Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag)

1960-03-25 · 77 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 67 av 77 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:140, Med förslag till lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1960

1

Nr 140

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m.

(atomansvarighetslag); given Stockholms slott den 25

mars 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift

m. m. (atomansvarighetslag).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till lagstiftning om ersättning för skada

i samband med driften av atomreaktorer och andra atomanläggningar. Förslaget

bygger på principen, att anläggningsinnehavaren skall vara ansvarig

oberoende av vållande. Ansvarigheten skall i princip bäras av innehavaren

ensam; leverantörer av t. ex. reaktorer eller delar till reaktorer eller av

atombränsle är således befriade från ansvarighet för skador av här avsett

slag. Skadeståndsansvaret begränsas till 25 miljoner kronor per händelse.

Anläggningsinnehavaren är skyldig att hålla ansvarighetsförsäkring eller

ställa annan säkerhet för beloppet. Skulle skadorna överstiga 25 miljoner

kronor, utgår ersättning av statsmedel enligt grunder som kommer att fastställas

av statsmakterna, när frågan därom blir aktuell. Anläggningsinnehavarens

ansvarighet preskriberas efter 10 år. För skada som ger sig tillkänna

först senare men inom 30 år räknat från olyckan utges ersättning av

staten.

Lagstiftningen bygger i princip på ett inom OEEC upprättat förslag till

konvention om ansvarighet på förevarande område. Arbete på att få till

stånd gemensam nordisk lagstiftning i anslutning till konventionens regler

pågår. Med hänsyn härtill avses den nu föreslagna lagen vara av allenast

provisorisk natur.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 140

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1960

Förslag

till

Lag

om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m.

(atomansvarighetslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

atombränsle: uran, plutonium eller annat ämne, som användes eller kan

användas som bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi (atomreaktor);
atomprodukt:

radioaktivt ämne som utan att vara atombränsle bildats

eller blivit radioaktivt genom bestrålning i samband med framställning eller

användning av atombränsle;

atomanläggning: här i riket belägen atomreaktor eller anläggning för

framställning, behandling eller förvaring av atombränsle eller atomprodukt;

atomskada: skada å person eller egendom genom radioaktiv strålning från

atombränsle eller atomprodukt, så ock person- eller egendomsskada som orsakats

av giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller

produkten, om den händelse som medfört skadan givit upphov jämväl

till skada genom radioaktiv strålning.

2 §•

Vad nedan i denna lag stadgas är icke tillämpligt å

a) atombränsle som ej innehåller annan verksam beståndsdel än naturligt

uran och som ej blivit radioaktivt genom bestrålning;

b) atomprodukt som finnes utanför atomanläggning och begagnas eller är

avsedd för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller

vetenskapligt ändamål;

c) atomreaktor som begagnas i fartyg eller annat transportmedel;

d) atomskada som är en följd av krigshandling eller liknande handling

under väpnad konflikt, invasion, inbördeskrig eller uppror.

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att

två eller flera atomanläggningar som äro belägna i varandras närhet skola

i hänseenden som avses i denna lag behandlas som en anläggning.

4 §•

Atomskada skall ersättas av innehavaren av den atomanläggning i vilken

atombränslet eller atomprodukten fanns, när händelse som gav upphov till

skadan inträffade.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kuntfl. Maj.ts proposition nr 140 år 1000 3

Var bränslet eller produkten under transport här i riket, skall ersättning

för skadan utgivas av innehavaren av den atomanläggning från vilken transporten

ägde rum eller, om transporten skedde från utlandet till atomanläggning

här i riket, av innehavaren av sistnämnda anläggning.

Har atomskada eljest orsakats av atombränsle eller atomprodukt som

här i riket befann sig utanför atomanläggning, skall skadan ersättas av den

anläggningsinnehavare som hade eller senast haft ämnet i sin besittning.

5 §•

Ersättning skall utgå ändå att atomanläggningens innehavare ej är vållande

till skadan.

Såvitt ej nedan annorlunda stadgas, skall ersättningen bestämmas enligt

allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

6 §.

Anläggningsinnehavarens ansvarighet för atomskador i följd av en och

samma händelse är begränsad till tjugufem miljoner kronor.

För varje dödad eller skadad person är ersättningen begränsad till tvåhundratusen

kronor.

De i första och andra styckena angivna beloppen innefatta icke ränta ocli

ersättning för rättegångskostnader.

7 §•

Om belopp som avses i 6 § första stycket ej förslår till gottgörelse enligt

denna lag åt alla som äro berättigade till ersättning därur, skola deras ersättningar

nedsättas med samma kvotdel.

Kan efter inträffat skadefall befaras att nedsättning som avses i första

stycket skall visa sig erforderlig, äger Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer förordna, att ersättning tills vidare skall utgå allenast

med viss kvotdel av full ersättning.

8 §.

Anspråk på ersättning för atomskada skall vid äventyr av talans förlust

anmälas hos anläggningsinnehavaren inom två år från den dag då den ersältningsberättigade

erhöll kunskap om skadan och om den för skadan ansvarige

eller med iakttagande av skälig aktsamhet bort erhålla sådan kunskap.

Talan å ersättning för skadan må icke i något fall väckas mot anläggningens

innehavare senare än tio år från den händelse som gav upphov till

skadan.

Angående ersättning av staten för atomskada som yppats senare än tio

år från händelsen stadgas i 13 §.

9 §•

Skadeståndsanspråk enligt denna lag må icke göras gällande mot annan

än anläggningens innehavare, med mindre skadan uppkommit under transport

av atombränsle eller atomprodukt eller eljest i följd av begagnande av

fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ls proposition nr l''iO år 1960

Har annan än anläggningsinnehavaren nödgats utgiva skadestånd, äger

han för vad han utgivit inträda i den skadelidandes rätt till ersättning enligt

denna lag. Rätt till sådant inträde skall dock icke tillkomma den som

själv uppsåtligen orsakat skadan eller ock gentemot anläggningens innehavare

åtagit sig att svara för skadan.

Vad innehavare av atomanläggning utgivit i ersättning enligt denna lag

må han söka åter, utom av annan anläggningsinnehavare som svarar för

skadan, allenast av den som själv uppsåtligen orsakat skadan eller ock

gentemot anläggningens innehavare åtagit sig att svara för skadan.

10 §.

För att täcka ansvarighet för atomskada skall innehavare av atomanläggning

taga och vidmakthålla försäkring som Konungen eller av Konungen

utsedd myndighet godkänner.

Försäkringen må tagas

a) antingen så, att den täcker ansvarighet för varje inträffande händelse

i överensstämmelse med vad som gäller beträffande anläggningsinnehavarens

skadeståndsansvar jämlikt 6 §,

b) eller ock så, att den vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med

avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för ersättning som utgivits av försäkringsgivaren

på grund av försäkringen; ansvarighet för skada under

transport jämlikt 4 § andra stycket må därvid inbegripas under den för

anläggningen gällande försäkringen eller ock täckas av särskild försäkring.

Om försäkringen tecknats på sätt angivits i andra stycket under b), skall

försäkringsbeloppet uppgå till minst trettio miljoner kronor. Det åligger

anläggningens innehavare att, så snart försäkringsfall inträffat som ensamt

eller i förening med tidigare försäkringsfall kan antagas föranleda nedskrivning

av försäkringsbeloppet så att det kommer att understiga tjugufem

miljoner kronor, taga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringsbeloppet

upp till minst trettio miljoner kronor.

11 §.

Försäkringsplikt varom stadgas i 10 § åvilar icke staten.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger att från försäkringsplikten

befria anläggningsinnehavare, som ställer betryggande säkerhet

för sina förpliktelser enligt denna lag och visar att han på tillfredsställande

sätt sörjt för reglering av uppkommande skador.

12 §.

Har avtal om försäkring som avses i 10 § efter uppsägning eller eljest

upphört, är försäkringsgivaren ändock ansvarig för skadestånd på grund

av händelse, som inträffat innan två månader förflutit från det anmälan

om dagen för avtalets upphörande inkommit till myndighet som Konungen

bestämmer; vad nu sagts skall dock, om ny försäkring meddelats eller

garanti som i 11 § andra stycket sägs blivit ställd, ej äga tillämpning i

fråga om därefter inträffad händelse.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 140 år 1960

5

13 §.

Visax- den som enligt denna lag är berättigad till ersättning för atomskada,

att han icke kunnat utfå ersättningen av någon för skadan ansvarig, gäldas

skadeståndet av staten.

För atomskada, som yppats senai-e än tio år men icke senare än trettio

år efter den händelse som givit upphov till skadan, skall med iakttagande

av vad i 5 § samt 6 § andra och tredje styckena stadgats ersättning utgivas

av staten; har 7 § första stycket tillämpats på ersättning som anläggningsinnehavaren

haft att utgiva i anledning av händelsen, skall dock den ersättning,

som efter vad nu sagts skall utgå av statsmedel, på motsvarande sätt

nedsättas. Anspråk på ersättning skall vid äventyr av talans förlust inom

tid som angivits i 8 § första stycket första punkten anmälas hos myndighet

som Konungen bestämmer.

I den mån ansvarighetsbelopp som angives i 6 § första stycket icke förslår

till ersättning enligt denna lag för uppkomna skador, skall gottgörelse

beredas av statsmedel enligt grunder som fastställas av Konungen och riksdagen.

Gottgörelse som nu sagts skall jämväl lämnas i tillägg till ersättning

som utgår enligt andra stycket, om sådan ersättning nedsatts i enlighet

med vad där stadgas.

För vad som utgivits enligt denna paragraf har staten återkravsrätt allenast

mot den som själv uppsåtligen orsakat skadan eller ock åtagit sig att

svara för skadan.

14 §.

Den som försummar försäkringsplikten enligt 10 § eller icke iakttager

föreskrivna villkor om ställande av säkerhet enligt 11 § dömes till dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

15 §.

Konungen äger beträffande viss främmande stat förordna, att ersättning

för atomskada som uppkommit i den staten på grund av här i riket inträffad

händelse icke skall utgå enligt svensk lag i vidare mån än ersättning

jämlikt lagen i nämnda stat skulle utgå för där inträffad händelse som

medfört atomskada här i riket.

Sådant förordnande leder dock icke till inskränkning i ansvarighet för

skada som uppkommit under transport av atombränsle eller atomprodukt

eller eljest i följd av begagnande av fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960 och äger giltighet till och med

den 81 december 1963.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj ds proposition nr DO år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1960.

N ärvaraude:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning

om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. samt anför

därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade min företrädare i ämbetet,

statsrådet Lindell, i augusti 1958 särskilda sakkunniga att verkställa

utredning rörande vissa skadestånds- och försäkringsfrågor sammanhängande

med atomreaktordrift. Även i Danmark och Norge tillsattes lagstiftningskommittéer

med motsvarande uppdrag. I Finland pågick redan utredning

genom särskilda sakkunniga. I direktiven för den svenska utredningen

underströks, att utredningsarbetet borde bedrivas icke blott i kontakt med

de sakkunniga i de andra nordiska länderna utan också med beaktande av

det inom organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC) pågående

arbetet på en konvention rörande skadestånd och försäkring vid

atomreaktordrift.

De svenska sakkunniga1, som antog namnet atomskadeutredningen, avgav

den 1 oktober 1959 betänkande med förslag till provisorisk lagstiftning

i ämnet (SOU 1959: 34). Vid betänkandet fogat förslag till lag om ersättning

för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag) torde

få åtfölja statsrådsprotokollet såsom bilaga (bilaga B).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, riksförsäkringsanstalten,

medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,

sjöfartsstyrelsen, försäkringsinspektionen, delegationen för atomenergifrågor,

aktiebolaget Atomenergi, atomkraftkonsortiet Krångede aktiebolag

& Co (nedan kallat AKK), Scandinavian Airlines System (nedan kallat

SAS), Stockholms stad, svenska bankföreningen, svenska försäkringsbolags

liksförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, styrelsen för Sveri
1

Hovrättsrådet E. Conradi, ordförande, byråchefen G. Brundin och försäkringsdirektören G. Kalderén

jämte sekreterare och experter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knntji. Maj.ts proposition nr ViO år 1960 7

ges advokatsamfund, Sveriges industriförbund samt Sveriges redareförening.

Sveriges industriförbund har vid sitt remissvar bilagt yttrande av Sveriges

mekanförbund.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Inledning

För utnyttjande av atomkraften till fredligt bruk användes s. k. atomreaktorer.

Processen i en atomreaktor bygger på upptäckten, att vissa

grundämnen har atomtyper, isotoper, vilkas kärnor undergår spontan klyvning

under avgivande av stora mängder energi. Den energimängd som utve''cklas

vid klyvningen av en atomkärna är ca 50 miljoner gånger större än

den som frigöres vid förbränning av en atom kol.

En förutsättning för att man skall kunna utnyttja denna energikälla är

dock, att förloppet på något sätt kan göras självunderhållande. En ursprunglig

kärnklyvning måste ge upphov till åtminstone en ny klyvning. Härigenom

uppnås en s. k. kedjereaktion.

Det har visat sig, att av de i naturen förekommande ämnena endast uran

låter sig arrangeras så, att en kedjereaktion kan etableras. Naturligt uran innehåller

huvudsakligen två slag av isotoper, U 235 och U 238. Av U 235 finns

endast ca 0,7 % i det naturliga uranet. Det är denna isotop som i första

hand bidrar till att upprätthålla en kedjereaktion i arrangemang med naturligt

uran. Vissa andra atomslag kan genom bestrålning bringas att övergå

i isotoper, vilka är användbara i klyvningsprocesser. Sådana klyvbara

ämnen är uran 233, bildat ur ämnet torium, och plutonium 239, bildat ur

uran 238.

Kedjereaktionen framkallas i atomreaktorer av olika slag.

Den vanligaste typen av reaktor har atombränslet anordnat i s. k. bränsleelement,

grupper av stavar eller plattor, där värmeutvecklingen sker. Om

man vill utnyttja starkt utspädda atombränslen, såsom naturligt uran, måste

man omge bränsleelementen med en s. k. moderator. Som sådan kan grafit

eller tungt vatten användas. Med rikare atombränslen kan reaktorn fås

att fungera med motsvarande mindre bränslemängd och billigare moderatorer,

exempelvis vanligt vatten eller ingen moderator alls. Den utvecklade

värmen överföres från bränsleelementen till ett kylmedel, en vätska eller en

gas under högt tryck, som omspolar bränsleelementen och därefter avlämnar

värmen till ett nytt medium i en värmeväxlare. Härvid kan energin direkt

utnyttjas för uppvärmning eller också kan den användas för generering

av ånga, som sedan får driva en ångturbin. I en speciell typ av reaktor

får själva moderatorvattnet koka och därmed tjänstgör reaktorn direkt

som ångpanna.

Vid klyvningsprocessen uppkommer emellertid utom värme även radioaktiv

strålning, huvudsakligen härrörande från klyvningsprodukterna, som

är en blandning av ett par hundra radioaktiva isotoper. Aktivitetsmängderna

i det utbrända atombränslet är enligt vad atomskadcutredningen framhål
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Knngl Maj:ts proposition nr HO år 1960

ler mycket stora. Även efter mycket långa avklingningstider — 100 dygn och

däröver — återstår i bränslet från en kraftverksreaktor fortfarande radioaktivitet

av en styrka som motsvarar tonvis av radium. Aktiviteten avklingar

sedan ännu langsammare, allteftersom de kortlivade isotoperna elimineras

och de mera långlivade blir dominerande.

Då bränslet avlägsnats ur reaktorn, är endast en del av de klyvbara atomerna

i reaktorbränslet utnyttjade. Av ekonomiska skäl söker man återvinna

uran och plutonium ur använt bränsle, så att det efter behandling

ånyo skall kunna användas. I behandlingsanläggningar undergår bränsleelementen

bearbetning av olika slag, mekanisk och kemisk. Större delen av

den aktivitet, som bränslet innehåller, uppträder slutligen som flytande avfall

av varierande aktivitetsgrad. Viss kvantitet av det lågaktiva avfallet utspädes,

så att det blir ofarligt, och släppes ut som avloppsvatten. Resten koncentreras

och måste liksom det högaktiva avfallet, som huvudsakligen består

av farliga långlivade isotoper, förvaras på betryggande sätt under lång tid.

Strålningen från de radioaktiva ämnen som bildas vid processen i atomreaktorn

är farlig i medicinskt hänseende. Den framkallar,

såsom utredningen påpekar, »jonisation» i det material som bestrålas, vilket

vin säga, att det uppstår elektriskt laddade partiklar i strålningens spår.

Olika typer av celler och därmed också vävnader varierar starkt i fråga om

strålningskänslighet. I allmänhet gäller att celler, som befinner sig i delning,

är speciellt känsliga, t. ex. vävnader i stark tillväxt. Man skiljer mellan

somatiska o''ch genetiska skador, allteftersom skadan visar sig hos den

bestrålade individen själv eller hos hans efterkommande. De somatiska skadorna

uppdelas i tidiga strålskador och senskador.

De tidiga skadorna med symtom inom några veckor uppträder enligt vad

utredningen framhåller endast efter en bestrålning med hög dos. Effekterna

blir mindre, om stråldoserna erhålles under längre tid. När strålningen varit

så stark, att den leder till döden, är den direkta dödsorsaken ofta sekundära

infektioner, som sammanhänger med att blodet och de blodbildande organen

påverkats.

Utredningen påpekar, att det vore relativt enkelt att beräkna följderna

av en aloinolycka, om man icke behövde räkna med sena effekter. En mångfald

sena sjukdomstillstånd har på mer eller mindre säkra grunder ansetts

kunna framkallas av joniserande strålning. Svårigheterna att klargöra sambandet

beror på att det är fråga om sjukliga tillstånd, som uppkommer även

av andra orsaker, och alt latenstiden är lång. Fastän den väntade frekvensen

av sådana skador vid en atomolycka är liten, fordrar de uppmärksamhet

På grund av den långa latenstiden och skadornas allvarliga natur. Bland

senskador, som man bör uppmärksamma, märks leukemi, vissa slag av cancer

och de svårartade tumörer i benvävnaden som benämnes sarcom.

Ehuru man vid strålningsexponering av djur kunnat iakttaga en livstidslörkortning,

finns det enligt vad utredningen anför inga bevis för att detta

gäller för människan. Däremot har effekter i form av abnormiteter och utvecklingsrubbningar

iakttagits hos barn som en följd av eu relativt hög be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Mnj.ts proposition nr 140 år 1960

strålning av gravida kvinnor. Det har gjorts gällande, att bestrålning av

könskörtlarna kan åstadkomma genetiska skador, d. v. s. sådana förändringar

i arvsmassan, som ger upphov till defekter eller handikap hos individer

i efterkommande generationer. Sådana förändringar uppstår emellertid

även spontant med en låg men bestämd frekvens.

Vid all industriell verksamhet föreligger olycksfalls risker. Detta

gäller också arbetet i atomanläggningarna, ehuru riskmomenten enligt vad

utredningen framhåller här kanske är färre än inom många andra verksamhetsgrenar.

Expertisen synes överlag anse, att sannolikheten för en

atomolycka av katastrofal omfattning är liten, men hur liten risken än är,

finns den dock. Att någon olycka av katastrofkaraktär i samband med

driften av atomanläggningar icke inträffat, oaktat atomreaktorer nu varit

i bruk under mer än sexton år, torde enligt utredningens mening i väsentlig

mån vara att tillskriva det förhållandet att säkerhetsprinciperna vid atomreaktordrifl

över hela världen varit så rigorösa.

Riskerna för omgivningen i samband med en olycka i en atomanläggning

är, framhåller utredningen, beroende på den utsläppta aktivitetens mängd,

sammansättning och spridningssält. I en reaktor finns den bildade radioaktiviteten

huvudsakligen i atombränslet, som vanligen är inneslutet i en

kapsling. Reaktorn och övriga starkt radioaktiva delar av anläggningen är

omgivna av ett strålskydd, som i sin tur infogats i en byggnad vilken enligt

uppfattningen i vårt land bör vara gastät och trycksäker åtminstone när

det gäller industriella reaktorer. Mängden av radioaktivitet i bränslet beror

av reaktorns effekt. I en stor kraftverksreaktor kan den sålunda vara en

miljon gånger större än i en forskningsreaktor. De allmänt accepterade säkerhetskraven

för reaktorer tar hänsyn till delta.

Utredningen uttalar, att bland atomanläggningarna torde vid sidan av reaktorerna

de som är avsedda för kemisk bearbetning av använt atombränsle

medföra de största riskerna. I dessa anläggningar skiljes det radioaktiva avfallet

från del återstående atombränslet. I processerna användes kemikalier,

som medför brand- och explosionsrisker. Dessutom kan risk föreligga för

sådan anhopning av atombränsle i någon del av den kemiska apparaturen

att en kedjereaktion kan starta. Utformningen av byggnaderna och förläggningen

av sådana anläggningar måste därför ske med utomordentlig omsorg.

Faran för omgivningen vid en olycka i en atomanläggning härrör enligt

vad utredningen påpekar i första hand från det moln av radioaktiva gaser

och partiklar, som kan frigöras vid olyckan. Då molnet driver förbi, utsättes

personer i dess väg för risk dels att drabbas av direkt bestrålning från

molnets radioaktivitet dels att genom inandning erhålla intern bestrålning

från i kroppen kvarblivande radioaktiva ämnen. I andra hand kan risker

uppstå genom att radioaktiva partiklar vid molnets passage faller ut på

marken i sådan mängd att den kvarliggande aktiviteten kan ge upphov till

strålningsskada. Slutligen kan kvarliggande radioaktiva ämnen direkt »smit
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr NO år 1960

ta ned» (kontaminera) grönsaker och växande gröda, så att de blir olämpliga

för förtäring, eller indirekt medföra att mjölk och andra livsmedel

blir otjänliga till föda.

De egendomsskador som kan befaras i samband med en olycka vid en

atomanläggning härrör indirekt från dessa hälsorisker. En radioaktiv beläggning

av marken kan tvinga till utrymning. Kontaminering av växande

gröda, beten och vattendrag kan medföra avbrott i jordbruk, trädgårdsskötsel

eller fiske. Då radioaktiviteten avklingar eller elimineras genom olika processer,

kan man emellertid som regel räkna med alt inskränkningarna i det

kontaininerade områdets nyttjande är av tillfällig natur.

Enligt en amerikansk utredning kan under ogynnsamma meteorologiska

förhållanden personskador riskeras i vindriktningen upp till några mil från

anläggningen och egendomsskador på ännu större avstånd.

Såsom framgår av det sagda är vissa risker förknippade med driften av

atomanläggningar. Särskilda åtgärder från myndigheternas sida kan bli

erforderliga vid olyckor, som medför fara för skada genom radioaktiv

strålning. Därvid kan det bli nödvändigt att vidta avspärrningar och utrymning

och göra ingripanden av olika slag i livsmedelsproduktionen. Behov

kan också uppkomma att för uppröjningsarbete in. m. taga arbetskraft i

anspråk med tjänsteplikt och från allmänheten rekvirera fordon, verktyg

och annan materiel med stöd av förfoganderätt. Frågan om lagstiftning i

dessa hänseenden är aktuell, sedan på uppdrag av chefen för inrikesdepartementet

verkställts särskild utredning om åtgärder för att skydda allmänheten

mot skador av radioaktiv strålning i samband med driftstörningar vid

atomenergianläggningar in. in. Utredningen har utmynnat i ett betänkande

(SOU 1959: 38), som innehåller förslag till lag med särskilda bestämmelser

om skydd mot skadlig strålning från atomenergianläggning in. m. Detta

förslag kommer senare denna dag att anmälas av chefen för inrikesdeparlementet.

Jag får anledning att i fortsättningen något beröra även detta

förslag.

\ idare bör upplysas att arbetet på den inledningsvis nämnda OEEC-ltonventionen

framskridit så långt, att konvenlionsförslaget inom den närmaste

tiden torde komma att föreläggas organisationens råd för godkännande.

Detta förslag bygger på följande grundsatser. Innehavare av atomanläggning

skall bära skadeståndsansvar utan skuld — s. k. strikt eller objektivt ansvar

— för olyckor i anläggningen eller under transport av nukleära ämnen

t rån (i vissa fall till) anläggningen. Skadeståndsansvaret skall åvila anläggningsinnehavaren

ensam och således icke kunna göras gällande mot leverantör

av anläggningen eller delar till densamma eller av atombränsle in. in.

Skadeståndsansvaret skall vara begränsat till ett belopp som, beroende på

nationell lagstiftning, må sättas mellan 5 och 15 miljoner dollar, d. v. s.

mellan ca 25 och 75 miljoner kronor. Obligatorisk försäkring för ansvarighetsbeloppet

föreskrives i princip. Preskriptionstiden får icke överskrida tio

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 140 år 1060

11

år från olyckan, med mindre anläggningsinneliavaren genom statsgaranti eller

på annat sätt befrias från skyldigheten att slutligen bära ansvarigheten.

I fråga om statsgaranti beträffande belopp utöver det i konventionen angivna

ansvarsbeloppet lämnar konventionen åt varje medlemsstat att efter eget beprövande

föreskriva vad som må anses erforderligt.

Huvuddragen av förslaget

Utredningen

Atomskadeutredningen framhåller, att dess arbete inriktats på att i samråd

med de danska, finska och norska kommittéerna utarbeta svenska lagbestämmelser

som såvitt möjligt ansluter till det inom OEEC utarbetade

konventionsförslaget i dess föreliggande skick. Det torde emellertid, anför

utredningen, dröja någon tid innan ett definitivt svenskt lagutkast med motiv

kan föreligga färdigt. Då det svenska atomenergiprogrammet för den

närmaste tiden innebär, att utöver den redan existerande forskningsreaktorn

vid tekniska högskolan i Stockholm bl. a. en materialprovningsreaktor (vid

Studsvik i Södermanland) samt en värmereaktoranläggning (vid Ågesta söder

om Stockholm) kommer att tagas i bruk, är det enligt utredningens

uppfattning synnerligen önskvärt, att vissa grundläggande lagbestämmelser

om ansvarighet och försäkring utfärdas snarast möjligt. Utredningen har i

detta läge ansett det enda försvarbara tillvägagångssättet vara att utarbeta

och avge förslag till en tidsbegränsad lag innehållande vissa provisoriska

bestämmelser avsedda att träda i kraft den 1 juli 1960.

Utredningen betonar särskilt, att förslaget utformats så, att det såvitt nu

kan bedömas icke kommer att försvåra genomförandet av den mera definitiva

lagstiftning som är under utarbetande.

Utredningen framhåller, att det beträffande skador på detta område råder

en praktiskt taget enhällig mening, att skadeståndsansvar utan skuld —

strikt ansvar — bör åvila anläggningsinneliavaren. Driften måste betraktas

som »farlig», kanske inte i den bemärkelsen att risken för olyckor

av katastrofal omfattning är särskilt stor men däremot obetingat i del hänseendet,

att skadorna kan bli av katastrofal omfattning, om olyckan är

framme. Om vanligt vållandeansvar upprätthölles på detta område och alltså

krav på oaktsamhet hos ledningen eller personalen ställdes för att skadeståndsskyldighet

för företaget skulle antagas inträda, konune aktsamhetskravet

i praxis med hänsyn till riskerna sannolikt alt sättas så högt, att

skillnaden mellan strikt ansvarighet och vållandeansvar inte bleve stor.

