Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

1960-03-25 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:135, Angående riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 135 år 1960

1

Nr 135

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet;

given Stockholms slott den 25 mars 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ulla Lindström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges principförslag med riktlinjer för en framtida

familjerådgivningsverksamhet under huvudmannaskap av landstingen och

städerna utanför landsting. Med hänsyn till behovet av ytterligare erfarenheter

angående en mera slutgiltig utformning av verksamheten föreslås, att

organisationen under de närmaste åren får karaktären av försöksverksamhet

med statligt stöd. Statsbidrag till verksamheten föreslås utgå enligt

samma principer, som gäller för den psykiska barna- och ungdomsvården. 1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 135

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj.ts proposition nr 135 år 1960

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 mars

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,

Netzén, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Lindström fråga om riktlinjer för en framtida statsunderstödd

familjerådgivningsverksamhet samt anför därvid följande.

Inledning

Den 22 april 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet Lindström att

dels tillkalla högst sex sakkunniga för att utreda frågan om en allmän

familjerådgivning, dels ock tillkalla experter samt förordna sekreterare åt

de sakkunniga.1

De sakkunniga, vilka antagit benämningen Familjerådgivningskommittén,

har med skrivelse den 15 augusti 1957 överlämnat betänkande med

förslag till allmän familjerådgivning (SOU 1957:33).

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret,

kanslern för rikets universitet efter hörande av de medicinska

fakulteterna och karolinska institutets lärarkollegium, nykterhetsvårdskommittén,

kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, domkapitlen i Uppsala, Lunds

och Göteborgs stift, samtliga landstings förvaltningsutskott med undantag

för Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott, vidare stadskollegiet

i Stockholm samt stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Norrköping

och Gävle, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska landstingsförbundet, riksförbundet för sexuell upplysning,

svenska socialvårdsförbundet, svenska föreningen för psykisk hälsovård,

svenska kyrkans diakonistyrelse, svenska ekumeniska nämnden, frikyrkliga 1

1 De sakkunniga har utgjorts av förbundsordföranden, numera borgarrådet Inga Thorsson,

ordförande, professorn Sven Ahnsjö, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare Helga

Sjöstrand, lasarettsläkaren Sigurd Thorén, ledamoten av riksdagens andra kammare Sten Wahlund

och ledamoten av riksdagens första kammare Annie Wallentheim. Föreståndaren för Stockholms

stads familjerådgivningsbyrå Carin Colliander har biträtt utredningen såsom expert.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960

samarbetskommittén, socialinstituten i Stockholm och Göteborg, sydsvenska

socialinstitutet, Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet, Sveriges

psykologförbund, Sveriges socionomförbund, svensk kuratorsförening, Sveriges

advokatsamfund, svenska barnmorskeförbundet, Fredrika-Bremerförbundet,

yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, kooperativa kvinnogillesförbundet, högerns kvinnoförbund,

folkpartiets kvinnoförbund, svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund, landsorganisationen i Sverige samt

tjänstemännens centralorganisation varjämte kyrkliga kvinnorådet inkommit

med en skrivelse i frågan.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande frågor till närmare behandling.

Tidigare förslag och överväganden

1941 års befolkningsutredning

Rådgivning i familj efrågor har diskuterats i olika sammanhang under

hela 1940- och 1950-talen. Sålunda var redan 1941 års befolkningsutredning

(Betänkande i abortfrågan, SOU 1944: 51) inne på tankegångar, som ligger

i linje med senare utredningars krav på personlig hjälp åt människor med

samlevnadsproblem. I en analys av abortsituationerna framhöll utredningen,

att en kvinna, som mot sin vilja blivit gravid, nästan alltid reagerade

med en skräckkänsla, som till icke oväsentlig del vore betingad av

den sociala miljö, i vilken hon befunne sig, och av den uppfostran hon fått.

Utredningen fann, att avslag på en abortansökan troligen i flertalet fall

icke åtföljdes av positiv hjälp och uppmuntran. De korta läkarbesöken utgjorde

i regel den enda kontakten med ett samhälle, om vars hjälpmöjligheter

i övrigt flertalet kvinnor i denna situation synbarligen hade mycket

ofullständig, om ens någon kunskap. Utredningen fann det därför angeläget,

att man som komplement till övriga abortförebyggande åtgärder

skulle koppla in en personligt utformad rådgivning till de kvinnor, som

råkat i ett icke önskat havandeskap, vilket de ville avbryta. Utredningen

rekommenderade en utbyggnad av den dittills mera på försök drivna kuratorsverksamheten.

Utredningen för hem- och familjefrågor

Denna utredning var den första statliga utredning i vårt land, som behandlade

familjesituationen i dess helhet och i sina förslag syftade till allmänt

stödjande åtgärder av såväl praktisk som psykologisk natur. I sitt

betänkande Familjeliv och hemarbete (SOU 1947:46) redogjorde utredningen

bl. a. för de praktiska åtgärder som föreslagits av bland andra 1941

års befolkningsutredning, socialvårdskommittén och bostadssociala utredningen

— åtgärder, vilka samtliga syftade till stöd åt barnfamiljerna vid

den extra belastning, som elt barns tillkomst innehure. Utredningen fram
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1960

höll emellertid även vikten av att familjernas inre relationer fungerade

tillfredsställande, så att de samhälleliga åtgärderna kunde nå sin fulla

effekt. Redogörelsen för de samhälleliga stödåtgärderna kompletterades

med en analys av de faktorer, som ansågs påverka familjens inre organisation.

Härvid berördes även psykologiska problem rörande samlivet

mellan familjens medlemmar i konstellationerna makar, föräldrar—barn,

syskon m. in.

1950 års abortutredning

Ytterligare diskussioner kring frågan om personlig rådgivning i samlevnadsproblem

finner man i det betänkande (Abortfrågan, SOU 1953: 29),

som avgavs av 1950 års abortutredning. I betänkandet framhölls

i denna fråga bl. a. följande i fråga om abortrådgivningsbyråernas verksamhet.

Det har från flera byråer vitsordats, att det abortprofylaktiska arbetet

i egentlig mening icke kan skiljas från den allmänt rådgivande och stödjande

hjälp till lösande av samlevnadsproblem, som går under namnet

familjerådgivning och som försöksvis igångsatts på några orter i landet.

De yttre problem och bekymmer som driver en fysiskt eller psykiskt sjuk

eller klen kvinna att under en ovälkommen graviditet söka abort är på det

hela taget desamma som kommer en människa att söka hjälp på en familjerådgivningsbyrå.

De abortsökande skiljer sig egentligen från klientelet på

familjerådgivningsbyrån endast därigenom, att de bär på den ytterligare

komplikationen att befinna sig i en ovälkommen graviditet. På abortrådgivningsbyråerna

bär man gjort samma erfarenhet som de, vilka redovisas

från försöksverksamheten på Stockholms stads familjerådgivningsbyrå,

nämligen att de sexuella problemen intar en relativt undanskymd plats

i de problemkomplex, som bärs fram av de hjälpsökande. Intrycket av ett

nära samband mellan abortrådgivningen och familjerådgivningen förstärkes

av att de abortsökande kvinnorna — vare sig deras ansökan avslagits

eller bifallits — i stor utsträckning behöver en rådgivning, ibland rent av

behandling av samma slag som man avser att ge inom familjerådgivningen.

---Kuratorerna inom abortrådgivningen har också---i mån av

tid börjat alltmer bedriva familjerådgivning. Denna breddning av verksamheten,

vartill själva abortfallens art visat vägen, vill utredningen beteckna

som riktig och önskvärd.---Flera sakliga och praktiska skäl talar

alltså för en allmän breddning av det abortförebyggande rådgivningsarbetet.

Det har kommit till utredningens kännedom, att man i flera landsting

hyser stort intresse för den nyligen startade familjerådgivningen. Stockholms

stad har sedan juni 1951 sådan verksamhet i gång som försöksverksamhet,

inom ett par landstingsområden har man börjat med familjerådgivning

på privat initiativ och på ytterligare något håll är man i färd

med en utredning i ämnet. På grund av att familjerådgivning pågått endast

helt kort tid och erfarenheterna av denna än så länge är begränsade, anser

sig utredningen icke i stånd att nu framlägga definitiva förslag i fråga

om denna verksamhet. När ytterligare erfarenhet vunnits om familjerådgivningsverksamheten,

bör enligt utredningens mening frågan om stöd åt

en sådan verksamhet genom statsbidrag upptas till prövning.---Som

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960

en slutsats av detta resonemang om en breddning av rådgivningsverksamheten

vill utredningen föreslå, att den organisatoriska anknytningen av

abortrådgivningsfrågorna till den förebyggande mödravården upphör och

den allmänt familjerådgivande verksamheten, däri inbegripen abortrådgivningen,

blir en framtida självständig uppgift för huvudmännen.

De remissinstanser, som yttrade sig över abortutredningens betänkande

var i stort sett eniga om angelägenheten av att den abortförebyggande

verksamheten utbyggdes. Utredningens förslag i denna del gick

emellertid icke fritt från kritik. Sålunda ifrågasatte bl. a. länsstyrelsen i

Uppsala län och länsstyrelsen i Stockholms län, om det icke med hänsyn

till det nära sambandet mellan abortrådgivning och familjerådgivning varit

mera ändamålsenligt att redan från början inrätta familj erådgivningsbyråer

i stället för byråer enbart för abortklientelet.

Med hänvisning till erfarenheterna från familjerådgivningen och abortrådgivningen

i Stockholm ansåg däremot Stockholms stadsfullmäktige det

icke lämpligt att där samordna dessa båda verksamhetsgrenar. Ej heller

stadsfullmäktige i Gävle eller yrkeskvinnors samarbetsförbund fann en sammankoppling

av de båda verksamhetsgrenarna önskvärd.

Medicinalstyrelsen och ett flertal andra remissinstanser framhöll vikten

av att familjerådgivningsbyråer inrättades utan uppskov och inordnades

i samhällets förebyggande vård.

En ganska kraftig kritik riktades från en del håll mot utredningens

förslag att skapa fristående abortrådgivningsbyråer. Om kritiken därutinnan

var enig, gick dock meningarna isär i fråga om den abortförebyggande

verksamhetens organisatoriska anknytning. Sålunda ansåg några

remissorgan, att denna verksamhet fölle inom sjukvårdens ram, medan det

i andra yttranden gjordes gällande, att den abortförebyggande verksamheten

mera vore en social fråga än en medicinsk och att verksamheten

borde ha sin plats inom socialvårdens system.

