Sök i Ratio Lex

Med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande m. m

1960-05-13 · 172 sidor, varav 169 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 169 av 172 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:159, Med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

1

Nr 159

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till riktlinjer

för regionsjukvårdens utbyggande m. m.; given Stockholms

slott den 13 maj 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till principiella riktlinjer för utbyggandet

av den högspecialiserade kropp ssjukvården i riket. Ehuru planläggning

och organisation av kroppssjukvården i första hand är en uppgift för

de kommunala sjukvårdshuvudmännen, har såväl förslagens allmänna

räckvidd som statens ansvar för bl. a. medicinsk undervisning och forskning

ansetts motivera, att frågan underställes riksdagen.

Vissa specialiteter anses vara av den kvalificerade natur att de bör anordnas

regionvis. Till sådana regionspecialiteter hänföres enligt förslaget

neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi, plastikkirurgi, urologi, barnkirurgi,

radioterapi, dermatologi och reumatologi samt viss kardiologisk verksamhet.

Vidare föreslås s. k. käkcentraler och behandlingsenheter för konstgjord

njure skola anordnas på regionplanet. Laboratorieorganisationen och vissa

serviceorgan vid regionsjukhusen beröres även.

För regionsjukvården föreslås riket skola indelas i sju regioner med

regionsjukhus i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg,

Örebro och Umeå. Vissa specialiteter förutsättes dock tills vidare icke skola

utbyggas i Linköping och Örebro.

För regionsjukhusens dimensionering och utbyggnad lämnas vissa mera

allmänna synpunkter till ledning vid huvudmännens planläggning. Totalt

beräknas utbyggnaden kräva omkring 1 700 nya vårdplatser vid regionkli1

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 159

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

nikerna. överslagsvis beräknas ytterligare drygt 200 läkare och omkring

500 sjuksköterskor bli erforderliga i den utbyggda organisationen.

De s. k. riksplatserna vid karolinska sjukhuset föreslås skola avvecklas

i samband med regionsjukvårdens utbyggande och vid ett inordnande av

sjukhuset i Storstockholms sjukvårdsorganisation. Bestämmelserna för

patienters intagning vid och remiss till de statliga undervisningssjukhusen

avses bli anpassade till de kommunala huvudmännens intagnings- och remissregler.

Utbyggnaden av regionsjukvården beräknas draga en kostnad av i runt

tal 200 miljoner kronor. Dessa kostnader förutsättes i princip skola bäras

av huvudmännen utan statsbidrag. Särskilda skäl anses dock motivera, att

staten lämnar bidrag med 25 procent av kostnaderna för uppförande och

utrustning av nya regionkliniker för radioterapi.

För samordning av planläggningen och utbyggnaden av regionsjukvården

föreslås ett särskilt organ skola tillkomma med representanter för staten

och de kommunala huvudmännen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 maj

1960.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om riktlinjer

för regionsjukvårdens utbyggande m. m.

I. Inledning

I statsutskottets utlåtande den 11 maj 1956, nr 117, över propositionen nr

55/1956 angående anslag för budgetåret 1956/57 till avlöningar vid karolinska

sjukhuset föreslogs bl. a., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om en förutsättningslös och allsidig utredning av frågan på

vilket sätt behovet av ytterligare sjukvårdsavdelningar i landet i samband

med den pågående upprustningen av läkarutbildningen bäst borde tillgodoses.

Härvid förutsattes, att utredningen skulle ske i samarbete med de kommunala

sjukvårdshuvudmännen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

förslag (skr. nr 270/1956).

Under åren 1954—55 pågick i medicinalstyrelsen en serie överläggningar

med dess huvudmannaråd, vetenskapliga råd m. fl. sakkunniga i syfte att

ge styrelsen underlag för en riksplan för anordnande av de specialiserade

vårdformer, som i regel inte ansågs kunna organiseras av varje sjukvårdshuvudman

för sig. I samband därmed utarbetade medicinalstyrelsen en plan

för en regional utbyggnad av den specialiserade vården. Planen var emellertid

inte detaljmässigt utformad utan var endast avsedd att tjäna som underlag

för vidare utredning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade chefen för inrikesdepartementet

den 7 november 1956 generaldirektören Arthur Engel såsom

utredningsman med uppdrag att utarbeta en plan för den specialiserade

kroppssjukvårdens utbyggnad regionvis m. in. I utredningens direktiv, vilka

innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet över inrikesärenden den

19 oktober 1956, anfördes bl. a.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

Utredningen bör i första hand klarlägga behovet och förläggningen av

sjukvårdsavdelningar (platser) för den specialiserade kroppssjukvården och

landets uppdelning i räjonger som underlag för sådana avdelningar samt

utarbeta en plan för utbyggnaden. Denna bör även innefatta sådana serviceavdelningar,

vilka lämpligen bör anordnas räjongvis. Vid planens utformning

bör beaktas att dess realiserande med hänsyn till de begränsade investeringsmöjligheterna

och rådande brist på sjukvårdspersonal torde få fördelas

över en relativt lång tidsperiod och att den i första hand får betraktas

som en allmän riktlinje för sjukvårdshuvudmännens planering. Utredningsmannen

bör dock även undersöka, hur samarbetet mellan huvudmännen

lämpligen bör åvägabringas för att säkerställa de nya avdelningarnas

(platsernas) tillkomst och drift. I den mån statliga eller statsunderstödda

sjukhus eller speciella av undervisningen föranledda åtgärder beröres, bör

utredningen pröva, vilka ändringar i gällande bestämmelser om riksplatser

eller vilka insatser från statens sida som kan anses påkallade och framlägga

förslag till sådana åtgärder.

Vidare underströks i direktiven att icke endast sjukvårdens behov av specialiserade

vårdplatser borde beaktas utan även det antal platser, som specialistutbildningen

av läkare kunde erfordra. I den mån de med räjongplaneringen

avsedda specialiteterna inginge i grundutbildningen borde även beaktas

de krav på tillräckligt patientunderlag, som kunde föranledas härav. Däremot

borde inte sådana specialiteter, som redan vore företrädda eller planerade

i flertalet landstingsområden, ingå i regionplaneringen, utan för dessa

discipliner erforderligt patientunderlag ansågs böra säkras genom avtal med

angränsande sjukvårdsområden.

Utredningen, vilken antagit benämningen regionvårdsutredningen, har

med skrivelse den 14 juli 1958 avgivit betänkande angående regionsjukvården

med förslag till riksplan för samarbete inom specialiserad sjukhusvård

(SOU 1958: 26). Utredningens expert, byråchefen hos sjukhusdirektionen

i Göteborg Evert Bunne, har avgivit ett till betänkandet fogat särskilt yttrande.

1

Yttranden över betänkandet har avgivits av medicinalstyrelsen, som överlämnat

yttranden av vissa medlemmar av styrelsens vetenskapliga råd, riksförsäkringsanstalten,

kanslern för rikets universitet — efter hörande av de

medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg, lärarkollegiet vid

karolinska institutet samt lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i

Stockholm och Malmö -— styrelsen för centrala sjukvårdsberedningen,

pensionsstyrelsen, direktionen för karolinska sjukhuset, som överlämnat

yttrande av överläkareföreningen vid sjukhuset, radiofysiska institutionen

vid nämnda sjukhus, kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande,

direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och kommittén

för akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande gemensamt, organisations
1

Såsom experter har anlitats förutom Bunne, även dåvarande riksdagsmannen Erik Fast,

professorn vid universitetet i Göteborg Carl-Axel Hamberger, professorn vid universitetet i

Uppsala Bror Rexed och docenten vid Stockholms högskola Sven Godlund.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

kommittén för medicinska högskolan i Umeå, kommittén för översyn av

hälso- och sjukvården i riket, överståthållarämbetet, etter hörande av Stockholms

stadsfullmäktige, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, efter hörande

av stadsfullmäktige i Göteborg, länsstyrelsen i Malmöhus län, efter

hörande av stadsfullmäktige i Malmö och Hälsingborg samt förste provinsialläkaren

i länet, länsstyrelsen i Östergötlands län, som överlämnat yttranden

av drätselkammaren i Norrköping och förste provinsialläkaren i länet,

länsstyrelsen i Gävleborgs län, som överlämnat yttrande av drätselkammaren

i Gävle, länsstyrelsen i Örebro län — med överlämnande av yttranden

av förste provinsialläkaren i länet och Örebro läns läkarförening — länsstyrelsen

i Västerbottens län, styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium

samt överbefälhavaren ävensom förvaltningsutskotten i samtliga

läns landstingskommuner, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,

Sveriges läkarförbund — med överlämnande av ett 20-tal yttranden

från specialistföreningar och vissa andra sammanslutningar inom förbundet

-— Svenska läkaresällskapet, Sveriges tandläkarförbund och Svenska

tandläkaresällskapet gemensamt, Sveriges sjukhus- och hälsofysikers förbund,

Riksföreningen mot reumatism, Svenska föreningen för allergologi

samt Riksföreningen mot astma och andra allergiska sjukdomar. Yttranden

har därjämte överlämnats från ämnesföreträdare vid de medicinska och

odontologiska undervisningsanstalterna samt från olika kommunala myndigheter.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet

den 15 april 1957 särskilda utredningsmän för att utreda vissa

frågor rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Utredningen,

vilken antagit benämningen utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet, har i december 1959 avgivit betänkande med förslag

rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet (stencilerat).

Yttranden över sistnämnda betänkande har avgivits av pensionsstyrelsen

-— efter hörande av fullmäktige för lolkpensioneringsfonden som infordrat

yttrande från styrelsens överläkare, docenten Eric Jonsson — medicinalstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, statskontoret,

kanslern för rikets universitet — efter hörande av de medicinska fakulteterna

i Uppsala, Lund och Göteborg samt lärarkollegiet vid karolinska institutet

— direktionen för karolinska sjukhuset, direktionen för akademiska

sjukhuset i Uppsala, socialförsäkringens administrationsnämnd, 1958 års

socialförsäkringskommitté, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården

i riket, kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande, fullmäktige

i riksgäldskontoret, förvaltningsutskotten i samtliga läns landstingskommuner

utom Blekinge läns landstings förvaltningsutskott, stadskollcgiet

i Stockholm, stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Hälsingborg,

Norrköping och Gävle samt Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet

ävensom Svensk reumatologisk förening, Svenska ortopedför
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

eningen, Svenska kurortsföreningen och Riksföreningen mot reumatism.

Yttranden har därjämte överlämnats från olika kommunala myndigheter.

I förevarande sammanhang torde de förslag, som framlagts av utredningen

rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet, få upptagas endast i

vad de äger mera direkt samband med regionsjukvårdsfrågorna.

II. Allmänna synpunkter på en regionindelning

för specialiserad kroppssjukvård

Regionvår dsutredningen

Även om en långt gående specialisering kan medföra, att man riskerar att

förlora totalbilden av den sjuka människan, anser utredningen, att specialiseringens

väg likväl måste beträdas. För nutidens läkare är det nämligen en

omöjlighet att tillfredsställande behärska kunskapsmaterialet och tekniken

annat än inom ett ganska begränsat fält av läkekonsten.

Utredningen anser det givet, att sjukhusens storlek och placering måste

anpassas efter geografiska förhållanden, kommunikationsmöjligheter och

befolkningens fördelning. Hänsyn måste emellertid tas också till den medicinska

vårdens specialisering samt till sjukdomarnas utbredning och frekvens,

med särskilt beaktande av sådana sjukdomar, som kräver starkt specialiserad

vård.

För att sjukhusen skall kunna organiseras, utrustas och förses med personal,

som är kvalificerad att meddela specialistvård, måste de vidare ges

ett lämpligt avpassat befolkningsunderlag. Ju mer exklusiv den specialiserade

vården är, dess större bör naturligt nog detta underlag vara. Vanligen

förekommande och i regel lindrigare sjukdomstillstånd kan däremot behandlas

under billigare former i sjukhus med mindre påkostad utrustning. Sådana

sjukhus kan förläggas så, att de betjänar förhållandevis små befolkningsgrupper.

Kommunikationerna till dessa mindre sjukhus är av den

största betydelse — kontakterna med sjukhuset är många, sjukdomstillstånden

ofta akuta och vårdtiderna i allmänhet korta.

Också för de högt specialiserade sjukhusens del måste hänsyn givetvis tas

till kommunikationsmöjligheterna. Ett sådant sjukhus har alltid lokala

funktioner, innebärande behandling av sjukdomar av alla slag hos patienter

från vad som brukar betecknas som sjukhusets primära upptagningsområde.

I fråga om egentlig specialistvård gör sig detta krav ej så starkt

gällande, då fallen relativt sett är fåtaliga och ofta kommer på remiss från

annan sjukvårdsinrättning, där de i regel varit föremål för medicinsk

åtgärd. Utredningen framhåller vidare, att olägenheterna av en koncentrering

av sjukhusvården till större anstalter minskas av kommunikationernas

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Knngl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

ständiga förbättring och befolkningens förskjutning mot tätorter och tätbebyggda

regioner.

Utredningen betonar särskilt betydelsen av att den mera specialiserade

vården blir företrädd genom enheter, som är tillräckligt stora för att möjliggöra

en effektiv specialistutbildning och forskning. Historiskt sett har den

medicinska undervisningen och sjukhusväsendet utvecklats gemensamt,

och framstegen på sjukhusområdet, såsom nya vård- och organisationsformer,

inspireras alltjämt i övervägande grad av undervisningssjukhusen.

Dessa har sålunda nästan undantagslöst legat i täten beträffande nya specialavdelningar,

och detta förhållande har automatiskt lett till en regionalisering

av sjukhusvården med undervisningssjukhusen som centra. Så har

det också varit utomlands. I England blev sålunda antalet undervisningssjukhus

avgörande för antalet sjukhusregioner vid förstatligandet av det

engelska sjukhusväsendet. England och Wales indelades i fjorton sjukvårdsregioner

om 1,5—4,5 miljoner invånare. Även i Frankrike är regionsjukhusen

i princip alltid knutna till de medicinska fakulteterna, och varje regionsjukhus

förutsätter i regel ett befolkningsunderlag på 2,25—2,70 miljoner

invånare.

Utredningen framhåller, att den administrativa indelningen av ett lands

territorium och huvudmannaskapet för hälso- och sjukvården i ekonomiskt

och organisatoriskt hänseende är av avgörande betydelse vid sjukhusvårdens

planering. Den nya lagen om landsting liksom bl. a. riksdagens revisorers

berättelse 1956 har aktualiserat en ändamålsenligare administrativ

indelning av vårt land.

Enligt utredningens mening kan den svenska landstingsindelningen bl. a.

med hänsyn till sjukvårdsområdenas befolkningsunderlag — cirka 250 000

invånare som medeltal -— sägas ha skapat goda förutsättningar för en rationell

sjukhusorganisation under landstingens huvudmannaskap. Sålunda

har Älvsborgs läns landsting utvecklat ej mindre än tretton specialiteter vid

centrallasarettet i Borås. Östergötlands, Örebro och Västmanlands läns

landsting har vid respektive centrallasarett kunnat utbygga tolv specialiteter.

Flertalet av centrallasaretten har dock endast nio å tio specialiteter

företrädda.

Sjukhusorganisationen har undergått en stark kvantitativ och kvalitativ

utveckling under centrallasarettsepoken. Sålunda har antalet specialavdelningar

ökat från 126 år 1929 till 496 år 1956. Antalet vårdplatser har under

samma tid ungefär tredubblats och antalet intagna nästan femdubblats.

Vid de tidigare berörda överläggningarna i medicinalstyrelsen under åren

1954—55 framkom bl. a., att åtskilliga specialiteter kräver så stort befolkningsunderlag

( omkring 1 miljon invånare), att en lösning av dithörande

sjukhusvård måste sökas på ett högre plan än den enskilde huvudmannens,

nämligen genom samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen på vad som

lämpligen kan kallas regionplanet. Enligt dessa överläggningar skulle den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

regionala utbyggnaden av sjukhusvården i första hand gälla neurokirurgi,

neuromedicin, thoraxkirurgi, plastikkirurgi, radioterapi och käkcentraler.

Nyssnämnda överläggningar, studiet av utländska källor samt medicinalstyrelsens

erfarenheter från senare år har föranlett styrelsen att i olika sammanhang

rekommendera huvudmännen att för ett sjukvårdsområde om

cirka 250 000 invånare anordna sjukhusavdelningar för följande specialiteter

jämte tillhörande serviceavdelningar.

Vårdavdelningar

Allmän kirurgi

Invärtesmedicin

ögon s j ukdomar

öron-, näs- och halssjukdomar

Barns j ukdomar

Kvinnosjukdomar och förlossningar

Inf ektionss j ukdomar

Psykiska sjukdomar

Ortopedi

Lungs j ukdomar

Rehabilitering

Långvarig kroppssjukdom

Yrkesmedicin

Barnpsykiatri

Serviceavdelningar

Röntgendiagnostik med viss strålterapi

Centraltandpoliklinik

Centrallaboratorium, företrädesvis klinisk kemi

Anestesiologi

Blodgivarcentral (av typ I eller II enligt medicinalstyrelsens cirkulär

MF 38/1956)

Patologi.

Från ytterligare specialisering på länsplanet har medicinalstyrelsen funnit

sig böra tills vidare avråda under hänvisning till de under 1954—55

förda överläggningarna rörande den mest specialiserade vården.

Utredningen erinrar om att flertalet av förenämnda specialiteter, i fortsättningen

benämnda länsspecialiteter, redan införlivats med huvudmännens

sjukvårdorganisation, i varje fall i de folkrikaste områdena.

Utredningen framhåller vidare, att vid överläggningarna i medicinalstyrelsen

ansågs ådagalagt, att vissa specialiteter, t. ex. medicinsk neurologi

och dermatologi, intar en mellanställning mellan länsspecialiteterna och

regionspecialiteterna, i synnerhet som landstingens befolkningsunderlag är

till sin storlek så skiftande. Sjukhusvårdens utveckling karaktäriseras av

en utpräglad specialiseringstendens och en ständigt ökad efterfrågan på

vårdmöjligheter, som ej på något sätt synes avmattas. På längre sikt har

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

man därför enligt utredningens mening att räkna med att åtminstone några

av dagens regionspecialiteter kan komma att krävas redan på länsplanet.

För vissa av dem anses vårdbehovet så stort att de, ehuru de i princip bör

utvecklas på regionplanet, behöver tillgodoses även vid de större centrallasaretten.

Dessa specialiteter tenderar sålunda mot en representation på

båda organisationsplanen.

Efter dessa kommentarer förklarar utredningen sig kunna i stort sett

ansluta sig till de av medicinalstyrelsen lämnade rekommendationerna

beträffande vilka specialiteter, som bör anses som länsspecialiteter.

Enligt vad utredningen framhåller måste man vid uppgörandet av en organisationsplan

för de mest uttalade specialiteterna ständigt hålla i minnet,

att dessa specialiteter ingår i en organisation, regionsjukhuset, där de skall

infogas harmoniskt. Det gäller härvid icke minst att beakta det inflytande

som de nytillkommande specialiteterna kan komma att utöva på redan

existerande klinikers verksamhet. Ej blott de superspecialiteter, som organiseras

på regionplanet, skall representera en mycket högklassig sjukvård.

Detta måste gälla samtliga kliniker, som alltså bör befinna sig på »regionstandard»,

vilket bl. a. kan innebära en viss uppräkning av vårdplatsantalet

i jämförelse med gängse normer för vårdplatsbehovet. Också samarbetet med

sjukvårdens övriga delar, särskilt centrallasarett, lokala sjukhus och öppen

sjukvård, måste beaktas.

För att åstadkomma högklassig specialistvård av visst slag fordras enligt

utredningen en vård- och behandlingsenhet, som ej kan väljas godtyckligt

utan bör vara avpassad så, att den där arbetande läkarens kapacitet kommei

till sin rätt och att klientelet blir så stort, att han kan vinna erforderlig yrkesmässig

erfarenhet. Stela normer måste här undvikas. Praktiska skäl —

såsom ett befolkningsunderlag vilket ej lämpligen kan ökas eller minskas på

grund av administrativa gränser eller geografiska förhållanden bör sålunda

få föranleda modifikationer av vad som kan anses som optimalt

i fråga om vårdenhetens storlek.

Utredningen förklarar sig vidare över huvud taget icke vara anhängare

av vare sig bindande eller i detalj gående förslag för sjukhusvårdens organisation.

Valet av organisationsform får bli beroende på lokala bedömanden

av de huvudmän, som skall samarbeta inom samma region. Härvid kommer

dimensioneringen av dessa huvudmäns egen sjukvård, det blivande regionsjukhusets

nuvarande och planerade utbyggnad och driftsekonomiska synpunkter

otvivelaktigt att stå i förgrunden. Den slutliga ställning, som blir

tilldelad eu och samma specialitet, kommer därför sannolikt att växla vid

de olika regionsjukhusen — på ett håll full självständighet, på ett annat

subspecialisering i en eller annan form.

Regionaliseringen motiveras också av en av arbetskraftstillgång och ekonomiska

överväganden föranledd rationaliseringssträvan. Utredningen fram
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

håller att regionvårdsspecialiteterna kräver ledande läkare med synnerligen

långvarig och dyrbar utbildning. Med hänsyn härtill samt mot bakgrunden av

arbetskraftsutredningens prognoser och behovskalkyler rörande läkare (SOU

1955:34) torde rekryteringen till dessa tjänster komma att innebära svårigheter,

så mycket mera som vissa verksamhetsgrenar är förenade med

linga öppen vård och därför ger relativt låga inkomster. Avdelningarna bör

därför göras så stora, att vederbörande överläkares kapacitet väl utnyttjas.

Behovet av ett tillräckligt antal medhjälpare måste även tillgodoses.

Den ekonomiska betydelsen av väl planerad regionvård framträder enligt

utredningen påtagligt vid betraktande av driftkostnaderna för specialavdelningar

av här berörd art. Sålunda visar vissa beräkningar rörande Sahlgrenska

sjukhusets i Göteborg specialavdelningar, att driftkostnaderna år

1956 låg för cancervård 20 %, för neurologi 38 % och för neurokirurgi 51 %

över medelvårdkostnaden för hela sjukhuset. Vid lasarettet i Lund låg

samma år vårdkostnaderna vid radioterapeutiska, neurokirurgiska och

thoraxkirurgiska klinikerna 46, 70 resp. 15 % över medelvårdkostnaden.

Även plastikkirurgin, särskilt om den är förenad med behandling av brännskador,

ställer sig dyrbar.

Mot bakgrunden av långtidsutredningens restriktiva investeringsprogram

för den svenska sjukvården framstår det för regionvårdsutredningen som

särskilt betydelsefullt, att sjukhusvården utvecklas efter en rationell plan,

så att felinvesteringar undvikes. Långtidsutredningen har sålunda förordat

en stark reduktion av medicinalstyrelsens investeringsplan för återstoden avfemtiotalet

för att sedan utan att taga igen den uppkomna eftersläpningen

följa planen under sextiotalet.

Utredningen anför, att sjukhusvården givetvis organiseras primärt med

hänsyn till de sjuk- och hälsovårdande uppgifterna och att detta gäller alla

nivåer av organisationen. Undervisningens men också forskningens krav

kommer därför väsentligen att utöva sitt inflytande i andra hand och då

närmast på vårdenheternas dimensionering. Utan en regionplan, som skapar

tillräckligt stora vårdenheter, kan enligt utredningens mening knappast en

ändamålsenlig specialistutbildning eller klinisk forskning komma till stånd.

Detta gäller särskilt de mera extrema specialiteterna. Regionvårdsplaneringens,

undervisningens och forskningens gemensamma frågeställningar

presenterar sig just i dimensioneringsproblem av här antydd art.

Remissyttrandena

I remissyttrandena har allmänt understrukits behovet av betydligt större

sjukvårdsområden än de nuvarande landstingsområdena för tillgodoseendet

av den exklusiva specialistsjukvårdens behov. Från remissmyndigheternas

sida har också många lovord uttalats över utredningens organisationsförslag

för denna starkt specialiserade sjukvård. Sålunda måste förslaget enligt vad

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

medicinalstyrelsen framhåller betecknas som realistiskt och väl ägnat att

läggas till grund för specialistsjukvårdens fortsatta utbyggnad.

Centrala sjukvårdsberedningen yttrar, att utredningen angriper ett problem,

som har stor betydelse för utvecklingen av sjukvården i de skilda

sjukvårdsområdena. Särskilt betydelsefull är därvid grupperingen av specialiteterna

i »region-» resp. »länsspecialiteter», varigenom större klarhet

skapas beträffande vilka uppgifter de enskilda huvudmännen förutsättes

skola lösa och i fråga om underlaget för undervisningssjukhusens verksamhet.

Utredningen bidrager sålunda i hög grad till att de resurser, som tillhandahålles,

framdeles fördelas och avväges på ett rationellt sätt.

Utredningens stora värde understrykes vidare i yttranden av bl. a. de

medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg, karolinska institutets

lärarkollegium, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och

kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande, direktionen

för karolinska sjukhuset, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården

i riket, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Svenska landstingsförbundet

samt ett flertal länsstyrelser och landstings förvaltningsutskott.

Det stora flertalet av de remissorgan, som behandlat spörsmålet om

statens medinflytande vid lösandet av regionvård sfrågorna

anser, att långtgående statliga anvisningar icke är lämpliga.

Särskilt från landstingshåll betonas, att utredningens förslag icke bör binda

landstingen i deras handlingsfrihet beträffande den fortsatta utbyggnaden

av sjukvården.

Sålunda anför Örebro läns landstings förvaltningsutskott.

Utredningen synes ha utgått ifrån att lösandet av de sjukhusuppgifter, som

betänkandet omfattar, skall klaras genom samverkan av sjukvårdshuvudmännen

inbördes. Den synes förutsätta, att huvudmännen därvid skall aga

full frihet att välja de vägar, som de finner lämpligast. Statsmakterna bör

icke genom föreskrifter av ena eller andra slaget binda huvudmännen, utan

statens medverkan bör inskränkas till att ställa till förfogande det utredningsmaterial,

som utredningen sammanbragt, samt i fortsättningen genom

olika åtgärder understödja huvudmännens på inbördes samverkan stödda

åtgärder. Den framlagda planen skall således anses endast utgöra anvisningar

på en framkomlig väg men inte på något sätt binda huvudmännen.

I samma riktning uttalar sig Södermanlands och Gävleborgs läns landstings

förvaltningsutskott.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, länsstyrelsen i

Malmöhus län, Hälsingborgs stads hälso- och sjukvårdsstyrelse samt Göteborgs

och Bohus läns landstings förvaltningsutskott finner det däremot

icke tillrådligt att helt lita till frivilliga överenskommelser. Länsstyrelsen

ifrågasätter sålunda, om icke utredningsförslaget möjligen bör kompletteras

med en lagstiftning i ämnet, som fastlägger de principer, efter vilka

regionsjukvårdens uppbyggnad och fortsatta utveckling skall äga rum.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket menar, att sta
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

ten bör utöva ett visst medinflytande över regionindelningen i syfte att

åstadkomma nödig garanti för att regionindelningen blir allmänt lämplig

ur synpunkten av vissa kriterier men att den i övrigt bör vila på frivillighetens

grund. Kommittén fortsätter.

Ett sådant statligt inflytande åstadkommes också redan genom det omfattande

utredningsmaterial, som framlagts i betänkandet. På samma sätt

kan staten, genom nya kartläggnings- och utredningsarbeten, påverka den

fortsatta utvecklingen av regionsjukvården. Men staten synes även därutöver

böra medverka i det samrad mellan parterna, som bestämmer regionindelningen.

Det är nämligen angeläget, att inte bara en del av huvudmannaområdena,

som sinsemellan lyckas träffa rimliga uppgörelser, blir inordnade

i regioner, som sedda var och en för sig — är lämpligt utformade,

utan det måste krävas, att regionindelningen som helhet blir ändamålsenlig

och att samtliga huvudmannaområden blir på tillfredsställande sätt inbegripna

i systemet. Till saken hör också att det är staten, som i första hand

svarar för den medicinska forskningen och den grundläggande medicinska

undervisningen. Det synes lämpligt, att alla sjukhus, där mera avancerad

regionspecialitetsvård lämnas, kan utnyttjas för undervisning och forskning.

I den mån så sker, torde staten allmänt komma att ekonomiskt engagera

sig i regionsjukvårdens utbyggnad, även om det i stort sett icke skulle

utgå någia statsbidrag, som motiveras av de vårdbehov det här är fråga om.

Nu anser vi visserligen, att regionsjukvården i första hand skall organiseras

med tanke på patienternas behov av att få avancerade vårdresurser inom

någorlunda nära räckhåll. Men patienterna har dock samtidigt intresse av

att kunna behandlas vid centra, där forskningen arbetar under goda betingelser

och som därför har lätt att dra till sig ledande läkarkrafter. De har

vidare ett starkt allmänt sjukvårdsintresse av att forskningen — som på

dessa nya områden är synnerligen angelägen — och läkarutbildningen arbetar

under goda förutsättningar. Följaktligen måste en avvägning ske mellan

olika synpunkter, och det synes ofrånkomligt, att även staten härvidlag

får ett medinflytande.

Detta hindrar emellertid inte, att regionindelningen ändå i princip —

såsom också framhålles i betänkandet — måste vila på frivillighetens grund.

Som framgår av utredningen, är flera olika alternativ för en regionindelning

tänkbara. De alternativ, som utformats i betänkandet, representerar för

övrigt bara ett litet urval av alla de skilda modeller, som hade kunnat utarbetas,

om det icke varit nödvändigt att ta hänsyn till utredningskostnaden

och till behovet av överskådlighet. Det är ingenting som motsäger antagandet,

att åtskilliga av de tänkbara alternativen skulle kunna vara ungefär

likvärdiga, om de hedömes från synpunkten av sådana enhetliga kriterier

som bör anläggas: att regionindelningen blir någorlunda lämplig inte bara

för vissa landsdelar utan såsom helhet; att regionvårdsresurserna blir så

lättillgängliga som möjligt för patienterna; att regionindelningen blir rimlig

ur ekonomisk synpunkt när hänsyn tages såväl till resekostnaderna för patienterna

och besökande anhöriga som till drift- och anläggningskostnaderna;

att behovet av samplanering mellan regionsjukvården å ena sidan och undervisning

och forskning å andra sidan icke lämnas åsido.

Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala förutsätter att, i den

mån utredningens förslag lägges till grund för av statsmakterna fastställda

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

riktlinjer för utbyggnaden av specialistsjukvården, dessa riktlinjer begränsas

till att angiva regionindelningen och nu aktuella regionspecialiteter

men att i övrigt utvecklingen icke bindes.

Svenska landstingsförbundet betonar, att de i betänkandet framlagda förslagen

och gjorda uttalandena får anses ha karaktären av råd och anvisningar,

som visserligen erbjuder en såvitt förbundet kan bedöma god vägledning

men som får modifieras med hänsyn till de lokala förhållandena.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott yttrar.

I betänkandet påpekas, att uppdelningen av riket i regioner för den mest

specialiserade sjukvården måste vila på frivillighetens grund. Det är angeläget,

att detta uttalande inte blir ett tomt ord. De abnorma förhållanden,

som efter andra världskriget förelegat i vårt land, har nödvändiggjort en

långt gående central reglering av sjukhusväsendets fortsatta utbyggnad.

Det är av vikt, att den självbestämmanderätt, som landstingen och de landstingsfria

städerna har i fråga om ordnandet av den slutna kroppssjukvården,

lämnas obeskuren. Detta torde vara en förutsättning för att det intresse,

som huvudmännen under gångna år visat för utvecklingen av denna

gren av landets sjukvård, även i framtiden skall bli bestående.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå finner i likhet

med utredningen, att regionindelningen måste lösas på frivillighetens

väg och överenskommelser träffas mellan huvudmännen angående formerna

för det samarbete som är nödvändigt för regionsjukvårdens genomförande.

Överståthållarämbetet anför, att samarbetet mellan huvudmännen hittills

i regel förlupit ovanligt friktionsfritt samt att det därför kan förväntas

att så blir fallet även vid regionindelningens genomförande och att samarbetet

kan åvägabringas genom avtal utan någon speciell lagstiftning i

ämnet.

Centrala sjukvårdsberedningen betraktar de förebragta undersökningarna

rörande antalet och omfattningen av de olika regionspecialiteterna mera

såsom ett material, avsett att lämna underlag för en bedömning av regionernas

storlek och regionsjukhusens organisation och utbyggnad, än såsom

riktlinjer i detalj för utformningen av regionsjukvården. Det synes också

beredningen väsentligt, att till ett eventuellt beslut om regionsjukvården

icke knytes alltför många eller långt gående anvisningar, som vid planläggningen

kan bli till hinder för en smidig anpassning av organisationen till

de ständigt skiftande krav, som utvecklingen kommer att medföra.

I fråga om utredningens allmänna inriktning understryker

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, som betraktar förslaget endast

som ett organisationsförslag, avsett för huvudmännens planering, betydelsen

av att i första hand den lokala sjukvårdens behov blir tillgodosett

och att undervisningens och forskningens krav därför icke alltför mycket

får inverka förryckande på huvudmännens planläggning.

Karolinska institutets lärarkollegium anser däremot, att utredningen inte

till fullo tagit hänsyn till nödvändigheten att skapa bästa möjliga förutsätt
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

ningar för eu fortsatt utveckling av sjukvården i landet genom medicinsk

forskning och kvalificerad läkarutbildning. Det är enligt lärarkollegiets uppfattning

av största vikt att vid planeringen av specialistvården taga hänsyn

till den medicinska undervisningens behov. Inrättandet av olika specialiteter

på undervisningssjukhusen och på platser, som f. n. utgör upptagningsområden

för redan existerande specialistavdelningar, bör därför ske med beaktande

av vad som är lämpligt för undervisningen såväl av medicine studerande

som av blivande specialister.

Utredningens förslag att indela specialiteterna i länsoch

regionspecialiteter har allmänt godtagits av remissmyndigheterna.

I flera remissyttranden har understrukits betydelsen av att man vid regionplaneringen

beaktar det förhållandet, att vissa såsom regionspecialiteter

nu betecknade specialiteter på något längre sikt kan komma att utvecklas till

länsspecialiteter. Uttalanden i denna riktning har gjorts av bl. a. medicinska

fakulteten vid universitetet i Uppsala, kommittén för översyn av hälso- och

sjukvården i riket, Stockholms, Södermanlands, Blekinge, Älvsborgs, Värmlands,

Örebro, Västernorrlands och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott,

Stockholms stads sjukhusdirektion, Svenska landstingsförbundet

och Svenska stadsförbundet.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anför sålunda.

Redan beträffande frågan om vilka specialiteter, som skall hänföras till

regionsjukvården, råder viss osäkerhet. Det är t. ex. inte uteslutet, att någon

eller några av de specialiteter, som enligt förslaget hänföres till regionplanet,

framdeles kan befinnas erfordra specialister även på länsplanet; i

viss utsträckning är så fallet redan nu. Det är också tänkbart, att man framdeles

kan finna skäl för att regionsjukvården skall omfatta ytterligare specialiteter.

Den tidigare erfarenheten ger också belägg för hurusom vårdbehovet —

beroende på många olika omständigheter — kan förändras inom olika specialiteter.

Nya behandlingsmetoder, i förening med förebyggande åtgärder,

har medfört en snabb och omfattande reduktion av platsbehovet inom

tuberkulosvården och den epidemiska infektionssjukvården. Den gångna

erfarenheten ger likaledes exempel på hurusom en specialitet, som enligt

tidigare behovsuppskattning blott varit företrädd vid ett begränsat antal

sjukhus, sedermera fått en mera allmän representation vid lasaretten. Vid

bedömande av vilka specialiteter, som bör förbehållas regionsjukvården bör

man sålunda taga sig i akt för ett alltför statiskt betraktelsesätt — något

som också understrykes i utredningen. Den medicinska forskningen gör

snabba framsteg, och likaså är utvecklingen inom sjukhusvården synnerligen

snabb.

Medicinska fakulteten i Uppsala finner det uppenbart, att det inte föreligger

någon skarp gräns mellan region- och länsspecialiteter. Inom snart

sagt varje specialitet, och detta gäller även laboratoriespecialiteterna, finns

det problem av den art, att de kan tillfredsställande lösas endast med ut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

nyttjande av de särskilda tekniska och personella resurser, som är företrädda

vid regionsjukhuset. Detta är av vikt när det gäller utformningen

av de specialiteter som finns representerade eller förutsättes skola bli representerade

även på länsplanet. Den fortgående subspecialiseringen och

specialiseringen sker nästan alltid på så sätt att det genom personliga insatser

inom ramen för en redan existerande disciplin växer fram särskilda

resurser för diagnostik och terapi av en viss grupp sjuka. Fakulteten räknar

med att sådana såväl sjuk vårdsmässigt som forskningsmässigt betydelsefulla

differentieringsprocesser skall i särskilt hög grad göra sig gällande vid

regionsjukhusen och inom ett flertal discipliner ge möjligheter att erbjuda

en särskilt högkvalificerad service.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott yttrar.

Flera av de av utredningen såsom regionspecialiteter betecknade specialiteterna

finns redan eller kommer inom en nära framtid att finnas företrädda

på länsplanet. Sålunda finns redan neurologi och dermatologi i viss

mån företrädda på länsplanet. Även plastikkirurgi torde mycket snart

komma att betraktas som en länsspecialitet. Med hänsyn till de väsentligt

vidgade möjligheter, som radioterapin beräknas få, måste enligt utskottets

mening även viss radioterapeutisk verksamhet finnas på länsplanet. Särskilt

om hittills för strålbehandling ej tillgängliga cancerformer blir behandlingsbara,

kommer detta behov att än ytterligare understrykas. Många av

dessa cancerpatienter är dessutom så svårt sjuka att de ej kan eller av

humana skäl ej bör förflyttas alltför långt från hemorten. Sedan oktober

1955 bedrivs vidare thoraxkirurgisk verksamhet vid lasarettet i Örebro. Erfarenheterna

vid lasarettet har visat, att viss thoraxkirurgisk verksamhet

utan större merkostnad eller dyrbar instrumentell utrustning kan utövas på

länsplanet. Ehuru utvecklingslinjerna f. n. är något oklara, torde det vara

många skäl som talar för att även thoraxkirurgin inom en relativt snar

framtid kommer att betraktas såsom en specialitet på länsplanet.

Uttalanden i samma riktning har gjorts av Älvsborgs och Värmlands läns

landstings förvaltningsutskott.

Sveriges läkarförbund varnar mot att regionsjukhusen får en så dominerande

ställning, att centrallasaretten därigenom sakligt eller skenbart kommer

att deklasseras. Ett väsentligt motiv för regionsjukhuset bör vara att

dit skall sammanföras de fall, för vilka de högspecialiserade medicinska

vårdkautelerna inte står till förfogande vid de vanliga sjukvårdsanstalterna

inom ett område. Förbundet finner det uppenbart, alt en sådan organisation

främst krävs i fråga om specialiteter såsom neurokirurgi, neurologi,

thoraxkirurgi, speciell kardiologi och plastikkirurgi men i mindre grad beträffande

specialiteterna barnkirurgi, urologi och dermatologi. Förbundet

anser, att de fall inom t. ex. urologin, för vilka personella eller materiella

undersöknings- och behandlingsresurser inte finns vid centrallasaretten, bör

föras till regionsjukhusen, medan övriga behandlas vid centrallasaretten.

Motsvarande kan enligt förbundets mening anföras i fråga om tumörvården.

Karolinska institutets lärarkollegium uttalar, att utredningen djupare än

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

som skett borde ha analyserat de faktorer, som legat till grund för medicinens

utveckling i vårt land. Lärarkollegiet anför bl. a. följande.

En ny specialitet inom sjukvården kommer vanligen till genom att någon

framsynt läkare får intresse för vissa sjukdomsfall, som ter sig särskilt svårbehandlade

eller svårdiagnostiserade. Så småningom utvecklas förbättrade

metoder för behandling och diagnostik, vilka ej behärskas av andra läkare.

Fallen koncentreras till den först bildade specialkliniken. Det visar sig därefter

önskvärt, att specialiteten tages upp även på andra håll i landet, och

för att få tillräckligt underlag för specialiteten sammanföres en hel rad

sjukdomstillstånd, som tidigare behandlats av t. ex. allmänkirurger och

-medicinare, till specialiteten. En sjukdomsgrupp, gällande en viss kroppsdel

eller teknik, brytes sålunda ut ur kirurgin och medicinen.

Tillkomsten av en specialitet i ett land är beroende ej endast av personliga

utan även av en rad andra förutsättningar. Utvecklingen visar, hur

sjukhusen i Stockholm i detta avseende kommit att bli ledande i vårt land,

vilket också framgår av de redogörelser utredningen lämnar för en del av

de kliniska specialiteternas tillkomst. Härtill har många olika faktorer bidragit,

men kanske särskilt stockholmssjukhusens storlek, serafimerlasarettets

och karolinska sjukhusets ställning som rikssjukhus ävensom tillgången

i huvudstaden på vetenskaplig och teknisk expertis inom olika områden.

Denna utveckling mot allt mer specialiserad sjukvård är givetvis icke

avslutad utan kan väntas fortgå, om den icke hämmas av ekonomiska och

administrativa hinder. Det bör därför vara angeläget att beakta utvecklingens

krav vid planeringen av specialistsjukvården.

Departementschefen

Den medicinska vetenskapen och tekniken har under de sista årtiondena

kännetecknats av en utomordentligt snabb utveckling. Genom en intensiv

forskning har alltmer ökade kunskaper vunnits om fundamentala sammanhang

i sjukdomarnas mekanism, deras uppkomst och förlopp. Härigenom har

vidgade möjligheter skapats för att ställa säker diagnos och genom adekvat

behandling bota sjukdomar eller lindra deras verkningar. Jämsides härmed

har utvecklats en förfinad teknik och alltmera differentierade metoder i

den diagnostiska och terapeutiska verksamheten.

Det medicinska forskningsarbetet har i hög grad präglats av internationell

samverkan, och de resultat som vunnits vid forskningsinstitutioner världen

över har i samtliga kulturländer snabbt kommit sjukvården till godo. Det

kan i detta sammanhang med tillfredsställelse noteras, att svensk medicinsk

forskning härvidlag intagit en framskjuten ställning. Svenska forskare liar

sålunda lämnat många värdefulla bidrag till sjukvårdens utveckling, och

deras insatser på området har i åtskilliga fall väckt internationell uppmärksamhet.

För Sveriges del är det naturligt, att undervisningssjukhusen med

sina resurser för avancerad forskning och sina internationella kontakter

kommit att gå i spetsen för denna utveckling. Tack vare den svenska läkarvetenskapens

höga standard och en förutseende sjukvårdspolitik från huvud
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

männens sida har nya medicinska rön snabbt kunnat komina sjukvården till

gagn, framför allt vid lasarett och andra större sjukvårdsinrättningar.

En ofrånkomlig följd av den utveckling som här skisserats har blivit, att

den enskilde läkaren numera omöjligen kan behärska hela det starkt expanderande

kunskapsmaterialet och den mångskiftande metodiken inom

medicinen. Ett ständigt växande antal medicinska ingrepp och behandlingsformer

kräver så omfattande specialkunskaper och en så avancerad teknik,

att den läkare som vill ägna sig åt en viss, mera speciell sjukdomsgrupp

måste helt inrikta sin kliniska vidareutbildning och verksamhet härpå. Detta

har lett till att ur moderdisciplinerna, medicinen och kirurgin, successivt

utbrutits en rad specialiteter, var och en med sina speciella krav i fråga

om diagnostiska resurser, behandlingsmetoder, teknisk och laboratoriemässig

utrustning samt fackutbildad personal.

Sjukhusorganisatoriskt har specialiseringen tagit sig uttryck i att inom

den slutna vården i ökande omfattning tillskapats specialavdelningar för

behandling av vissa sjukdomar. Då den kliniska specialistutbildningen och

forskningen verkat pådrivande i detta avseende, har utvecklandet av nya

specialavdelningar nästan undantagslöst börjat vid undervisningssjukhusen.

Som ett led i en fortgående kvalitativ förstärkning av den av landstingen

och städerna utanför landsting bedrivna sjukhusvården har emellertid

successivt även vid övriga större sjukvårdsanstalter genomförts en långt

driven specialisering. Vid flertalet centrallasarett finns sålunda numera ett

tiotal specialiteter företrädda under självständig överläkare, i vissa fall

ännu flera. Under åren 1952—1959 inrättades för sådant ändamål hos landsting

och städer sammanlagt 164 nya lasaretts- och överläkartjänster samt

15 tjänster såsom extra läkare med lasarettsläkares ställning, och utvecklingen

har likväl måst hållas tillbaka på grund av den rådande bristen på

läkare.

I den medicinska debatten har ingalunda saknats röster, som varnat för

en långt gående specialisering. Särskilt har härvid framhållits risken för att

den enskilde läkaren ej får den önskvärda överblicken över sjukdomspanoramat.

Det har befarats att totalbilden av den sjuka människan skall gå

förlorad, eftersom läkaren behärskar en allt snävare sektor av läkarvetenskapen.

Vidare har påpekats faran för en alltför ensidig bedömning av sjukdomsfallen

och en allför teknisk syn på vården. Såsom understrukits av

regionvårdsutredningen och allmänt erkänts i remissyttrandena över denna

är emellertid specialiseringen en nödvändig förutsättning för en vidareutveckling

inom medicinen och därmed för en förbättrad sjukvård. Till

denna uppfattning kan jag för egen del helt ansluta mig. De anförda synpunkterna

synes mig dock böra mana till eu viss försiktighet i fråga om

utbrytandet av ytterligare specialiteter inom de centrala medicinska disciplinerna.

För dimensioneringen av en sjukvårdsenhet spelar självfallet frekvensen

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 159

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

av de sjukdomar, som där skall behandlas, samt befolkningsunderlaget en

avgörande roll. Ju längre specialiseringen drivs, desto större upptagningsområde

krävs som regel. Från denna utgångspunkt har regionvårdsutredningen

indelat specialiteterna i länsspecialiteter och regionspecialiteter. Till

de förra hänför utredningen sådana specialiteter, för vilka de nuvarande

landstingskommunerna med ett genomsnittligt befolkningsunderlag av cirka

250 000 invanare kan anses skapa goda förutsättningar för en rationell

sjukvårdsorganisation. Vissa mera exklusiva specialiteter kräver emellertid

ett så stort befolkningsunderlag, att de måste organiseras för större områden

för att en rationellt bedriven vård skall kunna lämnas. För dessa

regionspecialiteter beräknas, delvis med ledning av utländska erfarenheter,

upptagningsområden med omkring en miljon invånare vara lämpliga. Organisationen

av denna högspecialiserade vård förutsätter därför enligt utredningen

ett samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen inom räjonger som

omspänner flera sjukvårdsområden. Denna grundtanke, som bär upp utredningens

förslag, har genomgående accepterats av remissorganen.

Utvecklingen mot en regionalisering av den mest specialiserade sjukvården

framtvingas, såsom utredningen framhållit, förutom av sjukvårdens

krav också av ekonomiska och arbetskraftsmässiga hänsyn. Med den tendens

till stark stegring av kostnaderna för sluten vård, som varit särskilt

utmärkande för efterkrigstiden, skärps givetvis kraven på en rationellt dimensionerad

sjukhusorganisation. Såväl i fråga om investeringar som beträffande

driften är specialavdelningar av här berörd art synnerligen kostnadskrävande.

Det är därför ett ekonomiskt intresse av vikt, att avdelningarna

dimensioneras på ett sådant sätt och organisatoriskt får en sådan

ställning, att resurserna kan utnyttjas så effektivt som möjligt. Bristen på

sjukvårdspersonal i allmänhet och svårigheterna att rekrytera läkare med

den synnerligen långvariga och dyrbara utbildning, som krävs för den

exklusiva specialistvården, talar i samma riktning.

Det är slutligen angeläget, att även inom de mera extrema specialiteterna

tillskapas vårdenheter av sådan storlek, att erforderligt patientunderlag för

den medicinska undervisningen och forskningen säkerställes. Hittills har

dessa specialiteter huvudsakligen endast varit företrädda vid undervisningssjukhusen,

som därigenom kommit att fungera som centra för större upptagningsomraden,

i vissa fall som rikskliniker. Den regionalisering, som

sålunda växt fram, har emellertid icke alltid medfört, att ett tillfredsställande

underlag erhållits för forskning, undervisning och specialistutbildning.

Det må erinras om att år 1953 särskilda sakkunniga tillkallades för att

verkställa utredning om åtgärder i syfte att motverka dylika olägenheter,

vilka i första hand gjort sig gällande vid undervisningssjukhusen i Lund

och Malmö. Nämnda utredningsuppdrag har emellertid återkallats, sedan

regionvårdsutredningen framlagt sina förslag, då dessa förutsätter en lös
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

ning av regionproblemen i sådan riktning, att även forskningens och undervisningens

behov tillgodoses.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att jag helt delar regionvårdsutredningens

uppfattning, att den högspecialiserade kroppssjukvården, för vilken

rationella vårdenheter icke lämpligen kan tillskapas med de nuvarande

sjukvårdsområdena som bas, i samarbete huvudmännen sinsemellan bör

organiseras på ett högre plan, regionplanet. Organisationen för denna specialistvård

bör bli föremål för en såvitt möjligt långsiktig planering i syfte

att ge organisationen stadga och anpassa investeringarna efter de föreliggande

behoven samt att effektivt och ekonomiskt utnyttja de totala vårdresurserna.

Liksom vid all annan sjukvårdsplanering måste den primära målsättningen

för organisationen och utbyggnaden av den regionaliserade sjukhusvården

vara att skapa förutsättningar för en god vård åt patienter från det

upptagningsområde, som en viss sjukvårdsanstalt skall betjäna. Då ombesörjandet

av sluten kroppssjukvård är en landstingskommunal uppgift, uppställer

sig naturligen frågan, i vad mån anledning finnes för statsmakterna

att taga ställning till regionvårdsutredningens förslag och genom reglering

eller rekommendationer påverka utvecklingen på området. Utredningen har

för sin del i olika sammanhang framhållit, att dess förslag bör betraktas

endast som rekommendationer till sjukvårdshuvudmännen och att samarbetet

inom regionsjukvården bör vila på frivillighetens grund. Dessa uttalanden

har allmänt understrukits i remissvaren, särskilt från huvudmannahåll,

varvid bl. a. gjorts gällande, att en statlig reglering på förevarande

område skulle innebära ett intrång i den kommunala självbestämmanderätten.

Om regionsjukvårdsfrågorna ses som en angelägenhet av rent sjukvårdsmässig

natur, finnes otvivelaktigt fog för en sådan inställning. De kommunala

huvudmännens sätt att internt lösa sina sjukvårdande uppgifter har

hittills icke givit anledning till statlig reglering, och skäl synes saknas för

antagande, att den högspecialiserade vården ej kommer att tillhandahållas

på tillfredsställande sätt, om huvudmännen lämnas frihet att lösa dessa

frågor efter sina lokala förutsättningar.

Emellertid innefattar regionaliseringen i sig problem, vilkas lösning kräver,

att lokala eller regionala intressen i viktiga hänseenden bedömes med

hänsyn till såväl för riket i stort föreliggande sjukvårdsbehov som redan

förefintliga vårdresurser. Jag betraktar det mot denna bakgrund som en statlig

angelägenhet att medverka till att för landet i dess helhet fastlägges en

rationell plan för utbyggnaden av den specialiserade kroppssjukvården,

vilken skall ha till syfte att säkerställa, att redan befintliga kliniker kan

effektivt utnyttjas och att för varje del av landet rimligt dimensionerade och

ekonomiskt fungerande vårdenheter kan drivas. Särskilt frågan om antalet

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

regioner och deras avgränsning anser jag av nämnda skäl motivera ett ställningstagande

från statsmakternas sida.

Det torde vidare icke kunna bestridas, att staten såsom ansvarig för andra

vårdområden, främst mentalsjukvården och provinsialläkarväsendet, liksom

för samhällsplaneringen i stort har ett allmänt intresse av att de betydande

ekonomiska och personella resurser, som ett utbyggande av den

specialiserade kroppssjukvården kräver, icke tages i anspråk på sådant

sätt, att andra vårdområden blir lidande eller förutsättningarna för en sund

samhällsekonomisk planering rubbas.

Ett vägande skäl för ett statligt medinflytande över utbyggnaden av regionsjukvården

är vidare att staten såsom ansvarig för läkarutbildning och

forskning har att tillse, att regionaliseringen ej genomföres så, att nämnda

uPPgifter icke kan fullgöras på ett tillfredsställande sätt, och att utbyggnaden

genomföres i en takt, som är försvarlig med hänsyn till utbildningskapaciteten

beträffande läkare. Rent ekonomiskt har staten också såsom

huvudman för de statliga undervisningssjukhusen eller genom avtal med

de kommunala huvudmännen bundit sig för betydande investerings- och

driftutgifter för undervisning och forskning vid flertalet av de sjukvårdsinrättningar,

kring vilka regionaliseringen förutsättes skola uppbyggas.

Jag vill i detta sammanhang starkt betona, att även de kommunala sjukvårdshuvudmännen

har ett omedelbart intresse av att gynnsamma förutsättningar

skapas för en allsidig och gedigen läkarutbildning och en progressiv

medicinsk forskning, då en modernt inriktad och utvecklingsbar sjukvård

omöjliggöres, om dessa förutsättningar brister. Det finns därför enligt min

mening anledning att räkna med en positiv inställning från sjukvårdshuvudmännens

sida, när det gäller att vid planläggningen och utbyggnaden av

sjukvården tillgodose den kliniska undervisningens och forskningens behov

av patientunderlag etc. Jag har funnit mig böra särskilt understryka denna

synpunkt, eftersom jag tyckt mig i vissa remissvar från huvudmannahåll

kunna spåra en tendens att vilja betrakta undervisningens och forskningens

intressen såsom underordnade vid regionvårdsplaneringen.

I nära samband med frågan om statens ansvar för forskning och undervisning

får slutligen ses de intressen staten har att bevaka såsom huvudman

för de statliga undervisningssjukhusen. I denna egenskap har staten

att fylla även rent sjukvårdsmässiga och sjukhusorganisatoriska uppgifter

och intar här sålunda samma ställning som övriga sjukvårdshuvudmän.

Regionsjukvårdens utbyggande måste såsom jag förut antytt grundas på

samverkan mellan berörda huvudmän. Givetvis är det önskvärt, att även de

statliga intressen, som beröres av utbyggnaden, och de vidare aspekter

på regionaliseringen, som det enligt vad jag nyss berört ankommer på

statsmakterna att anlägga, kan bli tillgodosedda i samförstånd med övriga

parter. Jag har sålunda ansett det angeläget att såvitt möjligt undvika, att

lagstiftning skulle behöva tillgripas i dessa frågor. I sådant syfte har jag un
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

der regionvårdsfrågornas beredning i inrikesdepartementet kallat företrädare

för de närmast berörda huvudmännen till överläggningar beträffande

aktuella problem. Med tillfredsställelse konstaterar jag, att det härvid blivit

möjligt att överbrygga flertalet av de meningsmotsättningar som förelegat

och nå fram till samförståndslösningar i de för regionplaneringen i

stort avgörande frågorna. De förslag jag i det följande framlägger är i

väsentliga delar ett resultat av de förda diskussionerna. Jag anser mig därför

kunna påräkna, att vad jag sålunda förordar kommer att bli vägledande

för huvudmännens fortsatta planering.

Självfallet kan det i förevarande sammanhang endast ifrågakomma att

i stora drag angiva riktlinjerna för den fortsatta regionvårdsplaneringen

och att taga ställning till de frågor, som kan anses ha mera principiell räckvidd.

De riktlinjer som här dragés upp skall sålunda icke syfta längre än

till att nå planmässighet vid utbyggnaden av regionspecialiteterna och möjliggöra

en rationell dimensionering och samordning av vårdresurserna. Den

detaljmässiga utformningen av organisationen bör det givetvis ankomma

på vederbörande huvudmän att bedöma utifrån lokala förutsättningar och

behov samt på basen av de detalj utredningar, som måste föregå varje särskilt

utbyggnadsprojekt. Ehuru långsiktighet bör eftersträvas vid planläggningen

i stort, ligger det i sakens natur, att den ej får bli bindande på sådant

sätt, att en sund fortsatt utveckling av sjukvården försvåras. Särskilt gränsdragningen

mellan länsspecialiteter och regionspecialiteter samt frågan,

vilken grad av självständighet olika specialiteter bör intaga, måste naturligtvis

kunna omprövas, när den medicinska utvecklingen ger anledning därtill.

Den fortsatta utvecklingen av regionspecialiteterna och realiserandet av

de olika utbyggnadsplanerna kan väntas aktualisera avvägningsproblem

och intressemotsättningar, som kräver samverkan över regiongränserna.

Jag avser att i det följande återkomma till frågan om i vilka former olika

intressen i sådana situationer skall kunna samordnas.

III. Regionspecialiteterna

Regionvårdsutredningen

Allmänna synpunkter på specialiseringen

Beträffande flera av de mest utpräglade specialiteterna framtvingas enligt

regionvårdsutredningen specialiseringen av rent tekniska skäl, eller också

motiverar de organisatoriska kraven en uppdelning av verksamheten. Detta

gäller bl. a. disciplinerna neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi, plastikkirurgi

och radioterapi.

När det gäller uppdelning av den interna medicinen anser sig dock utred
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

ningen böra gå fram med försiktighet. Internisten framträder nämligen alltmer

på det stora specialiserade sjukhuset som den, som har att utöva en

mångsidig koordinerande funktion inom den medicinska verksamheten. De

olika verksamhetsområdena inom internmedicinen griper över i varandra

i sådan grad, att en organisatorisk boskillnad dem emellan ofta ter sig

konstlad. En enhetlig medicinsk och administrativ ledning av huvuddelen av

internmedicinen är enligt utredningens mening därför att föredraga. Systemet

med subspecialisering under biträdande överläkare eller konsultläkare

synes utredningen här böra förordas som särskilt ändamålsenligt.

En utdifferentiering av nya verksamhetsgrenar inom kirurgin finner utredningen

ej möta samma svårigheter. Att specialiseringen går lättare på

den kirurgiska sidan beror på verksamhetens tekniska betoning och på att

speciella krav ställes på utrustning av ofta komplicerad art. Ur rekryteringssynpunkt

torde även enligt utredningens mening helt självständiga

kliniker för ifrågavarande kirurgspecialiteter vara att förorda. Den samordning

av kirurgins olika grenar, som kan behöva uppehållas med hänsyn

till medicinsk utbildning och forskning, finner utredningen eventuellt kunna

åstadkommas genom ett föreståndareskap för kirurgin av den typ de nya

universitetsstatuterna föreslår för vetenskapliga institutioner med mer än

en professor.

Efter dessa inledande synpunkter övergår utredningen till att behandla

de specialiteter, som enligt dess mening bör vara företrädda på regionplanet

eller är förtjänta att upptagas till prövning i sammanhanget.

Neurokirurgi

Vid de i medicinalstyrelsen i juni 1954 hållna överläggningarna rådde

enighet om att en alltför stark decentralisering vid planläggningen av nya

neurokirurgiska avdelningar vore olämplig. Specialiteten vore dyrbar i såväl

anläggning som drift, och samarbete med neurolog och specialutbildad

röntgenolog ansågs erforderligt.

I fråga om det framtida vårdplatsbehovet för neurokirurgi anför utredningen

bl. a., att den neurofysiologiska grundforskningens raska frammarsch

och den förbättrade diagnostiska och terapeutiska arsenal, som härigenom

ställes till neurokirurgins förfogande, framdeles torde ytterligare

vidga tillämpningsområdet för denna verksamhetsgren. Härtill kan också

förväntas bidraga tekniska framsteg på narkosgivningens, operationsteknikens

och chockbehandlingens område. Utredningen anser det därför befogat

att vid beräkningen av neurokirurgins framtida resurser taga en icke

oväsentlig expansion i beaktande. Med hänsyn härtill räknar utredningen

med ett teoretiskt behov av cirka 300 vårdplatser för neurokirurgi vid

regionsjukhusen, d. v. s. 4,1 vårdplatser per 100 000 invånare. Såsom lämplig

klinikstorlek angives 40—45 vårdplatser.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

23

Neurologi

Neurologin, som huvudsakligen behandlar de organiska nervsjukdomarna,

är en del av den interna medicinen men har starka förbindelser med psykiatri

och psykologi. Inom dess område faller nämligen de funktionella nervsjukdomarnas

och psykoneurosernas diagnostik och behandling. Utredningen

finner det betydelsefullt, att specialiseringen över huvud taget ej drives

längre än nödvändigt. De tekniska framstegen inom den neurologiska

diagnostiken har emellertid nått dithän, att dess utövning kräver ingående

kunskaper i grundvetenskaperna fysik, anatomi och fysiologi, vilka endast

kan förvärvas och vidmakthållas av den som enbart inriktat sig därpå.

En viktig sjukdomsgrupp, för vilken neurologisk specialistvård är särskilt

påkallad, är epilepsin. Den inom medicinalstyrelsen år 1954 verksamma

delegationen för epileptikervården (SOU 1955:52) angav förekomsten av

epilepsi i vårt land till 5 %o och antalet kliniskt undersökta fall under år

1954 vid de neurologiska klinikerna till 423. Utredningen anser, att en nöjaktig

epilepsiutredning ej sällan kan företagas vid medicinsk eller pediatrisk

klinik, men vill i princip förorda, att flertalet utredningar handlägges vid regionala

neurologiska kliniker.

Den i vårt land vanligaste organiska nervsjukdomen är s. k. multipel-skleros

(MS), en långvarig, oftast i skov förlöpande sjukdom med spridda härdar

inom det centrala nervsystemet. Mot bakgrunden av vissa utländska frekvenstal

räknar utredningen med omkring 5 000 MS-sjuka i vårt land. Inrättandet

av neurologiska specialavdelningar är enligt utredningens mening av

grundläggande betydelse för god vård av de MS-sjuka.

Frågan om den lämpliga organisationen av neurofysiologisk service, som

är av stor betydelse icke blott för den medicinska utan även för den kirurgiska

sidan av neurologin, finner utredningen svårbedömd. Man kan härvid

tänka sig antingen en horisontell organisation av innebörd, att neurofysiologin

infogades under den kliniska fysiologin, eller en vertikal uppdelning, innebärande

att neurologin skulle ha sin särskilda laboratorieorganisation.

Även om den vertikala organisationsformen kan erbjuda åtskilliga fördelar

både ur arbetsekonomiska synpunkter och med hänsyn till fördelen av intim

kontakt mellan klinik och laboratorium, finner utredningen, att önskemålet

att på rationellaste sätt utnyttja personal och utrustning visar hän mot en

sammanhållning av den kliniska fysiologin i en överläkares hand, något som

för utredningen också framstår som den enda tänkbara lösningen med hänsyn

till rådande brist på läkare och i synnerhet på välutbildade fysiologer. Utredningen

förordar därför, alt inom den horisontella organisationen neurofysiologin

beredes möjlighet att arbeta som en sektion av det kliniskt fysiologiska

laboratoriet och med sina lokaler anslutna till medicinsk och kirurgisk

neurologi samt psykiatri. Denna organisatoriska enhet finner utredningen

av praktiska skäl höra få beteckningen neuropsykiatriska blocket.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

I fråga om den neurologiska rehabiliteringen anser utredningen, att denna

verksamhet bör inordnas under generella rehabiliteringsavdelningar. Utredningen

understryker angelägenheten av att sådana avdelningar snarast kommer

till stånd vid regionsjukhusen.

Antalet erforderliga vårdplatser för hela den neuromedicinska vården

uppskattas av utredningen till 12 å 16 per 100 000 invånare, varvid utredningen

dock är benägen att som ett förstahandsmål rekommendera den lägre

av dessa siffror. På regionplanet bör anordnas endast så många neurologiska

vårdplatser, som med hänsyn till lämplig klinikstorlek bör ifrågakomma.

