekontorets verksamhet, omläggning

av systemet för uttagande av vissa avgifter av sjömän in. in. kan göra

ett centralt sjömansregister påkallat.

Beträffande registreringen av sjömän, för vilka sjöfartsbok utfärdats men

som icke är kyrkoskrivna inom riket, förordar sjöfartsstyrelsen att, därest

registreringen i allmänhet icke skulle ske centralt, dessa sjömän såsom

hittills registreras hos Stockholms sjömanshus. Någon anledning att upprätta

ett särskilt register för denna relativt lilla grupp av sjömän synes icke

föreligga, utan torde handhavandet av de med denna registrering förenade

arbetsuppgifterna enklare utföras i samband med motsvarande arbetsuppgifter

vid ett normalt lokalt register. Särskilda skäl kan likväl tala för att

nu ifrågavarande sjömän registermässigt inordnas under en särskild avdelning

av det lokala registret för de inom Stockholmsregistret bokförda sjömännen.

Skulle ifrågavarande grupp av sjömän alltjämt registreras hos

Stockholms sjömanshus, följer därav att, om prövning av ärenden om ogiltigförklaring

av sjöfartsböcker skulle komma att anförtros sjömansnäinnderna,

sådana ärenden beträffande ifrågavarande grupp sjömän skulle ankomma

på Stockholms sjömansnämnd och icke, såsom utredningen föreslagit,

direkt på sjöfartsstyrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser övervägande skäl tala för en viss utbyggnad

av det centrala kartoteket till ett sjömansregister redan nu. En

centraliserad registrering kan enligt styrelsens mening förenklas och mekaniseras

och därigenom göras mindre arbetskrävande. Styrelsen anför.

I det nuvarande sjömanshusregistret ingår för såväl förmedlings- som

mönstringsverksamheten perifera uppgifter, som skulle kunna överföras till

det centrala registret. Detta skulle knappast medföra något större merarbele

då under alla omständigheter viss rapportering till centralregistret förutsättes.

Därigenom skulle man förenkla den lokala registreringen. En betydande

förenkling skulle också vinnas om sjömanskontoren på detta sätt

icke skulle behöva förvara handlingar i samma utsträckning som nu är

fallet vid sjömanshusen. Registret skulle därefter kunna uppläggas som ett

arbetsförmedlingsregister. Med stöd av uppgifterna på arbetssökandeblanketten

kunde kontoren i det övervägande antalet fall ändock bli i stånd att

lämna myndigheter och enskilda upplysningar utan att först behöva fråga

centralregislret. Denna ordning skulle inte heller bli lika arbetskrävande

som den av utredningen förslagna, som skulle innebära ett mycket betungande

expedilionellt arbete.

Såsom tidigare redovisats innebär medicinalstyrelsens förslag rörande effektivisering

av hälsokontrollen av sjömän en utvidgning av den föreslagna

centrala registreringen att omfatta även ett hälsoregister.

öuerståthållarämbetet anser det centrala kartoteket i den form utredningen

föreslagit väl motiverat. Huruvida en utbyggnad med ytterligare uppgifter

bör ske, synes ämbetet förtjänt att ytterligare utredas.

Statskontoret stöder tanken på att enbart ett centralregister skall föras

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

över sjömännen. Ämbetsverket vill emellertid med hänsyn till vad som anförts

i utredningens betänkande icke motsätta sig, att även lokal registrering

får förekomma tills vidare. Dubbelregistrering bör i görligaste mån

undvikas. Sedan en tids erfarenheter vunnits av det nya systemet, bör därför

registreringsfrågan upptagas till omprövning. Tanken på att helt slopa

det lokala registret bör nämligen enligt statskontorets mening icke uppgivas.

Statens organisationsnamnet erinrar om att de lokala registren enligt utredningens

förslag även skall utnyttjas såsom hjälpmedel vid arbetsförmedling

av sjömän och anför att nämnden med hänsyn härtill icke vill motsätta

sig att man, i avvaktan på något års erfarenhet rörande registrens utnyttjande

för detta ändamål, ordnar registreringssystemet i enlighet med utredningens

förslag. Därefter bör man enligt nämndens mening överväga möjligheterna

att förlägga den huvudsakliga registreringen av sjömän till ett

centralt register och vid sidan därav föra lokala register med ett mera begränsat

innehåll. Nämnden anför vidare.

Vid ett bibehållande av nuvarande lokala register vill nämnden framhålla

vikten av att det omständliga förfarandet vid omregistrering av sjöman i

anledning av flyttning mellan olika områden om möjligt förenklas. Vidare

bör övervägas om icke det avsedda centrala registret tills vidare skuTlé

kunna bestå av avtryckskort, framställda medelst folkbokföringens trydande

register. Aktualiseringen av registret på grund av folkbokföringsändringar

skulle i så fall kunna ske genom utbyte av registerkort mot erhållna

avier (i form av avtryckskort). Folkbokföringens avisering torde i

sådant fall lämpligen böra riktas till de lokala registreringsorganen, vilka

efter vederbörlig registreringsåtgärd vidaresänder mottagna avier till det

centrala registret.

Rederiföreningen för mindre fartyg ifrågasätter den praktiska nyttan med

ett enkelt centralregister, därest detta icke fortlöpande kompletteras med

mönstringsrapporter.

Statistiska centralbyrån påpekar behovet av bestämmelser som medför begränsning

av den tid, under vilken sjöman kvarstår i sjömansregister, sedau

erforderliga upplysningar om honom saknas.

Vad särskilt gäller frågan om registrering av utländska

sjömän tillstyrker sjöfartsstyrelsen förslaget att sådan sjöman skall

kunna tilldelas sjöfartsbok och följaktligen bli registrerad. Då emellertid

svensk sjöman bör vara inskriven i register även om han icke är kyrkoskriven

här i riket, förefaller det sjöfartsstyrelsen omotiverat att, såsom utredningen

föreslagit, beträffande utländsk sjöman uppställa krav på kyrkoskrivning

i svensk församling inom riket. Avgörande för om sjöfartsbok bör

utfärdas för utländsk sjöman synes sjöfartsstyrelsen uteslutande böra vara,

huruvida sjömannen har fast anknytning till Sverige och svensk sjöfart.

En annan sak är att frågan om betydelsen av inskrivning i sjömansregister

av svensk eller utländsk sjöman, som icke är kyrkoskriven här i

riket, aktualiserar vissa frågor om rätt för sådan sjöman till sjukförsäkring

m. m. Enligt vad styrelsen inhämtat kommer emellertid dessa frågor att

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

upptagas av sjöraansskattenämnden i samband med en översyn av sjömansskatteförordningen.

Statistiska centralbyrån anser att frågan om registrering av utländska

sjömän bör bli föremål för ytterligare överväganden med hänsyn till de konsekvenser

utredningens förslag skulle få ur socialförsäkringssynpunkt. Statistiska

centralbyrån påpekar, att nämnda konsekvenser icke berörts av

utredningen och anför följande.

Förslaget att även sjömän som, ehuru icke svenska medborgare, äro kyrkobokförda

här i riket, skola inneha sjöfartsbok och inskrivas i sjömansregistret,

torde icke tillföra registret något större antal inskrivna, ej heller

medföra ett så ökat arbete för myndigheterna, att från denna synpunkt någon

invändning bör resas mot förslaget. Men denna ordning medför därjämte

att de blir delaktiga av de svenska sjömännens rätt att kvarskrivas i folkbokföringen

och därmed bibehållas bland annat vid tillgången till sociala

förmåner mer eller mindre lång tid utöver den, vid vilken de eljest skulle

hava avförts sedan folkbokföringsmyndigheterna förlorat underrättelser om

dem. Otvivelaktigt finns det utlänningar i Sverige, som förvärvat en så stadigvarande

samhörighet med svenskt samhällsliv att denna likställighet ter

sig fullt berättigad. Men erfarenheten i ett betydande antal fall ger å andra

sidan vid handen, att varaktigheten av den bosättning som föranleder utlänningars

kyrkobokföring sedermera visat sig bli ringa och i viss utsträckning

är beroende av konjunktursvängningarna. Den kvarskrivning mellan två

mantalsskrivningar som författningsenligt skall föregå uteslutningen, då

anmälan om återutflyttningen försummats, vilket ej sällan händer, synes

— icke utan praktiska anledningar — hava uppmärksammats av socialvårdsoch

socialförsäkringsmvndigheter som ett problem.

Statens utlänningskommission har i princip icke något att erinra mot att

svensk sjöfartsbok utfärdas för sådan utländsk sjöman, som är mera fast

knuten till riket, och att följaktligen enligt förslaget registrering sker av

honom. Enbart kravet på kyrkobokföring är emellertid enligt kommissionens

mening icke tillräckligt för bedömningen huruvida sjöfartsbok skall

utfärdas för utlänningen. Hans rätt att vistas i riket måste även ha prövats

enligt bestämmelserna i utlänningsförfattningarna.

Vad först gäller icke-nordbor måste de för att anses vara fast knutna

till riket inneha uppehållstillstånd och ha haft dylikt tillstånd under viss

lid. Innan svensk sjöfartsbok utfärdas för en icke-nordbo bör därför mönstringsförrättaren

genom granskning av utlänningens pass eller genom förfrågan

hos kommissionen förvissa sig om att utlänningen innehar gällande

uppehållstillstånd och att han haft sådant tillstånd under minst ett år. Genom

ett sådant förfarande undvikes, att svensk sjöfartsbok tilldelas en utlänning,

som till följd av slopandet av gränskontrollen mellan de nordiska

staterna olovligen inkommit i riket eller icke vunnit den anknytning till

Sverige, som bör vara eu förutsättning för erhållande av svensk sjöfartsbok.

Vad därefter gäller medborgare i de nordiska grannländerna äger dessa

för närvarande rätt att vistas i riket utan uppehållstillstånd. Endast sådana

nordbor, som utvisats eller förvisats från riket maste ha särskilt tillstand

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

för att åter få inkomma och vistas här. Uppgifter om dessa finns hos de

lokala polismyndigheterna.

Kommissionen ifrågasätter lämpligheten av att svensk sjöfartsbok över

huvud taget utfärdas för medborgare i annan nordisk stat. I varje fall bör

detta icke få ske utan att samråd ägt rum med vederbörlig myndighet i

sjömannens hemland. Har en sjöman vägrats sjöfartsbok i sitt hemland

eller föreligger där eljest sådana uppgifter om honom, att en eventuell ansökan

om sjöfartsbok från honom skulle avslås, är det enligt kommissionens

mening naturligt, att han icke heller erhåller svensk sjöfartsbok. Då

det vidare under inga förhållanden bör förekomma, att svensk sjöfartsbok

utfärdas för nordisk sjöman, för vilken gäller förbud att vistas i Sverige,

bör mönstringsförrättare, innan sjöfartsbok utfärdas, genom förfrågan hos

lokal svensk polismyndighet alltid försäkra sig om att sådant förbud icke

gäller för vederbörande.

Lr de mera speciella synpunkter på registreringsfrågan, som anlagts av

handelsflottans pensionsanstalt, utredningen angående handelsflottans pensionsanstalts

verksamhet och sjömansskattenämnden har några erinringar

icke framförts mot utredningens förslag. Pensionsanstalten anser det för

sin del som en fördel med lokala register men att det otvivelaktigt är värdefullt

om därjämte ett centralt kartotek upprättas. — Utredningen angående

pensionsanstaltens verksamhet konstaterar att det ur pensioneringssynpunkt

knappast är påkallat med registerföring vid sidan av den lokala. — Sjömansskattenämnden

å sin sida finner det förordade enkla centralregistret

fullt tillräckligt från sjömansskattesynpunkt.

Vad gäller behovet av personal för den centrala registreringen

erinrar sjöfartsstyrelsen att utredningen räknat med en

personalkostnad av allenast 40 000 kronor, avseende tre biträden på det föreslagna

centralregistret, nämligen en kansliskrivare i lönegrad A 10 och

två kontorsbiträden i reglerad befordringsgång. Styrelsen finner det uppenbart,

att den föreslagna nyordningen nödvändiggör anställande av ytterligare

en befattningshavare för handhavande av de med centralregistrets förande

förenade arbetsuppgifterna, såsom anvisningar rörande förandet av

registret, besvarande av förfrågningar från myndigheter och allmänhet,

uppläggning av sammanställningar av registeruppgifter, kontakt med de

lokala sjömansregistren, m. m. För detta ändamål torde erfordras lägst en

kanslistbefattning i A 19. Det av utredningen beräknade anslagsbehovet för

centralregistret m. m. måste därför uppräknas med förslagsvis 20 000 kronor

eller till 60 000 kronor.

Enligt statskontoret bör den närmaste ledningen av registret kunna anförtros

befattningshavare i lägre biträdesgrad än kansliskrivargraden. Som

jämförelse nämner statskontoret, att namnregistret och äktenskapsregistret

vid statistiska centralbyrån star under omedelbar ledning av en kontorist

respektive ett kanslibiträde.

Statens lönenämnd gör ingen erinran emot de föreslagna kontorsbiträdes
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:Is proposition nr 12b år 1960

tjänsterna men anser att en kontoristtjänst är tillfyllest för de arbetsuppgifter

som enligt förslaget är avsedda för kansliskrivartjänsten.

Utredningens förslag rörande mönstringsförrättarnas granskande,

medlande och skiljedom ande uppgifter berördes endast i

ett par yttranden.

S jöfartsshjrelsen framhåller att det ur flera synpunkter är av värde om en

klar åtskillnad göres mellan mönstringsverksamheten å ena samt de med

sjömännens anställningsförhållanden sammanhängande frågorna å andra

sidan. Mönstringen bör främst ses som en officiell registrering av tjänstgöringsskyldighet

ombord samt en kontroll av att ett fartyg är ur säkerhetssynpunkt

tillfredsställande bemannat och att för tjänstgöring ombord uppställda

föreskrifter beträffande sjömans ålder, hälsotillstånd, värnpliktsförhållanden,

kompetens in. m. är iakttagna. Frågor rörande anställningsavtalet

åter är av civilrättslig natur och bör behandlas av de avtalsslutande parterna

själva med erforderligt stöd av deras organisationer. Erforderliga lagbestämmelser

om arbetsavtalet bör regleras i sjömanslag, sjöarbetstidslag och

annan social lagstiftning. Med denna utgångspunkt delar styrelsen helt

utredningsmannens uppfattning att det i allmänhet icke skall ankomma på

mönstringsförrättare att ex officio granska det mellan arbetsgivaren och

arbetstagaren träffade avtalet. Mönstringsförrättare bör dock vara skyldig

att, om han iakttar en uppenbar felaktighet vid avräkning, påpeka förhållandet

för parterna och, därest rättelse ej vidtages, anmäla iakttagelsen till

sjöfartsstyrelsen. Från huvudregeln bör vidare göras undantag i det avseendet

att i den mån Sverige genom internationellt avtal förbundit sig att

tillse att vissa internationellt accepterade sociala minimikrav är tillgodosedda

i sjömännens avtalsförhållanden, kontroll häröver kan anförtros mönstringsförrättare.

Eu helt annan sak är, anför styrelsen vidare, att den ekonomiska uppgörelse,

som sker i samband med en sjömans avmönstring, i vart fall då den

sker i utländsk hamn, av naturliga skäl ofta får en i praktiken slutlig form.

Efterkrav och korrigeringar av löneuträkningar m. m. möter lätt avsevärda

praktiska svårigheter. Med hänsyn härtill kan det vara ett serviceintresse för

de direkt berörda parterna, befälhavaren och sjömannen, att ha tillgång till en

sakkunnig opartisk officiell representant, som i mån av behov kan lämna

uppgifter om den rätta innebörden av gällande bestämmelser och om den

allmänt godtagna tolkningen av kollektivavtalsbestämmelser. Det bör emellertid

klart utsägas att det är fråga om en serviceverksamhet och att mönstringsförrättarens

ingripande i andra fall än de förut nämnda är beroende

av att endera parten hänskjuler frågan till mönstringsförrättaren. Dennes

uttalanden hör då icke betraktas som någon form av skiljedom utan endast

som sakkunnig upplysning, vilken parterna bär full frihet att godtaga eller

icke. Enligt sjöfartsstyrelsens mening är det önskvärt att dessa principer får

komma till klarare uttryck såväl i nya mönstringsbestämmclser som vid cn

framtida översyn av sjömanslagen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kangl. Maj. ts proposition nr 12k år 1960

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över sjömanskommitléns

förslag framhållit det principiellt oförenliga med arbetsförmedlingens

uppgifter att döma i tvister om tjänsteavtal eller tjänstgöringsbetyg.

Sedan det i den nu föreliggande utredningen föreslagits att skiljedömande

verksamhet i princip icke skall åvila mönstringsförrättare, har

styrelsen intet att erinra mot att viss förlikande verksamhet kommer att

ingå i mönstringsförrättarnas göromål. Styrelsen vänder sig emellertid emot

utredningens mening att den skiljedömande verksamheten i ett avseende

måste kvarstå nämligen i frågor när avmönstring skall äga rum samt om

och när ett anställningsförhållande skall betraktas som upphört. Styrelsen

ifrågasätter om icke även denna skiljedömande verksamhet kan skiljas från

mönstringsförrättarnas åligganden. På de större platserna, där de flesta avmönstringarna

äger rum, finns i regel tillgång till juridisk expertis, bl. a.

sjömansnämndernas ordförande, som borde kunna åtaga sig nämnda verksamhet.

Sveriges fartygsbefälsförening uttalar sig till förmån för att mönstringsförrättarnas

uppgifter av skiljedömande natur avvecklas på det sätt utredningen

anvisat. Enligt föreningen har såväl sjömanskommitténs som utredningens

undersökningar bekräftat, att det inträtt sådan förändring beträffande

förhållandena till sjöss sedan gällande författningar tillkom att

den enskilde sjömannen ej längre finner sig böra ha det författningsenliga

stöd som mönstringsförrättarnas skiljedömande uppgifter innebär. Undersökningarna

har därjämte ådagalagt, att mönstringsförrättarnas befattning

med tvister redan nu är av tämligen ringa omfattning och att personalorganisationerna

i allt större utsträckning handlägger omstridda frågor rörande

anställningsavtalet etc. I sak torde föga skillnad uppstå genom utredningens

förslag, enär redan nu den skiljedömande verksamheten övergått till en

medlande sådan, då parterna så önskar. Dylika uppgifter skulle även i fortsättningen

komma att väl ansluta sig till den allmänt betjänande verksamhet,

som de regionala organen skall erbjuda parterna på arbetsmarknaden.

En arbetsuppgift av delvis skiljedömande innebörd kommer likväl, som utredningen

påpekar, mönstringsförrättarna att ställas inför, nämligen att

avgöra om och när ett anställningsförhållande skall betraktas som upphört.

Om också parterna då får finna sig i ett avgörande, som går någon av dem

emot, kan saken föras vidare till partsorganisationerna. — En liknande

ståndpunkt intages av direktionen för sjömanshuset i Göteborg, som med

hänsyn till den fackliga utvecklingen anser att mönstringsförrättarnas uppgift

att bilägga tvister icke längre fyller något större behov. Enligt direktionens

mening kan vederbörande fackliga organisationer handha dessa

frågor.

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm vänder sig mot utredningsmannens

tanke att mönstringsförrättarnas medlande verksamhet väsentligt bör

inskränkas. Direktionen anser det visserligen icke nödvändigt eller från

praktisk synpunkt ens lämpligt att mönstringsförrättare får sig ålagt att

ex officio kontrollera löneuträkningar beträffande den avmönstrade be
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

61

sättningen. Däremot saknas enligt direktionens mening anledning att avskaffa

sjömanshnsombudsmannens hittillsvarande uppgifter att handlägga

sådana tvister, som omförmäles i 43 och 67 §§ sjömanslagen, innebärande

skyldighet för honom att på begäran av sjöman pröva riktigheten av löneavräkning

respektive lagligheten och skäligheten av disciplinnämnds beslut.

De givna bestämmelserna avser ytterst att säkerställa en betryggande och

snabb ordning för prövning av hithörande ärenden. Hittillsvarande system

har enligt direktionens mening fungerat tillfredsställande och det ligger

icke något principiellt oriktigt däri, att ansvaret att besluta i ifrågavarande

tvister anförtros statlig tjänsteman. — Även direktionerna för sjömanshusen

i Stockholm, Söderhamn och Västervik uttalar sig för att de medlande

uppgifter som för närvarande åvilar mönstringsförrättare icke tages bort.

Direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg delar uppfattningen att nuvarande

ex officiokontroll av löneavräkning utan vidare kan upphöra, eftersom

cn dylik prövning från mönstringsförrättarnas sida numera är ogörlig.

Däremot ställer sig direktionen frågande till utredningens förslag om att

mönstringsförrättare för framtiden, när part begär hans medverkan, endast

skall kunna meddela sin åsikt i den sak som är föremål för tvist utan att

kunna meddela bindande beslut. I så fall torde det ofta bli svårt att åstadkomma

uppgörelse.

Sjöfartsstyrelsen fäster stor vikt vid den allmänt betjänande

verksamhet som enligt förslaget skall ankomma på mönstringsförrättare

och sjömansnämnder. Det är enligt styrelsens förmenande en väsentlig

uppgift särskilt för sjömanskontoren att ge de ungdomar som är intresserade

för sjömansyrket råd och upplysningar om yrkets speciella krav och

om utbildningsmöjligheterna inom yrket. Likaledes bör nämnderna, utan

att deras verksamhet bindes i särskilda former, genom sin allmänna kännedom

om sjöfartsförhållanden, kunna göra värdefulla insatser för att skapa

en fast, yrkeskunnig occh yrkesmedveten sjömanskår, såväl vad gäller befäl

som manskap.

Arbetsmarknadsstyrelsen vänder sig mot nuvarande stadgande i sjömanshuskungörelsen

att sjömanshusombudsman i sådana fall, där kvarlåtenskap

efter avliden sjöman jämlikt 29 § sjömanslagen redovisas för

ombudsmannen, ofördröj ligen skall besörja, att kvarlåtenskapen kommer

dödsbodelägarna tillgodo. Enligt styrelsens mening bör nämnda stadgande

utgå ur en kommande instruktion för mönstringsförrättarna. Det bör tillkomma

rederierna eller befälhavarna att översända kvarlåtenskapen till de

anhöriga eller, då anhöriga icke finns, till den myndighet som i övrigt handlägger

ärenden av nämnda slag.

Utredningens förslag om underlättande av kustavlösning

har godtagits eller lämnats utan erinran i de yttranden där mönstringsförfarandet

över huvud närmare behandlats.

Statens utlänningskommission framhåller som en förutsättning för att

av- och påmönstringsförfarandet i samband med kustavlösning slopas för

nordbor och här i riket fast bosatta icke-nordbor att befälhavare åläggs

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungi. Mcij:ts proposition nr 12i år 1060

skyldighet att göra anmälan till polismyndigheten i orten, då utländsk sjöman

går i land för att tillbringa sin fritid på annan ort än den, där fartyget

ligger, och likaså när han sedermera återvänder till fartyget.

Departementschefen

Inskrivningen vid sjömanshus och mönstringen av sjömän har gamla traditioner

och utgör ett led i det system av bestämmelser, som av ålder reglerar

sjöfolkets tjänsteförhållanden. Sjömanslagstiflningen bygger sålunda på

ett mönstringsförfarande i samband med att tjänst ombord till- och frånträdes.

Inskrivnings- och mönstringsväsendet tjänar kontrollen över att

gällande behörighetsregler iakttas vid bemanningen av fartyg och att i

övrigt bemanningen sker med beaktande av sjöfartssäkerhetens krav. Det erbjuder

vissa möjligheter, att hindra personer, vilka saknar tillräckligt god

hälsa för tjänst till sjöss, eller vilka visat sig misskötsamma under tidigare

ombordanställning, från att taga tjänst på fartyg. Om sålunda inskrivningen

av sjömän och mönstringsförfarandet icke kan undvaras i det regelsystem,

som inte minst ur internationell synpunkt krävs ifråga om tjänsten

ombord på våra fartyg, har organisationen och formerna för denna verksamhet

sedan åtskilliga år varit under diskussion.

Såsom jag inledningsvis anfört utreddes frågan av 1946 års sjömanskommilté,

som år 1957 framlade betänkande med förslag om mönstring och

registrering av sjöfolk. I anledning av den kritik, som framkom mot centrala

delar av kommitténs förslag, har betänkandet överarbetats av särskild

utredningsman med biträde av experter. Det förslag av utredningen, som nu

föreligger, innefattar en översyn av dels gällande regler om inskrivnings- och

mönstringsverksamheten dels organisationen för denna verksamhet. Den

organisatoriska delen av utredningsförslaget är det min avsikt att närmare

behandla i ett senare avsnitt. Jag vill emellertid redan här förutskicka, att

jag i det \äsentliga ansluter mig till utredningens tidigare nämnda förslag

om samordning av inskrivnings- och mönstringsverksamheten med sjömansförmedlingen.

De huvudsakliga bestämmelserna om inskrivning och mönstring av sjömän

upptages i 1939 års kungörelse angående sjömanshusen i riket samt

sjömäns på- och avmönstring m. m. Kungörelsen tillkom på sin tid utan

riksdagens medverkan. Innehållet i författningen torde även vara av den

art, att Kungl. Maj:t enligt 89 § regeringsformen äger att ensam besluta

därom. Emellertid innebär ifrågavarande bestämmelser en ganska ingripande

reglering av anställningsförhållandena inom sjömansyrket. Med hänsyn

bl. a. till den kontroll ur hälsosynpunkt, som sjömannen är underkastad,

och de möjligheter, som finns att avstänga sjöman från yrket — en sida

av lagstiftningen som blir mera accentuerad om föreliggande förslag genomföres

—- utgör inskrivnings- och mönstringsreglerna ett icke oväsentligt

ingrepp i den enskildes möjligheter att fritt utöva yrke. I betraktande härav

synes det mest förenligt med praxis i fråga om riksdagens medverkan i lag
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 12i år 1960

63

stiftningen, att riksdagens yttrande inhämtas över huvudgrunderna i den

författning rörande inskrivning och mönstring, som bör utfärdas på grundval

av utredningens betänkande. I det följande kommer jag därför att i

första hand uppehålla mig vid de punkter i förslaget som rör principerna

för inskrivnings- och mönstringsväsendet. Föreskrifter av detaljmässig natur

kommer att beröras endast i den mån så erfordras för belysning av huvudgrunderna.

Det förutsättes alt förslagets detaljbestämmelser skall kunna

kompletteras och ändras utan att först underställas riksdagen och att

riksdagens yttrande skall behöva inhämtas endast då fråga är om ändring

som berör huvudgrunderna.

En central fråga i utredningsarbetet har gällt möjligheterna att a vstänga

olämpligt folk från sjömansyrket.

Frågan om lämplighetsprövning av personer, som söker sig till sjömansyrket

eller där vunnit anställning, har av utredningen delvis bedömts i samband

med frågan om hälsokontrollen av sjömän. Även vissa remissinstanser

har med fog betonat sambandet mellan kravet på fysisk och psykisk

hälsa hos den som tar anställning ombord och hans allmänna lämplighet för

yrket. I det följande kommer jag att särskilt behandla frågan om hälsokontrollen

av sjömän.

Enligt nuvarande bestämmelser förekommer icke någon lämplighetsprövning

på andra grunder än hälsogrunder av den, som söker sig till sjömansyrket

och önskar inskrivas vid sjömanshus. Sjöman som är inskriven kan

emellertid, elter beslut av sjömanshusets direktion, avföras ur registret, om

det konstateras att han gjort sig skyldig till rymning från svenskt handelsfartyg-

Sjömannens sjöfartsbok anses i så fall ogiltig. Därmed hindras sjömannen

från att ånyo påmönstras fartyg. Om sjömannen sedermera ånyo

inskrives i registret — vilket kan ske efter viss tid — skall ny sjöfartsbok utfärdas

för honom. Det är att märka, att sjömanshuskungörelsen icke ger

någon möjlighet att ur registret stryka sjöman, som visat sig grovt missskötsam

ombord utan att ha rymt från tjänsten, och sålunda avstänga honom

från yrket. Den gallring av odugligt sjöfolk, som kan ske med stöd av

sjömanshuskungörelsen kompletteras emellertid f. n. av den verksamhet,

som bedrives av de av organisationerna på sjöfartens arbetsmarknad tillsatta

centrala undersöknings- och bestraffningsnäinnderna (UB-nämnderna).

Genom den rapportering från nämnderna till sjömansförmedlingarna

av personer, som funnits böra för kortare eller längre tid avstängas från utövning

av sjömansyrket, skapas en viss spärr mot förmedling av sjöfolk,

som på olika sätt — icke blott genom rymning — visat sig olämpligt för

tjänst ombord på fartyg.

Sjömanskommitténs förslag innebar en allmän lämplighetsprövning av var

och en, som sökte sig till sjömansyrket och önskade få sjöfartsbok. Prövningen

skulle ske icke blott med hänsyn till hälsotillståndet utan även till

Övriga personliga förhållanden, såsom föregående kriminalitet eller eljest

grövre misskötsainhet.

Utredningen har icke velat godtaga sjömanskommitténs förslag om en

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

allmän lämplighetsprövning innan inskrivning sker och sjöfartsbok utfärdas.

Det framhålles, att det skulle strida mot principen om medborgarnas

rätt till fritt yrkesval, att hindra en person från viss yrkesutövning utan att

man har erfarenhet av hur han sköter sig i yrket. Utredningen avvisar i detta

sammanhang även tanken att den sjöfartsbok, som tilldelas en sjöman första

gången, skulle ges provisorisk karaktär och att sjöfartsbok med obegränsad

giltighetstid skulle utlämnas först efter viss tids väl vitsordad sjötjänst.

Utredningen föreslår i stället en skärpning av bestämmelserna om avstängning

av sjöman, som misskött sig under anställning ombord. Utredningen

anser det vara en brist, att sjöman icke på grund av annan förseelse

än rymning kan avspärras från ombordanställning, och föreslår, att andra

allvarliga förseelser under tjänstgöring ombord likställes med rymning.

Enligt utredningens förslag skall avstängningen ske genom särskilt beslut

om ogiltigförklaring av sjömannens sjöfartsbok.

I motsats till sjömanskommittén, som förläde beslutanderätten i dylika

ärenden centralt till sjöfartsstyrelsen, föreslår utredningen, att ärendena

prövas och avgöres av lokalt organ, sjömansnämnd, som skall ersätta nuvarande

sjömanshusdirektion.

Den ståndpunkt till frågorna om lämplighetsprövning av sjömän och avspärrning

av olämpliga element, som utredningen sålunda intagit, har i

stort sett godtagits under remissbehandlingen. Från bl. a. sjöbefälsorganisalionerna

har dock önskemål framförts om förhandsprövning i syfte att hindra

olämpliga personer att vinna anställning inom sjömansyrket. Sjöfartsstyrelsen

och arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat sig för central handläggning

av avstängningsärendena.

För egen del vill jag understryka de synpunkter som såväl utredningen

som flera remissinstanser framfört om vikten av god rekrytering till sjömansyrket.

Utvecklingen framför allt på det tekniska området ställer stora

krav på yrkesskicklighet inom sjömanskåren. Bristande duglighet hos deh

enskilde sjömannen kan medföra fara för säkerheten till sjöss och risker

för liv och egendom. Ytterst är det här fråga om att tillgodose sjölagens

krav på att fartyg skall vara bemannat på betryggande sätt. I detta sammanhang

skall även framhållas betydelsen för trivseln bland besättningarna

på fartygen, att uppenbart olämpligt folk kan effektivt hindras från att

vinna anställning till sjöss. Bestämmelserna i den gällande sjömanshuskungörelsen

tillgodoser icke på ett tillfredsställande sätt nu nämnda synpunkter.

När det gäller att komma till rätta med rådande missförhållanden bör

beaktas, att en icke ringa del av de personer, som genom grov misskötsamhet

i olika avseenden stör disciplinförhållandena ombord och sprider vantrivsel

bland kamraterna, enligt erfarenhet föx-eter allvarliga brister i psykisk

och fysisk hälsa, samt att redan en grundlig läkarundersökning före

anställningen bort medföra deras utgallring. Detta gäller bl. a. sinnessjuka

och grava psykopater, liksom allvarligt alkoholskadade. Det är även känt,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b är 1960 65

att de psykiskt svårt belastade blivit ett allt större problem inom handelsflottan.

Det är därför av särskild betydelse att förbättra hälsokontrollen av sjömän,

såväl den som föregår inskrivningen vid sjömanshus som den fortlöpande

kontrollen av de ombordanställda. I det följande kommer jag att förorda

en betydande effektivisering av denna kontroll.

Vad gäller övriga möjligheter att avstänga icke önskvärda element från

sjömansbanan biträder jag utredningens mening, att någon allmän lämplighetsprövning

på förhand av den som vill komma ut som sjöman icke bör

komma ifråga. Frånsett de av utredningen anförda principiella betänkligheterna

mot att på detta sätt begränsa rätten till fritt yrkesval, vilka icke

kan lämnas obeaktade, synes en sådan prövning i praktiken ställa sig svår

att genomföra utan att rimliga anspråk på objektiv och konsekvent bedömning

ef ter sättes. En gallring efter de principer som sjömanskommittén angav

skulle även innebära, att man för tillträde till sjömansyrket ställde

långt strängare krav i fråga om vandel än man är beredd att upprätthålla

för dem som utövar yrket. Den första prövningen av den som önskar bli

sjöman bör därför — utöver allmänna formalia såsom granskning av ålder,

värnpliktsförhållanden in. m. — begränsas till hälsoförhållandena. Föreligger

i nämnda avseende icke något hinder bör inskrivning ske och sjöfartsbok

utfärdas. Prövningen bör i likhet med gällande ordning ske lokalt vid

sjömanshus eller motsvarande myndighet.