Medicinska fakulteten i Lund anslöt sig till förslaget att den abortförebyggande

rådgivningsverksamhetens anknytning till den förebyggande mödravården

skulle upphöra och ansåg alt den borde förknippas i främsta

rummet med de psykiatriska klinikerna. Fakulteten framhöll bl. a. följande.

Väsentligt synes nämligen vara, att verksamheten på detta och angränsande

områden sammanhålles inom den ram som en psykiatrisk lasarettsavdelning

utgör. En abortförebyggande byrå är såsom isolerad företeelse

rätt meningslös och blir effektiv först med en psykiatrisk lasarettsavdelning

i bakgrunden. Detta beror icke blott på nödvändigheten att inlägga

somliga av de sökande på kliniken för behandling eller för närmare utredning.

Vad det framför allt gäller är att kunna handlägga patientens

och familjens problem i hela deras omfattning.

När utredningen i full insikt om nödvändigheten härav önskar utvidga

abortrådgivningen till att omfatta även sexualrådgivning och familjerådgivning,

förbiser utredningen de psykiatriska lasarettsavdelningarnas betydelse

i sammanhanget. Fördelen med specialbyråer för abortärenden,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960

alkoholism, familjerådgivning o. s. v. ligger väsentligen i att man genom

dem erbjuder kostnadsfri vård och hjälp i vissa situationer som äga särskild

betydelse för individen och samhället. Problem och klientel förbli

emellertid desamma som alltid handlagts och fortfarande böra handläggas

vid centrallasarettens psykiatriska kliniker, vilka utgöra centra för »människovärd»

av detta slag. Vid centrallasaretten givas ju också de bästa

möjligheterna till allsidigt samarbete med andra specialiteter — så exempelvis

just i frågor rörande sexualrådgivning.

För alla sjukvårdsområden, som ännu ej äga en psykiatrisk lasarettsavdelning,

borde inrättandet av en sådan framstå såsom det ojämförligt

angelägnaste önskemålet, även just ur abortfrågans synpunkt. Att i likhet

med utredningen föreslå den motsatta vägen, sålunda att starta med en

fristående abortrådgivning och sedan utbygga den till sexualrådgivning och

familjerådgivning, är enligt fakultetens mening att anlägga ett felaktigt

perspektiv på dessa stora och för befolkningens mentalhygien så utomordentligt

betydelsefulla frågor.

Sveriges läkarförbund underströk, att sådan verksamhet, som är avsedd

att bedrivas vid familjerådgivningsbyråerna, förekom vid alla gynekologiska

och psykiatriska sjukvårdsenheter. Det vore olämpligt och oriktigt

att utbryta en viss del av den gynekologiska och psykiatriska verksamheten

ur den övriga hälso- och sjukvården och inrätta isolerade specialbyråer.

Läkarförbundet förordade bestämt, att familjerådgivningsbyråerna infogades

i lasarettsorganisationen och härvid anknöts till de gynekologiska och

psykiatriska lasarettsavdelningarna. Även medicinalstyrelsen förordade, att

familjerådgivningsbyråerna så vitt möjligt förlädes till centrallasaretten.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg påpekade

risken för att man i olika socialmedicinska förslag och åtgärder plottrade

bort uppgifterna på en mängd små, fristående enheter utan att taga hänsyn

till den stora personalbrist, som råder inom varje gren av sjukvården,

inte minst inom psykiatrin, dit övervägande delen av abortfallen f. n. hör.

Ur denna synpunkt vore det särdeles lämpligt att hänvisa den abortförebyggande

organisationen till de psykiatriska poliklinikerna.

Socialstyrelsen ansåg, att förslaget om speciella abortbyråer runt om i

landet innebar en ytterligare splittring inom socialvården. Enligt styrelsens

mening borde abortärendena icke behandlas fristående utan i nära samband

med andra barna- och familjevårdsärenden.

1950 års barnavårdskommitté anförde i denna fråga.

Den förebyggande verksamheten är i högre grad en social fråga än en

medicinsk. En aktuell problemställning i den svenska socialvården är strävandena

att organisatoriskt och praktiskt samordna de olika sociala hjälpmöjligheterna

för att med ett maximalt och rationellt utnyttjande av tillgängliga

resurser ge den behövande en så allsidig social omvårdnad som

möjligt. Denna organisatoriska samordning är ej endast önskvärd utan i

många fall en tvingande nödvändighet. Sålunda bör den abortprofylaktiska

verksamheten ej organiseras fristående från och utan relation till samhällets

barnavårdsorganisation.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960

Även länsstyrelsen i Västmanlands län ansåg det olämpligt att binda sig

för en fristående verksamhet.

Medicinalstyrelsens socialpsyldatriska nämnd, länsstyrelsen i Kopparbergs

län och Stockholms stadsfullmäktige ansåg, att utredningen borde

ha föreslagit skyldighet för vederbörande myndigheter att inrätta rådgivningsbyråer

inom samtliga sjukvårdsområden.

1950 års barnavårdskommitté

I sitt betänkande med förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956: 61) behandlade

kommittén bl. a. frågan om olika möjligheter att förstärka samhällets

barnavårdande verksamhet. Därvid kunde som ett tänkbart alternativ

komma i fråga att till länsstyrelserna koncentrera ytterligare socialvårdande

uppgifter och i motsvarande omfattning förstärka länsstyrelsernas

personal med socialvårdsexpertis. Kommittén framhöll vidare, att kuratorerna

inom den abortförebyggande verksamheten med hänsyn till risken

för överdriven specialisering och bristande samverkan med socialvårdens

övriga förvaltningsgrenar icke borde sysselsättas enbart med abortrådgivning.

Den abortprofylaktiska verksamheten borde ej organiseras fristående

från samhällets barnavårdsorganisation och den borde ej heller särskiljas

från den familjerådgivande verksamheten. Kommittén hade därvid haft i

tankarna en anknytning till länsstyrelsernas socialvårdande verksamhet.

Barnavårdskommittén framlade emellertid icke något organisationsförslag

för familjerådgivning, inbegripet abort- och sexualrådgivning, emedan

en särskild kommitté — familjerådgivningskommittén — tillsatts, innan

barnavårdskommittén ännu avslutat sitt arbete. Den nya kommitténs uppdrag

vore nämligen att utreda bland annat just dessa organisationsfrågor.

Mentalsjukvårdsdelegationen

I sina betänkanden om psykisk barna- och ungdomsvård (SOU 1957: 40)

samt om behandlingshem och mentalsjukhem för barn och ungdomar (SOU

1958: 20) underströk mentalsj u k vårdsdelegationen, att den

psykiska barna- och ungdomsvården till sin innersta karaktär vore en

sjukvårdande verksamhet, varför verksamhetens utbyggnad i första hand

måste ta sikte på de medicinskt-psykiatriska aspekterna. Tyngdpunkten

måste därför ligga på att inrätta barn- och ungdomspsykiatriska lasarettsavdelningar

med tillhörande öppna mottagningar inom i princip varje

landstingsområde samt i mån av resurser en eller flera fristående centraler

och filialer. I storstäderna skulle verksamhetens tyngdpunkt ligga på fristående

centraler, varmed delegationen avsåg mottagningar, utrustade med

fullständiga team, d. v. s. läkare, psykologer, barnpsykiatriska kuratorer

och eventuellt pedagogkonsulter. En utbyggnad av systemet med filialer

ansågs särskilt önskvärd inom de större landstingsområdena med dessas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960

stora avstånd. Filialerna avsågs i huvudsak skola betjänas av personal från

lasarettsavdelning eller fristående central.

Organisationen för den psykiska barna- och ungdomsvården borde vidare

så snart som möjligt kompletteras med behandlingshem av två olika typer.

Behandlingshem av typ I borde sålunda anordnas som underavdelning till

i princip varje barnpsykiatrisk lasarettsavdelning eller fristående central

och avses för barn och ungdom med huvudsakligen neurotiska och likartade

sjukdomstillstånd, vilka efter undersökning vid lasarettsavdelning

eller central behövde fortsatt vård under ytterligare högst ett år. Behandlingshem

av typ II skulle avse barn och ungdom med tidigare karaktärsstörningar.

Hemmen komme i stort sett att bli en motsvarighet till de

nuvarande anstalterna för psykopatiska och nervösa barn och vårdtiden

torde komma att bli ganska lång.

Huvudmannaskapet för samtliga enheter inom verksamheten borde åvila

landstingen och de landstingsfria städerna. Ledningen av verksamheten

kunde i regel anförtros åt vederbörande hälso- och sjukvårdsberedning,

eller om särskild hälsovårdsberedning och särskild sjukvårdsberedning

funnes, dessa beredningar tillsammans samt i stad sjukhusmyndighet, skolmyndighet

eller barnavårdsmyndighet. Möjlighet borde även finnas för

flera huvudmän att sammangå för anordnande av lasarettsavdelning och

behandlingshem av typ II eller att genom avtal få dispositionsrätt till vårdplatser

vid av annan huvudman inrättad avdelning eller behandlingshem.

I fråga om tillsynen över verksamheten framhöll delegationen, att vad

som är stadgat för lasarett även borde gälla de barn- och ungdomspsykiatriska

lasarettsavdelningarna samt behandlingshemmen. I pedagogiskt hänseende

borde hemmen stå under tillsyn av skolmyndighet. Enligt delegationen

borde avgiftsfrihet tillämpas vid samtliga öppna mottagningar med

undantag för lasarettsläkares privata mottagning, medan sedvanliga vårdavgifter

kunde utgå inom den slutna vården.

Delegationen ägnade stor uppmärksamhet åt personalfrågorna och underströk,

att den psykiska barna- och ungdomsvårdens möjligheter att uppnå

tillfredsställande resultat fundamentalt vilade på en god samverkan mellan

olika specialutbildade personalkategorier. Ett fullständigt barnpsykiatriskt

team borde bestå av barnpsykiatriskt skolad läkare, psykolog med diagnostiskt

eller terapeutiskt arbete, barnpsykiatrisk kurator samt eventuellt

pedagogkonsult.

Delegationen föreslog vidare, att statsbidrag skulle utgå till avlöningskostnaderna

för läkare, psykologer, kuratorer och pedagogkonsulter inom

såväl sluten som öppen vård. Bidraget borde utgå med hälften av de verkliga

lönekostnaderna för år, dock högst 15 000 kronor för läkare och högst

8 000 kronor för övrig personal. Statsbidragen för resor till och från filialer

föreslogs bli oförändrade.

Det övervägande flertalet remissinstanser hälsade delegationens

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960

förslag med stor tillfredsställelse, eftersom erfarenheterna visat behovet

av en fastare organisation av den psykiska barna- och ungdomsvården.

