Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter ao uranhaltigt mineral m. m. (uranlag), m. m

1960-05-13 · 194 sidor, varav 184 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 184 av 194 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:160, Med förslag till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter ao uranhaltigt mineral m. m. (uranlag), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1060

1

Nr 160

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter ao uranhaltigt

mineral m. m. (uranlag), m. m.; given Stockholms

slott den 13 maj 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt

mineral m. m. (uranlag);

2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314);

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

m. m.; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om

rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny lagstiftning angående uranfyndigheter.

Enligt förslaget skall de nuvarande bestämmelserna angående sådana

fyndigheter i 9 kap. stenkolslagen ersättas med en särskild lag. Den

föreslagna regleringen bygger liksom den nu gällande på ett koncessionssystem.

Eftersökande av uran (prospektering), som icke inkräktar på jordägarens

rätt, lämnas utanför regleringen. I övrigt skiljes i förslaget mellan

undersökning och bearbetning av fyndighet. Undersökningsarbete får enligt

förslaget i största utsträckning utföras utan särskilt tillstånd. Sålunda skall

jordägare på sin mark samt innehavare av gruvrätt på sitt gruvområde äga

utföra undersökningsarbete utan tillstånd av myndighet. Kan den som vill

utföra undersökningsarbete icke utverka jordägarens medgivande därtill eller

vill undersökaren erhålla en skyddad ensamrätt att utföra undersökningsarbete,

skall han av kommerskollegium kunna utverka särskilt tillstånd (undersökningstillstånd).

För bearbetning av fyndighet skall alltid fordras lill
1

liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

stånd av Kungl. Maj:t (koncession). Frågan huruvida undersökningstillstånd

eller koncession skall beviljas sökanden skall i första hand bedömas

med hänsyn till det allmännas intresse.

Koncessionsområdes maximistorlek föreslås minskad från nuvarande 1 600

hektar till 100 hektar. Även undersökningstillstånd föreslås få omfatta ett

område om högst 100 hektar.

Mark inom eller utom koncessionsområde, som koncessionsinnehavare bebehöver

för gruvarbetet, skall anvisas*,vid bergmästareförrättning i huvudsaklig

överensstämmelse med reglerna i gruvlagen angående utmålsförrättning.

Jämväl i fråga om koncessionsinnehavares skyldighet att lösa mark

och utgiva ersättning för skada och intrång föreslås bestämmelser, som i

allt väsentligt överensstämmer med gruvlagens motsvarande regler.,

Avgäld till jordägaren för brutna mineral skall i regel utgå enligt gruvlagens

regler.

Förfarandet vid ansökan om undersökningstillstånd, koncession och bergmästareförrättning

för markanvisning är i huvudsak utformat efter förebild

från reglerna i gruvlagen angående inmutning och utmålsförrättning.

Uranlagsförslaget föranleder vissa följdändringar i gruvlagen, stenkolslagen

och atomenergilagen. Därutöver föreslås vissa fristående ändringar i

gruvlagen och stenkolslagen. Med hänsyn till den förändring av penningvärdet

som inträtt efter gruvlagens ikraftträdande föreslås sålunda, att (det

i 53 § gruvlagen stadgade maximibeloppet för jordägareavgäld höjes från

5 000 till 10 000 kronor. Vidare föreslås, att den i 55 § gruvlagen stadgade

gruvförsvarsavgiften höjes från 10 till 20 kronor för hektar av utmålsarealen.

I samband därmed föreslås vissa ytterligare ändringar i 55 § gruvlagen

i syfte att undvika ur administrativ synpunkt arbets- och kostnadskrävande

utbetalning av alltför små jordägarandelar <i försvarsavgiften.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1961.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

a

Förslag

till

Lag

om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt

mineral m. m. (uranlag)

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1 §•

Rätt att för utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening

undersöka fyndighet av uranhaltigt mineral är, med de undantag som

i 2 § sägs, beroende av särskilt tillstånd (undersökningstillstånd). Tillståndet

medför rätt att, med uteslutande av andra, på de villkor och med de inskränkningar

denna lag innehåller, inom det område tillståndet omfattar

utföra arbete för undersökning av fyndighet av uranhaltigt mineral (undersökningsarbete).

För rätt att bearbeta sådan fyndighet med syfte att utvinna uran eller

uranförening kräves ock särskilt tillstånd (koncession).

Angående rätt att förvärva eller eljest taga befattning med uran eller annat

ämne, som användes såsom bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi,

är särskilt stadgat.

2 §•

Rätt att utan undersökningstillstånd, med uteslutande av andra som ej

hava undersökningstillstånd eller koncession, undersöka fyndighet tillkommer,

på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller:

1) inmutare å inmutat område;

2) gruvinnehavare å utmålsområde och därmed likställt område;

3) innehavare av koncession enligt denna lag eller lagen angående stenkolsfyndiglieter

in. in. å koncessionsområdet;

4) jordägare å annan mark än sådan som avses under 1)—3);

5) den som av vederbörande rättsägare fått å sig överlåten rätt som avses

under 1)—4).

Inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare och deras rättsinnehavare

äga dock icke utan undersökningstillstånd utföra undersökningsarbete

å område som avses under 1)—3), om genom undersökningsarbetet intrång

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

sker i jordägarens rätt till området och medgivande till arbetet ej lämnats

av denne och innehavare av nyttjanderätt till området.

3 §.

1 mom. Ej må undersökningstillstånd eller koncession omfatta eller undersökningsarbete

eller bearbetning av fyndighet äga rum å

1) område å kronojord som genom beslut av Konungen och riksdagen

förklarats skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält

statlig myndighet väckt förslag hos Konungen; dock skall vad

sålunda stadgats ej äga tillämpning, därest tillstånd sökes eller arbetet utföres

för kronans räkning, varjämte Konungen i andra fall, när synnerliga

skäl äro därtill, äger medgiva undantag från vad nu föreskrivits;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark

eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag

hos Konungen; dock äger Konungen medgiva undantag från vad nu stadgats,

när synnerliga skäl äro därtill;

3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning

Konungen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller

kanal som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av

vederbörande ämbetsmyndighet; och skall nämnda avstånd räknas från

ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva anläggningens

ytterkant;

6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter i horisontalplanet

räknat från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till

bostad, eller från annan åbyggnad som är uppförd vid gård, eller från tomtplats

eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts, med mindre antingen

medgivande lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller

trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt eller ock Konungen

lämnat tillstånd, vilket må ske när synnerliga skäl äro därtill; dock skall

under byggnad som nu sagts ej innefattas byggnad som är belägen å område,

till vilket rätt till inmutning, utmål, koncession eller undersökningsarbete

äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,

med mindre medgivande lämnats av ägaren till kraftstationen eller

anläggningen eller Konungen lämnat tillstånd därtill.

2 mom. Undersökningstillstånd eller koncession beträffande inmutat område

eller utlagt utmål eller område, varå koncession meddelats, så ock annat

område som avses i 5 § 8) gruvlagen, må ej meddelas annan än inmutaren,

gruvinnehavaren eller koncessionsinnehavaren, med mindre synnerliga

skäl äro därtill.

3 mom. Har sökanden inmutningsrätt eller koncessionsrätt till område

varom i denna paragraf är fråga, skall vad i 1 mom. är stadgat icke utgöra

hinder för att undersökningstillstånd och rätt till undersökningsarbete eller

koncession utsträckas även till sådant område.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

5

2 KAP.

Undersökning av fyndighet

Undersökningstillstånd

4 §.

Undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium.

5 §.

1 inom. Till kommerskollegium ställd ansökan om undersökningstillstånd

jämte bilagor skall i tre exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt

där fyndigheten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) fyndighetens art;

3) det område, varå tillstånd sökes, med angivande av församling och

län där området är beläget;

4) med bevis om ingivandet försedd fyndanmälan enligt 44 §, där sådan

anmälan skett.

Sökanden skall tillika lämna uppgifter, i den mån sådana äro för honom

tillgängliga, om fastigheter, jordägare, nyttjanderättshavare, inmutare, gruvinnehavare,

koncessionsinnehavare samt innehavare av undersökningstillstånd

inom området.

3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:

1) karta eller kartskiss jämte beskrivning över det med ansökningen avsedda

området av sådan beskaffenhet som kommerskollegium bestämmer,

2) där sökanden önskar att undersökningstillståndet skall omfatta område,

för vilket medgivande kräves enligt 3 §, handling utvisande att sådant

medgivande lämnats eller, där Konungens tillstånd är erforderligt, till

Konungen ställd ansökan om sådant tillstånd;

3) ansökningsavgift av femtio kronor för varje undersökningstillstånd

samt förskott till stämpel för tillståndsbevis och till beräknad kostnad för

kungörelse av ansökningen.

6 §■

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något

av de avseenden som angivas i 5 § eller att eljest upplysning erfordras

rörande omständighet som är av betydelse för ansökningens bedömande, eller

har sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall

bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen vid

äventyr, om det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller såvitt

angår viss del av det med ansökningen avsedda området.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Ulaj. ts proposition nr 160 år 1960

7 §•

Då ansökan om undersökningstillstånd inkommit, skall bergmästaren

utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning

i orten. I den mån tillgängliga uppgifter göra det möjligt och därtill giva anledning,

bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas fastighetsägare,

nyttjanderättshavare och industriella företag som beröras av ansökningen,

innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller

koncession ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen

och meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara

av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det

att kungörelse var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen

anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt till

utmål eller cck koncessionsrätt enligt lagen angående stenkolsfyndigheter

in. in., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är

stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren

ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium

insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

8 §.

Innehålla handlingarna i ärendet ansökan om Konungens tillstånd i något

hänseende, skall kommerskollegium insända sådan ansökan jämte eget

utlåtande till Konungen. I avbidan på Konungens beslut skall ansökningen

om undersökningstillstånd vila.

9 §•

Vid prövning av ansökan om undersökningstillstånd skall beaktas huruvida

ur det allmännas synpunkt tillstånd kan medgivas sökanden.

Söka flera undersökningstillstånd å samma område, skall vid bedömande

av frågan vilken av sökandena som må äga företräde särskilt beaktas,

förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fyndanmälan

som i 44 § sägs eller eljest visar sig hava gjort fynd eller verkställt undersökningsarbete

å området.

10 §.

Undersökningstillstånd må icke omfatta område överstigande etthundra

hektar. Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan

förnärmande av annans rätt.

11 §•

Undersökningstillstånd skall beviljas för viss tid, längst till utgången av

tredje kalenderåret efter det då tillståndet beviljades. Förlängning av undersökningstiden

kan ske på sätt stadgas i 14 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Undersökningstillstånd må ej överlåtas utan medgivande av kommers

kollegium.

12 §.

Kommerskollegium äger, där så befinnes erforderligt, uppställa säl skilda

villkor för undersökningstillstånd. I sådant hänseende må föreskrivas, i

vilken omfattning undersökning får ske och vilka åtgärder som skola vidtagas

för att återställa marken i lämpligt skick sedan undersökningsarbetet

slutförts. Vid tillståndet må ock fogas föreskrifter, som finnas påkallade

för att förebygga att industriellt företag hindras. Även andra villkor, som

erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild ratt, må uppställas.

Iakttages icke uppställt villkor eller föreligga eljest synnerliga skäl, äger

kommerskollegium återkalla undersökningstillstånd.

13 §.

1 undersökningstillståndet skall upptagas:

1) det område tillståndet avser;

2) tiden för tillståndets giltighet;

3) erinran om hinder enligt 3 §;

4) de villkor i övrigt som gälla för tillståndet;

5) benämning på området.

14 §.

På ansökan, som göres innan giltighetstiden för undersökningstillståndet

gått till ända, äger kommerskollegium, om skäl visas föreligga, förlänga tiden

med högst tre år.

När synnerliga skäl äro därtill, må kommerskollegium medgiva ytterligare

förlängning av undersökningstiden med högst tre år, såframt ansökan

därom göres före utgången av den förlängda tiden.

Ansökan om förlängning enligt första eller andra stycket skall ingivas

till bergmästaren. Vid ansökningen skall fogas, förutom handlingar till bevis

om de omständigheter som sökanden vill åberopa som skäl för förlängningen,

berättelse över de av honom utförda undersökningarna. Berättelsen

bör vara till riktigheten vitsordad av två allmänt betrodda personer. Bergmästaren

skall till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet

jämte eget yttrande.

Kommerskollegium äger vid förlängning av undersökningstiden begransa

undersökningsområdet, där så befinnes skäligt. Om förlängning av undersökningstiden

skall kollegium underrätta jordägaren och bergmästaren.

Är vid utgången av undersökningstiden ansökan om koncession eller om

förlängning av tiden beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå

intill dess ansökningen slutligen prövats.

15 §•

Vill innehavare av undersökningstillstånd helt eller delvis frånträda tillståndet,

innan tiden för detta gått till ända, skall han därom till bergmästa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

ren ingiva till kommerskollegium ställd anmälan, och upphör rätten till det

område anmälan avser från den dag anmälan inkommit till bergmästaren.

Denne skall översända anmälan till kollegium.

Har den mark som anmälan avser genom undersökningsarbetet tagit skada

för framtiden, skall den som innehaft tillståndet, intill dess ersättning

for sådan skada blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens be^

gagnande.

Undersökningsarbete

16 §.

Minst fjorton dagar innan något undersökningsarbete börjas skall innehavare

av undersökningstillstånd, i den ordning som för delgivande av stämuom§

* tvistemål ar stadgad eller annorledes bevisligen, härom underrätta

saval agaren av den mark varå han ämnar bedriva arbetet som den vilken

med nyttjanderätt innehar sådan mark; dock må, där marken äges eller innehaves

av enskild person som är frånvarande och låter egendomen förvaltas

av annan, underrättelsen lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte annan tillståndsinnehavare än kronan att, innan något

arbete börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han

ar förbunden enligt 21 §, såframt icke den till ersättning berättigade annat

medgivit. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning

berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där undersökningsområdet

eller större delen därav finnes.

17 §.

Undersökningsarbetet må allenast bestå i sådana åtgärder, vilka erfordras

for att adagalägga att inom undersökningsområdet förekommer fyndighet

av det slag som avses i lagen samt för att vinna närmare kännedom

om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall uttoras

så, att minsta möjliga skada förorsakas.

Å undersökningsområdet må den som verkställer undersökning icke utan

tillstånd av jordens ägare och innehavare uppföra andra byggnader än sådana

som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet. Undersökaren

ager begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom undersöknings
-

18 §.

Rån ej med jordägaren eller annan rättsinnehavare träffas överenskommelse

om var arbetet i dagen får verkställas eller om väg till eller inom området,

skall bergmästaren, på ansökan av innehavaren av undersökningstillståndet

och efter kallelse å rättsinnehavarna, på stället anvisa, antingen

pa en gang vid arbetets början eller i den mån behov därav sedermera uppkommer

under undersökningstiden, det område som får användas för ända
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

9

19 §.

1 mom. Under arbetet brutna mineral av beskaffenhet som avses i denna

lag må den undersökande icke använda på annat sätt eller i större omfattning

än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och

lämplighet för teknisk bearbetning. Därvid utvunna produkter äger undersökaren

fritt tillgodogöra sig.

På enahanda sätt äger undersökaren utnyttja inom undersökningsområdet

befintligt varp, som förutvarande rättsinnehavare icke, enligt vad i 35 §

stadgas, äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild

inmutning enligt äldre författning.

2 mom. Andra mineraliska ämnen än som avses i denna lag må av undersökaren

brytas allenast i den mån det erfordras för undersökningsarbetets

ändamålsenliga bedrivande. Undersökaren äger därav använda vad för undersökningsarbetet

å fyndigheten behöves.

20 §.

I syfte att förebygga att undersökaren överskrider den rätt som enligt

17 § första stycket och 19 § tillkommer honom äger bergmästaren meddela

särskilda föreskrifter. Dessa skola omedelbart lända till efterrättelse samt

gälla intill dess på förd klagan annorlunda förordnas av högre myndighet.

21 §.

1 mom. För begagnandet av den mark som innehavare av undersökningstillstånd

tager i anspråk enligt 17 § skall han till innehavaren av jorden

giva full ersättning i årlig avgift, som skall betalas förskottsvis för år. Tillståndsinnehavaren

skall jämväl ersätta skada, som marken kan hava tagit

för framtiden; och åligger det honom att, intill dess denna ersättning blivit

erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.

Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,

skall ock full ersättning därför givas.

2 mom. Avser undersökningstillståndet område, varå innehavaren av tillståndet

har inmutningsrätt, skall frågan om årlig avgift och annan ersättning

bedömas som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete.

22 §.

Sämjas ej parterna om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning

som enligt 21 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla att densamma

bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i lagen

om skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande

av vad nedan i andra stycket finnes särskilt föreskrivet.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den som skiljemännen pröva därtill

skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade,

utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Knngl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän,

draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.

3 KAP.

Bearbetning av fyndighet

Koncession

23 §.

Koncession meddelas av Konungen.

24 §.

Den solm erhållit koncession äger med uteslutande av andra rätt att, på

de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, inom det område

koncessionen omfattar undersöka och bearbeta fyndigheter av de slag

som avses i lagen.

Från äldre gruvbrytning härrörande icke uppfordrat uranhaltigt mineral

ävensom uppfordrat sådant mineral, som kvarligger inom koncessionsområdet

på löst mark, må koncessionsinnehavaren tillgodogöra sig, i den

mån det icke enligt vad i 35 § stadgas av den tidigare rättsinnehavaren bortföres.

Även andra mineraliska ämnen må av koncessionsinnehavaren brytas i

den mån sådant erfordras för arbetets ändamålsenliga bedrivande. Av dessa

ämnen må han använda vad vid gruvarbetet behöves samt dessutom tillgodogöra

sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande

kan avskiljas från det uranhaltiga mineralet. Koncessionsinnehavaren må

ock i övrigt tillgodogöra sig sådana ämnen, såframt de icke av jordägaren

eller annan rättsinnehavare, mot erläggande av kostnader som koncessionsinnehavaren

nedlagt därå, avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

Vad i tredje stycket är stadgat medför ej rätt att utan inmutning eller

koncession bearbeta brytvärd fyndighet av inmutningsbart mineral eller

mineral som avses i lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.

Uppstår tvist om beloppet av gottgörelse varom i tredje stycket stadgas,

skall vad i 22 § är för där avsett fall föreskrivet äga motsvarande tillämpning;

dock skola parterna stå var sina kostnader för skilj edomsförfarandet

och gälda vardera halva kostnaden för skiljemännens sammanträde. Tiden

för avhämtandet skall räknas från det gottgörelsens belopp blivit slutligen

bestämt.

25 §.

Koncessionsinnehavaren äger icke använda koncessionsområdet i dagen

eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed samman
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

hängande verksamhet för produkternas tillgodogörande och ej heller område,

som han utom koncessionsområdet fått sig anvisat enligt 37 §, för annat

än där avsett ändamål.

I dagen må koncessionsområdet på sätt i första stycket är sagt användas

allenast till den del det blivit anvisat vid förrättning som i 36 § sägs.

Det åligger koncessionsinnehavaren att å mark inom eller utom koncessionsområde,

vilken tagits i anspråk för ändamål som avses i första stycket,

ensam hålla det stängsel som är nödigt.

26 §.

1 mom. Till Konungen ställd ansökan om koncession jämte bilagor skall

i fyra exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är

belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) undersökningstillstånd som gäller för område som avses med ansökningen;
3)

fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området

är beläget;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av ifrågavarande

område eller med avseende därå hava nyttjanderätt; dock må, där

mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten

finnes känd styrelse eller annan som är satt att förvalta densamma,

uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;

5) inmutningar, utmål och koncessioner inom området;

6) vilka fynd av uranhaltigt mineral som gjorts på området med hänvisning

till fyndanmälan enligt 44 §, där sådan anmälan skett, ävensom den

omfattning vari arbetet är avsett att bedrivas.

3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:

1) av lantmätare eller annan sakkunnig person upprättad karta över det

med ansökningen avsedda området i skala om minst 1: 4 000 eller ock, där

kommerskollegium det medgivit, i annan skala om minst 1:20 000, utom

såvitt angår mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning,

i vilket fall kartan skall vara upprättad i därför lämplig skala; och

skall av kartan jämte beskrivning framgå fastigheternas registerbeteckningar,

områdets belägenhet, därå befintliga fastighetsgränser, inmutningar, utmål

och koncessionsområden ävensom byggnader, platser och anordningar

av de slag som omförmälas i 3 § 1 mom.;

2) redogörelse av sakkunnig person för resultatet av utförd undersökning;
3)

intyg som sökanden vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom

ändamålsenligt utföras och att nödiga tillgångar därtill stå till hans förfogande;
4)

där jämlikt 3 § särskilt medgivande kräves antingen för koncessionen

över huvud taget eller beträffande någon del av det med ansökningen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande lämnats eller,

då fråga är om tillstånd av Konungen, ansökan om dylikt tillstånd;

5) förskott å beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.

4 mom. I fall som avses i 27 § andra stycket må de i 2 och 3 mom. föreskrivna

uppgifterna inskränkas i den mån det betingas av det i förstnämnda

lagrum avsedda förenklade förfarandet.

5 mom. I fråga om erforderlig komplettering av ansökningen skall vad i

6 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

27 §.

Då ansökan om koncession inkommit, skall bergmästaren utan dröjsmål

införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i orten. Han

skall ock genom meddelande med posten underrätta fastighetsägare, nyttjanderättshavare

och industriella företag, som beröras av ansökningen,

innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller koncession

ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen och

meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan beroende

äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelsen

var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra

vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt till

utmål eller ock koncessionsrätt enligt lagen angående stenkolsfyndigheter

m. m., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är

stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren

ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium

insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

28 §.

Sedan ärendet inkommit till kommerskollegium, skall kollegium med eget

yttrande översända handlingarna till Konungen.

29 §.

Framgår av ansökningshandlingarna, att å området förekommer brytvärd

fyndighet av uranhaltigt mineral, prövar Konungen, huruvida ur det allmännas

synpunkt koncession bör meddelas sökanden.

Söka flera koncession å samma område, bestämmer Konungen vilken av

sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde

till erhållande av koncession.

30 §.

Koncession må icke omfatta område överstigande etthundra hektar. Gränserna

på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande

av annans rätt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

31 §.

Konungen äger för koncessionen uppställa särskilda villkor. I sådant hänseende

må meddelas föreskrifter som finnas påkallade för att förebygga att

annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Därest koncession beviljas

å område vartill gruvrätt tillkommer annan, må bestämmelser meddelas för

att, med iakttagande av vad i 46 § är stadgat, reglera förhållandet mellan

sökanden och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl föranleda det,

må föreskrivas vilka åtgärder som skola vidtagas för att återställa marken

i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Även andra

villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild

rätt, må uppställas.

Konungen äger tillika, när särskilda skäl äro därtill, vid meddelande av

koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas.

Konungen kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.

32 §.

I koncessionen skall upptagas:

1) gränserna för det område koncessionen omfattar;

2) erinran om hinder enligt 3 §;

3) de villkor som gälla för koncessionen;

4) benämning på koncessionen.

33 §.

Koncession må av Konungen återkallas, om uppställt villkor icke uppfyllts

eller om eljest synnerliga skäl äro därtill. Har återkallelse skett, skall

beträffande rätten till marken och annan egendom inom koncessionsområdet

gälla vad i 35 § är stadgat.

Koncession må ej överlåtas utan medgivande av Konungen.

34 §.

Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, skall han till bergmästaren

ingiva till kommerskollegium ställd anmälan därom, och upphör

koncessionen från den dag sådan anmälan skett. Bergmästaren skall

ofördröjligen översända anmälan till kollegium samt på koncessionsinnehavarens

bekostnad låta införa kungörelse om anmälan i allmänna tidningarna

och tidning i orten. Bergmästaren skall därjämte genom meddelande

med posten underrätta berörda markägare om att koncessionen upphört.

Önskar koncessionsinnehavaren avstå endast från viss del av det område

koncessionen omfattar, skall han göra ansökan därom hos Konungen.

Ärendet skall behandlas i den ordning som är föreskriven för erhållande av

koncession.

35 §.

Då koncession upphör att gälla, skall koncessionsinnehavaren vara förlustig

all rätt dels till sådant ej uppfordrat uranhaltigt mineral, som vid ti
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

den för upphörandet finnes inom koncessionsområdet, dels till byggnader

som verkställts för gruvans styrka och bestånd, dels till den mark som inom

eller utom koncessionsområdet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till

stängsel som det ålegat koncessionsinnehavaren att hålla.

Andra för gruvdriften gjorda anläggningar ävensom ur gruvan uppfordrat

uranhaltigt mineral må under högst två år efter koncessionens upphörande

avgiftsfritt kvarligga för koncessionsinnehavarens räkning; till det

som icke inom nämnda tid borttagits har koncessionsinnehavaren förlorat

all rätt.

Efter koncessionens upphörande är jordägaren berättigad att utan lösen

förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan egendom,

som koncessionsinnehavaren enligt vad förut sagts går förlustig, tillfaller

likaledes jordägaren; dock skola byggnader och stängsel som i första stycket

sägs utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till

fyndighetens bearbetande och skall beträffande brutet uranhaltigt mineral

gälla vad därom i 24 § andra stycket är stadgat.

Anvisande av mark

36 §.

1 mom. Det område i dagen inom koncessionsområdet, som innehavare

av koncessionen behöver för arbete eller för väg, skall vid förrättning på

stället anvisas antingen på en gång vid arbetets början eller efter hand som

senare yppas behov därav.

2 mom. Ansökan om förrättning som avses i 1 mom. skall ingivas till

bergmästaren. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) fastighet, församling och län, där det område är beläget som sökanden

önskar få sig anvisat;

3) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av det under

2) angivna området eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,

rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller

rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som

är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen

eller förvaltaren.

Vid ansökningen skall sökanden foga karta och beskrivning som i 26 §

3 mom. 1) sägs.

Kostnaderna för förrättningen, kungörelsekostnaden däri inberäknad,

skola gäldas av sökanden; och skall han vara pliktig att, där bergmästaren

det fordrar, förskjuta dessa kostnader.

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad i 22

24 §§, 25 § andra stycket, 26—29, 32, 33 och 40 §§ gruvlagen är för motsvarande

fall stadgat om ulmålsförrättning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

37 §.

Utom koncessionsområdet äger koncessionsinnehavaren vid förrättning få

sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra

avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg,

transportbana, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning, som är erforderlig

för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas

visst område av ras eller sättningar, må det ock anvisas.

Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras särskilt tillstånd

eller fråga är om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän

trafik, skall iakttagas vad därom är särskilt stadgat.

Vad som är stadgat angående förrättning som avses i 36 § skall gälla jämväl

beträffande förrättning enligt denna paragraf; karta må dock upprättas

i den skala som prövas lämplig för ändamålet.

38 §.

1 mom. Mark inom koncessionsområdet, som anvisas för arbete i dagen

eller för väg, skall med det undantag som i 2 mom. sägs lösas av koncessionsinnehavaren.

Upplåtes för ändamål som avses i 37 § mark utom koncessionsområdet

skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet

eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken och i

annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens

begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt

men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren det begär. Uppkommer

eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför

givas.

Är nyttjanderätt till mark, för vilken lösen skall utgå eller som lider skada

eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av

rätt till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk

kraft eller av återköpsrätt, och går till följd av anvisandet av mark sådan

särskild rätt förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl utgå

därför.

Förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall ock sådan skada

eller förlust ersättas.

2 mom. Är område som anvisas för arbete i dagen avsett endast för undersökningsarbete

eller för väg och vill innehavaren av koncessionen icke

förfoga däröver under längre tid än högst tre år, är han ej skyldig att lösa

området.

Angående årlig avgift och annan ersättning i fall som i detta moment avses

samt förfarandet vid bestämmande av sådan ersättning skall vad i 21

och 22 §§ är för där avsett fall stadgat äga motsvarande tillämpning.

39 §.

Lösen och annan ersättning som avses i 38 § 1 mom. skola bestämmas i

penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

ersättning för skada eller intrång å fastighet samt annan ersättning till

jordägaren skola ock bestämmas var för sig.

Lösen skall bestämmas till den avträdda markens fulla värde och hälften

därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse

och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan

särskild rättighet, varom förmäles i 38 § 1 mom tredje stycket, förminskning

av markens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande

ersättningen läggas det värde marken med därå vilande besvär äger.

Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av markens

värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten

avtalade villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten

skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade

förminskningen av markens värde.

40 §.

Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning som avses i 38 § 1

inom., skall den bestämmas av bergmästaren och gode männen vid förrättningen.

Yppas därvid skiljaktiga meningar, gäller vad de flesta säga. Har var

och en sin särskilda mening, gäller den mening till vilken jämkning kan ske.

41 §.

Angående utbetalning av ersättning som avses i 40 § skall vad i 42__

44 §§ gruvlagen är stadgat äga motsvarande tillämpning. Erfordras för tilllämpning

av reglerna i 43 § andra stycket nämnda lag, att särskild värdering

sker av marken dels med och dels utan visst besvär som vilar därå,

skall sådan värdering verkställas i samband med ersättningens fastställande.

42 §.

Uppstår efter förrättning skada eller intrång, som ej förutsetts vid förrättningen,

ma särskild talan om ersättning därför föras vid domstol.

Avgäld

43 §.

Jordägaren är berättigad att av koncessionsinnehavaren erhålla en avgäld,

motsvarande en procent av värdet av sådant uranhaltigt mineral, som brutits

och uppfordrats inom koncessionsområdet. Avgälden skall dock ej för

något år beräknas högre än till 10 000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan

regelbunden brytning av sådant mineral pågått inom koncessionsområdet

under sammanlagt tjugu år. Finnas inom koncessionsområdet flera

jordägare, skola de njuta lott i avgälden efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande år

till jordagaren eller, där flera jordägare finnas, till den person som de utse.

Uppstår tvist om beloppet av avgälden, skall vad i 22 § är för där avsett

fall stadgat äga motsvarande tillämpning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

17

Förekommer uran tillsammans med mineral som äro inmutade enligt

gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt lagen angående stenkölsfyndigheter

m. m., skall i fråga om avgäld till jordägaren uran i varje

särskilt fall likställas med de mineral, för vilka avgäld eller avgift till jordägaren

skäll utgå.

4 KAP.

Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare

44 §.

Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral må därom göra skriftlig

anmälan till bergmästaren. Anmälan skall ingivas i tre exemplar, av

vilka bergmästaren utan dröjsmål skall översända ett till kommerskollegium

och återlämna ett till sökanden, försett med bevis om ingivandet.

Anmälan bör innehålla noggranna uppgifter om tiden för fyndet, stället

där fyndet gjorts med angivande av fastighet, församling och län där fyndplatsen

är belägen samt utförliga uppgifter om fyndets beskaffenhet. Fyndplatsen

bör angivas på karta jämte detaljskiss.

45 §.

Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om

annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse.

5 KAP.

Ordningsstadganden m. m.

46 §.

Beviljas inmutning enligt gruvlagen eller koncession enligt lagen angående

stenkolsfyndigheter m. m. å område, till vilket rätt enligt reglerna om

undersökningstillstånd eller koncession i denna lag föreligger, eller meddelas

undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å område som

är inmutat enligt gruvlagen eller föremål för koncession enligt lagen om

stenkolsfyndigheter m. in., må arbete för fyndighetens undersökning och

bearbetande, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke

hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet som tillkommit senare.

Uppstår tvist om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete,

skall bergmästaren, med iakttagande av vad därom blivit i undersökningstillstånd

jämlikt 12 § eller i koncession jämlikt 31 § föreskrivet, bestämma,

hur arbetena skola ordnas, så att innehavaren av äldre rättighet kan ändamålsenligt

driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

- Bihang till riksdagens protokoll 1900. I samt. Nr 160

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

47 §.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola utöva sådan tillsyn

över gruvarbetet, att icke därigenom fara uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbetet samt

tillsyn däröver gäller vad som är stadgat i arbetarskyddslagen.

48 §.

De i 47 § nämnda tillsynsmyndigheterna skola jämväl tillse, att gruvarbetet

icke bedrives på sådant sätt, att gruvans framtida bestånd äventyras

eller tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres

eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med

malm äger rum.

Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola underhållas

på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon

igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, skall han därtill söka bergmästarens

tillstånd, vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom

bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren vare sig rätten

till förstnämnda gruva äger bestånd eller icke, tillse att till förekommande

härav lämpliga åtgärder vidtagas.

49 §.

Vid påbörjande av gruvarbete så ock vid nedläggande av arbetet eller vid

dess avbrytande för längre tid än två månader samt vid dess återupptagande

skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren.

50 §.

Finner bergmästaren nödigt att i gruva vidtagas åtgärder till förekommande

av fara för gruvans bestånd eller annans egendom eller till tryggande

av tillträde till gruvans obrutna delar eller till förhindrande av sådan

misshushållning med malm varom förmäles i 48 §, äger bergmästaren förelägga

koncessionsinnehavaren att inom viss tid utföra sådana åtgärder vid

äventyr, om det försummas, förutom ansvar enligt vad i 58 § sägs, att efter

omständigheterna åtgärderna på hans bekostnad utföras genom bergmästarens

försorg eller gruvarbetet inställes, till dess åtgärderna utförts. Bergmästaren

äger ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter i fråga

om gruvarbetets bedrivande.

Bedrives gruvarbete på sådant sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd

eller annans egendom därigenom uppstår, äger bergmästaren förbjuda

gruvarbetets fortsatta bedrivande. Sådant förbud skall omedelbart gå i verkställighet

samt gälla intill dess på förd klagan högre myndighet annorlunda

förordnar. Då bergmästaren förordnat om gruvarbetets inställande, må han,

där så är nödigt, för verkställighet därav anlita polismyndighetens biträde.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

51 §.

över gruva som är under arbete skall i minst tre exemplar upprättas fullständig

och noggrann gruvkarta. Alla nya gruvarbeten böra inmätas och inläggas

å kartan sist inom påföljande årets utgång. Av kartan skall ett exemplar

finnas vid gruvan samt ett exemplar insändas till bergmästaren och

ett till kommerskollegium.

Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall verkställas

av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium förklarats

behörig att verkställa gruvmätningar. Kostnaderna för upprättandet

av kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret

skola gäldas av koncessionsinnehavaren. Denne är även skyldig att tillhandahålla

erforderligt material för komplettering av de exemplar av kartan

vilka förvaras av bergmästaren och kommerskollegium.