Rättspraxis från andra områden anses ge belägg för detta antagande. Av

rättstekniska skäl vore det mycket olämpligt att här kräva bevis om att

vållande förelegat. Följden kunde väntas bli, att långa och dyrbara rättegångar

om skuldfrågan skulle bli nödvändiga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 110 år 11)00

Ett mycket viktigt skäl för strikt skadeståndsansvar är av psykologisk

art. Atomkraftens ianspråktagande är mer eller mindre en angelägenhet för

hela folket, och det är troligt att allmänheten anser, att ersättning på detta

område icke skall göras beroende av att företagets ledning eller någon hos

personalen gjort sig skyldig till vållande.

Lagstiftningen bör alltså enligt utredningens förslag liksom enligt konventionsförslaget

byggas på principen, att strikt ersättningsansvar skall

åvila driften.

En olyckshändelse i en atomanläggning kan, såsom framgår av det sagda,

under ogynnsamma omständigheter orsaka skador av utomordentlig omfattning.

Vetskapen härom föranleder frågan, om inte anläggningsinnehavarens

skadeståndsansvar bör begränsas till beloppet.

Utredningen framhåller, att begränsning av skadeståndsansvaret inte är

någon för svensk rätt okänd företeelse. Redaransvaret enligt sjölagen är sålunda

begränsat och vid flygtransport begränsas fraktförarens skadeståndsansvar

enligt lagen den 5 mars 1937 om befordran med luftfartyg.

Även enligt 1933 och 1952 års Romkonventioner om ersättning av skada,

som i följd av luftfartygs begagnande tillfogas person eller egendom på marken,

gäller ansvarighetsbegränsning.

Det kan enligt utredningens mening knappast råda något tvivel om att

begränsning av skadeståndsansvaret på förevarande område är i hög grad

påkallad. Med hänsyn till de stora skadeståndsbelopp som kan komma i

fråga blir det nödvändigt att skadeståndsansvaret täckes av ansvarighetsförsäkring

eller annan garanti. Denna måste emellertid begränsas till sitt belopp.

Det kan inte vara rimligt, att anläggningsinnehavaren utöver ett belopp

som kan täckas på sådant sätt skall bära ett obegränsat skadeståndsansvar.

Det är inte sannolikt att någon — bortsett möjligen från staten —

skulle vilja utan ansvarighetsbegränsning satsa kapital på eu atomanläggning.

Vad nu sagts gäller i första hand den strikta ansvarigheten. Det kan, anför

utredningen, diskuteras, om ansvarighetsbegränsning bör förekomma

också i fall då anläggningsinnehavaren -— eller måhända hans personal —

vållat skadan; i synnerhet gäller detta om oaktsamheten var grov eller skadan

rentav tillfogats uppsåtligen. Emellertid har utredningen för sin del

kommit till den uppfattningen, att skillnad inte bör göras mellan strikt ansvarighet

och skadeståndsansvar på annan grund. Vad som på förevarande

område skall betraktas som oaktsamhet är mycket ovisst, och värdet av

ansvarighetsbegränsningen skulle i hög grad minskas, om den inte gällde

även i fall då anläggningsinnehavaren eller hans personal genom vanlig,

icke kvalificerad vårdslöshet vållat skadan. Även om man läte undantaget

avse — förutom uppsåt — endast grov oaktsamhet, bleve gränserna mycket

flytande. Och att låta anläggningsinnehavaren bära ett obegränsat skadeståndsansvar

endast när han vållat skadan uppsåtligen synes vara en ordning

som saknar varje praktisk betydelse.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kuncfl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

Enligt konventionsförslaget gäller ansvarighetsbegränsningen generellt

och täcker således även situationer av uppsåt och grov vårdslöshet från anläggningsinnehavarens

eller hans personals sida.

Frågan om ansvarighetsbeloppets storlek är emellertid i hög grad beroende

av vilka försäkringsmöjligheter som står till buds. De svenska försäkringsbolag,

som bedriver atomförsäkringsrörelse, har slutit sig samman till

en atomförsäkringspool. Pooler av motsvarande slag har bildats i många

andra länder. De till den svenska poolen anslutna försäkringsbolagen kan

för egen räkning svara för ersättningsbelopp uppgående för närvarande till

8 miljoner kronor per anläggning i ansvarighetsförsäkring, sakförsäkring

och eventuell avbrottsförsäkring. Bortsett från de statliga anläggningarna

är sakförsäkring med hänsyn till anläggningsinnehavarens och hans finansiärers

eget skydd angelägen. Sakförsäkringsbeloppet även för en tämligen

blygsam atomreaktoranläggning i industriell drift överstiger 100 miljoner

kronor. Härtill kommer alltså ansvarighetsförsäkringen och eventuellt avbrottsförsäkringen.

Utredningen konstaterar, att den svenska atompoolen i fråga om kapacitet

att täcka atomrisker kan relativt sett väl mäta sig med atompoolerna i

övriga länder på Europas kontinent. Om Danmark, Finland, Norge och

Sverige bildade en gemensam pool, skulle den bli den största på kontinenten.

Den engelska atompoolen står i särklass i det att den på utlandsrisker

ensam kan täcka omkring dubbelt så mycket som alla de kontinentala poolerna

tillsammans. Av det anförda framgår att den svenska poolen kan

täcka blott en liten del av de erforderliga försäkringssummorna; för återstoden

blir vi beroende av den internationella försäkringsmarknadens resurser.

Ju högre ansvarighetsbelopp som måste täckas, desto högre premier

måste den svenska atomindustrin betala till utlandet.

Utredningen anser, att vad nu sagts i anslutning till den svenska poolens

kapacitet talar för att ansvarighetsbeloppet hos oss sättes lågt. Man borde

med hänsyn härtill hålla sig på den undre gränsen enligt konventionsförslaget,

d. v. s. 5 miljoner dollar eller 25 miljoner kronor. Det är emellertid

givet, att de skadelidandes intresse ger utslag i motsatt riktning. Att

åstadkomma en rättvis avvägning stöter enligt utredningen på stora svårigheter.

På flera håll i utlandet har man sökt lösa problemet genom att låta staten

träda hjälpande emellan vid skador av mycket stor omfattning. I stort

sett står här två system mot varandra. Enligt det ena, representerat av

USA och Tyskland, åtar sig staten en formlig garanti att vid varje händelse

svara för visst belopp, i USA 500 miljoner dollar (d. v. s. ca 2,5 miljarder

kronor) utöver det belopp som försäkringen täcker, och i Tyskland

500 miljoner Mark (d. v. s. ca 000 miljoner kronor) inklusive det belopp

som är täckt genom försäkringen. På den andra sidan står Storbritannien

och Schweiz. Där förutsättes att parlamentet resp. förbundsförsamlingen

vid stora olyckshändelser, när försäkringsbeloppet inte är tillräckligt för

att tacka skadorna, skall genom särskild lag ställa medel till förfogande;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr DO år 1060

storleken av beloppet liksom närmare bestämmelser om medlens användning

o. d. lämnas åt statsmakterna att avgöra, när frågan blir aktuell.

Utredningen anser, att för svenskt vidkommande en ordning påminnande

om den engelsk-schweiziska är att föredraga. Med hänsyn till det förut

sagda bör ansvarighetsbeloppet för anläggningsinnehavaren inte överstiga

25 miljoner kronor. Men om man sålunda närmast av nationalekonomiska

skäl begränsar ansvarighetsbeloppet till det minimum som är internationellt

godtaget, synes det vara skäligt att nationen i sin helhet — d. v. s. staten —

träder emellan i de fall då olyckan är så omfattande, att beloppet inte förslår

till full gottgörelse åt de skadelidande. Ehuru mycket talar för det

amerikansk-tyska systemet med en formlig garanti intill ett högt belopp,

kan det dock enligt vad utredningen anför knappast komma i fråga att nu

binda statsmakterna till någon viss garanterad summa, som skall utgå vid

en framtida händelse; också i övrigt, såsom i fråga om medlens fördelning,

synes de som har att besluta när frågan blir aktuell böra ha fria händer.

Utredningen har övervägt, om inte ansvarighetsbeloppet borde kunna tilllåtas

variera i viss utsträckning, så att man kunde ta hänsyn till den växlande

risk som olika anläggningar erbjuder med hänsyn till storlek, belägenhet

o. s. v. Utredningen har dock bl. a. med hänsyn till konventionsutkastet

funnit, att någon ytterligare nedprutning av beloppet 25 miljoner

kronor ej bör förekomma. För övrigt erbjuder premiesättningen rimliga möjligheter

att beakta de olika stora riskerna; även med bibehållande av beloppet

25 miljoner kronor är premierna för en liten forskningsreaktor givetvis

avsevärt lägre än premierna för en stor reaktor i industriell drift.

Den anordning som man enligt utredningens mening kunde tänka sig för

svenskt vidkommande skulle med hänsyn till det sagda innebära att ansvarighetsbeloppet

fastställes till 25 miljoner kronor samt att om detta belopp

inte förslår till full ersättning för uppkomna skador, gottgörelse skall

beredas av statsmedel enligt grunder som fastställes av Kungl. Maj:t och

riksdagen.

Ett oeftergivligt villkor för drift av atomanläggning har utredningen ansett

vara, att det för anläggningen gällande ansvarighetsbeloppet i varje läge

är täckt av någon form av säkerhet. Obligatorisk ansvarig hetsför

säkring bör således i de skadelidandes intresse införas (jfr trafikförsäkringen).

\ issa undantag bör dock uppställas. Staten som anläggningsinnehavare

bör sålunda inte vara underkastad försäkringsplikt. Vidare bör en

anläggningsinnehavare kunna befrias från försäkringsplikten, om han ställer

betryggande säkerhet för sina eventuella skadeståndsförpliktelser.

Utredningen har funnit verkställda undersökningar här hemma och i utlandet

visa, att det åtminstone för närvarande torde bli omöjligt att erhålla

försäkring i annan form än att försäkringsgivaren ställer ett visst belopp

per anläggning till förfogande. Inträffar en olycka, nedskrives försäkringssumman

med belopp motsvarande vad som utbetalts i skadestånd, och ny

försäkring eller utfyllnad av försäkringen crhålles inte automatiskt utan

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i k0 år 1960

15

först efter särskild överenskommelse med försäkringsgivaren. Man kan,

säger utredningen, förstå att försäkringsgivarna, med de mycket stora ansvarsbelopp

och de okända risker som det här gäller, i dagens läge inte vågar

åtaga sig ansvarighet per händelse. Men ur de skadelidandes synpunkt

är denna ordning inte tillfredsställande. Både skadeståndsansvaret och

försäkringsgivarens förpliktelse borde helst gälla med visst belopp per händelse,

såsom fallet är i fråga om trafikförsäkringen. Det skulle eljest under

vidriga omständigheter kunna hända, att om två stora olyckshändelser

inträffade i tät följd, det tillgängliga ansvarighetsbeloppet 25 miljoner kronor

konsumerades av den första händelsen, med påföljd att intet bleve över

till dem som drabbades av den andra händelsen.

Nu är enligt vad utredningen framhåller detta i och för sig en mycket

osannolik situation. I England har man därför mot bakgrund av de begränsade

försäkringsmöjligheterna valt den ståndpunkten, att inte bara försäkringsplikten

utan även anläggningsinnehavarens skadeståndsansvar skall begränsas

till visst belopp per anläggning. Inträffar en olycka av större omfattning,

förutsättes det att myndigheterna omedelbart ingriper och tillser

att ny försäkring tecknas; eljest får driften inte fortsättas.

En sådan ordning avviker dock enligt utredningens mening alltför mycket

från vad som i övrigt tillämpas inom skadeståndsrätten. Konventionsförslaget

utgår också från att skadeståndsansvaret skall gälla med angivet

belopp per händelse och att försäkringsansvaret skall i möjligaste mån anknyta

därtill. Denna lösning förordas av utredningen. Att vissa svårigheter

uppkommer när det gäller att ansluta en försäkring per anläggning till

ett skadeståndsansvar per händelse framgår av vad redan sagts, men svårigheterna

kan i praktiken reduceras avsevärt.

Att i alla situationer tillgodose de skadelidandes skydd — och alltså verkligen

garantera att 25 miljoner kronor står till förfogande för varje inträffande

händelse -- synes dock enligt utredningens uppfattning icke vara möjligt

på annan väg än att staten i sista hand ikläder sig ansvarigheten härför.

Det måste anses rimligt att staten ikläder sig en sådan garanti, när de överväganden

som gjorts har lett fram till att skadeståndsansvaret bör gälla per

händelse, oaktat försäkring för en sådan ansvarighet inte kan erhållas. Det

bör dock understrykas, att risken för att ifrågavarande subsidiära statsgaranti

skall behöva tagas i anspråk är minimal. Har en olycka av större omfattning

inträffat, lär nämligen myndigheterna komma att vidtaga sådana

åtgärder, all möjligheten av en andra olycka, inträffande innan försäkringsskyddet

åler ordnats eller tillbörlig säkerhet blivit ställd, måste bli ytterligt

osannolik.

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser kan en leverantör

bli ansvarig gentemot tredje man för skadebringande egenskaper hos levererat

gods. I regel måste, för att sådan ansvarighet skall inträda enligt

svensk rätt, förutsättas all leverantören eller hans anställda i förmansställ
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1960

ning vållat skadan uppsåtligen eller genom oaktsamhet. Leverantören kan

visserligen i förhållande till sin medkontrahent i avtalet i allmänhet friskriva

sig från skadeståndsansvar och även förbehålla sig att regressvis få

av denne återkräva vad leverantören nödgats utgiva i ersättning till tredje

man. Däremot kan leverantören inte med giltig verkan friskriva sig från

skadeståndsskyldiglieten i förhållande till tredje man.

Vad nu sagts gäller även leverantörer av reaktorer, reaktordelar och bränsle

m. m. till atomanläggningar samt om konstruktörer av reaktoranläggningar,

entreprenörer som omhänderhaft anläggningarnas uppförande

o. s. v., i den mån de genom oaktsamhet vid tillverkning av levererade delar,

slarv vid konstruktionsberäkningar el. dyl. själva eller genom anställda

vållat skada för tredje man.

Situationen beträffande atomanläggningarna är emellertid, framhåller utredningen,

såtillvida egenartad att innehavaren av en sådan anläggning enligt

vad som föreslagits skall bära strikt skadeståndsansvar för skador som

genom driften drabbar tredje man. I realiteten innebär detta, att anläggningsinnehavaren

praktiskt taget alltid skulle bli skadeståndsskyldig för

skada, som leverantören, konstruktören o. s. v. vållat. Skadelidande tredje

mans intresse av att erhålla ersättning torde, om obligatorisk försäkringsplikt

införes för anläggningsinnehavaren, i allmänhet vara tillgodosett utan

att leverantörer o. s. v. måste hållas ansvariga.

Leverantörsansvaret uppbärs visserligen ej enbart av hänsynen till tredje

mans möjlighet att erhålla ersättning för lidna skador. På områden där det

är av särskild vikt att inskärpa kravet på aktsamhet från leverantörernas

sida torde skadeståndsansvaret innebära ett bland andra korrektiv mot oaktsamhet.

Det kan kanske tyckas, att vårdslöshet som visas av leverantörer av

materiel till atomanläggningar eller av konstruktörer av atomreaktorer skulle

vara särskilt vådlig och att ett leverantörsansvar av det skälet på nu förevarande

område vore påkallat. Emellertid är leveranser till atomanläggningar

föremål för en utomordentligt sträng kontroll, som nog kan antas

göra ett leverantörsansvar överflödigt ur preventiv synpunkt.

Utredningen befarar, att om de allmänna rättsgrundsatserna här upprätthölles,

leverantörerna skulle känna sig uppfordrade att försöka få stora ansvarighetsförsäkringar;

det skulle leda till dubbelförsäkring med kostnadsfördyringar

som given följd. Om både anläggningsinnehavaren och leverantören

skulle vara ansvariga för samma skada, skulle leverantören ofta förbehålla

sig regressrätt; det kan inte undgås att regressrättens utkrävande emellanåt

skulle leda till besvärliga och dyrbara processer.

Situationen kan vara särskilt bekymmersam för underleverantörer, t. ex.

de som levererar reaktordelar till en huvudleverantör eller huvudentreprenör

vilken i sin tur svarar för reaktorn i dess helhet. Det händer säkerligen, att

underleverantören inte vet, för vilken reaktor de av honom levererade tillbehören

är avsedda. Han blir beroende av huvudentreprenören för att få begärda

förbehåll om ansvarsfrihet och regressrätt beaktade i förhållande till

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1960

anläggningsinnehavaren. För underleverantören skulle det helt visst innebära

en lättnad om lagstiftaren tillgodosåge hans intressen.

Under konventionsarbetet i OEEC har det antytts, att den amerikanska

atomindustrin inte skulle vara villig att leverera reaktorer och reaktortillbehör

till Europa, om inte garantier gavs för att ansvarighet inte skulle utkrävas

av leverantörerna för eventuella fel i varan som lett .till skada för

tredje man. Detta är i dagens läge en omständighet som inte kan förbises.

Under konventionsarbetet har man funnit, att ett tillfredsställande skydd

för leverantörerna inte kan vinnas på annat sätt än genom att deras ansvarighet

för atomskador helt uteslutes. Enligt utredningens mening är detta

visserligen en radikal lösning, men den är som framgår av det sagda grundad

på starka sakliga skäl. Utredningen betonar också, att den svenska exportindustrin,

som inriktar sig på produktion av atomreaktordelar, har intresse

av att principen om anläggningsinnehavarens exklusiva ansvarighet

genomföres i de länder som bildar vår exportmarknad på detta område.

Utredningen föreslår i anslutning till vad sålunda anförts, att i princip

ingen annan än anläggningsinnehavaren skall vara ansvarig för de i förslaget

avsedda skadorna.

Transportörer av atombränsle till och avfall från atomanläggningarna befinner

sig emellertid i en speciell situation. Även om man inför ett strikt

skadeståndsansvar för den avsändande eller mottagande anläggningsinnehavaren

i anledning av skador under transporten — och således knäsätter samma

princip som vid de fasta anläggningarna, d. v. s. att en anläggningsinnehavare

är skadeståndsskyldig även om en annan, i detta fall transportören,

vållat skadan — måste man nämligen på transportområdet taga hänsyn

till ett flertal internationella konventioner, som föreskriver eller förutsätter

skadeståndsansvar för transportören. Hit hör bl. a. Brysselkonventionerna

om fartygssammanstötning 1910, om konossement 1924 och om begränsning

av redaransvaret 1924 och 1957, Romkonventionen om ersättning

för markskador orsakade av flygtrafik 1952, luftbefordringskonventionen i

Warszawa 1929 samt 1952 års Bernkonventioner om järnvägsbefordran. Dessa

äldre konventioner och nationell lagstiftning i anslutning till dem kan

inte utan mycket stort arbete ändras; fråga är om det ens är önskvärt. Under

utformningen av konventionsförslaget har man därför i princip velat

upprätthålla transportörens skadeståndsansvar vid sidan av anläggningsinnehavarens,

men ge transportören en regressrätt mot anläggningsinnehavaren.

På denna princip bör också enligt utredningens förslag den svenska

lagstiftningen byggas.

Yttrandena

Beträffande behovet av lagstiftning understryker flertalet

remissinstanser, att lagstiftningen är i hög grad angelägen; det framhålles

därvid att anläggningsinnehavare inte kan erhålla försäkring för katastrofriskerna

utan bestämmelser som reglerar ansvarighctsförhållandena på området.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 140

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1960

Sveriges mekanförbund uttalar:

Till en början vill vi uttrycka vår tillfredsställelse över att förslag till lagstiftning

i dessa frågor nu framlagts. Åtskilliga svenska verkstadsföretag

har under de senaste åren inriktat eu allt större del av sina resurser på utvecklings-

och konstruktionsarbete inom atomreaktorområdet. Då de svenska

resurserna sedda i ett internationellt sammanhang är begränsade, är

det angeläget att den tillverkande industrin genom samarbetsavtal med industrin

i andra länder i största möjliga utsträckning kan tillgodogöra sig

de erfarenheter och kunskaper, som inom atomreaktorområdet redan föreligger

på andra håll i världen. En grundläggande förutsättning för en sådan

internationell samverkan mellan industriföretag i olika länder är en enhetlig

internationell reglering av försäkrings- och ansvarighetsfrågorna. Vi delar

helt den i betänkandet framförda uppfattningen, att man i möjligaste

mån bör söka uppnå överensstämmelse mellan den svenska lagstiftningen

och det förslag till en konvention i ämnet, som utarbetats av eu expertgrupp

inom OEEC.

Även om skäl föreligger att till en början ge den svenska lagstiftningen

provisorisk karaktär, är det angeläget att det på lämpligt sätt, exempelvis i

motiven, klart uttalas, att den principiella utformningen av den provisoriska

lagen icke avses att förändras vid övergången till en slutgiltig lag. Delta

gäller alldeles särskilt sådana huvudfrågor som ansvaret "gentemot tredje

man samt försäkringsplikten. Ovisshet angående den definitiva utformningen

av huvudprinciperna i lagen kan minska utländska företags intresse

för avtal om samverkan med svenska företag och kan även tänkas verka

hämmande på den svenska industrins intresse för konstruktion och tillverkning

inom reaktorområdet. Den provisoriska lagen bör icke ges längre

giltighetstid än som motiveras av eventuellt dröjsmål med ratificering av

OEEC-konventionen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund utgår från att lagförslaget icke

kommer att prejudiciera den blivande definitiva lagstiftningen på området,

som väl kan tänkas medföra ändringar i detaljutformningen men som icke

lärer komma att beröra dennas grundläggande principer. Hovrätten för

Nedre Norrland och vattenfallsstyrelsen förutsätter, att den definitiva lagstiftningen

kommer att föregås av nya ingående överväganden.

Beträffande förslagets principiella uppläggning har vidare hovrätten för

Nedre Norrland anfört följande:

Hovrätten förutsätter att det av utredningen föreslagna skaderegleringssvstemet

anses över huvud taget lämpligt. Andra möjligheter att komma

till rätta med problemet äro nämligen givetvis också tänkbara. En sådan

möjlighet vore att ersättningsanspråk på grund av atomskador riktades

icke mot vederbörande anläggningsinnehavare utan mot en gemensam försäkringspool

eller mot staten, som alltså skulle iklädas omedelbar ersättningsskyldighet

i förhållande till skadelidande efter grunder motsvarande

dem som enligt förslaget gälla för anläggningsinnehavare. Mellanhavandet

mellan poolen eller staten, å ena, samt anläggningsinnehavaren, å andra sidan,

finge sedan regleras regressvis. Omfattningen av varje särskild anläggningsinnehavares

skadeståndsansvar och av hans försäkringsplikt kunde lösas

efter samma linjer som de förslaget följer. Ett system sådant som det

här skisserade skulle medföra, att eventuella svårigheter att identifiera den

händelse, som föranlett ett visst skadefall, ej komme att gå ut över den skadelidande.

Som framgår av vad utredningen anfört i olika sammanhang vore

detta en fördel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner däremot, alt frågan huruvida

anläggningsinnehavaren skall åläggas ett av försäkring täckt ansvar ellei

om försäkringen skall bära objektivt ansvar utan skadeståndsskyldighet för

anläggningsinnehavaren är ett spörsmål om den tekniska konstruktionen

som saknar nämnvärd betydelse i förevarande sammanhang. Hovrätten uttalar

emellertid vidare:

Fråga är om det överhuvudtaget är möjligt att nå en tillfredsställande

ordning inom skadeståndsrättens ram. Särskilt da det gäller de sena skadeverkningarna

måste nämligen — såsom utredningen också har framhållit

utomordentliga svårigheter möta att styrka kausalsammanhanget mellan

skadegrundande händelse och timad skada. Även om beviskravet sättes

lågt, synes dessa svårigheter vara sådana, att en skadestandsreglering kan

befaras icke vara till nämnvärt gagn för flertalet skadelidande. Med tanke

på det allt större utnyttjandet av atomenergien och därav följande ökade

risker för radioaktiv bestrålning, torde en förbättring av bevismöjligheterna

näppeligen vara att räkna med i framtiden. Tvärtom torde man då fa räkna

med att uppkomna skador kan bero på kumulativ effekt, och härigenom

ökas bevissvårigheterna för den skadelidande. Det synes mot bakgrunden

av dessa betänkligheter böra övervägas, om icke ett mera verksamt skydd

för allmänheten, som utsättes för strålningsrisker, kan åstadkommas genom

en utbyggnad i ena eller andra formen av det sociala försäkringsskyddet;

staten skulle åtaga sig att — exempelvis genom en påbyggnad på sjukförsäkringen

— skydda medborgarna mot skada av radioaktiv strålning,

oavsett om skadeorsaken kunnat fastställas. Hovrätten anser sig emellertid

icke ha skäl att i detta sammanhang närmare utveckla denna tanke, som

utredningen delvis varit inne på vid sin behandling av preskriptionstidens

Det föreligger obestridligen behov av en särskild skadeståndslag rörande

atomskador. Denna bör ansluta sig till det arbete på en atomansvarighetskonvention,

som för närvarande hedrives. Vidare böy såvitt möjligt enhetliga

bestämmelser skapas i de nordiska länderna. Då hänsyn till konventionsarbetet

föranleder dröjsmål med definitiva bestämmelser på omiådet

men behovet av en reglering är trängande, har hovrätten icke något att invända

mot en provisorisk lagstiftning.

Beträffande den föreslagna ansvarighetsbegränsningen —

25 miljoner kronor per händelse — uttalar aktiebolaget Atomenergi:

Med hänsyn till bl. a. de rigorösa säkerhetsbestämmelserna och till möjligheterna

att få försäkringsskydd på den svenska marknaden talar enligt

bolaget vissa skäl för att ansvarighetsbeloppet begränsas till ett lägre belopp

än vad utredningen föredragit. Härigenom skulle man också kunna fa

en sådan överensstämmelse mellan ansvarighet och försäkring, som bolaget

kommer att beröra i det följande. På grund av önskemålet att få en lagstiftning

i överensstämmelse med en blivande europeisk konvention, som

kan hl i av betydelse vid skador å svenska intressen till följd av en reaktorolycka

utomlands, anser sig bolaget emellertid icke böra föreslå nagon ändring

på denna punkt.

Under utarbetandet av bestämmelser på detta område har livligt diskuterats

om begränsningen av ansvaret skulle anknyta till varje händelse eller

till varje anläggning. Utredningen har med utgångspunkt från gängse

skadeståndsrättsliga grunder föreslagit, att skadeståndsansvaret skall gälla

med visst belopp per händelse. Då utredningen bedömt det knappast troligt

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U0 år 1960

att man för närvarande kan erhålla försäkring per händelse utan endast

per anläggning, har utredningen godtagit att försäkringen kan få gälla per

anläggning.

Beträffande förslagets regler om försäkring och statsgaranti anför bolaget:
Utredningens

förslag innebär således, att statsgarantien i princip kan bli

aktuell i två fall, nämligen dels om ersättningsbeloppen överstiger 25 milj.

kronor, och dels om försäkringssumman helt eller delvis utnyttjats, så att

25 milj. kronor ej står till förfogande. Ehuru de praktiska olägenheterna

måste bedömas som små, är det likväl ur principiell synpunkt en mindre

lämplig konstruktion, att ansvarighetsbegränsningen anknyter till händelse

men att försäkringsskyldigheten anknyter till anläggning. Om — såsom bolaget

tidigare antytt — ansvarigheten begränsades till ett lägre belopp än

vad utredningen föreslagit, synes det ha förelegat en möjlighet att få full

överensstämmelse mellan ansvar och försäkring.

