Sök i Ratio Lex

Med hemställan om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering, m. m

1960-03-25 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:127, Med hemställan om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

1

Nr 127

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med hemställan om

riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering,

m. m.; given Stockholms slott den 25

mars 1960.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed

dels begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering

i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning

om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264), så ock

om fortsatt giltighet av samma förordning.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begäres riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt

valutareglering för tiden den 1 juli 1960—den 30 juni 1961. För riksdagens

yttrande framlägges i anslutning härtill förslag till bestämmelser om fortsatt

giltighet av valutaförordningen under samma tid. Vissa jämkningar i

liberaliserande riktning avses skola ske i förordningen, främst såvitt angar

ansvarsbestämmelserna.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 127

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

Förslag

till

förordning om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264),

så ock om fortsatt giltighet av samma förordning

Härigenom förordnas, dels att 6, 15, 17, 19 och 21 §§ valutaförordningen

den 5 juni 1959 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock att förordningen, vilken gäller till och med den 30 juni 1960, i sålunda

ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1961.

(Nuvarande lydelse)

6 §•

Betalningsmedel så — — — till

riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller genom annans förmedling,

i annat fall än i första stycket

avses, mottaga betalning från

någon, som är bosatt i utlandet;

2) lämna försträckning mot säkerhet

av borgen av någon, som är bosatt

i utlandet; eller

3) ikläda sig gäld till någon som är

bosatt i utlandet, där ej fråga är om

ingående av köpeavtal på inom branschen

allmänt tillämpade köpevillkor

eller om vidtagande av därmed

jämförliga åtgärder.

15 §.

Den, som uppsåtligen

1) bryter mot någon av de i 2 och

4—10 §§ meddelade föreskrifterna

eller

2) för kringgående av förbud, som

gäller enligt dylik föreskrift, använder

sig av eller medverkar såsom

bulvan eller

3) genom oriktig uppgift förskaffar

sig rätt till förvärv eller föryttring

av utländska betalningsmedel

eller utländska fordringar mot vederlag

i svenskt mynt eller till riksbankens

tillstånd, där sådant erfordras,

eller

(Föreslagen lydelse)

6 §.

Betalningsmedel så — — — till

riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller genom annans förmedling,

i annat fall än i första stycket

avses, mottaga betalning från

någon, som är bosatt i utlandet; eller

2) ikläda sig gäld till någon som är

bosatt i utlandet, där ej fråga är om

ingående av köpeavtal på inom branschen

allmänt tillämpade köpevillkor

eller om vidtagande av därmed

jämförliga åtgärder.

15 §.

Den, som uppsåtligen

1) bryter mot någon av de i 2 och

4—10 §§ meddelade föreskrifterna

eller

2) för kringgående av förbud, som

gäller enligt dylik föreskrift, använder

sig av eller medverkar såsom

bulvan eller

3) genom oriktig uppgift förskaffar

sig rätt till förvärv eller föryttring

av utländska betalningsmedel

eller utländska fordringar mot vederlag

i svenskt mynt eller ock riksbankens

tillstånd, där sådant erfordras,

eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken

jämlikt 13 § första eller andra

stycket föreskriven uppgiftsskyldighet

eller ock

5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet,

som under 4) sägs,

avgiver oriktig uppgift,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till straffarbete

i högst två år dömas.

Förbryter sig någon av vårdslöshet

på sätt i första stycket sägs, vare

straffet dagsböter. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till

fängelse i högst ett år dömas.

17 §.

Dömes någon till straff enligt 15

eller 16 §, må domstolen, efter ty

skäligt finnes, kunna förordna, att

betalningsmedel, fordringar eller

värdepapper, som brottet avser, eller

vederlag därför skola, ändock att de

ej tillhöra den dömde, vara, helt eller

intill visst belopp, förverkade till

kronan eller att den dömde skall vara

pliktig att till kronan, helt eller delvis,

utgiva deras värde.

Påföljd av förverkande må dock ej

inträda, där egendom, varom i första

stycket sägs, tillhör annan än den

dömde och ägaren icke finnes hava

ägt kännedom om brottet eller skälig

anledning att misstänka detsamma.

19 §.

Medverkan till brott, som i denna

förordning sägs, straffes efter ty i 3

kap. strafflagen är stadgat, och skall

därvid vad i 17 § sägs äga motsvarande

tillämpning.

21 §.

I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket

och 7 § meddelade förbud skall

vad i gällande författningar om straff

för olovlig varuutförsel eller varuinförsel

är stadgat angående beslag

och tillsyn äga motsvarande tillämpning;

dock att undersökning å per
-

4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken

jämlikt 13 § första eller andra

stycket föreskriven uppgiftsskyldighet

eller ock

5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet,

som under 4) sägs,

avgiver oriktig uppgift,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till straffarbete

i högst två år dömas.

Den som av grov oaktsamhct förövar

gärning som i första stycket

sägs, dömes till dagsböter.

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat gärning,

som enligt 15 eller 16 § är belagd

med straff, må betalningsmedel,

fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, eller vederlag därför

förklaras helt eller delvis förverkade

till kronan. Utgjordes egendomen

av annat än penningar i svenskt

mynt och finnes den ej i behåll, må

i stället värdet förklaras helt eller

delvis förverkat.

Vad i första stycket sägs skall ej

gälla den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill.

19 §.

Medverkan till uppsåtligt brott,

som i 15 eller 16 § sägs, straffes efter

ty i 3 kap. strafflagen är stadgat.

21 §.

I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket

och 7 § meddelade förbud skall

vad i gällande lag om straff för varusmuggling

är stadgat angående förundersökning

m. m., beslag, husrannsakan

och kroppsvisitation äga motsvarande

tillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

son må å ort och i den ordning, som

i nämnda författningar stadgas, företagas

närhelst anledning därtill föreligger.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 21 § den 1 januari 1961,

och i övrigt den 1 juli 1960. De äldre bestämmelserna skola dock alltjämt

äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till tiden före

ikraftträdandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 mars

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,

Netzén, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt valutareglering,

m. m. samt anför därvid följande.

Enligt stadgande i 1 § tredje stycket valutalagen äger under vissa förutsättningar

Kungl. Maj :t — på framställning av fullmäktige i riksbanken —

med riksdagens samtycke förordna om valutareglering i enlighet med vad

i lagen anges. Sådant förordnande har givits för tiden från och med den

1 juli 1959 till och med den 30 juni 1960 (SFS 1959: 263).

Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 4 februari 1960 hemställt

om fortsatt valutareglering under tiden från och med den 1 juli 1960 till

och med den 30 juni 1961.

över fullmäktiges framställning har, efter remiss, yttranden avgivits av

fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, kommerskollegium

(efter hörande av handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö

och Gävle), Sveriges allmänna exportförening, Svenska bankföreningen,

Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund. Därjämte har yttrande

inkommit från Stockholms handelskammare.

Gällande bestämmelser m. m.

Valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) är en fullmaktslag, vilken tidigare

förlängts för ett år i sänder men numera — sedan den 1 juli 1959 (SFS nr

262) — gäller tills vidare. Med stöd av valutalagen kan Kungl. Maj:t under

vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering; vid krig

inträder denna befogenhet automatiskt. De allmänna föreskrifterna om valutaregleringens

tillämpning upptages i valutaförordningen, som utfärdas

av Kungl. Maj :t. Riksbanken äger meddela de särskilda tillämpningsföreskrifter,

som erfordras i anslutning till valu!aförordningen.

De närmare förutsättningarna för valutareglering angives i 1 § valutalagen.

Paragrafens första och andra stycken innehåller stadganden om valu
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

tareglering vid krig och krigsfara, medan i tredje stycket ges bestämmelser

om valutareglering då i andra fall än vid krig eller krigsfara sådan reglering

prövas erforderlig för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens

penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden

med utlandet.

Förordnande om valutareglering enligt 1 § tredje stycket meddelas, såsom

inledningsvis nämnts, av Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke efter

därom av riksbanken gjord framställning. Förordnandet skall innehålla att

vad i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ valutalagen stadgas helt eller delvis

skall äga tillämpning under viss tid, högst ett år varje gång. Under samma

tid skall jämväl övriga mot nyssnämnda författningsrum svarande stadganden

i lagen tillämpas (1 § fjärde stycket). Då riksdagens samtycke till förordnande

om valutareglering begäres, skall -— enligt stadgande i paragrafens

femte stycke — även Kungl. Maj :ts tillämpningsföreskrifter, d. v. s.

valutaförordningen, föreläggas riksdagen.

I 1 § valutalagen ges vidare Kungl. Maj :t befogenhet att under särskilda

i paragrafen angivna förutsättningar interimistiskt förordna om valutareglering.