Närmare föreskrifter om kartans upprättande och komplettering meddelas

av kommerskollegium.

52 §.

Försummar koncessionsinnehavaren vad i fråga om kartas upprättande

och komplettering är föreskrivet, äger bergmästaren förelägga honom, vid

vite ej överstigande femhundra kronor, att inom viss tid antingen inkomma

med karta eller ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom

bergmästarens försorg.

53 §.

Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruvarbeten

blivit inmätta och inlagda å karta.

54 §.

Före den 1 mars varje år skall koncessionsinnehavaren till bergmästaren

insända uppgift å den under föregående år utvunna malmen jämte de övriga

statistiska redogörelser som kommerskollegium föreskriver.

Försummar koncessionsinnehavaren vad i första stycket föreskrives, ägei

bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens fullgörande,

varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.

55 §.

Den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet skall till

kommerskollegium lämna de uppgifter rörande omfattningen av arbetet som

kollegium begär.

Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen

bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig

följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.

Vägrar den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet att

ställa sig till efterrättelse vad som enligt första och andra styckena åligger

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

honom, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite

ålägga honom att fullgöra sin skyldighet.

56 §.

Bergmästaren skall över undersökningstillstånd och koncessioner, varom

i denna lag är fråga, föra register (uranregister). I registret skola göras anteckningar

om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan myndighet

meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra undersökningsområdet

eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan och andra

omständigheter som äro av betydelse för bedömande av rätten till området.

Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, varom anteckning

bör ske i uranregistret, skall underrättelse om beslutet så snart kan ske sändas

till bergmästaren.

Närmare föreskrifter om uranregistrets inrättande och förande meddelas

av kommerskollegium.

57 §.

Vad som är stadgat i 58—64 §§ gruvlagen om samäganderätt i gruva

samt i 65 §, 66 § första, andra, tredje och fjärde styckena ävensom 67 §

samma lag om övergång av rätt till gruva skall i tillämpliga delar gälla beträffande

fyndigheter av uranhaltigt mineral.

6 KAP.

Påföljder m. m.

58 §.

1 mom. Den som utan undersökningstillstånd, där sådant erfordras, för

utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening undersöker

fyndighet av uranhaltigt mineral eller som, utan koncession, för utvinnande

av uran eller uranförening bearbetar sådan fyndighet straffes med dagsböter.

1 fall som avses i första stycket må uran eller uranförening som utvunnits

förklaras helt eller delvis förverkat till kronan.

2 mom. Med dagsböter straffes ock

1. den som bryter mot villkor som enligt 12 § första stycket eller 31 §

första stycket föreskrivits för undersökningstillstånd eller koncession;

2. den som åsidosätter av bergmästare enligt 20 eller 50 § meddelad föreskrift;
3.

den som påbörjar undersökningsarbete, innan han fullgjort vad som

åligger honom enligt 16 §;

4. den som i strid mot 48 § andra stycket utan bergmästares tillstånd

igenlägger utfraktsväg eller ort som leder till fyndighetens obrutna delar,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 dr 1960 21

eller som nedlägger arbetet å fyndighet, innan han fullgjort vad som åligger

honom enligt 53 §; samt

5. den som försummar att fullgöra i 49 § stadgad anmälningsskyldighet

eller som underlåter att fullgöra till följd av hänvisningen i 57 § föreliggande

skyldighet att göra anmälan om övergång av rätt till fyndighet av

uranhaltigt mineral.

59 §.

Med böter tjugufem kronor straffes den som försummar att avlämna statistiska

uppgifter i enlighet med vad i 54 §'' stadgas.

60 §,

Har undersökningsarbete påbörjats, innan den undersökande fullgjort

vad som åligger honom enligt 16 § andra stycket, eller har den undersökande

inom undersökningsområdet uppfört annan byggnad än han enligt 17 § andra

stycket ägt uppföra, ankommer på överexekutor att på ansökan av jordens

ägare eller innehavare förordna, i förra fallet om inställande av arbetet intill

dess nämnda åliggande blivit fullgjort och i senare fallet om byggnadens

borttagande på undersökarens bekostnad. Avser undersökningen kronojord,

må ansökan som nyss sagts göras av allmän åklagare; och skall i sådant

fall kostnaden för förrättningen, där utmätningsmannen det äskar, förskjutas

av allmänna medel. I övrigt gälla enahanda bestämmelser, som i 191 §

utsökningslagen äro för där avsett fall stadgade.

61 §.

Vidtager koncessionsinnehavare olovligen å annans mark förfoganden

över område i dagen, som icke blivit anvisat vid förrättning som avses i 36

och 37 §§, skall bergmästaren förordna om inställande av arbetet, intill dess

vad i fråga om markanvisning är föreskrivet blivit fullgjort; och åligger det

utmätningsmannen i orten, då han därför anlitas, att lämna nödig handräckning

för arbetets inställande.

62 §.

överträdelse som avses i 58 § 2 mom. första punkten må av allmän åklagare

åtalas allenast efter anmälan av vederbörande bergsstatstjänsteman

eller angivelse av målsägande.

överträdelse som avses i 58 § 2 mom. andra punkten, i vad gäller enligl

20 § meddelad föreskrift, eller i tredje punkten må ej, där densamma endast

förnärmar enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

7 KAP.

Fullföljd av talan mot bergmästares beslut

63 §.

År någon missnöjd med bergmästares åtgärd eller beslut under förrättning

som avses i 36 och 37 §§ i vad gäller annan fråga än som rör anvisat

områdes storlek, form eller sträckning eller anvisande av mark utanför koncessionsområdet,

äger han till domstol instämma sin talan därom, vid äventyr

av dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande.

Klagan över bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade beslut

föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser

64 §.

Å kronan tillhörig mark som innehaves under stadgad åborätt skall åbon

njuta de rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.

65 §.

Vad i denna lag föreskrives om uran eller uranförening eller fyndighet

av uranhaltigt mineral skall gälla även torium eller toriumförening eller fyndighet

av toriumhaltigt mineral.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom nya lagen upphäves 9 kap. lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter

m. m.

Har koncession jämlikt stadgandena i nämnda kapitel beviljats före nya

lagens ikraftträdande, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla utom i

följande hänseenden:

1) Koncession, som beviljats enbart för uranfyndighet eller enbart för toriumfyndighet,

skall anses avse båda dessa slag av fyndigheter.

2) Vad i 47—57 §§ jämte därtill anslutande straffbestämmelser i 58 och

59 §§ är stadgat skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser enligt

äldre rätt.

Har koncession sökts men ej beviljats före nya lagens ikraftträdande, bestämmer

Konungen, huruvida sökanden skall beviljas koncession på grund

av bestämmelserna i äldre rätt eller undersökningstillstånd eller koncession

enligt nya lagen. Innan beslut meddelas, skall sökandens yttrande inhämtas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

23

Förslag

till

Lag

om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

Härigenom förordnas, att 5 §, 6 § 3 mom., 11 § 1 mom., 52, 53, 55 och 80 §§

gruvlagen den 3 juni 1938 samt punkt 7 i övergångsbestämmelserna till samma

lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5§.

Inmutningspunkten må icke vara

belägen å, ej heller inmutat område

omfatta:

1) område å — — — för utvidgningen

;

■ 9) område, varå koncession förut

meddelats för eftersökande och bearhetande

av stenkol, såvida begärd inmutning

avser mineral som ingår i

stenkolen och ej kan utvinnas utan

stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,

såvida begärd inmutning avser

mineral som förekommer i sådant

samband med skiffern att det ej

kan tillgodogöras för sig eller utan

skada för skifferfyndigheten; dock

att hinder mot inmutning ej föreligger,

om koncessionsinnehavaren lämnat

medgivande därtill.

Inmutningspunkten må icke vara

belägen å, ej heller inmutat område

omfatta:

1) område å---för utvidg
ningen

;

9) område, varå koncession förut

meddelats för eftersökande och bearbetande

av stenkol, såvida begärd

inmutning avser mineral som ingår i

stenkolen och ej kan utvinnas utan

stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,

såvida begärd inmutning avser

mineral som förekommer i sådant

samband med skiffern att det

ej kan tillgodogöras för sig eller utan

skada för skifferfyndigheten, ävensom

område, varå undersökningstillstånd

eller koncession enligt uranlagen

sökts eller meddelats, såvida begärd

inmutning avser mineral som

förekommer i sådant samband med

ämne avsett i nämnda lag, afl det ej

kan tillgodogöras för sig; dock att

hinder mot inmutning ej föreligger

om, såvitt angår koncession å stenkol

eller alunskiffer, koncessionsinnehavaren

lämnat medgivande därtill eller,

då fråga är om undersökningstillstånd

eller koncession enligt uran
-

'' Senaste lydelse, se beträffande 5 § och 6 § 3 mom. ävensom 53 och 55 §§ SFS 1952: 148

samt beträffande 52 § och punkt 7 i övergångsbestämmelserna SFS 1953: 211.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden

:

1) karta eller — — medgivande

lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag

eller svensk ekonomisk förening eller

där jämlikt 5 § 1), 2) eller 7)

Konungens tillstånd erfordras för inmutning,

handlingar utvisande sökandens

rätt att verkställa inmutningen

eller, om sökanden icke innehar

sådan rätt, till Konungen ställd

ansökning om tillstånd att verkställa

inmutningen;

4) en ansökningsavgift — — -—

10 § stadgas.

11

1 mom. Är sökanden missnöjd med

bergmästarens beslut över ansökningen

om inmutningsrätt, må talan

mot beslutet föras hos kommerskollegium

genom besvär, vilka vid äventyr

av talans förlust skola vara dit

inkomna sist å trettionde dagen efter

det sökanden fått del av beslutet.

52

Gruvinnehavaren må —- --in
mu

tningsbara mineralen.

Av de---efter tillsägelse.

Uppstår tvist — — — slutligen bestämt.

Vad i denna paragraf stadgas om

rätt för gruvinnehavaren att tillgo
-

lagen, sökanden eller innehavaren av

undersökningstillstånd eller koncession

lämnat medgivande till inmutningen

eller Konungen medgivit undantag

från vad nu stadgats.

§•

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:
1)

karta eller —--; — medgivan
de

lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag

eller svensk ekonomisk förening eller

där jämlikt 5 § 1), 2), 7) eller 9)

Konungens tillstånd erfordras för inmutning,

handlingar utvisande sökandens

rätt att verkställa inmutningen

eller, om sökanden icke innehar

sådan rätt, till Konungen ställd

ansökning om tillstånd att verkställa

inmutningen;

4) en ansökningsavgift —---—

10 § stadgas.

§•

1 mom. Är sökanden missnöjd med

bergmästarens beslut över ansökningen

om inmutningsrätt, må talan

mot beslutet föras hos kommerskollegium

genom besvär, vilka skola ingivas

till kommerskollegium.

§•

Gruvinnehavaren må — ---iu
mutningsbara

mineralen.

Av de---efter tillsägelse.

Uppstår tvist — — — slutligen bestämt.

Vad i denna paragraf stadgas om

rätt för gruvinnehavaren att tillgo
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ar 1960

(Gällande lydelse)

dogöra sig icke inmutningsbara mineraliska

ämnen skall icke gälla

uran, torium eller beryllium eller

förening, vari någon av dessa metaller

ingår.

53

Jordägaren vare berättigad att av

gruvinnehavaren erhålla en avgäld,

motsvarande en procent av värdet av

alla de inmutningsbara mineral som

inom utmålet brutits och uppfordrats.

Avgäld varom nu är sagt beräknas

dock ej för något år högre än

till 5 600 kronor och skall upphöra

att utgå, sedan regelbunden brytning

av inmutningsbara mineral pågått

.inom utmålet under sammanlagt tjugu

år. Sker sammanläggning eller

uppdelning av utrnål vare sådan åtgärd

utan verkan i de hänseenden,

varom nu är fråga. Finnas inom utmålet

flera jordägare, njute de lott

i avgälden efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall — — — motsvarande

tillämpning.

55

Det åligger gruvinnehavaren, vare

sig arbete bedrives eller icke, att

från och med året efter det varunder

utmålsförrättningen avslutats utgiva

en årlig försvarsavgift av tio kronor

för varje hektar eller överskjutande

del av hektar av utmålets areal. Av

avgiften tillfaller hälften kronan och

hälften den jordägare på vilkens

mark utmålet är beläget. Finnas

inom utmålet flera jordägare, njute

de lott i avgiften, efter som de äga

del i jorden. Är gruvinnehavaren till
-

(Föreslagen lydelse)

dogöra sig icke inmutningsbara mineraliska

ämnen skall icke gälla

ämnen som avses med uranlagen,

med mindre fråga är allenast om uttagande

av material ur fyndighet för

analys eller anrikningsförsök.

§•

Jordägaren vare berättigad att av

gruvinnehavaren erhålla en avgäld,

motsvarande en procent av värdet av

alla de inmutningsbara mineral som

inom utmålet brutits och uppfordrats.

Avgäld varom nu är sagt beräknas

dock ej för något år högre än

till 10 000 kronor och skall upphöra

att utgå, sedan regelbunden brytning

av inmutningsbara mineral pågått

inom utmålet under sammanlagt tjugu

år. Sker sammanläggning eller

uppdelning av utmål vare sådan åtgärd

utan verkan i de hänseenden,

varom nu är fråga. Finnas inom utmålet

flera jordägare, njute de lott i

avgälden efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall -— -— — motsvarande

tillämpning.

§•

Det åligger gruvinnehavaren, vare

sig arbete bedrives eller icke, att

från och med året efter det varunder

utmålsförrättningen avslutats utgiva

en årlig försvarsavgift av tjugu

kronor för varje hektar eller överskjutande

del av hektar av utmålets

areal. Av avgiften tillfaller, med den

jämkning som kan föranledas av

stadgandet i andra stycket, hälften

kronan och hälften den jordägare på

vilkens mark utmålet är beläget.

Finnas inom utmålet flera jordägare,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

(Gällande lydelse)

lika ägare av mark inom utmålet,

skall den honom tillkommande andelen

i avgiften icke uttagas.

Avgiften skall---i avgiften.

80

Där ej förut i denna lag annorlunda

stadgats, må klagan över bergmästarens

enligt denna lag meddelade beslut

föras hos kommerskollegium genom

besvär, vilka vid äventyr av talans

förlust skola vara dit inkomna

sist å trettionde dagen från delfåendet

av det beslut som överklagas.

7. Vad enligt äldre författning gäller

med avseende å rätt för inmutaren

att tillgodogöra sig icke inmutningsbara

mineraliska ämnen skall icke

äga tillämpning å uran, torium eller

beryllium eller förening, vari någon

av dessa metaller ingår.

(Föreslagen lydelse)

njute de lott i avgiften, efter som de

äga del i jorden. Är gruvinnehavaren

tillika ägare av mark inom utmålet,

skall den honom tillkommande

andelen i avgiften icke uttagas.

Därest den jordägaren enligt första

stycket för viss jordlott tillkommande

andelen i gruvförsvarsavgift

icke utgör helt krontal, skola överskjutande

ören tillfalla kronan. Uppgår

andelen icke till fem kronor, skall

andelen i sin helhet tillfalla kronan.

Avgiften skall---i avgiften.

§•

Där ej förut i denna lag annorlunda

stadgats, må klagan över bergmästarens

enligt denna lag meddelade beslut

föras hos kommerskollegium genom

besvär, vilka skola ingivas till

kommerskol legium.

7. Vad enligt äldre författning gäller

med avseende å rätt för inmutaren

att tillgodogöra sig icke inmutningsbara

mineraliska ämnen skall icke

äga tillämpning å ämnen som avses

med uranlagen, med mindre fråga är

allenast om uttagande av material ur

fyndighet för analys eller anrikningsförsök.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961, dock att 55 § i sin äldre

lydelse fortfarande skall tillämpas beträffande

försvarsavgifter för tidigare

år än 1962.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

27

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående

stenkolsfyndigheter m. m.

Härigenom förordnas, att 2, 10, 48 och 58 §§ lagen den 28 maj 1886 angående

stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

'' (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §.

Ansökning om koncession göres

skriftligen och ingives till Konungens

Befallningshavande i länet. Sådan

ansökning skall innehålla uppgift å

sökandens namn, hemvist och

yrke;

det jordområde, varå koncession

sökes, med angivande av hemman eller

lägenhet samt socken, där området

är beläget;

huru stor ytvidd i dagen inom sagda

område, som sökanden anser sig

för arbetet behöva; samt den mark

för väg till området, som kan vara

erforderlig.

Ansökningen skall åtföljas av karta

över området i skala av 1:4 000,

upprättad av behörig lantmätare, enligt

de för kartor vid ägoskiften gällande

bestämmelser, samt upptagande

de å området befintliga byggnader

och platser av det slag, varom i 13 §

sägs.

Ansökning om koncession göres

skriftligen och ingives till Konungens

Befallningshavande i länet. Sådan

ansökning skall innehålla uppgift å

sökandens namn, yrke, hemvist och

postadress;

det jordområde, varå koncession

sökes, med angivande av fastighet,

församling och län, där området är

beläget; ",

huru stor ytvidd i dagen inom sagda

område, som sökanden anser sig

för arbetet behöva; samt den mark

för väg till området, som kan vara

erforderlig.

Ansökningen skall åtföljas av karta

över området, upprättad av lantmätare

eller annan sakkunnig person,

i skala om minst 1: 4 000, eller,

där kommerskollegium det medgivit,

i annan skala, dock om minst

1: 20 000; och skall av kartan jämte

beskrivning framgå fastigheternas registerbeteckningar,

områdets belägenhet,

därå befintliga fastighetsgränser,

inmutningar, utmål och koncessionsområdcn

ävensom byggnader,

platser och anordningar av de slag

som omförmälas i 13 §.

Senaste lydelse so beträffande 10 § SFS 1917: 185 och beträffande 58 § SFS 1942: 511.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kuhgl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sökanden skall---sökandens Sökanden skall---sökandens

förfogande.

10

Den, som — — — fyndigheter förekomma.

Övriga på — -— — eller boställsinnehavaren.

Är mineralfyndighet---17 §

sägs.

48

Klagan över bergmästares beslut

må föras hos bergsöverstyrelsen genom

besvär, som skola, vid talans förlust,

dit insändas i mål från Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands och

Västernorrlands län innan klockan

tolv å fyrtiofemte dagen och i mål

från övriga orter i riket innan klockan

tolv å trettionde dagen från delfåendet

av det beslut, som överklagas.

58

Den, som---till efterrättelse.

Koncessionsinnehavaren må — —

—- av koncessionsinnehavaren.

Är mineralfyndighet---där

sägs.

förfogande.

§•

Den, som---fyndigheter fö
rekomma.

Övriga på--— eller boställs
inneliavaren.

Är mineralfyndighet------IT §

sägs.

Vad i andra stycket är stadgat om

rätt för koncessionsinnehavaren att

tillgodogöra sig övriga mineraliska

ämnen skall icke gälla ämnen som

avses med uranlagen, med mindre

fråga är allenast om uttagande av

material ur fyndighet för analys eller

anrikningsförsök.

§•

Klagan över bergmästares beslut

må föras hos kommerskollegium genom

besvär, vilka skola ingivas till

kommerskollegium.

§•

Den, som —--— till efterrättelse.

Koncessionsinnehavaren må — —

— av koncessionsinnehavaren.

Är mineralfyndighet — —- — där

sägs.

Vad i andra stycket är stadgat om

rätt för koncessionsinnehavaren att

tillgodogöra sig där avsedda mineraliska

ämnen skall icke gälla ämnen

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som avses med uranlagen, med mindre

fråga är allenast om uttagande av

material ur fyndighet för analys eller

anrikningsförsök.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt

att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag)

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om rätt att utvinna

atomenergi m. m. (atomenergilag) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

1

Ej må---ämne ingår.

Vad nu —--i atomreaktor.

Om rättighet att för utvinnande av

uran eller torium eller förening vari

något av dessa ämnen ingår eftersöka

och bearbeta samt tillgodogöra

sig mineralfyndighet gäller vad därom

är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ej må---ämne ingår.

Vad nu---i atomreaktor.

Om rättighet att för utvinnande av

uran eller torium eller förening vari

något av dessa ämnen ingår undersöka

och bearbeta samt tillgodogöra

sig mineralfyndighet gäller vad därom

är särskilt stadgat.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1961.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr t60 år 1960

31

Utdrag au protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1960.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning angående

fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 12 december

1957 justitierådet Hugo Digman för att såsom utredningsman verkställa en

översyn av lagstiftningen om fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m.

Kommerserådet Ingemar Sahlin samt överingenjörerna Sven Dalhammar,

Magnus Smedberg och Erik Svenke förordnades sedermera att såsom experter

biträda utredningsmannen. Till fullgörande av sitt uppdrag har utredningsmannen

avlämnat ett den 6 december 1958 dagtecknat betänkande

med förslag till lagstiftning angående undersökning och bearbetning av

fvndigheter av uranhaltigt mineral m. m. (SOU 1958:41). Vid betänkandet

fogat förslag till uranlag torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet

(Bilaga B). „

Vidare har kommerskollegium dels i skrivelse den 23 december 1958

framlagt vissa förslag berörande avgifter enligt gruvlagen, dels i skrive se

den 13 februari 1959 hemställt om ändring i stenkolslagens bestämmelser

angående karta, som skall åtfölja ansökan om koncession enligt nämnda

lag.

över betänkandet med förslag till uranlag har efter remiss yttranden avgivits

av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,

kommerskollegium, som bifogat yttranden från samtliga fyra bergmastarambeten

ävensom från Skånes handelskammare, handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län samt handelskammaren i Gävle, Sveriges geologiska

undersökning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelscn, som bifogat yttranden

från lantbruksnämnderna i Skaraborgs län, Örebro lan och Norrbottens

län, lantmäteristyrelsen, som bifogat yttranden från överlantmataren

i Skaraborgs län och från överlantmätaren i Örebro lan, atomkommittén,

länsstyrelsen i Malmöhus län, som bifogat yttranden från överlantmätaren

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

i länet och från Sydsvenska kraftaktiebolaget, länsstyrelsen i Skaraborgs

län, länsstyrelsen i Värmlands län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen

i Västmanlands län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Västernorrlands

län, som bifogat ett av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

avgivet yttrande, länsstyrelsen i Västerbottens län, länsstyrelsen

i Norrbottens län, som bifogat yttrande från överlantmätaren i länet,

samt delegationen för atomenergifrågor.

Yttranden över betänkandet har vidare efter remiss avgivits av Aktiebolaget

Atomenergi, Svenska gruvföreningen, Sveriges industriförbund, som

åberopat det av Svenska gruvföreningen avgivna yttrandet som sitt eget,

Svenska teknologföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk, vilka båda förbund avgivit gemensamt yttrande,

Svenska skifferoljeaktiebolaget och Sveriges advokatsamfund.

Jämväl de förut nämnda båda skrivelserna från kommerskollegium har

remissbehandlats. Yttranden över skrivelsen den 23 december 1958 har såiunda

avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, länsstyrelsen

i Örebro län, som bifogat ett av handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län avgivet utlåtande, länsstyrelsen i Kopparbergs län,

länsstyrelsen i Västerbottens län och länsstyrelsen i Norrbottens län, som

bifogat yttrande från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, samt av de fyra

bergmästareämbetena, Svenska gruvföreningen, Sveriges lantbruksförbund

och Riksförbundet Landsbygdens folk. Sistnämnda båda förbund har

avgivit gemensamt yttrande.

Över skrivelsen den 13 februari 1959 har yttranden avgivits av lantmäteristyrelsen,

rikets allmänna kartverk, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen

i Malmöhus län, som bifogat yttranden från överlantmätaren i

länet och från bergmästarämbetet i västra distriktet, länsstyrelsen i Örebro

län, som åberopat ett bifogat, av överlantmätaren i länet avgivet yttrande,

länsstyrelsen i Västmanlands län, som bifogat yttrande från bergmästarämbetet

i östra distriktet, länsstyrelsen i Norrbottens län, som bifogat

yttranden från överlantmätaren i länet och från bergmästareämbetet

i norra distriktet, samt Svenska gruvföreningen.

Sedan dessa frågor varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,

anhåller jag nu att få anmäla dem till prövning. I.

I. Inledning

De grundämnen som tilldrar sig särskilt intresse vid utformandet av en

lagstiftning angående fyndigheter av betydelse för atomenergien är uran,

torium och beryllium.

Uran, som för närvarande har central betydelse för framställning av atomenergi,

är ett metalliskt grundämne, som i olika föreningar förekommer

relativt allmänt i jordskorpan. Som regel är fyndigheterna mycket lågvärdiga,

oftast endast några gram per ton. De enda urantillgångar i vårt land,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

33

som man för närvarande säkert vet kan utnyttjas, förekommer i alunskiffer,

de s. k. kambriska skiffrarna i Närke och Västergötland. Uranhalten

är även i dessa låg, 200—300 gram per ton i de gynnsammaste skikten. I de

mellansvenska skiffrarna finns sparsamt små linser, s. k. kolm, som innehåller

cirka 3 000 gram uran per ton. I de oljeförande skikten av skiffrarna,

där utvinning av olja sker efter koncession enligt stenkolslagen, förekommer

uranhalter av 100—150 gram per ton. Uranmängden i Billingen,

Falbygden och Närke torde uppgå till åtminstone en miljon ton, men uranhalten

är som nämnts låg. Uranletning försiggår emellertid i stor utsträckning

utanför alunskiffrarna och många företag är intresserade av denna

prospektering. Uran förekommer understundom i mineral, som är inmutningsbara

enligt gruvlagen, men man har ännu icke gjort brytvärda sådana

fynd. Granit innehåller i vissa fall cirka 25 gram uran per ton. Man har

alltså att räkna med att uran förekommer dels i inmutningsbara mineral,

dels i mineral reglerade enligt stenkolslagens bestämmelser och dels i mineral,

som ligger under jordägarens fria förfogande.

Torium är ett grundämne, som till sin natur liknar uran. Forskningen

är inriktad på att få fram en metod, varigenom torium kan omvandlas på

sådant sätt att atombränsle erhålles därav. Nämnvärda fynd av torium

har ännu ej gjorts i Sverige. Detta ämne kan liksom uran förekomma i mineral

av olika slag. Torium användes nu som legeringsmetall i volframtråd

för glödlampor. Även vid tillverkningen av kvartslampor och ultravioletta

lampor har torium funnit viss användning. Detsamma gäller tillverkningen

av vissa högeldfasta rör och deglar.

Reryllium är ett grundämne med sådana egenskaper, att det kan ersätta

tungt vatten som moderator vid atomdrift i reaktor. Därjämte kan det

ingå som konstruktionsmaterial i reaktorer. Det förekommer vanligast tillsammans

med aluminium och kisel i ett aluminiumsilikat kallat beryll,

innehållande omkring 5,3 procent beryllium. Beryll finns i viss utsträckning

i kvarts- och fältspatsfyndigheter, vilka ligger under jordägarens fria

förfogande. Beryll förekommer emellertid också i malmförekomster av sådant

slag som avses i gruvlagen. Tidigare har beryllium haft sin största

användning för vissa legeringar, bl. a. vissa slag av rostfritt stål. Den rena

metallen beryllium användes som fönster i röntgenrör. Importerade berylliumsalter

användes för lysämnesrör (elektroder för neonljus). I högeldfasta

rör och deglar ingår beryllium i form av oxid. II.

II. Gällande rätt

Stenkolslagens bestämmelser angående uranfgndiglietcr

Nu gällande bestämmelser angående undersökning och bearbetning av

fyndigheter av uranhaltigt, toriiunhaltigt och berylliumhaltigt mineral återfinnes

i 9 kap. lagen den 28 mars 1886 angående stenkolsfgndiglieter m. m.

Denna lag avsåg ursprungligen endast stenkolsfyndigheter (1—5 kap.) men

?} Bihaiu/ till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

genom senare vid skilda tillfällen gjorda tillägg har lagen utvidgats till att

omfatta även saltfyndigheter (6 kap.), olje- och gasfyndigheter (7 kap.),

alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja (8 kap.) samt fyndigheter

av uranhaltigt mineral (9 kap.).

9 kap. stenkolslagen, som numera omfattar 63—67 §§, tillkom genom

lag den 21 december 1945. Dessförinnan var rätten att tillgodogöra sig

uranhaltigt mineral förbehållen jordägaren. Uran tillhörde nämligen icke

de inmutningsbara mineralen, vilkas tillgodogörande regleras av gruvlagen,

och ej heller de fyndigheter, för vilkas bearbetande och tillgodogörande

fordrades särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t (koncession) enligt stenkolslagen.

Genom 1945 års lagstiftning, som endast avsåg uran (sålunda icke

torium och beryllium), gjordes rätten att eftersöka och bearbeta fyndighet

av uranhaltigt mineral beroende av koncession. Som motivering härför

åberopades, att ämnet uran genom konstruktionen av atombomben och de

tekniska uppfinningar som ligger till grund för denna fått en försvarspolitisk

och utrikespolitisk betydelse, som icke torde kunna överskattas, och

att uran och vissa uranföreningar jämväl torde kunna utnyttjas för andra,

fredliga ändamål (prop. nr 372/1945 s. 6). Då såvitt var bekant uranhaltigt

mineral av sådan beskaffenhet att det kunde praktiskt tillgodogöras i vårt

land huvudsakligen förekom inom alunskifferfyndigheter, ansågs i stort

sett de bestämmelser som givits i stenkolslagen beträffande sådana fyndigheter

kunna erhålla motsvarande tillämpning beträffande fyndighet av uranhaltigt

mineral. Genom lagändring 1953 (prop. nr 207/1953) utvidgades

den i 9 kap. stenkolslagen givna regleringen till att avse jämväl fyndigheter

av torium- och berylliumhaltigt mineral.

I 9 kap. stenkolslagen reglerades ursprungligen icke endast rätten att

eftersöka och bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral utan även rätten

att bearbeta utvunnet uran ävensom rätten att föra detsamma ur riket. I

detta avseende avvek 9 kap. i systematiskt hänseende från bestämmelserna

i stenkolslagen beträffande andra av lagen omfattade fyndigheter. I samband

med tillkomsten av lagen den 1 juni 1956 om rätt att utvinna atomenergi

m. m. (atomenergilagen) överfördes från 9 kap. stenkolslagen till

nämnda lag de bestämmelser som avsåg rätt till bearbetning av uran samt

rätt till utförsel därav.

Som framgått av det förut anförda är de nu gällande bestämmelserna på

ifrågavarande område utformade på grundval av ett (koncession ssystem.

Koncessionssystemet innebär, i princip, att Kungl. Maj:ts tillstånd

erfordras för eftersökande och bearbetning av fyndigheter av uranhaltigt,

toriumhaltigt och berylliumhaltigt mineral (63 § första stycket

stenkolslagen). Koncession kan enligt samma lagrum begränsas till att avse

endast undersökning. Vid beviljandet av koncession har Kungl. Maj:t att

pröva, huruvida med hänsyn främst till det allmännas intresse koncession

skall beviljas viss sökande. I motsats till vad som är fallet vid inmutning

blir alltså sökanden beroende av den koncessionsbeviljande myndighetens

bedömning i det särskilda fallet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Koncessionstvånget är emellertid — efter lagändring år 1950 — ej undantagslöst.

I 63 § andra stycket stenkolslagen infördes år 1950 (prop. nr

201/1950) ett stadgande av innehåll, att föreskriften om koncession icke

skall utgöra hinder mot att endast för erhållande av prov ur fyndighet

för analys verkställa borrning eller sprängning eller upptaga provgropar eller

vidtaga andra liknande åtgärder. Detta stadgande innebär, att man för

där avsett undersökningsarbete ej behöver söka koncession men att man

kan erhålla koncession, om man ej kan träffa överenskommelse med markägaren.

Vill man utföra undersökningsarbete av större omfattning än i stadgandet

anges, måste man däremot alltjämt söka koncession och detta även

om överenskommelse med markägaren kan uppnås.

Förfarandet i fråga om koncession å uranfyndigheter följer i stort

sett samma regler som gäller för koncession i allmänhet enligt stenkolslagen.

Ansökning om koncession ingives till vederbörande länsstyrelse (2 g

stenkolslagen). I ansökningen, som skall åtföljas av karta, skall uppgift

lämnas bl. a. angående vilka fastigheter som beröres av ansökningen och

vilken ytvidd i dagen som erfordras för arbete. Ansökningen skall kungöras,

och den som anser sin rätt vara av frågan beroende äger avgiva yttrande

till länsstyrelsen (3 och 4 §§). Sedan jämväl vederbörande bergmästare avgivit

yttrande, insänder länsstyrelsen handlingarna jämte eget utlåtande till

Kungl. Maj :t, som prövar, huruvida med avseende å företagets gagn för orten

och det allmänna koncession må beviljas sökanden. Söker flera koncession

å samma område, bestämmer Kungl. Maj:t, oberoende av tiden då ansökningarna

inkommit, vilken av sökandena, vare sig de är jordägare, upptäckare

eller andra, som skall äga företräde till koncession (7 §).

Nu berörda bestämmelser beträffande ansokningsförfarandet behöver enligt

64 § andra stycket ej iakttagas i fråga om fyndighet av uranhaltigt och

därmed jämställt mineral, om ansökningen endast avser rätt till undersökning

av fyndigheten eller sökanden redan förut har koncession till området

eller detta anvisats honom som utmål enligt gruvlagen. I nu nämnda fall

har förfarandet i praxis fått följande gestaltning. Ansökningen inges i regel

direkt till handelsdepartementet. Därifrån remitteras den — efter viss teknisk

förhandsgranskning — till vederbörande länsstyrelse för yttrande samt

för hörande av bergmästaren i distriktet. Genom länsstyrelsens försorg anordnas

ett i jämförelse med vad som gäller för bearbetningskoncessioner

förenklat kungörelseförfarande, varvid markägare beredes tillfälle att inom

tre veckor yttra sig över ansökningen. Sedan ärendet återkommit till departementet,

överlämnas det till kommerskollegium för granskning och yttrande.

Därefter går ärendet till delegationen för atomenergifrågor och när

dess yttrande föreligger, är ärendet färdigt för avgörande. Ibland händer det

att ansökningen inges till vederbörande länsstyrelse. I sådant fall behandlas

ärendet i länsstyrelsen på samma sätt som vid remissförfarandet, varefter

det vidarebefordras till handelsdepartementet.