Möjlighet måste emellertid finnas att från återanställning avspärra sådana

personer, som under tidigare tjänst ombord visat sig uppenbart olämpliga

för sjömansyrket. I likhet med utredningen anser jag de befogenheter,

som f. n. tillkommer sjömanshusdirektion att avstänga misskötsamma sjömän

och vilka begränsar sig till rymningsfallen, otillräckliga. Den ansvariga

myndigheten bör ha möjlighet att även i andra fall, då sjöman visat

grov misskötsamliet under anställning på fartyg, hindra honom från att

ånyo påmönstras.

Olika former är tänkbara för sådan avstängning av sjöman. Enligt nuvarande

regler utövas hindret i den formen att sjömannen avföres ur inskrivningsregistret

och därigenom berövas möjlighet att taga anställning

i sådan fart, i första hand utrikes fart, där inskrivning är ett krav. Utredningen

har valt en annan väg, nämligen att ogiltigförklara sjömannens sjöfartsbok,

vilket skulle innebära samma hinder för anställning som om han

avförts ur inskrivningsregistret. Fördelen med del av utredningen valda

systemet är att sjömannen trots avstängningen kvarstår i registret och därmed

åtnjuter det skydd som registreringen ger ur mantalsskrivningssynpunkt.

En nackdel med att knyta avstängningspåföljden till sjöfartsboken

är emellertid att påföljden därigenom endast kan riktas mot sådana sjömän,

som försetts med svensk sjöfartsbok, dvs. för närvarande endast

svenska sjömän. Vidare bör beaktas de administrativa svårigheter, som alltid

kommer att vara förbundna med en ogilligförklaring. En regel om ogiltigförklaring

kan icke göras effektiv. Erfarenheten visar, att i de fall där

5 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Yr 124

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

enligt nuvarande regler sjöfartsboken blivit ogiltig, nämligen i samband med

att sjöman i anledning av rymning avförts ur registret, sjöfartsboken endast

i undantagsfall kunnat åtkommas för makulering, om den inte redan

i samband med registreringsåtgärden funnits tillgänglig. Den enklaste metoden

torde vara, att myndighetens beslut om avstängning får formen av

ett påmönstringsförbud, som delges sjömansförmedlingarna och mönstringsförrättarna.

Ingripande på denna väg kan ske mot såväl svenska som utländska

sjömän. Såsom regel bör påmönstringsförbud vara tidsbestämt. Det

bör icke få ges längre varaktighet än sex år, dvs. så lång tid att sjömannen

vid dess utgång kan antas i allmänhet ha blivit avförd ur inskrivningsregistret.

I vissa grava fall kan emellertid framstå såsom olämpligt att meddelat

påmönstringsförbud efter visst antal år utan vidare upphör att gälla.

För sådana fall bör finnas möjlighet att meddela förbudet med giltighet tills

vidare och därigenom uppnå att förbudet icke häves utan särskild prövning.

Det bör understrykas, att påmönstringsförbudet icke är att betrakta såsom

en disciplinpåföljd. Den disciplinära bestraffningen regleras i sjömanslagen

och något behov av ett kompletterande påföljdsförfarande föreligger

ej. Påmönstringsförbudet syftar därför icke till annat än att utgöra en socialt

betingad spärr mot utövning av sjömansyrket. Med hänsyn härtill höidet

icke vara något hinder mot att meddelat förbud tas upp till omprövning

när helst den spärrade sjömannen begär det eller om eljest anledning förekommer

därtill. Föreligger tillräckliga skäl, bör självfallet förbudet kunna

hävas utan hänsyn till eventuellt bestämd giltighetstid.

Till ett förfarande för meddelande av påmönstringsförbud synes böra

knytas möjlighet att tilldela sjöman varning. Mot ett varningsinstitut kan

visserligen invändas, att de disciplinära åtgärder, som med stöd av sjömanslagen

kan företas mot sjömannen, i praktiken torde tjäna till varning för

dem, som genom upprepade förseelser löper risk att avstängas från yrket.

Å andra sidan kan det onekligen i vissa fall framstå som en brist, att den

beslutande myndigheten endast har att välja mellan att avstänga sjömannen

eller avstå från varje åtgärd. I sådana fall av misskötsamhet som visserligen

icke finnes böra föranleda påmönstringsförbud men där sjömannen

vid upprepande löper uppenbar risk att utsättas för sådant förbud, synes

goda skäl, icke minst omsorgen om sjömannens eget bästa, tala för att

varning skall kunna tilldelas. Jag förordar sålunda att vid sidan av påmönstringsförbud

möjlighet skapas att utdela varning till sjöman, som visat grov

misskötsamhet.

Beträffande handläggningen av avstängningsärenden

a synes man böra anknyta till den nuvarande ordningen, som innebär att

lokala organ med partsrepresentation prövar och avgör frågor om uteslutning

av sjömän från ombordanställning. I samband med behandlingen av

de organisatoriska frågorna kommer jag att förorda, att nuvarande sjömanshusdirektioner

i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag

ersättes med särskilda partsnämnder. Jag ansluter mig till utredningens

förslag alt prövningen av avstängningsärendena förlägges till dessa

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1960

partsnämnder. Sådan nämnd, för vilken jag i fortsättningen begagnar utiedningens

benämning sjömansnämnd, bör utses av sjöfartsstyrelsen. Nämnden

bör bestå av opartisk ordförande jämte representanter för såväl redarsidan

som organisationerna på arbetstagarsidan. Med hänsyn till avstängningsärendenas

art är det önskvärt att ordföranden är lagfaren. Ett oeftergivligt

krav härpå kan emellertid visa sig svårt att efterkomma och i sådana

fall, där bekväm tillgång till juridisk expertis ändock står att få, torde

någon allvarlig invändning ej behöva resas mot att såsom ordförande utse

en icke-jurist med rik erfarenhet av de spörsmål som nämnden kan få att

bedöma.

Det ligger i sakens natur att ärende om påmönstringsförbud icke bör få

avgöras med mindre sjömannen beretts tillfälle yttra sig över vad som

lägges honom till last. Det bör även finnas möjlighet för honom att bliva

personligen hörd inför sjömansnämnden. Undantag härifrån bör ske endast

om sjömannen icke kan anträffas inom rimlig tid och godtagbar utredning

föreligger.

Sjömansnämnds beslut om påmönstringsförbud bör kunna överklagas

till sjöfartsstyrelsen. Mot styrelsens beslut torde talan få föras i vanlig

ordning hos Kungl. Maj :t. Sådan talan torde böra upptagas av regeringsrätten.

Påmönstringsförbud eller varning bör kunna meddelas även sådan sjöman,

t. ex. utlänning, som ej är inskriven vid sjömanshus. I sådant fall

torde ärendet härom få prövas av sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt.

Den ordning för behandling av avstängningsärenden som jag nu förordat

torde i praktiken innebära att UB-nämnderna såsom beslutande organ

i dylika ärenden kommer att ersättas av de blivande sjömansnämnderna.

Det är emellertid att förvänta att UB-nämnderna icke därmed avskaffas.

Såsom utredande organ kommer de utan tvivel att vara av värde

för sjömansnämndernas verksamhet. I allmänhet torde det bli UB-nämnd

som tar initiativet till att sjöman anmäles till sjömansnämnd för spärrning

genom påmönstringsförbud. I sådana fall, där UB-nämnd icke tidigare

varit inkopplad, torde sjömansnämnden såsom regel ha anledning att,

innan ärendet avgöres, inhämta UB-nämndens yttrande.

Beträffande hälsokontrollen av sjömän må erinras om att

gällande bestämmelser om läkarundersökning huvudsakligen anknyter dels

till inskrivningen vid sjömanshus dels till påmönstringen.

För inskrivning vid sjömanshus erfordras sålunda att vederbörande undergått

läkarundersökning, som visar att han ej är behäftad med sjukdom,

lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta den tjänst han avser att

tillträda. Samma villkor gäller för den, som i Sverige önskar påmönstra

fartyg i utrikes fart, om fartyget skall avgå från svensk hamn. För sistnämnda

fall föreskrives att sjömannen ej får ha könssjukdom i smittsamt

stadium eller annan sjukdom, som medför fara för ombord anställda

personer. Vid anställning av personer under 18 år gäller vissa skärpta bestämmelser.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

Enligt 32 § sjölagen gäller, att sjöman icke får nyttjas såsom utkiksman

eller rorsman om han ej enligt läkares intyg äger normalt färgsinne samt

tillräcklig syn- och hörselförmåga. Sådant intyg får ej vara äldre än fyra år.

Frånsett sistnämnda bestämmelse, vilken syftar till en läkarundersökning

vart fjärde år av den vaktindelade personalens syn- och hörselförmåga,

saknas bestämmelser om kontinuerlig läkartillsvn av sjömännen.

För det stora antal sjömän som regelbundet mönstras utomlands, förekommer

över huvud taget inte någon allsidig läkartillsyn. Samma är förhållandet

med dem, som här i landet sysselsättes i den inrikes farten.

En förbättring av hälsotjänsten inom vår sjöfart framstår såsom en

angelägen reform. Jag har redan berört den betydelse en effektivisering av

läkarkontrollen bör kunna få, när det gäller att utgallra olämpliga element

från våra fartyg. Ur vidare synpunkter är en förbättrad läkarkontroll ett

viktigt led i den sociala omvårdnaden om personalen i vår handelsflotta.

I detta sammanhang må erinras om den konvention (nr 73) angående

läkarundersökning av sjömän, som på sin tid antogs av den internationella

arbetsorganisationen (ILO) vid en konferens år 1946 (sjätte sjöfartskonferensen).

Konventionen anmäldes i propositionen nr 321 till 1947 års riksdag.

Den syftar till en kvalificerad läkarundersökning vartannat år av

samtliga sjömän på fartyg av minst 200 tons bruttodräktighet, oavsett om

tartyget går i inrikes eller utrikes fart. Ehuru det alltsedan konventionens

tillkomst ansetts angeläget att från svensk sida ratificera konventionen,

har därmed fått anstå i avbidan på att förutsättningar skapas för en anslutning

till överenskommelsen. Jag vill i sammanhanget även hänvisa till

de överläggningar, som i anledning av Nordiska rådets rekommendation

nr 13/1954 förts om en gemensam hälsotjänst för nordiskt sjöfolk och

vilka jag hade anledning anmäla i samband med anslagsäskandet till 1958

års riksdag om medel till läkarundersökning av sjöfolk. Arbetet på en nordisk

överenskommelse i denna sak har sedermera fortsatts med utgångspunkt

från rådets rekommendation nr 32/1958, vilken ersatt den tidigare

rekommendationen. Det är min förhoppning, att nämnda överläggningar

inom ej avlägsen framtid skall kunna föras till resultat.

En förutsättning för en nordisk överenskommelse torde emellertid vara

att den svenska hälsotillsynen bringas att motsvara kraven i nämnda ILOkonvention,

vilken ratificerats bl. a. av Finland och Norge.

De nya bestämmelserna bör sålunda taga sikte på en regelbunden hälsokontroll

av sjömännen med grundlig läkarundersökning vartannat år. Intyg

över sådan genomgripande undersökning, som här avses, bör i allmänhet

få åberopas vid inskrivning och mönstring som sker intill två år efter

utfärdandet. I utrikes fart kan möjligen, bl. a. med hänsyn till det nordiska

samarbetet, vissa modifikationer få göras beträffande giltighetstiden. I enlighet

med konventionens gränsdragning bör kravet på en sådan kvalificerad

läkartillsyn icke behöva omfatta anställda på fartyg under 200 bruttoton.

För övrigt sjöfolk, som mönstras, torde någon skärpning av vad som nu

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

gäller icke vara erforderlig. Nuvarande mera summariska läkarundersökning

torde alltså även framdeles få godtagas vid mönstring på fartyg under

200-tonsgränsen. Självfallet är det emellertid önskvärt att sjömän i annan

fart än sådan, där de kvalificerade intygen är obligatoriska, inlemmas i

ordningen med regelbundna grundliga undersökningar. En stimulerande

faktor i denna riktning bör de kvalificerade läkarintygens längre giltighetstid

vara, eftersom sjöfolket därigenom befrias från besväret med ofta

upprepade läkarbesök i samband med skiften av anställning.

Jag har i det tidigare anförda understrukit behovet av att genom en

grundligare läkartillsyn kunna ur sjömanskåren utskilja dem, som till

följd av fysisk eller psykisk ohälsa utgör en fara för liv och egendom ombord

eller allmänt medför allvarliga störningar i arbetslivet på fartyget.

En avspärrning av hälsoskäl från vidare ombordanställning förutsätter, såsom

utredningen framhållit, skyldighet för läkare att göra anmälan när han

vid läkarundersökning av sjömän finner sådant hinder mot anställning föreligga.

Anmälan bör ske till en central registrerande myndighet. Såsom jag

i det följande kommer att förorda bör åt sjöfartsstyrelsen uppdragas att i

viss omfattning föra centralt register över sjömän. Till denna registrerande

verksamhet bör även föras uppgiften att registrera ifrågavarande läkaranmälningar.

En anmälningsskyldighet av ifrågavarande art är såsom framhållits under

remissbehandlingen, icke praktiskt möjlig att genomföra utan att kretsen

av anmälningsskyldiga läkare begränsas. Det måste även krävas att intyg

som fordras för inskrivning vid sjömanshus eller mönstring skall vara

utfärdat av läkare inom denna krets. För en sådan begränsning talar även

andra skäl än det nyss anförda. Uppgiften att från hälsosynpunkter bedöma

personers fysiska och psykiska förutsättningar att klara tjänsten

ombord på ett fartyg ställer krav på grundlig insikt om arbetslivet till

sjöss. Sådan kunskap förvärvas blott av läkare som mera regelbundet ägnar

sig åt läkarundersökning av sjömän. Uppgiften att på detta sätt vara speciell

läkare för sjömän — jag använder i fortsättningen benämningen sjömansläkare

—- bör först och främst tilläggas de nuvarande s. k. förtroendeläkarna,

vilka efter uppdrag från redarhåll särskilt åtagit sig uppgiften att

läkarundersöka sjömän i samband med inskrivning och mönstring. I stor

utsträckning torde även tjänsteläkare kunna anlitas. Beträffande sjömansläkarverksamheten

utomlands torde bedömningen vara delvis beroende av

de pågående överläggningarna om gemensam nordisk hälsotjänst.

Om hälsokontrollen såsom nu förordats anförtros särskilda sjömansläkare

med skyldighet alt lill centralt register rapportera sjömän, som på

grund av ohälsa är olämpliga för ombordanställning, synes tvivelaktigt om

något slår att vinna med att överlåta åt ett administrativt organ att avgöra

frågan om sjömannen skall avstängas från yrkesutövning eller ej. Med hänsyn

till bl. a. den stora erfarenhet, som sjömansläkarna kommer att representera,

kan förväntas, alt del faktiska avgörandet i själva verket alltid kom

mer alt ligga hos den undersökande läkaren. Det torde därför vara en lämp
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

ligare ordning alt ansvaret i avstängningsfrågor även formellt åvilar läkaren.

Finner denne att sjöman på grund av sjuklighet bör avstängas skall

anmälan därom till registret utan ytterligare prövning medföra, att sjömannen

ej anvisas arbete ombord på fartyg eller påmönstras fartyg. Det bör

ankomma på sjöfartsstyrelsen att underrätta sjömansförmedlingarna och

mönstringsförrättarna om det föreliggande hindret.

Finner sjömansläkare sig böra göra anmälan till centralregistret om att

sjöman till följd av ohälsa är olämplig för anställning ombord, skall sjömannen

självfallet utan dröjsmål underrättas därom. Möjlighet bör även

finnas för honom att få läkarens bedömning överprövad. Anser sjömannen

att läkarens anmälan saknar fog, bör han äga påkalla medicinalstyrelsens

prövning av den bedömning som ligger bakom anmälan.

Innan sjöman, som till följd av läkaranmälan varit förhindrad söka anställning

ombord på fartyg, ånyo påmönslras fartyg, bör krävas, att han

företer av sjömansläkare utfärdat intyg, varav uttryckligen framgår att sjömannen

är återställd från den ohälsa som tidigare rapporterats.

I detta sammanhang bör även något beröras formerna för registreringen

av läkaranmälningar om hälsohinder. Med hänsyn till att bedömningen av

sjömannens lämplighet för tjänst till sjöss enligt vad nyss sagts helt lagts

på den undersökande läkaren respektive medicinalstyrelsen, saknas skäl

för att i det centrala registret införa närmare uppgifter om sjömannens hälsoförhållanden.

Anmälan om hälsohinder och motsvarande registeranteckning

kan därför göras mycket kortfattad och behöver endast innehålla att

sjömannen på grund av ohälsa är olämplig för tjänst ombord på fartyg. I

vissa fall är tänkbart att anteckning får göras, att det anmälda hindret endast

gäller tjänstgöring i viss fart eller i viss befattning. Eu sådan knapphändig

registrering reser icke några sekretessproblem och medför icke krav

på speciellt skolad personal vid registret.

Den närmare utformningen av den centrala registreringen av anmälda

hälsohinder torde delvis få bero av hur ett blivande nordiskt samarbete rörande

liälsotjänsten organisatoriskt gestaltas. Redan från början bör vid

sidan om centralregislret finnas att tillgå journalutdrag beträffande varje

anmält fall av hälsohinder. En dylik komplettering av de knapphändiga registeruppgifterna

torde vara nödvändig bl. a. för att vid behov möjliggöra

granskning t. ex. i samband med förnyad läkarundersökning ävensom för

att i förekommande fall medge betryggande kontroll till förebyggande av

misstag och förväxlingar vid registerföringen och registrets utnyttjande. Av

sekretesskäl bör journalmaterialet vara tillgängligt endast för läkare.

Beträffande registreringen av sjömän har utredningen föreslagit,

att nuvarande inskrivning av sjömän vid sjömanshus jämte registrering

där av mönstringsåtgärder m. in. i princip bibehålies samt att därutöver

viss central registrering sker hos sjöfartsstyrelsen. Under remissbehandlingen

har från ett par håll —- bl. a. av statens organisationsnämnd

— ifrågasatts huruvida icke centraliseringen av registerföringen bör drivas

längre än utredningen föreslagit.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

Det kan till en början vara anledning påpeka, att frågan om lokal eller

central registrering endast är en fråga om vad som är mest rationellt. Ett

avgörande i ena eller andra riktningen behöver icke till någon del påverka

mantalsskrivningens förhållande till sjöman sinskrivningen eller beröra principerna

för den övriga verksamhet som nu bedrives inom sjömanshusens

ram. För egen del anser jag det icke på det föreliggande materialet möjligt

att taga någon bestämd ståndpunkt till vilket alternativ som på längre sikt

är att föredraga. Lämpligt synes vara att någon tids erfarenhet inhämtas av

den ordning, som utredningen föreslagit, och som innebär att ett centralt

register närmast av referenskaraktär upplägges inom sjöfartsstyrelsen. En

alltför genomgripande omläggning redan nu av sjömansregistreringen torde

även, med hänsyn till den organisatoriska förändring, som jag i det följande

kommer att föreslå, böra undvikas. Efter någon tid torde emellertid

böra undersökas om icke det ur rationaliseringssynpunkt vore fördelaktigt

alt efter hand ersätta den lokala registreringen med ett enda register.

I enlighet med utredningens förslag, vilket ej mött gensaga under remissbehandlingen,

förordar jag att kravet på inskrivning vid sjömanshus och

innehav av sjöfartsbok i princip skall gälla samtliga svenska sjömän i handelsflottan.

Utredningen har särskilt behandlat frågan om registrering av

utländska sjömän. Sådan registrering förekommer icke f. n. Enligt

utredningens förslag skulle viss möjlighet öppnas för registrering av utlänningar,

som är kyrkoskrivna i Sverige. Sjöfartsstyrelsen har i sitt remissyttrande

ifrågasatt en vidare rätt för utlänning att bli inskriven vid svenskt

sjömanshus. Statistiska centralbyrån och utlänningskommissionen har å

andra sidan påpekat vissa komplikationer som är förbundna med den av utredningen

föreslagna ordningen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att

efter ytterligare övei’vägande av de spörsmål, som berörts av nämnda myndigheter,

taga ställning till frågan om utlänningarnas behandling i registreringshänseende.

Den centrala sjömansregistrering, som tidigare förordats, föranleder viss

förstärkning av sjö fartsstyrelsens personal. Utredningen

har beräknat att det för registrets handhavande inom sjöfartsstyrelsen

behöver anställas tre personer, nämligen en kansliskrivare och två

kontorsbiträden i reglerad befordringsgång. Den arliga personalkostnaden

härför uppskattar utredningen till 40 000 kronor. Av de remissinstanser

som yttrat sig häröver har statskontoret och statens lönenämnd ingen erinran

mot antalet tjänster, men anser att den närmaste ledningen av registret

bör kunna anförtros åt eu befattningshavare i lägre biträdesgrad än

kansliskrivaregraden. Sjöfartsstyrelsen däremot anser det nödvändigt att

anställa ytterligare en befattningshavare för ledande och samordnande uppgifter

och föreslår härför en kanslisi befattning i lönegrad A 19.

För egen del finner jag att ett centralregister av den omfattning, som jag

nyss föreslagit, bör kunna skötas av eu personalstyrka om tre befattningshavare,

och förordar i anslutning till statskontoret och lönenämnden att sjö
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

fartsstyrelsen vid omläggning tillföres en kontoristtjänst och två tjänster

som kontorsbiträde i reglerad befordringsgång. Frågan om medelsanvisning

härför torde få underställas 1961 års riksdag.

Uppläggningen av det nya centralregistret kommer helt naturligt att föranleda

vissa engångskostnader. Sålunda måste bl. a. kortregister anskaffas

och nya blanketter och formulär utarbetas och tryckas. Lämpligen bör sjöfartsstyrelsen

för omläggningsarbetet få anlita särskild sakkunskap, exempelvis

genom att någon av de nuvarande sjömanshusombudsmännen förordnas

att biträda med ifrågavarande arbetsuppgifter. Medelsbehovet härför —

liksom för engångskostnaderna av expensnatur — torde, därest riksdagen

icke har något att invända häremot, få tillgodoses genom att sjöfartsstyrelsen

får tillstånd att med erforderliga belopp överskrida vederbörliga anslagsposter

i styrelsens stat för budgetåret 1960/61.

Utredningen föreslår icke någon ändring i gällande principer för på- och

avmönstring av sjömän. För att underlätta s.k. kustavlösning av

sjömän föreslår utredningen emellertid på en punkt att nuvarande bestämmelser

uppmjukas. Förslaget syftar till att underlätta på- och avmönstring

av sjöman, som för ett kortare uppehåll i land tillfälligt lämnar sitt

fartyg, exempelvis för att njuta semester eller vederlagstid.

I första hand är det avräkningsförfarandet — d. v. s. den ekonomiska uppgörelsen

i samband med avmönstring — som bereder besvärlighet vid avlösning

av en sjöman för kortare lid. En sådan uppgörelse har icke någon uppgift

att fylla när avsikten ej är att sjömannen skall lämna sin tjänst för gott.

Det torde därför icke vara något att erinra emot att efterge kravet på avräkning

av sjömannens förmåner i sådana fall.

I fråga om påmönstringen föreligger icke samma problem, ehuru skyldigheten

att förete nytt läkarintyg kan verka onödigt besvärande. Genomföres

den ordning med grundlig läkartillsyn vartannat år, som jag förut förordat,

kommer emellertid detta besvär att bortfalla.

Beträffande mönstringsförrättarnas uppgifter i övrigt torde några mera

väsentliga ändringar icke böra göras i vad som nu tillämpas. De tjänster som

sjömanshusen f. n. erbjuder sjömännen bör i stort sett även i fortsättningen

stå till buds. Till de av utredningen diskuterade frågorna om mönstringsförrättarnas

medlande och skiljedömande verksamhet torde ställning få tas

i samband med att sjömanslagens regler härom i ett större sammanhang

överses.

Vad jag nu förordat föranleder betydande ändringar i och tillägg till gällande

bestämmelser rörande inskrivnings- och mönstringsverksamheten. Det

har därför synts lämpligt att låta upptaga de föreslagna reglerna i en helt

ny författning i ämnet. I enlighet härmed har inom handelsdepartementet

utarbetats förslag till förordning om registrering och mönstring av sjömän

(mönstringsförordning). Förslaget innefattar även viss detaljmässig översyn

av gällande bestämmelser.

Den tilltänkta förordningen är avsedd att ersätta de centrala delarna i nu
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

varande sjömansliuskungörelse. Det förutsättes, att den nya författningen i

samband med utfärdandet kan få kompletteras med erforderliga författningsföreskrifter

rörande bl. a. vissa delar i sjömanshuskungörelsen, som

icke nu ansetts böra upptagas i förordningsförslaget.

V. Förslag rörande bemanningskontrollen

Utredningen

Utredningen behandlar i anslutning till sitt förslag rörande mönstringsverksamheten

möjligheterna att effektivisera kontrollen över att fartyg är

på betryggande sätt bemannat.

De grundläggande bestämmelserna i fråga om bemanningen å fartyg återfinnes

i 5 a § sjölagen. Enligt detta lagrum skall fartyg vara bemannat på

ett betryggande sätt. Härutöver ges en minimiregel som i stort sett innebär

att fartyg vid resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än tolv timmars

oavbruten gång eller eljest är sådan, att skeppstjänsten måste indelas

på skift, måste ha tillräcklig besättning för att tvåvaktsystem skall kunna

tillämpas.

Förordningen den 12 juni 1936 (nr 315) angående befäl å svenska handelsfartyg

m. m. (befälsförordningen) uppställer särskilda krav för behörighet

att utöva befäl på handelsfartyg. Det kan nämnas, att någon undantagsbestämmelse

icke lämnas för bristsituationer men att frihet från ansvar

stadgas för befälhavare, som i brist på behörig anställer obehörig. Enligt

praxis tillämpas bestämmelserna så att mönstringsförrättaren, därest formellt

kompetent sjöman icke finnes att tillgå, vilket befälhavaren bör styrka

med intyg från arbetsförmedling eller på annat sätt, medgiver påmönstring

av sjöman som har sådan praktisk erfarenhet, att han ändock kan anses

duglig för tjänsten.

Enligt lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg skall den

i lagen stadgade tillsynen utövas av fartygsinspektionens chefsmyndighet,

i vissa avseenden under samverkan med yrkesinspektionens chefsmyndighet,

samt, under förstnämnda myndighets överinseende och ledning, av förste

fartygsinspektörer och fartygsinspektörer eller av andra, som förordnas av

fartygsinspektionens chefsmyndighet. Utom riket utövas tillsynen av konsulerna

i den utsträckning, som särskilt stadgas. I fråga om bemanningen utövas

tillsyn jämväl av ombudsmännen vid sjömanshusen. Förordningen den

31 december 1914 (nr 491) med närmare föreskrifter angående tillsyn å

fartyg innehåller bestämmelser om att det åligger ombudsman vid sjömanshus,

utöver vad härutinnan må vara särskilt stadgat, att vid utfärdande av

sjömansrulla för svenskt fartyg samt eljest skyndsamt med ledning av de

mönstringsanteckningar eller den manskapsförteckning, som enligt gällande

författning om sjöfolks påmönstring må hava rörande svenskt fartyg in
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

kommit till sjömanshuset, söka utröna, huruvida fartyget är behörigen bemannat,

ävensom att, därest missförhållande härutinnan anses uppenbarligen

föreligga, därom ofördröjligen underrätta förste fartygsinspektören inom

fartygsinspektionsdistriktet.

Med stöd av 24 § lagen om tillsyn å fartyg äger fartygsinspektör att, om

han finner fartyg vara så illa bemannat, att resa därmed skäligen kan antagas

föranleda livsfara för dem som är ombord, i erforderlig utsträckning

förbjuda fartygets nyttjande, intill dess missförhållandet blivit undanröjt.

Har sådant förbud meddelats åligger det fartygsinspektören att ofördröjligen

underställa beslutet sjöfartsstyrelsens prövning. Styrelsen har även möjlighet

att, utan föregående beslut av fartygsinspektör, meddela nyttjandeförbud

i fall som nyss sagts.

Enligt 35 § 1 mom. sjömanshuskungörelsen skall i fråga om påmönstring

av sjömän å svenskt fartyg bl. a. iakttagas, att stadgade villkor för vinnande

av anställning å fartyg uppfyllts samt att å fartyget finnes behörigt befäl

samt, i förekommande fall, behörig radiotelegraf ist och behörig radiovakt,

allt enligt vad därom särskilt stadgas. När besättning å svenskt fartyg

skall påmönstras skall enligt 36 § 1 mom. bl. a. uppgivas huru stor besättning

av skilda slag fartyget minst skall ha under förestående resa eller resor.

Besättning å svenskt fartyg skall enligt 41 § uppehållas vid det antal,

som, enligt vad sålunda sagts, är angivet i sjömansrullan; dock må befattning

såsom radiotclegrafist eller radiovakt, i den mån ej annorlunda särskilt

stadgas, förenas med annan befattning ombord, även om därigenom besättningen

skulle komma att understiga det i sjömansrullan angivna antalet.

Utredningen redovisar i detta sammanhang visst material till belysning

av den s. k. bristmönstringen och dess olägenheter.

I en utredning rörande frågan om olägenheterna av bristmönstringen, som

av sjöfartsstyrelsen med skrivelse den 18 februari 1958 överlämnats till chefen

för handelsdepartementet, göres en jämförelse mellan det antal befäl

av skilda kategorier, som enligt gällande befälsförordning erfordrats å undersökta

fartyg, samt den faktiska befälsbemanningen vid undersökningstillfället.

Resultatet av jämförelsen har angivits på följande sätt. Av 2 610

befattningar, för vilka krävts sjökaptens- eller styrmansbehörighet, ha endast

1 791 eller 68,6 % upprätthållits av behörigt fartygsbefäl och av 1 687

befattningar, för vilka krävts behörighet som sjöingenjör eller maskintekniker,

ha endast 856 eller 50,7 % innehafts av behörigt maskinbefäl. Också

på maskinbefäl, för vilka krävts lägre behörighet, har visat sig föreligga

viss brist. Även med hänsynstagande till olika möjliga modifikationer i beräkningsgrunderna

har den i utredningen redovisade faktiska befälsbemanningen

befunnits giva vid handen, att inom den svenska handelsflottan råder

stor brist på befäl med utbildning motsvarande behoven för skilda befattningar.

Det har understrukits, att de redovisade bristsiffrorna avse genomsnittet

för större delen av hela handelsflottan.

Enligt en statistisk sammanställning över sjöolyckor, som för åren 1953

-y-1957 utarbetats på brittiskt sjöförsäkringshåll och refererats i Nautisk

tidskrift nr 4 år 1959, kommer Sverige på sista plats bland tio sjöfartsnationer,

då det gäller sjösäkerheten. Sveriges förlustprocent utgjorde 0,84,

medan motsvarande tal exempelvis för Norge stannade vid 0,14.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

Utredningen framhåller, att frekvensen av fartygsolyckor år stor inom

den svenska handelsflottan, även sett i jämförelse med förhållandena på

andra håll. Fartygsolyckorna torde, anför utredningen, ofta ha sin grund i

brister i fråga om bemanningen, kvalitativt eller kvantitativt. Tillgången

på dugligt sjöfolk svarar icke mot behovet. Att bemanningen ofta lämnar

en del övrigt att önska, beror enligt utredningen även på att gällande bestämmelser

i fråga om bemanningen och kontrollen däröver ej är effektiva. Härmed

sammanhängande spörsmål torde komma att beröras av vissa nu pågående

utredningar. Man torde emellertid icke kunna räkna med att vid

dessa även kommer att upptagas frågan om huru tillsynen över bemanningsförhållandena

bör organiseras. Det kan visserligen göras gällande, att

sådana organisatoriska åtgärder ej kan ersätta en skärpning av bemanningsreglerna

och icke kan komma fullt till sin rätt därförutan. Även om

så är fallet, kan det enligt utredningens mening likväl finnas tillräcklig

grund för att organisera en effektivare bemanningskontroll utan avbidan

på ändrade bemanningsregler, om man kan hoppas att därigenom till någon

de] kunna minska omfattningen av fartygsolyckorna.

Utredningen tillstyrker ett av sjömanskommittén framlagt förslag till bestämmelser

av innebörd att mönstringsförrättare, därest han finner att sjösäkerheten

är äventyrad på grund av bristande bemanning, har att underrätta

sjöfartsstyrelsen härom och att han Aid svår underbemanning skall

interimistiskt taga rulla eller manskapsförteckning i förvar i avvaktan på

sjöf artsstyrelsens beslut. Härom anförde sjömanskommittén bl. a. följande.