Övriga platser anser utredningen böra tillkomma vid de större

centrallasaretten. Såsom lämplig klinikstorlek föreslås 60 vårdplatser.

Vad särskilt angår vården av paraplegikerna finner utredningen, att varje

regionsjukhus med sina specialkliniker och laboratorieorgan är väl kvalificerat

att meddela högtstående vård under det akuta stadiet av en paraplegi

oberoende av dess orsak. Någon särskild organisation härför har utredningen

därför ej förordat.

Thoraxkirurgi

Utredningen finner anledning alt trots lungtuberkulosens allmänna tillbakagång

räkna med ett relativt stort behov av thoraxkirurgiska vårdplatser

i framtiden. Även om antalet lungtuberkulosfall visar en sjunkande frekvens,

ökar nämligen antalet fall av lungcancer. Härtill kommer, att man torde

kunna emotse en ytterligare, starkt tekniskt betonad utveckling inom hjärtkärlkirurgin,

nämligen i samband med en mera allmän tillämpning av

extrakorporeal cirkulation (»konstgjort hjärta», hjärt-lungmaskin, som

medger operation på det blodtomma hjärtat) och operationer på nedkyld

patient. Dessa och andra framsteg kommer att starkt understryka centraliseringskravet

och kan innebära utvecklingen av en intrakardial kirurgi av

betydande omfattning. Därest det därjämte visar sig möjligt att angripa vissa

av de utomordentligt vanliga, i huvudsak av åderförkalkning framkallade,

lokala sjukdomstillstånden i hjärtats egna kärl (koronara sjukdomar), kommer

specialiteten att tillföras ett mycket omfattande klientel. Också i fråga

om förvärvade, i regel reumatiska hjärtfel, s. k. klaffel, torde i framtiden

antalet kirurgiska ingrepp komma att öka, ehuru frekvensen av den reumatiska

febern synes vara i sjunkande. Utredningen finner det därför välbetänkt

att räkna med ett ökat tillämpningsområde för framtidens hjärtkirurgi.

I huvudsaklig överensstämmelse med organisationen av karolinska sjukhusets

thoraxklinik förordar utredningen, att thoraxkirurgin skall bilda

kärna i ett »thoraxblock», bestående av thoraxkirurgisk klinik, medicinsk

lungklinik, hjärtklinik för specialutredning, specialsektion av röntgenavdelningen,

sektion av fysiologiska laboratoriet för respirations- och cirkulationsfysiologi

samt sjukgymnastik avdelning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

Det totala behovet av regionala vårdplatser för thoraxkirurgi beräknas av

utredningen till 400, d. v. s. till 5,5 per 100 000 invånare.

Vårdavdelningarnas storlek bör enligt utredningen med hänsyn till klientelets

uttalade behov av övervakning och terapeutiska åtgärder av skilda

slag, särskilt under det postoperativa skedet, ej utformas för fler än 25

patienter. Såsom lämplig klinikstorlek angives 50 eller högst 75 vårdplatser.

Det må i detta sammanhang nämnas, att utredningen mot bakgrunden av

den starkt minskade frekvensen av lungtuberkulosfall och den därigenom

låga beläggningen å sanatorierna förordar, att huvudmännen i regel var för

sig eller undantagsvis i samarbete med varandra omändrar ett centralsanatorium

till en klinik för lungsjukdomar i allmänhet och att därvid utväljes

ett, som har gott kommunikationsläge och som är beläget i närheten av ett

centrallasarett, med vilket lungkliniken kan utveckla ett intimt samarbete

för att i en framtid uppgå i detsamma.

Kardiologi

På grund av de högre åldrarnas allt större andel av befolkningen befinner

sig hjärt-kärlsjukdomarnas betydelse som dödsorsak och invaliditetsorsak

i stigande. Emellertid är det enligt utredningens uppfattning endast

ett ringa antal av cirkulationsorganens sjukdomar, som f. n. kan anses

vara i behov av en specialiserad vård utanför den allmänna internmedicinska

kliniken. I första hand skulle ett sådant vårdbehov gälla den grupp av hjärtoch

kärlsjukdomar, som kan bli föremål för kirurgiska ingrepp och som

dessförinnan måste genomgå en starkt tekniskt betonad diagnostik, syftande

till ett preciserat anatomiskt och funktionellt klarläggande av det enskilda

sjukdomsfallet. Dessutom föreligger beträffande vissa andra svårdiagnostiserade

hjärtfall ett behov att tillämpa samma specialiserade och avancerade

diagnostik som i fråga om de fall, vilka bedömes böra bli föremål för kiiurgiska

ingrepp.

Med hänsyn till önskvärdheten av att invärtesmedicinen så långt möjligt

sammanhålles, stannar utredningen vid att förorda kardiologiska kliniker

om cirka 30 vårdplatser. Dessa kliniker föreslås ingå i regionsjukhusens

thoraxblock.

Plastikkirurgi

Plastikkirurgi är närmast liktydigt med rekonstruktiv kirurgi, d. v. s.

operationsverksamhet med syfte att återställa normala förhållanden vid

missbildningar, förvärvade deformiteter och defekter. Klientelet ulgöres i

stigande utsträckning av trafikolycksfall. Plastikkirurgin sysselsätter sig

bl. a. också med förbättrande av individens utseende (den kosmetiska kirurgin)

samt behandling av kroniska bensår och brännskador.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

Beträffande handkirurgin, som på vissa håll utbrutits som en självständig

disciplin, anför utredningen, att den bör vid regionsjukhusen tills vidare få

utveckla sig som en subspecialitet av plastikkirurgin eller extremitetskirurgin.

Utredningen uppskattar behovet av vårdplatser för plastikkirurgi för

hela landet till 400 (5,5 per 100 000 invånare) och föreslår inrättandet av

plastikkirurgiska kliniker om 60 vårdplatser inom varje region.

Barnkirurgi

Barnkirurgins nuvarande verksamhetsområde omfattar i princip två

huvudgrupper av fall. Den ena gruppen är barnaålderns allmänkirurgiska

sjukdomar. Flertalet av dessa fall utgöres av akuta bukfall, bråck och

olycksfall. Den andra gruppen utgöres av de för barnaåldern specifika

sjukdomarna och bestar till väsentlig del av de kongenitala missbildningarna

inom olika organsystem, matsmältnings-, cirkulations- och andningsorganen

samt urogenitalsystemet. Här finns ett flertal missbildningar, som

kräver omedelbar operation av den nyfödde för att möjliggöra fortsatt liv.

Utredningen förordar tillskapandet av särskilda vårdmöjligheter för sjuka

barn och vårdens sammanförande inom regionsjukhuset till ett pediatriskt

block, omfattande — förutom barnkirurgi — internpediatrik och barnpsykiatri,

så långt detta är praktiskt och ekonomiskt möjligt.

Vårdplatsbehovet för barnkirurgi i tätort beräknas av utredningen till 1 »/oo

av barnantalet i åldrarna t. o. in. 15 år. Vårdplatsbehovet för speciell barnkirurgi

i glesbebyggelse uppskattas till Vs ®/oo av antalet barn i nämnda åldrar.

Allmän kirurgi för barn bör enligt utredningen hänföras till perifera

sjukvårdsanstalter inom glesbebyggelse.

En vårdenhet bör enligt utredningens mening inte överstiga 25 vårdplatser.

Utredningen finner, att man bör räkna med barnkirurgiska kliniker om

minst två vårdenheter vid varje regionsjukhus.

Urologi

Urologin, d. v. s. läran om urinvägarnas sjukdomar, utgör ett område, där

flera medicinska discipliner möts. Sålunda behandlas urinvägsinfektioner

icke blott inom kirurgin utan även inom gynekologi och internmedicinen.

Utvecklingen på undersökningsmetodikens område och de vidgade indikationerna

för operativa ingrepp har emellertid lett till att urologin blivit en

kirurgisk specialitet, ehuru med omfattande kontakter med bl. a. internmedicin,

bakteriologi, radiologisk diagnostik och terapi, reumatologi samt

neurologi.

Urologin bör enligt utredningens uppfattning betraktas som en omfattande

specialitet. En del av verksamheten kan visserligen med fördel handhas av

kirurgerna vid allmänkirurgiska lasarettsavdelningar, men det finns _

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

framför allt på grund av att i många fall en speciell undersöknings- och

operationsteknik ej kan undvaras — ett behov av specialistvård, som bör

meddelas av särskilt tränade läkare med utbildning vid urologiska kliniker.

På regionplanet förordar utredningen urologiska kliniker om 50—60 vårdplatser,

varav 2/s manliga med hänsyn till dessa sjukdomars högre frekvens

hos män.

Med hänsyn till urologins starka tekniska utveckling och vidgade arbetsuppgifter

förordar utredningen vidare, att särskild urologisk expert anställes

vid de större centrallasaretten såsom biträdande överläkare eller eventuellt

konsultläkare och att denne gives egna vårdplatser samt goda resurser för

öppen vård.

Radioterapi

Strålbehandling av i dag omfattar behandling med radium och radioaktiva

isotoper, röntgenterapi inom 50—400 kilovoltområdet och med miljonvoltsanläggningar

samt behandling med betatron med utnyttjande av både betaoch

gammastrålning i form av rörelsebestrålning (konvergens-, rotationsoch

pendelbestrålning).

Utredningen finner det nödvändigt att vid planeringen av den radioterapeutiska

vården i Sverige särskilja tvenne grupper arbetsuppgifter, vilka

kräver väsentligt olika resurser, nämligen dels strålbehandling av elakartade

tumörer, till vilka även hänföres vissa allvarliga sjukdomar i blodbildande

organ, lymfvägar och bensystem, dels strålbehandling av inflammatoriska

och reumatiska sjukdomstillstånd, hudåkommor, vissa blodsjukdomar och

ämnesomsättningsrubbningar samt smärtlindrande bestrålning.

Inom förstnämnda indikationsområde fordras hela den terapeutiska arsenalen.

Inom det sistnämnda är det framför allt gränsstrålning samt röntgenbehandling

inom 50—200 kilovoltområdet, som kommer till användning,

ävensom i vissa fall av ämnesomsättningsrubbningar och blodsjukdomar

radioaktiva isotoper. Sådan strålbehandling har sedan länge bedrivits vid

alla större röntgenavdelningar.

Utredningen finner för sin del behov föreligga av särskilda radioterapeutiska

avdelningar vid enstaka centrallasarett. Verksamheten därstädes bör

enligt utredningens bestämda mening inskränkas vad beträffar tumörterapin

till behandling av långt framskridna fall och till rutinmässig standardbehandling

av vissa tumörsjukdomar och bör vidare ske i intim kontakt med

närmaste centralanstalt för radioterapi. Utredningen anser, att största återhållsamhet

bör iakttagas vid inrättande av sådana avdelningar och att radioterapin

i möjligaste mån bör centraliseras till centralanstalter. Till sistnämnda

anstalter bör i princip all behandling av maligna tumörer centraliseras.

F. n. finns tre centralanstalter för radioterapi, de s. k. jubileumsklinikerna

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

i Stockholm, Lund och Göteborg, var och eu med sitt bestämda upptagningsområde.

Upptagningsområdet för jubileumskliniken i Stockholm omfattar Stockholms

stad, Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings1,

Gotlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Västerbottens, Norrbottens och Jämtlands län. Den 31 december

1955 motsvarade detta 58,0 % av Sveriges befolkning eller 4 228 000 invånare.

Upptagningsområdet för jubileumskliniken i Göteborg omfattar Göteborgs

och Bohus län, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och halva Hallands

län, d. v. s. en befolkning av 1 486 000 invånare, motsvarande 20,4 % av befolkningen.

Jubileumsklinikens i Lund upptagningsområde omfattar Malmöhus,

Kristianstads, Blekinge, Kalmar, Kronobergs och halva Hallands län,

d. v. s. en befolkning av 1 577 000 invånare (21,6 %).

Beträffande behovet av vårdplatser vid jubileumsklinikernas allmänna

avdelningar anför utredningen att man i detta sammanhang bör beakta,

1) att ett visst antal tumörpatienter, som erhåller radioterapi vid jubileumsldinikerna,

på grund av platsbristen måste inkvarteras på andra kliniker,

i första hand på kirurg- och öron-näs-halsavdelningarna,

2) att en del av de polikliniskt behandlade patienterna rätteligen borde

vårdas såsom sängliggande på sjukhuset under behandlingen,

3) att platsbristen tvingat läkarna att ofta intensifiera terapin på ett

icke önskvärt sätt och att patienterna ofta måste utskrivas, innan man

kunnat bedöma strålreaktionen, samt

4) att vederbörande överläkare tvingats att avvisa ett stort antal patienter,

som visserligen ej kunnat räkna på varaktig hjälp men vilka dock skulle

ha haft nytta av strålbehandling. Antalet sådana avvisade patienter är störst

vid jubileumskliniken i Stockholm och flera än de under 1956 mottagna

nya fallen.

Vidare måste hänsyn tas till att en viss väntetid förekommer. Enär oftast

någon väntan ej kan tolereras med hänsyn till att sådan skulle innebära

minskad effektivitet vid behandlingen, har man emellertid såsom nyss

nämnts försökt placera patienterna på andra kliniker, förkorta vårdtiden

och så långt möjligt använda sig av poliklinisk behandling.

Vidkommande behovet av vårdplatser vid de gynekologisk^ avdelningarna

framhåller utredningen, att platsbehovet vid jubileumsklinikerna i Göteborg

och Lund 1956 var relativt väl tillgodosett, under det att rådande förhållanden

vid jubileumskliniken i Stockholm är mycket otillfredsställande.

Den starka ökningen av arbetet har tvingat till genomförande av åtgärder,

som ur många synpunkter måste anses olämpliga. Medelvårdtiden för patienter,

som undergår radiumbehandling, är t. ex. endast 2—3 dagar. En

ökning av medelvårdtiden för denna grupp av patienter till den önskvärda,

7—8 dagar, skulle vid samma tillströmning av patienter erfordra en ökning

av antalet vårdplatser med 25. Hänsyn har då icke tagits till att ett stort

antal patienter, som rätteligen bort intagas på avdelningen, erhållit poliklinisk

behandling och att väntetiden är sex veckor eller mera. Arbetet vid

denna avdelning är till den grad uppdrivet, att trots alla vidtagna skyddsåtgärder

de stråldoser, för vilka personalen vid vård- och operationsavdelningarna

utsättes, väsentligt överstiger de maximalt tillåtna.

1 Från den 1 juli 1957 mottages patienter från detta län för vård också på jubileumskliniken

i Lund.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

Utredningen finner, att en utbyggnad av behandlingsresurserna för maligna

tumörer snarast bör komma till stånd och att behovet av vårdplatser

vid välutrustade centralanstalter av den typ de nuvarande jubileumsklinikerna

representerar är särskilt trängande. Mot bakgrunden av den för Göteborgskliniken

befintliga platstillgången, vilken dock kan anses vara i underkant,

beräknar utredningen antalet erforderliga vårdplatser till 8 per

100 000 invånare, vilket innebär, att hela landet skulle behöva cirka 260

nya platser vid centralanstalt utöver de existerande 322. Fördelningen mellan

gynekologiska och allmänna vårdplatser, som f. n. är cirka 1: 2, föreslår

utredningen något förskjuten till de gynekologiska platsernas förmån, då

belastningen är större i fråga om dessa. Den erforderliga ökningen av antalet

vårdplatser finner utredningen inte lämpligen kunna åvägabringas enbart

genom utbyggnad av de nuvarande jubileumsklinikerna, då dessa därigenom

skulle bli alltför stora. Utredningen föreslår därför, att centralanstalter

för radioterapi skall ingå i den regionala sjukhusorganisationen.

Ur organisatorisk synpunkt bedömes den lämpliga storleken för en centralanstalt

vara 100—150 vårdplatser.

Utredningen understryker vidare starkt det särskilda behovet av sjukhusfysiker

vid i första hand centralanstalter för radioterapi, alltså vid regionsjukhus.

Därutöver föreligger enligt utredningens mening ett behov av sjukhusfysiker

även vid de större centrallasaretten.

Dermatologi

Utredningen erinrar om att den betecknat dermatologin som en specialitet,

vilken utan varje tvivel bör vara representerad på regionplanet men dessutom

behöver tillgodoses med kliniker inom de större sjukvårdsområdena.

Vidare konstateras att dermatologiska kliniker redan kan anses i princip

införlivade med de sjukhus, som rimligtvis kan ifrågakomma som regionsjukhus.

I fråga om könssjukdomarna finner utredningen, att det totala vårdbehovet

efter penicillinets införande i terapin 1946 är tämligen konstant

och praktiskt taget helt betingat av gonorrén. Däremot ökar hudsjukdomarna

i frekvens framför allt genom antalet allergiska eksem framkallade

genom överkänslighet mot det stora antalet kemiskt tekniska preparat, som

numera kommer till användning, särskilt i olika slags yrkesarbete.

Det allmänna behovet av dermatologiska vårdplatser uppskattar utredningen

till 15 per 100 000 av befolkningstalet. Inom de tre största städerna

torde dock behovet böra beräknas till 30 per 100 000.

Utredningen finner behovet av ambulatorisk vård vara stort inom denna

specialitet, vilket påkallar en decentralisering av specialisterna, även om

vårdavdelningarna härigenom skulle bli relativt små.

Beträffande dimensioneringen av klinikerna på regionplanet understryker

utredningen betydelsen av att dessa kliniker blir tillräckligt stora, då även

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

med en utbyggd perifer vård de mera komplicerade fallen kommer att dras

till dessa och då undervisning och forskning har behov av ett relativt stort

inneliggande klientel. Med hänsyn härtill förordar utredningen kliniker om

i regel 50 å 60 vårdplatser på regionplanet.

Käkcentraler

För att erhålla en uppfattning om de viktigaste grupperna av skador och

defekter, som skulle utgöra underlag för käkcentralernas verksamhet, har

utredningen sammanställt fallen av käkfrakturer, käkställningsanomalier

samt defektproteser och obturatorei-i under år 1956 vid 17 centraltandpolikliniker

samt vid de dåvarande två tandläkarhögskolorna.

17 centraltandpolikliniker........

Frakturer

Käkställnings-

anomalier

Defektpro- teser och

obturatorer

376

35

33

48

24

30

no

22

19

Tandläkarhögskolan i Stockholm........

» i Malmö...............

Summa

444

102

151

De flesta rätt vanliga käkfrakturerna hör enligt utredningen hemma på

central- och normallasarett. Detsamma gäller det övervägande antalet tandkirurgiska

fall. De fall, som kräver specialistvård, är främst svårare käkoch

ansiktsfrakturer, käkställningsanomalier, rekonstruktioner efter svåra

olycksfall och reseklioner för tumörer samt en del missbildningar inom

ansiktet, läpparna, gommen och käkarna. Dessa tillstånd är dock såsom

framgår av sammanställningen relativt fåtaliga men ur både medicinsk och

social synpunkt ytterligt viktiga. Deras omhändertagande bör därför starkt

centraliseras och läggas i händerna på högkompetenta specialister. Den av

utredningen företagna frekvensundersökningen talar för att detta bör ske

på regionplanet, för att materialet skall bli tillräckligt.

Utredningen framhåller vidare, att de akuta fallen många gånger fordrar

omedelbart omhändertagande på grund av andningshinder och till och med

livshotande blödningar inom munhålan eller andra komplikationer. Sådana

fall fordrar måhända trakeotomi eller andra åtgärder och handlägges då

bäst på kirurg- eller öronklinik, både ur primär behandlingssynpunkt och

för den kommande efterbehandlingen. Samma sak kan sägas om alla överkäkstumörer,

både benigna och maligna. Dessa omhänderhas företrädesvis

på otologisk klinik i samarbete med radioterapeuter samt — när det kan bli

fråga om rekonstruktioner — med käkprotetiker och plastikkirurger.

Det är emellertid enligt utredningens mening otvivelaktigt, att ett led i

det teamwork, som redan utvecklat sig mellan allmänkirurger, otologer, 1

1 Obturator är en apparat för tllltäppning av gomdefekter.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

plastikkirurger och odontologer, behöver förstärkas, nämligen det odontologiska,

genom expertis inom käkprotetik och käkortopedi. Utredningen

förordar därför, att vid varje regionsjukhus skapas en s. k. käkcentral,

utgörande en arbetsenhet för behandling av komplicerade käk-ansiktsfrakturer,

käkställningsanomalier, läpp-käk-gomdefekter och rekonstruktioner

inom ansikte och käkar. Denna funktionella enhet åstadkommes genom

medverkan av de av utredningen tidigare föreslagna plastikkirurgiska klinikerna,

öron-, näs- och halskliniken och nytillkommande expertis för käkortopedi

och käkprotetik.

Övriga specialiteter och serviceavdelningar

Utredningen har närmare skärskådat ytterligare ett antal internmedicinska

och kirurgiska specialiteter, vilkas ställning är aktuell i den medicinska

debatten och rörande vilka förfrågningar och önskemål från huvudmanna-

eller läkarhåll framförts till utredningen. Reumatologin har enligt

utredningen visat sig utvecklas i en sådan riktning, att en fortsatt utbrytning

av reumatologin ur invärtesmedicinen genom upprättande av ytterligare ett

antal speciella reumatiker sjukhus med särskilda upptagningsområden i

enlighet med förslag av 1944 års reumatikervårdssakkunniga blivit allt

mindre aktuell. Särskilt upptäckten av cortisonets effekt vid akut och kronisk

ledgångsreumatism har fastslagit de endokrina faktorernas roll vid

dessa sjukdomar och knutit specialiteten fastare till internmedicinen.

Utredningen erinrar om att pensionsstyrelsen sedan början av 1920-talet

bedrivit reumatikervård vid egna anstalter i invaliditetsförebyggande syfte.

Dessa anstalter utgör dels fristående sjukhus, dels centrallasarettsanslutna

reumatikeravdelningar. De senares nära samhörighet med internmedicinen

markeras därigenom att, med undantag för Lund, överläkaren vid den medicinska

kliniken också är ansvarig läkare för reumatikeravdelningen. På

så sätt ordnade avdelningar finns f. n. i Norrköping, Lidköping, Umeå och

Boden. Utredningen konstaterar, att denna verksamhet på sina håll avvecklats

och att en tendens föreligger, att reumatikerklientelet i större utsträckning

än tidigare omhändertas å internmedicinska avdelningar, varvid

vissa tidigare reumatikeravdelningar fått andra uppgifter. Då pensionsstyrelsens

sjukvårdande verksamhet gjorts till föremål för speciell utredning,

finner sig regionvårdsutredningen ej böra närmare gå in på dessa frågor.

Utredningen erinrar vidare om att självständiga kliniker för reumatiska

sjukdomar ledda av specialister i reumatologi f. n. finns vid karolinska

sjukhuset och vid Lunds lasarett, varjämte sådana reumatikerkliniker skall

tillkomma i Uppsala och Göteborg. Därtill kommer pensionsstyrelsens anstalter

i Nynäshamn och Tranås, som delvis är belagda med reumatiker,

samt Riksföreningens mot reumatism anstalt i Spenshult. Den 31/12 1956

disponerades enligt vad utredningen inhämtat helt eller delvis 1 160 vårdplatser

för reumatiskt sjuka.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 är 1960

Med hänsyn till reumatikeranstalternas spridning över hela landet — därvid

en eller flera torde komma på varje region — finner utredningen icke

skäl föreslå någon utökning utöver de specialavdelningar för reumatiskt

sjuka, som kommer att inrättas vid Sahlgrenska sjukhuset och Uppsala

akademiska sjukhus. I princip anser utredningen, att sådana kliniker icke

behöver ingå som en nödvändig del av ett regionsjukhus, som förfogar över

tillräckligt antal internplatser. Motiveringen härför sammanfattas i följande

punkter.

1) De reumatiskt sjuka kan i allmänhet omhändertagas vid varje lasarett

med intcrnmedicinsk klinik. Vissa fall kräver emellertid vård vid centrallasarett,

där det finns ortopedisk sakkunskap och en väl utbyggd rehabiliteringsorganisation.

2) Det finns f. n. inga särskilda tekniska resurser för diagnostik eller

terapi av reumatiska sjukdomar, som kan framdragas som skäl för att organisera

reumatologiska kliniker på regionplanet.

3) Den eftervård, som det föreligger stort behov av vid såväl den akuta

reumatiska febern som den kroniska ledgångsreumatismen, kan med fördel

lämnas på Iänsplanet. Här avses såväl konvalescentvård på lämpliga hem

med tillgång till fysikalisk terapi som sjukgymnastik behandling inom den

öppna vårdens ram (distriktsgymnaster hos tjänsteläkare) ävensom den

rehabiliteringsverksamhet, som enligt medicinalstyrelsens plan av år 1954

på senaste tiden börjat växa fram vid centrallasaretten.

4) Värdet av ett samlat klientel av reumatiskt sjuka för klinisk forskning,

undervisning och specialistutbildning skall ej förringas. Även om den kliniska

forskningen för närvarande har en tendens till intensivstudier av ett

mera begränsat antal sjuka, är det dock av betydelse, t. ex. vid värdesättning

av terapeutiska åtgärder, att klientelet ej är för litet. Enligt utredningens

mening torde emellertid nu befintliga eller planerade anstalter fylla detta

behov.

Beträffande hematologin (blodsjukdomarna) anför utredningen, att sjukliga

förändringar av blodet och de organ, som har med blodets bildning och

omsättning att göra, är bland de vanligaste sjukdomstillstånd, som invärtesläkaren

men också barnläkaren har att behandla. Diagnostiken och behandlingen

av dessa sjukdomstillstånd är en utomordentligt betydelsefull del av

invärtesmedicinen och pediatriken och kräver allsidiga kunskaper inom hela

moderfacket.

Utredningen ställer sig därför avvisande till ett utbrytande av hematologin

ur invärtesmedicinen eller pediatriken. På kliniker, där särskilda personella

förutsättningar finns, kommer helt visst hematologiska centra att utbilda

sig, men detta bör enligt utredningens mening ske inom internmedicinens

eller pediatrikens ram.

Med hänsyn till det behov av teknisk och laboratoriemässig service inom

blodgruppsserologi, som kommer att finnas vid ett regionsjukhus med omfattande

specialkirurgisk verksamhet, har utredningen övervägt, om blodgruppsserologin

borde vara självständigt representerad på regionplanet. I

detta sammanhang erinras om att medicinalstyrelsen räknat med att vid

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

de största sjukhusen och sålunda också vid regionsjukhusen kommer att

finnas blodgivarcentral av typ I, d. v. s. med egen överläkare som chef.

Denne bör bl. a. ha god blodgruppsserologisk utbildning. En sådan blodgivarcentral

vid ett regionsjukhus torde enligt utredningens mening innebära särdeles

goda förutsättningar för speciell blodgruppsserologisk diagnostik, vilket

är av grundläggande betydelse för en rad av sjukhusets funktioner.

Utredningen räknar dock ej med att en sådan blodgivarcentral alltid förfogar

över tillräckliga resurser för det mest avancerade blodgruppsserologiska

arbetet. Detta bör enligt utredningen liksom hittills utföras av den

blodgruppsserologiska avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium

i Stockholm, som dessutom bör svara för viss del av testserumförsörjningen,

prövning av sera o. s. v.

Särskilt under det senaste decenniet har forskningen över blodets koagulation

gjort betydande framsteg. Vid Malmö allmänna sjukhus medicinska

klinik har sedan september 1955 ett speciellt koagulationslaboratorium varit

verksamt. Erfarenheten av den hittillsvarande verksamheten är enligt utredningens

mening synnerligen lovande.

Utredningen finner de praktiska resultaten redan nu vara av sådan bety

delse för den avancerade kirurgi, som förutsättes vid alla regionsjukhus

att det i princip torde vara motiverat att där upprätta särskilda koagula

tionslaboratorier. Dessa skulle vidare ha en stor uppgift att fylla som referenslaboratorier

för de perifera sjukhusens laboratorier. Utredningen är

emellertid ej beredd att utan ytterligare erfarenhet förorda inrättandet av

koagulationslaboratorier vid samtliga regionsjukhus utan föreslår en successiv

utbyggnad, varvid Stockholm och Göteborg närmast bör komma i fråga

vid sidan av det redan existerande laboratoriet i Malmö.

Den första behandlingen med »konstgjord njure» utfördes i Sverige 1946

vid lasarettet i Lund, där inom den medicinska kliniken skapats en avdelning

för njurfall med särskild tanke på dialysbehandling. Avdelningen mottar

fall från hela landet. Ursprungligen var behandlingen inriktad på urinförgiftning,

särskilt vid akut njurinflammation och s. k. akut tubulär nefrit.

Så småningom har indikationerna vidgats till att omfatta förgiftningar av

allehanda yttre orsaker, i första hand sömnmedelsförgiftningar, där dialysmetoden

innebär en möjlighet att snabbt befria organismen från det skadliga

ämnet. Ett annat mycket betydelsefullt sjukvårdsproblem utgör den

tilltagande frekvensen av trafikolyckor.

Med ledning av erfarenheterna från Lund har enligt utredningen det

totala vårdbehovet i landet i fråga om konstgjord njure beräknats till 225

fall per år med minst 450 behandlingar.

Vid avdelningen i Lund har det visat sig, att man i mycket stor utsträckning

behöver giva blodtransfusioner, följa vätske-elektrolyt- och äggvitebalans

samt, särskilt för sömnmedelsförgiftningarna, tillämpa behandling

i respirator. Enligt utredningens mening vore det därför önskvärt, om verk3

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 159

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

samheten med den konstgjorda njuren kunde upptagas inom internblocket

under sådana former, att det perakuta vårdbehovet samtidigt tillgodosågs.

Utredningen erinrar vidare om att konstgjorda njurar donerats till karolinska

sjukhuset, Sahlgrenska sjukhuset och centrallasarettet i Umeå. Då

utredningen finner denna fördelning ändamålsenlig, föreslås, att behandling

med s. k. konstgjord njure bedrives, t. ex. inom internblocket som en

avdelning för perakut vård, till en början — förutom i Lund — även på de

tre nämnda platserna.

Utredningen framhåller, att de allergiska sjukdomarna är i hög grad karakteristiska

för vår tid och närmast en följd av industrialiseringen, särskilt

på det kemisk-tekniska området. Ett annat utmärkande drag i tiden, nämligen

det alltför omfattande och okontrollerade bruket av läkemedel ( t. ex.

antibiotika), är medansvarigt för de allergiska sjukdomstillståndens ökning.

Alla läkare möter enligt vad utredningen funnit allergier i sin verksamhet.

Sålunda har hudläkaren ett omfattande klientel av allergiska eksem, nässelutslag

och andra hudsymtom. Invärtesläkaren och lungläkaren får ta hand

om de astmasjuka. Reumatologen och specialisten på mag-tarmsjukdomar

konfronteras ständigt med allergier. Öron-, näs- och halsläkaren behandlar

hösnuva och andra pollenallergier och allergiska tillstånd i näsan och dess

bihålor.

Utredningen anser skäl saknas att sjukhusorganisatoriskt sammanföra

de allergiska sjukdomarna, då detta varken arbetstekniskt eller med hänsyn

till adekvat differentialdiagnostik, behandling eller uppträdande komplikationer

kan anses ändamålsenligt. Enligt utredningens mening bör därför

vården av de allergiska sjukdomarna ej organiseras som en specialitet

inom sjukhusorganisationen, vare sig på läns- eller regionplanet. Däremot

finner utredningen, att i första hand regionsjukhusen men också centrallasaretten

är i behov av en mindre laboratoriemässig organisation, som

bereder s. k. allergenextrakt både i speciella fall och för sjukhusets permanenta

standarduppsättning och som i övrigt lämnar hjälp vid analysen av

fallen ur allergisk synpunkt. Ett sådant laboratorium finner utredningen

kunna anknytas till vilken som helst av intern-medicinska, dermatologiska,

otologiska eller yrkesmedicinska klinikerna. Även en anknytning till det

kliniskt kemiska eller serobakteriologiska laboratoriet kan tänkas.

I fråga om vården av astmasjuka erinrar utredningen i detta sammanhang

om den stora fördel dessa patienter har av klimatväxling såväl för

undvikande av allergenverkan som för behandling av samtidiga infektiösa

tillstånd i luftvägarna.

Utredningen, som finner sig inte böra eller kunna närmare utreda storleken

av vårdbehovet för astmasjuka eller söka ange formerna för dess organisation,

anser sig dock böra framhålla, att det troligen inom varje sjukvårdsområde

finns ett behov av vårdplatser för astmasjuka vid anstalter av

typen klimatsanatorium. Som sådana skulle lämpa sig t. ex. tuberkulos
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

sanatorier, som ej längre behövs för sitt ursprungliga ändamål. Även andra

sjukdomstillstånd, där klimatbehandling kan vara indicerad, skulle kunna

mottagas vid dessa anstalter. För erfarenhets vinnande föreslår utredningen,

att detta projekt till en början realiseras på regionplanet.

Utredningen framhåller, att endokrinologi — d. v. s. den sjukvårdsspecialitet

som behandlar sjukliga rubbningar hos insöndringsorganen, t. ex. sköldkörteln

och bisköldkörtlarna, binjurarna, hypofysen (hjärnbihanget) och

bukspottkörtelns insprängda cellöar, som producerar insulin — och ämnesomsättning

är oskiljaktigt förenade och att de kan sägas utgöra den interna

medicinens mest centrala ämnesområde. Utredningen finner därför skäl tala

för att endokrinologin ej bör bli företrädd med fristående specialkliniker

utan att vid sådana medicinska, ävensom kirurgiska och gynekologiska

kliniker, där endokrinologin särskilt omhuldas, i stället skapas en subspecialisering

inom dessa klinikers ram. Utredningen betonar, att detta inte

får tolkas så, att utredningen skulle vilja avstyrka, att såsom skett redan

1956 vid serafimerlasarettet en endokrinologisk klinik med självständig

överläkare inrättas, därest forskningsverksamheten skulle befinnas betjänt

därav vid ytterligare något undervisningssjukhus.

I samband med behandlingen av endokrinologin har utredningen övervägt,

huruvida ej på regionplanet kunde behövas ett för de skilda klinikerna

gemensamt serviceorgan för hormonundersökningar — ett hormonlaboratorium

av den typ, som f. n. finns vid karolinska sjukhusets kvinnoklinik.

Utredningen erinrar om att hormonundersökningar även utföres vid Sabbatsbergs

sjukhus, Sahlgrenska sjukhuset och Malmö allmänna sjukhus

under växlande organisatoriska betingelser.

Utredningen finner, bl. a. på grund av den knappa tillgången på tränade

hormonkemister och då forskningen fordrar ett relativt stort material, övervägande

skäl tala för att laboratorieverksamheten på hormonområdet starkt

centraliseras och framdeles bedrives endast vid hormonlaboratorier vid

regionsjukhusen i Stockholm, Göteborg och Lund-Malmö.

Utredningen erinrar om att mentalsjukvårdsdelegationen i sitt betänkande

om psykisk barna- och ungdomsvård (SOU 1957: 40) föreslagit särskilda

mentalsjukhus för barn och ungdom och beräknat vårdbehovet vid

sådana sjukhus till 300 vårdplatser, fördelade på 5—6 institutioner. I anslutning

härtill har fem upptagningsområden konstruerats. Med hänsyn till

behovet av nära kontakt med barnpsykiatrisk forskning och undervisning

har delegationen ansett, att universitetsstäderna borde vara de lämpligaste

förläggningsplat serna.

Utredningen finner för sin del, att vård vid mentalsjukhus för barn är

specialistvård av den art och omfattning, att den lämpligen kan innefattas

i de regionvårdsavtal, som i enlighet med utredningens planer kan komma

att uppgöras. Av praktiska skäl vore det därför önskvärt, att kongruens skapades

så långt möjligt mellan de av mentalsjukvårdsdelegationen nämnda

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

områdena och de av utredningen i det följande föreslagna regionerna. Ansvaret

för dessa sjukhus anser utredningen, i analogi med vad som gäller övrig

psykisk barna- och ungdomsvård, böra anförtros landstingen och de landstingsfria

städerna. Endast genom en sådan enhetlig ledning torde de samlade

resurserna för vårdgrenen — materiellt och personellt — kunna utnyttjas.

Rehabiliteringsverksamheten bör enligt utredningens mening bedrivas på

länsplanet. För denna verksamhet bör inrättas generella lasarettsanslutna

rehabiliteringsavdelningar med nära kontakt med arbets- och socialvården.

\ id varje centrallasarett bör vidare inrättas en direklansluten avdelning

för långvarigt kroppssjuka under särskild lasarettsläkare och med tillgång

till ett modernt lasaretts alla resurser för diagnostisk behandling och rehabilitering

samt kompletterad med perifera sjukhem för mindre kvalificerad

medicinsk vård. Utredningen anser sådana avdelningar för mera kroniska

fall vara en utomordentligt betydelsefull del av den somatiskt-geriatriska

vården.

I fråga om den akuta sjukhusvården för åldringar är det utredningens

uppfattning, att den bäst beredes inom samma vårdavdelningar, som meddelar

akutvård åt andra vuxna. Endast på detta sätt kan nämligen den åldrande

komma i åtnjutande av all önskvärd specialistvård.

Att sammanföra akut och kronisk kroppssjukhusvård till särskilda s. k.

geriatriska vårdavdelningar för individer över en viss ålder saknar enligt

utredningens mening medicinsk grund och är ur psykologisk synpunkt

mindre lyckligt. Den hittillsvarande erfarenheten av geriatriska vårdavdelningar

i vårt land synes giva vid handen, att de antager karaktären av intern-medicinska

lasarettsavdelningar, antingen de startar som geriatriska

avdelningar vid akutsjukhus eller utvecklar sig inom kronikervården.

Utredningen finner det uppenbart, att yrkesmedicinen med dess behov av

intim kontakt med omgivningshygienens målsmän, arbetsplatserna och

industriläkarna icke kan centraliseras till regionplanet. Därför förordar

utredningen, att yrkesmedicinen blir i princip tillgodosedd på länsplanet

samt att yrkesmedicinska centraler inrättas åtminstone vid sådana lasarett,

som är belägna inom mera utvecklade industriområden. Vid regionsjukhusen

bör dock enligt utredningens uppfattning den yrkesmedicinska kliniken

givas något större dimensioner än på länsplanet, då regionsjukhusen

givetvis kommer att draga till sig vissa särskilt svårutredda eller svårbehandlade

fall från omgivande sjukvårdsområden.

Vissa serviceorgan. Utredningen förutsätter att, i likhet med vad förhållandet

numera är vid alla undervisningssjukhus i landet, även regionsjukhusens

laboratorieorganisation innefattar ett kemiskt laboratorium, ett fysiologiskt

laboratorium, ett bakteriologiskt-serologiskt laboratorium samt

en patologisk-anatomisk avdelning.

Det kliniskt-kemiska laboratoriets organisation har utredningen icke an
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

sett sig behöva närmare beröra, även om utvecklingen där är snabb och

en viss subspecialisering i framtiden är att emotse, t. ex. beträffande enzymologi

och neurokemi.

Beträffande isotopverksamheten anför utredningen, att denna verksamhet

torde bli mest omfattande vid det kliniskt-kemiska centrallaboratoriet. Den

finner troligt, att verksamheten skulle vara i hög grad betjänt av en subspecialisering

i form av särskilt isotoplaboratorium under biträdande överläkare

med teoretisk isotopkunskap vid sidan om sin kliniskt-kemiska utbildning.

Utredningen finner det önskvärt, att till laboratoriet också kunde

knytas en kärnfysiker av facket. I fråga om den radioterapeutiska avdelningen,

som använder sig av höga doser, torde enligt utredningen krävas ett.

särskilt behandlingslaboratorium.

Såsom framhållits under avsnitten om neurologi och thoraxkirurgi behöver

enligt utredningens uppfattning det fysiologiska laboratoriet arbeta på

sektioner för bl. a. respirations- och cirkulationsfysiologi, men laboratoriet

bör dessutom ha en arbetsfysiologisk sektion i nära kontakt med regionsjukhusets

rehabiliteringsorganisation. Även neurofysiologin anses trots

ytterst intim anknytning till de neurologiska och neurokirurgiska klinikerna

som sektion böra sortera under det fysiologiska laboratoriet av de skäl, som

tidigare anförts.

Utredningen erinrar om att cn särskild regionplan för landets bakteriologisk-serologiska

laboratorier fastställts genom medicinalstyrelsens cirkulär

den 25 februari 1956. Denna plan har närmast tillkommit med tanke på

landets epidemiberedskap. Utredningen finner inga skäl att förorda, att

dessa laboratoriers gemensamma utnyttjande regleras genom avtal mellan

huvudmännen rörande den mera specialiserade sjukhusvården. Det nuvarande

samarbetssättet, där den huvudman, som driver laboratoriet, direkt

erhåller ersättning för utförda prov, synes utredningen vara helt tillfredsställande.

Beträffande den virologiska diagnostiken anser utredningen, att den bör

hållas samlad till regionsjukhusens egna eller med sjukhuset direkt samarbetande

större laboratorier, där den ur undervisningens och forskningens

synpunkt är oundgänglig. Den virologiska verksamheten kräver en mångsidig,

genom långvarig utbildning förvärvad kompetens, och det har visat

sig svårt att rekrytera virologer i tillfredsställande antal. Vidare är virologiska

institutioner dyrbara i anläggning och drift. Även för att säkerställa

teknisk rutin och tillräcklig medicinsk erfarenhet bör ett virologiskt laboratorium

betjäna ett stort befolkningsunderlag. F. n. finns en regional utbyggnad

markerad genom virologiska laboratorier i Stockholm, Uppsala,

Malmö, Lund och Göteborg.

I fråga om patologiskt-anatomiska avdelningar vid regionsjukhusen erinrar

utredningen om alt sådana vid överläggningarna i medicinalstyrelsen

med huvudmannarådet och tillkallade representanter för patologisk ana
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

tomi ansågs böra vara företrädda vid centrallasaretten inom varje landstingskommun.

De till regionsjukhusen knutna institutionerna måste givetvis

ges väsentligt större dimensioner än centrallasarettsavdelningarna bl. a.

med hänsyn till undervisning och forskning.

Bland särskilda verksamhetsgrenar med anknytning till den patologiska

anatomin, vilka skulle kunna anses vara betjänta av en centralisering,

nämner utredningen cytologiskt-diagnostiska metoder, varmed menas den

sjukdomsdiagnostik, som utföres på fria celler vare sig dessa normalt finns

fritt cirkulerande som blodkropparna i blodet eller uppträder lösryckta ur

sina vävnadsförband. Ehuru det i första hand torde vara centralanstalterna

för radioterapi vid elakartade tumörer, som har behov av ett särskilt laboratorium

för denna form av verksamhet, anser utredningen det dock vara av

största betydelse för snart sagt alla kliniska specialiteter att ha tillgång till

expertis på cytologisk diagnostik. Enligt utredningens mening vore det

önskvärt, om patologerna i högre grad än som hittills skett tog hand om

denna verksamhet, som av alla tecken att döma befinner sig i livlig utveckling.

Den cytologiska utstryks- och punktionsdiagnostiken borde sålunda

lämpligen ingå i det patologiskt-anatomiska laboratoriets organisation och

där företrädas av en speciellt utbildad person. Visar det sig praktiskt, kan

en arbetsfilial beredas på cancerkliniken.

Utredningen anser skäl saknas att närmare gå in på den centrala röntgenavdelningens

organisation, för vilken lokala förhållanden torde få bli avgörande.

Endast i fråga om barnblockets behov av röntgenologisk service

finner utredningen anledning rekommendera en särskild pcdiatrisk röntgenavdelning

med tanke på de särskilda svårigheter och de hänsyn, som

måste tas vid röntgenundersökning av barn och som fordrar härför tränad

personal.

Utredningen uttalar i detta sammanhang, att inrättandet av ett antal

högt specialiserade kliniker och serviceorgan självfallet kommer att i hög

grad påverka redan existerande avdelningar. Detta måste särskilt bli fallet

med de medicinska och kirurgiska specialiteterna, från vilka utbrytningen

av de av utredningen föreslagna regionspecialiteterna i huvudsak sker. Härvid

uppkommer frågan, huruvida de medicinska och kirurgiska klinikerna

med anledning härav kan minskas.

Utredningen framhåller, att de medicinska och kirurgiska liksom övriga

redan befintliga kliniker vid regionsjukhuset givetvis kommer att representera

en särskilt kvalificerad vård inom respektive fack. De måste därför

vara beredda på att mottaga patienter från ett större upptagningsområde

än det egna sjukvårdsområdet och dimensioneras med hänsyn därtill. Vid

sidan av vårdplatser, avsedda att betjäna det egna sjukvårdsområdet, bör

man alltså räkna med ett mindre antal platser för det regionala behovet.

Beträffande möjligheterna att minska de intern-medicinska avdelning
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

arnas storlek anser utredningen, att de nytillkomna vårdplatserna, i synnerhet

de neurologiska, torde komma att i någon mån avlasta internmedicinen

på de håll, där den neurologiska specialiteten blir en nyhet, men

knappast mer än att de nuvarande väntelistorna kan nedbringas och vårdtiden

anpassas till en mer önskvärd längd än f. n. på flertalet håll är fallet.

Utredningen föreslår sålunda icke någon minskning av det totala antalet

vårdplatser för invärtes medicin.

Tillkomsten av de föreslagna särskilda kirurgiska specialiteterna, som

tillhopa bedömes omfatta mellan en femtedel och en sjättedel av kirurgins

platsbehov, kan enligt utredningens uppfattning knappast undgå att medföra

en minskning av den allmänna kirurgiska klinikens storlek åtminstone vid

sådana regionsjukhus, där flera specialiteter nyskapas. Främst tillkomsten

av urologi och barnkirurgi bör föranleda en icke oväsentlig justering. Utredningen

rekommenderar, att ställning till dennas omfattning tages för

varje regionsjukhus för sig under medverkan av bl. a. undervisningsmyndigheterna.

Utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet

Utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet, som

närmast haft att taga ställning till frågan om en avveckling av styrelsens

invaliditetsförebyggande verksamhet, tar i sitt betänkande bl. a. upp frågan

om reumatikervårdens framtida ordnande. Utredningen anför härutinnan

bl. a.

Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet, vilken bedrives vid tre

särskilda sjukhus i Nynäshamn, Åre och Tranås samt vissa vid lasarett

anordnade särskilda avdelningar, är begränsad huvudsakligen till tre sjukdomskategorier,

nämligen reumatism, neuros och astma. Frågan om avveckling

av denna verksamhet har varit föremål för behandling av flera utredningar.

Principiell enighet har därvid förklarats vara rådande om att

verksamheten borde avvecklas och vården omhändertagas av de ordinarie

sjukvårdshuvudmännen.

Enligt de för utredningen meddelade direktiven bör en förutsättning för

avvecklingen vara att tillfredsställande vårdmöjligheter alltjämt kommer

att finnas för sådana sjuka, som nu erhåller vård genom pensionsstyrelsens

försorg, samt att vårdmöjligheter garanteras även sjuka från sjukvårdsområden,

vilka saknar avdelningar för reumatikervård och neurosvård.

Utredningen har verkställt en undersökning rörande reumatikei värdens

omfattning under år 1955. En jämförelse med resultatet för denna och en år

1943 verkställd liknande undersökning ger vid handen, att antalet på sjukhus

vårdade fall ökat från cirka 22 800 till 26 600 eller med nära 4 000

fall. Antalet sjuka, som beretts vård genom pensionsstyrelsens försorg, har

emellertid minskat från cirka 3 660 till 3 400 och medelvårdtiden från 64

till 60,7 dagar. För övriga sjukvårdsinrättningar var motsvarande siffror

33,3 och 30 dagar. Genom den minskade tillströmningen till pensionsstyrelscns

sjukhus och sjukhusavdelningar har väntetiderna där nedgått. Sty
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

relsens andel i vården har mellan ifrågavarande båda år sjunkit, såvitt avser

antalet vårdade, från 16 till knappt 13 procent samt, såvitt avser antalet

vårddagar, från 31 till under 26 procent.

Utredningen föreslår, att den sjukvård som pensionsstyrelsen nu svarar

för avvecklas men att detta sker successivt för att sjukvårdshuvudmännen

skall beredas tid för erforderlig ökning av vårdresurserna. I fråga om de

reumatiskt sjuka förordar utredningen, att den mera kvalificerade vården,

vilken f. n. i stor utsträckning tillgodoses genom pensionsstyrelsens försorg,

organiseras såsom en specialitet inom regionsjukvården. Utredningen erinrar

om att dess förslag härutinnan avviker från betänkandet angående

regionsjukvården samt anför.

I nämnda betänkande befanns reumatologiska specialkliniker erforderliga

men ansågs icke, att en sådan klinik behövde ingå såsom en del av ett regionsjukhus.

Detta skulle emellertid, såvitt utredningen kan finna, föranleda,

att sjukvårdshuvudmännen vid ett överförande av reumatikervården

såge sig nödsakade att vidtaga särskilda åtgärder för att i samarbete tillgodose

den kvalificerade reumatologins vårdbehov. Detta kunde återigen

medföra, att andra sjukvårdsregioner utvecklas för denna specialitet och

särskilda överenskommelser träffas vid sidan av regionavtalen. Reumatologin

skulle reellt, om än icke formellt, få ställningen som regionspecialitet.

Det ligger därför närmare till hands, att sjukvårdshuvudmännen inom

vederbörande region samarbetar och att gällande regionavtal tillämpas även

för reuinatologin.

Representanter för forskning och undervisning har jämväl uttalat sig

härför. Sålunda har understrukits reumatologins behov av kontakt med

olika discipliner både diagnostiskt och terapeutiskt. En sådan typisk samarbetsspecialitet

som reumatologin borde därför befinna sig i ett medicinskt

centrum av de planerade regionsjukhusens typ. Vidare har framhållits, att

de många uppgifterna på en stor internmedicinsk avdelning i allmänhet

gjorde det omöjligt för invärtesläkaren att ägna tillräcklig tid för reumatikerns

rehabiliteringsproblem, varav följde begränsade erfarenheter på

detta område.

De reumatologiska regionklinikerna bör sålunda vara avsedda för sådana

fall, som kräver särskilt kvalificerad vård och speciell erfarenhet såväl hos

läkare som hos övrig sjukvårdspersonal. Detta torde i stort sett innebära,

att på dessa avdelningar vård kommer att beredas personer med kronisk

artrit, lupus erytematodes och vissa andra bindvävssjukdomar, medan däremot

personer med artroser, icke-artikulär reumatism in. m. kommer att hänvisas

till hemortslandstingens sjukvårdsinrättningar. Bland dem som bör

beredas vård på regionsjukhusens reumatologiska avdelningar må särskilt

nämnas fall, som kräver plastikkirurgisk behandling och urologisk specialvård.

Pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter har i viss utsträckning kommit

att fungera som specialanstalter för de svåraste reumatikerfallen och har

härigenom till en del fyllt samma uppgifter som de, vilka är avsedda att

fyllas^ av regionsjukhusen. Frågan om avveckling av pensionsstyrelsens

sjukvårdande verksamhet har därför ett nära samband med regionsjukvårdens

ordnande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

Med utgångspunkt från det antal av pensionsstyrelsens patienter, som

under år 1955 vårdats för kronisk artrit och lupus erytematodes, räknar utredningen

fram ett behov av omkring 600 vårdplatser vid regionsjukhusens

reumatologiska kliniker.

Utredningen understryker, att utöver vårdplatserna vid regionsjukhusen

för den högkvalificerade reumatikervården erfordras jämväl en utbyggnad

och intensifiering av den reumatikervård, som skall bedrivas på länsplanet,

och en anpassning av densamma efter de olika behov som därvid gör sig

gällande, så att vården kan differentieras å t. ex. medicinsk, rehabiliteringsoch

eftervårdsavdelning samt öppen vård. Betydelsen av att en sådan utbyggnad

å länsplanet snarast kommer till stånd kan enligt utredningens

mening inte nog understrykas, och utredningen betonar, att detta utgör en

väsentlig förutsättning för en tillfredsställande framtida reumatikervård.

Remissyttrandena

Yttranden över region vårdsutredningen

Flertalet remissmyndigheter har anslutit sig till utredningens allmänna

synpunkter på specialiseringen samt vitsordat behovet

av de av utredningen föreslagna regionspecialiteterna. Karolinska

institutets lärarkollegium och direktionen för karolinska sjukhuset finner

sålunda behovet av de i betänkandet upptagna regionspecialiteterna på de

fullt utvecklade regionsjukhusen i huvudsak vara väl styrkt. Direktionen

för akademiska sjukhuset i Uppsala och kommittén för akademiska sjukhusets

i Uppsala utbyggande anför, att utredningens förslag beträffande

uppdelning i specialiteter på länsplanet och på regionplanet synes vara väl

avvägt, och de båda myndigheterna ansluter sig i allt väsentligt härtill.

Göteborgs och Bohus läns landstings sjukvårdsstyrelse uttalar, att även om

lokala förhållanden kan motivera avvikelser synes emellertid utredningens

riktlinjer för gränsdragningen mellan regionsjukvård och länssjukvård i

stort sett vara riktiga i nuvarande utvecklingsstadium.

Svenska läkaresällskapet betonar, att samtliga av utredningen föreslagna

specialiteter bör bli företrädda vid varje regionsjukhus med hänsyn till det

intima samarbete, som måste råda mellan dessa specialiteter. Möjligheter

måste dock finnas för en framtida ytterligare specialisering. Sällskapet

anför.

Det kan på enskilda punkter framföras ytterligare önskemål om specialisering.

Man kan också hysa farhågor lör att specialiseringen kan

drivas för långt. Skiftande meningar föreligger, och tiden torde ej vara

mogen för ett definitivt ställningstagande. Medicinens snabba utveckling

gör således bedömningen av specialiteternas avgränsning och betydelse

synnerligen svår. Utvecklingen kan medföra, att ett ämnesområde fordrar

självständighet för sin tillväxt och för att kunna nyttiggöras i sjukvård

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

och utbildning. Tveksamhet bör då ej råda om att tillskapa en specialavdelning

härför på regionplanet.

Även medicinska fakulteten i Göteborg och organisationskommittén för

medicinska högskolan i Umeå framhåller angelägenheten av att möjligheterna

för fortsatt specialisering och utveckling hålles öppna.

Medicinalstyrelsen påpekar, att vissa synpunkter framförts i de vetenskapliga

rådens yttranden i fråga om gränsdragningen mellan regionsoch

länsspecialiteler. Bl. a. har professorn Waldenström framhållit, att

både yrkesmedicin och barnpsykiatri visserligen är mycket välbehövliga på

länsplanet men att inrättandet av avdelningar för dessa specialiteter i de

olika länen med hänsyn till bristen på kompetenta lärarkrafter torde böra

ske med viss återhållsamhet. Av de på regionsplanet diskuterade specialiteterna

synes å andra sidan enligt lasarettsläkaren Lindgren bl. a. plastikkirurgi

och urologi redan vara mogna att flyttas ut på länsplanet. Med

anledning av vad sålunda anförts framhåller medicinalstyrelsen bl. a. följande.

Styrelsen har i annat sammanhang i fråga om den psykiska barna- och

ungdomsvården uttalat, att, sedan för utbildningen av erforderliga personalkategorier

nödvändig utbyggnad tillgodosetts, målet torde vara att inom

varje sjukvårdsområde, där så ej skett, inrätta en barn- och ungdomspsykiatrisk

lasarettsavdelning. Styrelsen är emellertid medveten om att

utbyggnaden såväl inom detta område som inom yrkesmedicinen måste

ske med erforderlig försiktighet. Vidare måste man räkna med en ytterligare

spridning av de föreslagna regionspecialiteterna, men densamma

torde icke kunna realiseras inom avsevärd tid på grund av bristen på härför

utbildade läkare. Enligt medicinalstyrelsens mening finns därför f. n.

icke tillräcklig anledning att frångå utredningens förslag i fråga om gränsdragningen

mellan region- och länsspecialiteter. Betydelsen av denna

gränsdragning torde också i viss mån minska genom att de förslag om

reglering av remissrätten, som framlagts av utredningen, avsetts skola

gälla hela regionsjukhuset i den mån vederbörande länsspecialitet icke är

representerad inom sjukvårdsområdet.

Beträffande den av utredningen förordade su b specialiseringen

inom vissa specialiteter är organisationskommittén för medicinska högskolan

i Umeå i likhet med utredningen av den uppfattningen, att huvuddelen

av internmedicinen bör sammanhållas under en gemensam ledning och att

specialiseringen inom internmedicinen bör ske genom subspecialisering

under en biträdande överläkare eller konsultläkare.

Pensionsstyrelsen anser subspecialisering vara särskilt ändamålsenligt

inom internmedicinen. Styrelsen framhåller, att detta system praktiserats

sedan lång tid tillbaka vid styrelsens egna sjukhus och att styrelsens avdelningar

vid lasaretten i regel inte är självständiga sjukavdelningar utan

står under medicinöverläkarens chefskap. Styrelsen ställer sig överhuvudtaget

ganska kritisk till långt driven specialisering och anför, att specialavdelningar

endast bör inrättas, om därigenom bättre behandlingsresultat

kan ernås.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 är 1960

Direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund förordar

i fråga om vissa subspecialiteter inom invärtesmedicinen, bl. a. allergologi,

hematologi, endokrinologi, cytologi, ämnesomsättningssjukdomar samt behandling

med konstgjord njure, att dessa från fall till fall gives den organisationsform,

som prövas vara den mest ändamålsenliga. Detsamma bör

enligt direktionens mening — i motsats till utredningens förslag — även

gälla subspecialiteter inom allmänkirurgin. Även Värmlands låns landstings

förvaltningsutskott menar, att någon principiell skillnad i förevarande

hänseende inte bör göras mellan medicinsk och kirurgisk subspecialitet.

Sveriges yngre läkares förening anser en viss specialisering vara nödvändig

även av invärtesmedicinen på regionplanet. Formen av subspecialisering

under biträdande överläkare kan enligt föreningens mening icke

alltid anses riktig eller ägnad att främja den invärtesmedicinska forskningen.

Med anledning av utredningens uttalande till förmån för en anordning

med konsultläkare i fråga om vissa subspecialiteter anför föreningen,

att det förefaller orealistiskt att räkna med ett större behov av

utanför sjukhusorganisationen stående konsultläkare. Ett dylikt behov

måste antas vara så litet, att skapandet av en särskild konsultläkarorganisation

ter sig helt överflödigt.

Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och kommittén för akademiska

sjukhusets i Uppsala utbyggande anför följande.

Som en väg att inom vissa stora specialiteter undvika en splittring på

flera mindre specialiteter diskuterar utredningen en subspecialisering inom

specialiteten. Detta grundas på uppfattningen, att t. ex. invärtesmedicinen

bör hållas samman till en stor disciplin. Det är emellertid uppenbart att,

även om en sådan organisation är möjlig att genomföra, det alltid kommer

att finnas en stark tendens till glidning från en subspecialisering till

avskiljandet av självständiga specialister. Detta sammanhänger icke minst

med svårigheterna att få läkare, som är beredda att i underordnad ställning

ägna sig åt specialiserad sjukvård utan att kunna uppnå en sluttjänst

inom speciaiiteten. Härtill kommer, att dylika högt specialiserade läkare

kan komma att möta svårigheter att vinna befordran som överläkare vid

centrallasaretten, då dylika lasarettshuvudmän sannolikt icke kommer att

anse dem lämpade för befattning som överläkare på en mindre specialiserad

klinik. Det är därför av vikt, att utvecklingen i detta hänseende får

möjlighet att ske förhållandevis fritt, så att man från fall till fall kan

välja den lösning som befinnes lämpligast. Vid ett undervisningssjukhus

av akademiska sjukhusets karaktär är det givetvis nödvändigt, att denna

förutsättning är för handen, så att den vetenskapliga utvecklingen smidigt

kan prägla sjukhusets verksamhet och organisation. Med den stora betydelse

som de kliniska laboratoriespecialiteterna har i detta sammanhang

är det lika viktigt, att icke heller de bindes och begränsas genom alltför

bestämda ställningstaganden.

Karolinska institutets lärarkollegium och direktionen för karolinska sjukhuset

framhåller, att man med hänsyn till att regionsjukhusen också är

undervisningssjukhus måste noga beakta, vad eu moderspecialitet går förlustig

genom att specialiteter utbrytes ur densamma. Både lärarkollegiet

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

och direktionen understryker därför utredningens uttalande, att någon

minskning av de medicinska vårdavdelningarna icke bör ifrågakomma.

Medicinska fakulteten i Göteborg och organisationskommittén för medicinska

högskolan i Umeå uttalar sig i samma riktning.

Medlemmen av medicinalstgrelsens vetenskapliga råd, professorn O. Hultén,

anser det vara av största vikt, att nya subspecialiteter ej alltför mycket

splittrar enheten. Inom kirurgin bör det operativa arbetet centraliseras till

en stor gemensam operationsavdelning, vilket medför rationellare och bättre

service ifråga om narkostjänst, röntgen, uppvakningsavdelning in. m., varjämte

personal och dyrbar utrustning kan utnyttjas effektivare än om

verksamheten delas upp på flera små spridda operationsavdelningar.

Huvudsakligen från universitets- och läkarhåll har flera uttalanden gjorts

beträffande vissa av de såsom regionspecialiteter upptagna specialiteternas

angelägenhetsgrad, lämpligaste organisationsform, olika sjukdomars

sannolika vårdplatsbehov etc. De av utredningen föreslagna serviceavdelningarna

har härvid även blivit föremål för diskussion liksom övriga av

utredningen i detta sammanhang behandlade specialiteter. Flertalet remissorgan

har dock inte funnit anledning till erinringar mot utredningens förslag

och uttalanden i dessa delar.

Utredningens förslag i fråga om neurokirurg i, thoraxkirurgi

och dermatologi har allmänt godtagits i remissvaren.

Beträffande neurologin anför karolinska institutets lärarkollegium

— med anledning av utredningens uttalande, att denna specialitet även

omfattar psykoneurosernas diagnostik och behandling — att neurologin

visserligen måste kunna ta sig an vissa fall med psykosomatiska symtom,

som kan erbjuda differentialdiagnostiska svårigheter med avseende på

neurologiska sjukdomstillstånd, men att det stora flertalet psykoneurosfall

som hittills bör vårdas på de psykiatriska avdelningarna. I samma

riktning uttalar sig de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg,

Svenska nenrologförbundet och Svenska psykiatriska föreningen.

Lärarkollegiet yttrar vidare, att utredningens beräkning av vårdplatsbehovet

för neurologi är riktig samt att dess förslag till regional klinikorganisation

och det beräknade läkarantalet vid klinikerna synes vara väl

genomtänkt och motiverat liksom synpunkterna på neurologi såsom ett

ämnesområde, vilket intager en mellanställning mellan de region- och länsföreträdda

specialiteterna.

Utredningens förslag att den neurologiska laboratorieverksamheten

skall organiseras som en sektion av det kliniskt-fysiologiska

laboratoriet har föranlett invändningar från flera remissmyndigheter. Medicinska

fakulteten i Uppsala menar, att den kliniska neurofysiologin till sin

metodik och sina arbetsuppgifter skiljer sig så väsentligt från den inom

cirkulations-, respirations- och arbetsfysiologin arbetande kliniska fysiologin,

att den från början bör ges en gentemot denna senare självständig

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 är WHO

ställning. Anknytningen till den medicinska och kirurgiska neurologin bör

även organisatoriskt vara intim.

I huvudsak samma uppfattning har medicinska fakulteten i Göteborg,

karolinska institutets lärarkollegium, direktionen för karolinska sjukhuset,

direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund samt Svenska

neurologförbundet. Professorn i neurologi vid universitetet i Göteborg, överläkaren

Tore Broman anför i denna del.