Konccssionsområdet må enligt 5 § omfatta högst 1 600 hektar. I koncessionen

skall angivas gränserna för koncessionsområdct, den ytvidd i dagen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

inom området som må anvisas sökanden för arbete, den mark för väg till

området som sökanden äger begagna samt den årliga arbetsskyldighet han

minst skall fullgöra (8 §). Ytvidden för arbete i dagen skall därefter, med

iakttagande av vad i koncessionen föreskrivits om maximiareal för sådant

arbete, anvisas av bergmästaren vid särskild förrättning (12 § 1 inom.). Enligt

13 § är vissa områden fredade från anvisning genom s. k. hindersbestämmelser.

Det anvisade området skall vid förrättningen utstakas på marken

och förses med rösen eller andra skiljemärken samt inläggas å koncessionskarta.

Sålunda anvisat område ävensom mark som i koncessionen kan

ha anvisats för väg skall enligt 14 § 1 inom. i allmänhet lösas, därvid vad

i expropriationslagen stadgas skall äga motsvarande tillämpning; dock att

förhöjning av ersättningen skall ske med hälften av det belopp som skall

utgå jämlikt de i nämnda lag stadgade grunderna. — Innan koncessionsinnehavaren

får taga i besittning anvisat område eller mark till väg, då rätt

därtill är medgiven i koncessionen, åligger det honom att för lösen av området

eller marken ställa borgen hos länsstyrelsen (12 § 2 inom.). Är området

avsett endast för fyndighetens undersökning medelst borrning och vill

koncessionsinnehavaren icke förfoga däröver under längre tid än högst tre

år, är han emellertid enligt 14 § 2 mom. icke skyldig lösa området. Han

skall då i stället, så länge området användes, till innehavaren av jorden

förskottsvis för varje år utgiva ersättning, motsvarande dubbla beloppet av

jordens avkastning utan avdrag för brukningskostnaden. Därjämte skall

han, då området icke längre begagnas, utgiva ersättning för all skada som

marken genom arbetet kan ha tagit för framtiden. Motsvarande gäller för

vägmark (14 § 3 inom.). Koncessionsinnehavaren äger icke rätt att ovan

jord taga i besittning eller eljest förfoga över annan del av koncessionsområdet

än som anvisats honom vid bergmästareförrättning (15 §). Sker det

kan koncessionsinnehavare ådömas bötesstraff (20 § 1 inom.).

Beträffande marklösen gäller som nyss berörts för koncession i allmänhet

enligt stenkolslagen, att ersättning skall utgå med 50 procents förhöjning

(14 § 1 mom.). I fråga om koncession enligt 9 kap. stadgas emellertid

i 64 § fjärde stycket, att 50 procents förhöjning skall ske — förutom

i ett speciellt fall som sammanhänger med dispens enligt 64 § tredje stycket

från hindersbestämmelse — allenast då fråga är om mark, för vilken

avgäld till jordägare enligt 60 § stenkolslagen ej skall utgå, emedan marken

ej är avsedd för brytning, t. ex. mark som löses för uppförande av fabriksbyggnad.

Tillskyndas jordägare eller annan genom arbete som verkställes på grund

av koncession skada eller intrång som ej förutsetts vid inlösen, skall ersättning

därför givas av koncessionsinnehavaren (18 §).

Vid tvist om ersättning som skall utgå enligt stenkolslagen skall frågan,

om den ej gäller jordlösen, prövas av skiljemän. Vill den som fordrar ersättning

hellre genast anlita domstol, står detta honom fritt (19 §).

Den som erhållit koncession skall enligt 11 § som pant för skada och in

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

trång som genom arbetet kan tillskyndas jordägare eller annan, hos länsstyrelsen

nedsätta i penningar eller vissa slag av obligationer 2 000 kronor,

innan något arbete får börjas samt därutöver, innan annat arbete än undersökning

medelst borrning sker, ett belopp av 50 kronor för varje hektar av

koncessionsområdet. Är koncessionsinnehavaren ägare av området, må i

koncessionen meddelas honom befrielse till hela heloppet eller del därav.

Efter hand som nedsatt belopp tages i anspråk för ersättningar skall beloppet

åter fyllas. Verkställes arbete innan pant nedsatts, kan koncessionsinnehavaren

ådömas bötesstraff härför (20 § 1 inom.).

Huvudstadgandet i stenkolslagen om koncession sområdes användning

finns i 10 §. Detta stadgande, som primärt avser stenkolstyndigheter

och som väsentligen överensstämmer med motsvarande bestämmelser

i 51 och 52 §§ gruvlagen, skall enligt 64 § första stycket stenkolslagen

äga motsvarande tillämpning på fyndigheter av torium- eller berylliumhaltigt

mineral men däremot icke på uranhaltigt mineral. Stadgandet innebär,

i vad det har avseende å torium och beryllium, att den som erhållit koncession

äger uteslutande rätt att inom det område koncessionen omfattar eftersöka

samt bearbeta och tillgodogöra sig därstädes befintliga fyndigheter som

avses med koncessionen. Övriga på djupet inom koncessionsområdet anträflade

mineraliska ämnen må även brytas, i den mån detta är erforderligt för

arbetets ändamålsenliga bedrivande, och koncessionsinnehavaren äger därav

använda vad för gruvdriftens ändamål behöves. Vad sålunda icke användes

får koncessionsinnehavaren också behålla, såframt det icke av jordägaren

mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskoslnader

avhämtas inom 60 dagar efter tillsägelse. Vad här sägs om »övriga

mineraliska ämnen» gäller emellertid enligt uttryckligt stadgande i 65 § icke

uran, torium eller beryllium eller förening vari något av dessa ämnen ingår.

Som nyss nämnts är 10 § stenkolslagen ej tillämplig på fyndighet av uranhaltigt

mineral. För urankoncessionernas del gäller i stället vad i 58 § stenkolslagen

är stadgat beträffande koncession för utvinnande av olja ur alunskifferfyndighet.

Med hänsyn till att uran förekommer i samband med dylika

fyndigheter har det nämligen ansetts lämpligt, att 58 § erhåller motsvarande

tillämpning på uranfyndigheter (se prop. nr 372/1945 s. 8). Specialreglerna

i 58 § innebär, i vad de har avseende å uranfyndighet, att innehavare

av urankoncession äger uteslutande rätt att inom koncessionsområdet

för utvinnande av uran eller uranförening eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra

sig därstädes befintlig fyndighet av uranhaltigt mineral. Sedan

område för arbete i dagen anvisats för inlösen, får fyndigheten därinom ej

heller i annat syfte utnyttjas av annan. I 58 § upptages icke såsom i 10 g

någon allmän regel om att koncessionsinnehavaren äger rätt till »övriga mincraliska

ämnen» inom koncessionsområdet med eller utan hembud till

jordägaren. Koncessionsinnehavaren kan emellertid tillgodogöra sig —

förutom uranfyndigheter —- jämväl kalksten och andra mineraliska ämnen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

som måste brytas för tillgodogörandet av det uranhaltiga mineralet eller

som eljest förekommer i sådant samband med detta att de ej kan tillgodogöras

för sig. I sådant fall behöver hembud till jordägaren ej ske.

Enligt 56 § andra stycket stenkolslagen gäller beträffande koncession för

utvinnande av olja ur alunskifferfyndighet, att Kungl. Maj:t i koncessionen

bestämmer, i vilken omfattning fyndigheten årligen må utnyttjas och vilka

åtgärder som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick efter

avslutad brytning. Vid koncession skall vidare fogas de föreskrifter, som

finnes påkallade till förebyggandet av att annat industriellt företag hindras

i sin utveckling eller eljest finnes erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt.

Enligt 56 § tredje stycket äger Kungl. Maj:t tillika vid meddelande av

koncession bestämma, i vilken omfattning skifferfyndighet skall utnyttjas,

för att den rätt som grundas på koncessionen skall äga bestånd. Dessa särskilda

bestämmelser är enligt hänvisning i 64 § stenkolslagen tillämpliga

jämväl å fyndigheter av uran-, torium- eller berylliumhaltigt mineral. Beträffande

dessa fyndigheter äger sålunda de allmänna bestämmelserna i 3

kap. stenkolslagen om arbetsskyldighet och vilostånd ej tillämpning.

I 17 § regleras vissa frågor rörande kollision mellan olika slag

av gruvrättigheter. Denna paragraf är tillämplig jämväl å fyndigheter

av mineral som avses i 9 kap. stenkolslagen. Sker på område, varå

koncession meddelats, inmutning av mineralfyndighet enligt gruvlagen eller

meddelas koncession å område som förut är inmutat, må arbete för fyndighetens

eftersökande och bearbetande, som verkställes på grund av först

vunnen rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av inmutning

eller koncession som uppkommit senare. Uppstår i detta fall tvist

om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete, ankommer det på

bergmästaren att bestämma, hur arbetena skall ordnas så att minsta möjliga

förfång uppstår.

I 60 § stenkolslagen meddelas bestämmelser om avgift till jordägaren.

Bestämmelserna, som primärt gäller koncession för utvinnande

av olja ur alunskifferfyndighet, innebär, att jordägaren är berättigad att av

koncessionsinnehavaren erhålla en avgift med 15 kronor för ar av mark

inom vilken skiffer brutits i dagen eller under jorden eller olja utvunnits,

vare sig marken blivit löst eller ej. Bestämmelsen är tillämplig jämväl å

fyndighet som avses i 9 kap. stenkolslagen. Enligt särskilt stadgande i 64 §

femte stycket skall dock bestämmelserna i 60 § ej föranleda, att den som

erhållit koncession jämväl för utvinnande av olja ur alunskiffer skall erlägga

större avgift än i 60 § sägs för mark, inom vilken han företagit brytning,

förutom av skiffer för utvinnande av olja, även av uranhaltigt mineral.

Om frånträdande eller förverkande av koncession meddelas

närmare bestämmelser i 21 §. Då koncession förverkats eller eljest

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

upphört att gälla, tillfaller enligt 32 § all mark som blivit löst jordägaren

utan ersättning, dock att koncessionsinnehavaren har rätt att under två år

därefter avgiftsfritt behålla kvar å området byggnader och andra tillhörigheter.

Schakt och gruvöppningar samt i gruvan befintliga, för dess styrka

och bestånd nödiga byggnader skall utan lösen tillfalla den som sedermera

i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.

Utredningsmannen har (s. 14 i betänkandet) från kommerskollegium inhämtat

statistiska uppgifter angående ansökningar enligt 9 kap. stenkolslagen,

avseende tiden intill den 10 oktober 1958. Enligt sedermera verkställd

komplettering fördelar sig de till och med den 9 december 1959 inkomna

ansökningarna enligt följande uppställning:

Ansökningar

avseende

Uran, to- rium och

beryllium

Uran

Uran

och

torium

Olja

och

uran

Beryl-

lium

Obekant

eller ej

angivet

Summa

Undersökning

Under handläggning ....

59

1

60

Beviljade ..............

94

24

1

119

Avslagna .............

12

2

14

Återkallade ............

25

12

2

39

Bearbetning

Under handläggning ....

4

2

6

Beviljade ..............

1

1

Avslagna ..............

1

1

2

Återkallade ............

5

1

2

8

Summa

200

41

1

1

2

4

249

Koncessionssökandena utgöres huvudsakligen av gruv- och industriföretag

men även ett antal privatpersoner står som sökande. Ett stort antal

gruvföretag har sökt koncession för områden, till vilka de har gruvrätt.

Inmutningsförfarandet enligt gruvlagen

Med hänsyn till att utredningsmannens förslag till uranlag i väsentliga

delar anknyter till bestämmelserna i gruvlagen den 3 juni 1938, skall här redogöras

för inmutningsförfarandet sådant det är utformat i nämnda lag.

Gruvlagen bygger till skillnad från stenkolslagen på inmutningsystem

e t, som innebär, att envar äger genom inmutning erhålla rätt att å

egen eller annans mark undersöka och bearbeta fyndigheter av vissa i gruvlagens

1 § angivna mineral, varibland märkes våra vanligaste malmer. Den

som först söker inmutning — i regel upptäckaren — får utan förutgående

diskretionär prövning från myndighets sida en rätt till den fyndighet ansökningen

avser. Sker inmutning av annan än kronan, är kronan enligt 46 §

gruvlagen berättigad att till hälften med inmutaren deltaga i företaget fkronoandel).

Beträffande gruva som tillkommit före gruvlagens ikraftträdande

tillkommer motsvarande rätt i stället jordägaren (jordägareandel).

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Inmutning sökes hos vederbörande bergmästare (6 § gruvlagen). I ansökningen,

som skall åtföljas av karta, skall uppgift lämnas bl. a. angående

de fastigheter och ägare därav som beröres av ansökningen samt om

den s. k. inmutningspunktens belägenhet. Något kungörelseförfarande är

icke föreskrivet. Sist inom trettio dagar från det ärendet blivit komplett

skall bergmästaren företaga ärendet till slutligt avgörande (9 § 1 inom,).

Ansökningen skall avslås, om sökanden icke är behörig att inmuta mineralfyndighet

i riket och icke erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd därtill, om fyndigheten

icke är av det slag som avses i gruvlagen eller om inmutningspunkten

är belägen å område som enligt hindersbestämmelserna i 5 § är fredat för

inmutning. Vid bifall till inmutningsansökan har bergmästaren att utfärda

mntsedel för sökanden (2 §). Mutsedeln skall översändas till inmutaren och

en avskrift till jordägaren. Mutsedeln skall dessutom kungöras i allmänna

tidningarna och tidning i orten. — Inmutningsrätten gäller enligt 3 § första

stycket i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansökningen

därom inkom till bergmästaren. Om å samma dag flera inkommit

med ansökningar, som helt eller delvis avser samma område, njuter de lika

rätt med avseende å det gemensamma området (3 § andra stycket). Dock

skall, om någon av sökandena kan visa, att han innan ansökningarna inkommit,

först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område

hans ansökning avser samt fyndstället icke är beläget å område som förut

varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det gemensamma

området tillkomma honom ensam. För att få denna fråga prövad skall bergmästaren

förelägga envar av de sökande alt, om han vill göra gällande ensamrätt

till det gemensamma området, inom viss tid väcka talan därom vid

domstol (7 § andra stycket). Innan tvisten avgjorts av domstolen, får inmutningsärcndet

icke avgöras.

Inmutningsområde skall enligt 4 § vara cirkelformigt och ha en radie

av 200 meter, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas av

hindersbestämmelserna i 5 §. När särskilda skäl därtill är, må även annan

inskränkning i områdets yta ske på begäran av inmutaren. Medelpunkten

i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge på marken bestämd.

Gränserna skall vara lodräta, såvida intrång icke därigenom sker på äldre

utmål.

Å inmutat område får bedrivas undersökningsarbete beträffande

inmutningsbara mineral (2 § andra stycket). Detta arbete får enligt

13 § endast bestå i sådana åtgärder som erfordras för att ådagalägga, att

inom inmutningsområdet förekommer fyndighet av inmutningsbart mineral

samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet

och brytvärdhet. På det inmutade området får inmutaren icke uppföra

andra byggnader än som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet.

Inmutaren äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom

det inmutade området. För begagnandet av marken för undersökningsarbete

skall inmutaren enligt 17 § till jordägaren giva full ersättning i årlig

avgift. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som marken kan ha tagit för

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

framtiden. Då eljest av undersökningsarbetet vållas förlust, skada eller intrång,

skall full ersättning därför givas. Om parterna ej kan sämjas om den

ersättning som skall utgå enligt 17 §, skall frågan avgöras av skiljemän.

Den ersättningsberättigade äger dock, om han det hellre vill, omedelbart

draga tvisten inför domstol (18 §). Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete

påbörjas skall inmutaren underrätta markägaren och eventuell

nyttjanderättshavare därom (12 § första stycket). Annan inmutare än

kronan skall därjämte, om annat ej överenskommes, innan arbete påbörjas,

ställa av överexekutor godkänd pant eller borgen för all den ersättning han

enligt 17 § kan vara skyldig utgiva. Undersökningsarbete skall vara utfört

inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Tiden kan dock i vissa

fall på ansökan förlängas (19 §).

Enligt 14 § 1 mom. må inmutaren icke använda vid undersökningsarbetet

brutna inmutningsbara mineral på annat sätt eller i större omfattning än

som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet

för teknisk bearbetning. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen må enligt

2 inom. av inmutaren brytas endast om det ei''fordras för undersökningsarbetets

ändamålsenliga bedrivande och av dem äger inmutaren använda vad

som behöves för undersökningsarbetet.

Visar inmutaren, att inom det inmutade området finnes inniutningsbart

mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan

myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift,

äger han enligt 2 § tredje stycket gruvlagen efter ansökning vid särskild

förrättning (ntmålsförrättning) av bergmästaren få sig anvisat visst arbetsområde

(ut mål). Utmålets areal får icke överstiga 16 hektar (30 §). Utmålet,

som skall avpassas efter fyndighetens sannolika utsträckning och giu\- driftens behov samt i regel vara fyrsidigt med räta vinklar och begränsas

av räta linjer, skall enligt 32 § vid förrättningen utstakas samt förses med

rösen och skiljemärken ävensom inläggas å karta. För utmål gäller i huvudsak

samma hindersbestämmelser som för inmutning (31 §)• Sökanden

äger själv bestämma hur stort utrymme inom utmålet han vill taga i anspråk

för arbete ovan jord (33 §). Detta område skall särskilt utstakas och

inläggas å kartan. Utanför utmålet äger sökanden enligt 34 § vid förrättningen

få sig anvisad nödig mark för upplagsplats, väg in. in. Gruvinnehavaren

äger enligt 54 § icke använda utmålet i dagen eller under jord for

annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet

för produkternas tillgodogörande, och område som anvisats utom utmål fåi

användas ondast för i 34 § angivet ändamål. I dagen får utmålet användas

endast till den del det blivit löst. Ä område inom eller utom utmål åligger

det gruvinnehavaren att ensam hålla stängsel.

Mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet

ovan jord, skall av honom lösas (36 §). Jämväl mark som enligt 34 § upplåtes

utom utmålet skall, om den helt tages i anspråk för avsett ändamål

eller lider synnerligt men av upplåtelsen, lösas. I annat fall skall för den

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

utom utmålet upplåtna marken ersättning utgå för skada och intrång.

Skall en del av fastighet avstås och lider därigenom eller genom markens

begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men,

skall jämväl denna del lösas, om ägaren begär det. Uppkommer eljest skada

eller intrång å återstod av fastighet, skall ersättning gäldas härför. Jämväl

innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten kan

vara berättigad till ersättning, om rätten går förlorad eller intrång förorsakas

till följd av utmålsläggningen. Då till följd av utmålsläggningen förorsakas

annan skada eller förlust än nu nämnts, skall också sådan skada och

förlust ersättas.

Lösen och annan ersättning skall enligt 37 § bestämmas i penningar att

utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. 50 procents förhöjning utgår.

Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning, skall denna bestämmas

av bergmästaren med gode män (38 §). Uppstår efter utmålsförrättnings

avslutande skada eller intrång, som ej kunnat förutses vid förrättningen,

kan särskild talan härom föras vid domstol (39 §). Vid utmålsförrättning

fastställd lösen och annan ersättning skall inom 90 dagar från dagen

för förrättningens avslutande oavsett förd talan utbetalas till den ersättningsberättigade

(42 § första stycket). I vissa fall, såsom då den lösta

marken är intecknad för fordran, skall ersättningsbeloppet dock i stället

nedsättas hos länsstyrelsen, som har att fördela ersättningssumman i huvudsak

i enlighet med reglerna om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom. Försummelse med avseende å utbetalning eller nedsättning

av ersättningsmedel kan medföra, bland annat, att handräckning

kan påkallas för gruvarbetets inställande.

Gruvinnehavaren är enligt 53 § skyldig att årligen till jordägaren erlägga

en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara

mineral som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden är dock maximerad

till 5 000 kronor för år och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden

brytning pågått under sammanlagt 20 år. Gruvinnehavaren är vidare

enligt 55 § gruvlagen pliktig att, vare sig arbete bedrives eller icke, utgiva

en årlig försvarsavgift av tio kronor för varje hektar eller överskjutande

del därav som utmålet omfattar. Av denna avgift tillfaller hälften jordägaren

och hälften kronan. År gruvinnehavaren själv ägare av mark inom utmålet,

skall den honom tillkommande andelen i avgiften ej uttagas.

Om försvarsavgift trots påminnelse icke erlägges inom föreskriven tid,

kan bergmästaren meddela beslut om gruvrättens förverkande

(56 §). Genom förverkandet går gruvinnehavare förlustig all rätt dels till inom

utmålet befintliga icke uppfordrade inmutningsbara mineral, dels till de

för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader, dels till den mark

som inom eller utom utmålet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till

stängsel som det ålegat gruvinnehavaren att hålla (57 § första stycket).

Andra för gruvdriften gjorda anläggningar än de nu nämnda ävensom ur

gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst två år efter

förverkandet avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning; till det

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

som icke inom denna tid bortförts, förlorar gruvinnehavaren all rätt. Marken

äger jordägaren förfoga över utan lösen. Annan förverkad egendom

tillfaller också jordägaren; dock att de för gruvans styrka och bestånd verkställda

byggnaderna samt stängsel utan lösen övergår till den som i laga

ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande. Icke uppfordrade inmutningsbara

mineral ävensom uppfordrade sådana som kvarligger inom utmålet

å löst mark, tillfaller likaledes ny gruvinnehavare, i den mån desamma

icke enligt vad nyss sagts må bortföras av den förre gruvinnehavaren.

Beträffande den rätt som tillkommer gruvinnehavaren

med avseende å mineral inom utmålet meddelas bestämmelser

i 51 och 52 §§ gruvlagen. Sedan utmål blivit anvisat, äger gruvinnehavaren

rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga inmutningsbara

mineral (51 § första stycket). Även brutna sådana mineral, som

härrör från äldre gruvbrytning, tillfaller gruvinnehavaren i den mån de antingen

icke alls uppfordrats eller, uppfordrade, kvarligger inom utmålet

på löst mark, dock med förbehåll för den rätt den förre gruvinnehavaren

enligt 57 § kan äga att bortföra de brutna mineralen. Beträffande icke inmutningsbara

mineral gäller, att dessa må av gruvinnehavaren brytas i

den mån så erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga

om de inmutningsbara mineralen (52 § första stycket). Av dessa icke inmutningsbara

mineral får gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet

behövs och dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller

därmed likställt förfarande kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen.

Han får även i övrigt tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska

ämnen, såvida icke dessa — mot erläggande av dära nedlagda kostnader

av jordägaren avhämtas inom sex månader efter tillsägelse (52 § andra

stycket). Vad sålunda gäller om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra

sig icke inmutningsbara mineral gäller dock — enligt uttryckligt stadgande

i 52 § tredje stycket — ej uran, torium eller beryllium eller förening, vari

något av dessa ämnen ingår.

I 8 kap. gruvlagen (58—64 §§) finnes bestämmelser för det fall att två

eller flera deltaga i samma gruvrörelse (samäganderätt i gruva). I sådant

fall skall för gruvans förvaltning årligen utses en gruvföreståndare, som har

att iakttaga de föreskrifter om tillsyn över gruvdriften som är meddelade

i 10 kap. gruvlagen (59 §). I 9 kap. gruvlagen (65—67 §§) regleras formerna

för överlåtelse av gruva eller andel däri och i 10 kap. (68—78 §§) meddelas

åtskilliga bestämmelser om tillsyn över gruvdriften. I 11 kap. slutligen meddelas

vissa särskilda bestämmelser angående den rätt i gruvrättsligt hänseende

som tillkommer innehavare av stadgad åborätt samt regler om talan

mot bergmästarens beslut i vissa fall ävensom vissa forum- och atalsbestämmelser.

För innehållet i dessa kapitel redogöres närmare i det följande i

anslutning till behandlingen av de särskilda paragraferna i uranlagsförslaget.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

-4 tomenergilagen

Med den förut omnämnda atomenergilagen hav avsetts att skapa möjligheter

till erforderlig kontroll och tillsyn över verksamheten på atomenergiområdet.

Enligt lagen fordras särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t eller myndighet

som Kungl. Maj:t bestämmer för förvärv, innehav, överlåtelse och

bearbetning av eller annan befattning med samt utförsel av uran, plutonium

eller annat ämne, som användes såsom atombränsle i atomreaktor, eller förening

^ ari sådant ämne ingår. Detsamma skall gälla i fråga om torium och

annat ämne, som är ägnat att omvandlas till atombränsle, ävensom förening,

vari sådant ämne ingår, så ock beträffande atombränsle som använts i atomreaktor.

Särskilt tillstånd fordras även för uppförande, innehav och drift

av atomreaktor eller anläggning för bearbetning av ämne eller förening som

förut angivits. Lagen innehåller också vissa allmännna regler om sådana tillstånd

samt bestämmelser rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen och med

stöd av denna meddelade föreskrifter ävensom ansvarsbestämmelser m. m.

III. Huvuddragen i förslaget

Utredningsmannen

En huvudfråga vid utformningen av lagförslaget har gällt, om ocli i vad

män koncessionssystemet bör bibehållas beträffande nu ifrågavarande

fyndigheter. Utredningsmannen påpekar, att syftet med lagstiftningen

angående rätten alt eftersöka och bearbeta fyndigheter av betydelse

för atomenergin i vart fall från början i första hand var, att utnyttjandet

av naturtillgångar av sådant slag samt användningen av mineralen skulle

slå under statlig kontroll. I prop. nr 372 till 1945 års riksdag, vilken proposition

ligger till grund för den nu gällande lagstiftningen, uttalades sålunda,

att det med hänsyn till den utomordentliga och säregna betvdelse som uran

redan hade och framdeles kunde få framstod som uppenbart, att avsevärda

olägenheter och vådor var förbundna med en ordning, enligt vilken vem

som helst ägde förfoga över naturtillgångar av sådan beskaffenhet. Det

framhölls vidare, att de främmande stater, vilka inom sina gränser ägde

urantillgångar, kunde förutsättas komma att snabbt vidtaga åtgärder för

sådan kontroll. Utredningsmannen framhåller, att man får se dessa uttalanden

mot bakgrunden av att man vid denna tid betraktade dessa frågor

Irämst med hänsyn till uranets försvarspolitiska och utrikespolitiska betydelse.

Numera träder däremot atomkraftens fredliga användning alltmera

i förgrunden såväl i vårt land som i andra länder. Med hänsyn härtill och

till en önskan att uppmuntra enskilda att söka efter uran bär man, påpekar

utredningsmannen, tillägnat sig en delvis annan syn på problemet. Det allmännas

intresse är nu främst, att man skall få kännedom om fyndigheterna

och att vi i vårt land skall få fram material för den atoindrift som man räknar

med kan bli av så stor betydelse i framtiden. Även i utlandet är det

så att man, efter alt till en början ha haft den inställningen att det

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

gällde att snabbt skaffa staten eu långtgående kontroll över dessa naturtillgångar,

numera funnit att det allmännas intresse bäst betjänas av att den

enskildes insatser stimuleras genom lättnader i lagstiftningen. Kontrollbehovet

anser utredningsmannen väsentligen kunna tillgodoses på sätt som

skett genom tillkomsten år 1956 av vår atomenergilag. Utredningsmannen

framhåller att man redan genom 1950 års ändringar i 9 kap. stenkolslagen

kom in på en väg, som ledde till lättnader i den statliga kontrollen. Då

gjordes undersökningsförfarandet väsentligen fritt; för undersökningsarbete

av viss begränsad omfattning erfordrades ej längre koncession. Det ansågs

i sådant fall tillräckligt, att jordägarens och annan rättsägares intressen

tillgodosågs. Möjlighet att även för undersökningsarbete förvärva koncession

ansågs dock böra stå öppen; det kunde anses erforderligt exempelvis

om rätt att företaga undersökning ej kunde erhållas genom frivillig

överenskommelse eller om någon ville skaffa sig ensamrätt till undersökning

av en fyndighet eller rätt till undersökningsarbete av större omfattning.

De synpunkter som enligt utredningsmannens uppfattning vid den nya

lagstiftningen torde böra särskilt beaktas är följande:

man bör eftersträva stimulans av de enskildas intresse att söka efter,

undersöka och bearbeta uranfyndigheter genom att skapa dels så stor frihet

och så enkla förfaranden som möjligt, dels ock ett skydd för den enskildes

rätt till eftersökande och till de resultat som därigenom uppnås;

man måste skapa möjlighet för den som vill söka efter uran att även mot

jordägares eller andra rättsinnehavares vilja och givetvis med tillgodoseende

av dessas intressen få vara verksam för att eftersöka, undersöka och bearbeta

uranfyndigheter så att dessa fyndigheter blir upptäckta och utnyttjade

genom enskilt initiativ.

Det har vidare synts utredningsmannen vara ett det allmännas intresse,

att en väsentlig del av landets behov av uran i framtiden kan täckas genom

inhemsk uranutvinning och alt en viss kontroll kan utövas över fyndigheterna

och deras utnyttjande. Även kontrollen kan i detta sammanhang,

påpekar utredningsmannen, tjäna effektiviteten i produktionen; kontrollen

kan nämligen inriktas på att man får kännedom om fyndigheterna och

på att de resurser som finnes på bästa sätt utnyttjas.

Utredningsmannen anser för sin del, att de syften som man enligt vad

nyss sagts främst synes böra tillgodose med en ny lagstiftning på ifrågavarande

område otvivelaktigt kan uppnås såväl med inmutnings- som koneessionssystemet

samt anför i fortsättningen bl. a. följande.

Då man skall taga ståndpunkt till spörsmålet, vilket system — inmutning

eller koncession - - som är att föredraga i fråga om rättigheten att eftersöka

och bearbeta uranfyndigheter, har man att bedöma dels huruvida uran

har och kan förväntas få den betydelse att koncession ur denna synpunkt

får anses motiverad och dels vilket system som framstår såsom det ur praktisk

och rättslig synpunkt mest ändamålsenliga.

Vad beträffar uranets betydelse bedömes detta under närmast överskådlig

tid komma att spela cn avgörande roll såsom primärt bränsle för de

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

civila atomenergiprogrammen med en alltmer stegrad efterfrågan som följd.

Den effektivare utnyttjning av uranet, som kan komma till stånd genom

principiella och tekniska förbättringar, kommer sannolikt icke att medföra

någon revolutionerande förändring i detta förhållande. Uranets betydelse i

och föi sig torde sålunda motivera fortsatt tillämpning av7 koncessionssystc
Om

man betraktar de praktiska och rättsliga skälen, är det alltjämt så

att våra enda kända brytvärda fyndigheter av uran finns i alunskiffrarna.

Man vet emellertid att uran finns även i inmutningsbara och andra mineral

och intresset är i hög grad inriktat på att få fram''brytvärda fyndigheler av

uran aven där. Man torde vid lagstiftningen böra räkna med att dessa strävanden^

kommer att vinna framgång och att inmutningsbara mineral och

uran därför i framtiden kommer att brytas samtidigt ur samma fyndigheter.

Uran kan alltså beräknas förekomma dels i fyndigheter, som nu regleras

enligt stenkolslagens koncessionssystem, dels i fyndigheter som är inmutningsbara

enligt gruvlagen. Detta försvårar ett rationellt ordnande av uranlagstiftningen.

För vissa fall kan det framstå som mest ändamålsenligt att

tillämpa stenkolslagens regler, för andra åter är gruvlagens regler lämpligare.

Man maste sträva eftex* att såvitt möjligt eliminera de olägenheter

som skulle uppstå i ett fall då till samma fyndighetex- finns skilda rättsägare

beträffande olika mineral som är underkastade olika regler.

Den anpassning i det särskilda fallet, som sålunda är önskvärd eller nödvändig,

är i och för sig ett skäl för att man använder koncessionssystemet.

I samband med att koncession beviljas kan en sådan anpassning ske, medan

inniutningsrätten är bunden av mera bestämda regler. Om en koncessionsrätt

redan föreligger till ett område, är det ägnat att skapa konfliktsituationex,

om en inmxitare utan vidare föi7värvai* en konkuiTerande rätt

till samma onxrade. Dylika konflikter kan väl uppkomma i''edan inom ramen

för nuvarande lagstiftning, men det gäller då mera speciella situationer.

I 5 § punkt 9 gruvlagen har ett par sådana fall reglerats genom bestämmelser

om inmutningshinder. Skulle uran i framtiden kunna uttagas

ur eu mängd olika fyndigheter, skulle konfliktsituationerna kunna komma

att bli allmänna.

Inniutningsrätten tillämpad på våra gruvor av klassisk typ äi* en vidsträckt

rätt, som ofta närmar sig äganderätten i sina verkningar. Det vore

ägnat att ingiva betänkligheter att tillämpa en sådan rätt för utvinnande av

uran ur fyndigheter som sträcker sig över stora områden. Såsom förut

nämnts förekommer uran allmänt, ehuru i små kvantiteter, i jordskorpan.

Att märka är även, att atomenergiverksamheten under de närmaste åren

ej kan beräknas bli en ekonomisk verksamhet av vanlig typ. Den är på nuvarande

stadium beroende av insatser av subventionskaraklär. Avsättningen

av och prisbildningen på uran kommer att sammanhänga därmed.

Fördelarna med inmutningssystemet — dess stimulerande inverkan på

prospekteringsyerksamheten, dess innebörd av rättsligt förfarande oberoende

av diskretionär prövning samt den automatiska lösningen av rätten till

uran inom områden, som redan omfattas av rätt till andra mineral enligt

gruvlagen — synes ej uppväga de skäl som talar för koncession. Man kan

för övrigt ordna ett koncessionssystem med sikte på att tillgodose enskildas

intressen. I den män gruvlagen har fördelar framför stenkolslagen, kan de

beaktas vid utformningen av lagstiftningen. Det är så mycket mera naturligt

som en samordning av reglerna om uran och inmutningsbara mineral

bör eftersträvas. Skulle det i framtiden visa sig att uran ej kominer att ha

den speciella betydelse, som man nu synes böra räkna med, kan man måhända

då överväga att upptaga uran som inmutningsbart mineral i gruv
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

lagen. Man har då också en säkrare uppfattning om vilken gestaltning

uranfyndigheterna får, särskilt i fråga om utsträckning och belägenhet. Att

i nuvarande läge taga steget att göra uran inmutningsbart synes ej tillrådligt.

Härefter övergår utredningsmannen till att behandla frågan, hur man

med tillämpning av koncessionssystemet skall kunna uppnå en ändamålsenlig

ordning på förevarande område. Utredningsmannen uttalar, att det

allmännas intresse av kontroll inträder först när bearbetning av en fyndighet

skall komma till stånd. Särskilt under nuvarande förhållanden, då det

gäller att erhålla kännedom om uranförekomsterna i vårt land, finnes anledning

att bereda största möjliga frihet och uppmuntran åt dem som önskar

och har förutsättningar för att söka efter uran. Utredningsmannen konstaterar,

att intresse för en sådan verksamhet föreligger och att den relativt

allmänna förekomsten av uran gör, att eftersökandet redan är ganska utbrett

och kan bli det i än högre grad i den mån tekniken ytterligare utvecklas

och uranbehovet allt starkare aktualiseras. Man måste emellertid

också räkna med att de brytvärda fynden kan bli förhållandevis fåtaliga.