Huvudbestämmelsen om i vilka hänseenden valutareglering kan äga rum

upptages i 2 § första stycket valutalagen. Denna bestämmelse ger i första

hand möjligheter till ingripande på valutamarknaden, varigenom köp och

försäljning av utländska betalningsmedel, utländska fordringar samt utländska

värdepapper kommer under det allmännas kontroll.

Paragrafen är så utformad att däri under sju särskilda punkter anges vad

Kungl. Maj :t äger föreskriva vid förordnande om valutareglering.

Till en början kan föreskrivas,

att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill bemyndigar

(valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,

med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefattar

rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska

fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper,

vilka är utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska

värdepapper) (punkt 1);

samt att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska

värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och

föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj :t eller, efter

Kungl. Maj:ts bemyndigande, riksbanken bestämmer (punkt 2).

För tillgodoseende av behovet av utländska betalningsmedel, utländska

fordringar och utländska värdepapper kan införas föreskrift om att dylika

tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant

ersättning i svenskt mynt (punkt 3).

Vidare kan föreskrivas,

att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper

icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras

till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet (punkt 4);

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1960 7

att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket

(punkt 5);

att över värdepapper, som införes till riket eller som bär förvaras för den,

som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning

av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Kungl. Maj:t

eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken bestämmer (punkt

6); och

att i annat hänseende än förut sagts ej må över utländska betalningsmedel,

utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken

förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till

valutabank (punkt 7).

Med de sist angivna föreskrifterna avses att få under kontroll förfaranden

som skulle kunna göra ingripanden på valutamarknaden ineffektiva eller

som bedömts kunna eljest få icke önskvärda valutamässiga verkningar.

I 5 § valutalagen ges Kungl. Maj :t befogenhet att — där så finnes behövligt

för tillsyn å efterlevnad av förordnande som meddelats i enlighet med

det anförda — vidtaga vissa åtgärder. Berörda befogenheter upptages i paragrafen

under tre särskilda punkter. Enligt punkt 1 äger Kungl. Maj :t stadga

skyldighet att förete handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.

Punkt 2 ger Kungl. Maj :t möjlighet att medge rätt för polismyndighet, riksbanken

eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, att öppna och

granska i postverkets vård befintliga brev och andra försändelser till eller

från utlandet. Slutligen kan Kungl. Maj :t enligt punkt 3 i övrigt meddela

erforderliga föreskrifter för förordnandets genomförande så ock till förhindrande

av åtgärder, som är ägnade att uppenbart motverka vinnandet av det

med förordnandet avsedda ändamålet.

För överträdelse av föreskrift, som meddelats med stöd av valutalagen,

må enligt 9 § stadgas straff. Tillika må bestämmelse meddelas om förverkande

till kronan av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som

brottet avser, eller av vederlag därför, så ock om utgivande av däremot svarande

värde.

Före den 1 juli 1959 var valutalagstiftningen som nyss antytts uppbyggd

på ett annat sätt än det, för vilket nu redogjorts. Valutalagen var då tidsbegränsad.

Förordnande om valutareglering meddelades av Kungl. Maj:t —

med riksdagens samtycke — genom utfärdande av tillämpningsföreskrifter

(valutaförordningen den 25 februari 1940, nr 97, med däri sedermera vidtagna

ändringar). Det av riksdagen ursprungligen lämnade samtycket ansågs

fortfarande gälla så länge valutalagens giltighetstid förlängdes. Valutaförordningen

kom dock under riksdagens bedömande i samband med ändringarna

däri. Valutalagens giltighetstid förlängdes årligen, sista gången

för tiden den 1 juli 1958 — den 30 juni 1959. De materiella reglerna för vahitareglcringcn

var då något mera omfattande än de som nu gäller.

Förordnande om valutareglering enligt de från och med den 1 juli 1959

gällande bestämmelserna har, såsom inledningsvis berörts, givits för tiden

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposilion nr 127 år 1960

från och med sagda dag till och med den 30 juni 1960. Genom förordning

den 5 juni 1959 (nr 263) om tillämpning av valutalagen har sålunda Kungl.

Maj :t — med riksdagens samtycke — förordnat att vad i 2 § första stycket

1), 2) och 4) — 7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § nämnda lag stadgas skall

äga tillämpning under nyss angivna tidsperiod. Stadgandena om hembudsskyldighet

(2 § första stycket 3) och om brevkontroll (5 § första stycket 2)

omfattas alltså ej av förordnandet.

Därjämte har Kungl. Maj:t — efter riksdagens hörande —- utfärdat tillämpningsföreskrifter

för valutaregleringen. Dessa har upptagits i valutaförordningen

den 5 juni 1959 (nr 26i), vilken gäller under samma tid som

valutaregleringen eller sålunda till och med utgången av juni månad 1960.

Den därigenom gjorda regleringen innebär i stora drag att köp av utländska

betalningsmedel och utländska fordringar mot vederlag i svenskt mynt allenast

får ske från riksbanken eller genom dess förmedling och att försäljning

av sådana valutor på motsvarande sätt är beroende av riksbankens medverkan;

riksbanken kan dock i viktiga hänseenden meddela tillstånd till

valutahandel utan iakttagande av denna ordning (2 §). Riksbanken äger

närmare bestämma i vilken omfattning och på vilka villkor förvärv eller föryttring,

som nyss nämnts, får ske (3 §). För utförsel och införsel av valutor

fordras i princip riksbankens tillstånd, likaså för betalning, överföring och

överlåtelse mellan här i riket bosatt person (valutainlänning) och i utlandet

bosatt person (valutautlänning) eller till konto eller räkning som föres

i utlandet eller till förmån för i utlandet bosatt person (4 §, 5 § samt 6 §

första stycket och andra stycket 1). Utan tillstånd av riksbanken får ej heller

här i riket bosatt person lämna försträckning mot borgen av någon, som

är bosatt i utlandet (6 § andra stycket 2) eller — annat än under vissa förutsättningar

— ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet (6 § andra

stycket 3). Även i en del andra avseenden har begränsningar gjorts i enskildas

rätt att fritt förfoga över valutor (7—10 §§). Genom valutaförordningen

göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande befogenheter eller i den

handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella regleringsbanken i

Basel (11 §). Förordningen är ej tillämplig å personal vid främmande makts

härvarande beskickning eller lönade konsulat (12 §). Riksbanken äger föreskriva

viss uppgiftsskyldighet rörande innehav av utländsk valuta (13 §).

Riksbanken äger vidare medge befrielse från eller lindring i de skyldigheter,

som stadgas i förordningen (14 §). Slutligen upptager förordningen de ansvarsbestämmelser

som anknyter till valutaregleringen (15—21 §§)•

Rörande det närmare innehållet i och utformningen av de nu berörda

bestämmelserna i valutaförordningen må hänvisas till författningstexten,

vilken såsom Bihang torde få fogas till statsrådsprotokollet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

9

Bankofullmäktiges framställning

Bankofullmäktige hemställer i sin skrivelse, såsom inledningsvis nämnts,

att Kungl. Maj:t måtte med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen begära

riksdagens samtycke till fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli 1959

— den 30 juni 1960. Enligt fullmäktiges framställning bör valutaregleringen

avse samma lagrum i valutalagen, som nu äger tillämpning, nämligen 2 §

första stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 §.

Såsom i det följande kommer att närmare anges förordar fullmäktige därjämte,

dels att en viss lättnad i valutaregleringen i förhållande till vad som

nu gäller införes i valutaförordningen, och dels att kretsen av de institutioner

som äger driva valutahandel vidgas i vissa hänseenden.

I sin skrivelse erinrar fullmäktige till en början om att, då föregående år

förordnande gavs om valutareglering för tiden intill den 1 juli 1960, det

svenska valutaläget var relativt stabilt. Vidare hade bl. a. genom det internationella

ekonomiska samarbetet valutornas utbytbarhet ökats. Vittgående

lättnader i valutaregleringen liksom i regleringen av utrikeshandeln hade

efter hand möjliggjorts. För betalningar avseende transaktioner av löpande

natur hade sålunda, anför fullmäktige, uppnåtts en i det närmaste fullständig

frihet, varemot såsom valutaregleringens viktigaste uppgift kvarstod att

kontrollera kapitalrörelserna.