Delegationen för atomenergifrågor ger uttryck åt delvis liknande tankegångar.

Efter att ha berört riskerna vid atomanläggningar av olika slag

fortsätter delegationen:

Beloppet 25 miljoner kronor torde ungefärligen motsvara de teoretiska

riskerna vid en omfattande olycka i en mycket stor anläggning men mer än

väl täcka de tänkbara skadorna vid de smärre anläggningarna liksom de

mindre omfattande olyckshändelserna. En glidande skala som anslöte sig

exempelvis till reaktoreffekten eller mängden av radioaktiva ämnen inom

anläggningen skulle sålunda ur tekniska synpunkter vara motiverad. Emellertid

torde utformningen av en sådan skala vålla betydande svårigheter.

En alternativ lösning vore att det obligatoriska ansvarighetsbeloppet sattes

väsentligt lägre men dock så högt, att det vid flertalet fall täckte det

tänkbara skadebeloppet vid en eventuell olycka. För olyckshändelser av katastrofkaraktär

skulle anläggningshavarens ansvar utbyggas med ett obligatoriskt

ansvar för staten, utformat bl. a. under hänsynstagande till de

internationella åtaganden, som kan bli aktuella i samband med en konvention.

Försäkringsplikten skulle i konsekvens härmed inskränkas till det belopp

för vilket anläggningshavaren är ansvarig.

Delegationen, som i vad avser den provisoriska lagen godtar de av utredningen

föreslagna försäkringsbeloppen, föreslår, under åberopande av

det anförda, att det alternativa förfaringssätt, som här skisserats, upptages

till prövning av utredningen under dess fortsatta arbete med förslaget till

definitiv lagstiftning.

Däremot anser försäkringsinspektionen och svenska bankföreningen, att

det snarare kunde övervägas att fastställa ett högre ansvarighetsbelopp än

det föreslagna. Försäkringsinspektionen åberopar därvid statens intresse av

att dess subsidiära garanti icke blir av för stor omfattning, medan föreningen

närmast synes utgå från behovet av skydd för de skadelidande och deras

kreditgivare. Varken inspektionen eller föreningen vill emellertid motsätta

sig förslagets genomförande i denna del.

Luf tf artsstyrelsen framhåller, att lufttrafikföretagens internationella organisation,

IATA, utfärdat vissa rekommendationer om säkerhetsåtgärder

vid lufttransport av nukleära ämnen. Givet är dock, att trots säkerhetsåtgärderna

en olycka kan inträffa, och om den sker över tättbebyggt område,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

kan måhända så stora skador uppkomma att ansvarsbeloppet inte räcker

till. Med hänsyn till den höjning av premierna som skulle bli följden av att

höja ansvarsmaximum — om nu överhuvud försäkring går att erhålla i dylikt

fall — vill dock styrelsen inte förorda någon sådan höjning.

I fråga om ansvarighetens anknytning till anläggning

sinnehavaren — med uteslutande av ansvarighet för andra —

anser aktiebolaget Atomenergi, att det åtminstone innan en slutlig lagstiftning

kommer till stånd bör ytterligare övervägas, om inte också det kvarstående

undantaget från denna princip, nämligen ansvarigheten för transportör,

bör slopas. Sveriges trafikbilägares riksorganisation ifrågasätter om

inte detta bör ske redan nu; den föreslagna ordningen innebär olägenheter

ur skaderegleringssynpunkt.

Vad slutligen angår den föreslagna statsgarantin uttalar AKK.

att den är ett oeftergivligt komplement till förslaget i övrigt.

Försäkringsinspektionen framhåller, att det av många skäl är opraktiskt

att låta staten bygga ut ett permanent organ för att ta upp premier och reglera

skador så mycket mer som antalet skador vilka här kan komma i fråga

väntas bli starkt begränsat. Katastrofrisker kan dock inte uteslutas, och

därför är viss statlig medverkan nödvändig. Den bör emellertid i görligaste

mån begränsas. Ur den synpunkten kan ansvarsmaximeringen för anläggningsinnehavaren

till 25 miljoner kronor diskuteras. Inspektionen stannar

dock för att tillstyrka de föreslagna provisoriska reglerna.

Departementschefen

Det svenska atomenergiprogrammet för den närmaste tiden innebär att,

jämte en redan befintlig forskningsreaktor vid tekniska högskolan i Stockholm,

bl. a. en materialprovningsreaktor inom Studsviksanläggningen samt

en värmereaktoranläggning vid Ågesta söder om Stockholm skall tagas i

bruk. Vad som kommer att ske under tiden närmast därefter är mera ovisst.

Sannolikt kommer emellertid åtminstone en kraftreaktor att vara färdig

att tagas i drift under 1900-talets senare del.

Risken för olyckshändelser av stor omfattning i samband med driften av

atomanläggningarna synes enligt den tekniska sakkunskapen icke vara stor.

Katastrofrisker kan dock icke helt uteslutas, och stora skador kan under

sådana omständigheter drabba både allmänheten och atomindustrin.

Atomskadeutredningens förslag till provisorisk skadeslåndslagstiftning på

området bygger på principen, att anläggningsinnehavaren skall vara ansvarig

oberoende av vållande. Ansvarigheten begränsas till 25 miljoner kronor per

händelse och skall vara täckt av obligatorisk försäkring. Det förutsättes alt

staten, om skadorna skulle överstiga nämnda belopp, skall utge ersättning

enligt grunder som faslslälles av Kungl. Maj:t och riksdagen, när frågan Blir

aktuell. Ansvarigheten skall vila på innehavaren allena; leverantörer av re
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1960

aktörer eller andra tillbehör till atomanläggningen, av atombränsle o. s. v.

skall alltså vara fritagna från det skadeståndsansvar som skulle åvila dem

enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. ■— Förslaget står i samklang

med det konvcntionsförslag som upprättats inom OEEC och som torde

vara klart för undertecknande inom den närmaste tiden.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för remissbehandlingen har

den principiella uppläggningen av utredningens förslag i huvudsak godkänts

av de hörda instanserna. De har också godtagit tanken att den nu föreslagna

lagstiftningen skall vara av provisorisk natur.

Även för egen del anser jag, att lagstiftningen bör bygga på strikt skadeståndsansvar

och obligatorisk ansvarighetsförsäkring. Tydligt är också, att

en viss övre gräns för ansvarigheten bör fastställas med statsgaranti i någon

form beträffande överskjutande belopp. De hittillsvarande erfarenheterna

från atomreaktordrift synes ge vid handen, att en viss frekvens av

mindre olyckshändelser, berörande särskilt personalen vid anläggningarna,

sannolikt är att vänta även i framtiden, men att risken för verkliga katastrofer

är mycket liten. Detta skulle kunna åberopas som skäl för att den

obligatoriska försäkringen borde avse ett relativt lågt belopp, kanske 5 miljoner

kronor till vilket även innehavarens ansvarighet skulle begränsas

— och att staten i övrigt borde ikläda sig ansvarigheten för uppkommande

skador, eventuellt med viss maximering. Man skulle därigenom spara premiekostnader

och troligen i slort sett kunna hålla försäkringen inom landet.

En sådan ordning skulle emellertid medföra vissa nackdelar. Staten

skulle påtaga sig en risk som kunde bli kännbar, och det är uppenbarligen

mindre lämpligt att Sverige isolerar sig från världen i övrigt, där man tydligtvis

räknar med att på detta område bygga upp en internationell solidaritet

grundad på världsomspännande försäkring. Det blir också betydande

svårigheter att med ett så lågt ansvarighetsbelopp för anläggningsinnehavaren

ordna ett ansvarighetssystem som möjliggör anslutning till den blivande

konventionen, om denna utformas enligt föreliggande förslag; enligt konventionsförslaget

kräves nämligen civilrättslig skadeståndsskyldighet —

täckt genom försäkring eller på annat sätt — till ett belopp av minst 25 miljoner

kronor. Jag har efter övervägande av dessa omständigheter kommit

till det resultatet, att den svenska lagen icke bör stadga ett lägre ansvarighetsbelopp

för anläggningsinnehavaren än 25 miljoner kronor.

Enligt vad som under hand upplysts från atomskadeutredningens överläggningar

med de nordiska grannländernas representanter synes man i

Danmark och Norge snarast vara inställd på att acceptera ett högre ansvarighetsbelopp

än vad som svarar mot 25 miljoner svenska kronor. Skälet

för denna ståndpunkt är att man önskar ge så gott skydd som möjligt

genom försäkring och att man vill engagera staten i minsta möjliga omfattning.

Detta skäl är beaktansvärt, men med hänsyn särskilt till den relativt

begränsade kapaciteten hos den svenska -— och nordiska -—- försäkringsmarknaden

bör vid utformningen av nu ifrågavarande provisoriska lagstiftning

ansvarighetsbeloppet enligt min mening icke sättas högre än 25

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

miljoner kronor. De fortsatta överläggningarna med grannländernas kommittéer

— av vilka den finska, efter vad som upplysts, närmast synes vara

benägen att intaga samma ståndpunkt som den svenska — ävensom de ytterligare

erfarenheter som kan vinnas under den närmaste framtiden får

visa, om det finns skäl att i den blivande mera definitiva lagstiftningen frångå

den ståndpunkt som nu bar intagits.

Försäkringen bör kompletteras med statsgaranti i huvudsak enligt de

grunder som utredningen angivit. I den mån ansvarighetsbeloppet ej förslår,

bör sålunda gottgörelse beredas av statsmedel enligt grunder som fastställes

av Kungl. Maj:t och riksdagen. Även eljest bör staten inträda då den

skadelidande ej kunnat utfå ersättning som bör tillkomma honom.

Som förut nämnts bygger utredningens förslag på att ansvarigheten -—- med undantag för fall då olycka inträffat under transport av nukleära ämnen

— skall åvila anläggningsinnehavaren ensam. Leverantörer, konstruktörer

o. s. v. skall alltså vara fritagna från skadeståndsslcyldighet. Förslaget

i denna del innebär ett betydande avsteg från eljest inom skadeståndsrätten

gällande regler. På grund av de starka skäl som uppbär den föreslagna

ordningen -—- bl. a. angelägenheten att undvika dubbelförsäkring som

kan bli särskilt oläglig med hänsyn till de höga belopp det här gäller — synes

den emellertid få godtagas.

Även eljest synes huvudlinjerna i utredningens förslag böra följas. Beträffande

detaljutformningen har den granskning av förslaget som med beaktande

av remissyttrandena verkställts i departementet föranlett vissa

jämkningar, som närmare redovisas i den speciella motiveringen. Med hänsyn

till lagstiftningens karaktär av provisorium får man givetvis räkna med

att ställningstagandet till vissa i lagstiftningen ingående frågor snart kan

behöva omprövas. Jag räknar emellertid med att de nu förordade huvudgrunderna

för lagstiftningen skall bli vägledande även vid utformningen

av en blivande, mera definitiv lagstiftning i ämnet.

Specialmotivering

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till lag om

ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag).

Beträffande innehållet i förslaget får jag, utöver vad som framgår av

den tidigare framställningen, anföra följande.

1 §•

Paragrafen innehåller vissa definitioner.

Utredningen. I utredningens förslag avses med uttrycket atombränsle

uran, plutonium eller annat ämne, som användes som bränsle i anläggning

för utvinning av atomenergi. Definitionen anknyter nära till stadgandet i 1 §

första stycket atomenergilagen den 1 juni 1956; att förening vari ämne av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1960

nu angivet slag ingår icke uttryckligen angivits i förslaget avses ej innebära

någon avvikelse i sak. En mycket betydande inskränkning i lagstiftningens

tillämplighetsområde i förevarande hänseende göres i 2 §, där det stadgas

att lagen icke är tillämplig å atombränsle som ej innehåller annan verksam

beståndsdel än naturligt uran och som ej blivit radioaktivt genom bestrålning

i atomanläggning.

Med atomprodukt avses enligt utredningens förslag radioaktivt

ämne, som bildats eller blivit radioaktivt genom bestrålning i samband

med framställning eller användning av atombränsle, därunder inbegripet

avfall från atomanläggning men icke atombränsle. Uttrycket »radioaktivt

ämne» — eller »radioisotop» —- är en allmänt vedertagen benämning på ett

ämne, vars atomkärnor undergår spontana omvandlingar och därvid utsänder

radioaktiv (joniserande) strålning. Radioaktiva ämnen som bildats icke

i en atomanläggning utan t. ex. i partikelacceleratorer eller cyklotroner faller

utanför lagstiftningen. Genom 2 § undantages i viss utsträckning från

lagens tillämplighetsområde radioisotoper som begagnas för industriellt eller

medicinskt bruk o. 1.

Med atomanläggning avses enligt utredningens förslag atomreaktor

ävensom anläggning för framställning, behandling eller förvaring av

atombränsle eller atomprodukt. Ledning vid avgörandet av vad som skall betraktas

som en anläggning för sig, särskilt i vad gäller anordningar för förvaring

av avfall o. d., bör kunna erhållas genom tillståndsgivningen enligt

atomenergilagen. Om driften i en atomreaktoranläggning nedlagts, t. ex.

efter en olyckshändelse, och området avspärrats, torde anläggningen i fortsättningen

vara att betrakta som en anläggning för förvaring av atomprodukter,

och detta sakernas tillstånd varar till dess radioaktiviteten hos de

kvarvarande ämnena avklingat så mycket, att någon fara inte längre föreligger.

Befann sig ämnet icke i »anläggning» när olyckan inträffade och var det

icke heller under transport, skall den anläggningsinnehavare som hade eller

senast haft ämnet i sin besittning bära ansvaret; jfr 4 § sista stycket. Två

eller flera anläggningar kan i administrativ väg sammanföras till en enhet

i lagens bemärkelse; jfr 3 §.

Konventionen upptar en definition av termen »operator»: anlägg
ningsinnehavare.

Utredningen säger sig utgå från att under den

provisoriska lagstiftningens tid med ledning av koncessionssystemet ulan

större svårighet skall kunna klarläggas, vem som i det särskilda fallet skall

anses som anläggningsinnehavare.

Vad slutligen angår atomskada förstås därmed enligt utredningens

förslag skada å person eller egendom genom radioaktiv strålning från atombränsle

eller atomprodukt. Lagen avses alltså gälla endast skada å person

och egendom. Huruvida skador på den mänskliga arvsmassan, s. k. genetiska

skador, omfattas av uttrycket skada å person är mycket tveksamt.

Frågan torde emellertid inte ha någon större praktisk betydelse, framför allt

därför att det för den som lidit skadan torde vara mycket svårt att leda

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1960

i bevis att skadan uppkommit genom en viss påstådd olyckshändelse för

vilken ansvarighet föreligger enligt lagen. Utredningen har ansett att spörsmålet

—- som visserligen är särskilt aktuellt i detta sammanhang men inte

helt torde sakna motstycken inom andra verksamhetsområden — inte kan

besvaras i den nu föreslagna provisoriska lagen. Det får avgöras i rättstilllämpningen

med stöd av allmänna överväganden.

Sådan olägenhet av förorening, utan samband med person- eller egendomsskada,

som avses i 8 kap. 35 § vattenlagen — därest dylik olägenhet över

huvud kan tänkas uppkomma på förevarande område — faller utanför lagen;

den täckes icke av den föreskrivna försäkringen och skall ersättas av

anläggningsinnehavaren vid sidan av nu föreslagna bestämmelser. Immissioner

av typen intrång i rörelse, utan att person- eller sakskada uppkommit,

faller likaledes enligt utredningens uppfattning utanför lagens tillämplighetsområde,

liksom annan direkt tillfogad s. k. allmän förmögenhetsskada.

Skador på anläggningen jämte tillbehör omfattas i och för sig av de föreslagna

reglerna. Det torde emellei''tid endast undantagsvis inträffa, att annan

än anläggningsinnehavaren som ju själv är den ersättningsskyldige lider

skada som här avses. Under den tid den provisoriska lagen avses att gälla

kominer endast tre atomanläggningar att vara i drift här i landet, nämligen

reaktoranläggningen R 1 i Stockholm, Studsviksanläggningen och Ågestaanläggningen.

För dessa tre anläggningar kommer, enligt vad utredningen

anser sig våga räkna med, att finnas sakförsäkring enligt försäkringsavtal, i

vilka försäkringsgivaren förbundit sig att inte utöva regressrätt mot den

för skadan ansvarige. Det kan därför inte anses nödvändigt att i den provisoriska

lagstiftningen uppta några speciella föreskrifter avseende ansvarighet

för skada på anläggningen.

Utredningen förklarar, att med »person» hör avses även den som är anställd

hos anläggningsinnehavaren. De anställda erhåller för sin skada i regel

ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser. Det kan visserligen

vara tveksamt, om ersättningsskyldighet på strikt grund lämpligen

hör åläggas en arbetsgivare, som bekostar ersättning enligt yrkesskadeförsäkringen.

Starka skäl, inte minst av psykologisk art, talar emellertid för

att de anställda inte försättes i sämre position i ersättningsrättsligt hänseende

än utomstående skadelidande. Utredningen har därför stannat för

att inbegripa även anläggningsinnehavarens anställda under lagen. Dessa får

alltså ersättning enligt de föreslagna reglerna för vad som inte täckes av

yrkesskadeförsäkringen. För vad som utgivits från yrkesskadeförsäkringen

har försäkringsgivaren inte regressrätt mot anläggningsinnehavaren (eller

dennes ansvarighetsförsäkring), med mindre innehavaren vållat skadan

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Detta följer av 51 § andra stycket

lagen om yrkesskadeförsäkring; jfr 107 § andra stycket lagen om allmän

sjukförsäkring.

Enligt utredningens förslag omfattas endast skada genom radioaktiv strålning

av lagen. Med radioaktiv strålning avses alfa-, heta- och gammastrålning

ävensom neutronstrålning (jfr 1951 års strålskyddskommittés betän
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Knngl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

kande Strålskydd SOU 1956: 38 s. 29 ff.). Under utredningsarbetets gång

har diskuterats, om inte också vissa andra skador som orsakats av atombränsle

eller atomprodukt, såsom skador genom giftverkan och sprängverkan

och kanske också skada till följd av ämnenas »farliga» natur i största

allmänhet, horde föras in under ansvarigheten. Ett skäl härför är onekligen,

anför utredningen, att det ligger nära till hands, när man nu ändå skapar

ett obligatoriskt försäkringsskydd för hithörande skador, att utnyttja anordningen

till allmänhetens skydd i största möjliga utsträckning. Ett annat

skäl kan vara, att det i praktiken ofta måste bli svårt att fastställa, om en

viss skada, särskilt när den lett till döden, uppkommit genom radioaktiv

strålning eller på annat sätt, t. ex. genom giftverkan. Å andra sidan medför

en sådan utvidgning av ansvarighetsområdet besvärliga gränsdragningsproblem;

förgiftnings- och explosionsrisker, inte sällan av allvarligare natur

än här, finns på många andra områden, utan att speciella regler om skadeståndsansvar

eller obligatoriskt försäkringsskydd ansetts påkallade. Utredningen

har därför stannat för att begränsa den provisoriska lagstiftningen

till de skador som obestridligen främst står i blickpunkten, nämligen skador

genom radioaktivitet. Detta är också ståndpunkten i engelsk rätt. Konventionsförslaget

däremot inbegriper under ansvarigheten jämväl skador

som uppkommer genom en kombination av dels radioaktivitet och dels

giftverkan, explosionsverkan eller annan farlig verkan av atombränsle eller

radioaktiv produkt. Utredningen har räknat med att frågan får tas upp till

förnyat övervägande i samband med utarbetande av en mera definitiv lag

L ämnet.

Utredningen framhåller vidare, att de skador som omfattas av lagstiftningen

kan uppkomma på olika sätt. Det hade onekligen, anför utredningen

varit av stort praktiskt värde, om det relevanta skadeorsakande faktum

hade kunnat närmare bestämmas i lagen. I 1 § talas helt allmänt om skada

genom radioaktiv strålning. I senare stadganden begagnas uttrycket »händelse»

(4, 6—8, 10, 12, 13 och 15 §§). I 7 § andra stycket talas om »skadefall»,

i 10 § tredje stycket om »försäkringsfall».

Så mycket är enligt utredningen till en början klart, att ersättning skall

lämnas för skador genom radioaktivitet från atomanläggning — eller uppkomna

under transport som avses i 4 § andra stycket — och att varje

händelse som leder till skada av bär avsett slag är ersättningsgrundande.

Problemet ligger inte där utan i att avgöra, om en eller flera händelser

givit upphov till skada. Detta är av betydelse både vid avgörandet av om

ett eller flera ansvarighetsbelopp står till förfogande (6 §) och i preskriptionshänseende

(8 §).

Avsikten har varit att under lagstiftningen inbegripa dels skada genom

enstaka olyckshändelser av typen kedjereaktion som går ur kontroll eller explosion

i reaktorn och dels fortvarighetstillstånd av typen successiv kontaminering

av anläggningen eller vattendrag genom läckage el. dyl. Inte minst

i sistnämnda hänseende kan det enligt utredningen betecknas som en brist,

att händelsebegreppet inte kunnat närmare bestämmas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1960

Konvenlionsförslaget anger, att som en händelse (»a nuclear incident»)

skall betraktas varje händelse eller serie av händelser med samma ursprung

som framkallats av, eller medfört skada som framkallats av, de farliga egenskaperna

hos atombränsle eller atomprodukt. Utredningen har ansett att

denna formulering, ehuru den för en del i praktiken uppkommande situationer

kan tjäna som riktmärke, knappast helt löser svårigheterna; bl. a.

ges därigenom ingen ledning för att bestämma vilken tidpunkt som skall

lagas till utgångspunkt för preskriptionstiden vid successiv kontaminering

genom läckage o. dyl. Konventionsförslagets bestämmelse bör därför enligt

utredningens uppfattning övervägas ytterligare, och den har inte upptagits

i det föreliggande lagförslaget. Detta innebär, att det får ankomma på rättstillämpningen

att i förekommande fall ge en närmare bestämning. För några

viktigare uppmärksammade fall har emellertid utredningen angivit, hur

den sett på frågan.

Om en explosion inträffat i en atomreaktor med påföljd att ett gasmoln

och eventuellt en del fasta partiklar slungats ut och smittat ned omgivningen,

kan det tänkas att — beroende på svårigheten att definitivt sanera det

nedsmittade området — radioaktiva ämnen kan bli kvar och ge ifrån sig

strålning som kan träffa en människa eller eljest orsaka skada ännu lång

tid efter händelsen i anläggningen. Utredningen menar inte desto mindre,

att den skadeorsakande händelsen skall anses vara explosionen i anläggningen.

Skulle efter en större olycka i en atomreaktor driften nedläggas och

reaktorn avspärras och skada någon tid senare uppstå genom läckage eller

annan företeelse som är att betrakta som en klar följd av den första händelsen,

menar utredningen också, att förloppet skall betraktas som en händelse

(med följdverkningar), vilket bl. a. innebär att preskriptionen räknas

från den inledande olyckshändelsen. Om däremot efter samma avspärrning

skada uppkommer genom brand, blixtnedslag eller annan avgränsad mellankommande

händelse, anser utredningen att fråga är om två händelser.

Om genom immission eller annat fortvariglietstillstånd successiv bestrålning

skett och skadan är ett resultat av den sammanlagda bestrålningen,

kan man inte komma till annat resultat än att fråga är om en händelse i lagens

mening. Preskriptionen bör i dylika fall räknas från den tidpunkt då

detta fortvarighetstillstånd upphörde.

För att en händelse skall anses ha givit upphov till skada måste emellertid

enligt allmänna rättsgrundsatser ett visst inte alltför avlägset orsaksförhållande

föreligga mellan händelsen och skadan. Om under fartygstransport

av en rostfri stålbehållare innehållande använt atombränsle behållaren går

förlorad och sjunker men det kan tänkas taga 50—100 år innan behållaren

frätts sönder av havsvattnet, så att skada kan uppkomma, kan förlusten av

behållaren knappast antagas utgöra en händelse som »givit upphov» till

skadan. Utredningen säger sig vara benägen att antaga, att i den slutliga

lagstiftningen för detta fall, som diskuterats under konventionsbehandlingen,

måste givas en särskild bestämmelse syftande till att begränsa ansvarighetstiden.

För den provisoriska lagstiftningens del synes emellertid cn

sådan bestämmelse knappast vara erforderlig.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

Yttrandena. Beträffande den föreslagna terminologin i allmänhet

hemställer AKK, att kontakt tages med tekniska nomenklaturcentralen

som arbetar på en ordlista med svenska termer inom området, t. ex. kärnenergi,

kärnbränsle o. s. v. Sveriges mekanförbund hänvisar i stället till en

särskild kommitté inom sin standardiseringsavdelning, som siktar till att få

till stånd en enhetlig terminologi på området, vilken skulle kunna antas som

svensk standard 1960, och föreslår att man vid utarbetande av den definitiva

lagtexten vederbörligen beaktar de resultat som i avseende på terminologifrågorna

då kan föreligga.

Beträffande definitionerna av uttrycken atom bränsle och atomprodukt

finner AKK, att gränsdragningen rymmer vissa svårigheter och

uttalar härom:

Det är icke klart, om en använd bränslestav kan hänföras till atombränsle

eller atomprodukt. Det är nämligen svårt att angiva, när en bränslestav ej

längre är användbar som bränsle i en reaktor, eftersom detta beror på tillgänglig

överskottsreaktivitet i anläggningen. Om den använda bränslestaven

t. ex. användes för gammasterilisering av matvaror, blir det en väsentlig

skillnad i ansvaret, om bränslestaven hänföres till atombränsle eller till

atomprodukt. I förra fallet gäller strikt ansvar för atomanläggningens innehavare,

oberoende av var steriliseringen sker. I det senare fallet föreligger

icke något sådant ansvar om den sker utanför anläggningen.

I fråga om definitionen av atomskada har ett relativt stort antal

remissinstanser — hovrätten för Nedre Norrland, medicinalstyrelsen, försäkringsinspektionen,

AKK, svenska bankföreningen, svenska försäkringsbolags

riksförbund och Sveriges mekanförbund — påyrkat eller föreslagit

till övervägande, alt också skador genom giftverkan, sprängverkan eller annan

farlig verkan av här avsedda ämnen medtages. Som skäl har framför

allt åberopats, att konventionsförslaget i sin föreliggande form inbegriper

skador av denna art och att, om de inte medtages, stora svårigheter kan uppstå

i kausalitetshänseende. Mekanförbundet har även understrukit de svårigheter

som uppkommer för leverantörerna, vilka med förslagets utformning

inte vinner ansvarsbefrielse i förgiftnings- och explosionsfallen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påtalar, alt skäl ej har anförts för utredningens

ståndpunkt att från lagen utesluta immissioner av typen intrång

i rörelse. Hovrätten ifrågasätter, huruvida begränsningen är sakligt motiverad.

Delegationen för atomenergifrågor ansluter sig däremot till utredningens

uppfattning på denna punkt.