Vad som ur allmän eller enskild synpunkt kan krävas beträffande bearbetning

av uranfyndigheter bör därför ej inverka på ordningen för eftersökande

och undersökning av fyndigheter. Detta är av vikt för att förfarandet icke

skall bli onödigt betungande för den enskilde och taga den administrativa

apparaten i anspråk på ett sätt som ej motiveras av behovet. I detta sammanhang

erinrar utredningsmannen om föredragande departementschefens

uttalanden i samband med 1950 års ändringar i 9 kap. stenkolslagen, vilka

ändringar innebar, att föreskriften om koncession ej vidare skulle utgöra

hinder mot att endast för erhållande av prov ur uranfyndighet för analys

verkställa borrning eller sprängning eller upptaga provgropar eller vidtaga

andra liknande åtgärder (prop. nr 201/1950 s. 8 f).

Utredningsmannen konstaterar, att det utan vidare torde kunna sägas, att

något behov av reglering icke föreligger beträffande eftersökande

av uranfyndighet. Därvid utgår utredningsmannen från att gränsen

mellan eftersökande och undersökning dragés i enlighet med de i 24

kap. strafflagen angivna objektiva rekvisiten för skadegörelse och åverkan.

När det gäller undersökning av fyndighet framhåller utredningsmannen

att behov kan föreligga dels av en under viss tid för undersökaren

skyddad rätt, som bör kunna förvärvas även mot jordägarens vilja,

och dels av garantier för jordägarens och annan rättsägares rättigheter och

intressen. Vidare hör, anför utredningsmannen, klargöras, vad en frihet

från skyldighet att söka tillstånd innebär i förhållande till behovet av skydd

för den som verkställer undersökning -—- om han behöver riskera, att annan

genom att söka tillstånd skaffar sig företräde till fyndigheten. Därtill kommer

möjligen också det allmännas intresse av att få kännedom om fyndigheterna.

På undersökningsstadiet får man emellertid också ha i sikte, atl

den som får tillstånd till undersökning — eller får göra undersökning utan

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

tillstånd — även får ett befogat intresse av att sedan kunna tillgodogöra sig

sina fynd antingen genom tillstånd att bearbeta fyndigheten eller — om

denna rätt överlämnas till annan — genom rätt till skälig ersättning för de

fynd han gjort.

På det stadium, då bearbetning av en fyndighet skall ske.

tillkommer, påpekar utredningsmannen, det allmännas intresse av att den

som bearbetar fyndigheten har tekniska och ekonomiska resurser att effektivt

utnyttja fyndigheten och att denne över huvud är lämplig att —- även

ur kontrollsynpunkt — utnyttja en för vårt land utomordentligt betydelsefull

naturtillgång. Detta är emellertid även ett jordägareintresse. Det intrång

som sker i jordägarens egendom medför rätt till ersättning och anspråk

på att arbetet utföres på sådant sätt, att större intrång ej sker än som

är nödvändigt. Tillgodoses jordägarens intresse dessutom genom någon

form av avgäld, har han ett intresse av att den som utövar brytningsrätten

har vilja och förmåga att inom rimlig tid åstadkomma brytningsresultat.

De synpunkter som nu anförts har synts utredningsmannen i stort sett

kunna tillgodoses med ett system av följande innebörd:

1} Rätten att eftersöka uranfyndigheter och göra undersökningsarbeten

på sådana fyndigheter kan lämnas i princip fri. Detta betyder, att vem som

helst får söka efter sådana fyndigheter, om han ej inkräktar på jordägarens

rätt samt att jordägaren har rätt att göra undersökningsarbete på sin mark

utan att särskilt tillstånd därtill erhållits. Jordägaren kan också genom

avtal upplåta sina befogenheter åt annan, och denne kan då verkställa undersökningsarbete

utan att ha erhållit tillstånd därtill av myndighet. Vad

nu sagts innebär en utvidgning av friheten från koncessionsplikt i förhållande

till gällande rätt, där friheten är begränsad till eftersökande och

undersökningsarbete av det slag som angives i 63 § andra stycket stenkolslagen.

En särskild fråga, som behandlas i annat sammanhang, är vilken rätt

innehavare av gruvrätt bör äga att undersöka uranfyndigheter på sitt gruvområde.

2) Den som vill förvärva en rätt att med uteslutande av andra undersöka

uranfyndigheter på visst område bör kunna få tillstånd därtill av myndighet.

Lämnas eftersökandet helt fritt betyder det, att en meddelad rätt att

undersöka ett område ej hindrar andra att eftersöka uran på samma område.

3) Rätten att bearbeta en uranfyndighet bör vara beroende av koncession.

Den koncessionsbeviljande myndigheten bör i princip ha frihet vid

bestämmandet av koncessionsinnehavare. Innehavare av gruvrätt bör dock

även i detta avseende intaga en särställning.

4) De väsentliga olikheter som föreligger mellan undersökning och bearbetning

bör föranleda, att man reglerar dessa förhållanden var för sig

med särskilda regler för undersökning (undcrsökningstillstånd) och särskilda

regler för bearbetning (koncession).

Härtill fogar utredningsmannen följande båda spörsmål:

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

a) Hur skall man kunna utnyttja fördelen —- för såväl den enskilde som

det allmänna — av att undersökningstillstånd ej behöver sökas för det stora

antalet fall, då den som gör undersökning behöver icke endast en rätt och

frihet att göra undersökning utan också ett skydd för sina intressen inom

det område där han undersöker?

b) Hur skall man få till stånd enkla regler för prövning av vem som

skall få företräde då flera gör anspråk på undersökningstillstånd? Det är

av vikt att den tillståndsgivande myndigheten här ej ställes inför svåra

överväganden, som kanske har avgörande betydelse för den framtida rätten

till en värdefull fyndighet.

Utredningsmannen framhåller härefter, att det knappast kan komma i

fråga, att en jordägare i denna sin egenskap får en skyddad rätt gentemot

andra, som vill göra undersökning. Det är fastmera just mot jordägaren

som möjligheten att få undersökningstillstånd erfordras. Man kan

knappast heller som en allmän regel uppställa, att ansökan om tillstånd

för annan än jordägaren skall avslås, om jordägaren kan påvisa, att han

själv har ett aktuellt intresse av att göra undersökning. Med en sådan regel

skulle kunna uppkomma ömtåliga och svåra bevisfrågor. Situationen är i

viss mån en annan, om jordägaren åt annan, exempelvis ett gruvföretag

eller annat industriellt företag, upplåtit sin rätt till undersökning beträffande

ifrågavarande ämnen. Om företaget på grund av sådant avtal igångsatt

undersökning, kan det framstå som obilligt, att man ej respekterar en sådan

rätt utan ger undersökningstillstånd åt annan. Utredningsmannen påpekar

att när undersökningsarbete i egentlig mening igångsättes det är av

vikt för den som utför arbetet, att han får ostörd av andra slutföra detsamma.

En möjlighet att undvika ett tillståndsförfarande i det stora antalet fall

skulle vara att införa ett enkelt anmälningsförfarande för de fall, då tillstånd

ej är erforderligt för att få en rätt gentemot jordägaren. Ett sådant

anmälningsförfarande skulle emellertid kunna missbrukas och utnyttjas

för att skaffa företrädesrätt till stora områden för framtiden. Man måste

nämligen räkna med, att många företag skulle genom anmälningar söka

åt sig garantera så stora områden som möjligt. Olägenheterna härav skulle

dock kunna begränsas genom att anmälan ej medförde företrädesrätt mer

än under viss kortare tid. Det vill emellertid synas, framhåller utredningsmannen,

som om man skulle kunna komma fram till ett användbart system

med enkel anmälan, om man kvalificerar den till en fyndanmälan

till myndighet. Det allmänna har ett intresse av att gjorda fynd blir anmälda.

Om den enskildes intresse av att anmäla fynd till myndighet stimuleras

genom att möjligheterna att erhålla undersökningstillstånd eller koncession

i konkurrens med annan i viss mån göres beroende av sådan anmälan,

bör man kunna få en lämplig grund för att skilja mellan olika sökande.

Ur prioritetssynpunkt synes rent sakligt en väl underbyggd fyndanmälan

—- och som sådan bör allmänt sett anses anmälan om fynd som har

ett sådant värde, att sökanden är beredd att därå bekosta undersöknings
4

Biharnj till riksdagens protokoll 1960. t samt. Nr 100

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

arbete — böra tillmätas större betydelse än tidpunkten för ansökning om

undersökningstillstånd.

Jämväl frågan om inmutares, gruvinnehavares och koncessionsinnehavares

rättsställning i fråga om rätten att undersöka uranfyndighet på eget

gruvområde kräver, påpekar utredningsmannen, särskilda överväganden.

Utredningsmannen framhåller i detta sammanhang, att ur allmän synpunkt

hinder ej torde föreligga att medge innehavare av gruvrätter en på visst sätt

skyddad företrädesrätt att inom sina områden undersöka uranfyndigheter.

Det skulle ligga väl i linje med principerna i koncessionslagstiftningen sådan

den hittills utformats. Principen i 17 § stenkolslagen är sålunda, som

i det föregående i samband med redogörelsen för gällande rätt berörts, ali

vid konkurrens mellan flera rättigheter först vunnen rättighet i första hand

skall tillgodoses. Vidare hävdades starkt vid införandet av reglerna om

koncession å alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja, att sådan rätt

icke fick hindra redan befintliga företag. Kan man ej bereda innehavarna

av gruvrättigheter en utan tillstånd skyddad rätt, får man räkna med att

dessa — och de spelar en betydande roll i detta sammanhang, då ovisshet

ännu råder om förekomsten av brytvärda mängder uran i inmutningsbara

mineral — i stor utsträckning söker undersökningstillsitånd beträffande

uran på sina gruvområden för att skydda sina intressen. Ur administrativ

synpunkt uppkommer härigenom mycket arbete som måste bedömas vara

till föga nytta.

För bedömandet av den rättsställning som bör tillkomma innehavare av

gruvrätt med avseende å rätten till uran uppställer sig först, framhåller utredningsmannen,

den frågan, huruvida man kan — med hänsyn icke blott

till undersökningstiden utan även till det stadium, då en fyndighet skall

bearbetas — med allmänna gruvrättsliga principer lösa de problem som

uppkommer, om beträffande samma fyndighet en person har rätt till uran

och en annan till de inmutningsbara mineralen. Efter att ha erinrat om

vissa uttalanden i frågan av första lagutskottet i samband med tillkomsten

av 1945 års uranlagstiftning (uti. nr 54 år 1945) och av kommerskollegium

i samband med handläggningen av ett koncessionsärende (jfr Från departement

och nämnder 1957 nr 4 s. 66) anför utredningsmannen, att man till

en början kan konstatera, att då uran förekommer i förening med inmutningsbart

mineral brytning av bådadera måste ske samtidigt. Gruvlagen

har i 8 kap. bestämmelser om samäganderätt i gruva och i förevarande fall

skulle en liknande situation föreligga. Det är emellertid ett känt förhållande,

att reglerna om samäganderätt i gruva är mycket svåra att tillämpa i

praktiken, ehuru delägarskapet i en enhetlig gruvrörelse oftast har karaktär

av andelsrätt till viss kvotdel i en fyndighet. Vanligen framtvingas ett uppordnande

av rättsförhållandet genom bildandet av ett aktiebolag. Man skalle

kunna tänka sig, att det inbördes rättsförhållandet mellan innehavare av

urankoncession och innehavare av gruvrätt enligt gruvlagen reglerades på

samma sätt men man måste dock ha regler att falla tillbaka på, om en sådan

ordning ej går att frivilligt genomföra. Kvotdelarna av de olika del
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1960

ägarnas rätt måste då fastställas, en åtgärd som måste bedömas som mycket

svår att genomföra. Hittillsvarande erfarenhet ger vid handen, att man

måste räkna med att urankoncessionen i regel kommer att representera ett

värde mindre än hälften av rätten till hela fyndigheten. Detta medför, att

man — med tillämpning av gruvlagens regler om brytningsvitsord — skulle

komma till att innehavaren av urankoncession ej skulle kunna framtvinga

brytning, eftersom för brytningsvitsord kräves, att den som begär brytning

innehar minst hälften av »gruvan». Om man inför en regel, att innehavaren

av urankoncession får sådant vitsord även om han äger mindre än hälften

i gruvan, inkräktar man å andra sidan på gruvinnehavarens rätt på ett sätt,

som knappast kan godtagas. I regel torde ej uranet få den ekonomiska betydelse

vid bearbetandet av en gruva, att brytningen av uran bör få bli bestämmande

för uttaget av inmutningsbara mineral. För att man i nu berörda

hänseende skall kunna komma fram till en rimlig lösning med olika

rättsägare beträffande uran, å ena, samt inmutningsbara mineral, å andra

sidan, måste man kunna bygga på en överenskommelse mellan delägarna

eller en uppdelning av ett visst område dem emellan.

Med nu gällande regler kan man, påpekar utredningsmannen, komma till

rätta med svårigheterna i de fall då urankoncession sökes på gruvområde

genom att normalt meddela sådan koncession endast till gruvinnehavaren.

Men om någon söker inmutning å ett område, beträffande vilket koncession

å uran redan meddelats annan, finns ej möjlighet att hindra inmutningsrättens

uppkomst. Detta fall anser utredningsmannen böra betraktas på

följande sätt.

Om en person eller ett företag sökt uran och funnit sådant i inmutningsbart

mineral, torde meddelande av koncession böra göras beroende av att inmutning

sökts och utmål lagts. Det bör sålunda ej komma i fråga, att en

person på grund av en koncession för utvinnande av uran, som utgör ett

mycket ringa inslag i det inmutningsbara mineralet, skall få bryta och tillgodogöra

sig detta senare utan inmutning och utmålsläggning. Det skulle

innebära, att man kunde sätta hela gruvlagen ur funktion. Redan existensen

av bestämmelserna om kronoandel visar att ett sådant kringgående av gruvlagens

regler ej kan godtagas. Vad nu sagts medför den fördelen, att man i

regel ej behöver riskera, att inmutning senare sökes av annan å område,

som omfattas av urankoncession. Det är dock tänkbart, att så kan ske, om

upptäckten av de inmutningsbara mineralen sker senare än upptäckten av

uranet eller om en inmutningsbar fyndighet vid viss tidpunkt ej anses

brytvärd men senare befinnes vara det. Med hänsyn härtill bör i gruvlagen

såsom uteslutet från inmutning upptagas även område, varå undersökningstillstånd

eller koncession sökts eller meddelats för uran, såvida

begärd inmutning avser mineral, som förekommer i sådant samband med

uran, att det ej kan tillgodogöras för sig, ddck att hinder för inmutning

ej bör föreligga, om innehavaren av undersökningstillstånd eller koncession

lämnat medgivande därtill eller tillstånd till inmutningen lämnas

av Kungl. Maj:t. Genom en sådan bestämmelse och ctl stadgande i

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

uranlagen, att undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å

område som omfattas av existerande gruvrätt (inmutning, utmål eller koncession)

icke kan annat än undantagsvis, när synnerliga skäl är därtill,

meddelas annan än innehavaren av gruvrätten får man en garanti för att

beträffande fyndigheterna normalt kommer att gälla enhetliga rättsförhållanden.

Där så undantagsvis befinnes önskvärt eller lämpligt, kan genom

överenskommelse eller på grund av Kungl. Maj:ts prövning åstadkommas

en uppdelning mellan olika intressenter av det område, varom fråga är.

Tänkbart är, framhåller utredningsmannen, att fall kan uppkomma, där det

framstår som en möjlig lösning att bereda en innehavare av gruvrätt ersättning

för det intrång som göres i hans rätt. Man torde, anser utredningsmannen,

åtminstone för närvarande kunna förutsätta, att uppgörelse i sådana

speciella fall kan komma till stånd utan särskilda regler därom i lag.

Gentemot en sådan anordning som den föreslagna kan, påpekar utredningsmannen,

invändas, att, om man gör undersökningstillstånd till hinder

mot inmutning, ett sådant tillstånd kan på ett obehörigt sätt hindra inmutningsverksamhet

på ett kanske stort och värdefullt område med inmutningsbara

mineral. Ansökning om undersökningstillstånd för uran kan

vidare tänkas bli utnyttjat för att skapa ett skydd för sökanden även beträffande

inmutningsbara mineral utan att inmutning sökes. Det torde emellertid

få ankomma på den tillståndsgivande myndigheten att söka motverka

dylika olägenheter. Inmutning skall i vanlig ordning kunna sökas av annan

än innehavaren av undersökningstillstånd, och Kungl. Maj :t torde vid prövning

av ansökan om medgivande till inmutning enligt det föreslagna tillägget

till gruvlagen böra såtillvida väga de konkurrerande intressena mot varandra,

att det tillses, att inmutningssökandens intressen ej på ett obehörigt

sätt motverkas av ett kanske svagt grundat undersökningstillstånd beträffande

uran. Hinder bör ej föreligga för Kungl. Maj:t att dröja med avgörandet

av frågan om inmutningsrätt till dess det visar sig, vad undersökningen

beträffande uran leder till. Med hänsyn till Kungl. Maj :ts prövningsrätt

torde man knappast heller behöva räkna med att ett företag, som har intresse

av inmutningsbara mineral på ett visst område, söker försvara rätten

till sådana mineral med ett undersökningstillstånd beträffande uran. Risken

att annan söker inmutning och möjligheten att Kungl. Maj:t lämnar

medgivande till inmutningen är sannolikt i regel alltför betydande för att

företaget skall avstå från att för egen del söka inmutning. Utredningsmannen

påpekar emellertid, att nu berörda förhållanden bör beaktas, när man

tar ståndpunkt till frågorna om storleken av undersökningsområde, tiden

för undersökningstillstånds giltighet och möjligen även kostnaderna för

undersökningstillstånd.

Den sålunda föreslagna samordnade behandlingen av frågorna om koncession

å uran, å ena, samt inmutning och utmål, å andra sidan, ger enligt

utredningsmannen en anvisning om hur man bör se på frågan om förhållandet

mellan urankoncession och kronans rätt till

kr o noandel i inmutningsbara fyndigheter. Om kronan

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

53

redan begagnat eller i samband med gruvrättighetens uppkomst begagnar

sin rätt till kronoandel, blir kronan gruvinnehavare tillsammans med

inmutaren. Det är då naturligt, att rätten till koncession å uran i samma

fyndighet meddelas för gruvinnehavaren d. v. s. inmutaren och kronan,

åtminstone om kronan begagnar sig av sin rätt till kronoandel. Har kronan

utarrenderat sin kronoandel torde frågan få bedömas från fall till fall med

hänsyn till föreliggande förhållanden. Har inmutaren gjort fyndet av uran

samt haft arbete och kostnader därför, bör det kunna ifrågakomma, att

kronan gottgör inmutaren härför på samma sätt som när koncession eljest

meddelas åt annan än den som gjort fyndet och eventuellt dessutom enligt

reglerna i 49 § gruvlagen. Ersättningsskyldighet för fyndet bör dock ej

ifrågakomma, när uranet på ett normalt och förutsebart sätt kommer fram

tillsammans med de inmutningsbara mineralen så att man ej kan tala om

ett särskilt fynd av uran. Om kronan avstår från att begagna sig av sin rätt

till kronoandel, bör koncession kunna meddelas för inmutaren ensam. Utarrendering

av kronoandel bör väl i regel kombineras med utarrendering av

andel i uran.

Ansöker någon om tillstånd att söka efter uran, bör enligt det anförda

i regel undantag vid tillståndsgivningen göras för områden för befintliga

gruvrättigheter, såvida ej innehavaren av gruvrättigheten lämnat medgivande

till att tillståndet även får omfatta hans område. Om gruvrättsinnehavaren

emellertid själv ej uttnyttjar området för undersökning beträffande

uran och den som söker tillstånd kan visa synnerliga skäl för att gruvområdet

eller del därav bör ingå i undersökningsområdet, bör tillståndet kunna

omfatta även nämnda gruvområde. I regel torde det därvid i praktiken få

tillgå så, att innehavaren av gruvområdet en tid får tillfälle att själv göra

undersökning antingen separat eller tillsammans med tillståndssökanden.

Underlåter han detta, kan tillståndet utsträckas exempelvis i samband med

förlängning av undersökningstiden. Vid den prövning som sålunda måste

ske från den tillståndsgivande myndighetens sida bör emellertid särskilt beaktas,

att exempelvis ett större gruvföretag kan äga ett befogat intresse av

att med viss planmässighet verkställa sina undersökningar och gruvarbeten

och att en utomstående ej bör få rubba dessa genom onödiga anspråk.

Gruvföretaget bör emellertid ej heller utan vidare kunna onödigtvis hindra

en rationellt upplagd undersökning beträffande uran allenast för att kunna

tillgodose sitt intresse av att någon gång i en ganska avlägsen framtid disponera

sina mineraltillgångar.

När det gäller inmutare, utmålsinnehavare och innehavare av koncession

enligt stenkolslagen får man emellertid, påpekar utredningsmannen, jämväl

uppmärksamma frågan i vilken utsträckning dessa skall äga att oberoende

av tillstånd företaga undersökningsarbete beträffande uranfyndigheter.

Utredningsmannen erinrar sålunda om att inmutare enligt 14 § 2

mom. gruvlagen äger bryta icke inmutningsbara ämnen, vartill ju även uran

är att hänföra, allenast i den mån sådant är erforderligt för undersökningsarbetets

ändamålsenliga bedrivande. Metoderna för sökande efter inmut
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

uingsbara mineral överensstämmer måhända ej alltid med metoderna för

undersökning beträffande uran. Vill inmutaren lägga upp en undersökning

av sistnämnda slag, kan det måhända ej ske inom gränserna för ett undersökningsarbete

enligt 14 § 2 mom. gruvlagen. Inmutaren måste då träffa

särskild överenskommelse med jordägaren. Lyckas det ej, får han söka särskilt

undersökningstillstånd beträffande uran. — När det gäller utmål äger

gruvinnehavaren enligt 52 § gruvlagen av icke inmutningsbara mineral använda

vad vid gruvarbetet behöves och dessutom tillgodogöra sig allt som

ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från

de inmutningsbara mineralen. Uran torde, påpekar utredningsmannen, höra

till denna senare kategori, men i 52 § fjärde stycket göres undantag just

för detta mineral samt för torium och beryllium. Utredningsmannen anser

emellertid, att gruvinnehavaren icke av dessa bestämmelser bör hindras att

undersöka uranfyndighet. Viss jämkning i lagtexten i 52 § fjärde stycket

bör därför ske så att uttagande av material för analys eller anrikningsförsök

uttryckligen undantages från förbudet. Utredningsmannen påpekar vidare,

att i förevarande sammanhang jämväl reglerna i 54 § gruvlagen måste

beaktas. Enligt detta lagrum får utmålsområde ovan jord tagas i anspråk

endast i den mån det blivit löst och då endast för sådant gruvarbete som avses

i gruvlagen. Utredningsmannen anser, att av bestämmelserna i 54 §

gruvlagen framgår att gruvinnehavaren under jord äger rätt att verkställa

undersökningsarbete beträffande uran, eftersom han därigenom icke kan

anses inkräkta på jordägarens rätt till marken. Detta bör gälla såväl löst

som icke löst mark. Vill gruvinnehavaren däremot lägga upp en uranundersökning

i dagen på icke löst utmålsmark, bör han få verkställa sådan undersökning

endast om han kan träffa uppgörelse därom med jordägaren.

Kan sådan uppgörelse ej träffas, får han söka undersökningstillstånd enligt

uranlagen och därmed träder bestämmelserna om sådan undersökning

i tillämpning med skyldighet för gruvinnehavaren att utgiva ersättning till

jordägaren för ianspråktagen mark. — I vad gäller koncessionsområde anser

utredningsmannen, att samma principer bör gälla som nu angivits i

fråga om utmålsmark.

Då utomstående person söker undersökningstillstånd för uran å mark,

vartill annan har gruvrätt, bör enligt utredningsmannen likaledes viss skillnad

få göras mellan löst och olöst mark. Synnerligen starka skäl måste

kunna åberopas för att en utomstående skall kunna få sådant tillstånd beträffande

en gruvinnehavares lösta område, såvida ej fråga är om exempelvis

en gammal gruva, beträffande vilken gruvrätten numera har ingen

eller ringa betydelse. Däremot anser utredningsmannen, att man måhända

kan vara något mindre restriktiv i tillämpningen, då fråga är om icke löst

utmålsmark eller koncessionsområde, om arbete ej heller pågår eller förväntas

snart komma till stånd under jord. Riskerna för kollision i arbetet är

då mindre. Även i fall som nu berörts bör dock givetvis gruvinnehavarens

intresse av att vara ostörd av annans arbete inom utmål eller koncessionsområde

vederbörligen beaktas och man bör också tillse, att man ej mot

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

gruvinnehavarens önskan utan starka skäl skapar en sådan situation, att

gruvinnehavaren tvingas att utgiva ersättning för fynd, som måhända sedan

naturligt skulle ha kommit fram under hans gruvarbete.

Utredningsmannen påpekar vidare, att när fråga är om förhållandet mellan

innehavare av undersökningstillstånd eller koncession å uran, å ena

sidan, samt koncessionsinnehavare beträffande annat mineral, å andra sidan,

alunskiffer intar en särställning. Koncession å alunskifferfyndighet

fordras för utvinnande av olja, d. v. s. för rätt att för dylikt ändamål

eftersöka och bearbeta sådan fyndighet. Uttagande av olja ur alunskiffer

kan i vissa fall ske även utan brytning. 1 sådana fall kan man måhända

i praktiken lättare ordna rättsförhållandet mellan två koncessionsinnehavare,

en å uran och en å olja, vid sidan av varandra, exempelvis genom

att fyndigheten utnyttjas för de olika ändamålen vid skilda tider.

Detta torde, framhåller utredningsmannen, kunna ske genom föreskrifter

av den art som avses i 56 § andra stycket stenkolslagen.

På grundval av de nu redovisade övervägandena har utredningsmannen

utarbetat förslag till lag angående rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter

av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag), avsedd att ersätta de nuvarande

i 9 kap. stenkolslagen upptagna bestämmelserna. Genom lagen regleras

rätten att för utvinnande av uran eller uranförening undersöka och bearbeta

fyndighet av uranhaltigt mineral. För närvarande föreslås, att torium

likställes med uran. Däremot omfattar den föreslagna regleringen ej

beryllium, vilket sålunda åter blir oreglerat och faller under jordägarens

direkta rådighet på samma sätt som granit, gnejs, kvarts, fältspat etc.

Lagförslaget bygger i enlighet med det förut anförda på ett koncessionssystem,

men utformningen anknytes i största utsträckning till gruvlagens

regler. I förslaget skiljes mellan undersökningstillstånd och

koncession. Undersökningstillstånd avser undersökning, koncession bearbetning

av en fyndighet. Undersökning skall i största möjliga utsträckning

kunna ske utan undersökningstillstånd. Jordägaren får sålunda utan

tillstånd göra undersökningsarbete på sin mark. Han kan också överlåta

denna rätt på annan. Om den som vill göra undersökningsarbete kan träffa

överenskommelse med jordägaren, behöver han alltså ej söka undersökningstillstånd.

För prospektering som ej inkräktar på jordägarens rätt krävcs

ej ens medgivande av jordägaren. Först då fråga blir om bearbetande

av en fyndighet blir tillstånd från myndighet obligatoriskt; bearbetande

förutsätter alltid att koncession meddelats. Den som har gruvrätt (inmutning

eller utmål enligt gruvlagen eller koncession enligt stenkolslagen) får

likaledes enligt förslaget utan undersökningstillstånd verkställa undersökningsarbete

beträffande uran och torium på sitt gruvområde i den mån

han ej kommer i kollision med jordägarens rätt; i sistnämnda fall räcker

det med överenskommelse med jordägaren. Innehavare av gruvrätt får sålunda

automatiskt och utan undersökningstillstånd en skyddad rätt att företaga

undersökningsarbete. Han behöver icke riskera att överraskas av att

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

annan får undersökningstillstånd beträffande hans gruvområde och han behöver

ej söka sådant tillstånd för viss begränsad tid. Om en gruvinnehavare

ej vill söka efter uran och det framstår som ett allmänt intresse att visst

område blir undersökt, kan dock undersökningstillstånd meddelas annan,

dock i regel ej förrän gruvrättsinnehavaren beretts tillfälle att själv göra

undersökning om han så vill.

Den som gjort fynd kan insända fyndanmälan till myndighet med

vissa preciserade uppgifter om tiden för fyndet, fyndstället och fyndets beskaffenhet.

Fyndanmälan medför ej i och för sig en rätt i visst avseende,

men den kan få betydelse för rätten att få undersökningstillstånd eller koncession

i konkurrens med annan. Fyndanmälan kan även antagas få betydelse

som grund för ersättningsanspråk av upptäckare av fyndighet.

Enligt förslaget skall ärenden enligt lagen handläggas inom bergsstaten.

Ansökningar och anmälningar skall ingivas till bergmästaren. Frågor om

undersökningstillstånd skall avgöras av kommerskollegium, medan beslut

om koncession meddelas av Kungl. Maj :t.

Maximiarealen för såväl undersökningstillstånd som koncession föreslås

till 100 hektar mot nuvarande 1 600 hektar.

Undersökningsarbete skall i stort sett ske enligt samma regler som gäller

för undersökningsarbete enligt gruvlagen. Maximitiden är tre år och förlängning

kan ske med tre år (i undantagsfall ytterligare tre år). Ersättning

till jordägaren skall utgå i form av årlig avgift samt gottgörelse för

skada och intrång.

Frågan om anvisande av mark för arbete skall ej såsom nu upptagas i

själva koncessionen utan anvisande skall ske i enlighet med gruvlagens regler

vid bergmästareförrättning. Möjlighet skall även föreligga att, i likhet

med vad som gäller för utmål enligt gruvlagen, för vissa ändamål anvisa

mark utanför koncessionsområdet. Ersättningsfrågor skall avgöras vid bergmästareförrättning

enligt de principer som gäller enligt gruvlagen. Lösen

skall ske av mark som behövs för arbete med 50 procents förhöjning på värdet.

Om viss mark endast skall användas för undersökningsarbete under

högst tre år, behöver marken dock ej lösas, utan årlig avgift och ersättning

för skada och intrång skall då utgå liksom vid undersökningsarbete på

grund av undersökningstillstånd.

A v g ä 1 d skall enligt förslaget utgå till jordägaren enligt de bestämmelser

som gäller enligt gruvlagen; förekommer uran tillsammans med alunskiffer,

skall dock reglerna om avgift för sådan fyndighet tillämpas även

på uran.

Förhållandet mellan rätt till uranfyndigheter samt

gruvrättigheter av annat slag har föranlett särskilda bestämmelser

i förslaget. Gruvinnehavare får, som förut nämnts, en skyddad ställning.

Förfarandet i sådana fall då sökanden tidigare har en gruvrätt till området

föreslås på flera punkter bli avsevärt förenklat. Vidare föreslås en

ändring i gruvlagen avseende kollision mellan inmutningsansökan, å ena,

samt undersökningstillstånd eller koncession å andra sidan. Ansökan av

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

de senare slagen blir såtillvida inmutningshinder att medgivande av vederbörande

rättsägare eller Kungl. Maj :ts tillstånd kräves för inmutning, detta

för att ej någon skall kunna med en inmutningsansökan komplicera

rättsförhållandet på ett jordområde, där någon ansökt om rätt att undersöka

eller bearbeta uranfyndighet.

Bland ordningsföreskrifterna kan nämnas uppgiftsskyldighet

till kommerskollegium och skyldighet att låta Sveriges geologiska undersökning

genom geolog följa arbetet och ta del av de vetenskapliga resultaten.

Vidare skall bergmästarna föra register över undersökningstillstånd

och koncessioner (uranregister). I övrigt ansluter sig dessa föreskrifter nära

till motsvarande bestämmelser i gruvlagen, vars regler om samäganderätt

i gruva och om övergång av rätt till gruva ävenledes i största utsträckning

gjorts tillämpliga på fyndigheter som avses i uranlagen.

Frågan om rätten till ersättning åt upptäckare regleras

ej närmare i förslaget, men principen om rätt till ersättning kommer till uttryck.

Den som upptäckt uranfyndighet är berättigad att, om annan får koncession,

av denne få skälig gottgörelse och detta -— i motsats till vad som nu

gäller -— oavsett om upptäckaren själv sökt koncession å fyndigheten. Parterna

får emellertid själva träffa uppgörelse om beloppet. Kan överenskommelse

ej träffas, får frågan i vanlig ordning avgöras av domstol eller, om

parterna enas därom, genom skiljemannaförfarande enligt lagen om skiljemän.

I gruvlagen och stenkolslagen föreslås -— som delvis redan antytts •— vissa

följdändringar. Därjämte torde uranlagsförslaget föranleda vissa ändringar

i regeringsrättslagen samt i stämpel- och lösenförordningarna.

Yttrandena

Utredningsmannens förslag har i yttrandena i allmänhet fått ett välvilligt

mottagande, och det stora flertalet remissorgan har tillstyrkt, att förslaget

lägges till grund för lagstiftning.

Kommerskollegium uttalar sålunda, att utredningsmannen i stort sett lyckats

lösa de uppkommande svårigheterna på ett sätt som skäligen tillgodoser

de skilda intressen som beröres av en lagstiftning på området. Liknande

uttalande göres av hovrätten för Övre Norrland. Sveriges advokatsamfund

finner, att förslaget föregåtts av ett omsorgsfullt utredningsarbete och anser

förslaget i allt väsentligt väl ägnat att tillgodose syftet med en lagstiftning

på ifrågavarande område.

Utredningsmannens uppfattning att koncessionssystemet i

princip bör bibehållas har vunnit anslutning hos de flesta remissinstanserna.