Den valutasituation, i vilken sålunda beslut fattades om valutareglering

för tiden intill den 1 juli 1960, är i sina huvuddrag alltjämt oförändrad, fortsätter

fullmäktige. Främst med hänsyn till behovet av kontroll över kapitalrörelserna

är enligt fullmäktiges mening erforderligt att valutaregleringen

består även för tiden efter den 1 juli 1960. Fullmäktige framhåller att —

frånsett Sveriges betalningsarrangemang med Sovjet, vilka grundar sig på

clearing — de bilaterala betalningsarrangemang som Sverige alltjämt upprätthåller

är beroende av att betalningar från och till Sverige kan styras

av valutaregleringen. Ehuru totalt sett dessa betalningsarrangemang är av

ringa betydelse, nödvändiggör de alltjämt valutareglering, låt vara att i ett

läge där valutareglering av andra skäl kan avskaffas en omläggning till

clearingavtal är tekniskt möjlig.

Fullmäktige finner vissa skäl kunna tala för att upptaga frågan om en

förfaltningsinässig nydaning av valutaregleringen och anför.

Ett skäl för eu sådan materiell översyn av valutaförfattningarna kan ses

redan i det förhållandet att dessa tillkommit i det speciella krisläget 1939—- 1940 och då hade till uppgift att skapa förutsättningar för en ransonering

av valutor, medan författningarna under eflerkrigsåren väsentligen måst

tagas i anspråk för andra uppgifter såsom att förhindra icke önskvärda

kapitalrörelser samt kontrollera och leda betalningar till och från Sverige i

bestämda betalningskanaler. Motsatsen mellan å ena sidan gällande valutaförordnings

omfattande förbud och å andra sidan den faktiska frihet som

tinnes enligt riksbankens dispenser bidrager också till att göra det materiella

innehållet i valutaregleringen svårtillgängligt. Dessa skäl för en

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:is proposition nr 127 år 1960

översyn av valutaförfattningarna ha varit för handen under åtskillig tid.

Så länge valutalagen varit provisorisk och hållits i kraft genom årliga förlängningar

har det emellertid knappast varit anledning att materiellt överarbeta

valutaförfattningarna. I och med att valutaregleringslagen nu fastare

infogats i lagstiftningen kunde det framstå som mera angeläget att mot

bakgrund av vunna erfarenheter ompröva hur valutaförfattningarna böra

konstrueras.

Trots vad sålunda framhållits anser sig emellertid fullmäktige ej kunna

tillstyrka, att en författningsöversyn igångsättes i nuvarande läge. Den internationella

utvecklingen på valutaområdet synes nämligen för närvarande befinna

sig i ett övergångsskede, ur vilket kan komma att framgå nya utvecklingslinjer

beträffande upprätthållandet av valutarestriktioner. Innan sålunda

bilden på det internationella valutaområdet klarnat torde man, enligt

fullmäktiges mening, ej böra på längre sikt söka bedöma formerna för

en eventuell valutareglering i Sverige. Med hänsyn härtill finner fullmäktige

lämpligast att med frågan om allmän översyn av valutaförfattningarna

får tillsvidare anstå.

Fullmäktige uttalar att ett bibehållande av valutaregleringen för ytterligare

en tid utan någon genomgripande omarbetning av valutaförfattningarna

aktualiserar spörsmålet, om det är möjligt att i stället genom upphävande

av några nu gällande förbud i valutaförordningen bringa denna författning

i närmare överensstämmelse med den valutareglering som faktiskt

upprätthålles. Fullmäktige anför härom.

De valutabestämmelser, som måhända då först komma i blickfältet, äro

5 § 3) och 6 § andra stycket 1) valutaförordningen. De i dessa författningsrum

stadgade förbuden för valutainlänning att verkställa betalning till respektive

mottaga betalning från valutan tiänning torde nämligen framstå

som de djupast ingripande av de valutarättsliga stadgandena och kunna föranleda

sammanstötningar med civilrättsligt gällande förpliktelser. Åtminstone

så länge valutaregleringen behöver tagas i anspråk för att verka till

hemtagning av betalningar till Sverige och leda betalningar i bestämda betalningskanaler

synas emellertid betalningsförbuden nödvändiga. Såsom nyss

nämnts äro de även erforderliga med hänsyn till Sveriges bilaterala betalningsarrangemang.

Fullmäktige anser däremot att ur valutaförordningen kan utgå det i 6 §

andra stycket 2) stadgade förbudet för den, som är bosatt här i riket, att

lämna försträckning mot säkerhet av borgen av någon, som är bosatt i utlandet.

Under senare tid har nämligen regelmässigt dispens beviljats från

detta förbud.

I sin framställning upptager fullmäktige även frågan om ändring av

kretsen av dem som må driva handel med valutor och anför.

Enligt 2 § 1) valutalagen kan rätten att idka valutahandel förbehållas

riksbanken och bankaktiebolag, varjämte enligt 3 § samma lag ges möjlighet

att utan hinder av förordnande enligt 2 §, meddela särskilt tillstånd att

driva sådan valutahandel, som är erforderlig för allmänhetens tillhandagående

med medel för reseändamål. Av valutalagen sålunda förutsatta begränsningar

i rätten att driva valutahandel ha givits i valutaförordningen

2 § andra stycket a) och c), varjämte Kungl. Maj:t i samma författnings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

rum b) meddelat postverket tillstånd »att driva den handel med utländska

betalningsmedel, som erfordras för verkets rörelse med postanvisningar och

postgiro». Under senare tid har i olika sammanhang upptagits frågan om

utvidgning av möjligheterna att driva valutahandel. Sålunda har från generalpoststyrelsens

sida framställts önskemål om att postgirokontoret måtte

jämställas med valutabank för att kunna hålla bankkonton i utlandet och

genomföra vissa för poströrelscn erforderliga valutaaffärer. Denna framställning

har med hänsyn till valutaförfattningarnas nuvarande avfattning

måst avvisas, ehuru sakliga skäl härför ej kunna anses föreligga. Då riksbanken

vidare haft att taga ställning till en begäran från Sparbankernas

banks sida om att få utnyttja sparbanker i valutahandeln genom att för försäljning

deponera av Sparbankernas bank in blanco-utställda checkar hos

sparbanker, har riksbankens valutastyrelse icke ansett det avsedda förfarandet

förenligt med den ensamrätt att handla med valutor som i valutaförfattningarna

tillerkänts riksbanken och bankaktiebolag. Om det av allmänna

skäl anses vara en sparbanksuppgift att medverka vid utlandsbetalningar,

borde det emellertid ej ur valutaregleringssynpunkt möta hinder

mot att låta sådana sparbanker, där för uppgifterna tillräckligt kvalificerad

personal finnes tillgänglig, deltaga i valutahandeln.

Med åberopande av vad sålunda anförts uttalar fullmäktige uppfattningen

att — ehuru någon allmän översyn av valutaförfattningarna nu ej synes

böra komma till stånd — det likväl bör övervägas att genom ändringar av,

om så anses erforderligt, 2 § första stycket 1) valutalagen och av 2 § andra

stycket valutaförordningen vidga kretsen av dem som äger driva handel

med utländska valutor.

Fullmäktige anmäler slutligen att riksbankens valutastyrelse behandlat

frågan, vilka ändringar i valutaförordningen som kan anses påkallade dårest

valutaregleringen förlänges, och därvid enhälligt anslutit sig till fullmäktiges

uppfattning att 6 § andra stycket 2) valutaförordningen bör utgå och

kretsen av de till valutahandel berättigade vidgas medan valutaförordningens

betalningsförbud alltjämt bör bibehållas.

Enligt ett vid bankofullmäktiges skrivelse fogat protokollsutdrag har inom

fullmäktige herrar Svärd, Wedén och Elofsson anmält reservation samt

hävdat, att tiden är inne för en genomgripande översyn av den svenska valutaregleringen

och dess materiella innehåll. Reservanterna säger sig inte

kunna finna några avgörande skäl, som talar mot en sådan översyn, trots

att de är medvetna om att den internationella diskussionen i hithörande

frågor ännu är något trevande och osäker. Enligt reservanternas mening

borde fullmäktige hos Kungl. Maj :t begära en översyn, byggd på undersökningar

under medverkan av expertis också från näringslivet.

Remissyttrandena

Riksgäldsfullmäklige, bank- och fondinspektionen och kommerskollegium

tillstyrker fortsatt valulareglering under den av bankofullmäktige

föreslagna tiden och med det materiella innehåll fullmäktige förordat. Ej

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

heller Svenska bankföreningen vill motsätta sig sådan reglering under ytterligare

ett år, därest en av föreningen begärd utredning rörande valutaregleringen

icke hinner slutföras så tidigt att resultatet därav hinner föreläggas

innevarande riksdag. Även övriga remissinstanser godtager en fortsatt

valutareglering. Exportföreningen, industriförbundet och Stockholms

handelskammare, vilka avgivit ett gemensamt yttrande, anser dock, att

förordnande om valutareglering ej bör meddelas för längre tid än till innevarande

års utgång, och förordar för denna tid en mindre ingripande reglering

än den av bankofullmäktige föreslagna. De tre nämnda organisationerna

förutsätter vid sitt ställningstagande att en utredning i syfte att avveckla

den nuvarande valutaregleringen snarast kommer till stånd. Grossistförbundet

intager samma ståndpunkt som de nyssnämnda organisationerna.