Förslagets ståndpunkt att skada på anläggningen själv och tillbehör till

denna i den provisoriska lagen ej skulle behöva uttryckligen undantagas

från ansvarigheten kritiseras av hovrätten för Nedre Norrland, som anser

att de av utredningen anförda skälen inte är övertygande. AKK nöjer sig

däremot med en hemställan, att fragan beaktas i den definitiva lagen.

Till förslaget att även anläggningsinnebavarens anställda skall inbegripas

i kretsen a\ skadeståndsberättigade ställer sig svenska försäkringsbolags

riksförbund tveksamt. Förbundet framhåller, att på detta sätt de an
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

29

ställda vid en atomanläggning kommer alt få en mera gynnsam ställning

beträffande olycksfall i arbete än andra anställda samt att skador på de anställda

sannolikt kommer att bli rätt frekventa; den ståndpunkt man här

väljer utövar därigenom inflytande på premiernas storlek. Delegationen för

atomenergifrågor och aktiebolaget Atomenergi tillstyrker däremot förslaget

i denna del.

Järnvägsstyrelsen påpekar, att förslaget inte innehåller några bestämmelser

om skada som under transport av nukleära ämnen kan uppstå på själva

godset (d. v. s. det nukleära ämnet och dess förpackning). Styrelsen utgår

från att därvidlag skall gälla vanliga frakträttsregler. Om mycket stora

risker för järnvägen uppkommer härigenom, kan det ifrågasättas om inte

obligatorisk sakförsäkringsplikt borde införas för avsändaren av godset med

föreskrift att försäkringsgivarna inte skulle ha regressrätt.

Delegationen för atomenergifrågor erinrar om det förut berörda förslaget

till lag med särskilda bestämmelser om skydd mot skadlig strålning från

atomenergianläggning m. m. vilket framlagts i särskilt betänkande (SOU

1959: 38). I detta lagförslag upptages ersättningsbestämmelser för vissa skador

orsakade av atomolyckor. Delegationen förutsätter att frågan om samordning

av ersättningsbestämmelserna i de båda lagförslagen uppmärksammas

vid ärendets fortsatta handläggning.

I några remissyttranden har ifrågasatts om inte jämväl vissa andra

definitioner borde införas i lagen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund diskuterar behovet av en definition

av begreppet »händelse». Med hänsyn till lagstiftningens provisoriska

karaktär har riksförbundet emellertid intet att erinra mot utredningens

ståndpunkt att tills vidare lämna frågan åt rättstillämpningen; i

den definitiva lagen bör dock en definition införas. Utan något yrkande

framhåller AKK, under åberopande av vad utredningen själv anfört, att

uttrycket »händelse» är alltför obestämt. — Jfr även hovrättens för Nedre

Norrland i anslutning till den allmänna motiveringen återgivna yttrande.

Vattenfallsstyrelsen skulle vilja ha begreppet anläggningsinneliavare

definierat i förevarande lag och framhåller därvidlag, att utbyggnadsprogrammet

för atomenergin försiggår genom samarbete mellan

olika intressenter, representerande såväl staten och kommunerna som andra

associationer; dessa intressenter äger olika delar i anläggningarna. En annan

lösning vore emellertid att komplettera atomenergilagen med föreskrift,

att i varje koncession skall bestämmas vem som är att anse som anläggningsinnehavare.

Aktiebolaget Atomenergi anför liknande synpunkter och

framhåller, att man vid sidan av samäganderättsfallet kan tänka sig, att

någon fått tillstånd att inneha en reaktor och en annan att driva den. I

vart fall i en definitiv lagstiftning bör dessa frågor närmare klargöras. Sveriges

mckanförbund pekar även på den situationen, att en reaktor före

överlämnandet till beställaren köres igång av leverantören, och föreslår alt

konventionsförslagets definition av »operator» införes i den svenska lagen.

Delegationen för atomenergifrågor framhåller, att i praktiken begreppet in
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj ris proposition nr 140 år 1960

nehavare enligt lagförslaget kommer att avse den som enligt atomenergilagen

har tillstånd för driften av anläggningen.

Departementschefen. Det synes ej vara anledning att vid denna provisoriska

lagstiftning frångå den terminologi som användes i 1956 års

atomenergilag. Liksom där talas om atomreaktor och atombränsle begagnas

alltså i den nu föreslagna lagstiftningen, utom dessa termer, de i analogi

därmed bildade uttrycken atomskada och atomprodukt.

Beträffande gränsdragningen mellan atom bränsle och atomprodukt

synes vissa svårigheter föreligga att nå en klar avgränsning.

Vad angår det i ett remissyttrande anförda exemplet — en använd bränslestav

—- torde dock knappast råda tvekan om att ett sådant föremål bör betraktas

som atomprodukt och alltså omfattas av undantagsbestämmelsen i

2 §. Enligt vad som upplysts kan det knappast i praktiken förekomma, att

en begagnad bränslestav åter sättes in i en reaktor; karaktären av atomprodukt

är därigenom dominerande. Förevarande gränsdragningsproblem torde

emellertid få närmare övervägas vid utarbetandet av en mera definitiv

lagstiftning i ämnet.

Utredningens förslag till definition av uttrycket atom anläggning

torde böra godtagas med tillägg, för tydlighetens skull, att anläggningen

skall vara belägen här i riket.

Vad beträffar omfattningen av begreppet atomskada synes de skäl

som av åtskilliga remissinstanser har anförts till stöd för att redan den

provisoriska lagstiftningen bör omfatta även skador genom gift- och sprängverkan

m. m. vara övertygande. Förslaget bör därför utvidgas till att avse

jämväl sådana skador, förutsatt att den händelse som medfört skadorna givit

upphov jämväl till skada genom radioaktiv strålning. I övrigt synes anledning

ej finnas att i detta avseende frångå utredningens förslag. I likhet med

vad som gäller enligt flera andra lagar, som stadgar ett längre gående skadeståndsansvar

än det som följer av allmänna skadeståndsgrunder -— t. ex.

lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

och lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet för skada i följd avluftfart

— bör ansvarigheten således begränsas till skada å person och egendom.

Liksom utredningen anser jag vidare, att frågan om ersättning åt anläggningsinnehavaren

för skada å anläggningen bör under den provisoriska

lagstiftningens giltighetstid kunna lösas genom lämplig utformning av sakförsäkringen;

något uttryckligt undantag i lagen beträffande skada å anläggningen

skulle alltså icke behövas.

Icke minst av psykologiska skäl synes det vara påkallat, att personalen

vid atomanläggning där olycka inträffar icke undantages från lagstiftningen.

Nyligen har av tillkallad utredningsman framlagts ett betänkande angående

beredskap mot atomenergiolyckor, innefattande bl. a. förslag till särskild

skyddslagstiftning (SOU 1959:38). I detta förslag, som senare denna

dag anmäles av chefen för inrikesdepartementet, upptages bl. a. bestämmel
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A0 år 19(10

ser om rätt till ersättning av statsverket för den som skadas under koanmendering

till räddnings- och skyddsarbete efter en atomolycka. Enligt min mening

är det naturligt, alt den som lidit skada under dylikt arbete icke skall

vara utesluten från rätt till ersättning av anläggningsinnehavaren på den

grund att han till äventyrs må kunna erhålla viss ersättning av staten enligt

den föreslagna skyddslagen. Av allmänna rättsgrundsatser följer givetvis,

att den skadelidande sammanlagt icke kan få mer än fulla skadan ersatt.

Något undantag i nu förevarande lagstiftning med hänsyn till den ifrågasatta

skyddslagen synes därför icke påkallat. Ersättningen enligt skyddslagen

lärer icke vara att anse som skadestånd i rättslig mening; bl. a. torde laga

anspråk på sådan ersättning icke komma att kunna göras gällande vid

allmän domstol. Lika litet som ersättningar enligt lagarna om allmän sjukförsäkring

och yrkesskadeförsäkring kan alltså ersättning enligt den ifrågasatta

skyddslagen beröras av stadgandet i 9 § första stycket i nu förevarande

lag. Hinder möter därför icke att krav på ersättning göres gällande enligt

båda lagarna.

Någon definition av begreppet anlägg ningsinneha v are synes

ej erforderlig för närvarande. Det torde ej medföra någon olägenhet,

att frågan om den närmare innebörden av detta begrepp i avbidan på en

mera definitiv lagstiftning överlämnas till rättstillämpningen.

2 §•

Denna paragraf stadgar undantag från lagens tillämpning beträffande dels

atombränsle, som ej innehåller annan verksam beståndsdel än naturligt uran

och som ej blivit radioaktivt genom bestrålning, dels vissa slag av radioisotoper,

dels atomreaktorer som begagnas i fartyg och andra transportmedel

och dels slutligen atomskada som är en följd av krigshandling eller liknan*

de handling under väpnad konflikt.

Utredningen. Beträffande förstnämnda undantag uttalar utredningen, att

med naturligt uran avses uran, vari den klyvbara isotopen U 235 ingår med

naturlig koncentration, eller ca 0,7 % medan resten utgöres av U 238. Utredningen

framhåller, att riskerna för att naturligt uran skall kunna ge upphov

till kedjereaktion utanför en atomreaktor är obefintliga. Riskerna för

strålskador genom naturligt uran — även om ämnet som sådant är bragt till

mycket hög renhetsgrad — är obetydliga. Genom detta undantag uppnås,

att anläggningar för brytning av uranmalm (uranskiffer) och kemisk anrikning

av den brutna produkten faller utanför lagstiftningen. Vidare kommer

arbetsprocesser bestående i sintring av uranoxid, pressning av oxidpulvret

till stycken avsedda att ingå i bränsleelementen, slipning av dessa

stycken och inkapsling av dem i aluminium eller annat lämpligt hölje att

falla utanför lagen. Detta är av inte oväsentlig betydelse, därför att dessa

arbetsmoment för närvarande i viss utsträckning är utlagda på den vanliga

verkstadsindustrin. Transporter av färdiga bränsleelement, som inte innehåller

annan verksam beståndsdel än naturligt uran, faller likaledes utanför.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr låO år 1960

Sådana transporter sker i viss utsträckning genom flyg; några särskilda

anordningar för dessa flygtransporter påkallas alltså enligt vad nu sagts

inte på grund av förevarande lagstiftning.

Det bör emellertid, framhåller utredningen, observeras, att så snart anrikning

i kärnfysikaliskt hänseende av ämnet skett — genom att t. ex. procenthalten

av isotopen U 235 ökats eller plutonium tillförts — det inte längre

är fråga om naturligt uran. Sådant anrikat uran faller därför under lagstiftningen.

Atombränsle innehållande bestrålat naturligt uran faller vidare,

enligt definitionen, under lagens bestämmelser.

Nästa undantag avser radioisotoper som utanför atomanläggning nyttjas eller

är avsedda att nyttjas för vissa ändamål. Utredningen anför, att radioisotoper

numera begagnas för olika ändamål inom industrin, medicinen

o. s. v., t. ex. för att följa cirkulationen i en industriell tillverkningsprocess,

i människokroppen o. s. v. (spårning), för konservering av födoämnen, för

härdning av plaster o. s. v. Dessa radioisotoper har framställts antingen

genom att för ändamålet lämpade ämnen utsatts för bestrålning i en reaktor

eller genom att lämpliga radioaktiva ämnen framtages ur avfallsprodukterna

från reaktorn (utbrända bränsleelement). Det är väl knappast antagligt,

att radioisotoper, som är avsedda att begagnas för nu angivna ändamål,

ens i större ansamlingar kan ge upphov till katastofer; här inverkar

också, att deras radioaktivitet i allmänhet avklingar relativt snabbt. Det

kan dock inte förbises, att många radioisotoper av hithörande slag är farliga

ämnen, som kan ställa till stor skada. Om man på ett lätthanterligt sätt

hade kunnat åstadkomma en gränsdragning — t. ex. med hänsyn till strålningsrisken

— som i lämplig utsträckning hade fört in de nu avsedda radioisotoperna

under det strikta ansvaret, hade det uppenbarligen varit en fördel.

Verkställda undersökningar har emellertid visat, att detta inte låter sig

göra. Det bör ock anmärkas, att konventionsförslaget undantar ifrågavarande

radioisotoper från det strikta skadeståndsansvaret.

Beträffande undantaget för reaktorer i fartyg eller andra transportmedel

anför utredningen, att speciella mycket svårbemästrade problem kommer

att inställa sig i fråga om ansvarigheten för atomdrivna fartyg och andra

transportmedel. Inom den närmaste tiden planeras dock inte några svenska

atomdrivna transportmedel. Det har därför ansetts möjligt, att i en lagstiftning

av provisorisk natur göra nu avsedda undantag, som f. ö. har sin motsvarighet

i konventionsförslaget.

Undantaget rörande atomskada i följd av krigshandling in. m. betingas enligt

utredningen av att den stränga ansvarighet som ålägges anläggningsinnehavaren

enligt lagförslaget inte bör inträda i force-majeure-situationer

av hithörande slag. Undantaget har sin motsvarighet i konventionsförslaget.

Yttrandena. Aktiebolaget Atomenergi tillstyrker kommitténs förslag, att

naturligt uran som ej blivit bestrålat undantages från den föreslagna lagstiftningen.

Några risker för omfattande skador föreligger ej i detta fall,

och genom det nämnda undantaget undviker man att i onödan försvåra en

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 1W år 1960

industriell hantering. AKK föreslår att undantaget får omfatta även »urlakat»

uran, varmed åsyftas uran som i jämförelse med naturligt uran utarmats

på isotopen U 235. Det urlakade uranet medför enligt AKK icke

större risker än naturligt uran. För att göra bestämmelsen tydligare vill AKK

efter orden »ej blivit radioaktivt genom bestrålning i atomanläggning»

göra ett tillägg, som täcker det fall att det naturliga eller urlakade uranbränslet

ej ingår i ett kritiskt system, varmed lärer avses anordning, vari en

kedjereaktion kan upprätthållas.

Vad angår undantaget för vissa radioisotoper vill medicinalstyrelsen icke

motsätta sig förslaget i denna del men anser att frågan om gränsdragningen

är av sådan vikt att den bör ytterligare utredas under det fortsatta arbetet

på en definitiv lagstiftning. AKK anmärker att uttrycken industriellt och

kommersiellt ändamål är mycket vittomfattande. Det synes vidare vara

oklart, vid vilken tidpunkt anläggningsinnehavarens ansvar upphör. Ordalagen

tyder närmast på att vid transport av hithörande produkter från en

atomanläggning till exempelvis ett vetenskapligt laboratorium ansvaret

upphör, så snart produkten kommit utanför anläggningen. Enligt AKK:s mening

vore det önskvärt om detta kunde komma till tydligare uttryck i lagtexten.

Beträffande undantaget för reaktorer i olika slag av transportmedel beklagar

försäkringsinspektionen, att utredningen icke kunnat i sitt förslag inbegripa

de allvarliga ansvarsrisker som är förknippade med sådana reaktorer.

Förslagets ståndpunkt i denna del sammanhänger emellertid med att

dessa reaktorer undantagits från konventionsförslaget. Med hänsyn till att

det nu är fråga om en provisorisk lagstiftning torde man tyvärr tills vidare

få böja sig för svårigheterna, men givetvis måste förutsättas att frågan

uppmärksammas i fortsättningen.

Sjöfartssiyrelsen anför:

Det äger visserligen sin riktighet att under den provisoriska lagens giltighetstid

någon svensk atomdriven sjöfart icke torde komma till stånd. Däremot

lärer det icke vara uteslutet att under denna tid utländskt reaktordrivet

fartyg kan komma att besöka svensk hamn. Därest härvid någon olycka

skulle inträffa är det möjligt att svensk lag skulle tillämpas på eventuella

skadeståndsf rågor.

Med det av utredningen föreslagna undantaget från lagens tillämpningsområde

för far tygsreaktorer skulle detta innebära att frågorna finge avgöras

efter allmänna skadeståndsregler och ej efter de nu för atomskador föreslagna

speciella reglerna. De skäl som utredningen anfört som motiv för införande

av den provisoriska lagstiftningen synes sjöfartsstyrelsen med samma

rätt kunna åberopas för att göra lagen tillämplig även på atomfartyg.

Styrelsen föreslår sålunda att som en provisorisk åtgärd ifrågavarande undantag

får utgå ur den provisoriska lagen.

Sveriges redareförening tillstyrker däremot förslaget och hänvisar till

att något atomdrivet fartyg under den provisoriska lagstiftningens giltighetstid

icke kommer att tillföras handelsflottan.

Luftfarts styrelsen bekräftar, att någon tillverkning av svenska atomdrivna

civila luftfartyg ej planeras för de närmaste åren. Av tillgängliga infor
3

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr Ilo

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr l ''iO år 1960

mationer framgår, att icke heller den västliga världen i övrigt torde sätta

några atomdrivna luftfartyg i trafik under tiden för den föreslagna lagens

giltighetstid.

SAS vitsordar, att man icke behöver räkna med alt atomdrivna flygplan

kommer till användning inom den civila luftfarten under den provisoriska

lagens giltighetstid, d. v. s. intill utgången av år 1963.

Vad slutligen angår undantaget beträffande atomskador som är eu följd

av krigshandlingar och vissa liknande handlingar framhåller hovrätten över

Skåne och Blekinge, att tvekan kan råda, om begreppet uppror innefattar

endast sådan handling som beskrives i 9 kap. 1 § strafflagen eller även

andra situationer, t. ex. vissa våldshandlingar i samband med arbetskonflikter.

Om begreppet har förstnämnda begränsade innebörd, vill hovrätten

ifrågasätta om icke en utvidgning till vissa närliggande situationer kan

vara påkallad.

Departementschefen. Utredningen har i förevarande paragraf upptagit vissa

undantag från lagens tillämpningsområde.

Vad angår det föreslagna undantaget för naturligt uran som ej blivit bestrålat,

har från ett håll förordats undantag jämväl för »urlakat» uran.

Det är tydligt att sådant uran bör falla utanför lagen, men något uttryckligt

stadgande härom torde ej vara erforderligt. I övrigt synes den nu ifrågavarande

undantagsregeln i förslaget ej ge anledning till erinran bortsett

från att viss jämkning av texten i förtydligande syfte torde få vidtagas.

I anledning av vad som under remissbehandlingen anförts rörande det i

förslaget upptagna undantaget för vissa radioisotoper vill jag framhålla,

att det enligt min mening knappast kan uppkomma tvekan om den tidpunkt

från vilken friheten från ansvar enligt lagen inträder. Lagens regler upphör

att vara tillämpliga i det ögonblick radioisotopen föres ut från den anläggning

där den tillverkats. Lagen kan åter bli gällande, om radioisotopen

återföres till anläggning, som faller under lagen, t. ex. till ett upplag för

förvaring av radioaktiva ämnen vilket är att betrakta som atomanläggning.

Vad angår det föreslagna undantaget för reaktorer i transportmedel må

framhållas, att ett flertal konventioner, av vilka vårt land är bundet, meddelar

föreskrifter i olika hänseenden om ansvarigheten för ägare av fartyg

och luftfartyg. Hithörande bestämmelser innebär i betydande utsträckning

ansvarsbegränsning till belopp väsentligt understigande de i den nu föreslagna

lagstiftningen upptagna. Det är ej möjligt för ett konventionsland att

ensidigt bryta mot dessa konventioner genom att införa nya lagbestämmelser

som ålägger ägare av atomdrivet fartyg eller luftfartyg större förpliktelser

än som följer av konventionerna. Även det inom OEEC upprättade konventionsförslaget

gör av skäl som nu anförts undantag för atomdrivna

transportmedel. Det må emellertid anmärkas, att det för närvarande pågår

arbete på att få till stånd en särskild konvention om atomdrivna fartyg. Intill

dess en sådan konvention trätt i kraft, nödgas man undvara särskilda

bestämmelser på detta område. Att bygga atomdrivna fartyg i Sverige är cj

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1900

aktuellt för närvarande. Skulle inom den närmaste tiden fråga uppkomma

om besök i Sverige av utländskt atomdrivet fartyg, torde svenska myndigheter

ha möjlighet att, som villkor för rätt att anlöpa svensk hamn, från

fall till fall kräva garantier beträffande ersättning för eventuellt uppkommande

atomskador. Det torde också få förutsättas, att utländska atomdrivna

fartyg ej kommer att passera genom svenskt territorialvatten utan

att frågan om passage dessförinnan diskuterats med de svenska myndigheterna.

Vad slutligen angår vissa atomskador under krig m. m. torde det vara

tillräckligt att i lagtexten göra undantag endast för atomskada som är en

följd av krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt.

3 §.

I denna paragraf har i överensstämmelse med atomskadeutredningens

förslag intagits en bestämmelse om att Kungl. Maj :t eller myndighet som

Kungl. Maj :t bestämmer äger förordna, att två eller flera atomanläggningar

som är belägna i närheten av varandra skall i hänseenden som avses i lagen

behandlas som en anläggning.

4 §•

I paragrafen anges vem som i olika förekommande situationer har att

bära det i lagen avsedda skadeståndsansvaret.

Utredningen. Enligt första stycket i utredningens förslag skall, om det

atombränsle eller den atomprodukt som gav upphov till skadan fanns i en

atomanläggning när skadan inträffade, ersättningen utges av denna anläggnings

innehavare. Om atombränslet eller atomprodukten successivt befunnit

sig i olika anläggningar men slutligen hamnat i en anläggning innan

olyckan skedde, bär de tidigare innehavarna inte något ansvar. Solidariskt

ansvar för två anläggningsinnehavare kan emellertid enligt allmänna rättsgrundsatser

uppkomma, om t. ex. vid explosioner i båda anläggningarna

radioaktiva moln driver ut från dem bägge och smittar ned omgivningen.

Jfr vid 6 §.

I andra stycket meddelas särskilda föreskrifter för det fall att skadan orsakades

av atombränsle eller atomprodukt under transport här i riket. Därvid

är huvudregeln, att ansvarigheten åvilar den anläggningsinnehavare som

avsänt ämnet. I regel är det han som har de bästa förutsättningarna att

övervaka att förpackning sker på lämpligaste sätt och att anordningar för

transportens riskfria genomförande i övrigt vidtages. I fråga om transport

från utlandet till anläggning inom riket har utredningen dock funnit påkallat,

att eu anläggningsinnehavare här i riket skall bära skadeståndsansvar;

för sådana fall har därför föreskrivits, att ansvarigheten åvilar mottagaren.

I lagförslaget har inte närmare angivits vad som faller under begreppet

transport. Ibland kan det vara ovisst, när transporten skall anses ha tagit

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr liO år 1960

sin början resp. avslutats. Sådana frågor får enligt vad utredningen anför

avgöras i rättstillämpningen; sjörätten och lufträtten lämnar därvid viss

vägledning.

Var ämnet utanför anläggning, när olyckan skedde, åvilar ansvarigheten

enligt sista stycket i utredningens förslag den anläggningsinnehavare, som

hade eller senast haft ämnet i sin besittning.

Yttrandena. Närmast i anslutning till första stycket påpekar hovrätten

för Nedre Norrland, att om en anläggning efter en skadas uppkomst

men före framställande av skadeståndsanspråk bytt innehavare, anspråket

enligt allmänna skadeståndsregler skall riktas mot den förre innehavaren.

Hovrätten förutsätter, att detta skall gälla även enligt förslaget, ehuru stadgandet

i 9 § första stycket, där det anges att skadeståndsanspråk icke må

göras gällande mot annan än »anläggningens» innehavare, möjligen kan föranleda

någon tvekan i detta hänseende.

Beträffande andra stycket anför Sveriges redareförening med instämmande

av sjöfartsstyrelsen:

Enligt 4 § andra stycket skall ersättningsskyldighet för atomskador åvila

innehavaren av vederbörande atomanläggning, även om atombränslet eller

produkten är under transport. Av förslaget framgår, att man därvid åsyftar

även transporter till sjöss. En inskränkning göres dock såtillvida, som det

skall vara fråga om transport »här i riket».

De transporter, som komma ifråga i detta sammanhang, äro emellertid i

första hand internationella. För rederierna är det av föga värde med en

lagstiftning, vars giltighetsområde begränsas till att avse det svenska territoriet.

Redareföreningen får därför hemställa, att orden »här i riket» måtte

utgå ur 4 § andra stycket.

Genom en dylik ändring skulle lagstiftningen givetvis icke givas ett obegränsat

tillämpningsområde. Gränserna för lagens tillämplighet skulle i stället

vara att bedöma efter de allmänna principerna i den svenska internationella

privaträtten. Detta är för övrigt den metod, som i allmänhet begagnas

i svensk sjörättslagstiftning.

Den föreslagna ändringen skulle få praktiska konsekvenser i följande två

hänseenden. Först och främst torde svenska domstolar efter en dylik ändring

komma att tillämpa den nya lagstiftningen å transporter av atombränslen

med svenska fartyg från Sverige till annat land. Vidare kunna utländska

domstolar ha att pröva den betalningsskyldighet, som kan åvila

svenska rederier i anledning av transporter av atombränslen. Därvid kan

det ifrågakomma, att den utländska domstolen enligt de internationellt privaträttsliga

reglerna i domstolens hemland har att tillämpa svensk rätt i

fråga om det svenska rederiets eventuella skadeståndsskyldighet. — Skulle

å andra sidan den föreslagna ändringen icke genomföras, är det fara för att

svenska rederier icke våga ikläda sig de risker, som skulle bli förbundna

med transport av atombränslen, eller att de i varje fall skulle komma i ett

ogynnsamt läge vid de förhandlingar angående befraktnings- och försäkringsvillkor,

som för dessa rederiers del skulle nödvändiggöras av lagens

tystnad på denna punkt.

Redareföreningen tillägger, att om OEEC-konventionen är slutredigerad

innan proposition om den provisoriska lagstiftningen färdigställts, förening
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1960

eu icke har något att erinra mot att bestämmelsen i 4 § andra stycket ändras

så att den kommer i överensstämmelse med konventionen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser det vara en brist, att förslaget

inte omfattar skada på person eller egendom i Sverige i följd av händelse

som inträffar på internationellt vatten utanför tremilsgränsen. Styrelsen

hemställer att det överväges, om inte lagförslaget borde kompletteras i sådant

hänseende.

Däremot anser delegationen för atomenergifrågor, att de föreslagna bestämmelserna

rörande ansvaret under transport är tillfyllest för den tid som

avses täckt med den provisoriska lagstiftningen.

Departementschefen. I anledning av det påpekande som gjorts av hovrätten

för Nedre Norrland må framhållas, att anspråk på skadestånd självfallet

skall riktas mot den som var innehavare när olyckan inträffade.

Sjöfartsstyrelsen och redareföreningen har föreslagit att den provisoriska

lagen skall gälla ansvarighet för atomskador under transport jämväl utanför

landets gränser. Detta skulle emellertid innebära, att en svensk anläggningsinnehavare

skulle svara med det i lagen fastställda ansvarighetsbeloppet,

25 miljoner kronor, under transporter på eller över internationellt vatten

och i främmande land, utan att motsvarande förmåner tillförsäkrats

svenska intressen, när utländska transporter berör svenskt område. Man

skulle väl, för att bereda transportören skydd, kunna överväga att — liksom

i konventionsförslaget skett beträffande transporter inom icke-konventionsstats

område av nukleära ämnen från eller till anläggningsinnehavare

i konventionsstat — tillförsäkra transportören regressrätt mot anläggningsinnehavaren

för vad transportören nödgas utge i skadestånd med anledning

av atomolycka under transporten. Det torde dock ej vara behövligt att i

förevarande provisoriska lagstiftning reglera denna fråga. Den bör kunna

lösas genom överenskommelse mellan transportören och anläggningsinnehavaren,

på sätt redan sker i praktiken.