Att offentlig kontroll bör utövas över att fartygssäkerheten icke sätts i

fara genom bristande bemanning torde vara uppenbart. Såsom instrument

för denna kontroll torde lämpligen fartygets rulla eller manskapsförteckning

med tillhörande befälhavarrapporter böra användas, då denna handling5

skall upptaga den ombord tjänstgörande besättningen. För att rullan

eller manskapsförteckningen skall kunna fungera såsom ett effektivt instrument

för bemanningskontrollcn bör den upptaga samtliga de data som

erfordras härför, såsom om fartygets bruttodräktighet, maskinstyrka och

förestående resa eller resor samt envar som utövar tjänst ombord med uppgift

tillika om vilken tjänst han utövar och hans behörighet härför. Särskilt

viktigt är att rullan endast upptager dem som, då fartyget avgår, verkligen

utövar tjänst ombord och icke därjämte sådana som entledigats eller tillfälligt,

på grund av tjänstledighet, upphört att utöva tjänsten. Kontroll avbemanningen

bör ske varje gång rullan eller manskapsförteckningen uppvisas

för offentlig myndighet — vid på-, av- och ommönstring, etc. — och

därjämte då förhållandena därtill föranleder. Utövare av kontrollen blir fördenskull

i första hand mönstringsförrättare. Kontroll av att bemanningsföreskrifterna

icke eftersätts torde vidare böra ske då rulla eller manskapsförteckning

inkommer till den myndighet där dessa handlingar skall förvaras.

— Att en sådan efterkontroll av att befälhavarna och mönstringsförrättarna

iakttagit bemanningsföreskrifterna bör ske är f. ö. ett av skälen

till att rulla och manskapsförteckning bör arkiveras hos mönstringsförrättarnas

chefsmyndighet samt att dessa handlingar jämte upprättade

mönstrings- och befälhavarrapporter hör förvaras hos myndigheten på ett

sådant sätt alt kontrollmöjlighet förefinns.

Möjligheten att vid bristande bemanning innehålla sjömansrullan har

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 12i är 1960

dryftats i skilda sammanhang. Kommerskollegium har sålunda bl. a. i skrivelse

den 4 juni 1924 till Svenska maskinbefälsförbundet förklarat att ombudsmannen

visserligen, då det gäller utfärdande av ny rulla kan genom

vägran att göra detta motverka att fartyg avgår utan tillräckligt, behörigt

maskinbefäl, men att de gällande bestämmelserna icke inrymmer befogenhet

för honom att, då fråga är om komplettering av maskinbefäl, innehålla

en i laga ordning utfärdad rulla. Kommittén anser att denna fråga bör lösas

så, att mönstringsförrättaren, därest han finner att fartygssäkerheten

är äventyrad på grund av bristande bemanning, bör underrätta den för

mönstringsverksamheten ansvariga myndigheten, sjöfartsstyrelsen, härom.

Enligt utredningens mening bör den samordning av mönstrings- och förmedlingsverksamheten

som i det följande kommer att föreslås kunna öka

förutsättningarna för de lokala organen att på olika sätt medverka till förbättrade

bemanningsförhållanden. Varken de nuvarande sjömanshusen eller

de föreslagna nya organen kan emellertid enligt utredningens mening

vid sidan av övriga uppgifter ägna tillräcklig uppmärksamhet åt bemanningskontroll.

I sista hand måste tillsynen över bemanningsförhållandena, anför utredningen,

bli beroende av sjöfartsstyrelsens möjligheter att utöva sådan verksamhet.

Utredningen föreslår viss utvidgning av styrelsens organisation för

lartygskon t rollen. Förslaget innebär att fyra särskilda bemanningsinspektörer

tillsättes för ifrågavarande verksamhet. Utredningen utvecklar sitt

förslag på följande sätt.

För fartygskontrollen i allmänhet har styrelsen till sitt förfogande sju

fartygsinspektioner (i Skellefteå, Sundsvall, Stockholm, Kalmar, Malmö,

Göteborg och Karlstad). Dessa torde med nuvarande sammansättning ej ha

förutsättningar att ansvara för bemanningskontrollen. Enligt utredningens

mening böra bemanningsinspektörer anställas under sjöfartsstyrelsen med

lämplig utbildning. Vid sidan av själva bemanningskontrollen torde dessa

höra ta befattning med frågor, som beröra mönstringsverksamheten eller

som eljest ha samband med arbetet hos de i det följande föreslagna sjömanskontoren,

i den mån det faller under sjöfartsstyrelsen. De torde även böra

lå deltaga i sammanträden med de sjömansnämnder, som likaledes föreslås

i det följande. Förutom genom sina kontakter med sjömanskontoren och

sjömansnämnderna torde bemanningsinspektörerna böra utöva sin verksamhet

genom granskning av rullor och manskapsförteckningar — vilka

böra tillhandahållas bemanningsinspektörerna -- samt genom »flygande»

stickprovskontroll. Det kan te sig naturligt, att bemanningsinspektörerna

jämsides med sina här avsedda uppgifter även ägna en viss uppmärksamhet

åt sjöfolkets förhållanden ombord på fartygen, vilket sjöfartsstyrelsen

nu torde sakna organisatoriska förutsättningar för.

Enligt utredningens mening skulle det visserligen vara motiverat att inrätta

lika många befattningar såsom bemanningsinspektörer som det finns

fartygsinspektioner. Emellertid vill utredningen inskränka sig till att föreslå

att tills vidare inrättas fyra sådana befattningar. Dessa torde förslagsvis

böra stationeras i Göteborg, Malmö, Stockholm och Sundsvall. Även om

de kontorsmässigt och i andra avseenden komma att ha en del gemensamt

med fartygsinspektionerna i dessa städer, kunna likväl övervägande skäl

tala för att befattningarna tills vidare icke inordnas i fartygsinspektionerna

utan sortera direkt under sjöfartsstyrelsen. Någon särskild biträdespersonal

torde ej behöva anställas för ifrågavarande inspektörers räkning.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition, nr 124 år 1960

Bemanningsinspektörerna torde böra placeras i lönegrad A 23, varvid

lönekostnaderna komma att uppgå till omkring 110 000 kronor för budgetår.

Härjämte bör räknas med årliga resekostnader å omkring 40 000 kronor.

Utredningens förslag om tillsättande av bemanningsinspektörer har icke

biträtts av experten Parkfelt, som anser att man före ett ställningstagande

i denna fråga bör avvakta resultatet av nu pågående bemanningsutredning.

Remissyttrandena

Av de hörda myndigheterna tillstyrker sjöfartsstyrelsen och länsstyrelsen

i Gävleborgs län uttryckligen utredningens förslag rörande bemanningskontrollen.

Arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, statens organisationsnämnd

samt länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands och Norrbottens län anser att

den pågående utredningen rörande handelsflottans bemanning bör avvaktas

innan ståndpunkt till förslaget tages. Socialstyrelsen är tveksam om förslagets

ändamålsenlighet. Övriga myndigheter lämnar förslaget utan anmärkning.

Från redarhåll avstyrkes förslaget medan meningarna bland de ombordanställdas

organisationer är delade.

Sjöfartsstyrelsen framhåller betydelsen för nedbringande av antalet sjöolyckor

av att fartygen är väl bemannade och hälsar med tillfredsställelse

utredningens positiva inställning till frågan om en förbättrad bemanningskontroll.

Styrelsen anför, att en sådan kontroll, rätt bedriven, icke bör ses

som en belastning för rederierna utan som en serviceverksamhet och ett led

i de för alla sjöfartsintresserade gemensamma strävandena att minska antalet

sjöolyckor. Enligt sjöfartsstyrelsens mening bör den främsta uppgiften

för de föreslagna bemanningsinspektörerna vara att följa mönstringsförrättarnas

verksamhet på bemanningskontrollens område och biträda dem

med råd och anvisningar samt att till sjöfartsstyrelsen framföra förslag och

synpunkter beträffande behovet av föreskrifter, råd och anvisningar eller

andra åtgärder för en förbättrad bemanningskontroll. Inspektörerna bör

även kunna stickprovsvis utöva kontroll ombord å fartyg av bemanningen

och ägna sig åt sjöfolkets förhållande ombord. Det bör få ankomma på sjöfartsstyrelsen

att meddela närmare föreskrifter om bemanningsinspektörernas

verksamhet och stationering. En lämplig anordning synes vara om

en av inspektörerna finge tjänstgöra hos styrelsen under det att de övriga

stationeras vid olika sjömanskontor, ett å väst-, ett å syd- och ett å ostkusten.

Sjöfartsstyrelsen anför till utveckling av sina synpunkter bl. a. följande.

Bemanningskontroll utövas för närvarande dels av fartygsinspektionen

och dels av mönstringsförrättarna. Sjöfartsstyrelsen kan vitsorda att fartygsinspektionen

med nuvarande organisation, arbetsuppgifter och personaluppsättning

icke kan påläggas utökade arbetsuppgifter beträffande bemanningskontrollen.

Eu förutsättning härför måste vara alt fartygsinspektionen

får ökade resurser. I detta sammanhang må nämnas att fartygsinspektionens

organisation och verksamhet för närvarande är föremål för

utredning av särskilt tillkallade sakkunniga.

Mönstringsförrättarnas befattning med bemanningskonlrollen är ett na
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1960

turligt led i själva mönstringsverksamheten. Vid varje tillfälle då sjöman

på- eller avmönstras eller ett fartygs sjömansrulla eller manskapsförteckning

med befälhavarrapporter eljest kommer inför en mönstringsförrättares

ögon, bör denne kontrollera att fartyget enligt handlingarna är betryggande

bemannat. Bemanningskontroll bör sålunda åvila envar inönstringsförrättare.

Emellertid kan det, i synnerhet så länge den nuvarande svåra

bristen på behörigt befäl består och så länge någon bemanningslag icke finnes,

många gånger vara en svår bedömning att avgöra huruvida ett fartyg

skall anses vara betryggande bemannat eller om mönstringsförrättaren

skall påfordra en komplettering av besättningen. Även om mönstringsförrättarna

i allmänhet torde kunna antagas hava stor erfarenhet på detta

område, måste emellertid samtidigt konstateras att frågorna hittills i alltför

stor utsträckning överlämnats till vederbörande mönstringsförrättares

eget initiativ och subjektiva bedömande. En effektiviserad ledning av denna

verksamhet torde vara till stor nytta i strävandena att öka sjöfartssäkerheten.

En reservant inom sjöfartsstyrelsen vänder sig mot förslaget och framhåller

bl. a. att de tilltänkta befogenheterna för mönstringsförrättare att

hindra fartyg från att avgå medför oklarhet om kompetensfördelningen mellan

dessa befattningshavare och fartygsinspektörerna. Förslaget innebär ett

stort avsteg från nuvarande principer för statens tillsyn å fartyg. Reservanten

föreslår i stället, att fartygsinspektionen tillföres fyra nya tjänster såsom

fartygsinspektör för bland annat intensifierad tillsyn över bemanningen.

Socialstyrelsen anför, att utredningens motivering för förslaget att inrätta

ett antal direkt under sjöfartsstyrelsen sorterande särskilda bemanningsinspektörer

föranlett tveksamhet hos socialstyrelsen om ändamålsenligheten

av en sådan organisation. Om bemanningskontrollen behöver ur sjösäkerhetssynpunkt

eller eljest skärpas, måste givetvis en förstärkning i

sådant syfte ske. Det ligger emellertid enligt socialstyrelsens mening närmast

till hands att räkna med att något redan förefintligt organ — sjömanskontoret

eller fartygsinspektionen — förses med för uppgiften erforderlig

kompetens och arbetskraft.

Utredningsmannen för utredning rörande handelsflottans bemanning

ifrågasätter riktigheten i utredningens uttalande, att de talrika fartygsolyckorna

inom den svenska handelsflottan ofta torde ha sin grund i kvalitativa

eller kvantitativa brister i bemanningen. Något belägg för ett dylikt

orsakssammanhang har ej anförts och det torde ej vara alldeles klart,

hur långt denna uppfattning håller sträck. Viss utredning, som för utredningsmannens

räkning verkställts inom sjöfartsstyrelsen, synes snarast peka

i annan riktning. Utredningsmannen framhåller även, att en utvidgad kontroll

icke blir effektiv i den mån bristerna i bemanningen beror på att —

såsom fallet särskilt är i fråga om befälet — tillgången på personal ej svarar

mot behovet.

Den föreslagna organisationens innebörd synes vara, att sjömanskontoren

skall regionalt sett ha ansvaret för bemanningskontrollen, samtidigt

som de särskilda inspektörerna skall ha möjlighet att kontrollera och inspektera

utan att dock äga befogenhet att omedelbart göra ingripanden.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

En anordning av denna art torde med hänsyn till bristande precisering

av de två organens inbördes ställning icke kunna förväntas komma att

fungera tillfredsställande. Förutom att slitningar i arbetet och misshälligheter

kan befaras, torde den oklarhet, som vidlåder organisationen, knappast

vara ägnad att stärka kontrollverksamheten och erforderlig stadga

och auktoritet. Vill man vinna större effektivitet i berörda verksamhet genom

utbyggnad av den organisatoriska apparaten, synes en sådan böra ske

hellre inom än utom sjömanskontoren. Denna torde ur olika synpunkter

ha de bästa förutsättningar att fullgöra denna betydelsefulla uppgift. En

förstärkning av sjömanskontorens kontrollerande arbete i fråga om bemanningen

synes lämpligen kunna ske i den formen att till kontorens förfogande

ställs arbetskraft, som i tjänste- och löneställning inordnas under

kontorens föreståndare.

Statens organisationsnämnd är icke övertygad om att man genom den

föreslagna ökade kontrollverksamheten lämpligen kan komma tillrätta med

den nuvarande underbemanningen på svenska fartyg utan håller före att

man bör söka lösa denna fråga i första hand genom åtgärder, som syftar till

att stimulera rekryteringen av sjömän och utbildningen av dessa. Då det

föreliggande utredningsmaterialet ej heller synes ge belägg för att den nuvarande

genom mönstringsförrättarna utövade bemanningskontrollen är

klart otillräcklig, är nämnden icke beredd att nu tillstyrka förslaget att inrätta

bemanningsinspektörer. Nämnden anser även att det finns skäl avvakta

resultatet av pågående bemanningsutredning, innan ett ställningstagande

i frågan sker.

Svenska sjöfolks förbundet och Svenska st ewards föreningen anser i likhet

med utredningen att man endast genom tillsättandet av särskilda bemanningsinspektörer

kan få en tillräckligt effektiv bemanningskontroll.

Sveriges fartggsbefälsförening anför, att de sjöfarande av alla kategorier

givetvis liai det allra största intresse av att något görs för att komma till

rätta med nuvarande missförhållanden på bemanningsområdet. Särskilt

framträder dessa inom det mindre tonnaget. Föreningen finner det emellertid

nödvändigt, att en utökad kontroll över bemanningen grundas på erforderliga

regler beträffande sammansättning och antal man, som minst

bör fordras, och skärpta bestämmelser beträffande tillsyn och rätt för myndigheten

till ingripande i fall så erfordras. F"öreningen hemställer, att ett

godtagande av utredningens förslag på denna punkt åtföljes av beslut om

undersökning av huru kontroll av fartygens bemanning bör ordnas och att

denna hänskjuts till exempelvis pågående utredning angående bemanningen

eller till utredningen angående tillsyn å fartyg.

Svenska maskinbcfälsförbundet kan inte finna, att de föreslagna bemanningsinspeklörerna

kan få någon funktion, som inte kan lösas av de

lokala organen. I inspektörernas arbetsuppgifter skall enligt utredningens

förslag bl. a. ingå kontroll av rullor och manskapsförteckningar. Dessa arbetsuppgifter

kan enligt förbundet lösas betydligt bättre av de lokala organen.

De angivna arbetsuppgifterna är av sådan art, afl de bör kunna band
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

havas av personal i skrivbiträdes tjänsteställning och inte, som föreslagits, av

befattningshavare i byrådirektörs lönegrad. Det är även tänkt, att bernanningsinspektörerna

skall företaga flygande stickprovskontroll. De insatser,

som fyra i Göteborg, Malmö, Stockholm och Sundsvall placerade inspektörer

kan åstadkomma i detta avseende, måste vara utan betydelse.

Sveriges redareförening ifrågasätter huruvida en vidgad bemanningskontroll

kommer att minska antalet sjöolyckor och om inte eventuella sociala

missförhållanden ombord enklast tillrättalägges genom arbetsmarknadens

parter. Liksom hittills bör kontrollen i första hand handläggas av fartygsinspektionen

och vad gäller utlandet av konsulerna.

Rederiföreningen för mindre fartyg avvisar bestämt förslaget och förordar

alt mönstringsförrättare får ökade befogenheter beträffande kontrollen.

Departementschefen

Vårt land saknar generell bemanningslagstiftning med fasta regler om

storlek och sammansättning av fartygs besättning. I sjölagen finns endast

en allmän bestämmelse om att fartyg skall vara bemannat på betryggande

sätt. Bestämmelsen kompletteras med en numera helt föråldrad regel om

minimibemanning för vaktindelning. Härutöver finns beinanningsnormer

endast beträffande anställning av befäl på fartyg, i vilket hänseende befälsförordningen

uppställer särskilda behörighetsfordringar. Det må tilläggas,

att kollektivavtalsvägen överenskommits om vissa normer huvudsakligen i

fråga om manskapsbemanning.

Kontrollen över att kravet på befälets behörighet enligt befälsförordningen

iakttas och alt i övrigt bemanningen sker på ett ur sjöfartssäkerhetens

synpunkt betryggande sätt åvilar i praktiken främst mönstringsförrättarna.

I samband med att sjömansrulla utfärdas för ett fartyg bestämmes sålunda

besättningens storlek och sammansättning. Under den tid sjömansrullan

gäller skall besättningen i princip uppehållas vid det antal, som sålunda

fastställts. En liknande tillsyn förekommer i fråga om fartyg som utrustas

med manskapsförteckning.

Vid sidan om den i samband med mönstringsverksamheten utövade bemanningskontrollen

övervakas bemanningsförhållandena av statens fartygsinspektion.

Detta sker i första hand vid de regelbundet återkommande fartygsinspektionerna.

Även stickprovsmässig kontroll förekommer.

Frånsett möjligheten att i vissa situationer vägra utfärda sjömansrulla

saknar mönstringsförrättare befogenhet att ingripa i fall, när fartyg konstateras

vara underbemannat. Enligt gällande bestämmelser om tillsyn å fartyg

åligger det emellertid mönstringsförrättare vid sjömanshus, att omgående

underrätta fartygsinspektör när missförhållande finnes föreligga i bemanningshänseende.

Fartygsinspektören äger i sådant fall •— förutsatt att

underbemanningen äventyrar sjöfartssälcerheten — förbjuda fartygets nyttjande,

intill dess missförhållandet blivit undanröjt. Sådant förbud skall

underställas sjöfartsstyrelsens prövning. Styrelsen kan även utan föregående

beslut av fartygsinspektör meddela ifrågavarande förbud.

opaginerad Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b är 1960

Utredningsmannens förslag innebär dels att mönstringsförrättare får

självständig rätt att ingripa och förhindra nyttjande av underbemannat fartyg

dels ock att fyra speciella bemanningsinspektörer tillsättes. Sistnämnda

tjänstemän skulle ha enbart inspekterande uppgifter och sakna rätt att göra

ingripanden.

I remissyttrandena bär delade meningar yppats om ändamålsenligheten

i utredningens förslag. För egen del vill jag i likhet med ett par remissinstanser

framhålla, att de aktuella bemanningsproblemen främst har sin

grund i att tillgången på personal, framför allt inom befälskategorin, icke

svarar mot behovet. Åtgärder som enbart syftar till skärpt tillsyn kan därför

endast få begränsad betydelse, när det gäller att avhjälpa nuvarande

otillfredsställande förhållanden. Jag är emellertid medveten om att de resurser,

som nu står till buds för inspektion av bemanningsförhållandena, är

knappt tilltagna. Önskemål om en effektivisering av fartygsinspektionens

verksamhet — icke blott i fråga om bemanningstillsynen — har också framförts.

Särskilt åberopas att inspektionen av det mindre, icke mönstringspliktiga

tonnaget för närvarande blir eftersatt. Även beträffande fiskefartygen

anses nuvarande tillsyn bristfällig. Jag är emellertid tveksam om på

dessa områden något väsentligt står att vinna genom att man tillsätter särskilda

kontroll t j änstem än, som vid sidan om mönstringsverksamheten och

den egentliga fartygsinspektionen skulle öva speciell tillsyn över fartygsbeinanningen.

Jag vill erinra om att frågan om införande av en modern bemanningslagstiftning

sedan en tid tillbaka är under utredning. Beträffande

den speciella frågan om tillsyn över bemanningsförhållandena må nämnas,

alt nuvarande lagstiftning om far tygstill synen är under översyn och att

förslag om modernisering av gällande bestämmelser, enligt vad jag inhämtat,

kan väntas under nästkommande år. Resultaten av det sålunda pågående

utredningsarbetet torde böra avvaktas innan ställning las till frågan

om behovet av särskild inspektion för bemanningen. Tills vidare synes kraven

på en effektivisering av fartygstillsynen böra tillgodoses inom ramen för

fartygsinspektionens allmänna tillsynsverksamhet.

På grund av det nu anförda är jag icke beredd, att tillstyrka förslaget om

tillsättande av särskilda bemanningsinspektörer. Icke heller torde nu någon

förändring böra vidtagas med avseende på de uppgifter rörande bemanningstillsynen,

som hittills tillkommit mönstringsförrättarna.

VI. Förslag angående sjömanshusens understödsverksamhet m. m.

Utredningen

Enligt 19 § 1 mom. sjömanshuskungörelsen har änka efter sjöman, om

hon är i framträdande behov av ekonomiskt stöd, möjlighet att från det sjömanshus,

där mannen senast varit inskriven, åtnjuta ett efter sjömanshusets

tillgångar lämpat årligt understöd. Förutsättning härför är att sjömannen

a) under minst 20 år varit inskriven vid sjömanshus och tillbragt den
(t

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 124

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

na tid huvudsakligen i tjänstgöring under utrikes sjöfart med svenskt handelsfartyg,

b) avlidit under utövningen av sitt yrke eller c) under minst

36 månader haft anställning å svenskt handelsfartyg i utrikes fart samt under

sådan anställning ådragit sig kroppsskada eller sjuklighet, som medfört

oförmåga att vidare göra tjänst till sjöss. Understöd får dock icke utgå,

om änkan träder i nytt gifte eller om äktenskapet ingåtts efter det den händelse

inträffat, som medfört kroppsskadan eller sjukligheten. Utredningen

upplyser, att antalet understödstagare som nu nämnts år 1958 var 1 962 och

att understödens genomsnittsbelopp utgjorde 198 kronor för år.

Utöver nämnda bidragsverksamhet kan enligt 19 § 2 mom. nämnda kungörelse

tillfälliga mindre understöd utdelas till behövande sjömän eller sjömäns

änkor och barn. Antalet understöd till barn år 1958 utgjorde enligt

utredningens uppgift 50 med ett genomsnittsbelopp av 196 kronor.

Antalet understödstagare har under senare år successivt nedgått.

Understöd sökes hos sjömanshuset. Det prövas och avgöres av sjömanshusdirektionen.

Understöden lämnas ur de medel som står till sjömanshusens

förfogande.

Från sjömanshusen utbetalas i viss utsträckning bidrag även av annan

Karaktär än understöd åt behövande. Jämlikt övergångsbestämmelserna till

sjömanshuskungörelsen medges, att bidrag till anordning vid sjömanshuset,

som tillgodoser ett lokalt behov och varom direktion föranstaltat, får

utgå även fortsättningsvis, förutsatt att bidraget lämnats före ugången av

år 1937. Sådana bidrag utgavs år 1958 till ett sammanlagt belopp av 3 794

kronor.

Beträffande donationsmedel, varmed förstås även testamenterade eller för

särskilt ändamål insamlade medel meddelar sjömanshuskungörelsen ej några

särskilda regler utan hänvisar till gällande bestämmelser för medlen. Utredningen

anför, att dessa bestämmelser naturligen varierar från fall till

fall men att syftet med donationerna i allmänhet är att lämna ekonomiskt

bistånd åt efterlevande till sjömän från orten eller bygden. — Donationsmedlen

uppgick vid 1958 års utgång till 2 597 133 kronor. Sjömanshusens utgifter

för understöd utgjorde enligt 1958 års bokslut:

årsunderstöd till änkor .............. 388 965:81

årsunderstöd till barn ................ 9 823:10

tillfälliga understöd .................. 27 457:25

Summa kronor 426 246: 16

Utredningen diskuterar först den sociala hjälpverksamheten.

Med hänsyn till den utbyggnad, som under senare decennier kommit

till stånd i fråga om samhälleliga åtgärder på det sociala området, anser utredningen

behovet av hjälp av sjömanshusmedel i stort sett vara mindre

framträdande än tidigare. Dessa bidrag ter sig ofta enligt utredningens mening

tämligen betydelselösa i jämförelse med de belopp, som kan erhållas

från stat och kommun, exempelvis i form av folkpension. De numera beslutade

tilläggspensionerna torde ytterligare komma att minska behovet av

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

speciella understöd till efterlevande efter sjömän eller till sjömännen själva.

Emellertid finns, anför utredningen, säkerligen många fall, då ett bidrag

av sjömanshusmedel kan bli till stor välsignelse. Det bör härvid räknas

med att bidraget bestämmes till tillräckligt stort belopp för att kunna bli

till verklig hjälp. Det hittills ofta tillämpade systemet, att tillgängliga medel

delas ut till ett stort antal understödstagare med ett ringa belopp för var

och en, bör enligt utredningen ersättas med en effektivare ordning med

mindre antal bidrag men större bidragsbelopp. Detta bör emellertid ej föranleda

en försämring för dem, som redan tilldelats årligt understöd.

En kategori, som särskilt torde böra ihågkommas vid bidragsgivningen,

synes utredningen vara sjömansänkor, som har minderåriga barn eller som,

om de är ensamstående, saknar försörjningsmöjligheter, och detsamma gäller

givetvis barn, som saknar mor. Änkor, som uppnått folkpensionsåldern,

anser utredningen däremot i allmänhet icke böra ifrågakomma till sådan

hjälp. Det bör emellertid icke vara uteslutet att i särskilda fall också ge

hjälp till äldre änkor i trångmål. Liknande bör gälla äldre sjömän.

Det kan även enligt utredningens mening vara behjärtansvärt att disponera

ifrågavarande medel för sådana ändamål som pensionärsbostäder åt

äldre sjömän och sjömansänkor, liksom även trivselfrämjande åtgärder av

olika slag till förmån för dessa kategorier.

Utredningen anser det icke heller böra vara alldeles uteslutet, att bidrag

i särskilt fall ges till annat ändamål än ekonomiskt stöd åt sjömän och deras

efterlevande, under förutsättning att det ligger i linje med sjöfolkets intressen.

överhuvud taget bör här avsedd bidragsverksamhet enligt utredningens

mening icke bindas alltför hårt av statliga direktiv. Det torde däremot få

förutsättas, att kontakt upprätthålles mellan de organ, som kan komma att

efterträda de nuvarande sjömanshusen, och den i annat sammanhang berörda

centralstiftelsen.

Med ovan angivna utgångspunkter är det, anser utredningen, icke utan

vidare klart att — trots att understöden nedgår i antal — någon större nedräkning

bör ske av de medel, som bör stå till förfogande för bidragsgivning

genom sjömanshusdirektionerna eller motsvarande organ.

I jämförelse med den understöds- och bidragsverksamhet, som hittills

diskuterats, träder enligt utredningens mening en annan verksamhet i förgrunden

med krav på betydande ekonomiska insatser. Utredningen avser

här stipendiegivningen till studerande inom sjömansyrket.

Utredningen förordar att såväl avkastning av sjömanshusens kapitalmedel

som viss del av inflytande tonavgifter får disponeras för stipendier

åt sjömän. Denna stipendiegivning bör ske på grundval av individuell behovsprövning,

vid vilken givetvis bör tagas hänsyn till andra tillgängliga

stipendie- och låneformer.

Utredningen utvecklar sina synpunkter enligt följande.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 12i år 1960

Utredningen vill först hänvisa till att en önskvärd förbättring av rekryteringen

inom sjömansyrket skulle kunna stimuleras genom att sjömän kunna

skaffa sig utbildning inom yrket utan så stora uppoffringar för sig och sin

familj, som de nu ofta måste underkasta sig. Visserligen ha vid 1959 års

riksdag (prop. nr 81 angående anslagsbehovet för budgetåret 1959/60 till

sjöbefälsskolorna, in. m.) fattats vissa beslut om att sedvanliga lån och stipendier

från anslag under åttonde huvudtiteln skola kunna utgå även till

eleverna i styrmans- och maskinteknikerklasserna. Möjligheten härtill torde

emellertid många gånger ej ge tillräcklig ekonomisk lättnad för studerande

inom sjömansyrket, särskilt sedan tiden för den teoretiska utbildningen utökats

från fyra till sex terminer, om man bortser från tiden för tidigare förberedande

klass. När en sjöman hunnit bli familjeförsörjare vid den tid, då

det blir aktuellt för honom att skaffa sig skolutbildning inom yrket — något

som är vanligt — kunna naturligen familjeförhållandena lägga hinder i vagen

för utbildningen, om han ej får tillräckligt stöd i ekonomiskt avseende.

Att beakta i sammanhanget är jämväl att sjömannen, som avser att studera

vid sjöbefälsskola, genom minskning av kravet på praktiktid till sjöss (frän

48 månader till 30 månader och vid kvalificerad tjänstgöring till 24 månader)

ej äger möjlighet att under lika lång tid som förut göra besparingar av

sin hyra för bekostande av sina studier. Det är väl känt att många meniga

sjömän, vilka väl äga förutsättningar att utbilda sig till befäl inom sjömansyrket,

av ekonomiska skäl, ofta i samband med familjebildning, icke finna det

möjligt att bekosta studier vid sjöbefälsskola. Ekonomiska svårigheter förefinnas

jämväl hos ynglingar vilka önska genomgå sjömansskola, som är belägen

på annan plats än i bosättningsorten. Kostnaden för inkvartering och

försörjning utanför bosättningsorten blir då ofta för dem oöverkomlig.

Utredningen finner övervägande skäl tala för att sjömanshusdirektionerna

eller motsvarande organ får disponera vissa belopp till understöd och

stipendier och härvid själva bedöma, hur mycket som bör lämnas till det

ena eller andra ändamålet. Emellertid förutsätter utredningen, att den centralstiftelse,

som i det följande föreslås skall inrättas för att bl. a. fördela

medel mellan olika distrikt, vid denna fördelning får tillfälle att i någon

mån påverka användningen i stort av medlen.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag i denna del har mött erinran endast från

statskontoret och överstyrelsen för yrkesutbildning, vilka remissinstanser

närmare tagit upp frågan om stipendiegivningen.

Sjöfartsstyrelsen förklarar sig inte ha något att erinra mot de av utredningen

antydda grunderna för närmare reglering av medelsanvändningen.

Frågan i vad mån närmare föreskrifter bör meddelas beträffande användningen

av här ifrågavarande medel bör enligt styrelsens mening avgöras med

hänsyn till om medlen skall betraktas som för ändamålet tillhandahållna

statsmedel eller såsom tillhörande sjöfolket. Sjöfartsstyrelsen ansluter sig

för sin del närmast till den meningen att medlen i fråga enligt hävd är att

betrakta som sjöfolkets egna medel.

Socialstyrelsen påpekar, att behovet av understöd till änkor och minderåriga

barn vid genomförande av socialförsäkringskommittcns förslag om

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

förbättrade fainiljeförmåner från folkpensioneringen m. in. efterhand kommer

att avsevärt minska. Styrelsen ansluter sig bl. a. med hänsyn härtill till

utredningens förslag om rationalisering av nuvarande bidragsverksamhel

i riktning mot mindre antal bidrag och större bidragsbelopp. Styrelsen biträder

även utredningens förslag rörande stipendiegivningen.

Även Sveriges fartggsbefälsförening understryker behovet av en effektivare

understödsverksamhet med mindre antal bidrag men större bidragsbelopp.

Änkor med barn synes därvid särskilt böra ihågkommas. Huruvida bidrag

i framtiden kan tänkas till andra ändamål än stöd åt sjömän och efterlevande

torde lämpligen böra utredas av den centrala sjömansstiftelse som

utredningen i avsnittet rörande organisationen föreslagit. Föreningen förordar,

att medel till ungefär samma belopp som hittills disponeras till understödsändamål.

Föreningen tillstyrker även livligt utredningens förslag

rörande stipendiegivning och anför.

I likhet med sjömanskommittén föreslår utredningen att av tonavgiftsmedel

bör disponeras ett relativt stort belopp till stipendiegivning för utbildning

inom sjömansyrket, förslagsvis 500 000 kronor. Utredningen har

lämnat en uttömmande motivering för detta förslag, som helt delas av föreningen.