En utredning rörande valutaregleringen förordas av kommerskollegium.

Riksgäldsfullmäktige föreslår en översyn av valutaförfattningarna.

Samtliga remissinstanser tillstyrker bankofullmäktiges förslag, att förbudet

för här i riket bosatt att lämna försträckning mot säkerhet av borgen

av någon, som är bosatt i utlandet, skall utgå ur valutaförordningen. I

frågan om en vidgning av kretsen av de institutioner, som äger driva valutahandel,

har vissa betänkligheter anförts.

Rörande det närmare innehållet i remissyttrandena kan nämnas följande.

Riksgäldsfullmäktige finner behov föreligga av en allmän översyn av valutaförfattningarna

och förordar att frågan därom snarast upptages av bankofullmäktige

till förnyat övervägande. Riksgäldsfullmäktige anser sig inte

böra taga ställning till frågan om en vidgning av kretsen av dem, som äger

driva valutahandel.

Bank- och fondinspektionen har ingenting att invända mot att postgirokontoret

får rätt att driva handel med utländska valutor. Inspektionen kan

även gå med på att sparbank engageras i valutahandeln under förutsättning

alt den har en för ändamålet lämplig organisation och att verksamheten

bedrives i betryggande ordning. Inspektionen anser emellertid att det i bankofullmäkliges

framställning nämnda systemet med in blanco-utställda

checkar i sistnämnda avseende icke fyller rimliga krav.

Kommerskollegium anför, att i vårt land enighet i stort sett torde råda om

att ännu kvarvarande hinder mot fria betalningsrörelser snarast möjligt

bör borttagas. Målsättningen synes enligt kollegium vara densamma inom

flertalet andra västeuropeiska länder. För befrämjande av en fortsatt liberalisering

av betalningar av olika slag länderna emellan pågår också nu ett

i ökad takt bedrivet arbete icke blott i samband med den europeiska integrationen

utan även inom organisationerna för betalningsfrågor av mondial

räckvidd. Kollegium framhåller att det är vanskligt att nu uttala sig

om vilka resultat som kan framkomma ur detta arbete och vilka återverkningar

det skulle kunna få på svenska valutaförhållanden. Sannolikt kommer

dock, menar kollegium, förutsättningar att skapas för en fortsatt liberalisering.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

13

Ovissheten om den internationella utvecklingen på kapitalrörelsernas område

manar också enligt kollegii åsikt till försiktighet när det gäller att bedöma

hithörande frågor. Sålunda måste det anses uteslutet att valutaregleringen

i vårt land upphäves, innan frågorna blivit ingående och allsidigt

utredda. Visserligen bör, anför kollegium, enligt bankofullmäktiges mening

denna utredning anstå tills de internationella förhållandena klarnat, men

det synes förhålla sig så, att vissa länder för kapitalrörelser i förhållande

till andra länder börjat tillämpa mera liberala regler än tidigare. Främst

på grund härav och då den slutliga utformningen av internationella regler

på området troligen dröjer, ansluter sig kollegium till uppfattningen att berörda

utredning bör påbörjas redan nu. Det är angeläget, uttalar kollegium,

att kunna anpassa den svenska valutaregleringen till de faktiska förhållandena

på den internationella kapitalmarknaden. Utredningen bör ske i nära

samråd med näringslivet. Kollegium omtalar att också de av kollegium hörda

företrädarna för näringslivet -— med hänsyn till den betydelse som kapitalrörelserna

kan väntas få för den integrerade handeln i Europa — hemställt

att till underlättande av valutaregleringens avveckling en utredning

påbörjas under medverkan av näringslivet.

Kollegium förklarar sig — vid tillstyrkandet av att valutaregleringen förlänges

för ett år framåt — förutsätta, att de av bankofullmäktige förordade

uppmjukningarna därvid genomföres. Enligt kollegii mening bör ytterligare

uppmjukningar i regleringen anstå i avbidan på resultatet av den förordade

utredningen.

Svenska bankföreningen uttalar att av bankofullmäktiges skrivelse framgår,

att valutarestriktionerna numera knappast har någon betydelse i fråga

om betalningar avseende transaktioner av löpande natur, utan användes huvudsakligen

för att kontrollera kapitalrörelserna. Som motiv för ett bibehållande

av valutaregleringen även efter den 1 juli 1960 anför bankofullmäktige

också främst, framhåller bankföreningen, att kontroll över kapitalrörelserna

fortfarande är behövlig. Enligt bankföreningens mening är

det i hög grad angeläget att kapitalrörelser såväl till som från Sverige kan

få äga rum i betydligt större utsträckning än för närvarande. På den europeiska

kontinenten kan i dag skönjas en tydlig tendens att medge större rörlighet

för kapitalet. Etablering av företag i andra länder än det egna blir, anför

bankföreningen, allt vanligare, och det förekommer också i stor utsträckning

att främmande kapitalmarknader tages i anspråk för emission av obligationslån.

Även handeln med utländska värdepapper har på flera håll mer

eller mindre fullständigt frigjorts, och ett förslag om mera allmän liberalisering

av denna handel torde enligt bankföreningen inom kort komma att

föreläggas OEEC:s ministerråd. Allt detta ligger också, anför föreningen,

helt i linje med de ekonomiska samarbetssträvanden som hittills resulterat

i sex- och sju-statsavtalen och som man hoppas så småningom skall vinna

ytterligare framgång. 1 dessa strävanden har vårt land spelat en framträdande

roll, och det förefaller därför bankföreningen inkonsekvent att samtidigt

bibehålla eu restriktiv inställning till kapitalrörelser över gränserna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj. ts proposition nr 127 år 1960

Utan rörlighet även för kapitalet kan nämligen de möjligheter till rationalisering

och expansion man velat vinna med integrationen icke tillvaratagas

i full utsträckning. Bankföreningen är för sin del icke övertygad om

att några större skadeverkningar på vårt lands ekonomi skulle behöva inträda

ens vid ett fullständigt frigivande av kapitalrörelserna till och från

utlandet. I vart fall bör enligt bankföreningens åsikt en betydande liberalisering

av nuvarande stränga restriktioner på detta område kunna genomföras

utan någon olägenhet.

På grund av vad sålunda anförts anser bankföreningen, att en undersökning

omedelbart bär igångsättas, huruvida fortsatt valutareglering verkligen

är behövlig och vilket innehåll valutaförfattningarna i så fall bör ha.

Att situationen på det internationella valutaområdet delvis är något oklar

kan enligt bankföreningens mening icke utgöra ett giltigt skäl för att uppskjuta

en sådan utredning. I denna bör givetvis, anför föreningen, representanter

för näringslivet få tillfälle att medverka.

Från rent valutamässiga synpunkter anser bankföreningen att det cj behöver

möta några betänkligheter mot att vidga riksbankens möjligheter att

lämna tillstånd till drivande av valutahandel. Med anledning av vad bankofullmäktige

anfört som motiv för sitt förslag i detta avseende vill bankföreningen

emellertid framhålla, att det skulle innebära en väsentlig omläggning

av de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för postgirorörelsen

att låta postgirokontoret i obegränsad omfattning driva handel med valutor

samt hålla konton i utländska banker. Eu sådan ändring bör enligt bankföreningens

mening icke genomföras av valutamyndigheterna, utan saken

bör utredas och prövas i samma ordning som i allmänhet gäller för frågor

rörande postsparbankens och postgirots ställning och uppgifter samt gränsdragningen

mellan olika institut på penning- och kreditväsendets område,

Sveriges grossistförbund finner det ofrånkomligt att valutamyndigheterna

alltjämt utövar en viss kontroll över kapitalrörelserna. Det är emellertid

enligt förbundets mening av synnerlig vikt att denna kontroll anpassas efter

den internationella utvecklingen och endast bibehålies så länge det faktiska

läget påkallar detta. Förbundet anser att förekomsten av bilaterala

betalningsarrangemang inte i och för sig utgör hinder för att valutaregleringen

uppliäves på övriga områden.

I fråga om läget på den internationella valutamarknaden hänvisar grossistförbundet

till att förbundet i ett i december 1958 till finansdepartementet

avgivet yttrande rörande betingelserna för valutalagens tillämpning (jfr

prop. 1959: 129) erinrade om de genomgripande förändringar, som under

de närmast föregående åren skett på området och som i väsentlig utsträckning

grundats på internationella överenskommelser. Förbundet fortsätter.