Vissa skäl talar för den av advokatsamfundet ifrågasatta utvidgningen av

ansvarigheten till att gälla skador i Sverige till följd av olycka som inträffat

under transport utanför den svenska gränsen. Jag vill emellertid förorda,

att platsen för olyckan får vara avgörande. Det synes mest tilltalande,

att alla, som drabbas av samma olycka, av lagen behandlas lika, oberoende

av var de är bosatta.

5 §•

I paragrafen meddelas föreskrift om strikt ersättningsansvar och om grunderna

för ersättningens bestämmande.

Utredningen. I första stycket upptages stadgande om alt ansvarigheten

skall vara strikt. Skälen för förslagets ståndpunkt i denna del har förut utvecklats.

Skada i följd av åtgärder under krig in. in. faller utanför lagen.

I andra stycket anges att, om icke i fortsättningen annorlunda stadgas —

härmed åsyftas bl. a. reglerna om ansvarighetsbegränsning i 6 § — ersätt
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungi. Maj. ts proposition nr l''iO ur 1960

ningen skall bestämmas med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga

grunder. Härmed avses 6 kap. strafflagen, bestämmelsen i 1 § andra punkten

om jämkning vid medvållande inbegripen, ävensom de skadeståndsrättsliga

principer som utbildats genom rättspraxis.

Yttrande. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört:

Lagen gäller endast skada å person och egendom. Utanför densamma faller

enligt motiven till 1 § immissioner av typen »intrång i rörelse utan att

person- eller sakskada uppkommit», liksom annan direkt tillfogad s. k. allmän

förmögenhetsskada. Enligt 5 § andra stycket skall ersättningen i den

mån ej annat stadgas i de följande paragraferna bestämmas med tillämpning

av allmänna skadeståndsrättsliga grunder. Enligt specialmotiveringen

till sistnämnda bestämmelse avses härmed att bl. a. 6 kap. strafflagen skall

gälla. Härav torde väl följa att, såvitt gäller personskada, ersättningen skall

utgå i den omfattning, som angives i 6 kap. 2 § nämnda lag, och således inbegripa

ersättning för sådan »allmän förmögenhetsskada», som består i hinder

eller brist i den skadades näring. Mot bakgrunden av nyssnämnda motivuttalande

till 1 § synes denna slutsats emellertid icke otvivelaktig. Likaså

synes det ej helt klart framgå, att ersättning för sveda och värk, som skall

gäldas enligt 6 kap. 2 § strafflagen, innefattas i den föreslagna skadeståndsskvldigheten.

Emellertid synes väl tvekan ej råda därom att sådan ersättning

bör utgå.

Departementschefen. Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge

anfört vill jag framhålla, att ersättning i fall av personskada enligt

förevarande lag skall utgå icke blott för sveda och värk utan även för hinder

och brist i den skadades näring, såsom anges i 6 kap. 2 § strafflagen.

Den i 1 § stadgade begränsningen till person- och egendomsskador innebär,

att ersättning icke skall utgå för sådant intrång i näringsverksamhet in. m.

som uppkommit utan att person- eller egendomsskada inträtt.

6 §•

Denna paragraf upptar förslagets regler om ansvarighetsbegränsning.

Utredningen. Utredningen finner det vara diskutabelt om ansvarighetsbegränsning

bör förekomma också i fall då anläggningsinneliavaren — eller

måhända hans personal ■— vållat skadan; i synnerhet gäller detta om oaktsamheten

var grov eller skadan rentav tillfogats uppsåtligen. Emellertid

har utredningen kommit till den uppfattningen, att skillnad inte bör göras

mellan strikt ansvarighet och skadeståndsansvar på annan grund. Vad som

på förevarande område skall betraktas som oaktsamhet är mycket ovisst,

och värdet av ansvarighetsbegränsningen skulle i hög grad minskas, om

den inte gällde även i fall då anläggningsinneliavaren eller hans personal

genom vanlig, icke kvalificerad vårdslöshet vållat skadan. Även om man

läte undantaget avse förutom uppsåt endast grov oaktsamhet, bleve gränserna

flytande. Och att låta anläggningsinneliavaren bära ett obegränsat

skadeståndsansvar endast när han vållat skadan uppsåtligen synes vara en

ordning som saknar varje praktisk betydelse. Enligt konventionsförslaget

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kiinc/I. Maj. ts proposition nr 140 ur 1960

gäller an svårighet sbegränsningen generellt och täcker således även situationer

av uppsåt och grov vårdslöshet från anläggningsinnehavarens eller hans

personals sida.

Om två eller flera anläggningsinnehavare svarar solidariskt för samma

skada, kan enligt vad utredningen förklarar envar för sitt vidkommande

åberopa ansvarighetsbegränsningen och behöver således inte vidkännas mera

än 25 miljoner kronor. De skadelidande åter kan av två solidariskt ansvariga

innehavare utfå sammanlagt 50 miljoner kronor, d. v. s. 25 miljoner

kronor av var och en, sa snart fråga är om två händelser, vilket när

två anläggningar är inblandade måste nästan undantagslöst bli fallet. Solidariskt

ersättningsskyldiga innehavare emellan bör ansvarigheten, med

beaktande av begränsningen till 25 miljoner kronor för varje anläggningsinnehavare,

fördelas med hänsyn till den andel envar har i skadans uppkomst

och efter vad som i övrigt finnes skäligt.

Stadgandet i andra stycket om begränsning av ersättningen till 200 000

kronor för varje dödad eller skadad person har utredningen funnit påkallat

av flera skäl. Ersättningsnivån för personskador har på sina håll i utlandet

pressats kraftigt i höjden. En begränsning av ersättningen per person till

det föreslagna beloppet 200 000 kronor (ca 40 000 dollar) synes ägnad att

skingra de farhågor som försäkringsgivarna -— särskilt avses här vissa utländska

försäkringsgivare — nog hyser för en liknande utveckling i vårt

land, och bör alltså kunna underlätta för den svenska atomindustrin att

erhålla erforderliga försäkringar i utlandet. Ett maximibelopp per person

möjliggör vidare en jämnare fördelning av tillgängliga medel i katastrofsituationer

och underlättar över huvud taget skaderegleringen. — Beloppet

200 000 kronor är hämtat från trafikförsäkringslagstiftningen. Därvid är

visserligen att märka, att bilägarens och bilförarens skadeståndsansvar

inte är på motsvarande sätt begränsat, medan enligt förslaget begränsningen

till 200 000 kronor per person avser inte bara försäkringsskyddet utan

också skadeståndsskyldigheten. Erfarenheten har dock givit vid handen,

att vid trafikskador beloppet 200 000 kronor i praktiken visat sig vara tillräckligt

utom i ett par fall. Uppmärksamheten får givetvis vara fästad på

att beloppet måste höjas i den mån värdet skulle urholkas genom fortskridande

inflation.

Beträffande tredje stycket hänvisar utredningen till 17 § andra stycket

lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

Yttrandena. Mot bestämmelsen i första stycket anmärker hovrätten

för Nedre Norrland, alt någon begränsning av anläggningsinnehavarens ansvarighet

icke bör gälla i det fall att han uppsåtligen orsakat skadan. Fallet

saknar visserligen praktisk betydelse, men den föreslagna regeln är ur principiell

synpunkt stötande. Hovrätten antar, att den omständigheten att konventionsförslaget

förutsätter generell ansvarighetsbegränsning som omfattar

även fall av uppsåt inte bör hindra, att ett undantag härifrån göres i

svensk lag.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj.ts proposition nr HO år 1960

Svenska försäkringsbolags riksförbund hemställer, att den av utredningen

föreslagna ansvarighetsbegränsningen får omfatta även transportörs ansvarighet.

Ifråga om andra stycket vill styrelsen för Sveriges advokatsamfund,

utan något yrkande, framhålla sina principiella betänkligheter mot

att ersättningen för varje dödad eller skadad person begränsas till visst belopp

— enligt förslaget 200 000 kronor — detta särskilt med hänsyn till att

ansvarighetsregeln enligt lagförslaget inrymmer ansvar jämväl för uppsåt

och vållande. Begränsningen innebär ett klart avsteg från allmänna skadeståndsrättsliga

regler.

Departementschefen. På de skäl som utredningen anfört finner jag mig

böra godtaga, att vid ansvarsbegränsningen ej göres något undantag för situationer

där anläggningsinnehavaren orsakar skadan uppsåtligen. Såsom

utredningen framhållit skall enligt konventionsförslaget ansvarighetsbegränsningen

gälla generellt.

Eftersom gällande konventioner på transportområdet föreskriver obegränsad

ansvarighet i vissa fall, kan jag icke biträda den i ett yttrande

gjorda hemställan att även transportörens ansvarighet skulle begränsas i

den nu föreslagna lagen.

I likhet med utredningen anser jag att i förevarande lagstiftning en begränsning

av ersättningen för personskador till högst 200 000 kronor per

person är lämplig.

7 §•

Paragrafen innehåller vissa föreskrifter om tillvägagångssättet när de i

6 § angivna beloppen icke förslår till gottgörelse åt de skadelidande.

Utredningen. Om en olycka av stor omfattning inträffar — så stor att det

fastställda maximibeloppet sannolikt inte förslår till full gottgörelse åt alla

skadelidande — synes man i princip kunna förfara på två olika sätt. Antingen

tar man till utgångspunkt, att det tillgängliga ansvarighetsbeloppet

jämte eventuellt tillskott av statsmedel (jfr 13 § sista stycket i förslaget)

skall fördelas efter vad som med hänsyn till olyckans omfattning och övriga

omständigheter finnes vara mest rättvist och ändamålsenligt i det särskilda

fallet; man kan t. ex. ersätta personskador före egendomsskador och

av de sistnämnda i första hand bohag o. dyl. och kanske över huvud inte sådant

som förlorad handelsvinst. I så fall synes en nära till hands liggande

metod vara att i atomansvarighetslagen föreskriva, att vid en olycka av

denna omfattning någon skadereglering över huvud inte skall ske i avvaktan

på att genom särskild lag bestämmes, hur tillgängligt belopp skall fördelas.

Denna princip har följts i engelsk och schweizisk rätt. Eller också kan

man resonera på ungefär följande sätt. Genom atomansvarighetslagen regleras

ett visst område av skadeståndsrätten. Vid olyckor av stor omfattning

måste en av nödvändigheten betingad begränsning av ansvarigheten äga

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

rum. Men man bör inte göra intrång på civilrättens principer mer än som är

oundgängligen erforderligt för att genomföra ansvarighetsbegränsningen.

Det skulle vara högst egendomligt, om den skadelidande skulle ha en rätt i

de fall då skadorna sammanlagt inte överstiger 25 miljoner kronor och

en annan rätt om skadorna överstiger detta belopp. Hur man fördelar eventuella

statsmedel är en sak för sig, men skadeståndsrätten skall utformas

efter i förväg kända, allmänt tillämpade principer och inte göras beroende

av bestämmelser i en framtida lag.

Utredningen har accepterat den sistnämnda ståndpunkten. I enlighet därmed

har 7 § utformats. Det skall emellertid anmärkas, att skillnaden i sak

inte behöver bli så betydande, om de statsmedel vilka jämlikt 13 § tredje

stycket ställs till förfogande i första hand användes för att tillgodose dem

som man av humanitära eller andra skäl anser böra kompenseras i relativt

sett större omfattning än som skett vid fördelningen enligt 7 § första stycket.

I 7 § första stycket i utredningens förslag föreskrives i enlighet med den

sålunda antagna utgångspunkten, att om ansvarighetsbeloppet 25 miljoner

kronor ej förslår till full gottgörelse åt alla ersättningsberättigade, ersättningarna

skall nedsättas med samma kvotdel. Skaderegleringen sker alltså

efter allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser, med den avvikelse att, liksom

i ett konkursbo, endast en viss dividend utdelas.

Det torde vid skador av så stor omfattning, att regeln i första stycket befaras

behöva komma i tillämpning, lätt inställa sig en viss benägenhet hos

de ersättningsskyldiga — anläggningsinnehavaren och försäkringsgivaren

—- att uppskjuta skaderegleringen, till dess skadornas omfattning någorlunda

säkert kan överblickas och den dividend som skall betalas till varje

skadelidande sålunda kan bestämmas. Ur de skadelidandes synpunkt är

detta inte något önskvärt förhållande. Utredningen har diskuterat olika

möjligheter att råda bot på denna olägenhet. En utväg kunde vara att begagna

den metod som kommit till användning i t. ex. Romkonventionen om

ansvarighet för skador på marken i följd av luftfart. Det där begagnade

systemet kännetecknas av att skadelidande som anmäler sig inom viss tid

får prioritet till utdelning ur viss del av ansvarighetssumman. En komplikation

beträffande atomskadorna är dock att sannolikheten för uppkomsten

av sena skador redan från början måste bedömas vara relativt stor och att

dessa sena skador lätt blir missgynnade med den nu angivna ordningen.

Eu annan utväg kunde vara, att tillämplig utdelningsdividend provisoriskt

fastställdes av myndighet med bindande verkan för såväl anläggningsinnehavaren

som de skadelidande, så att utdelning som skedde med

stöd av det meddelade beslutet därefter icke skulle kunna angripas, även

om det vid en senare tidpunkt mot förmodan skulle visa sig att tillgängliga

medel inte räckte till för de senast anmälda skadorna.

Utredningen har valt denna sistnämnda väg. Bestämmelserna härom återfinnes

i andra stycket. I överensstämmelse med grundsynen, alt det här är

fråga om tillämpning av civilrättsliga principer, har uppgiften alt fastställa

den provisoriska utdelningsprocenten anförlrotts åt domstol. Det bör an
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr i ''tO ur 1960

komma på domstolen att med stöd av tillgänglig utredning bilda sig en

ungefärlig uppfattning om inträdda och blivande skadors omfattning i förhållande

till ansvarighetsbeloppet och i enlighet därmed meddela sitt beslut.

Man torde kunna utgå från att vid ett förfarande av förevarande slag

domstolen snarare räknar med en något för låg än en för hög utdelningsdividend.

Det väsentliga är emellertid, att skaderegleringsmaskineriet snabbt

bringas att börja arbeta, så att de skadelidande så snart som möjligt erhåller

åtminstone huvuddelen av vad de är berättigade till. Man får förutsätta,

att samtidigt därmed alla rimliga åtgärder vidtages för att komplettering

av ersättningsbeloppen skall komma till stånd i enlighet med stadgandet

i 13 § tredje stycket.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker:

Vad utredningen föreslagit i 7 § första stycket kan enligt hovrättens mening

ej anses innefatta en tillfredsställande lösning av där behandlade betydelsefulla

problem. Förslaget torde medföra en fördröjning av skadeståndsregleringen

för dem, vilkas anspråk på ersättning är helt klara, och

kan avsevärt förringa värdet av det skydd lagen avser att skänka. Det i

paragrafens andra stycke föreslagna domstolsförfarandet är likaså ägnat att

väcka betänkligheter. Förfarandet har valts av hänsyn till de skadelidande.

Dessa har emellertid icke fått rätt att påkalla ett förordnande men väl att

till hovrätt fullfölja talan mot avgörande av första instans. Utredningen

har ej tagit ställning till domstolsförfarandets närmare utformning och ej

heller till de övriga spörsmål av processuell art som ett dylikt förfarande —

ofta med ett mycket stort antal intressenter — kan giva anledning till. Förslaget

i denna del synes böra ytterligare övervägas.

Beträffande första stycket anför vidare försäkringsinspektionen, att det

måhända förtjänar undersökas, om inte vissa fordringar — t. ex. ersättning

för sjukvårds- och läkarkostnader — borde erhålla prioritet.

Departementschefen. Såsom framgår av det av hovrätten över Skåne och

Blekinge avgivna yttrandet kan vissa erinringar riktas mot utredningens

förslag i förevarande del. Det är emellertid svårt att finna en invändningsfri

lösning av det föreliggande problemet. Framhållas må, att komplikationer

av liknande slag möter i alla de fall då lagstiftningen stadgar ansvarighetsbegränsning,

t. ex. vid skadereglering inom sjörätten. De av utredningen

föreslagna reglerna synes innebära rimliga möjligheter att i praktiken bemästra

problemen. Den rätt till fullföljd av talan mot domstolens beslut,

som enligt utredningens förslag tillkommer envar som är berättigad till

ersättning i anledning av händelsen, torde dock sakna praktisk betydelse.

De skadelidandes skydd i detta avseende torde vara tillgodosett därigenom

att talerätt tillkommer den i stadgandet omnämnda myndigheten.

Beträffande försäkringsinspektionens förslag till prioritet för vissa fordringar,

exempelvis för sjukvårds- och läkarkostnader, bör framhållas, att

syttet härmed torde kunna tillgodoses i samband med bestämmande av

grunderna för den ersättning av statsmedel som skall utgå enligt 13 § sista

stycket.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.is proposition nr 140 år 1960

43

8 §•

Paragrafen innehåller föreskrifter om preskription.

Utredningen. Utredningen anför, att rätten till ersättning för atomskador

måste, liksom andra fordringsrättigheter, förr eller senare preskriberas. Det

är emellertid inte alltid givet, att skadorna efter en atomolycka yppar sig i

omedelbart samband med bestrålningen. Det kan dröja årtionden, innan

vissa skador uppenbarar sig. Det är härvid i första hand fråga om personskador;

skador på egendom torde i allmänhet ge sig tillkänna relativt snart

efter olyckan. Tyvärr vet man ganska litet om dessa sena personskador och

deras omfattning. Preskriptionstidens längd kan dock inte diskuteras utan

att hänsyn tages till att sådana sena skador kan uppkomma.

Ur den skadelidandes synpunkt kunde det synas som om längsta möjliga

preskriptionstid vore att föredraga. Det bör dock beaktas, att möjligheten

att skaffa bevisning i allmänhet starkt avtar med tiden. Detta gäller inte

minst beträffande bevisning om orsakssammanhang mellan en atomolycka

och inträdda strålskador. Det kan därför tänkas att den skadelidande i realiteten

inte kan utnyttja en mycket lång preskriptionstid.

För anläggningsinnehavaren liksom för försäkringsgivaren är det ett påtagligt

intresse, att krav med anledning av en atomolycka framställs inom

relativt kort tid. Försäkringsgivaren måste kunna bestämma det belopp, som

hans ansvarighet slutligen skall omfatta. Är olyckan av stor omfattning och

kan anläggningsinnehavaren riskera krav länge efter det den skadeorsakande

händelsen inträffat, fördröjs skaderegleringen, därför att ansvarighetsbegränsningen

kan framtvinga reduktion av ersättningarna och reduktionstalet

inte kan fastställas förrän alla krav blivit anmälda. Också de

skadelidande — som grupp betraktade — har intresse av att skaderegleringen

inte i onödan uppskjutes. Försäkringsgivarna — i Sverige och utlandet

— har förklarat, att redan en tioårig preskriptionstid synes lång och

att de inte är villiga att bära ansvarigheten för skador som kan uppkomma

senare än tio år från händelsen. Bleve preskriptionstiden längre än tio år,

finge anläggningsinnehavaren svara utan möjlighet att erhålla försäkringstäckning

för sin ansvarighet.

Det skulle måhända kunna göras gällande att de väl utbyggda socialförsäkrings-

och pensionsordningarna i vårt land — i synnerhet när den beslutade

stora pensionsreformen genomförts —- ger ett så gott skydd åt skadelidande,

att man i vart fall för sena skador skulle kunna nöja sig med

detta skydd och vid preskriptionstidens bestämmande bortse från eventualiteten

av alt sena skador kan inträda. Utredningen har dock utgått från att

medborgarna i allmänhet skulle finna det otillfredsställande, alt skadelidande

som råkat ut för olyckan att få strålskador av den typ att de först

sent träder i dagen skulle behandlas sämre än andra skadelidande.

Enligt konventionsutkastet är preskriptionstiden bestämd till tio år från

händelsen. Konventionsstat har emellertid rätt att i den nationella lagstiftningen

utsträcka tiden under förutsättning, att anläggningsinnehavaren inte

göres ansvarig efter utgången av den tioåriga preskriptionstiden.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

Vid den avvägning som har gjorts mellan de olika intressena på förevarande

område har utredningen kommit till det resultatet, att rätten att framställa

krav mot anläggningsinnehavaren och därmed mot försäkringsgivaren

bör vara avskuren sedan tio år förflutit från den händelse som gav upphov

till skadan. Utredningen har därvid fäst stort avseende vid att täckning försäkringsvägen

inte går att erhålla under längre tid. Det kan inte vara rimligt

att belasta den i utveckling stadda atomindustrin med ett icke försäkringsbart

skadeståndsansvar. —- Å andra sidan kan det inte vara skäligt,

att just på förevarande område, där sannolikheten av sent uppträdande skador

är större än på de flesta andra områden, de skadelidande inte skulle

erhålla ersättning för de sena skadorna. Utredningen har diskuterat möjligheten

att efter schweiziskt mönster inrätta en särskild, huvudsakligen av

anläggningsinnehavarna bekostad fond ur vilken ersättning för de sena

skadorna skulle kunna utgå, men har av flera skäl funnit denna lösning

mindre tillfredsställande. Utredningen anser, att staten, eftersom atomindustrins

utveckling är till gagn för samhället i dess helhet, bör ikläda sig ansvarighet

för de sena skadorna — som för övrigt inte torde bli särskilt vanliga

— och har därvid stannat för att, liksom enligt den engelska lagen, den

statliga ansvarigheten bör gälla skador som ger sig tillkänna intill 30 år

efter den skadeorsakande händelsen. — Det synes därutöver böra fastställas

en kortare frist för den skadelidande att framställa skadeståndskrav räknad

från det han erhållit vetskap om skadan och om den för skadan ansvarige.

Genom bestämmelser av nu angivet innehåll skulle den svenska lagstiftningen

bringas i överensstämmelse med konvenlionsförslagets preskriptionsstadganden.

Utredningens förslag innebär i anslutning till vad sålunda anförts, att

talan om ersättning för skada som avses i lagen inte må väckas mot anläggningsinnehavaren

senare än tio år från den händelse som gav upphov till

skadan. Det räcker alltså inte med att anspråk framställes utom rätta; lagen

kräver att talan instämmes till domstol. Utredningen framhåller emellertid,

att om uppgörelse mellan den skadelidande och anläggningsinnehavaren

träffas, ett nytt, avtalsmässigt skuldförhållande inträder. Därigenom avbrytes

givetvis den här avsedda preskriptionen.

Har talan om skadestånd i anledning av viss händelse instämts till domstol

inom tio år från händelsen men förbehåll i rättegången gjorts om befogenhet

för den skadelidande att föra särskild talan mot anläggningsinnehavaren

i anledning av ytterligare skada till följd av samma händelse, synes

man beträffande verkan av detta förbehåll böra skilja mellan olika situationer.

Om skadan efter domens meddelande förvärras — det är dock fortfarande

fråga om samma skada — och den skadelidande med anledning härav vill

väcka ny talan, torde hinder inte möta att, oaktat tioårstiden utlöpt, rikta

även denna nya talan mot anläggningsinnehavaren (jfr rättsfall i Nytt juridiskt

arkiv 1933 s. 43). Om däremot i följd av händelsen uppkommer en

helt ny skada — inom tioårsfristen har t. ex. förts talan om ersättning för

förlorad arbetsförtjänst på grund av sjukdom som yttrat sig såsom över
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Mcij. ts proposition nr 140 år 1960

gående förstörelse av blodet, medan efter tioårstidens utgång talan väckes

om ersättning på grund av leukemi — anser utredningen, att den nya talan

inte bör riktas mot anläggningsinnehavaren utan mot staten med stöd av

13 § andra stycket. Det skulle nämligen helt förrycka fördelningen av ersättningsbördan

mellan anläggningsinnehavaren och försäkringsgivaren, å

ena sidan, samt staten, å den andra, om även i dylikt fall, där skadan yppats

först efter tioårstidens utgång, den skadelidandes förbehåll i den första rättegången

tillätes möjliggöra ny talan mot anläggningsinnehavaren.

Lagförslaget upptar vidare i anslutning till ett föreliggande förslag om

reform av de svenska preskriptionsreglerna (SOU 1957:11) en kortare

preskriptionstid, räknat från den dag då den ersättningsberättigade erhöll

kunskap om skadan och den för skadan ansvarige eller med iakttagande av

skälig aktsamhet hade bort erhålla sådan kunskap. Utredningen har för den

provisoriska lagstiftningens vidkommande inte ansett sig böra i detta hänseende

föreslå längre tid än två år.

Inom denna tvåårsfrist åligger det den skadelidande att framställa sitt

anspråk hos anläggningsinnehavaren. För att avbryta tvåårspreskriptionen

räcker det alltså med krav utom rätta.

Utredningen understryker, att den skadelidande givetvis inte bör förlora

sin rätt till ersättning, om han efter att ha märkt obetydliga symtom på

skada — så obetydliga att han inte avser att begära ersättning — låtit två år

förflyta utan att anmäla skadan hos anläggningsinnehavaren, men symtomen

därefter allvarligt förvärrats. I sådana fall bör tvåårsfristen räknas från den

tidpunkt då de allvarliga symtomen framträtt. Dessförinnan kan den skadelidande

inte anses ha haft kunskap eller bort ha haft kunskap om »skadan».

För den som råkat ut för strålskada och misstänker, att denna orsakats av

en händelse som medför ersättningsskyldighet enligt den föreslagna lagen,

kan det — i synnerhet om skadan manifesterat sig sent och består i sådan

sjukdom som leukemi e. d., vilken kan vara orsakad av varjehanda bestrålning

som den skadelidande utsatts för under sitt liv och även uppkomma

på annat sätt — säkerligen ofta vara mycket svårt att leda i bevis, att skadan

orsakats just av den händelse som den skadelidande misstänker vara

källan till skadan. För att underlätta bevismöjligheterna efter större olyckor

av hithörande slag skulle man kunna anordna ett registreringsförfarande,

genom vilket i anslutning till olyckan skulle kunna fastslås i allt fall, att de

potentiellt skadelidande befunnit sig inom området och varit utsatta för bestrålningsrisk.

Tanken på ett sådant registreringsförfarande är säkerligen

värd att övervägas ytterligare, men det är fråga om en stor apparat, och

för den provisoriska lagstiftningens del har utredningen inte funnit anledning

att föreslå någon bestämmelse i sådant hänseende. — Uppkommande

kausalitetsspörsmål får i enlighet med vad som nu sagts avgöras i rättslilllämpningen

efter vanliga grunder.

