Med hemställan om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering, m. m
1960-03-25 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1960:127, Med hemställan om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
1
Nr 127
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering,
m. m.; given Stockholms slott den 25
mars 1960.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed
dels begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;
dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning
om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264), så ock
om fortsatt giltighet av samma förordning.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen begäres riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering för tiden den 1 juli 1960—den 30 juni 1961. För riksdagens
yttrande framlägges i anslutning härtill förslag till bestämmelser om fortsatt
giltighet av valutaförordningen under samma tid. Vissa jämkningar i
liberaliserande riktning avses skola ske i förordningen, främst såvitt angar
ansvarsbestämmelserna.
1 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 127
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
Förslag
till
förordning om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264),
så ock om fortsatt giltighet av samma förordning
Härigenom förordnas, dels att 6, 15, 17, 19 och 21 §§ valutaförordningen
den 5 juni 1959 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att förordningen, vilken gäller till och med den 30 juni 1960, i sålunda
ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1961.
(Nuvarande lydelse)
6 §•
Betalningsmedel så — — — till
riket.
Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest den, som är bosatt
här i riket, skall
1) direkt eller genom annans förmedling,
i annat fall än i första stycket
avses, mottaga betalning från
någon, som är bosatt i utlandet;
2) lämna försträckning mot säkerhet
av borgen av någon, som är bosatt
i utlandet; eller
3) ikläda sig gäld till någon som är
bosatt i utlandet, där ej fråga är om
ingående av köpeavtal på inom branschen
allmänt tillämpade köpevillkor
eller om vidtagande av därmed
jämförliga åtgärder.
15 §.
Den, som uppsåtligen
1) bryter mot någon av de i 2 och
4—10 §§ meddelade föreskrifterna
eller
2) för kringgående av förbud, som
gäller enligt dylik föreskrift, använder
sig av eller medverkar såsom
bulvan eller
3) genom oriktig uppgift förskaffar
sig rätt till förvärv eller föryttring
av utländska betalningsmedel
eller utländska fordringar mot vederlag
i svenskt mynt eller till riksbankens
tillstånd, där sådant erfordras,
eller
(Föreslagen lydelse)
6 §.
Betalningsmedel så — — — till
riket.
Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest den, som är bosatt
här i riket, skall
1) direkt eller genom annans förmedling,
i annat fall än i första stycket
avses, mottaga betalning från
någon, som är bosatt i utlandet; eller
2) ikläda sig gäld till någon som är
bosatt i utlandet, där ej fråga är om
ingående av köpeavtal på inom branschen
allmänt tillämpade köpevillkor
eller om vidtagande av därmed
jämförliga åtgärder.
15 §.
Den, som uppsåtligen
1) bryter mot någon av de i 2 och
4—10 §§ meddelade föreskrifterna
eller
2) för kringgående av förbud, som
gäller enligt dylik föreskrift, använder
sig av eller medverkar såsom
bulvan eller
3) genom oriktig uppgift förskaffar
sig rätt till förvärv eller föryttring
av utländska betalningsmedel
eller utländska fordringar mot vederlag
i svenskt mynt eller ock riksbankens
tillstånd, där sådant erfordras,
eller
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken
jämlikt 13 § första eller andra
stycket föreskriven uppgiftsskyldighet
eller ock
5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet,
som under 4) sägs,
avgiver oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fängelse.
Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete
i högst två år dömas.
Förbryter sig någon av vårdslöshet
på sätt i första stycket sägs, vare
straffet dagsböter. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till
fängelse i högst ett år dömas.
17 §.
Dömes någon till straff enligt 15
eller 16 §, må domstolen, efter ty
skäligt finnes, kunna förordna, att
betalningsmedel, fordringar eller
värdepapper, som brottet avser, eller
vederlag därför skola, ändock att de
ej tillhöra den dömde, vara, helt eller
intill visst belopp, förverkade till
kronan eller att den dömde skall vara
pliktig att till kronan, helt eller delvis,
utgiva deras värde.
Påföljd av förverkande må dock ej
inträda, där egendom, varom i första
stycket sägs, tillhör annan än den
dömde och ägaren icke finnes hava
ägt kännedom om brottet eller skälig
anledning att misstänka detsamma.
19 §.
Medverkan till brott, som i denna
förordning sägs, straffes efter ty i 3
kap. strafflagen är stadgat, och skall
därvid vad i 17 § sägs äga motsvarande
tillämpning.
21 §.
I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket
och 7 § meddelade förbud skall
vad i gällande författningar om straff
för olovlig varuutförsel eller varuinförsel
är stadgat angående beslag
och tillsyn äga motsvarande tillämpning;
dock att undersökning å per
-
4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken
jämlikt 13 § första eller andra
stycket föreskriven uppgiftsskyldighet
eller ock
5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet,
som under 4) sägs,
avgiver oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fängelse.
Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete
i högst två år dömas.
Den som av grov oaktsamhct förövar
gärning som i första stycket
sägs, dömes till dagsböter.
17 §.
Har någon uppsåtligen förövat gärning,
som enligt 15 eller 16 § är belagd
med straff, må betalningsmedel,
fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller vederlag därför
förklaras helt eller delvis förverkade
till kronan. Utgjordes egendomen
av annat än penningar i svenskt
mynt och finnes den ej i behåll, må
i stället värdet förklaras helt eller
delvis förverkat.
Vad i första stycket sägs skall ej
gälla den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.
19 §.
Medverkan till uppsåtligt brott,
som i 15 eller 16 § sägs, straffes efter
ty i 3 kap. strafflagen är stadgat.
21 §.
I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket
och 7 § meddelade förbud skall
vad i gällande lag om straff för varusmuggling
är stadgat angående förundersökning
m. m., beslag, husrannsakan
och kroppsvisitation äga motsvarande
tillämpning.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
son må å ort och i den ordning, som
i nämnda författningar stadgas, företagas
närhelst anledning därtill föreligger.
Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 21 § den 1 januari 1961,
och i övrigt den 1 juli 1960. De äldre bestämmelserna skola dock alltjämt
äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till tiden före
ikraftträdandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 mars
1960.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,
Netzén, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt valutareglering,
m. m. samt anför därvid följande.
Enligt stadgande i 1 § tredje stycket valutalagen äger under vissa förutsättningar
Kungl. Maj :t — på framställning av fullmäktige i riksbanken —
med riksdagens samtycke förordna om valutareglering i enlighet med vad
i lagen anges. Sådant förordnande har givits för tiden från och med den
1 juli 1959 till och med den 30 juni 1960 (SFS 1959: 263).
Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 4 februari 1960 hemställt
om fortsatt valutareglering under tiden från och med den 1 juli 1960 till
och med den 30 juni 1961.
över fullmäktiges framställning har, efter remiss, yttranden avgivits av
fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, kommerskollegium
(efter hörande av handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö
och Gävle), Sveriges allmänna exportförening, Svenska bankföreningen,
Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund. Därjämte har yttrande
inkommit från Stockholms handelskammare.
Gällande bestämmelser m. m.
Valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) är en fullmaktslag, vilken tidigare
förlängts för ett år i sänder men numera — sedan den 1 juli 1959 (SFS nr
262) — gäller tills vidare. Med stöd av valutalagen kan Kungl. Maj:t under
vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering; vid krig
inträder denna befogenhet automatiskt. De allmänna föreskrifterna om valutaregleringens
tillämpning upptages i valutaförordningen, som utfärdas
av Kungl. Maj :t. Riksbanken äger meddela de särskilda tillämpningsföreskrifter,
som erfordras i anslutning till valu!aförordningen.
De närmare förutsättningarna för valutareglering angives i 1 § valutalagen.
Paragrafens första och andra stycken innehåller stadganden om valu
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
tareglering vid krig och krigsfara, medan i tredje stycket ges bestämmelser
om valutareglering då i andra fall än vid krig eller krigsfara sådan reglering
prövas erforderlig för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden
med utlandet.
Förordnande om valutareglering enligt 1 § tredje stycket meddelas, såsom
inledningsvis nämnts, av Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke efter
därom av riksbanken gjord framställning. Förordnandet skall innehålla att
vad i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ valutalagen stadgas helt eller delvis
skall äga tillämpning under viss tid, högst ett år varje gång. Under samma
tid skall jämväl övriga mot nyssnämnda författningsrum svarande stadganden
i lagen tillämpas (1 § fjärde stycket). Då riksdagens samtycke till förordnande
om valutareglering begäres, skall -— enligt stadgande i paragrafens
femte stycke — även Kungl. Maj :ts tillämpningsföreskrifter, d. v. s.
valutaförordningen, föreläggas riksdagen.