Vi underströk samtidigt behovet av en förutsättningslös omprövning av

valutaregleringen i samband med en analys av de framtida betingelserna

för våra internationella betalningar. En utveckling av större marknader av

den typ, som representerades av den då nybildade europeiska sexstatsgruppen,

måste på längre sikt grundas på friare kapitalrörelser. Det vore därför

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 127 år 1960

15

— framhöll vi — särskilt betydelsefullt, att man vid utformandet av de framtida

planerna för vår valutalagstiftning och dess tillämpning gåve dessa en

inriktning, som förde mot successiva lättnader i den bestående valutaregleringen.

Utvecklingen bar sedan dess gått raskt framåt. Avvecklandet av handelsoch

betalningshindren mellan de till Romavtalet anslutna sex staterna bär

påbörjats och redan givit till resultat omfattande inbördes kapitalöverföringar.

Den europeiska frihandelssammanslutningen EFTA bar förverkligats

och man måste räkna med att denna på sikt kommer att medföra ett

vidgat handelsutbyte med därav följande krav på en expanderande och rörlig

kapitalmarknad medlemsländerna emellan. Som bekant är ett av EFTA’s

huvudsyften att fullfölja planerna på ett gemensamt europeiskt frihandelsområde,

vars förverkligande öppnar än vidare perspektiv i fråga om en mellanstatlig

ekonomisk integration.

Den internationella valutasituationen har även påtagligt förändrats under

det senaste året. Kapitalrörelserna såväl mellan de västeuropeiska länderna

som mellan dessa och Amerikas Förenta Stater har nått en väsentligt

mycket större omfattning än tidigare. De förutvarande bristerna i betalningsbalansen

emellan å ena sidan de europeiska staterna och å andra sidan

USA har utjämnats. Liksom i Förenta Staterna har man numera i Tyskland

och i Schweiz en helt fri utländsk kapitalmarknad. Sedan den franska valutan

stabiliserats, har detta land kunnat visa ett ekonomiskt uppsving, som

medfört, att utländskt kapital i allt större utsträckning börjat söka sig dit

och att kapitalrörelserna med utlandet över huvud taget starkt utvecklats.

Även Storbritanniens valutamässiga ställning har stärkts och man har där

kunnat genomföra avsevärda liberaliseringar i fråga om kapitaltransaktioner

med andra länder.

För Sveriges del har, anför grossistförbundet, under de senaste åren vissa

lättnader skett i valutaregleringen, bl. a. i form av generella medgivanden

i fråga om allmänhetens inköp av valutor samt i särskilda fall med avseende

på valutabankernas valutahandel och betalningsförmedling. Lättnaderna

har även i viss utsträckning gällt kapitalrörelser. Utvecklingen av våra internationella

handels- och betalningsförbindelser motiverar emellertid, anser

förbundet, att de nuvarande formerna för vår valutareglering ges en

provisorisk karaktär och att fortsatt förordnande om valutareglering endast

innefattar de bestämmelser, som är ofrånkomliga med hänsyn till behovet

av en fortsatt kontroll över kapitalrörelserna.

Grossistförbundet anser att den utveckling som skett internationellt under

det senaste året motiverar att den av förbundet år 1958 begärda utredningen

nu kommer till stånd och anför härom vidare.

I motsats till bankofullmäkliges majoritet förmenar vi, alt det förhållandet

att den internationella valutamarknaden befinner sig i ett starkt utvecklingsskede

är en omständighet, som talar för att man utan dröjsmål bör

igångsätta en översyn av vår valutalagstiftning. De starka tendenser till

ökad internationell handel, som i dag gör sig märkbara inom den västeuropeiska

världen, är i hög grad underbyggda av stora kapitalrörelser länderna

emellan i investeringssyfte. Dessa stödjes bland annat genom åtgärder, som

vidtagits på inånga håll utomlands, för att skapa eu för investeringar gynnsam

atmosfär, såväl när det gäller inländskt som utländskt kapital. Man

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

är i dessa länder på det klara med att en av förutsättningarna för att kunna

hävda sig i de stormarknader, som håller på att bildas, är att näringslivets

kapitalbehov tillgodoses på ett rationellt sätt och att därför vägar öppnas för

ett multilateralt kapitalutbyte.

Det gäller för vårt land att tillse, att vi kan hävda oss i denna utveckling

och deltaga i den utbyggnad av vår världsdels produktivitet, som står helt i

linje med de europeiska integrationssträvanden, till vilka vi anslutit oss. En

förutsättning härför är en liberalisering av kapitalrörelserna med utlandet.

Med den dynamik, som i dag kännetecknar utvecklingen inom Europa, är

det ofrånkomligt att en utredning i fråga om hithörande problem omedelbart

igångsättes så att man undviker riskerna av att genom för sent vidtagna

åtgärder bli efter i utvecklingen.

Grossistförbundet anser att representanter för importhandeln och andra

grenar av näringslivet bör lämnas tillfälle att medverka i den av förbundet

begärda utredningen. Slutligen hemställer förbundet att bestämmelserna i

2 § valutalagen ges fortsatt tillämpning endast i den utsträckning detta är

oundgängligen påkallat med hänsyn till nu rådande förhållanden och —

såsom förut nämnts — högst för tiden intill innevarande års slut.

Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund och Stockholms

handelskammare — i det följande gemensamt benämnda organisationerna

— uttalar sin tillfredsställelse över den liberalisering av valutahandeln,

som skett från riksbankens sida såväl genom generella dispenser gentemot

allmänheten som genom särskilda bemyndiganden i fråga om valutabankernas

valutahandel och betalningsförmedling. Denna tillfredsställelse

får emellertid inte, framhåller organisationerna, tolkas som ett uttryck för

att liberaliseringen nu skulle kunna avstanna eller ens att den skett i den

takt och omfattning, som varit möjlig och önskvärd. Valutaregleringen bör

nämligen enligt organisationernas mening snarast möjligt avvecklas. Organisationerna

gör gällande att de senare årens utveckling i Sverige visar att

detta är möjligt och att det bestyrkes även av erfarenheter från andra

europeiska länder. Organisationerna är medvetna om att vissa delar av valutaregleringen

är lättare att avveckla än andra men anser viktigt, att den

kontroll över vissa transaktioner, som under ett awecklingsskede kan vara

försvarlig, inte tages till intäkt för att bibehålla regleringen i andra avseenden,

där den utan olägenhet eller med fördel skulle kunna undvaras.

Organisationerna fortsätter.

Eftersom de löpande betalningarna — frånsett några ännu bestående

bilaterala arrangemang — i praktiken icke längre begränsas, bör valutaregleringen

beträffande dem nu kunna hävas. Betalningsmekanismen kan i

detta hänseende förenklas, ej blott i fråga om den administrativa kontroll,

som bankerna i riksbankens ställe ålagts utöva, utan även så, att enskilda

på ett enklare sätt än nu och utan att behöva underkasta sig insyn från

myndighets sida äga utföra sådana betalningar, som ändock skola och måste

tillåtas.

Vad åter gäller kapitalrörelserna måste — även om kontrollen över dessa

icke nu helt skulle kunna avskaffas — restriktionerna beträffande dem lättas

samt kontrollförfarandet förenklas. Det är enligt vår mening ytterst

angeläget, att valutalagstiftningen utformas så, att kapitalrörelser mellan

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

länderna underlättas samt utländska investeringar i Sverige och svenska i

utlandet stimuleras. De ansträngningar, man i andra europeiska länder

gjort för att skapa en för utländska investeringar attraktiv eller åtminstone

neutral miljö, ha beklagligtvis icke någon motsvarighet i vårt land.

Väl visas för närvarande gentemot de direkta investeringarna — såväl

svenska i utlandet som utländska i Sverige — liberalitet vid tillståndsgivningen.

Beträffande båda slagen av investeringar gäller emellertid, att de

icke kunna företagas med mindre riksbanken beredes insyn i projektet,

något som är ägnat att hos utländska intressenter väcka allvarliga betänkligheter.

Vad särskilt gäller svenska investeringar i utlandet, klavbindas

dessa ej sällan genom villkor om insyn och kontroll, för att icke säga anspråk

på medbestämmanderätt. Även om dessa villkor icke alltid utnyttjas

av riksbanken enligt deras innehåll, framstå de för de av villkoren bundna

såsom ett hinder att draga full nytta av det investerade kapitalet. De fördröja

också och komplicera uppgörelser med utländska affärsförbindelser.

Ändringar i dessa hänseenden böra snarast möjligt komma till stånd.