Otvivelaktigt skulle dessa sjöfartens medel komma till allra största

positiva nytta för de anställda inom näringen och i sista hand för näringen

själv därest genom stipendiegivning ett verksamt ekonomiskt stöd kunde

beredas studerande inom sjöbefäls- och sjömansskolor. Föreningen vill i

sammanhanget särskilt understryka den ekonomiska konsekvens som den

nya studiegång, beslutad av 1959 års riksdag, innebär för eleverna vid sjöbefälsskolorna.

Under en starkt avkortad praktiktid till sjöss skall eleverna

söka göra besparingar till sina studier, vilka i vissa tall förlängts från fyra

till sex terminer. Under sådana omständigheter blir uppenbarligen en stipendiegivning

av det slag utredningen förordar av mycket stor betydelse

för många unga sjömän, vilka önskar kvalificera sig för befälsposter till

sjöss.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför, att även om sjömansskolornas utbildning

är relativt kort och de ekonomiska hindren — bl. a. på grund härav är

mindre svåra för dessa skolors elever, torde det dock i många fall finnas

behov även här av en ekonomisk förstärkning vid sidan av den vanliga studiehjälpen.

Styrelsen tillstyrker därför den föreslagna stipendieringen.

Statskontoret hänvisar till att den statliga studiehjälpen åt studerande

vid sjöbefälsskolorna regleras av allmänna studiehjälpsreglementet. Enligt

detta reglemente utgår statlig studiehjälp i form av allmänt studiebidrag,

stipendier och studielån. Genom beslut av 1959 års riksdag har nämnda

möjlighet utvidgats alt omfatta även elever i styrmans- och maskinleknikerklasserna.

Vid sådant förhållande är statskontoret icke berett tillstyrka

förslaget om stipendiegivning i särskild ordning till studerande inom sjömansyrket.

Statskontoret ifrågasätter i detta sammanhang riktigheten av utredningens

uppfattning att sjömanshusens nuvarande kapitaltillgångar, sjömanshuskassorna

och de år 1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar, är

av enskild natur och att de följaktligen inte kan tagas i anspråk för täckan
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

de av kostnader, förbundna med den verksamhet, som avses skola övertagas

av statliga organ. Enligt förslaget skall avkastningen av dessa medel

visserligen användas till understöd åt sjömansänkor m. fl. behövande. Såsom

utredningen framhållit torde emellertid behovet av hjälp av sjömanshusmedel

i stort sett vara mindre framträdande än tidigare. De numera beslutade

tilläggspensionerna torde ytterligare komma att minska behovet av

speciella understöd. Statskontoret finner i allt fall en närmare undersökning

av medlens natur påkallad.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser att det kan väcka vissa betänkligheter

att ställa eleverna inom ett visst yrke i förmånligare ställning än

andra. Utredningen har icke redovisat andra skäl, som kan motivera en dylik

åtgärd, än uttalandet om att få till stånd en önskvärd förbättring av rekryteringen.

Detta förhållande är emellertid icke något karaktäristiskt just

för sjömansyrket. Skulle emellertid så vara, att bärande skäl kan anföras

för förslaget att ställa elever, som är avsedda att utbildas inom sjömansyrket,

i en särställning i detta hänseende, har överstyrelsen icke någon erinran

att göra mot förslaget.

Departementschefen

Sjömanshusen har sedan gammalt i växlande omfattning lämnat understöd

åt behövande sjömän eller sjömäns änkor. Med hänsyn till den utbyggnad,

som under senare decennier kommit till stånd, när det gäller

samhälleliga åtgärder på det sociala området, har emellertid, som utredningen

framhåller, behovet av hjälp av sjömanshusmedel successivt minskat.

Antalet understödstagande änkor utgjorde under år 1958 omkring

2 000. Understödsbeloppens storlek var i genomsnitt 200 kronor om året.

Till behövande sjömän och sjömäns änkor och barn utdelades vidare under

år 1958 ett hundratal tillfälliga understöd med ett genomsnittsbelopp av

likaledes 200 kronor. Sjömanshusen lämnar även bidrag till anordning

vid sjömanshuset, som tillgodoser ett lokalt behov. Sådana bidrag utgavs år

1958 till ett sammanlagt belopp av omkring 3 800 kronor. Under år 1958

utbetalades i årsunderstöd och tillfälliga understöd sammanlagt 426 000 kronor.

För bestridande av kostnaderna för sjömanshusens understödsverksamhet

står nu till förfogande bl. a. avkastningen från sjömanshuskassorna

och från de år 1939 indragna sjömanshusens förmögenhet ävensom sjömanshusens

inkomster av förverkade lönemedel m. m. enligt 53 och 69 §§

sjömanslagen. För dessa inkomstposter lämnas närmare redogörelser senare.

Jag kommer därvid att föreslå att inkomsterna allt fortfarande skall

stå till förfogande för ändamål, som gagnar sjöfartsnäringen, däribland

understödsändamal. -— Sjömanshusen förfogar också över särskilda donationsmedel.

De utgör tillsammans 2 600 000 kronor.

Liksom utredningen och några av de hörda remissinstanserna anser jag

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

en viss omläggning av sjömanshusens understödsverksamhet böra successivt

genomföras. Utvecklingen på det sociala området — jag tänker på

änkepensionen och folkpension i övrigt samt på den allmänna tilläggspensioneringen

— torde begränsa understödsbehovet. I varje fall synes man

böra övergå till ett system med ett mindre antal bidrag men större bidragsbelopp.

Det bör emellertid övervägas om inte avkastningen av sjömanshusens

tillgångar bör kunna användas även för andra ändamål som ligger i

linje med sjöfolkets intressen. Erforderliga undersökningar i denna fråga

torde böra anförtros sjöfartsstyrelsen.

Gällande föreskrifter i ämnet, vilka utfärdats av Kungl. Maj:t och intagits

i den nuvarande sjömanshuskungörelsen torde böra bibehållas i sak

oförändrade i avvaktan på nämnda undersökningar. Det torde ankomma

på Kungl. Maj :t att utfärda de bestämmelser som kommer att bli erforderliga.

VII. Förslag till gemensam organisation för förmedling och mönstring

av sjömän

Utredningen

I tidigare avsnitt har i stora drag redogjorts för nuvarande organisation

och arbetsuppgifter hos dels de fristående sjömanshusen, dels de till den

offentliga arbetsförmedlingen anslutna sjömansförmedlingarna. En av huvuduppgifterna

för utredningen var, som nämnts, att undersöka förutsättningarna

för en samordning av sjömanshusens och sjömansförmedlingarnas

verksamhet. Betänkandet mynnar också ut i förslag om en dylik samordning:

registrerings- och mönstringsverksamheten samt arbetsförmedlingen

åt sjöman föreslås skola omhänderhas av ett gemensamt lokalt organ,

av utredningen kallat sjömanskontor. Sådana skulle upprättas på 18

orter i landet. Den nuvarande sjömanshusorganisationen skulle i samband

därmed upphöra. Vid sidan av kontoren skulle finnas för verksamheten behövliga

partsorgan. Det förutsättes att sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen

även i fortsättningen har det centrala ansvaret för registrerings-

och mönstringsverksamheten respektive förmedlingsarbetet. I administrativt

hänseende skulle sjömanskontoren sortera under arbetsmarknadsstyrelsen.

Närmare rörande den föreslagna organisationen inhämtas ur betänkandet

bland annat följande.

Inrättande av sjömanskontor

I samordningsfrågan konstaterar utredningen inledningsvis, att regionala

organ av tjänstemannakaraktär även framgent erfordras för sjömansförmedling,

för befattning med mönstring, sjömansrulla, inanskapsförteckning

och mönstringsbevis, för medlande arbete i viss utsträckning, för ser
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

vice verk samhet åt sjömän och för upplysningar åt allmänheten. Som angivits

i det föregående menar utredningen också att det såväl för arbetsanskaffning

som för mönstring är behövligt med registrering av sjömän även

på det regionala planet.

Beträffande handhavandet av ifrågavarande uppgifter anför utredningen,

att det är ett naturligt önskemål att uppgifterna icke i onödan splittras

på skilda organ. Största möjliga koncentration är sålunda önskvärd med

hänsyn såväl till sjöfolkets, rederiernas och den upplysningssökande allmänhetens

intresse av att ej behöva besöka olika institutioner för besläktade

slag av ärenden, som till det allmännas intresse av rationella och ej

onödigt kostnadskrävande anordningar. Förutsättningarna för att upprätthålla

verksamheten på olika orter ökas också, om till samma lokala organ

sammanförs tillräckliga uppgifter för att personal skall kunna hållas helt

sysselsatt därmed. Vad särskilt angår handhavandet av arbetsförmedling

och påmönstring torde de huvudsakliga arbetsmoment, som skulle ifrågakomina

vid kombination av dessa uppgifter, bli att taga emot platsansökan

respektive anmälan om ledig plats ombord, att på grundval av nämnda anmälan

och delvis med stöd av rullan bedöma vilken kategori av arbetskraft,

det gäller i det speciella fallet, att utvälja sådan arbetskraft, att sammanföra

befälhavaren och sjömannen, att verkställa mönstringsformaliteterna

och att i övrigt göra de blankettanteckningar som erfordras. I allmänhet

bör det vara möjligt att, om arbetskraft finns tillgänglig, ordna dessa arbetsmoment

i ett sammanhang och med anlitande av en och samma kvalilicerade

tjänsteman jämte biträde. I Göteborg, Stockholm, Hälsingborg och

Malmö torde med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning en viss uppdelning

av arbetsuppgifter mellan olika tjänstemän vara lämplig, vilken specialisering

dock ej bör drivas så långt, att tjänstemännen inte vid behov kan

ersätta varandra.

En avgörande fråga blir emellertid, anför utredningen, om det finns några

hinder för att dessa arbetsuppgifter sammanförs till ett slag av institutioner.

Vid bedömandet härav bör förutsättas att — såsom för närvarande

gäller vid samtliga sjömanshus och vid några av sjömansförmedlingarna —

även de nya regionala organen förestås av befattningshavare med erfarenheter

av tjänstgöring till sjöss, vilka gör honom kvalificerad för nu avsett

arbete. Med den utgångspunkten finns det ingen anledning att befara, att

inte samma institution skulle kunna tillfredsställande ombesörja alla ifrågavarande

uppgifter. Ej heller anser utredningen att det sakligt kan göras

gällande, att olika uppgifter till sin innebörd skulle vara kontroversiella på

så sätt, att tjänstemännen i sitt arbete skulle kunna komma i konfliktsituationer

eller att handhavandet av arbetsförmedling rent av skulle kräva

eu annan, mer socialt inriktad grundinställning i förhållande till klientelet

än den verksamhet, som nu utövas vid sjömanshusen.

Mot bakgrunden härav har utredningen stannat för alt samtliga nu ifrågavarande

arbetsuppgifter med fördel bör kunna sammanföras under regionala

organ, som utredningen föreslår skall benämnas sjömanskontor.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:is proposition nr 12b år 1060

Sjömanskontorens organisatoriska ställning

Sjömanskontoren bör enligt utredningen vara helt statliga men samtidigt

tillerkännas en så självständig ställning som möjligt. Ändring bör alltså

inte ske i nuvarande förhållanden, som karakteriseras av att kontakterna

mellan arbetsmarknadsstyrelsen och sjömansförmedlingarna respektive

mellan sjöfartsstyrelsen och sjömanshusen knappast nämnvärt ingriper i

den regionala verksamheten. Allmänna instruktioner bör emellertid i mån

av behov meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfart sstyrelsen, vilka

verk enligt utredningen bör ha det centrala ansvaret för förmedlings- respektive

mönstringsverksamheten och vad därmed sammanhänger. Sjömanskontoren

bör såsom efterföljare till sjömanshusen icke vara underordnade

länsarbetsnämnderna i andra frågor än som gäller arbetsförmedlingen; dessa

nämnder kan icke antagas besitta sakkunskap på sjöf artsområdet, medan

det däremot bör förutsättas att arbetsmarknadsstyrelsen får tillfälle att

anlita kvalificerad arbetskraft på detta område. En sammankoppling av de

regionala arbetsuppgifterna torde icke medföra någon större svårighet för

de centrala verken att få sina synpunkter beaktade, var för sin verksamhet,

genom meddelande av instruktioner eller undantagsvis i samband med

eventuella besvär över beslut hos de regionala organen.

Även om sjömanskontoren i sitt praktiska handlande sålunda kommer

att sortera under både sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen, är

det nödvändigt, anför utredningen, att administrativt välja en av dessa styrelser

såsom huvudman i vad avser sådana frågor som anslagsberäkning

och anslagsdisposition, förordnanden på tjänster och påföljder av eventuella

förseelser i arbetet. Vare sig valet faller på sjöfartsstyrelsen eller arbetsmarknadsstyrelsen

bör dessa frågor prövas i samråd mellan styrelserna.

Med hänsyn till de sammanhang, som sjömanskontorens arbetsförmedlandc

verksamhet har med arbetsmarknadsorganisationen och även med arbetslöshetskassorna,

har utredningen funnit övervägande skäl tala för att

arbetsmarknadsstyrelsen blir administrativ huvudman för sjömanskontoren.

Utredningen anför härom närmare.

Sjöfartsstyrelsen har visserligen inrättats för att det skall finnas ett statsorgan

med allmän och ingående kunskap om sjöfarten och för att dit skulle

samlas olika verksamhetsgrenar berörande detta område, vilka tidigare varit

splittrade på olika organ; det är i och för sig ett önskemål, att icke viktiga

grupper av sjöf artsfrågor bryts ut från sjöfartsstyrelsens verksamhetsfält.

Å andra sidan är det ett väsentligt önskemål, att sjömansförmedlingens

nuvarande intima samarbete med den lokala arbetsförmedlingen i övrigt

icke rubbas. Det får ej inträffa, all en otillfredsställande organisation blir

skulden till att sjömän behöver gå arbetslösa eller att sjöfarten icke får sitt

behov av sjöfolk tillgodosett. Det synes ligga i såväl de anställdas som arbetsgivarnas

intresse, att rekryteringen av sjöfolk från arbetsmarknaden i

stort ordnas på ett rationellt sätt, liksom att sjöfolk, som ej finner sig till

rätta inom sjöfarten, kan beredas anställning inom annat yrke. Uppmärksammas

bör också sådana för olika grenar av arbetsförmedlingen gemensamma

anordningar som yrkesvägledning och ungdomsförmedling. Icke

minst nödvändiggöres cn samordning av sjömansförmedlingen med arbets
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

förmedlingsverksamheten i övrigt därav att tillämpningen av reglerna för

ersättning från arbetslöshetskassorna förutsätter kännedom om vederbörandes

arbetsmöjligheter över huvud taget. Motsvarande samarbete mellan sidoordnade

organ erfordras knappast i fråga om mönstringsverksamheten. Genom

att sjömanskontoren samordnas med arbetsmarknadsorganisationen erhålles

också ökade möjligheter att vid variationer i arbetsmängden anpassa

arbetskraften därefter genom att anlita personal vid arbetsmarknadsorganisationen

i övrigt, ordna med deltidsarbetande personal eller i motsatta läget,

exempelvis vintertid i norrländska hamnar, låna ut viss personal för andra

uppgifter. I detta sammanhang må även nämnas, att anställningen hos ifrågavarande

organ och via dessa eventuellt inom arbetsmarknadsorganisationen

i övrigt kan innebära en viss rekryteringsmöjlighet av intresse för såväl

organisationen som sjömanskåren.

Under åberopande härav har alltså utredningen ansett sig böra förorda, att

sjömanskontoren administrativt knytes till arbetsmarknadsstyrelsen. Två

av de av utredningsmannen anlitade experterna menar att huvudmannaskapet

bör tillkomma sjöfartsstyrelsen, då det icke skulle ligga i linje med den

på sin tid beslutade koncentrationen av den statliga administrationen på

sjöfartsområdet att från denna centrala sjöfartsmyndighet undantaga huvudansvaret

för det ifrågasatta gemensamma organet för mönstring och förmedling

av sjömän.

Inrättande av partsorgan

Vissa arbetsuppgifter, såsom ogiltigförklaring av sjöfartsbok, fördelning

av understöd och stipendier, förvaltning av vissa inflytande tonavgiftsmedel

samt av de tidigare indragna och de nu till indragning föreslagna sjömanshusens

kapitaltillgångar, har av utredningen ansetts böra läggas på

särskilda partsorgan. Såsom regionala dylika organ skulle fungera sjömansnämnder

och som centralt organ i vissa ärenden en sjömännens centralstiftelse.

Närmare härom inhämtas ur betänkandet bland annat följande.

Vid bifall till utredningsförslaget om slopande av sjömanshusorganisationen

i nuvarande form bör även sjömanshusdirektionerna upphöra och på de

orter, där sjömanskontor inrättas, ersättas av annat organ, förslagsvis kallat

sjömansnämnd. Sjömansnämnderna förutsättes bli helt statliga och komma

att sortera under sjöfartsstyrelsen. De bör enligt utredningen ha samma

distrikt och vara förlagda till samma ort som motsvarande sjömanskontor.

Främsta arbetsuppgifter för sjömansnämnd blir att besluta om ogiltigförklaring

av sjöfartsbok och om utdelning av understöd och stipendier. Nämnden

torde också lämpligen kunna tjäna som remissinstans åt sjöfartsstyrelsen.

Ordföranden bör vara lagkunnig och ledamöterna — som skulle utses av

sjöfartsstyrelsen på förslag av sjöfartens organisationer — ha erfarenhet av

svensk utrikes sjöfart. Klagan över beslut av sjömansnämnd beträffande

ogiltigförklaring av sjöfartsbok bör enligt utredningen i förekommande fall

få anföras hos sjöfartsstyrelsen. över sjömansnämnds beslut i fråga om understöd

och stipendier bör klagan ej få föras. Utredningen räknar med att

kostnaderna för sjömansnämnderna skall kunna hållas låga; bortsett från

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

arvoden för uppdragen som ordförande och sekreterare torde det endast bli

aktuellt med dagarvoden enligt kommittékungörelsen och i enstaka fall reseersättningar.

I anslutning till den s. k. Genuakonventionen på arbetsmarknadsområdet

finns, som förut nämnts, i vårt land på varje ort med sjömansförmedling

en lokal sjöfartsdelegation med uppgift att handlägga frågor rörande manskap

till sjöss. I Göteborg, Hälsingborg, Malmö och Stockholm finns jämväl

sådana delegationer för handläggning av frågor rörande befäl till sjöss.

Delegationerna fungerar som rådgivande organ åt länsarbetsnämnderna och

skall höras i alla frågor, som rör sjömansförmedlingarnas verksamhet. I delegationerna

sitter lika antal representanter för redare och sjömän.

Utredningen förutsätter att de lokala sjöfartsdelegationerna skall bibehållas

men tar samtidigt upp spörsmålet om en viss samordning av sjömansnämnd

och sjöfart sdelegation. Det heter härom.

Lika väl som en sammanslagning av sjömanshusen och sjömansförmedlingarna

förordats här ovan, synes det vara naturligt att även sammanföra

sjömanshusdirektionerna och sjöfartsdelegationerna. I anslutning härtill håller

utredningen före att av utredningen föreslagen sjömansnämnd i viss sammansättning

— med lika många representanter för redare och sjömän närvarande

— bör få fungera som sådan delegation, som avses i Genuakonventionen.

Möjligen kan denna tanke möta invändningar så tillvida som de nya

sjömansnämnderna med hänsyn till sina uppgifter böra sortera under sjöfartsstyrelsen

och tillsättas av denna, medan arbetsmarknadsstyrelsen utser

de delegationer, vilka enligt Genuakonventionen skola höras i frågor, som

röra arbetsfönnedlingsanstalterna för sjömän. Om dessa delegationer anses

böra bestå som hittills utan att sammankopplas med de av sjöfartsstyrelsen

utsedda sjömansnämnderna, bör det i varje fall eftersträvas, att samma personer

insättas i delegationerna och sjömansnämnderna, vilket bör kunna

åstadkommas genom samråd mellan arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen.

Som rådgivande organ åt arbetsmarknadsstyrelsen i frågor rörande sjömansförmedlingarnas

verksamhet finns för närvarande två centrala sjöfartsdelegationer

med säte i Göteborg, den ena för frågor rörande manskap till

sjöss och den andra för frågor rörande befäl till sjöss. Dessa delegationer

har, liksom de lokala sjöfartsdelegationerna, hittills haft en relativt ringa

verksamhet. Utredningen bedömer det emellertid irrationellt att arbetsmarknadsstyrelsen

men icke sjöfartsstyrelsen har tillgång till en rådgivande instans

och föreslår inrättande av ett för arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen

gemensamt rådgivande centralt partsorgan. De båda ämbetsverken

skulle tillsammans överenskomma med ett antal sakkunniga, som

representerar olika organisationer på sjöfartens område, om medverkan i

olika principfrågor beträffande sjömännens arbetsförhållanden in. m. Härvid

skulle de nuvarande centrala sjöfartsdelegationerna kunna upphöra.

Utredningen föreslår att förvaltningen av vissa inflytande tonavgifter

in. in. i fortsättningen anförtros ett särskilt centralt partsorgan, vilket bör få

karaktären av cn stiftelse och kallas sjömännens centralstiftelse. Såsom närmare

kommer att utvecklas i avsnittet om verksamhetens finansiering för
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

ordar utredningen, att till stiftelsen överflyttas även de nuvarande sjömanshusens

kapitaltillgångar liksom de år 1939 indragna sjömanshusens kapital,

vilket nu förvaltas av sjöfartsstyrelsen. Stiftelsen skulle sedan fördela inflytande

medel samt tillgänglig kapitalavkastning mellan de föreslagna statliga

sjömansnämnderna för att av dem disponeras för understöd och stipendier

enligt förslag av utredningen i det följande. Ordföranden i styrelsen

skulle vara opartisk, men i övrigt skulle däri ingå representanter för sjöfartens

organisationer. Utredningen räknar med att administrationskostnaderna

för stiftelsen blir låga och kan bestridas ur medel, som stiftelsen disponerar.

.Sjömanskontorens lokalisering

Vi har för närvarande 30 sjömanshus i landet. Sjömansförmedlingar finns

på 35 orter. Utredningsförslaget innebär att sjömanskontor skall inrättas i

18 städer. Fördelningen av nuvarande sjömanshus och sjömansförmedlingar

samt utredningens förslag till placering av de ifrågasatta nya sjömanskontoren

framgår av följande tabell.

Ort

Sjömans-

Sjömans-

Sjömans-

Ort

Sjömans-

Sjömans-

Sjömans

hus

förm.

kontor

hus

förm.

kontor

Falkenberg.

1)

Oxelösund .. ..

X

X

Gävle .....

X

X

X

Piteå ........

1)

Göteborg .

. . X

X

X

Ronneby.....

X

Halmstad .

. . X

X

Holm sund .

X

Simrishamn ..

X

Skelleftehamn

X

Hudiksvall.

X

Skellefteå . . . .

1)

Hälsingborg

. . X

X

X

Stockholm ....

X

X

X

Härnösand.

. . X

X

Stugsund ....

X

Kalmar ...

X

X

Karlshamn.

X

X

X

Strömstad ....

X

Sundsvall ....

X

X

X

Karlskrona.

X

X

Söderhamn....

X

X

Karlstad....

X

X

Södertälje ....

1)

X

Kristianstad

. . X

So vesborg ...

X

X

Landskrona

X

X

X

Luleå ......

X

X

Trelleborg ....

X

X

Uddevalla ....

X

X

X

Lysekil ...

X

Umeå..... ..

X

X

Malmö......

X

X

Visby ........

X

X

X

Marstrand .

X

Västervik ....

X

X

Motala......

X

Norrköping

. . X

X

X

Västerås.....

1)

X

Ystad........

X

X

Nyköping ..

X

Örnsköldsvik..

X

X

Oskarshamn

. . X

X

X

Åhus ........

X

1 På dessa orter finns särskilt förordnad mönstringsförrättare.

Av tabellen utläses att både sjömanshus och sjömansförmedling finns på

24 orter, enbart sjömanshus på sex och enbart sjömansförmedling på elva.

Sjömanskontor föreslås inrättade på 18 orter. Av de nuvarande 30 sjömanshusen

skulle tolv indras utan att ersättas av sjömanskontor. Det bör vid

studium av tabellen uppmärksammas, att orterna Holmsund/Umeå, Kristi
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

anstad/Åhus, Nyköping/Oxelösund och Söderhamn/Slugsuud lokalt liör

nära samman. Närmare om förslaget anför utredningen.

Vid bedömningen av frågan, på vilka orter sjömanskontor skall hållas bör

betraktas som ett grundläggande önskemål, att arbetet på kontoret skall vara

tillräckligt för att i stort ge sysselsättning åt en heltidsanställd föreståndare.

Härvid bör emellertid ej bortses från att det kan vara möjligt att under

längre eller kortare tid utnyttja någon mindre del av föreståndarens arbetskraft

för annan uppgift på arbetsförmedlingsområdet, exempelvis stuveriförmedling.

Med dessa utgångspunkter föreslår utredningen, att sjömanskontor upprättas

i Luleå (2 575)1, Umeå/Holmsund (1 337), Sundsvall (1 727), Söderhamn/Stugsund

(1101), Gävle (2 444), Stockholm (14 779), Nyköping/

Oxelösund (2 928), Norrköping (1 885), Oskarshamn (1213), Kalmar

(1144), Visby (1 208), Karlshamn (711), Malmö (4 678), Landskrona

(3 258), Hälsingborg (4 664), Göteborg (44 085), Uddevalla (1510), Karlstad

(2 832), eller 18 orter. Vid valet mellan Nyköping och Oxelösund som

förläggningsplats för sjömanskontor förordar utredningen Oxelösund med

hänsyn till det större antalet mönstringar i denna stad och till stadens större

betydelse som hamnstad. Sjömanshusen i Umeå och Söderhamn torde böra

ersättas med sjömanskontor i samma städer, varvid dock bör eftersträvas,

att kontorslokal erhålles i de delar av städerna, som gränsar till Holmsund

respektive Stugsund.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att sjömanskommittén pa

sin tid föreslog att vissa av de nu nämnda orterna skulle fråntas sina sjömanshus.

Utredningen anför.

Sjömanskommittén har uttalat sig för att av nu föreslagna förläggningsorter

Söderhamn, Norrköping, Oskarshamn, Karlshamn, Landskrona, Uddevalla,

Karlstad, eller 7 orter, skola fråntagas sina sjömanshus. Enligt vad

som upplysts från arbetsmarknadsstyrelsen, torde arbetsförmedlingens befattning

med sjömännen å dessa senare orter i allmänhet motsvara omkring

en halv kvalificerad arbetskraft, något mer eller något mindre; i Söderhamn

uppskattas sjömansförmedlingen (förlagd till Stugsund) kräva i runt tal 2

timmar om dagen. Det finns skäl att räkna med att, vid en sammanslagning

av sjömanshusen och sjömansförmedlingarna, föreståndarna för de senast

nämnda sju orterna skulle komma att i stort sett få full sysselsättning. I fråga

om Karlshamn och Söderhamn kan möjligen råda en viss tvekan med

hänsyn till det relativt ringa antalet mönstringar på dessa orter. Å andra

sidan bör emellertid uppmärksammas, att arbetsbelastningen i Karlshamn

ökat under de senaste åren, sedan stadens oljehamn färdigställts, och torde

komma att ytterligare något ökas om sjömanshusen i övrigt i Blekinge och

utmed Skånes ostkust indragas, vilket synes böra ske med hänsyn till förhållandena

på här ifrågavarande orter. Det långa avståndet mellan Gävle

och Sundsvall kan tala för att ett sjömanskontor upprätthålles i Söderhamn.

1 fråga om Uddevalla kan man hysa tveksamhet på grund av närheten till

Göteborg, men övervägande skäl synas tala för att sjömanskontor hålles även

i förstnämnda stad, särskilt vid indragning av övriga sjömanshus i Bohuslän.

'' Inom parentes anges antalet mönstringar i genomsnitt för åren 1956—1958.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

Av vad nu anförts i fråga om sjömanskontorens antal och placering enligt

utredningsförslaget framgår, att utredningen är ense med den tidigare sjömanskommittén

om alt sjömanshusen i följande tolv städer bör indras, nämligen

i Örnsköldsvik (584), Härnösand (1 233), Västervik (405), Karlskrona

(251), Sölvesborg (588), Kristianstad (216), Ystad (631), Trelleborg (665),

Halmstad (503), Marstrand (1 052), Lysekil (753) och Strömstad (203). Utredningen

anser att det möjligen beträffande Härnösand, Strömstad och

Trelleborg kan föreligga någon tvekan om de icke bör tilldelas sjömanskontor,

Härnösand med hänsyn till antalet mönstringar och de övriga orterna

med hänsyn till deras läge i nordligaste Bohuslän respektive på Skånes sydkust.

Enligt utredningens mening är emellertid verksamheten i Härnösand

inte tillräckligt stor för att det skall finnas skäl att hålla ett sjömanskontor

så nära kontoret i Sundsvall, där ett dylikt kontor under alla förhållanden

bör finnas. I Strömstad och Trelleborg synes underlaget alltför litet för ett

självständigt sjömanskontor.

På de orter, där sjömanskontor icke kommer att finnas, anser utredningen

att mönstringsverksamheten bör ordnas alltefter vad sjöfartsstyrelsen

finner lämpligast. Sammanlagda antalet mönstringar på dessa orter är relativt

ringa i jämförelse med verksamhetens omfattning på de större orterna.

Antalet mönstringar på de orter, som nu har sjömanshus men ej får sjömanskontor,

utgör i allmänhet — bortsett från Härnösand — genomsnittligt

endast en eller annan per dag, och registrering av någon omfattning förekommer

icke. Det spelar då en underordnad roll, om nuvarande åtskillnad

mellan förmedlingen och mönstringen kommer att bestå. I varje fall kan det

enligt utredningen knappast göras anspråk på att vid förordnande av befattningshavare

hos arbetsförmedlingen på orten skall tagas någon större

hänsyn till att denne också skall handha sjömansmönstring, exempelvis ombord

på fartyg, kanske ute på en redd i hårt väder. Om på arbetsförmedlingen

finns befattningshavare lämplig för mönstringsarbete, torde han dock

böra förordnas därtill. I andra fall synes nuvarande anordning med tulltjänstemän

såsom mönstringsförrättare fortfarande kunna utnyttjas. Utredningen

räknar emellertid icke med att lullanstalternas befattning med

mönstringar kommer att öka genom indragningarna. Genom att i första

hand arbetsförmedlingarna skall kopplas in på mönstringarna kommer utvecklingen

snarare att gå i motsatt riktning. Arbetsförmedlingarnas befattning

med mönstringsärenden påkallar enligt utredningen icke någon ökning

av de berörda förmedlingarnas lönekostnader — antalet mönstringar

på ifrågavarande orter är ringa, liksom det merarbete mönstringen medför

utöver förmedlingen. Magistrat bör enligt utredningen ej längre ifrågakomma

att anlitas för mönstringsförrättning.

Arrangemanget med särskilt förordnad mönstringsförrättare (Falkenberg,

Piteå, Skellefteå, Södertälje och Västerås) synes kunna vara till fördel,

där mönstringsverksamheten är av någorlunda omfattning och lämplig person

finns tillgänglig för uppdraget. Det bör ej vara uteslutet, att denne även

slår till förfogande för sådan serviceverksamhet, rådgivning m. m., som det

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

95

kan finnas behov av. Med angivna utgångspunkt bör med avseende på de

orter, som nu mister sina sjömanshus utan att få sjömanskontor i stället,

övervägas om icke åtminstone tills vidare särskild mönstringsförrättare bör

förordnas.

Med hänsyn till ledigheter in. in. kan det enligt utredningen vara lämpligt

att förordna mer än en person, som kan utföra mönstringsförrättningar

på en plats. Exempelvis torde det kunna ifrågakomma, att på en och samma

plats både befattningshavare hos arbetsförmedling och tulltjänsteman

har förordnande som mönstringsförrättare.

Den mönstrings- och därmed sammanhängande verksamhet, som icke

handhas av sjömanskontor, torde böra stå under tillsyn från det kontor, vars

distrikt mönstringsförrättaren tillhör.

Utredningen framhåller — i likhet med tidigare sjömanskommittén —

angelägenheten av att de personer, som skall tjänstgöra som mönstringsförrättare,

erhåller särskild undervisning rörande de för mönstringsverksamheten

uppställda reglerna och övriga för området speciella bestämmelser och

förhållanden. Detta gäller naturligen även den tull- och annan personal

utanför sjömanskontoren, som skall syssla härmed. Vad angår personalen

på sjömanskontoren bör denna givetvis på lämpligt sätt även förberedas för

arbetet med sjömansförmedlingen.

Personal och lönesättning

Utöver ombudsmannen, som alltid har nautisk utbildning, finns vid sjömanshusen,

allt efter arbetets omfattning, en eller flera biträdestjänster. Vid

de tre största sjömanshusen (Göteborg, Stockholm, Hälsingborg) finns dessutom

anställd en högre befattningshavare, kallad notarie. Han har närmast

ställning som ombudsmannens ställföreträdare. Vid sjömanshusen är för

närvarande anställda sammanlagt cirka 85 personer.