I 1 § valutalagen ges vidare Kungl. Maj :t befogenhet att under särskilda
i paragrafen angivna förutsättningar interimistiskt förordna om valutareglering.
Huvudbestämmelsen om i vilka hänseenden valutareglering kan äga rum
upptages i 2 § första stycket valutalagen. Denna bestämmelse ger i första
hand möjligheter till ingripande på valutamarknaden, varigenom köp och
försäljning av utländska betalningsmedel, utländska fordringar samt utländska
värdepapper kommer under det allmännas kontroll.
Paragrafen är så utformad att däri under sju särskilda punkter anges vad
Kungl. Maj :t äger föreskriva vid förordnande om valutareglering.
Till en början kan föreskrivas,
att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill bemyndigar
(valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,
med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefattar
rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska
fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper,
vilka är utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska
värdepapper) (punkt 1);
samt att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och
föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande, riksbanken bestämmer (punkt 2).
För tillgodoseende av behovet av utländska betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värdepapper kan införas föreskrift om att dylika
tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant
ersättning i svenskt mynt (punkt 3).
Vidare kan föreskrivas,
att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras
till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet (punkt 4);
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1960 7
att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket
(punkt 5);
att över värdepapper, som införes till riket eller som bär förvaras för den,
som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning
av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Kungl. Maj:t
eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken bestämmer (punkt
6); och
att i annat hänseende än förut sagts ej må över utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken
förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till
valutabank (punkt 7).
Med de sist angivna föreskrifterna avses att få under kontroll förfaranden
som skulle kunna göra ingripanden på valutamarknaden ineffektiva eller
som bedömts kunna eljest få icke önskvärda valutamässiga verkningar.
I 5 § valutalagen ges Kungl. Maj :t befogenhet att — där så finnes behövligt
för tillsyn å efterlevnad av förordnande som meddelats i enlighet med
det anförda — vidtaga vissa åtgärder. Berörda befogenheter upptages i paragrafen
under tre särskilda punkter. Enligt punkt 1 äger Kungl. Maj :t stadga
skyldighet att förete handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.
Punkt 2 ger Kungl. Maj :t möjlighet att medge rätt för polismyndighet, riksbanken
eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, att öppna och
granska i postverkets vård befintliga brev och andra försändelser till eller
från utlandet. Slutligen kan Kungl. Maj :t enligt punkt 3 i övrigt meddela
erforderliga föreskrifter för förordnandets genomförande så ock till förhindrande
av åtgärder, som är ägnade att uppenbart motverka vinnandet av det
med förordnandet avsedda ändamålet.
För överträdelse av föreskrift, som meddelats med stöd av valutalagen,
må enligt 9 § stadgas straff. Tillika må bestämmelse meddelas om förverkande
till kronan av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som
brottet avser, eller av vederlag därför, så ock om utgivande av däremot svarande
värde.
Före den 1 juli 1959 var valutalagstiftningen som nyss antytts uppbyggd
på ett annat sätt än det, för vilket nu redogjorts. Valutalagen var då tidsbegränsad.
Förordnande om valutareglering meddelades av Kungl. Maj:t —
med riksdagens samtycke — genom utfärdande av tillämpningsföreskrifter
(valutaförordningen den 25 februari 1940, nr 97, med däri sedermera vidtagna
ändringar). Det av riksdagen ursprungligen lämnade samtycket ansågs
fortfarande gälla så länge valutalagens giltighetstid förlängdes. Valutaförordningen
kom dock under riksdagens bedömande i samband med ändringarna
däri. Valutalagens giltighetstid förlängdes årligen, sista gången
för tiden den 1 juli 1958 — den 30 juni 1959. De materiella reglerna för vahitareglcringcn
var då något mera omfattande än de som nu gäller.
Förordnande om valutareglering enligt de från och med den 1 juli 1959
gällande bestämmelserna har, såsom inledningsvis berörts, givits för tiden
8
Kungl. Maj:ts proposilion nr 127 år 1960
från och med sagda dag till och med den 30 juni 1960. Genom förordning
den 5 juni 1959 (nr 263) om tillämpning av valutalagen har sålunda Kungl.
Maj :t — med riksdagens samtycke — förordnat att vad i 2 § första stycket
1), 2) och 4) — 7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § nämnda lag stadgas skall
äga tillämpning under nyss angivna tidsperiod. Stadgandena om hembudsskyldighet
(2 § första stycket 3) och om brevkontroll (5 § första stycket 2)
omfattas alltså ej av förordnandet.
Därjämte har Kungl. Maj:t — efter riksdagens hörande —- utfärdat tillämpningsföreskrifter
för valutaregleringen. Dessa har upptagits i valutaförordningen
den 5 juni 1959 (nr 26i), vilken gäller under samma tid som
valutaregleringen eller sålunda till och med utgången av juni månad 1960.
Den därigenom gjorda regleringen innebär i stora drag att köp av utländska
betalningsmedel och utländska fordringar mot vederlag i svenskt mynt allenast
får ske från riksbanken eller genom dess förmedling och att försäljning
av sådana valutor på motsvarande sätt är beroende av riksbankens medverkan;
riksbanken kan dock i viktiga hänseenden meddela tillstånd till
valutahandel utan iakttagande av denna ordning (2 §). Riksbanken äger
närmare bestämma i vilken omfattning och på vilka villkor förvärv eller föryttring,
som nyss nämnts, får ske (3 §). För utförsel och införsel av valutor
fordras i princip riksbankens tillstånd, likaså för betalning, överföring och
överlåtelse mellan här i riket bosatt person (valutainlänning) och i utlandet
bosatt person (valutautlänning) eller till konto eller räkning som föres
i utlandet eller till förmån för i utlandet bosatt person (4 §, 5 § samt 6 §
första stycket och andra stycket 1). Utan tillstånd av riksbanken får ej heller
här i riket bosatt person lämna försträckning mot borgen av någon, som
är bosatt i utlandet (6 § andra stycket 2) eller — annat än under vissa förutsättningar
— ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet (6 § andra
stycket 3). Även i en del andra avseenden har begränsningar gjorts i enskildas
rätt att fritt förfoga över valutor (7—10 §§). Genom valutaförordningen
göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande befogenheter eller i den
handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella regleringsbanken i
Basel (11 §). Förordningen är ej tillämplig å personal vid främmande makts
härvarande beskickning eller lönade konsulat (12 §). Riksbanken äger föreskriva
viss uppgiftsskyldighet rörande innehav av utländsk valuta (13 §).
Riksbanken äger vidare medge befrielse från eller lindring i de skyldigheter,
som stadgas i förordningen (14 §). Slutligen upptager förordningen de ansvarsbestämmelser
som anknyter till valutaregleringen (15—21 §§)•
Rörande det närmare innehållet i och utformningen av de nu berörda
bestämmelserna i valutaförordningen må hänvisas till författningstexten,
vilken såsom Bihang torde få fogas till statsrådsprotokollet.
Iiungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
9
Bankofullmäktiges framställning
Bankofullmäktige hemställer i sin skrivelse, såsom inledningsvis nämnts,
att Kungl. Maj:t måtte med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen begära
riksdagens samtycke till fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli 1959
— den 30 juni 1960. Enligt fullmäktiges framställning bör valutaregleringen
avse samma lagrum i valutalagen, som nu äger tillämpning, nämligen 2 §
första stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 §.
Såsom i det följande kommer att närmare anges förordar fullmäktige därjämte,
dels att en viss lättnad i valutaregleringen i förhållande till vad som
nu gäller införes i valutaförordningen, och dels att kretsen av de institutioner
som äger driva valutahandel vidgas i vissa hänseenden.
I sin skrivelse erinrar fullmäktige till en början om att, då föregående år
förordnande gavs om valutareglering för tiden intill den 1 juli 1960, det
svenska valutaläget var relativt stabilt. Vidare hade bl. a. genom det internationella
ekonomiska samarbetet valutornas utbytbarhet ökats. Vittgående
lättnader i valutaregleringen liksom i regleringen av utrikeshandeln hade
efter hand möjliggjorts. För betalningar avseende transaktioner av löpande
natur hade sålunda, anför fullmäktige, uppnåtts en i det närmaste fullständig
frihet, varemot såsom valutaregleringens viktigaste uppgift kvarstod att
kontrollera kapitalrörelserna.