Den ökning av det intereuropeiska varuutbytet, som nu allmänt eftersträvas,

måste få sin motsvarighet även i fråga om utbyte av företagarverksamhet

och tekniskt kunnande. Detta möjliggöres numera ofta genom kapitaltransaktioner

i samband med nyetablering utomlands. Det är därför

även ur sådan synpunkt angeläget, att liberaliseringen av kapitalrörelserna

underlättas. En viss frihet beträffande kapitalrörelser över huvud är likaså

en viktig faktor i konkurrensen om utländskt, till direkta investeringar villigt

kapital. Dylika investeringar ske i regel genom bolags- eller filialbildning,

och i Sverige verksamma dotterbolag eller filialer till utländska företag

betraktas ju såsom valutainlänningar och äro därmed underkastade

samma begränsningar i valutahänseende som andra svenska bolag.

Organisationerna påpekar att indirekta investeringar, s. k. portföljplaceringar,

som regel icke medges, vare sig svenska i utlandet eller utländska i

Sverige. Organisationerna delar visserligen den av riksbanken synbarligen

omfattade åsikten, att en liberalisering av de direkta investeringarna bör

komma i första rummet men anser att gränsen mellan direkta och indirekta

investeringar är flytande och att produktiva internationella kapitalrörelser

väsentligen underlättas genom rörlighet i värdepappershandeln. De betänkligheter

mot större frihet för de indirekta investeringarna, som alltjämt åberopas

av riksbanken, synes i dagens läge överdrivna. Ståndpunkten bör därför

— särskilt i betraktande av den ökade rörlighet för kapitalet som numera

gäller i flertalet övriga europeiska länder — tagas under omprövning.

Det kan enligt organisationerna icke vara till fördel för svensk ekonomi att

ställa sig utanför den internationella utvecklingen i detta hänseende. För

våra utländska handelspartners måste det, mot bakgrunden av läget i det

övriga Europa, te sig obegripligt och knappast förtroendeingivande, att en

utlänning alls icke — eller blott med största svårighet — får placera pengar

i Sverige eller göra sina här innestående medel räntebärande.

Organisationerna vänder sig mot vad bankofullmäktige i sin framställning

anfört i fråga om en översyn av valutalagstiftningen och anför bl. a.

att den omständigheten att utvecklingen fortskrider på valutaområdet icke

kan vara något skäl mot en utredning rörande avveckling av regleringen.

Det kommer, menar organisationerna, ända tills den slutliga avvecklingen

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 127

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

är omedelbart förestående att kunna sägas, att utvecklingen befinner sig i

ett övergångsskede. Utredningen bör därför komma till stånd nu. Därest

förbättringen av valutasituationen i Västeuropa fortskrider i samma snabba

takt som hittills, kan läget om ett år eller när, som bankofullmäktige säger,

bilden på det internationella området klarnat vara det att en ytterligare utredning

av frågan endast skulle tjäna till att onödigtvis fördröja valutaregleringens

avveckling.

I fråga om den internationella valutasituationen har organisationerna —

såsom i yttrandet närmare utvecklas — samma uppfattning som grossistförbundet.

Mot bakgrunden av vad organisationerna i denna del anför kan de

icke dela den av bankofullmäktige uttalade uppfattningen, att valutasituationen

för vårt land är oförändrad i förhållande till läget vid den tidpunkt

— februari 1959 — då bankofullmäktige förra gången hemställde om förlängning

av valutaregleringen. Genom den utveckling, som ägt rum utomlands,

har behovet av en snar avveckling av den svenska valutaregleringen

ytterligare accentuerats. Även om hela regleringen icke kan avskaffas med

ett slag kan organisationerna inte finna att de för en förlängning anförda

skälen — behovet av kontroll över kapitalrörelserna och vissa bilaterala betalningsarrangemang

— motiverar en reglering i den av bankofullmäktige

föreslagna utsträckningen. Ett förordnande om fortsatt valutareglering, vilket

såsom tidigare nämnts enligt organisationernas mening icke bör meddelas

för längre tid än till innevarande års utgång, bör, anför organisationerna,

icke omfatta flera delar av valutalagen än som i nuvarande läge befinnes

påkallat.

Organisationerna fortsätter.

Bland punkter, vilka böra kunna utgå, vilja vi, förutom p. 3, framhålla

även p. 6. Vidare måste ifrågasättas, huruvida förordnande jämlikt p. 5 erfordras

i annat hänseende än möjligen beträffande svenska sedlar och skiljemynt

samt utländska värdepapper. Förordnande jämlikt p. 2, p. 4 och p. 7

kan, såsom framgår vid en jämförelse med § 2, 1 st. i valutaförordningen,

respektive av riksbanken lämnade generella dispenser, endast delvis vara

påkallat, men vi lämna här därhän, huruvida erforderliga modifieringar i

dessa punkter skola åvägabringas genom begränsningar i den till Konungen

lämnade fullmakten, genom bestämmelser i valutaförordningen eller genom

generella dispenser av riksbanken.

I den mån en reglering anses erforderlig, på grund av återstående bilaterala

arrangemang, bör antingen regleringen uttryckligen begränsas till dessa

eller ock desamma överföras till clearinglagens område •— så att den såväl

administrativt som för de enskilda betungande kontrollen över övriga

löpande betalningar kan upphöra. Det kan icke anses försvarligt att — vare

sig under hänvisning till våra numera föga omfattande bilaterala arrangemang

eller till ett behov av kontroll av kapitalrörelserna — belasta de löpande

betalningarna med en tidsödande och kostsam kontroll. Valutaförordningens

förbud för valutainlänning att mottaga betalning från valutautlänning

bör bl. a. av denna anledning upphävas; i vart fall bör i sådant

hänseende de s. k. försäljningsanmälningarna utan olägenhet kunna slopas.

För den kontroll över kapitalutförseln, som alltjämt må befinnas erforderlig,

bör ett enklare och smidigare system tillämpas än det nuvarande med de

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1960

s. k. inköpsanmälningarna. Något generellt betalningsförbud bör i varje

fall ej ifrågakomma. — — —

Upplåning eller annan skuldsättning gentemot utlandet bör medgivas, i

varje fall i anslutning till löpande betalningar, så att övertrasseringar å konton

eller diskontering av växlar i utlandet kunna ske utan särskilt tillstånd.

Likaså bör det vara möjligt för en exportör att utan särskild exportlicens

lämna kredit på längre tid än sex månader.

Formaliteterna liksom de av riksbanken uppställda villkoren i samband

med de direkta investeringarna böra — såsom redan i det föregående anmärkts

-— avskaffas. Frågor om tilldelning av valuta för mindre sådana investeringar

böra kunna handläggas direkt av valutabankerna.

Organisationerna erinrar vidare om att enligt gällande dispenser valutainlänning

äger försälja utländska värdepapper till annan valutainlänning

och likaså utföra utländska värdepapper för försäljning utomlands och

därefter använda influten likvid till inköp av andra utländska värdepapper.

Organisationerna anser att det under sådana förhållanden även bör vara

tillåtet att för inköp av utländska värdepapper förvärva sådan utländsk

valuta, som skapats genom försäljning av utländska värdepapper. Detta

skulle kunna genomföras genom anordnande av särskilda »kapitalvalutakonton».

För den utländska handeln med svenska värdepapper kunde en

motsvarande anordning prövas.

Vad angår valutaförordningen finner organisationerna de av bankofullmäktige

föreslagna ändringarna otillräckliga för att motsvara den valutareglering

som faktiskt upprätthålles. Av de för valutaregleringen i dagens

läge avgörande skiljelinjerna mellan å ena sidan kapitaltransaktioner och

å den andra löpande betalningar samt, inom denna senare grupp, mellan

bilaterala betalningar och övriga återfinnes icke, anför organisationerna,

något i valutaförordningens bestämmelser. Redan en flyktig blick på meddelade

generella dispenser ger vid handen, menar organisationerna, att de

i valutaförordningen intagna in- och utförselförbuden samt betalningsförbuden

kan modifieras i väsentliga hänseenden.

Organisationerna fortsätter.

I 6 § andra stycket 3) stadgas förbud för valutainlänning att ikläda sig

gäld till någon, som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om ingående av

köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor eller om vidtagande

av därmed jämförliga åtgärder. Detta stadgandes räckvidd är alldeles

för vidsträckt. Bestämmelsen bör erhålla en snävare avfattning, så att

utanför dess tillämplighetsområde falla åtminstone upptagande i utlandet

av korta krediter, övertrasseringar samt diskontering av växlar.

De i §§ 7 och 8 upptagna bestämmelserna böra kunna lindras eller upphävas.