Lönerna för sjömanshusens befattningshavare är anpassade till den statliga

löneplanen. Ombudsmännen i Göteborg, Stockholm och Hälsingborg är

inplacerade i lönegrad A 21, i övriga städer i lönegrad A 18. Ombudsmannen

i Göteborg äger därjämte uppbära avlöningsförstärkning med 2 750 kronor

för år. Notarierna åtnjuter lön enligt lönegrad A 18, och för biträdespersonalen

varierar lönesättningen mellan A 5 och A 14. Till tjänsteman i lönegrad

18 eller högre utgår särskild ersättning för mönstring ombord å fartyg,

som icke ligger vid kaj, samt för mönstring ombord å fartyg på övertid

(extra mönslringsförrättning). Till befattningshavare i lägre lönegrad utgår

i det förra fallet särskild ersättning samt vid mönstring efter arbetstidens

slut övertidsersättning i sedvanlig ordning.

Till särskilda mönstringsförrättare, av vilka för närvarande finns fem, utgår

ersättning, i två fall enbart i form av arvode (2 kronor) per prestation,

i övriga fall i form av dels prestationsarvode (1 krona 50 öre), dels ett årligt

arvode å 000 kronor. Särskilt förordnad mönstringsförrättare — liksom

magistratsledamot eller tulltjänsteman som anlitas för mönstringsförrätt
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

ning — äger behålla de avgifter för extra mönstringsförrättning, som uppburits

i verksamheten.

Den personal, som tjänstgör på sjömansförmedlingarna, ägnar i allmänhet

även sin tid åt den allmänna arbetsförmedlingen. Sjömansförmedlingarna

i Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Stockholm och delvis Gävle har dock

egen personal — föreståndare (inspektör), assistent och biträdespersonal —

och egna lokalutrymmen. Endast ett mindre antal förmedlingar förestås

eller handhas av personal med sjöbefälsutbildning eller befarenhet. Inom

sjömansförmedlingarna sysselsättes ett sextiotal personer, vilka emellertid

i allmänhet samtidigt handha annan förmedling.

I fråga om lönesättningen för befattningshavarna vid sjömansförmedlingar

med egen personal gäller för närvarande, att föreståndarna i Göteborg,

Stockholm och Hälsingborg är placerade i lönegrad A 19, att för föreståndaren

i Malmö och för en förste assistent i Göteborg utgår lön enligt lönegrad

A 16 samt att övriga assistenter åtnjuter lön enligt lönegraderna 11 eller

13. Vid de sjömansförmedlingar, som icke har egen personal, gäller givetvis

samma grunder för lönesättningen som vid vederbörande arbetsförmedling.

Med bortseende från Göteborg, Hälsingborg, Malmö och Stockholm uppskattar

utredningen personalbehovet vid de ifrågasatta nya sjömanskontoren

till mellan två och tre personer på varje kontor. Detta är ungefär lika med

den nuvarande personalen hos motsvarande sjömanshus. Sammanslagningen

torde visserligen medföra någon ökning i arbetet, jämfört med sjömanshusens

arbetsbörda för närvarande, men ökningen motväges delvis av att

vissa arbetsuppgifter enligt förslag av utredningen i det följande — faller

bort, exempelvis avgiftsuppbörden. Genom sammanslagningen blir också

enligt utredningens mening en rationalisering av verksamheten möjlig. Utredningen

räknar sålunda för de nu åsyftade 14 sjömanskontorens del med

behov av en föreståndare samt i genomsnitt en heltids- och en halvtidsanställd

befattningshavare i biträdesgrad. Därest utöver två heltidsanställda

befattningshavare, föreståndaren inräknad, en befattningshavare på halvtid

blir behövlig, synes det önskvärt, att detta ytterligare personalbehov

tillgodoses genom att en inom arbetsmarknadsorganisationen anställd befattningshavare

halva dagen placeras hos sjömanskontoret. Genom denna

möjlighet att låna arbetskraft från arbetsförmedlingskontoret, kan personalen

vid sjömanskontoret hållas mer i underkant än som eljest skulle vara

tillrådligt och i vissa fall begränsas till föreståndare och ett biträde. Å

andra sidan blir det under vissa perioder säkerligen möjligt för sjömanskontoret

att avstå personal till arbetsförmedlingen. Med dessa utgångspunkter

uppskattar utredningen det sammanlagda personalbehovet vid de

14 mindre sjömanshusen till mellan 35 och 40 befattningshavare, föreståndarna

inräknade. Med hänsyn till att många av biträdena skall vara på

halvtid räknar utredningen i anslagshänseende med 18 hela biträdeslöner

i de lönegrader som kommer att föreslås i det följande.

Vid de fyra största sjömanskontoren, i första hand Göteborg och Stock
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

holm, men i andra hand även Hälsingborg och Malmö, blir arbetskraftsbehovet

betydligt större, sammanhängande med mönstrings- och förmedlingsfrekvensen

där. Vid bedömande av personalbehovet bör visserligen kunna

räknas med att det vid de nuvarande sjömanshusen och sjömansförmedlingarna

på dessa orter varit lättare än vid andra att organisera arbetet så

att personalen blivit fullt sysselsatt. Å andra sidan bör kunna förutsättas,

att den rationalisering, som en sammanslagning av arbetsenheterna innebär,

blir effektivare vid de större kontoren än vid de mindre. Med dessa

utgångspunkter synes det rimligt att uppskatta personalåtgången vid de

blivande sjömanskontoren på nu avsedda fyra orter på så sätt, att till nuvarande

antal befattningshavare vid sjömanshusen lägges ungefär hälften

av motsvarande siffror för sjömansförmedlingarna. Härvid skulle erfoidras,

utom föreståndarna, sammanlagt 33 tjänstemän. Då räknas uteslutande med

heltidstjänster.

Det totala personalbehovet vid de föreslagna 18 sjömanskontoren har

alltså av utredningen uppskattats till mellan 70 och 75 befattningshavare.

Vid en jämförelse med nuvarande siffra för sjömanshusen, omkring 85, bör

ihågkommas, å ena sidan att sjömanskontorens personal även skall sköta sjömansförmedling,

å andra sidan att tolv av de nuvarande sjömanshusen föreslås

skola indragas. Det hänvisas till att de sjömansförinedlingar, som skall

uppgå i de nya sjömanskontoren, nu på vissa orter har en ganska stor personal

_ de fyra största förmedlingarna har tillsammans mer än 20 befatt
ningshavare.

Utredningen tillägger, att dess förslag icke grundas enbart på

allmänna genomsnittsuppskattningar utan även på försök att bedöma personalbehovet

hos varje särskilt kontor.

Vad härefter gäller lönesättning och tjänstebenämningar vid de ifrågasatta

nya sjömanskontoren föreslår utredningen, att föreståndarna normalt

placeras i lönegrad A 21 med tjänstetiteln distriktschef. Pa samma sätt som

nu gäller för sjömanshusombudsmännen bör emellertid föreståndarna vid

de största kontoren ha en högre löneställning. Utredningen förordar i det

hänseendet att föreståndarna i Stockholm och Hälsingborg inplaceras i lönegrad

A 23 och föreståndaren i Göteborg i lönegrad A 24. Tjänsteman som

utför extra mönstringsförrättning bör i fortsättningen åtnjuta ersättning

härför endast i den mån detta följer av reglerna för övertidsersättning. De

av utredningen föreslagna lönegraderna för föreståndarna överensstämmer

i stort sett med dem, som av sjömanskommittén föreslagits för de i dess

betänkande avsedda sjömanshusombudsmännen. Att löneställningen enligt

utredningens förslag blir högre än som nu gäller för föreståndarna för sjömansförmedlingarna,

synes motiverat med hänsyn till att särskilda kvalifikationer

i fråga om erfarenhet av sjöfart bör krävas, vilka dessa senare ej

alltid besitter.

För vart och ett av de 14 mindre sjömanskontoren räknar utredningen

med anställande av en heltids eller halvtids befattningshavare i lönegrad

A 10 som närmaste medhjälpare åt föreståndaren. Sådana befattningar finns

7 Dihang till riksdagens protokoll 19110. 1 samt. Nr 124

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

nu vid flera av sjömanshusen. Det torde icke vara uteslutet att, där så befinnes

lämpligt, för den föreslagna lönen förvärva befattningshavare med

viss sjömansutbildning. Ytterligare bör vid ett vart av de nu åsyftade sjömanskontoren

finnas anställt ett heltids eller halvtids kontorsbiträde i lönegrad

A 5. Med hänsyn till att en del av befattningshavarna blir halvtidsanställda,

räknar utredningen här med sammanlagt tio löner i lönegrad A 10

och åtta i lönegrad A 5.

De vid de fyra största kontoren föreslagna 33 tjänstemännen finner utredningen

böra utgöras av tre notarier i lönegrad A 19 (Göteborg, Stockholm

och Hälsingborg) och vidare, i anslutning till inom arbetsförmedlingen

vanlig lönegradsplacering, tre förste assistenter i lönegrad A 16, fyra

assistenter i lönegrad A 13, sex assistenter i lönegrad All, fyra kontorister

i lönegrad A 9, fyra kanslibiträden och två expeditionsvakter i lönegrad A 7

samt sju kontorsbiträden i lönegrad A 5.

Av nu angivna befattningshavare bör enligt utredningens mening samtliga

föreståndare och notarierna erhålla ordinarie anställning, medan övrig

personal tills vidare torde böra sättas på icke-ordinarie stat.

Särskilt förordnad mönstringsförrättare, liksom tulltjänsteman eller annan

utomstående som utför extra mönstringsförrättning, bör som för närvarande

äga behålla därvid uppburen avgift. Vad angår befattningshavare

hos arbetsförmedling, som utför extra mönstringsförrättning, synes emellertid

enligt utredningen övervägande skäl — icke minst angelägenheten att

sådan befattningshavare icke skall få sken av att ha inkomst av förmedlingsverksamhet

— tala för att avgiftsbeloppen inlevereras till arbetsmarknadsstyrelsen

eller sjöfartsstyrelsen; befattningshavarens rätt att åtnjuta övertidsersättning

för förrättningsarbetet får härvid bedömas i vanlig ordning.

Redogörelse för nu åsyftade fristående mönstringsförrättningar och därvid

uppburna avgifter bör enligt utredningen periodiskt tillställas sjöfartsstyrelsen.

Remissyttrandena

Förslaget att sammanföra förmedling och mönstring av

sjofolk till ett statligt organ har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

praktiskt taget samtliga hörda myndigheter och organisationer. Sålunda

delar sjöfartsstyrelsen utredningens mening om de fördelar, som vinnes

genom att sammanföra mönstrings- och arbetsförmedlingsuppgifterna till

ett gemensamt lokalt organ. Bland annat kommer därigenom arbetsgivare

och arbetstagare på sjöfartens område att befrias från de olägenheter

och den tidsspillan, som det innebär att för ett och samma ärende behöva

besöka två skilda organ, och en sammanslagning möjliggör också rationellare

och billigare arbetsmetoder. Statskontoret och arbetsmarknadsstyrelsen

gör uttalanden i samma riktning. Sistnämnda ämbetsverk understryker

bl. a. värdet av att allt arbete med kontroll av sjöfartsböcker, läkarintyg,

arbetsbetyg och dylikt, som måste utföras av både sjömanshusen och

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

sjömansförmedlingarna, kan läggas på en hand och därigenom förenklas.

Även Sveriges redareförening, liksom övriga organisationer på sjöfartsområdet,

har i princip anslutit sig till den föreslagna samordningen. Föreningen

uppställer emellertid som förutsättning att servicen åt sjöfolket på

de orter, där sjömanshus föreslås skola dras in utan att ersättas av sjömanskontor,

icke försämras, vilket föreningen befarar kommer att bli fallet

om utredningsförslaget i alla delar följes. Föreningen förordar bl. a. — vartill

återkommes i det följande — att sjömanskontor inrättas på fler orter

än de av utredningen föreslagna. Rederiföreningen för mindre fartyg och

även länsstyrelsen i Östergötlands län är mera tveksamma. De understryker

båda att den nuvarande sjömanshusverksamheten hittills fungerat väl och

att det ur sjöfartsnäringens synpunkt knappast kan vara motiverat att företa

en så genomgripande omorganisation som här föreslagits.

Den av utredningen föreslagna benämningen »sjömanskontor»

ogillas av ett stort antal av de hörda instanserna. Sjöfartsstyrelsen,

statistiska centralbyrån, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och i

Västernorrlands län samt Sveriges redareförening menar sålunda alla i princip,

att den gamla särpräglade benämningen »sjömanshus», som funnits sedan

mitten av 1700-talet och som allmänt förstås också i grannländerna,

bör bibehållas, trots att status och arbetsuppgifter förändras.

Beträffande de ifrågasatta nya sjömans kontorens organisatoriska

ställning, särskilt valet av administrativ huvudman, redovisas

motsatta åsikter. Arbetsmarknadsstyrelsen delar utredningens uppfattning

att den nya organisationen administrativt bör inordnas i arbetsmarknadsverket.

En förutsättning är emellertid att de blivande sjömanskontoren

samordnas med arbetsmarknadsverkets övriga fältorganisation.

Styrelsen kan sålunda icke tillstyrka utredningens förslag, att sjömanskontoren

skulle såsom relativt fristående organ ställas direkt under arbetsmarknadsstyrelsen

och därmed i organisatoriskt hänseende icke underordnas

länsarbetsnämnderna. I realiteten skulle, om förslaget genomfördes, den del

av arbetsmarknaden, som omfattar sjöfarten, komma att isoleras från den

övriga arbetsmarknaden. Vidare skulle möjligheterna till arbetsutjämning

mellan de olika expeditionerna reduceras, och olägenheter för personalen

i tjänstetillsättnings- och befordringsavseenden uppstå. En utbrytning av

sjömansförmedlingens verksamhet från den lokala arbetsförmedlingsverksamheten

skulle dessutom strida mot de förutsättningar, på vilka den aktuella

arbetsmarknadspolitiken vilar. Den omständigheten att länsarbetsnämnderna

utövar lokal ledning av en sammanslagen förmedlings- och

mönstringsverksamhet behöver icke hindra, att sjöfartsstyrelsen genom

instruktioner och direktiv kan öva inflytande på mönstringsverksamheten i

den utsträckning som kan anses erforderlig och påkallad. Styrelsen vill sålunda

bestämt förorda att sjömanskontoren helt och hållet — alltså bl. a.

även anslagsmässigt — inordnas i arbetsförinedlingsnätet.

Liknande synpunkter framföres av Svenska maskinbefälsförbundet, som

betecknar utredningens uppfattning, att länsarbetsnämnderna icke kan an
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

tagas besitta sakkunskap på sjöfartsområdet, som felaktig. Sjömansförmedlingarna

har varit underordnade länsarbetsnämnderna så länge dessa

varit verksamma, och förmedlingarna och nämnderna är de enda offentliga

organ som har erfarenhet av handelsflottans personalproblem. Uppgifter

förknippade med dessa problem blir tyngdpunkten i sjömanskontorens

verksamhet, medan sjömanshusens uppgifter endast är av registrerande

karaktär. Vid tillkomsten av sjöfartsverket var det heller icke tänkt att

handelsflottans personalanskaffning var av sådan art, att den skulle handläggas

av ett speciellt sjöfartsorgan. Därest sjömanskontoren inte blir underställda

länsarbetsnämnderna med hela sin verksamhet, kommer detta

enligt förbundet att medföra mycket stora organisatoriska svårigheter.

Även Svenska sjöfolksförbundet och Svenska stewardsföreningen har —

med hänvisning till det sammanhang, som sjömanskontorens arbetsförmedlande

verksamhet har med arbetsmarknadsorganisationen och även

med arbetslöshetskassorna — anslutit sig till utredningsförslaget, att arbetsmarknadsstyrelsen

bör vara administrativ huvudman för sjömanskontoren.

Denna inställning har också statskontoret.

Emot de nu nämnda instanserna står många myndigheter och organisationer,

vilka anser att sjömanskontoren i stället bör sortera under sjöfartsstyrelsen.

Till denna grupp hör i första rummet sjöfartsstijrelsen själv,

som hävdar att den huvudsakligen av praktiska skäl motiverade sammanslagningen

av sjömanshusen och sjömansförmedlingarna icke i och för sig

utgör bärande grund för att bryta centraliseringen av sjöfartsfrågorna. Styrelsen

åberopar att enligt utredningens beräkningar mer än två tredjedelar

av kostnaderna för sjömanskontoren hänför sig till sådana verksamhetsgrenar

som övertas från sjömanshusen. Det bör också beaktas att sjömanskontoren,

liksom hittills sjömanshusen, kommer att förestås av personer

med erfarenhet av tjänstgöring till sjöss. Härtill kommer att bemanningsfrågorna

är av väsentlig betydelse som ett led i den offentliga verksamheten

för ökad sjöfartssäkerhet, och även övriga till de nya sjömanskontoren från

sjömanshusen överflyttade arbetsuppgifter har av ålder ansetts tillhöra

verksamhetsområdet för det centrala statsorganet för sjöfartsfrågor. Det

skulle innebära ett steg tillbaka, anser sjöfartsstyrelsen, att från det nuvarande

centrala sjösäkerhetsorganet bryta ut de administrativa frågorna

rörande ombordanställning av sjöfolk och vad därmed sammanhänger, över

huvud taget kommer den av utredningen förordade uppdelningen av det

administrativa huvudmannaskapet mellan sjöf artsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen

att försvåra en rationell och kostnadsbesparande samordning

av verksamheten inom sjöfartsstyrelsens olika organ.

Sveriges redareförening intar samma bestämda ståndpunkt och uttalar

såsom anmärkningsvärt, att förmedlingsverksamheten i detta sammanhang

skall tillmätas en sådan betydelse, alt den administrativa ledningen måste

läggas på ett verk, som i övrigt icke har något att göra med sjöfart. Det

förhåller sig ändå så att flertalet av de frågor, som utredningen berör i sitt

betänkande, för närvarande sorterar under sjöfartsstyrelsen. Genom ett för
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

ståndigt upplagt samarbete mellan sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen

borde även med sjöfartsstyrelsen som huvudman för sjömanskontoren

de frågor, vilka hänför sig till förmedlingen av sjömän, väl kunna tillgodoses.

Det är angeläget, slutar föreningen, att sjöfartsnäringens vitala intressen

på förevarande område tillräckligt beaktas, och detta kan enligt föreningens

bedömanden ske endast om sjöfartsstyrelsen blir chefsmyndighet för den

sammanslagna mönstrings- och förmedlingsverksamheten.

På i huvudsak samma skäl har även statens organisationsnämnd, riksräkenskapsverket,

länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Hallands och Gävleborgs

län samt Rederiföreningen för mindre fartyg och Sveriges fartygsbefälsförening

uttalat sig för att huvudsansvaret för sjömanskontorens verksamhet

bör åvila sjöfartsstyrelsen. Riksräkenskapsverket tillägger att det i

instruktionen för sjöfartsverket därvid bör intagas en föreskrift om samråd

med arbetsmarknadsstyrelsen.

Vad härefter gäller partsrepresentationen tillstyrkes i allmänhet förslaget

om slopande av sjömanshusdirektionerna och inrättande i deras ställe

av helstatliga lokala organ, sj ömansnämnder, sorterande under sjöfartsstyrelsen.

Att nämnden i viss sammansättning skall kunna fungera som

sådan lokal sjöfartsdelegation, som avses i Genuakonventionen,

biträdes också av remissinstanserna. Svenska maskinbefälsförbundet föreslår

att ordförande i sjömansnämnd skall utses av arbetsmarknadsstyrelsen.

Statens organisationsnämnd slutligen vill att sjömansnämnd och

sjömanskontor skall vara sammanslagna till gemensamma lokala organ.

Vad utredningen föreslagit om inrättande av ett för sjöfarts- och arbetsmarknadsstyrelsen

gemensamt rådgivande centralt partsorg

a n har inte föranlett några särskilda uttalanden i remissen.

Däremot har olika meningar kommit till uttryck rörande behovet av en

sjömännens centralstiftelse. Sålunda menar statens organisationsnämnd

och länsstyrelsen i Hallands län, att stiftelsens funktioner

lika väl kan fullgöras av sjöfartsstyrelsen. Sjöfartsstyrelsen själv är tveksam

huruvida det är påkallat att av formella skäl centralisera medelsförvaltningen

till ett nytt organ. Styrelsen har visserligen förståelse för den

bakomliggande tanken, att en icke-statlig juridisk person skall stå som

ägare till och förvaltare av de tidigare sjömanshusmedlen. Någon anmärkning

har emellertid icke kunnat riktas mot de nuvarande sjömanshusdirektionernas

medelsförvaltning. Det förhållandet att direktionerna enligt utredningens

förslag skall bli statliga nämnder medför i sak icke någon väsentlig

förändring i direktionernas ställning och arbetsuppgifter. Medelsförvaltningen

bör sålunda enligt styrelsens mening ligga hos sjömansnämndcrna,

vid vilket förhållande någon särskild stiftelse för ändamålet icke blir

erforderlig.

Även statskontoret och Rederiföreningen för mindre fartyg avstyrker törslaget

om en särskild stiftelse för medelsförvaltningen, föreningen under

åberopande av att medlen är sjömanshusens enskilda egendom och därför

bör förvaltas på samma sätt som hittills, samt statskontoret med hänvis
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

ning till att ämbetsverket vid sin behandling av avsnittet om verksamhetens

finansiering i det följande föreslår att tonavgifterna m. m. skall inlevereras

till statsverket, vid vilket förhållande endast skulle återstå förvaltningen

av donationsmedlen. Sveriges fartygsbefälsförening tillstyrker stiftelsen

men anser att dess medelsförvaltning bör begränsas till att gälla de indragna

sjömanshusens tillgångar.

Rörande lokaliseringen av sjömanskontoren understryker

särskilt sjöfartsstyrelsen och Sveriges redareförening att avgörande för

frågan hur många kontor som bör finnas och var dessa skall ligga måste

vara kravet på en fortsatt fullgod service åt sjöfartsnäringen.

När det gäller mönstringsverksamheten anser visserligen sjöfartsstyrelsen

att denna servicesynpunkt kan tillgodoses även med ett begränsat antal

sjömanskontor, därest på andra orter, såsom utredningen också föreslagit,

mönstringsverksamheten kan ombesörjas av särskilda mönstringsförrättare.

Beträffande vissa av de städer, vilkas sjömanshus av utredningen

föreslås till indragning, speciellt städerna Trelleborg och Härnösand, synes

emellertid sjöfartsintressena kräva mera fasta anordningar för tillgodoseende

av mönstringsbehovet än utredningen förutsatt. Sjöfartsstyrelsen anför

härom i huvudsak följande.

Direktionen för sjömanshuset i Trelleborg har i sitt yttrande till sjöfartsstyrelsen

bl. a. anfört, att staden och hamnen befinner sig i stark expansion,

ävensom fäst uppmärksamheten på de speciella förhållanden som,

jämfört med övriga sjömanshus, råder där. Största delen av mönstringsförrättningarna

sker på öppen redd, 2—4 naut. mil från närmaste land under

alla tider på dygnet och under alla väderleksförhållanden. Det är förenat

med direkt livsfara för en ovan person att i storm och grov sjö borda ett

fartyg. Dessutom är det av största vikt, att mönstringsförrättaren vid sådana

uppdrag är fullt kvalificerad, eftersom denne helt och hållet är lämnad

åt sig själv utan möjligheter att t. ex. göra förfrågningar per telefon i

ofta förekommande tveksamma fall.

Direktionen för sjömanshuset i Härnösand anser i sitt yttrande till sjöfartsstyrelsen

att Härnösand såsom den äldsta sjö- och stapelplatsen i Norrland

i första hand borde ifrågakomma beträffande inrättandet av sjömanskontor,

framför någon av de i förslaget avsedda platserna på norrlandskusten.

Som skäl framhålles det stora mönstringsdistrikt, som det nuvarande

sjömanshuset har att betjäna. Distriktet omfattar ett vidsträckt industriområde

med ett flertal lastageplatser. Ofta får förrättning ske ombord å fartygen

ute på redd. Direktionen tillägger att genom den nyligen färdigställda

oljehamnen i Härnösand kommer antalet förrättningar i området att öka.

Sjöfartsstyrelsen vitsordar de av sjömanshusdirektionerna i Trelleborg

och Härnösand åberopade förhållandena. För den händelse det anses, att

sjömanskontor av finansiella skäl icke kan uppehållas i dessa städer, vill

styrelsen föreslå, att till sjömanskontoren i Malmö och Sundsvall anknytes

en särskild assistent med stationeringsort i Trelleborg respektive Härnösand.

Dessa assistenters arbetsuppgift skulle vara att i egenskap av särskilda

mönstringsförrättare handha mönstringsverksamheten på stationeringsorten

och i andra närliggande hamnar. Själva registreringsarbetet skulle

därvid, såsom även för närvarande sker beträffande särskilda mönstringsförrättare,

ombesörjas av respektive huvudkontor. Någon särskild skriv
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

hjälp skulle därför icke ifrågakomma för dessa assistenters del. I båda de

nu ifrågavarande distrikten torde vidare bemanningskontrollen äga särskild

aktualitet och i framtiden kräva avsevärd tid. Om därtill jämväl lägges förmedlingsarbete

för sjömän inom området, torde assistenternas arbetstid bliva

väl utfylld.

Sjöfartsstyrelsen framhåller att liknande omständigheter, om än icke av

samma styrka, gör sig gällande beträffande andra städer, där sjömanshus

föreslagits till indragning, exempelvis Sölvesborg samt Halmstad, Marstrand,

Lysekil och möjligen även Strömstad. Särskilt under övergångstiden till ett

nytt system torde det vara önskvärt att på dessa orter ha tillgång till kunniga

och erfarna mönstringsförrättare. Sjöfartsstyrelsen pekar i det sammanhanget

på möjligheten att som särskilda mönstringsförrättare på vissa av

dessa och måhända även andra orter anställa befattningshavare, som blir

friställda i samband med indragningarna. Vederbörande skulle därvid kunna

knytas som tjänsteman på övergångsstat till närmaste sjömanskontor.

Sveriges redareförening anser sig icke övertygad om att servicen åt sjöfolket

kommer att bli fullgod på vissa av de orter, där utredningsmannen

föreslagit indragning av nuvarande sjömanshus. Föreningen anför härom.

Visserligen föreslås tillsättandet av särskilda mönstringsförrättare, varvid

de friställda sjömanshusombudsmännen i första hand skulle ifrågakomma,

men man kan befara, att detta endast blir en övergångsåtgärd. På flera av

de platser, där sjömanshuset föreslås bliva indraget, är sjöfarten livlig. Härmed

följer en icke ringa skiftning av sjöfolk. Sjömansförmedlingen på orten

kommer att anlitas i stor utsträckning och det framstår då som naturligt,

att erforderlig av- och påmönstring samtidigt skall kunna ske. Med

hänsyn till att sjömansförmedlingsverksamheten å de flesta orter är knuten

till den allmänna arbetsförmedlingen och där omhänderhaves av tjänstemän,

som icke sällan stå ganska främmande för sjöfartens problem, vore

det synnerligen angeläget, om man å de platser, där omsättningen av sjöfolk

är livlig, tillser att sjömanskontor inrättas. Härigenom skulle sjömansförmedlingen

komma under sådan ledning, att de speciella sjöf artsproblemen

beaktades, samtidigt som på- och avmönstring kunde verkställas av

kompetent personal.

Med hänsyn till vad nu sagts anser föreningen, att sjömanskontor bör inrättas

å ytterligare ett antal platser och föreslår i vart fall — utöver de av

utredningsmannen nämnda — sjömanskontor i Halmstad, Trelleborg och

Härnösand. Därjämte bör övervägas sjömanskontor i Västervik och Örnsköldsvik

och måhända å ytterligare ett antal platser med hänsyn till sjömanskontorens

karaktär av beredskapsorgan, vilket bör nogsamt beaktas.

En närmare lokal utredning bör enligt föreningens mening föregå beslut om

indragning. Rederiföreningen för mindre fartyg anlägger också servicesynpunkten

och ifrågasätter om icke ytterligare något kontor utöver de föreslagna

bör inrättas.

Även ett antal länsstyrelser föreslår att ytterligare sjömanskontor inrättas.

Hit hör länsstyrelsen i Blekinge lön, som vill att sjömanskontor skall

finnas också i Sölvesborg — som nu har sjömanshus —- enär planer förelig
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

ger att ytterligare utbygga den redan nu relativt stora varvsrörelsen i staden

och då hamnen är avsedd att utbyggas vid tillkomsten av Hylte Bruks

massafabrik vid Skräbeån. Med hänsyn bl. a. till den påbörjade utbyggnaden

av hamnen i Åhus och det stora antalet inskrivna sjömän vid sjömanshuset

i Kristianstad bör enligt länsstyrelsen i Kristianstads län frågan om

en indragning av detta sjömanshus ytterligare utredas. Till samma slutsats

kommer länsstyrelsen i Malmöhus län beträffande sjömanshuset i Trelleborg.

Länsstyrelsen i Hallands län finner det nödvändigt med ett sjömanskontor

i Halmstad med hänsyn till den avsevärda ökning av antalet svenska

fartyg, som framöver kommer att anlita stadens hamn. Länsstyrelsen pekar

på det pågående arbetet med oljehamn och kaj anläggning för oceangående

fartyg samt färjeförbindelsen fr. o. m. sommaren 1960 mellan Halmstad och

Aarhus. Den verksamhet som sjömanshuset i Marstrand utför kan enligt

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län icke ersättas med en särskilt förordnad

mönstringsförrättare. Småtonnaget i Göteborgs skärgård och från

ön Tjörn föredrar Marstrand framför det arbetstyngda Göteborg vilket medför

att sjömanshuset i Marstrand utfärdar det näst största antalet sjömansrullor

av landets sjömanshus. Obligatorisk mönstring för sjömän i inrikes

fart skulle för Marstrands del medföra en väsentlig ökning av antalet mönstringar.

I särskild skrift den 5 november 1959 har ett femtiotal å Tjörn bosatta

redare understrukit behovet av ett sjömanskontor i Marstrand. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län framhåller att det enligt utredningsförslaget

icke kommer att finnas något sjömanskontor på den 30 mil långa sträckan

mellan Sundsvall och Umeå. Ytterligare utredning bör därför ske om behovet

av ett sjömanskontor i Örnsköldsvik, främst med hänsyn till stadens

lämpliga belägenhet och till den pågående och väntade industriella utvecklingen

inom örnsköldsviksområdet. Beträffande Härnösand motsätter sig

länsstyrelsen bestämt den föreslagna indragningen, då staden har fullt tillräckligt

underlag för ett självständigt sjömanskontor. Vidare erinrar länsstyrelsen

om att Härnösand är en gammal sjöfartsstad med ett omkring

150 år gammalt sjömanshus. Staden är säte för sjöbefälsskola och sjömansskola

och är den enda ort i Norrland som har rederirörelse av någon betydelse.

Till förmån för inrättande av ett sjömanskontor i Härnösand har även

samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen uttalat sig. Delegationen

hävdar att starkare skäl talar för upprätthållande av två kontor i Västernorrlands

län än i Gävleborgs och framförallt i Kalmar län. Denna uppfattning

framföres även i en av Norrlandsförbundet ingiven skrift.

Emot de nu nämnda remissinstanserna står Svenska maskinbefälsförbundet,

som förordar en begränsning av antalet sjömanskontor jämfört med

vad utredningen föreslagit. Förbundet ifrågasätter nämligen behovet av ett

kontor i Söderhamn/Stugsund; de av utredningen redovisade siffrorna visar

att ett sådant kontor knappast kan vara berättigat. Sveriges fartygsbefälsförening

godtar utredningens förslag till indragningar, då det enligt föreningens

mening icke kan vara försvarbart att ha ett statligt lokalorgan inrättat

för en serviceuppgift, som tas i anspråk genomsnittligt endast en eller

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 12k år 1960

annan gång per dag. Även statens organisationsnamnet anser utredningens

organisationsplan innebära en rimlig avvägning.

Arbetsmarknadsstgrelsen, som lämnar utan erinran det föreslagna antalet

sjömanskonlor och deras placering, förutsätter att förmedlingsverksamhet

i fråga om sjömän skall kunna finnas på orter som saknar sjömanskontor.

Vad utredningen föreslagit om behovet av särskild mönstringsförrättare

på i första hand sådana orter, där sjömanshus kommer att

dras in utan att ersättas av sjömanskontor, har i allmänhet icke föranlett

särskilda uttalanden i remissen. Dock understryker Svenska tullmannaförbundet

kravet på en viss utbildning för sysslan och tillägger att en dylik utbildning

för tulltjänstemän, som kan komma att anförtros inönstringsförrättningar,

torde kunna ske utan större kostnader.

De remissinstanser som uttalat sig om personalbehov et har nästan

samtliga ansett detta för lågt beräknat. Sålunda uppskattar sjöfartsstgrelsen

medelsbehovet för biträdespersonal vid de 14 minsta kontoren till 20

hela löner mot av utredningen beräknade 18. Därutöver räknar styrelsen

med ytterligare tre tjänster som kansliskrivare alt placeras vid sjömanskontoren

i Göteborg, Hälsingborg och Stockholm. Enligt sjöfartsstyrelsens bedömanden

måste det också finnas medel tillgängliga för extra skrivhjälp vid

extra ordinär arbetsbelastning. Särskilt finns det risk för överbelastning

under övergångstiden. Rörande den av styrelsen föreslagna personalförstärkningen,

jämfört med utredningsförslaget, heter det i styrelsens yttrande.