Nu förevarande paragraf bör såsom framgår av det redan sagda jämföras

med 13 § andra stycket, där det stadgas att staten skall vara ansvarig för

skada som yppas mera än tio år efter händelsen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

Yttrande. Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker:

Rätten att föra talan mot anläggningsinnehavare är enligt andra punkten i

stadgandet avskuren när tio år förflutit från den skadegörande händelsen,

detta oavsett när skadan yppats. Rätten till ersättning av staten enligt 13 §

andra stycket är däremot beroende på när skadan yppats; endast för skada

som yppats senare än tio år efter den händelse som gav upphov till skadan

kan ersättning enligt denna bestämmelse utgå. Denna reglering innebär att,

om skadan yppats exempelvis några veckor innan tioårstiden utlöper, kan

någon rätt gentemot staten icke komma i fråga och rätten till ersättning av

anläggningsinnehavaren är beroende på huruvida den skadelidande hinner

väcka talan före lioårstidens utgång. Andra punkten i 8 g bör utformas i

anslutning till 13 § andra stycket, så att det avgörande enligt de båda bestämmelserna

blir, när skadan yppas. Har skadan yppats inom tio år från

olyckshändelsen bör den skadelidande städse ha den i första punkten av 8 §

angivna tiden av två år till sitt förfogande för att anställa talan. Att preskriptionstiden

som följd härav för vissa fall utsträckes till närmare tolv år torde

icke möta några avgörande betänkligheter.

Departementschefen. Vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört gentemot

utformningen av preskriptionsreglerna synes i och för sig beaktansvärt.

Det finns dock knappast anledning att antaga att rättsförlust eller

annan olägenhet för den skadelidande skulle kunna uppkomma. Möjligheten

för honom att instämma talan och sedermera på den i stämningen angivna

grunden framställa nytt yrkande eller utvidga sin talan står alltid

öppen. Vad hovrätten anfört synes därför ej böra medföra ett frångående

av utredningens med konventionsförslaget överensstämmande förslag.

9 §•

Paragrafen innehåller regler om ansvarighetens anknytning till anläggningsinnehavaren.

Utredningen. Efter en hänvisning till de överväganden som redovisats i

den allmänna motiveringen förklarar utredningen, att i första stycket av

förevarande paragraf föreslagits ett stadgande av innehåll att skadeståndsanspråk

i anledning av skada som avses i 4 § första och tredje styckena

(d. v. s. all atomskada utom sådan som uppkommit under transport) endast

må göras gällande mot anläggningens innehavare. Bestämmelsen är

helt generellt avfattad. Den utesluter alltså i och för sig ansvarighet även

för andra än leverantörer, konstruktörer o. dyl. En ovidkommande tredje

man —- en besökande eller rentav en tjuv — som vållat skadan blir alltså

befriad från ansvarigheten. Detta må, anför utredningen, betraktas som

en inadvertens men den har ansetts ofrånkomlig för att man skall få en klar

och lättillämpad regel. Den som handlat uppsåtligen är dock underkastad

regressansvar enligt tredje stycket.

Bestämmelserna i andra stycket gäller alla som vållat skada under transport

av atombränsle eller atomprodukt, således inte bara fraktföraren och

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

47

hans folk utan även t. ex. vid fartygstransport ägaren av kolliderande fartyg

och vållande befälhavare på sådant fartyg.

I tredje stycket av utredningens förslag har — ävenledes i anslutning till

konventionsförslaget — föreskrivits att anläggningsinnehavaren har regressrätt

mot den som själv vållat skadan uppsåtligen eller som gentemot anläggningsinnehavaren

åtagit sig att svara för skadan. Det skulle enligt utredningens

mening vara att gå för långt om man i sådana fall läte anläggningsinnehavaren

slutligen bära ansvarigheten för uppkomna skador. Det har

övervägts att med uppsåt jämställa grov vårdslöshet, men förslag härom

har av olika skäl fått falla. Enligt konventionsförslaget tillätes inte regressrätt

i sådant fall. Endast den som »själv» vållat skadan uppsåtligen svarar

enligt förevarande bestämmelse. En arbetsgivare svarar således inte för uppsåtligt

vållande av en anställd (bortsett från fall när denne tillhör den högsta

ledningen för en juridisk person). I den mån atomskada ersatts från yrkesskadeförsäkring

eller sjukförsäkring har försäkringsgivaren regressrätt

enligt 51 § andra stycket lagen om yrkesskadeförsäkring och 107 § andra

stycket lagen om allmän sjukförsäkring.

Yttrandena. Beträffande den i första stycket intagna regeln om ansvarighetens

anknytning exklusivt till anläggningsinnehavaren anmärker

hovrätten för Nedre Norrland — i principiell överensstämmelse med vad

hovrätten tidigare gjort gällande i anslutning till 6 § första stycket — att

om annan än anläggningens innehavare uppsåtligen orsakat skadan, hinder

ej bör möta mot att skadeståndsanspråk riktas även direkt mot gärningsmannen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser däremot, att ehuru

det föreslagna stadgandet innebär ett betydelsefullt avsteg från allmänna

skadeståndsrättsliga regler, de praktiska skäl som anförts för detta avsteg

är bärande.

SAS anför:

Enligt lag 26 maj 1922 angående ansvarighet för skada i följd av luftfart

är luftfartygets ägare, oberoende av vållande, till beloppet obegränsat ansvarig

för skada som i följd av luftfartygs begagnande tillfogas person eller

egendom, som ej befordras med luftfartyget. Vi antar att ett flygplan faller

ned på en atomanläggning som förstöres. Skadornas omfattning kan bli

enorm. Flygplanets ägare kan krävas på ersättning för den förstörda anläggningen.

Men skall flygplansägaren också ersätta de skador som följer av att

radioaktiva ämnen strömmar ut från atomanläggningen? Vi har fattat det

nya lagförslaget så, att atomanläggningens innehavare är ensam ansvarig

för »atomskadorna» och att således luftfartygets ägare icke kan krävas på''

ersättning för dessa under 1922 års lag. Måhända borde detta i klarhetens

intresse komma till uttryck på något sätt, om ej lämpligen i lagtexten så i de

förklarande motiven till lagen. En annan sak är att det kanske i ett givet

fall kan komma att föreligga en del svårigheter att avgöra vilket som skall

betraktas som atomskada i lagens mening resp. icke atomskada.

Här må ock erinras om aktiebolaget Atomenergis och Sveriges trafikbilägares

riksorganisations i anslutning till den allmänna motiveringen återgivna

uttalanden angående ansvarigheten för transportör.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

I fråga om andra stycket anför SAS:

Vad angår den i förslagets § 9 andra stycket omliandlade regressrätten

sägs där att den regressberättigade äger inträda i den skadelidandes rätt till

ersättning av »anläggningsinnehavaren enligt denna lag». Detta synes kunna

innebära en begränsning för det fall att skadorna överskrider de i förslagets

6 § angivna maximibeloppen. Så som § 9 är formulerad lutar man

närmast åt att i 13 § andra stycket angiven möjlighet till ersättning av statsmedel

icke skulle stå en sålunda regressberättigad till buds. Orden »inträda

i den skadelidandes rätt till ersättning av anläggningsinnehavaren enligt denna

lag» synes i klarhetens intresse böra utbytas mot »inträda i den skadelidandes

rätt till ersättning enligt denna lag».

Riksförsäkring sanstalten anser, att vid införande av ett strikt skadeståndsansvar

i atomansvarighetslagen yrkesskadeförsäkringsinrättningar och allmänna

sjukkassor bör tillerkännas regressrätt av samma omfattning som

den, vilken enligt sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna föreligger, då

skada uppkommit i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen

om trafikförsäkring å motorfordon. Bestämmelser härutinnan bör införas i

sistnämnda båda lagar.

Vad slutligen angår bestämmelsen i tredje stycket om anläggningsinnehavarens

regressrätt yttrar AKK:

En sådan bestämmelse torde skilja sig från vad som gäller på andra områden

inom svensk rätt. En fullständig frihet från skadeståndsansvar för

vårdslöshet förefaller stötande och kan tänkas medföra att personal vid anläggningen

eller personer som eljest syssla med atombränsle eller atomprodukt

bli mindre försiktiga, eftersom man vet att vad som än händer behöver

man ej betala någon ersättning. Att skadorna teoretiskt kunna bli mycket

stora torde icke vara ett skäl att på förhand befria från allt ansvar. Man

måste för övrigt räkna med att även skador av mindre eller ringa omfattning

kunna inträffa. Det synes sålunda skäligt, att det föreskrives att regressrätten

må utövas mot den som genom grov vårdslöshet eller uppsåt

framkallat skadan som i 25 § försäkringsavtalslagen.

En dylik bestämmelse behöver icke försvåra leveranser till en atomanläggning.

Genom den föreslagna bestämmelsen i 9 § första stycket blir en leverantör

skyddad för anspråk från tredje man. Om han dessutom skall vara

skyddad för regressanspråk från anläggningens innehavare torde bli en fråga

som avgöres genom leveransavtalet mellan leverantören och anläggningens

innehavare.

Sveriges industriförbund — som tagit del av AKK:s yttrande -— anser

däremot, att det är av väsentlig betydelse att denna fråga får en enhetlig

internationell reglering; och om den blivande konventionen — såsom förefaller

sannolikt — icke kommer att uppta vårdslöshetsfallet, har förbundet

ingen erinran mot lagförslaget i denna del.

Vad åter angår regressrätten mot den som åtagit sig att svara för skadan

antar Sveriges mekanförbund, att en sådan rätt föreligger utan uttryckligt

stadgande enligt allmänna rättsgrundsatser. Det uttryckliga angivandet av

åtagande som förutsättning för regressrätt kan skapa den uppfattningen,

att ett åtagande i enlighet med denna bestämmelse är att betrakta som en

konkurrensfaktor likvärdig med andra konkurrensfaktorer såsom pris, kva
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

litet och leveranstid. En sådan form av konkurrens mellan olika leverantörer

kan enligt mekanförbundets mening inte anses önskvärd. I enlighet härmed

skulle regressrätten i tredje stycket kunna begränsas till fall när skadan

orsakats uppsåtligen. — Sveriges industriförbund instämmer i vad mekanförbundet

sålunda uttalat.

Slutligen har svenska försäkringsbolags riksförbund anfört:

De i 9 § intagna regressbestämmelserna synes på grund av sin utformning

vara avsedda att vara uttömmande. Det framgår emellertid av motiven

att så icke är fallet. Bland annat förklarar utredningen att ansvarigheten

bör delas mellan solidariskt ersättningsskyldiga anläggningsinnehavare. Om

emellertid avsikten är att lagrummet skall vara tvingande, vilket möjligen

är fallet, synes det nödvändigt att bestämmelserna blir fullständiga. Av hänsyn

till de skadelidande har — som en undantagsregel (4 § andra stycket)

— vid transport från utlandet innehavaren av den mottagande anläggningen

i Sverige ålagts ansvar för skada som kan inträffa under transporten. Lagen

synes i ett dvlikt fall böra medge regressrätt lör den svenske anläggningsinnehavaren

mot ansvarigt utländskt rättssubjekt. Pa samma sätt synes

ansvarig transportör icke böra vara avskuren från möjligheten att göra

gällande utländska ansvarsregler. Frågan om avstående av sådan rätt bör

på vanligt sätt i förekommande fall avgöras med hänsyn till eventuell reciprocitet.

Vidare bör övervägas, huruvida försäkringsgivaren icke bör tillerkännas

regressrätt för ersättning som utgivits på grund av skada som inträffat

under den enligt 12 § utsträckta ansvarighetstiden. I vart fall bör

enligt riksförbundets mening regressrätt föreligga om försäkringsgivaren

skall vara skyldig ersätta skada som orsakats genom fareökning eller åsidosättande

av säkerhetsföreskrifter. Om sådan ersättningsskyldighet skall föreligga,

har nämligen ej endast ansvarighetstiden utan även riskens omfattning

utökats.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör i princip endast anläggningens

innehavare svara för uppkommen skada. Skadeståndsansvar

för tredje man bör således vara uteslutet, även om han uppsåtligen orsakat

skadan. Ehuru denna ordning såsom advokatsamfundet understrukit avviker

från allmänna skadeståndsrättsliga grunder, torde den av de praktiska

skäl som åberopats få accepteras.

Såsom förut framhållits kan man med hänsyn till gällande konventioner

icke i detta sammanhang rubba det ansvarssystem som gäller på transportområdet.

Utredningen har ansett, att från regeln om ansvarighet allenast för

anläggningens innehavare bör undantagas icke blott fall av atomskada under

befordran av atombränsle eller atomprodukt utan även fall då atomskada

eljest uppkommer i följd av begagnande av fartyg, luftfartyg eller annat

transportmedel. Lagtexten torde böra utformas så, att detta kommer till tydligt

uttryck.

SAS har i sitt yttrande berört det fallet, att ett flygplan, som störtar,

träffar en atomanläggning och därvid utlöser katastrofala skador. Frågor av

denna karaktär får överlämnas till avgörande genom rättstillämpningen; det

torde få ankomma på domstolarna att här liksom på andra skadeståndsrättsliga

områden bedöma hur långt kraven på orsakssammanhang i det särskilda

fallet skall sträckas.

4 Biliang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 140

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1960

Vad beträffar de föreslagna reglerna om regressrätt för transportör synes

det ej vara skäl till att den som utför transporten skulle vara utesluten

från regressrätt mot staten, när staten svarar enligt 13 §. Orden »av anläggningsinnehavaren»

i andra stycket första punkten av utredningens förslag

torde därför få utgå.

Huruvida anläggningsinnehavaren bör åläggas regressansvar i förhållande

till sjuk- och yrkesskadeförsäkringen i större omfattning än som följer

av 51 § lagen om yrkesskadeförsäkring och 107 § lagen om allmän sjukförsäkring

i dessa stadgandens nuvarande avfattning är däremot mera tveksamt.

Fragan hur det skall förfaras i denna del bör få anstå i avbidan på

en allmän omprövning av socialförsäkringslagstiftningens regressregler.

I anledning av vad svenska försäkringsbolags riksförbund anfört om

transportörs regressrätt mot utländskt rättssubjekt enligt utländska ansvarsregler

vill jag framhålla, att den nu föreslagna lagen enligt min mening

icke betager transportören rätt att utöva sådan regressrätt. Enligt den

internationella privaträttens normer torde dock i regel beträffande händelse

som inträffat här i riket svensk lag vara tillämplig

Även den i tredje stycket i utredningsförslaget upptagna bestämmelsen

om regressrätt för anläggningsinnehavaren avviker från eljest vedertagna

normer i svensk rätt, såtillvida som regressrätten begränsats till den som avuppsåt

vållat skadan eller som åtagit sig att svara för densamma. Olägenheterna

av denna avvikelse torde dock ej vara större än att utredningens

förslag, som bygger på konventionsförslaget, kan accepteras. Den föreslagna

ordningen innebär bl. a., att svensk anläggningsinnehavare, så långt

svensk lag är tillämplig, icke kan göra gällande regressrätt mot t. ex. utländsk

transportör i vidare mån än som följer av tredje stycket. Emellertid

framgår av konventionsförslagets motiv, att regressrätten gentemot

annan anläggningsinnehavare icke är avsedd att begränsas av dessa snäva

regler. Detta torde böra komma till uttryck i lagtexten. Det bör jämväl av

lagen framgå, att anläggningsinnehavarens befogenhet att utöva regressrätt

enligt svensk lag begränsas till de i tredje stycket angivna fallen.

Det är att märka, att förevarande lag ej reglerar regressfrågan i förhållandet

mellan anläggningsinnehavaren och försäkringsgivaren. I detta avseende

är försäkringsavtalet och lagen om försäkringsavtal bestämmande.

Detta gäller alltså även den i ett remissyttrande berörda frågan, huruvida

försäkringsgivaren bör ha regressrätt mot anläggningsinnehavaren för ersättning

som utgivits på grund av skada under den enligt 12 § utsträckta

ansvarighetstiden. Ehuru något försäkringsavtal icke föreligger under denna

tid, torde beträffande regressrätt samma grunder böra tillämpas under

den utsträckta tiden som under den egentliga avtalstiden. I vart fall kan

avfattningen av nu förevarande paragraf icke betaga försäkringsgivaren

hans rätt att göra regress gällande mot anläggningsinnehavaren.

10 §.

I paragrafen meddelas föreskrifter om obligatorisk ansvarighetsförsäkring.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr ViO år 1960

Utredningen. I första stycket föreskrives, att anläggningsinnehavarens

ansvarighet enligt lagen skall vara täckt av försäkring. För att tillgodose de

potentiellt skadelidandes intresse av fullgott skydd har föreslagits, att Kungl.

Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t utser skall godkänna försäkringen.

Utredningen säger sig vilja lämna öppet, om här avsett bemyndigande för

närvarande bör meddelas.

Försäkringsgivaren behöver inte nödvändigt bedriva försäkringsrörelse i

Sverige; även utländsk försäkringsgivare kan godkännas. Det överlämnas

sålunda åt Kungl. Maj :t resp. den utsedda myndigheten att avgöra, om anläggningsinnehavaren

skall vara tvungen att teckna försäkring hos svensk

försäkringsgivare, med därav följande delcredere-ansvar för reassuransen

i utlandet, eller om direktförsäkring i utlandet skall godtagas. Lagen uppställer

inte något hinder mot att försäkringsskyddet bygges upp genom ett

antal hos olika utländska försäkringsgivare direkt tecknade försäkringar

utan solidarisk ansvarighet för försäkringsgivarna.

Försäkringsplikten är inte helt obligatorisk. I 11 § föreskrives nämligen

att staten är befriad från försäkringsplikten och att anläggningsinnehavare,

som ställer godtagbar säkerhet och lämnar garanti för att skaderegleringen

kommer att skötas på ett tillfredsställande sätt, kan befrias från försäkringsplikten.

I fortsättningen av paragrafen lämnas kompletterande föreskrifter om försäkringens

utformning. Utredningsförslagets regler innebär, att försäkringen

kan tecknas antingen så, att den helt täcker skadeståndsansvaret enligt

6 § (alt. a) eller ock så, att den vid varje tidpunkt gäller för anläggningen

med det avtalade försäkringsbeloppet efter avdrag för ersättning som försäkringsgivaren

utgivit (alt. b). I sistnämnda fall skall försäkringsbeloppet

vara minst 30 miljoner kronor och när av detta belopp så stor del tagits

i anspråk, att återstoden beräknas understiga 25 miljoner kronor, skall försäkringsskyddet

byggas på, så att det åter uppgår till minst 30 miljoner kronor.

Försäkringarna torde, enligt vad utredningen antar, tills vidare i allmänhet

komma att tecknas för ett år i sänder. Om för en viss anläggning endast

finns en försäkring på 30 miljoner kronor och ett försäkringsfall, som tar

i anspråk eller beräknas taga i anspråk 10 miljoner kronor, inträffar i början

av ett år, förefaller det naturligt att försäkringen för återstående del av

året kompletteras med 10 miljoner kronor (i den mån driften fortsätter),

varefter för nästa år sker nyteckning av 30 miljoner kronor. Mera komplicerad

kan onekligen situationen bli, om försäkringsskyddet är uppbyggt genom

ett flertal försäkringar löpande på olika tider, men i praktiken torde

inte heller dessa fall erbjuda några större svårigheter.

Däremot kan det onekligen, påpekar utredningen, i det särskilda fallet bli

svårt att avgöra, till vilket belopp tilläggsförsäkring skall tagas. Omedelbart

efter en stor olyckshändelse måste det ofta komma att bli ytterst svårt att

fastställa de blivande skadornas omfattning och det kan därigenom inte sällan

bli synnerligen vanskligt att avgöra, vilket belopp av den äldre försäk
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1960

ringen som rimligen skall reserveras för uppkomna skador. Om emellertid

tilläggsförsäkringen regelmässigt kommer att tecknas endast för återstående

del av en kort försäkringsperiod, varefter i samband med att hela försäkringsskyddet

överses nyteckning sker till fulla beloppet, 30 miljoner kronor,

minskas uppenbarligen betydelsen av den nu angivna svårigheten högst

avsevärt.

Utredningen framhåller, att transporterna erbjuder särskilda problem.

I princip synes försäkringen kunna anordnas antingen på det sättet att skador

under transport inbegripes under ansvarighetsförsäkringen för vederbörande

anläggning eller ock på det sättet att särskild ansvarighetsförsäkring

tecknas för transporten. Utredningens förslag öppnar möjlighet att

använda båda metoderna.

Nackdelen av att ansvarigheten gäller per händelse men försäkringen per

anläggning eller transport reduceras väsentligt genom det system av subsidiär

statsgaranti som föreslås i 13 § första stycket.

Utredningen diskuterar vidare, om den skadelidande skall ha tillgång till

direkt talan mot försäkringsgivaren. Vid ansvarighetsförsäkring i allmänhet

gäller enligt 95 § andra och tredje styckena lagen om försäkringsavtal endast

en högst begränsad rätt för den skadelidande att rikta anspråk direkt

mot försäkringsgivaren. Enligt 3 § första stycket lagen om trafikförsäkring

å motorfordon däremot må den skadelidande utan inskränkning föra skadeståndstalan

mot försäkringsgivaren. Starka skäl talar för att även vid den

försäkring som nu föreslås anordnad för atomskadorna — en försäkring

som i princip är av obligatorisk natur — rätt till direkt talan mot försäkringsgivaren

bör införas. När utredningen för den provisoriska lagstiftningens

vidkommande avstått från ett förslag i den riktningen, beror det väsentligen

på att spörsmålet av grannländernas kommitterade ansetts tveksamt;

utredningen har då på detta stadium inte velat föregripa de vidare

diskussionerna. Det må anmärkas, att konventionsförslaget lämnar frågan,

huruvida »action directe» skall medges, att avgöras av den nationella lagstiftningen.

Yttrandena. Beträffande första stycket anmärker svenska försäkringsbolags

riksförbund, att om sådant godkännande av försäkringen som där omnämnes

överhuvud skall anses erforderligt, någon detaljgranskning ej torde

böra ifrågakomma. Försäkringarna kan komma att behöva meddelas snabbt

och utformas individuellt.

I fråga om andra stycket antar samma remissinstans att om försäkring

för transportrisk meddelas separat för transporten, försäkringsbeloppet måste

uppgå till 25 miljoner kronor enligt alt. a) och 30 miljoner kronor enligt

alt. b). Då viss tveksamhet härom yppats, hemställer förbundet emellertid

om ett klarläggande uttalande.

Vad angår tredje stycket finner hovrätten för nedre Norrland, att sådan

komplettering av försäkringen som där avses bör äga rum, så snart det kan

antas att nedskrivning av försäkringsbeloppet till belopp understigande 25

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts proposition nr 1''tO år 1960

miljoner kronor måste ske. Om bestämmelsen icke får detta innehåll, kommer

statens ansvar enligt 13 § att utsträckas alltför långt.

Departementschefen. I annat sammanhang, vid 12 §, har i ett remissyttrande

rests spörsmålet om försäkringsgivarens ansvarighet vid fareökning

och åsidosättande av säkerhetsföreskrifter (jfr 45—47 och 51 §§ lagen om

försäkringsavtal). Såsom frågan har väckts hänför den sig allenast till en

speciell situation, nämligen försäkringsgivarens ansvarighet under den förlängning

av ansvarighetstiden som avses i 12 §. Frågan har emellertid större

räckvidd; man kommer här in på spörsmålet om försäkringsgivaren överhuvud

bör till befrielse från ansvarighet kunna åberopa omständighet av nu

angiven art. Denna fråga har också uppmärksammats under konventionsarbetet.

I anslutning till en bestämmelse, som motsvarar första stycket i

förevarande paragraf, framhålles i konventionsförslagets motiv, att här avsedd

myndighet skall vaka över att försäkringsvillkoren ej kommer att innehålla

klasusuler som gör försäkringen overksam gentemot skadelidande

tredje man, t. ex. att försäkringen icke gäller vid försummelse i fråga om

premiebetalningen.

Enligt vad jag inhämtat kommer i försäkringsvillkoren för atomansvarighetsförsäkring

att inryckas vissa bestämmelser, enligt vilka försäkringsgivaren

med hänsyn till skadelidande tredje mans behov av skydd avstår

från den rätt till ansvarighetsbefrielse som enligt vad nu sagts skulle tillkomma

honom enligt försäkringsavtalslagen. Med stöd av förevarande paragraf

synes Kungl. Maj:t eller den av Kungl. Maj:t utsedda myndigheten

böra som villkor för godkännande av försäkringen tillse, att dessa föreskrifter

i försäkringsvillkoren blir tillfredsställande utformade.

Såsom svenska försäkringsbolags riksförbund anfört bör stadgandet tolkas

så, att försäkringsbeloppet för transportrisk skall vara minst 25 miljoner

kronor, om försäkringen avser ansvarighet per händelse, och minst 30

miljoner kronor i andra fall.

I tredje stycket torde en jämkning böra vidtagas enligt det av hovrätten

för Nedre Norrland framställda yrkandet.

11 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om annan säkerhet än försäkring.

Utredningen. Utredningen anser det vara uppenbart, att svenska staten

inte skall vara underkastad försäkringsplikt. Något generellt undantag för

kommun synes däremot inte påkallat.

Emellertid äger enligt utredningens förslag Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj:t bestämmer från försäkringsplikten befria anläggningsinnehavare,

som uppfyller vissa villkor. Innehavaren skall först och främst

ställa betryggande säkerhet för sina förpliktelser enligt lagen. Kungl. Maj:t

eller myndigheten har att avgöra, om säkerheten är tillfredsställande. Som

säkerhet kan ifrågakomma bankgaranti eller deposition av värdehandlingar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kung!. Maj.ts proposition nr HO år 1960

Formuleringen — »ställer betryggande säkerhet» — torde utesluta att enbart

självrisk godkännes som säkerhet. — Större kommuner, som föredrar att

ställa säkerhet framför att teckna försäkring, torde med stöd av förevarande

stadgande kunna erhålla befrielse från försäkringsplikten.

Men även för andra anläggningsinneliavare kan en befrielse från försäkringsplikten

bli aktuell. Utredningen har särskilt uppmärksammat det fallet

att en olycka av stor omfattning inträffat i en reaktoranläggning och

svårigheterna att därefter erhålla ny försäkring visar sig oöverkomliga. Det

skulle då bli nödvändigt att upphöra med driften, om inte undantag från försäkringsplikten

kunde medges. Detta kunde vara betänkligt ur folkförsörjningssynpunkt.

Med stöd av förevarande stadgande kan Kungl. Maj :t eller

myndigheten tillåta att driften fortsättes, givetvis under förutsättning att

betryggande säkerhet ställes och att vidtagna säkerhetsföranstaltningar befinnes

tillfredsställande.

It § bör ses i belysning av 13 § första stycket. Skulle ställd säkerhet behöva

tagas i anspråk och då visa sig otillräcklig, blir staten subsidiärt ansvarig

för vad som brister.

Utredningen uppställer ytterligare ett villkor för att säkerhet skall kunna

godtagas i stället för försäkring, nämligen att anläggningsinnehavaren

visar att han på tillfredsställande sätt sörjt för utredning, värdering och

reglering av uppkommande skador. Det har ansetts vara av stor vikt ur

praktisk synpunkt att skaderegleringen sker på fackmannamässigt sätt. En

naturlig anordning är, att anläggningsinnehavaren med ett försäkringsboj

lag eller atomförsäkringspoolen träffar överenskommelse om att skaderegleringen

skall utföras av bolaget eller poolen. Utredningen har underhand

förvissat sig om att ett sådant arrangemang låter sig utföras.

Utredningen har emellertid inte velat obligatoriskt binda skaderegleringen

till försäkringsbolagen. Skulle t. ex. ett av statsintressen dominerat bolag

för atomreaktordrift finna det fördelaktigt att utnyttja exempelvis vattenfallsstyrelsens

skaderegleringsorganisation för utredning av skador i anledning

av en atomolycka bör även ett sådant arrangemang kunna godtagas.