Svenska gruvföreningen, i vars yttrande Sveriges industriförbund

instämmer, diskuterar ingående skälen för och emot ett koncessionssystem

och tillstyrker att lagstiftningen även i fortsättningen uppbygges på

grundval av ett sådant system; emellertid framhålles, att förhållandena kan

komma att framdeles förändras på sådant sätt, att eu övergång till inmut
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

ningssystem kan te sig motiverad. Kommerskollegium anser likaledes, med

utförlig motivering, att koncessionssystemet bör bibehållas. Kollegiet framhåller

önskvärdheten av att statsmakterna fortfarande har kontroll över de

inom landet befintliga urantillgångarna, vilka kan få den största betydelse

för den tekniska utvecklingen på skilda områden. Länsstyrelsen i Skaraborgs

län påpekar i likhet med överlantmätaren i länet, att de intressen på naturskyddets

och vattenvårdens område, som bör beaktas vid uranexploateringen,

kan bli bättre tillgodosedda vid ett koncessionsförfarande än vid inmutning.

Avvikande mening beträffande lämpligheten av att bibehålla koncessionssystemet

uttalas av länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län,

samtliga bergmästarämbeten samt Sydsvenska kraftaktiebolaget. Dessa remissinstanser

förordar, att uranlialtigt mineral göres inmutningsbart enligt

gruvlagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att uranet tidigare ansetts

ha en exklusiv militär- och utrikespolitisk betydelse. Vidare torde man förut

ha utgått från att uranhaltigt mineral i brytvärda koncentrationer i vårt

land i huvudsak kunde tänkas förekomma endast i samband med fyndigheter

av alunskiffer, vilka senare ej regleras av den egentliga gruvlagstiftningen.

Dessa förhållanden har emellertid sedan dess ändrats. Tyngdpunkten

torde nu ha förskjutits till uranets fredliga användning inom atomkraftsindustrin.

Vidare vill det synas som om avsevärda koncentrationer av uranhaltigt

mineral kan förväntas förekomma såväl i samband med fyndigheter,

vilka är underkastade gruvlagen, som i fyndigheter tillsammans med oreglerade

urbergsmineral. Vad som främst talar för ett koncessionssystem skulle

val vara, att uranets betydelse anses vara så stor, särskilt i samband med

ett fullföljande av det civila atomenergiprogrammet, att det allmänna icke

bor avhända sig den direkta kontrollen över dess eftersökande och utvinning.

Inmulningsförfarandet innefattar en vidsträckt enskild rätt, som ofta

narmar sig äganderätten i sina verkningar. Ä andra sidan må anmärkas, att

i fråga om förvärv, innehav, försäljning och bearbetning av uran_där be
hovet

av det allmännas kontroll torde vara starkast — detsamma får anses

vara väl tillgodosett genom bestämmelserna i 1956 års atomenergilag. Eftersom

uran förekommer i samband med mineral, som är underkastade bestämmelserna

i 1938 års gruvlag, skapar ett koncessionssystem konfliktsituationer

i förhållande till den egentliga gruvrätten. Utredningsmannen har

sokt utvägar att lösa dessa. Resultatet förefaller dock ej helt övertygande,

vilket emellertid icke är ägnat att förvåna med hänsyn till uppgiftens svårighetsgrad.

Övriga av stenkolslagens koncessionssystem omfattade naturtillgångar

(stenkol, alunskiffer, salt, gas och olja) föranleder genom själva

sin beskaffenhet och sitt förekomstsätt ej på samma sätt som de uranhaltiga

mineralen kollisioner med inmutningsrätten och andra institut i gruvlagen.

Dessa konfliktsituationer och det föreslagna sättet för deras lösande kan i

vissa fall befaras få för bergshanteringen menliga verkningar, kanske särskilt

bestämmelsen att tillstånd till undersökning av uranfyndigheter i all
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

mänhet skall utgöra hinder för inmutning enligt gruvlagen. En annan olägenhet

av koncessionssystemet är tidsutdräkten. Ett 20-tal ansökningar om

koncession för undersökning av uranfyndigheter har under åren 1957 och

1958 passerat denna länsstyrelse. Beslut föreligger ännu ej, ehuru flertalet

ansökningar nu är mellan 2 och 3 år gamla. -— Liknande synpunkter anföres

av bergmästarämbetet i norra distriktet.

Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län frågar sig, om en särskild uranlag

inom koncessionssystemets ram kan anses motiverad för att uppnå de av

utredningsmannen angivna syftena med lagstiftningen. Från såväl allmänhetens

som myndigheternas synpunkt är det önskvärt, att gruvlagstiftningen

icke ytterligare splittras utan om möjligt koncentreras till en gemensam

författning. Kontrollen över uranfyndigheterna bör givetvis icke sträcka

sig längre än som kan anses erforderligt för att tillförsäkra det allmänna

nödigt inflytande över fyndigheternas utnyttjande. Detta krav synes enligt

länsstyrelsens mening tillgodosett genom gällande atomenergilag. \ ärdet av

en uranfyndighet för den enskilde torde i hög grad vara beroende av vilka

möjligheter han har att för egen räkning tillgodogöra sig de mineral (ämnen),

som kan utvinnas. Då detta emellertid redan gjorts beroende av Kungl.

Maj :ts prövning, har länsstyrelsen svårt att inse betydelsen av att bibehålla

kontrollen jämväl över fyndigheterna. Vad angår syftemålet att stimulera

intresset för uranletning synes delade meningar icke råda om att

inmutningssystemet i detta avseende är överlägset koncessionssystemet. Den

relativt osäkra rätt till ersättning, som är beroende av en diskretionär prövning

från Kungl. Maj:ts sida, torde aldrig få samma stimulerande effekt,

som den i gruvlagen garanterade rätten till viss andel i påträffade fyndigheter

uppenbarligen innebär. Den allmänna tendensen inom uranlagstiftningen

går såväl i Sverige som i utlandet i riktning mot minskad kontroll

och därmed ökad frihet för den enskilde att disponera över fyndigheterna,

allt i syfte att stimulera intresset för uranletning.

Sydsvenska kraftaktiebolaget framhåller, att tillgången på uranhaltiga mineraler

är ganska riklig såväl i Sverige som på andra platser i världen. Utomlands

synes för övrigt på flera ställen koncentrationen av uran i fyndigheter

vara betydligt högre än i de svenska tillgångarna. Redan nu överstiger

världsproduktionen av uran ganska betydligt konsumtionen. Man räknar

med att delta förhållande skall bestå även sedan uran tagits i mera allmänt

bruk för användning i atomkraftverk och andra fredliga ändamål. Under sådana

omständigheter är det icke orealistiskt att räkna med att handeln med

uran för dylika ändamål kommer att släppas fri. Det torde därefter bli möjligt

att importera uran till betydligt lägre priser än det skulle kosta att utvinna

uran ur våra svenska skiffrar. Enligt bolagets mening borde delta motivera

att man i stället för koncession anknyter lagstiftningen om rätten att

söka och bearbeta uranfyndighet till gruvlagen och dess bestämmelser om

inmutning.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anför, att den bästa sporren för

fyndigheters uppsökande är att upptäckaren är säker på att få tillgodogöra

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

sig vinsten av sitt arbete. En sådan säkerhet erbjuder icke förslaget. Visserligen

skall enligt förslaget särskild hänsyn tagas till gjord fyndanmälan,

men detta innebär icke någon säkerhet för upptäckaren. Ej heller den omständigheten

att upptäckaren, om annan erhåller koncession å fyndigheten,

är berättigad till viss gottgörelse medför trygghet för upptäckaren; i förslaget

anges för övrigt icke efter vilka grunder gottgörelsen skall beräknas.

Ej ens jordägare, som upptäckt fyndighet på egen mark, har erforderlig

trygghet, eftersom koncession kan meddelas annan. Om förslaget genomföres

kan det vidare väntas, att stora, jordägande bolag kommer att söka

åvägabringa fältspärr för all malmletning över huvud taget på sin mark.

Ansökan om undersökningstillstånd föreslås ju skola utgöra hinder för inmutning.

Tendenser åt detta håll har redan förmärkts. Arealen av de områden

för vilka koncession sökts uppgår exempelvis —- beräknat i procent av

vederbörande läns landareal — i Göteborgs och Bohus län till 11,8 procent,

i Skaraborgs län till 9,4 procent, i Värmlands län till 6 procent och i Örebro

län till 19,1 procent. Genomsnittet för västra bergmästardistriktet uppgår till

7,1 pi ocent. Situationen är betänklig speciellt i Örebro län. Ännu betänkligare

ter sig emellertid läget i de sju bergslagssocknarna i Örebro län. Här

uppgår den sammanlagda arealen av områden för vilka ansökan om koncession

skett till 1 160 kvadratkilometer eller 49,6 % av socknarnas hela

landareal.

Viss tvekan beträffande frågan, huruvida man vid en reglering på förevarande

område skall bygga på koncessions- eller inmutningssystemet kommer

till uttryck särskilt i yttrandena från länsstyrelsen i Malmöhus län.

länsstyrelsen i Västernorrlands län, Skånes handelskammare samt handelskammaren

i Gävle.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att utvecklingen för närvarande

synes gå i den riktningen, att uranet mer och mer förlorar den betydelse ur

allmän synpunkt, som utgör ett skäl för att koncessionssystemet skulle vara

att föredraga. Frågan huruvida man redan kommit därhän, att uranet ej

längre äger sådan betydelse, torde emellertid ännu ej kunna bestämt besvaras.

Med hänsyn härtill och till de av utredningsmannen åberopade praktiska

och rättsliga skälen för ett koncessionssystem anser sig länsstyrelsen

icke hora framstalla någon erinran mot utredningsmannens förslag i denna

del; Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att koncessionssystemet bör

tillampas tills vidare till dess säkrare erfarenheter vunnits om uranfvndigheternas

betydelse och gestaltning. Skånes handelskammare påpekar, att förhållandena

snart nog kan bli sådana, att inmutningssystemet framstår som

lämpligare än ett koncessionssystem. Skulle sålunda tillgången på uran på

en internationella marknaden bli god och en fri marknad upprättas, finns

det från del allmännas synpunkt knappast någon anledning att längre upprätthålla

den kontroll som koncessionssystemet innebär. En sådan marknadsutveckling

synes icke vara osannolik. Handelskammaren i Gävle påpekar

att del efter hand visat sig, att landets tillgångar på uranhaltigt mineral

icke — såsom man tidigare antagit — är begränsade till de kambriska

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

skifferavlagringarna utan att mineralet kan utvinnas även som biprodukt

bl. a. vid järnmalmsbrytning. Synpunkterna på uranets betydelse har likaså

förändrats därhän, att mineralets värde för atomkraftens fredliga användning

alltmer trätt i förgrunden. Det har därigenom kommit att framstå som

nödvändigt att från det allmännas sida aktivt stimulera enskilda initiativ

att eftersöka och utvinna uran. Den osäkerhet, som råder beträffande uranets

framtida betydelse, gör det enligt handelskammarens uppfattning tveksamt,

huruvida det kan anses lämpligt att i dagens läge på längre sikt avgöra

om brytning av uran skall vara underkastad krav på koncession eller

om mineralet skall kunna inordnas i gruvlagen. Ett slutgiltigt ställningstagande

i denna fråga skulle enligt handelskammarens förmenande kunna undvikas

antingen genom att den kommande lagen gives en begränsad giltighetstid

på förslagsvis 10 år eller att det i propositionen uttryckligen fastslås att

lagen efter sagda tidsperiod omprövas. Det senare förfarandet vore måhända

att föredraga med hänsyn till de koncessioner, som beviljats under

den tid lagen varit i kraft.

Beträffande den formella utformningen av lagförslaget har

erinringar framförts från flera håll, varvid särskilt anmärkts att de talrikt

förekommande hänvisningarna till gruvlagen gör lagen onödigt svåröverskådlig.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara rimligt, att den som

för sin praktiska verksamhet vill sätta sig in i de regler som gäller på ifrågavarande

område bör kunna skaffa sig kunskap om alla väsentliga bestämmelser

utan att behöva forska i annan lag. Ur denna synpunkt synes särskilt

hänvisningarna i 15 § 1 inom., 17 § sista stycket, 30 § 1 mom. sista stycket,

32 § andra stycket och 39 § vara olämpliga. I flera fall kan dessutom anmärkning

riktas mot hänvisningarna ur saklig synpunkt. Hovrätten för

Övre Norrland gör i huvudsak samma invändningar mot det av utredningsmannen

tillämpade hänvisningssystemet. Advokatsamfundet framhåller, att

den jämförelsevis ringa olägenhet som kan föranledas därav att lagen, därest

hänvisningssystemet frångås, blir längre mer än väl uppväges av att

den blir lättare att läsa och förstå.

Aktiebolaget Atomenergi påpekar, att bolaget för sin del observerat nackdelarna

med de i nu gällande lag på området förekommande hänvisningarna

till gruvlagen och andra författningar, bl. a. i samband med det på flera håll

utomlands pågående arbetet med att samla olika länders författningar på

atomenergiområdet. Ett tillfälle synes bolaget nu erbjuda sig att samla

hithörande bestämmelser i en författning. Bolaget påpekar vidare, att strävandena

att vidga intresset för uranprospektering i Sverige skulle underlättas,

om uranlagen innefattade alla väsentliga bestämmelser; så viktiga föreskrifter

som t. ex. de beträffande omfattningen av undersökningsarbete och

villkoren härför samt om ersättning vid marklösen och avgäld till jordägaren

återfinnes ej i själva uranlagen men bör enligt bolagets uppfattning inarbetas

direkt i denna. Enligt bolagets mening kan det också —- för att öka

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

överskådligheten — vara lämpligt att uppdela lagtexten på flera kapitel eller

förse kapitlen med underrubriker.

Jämväl atomkommittén, delegationen för atomenergifrågor, bergmästarämbetena

i västra och östra distrikten samt Sydsvenska kraftaktiebolaget

anser, att de talrika hänvisningarna till annan lag gör förslaget svårläst och

oöverskådligt.

Departementschefen

När genom lagstiftning år 1945 stenkolslagens koncessionssystem gjordes

tillämpligt på uranfyndigheter, torde motivet i första hand ha varit den stora

betydelse som dessa fyndigheter ansågs ha framför allt ur försvars- och utrikespolitisk

synpunkt. Genom den utveckling som därefter ägt rum har

uranets betydelse som energikälla för fredliga behov starkt ökat. Man kan

räkna med att allt vidare fält kommer att öppnas för atomkraftens användning

på det rent civila området, och uranfyndigheterna kommer av allt att

döma att i en nära framtid spela en betydande roll för folkhushållet. I

detta sammanhang bör jämväl beaktas, att vår för närvarande viktigaste

energikälla, vattenkraften, senast inom ett eller annat årtionde kan beräknas

vara utnyttjad intill gränsen för vad som är ur ekonomisk och andra synpunkter

försvarligt. Det är uppenbarligen angeläget, att samhället söker att

i möjligaste mån befordra utvinning inom landet av ämnen av betydelse för

atomkraftframställning. Med hänsyn till avspärrningsrisken bör vi icke för

vår framställning av atomenergi vara i alltför hög grad beroende av utländskt

råmaterial.

På grund av den betydelse uranet sålunda redan nu har och än mer

kan antagas få måste starka skäl föreligga för att samhället skall avhända

sig de möjligheter att befordra och kontrollera tillgodogörandet av uranfyndigheter,

som en tillämpning av koncessionssystemet i vad gäller bearbetning

av sådana fyndigheter innebär. Det kan enligt min mening icke med

fog hävdas, att den kontroll samhället kan utöva med stöd av atomenergilagen

— som reglerar rätten att inneha, överlåta och bearbeta uran och

andra atombränslen — därvid är tillfyllest. Endast om tillämpningen av ett

koncessionssystem på förevarande område är på ett eller annat sätt förenat

med olägenheter av allvarligare art, bör det övervägas att överge detta system

i vad gäller tillgodogörandet av uranfyndigheter. Det av utredningsmannen

framlagda förslaget synes emellertid visa, att ett koncessionssystem på

förevarande område kan utformas på sådant sätt, att andra intressen icke

blir otillbörligen åsidosatta och utan att tillämpningen av bestämmelserna

behöver bereda alltför stora svårigheter.

Mot förslaget att bibehålla koncessionerna för bearbetning av fyndigheter

har bl. a. invänts, att därav skulle föranledas en onödig splittring av

gruvrätten. Denna splittring föreligger emellertid redan enligt nu gällande

lagstiftning. Åvägabringandet av enhetlighet inom gruvlagstiftningen får

för övrigt ej bli ett självändamål, utan en avvägning måste ske mellan fördelar

och nackdelar därav. Det bör också beaktas, att därest man önskar upp
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

taga uran bland de enligt gruvlagen inmutningsbara mineralen, detta ofrånkomligt

skulle föra med sig att gruvlagen i ett flertal hänseenden finge kompletteras

med nya stadganden. De skäl som talar för koncessionssystemets

bibehållande i enlighet med utredningsmannens förslag synes vara så starka,

att i och för sig beaktansvärda önskemål om ett förenhetligande av gruvlagstiftningen

bör stå tillbaka.

Vidare har från ett par håll hävdats, att konflikterna mellan gruvrättigheter

av olika slag skulle komma att öka vid en tillämpning av koncessionssystemet.

Utredningsmannen synes emellertid ha anvisat möjligheter att

komma tillrätta med dessa svårigheter på ett tillfredsställande sätt.

Det har gjorts gällande, att inmutningssystemet till sin natur är bättre

ägnat än koncessionssystemet att uppmuntra till eftersökande av fyndigheter

av betydelse för atomenergiutvinning. Emellertid bör erinras om att

redan den nu gällande lagstiftningen på ifrågavarande område bygger på

koncessionssystemet samt att de erfarenheter man hittills haft av denna

lagstiftning icke ger belägg för ett antagande att uranprospekteringen på

ett för landet menligt sätt hämmats genom koncessionstvånget, som i sin

nuvarande utformning är mera omfattande än det av utredningsmannen

föreslagna. Genom införandet av det av utredningsmannen föreslagna institutet

fyndanmälan och — än mer — genom den föreslagna, utvidgade

rätten till ersättning åt upptäckare torde dessutom olägenheterna i detta

hänseende med koncessionssystemet vara i betydande mån undanröjda.

Av betydelse är vidare att koncessionssystemet ger större möjligheter än

inmutningssystemet att tillgodose natur- och kulturvårdssynpunkter. Även

fastighetsbildnings- och planintressena torde lättare kunna tillgodoses genom

ett koncessionsförfarande än genom tillämpning av det mera stela inmutningssystemet.

Av stor vikt synes mig även vara att man inom koncessionssystemets

ram har lättare att hävda de anspråk i fråga om ekonomiska

resurser samt allmän lämplighet över huvud, som måste kunna ställas på

dem som anförtros utvinningen av en för vårt land så viktig naturtillgång

som uran utgör.

Även om sålunda skäl ej föreligger att i dagens läge uppge kravet på

koncession för rätt att bearbeta uranfyndighet, kan man givetvis icke bortse

från möjligheten att förhållandena i framtiden kan ändra sig på sådant sätt,

att det framstår som naturligt att lätta på den kontroll som enligt den föreslagna

lagstiftningen skall utövas från samhällets sida på förevarande område.

Utvecklingen på området bör följas med uppmärksamhet, så att lagstiftningen

efter hand kan anpassas efter uppkommande behov.

Såsom utredningsmannen funnit torde behov av reglering icke föreligga

beträffande eftersökande av uranfyndighet (prospektering). I likhet med

utredningsmannen anser jag det icke heller påkallat, att ur allmän synpunkt

krav å myndighets tillstånd uppställes för rätt att få utföra undersökning

av uranfyndighet. Redan 1950 års ändring i 63 § stenkolslagen medförde

en viss uppmjukning av kravet på tillstånd för undersökningsarbeten,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

och tiden synes nu vara inne att gå vidare på denna väg. Möjlighet att utverka

tillstånd till undersökning av fyndighet bör dock finnas exempelvis

för sådana fall, då arbetet inkräktar på jordägares rätt och uppgörelse med

jordägaren ej kan träffas. Tillstånd till undersökning bör såsom utredningsmannen

förordat medföra en ensamrätt till undersökning. Ensamrätt bör

jämväl — intill dess, såsom förutsättes kunna ske, annan utverkar undersökningstillstånd

eller koncession — utan tillstånd tillkomma jordägaren

eller, såvitt avser gruvområde, den som innehar inmutning, utmål eller koncession.

I vad gäller bearbetning av uranfyndighet bör tillstånd krävas över

hela linjen.

Särskilda bestämmelser är påkallade för ernående av enhetliga rättsförhållanden

beträffande uranfyndigheter, å ena, samt övriga fyndigheter, å

andra sidan, inom samma område. Vid tillämpningen av den nu gällande

lagstiftningen har man delvis kunnat nå detta mål genom att i de fall då

urankoncession sökes för gruvområde normalt endast meddela sådan koncession

åt gruvinnehavaren. Men om någon söker inmutning på ett område,

beträffande vilket koncession å uran meddelats annan person, kan man

för närvarande ej hindra inmutningsrättens uppkomst. Utredningsmannen

föreslår i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande praxis, att tillstånd

att undersöka uranfyndighet eller att bearbeta sådan fyndighet beträffande

gruvområde icke annat än i undantagsfall skall meddelas annan än

den som redan har gruvrätt till området. Vidare föreslås sådan ändring i

gruvlagen, att hinder mot inmutning i princip skall föreligga beträffande

område, varå undersökningstillstånd eller koncession för uran sökts eller

meddelats, såvida den begärda inmutningen avser mineral som förekommer

i sådant samband med uran, att det ej kan tillgodogöras för sig. De sålunda

föreslagna bestämmelserna synes ändamålsenliga och har ej föranlett principiell

erinran vid remissbehandlingen. Det ligger i sakens natur, att tilllämpningen

av hithörande bestämmelser stundom kommer att ställa prövningsmyndigheterna

inför besvärliga avgöranden. Till ledning för prövningen

har emellertid i betänkandet anförts vissa synpunkter, vilka i huvudsak

ej synes giva anledning till erinran. Det är av särskild vikt, att all tillbörlig

hänsyn tages till den enskilde gruvrättsinnehavarens intressen.

Av betydelse för den praktiska tillämpningen av den nya lagstiftningen

är det förenklade förfarande som föreslås för prövning av fråga om ansökan

om undersökningstillstånd. Undersökningsärendena är redan nu

många och man kan vänta, att intresset för undersökning av hithörande

fyndigheter skall bli än större i framtiden. Det framstår under sådana förhållanden

som angeläget att undersökningsförfarandet är enkelt. Koncessionsärendena

kan däremot beräknas bli förhållandevis fåtaliga, eftersom

de förutsätter, att brytvärda fynd gjorts. I dessa ärenden kräves ett fullständigare

förfarande till skydd för exempelvis jordägare vid de mera omfattande

och definitiva ingrepp som då sker i deras rätt. Kontrollbehovet från

det allmännas sida blir också här mera framträdande.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

I formellt avseende innebär utredningsförslaget, att bestämmelserna om

rätt att undersöka och bearbeta uranfyndigheter skall brytas ut ur stenkolslagen

och upptagas i en särskild lag. Det av utredningsmannen framlagda

lagförslaget innehåller emellertid talrika och omfattande hänvisningar

till gruvlagen. Såsom påpekats i flera remissyttranden är detta system ägnat

att göra lagen svårläst och svåröverskådlig. Vid den överarbetning av förslaget

som skett i departementet har därför hänvisningarna i betydande

utsträckning ersatts med direkta lagstadganden. Även eljest har lagförslaget

i vissa avseenden redaktionellt omarbetats.

Förslaget till uranlag föranleder vissa följdändringar i gruvlagen, stenkolslagen

och atomenergilagen. I detta sammanhang har även behandlats

några framställningar från kommerskollegium angående vissa frågor, som

berör gruvlagen och stenkolslagen utan alt äga direkt samband med den

nya uranlagen. Ett av kommerskollegium framlagt förslag om indragning

till statsverket av jordägarens andel i den enligt gruvlagen utgående försvarsavgiften

har jag ej funnit anledning att upptaga, då en sådan åtgärd

skulle innebära ett väsentligt avsteg från den avvägning mellan statens, inmutarens

och jordägarens intresse, som skett i gruvlagen. Däremot förordar

jag på grundval av kommerskollegiets nämnda framställningar vissa andra

ändringar i gruvlagen och stenkolslagen. Dessa ändringsförslag beröres närmare

i det följande i den speciella motiveringen (se vid 53 och 55 §§ gruvlagen

samt 2 § stenkolslagen).

Av uranlagsförslaget föranledda ändringar i regeringsrättslagen samt lösen-

och stämpelförordningarna torde få anmälas i annat sammanhang.

IV. De särskilda lagförslagen

Förslaget till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter

av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag)

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1 och 2 §§.

Dessa båda paragrafer motsvarar 1 § första stycket och 3 § i utredningsmannens

förslag.

Utredningsmannen har, som framgår av den förut lämnade redogörelsen,

ansett eftersökande av uran böra falla utanför den föreslagna regleringen.

Även undersökningsarbete skulle kunna vara fritt från tillståndstvång, om

man bortser från enskilds rätt. Sett ur allmän synpunkt kan undersökningsarbete

tillåtas utan särskilt tillstånd. Jordägaren får sålunda utan tillstånd

utföra undersökningsarbete på sin mark och han kan överlåta denna sin

5 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1060

rätt å annan person. Rätten består till dess annan utverkar undersökningstillstånd

beträffande marken. Därest jordägaren eller den som från honom

fått på sig överlåten rätt att göra undersökningsarbete vill erhålla skydd

mot andra, måste han sålunda själv söka undersökningstillstånd. Huruvida

en nyttjanderättshavare skall äga utföra arbete på det arrenderade området

är en fråga mellan honom och jordägaren. Ett vanligt arrendeavtal torde

icke innefatta rätt att använda marken för sådant arbete. Ä andra sidan

torde en jordägare icke kunna utan arrendatorns medgivande utföra undersökningsarbete

på utarrenderad mark eller upplåta rätt därtill åt annan.

Det principiellt nya i förslaget är, att inmulare samt gruv- och koncessionsinnehavare

med avseende på sina gruvområden föreslås komma att intaga

en ställning liknande den jordägaren har till mark som ej är föremål

för gruvrätt; de äger på dessa områden utföra undersökningsarbete utan

undersökningstillstånd. Inkräktar de därvid på jordägarens eller arrendators

rätt, måste de emellertid, om överenskommelse ej kan uppnås, söka sådant

tillstånd. På löst mark och under jord torde det knappast kunna anses,

att gruvrättsinnehavaren inkräktar på jordägarens rätt genom att bedriva

undersökningsarbete beträffande uran. För att jordägare skall kunna

utföra sådant arbete på gruvområde måste han, om uppgörelse ej kan nås

med gruvrättsinnehavaren, söka undersökningstillstånd.

Utredningsmannen framhåller, att en annan sida av den föreslagna regleringen

är, att den ger jordägaren och gruvrättsinnehavare ävensom dem

som härleder sin rätt från dessa ett skydd mot andra som ej har undersökningstillstånd

eller koncession enligt uranlagen. I detta hänseende är bestämmelsernas

viktigaste funktion dock att ge uttryck åt den begränsning

som ligger i skyddet. Om annan person erhåller undersökningstillstånd eller

koncession, övergår nämligen rätten till undersökningsarbete å denne.

Det är på denna punkt den föreslagna regleringen ger ett väsentligt utökat

skydd för gruvrättsinnehavare genom föreskriften i 4 § 2 mom. i förslaget,

att undersökningstillstånd till område som omfattas av gruvrätt ej må meddelas

annan än gruvrättsinnehavaren med mindre synnerliga skäl är därtill.

Utredningsmannen erinrar om att stenkolslagen icke innehåller någon

motsvarighet till den i 1 § gruvlagen upptagna hänvisningen till de särskilda

bestämmelser angående utländska rättssubjekts behörighet att förvärva gruvrätt

som upptages i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att

förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt 1934 års

lag om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag. Att stenkolslagen

saknar sådan hänvisning torde bero på att koncessionsrätten alltid är beroende

av Kungl. Maj:ts prövning. Utredningsmannen framhåller, att det

kunde övervägas att i 1 § i förslaget upptaga en erinran om nyssnämnda särskilda

bestämmelser och därtill knyta en föreskrift, att undersökningstillstånd

enligt uranlagen i här avsedda fall ej får meddelas utan Kungl. Maj:ts

medgivande. Med hänsyn till att undersökningsförfarandet i princip är fritt

så att det enligt förslaget kan utövas utan undersökningstillstånd, om jordägaren

lämnat sitt medgivande, har utredningsmannen dock ej ansett sådan

föreskrift erforderlig.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

67

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker, att det på flera ställen i

betänkandet uttalade syftet, att uranfyndigheter i största utsräckning skall

få undersökas utan tillstånd icke kommit till klart uttryck i lagtexten. Enligt

hovrättens mening är det önskvärt, att den principiella friheten för envar

att -— i förekommande fall med jordägarens medgivande •— undersöka

uranfyndighet fastslås i lagen. Hovrätten ifrågasätter, om icke 2 kap. i lagförslaget

bör inledas med en bestämmelse av sådant innehåll. I fortsättningen

av kapitlet torde i så fall böra upptagas regler om inmutares, gruvinnehavares

och koncessionshavares rätt samt stadganden, som reglerar i vilka

fall undersökningstillstånd kräves av hänsyn till andra rättsägare eller erfordras

till skydd för den som vill företaga undersökningsarbete. Hovrätten

påpekar vidare, att förslaget icke ger någon antydan om sambandet med

atomenergilagen. Det hade varit naturligt att på något sätt erinra om hur

lagarna förhåller sig till varandra. I varje fall synes det hovrätten som om

den föreslagna bestämningen av begreppen »eftersöka», »undersöka» och

»bearbeta» fyndighet av uranhaltigt mineral borde föranleda en jämkning i

atomenergilagen.

Hovrätten för övre Norrland befarar, att lagens tystnad beträffande eftersökande

av uran kan vålla komplikationer vid tillämpningen. Även om en

gränsdragning mellan de båda slagen av arbete efter de riktlinjer utredningsmannen

uppdragit i betänkandet givetvis kan möta lagtekniska svårigheter,

synes det hovrätten likväl påkallat, att ytterligare överväganden ägnas

detta spörsmål. Ett beaktande av hovrättens önskemål kan möjligen medföra

behov av ändringar och förtydliganden jämväl i annan lagstiftning. Hovrätten

påpekar vidare, att fall torde kunna förekomma, då ett rättssubjekt

äger inmutningsrätt/utmål och ett annat koncession enligt stenkolslagen

till samma område. Såvitt hovrätten kunnat finna är frågan om deras inbördes

rättigheter i de avseenden varom nu är fråga icke löst i förslaget.

Kommerskollegium samt bergmästarämbetet i norra distriktet förordar,

att, därest med uttrycket »därmed likställt område» i 3 § första stycket 2)

avses inlöst mark utom utmål, detta anges i lagtexten.

Departementschefen. I dessa båda inledande paragrafer angives de grundläggande

principerna för regleringen av rätten till uranfyndigheter. Beträffande

motiven till och innebörden av bestämmelserna kan jag i huvudsak

hänvisa till den allmänna motiveringen.

Enligt vad i den allmänna motiveringen framhållits är det avsett att undersökning

av uranfyndighet i princip skall kunna ske utan undersökningstillstånd.

Det torde emellertid ej vara behövligt att i lagtexten uttryckligen

angiva denna principiella frihet, utan regleringen torde såsom

utredningsmannen föreslagit få ske så, att det stadgas att rätt till undersökning

med närmare angivna undantag kräver undersökningstillstånd.

Vid remissbehandlingen har från något håll uttalats farhågor för att

frånvaron av ett direkt stadgande i uranlagen att eftersökande av uran

skall stå fritt för envar, kan vålla komplikationer vid tillämpningen av

lagen. Såsom utvecklats i den allmänna motiveringen avses med eflcrsökan
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

de sådana åtgärder för uppspårande av uranfyndigheter, som icke inkräktar

på jordägarens rätt. Därvid förutsättes, att gränsen mellan eftersökande

och undersökning uppdrages i anslutning till de objektiva rekvisiten i

strafflagen för skadegörelse och åverkan. Under sådana förhållanden synes

mig rätten för envar att utan särskilt tillstånd eftersöka uranfyndigheter

vara så klarlagd, att särskilt stadgande härom icke erfordras i lagen.

I likhet med utredningsmannen finner jag det icke heller vara erforderligt

att i uranlagen upptages hänvisning till de särskilda bestämmelser angående

utländska rättssubjekts rätt att förvärva bl. a. gruva eller idka gruvdrift

som upptages i 1916 och 1934 års lagar i ämnet. Däremot torde det vara

lämpligt att, såsom ifrågasatts vid remissbehandlingen, införa en hänvisning

till atomenergilagen. I 1 § nämnda lag, vari förekommer en motsvarande

hänvisning, bör till undvikande av oklarhet göras en terminologisk

jämkning.

Under remissbehandlingen har från något håll påpekats, att fall torde kunna

förekomma, då ett rättssubjekt äger inmutningsrätt eller rätt till utmål

och ett annat koncessionsrätt enligt stenkolslagen till samma område samt

att frågan om dessa rättssubjekts inbördes rättigheter icke berörts i uranlagsförslaget.

De mycket sällsynta undantagsfall, då ett sådant rättsläge

kan uppkomma, torde få lösas med utgångspunkt från att de rättigheter

med avseende å uranfyndigheter som enligt uranlagen avses tillkomma

gruvrättsinnehavare får utövas av den som innehar gruvrätt till det mineral

med vilket uranet förekommer i närmaste samband. Det synes mig icke

vara påkallat att för dessa ganska teoretiska fall tynga lagtexten med särskilda

bestämmelser.

Från ett par håll har förordats att, därest med uttrycket »därmed likställt

område» i första stycket andra punkten av 3 § (2 § i departementsförslaget)

avses inlöst mark utom utmål, detta bör angivas i lagtexten. Med

anledning härav vill jag framhålla, att med uttrycket »därmed likställt område»

icke avses endast löst mark utom utmål. Uttrycket innefattar sålunda

exempelvis även mark som omfattas av ansökning om utvidgning av utmål.

1 uttrycket torde jämväl få innefattas vissa områden, vilka visserligen icke

formellt blivit utmålslagda, men som enligt äldre bestämmelser får anses

åtnjuta i huvudsak samma skydd som utmålsområde.

2 KAP.

Undersökning av fyndighet

U ndersökningsiills tånd

3 §•

Förevarande paragraf motsvarar 2 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att det synes lämpligt, att Kungl. Maj:t

frigöres från handläggningen av ärenden rörande undersökningstillstånd.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

69

Antalet sådana ärenden kan beräknas bli stort och då eftersökande och undersökande

av uranfyndigheter i princip göres fritt, kan de allmänna intressen

som i detta sammanhang skall bevakas icke sägas vara av särskild

betydelse. Det torde ligga väl i linje med strävandena att befria Kungl.