Särskilt från landstingshåll underströks kraftigt, att den nuvarande organisationens

provisoriska karaktär utgjort ett hinder för en rationell utbyggnad

av verksamheten. Denna hade i betydande utsträckning varit

koncentrerad till öppen vård, och eftersom utbildning av läkare, psykologer

och kuratorer av naturliga skäl ej kunnat ske vid de öppna vårdenheterna

hade stora svårigheter uppstått att rekrytera kvalificerad personal.

Det vore därför ett starkt önskemål att genom inrättandet av barnoch

ungdomspsykiatriska lasarettsavdelningar tillskapa en sådan basorganisation,

som på längre sikt kunde tillföra verksamhetens övriga enheter

erforderlig personal av olika kategorier. Då vidare bristen på vårdplatser

blivit alltmera framträdande, vore det också av detta skäl angeläget att

i första hand utbygga den slutna vården. Ett flertal remissorgan poängterade

emellertid, att utbyggnaden av den psykiska barna- och ungdomsvården

på grund av personalbristen och andra angelägna utbyggnadsbehov

under de närmaste åren måste ske med en viss försiktighet.

Genom Kungl. brev till medicinalstyrelsen den 30 juni 1959 angående

organisationen av den psykiska barna- och ungdomsvården har uppdragits

vissa allmänna riktlinjer till ledning för huvudmännen vid den

fortsatta utbyggnaden av den psykiska barna- och ungdomsvården. Dessa

riktlinjer överensstämmer i huvudsak med mentalsjukvårdsdelegationens

förslag med det undantaget, att något ställningstagande ej skett till frågan

om ändrade bestämmelser angående statsbidrag till verksamheten.

Betänkandet angående ungdomsbrottsligheten

Även i det nyligen avlämnade betänkandet om Ungdomsbrottslighet

(SOU 1959: 37) har starkt understrukits betydelsen av en väl utbyggd psykisk

barna- och ungdomsvård samt familjerådgivningsverksamhet. De sakkunniga

anför bl. a. följande.

I kampen mot ungdomsbrottsligheten är de allmänt förebyggande åtgärderna

av väsentlig betydelse. En anmärkningsvärd eftersläpning råder i vårt

land av samhällets insatser för att förebygga psykisk ohälsa, vantrivsel och

anpassningssvårigheter. De mentalhygieniska aspekterna måste i högre grad

än vad nu är fallet vinna beaktande inom olika områden av samhällslivet.

—---En effektiv motverkan på längre sikt av ungdomsbrottsligheten

kräver att det förebyggande arbetet sättes in på ett mycket tidigt stadium.

Ur dessa synpunkter är det angeläget att mentalsjukvården utbygges och

särskilt att den planerade upprustningen av den psykiska barna- och ungdomsvården

och utbyggnaden av familjerådgivningsverksamheten kommer

till stånd snarast.

Motioner i riksdagen

Frågor rörande upplysnings- och rådgivningsverksamhet i samlevnads
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960

problem, ungdomsproblem och gällande abortlagstiftning har under 1950- talet även behandlats i ett flertal riksdagsmotioner.

Vid 1955 års riksdag framlades likalydande motioner i båda kamrarna

om en utredning angående upprättande av en allmän familjerådgivning.

Allmänna beredningsutskottet, som i sitt utlåtande (nr 14) kunnat konstatera,

att en allmän familjerådgivning skulle ha en väsentlig uppgift att fylla,

förordade bifall till motionen. Utskottet ansåg även att den i motionen begärda

utredningen borde komma till stånd, utan att då pågående utredningar

inom angränsande verksamhetsområden, främst barnavård skommitténs

arbete, först avvaktades. Riksdagen fattade beslut i enlighet med

utskottets förslag. Med anledning härav tillsatte Kungl. Maj :t 1955 års familjerådgivningskommitté.

Till 1956 års riksdag väcktes åtta motioner om utredningar beträffande

vissa aktuella ungdoms- och uppfostringsfrågor samt om åtgärder för motverkande

av ungdomsbrottsligheten m. in. Motionerna hade remitterats till

ett stort antal myndigheter och yrkessammanslutningar.

Allmänna beredningsutskottet ansåg i likhet med de remissinstanser, som

uttalat sig i frågan, att den förebyggande verksamheten vore av utomordentlig

betydelse i kampen mot ungdomsbrottsligheten och anförde i fråga om

hemmiljöns betydelse bland annat följande.

Miljöfaktorernas stora betydelse för uppkomsten av brottslighet torde numera

få anses obestridd. I den aktuella debatten framhålles ofta, att hemmen,

särskilt i de större städerna, som en följd av bl. a. den höga skilsmässofrekvensen,

mödrarnas ökade deltagande i förvärvsarbete utom hemmet,

olämpliga bostadsförhållanden och nöjesindustriens utveckling ofta

icke förmår fylla sina för familjegruppen betydelsefulla, samlande och vägledande

uppgifter. Vikten av goda hemförhållanden framgår bl. a. därav,

att undersökningar på olika håll i världen utvisar, att större delen av allt

kriminalklientel kommer från ogynnsamma hemmiljöer.---Det må

även erinras om att de enskilda individerna och hemmen under senare år

genom familjerådgivningen erhållit ett visst stöd vid lösandet av sina familjeproblem.

Byråer för familjerådgivning har inrättats i vissa kommuner

och en statlig utredning i frågan pågår.

Då flertalet av de frågor som berörts i de av utskottet behandlade motionerna

redan vore föremål för utredning förklarade sig utskottet emellertid

icke vara berett att förorda nya utredningar. Utskottet fann det däremot

nödvändigt med en samordning och översyn av redan förefintligt material

bland annat för att undersöka, om icke däri kunde finnas underlag för åtgärder,

som kunde vidtagas utan tidsutdräkt.

Frågan om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten och om samordning av de

samhälleliga stödformer och åtgärder, som syftar till en lösning av barnaoch

ungdomsproblemen på längre sikt, upptogs i motioner också vid 1957

års riksdag. Allmänna beredningsutskottet åberopade i sitt utlåtande vad

utskottet anfört i sitt utlåtande över motsvarande motioner till 1956 års

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960

riksdag och fann sig icke böra tillstyrka, att de i motionerna föreslagna särskilda

utredningarna för det dåvarande kom till stånd.

Vidare väcktes vid samma års riksdag motioner med förslag om en snar

översyn av nu gällande abortindikationer. Riksdagen lämnade motionerna

utan bifall. Första lagutskottet hade gentemot den av motionärerna formulerade

målsättningen »att den legala aborteringen nedbringas till den minsta

tänkbara omfattning» understrukit angelägenheten av att den sammanlagda

legala och illegala aborteringen måtte nedbringas. Med denna utgångspunkt

måste man enligt utskottet ställa sig tveksam inför strävandena att

märkbart begränsa abortindikationerna. Ansträngningarna borde i stället

koncentreras på att söka förebygga eller undanröja abortönskan. Det funnes

sålunda, enligt utskottet, bland orsaksfaktorerna till abort också många,

som vore väl tillgängliga för social profylax och terapi. Utskottet framhöll

bl. a. följande.

Det är för dessa fall ytterligt angeläget, att samhället ställer tillräckliga

hjälpresurser till förfogande. Framför annat faller i ögonen den verksamhet

som bedrives vid de särskilt inrättade rådgivningsbyråerna.---Ännu

har emellertid rådgivningsinstitutionen ej fullständigt utbyggts. Det är angeläget,

att så med det snaraste sker och att byråerna få tillräckliga möjligheter

att kunna hjälpa. Även den utvidgning av abortrådgivningen till allmän

familjerådgivning, som f. n. överväges inom familjerådgivningskommittén,

bör kunna få icke oväsentlig abortprofylaktisk betydelse.

Familj erådgivningskommitténs utredning och förslag

Hittillsvarande erfarenheter

Kommittén framhåller, att familjerådgivningen som en organiserad hjälpform

har sitt ursprung i Tyskland och Österrike, där rådgivningscentraler

började växa fram under tiden närmast efter det första världskriget. Den

politiska situationen bromsade emellertid snart upp verksamhetens vidare

utveckling i dessa länder, medan samtidigt — i mitten av 1930-talet -—

ett organiserat rådgivningsarbete tog form och snabbt utvecklades i de

anglosaxiska länderna.

Den familjerådgivning, som under de senaste 25 åren utvecklats i Amerikas

förenta stater, har sina rötter inom ett flertal olika områden av samhällslivet.

Centraler för äktenskapsrådgivning och annan därmed jämförlig

rådgivning började arbeta här och var redan i början av 1930-talet och

fanns i slutet av 1940-talet på omkring 300 platser. 240 av dessa centraler

tillhörde Family Service Association of America. Bland övriga organisationer

och sammanslutningar, som visat aktivt intresse för familjerådgivningsfrågor,

kan nämnas Child Study Association of America och National

Council on Family Relations. National Association for Mental Health är

huvudman för ett stort antal mentalhygieniska kliniker för vuxna och

barn. Denna sammanslutning ser familjerådgivningen som ett medel att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960

skapa bättre mentalhygieniska förhållanden för den enskilde. Planned

Parenthood Federation of America bildades i syfte att verka för födelsekontroll,

men dess mål har sedermera vidgats. Den samarbetar sedan längre

tid med andra organisationer, som bedriver äktenskaps- och föräldrafostran.

Råd och hjälp i samlevnadsfrågor lämnas också de studerande vid skolor

och universitet genom kuratorer, vid dekanus’ mottagning, vid psykologiska

universitetskliniker eller vid särskilda mottagningar för studenter.

I Storbritannien tillkom år 1938 Marriage Guidance Council (M. G. C.)

för att möta ett växande behov av upplysning och rådgivning i äktenskapsfrågor

och startade år 1943 i London Englands första äktenskapsrådgivningsbyrå.

Efter fredsslutet öppnades i snabb takt nya rådgivningscentraler

i ett stort antal städer över hela landet. För att samordna verksamheten vid

dessa skapades år 1947 en centralorganisation, National Marriage Guidance

Council (N. M. G. C.) Vissa principer fastställdes, som de lokala M. G. C.

skulle upprätthålla i sin rådgivningsverksamhet. Verksamheten skulle omfatta

uppfostran, individuell rådgivning samt forskning.

Helt fristående från M. G. C.-verksamheten startades år 1948 som en

försöksverksamhet inom Family Welfare Association — en frivillig sammanslutning

för socialt arbete med sikte på familjen —• Family Discussion

Bureau i London. Syftet var att bedriva rådgivningsverksamhet rörande

samlevnadssvårigheter i äktenskapet. År 1956 övertogs byrån av Institute

for Human Relationship. Denna sammanslutning driver även Tavistoc

Clinic, en neurosklinik med avdelningar för såväl barn som vuxna. Denna

kliniks verksamhet är numera inlemmad i den statliga hälsovårdsorganisationen.