Det för utredningen härande motivet att inordna klinisk neurofysiologi

såsom en sektion under klinisk fysiologi synes vara »önskemålet att på

rationellaste sätt utnyttja personal och utrustning», vilket enligt utredningen

»visar hän mot en sammanhållning av den kliniska fysiologin i en

överläkares hand, något som också framstår som den enda tänkbara lösningen

med hänsyn till rådande brist på läkare och i synnerhet på välutbildade

fysiologer». Detta uttalande visar sig emellertid vid närmare

analys inte vara välgrundat. I verkligheten är situationen den, att det inte

torde finnas någon enda läkare i vårt land, som äger utbildning och kompetens

både i klinisk fysiologi och i klinisk neurofysiologi. Det finns inte

ens något gemensamt i fordringarna på specialistkompetensen i dessa båda

synnerligen omfattande ämnesområden, varför en dubbel utbildning ter sig

direkt verklighetsfrämmande. På motsvarande sätt är också apparaturen

radikalt olika, likaså personalens utbildning. Varje tanke på att uppnå

en rationalisering i arbetet genom att vid behov utnyttja apparatur och

personal från det ena till det andra laboratoriet är därför helt orealistisk.

Även klientelet och de kliniska frågeställningarna är radikalt olika vid de

båda laboratorierna, vilka också enligt utredningens förslag bör uppföras

åtskilda, så att laboratoriet för klinisk neurofysiologi anslutes till det s. k.

neuropsykiatriska blocket.

Problemet om bristen på välutbildade fysiologer måste naturligtvis lösas,

men det berör inte här föreliggande frågor. Sålunda kan framhållas, att

det f. n. inte finns någon brist på väl utbildade kliniska neurofysiologer

i vårt land. Personalbrist kan därför ej anföras såsom skäl för att hindra

den kliniska neurofysiologins hittills självständiga och fruktbringande utveckling,

vars värde för den neuropsykiatriska sjukvården, undervisningen,

randutbildningen och forskningen visat sig vara ytterst betydelsefull.

Svenska neurolog förbundet anser utredningens förslag om den kliniska

neurofysiologins inordning under laboratoriet för klinisk fysiologi vara

olämpligt och sakna bärande motivering med hänsyn till erfarenheterna

både från utlandet och vårt eget land men också med beaktande av sakligt

motiverade rationaliseringssträvanden. Förbundet framhåller bl. a., att den

kliniska neurofysiologin hittills utvecklats såsom en självständig lahoratorieenhet

vid serafimerlasarettet, Södersjukhuset och Sahlgrenska sjukhuset

och att cn liknande organisation håller på att växa fram i Uppsala

och Lund. Denna organisationsform har fungerat på ett utomordentligt

sätt, och betänkligheter mot densamma har enligt förbundet veterligen inte

framkommit på något häll, där man prövat den.

Medicinalstyrelsen erinrar om att medlemmen av dess vetenskapliga råd,

professorn E. Kugelberg hävdat, att den kliniska neurofysiologin hör in
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

taga en helt självständig ställning och att, om man av särskilda skäl vill

låta den kliniska neurofysiologin på vissa ställen växa fram som en icke

självständig subspecialitet, verksamheten lämpligast skötes av en neurolog

med randutbildning i klinisk neurofysiologi. Styrelsen framhåller med

anledning härav att utredningen visserligen föreslår, att den kliniska neurofysiologin

skall vara en sektion av det kliniskt fysiologiska laboratoriet,

men att det dock är utredningens mening att särskild läkare skall finnas

för denna del, varigenom de av Kugelberg framförda synpunkterna synes

vara tillgodosedda.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå kan för sin

del tänka sig olika organisationsformer för den neurologiska fysiologin

inom olika regionsjukhus.

Utredningens förslag att den neurologiska rehabiliteringen

på regionplanet bör inordnas under generella rehabiliteringsavdelningar

kritiseras av bl. a. medicinska fakulteten i Göteborg, karolinska institutets

lärarkollegium, direktionen för karolinska sjukhuset, direktionen för Malmöhus

läns sjukvårdsinrättningar i Lund, organisationskommittén för medicinska

högskolan i Umeå, Svenska neurologförbundet och Stockholms sjukhusläkarförening.

Sålunda hävdar direktionen för karolinska sjukhuset, att organisationen

bör följa redan prövade utvecklingslinjer, som bl. a. vid serafimerlasarettet

visat sig ge mycket gott resultat.

Professorn Kugelberg anför bl. a., att den neurologiska rehabiliteringen

liksom hittills bör skötas av en person med överläkarkompetens i neurologi

och inom neurologiska klinikens ram. Kugelberg framhåller vidare, att

neurologisk rehabiliteringsteknik redan ingår i undervisningen av medicine

kandidater och i postgraduate undervisning av blivande neurologer.

Beträffande behandlingen synes det Kugelberg självklart, att denna verksamhet

i alla dess väsentliga aspekter bör ledas av en neurolog. Liknande

synpunkter framföres av Svenska neurologförbundet och Stockholms sjukhusläkarf

örening.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå ifrågasätter,

om icke de generella rehabiliteringsavdelningarna bör omfatta en särskild

sektion för de neurologiska fallen under ledning av en neurologiskt skolad

kliniker. Erfarenheterna från Stockholm, Lund och Göteborg synes kommittén

bestämt tala härför.

Medicinska fakulteten i Uppsala är tveksam, om rehabiliteringen av de

neurologiska fallen bör inrangeras under den generella rehabiliteringen

såsom utredningen föreslagit. Fakulteten anför, att rehabiliteringen av

dylika fall, exempelvis paraplegier, är krävande och komplicerad och svårligen

kan genomföras utan intim kontakt med grundligt skolad neurolog.

Medicinalstyrelsen finner däremot utredningens förslag i denna del riktigt.

Med anledning av professorn Kugelbergs kritik av förslaget att in
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr i59 år 1960

ordna den neurologiska rehabiliteringen under en allmän rehabiliteringsavdelning

framhåller styrelsen, att den allmänna rehabiliteringen ännu

inte hunnit byggas ut i erforderlig omfattning, varför sålunda dess möjligheter

ännu är föga prövade.

För kardiologins del har flera remissmyndigheter ifrågasatt lämpligheten

av att inrätta särskilda kliniker. Medicinska fakulteten i Göteborg,

som finner kardiologin vara av största betydelse för regionsjukvården,

anser sålunda, att en utbrytning av denna subspecialitet ur internmedicinen

endast med tvekan kan rekommenderas. Enligt fakultetens mening

bör frihet lämnas åt de olika regionsjukhusen att lösa detta problem efter

skilda riktlinjer.

Inte heller karolinska institutets lärarkollegium är övertygat om lämpligheten

av att en självständig kardiologisk klinik om 30 vårdplatser inrättas

vid samtliga undervisningssjukhus. Lärarkollegiet anför.

På en invärtesmedicinsk avdelning torde 30 procent av beläggningen

utgöras av hjärtfall, inklusive de cerebrala vaskulära insulterna. Om den

internmedicinska vårdavdelningen omfattar 100 sängar, skulle förläggningen

av 30 hjärtfall till den kardiologiska kliniken innebära, att samtliga

hjärt- och kärlfall undandrages invärteskliniken. Vid en invärtesmedicinsk

klinik om 150 sängar skulle 2/s av hjärt- och kärlfallen komma

att överföras på specialkliniken. Man kan därvid även befara, att samtliga

omfattande utredningsfall undandrages den internmedicinska kliniken. För

undervisningen av de medicine studerande och underläkarna på den invärtesmedicinska

kliniken måste detta bli till uppenbar nackdel. I den mån

särskilda kliniskt-fysiologiska laboratorier existerar vid regionsjukhusen,

synes den kliniska kardiologin bäst kunna tillgodoses som subspecialitet

under de invärtesmedicinska och pediatriska klinikerna med biträdande

överläkare eller konsultläkare. Som specialklinik bör kardiologin ha högst

15 vårdplatser.

Liknande synpunkter anföres även av organisationskommittén för medicinska

högskolan i Umeå.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott bedömer behovet av

kardiologiska specialkliniker såsom minst angeläget.

Medicinska fakulteten i Uppsala uttalar för sin del, att det vid akademiska

sjukhuset inte synes nödvändigt eller lämpligt att skapa en helt

fristående vårdenhet för detta klientel. Med hänsyn till det i utredningen

beräknade platsbehovet förefaller det dock motiverat att vid slutligt ställningstagande

till storleken av den medicinska kliniken en särskild vårdenhet

inom klinikens ram avsättes för hjärtfall av ifrågavarande art.

Svenska cardiologförbundet finner däremot utredningens förslag om inrättande

av kardiologiska avdelningar vid regionsjukhusen gott och betonar,

att de mycket ofta komplicerade utredningar, som kan ifrågakomma

vid bedömning av vissa hjärtfels operabilitet, måste handhavas av ett team,

lett av kardiolog och dessutom bestående av en specialröntgenolog och en

thoraxkirurg. Detta team måste även ha en fullständig och dyrbar appa
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

ratur, vilket är huvudskälet till koncentration till regionsjukhusen. Med

utredningens begränsning av begreppet specialkardiologi synes förbundet

30-sängsavdelningar vara tillräckliga. Förbundet betonar vidare nödvändigheten

av att inrätta specialbefattningar för kardiologi vid centrallasaretten,

vilka befattningar torde kunna inrättas som konsultläkare eller biträdande

överläkare med framför allt öppen vård och laboratoriemöjligheter till förfogande

och med sina sängar ingående i den internmedicinska avdelningen.

Sådana konsultläkare skulle också enligt förbundets mening på ett adekvat

sätt kunna välja ut de fall, som bör sändas till regionsjukhusens specialkardiologi,

så att dessas små avdelningar ej överbelastas.

Stockholms sjukhusläkarförening anser, att utredningens beräkningar

av antalet erforderliga vårdplatser på kardiologiska avdelningar är alltför

låga och att behovet av sådana vårdplatser sannolikt kommer att öka*

snabbt.

Medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, professorn C. Crafoord

understryker beträffande karolinska sjukhusets thoraxklinik behovet

av en självständig kardiologislt avdelning för i första hand utredning

och bedömning av de mångskiftande fall av hjärtsjukdomar, som numera

kan bli föremål för operativ behandling.

Vad angår plastikkirurgin ifrågasätter bl. a. Svenska kirurgförbundet

samt Örebro och Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott,

om inte denna specialitet snarare borde vara en länsspecialitet än en regionspecialitet.

Beträffande barn kirurgin menar Stockholms stads sjukhusdirektion

och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott, att vårdplatsbehovet

inom denna specialitet synes vara väl högt beräknat. Sjukhusdirektionen

uttalar.

De av rikspatienter belagda platserna vid såväl karolinska sjukhuset

som Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt har inräknats i platstillgången

för Stor-Stockholm, varjämte barnantalet angivits med fem år äldre siffra.

I stället för en platstillgång den 31 december 1956 motsvarande 0,64 °/oo av

barnantalet torde siffran rätteligen böra vara högst 0,45 °/oo av antalet

barn 0—15 år. Det synes därför riktigast att åtminstone tills vidare, i avvaktan

på närmare erfarenheter, även för ett storstadsområde använda

den av Stockholms sjukvårdsförvaltning tidigare angivna platsbehovskvoten

0,75 °/oo än utredningens rekommendation 1 %o.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter behovet av

en särskild barnkirurgisk avdelning inom alla regioner. Förhållandena

inom rikets storstäder är icke jämförbara med dem i landsorten. I storstäderna,

där barnkirurgiska specialavdelningar finns på nära håll, tar man

som regel icke in barn på de vanliga kirurgiska sjukavdelningarna. I landsorten

åter vårdas huvudparten av det barnkirurgiska klientelet på de perifera

lasaretten i hemorten. Av det barnklientel, som fordrar speeialkirurgisk

behandling, kommer en stor del att vårdas på thoraxkirurgisk eller

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

plastikkirurgisk, eventuellt också vid urologisk avdelning, varför det återstående

barnkirurgiska klientelet torde bli mycket begränsat.

Enligt medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, professorn

O. Hultén bör barnkirurgin ej utgöra en självständig specialitet. Inom

denna är kraven på sub specialiteter lika stort som för de vuxna. Om barn

samlas på särskilda kirurgiska avdelningar, är det av största vikt, att de

ändå omhändertages och opereras av vederbörande organspecialist.

U r o 1 o g i n bör enligt Svenska kirurgförbundets mening vara en länsspecialitet

med företrädare vid alla centrallasarett.

Svenska lasarettsläkarföreningen anser, att urologi i likhet med neurologi

och dermatologi intar en mellanställning. Föreningen anför bl. a.

Att vissa delar inom urologin och då speciellt de, som är bundna till en

kombinerad kirurgisk och strål terapeutisk terapi, tarvar terapimöjligheter

på högsta nivå, är ovedersägligt. Dock finns redan i dag åtminstone på

våra centrallasarett både fullgoda diagnostiska möjligheter, vari även inkluderas

fullt modern röntgendiagnostik, och kirurgiskt terapeutiska förutsättningar

på högt plan. Ett uppställande av urologin som regionspecialitet,

jämförbar med t. ex. neurokirurgi och thoraxkirurgi, skulle ovedersägligen

göra kirurgin på centrallasarettsnivå betydligt fattigare och även vara

alldeles onödig. Urologiska specialavdelningar bör därför finnas på centrallasaretten,

och den mera kvalificerade urologiska diagnostiken och terapin

bör förläggas till ett fåtal centra, där dessa fall kan samlas. En uttorkning

av periferilasarettens kirurgi får inte gå så långt, att intresse och entusiasm

avtrubbas bland dessa kirurger, en risk som är mer än tänkbar,

om alltför mycket av yrkets mera intressanta delar dragés över på regionplanet.

Liknande uttalande har gjorts av Svenska barnläkarförbundet.

Svenska gynekologförbundet framhåller, att det inte klart framgår av

betänkandet, om den gynekologiska urologin också skall höra till specialiteten

urologi. Förbundet betonar, att en adekvat behandling av framförallt

de urologiska sjukdomar, som betingas av anatomin i kvinnans nedre

urinvägar, måste överlåtas åt en i gynekologi specialutbildad läkare.

Några remissmyndigheter anser, att det av utredningen beräknade antalet

vårdplatser för radioterapi, åtta platser per 100 000 invånare,

torde vara otillräckligt. Sålunda anser bl. a. medicinska fakulteten i Göteborg,

karolinska institutets lärarkollegium, direktionen för karolinska

sjukhuset och Svenska radiolog förbundet, att vårdplatsbehovet bör beräknas

till 10 per 100 000 invånare. Utan att ta ställning till vårdplatsbehovets

storlek framhåller medicinalstyrelsen, att det inte torde vara lämpligt

att, innan större erfarenhet vunnits bl. a. beträffande utnyttjande av apparater

för högenergetisk strålning, föreslå en ytterligare ökning av vårdplatsantalet

utöver vad utredningen föreslagit.

Karolinska institutets lärarkollegium, direktionen för karolinska sjukhuset

och Svenska radiologförbundet understryker, att frågan om upprättande

av radioterapeutiska subeentra bör noga övervägas vid utbyggnaden

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 159

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

av resurserna för cancervården. Vid dessa subcentra skulle vissa behandlingar

kunna ske, som ej kräver centralanstaltens hela utrustning.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, om det kan

vara nödvändigt att planera radioterapeutiska centralanstalter vid regionsjukhusen

för de former av strålterapi, som kräver den allra dyrbaraste

maskinella utrustningen -—- miljonvoltanläggningar, betatroner och gammatroner

— och om det icke är riktigare att åtminstone tills vidare reservera

dessa kostsamma anläggningar för några få anstalter, d. v. s. de nuvarande

jubileumsklinikerna. Erfarenheterna rörande värdet av dessa nya

behandlingsformer är enligt utskottets mening ännu så begränsade, att det

knappast kan vara berättigat att f. n. planera för deras inrättande vid alla

regionsjukhus.

Svenska radiolog förbundet förordar varmt utredningens förslag beträffande

nya centralanstalter för radioterapi. Därmed är dock behovet av

radioterapeutisk sjukvård inte täckt. Ett successivt ökat antal radioterapiavdelningar

behövs dessutom på länsplanet. Förbundet finner det ytterst

olyckligt, om uppförandet av de nya centralanstalterna skulle hindra eller

fördröja en synnerligen önskvärd delning av de största centrallasarettens

röntgenavdelningar redan i en snar framtid. Förbundet fortsätter.

Å andra sidan bryter sig det ovedersägliga behovet av ökad spridning

av den radioterapeutiska verksamheten mot den ur medicinsk effektivitetssynpunkt

nödvändiga centraliseringen av behandlingen framför allt av

svårbehandlade och mera sällsynta tumörformer. För att nå en lämplig och

harmonisk avvägning mellan behoven och resurserna och med klar insikt

om att hela regionplanen endast successivt kan genomföras, förordar förbundet,

att f. n. endast avdelningarna i Uppsala och Umeå utbyggs till

full storlek och att avdelningarna i Örebro och Linköping först byggs som

»subcentra» med cirka 30 platser och utökas först sedan centralavdelningarna

i universitetsstäderna utbyggts i full skala. Därutöver och samtidigt

bör delningar ske på länsplanet.

Enligt Svenska kirurgförbundets mening har utredningen förbisett, att

den radioterapeutiska behandlingen endast svarar för en mindre del av

tumörbehandlingen. Den större delen därav utföres och kommer inom överskådlig

framtid att utföras av allmänkirurger på lasarett av alla storleksordningar.

Radioterapin kan f. n. endast anses utgöra ett komplement till

den kirurgiska behandlingen av tumörerna. Kurativ behandling av maligna

tumörer med enbart strålbehandling kan ifrågakomma endast vid ett fåtal

tumörformer, medan däremot kurativ behandling med kirurgiska metoder

är möjlig vid ett stort antal olika tumörlokalisationer och tumörtyper.

Förbundet betonar vikten av allmänkirurgisk expertis vid den primära bedömningen

av tumörfall. Endast vissa svårbehandlade tumörfall bör enligt

förbundets mening primärt behandlas på regionsjukhuset, i vars läkarstab

en i cancerkirurgi speciellt utbildad kirurg bör ingå som ledare

för tumörvården.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

Medicinska fakulteten i Göteborg påpekar, att utredningens uttalande,

att i princip all behandling av maligna tumörer bör centraliseras till klinikerna

för radioterapi, uppenbarligen inte kan avse sådana tumörformer,

vid vilka primärt kirurgisk terapi användes, såsom t. ex. vid cancer i

ventrikeln och colon. Fakulteten fortsätter.

Fakulteten vill framhålla den stora betydelse för framsteg inom behandlingen

av maligna tumörer, som tillkomsten av en speciell tumörkirurg

med vetenskaplig utbildning och meritering inom allmän tumörbiologi

skulle innebära. En dylik tumörkirurg förutsättes samarbeta med radioterapeuter

och andra av utredningen uppräknade specialister i »cancerblockets»

olika arbetsformer samt även med allmänkirurgiska avdelningarna,

men tumörkirurgin bör kvarstå som subspecialitet inom allmänkirurgin

och icke helt avskiljas från denna.

Sveriges yngre läkares förening anser, att den radioterapeutiska disciplinen

överdimensionerats. En stor del av de maligna sjukdomarna synes

föreningen med fördel kunna vårdas å de medicinska, kirurgiska, gynekologiska

eller endokrinologiska avdelningarna, och motiven för en koncentration

av en behandling, som ej huvudsakligen omfattar strålterapi,

till cancerkliniker ter sig för föreningen föga övertygande. Mer realistisk

förefaller föreningen en lösning, enligt vilken radioterapeuten fungerar

som konsulterande specialist hos respektive moder discipliner.

Beträffande den gynekologis k-radiologiska terapin

ifrågasätter karolinska institutets lärarkollegium, direktionen för karolinska

sjukhuset och organisationskommittén för medicinska högskolan i

Umeå, om inte denna verksamhetsgren borde inordnas under gynekologin.

Lärarkollegiet finner att framför allt undervisnings- och forskningssynpunkter

talar härför. Under nuvarande förhållande blir ett av de viktigaste

områdena inom gynekologin, nämligen underlivscancern, på ett

konstlat sätt utbrutet. En intim samverkan mellan den allmänna radioterapeutiska

kliniken och den gynekologiska avdelningen bör alltjämt finnas,

så att ett gemensamt utnyttjande av apparatur blir möjligt. Terapin

av dessa cancersjuka bör enligt lärarkollegiets mening självfallet fortfarande

handhas av särskilda överläkare med fullgod utbildning i både

gynekologi och radioterapi.

I fråga om behovet av strålningsfysiker understryker organisationskommittén

för medicinska högskolan i Umeå, att en radiofysiker

i överensstämmelse med utredningens förslag bör knytas till centralanstalterna

för radioterapi såsom föreståndare för ett radiofysiskt laboratorium.

Radiofysiska institutionen vid karolinska sjukhuset hälsar med tillfredsställelse,

att utredningen klart understryker behovet av strålningsfysiker

inom sjukvården vid alla större centrallasarett, så att möjligheter skapas

på länsplanet till konsultation av strålfysiker för samtliga sjukvårdsinrättningar

och läkare, som bedriver radiologiskt arbete, samt att utredningen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

direkt förordar inrättande av radiofysikavdelningar vid de planerade regionsjukhusen.

Oberoende av om större sjukhus utrustas med ett eller flera

isotoplaboratorier synes det institutionen uppenbart, att de föreslagna

radiofysikavdelningarna vid regionsjukhusen bör ges en sådan ställning

och förses med sådana resurser beträffande lokaler och utrustning, att de

parallellt med dosplanerings- samt lokala strålskyddsuppgifter inom radioterapi-

och röntgendiagnostikavdelningarna kan tjänstgöra även som

allmänna mättekniska laboratorier för isotopverksamheten vid ifrågavarande

sjukhus.

Sveriges sjukhus- och hälsofysikcrs förbund uttalar sin uppskattning av

utredningens förslag beträffande radiofysikens ställning och anför i huvudsak

samma synpunkter som radiofysiska institutionen.

Enligt Svenska radiolog förbundet kan specialiserad radioterapeutisk

verksamhet numera inte tänkas utan medverkan av sakkunniga fysiker.

Utredningens förslag om inrättande av s. k. käkcentraler vid

regionsjukhusen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissmyndigheter.

Medicinska fakulteten i Uppsala yttrar bl. a.

Behovet av sådana specialavdelningar har under senare år gjort sig allt

starkare gällande dels genom den stigande frekvensen av trafikolycksfall

med svåra ansiktsslcador, dels genom att ett stort klientel av gom- och

käkdefekter blivit tillgängligt för förbättrade såväl kirurgiska som odontologiska

behandlingsmetoder. Härtill kommer även vidgade indikationer

för radikal behandling av käktumörer och konsekutiva rekonstruktiva åtgärder.

Även Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandlåkarförbund vitsordar

behovet av käkcentraler inom regionsjukvården samt tillstyrker livligt

utredningens förslag.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm påpekar, att förslaget

om upprättande av käkcentraler vid regionsjukhusen till alla delar

överensstämmer med vad företrädare inom lärarkollegiet för hithörande

specialiteter framhållit för utredningen. Lärarkollegiet anser därför realiserandet

av förslaget vara utomordentligt angeläget men förordar en

successiv uppbyggnad av käkcentraler med början i Stockholm, Malmö

och Umeå, där kompetent personal för de odontologiska funktionerna kan

tillhandahållas av vederbörande odontologiska ulbildningsanstalter. I anslutning

härtill bör inrättas käkcentraler vid undervisningssjukhusen i

Uppsala och Göteborg. Först då erfarenhet vunnits av arbetet vid dessa käkcentraler

och tillgången på kompetent personal säkrats för övriga regioner,

bör enligt lärarkollegiet fortsättning göras med ytterligare centraler.

Svenska otolaryngologförbundet anför, att en käkkirurgisk verksamhet

i viss utsträckning torde bli nödvändig vid våra större centrallasarett inom

en snar framtid. Trafikolycksfallen med ofta komplicerade skador på käkar

och ansiktsben har blivit allt vanligare och kräver omedelbar vård.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

Att transportera dessa ofta mycket medtagna patienter långa vägar till

en käkcentral vid ett regionsjukhus finner förbundet i många avseenden

olämpligt. Dessa fall behandlas f. n. i stor utsträckning vid centrallasarettens

öron-, näs- och halsavdelningar, och en utbyggnad av verksamheten

till att omfatta ett team med tandortoped och plastikkirurg synes förbundet

vara den riktiga utvecklingslinjen, som säkerligen kan realiseras utan större

kostnader.

Svenska stomatologföreningen avstyrker, att käkcentraler inordnas i regionsjukvårdsorganisationen.

Föreningen yttrar.

Redan nu existerar t. ex. vid undervisningssjukhus och centraltandpolikliniker

en verksamhet, som till alla delar tillgodoser det vårdbehov,

som utredningen för käkcentralernas del vill framhålla som norm för en

ny organisation.

Vid alla Stockholms större sjukhus och likaså vid de flesta centrallasarett

finns eller planeras odontologiska avdelningar. Utan några nya dyrbarare

och helt omstörtande planer kan dessa ta emot ifrågavarande käkoch

ansiktsfall, olycksfallsskador, anomalier, defekter etc. För den enskilde

patienten är det dessutom bäst och bekvämast samt för samhället

billigast med en decentraliserad vård, så långt detta är möjligt.

Sveriges läkarförbund finner det för sin del inte osannolikt, att de förordade

käkcentralerna kan komma att visa sig överflödiga.

Beträffande frågan om den lämpligaste organisationen av käkcentralerna

har olika meningar framkommit. Medicinska fakulteten

vid universitetet i Uppsala finner den föreslagna organisationen med samverkan

mellan plastikkirurgisk, oto-rhino-laryngologisk och odontologisk

expertis lämplig ur såväl sjukvårds- som undervisningssynpunkt. Fakulteten

betonar, att det sjukvårdande ansvaret vid den slutna vården av

dessa patienter bör läggas på kliniker, där man är väl förtrogen med dessa

frågor. Detta innebär, att ifrågavarande fall vid intagning på sjukhus underställes

de plastikkirurgiska och oto-rhino-laryngologiska klinikerna på

ett sådant sätt, att odontologisk expertis där har möjlighet att giva erforderlig

specialbehandling.

Sedan olika åsikter framförts av medlemmarna av medicinalstyrelsens

vetenskapliga råd, docenten Tord Skoog och professorn Torsten Skoog,

samt professorn vid tandläkarhögskolan i Stockholm J. Herz i frågan vem

som bör utöva ledningen för den föreslagna behandlingsgruppen inom

käkcentralcn, anför medicinalstyrelsen härutinnan.

Styrelsen finner skäl icke föreligga att frångå det av utredningen framlagda

förslaget. Något särskilt stadgande om vem som skall ha den ledande

funktionen inom den för vården av komplicerade käkfall erforderliga samarbetsgruppen,

är enligt styrelsens hittillsvarande erfarenhet från verksamheten

vid sådana sjukhus, där centraltandpoliklinik finns inrättad, ej

påkallat. Ansvaret för inneliggande patienters allmänna vård har i dessa

fall åvilat vederbörande läkare. Beträffande patienter i öppen vård har

ansvaret åvilat respektive specialist vid sjukhuset. Med beaktande härav

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

anser medicinalstyrelsen, att utredningens uttalande att odontologins olika

grenar bör sammanhållas och beredas en självständig position inom regionsjukhuset,

bör betraktas som en vägledande princip vid det fortsatta lösandet

av hithörande speciella arbetsuppgifter.

Direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund finner den

av utredningen föreslagna organisationen av käkcentralen vid regionsjukhusen

alltför omfattande, i varje fall för sjukvårdsinrättningarnas del med

dessas närhet till tandläkarhögskolan i Malmö.

Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund framhåller,

att frågan om käkcentralernas närmare utformning och särskilt dessas

roll i samband med vården av gom- och läppspaltfallen behöver bli

föremål för särskild kompletterande utredning.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm anser, att frågan om

detalj organisationen av käkcentralerna bör bli föremål för vidare utredning,

vilken bör anförtros redan existerande ulredningsorgan. Sålunda har

odontologiska förhandlingssakkunniga att utreda organiserandet av tandsjukvården

vid de odontologiska utbildningsanstalterna och torde böra

inom ramen för denna utredningsverksamhet handha jämväl frågan om

inrättande av käkcentraler i Stockholm och Malmö. Organisationskommittén

för den medicinska högskolan i Umeå torde i samband med den åt

kommittén uppdragna frågan om utbyggnad av tandläkarinstitutet i Umeå

böra beakta frågan om upprättande av käkcentral vid Umeå lasarett. I avvaktan

på genomförande av sagda utredningar torde den till käkcentralernas

verksamhetsområde hörande sjukvården få bedrivas i nuvarande

former, vilket beträffande Umeå innebär, att de redan gjorda förberedelserna

för en provisoriskt organiserad käkcentral bör fullföljas. Lärarkollegiet

understryker vidare angelägenheten av att för undervisningen

och forskningen erforderligt patientmaterial tillföres undervisningssjukhusen

och därmed käkcentralerna.

Ej heller lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö och Malmöhus

läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse anser sig böra avgiva slutligt

yttrande över förslaget om käkcentraler med hänsyn till pågående förhandlingar

mellan de odontologiska förhandlingssakkunniga samt Malmö

stad och Malmöhus läns landsting. Lärarkollegiet utgår dock ifrån att den

del av en tilltänkt käkcentral, som har att behandla rent odontologiska

fall, kommer att ingå som en del av tandläkarhögskolan i Malmö.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå understryker

behovet av ett odontologisk speciallaboratorium för ifrågavarande verksamhet

samt framhåller önskvärdheten av att en talpedagog ställes till

käkcentralens förfogande. Svenska otolaryngologförbundet betonar behovet

av audiologisk och foniatrisk expertis.

Vissa av utredningen behandlade övriga specialiteter och

serviceavdelningar har även blivit föremål för diskussion i re
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

missvaren. Vad angår reumatologin har utredningens uttalande, att

särskilda kliniker för reumatiskt sjuka ej behöver ingå som en nödvändig

del av ett regionsjukhus, som förfogar över tillräckligt antal internplatser,

föranlett invändningar från flertalet av de myndigheter, som yttrat sig i

denna fråga.

Enligt medicinalstyrelsens mening bör sålunda åtminstone en självständig

reumatikeravdelning finnas vid varje regionsjukhus. Styrelsen anför

bl. a.

Sådana avdelningar är redan i bruk vid karolinska sjukhuset och lasarettet

i Lund. Då föreliggande planer blir helt realiserade, kommer sådana

avdelningar att vara tillgängliga även i Göteborg och Umeå. Därjämte planeras

en reumatikeravdelning i Uppsala. I Linköpingsregionen står f. n.

pensionsstyrelsens sjukhus i Tranås samt dess avdelning vid Norrköpings

lasarett till förfogande för ifrågavarande klientel. Det kan emellertid ifrågasättas,

om icke i samband med en avveckling av pensionsstyrelsens avdelning

i Norrköping en självständig reumatikeravdelning bör inrättas i Linköping.

Frågan härom bör tagas upp till prövning. Detsamma gäller frågan

om inrättande av en självständig reumatikeravdelning i den planerade

örebroregionen, om och när denna kommer till stånd.

Riksföreningen mot reumatism anser det olyckligt, att reumatologi inte

upptagits såsom regionspecialitet. Enligt riksföreningens mening bör en

reumatologisk klinik ingå som en del av varje regionsjukhus. Föreningen

erinrar om att 1957 års riksdag uttalade sig för en avveckling av den rikssjukvård,

som pensionsstyrelsen f. n. bedriver på detta område, samt att

denna sjukvård skulle överföras till de ordinarie sjukvårdshuvudmännen.

Detta överförande, som organisatoriskt är i hög grad önskvärt, är omöjligt

att praktiskt genomföra utan samarbete mellan olika sjukvårdshuvudmän.

Allt talar enligt föreningen för att detta samarbete bör organiseras

på samma sätt som övrig specialiserad sjukhusvård. Rörande utredningens

motiv för att ej inordna reumatologin i regionsjukvårdsplanen anför

föreningen bl. a.

Den personal och den utrustning, såväl beträffande diagnostik som terapi,

vilken är erforderlig å en reumatologisk specialklinik, kan helt naturligt

teoretiskt för avsevärda kostnader och under förutsättning, att därför

skolad personal finnes, anskaffas och anställas å varje internmedicinsk

klinik, men detta är f. n. icke fallet och av rent praktiska kostnadsskäl

och personaltillgångsskäl ogörligt alt åstadkomma inom överskådlig

framtid. Organisationen av de båda kliniktyperna är olikartad. Rehabiliteringsproblemen

är svårartade och säregna vid en reumatologisk specialklinik

på grund av det utdragna och polycykliska förlopp, som kännetecknar

ett flertal av de reumatiska sjukdomstillstånden. Detta medför särskild

organisation av arbetsterapi och eftervård.

1941 "års reumatikervårdssakkunniga framhöll, att det knappast är medicinskt

eller ekonomiskt lämpligt, att alla reumatiskt sjuka vårdas å sjukavdelningar

av samma typ. Komplicerade och svåra fall erfordrar vård å

specialklinik, enklare och mindre svårartade fall kan även vårdas å in
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

värtesmedicinsk eller ortopedisk sjukhusavdelning, och slutligen vårdas

en tredje grupp utdraget reumatiskt sjuka bäst å eftervårdssjukhus. Antalet

behövliga vårdplatser inom den reumatologiska specialvården beräknade

de sakkunniga till omkring 1 000, inom den andra gruppen reumatiska

sjukdomsfall till omkring 3 000 samt inom eftervården till omkring

1 000. För den specialiserade reumatikervården föreslog de en uppdelning

av landet i 8 regioner med reumatologisk specialavdelning inom varje.

Det är den första regionplan, som uppgjorts i landet, och den borde enligt

riksföreningens mening ha upptagits till diskussion i regionsjukvårdsbetänkandet

samt anpassats till där framlagda regionplaner.

Även Stockholms läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, om

det icke vore lämpligt att specialiteten reumatologi kommer att ingå i

regionsjukhusen.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, direktionen för Malmöhus

läns sjukvårdsinrättningar i Lund, Svenska internförbundet och läraren

i reumatologi vid universitetet i Lund, överläkaren Gunnar Edström

framhåller, att det ur den vetenskapliga forskningens och den medicinska

undervisningens intresse är av vikt, att reumatologiska specialkliniker

inrättas vid landets samtliga undervisningssjukhus samt inordnas i regionsjukvården.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstgrelse anser, att den

reumatologiska specialvården bör vara organiserad för mer än ett sjukvårdsområde

samt hänvisar till pågående förhandlingar med utredningen

rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott uttalar, att möjligheter

bör hållas öppna för en planläggning med hänsyn till olika lokala förhållanden,

tillgång på rehabiliteringsavdelningar etc.

Pensionsstgrelsen har för sin del ingen erinran mot utredningens uttalanden

i denna del.

Utredningens förslag att verksamheten med konstgjord njure

bör organiseras som en avdelning för perakut vård inom internblocket

kritiseras starkt av chefen för medicinska kliniken för speciellt njursjukdomar

i Lund, professorn N. Alwall. Alwall understryker det trängande

behovet av ytterligare specialkliniker för njurfall och anför, att tillströmningen

av svåra njurfall till lundakliniken tidvis är så stor, att dess kapacitet

överskrides. Endast varannan patient i vårt land i behov av behandling

med konstgjord njure beräknas komma i åtnjutande av denna

terapi, och detsamma säges gälla fall av njurinsufficiens, som utan att

vara i behov av behandling med konstgjord njure behöver specialvård vid

en njurklinik. Alwall föreslår, att den specialiserade nj ur sjuk vården löses

i form av helt självständiga medicinska kliniker för speciellt njursjukdomar

på samma sätt som skett i Lund. Endast därigenom kan sjukvårdens,

forskningens och utvecklingens krav säkras.

Sveriges yngre läkares förening tillstyrker förslaget att sammankoppls

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

verksamheten med den konstgjorda njuren med en internmedicinsk akutavdelning.

En dylik avdelning synes föreningen böra givas full självständighet,

då denna vårdform kräver högst speciell utbildning och specialtränad

personal.

Beträffande organisationen av allergologin anser karolinska institutets

lärarkollegium, att de av utredningen föreslagna allergilaboratorierna

bör vara knutna till en klinik och ej till det kemiska eller serobakteriologiska

laboratoriet. Det är nämligen enligt lärarkollegiets uppfattning

av största vikt, att allergiprövningarna utföres enligt den aktuella

sjukdomsbilden och inte schablonmässigt som standardiserade laboratorieundersökningar.

Allergilaboratoriet bör förestås av en konsultläkare med

klinisk utbildning, och patienterna bör vårdas vid de olika kliniker, till

vilka sjukdomsfallen närmast hör.

I samma riktning uttalar sig direktionen för karolinska sjukhuset.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå understryker,

att allergenextrakten måste prövas kliniskt och att allergilaboratoriet

därför —- även om det organisatoriskt anknytes till kliniskt-kemiska centrallaboratoriet

— bör stå under ledning av läkare med klinisk utbildning

samt att patienterna i princip bör vårdas på den avdelning där de hör

hemma.

Riksförbundet mot astma och andra allergiska sjukdomar beklagar djupt,

att specialkliniker för invärtesmedicinsk allergologi inte upptagits som

specialavdelningar inom regionerna. De föreslagna allergilaboratorierna

motsvarar på intet sätt allergivårdens aktuella och trängande behov. Förbundet

anser, att på regionsjukhusen bör inrättas särskilda avdelningar

under egna överläkare, företrädesvis för pediatrisk allergologi, för att

barn med invärtesmedicinskt allergiska sjukdomar av särskilt svårbehandlad

natur skall kunna få den bästa vård, oavsett bostadsorten. Vidare finner

förbundet det synnerligen angeläget, att en professur i invärtesmedicinsk

allergologi inrättas.

Svenska föreningen för allergologi biträder utredningens uppfattning, att

det saknas skäl för att sjukhusorganisatoriskt sammanföra samtliga olikartade

sjukdomar med allergi-genes. Föreningen framhåller emellertid som

sin åsikt, att det åtminstone på regionplanet föreligger behov av specialavdelningar

för allergisjukdomar inom specialiteterna dermatologi, invärtes

medicin, pediatrik och eventuellt oto-rhino-laryngologi.

Svenska internförbundet uttalar, att det åtminstone f. n. förefaller som

om allergologin ej bör utbrytas ur de invärtesmedicinska avdelningarna.

Därest sjukhusapoteken förestås av apotekare, kan allergenextrakt enligt

förbundets mening även beredas därstädes.

Pcnsionsstijrclsen beklagar, att utredningen inte närmare ingått på de

astmasjukas problem men har å andra sidan ej något att erinra

mot de allmänna uttalanden som gjorts i ämnet.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå gör vissa erinringar

mot utredningens förslag att astmapatienterna skulle beredas

kurortsmässig vård vid vissa tuberkulossanatorier, som ej längre behövs

för sitt ursprungliga ändamål. Kommittén anför.

Klimatfaktorn spelar för denna sjukdom enligt organisationskommitténs

uppfattning ej den avgörande roll, som man förut velat tillmäta densamma,

varför det synes tveksamt om utredningens förslag på denna punkt

kan vara berättigat. Att märka är att särskilda avdelningar för astmasjuka

redan inrättats i Stockholm (Södersjukhuset) och i Göteborg (Sahlgrenska

sjukhuset), vilka avdelningar utnyttjas i stor utsträckning för poliklinisk

eftervård och där redan nu avsevärda väntetider förefinnes. Vid vissa regionsjukhus

synes skäl kunna anföras för att dylika avdelningar inrättas

såsom subspecialitet inom invärtes medicin.

Svenska internförbundet anser, att klimatsanatorier knappast torde behövas

i så stor utsträckning som förutsättes i utredningen.

Svenska lungläkarförbundet menar däremot, att klimatväxling och sanatoriemässig

hygieniskt-dietetisk behandling är av värde vid astma. Med

hänsyn till arbetsanpassning m. m. skulle det emellertid innebära fördelar,

om den astmasjuke kunde göras symtomfri i sin egen hemtrakt. Man

borde därför inom varje landstingsområde kunna tillgodose nämnda vårdbehov.

Astmapatienter vårdas redan i stor utsträckning vid många lungsjukhus,

och de lämpar sig enligt förbundets mening väl för vård vid lungavdelning,

där lungläkarens sakkunskap i fråga om lungfysiologi etc. kan

utnyttjas. Dessutom är astma utan tvivel en sjukdom av sådan natur, att

man på dess vård har anledning lägga dispensärinässiga synpunkter.

Även riksförbundet mot astma och andra allergiska sjukdomar hälsar

med tillfredsställelse förslaget, att astmapatienter i viss utsträckning skall

vårdas på sanatorier. Riksförbundet framhåller dock, att denna vård bör

bli en nödvändig konvalescentvistelse, sedan patienterna genomgått undersökning

och behandling på invärtesmedicinavdelningar.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott anser, att frågan om särskilda

anstalter för kurortsmässig vård av astmasjuka barn bör ytterligare

utredas. Förvaltningsutskottet framhåller, att det i fråga om barn

föreligger behov av viss specialisering både inom den egentliga akutsjukvården

och eftervården.

Sveriges gngre läkares förening ifrågasätter, om h o r in o n 1 a b oratorier

endast bör inrättas vid vissa regionsjukhus.

Vad angår de av mentalsjukvårdsdelegationen föreslagna och även av

utredningen förordade mentalsjukhusen för barn och ungdom

har några remissinstanser framhållit, att ansvaret för dessa sjukhus

bör anförtros landstingen först i samband med ett överförande till landstingen

av huvudmannaskapet för mentalsjukvården i dess helhet. Denna

uppfattning har bl. a. Stockholms låns landstings förvaltningsutskott,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse och Västcrnorrlands

läns landstings förvaltningsutskott.

Beträffande utredningens förslag om anordnande av yrkesmedicinska

avdelningar såsom länsspecialiteter anför direktionen för

Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, att detta icke synes realistiskt

med hänsyn främst till bristen på utbildad personal samt de stora

kostnader, som verksamheten medför. I stället bör verksamheten enligt

direktionens uppfattning —— åtminstone såvitt f. n. kan bedömas anordnas

å regionplanet, där densamma kan erhalla nära kontakt med erforderliga

hjälpdiscipliner, främst neurologi, dermatologi samt klinisk kemi.

Även medicinska fakulteten i Lund finner utredningens förslag i denna

del orealistiskt och anför, att det torde bli nödvändigt att ganska länge

räkna med större räjonger, som om de inte helt bör sammanfalla med

regionerna lämpligen torde kunna ordnas för varje distrikt, där en yrkesinspektör

finns.

Svenska internförbundet och Svenska lungläkarförbundet tillstyrker förslaget,

att huvudmännen var för sig eller undantagsvis i samarbete med

varandra bör omändra ett centralsanatorium till en klinik för lungsjukdomar

i allmänhet.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå understryker,

att det i fråga om regionsjukhuset är ett bestämt krav att lungkliniken

placeras inom thoraxblocket. Kliniken har nämligen att i första hand mottaga

fall, som kan bli föremål för operation. För utredning och behandling

av dessa är samarbete med thoraxkirurgisk, respirationsfysiologisk, specialröntgenologisk

och laryngologisk expertis nödvändig. Denna samlade expertis

finns endast tillgänglig på regionsjukhus.

Sveriges yngre läkares förening finner skälen för inrättandet av lungkliniker

på länsplanet mindre vägande. Föreningen anför.

Detalj granskar man begreppet »lungsjukdomar i allmänhet» finner man,

att om t. ex. astmapatienter skall vårdas på invärtesmedicinsk avdelning,

lungcancer på thorax- eller radioterapiavdelning, pneumonier på infektionsavdelning,

ej särskilt mycket återstår. Att samla dessa till stor del kronikerfall

resp. utredningsfall på sjukhus, som ofta saknar direkt anslutning

till övriga för verksamheten nödvändiga specialavdelningar, förefaller

mindre ändamålsenligt. Det kan sålunda överhuvudtaget ifrågasättas, om

vården av lungsjukdomarna, frånsett lungtuberkulosen, i framtiden kommer

att kräva specialavdelningar. En särställning intar givetvis de fall,

som fordrar kirurgisk behandling, för vilka de thoraxkirurgiska avdelningarna

redan finns.

Pensions styr elsen, organisationskommittén för medicinska högskolan i

Umeå, Svenska internförbundet oclx Stockholms sjukhusläkareförening vitsordar

behovet av avdelningar för långvarigt kropp ssjuka

vid centrallasaretten. Sjukhusläkareföreningen bedömer utsikterna

att anordna eu rationellt fungerande akutsjukvård som små, så länge

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungi. Maj ds proposition nr 159 år 1960

inte mera radikala åtgärder vidtas för omhändertagande av kroniskt sjuka

och åldersstigna patienter. Organisationskommittén för medicinska högskolan

i Umeå delar utredningens uppfattning, alt de akut kroppssjuka

åldringarna beredes den bästa vården inom samma vårdavdelningar, som

meddelar akutvård åt andra vuxna.

I fråga om utredningens förslag angående läsår ettsanslutna

rehabiliteringsav delning ar av generell medicinsk

karaktär menar pensionsstijrelsen, att inrättandet av sådana avdelningar

inte är tillfyllest. Styrelsen yttrar bl. a.

Enligt sakens natur måste rehabiliteringsverksamheten få en helt annan

karaktär vid undervisningssjukhusen, där förutom vanlig sådan verksamhet

bl. a. undervisning och forskning i ämnet måste bedrivas. Dessa och

åtskilliga andra önskemål skulle förverkligas, om Norrbackainstitutet, som

dess styrelse föreslagit och pensionsstyrelsen tillstyrkt, förvandlades till

en med karolinska sjukhuset samarbetande rehabiliteringsinstitution med

en kombinerad medicinsk, arbetsmässig och social inriktning. Härigenom

skulle dessutom pensionsstyrelsen och övriga institutioner, som därav hade

behov, få möjlighet till en samtidigt medicinsk och arbetsmässig bedömning

av särskilt tveksamma invalidfall, något som inte synes bli möjligt

å de av medicinalstyrelsen föreslagna lasarettsanslutna rehabiliteringsavdelningarna

av generell medicinsk karaktär. Det är därför pensionsstyrelsens

förhoppning, att överflyttningen av den ortopediska kliniken från

Norrbackainstitutet till karolinska sjukhuset inte längre fördröjs.

Vidkommande utredningens förslag beträffande vissa serviceorgan

tillstyrker Svenska laboratorieläkarföreningen till alla delar utredningens

förslag till laboratorieorganisation inom regionsjukvården.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå är ense med

utredningen om att det på regionsjukhusen bör finnas laboratorier för

klinisk kemi, klinisk fysiologi, klinisk bakteriologi och patologi. Beträffande

organisationen av dessa laboratorier anför kommittén.

Den kliniska kemin och fysiologin omfattar emellertid så stora verksamhetsområden,

att en delning i olika sektioner synes nödvändig. Utredningen

föreslår en i detta syfte »horisontell» uppdelning under en och

samma chef med de olika sektionerna underställda honom. En »vertikal»

uppdelning däremot skulle innebära, att de olika kliniska specialistavdelningarna

skulle ha egna serviceorgan anknutna till vederbörande klinik.

Organisationskommittén vill framhålla, att de olika sektionerna ej sällan

har ett väl avgränsat verksamhetsområde och därför kan vinna på en viss

grad av självständighet.

Beträffande organisationen av arbetet med radioaktiva

isotoper ansluter sig lärarkollegiet vid karolinska institutet i

stort sett till utredningens förslag, att denna verksamhet i huvudsak bör

bedrivas dels vid den radioterapeutiska klinikens isotoplaboratorium och

dels vid det kliniskt-kemiska laboratoriet. Lärarkollegiet fortsätter.

De fysiologiska laboratorierna måste ha möjligheter att vid cirkulationsundersökningar

utnyttja isotoper, vilket kräver speciella laboratorieresur
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

ser. Beträffande den s. k. atomhygieniska kontrollverksamhet, som bör finnas

vid varje regionsjukhus, anser läi‘arkollegiet, att denna bör förläggas

till radioterapeutiska kliniken, där medicinsk och fysikalisk sakkunskap

finnes angående biologiska stråleffekter på människor samt lämpliga kontrollmätningsmetoder

beträffande radioaktiva isotoper och stråldoser.

Lärarkollegiet anser, att på varje sjukhus, där arbete med radioaktiva

isotoper förekommer, en särskild kommitté, bestående av två å tre överläkare

eller biträdande överläkare, varav en radiolog, i samråd med kärnfysik

sakkunskap skall bära ansvaret för isotopernas användning. Kommittén

bör dock ha rätt att delegera vissa arbetsuppgifter till föreståndare

för specialavdelning eller -laboratorium.

Liknande synpunkter framföres av direktionen för karolinska sjukhuset.

Även organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå biträder

utredningens förslag i denna del men uttalar, att isotoplaboratoriet i fråga

om det reella ansvaret med hänsyn till strålfaran bör sortera under den

kärnfysiker, som förutsättes leda den radioterapeutiska klinikens laboratorium.

Svenska radiologförbundet framhåller, att isotopverksamheten huvudsakligen

utvecklats på de radiologiska avdelningarna i landet. Förbundet finner

dét visserligen ändamålsenligt, att en isotopundersökning, som är

kombinerad med kemiska åtgärder, sker på det kemiska laboratoriet, men

ett flertal isotopundersökningar, såsom upptagsundersökningar i sköldkörtel

och lever, har så nära samband med radiologiska åtgärder, att de utan

tvekan bör utföras på en radiologisk avdelning. Härav följer att isotopavdelningar

skall kunna finnas även på andra radiologiska avdelningar

än terapeutiska centralanstalter.

Styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium understryker önskvärdheten

av att bakteriologiska laboratorier kommer till

stånd inom varje län, då det av allt att döma alltjämt här i landet finns

ett latent behov av utvidgad bakteriologisk service framförallt på det

kliniska området.

I fråga om den virologiska diagnostiken har styrelsen för

statens bakteriologiska laboratorium intet att erinra mot utredningens förslag

att koncentrera denna verksamhet till regionplanet. Styrelsen framhåller,

att tekniken vid virologiska undersökningar är så komplicerad att

den åtminstone under de närmaste åren bör bedrivas blott vid ett fåtal,

väl utrustade laboratorier. Viss serologisk diagnostik inom virusområdet

kan emellertid enligt styrelsens mening inrymmas i de bakteriologiska

laboratoriernas rutin.

Medicinska fakulteten i Göteborg framhåller vikten av en utvidgad k 1 inisk-patologislc

service vid samtliga regionsjukhus knutna till

medicinska lärosäten.

Utredningens förslag, att den cytologiska utstryks- och

punktionsdiagnostiken centraliseras till patologiskt-anatomiska

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

laboratoriet, biträdes av bl. a. karolinska institutets lärarkollegium, direktionen

för karolinska sjukhuset och organisationskommittén för medicinska

högskolan i Umeå. Organisationskommittén tillägger.

Detta får emellertid ej hindra att möjligheter fortfarande kommer att

stå till buds vid den medicinska kliniken för undersökning av blodmorfologi

medels utstrykningspreparat och urinmorfologi. För en rationell drift

vid nämnda klinik synes detta oavvisligen nödvändigt och är därjämte

av största betydelse jämväl för forskningen samt för undervisning och

utbildningen av specialister i invärtes medicin. Detsamma gäller även beträffande

centralanstalten för radioterapi.

Svenska patologförbundet förordar, att laboratorier för cytologisk diagnostik

till en början endast inrättas vid sådana sjukhus, där speciellt

behov kan anses föreligga, såsom vid regionsjukhusen. Då det emellertid

icke kan förutsättas, att lasarettsläkarna i patologi personligen skall utföra

den mycket tidskrävande cytologiska diagnostiken, är det enligt förbundets

mening absolut nödvändigt, att speciella cytologtjänster inrättas vid dessa

laboratorier och att cytologin förses med egen teknisk personal.

Beträffande röntgenavdelningens arbetsuppgifter konstaterar

organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå, att

röntgendiagnostikens utveckling och ökade betydelse inom diagnostiken

medfört, att även inom detta ämnesområde en uppdelning i olika subspecialiteter

kan skönjas. Krav på särskild neuroradiolog, en inom hjärtoch

lungdiagnostiken specialtränad och en inom barnröntgenologin särskilt

utbildad röntgenolog föreligger sålunda redan.

Yttranden över utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet

Såsom delvis framgått av redogörelsen för remissyttrandena över regionvårdsutredningens

betänkande råder starkt delade meningar om reumatologins

ställning i regionvårdssammanhang. Detta framgår än tydligare av

yttrandena över utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

Nämnda utrednings förslag, att den kvalificerade reumatikervården

skall meddelas vid reumatologiska specialkliniker

vid regionsjukhusen samt att övrig reumatikervård

skall anordnas på länsplanet har tillstyrkts av pensions

styr elsen, statskontoret, medicinska fakulteten i Lund, karolinska institutets

lärarkollegium, direktionerna för karolinska sjukhuset och akademiska

sjukhuset i Uppsala, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården

i riket, kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande,

Uppsala, Kronobergs och Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott,

Svensk reumatologisk förening, Svenska kurortsföreningen samt

Riksföreningen mot reumatism.

Medicinska fakulteten i Lund anför, att det väsentligen är de mera svårartade

formerna av akut och kronisk reumatoid arthrit, som fordrar spe
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

cialvård. Denna sjukdomsgrupp kräver för sitt handhavande läkare med

specialintresse och specialutbildning. Med en förläggning av specialkliniker

till undervisningssjukhusen och i enlighet med utredningens förslag

även till regionsjukhusen torde enligt fakultetens mening omhändertagandet

av detta klientel vara säkerställt och möjligheter finnas för en väl behövlig

kvalificerad forskning inom området.

Karolinska institutets lärarkollegium erinrar om att lärarkollegiet tidigare

anslutit sig till regionvårdsutredningens uppfattning, att reumatologiska

specialavdelningar icke behövde ingå som nödvändig del av ett regionsjukhus

som förfogade över tillräckligt antal internplatser. Enligt lärarkollegiets

mening har emellertid vissa nya synpunkter sedermera framkommit,

som ställer problemet i annan belysning och kräver förnyat ställningstagande.

Lärarkollegiet fortsätter.

En av utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet

företagen undersökning över vården av reumatiker å lasaretten har

gett vid handen att, ehuru antalet vårdplatser vid de medicinska avdelningarna

ökat väsentligt under de sista femton åren, nedgång likväl ägt

rum beträffande antalet där intagna fall av akut och kronisk ledgångsreumatism

liksom beträffande totala antalet vårddagar för dessa patienter.

Medelvårdtiden för hithörande fall har varit endast omkring hälften

av den som tillämpas vid reumatologiska specialavdelningar. Säkerligen

har trycket från akutsjukvården härvidlag spelat en avgörande roll. Utvecklingen

synes sålunda ej ha gått i den riktning man tidigare räknat

med, nämligen att vården av dylika fall skulle bli bättre tillgodosedd i

och med att antalet vårdplatser vid de medicinska avdelningarna ökades.

Modern reumatologisk specialvård är vidare i betydligt högre grad än vad

regionvårdsutredningen synes föreställa sig i behov av kontakt med specialiteter

på regionplanet såsom plastikkirurgi och urologi.

Allmän enighet torde råda om värdet av ett samlat kliniskt material av

reumatiskt sjuka för klinisk forskning, undervisning och specialistutbildning.

Även regionvårdsutredningen synes förutsätta, att reumatologiska

specialkliniker inrättas vid de undervisningssjukhus som ännu saknar sådana

(Göteborg och Uppsala). Det torde då leda till betydande organisatoriska

svårigheter, om dessa fem specialkliniker icke inlemmas i den regionala

sjukvården. I och med en avveckling av pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet måste eljest speciella sjukvårdsregioner utvecklas

för den kvalificerade reumatologins vårdbehov och särskilda överenskommelser

träffas vid sidan om regionavtalen. Lärarkollegiet delar utredningens

uppfattning, att sjukvårdshuvudmännen inom vederbörande regioner

bör samarbeta även beträffande reumatikervården och att kommande

regionavtal bör tillämpas även för reumatologin. Vid organisationen

bör man dock beakta nödvändigheten av ett intimt samarbete med den

internmedicinska kliniken ifråga om undervisning, specialistutbildning och

sjukvård.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott finner det synnerligen angeläget,

att man — innan en avveckling av pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet helt genomföres och innan ansvaret för vården överlämnas till

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

de nya huvudmännen —- under alla förhållanden skapar de organ för undervisning

och forskning samt kvalificerad vård som förslaget om inrättande

av reumatologiska kliniker i anslutning till regionsjukhusen innebär.

Dylika kliniker är i fråga om undervisning och forskning samt beträffande

möjligheterna till vård särskilt angelägna beträffande sådana

reumatiskt sjuka, där sjukdomen och de socialmedicinska indikationerna

kräver en samverkan med andra regionspecialiteter och den regionalt eller

länsvis organiserade rehabiliteringsverksamheten.

Svenska kurortsföreningen finner erfarenheten visa, att de reumatiskt

sjuka, som hänvisas att söka sin vård i konkurrens med andra sjuka vid

de vanliga invärtesmedicinska avdelningarna ofta sätts i efterhand, intas

först efter lång väntetid och sedan bereds alltför kort vårdtid. Utredningens

förslag att inordna reumatikervården i regionsjukvården synes föreningen

kunna tillförsäkra de reumatiskt sjuka ett adekvat omhändertagande.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket understryker

värdet av att den mera kvalificerade reumatikervården kan företrädas av

särskilda överläkare, som har möjlighet att tillvarata denna vårdgrens intressen.

Kommittén fortsätter.

På grund av knappheten på läkare, som är specialutbildade för uppgiften,

kommer det dock att dröja innan sådana överläkare kan stå till förfogande

annat än på regionplanet. Redan att det där börjar finnas överläkare

för uppgiften är emellertid av betydelse, inte minst med hänsyn till

den intensifierade forskning, särskilt vid undervisningssjukhusen, som bör

komma till stånd, och som är så mycket mer angelägen, eftersom det här

gäller en grupp sjukdomar, som tillsammans representerar en av våra svåraste

folksjukdomar.

Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala anser det vara en brist

i utredningen att det totala reumatologiska vårdbehovet inte redovisats.

Om man gjort detta, skulle det sannolikt visat sig att lämpligt stora vårdenheter

kan ordnas på länsplanet. Direktionen anför vidare.

Utredningen har förebragt medicinska skäl för reumatikervårdens regionalisering,

men såväl dessa som grunderna för gränsdragningen mellan

de fall som bör vårdas på regionplanet och de som bör vårdas på länsplanet

har presenterats mycket kortfattat, och frågan har icke penetrerats

tillräckligt grundligt. Det oaktat finner direktionen det rimligt, att möjlighet

skapas på regionplanet för såväl utredning som vård av mera komplicerade

och svårartade fall av reumatiska sjukdomar.

Dessutom synes det angeläget att bereda ökade möjligheter till forskning

och undervisning, varför specialavdelningar bör tillkomma på regionplanet

och i första hand vid de regionsjukhus, som tillika är undervisningssjukhus.

Dylika avdelningar bör dock icke dimensioneras efter sjukvårdsbehovet

och icke heller göras större än vad som motsvaras av forskning

och undervisning.

Kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande framhåller,

att reumatologins vårdbehov bör likaväl som neurologins och dermatolo
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

gins i väsentlig grad kunna tillgodoses på länsplanet. Till ett regionsjukhus

bör enligt kommitténs mening i princip endast hänvisas särskilt svårbehandlade

fall och — för undervisningssjukhusens del — därjämte sådana

fall, som kan tjäna undervisningen eller vara av intresse ur forskningssynpunkt.

Sju av sjukvårdshuvudmännen har ställt sig tveksamma inför utredningens

förslag. Hit hör Östergötlands låns landstings förvaltningsutskott,

som biträder utredningens förslag att särskilda reumatologiska avdelningar

inrättas men ställer sig tveksamt till frågan om dessa avdelningar skall

inräknas bland regionspecialiteterna.

Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott vill närmast anse reumatologin

som en länsspecialitet och anser det därför tveksamt, om större

avdelningar bör tillskapas på regionsjukhusen för denna specialitet. Däremot

torde det enligt utskottets mening vara nödvändigt att för forskning

och undervisning anordna ett visst antal platser på regionsjukhusen.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott, som erinrar om att

reumatikervården i Umeå f. n. är organiserad som en subspecialitet inom

den medicinska kliniken, uttalar, att frågan om reumatikervårdens framtida

ordnande bl. a. kan vara beroende av om statsmakterna inrättar en

akademisk befattning i ämnet reuinatologi.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott förordar, att lösningen

av frågan om den kvalificerade reumatikervårdens inordnande i regionsjukvården

uppskjutes med hänsyn till att flera andra regionspecialiteter

i första hand bör komma till stånd.

Förslaget om reumatologiska specialkliniker inom regionsjukvårdens ram

avstyrkes av medicinalstyrelsen, de medicinska fakulteterna i Uppsala och

Göteborg, Södermanlands, Jönköpings, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Göteborg,

Malmö och Norrköping, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet

och Svenska ortopedföreningen.

Medicinalstyrelsen anför till stöd för sitt ställningstagande i huvudsak

samma skäl som åberopats av regionvårdsutredningen. Beträffande de vid

undervisningssjukhusen befintliga eller planerade reumatologiska avdelningarna

föreslår styrelsen, att dessa överflyttas till vederbörande sjukvårdshuvudman

och drives såsom självständiga kliniker i dennes regi för

att i huvudsak tjäna det egna områdets reumatikervård och dessutom utgöra

ett centrum för forskning och specialistutbildning på området. Övriga

i pensionsstyrelsens regi hittills drivna lasarettsanslutna reumatikeravdelningar

bör likaledes övertagas av vederbörande huvudmän för att anslutas

till internmedicinsk avdelning såsom ett led i den länsvis organiserade

reumatikervården.

I huvudsak samma synpunkter anför medicinska fakulteten i Uppsala

och Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott.

5 — Bibang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 159

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott finner utredningens

förslag beträffande den kvalificerade reumatikervårdens ordnande i hög

grad ägnat att förvåna. Om kvalificerad vård kunnat tillgodoses vid pensionsstyrelsens

sjukhus, som med undantag för Lund praktiskt taget saknar

andra samarbetande specialiteter, måste enligt utskottets förmenande

en framtida anslutning av denna vård till sjukvårdshuvudmännens med

ett stort antal specialiteter utbyggda centrallasarett innebära en betydande

förbättring av vårdresurserna och en tillgång till alla de specialiteter, vars

medverkan mera regelmässigt erfordras för denna vård.

Stadsfullmäktige i Göteborg och Örebro läns landstings förvaltningsutskott

anser, att de reumatiskt sjuka bör vårdas inom de internmedicinska

klinikerna. Reumatiker, som behöver vård på specialkliniker för plastikkirurgi

och urologi, kan remitteras direkt till dessa specialkliniker inom

regionsjukhuset på för dessa kliniker gällande villkor. Förvaltningsutskottet

tillägger bl. a.

Den slutna vården av reumatiskt sjuka torde på länsplanet på längre

sikt kunna ordnas på olika sätt. Inom flertalet sjukvårdsområden torde

dessa sjuka komma att väsentligen vårdas inom de internmedicinska klinikerna,

kanske i vissa fall såsom en subspecialitet under en biträdande

överläkare med specialutbildning inom detta område. Inom de största sjukvårdsområdena

— utanför undervisningssjukhusen — kan det förmodligen

visa sig ändamålsenligt att inrätta en självständig reumatologisk klinik,

då därigenom den internmedicinska kliniken kan få en rimligare omfattning.

Den kommande utvecklingen blir emellertid i hög grad beroende

av resultaten av den upprustning av forskning och klinisk utbildning inom

området, som först måste komma till stånd.

Samma synpunkter anföres av Svenska ortopedföreningen och Skaraborgs

läns landstings förvaltningsutskott, som även betonar de mycket stora

ekonomiska påfrestningar, som den redan planerade regionsjukvården medför.