Maj :t från ärenden som kan handläggas av annan myndighet att överflytta

dessa ärenden från Kungl. Maj :ts prövning.

Önskvärt är även, framhåller utredningsmannen, att ej heller länsstyrelserna

betungas med ärenden om undersökningstillstånd. Om det vore fråga

om tillståndsgivning av sådan natur som avses i 71 § expropriationslagen,

skulle det måhända vara naturligast att anlita länsstyrelserna. Emellertid

är de frågor av mera tveksam natur, som kan tänkas uppkomma i samband

med beviljande av undersökningstillstånd, av gruvrättslig natur. Att bergsstaten

på grund härav måste vara inkopplad på dessa ärenden är självfallet

och det synes som om ärendena också kan avgöras av bergsstatens myndigheter.

Bergmästarna skulle väl med sin stora sakkunskap och kännedom

om de lokala förhållandena i det stora antalet fall kunna i första instans avgöra

ärendena. Det skulle ur arbetssynpunkt och med hänsyn till registrering

av tillstånden vara önskvärt att så kunde ske. Eftersom fråga dock är

om beslut av koncessionskaraktär, anser utredningsmannen det vara förenat

med betänkligheter att avgörande sker av lokal myndighet. Tillståndsprövningen

beträffande undersökning blir självfallet av betydelse, då fråga

sedermera uppkommer om vem som skall få koncession. På grund av vad

nu anförts föreslår utredningsmannen, att ansökningar om undersökningstillstånd

väl skall ingivas till bergmästaren och handläggas hos honom men

att ärendena av honom med eget yttrande skall sändas till kommerskollegium

för avgörande. Utredningsmannen anser det vara av betydelse att den centrala

myndigheten på detta betydelsefulla område leder och övervakar utvecklingen

även på undersökningsstadiet. Behovet av kontakt med Sveriges

geologiska undersökning bör i sammanhanget även beaktas. De intressen

länsstyrelserna har att bevaka torde på detta stadium vara mindre framträdande.

Undersökningsarbetet är i allmänhet ej så omfattande och ingripande

att exempelvis naturskyddsintresset och andra industriers intressen

kan bli i nämnvärd grad förnärmade. Kommerskollegium torde komma

att beakta när sådana fall uppkommer och då genom remiss till vederbörande

länsstyrelse bereda denna tillfälle att yttra sig.

I fråga om den rätt ett meddelat undersökningstillstånd bör medföra

framhåller utredningsmannen, att en väsentlig sida av den föreslagna regleringen

är att rätten till undersökningsarbete skall vara skyddad, så att

andra ej får göra undersökningar på området med de konsekvenser detta

kan ha i fråga om rätt till koncession eller ersättning om fynd göres. Det

skydd uranlagen ger hindrar emellertid ej att annan söker efter uran på sätt

som kan ske utan intrång i jordägarens rätt. EU eftersökande i sådan form

faller nämligen utanför lagen och torde kunna ske även på område som

omfattas av undersökningstillstånd eller koncession. Fynd som en sådan

utomstående kan göra på område, där annan än jordägaren har rätt till

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

undersökning, anser utredningsmannen dock i regel ej böra medföra förmåner

av nyss angivna slag.

Meddelas undersökningslillstånd för ett mineral av de slag som avses

med uranlagen, bör tillståndet automatiskt gälla även för övriga. Denna

princip överensstämmer med gruvlagen, enligt vilken inmutningsansökan

beträffande ett inmutningsbart mineral, t. ex. järn, medför rätt att undersöka

och sedermera bearbeta fyndigheter av alla inmutningsbara mineral

inom utmålet.

Utredningsmannen påpekar att frågan huruvida tidpunkten för ansökning

eller meddelande av undersökningstillstånd skall vara avgörande vid

bedömande av frågor om prioritet i regel rent principiellt ej ställes på sin

spets i en koncessionslagstiftning av uranlagens natur, eftersom den tillståndsgivande

myndigheten ej är bunden av vilken av flera ansökningar

som först inkommit. Några rättsverkningar knytes enligt nuvarande lagstiftning

ej till dagen för ansökning om koncession utan först till den tidpunkt

då koncession beviljas. Det synes dock utredningsmannen nödvändigt,

att vid lösandet av konkurrensfrågor mellan inmutning och undersökningstillstånd

även beträffande den senare rättigheten låta dagen för ansökningen

vara avgörande, eftersom eljest den rättsliga situationen alltid skulle kunna

ändras genom en inmutningsansökan medan ärendet om undersökningstillstånd

är under prövning. Härom hänvisas till förslaget om ändring i 5 § 9)

gruvlagen.

Länsstyrelsen i Örebro län samt bergmästarämbetena i östra och västra

distrikten anser, att undersökningstillstånd bör meddelas av vederbörande

bergmästare. Länsstyrelsen i Örebro län anför som motivering härför, att

bergmästarna torde äga erforderlig erfarenhet och sakkunskap för att pröva

nämnda ärenden. En fördel är också, att de känner till de lokala förhållandena

inom sina distrikt. Genom en sådan decentralisering skulle man kunna

uppnå en förenkling av ärendenas handläggning och snabbare avgörande.

För att möjliggöra en enhetlig praxis torde i så fält kommerskollegium böra

bemyndigas utfärda erforderliga anvisningar. Bergmästarämbetet i västra

distriktet påpekar, att kommerskollegium förvaltar kronans andelar i gruvor,

varför risk kan föreligga, att ämbetsverket vid avgörandet av frågor om

undersökningstillstånd kan komma i konfliktsituationer, som kan rubba

tilliten till verkets objektivitet.

Kommerskollegium finner det däremot naturligt, att kollegiet såsom

bergsöverstyrelse anförtros prövningen av ansökningar om undersökningstillstånd

samt påpekar det angelägna i att prövningen av dessa ansökningar

sker centralt efter enhetliga linjer.

Departementschefen. Det synes vara av stor vikt att, då en ny lagstiftning

av förevarande typ skall börja tillämpas, prövningen av de ofta ganska

tveksamma spörsmål som kan väntas möta kommer att i möjligaste mån

ske efter enhetliga linjer så att en fast praxis så snart som möjligt utbildas

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

på området. Förutsättningarna för att så kommer att ske torde vara betydligt

större, om prövningen av tillståndsärenden lägges i händerna på det

ämbetsverk som i egenskap av bergsöverstyrelse har det centrala överinseendet

över gruvdriften i landet, än om prövningen får ankomma på de lokala

organen. Uppenbart är också att kommerskollegium kan uppträda med

större auktoritet gentemot sökandena, särskilt när fråga uppkommer om

att helt avslå ansökningar om undersökningstillstånd eller i något hänseende

begränsa den rätt som skall tillkomma viss sökande. I anledning av

vad bergmästarämbetet i västra distriktet uttalat må framhållas, att klagan

över bergmästarnas beslut under alla förhållanden skulle få föras hos kommerskollegium.

Med hänsyn härtill och till vad utredningsmannen i övrigt

anfört vill jag förorda att tillståndsgivningen anförtros åt kommerskollegium.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i utredningsmannens förslag.

Enligt 5 § gruvlagen föreligger hinder mot inmutning beträffande följande

slag av områden:

1) statsgruvefält med dispensrätt för Kungl. Maj:t,

2) nationalpark med dispensrätt för Kungl. Maj:t,

3) befästningsområde i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämmer,

4) kyrkogård och begravningsplats,

5) område på mindre avstånd än 30 meter från järnväg eller kanal som

är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av vederbörande

ämbetsmyndighet,

6) område på mindre avstånd än 100 meter från bostad, tomt eller trädgård,

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning

med dispensrätt för Kungl. Maj:t,

8) förut inmutat område eller utlagt utmål,

9) stenkols- eller alunskifferkoncession, därest inmutning avser mineral

som ingår i stenkolen eller skiffern på sådant sätt att tillgodogörande ej

kan ske för sig.

Enligt 31 § gruvlagen föreligger i nu angivna fall i regel även hinder mot

utläggande av utmål.

Stenkolslagen har, till skillnad från gruvlagen, särskilda bestämmelser

för arbete ovan jord och för arbete under jord. Enligt 13 § stenkolslagen

gäller såsom hinder för arbete ovan jord i huvudsak vad som stadgas i

5 § punkterna 4)—6) gruvlagen. Enligt 64 § tredje stycket stenkolslagen har

Kungl. Maj :t emellertid när fråga är om koncession för uran, torium och

beryllium dispensrätt i fall som avses i 13 § 1 mom. stenkolslagen (motsvarande

5 § 6) gruvlagen), när synnerliga skäl är därtill. Beträffande arbete

under jord gäller enligt 16 § stenkolslagen att sådant arbete i princip

får drivas å hela koncessionsområdet. Sådant arbete får dock icke äga rum:

1) lodrätt under kyrkogård och begravningsplats samt under ett område i

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

dagen med utsträckning av 15 meter från kyrka; 2) under ett område i dagen

med utsträckning av 15 meter från boningshus och 30 meter från järnväg

eller kanal; 3) på mindre djup än 30 meter under ett område i dagen

med utsträckning av 15 meter från annan åbyggnad vid gård än boningshus

eller från tomtplats eller trädgård.

Utredningsmannen framhåller, att en principiell skillnad mellan gruvlagens

och stenkolslagens hindersbestämmelser är, att enligt gruvlagen inmutat

eller utmålslagt område ej får omfatta områden av de slag som uppräknas

i 5 §, medan i stenkolslagen allenast föreskrives hinder för anvisande

av område för arbete i dagen respektive hinder för arbete under jord.

Utredningsmannen anser att man bör sträva efter att få enhetliga hindersbestämmelser

och att därvid anknytning bör ske till gruvlagens regler. Att

märka är emellertid, att i de fall då enligt gruvlagen Kungl. Maj :t har dispensmöjlighet

hinder i egentlig mening ej föreligger i ett koncessionsfall,

eftersom Kungl. Maj :t då kan göra de begränsningar som ur allmän eller

enskild synpunkt kan befinnas erforderliga. Eftersom motsvarande regler

emellertid bör tillämpas av kommerskollegium vid meddelande av undersökningstillslånd

och bergmästaren skall iakttaga hindersbestämmelserna då

område för arbete ovan jord anvisas, synes även dispensfallen böra upptagas

och dessa områdens användning för undersökningstillstånd och koncession

göras beroende av Konungens prövning. Med tillämpning av denna

princip bör enligt utredningsmannens åsikt såsom hindersfall upptagas:

1) statsgruvefält med dispensrätt för Kungl. Maj:t,

2) nationalpark med dispensrätt för Kungl. Maj:t,

3) befästningsområde i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer,

4) kyrkogård eller begravningsplats,

5) område på mindre avstånd än 30 meter från järnväg eller kanal som

är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av vederbörande

ämbetsmyndighet,

6) område på mindre avstånd än 100 meter från bostad, tomt eller trädgård

med dispensrätt för Kungl. Maj :t,

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning

med dispensrätt för Kungl. Maj:t.

Beträffande inmutat område, utmål och koncessionsområde föreslår utredningsmannen

-— på grundval av synpunkter som redovisats i den allmänna

motiveringen — att undersökningstillstånd eller koncession beträffande

uran ej må meddelas annan än inmutaren, gruvinnehavaren eller koncessionsinnehavaren

med mindre synnerliga skäl är därtill. I samband härmed

föreslås viss ändring i 5 § 9) gruvlagen.

Man kan emellertid, påpekar utredningsmannen, tänka sig fall, där inmutningsrätt

eller rätt på grund av koncession sträcker sig längre än nu

föreslagna hindersbestämmelser beträffande uran medger. Det kan sammanhänga

med skilda hindersbestämmelser eller med ett lämnat medgivande

som undanröjt hinder. I sådana fall synes det omotiverat att uran ej

skulle kunna uttagas även på område där gruvdrift likväl äger rum. Därför

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

torde hindersbestämmelserna böra kompletteras med ett stadgande att,

där inmutningsrätt eller koncession för sökanden gäller till område varom

nu är fråga, rätt att göra undersökning beträffande uran eller bearbeta

uranfyndighet må utsträckas att avse även sådant område.

Frågan om väg såsom hinder har i detta sammanhang övervägts av utredningsmannen.

Det har därvid synts honom uppenbart att i vart fall undersökningsarbetet

ej behöver inkräkta på vägområden. Någon bestämmelse

härom har emellertid ej upptagits, eftersom gruvlagen och stenkolslagen

saknar regler därom.

I utredningsmannens förslag har i 1 mom. första stycket upptagits regler

om bostadsbyggnad m. m. såsom hinder. De avviker från 5 § 6) gruvlagen

därigenom att dispensmöjligheten enligt 64 § tredje stycket stenkolslagen

inarbetats. Beträffande sista satsen i det föreslagna stycket har denna

motsvarighet i 5 § 6) gruvlagen, där den införts för att hindra fältspärrning

genom uppförande av byggnad i kanten av en inmutning eller ett utmål.

Såsom andra stycke i 1 mom. har upptagits hänvisning till hindersbestämmelserna

i 5 § 1)—5) och 7) gruvlagen.

I 5 § 8) och 9) gruvlagen återfinnes stadganden om tidigare inmutning

och utmål såsom hinder samt vissa hindersbestämmelser som har avseende

å stenkols- och alunskifferkoncessioner. Förslagets motsvarande stadgande

i 2 mom. i förevarande paragraf har, påpekar utredningsmannen, mera karaktär

av instruktion för tillståndsgivning än av verklig hindersbestämmelse.

Utredningsmannen har likväl ansett det vara lämpligt, särskilt med hänsyn

till anknytningen till gruvlagen, att upptaga stadgandet i detta sammanhang.

Som exempel på situationer, då inmutning kan befinnas ej böra hindra

undersökningstillstånd för annan än inmutaren eller gruvinnehavaren,

nämner utredningsmannen dels det fall att inmutaren uppenbarligen sökt inmutning

för att få företrädesrätt till koncession å uran och dels det fall att

fråga är om ett gammalt utmål, där allt gruvarbete nedlagts och något

intresse för gruvrättens existens ej föreligger.

Den i 3 mom. upptagna bestämmelsen avser som förut nämnts att skapa

likformighet med andra mineral inom viss fyndighet i hindershänseende.

Utredningsmannen framhåller att hindersbestämmelserna i praktiken torde

få tillämpas på det sättet att i tillståndsbevisen göres undantag genom

hänvisning till 4 § eller genom att bestämmelserna i denna paragraf upplages

i bevisen. Därvid måste dock observeras att bestående gruvrättigheter

ej utgör absolut hinder, varför en sådan hänvisning måste kompletteras

med en uttrycklig föreskrift om undantag av dylika områden i det särskilda

fallet. Genom eu sådan mera generell behandling av hindersfrågorna

som här föreslagits undvikes mycket onödigt arbete med att närmare fixera

vilka områden som är undantagna. Med hänsyn till undersökningsarbetets

natur föreligger i regel ej behov av sådan fixering (jfr 13 § 3) och 32 §

2) i departementsförslaget). Om visst område på grund av hinder blivit

undantaget, kan innehavaren av tillståndet likväl utföra arbete på området,

om han får medgivande därtill av vederbörande rättsägare. Någon ändring

av själva tillståndet är sålunda cj erforderligt.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

Kommerskollegium framhåller, att 1 mom. första stycket och 3 mom. i

utredningsmannens förslag (motsvarande 1 mom. 6) och 3 mom. i departementsförslaget)

fått eu avfattning, som kan få icke avsedda följder. Kollegiet

anför:

Detta sammanhänger med att koncession enligt stenkolslagen — till skillnad

från vad som gäller beträffande inmutning enligt gruvlagen samt rätt

till undersökningsarbete och koncession enligt förslaget till uranlag — kan

beviljas oberoende av bebyggelsen inom koncessionsområdet; i stenkolslagen

hänföra sig hindersbestämmelserna med avseende å byggnad till arbete

i dagen respektive under jord. Med hänsyn till nu angivna förhållanden

kommer stadgandet i sista meningen i 4 § 1 mom. första stycket att giva

uranprospekteraren och innehavaren av urankoncession en alltför vidsträckt

rätt. Såsom utredningsmannen utformat förslaget skulle t. ex. innehavaren

av en stenkolskoncession med stöd av detta stadgande samt 3 § 3) vara i

princip berättigad att bedriva undersökningsarbete avseende uran utan

hinder av den inom koncessionsområdet befintliga bebyggelsen.

Jämväl Svenska skifferoljeaktiebolaget har anmärkt på avfattningen av

nämnda stadganden och därvid anfört:

_ Hindersbestämmelserna i 4 § 1 mom. första stycket uranlagsförslaget

jämte den kompletterande föreskriften i 3 mom. samma paragraf synes vara

tämligen svårtillgängliga. Bestämmelserna är, såvitt framgår av 1 mom.

forsta stycket, ej tillämpliga t. ex. om en alunskifferfyndighet redan är belagd

med alunskifferkoncession. Huruvida innebörden härav — såsom ordalydelsen

närmast antyder — är, att undersökningstillstånd kan beviljas

under hänvisning till den befintliga alunskifferkoncessionen oberoende av

såväl uranlagens hindersbestämmelser i 1 mom. första stycket som stenkolslagens

hindersbestämmelser beträffande markanvisning, eller — såsom

vissa uttalanden i motiven kunde tyda på och såsom synes naturligast ■— att

undersökningstillstånd ej kan beviljas i strid mot stenkolslagens hindersbestammelser

för markanvisning, synes kunna vara föremål för tvekan, särskilt

som det i praktiken kan inträffa, att en alunskifferkoncession föreligger,

ehuru markanvisning inom ramen för densamma ej ägt rum på det

ifragavarande området och hindersfragan alltså ej varit föremål för prövning

enligt stenkolslagen, när ansökan om undersökningstillstånd skall avgöras.

Jämlikt 3 mom. kan, därest sökanden enligt därom gällande föreskrifter

erhållit dispens från stenkolslagens hindersbestämmelser för markanvisning,

motsvarande dispens utsträckas att gälla även beträffande underoch

koncession för uran. Sistnämnda stadgande vore utan

självständig betydelse, om hänvisningen i 1 mom. första stycket till andra

gruvrättigheter skulle innebära, att undersökningslillstånd"kunde beviljas

oberoende av såväl uranlagens hindersbestämmelser i 1 mom. första stycket

som stenkolslagens hindersbestämmelser för markanvisning. Följaktligen

torde det få antagas, att hindersfrågan enligt 1 mom. första stycket primärt

regleras av den äldre rättighetens hindersbestämmelser. Det synes önskvärt,

att de åsyftade bestämmelserna underkastas en redaktionell överarbetmng

i syfte att eliminera föreliggande tolkningssvårigheter.

Bergmästarämbetet i västra distriktet förordar, att hindersbestämmelserna

i 4 § 2 mom. göres ovillkorliga.

Departementschefen. I utredningsmannens förslag har hindersbestämmelserna

utformats i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i gruv
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

lagen. Den utformning bestämmelserna erhållit i förslaget har icke föranlett

principiell erinran vid remissbehandlingen. Även jag finner förslaget i denna

del i sakligt hänseende välmotiverat. Då det emellertid torde vara till

fördel, att samtliga hindersbestämmelser beträffande uranfyndigheter kan

utläsas ur själva uranlagen, bör hänvisningen till gruvlagen i 1 mom. andra

stycket ersättas med direkta lagbestämmelser.

Beträffande 1 mom. 3 punkten i departementsförslaget vill jag framhålla,

att åt begreppet befästningsområde icke bör ges en alltför snäv tolkning. Med

befästning åsyftas sålunda ej blott egentliga fästningsverk utan även andra

fasta försvarsanstalter för det totala försvarets behov. I detta sammanhang

må erinras om att 4 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar kan bli tillämplig i fråga om förordnande som avses i

förevarande punkt.

Med anledning av vad kommerskollegium och Svenska skifferoljeaktiebolaget

anfört beträffande stadgandena i 1 mom. första stycket (1 mom. 6

punkten i departementsförslaget) och 3 mom. vill jag framhålla, att innebörden

av ifrågavarande stadganden tydligtvis är att undersökningstillstånd

icke under åberopande av förstnämnda lagrum kan beviljas i strid

mot stenkolslagens motsvarande hindersbestämmelser. Därest så kunde

ske, vore stadgandet i 3 mom. i viss mån utan självständig betydelse. För att

stadgandets innebörd skall komma till klarare uttryck torde en viss jämkning

böra vidtagas i utredningsmannens förslag.

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller det angelägna i att förfarandet i samband

med beviljande av undersökningstillstånd göres så enkelt som möjligt. Syftet

med tillståndet — att bereda den som vill söka efter uran möjlighet att

få taga mark i anspråk mot jordägarens vilja eller att åstadkomma en skyddad

rätt till undersökningsarbete -— gör emellertid att man genom förfarandet

måste sörja för att jordägaren och annan rättsägare får tillfälle att

bevaka sina intressen i samband med ansökningen eller efter beviljandet

av tillstånd genom överklagande eller i vart fall när undersökningsarbetet

skall påbörjas.

Utredningsmannen anför vidare:

Förfarandet gestaltar sig olika enligt stenkolslagen och gruvlagen. Enligt

stenkolslagen göres ansökan hos länsstyrelsen och kungörelse sker för att

rättsägare skall få tillfälle att yttra sig. I fråga om undersökningskoncession

å uran in. m. behöver dock dessa regler ej iakttagas. Förfarandet vid

inmutning enligt gruvlagen innebär att ansökan göres hos bergmästaren.

Något kungörelseförfarande förekommer ej förrän denne fattat beslut. Då

översändes mutsedeln till inmutaren och avskrifter av densamma till jordägarna,

varjämte kungörelse sker. Meningen är att rättsägare härigenom

skall beredas tillfälle att överklaga beslutet. Undersökningsarbete får sedan

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

ej påbörjas utan att jordägare och nyttjanderättshavare i förväg underrättats.

De olika metoderna i stenkolslagen och gruvlagen torde sammanhänga

med koncessionsrättens och inmutningsrättens olika natur. Ett koncessionsbeslut

skall föregås av en prövning och avvägning av olika intressen, medan

ansökan om inmutning bygger på en lagligen reglerad rätt att under givna

förutsättningar få mutsedel. Ett koncessionsbeslut som meddelas av Kungl.

Maj :t kan ej överklagas.

Det naturliga förfarandet vid ansökan om undersökningslillstånd å uran

synes vara att man tillämpar principerna i stenkolslagen. Eftersom möjlighet

föreligger att överklaga ett beslut av kommerskollegium hos Kungl.

Maj :t, är det val tänkbart att vänta med kungörelseförfarandet till dess kollegium

fattat sitt beslut, men det framstår såsom mindre lämpligt att den

prövning som dock skall ske hos kollegium försiggår utan att rättsägare

fått tillfälle att yttra sig i ärendet.

Ansökan om undersökningstillstånd bör, ställd till kommerskollegium,

ingivas till bergmästaren i det distrikt där området i fråga är beläget. — ---

Bergmästaren skall låta införa kungörelse om ansökningen i allmänna

tidningarna och tidning i orten. Bergmästaren bör dessutom, i den mån

tillgängliga uppgifter gör det möjligt och därtill giver anledning, genom

meddelanden med posten underrätta jordägare och andra intressenter; se

härom närmare 7 § i förslaget. Tiden för yttrande synes kunna bestämmas

till minst trettio dagar efter det kungörelsen var införd i allmänna tidningarna.

Sedan denna tid gått till ända, skall bergmästaren insända handlingarna

i ärendet med eget yttrande till kommerskollegium för avgörande.

Därest sökanden önskar erhålla undersökningstillstånd till ett område

som ligger inom två olika bergmästaredistrikt, måste två ansökningar göras

och området inom vartdera distriktet behandlas såsom ett särskilt undersökningsområde.

Det är mycket angeläget att förfarandet i ärenden om undersökningstillstånd

ej göres onödigt betungande. I detta hänseende spelar det ofta en betydande

roll hur pass omfattande och grundlig utredningen om fastighetsoch

äganderättsförhållandena inom området behöver vara. Vill man skapa

en garanti för att alla jordägare och nyttjanderättshavare genom personliga

kallelser beredes tillfälle att i ärendet framföra sina synpunkter och eventuellt

överklaga beslutet, måste man skaffa en fullständig utredning i berörda

hänseenden och tillse att personliga kallelser utgår till samtliga intressenter.

En sådan utredning är emellertid ofta mycket arbetskrävande ooh

förenad med betydande svårigheter.

Det intrång som sker genom undersökningsarbetet är i regel relativt ringa

och begränsat till viss tid. Hindersbestämmelserna bereder automatiskt

skydd för hus och hem i vidsträckt bemärkelse. Ersättning utgår för begagnande

av marken inom undersökningsområdet liksom för skada och intrång

som sker. Innan undersökningsarbete på visst område påbörjas skall

jordägare och nyttjanderättshavare bevisligen underrättas (12 § gruvlagen;.

Undersökningsarbetet får endast bestå av sådana åtgärder som erfordras för

att ådagalägga att inom området förekommer mineralfyndighet av det slag

varom är fråga samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek,

beskaffenhet och brytvärdhet; allt arbete skall utföras så att minsta

möjliga skada förorsakas (13 §). I syfte att förebygga att innehavaren av

tillståndet överskrider den rätt som tillkommer honom äger bergmästaren

meddela särskilda föreskrifter (15 §). Straffpåföljd är stadgad i 16 §. Jordägare

och nyttjanderättshavare har sålunda ett betydande skydd under själva

undersökningstiden.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

På grund härav har i denna paragraf och 7 § ej upptagits obligatoriska

föreskrifter om uppgiftsskyldighet rörande rättsägare och särskilda meddelanden

till dessa. Att märka är alt ärendet genom kungörelse bringas till

allmän kännedom.

Vad beträffar innehavare av tidigare gruvrättigheter på det område som

avses med ansökningen kan det givetvis vara en angelägenhet av största

vikt för innehavare av dylika rättigheter att annan ej får undersökningstillstånd

till deras gruvområden. I regel kommer emellertid sådana områden att

generellt undantagas från tillstånden. Skulle i något fall ej så ske, är det

av vikt att beslut om undersökningstillstånd ej meddelas förrän sådana rättsägare

fått tillfälle att yttra sig. Det torde få ankomma på bergmästaren att

särskilt beakta detta förhållande; endast han torde ha möjligheter att kontrollera

vilka gruvrätter som finns inom visst område.

Bestämmelserna i 5 § har mot bakgrunden av vad nu sagts givits en sådan

formulering, att utredning i berörda hänseenden kan begränsas. Vad

som föreslagits innebär en lättnad för sökande till undersökningstillstånd

i jämförelse med vad som gäller för inmutare enligt gruvlagen. Jämför 6 §

nämnda lag angående de uppgifter som skall lämnas i ansökning om inmutning.

Kungörelseförfarandet och delgivning med jordägarna sker vid inmutning

efter mutsedelns utfärdande; se 10 § gruvlagen. I ärende om undersökningstillstånd

skall sökandens rätt prövas på ett annat sätt än då fråga

är om inmutning och därför bör rättsägare beredas tillfälle att yttra sig innan

beslut meddelas.

För att området skall kunna ordentligt identifieras i kungörelsen måste

under alla förhållanden uppgifter föreligga om de huvudsakliga fastigheter

som är i fråga. Vidare bör för berörda ändamål områdets belägenhet angivas

på ett sådant sätt att man av den beskrivning som sker i kungörelsen får en

klar uppfattning om områdets belägenhet, exempelvis i förhållande till sjö,

älv, järnväg el. dyl.

I 3 mom. har upptagits en bestämmelse om företeende i ansökningsärende

om undersökningstillstånd av medgivande beträffande hindersområde.

Såsom förut anförts vid 4 § bör i tillståndsbevisen i regel göras generellt

undantag för hindersområden. Beträffande visst sådant område — kanske

ett av större betydelse eller större omfattning •— kan emellertid sökanden

ha ett speciellt intresse av att området får tagas i anspråk för undersökning.

Det kan rent av tänkas att hela det område ansökningen avser är hindersområde

och i sådant fall är medgivandet en förutsättning för att tillstånd

överhuvud skall kunna beviljas. Därest ansökningen avser visst område med

de undantag som betingas av hindersbestämmelserna, behöver givetvis medgivanden

ej företes.

I vissa fall kan det tänkas leda till missbruk av rätten att söka undersökningstillstånd

om bland annat kostnaderna för sådant tillstånd är mindre

än för inmutning. Genom att maximiområdet för undersökningstillstånd

är betydligt större än för inmutning blir vid lika avgifter för varje enhet

kostnaderna mindre för undersökningstillstånd än för inmutning. Ansökningsavgiften

för inmutning är enligt 6 § 3 mom. 4) gruvlagen 10 kr., vartill

kommer kungörelsekostnad, lösen 2 kr. 50 öre och stämpel 20 kr. Det

vill dock synas som om dessa kostnader ej har den betydelse att högre avgifter

behöver bestämmas för undersökningstillstånd. Den i 5 § föreslagna

bestämmelsen om lösen och stämpel torde föranleda tillägg i 1883 års förordning

om expeditionslösen och 1914 års förordning om stämpelavgiften.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter lämpligheten av att ansökan

om undersökningstillstånd skall inges icke till länsstyrelsen utan till ve
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 dr 1960

derbörande bergmästare. Länsstyrelsen såsom det centrala statliga organet

inom länsförvaltningen bör ha kännedom om samtliga de förhållanden som

är av vikt för länets utveckling och behov. Det är därför av stor betydelse,

att länsstyrelsen på ett tidigt stadium erhåller vetskap om eventuella uranfyndigheter.

Medverkan vid ansökningsförfarandet ger länsstyrelsen den

upplysning i dessa frågor som länsstyrelsen behöver i sin verksamhet. Länsstyrelsen

har genom tillgången till den lokala landsfiskalsorganisationen

större möjligheter än bergmästarna att handha kungörelse- och delgivningsförfarandet.

Bergmästarämbetet i södra distriktet betraktar det däremot som en förbättring

i förhållande till vad nu gäller att länsstyrelserna enligt förslaget

ej skall behöva taga befattning med ansökningar om undersökningstillstånd

och pekar därvid på att förslaget innebär en förenkling av förfarandet.

Atomkommittén ifrågasätter helt allmänt, huruvida icke förfarandet vid

meddelande av undersökningstillstånd kan ytterligare förenklas.

Kommerskollegium samt bergmästarämbetena i norra och västra distrikten

anser 4et erforderligt, att vi(l ansökning om undersökningstillstånd

uppgift alltid lämnas av sökanden om de fastigheter som avses med ansökningen.

Kommerskollegium ifrågasätter i anslutning härtill, om det är

påkallat att i lagen upptaga föreskrift om skyldighet för sökanden att lämna

för honom tillgängliga uppgifter angående fastigheter, jordägare etc. (2

mom. andra stycket). Stadgandet synes icke förplikta till något och vikten

av att uppgifterna lämnas är icke särskilt stor. I den mån uppgifter om inmutare,

gruvinnehavare och koncessionshavare anses nödvändiga för prövningen

av ansökningen, måste det i allt fall ankomma på bergmästaren att

svara för att uppgifterna är riktiga och fullständiga. Därest uppgiftsskyldigheten

bibehålies, bör den för övrigt avse jämväl undersökningstillstånd.

Sveriges advokatsamfund anser, att det i 2 mom. andra stycket föreslagna

stadgandet bör jämkas på så sätt, att sökanden skall lämna uppgift jämväl

om eventuella nyttjanderättshavare.

Bergmästarämbetet i västra distriktet uttalar, att den i 3 mom. 3) föreskrivna

ansökningsavgiften för att få avsedd verkan bör höjas till 50 kronor

per område.

Lantmäteristyrelsen, Svenska teknologföreningen och Svenska gruvföreningen

ifrågasätter, om ej flera av de i förevarande paragraf meddelade

föreskrifterna (exempelvis om ansöknings innehåll, kartors beskaffenhet

etc.) är av sådan art att de -— med hänsyn till att de tid efter annan kan

behöva ändras lämpligen bör utgå ur själva lagen och upptagas i en

särskild tillämpningskungörelse.

Departementschefen. För närvarande är förfarandet vid ansökan om undersökningskoncession

beträffande uran och därmed likställda ämnen oreglerat

i lagen. Det är av vikt att denna lucka i gällande reglering fylles. Det

av utredningsmannen nu föreslagna förfarandet vid ansökan om undersök
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

ningstillstånd innebär att ansökan skall ingivas till vederbörande bergmästare

och avgöras av kommerskollegium. Förslaget har vid remissbehandlingen

i huvudsak ej föranlett erinringar, och även jag vill biträda detsamma.

Det möter givetvis ej hinder att kommerskollegium, i fall där det anses

påkallat, före ärendets avgörande inhämtar yttrande över ansökningen

från vederbörande länsstyrelse.

Som utredningsmannen framhållit är det angeläget, att förfarandet i

ärenden av förevarande slag ej göres onödigt betungande. De av utredningsmannen

anförda skälen för att obligatorisk föreskrift om uppgiftsskyldighet

rörande fastigheter och rättsägare ej bör föreskrivas finner jag vara

övertygande. Däremot bör, såsom utredningsmannen föreslagit, i paragrafen

upptagas en bestämmelse om skyldighet för sökanden att lämna de uppgifter

i berörda hänseende, som är för honom tillgängliga (2 mom. andra

stycket). Såsom advokatsamfundet förordat bör bland rättsägarna upptagas

även nyttjanderättshavare. Lämpligt synes också vara, att bland rättsägarna

jämväl nämna innehavare av undersökningstillstånd enligt uranlagen.

Med hänsyn till att undersökningsområde kan vara beläget inom

stad bör »socken» i 2 mom. första stycket 3) utbytas mot »församling»

(jämför motsvarande stadgande i 6 § 2 mom. gruvlagen).

Från ett håll har föreslagits, att den i 3 mom. 3) stadgade anmälningsavgiften

bör höjas till 50 kronor. Som skäl härför har åberopats, att avgiften

eljest icke skulle få tillräckligt avhållande verkan. Den av utredningsmannen

förordade avgiften 10 kronor överensstämmer med motsvarande

avgift enligt gruvlagen. Man bör emellertid beakta att ett undersökningsområde

när det gäller uran normalt kan antagas komma att omfatta ett

flera gånger större markområde än en inmutning. Bl. a. för att i någon mån

motverka eventuella tendenser att utnyttja undersökningstillstånd för

åstadkommande av fältspärr mot undersökning av inmutningsbara mineral

synes ansökningsavgiften för undersökningstillstånd böra sättas högre

än för inmutning. Å andra sidan synes det knappast vara anledning befara.,

att en ansökningsavgift av storleksordningen 50 kronor kommer att inverka

menligt på den enskildes villighet att vara verksam för uppspårande av

uranfyndigheter. Jag vill därför biträda förslaget om höjning av avgiften

till nämnda belopp.