Den nu över 30 år gamla Mpdrehjaelpsinstitutionen i Danmark har vuxit

fram ur en privat hjälpverksamhet för ensamstående mödrar. Verksamheten

kom i och med lagen om mpdrehjaelp av år 1939 att omfatta materiellt

och personligt stöd åt såväl gifta som ogifta kvinnor samt åt familjer och

ensamma kvinnor med små barn. I samband med revideringar av havandeskapslagstiftningen

åren 1945 och 1956 har m0drehjaelpens uppgifter i

samband med det abortförebyggande arbetet utvidgats. Alla kvinnor, som

önskar legal abort, skall numera vända sig till en mpdrehjaelpsinstitution,

vilken verkställer medicinsk och social utredning. Efter mpdrehjselpslagens

ikraftträdande inrättades under loppet av några år mpdrehjselpsinstitutioner

över hela landet. För närvarande finnes åtta sådana institutioner med fasta

eller ambulerande mottagningar på omkring 80 orter.

Familjerådgivning har utvecklats inom mpdrehjaelpen i Köpenhamn som

en modern hjälpforin i linje med det på individuellt personligt stöd inriktade

arbete, som varit utmärkande för institutionen allt ifrån dess begynnelse.

Verksamhetsgrenen har funnits sedan år 1948 och betraktas fortfarande

i viss mån som en försöksverksamhet. De flesta klienter kommer från

olika avdelningar inom själva institutionen men hänvisningar förekommer

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungi. Maj. ts proposition nr 135 år 1960

också från andra håll, t. ex. från psykiatriska kliniker, varjämte man i

undantagsfall tager emot klienter, vilka kommer på eget initiativ.

Den första rådgivningskliniken i Finland startades år 1947 i Helsingfors

av Befolkningsförbundet (Väestöliitto), ett centralförbund inom det befolkningspolitiska

arbetet. År 1951 hade Befolkningsförbundet öppnat kliniker

för äktenskapsrådgivning i tio städer. Verksamheten omfattar föräktenskaplig

läkarundersökning och rådgivning i äktenskaplig sexualhygien,

rådgivning för gifta rörande födelsekontroll, sterilitet och sexuella störningar

samt behandling av äktenskapskonflikter.

På svenskspråkigt håll i Finland samarbetar medicinska, kyrkliga och

befolkningspolitiska intressen inom Svenska äktenskapsrådgivningen i Helsingfors,

som startades år 1950.

I Sverige är kravet på familjerådgivning som en speciell rådgivningsoch

behandlingsform relativt nytt. Dock har framför allt inom vissa grenar

av sjukvården -— särskilt den psykiatriska och gynekologiska — samt den

psykiska barna- och ungdomsvården, liksom inom nykterhetsvården, ansträngningarna

sedan länge inriktats på att förbättra familjerelationerna

för den vårdsökande. Även den förebyggande mödra- och barnavården innefattar

kontakt med den vidare familjegruppen i vissa fall. Inom andra samhälleliga

vårdgrenar har likaledes en tendens till helhetssyn på klientens problem

gjort sig allt mera gällande.

Den familjerådgivningsverksamhet, som hittills förekommit i samband

med annan medicinsk eller social omvårdnad, syftar emellertid i första

hand till att förbättra miljöförhållandena för den vård- eller hjälpbehövande

individen och inriktar sig icke direkt på att främja familjegemenskapen

och det harmoniska samlivet mellan familjens medlemmar. Dessutom

har inom de olika specialområdena av samhällets vårdande verksamhet

hittills ofta saknats resurser att klarlägga och lösa dessa samlevnadsproblem,

som spänner över ett stort register och kräver sakkunskap från skilda

områden av medicin, psykologi och samhällskunskap.

Rådgivning såsom en fristående verksamhet bedrivs för närvarande i

Sverige i förhållandevis ringa omfattning och mer eller mindre som försöksverksamhet.

Med landstingen och de landstingsfria städerna såsom

huvudmän bedrives — förutom barn- och ungdomspsykiatrisk verksamhet,

innefattande en familjerådgivning av speciell natur — en rådgivning i abortförebyggande

syfte. Sistnämnda verksamhet, som äger samband med 1946

års lagstiftning angående viss utvidgning av abortindikationerna, har ännu

efter fjorton år endast ofullständigt utbyggts. I sådana landstingsområden,

där statsunderstödda byråer ej upprättats, bedrives i allmänhet abortförebyggande

verksamhet av läkare och kuratorer vid sjukhusen.

Rådgivningsverksamhet, som direkt inriktar sig på samlevnadsproblemen

inom familjen och då särskilt mellan makarna, bedrives för närvarande

dels i primärkommunal regi med eller utan ekonomiskt bidrag från lands
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960

tingen, dels av olika kyrkliga eller andra enskilda föreningar, dels ock —

i Uppsala — av en statskyrkoförsamling. Verksamheten bedrives emellertid

under så olika betingelser och med så skilda målsättningar, att institutionerna

i själva verket har föga mer än namnet — familjerådgivningsbyrå —

gemensamt.

Äldst av dessa byråer är Stockholms stads familjerådgivningsbyrå, vilken

organiserats som en fristående avdelning inom barnavårdsnämnden men

med lokaler i en vanlig hyresfastighet i Stockholms centrum. Verksamheten

påbörjades år 1951. Vid byrån lämnas upplysning, hjälp och vägledning

i vardagliga och allmänmänskliga livsfrågor och konfliktsituationer

med särskild uppmärksamhet på inom familjegemenskapen uppkommande

svårigheter och problem. Ensamståendes samlevnadsproblem av annan art

upptages som regel icke till behandling vid byrån. Utredningar för abortansökningar

göres endast i de fall, där klienten redan av andra anledningar

uppehåller kontakt med familjerådgivningen. Övriga abortsökande

hänvisas till Stockholms stads mentalvårdsbyrå.

Vid handläggningen av äktenskaps- och familjeproblem inriktas behandlingen

i första hand på de personliga relationerna mellan man och

kvinna samtidigt som praktiska åtgärder vidtages, vilka kan bidraga till

förbättring av familjesituationen. Problemen belyses ur sociala, allmänmedicinska,

psykiatriska och psykologiska synpunkter. Personalen har utvalts

med hänsyn till dessa speciella krav. Under 1959 behandlades vid byrån

483 ärenden, som omfattade 944 gifta, samboende och fästfolk. Personliga

problem, såsom temperamentsdifferenser, stört känsloengagemang och

psykiska sjukdomssymptom var orsak till 53,6 % av familjekonflikterna.

Alkoholism, otrohetsproblem och sexuella svårigheter svarade för 28,7 %. Av

klienterna befann sig 85,7 % i åldrarna 20—49 år.

I Sundbyberg, där verksamheten startades under senare delen av år

1953, har utvecklats en familjerådgivning efter delvis andra linjer. Det

familjerådgivande arbetet har där icke avgränsats på samma sätt som i

Stockholm utan inrymmer ett flertal arbetsmoment, som kanske snarare

kan hänföras till vissa angränsande områden inom socialvården, nykterhetsvården,

mentalsjukvården m. in. Denna uppläggning är en följd av de erfarenheter,

man gjort inom socialvården rörande nödvändigheten av att i

dylika sammanhang se till helheten. I anslutning till den familjerådgivande

verksamhet, som är kärnan i byråns uppgifter, göres t. ex. utredningar om

behov av socialhjälp, vilka vid trängande behov behandlas även mellan

socialnämndens sammanträden. Vidare kommer till byrån ett växande antal

s. k. socialläkarfall, vilka ofta föranleder utlåtanden till försäkringsbolag,

domstolar eller pensionsnämnd. Det ökande antalet familjerådgivningsfall

med alkoholproblem har lett till, att en av stadens polikliniker för alkoholmissbrukare

har förlagts inom familjerådgivningsbyråns lokaler.

Enligt familjerådgivningskommittén kan övrig stadskommunal familje
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1960

15

Stad utanför landsting

Landsting

Orter med

byrå för abortföre- byggande verksamhet

(ansluten till lasarett

om ej annat angives)

rådgivningsbyrå för

psyk. barna- och ung- domsvård samt barn- psyk. lasaretts- och

observationsavdel- ningar (anslutna till

lasarett)

familjerådgivnings- byrå enl. familjeråd- givningskommitténs

betänkande (kommu- nalt huvudmannaskap

om ej annat angives)

Stockholm

Stockholm (fri-

Stockholm

Stockholm

stående)

Göteborg

Göteborg

Göteborg

Göteborg2

Malmö

Malmö

Malmö

Hälsingborg

Hälsingborg

Norrköping

Gävle

Gävle1

Gävle

Stockholms

Solna

Danderyd

Sundbyberg

Uppsala

Uppsala

Uppsala

Uppsala2

Södermanlands

Södertälje

Eskilstuna

Östergötlands

Linköping

Linköping*

Motala

Jönköpings

Jönköping

Jönköping2

Kronobergs

Kalmar norra

Kalmar södra

Gotlands

Visby

Visby

Blekinge

Kristianstads

Kristianstad

Malmöhus

Lund

Lund

Lund

Landskrona

Hallands

Göteborgs och Bohus

Uddevalla

Älvsborgs

Vänersborg

Trollhättan

Borås

Åmål

Alingsås4

Skaraborgs

Skövde*

Falköping*

Värmlands

Karlstad

Karlstad

Karlstad*

Örebro

Örebro

Västmanlands

Västerås

Västerås4

Kopparbergs

Falun

Gävleborgs

Hudiksvall

Västernorrlands

Örnsköldsvik

Sundsvall

Jämtlands

Östersund*

Västerb ottens

Umeå

Norrbottens

Boden

Boden

1 Gemensamt med Gävleborgs läns landsting.

2 Av stats- och frikyrkoförsamlingar bedriven verksamhet.

2 Av S:t Lukasstiftelsen bedriven verksamhet.

4 Med bidrag från landstinget.

5 » * » statskyrkoförsamling.

6 Av Svenska föreningen för psykisk hälsovård bedriven verksamhet med bidrag från landsting

och kyrka.

rådgivningsverksamhet icke sägas ha gått i exakt samina riktning som i

Stockholm eller Sundbyberg. Kommittén anser det möjligen kunna göras

gällande, att byråerna i Karlstad och Lund närmare ansluter sig till Stock
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960

holms linje under det att verksamheten i Södertälje, Eskilstuna och Gävle

mera överensstämmer med Sundbybergsbyråns. Malmö, Uddevalla och

Trollhättan bildar en grupp för sig med sin lekmannarådgivning. Slutligen

har kommittén funnit en verksamhet med inslag av familjerådgivning i

Åmål, Landskrona, Visby, Västerås och Alingsås.