Yttrandena. Svenska bankföreningen uttalar:

I motiveringen anföres att såsom säkerhet bl. a. skall kunna ifrågakomma

bankgaranti. Med anledning härav vill bankföreningen framhålla att bankgaranti

lagenligt icke får ställas annat än mot säkerhet, som av banken

prövas betryggande. Någon lättnad i fråga om prestanda kan därför knappast

vinnas genom att anlita bankgaranti i stället för direktsäkerhet. Detta

utesluter dock naturligtvis icke, att en anordning med säkerhet i form aV

bankgaranti stundom kan framstå som den bästa och smidigaste lösningen.

Några principiella betänkligheter mot en garantigivning för nu ifrågavarande

ändamål föreligger icke på bankhåll. Det är emellertid icke möjligt att

på förhand göra något uttalande om, i vad mån sådan garantigivning i praktiken

kan ifragakomma. Det måste nämligen bli beroende av prövning från

fall till fall.

Aktiebolaget Atomenergi finner, att villkoret om att det i förväg skall vara

sörjt för tillfredsställande utredning, värdering och reglering av upp
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1960

55

kommande skador är onödigt, men bolaget vill icke motsätta sig förslaget.

Stockholms stad har förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget.

Departementschefen. Utredningens förslag torde böra godtagas med en

redaktionell jämkning.

12 §.

Paragrafen innehåller föreskrifter om rättsläget, sedan i lagen avsedd försäkring

utlupit.

Utredningen. Konventionsförslaget upptar en bestämmelse, att försäkringsgivares

uppsägning av atomansvarighetsförsäkring inte träder i kraft förrän

två månader förflutit efter det underrättelse om uppsägningen lämnats

till vederbörlig myndighet. Bakgrunden till bestämmelsen är, att myndigheten

skall ha rådrum att tillse att ny försäkring kommer till stånd eller föreskriven

säkerhet ställs.

Utredningen har i förevarande paragraf föreslagit vissa stadganden med

samma syfte.

Yttrande. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför:

Bestämmelserna kommer huvudsakligen att innebära att anläggningsinnehavaren

beredes möjlighet att fortsätta driften, i det fall att försäkringsgivaren

ej längre vill tillhandahålla försäkringsskydd på villkor som försäkringstagaren

anser sig kunna acceptera. Det bör i detta sammanhang erinras

om att försäkringsgivare även under löpande avtalstid i vissa fall är berättigad

uppsäga avtalet, t. ex. vid fareökning eller åsidosättande av säkerhetsföreskrifter.

Enligt förslaget skall ansvarigheten bestå under två månader

även i dessa fall. Det framgår emellertid icke om utredningen avsett att

försäkringsgivaren skall vara ersättningsskyldig jämväl för skador som orsakats

av fareökning eller åsidosättande av säkerhetsföreskrifter. Bestämmelserna

i 12 § innebär ett väsentligt ingripande i avtalsfriheten. Riksförbundet

vill ifrågasätta det lämpliga i ett sådant ingripande.

Riksförbundet framhåller härjämte, att formuleringen av utredningens

förslag synes kunna medföra den tolkningen att direkt ansvar för försäkringsgivaren

avsetts. Förbundet antar, att detta ej är avsikten, och anser att

en omformulering därför bör ske. Jfr även vad förbundet anfört i anslutning

till 9 §.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit torde få upptagas stadgande

om ansvarighet för försäkringsgivaren under viss tid efter försäkringsavtalets

upphörande. Försäkringsgivarens ansvarighet med hänsyn till

fareökning och åsidosättande av säkerhetsföreskrifter under denna tid lärer

i princip vara att bedöma på samma sätt som under avtalstiden; jfr

vad som anförts vid 10 §. I sakens natur ligger däremot att 47 § och 51 §

andra stycket försäkringsavtalslagen icke kan komma i tillämpning.

För vad försäkringsgivaren utgivit på grund av händelse som inträffat un
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1960

der den förlängda ansvarighetstiden äger han utöva regressrätt mot anläggningsinnehavaren.

I detta avseende hänvisas till vad vid 9 § anförts.

Avfattningen av paragrafen torde få något jämkas för att klart ge uttryck

åt att den skadelidande icke heller i fall som nu avses har rätt till talan direkt

mot försäkringsgivaren.

13 §.

I denna paragraf upptages förslagets regler om statsgaranti.

Utredningen. Första stycket innehåller stadgande om subsidiärt statligt

ansvar för det fall att den som enligt lagen är berättigad till ersättning för

atomskada visar, att han icke kunnat utfå ersättningen av någon för skadan

ansvarig. Utredningen hänvisar till vad som anförts i den allmänna motiveringen

och uttalar, att främst följande tre situationer varit aktuella:

a) Försäkringsgivaren är insolvent eller kan av annan grund, t. ex. krig

eller avspärrning, inte uppfylla sina förpliktelser och inte heller anläggningsinnehavaren

kan betala, b) Säkerhet som ställts enligt 11 § visar sig

vara otillfredställande och anläggningsinnehavaren kan inte betala, c) Försäkring

är tecknad för anläggningen; inte för händelse. Efter det att en

olycka konsumerat en avsevärd del av försäkringsbeloppet, inträffar en ny

olycka. Vad som återstår av den äldre försäkringen jämte tilläggsförsäkringens

belopp förslår inte till att täcka den lagenliga ansvarigheten 25

miljoner kronor för händelsen nr 2. Men dessa tre fall är enligt vad utredningen

framhåller bara typfall. Stadgandet är tillämpligt, närhelst det tattas

något i de 25 miljoner kronor som skall stå till förfogande för ersättning

per händelse.

I andra stycket meddelas föreskrifter om ersättning av statsmedel för

skador, som yppats sedan den i 8 § angivna tioåriga preskriptionstiden gått

till ända. Ersättning skall utgå efter samma grunder, som gäller för de

tidigare ersatta skadorna i följd av samma händelse; hänvisning sker till

stadgandena i 5 §, 6 § andra och tredje styckena samt 8 § första punkten.

Har proportionell nedsättning skett enligt 7 § första stycket, skall samma

relationstal användas vid ersättning av nu avsedda skador.

I sista stycket av utredningens förslag slutligen stadgas om ersättning

av statsmedel för det fall att ansvarighetsbeloppet 25 miljoner kronor inte

förslår till full ersättning åt alla skadelidande. Grunder för fördelningen av

de statsmedel som ställs till förfogande skall meddelas av Kungl. Maj:t och

riksdagen. Fördelningen skall alltså ske efter generella, i förväg givna grundsatser;

den får inte äga rum efter skön eller myndighets prövning i det särskilda

fallet. Utredningen hänvisar här till prop. nr 82/1958 (förslag till

lagstiftning om ersättning för krigsskada å egendom) s. 99 och 107 f. Däremot

måste i övrigt enligt sakens natur frihet tillkomma statsmakterna att

vid den tidpunkt då anslag beslutes bestämma fördelningsprinciperna. Det

kan alltså föreskrivas, att medlen i första hand skall användas för att

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj. ts proposition nr l ''iO år 1960

täcka personskador, eventuellt dylika skador upp till en viss gräns, att i

fråga om egendomsskador endast vissa slag av skador skall ersättas o. s. v.

Utredningen påpekar, att lagen inte anger den form i vilken dessa generella

normer skall meddelas av Kungl. Maj :t och riksdagen; det synes

kunna ske antingen genom särskild lag eller i form av villkor knutna till

anslagsbeslulet.

Yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland anför:

Enligt motiven avses stadgandet i första stycket vara tillämpligt närhelst

det fattas något i de 25 miljoner kronor som skola stå till förfogande för

ersättning per händelse. Såvitt härav kan utläsas inbegripes icke det fall,

att sagda belopp visserligen funnits tillgängligt, då händelsen inträffat,

men utnyttjats för att tillgodose framställda skadeståndsanspråk i sådan utsträckning,

att när andra skadelidande — senare men innan ännu 10 år förflutit

från händelsen — jämväl yrka ersättning på grund av samma händelse,

det återstående beloppet befinnes otillräckligt. En sådan situation är

tänkbar i trots av stadgandet i 7 § andra stycket. Det är rimligt att även i

detta fall statens subsidiära ansvar inträder. Så som 13 § första stycket är

avfattat omöjliggöres ej en dylik tillämpning. Motiven måste dock föranleda

tvekan.

Ett annat fall, som i motiven till förevarande stadgande ej heller synes

uppmärksammat, är det som föreligger då någon lidit skada genom radioaktiv

strålning men det ej kan påvisas från vilken anläggning eller vilken

händelse skadan härrör. Också här är det rimligt att staten träder till.

Och även för detta fall synes stadgandets avfattning närmast inbjuda till

den tolkningen, att staten skall enligt stadgandet ansvara för sådan skada.

I båda de angivna fallen är ett klarläggande i den av hovrätten angivna

riktningen önskvärt.

Då i förevarande första stycke av 13 § stadgas att skadan skall ersättas

av staten, kan avsikten ej vara att ersättningen skall beräknas enligt förmånligare

eller andra grunder än de som gälla för ersättning av anläggningsinnehavare.

Vid ersättningens bestämmande böra alltsa stadgandena i

6 § andra och tredje styckena samt — i förekommande fall — 7 § första

stycket tillämpas. Detta borde kanske för tydlighetens skull utsägas i lagtexten.

Liksom enligt 9 § tredje stycket innehavare av atomanläggning vid inträffad

atomskada har regressrätt mot den som uppsåtligen orsakat skadan bör,

vid uppsåtlig skadegörelse, staten ha regressrätt för vad som utgivits enligt

13 §. I enlighet med de synpunkter hovrätten framfört vid 6 § bör statens

ifrågavarande regressanspråk kunna riktas även mot anläggningsinnehavare,

om denne är gärningsman. Den bör gälla också vid fall som avses i 13 §

tredje stycket.

Aktiebolaget Atomenergi anser att det är onödigt att begränsa rätten att

få gottgörelse av staten till skador som inträffat inom 30 år från olyckshändelsen.

Givetvis blir det svårt alt bevisa, att äldre skador härrör från en

atomolycka men om någon i undantagsfall kan bevisa att skada som framträder

t. ex. först 31 år efter en atomolycka försorsakats av denna, bör lian

få ersättning av staten.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför:

Motivutlalandena till stadgandet i förslagets 13 § i sista stycket synes något

dunkla. Del uttalas att Konungen och riksdagen skall angiva grunderna

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj. ts proposition nr 1 iO år 1960

för fördelningen av ersättning, som skall utgå av statsmedel. Emellertid förklaras

även, att enligt sakens natur frihet måste tillkomma statsmakterna

att vid den tidpunkt då anslag beslutes bestämma fördelningsprinciperna. Då

det av sammanhanget synes framgå att man med dessa uttalanden avser

skilda tidpunkter, framstår det som angeläget att det klarlägges vilken skillnad

som skall anses föreligga mellan »grunder för fördelningen» och »fördelningsprinciperna».

Slutligen yttrar Sveriges mekanförbund:

Varken i lagförslaget eller i betänkandet har gjorts något uttalande angående

omfattningen av försäkringsgivares eller statens regressrätt gentemot

leverantör. Såvitt vi kan förstå, är anledningen härtill den, att enligt allmänna

svenska rättsregler den, som inträtt i en skadelidandes rätt, icke kan

få bättre rätt mot den som vållat skadan än vad den skadelidande haft.

Sedan vårt yttrande i ärendet ingivits till industriförbundet, har emellertid

några av de ledande svenska företagen på tillverkningssidan vid förhandlingar

med amerikanska intressenter mött stora svårigheter att övertyga den

amerikanska motparten om att den ovan angivna principen i detta sammanhang

kommer att gälla. Frånvaron av ett uttalande i denna princip i det nu

framlagda betänkandet anses från amerikansk sida ge möjlighet till en utvidgning

av försäkringsgivares eller statens regressrätt utöver den rätt som

epligt § 9, tredje stycket, i lagförslaget tillerkänts innehavare av atomanläggning.

Liknande svårigheter kan tänkas uppkomma i förhandlingar med

representanter för andra länder. Det synes oss därför angeläget, att ett uttalande

görs i anslutning till den nya lagen, så att tveksamhet icke kan föreligga

om omfattningen av försäkringsgivares eller statens regressrätt i atomansvarighetsfrågor.

Vi hemställer därför, att ett uttalande angående den ovan

angivna principens giltighet även i detta sammanhang på lämpligt sätt infogas

i motiven till den nu föreslagna lagen.

Departementschefen. Beträffande principerna för statsgarantin vid atomskador

kan jag i det väsentliga hänvisa till vad som anförts i den allmänna

motiveringen. Bestämmelser i ämnet torde få upptagas i förevarande paragraf

i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag.

Hovrätten för Nedre Norrland har berört det fallet, att det föreskrivna

ansvarighetsbeloppet 25 miljoner kronor funnits tillgängligt då olyckan inträffat

men visat sig otillräckligt, då nya skadelidande sedermera men innan

tio år förflutit från händelsen anmält anspråk. Detta är alltså ett fall, då

det i 7 § andra stycket angivna fördelningssättet ej fungerat. Tydligt är emellertid,

att ersättning i detta fall bör beredas enligt tredje stycket i förevarande

paragraf.

Samma hovrätt har även ställt frågan hur det skall förfaras i den situationen,

att det väl är utrett att skada orsakats genom radioaktiv strålning

på sätt i lagen sägs men att det ej kunnat utrönas från vilken anläggning

eller händelse skadan härrört. Visserligen kan det i och för sig synas rimligt

att staten här träder in. För att nu ifrågavarande lagstiftning skall anses

tillämplig förutsättes emellertid, att det finns en innehavare av anläggning

här i riket som är ansvarig för skadan. Skulle det i något sällsynt fall

inträffa, att domstolarna kommer till det resultatet, att icke någon anläggningsinnehavare

kan göras ansvarig, får ersättning beredas i annan ordning.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

Det är självfallet, att ersättning i fall som avses i stadgandets första

stycke skall utgå med beaktande av lagens bestämmelser om ersättning för

atomskada. Något ytterligare förtydligande av lagtexten i detta avseende synes

ej erforderligt.

Enligt utredningens förslag skall rätten att få ersättning av statsmedel begränsas

till 30 år efter det olyckan skedde. Med hänsyn till den särskilda

arten av de verkningar som kan uppkomma av en atomolycka kan man måhända

ej utesluta risken att skada i något fall kan yppa sig även efter denna

tid. Försiktigheten synes dock bjuda, att statens ansvarighet icke utsträckes

under obestämd tid. Möjligheten att utan begränsning i tiden kunna väcka

talan skulle kunna leda till processer i vilka det bleve mycket vanskligt att

utreda orsakssammanhang mellan händelse och skada. Den föreslagna begränsningen

till 30 år torde därför böra bibehållas.

Med anledning av vad svenska försäkringsbolags riksförbund anfört i anslutning

till utredningens motivuttalanden till stadgandets tredje stycke vill

jag framhålla, att grunden för fördelningen av statsmedlen i nu avsedda fall

bör — såsom utredningen också torde ha åsyftat — bestämmas, ej vid skilda

tidpunkter utan vid den tidpunkt då statsmakterna beslutar, om anslag för

ändamålet skall utgå.

Utredningsförslaget torde böra kompletteras med stadgande om regressrätt

för staten i samma utsträckning som angives i 9 § tredje stycket, d. v. s.

gentemot den som uppsåtligen orsakat skadan eller som åtagit sig att svara

för densamma. Med anledning av mekanförbundets yttrande må framhållas,

att det ej är avsett att med nu förevarande lagstiftning göra avsteg

från principen, att den som inträtt i en skadelidandes rätt, exempelvis försäkringsgivare,

ej äger bättre rätt mot den som vållat skadan än vad den

skadelidande haft.

14 §.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om straff för försummelse av försäkringsplikt

m. m.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har förklarat sig anse, att bestämmelsen

är onödig. Erforderliga garantier för att försäkringsplikten fullgöres

torde utan sådan sanktionsbestäminelse kunna skapas i anslutning till

den tillståndsgivning som erfordras enligt atomenergilagen eller strålskydd

slagen.

Departementschefen. Såsom hovrätten över Skåne och Blekinge anfört

finnes möjlighet att genom uppställande av villkor vid tillståndsgivningen

skapa garantier för försäkringspliktens fullgörande. Straffbestämmelsen

kan dock vara behövlig med tanke bl. a. på sådana fall, då av någon anledning

en innehavare av atomanläggning, t. ex. förvaringsställe för atomavfall,

icke längre har något intresse av att behålla koncession för anläggningen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

15 §.

I denna paragraf upptages bestämmelse om reciprocitet såsom förutsättning

i vissa fall för tillämpligheten av svensk lag.

Utredningen. Utredningen framhåller, att skadeståndsansvar enligt förslaget

i första hand avser skada som uppkommer inom riket. Det kan emellertid

inte uteslutas, att en här inträffande händelse ger upphov till skador

även utanför landets gränser. Vid en explosion i en atomreaktoranläggning

belägen intill gränsen kan t. ex. radioaktiva ämnen driva med vinden in på

annat lands område. Vatten kan förorenas genom radioaktivt avfall från

atomanläggning med skada i annat land som följd. Under sjötransport av

atombränsle eller atomprodukt i svenskt territorialvatten, t. ex. i Öresund,

kan en olycka medföra att radioaktivitet med vattnet föres in på grannlands

område.

Det är sannolikt, anför utredningen, att på detta rättsområde gäller en

princip om »folkrättsligt grannelagsansvar», som kräver att atomskada,

uppkommen på sätt nu sagts i främmande land, ersättes. Bortsett härifrån

kan det inte gärna komma ifråga, att vi skulle underlåta att utge ersättning

för atomskada som genom en här i landet inträffande händelse uppstår i våra

grannländer. Lagen bör därför bygga på den huvudprincipen att ersättning

för atomskada som orsakats av en här i riket inträffande händelse utgår

även för skada i annat land eller på internationellt vatten.

Emellertid kan det enligt utredningens mening i vissa situationer vara

skäligt att undantag göres från denna princip. Ett sådant fall är, att efter

en atomolycka i annat land med skador här i landet som följd det visat sig,

att ersättning enligt rättsordningen i den främmande staten inte utgår för

skadorna här i riket. Det vore då inte onaturligt, om man från svensk sida

förklarade, att man i framtiden inte avser att ersätta atomskada som uppstår

i det främmande landet till följd av olycka här i riket. Ett annat fall

är, att Sverige erbjudit visst främmande land traktat byggd på ömsesidighetsgrundsats

angående ersättning för atomskador men att det främmande

landet avböjt att ingå sådan traktat.

Lagen bör för sådana undantagsfall öppna möjlighet att vägra ersättning

enligt svensk lag för skada som uppkommer i främmande land. Det bör läggas

i Kungl. Maj :ts hand att avgöra när en dylik retorsions- eller repressalieåtgärd

skall tillgripas. Den kan vara ett medel att uppnå traktat med annat

land som inte ansluter sig till ett mera allmänt konventionssystem.

På denna tankegång bygger bestämmelsen i första stycket i utredningens

förslag. Stadgandet ger Kungl. Maj :t befogenhet att förordna, att ersättning

inte skall utgå enligt svensk lag. Detta innebär, att ersättning kan vägras

även om kravet grundas på allmänna skadeståndsrättsliga regler, t. ex. culparegeln.

Kungl. Maj :ts förordnande lärer i regel böra få det innehållet, att

ersättning inte skall utgå i förhållande till intressen i viss angiven främmande

stat eller i vissa främmande stater. Men lagtexten utesluter inte ett

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr HO dr 1960

61

inera generellt förordnande, varvid åt domstolarna överlåtes att i händelse

av tvist pröva om ömsesidighetskravet är uppfyllt.

Enligt vad utredningen förklarar har stadgandet i andra stycket tvingats

fram av samma motiv som föranlett, att från den i övrigt fastslagna principen

om anläggningsinnehavarens exklusiva ansvarighet gjorts undantag för

fall som avses i 4 § andra stycket, d. v. s. för skada under transport. Av

Sveriges anslutning till vissa internationella konventioner på kommunikationsområdet

följer, att vi inte lagligen äger utesluta ansvarighet utomlands

för redare och flygplansägare eller deras anställda med avseende å vissa

skador — å transporterat gods och i övrigt — som uppkommer i trafiken.

Stadgandet har av utredningen avrundats till att avse all ansvarighet i sjöoch

luftfart. Därigenom kommer även anläggningsinnehavarens ansvarighet

enligt 4 § andra stycket att falla därunder, vilket är naturligt med hänsyn

till bestämmelsen i 9 § andra stycket.

Yttrandena. Hovrätten äver Skåne och Blekinge och försäkringsinspektionen

hemställer att, för undvikande av missförstånd, i första stycket efter

orden »utanför riket» tillägges »i anledning av bär inträffad händelse».

Järnvägsstyrelsen anför:

Enligt förslaget kan en svensk järnväg i regel väcka regresstalan mot

anläggningsinnehavare här i landet för atomskada under transport inom

riket av atombränsle eller atomprodukt. I fråga om utländsk järnväg upptar

förslaget inga bestämmelser. Internationella järnvägstransporter regleras

av ett internationellt fördrag (Bernkonventionen), vari stadgas ersättningsskyldighet

för godsavsändare för skada, som åsamkas järnväg i följd

av att förpackning saknats eller varit bristfällig. Häri torde inbegripas även

atomskador i följd av bristfällig förpackning och den skadelidande järnvägen

kan vända sig med krav mot godsavsändaren vare sig denne hör hemma

i Sverige eller i annat land, som biträtt konventionen. Då atomskadeutredningen

förutsätter, att internationella konventioners skadeståndsbestämmelser

icke skall ändras, synes 15 § sista stycket böra kompletteras att

avse även järnvägstrafik och icke allenast sjö- och luftfart.

Departementschefen. Utredningens förslag synes i princip ej ge anledning

till erinran. De vid remissbehandlingen framförda anmärkningarna bör dock

beaktas, varjämte stadgandet i övrigt torde få något jämkas, bl. a. för att

ernå överensstämmelse med utformningen av 9 §.

Ikraftträdande och giltighetstid

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1960. Frågan när en mera definitiv

lagstiftning kan genomföras sammanhänger i viss mån med tidpunkten

för eventuellt ikraftträdande av OEEC-konventionen. Det kan med hänsyn

härtill ej bestämt angivas hur länge nu ifrågavarande provisoriska lagstiftning

måste bibehållas. Såsom utredningen föreslagit torde emellertid

giltighetstiden lämpligen få fastställas t. o. m. den 31 december 1963. Några

särskilda övergångsbestämmelser torde ej erfordras.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1960

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift

m. m. (atomansvarighetslag).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga till detta protokoll (bilaga A) utvisar, måtte för det i 87 §

regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr HO år 1960

63

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m.

( atom ans varighetsla g )

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

atombränsle: uran, plutonium eller annat ämne, som användes eller kan

användas som bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi (atomreaktor);
atomprodukt:

annat radioaktivt ämne som bildats eller blivit radioaktivt

genom bestrålning i samband med framställning eller användning av atombränsle;
atomanläggning:

här i riket belägen atomreaktor eller anläggning för

framställning, behandling eller förvaring av atombränsle eller atomprodukt;

atomskada: skada å person eller egendom genom radioaktiv strålning från

atombränsle eller atomprodukt, så oek person- eller egendomsskada som orsakats

av giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller

produkten, om den händelse som medfört skadan givit upphov jämväl

till skada genom radioaktiv strålning.

2 §•

Vad nedan i denna lag stadgas är icke tillämpligt å

a) atombränsle som ej innehåller annan verksam beståndsdel än naturligt

uran och som ej blivit radioaktivt genom bestrålning;

b) atomprodukt som finnes utanför atomanläggning och begagnas för industriellt,

kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt

ändamål eller är avsedd för sådant ändamål;

c) atomreaktor som begagnas i fartyg eller annat transportmedel;

d) atomskada som är en följd av krigshandling eller liknande handling

under väpnad konflikt.

3 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att

två eller flera atomanläggningar som äro belägna i varandras närhet skola

i hänseenden som avses i denna lag behandlas som en anläggning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungi. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

4 §•

Atomskada skall ersättas av innehavaren av den atomanläggning i vilken

atombränslet eller atomprodukten fanns, när händelse som gav upphov till

skadan inträffade.

Var bränslet eller produkten under transport här i riket, skall ersättning

för skadan utgivas av innehavaren av den atomanläggning från vilken transporten

ägde rum eller, om transporten skedde från utlandet till atomanläggning

här i riket, av innehavaren av sistnämnda anläggning.

Har atomskada eljest orsakats av atombränsle eller atomprodukt som här

i riket befann sig utanför atomanläggning, skall skadan ersättas av den anläggningsinnehavare

som hade eller senast haft ämnet i sin besittning.

5 §.

Ersättning skall utgå ändå att atomanläggningens innehavare ej är vållande

till skadan.

Såvitt ej nedan annorlunda stadgas, skall ersättningen bestämmas enligt

allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

6 §•

Anläggningsinnehavarens ansvarighet för atomskador i följd av en och

samma händelse är begränsad till tjugufem miljoner kronor.

För varje dödad eller skadad person är ersättningen begränsad till tvåhundratusen

kronor.

De i första och andra styckena angivna beloppen innefatta icke ränta och

ersättning för rättegångskostnader.

7 §•

Om belopp som avses i 6 § ej förslår till gottgörelse enligt denna lag

åt alla som äro berättigade till ersättning därur, skola deras ersättningar

nedsättas med samma kvotdel.

Kan efter inträffat skadefall befaras att belopp som jämlikt 6 § första

stycket står till förfogande för att täcka skadorna icke förslår till gottgörelse

åt alla skadelidande, må på begäran av anläggningens innehavare eller

myndighet som Konungen bestämmer rätten i den ort där anläggningen är

belägen förordna, att ersättning tills vidare skall utgå allenast med viss

kvotdel av full ersättning. Förordnandet skall av rätten återkallas, när skäl

att låta det bestå icke längre finnes. Talan mot rättens beslut må fullföljas

allenast av anläggningens innehavare och myndighet som nu sagts. Beslutet

skall lända till efterrättelse utan hinder av att det icke äger laga kraft.

Mot hovrättens beslut må talan ej föras.

8 §•

Anspråk på ersättning för atomskada skall vid äventyr av talans förlust

anmälas hos anläggningsinnehavaren inom två år från den dag då den er
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ls proposition nr HO år 1960

65

sättningsberättigade erhöll kunskap om skadan och om den för skadan ansvarige

eller med iakttagande av skälig aktsamhet bort erhålla sådan kunskap.

Talan å ersättning för skadan må icke i något fall väckas mot anläggningens

innehavare senare än tio år från den händelse som gav upphov till

skadan.

Angående ersättning av staten för atomskada som yppats senare än tio

år från händelsen stadgats i 13 §.

9 §•

Skadeståndsanspråk enligt denna lag må icke göras gällande mot annan

än anläggningens innehavare, med mindre skadan uppkommit under transport

av atombränsle eller atomprodukt eller eljest i följd av begagnande av

fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel.