9 § andra stycket innehåller bl. a. förbud för valutainlänningar att sinsemellan

överlåta värdepapper. Stadgandet infördes 1949 i uppgivet syfte

alt hindra hugade emigranter från att skaffa sig tillgångar i utlandet. Med

hänsyn till vad valutastyrelsen i sin senaste redogörelse uppgivit beträffande

behandlingen av emigranter i valutahänseende samt till innehållet i

de generella dispenser, riksbanken meddelat beträffande värdepappershandeln,

bör detta förbud numera kunna utgå ur valutaförordningen.

I It) § andra stycket stadgas, beträffande försäljning mellan ekonomiskt

2f Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 127

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

närstående subjekt, förbud mot sådan i visst syfte företagen prissättning,

som avviker från den i allmänhet gällande. Bestämmelsen är i vad den tar

sikte på s. k. skenfakturering överflödig, då sådana åtgärder kunna beivras

med stöd av andra bestämmelser i valutaförordningen eller i införsel- och

utförselförfattningarna. För fakturering av halvfabrikat inom en koncern

är det svårt att tala om några i allmänhet gällande priser, och vissa priser

kunna ibland uttagas vid export på en exportmarknad, utan att för den

skull kunna uttagas vid export till ett annat land. Stadgandets avfattning

är i sådana hänseenden missvisande och kan därigenom vålla osäkerhet.

Det är också att märka, att det stadgande inom skattelagstiftningen, som

synes ha tjänat till förebild för nämnda bestämmelse, icke såsom denna

förbjuder och straffbelägger dylika transaktioner utan endast behandlar

dem på särskilt sätt i skattehänseende.

Organisationerna uttalar slutligen att från de synpunkter, som de har att

beakta, intet är att anföra rörande det av bankofullmäktige aktualiserade

spörsmålet om vidgning av kretsen av dem, som äger driva handel med utländska

valutor.

Departementschefen

Den för valutaregleringen i vårt land grundläggande författningen är 1939

års valutalag. Denna är en fullmaktslag, som numera gäller tills vidare. Med

stöd av lagen kan Kungl. Maj :t, på framställning av fullmäktige i riksbanken,

med riksdagens samtycke förordna om valutareglering. Sådant förordnande

innebär att bestämmelser av visst i valutalagen angivet innehåll kan

helt eller delvis göras tillämpliga under viss tid, högst ett år. De åsyftade

valutareglerande bestämmelserna jämte allmänna tillämpningsföreskrifter

utfärdas av Kungl. Maj:t genom en särskild förordning, valutaförordningen.

Förslag härtill skall föreläggas riksdagen, då samtycke till förordnande

om valutareglering begäres. Riksbanken äger meddela särskilda föreskrifter

rörande valutaregleringens tillämpning.

Förordnande om valutareglering har senast meddelats för tiden den 1 juli

1959—den 30 juni 1960. Förordnandet omfattar 2 § första stycket 1), 2) och

4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § valutalagen. Kungl. Maj :ts bestämmelser

om valutaregleringen återfinnes i valutaförordningen den 5 juni 1959.

Denna gäller för samma tid som det nuvarande förordnandet om valutareglering.

Fullmäktige i riksbanken har funnit behov föreligga av valutareglering

även efter den 30 juni 1960 och hemställer om fortsatt sådan reglering för tiden

den 1 juli 1960—den 30 juni 1961. Förordnandet om fortsatt reglering

bör enligt fullmäktiges mening omfatta sainma lagrum i valutalagen som det

nu gällande förordnandet.

Vid remissbehandlingen har de hörda myndigheterna tillstyrkt, att valutaregleringen

förlänges i enlighet med bankofullmäktiges förslag. Övriga remissinstanser

— representerande det privata näringslivet — har ej heller

velat motsätta sig en fortsatt reglering. Därvid har förutsatts att en utred
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1960

21

ning rörande valutaregleringen snarast kommer till stånd. De flesta av dessa

remissinstanser anser därjämte att regleringen bör förlängas på allenast ett

halvt år och förordar för denna tid ett mindre omfattande förordnande än

bankofullmäktige föreslagit.

För egen del anser jag liksom bankofullmäktige, att valutareglering icke

kan undvaras efter utgången av juni månad innevarande år. Jag tillstyrker

därför att riksdagens samtycke till fortsatt sådan reglering inhämtas. Förordnandet

om valutareglering bör såsom hittills avse ett år. Det bör innehålla

fullmakter för Kungl. Maj:t i överensstämmelse med vad bankofullmäktige

förordat. Jag vill emellertid i detta sammanhang förutskicka att den

faktiska omfattningen av regleringen på området därmed icke är helt avgjord.

Detta sker — inom de gränser som uppdrages av fullmakterna ■— i

första hand genom valutaförordningen. Till denna återkommer jag i det

följande.

I likhet med bankofullmäktige finner jag vissa skäl tala för att frågan

om en författningsmässig nydaning av valutaregleringen upptages till prövning.

Jag är emellertid inte beredd att omedelbart föranstalta om utredning

i ämnet. Såsom fullmäktige framhållit synes den internationella utvecklingen

på valutaområdet för närvarande befinna sig i ett övergångsskede.

I flertalet remissyttranden betonas också att förhållandena på detta område

nu är underkastade fortlöpande och ej oväsentliga förändringar. Att

så är fallet synes för övrigt vara en naturlig följd av öppnandet av sex- och

sjustatsmarknaderna. Den utveckling som sålunda pågår bör enligt min

åsikt antaga fastare konturer, innan tiden är mogen för en utredning i nyss

angivna hänseende. Frågan får således prövas när läget kan bättre överblickas.

Fullmäktige i riksbanken har föreslagit en viss lättnad i fråga om den

fortsatta valutaregleringen. Sålunda anser fullmäktige att man i valutaförordningen

kan undvara det i 6 § andra stycket 2) upptagna förbudet för

den, som är bosatt här i riket, att lämna försträckning mot säkerhet av

borgen av någon, som är bosatt i utlandet. Till denna uppfattning, som

biträtts av samtliga remissinstanser, kan jag ansluta mig.

Vidare finner fullmäktige skäl föreligga för eu vidgning av kretsen av de

institutioner, som äger driva handel med valutor. Sålunda skulle postgirokontoret

jämställas med valutabank för att kunna hålla bankkonton i utlandet

och genomföra vissa för poströrelsen erforderliga valutaaffärer. Därjämte

ifrågasättes om icke sparbanker, där för uppgifterna tillräckligt kvalificerad

personal finnes tillgänglig, borde få medverka vid utlandsbetalningar.

Invändningar mot bankofullmäktiges framställning i dessa delar har gjorts

av Svenska bankföreningen samt bank- och fondinspektionen. Hankföreningen

ställer sig sålunda avvisande till tanken att ge postgirokontoret ställning

som valutabank. Bankinspektionen — som inte motsätter sig att sparbank

engageras i valutahandeln, därest den har eu för ändamålet lämplig organisation

och verksamheten bedrives i betryggande ordning — anser alt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

det från sparbankshåll föreslagna systemet med in blanco utställda checkar

icke kan godtagas såvitt nu är i fråga.

Enligt min mening talar i och för sig goda skäl för att jämställa postgirokontoret

med valutabank. Saken synes emellertid erfordra ytterligare beredning

och torde, sedan denna skett, få upptagas i lämpligt sammanhang. Det

beträffande sparbankerna väckta förslaget finner jag icke vara av beskaffenhet

att kunna genomföras i föreliggande skick, utan frågan synes böra

bli föremål för förnyade överväganden.

Bankofullmäktige har icke ifrågasatt annan ändring i valutaförordningen

än nyss angivits. Flertalet av de remissinstanser, som representerar det privata

näringslivet, anser däremot att genom valutaförordningen bör medges

ytterligare, delvis betydande lättnader i valutaregleringen.

Såsom jag tidigare uttalat bör en utredning rörande valutaregleringen

komma till stånd då läget bättre kan överblickas. Vid utredningen bör helt

naturligt särskild uppmärksamhet ägnas de stadganden som från olika synpunkter

gjorts till föremål för ändringsförslag. I avbidan på en sådan översyn

är jag icke nu beredd att tillstyrka några inskränkningar i valutaförordningens

materiella innehåll utöver vad jag nyss förordat. Jag vill emellertid

i sammanhanget erinra om riksbankens möjlighet att ge dispenser,

vilken i icke oväsentlig omfattning utnyttjats.

I samband med att valutaregleringen nu förlänges vill jag förorda att de

delvis föråldrade ansvarsbestämmelserna i valutaförordningen anpassas till

modernare strafflagstiftning. Utformningen synes kunna ske i huvudsak

efter mönster av motsvarande bestämmelser i det förslag till lag om straff

för varusmuggling, i fråga om vilket proposition till riksdagen beslutats tidigare

i dag.