Svenska landstingsförbundet anför, att all reumatikervård, som lämnats

vid pensionsstyrelsens sjukhus och lasarettsavdelningar, icke torde ha varit

av den kvalificerade art, som utredningen anser att regionsjukhusens

reumatologiska kliniker skall meddela, bortsett från den mindre krävande

vård som där kan lämnas patienter från det egna sjukvårdsområdet. Icke

minst de ekonomiska påfrestningar en utbyggnad av regionsjukvården medför

synes tala för att man här går fram med försiktighet. Enligt förbundets

mening bör i första hand de till undervisningssjukhusen knutna reumatologiska

klinikerna utnyttjas för sådan vård, som inte anses kunna

lämnas på länsplanet. Detta motiveras främst från undervisnings- och forskningssynpunkt.

Därest behovet av högspecialiserad vård skulle vara så

stort, att förefintliga undervisningskliniker ej kan tillgodose detta, torde

få övervägas att inrätta ytterligare någon dylik klinik. I landstingsförbundets

yttrande instämmer Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Ma):ts proposition nr 159 år 1960

samt Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs och Väslernorrlands

läns landstings förvaltningsutskott.

Även Svenska stadsförbundet samt stadsfullmäktige i Malmö och Gävle

anser de reumatologiska specialkliniker, som finns eller väntas tillkomma

vid undervisningssjukhusen, vara tillräckliga för att tillgodose forskningens

och undervisningens krav.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott kräver, att utredning

verkställes beträffande reumatikervårdens medicinska, organisatoriska och

administrativa problem. Utskottet anför.

Det är ett flertal hittills obesvarade frågor inom detta behandlings- och

vårdgebit, som bör klarläggas på det centrala planet. En fråga i detta sammanhang

gäller exempelvis, på vilket sätt avancerade behandlings-, terapioch

rehabiliteringsanordningar på vissa håll utomlands skall nyttiggöras

även inom vårt lands reumatikervård och rehabiliteringsverksamhet. En

annan fråga gäller sättet på vilket forskning och utbildning skall ordnas,

så att reumatologins medicinska och organisatoriska behov skall kunna tillgodoses.

Andra frågor kan exempelvis gälla, huruvida den centraliserade

specialvården på detta område skall ske vid undervisningssjukhus eller vid

regionsjukhus eller om det skall ske på båda hållen. Skall den länsvis ordnade

reumatikervården vara förlagd till speciella reumatikerkliniker vid

centrallasaretten eller ges på lasarettens invärtesmedicinska avdelningar

och sjukstugorna? Eller skall sagda vård länsvis ske under båda dessa former?

Varför har ännu inte arbetsmarknadsstyrelsen och dess lokala arbetsvårdande,

arbetstränande och yrkesutbildningsanordnande organ givits en

med sjukvårdshuvudmännen samarbetande uppgift, när det gäller behandlings-

och rehabiliteringsåtgärder för reumatikerskadade? Frågor av detta

slag och många andra framhäver med tydlighet behovet av att statsmakterna

på allvar måste ta upp frågan om de reumatiker sjukas vårdbehov,

detta vårdbehovs intensifierade tillgodoseende samt vårdorganisationens

lämpliga utformning. Först efter att dessa frågor klarlagts, kan det vara

tid att upptaga spörsmål av huvudmannaskaps- och finansieringskaraktär

in. in. till avgörande.

Enligt förvaltningsutskottets mening är det icke realistiskt att tänka sig

regionsjukhusen som centra för den specialiserade reumatikervården inom

ett upptagningsområde med en befolkningsmängd på miljonen invånare.

Regionsjukhusidén och regionsjukhusens organisation ger inte rum för en

vårdform, som reumatikervården utgör, så nära länssjukvården som densamma

ligger. Däremot vill utskottet ansluta sig till den mening, som hävdat,

att vid de medicinska lärosätena inrättas reumatikerkliniker av den

storleksordning, som är erforderlig för reumatikerforskning och utbildning

av läkare i reumatologi vid bl. a. landstingens centrallasarett.

Utredningens beräkningar över det totala vård plats behovet på

regionplanet har blivit föremål för diskussion i ett par yttranden.

Riksföreningen mot reumatism anför sålunda.

Det totala vårdplatsbehovet för den specialiserade reumatikervården

kommer sannolikt att visa sig mer ligga på den nivå, som beräknades i

SOU l!)4,r>:41, 1 000 vårdplatser, än på den nivå, som nu beräknats, 000

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

vårdplatser. Det är dock lämpligt att i början utbygga till lägre siffra och

sedan låta utvecklingen avgöra fortsättningen.

Vidare bör understrykas, att de reumatologiska specialavdelningarna vid

regionsjukhusen ej blott bör vara sjukavdelningar för högkvalificerad reumatikervård.

Ur såväl organisatorisk som ur undervisningssynpunkt bör

även den ordinära reumatikervården inom det sjukvårdsområde, där specialkliniken

är belägen, koncentreras hit. Detta gör, att vårdplatsantalet

vid dessa reumatologiska specialkliniker bör beräknas högre än om meningen

enbart vore att hit förlägga den högkvalificerade sjukvården. Dessa

reumatologiska specialkliniker bör även bli den öppna vårdens viktigaste

stödjepunkt inom var sin region, främst som rådfrågningscentraler.

Pensionsstyrelsen anser däremot utredningens beräkningar vara för höga.

Styrelsen yttrar bl. a.

Utredningen har icke närmare ingått på gränsdragningen mellan de fall,

som behöver den högkvalificerade vård på regionplanet som utredningen

tänkt sig, och de fall inom berörda sjukdomsgrupper, där så ej vore förhållandet.

Önskvärt vore att gränsdragningen kunde mera klart angivas.

Med utgångspunkt från att avdelningarna åtminstone i huvudsak blir belagda

med patienter som har behov av den högkvalificerade och därmed

också dyrbara vård, som bör beredas därstädes, torde emellertid åtskilliga

skäl tala för att platsbehovet kan antas vara avsevärt lägre.

På grund av den minskade tillströmningen till styrelsens anstalter har

styrelsen där intagit alla som sökt vård och bedömts vara i behov av sådan

utan hänsyn till om de kunnat anses vara i behov av den högkvalificerade

vård som borde beredas å regionplanet. Hur många av fallen som kunde

antas vara i behov av sådan är naturligtvis svårt att bedöma, men om man

uppskattar dem till 2/s av samtliga torde man inte ha beräknat antalet för

lågt. Med denna utgångspunkt synes, om man utgår från en medelvårdtid

av 60 dagar, vilken siffra ej kan anses vara tilltagen i underkant, icke mer

än något över 400 vårdplatser vara erforderliga för reumatikervården å

regionplanet.

Departementschefen

Till grund vid sin bedömning av vilka specialiteter, som bör anordnas

för större räjonger än de vanliga sjukvårdsområdena, har regionvårdsutredningen

lagt vissa allmänna synpunkter i fråga om de problem, som

sammanhänger med specialiseringen. Beträffande internmedicinen rekommenderar

utredningen återhållsamhet i fråga om en ytterligare uppdelning

på självständiga specialiteter och framhåller därvid bl. a., att internmedicinaren

bör inta en central sammanhållande och samordnande funktion

i den medicinska verksamheten och att de olika verksamhetsområdena

inom internmedicinen griper över i varandra på ett sätt, som ofta kommer

en uppdelning att te sig konstlad. Utredningen anser därför en subspecialisering

under biträdande överläkare eller konsultläkare särskilt ändamålsenlig

för internmedicinens del. I fråga om kirurgin finner utredningen

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

däremot samma betänkligheter icke möta mot en vidare specialisering.

Verksamhetens tekniska betoning med dess ofta speciella krav på utrustning

utgör här ofta i och för sig ett motiv för en uppdelning. Utifrån

sådana allmänna överväganden har utredningen prövat, vilka slag av medicinsk

verksamhet, som av vårdmässiga, organisatoriska, tekniska och

andra skäl bör centraliseras till regionplanet och där organiseras som

självständiga specialiteter. Utredningen har närmare diskuterat en rad

olika verksamhetsgrenar, vilkas ställning aktualiserats i den medicinska

debatten eller på annat sätt kommit under bedömande vid utredningsarbetet.

Som resultat av gjorda överväganden förordar utredningen, att inom

alla regioner anordnas specialkliniker för neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi,

viss kardiologi, plastikkirurgi, urologi, barnkirurgi, radioterapi

och dermatologi. Vidare föreslår utredningen inrättande av s. k. käkcentraler

och — i vissa regioner — behandlingsenheter för konstgjord njure.

Utredningens principiella synpunkter på specialiseringen och därmed

förenade problem har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen, varvid

systemet med subspecialisering inom vissa specialiteter, särskilt inom

internmedicinen, från de flesta håll rekommenderats. Samtidigt har emellertid

varnats för att även en subspecialisering kan medföra en icke önskvärd

splittring av en moderspecialitet. Det har också framhållits, att en

subspecialisering ofta är ett första steg i riktning mot avskiljande av självständiga

specialavdelningar, en utveckling som påskyndas av svårigheterna

att få läkare, som är villiga att i underordnad ställning ägna sig åt specialsjukvård.

Åtskilliga remissorgan menar därför, att specialiteterna från fall

till fall bör givas den organisationsform som befinnes lämpligast och att

utvecklingen härvidlag icke bör bindas alltför hårt.

Utredningens förslag till gränsdragning beträffande regionspecialiteterna

har i allmänhet tillstyrkts, ehuru i en del yttranden påpekats att vissa av

de specialiteter som utredningen föreslår organiserade på regionplanet

redan nu eller inom en snar framtid torde böra anordnas som länsspecialiteter.

I synnerhet från de medicinska fakulteternas och läkarorganisationernas

sida har vidare mera speciella avvikelser från förslagen förordats i

åtskilliga hänseenden.

För egen del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de principiella uttalanden,

som ligger till grund för utredningens ställningstagande beträffande

regionspecialiteterna. Såsom jag redan tidigare framhållit finns det

anledning att över huvud taget iakttaga en viss försiktighet i fråga om utbrytandet

av nya specialiteter. Inom läkarverksamheten innebär nämligen

specialiseringen måhända en större fara än inom de flesta andra yrken. Specialisten,

som är inriktad på sitt avgränsade område, löper lätt risken att förlora

helhetsbilden av den sjuke. Liksom utredningen anser jag det likväl

ofrånkomligt, att specialiseringens väg beträdes. Av vikt är emellertid, att

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

denna utveckling icke leder till en alltför stor uppsplittring av moderdisciplinema

medicin och kirurgi, som i längden kan verka hämmande på den

grundläggande kliniska läkarutbildningens kvalitet och därmed ytterst på

vården.

Utredningens förslag att möta kraven på erforderlig tillgång till specialister

genom subspecialisering inom moderklinikens ram under biträdande

överläkare eller konsultläkare finner jag av nu anförda skäl förtjäna det

största beaktande. Särskilt gäller detta inom internmedicinen på grund av

interinedicinarens speciella roll som koordinerande inom den medicinska

verksamheten. Organisatoriskt-ekonomiskt medför en lösning med subspecialisering

den fördelen, att uppförande av kostnadskrävande specialkliniker

i många fall kan undvikas, eftersom behovet av vårdplatser för en

subspecialitet ofta tillgodoses genom avskiljande av ett antal platser inom

moderkliniken.

Efter dessa allmänna aspekter på specialiseringen torde jag nu få ingå

på en närmare behandling av de särskilda av regionvårdsutredningen förordade

regionspecialiteterna. Jag vill härvid till en början framhålla, att

syftet med regionvårdsplaneringen — att giva planmässighet och stadga

åt organisationen för den högspecialiserade vården — givetvis icke får

undanskymma det förhållandet, att nya framsteg inom medicinen kan

komma att kräva andra organisationsformer än de för dagen aktuella.

Specialiteter, som nu anses böra anordnas på regionplanet, kan så småningom

komma att föras ut på länsplanet, och inom dagens specialiteter

kan åter utvecklas nya diagnostiska och terapeutiska metoder, vilka kommer

att kräva sin egen organisation såsom regionspecialiteter. Kretsen av

de regionspecialiteter jag i det följande förordar bygger därför på den bedömning,

som kan göras i dagens läge, och denna krets kan således komma

att förändras alltefter den medicinska utvecklingens krav. Jag anser mig

emellertid böra räkna med att den avgränsningen jag föreslår i allt väsentligt

skall vara ägnad att läggas till grund för sjukhusplaneringen under

1960-talet.

I direktiven för regionvårdsutredningen angavs vissa exklusiva specialiteter

— thoraxkirurgi, plastikkirurgi, neurokirurgi, neurologi och radioterapi

— vilka vid en utredning inom medicinalstyrelsen hösten 1954 ansetts

kräva en regional utbyggnad. Vad regionvårdsutredningen anfört rörande

nämnda specialiteter och vad som framkommit vid remissbehandlingen

av dess förslag bestyrker enligt min mening klart riktigheten av

detta ställningstagande.

Beträffande neurokirurgi och thoraxkirurgi har sålunda

icke från något håll i remissyttrandena ifrågasatts annat än att dessa specialiteter

bör representeras på regionplanet. Endast regionsjukhusen anses

kunna förfoga över de omfattande tekniska och laboratoriemässiga resurser

och medgiva det samarbete mellan företrädare för en råd olika special
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

områden, som de synnerligen kvalificerade kirurgiska ingreppen inom

dessa specialiteter kräver. För thoraxkirurgins del vill jag särskilt peka på

den förskjutning som ägt rum från enbart lungkirurgi till att avse även

andra stora och tekniskt krävande kirurgiska ingrepp i brösthålan, därvid

särskilt hjärt-kärlkirurgin kommit att spela en alltmera dominerande roll.

Utredningens bedömning av vårdplatsbehovet inom neurokirurgi och thoraxkirurgi,

4,1 resp. 5,5 vårdplatser på 100 000 invånare, har allmänt godtagits

av remissinstanserna och föranleder inga erinringar från min sida.

Det synes dock finnas anledning att noggrant följa utvecklingen, särskilt

inom thoraxkirurgin.

Förslaget att plastikkirurgin skall organiseras på regionplanet

har tillstyrkts av majoriteten av remissorganen. Från några håll har emellertid

hävdats, att plastikkirurgin skulle vara mogen att nu eller inom

en mycket snar framtid organiseras som länsspecialitet. Denna uppfattning

kan jag icke biträda. Visserligen torde enklare plastikkirurgiska ingrepp

utföras och även i fortsättningen komma att utföras vid lasarettens

allmänkirurgiska avdelningar. Den högkvalificerade plastikkirurgiska verksamheten,

särskilt brännskadevården, förutsätter emellertid ett lagarbete

mellan företrädare för en rad olika specialiteter, som endast kan väntas finnas

representerade vid regionsjukhusen, samt kräver tillgång till regionsjukhusets

terapeutiska och laboratoriemässiga resurser. Det av utredningen beräknade

vårdplatsbehovet — 5,5 platser per 100 000 invånare — omöjliggör

enligt min bestämda mening att rationellt dimensionerade och utrustade

plastikkirurgiska avdelningar kan anordnas inom de särskilda sjukvårdsområdena.

Även om bl. a. den stigande frekvensen av trafikolyckor måste

väntas medföra, att antalet svåra plastikkirurgiska fall ökar, torde förutsättningar

saknas för att under överskådlig framtid bereda dessa patienter

erforderlig specialvård på länsplanet. Den kännbara bristen på utbildade

plastikkirurger talar ävenledes emot en utspridning av den plastikkirurgiska

specialistverksamheten.

Från läkarhåll har stundom gjorts gällande, att den medicinska neurologin

är av så stort värde för invärtesmedicinarens verksamhet, att den

icke bör utbrytas ur internmedicinen. De skäl, som av utredningen åberopats

för att ge neurologin en självständig ställning, har emellertid genomgående

godtagits vid remissbehandlingen av betänkandet. Även för egen del

är jag övertygad om att det såväl ur medicinsk synpunkt som av praktisktorganisatoriska

skäl är erforderligt med neurologiska specialavdelningar

för diagnostik och behandling av svårare nervsjukdomar.

Enligt utredningens åsikt kräver neurologin en utbyggnad både på region-

och länsplanet. Till denna uppfattning kan jag helt ansluta mig.

Vårdbehovet är nämligen å ena sidan mycket omfattande, å andra sidan

starkt differentierat. Endast omkring hälften av det sammanlagda antalet

neurologiska fall har beräknats behöva vård på specialavdelningar, och

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

endast en mindre del av dessa kräver för utredning och behandling det

kvalificerade samarbete mellan väl utbildad neurolog samt neurokirurg,

neurofysiolog, neuroradiolog och andra specialister, som regionsjukhuset

kan erbjuda. Viktigt är enligt min mening att vid dimensioneringen av de

neurologiska regionklinikerna vederbörlig hänsyn tages till såväl den med

förändringen av befolkningens ålderssammansättning följande ökningen av

hjärnans kärlsjukdomar som det med trafikskadornas ökning stigande behovet

av vårdplatser för svårare paraplegifall.

Beträffande organisationen för den neurofysiologiska laboratorieverksamheten

har starkt delade meningar framkommit. Utredningen betonar

för sin del önskvärdheten av att kunna sammanhålla den kliniska fysiologin

i en överläkares hand och föreslår av denna anledning, att neurofysiologin

organiseras som en sektion av det kliniskt fysiologiska laboratoriet

men med egen neurolog som föreståndare. I flera remissyttranden, bl. a.

från universitetshåll, hävdas däremot bestämt, att den kliniska neurofysiologin

kräver sin särskilda laboratorieorganisation. För egen del finner jag

erfarenheterna från de befintliga neurologiska klinikerna i Stockholm och

Göteborg närmast tala för den senare organisationsformen. Såväl kompetenskraven

för de läkare, som skall handha den neurofysiologiska laboratorieverksamheten,

som arbetsuppgifternas art och kraven på utrustning

synes skilja sig så väsentligt från vad som gäller beträffande den kliniska

fysiologin, att någon rationalisering ej står att vinna genom en samordning

med denna.

Även utredningens förslag att den neurologiska rehabiliteringsverksamheten

skall inordnas under generella rehabiliteringsavdelningar, har blivit

föremål för stark kritik. Bl. a. på grund av att den neurologiska rehabiliteringen

under alla förhållanden bör ledas av en neurolog, förefaller det

mig lämpligast att verksamheten organiseras inom neurologiska klinikens

ram. Härför talar enligt min uppfattning även det förhållandet, att den

neurologiska rehabiliteringsverksamheten, bl. a. med hänsyn till de krävande

paraplegifallen, kan väntas få relativt stor omfattning.

Jag vill i detta sammanhang betona, att vad jag nu anfört naturligtvis på

intet sätt minskar angelägenheten av att medicinska rehabiliteringsavdelningar

av generell karaktär snarast kommer till stånd. Dessa bör som utredningen

förutsatt anordnas i anslutning till lasaretten på länsplanet. Det

ligger dock i sakens natur, att speciella fordringar måste ställas på dylika

avdelningar vid regionsjukhusen med deras ofta svårare och mera differentierade

klientel och med hänsyn till undervisningens och forskningens

intressen.

För den avancerade radioterapin i landet finns en regionalisering

f. n. genomförd med de tre jubileumsklinikerna i Stockholm, Lund och

Göteborg som regionsjukhus. Som utredningen visat är dessa kliniker klart

otillräckliga för att tillgodose behovet av strålbehandling av maligna tumö
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

rer. Detta gäller framför allt beträffande cancerfall från landets norra och

mellersta delar. Angelägenheten av att behandlingsresurserna med det snaraste

ökas framhävs av att tidig diagnos och behandling av cancersjukdomar

som regel är av avgörande betydelse för effektiviteten av behandlingen.

Enligt utredningens beräkningar skulle vårdplatsbehovet vid centralanstalter

för radioterapi utgöra 8 per 100 000 invånare, innebärande att ett

tillskott av omkring 260 nya platser vid centralanstalter skulle erfordras.

Från bl. a. vissa medicinska undervisningsmyndigheters sida har dock

hävdats att utredningens beräkning är för låg och att 10 platser per 100 000

invånare skulle behövas för att täcka behovet. På denna punkt vill jag for

min del i likhet med medicinalstyrelsen förorda att, innan större erfarenhet

vunnits rörande vilka behandlingsresultat, som kan nås med på senare

tid tillkommen apparatur för högenergetisk strålning, betatroner och gammatroner,

utredningens siffra lägges till grund för beräkningen av vårdplatsbehovet

vid centralanstalterna. Vidare har jag i likhet med utredningen

räknat med en fortsatt, om ock försiktig utbyggnad av radioterapeutiska

avdelningar vid större centrallasarett, varigenom en viss avlastning

torde kunna ske från centralanstalterna.

Att den avancerade strålterapin bör vara centraliserad till radioterapeutiska

specialavdelningar på regionplanet torde vara ställt utom varje

tvivel. Såväl medicinska skäl, särskilt vissa tumörslags och vissa tumörlokalisationers

låga frekvens, som undervisningens och forskningens krav

nödvändiggör detta. Vidare är det av väsentlig betydelse för goda behandlingsresultat,

att radioterapeuten kan upprätthålla intim kontakt med

företrädare för flertalet av de specialiteter, som föreslås bli koncentrerade

till regionsjukhusen. Härtill kommer slutligen den omständigheten att

behandlingsapparaturen är synnerligen dyrbar och för sin användning

kräver ständig medverkan av bl. a. kliniskt erfarna radiofysiker samt att en

omfattande laboratorieorganisation fordras, vilket allt ytterligare inskärper

vikten av rationellt dimensionerade enheter.

Såsom bl. a. medicinska fakulteten i Göteborg påpekat behandlas åtskilliga

former av cancertumörer med kirurgiska metoder, till den övervägande

delen vid lasarettens allmänkirurgiska avdelningar. Jag delar fakultetens

uppfattning, att i speciell tumörkirurgi och tumörbiologi särskilt

utbildade kirurger skulle vara av stort värde för den kirurgiska cancerterapin.

Vid regionsjukhuset synes en sådan tumörkirurg, knuten till och

verksam inom den allmänkirurgiska kliniken, lämpligen såsom konsult

böra stå till radioterapeuternas förfogande för diskussion av diagnos och

behandlingsplaner för olika typer av cancerfall.

Att såsom från några håll förordats infoga den gynekologiska radioterapin

under den gynekologiska specialiteten synes mig synnerligen tveksamt,

även om detta ur undervisningens och forskningens synpunkt måhända

skulle vara till viss fördel. En sådan åtgärd skulle enligt min mening kunna

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

leda till onödiga dubbleringar av de radioterapeutiska klinikernas dyrbara

behandlingsutrustning. Givetvis bör emellertid en intim samverkan mellan

de radioterapeutiska och gynekologisk-obstetriska klinikerna eftersträvas

och för överläkarna för de förstnämnda klinikernas gynekologiska avdelningar

krävas fullgod utbildning i både gynekologi och radioterapi.

Beträffande diagnostiken och den medicinska behandlingen av hjärtsjukdomar

har utredningen framhållit, att modern k a r d i o 1 o g i arbetar

med en rad laboratoriemetoder, som kräver speciell och mycket omfattande

utrustning samt fordrar ett icke oväsentligt personaluppbåd, diagnostisk

erfarenhet och uppdriven rutin. För de fall av hjärt-kärlsjukdomar, som

fordrar mera specialiserade analysmetoder med hjärtkatetriseringar, angiografier

och funktionell hjärtdiagnostik, förordar utredningen mindre kliniker

med egen överläkare vid regionsjukhusen. Förslaget har mottagits med

stor tveksamhet av flertalet av de medicinska fakulteterna och högskolorna,

vilka ifrågasatt, om icke den kliniska kardiologin, bl. a. med hänsyn till

undervisningen av de medicine studerande och underläkarna borde tillgodoses

inom den medicinska — och beträffande barnkardiologin inom den

pediatriska klinikens ram. För egen del är jag helt av samma uppfattning.

Som karolinska institutets lärarkollegium påvisat skulle självständiga

kardiologiska kliniker även av den mindre storlek utredningen förordat

undandraga de internmedicinska klinikerna den helt övervägande delen

av för undervisningen lämpliga hjärtfall. Med hänsyn till hjärtsjukdomarnas

centrala betydelse inom internmedicinen och i medicinsk verksamhet överhuvud

taget måste bestämt varnas för en sådan utveckling. Enligt min mening

bör därför den högspecialiserade kardiologiska verksamheten utvecklas

som subspecialitet under biträdande överläkare eller konsultläkare

inom den internmedicinska kliniken, d. v. s. efter samma linjer som utredningen

förutsatt för organisationen av den pediatriska kardiologin inom

den pediatriska kliniken. Däremot delar jag utredningens uppfattning, att

de nyss berörda kardiologiska undersökningsmetoderna är av den kvalificerade

natur och ställer så stora krav på fysiologiska, röntgenologiska

och andra laboratorieresurser, att verksamheten i första hand bör koncentreras

till regionsjukhusen.

Flertalet kirurgiska ingrepp på barn utföres f. n. vid de allmänkirurgiska

avdelningarna i landet eller vid kirurgiska specialavdelningar för olika

organspecialiteter. Behandlingen av allmänkirurgiska sjukdomar hos barn

erbjuder emellertid särskilda svårigheter och uppvisar särdrag, som bottnar

både i de speciella hänsyn vården av sjuka barn kräver och i barnens

anatomiska och funktionella skiljaktigheter i förhållande till vuxenklientelet.

Vidare finns en grupp för barnaåldern specifika kirurgiska sjukdomar,

bl. a. medfödda missbildningar, vilka ofta måste bli föremål för omedelbar

operation av den nyfödde, för att denne skall kunna räddas till livet. Utredningens

förslag att vid regionsjukhusen skall anordnas speciella b a r n k i
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungi. Muj. ts proposition nr 159 dr 1960

rurgiska kliniker under självständig överläkare har med endast några få

undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissorganen. Med hansyn

till angelägenheten av att det kirurgiska barnklientelet beredes en vård,

som i största utsträckning tillgodoser dess speciella behov och samtidigt i

görligaste mån medger, att barnklientelet vårdas avskilt från de

kan jag i princip biträda förslaget. Jag vill emellertid ifrågasätta, om speciella

barnkirurgiska kliniker behöver byggas ut vid samtliga regionsjukhus

och om ej samma syfte på sina håll kan nås genom subspecialisering.

I likhet med Stockholms stad och Stockholms läns landsting vill jag vidare

ifrågasätta, om icke utredningens beräkning av behovet av barnkirurgiska

vårdplatser i tätorter — 1 »/ro av barnantalet i åldrarna t. o. m. 15 år — ligger

i överkant och bör modifieras nedåt i enlighet med vad staden och landstinget

förordat.

Vad angår u r o 1 o g i n har från Svenska kirurgförbundets sida hävdats,

att denna bör betraktas som länsspecialitet och vara företrädd vid alla centrallasarett.

I övrigt har vid remissbehandlingen inga erinringar gjorts mot

utredningens förslag att för undersökning och operation av mera kvalificerade

urologfall skall inrättas särskilda kliniker vid regionsjukhusen, medan

urologin i övrigt bör utvecklas som subspecialitet på länsplanet. Jag

finner det för min del uppenbart, att ett mycket brett klientel av urologiska

operationsfall hör hemma på lasarettens allmänkirurgiska avdelningar.

Vid större sjukhus torde vården av detta klientel lämpligen kunna anordnas

som subspecialitet under särskild biträdande överläkare eller konsultläkare.

Å andra sidan förutsätter behandlingen av vissa svårare sjukdomstillstånd

så ingående utredningar i samarbete med en rad andra specialister

och så tekniskt krävande operativa ingrepp, att det får anses påkallat att

härför anordna självständiga urologiska kliniker på regionplanet. Som utredningen

framhållit torde dessa kliniker ha en viktig uppgift att fylla

för specialistutbildning av urologer och randutbildning för allmänkirurger.

Då någon skarp gräns ej kan dragas mellan det urologiska klientel som

bör vårdas på regionplanet och de fall som kan behandlas på länsplanet,

bör regionklinikerna allt efter lokala förutsättningar dimensioneras så,

att de kan fungera som rationella vårdenheter och samtidigt erbjuda erforderligt

patientmaterial för den kliniska läkarutbildningen. Av utredningen

förordade klinikstorlekar om 50 ä 60 vårdplatser har ur dessa synpunkter

ej givit mig anledning till erinran.

Utredningens uppfattning att dermatologin är en specialitet vilken

bör vara representerad med kliniker på både regionplanet och länsplanet

har vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. Som påpekats av

utredningen finns också mer eller mindre väl utbyggda dermatologiska

kliniker på samtliga de orter, som rimligen kan ifrågakomma som säte för

regionsjukhus. Att klinikerna på regionplanet blir relativt stora, anser

jag vara av särskild betydelse för undervisningen och forskningen i ämnet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

Med hänsyn till hud- och könssjukdomarnas stora frekvens bör regionkliniker

med 50 å 60 vårdplatser lämna erforderligt utrymme för rationella

dermatologiska enheter för öppen och sluten vård även på länsplanet.

Enligt regionvårdsutredningens uppfattning bör reumatologi icke

betraktas som en regionspecialitet. Till stöd härför åberopar utredningen

bl. a., att de reumatiskt sjuka i allmänhet kan omhändertagas vid varje

lasarett med internmedicinsk klinik, dock att vissa fall kräver vård vid centrallasarett

med tillgång till ortopedisk sakkunskap och en väl utbyggd

rehabiliteringsorganisation. Vidare hävdar utredningen, att det f. n. icke

finns nagra särskilda tekniska resurser för diagnostik eller terapi av reumatiska

sjukdomar, som skulle motivera reumatologiska kliniker på regionplanet.

Utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet företräder

en annan uppfattning. Visserligen menar utredningen, att flertalet

reumatiskt sjuka bör vårdas på länsplanet, men samtidigt betonas bl. a.,

att plastikkirurgisk och urologisk behandling är ett viktigt inslag i rehabiliteringen

av svårare reumatikerfall, något som enligt utredningens åsikt utgör

ett motiv för att reumatologiska specialavdelningar bör ingå i regionsjukhusen.

\ id remissbehandlingen av de båda utredningsförslagen har meningarna

brutits starkt om vilkendera utredningens uppfattning som bör följas. Regionvårdsutredningens

linje stöds av bl. a. medicinska fakulteterna i Uppsala

och Göteborg, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet

samt flertalet kommunala sjukvårdshuvudmän. Pensionsstyrelseutredningens

förslag tillstyrks av bl. a. karolinska institutets lärarkollegium, medicinska

fakulteten i Lund, direktionerna för karolinska sjukhuset och

akademiska sjukhuset, ett mindre antal sjukvårdshuvudmän samt vissa

organisationer som företräder reumatikervården.

Med den starka splittring i uppfattningen om reumatologins ställning,

som sålunda kommit till uttryck, finner jag det ytterst vanskligt att bedöma,

hur nämnda specialitet skall behandlas i regionvårdssammanhang.

Vid mina ingående överväganden av denna fråga har jag emellertid funnit

följande synpunkter förtjäna särskilt beaktande.

Den omständigheten, att speciella diagnostiska och terapeutiska resurser

f. n. anses saknas för vården av de reumatiskt sjuka, kan otvivelaktigt

bidraga till att reumatikerfallen vid intagning på internmedicinska avdelningar

ej blir föremal för den uppmärksamhet och den aktiva rehabiliteringsverksamhet

som vore önskvärd. Då en stor del av klientelet kräver

långvarig vård och positiva resultat av behandlingen endast nås successivt,

ligger det också nära till hands, att patienterna skrivs ut från sjukhuset

tidigare än som ur vårdsynpunkt är lämpligt. Genom tillskapande

av särskilda vårdenheter för reumatiska sjuka med en mera självständig

ställning i förhållande till internmedicinen torde onekligen garantierna ökas

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

för att klientelet ägnas erforderlig uppmärksamhet och får en adekvat behandling.

Det skulle enligt min mening därför vara till fördel, om vid sidan

av pensionsstyrelsens nuvarande lasarettsanslutna reumatikeravdelningar

_vilka jag förutsätter kommer att överföras till de kommunala sjukvårdshuvudmännen

— reumatikervården inom de internmedicinska avdelningarnas

ram anordnades såsom subspecialitet under biträdande överläkare.

En effektiv vård av de reumatiskt sjuka kräver samverkan med olika

specialister, bl. a. ortopeder, och fordrar en omfattande rehabiliteringsorganisation.

Som utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet

understrukit, fordrar de svårare reumatikerfallen också plastikkirurgisk

behandling och urologisk specialvård. Detta klientel torde därför

under alla omständigheter kräva vård vid regionsjukhusen. Dessa sjukhus

måste också, såsom jag redan tidigare framhållit, förutsättas förfoga

över särskilt rika möjligheter till högspecialiserad rehabiliteringsverksamhet.

På grund härav synes det mig sannolikt, att reumatikervården vid

regionsjukhusen kommer att inta en dominerande ställning och bli normgivande

för utvecklingen på området. Forskningen inom reumatologin kommer

också att här ha sina naturliga centra. Genomföres en subspecialisering

av reumatikervården vid lasaretten, kommer vidare för rekryteringen

av specialistutbildade läkare ytterligare utbildningsplatser i reumatologi att

erfordras. Organisatoriskt synes mig dessa förhållanden motivera, att åtminstone

mindre, självständiga reumatologiska kliniker i regel står till förfogande

på regionplanet.

Reumatologiska specialkliniker finns f. n. i bruk vid karolinska sjukhuset

och vid Lunds lasarett. Dessutom har pensionsstyrelsen enligt Kungl.

Maj :ts bemyndigande träffat avtal med Göteborgs stad och Västerbottens

läns landsting om inrättande av en reumatologisk klinik vid Sahlgrenska

sjukhuset resp. utökning av styrelsens reumatikervårdplatser vid lasarettet

i Umeå med ytterligare en avdelning. Byggnader för ändamålet har

uppförts och färdigställts vid båda sjukhusen men disponeras f. n. för

andra ändamål enligt överenskommelser, som utlöper för Göteborgsklinikens

del med utgången av år 1960 och för Umeåavdelningens den 31 december

1962. En mindre reumatologisk klinik planeras även vid akademiska

sjukhuset i Uppsala. Specialavdelningar för reumatikervård med tillgång

till alla de kvalificerade resurser, som förutsättes skola finnas vid

regionsjukhusen, kommer sålunda att stå till förfogande vid samtliga undervisningssj

ukhus.

Vid de övriga regionsjukhus, som beräknas komma till stånd, där bl. a.

forskningssynpunkterna ej torde behöva tillmätas en lika framträdande

roll vid organisationens utformning, kan det enligt min uppfattning övervägas

att i varje fall tills vidare tillgodose reumatologin genom subspecialisering

inom internmedicinen.

Som jag tidigare anfört innefattar regionvårdsutredningens förslag,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

att utöver kliniker för regionspecialiteterna vid regionsjukhusen skall anordnas

s. k. käkcentraler för behandling av komplicerade skador

och defekter inom ansikte och käkar, vilka kräver ett utvecklat lagarbete

mellan en rad medicinska och odontologiska specialister. Förslaget har

som sådant väckt kritik endast från ett par av läkarorganisationerna, vilka

huvudsakligen anmärkt, att den verksamhet som skulle förläggas till käkcentralerna

kan och bör decentraliseras till de större centrallasaretten. Däremot

har meningarna om hur käkcentralerna bör organiseras gått starkt

i sär. Det har bl. a. påyrkats, att frågan om detaljorganisationen skall bli

föremål för fortsatt utredning.

För egen del vill jag understryka, att ett betydande antal komplicerade

ansikts- och käkskador samt missbildningar inom ansikte, käkar, läppar

och gommar för sin behandling fordrar rekonstruktioner under medverkan

av plastikkirurgisk specialist. Då enligt vad jag tidigare förordat den plastikkirurgiska

specialistvården bör koncentreras till regionsjukhusen, följer

härav att behandlingen av dessa fall bör äga rum vid regionsjukhusen. De

enklare behandlingsfallen kan däremot som hittills omhändertagas vid bl. a.

lasarettens kirurg- eller öronkliniker eller vid centraltandpolikliniker. Det

klientel som kräver kvalificerad specialistvård blir på grund härav förhållandevis

litet, vilket ytterligare talar för att verksamheten centraliseras

till regionplanet. Bl. a. torde såväl den medicinska som den odontologiska

undervisningen och forskningen vara bäst betjänt av en sådan centralisering.

Jag vill erinra om att Kungl. Maj :t genom sina av riksdagen numera

godkända förslag i årets statsverksproposition (åttonde huvudtiteln p. 106,

elfte huvudtiteln p. 73) angående bidrag till driften av en käkcentral vid

Malmö allmänna sjukhus i princip redan kan anses ha tagit ställning till

att käkcentraler bör anordnas på regionplanet.

Beträffande organisationen av käkcentralerna finner jag det icke lämpligt

att här lämna några generella anvisningar. Organisationen torde vid

de olika regionsjukhusen bli beroende av lokala och personella förutsättningar,

varvid bl. a. förekomsten av tandläkarhögskola på orten kan påverka

utformningen. Inrättande av särskilda vårdavdelningar i anslutning

till käkcentralerna anser jag dock icke böra komma ifråga, utan patienterna

bör vårdas på den klinik, där fallet allt efter sin natur närmast

hör hemma.

Ett klientel som i detta sammanhang kräver speciell uppmärksamhet är

barn med medfödda läpp- och gommissbildningar. Frågan om organisationen

för att ge dessa barn en adekvat behandling har vid olika tillfällen

aktualiserats under senare år. Sålunda framlade medicinalstyrelsen redan

1946 ett förslag i ämnet,

motioner vid 1955 års riksdag (statsutsk. uti. nr 162). Tillkomsten av käkcentraler

vid regionsjukhusen torde skapa tillfredsställande möjligheter

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungi. Ma}:ts proposition nr 159 år 1960

att samordna de operativa och odontologiska ingrepp som dessa missbild-’

ningar fordrar. Ingreppen måste emellertid som regel göras successivt, och

under mellantiderna behöver barnen sällan sjukhusvård. Däremot är det

ofta nödvändigt, att de under denna tid får tillgång till foniatrisk behandling,

då talrubbningar är vanliga i dessa fall. Jag vill därför understryka

vikten av att foniater står till förfogande för ändamålet. Sådana specialister

finns f. n. vid flertalet universitetssjukhus och har av utredningen

förutsatts skola stå till förfogande inom den rehabiliteringsorganisation,

som beräknas komma till stånd inom sjukvårdsområdena. Ett särskilt problem

i sammanhanget är att den intensiva foniatriska och odontologiska

behandling, som barn med svårare läpp- och gomdefekter kräver, stundom

torde nödvändiggöra någon form av internatvård av liknande typ, som f. n.

förekommer för barn med gomdefekter i Stockholm, Uppsala och Götehorg.

Kunde sådana internat anordnas i nära anslutning till käkcentralerna,

skulle enligt min mening ett viktigt steg tagas för att bereda ifrågavarande

handikappade barn goda möjligheter till snabb anpassning i samhället.

Vad angår utredningens förslag rörande centraler för behandling med

konstgjord njure får jag erinra om att jag relativt utförligt behandlat

denna fråga vid anmälan av 1960 års statsverksproposition (elfte

huvudtiteln, p. 62). Mitt förslag i denna del, som numera godkänts av riksdagen,

innebär, att — vid sidan av den befintliga behandlingscentralen

vid njurmedicinska avdelningen vid lasarettet i Lund och den mindre

dialysavdelningen vid lasarettet i Umeå samt en eventuell central vid

Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg — dialyscentraler skall komma till stånd

i Stockholm och vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Någon anledning att

redan nu ompröva detta beslut finns enligt min mening icke. Eftersom

dialyscentralernas antal understiger det antal regioner, som jag i det följande

föreslår för den specialiserade kroppssjukvården, kommer en regionalisering

av behandlingen med konstgjord njure under alla förhållanden

att fordra en särskild regionindelning. Denna frågas lösning torde bli beroende

på överenskommelse med berörda intressenter.

Såsom jag tidigare antytt, har regionvårdsutredningen mera ingående

granskat ytterligare ett antal internmedicinska och kirurgiska specialiteter,

vilkas representation på regionplanet i skilda sammanhang ifrågasatts.

Hit hör bl. a. hematologi, blodgruppsserologi, allergologi, endokrinologi

och yrkesmedicin. Utredningen har dock icke funnit någon av dessa

specialiteter böra utvecklas som självständig regionspecialitet. Häremot har

erinringar riktats endast i några enstaka yttranden, vari yrkats, att för

allergologi resp. yrkesmedicin borde upptagas specialavdelningar på regionplanet.

För egen del kan jag helt ansluta mig till utredningens uppfattning i

berörda avseenden. Jag anser sålunda icke, att ytterligare specialiteter ut
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

över de av mig tidigare förordade f. n. bör organiseras såsom självständiga

regionspecialiteter.

Beträffande yrkesmedicinen bör, som utredningen betonat, behovet av

intim kontakt med arbetsplatserna och industriläkarna föranleda, att denna

organiseras på länsplanet. Den omständigheten att bristen på för ändamålet

utbildad personal endast kan medge en successiv utbyggnad av yrkesmedicinska

avdelningar vid lasaretten torde i princip ej böra inverka på

denna målsättning. Jag är emellertid medveten om att yrkesmedicinska

avdelningar till en början endast kan väntas bli inrättade vid de större

sjukhusen och att övergångsvis en form av regionalisering därför kan övervägas.

I fråga om allergologin biträder jag de skäl utredningen åberopat för

att vården av de allergiska sjukdomarna ej bör utbrytas som specialitet

vare sig på läns- eller regionplanet. Däremot torde som utredningen föreslagit

mindre laboratorier för beredning av allergenextrakt böra inrättas, i

första hand vid regionsjukhusen. Hur dessa laboratorier skall organiseras

torde få avgöras från fall till fall efter de lokala förutsättningarna.

Utredningens i detta sammanhang framförda förslag att för kurortsmässig

vård av främst astmasjuka omändra tuberkulossanatorier, som ej

längre behövs för sitt ursprungliga ändamål, föranleder ingen erinran från

min sida. En viss försiktighet härvidlag, till dess säkrare erfarenheter

vunnits rörande värdet av denna vårdform, torde dock böra rekommenderas,

varför det synes lämpligt att som utredningen förordat till en början

genomföra projektet på regionplanet.

Vad utredningen i övrigt anfört i fråga om laboratorieorganisat

i o n en och vissa serviceorgan vid regionsjukhusen kan jag i

allt väsentligt biträda. Jag har i det föregående vid behandlingen av de

skilda regionspecialiteterna i olika sammanhang utgått ifrån att väl utbyggda

laboratorieresurser måste stå till förfogande, för att den högspecialiserade

och exklusiva vården vid regionklinikerna skall kunna hållas

på en hög nivå. För medicinens fortsatta utveckling genom forskning är

en väl differentierad och effektivt fungerande laboratorieorganisation likaledes

av grundläggande betydelse. Utan att här närmare ingå på organisationen

av de enskilda laboratorieenheterna, som torde böra bedömas efter

förhållandena i de olika regionerna, vill jag därför inskränka mig till att

allmänt understryka angelägenheten av att den laboratoriemässiga sidan

av regionsjukhusens organisation behandlas med förutseende och anpassas

till utvecklingens krav.

Beträffande slutligen de av utredningen berörda mentalsjukhusen för

barn och ungdom torde frågan härom böra prövas i annat sammanhang.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

81

IV. Indelning av riket i sjukvårdsregioner

Regionvårdsutredningen

Regionvårdsutredningen utgår ifrån att, sedan 1957 års riksdag fattat

beslut om inrättandet av en medicinsk högskola i Umeå, det anslutna

sjukhuset, centrallasarettet i Umeå, liksom undervisningssjukhusen i Stockholm,

Uppsala, Lund och Göteborg är givna såsom regionsjukhus. Enligt

utredningens mening måste Stockholms stad med 800 000 invånare inom

kommunen och med ytterligare cirka 250 000 invånare inom Storstockholm

framträda som en given självförsörjande sjukvårdsenhet. Genom det samarbete,

som sedan länge etablerats mellan staden och de stora statliga

undervisningssjukhusen, framträder Stockholm från början som säte för

två regionsjukhus (grupper av sjukhus) i nära funktionell samhörighet —

en dubbelregion. Utredningen finner sig därför böra behandla denna dubbelregion

som en enhet vid sina överväganden.

Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund och den självständiga sjukvårdshuvudmannen

Malmö stads sjukhus, allmänna sjukhuset, är belägna

17 km från varandra och med de bästa förbindelser. Utredningen har funnit

det befogat att även betrakta denna sjukhusgrupp som en enhet ur regionvårdssynpunkt.

Efter överläggningar mellan utredningen och representanter för Västernorrlands

och Jämtlands läns landsting stod det för utredningen klart, att

en sjukvårdsregion av idealisk storlek, d. v. s. med cirka 1 miljon invånare,

f. n. icke kunde uppnås med Umeå som regionort. Till en sådan komme

egentligen endast att höra Norrbottens och Västerbottens län samt enligt

utredningens mening örnsköldsvik-delen av Västernorrlands län, tillsammans

cirka 550 000 invånare. Nämnda representanter förklarade, att Västernorrlands

och Jämtlands traditionella ekonomiska, kulturella och sjukvårdsmässiga

relationer var genom kommunikationsförhållandena inriktade

på Uppsala eller Stockholm och något intresse att repliera på Umeå såsom

regionort fanns därför ej från deras sida. Enligt utredningens mening kan

emellertid en sådan inställning komma att modifieras, när regionsjukhuset

i Umeå blir utbyggt och vinner förtroende hos allmänheten även utanför

den egna landstingskommunen.

Utredningen har först undersökt möjligheten av att helt basera den regionmässigt

anordnade vården på de fem existerande undervisningssjukhusen

och Stockholms stads sjukhus. Ett förslag i denna riktning vore sannolikt

den mest ekonomiska lösningen och specialistklinikerna bleve helt

utnyttjade av den medicinska undervisningen. Med hänsyn till geografiska

och befolkningsmässiga förhållanden har utredningen dock inte ansett en

sådan lösning godtagbar, utan ytterligare minst ett regionsjukhus behöver

enligt utredningens uppfattning tillkomma.

(i -—Bilmng till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 159

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

Såsom alternativa förläggningsorter för ytterligare regionsjukhus har

utredningen studerat de fem städerna Linköping, Örebro, Jönköping, Karlstad

och Sundsvall i olika kombinationer med de fem »äldre» orterna och

samtidigt i olika inbördes kombinationer.

Vid utarbetandet av regionerna har utredningen försökt att så långt möjligt

beakta de administrativa gränserna för de nuvarande sjukvårdsområdena

liksom att tillmötesgå enskilda huvudmäns önskemål om regiontillhörighet.

Utredningen räknar icke med att en ifrågasatt ny länsindelning

kommer att i mera väsentlig omfattning påverka föreslagen regionindelning.

Hänsyn har vidare tagits såväl till den nuvarande som framtida befolkningsfördelningen.

En bedömning har gjorts av den framtida befolkningsutvecklingen

inom länen fram till omkring år 1970, dels som en direkt

framräkning av nuvarande tendenser, dels på grundval av en mera omfattande

näringsgeografisk analys.

Slutligen måste enligt utredningens mening ett förslag till regionindelning

taga vederbörlig hänsyn till den medicinska och sociala utvecklingen,

som kan komma att föranleda, att kraven på den specialiserade vården

ökas. Det vårdbehov vi i nuläget rör oss med kommer enligt utredningens

uppfattning sannolikt framdeles att öka icke oväsentligt. Utredningen har

därför funnit det nödvändigt att studera varje framlagt alternativ för

regionplaneringen med hänsyn till tillkomsten av ytterligare en region.

Utredningen övergår därefter till att behandla sex centralorts- och regionalternativ.

Grundvalen för dessa alternativ utgöres av beräkningar över restiderna —

dels med tåg och buss in. in. och dels med bil — till de aktuella centralorterna.

På så sätt har de olika centralorternas dominansyta eller resomland

erhållits, d. v. s. de regioner »avgränsats» inom vilka man har lättast

att taga sig in till respektive centralort. Regionerna har sedan bildats genom

att så långt möjligt anpassa de erhållna omlandsgränserna till de administrativa

gränserna, främst länsgränserna. Inom de så bildade regionerna

har sedan folkmängden i de olika tidszonerna inventerats samt »pålagts»

genomsnittliga färdtider och färdkostnader för fram- och återresa till respektive

centralort. Därvid har för överskådlighetens skull räknats med i

genomsnitt ett besök per år av var tionde person. Summerar man invånarna

i de olika tidszonerna samt räknar med de nämnda generella restiderna

och reskostnaderna, erhålles en kvantitativ bedömningsgrund för

de olika alternativens nyttoverkningar för den vårdsökande allmänheten.

Givetvis bör — under hänsynstagande till den önskvärda folkmängdsstorleken

per region — så hög folkmängdsandel inom korta resavstånd och så

korta totala restider och låga reskostnader som möjligt eftersträvas. Detta

är — med beaktande av sysselsättningsförhållanden, inkomstbortfall och

kostnader —■ av stort intresse såväl för samhället som för den vårdsökande

och hans familj.

För enkelhetens skull har de f. n. landstingsfria städernas folkmängd inräknats

i länssiffrorna.

Beträffande de olika regionalternativen anför utredningen.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Alternativ 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

83

Första alternativet — utgångsalternativet — är grundat på redan befintliga

sjukvårdsinrättningar i Stockholm, Uppsala, Lund-Malmö, Göteborg

och Umeå, d. v. s. omfattande landets fem existerande eller beslutade medicinska

lärosäten.

Med hänsyn till befolkning, restider in. m. kan en regionindelning enligt

detta alternativ bli sålunda (folkmängdstalen hänför sig till den 31/12

1955 resp. omkring år 1970):

1. Stockholmsregionen (Stockholms stad och län, Södermanlands och

Östergötlands län, Kalmar läns norra landstingskommun, Gotlands och

Örebro län) med 2 164 000 resp. 2 327 000 ä 2 413 000 inv.

2. Uppsalaregionen (Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs

län, södra och mellersta delen av Västernorrlands län samt hela Jämtlands

län) med 1 324 000 resp. 1 384 000 å 1 426 000 inv.

3. Lund-Malmöregionen (Jönköpings och Kronobergs län, Kalmar läns

södra landstingsområde, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län samt

södra delen av Hallands län) med 1 701 000 resp. 1 724 000 å 1 753 000 inv.

4. Göteborgsregionen (norra delen av Hallands län samt hela Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län) med 1 550 000 resp.

1 615 000 å 1 636 000 inv.

5. Umeåregionen (norra delen av Västernorrlands län samt hela Västerbottens

och Norrbottens län) med 551 000 resp. 564 000 å 579 000 inv.

Enligt detta alternativ får betydande delar av landets centrala, tätbefolkade

delar, t. ex. Bergslagen, Östergötland och Jönköpings län förhållandevis

långa resvägar till närmaste centralort. Även sydöstra Sverige får relativt

långa restider, t. ex. med tåg 5 å 6 timmar till Lund eller Stockholm. Vissa

delar av Norrland får också förhållandevis långa restider, men de områden

det gäller är med undantag av Sundsvall-Härnösandsområdet samt Östersunds-

och Luleå-Bodenområdena mestadels glesbefolkade.

Inom tidszonerna 0—4 timmar, inom vilka fram- och återresa i de flesta

fall är möjlig under en och samma dag, kommer enligt alternativ I 76 å

77 % av nuvarande totalbefolkning i landet. Den totala restiden blir — om

var tionde person i genomsnitt beräknas göra ett besök per år -—• 3,93 miljoner

timmar vid resa med tåg, buss m. m. och 3,72 miljoner timmar vid resa

med personbil. Motsvarande reskostnader blir med tåg, buss m. m. cirka

21,41 miljoner kronor och med personbil cirka 31,21 miljoner kronor.

Det vore enligt utredningens mening önskvärt, att bättre tillgodose vissa

av de nämnda folkmängdsrika och expanderande delarna av landet. De

relativt höga talen för den totala, summerade restiden resp. reskostnaden.

beror till väsentlig del just på resor mellan dessa folkmängdsrika områden

och de relativt sett avlägset belägna centralorterna.

I fråga om den specialiserade vården bör dock enligt utredningen olägenheterna

av långa restider ej ensamma få tillmätas en avgörande roll. Fallen

har i regel redan passerat en kvalificerad sjukvårdsanstalt, och de är mera

sällan tidsmässigt trängande. Deras antal torde vidare ej bli särdeles stort

(45 000—50 000 intagningar per år). Större vikt anser sig utredningen böra

fästa vid att regioner av lämplig storlek erhålles för att utgöra underlag för

funktionellt väl avpassade vårdenheter vid regionsjukhuset. Enligt alternativ

I kommer emellertid samtliga regioner utom Umeåregionen att få för

stort invånarantal i jämförelse med den av utredningen förordade optimala

storleken om cirka 1 miljon invånare. Uppsalaregionen kan emellertid av

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

utredningen accepteras, särskilt som Västernorrlands län beräknas framdeles

komma att i större utsträckning repliera på regionsjukhuset i Umeå.

Alternativ II

Mot bakgrunden av det nyss sagda har utredningen studerat de sju centralorterna

Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg, Sundsvall

och Umeå. Genom denna kombination av centralorter har restiderna

nedpressats för stora delar av Sydsverige samt för Sundsvall-Härnösandsoch

Östersundsområdena. En eventuell Sundsvallsregion skulle emellertid

bli relativt liten i folkmängdshänseende. Låter man en Sundsvallsregion

omfatta Västernorrlands och Jämtlands län, får man i 1955 års folkmängdssiffror

endast cirka 434 000 invånare. Regionen befinner sig icke i något

mera expansivt stadium, och någon större folkmängdstillväxt synes ej heller

vara att vänta där. Därtill kommer den mycket viktiga omständigheten, att

en Sundsvallsregion skulle inkräkta såväl på Umeå- som Uppsalaregionerna,

vilka — bl. a. med hänsyn till undervisningens behov — måste tillförsäkras

tillräckligt patientunderlag. Utredningen anser det därför inte lämpligt att

föreslå bildandet av en Sundsvallsregion.

Utredningen finner det förhålla sig annorlunda med en Linköpingsregion.

Man har här att göra med väsentligt större folkmängdstal. Låter man regionen

omfatta de län/landstingsområden som helt eller till väsentlig del faller

inom Linköpings resomland, d. v. s. Östergötlands och Jönköpings län

samt Kalmar läns båda landstingskommuner, får regionen i 1955 års folkmängdstal

cirka 872 000 invånare. Östergötlands och kanske i ännu högre

grad Jönköpings län synes vidare befinna sig i förhållandevis stark expansion.

En Linköpingsregion avlastar framför allt den enligt alternativ I alltför

stora Lund-Malmöregionen men också i lämplig omfattning Stockholmsregionen.

Däremot inkräktar den ej på Uppsalaregionen, vilket även får

anses som en fördel.

Regionindelningen och folkmängden år 1955 resp. omkring år 1970 enligt

alternativ II blir sålunda:

1. Stockholmsregionen (Stockholms stad och län, Södermanlands, Gotlands

och Örebro län) med 1 717 000 resp. 1 871 000 å 1 952 000 inv.

2. Uppsalaregionen (Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs

län, södra och mellersta delen av Västernorrlands län samt hela Jämtlands

län) med 1 324 000 resp. 1 384 000 å 1 426 000 inv.

3. Linköpingsregionen (Östergötlands och Jönköpings samt Kalmar läns

norra och södra landstingsområden) med 872 000 resp. 893 000 å 901 000 inv.

4. Lund-Malmöregionen (Kronobergs, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus

län samt södra delen av Hallands län) med 1 276 000 resp. 1 287 000 å

1 313 000 inv.

5. Göteborgsregionen (norra delen av Hallands län samt hela Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län) med 1 550 000 resp.

1 615 000 å 1 636 000 inv.

6. Umeåregionen (norra delen av Västernorrlands län samt hela Västerbottens

och Norrbottens län) med 551 000 resp. 564 000 å 579 000 inv.

Enligt alternativ II kommer befolkningsandelen inom restidszonerna 0—4

timmar att avsevärt stiga i jämförelse med alternativ I och uppgå till 82 å

83 %■ I absoluta folkmängdstal betyder detta, att tidszonerna 0—4 timmar

rymmer 420 000 å 430 000 fler personer i alternativ II än i alternativ I. Även

avsevärda kostnadsbesparingar för den vårdsökande och i övrigt besökande

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:is proposition nr 159 år 1960

allmänheten kan antagas uppstå vid ett förverkligande av alternativ II. Räknat

på ett besök per år av var tionde person och med gällande biljett- och

körkostnader torde det röra sig om mindrekostnader om 2 till 3 miljoner

kronor per år.

Alternativ III

Vid alternativ III tänkes Stockholm, Uppsala, Lund-Malmö, Göteborg,

Örebro och Umeå som centralorter. Resomlandet till Örebro inrymmer emellertid

inte entydigt mer än Örebro län. I övrigt omfattar resomlandet delar

av ej mindre än fem angränsande län, vilket ur samarbetssynpunkt ej är

särdeles praktiskt. Vidare är i flera fall tågförbindelserna inom resomlandet

redan nu obekväma. Genom fortsatta bannedläggningar, bl. a. avseende linjen

Norrköping—Finspång—Örebro, kan järnvägsförbindelserna väntas bli ytterligare

försämrade i framtiden. Att t. ex. hänföra Östergötlands län till

en Örebroregion synes icke lämpligt. Bildas en Örebroregion och icke en

Linköpingsregion synes Östergötlands län av trafiktekniska skäl böra hänföras

till Stockholmsregionen.

Värmlands län kan ur restidssynpunkt repliera på antingen Örebro eller

Göteborg. Då Göteborgsregionen har ett befolkningstal, som betydligt överskrider

det av utredningen förordade om cirka 1 miljon, kan det vara lämpligt

att, därest en Örebroregion tillkommer, föra hela Värmlands län till sistnämnda

region. Det bör emellertid understrykas, att Värmlands län, liksom

Skaraborgs län, traditionellt imåktat sina ekonomiska och kulturella

förbindelser i huvudsak på Göteborg. I båda fallen är tågförbindelserna till

Göteborg synnerligen goda. Det expanderande Västmanlands län är traditionellt

inriktat väsentligen på Uppsala och Stockholm; Örebro ligger härvid

så att säga i fel resriktning''. Detta förhållande, i förening med önskemålet

att få Uppsalaregionen tillräckligt stor i relation till universitetssjukhuset i

Uppsala, gör att endast en mindre del av Västmanlands län synes kunna

hänföras till en Örebroregion.

En Örebroregion skulle sålunda kunna bildas av hela Örebro och Värmlands

län samt den västligaste delen av Västmanlands län. Den så avgränsade

fasta Örebroregionen har i 1955 års folkmängdstal cirka 615 000 invånare,

d. v. s. icke oväsentligt mindre än Linköpingsregionen enligt alternativ

II. Ur framtida folkmängdssynpunkt synes dock en dylik örebroregion

komma att utvecklas starkare än Linköpingsregionen. Enligt utredningens

beräkningar kan örebroregionen omkring år 1970 ha en totalfolkmängd

av 651 000 ä 663 000 och Linköpingsregionen 893 000 å 901 000 personer.

Även med dessa tal blir Örebroregionen i minsta laget. Tillkomsten av en

örebroregion medför i jämförelse med alternativ II en utökning av LundMalmöregionen

med Jönköpings län och Kalmar läns södra landstingsområde,

varigenom denna region i 1955 års siffror får en total folkmängd av

cirka 1,7 miljoner invånare mot den måttligare siffran cirka 1,3 enligt

altenativ II. Enligt alternativ III decimeras Göteborgsregionen till cirka 1,3

miljoner invånare genom att Värmlands län ingår i den nybildade örebroregionen,

vilket får anses förmånligt. Vidare får Stockholmsregionen såsom

nya delområden —- jämfört med alternativ II -— hela Östergötlands län samt

Kalmar läns norra landstingskommun. Resorna skulle emellertid bli mycket

långa för befolkningen i sistnämnda område. Stockholmsregionens folkmängd

enligt alternativ III blir i 1955 års siffror cirka 1,9 miljoner invånare

och i 1970 års över 2 miljoner. Uppsalaregionen blir decimerad ge
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

nom bortfallet av Västmanlands läns västligaste del med cirka 70 000 invånare

samt får en totalfolkmängd av 1,2 å 1,3 miljoner invånare. Umeåregionen

blir oförändrad.

I jämförelse med alternativen I och II får vid alternativ III det expanderande

Bergslagsområdet i hög grad kortare resor. De västra och nordvästra

delarna av Värmlands län får icke oväsentligt förbättrade resmöjligheter.

Regionindelningen och folkmängden år 1955 resp. omkring år 1970

enligt alternativ III blir sålunda:

1. Stockholmsregionen (Stockholms stad och län, Södermanlands och

Östergötlands län, Kalmar läns norra landstingsområde samt Gotlands län)

med 1 908 000 resp. 2 055 000 å 2 135 000 inv.

2. U ppsalaregionen (Uppsala län, mellersta och östra delen av Västmanlands

län, hela Kopparbergs och Gävleborgs län, södra och mellersta delen

av Västernorrlands län samt hela Jämtlands län) med 1 253 000 resp.

1 306 000 ä 1 346 000 inv.

3. Lund-Malmöregionen (Jönköpings och Kronobergs län, Kalmar läns

södra landstingsområde, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län samt

södra delen av Hallands län) med 1 701 000 resp. 1 724 000 å 1 753 000 inv.

4. Göteborgsregionen (norra delen av Hallands län samt hela Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län) med 1 261 000 resp. 1 314 000 å

1 331 000 inv.

5. örebroregionen (Värmlands och Örebro län samt västra delen av Västmanlands

län) med 615 000 resp. 651 000 å 663 000 inv.

6. Umeåregionen (norra delen av Västernorrlands län samt hela Västerbottens

och Norrbottens län) med 551 000 resp. 564 000 å 579 000 inv.

Totalt sett finner utredningen alternativ III med Örebro som centralort

icke innebära lika stora fördelar som alternativ II. Folkmängdsandelen i

tidszonerna 0—4 timmar blir vid alternativ III 77 å 81 %. Även ur reskostnadssynpunkt

ter sig alternativ III mindre fördelaktigt än alternativ II.

Alternativ IV

Såväl alternativ II som III erbjuder enligt utredningen påtagliga fördelar

gentemot utgångsläget i alternativ I. Störst synes de totala fördelarna bli vid

ett realiserande av alternativ II. I vissa avseenden erbjuder dock alternativet

med Örebro som första centralort vissa mera lokalt betonade fördelar, som

icke återfinnes vid ett förverkligande av alternativ II. Till dessa fördelar

hör främst de korta restiderna och de låga reskostnaderna för stora delar

av det expanderande Mellansverige samt den decimering, som Göteborgsregionen

skulle undergå genom att Värmlands län kunde ingå i en Örebroregion.

Det synes utredningen därför ändamålsenligt att söka fastställa fördelarna

vid en kombination av alternativ II och III, d. v. s. att i ett alternativ

IV låta såväl Linköping som Örebro utgöra nya centralorter, även om

de tillgängliga ekonomiska och personella resurserna endast synes medgiva

utbyggandet av en centralort i taget.

Däremot är enligt utredningen dess beräkning över vårdplatsbehovet för

de olika specialiteterna så försiktigt hållna, att utredningen i betraktande

av den under uppbyggnadstidrymden sannolikt inträdande efterfrågestegringen,

anser det helt realistiskt att efter t. ex. en tioårsperiod räkna med

sju sjukvårdsregioner.

Av de för alternativ IV gjorda restids- och omlandsberäkningarna framgår

att praktiskt taget hela Mellansverige täckes av tidszoner om högst

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

två timmar. På vissa håll, t. ex. i gränsområdet till Linköpings- och örebroomlanden,

blir restiderna endast ungefär en och en halv timme.