Kostnadsökningen vid bifall till styrelsens förslag om utökning av den

varaktigt anställda biträdespersonalen vid de 14 mindre kontoren blir så låg

som 25 000 kronor. Att en sådan förstärkning av arbetskraften som här förordas

är nödvändig, torde framgå av det förhållandet, att den av utredningen

föreslagna personalstyrkan ungefär motsvarar personaluppsättningen hos

de nuvarande sjömanshusen på ifrågavarande fjorton orter, medan arbetsförmedlingens

befattning med sjömännen på dessa orter i allmänhet synes

motsvara omkring en halv kvalificerad arbetskraft, något mer eller något

mindre. Styrelsen kan icke dela utredningens uppfattning, att den med arbetsförmedlingen

följande ökningen av arbetsbördan skulle motvägas avminskade

arbetsuppgifter i andra hänseenden, exempelvis i fråga om avgiftsuppbörd,

jämte en möjlig rationalisering av verksamheten. Enligt flertalet

av de yttranden, som av sjömanshusdireklionerna avgivits över utredningens

betänkande, skulle befrielse från uppbördsbestyren icke innebära

någon väsentlig arbetslättnad. Någon minskning av arbetsstyrkan med hänsyn

till en möjlig rationalisering kan givetvis icke ifrågakomma förrän

rationaliseringen hunnit genomföras, vilket svårligen kan ske under själva

övergångstiden.

Det är under alla omständigheter att befara att den av utredningen föreslagna

personaluppsättningen vid de 4 största kontoren blir för liten i förhållande

till den utökade arbetsbörda, som kommer att åvila kontoren genom

att dit överföres, utöver ytterligare registreringsarbete från indragna,

inom respektive distrikt tidigare förlagda sjömanshus, jämväl sjömansförmedlingsarbetet

från arbetsförmedlingskontoren, vilket sistnämnda arbete

enligt uppgift i utredningen är så betydande, att därmed för närvarande i

Göteborg, Stockholm, Hälsingborg och Malmö sysselsättes tillhopa mer än 20

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1960

befattningshavare. Trots detta skulle personalantalet vid dessa fyra sjömanskontor

i förhållande till personalantalet vid de nuvarande sjömanshusen i

samma städer utökas med sammanlagt allenast 5 personer enligt utredningens

förslag (från 32 till 37) eller med allenast 9 personer enligt sjöfartsstyrelsens

förslag (från 32 till 41). Den sammanlagda personaluppsättningen

vid de fyra största av de nuvarande sjömanshusen och av de nuvarande sjömansförmedlingarna

skulle alltså reduceras från 52 till respektive 37, eller

41 personer. Det torde vara uppenbart, att genomförandet på en gång av en

sådan personalreduktion, utan att garantier finnes för att samtidigt en genomgripande

rationalisering sker medelst arbetsbesparande maskinell utrustning

m. in., måste innefatta allvarliga risker för osäkerhet och eftersläpning

i arbetet.

Sjöfartsstyrelsen är i princip ense med utredningen om att de 18 föreståndarbefattningarna

och de tre notariebefattningarna bör erhålla ordinarie

ställning, medan övrig personal tills vidare sättes på icke-ordinarie stat.

Även arbetsmarknadsstyrelsen kritiserar utredningens beräkningar av personalbehovet.

Eftersom de nuvarande arbetsuppgifterna på sjömansförmedlingen

i sin helhet kommer att kvarstå, är det enligt styrelsens mening riktigare,

att vid personalberäkningen utgå från antalet tjänster vid sjömansförmedlingarna

och öka detta antal med viss del av sjömanshusens personalstyrka.

Såvitt styrelsen kan finna skulle den av utredningen tillämpade

personalberäkningen bl. a. leda till att det blivande sjömanskontoret i Stockholm

skulle komma att bestå av en mindre personalstyrka än den som nu

finns på enbart sjömansförmedlingen, och i Göteborg skulle personaluppsättningen

bli oförändrad. Styrelsen är icke beredd att i detta sammanhang

framlägga ett exakt förslag rörande personalbehovet utan vill att den frågan

särskilt utredes, sedan definitiv ställning tagits till frågan om sammanslagning

av sjömanshusen och sjömansförmedlingarna.

Under åberopande av de stora kostnader, som åsamkas sjöfartsnäringen

genom förseningar, understryker Sveriges redareförening med skärpa vikten

av att personalbehovet vid de olika sjömanskontoren blir väl tillgodosett.

Vid ställningstagande till förslaget att ersätta nuvarande tjänstemän med

deltidsanställd personal måste hänsyn tagas till att arbetet fluktuerar, icke

endast från dag till dag utan även under en och samma dag. Även om föreningen

är medveten om att personalbehovet icke ekonomiskt kan beräknas

på toppbelastningen, synes de av utredningsmannen framlagda beräkningarna

avseende erforderlig personal icke bärande.

Statstjänstemannaförbundet uttalar starka tvivel mot utredningens metoder

för beräkning av personalbehovet. Det heter härom bl. a. följande.

Sjömansförmedlingen liksom övrig förmedlingsverksamhet har för endast

några år sedan varit föremål för en noggrann genomgång och bedömning

av statens organisationsnämnd och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt.

Mot bakgrunden härav synes det märkligt, att utredningen anser sig kunna

framlägga ett efter mycket schablonmässiga grunder tillkommet förslag,

som betydligt skulle begränsa den nya organisationens möjligheter att fullgöra

den förmedlingstekniska delen av verksamheten. När utredningen anser

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

107

sjömansförmedlingspersonalen på de fyra största orterna kunna reduceras

till hälften, synes det kunnat ifrågasättas, om utredningen verkligen gjort sig

underrättad om själva förmedlingsverksamhetens omfattning. Då någon inskränkning

av sjömansförmedlingens arbetsuppgifter ej föreslagits, är någon

nämnvärd reducering av personalen härför ej tänkbar. Till belysning

av nämnda förhållanden kan nämnas att sjömansförmedlingen i Stockholm

i dagarna förstärkts med ytterligare en befattning, nämligen en extra förste

assistenltjänst i lönegrad Ag 16.

Statstjänstemannaförbundet tillägger att överförandet av uppbörd och redovisning

av bl. a. tonavgifter från sjömanshusen till andra organ kan betraktas

som betydelselöst med avseende på personalbehovet, jämfört med

den ökning i mönstringsfrekvensen som övriga av utredningen föreslagna

åtgärder kommer att medföra. Förbundet tänker exempelvis på förslagen

att utfärdandet av sjöfartsbok och registreringen skall utökas till att omfatta

jämväl sjömän i inrikes fart samt vissa i Sverige kyrkobokförda utländska

sjömän. Härtill kommer att mönstringsfrekvensen ökar på flera

orter och självfallet kommer att öka än mer genom indragning av sjömanshus.

Då man ej heller kan räkna med någon påtaglig rationaliseringseffekt

förrän verksamheterna kommer under samma tak, bör man enligt förbundets

mening för de fyra största kontoren räkna med att bibehålla nuvarande

sammanlagda personaluppsättningar. Vid de fjorton övriga kontoren krävs

— för att de skall kunna fylla sina uppgifter på ett för sjöfarten godtagbart

sätt — minst två heltidsanställda, fullt mönstringskunniga tjänstemän jämte

biträdespersonal.

Statskontoret har icke yttrat sig om personalbehovet vid sjömanskontoren

i vidare mån än att ämbetsverket ifrågasätter om behov föreligger av heltidsanställda

föreståndare vid sjömanskontoren i Söderhamn och Karlshamn.

I fråga om lönesättningen för personalen vid sjömanskontoren

anser sjöfartsstgrelsen de föreslagna lönegraderna för föreståndarna väl avvägda

med hänsyn till de särskilda kompetenskrav, som måste ställas på

dessa. Styrelsen anser dock att föreståndarna i Stockholm och Hälsingborg

bör ha samma löneställning som föreståndaren i Göteborg. Liksom i fråga

om Göteborgstjänsten måste nämligen särskilt stora kompetensfordringar

uppställas för de båda befattningarna i Stockholm och Hälsingborg. Såväl

mönstrings- och förmedlingsarbetet som de administrativa uppgifterna vid

dessa tre kontor är av ojämförligt mycket större omfattning än vid det stora

flertalet blivande kontor. Dessutom tillkommer att föreståndarna vid de

största kontoren i stor utsträckning måste kunna utnyttjas såsom rådgivare

för de mindre kontoren. Styrelsen föreslår alltså att även föreståndarna i

Stockholm och Hälsingborg placeras i lönegrad A 24. — Beträffande vissa av

de övriga sjömanskontoren erfordras det enligt styrelsens mening högre kvalifikationer

för innehavaren av assistentbefattningen än som motsvaras av

lönegraden A 10. A andra sidan bedömer styrelsen det möjligt att beträffande

ett par av de medelstora kontoren åtnöja sig med en kontoristtjänst

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1960

i lönegrad A 9 jämte halvtidsanställt kontorsbiträde, och för de minsta kontoren

skulle, utöver föreståndaren, allenast behöva beräknas ett kanslibiträde

eller ett kontorsbiträde, i båda fallen heltidsanställda. Av sjöfartsslyrelsen

i det tidigare föreslagna 20 hela löner för de f jorton mindre kontoren

skulle därvid fördela sig enligt följande: fyra löner i A 13, två löner i A 10,

två löner i A 9, fyra löner i A 7 och åtta löner i A 5. Styrelsen tillägger att

kostnadsökningen är obetydlig.

Arbetsmarknadsstyrelsen anmärker att den av utredningen föreslagna

lönen åt sjömanskontorens föreståndare ligger i samma och i vissa fall

högre lönegrad än som gäller för förste inspektörerna inom arbetsförmedlingen.

Enligt styrelsens uppfattning är förste inspektörens arbetsuppgifter

ur kvalitativ synpunkt sådana, att de motiverar en högre löneställning än

den som bör tillämpas på föreståndarna för sjömanskontoren. Styrelsen anser

det vara en bättre avvägning, om föreståndarna placeras i lönegrad A 19

utom i Stockholm och Hälsingborg, där de bör placeras i lönegrad A 21, och

i Göteborg där placeringen bör vara A 23. Övriga tjänster på sjömanskontoren

— notarie-, assistent- och biträdestjänster — bör med utgångspunkt

från föreståndarens placering och med hänsyn till arbetsuppgifternas art

inplaceras på lämpligt sätt i de inom arbetsförmedlingen förekommande inspektörs-,

assistent- och biträdeslönegraderna. — Statens lönenumnd kan,

såvitt gäller föreståndarna, för sin del icke tillstyrka högre placering än

A 23 för göteborgskontoret, A 21 för stockholmskontoret och A 19 för övriga

kontor. För de fyra största kontoren bör enligt nämndens mening i övrigt

beräknas — utöver biträdes- och expeditionsvaktstjänster — för göteborgskontoret

en tjänst i A 19, en tjänst i A 16 och sex tjänster fördelade på lönegraderna

A 13 och A 11, för stockholmskontoret en tjänst i A 16 och tre

tjänster fördelade på lönegraderna A 13 och A 11, för hälsingborgskontoret

en tjänst i A 16 och en tjänst i A 13 samt för malmökontoret två tjänster

i A 13 respektive A 11. Beträffande biträdes- och expeditionsvaktspersonalen,

däri inräknat de föreslagna kansliskrivartjänslerna, ger betänkandet

enligt nämndens mening icke tillräcklig ledning för bedömande av lönefrågorna.

Statstjänstemannaförbundet hävdar, att föreståndarens närmaste man

icke bör placeras lägre än i lönegraden A 13, och den som biträder med förmedlingsuppgifter

bör placeras i lägst A 11. För rena kontorsgöromål synes

vid de större kontoren behov föreligga för tjänster i högre lönegrad än A 7.

Statskontoret inskränker sig i fråga om lönesättningen för sjömanskontorens

personal till att erinra om löneställningen för föreståndarna för de

nuvarande arbetsförmedlingarna, vilka på många av de orter, där sjömanskontor

föreslagits, förestås av personal med sjöbefälsutbildning eller befarenhet.

— Sveriges redareförening finner det följdriktigt, att chefen för

sjömanskontoret, på vilken kommer att läggas större ansvar än som nu

åvilar sjömanshusombudsmännen, får samma kompetens som dessa. Föreningen

erinrar om att till ombudsmän sedan lång tid tillbaka endast har

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

utsetts befälhavare med lång och väl vitsordad praktik. Härigenom uppfylles

även kravet i 1920 års Genuakonvention i avseende på kompetenskrav för

föreståndare av sjömansförmedling.

Frågan om ersättning åt särskilt förordnad mönstringsförrättare

eller åt tulltjänsteman eller annan, som anlitas för

mönstringsuppdrag, har i remissen berörts endast knapphändigt. I fråga

om tulltjänstemans rätt att behålla avgift för extra mönstringsförrättning

är statskontoret av den principiella uppfattningen, att avgiften hör tillfalla

statsverket, om förrättningen kan fullgöras inom den för vederbörande tulltjänsteman

fastställda arbetstiden. Statens lönenämnd är inne på samma

linje och anser att det bör övervägas, om icke mönslringsuppgifter, som

ålägges tulltjänsteman, skall anses ingå i vederbörandes tjänsteutövning.

I vart fall bör enligt nämndens mening den särskilda ersättningen icke vara

beroende av tjänstemannens eget bedömande, huruvida förrättningen skall

ske ombord eller på expeditionen.

Fråga om övertidsersättning åt befattningshavare vid sjömanshusen i

högre löneställning än A 17 har tagits upp av statstjänstemannaförbundet,

som härom uttalar bl. a. följande.

Sjöfarten kräver att mönslringsförrättningar kan ske praktiskt taget dygnet

runt. Detta krav har under senare år med den långt drivna effektiviseringen

inom sjöfarten kommit till uttryck i en ökning av de extra mönstringsförrättningarna.

Sjöfartens krav härvidlag bottnar i en rad praktiska

och vägande skäl varför en inskränkning i denna service skulle vara till men

icke blott för rederinäringen utan även för de olika personalkategorierna

ombord. Enligt nu rådande ordning uppbär samtliga sjömanshusens befattningshavare,

som utför sådan mönstring, övertidsersättning härför. Detta

gäller sålunda även sjömanshusombudsmännen och notarierna. Utredningen

synes icke ha tagit en klart utformad ställning till frågan om sådan ersättning

även i fortsättningen skall utgå till föreståndarna och notarierna.

Med hänsyn till att dessa ersättningar uppgått till i många fall betydande

belopp skulle ett borttagande av dessa innebära ett avsevärt inkomstbortfall.

Arbetsmarknadsstyrelsen slutligen anför att styrelsen finner det mindre

lämpligt att skilda system för redovisning av avgifterna för extra mönstringsförrättning

skall tillämpas och föreslår därför att betalningen till samtliga

mönstringsförrättare skall utgå i form av ett efter omständigheterna

avvägt arvode.

Departementschefen

Sjömanshusinstitutionen i vårt land är av gammalt datum. De första

sjömanshusen inrättades redan i mitten av 1700-talet. Något mer än etthundra

år senare infördes en allmän skyldighet för stapelstäder att bilda

sjömanshus. Detta stadgande ersattes i 1911 års sjömanshusförordning av en

bestämmelse, att Konungen äger föreskriva var sjömanshus skall finnas.

Motivet härtill var att det ansågs önskvärt med en viss reducering av

antalet sjömanshus. Det var emellertid först år 1939, i samband med anta
-

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

gandet av nu gällande sjömanshuskungörelse, som antalet sjömanshus

minskades till nuvarande 30. Tidigare var antalet sjömanshus 47.

Som tidigare nämnts har en av utredningens huvuduppgifter varit att

undersöka möjligheterna till samordning av sjömans för medlingen

och sjömanshusverksamheten. Redan i direktiven för

utredningen konstaterades, att visst arbete, som ulföres av de till den allmänna

arbetsförmedlingen anslutna sjömansförmedlingarna och genom sjömanshusen,

är likartat och om möjligt bör sammanföras. Vid sin bedömning

av frågan räknar utredningen med att det även framgent är behövligt

att på det regionala planet ha registrerings- och andra anordningar för såväl

arbetsanskaffning som mönstring av sjöfolk. Det är då ett naturligt önskemål

att registreringsarbetet och därmed sammanhängande arbetsuppgifter

icke i onödan splittras på olika organ. Ur synpunkten av de besparingar i

personal och de förbättringar i servicehänseende, som skulle vinnas vid en

samordning, föreslår utredningen, att mönstrings- och registreringsarbetet

för sjömän sammanföres med sjömansförmedlingen till ett nytt organ, som

utredningen kallar sjömanskontor. — De över utredningsförslaget hörda remissinstanserna

har i allmänhet tillstyrkt eller lämnat utan erinran ett dylikt

samgående mellan sjömanshusen och sjömansförmedlingen.

Jag är ense med utredningen om att en rationalisering av sjömanshusverksamheten

nu bör åstadkommas genom att denna verksamhet sammanföres

med sjömansförmedlingen. Jag tänker härvid inte bara på de administrativa

vinsterna i form av ett rationellare utnyttjande av tillgänglig

personal och förenklad registerföring. Även servicesynpunkten torde genom

sammanslagning komma att bli bättre tillgodosedd: sjöfolket, rederierna

och den upplysningssökande allmänheten behöver inte besöka olika institutioner

för besläktade ärenden, över huvud taget blir det inom en gemensam

organisation ökade möjligheter att utnyttja rationella och effektiva arbetsmetoder

till gagn för verksamheten i dess helhet.

I fråga om benämningen för det nya sammanslagna organet anser jag, i

likhet med flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna, att den

gamla särpräglade benämningen »sjömanshus» bör användas. Till det nya

organet kommer ju att överföras den väsentliga delen av de arbetsuppgifter

som nu åvilar sjömanshusen, och en stor del av kostnaderna för det

nya organet hänför sig till arbetet med mönstring och registrering m. m. av

sjöfolk.

Den nya sjömanshusorganisationen skall enligt utredningens förslag bli

helt statlig men bör enligt utredningen samtidigt tillerkännas en så självständig

ställning som möjligt. Allmänna instruktioner för verksamheten

skulle meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen och av sjöfartsstyrelsen, vilka

verk borde ha det centrala ansvaret för förmedlings- respektive mönstringsverksamheten.

Även om sjömanshusen alltså i sitt praktiska handlande kommer

att sortera under både arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen, är

det, påpekar utredningen, nödvändigt att välja endera av dessa styrelser

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

som administrativ huvudman. Med hänsyn till det sammanhang,

som de nya sjömanshusens arbetsförmedlande verksamhet har med arbetsmarknadsorganisationen

och även med arbetslöshetskassorna, har utredningen

stannat för att arbetsmarknadsstyrelsen bör vara den administrativa

huvudmannen.

Två av de av utredningen anlitade experterna har förordat att huvudmannaskapet

för sjömanshusen skall ligga hos sjöfartsstyrelsen. Också under

remissbehandlingen har motsatta uppfattningar kommit till uttryck i

frågan om vem som skall ha det centrala administrativa ansvaret för sjömanshusen.

En grupp, omfattande bl. a. sjöfartsstyrelsen, riksräkenskapsverket,

Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening, föreslår

att verksamheten skall ligga under sjöfartsstyrelsen, medan en annan grupp,

vari ingår arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska sjöfolksförbundet och Svenska

maskinbefälsförbundet, anser att arbetsmarknadsstyrelsen bör svara för

verksamheten. Arbetsmarknadsstyrelsen har dessutom föreslagit att de nya

organen skall, liksom för närvarande sjömansförmedlingen, ingå i den allmänna

arbetsförmedlingen. Som skäl härför åberopas särskilt möjligheterna

till arbetsuljämning mellan de olika expeditionerna.

För egen del vill jag understryka betydelsen av att sjöfartens speciella

intressen beaktas vid de olika frågornas lösning. Sjöfarten är en i många

avseenden särpräglad näring. Som jag redan framhållit måste bl. a. särskilda

krav uppställas i fråga om arbetskraften till sjöss. De speciella förhållandena

inom sjöfarten skapar vidare särskilda servicebehov. Hamnbesöken

är ofta korta, och det är icke alltid som de kan förläggas så, att arbetskraftsanskaffning

och mönstring kan ske under vanlig expeditionstid. Framhållas

bör också att mönstringen och den därmed sammanhängande verksamheten

innefattar åtskilliga moment, som arbetsförmedlingarna för närvarande inte

har att ta ställning till. Jag tänker här i främsta rummet på sådana åtgärder

som kontroll av den ekonomiska uppgörelsen mellan arbetsgivare och arbetstagare

samt medling mellan dem och uttalanden om deras rättigheter och

skyldigheter. Vidare är mönstringsförrättaren skyldig att ta befattning med

bemanningsfrågor. Dessa förhållanden — som medfört att sjöfartens sociala

frågor i viss utsträckning handläggs av sjöfartsmyndigheterna i stället

för av de rent sociala instanserna — ställer jämväl särskilda krav på

tjänstemännen, både i fråga om kunskap om gällande bestämmelser och med

avseende på erfarenhet av arbetsförhållanden till sjöss. Erinras må ock att

mönstring icke alltid äger rum på kontorslokalen; mönstringsförrättaren

kan bli tvungen att, kanske under hårt väder, ta sig ombord på ett fartyg

ute på en öppen redd.

Sjöfartens samt mönstrings- och inskrivningsverksamhetens särart utgör

sålunda starkt stöd för ståndpunkten att den nya sjömanshusverksamheten

skall sortera under sjöfartsstyrelsen, som är den centrala sjöfartsmyndigheten.

Å andra sidan är det tydligt att de största rationaliseringsvinsterna —

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

både för de arbetssökande och ur kostnadssynpunkt — står att vinna om

verksamheten inordnas i arbetsförmedlingen. Om det råder brist på arbete

till sjöss, bör helt naturligt de som söker sådant arbete erbjudas annan

anställning. Visserligen torde det härför behövliga samarbetet kunna organiseras

även om sjömansförmedlingarna är fristående. Men klart är att

förfarandet måste bli avgjort enklare om sjömansförmedlingarna är en del

av den allmänna arbetsförmedlingen. Sistnämnda alternativ överensstämmer

också, som arbetsmarknadsstyrelsen framhållit, med statsmakternas

strävanden att sammanhålla handläggningen av arbetsmarknadsfrågorna i

en organisation. Det grundläggande arbetet i fråga om rekryteringen av sjöfolk

utföres av arbetsförmedlingen. Den är därvid i hög grad beroende av

andra grenar av organisationen inom arbetsmarknadsverket, i första hand

yrkesvägledningen och ungdomsförmedlingen. Arbetsmarknadsverket är vidare

tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen, vilket även talar för

att verksamheten bör inordnas i detta verk. Med hänsyn bl. a. härtill synes

arbetet inom de nya sammanslagna organen bli mest rationellt och minst

kostnadskrävande om de inordnas i den allmänna arbetsförmedlingen. Utom

rent kontorstekniska fördelar genom samfälld administration, gemensamma

lokaler, lika blanketter etc. vinnes framför allt en smidigare personalorganisation,

vilket bör kunna leda till direkta besparingar. Genom att inlemma

verksamheten i en större organisation får man uppenbarligen ökade

möjligheter att med ordinarie personal möta säsongmässiga variationer i arbetsbördan.

Det är enligt min uppfattning möjligt att tillgodose sjöfartens berättigade

anspråk även om de sammanslagna organen inordnas i den allmänna

arbetsförmedlingen. Detta förutsätter dock att sjöfartsstyrelsen får effektiva

möjligheter att genom meddelande av instruktioner och direktiv på i huvudsak

samma sätt som hittills öva inflytande på den verksamhet, som inte

avser endast arbetsförmedling. Sjöfartssynpunkterna måste också få göra sig

gällande i fråga om inspektion av sjömanshusen och vid utseende av deras

personal. Även vid handläggningen av sjömanshusens lokalfrågor bör utrymme

beredas de speciella sjöfartssynpunkterna.

Jag förordar därför att de nya sjömanshusen får, på i stort sett samma

sätt som för närvarande sjömansförmedlingarna, utgöra en del av den allmänna

arbetsförmedlingen. Detta innebär, att organen administrativt kommer

att sortera under arbetsmarknadsstyrelsen. Beträffande den del av verksamheten,

som övertages från de nuvarande sjömanshusen, måste dock, i

anslutning till vad jag nyss anförde, huvudansvaret ligga på sjöfartsstyrelsen.

Det överordnade ansvaret för denna verksamhet, instruktionsgivningen

för den och inspektionen av den skall alltså ankomma på sjöfartsstyrelsen,

som självfallet skall ha att samråda med arbetsmarknadsstyrelsen i dessa

frågor. Även när det gäller tillsättning av de högre tjänsterna inom de nya

organen bör samråd äga rum mellan arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen.

Därest enighet inte kan nås mellan styrelserna bör frågan hän
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 12t år 1960

skjutas till avgörande av Kungl. Maj:t. Det torde böra ankomma på Kungl.

Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser om samarbetet mellan de båda

styrelserna.

Regionalt lyder sjömansförmedlingarna under länsarbetsnämnderna,

medan de nuvarande sjömanshusen i administrativt hänseende ledes av var

sin sjömanshusdirektion. Sjömanshusens inordnande i arbetsförmedlingen

medför att de administrativt bör — med de inskränkningar som följer av

vad jag nyss anfört om sjöfartsstyrelsens befattning med verksamheten —

underordnas länsarbetsnämnderna. En väsentlig del av sjömanshusdireklionernas

uppgifter bortfaller alltså. Direktionerna kan därför upphöra. Deras

kvarstående uppgifter torde — som jag redan berört i fråga om avstängning

av sjömän (s. 66 f.) — överflyttas på lokala partsorgan, sjömansnämnder.

Dessa bör sålunda bl. a. kunna tjänstgöra som remissorgan

åt sjöfartsstyrelsen. I det följande kommer jag vidare att föreslå att de nuvarande

sjömanshusens kapitaltillgångar förvaltas och disponeras av regionala,

för ändamålet inrättade stiftelser med samma verksamhetsdistrikt och

samma förläggningsorter som de nya sjömanshusen. Det synes praktiskt att

sjömansnämnd fungerar som styrelse åt stiftelsen.

Jag finner det inte — i varje fall ej för närvarande —• påkallat att uppta

frågan om sammanslagning av sjömansnämnderna med de lokala sjöfartsdelegationer,

som med stöd av den s. k. Genuakonventionen finns inrättade

i anslutning till sjömansförmedlingarna. Jag förutsätter dock att det eftersträvas

att åtminstone delvis samma personer ingår i nämnderna och delegationerna.

Det synes även böra övervägas om det icke bör skapas möjlighet

för en representant för sjömansnämnderna att delta i länsarbetsnämnds

behandling av frågor rörande sjömansförmedlingen och sjömanshusen.

Som rådgivande organ åt arbetsmarknadsstyrelsen rörande sjömansförmedlingarnas

verksamhet finns, som nämnts, två centrala sjöfartsdelegationer

med säte i Göteborg, den ena för frågor rörande manskapet och den

andra för frågor rörande befälet. Utredningen menar alt även sjöfartsstyrelsen

bör ha tillgång till en central rådgivande instans och föreslår inrättandet

av en för arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen gemensam

rådgivande sakkunniginstans. Därvid skulle de nuvarande centrala sjöfartsdelegationerna

kunna upphöra.

Sjöfartsstyrelsen håller i sitt arbete fortlöpande kontakt med de olika

organisationerna inom sjöfartsområdet. Denna form för samarbete synes i

huvudsak tillgodose styrelsens behov av rådgivning från organisationernas

sida. Vid sådant förhållande anser jag inte skäl föreligga att nu inrätta ett

för sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt rådgivande

partsorgan.

Vad härefter gäller sjömanshusens lokalisering må erinras

om att antalet sjömanshus i landet för närvarande utgör 30. Vid många

av dessa är verksamheten av ringa omfattning. Sålunda är på några av orterna

antalet mönstringar per år mindre än 300, och vid många sjömanshus

8 Bihang till riksdagens protokoll 10G0. 1 samt. Nr 124

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungi. Maj.ts proposition nr 12t år 1960

förrättas genomsnittligt inte mer än två å tre mönstringar om dagen. Sjömanskommittén

föreslog på sin tid att 20 sjömanshus skulle upphöra. Den

nya utredningen förordar indragning av 12 sjömanshus. Det gäller sjömanshusen

i Örnsköldsvik, Härnösand, Västervik, Karlskrona, Sölvesborg,

Kristianstad, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Marstrand, Lysekil och Strömstad.

På de övriga 18 orterna förutsättes sammanslagning av sjömanshus

och sjömansförmedling komma till stånd. På orter utan sjömanshus men

där likväl mönstring av sjömän anses böra kunna ske, skall särskild mönstringsförrättarc

förordnas. — Vad utredningen föreslagit om den nya sjömanshusorganisationens

storlek, om sjömanshusens lokalisering och om

särskilda mönstringsförrättare har i allmänhet godtagits av remissmyndigheterna.

Dock understrykes från några håll, däribland sjöfartsstyrelsen och

Sveriges redareförening, vikten av att den nya ordningen inte får leda till

en försämrad service för sjöfarten. Flera länsstyrelser förordar huvudsakligen

av lokala skäl bibehållande av sjömanshus, som av utredningen föreslås

till indragning.

Jag är givetvis ense med dem, som uttalar att den nya organisationen icke

lår innebära en försämrad service för sjöfarten. Tvärtom syftar omläggningen

till att skapa i olika hänseenden gynnsammare förhållanden än som

råder för närvarande. Här som eljest måste emellertid kostnadssynpunkten

beaktas. Eftersom särskilda mönstringsförrättare kommer att förordnas på

sådana orter, där med hänsyn till sjöfartens behov ett dylikt arrangemang

är motiverat, anser jag för egen del att utredningens förslag till organisationsplan

innebär en i stort sett rimlig avvägning. Såsom Sveriges fartygsbefälsförening

framhåller kan det ju nämligen inte vara försvarbart att ha

ett statligt regionalt organ inrättat för eu serviceuppgift, som tas i anspråk

genomsnittligt blott en eller annan gång per dag. I sådana fall uppväger inte

den praktiska nyttan för sjöfarten av att ha ett sjömanshus på orten de därmed

förenade kostnaderna. Utredningen har beaktat dessa synpunkter, och

jag kan sluta mig till de slutsatser, vartill den kommit i fråga om de orter

där sjömanshus bör finnas. Beträffande Härnösand kan emellertid tvekan

råda. Distriktet omfattar ett vidsträckt industriområde med ett flertal lastageplatser.

Härnösand är också den enda orten i Norrland med rederirörelse

av någon betydelse och med sjöbefälsskola. Jag anser mig därför böra

förorda att ett sjömanshus i den nya organisationsformen upprättas även i

Härnösand.

I likhet med arbetsmarknadsstyrelsen räknar jag med att, på samma sätt

som för närvarande, förmedlingsverksamhet i fråga om sjömän skall kunna

finnas på orter som saknar sjömanshus.

På ort där sjömanshus finnes bör en eller flera av tjänstemännen vid

sjömanshuset vara mönstringsförrättare. På andra orter där en relativt omfattande

mönstringsfrekvens föreligger bör, som jag nyss nämnt, särskilda

mönstringsförrättare utses. Utredningen föreslår att den

särskilda mönstringsverksamheten ordnas alltefter vad sjöf artsstyrelsen

från tid till annan finner lämpligast. Jag ansluter mig härtill. I fråga om

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

115

personvalet är olika alternativ tänkbara. Därest det hos arbetsförmedlingen

på orten finns befattningshavare lämplig att anlitas för mönstringsförrättningar

bör han förordnas. I andra fall torde nuvarande anordning med tulltjänsteman

som mönstringsförrättare fortfarande kunna utnyttjas. Såsom

utredningen förutsatt torde det få ankomma på sjöfartsstyrelsen att meddela

erforderliga förordnanden.

Den nya ordningen kräver ett omfattande organisatoriskt förarbete. Med

hänsyn härtill bör den träda i kraft först från och med den 1 juli 1961.

Detta medför att anslagsfrågan kan behandlas i samband med nästa års

budgetarbete. Det synes även ge tillräckligt rådrum för att lösa de problem

som uppstår genom att en del av sjömanshusens nuvarande personal blir

överflödig.

Utredningens uppskattning av det framtida personalbehovet vid

sjömanshusen har starkt kritiserats av de myndigheter och organisationer,

som hörts över förslaget. Nästan genomgående anser man att personalen

tagits till för lågt. Som exempel nämnes att med utredningsförslaget den

sammanslagna nya organisationen i Stockholm skulle få en mindre personalstyrka,

än som nu finns enbart vid sjömansförmedlingen därstädes. I Göteborg

skulle vid en motsvarande jämförelse personalstyrkan bli oförändrad.

Över huvud taget anses de ifrågasatta grunderna för bestämmande av personalens

storlek alltför schablonartade.