I Uppsala, Göteborg, Jönköping och Karlstad har från stats- eller frikyrkligt

håll ådagalagts ett positivt intresse för familjerådgivning och

några privata byråer har också kommit till stånd. Vidare har svenska föreningen

för psykisk hälsovård engagerat sig i dylik verksamhet i bl. a. Västerås,

Södertälje och Östersund samt S:t Lukasstiftelsen i Stockholm, Skövde,

Falköping och Linköping. I tablån på omstående sida lämnas vissa uppgifter

om omfattningen av abortförebyggande verksamhet, psykisk barnaoch

ungdomsvård samt familjerådgivning i vårt land.

Familjerådgivningskommitténs förslag

Kommittén framhåller, att det behov av en psykologiskt betonad rådgivning

i samlevnadsfrågor, som under senare tid i allt högre grad gjort

sig kännbart på skilda områden, den debatt som förts i hithörande frågor

under 1950-talet samt erfarenheterna av den rådgivningsverksamhet,

som för närvarande bedrives, föranlett kommittén att framlägga förslag

om införande au en allmän familjerådgivning, bedriven vid för detta ändamål

särskilt inrättade familjerådgivningsbyråer.

Familjerådgivningsbgråernas uppgift skall enligt kommittén vara att

inrikta sig på missanpassningsproblem inom en fullständig eller ofullständig

familj, varvid syftet med den föreslagna verksamheten är att söka återställa

balansen i ett stört förhållande inom familjen eller att förebygga uppkomsten

av sådana störningar. Verksamheten skall i första hand taga sig uttryck

i en individuell behandling av samlevnadsproblem. Under samtal med en

hjälpsökande skall problemen analyseras och förklaras under strävan att

finna acceptabla lösningar. Även rent praktiska frågor skall emellertid kunna

ventileras, t. ex. frågor om familjens budget, bosättningsfrågor m. in. Givetvis

skall också, i den utsträckning som kan befinnas påkallad i varje

särskilt fall, rådgivningen kunna kompletteras med läkarbehandling antingen

inom byråns eller inom den egentliga sjukvårdens ram. Även föräktenskaplig

rådgivning och upplysning bör ingå i verksamheten liksom

sexualrådgivning.

Särskilt utförligt uppehåller sig kommittén vid frågan om inbyggandet i

familjerådgivningen av det hittills såsom en fristående verksamhet bedrivna

abortförebyggande arbetet. Härom anför kommittén hl. a. följande.

Abortprofylaxen utgör enligt vår mening en gren av den allmänna familjerådgivningen.

Abortförebyggande arbete och familjerådgivning av allmän

karaktär är alltså ej två skilda samhällsuppgifter. Erfarenheter från

abortbyråer och familj erådgivningsbyråer visar, att problemen för klientelet

vid de båda slagen av byråer i de flesta fall är likartade. Som en extra

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960

komplikation bär den abortsökande kvinnan på sitt ovälkomna havandeskap.

Hennes abortönskan kan i regel betraktas såsom ett symptom på underliggande,

ofta svårartade störningar. I stort sett samma störningar finnes

emellertid i mer eller mindre uttalad form hos en väsentlig del av familjerådgivningens

klientel.---Inom det abortförebyggande arbetet verksamma

läkare och kuratorer hävdar---med bestämdhet, att en abort
önskan

ofta är ett symptom på rubbningar i samlevnaden med en man och

att abortproblemet i stor utsträckning bör ses som ett samlevnadsproblem

och en familjevårdande angelägenhet. Tendensen för arbetet vid abortbyråerna

har också, i den mån personalens tid räckt till, varit en utveckling

till familjerådgivning på allt bredare basis.

Kommittén anser det därför vara mest naturligt att sammanföra de båda

grupperna rådsökande till en gemensam rådgivningsbyrå. Gentemot denna

uppfattning reserverar sig den till kommittén knutna experten, som bl. a.

framhåller att abortansökningsärendena på grund av sin brådskande natur

lätt kan komma att inkräkta på andra arbetsuppgifter inom byrån. Verksamhetens

huvuduppgift skulle under sådana förhållanden icke bli allmänt

förebyggande utan begränsad till ett visst klientel, nämligen i första hand

abortsökande. Reservanten fruktar också att familjerådgivningsbyråerna

därigenom skall få namn om sig att vara institutioner, där huvudsakligen

abortärenden handhas. I så fall kunde befaras, att människor med svårigheter

av mer obestämd natur, som rör familjesituationen och förhållandet

mellan äkta makar, inte skulle uppfatta att deras problem hörde till byråns

verksamhetsområde. Reservanten vill i stället förorda skilda organisationer

för abortprofylax och familjerådgivning av allmän natur.

Kommittén föreslår, att huvudmannaskapet för familjerådgivningen anförtros

landstingen respektive de landstingsfria städerna, bl. a. därför, att

verksamheten inom den allmänna familjerådgivningen har en direkt anknytning

till de uppgifter inom hälsovård och sjukvård, som för närvarande åvilar

landstingen, vilket nödvändiggör ett nära samarbete med landstingens sjukvårdsinrättningar.

Familjerådgivningens mål ligger dessutom i linje med

landstingens allmänt förebyggande verksamhet inom hälsovården. Landstingen

handhar vidare vårduppgifter, som kommer familjerådgivningen

nära, t. ex. den psykiska barna- och ungdomsvården, och är redan huvudmän

för den statsunderstödda abortförebyggande verksamheten. Landstingskommunerna

har också i regel ett lämpligt befolkningsunderlag för

den familjerådgivande verksamheten.

Inom varje område skall organisationen handhavas av en familjerådgivningsstyrelse,

som skall utgöras antingen av en social eller familjesocial

nämnd eller annat fristående förvaltande organ eller av en särskilt tillsatt

styrelse, utsedd av landsting eller stadsfullmäktige för en tid av fyra år i

sänder. Familjerådgivningsbyråerna bör enligt kommittén helst förläggas

1 centralt belägna, lätt tillgängliga lokaler, utan anknytning till vare sig

sjukhus eller socialvårdsbyråer. Endast om andra utvägar ej står till buds

2 It i hav g till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. AV 135

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960

bör man överväga att inrätta en byrå inom ett sjukhusområde eller inom socialvårdens

lokaler. Därest verksamhetens omfattning så erfordrar, bör

filialer kunna inrättas på olika platser inom verksamhetsområdet, varjämte

en organisation av lokalombud bör tillkomma med uppgift att förmedla

kontakt mellan klient och byrå samt efter samråd med byråns föreståndare

hjälpa till med enklare rådgivningsfall.

På byråerna skall, enligt kommittén, arbeta ett team, bestående av en

kurator, familjerådgivare, såsom ledare och administratör, två läkare, en

gynekolog och en psykiatriker, samt kuratorer och konsulter.

Kommittén föreslår, att medicinalstyrelsen skall utgöra central tillsynsmyndighet

över verksamheten. Inom styrelsen bör med hänsyn härtill inrättas

en ny tjänst, avsedd för en socialt utbildad befattningshavare. Den

lokala tillsynen föreslås skola utövas av förste provinsialläkaren, respektive

stadsläkaren eller förste stadsläkaren.

Utredningen föreslår vidare, att statligt driftbidrag skall utgå till familjerådgivarnas

löner samt utgå med 60 % av vissa av kommittén föreslagna

minimilöner, varvid förutsättes att rådgivningen skall vara avgiftsfri för

den enskilde.

I och med att en statsunderstödd allmän familjerådgivning införes bör, enligt

utredningens mening, kungörelsen den 21 december 1945 angående statsbidrag

till den abortförebyggande verksamheten upphöra att gälla i vad

avser anordnandet av nya abortrådgivningsbyråer. Verksamheten vid de befintliga

abortbyråerna bör så snart som möjligt överflyttas till familjerådgivningsbyråer

och där ingå bland personalens övriga åligganden. Med

hänsyn till att svårigheter kan uppstå i samband med ett dylikt överflyttande,

icke minst med hänsyn till de personella resurserna, finner utredningen

det rimligt med en feinårig övergångstid, under vilken de existerande

abortbyråerna medgives rätt till statsbidrag enligt nyssnämnda författning.

Vidare förutsättes, att Kungl. Maj :t efter särskild prövning även för

framtiden skall kunna fastställa annan organisationsplan än den av utredningen

föreslagna att gälla i t. ex. storstäderna eller i de minsta landstingskommunerna,

vilka till följd av läge eller befolkningsunderlag kan

komma att intaga en särställning.

När det gäller personalfrågorna, understryker kommittén, att genomförandet

av en allmän familjerådgivning kan komma att vålla vissa svårigheter

till följd av knappheten på en för uppgiften särskilt utbildad personal, i

synnerhet familjerådgivare. Efter en fullt utbyggd allmän familjerådgivning

uppskattas behovet till omkring 120 familjerådgivartjänster, medan

f. n. endast omkring 40 socialarbetare är verksamma inom familjerådgivning

eller abortförebyggande arbete.

Beträffande familjerådgivarnas grundutbildning föreslår utredningen

examen vid socialinstitutens sociala linje. Såsom en påbvggnad på denna

föreslås en nio månader lång kurs vid institutet i Stockholm. Denna kurs

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960

bör ge teoretisk och praktisk utbildning för arbetet med de individuella

hjälpfallen och är avsedd att ge behörighet åt kuratorer och familjerådgivare

för denna del av arbetet. Den teoretiska delen av kursen skall omfatta dels

grundämnen, som är obligatoriska för samtliga deltagare, dels ett par serier

tillvalsämnen. Den praktiska utbildningen föreslås förlagd till institutioner

i Stockholm eller dess närhet, där klientelet ej är alltför ensidigt sammansatt

och tillgång till kvalificerad handledning finnes.

Remissyttrandena

Värdet av en familjerådgivningsverksamhet har i princip vitsordats av

det övervägande antalet remissinstanser. Landsorganisationen framhåller,

att de sakkunniga redovisat bärande skäl för att den nu sporadiskt förekomkommande

familjerådgivningen behöver utbyggas och inlemmas i samhällets

allmänna socialpolitiska och människovårdande verksamhet. De

uppdragna riktlinjerna föranleder ingen erinran från LO‘.s sida. LO vill

emellertid framhålla, att det icke finns anledning att familjerådgivning

endast skall ske i vissa bestämda former. All saklig information bör främjas

och så många som möjligt dras in i upplysningsverksamheten, t. ex. folkbildningsorganisationerna.