Bevis om undersökningstillstånd bör som utredningsmannen funnit beläggas

med stämpel. Däremot torde det inte vara påkallat att även uttaga

särskilt lösenbelopp för sådant tillstånd. Lagtexten har jämkats i enlighet

härmed.

Vid remissbehandlingen har ifrågasatts, huruvida icke flera av de i förslaget

upptagna föreskrifterna (exempelvis angående ansöknings innehåll,

kartas beskaffenhet etc.) är av sådan natur att de lämpligen bör upptagas i

en särskild tillämpningskungörelse. Denna anmärkning har visst fog för

sig. Gruvlagen och stenkolslagen innehåller emellertid ett flertal detaljbestämmelser

om förfarandet, och det kan inte ifrågakomina att i detta sammanhang

bryta ut dessa bestämmelser ur lagstiftningen. Särskilt med hän
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

syn härtill synes samma metod lämpligen böra användas även i uranlagen.

Det innebär vissa fördelar att ha hithörande bestämmelser samlade på ett

ställe.

6 §.

Denna paragraf, vari meddelas anvisning om förfarandet då ansökan om

undersökningstillstånd är i ett eller annat hänseende bristfällig, överensstämmer

med 6 § i utredningsmannens förslag.

7 §•

Förevarande paragraf motsvarar 7 § i utredningsmannens förslag.

Beträffande utredningsmannens motivering till denna paragraf, som reglerar

kungörelseförfarandet vid ansökan om undersökningstillstånd, må

hänvisas till vad som anförts i anslutning till 5 §. Utredningsmannen påpekar,

att det torde få ankomma på bergmästaren att bedöma, huruvida och

i vilken omfattning erforderliga kompletteringar behöver göras före kungörandet

av ansökningen.

Kommerskollegium framhåller, att det med hänsyn till stadgandena i

första stycket 4) och 5) av 3 § (2 § i departementsförslaget) är av särskild

vikt, att markägarna erhåller kännedom om ingiven ansökan om undersökningstillstånd.

Ur denna synpunkt vore det onekligen lämpligast om ansökningen

delgåves markägarna personligen. En sådan ordning kan emellertid

befaras bli alltför omständlig i många fall. På grund härav biträder kollegium

utredningsmannens förslag att tillkännagivandet av ansökningen

skall ske i form av kungörelse i allmänna tidningarna och tidning i orten.

I detta sammanhang erinrar kollegiet om att enligt förslaget undersökningsarbetet

icke får igångsättas utan att markägaren underrättats härom.

Enligt kollegiets åsikt bör andra meningen i 7 § första stycket utgå. Denna

bestämmelse är ej förpliktande; allmänheten skulle lätt få en oriktig uppfattning

om de skyldigheter som egentligen åvilar bergmästaren. Om institutet

»fyndanmälan» upptages i lagen, bör det föreskrivas ovillkorlig skyldighet

för bergmästaren att i förekommande fall underrätta fyndanmälaren

om ansökningen. Detta bör då gälla också i fall varom i 7 § andra stycket

förmäles.

Bergmästarämbetet i norra distriktet anser, att kungörelseförfarandet bör

väsentligt inskränkas samt påpekar i detta sammanhang, att en inmutning,

som har mera vittgående rättsverkningar än ett undersökningstillstånd,

kan beviljas utan föregående kungörelse och delgivning. Offentliggörandet

av beviljat undersökningstillstånd bör ske på samma sätt som i fråga om

mutsedel med den skillnaden, att delgivningen med markägare får ankomma

på innehavaren av tillståndet.

Bergmästarämbetet i västra distriktet uttalar, att bergmästarens skyldighet

att utsända meddelande med posten om ansökning bör inskränkas till

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

att avse endast fastighetsägare och påpekar i detta sammanhang, att befintliga

industrier i regel också torde vara fastighetsägare. Övriga som kan beröras

av ansökningen bör däremot få nöja sig med tidningskungörelsen.

Sveriges advokatsamfund anser, å andra sidan, att underrättelseplikten

bör utökas på så sätt att meddelande skall utsändas även till nyttjanderättshavare.

Aktiebolaget Atomenergi betonar vikten av att kungörandet sker inom

mycket kort tid efter det att ansökningen ingivits, vilket bör vara möjligt,

eftersom kungörelsen i förevarande fall icke behöver innefatta särskilt detaljerade

uppgifter.

I formellt avseende förordar kommerskollegium, att paragrafen förtydligas

på så sätt att däri direkt utsäges, att kungörandet skall ske på sökandens

bekostnad.

Departementschefen. De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna

om kungörande av ansökan om undersökningstillstånd har endast på

några punkter föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Från ett håll har förordats att kungörelseförfarandet utformas i anslutning

till vad som enligt gruvlagen gäller för inmutning. Offentliggörandet

skulle i enlighet härmed ske först efter det beslut meddelats av kommerskollegium.

Som utredningsmannen framhållit är det med hänsyn till att

klagorätt mot kommerskollegiets beslut föreligger väl tänkbart att vänta

med kungörelseförfarandet tills kollegiet fattat sitt beslut. I likhet med utredningsmannen

finner jag det emellertid mindre lämpligt, att kollegiet

skall fatta beslut i ett ärende av förevarande art utan att rättsägarna haft

tillfälle att yttra sig.

Beträffande frågan i vilken omfattning personliga underrättelser om ansökningen

bör utsändas har delade meningar framkommit i remissyttrandena.

Det gäller här att avväga önskemålet om enkelhet i tillämpningen

mot rättssäkerhetsintresset. Enligt min mening är det resultat utredningsmannen

i detta avseende kommit fram till i huvudsak tillfredsställande.

Dock bör bland de rättsägare som bör erhålla personlig underrättelse om

ansökningen upptagas jämväl nyttjanderättshavare och innehavare av undersökningstillstånd.

För att i möjligaste mån motverka den tidsutdräkt med avseende å ärendenas

handläggning som måhända kan följa av att beslutanderätten föreslås

centraliserad till kommerskollegium är det givetvis angeläget att den

förberedande behandlingen av ärendena hos bergmästarna påskyndas. Som

Aktiebolaget Atomenergi påpekat, bör kungörandet av ansökning ske så

snart som möjligt. Det kan förväntas, att den avkortning av erinrings!iden

som skett i förslaget i jämförelse med vad som nu gäller (från tre månader

till 30 dagar) kommer att medverka till en snabbare handläggning av ärendena.

Med hänsyn till det föreslagna stadgandet i 5 § 3 mom. 3) om skyldighet

för sökande att lämna förskott å kungörelsekostnaden synes det icke erfor
6

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

derligt att, såsom kommerskollegium föreslagit, i förevarande paragraf särskilt

utmärka att kungörandet skall ske på sökandens bekostnad.

8 §•

I denna paragraf, som överensstämmer med 8 § i utredningsmannnens

förslag, meddelas bestämmelser om handläggningen hos kommerskollegium

av ärenden, vari fråga uppkommer om Kungl. Maj:ts tillstånd.

9 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att man vid bedömandet efter vilka grunder

ansökningar om undersökningstillstånd och koncession bör prövas i

första hand torde få taga i betraktande vilka synpunkter Kungl. Maj :t bör

anlägga vid beviljandet av koncession. Utredningsmannen erinrar om bestämmelsen

i 4 § andra stycket stenkolslagen, alt Konungen prövar huruvida

med avseende å företagets gagn för orten och det allmänna koncession

bör beviljas. I denna bestämmelse torde, påpekar utredningsmannen, ligga

ett dubbelt krav, nämligen dels att fråga är om en fyndighet som kan anses

brytvärd och dels att sökanden kan utnyttja fyndigheten till gagn för

orten och det allmänna.

Utredningsmannen anser att en förutsättning för beviljande av koncession

bör vara att fråga är om en fyndighet som kan tillgodogöras med avseende

å uran. Förutsättningarna härför kan vara olika i olika fall. Är

fråga om ett självständigt tillgodogörande av uran, måste kraven ställas

högre än då fråga endast är om att i samband med annan gruvrörelse taga

ut uran som biprodukt. Det kan synas som om denna fråga automatiskt

regleras av att de ekonomiska förutsättningarna måste vara sådana att arbetet

lönar sig. Det kan emellertid tänkas att en sökande med koncessionen

huvudsakligen avser att komma åt mineral av annat slag. I ett sådant fall

bör koncession ej beviljas förrän sökanden ordnat förutsättningar för att

tillgodogöra sig dessa andra mineral antingen genom inmutning, koncession

eller avtal med jordägaren.

Vidare skall sökanden vara lämplig för att utföra det arbete som avses

med koncessionen och äga nödiga resurser därför. I 2 § stenkolslagen stadgas,

att sökande av koncession skall vid sin ansökan foga intyg som han

vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom ändamålsenligt utföras

och att nödiga tillgångar därtill står till hans förfogande. I utlandet synes

stränga krav uppställas i detta hänseende. I 7 g stenkolslagen stadgas för

det fall att flera söker koncession till samma område att Konungen bestämmer,

oberoende av tiden då ansökningarna inkommit, vilken av sökandena,

vare sig de är jordägare, upptäckare eller andra, må äga företräde

till koncessionens erhållande. Denna princip anser utredningsmannen, som

förut sagts, böra modifieras så att beträffande område, till vilket gruvrätt

förut gäller, koncession endast undantagsvis meddelas annan än innehava
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

ren av gruvrätten. Denna modifikation är dock ett uttryck för att gruvinnehavaren

i regel är den lämpligaste, eftersom det knappast är möjligt att,

annat än i undantagsfall, fördela brytningsrätten till uran och andra mineral

på olika företagare.

Vad beträffar prövningen av ansökan om undersökningstillstånd anser

utredningsmannen att även för denna bör gälla den särskilda regeln till förmån

för tidigare innehavare av gruvrätt till området. Vidare förordar utredningsmannen

att vikt lägges vid gjord fyndanmälan; i vart fall bör en väl

underbyggd fyndanmälan tillmätas större betydelse än prioritet i fråga om

tiden för ingivande av ansökning om undersökningstillstånd. Utredningsmannen

anser att det främst bör vara dessa synpunkter som får vara avgörande

för den prövning kommerskollegium har att göra vid meddelande av

undersökningstillstånd. Den mera kvalificerade prövningen av olika pretendenters

lämplighet torde få anstå till prövningen av en eventuell koncessionsansökan.

Det synes dock utredningsmannen angeläget att kommerskollegium

vid sin prövning beaktar de principer som sedermera kan förväntas

bli av betydelse i koncessionsärendet. Ansökning om undersökningstillstånd

syftar dock ytterst till att komma fram till koncession. Den som ej

har utsikt att få koncession är kanske ofta föga betjänt av att få tillstånd

att göra undersökning. En särskild ställning intar dock, påpekar utredningsmannen,

den som driver undersökningsarbete med sikte på att till

annan mot ersättning tillhandahålla de fynd han gör. Det kan vara önskvärt

att i vissa fall i ärende om undersökningstillstånd ett sådant förhållande

konstateras, nämligen att ansökningen syftar till att eftersöka och undersöka

fyndigheter och ej att driva gruvrörelse. Det kan underlätta att i koncessionsärendet

bevilja koncession åt annan.

Om flera ingivit fyndanmälan beträffande samma fyndighet, anser utredningsmannen

dagen för ingivandet ej utan vidare vara avgörande, när

sedermera ansökning om undersökningstillstånd sker. Kommerskollegium bör

äga bedöma innehållet i fyndanmälan och även bilda sig en uppfattning om

vem som verkligen gjort fyndet. Om anmälningarna avser olika ställen

på samma fyndområde, kan vidare övervägas att fördela området mellan de

sökande.

En ledande princip vid kommerskollegiets prövning av ansökan om undersökningstillstånd

bör även vara alt genom meddelande av tillstånd den

trygghet som lagen i särskilda hänseenden avser att bereda utan sådant tillstånd

ej blir äventyrad. Den i 9 § förekommande hänvisningen till 4 § avser

där upptagna hindersbestämmelser. I detta avseende bör särskilt förhållandet

till existerande gruvrättigheter beaktas. Utredningsmannen framhåller

vidare att om det är ett allmänt intresse att på ett visst område en snabb

och effektiv undersökning kommer till stånd en sökande, som ej har förutsättningar

att uppfylla ett sådant krav, kan få stå tillbaka.

Tidsprioriteten har som nämnts ej av utredningsmannen upptagits som

grund för att skilja mellan flera sökande. Utredningsmannen framhåller

emellertid alt det måhända ligger i sakens natur att kommerskollegium in

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

dubio faller tillbaka på denna. I princip bör dock denna omständighet ej

vara ensamt avgörande, vilket den kanske alltför ofta kunde bli om den

upptogs i lagtexten. Den prövning kollegium har att göra kan, enligt vad

utredningsmannen påpekar, i vissa fall vara av den natur, att frågan lämpligen

borde avgöras av den högsta administrativa myndigheten, Kungl. Maj :t.

Det står emellertid den förlorande parten fritt att bringa frågan under

Kungl. Maj :ts prövning genom besvär.

Kommerskollegium, som anser att det föreslagna institutet fyndanmälan

bör utgå ur lagen, förordar att andra meningen i förevarande paragraf utgår.

Kollegiet anser vidare, att orden »ävensom vad i 4 § stadgas om hinder»

i första meningen såsom varande självklara bör utgå. Kollegiet ifrågasätter

jämväl, huruvida första delen av meningen fyller något egentligt ändamål.

Jämväl bergmästarämbetet i västra distiiktet anser, att andra meningen

i paragrafen bör utgå, enär lagen icke medger någon absolut företrädesrätt

till undersökningstillstånd för upptäckare.

Aktiebolaget Atomenergi anser, att en positiv avfattning av stadgandet i

paragrafens första punkt hade varit att föredraga av innebörd, att undersökningstillstånd

skall meddelas sökande, såvida hinder däremot icke föreligger

ur det allmännas synpunkt eller till följd av hindersbestämmelserna i

4 §•

Departementschefen. De av utredningsmannen angivna principerna för

kommerskollegiets prövning av ansökning om undersökningstillstånd överensstämmer

i huvudsak med vad som för närvarande gäller vid prövning

av ansökan om undersökningskoncession. En nyhet är föreskrift om att vid

konkurrens mellan flera sökande särskild hänsyn skall tagas till tidigare

fynd eller undersökningsarbete. Ett par remissmyndigheter har förordat

att denna föreskrift skall utgå. Som framgår av det följande har jag funnit

övervägande skäl tala för att det av utredningsmannen föreslagna institutet

fyndanmälan upptages i lagen. Det synes naturligt att vid prövningen

av ansökning om undersökningstillstånd jämväl tidigare fynd eller undersökningsarbete

beaktas. Jag ansluter mig sålunda till vad utredningsmannen

i detta avseende föreslagit.

Paragrafen torde jämväl i övrigt få utformas i enlighet med utredningsmannens

förslag. Dock torde hänvisningen till 4 § kunna utgå såsom onödig,

varjämte eljest viss redaktionell jämkning torde få vidtagas.

10 §.

Förevarande paragraf svarar mot 10 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen erinrar om att maximiarealen för koncession enligt

stenkolslagen är 1 600 hektar, d. v. s. ett område motsvarande en kvadrat

med 4 kilometers sida. Ett utmål enligt gruvlagen får vara högst 16 hektar,

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

85

d. v. s. ett område motsvarande en kvadrat med 400 meters sida. En inmutning

utgöres alltid av ett cirkelformigt område med 200 meters radie. Inmutningsområdets

diameter motsvarar alltså den tänkta ntmålskvadratens

sida.

Uran förekommer allmänt i jordskorpan och man får räkna med att uranfyndigheter

kan förekomma såväl i flacka fyndigheter som i de vanligen

brant stående fyndigheter som regleras genom gruvlagen. Innan undersökning

skett kan man ej alltid bedöma vilken natur fyndigheten har. Att

märka är också, påpekar utredningsmannen, att utmålets maximiareal

ingalunda alltid är tillräcklig för gruvföretag enligt gruvlagen. Ofta måste

ett gruvområde beläggas med ett flertal utmål vid sidan av varandra.

Då fråga är om ett ämne som i likhet med uran förekommer i mycket

små kvantiteter inom stora områden, synes det utredningsmannen icke vara

i och för sig omotiverat att för undersökningar upplåtes relativt stora

områden. Det kan vara till fördel för en systematiskt genomförd undersökning

att så kan ske. Det har också visat sig att även med nuvarande höga

maximiareal, 1 600 hektar, ansökningar i många fall avser ett flertal områden

vid sidan av varandra.

Utredningsmannen anser emellertid beaktansvärda synpunkter tala för

att undersökningsområdena ej tillätes bli alltför omfattande. Avsikten med

ett undersökningstillstånd är ju att sökanden skall få ett skydd gentemot

andra att verkställa undersökning på visst område. Göres området onödigt

stort, blir det emellertid ett icke önskvärt hinder för andra att göra undersökning.

Denna olägenhet framträder så mycket starkare om, såsom nu

föreslås, undersökningstillstånd blir ett, låt vara dispensabelt, hinder mot

inmutning. Utredningsmannen anser det också vara angeläget att intrång på

annans mark ej tillätes ske i större utsträckning än som är nödvändigt. Även

om man i lagen har en stor maximiareal, föreligger naturligtvis ej hinder

att den tillståndsgivande myndigheten i det särskilda fallet begränsar tillståndet

till det mindre område som kan befinnas lämpligt och skäligt. Erfarenheten

visar emellertid att en benägenhet finns att söka tillstånd för maximiarealen

och att det ej är så lätt för den tillståndsgivande myndigheten atL

finna en grund för att beskära sökandens önskemål i fråga om områdets

storlek.

En lämplig avvägning av maximiarealen för ett undersökningstillstånd synes

utredningsmannen vara att den bestämmes till 100 hektar, d. v. s. ett

område motsvarande en kvadrat med 1 kilometers sida.

En fråga som är av stor betydelse då det gäller att göra förfarandet i fråga

om undersökningstillstånd så enkelt som möjligt är, framhåller utredningsmannen,

hur noggrant undersökningsområdet behöver bestämmas. Att fastställa

gränserna för ett område av den storlek, varom bär är fråga, kan vara

förenat med betydande arbete liksom att åstadkomma en fullständig utredning

om äganderättsförhållandena inom ett sådant område. Enligt gruvlagen

är eLt inmutningsområde cirkelformigt, vilket medför den fördelen att man

endast behöver närmare bestämma läget av medelpunkten (inmutningspunk
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

ten). I vissa fall kan det åter vara mest praktiskt att angiva området på

annat sätt, t. ex. till viss eller vissa fastigheter eller, då fråga är om inmutningar

och utmål, till de områden som omfattas av sådan gruvrätt. Hinder

synes utredningsmannen ej föreligga att lämna öppet att i det särskilda fallet

använda den metod som befinnes lämpligast ur praktisk synpunkt. Fall

torde kunna förekomma, då det ur rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att

större noggrannhet iakttages vid områdets bestämmande. Den tillståndsgivande

myndigheten bör då ha möjlighet att kräva en sådan större noggrannhet.

Jordägarnas intresse är i fråga om undersökningsområde huvudsakligen

förknippat med användningen av mark för arbete och det är först i

detta sammanhang som en närmare bestämning normalt har betydelse. Utredningsmannen

påpekar att det torde få ankomma på kommerskollegium

att utfärda föreskrifter i förevarande ämne.

Den i paragrafen föreslagna bestämmelsen om gränserna på djupet har.

enligt vad utredningsmannen påpekar, motsvarigheter i 4 § gruvlagen och

9 § stenkolslagen. Eftersom inmutning och koncession ej utgör absoluta

hinder, skulle det i och för sig vara möjligt att för alla fall föreskriva lodräta

gränser. I fall då ett område avseende gruvrätt enligt äldre lagstiftning undantagits

från undersökningstillstånd eller koncession rörande uran, anser

utredningsmannen emellertid att den äldre gruvrättens gränser på djupet

— vilka ej alltid är lodräta — bör respekteras.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anser det bäst om undersökningstillståndet

normalt får omfatta en cirkel på 500 meters radie, detta för att

förenkla beskrivningen av området. Nu förekommande områdesbeskrivningar

är enligt ämbetets erfarenhet obegripliga för gemene man. Samma

möjlighet att inskränka cirkelns yta, som medgives i 4 § första stycket

gruvlagen beträffande inmutning, bör i så fall upptagas i en blivande uranlag.

Jämväl kommerskollegium framhåller, att det skulle vara en fördel, om

undersökningsområde finge formen av en cirkel. Kollegiet förordar därför,

att till paragrafen fogas en mening av följande innehåll: »Där särskilda skäl

ej till annat föranleda, skall området vara cirkelformigt.»

Aktiebolaget Atomenergi understryker vikten av att kommerskollegium

som tillsynsmyndighet föreskriver enkla metoder för att bestämma området

för undersökningstillstånd.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen föreslagit torde madmiarealen

för undersökningsområde böra sättas till 100 hektar. Efter förhållandena

i varje särskilt fall bör bedömas huruvida området skall vara kvadratiskt,

cirkelrunt eller ha annan form. Några bestämmelser härom i lagen

synes ej erforderliga. Det torde få ankomma på kommerskollegium att, om

behov yppas, utfärda närmare anvisningar i fråga om utläggandet av undersökningsområde.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

11 §.

Denna paragraf överensstämmer med 11 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen erinrar beträffande giltighetstiden för undersökningstillstånd

och koncession att stenkolslagen ej har några regler därom. Det

torde förutsättas att koncession gäller utan någon begränsning i tiden. Koncessionen

kan emellertid göras beroende av att arbetsskyldighet och andra

villkor fullgöres och Kungl. Maj :t äger även i övrigt återkalla koncessionen

när skäl är därtill. I den praxis som börjat utbildas rörande urankoncessioner

har man emellertid för undersökningskoncessionernas del tillämpat en

begränsning till viss tid. Hänsyn till såväl det allmännas som enskildas intressen

kräver att undersökningstillstånden begränsas till tiden. Det ligger i

dessa tillstånds natur att så sker.

I gruvlagen är undersökningstiden bestämd till tre år med möjlighet att

i olika fall erhålla förlängning av tiden: a) med den tid varunder arbetet

på grund av tvist icke bedrivits; b) på grund av markens beskaffenhet, arbetsinställelse

etc. med viss tid dock högst två år; c) när synnerliga skäl

därtill föranleda med ytterligare högst tre år efter särskild prövning av kommerskollegium.

Sedan utmål blivit lagt är beståndet av gruvrätten beroende

av att den försvaras genom erläggande av försvarsavgift, en metod som ersatt

de tidigare även på detta område gällande reglerna om arbetsskyldighet.

Då fråga är om undersökningstillstånd för uran synes enligt utredningsmannen

den metod som tillämpas i fråga om undersökningsarbete enligt

gruvlagen kunna i stort sett användas. En lämplig avvägning synes vara,

att undersökningstillståndet beviljas för viss tid, längst till utgången av

kalenderåret då tre år förflutit från det tillståndet gavs. Utredningsmannen

anser det vara av värde att ej fixera en minimitid utan lämna den möjligheten

öppen att för visst fall sätta tiden kortare, exempelvis om det är av

allmänt eller enskilt intresse att undersökningen snabbt kommer till utförande

eller om man har anledning ifrågasätta sökandens önskan eller förmåga

att åstadkomma ett effektivt undersökningsarbete. Förlängning av tiden

bör kunna medgivas, exempelvis med högst tre år, när skäl därtill visas

föreligga. För särskilda fall av undantagsnatur anser utredningsmannen

möjlighet böra föreligga att medgiva ytterligare förlängning med högst tre

år. En förutsättning bör då vara att synnerliga skäl föranleder därtill,

exempelvis att force-majeuresituation förelegat eller att starka skäl för arbetets

planmässiga utförande motiverar att tiden förlänges och detta kan

ske utan att andras intressen oskäligt trädes för nära. Vid förlängning av

undersökningstillstånd bör, där så finnes motiverat, en begränsning av undersökningsområdet

kunna göras. Möjlighet bör vidare föreligga att i undantagsfall

återkalla undersökningstillstånd. Härom hänvisas till 12 § andra

stycket i förslaget.

Beträffande den närmare innebörden av det föreslagna stadgandet om

tidsbegränsning för undersökningstillstånd framhåller utredningsmannen,

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

att undersökningstiden enligt förslaget ej såsom i gruvlagen är fixerad till

viss tid utan angiven såsom en maximitid; det får ankomma på kommerskollegium

att i det särskilda fallet avgöra hur lång undersökningstiden inom

den sålunda angivna maximitiden bör vara. I fall då kollision uppkommer

mellan olika ansökningar om inmutning och undersökningstillstånd kan

det, påpekar utredningsmannen, vara motiverat att begränsa tiden för undersökningstillståndet

för att därigenom påskynda avgörandet i inmutningsärendet.

Söker samme person såväl inmutning som undersökningstillstånd

till ett område, bör tiden för tillståndet såvitt möjligt samordnas med

inmutningstiden, eftersom undersökningarna sammanfaller. Undersökningstillstånd

upphör att gälla, när den för tillståndet bestämda tiden eller eventuellt

förlängda tiden gått till ända. Vidare har kommerskollegium enligt

12 § andra stycket i förslaget möjlighet att undantagsvis återkalla sådant

tillstånd. Undersökningstillstånd kan vidare enligt förslaget (15 §) bringas

att upphöra på grund av ansökan därom av innehavaren av tillståndet. Att

inmutningsrätt ej kan på sådant sätt upphöra sammanhänger med att man

vill förhindra ommutning. Sådant skäl föreligger ej då fråga är om en rätt

som är beroende på prövning av myndighet.

Utredningsmannen anser, att motsvarighet till det i stenkolslagen upptagna

förbudet mot fri överlåtelse av koncession bör gälla beträffande undersökningstillstånd

enligt uranlagen.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag beträffande giltighetstiden

för undersökningstillstånd synes ej giva anledning till erinran. Jag vill

endast förorda viss redaktionell jämkning av de föreslagna bestämmelserna.

Beträffande förlängning av giltighetstiden stadgas i 14 §.

12 §.

Förevarande paragraf svarar mot 12 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att de allmänna reglerna om arbetsskyldighet

i 3 kap. stenkolslagen ej är tillämpliga på uran-, torium- och berylliumkoncessioner.

I stället gäller en motsvarande bestämmelse i 56 § tredje

stycket om ett slags arbetsskyldighet som villkor i koncession. Vidare äger

Kungl. Maj :t enligt andra stycket i samma paragraf vid meddelande av

koncession bestämma i vilken omfattning fyndigheten årligen må nyttjas

och vilka åtgärder som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt

skick sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Vid koncessionen må

fogas de föreskrifter som finns påkallade för att förebygga att annat industriellt

företag hindras i sin utveckling eller som eljest finnes erforderliga

ur allmän eller enskild synpunkt. Motsvarighet till dessa bestämmelser bör,

även när fråga är om undersökningstillstånd, upptagas i en ny uranlagstiftning.

Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om begränsning av

undersökningstiden torde emellertid åläggande av arbetsskyldighet under

denna tid ej komma i fråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Utredningsmannen anser vidare, att möjlighet bör föreligga att återkalla

undersökningstillstånd och koncession men att det ligger i sakens natur att

en sådan möjlighet skall utnyttjas med långt gående hänsyn till den enskildes

rätt. Detta gäller särskilt återkallelse av koncession, då en omfattande

verksamhet kanske byggts upp på existensen av rättigheten till en fyndighet.

Konsekvenserna kan, framhåller utredningsmannen, vara mindre kännbara

då fråga är om ett undersökningstillstånd, som måhända ej utnyttjas.

Det torde dock vara främst i det fall då innehavaren av tillståndet utövar sin

iättighet på ett sätt som visar likgiltighet för annans intressen som bör föranleda

ingripande med ett återkallande. Utredningsmannen påpekar vidare

att det kan tänkas uppkomma en sådan försörjningssituation i fråga om

uran att återkallelse kan vara försvarlig för att få till stånd en produktion

av synnerlig betydelse för det allmänna.

I förslaget har upptagits en straffbestämmelse (58 § i departementsförslaget)

för det fall att någon bryter mot föreskrift enligt 12 §. Utredningsmannen

påpekar att det i vissa fall torde vara lämpligare att på detta sätt ingripa

mot den som överträder villkor än genom att återkalla tillståndet.

Återkallelsebestämmelsen har formulerats i anslutning till 4 § tredje stycket

atomenergilagen.

Bergmäslarämbetet i västra distriktet har uttalat, att för undersökningstillstånd

icke bör föreskrivas andra villkor än som föranledes av hindersbestämmelserna

i 4 §.

Svenska teknologföreningen har understrukit utredningsmannens uttalande,

att återkallelsemöjligheten bör utnyttjas »med långt gående hänsyn till

den enskildes rätt».

Departementschefen. För att syftet med reglerna om undersökningstillstånd

skall nås, måste givetvis den tillståndsgivande myndigheten, i likhet

med vad som nu är fallet i fråga om undersökningskoncession, äga befogenhet

att vid behov göra tillståndet beroende av att vissa villkor uppfylles. Vad

utredningsmannen i denna del föreslagit överensstämmer i huvudsak med

vad som nu gäller enligt 56 § andra stycket stenkolslagen. Som utredningsmannen

framhållit synes anledning saknas att medge befogenhet för den

tillståndsgivande myndigheten att meddela föreskrift om viss arbetsskyldighet.

Jag har ej heller i övrigt någon erinran i sak mot utredningsmannens

förslag, som godtagits av nästan alla remissinstanserna.

Ehuru tillstånd till undersökningsarbete enligt förslaget gäller endast

under viss bestämd tid och efter utgången av denna tid automatiskt förfaller,

torde situationer kunna uppkomma, då det ter sig berättigat, att ett meddelat

tillstånd mot tillståndsinnehavarens vilja bringas att upphöra i förtid.

Jag tillstyrker att bestämmelser härom upptages i uranlagen i enlighet med

vad utredningsmannen föreslagit. Givet är att bestämmelsen bör tillämpas

med den största varsamhet, så att icke enskild person tillskyndas ekonomisk

skada genom otillräckligt grundat återkallelscbeslut.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

13 §.

Paragrafen motsvarar 13 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att enligt stenkolslagen (8 och 64 §§) den

koncessionsbeviljande myndigheten i koncessionen bestämmer hur stor

ytvidd av koncessionsområdet som får användas för arbete ovan jord. Sedan

anvisas områden för sådant ändamål vid särskild förrättning av bergmästaren

antingen på en gång eller i mån av behov (12 § 1 mom. stenkolslagen).

Enligt gruvlagen åter står hela inmutningsområdet till inmutarens förfogande

för undersökningsarbete. Beträffande utmålsområde gäller att gruvinnehavaren

får bestämma hur stort område inom utmålet han vill använda

för arbete ovan jord (33 § gruvlagen). Detta område skall lösas (36 § gruvlagen).

Sedermera kan området för arbete ovan jord utvidgas (45 § gruvlagen).

I rättstillämpningen har man beträffande undersökningskoncession

för uran i regel medgivit att en femtedel av området får användas för arbete.

Avvägningen har skett med hänsyn till de metoder som användes

vid undersökningsarbete varom här är fråga.

När man strävar efter att gestalta en ny lagstiftning om uranfyndigheter

i anslutning till gruvlagen uppkommer frågan, huruvida man kan avstå från

att låta den tillståndsgivande eller koncessionsbeviljande myndigheten bestämma

storleken av området för arbete i dagen. Den föreslagna minskningen

av maximiarealen från 1 600 till 100 hektar talar för att så kan

ske. Det vill också synas, framhåller utredningsmannen, som om den schematiska

prövningen av tillståndsmyndigheten har rätt ringa värde. På

grund härav föreslås, att den som får undersökningstillstånd i princip får

använda hela området för undersökningsarbete, i den mån ej hindersbestämmelserna

begränsar hans rätt, och att det i första hand överlåtes åt tillståndsinnehavaren

att med jordägarna och andra rättsägare göra upp om

vilka områden som skall användas för undersökningsarbetet. Innehavaren

av tillståndet har ett intresse av att begränsa sina anspråk, eftersom storleken

av den årliga avgift, som enligt 21 § i förslaget skall utgå till jordägaren,

blir beroende av hur stora områden som tages i anspråk. Kan överenskommelse

ej träffas angående områdena för arbete i dagen, bör_i lik
het

med vad som nu gäller enligt stenkolslagen — områdena bestämmas vid

bergmästarförrättning (se 18 § i departementsförslaget).

Bergmastardmbetet i västra distriktet har i konsekvens med sin hemställan

i anslutning till 12 § i förslaget förordat, att punkt 4) i 13 § utgår.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen framhållit synes det icke

vara påkallat, att i undersökningstillstånd angives det område i dagen som

får anvisas for arbete. Det torde få ankomma på parterna att träffa överenskommelse

i berörda avseende. Om enighet icke kan nås, får frågan hänskjutas

till avgörande vid bergmästarförrättning. Föreskrift härom upp
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

tages i 18 § i departementsförslaget (motsvarande 15 § 2 mom. i utredningsmannens

förslag). Om annan rättsägare än jordägare beröres, t. ex. innehavare

av nyttjanderätt eller gruvrätt, skall även dennes rätt beaktas och överenskommelse

således träffas även med sadan rättsinnehavare.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen har i förevarande paragraf föreslagit vissa regler om

törlängning av undersökningstillstånd. Om skäl visas föreligga, skall kommerskollegium

äga medgiva förlängning med högst tre år. Om synnerliga

skäl föreligger, skall kollegium kunna medgiva ytterligare förlängning med

likaledes högst tre år. Vid förlängning kan undersökningsområdet begränsas.

Beträffande utredningsmannens motivering för bestämmelserna hänvisas

till vad som anförts vid 11 §.

Bergmästarämbetet i södra distriktet ifrågasätter, om ej förlängningsperioderna

bör vara desamma som vid inmutning (två -j- tre år). Ämbetet anser

vidare att förlängning bör ske endast då synnerliga skäl föreligger därliH.