Den valutasituation, i vilken sålunda beslut fattades om valutareglering
för tiden intill den 1 juli 1960, är i sina huvuddrag alltjämt oförändrad, fortsätter
fullmäktige. Främst med hänsyn till behovet av kontroll över kapitalrörelserna
är enligt fullmäktiges mening erforderligt att valutaregleringen
består även för tiden efter den 1 juli 1960. Fullmäktige framhåller att —
frånsett Sveriges betalningsarrangemang med Sovjet, vilka grundar sig på
clearing — de bilaterala betalningsarrangemang som Sverige alltjämt upprätthåller
är beroende av att betalningar från och till Sverige kan styras
av valutaregleringen. Ehuru totalt sett dessa betalningsarrangemang är av
ringa betydelse, nödvändiggör de alltjämt valutareglering, låt vara att i ett
läge där valutareglering av andra skäl kan avskaffas en omläggning till
clearingavtal är tekniskt möjlig.
Fullmäktige finner vissa skäl kunna tala för att upptaga frågan om en
förfaltningsinässig nydaning av valutaregleringen och anför.
Ett skäl för eu sådan materiell översyn av valutaförfattningarna kan ses
redan i det förhållandet att dessa tillkommit i det speciella krisläget 1939—- 1940 och då hade till uppgift att skapa förutsättningar för en ransonering
av valutor, medan författningarna under eflerkrigsåren väsentligen måst
tagas i anspråk för andra uppgifter såsom att förhindra icke önskvärda
kapitalrörelser samt kontrollera och leda betalningar till och från Sverige i
bestämda betalningskanaler. Motsatsen mellan å ena sidan gällande valutaförordnings
omfattande förbud och å andra sidan den faktiska frihet som
tinnes enligt riksbankens dispenser bidrager också till att göra det materiella
innehållet i valutaregleringen svårtillgängligt. Dessa skäl för en
10
Kungl. Maj:is proposition nr 127 år 1960
översyn av valutaförfattningarna ha varit för handen under åtskillig tid.
Så länge valutalagen varit provisorisk och hållits i kraft genom årliga förlängningar
har det emellertid knappast varit anledning att materiellt överarbeta
valutaförfattningarna. I och med att valutaregleringslagen nu fastare
infogats i lagstiftningen kunde det framstå som mera angeläget att mot
bakgrund av vunna erfarenheter ompröva hur valutaförfattningarna böra
konstrueras.
Trots vad sålunda framhållits anser sig emellertid fullmäktige ej kunna
tillstyrka, att en författningsöversyn igångsättes i nuvarande läge. Den internationella
utvecklingen på valutaområdet synes nämligen för närvarande befinna
sig i ett övergångsskede, ur vilket kan komma att framgå nya utvecklingslinjer
beträffande upprätthållandet av valutarestriktioner. Innan sålunda
bilden på det internationella valutaområdet klarnat torde man, enligt
fullmäktiges mening, ej böra på längre sikt söka bedöma formerna för
en eventuell valutareglering i Sverige. Med hänsyn härtill finner fullmäktige
lämpligast att med frågan om allmän översyn av valutaförfattningarna
får tillsvidare anstå.
Fullmäktige uttalar att ett bibehållande av valutaregleringen för ytterligare
en tid utan någon genomgripande omarbetning av valutaförfattningarna
aktualiserar spörsmålet, om det är möjligt att i stället genom upphävande
av några nu gällande förbud i valutaförordningen bringa denna författning
i närmare överensstämmelse med den valutareglering som faktiskt
upprätthålles. Fullmäktige anför härom.
De valutabestämmelser, som måhända då först komma i blickfältet, äro
5 § 3) och 6 § andra stycket 1) valutaförordningen. De i dessa författningsrum
stadgade förbuden för valutainlänning att verkställa betalning till respektive
mottaga betalning från valutan tiänning torde nämligen framstå
som de djupast ingripande av de valutarättsliga stadgandena och kunna föranleda
sammanstötningar med civilrättsligt gällande förpliktelser. Åtminstone
så länge valutaregleringen behöver tagas i anspråk för att verka till
hemtagning av betalningar till Sverige och leda betalningar i bestämda betalningskanaler
synas emellertid betalningsförbuden nödvändiga. Såsom nyss
nämnts äro de även erforderliga med hänsyn till Sveriges bilaterala betalningsarrangemang.
Fullmäktige anser däremot att ur valutaförordningen kan utgå det i 6 §
andra stycket 2) stadgade förbudet för den, som är bosatt här i riket, att
lämna försträckning mot säkerhet av borgen av någon, som är bosatt i utlandet.
Under senare tid har nämligen regelmässigt dispens beviljats från
detta förbud.
I sin framställning upptager fullmäktige även frågan om ändring av
kretsen av dem som må driva handel med valutor och anför.
Enligt 2 § 1) valutalagen kan rätten att idka valutahandel förbehållas
riksbanken och bankaktiebolag, varjämte enligt 3 § samma lag ges möjlighet
att utan hinder av förordnande enligt 2 §, meddela särskilt tillstånd att
driva sådan valutahandel, som är erforderlig för allmänhetens tillhandagående
med medel för reseändamål. Av valutalagen sålunda förutsatta begränsningar
i rätten att driva valutahandel ha givits i valutaförordningen
2 § andra stycket a) och c), varjämte Kungl. Maj:t i samma författnings
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
rum b) meddelat postverket tillstånd »att driva den handel med utländska
betalningsmedel, som erfordras för verkets rörelse med postanvisningar och
postgiro». Under senare tid har i olika sammanhang upptagits frågan om
utvidgning av möjligheterna att driva valutahandel. Sålunda har från generalpoststyrelsens
sida framställts önskemål om att postgirokontoret måtte
jämställas med valutabank för att kunna hålla bankkonton i utlandet och
genomföra vissa för poströrelscn erforderliga valutaaffärer. Denna framställning
har med hänsyn till valutaförfattningarnas nuvarande avfattning
måst avvisas, ehuru sakliga skäl härför ej kunna anses föreligga. Då riksbanken
vidare haft att taga ställning till en begäran från Sparbankernas
banks sida om att få utnyttja sparbanker i valutahandeln genom att för försäljning
deponera av Sparbankernas bank in blanco-utställda checkar hos
sparbanker, har riksbankens valutastyrelse icke ansett det avsedda förfarandet
förenligt med den ensamrätt att handla med valutor som i valutaförfattningarna
tillerkänts riksbanken och bankaktiebolag. Om det av allmänna
skäl anses vara en sparbanksuppgift att medverka vid utlandsbetalningar,
borde det emellertid ej ur valutaregleringssynpunkt möta hinder
mot att låta sådana sparbanker, där för uppgifterna tillräckligt kvalificerad
personal finnes tillgänglig, deltaga i valutahandeln.
Med åberopande av vad sålunda anförts uttalar fullmäktige uppfattningen
att — ehuru någon allmän översyn av valutaförfattningarna nu ej synes
böra komma till stånd — det likväl bör övervägas att genom ändringar av,
om så anses erforderligt, 2 § första stycket 1) valutalagen och av 2 § andra
stycket valutaförordningen vidga kretsen av dem som äger driva handel
med utländska valutor.
Fullmäktige anmäler slutligen att riksbankens valutastyrelse behandlat
frågan, vilka ändringar i valutaförordningen som kan anses påkallade dårest
valutaregleringen förlänges, och därvid enhälligt anslutit sig till fullmäktiges
uppfattning att 6 § andra stycket 2) valutaförordningen bör utgå och
kretsen av de till valutahandel berättigade vidgas medan valutaförordningens
betalningsförbud alltjämt bör bibehållas.
Enligt ett vid bankofullmäktiges skrivelse fogat protokollsutdrag har inom
fullmäktige herrar Svärd, Wedén och Elofsson anmält reservation samt
hävdat, att tiden är inne för en genomgripande översyn av den svenska valutaregleringen
och dess materiella innehåll. Reservanterna säger sig inte
kunna finna några avgörande skäl, som talar mot en sådan översyn, trots
att de är medvetna om att den internationella diskussionen i hithörande
frågor ännu är något trevande och osäker. Enligt reservanternas mening
borde fullmäktige hos Kungl. Maj :t begära en översyn, byggd på undersökningar
under medverkan av expertis också från näringslivet.
Remissyttrandena
Riksgäldsfullmäklige, bank- och fondinspektionen och kommerskollegium
tillstyrker fortsatt valulareglering under den av bankofullmäktige
föreslagna tiden och med det materiella innehåll fullmäktige förordat. Ej
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
heller Svenska bankföreningen vill motsätta sig sådan reglering under ytterligare
ett år, därest en av föreningen begärd utredning rörande valutaregleringen
icke hinner slutföras så tidigt att resultatet därav hinner föreläggas
innevarande riksdag. Även övriga remissinstanser godtager en fortsatt
valutareglering. Exportföreningen, industriförbundet och Stockholms
handelskammare, vilka avgivit ett gemensamt yttrande, anser dock, att
förordnande om valutareglering ej bör meddelas för längre tid än till innevarande
års utgång, och förordar för denna tid en mindre ingripande reglering
än den av bankofullmäktige föreslagna. De tre nämnda organisationerna
förutsätter vid sitt ställningstagande att en utredning i syfte att avveckla
den nuvarande valutaregleringen snarast kommer till stånd. Grossistförbundet
intager samma ståndpunkt som de nyssnämnda organisationerna.