LO anser det vidare angeläget, att de formella

kraven på familjerådgivare icke göres så rigorösa att kvalificerade krafter

utestängs från yrket. Personlig lämplighet och fallenhet måste anses vara

mera betydelsefull än viss teoretisk utbildning. Också tjänstemännens centralorganisation

anser en rådgivande verksamhet vara av väsentlig betydelse

och ansluter sig till huvuddragen av utredningens förslag.

Svenska stadsförbundet kan i allt väsentligt ansluta sig till kommitténs

uppfattning om behovet av en rådgivningsverksamhet, bedriven av samhällets

organ och öppen för alla, som vill söka dess hjälp för att lösa samlevnadsproblem.

Förbundet hänvisar till den verksamhet på området, som

hittills förekommit och som synes ha givit sådana erfarenheter, att tiden

borde vara inne att ge verksamheten fastare former. Ehuru de av kommittén

skisserade riktlinjerna i stort sett motsvarar de krav förbundet anser

skola ställas på sådan verksamhet, vill förbundet emellertid samtidigt betona,

att behovet av familjerådgivning kan växla i skilda delar av landet. Organisationsformerna

bör därför icke göras alltför stela.

Stockholms stadskollegium framhåller, att utredningen på ett förtjänstfullt

sätt aktualiserat och konkretiserat frågeställningar av väsentlig vikt

för den enskilde och samhället. Det i utredningen framlagda materialet ger

ett starkt belägg för behovet av samhällsåtgärder av förebyggande och rådgivande

natur av det slag, som kommittén skisserat, något som också

överståthållarämbetet understryker. Stadsfullmäktige i Göteborg anser, att

någon tvekan ej föreligger om behovet av den föreslagna rådgivningsverksamheten.

Svenska landstingsförbundet delar kommitténs uppfattning, afl familje
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960

rådgivning, rätt bedriven, kan bli till gagn. Det är därför önskvärt, att denna

verksamhet utbygges så, att den svarar mot det föreliggande behovet, vilket

förbundet anser ådagalagt.

Om sålunda en nära nog fullständig enighet råder i den principiella frågan,

nämligen om samhället bör åtaga sig uppgiften att genom inrättandet av

byråer göra det möjligt för hjälpsökande människor att komma till rätta

med samlevnadsproblem, går meningarna isär beträffande organisationsformerna

för rådgivningen liksom i fråga om verksamhetens innehåll och

avgränsning. Framför allt uppehåller sig ett flertal remissinstanser vid frågan

om abortrådgivningens eventuella samordning med en familjerådgivning

av allmän karaktär. En knapp tredjedel av dem, som yttrat sig i denna fråga,

ansluter sig till kommitténs uppfattning och finner sålunda argumenten

för en sådan samordning bärande. Till denna grupp hör bl. a. svenska landstingsförbundet,

landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation.

Landstingsförbundet anför härom följande.

Icke minst med tanke på personalbristen framstår det som en nödvändighet,

att man i möjligaste mån söker en samorganisation med närbesläktade

uppgifter. Att varje särskild uppgift separat utbygges ända ut i periferien

är ej möjligt av vare sig ekonomiska eller personella skäl. Under sådana

förhållanden måste den av kommittén förordade sammanföringen av den

abortförebyggande och familjerådgivande verksamheten, även om vissa

skäl talar för den av reservanten förordade linjen, anses påkallad och styrelsen

vill för sin del lämna sin anslutning till förslaget.

Cirka två tredjedelar av antalet remissinstanser finner övervägande skäl

tala för en tudelning av de båda verksamhetsgrenarna. Denna uppfattning

framföres bl. a. av ett tiotal landsting, lika många länsstyrelser samt

stadsfullmäktige i Göteborg och Gävle. Stadsfullmäktige i Göteborg har

således funnit att abortklientelet utgör en avgränsad sjukdomsgrupp, som

måste omhändertagas i likhet med andra sjukdomsfall, och abortbyråerna

bör därför anknytas till psykiatriska polikliniker eller kliniker.

En tredje grupp remissorgan, slutligen, anser att tillräckligt starka skäl

för en obligatorisk sammankoppling inte kunnat redovisas av kommittén,

varför det i stället bör lämnas möjlighet för huvudmännen att själva träffa

avgörandet i denna fråga. Man understryker att läget kan te sig olika på

olika platser och växla efter lokala, personella och administrativa resurser.

En dylik valfrihet förordas av bl. a. svenska stadsförbundet, Stockholms

stadskollegium och stadsfullmäktige i Malmö.

Stadsförbundet erinrar om att Stockholms stad sedan ett flertal år bedrivit

de båda rådgivningsgrenarna åtskilda och anför bl. a. följande.

Frågan om en sammanslagning har tidigare aktualiserats men har av flera

skäl ej ansetts böra genomföras. Man har sålunda inom Stockholms stad,

varifrån det mest omfattande utredningsmaterialet hämtats för en verksamhet

av ifrågavarande slag, stannat för att i varje fall tills vidare bedriva

abortrådgivning och allmän familjerådgivning åtskilda. Skälen för en sådan

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960

åtskillnad kan givetvis ha växlande styrka inom skilda områden allt efter

de lokala förutsättningarna. Förbundet har den uppfattningen, att abortrådgivningsverksamheten

har en sådan stark anknytning till sjukvården,

att den i de fall detta från huvudmannens sida bedömes lämpligt bör ligga

inom sjukvårdens organisation. Familjerådgivningsverksamheten i övrigt

synes väl kunna bedrivas såsom en från abortrådgivningen separat och fristående

verksamhet. Med hänsyn härtill föreslås, att det bör stå huvudmannen

fritt att med bibehållen rätt till statsbidrag för verksamheten bedriva

densamma i den organisationsform, som huvudmannen anser lämpligast med

hänsyn till de lokala förutsättningarna.

Medicinalstyrelsen hyser en liknande uppfattning och framhåller bl. a.

följande.

Eftersom familjerådgivningen kan betraktas som en profylaktisk verksamhet

av stor betydelse, anser styrelsen det vara angeläget, att, i den utsträckning

som är möjlig, den fortsatta utbyggnaden av densamma främjas. De

huvudsakliga erfarenheterna av familjerådgivning i egentlig mening

härrör från Stockholms stad. Det är emellertid nödvändigt för bedömandet

av de lämpligaste organisationsformerna, att erfarenhet snarast inhämtas

även från en verksamhet som är förlagd till ett landstingsområde. Såsom i

betänkandet redovisats, har den abortförebyggande verksamheten redan

utformats på ett något olikartat sätt inom olika sjukvårdsområden. Erfarenhet

från en landstingsvis organiserad familjerådgivning av likartat slag

som den av Stockholms stad bedrivna saknas emellertid ännu helt. I betänkandet

har icke framlagts något statistiskt eller annat utredningsmaterial,

som stöder, att den av kommittén föreslagna organisationen skulle vara den

riktiga. Medicinalstyrelsen finner det därför nödvändigt, att hittillsvarande

erfarenheter metodiskt studeras. Därutöver bör försöksverksamhet anordnas

inom lämpliga landstingsområden, innan ställning tages till verksamhetens

definitiva organisation. Medicinalstyrelsen föreslår, att modellförsök

göras enligt tre olika system, nämligen 1) med utanför sjukhus förlagd

familjerådgivningsbyrå och till sjukhus förlagd abortrådgivningsbyrå i huvudsaklig

överensstämmelse med experten Collianders förslag, 2) med utanför

sjukhus förlagd gemensam familje- och abortrådgivningsbyrå i enlighet

med kommitténs förslag samt 3) till sjukhus förlagd gemensam familjeoch

abortrådgivningsbyrå enligt medicinalstyrelsens förslag från 1954.

Lämpliga försöksområden torde vara sådana län, som ännu ej organiserat

sin abortrådgivning.

Fredrika Bremer-förbundet konstaterar att alla, oavsett vilken uppfattning

man har om själva samordningsfrågan, torde vara ense om att »abortbyråer»,

som enbart skall syssla med ställningstagande för eller emot abort,

skall mönstras ut. Förbundet fortsätter.

Man bör här lägga märke till, att vid tidpunkten för abortutredningens

remissyttranden, vår kännedom om eu självständigt bedriven allmän familjerådgivning

var ringa. Under de år, som gått sedan dess, har vår erfarenhet

ökats betydligt, framförallt genom den verksamhet som bedrivits vid

Stockholms stads familjerådgivningsbyrå. Likheter i arbetssätt och i orsaker,

som framkallat problemsituationen talar enligt kommittén för eu sammanslagning

av abortförebyggande verksamhet med allmän familjerådgiv
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960

ning. Förbundet vill dock påstå, att samma sak kan anföras beträffande

andra former av offentlig rådgivning, framförallt då den psykiska barnaoch

ungdomsvården, vars samordning med allmän familjerådgivning förefaller

naturlig. Den psykiska barna- och ungdomsvårdens uppgifter är en

verksamhet helt i familjerådgivningens anda om än begränsad till barnfamiljerna.

Föredragande statsrådet

Medan det materiella välståndet i vårt land ökat i raskt tempo och gjort

tillvaron ekonomiskt tryggare för allt fler familjer, har de personliga bekymren,

slitningarna i hem och äktenskap, icke minskat i motsvarande

grad. Vissa orsaker härtill är iögonfallande. Ännu vid 1930-talets början

var mindre än en tredjedel av befolkningen bosatt i städerna, medan numera

mer än hälften kan räkna sig som stadsbor. Framför allt under 1950- talet har denna utveckling gått snabbt. Den befolkningsomflyttning, som

urbaniseringen utgör, har inneburit en sprängning av tidigare vanemönster

i livsföringen. Anpassningssvårigheter har uppstått, övergången från jordbrukarsamhälle

till industrisamhälle innebär bl. a., att den tidigare arbetsoch

fritidsgemenskapen i landsbygshemmen reducerats till i bästa fall en

fritidsgemenskap mellan medlemmarna i stadsfamiljen. Tillgången på nöjen

och föreningsliv i tätorterna och överhuvudtaget de nutida möjligheterna

till skiftande fritidssysselsättningar lockar ofta familjens medlemmar att

tillbringa även sin lediga tid på skilda håll. Bristande utrymmen i genomsnittsbostaden

förstärker denna utåtriktade tendens. Även yrkesarbetet

medför i våra dagar påfrestningar på äktenskapen. Mannens och i ökad

omfattning den yrkesarbetande hustruns kontakter med arbetskamrater

av det motsatta könet och med andra förhållanden än dem, som den egna

familjen lever under, kan leda till komplikationer inom äktenskapen. Likaså

kan den gifta kvinnan med yrkesarbete utom hemmet råka i konflikt mellan

yrkets krav och skötseln av hem och barn. Kanske orkar hon inte sköta

båda uppgifterna tillfredsställande eller upplever hon situationen som ett

misslyckande, vilket är lika neurotiserande.