Linköpingsregionen får i alternativ IV lämpligen samma omfattning som

i alternativ II. Tillkomsten av en örebroregion innebär ingen decimering av

en Linköpingsregion eller vice versa. Detta talar för att i ett fullt utbyggt

skede såväl Linköping som Örebro kan tänkas som centralorter i var sin

region. Den fortsatta, sannolikt relativt kraftiga befolkningsökningen i örebroområdet

talar också för denna uppfattning. Trots denna väntade ökning

blir dock örebroregionen ännu 1970 i minsta laget. Bildandet av såväl

en Linköpingsregion som en örebroregion medför en decimering av Stockholmsregionen

till att omfatta endast Stockholms stad och län, Södermanlands

samt Gotlands län om totalt cirka 1 461 000 invånare år 1955. Med

hänsyn till nuvarande vårdresurser i Stockholm och till att landets största

medicinska utbildningsanstalt är belägen därstädes är dessa folkmängdstal

i underkant för denna dubbelregion. Den sannolika fortsatta folkmängdsökningen

i Stockholmsområdet torde emellertid medföra, att det genom en

Örebroregion reducerade folkmängdstalet för Stockholmsregionen efter

hand kompenseras. Stockholmsregionen enligt alternativ IV kan beräknas

komma upp i en folkmängd av 1,6 å 1,7 miljoner invånare redan år 1970.

Detta understryker vad som nyss antytts, nämligen att vid en fortsatt regional

utbyggnad av den specialiserade kroppssjukvården befolkningsförhållandena

även kan medge utrymme för en örebroregion vid sidan av en

Linköpingsregion, men utgör också ett ytterligare argument för att förorda,

att Linköpingsregionen nu bildas. Utvecklingen får ge vid handen, när resurserna

räcker till även för bildandet av en Örebroregion.

Regionindelningen och folkmängden år 1955 resp. omkring år 1970 enligt

alternativ IV blir sålunda:

1. Stockholmsregionen (Stockholms stad och län samt Södermanlands och

Gotlands län) med 1 461 000 resp. 1 599 000 ä 1 674 000 inv.

2. Uppsalaregionen (Uppsala län, mellersta och östra delarna av Västmanlands

län, hela Kopparbergs och Gävleborgs län, södra och mellersta delen

av Västernorrlands län samt hela Jämtlands län) med 1 253 000 resp.

1 306 000 å 1 346 000 inv.

3. Linköpingsregionen (Östergötlands och Jönköpings län samt Kalmar

läns norra och södra landstingsområden) med 872 000 resp. 893 000 ä

901 000 inv.

4. Lund-Malmöregionen (Kronobergs, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus

län samt södra delen av Hallands län) med 1 276 000 resp. 1 287 000 ä

1 313 000 inv.

5. Göteborgsregionen (norra delen av Hallands län, hela Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län) med 1 261 000 resp. 1 314 000 ä

1 331 000 inv.

6. Örebroregionen (Värmlands och Örebro län samt västra delen av Västmanlands

län) med 615 000 resp. 651 000 å 663 000 inv.

7. Umeåregionen (norra delen av Västernorrlands län samt hela Västerbottens

och Norrbottens län) med 551 000 resp. 564 000 å 579 000 inv.

Folk mängdsan delen 1955 i tidszonerna 0—4 timmar blir enligt alternativ

IV 83 ä 87 %. Gentemot alternativ I innebär detta höjningar med 7 ä 10 %,

eller uttryckt i absoluta tal, att mellan 480 000 och 745 000 personer — talen

varierar allt efter valet av trafikmedel — överförts från resavstånd om mer

än fyra timmar till resavstånd om fyra timmar eller mindre. Den summerade

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

restiden blir enligt alternativ IV 3,39 resp. 3,03 miljoner timmar och den

summerade reskostnaden 18,43 resp. 25,47 miljoner kronor, alltefter färd

med tåg, buss in. m. resp. personbil. Dessa belopp ligger i runt tal 3 resp.

bortåt 6 miljoner kronor lägre än motsvarande belopp enligt alternativ I.

Alternativ V

Om såväl Linköping som Örebro i en framtid väljes som centralorter blir

ändå vissa landsdelar alltjämt relativt dåligt lottade. Dit hör bl. a. sydöstra

Sverige. Det har därför undersökts, om fördelar skulle vara att vinna på

tillskapandet av en sydligare centralort än Linköping. Utredningen har härvid

undersökt en ortskombination av Stockholm, Uppsala, Jönköping, LundMalmö,

Göteborg, Örebro och Umeå. Jönköpingsregionen förutsättes härvid

omfatta Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar läns norra och södra

landstingsområden samt sydöstra delen av Skaraborgs län.

Vid detta alternativ erhålles väsentligt förbättrade förbindelser för sydöstra

Sverige, medan centrala och östra Östergötland (med bl. a. Linköping

och Norrköping) helt naturligt får ganska avsevärt förlängda resvägar. De

totala fördelarna vid alternativ V blir ungefär lika stora som vid alternativ

IV, men summerad restid och reskostnad vid färd med tåg, buss in. in.

enligt alternativ V blir något högre än vid alternativ IV. Detta sammanhänger

med att Jönköping — liksom Örebro — har ett relativt dåligt järnvägsläge.

Alternativ V, med Jönköping och Örebro som »nya» centralorter,

synes sålunda vara underlägset alternativ IV med Linköping och Örebro som

centralorter.

Alternativ VI

En annan läges- och regionprövning har utförts med de sju orterna Stockholm,

Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg, Karlstad och Umeå som

centra. De härvid erhållna restidskartorna utvisar en synnerligen förmånlig

bild. Endast obetydliga delar av Syd- och Mellansverige faller utanför 4 limmars

restid. Även för befolkning med längre restid inträder avsevärda förbättringar.

Den enligt alternativ VI bildade Karlstadsregionen, bestående av nordligaste

delen av Älvsborgs län samt hela Värmlands och Örebro län, får cirka

571 000 invanare, vilket givetvis är för lågt. De för år 1970 överslagsvis beräknade

folkmängdstalen stannar vid endast cirka 600 000 eller något däröver.

En nackdel är även, att Karlstad kan sägas ligga i »fel» resriktning för

den mest expanderande delen av regionen, nämligen Örebro län. Fördel vid

bildandet av en Karlstadsregion är, att Uppsalaregionen icke decimeras

såsom i Örebroalternativet och att en önskvärd reducering av Göteborgsregionen

sker. I 1955 års tal får sistnämnda region 1 235 000 invånare och

i 1970 års beräknade tal cirka 1 300 000 invånare.

Befolkningsmässigt har alternativet således vissa fördelar. Visserligen

kommer befolkningsandelen inom 0—4 timmar vid färd med bil enligt

alternativ VI icke helt upp i nivå med motsvarande andel enligt alternativ

V, men de totala fördelarna för den vårdsökande allmänheten synes

vid alternativ VI bli större än vid alternativ V. Intet här prövat förslag visar

så korta totala restider och låga totala reskostnader som alternativ VI. Detta

förhållande bör tagas i betraktande vid en avvägning mellan Örebro och

Karlstad som lämpligt centrum för en framtida region i denna del av landet.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

Emellertid har alternativet så påtagliga svagheter, framför allt med hänsyn

till den framtida befolkningsutvecklingen, att en örebroregion enligt utredningens

mening synes böra föredragas.

På grundval av de erhållna resultaten av befolknings- och trafikundersökningarna

och med hänsyn till aktuella ekonomiska och personella möjligheter

och organisatoriska förhållanden har det synts utredningen lämpligt

föreslå, att i den första utbyggnadsetappen för den specialiserade kroppssjukvården

i landet de sex orterna Stockholm, Uppsala, Linköping, LundMalmö,

Göteborg och Umeå väljes som säte för planerade regionsjukhus

och att den i alternativ II visade regionindelningen därvid tills vidare bör

gälla. En dylik lösning synes utredningen skapa goda förutsättningar för

en senare utbyggnad jämväl med en örebroregion.

Såsom tidigare framhållits, anser utredningen, att en uppdelning av riket

i regioner för den mest specialiserade kroppssjukvården måste vila på frivillighetens

grund. Det blir ju i sista hand vederbörande sjukvårdshuvudmän

själva — givetvis i samråd med medicinalstyrelsen — som har att fatta

beslut i dessa frågor. En väsentlig del av utredningsarbetet har därför bestått

i överläggningar med företrädare för huvudmännen angående de tilltänkta

regionernas lämpligaste omfattning. Utredningens förslag har därvid

i huvudsak tillstyrkts.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om en indelning av riket i regioner för den specialiserade

kroppssjukvården har i princip godtagits av remissorganen. Förslaget

att indela riket i sex regioner med regionsjukhus i

Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg och Umeå samt att

eventuellt senare utbygga med en sjunde region med Örebro som centralort

har även godtagits eller lämnats utan erinran av de flesta remissmyndigheterna.

I åtskilliga remissvar har emellertid förordats att regionvårdsplaneringen

redan från början tar sik te även på en Örebroregion.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket uttalar

sålunda, att även om detta innebär, att fyra huvudorter för regionsjukvården,

nämligen Stockholm, Uppsala, Linköping och Örebro, kommer att ligga

förhållandevis nära varandra, så bör dock ihågkommas, att Mellansverige

har en betydande folkmängd och dessutom kan förutse en kraftig ytterligare

folkökning.

Enligt överståthållarämbctets mening är intresset av att regionindelningen

redan från början blir definitiv mycket starkt. En utbyggnad i etapper

på sätt utredningen föreslagit måste för huvudmännen innebära ett

osäkerhetsmoment, som kan ge anledning till dyrare investeringar än nödvändigt.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

Svenska landstingsförbundet framhåller, att utbyggnaden av regionsjukvården

tar relativt lång tid i anspråk, och förbundet är övertygat om att,

innan utbyggnaden är färdig, behovet av en örebroregion är klart dokumenterat.

För att undvika felinvesteringar synes det därför lämpligt att redan

från början räkna med denna region. Liknande synpunkter anför Södermanlands

läns landstings förvaltningsutskott.

Sveriges läkarförbund anför som skäl för att örebroregionen bör medtagas

i den ursprungliga regionplanen, att det kan vara svårt att på ett senare

stadium åstadkomma en ändring av indelningen.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar en omedelbar utbyggnad av länslasarettet

i Örebro till ett regionsjukhus i enlighet med utredningens alternativ

IV. Som motiv härför anföres bl. a.

Örebro och örebroområdet har karaktär av en central vägknut för stora

delar av det tätbefolkade och i befolkningshänseende i expansion alltjämt

stadda Mellansverige. Även om järnvägstrafiken i förevarande hänseende

inte kan tillmätas tillnärmelsevis samma framtida betydelse, är likväl de

goda järnvägsförbindelserna enligt länsstyrelsen en faktor, som ytterligare

accentuerar Örebro stads goda belägenhet sett ur kommunikatorisk synpunkt.

Om ett helt utbyggt regionsjukhus förlädes till Örebro, skulle ett stort

antal människor få kortare restid. Länsstyrelsen har med någon förvåning

tagit del av utredningens uppfattning, att Värmlands län i huvudsak traditionellt

inriktat sina ekonomiska och kulturella förbindelser på Göteborg.

Gentemot denna uppfattning håller länsstyrelsen före, att större delen av

våra dagars Värmland snarare inriktar sina förbindelser på Stockholm och

att en resa från Värmland österut därför inte kan anses företagen åt »fel

håll».

Örebro läns landstings förvaltningsutskott yttrar bl. a.

Landstingets regionplanekontor har gjort vissa utredningar till belysande

av de frågor, som är av betydelse vid ett ställningstagande till ett eventuellt

regionsjukhus i Örebro. Man har därvid inte låtit sig bindas av administrativa

gränser utan valt att som utgångspunkt göra sjukhusen så lättillgängliga

som möjligt ur patienternas synpunkt, d. v. s. använt trafikgeografiska

förhållanden som indelningsgrund. Med denna indelningsgrund blir ett regionsjukhus

i Örebro gynnsammare för flera människor än ett till Linköping

lokaliserat regionsjukhus.

Mot bakgrunden av den synnerligen ingående undersökning av restider

och reskostnader inom Örebroområdet, som landstingets regionplanekontor

utfört, och utskottets egna erfarenheter, finner utskottet, att den i

betänkandet redovisade undersökningen ger en ofullständig och i vissa delar

felaktig bild av förhållandena inom ifrågavarande område. Sålunda har

icke beaktats, att expresståg endast i begränsad omfattning kan komma

till användning vid sjuktransporter, då dessa tåg icke medför sjuktransportvagnar

samt att transporterna av patienter åtminstone från Örebro län till

sjukvårdsinrättningar i Stockholm eller till andra undervisningssjukhus

vanligtvis utföres med landsvägsambulans. Enligt regionplanekontorets beräkningar

skulle den sammanlagda besparingen i rese- och övernattningskostnader

för Värmlands och Örebro län samt den av Västmanlands län berörda

delen uppgå till inte mindre än 1 700 000 kronor med ett regionsjuk
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

hus i Örebro i jämförelse med utredningens alternativ II. Med hänsyn till

sjukvårdens intressen finner utskottet det dock angeläget, att såväl Linköpings-

som örebroregionen tillkommer samtidigt.

örebrolasarettet har sedan länge rykte om sig att företräda en synnerligen

väl kvalificerad vård. Till lasarettet har i stor utsträckning kunnat knytas

högkvalificerade läkare. Genom en klok personalpolitik har lasarettet haft

lätt att erhålla välutbildade sköterskor och andra kvalificerade hjälpkrafter.

Förutsättningarna för utbyggnad av ett regionsjukhus i Örebro är sålunda

mycket goda. Utskottet erinrar vidare om att utredningsmannen vid

tidigare besök i Örebro givit sin anslutning till de planer på utbyggnad i

sådan riktning, varmed landstinget sedan länge arbetat.

Då tillkomsten av ett regionsjukhus i Örebro samtidigt som regionsjukhuset

i Linköping kan i viss mån påverka omfattningen av utbyggnaden av

Stockholmsregionens sjukhus, anser förvaltningsutskottet det vara riktigast

att i första etappen utbygga örebroregionens sjukhus och avvakta med

en mera omfattande utbyggnad inom Stockholmsregionen till den senare

tidpunkt, när behovet där blir aktuellt.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskotts sjukvårdsstyrelse

ifrågasätter, om icke utredningens speciella intresse för undervisning

och forskning lett till något för stark begränsning av antalet regioner. För

Göteborgsregionen skulle det vara enbart en fördel, om aspirationerna på

ett regionsjukhus även i Örebro redan från början kunde tillmötesgås. Sjukvårdsstyrelsen

erinrar vidare om den betydelse en eventuellt ändrad länsindelning

kan få för planeringen av länsspecialiteterna.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott anser, att övervägande skäl

talar för det sjätte regionsjukhusets lokalisering till Linköping, men finner

relativt starka skäl tala för att man redan från början även kalkylerar

med ett sjunde regionsjukhus i Örebro. Förvaltningsutskottet, som med tillfredsställelse

ser, att länet hänförts till Göteborgsregionen, finner det obestridligt,

att invånarna i Skaraborgs läns norra del i regel har kortare resväg

till Örebro än till Göteborg.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att utredningens

förslag bör betraktas som en allmän riktlinje för sjukvårdshuvudmännens

planering på lång sikt. Det kan då enligt utskottets mening icke vara

riktigt att planera för en lösning av regionsjukvården under ett första skede

och för en annan lösning under en senare tidsperiod. Förvaltningsutskottet

fortsätter.

Värmlands län har tidigare för sin specialvård i stor utstiäckning leplierat

på Göteborg. Det har gällt ortopedisk, barnkirurgisk, neurologisk och i

någon mån handkirurgisk och plastikkirurgisk vård, men det har framförallt

gällt den mera speciella radioterapeutiska vården. Det samarbete, som

rått mellan Jubileumskliniken i Göteborg och Sahlgrenska sjukhusets olika

kliniker, har medfört, att ett icke obetydligt antal värmländska patienter via

jubileumskliniken kommit att vårdas även på andra kliniker vid Sahlgrenska

sjukhuset. Värmlands läns landsting har också under årens lopp investerat

högst betydande belopp, cirka 700 000 kronor, i jubileumskliniken, dar

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

landstinget disponerar ett mindre antal platser. Det är givet, alt landstinget

icke utan vidare kan släppa den förbindelsen och göra den stora insatsen

värdelös.

På senare tid har emellertid ett allt större klientel från Värmland sökt

sig till de specialavdelningar, som inrättats vid centrallasarettet i Örebro

och som saknat företrädare i Värmland. För större delen av Värmland är

i esvägen med bil kortare till Örebro än till Göteborg. Det skulle därför vara

en fördel för länet, om en region bildades bestående främst av Värmlands

och Örebro län. Den omständigheten, att Värmlands läns landsting gjort

en stor investering i jubileumskliniken i Göteborg, utgör icke något bestämt

hinder för att Värmlands län ingår i en Örebroregion. Enligt utskottets mening

är det sannolikt, att Värmlands läns landsting även om så blir fallet

kommer att ha behov av vårdplatserna vid jubileumskliniken.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott understryker för länets

del önskvärdheten av att örebroregionen bildas redan i den första etappen

och bygges ut i samma takt som övriga regioner. Förvaltningsutskottet anför,

att tillkomsten av denna region är angelägen för en mycket betydande

del av länets befolkning.

Storstockholmsdelegationen framhåller likaledes lämpligheten av att

Örebro län utgår ur Stockholmsregionen och att den föreslagna Örebroregionen

tillkommer redan från början. Redan nu torde enbart Storstockholm

eller Stockholms stad och län ha mer än tillräckligt befolkningsunderlag för

att bilda en självständig sjukvårdsregion.

Beträffande omfattningen av örebroregionen ansluter sig

överståthållarämbetet till utredningens förslag. Ett av Stockholms stads

kammarkontor framlagt förslag om att hänföra även Södermanlands län

till Örebroregionen kan ämbetet icke biträda. För invånarna i nämnda län

går nämligen färdvägarna traditionellt mot Stockholm, vilket förhållande

är bestämmande för de kollektiva trafikmedlens inriktning.

Beträffande förslaget att hänföra Södermanlands län till Stockholmsregionen

anför Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott bl. a.

För en stor del av länet och därtill den folkrikaste skulle avståndet till

Örebro bli icke oväsentligt kortare än till Stockholm. Härtill kommer att de

besvärliga trafikförhållandena i Stockholm, vilka för övrigt tycks bli allt

mer svårbemästrade, kan undvikas. Utskottet anser nämligen realistiskt

att räkna med att transporterna i största utsträckning blir landsvägstransporter.

Då utredningen i annat sammanhang gör gällande en traditionell

inriktning mot Stockholm och att Örebro ligger så att säga i fel riktning, kan

det nog vara riktigt såtillvida som landsortsborna i många avseenden, bl. a.

för besök hos centrala myndigheter, tvingas besöka Stockholm, men därmed

ar ju ingalunda sagt eller bevisat, att landsortsborna hellre skulle resa till

Stockholm än åt motsatt håll, t. ex. till Örebro, om samma möjlighet och

resurser här stod till buds.

För en stor del av länet, uppskattningsvis cirka 125 000 invånare, skulle

antagligen reslängd och restid bli kortare till Örebro än till Stockholm och

karolinska sjukhuset.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

Enligt Sveriges läkarförbunds uppfattning bör Södermanland överföras

från Stockholmsregionen till örebroregionen.

Karolinska institutets lärarkollegium och Norrköpings stads drätselkammare

kan icke tillstyrka, att utredningens förslag till regionindelning omedelbart

genomföres. I stället förordas, att utredningens alternativ I

lägges till grund för regionplaneringen tills vidare.

Karolinska institutets lärarkollegium anför.

Medicinens utveckling i vårt land kan i framtiden liksom hittills väntas

i hög grad bli beroende på möjligheterna att utveckla nya specialiteter. Sådan

utveckling kräver tillgång till ett utvalt patientmaterial, vilket i sin

tur vanligen förutsätter stora upptagningsområden. Såväl Stockholm som

Lund-Malmö är också att betrakta som dubbelregioner. För Stockholms del

skulle utbyggnaden av lasaretten i Linköping och i Örebro till regionsjukhus

innebära en väsentlig försämring av tillgången på undervisningsmaterial,

vilken redan nu är för knapp för vissa kliniker på grund av utbyggnaden av

Stockholms stads sjukhus. Lärarkollegiet anser därför, att alternativ I har

så väsentliga fördelar för undervisning och forskning, att det bör förordas.

Redan en utbyggnad av de nuvarande undervisningssjukhusen i enlighet

med redan gjord planering kommer att kräva lång tid och stora kostnader.

Det bör därför först prövas, i vilken utsträckning behovet av specialistsjukvård

tillgodoses därigenom, innan ännu ett sjukhus utbygges till regionsjukhus.

Som en komplettering av alternativ I bör enligt lärarkollegiets uppfattning

de större centrallasaretten förses med mindre specialistavdelningar

i likhet med vad fallet f. n. är beträffande radioterapi och dermatologi vid

Örebro lasarett.

Farhågor för att befolkningsunderlaget för Umeåregion

e n blir för litet uttalas av bl. a. medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,

direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och kommittén

för akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande, organisationskommittén

för medicinska högskolan i Umeå, kommittén för översyn av hälsooch

sjukvården i riket, länsstyrelsen i Västerbottens län, Norrbottens läns

landstings förvaltningsutskott, Svenska läkaresällskapet, Sveriges låkarföibund

och Svenska lasarettsläkarföreningen.

Medicinalstyrelsen anför.

Befolkningsunderlaget för Umeåregionen är väl litet,

väganden bör därför göras i syfte att utöka densamma genom att dit hänföra

större delar av Västernorrlands län än förslaget innebär. I varje fall

skulle ett överförande av hela Ångermanland till Umeåregionen icke medföra

ett ökat restidsavstånd till regionsjukhuset för befolkningen i detta

landskap. Därmed skulle regionens befolkningsunderlag stiga till drygt

700 000 år 1970. Det vore önskvärt, att därutöver även Medelpad kunde hänföras

till Umeåregionen. Så länge nuvarande kommunikationsförhållanden

råder torde detta dock vara svårt att genomföra. Vid en utvidgning av Umeåregionen

på nu antytt sätt, skulle Uppsalaregionen ändock icke bli för liten.

Svenska lasarettsläkarf öreningen anser likaledes, att det än en gång bör

övervägas, om inte hela Västernorrlands län borde hänföras till Umeåregionen.

Föreningen fortsätter.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungi. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

I detta sammanhang torde även kunna ifrågasättas, om det skulle vara

alldeles orealistiskt att beträffande Umeåregionen söka sig över riksgränsen

för att ernå ett större befolkningsunderlag. Människor från nordligaste

Norge och Finland skulle med flyg kunna föras snabbare och på kortare

väg till exklusiva medicinska specialister i Umeå än inom de egna länderna.

Språksvårigheterna torde inte ens när det gäller finskan vara oöverstigliga.

Sveriges läkarförbund framhåller, att den medicinska undervisningen kräver

ett större material än som står till förfogande inom den föreslagna

Umeåregionen. Stor risk föreligger för en kvalitativ försämring av undervisningen

i Umeå jämfört med förhållandena vid övriga utbildningsanstalter,

något som enligt förbundets mening ovillkorligen måste förebyggas. Det

av lasarettsläkarföreningen framförda förslaget, att Umeåregionen genom

överenskommelser med grannländerna utsträckes över riksgränserna, bör

därför övervägas.

Icke heller kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket står

främmande inför tanken på ett nordiskt samarbete på specialistsjukvårdens

område. Kommittén anför.

I den mån det nordiska samarbetet på hälso- och sjukvårdsområdet utvecklas,

kan det framdeles bli anledning att överväga i vad mån riksgränserna

bör betraktas sasom oöverstigliga hinder vid utformningen av en regionsjukvård.

Den tiden kan komma, när man finner skäl att undersöka, om det

inte särskilt för befolkningen i mera avlägset belägna landsändar skulle

vara möjligt att genom sådant nordiskt samarbete få till stånd regionsjukvårdsresurser

på närmare håll än som eljest är möjligt.

Centrala sjukvårdsberedningen understryker nödvändigheten av att varje

möjlighet att öka upptagningsområdet för Umeåregionen tillvaratages. Därvid

torde enligt beredningens mening uppmärksamheten särskilt behöva

riktas på kommunikationsförhållandena och icke minst inrikesflygets utveckling.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anser det

vidare synnerligen angeläget, att Umeåregionen utsträckes längre söderut

än vad som föreslagits. Något tvång bör emellertid härvid inte förekomma,

utan de berörda befolkningsgruppernas egna önskemål måste respekteras.

Så länge mera avancerade vård- och forskningsresurser är koncentrerade

söderut, kommer flertalet patienter att föredraga att resa i den riktningen.

Det är därför angeläget, att utbyggnaden av sjukvårds- och forskningsresurserna

i Umeå fortsätter i så snabb takt som möjligt.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott ser med största oro och

bekymmer på Umeå-sjukhusets framtida utveckling och därmed förenade

ekonomiska bördor, om man inte kan finna några utvägar att här bilda en

tillräckligt folkrik region. Detta är en fråga av den allra största betydelse för

detta regionsjukhus och hela den sjukvårdsregion som skall repliera på

sjukhuset. När regionsjukhuset i Umeå blir utbyggt, bör detta sjukhus liksom

andra regionsjukhus ha alla utsikter att vinna förtroende hos allmän
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

heten även utanför den egna landstingskommunen, och landstinget kan inte

finna annat än att det skulle vara fullt naturligt även för större delen av

Västernorrlands och Jämtlands invånare att repliera på Umeå såsom regionort

för specialistsjukvård. Förvaltningsutskottet framhåller vidare, att det

måste ankomma på statens ansvariga myndigheter att tillse, att kommunikationsförhållandena

blir sådana, att sjukas resor till och från regionsjukhusen

underlättas. Detta gäller såväl landsvägs- som järnvägs- och flygförbindelserna.

Härigenom skulle en önskvärd utökning av Umeåregionen

underlättas.

Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och kommittén för akademiska

sjukhusets i Uppsala utbyggande uttalar bl. a.

De av utredningen angivna alternativen till regionindelning synes samtliga

ge akademiska sjukhuset ett tillräckligt stort upptagningsområde för

att säkerställa undervisningens behov. Vi kan emellertid ej underlåta att

framhålla våra farhågor för att Umeåregionen innebär ett alltför litet underlag

för undervisningssjukhuset i Umeå och att detta förr eller senare kan

föranleda åtgärder, som kommer att innebära att de nordligaste delarna av

Uppsalaregionen överföres till Umeåregionen. Skulle sa bli förhållandet, kan

en omedelbar utbyggnad av regionsjukvården i mellersta Sverige komma

att försvåra möjligheterna att tillföra Uppsalaregionen ersättning för dessa

delar. Med hänsyn härtill synes försiktighet böra iakttagas i fråga om

regionsjukvårdens utbyggande intill dess erfarenhet vunnits av de nuvarande

undervisningssjukhusens möjligheter att tillgodose regionsjukvårdsbehovet.

Det synes ur allmän sjukvårdssynpunkt synnerligen angeläget, att

undervisningssj likhusen icke berövas det patientunderlag, som erfoidras

för läkarutbildningen.

De av denna fråga närmast berörda länen, Västernorrlands och Jämtlands

län, förklarar sig icke vara intresserade av att ingå i Umeåregionen. Sålunda

ansluter sig Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott helt till utredningens

förslag, att Jämtlands län tillföres Uppsalaregionen. Härvid instämmer

även utskottet i utredningens uttalande, att länets traditionella, ekonomiska,

kulturella och sjukvårdsmässiga relationer genom kommunikationsförhållanden

är helt inriktade söderut.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att vissa

betänkligheter kan anföras mot en uppdelning av landstingskommunen på

två regioner. Förvaltningsutskottet anser det ligga närmast till hands att

föra hela Västernorrlands län till Uppsalaregionen, men utskottet vill inte

motsätta sig den gränsdragning mellan Umeå- och Uppsalaregionerna, som

utredningen föreslagit.

Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och kommittén för akademiska

sjukhusets i Uppsala utbyggande, kommittén för översyn av hälsooch

sjukvården i riket samt överståthållarämbetet har ifrågasatt, huruvida

icke norra delen av Stockholms län borde hänföras till

Uppsalaregionen i stället för till Stockholmsregionen. Direktionen

för akademiska sjukhuset i Uppsala och kommittén för akademiska sjukhu
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

sets i Uppsala utbyggande framhåller sålunda, att akademiska sjukhuset sedan

flera år tillbaka enligt avtal med Stockholms läns landsting mottager ett

betydande antal patienter från företrädesvis norra delen av nämnda län. Då

detta arrangemang uppenbarligen tillgodoser ett praktiskt sjukvårdsbehov

bör de delar av Stockholms län, som f. n. har akademiska sjukhuset som

centrallasarett, även ur regionvårdssynpunkt hänvisas till Uppsala.

Överståthållarämbetet understryker, att ifrågavarande område genom ändrad

länsindelning inom en nära framtid sannolikt kommer att hänföras till

Uppsala län, varigenom området kommer att få en ännu närmare anknytning

till Uppsala än nu.

Även medicinalstyrelsen diskuterar frågan om en minskning av Stockholmsregionen

men framhåller, att härvid måste beaktas, att Stockholm

har landets största medicinska utbildningsanstalt med f. n. två statliga utbildningssjukhus,

varjämte man inom en snar framtid torde bli nödsakad

att anlita vissa av stadens sjukhus för undervisningen. Om man trots detta

nagot vill minska regionen, skulle detta kunna ske genom att avsöndra

nordöstra delen till Uppsalaregionen.

Utredningens förslag att hänföra Kalmar läns södra landstingsområde

till Linköpingsregionen har föranlett invändningar

från medicinska fakulteten i Lund och Malmöhus läns landstings

hälso- och sjukvårdsstyrelse.

Fakulteten, som i princip rekommenderar att regionsjukvårdsplanen genomföres,

ifrågasätter sålunda, om inte Kalmar läns södra landstingsområde,

med Kalmar som centrallasarett, borde tillföras Lund-Malmöregionen. Realiseras

detta minskar Linköpingsregionen med cirka 145 000 personer till

cirka 750 000 invånare och Lund-Malmöregionen ökar från nuvarande befolkningsunderlag

på 1,2—1,3 miljoner till 1,4 miljoner. Fakulteten understryker,

att Lund-Malmöregionen ju i själva verket är att betrakta som en

dubbelregion och att en sådan ökning av befolkningsunderlaget torde vara

önskvärd ur forskningens och undervisningens intresse. Minskningen av

Linköpingsregionen kan enligt fakultetens uppfattning, med hänsyn till de

mindre omfattande undervisningsuppgifter och därigenom mindre avancerade

krav på forskning, som åvilar Linköping, ej anses allvarlig.

Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott påpekar, att restiden

från flertalet orter inom området torde tala för en anslutning till det föreslagna

regionsjukhuset i Linköping. Förvaltningsutskottet fortsätter.

Att utskottet ändock varit tveksamt inför anslutningen till ett regionsjukhus

där har sin grund i de traditionella förbindelserna läkarna vid

centrallasarettet i Kalmar och sanatoriet i Målilla haft med Lunds lasarett.

Landstinget har under många år vidare haft samarbete med detta lasarett

och ingått avtal med Malmöhus läns landsting om disponerandet av platser

vid de radiologiska, thoraxkirurgiska, neurokirurgiska och neurologiska klinikerna

i Lund. Till kostnaderna för anläggning och utrustning av radio
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

logiska kliniken har landstinget lämnat bidrag, medan landstinget för de

övriga klinikerna betalar en årlig platsavgift.

Kostnaderna för jubileumskliniken i Lund har täckts till 24,5 % av i

kliniken deltagande sjukvårdshuvudmän. Enligt utredningens förslag skulle

de radioterapeutiska klinikerna i Uppsala, Linköping och Umeå bekostas till

50 % av statsmedel, inklusive eventuella donationsmedel, och resten täckas

av vederbörande huvudman. Skulle Kalmar läns södra landsting begära sitt

utträde ur lundakliniken och ansluta sig till kliniken i Linköping, skulle

landstinget alltså åsamkas förhållandevis högre anläggningsbidrag än övriga

landsting, framförallt i jämförelse med dem som alltfort kommer att tillhöra

lundakliniken.

Enligt vad utskottet erfarit, har Kalmar läns norra landsting uttalat sig

till förmån för anslutning till regionsjukhuset i Linköping. En uppdelning

av Kalmar län på två regionsjukhus torde komma att medföra vissa olägenheter,

främst genom att länets båda landsting disponerar ett antal platser

på Oskarshamns lasarett, som äges av södra landstinget. Förvaltningsutskottet

vill därför inte motsätta sig, att södra landstinget hänföres till ett

blivande regionsjukhus i Linköping, därest frågan om fördelningen av anläggningskostnaden

kan lösas på ett för landstinget fördelaktigare sätt än

vad som antytts i utredningen.

Några remissmyndigheter anser, att utredningen varit alltför bunden

av nuvarande administrativa indelning. Sådana uttalanden

har gjorts av bl. a. Svenska landstingsförbundet, Skaraborgs, Örebro,

Västmanlands och Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott finner detta så mycket mera

anmärkningsvärt som statsrevisorerna påkallat en utredning rörande ändrad

länsindelning med hänsyn till att de nuvarande länsgränserna icke

kan betraktas som rationella. Oavsett detta synes icke bärande skäl ha förebragts

för att grunda regionsjukhusindelningen på de gällande länsgränserna.

Enligt förvaltningsutskottets mening finns möjligheter att lösa frågan

om de ekonomiska uppgörelserna mellan de olika sjukhushuvudmännen

på ett sådant sätt, att en indelning i regionsjukvårdsområden efter trafikgeografiska

förhållanden kan genomföras utan större administrativa

svårigheter för huvudmännen än en indelning efter strikta administrativa

gränser. Ställningstagandet till denna fråga är av väsentlig betydelse för

frågan om regionsjukhusens placering.

Kopparbergs låns landstings förvaltningsutskott, som finner det naturligt,

att länet skall tillhöra Uppsalaregionen, förutsätter, att patienter skall

kunna remitteras till sjukhus inom andra regioner, om t. ex. trafiktekniska

skäl motiverar detta. Utskottet framhåller, att befolkningen i länets västra

delar (Västerbergslagen) får kortare ressträckor till Örebro än till Uppsala.

Skulle örebroregionen tillkomma, bör befolkningen i nämnda delar

remitteras till Örebro lasarett för specialistsjukvård.

Skaraborgs och Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott uttalar

sig till förmån för alternativa valmöjligheter mellan olika

regionsjukhus.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. I sand. Nr 159

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott yttrar sålunda bl. a.

Det förefaller lyckligt, om man kunde undvika att helt binda regionsjukvården

vid den administrativa länsenheten och i stället — i likhet med vad

gäller beträffande patients rätt till alternativt läkarval inom åtskilliga

gränsområden av provinsialläkardistrikten — medgiva viss valfrihet även

på detta område. Med en anordning, som innebär en sådan frihet, förefaller

jämväl ökade möjligheter skapas för en önskvärd anpassning av specialremisserna

till det regionsjukhus, varest platstillgången vid aktuell

specialistavdelning är för dagen bäst tillgodosedd.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter nödvändigheten

av att regionsjukhusen skall ha fixa anvisningsområden, som i

stort sett följer landstingskommunala gränser. För patienternas del skulle

enligt förvaltningsutskottets mening en regionindelning grundad på fritt

sjukhusval efter främst resemöjligheterna och oberoende av länsindelning

vara mest förmånlig. Samarbetet mellan sjukvårdshuvudmännen kunde i

så fall grundas på utomlänsavtalets bestämmelser.

Medicinalstyrelsen framhåller, att utbyggnaden av regionsjukhus

inom de sex regionerna av praktiska skäl måste ske successivt

och sannolikt kommer att sträcka sig över längre tidsperiod än utredningen

beräknat. Med hänsyn till rådande läkarbrist bör enligt styrelsens

mening under denna tid utbyggnaden av undervisningssjukhusen i möjligaste

mån lämnas företräde och då särskilt undervisningssjukhuset i Umeå.

Direktionen för karolinska sjukhuset finner det välbetänkt, att undervisningssjukhusen

utbygges till fullständiga regionsjukhus, innan åtgärder

vidtas för upprättande av den sjätte regionen med Linköping som centrum.

Direktionen understryker särskilt angelägenheten av att det trängande behovet

av ytterligare vårdplatser för cancersjuka i första hand blir tillgodosett.

Samma uppfattning har kanslern för rikets universitet.

Från landstingshåll har betonats, att realiserandet av regionplanen förutsätter

en betydande personal av olika kategorier. Kristianstads läns landstings

förvaltningsutskott framhåller sålunda med skärpa, att utbyggnadstakten

av regionsjukhusen måste så modifieras, att risk icke uppstår för

att färdigbyggda specialkliniker ej kan drivas till följd av brist på läkare,

sjuksköterskor eller annan sjukvårdspersonal.

Beträffande lokaliseringen av regionsjukhusen anför

överbefälhavaren efter hörande av försvarets sjukvårdsstyrelse, att förläggningen

av dessa sjukhus till utsatta tätorter samt den bristande överensstämmelsen

mellan gränserna för sjukvårdsregionerna och civilområdena

ur beredskapssynpunkt innebär vissa nackdelar. Om förslaget realiseras,

blir det därför nödvändigt att liksom hittills inom medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd

planlägga beredskapssjukhus för specialvård med

annan lokalisation än i fred. Oaktat detta innebär emellertid förslaget enligt

överbefälhavarens mening betydande fördelar, eftersom underlaget för

nämndens planläggning förbättras genom decentralisering och upprustning

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Iiungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

av vårdresurserna även inom sådana specialiteter, som är särskilt betydelsefulla

under krigsförhållanden.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att utredningen i alltför hög grad bortsett

från försvarssynpunkter. Dess förslag innebär nämligen enligt länsstyrelsens

uppfattning, att regionsjukhus skulle utbyggas å orter med militärt

sett exponerat läge invid eller i närheten av rikets i händelse av krig primärt

hotade kuster. Försvarssynpunkter talar för en mera tillbakadragen

förläggning inne i landet. Karlstad, Örebro och Jönköping är ur denna synpunkt

lämpligare belägna än de av utredningen föreslagna städerna.

Departementschefen

Vid sina överväganden av frågan hur indelningen av riket i sjukvårdsregioner

lämpligen bör utformas har regionvårdsutredningen utgått från

såsom självklart, att undervisningssjukhusen i Stockholm, Uppsala, Lund,

Göteborg och Umeå skall bilda kärnan i var sin sjukvårdsregion. Stockholmsregionen

med ett stort befolkningsunderlag i huvudstaden och dess

kringliggande områden och med en väl utbyggd sjukhusorganisation även

inom stadens egen sjukvård betraktar utredningen härvid som en dubbelregion.

Vidare behandlar utredningen lasarettet i Lund och det närbelägna

Malmö allmänna sjukhus som en enhet ur regionvårdssynpunkt.

Utredningen har till en början undersökt, huruvida regionaliseringen

borde baseras enbart på de nämnda fem städerna med undervisningssjukhus.

På grund av målsättningen för regionernas storlek — cirka en miljon

invånare — samt vissa undersökningar rörande befolkningsfördelning, kommunikationsförhållanden

och restider m. m. har utredningen emellertid

funnit ytterligare minst en sjukvårdsregion böra tillkomma. Efter att ha

studerat olika alternativa kombinationer för regionindelningen har utredningen

stannat för att föreslå Linköping såsom förläggningsort för ett sjätte

regionsjukhus. Vid detta ställningstagande har utredningen räknat med att

framdeles en sjunde region bör utbyggas med Örebro som centralort.

Utredningens förslag till regionindelning och val av regionorter har i

stort sett accepterats vid remissbehandlingen. Den kritik som framkommit

har — förutom vissa önskemål beträffande gränsdragningen mellan regionerna

— huvudsakligen riktat sig mot förslaget, att en örebroregion skulle

tillkomma först i ett senare skede.

Innan jag för egen del går in på en närmare diskussion av de konkreta

förslagen rörande regionindelningen vill jag allmänt framhålla, att jag helt

delar utredningens uppfattning om att regionaliseringen i princip bör grunda

sig på fixerade upptagningsområden. Det främsta syftet med regionvårdsplaneringen

— att skapa en så fast grund som möjligt för huvudmännens

utbyggnad och dimensionering av den exklusiva kroppssjukvården — skulle

enligt min mening till stor del förfelas, om planläggningen ej kunde baseras.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

på ett klart avgränsat befolkningsunderlag. Inför osäkerheten om att eljest

kunna bereda specialvård åt patienterna från det egna sjukvårdsområdet

skulle också de huvudmän, som ej förfogade över egna regionvårdsplatser,

kunna föranledas att försäkra sig om platser på olika håll, vilket otvivelaktigt

skulle försvåra en rationell dimensionering och ett effektivt utnyttjande

av resurserna.

Vidare anser jag i likhet med utredningen, att de administrativa gränserna

för de nuvarande sjukvårdsområdena bör följas så långt som möjligt,

bl. a. för undvikande av att huvudmännen skall behöva engagera sig i regionsjukvård

på flera håll och att patienter från ett och samma sjukvårdsområde

skall komma att hänföras till olika regionsjukhus. Endast där en

rationell indelning annars omöjliggöres eller eljest särskilda hänsyn motiverar

detta, bör sålunda enligt min uppfattning avsteg från landstingsgränserna

göras.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att den översyn av länsindelningen

som f. n. pågår icke torde komma att resultera i förändringar av den natur,

att regionvårdsplaneringen i stort kommer att menligt påverkas härav.

Det har för mig stått klart att, om regionindelningen skall kunna läggas

till grund för en långsiktig sjukhusplanering, den redan från början bör

göras definitiv i så måtto, att icke det befolkningsunderlag, för vilket regionklinikerna

dimensioneras, i ett senare stadium av uppbyggnaden mera

radikalt förändras. Jag har av denna anledning ansett det nödvändigt, att

definitiv ställning redan nu tages till hur många regioner planläggningen

även på längre sikt skall anpassas efter.

Vid övervägandet av regionernas antal har jag funnit det uppenbart, att

utbyggnaden av regionsjukvården totalt sett måste komma att ställa sig

både dyrbarare och mera personalkrävande ju flera regioner och därmed

regionsjukhus som tillskapas. Även om de sammanlagda kostnaderna för

anordnande av själva vårdplatserna kan beräknas bli i stort sett desamma

vid uppförande av större kliniker vid färre antal sjukhus och vid uppförande

av flera mindre kliniker, torde dock kostnaderna för de för den högspecialiserade

sjukvården särskilt erforderliga anordningarna, framför allt

den speciella laboratorieorganisationen, mera kvalificerade operationsavdelningar

och den dyrbara specialapparaturen, öka med antalet regionsjukhus.

Detsamma gäller behovet av personal. Sålunda måste det antal specialutbildade

läkare, som krävs vid en utbyggnad av flera mindre kliniker, var och

en med sin egen serviceorganisation, bli högre än om utbyggnaden koncentreras

till ett mindre antal större kliniker.

Med hänsyn till de betydande investeringar, som uppbyggandet av den

specialiserade kroppssjukvården kräver, och med den knapphet på läkaroch

sköterskepersonal, som f. n. råder och som vi i viss utsträckning har att

räkna med även för den närmaste framtiden, måste de ekonomiska aspekterna

och frågan om arbetskraftstillgången tillmätas den största betydelse

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

vid regionaliseringens förverkligande. Från dessa utgångspunkter torde

starka skäl tala för det av utredningen diskuterade alternativet med fem

regioner uppbyggda kring de nuvarande undervisningssjukhusen. För en

sådan begränsning av regionernas antal talar också den omständigheten, att

befintliga eller under uppförande varande kliniker för regionspecialiteter

vid undervisningssjukhusen i vissa fall, särskilt i Stockholm, med hänsyn

till undervisningens och forskningens behov erhållit en dimensionering, som

täcker landets behov av vårdplatser i sådan utsträckning, att utrymme inte

finns för en fullständig utbyggnad på andra håll. Enligt min mening måste

man söka undvika att satsa kapital och personal på en utbyggnad av regionkliniker

på andra håll i en omfattning, som medför, att den totala vårdplatstillgången

inom landet överstiger behovet och att redan anordnade

vårdplatser ej kan beläggas. Detta måste bestämt framhållas, även om konsekvensen

skulle bli att patienternas resor för vård i vissa fall bleve något

längre och kostnaderna härför något högre.

Ur här angivna synpunkter har jag funnit karolinska sjukhuset intaga

en särställning vid regionindelningen. Sjukhusets kliniker har nämligen

dimensionerats med hänsyn till den medicinska undervisningen och forskningen

vid landets största utbildningsanstalt för läkare och för att sjukhuset

skall tjäna som rikssjukhus med hela landet som upptagningsområde.

Sedan den högspecialiserade kroppssjukvården utbyggts regionvis, bör, såsom

jag i annat sammanhang skall närmare beröra, karolinska sjukhusets

upptagningsområde naturligen begränsas till Stockholmsregionen, varvid

betydande svårigheter måste befaras uppstå att kunna belägga vårdplatserna

vid flertalet av dess redan utbyggda kliniker för regionvårdsspecialiteter.

Frånsett de olägenheter en dylik överdimensionering måste innebära ur

ekonomiska och rationella synpunkter, skulle en minskning av patientunderlaget

kunna få allvarliga konsekvenser för läkarutbildningen och forskningen

vid sjukhuset. Vid behandlingen av regionvårdsfrågorna i inrikesdepartementet

har läget för karolinska sjukhusets del framstått som särskilt

prekärt, då det från Stockholms stads sida uttalats, att staden övervägde

att inom sin sjukvårdsorganisation anordna ytterligare kliniker för

vissa av de specialiteter, inom vilka vårdplatserna vid karolinska sjukhuset

redan måste antagas överstiga en blivande Stockholmsregions behov. Från

stadens sida har bl. a. hävdats att de berörda klinikerna vid karolinska sjukhuset

överdimensionerats och att detta ej finge hindra tillkomsten av för

sjukvårdens lämpligaste organisation erforderliga kliniker.

Då en minskning av klinikerna på karolinska sjukhuset i allmänhet ej

kan godtagas med hänsyn till undervisningen och forskningen, har det vid

mina överväganden av frågan om regionernas antal och storlek framstått

som särskilt angeläget att bevaka karolinska sjukhusets berättigade intresse

av att kunna tillförsäkras erforderligt patientunderlag.

Å andra sidan har jag vid mina överväganden av indelningsfrågan icke

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

kunnat bortse från att, särskilt efter det regionvårdsutredningens förslag

blev offentligt, från sjukvårdshuvudmännens sida bedrivits ett intensivt

planläggningsarbete, som av allt att döma skulle resultera i en uppdelning

av landet på sju regioner med regioncentra i Stockholm, Uppsala, Linköping,

Lund-Malmö, Göteborg, Örebro och Umeå (utredningens alternativ IV).

Som jag tidigare framhållit har min strävan varit att undvika inskränkningar

i huvudmännens frihet att själva bestämma om utbyggnaden av sin

sjukvårdsorganisation, såframt icke direkta felinvesteringar ifråga om

den totala utbyggnaden i landet kunde förutses bli följden av ett genomförande

av de på olika håll framkommande planerna. Vid ärendets beredning

i inrikesdepartementet har därför gjorts en undersökning av vilka

konsekvenser med avseende å vårdplatsbehov, investeringar och personal

en utbyggnad med sju regioner skulle medföra.

Vid undersökningen har regionvårdsutredningens alternativ IV med vissa

modifikationer lagts till grund för beräkningarna. I fråga om de särskilda

regionernas omfattning har utredningens förslag frånträtts i några avseenden.

Sålunda har den av utredningen skisserade Umeåregionen befunnits

få alltför litet befolkningsunderlag — och detta gäller oavsett vilket regionalternativ

som väljes — både med hänsyn till undervisningens och forskningens

behov av patientunderlag och för att bära upp driftsekonomiskt

tillräckligt stora vårdenheter. Hela Ångermanland har därför ansetts böra

tillföras Umeåregionen, vars befolkningsunderlag härigenom skulle ökas

med cirka 110 000 invånare i dagens siffror jämfört med utredningens förslag.

Till förmån för förslaget att hänföra hela Ångermanland till Umeåregionen

har också ansetts tala det faktum, att restiderna såväl med järnväg

som med landsvägstransport är kortare till Umeå än till Uppsala från

hela landskapet. Den motsvarande minskningen av Uppsalaregionen har bedömts

icke ge anledning till några betänkligheter, enär regionen likväl

skulle komma att omfatta över 1 100 000 invånare (år 1970 över 1 200 000).

Icke i något fall har heller de för akademiska sjukhuset planerade klinikerna

funnits bli överdimensionerade i förhållande till det teoretiska vårdbehovet

för regionen.

Enligt vad som under hand framkommit under beredningen i departementet

har från Örebro läns landstings sida tagits initiativ till att utöka

den av utredningen föreslagna örebroregionen med delar av Södermanlands,

Skaraborgs och Kopparbergs län. Att på detta sätt till regionen hänföra

icke mindre än sex olika landstingskommuner eller delar av landstingskommuner

har vid departementsundersökningen befunnits ur praktiska

och avtalsmässiga synpunkter olämpligt. Sakligt har det heller icke

synts motiverat, eftersom kommunikationerna i dessa delar av landet är så

goda, att endast obetydliga skillnader i restidsavstånd uppkommer till de

skilda regionorterna. Särskilt har observerats att Uppsalaregionen skulle

få väl litet befolkningsunderlag om — utom den föreslagna minskningen i

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

norr — även en del av Kopparbergs län (76 000 invanare) undandroges

regionen. Möjligen har det ansetts kunna övervägas att låta västra delen

av Södermanland (med f. n. cirka 127 000 invånare) tillhöra Örebroregionen,

eftersom en viss ökning av dennas befolkningsunderlag synts vara berättigad.

Det har emellertid samtidigt konstaterats att härigenom betydande

olägenheter kunde befaras för Stockholmsregionen, för vars stora

undervisningskliniker komme att uppstå ett allvarligt underskott på patientmaterial.

En förutsättning för att en dylik minskning av Stockholmsregionen

överhuvud taget skulle kunna accepteras har därför ansetts vara,

att i Örebro och Linköping endast vissa specialiteter utbyggdes samt att

en del av klinikerna i dessa städer och även i Uppsala underdimensionerades.

Enligt uppgift från Örebro läns landsting avsåges en del av Västmanlands

län med 43 400 invånare skola tillhöra Örebroregionen, medan i regionvårdsutredningens

sjuregionsalternativ förutsattes, att en något större

del av Västmanlands län (70 400 invånare) skulle hänföras till nämnda region.

Den av landstinget förutsatta avvikelsen har vid departementsundersökningen

ansetts icke ge anledning till erinran.

Vid de tidigare berörda överläggningarna med företrädare för vissa sjukvårdshuvudmän,

som föregått mitt ställningstagande i regionvårdsfrågorna,

lades resultatet av departementsundersökningen till grund för diskussionen.

För egen del förutsatte jag vid dessa överläggningar såsom ett

villkor för att de vid undersökningen uppdragna riktlinjerna för regionindelningen

skulle kunna accepteras av statsmakterna, att ett tillfredsställande

patientunderlag för karolinska sjukhusets stora, redan utbyggda

specialkliniker skulle säkerställas genom att motsvarande specialiteter i

angränsande regioner icke utbyggdes eller underdimensionerades i förhållande

till det framräknade vårdplatsbehovet inom vederbörande region.

Sedan en redovisning lämnats för vissa i departementet gjorda beräkningar

angående förslagets konsekvenser med avseende å vårdplatsbehovet

och utbyggnaden vid de skilda regionklinikerna samt rörande utbyggnadskostnaderna

och personalbehovet vid förslagets realiserande — siffror

till vilka jag torde få återkomma i det följande — kunde vid överläggningarna

i allt väsentligt enighet nås om att riktlinjerna i departementsförslaget

under det av mig uppställda villkoret vore ägnade att läggas till

grund för regionindelningen.

Sedan frågan härefter blivit föremål för fortsatta överväganden i inrikesdepartementet,

anser jag mig kunna förorda, att de förut angivna riktlinjerna

för regionindelningen följes. Jag föreslår sålunda, att riket indelas

i sju regioner för den högspecialiserade kroppssjukvården med regionsjukhus

i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg,

Örebro och Umeå, varvid dock vissa regionspecialiteter tills vidare ej skall

utbyggas i Linköping och Örebro.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

De olika regionerna skall enligt mitt förslag ha följande omfattning:

Stockholmsregionen. Stockholms stad, Stockholms län, Södermanlands

län utom den västra delen, omfattande Eskilstuna och Flen samt kommunerna

väster därom, ävensom Gotlands län.

Uppsalaregionen. Uppsala län, Västmanlands län utom Köpingsområdet,

Kopparbergs och Gävleborgs län, Västernorrlands län utom Ångermanland

samt Jämtlands län.

Linköpingsregionen. Östergötlands, Jönköpings och Kalmar län.

Lund-Malmöregionen. Kronobergs, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus

län samt södra delen av Hallands län i enlighet med regionvårdsutredningens

förslag.

Göteborgsregionen. Norra delen av Hallands län i enlighet med regionvårdsutredningens

förslag samt Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs

län.

örebroregionen. Västra delen av Södermanlands län, omfattande Eskilstuna

och Flen samt kommunerna väster därom, Värmlands och Örebro län

samt Köpingsområdet av Västmanlands län.

Umeåregionen. Ångermanland samt Västerbottens och Norrbottens län.

Skulle i fall där ett sjukvårdsområde delas på två regioner mindre jämkningar

i den av mig förordade gränsdragningen bli aktuella, torde sådana

frågor böra prövas i det samordningsorgan jag i det följande förordar.

Med användande av de prognoser för befolkningsutvecklingen, som regionvårdsutredningen

framlagt, uppskattar jag folkmängden i regionerna

omkring år 1970 till följande ungefärliga invånarantal, nämligen i Stockholmsregionen

1 500 000, Uppsalaregionen 1 250 000, Linköpingsregionen

900 000, Lund-Malmöregionen 1 300 000, Göteborgsregionen 1 320 000, örebroregionen

750 000 och Umeåregionen 680 000. Dessa beräkningar synes

mig ge vid handen, att regionerna vid den tidpunkt, då utbyggnaden i

stort sett bör beräknas vara genomförd, kommer att ha godtagbart befolkningsunderlag,

för att regionsjukhusen på ett tillfredsställande sätt och

under rationella driftförhållanden skall kunna fylla sina uppgifter i sjukvårdens,

undervisningens och forskningens tjänst. Befolkningsunderlaget

för regionklinikerna i Umeå kommer dock alltjämt att vara lågt, något

som enligt min mening inskärper vikten av att Umeåregionen icke minskas.

I detta sammanhang vill jag slutligen framhålla, att jag beträffande

regionsjukhuset i Umeå med tillfredsställelse skulle se att ett nordiskt samarbete

kunde komma till stånd. Om möjligheter öppnades för patienter

från Nordnorge och norra Finland att mottagas för vård på regionklinikerna

i Umeå, skulle det säkerligen i många fall underlättas för patienter

från dessa områden att erhålla specialistvård på ett lättillgängligt sätt,

samtidigt som patientunderlaget för regionsjukhuset i Umeå skulle förbättras.

Förutsättningarna för en dylik anordning torde därför böra undersökas

ytterligare.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

105

V. Regionsjukhusen. Resurser för sjukvård och utbildning

Regionvårdsutredningen

Som i det föregående angivits, har regionvårdsutredningen förordat rikets

indelning i sex regioner för den specialiserade kroppssjukvarden, varvid

följande sjukhus avses som regionsjukhus, nämligen

1) Stockholmsregionen, en dubbelregion med karolinska sjukhuset och

serafimerlasarettet, vissa Stockholms stad tillhöriga sjukhus samt Kronprinsessan

Lovisas vårdanstalt för sjuka barn,

2) Uppsalaregionen med akademiska sjukhuset,

3) Linköpingsregionen med centrallasarettet därstädes,

4) Lund-Malmöregionen med Lunds lasarett och Malmö allmänna sjukhus,

5) Göteborgsregionen med Sahlgrenska sjukhuset jämte vissa Göteborgs

stad tillhöriga sjukhus och

6) Umeåregionen med centrallasarettet därstädes.

De av utredningen förordade regionspecialiteterna bör enligt utredningens

förslag lämpligen fördelas på regionsjukhusen på följande sätt.

Specialitet

Antal av utredningen föreslagna vårdplatser vid regionsjukhusen. Ökningen av

antalet vårdplatser i jämförelse med antalet den 31 december 1956 angives inom

parentes

Stockholm

Uppsala

Linköping

Lund-Malmö

Göteborg

Umeå

Neurokirurgi..

Neurologi ....

Thoraxkirurgi

Kardiologi....

Plastikkirurgi.

Bamkirurgi...

116 (0)

187 (10)

116 (42)1

70 (70)

110 (43)

255 (120)2

100 å120

(50 å 70)

150 (0)

337 (0)

40 å 45

(40 å 45)

60 (60)

60 (13)

30 (30)

60 (27)

50 (50)

50 å 60

(50 å 60)

100 (100)

50 (30)

30 (30)

60 (60)

50 (50)

30 (30)

50 (50)

50 (50)

25 å 30

(25 å 30)

70 (70)

50 (25)

64 (10)

68 (44)

80 (0)

30 (30)

60 (34)

100 (100)2

50 å 60

(50 å 60)

100 (20)

116 (0)

69 (41)

69 (42)

72 (42)

30 (30)

60 (40 ä 45)

118 (0)

50 å 60

(50 å 60)

125 (33)2

131 (32

30 (30)

30 å 60

(0 å 30)

30 (30)

20 (20)

30 (30)

40 (40)

25 å 30

(25 å 30)

45 (45)

30 (30)

Radioterapi . .

Dermatologi. .

Summa

1441 ål 461

(335 å 355)

500 å 515

(400 å 415)

415 å 420

(390 å 395)

668 å 678

(288 å 298)

724 å 734

(310å 325)

280å315

(250 å 285)

1 Genomfört under år 1957.

2 Delvis genomfört under år 1957.

Stockholmsregionen. Ett för Stockholmsregionen med dess dubbla uppsättning

regionsjukhus speciellt spörsmål utgör enligt utredningens mening

frågan om det lämpliga upptagningsområdet för de statliga sjukhusen å

ena sidan och Stockholms stads sjukhus å andra sidan. Utredningen anser

sig icke böra avgiva några förslag i detta hänseende utan förutsätter, att

de berörda huvudmännen, som av hävd samarbetat på detta område, själva

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

även i fortsättningen finner den bästa ordningen för samarbete härvidlag.

Utredningen konstaterar blott, att de på Stockholms stads sjukhus drivna

regionspecialiteterna är avsedda i första hand för staden och — enligt ett

år 1957 mellan Stockholms stad och Stockholms läns landsting träffat samarbetsavtal

— i princip också skall kunna utnyttjas av länet. Tillgången

på vårdplatser vid dessa sjukhus torde emellertid icke komma att medgiva,

att avtalsbundna platser skapas för övriga i regionen ingående sjukvårdsområden.

Det synes utredningen därför naturligt, att dessa — d. v. s. Södermanlands,

Gotlands och Örebro läns men även Stockholms läns landstingskommuner

— får sitt behov av vårdplatser täckt på de i statlig regi drivna

klinikerna. Utredningen anser det för övrigt sannolikt, att — såsom redan

nu är fallet också Stockholms stad i viss omfattning måste repliera på

de statliga sjukvårdsinrättningarna med anledning av den starka utbyggnad

av t. ex. thoraxkirurgi, neurokirurgi och radioterapi, som där redan

skett.

Beträffande neurokirurgin anför utredningen, att det förordade antalet

vårdplatser härför, som överensstämmer med befintligt antal, med hänsyn

till Stockholmsregionens av utredningen föreslagna storlek innebär en viss

överdimensionering. Det teoretiska behovet utgör nämligen endast 70 vårdplatser.

En konsekvens härav måste enligt utredningen bli att regionsjukhusen

i Uppsala och Linköping föreslås få ett mindre antal neurokirurgiska

platser, än som med tanke på sjukhusens patientunderlag kunde vara

i och för sig befogat. Utredningen finner det nämligen uppenbart, att frågan

om en viss regions sjukvårdsresurser och möjliga behov av utbyggnad

måste bedömas med hänsyn till vårdresurserna och utbyggnadsbehoven

för riket i dess helhet.

En specialkardiologisk klinik bör enligt utredningens förslag i första

hand organiseras i anslutning till den thoraxkirurgiska kliniken vid karolinska

sjukhuset. Vidare anser utredningen det önskvärt, om den till flera

av Stockholms stads sjukhus utspridda avancerade kardiologiska diagnostiken

centraliserades till ett eller högst två sjukhus.

För barnkirurgi förordas en ny klinik med cirka 100 platser utöver nu

befintliga vårdplatser.

Vad urologin angår föreslår utredningen att, då det här är fråga om en

dubbelregion, ytterligare en urologisk klinik om 50—60 platser vid sidan

av den befintliga på karolinska sjukhuset inrättas, lämpligen vid något

stadens sjukhus.

I fråga om platser på centralanstalt för radioterapi anser utredningen,

att en av huvudmännen beslutad utbyggnad till totalt 199 vårdplatser icke

behöver komma till stånd, då nuvarande vårdplatsantal kan betecknas

som fullt tillräckligt för den föreslagna regionen. Det måste enligt utredningens

mening anses mera angeläget att inrätta dylika vårdplatser för de

nya regioner, som utbrytes ur jubileumsklinikens nuvarande upptagningsområde.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960 107

Beträffande övriga specialiteter ansluter sig utredningens förslag till

huvudmännens utbyggnadsplaner.

Uppsalaregionen. Enligt utbyggnadsplanen för akademiska sjukhuset har

man räknat med en neurokirurgisk klinik om cirka 30 platser, medan

utredningens beräkningar visar på ett vårdplatsbehov för Uppsalaregionen

om 54 platser. Då emellertid — som förut nämnts — neurokirurgin måste

bedömas som överdimensionerad i Stockholm och då den lämpliga storleken

på en neurokirurgisk klinik torde vara 40—45 vårdplatser, föreslår

utredningen inrättandet av en neurokirurgisk klinik på akademiska sjukhuset

med sistnämnda vårdplatsantal. Enligt utredningens mening torde

detta antal vara tillräckligt stort för att tillgodose undervisningens behov.

Beträffande thoraxkirurgin beräknar utredningen det teoretiskt riktiga

vårdplatsantalet för Uppsalaregionen till 73 platser, men utredningen finner

— med hänsyn till närheten till Stockholmsregionens stora thoraxkirurgiska

klinik och det osäkra framtida platsbehovet — en begränsning

till 60 platser innebära en lämplig avvägning.

I fråga om plastikkirurgin finner utredningen, att Uppsalaregionens behov

torde vara cirka 75 vårdplatser. Med hänsyn till att en plastikkirurgisk

klinik i allmänhet inte bör ha mer än 60 platser och då de närliggande

regionsjukhusen i Stockholm torde ha en kapacitet, som i någon mån överstiger

behovet av plastikkirurgisk vård för Stockholmsregionen, föreslår

utredningen, att en plastikkirurgisk klinik om 60 vårdplatser inrättas på

akademiska sjukhuset.

För barnkirurgi beräknar utredningen att 69 vårdplatser skulle behövas

för Uppsalaregionens del. Utredningen är emellertid icke beredd att på en

gång föreslå en klinik av denna storlek, då barnkirurgin ännu så länge —

med undantag för Stockholm — knappast framträder som ett åtminstone

volymmässigt sett mera påtagligt behov.

Den radioterapeutiska centralanstalten föreslås enligt planen för akademiska

sjukhuset få 60 vårdplatser. Utredningen, som finner, att det teoretiska

behovet för regionen skulle uppgå till 106 vårdplatser, anser sig böra

förorda 100 vårdplatser, ett antal som mot bakgrunden av både sjukvårdsbehovet

och undervisningens krav ter sig väl motiverat.