En utredning rörande valutaregleringen förordas av kommerskollegium.
Riksgäldsfullmäktige föreslår en översyn av valutaförfattningarna.
Samtliga remissinstanser tillstyrker bankofullmäktiges förslag, att förbudet
för här i riket bosatt att lämna försträckning mot säkerhet av borgen
av någon, som är bosatt i utlandet, skall utgå ur valutaförordningen. I
frågan om en vidgning av kretsen av de institutioner, som äger driva valutahandel,
har vissa betänkligheter anförts.
Rörande det närmare innehållet i remissyttrandena kan nämnas följande.
Riksgäldsfullmäktige finner behov föreligga av en allmän översyn av valutaförfattningarna
och förordar att frågan därom snarast upptages av bankofullmäktige
till förnyat övervägande. Riksgäldsfullmäktige anser sig inte
böra taga ställning till frågan om en vidgning av kretsen av dem, som äger
driva valutahandel.
Bank- och fondinspektionen har ingenting att invända mot att postgirokontoret
får rätt att driva handel med utländska valutor. Inspektionen kan
även gå med på att sparbank engageras i valutahandeln under förutsättning
alt den har en för ändamålet lämplig organisation och att verksamheten
bedrives i betryggande ordning. Inspektionen anser emellertid att det i bankofullmäkliges
framställning nämnda systemet med in blanco-utställda
checkar i sistnämnda avseende icke fyller rimliga krav.
Kommerskollegium anför, att i vårt land enighet i stort sett torde råda om
att ännu kvarvarande hinder mot fria betalningsrörelser snarast möjligt
bör borttagas. Målsättningen synes enligt kollegium vara densamma inom
flertalet andra västeuropeiska länder. För befrämjande av en fortsatt liberalisering
av betalningar av olika slag länderna emellan pågår också nu ett
i ökad takt bedrivet arbete icke blott i samband med den europeiska integrationen
utan även inom organisationerna för betalningsfrågor av mondial
räckvidd. Kollegium framhåller att det är vanskligt att nu uttala sig
om vilka resultat som kan framkomma ur detta arbete och vilka återverkningar
det skulle kunna få på svenska valutaförhållanden. Sannolikt kommer
dock, menar kollegium, förutsättningar att skapas för en fortsatt liberalisering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
13
Ovissheten om den internationella utvecklingen på kapitalrörelsernas område
manar också enligt kollegii åsikt till försiktighet när det gäller att bedöma
hithörande frågor. Sålunda måste det anses uteslutet att valutaregleringen
i vårt land upphäves, innan frågorna blivit ingående och allsidigt
utredda. Visserligen bör, anför kollegium, enligt bankofullmäktiges mening
denna utredning anstå tills de internationella förhållandena klarnat, men
det synes förhålla sig så, att vissa länder för kapitalrörelser i förhållande
till andra länder börjat tillämpa mera liberala regler än tidigare. Främst
på grund härav och då den slutliga utformningen av internationella regler
på området troligen dröjer, ansluter sig kollegium till uppfattningen att berörda
utredning bör påbörjas redan nu. Det är angeläget, uttalar kollegium,
att kunna anpassa den svenska valutaregleringen till de faktiska förhållandena
på den internationella kapitalmarknaden. Utredningen bör ske i nära
samråd med näringslivet. Kollegium omtalar att också de av kollegium hörda
företrädarna för näringslivet -— med hänsyn till den betydelse som kapitalrörelserna
kan väntas få för den integrerade handeln i Europa — hemställt
att till underlättande av valutaregleringens avveckling en utredning
påbörjas under medverkan av näringslivet.
Kollegium förklarar sig — vid tillstyrkandet av att valutaregleringen förlänges
för ett år framåt — förutsätta, att de av bankofullmäktige förordade
uppmjukningarna därvid genomföres. Enligt kollegii mening bör ytterligare
uppmjukningar i regleringen anstå i avbidan på resultatet av den förordade
utredningen.
Svenska bankföreningen uttalar att av bankofullmäktiges skrivelse framgår,
att valutarestriktionerna numera knappast har någon betydelse i fråga
om betalningar avseende transaktioner av löpande natur, utan användes huvudsakligen
för att kontrollera kapitalrörelserna. Som motiv för ett bibehållande
av valutaregleringen även efter den 1 juli 1960 anför bankofullmäktige
också främst, framhåller bankföreningen, att kontroll över kapitalrörelserna
fortfarande är behövlig. Enligt bankföreningens mening är
det i hög grad angeläget att kapitalrörelser såväl till som från Sverige kan
få äga rum i betydligt större utsträckning än för närvarande. På den europeiska
kontinenten kan i dag skönjas en tydlig tendens att medge större rörlighet
för kapitalet. Etablering av företag i andra länder än det egna blir, anför
bankföreningen, allt vanligare, och det förekommer också i stor utsträckning
att främmande kapitalmarknader tages i anspråk för emission av obligationslån.
Även handeln med utländska värdepapper har på flera håll mer
eller mindre fullständigt frigjorts, och ett förslag om mera allmän liberalisering
av denna handel torde enligt bankföreningen inom kort komma att
föreläggas OEEC:s ministerråd. Allt detta ligger också, anför föreningen,
helt i linje med de ekonomiska samarbetssträvanden som hittills resulterat
i sex- och sju-statsavtalen och som man hoppas så småningom skall vinna
ytterligare framgång. 1 dessa strävanden har vårt land spelat en framträdande
roll, och det förefaller därför bankföreningen inkonsekvent att samtidigt
bibehålla eu restriktiv inställning till kapitalrörelser över gränserna.
14
Kungi. Maj. ts proposition nr 127 år 1960
Utan rörlighet även för kapitalet kan nämligen de möjligheter till rationalisering
och expansion man velat vinna med integrationen icke tillvaratagas
i full utsträckning. Bankföreningen är för sin del icke övertygad om
att några större skadeverkningar på vårt lands ekonomi skulle behöva inträda
ens vid ett fullständigt frigivande av kapitalrörelserna till och från
utlandet. I vart fall bör enligt bankföreningens åsikt en betydande liberalisering
av nuvarande stränga restriktioner på detta område kunna genomföras
utan någon olägenhet.
På grund av vad sålunda anförts anser bankföreningen, att en undersökning
omedelbart bär igångsättas, huruvida fortsatt valutareglering verkligen
är behövlig och vilket innehåll valutaförfattningarna i så fall bör ha.
Att situationen på det internationella valutaområdet delvis är något oklar
kan enligt bankföreningens mening icke utgöra ett giltigt skäl för att uppskjuta
en sådan utredning. I denna bör givetvis, anför föreningen, representanter
för näringslivet få tillfälle att medverka.
Från rent valutamässiga synpunkter anser bankföreningen att det cj behöver
möta några betänkligheter mot att vidga riksbankens möjligheter att
lämna tillstånd till drivande av valutahandel. Med anledning av vad bankofullmäktige
anfört som motiv för sitt förslag i detta avseende vill bankföreningen
emellertid framhålla, att det skulle innebära en väsentlig omläggning
av de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för postgirorörelsen
att låta postgirokontoret i obegränsad omfattning driva handel med valutor
samt hålla konton i utländska banker. Eu sådan ändring bör enligt bankföreningens
mening icke genomföras av valutamyndigheterna, utan saken
bör utredas och prövas i samma ordning som i allmänhet gäller för frågor
rörande postsparbankens och postgirots ställning och uppgifter samt gränsdragningen
mellan olika institut på penning- och kreditväsendets område,
Sveriges grossistförbund finner det ofrånkomligt att valutamyndigheterna
alltjämt utövar en viss kontroll över kapitalrörelserna. Det är emellertid
enligt förbundets mening av synnerlig vikt att denna kontroll anpassas efter
den internationella utvecklingen och endast bibehålies så länge det faktiska
läget påkallar detta. Förbundet anser att förekomsten av bilaterala
betalningsarrangemang inte i och för sig utgör hinder för att valutaregleringen
uppliäves på övriga områden.
I fråga om läget på den internationella valutamarknaden hänvisar grossistförbundet
till att förbundet i ett i december 1958 till finansdepartementet
avgivet yttrande rörande betingelserna för valutalagens tillämpning (jfr
prop. 1959: 129) erinrade om de genomgripande förändringar, som under
de närmast föregående åren skett på området och som i väsentlig utsträckning
grundats på internationella överenskommelser. Förbundet fortsätter.