Varje bedömning i detalj av personalbehovet inom den nya sjömanshusorganisationen

måste på nuvarande stadium bli ganska osäker. Flera faktorer

spelar härvid in. Bland annat är det i vissa fall vanskligt att avgöra

hur de arbetsuppgifter, som nu ligger på de till indragning föreslagna sjömanshusen,

kommer att fördela sig på de kvarvarande. Men framför allt

kommer övergångsskedet att kräva rätt stora personalinsatser för omläggning

av expedilionsarbetet, upprättande av nya register etc. I vissa fall dröjer

det också kanske flera år, innan gemensamma lokaler kan iordningställas.

Då når man inte genast den åsyftade rationaliseringen.

Det synes likväl realistiskt att räkna med att sammanslagningen av sjömanshusen

och sjömansförmedlingen kommer att innebära en ej oväsentlig

besparing på personalsidan. Arbetsmarknadsstyrelsen — som enligt vad

jag tidigare föreslagit kommer att svara för de årliga anslagsberäkningarna

—- har ansett sig inte för närvarande kunna göra någon exakt bedömning av

den behövliga personalstyrkan utan vill särskilt utreda den frågan, sedan

ståndpunkt i princip tagits till samordningen. Jag hyser förståelse härför. Då

den nya sjömanshusorganisationen kommer att träda i kraft först den 1 juli

1961, finns det också tidsutrymme för en planering i detalj av personalbehovet.

Resultatet av den undersökningen får sedan presenteras i petita för budgetåret

1961/62. Med ledning av utredningsförslaget och remissyttrandena,

ävensom med beaktande av vad jag nyss föreslagit om inrättande av ett sjömanshus

även i Härnösand, anser jag det emellertid möjligt att redan nu

ange en total kostnadsram för avlöningar vid de nya sjömanshusen. Mina

bedömningar leder fram till elt belopp av högst 1 375 000 kronor för bud
Sf

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 124

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b är 1960

getår. Härtill torde böra läggas 75 000 kronor att stå till Kungl. Maj :ts förfogande

för anställande av tillfällig arbetskraft under omläggningsskedet.

Nuvarande kostnader för avlöningar vid sjömanshusen och vid sjömansförmedlingarna

utgör sammanlagt cirka 1 800 000 kronor.

Då en närmare prövning av sjömanshuspersonalens storlek och befattningshavarnas

placering vid de olika sjömanshusen kommer att äga rum

först i samband med det ordinarie budgetarbetet i höst, är det inte heller

möjligt att nu pröva frågan om personalens lönesättning, utom när

det gäller föreståndarna. Rörande de sistnämnda vill jag också av bl. a.

praktiska skäl — omplaceringssvårigheter i samband med indragningarna,

utnyttjandet av tidigare sjömanshusombudsmän som särskilda mönstringsförrättare

etc. — redan här ta upp frågorna om benämning, kompetenskrav

och lönegradsplacering.

För närvarande kräves av sjömanshusombudsmännen att de skall vara

befarna, d. v. s. äga erfarenhet av tjänst till sjöss. I allmänhet är tjänsterna

besatta med sjökaptener. Lönerna är differentierade efter sjömanshusens

storlek. I Göteborg, Stockholm och Hälsingborg har ombudsmannen

lön efter 21 lönegraden. I Göteborg uppbär han därjämte tilläggsarvode

om 2 750 kronor för år. Vid de övriga sjömanshusen utgår till ombudsmannen

lön efter 18 lönegraden. I några av dessa fall är ombudsmannen deltidsanställd.

Sjömanshusombudsman som utför extra mönstringsförrättning

— förrättning efter arbetstidens slut eller ombord å fartyg — uppbär

särskild ersättning härför. — Utredningen förutsätter att föreståndarna för

de nya sjömanshusen skall, liksom nu, äga praktisk erfarenhet av sjön. De

föreslås inplacerade, i Göteborg i lönegrad 24, i Stockholm och Hälsingborg

i lönegrad 23 samt på övriga orter i 21 lönegraden. Rätten till särskild ersättning

för extra mönstringsförrättning förutsättes därvid skola upphöra.

Utredningen vill att föreståndarna skall kallas distriktschef. — Sjöfartsstyrelsen

godtar i stort sett utredningsförslaget men vill att även föreståndarna

i Stockholm och Hälsingborg skall vara placerade i 24 lönegraden.

Arbetsmarknadsstyrelsen och statens lönenämnd förordar sänkningar jämfört

med vad utredningen föreslagit.

I anslutning till vad jag förut sagt om bibehållande för det nya sammanslagna

organet av benämningen »sjömanshus», vill jag föreslå att föreståndare

vid sjömanshus även i fortsättningen kallas sjömanshusombudsman.

Med hänsyn till sjömanshusverksamhetens särart är jag ense med utredningen

om de särskilda kvalifikationer som bör uppställas för rätt att inneha

ombudsmannatjänst. Till sjömanshusombudsman bör sålunda endast

ifrågakomma person med erfarenhet av tjänst till sjöss. Härigenom uppfylles

även kravet i Genuakonventionen i avseende å kompetenskraven för

föreståndare vid sjömansförmedling. Jag är även beredd tillstyrka en viss

förbättring av utgående löneförmåner. Allt fortfarande är dock en viss differentiering

mellan sjömanshusen motiverad. Sjömanshuset i Göteboi-g är

det ojämförligt största. Antalet mönstringar där är nu nära tre gånger så

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12''r år 1960

117

stort som på någon annan ort. Omorganisationen kommer inte att medföra

någon ändring därvidlag. Jag förordar att sjömanshusombudsmannen i Göteborg

inplaceras i lönegrad 23. Med hänsyn till den underlydande personalens

storlek och olika på arbetsvolymen inverkande faktorer har jag sedan

sammanfört till eu grupp Stockholm, Hälsingborg och Malmö. Sjömanshusombudsmännen

på dessa orter torde böra inplaceras i lönegrad 21. På övriga

platser anser jag lönegrad 19 innebära en rimlig avvägning. Mina förslag

ansluter i stort till vad arbetsmarknadsstyrelsen och statens lönenämnd

har framfört i sina remissuttalanden. Liksom utredningen förutsätter jag

att särskild ersättning till sjömanshusombudsman eller till annan tjänsteman

vid sjömanshus som utför extra mönstringsförrättning ej längre skall

ifrågakomma. Frågan om övertidsersättning åt därtill berättigad personal

får självfallet prövas efter vanliga grunder.

De nuvarande reglerna för ersättning åt särskild mönstringsförrättare är

oenhetligt utformade och även svåröverskådliga, bl. a. genom kombinationen

av rätt till arvode och rätt i vissa fall att behålla vid förrättningen uppburen

avgift. Rätten för särskild mönstringsförrättare att behålla uppburen

avgift är emellertid en kvarleva från sportelsystemets dagar och bör nu

upphöra. I samband därmed får arvodesgrunderna omarbetas. För framtiden

bör i princip ersättning till särskild mönstringsförrättare utgå med

dels ett årsarvode, dels ett visst arvode per prestation. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj:t att efter förslag av sjöfartsstyrelsen fastställa arvodenas

storlek och i anslutning därtill meddela erforderliga bestämmelser i

ämnet. Var och en som förordnas till särskild mönstringsförrättare bör vara

lika berättigad att åtnjuta härför bestämt arvode. Jag har sålunda ej ansett

skäl föreligga att i ersättningshänseende göra undantag för tjänsteman

vid arbetsförmedling, som uppehåller dylikt förordnande.

VIII. Kostnader och finansiering

Nuvarande förhållanden

Sjömanshusens utgifter uppgick under år 1958 till drygt 2 000 000 kronor,

varav i löner och arvoden 1 275 000, i pensionskostnader 76 000, i omkostnader

(expenser m. m.) 180 000, i avskrivningsinedel å fastigheter in. m.

140 000 och i understöd till änkor och barn efter sjömän 425 000 kronor.

Egentliga administrationskostnader, utom pensioner, utgjorde sålunda

1 450 000 kronor.

Inkomsterna vid sjömanshusen utgöres av den s. k. tonavgiften, vissl

statsbidrag, expeditionslösen, vissa bötes- och vitesmedel, förverkade hyresmedel

m. in. enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen, avgifter för extra mönstringsförrättningar,

räntor på de år 1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar

och på sjömanshuskassorna samt hyresinkomster av sjömanshusfastigheter.

Rörande den närmare arten av dessa inkomster, dessas storlek

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kung!. Maj:is proposition nr 124 år 1960

samt sjömanshusens förmögenhetsställning år 1958 inhämtas ur betänkandet

bl. a. följande.

För fai-tyg som avgår från Sverige till utländsk ort skall som regel erläggas

en efter tontalet beräknad avgift, tonavgift. Denna avgift tillkom

under 1700-talet i samband med införandet av sjömanshusinstitutionen i

vårt land. Den har, även om den varit fastställd i författning, ansetts såsom

bidrag av enskild natur. Denna uppfattning torde fortfarande gälla.

Sålunda har 1939 års riksdag uttalat, att det bör ankomma på staten att

över riksstaten utbetala ersättning för sjömanshusens arbete för staten. Sjömanskommittén

ansåg också att tonavgiften är medel av enskild natur.

Härvidlag gäller dock en betydelsefull inskränkning, i det att de tidigare

till sjöfolkspensioneringen utgående 200 000 kronor av tonavgiftsmedel i

mitten på 1940-talet ansågs böra fortsättningsvis kvittas mot en lika stor

summa av det till sjömanshusverksamheten utgående statsbidraget. Av tonavgifterna

utgör alltså 200 000 kronor ersättning för statsverkets övertagande

av motsvarande del av bidraget till sjöfolkspensioneringen.

Tonavgiften uppbäres, där sjömanshus finnes, av ombudsmannen och eljest

av vederbörande mönstringsförrättare. I kontrollsyfte upprättar och

tillställer distriktstullanstalten sjömanshuset månatliga förteckningar på

samtliga de avgiftspliktiga fartyg, som tullkl arerats för avgång till utrikes

ort. Sjömanshus skall för varje halvår inleverera uppburna tonavgifter till

sjöfartsstyrelsen, som sedermera fördelar dessa mellan sjömanshusen med

hänsyn till behoven å de skilda platserna. Sjömanshusens inkomster av tonavgiften

utgjorde under år 1958 sammanlagt 1 115 000 kronor.

Statsbidrag till sjömanshusverksamheten anvisas under tionde huvudtiteln.

Bidraget har sedan länge hållits vid oförändrat 256 000 kronor för år.

Enligt gällande bestämmelser uttages stämpelavgift för sjömansrulla för

utrikes sjöfart samt expeditionslösen för sjömansrulla, sjöfartsbok och bevis

över av- eller påmönstring av sjöfolk. Expeditionslösen uttages även för

skepps- och maskindagböcker samt motböcker (avräkningsböcker), som

tillhandahålles av sjömanshusen. Stämpelavgift tillfaller i vanlig ordning

statsverket, medan expeditionslösen får behållas av sjömanshuset. Sjömanshusens

inkomster av expeditionslösen utgjorde år 1958 sammanlagt 82 000

kronor.

Vissa bötes- och vitesmedel tillfaller författningsenligt sjömanshusen.

Medlen inbetalas till sjöfartsstyrelsen, som fördelar desamma mellan sjömanshusen.

Inkomstposten är obetydlig och redovisas för år 1958 med blott

90 kronor.

Enligt 69 § sjömanslagen skall lön, som på grund av disciplinbots åläggande

frångått sjöman, samt enligt 53 § samma lag medel, vilka influtit vid

försäljning av egendom, som sjöman i vissa fall kvarlämnat ombord vid

tjänsteförhållandets upphörande liksom därvid innestående lön, slutligt tillfalla

sjömanshuset i det distrikt, där fartygets hemort är belägen. Summan

av dylika förverkade hgresmedel m. m. utgjorde under år 1958 drygt 67 000

kronor.

Avgift för extra mönstrings för rättning, d. v. s. sådan mönstringsförrättning.

som på begäran utföres utanför tjänstelokalen eller på övertid, utgår

enligt särskild taxa, fastställd av sjöfartsstyrelsen. Avgiften uttages i samband

med själva förrättningen och tillfaller sjömanshuset, därest förrättningen

verkställes av sjömanshusombudsmannen eller av honom på expeditionen

underställd personal, eljest tillfaller den vederbörande mönstringsförrättare.

Till sjömanshusen under 1958 inbetalade avgifter för extra mönstringsförrättningar

utgjorde cirka 100 000 kronor.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1960

År 1939 indrogs flera sjömanshus (jfr prop. 1938: 210). De indragna sjömanshusens

kapitaltillgångar utgör omkring 1 300 000 kronor. Medlen förvaltas

av sjöfartsstyrelsen. Sjömanshuskassorna har bildats av överskott å

sjömanshusens inkomster, främst tonavgifter och vissa tidigare utgående

hyresavgifter. Kapitalbehållningen i sjömanshuskassorna, som förvaltas av

sjömanshusen själva, utgör nära 10 000 000 kronor. De sammanlagda ränteinkomsterna

av nu nämnda tillgångar var under år 1958 omkring 413 000

kronor. I privata donationsmedel förfogar sjömanshusen över i runt tal

2 600 000 kronor. Avkastningen därav användes till skilda ändamål enligt

donationsföreskrifterna i varje särskilt fall.

Sjömanshusen uppbär slutligen även vissa hyresinkomster av fastigheter.

Dessa inkomster uppgick under år 1958 till drygt 35 000 kronor.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att sjömanshusens inkomster

under år 1958 utgjorde i runt tal 2 000 000 kronor, varav i tonavgifter

1 100 000, i statsbidrag 256 000 och i avkastning å kapital 450 000 kronor.

Återstoden, cirka 250 000 kronor, är fördelade på ett ilertal mindre uppbördsposter.

Vidare framgår rörande sjömanshusens förmögenhetsställning

vid utgången av år 195S, att innestående kapitalbehållning i sjömanshuskassorna

utgjorde 9 700 000 kronor, att fonden för de år 1939 indragna sjömanshusens

kapitaltillgångar uppgick till 1 300 000 kronor samt att sjömanshusen

i privata donationsmedel förfogade över 2 600 000 kronor.

I sjömanshusens medelsförvaltning ingår även uppbörd av de s. k. välfärdsavgifterna.

Dessa avgifter redovisas av sjömanshusen till sjöfartsstvrelsen.

Sjömanshusen utövar också kontroll över storleken av de avgifter,

som för sjömännens pensionering inbetalas av redarna till handelsflottans

pensionsanstalt.

Utgifterna för sjömansförmedlingarna redovisas ej separat från arbetsförmedlingen

i övrigt. De avlöningskostnader, som hänför sig till sjömansförmedlingarnas

arbete, uppskattas emellertid av utredningen till 550 000

kronor för budgetår. Detta belopp hänför sig nästan helt till förmedlingarna

på de större sjöfartsorterna.

Utredningen

Det årliga anslagsbehovet till administrationskostnader vid de nya sjömanskontoren

uppskattas av utredningen till 1 350 000 kronor, varav

1 150 000 i löner och 200 000 i lokalkostnader och expenser. Ungefär hälften

av kostnaderna kommer på kontoren i Göteborg, Stockholm, Hälsingborg

och Malmö. Lönerna är räknade efter näst högsta löneklassen i respektive

lönegrader och förutsättes ge utrymme även för erforderliga övertidsersättningar.

Pensionsutgifterna är inte inräknade. Den för lokaler och expenser

upptagna siffran bedömes som osäker, bl. a. med hänsyn till svårigheten

att förutsäga, hur lokalfrågorna kommer att ordnas och hur stora kostnaderna

blir för telefonavgifter. Kostnaderna för tryckning av sjömansrullor och

sjöf artsböcker m. m. har inte medtagits. Det förutsättes, att nämnda kostnader

skall täckas genom att rullor och böcker lillhandahålles mot betat
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 12''i år 1960

Utredningen har vid sina kostnadsberäkningar utgått från att sjömanshusen

i möjligaste mån befrias från uppbörden av avgifter av olika slag. För

sjöfarten kan det knappast vara något intresse i och för sig att belasta sjömanshusen

därmed. Om man kunde avlyfta detta arbete från sjömanshusen

— eller de organ som kommer i sjömanshusens ställe — skulle deras behov

av kameral arbetskraft och av kontroll över medelsförvaltningen minska.

Sålunda iorde enligt utredningens mening uppbörden av tonavgiften kunna

med fördel överflyttas från sjömanshusen till tullanstalterna. Vidare torde

lönemedel, som enligt sjölagen i vissa fall frångår sjöman, kunna av befälhavaren

eller rederiet insändas direkt till sjöfartsstyrelsen. Likaså torde välfärdsavgifterna

kunna av rederierna insändas direkt till sjöfartsstyrelsen.

Vad däremot angår avgifter för extra mönstringsförrättning samt stämpeloch

lösenavgifter sker uppbörden härav i samband med viss prestation av

mönstringsförrättare till förmån för den avgiftsbetalande. Även om det beträffande

avgiften för extra mönstringsförrättning skulle vara möjligt att

hänvisa vederbörande att insända avgiften till sjöfartsstyrelsen, synes det

ligga närmast till hands att låta betalningen erläggas till mönstringsförrättaren,

så mycket hellre som denne i vissa fall äger behålla avgiften för egen

del. Stämpel- och i förekommande fall lösenavgifter synes det ej böra ifrågakomma

att uttaga annat än i samband med utlämnandet av den handling

det gäller.

Utgifterna för de ifrågasatta sjömansnämnderna räknar utredningen med

skall kunna hållas låga. Bortsett från arvoden för uppdragen som ordförande

och sekreterare torde det endast bli aktuellt med dagarvoden enligt kommittékungörelsen

och i enskilda fall reseersättningar. Tillsammans med de

ersättningar, som tillfaller särskilda mönstringsförrättare utöver avgifter,

vilka erlägges till dem vid extra mönstringsförrättningar och som de själva

bör få behålla, beräknas anslagsbehovet av utredningen till ungefär 60 000

kronor för år.

Såsom tidigare anförts (s. 77) har utredningen uppskattat de årliga lönekostnaderna

för bemanningsinspektörerna till cirka 110 000 kronor, vartill

kommer resekostnader, omkring 40 000 kronor.

För erforderlig personal vid det ifrågasatta centrala sjömansregistret har

kostnaderna tidigare (s. 37) angivits till 40 000 kronor.

De totala utgifterna för den nya organisationen, som förutsättes bli helt

statlig, fördelar sig alltså enligt utredningsförslaget på följande vis:

Sjömanskontoren: Avlöningar............................... 1 150 000

Sjömanskontoren: Omkostnader.............................. 200 000

Sjömansnämnderna samt särskilda mönstringsförrättare: Arvoden

och ersättningar.......................................... 60 000

Bemanningsinspektörerna: Avlöningar........................ 110 000

Bemanningsinspektörerna: Omkostnader...................... 40 000

Centrala sjömansregistret: Avlöningar ....................... . 40 000

S:a 1 600 000

opaginerad Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

Jämfört med de sammanlagda administrationskostnaderna för sjömanshusen

och sjömansförmedlingarna, (1 450 000 -j- 550 000 =) 2 000 000 kronor,

innebär alltså utredningsförslaget en ej oväsentlig besparing.

Utgående från den hävdvunna uppfattningen att tonavgiften, liksom sjömanshusens

inkomster av kapital, i princip utgör sjömanshusens enskilda

medel, hänför sig emellertid, säger utredningen, besparingen icke till statens

utgifter för verksamheten. Dessa utgöres främst av statsbidraget till sjömanshusen,

256 000 kronor, samt kostnaderna för sjömansförmedlingen,

550 000 kronor. Å andra sidan anser utredningen att vissa medel, som nu

tillkommer sjömanshusen, i fortsättningen skall tillfalla statsverket. Sålunda

bör lösen för expeditioner, lika väl som stämpelavgifter, debiteras genom

åsättande av stämpel och den vägen tillgodoföras staten. Vidare bör de

böter och viten, som nu författningsenligt tillkommer sjömanshusen, i fortsättning

tillfalla staten. Avgifter för extra mönstringsförrättningar torde likaledes

böra redovisas till staten, dock att särskilda mönstringsförrättare och

mönstringsförrättande tullmän liksom hittills bör fa behalla av dem uppburna

avgifter.

Sammanlagt kan nu angivna anslagsbesparingar och inkomstökningar

för staten uppskattas till omkring 1 000 000 kronor. Härvid har hänsyn icke

tagits till det belopp, 200 000 kronor, varmed staten kan anses bidraga till

sjömanshusen genom att icke från tonavgiftmedel bereda sig ersättning

för att staten 1943 påtog sig vissa ökade utgifter för sjöfolkspensioneringen.

Då statens kostnader för den nyorganiserade verksamheten i det föregående

beräknats till 1 600 000 kronor, skulle sålunda enligt utredningen omorganisationen

föranleda en betydande kostnadsökning för staten.

Utredningen tar emellertid i detta sammanhang upp frågan om dispositionen

för framtiden av tonavgiften. När sjömanshusen nu helt förstatligas,

blir ju denna inkomst obehövlig för sjömanshusens — eller motsvarande organs

— administrering. Å andra sidan menar utredningen att skäl ej föreligger

att i detta sammanhang ändra grunderna för tonavgifien. f stället bör

inkomsterna därav tas i anspråk för att bestrida utgifterna för vissa andra

sjöfart sändamål.

Utredningen räknar med att tonavgiften kommer att ge i runt tal 1 200 000

kronor för år. Från och med omorganisationen synes 200 000 kronor därav

böra inlevereras till staten som ersättning, enligt vad antytts tidigare, för

statsverkets ökade kostnader för sjöfolkets pensionering. Då återstår tonavgiftmedel

om cirka 1 000 000 kronor för år att disponera.

När det gäller spörsmålet om vad dessa pengar skall kunna användas till,

hänvisar utredningen till att å riksstaten för närvarande finns uppförda

bland annat följande förslagsanslag, nämligen ett på 450 000 kronor till

läkarundersökning av sjöfolk, ett på 80 000 kronor till beredande av lägre

biljettkostnader för sjöfolk vid vissa resor, ett på 340 000 kronor till avsättning

till handelsflottans välfärdsfond samt ett på 150 000 kronor till goltgörelse

av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare. Del

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

sistnämnda anslaget redovisas under tredje och de övriga under tionde huvudtiteln.

För sin del stannar utredningen för att föreslå att inkomster av tonavgiften

tas i anspråk för att täcka statens kostnader för läkarundersökning

av sjöfolk. Härför skulle alltså behöva reserveras ungefär hälften av de beräknade

tillgängliga inkomsterna av tonavgiften.

Utredningen erinrar sedan om att den i ett tidigare avsnitt uttalat sig

för att det vid sidan av en i vissa avseenden modifierad understöd sverksamhet

även bör utövas en stipendiegivning till studerande vid sjöfartens

skolor. Båda verksamhetsgrenarna, understöd och stipendier, har förutsatts

skola handhas av sjömansnämnderna, vilka skulle tilldelas medel härför

av den föreslagna centralstiftelsen. Med beaktande av vad utredningen nyss

föreslagit om indragning till statsverket av vissa inkomster, som nu tillfaller

sjömanshusen, och med bortseende från de särskilda donationerna av

privat karaktär, skulle för understöds- och stipendieändamål stå till förfogande

dels räntor å de år 1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar,

dels räntor å sjömanshuskassorna, dels hyresinkomster av sjömanshusfastigheter,

dels förverkade lönemedel m. m. enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen.

Nu nämnda inkomster beräknas av utredningen komma att uppgå till

sammanlagt 500 000 kronor för år. Av nämnda belopp torde liksom för

närvarande större delen komma att åtgå för understödsverksamhet. Återstoden

bör enligt utredningen disponeras för stipendiegivning. Utredningen

anser emellertid att därutöver ett relativt stort belopp av tonavgiftmedel bör

användas för stipendiegivning, förslagsvis 500 000 kronor för år.

Utredningen tillägger att definitiv klarhet, huruvida de år 1939 indragna

sjömanshusens tillgångar och de nuvarande sjömanshusens förmögenhet är

att anse som enskild egendom eller som statens knappast kan vinnas utan

domstolsavgörande. Det föreligger emellertid inte, anför utredningen, något

praktiskt behov av ett sådant avgörande: medel till belopp vida överstigande

avkastningen av nämnda kapital erfordras under alla omständigheter för

understöd och för stipendier genom sjömansnämnderna. Om icke dessa ändamål

därutöver — såsom utredningen föreslagit — skulle tillgodoses med

tonavgiftmedel, skulle för desamma också själva kapitalet behöva tas i

anspråk. Utredningen finner det därför meningslöst att staten gör anspråk

på ifrågavarande medel för egen del.

Som tidigare omnämnts (s. 92) föreslår utredningen att såväl de år 1939

indragna som de nuvarande sjömanshusens tillgångar överföres till förvaltning

av den ifrågasatta centralstiftelsen. Den skulle stå som ägare av medlen

och mellan sjömansnämnderna fördela avkastningen därav liksom av

inflytande tonavgiftmedel. Även de nuvarande sjömanshusens donationsmedel

bör enligt utredningen överföras på centralstiftelsen, därvid åtgärder

dock blir erforderliga för att med Kungl. Maj :ts tillstånd jämka gällande

föreskrifter om medlens förvaltning. Så långt möjligt bör därvid givetvis donatorernas

önskemål iakttas, även beträffande eventuella bidragstagares bosättning.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 121 år 1960 123

Remissyttrandena

Utredningens kostnadsberäkningar har i allmänhet inte närmare

tagits npp av remissmyndigheterna. I den mån önskemål framförts

om ändringar i den föreslagna personaluppsättningen — för vilka tidigare

redogjorts — innefattas däri givetvis också önskemål om motsvarande justeringar

av anslagsbeloppen. Det är emellertid bara sjöfartsstyrelsen som

någorlunda i detalj har redovisat sin inställning till den av utredningen föreslagna

personalens omfattning och på grundval därav gjort en närmare

uppskattning av kostnaderna. Med beaktande av vad styrelsen tidigare

har föreslagit rörande en viss förstärkning av personalen vid sjömanskontoren

och om inrättande av assistenttjänster i Trelleborg och Härnösand

uppskattar styrelsen de årliga kostnaderna för avlöningar vid sjömanskontorsorganisationen

till 1 250 000 kronor, vilket är 100 000 kronor mer än

enligt utredningens förslag. Å andra sidan uppskattar styrelsen kostnaderna

för sjömansnämnderna och för särskilda mönstringsförrättningar till ett

10 000 kronor lägre belopp än utredningen. Utgifterna för avlöningar vid

det ifrågasatta centralregistret har styrelsen förut (s. 58) beräknat till

60 000 kronor, innebärande en ökning med 20 000 kronor. Enligt sjöfartsstyrelsen

kommer alltså de sammanlagda utgifterna för den nya organisationen

att uppgå till 1 710 000 kronor jämfört med utredningens 1 600 000 kronor.

Sveriges redareförening säger sig icke ha haft tillfälle, med hänsyn till

den korta remisstiden, att närmare granska de ekonomiska kalkylerna men

varnar för en optimistisk inställning i detta avseende. En för knappt tilltagen

personal till men för ett ordentligt betjänande av sjöfarten får icke

tas till intäkt för ett nedprutande av kostnadsstaten. Rörande arbetsmarknadsstyrelsens

inställning må erinras om att styrelsen inte ansett sig beredd

att för närvarande ta definitiv ställning till personalbehovet vid sjömanskontoren.

När principfrågan om samordningen lösts bör en särskild utredning

göras om personaluppsättningens storlek, menar styrelsen.

Att sjömanskontoren i möjligaste mån skall vara befriade från uppbörden

av avgifter av olika slag tillstyrkes i allmänhet av remissinstanserna,

däribland av generaltullstyrelsen, som hänvisar till att styrelsen

redan i sitt yttrande över sjömanskommitténs förslag förklarade sig

beredd att överta uppbörden av tonavgiften.

Rederiföreningen för mindre fartyg däremot anser ej skäl föreligga att

överlåta inkasseringen av tonavgiftsmedel på annat statligt organ. Även om

behovet av kameral arbetskraft skulle minska vid sjömanshusen, kommer

ju personalbehovet att öka i motsvarande grad hos det organ, som i stället

ålägges att ombesörja uppbörden. Även flertalet av de sjömanshnsdirektioner,

som uttalat sig i frågan, betvivlar den praktiska nyttan med att

överföra uppbörden av avgifter av olika slag på andra organ. Representativ

för denna grupp är sjömanshusdirektionen i Gävle, som anför i huvudsak

följande.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1960

Det arbete, som uppbörden av tonavgiften hittills medfört för sjömanshusen,

har enligt direktionens uppfattning varit av så ringa omfattning,

jämfört med sjömanshusens övriga arbetsuppgifter, att någon anledning till

omläggning av denna uppbörd för att därigenom minska sjömanshusens

arbetsbörda knappast är motiverad.

Vad angår uppbörden av välfärdsavgifter föreslår utredningen att dessa

av rederierna skola inbetalas direkt till sjöfartsstyrelsen. Det föreslås att

mönstringsförrättaren i samband med att viss rulla upphör att gälla, skall

lämna befälhavaren ett besked om det sammanlagda avgiftsbelopp, som

hänför sig till rullan och samtidigt insända ett liknande besked till sjöfartsstyrelsen

för kontroll. Ett dylikt förfarande synes direktionen snarast

komplicera uppbörden istället för att förenkla densamma. Enklare vore att

ifrågavarande avgifter inbetalades till mönstringsförrättaren då rullan, genom

årsmönstring eller avmönstring av hela besättningen, upphör att gälla.

Vad slutligen angår uppbörd av avgifter för extra mönstringsförrättning

samt stämpel- och lösenavgifter föreslår utredningen att denna uppbörd

fortfarande skall verkställas av mönstringsförrättaren.

Utredningens förslag innebär således att de avgifter, som nu uppbäras

av sjömanshusen, i fortsättningen skola inbetalas till tre olika institutioner.

Direktionen, som anser detta icke innebära en förenkling förordar därför

att all uppbörd, liksom nu är fallet, verkställes av sjömanshusen.

Sveriges fartygsbefälsförening, som i och för sig biträder vad utredningen

föreslagit rörande överflyttning på andi’a organ av uppbörden i vissa fall,

förordar en särskild undersökning om förenklad uppbörd och debitering av

välfärds- och hyresavgifterna.

A rbetsmarknadsstg relsen föreslår att stämpel- och lösen avgifter

na för sjöfartsböcker, sjömansrullor, skepps- och maskindagböcker

samt avräkningsböcker slopas. Även om sjöfartsbok i vissa avseenden är

jämställd med pass, anser styrelsen det oriktigt i detta fall att avgift uttas

för en av samhället påfordrad legitimationshandling. Detsamma gäller a

fråga om avräkningsbok. Samma uppfattning har utredningen angående

översyn av lösen- och stämpelförordningarna: om utredningsförslaget genomföres,

innan nya avgiftsbestämmelser tillkommit, bör skepps- och maskindagbok,

sjömansrulla, sjöfartsbok och avräkningsbok i lösen- och stämpelförordningarna

angivas som avgiftsfria samt bemyndigande lämnas åt

sjöf artsstyrelsen att bestämma bokpriserna på grundval av självkostnaderna.

Beträffande lösenavgifter bör förslagets genomförande icke föranleda

andra ändringar i nuvarande avgiftsbestämmelser än att beloppen jämkas.

Vidare måste i lösenförordningen sjömanskontor upptagas som lösenuppbärande

myndighet.

I anledning av vad utredningen föreslagit om användningen av

tonavgiften påpekar statskontoret, att avgiften närmast tillkommit

för understödsändamål. Härefter har emellertid den allmänna sociala hjälpverksamheten

genom statliga åtgärder fått en helt annan utformning och

omfattning. I betraktande av de betydande kostnadsökningar, som skulle

uppkomma för statsverket vid bifall till utredningsförslaget, håller statskontoret

före, att nytillkommande tonavgifter bör tillföras statsverket. Ämbetsverket

tillägger att även utredningen funnit en del av dessa avgifter

kunna tagas i anspråk för ändamål, som nu tillgodoses med anlitande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

riksstatsanslag. — Med samma utgångspunkt, d. v. s. att tonavgiften ursprungligen

tillkommit enbart i syfte att utgöra ett bidrag till understödsverksamheten,

förordar Rederiföreningen för mindre fartyg att avgiften

helt slopas, om inte hittillsvarande principer skall tillämpas i fortsättningen.

I övrigt har emellertid utredningsförslaget rörande tonavgiftens använning

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Exempelvis uttalar sig både

Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening liksom 1955 års

stadsutredning för förslaget.

Sjöfartsstyrelsen förutsätter, att inflytande tonavgifter enligt den nya

ordningen skall inlevereras antingen till den föreslagna centralstiftelsen,

som har att fördela dem mellan statsverket och sjömansnämnderna, eller

också till sjöfartsstyrelsen, som i sådant fall har att, sedan statsverket tillkommande

belopp avskilts, överlämna återstoden till centralstiftelsen för

fördelning mellan sjömansnämnderna eller, därest centralstiftelsen ej inrättas,

direkt till sjömansnämnderna. Sjöfartsstyrelsen tillägger att en organisation,

där centralstiftelsen har att fördela inflytande tonavgiftsmedel,

ej nödvändigtvis behöver innebära, att även de nuvarande sjömanshuskassorna

skall inlevereras till och förvaltas av centralstiftelsen. Något hinder

torde icke finnas för att särskilda stiftelser, för vilka sjömansnämnderna

lämpligen bör vara styrelser, bildas för förvaltning av de kassor som finns

hos kvarblivande sjömanshus. Tillgångar hos sjömanshus som indrages synes

däremot enligt styrelsen böra överlämnas till centralstiftelsen, såvida

det icke efter hemställan av vederbörande sjömanshusdirektion förordnas,

att tillgångarna skall överlämnas till någon av nyssnämnda särskilda stiftelser.