Linköpingsregionen. Av de som regionspecialiteter betecknade vårdgrenarna

är endast dermatologin företrädd på Linköpings lasarett. Eu kraftig

utbyggnad av lasarettet, som skulle omfatta 415—420 vårdplatser inom angivna

specialiteter, blir därför erforderlig, för att det i enlighet med utredningens

förslag skall kunna fungera som regionsjukhus. Trots de stora

ekonomiska åtaganden, som en utbyggnad av ifrågasatt art här skulle medföra

för berörda parter, har enligt utredningen företrädarna för de berörda

huvudmännen förklarat sig positivt inställda till utbyggnaden.

De föreslagna klinikernas storlek motsvarar i fråga om vissa regionspecialiteter

icke fullt det antal platser, som skulle med utredningens beräkningar

vara det teoretiskt riktiga för Linköpingsregionens del. Ekono
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

miska, personella och andra hänsyn bör enligt utredningens mening mana

till återhållsamhet. Beträffande neurokirurgin, vars teoretiska vårdplatsbehov

är 36 platser, har hänsyn även tagits till överdimensioneringen av

denna specialitet inom Stockholmsregionen.

Lund-Malmöregionen. Utredningen finner thoraxkirurgin vara väl företrädd

för Lund-Malmöregionens del med två kliniker om tillhopa 80 vårdplatser

eller 10 platser mera än det av utredningen framräknade behovet.

Det tillrådes därför, att förefintliga planer på att utbygga kliniken vid

Lunds lasarett med ytterligare 10 platser tills vidare uppskjutes.

Plastikkirurgins behov är enligt utredningens mening icke tillgodosett

med nuvarande 26 vårdplatser vid Malmö allmänna sjukhus. Med anledning

härav förordas, att Malmökliniken utbygges till att omfatta 60 platser.

Behovet av barnkirurgi beräknar utredningen för regionens del till 104

platser. Med hänsyn till Malmös storlek och det för tätorterna markerade

behovet av saväl öppen som sluten barnkirurgisk vård föreslår utredningen,

att Malmö tillgodoses med 50 vårdplatser och att till Lund förlägges en

ungefär lika stor klinik.

Regionen disponerar f. n. 80 vårdplatser vid centralanstalten för radioterapi

i Lund samt dessutom 23 platser vid Malmö allmänna sjukhus. Det

teoretiska talet för centralanstalten i regionen är 102 vårdplatser. Utredningen

tillstyrker cirka 100 platser vid jubileumskliniken i Lund.

De dermatologiska vårdresurserna i regionen — två kliniker med tillhopa

116 platser — motsvarar ungefär det vårdplatsantal, som enligt utredningens

beräkningar bör finnas på regionplanet. Utredningen är därför

tveksam beträffande en av huvudmannen föreslagen utökning av dermatologiska

kliniken i Lund.

I övrigt motsvarar utredningens förslag i huvudsak huvudmännens utbyggnadsplaner.

Göteborgsregionen. Föreliggande planer för utbyggnad av regionspecialiteterna

i Göteborgsregionen överensstämmer genomgående tämligen väl

med de av utredningen framräknade behovssiffrorna. Utredningen ansluter

sig därför beträffande flertalet specialiteter till utbyggnadsbesluten. Endast

för kardiologi och urologi tillkommer enligt utredningens förslag nya kliniker,

som ej omfattas av huvudmannens planer. Beträffande radioterapi

föreslås en utökning av nuvarande 118 platser till 125, vilket motsvarar det

teoretiska behovet.

Umeåregionen. Vid utredningens överväganden angående kliniker för

regionspecialiteter i Umeå har den haft att taga ställning till ett för Umeåregionen

speciellt problem, nämligen det relativt sett ringa befolkningsunderlaget,

drygt en halv miljon invånare. Utredningen har ställts inför

uppgiften att å ena sidan komma fram till en sådan storlek för de olika

klinikerna, att de där verksamma läkarnas och annan personals kapacitet

bhr fullt utnyttjad samt att undervisningens intressen blir tillräckligt be
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

aktade, men å andra sidan finna en storlek, som innebär en riktig dimensionering

i förhållande till patientunderlaget. Det utbyggnadsförslag, som

utredningen mot denna bakgrund framlägger, innebär en utökning av vårdplatsantalet

med 250—285.

I ett par fall har utredningen funnit sig böra förorda större kliniker än

vad framräknade behovssiffror skulle motivera. Sålunda föreslår utredningen,

att 40 barnkirurgiska vårdplatser inrättas vid lasarettet i Umeå

med hänsyn till lämplig storlek av vårdenheterna, medan endast 33 vårdplatser

skulle behövas för regionens del. För neurokirurgin föreslår utredningen

vidare i enlighet med generalplanen för Umeå lasarett en klinik om

30 vårdplatser, medan det framräknade behovet för regionens del är 23.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att dess förslag till utbyggnad

av regionsjukhusen i vad avser de av utredningen förordade nio specialiteterna

innebär en ökning med nära 1 900 vårdplatser utöver de befintliga.

Av de nya platserna är enligt utredningen omkring 870 förutsedda i de

olika planer, som huvudmännen är i färd med att realisera. Flertalet av

de omkring 1 000 nya vårdplatser, som ej omfattas av huvudmännens planering,

fördelar sig på specialkardiologi, urologi och barnkirurgi. Då tillkomsten

av kirurgiska regiondiscipliner i icke oväsentlig grad förutsättes

komma att avlasta de allmänkirurgiska avdelningarna, skulle emellertid

samtliga föreslagna vårdplatser ej behöva tillkomma genom nybyggnad.

Utredningen framhåller, att dess förslag i fråga om neurologi och dermatologi

innebär, att grovt taget ungefär hälften av det framräknade platsbehovet

täckes vid kliniker tillhörande regionsjukhusen, under det att

återstoden, i den mån så visar sig behövligt, får tillgodoses vid de större

centrallasaretten.

Även den föreslagna ökningen av klinikernas serviceorgan torde enligt

utredningen, där den ej redan är ett faktum, delvis vara förutsedd av huvudmännen,

t. ex. i fråga om klinisk fysiologi och bakteriologi-virologi. Exempelvis

kravet på ökade resurser för cytologisk diagnostik liksom utbyggnaden

av isotopverksamheten anser utredningen däremot ha mer karaktäi

av nyhet.

Läkartjänster och specialistutbildning. För de nio regionspecialiteterna

föreslår utredningen 373 läkartjänster. Antalet läkartjänstei inom ifiågavarande

specialiteter var den 31 december 1956 191, varför utredningens förslag

innebär en ökning med 182 tjänster. Sistnämnda tal motsvarar ungefäi

ett års nettoökning av den svenska läkarkåren under de närmaste fem

åren. Härtill kommer ett flertal läkare för de skilda serviceorganen, konsulteller

överläkarbefattningar i intern medicin för de större radioterapeutiska

centralanstalterna, läkare vid mentalsjukhusen för barn och vid astmasanatorierna,

förstärkning av infektions- eller invärtesklinikernas läkarstab

med hänsyn til! behandlingen med konstgjord njure, konsultläkare

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

för vissa specialuppgifter etc. Åtskilliga — vid vissa regionsjukhus de flesta

— av dessa läkartjänster finns redan inrättade. Summariska beräkningar

anger, att ytterligare 30 å 40 läkare skulle vara erforderliga härför utöver

de nyssnämnda 182 för klinikerna tillkommande.

Vid beräknandet av erforderligt antal läkare för de olika specialiteterna

har utredningen i stort sett endast tagit hänsyn till den slutna vårdens

behov, d. v. s. vården av de inneliggande patienterna och därtill anknuten

verksamhet som jourtjänst och efterkontroll av tidigare vårdade. Sålunda

har den polikliniska verksamhetens behov av läkare i allmänhet ej beaktats,

ehuru viss öppen vård inom regionspecialiteterna givetvis förutsetts.

Undervisningens och forskningens anspråk på läkarkrafter är icke

heller beaktade.

Tjänsterna är i förslaget uppdelade på överläkartjänster och biträdande

överläkartjänster, som därvid fattas i den mening, som fastställts i den

nya sjukhuslagen. Dessa tjänster räknas icke som utbildningstjänster utan

som sluttjänster. Utbildningstjänster är däremot alla underläkartjänster.

Dessa förutsättes komma att tillsättas antingen på högst 3 eller högst 1 år.

Härvid beräknas treårstjänsterna komma att bli de egentliga specialistutbildningsplatserna,

under det att ettårstjänsterna i huvudsak skall ge s. k.

randutbildning, d. v. s. en kortare tids utbildning för läkare verksamma

inom annan närstående specialitet.

Av de av utredningen föreslagna 373 läkartjänsterna utgöres 134 av överläkar-

och biträdande överläkartjänster, 129 av underläkartjänster med

treårsförordnande samt 110 av underläkartjänster med ettårsförordnande.

Beträffande den närmare fördelningen av läkartjänsterna å respektive

regionspecialiteter torde få hänvisas till de å s. 190—194 i betänkandet intagna

tabellerna.

Viss efterutbildning för läkare vid regionsjukhuset i Linköping. Det synes

utredningen i hög grad motiverat, att regionsjukhuset i Linköping, som i

motsats till övriga regionsjukhus ej deltar i den akademiska läkarutbildningen,

på något sätt utnyttjas för undervisningsändamål, bl. a. för att

avlasta de medicinska lärosätena.

Sådan utbildning, som i form av assistenttjänstgöring i medicin och

kirurgi för medicine kandidater enligt den nya studieplanen skall ske vid

flertalet större lasarett, och specialistutbildning, som i form av underläkartjänstgöring

bedrives vid alla sjukhus med specialavdelningar, skall givetvis

också bedrivas vid centrallasarettet i Linköping. Därutöver föreslår utredningen

emellertid, att sjukhuset anförtros uppgiften att tjänstgöra som

efterutbildningssjukhus för en tilltänkt vidgad kursverksamhet av det slag,

som sedan 1956 bedrivits under medicinalstyrelsens ledning vid centrallasarettet

i Linköping, främst för tjänsteläkare och i andra hand för läkare

med allmän praktik. Enligt vad utredningen inhämtat hyser vederbörande

huvudman — Östergötlands läns landsting — stort intresse för ett sådant

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

projekt och synes vara berett att, därest staten delar kostnaderna för undervisningslokaler,

i övrigt påtaga sig uppkommande merkostnader.

Utredningen förordar, att det anförtros åt medicinalstyrelsen att med

Östergötlands läns landsting förhandla om mera permanenta anordningar

för efterutbildning av läkare vid centrallasarettet i Linköping.

Utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet

Som tidigare nämnts räknar utredningen rörande pensionsstyrelsens

sjukvårdande verksamhet med ett behov av cirka 600 vårdplatser vid reumatologiska

regionkliniker. Med utgångspunkt från den av regionvårdsutredningen

såsom alternativ II betecknade regionindelningen beräknar utredningen,

att följande antal regionplatser skulle erfordras inom respektive

regioner, nämligen Stockholmsregionen 130, Uppsalaregionen 90, Linköpingsregionen

80, Lund-Malmöregionen 110, Göteborgsregionen 110 och

Umeåregionen 80 vårdplatser. Detta vårdplatsbehov avser endast den högkvalificerade

reumatikervården samt den vård som kommer till stånd med

hänsyn till forskningens och undervisningens behov.

Utredningen anför vidare bl. a.

För Stockholmsregionens del skulle alltså erfordras tillhopa 130 vårdplatser,

inklusive de 73, som redan finns på karolinska sjukhusets reumatologiska

klinik. Behovet av ytterligare vårdplatser utöver de sistnämnda

torde kunna tillgodoses genom befintligt eller planerat sjukhus i Stockholmsområdet,

eventuellt genom Nynäshamnssjukhuset.

Inom Uppsalaregionen, för vilken skulle erfordras omkring 90 vårdplatser

finnes f. n. inga alls. För akademiska sjukhuset har visserligen planerats

en särskild reumatologisk klinik, som ursprungligen avsågs omfatta

60 vårdplatser, men vars platsantal enligt det senaste förslaget minskats

till 30. När dessa vårdplatser kan tagas i bruk ligger ännu i vida fältet,

men troligen kan detta beräknas ske först efter mitten av 1960-talet. Under

alla förhållanden måste man för denna region räkna med en icke obetydlig

ökning av vårdplatsernas antal utöver de f. n. planerade. Intill dess bör

jämväl patienter från denna region kunna hänvisas till sjukhuset i Nynäshamn.

För Linköpingsregionen skulle erfordras cirka 80 vårdplatser. Dar

finnes f n. 26 vårdplatser å lasarettet i Norrköping — avsedda för kvinnliga

patienter — och omkring 80 vårdplatser å pensionsstyrelsens sjukhus

i Tranås. Behovet av vårdplatser för denna region torde alltså kunna

anses täckt till dess en regionklinik tillskapats.

I fråga om Lund-Malmöregionen har platsbehovet beräknats till omkring

110. I denna region finnes tillhopa 158 vårdplatser, däri inräknade 24 vårdplatser

å den ortopediska kliniken vid Lunds lasarett. För denna region

skulle alltså förefinnas ett överskott av 48 vårdplatser. De 24 vårdplatserna

å den ortopediska kliniken kommer emellertid eventuellt att disponeras av

landstinget för ortopedisk vård, och därest så skulle bli fallet, uppgår överskottet

till 24.

Göteborgsregionen, för vilken räknats med omkring 110 platser, dispone
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

rar nu sammanlagt 110 å 120 vårdplatser, därav omkring 60 i Vänersborg

och 56 i Lidköping, de sistnämnda avsedda för kvinnliga patienter. Därtill

kommer 120 platser å den reumatologiska kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset,

vilka, om Kungl. Maj :t ej annat beslutar, kan tagas i bruk fr. o. in.

den 1 januari 1961.

Vad slutligen Umeåregionen beträffar erfordras för denna ungefär 80

vårdplatser. I denna region finnes nu 48 vårdplatser vid garnisonssjukhuset

i Boden och 60 platser vid lasarettet i Umeå.

Remissyttrandena

Yttranden över regionvårdsutredningen

Vad utredningen anfört beträffande dimensioneringen av de olika regionsjukhusen

och rörande vårdplats- och personalbehovet inom de skilda regionspecialiteterna

har i det stora flertalet remissyttranden godtagits eller

lämnats utan erinran. I några yttranden har dock framförts vissa mera

principiella synpunkter på förslagen i dessa avseenden.

Så erinrar direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och kommittén

för akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande om att utredningen föreslår

en utbyggnad utöver den som föreslagits i sjukhusets generalplan med

sammanlagt cirka 190 vårdplatser och anför härom.

Inom kommittén för sjukhusets utbyggande gjorda undersökningar har

visat, att denna utökning rymmes inom ramen för generalplanen. Utredningen

har icke ansett sig kunna för akademiska sjukhuset förorda det antal

vårdplatser, som regionen behöver för vissa specialiteter, utan i stället förutsatt,

att en del av patienterna skall överföras till befintliga överdimensionerade

sjukhus i Stockholmsregionen. Det är förståeligt, att en planering som

denna bör taga sikte på riket som helhet, men det är också förståeligt, att

överläkarna, som skall bestrida och organisera sjukvården inom sin specialitet

i regionen, med blandade känslor ser, att de icke får de härför behövliga

resurserna, och måste rekommendera remiss till sjukvårdsanstalt utanför

regionen. En underdimensionering av en specialitet i Uppsala kan komma

att innebara antingen förlängd väntetid eller remiss till Stockholmssjukhus.

En overdimensionering inom Stockholmsregionen är orsaken till utredningens

förslag på denna punkt. Emellertid gäller detta icke den slutna

vården som helhet utan endast vissa specialiteter. Det är med hänsyn till

verksamheten vid akademiska sjukhuset och inom Uppsalaregionen''angeaget,

att man noga prövar, huruvida icke de ovannämnda »överskottsplatserna»

lämpligen kan användas för andra aktuella behov inom Stockholmsregmnen

överdunensioneringen av Stockholmssjukhusen blir för övrigt icke

aktuell forran ytterligare regionsjukhus kommer till stånd i mellersta

Sverige.

Medicinska fakulteten i Lund finner f. n. ej anledning att detaljdiskutera

vilka av de olika specialiteterna som lämpligen bör vara företrädda på

både Lunds lasarett och Malmö allmänna sjukhus och vilka som icke kan

bil foretradda på mer än ett av dessa sjukhus, då avgörande härom, som

ju inte kan influera på regionsjukvårdsplanen i stort, ändå måste bli före
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

mål för ingående diskussioner mellan huvudmännen och fakulteten. Beträffande

de av dessa specialiteter, där utredningen givit relativt exakta förslag,

betonar fakulteten, att den icke betraktar dessa som definitiva vare sig

beträffande avdelningarnas storlek eller deras placering på de två sjukhusen

respektive fördelning mellan dessa.

Stockholms stads sjukhusdirektion har i huvudsak intet att erinra mot

utredningens förslag beträffande dimensioneringen av regionspecialiteterna

inom Stockholmsregionen. Sjukhusdirektionen finner dock i likhet med

Stockholms stads kammarkontor, att den hittillsvarande planeringen varit

bristfällig. Detta har bl. a. resulterat i att vissa specialiteter överdimensionerats

beträffande Stockholmsområdet.

Stockholms sjukhusläkarförening framhåller bl. a. angelägenheten av

att bestämda upptagningsområden anvisas för de av staten resp. staden

drivna sjukhusen inom Stockholmsområdet med skyldighet för sjukhusen

att utan urval omhändertaga vårdsökande från dem tillhörande områden.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott påpekar, att utredningen

i fråga om Umeåregionen ställts inför den hart när olösliga uppgiften att

å ena sidan komma fram till en sådan storlek för de olika klinikerna, att

de där verksamma läkarnas och annan personals kapacitet blir fullt utnyttjad

samt att undervisningens intressen blir tillräckligt beaktade, men

å andra sidan finna en storlek, som innebär en riktig dimensionering i förhållande

till patientunderlaget. Utskottet uttalar i fortsättningen bl. a.

Klinikerna blir som regel avsevärt mindre än vad som för undervisning,

forskning och specialistsjukvård anses önskvärt eller erforderligt samt blir

därjämte mindre rationella ur effektivitets- och driftkostnadssynpunkt. I

något fall måste de göras större än vad som motsvarar regionens behov

och kan därmed komma att stå delvis outnyttjade. Resultatet kan också bli

en onormal centralisering till regionsjukhuset av specialiteter, som eljest

naturligen kunde och borde tillgodoses inom Norrbottens län. Det finns

t. o. m. viss risk för att de mest profana specialiteterna inom Norrbottens

län kommer att undanryckas sitt eljest naturliga patientmaterial till förmån

för regionsjukhuset i Umeå. En sådan utveckling kan knappast bli

lycklig för sjukvården i övre Norrland och för dess skattebetalare.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott yttrar helt allmänt, att

betydande återhållsamhet bör iakttagas vid bedömandet av storleken av de

särskilda specialavdelningar, som utredningen föreslår till inrättande vid

regionsjukhusen. Mot bakgrunden av att planeringen göres på lång sikt

och med hänsyn till att vad som nu betraktas som en regionspecialitet inom

något årtionde kanske kan vara en länsspecialitet, synes det utskottet angeläget,

att platsantalet vid regionsjukhusens kliniker inte göres för stort.

Särskilt gäller detta inom specialiteterna thoraxkirurgi och plastikkirurgi.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott understryker, att utredningens

plan beträffande antalet vårdplatser inom olika specialiteter och

dessas tillgodoseende vid olika regionsjukhus måste betraktas som en prin8

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 159

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

cipplan. Planen bör således kunna bli föremål för revideringar och justeringar

med hänsyn till utvecklingen och till resultaten av förhandlingar

mellan de i regionen ingående huvudmännen.

Utredningens förslag rörande dimensioneringen av de enskilda specialiteterna

vid respektive regionsjukhus har föranlett erinringar endast från

ett fåtal remissorgans sida — huvudsakligen från huvudmanna- och läkarhåll.

I fråga om neurokirurgin ifrågasätter medicinalstyrelsen, huruvida

icke det föreslagna vårdplatsantalet för de neurokirurgiska klinikerna

i Umeå och Linköping ligger i underkant. För Umeåklinikens del sammanhänger

detta med det ringa befolkningsunderlaget för denna region. Vidgas

detta, vilket styrelsen rekommenderar, ökas också förutsättningarna för

inrättande av en större neurokirurgisk klinik i Umeå. För en utökning av

den föreslagna kliniken i Linköping synes något direkt hinder icke föreligga.

Styrelsen åberopar att, enligt vad medlemmen av styrelsens vetenskapliga

råd, professorn Olivecrona hävdar, de neurokirurgiska avdelningarna

i Uppsala samt i Umeå och Linköping bör ha minst 50 resp. vardera

40 vårdplatser, om avdelningarna från början skall bli fullt funktionsdugliga.

Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller, att det föreligger ett starkt

behov av att neurokirurgisk verksamhet kommer till stånd vid akademiska

sjukhuset. Fakulteten ställer sig tveksam huruvida en överdimensionering

av vissa stockholmskliniker vid en planering på längre sikt bör få föranleda

en underdimensionering i Uppsala. En fullt självständig verksamhet

kommer under alla förhållanden att bedrivas i Uppsala, och det kan

enligt fakultetens mening förutses, att det psykologiskt såväl för patienter

som läkare blir en olycklig återverkan, om vissa av de sjuka på grund av

platsbrist måste remitteras till annat regionsjukhus.

Enligt direktionen för Malmöhus låns sjukvårdsinrättningar i Lund bör

det omprövas, huruvida de planerade 64 vårdplatserna vid sjukvårdsinrättningarna

kommer att motsvara behovet av neurokirurgisk sjukvård för

Lund-Malmöregionen med hänsyn till dels nuvarande långa väntetider och

dels de allt större krav, som kommer att ställas på specialiteten.

Stockholms stads sjukhusdirektion anför.

Stadens sjukvårdsförvaltning har i samband med förhandlingar rörande

kontrakterande av vårdplatser på nervklinikerna vid karolinska sjukhuset

hävdat, att den neurokirurgiska klinikens platsantal borde göras väsentligt

lägre än som nu planerats, enär en så stor klinik kommer att förrycka balansen

inom regionens neurovård. För de stora olycksfallsmottagande sjukhusen

i staden skulle det vara önskvärt med neurokirurgisk specialavdelning,

varför en fördelning av de neurokirurgiska platserna inom regionen

på flera sjukhus även ur denna synpunkt skulle varit mera rationell. Det

är icke uteslutet, att staden med hänsyn till sjukvårdens ändamålsenliga

bedrivande, även om det skulle komma att innebära en överdimensionering

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kangl. Maj:ts proposition nr 159 år 1950

av platsantalet för regionen, kommer att anordna ytterligare en neurokirurgisk

klinik i samband med en ny neurologisk klinik.

Vad angår neurologin finner Göteborgs stads sjukhusdirektion, att

en klinik om 69 platser vid Sahlgrenska sjukhuset är tillräcklig för de patienter

som nu omhändertages, men påpekar, att detta platsantal blir otillräckligt,

när rehabiliteringsverksamheten blivit utbyggd.

Beträffande thoraxkirurgin ställer sig medicinska fakulteten i

Uppsala tveksam till en nedskärning av platsantalet vid den thoraxkirurgiska

kliniken därstädes från beräknade 73 platser till föreslagna 60 med

motsvarande motivering som anförts beträffande neurokirurgin.

Direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund erinrar om

utredningens betänkligheter mot en utökning av vårdplatsantalet vid den

thoraxkirurgiska avdelningen vid Lunds lasarett och menar, att en planerad

utbyggnad till 54 vårdplatser synes vara välbetänkt, inte minst med

hänsyn till nuvarande långa väntelistor samt med tanke på väntad utökning

av den hjärtkirurgiska verksamheten.

Stockholms stads sjukhusdirektion upplyser, att staden vid planeringen

på längre sikt är inriktad på att tillskapa ytterligare en lungklinik — av

liknande typ som vid karolinska sjukhuset — inom stockholmsområdet i

samband med eventuellt nedläggande av tuberkulosvården vid Söderby sjukhus,

varvid en thoraxkirurgisk klinik bör anslutas till denna. Även i fråga

om thoraxkirurgin synes planeringen av sjukvården inom regionen i viss

mån ha snedvridits genom att kliniken vid karolinska sjukhuset av hänsyn

till undervisning och forskning gjorts oproportionerligt stor. Enligt direktionens

mening kan emellertid detta i längden ej få utgöra hinder för tillkomsten

av för sjukvårdens lämpligaste organisation erforderliga kliniker.

Sveriges lunglåkarförbund finner Stockholms stads planer riktiga.

Vidkommande kardiologin understryker direktionen för karolinska

sjukhuset, att man enligt vunna erfarenheter numera har anledning räkna

med en fortsatt minskning av vårdplatsbehovet för lungtuberkulos. Direktionen

fortsätter.

De avdelningar inom medicinska thoraxkliniken, som till följd härav

framdeles möjligen kan komma att frigöras, kan — såsom kommittén för

karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande anfört i sin den 24 januari 1951

dagtecknade generalplaneutredning för sjukhuset — så långt den propedeutiska

undervisningens behov medger, tas i anspråk för att tillgodose

vissa andra specialiteter. Därvid räknade kommittén i första hand med

behovet av kardiologiska vårdplatser, vilket synts motiverat med hänsyn

till de speciallaboratorier för hjärtundersökningar som ingår i thoraxklinikerna.

Medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, professorn Crafoord

anser en självständig kardiologisk avdelning med ett minimiantal av

30 sängar vara nödvändig vid karolinska sjukhuset.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 är 1960

Ifråga om plastikkirurgin framhåller direktionen för Malmöhus

läns sjukvårdsinrättningar i Lund, att en plastikkirurgisk avdelning bör

anordnas vid sjukvårdsinrättningarna med hänsyn till dels det alltmer

ökade behovet av omedelbart och fortlöpande tillgänglig plastikkirurgisk

expertis vid behandling av vissa trafikolycksfall, deformerande cancerfall,

brännskador m. in. och dels nödvändigheten av vidare utbildning inom

förevarande specialitet. En sådan avdelning ingår även i gällande planer

för utbyggnad av sjukvårdsinrättningarna.

Ledamoten av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, docenten Skoog kan

icke biträda utredningens förslag att godtaga planerna på en utökning av

Stockholmsregionens vårdplatsantal i plastikkirurgi utöver det teoretiska

behovet, samtidigt som utredningen föreslagit en underdimensionering av

Uppsalakliniken. I anslutning härtill anför medicinalstyrelsen, att en omprövning

bör äga rum beträffande relationen mellan vårdplatser och läkare

vid de olika regionernas plastikkirurgiska kliniker.

Vad angår barnkirurgin anför Stockholms läns landstings förvaltningsutskott,

att man i samplaneringen med Stockholms stad utgår

ifrån att Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn ej kan utan

mycket omfattande ombyggnader drivas under någon längre tid och att

sjukhuset ändock ej skulle bli lämpligt som undervisningsklinik. Förvaltningsutskottet

fortsätter.

Enligt avtal mellan staten och staden skall såsom ersättning för undervisningskliniken

vid vårdanstalten en pediatrisk klinik uppföras vid Sabbatsbergs

sjukhus. För de södra delarna av det gemensamma planeringsområdet

beräknar man, om så är byggnadstekniskt möjligt, att ansluta

bl. a. en barnkirurgisk klinik till det i Södersjukhuset ingående Sachsska

barnsjukhuset. Fullföljes dessa planer skulle för regionen erhållas ett platsantal

av cirka 210 i stället för av utredningen angivna 157. Det må även

framhållas, att utredningens tal för vårdplatsbehovet för barnkirurgi hänför

sig till 1950 års befolkningstal.

Beträffande ur olo g in påpekar Stockholms stads sjukhusdirektion,

att specialiserad urologisk verksamhet bedrives i Stockholm — förutom vid

karolinska sjukhusets urologiska klinik — även inom kirurgiska kliniken

vid S:t Eriks sjukhus. Det synes direktionen tveksamt, om denna verksamhet

bör utbrytas och bilda en särskild klinik, särskilt med hänsyn till den

otillräckliga lokal tillgången inom sjukhuset. På längre sikt kan det kanske

visa sig lämpligt att i stället tillskapa en urologisk specialklinik vid något

nytt sjukhus.

Göteborgs stads sjukhusdirektion framhåller, att med ett vårdplatsbehov

för radioterapi om 10 platser per 100 000 invånare skulle det för

Göteborgsregionen behövas 150 å 160 platser i stället för befintliga 118.

Redan nu måste patienter avvisas. Ett tillskott av cirka 40 platser skulle

därför behövas. Ur dessa synpunkter är det önskvärt, att örebroregionen

tillkommer så snart som möjligt, varvid Värmlands län kan repliera på

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

en centralanstalt för radioterapi vid regionsjukhuset i Örebro och jubileumskliniken

i Göteborg erhålla en avlastning med 25 å 30 platser.

I fråga om dermatologin ifrågasätter medicinalstyrelsen — med

anledning av ett uttalande av ledamoten av dess vetenskapliga råd, professorn

Hellerström, av innebörd, att det vore ur forskningens och undervisningens

synpunkter nödvändigt med en utbyggnad av dermatologiska kliniken

i Lund till minimum 75 vårdplatser i stället för att, som utredningen

föreslagit, bibehålla nuvarande 42 platser -— om man icke i första hand

bör nöja sig med det av utredningen föreslagna vårdplatsantalet, och taga

den dermatologiska avdelningen i Malmö i anspråk för forskning och undervisning.

I allmänhet bör man enligt styrelsens mening vid bedömningen

av de föreslagna platsantalen ha i åtanke, att en framtida örebroregion

innebär en ytterligare platsökning.

Medicinska fakulteten i Uppsala erinrar om att enligt 1950 års generalplaneförslag

för akademiska sjukhusets utbyggande vårdplatsantalet för

dermatologi beräknades till 70, vilket antal senare efter Kungl. Maj:ts

uttalande i propositionen nr 123/1951 reducerades till 60. En ytterligare

nedskärning till 50 vårdplatser synes fakulteten betänklig med hänsyn till

såväl undervisningens som forskningens behov.

Medicinska fakulteten i Lund framhåller, att undervisningen och forskningen

i ämnet dermatologi och venereologi även i fortsättningen kommer

att förläggas till Lund, varför Lundakliniken ovillkorligen måste utbyggas

i enlighet med huvudmannens förslag, d. v. s. från nuvarande 42 platser

till 75.

Riksföreningen mot reumatism, vilken anser, att reumatologi bör inordnas

bland regionspecialiteterna, anför i fråga om platsbehovet för

den specialiserade reumatikervården.

F. n. finns reumatologiska specialkliniker vid undervisningssjukhusen i

Lund (132 vårdplatser) och Stockholm (karolinska sjukhuset 78 vårdplatser).

I Göteborg (Sahlgrenska sjukhuset 120 vårdplatser) är sådan klinik

uppförd men ej tagen i bruk, i Umeå (120 vårdplatser) beslutad, i Uppsala

(74 vårdplatser) upptagen i detta sjukhus’ generalplan. Om dessa sistnämnda

planer komme till utförande, skulle dessa fem reumatologiska

undervisningskliniker, vilka även ur vetenskaplig forsknings och medicinsk

undervisnings synpunkt är högeligen önskvärda, tillsammans komma att

omfatta 524 vårdplatser för specialiserad reumatologisk sjukhusvård å

regionplanet och varje region enligt alternativ I skulle erhålla sin reumatologiska

specialklinik.

Som framgår av 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande (SOU

1945: 41) är detta platsantal för den specialiserade reumatikervården otillräckligt.

Ytterligare reumatologiska specialkliniker bör därför planeras vid

regionsjukhusen i Linköping och Örebro. Enligt riksföreningens uppfattning

är dock f. n. viktigast, att de förstnämnda fem reumatologiska undervisningsklinikerna

kommer till stånd.

Ett sådant utbyggande av den specialiserade reumatikervården skulle

även innebära, att det blev praktiskt möjligt att realisera 1957 års riksdags

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungi. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

beslut om att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet inom reumatikervården

skulle upphöra. Som kompletterande åtgärd synes därvid behövas

viss utbyggnad av eftervården för de reumatiskt sjuka, och riksföreningen

förklarar sig villig att därvid även i fortsättningen tjänstgöra

som förmedlingsorgan.

Utredningens förslag beträffande antalet läkartjänster inom

de olika specialiteterna och rörande specialistutbildningen har

kommenterats huvudsakligen endast i yttranden från universitetshåll och

av läkarorganisationerna.

Medicinska fakulteten i Uppsala understryker, att vid beräknandet av

antalet tjänster hänsyn uteslutande tagits till sjukvårdens behov och därvid

i huvudsak endast till den slutna vården. Fakulteten fortsätter.

För att sjukvården inom dessa regionspecialiteter skall kunna föras upp

till och bibehållas på en avsedd hög nivå är det en avgörande förutsättning,

att tillräckligt antal tjänster, beträffande såväl läkare som personal i övrigt,

inrättas för forskningens bedrivande. Endast om detta beaktas kan patientmaterialet

rätt utnyttjas. Även undervisningen, speciellt vidareutbildningen

av blivande specialister i eget eller annat fack, ställer när det gäller regionspecialiteter

särskilda krav på läkarantalet. Fakulteten anser det grundväsentligt,

att dessa synpunkter vid kommande utbyggnad från början blir

vederbörligen beaktade.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå anser det av

utredningen beräknade behovet av läkare vid genomförd regionsjukvård

vara realistiskt, ehuru dock för vissa kliniker kanske något knappt. Kommittén

framhåller bl. a., att det vid specialavdelningar bör förutom överläkare

finnas minst en underläkare med treårsförordnande.

Sveriges yngre läkares förening betonar vikten av att tillräckligt antal

biträdande överläkartjänster skapas, dels med hänsyn till rekryteringen av

specialister och dels framför allt med hänsyn till sjukvårdens behov. Föreningen

anför bl. a.

Vid förfall för överläkaren under semester, sjukdom eller tjänstledighet

för forskning, studieresor eller bevistande av vetenskapliga kongresser kräver

det rationella utnyttjandet av de dyra specialistkrafterna, att kompetent

ersättare finns. Härav följer, att på varje specialavdelning måste finnas

minst en biträdande överläkare.

Mot bakgrunden härav är utredningens förslag behäftat med allvarliga

brister. Tre av klinikerna för plastikkirurgi, fyra av de för barnkirurgi

och två av de för urologi saknar biträdande överläkare liksom en neurologisk

och två dermatologiska kliniker. Mest framträdande är dock bristen

inom kardiologin, där endast en biträdande överläkare på sju kliniker planerats.

Att föreslå inrättandet av en specialavdelning med endast en underläkartjänst

med ettårsförordnande (kardiologiska kliniken i Umeå) synes

orealistiskt. Bortsett från behovet av en överläkares ställföreträdare måste

det normgivande antalet platser för inrättandet av biträdande överläkartjänster

sättas betydligt lägre för regionspecialiteterna med deras ofta tidskrävande

diagnostiska och terapeutiska arbetsmetoder än för mera allmänna

avdelningar.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 är 1960

Svenska kirurgförbundet gör gällande, att utredningen planerat antalet

läkare med hänsyn till antalet vårdplatser och ej med hänsyn till arten

av verksamheten på avdelningarna. Omfattningen av jourtjänsten inom

vissa kirurgiska specialiteter har föga beaktats. Tre läkare för den barnkirurgiska

avdelningen betyder en underdimensionering redan för den

slutna vården, vartill kommer en betungande jourtjänst med barnolycksfall,

akuta bukfall o. dyl. Underläkarnas förordnandetid har enligt förbundets

mening i flera fall angivits för kort. Förbundet erinrar vidare om

att vissa specialiteter enligt utredningens förslag skall företrädas av biträdande

överläkare och konsultläkare. I princip hävdar förbundet, att

varje ny specialitet skall förses med självständig chef i överläkarställning.

Svenska lasarettsläkarföreningen finner, att ett par specialavdelningar

tilldelats relativt stort antal läkare. Detta gäller framför allt dermatologi

och plastikkirurgi, där det akuta jourarbetet och nattarbetet praktiskt

taget är obefintligt. Däremot har barnkirurgin, där man måste räkna med

ständig akut beredskap, tilldelats alltför få läkare.

Svenska cardiologförbundet anser den föreslagna läkarstaben för de

specialkardiologiska avdelningarna vara för knappt tilltagen. Det synes

vidare förbundet icke genomförbart med alltför sträng tidsbegränsning av

förordnandetiden för underläkare. Man kan inte endast se till behovet av

utbildningstjänster, utan man måste framförallt beakta den praktiska sjukvårdens

behov.

Även Svenska internförbundet betonar angelägenheten av att underläkare

kan förordnas på längre tid än vad utredningen föreslagit. Det bör enligt

förbundets mening finnas möjlighet att förordna underläkare på förslagsvis

fem å sex år. Särskilt beträffande de stora avdelningarna är det ett

vitalt intresse att erhålla kontinuitet i sjukvården.

Medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, professorn Olivecrona

påtalar i fråga om neurokirurgin, dels att för Malmö-Lundregionen

utan närmare motivering för 60 vårdplatser föreslagits sex läkartjänster,

varav två överläkare, i stället för fem enligt den av utredningen uppställda

normen, dels att för avdelningen i Linköping förordats för få läkare i

jämförelse med Stockholmsregionen.

Medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, docenten Skoog

framför i fråga om plastikkirurgin liknande synpunkter som professorn

Olivecrona.

Utredningens förslag beträffande viss efterutbildning för läkare

vid regionsjukhuset i Linköping tillstyrkes av Östergötlands

läns landstings förvaltningsutskott under förutsättning att staten

bidrager till kostnaderna i samma omfattning som vid undervisningssjukhusen.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott, som hävdar att även en örebroregion

bör tillkomma redan från början, förklarar, att landstinget är

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

berett att såväl mottaga medicine kandidater för klinisk utbildning som

medverka vid vidareutbildning och specialistutbildning av läkare.

Yttranden över utredningen rörande pensionsstyrelsens

sjukvårdande verksamhet

Utredningens beräkningar över vårdplatsbehovet vid de föreslagna reumatologiska

klinikerna inom respektive regioner har föranlett

invändningar från ett mindre antal remissmyndigheters sida.

Sålunda framhåller statskontoret helt allmänt, att utredningens beräkning

av platsbehovet inom de olika regionerna måste vara mycket osäker. Ämbetsverket

erinrar särskilt om att en intensifierad öppen vård måste påverka

behovet i sänkande riktning.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter starkt, om det icke för reumatikervården å

regionplanet skulle räcka med de platser, som redan finns eller är planerade

vid undervisningssjukhusen. Styrelsen fortsätter.

Nämnda vårdplatsantal utgör vid karolinska sjukhuset 73 platser, vid

pensionsstyrelsens avdelning i Lund 134 platser, vid Sahlgrenska sjukhuset

i Göteborg 120 platser (färdiga sedan länge men tills vidare disponerade för

annat ändamål) samt vid styrelsens avdelning i Umeå 120 platser (varav 60

f. n. disponerade för annat ändamål), sammanlagt 447 platser. Härtill kommer

den reumatologiska klinik som planerats vid akademiska sjukhuset i

Uppsala, vilken ursprungligen avsågs omfatta 60 vårdplatser men vars

platsantal enligt uppgift av utredningen föreslagits skola minskas till 30.

Det torde icke föreligga någon svårighet att, om så skulle visa sig behövligt,

utöka sistnämnda antal som i och för sig förefaller för lågt för en reumatologisk

undervisningsklinik. Det må ock framhållas att i en tid, då flera

nya specialiteter tränger på och det på grund av personalbrist inte ens är

möjligt att hålla redan befintliga sjukavdelningar i full gång, man bör begränsa

sig — och detta gäller i hög grad den dyrbara vård som skulle meddelas

å regionplanet — till det antal platser man med någon grad av sannolikhet

kan anse behövliga. Skulle man, mot förmodan, ha tilltagit dessa i

underkant finns ju möjlighet att korrigera den bristen.

Beträffande Lund-Malmöregionen har vårdplatsbehovet uppskattats för

högt, enär utredningen räknat med att nedläggningen av reumatikeravdelningen

vid Karlskrona lasarett skulle medföra krav på ökat antal vårdplatser

vid den reumatologiska kliniken vid Lunds lasarett. De patienter, som

vårdats vid Karlskronaavdelningen, har emellertid icke varit sådana som

skulle behöva kvalificerad vård på regionplanet.

Svensk reumatologisk förening finner i likhet med utredningen, att den

planerade reumatologiska kliniken om 30 platser vid akademiska sjukhuset

i Uppsala blir för liten, och uttalar, att minst 60, möjligen 90 platser torde

krävas. Ett av utredningen framlagt förslag, att Uppsalaregionen i väntan

på egen specialklinik skulle disponera platser på sjukhuset i Nynäshamn,

innebär enligt föreningen, att Uppsalaregionen under tämligen lång tid

komme att stå utan fullvärdig specialavdelning. En sådan avdelning måste

vara placerad vid ett sjukhus, där alla regionspecialiteter -— speciellt plastik
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

kirurgi och urologi — är representerade. Byggandet av Uppsalakliniken bör

därför påbörjas snarast möjligt och dess dimensionering omprövas. Ej heller

kan föreningen godtaga av utredningen gjort förslag, att befintliga platser

i Norrköping och Tranås skulle disponeras i väntan på en regionklinik i

Linköping samt att Nynäshamnssjukhuset eventuellt skulle till viss del

tillgodose Stockholmsregionens kvalificerade reumatologiska vårdplatsbehov.

Beträffande Stockholmsregionen anser föreningen, att en god lösning skulle

uppnås, om medicinska avdelningen III vid Södersjukhuset, som tidigare

fungerat som reumatologisk specialavdelning, ökade sin intagning av reumatologiska

fall.

Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och kommittén för akademiska

sjukhusets i Uppsala utbyggande anser däremot en reumatologisk

regionklinik om 30 vårdplatser vid akademiska sjukhuset vara tillräcklig.

Kommittén menar, att en sådan klinik skulle vara tillfyllest för vårdbehovet

i Uppsala län och för det mest kvalificerade vårdbehovet för Uppsalaregionen

i övrigt samt för undervisningens och forskningens behov. Behovet av

ytterligare vårdplatser inom regionen bör enligt kommitténs mening tillgodoses

genom inrättande av ytterligare en eller flera specialkliniker vid härför

lämpade centrallasarett. Direktionen upplyser, att den planerade reumatologiska

kliniken ingår i en senare etapp av utbyggnaden vid sjukhuset, till

vilken definitiv ställning icke kommer att tagas förrän om ytterligare

några år.

Direktionen för karolinska sjukhuset och karolinska institutets lärarkollegium

framhåller i likhet med svensk reumatologisk förening, att det reumatologiska

vårdplatsbehovet inom Stockholmsregionen — utöver de 73

platserna på karolinska sjukhuset — bör i första hand tillgodoses på Södersjukhuset.

Departementschefen

Regionvårdsutredningen har tämligen utförligt redovisat de befintliga

vårdresurserna i landet inom de av utredningen förordade regionspecialiteterna.

Med utgångspunkt från det av utredningen beräknade genomsnittliga

behovet av vårdplatser inom de skilda specialiteterna har utredningen härefter

— under hänsynstagande i möjligaste mån jämväl till tillgängliga

vårdresurser och föreliggande utbyggnadsplaner — lämnat förslag till utbyggnad

av specialiteterna inom varje särskild sjukvårdsregion. Att förslagen

härutinnan i åtskilliga detaljer väckt kritik vid remissbehandlingen, särskilt

från huvudmannahåll och från de olika specialiteternas företrädare, är icke

ägnat att förvåna. I det stora hela anser jag dock, att remissorganen visat

stor förståelse för utredningens strävan att vid regionklinikernas dimensionering

taga hänsyn till det för landet i dess helhet föreliggande vårdplatsbehovet

och beakta även angränsande regioners intressen och behov.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kiingl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

Vid behandlingen i det föregående av frågorna om regionspecialiteterna

och regionindelningen har jag i olika hänseenden föreslagit avvikelser från

utredningens förslag. Sålunda har jag förutsatt, att i princip kardiologin

skall organiseras som subspecialitet inom internmedicinen och reumatologin

betraktas som regionspecialitet. Vidare har jag ifrågasatt vissa modifikationer

i utredningens beräkning av vårdplatsbehovet inom barnkirurgin.

Beträffande regionindelningen har jag bl. a. föreslagit, att riket

redan från början skall indelas i sju regioner, vilket påverkar omfattningen

av Stockholms-, Uppsala- och Göteborgsregionerna, samt att den av utredningen

förordade Umeåregionen skall utökas. Det ligger i sakens natur, att

vad jag sålunda förordat måste få konsekvenser även för vårdplatsbehovet

vid de olika regionsjukhusen.

För egen del betraktar jag det som självklart, att klinikerna för de olika

specialiteterna vid regionsjukhusen måste i första hand anordnas och dimensioneras

under hänsynstagande till lokala behov och sjukhusorganisatoriska

synpunkter, som det helt ankommer på huvudmännen att bedöma. Det är

därför icke min avsikt att här framlägga några detaljerade förslag, som

skall binda huvudmännen i deras planläggning härvidlag. Å andra sidan har

vid den tidigare berörda departementsundersökningen, som föregått mina

ställningstaganden och vars resultat legat till grund för överläggningarna

med huvudmannarepresentanterna, gjorts vissa allmänna iakttagelser rörande

konsekvenserna av den förordade regionindelningen, vilka ofrånkomligen

kräver beaktande, bl. a. med hänsyn till forskningens och undervisningens

intressen och för att erhålla erforderligt patientunderlag för vissa

befintliga kliniker. Såsom jag framhållit vid behandlingen av frågan om

regionernas antal och omfattning, har jag sålunda ansett den aktuella indelningen

av riket i sju regioner förutsätta, att patientunderlaget för karolinska

sjukhuset säkerställes genom att vissa specialiteter i angränsande

regioner icke utbygges eller neddimensioneras i förhållande till det teoretiska

vårdplatsbehovet.

Jag skall här närmare redogöra för de förutsättningar, på vilka mitt förslag

sålunda vilar. I samband härmed torde jag också få knyta vissa reflexioner

till utbyggnadsplanerna inom regionerna, vilka synts mig vara av

mera allmänt intresse.

För Stockholmsregionens del kommer den förordade regionindelningen

att medföra, att befintliga eller planerade kliniker för flertalet

regionspecialiteter får ett vårdplatsantal, som avsevärt överstiger det beräknade

behovet. Särskilt gäller detta för den under byggnad varande neurokirurgiska

kliniken och den redan uppförda thoraxkirurgiska kliniken vid

karolinska sjukhuset, vilkas platsantal med mer än 60 resp. 30 beräknas

överstiga behovet för regionen omkring 1970. För att klinikerna skall kunna

tillföras erforderligt patientunderlag förutsätter jag bestämt, att neurokirurgiska

kliniker tills vidare icke anordnas i Linköping och Örebro samt

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

att de thoraxkirurgiska klinikerna i Uppsala, Linköping och Örebro underdimensioneras

i förhållande till det teoretiska vårdplatsbehovet.

Även för plastikkirurgins del innebär fullföljandet av planerad utbyggnad

såväl vid Sabbatsbergs sjukhus (33 platser) som vid S:t Görans sjukhus

(ytterligare 24 platser), att Stockholmsregionen erhåller ett alltför stort

vårdplatsantal. Vid pågående överläggningar mellan Stockholms stad,

Stockholms läns landsting och staten rörande sjukhusorganisationen i Storstockholmsområdet

synes mig detta problem liksom dimensioneringen av

planerade kliniker för barnkirurgi böra beaktas.

Den befintliga reumatologiska kliniken vid karolinska sjukhuset om 73

vårdplatser torde få anses täcka platsbehovet på regionplanet.

För Uppsalaregionen bör vårdplatsantalet inom vissa regionspecialiteter

hållas under det teoretiska behovet med hänsyn till överskottet på

vårdplatser i Stockholm. God överensstämmelse erhålles härvid med de

aktuella planerna för akademiska sjukhusets utbyggande.

För reumatologins vidkommande synes dock någon ökning i förhållande

till nu planerad klinik om 30 vårdplatser böra övervägas.

I Linköpingsregionen förutsättes som förut nämnts någon neurokirurgisk

klinik tills vidare icke skola anordnas, då särskilt Stockholm men

även Lund och Göteborg har överskott på vårdplatser i neurokirurgi. Som

i det föregående framhållits bör thoraxkirurgin i Linköping utbyggas endast

i begränsad omfattning på grund av platstillgången i Stockholm. Av

samma skäl synes mig radioterapin för Linköpingsregionens vidkommande

böra utbyggas med viss försiktighet.

I övrigt synes landstingets planer för utbyggnaden av regionspecialiteterna

i huvudsak kunna fullföljas. Reumatologin, som ej innefattas i utbyggnadsplanen

för Linköpings lasarett, tillkommer dock, varvid i enlighet med vad

jag förut anfört en subspecialisering inom internmedicinen kan övervägas.

Beträffande Lund -Malmöregionen täcker befintliga vårdplatser

i neurokirurgi, thoraxkirurgi och dermatologi i stort sett regionens eget

behov. Planerade utbyggnader inom neurokirurgi vid Malmö allmänna sjukhus,

inom thoraxkirurgi vid Lunds lasarett och Malmö allmänna sjukhus

samt inom dermatologi vid Lunds lasarett synes mig därför böra omprövas.

Även inom plastikkirurgi och radioterapi måste en beskärning av föreliggande

utbyggnadsplaner rekommenderas. Särskilt förefaller mig en preliminärt

planerad utbyggnad av radioterapeutiska kliniken vid Malmö allmänna

sjukhus tveksam.

Någon förändring av vårdplatsantalet vid den befintliga reumatologiska

kliniken i Lund finns enligt min uppfattning ej anledning att ifrågasatta,

ehuru vårdplatsantalet, 134 platser, torde överstiga behovet på regionplan^.

Frågan hur den fortsatta utbyggnaden av regionspecialiteterna skall fordelas

mellan Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund och Malmö allmänna

sjukhus påkallar enligt min mening eu snar lösning, bl. a. med hän
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

syn till pågående avtalsförhandlingar mellan staten och de berörda huvudmännen

angående statens bidrag till undervisningen och forskningen vid

sjukhusen.

Göteborgsregionens nuvarande och planerade antal vårdplatser

överensstämmer för flertalet regionspecialiteter relativt väl med det teoretiska

behovet.

Det är enligt mitt förmenande angeläget, att den redan uppförda reumatologiska

kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset om 120 vårdplatser, vilken

t. o. m. utgången av år 1960 disponeras av Göteborgs stad för andra ändamål,

snarast möjligt tages i anspråk för sitt avsedda ändamål. Då platsantalet

överstiger vad som kan anses erforderligt på regionplanet, synes emellertid

en minskning kunna övervägas framdeles, om utbyggnaden på länsplanet

inom regionen kan anses ge utrymme härför.

För örebroregionen planeras enligt vad Örebro läns landstings

förvaltningsutskott upplyst inom de av mig förordade regionspecialiteterna

regionkliniker endast för thoraxkirurgi, plastikkirurgi, radioterapi och reumatologi.

Som framgått av vad jag förut anfört beträffande neurokirurgin

i Stockholmsregionen förutsätter jag, att denna specialitet tills vidare ej utbygges

i Örebroregionen.

Av landstinget framlagda planer på utbyggnad av den thoraxkirurgiska

kliniken i Örebro till 50 vårdplatser, vilket överstiger det teoretiska behovet

för örebroregionen, har jag funnit oförenliga med tillgången på vårdplatser

i Stockholmsregionen. Jag har därför ansett mig böra förutsätta,

att en kraftig beskärning av platsantalet till omkring 30 platser sker.

I fråga om neurologi och dermatologi avses enligt förvaltningsutskottet

en utbyggnad på länsplanet skola komma till stånd. Häremot har jag i och

för sig icke något att erinra, då jag finner det sannolikt, att klinikerna vid

regionlasarettet på grund av den mera kvalficerade vård, som tillgången

till specialister inom andra discipliner där möjliggör, i praktiken mer eller

mindre kommer att få karaktären av regionkliniker. Det S3rnes mig angeläget,

att viss hänsyn tages härtill vid dimensioneringen av klinikerna.

För att säkerställa tillgång till specialister i urologi och barnkirurgi vid

regionsjukhuset torde enligt min mening avskiljande av ett mindre antal

platser inom kirurgiska kliniken under biträdande överläkare förtjäna att

övervägas.

Vad slutligen angår reumatologin synes i anslutning till vad jag förut anfört

böra övervägas huruvida icke denna specialitet bör tillgodoses genom

subspecialisering inom internmedicinen. I vart fall synes någon minskning

av den av landstinget planerade klinikens storlek (60 vårdplatser) kunna

ifrågasättas.

På grund av förslaget om utökning av Umeåregionen stiger givetvis

vårdplatsbehovet genomgående för regionens del. Ett bättre underlag

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1990

erhålles härigenom för kliniker av den storleksordning som regionvårdsutredningen

förordat. En mindre höjning av det av utredningen föreslagna

platsantalet för radioterapi är enligt min mening motiverad med hänsyn

till det ökade patientunderlaget.

I fråga om reumatologin må erinras om att utöver den befintliga pensionsstyrelsens

avdelning om 60 vårdplatser vid Umeå lasarett uppförts

ytterligare en avdelning om 60 platser för pensionsstyrelsens reumatikervård,

vilken avdelning intill den 1 januari 1963 disponeras av landstinget

för annat ändamål. I samband med att ställning tages till frågan om överförande

av huvudmannaskapet för avdelningarna till landstinget synes

platsbehovet på regionplanet böra upptagas till förnyat övervägande.

För att få ett begrepp om konsekvenserna av de framlagda förslagen

har vid regionvårdsfrågornas beredning inom inrikesdepartementet — från

de utgångspunkter jag använt för mina här gjorda uttalanden om utbyggnaden

och dimensioneringen av regionklinikerna — överslagsvis beräknats

hur många vårdplatser inom regionspecialiteterna, som skulle återstå att

utbygga. Pågående byggnadsarbeten har i detta sammanhang betraktats

som avslutade. Anmärkas må att uppgifter i många fall saknats huruvida

erforderligt platstillskott kan erhållas genom utökning av befintliga lokaler

eller kräver byggande av helt ny klinik. Där uppgifter om nybyggnadsplaner

ej funnits, har förutsatts att platsbehovet kommer att täckas

genom tillbyggnader eller dylikt, varvid endast nettotillskottet av nya platser

beaktats. Enligt de så gjorda beräkningarna skulle sammanlagt ytterligare

omkring 1 700 vårdplatser erfordras inom regionspecialiteterna.

Störst har byggnadsbehovet befunnits vara inom Uppsala- och Linköpingsregionerna

med omkring 440 resp. 360 nya vårdplatser. Lägst beräknas behovet

vara i Göteborgsregionen, där endast drygt 100 nya platser skulle behövas.

I de övriga regionerna skulle tillskottet av nya vårdplatser ligga

omkring 200 per region. Den förhållandevis låga siffran för örebroregionen

beror givetvis på att icke alla regionspecialiteterna ansetts böra utbyggas

därstädes.

Min uppskattning av det totalt erforderliga tillskottet av nya vårdplatser

understiger regionvårdsutredningens beräkning med omkring 200. Denna

minskning är dock endast illusorisk och sammanhänger bl. a. med att

utredningen utgått från platstillgången den 31 december 1956, medan mina

beräkningar så långt sig göra låtit återspeglar utbyggnadsläget i dag, varvid

hänsyn tagits även till pågående klinikbyggen. Även de av mig förordade

avvikelserna i fråga om kretsen av regionspecialiteter inverkar

naturligtvis på resultatet. I själva verket torde en utbyggnad inom sju regioner

enligt de riktlinjer jag förutsatt medföra, att det totala antalet

vårdplatser vid full utbyggnad blir icke oväsentligt större än enligt utredningens

förslag. Härtill kommer att laboratoricorganisationen och service
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kuncjl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

avdelningarna måste utbyggas till »regionvårdsstandard» på ytterligare ett

håll.

Enligt regionvårdsutredningens beräkning skulle eu utbyggnad av regionsjukvården

i enlighet med dess förslag fordra totalt 373 läkartjänster,

en ökning med 182 i förhållande till antalet tjänster inom berörda specialiteter

den 31 december 1956. Utredningen har betonat, att härtill kommer

behovet av läkare för öppen vård inom regionspecialiteterna, varjämte undervisningens

och forskningens anspråk på läkarkrafter ej beaktats. Slutligen

har utredningen beräknat ytterligare 30 å 40 läkare erforderliga för

de skilda serviceorganen m. m.

Vissa vid departementsberedningen gjorda överslagsberäkningar ger vid

handen, att ökningen från sex till sju regioner och de förslag jag i övrigt

framfört får till konsekvens, att läkarbehovet stiger ytterligare något. Sannolikt

torde därför utredningens siffror böra uppräknas med några tiotal.

Regionvårdsutredningen har icke framlagt några beräkningar beträffande

sjuksköterskebehovet för regionsjukvården vid full utbyggnad. Sådana

beräkningar kan givetvis ej heller på nuvarande planeringsstadium utföras

med någon större grad av säkerhet. För att få en uppfattning om i vilken

storleksordning behovet ligger har likväl inom departementet ett försök i

sådan riktning gjorts på grundval av uppgifter om skötersketätheten å

vissa kliniker vid undervisningssjukhusen. Resultatet tyder på att regionkhnikernas

utbyggande skulle kräva grovt räknat mellan 400 och 500 nya

sjukskötersketjänster. Till denna siffra skall läggas erforderligt antal sköterskor

vid fristående servicelaboratorier, operationsavdelningar m. m. Med

hänsyn härtill torde det vara realistiskt att räkna med att totalbehovet

uppgår till omkring 500 nya sjukskötersketjänster.

Såväl de ekonomiska konsekvenserna av det omfattande utbyggnadsprogrammet

som de betydande krav på läkare och annan sjukvårdspersonal,

som en utbyggd regionsjukvård ställer, inskärper enligt min mening vikten

av att planeringen och den successiva utbyggnaden av regionsjukvården

sker i en anda av samförstånd och med strikt hänsynstagande till utbyggnader

och utbyggnadsplaner på andra håll.

I anslutning till sina beräkningar av läkarbehovet för regionspecialiteterna

och den därmed sammanhängande frågan om tjänster för specialistoch

randutbildning för läkare har regionvårdsutredningen föreslagit, att

regionsjukhuset i Linköping skall utnyttjas för efterutbildning för tjänsteläkare

och allmänpraktiker. Östergötlands läns landsting har förklarat sig

villigt att medverka härutinnan, om staten bidrager till kostnaderna. Även

Örebro läns landsting har visat intresse för att anordna sådan utbildning

vid regionsjukhuset i Örebro.

Frågan om efterutbildning för tjänsteläkare och allmänpraktiker är viktig

och förtjänar beaktande. Förslaget förutsätter emellertid ytterligare ut
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

redning om hur verksamheten skall bedrivas ävensom förhandlingar med

huvudmännen angående villkoren för densamma.

Yl. Riksplatsernas ställning

Regionvårdsutredningen

Utredningen har övervägt, om och i vad mån det nuvarande systemet

med s. k. riksplatser kan vara förenligt med en regionindelning av specialsjukvården,

och har därvid upptagit frågan till bedömning ur dess mera

allmänna aspekter.

Med rikssjukhus eller riksplatser förstås enligt utredningen sjukhus resp.

vårdplatser, på vilka patienterna lämnas vård mot samma avgift, oavsett

deras hemort inom landet, och vars huvudman icke är enskilt företag. Enligt

denna definition indelar utredningen rikssjukhusen och riksplatserna

i sex kategorier, nämligen

1) pensionsstyrelsens anstalter och av pensionsstyrelsen disponerade lasarettsavdelningar,

2) Spenshults reumatikersjukhus,

3) vanföreanstalterna och Eugeniahemmet,

4) de s. k. kustsanatorierna,

5) de s. k. folksanatoriema,

6) riksplatser på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt på

vissa övriga undervisningssjukhus.

Utredningen åberopar ett allmänt principuttalande av riksdagsrevisorerna

i deras berättelse år 1956 angående pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet, vari uttalas att väsentliga fördelar skulle stå att vinna, om

sjukvården i riket i möjligaste mån samlades under en och samma huvudman.

Utomordentligt starka skäl talar enligt utredningens uppfattning för att

landstingen och städerna utanför landsting övertar största möjliga del av

sjukvården. En rationell sjukvårdsplan låter sig givetvis lättare genomföra

ju färre sjukvårdshuvudmän det finns vid sidan av landstingen och berörda

städer. Utredningen hävdar vidare, att kroppssjukvårdens planmässiga

uppbyggnad regionvis försvåras, så länge det nuvarande systemet med

riksplatser består vid sidan av landstingens och de landstingsfria städernas

sj ukhusorganisation.

Om sålunda ur rent allmänna betraktelsesätt ett upphävande av riksplatssystemet

kan te sig som ett lockande perspektiv, måste frågan enligt

utredningens mening likväl i första hand bedömas ur praktiska synpunkter.

Försvinnandet av ett antal riksplatser inom någon vårdgren innebär

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

konsekvenser såväl för den vårdsökande allmänheten som för sjukvårdshuvudmännen

i landet.

Av de berörda riksplatserna finner utredningen de på karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet i förevarande sammanhang vara av det största

intresset. Det totala antalet disponibla vårdplatser vid karolinska sjukhuset

utgjorde under budgetåret 1955/56 enligt vad utredningen inhämtat 1 620,

av vilka Stockholms stad och Stockholms län enligt avtal disponerade 497

resp. 205 platser samt 192 utgjorde kirurgiska och medicinska garnisonsplatser.

Återstående 726 platser var riksplatser.

Av totalt 525 vårdplatser vid serafimerlasarettet samma budgetår disponerade

enligt avtal Stockholms stad 235 och Stockholms läns landsting 65

platser, under det att övriga 225 platser var riksplatser.

Vad angår övriga undervisningssjukhus framhåller utredningen, att riksplatser

finns — frånsett på de av pensionsstyrelsen disponerade reumatologiska

avdelningarna i Lund och Malmö, beträffande vilka erinras om att

de omfattas av direktiven för den särskilt tillkallade utredningen rörande

pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet — på de psykiatriska klinikerna

vid akademiska sjukhuset i Uppsala och lasarettet i Lund, där samtliga

vårdplatser, 117 resp. 105, har karaktär av riksplatser.

Systemet med riksplatser av nu berörd art synes utredningen ha tillkommit

i första hand för att tillgodose behovet av centraliserad specialvård

och av behövligt patientunderlag för undervisning och forskning. Därjämte

erinrar utredningen om att i propositionen nr 232/1930 angående uppförande

av karolinska sjukhuset anfördes, att det otvivelaktigt förelåge ett

stort behov av ett sjukhus i huvudstaden, öppet för patienter från rikets

olika delar, där de talrika landsortsbor, som vistas i Stockholm längre eller

kortare tid, kunde erhålla vård för en skälig avgift.

Utredningen framhåller, att vårdbehovet inom flertalet specialiteter numera

kan tillgodoses inom praktiskt taget samtliga sjukvårdsområden. De

exklusiva discipliner, som ej är företrädda på länsplanet, finns ej längre

endast i Stockholm utan är anordnade eller avses skola anordnas vid samtliga

undervisningssjukhus eller andra blivande regionsjukhus i landet.

Varje patient skall salunda i princip kunna få erforderlig specialvård inom

den region, där han hör hemma. Det synes utredningen uppenbart, att i

samma utsträckning som den förutsedda utbyggnaden regionvis kommer till

stånd, systemet med riksplatser för olika specialiteter blir ur sjukvårdens

synpunkter i motsvarande mån opåkallat.