Vi underströk samtidigt behovet av en förutsättningslös omprövning av
valutaregleringen i samband med en analys av de framtida betingelserna
för våra internationella betalningar. En utveckling av större marknader av
den typ, som representerades av den då nybildade europeiska sexstatsgruppen,
måste på längre sikt grundas på friare kapitalrörelser. Det vore därför
Kungl. Maj:Is proposition nr 127 år 1960
15
— framhöll vi — särskilt betydelsefullt, att man vid utformandet av de framtida
planerna för vår valutalagstiftning och dess tillämpning gåve dessa en
inriktning, som förde mot successiva lättnader i den bestående valutaregleringen.
Utvecklingen bar sedan dess gått raskt framåt. Avvecklandet av handelsoch
betalningshindren mellan de till Romavtalet anslutna sex staterna bär
påbörjats och redan givit till resultat omfattande inbördes kapitalöverföringar.
Den europeiska frihandelssammanslutningen EFTA bar förverkligats
och man måste räkna med att denna på sikt kommer att medföra ett
vidgat handelsutbyte med därav följande krav på en expanderande och rörlig
kapitalmarknad medlemsländerna emellan. Som bekant är ett av EFTA’s
huvudsyften att fullfölja planerna på ett gemensamt europeiskt frihandelsområde,
vars förverkligande öppnar än vidare perspektiv i fråga om en mellanstatlig
ekonomisk integration.
Den internationella valutasituationen har även påtagligt förändrats under
det senaste året. Kapitalrörelserna såväl mellan de västeuropeiska länderna
som mellan dessa och Amerikas Förenta Stater har nått en väsentligt
mycket större omfattning än tidigare. De förutvarande bristerna i betalningsbalansen
emellan å ena sidan de europeiska staterna och å andra sidan
USA har utjämnats. Liksom i Förenta Staterna har man numera i Tyskland
och i Schweiz en helt fri utländsk kapitalmarknad. Sedan den franska valutan
stabiliserats, har detta land kunnat visa ett ekonomiskt uppsving, som
medfört, att utländskt kapital i allt större utsträckning börjat söka sig dit
och att kapitalrörelserna med utlandet över huvud taget starkt utvecklats.
Även Storbritanniens valutamässiga ställning har stärkts och man har där
kunnat genomföra avsevärda liberaliseringar i fråga om kapitaltransaktioner
med andra länder.
För Sveriges del har, anför grossistförbundet, under de senaste åren vissa
lättnader skett i valutaregleringen, bl. a. i form av generella medgivanden
i fråga om allmänhetens inköp av valutor samt i särskilda fall med avseende
på valutabankernas valutahandel och betalningsförmedling. Lättnaderna
har även i viss utsträckning gällt kapitalrörelser. Utvecklingen av våra internationella
handels- och betalningsförbindelser motiverar emellertid, anser
förbundet, att de nuvarande formerna för vår valutareglering ges en
provisorisk karaktär och att fortsatt förordnande om valutareglering endast
innefattar de bestämmelser, som är ofrånkomliga med hänsyn till behovet
av en fortsatt kontroll över kapitalrörelserna.
Grossistförbundet anser att den utveckling som skett internationellt under
det senaste året motiverar att den av förbundet år 1958 begärda utredningen
nu kommer till stånd och anför härom vidare.
I motsats till bankofullmäkliges majoritet förmenar vi, alt det förhållandet
att den internationella valutamarknaden befinner sig i ett starkt utvecklingsskede
är en omständighet, som talar för att man utan dröjsmål bör
igångsätta en översyn av vår valutalagstiftning. De starka tendenser till
ökad internationell handel, som i dag gör sig märkbara inom den västeuropeiska
världen, är i hög grad underbyggda av stora kapitalrörelser länderna
emellan i investeringssyfte. Dessa stödjes bland annat genom åtgärder, som
vidtagits på inånga håll utomlands, för att skapa eu för investeringar gynnsam
atmosfär, såväl när det gäller inländskt som utländskt kapital. Man
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
är i dessa länder på det klara med att en av förutsättningarna för att kunna
hävda sig i de stormarknader, som håller på att bildas, är att näringslivets
kapitalbehov tillgodoses på ett rationellt sätt och att därför vägar öppnas för
ett multilateralt kapitalutbyte.
Det gäller för vårt land att tillse, att vi kan hävda oss i denna utveckling
och deltaga i den utbyggnad av vår världsdels produktivitet, som står helt i
linje med de europeiska integrationssträvanden, till vilka vi anslutit oss. En
förutsättning härför är en liberalisering av kapitalrörelserna med utlandet.
Med den dynamik, som i dag kännetecknar utvecklingen inom Europa, är
det ofrånkomligt att en utredning i fråga om hithörande problem omedelbart
igångsättes så att man undviker riskerna av att genom för sent vidtagna
åtgärder bli efter i utvecklingen.
Grossistförbundet anser att representanter för importhandeln och andra
grenar av näringslivet bör lämnas tillfälle att medverka i den av förbundet
begärda utredningen. Slutligen hemställer förbundet att bestämmelserna i
2 § valutalagen ges fortsatt tillämpning endast i den utsträckning detta är
oundgängligen påkallat med hänsyn till nu rådande förhållanden och —
såsom förut nämnts — högst för tiden intill innevarande års slut.
Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund och Stockholms
handelskammare — i det följande gemensamt benämnda organisationerna
— uttalar sin tillfredsställelse över den liberalisering av valutahandeln,
som skett från riksbankens sida såväl genom generella dispenser gentemot
allmänheten som genom särskilda bemyndiganden i fråga om valutabankernas
valutahandel och betalningsförmedling. Denna tillfredsställelse
får emellertid inte, framhåller organisationerna, tolkas som ett uttryck för
att liberaliseringen nu skulle kunna avstanna eller ens att den skett i den
takt och omfattning, som varit möjlig och önskvärd. Valutaregleringen bör
nämligen enligt organisationernas mening snarast möjligt avvecklas. Organisationerna
gör gällande att de senare årens utveckling i Sverige visar att
detta är möjligt och att det bestyrkes även av erfarenheter från andra
europeiska länder. Organisationerna är medvetna om att vissa delar av valutaregleringen
är lättare att avveckla än andra men anser viktigt, att den
kontroll över vissa transaktioner, som under ett awecklingsskede kan vara
försvarlig, inte tages till intäkt för att bibehålla regleringen i andra avseenden,
där den utan olägenhet eller med fördel skulle kunna undvaras.
Organisationerna fortsätter.
Eftersom de löpande betalningarna — frånsett några ännu bestående
bilaterala arrangemang — i praktiken icke längre begränsas, bör valutaregleringen
beträffande dem nu kunna hävas. Betalningsmekanismen kan i
detta hänseende förenklas, ej blott i fråga om den administrativa kontroll,
som bankerna i riksbankens ställe ålagts utöva, utan även så, att enskilda
på ett enklare sätt än nu och utan att behöva underkasta sig insyn från
myndighets sida äga utföra sådana betalningar, som ändock skola och måste
tillåtas.
Vad åter gäller kapitalrörelserna måste — även om kontrollen över dessa
icke nu helt skulle kunna avskaffas — restriktionerna beträffande dem lättas
samt kontrollförfarandet förenklas. Det är enligt vår mening ytterst
angeläget, att valutalagstiftningen utformas så, att kapitalrörelser mellan
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
länderna underlättas samt utländska investeringar i Sverige och svenska i
utlandet stimuleras. De ansträngningar, man i andra europeiska länder
gjort för att skapa en för utländska investeringar attraktiv eller åtminstone
neutral miljö, ha beklagligtvis icke någon motsvarighet i vårt land.
Väl visas för närvarande gentemot de direkta investeringarna — såväl
svenska i utlandet som utländska i Sverige — liberalitet vid tillståndsgivningen.
Beträffande båda slagen av investeringar gäller emellertid, att de
icke kunna företagas med mindre riksbanken beredes insyn i projektet,
något som är ägnat att hos utländska intressenter väcka allvarliga betänkligheter.
Vad särskilt gäller svenska investeringar i utlandet, klavbindas
dessa ej sällan genom villkor om insyn och kontroll, för att icke säga anspråk
på medbestämmanderätt. Även om dessa villkor icke alltid utnyttjas
av riksbanken enligt deras innehåll, framstå de för de av villkoren bundna
såsom ett hinder att draga full nytta av det investerade kapitalet. De fördröja
också och komplicera uppgörelser med utländska affärsförbindelser.
Ändringar i dessa hänseenden böra snarast möjligt komma till stånd.