De år 1939 indragna sjömanshusens tillgångar torde lämpligen böra

överföras till centralstiftelsen. Beträffande donationsmedel torde avgörande

rörande den framtida dispositionen få träffas särskilt för varje fall.

1955 års stadsutredning slutligen tar upp en speciell fråga, nämligen bestridandet

av kostnaderna för de lokaler, som kan anses belöpa

på nuvarande sjömanshusuppgifter. Ett genomförande av förslaget att

sammanföra större delen av sjömanshusens uppgifter, bland dem mönstringen,

med sjömansförmedlingarnas verksamhet till statliga sjömanskontor

synes enligt stadsutredningen ej böra föranleda, att staten jämväl påtager

sig de lokalkostnader, som belöper på ifrågavarande sjömanshusuppgifter.

Dessa lokalkostnader torde böra bäras av vederbörande städer, i den

mån icke särskilda medel till ändamålet finns anslagna eller eljest tillgängliga.

Vad däremot angår sjömanskontorens arbetsförmcdlande verksamhet,

bör lokalkostnaderna härför bestridas i den ordning, som nu gäller

för sjömansförmedlingarna, d. v. s. genom statens försorg.

Departementschefen

Den föregående redogörelsen visar, att egentliga administrationskostnader

vid sjömanshusen under år 1958 uppgick till något mer än 1 450 000 kronor.

För sjömansförmedlingarna är de årliga avlöningskostnaderna cirka 550 000

kronor. Härtill må läggas nu utgående lokalhyror för sjömansförmcdlingar
!»

Iiihang till riksdagens protokoll it)60. 1 samt. Nr 124

opaginerad Kontrollera mot PDF

126 Kangl. Mnj.ts proposition nr 12b år 1960

na, som kan uppskattas till 150 000 kronor. Detta gör tillsammans 2 150 000

kronor.

Utredningen har beräknat de totala utgifterna för den ifrågasatta nya organisationen

till 1 600 000 kronor, varav 1 150 000 kronor i löner och 200 000

kronor — utom nuvarande lokalhyror för sjömansförmedlingarna — i omkostnader

vid sjömanshusen, sammanlagt 60 000 kronor för sjömansnämnderna

och för arvoden till särskilda mönstringsförrättare, 40 000 kronor i löner

åt befattningshavare vid det nya centralregistret samt 150 000 kronor i

löner och resekostnader för bemanningsinspektörerna.

Det framtida anslagsbehovet till avlöningar vid sjömanshusen har av mig

förut uppskattats till 1 375 000 kronor för år. För ändamål av expensnatur

hör upptagas 125 000 kronor. Till lokalkostnader beräknar jag 75 000 kronor

erforderliga, utom de cirka 150 000 kronor som belastar anslaget å riksstaten

till bestridande av hyror för den offentliga arbetsförmedlingen. Med hänsyn

till vad jag tidigare föreslagit rörande nya grunder för arvodering av särskilda

mönstringsförrättare uppskattar jag de årliga kostnaderna för särskilda

mönstringsförrättare och för sjömansnämnderna till sammanlagt

125 000 kronor. För löner till personalen vid det nya centralregistret inom

sjöfartsstyrelsen har jag tidigare beräknat cirka 40 000 kronor, eller samma

belopp som utredningen upptagit. Förslaget om inrättande av särskilda

bemanningsinspektörer har jag ansett böra tills vidare lämnas utan åtgärd.

Utöver de nu nämnda kostnaderna, vilka tillsammans utgör 1 890 000

kronor, tillkommer ej oväsentliga utgifter av tillfällig natur, vilka jag emellertid

förutsätter skall kunna fördelas på två budgetår. Jag har tidigare bedömt

75 000 kronor erforderliga under vart och ett av de två första åren

för anställande av extra arbetskraft vid sjömanshusen. Vidare tillkommer

flyttningskostnader samt utgifter för inredning och möblering av lokalerna.

Även för inköp av blanketter, pärmar etc. fordras särskild medelsanvisning.

Enligt vad jag under hand inhämtat uppskattar arbetsmarknadsstyrelsen

preliminärt summan av nu åsyftade utgifter för flyttning in. in. till i runt

bil 275 000 kronor, varav huvudparten, 200 000 kronor, gäller flyttnings- och

inredningskostnader. Jag är inte beredd att nu närmare pröva skäligheten av

det av arbetsmarknadsstyrelsen angivna beloppet. Det torde få ankomma

på styrelsen att efter samråd med sjöfartsstyrelsen i petita för budgetåret

1961/62 göra framställning om den medelsanvisning till ändamålen, som

efter närmare utredning kan bedömas erforderlig.

Medel till avlöningar och omkostnader vid sjömanshusen torde böra an\isas

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar respektive Omkostnader. Jag

förutsätter att anslagsrubrikerna därvid kompletteras med orden »och sjömanshusen».

Utgifterna för sjömansnämnderna och för särskilda mönstringsföriättare,

liksom givetvis även för den ytterligare personalen inom sjöfartsstyrelsen,

belastar tionde huvudtiteln. Hemställan om medelsanvisning torde

böra göras av respektive arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstvrelsen i sedvanliga

petita för budgetåret 1961/62.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

Bortsett från de två första verksamhetsåren, vilka belastas med även vissa

utgifter av engångskaraktär, ledde mina beräkningar nyss fram till eu

total årlig utgiftsram för den nya sjömanshusorganisationen av 1 890 000

kronor. Jämfört med summan av nuvarande administrationskostnader vid

sjömanshusen och anslagen till avlöningar och lokalhyror vid sjömansförmedlingarna,

sammanlagt 2 150 000 kronor, innebär detta en besparing av

260 000 kronor för år.

Huruvida denna besparing kan anses hänföra sig till statens utgifter för

verksamheten — vilka i första hand utgöres av statsbidraget till sjömanshusen

samt kostnaderna för sjömansförmedlingen — sammanhänger emellertid,

som utredningen antyder, i väsentlig mån med hur man bedömer

arten av sjömanshusens största inkomstkälla, tonavgiften. Inkomsterna därav

skulle enligt hävdvunnen uppfattning vara att anse som sjömanshusens

enskilda egendom.

Tonavgiften tillkom i mitten av 1700-talet, då de första sjömanshusen

upprättades i vårt land. Den kallades då sjömanshusavgift och torde till en

början ha tjänat uteslutande understödsändamål. Åren närmast innan staten

i mitten av 1940-talet övertog huvudansvaret för sjöfolkets pensionering

användes den även såsom bidrag till pensioneringskostnaderna. Under senare

år har huvudparten av inkomsterna av tonavgiften disponerats till bestridande

av sjömanshusens administrationsutgifter. Tonavgiften tillförde

under år 1959 sjömanshusen i runt tal 1 200 000 kronor.

Men sjömanshusen uppbär även andra inkomster. Det särskilda statsbidraget

har tidigare omnämnts. Det är för innevarande budgetår upptaget

med 256 000 kronor. Vidare äger sjömanshusen författningsenligt behålla

expeditionslösen för diverse av dem utfärdade offentliga handlingar, såsom

sjömansrulla, sjöfartsbok, skepps- och maskindagböcker m. m. De årliga

intäkterna av expeditionslösen uppgår till cirka 80 000 kronor. Andel i vissa

böter och viten är en annan inkomstpost. Den är emellertid av obetydlig storlek,

den ger sjömanshusen blott något hundratal kronor om året. Sjömanshusens

intäkter av förverkade lönemedel och av vissa försäljningsmedel

enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen uppskattas till 70 000 kronor för år.

I de fall vederbörande mönstringsförrättare inte själv äger behålla vid extra

mönstringsförrättning uppburen avgift tillfaller avgiften sjömanshuset. Det

rör sig för närvarande om cirka 100 000 kronor för år, varav emellertid ungefär

hälften går tillbaka till mönstringsförrättarna i form av särskilda arvoden

och övertidsersättningar. Därest grunderna för arvoden till särskilda

mönstringsförrättare ändras enligt vad jag tidigare (s. 117) föreslagit, kommer

inkomsterna av extra mönstringsförrättningar att stiga med cirka 25 000

kronor för år.

Härutöver uppbär sjömanshusen ej oväsentliga inkomster av förmögenhet,

främst av sjömanshuskassorna och av de år 1939 indragna sjömanshusens

kapitaltillgångar. Sjömanshuskassorna är till en del placerade i fasligheter,

och summan av kassorna är i runt tal 10 000 000 kronor. De år

1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar uppgår till 1 300 000 kronor.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

Dessa senare medel förvaltas av sjöfartsstyrelsen. Sjömanshusens inkomster

av kapital uppgick under år 1958 till cirka 450 000 kronor. Som tidigare

nämnts förfogar sjömanshusen över särskilda donationsmedel till belopp

av sammanlagt 2 600 000 kronor. Dessa medel användes för tillgodoseende

av skilda ändamål enligt donationsföreskrifterna i varje särskilt fall.

Ombildas sjömanshusen till helt statliga organ, för vilka utgifterna för

löner och omkostnader kommer att i vanlig ordning belasta vederbörliga

anslag å riksstaten, blir det särskilda bidragsanslaget till sjömanshusverksamheten

obehövligt. Det torde böra avföras från riksstaten från och med

budgetåret 1961/62. Ej heller behöver sjömanshusen längre för sin administration

tillföras särskilda medel genom specialdestination av olika slags

inkomster. Jag är därför ense med utredningen om att lösen för expeditioner

vid sjömanshusen i fortsättningen bör — såsom redan nu sker i fråga

om stämpelavgifter — inlevereras till statsverket. Detsamma bör gälla inkomster

av sådana böter och viten, som sjömanshusen äger andel i. Även

de avgifter som erlägges av redare vid extra mönstringsförrättning, torde

böra inlevereras till statsverket.

Då återstår bara — förutom inkomsterna av tonavgiften och av sjömanshusens

kapitaltillgångar, till vilka poster jag strax återkommer — förverkade

lönemedel m. m. enligt 53 och 69 § § sjömanslagen. Dessa senare medel

skall enligt sjömanslagen användas till understöd åt sjömän och deras

anhöriga. Med hänsyn härtill torde medlen fortfarande böra redovisas utanför

riksstaten.

Vad härefter gäller inkomsterna av tonavgiften har utredningen föreslagit

att -— sedan medlen nu inte längre blir behövliga för sjömanshusens administration

— 200 000 kronor därav inlevereras till statsverket i ersättning

för statens tidigare övertagande av huvudansvaret för sjöfolkets pensionering.

Av återstoden föreslås i runt tal 500 000 kronor skola användas

för att täcka statens kostnader för läkarundersökning av sjöfolk och likaledes

omkring 500 000 kronor för stipendiegivning till studerande vid sjöfartens

skolor.

Som jag sagt förut torde inkomsterna av tonavgiften — liksom övriga

särskilda inkomster för sjömanshusen —- från början ha varit avsedda

att bestrida olika ändamål av enskild natur, främst understöd och pensioner

inom handelsflottan. Dylika ärenden utgjorde i gamla tider sjömanshusens

väsentligaste arbetsuppgift. I takt med den allmänna strukturförändringen

inom samhället har verksamheten vid sjömanshusen fått

en annan inriktning: numera tillgodoses där huvudsakligen offentliga ändamål.

Bakom denna utveckling ligger bl. a. — såsom tidigare utvecklats

— att behovet av särskilda understödsformer för skilda yrkeskategorier

nästan helt bortfallit genom utbyggnaden av den allmänna sociallagstiftningen.

Under senare år har inkomsterna av tonavgiften därvid kommit att

användas praktiskt taget uteslutande för bestridande av sjömanshusens löpande

utgifter för administrationen.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

Då det allmänna sålunda numera liar övertagit huvudansvaret för sjömännens

sociala välfärd och enligt vad som nu föreslås kommer att över

anslag och å riksstaten svara för även sjömanshusens administrationskostnader,

kan ifrågasättas om inte tonavgiften bör indragas till statsverket.

Emot en dylik disposition talar visserligen historiska motiv: avgiften infördes

i samband med sjömanshusens tillkomst och var menad att användas

i deras verksamhet. Vid angivna förhållanden har jag emellertid för

egen del ansett det naturligast, att tonavgiften upphör, och förordar att så

sker från och med den 1 juli 1961, när staten helt övertager det ekonomiska

ansvaret för sjömanshusens förvaltning.

Vid min bedömning av de ekonomiska konsekvenserna för statsverket av

eu dylik åtgärd har jag emellertid inte kunnat bortse från att sjöfartsnäringen

sedan gammalt har ekonomiskt bidragit till upprätthållande av den

verksamhet som utövas inom sjömanshusen. En huvudsakligen av praktiska

skäl betingad ändring av den organisatoriska ramen för sjömanshusverksamheten

och i samband därmed redovisning över riksstaten av utgifterna

för denna verksamhet, torde i och för sig inte utgöra motiv för även

en ändrad kostnadsfördelning. Att i detta sammanhang föreskriva om en

ny särskild fartygsavgift bör emellertid inte ifrågakomma. .lag föreslår i

stället att bortfallet av tonavgiften ersättes genom en mindre höjning av nu

utgående fyr- och båkavgift. Denna avgift erlägges av redaren när fartyg

ankommer från utrikes ort för att i Sverige avlämna eller ta ombord passagerare

eller last samt när fartyg avgår till utrikes ort efter alt i vårt land

ha avlämnat eller lagil ombord passagerare eller last. Avgiften utgår med

90 öre för varje helt ton av fartygets nettodräktighet vid tullklareringen.

För att kompensera bortfallet av tonavgiften synes fyr- och båkavgiften

böra höjas med 6 öre per ton, vilket skulle medföra en ökning av statens intäkter

av nämnda avgift med omkring 1 000 000 kronor för år. Höjningen

hör genomföras samtidigt som tonavgiften upphör. Därest riksdagen ej har

något att erinra däremot, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta

om en dylik uppskrivning av fyr- och båkavgiften.

Förslagen att tonavgiften skall bibehållas och att inkomsterna därav skall

användas till bestridande av statens kostnader för läkarundersökning av

sjöfolk och till stipendiegivning vid sjöfartens skolor har jag sålunda inte

ansett mig böra biträda. Jag vill när det gäller statens kostnader för läkarundersökning

av sjöfolk hänvisa till det beslut, som 1958 års riksdag fattade

i anledning av anslagsäskande för ändamålet och vilket torde innebära

elt godkännande av den kostnadsökning som eu gemensam nordisk hälsotjänst

kunde komma att medföra. Beträffande stipendiegivningen må erinras

om alt 1959 års riksdag i anledning av proposition på min föredragning

beslutade om eu rätt avsevärd utbyggnad av stipendiemöjligheterna vid sjöbefälsskolorna.

över huvud tagel gäller inom sjömansyrket numera samma

regler för stipendiegivningen som inom andra grenar av den allmänna yrkesutbildningen.

Jag anser inte skäl föreligga alt i dclla sammanhang göra

undantag därifrån.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

Nu återstår att behandla huru skall förfaras med sjömanshusens kapitaltillgångar

samt dispositionen av räntorna från dessa tillgångar.

I likhet med utredningen anser jag att sjömanshuskassorna och de år

1939 indragna sjömanshusens förmögenheter allt fortfarande bör stå till

förfogande för sjöfartsnäringen. Väsentligen utgöres nämligen dessa tillgångar

av överskott å inbetalade hyres- och tonavgifter. Mitt ställningstagande

överensstämmer med vad statsmakterna beslutade i samband med

indragningarna förra gången. Att sjömanshusorganisationen nu helt ombildas

torde härvidlag inte utgöra skäl för annan ståndpunkt.

Utredningen har föreslagit att nämnda kapitaltillgångar, liksom de särskilda

donationsmedel, vilka sjömanshusen nu har i sin ägo, skall överföras

till och förvaltas av en sjömännens cenlralsliftelse. Stiftelsen skulle efter

behovsprövning fördela ränteavkastningen på de olika sjömanshusen.

Jag hyser förståelse för den bakomliggande tanken att efter omorganisationen

en icke statlig juridisk person skall stå som ägare till och förvaltare

av de tidigare sjömanshusmedlen. I och för sig tillstyrker jag sålunda stiftelseformen.

Dock har jag inte funnit något avgörande motiv för att centralisera

förvaltningen till ett för hela riket gemensamt organ. Tvärtom synes

praktiska och även psykologiska skäl tala för att äganderätten och förvaltningen

anförtros regionala stiftelser, med säte lämpligen på samma orter,

som kommer att få sjömanshus i den nya organisationsformen. Därvid kan,

som antytts tidigare (s. 113), vederbörande sjömansnämnd fungera som styrelse

åt stiftelsen.

Avkastningen av sjömanshuskassorna och av de år 1939 indragna sjömanshusens

förmögenhet, liksom förverkade hyresmedel m. m. enligt 53

och 69 §§ sjömanslagen, användas nu huvudsakligen till understödsändamål.

I princip torde detta böra gälla även i fortsättningen. Hela frågan om

den framtida inriktningen av sjömanshusens understödsverksamliet har

jag emellertid behandlat förut (s. 87). Jag anslöt mig därvid till utredningsförslaget

om övergång till ett system med mindre antal bidrag men med

större bidragsbelopp. Samtidigt tilläde jag, att det borde övervägas om icke

här avsedda medel kunde disponeras även för andra ändamål, som ligger

i linje med sjöfolkets intressen. Det skulle få ankomma på sjöfartsstyrelsen

att utreda frågan härom och för Kungl. Maj:t framlägga förslag i ämnet.

Jag förordar alltså att här åsyftade inkomster uppbäres av de av mig

nyss föreslagna regionala stiftelserna för att av dem användas till ändamål

som kan anses gagna sjöfolket och sjöfartsnäringen.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av sjöfartsstyrelsen

besluta i vilken ordning de nuvarande sjömanshusens räkenskaper

skall avslutas och i vilka former överföringen av kapitaltillgångarna till de

regionala stiftelserna lämpligen bör äga rum.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

131

IX. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte

dels inhämta riksdagens yttrande över det förut nämnda

inom handelsdepartementet upprättade förslaget till förordning

om registrering och mönstring av sjömän (mönstringsförordning),

dels ock föreslå riksdagen alt godkänna att inskrivningsoch

mönstringsverksamheten samordnas med arbetsförmedlingen

åt sjömän i huvudsak enligt de riktlinjer, som jag tidigare

förordat.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Pierre Vinde

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungi. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

Bilaga

Utredningens utkast

till

Förordning om registrering och mönstring av sjömän

(mönstringsförordning)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna förordning avses med handelsfartyg sådant fartyg som nyttjas

till handelssjöfart eller resandes fort skaffande eller annat ändamål, som

äger gemenskap med handelssjöfarten, såsom bogsering, isbrytning, bärgning

och dykeriföretag.

2 §•

Riket är med avseende å handläggningen av ärenden, som omhandlas i

denna förordning, indelat i särskilda distrikt, benämnda mönstringsdistrikt.

till antal och med gränser, som bestämmas av Konungen.

Inom varje distrikt skall finnas ett sjömanskontor, som handlägger i förordningen

avsedda ärenden jämsides med förmedling av arbete åt sjömän

och andra därmed sammanhängande uppgifter. Föreståndare för sjömanskontor

skall genom tjänstgöring till sjöss hava fått inblick i förhållanden,

som beröra sjömanskontorens verksamhet.

Mönstringsförrättare äro dels sjömanskontor, dels enligt bestämmande av

Konungen eller myndighet, som Konungen utser, tjänsteman hos arbetsförmedling

eller hos tullverket, dels ock eljest särskilt förordnad person (särskild

mönstringsförrättare).

Mönstringsförrättare utom riket äro, i den utsträckning som bestämmes

av ministern för utrikes ärendena, beskickningar och konsulat samt tjänstemän

hos sådan myndighet.

3 §•

Inom varje mönstringsdistrikt skall finnas en sjömansnämnd med uppgift

att besluta i vissa i 6 § nedan angivna ärenden, att handhava fördelning

av medel, som ställas till förfogande dels för understöd åt efterlevande

till sjömän eller eljest till fördel för sysselsatta inom sjöfartsnäringen

dels ock för stipendier åt sjömän ävensom att i övrigt fullgöra åligganden

som bestämmas av Konungen.

Sjömansnämnd skall bestå av åtta ledamöter med åtta personliga suppleanter

för dem, vilka samtliga utses av sjöfartsstyrelsen för en tid av tre

kalenderår i sänder. Ordföranden och suppleanten för honom, vilken även

skall vara vice ordförande, skola vara lagkunniga. Av övriga ledamöter

skola två utses på förslag av Sveriges redareförening, två på förslag av

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 12A år 1960

Sveriges fartygsbefälsförening, en på förslag av Svenska maskinbefälsförbundet

och två på förslag av Svenska sjöfolksförbundet. Sju suppleanter

utses på motsvarande sätt.

4 §■

Svensk medborgare må icke tjänstgöra ombord å svenskt handelsfartyg

med mindre han innehar giltig sjöfartsbok. Konungen eller myndighet, som

Konungen bestämmer, äger besluta om undantag härifrån.

Utlänning må icke tjänstgöra ombord å svenskt handelsfartyg, såvida han

ej innehar gällande pass eller giltig svensk eller utländsk sjöfartsbok eller

ock handling, som Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,

finner böra godtagas såsom ersättning för sjöfartsbok.

5 §■

Sjöfartsbok må utfärdas för sådan svensk medborgare eller inom riket bosatt

utlänning, som utövar eller ämnar utöva tjänst ombord å svenskt handelsfartyg

och som ej på grund av sitt hälsotillstånd anses olämplig för sjömansyrket.

Sjöfartsbok utfärdas av sjömanskontoret i det distrikt, inom vilket sökanden

av sjöfartsbok är kyrkobokförd, eller, såvitt gäller svensk bosatt utom

riket, av sjöfartsstyrelsen, så ock av beskickning eller konsulat. Enligt bestämmande

av Konungen må sjöfartsbok utfärdas även av annan mönstringsförrättare

än nu angivits.

Uppgift om utfärdande av sjöfartsbok skall ofördröjligen insändas till sjöfartsstyrelsen.

6 §•

Har den som erhållit sjöfartsbok upphört att utöva sjömansyrket eller befunnits

olämplig för yrket på grund av sitt hälsotillstånd eller allvarlig förseelse

begången under tiden för tjänstgöring till sjöss, skall sjöfartsboken

förklaras ogiltig. Så må ock ske, om utfärdandet av sjöfartsbok grundats på

oriktiga uppgifter i fråga om ålder, värnpliktsförhållanden eller annat, som

kunnat inverka på prövningen av ansökan om sjöfartsbok.

Beslut om ogiltigförklaring av sjöfartsbok meddelas av sjömanskontoret

eller, när fråga är om ogiltigförklaring på grund av olämplighet för yrket,

av sjömansnämnden i det distrikt, inom vilket sjömannen är registrerad, eller,

om han ej är registrerad inom visst distrikt, av sjöfartsstyrelsen.

Ny sjöfartsbok för sjöman, vilkens bok förklarats ogiltig på grund av

olämplighet för yrket, må icke utfärdas utan särskild prövning av sjömansnämnd

eller, såvitt gäller svensk bosatt utom riket, av sjöfartsstyrelsen.

Beträffande sjöman, för vilken enligt 4 § sjöfartsbok icke erfordras för

tjänstgöring ombord å svenskt handelsfartyg, äger sjöfartsstyrelsen, om han

befunnits olämplig av skäl som angivits i första stycket, besluta om förbud

mot sådan tjänstgöring.

Beslut enligt första eller fjärde stycket må meddelas för begränsad tid eller

tills vidare.

Uppgift om beslut av sjömanskontor eller sjömansuämnd om ogiltigförklaring

av sjöfartsbok skall ofördröjligen insändas till sjöfartsstyrelsen.

7 §•

Hos sjömanskontor skall föras lokalt sjömansregister över svenska sjömän,

för vilka sjöfartsbok utfärdats och som äro kyrkobokförda inom distriktet.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kanyl. Maj. ts proposition nr år 1960

Det åligger härutöver sjöfartsstyrelsen att föra centralt sjömansregister

över dels sjömän, som införts i lokalt register, dels ock sjömän, som tilldelats

svensk sjöfartsbok men ej äro bosatta inom riket.

Uppgifter som av mönstringsförrättare insändas till sjöfartsstyrelsen angående

sjömän, som icke innehava svensk sjöfartsbok, skola förvaras hos

styrelsen.

8 §•

Svenskt handelsfartyg må icke avgå från hamn med mindre å fartyget

tinnes giltig sjömansrulla eller ock, om fartyget går i inrikes fart, giltig

manskapsförteckning med därtill hörande befälhavarrapporter upptagande

dem som tjänstgöra ombord.

Undantag från föreskrifterna i första stycket må beslutas av Konungen

eller myndighet, som Konungen bestämmer.

9 §•

I sjömansrulla skall mönstringsförrättare införa uppgift om envar som

tillträder eller, då ny sjömansrulla utfärdas, redan utövar tjänst ombord å

fartyget (påmönstring), samt om envar som frånträder sådan tjänst eller,

då sjömansrullan upphör att gälla, tjänstgör ombord (avmönstring).

Mönstringsförrättare skall vägra påmönstring, om i lag eller författning

uppställt villkor för sjömans tjänsteutövning ombord ej är uppfyllt.

10 §.

Manskapsförteckning upprättas av fartygets befälhavare. I förteckningen

skall envar som tjänstgör ombord antecknas. Tillträdes eller frånträdes

tjänst ombord på fartyg, för vilket manskapsförteckning upprättats, skall

befälhavaren därom upprätta befälhavarrapport.

Manskapsförteckning och befälhavarrapport skola för att vara giltiga vara

försedda med mönstringsförrättares påteckning om godkännande. Om sådant

godkännande skall vad i 9 § andra stycket stadgas om påmönstring

äga motsvarande tillämpning.

11 §.

Utländskt handelsfartyg varå svensk sjöman tjänstgör må icke avgå från

svensk hamn med mindre å fartyget finnes giltigt mönstringsbevis för sjömannen.

Mönstringsbevis utfärdas av mönstringsförrättare.

Mönstringsförrättare skall vägra utfärda mönstringsbevis, om det mellan

befälhavaren och sjömannen träffade tjänsteavtalet såvitt känt strider mot

sjömanslagens bestämmelser eller svenska statsintressen.

12 §.

Kontroll av att å fartyg finnes giltig sjömansrulla, giltig manskapsförteckning

med befälhavarrapporter eller giltigt mönstringsbevis utövas enligt av

Konungen meddelade bestämmelser.

Det åligger fartygs befälhavare att hålla den för fartyget gällande sjömansrullan

eller manskapsförteckningen tillgänglig för kontroll.

13 §.

Framgår av fartygs sjömansrulla eller manskapsförteckning med befälhavarrapporter

att fartyget icke är bemannat på ett betryggande sätt, ålig
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

ger det mönstringsförrättare, som får sjömansrullan eller manskapsförteckningen

i sin hand, att om förhållandet underrätta sjöfartsstyrelsen, som

äger förklara sjömansrullan eller manskapsförteckningen ogiltig. Konungen

äger föreskriva skyldighet för mönstringsförrättare att, därest han av fartygs

sjömansrulla eller manskapsförteckning finner fartyget vara så underbemannat

att fara för fartyget, de ombordvarande eller lasten uppenbarligen

föreligger, i avvaktan på sjöfartsstyrelsens beslut taga eller låta taga sjömansrullan

eller manskapsförteckningen i förvar.

14 §.

Befälhavare som avgår med fartyg å vilket icke, då så är föreskrivet, finnes

giltig sjömansrulla eller giltig manskapsförteckning med därtill hörande

befälhavarrapporter, utvisande vilka som tjänstgöra ombord, eller som i

tjänst ombord använder den mönstringsförrättaren vägrat påmönstra i

tjänsten eller genom påteckning i manskapsförteckning eller befälhavarrapport

godkänna för tjänsten, straffes, därest tvingande skäl till underlåtenheten

eller åtgärden icke förelåg, med dagsböter.

15 §.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utsätter sjöfartsbok för

åverkan eller förstörelse eller som begagnar sig av ogiltigförklarad sjöfartsbok

för att bereda sig anställning å handelsfartyg, straffes med dagsböter.

16 §.

Sjöman, befälhavare eller redare som uppsåtligen och utan tvingande skäl

eller av grov oaktsamhet åsidosätter föreskrift, meddelad i denna förordning

eller med stöd därav, eller som vägrar att efterkomma anmaning som meddelats

med stöd av sådan föreskrift, straffes med dagsböter.

17 §.

Straff enligt denna förordning må ej ådömas för gärning som är belagd

med straff i allmänna strafflagen, sjölagen eller sjömanslagen.

18 §.

Om domstol i mål rörande förseelse mot denna förordning eller bestämmelse,

utfärdad med stöd därav, skall vad i 313 och 328 §§ sjölagen stadgas

äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Den som icke åtnöjes med beslut av mönstringsförrättare eller sjömansnämnd

i ärende, som avses i denna förordning, äger söka ändring genom besvär

hos sjöfartsstyrelsen; dock må sjömansnämnds beslut angående disposition

av tillgängliga medel ej överklagas. Besvären skola vid talans förlust

hava inkommit till styrelsen inom två månader från det klaganden fick del

av beslutet. Beslut skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse intill

dess annorlunda kan bliva förordnat.

Besvärsrätt, som ovan sagts, tillkommer även sjöåklagare.

20 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna förordning meddelas av

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1960

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom denna förordning upphäves kungörelsen den 9 juni 1939 (nr 306)

angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m.

Där i lag eller författning hänvisas till stadgande som ersatts av bestämmelse

i denna förordning eller med stöd därav meddelad bestämmelse, skall

den bestämmelsen i stället tillämpas, och skall dels vad om inskrivningsregister

vid sjömanshus stadgats gälla om sjömansregistret hos sjömanskontor

eller, när fråga är om sjöman som icke är bosatt i Sverige, sjömansregistret

hos sjöfartsstyrelsen, dels vad om inskriven vid sjömanshus stadgats

gälla den som finnes införd i register som nu sagts dels ock vad om

sjömanshus och ombudsman vid sjömanshus stadgats gälla sjömanskontor.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960 137

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Författningsförslag .......................................... 3

Statsrådsprotokoll den 25 mars 1960 ............................ 12

I. Inledning .............................................. 12

II. Sjömanshusens nuvarande organisation och uppgifter 14

Organisationen ........................................ 15

Inskrivning av sjömän ................................ 16

Mönstring av sjömän .................................... 17

III. Sjömansförmedlingens nuvarande organisation och uppgifter 20

Sjöbefälsförmedlingen ................................ 22

Manskapsförmedlingen ................................ 22

Inskrivning av arbetssökande ............................ 23

Arbetserbjudande inom yrket .......................... 25

Arbetserbjudande utom yrket ............................ 26

Sjömäns avstängning från sjömansyrket ................ 26

Arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna arbetslöshetshjälpen

.............................................. 26

IV. Förslag rörande inskrivnings- och mönstringsverksamheten 27

Utredningen ............................................ 27

Lämplighetsprövning av sjömän ........................ 27

Ogiltigförklaring av sjöfartsbok ........................ 29

Registreringen av sjömän ................................ 32

Medlande verksamhet m. m........................ 38

Allmänt betjänande verksamhet .......................... 40

Verksamhet utom riket ................................ 41

Underlättande av kustavlösning .......................... 44

Remissyttrandena ...................................... 45

Departementschefen .................................... 62

V. Förslag rörande bemanningskontrollen .................. 73

Utredningen ............................................ 73

Remissyttrandena ...................................... 77

Departementschefen .................................... 80

V/. Förslag angående sjömanshusens understödsverksamhet m. m. 81

Utredningen .......................................... 81

Remissyttrandena ...................................... 84

Departementschefen .................................... 86

VII. Förslag till gemensam organisation för förmedling och mönstring

av sjömän .......................................... 87

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungi. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

Utredningen ............................................ 87

Inrättande av sjömanskontor .......................... 87

Sjömanskontorens organisatoriska ställning ............ 89

Inrättande av partsorgan ................................ 90

Sjömanskontorens lokalisering ........................ 92

Personal och lönesättning .............................. 95

Remissyttrandena ...................................... 98

Departementschefen .................................... 109

VIII. Kostnader och finansiering .............................. 117

Nuvarande förhållanden .................................. 117

Utredningen ............................................ 119

Remissyttrandena ...................................... 123

Departementschefen .................................... 125

IX. Departementschefens hemställan.......................... 131

Utredningens författningsutkast ................................ 132

600309 Stockholm 1900. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag:

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:340 Skrivelse till Konungen med överlämnande av riksstat för budgetåret 1960/61. s. 1 i texten
  2. 2LU 1960:51 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om registrering och mönstring av sjömän s. 1 i texten
  3. 2LU 1960:43 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om registrering och mönstring av sjömän s. 1 i texten