Om man ser på förhållandet mellan generationerna framgår, att ungdomen

inte åtnjuter familjens stöd och skydd på samma sätt som tidigare.

De förhållandevis goda inkomstmöjligheterna även för de mycket unga har

vidgat deras aktivitet, på gott men också på ont. Alkoholmissbruket har

alltmer utbrett sig också inom yngre åldersgrupper, och ungdomens gängbildningar

— numera gärna motoriserade — uppträder ofta med asociala

attityder, som gör det otryggt och otrivsamt för vuxna medborgare i deras

omgivning, ökad fritid och goda förtjänster skapar lätt ett frestelsetryck,

som inte kan motstås av de karaktärssvaga eller lättledda. Ungdomsbrottsligheten

har otivelaktigt ökat. Från alla håll betonas hemmens ansvar för

detta. Två undersökningar under 1950-talet av sammanlagt tusentalet ung
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960

domsbrottslingar visar, att knappast hälften hade vuxit upp med båda sina

föräldrar och att endast 14 % hade haft en uppväxtmiljö, som verkade normalt

hygglig. Nervösa rubbningar hos närstående, alkoholism och känslokyla

var vanliga familj ef öreteelser. I nutidsmiljön finns incitament till tillfälliga

störningar även i de normala hemmen, såsom isolering i »sovstäder», stress

på arbetsplatsen och en ökad osäkerhet i etiska och moraliska värderingar.

Samhället bjuder en yttre och inre frihet som aldrig förr, men många människor

vet ännu inte hur de ska använda den.

Att med statistikens hjälp mäta samlevnadsproblemen är givetvis ogörligt.

Utvecklingen av de symptom på samlevnadssvårigheter, som låter sig

registreras statistiskt, är dock i viss mån en indikator. Skilsmässofrekvensen

tilldrar sig därvid den största uppmärksamheten. Under femårsperioden

1931—35 inträffade i Sverige i medeltal omkring 2 500 skilsmässor per år

eller drygt 40 per 100 000 invånare. Motsvarande tal tio år senare var 4 900,

respektive 75 per 100 000 invånare. Sedan dess har antalet skilsmässor ännu

en gång nära fördubblats: år 1958 utgjorde skilsmässorna ca 8 650. Vart

sjunde äktenskap, som ingås numera, upplöses genom äktenskapsskillnad.

Frekvensen härav har varit tre—fyra gånger större i städerna än på landsbygden.

I 36 % av skilsmässofallen ingår ett eller flera barn i den slutliga

uppgörelsen. Den obligatoriska medlingen anlitas i allmänhet först sedan

söndringen i äktenskapet blivit djup och varaktig och skilsmässoavgörandet

nära förestående. För konfliktsituationer, som skulle kunna avhjälpas på

ett tidigare stadium, har samhället endast undantagsvis kunnat anvisa

hjälp.

Ett till numerären mindre, men till sin karaktär lika allvarligt symptom

på samlevnadssvårigheter utgör de legala och illegala aborterna. Även abortönskningarna

bottnar ofta i förändringar i samhällsstrukturen. Av de kvinnor,

som ansöker om abort, finns en grupp, som främst baserar sin önskan

på ekonomiska och sociala bekymmer, såsom bostadsbekymmer och svårigheter

att som ensam mor klara ett förvärvsarbete med tillsyn av barnet

under arbetstiden. En annan grupp är kvinnor för vilka önskemålet om

abort främst ligger på det emotionella planet och hänför sig till störningar

i förhållande till den manliga partnern. Vid de specialundersökningar, som

gjordes av befolknings- och abortutredningarna, konstaterades sålunda, att

mannens karaktär och uppträdande var av största betydelse för en kvinna,

som råkat i en icke önskad grossess. I många fall var mannen den osynlige

pådrivaren vid abortansökan. Även den ointresserade barnafadern, som

inte var aktivt verksam för abort men som uppträdde förorättad eller likgiltig,

medverkade indirekt till att fixera och förstärka den gravida kvinnans

önskan att komma ur sin situation. Den totala omfattningen av framkallade

aborter kan icke anges, då de illegala aborternas antal undandrar

sig exakt beräkning. De legala aborternas antal uppgick i slutet av 1930- talet till över 400 per år. Under mitten ocli senare hälften av 1940-talet steg
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Mcij.ts proposition nr 135 år 1960

rades antalet i rask takt och abortfrekvensen kulminerade år 1951 med

över 6 300 legala aborter, motsvarande cirka 58 aborter per 1 000 barnaföderskor.

Sedan dess har antalet kraftigt sjunkit år från år och utgjorde

2 515 år 1958 eller 24 per 1 000 barnaföderskor, vilket innebär en minskning,

som säkerligen till inte ringa del kan tillskrivas de insatser av psykiskt

och praktiskt stöd, som abortbyråerna presterat.

Mot denna bakgrund är det naturligt, att det under 1940- och 1950-talen

framlagts flera utredningar och förslag, som alla har det gemensamt, att de

syftar till ökad upplysning och rådgivning åt hjälpbehövande människor,

som på ett eller annat sätt befinner sig i ett mentalt nödläge. På olika håll

i landet har man också prövat sig fram med rådgivningsverksamhet på

familjelivets område. Av den lämnade redogörelsen framgår, att denna

framväxande familjerådgivningsverksamhet bedrivits dels i kommunal regi,

stundom med bidrag från landstingen, dels med olika kyrkliga eller enskilda

huvudmän. Att samhället engagerar sig mera för en familjevårdande verksamhet,

som ställer medicinsk, psykologisk och social sakkunskap till förfogande

för dem, som känner behov av bistånd i en svår familjesituation, finner

jag riktigt och angeläget. Det är emellertid nödvändigt, att det blir en

kvalificerad familjerådgivning, som kan tillgodose människornas behov att

få tala ut om sina svårigheter med en utomstående. Verksamheten måste

vila på förtroende för rådgivarnas erfarenhet, objektivitet och diskretion.

Vissa riktlinjer bör därför uppdragas för den familjerådgivning, som samhället

skall främja. För att stimulera till en sådan uppläggning av familjerådgivningen,

som garanterar, att tillräcklig medicinsk och social sakkunskap

finns representerad däri, bör statsbidrag utgå efter vissa villkor.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att åtskilliga förslag framlagts

beträffande de former i vilka en familjerådgivningsverksamhet bör bedrivas.

Framför allt har familjerådgivningskommittén utförligt behandlat

denna fråga. Kommitténs förslag innebär, att verksamheten skall ha landstingen

och de landstingsfria städerna såsom huvudmän och innefatta såväl

abortpreventivt som annat rådgivande och hjälpande arbete. Även för

egen del anser jag starka skäl tala för att familjerådgivningen normalt har

landstingen och de landstingsfria städerna till huvudmän. Dessa har i regel

ett lämpligt befolkningsunderlag och handhar närliggande uppgifter såsom

den psykiska barna- och ungdomsvården samt den abortförebyggande verksamheten.

Under huvudmännen bör den direkta ledningen av verksamheten

handhavas av en på lämpligt sätt sammansatt styrelse. Det torde enligt

min mening vara obehövligt att närmare reglera denna styrelses funktioner

och sammansättning. Vederbörande landstings hälso- och sjukvårdsberedning

eller en av huvudmannen särskilt tillsatt styrelse, i vilken

medicinsk och social expertis är representerad, synes på ett tillfredsställande

sätt kunna fylla anspråken på erfarenhet och omdöme. I städerna

utanför landsting synes motsvarande uppgifter kunna anförtros vederbö
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960

rande sjukvårdsstyrelse eller annat organ, som stadsfullmäktige tinner

lämpligt för ändamålet.

Det nära sambandet mellan allmän familjerådgivning och speciell abortrådgivning

har understrukits av både abortutredningen och familj erådgivningskommittén.

Sambandet är enligt min mening väldokumenterat. Till

kommitténs förslag om ett sammanförande i princip av de båda verksamheterna

— med viss övergångstid för den erforderliga anpassningen —

har emellertid en övervägande remissopinion ställt sig kritisk. Som motiv

har anförts risken för att de alltid brådskande abortärendena skulle komma

att kräva förtur och inkräkta på den tid, som kunde ägnas sådana konfliktsituationer

inom familjen som icke ha anknytning till ett ovälkommet

havandeskap. Även om detta skäl endast torde ha relevans för de större

städerna, där anhopningen av abortärenden är stor, är det uppenbart att

familjerådgivningen har en naturlig anknytning också till den psykiska

barna- och ungdomsvården. De svårfostrade barnen och ungdomarna är

ofta produkter av en disharmonisk hemmiljö med samlevnadssvårigheter

och konflikter även mellan föräldrarna. Familjeproblemen kan vara på

samma gång horisontella — mellan makar — och vertikala — mellan föräldrar

och barn.

Med hänsyn härtill skulle en familjerådgivningsverksamhet utan tvivel

kunna ges en rationell anknytning både till abortbyråerna och till enheterna

inom den psykiska barna- och ungdomsvården.

Under efterkrigstiden har den barnpsykiatriska rådgivningsverksamheten

och den abortförebyggande verksamheten vuxit fram till ändamålsenliga

former. Sedan 1945 års riksdag godtog principerna för en försöksverksamhet

med psykisk barna- och ungdomsvård, har en dylik verksamhet

upprättats i cirka hälften av våra landsting och landstingsfria städer,

i regel med förläggning till lasaretten. Abortbyråerna är något flera — f. n.

aderton — och likaledes med undantag för Stockholm förlagda i anslutning

till lasarettsorganisationen. De båda verksamheterna uppträder dock

långt ifrån alltid i samma landstingsområden. Såväl av praktiska skäl

som av tveksamhet inför vad som kan vara den principiellt riktigaste lösningen

av anknytningsfrågan synes man därför böra undvika att nu låsa

fast den familjerådgivningsverksamhet, vars uppbyggnad kan bli aktuell

under 1900-talet, vid den ena eller andra angränsande verksamheten. De

lokala förhållandena och de personella resurserna varierar i olika landsdelar.

Intresset för de olika verksamheter, som här berörts, är likaså skiftande.