Den ökning av det intereuropeiska varuutbytet, som nu allmänt eftersträvas,
måste få sin motsvarighet även i fråga om utbyte av företagarverksamhet
och tekniskt kunnande. Detta möjliggöres numera ofta genom kapitaltransaktioner
i samband med nyetablering utomlands. Det är därför
även ur sådan synpunkt angeläget, att liberaliseringen av kapitalrörelserna
underlättas. En viss frihet beträffande kapitalrörelser över huvud är likaså
en viktig faktor i konkurrensen om utländskt, till direkta investeringar villigt
kapital. Dylika investeringar ske i regel genom bolags- eller filialbildning,
och i Sverige verksamma dotterbolag eller filialer till utländska företag
betraktas ju såsom valutainlänningar och äro därmed underkastade
samma begränsningar i valutahänseende som andra svenska bolag.
Organisationerna påpekar att indirekta investeringar, s. k. portföljplaceringar,
som regel icke medges, vare sig svenska i utlandet eller utländska i
Sverige. Organisationerna delar visserligen den av riksbanken synbarligen
omfattade åsikten, att en liberalisering av de direkta investeringarna bör
komma i första rummet men anser att gränsen mellan direkta och indirekta
investeringar är flytande och att produktiva internationella kapitalrörelser
väsentligen underlättas genom rörlighet i värdepappershandeln. De betänkligheter
mot större frihet för de indirekta investeringarna, som alltjämt åberopas
av riksbanken, synes i dagens läge överdrivna. Ståndpunkten bör därför
— särskilt i betraktande av den ökade rörlighet för kapitalet som numera
gäller i flertalet övriga europeiska länder — tagas under omprövning.
Det kan enligt organisationerna icke vara till fördel för svensk ekonomi att
ställa sig utanför den internationella utvecklingen i detta hänseende. För
våra utländska handelspartners måste det, mot bakgrunden av läget i det
övriga Europa, te sig obegripligt och knappast förtroendeingivande, att en
utlänning alls icke — eller blott med största svårighet — får placera pengar
i Sverige eller göra sina här innestående medel räntebärande.
Organisationerna vänder sig mot vad bankofullmäktige i sin framställning
anfört i fråga om en översyn av valutalagstiftningen och anför bl. a.
att den omständigheten att utvecklingen fortskrider på valutaområdet icke
kan vara något skäl mot en utredning rörande avveckling av regleringen.
Det kommer, menar organisationerna, ända tills den slutliga avvecklingen
2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 127
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
är omedelbart förestående att kunna sägas, att utvecklingen befinner sig i
ett övergångsskede. Utredningen bör därför komma till stånd nu. Därest
förbättringen av valutasituationen i Västeuropa fortskrider i samma snabba
takt som hittills, kan läget om ett år eller när, som bankofullmäktige säger,
bilden på det internationella området klarnat vara det att en ytterligare utredning
av frågan endast skulle tjäna till att onödigtvis fördröja valutaregleringens
avveckling.
I fråga om den internationella valutasituationen har organisationerna —
såsom i yttrandet närmare utvecklas — samma uppfattning som grossistförbundet.
Mot bakgrunden av vad organisationerna i denna del anför kan de
icke dela den av bankofullmäktige uttalade uppfattningen, att valutasituationen
för vårt land är oförändrad i förhållande till läget vid den tidpunkt
— februari 1959 — då bankofullmäktige förra gången hemställde om förlängning
av valutaregleringen. Genom den utveckling, som ägt rum utomlands,
har behovet av en snar avveckling av den svenska valutaregleringen
ytterligare accentuerats. Även om hela regleringen icke kan avskaffas med
ett slag kan organisationerna inte finna att de för en förlängning anförda
skälen — behovet av kontroll över kapitalrörelserna och vissa bilaterala betalningsarrangemang
— motiverar en reglering i den av bankofullmäktige
föreslagna utsträckningen. Ett förordnande om fortsatt valutareglering, vilket
såsom tidigare nämnts enligt organisationernas mening icke bör meddelas
för längre tid än till innevarande års utgång, bör, anför organisationerna,
icke omfatta flera delar av valutalagen än som i nuvarande läge befinnes
påkallat.
Organisationerna fortsätter.
Bland punkter, vilka böra kunna utgå, vilja vi, förutom p. 3, framhålla
även p. 6. Vidare måste ifrågasättas, huruvida förordnande jämlikt p. 5 erfordras
i annat hänseende än möjligen beträffande svenska sedlar och skiljemynt
samt utländska värdepapper. Förordnande jämlikt p. 2, p. 4 och p. 7
kan, såsom framgår vid en jämförelse med § 2, 1 st. i valutaförordningen,
respektive av riksbanken lämnade generella dispenser, endast delvis vara
påkallat, men vi lämna här därhän, huruvida erforderliga modifieringar i
dessa punkter skola åvägabringas genom begränsningar i den till Konungen
lämnade fullmakten, genom bestämmelser i valutaförordningen eller genom
generella dispenser av riksbanken.
I den mån en reglering anses erforderlig, på grund av återstående bilaterala
arrangemang, bör antingen regleringen uttryckligen begränsas till dessa
eller ock desamma överföras till clearinglagens område •— så att den såväl
administrativt som för de enskilda betungande kontrollen över övriga
löpande betalningar kan upphöra. Det kan icke anses försvarligt att — vare
sig under hänvisning till våra numera föga omfattande bilaterala arrangemang
eller till ett behov av kontroll av kapitalrörelserna — belasta de löpande
betalningarna med en tidsödande och kostsam kontroll. Valutaförordningens
förbud för valutainlänning att mottaga betalning från valutautlänning
bör bl. a. av denna anledning upphävas; i vart fall bör i sådant
hänseende de s. k. försäljningsanmälningarna utan olägenhet kunna slopas.
För den kontroll över kapitalutförseln, som alltjämt må befinnas erforderlig,
bör ett enklare och smidigare system tillämpas än det nuvarande med de
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1960
s. k. inköpsanmälningarna. Något generellt betalningsförbud bör i varje
fall ej ifrågakomma. — — —
Upplåning eller annan skuldsättning gentemot utlandet bör medgivas, i
varje fall i anslutning till löpande betalningar, så att övertrasseringar å konton
eller diskontering av växlar i utlandet kunna ske utan särskilt tillstånd.
Likaså bör det vara möjligt för en exportör att utan särskild exportlicens
lämna kredit på längre tid än sex månader.
Formaliteterna liksom de av riksbanken uppställda villkoren i samband
med de direkta investeringarna böra — såsom redan i det föregående anmärkts
-— avskaffas. Frågor om tilldelning av valuta för mindre sådana investeringar
böra kunna handläggas direkt av valutabankerna.
Organisationerna erinrar vidare om att enligt gällande dispenser valutainlänning
äger försälja utländska värdepapper till annan valutainlänning
och likaså utföra utländska värdepapper för försäljning utomlands och
därefter använda influten likvid till inköp av andra utländska värdepapper.
Organisationerna anser att det under sådana förhållanden även bör vara
tillåtet att för inköp av utländska värdepapper förvärva sådan utländsk
valuta, som skapats genom försäljning av utländska värdepapper. Detta
skulle kunna genomföras genom anordnande av särskilda »kapitalvalutakonton».
För den utländska handeln med svenska värdepapper kunde en
motsvarande anordning prövas.
Vad angår valutaförordningen finner organisationerna de av bankofullmäktige
föreslagna ändringarna otillräckliga för att motsvara den valutareglering
som faktiskt upprätthålles. Av de för valutaregleringen i dagens
läge avgörande skiljelinjerna mellan å ena sidan kapitaltransaktioner och
å den andra löpande betalningar samt, inom denna senare grupp, mellan
bilaterala betalningar och övriga återfinnes icke, anför organisationerna,
något i valutaförordningens bestämmelser. Redan en flyktig blick på meddelade
generella dispenser ger vid handen, menar organisationerna, att de
i valutaförordningen intagna in- och utförselförbuden samt betalningsförbuden
kan modifieras i väsentliga hänseenden.
Organisationerna fortsätter.
I 6 § andra stycket 3) stadgas förbud för valutainlänning att ikläda sig
gäld till någon, som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om ingående av
köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor eller om vidtagande
av därmed jämförliga åtgärder. Detta stadgandes räckvidd är alldeles
för vidsträckt. Bestämmelsen bör erhålla en snävare avfattning, så att
utanför dess tillämplighetsområde falla åtminstone upptagande i utlandet
av korta krediter, övertrasseringar samt diskontering av växlar.
De i §§ 7 och 8 upptagna bestämmelserna böra kunna lindras eller upphävas.