Beträffande behovet av riksplatser för att tillgodose undervisningens och

forskningens krav anför utredningen, att riksplatserna endast är en väg att

tillförsäkra klinikerna ett tillräckligt och allsidigt patientunderlag, och

vad som åstadkommits inom såväl undervisning som forskning vid de undervisningssjukhus,

som saknar riksplatser, jävar enligt utredningens mening

varje påstående om riksplatsernas avgörande betydelse i berörda av
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

seende. Vid beaktande av att ingen av de föreslagna regionerna, där undervisningssjukhus

är tänkt som centralsjukhus, kommer att ha ett mindre

befolkningsunderlag än cirka 600 000 invånare, förefaller det utredningen

klart, att systemet med riksplatser ej är behövligt ur undervisningens och

forskningens synpunkter. Skulle för övrigt riksplatssystemet tillämpas vid

någon utbildningsanstalt, skulle ju detta ske till förfång för de övriga lärosätena

i landet, som då i motsvarande mån skulle förlora patientmaterial.

Vad slutligen beträffar intresset av sjukhusvård till skälig avgift i Stockholm

för person, som insjuknat under vistelse därstädes, erinrar utredningen

om att de ekonomiska förhållandena i samband med vård av sådan

patient å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet regleras genom 1937

års s. k. bidragsförordning (förordningen den 30 juni 1937 angående bidrag

från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av

kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet).

Det förtjänar emellertid anmärkas, att dylika patienter under vissa,

låt vara begränsade förutsättningar kan beredas vård även å Stockholms

stads sjukhus, varvid enligt det s. k. utomlänsavtalet den avgift, som

debiteras den enskilde, utgår med i princip samma belopp, oavsett var i

Sverige sjukhusvården lämnas.

Under hänvisning till det anförda förordar regionvårdsutredningen, att

principbeslut fattas om att de nuvarande riksplatserna vid karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet skall avvecklas. Avvecklingen bör ske i samma

takt som utbyggnaden av den specialiserade kroppssjukvården regionvis

kommer till stånd.

De nyssnämnda riksplatserna bör i stället enligt utredningens mening få

ställning som avtalsbundna regionplatser, d. v. s. karolinska sjukhusets och

serafimerlasarettets nuvarande riksplatser skall i första hand betjäna den

s. k. Stockholmsregionen. Det är dock utredningens tanke, att patienter också

utanför vederbörande region skall kunna remissvägen komma under behandling

på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. För den sjukvård,

som beredes patienter utanför Stockholmsregionen på karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet, bör också fortsättningsvis 1937 års bidragsförordning

lämpligen tillämpas med de ändringar utredningen föreslår i det

följande vid behandling av intagnings- och remissrätten. Utredningen erinrar

om att det enligt denna förordning åligger landsting eller stad utanför

landsting att — då en inom dess område boende person intages vid ifrågavarande

sjukhus för vård — till statsverket erlägga bidrag till kostnaden för

vården, s. k. vårdbidrag. Vårdbidraget skall fr. o. m. den 1 januari 1959 för

vårddag utgå med det belopp, varmed den för sjuka från landstingsområdet

fastställda legosängsavgiften å allmänt rum vid karolinska sjukhuset överstiger

fem kronor och utgör numera 45 kronor per vårddag. Regionvårdsutredningen

uttalar i sammanhanget önskvärdheten av att — bl. a. för att

motverka en icke önskvärd snedvridning av patientströmmen — vårdavgif9

— Bihnng till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 159

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungi. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

ten vid dessa båda sjukhus sättes till samma belopp som enligt utomlänsavtalet

utgår vid vård av akut- resp. remissfall, d. v. s. numera 45 resp.

75 kronor.

Frågan om avveckling av riksplatserna på de psykiatriska klinikerna vid

akademiska sjukhuset i Uppsala och lasarettet i Lund torde enligt utredningen

få upptagas till prövning i samband med spörsmålet om huvudmannaskapet

för mentalvården.

Remissyttrandena

Divergerande meningar har framkommit beträffande utredningens förslag

om avveckling av de nuvarande riksplatserna vid karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet. Förslaget har tillstyrkts av medicinalstyrelsen, centrala

sjukvårdsberedningen, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården

i riket, Svenska internförbundet och Svenska oftalmologförbundet.

Svenska internförbundet tillstyrker även, att vårdavgiften vid karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet höjs till samma belopp som gäller enligt

det s. k. utomlänsavtalet.

Medicinalstyrelsen erinrar om att några medlemmar av dess vetenskapliga

råd framhållit, att riksplatssystemet från forsknings- och undervisningssynpunkt

visat sig så värdefullt, att det borde införas vid landets samtliga

undervisningssjukhus.

Ett införande av riksplatssystemet vid samtliga undervisningssjukhus

skulle dock, såvitt styrelsen kan finna, medföra, att dessa platser finge

regional karaktär, varigenom resultatet i stort sett skulle bli detsamma som

utredningen avsett. Med hänsyn härtill och då styrelsen för sin del anser utredningens

förslag om intagnings- och remissrätten väl avvägt, finner styrelsen

skäl ej föreligga att frångå detsamma.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket understryker, att

det för undervisningen och forskningen i Stockholm givetvis är en olägenhet,

att Stockholm mister sina riksplatser, men med hänsyn till människornas

behov och även till forskningens och undervisningens behov vid andra medicinska

centra, som blir bättre ställda genom regionvårdsreformen, får

dock enligt kommitténs mening denna konsekvens tagas.

Svenska oftalmologförbundet betonar, att ögonavdelningarna i regionstäderna

måste göras så stora, att de utom platser för det egna sjukvårdsområdet

jämväl inrymmer remissplatser för regionen i dess helhet (regionplatser).

Därigenom skulle nuvarande riksplatser på karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet kunna tillföras Stockholmsregionen.

Pensionsstyrelsen ställer sig, med hänsyn till icke blott de sjuka utan

även undervisning och forskning, synnerligen tveksam mot förslaget att

slopa nu förefintliga riksplatser vid undervisningssjukhusen.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

Svenska stadsförbundet uttalar, att olika meningar framförts inom förbundsstyrelsen

i fråga om den föreslagna avvecklingen av systemet med

riksplatser vid undervisningssjukhusen i Stockholm. Från landsortshåll

har härvid hävdats, att detta system alltjämt borde bibehållas.

Övriga remissorgan, som yttrat sig i denna del anser sig icke kunna biträda

förslaget om avveckling av riksplatserna. Hit hör karolinska institutets

lärarkollegium, direktionen för karolinska sjukhuset, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott samt Svenska

landstingsförbundet.

Karolinska institutets lärarkollegium anser, att ett slopande av riksplatserna

måste betecknas som en bestämd försämring av institutets kliniska

undervisnings- och forskningsmöjligheter. Riksplatssystemet bedömes

vara så värdefullt för undervisningen och forskningen, att det icke blott

bör bibehållas vid de statliga undervisningssjukhus, där det hittills tillämpats,

utan även införas vid landets övriga undervisningssjukhus, inklusive

karolinska institutets nu icke i systemet inbegripna undervisningskliniker.

Direktionen för karolinska sjukhuset anför, att riksplatsmaterialet är av

mycket stort värde, i vissa fall till och med oundgängligt för den undervisnings-

och forskningsverksamhet som bedrivs vid karolinska sjukhuset och

serafimerlasarettet. Direktionen fortsätter.

Undervisnings- och forskningsmaterialet pa ett undervisningssjukhus

bestämmes icke blott av folkmängd och folktäthet inom upptagningsområdet

utan även av specialiseringen på andra sjukhus inom regionen. Med särskild

styrka gör sig detta gällande i huvudstaden. Större sjukhus i Stockholm

och Stockholms län, som ej utnyttjas för läkarutbildningen, mottager en

väsentlig del av det patientmaterial som under andra förhållanden skulle

komma undervisning och forskning till godo. Till följd härav uppkommer ej

sällan svårigheter för undervisningsklinikernas chefer att disponera behövligt

kliniskt material. Här har riksplatserna både nu och framdeles sin givna

betydelse. Det av utredningen framlagda förslaget om en viss begränsad

fri intagningsrätt för klinikcheferna utgör icke en godtagbar kompensation

för avvecklandet av riksplatssystemet. Direktionen påyrkar därför bestämt,

att det nuvarande riksplatssystemet bibehålies.

Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens läns landstings föi valtningsutskott

samt Svenska landstingsförbundet anser, att i varje fall en del av

riksplatserna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, som tillhör

länsspecialiteterna, främst å kirurgiska och medicinska avdelningar, liksom

hittills bör stå öppna för landet i dess helhet.

Kanslern för rikets universitet förklarar sig icke vara beredd att förorda

lärarkollegiets förslag om införande av riksplatser vid samtliga undervisningssjukhus.

Kanslern erinrar vidare om alt riksplatser finns vid karolinska

sjukhusets och serafimerlasarettets avdelningar för såväl länsspecialitcter

som regionspecialiteter. Utredningens förslag synes innebära, att

riksplatserna vid båda dessa typer av sjukhusavdelningar skall avvecklas.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

Med anledning härav ifrågasätter kanslern, huruvida det kommer att bli

möjligt att avveckla riksplatserna vid sjukvårdsavdelningar för länsspecialiteter

på sätt utredningen tänkt sig. En första förutsättning härför

torde vara, att de i Stockholmsregionen ingående sjukvårdshuvudmännen

har behov av motsvarande antal sjukvårdsplatser för länsspecialiteter och

lämpligen kan och vill kontraktera dessa platser vid ifrågavarande sjukhus.

Departementschefen

Med rikssjukhus eller riksplatser bör enligt regionvårdsutredningen förstås

sjukhus respektive vårdplatser, på vilka patienterna lämnas vård mot

samma avgift, oavsett deras hemort inom landet, och vars huvudman icke

är enskilt företag. Från denna utgångspunkt har utredningen övervägt, om

ett system med rikssjukhus och riksplatser över huvud taget är förenligt med

en regionindelning av specialsjukvården. Innan jag går in på utredningens

övervägande i denna del, vill jag till den av utredningen använda definitionen

foga en erinran om att konstitutivt för begreppet rikssjukhus respektive

riksplatser givetvis måste vara att de tillgodoser ett sjukvårdsbehov, som

icke anses tillfredsställande tillgodosett vid de för särskilda sjukvårdsområden

eller andra geografiskt begränsade områden inrättade sjukhusen. Den

fråga utredningen uppställt kan även uttryckas så, att det bör övervägas

om det med hänsyn till undervisningens och forskningens intressen eller av

andra särskilda skäl finns anledning att vid dimensionering av klinikerna

för de olika läns- och regionspecialiteterna inom landets sjukvårdsområden

begränsa vårdplatsantalet till förmån för riksplatser vid ett eller flera regionsjukhus.

Ställes frågan på detta sätt, saknas anledning att i detta sammanhang

närmare beröra vad utredningen anfört om pensionsstyrelsens

anstalter och av pensionsstyrelsen disponerade lasarettsavdelningar, vanföreanstalterna,

Eugeniahemmet samt de s. k. kust- och folksanatorierna.

Dessa sjukhus och sjukhusavdelningar har tillkommit uteslutande för att

möta ett sjukvårdsbehov, då det vid tiden för deras tillkomst ansågs nödvändigt

att komplettera den av sjukvårdshuvudmännen anordnade vården

inom de berörda specialiteterna med riksanstalter. Av den redogörelse, som

utredningen lämnat för dessa riksanstalters användning, framgår även att

de avvecklats eller avses att avvecklas, så snart föreliggande vårdbehov tillfredsställande

tillgodoses av sjukvårdshuvudmännen.

Av väsentligt intresse i förevarande sammanhang är däremot den typ av

riksplatser som finns på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt

på de psykiatriska och barnpsykiatriska klinikerna i Uppsala och Lund.

Riksplatser av denna art har såsom utredningen framhållit tillkommit i

första hand för att tillgodose behovet av specialistvård och av behövligt

patientunderlag för undervisning och forskning. Bortsett från den psykiatriska

kliniken i Lund, vilken drives av Malmöhus läns landsting men vars

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

driftkostnader i princip bestrides helt av staten, är samtliga ifrågavarande

riksplatser inrättade vid av staten ägda och drivna sjukhus. Av denna anledning

vill jag här något beröra frågan om statens huvudmannaskap för

kroppssjukhus.

Utredningen har med åberopande av ett av riksdagsrevisorerna i deras

berättelse år 1956 angående pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet

gjort uttalande framhållit, att utomordentligt starka skäl talar för att vårt

nutida svenska samhälles viktigaste organ med sjukvårdande uppgifter,

landstingen och städerna utanför landsting, övertar största möjliga del av

sjukvården. Vad utredningen sålunda anfört får ytterligare tyngd mot bakgrunden

av de aktuella övervägandena angående huvudmannaskapet för

mentalsjukvården och den öppna vården. Skulle dessa överväganden leda

till att landstingen och de landstingsfria städerna övertar huvudmannaskapet

för dessa vårdområden, kommer — förutom vissa specialsjukhus —

endast karolinska sjukhuset och akademiska sjukhuset i Uppsala att kvarstå

under statlig ledning. Till serafimerlasarettets ställning återkommer jag

i det följande. Med anledning härav och med hänsyn till de organisatoriska

fördelar, som skulle vara förknippade med ett enhetligt huvudmannaskap,

kan starka skäl åberopas för att till övervägande taga upp frågan om staten

för framtiden icke bör avhända sig huvudmannaskapet även för ifrågavarande

båda undervisningssjukhus. Frågan om riksplatsernas berättigande

kan dock prövas fristående från nyssnämnda problem, eftersom det

i och för sig torde vara möjligt att anordna riksplatser på sjukhus, som

äges och drives av kommunala huvudmän.

Utredningens överväganden av frågan om och i vad mån det nuvarande

systemet med s. k. riksplatser kan vara förenligt med en regionindelning av

specialsjukvården utmynnar i ett förslag om att de nuvarande riksplatserna

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet skall avvecklas. Avvecklingen

föreslås ske i samma takt som den förutsedda utbyggnaden av den

specialiserade kroppssjukvården regionvis kommer till stånd.

Till en början vill jag erinra om att enligt det mellan staten och Stockholms

stad år 1947 träffade avtalet angående försäljning till staden av stiftelsen

serafimerlasarettets fastigheter med däri år 1958 överenskomna ändringar

och tillägg staden skall övertaga driften av detta sjukhus från budgetårsskiftet

närmast efter den tidpunkt, då de nya nervklinikerna å karolinska

sjukhuset tagits i bruk. Då nervklinikerna nu är under uppförande

och beräknas bli färdigställda under budgetåret 1962/63, kommer staden

att övertaga serafimerlasarettet fr. o. in. den 1 juli 1963. Staden kommer

därmed att disponera samtliga vårdplatser vid detta sjukhus. Jag kommer

därför i fortsättningen att i första hand uppehålla mig vid riksplatserna å

karolinska sjukhuset.

Utredningen erinrar om att vid karolinska sjukhusets tillkomst tre särskilda

skäl nämndes för skapandet av ett rikssjukhus, nämligen dels intres
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kung!. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

set av sjukhusvård till skälig avgift i Stockholm för person från annat sjukvårdsområde,

vilken insjuknat under vistelse därstädes, dels tillgodoseende

av behovet av specialistvård samt dels undervisningens och forskningens

intressen.

Frågan om sjukhusvård till skälig avgift för patient, som vårdas vid sjukhus

utanför det egna sjukvårdsområdet, har numera genom olika åtgärder

av statsmakterna och sjukvårdshuvudmännen lösts på ett allmängiltigt sätt

för landet i dess helhet. Avgiftsfrågan torde därför ej längre kunna åberopas

som motiv för ett bibehållande av riksplatserna.

Om vidare, såsom jag har anledning antaga, specialistsjukvården utbygges

i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående förordat,

kommer varje patient att vara tillförsäkrad tillgång till erforderlig specialistvård

i sådan omfattning, att särskilda riksplatser normalt icke blir behövliga

för detta syfte. Givetvis kan även i framtiden, exempelvis i samband

med utvecklandet av en ny specialitet, fullt adekvata vårdmöjligheter för

en viss sjukdom komma att finnas endast utanför det egna sjukvårdsområdet

eller den egna regionen, men detta motsäger icke uppfattningen, att i

den mån läns- och regionspecialiteterna byggs ut i tillräcklig omfattning

underlag saknas för riksplatser inom dessa specialiteter.

Vad angår undervisningens och forskningens behov av tillgång till riksplatser

har utredningen bl. a. framhållit, att riksplatserna endast är en väg

att tillförsäkra klinikerna ett tillräckligt och allsidigt patientunderlag, och

att vad som åstadkommits inom såväl undervisning som forskning vid de

undervisningssjukhus, som saknar riksplatser, jävar varje påstående om

riksplatsernas avgörande betydelse i berörda avseende.

Utredningens förslag att riksplatserna vid karolinska sjukhuset skall

avvecklas har mött gensaga i vissa remissyttranden. Karolinska institutets

lärarkollegium har sålunda bedömt riksplatssystemet vara så värdefullt

för undervisningen och forskningen, att det icke blott bör bibehållas vid

karolinska sjukhuset utan även bör införas vid landets övriga undervisningssjukhus.

Även direktionen för karolinska sjukhuset har motsatt sig

riksplatsernas avskaffande vid sjukhuset och därvid bl. a. gjort gällande,

att större sjukhus i Stockholm och Stockholms län, som ej utnyttjas för läkarutbildningen,

mottager en väsentlig del av det patientmaterial, som under

andra förhållanden skulle komma undervisning och forskning till godo.

Svenska landstingsförbundet har uttalat, att i varje fall en del av riksplatserna

vid karolinska sjukhuset, som tillhör länsspecialiteterna, främst å

kirurgiska och medicinska avdelningar, liksom hittills bör stå öppna för

landet i dess helhet.

Med anledning av vad sålunda anförts vill jag för egen del framhålla, att

en avveckling av riksplatserna icke utesluter, att även i fortsättningen särskilt

komplicerade fall inom länsspecialiteter remitteras till vederbörande

regionsjukhus med dess bättre utbyggda diagnos- och behandlingsmöjligheter.

Undantagsvis torde för övrigt medicinska skäl komma att föranleda

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

remisser inom såväl läns- som regionspecialiteter över regiongränserna. Här

avsedda remisser lär emellertid icke kunna få sådan omfattning, att de påverkar

avvägningen av vårdplatsantalet inom specialiteten i det »egna»

sjukvårdsområdet respektive den »egna» regionen. Däremot synes såsom

jag i annat sammanhang antytt ett system med riksplatser vid ett eller flera

av undervisningssjukhusen svårligen låta förena sig med en regionalisering

av sjukvården inom vissa specialiteter. Ett sådant system skulle undanrycka

grundvalen för en rationell utbyggnad av regionspecialiteterna.

De av vissa remissmyndigheter anförda skälen för att med hänsyn till

undervisning och forskning bibehålla riksplatssystemet är enligt min mening

icke tillräckligt bärande för att motivera ett avstående från de sjukvårdsorganisatoriska

fördelar som ligger i en regionalisering av viss sjukvård.

Det förhållandet att remisserna från sjukhusen inom en region regelmässigt

går till regionsjukhuset inom samma region innebär, att fortlöpande

kontakter knytes mellan läkarna på dessa sjukhus. Detta ar icke

endast till fördel för sjukvården, utan enligt mitt förmenande bör sådana

kontakter mellan undervisningssjukhuset och övriga sjukhus inom regionen

vara av stor betydelse även för att säkerställa erforderligt och lämpligt

patientmaterial för undervisning och forskning. Vidare vill jag framhålla,

att min strävan vid regionaliseringen varit att tillse, att de föreslagna regionerna

för undervisningssjukhusen skall utgöra tillräckligt underlag för

undervisningen. Till frågan om rätt för klinikchef å regionsjukhus, som

tillika är undervisningssjukhus, att undantagsvis huvudsakligen för att tillgodose

ett forskningsintresse intaga patient från annan region återkommer

jag i det följande.

Den av utredningen väckta frågan om riksplatsernas avveckling å karolinska

sjukhuset har föranlett överläggningar med Stockholms stad och

län om sjukhusets framtida ställning. Dessa överläggningar har ägt rum

inom en av Stockholms stads och läns sjukvårdsförhandlingsdelegerade

tillsatt expertdelegation, i vilken även staten är representerad. Såsom ett

resultat av överläggningarna har sjukvårdsförhandlingsdelegerade förklarat

sig beredda att under vissa förutsättningar låta karolinska sjukhuset ingå

i Storstockholms sjukhusorganisation med ansvar för en del av detta områdes

sjukvård. För länsspecialiteternas del innebär detta att huvuddelen

av vårdplatserna kommer att förbehållas patienter från staden och lanet.

Beträffande regionspecialiteterna kommer en väsentlig del av Stockholmsregionens

sjukvård att förläggas till karolinska sjukhuset. Detta gäller såväl

patienter från Södermanlands och Gotlands län som, i växlande omfattning

inom olika specialiteter, patienter från Stockholms stad och lan. Därutöver

kommer, såsom jag tidigare nämnt, vissa regionspecialiteter tills vidare

att icke utbyggas eller att något underdimensioneras i de omgivande

regionerna i syfte att säkerställa ett tillfredsställande underlag för undervisning

och forskning samt ett rationellt utnyttjande av vissa specialkliniker

å karolinska sjukhuset. Angivna förhållanden kommer icke att medföra,

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

att samtliga sjukhusets vårdplatser genom avtal förbehålles patienter från

Stockholms stad och län eller vissa andra sjukvårdsområden. De speciella

förpliktelser som åvilar staten exempelvis beträffande vissa vid försvarsmakten

anställda gör det nödvändigt att undantaga ett antal platser. Karolinska

sjukhuset måste vidare på motsvarande sätt som andra sjukhus

kunna ta emot personer från andra sjukvårdsområden, soin akut insjuknat

under vistelse i Stockholm eller Stockholms län. Slutligen bör inom länsspecialiteterna

platser stå till förfogande för remisspatienter från andra delar

av Stockholmsregionen. Behovet av platser för här angivna ändamål

kan givetvis förete betydande skiljaktigheter de olika specialiteterna emellan.

Det är min avsikt att göra denna fråga till föremål för ytterligare utredning

i samband med de fortsatta överläggningarna angående formerna

och villkoren för karolinska sjukhusets inordnande i Storstockholms sjukhusorganisation.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att en sådan

klinik som alkoholkliniken, vilken under lång tid torde komma att sakna

motsvarighet inom andra regioner, tills vidare bör stå öppen för landet i

dess helhet. Vad jag här anfört beträffande riksplatserna vid karolinska

sjukhuset äger motsvarande tillämpning på de vårdplatser vid akademiska

sjukhuset i Uppsala, som ej genom avtal förbehållits visst landsting.

Jag anser sålunda, att riksplatserna vid karolinska sjukhuset bör avvecklas.

Avvecklingen bör ske successivt i takt med att vårdplatser för motsvarande

specialiteter tillskapas inom andra sjukvårdsområden eller regioner.

Enär regionsjukvården borde kunna vara till större delen utbyggd år 1970

och huvudmännen då även haft erforderligt rådrum för att avhjälpa eventuell

brist på vårdplatser inom länsspecialiteterna, bör man enligt min mening

sikta till att liksplatserna skall vara helt avvecklade nämnda år.

Innan jag lämnar frågan om riksplatsernas avveckling, vill jag understryka,

att en sådan åtgärd förutsätter att samtliga sjukvårdshuvudmän i

landet anpassar sin utbyggnad av olika specialiteter, så att de ej undandrar

de statliga och kommunala undervisningssjukhusen erforderligt patientmaterial

eller eljest försvårar verksamheten vid nämnda sjukhus. Det torde

i sista hand få ankomma på det samordningsorgan, som jag i det följande

avser att förorda, att biträda sjukvårdshuvudmännen vid lösningen avr de

avvägningsproblem som här kan uppkomma.

Utredningen har även berört de vårdbidrag, som enligt 1937 års bidragsförordning

uttages av vederbörande sjukvårdshuvudman vid vård av s. k.

utomlänspatienter å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Detta

vårdbidrag är f. n. så avvägt, att det tillsammans med legosängsavgiften

å 5 kronor motsvarar den \Tårda\''gift som enligt utomlänsavtalet utgår vid

vård av akutfall. Utredningen finner det önskvärt — bl. a. för att motverka

en icke önskvärd snedvridning av patientströmmen — att vårdavgiften vid

nämnda båda sjukhus sättes till samma belopp som enligt utomlänsavtalet

utgår vid vård av akut- respektive remissfall.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

Enligt min mening saknas numera anledning att vid karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet tillämpa andra vårdavgifter för utomlänspatienter

vid vård å allmänt rum än som utgår enligt det s. k. utomlänsavtalet.

Jag har därför för avsikt att underställa 1961 års riksdag förslag

om sådan ändring av 1937 års bidragsförordning, att det blir möjligt

att åstadkomma full anslutning mellan dessa vårdavgifter och avgifterna

enligt utomlänsavtalet.

Vid akademiska sjukhuset i Uppsala, där f. n. avgiften vid vård å allmänt

rum av utomlänspatient är avvägd på samma sätt som vid karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet, bör enligt min mening motsvarande ändring

vidtagas.

De psykiatriska klinikerna vid karolinska sjukhuset, akademiska sjukhuset

i Uppsala och Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund liksom

den barnpsykiatriska kliniken i Uppsala intager såtillvida en särställning

som avgifterna för sjuka å allmänt rum utgår enligt de grunder, som gäller

för motsvarande sjuka å statens mentalsjukhus. Kliniken å karolinska sjukhuset

bör i framtiden inta samma ställning som övriga kliniker å sjukhuset.

Detta betyder, att huvuddelen av dess vårdplatser skall genom avtal

förbehållas Stockholms stad och län samt att avgift skall uttagas enligt

avtalet för patienter från nämnda sjukvårdsområden och enligt utomlänsavtalet

för patienter från andra sjukvårdsområden.

Även de psykiatriska och barnpsykiatriska klinikerna i Uppsala och

Lund bör inordnas i sjukhusorganisationen inom respektive sjukvårdsområden.

Denna fråga torde få upptagas till förhandlingar med vederbörande

landsting.

VII. Intagnings- och remissrätt

Regionvårdsutredningen

Utredningen framhåller, att riktpunkten för dess överväganden i fråga om

intagnings- och remissrätten naturligen varit ett ur sjukvårdssynpunkt adekvat

och för den vårdbehövande allmänheten smidigt intagnings- och remisssystem.

Utredningen har samtidigt strävat efter att tillgodose både huvudmanna-

och läkarintressena, och den har funnit det angeläget att beakta såväl

samhällsekonomiska hänsyn som den medicinska undervisningens och

forskningens krav. Enligt utredningens mening bör de förslag, som framlägges

i fråga om intagnings- och remissrätten ej endast ha avseende på de s. k.

regionspecialiteterna utan alla vårdgrenar och serviceorgan. Det synes nämligen

utredningen ur skilda synpunkter — bl. a. av det skälet att de s. k.

länsspecialiteterna är ojämnt företrädda inom sjukvårdsområdena —

olämpligt att härvidlag göra en åtskillnad mellan dylika specialiteter och

regionspecialiteterna.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

Intagningsrätten

Utredningen erinrar om att enligt nuvarande ordning rätten för läkare

att intaga patient på sjukhus på hemlandstingets bekostnad är begränsad

till att omfatta

1) personer —- s. k. inomlänspatienter — som är bosatta inom det sjukvårdsområde

intagningssjukhuset betjänar,

2) personer — s. k. utomlänspatienter — som under vistelse inom det

främmande sjukvårdsområdet drabbats av sjukdom eller skada och på

grund därav blivit i behov av omedelbar vård på sjukhus eller intagits, emedan

patientens tillstånd påkallat omedelbar behandling eller undersökning

och hänvisning till något hemlandstingets sjukhus därför icke kunnat

ske, och

3) personer — s. k. utomlänspatienter — försedda med vederbörlig remiss.

Såsom undantag från förenämnda intagningsregler nämner utredningen

den fria intagningsrätten för överläkarna vid jubileumskliniken i Stockholm.

Vidare skall vid psykiatriska klinikerna i Uppsala och Lund mottagas

sjuka från hela riket oberoende av hemorten.

Även om psykologiska skäl i viss utsträckning talar för en helt fri intagningsrätt,

innebärande att vederbörande läkare kan utan remiss från

hemlandstinget men på dettas bekostnad lägga in en patient — han må

vara hemmahörande var som helst i landet — som på eget initiativ konsulterat

läkaren ifråga, finner utredningen dock den fria intagningsrätten icke

rationell med hänsyn till den i vårt land f. n. rådande knappa tillgången

på vårdplatser, läkare och övrig sjukvårdspersonal samt med den nuvarande

fördelningen av ansvaret för den slutna vården på över 30-talet statliga och

kommunala huvudmän och den lokalplanering detta medför.

Utredningen konstaterar också, att ett dylikt system knappast skulle

lända den vårdsökande allmänheten eller sjukvårdshuvudmännen till fördel.

Patienter i verkligt behov av specialistvård skulle riskera att nödgas

vänta längre tid på behandling, därigenom att vårdplatserna på de största

sjukhusen — dit allmänheten finge antagas komma att i särskilt stor omfattning

hänvända sig — komme att vara delvis belagda med sådana observations-

och behandlingsfall, som utan olägenhet kunde ha varit inlagda på

hemortens sjukhus. Vidare skulle åtskilliga av de på eget initiativ vårdsökande

sannolikt komma att få företaga en resa till det främmande sjukhuset

förgäves. Någon observations- eller vårdplats skulle nämligen vid det

första besöket många gånger ej finnas disponibel.

Sett ur sjukvårdshuvudmännens synpunkt, framhåller utredningen, måste

systemet med den helt fria intagningsrätten te sig betänkligt och har heller

aldrig av dem accepterats som princip. En sjukvårdshuvudman, som praktiskt

taget avgiftsfritt erbjuder sina länsbor möjlighet till sluten vård inom

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

olika specialiteter, torde ställa sig avvisande till tanken, att han skulle bestrida

kostnaderna för den som föredrager att på en främmande huvudmans

sjukhus söka vård, som lika väl kunnat lämnas på hemortssjukhuset. Allmänhetens

benägenhet att söka sig till de större sjukhusen innebär också

en risk för snedvridning av patientströmmen. En sådan utveckling skulle

vara oförenlig med sund driftsekonomi samt motverka en planmässig utbyggnad

inom sjukvården.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att enligt nuvarande bestämmelser

i lagen om allmän sjukförsäkring sjukkasseersättning icke kan utgå

— med mindre särskilt sjukbehov föreligger —- med större belopp än som

svarar mot kostnaderna för resa till och från närmaste allmänna sjukhus.

Hemlandstinget torde inte heller vara villigt att stå för vårdkostnaderna för

en person, som på eget initiativ beger sig till ett främmande sjukhus och

där blir inlagd för vård. Den enskilde skulle därför i dylika fall själv få

som privatpatient hos en viss läkare stå för huvudparten av kostnaderna.

Utredningen finner å andra sidan de nuvarande möjligheterna till intagning

vid universitetssjukhusen icke vara helt i överensstämmelse med bl. a.

forskningens berättigade krav. Detta gäller i synnerhet möjligheterna till

återintagning. Det torde f. n. alltför ofta inträffa, att den efterundersökning

av behandlade patienter, som för den kliniska forskningen är nödvändig,

t. ex. då det gäller att bedöma värdet av skilda behandlingsmetoder, försvåras

eller omöjliggöres till följd av remisshinder. Det synes utredningen

emellertid vara ett legitimt intresse för lärarna-forskarna vid universitetssjukhusen

att i begränsad omfattning kunna intaga också patienter, vilka

tidigare icke varit intagna för vård på sjukhuset ifråga men som erbjuder

speciellt intresse ur undervisningens och forskningens synpunkt.

Med anledning härav föreslår utredningen, att vederbörande klinikchef

på de medicinska läroanstalterna skall — i begränsad omfattning -— givas

rätt att intaga patienter för observation och vård, oavsett var i landet dessa

hör hemma, då han finner, att forskningens och undervisningens intressen

så motiverar.

Enligt utredningens mening bör en viss begränsning och kontroll av en

sådan intagning åvägabringas. Utredningen förordar, att intagningsrätten

icke fixeras till någon bestämd kvotdel utan att vederbörande klinikchef

skall, med iakttagande av viss restriktivitet, äga intaga varje patient han

bedömer vara ur forskningssynpunkt särskilt värdefull. Det skulle sedan

åligga klinikchefen att i skriftligt intyg till hemlandstinget angiva, att forskningens

intresse föranlett intagningen.

Även om skäl kan anföras för att statsverket i sådana fall borde erlägga

vårdkostnaden, finner utredningen, att detta skulle leda till betydande administrativa

besvärligheter och icke heller alltid vara motiverat. Det torde få

förutsättas, att i princip alla nya patienter och flertalet återintagna är i

behov av sjukhusvård. Med hänsyn härtill förordar utredningen, att hem
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

landstinget betalar vårdkostnaderna för de patienter, som på undervisningsklinik

intages i undervisningens och forskningens intressen.

Remissrätten

Remissrätten är, enligt vad utredningen framhåller, förbehållen vissa

i utomlänsavtalet uppräknade kategorier läkare, vilka har en i princip obegränsad

dylik rätt. Dessa är fr. o. m. den 1 januari 1960 överläkare vid lasarett,

sanatorium eller epidemisjukhus och centraldispensärläkare vid fristående

centraldispensär. Utredningen erinrar också om den i 1 § 1937 års

bidragsförordning inskrivna rätten för »sjukstugu-, sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare

vid sjukstuga, sanatorium eller tuberkulossjukstuga,

som drives av landstinget, så ock---vederbörande tjänsteläkare» att

efter samråd med vederbörande lasarettsläkare på hemlandstingets lasarett

hänvisa patient för vård på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

Vidare påpekas, att tjänsteläkare i enlighet med ett år 1956 träffat avtal

mellan sjukvårdshuvudmännen och vanföreanstalterna äger remittera patient

till vanföreanstalts ortopediska klinik utanför patientens eget sjukvårdsområde,

försåvitt detta saknar ortopedisk lasarettsavdelning.

Utredningen erinrar om att det i olika sammanhang ifrågasatts, om icke

en utvidgning av den remitterande läkarkretsen kunde vara motiverad, så

att även sjukstugu- och tjänsteläkare — provinsialläkare och stadsläkare

— eventuellt också privatpraktiserande läkare gåves remissrätt av samma

obegränsade slag som sjukhusläkarna f. n. har. Utredningen säger sig biträda

den uppfattningen, att vissa sjukdomstillstånd, vilka kräver exklusiv

specialistvård, stundom låter sig diagnostiskt och terapeutiskt tillräckligt

säkert bedömas, för att också läkaren på fältet — utan tillgång till ett

lasaretts utrustning —- på goda grunder skulle kunna remittera patienten

direkt till regionsjukhusets specialavdelning.

Utredningen föreslår för sin del följande beträffande remissförfarandet.

Den noiunala remissordningen bör vara, att läkare, som finner patient i

behov av sjukhusvård, remitterar denne till hemortslasarettet. Därest vederbörande

ansvarige läkare på detta sjukhus finner skäl till att patienten

överföres till sjukhus utanför sjukvårdsområdet, har denne att utfärda remiss

för patienten.

Dessutom rekommenderar utredningen, att envar läkare gives rätt att

med kostnadsansvarighet för vederbörande huvudman remittera en patient

till det regionsjukhus inom vars upptagningsområde denne är bosatt, under

förutsättning, att samråd ägt rum med den lasarettsläkare på huvudmannens

lasarett, som närmast representerar den vårdgren, till vilken fallet hör.

Anteckning härom med angivande av lasarettsläkarens namn och datum för

samrådet skall göras å remisshandlingen. Remissrätten bör vidare gälla en
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungi. Maj. ts proposition nr 159 är 1960

dast de specialiteter, som icke är företrädda inom vederbörande sjukvårdshuvudmans

område.

Frågorna om läkares rätt att hänvisa patient till regionklinik i den region,

inom vilken patienten är bosatt, torde bli reglerade genom respektive regionavtal

såvitt gäller regionspecialiteterna. I fråga om övriga kliniker å regionsjukhus

kommer remissrätten som hittills att bli beroende av utomlänsavtalet.

Beträffande 1937 års förordning anför utredningen, att i 1 § givna bestämmelser

om remiss till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet gäller

endast om den intagne icke är boende inom Stockholms stad eller Stockholms

län. Sedan nämnda sjukhus anknutits till regionvårdsorganisationen

på sätt utredningen föreslagit, torde det bli naturligt att begränsa dessa

reglers tillämpning så, att de icke skall gälla patienter från Stockholmsregionen.

Regleringen av rätten att hänvisa patient från Stockholmsregionen

till dessa sjukhus torde lämpligen kunna ske i avtalet rörande sjukhusvården

inom denna region, oavsett om klinikerna har karaktär av egentliga

regionspecialiteter. Utredningen rekommenderar, att därvid öppnas möjlighet

till samrådsremiss för envar läkare under samma villkor, som i det

föregående angivits. Vad återigen gäller motsvarande frågor inom förordningens

framtida tillämpningsområde, d. v. s. remiss av patienter från andra

delar av landet än Stockholmsregionen, har utredningen icke funnit tillräckliga

skäl att föreslå en dylik utvidgning av remissrätten. Bibehållandet

av nuvarande remissbestämmelser i de fall, som fortfarande skulle regleras

av förordningen, är enligt utredningens uppfattning väl förenligt med den

speciella ställning, som karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet i egenskap

av statliga sjukhus otvivelaktigt kommer att inneha även sedan de inlemmats

i regionvårdsorganisationen.

Vad gäller ordningen för patienters intagning å respektive hänvisning till

radiumhemmet och övriga jubileumskliniker förordar utredningen en anknytning

till de föreslagna remissreglerna, så att en remissrätt efter samråd

skapas för envar läkare beträffande den egna regionens radioterapeutiska

klinik. Någon särskild intagningsrätt för överläkare vid radioterapeutiska

kliniker, utöver den som enligt utredningens förslag tillkommer överläkare

vid regionsjukhus för undervisnings- och forskningsändamål, bedömes

icke behövlig vid en regionmässigt utbyggd vård. I fråga om vård vid

radiumhemmet av patienter från annan sjukvårdsregion än Stockholmsregionen

bör dessa frågor regleras enligt 1937 års bidragsförordning på samma

sätt som vid karolinska sjukhuset i övrigt. Den särskilda bestämmelsen

i 1 § andra stycket förordningen, enligt vilken radiumhemmet undantages

från tillämpningen av de i förordningen uppställda villkoren för att

vårdbidrag skall utgivas, kan således enligt utredningens mening utgå.

Den nu enligt utredningens förslag utvidgade remissrätten för öppnavårdsläkarna

anses emellertid icke vara tillräcklig i alla situationer. Utred
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

ningen tänker på uppenbara och verkligt brådskande behov av specialistvård,

där remiss via hemortslasarettet och även tvånget att samråda med

vederbörande lasarettsläkare skulle kunna innebära ett farligt dröjsmål —

ett neurokirurgiskt fall efter en trafikolycka, en svår brännskada etc. Utredningen

finner sig därför böra föreslå en rätt för varje läkare att utan

föregående samråd med vederbörande lasarettsläkare remittera trängande

vårdfall till det närmaste sjukhus, som han med hänsyn till omständigheterna

bedömer lämpligt, sålunda också direkt till ett regionsjukhus. Med en

dylik föreslagen remissrätt (nödfallsremiss) — vilken emellertid sällan

torde behöva tillämpas och då företrädesvis vid olycksfall — skulle enligt

utredningens mening ett praktiskt sjukvårdskrav tillgodoses.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att ett förverkligande av

dess förslag till utvidgad remissrätt kan medföra vissa ändringar av och

tillägg till det s. k. utomlänsavtalet.

Vad härefter angår frågan om en eventuell begränsning av kretsen av

remissjukhus, kan det enligt utredningen icke förnekas, att ett helt konsekvent

genomförande av rikets indelning i regioner, vilka var och en är avsedd

att utgöra en självförsörjande enhet på sjukvårdsplanet, borde föranleda,

att läkaren skulle vara hänvisad till att för specialistvård remittera en patient

till det regionsjukhus, inom vars upptagningsområde han är verksam.

Då emellertid intet sakligt underlag finns för att landets sjukhusläkarkår

skall betagas de remissmöjligheter, som f. n. står dem till buds, finner utredningen

övervägande skäl tala för ett bibehållande av den nuvarande remissordningen

enligt utomlänsavtalet, vilken innebär, att en patient skall

kunna för specialistvård remitteras till det sjukhus i landet, som den remitterande

sjukhusläkaren med hänsyn till omständigheterna finner lämpligast.

Det förutsättes härvid som självklart, att endast där så bedömes av

medicinska eller andra objektiva skäl nödvändigt, läkare utfärdar remiss

till annat regionsjukhus än det, som avtalsenligt skall betjäna den sjukvårdshuvudmans

område, hos vilken läkaren är anställd. Å remissen bör

lämpligen intagas en förklaring, att vården ej kunnat lämnas på det egna

centrallasarettet eller på hemregionens regionsjukhus.

Enligt utredningens mening skulle slutligen särskilt forskningens intressen

gagnas, om vissa vetenskapligt intressanta fall bleve föremål för vidareremiss

till specialintresserade kolleger vid annat regionsjukhus i större omfattning

än f. n. Även med en utbyggd regionvård torde det alltid inträffa,

att en specialitet utvecklas snabbare på ett håll genom speciella personliga,

forsknings- eller metodmässiga insatser eller genom administrativa åtgärder.

En regionvårdsplan får ej uppställa hinder för en viss rörlighet mellan

regionerna, där så är av medicinska skäl sakligt betingat. Med anledning

härav anser utredningen en fri remissrätt (rätt till vidareremiss) för överläkarna

vid regionsjukhusen erforderlig.

I fråga om privatläkares rätt att utfärda s. k. samrådsremiss anför utredningens

expert, byråchefen Bunne, i särskilt yttrande bl. a.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

143

I fråga om vilka läkare som skall ha remissrätt med kostnadsansvarighet

för hemlandstinget kan jag icke dela utredningens mening, att envar läkare

gives rätt att med kostnadsansvarighet för hemlandstinget remittera en patient

till det regionsjukhus, inom vars upptagningsområde denne är bosatt,

även om villkor om samråd med vederbörande lasarettsläkare uppställes.

Om varje läkare får remittera patienter till specialkliniker av regionvårdskaraktär

på ett regionens storsjukhus, kan man befara en ökad tillströmning

till klinikerna. Läkarna ute på fältet kan icke i allmänhet anses

ha samma förutsättningar som läkarna på ett sjukhus att avgöra behovet

av specialistvård, varför fall torde komma att remitteras, som kunde ha behandlats

på hemortens lasarett. Detta kan stundom medföra, att verkligt

vårdbehövande patienter utestänges från specialistvård på regionsjukhuset.

En annan konsekvens kan bli, att specialklinikerna måste få större kapacitet

både för sluten och öppen vård än som eljest hade erfordrats. Ur kommunal

huvudmannasynpunkt kan det ej vara tillfredsställande, att en hos

sjukvårdshuvudmannen icke anställd läkare medelst en remiss förbinder

huvudmannen att betala vårdkostnaden på ett regionsjukhus specialkliniker,

vilken kostnad som regel blir betydligt högre än om patienten kunnat

vårdas på hemlandstingets allmänna sjukhus.

I och med att regionsjukvården blir fullt utbyggd med sex eller sju regionsjukhus

med var sin territoriella region, synes något skäl icke längre

föreligga att bibehålla den nu befintliga rätten för tjänsteläkare att remittera

direkt till de statliga rikssjukhusen i Stockholm. Dessa kommer att bli

avsedda för en viss region av landet. Än mindre anledning finns att utvidga

denna remissrätt till privatpraktiserande läkare. Detta gäller även om villkor

om samråd med sjukhusläkare införes.

Bunne förordar därför, att endast någon hos hemlandstinget (hemstaden)

anställd lasarettsläkare, sanatorieläkare eller centraldispensärläkare

vid fristående centraldispensär, epidemisjukhusläkare eller sjukstuguläkare,

utnämnd av Kungl. Maj :t, utfärdar remiss till regionsjukhus för specialistvård.

Undantag bör dock ske såtillvida, att tjänsteläkare må till centralanstalt

för radioterapi direkt remittera misstänkta cancerfall eller cancerfall,

som behöver omedelbar vård. Vidare bör s. k. nödfallsremiss kunna

av varje läkare göras till specialklinik på regionsjukhus.

Remissyttrandena

I fråga om intag ningsrätten har praktiskt taget samtliga remissmyndigheter

i princip tillstyrkt utredningens förslag om rätt för klinikchef

på medicinsk läroanstalt att — i begränsad omfattning — intaga patienter

för observation och vård, oavsett var i landet dessa hör hemma, då

han finner forskningens och undervisningens intressen

så motivera.

Medicinska fakulteterna i Uppsala och Göteborg, direktionen för akademiska

sjukhuset i Uppsala och kommittén för akademiska sjukhusets i

Uppsala utbyggande samt Svenska gynekologförbundet understryker bety
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

delsen av förslaget med hänsyn till undervisningens och forskningens intressen.

Medicinska fakulteten i Göteborg anser vidare, att det i vissa fall

vore önskvärt, att överläkaren vid specialistklinik på regionsjukhus direkt

kunde lägga in patienter, som endast kan effektivt behandlas vid sådan klinik,

därest ett snabbt omhändertagande är av nöden. Detta skulle gälla

särskilt fall med radioterapeutiskt tillgänglig cancer, sannolikt eller säker

expansiv process intrakraniellt eller intraspinalt eller vissa operabla hjärtsjukdomar.

Det skulle således gälla problem analoga med dem, som enligt

utredningen föreslås kunna regleras genom s. k. nödfallsremiss. Svenska

gynekologförbundet tror icke att den föreslagna intagningsrätten kommer

att innebära risk för en snedvridning av patientströmmen till undervisningsklinikerna,

och förbundet anser därför, att klinikchefens intagningsrätt

ej bör inskränkas genom konstlade bestämmelser.

Även karolinska institutets lärarkollegium uttalar sig för en utvidgad

rätt att inlägga patienter med hänsyn till undervisningens och forskningens

behov.

Direktionen för karolinska sjukhuset, som uttalat sig för ett bibehållande

av nuvarande riksplatssystem, framhåller, att en komplettering av detta

system med den föreslagna begränsade fria intagningsrätten skulle medföra

betydelsefulla fördelar för undervisningssjukhusen.

Flertalet remissorgan, särskilt på landstingssidan, förordar dock en begränsning

av den föreslagna fria intagningsrätten. Malmöhus läns landstings

hälso- och sjukvårdsstyrelse anser sålunda, att ifrågavarande intagningsrätt

bör ges en mera preciserad och begränsad utformning.

Stadsfullmäktige i Malmö uttalar, att den föreslagna intagningsrätten för

klinikcheferna vid undervisningssjukhusen bör regleras så, att den egentliga

sjukvårdens intressen icke sätts tillbaka.

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott anser, att i varje fall en

stark begränsning och kontroll av den särskilda intagningsrätten för klinikcheferna

bör ske. Enligt utskottets mening skulle det vara att föredraga, att

en viss mindre kvotdel av vårdplatsantalet finge disponeras av klinikchefen

för dessa ändamål.

Svenska landstingsförbundet anför.

I likhet med utredningen anser styrelsen, att helt fri intagningsrätt vid

regionsjukhusen ej kan komma i fråga. Utredningen föreslår, att undervisningssjukhusens

klinikchefer främst i den medicinska forskningens intresse

bör medges viss begränsad intagningsrätt. Särskilt skulle detta gälla

återintagning av patienter, som på grund av remiss tidigare vårdats å sjukhusen.

Häremot har styrelsen intet att invända, och saken synes kunna tillgodoses

genom en lämplig formulering av remissen. Att utsträcka den fria

intagningsrätten härutöver anser styrelsen knappast befogat. Överhuvud

taget torde man kunna ifrågasätta, om på denna väg något värdefullt material

tillföres forskningen, då det måste anses som en lycklig slump att en

person, som självmant utan remiss uppsökt cn klinikchef, skall visa sig vara

ett för forskningen värdefullt fall. Större garantier att erhålla dylika fall

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 dr 1960

synes föreligga, om läkare tidigare haft möjlighet bedöma fallet. För att tillgodose

forskningens behov av lämpligt material synes i första hand ett intimt

samarbete mellan läkarna vid undervisningssjukhusen och övriga sjukhus

erforderligt.

Svenska internförbundet kan icke tillstyrka det av utredningen föreslagna

förfaringssättet, att vederbörande klinikchef skall utfärda intyg till patientens

hemlandsting om att intagningen skett i forskningens intresse. Ett

sådant system skulle alltför lätt fresta till missbruk. Enligt förbundets mening

löses frågan bäst genom överenskommelse mellan klinikchefen och vederbörande

lasarettsläkare i hemorten. Ej heller Svenska lasarettsläkarföreningen

och Svenska barnläkarförbundet godtar det föreslagna intygsförfarandet.

Enligt lasarettsläkarföreningen torde det ligga i huvudmännens

intresse att i förevarande fall helt kunna utesluta den mänskliga faktorns

godtycke.

Särskilt från huvudmannahåll har hävdats, att staten bör betala kostnaderna

för patienter, som intagits för undervisningens och forskningens

behov. Södermanlands och Örebro läns landstings förvaltningsutskott förklarar

sig sålunda kunna tillstyrka förslaget om rätt för klinikchef vid de

medicinska läroanstalterna att intaga för forskningen särskilt värdefulla

patienter endast under förutsättning, att statsverket, som har att svara för

undervisning och forskning, också helt svarar för kostnaderna.

Drätselkammaren i Gävle är av samma mening och tillägger, att utredningens

motivering, att betydande administrativa besvärligheter skulle förhindra

den rättsliga anordningen att statsverket skulle betala för dessa patienter,

icke är hållbar. Möjligheter måste finnas att till länsstyrelserna i

hemortslänen översända vård- och reseräkningar för dylika patienter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott

och Svenska barnläkarförbundet finner det naturligt, att statsverket

svarar för kostnaderna för ifrågavarande patienter.

Svenska oftalmologförbundet, som ansluter sig till förslaget om en särskild

intagningsrätt för klinikcheferna, framhåller, att kostnaderna för dylik

intagning borde åtminstone delvis stanna på statsverket.

Riksförsäkringsanstalten berör frågan, huruvida den föreslagna särskilda

intagningsrätten för klinikchefer på medicinsk läroanstalt är förenlig med

sjukförsäkringslagens ersättningsbestämmelser, och anför härutinnan bl. a.

I utlåtande den 8 december 1956 över sjukhuslagstiftningskommitténs

betänkande med förslag till sjukhuslag in. in. (SOU 1956: 27) framhöll riksförsäkringsanstalten

nödvändigheten av att eu enhetlig bedömning av bosättningsbegreppet

vid tillämpning av lagen om allmän sjukförsäkring och

sjukhuslagen komme till stånd. Anstalten ifrågasatte samtidigt, huruvida

icke tiden vore mogen för ett lagfästande av de principer rörande ersättning

för vård av vissa utomlänspatienter, som kommit till uttryck i utoinlänsavtalct.

Anstalten finner i anledning av betänkandet om regionsjukvården

anledning att understryka, vad anstalten i dessa båda frågor anfört

i sitt nämnda utlåtande.

It) — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 159

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

Regionvårdsutredningen har vid sin behandling av frågan om intagningsrätten

förordat, att klinikchef på medicinsk läroanstalt skall — i begränsad

omfattning — givas rätt att intaga patienter för observation och vård, oavsett

var i landet dessa höra hemma, då han finner, att forskningens och undervisningens

intressen så motiverar. Vad beträffar vårdkostnaderna i dylikt

fall finner utredningen det naturligt, att hemlandstinget betalar dessa

såsom för en i vederbörlig ordning remitterad patient. Riksförsäkringsanstalten

vill i avseende på den allmänna sjukförsäkringens utgifter för sålunda

intagen patient framhålla, att ersättning icke kan utgå från försäkringen

— vare sig för sjukhusvård eller för resor — om icke vården varit

erforderlig på grund av sjukdom; det är således uppenbart, att ersättning

icke kan utgå, därest patienten utan att vårdbehov föreligger intages i forskningens

och undervisningens intresse. Vad beträffar ersättning för resekostnader

gäller därjämte, att, även om vårdbehov förelegat, försäkringen

icke utgiver ersättning för kostnader för intagningsresa i vidare mån än

som medgives i 17 § andra stycket sjukförsäkringslagen. Intagning på undervisningssjukhus

kan således för patienten komma att medföra extra

kostnader. Då det icke kan anses rimligt, att dessa merkostnader stannar på

patienten, synes liksom i fråga om vårdavgiften hemlandstinget böra ersätta

ifrågavarande kostnader. Enär administrativa skäl talar mot en uppdelning

av ersättningen mellan sjukförsäkringen och landstinget, synes ersättningen

böra i sin helhet åvila landstinget. Bestämmelser härom bör införas

i sjukhuslagen.

Utredningens förslag beträffande sam rådsremiss, innebärande

rätt för envar läkare att — efter samråd med vederbörande lasarettsläkare

på huvudmannens lasarett -—■ med kostnadsansvarighet för vederbörande

huvudman remittera en patient till det regionsjukhus, inom vars upptagningsområde

patienten är bosatt, har tillstyrkts av endast ett fåtal remfssmyndigheter,

nämligen medicinalstyrelsen, direktionen för akademiska

sjukhuset i Uppsala och kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala

utbyggande, medicinska fakulteten i Uppsala, överläkarföreningen vid

Lunds lasarett samt Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott.

Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och kommittén för akademiska

sjukhusets i Uppsala utbyggande framhåller, att kravet för privatläkare

att konsultera lasarettsläkare torde vara tillräckligt för att förhindra

missbruk av rätten att remittera till vederbörande regionsjukhus.

Majoriteten bland remissmyndigheterna motsätter sig utredningens förslag

i denna del och förordar i stället allmänt en remissordning i enlighet

med bestämmelserna i gällande utomlänsavtal, d. v. s. på sätt som föreslagits

av byråchefen Bunne i dennes särskilda yttrande. Uttalanden i denna

riktning har gjorts av Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,

stadsfullmäktige i Göteborg och Hälsingborg, drätselkammaren i Gävle,

flertalet landstings förvaltningsutskott, Svenska internförbundet, Svenska

gynekologförbundet, Svenska otolaryngologförbundet, Svenska lasarettsläkarföreningen

och Svenska kirurgförbundet.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg är sålunda i princip av samma mening

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

som byråchefen Bunne men anser, att remissfrågan bör bli föremål för

överväganden i samband med upprättandet av avtal mellan de olika sjukvårdshuvudmännen.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse menar, att remissrätten

endast bör omfatta lasaretts- och sjukstugeläkare. I fråga om den

yrkesmedicinska specialiteten bör dock enligt styrelsens mening remissrätt

även tillkomma tjänsteläkare och möjligen även industriläkare.

Svenska kirurgförbundet hävdar, att remiss till specialavdelning vid regionsjukhus

endast bör få utfärdas av lasarettsläkaren inom ifrågavarande

verksamhetsgren på hemortslasarettet. Samrådsremiss bör enligt förbundet

utfärdas av lasarettsläkaren på förslag av »annan» läkare.

Samma synpunkter framför Svenska gynekologförbundet, som även påpekar,

att man på grund av den snabba utvecklingen inom medicinen icke

kan begära eller vänta av läkaren på fältet, att han — i motsats till specialisten

på lasarettet — skall vara förtrogen med de senaste undersökningsmetoderna

etc.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott betonar, att remissrätten

redan nu är ganska invecklad och vid en fortgående utbyggnad av regionsjukvården

kan bli ytterligare komplicerad. I de fall det gäller exklusiva

sjukdomsfall inom en specialitet, som är företrädd även på länsplanet, måste

remissrätten förbehållas klinikchefen på länssjukhuset. I andra fall torde

remissrätten böra förbehållas lasaretts- och sanatorieläkare samt i vissa

fall läkare vid fristående centraldispensär. Remissrätten bör dock enligt

utskottets mening icke under varje förhållande begränsas till det egna regionsjukhuset

utan kan för vissa fall behöva utsträckas att gälla även andra

sjukhus. Utskottet finner vidare, att en grundlig utredning i dessa hänseenden

bör verkställas genom de ekonomiskt ansvariga huvudmännens försorg.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott är av den uppfattningen,

att remissrätten till regionsjukhuset bör vara förbehållen i landstingets

tjänst anställd läkare i lasarettsläkarställning och sålunda icke tilldelas å

lasaretten ofta tillfälligt tjänstgörande underläkare. Såväl hänsynen till de

betydande kostnader, som är förknippade med exklusiv specialistvård, som

önskvärdheten av att vederbörande regionspecialitet ej i onödan belastas

med fall, som knappast hör dit, talar enligt utskottets mening för att remissrätten

i görligaste mån begränsas. Utskottet erinrar vidare om att

skilda regler f. n. gäller enligt utomlänsavtalet och vissa författningsbestämmelser

för remissrätt ifråga om patient, som skall vårdas å s. k. främmande

sjukhus. Det vore enligt utskottets uppfattning önskvärt med en

översyn av dessa bestämmelser för ernående av större enhetlighet.

Svenska landstingsförbundet konstaterar, att stor splittring f. n. råder i

fråga om remissbestämmelsernas innehåll. Enligt utomlänsavtalet gäller

sålunda vissa bestämmelser, som i sin tur uppmjukats i vissa hänseenden

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

när det gäller vård å kustsanatorier, vanföreanstalter m. fl. Enligt bidragsförordningen

beträffande karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet gäller

åter andra bestämmelser. Förbundsstyrelsen anser det synnerligen önskvärt,

att man kommer fram till mera enhetliga bestämmelser i detta hänseende.

Man bör därvid söka finna ett system, som smidigt tillgodoser allmänhetens

krav på lättillgänglig sjukhusvård och huvudmännens intresse av

att den egna sjukhusorganisationen utnyttjas i de fall så är möjligt med

hänsyn till sjukdomens natur och tillgängliga behandlingsresurser. Mot bakgrunden

härav hyser styrelsen vissa betänkligheter att i väsentligare mån

uppmjuka det nuvarande utomlänsavtalets remissbestämmelser. Förslaget

att alla läkare — efter samråd med vederbörande lasarettsläkare — skall

äga utfärda remiss till regionsjukhus kan styrelsen ej biträda.

Svenska stadsförbundet framhåller, att endast en hos sjukvårdshuvudmannen

anställd läkare bör kunna medelst remiss förbinda huvudmannen

att betala vårdkostnaderna för vård å regionsjukhusets specialkliniker.

Liknande synpunkter anlägger länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen, som ställer sig tveksam till utredningens förslag i denna del,

uttalar att, om huvudmannaskapet för tjänsteläkare framdeles skulle överföras

till landstingen, denna fråga i någon mån skulle komma i ett annat

läge.

Överståthållarämbetet föreslår, att den obligatoriska kontakten med vederbörande

lasarettsläkare skall ha formen av ett samtycke från den senares

sida och att samråd, som resulterat i ett avstyrkande från lasarettsläkaren,

icke skall berättiga till remiss.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, varnar mot alltför

fria regler. Kommittén anför.

Det kan nämligen befaras, att allmänheten betraktar regionsjukhuset som

»det stora och fina sjukhuset», dit man nödvändigtvis vill komma, oavsett

om man verkligen är i behov av de speciella resurser, som detta sjukhus

kan ge eller ej. Det är dock meningen, att den vida övervägande delen av

specialistvården fortfarande skall äga rum på läns- och lokalsjukhus. Vi

finner sålunda att åtminstone vissa av de synpunkter, som anförts av byråchefen

Bunne, är förtjänta att noga övervägas.

Utredningens uttalande till förmån för ett bibehållande av rätten för

tjänsteläkare att remittera patienter från andra delar

av landet än Stockholmsregionen direkt till karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet kritiseras av

flera remissmyndigheter. Sålunda avstyrker direktionen för akademiska

sjukhuset i Uppsala och kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala

utbyggande förslaget under framhållande, att om det skall skapas en Stockholmsregion,

så bör givetvis samma remissregler gälla för den som för

övriga regioner. Det logiska alternativet skulle vara, att tjänsteläkare i

hela landet hade rätt att remittera till alla regionsjukhus.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 159 år 1960 149

Överståthållarämbetet finner ifrågavarande remissrätt strida mot regionreformens

hela idé.

Svenska stadsförbundet gör gällande, att behov av särskilda remissbestämmelser

för de statliga sjukhusen i Stockholm, som ju är avsedda för

Stockholmsregionen, icke föreligger. En föreslagen särställning för dessa

två sjukhus måste anses stå i strid med principen om en rationellt uppbyggd

organisation av regionvården.

Liknande uppfattning har medicinska fakulteten i Uppsala och Stockholms

läns landstings förvaltningsutskott.

Kommittén för översgn av hälso- och sjukvården i riket uttalar helt allmänt,

att möjligheten av remiss från andra regioner till särskilt framstående

specialist i Stockholm bör, om ock i starkt begränsad utsträckning,

fortfarande finnas kvar.

Utredningens förslag till nödfallsremiss, innebärande rätt för

alla läkare att utan föregående samråd med vederbörande lasarettsläkare

remittera trängande vårdfall till det närmaste sjukhus, som med hänsyn

till omständigheterna befinnes lämpligt, har fått ett övervägande positivt

mottagande. Förslaget har uttryckligen tillstyrkts av bl. a. organisationskommittén

för medicinska högskolan i Umeå, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens läns

landstings förvaltningsutskott, Svenska otolargngologförbundet, Svenska

gynekologförbundet och Svenska lasarettsläkarföreningen.

Några remissmyndigheter ställer sig dock tveksamma till förslaget.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott yttrar.

1 fråga om den s. k. nödfallsremissen (från läkare i öppen vård) vid

olycksfall (trafikolyckor, brännskador) föreligger betydande risk för att

densamma kommer att leda till att till regionsjukhusets specialavdelningar

direkt inremitteras relativt talrika patienter av angiven kategori, vilka lika

väl kunde ha vårdats å hemortslandstingets lasarett. Då dessa patienter

sedan de omhändertagits å regionsjukhuset under relativt lång tid icke

kommer att vara transportabla medför detta, att platserna på detsamma

onödigtvis belägges till förfång för hela regionens högkvalificerade specialsjukvård.

Förvaltningsutskottet är beträffande detta spörsmål dock medvetet

om att s. k. nödfallsremiss vid vissa speciella undantagstillfällen kan

vara motiverad, speciellt i norrlandslänen med dess större avstånd. Det

bör med hänsyn härtill få finnas frihet för huvudmännen att själva bestämma

beträffande denna fråga och träffa de särskilda avtal, som kan

bli erforderliga.

Drätselkammaren i Gävle hyser stor tveksamhet beträffande nödvändigheten

av den s. k. nödfallsremissrätten för envar läkare men vill ej direkt

motsätta sig den under villkor av »uppenbart och brådskande behov, där

remiss via hemortssjukhuset skulle innebära ett farligt dröjsmål».

Även Svenska kirurgförbundet ställer sig tvivlande till behovet av nödfallsremiss.

Förbundet anser, att de exempel, som lämnas i betänkandet,

ingalunda motiverar nödfallsremissförfarande. Förbundet har svårt att

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

finna exempel på sådana säkerligen ytterst sällsynta fall, där nödfallsremiss

skulle behövas. Denna remissform torde därför få mycket liten praktisk

betydelse men skulle i stället kunna leda till onödigt missbruk och tvistigheter.

Den av utredningen föreslagna rätten för lasarettsläkare

att remittera patienter även till annat regionsjukhus

samt den föreslagna fria remissrätten för överläkare

vid regionsjukhus har föranlett invändningar endast från drätselkammaren

i Gävle, som yttrar.

Den tidigare rätten för lasarettsläkare att till det sjukhus i landet, som

denne finner med hänsyn till omständigheterna lämpligast, remittera patient

för specialistvård bör efter regionindelningens genomförande begränsas

till att i regel endast omfatta remiss till vederbörande regionsjukhus.

Remiss till annat regionsjukhus bör endast få ske efter samråd med vederbörande

chefsläkare å det egna regionsjukhuset, varom anteckning i så

fall skall göras å remissen.