De ändringar i valutaförordningens ansvarsbestämmelser — 15, 17, It)

och 21 §§ — som nu förordas, innebär vissa lindringar i förhållande till gällande

stadganden. Av betydelse är i främsta rummet att ansvaret för icke

uppsåtliga brott som avses i 15 § begränsas till fall av grov oaktsamhet samt

att frihetsstraff, medverkansansvar och förverkande endast skall kunna

ifrågakomma vid uppsåtligt brott. Ändringarna bör genomföras från och

med den 1 juli 1960. Med hänsyn till att lagen om straff för varusmuggling

avses träda i kraft den 1 januari 1961, torde emellertid 21 § valutaförordningen

— vari rörande användningen av tvångsmedel m. m. hänvisas till

gällande författningar om straff för olovlig varuutförsel eller varuinförsel

— intill sistnämnda dag få tillämpas i sin nu gällande lydelse.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte

dels begära riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med

stöd av 1 § tredje stycket valutalagen förordnar, att vad i

2 § första stycket 1), 2) och 4)-—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom

9 § samma lag stadgas skall äga fortsatt tillämpning

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 dr 1960

under tiden från och med den 1 juli 1960 till och med den

30 juni 1961;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över ett inom finansdepartementet

upprättat förslag till förordning om ändring

i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264-), så ock om

fortsatt giltighet av samma förordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Sohlman

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

Bihang

Valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)

Inledande bestämmelser

1 §•

I denna förordning förstås med

betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra

penninganvisningar;

utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra

betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;

utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt

mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran, som

här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen fortfarande

är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;

utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på

räkning hos den, som inom riket äger driva bankrörelse eller som utom

riket driver bank- eller bankirrörelse;

värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt

obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar

av skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen,

så ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värdepapper

(certifikat);

utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som

är bosatt i utlandet;

vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt

mynt eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda

i svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning, i vad angår fysisk

person, svensk medborgare med fast bostad i Sverige, så ock utlänning,

som haft fast bostad i Sverige sedan den 1 januari 1957. Juridisk person

skall anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte eller, om

styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget. Filial för utländskt bolag

eller för utländsk ekonomisk förening, som med stöd av särskilt tillstånd

driver näring här i riket, skall anses vara bosatt i Sverige.

Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och utländska

fordringar

2 §•

Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag

i svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling

och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva

handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar;

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 dr 1960

b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalningsmedel,

som erfordras för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro;

samt

c) bankaktiebolag eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska

betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken

prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för

reseändamål.

Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes

i denna förordning valutabank.

3 §•

Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka

villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag

i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.

Om utförsel av betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper med mera

4 §•

Betalningsmedel och värdepapper så ock fordringsbevis, vilkas företeende

utgör villkor för rätt att kräva betalning, må ej utan riksbankens tillstånd

utföras ur riket.

5 §.

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest

1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning,

som föres i utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket, skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs,

å den som är bosatt i utlandet; eller

3) den, som är bosatt här i riket, skall verkställa inbetalning å eller överföring

till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon som är

bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller till förmån för

i utlandet bosatt person.

Om införsel av betalningsmedel och värdepapper, så ock om försäljning

av värdepapper med mera

6 §■

Betalningsmedel så ock fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor

för rätt att kräva betalning, ävensom talonger till värdepapper må ej utan

riksbankens tillstånd införas till riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än i första stycket

avses, mottaga betalning från någon, som är bosatt i utlandet;

2) lämna försträckning mot säkerhet av borgen av någon, som är bosatt

i utlandet; eller

3) ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om

ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor

eller om vidtagande av därmed jämförliga åtgärder.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds proposition nr 127 år 1960

7 §.

Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annorledes

än genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Sålunda

införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband med

deras försäljning eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat

medgiver.

8 §.

Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket införts

eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan riksbankens

tillstånd försäljas.

Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken

jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning

säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.

Om förfogande över utländska betalningsmedel, utländska fordringar

och utländska värdepapper med mera

9 §.

över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,

som tillhöra någon här i riket bosatt, må ej utan riksbankens tillstånd så

förfogas, att ägarens innehav av utländska betalningsmedel och utländska

banktillgodohavanden därigenom förminskas; dock att sådant tillstånd ej

-erfordras för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till den,

som erhållit tillstånd, varom i 2 § andra stycket under c) sägs.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

andra utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande

utländska värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon

här i riket bosatt.

10 §.

Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva betalning

eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet, må ej medgiva

anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning

annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat följer av

handelsbruk.

Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings bestämmelser,

till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han har

gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat

pris än det i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra liknande

åtgärder.

Särskilda bestämmelser

11 §•

Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande

befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella

regleringsbanken i Basel (Banque des Réglements Internationaux).

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

27

12 §.

Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör

främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens

eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan

persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro

utländska medborgare.

13 §.

En var, som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig, är pliktig

att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksbanken

lämna uppgift angående

a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska

värdepapper, som han äger eller innehar;

b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola tillkomma

honom;

c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och som

förvaras här i riket; samt

d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar gentemot

utlandet.

Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jämväl i

andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning riksbanken

finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift angående de svenska betalningsmedel

och svenska värdepapper, som han äger eller innehar, så ock

angående sina fordringar hos eller skulder till här i riket bosatt person.

I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas jämväl

åtagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalningsmedel, fordringsbevis,

värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.

Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger

riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så

erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig

att för riksbanken eller den, som handlar å riksbankens vägnar,

tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.

14 §.

Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,

som stadgas genom denna förordning.

Ansvarsbestämmelser

15 §.

Den, som uppsåtligen

1) bryter mot någon av de i 2 och 4—10 §§ meddelade föreskrifterna eller

2) för kringgående av förbud, som gäller enligt dylik föreskrift, använder

sig av eller medverkar såsom bulvan eller

3) genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt till förvärv eller föryttring

av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i

svenskt mynt eller till riksbankens tillstånd, där sådant erfordras, eller

4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken jämlikt 13 § första eller andra

stycket föreskriven uppgiftsskyldighet eller ock

5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet, som under 4) sägs, avgiver

oriktig uppgift,

straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

Förbryter sig någon av vårdslöshet på sätt i första stycket sägs, vare slraf
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1960

fet dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse

i högst ett år dömas.

16 §.

Lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § eller olovlig införsel i strid mot

6 eller 7 § anses försök därtill.

Vad i 15 § är stadgat angående straff för den som uppsåtligen genom

oriktig uppgift förskaffar sig rätt eller tillstånd, som avses i nämnda paragraf

under 3), skall äga tillämpning jämväl beträffande den som uppsåtligen

genom oriktig uppgift försöker skaffa sig sådan rätt eller sådant

tillstånd.

17 §.

Dömes någon till straff enligt 15 eller 16 §, må domstolen, efter ty skäligt

finnes, kunna förordna, att betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, eller vederlag därför skola, ändock att de ej tillhöra

den dömde, vara, helt eller intill visst belopp, förverkade till kronan

eller att den dömde skall vara pliktig att till kronan, helt eller delvis, utgiva

deras värde.

Påföljd av förverkande må dock ej inträda, där egendom, varom i första

stycket sägs, tillhör annan än den dömde och ägaren icke finnes hava ägt

kännedom om brottet eller skälig anledning att misstänka detsamma.

18 §.

Den, som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning meddelats

av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 15 eller 16 § är belagd

med straff, med dagsböter.

Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dagsböter

straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.

19 §.

Medverkan till brott, som i denna förordning sägs, straffes efter ty i 3

kap. strafflagen är stadgat, och skall därvid vad i 17 § sägs äga motsvarande

tillämpning.

20 §.

Brott mot denna förordning må av allmän åklagare åtalas endast efter

angivelse, såvitt angår i 18 § andra stycket omförmäld förseelse, vilken ej

innefattar tjänstefel, av målsäganden och eljest av riksbanken. Åtalet anhängiggöres

vid allmän domstol.

Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riksbanken,

efter prövning av förekommande förhållanden, förordna om uttagande

av vite, som i 13 § fjärde stycket sägs.

21 §.

I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket och 7 § meddelade förbud skall

vad i gällande författningar om straff för olovlig varuutförsel eller varuinförsel

är stadgat angående beslag och tillsyn äga motsvarande tillämpning;

dock att undersökning å person må å ort och i den ordning, som i

nämnda författningar stadgas, företagas närhelst anledning därtill föreligger.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1959 och gälla till och med

den 30 juni 1960.

600630 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:331 Skrivelse till Konungen angående regleringen för budgetåret 1960/61 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. in. s. 3 i texten
  2. BU 1960:22 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med hemställan om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering, m. m. jämte i ämnet s. 1 i texten