9 § andra stycket innehåller bl. a. förbud för valutainlänningar att sinsemellan
överlåta värdepapper. Stadgandet infördes 1949 i uppgivet syfte
alt hindra hugade emigranter från att skaffa sig tillgångar i utlandet. Med
hänsyn till vad valutastyrelsen i sin senaste redogörelse uppgivit beträffande
behandlingen av emigranter i valutahänseende samt till innehållet i
de generella dispenser, riksbanken meddelat beträffande värdepappershandeln,
bör detta förbud numera kunna utgå ur valutaförordningen.
I It) § andra stycket stadgas, beträffande försäljning mellan ekonomiskt
2f Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 127
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
närstående subjekt, förbud mot sådan i visst syfte företagen prissättning,
som avviker från den i allmänhet gällande. Bestämmelsen är i vad den tar
sikte på s. k. skenfakturering överflödig, då sådana åtgärder kunna beivras
med stöd av andra bestämmelser i valutaförordningen eller i införsel- och
utförselförfattningarna. För fakturering av halvfabrikat inom en koncern
är det svårt att tala om några i allmänhet gällande priser, och vissa priser
kunna ibland uttagas vid export på en exportmarknad, utan att för den
skull kunna uttagas vid export till ett annat land. Stadgandets avfattning
är i sådana hänseenden missvisande och kan därigenom vålla osäkerhet.
Det är också att märka, att det stadgande inom skattelagstiftningen, som
synes ha tjänat till förebild för nämnda bestämmelse, icke såsom denna
förbjuder och straffbelägger dylika transaktioner utan endast behandlar
dem på särskilt sätt i skattehänseende.
Organisationerna uttalar slutligen att från de synpunkter, som de har att
beakta, intet är att anföra rörande det av bankofullmäktige aktualiserade
spörsmålet om vidgning av kretsen av dem, som äger driva handel med utländska
valutor.
Departementschefen
Den för valutaregleringen i vårt land grundläggande författningen är 1939
års valutalag. Denna är en fullmaktslag, som numera gäller tills vidare. Med
stöd av lagen kan Kungl. Maj :t, på framställning av fullmäktige i riksbanken,
med riksdagens samtycke förordna om valutareglering. Sådant förordnande
innebär att bestämmelser av visst i valutalagen angivet innehåll kan
helt eller delvis göras tillämpliga under viss tid, högst ett år. De åsyftade
valutareglerande bestämmelserna jämte allmänna tillämpningsföreskrifter
utfärdas av Kungl. Maj:t genom en särskild förordning, valutaförordningen.
Förslag härtill skall föreläggas riksdagen, då samtycke till förordnande
om valutareglering begäres. Riksbanken äger meddela särskilda föreskrifter
rörande valutaregleringens tillämpning.
Förordnande om valutareglering har senast meddelats för tiden den 1 juli
1959—den 30 juni 1960. Förordnandet omfattar 2 § första stycket 1), 2) och
4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § valutalagen. Kungl. Maj :ts bestämmelser
om valutaregleringen återfinnes i valutaförordningen den 5 juni 1959.
Denna gäller för samma tid som det nuvarande förordnandet om valutareglering.
Fullmäktige i riksbanken har funnit behov föreligga av valutareglering
även efter den 30 juni 1960 och hemställer om fortsatt sådan reglering för tiden
den 1 juli 1960—den 30 juni 1961. Förordnandet om fortsatt reglering
bör enligt fullmäktiges mening omfatta sainma lagrum i valutalagen som det
nu gällande förordnandet.
Vid remissbehandlingen har de hörda myndigheterna tillstyrkt, att valutaregleringen
förlänges i enlighet med bankofullmäktiges förslag. Övriga remissinstanser
— representerande det privata näringslivet — har ej heller
velat motsätta sig en fortsatt reglering. Därvid har förutsatts att en utred
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1960
21
ning rörande valutaregleringen snarast kommer till stånd. De flesta av dessa
remissinstanser anser därjämte att regleringen bör förlängas på allenast ett
halvt år och förordar för denna tid ett mindre omfattande förordnande än
bankofullmäktige föreslagit.
För egen del anser jag liksom bankofullmäktige, att valutareglering icke
kan undvaras efter utgången av juni månad innevarande år. Jag tillstyrker
därför att riksdagens samtycke till fortsatt sådan reglering inhämtas. Förordnandet
om valutareglering bör såsom hittills avse ett år. Det bör innehålla
fullmakter för Kungl. Maj:t i överensstämmelse med vad bankofullmäktige
förordat. Jag vill emellertid i detta sammanhang förutskicka att den
faktiska omfattningen av regleringen på området därmed icke är helt avgjord.
Detta sker — inom de gränser som uppdrages av fullmakterna ■— i
första hand genom valutaförordningen. Till denna återkommer jag i det
följande.
I likhet med bankofullmäktige finner jag vissa skäl tala för att frågan
om en författningsmässig nydaning av valutaregleringen upptages till prövning.
Jag är emellertid inte beredd att omedelbart föranstalta om utredning
i ämnet. Såsom fullmäktige framhållit synes den internationella utvecklingen
på valutaområdet för närvarande befinna sig i ett övergångsskede.
I flertalet remissyttranden betonas också att förhållandena på detta område
nu är underkastade fortlöpande och ej oväsentliga förändringar. Att
så är fallet synes för övrigt vara en naturlig följd av öppnandet av sex- och
sjustatsmarknaderna. Den utveckling som sålunda pågår bör enligt min
åsikt antaga fastare konturer, innan tiden är mogen för en utredning i nyss
angivna hänseende. Frågan får således prövas när läget kan bättre överblickas.
Fullmäktige i riksbanken har föreslagit en viss lättnad i fråga om den
fortsatta valutaregleringen. Sålunda anser fullmäktige att man i valutaförordningen
kan undvara det i 6 § andra stycket 2) upptagna förbudet för
den, som är bosatt här i riket, att lämna försträckning mot säkerhet av
borgen av någon, som är bosatt i utlandet. Till denna uppfattning, som
biträtts av samtliga remissinstanser, kan jag ansluta mig.
Vidare finner fullmäktige skäl föreligga för eu vidgning av kretsen av de
institutioner, som äger driva handel med valutor. Sålunda skulle postgirokontoret
jämställas med valutabank för att kunna hålla bankkonton i utlandet
och genomföra vissa för poströrelsen erforderliga valutaaffärer. Därjämte
ifrågasättes om icke sparbanker, där för uppgifterna tillräckligt kvalificerad
personal finnes tillgänglig, borde få medverka vid utlandsbetalningar.
Invändningar mot bankofullmäktiges framställning i dessa delar har gjorts
av Svenska bankföreningen samt bank- och fondinspektionen. Hankföreningen
ställer sig sålunda avvisande till tanken att ge postgirokontoret ställning
som valutabank. Bankinspektionen — som inte motsätter sig att sparbank
engageras i valutahandeln, därest den har eu för ändamålet lämplig organisation
och verksamheten bedrives i betryggande ordning — anser alt
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
det från sparbankshåll föreslagna systemet med in blanco utställda checkar
icke kan godtagas såvitt nu är i fråga.
Enligt min mening talar i och för sig goda skäl för att jämställa postgirokontoret
med valutabank. Saken synes emellertid erfordra ytterligare beredning
och torde, sedan denna skett, få upptagas i lämpligt sammanhang. Det
beträffande sparbankerna väckta förslaget finner jag icke vara av beskaffenhet
att kunna genomföras i föreliggande skick, utan frågan synes böra
bli föremål för förnyade överväganden.
Bankofullmäktige har icke ifrågasatt annan ändring i valutaförordningen
än nyss angivits. Flertalet av de remissinstanser, som representerar det privata
näringslivet, anser däremot att genom valutaförordningen bör medges
ytterligare, delvis betydande lättnader i valutaregleringen.
Såsom jag tidigare uttalat bör en utredning rörande valutaregleringen
komma till stånd då läget bättre kan överblickas. Vid utredningen bör helt
naturligt särskild uppmärksamhet ägnas de stadganden som från olika synpunkter
gjorts till föremål för ändringsförslag. I avbidan på en sådan översyn
är jag icke nu beredd att tillstyrka några inskränkningar i valutaförordningens
materiella innehåll utöver vad jag nyss förordat. Jag vill emellertid
i sammanhanget erinra om riksbankens möjlighet att ge dispenser,
vilken i icke oväsentlig omfattning utnyttjats.
I samband med att valutaregleringen nu förlänges vill jag förorda att de
delvis föråldrade ansvarsbestämmelserna i valutaförordningen anpassas till
modernare strafflagstiftning. Utformningen synes kunna ske i huvudsak
efter mönster av motsvarande bestämmelser i det förslag till lag om straff
för varusmuggling, i fråga om vilket proposition till riksdagen beslutats tidigare
i dag.