Mot den fria remissrätten för överläkarna vid regionsjukhusen dessa

emellan finns intet att erinra under förutsättning, att det icke sker huvudsakligen

eller endast i forskningens och undervisningens intresse, då statsverket

bör svara för kostnaderna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län deklarerar helt allmänt, att en alltför fri

remissrätt över regiongränserna knappast synes rimma med den så långt

som möjligt genomförda regionsjukvårdens idé.

Direktionen för karolinska sjukhuset förutsätter, att rätten för läkare

att utfärda remiss till annat regionsjukhus än den egna regionens endast

kommer att utnyttjas vid sällan förekommande sjukdomar, vilkas diagnostisering

och behandling behärskas av ett fåtal därpå specialiserade läkare,

och därför får stor betydelse för specialistutbildning och forskning.

Svenska kirurgförbundet föreslår, att lasarettsläkare för undvikande av

onödig omgång skall efter samråd med vederbörande läkare på sitt regionsjukhus

få sända fall till annat regionsjukhus. Detta skulle innebära en

samrådsremiss även på högre plan än vad utredningen föreslagit.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå är i princip

av den uppfattningen, att chefläkaren vid regionsjukhuset bör ha såväl

intagningsrätt för patienter från hela den egna regionen som rätt att verkställa

remiss av fall till annat regionsjukhus.

Överläkarföreningen vid Lunds lasarett finner det överhuvudtaget önskvärt,

att utbyte av patienter över läns- och regiongränserna så mycket som

möjligt underlättas, där medicinska, psykologiska och humanitära skäl

motiverar ett sådant utbyte. Diskretionssynpunkten bör härvid icke förbigås.

Sveriges läkarförbund framhåller, att det för undervisningssjukhusets

funktion är nödvändigt att tillgång finnes till allt material, som erbjudes

inom den slutna sjukvården och ej blott till det speciella regionklientelet.

Undervisningssjukhuset måste självklart ha tillgång till icke enbart säll
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:is proposition nr 159 år 1960

synta utan även mera allmänt förekommande fall. Förbundet understryker

vidare, att det icke finns något skäl för att vid remissrättens utformning

göra åtskillnad mellan enskilt praktiserande läkare och tjänsteläkare.

Medicinska fakulteten i Lund tar slutligen upp frågan om remiss

av patient till utländsk klinik. Fakulteten anför.

I enstaka fall torde behov uppstå att remittera en patient till utländsk

klinik, där en speciell undersöknings- eller behandlingsform finns tillgänglig,

medan dylik möjlighet saknas inom landet. Remissförfarande i dylika

fall torde böra regleras och även omfatta bestämmelser om ersättning för

resekostnader, eventuellt även för anhörig som av medicinska skäl kan

behöva medfölja. Det sista torde ibland gälla även för anhöriga vid remiss

inom landet mellan avlägsna regioner.

Det av byråchefen Bunne framförda förslaget, att tjänsteläkare

skulle kunna remittera misstänkta cancerfall eller

cancerfall, som behöver omedelbar vård, direkt till

centralanstalt för radioterapi, avstyrkes bestämt av Svenska

kirurgförbundet, som uttalar, att det ej finns något bärande skäl för att

just dessa fall skall kunna remitteras av tjänsteläkare direkt till regionsjukhus.

Risken för missbruk av denna rätt vore enligt förbundets mening

uppenbar.

Svenska internförbundet anser, att för cancerfall i sjukvårdsområden

med radioterapeutisk klinik, ansluten till centrallasarett, det sedvanliga

remissförfarandet bör gälla.

Departementschefen

Intagnings- och remissrätten beträffande patienter från främmande sjukvårdsområden

— s. k. utomlänspatienter — regleras för de kommunala

sjukhusen av det s. k. utomlänsavtalet. Detta tillämpas även vid akademiska

sjukhuset i Uppsala. Vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet regleras

däremot intagnings- och remissrätten av bestämmelser i 1937 års bidragsförordning.

Såsom framhållits i vissa remissyttranden över utredningens förslag synes

det önskvärt, att intagnings- och remissbestämmelserna så långt det är

möjligt blir desamma vid såväl statens som övriga huvudmäns kroppssjukhus.

Detta framstår också som en naturlig följd av vad jag i det föregående

förordat beträffande karolinska sjukhusets framtida ställning.

Liksom hittills bör det i fortsättningen i första hand ankomma på sjukvårdshuvudmännen

själva att utforma intagnings- och remissbestämmelserna.

Om man emellertid skall försöka nå fram till enhetliga bestämmelser,

kommer utformningen av dessa att få stor betydelse för de statliga undervisningssjukhusen,

och jag kan därför icke underlåta att här framhålla

vissa synpunkter på frågan med särskilt beaktande av undervisningssjuk
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kiirtgl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

husens intressen. Vad jag sålunda anför äger avseende på såväl läns- som

regionspecialiteterna.

Vad först intagningsrätten beträffar måste jag i likhet med utredningen

ställa mig avvisande till en helt fri intagningsrätt för klinikcheferna. En

sådan rätt skulle medföra betydande komplikationer för en rationell sjukhusorganisation

utan att innebära några egentliga fördelar för den vårdsökande

allmänheten. Denna måste nämligen såsom regionvårdsutredningen

framhållit i det långa loppet bli lidande på det felaktiga utnyttjande av ett

högkvalificerat sjukhus som en fri intagningsrätt möjliggör.

Den fria intagningsrätten bör liksom hittills vara begränsad till att omfatta

personer som är bosatta inom det sjukvårdsområde intagningssjukhuset

betjänar, s. k. inomlänspatienter. För karolinska sjukhusets del blir

det sålunda i och med att sjukhuset inordnas i Storstockholms sjukhusorganisation

endast fråga om patienter från Stockholms stad och län. Vid ett

sådant inordnande bör nämligen för patienter från detta område samma

intagningsbestämmelser tillämpas som på stadens och länets sjukhus. Den

nuvarande fria intagningsrätten för överläkarna vid jubileumskliniken i

Stockholm synes dock böra bibehållas, i varje fall till dess canceranstalterna

utbyggts inom samtliga regioner. Därefter torde frågan böra upptagas

till förnyat övervägande i samråd med övriga sjukvårdshuvudmän.

Även om utredningen i princip avvisat tanken på en helt fri intagningsrätt,

har utredningen likväl för att tillgodose forskningens intressen förordat

en fri intagningsrätt för klinikcheferna å undervisningssjukhusen

och därvid förutsatt, att en sådan rätt skulle tillämpas med viss restriktivitet.

Kostnaderna för patient, som intagits med begagnande av denna fria intagningsrätt,

skulle bestridas av vederbörandes hemlandsting. Detta förslag

har i princip tillstyrkts av flertalet remissmyndigheter, varvid dock sjukvårdshuvudmännen

framhållit att kostnaderna borde bestridas av staten

såsom ansvarig för undervisning och forskning. För egen del finner jag

starka skäl tala för att klinikchef vid undervisningssjukhus ges möjlighet

att i forskningens intresse intaga patienter även i fall då sjukvårdsintresset

icke är så framträdande att en remiss till sjukhuset av denna anledning påkallas.

Formerna för en sådan anordning synes emellertid behöva ytterligare

utredas. Härvid bör bl. a. undersökas om icke en lämplig begränsning av

den fria intagningsrätten kan vinnas genom att denna fastställes att avse

ett visst antal vårddagar per år för varje klinikchef. Det måste jämväl beaktas

att en intagning å sjukhus som icke är föranlett av ett vårdbehov föranleder

komplikationer i fråga om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen.

I fråga om remissreglerna har utredningen föreslagit, att rätten att remittera

patient till sjukhus inom annat sjukvårdsområde skall till skillnad

från gällande utomlänsavtal utsträckas till att omfatta envar läkare.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

Remissrätten skulle dock gälla endast de specialiteter, som icke är företrädda

inom vederbörande sjukvårdshuvudmans område. Sådan remiss föreslås

skola ske i samråd med den överläkare på det egna sjukvårdsområdets

lasarett, som närmast representerar den vårdgren till vilken fallet

hör. Detta förslag har avstyrkts av flertalet remissmyndigheter, däribland

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

För egen del ställer jag mig tveksam till behovet av en utvidgad remissrätt

i enlighet med utredningens förslag. Den normala remissordningen bör

såsom utredningen själv framhållit vara, att läkare, som finner patient vara

i behov av sjukhusvård, remitterar denne till hemortslasarett. Därest vederbörande

läkare på detta sjukhus finner skäl till att patienten överföres

till sjukhus utanför sjukvårdsområdet, bör det ankomma på denne läkare

att utfärda erforderlig remiss. I fråga om utomlänspatient synes därför beträffande

länsspecialiteter å de statliga undervisningssjukhusen i viss anslutning

till gällande utomlänsavtal remissrätten böra begränsas till överläkare

vid lasarett, sanatorium eller epidemisjukhus eller centraldispensärläkare

vid fristående centraldispensär inom regionen. Detta innebär för karolinska

sjukhusets vidkommande, att nuvarande remissrätt för tjänsteläkare

och sjukstuguläkare skulle bortfalla. Enligt vad jag under hand inhämtat

från sjukhuset synes remisser av detta slag endast representera

några få procent av totalantalet remisser till sjukhuset.

För intagning på kliniker för regionspecialiteter bör i allmänhet remiss

ske av lasarettsläkare vid centrallasarett. Remiss bör dock kunna utfärdas

även av överläkare vid annat sjukhus inom sjukvårdsområdet. Gäller

det härvid ett fall inom vårdgren, som finnes representerad vid lasarett

inom området, bör enligt min mening remiss få ske endast i samråd med

den överläkare, som förestår denna vårdgren.

Remiss till regionsjukhus i annan region bör enligt min mening kunna

utfärdas av överläkare vid regionsjukhus eller av annan lasaretts-, sanatorie-

eller epidemisjukhusläkare i förekommande fall i samråd med överläkare,

som vid det egna regionsjukhuset representerar den vårdgren, till

vilken fallet närmast hör.

Vad utredningen anfört och föreslagit beträffande nödfallsremiss föranleder

ingen erinran från min sida .

Såsom utredningen förutsett torde intagnings- och remissfrågorna beträffande

regionspecialiteter bli föremål för överläggningar inom de olika

regionerna. Även på detta område bör emellertid i enlighet med vad jag

förut uttalat såvitt möjligt enhetliga regler gälla. Den samordning mellan

de kommunala och statliga bestämmelserna, som sålunda bör eftersträvas,

bör enligt min mening upptagas till övervägande i det samordningsorgan

för regionsjukvårdsfrågor som jag i det följande förordar.

Vad angår intagnings- och remissrätten för länsspecialiteter förutsätter

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

jag att den såsom hittills regleras i ett särskilt utomlänsavtal. Bestämmelserna

i detta avtal bör därefter ges giltighet även vid de statliga undervisningssjukhusen.

Det är min avsikt att om möjligt förelägga 1961 års

riksdag förslag till härför erforderliga ändringar i 1937 års bidragsförordning.

Beträffande akademiska sjukhuset i Uppsala torde det få ankomma

på sjukhusets direktion att meddela erforderliga beslut.

VIII. Finansieringsfrågor

Regionvårdsutredningen

En mera ingående behandling av finansieringen av uppförandet och driften

av kliniker för regionspecialiteter och den därmed sammanhängande

frågan, om och i vad man statliga anläggnings- och driftbidrag bör utgå

anser utredningen ligga utom ramen för dess direktiv. Den finner sig därför

icke böra lämna några konkreta förslag till denna frågas lösning men anser

sig dock böra belysa problemställningen rent principiellt och angiva de

olika vägar, som kan erbjuda sig för att finansiera den föreslagna utbyggnaden

av sjukhusvården.

De av utredningen i första etappen föreslagna regionsjukhusen blir -—- med undantag för Linköpings lasarett — identiska med landets undervisningssjukhus.

Statsbidragsfrågan synes utredningen därför böra bedömas

mot bakgrunden av gällande regler om statens bidrag till anläggnings- och

driftkostnader vid de kommunala undervisningssjukhusen.

Den av utredningen ifrågasatta utbyggnaden av regionsjukhusen avser

cirka 1 900 nya platser. Med en trolig genomsnittlig platskostnad av 75 000

kronor för byggnaderna och 15 000 kronor för inventarierna eller sammanlagt

90 000 kronor per vårdplats skulle den ungefärliga kostnaden i 1958

års prisläge bli omkring 170 miljoner kronor, varav 28 miljoner kronor

för utrustning. Kostnaderna skulle fördela sig på de olika regionerna på

följande sätt.

Region

Befintligt

antal vård- platser

Av utred- ningen före- slaget antal

vårdplatser

Ökning

Beräknad kostnad i milj.

kronor (1958 års prisläge)

Anlägg-

nings-

kostnad

Utrust-

nings-

kostnad

Summa

Stockholm......

1 170

1 441 å 1 461

271 å 291

21

4

25

Uppsala........

100

500 å 515

400 å 415

30

6

36

Linköping.......

25

415 å 420

390 å 395

29

6

35

Lund—Malmö ...

404

668 å 678

264 å 274

20

4

24

Göteborg........

435 å 440

724 å 734

284 å 2991

22

4

26

Umeå..........

30

280 å 315

250 å 285

20

4

24

Summa

142

28

170

En stor del av dessa vårdplatser inrättade i samband med att det nya centralkomplexet vid

Sahlgrenska sjukhuset färdigställts under år 1958.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

De i sammanställningen angivna beloppen utgör de beräknade kostnaderna

för regionsjukhusens utbyggnad exklusive vissa serviceorgan, såsom fysiologiskt

och virologiskt laboratorium, hormon-, koagulations-, allergi- och isotoplaboratorier,

njurcentral och käkcentral.

Utredningen framhåller, att en fortsatt tillämpning av de regler, enligt

vilka staten bidrager till anläggnings- och utrustningskostnader vid de

kommunala undervisningssjukhusen, skulle medföra, att en del av de av

utredningen framräknade kostnaderna skulle komma att åvila staten. Med

undantag för akademiska sjukhuset i Uppsala, där enligt praxis anläggningskostnaderna

delas lika mellan staten och landstinget, kan emellertid statens

andel i regionsjukhusens utbyggande icke på förhand beräknas med någon

grad av tillförlitlighet. Det kan nämligen icke i nuvarande läge förutses, i

vilken omfattning nytillkommande byggnader och därtill hörande utrustning

kan anses erforderliga för undervisning och forskning. Det torde därför

bli nödvändigt att invänta konkreta utbyggnadsförslag, varvid förhandlingar

måste upptagas rörande till vilka delar av nyanläggningarna staten

bör lämna bidrag. Beträffande regionsjukhuset i Linköping, där undervisningssjukhus

icke finns, anför utredningen, att något överförande av kostnaderna

till staten ej skulle ske av här diskuterad anledning.

Utredningen finner sig av naturliga skäl ur stånd att ingå på ett närmare

bedömande av frågan, i vad mån de olika sjukvårdshuvudmännen under

den tänkta uppbyggnadsperioden — som säkerligen kan komma att sträcka

sig åtskilliga år framåt i tiden — har möjligheter att själva utan ekonomiskt

stöd genomföra den föreslagna uppbyggnaden av regionsjukvården. Utredningen

konstaterar endast, att även om anläggningskostnaderna utslås på

exempelvis en tioårsperiod, den årliga kostnaden för respektive huvudmän

skulle bli betungande.

Mot bakgrunden härav anser sig utredningen kunna uttala, att — i vart

fall för vissa landstings del — den föreslagna utbyggnaden, om den finansieras

av den byggande huvudmannen ensam, icke kan genomföras, med

mindre en icke oväsentlig höjning av den kommunala utdebiteringen kommer

till stånd.

Därest det vid tidpunkten för de olika byggnadsföretagens igångsättande

bedömes antagligt, att en självfinansiering av uppbyggnaden skulle för vederbörande

huvudman medföra en ekonomisk påfrestning, som vore ägnad

att mer än obetydligt påverka utdebiteringen eller som kunde ogynnsamt

påverka finansieringen av andra för sjukvårdsområdet vitala uppgifter, är

det enligt utredningens mening skäligt, att ekonomiskt stöd i någon form

lämnas av staten.

Utredningen är icke övertygad om att statliga anläggningsbidrag av gängse

typ — bortsett från statsbidrag som utgår för undervisning och forskning —

skulle vara den lämpligaste formen av ekonomiskt bistånd för den ifrågasatta

uppbyggnaden. Principiellt bör enligt utredningens uppfattning landets

sjukvårdshuvudmän sörja för eu tillfredsställande sjukhusvård och

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

själva bekosta densamma. Den riktigaste vägen anser utredningen vara, att

staten, efter prövning från fall till fall, lämnar behövliga lånemedel till den

huvudman, i vars regi en klinik för någon regionspecialitet avses skola inrättas

eller utbyggas. Med hänsyn till att klinikerna avses skola betjäna delar

av riket, som omfattar långt mer än den byggande huvudmannens område

och ibland kan komma att få karaktär av rikskliniker, finner utredningen

det rimligt, att lånen lämnas på förmånliga villkor eller helst räntefritt.

Däremot finnes enligt utredningens mening intet skäl till att de skulle göras

amorteringsfria. Med hänsyn till den tid ett sjukhus kan beräknas tjäna sitt

ändamål på ett effektivt sätt, kan utredningen för sin del tänka sig en

amorteringstid av högst 30 år. Härigenom skulle vinnas det enligt utredningens

mening huvudsakliga syftet med statens ekonomiska medverkan

till utbyggnaden av regionsjukhusen, till den del icke avses undervisningsoch

forskningsändamål, nämligen att bidraga till en jämnare fördelning på

ett större antal år av det omedelbara medelsbehovet.

Enligt utredningens uppfattning finns intet skäl till att kostnader för utrustning

av klinikerna för regionspecialiteter skall ur finansieringssynpunkt

bedömas annorlunda än anläggningskostnader. Detta innebär, att möjligheter

skall finnas för vederbörande huvudman att även för utrustningen av

klinikerna erhålla statliga förmånliga, helst räntefria men icke amorteringsfria

lån. Utredningen förutsätter härvid — liksom i fråga om anläggningskostnaderna

— att statsbidrag liksom hittills utgår för den del av utrustningskostnaderna,

som bedömes falla på undervisning och forskning.

I fråga om radioterapin motiverar dock enligt utredningens mening särskilda

omständigheter en annan finansieringsmetod än den skisserade. Utredningen

anser nämligen, alt huvudmännen för de föreslagna radioterapeutiska

klinikerna i Uppsala, Linköping och Umeå om möjligt icke skall

behöva inrätta dessa under ogynnsammare ekonomiska betingelser, än som

gällde för huvudmännen för centralanstalterna för radioterapi, då dessa på

sin tid uppfördes. Utredningen ifrågasätter därför, om icke uppförande och

utrustning av radioterapeutiska kliniker vid de föreslagna regionsjukhusen

i Uppsala, Linköping och Umeå skäligen bör bekostas till förslagsvis

50 procent av statsmedel inklusive eventuella donationsmedel.

I likhet med det övervägande flertalet huvudmannarepresentanter, med

vilka samråd tagits, anser utredningen, att kostnader för avlöning av läkarpersonal

och annan sjukvårdspersonal ävensom övriga driftkostnader skall

bestridas av huvudmännen själva, i den mån kostnaderna icke belöper sig på

undervisning och forskning.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att statliga driftbidrag f. n.

utgår i viss omfattning till jubileumsklinikerna i Göteborg och Lund samt

till den neurokirurgiska kliniken i Lund. Vad gäller den neurokirurgiska

kliniken synes enligt utredningens mening icke föreligga tillräckliga skäl

för bibehållande av driftkostnadsbidraget. Driftbidraget till jubileumsklini
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

kerna i Göteborg och Lund återigen representerar, enligt vad utredningen påvisat,

en icke obetydlig del av vårdkostnaderna. Utredningen anser ifrågavarande

bidrag böra utgå även efter regionplanens genomförande. Då emellertid

anledning saknas till att just dessa båda kliniker skall gynnas framför övriga

radioterapeutiska vårdinrättningar, föreslås sådant bidrag utgå även till

övriga kliniker inom denna regionspecialitet.

Remissyttrandena

Utredningens förslag beträffande finansieringen av uppförandet

och driften av regionkliniker har tillstyrkts av flertalet remissorgan, som

yttrat sig härutinnan.

Malmö stads drätselkammare understryker, att genomförandet av de

framlagda förslagen förutsätter att staten lämnar lån till den huvudman, i

vars regi en klinik för någon regionspecialitet avses skola inrättas eller utbyggas,

och att lånen lämnas på förmånliga villkor eller helst räntefritt.

Norrköpings stads hälso- och sjukvårdsstyrelse anser, att de ekonomiska

möjligheterna att förverkliga redan utstakade utbyggnadsplaner i fråga om

sjukvården för de närmaste åren måste betecknas som små. Ett åstadkommande

av specialistsjukvård i Linköping skulle säkerligen stjälpa Norrköpings

utbyggnadsplaner eller i varje fall låta dem komma i andra hand,

vilket icke skulle vara i stadens intresse. Styrelsen förklarar sig ha berört

denna fråga, enär styrelsen icke vågar räkna med den av utredningen omnämnda

utvägen att kunna få billiga eller räntefria statslån, även om det

vore berättigat med statsbidrag i någon form för likställighet med universitetssjukhusen.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott framhåller angelägenheten

av att utredningens förslag om statens medverkan till regionsjukvårdens

utbyggnad i full utsträckning infrias. Sjukhushuvudmännen kan eljest

finna omkostnaderna för vårdens anordnande alltför höga för att träffa

överenskommelse med den huvudman, som förklarat sig vilja åtaga sig ansvaret

för regionsjukhusets anordnande. Förvaltningsutskottet anför vidare,

att statliga lån bör utgå även till serviceavdelningarnas anordnande och

utrustning på samma sätt som till klinikerna, även om detta icke uttryckligen

nämnts i utredningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län betonar önskvärdheten av att det statliga

understödet blir av sådan omfattning och håller sådan jämn takt med kostnadsutvecklingen,

att det blir av verklig betydelse och icke blott leder till en

administrativ belastning, som förminskar effekten av den statliga hjälpen.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott hävdar, alt de föreslagna

statliga lånen bör lämnas generellt utan prövning av vederbörande huvudmans

ekonomiska ställning. Dessa lån bör vidare enligt förvaltningsutskottets

mening ur rättvisesynpunkt ej lämnas räntefritt, då huvudmännen inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

I58 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

vissa regioner redan vidtagit investeringsåtgärder beträffande regionsjukvården.

Även Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott förordar

generella lån. Förvaltningsutskottet anför.

Räntefria amorteringslån till hela anläggnings- och utrustningskostnaden

synes innebära en god lösning. Självfallet måste ansökningar om sådana lån

prövas med utgångspunkt från att lån endast skall utgå för ökning av regionsjukvårdens

resurser. I övrigt bör prövningsförfarandet kunna göras betydligt

mindre invecklat än utredningens korta men innehållsrika formulering

ger anledning befara. Med hänsyn till huvudsyftet — att stimulera till samarbete

— bör ekonomisk behovsprövning icke ifrågakomma. Driftsbidrag,

som icke står i rimlig proportion till därav betingade statliga kontrollföreskrifter

och administrativt merarbete, kan utan olägenhet undvaras.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå finner det skäligt,

att även andra former av statligt stöd överväges åt sådana landsting,

där den ekonomiska belastningen blir särskilt betungande. Av samma uppfattning

är länsstgrelsen i Västerbottens län samt Uppsala, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, vilka finner

det nödvändigt, att finansieringsfrågorna blir föremål för ytterligare överväganden.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott påpekar, att landstinget i

annat sammanhang framhållit angelägenheten av en omprövning av fördelningen

av kostnaderna för akademiska sjukhusets utbyggande mellan staten

och landstinget, och understryker nödvändigheten av att dessa och nu

berörda finansieringsfrågor blir föremål för särskilda överläggningar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför i fråga om kostnaderna för utbyggnaden

av regionsjukvården inom Umeåregionen följande.

Tillkomsten av medicinska högskolan i Umeå medför högst avsevärda

kostnader för landstinget. Tillkomsten av högskolan gör också, att uppbyggnaden

av regionsjukvården i denna region måste genomföras snart och inom

relativt kort tidrymd. Beroende på redan anförda och andra omständigheter,

bl. a. höga byggnadskostnader, lär utbyggnaden bli mycket dyrbar. Driftkostnaderna

kommer att bli höga. Länet har ett jämförelsevis lågt och konjunkturkänsligt

skatteunderlag.

På grund härav kommer uppbyggnaden av regionsjukvården utan tvekan

att här medföra en betydande ekonomisk belastning. Länet har med tacksamhet

sett, att medicinsk undervisning förlagts hit" och påtagit sig kostnader

därför. Länsstyrelsen måste dock här framhålla, att den ekonomiska

belastningen motiverar en betydande statlig hjälp. 1946 års statsbidragssakkunniga

hade i liknande hänseende föreslagit amorteringsfrihet å statliga

lån.

Den nämnda snara utbyggnaden av regionsjukvården inom Umeåregionen

och övriga nu anförda omständigheter gör det angeläget, att statsbidragsfrågan

snarast upptages till övervägande. Det är länsstyrelsens förhoppning,

att de angivna ekonomiska förhållandena för Västerbottens län därvid

beaktas.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott finner bl. a., att någon

ingående behandling av finansieringsfrågan icke skett i betänkandet, men

utskottet anser dock utredningens förslag innebära, att ett i inånga avseenden

värdefullt bidrag från det allmänna skulle utgå för den regionala hälsooch

sjukvårdens ordnande. Utskottet erinrar fortsättningsvis om att Västerbottens

läns landsting utan vederlag ställt till förfogande för den medicinska

högskolan i Umeå befintliga byggnader och utrustning, varjämte

landstinget iklätt sig hälften av vissa kommande prestationer. Förvaltningsutskottet

bestyrker, att landstinget gärna och med tacksamhet sett

denna lösning, för vilken dock den ekonomiska prestationen varit betydande.

Utredningens förslag innebär så tyngande utgifter för Umeåregionen,

att finansieringsfrågan enligt förvaltningsutskottets uppfattning snarast

bör tagas upp till närmare utredning.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott erinrar om att Norrlandskommittén

(SOU 1947:70) föreslog, att den centraliserade vården för de

fyra nordligaste länens vidkommande skulle ordnas genom uppförande av

ett rikssjukhus i Umeå samt att staten skulle påtaga sig finansieringen i

fråga om såväl engångs- som driftutgifter med vissa bidrag från landstingen

inom upptagningsområdet. Utskottet anför vidare.

Vad utredningen föreslagit angående finansieringen av regionsjukhusen

innebär, att ett i många avseenden värdefullt bidrag från det allmänna skulle

utgå för den regionala hälso- och sjukvårdens ordnande. Utredningen har

emellertid endast behandlat finansieringsfrågorna från principiella och

generella utgångspunkter. Detta har lett till att någon närmare analys av

den relativa belastningen på de olika regionerna icke ägt rum. Det är emellertid

tydligt, att den nytillkommande Linköpingsregionens huvudmän på

sätt utredningen visat får en relativt sett stor ekonomisk belastning för uppbvggnaden

av regionsjukhuset. Men samma blir förhållandet ehuru i ännu

högre grad för Umeåregionen med dess ringa befolkningsunderlag. Utslagna

per invånare i regionen blir sålunda de av utredningen beräknade investeringskostnaderna

cirka 40 kronor för Linköpings-sjukhuset och nära 44

kronor för Umeå-sjukhuset, medan motsvarande kostnader stannar vid

cirka 27 kronor för Uppsala-sjukhuset och 15—20 kronor för de övriga

regionsjukhusen. Detta hänger samman med att de »gamla» undervisningssjlikhusen

redan fått eu avsevärd utbyggnad med väsentliga statliga insatser

och har betydande befolkningsunderlag, medan de nya regionsjukhusen nu

skall byggas ut kraftigt och har mera blygsamt befolkningsunderlag. I all

synnerhet gäller detta Umeå-sjukhuset med dess alltför ringa befolkningsunderlag,

som för övrigt redan tvngs av stora kostnader för hälso- och sjukvård

in. in. och högt skattetryck. Till skillnad från Linköpings-sjukhuset

är ju Umeå-sjukhuset vidare universitetssjukhus, och det kan icke anses

rimligt all belasta regionens tvenne huvudmän med större delen av kostnaden

för uppbyggnaden av detta sjukhus, utan här måste man förutsätta

särskild statlig hjälp i åtminstone samma utsträckning som lämnats vid

uppbyggnaden av undervisningssjukhusen i Stockholm, Lund och Uppsala.

Om frågan skall lösas lånevägen enligt utredningens rekommendation, bör

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

tid. Utredningens tanke att finansiera investeringskostnaden genom att

inräkna densamma i vårdavgifterna förefaller närmast utopisk, eftersom

man näppeligen torde kunna belasta enskilda, svårt sjuka människor med

högre vårdavgifter för denna specialistvård än för annan sjukhusvård. En

sådan avgiftspolitik skulle strida mot hittills vedertagna regler.

I finansieringsfrågan har utredningen räknat med att statens ekonomiska

insatser skulle prövas från fall till fall med hänsyn till skälighetssynpunkter.

När det gäller Umeå-regionen, talar starka skälighetssynpunkter enligt

vad nu anförts för en avsevärd statlig insats därvidlag. Förvaltningsutskottet

vill enträget hemställa, att dessa synpunkter beaktas vid de överläggningar,

som utskottet förutsätter skall komma till stånd snarast möjligt med statens

företrädare i dessa frågor.

Några remissmyndigheter har ställt sig kritiska eller tveksamma till den

av utredningen skisserade lösningen av finansieringsfrågan. Kommittén för

översyn av hälso- och sjukvården i riket, anför sålunda, att speciella statsbidragsregler

för regionsjukvården snart skulle komma att framstå såsom

föga rationella, eftersom gränsen mellan region- och länsspecialiteter alltid

kommer att vara flytande. Samma uppfattning har Örebro läns landstings

förvaltningsutskott, som yttrar.

Det är uppenbart, att finansieringen av uppförande och utrustning av

regionsjukhus i vissa fall kan bli betungande för sjukhushuvudmannen.

Emellertid kan även erforderliga byggnader och utrustning för sjukvården

på länsplanet understundom bli lika betungande för en sjukvårdshuvudman.

Rent principiellt kan utskottet icke anse, att det föreligger någon skillnad

mellan utbyggnaden av olika sjukvårdsspecialiteter. Utskottet är därför

mycket tveksamt, om regionspecialiteterna bör ställas i någon särställning

beträffande finansieringen av investeringarna. En specialitet, som i dag

betraktas som en regionspecialitet, kan inom en begränsad tidrymd komma

att hänföras till länsspecialiteterna. Om staten skall lämna sin medverkan

i form av räntefria lån, kan utskottet i varje fall icke tillstyrka, att den av

utredningen föreslagna omfattande prövningen av låntagarens behov skall

förekomma.

Även Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, om

det ur principiell synpunkt kan vara motiverat att sätta regionsjukvården

i någon särställning i finansieringshänseende. Förvaltningsutskottet förutsätter,

att dessa frågor ej kommer att avgöras utan ytterligare kontakter

med sjukvårdshuvudmännen.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott befarar, att den föreslagna

lånefinansieringen skulle förknippas med en sådan prövning av låntagarens

behov, som skulle framstå som en väsentlig inskränkning i den

kommunala självbestämmanderätten, något som utskottet för sin del icke

kan tillstyrka.

Stockholms stads kammarkontor uttalar att, om man från statens sida

önskar främja utvecklingen av den kommunala sjukvården, den väsentliga

åtgärden synes vara att bereda utrymme på kapitalmarknaden för huvudmännens

investeringsbehov. Däremot torde enligt kammarkontorets mening

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

räntefrihet för lånen knappast inverka på huvudmännens förmåga att fullgöra

sina åtaganden för sjukvårdens behov. Kammarkontoret fortsätter.

Räntekostnaderna inkluderas i de vårdavgifter, som regionhuvudmannen

har att debitera för vård av patienter från andra sjukvårdsområden. Den

byggande huvudmannen får alltså på denna väg ersättning för sina kapitalkostnader.

Eftersom patienterna endast erlägger en ringa del av den verkliga

vårdkostnaden, saknar räntefrihet betydelse även för dem. Även om

utredningens idé ur snäv kommunalekonomisk synpunkt innebär någon

fördel, synes detta knappast vara tillräckligt för att förorda en i sig för det

avsedda ändamålet föga verkningsfull och tämligen egendomlig konstruktion.

Mot förslaget talar, att det skulle vara ägnat att ge en oriktig bild av

de faktiska kapitalkostnaderna, vilket i sin tur kan medföra att en anledning

till sparsamhet i anläggningsverksamheten försvinner.

Att statsbidrag liksom hittills bör utgå till anläggning, utrustning och

drift av radioterapeutiska kliniker, har allmänt tillstyrkts av

de remissorgan, som yttrat sig härutinnan.

Förslaget om slopande av det statliga driftbidraget till den neurokirurgiska

kliniken i Lund har föranlett invändningar från

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott ävensom från Malmöhus

läns landstings förvaltningsutskott, som hemställer om höjning av nuvarande

driftbidrag.

Flera remissinstanser har i detta sammanhang framhållit angelägenheten

av att nu utgående statliga driftbidrag till vissa speciella

sjukvårdsgrenar omlägges till ett enhetligt bidrag till

landstingens sjukvårdande verksamhet. Yrkanden härom framföres av bl. a.

kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, Svenska landstingsförbundet

samt Södermanlands, Blekinge, Skaraborgs och Örebro läns landstings

förvaltningsutskott.

Departementschefen

Som jag tidigare nämnt kan en utbyggnad av regionsjukvården i enlighet

med de riktlinjer jag förordat beräknas kräva i runt tal 1 700 nya vårdplatser

vid regionsjukhusen. Vid beredningen inom inrikesdepartementet har

gjorts ett försök att uppskatta kostnaderna för de för regionsjukvårdens utbyggande

erforderliga investeringarna i byggnader och utrustning. De totala

investeringskostnaderna per vårdplats har härvid beräknats till 125 000

kronor vid undervisningssjukhusen och 100 000 kronor vid övriga regionsjukhus,

inklusive kostnaderna för de för regionsjukvården erforderliga

speciella serviceavdelningarna, t. ex. isotoplaboratorium, radiofysiskt laboratorium,

käkcentral samt fysiologiska, virologiska och bakteriologiska

laboratorier. Siffrorna, som givetvis är approximativa, ligger något över

regionvårdsutredningens beräkningar, vilka emellertid ej omfattade vissa

serviceorgan. På grund härav och med hänsyn till vunna erfarenheter, bl. a.

i samband med den av sjukvårdshuvudmännen påbörjade regionvårdspla11

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 159

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

iieringen, torde de använda kostnadssiffrorna kunna anses realistiska. Enligt

beräkningen skulle utbyggnaden av regionklinikerna draga en investeringskostnad

av totalt cirka 200 miljoner kronor. Vidare är att märka att utbyggnaden

av regionsjukhusen på vissa håll torde komma att nödvändiggöra

utökning av sjukhusens gemensamma anläggningar, såsom värmecentraler,

ekonomiavdelningar in. m. De härmed förenade kostnaderna kan icke f. n.

uppskattas. Säkerligen kommer emellertid härigenom de totala utbyggnadskostnaderna

att högst betydligt överskrida nyssnämnda belopp.

Med hänsyn till de betydande kostnader, som är förknippade med utbyggnaden

av regionsjukvården, har utredningen övervägt olika vägar för

finansieringen av denna. Utredningen har härvid icke ansett skäl föreligga

till generella bestämmelser om statsbidrag till anordnandet av regionkliniker

utan i stället förordat, att staten, efter prövning från fall till fall, lämnar

behövliga lånemedel till den huvudman, i vars regi en klinik för någon

regionspecialitet avses skola inrättas eller utbyggas. Utredningens förslag i

denna del har tillstyrkts främst av ett flertal sjukvårdshuvudmän.

I likhet med bl. a. Örebro läns landstings förvaltningsutskott kan jag för

egen del icke anse, att det föreligger någon skillnad mellan utbyggnaden

av olika sjukvårdsspecialiteter. Huvudmännens vårdskyldighet enligt sjukhuslagen

omfattar i princip all sluten sjukvård utom vård på mentalsjukhus,

oavsett graden av vårdens exklusivitet. Regionaliseringen åsyftar bl. a. att

skapa förutsättningar för ett rationellt utnyttjande av personella och materiella

resurser i samband med utbyggnaden av vårdmöjligheterna inom

den högspecialiserade sjukhusvården. För de enskilda sjukvårdshuvudmännen

måste samarbetet på regionplanet i ekonomiskt avseende antagas leda

till lägre sjukvårdskostnader än om huvudmännen var för sig skulle sörjt

för vården. Om staten skulle lämna stöd till den regionaliserade sjukvårdens

utbyggande, skulle detta därför enligt min mening framstå som en motsägelse.

Vidare vill jag i detta sammanhang peka på det förhållandet, att en

specialitet, som i dag betraktas som en regionspecialitet, inom en relativt

nära framtid kan komma att hänföras till länsspecialiteterna. Jag anser

på grund av vad jag sålunda anfört, att några statsbidrag för uppförande

och utrustning av regionkliniker i princip icke bör utgå. Vidare delar jag

utredningens mening, att driftkostnaderna i regel skall bestridas helt av

huvudmännen själva.

Det må här erinras om att staten enligt hävd eller avtal med de särskilda

huvudmännen bidrager till såväl anläggnings- som driftkostnader vid de

kommunala undervisningssjukhusen för att täcka de merkostnader, som

betingas av undervisningen och forskningen vid dessa sjukhus. Frågan om

statliga bidrag för sådana ändamål till de blivande regionklinikerna vid de

regionsjukhus, som samtidigt är undervisningssjukhus, bör i sedvanlig

ordning regleras genom avtal mellan staten och vederbörande sjukhushuvudmän.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

Vad särskilt angår radioterapin har utredningen erinrat om att vid anordnandet

av de befintliga tre jubileumsklinikerna i Stockholm, Lund och Göteborg

utgått anläggningsbidrag dels av statsmedel och dels av donationsmedel,

främst ur jubileumsfonden. Med hänsyn härtill och till de synnerligen

höga anläggnings- och utrustningskostnaderna för radioterapeutiska

kliniker har utredningen ansett det skäligt, att huvudmännen för de föreslagna

nya radioterapeutiska klinikerna icke skall behöva inrätta dessa

under ogynnsammare ekonomiska betingelser än som gällde för huvudmännen

för de befintliga klinikerna, då dessa uppfördes. Utredningen föreslår

därför, att uppförande och utrustning av de nya klinikerna skall bekostas

till 50 procent av statsmedel inklusive eventuella donationsmedel.

1 likhet med utredningen finner jag för egen del särskilda skäl motivera

ett statligt stöd till anordnandet av de nytillkommande radioterapeutiska

klinikerna vid regionsjukhusen. Såväl den omständigheten att staten bidragit

till täckande av anläggningskostnaderna för de befintliga tre klinikerna

som angelägenheten av att en snabb utbyggnad av cancervårdens f. n. klart

otillräckliga resurser kommer till stånd, utgör enligt min mening starka skäl

för att göra ett avsteg från principen att statsbidrag ej bör utgå till anordnande

av regionkliniker. Då statens bidrag till jubileumsklinikerna icke i

något fall överstigit 25 procent, förordar jag emellertid, att statsbidraget

till uppförande och utrustning av de radioterapeutiska klinikerna i Linköping,

Örebro och Umeå begränsas till nämnda procenttal. Hänsyn till

ifrågavarande bidrag torde få tagas även vid kostnadsfördelningen mellan

staten och övriga intressenter beträffande motsvarande klinik vid akademiska

sjukhuset i Uppsala. Frågan om särskilt bidrag till kliniken i Umeå

för undervisning och forskning får i överensstämmelse med vad jag förut

anfört avgöras genom förhandlingar.

Som jag tidigare sagt bör driftkostnaderna i princip bestridas av huvudmännen

själva. I konsekvens härmed föreslår jag, att förhandlingar upptages

med de berörda huvudmännen om slopande av de nuvarande driftbidragen

till jubileumsklinikerna i Göteborg och Lund. I likhet med utredningen

anser jag vidare, att det särskilda bidrag, som nu utgår till den neurokirurgiska

kliniken i Lnnd, bör slopas.

Av det föregående framgår att jag i princip icke anser mig kunna förorda

bidrag för vare sig drift- eller kapitalutgifter. Frågan om finansieringen av

anordnandet av regionkliniker torde erfordra förhandlingar mellan de i

respektive regioner ingående sjukvårdshuvudmännen. Härvid torde kunna

förutsättas, att huvudmännen kommer att gemensamt i en eller annan form

bidraga till utbyggnaden av regionsjukvården. Även frågan om driftkostnadernas

fördelning på de olika huvudmännen torde bli föremål för förhandlingar

mellan berörda parter bl. a. med hänsyn till de mycket höga driftkostnaderna

för flertalet av regionspecialiteterna.

11* — Bihnng till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 159

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

IX. Samarbetsformer vid en regionindelning

Region vårdsutredningen

Ett samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen finner utredningen kunna

grundas på kommunalförbund eller på civilrättsligt avtal. Ett kommunalförbund

karakteriserar utredningen såsom »en i lag reglerad form för avtalsmässig

samverkan med förvaltningen uppdragen åt ett särskilt rättssubjekt».

Samarbete genom avtal innebär enligt utredningen, att vederbörande huvudmän

träffar eu överenskommelse av civilrättslig karaktär. Kommunalrättsligt

behåller landstingskommunen sin beslutanderätt ifråga om den

uppgift som avtalet avser; civilrättsligt däremot blir kommunen bunden av

avtalets innehåll. Tvist om avtalets rätta innehåll kan därför avgöras av allmän

domstol eller, om avtalet innehåller skiljedomsklausul, av skiljemän.

Som exempel på ett dylikt civilrättsligt avtal anför utredningen det s. k.

utomlänsavtalet, som också innehåller en skiljedomsklausul.

Därest avtalslinjen väljes ifråga om specialistsjukvårdens ordnande, anser

utredningen tre avtalstyper i och för sig tänkbara.

Den första typen, innebär att uppgiften ombesörjes av de berörda huvudmännen

gemensamt. Den gemensamma förvaltningsuppgiften kan handhas

på olika sätt, antingen genom ett särskilt tillsatt förvaltningsorgan eller

genom att ett särskilt rättsobjekt tillskapas, t. ex. ett bolag eller en stiftelse.

Exempel på dylik samförvaltning är Gävle lasarett, som drives av Gävle stad

och Gävleborgs läns landsting gemensamt.

Enligt den andra avtalstypen ombesörjer en huvudman angelägenheten

ensam men för samtliga berörda huvudmäns räkning mot det vederlag som

må ha överenskommits. Åtskilliga sådana privaträttsliga avtal för landstingskommunal

samverkan finns bl. a. avseende den specialiserade kroppssjukvården.

Enligt den tredje avtalstypen inskränker sig samarbetet på specialistsjukvårdens

område till en tillämpning av det s. k. utomlänsavtalets allmänna

bestämmelser, en ordning som motsvarar vad som f. n. vanligen gäller i

avseende på lämnande av specialistvård utanför patientens eget sjukvårdsområde.

Vederbörande huvudman remitterar sålunda en patient, som är i

behov av specialistvård, till det sjukhus, som med hänsyn till medicinska indikationer,

geografiska förhållanden etc. bedömes möjligt och lämpligt för

det särskilda fallet.

Utredningen finner, att avtalsformen är att föredraga framför kommunalförbund,

bl. a. emedan avtalet i allmänhet utgör en smidigare och billigare

samarbetsform än kommunalförbundsinstitutet. En sådan ordning

torde också i princip innebära ett större utrymme för den kommunala självbestämmanderätten

än kommunalförbund. Om kommunalförbundsinstitutet

väljes, skulle vidare den situationen inträda, att ett och samma sjukhus

skulle drivas av två huvudmän, dels kommunalförbund i fråga om klini
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

kerna för regionspecialiteterna, dels den legale huvudmannen för det sjukvårdsområde,

inom vilket sjukhuset är beläget, i fråga om sjukhuset i övrigt.

Detta skulle innebära avsevärda risker för administrativ otymplighet

och för övrigt ej vara tillämpligt på karolinska sjukhuset och Uppsala akademiska

sjukhus, där staten är en av parterna. Utredningen finner det mest

ändamålsenligt att redan från början välja avtalslinjen.

Ett skäl, som skulle tala för den först berörda avtalstypen, är enligt utredningen

att samtliga berörda huvudmän får insyn i verksamheten och

kan på jämställd fot driva densamma. Verksamhetens art, lämnande av specialistvård,

är emellertid sådan, att intresset för samverkan hos de regionens

huvudmän, inom vars områden regionsjukhuset icke är beläget, torde vara

begränsat till en önskan att mot skälig ersättning fa för länsbornas räkning

disponera tillräckligt antal vårdplatser på vissa kliniker inom ett främmande

sjukvårdsområde. Denna omständighet synes utredningen tala för

att någon av de två övriga samarbetsformerna i stället bör väljas. Mot den

ifrågavarande avtalsformen kan även liksom mot kommunalförbund åberopas

de olägenheter, som är förknippade med delat huvudmannaskap.

Den andra avtalstypen — som innebär, att en huvudman driver sjukvårdsinrättningen

med kliniker för olika specialiteter och att övriga huvudmän

enligt ett privaträttsligt avtal har rätt att disponera ett visst antal vårdplatser

vid ifrågakommande kliniker mot den ersättning, varom må ha

överenskommits -— har enligt utredningens uppfattning visat sig vara en

ändamålsenlig form för samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen på specialistsjukvårdens

område. Denna typ av avtal, som även kan innefatta

byggnads- och utrustningskostnader, anser utredningen visa direkt hän

mot en indelning av riket i regioner. Behovet att inrätta nya eller att utbygga

förefintliga specialiteter av regionkaraktär synes utredningen sålunda

lättast kunna överblickas och bli tillgodosett genom en huvudman,

den som driver regionsjukhuset. Risken för att eljest inom samma befolkningsområde

genom olika huvudmäns försorg samtidigt pabörjas uppförandet

av flera kliniker för likartade ändamål, innebärande en onödigt stor

vårdkapacitet för en specialitet, elimineras härigenom.

Därest den samarbetslinje väljes, som innebär, att man inskränker sig

till att tillämpa utomlänsavtalets bestämmelser anser utredningen en regionindelning

av riket för sjukvårdsändamål icke vara i och för sig nödvändig,

och utredningen kunde inskränka sig till att blott rekommendera vissa

sjukhus med resurser för specialistvård lämpligt fördelade över landet.

Denna samarbetsform är dock enligt utredningens mening alltför löslig för

en planmässig utbyggnad av den specialiserade kroppssjukvården.

Utredningen förordar därför avtal, enligt vilket en huvudman driver regionsjukhus

för samtliga parters räkning, som det lämpligaste av de föreslagna

samarbetsalternativen för eu regionalt organiserad specialistvård i

utredningsuppdragets mening.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

ICungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

Remissyttrandena

Utredningens förslag, att samarbetet beträffande regi o nsj

ukvården lämpligast bör lösas genom avtal mellan sjukvårdshuvudmännen,

varvid en huvudman driver regionsjukhus för samtliga parters

läkning, har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remissmyndigheter. Sålunda

yttrar Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott.

Samarbetet mellan huvudmännen torde, som utredningen framhållit, enklast

lösas avtalsvägen. Huvudmännen bör äga frihet att besluta härom.

Av erfarenheterna att döma torde större svårigheter härvid icke behöva befaras.

Med hänsyn till att platsfördelningen å specialklinikerna under tidernas

lopp kan behöva ändras och inför möjligheten, att en deltagande huvudman

i framtiden kan behöva ordna egen eller egna kliniker, torde det vara

lämpligt, att kostnaderna för anordnande av klinikerna bestrides av vederbörande

regionsjukhusägare, som givetvis av de anslutna huvudmännen

bör ersättas för sina kostnader, t. ex. genom platsavgifter per år eller vårddag.

Att driftkostnaderna skall ersättas torde vara självklart.

Liknande synpunkter anföres av Kopparbergs låns landstings förvaltningsutskott,

som finner det riktigast, att den huvudman, som äger och driver

regionsjukhus, svarar för såväl investerings- som driftkostnader för

regionsjukvården och att övriga i regionen ingående landsting deltager i

kostnaderna i förhållande till ianspråktagna vårdplatser genom uttagande

av en med hänsyn till självkostnaderna år från år fastställd vårdavgift.

För uttagande av vårdavgift bör enligt utskottet nuvarande utomlänsavtal

kunna tjäna som förebild.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott understryker, att planeringen

av nya eller utbyggnaden av förefintliga specialiteter bör ske gemensamt

av i regionen ingående sjukvårdshuvudmän.

Några remissmyndigheter ifrågasätter lämpligheten av att helt lita till

frivilliga överenskommelser. Sa ifrågasätter länsstyrelsen i Malmöhus län,

om icke utredningens förslag bör kompletteras med lagstiftning. Förslagets

genomförande kommer att medföra en stor ekonomisk belastning för de

olika sjukvårdshuvudmännen. Denna omständighet i förening med det förhållandet,

att huvudmännen förutsättes skola sinsemellan reglera samarbetet

på ifrågavarande område helt genom civilrättsliga avtal, kan enligt

länsstyrelsen i praktiken komma att vålla svårigheter vid regionplaneringens

genomförande.

Hälsingborgs stads hälso- och sjukvårdsstyrelse uttalar.

Särskilt med hänsyn till att staden redan har avtal med Malmöhus läns

landsting beträffande neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi och radioterapi

av ungefär samma innehåll, som utredningen föreslår ifråga om regionspecialiteterna,

anser styrelsen sig icke böra rikta någon erinran mot

förslaget om civilrättsliga avtal. Möjligen kunde sägas att, eftersom sjukvårdshuvudmännen

förutsättes skola ha helt fria händer vid regionplane
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

ringens genomförande, svårigheter i det speciella fallet kan uppkomma, som

omöjliggör genomförandet. Huruvida denna synpunkt bör medföra att någon

form av lagstiftning bör komina till stånd för att genomdriva indelningen

är styrelsen tveksam om. Frågan synes emellertid böra uppmärksammas

i samband med bearbetningen av det föreliggande förslaget.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott anför.

Samarbetet bör grundas på civilrättsligt avtal, enligt vilket en huvudman

driver regionsjukhus för samtliga parters räkning. Att helt lita till att

sådant samarbete kan komma till stånd på frivillighetens väg torde dock

knappast vara tillrådligt. Frivilligt samarbete förutsätter ju intresse från

alla berörda parter, och det är icke utan vidare klart, att en huvudman, som

anser sig ha tillräckligt underlag för viss specialitet själv, är beredd till

samverkan om en större enhet, med mindre denna samverkan ger påtagliga

fördelar. Den smidigaste formen att åstadkomma önskvärd samverkan är

utan tvivel att ge regionsjukvården ekonomiskt stöd av väsentlig storlek

från statens sida.

Slutligen har Värmlands och Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott

förordat ett samarbete i enlighet med utomlänsavtalets

allmänna bestämmelser. Värmlands läns landstings

förvaltningsutskott menar, att patienterna därigenom skulle utan särskilda

administrativa åtgärder kunna remitteras till det sjukhus, som av ett eller

annat skäl vore det mest lämpade i varje särskilt fall, vilket vore en avgjord

fördel.

Departementschefen

De förslag angående regionsjukvården, som jag framlagt i det föregående,

grundar sig på förutsättningen av frivilligt samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen.

I skilda sammanhang har jag också understrukit, att det bör

ankomma på huvudmännen att själva besluta i fråga om planläggningen

och utbyggnaden av regionvården. Endast i fråga om rikets indelning i regioner

och utbyggnaden av vissa regionspecialiteter i Uppsala-, Linköpingsoch

örebroregionen har jag ställt vissa mera bestämda krav, som jag förutsatt

kommer att iakttagas.

Samarbetet inom en region kräver givetvis någon form av avtalsmässig

reglering av de deltagande huvudmännens rättigheter och förpliktelser.

Regionvårdsutredningen har pekat på de olika samarbetsfoiuner som härvidlag

står till buds och för sin del som den lämpligaste samarbetsformen

rekommenderat avtal, enligt vilket en huvudman driver regionsjukhus för

samtliga parters räkning. Detta alternativ för samarbetet har också förordats

av praktiskt taget samtliga remissmyndigheter.

Samma skäl, som föranlett mig att avvisa tanken på en lagstiftning för

att reglera regionsjukvårdens genomförande, talar för att statsmakterna

icke söker binda sjukvårdshuvudmännens val av samarbetsformer för

regionsjukvårdens utbyggande. Den omständigheten att staten står som

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr lö!) år 1960

huvudman för två sjukhus, vilka skall tjänstgöra såsom regionsjukhus,

ger mig dock anledning uttala, att den av utredningen förordade samarbetsformen

synes mig väl lämpad även för dessa sjukhus. Jag förutsätter, att

det skall få ankomma på Kungl. Maj :t att för statens del godkänna de avtal,

som kan komma att upprättas för Stockholms- och Uppsalaregionerna i

den mån dessa avtal icke innebär sådana ekonomiska åtaganden för statsverket,

som bör underställas riksdagens prövning. Det må tilläggas att såvitt

möjligt enhetliga samarbetsformer bör väljas för samtliga regioner.

Av vad jag i det föregående i skilda sammanhang anfört torde tydligt

framgå, att planläggningen av regionsjukvården och planernas förverkligande

kommer att kräva samverkan och anpassning även över regiongränserna.

Först och främst är att märka, att utbyggnaden av regionsjukvården

under alla förhållanden kommer att ställa avsevärda krav på kapitalinvesteringar

och tillgång på läkare och annan sjukvårdspersonal, varför det är

ett vitalt samhällsintresse, att utbyggnaden planlägges och genomföres på

ett sätt och i en takt, som ligger inom ramen för vad de materiella och personella

resurserna tillåter.

I fråga om kapitalanskaffningen blir det i första hand sjukvårdshuvudmännens

sak att av avsatta medel, genom utdebitering eller i konkurrens

på lånemarknaden skapa förutsättningar för att finansiera utbyggnaden.

Staten har ekonomiska intressen att bevaka i detta sammanhang dels som

huvudman för de statliga undervisningssjukhusen, dels på grund av sitt

ansvar för undervisning och forskning vid övriga undervisningssjukhus,

till vilkas anordnande och drift staten enligt avtal med huvudmännen bidrager

ekonomiskt.

Det är uppenbart, att ett investeringsprogram av den omfattning som regionsjukvårdens

utbyggande nödvändiggör redan av ekonomiska skäl måste

genomföras successivt. I sjukvårdens intresse är det härvid angeläget, att

utbyggnaden sker planmässigt och att utbyggnadsprojekten prioriteras så

att tillkomsten av nya vårdplatser de olika specialiteterna sinsemellan fördelas

någorlunda jämnt i förhållande till det totala platsbehovet inom landet

och under hänsynstagande även till behoven på länsplanet.

Än mera ofrånkomligt framstår kravet på planmässighet och prioritering

vid utbyggandet av regionsjukvården, om frågan ses mot bakgrunden

av tillgången på sjukvårdspersonal. Det är notoriskt, att vi f. n. har en svår

läkarbrist i landet, vilken yttrar sig i att ett stort antal redan inrättade

läkartjänster inom olika vårdområden ej kan besättas. Förutom de ökade

krav på tillgång till läkare, som följer av den allmänna efterfrågestegringen

på sjukvård, pågår på åtskilliga håll en successiv utbyggnad av den befintligt

sjukvårdsorganisationen, som kräver nya läkare. Härtill kommer så

reformplanerna inom en rad olika vårdområden. Regionsjukvården kan

som förut nämnts beräknas kräva mer än 200 nya läkare. Vidare har kommittén

för översyn av hälso- och sjukvården i riket (SOU 1958: 15) före
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1960

slagit en förstärkning av tjänsteläkarorganisationen med cirka 300 tjänster,

vilken förutsatts skola genomföras under 1960-talet. Enligt mentalsjukvårdsdelegationens

huvudbetänkande (SOU 1958: 38) skulle år 1970 behovet

av läkare i psykiatrisk vård uppgå till i runt tal 1 900, vilket skulle

innebära en ökning med bortåt 1 500 läkare i förhållande till nuläget. Enbart

för att täcka behovet av läkare för utbyggnad av regionsjukvården,

tjänsteläkarväsendet och mentalsjukvården skulle sålunda krävas ett nettotillskott

av cirka 2 000 nya läkare.

Det torde vara helt orealistiskt att påräkna, att de läkarresurser, som

kommer att stå till förfogande under 1960-talet — även om hänsyn tages

till den ökning av utbildningskapaciteten som beslutats av 1959 års riksdag

och som ytterligare må komma till stånd samt till de ytterligare utländska

läkare som kan komma att slå sig ner i vårt land — skulle räcka till för att

både häva den nuvarande bristsituationen och fylla de betydande nytillskott

av läkare, som de föreliggande reformplanerna kräver. Utbyggnaden avregionsjukvården

med dess krav på över 200 nya läkartjänster måste därför

ske under strikt hänsynstagande till utbyggnadsbehoven på övriga vårdområden

och till vad den totala läkartillgången i landet medger.

Liknande synpunkter gör sig också gällande beträffande sjukskötersketillgången.

I det föregående har jag beräknat, att den utbyggda regionsjukvården

kommer att fordra omkring 500 nya sjuksköterskoränster. Då stor

brist på sjuksköterskor f. n. råder i landet och även utbyggnaden av andra

vårdgrenar kommer att stegra efterfrågan på sådan personal, är det uppenbart,

att tillgången på sjuksköterskor är ytterligare en faktor, som måste

beaktas vid bestämmandet av utbyggnadstakten för regionsjukvården.

Även vid en såvitt möjligt objektiv bedömning av regionvårdsfrågorna

från nyssnämnda utgångspunkter är det ofrånkomligt, att intressekonflikter

och meningsmotsättningar måste uppkomma beträffande sättet och

takten för planernas förverkligande. Redan den omständigheten, att ett 30- tal olika intressenter direkt beröres av regionsjukvårdsplanläggningen torde

göra detta oundvikligt. Härtill kommer att ett och samma problem, sett

från de skilda utgångspunkter som motiverar en regionalisering, långt

ifrån alltid pekar hän mot en entydig lösning. Självfallet måste det vara

för samtliga berörda parter angeläget, att förekommande intressemotsättningar

såvitt möjligt löses i samförstånd under hänsynstagande till de för

sjukvården som helhet väsentliga faktorerna.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag det synnerligen angeläget,

att ett särskilt samordningsorgan tillskapas, där representanter för staten

och övriga regionvårdshuvudmän kan överlägga om gemensamma regionvårdsproblem

och besluta om hur dessa skall lösas. Frågor, som lämpligen

bör handläggas av ett sådant samordningsorgan, avser framför allt

takten för utbyggnaden av de olika regionspecialitetcrna, varvid mot varandra

måste vägas sjukvårdens och undervisningens behov, de ekonomiska

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1960

förutsättningarna samt tillgången på läkare och annan sjukvårdspersonal,

dimensioneringen av de särskilda klinikerna med hänsyn till förefintlig

eller redan beslutad utbyggnad vid övriga regionsjukhus, inriktningen

av en viss specialitet vid ett regionsjukhus såsom subspecialitet eller självständig

specialitet samt utformningen och tillämpningen av ett enhetligt

intagnings- och remissystem vid regionsjukhusen. Vidare bör samordningsorganet

verka för att på länsplanet ej realiseras utbyggnadsplaner,

som skulle kollidera med eller försvåra en rationell utbyggnad av klinikerna

på regionplanet.

För att kunna handla med auktoritet bör samordningsorganet givas en

så allsidig och representativ sammansättning som möjligt. Å andra sidan

synes det ogörligt att, om organet skall bli arbetsdugligt, samtliga parter,

som omfattas av regionplaneringen, blir representerade i detta. Förslagsvis

bör organet bestå av en ordförande, en representant för medicinalstyrelsen

och en företrädare för medicinsk undervisning och forskning, samtliga

utsedda av Kungl. Maj:t, samt tre representanter för de kommunala

sjukvårdshuvudmännen, varav två utsedda av Svenska landstingsförbundet

och en utsedd av Svenska stadsförbundet.

Till organets sammanträden bör härutöver företrädare för den eller de

huvudmän, som mera direkt beröres av förekommande ärenden, kallas att

deltaga.

Jag har för avsikt att inom den närmaste tiden taga initiativ till att ett

samordningsorgan för de angivna uppgifterna kommer till stånd. Härvid

förutsätter jag, att det får ankomma på Kungl. Maj :t att, såvitt på staten

ankommer, meddela de föreskrifter för verksamheten som må erfordras.

X. Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört får jag

under förmälan, att intet torde vara att erinra mot att propositionen av

riksdagen behandlas senare än under dess vårsession, hemställa, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande

m. m., som jag i det föregående förordat.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo Stenfors

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

171

INNEHÅLLSFÖRTECKN ING

I. Inledning

Sid.

3

II. Allmänna synpunkter på en regionindelning för specialiserad

kroppssjukvård

Regionvårdsutredningen ................! .''V.... ...........

Remissyttrandena ...................... ....... .......

Departementschefen ....................................

III. Regionspecialiteterna ...................• • • •......

Regionvårdsutredningen ..................,rin...... .........

Allmänna synpunkter på specialiseringen

Neurokirurgi ..........................................

Neurologi ........_.i. . .......

Thoraxkirurgi ..................................

Kardiologi .................................... . . . . . ...

Plastikkirurgi ........................................

Barnkirurgi ......................... • ■■■''■■ ■ ■

Urologi ...................................r.idtéivtrt -H
Radioterapi

..........................................

Dermatologi ..........................................

Käkcentraler ..........................................

Övriga specialiteter och serviceavdelningar

Utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet

................................................

Remissyttrandena........................................

Yttranden över regionvårdsutredningen ..................

Yttranden över utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet ..................................

Departementschefen ....................................

6

6

10

16

21

21

21

22

23

24

25

25

26

26

27

29

30

31

39

41

41

62

68

IV. Indelning av riket i sjukvårdsregioner 81

Regionvårdsutredningen .................................. 81

Remissyttrandena ...................................... 89

Departementschefen .................................... 99

V. Regionsjukhusen. Resurser för sjukvård och utbildning 105

Regionvårdsutredningen .................................. 105

Utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet

................................................ in

Remissyttrandena ...................................... 112

Yttranden över regionvårdsutredningen 112

Yttranden över utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet .................................. 120

Departementschefen .................................... 121

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1960

Sid.

VI. Riksplatsernas ställning .................................... 127

Regionvårdsutredningen .................................. 127

Remissyttrandena ...................................... 130

Departementschefen .......... . .................... 132

VII. Intagnings- och remissrätt.................................. 137

Regionvårdsutredningen .................................. 137

Intagningsrätten .... ......... 138

Remissrätten ............................. . j. .. . . . 140

Remissyttrandena.................■..> c........ . .u. . iuiv. . 143

Departementschefen ................... 151

VIII. Finansieringsfrågor ........................................ 154

Regionvårdsutredningen ................ ......... 154

Remissyttrandena ............... .. . i''.1:‘‘.V/l''.’ . . . .... 157

Departementschefen .................. 161

IX. Samarbetsformer vid en regionindelning............ . . . ..... 164

Regionvårdsutredningen .................W:1?! . ...... 164

Remissyttrandena.......................... ■ ..... 166

Departementschefen ...................... o..... 167

X. Hemställan ....................................;..... 170

*‘lp: H

* fl !)*»''? i

il ii

Mi

%r*n>!

Un b r A u j/

IOUNS TRTCXEHI, ESSELTE. STM LM SO

004010

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:381 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m.m. a1 i texten
  2. SU 1960:189 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SU 1960:148 Memorial angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden. a1 i texten