Värdefulla synpunkter på denna fråga har framförts av en grupp

remissinstanser ■— däribland medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundet

och ett flertal landsting — som förordat, att man bör pröva sig fram och

ge envar huvudman frihet att själv bestämma hur en familjerådgivande

verksamhet skall organiseras. Även för egen del ansluter jag mig till denna

ståndpunkt. Den allmänna familjerådgivningen bör således i det inledande

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 dr 1960

skedet ha karaktären av försöksverksamhet. Såsom medicinalstyrelsen förordat

kan man inom lämpliga landstingsområden bl. a. göra »modellförsök»

med familjerådgivning i anknytning till eller fristående från abortrådgivningen

och med familjerådgivningen inrymd i sjukhusorganisationen,

respektive förlagd utanför sjukhusmiljön. Om landstingen erhåller den

valfrihet beträffande organisationsformerna, som jag här förordar, torde

dylika modellförsök bli det naturliga resultatet av att de institutionella

förutsättningarna redan skiftar mycket i olika län och att landstingen

redovisat olika inställning just i organisationsfrågan. Erfarenheterna torde

sedan få ge anvisning om vilken utformning, som bäst lämpar sig för ett

framtidssamhälle med vida större krav på den mentalhygieniska och mentalvårdande

samhällsapparaten än som nu kan realiseras.

Den stora bristen på läkare, psykologer och kuratorer för de behov, som

f. n. anmäler sig över hela det mentalhygieniska fältet, är den faktor som

i realiteten kommer att bestämma utbyggnadstakten såväl för redan etablerade

mentalhygieniska verksamhetsgrenar som för familjerådgivningen i

nu föreslagen form. Knappheten på psykiatriker är sedan lång tid synnerligen

besvärande, och under senare tid har även bristen på kuratorer gjort

sig kännbar. Det faktum, att utbildningskapaciteten vid socialinstituten

är otillräcklig, har aktualiserat frågan om en översyn av dessas utbildningsuppgifter

och organisation. Enligt vad jag erfarit torde en utredning

härom snart komma till stånd, överhuvudtaget är en ökad tillgång på de

personalgrupper, som ett servicesamhälle behöver, en nyckelfråga i detta

sammanhang. Det kan förefalla som om den rådande knappheten på personella

resurser skulle vara ett skäl mot att introducera nya verksamheter,

som kan komma att konkurrera om läkare, socialexperter etc. inom redan

tidigare under försörj da områden. Å andra sidan är det uppenbart, att ett

principbeslut om en reform och vetskapen om att det kommer att finnas

intressanta arbetsmöjligheter på ett visst område framdeles, underlättar

för unga människor att inrikta sina studier och sitt praktikval på detta.

Efterfrågan på viss arbetskraft stimulerar i längden till ökad tillgång

därpå. Vid en framsynt planering av den framtida människovärden inom

landstingsområdena bör därför också familjerådgivningen komma in i

bilden.

Familjerådgivningskommittén har föreslagit, att den med rådgivningsarbete

verksamma personalen på byråerna bör vara så sammansatt, att

både medicinsk och social sakkunskap finns representerad. Minst två kuratorer

bör sålunda vara knutna till varje byrå jämte psykiatriskt och gynekologisk

utbildade läkarekonsulter. Dessutom bör byrån ha möjlighet

att i förekommande fall kunna anlita särskilda experter, t. ex. jurist eller

präst. Mot en sådan sammansättning har inga principiella invändningar

anförts under remissbehandlingen. För egen del ansluter jag mig till denna

målsättning för en kvalificerad familjerådgivningsverksamhet. Jag vill i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1960

detta sammanhang understryka, att den personliga lämpligheten måste

tillmätas stor betydelse vid anställandet av kuratorer bl. a. med hänsyn

till den alltmera accentuerade personalbristen på detta område. Det vore

enligt min mening olyckligt, om de formella kraven på familjerådgivare

skulle utestänga kvalificerade krafter från yrket och därmed minska möjligheterna

till en snabb uppbyggnad av familjerådgivningsverksamheten.

I likhet med kommittén förordar jag, att den centrala tillsynen över

verksamheten utövas av medicinalstyrelsen. Uppgiften som tillsynsorgan

torde — i varje fall till en början — inte bli så betungande för styrelsen,

att någon personalförstärkning framstår som erforderlig. Den lokala tillsynen

över familjerådgivningen finner jag böra utövas av vederbörande förste

provinsialläkare, förste stadsläkare eller stadsläkare. Även annan läkare

bör på förslag av huvudmannen kunna förordnas av medicinalstyrelsen att

fullgöra uppdraget.

Som framgår av den lämnade redogörelsen har familjerådgivningskommittén

föreslagit, att statsbidrag skall utgå för den framtida familjerådgivningsverksamheten.

Å andra sidan vill jag erinra om att frågan om en

avlösning av de olika statsbidragen till landstingens mentalvårdande verksamhet

har aktualiserats i ett nyligen avgivet betänkande av mentalsjukvårdens

statsbidragsutredning (SOU 1960: 9). Enligt vad jag erfarit kommer

vidare inom en nära framtid en översyn av statsbidragsgivningen på övriga

delar av hälso- och sjukvården att verkställas. Ett avlösningsförfarande

omfattande de mentalhygieniska gränsområden, som de här berörda verksamheterna

representerar, är därför sannolikt. Formerna för en eventuell

statsbidragsgivning på längre sikt till den familjerådgivande verksamheten

torde av denna anledning inte böra upptagas till prövning i detta sammanhang.

Med hänsyn till angelägenheten av att stimulera till försöksverksamhet

på här berört område vill jag emellertid förorda, att möjlighet till statsbidrag

införes.

Den abortförebyggande verksamheten är trots gällande bestämmelser om

statsbidrag ännu efter femton år inte representerad i mer än cirka hälften av

länen. Ställningstagandet till abortutredningens förslag om en decentralisering

av vissa abortärenden uppsköts av riksdagen år 1955 till dess en utbyggnad

av abortrådgivningen skapat förutsättningar för att en decentralisering

skulle kunna genomföras likformigt och samtidigt för hela riket.

Ingenting i dagens läge ger anledning till en ändring av denna bedömning.

Medicinalstyrelsen påpekar emellertid i sina anslagspetita för budgetåret

1960/61, att styrelsen inte räknar med ytterligare utbyggnad av den abortförebyggande

verksamheten under budgetåret, eftersom inrättandet av nya

rådgivningsbyråer inom ett flertal landstingskommuner uppskjutits i avvaktan

på slutbehandlingen av det förslag till omorganisation av verksamheten,

vilket framlagts av 1955 års familjerådgivningskommitté. När svaret

på denna avvaktan blir en rekommendation om försöksverksamhet med

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960

valfria anknytningsmöjligheter, är det inte osannolikt, att en del av de

landsting, som övervägt att inrätta en abortbyrå, redan från början inrättar

en kombinerad familjerådgivnings- och abortbyrå i enlighet med familjerådgivningskommitténs

intentioner. Ehuru detta skulle kunna tala till förmån

för att man utformar statsbidraget till en blivande familj er ådgivningsverksamhet

efter samma principer som statsbidraget till abortbyråerna

vill jag dock inte förorda att så sker. Den statsbidragskonstruktion, som

gäller för den psykiska barna- och ungdomsvården, är administrativt enklare,

och i de fall där en familj erådgivningsverksamhet skulle komma att

förläggas i fristående lokaler utanför lasaretten bleve sannolikt rekryteringen

av läkarkonsulterna försvårad genom ett system, där statsbidraget

skall beräknas efter antalet mottagningstillfällen. Jag förordar därför, att

statsbidrag till familjerådgivningen utgår efter samma grunder som till den

psykiska barna- och ungdomsvården. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att närmare reglera förutsättningarna för statsbidrag. I enlighet med

familjerådgivningskommitténs förslag bör alltjämt den möjligheten bibehållas

att ge de abortsökande en kontanthjälp i kritiska situationer, varför

nuvarande anslag för tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos kvinnor,

som besöker kurator, och ersättningen till vissa laboratorier för utförande

av biologiska graviditetsreaktioner bör i de fall sammanslagning

skett med abortbyrå utgå på samma sätt som för rena abortbyråer.

Såsom tidigare framhållits har familjerådgivningskommittén föreslagit

statsbidrag till verksamheten med 60 % av vissa angivna minimilöner.

Under remissbehandlingen har starka principiella och praktiska invändningar

gjorts mot förslaget att införa ytterligare ett system i statsbidragsgivningen

till landstingen. Redan nu tillämpas olika bidragssystem för

abortbyråerna och centralerna för psykisk barna- och ungdomsvård. Till

verksamheten vid abortbyråerna utgår sålunda en viss bidragssumma för

varje mottagning hos läkare (15 kronor) och kurator (25 kronor) samt

för hjälpåtgärder vid överhängande hjälpbehov 25 kronor per abortsökande.

Till läkare och kuratorer vid centralerna för psykisk barna- och ungdomsvård

utgår däremot statsbidrag i princip med hälften av de verkliga lönekostnaderna

för år, dock högst 6 000 kronor för läkare och 3 000 kronor

för kurator. Bestämmelserna om bidrag för tjänsteresor överensstämmer.

Till den abortförebyggande verksamheten är för nästa budgetår anvisat

ett statsanslag av 320 000 kronor. Fördelat på de aderton abortbyråerna blir

detta genomsnittligt inemot 10 000 kronor per byrå till driften och ungefär

lika mycket i bidrag till hjälpåtgärder och laboratoriekostnader. För den

psykiska barna- och ungdomsverksamheten har för budgetåret 1960/61

upptagits ett statsanslag av 700 000 kronor, vilket innebär en ökning med

hänsyn till att flera centraler för psykisk barna- och ungdomsvård beräknas

komma till stånd. Statsbidragen till de nuvarande centralerna har hittills

legat på ett genomsnitt av 30 000—35 000 kronor. En familjerådgivnings
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960

byrå med två läkarkonsulter och två kuratorer —- en minimiuppsättning —

skulle sålunda med nuvarande statsbidragsregler för den psykiska barnaoch

ungdomsvården kunna erhålla ett statsbidrag på 18 000 kronor, vartill

kommer reseersättningar och — vid eventuell sammanslagning med abortbyrå

— samma bidrag till hjälpåtgärder och laboratoriekostnader som för

abortbyrå eller 10 000 kronor i genomsnitt.

Det av mig förordade bidraget till familj erådgivningsverksamheten bör

utgå fr. o. m. den 1 januari 1961. Då statsbidraget i likhet med vad som gäller

för statsbidraget till den psykiska barna- och ungdomsvården bör utbetalas

kalenderårsvis i efterskott, behöver medel för en statsunderstödd

familjerådgivning ej anvisas tidigare än för budgetåret 1961/62.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen att

godkänna de riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet,

som av mig förordats, att tillämpas

från och med den 1 januari 1961.

Med bifall till vad föredragande statsrådet sålunda,

med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo Stenfors

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet jämte i ämnet a1 i texten
  2. SU 1960:136 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet jämte i ämnet väckta motione s. 1 i texten