De ändringar i valutaförordningens ansvarsbestämmelser — 15, 17, It)
och 21 §§ — som nu förordas, innebär vissa lindringar i förhållande till gällande
stadganden. Av betydelse är i främsta rummet att ansvaret för icke
uppsåtliga brott som avses i 15 § begränsas till fall av grov oaktsamhet samt
att frihetsstraff, medverkansansvar och förverkande endast skall kunna
ifrågakomma vid uppsåtligt brott. Ändringarna bör genomföras från och
med den 1 juli 1960. Med hänsyn till att lagen om straff för varusmuggling
avses träda i kraft den 1 januari 1961, torde emellertid 21 § valutaförordningen
— vari rörande användningen av tvångsmedel m. m. hänvisas till
gällande författningar om straff för olovlig varuutförsel eller varuinförsel
— intill sistnämnda dag få tillämpas i sin nu gällande lydelse.
Departementschefens hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte
dels begära riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med
stöd av 1 § tredje stycket valutalagen förordnar, att vad i
2 § första stycket 1), 2) och 4)-—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom
9 § samma lag stadgas skall äga fortsatt tillämpning
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 dr 1960
under tiden från och med den 1 juli 1960 till och med den
30 juni 1961;
dels ock inhämta riksdagens yttrande över ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om ändring
i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264-), så ock om
fortsatt giltighet av samma förordning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ragnar Sohlman
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
Bihang
Valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)
Inledande bestämmelser
1 §•
I denna förordning förstås med
betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra
penninganvisningar;
utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra
betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;
utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt
mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran, som
här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen fortfarande
är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;
utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på
räkning hos den, som inom riket äger driva bankrörelse eller som utom
riket driver bank- eller bankirrörelse;
värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt
obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar
av skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen,
så ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värdepapper
(certifikat);
utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som
är bosatt i utlandet;
vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt
mynt eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda
i svenskt mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning, i vad angår fysisk
person, svensk medborgare med fast bostad i Sverige, så ock utlänning,
som haft fast bostad i Sverige sedan den 1 januari 1957. Juridisk person
skall anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte eller, om
styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget. Filial för utländskt bolag
eller för utländsk ekonomisk förening, som med stöd av särskilt tillstånd
driver näring här i riket, skall anses vara bosatt i Sverige.
Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och utländska
fordringar
2 §•
Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag
i svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling
och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.
Riksbanken äger meddela
a) bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva
handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar;
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 dr 1960
b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalningsmedel,
som erfordras för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro;
samt
c) bankaktiebolag eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska
betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken
prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för
reseändamål.
Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes
i denna förordning valutabank.
3 §•
Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka
villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag
i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.
Om utförsel av betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper med mera
4 §•
Betalningsmedel och värdepapper så ock fordringsbevis, vilkas företeende
utgör villkor för rätt att kräva betalning, må ej utan riksbankens tillstånd
utföras ur riket.
5 §.
Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest
1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning,
som föres i utlandet;
2) den, som är bosatt här i riket, skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs,
å den som är bosatt i utlandet; eller
3) den, som är bosatt här i riket, skall verkställa inbetalning å eller överföring
till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon som är
bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller till förmån för
i utlandet bosatt person.
Om införsel av betalningsmedel och värdepapper, så ock om försäljning
av värdepapper med mera
6 §■
Betalningsmedel så ock fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor
för rätt att kräva betalning, ävensom talonger till värdepapper må ej utan
riksbankens tillstånd införas till riket.
Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest den, som är bosatt
här i riket, skall
1) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än i första stycket
avses, mottaga betalning från någon, som är bosatt i utlandet;
2) lämna försträckning mot säkerhet av borgen av någon, som är bosatt
i utlandet; eller
3) ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om
ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor
eller om vidtagande av därmed jämförliga åtgärder.
26
Kungl. Maj ds proposition nr 127 år 1960
7 §.
Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annorledes
än genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Sålunda
införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband med
deras försäljning eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat
medgiver.
8 §.
Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket införts
eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan riksbankens
tillstånd försäljas.
Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken
jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning
säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.
Om förfogande över utländska betalningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper med mera
9 §.
över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
som tillhöra någon här i riket bosatt, må ej utan riksbankens tillstånd så
förfogas, att ägarens innehav av utländska betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden därigenom förminskas; dock att sådant tillstånd ej
-erfordras för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till den,
som erhållit tillstånd, varom i 2 § andra stycket under c) sägs.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
andra utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande
utländska värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon
här i riket bosatt.
10 §.
Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva betalning
eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet, må ej medgiva
anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning
annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat följer av
handelsbruk.
Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings bestämmelser,
till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han har
gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat
pris än det i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra liknande
åtgärder.
Särskilda bestämmelser
11 §•
Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande
befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella
regleringsbanken i Basel (Banque des Réglements Internationaux).
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
27
12 §.
Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör
främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan
persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro
utländska medborgare.
13 §.
En var, som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig, är pliktig
att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksbanken
lämna uppgift angående
a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper, som han äger eller innehar;
b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola tillkomma
honom;
c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och som
förvaras här i riket; samt
d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar gentemot
utlandet.
Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jämväl i
andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning riksbanken
finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift angående de svenska betalningsmedel
och svenska värdepapper, som han äger eller innehar, så ock
angående sina fordringar hos eller skulder till här i riket bosatt person.
I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas jämväl
åtagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalningsmedel, fordringsbevis,
värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.
Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger
riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så
erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig
att för riksbanken eller den, som handlar å riksbankens vägnar,
tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.
14 §.
Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,
som stadgas genom denna förordning.
Ansvarsbestämmelser
15 §.
Den, som uppsåtligen
1) bryter mot någon av de i 2 och 4—10 §§ meddelade föreskrifterna eller
2) för kringgående av förbud, som gäller enligt dylik föreskrift, använder
sig av eller medverkar såsom bulvan eller
3) genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt till förvärv eller föryttring
av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i
svenskt mynt eller till riksbankens tillstånd, där sådant erfordras, eller
4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken jämlikt 13 § första eller andra
stycket föreskriven uppgiftsskyldighet eller ock
5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet, som under 4) sägs, avgiver
oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.
Förbryter sig någon av vårdslöshet på sätt i första stycket sägs, vare slraf
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960
fet dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse
i högst ett år dömas.
16 §.
Lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § eller olovlig införsel i strid mot
6 eller 7 § anses försök därtill.
Vad i 15 § är stadgat angående straff för den som uppsåtligen genom
oriktig uppgift förskaffar sig rätt eller tillstånd, som avses i nämnda paragraf
under 3), skall äga tillämpning jämväl beträffande den som uppsåtligen
genom oriktig uppgift försöker skaffa sig sådan rätt eller sådant
tillstånd.
17 §.
Dömes någon till straff enligt 15 eller 16 §, må domstolen, efter ty skäligt
finnes, kunna förordna, att betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller vederlag därför skola, ändock att de ej tillhöra
den dömde, vara, helt eller intill visst belopp, förverkade till kronan
eller att den dömde skall vara pliktig att till kronan, helt eller delvis, utgiva
deras värde.
Påföljd av förverkande må dock ej inträda, där egendom, varom i första
stycket sägs, tillhör annan än den dömde och ägaren icke finnes hava ägt
kännedom om brottet eller skälig anledning att misstänka detsamma.
18 §.
Den, som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning meddelats
av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 15 eller 16 § är belagd
med straff, med dagsböter.
Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dagsböter
straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.
19 §.
Medverkan till brott, som i denna förordning sägs, straffes efter ty i 3
kap. strafflagen är stadgat, och skall därvid vad i 17 § sägs äga motsvarande
tillämpning.
20 §.
Brott mot denna förordning må av allmän åklagare åtalas endast efter
angivelse, såvitt angår i 18 § andra stycket omförmäld förseelse, vilken ej
innefattar tjänstefel, av målsäganden och eljest av riksbanken. Åtalet anhängiggöres
vid allmän domstol.
Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riksbanken,
efter prövning av förekommande förhållanden, förordna om uttagande
av vite, som i 13 § fjärde stycket sägs.
21 §.
I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket och 7 § meddelade förbud skall
vad i gällande författningar om straff för olovlig varuutförsel eller varuinförsel
är stadgat angående beslag och tillsyn äga motsvarande tillämpning;
dock att undersökning å person må å ort och i den ordning, som i
nämnda författningar stadgas, företagas närhelst anledning därtill föreligger.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1959 och gälla till och med
den 30 juni 1960.
600630 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1960:331 Skrivelse till Konungen angående regleringen för budgetåret 1960/61 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. in. s. 3 i texten
- BU 1960:22 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med hemställan om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering, m. m. jämte i ämnet s. 1 i texten