Har annan än anläggningsinnehavaren nödgats utgiva skadestånd, äger

han för vad han utgivit inträda i den skadelidandes rätt till ersättning enligt

denna lag. Rätt till sådant inträde skall dock icke tillkomma den som

själv uppsåtligen orsakat skadan eller ock gentemot anläggningens innehavare

åtagit sig att svara för skadan.

Vad innehavare av atomanläggning utgivit i ersättning enligt denna lag

må han söka åter, utom av annan anläggningsinnehavare som svarar för

skadan, allenast av den som själv uppsåtligen orsakat skadan eller ock

gentemot anläggningens innehavare åtagit sig att svara för skadan.

10 §.

För att täcka ansvarighet för atomskada skall innehavare av atomanläggning

taga och vidmakthålla försäkring som Konungen eller av Konungen

utsedd myndighet godkänner.

Försäkringen må tagas

a) antingen så, att den täcker ansvarighet för varje inträffande händelse

i överensstämmelse med vad som gäller beträffande anläggningsinnehavarens

skadeståndsansvar jämlikt 6 §,

b) eller ock så, att den vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med

avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för ersättning som utgivits av försäkringsgivaren

på grund av försäkringen; ansvarighet för skada under

transport jämlikt 4 § andra stycket må därvid inbegripas under den för

anläggningen gällande försäkringen eller ock täckas av särskild försäkring.

Om försäkringen tecknats på sätt angivits i andra stycket under b), skall

försäkringsbeloppet uppgå till minst trettio miljoner kronor. Det åligger

anläggningens innehavare att, så snart försäkringsfall inträffat som ensamt

eller i förening med tidigare försäkringsfall kan antagas föranleda nedskrivning

av försäkringsbeloppet så att det kommer att understiga tjugufem

miljoner kronor, laga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringsbeloppet

upp till minst trettio miljoner kronor.

5 Bihang till riksdagens protokoll 19G0. i samt. Nr 140

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1960

11 §•

Försäkringsplikt varom stadgas i 10 § åvilar icke staten.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger att från försäkringsplikten

befria anläggningsinnehavare, som ställer betryggande säkerhet

för sina förpliktelser enligt denna lag och visar att han på tillfredsställande

sätt sörjt för reglering av uppkommande skador.

12 §.

Har avtal om försäkring som avses i 10 § efter uppsägning eller eljest

upphört, är försäkringsgivaren ändock ansvarig för skadestånd på grund

av händelse, som inträffat innan två månader förflutit från det anmälan

om dagen för avtalets upphörande inkommit till myndighet som Konungen

bestämmer; vad nu sagts skall dock, om ny försäkring meddelats eller

garanti som i 11 § andra stycket sägs blivit ställd, ej äga tillämpning i

fråga om därefter inträffad händelse.

13 §.

Visar den som enligt denna lag är berättigad till ersättning för atomskada,

att han icke kunnat utfå ersättningen av någon för skadan ansvarig, gäldas

skadeståndet av staten.

För atomskada, som yppats senare än tio år men icke senare än trettio

år efter den händelse som givit upphov till skadan, skall med iakttagande

av vad i 5 §, 6 § andra och tredje styckena samt 8 § första stycket första

punkten stadgats ersättning utgivas av staten; har 7 § första stycket tilllämpats

på ersättning som anläggningsinnehavaren haft att utgiva i anledning

av händelsen, skall dock den ersättning, som efter vad nu sagts

skall utgå av statsmedel, på motsvarande sätt nedsättas.

I den mån ansvarighetsbelopp som angives i 6 § första stycket icke förslår

till ersättning enligt denna lag för uppkomna skador, skall gottgörelse

beredas av statsmedel enligt grunder som fastställas av Konungen och riksdagen.

Gottgörelse som nu sagts skall jämväl lämnas i tillägg till ersättning

som utgår enligt andra stycket, om sådan ersättning nedsatts i enlighet

med vad där stadgas.

För vad som utgivits enligt denna paragraf har staten återkravsrätt allenast

mot den som själv uppsåtligen orsakat skadan eller ock åtagit sig att

svara för skadan.

14 §.

Den som försummar försäkringsplikten enligt 10 § eller icke iakttager

föreskrivna villkor om ställande av säkerhet enligt 11 § dömes till dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

15 §.

Konungen äger beträffande viss främmande stat förordna, att ersättning

för atomskada som uppkommit i den staten på grund av här i riket inträf
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

fad händelse icke skall utgå enligt svensk lag i vidare män än ersättning

jämlikt lagen i nämnda stat skulle utgå för där inträffad händelse som

medfört atomskada här i riket.

Sådant förordnande leder dock icke till inskränkning i ansvarighet för

skada som uppkommit under transport av atombränsle eller atomprodukt

eller eljest i följd av begagnande av fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960 och äger giltighet till och med

den 31 december 1963.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W år 1960

Bilaga B

Atomskadeutredningens förslag till lag om ersättning för skada i följd av

atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

atomskada: skada å person eller egendom genom radioaktiv strålning

från atombränsle eller atomprodukt;

atombränsle: uran, plutonium eller annat ämne, som användes som

bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi (atomreaktor);

atomprodukt: radioaktivt ämne, som bildats eller blivit radioaktivt genom

bestrålning i samband med framställning eller användning av atombränsle,

därunder inbegripet avfall från atomanläggning men icke atombränsle;

atomanläggning: atomreaktor så ock anlägggning för framställning, behandling

eller förvaring av atombränsle eller atomprodukt.

2 §.

Lagen är icke tillämplig å

a) atomskada, som är en följd av krigshandling eller liknande handling

under väpnad konflikt, invasion, inbördeskrig eller uppror;

b) atombränsle som ej innehåller annan verksam beståndsdel än naturligt

uran och som ej blivit radioaktivt genom bestrålning i atomanläggning;

c) atomprodukt som finns utanför atomanläggning och begagnas för

industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt

ändamål eller är avsedd för sådant ändamål;

d) reaktor som utgör tillbehör till fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel.

3 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att

två eller flera atomanläggningar som äro belägna i varandras närhet skola i

hänseenden som avses i denna lag behandlas som en anläggning.

4§.

Atomskada skall ersättas av innehavaren av den atomanläggning där

atombränslet eller atomprodukten fanns, då händelse som gav upphov till

skadan inträffade.

Var bränslet eller produkten under transport här i riket, skall ersättning

tor skadan utgivas av innehavaren av den anläggning från vilken transporten

agde rum eller, där transporten skedde från utlandet till anläggning här

i riket, av innehavaren av sistnämnda anläggning.

Har atomskada eljest orsakats av atombränsle eller atomprodukt som här

i riket befann sig utanför atomanläggning, skall skadan ersättas av den

anlaggningsinnehavare som hade eller senast haft ämnet i sin besittning.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr tkQ år 1960

69

5 §•

Ersättning skall utgå oavsett om atomanläggningens innehavare var vållande

till skadan.

Ersättningen skall, i den mån icke nedan annorlunda stadgas, bestämmas

med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

6 §•

Anläggningsinnehavarens ansvarighet för atomskador i följd av en och

samma händelse skall vara begränsad till tjugufem miljoner kronor.

För varje dödad eller skadad person skall ersättningen vara begränsad

till tvåhundratusen kronor.

De i första och andra styckena angivna beloppen innefatta icke ränta och

ersättning för rättegångskostnader.

7 §.

Om belopp som avses i 6 § ej förslår till full ersättning åt alla som äro

berättigade till ersättning därur, skola deras ersättningar nedsättas med

samma kvotdel.

Kan efter inträffat skadefall befaras att belopp som jämlikt 6 § första

stycket står till förfogande för att täcka skadorna icke förslår till full gottgörelse

åt alla skadelidande, må på begäran av anläggningens innehavare

eller myndighet som Konungen bestämmer rätten i den ort där anläggningen

är belägen förordna, att ersättning tills vidare skall utgå allenast med viss

kvotdel av full ersättning. Förordnandet skall av rätten återkallas, när skäl

att låta det bestå icke längre finns. Talan mot rättens beslut må fullföljas,

utom av anläggningens innehavare och myndighet som nu sagts, av envar

som är berättigad till ersättning i anledning av händelsen. Beslutet skall

lända till efterrättelse utan hinder av att det icke äger laga kraft. Mot hovrättens

beslut må talan ej föras.

8 §•

Anspråk på ersättning för atomskada må icke framställas senare än två

år från den dag då den ersättningsberättigade erhöll kunskap om skadan

och den för skadan ansvarige eller med iakttagande av skälig aktsamhet bort

erhålla sådan kunskap. Talan å ersättning för skadan må icke i något fall

väckas mot anläggningens innehavare senare än tio år från den händelse

som gav upphov till skadan.

9 §•

Skadeståndsanspråk i anledning av skada, som avses i 4 § första och

tredje styckena, må icke göras gällande mot annan än anläggningens innehavare.

Har annan än anläggningens innehavare nödgats utgiva ersättning för

skada som avses i 4 § andra stycket, äger han för vad han utgivit inträda i

den skadelidandes rätt till ersättning av anläggningsinnehavaren enligt

denna lag. Rätt till sådant inträde skall dock icke tillkomma den som själv

vållat skadan uppsåtligen eller gentemot anläggningens innehavare åtagit

sig att svara för skadan.

Vad innehavare av atomanläggning utgivit i ersättning enligt denna lag

må han söka åter av den som själv vållat skadan uppsåtligen eller ock gentemot

anläggningens innehavare åtagit sig att svara för skadan.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts proposition nr IM år 1960

10 §.

För att täcka ansvarighet för atomskada enligt denna lag skall innehavare

av atomanläggning taga och vidmakthålla försäkring som Konungen eller

av Konungen utsedd myndighet godkänner.

Försäkringen må tagas

a) antingen så, att den täcker ansvarighet för varje inträffande händelse

i överensstämmelse med vad som gäller beträffande anläggningsinnehavarens

skadeståndsansvar jämlikt 6 §,

b) eller ock så, att den vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med

avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för ersättning som utgivits av försäkringsgivaren

på grund av försäkringen; ansvarighet för skada under

transport jämlikt 4 § andra stycket må därvid inbegripas under den för

anläggningen gällande försäkringen eller ock täckas av särskid försäkring.

Om försäkringen tecknats på sätt angivits i andra stycket under b), skall

försäkringsbeloppet uppgå till minst trettio miljoner kronor, och det åligger

anläggningens innehavare att, när försäkringsfall inträffat som ensamt eller

i förening med tidigare försäkringsfall beräknas föranleda nedskrivning

av försäkringsbeloppet så att det kommer att understiga tjugufem miljoner

kronor, ofördröjligen taga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringsbeloppet

upp till minst trettio miljoner kronor.

11 §•

Försäkringsplikt varom stadgas i 10 § åvilar icke staten. Konungen eller

myndighet som Konungen bestämmer äger att från försäkringsplikten befria

anläggningsinnehavare, om han ställer betryggande säkerhet för sina förpliktelser

enligt denna lag och visar att han på tillfredsställande sätt sörjt

för utredning, värdering och reglering av uppkommande skador.

12 §.

Har avtal om försäkring som avses i 10 § upphört att gälla, är försäkringsgivaren

ändock gentemot den som lidit skada ansvarig för skadestånd på

grund av händelse, som inträffat innan två månader förflutit från det anmälan

om dagen för avtalets upphörande inkommit till myndighet som

Konungen bestämmer.

Har ny försäkring meddelats eller garanti som i 11 § andra punkten sägs

blivit ställd, skall dock i fråga om därefter inträffad händelse vad i första

stycket stadgas icke äga tillämpning.

13 §.

Visar den som enligt denna lag är berättigad till ersättning för atomskada,

att han icke kunnat utfå ersättningen av någon för skadan ansvarig, ersättes

skadan av staten.

För atomskada, som yppats senare än tio år men icke senare än trettio år

efter den händelse som givit upphov till skadan, skall med iakttagande av

vad i 5 §, 6 § andra och tredje styckena samt 8 § första punkten stadgats

ersättning utgivas av staten; har 7 § första stycket tillämpats på ersättning

som anläggningsinnehavaren haft att utgiva i anledning av händelsen, skall

dock den ersättning, som efter vad nu sagts skall utgå av statsmedel, på

motsvarande sätt nedsättas.

I den mån ansvarighetsbelopp som angives i 6 § första stycket icke förslår

till gäldande av full ersättning för uppkomna skador, skall gottgörelse beredas

av statsmedel enligt grunder som fastställas av Konungen och riksdagen.

Gottgörelse som nu sagts skall jämväl lämnas i tillägg till ersättning

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

som utgår enligt andra stycket, om sådan ersättning nedsatts i enlighet med

vad där stadgats.

14 §.

Den som försummar försäkringsplikten enligt 10 § eller icke iakttager

föreskrivna villkor om ställande av säkerhet enligt 11 § straffas med dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

15 §.

Konungen äger förordna, att ersättning för atomskada som uppkommit

genom inverkan av radioaktiv strålning utanför riket icke skall utgå enligt

svensk lag, med mindre jämlikt lagen i det land där skadan uppkommit

ersättning skulle utgå för där inträffad händelse som medfört atomskada

här i riket.

Sådant förordnande må dock icke leda till inskränkning i den ansvarighet

som enligt vad därom är särskilt stadgat gäller beträffande skada som uppkommit

i sjö- eller luftfart.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960 och äger giltighet till och med den

31 december 1963.

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 mars

1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 14 mars 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 26 februari 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift

m. m. (atomansvarighetslag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Erland Conradi.

Lagrådet yttrade:

Av skäl som angivits i remissprotokollet torde en provisorisk lagstiftning

rörande skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift vara av behovet påkallad.

Denna bör till sina grundläggande principer överensstämma med den

definitiva lagstiftning, som i anslutning till det pågående arbetet på en internationell

konvention i ämnet förberedes under nordiskt samarbete. Lagrådet

finner det remitterade förslaget i stort sett väl avvägt ur nu berörda

synpunkter men vill framhålla, att åtskilliga frågor böra ytterligare utredas

under det fortsatta arbetet på en definitiv lagstiftning.

Lagstiftningen hänför sig till atomreaktordrift här i riket. Den tar sikte

på de särskilda skador (atomskador), vilka under ogynnsamma förhållanden

kunna uppstå, om något onormalt inträffar i driften. Ersättning kan

härvid utga ej blott för skador i följd av händelse i reaktorn eller annan

atomanläggning utan även för skador i samband med transport av atombränsle

eller atomprodukt. Atomskada ersättes dock ej, om den störning i

driften, som utlöst skadan, förorsakats av krigshandling eller dylikt (2 § d).

I förslaget stadgas vidare, att om atomskada i annat fall än som redan berörts

orsakats av atombränsle eller atomprodukt som här i riket befann sig

utanför atomanläggning, skadan skall ersättas av den anläggningsinnehavare

som hade eller senast haft ämnet i sin besittning. En dylik bestämmelse

torde ha ansetts erforderlig bl. a. med hänsyn till risken för att ämnen

av ifrågavarande slag obehörigen kunna komma ur anläggningsinnehavarens

besittning. Stadgandet har på visst sätt begränsats (se särskilt 2 § b). Allt
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungi. Maj:ts proposition nr 1W år 1960

jämt torde det dock få anses så omfattande, att det kan tänkas bli tillämpligt

även i fall som ej ha mycket gemensamt med atomreaktordrift. Då skador

i samband med kärnvapenprov berörts i ett till lagrådet remitterat förslag

till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m., kan

sålunda anmärkas, att jämväl skador av sådant slag enligt ordalagen synas

omfattade av stadgandet. Detta förhållande torde för närvarande sakna praktisk

betydelse, då kärnvapenprov icke företagas i riket och här icke ens torde

framställas sådana ämnen som ingå i kärnvapenladdningar. Att av denna

anledning eller eljest söka ytterligare begränsa stadgandets omfattning

och därmed lagens räckvidd lär, åtminstone för den tid varom nu är fråga,

knappast vara påkallat.

Beträffande de särskilda paragraferna får lagrådet anföra följande.

1 §•

I 1 § definieras bl. a. begreppen atombränsle och atomprodukt, det sistnämnda

såsom annat radioaktivt ämne som bildats eller blivit radioaktivt

på närmare angivet sätt. Lagrådet hemställer, att orden »annat radioaktivt

ämne som» för tydlighets skull ersättas med uttrycket »radioaktivt ämne

som utan att vara atombränsle».

2 §•

Från lagens tillämpningsområde stadgas under d) undantag beträffande

atomskada som är en följd av krigshandling eller liknande handling under

väpnad konflikt. Enligt utredningens förslag skulle, i närmare anslutning

till konventionstexten, detta undantag avse krigshandling eller liknande

handling under väpnad konflikt, invasion, inbördeskrig eller uppror. Enligt

lagrådets mening kan den i det remitterade förslaget vidtagna begränsningen

lägga hinder i vägen för ordnandet av försäkringsfrågan. Lagrådet

finner därför utredningens förslag på denna punkt vara att föredraga.

I anledning av att i ett remissyttrande ifrågasatts utvidgning av upprorsfallen

till vissa därmed besläktade situationer vill lagrådet framhålla, att

begreppet uppror får tolkas på samma sätt som i 9 kap. 1 § strafflagen, varvid

dock högförräderifall tydligen måste anses inbegripna.

6 §•

Enligt 6 § andra stycket är ersättningen för varje dödad eller skadad person

begränsad till 200 000 kronor. Detta innebär tydligen att, där ersättningen

skall utgå i form av livränta, dennas kapitaliserade värde icke får

överstiga 200 000 kronor. Erforderlig nedsättning får ske efter de grunder

som angivas i 14 § trafikförsäkringslagen. 1 vissa fall kommer visserligen

en på detta sätt begränsad livränta icke att erbjuda en tillfredsställande ersättning,

men som ett provisorium synes den föreslagna begränsningen böra

godtagas i avbidan på omprövning i ett vidare sammanhang. Anmärkas

må, att den som enligt 6 § andra stycket fått sin ersättning nedsatt till

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ls proposition nr 740 år 1960

200 000 kronor kan — i samma proportion som övriga ersättningsberättigade

— få vidkännas en ytterligare nedsättning på grund av den i 6 § första

stycket stadgade begränsningen. I sådant fall kan emellertid av statsmedel

utgå gottgörelse enligt 13 § tredje stycket. Det förtjänar dock framhållas

att, såvitt angår personskador, icke heller gottgörelse av staten enligt 13 §

utgår över den i 6 § andra stycket stadgade gränsen 200 000 kronor.

7 §•

Om en olyckshändelse skulle medföra så stora skador, att det i 6 § stadgade

ansvarighetsbeloppet å 25 miljoner kronor kan väntas vara otillräckligt,

borde, enligt vad atomskadeutredningen uttalat, tillämplig utdelningsdividend

provisoriskt fastställas av myndighet med bindande verkan för

såväl anläggningsinnehavaren som de skadelidande, så att utdelning som

skedde med stöd av det meddelade beslutet därefter icke skulle kunna angripas,

även om det vid en senare tidpunkt mot förmodan skulle visa sig att

tillgängliga medel icke räckte till för de senast anmälda skadorna. Utredningen

föreslog, under erinran att det här vore fråga om tillämpning av

civilrättsliga principer, att uppgiften att fastställa den provisoriska utdelningsprocenten

skulle anförtros åt domstol. Det borde ankomma på domstolen

att med stöd av tillgänglig utredning bilda sig en ungefärlig uppfattning

om inträdda och blivande skadors omfattning i förhållande till ansvarighetsbeloppet

och i enlighet därmed meddela sitt beslut.

Bestämmelser i huvudsaklig anslutning till utredningens förslag ha upptagits

i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt dessa bestämmelser

skall det ankomma på rätten i den ort, där anläggningen är belägen, att på

begäran av anläggningens innehavare eller myndighet som Konungen bestämmer

meddela provisoriskt beslut av ifrågavarande slag. Beslutet skall

kunna överklagas i hovrätten, dock endast av anläggningens innehavare

och nyssnämnda myndighet. Mot hovrättens beslut skall talan ej få föras.

Rätten skall återkalla sitt förordnande, när skäl att låta det bestå icke längre

finnes. Några bestämmelser om förfarandet vid rätten ha icke meddelats.

Lagrådet vill ifrågasätta, om det kan vara erforderligt eller lämpligt att

domstol sålunda skulle ha att bestämma om provisorisk utdelningsdividend.

Det får beaktas, att vid en olycka av det slag och den omfattning, varom här

är fråga, skaderegleringen måste bli både tidsödande och krävande. Om ej

vissa rättsägare skola gynnas på de övrigas bekostnad, måste emellertid beslutet

om provisorisk utdelningsdividend meddelas på ett tidigt stadium,

innan ännu material föreligger för en någorlunda tillförlitlig uppskattning

av skadebeloppen. Måhända får man nöja sig med allmänna uppgifter om

det område på marken som utsatts för strålskador, antalet döda eller svårt

skadade personer, antalet personer som eljest kan antagas ha uppehållit sig

på området och därvid skadats eller riskera framtida skador, strålskador å

egendom samt skador å person eller egendom som vållats annorledes än

genom strålning. Uppgifter av detta slag kunna erhållas utan domstols medverkan.

Genomföres det till lagrådet remitterade förslaget till lag om skydds
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1960

åtgärder vid olyckor i atomanläggningar, vill det synas som om uppgifterna

skulle kunna tillhandahållas av länsstyrelsen. Kompletterande upplysningar,

t. ex. angående antalet understödsberättigade efter den som dödats, torde

kunna erhållas, förutom genom inkomna skadeanmälningar, genom förfrågan

hos polismyndighet eller andra lokala myndigheter eller ombud.

Självfallet skulle på åtskilliga punkter en mera ingående utredning kunna

företagas även vid domstol. Såvitt framgår av remissprotokollet torde dock

knappast vara avsett att någon vidlyftig utredning med förhör av ersättningsberättigade,

vittnen eller sakkunniga där skulle företagas. Att i det

remitterade förslaget klagorätt förvägrats de ersättningsberättigade tyder

fastmera på, att man utgått från att de icke heller vid underrätten skulle

äga föra talan.

Till det sagda kommer, att den föreslagna uppgiften måste te sig främmande

för domstolarnas verksamhet. En viss likhet föreligger väl med de

provisoriska beslut, som kunna meddelas i rättegång t. ex. enligt 15 kap. 3 §

rättegångsbalken och i domstolsärende enligt 4 § tredje stycket lagen om

handläggning av domstolsärenden. I dessa fall tillkommer det emellertid

domstolen att slutligen avgöra målet eller ärendet, och domstolen har hela

tiden i sin hand att kontrollera samt ändra eller upphäva det provisoriska

beslutet. Man kunde även erinra om sjöförhör och sjöförklaring, men det

rör sig där i själva verket närmast om ett slags förundersökning inför rätten

i särskild sammansättning; något materiellt beslut fattas ej av rätten.

Ytterligare kunde erinras om ett sådant domstolsärende som avses i 68 §

aktiebolagslagen. Den prövning som där tillkommer rätten är emellertid av

helt formell natur. Såvitt lagrådet kan finna skulle den här föreslagna ordningen

innefatta något helt egenartat i förhållande till domstolarnas verksamhet

i övrigt. Domstolen skulle ställas i ett vanskligt läge, om avgörandet

måste träffas på en summarisk utredning. Skall utredningen göras mera

fullständig, torde den bli alltför tidsödande. De enskilda sakägarna torde

då ej kunna vägras deltaga vid rätten.

På dessa och andra skäl kan antagas, att annan statlig myndighet skulle

vara mera lämpad att fastställa ett provisoriskt utdelningsbeslut, exempelvis

en statlig nämnd eller försäkringsinspcklionen. Då Kungl. Maj :t måhända

vill förbehålla sig själv avgörandet, synes emellertid lämpligt att i lagen

stadgas, att beslut om provisorisk utdelningsdividend meddelas av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer.

Lagrådet hemställer, att andra styckets lydelse ändras i enlighet med vad

nu anförts.

För den närmare avfattningen kan vara av betydelse vilken innebörd som

bör givas åt paragrafens första stycke. Då där hänvisas till belopp som avses

i 6 §, torde ha åsyftats att meddela en regel för såväl det fall, att det i

6 § första stycket omnämnda beloppet å 25 miljoner kronor ej försloge till

alla som vore berättigade till ersättning därur, som även det fall, att i 6 §

andra stycket omförmält belopp å 200 000 kronor skulle fördelas mellan

flera och ej försloge att ål dem alla ge full ersättning enligt 6 kap. 4 § straff
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1960

lagen. Enligt lagrådets mening borde även utan särskilt lagstadgande kunna

avgöras, hur fördelning skall ske i sistnämnda fall. Första stycket i 7 § synes

därför kunna begränsas att gälla belopp som avses i 6 § första stycket.

Därigenom skulle stadgandet även bättre ansluta sig till bestämmelserna i

13 §. Biträdes lagrådets uppfattning i denna del, kunde andra stycket i 7 §

förslagsvis erhålla den lydelsen, att om efter inträffat skadefall kan befaras,

att nedsättning som avses i första stycket skall visa sig erforderlig,

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att ersättning

tills vidare skall utgå allenast med viss kvotdel av full ersättning.

8 och 13 §§.

Ersättningstalan mot anläggningens innehavare må icke i något fall väckas

senare än tio år från den händelse som gav upphov till skadan; för atomskada

som yppats senare än tio år från händelsen kan ersättning erhållas

av staten. Om skada yppats så sent under 1 O-årsperioden att talan ej hunnit

väckas före periodens utgång, föreligger emellertid icke rätt till ersättning

av någondera. Detta måste visserligen antagas vara ett så sällsynt fall, att

det kan lämnas oreglerat i den provisoriska lagen, men i den definitiva lagstiftningen

bör övervägas särskild reglering till förekommande av rättsförlust

för skadelidande. Tänkbart vore sålunda att staten påtoge sig ersättningsskyldighet

jämväl om skadan yppats inom 10-årsperioden men vederbörande

av laga förfall hindrats att väcka talan före periodens utgång. En

annan utväg vore att både staten och anläggningens innehavare gjordes ersättningsskyldiga

under viss period med regressrätt för den sistnämnde mot

staten.

Innebörden av den i 13 § andra stycket upptagna hänvisningen till 8 §

första stycket första punkten synes ej fullt klar. Lagrådet hemställer, att

den er sättes med ett uttryckligt stadgande i 13 § andra stycket, att anspråk

på ersättning skall vid äventyr av talans förlust inom tid som angivits i 8 §

första stycket första punkten anmälas hos myndighet som Konungen bestämmer.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1960

77

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 mars 1960.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 24 mars 1960

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 26 februari 1960 remitterade förslaget

till lag om ersättning för skada i följd av atomreaktor drift m. m.

( atomansvarighetslag ).

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Då såsom lagrådet anfört lydelsen av 2 § d) i det remitterade förslaget

torde kunna medföra svårigheter vid ordnandet av försäkringsfrågan anser

jag mig böra acceptera lagrådets hemställan, att stadgandet avfattas i enlighet

med utredningens förslag.

Även de ändringsförslag som lagrådet framfört beträffande 1, 7 och 13 §§

synes böra godtagas. Härutöver torde i förslaget böra vidtagas vissa jämkningar

av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget måtte, efter omarbetning enligt

vad sålunda anförts, jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

600401 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:349 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1960:35 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. s. 1 i texten
  3. 2LU 1960:45 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m., dels ock i ämnet väckta mot s. 31 i texten