Kommerskollegium anser i likhet med bergmästarämbetet i norra distriktet,

att av lagrummet bör framgå till vilken myndighet ansökan om förlängning

skall ingivas. Lämpligast synes vara, att ansökningen ingives till vederbörande

bergmästare, som därefter har att med eget yttrande översända

ansökningen till kommerskollegium. Bestämmelser härom kan lämpligen

intagas i paragrafens tredje stycke.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller, att fall lätt kan tänkas, där en

förlängning kan för jordägaren — eller annan rättsägare ■— innebära avsevärda

ekonomiska uppoffringar. Även om beslutet om förlängning kan överklagas,

synes det hovrätten som om sådan rättsägare borde äga rätt och möjlighet

att redan före beslutet göra sina synpunkter på förlängningsfrågan

gällande.

Kommerskollegium finner däremot, att redan ett åläggande för kollegiet

att underrätta jordägaren om skedd förlängning av undersökningstid skulle

bli alltför betungande, främst därför att kollegiet saknar uppgifter om jordägarna.

Visserligen finnes i 19 § sista stycket gruvlagen ett motsvarande

stadgande, men då är alt beakta, att i inmutningsansökan skall lämnas fullständiga

uppgifter angående jordägarna. Motsvarande krav uppställes icke

på ansökan om undersökningstillstånd. Enligt kollegiets uppfattning bör

det ankomma på undersökningstillståndets innehavare att fullgöra underrättelseskyldigheten

gentemot jordägare.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anser, att även vederbörande bergmästare

bör underrättas om förlängning av undersökningstillstånd, eftersom

sådant tillstånd enligt förslaget till ändring av 5 § 9) gruvlagen avses skola

utgöra hinder för inmutning.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Departementschefen. Det är tydligt att man får räkna med möjligheten att

undersökaren, oaktat han gjort vad på honom rimligen ankommer, icke hinner

slutföra undersökningsarbetet inom den i tillståndet föreskrivna tiden,

enligt förslaget högst tre år. I lagen bör därför upptagas bestämmelser om

förlängning av undersökningstiden. Jag tillstyrker de av utredningsmannen

föreslagna förlängningsterminerna, som godtagits av praktiskt laget alla

remissinstanser. Avser undersökningstillstånd inmutat område, kan det vara

lämpligt att anpassa förlängningen till giltighetstiden för inmutningen.

Frågan om förlängning av undersökningstid bör prövas av samma myndighet

som meddelat tillståndet, d. v. s. kommerskollegium. Det torde böra föreskrivas,

att ansökningen skall ingivas till bergmästaren, som därefter har

att med eget yttrande insända ansökningen till kommerskollegium.

Det synes icke böra ifrågakomma att stadga ovillkorlig skyldighet för

kommerskollegium att bereda vederbörande rättsägare tillfälle att yttra sig

i förlängningsärende innan detta avgöres. Genom en sådan föreskrift skulle

förfarandet onödigt tyngas. Detta utesluter givetvis icke att det i särskilda

fall kan befinnas erforderligt att redan under handläggningen inhämta exempelvis

jordägarens syn på förlängningsfrågan. Såsom utredningsmannen

föreslagit bör jordägaren underrättas om meddelat beslut om förlängning.

Om han är missnöjd med beslutet, får han därefter föra talan mot detta i

vanlig ordning. Såsom i ett yttrande föreslagits bör underrättelse om förlängningsbeslut

tillställas jämväl vederbörande bergmästare. Bestämmelse

härom har upptagits i departementsförslaget.

15 §.

Förevarande paragraf motsvarar 15 § 4 inom. i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen erinrar om att enligt 21 § stenkolslagen gäller, att koncessionsinnehavare,

som vill frånträda koncessionen, skall göra skriftlig

anmälan därom hos länsstyrelsen. Underrättelse om anmälningen skall intagas

i länskungörelserna. Om koncessionsinnehavaren vill avstå allenast

viss del av koncessionsområdet, skall han göra ansökan därom hos Kungl.

Maj.t. Äiendet skall behandlas i den ordning som är stadgad för erhållande

av koncession. Utredningsmannen anser, att jämväl undersökningstillstånd

enligt uranlagen bör kunna bringas att upphöra på begäran av tillståndsinnehavaren.

Anmälan bör ställas till kommerskollegium men ingivas till

vederbörande bergmästare, som har att översända anmälan till kommerskollegium.

Rätten till området skall upphöra samma dag anmälan inkommer

till bergmästaren. Anteckning om anmälan skall ske i det i förslaget

föreskrivna uranregistret (se 56 § i departementsförslaget). Därest den

mark undersökningstillståndet omfattat tagit skada för framtiden till följd

av undersökningsarbetet, skall tillståndsinnehavaren vara skyldig att intill

dess skadan ersatts betala årlig avgift till jordägaren såsom för markens

begagnande (jfr 21 § i departementsförslaget).

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Departementschefen. Bestämmelser om frånträdande av undersökningslillstånd

torde böra upptagas i förevarande paragraf i huvudsaklig överensstämmelse

med utredningsmannens förslag.

Undersökningsarbete

16 §.

Denna paragraf innehåller i första stycket bestämmelser om underrättelse

till jordägare m. fl., innan undersökningsarbete påbörjas, och i andra stycket

föreskrifter om ställande av pant eller borgen. Paragrafen överensstämmer

i sak med 12 § gruvlagen. Utredningsmannens förslag innehåller i 15 §

1 mom. hänvisning till nämnda paragraf i gruvlagen, men i departementsförslaget

upptages direkta stadganden i ämnet.

17 §.

Paragrafen innehåller vissa anvisningar om hur undersökningsarbetet må

bedrivas. I sak överensstämmer stadgandet med 13 § gruvlagen. Till skillnad

mot utredningsförslaget, som innehåller allenast en hänvisning till nämnda

paragraf i gruvlagen, har i departementsförslaget upptagits direkta bestämmelser.

18 §.

Paragrafen svarar mot 15 § 2 mom. i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen föreslår i denna paragraf regler om förfarandet i fall

då det råder oenighet mellan undersökaren, å ena, samt jordägaren eller

annan rättsinnehavare, å andra sidan, om var inom undersökningsområdet

arbete i dagen får bedrivas. Enligt förslaget skall tvisten lösas av bergmästaren

vid särskild förrättning. Beträffande utredningsmannens motivering

till förslaget i denna del hänvisas till vad som i det föregående anförts vid

13 §.

Kommerskollegium anser i likhet med bcrgmästarämbetet i norra distriktet,

att det föreslagna stadgandet bör utgå, enär det medför en alltför stark

begränsning av lillståndshavaren medgivna rättigheter. Genom det föreslagna

stadgandet har jordägaren tillerkänts ett slags vetorätt, som kan komma

att föranleda onödiga hänvändelser till vederbörande bergmästare; hänvisningen

till stadgandet i 15 § gruvlagen (se 20 § i departementsförslaget) synes

vara tillfyllest för att skydda jordägaren mot alltför långtgående åtgärder

från tillståndsliavarens sida. Bcrgmästarämbetet i norra distriktet påpekar

i anslutning härtill, att föreskrift motsvarande den nu ifrågavarande

icke ansetts behövlig beträffande inmutningar.

Bcrgmästarämbetet i västra distriktet anser, att i förevarande paragraf

bör anges hur och i vilken omfattning kallelse skall ske.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Departementschefen. Som regel torde uppgörelse mellan innehavaren av

undersökningstillståndet och vederbörande rättsägare kunna träffas om var

undersökningsarbetet må bedrivas inom tillslåndsområdet. Bestämmelser

för lösandet av de konflikter som kan uppkomma synes emellertid ej kunna

undvaras. Att lita till den bergmästaren enligt 20 § i departementsförslaget

medgivna instruktionsrätten bör ej komma i fråga. Man torde emellertid

ha grundad anledning antaga, att bestämmelserna i förevarande paragraf

kommer att få ringa praktisk användning. Med hänsyn särskilt härtill kan

det ej anses nödvändigt att belasta lagtexten med särskilda procedurregler.

Det torde få ankomma på vederbörande bergmästare att i det särskilda fallet

avgöra hur och i vilken omfattning kallelse skall ske samt träffa avgörande

i övriga procedurfrågor. Ledning torde härvid kunna erhållas från

reglerna i 36 § angående bergmästarförrättning för anvisande av mark vid

bearbetning av fyndighet.

19 §.

I 15 § 1 mom. i utredningsmannens förslag hänvisas till bestämmelserna

i 14 § gruvlagen om undersökares rätt att förfoga över mineralfyndiglieter

inom undersökningsområdet; vad i 14 § 2 mom. nämnda lag sägs om icke

inmutningsbara mineraliska ämnen skall därvid avse andra mineraliska

ämnen än de med uranlagen avsedda. De ifrågavarande föreskrifterna har i

departementsförslaget upptagits i denna paragraf i form av direkta bestämmelser.

20 §.

I paragrafen — som i utredningsmannens förslag (15 § 1 mom.) återfinnes

i form av hänvisning till 15 § gruvlagen — medges bergmästaren befogenhet

att meddela särskilda föreskrifter till förebyggande av att innehavare

av undersökningstillstånd överskrider den rätt som enligt 17 § första stycket

och 19 § tillkommer honom.

21 §.

1 mom. av förevarande paragraf har i utredningsförslaget motsvarighet i

en i 15 § 1 mom. upptagen hänvisning till 17 § gruvlagen. 2 mom. svarar

mot 15 § 3 mom. i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen erinrar om att enligt 17 § gruvlagen full ersättning

skall utgå till jordägaren för markens begagnande för undersökningsarbete

i form av en årlig avgift, varjämte skall utgå ersättning för skada för framtiden.

Några grunder för ersättningens bestämmande angives ej. I 14 § 2

mom. stenkolslagen stadgas, att den årliga avgiften skall motsvara dubbla

beloppet av jordens avkastning utan avdrag för brukningskostnaden. Därjämte

skall gottgörelse utgå för den skada som marken genom arbetet kan

ha tagit för framtiden. Den här angivna särskilda grunden för bestämmandet

av den årliga avgiften torde sammanhänga med att ersättningen är ett

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

för visst fall stadgat alternativ till lösen av mark med 50 procents förhöjning

ävensom med att ersättningen avser meddelad koncession. Utredningsmannen

anser för sin del önskvärt att strävan efter enhetliga regler leder till

alt man bibehåller den allmännare föreskriften i gruvlagen. Därest denna till

äventyrs skulle medföra en ändring till jordägarens nackdel, anser utredningsmannen

att detta mer än väl uppväges av den övergång till gruvlagens

ersättningsregler som även i övrigt föreslås i uranlagen.

Utredningsmannen anser det vara påkallat, att i uranlagen i förevarande

sammanhang upptages ett särskilt stadgande av innehåll att, därest innehavaren

av undersökningstillstånd redan förut har inmutningsrätt till undersökningsområdet,

frågan om årlig avgift och annan ersättning skall bedömas

som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete. Dubbel ersättning

skall sålunda icke utgå.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett bestämmelsen i 2 mom. av

förevarande paragraf böra såsom obehövlig utgå.

Departementschefen. I likhet med utredningsmannen anser jag det vara

till fördel att i uranlagen för undanröjande av tveksamhet upptages ett

stadgande angående avgift och annan ersättning i det fall då innehavaren

av undersökningstillstånd redan förut har inmutningsrätt. Ej heller i övrigt

har jag funnit anledning till erinran mot förslaget i de avseenden varom nu

är fråga. Den i utredningsförslaget upptagna hänvisningen till 17 § gruvlagen

har dock i departementsförslaget ersatts med direkta bestämmelser.

22 §.

Denna paragraf, som i sakligt hänseende överensstämmer med 18 § 1 mom.

gruvlagen, upptager bestämmelser om förfarandet, då enighet om ersättningsbelopp,

som avses i 21 §, ej kan uppnås mellan parterna. I utredningsmannens

förslag motsvaras paragrafen av en i 15 § 1 mom. upptagen hänvisning

till nämnda stadgande i gruvlagen.

3 KAP.

Bearbetning av fyndighet

Koncession

23 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 16 § i utredningsmannens förslag,

utsäges att koncession meddelas av Kungl. Maj :t.

24 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 17 § i utredningsmannens förslag.

Vad beträffar rätten att utnyttja koncessionsområdet och där befintliga

mineral hänvisar utredningsmannen till vad som är stadgat i 10, 17 och

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

58 §§ stenkolslagen samt i 51 och 52 §§ gruvlagen (se härom den i avd.

I lämnade redogörelsen för gällande rätt). Utredningsmannen anser att frågan

närmast är huruvida man skall för urankoncessionernas del tillämpa

principerna i 52 § gruvlagen (och 10 § stenkolslagen) eller principerna i

58 § stenkolslagen. Skillnaden torde, framhåller utredningsmannen, ej vara

synnerligen stor, eftersom uran ej lär kunna avskiljas förrän genom anrikning

eller därmed likställt förfarande. För detta fall stadgas i 52 § gruvlagen,

att gruvinnehavaren får behålla icke inmutningsbara mineral, som

brytes tillsammans med de inmutningsbara, utan hembud till jordägaren. Befrielsen

från hembud i 58 § stenkolslagen torde sålunda i praktiken ej spela

någon roll i förevarande sammanhang. Anknytning till 52 § gruvlagen synes

under sådana förhållanden vara att föredraga, eftersom enhetliga regler

för uran och inmutningsbara mineral bör eftersträvas. Ett förtydligande synes

dock utredningsmannen böra ske. Koncession å uran bör ej medföra

rätt att utan inmutning eller koncession bearbeta och tillgodogöra sig fyndighet

av inmutningsbara mineral eller mineral som avses i stenkolslagen

utan att rätt därtill förvärvats i den ordning som är för sådana fyndigheter

särskilt stadgad. Man kan, påpekar utredningsmannen, måhända göra gällande

att denna regel gäller utan särskilt stadgande och därvid hänvisa till

straffbestämmelsen i 73 § gruvlagen för den som bearbetar inmutningsbar

mineralfyndighet utan att ha förvärvat inmutningsrätt. Någon motsvarande

bestämmelse finns dock ej i stenkolslagen. Föreligger tvekan huruvida

en fyndighet är med hänsyn till andra mineral än uran brytvärd, torde frågan

såvitt möjligt böra utredas eller undersökas i koncessionsärendet. Om

innehavare av koncession å uran bryter en malm, vari inmutningsbara mineral

ingår, dock ej i sådan mängd att utmål kan anvisas, torde reglerna i

52 § gruvlagen om icke inmutningsbara mineral bli tillämpliga på malmen.

I princip tillkommer sådan malm jordägaren men får i viss utsträckning och

viss ordning tillgodogöras av gruvinnehavaren. I regel torde utmål ej komma

att vägras på en fyndighet med inmutningsbara mineral av någon betydelse,

om brytning skall ske för uttagande av uran.

Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit i fråga om den rätt

till fyndigheter inom koncessionsområde som skall tillkomma koncessionsinnehavaren

synes i sak ej giva anledning till erinran. Utöver vad utredningsmannen

föreslagit torde i paragrafen böra ingå motsvarighet till de i

54 § gruvlagen upptagna bestämmelserna med vissa inskränkningar i fråga

om rätten att använda utmål och om skyldighet att hålla stängsel. Därjämte

bör hänvisningen till 52 § gruvlagen ersättas med direkt lagtext. I

samband med dessa kompletteringar torde paragrafen böra uppdelas i två

moment.

25 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 18 § i utredningsmannens förslag,

innefattar en hänvisning av innehåll att de i 4 § i förslaget i fråga om undersökningstillstånd

stadgade hindersbestämmelserna m. m. skall gälla jämväl

beträffande koncession enligt uranlagen.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1060

97

26 §.

Paragrafen motsvarar 19 § i utredningsmannens förslag. Jfr 5 § i departementsförslaget.

Utredningsmannen anser, att de skäl som anförts för ett förenklat förfarande

i fråga om ärenden angående undersökningstillstånd ej är tillämpliga

då fråga är om koncession, som avser mera definitiva anspråk på mark

och intrång i markägarens rätt av en helt annan omfattning och natur än

som följer av tillstånd till undersökning. Därtill kommer den rent praktiska

synpunkten att koncessionsärendena kan förväntas bli relativt fåtaliga

i förhållande till ärendena om undersökningstillstånd, eftersom koncession

förutsätter att man gjort fynd som kan leda till verklig gruvdrift. Kraven

på utredning om rättsägare kan och bör därför ställas högre i detta fall,

ehuru själva ianspråktagandet av mark äger rum vid en senare förrättning.

Liksom i fråga om undersökningstillstånd bör när fråga är om koncession

ansökningsförfarandet kunna förenklas genom undantag från kungörelseförfarandet

för det fall att sökanden redan har gruvrätt till det område varom

är fråga (se 27 § andra stycket i departementsförslaget). En sådan förenkling

överensstämmer med vad som redan nu gäller enligt 64 § andra

stycket stenkolslagen. Eftersom kungörelseförfarande i sådant fall kan underlåtas,

kan även uppgiftsskyldigheten i ansökningen i motsvarande mån

begränsas (26 § 4 mom. i departementsförslaget).

Till Kungl. Maj :t ställd ansökan om koncession bör ingivas till bergmästaren.

I detta fall bör, som nämnts, kraven på uppgifter och övrig utredning

ställas högre än då fråga är om undersökningstillstånd. Eftersom det skall

vara en förutsättning för koncession att på området finns brytvärd fyndighet,

skall utredning om förefintligheten därav tillhandahållas. Beträffande

den redogörelse som skall lämnas rörande förekomsten av brytvärd fyndighet

framhåller utredningsmannen, att strålningskarta icke kan anses tillfyllest.

Till skillnad från gällande rätt föreslås ej att koncessionsmyndigheten

skall bestämma angående mark för arbete i dagen och för väg, utan frågorna

därom skall upptagas vid bergmästarförrättning i överensstämmelse med

vad som gäller för utmålsförrättning enligt gruvlagen.

Utredningsmannen erinrar om att utmålskarta enligt 21 § 2 mom. gruvlagen

skall vara utförd i skala om minst 1: 4 000 eller, där kommerskollegium

det medgivit, i annan skala om minst 1: 10 000. Ansökan om koncession

skall enligt 2 § stenkolslagen åtföljas av karta i skala 1:4 000. Med

hänsyn till de betydande kostnader som är förenade med att på stora områden

upprätta karta i skala 1: 4 000 och då kartverkets ekonomiska karta

i skala 1 : 10 000 synes vara tillräcklig för det ändamål varom här är fråga,

föreslår utredningsmannen, att skalan normalt bestämmes till 1: 10 000.

I vissa fall, exempelvis där fråga är om stora områden utan större ägosplittring

och bebyggelse, torde man, särskilt där ekonomiska kartor ännu ej föreligger

och särskild karta därför måste upprättas, kunna nöja sig med en

7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

skala om 1: 20 000. Utredningsmannen anser det böra ankomma på kommerskollegium

att utfärda föreskrifter om i vilka fall avvikelse från skalan

1: 10 000 må ske. Liksom enligt 21 § gruvlagen bör någon bestämd skala ej

föreskrivas för mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att länsstyrelsen såsom det centrala

statliga organet inom länsförvaltningen bör på ett tidigt stadium erhålla

kännedom om eventuella uranfyndiglieter inom länet. Medverkan vid

ansökningsförfarandet bidrar till att ge länsstyrelsen kunskap om samtliga

de förhållanden som är av vikt för länets utveckling och behov. Länsstyrelsen

ifrågasätter därför lämpligheten av att ansökningar om undersökningstillstånd

och koncession skall inges till bergmästaren samt påpekar i

detta sammanhang, att länsstyrelsen genom landsfiskalsorganisationen har

större möjligheter än bergmästarna att ombesörja delgivnings- och kungörelseförfarandet.

Lantmäteristyrelsen uttalar önskemål om att i koncessionsansökan angives

icke blott nyttjanderättshavare utan jämväl innehavare av servitutsrätt.

Styrelsen framhåller, att förefintliga servitut, som för den härskande fastigheten

kan vara mycket betydelsefulla, kan bli äventyrade genom att koncession

beviljas.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anser, att bestämmelsen i 3 mom.

3) om skyldighet för sökanden att förete intyg angående sin förmåga alt

utföra tillämnat gruvarbete bör utgå. Det anges icke i lagen, hur de i lagrummet

angivna förhållandena skall styrkas och det torde enligt ämbetets

uppfattning över huvud icke vara möjligt att vid tiden för koncessionsansökningen

bedöma, vilka arbeten som skall utföras och vilka tillgångar som

erfordras härför.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att fastighetsredovisningen å den ekonomiska

kartan i skala 1: 10 000 icke är fullständig. Å densamma har sålunda

redovisning av fastigheter och särskilt samfälligheter icke kunnat drivas

längre än kartskalan medger. Därest fastighetsredovisningen å den till

ansökningen fogade kartan skall läggas till grund för den i 20 § (27 § departementsförslaget)

intagna underrättelseskyldigheten, kan därför i många

fall skala 1: 10 000 visa sig otillräcklig. Styrelsen säger sig vidare icke vara

övertygad om att medgivandet att undantagsvis upprätta karta i mindre

skala, lägst 1: 20 000, medför fördelar. Stora svårigheter torde nämligen enligt

styrelsens åsikt möta att å karta i denna skala på ett överskådligt sätt

utmärka registerbeteckningar, fastighetsgränser, byggnader m. m. Därtill

kommer att, då det å kartan upptagna området med hänsyn till den föreslagna

bestämmelsen om koncessionsområdets maximala storlek knappast

lär väsentligt överstiga 100 hektar, utrymmesbesparingen vid en övergång

från skala 1: 10 000 till skala 1: 20 000 blir tämligen blygsam.

Överlantmätaren i Malmöhus län anser icke tillräckliga skäl föreligga att

i uranlagen föreskriva mindre kartskalor än i gruvlagen, överlantmätaren

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

99

påpekar, att föreskrifterna om kartans innehåll i förslaget gjorts mera detaljerade

än i gruvlagen. Kartan skall användas ej blott för att bestämma

koncessionsområdets gränser utan också för att ange det område i dagen,

som innehavaren av koncessionen behöver för arbete eller för väg och även

som underlag för bestämmande av lösen för sistnämnda område. Kartskalan

bör då enligt överlantmätarens åsikt ej vara alltför liten. Vid expropriation

användes i regel betydligt större skalor än de ovan angivna. Enligt

förslaget må koncession icke omfatta område överstigande 100 hektar. På

en karta i skala 1: 10 000 motsvarar detta en dm2. Upprättande av en sådan

karta i ett koncessionsärende kan knappast vara betungande. Ej heller

kan det betyda nämnvärd lättnad att minska skalan till 1: 20 000 och därmed

kartbilden till 25 cm2.

Överlantmätaren i Nori-bottens län anser, att det av utredningsmannen föreslagna

redovisningssättet synes vara tillfyllest för områdets identifiering

och för fastighetsredovisningen; koncessionskartan har ju i viss mån karaktär

av översiktskarta och det är ju i allmänhet fråga om tämligen stora

områden, upp till 100 hektar. Skalan 1: 20 000 synes dock överlantmätaren

böra användas restriktivt. Över det område som koncessionsinneliavaren

avser för arbete i dagen torde man emellertid enligt överlantmätarens mening

som hittills behöva större skala exempelvis 1: 4 000. I annat fall kan

risk för rättsosäkerhet föreligga. Genom gruvdriften torde nämligen ofta

rösen och skiljemärken på marken komma att förstöras. Det synes därför

vara av vikt att denna olägenhet motverkas genom att en tämligen detaljerad

karta över områdena finnes. Utom kartskalan är emellertid härutinnan

av betydelse de mätningsmetoder och den mätningsnoggrannhet som användes.

Mätningsförordningen synes böra tillämpas för kartläggning av arbetsområden.

Överlantmätaren i Skaraborgs län anser, att den nya ekonomiska kartan

i skala 1: 10 000 i allmänhet torde vara lämplig som koncessionskarta. Därest

denna skala emellertid i visst fall — exempelvis vid splittrat fastighetsbestånd

•— icke finnes vara tillfredsställande, bör sökanden dock kunna

åläggas att förete karta i större skala beträffande de delar som ej kan tillfredsställande

återges i normalskalan.

Kommerskollegium erinrar om att kollegiet i skrivelse den 13 februari

1959 hemställt om vissa ändringar i 2 § stenkolslagen bl. a. i fråga om den

karta som skall åtfölja koncessionsansökan (jfr det i det följande berörda

förslaget till lag om ändring i stenkolslagen). Enligt kollegiets mening

bör de sålunda föreslagna bestämmelserna i tillämpliga delar inflyta i 3

mom. 1) i förevarande paragraf. Kollegiet förordar den föreskriften att

kartan skall vara upprättad av lantmätare eller annan sakkunnig person.

Härigenom förebygges, att bristfälliga eller undermåliga kartor åberopas

i tillståndsärenden. Kollegiet anser det vidare icke vara lämpligt, att kartan

normalt skall få vara upprättad i godtyckliga skalor ned till 1: 10 000. Det

bör i stället föreskrivas, att kartan skall vara i skala 1: 4 000 eller 1:10 000

med rätt för kollegiet att medgiva undantag för annan skala, dock ej mindre

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

än 1: 20 000. Kollegiet föreslår vidare, att den av utredningsmannen föreslagna,

från 21 § gruvlagen hämtade särskilda bestämmelsen om karta som

angår mark, avsedd för väg m. m. flyttas till 36 § 3 mom. Som motivering

härför åberopar kollegiet, att frågan om sådan mark knappast blir aktuell

redan vid ansökningstillfället.

Sveriges advokatsamfund påpekar, att bestämmelsen i 3 mom. 4) i förevarande

paragraf enligt ordalagen innebär, att då fråga är om särskilt tillstånd

av Kungl. Maj :t, särskild ansökningshandling skall ingivas beträffande

tillståndet. Samfundet anser en sådan ordning icke vara motiverad

utan finner det enklare och naturligare, att ansökningen sker i samma ansökningshandling

som avser själva koncessionen.

Departementschefen. I likhet med utredningsmannen anser jag, att koncessionsansökan

liksom ansökan om undersökningstillstånd bör ingivas direkt

till vederbörande bergmästare. Det skulle medföra onödig omgång, om

koncessionsansökan skulle ingivas till länsstyrelse. Det naturligaste synes

mig vara, att koncessionsansökan redan från början handlägges inom bergsstaten.

Givetvis utesluter detta icke, att länsstyrelsens yttrande inhämtas

innan ärendet avgöres av Kungl. Maj :t. Såsom i anslutning till 28 § i departementsförslaget

anföres torde i själva verket anledning ofta föreligga att

i koncessionsärende inhämta vederbörande länsstyrelses åsikt i koncessionsfrågan.

Av lantmäteristyrelsen har ifrågasatts, huruvida icke i koncessionsansökan

bör lämnas uppgift även om eventuella servitutshavare. Uppgift om

alla befintliga servitut kan emellertid ej inhämtas ur fastighetsböckerna

eller fastighetsregistren. Många servitut har tillkommit vid jorddelningstorrättningar

och uppgift om dessa kan i regel inhämtas allenast ur lantmäteriakterna.

Likaledes förekommer i betydande utsträckning av ålder

bestående servitut, beträffande vilka över huvud skriftlig handling ej finns

bevarad. Det skulle sålunda för sökanden kunna medföra ett betydande arbete,

om det ålades honom som en obligatorisk skyldighet att i koncessionsansökan

lämna uppgift jämväl om befintliga servitutshavare. Givetvis

bör det emellertid ligga i sökandens eget intresse att i ansökningen lämna

så fullständiga uppgifter som möjligt om berörda rättsägare, eftersom

detta är ägnat att påskynda ärendets handläggning. I övrigt torde man böra

få lita till det kungörelseförfarande som föreslås beträffande koncessionsansökan.

I fråga om beskaffenheten av det kartmaterial som enligt 3 mom. 1) skall

företes i koncessionsärende har vid remissbehandlingen ifrågasatts, huruvida

den som normalskala föreslagna skalan 1: 10 000 medger en tillräckligt

tydlig fastighetsredovisning. Därvid har särskilt pekats på de krav i

fråga om kartas tydlighet som bör gälla beträffande mark, som anvisas för

arbete i dagen. Den tveksamhet gentemot utredningsmannens förslag i denna

del som sålunda kommit till uttryck kan enligt min mening ej frånkännas

visst fog. Jag anser därför att som normalskala för koncessionskarta bör

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

101

bibehållas den nu i stenkolslagen föreskrivna skalan 1: 4 000. Tydligt är

emellertid — särskilt med hänsyn till att koncessionsområde kan omfatta

arealer upp till 100 hektar med ofta ganska okomplicerade fastighetsförhållanden

—- att möjlighet bör föreligga att i särskilda fall nyttja mindre skalor

än normalskalan. Jag anser därför att kommerskollegium bör få befogenhet

att i förekommande fall medge att mindre skala, dock minst 1:20 000, får

användas. Det torde dock endast undantagsvis böra ifrågakomma att koncessionskarta

må upprättas i mindre skala än 1: 10 000. Lämpligt synes mig

vara, att i lagen angives, att kartan skall vara upprättad av lantmätare eller

annan sakkunnig person.

Den föreslagna avfattningen av 3 mom. 4) synes mig icke böra föranleda

att sådan ansökan som där avses skall vara särskilt för sig upprättad. Hinder

bör ej anses föreligga, att ansökan göres i själva koncessionsansökningen.

Jag har i övrigt ej någon erinran mot utredningsmannens förslag, frånsett

att vissa formella jämkningar torde få vidtagas.

27 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § i utredningsmannens förslag. Jfr 7 § i

departementsförslaget.

Utredningsmannen föreslår, att kungörelse och särskilda meddelanden

angående ansökan om koncession skall ombesörjas av bergmästaren i likhet

med vad som föreslås beträffande ärenden om undersökningstillstånd.

Sedan tiden för yttrande av rättsägare utgått •— även i detta fall föreslås

trettio dagar efter det att kungörelsen var införd i allmänna tidningarna

— skall bergmästaren översända handlingarna med eget yttrande till kommerskollegium,

som i sin tur med eget yttrande överlämnar ärendet till

Kungl. Maj :t för avgörande.

Bergmästarämbetet i norra distriktet förordar, att kungörelse och delgivning

icke skall ske förrän eventuellt erforderlig komplettering skett (jfr

26 § 5 mom. i departementsförslaget).

Lantmäteristgrelsen anser, som en följd av vad styrelsen föreslagit beträffande

25 § 2 mom. 4), att bergmästares underrättelseskyldighet enligt

förevarande paragraf bör avse jämväl servitutshavare.

Kommerskollegium uttalar, att det av lagtexten bör direkt framgå, att

kungörandet skall ske på sökandens bekostnad. Därest bestämmelse om

fyndamnälan upptages i lagen, bör underrättelse alltid tillställas jämväl

fyndanmälare.

Departementschefen. I anslutning till 26 § i departementsförslaget har

jag uttalat, att obligatorisk skyldighet för koncessionssökandcn att lämna

uppgift om servitutshavare icke synes böra föreskrivas i uranlagen. Den underrättelseskyldighet,

som enligt förevarande paragraf skall åvila bergmästaren

bör i konsekvens härmed icke omfatta servitutshavare. Om sökanden

emellertid i det särskilda fallet har lämnat uppgift om servitutshavare, kan

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

det givetvis vara lämpligt att bergmästaren underrättar jämväl sådan rättsägare

om den gjorda ansökningen.

Bland de rättsägare som skall underrättas om ansökningen torde böra

upptagas jämväl den som innehar undersökningstillstånd samt den som i

vederbörlig ordning gjort fyndanmälan.

För undvikande av onödig tidsutdräkt vid handläggningen av koncessionsansökan

är det angeläget att kungörelse utfärdas så snart som möjligt.

Kungörelse bör därför utfärdas så snart erforderliga uppgifter föreligger.

Det får ankomma på vederbörande bergmästare att i det särskilda

fallet bedöma, när så fullständiga uppgifter föreligger att kungörelse kan

utfärdas. Det torde icke alltid vara nödvändigt att alla kompletteringar

som bergmästaren enligt 26 § 5 mom. funnit erforderliga avvaktas, innan

kungörelseförfarandet igångsättes.

Med hänsyn till stadgandet i 26 § 3 mom. 5) om skyldighet för sökanden

att gälda förskott å den beräknade kostnaden för kungörelseförfarandet synes

det icke vara erforderligt att i förevarande paragraf intages direkt föreskrift

om att kungörandet skall ske på sökandens bekostnad.

28 §.

Denna paragraf svarar mot 21 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att kommerskollegium regelmässigt torde

böra inhämta yttranden från vederbörande länsstyrelse och Sveriges geologiska

undersökning. Någon föreskrift därom har ej upptagits i lagtexten,

eftersom sådana yttranden knappast bör vara obligatoriska. Då fråga är

om koncessionsansökningar avseende exempelvis rätt för gruvföretag att

uttaga uran tillsammans med inmutningsbara mineral ur redan existerande

gruvor, torde remissförfarande ofta kunna underlåtas eller i vart fall begränsas.

Föreligger skäl att höra länsstyrelse, kan det lämpligen ske på

ett tidigt stadium av ärendets behandling. I sista hand får det bero på Kungl.

Maj:ts bedömande, om länsstyrelsens hörande är erforderligt. Yttrande från

delegationen för atomenergifrågor bör enligt utredningsmannens åsikt inhämtas

av Kungl. Maj :t, innan koncessionsärendet avgöres.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar i likhet med länsstyrelsen i Skaraborgs

län föreskrift om att länsstyrelse skall beredas tillfälle att yttra sig

över ansökningen. Förstnämnda länsstyrelse erinrar i detta sammanhang

om att, därest arbetsföretag som avser annat än bebyggelse kan komma att

väsentligt ändra landskapsbilden, samråd enligt 19 § naturskyddslagen bör

ske med länsarkitekten eller den han anvisar, innan företaget utföres. Jämlikt

20 § nämnda lag äger länsstyrelsen vidare i fall som avses i 19 § vid vite

förelägga vederbörande företagare att vidtaga de åtgärder som, utan att

vara oskäligt betungande, må anses erforderliga för att begränsa eller motverka

skada å landskapsbilden.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vikten av att vederbörande

länsstyrelse hålles underrättad om de beslutande myndigheternas

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

103

åtgärder på här förevarande område och pekar därvid på den betydelse som

i synnerhet beviljade koncessioner kan få för länsstyrelses planläggande

verksamhet inom länet.

Lantbruksstijrelsen och lantbruksnämnden i Norrbottens län påpekar helt

allmänt vikten av att de myndigheter som har att bevaka plan- och jordbruksintressena

beredes tillfälle att yttra sig i koncessionsärenden, innan

dessa avgöres.

Lantmäteristijrelsen framhåller, att kollision kan uppkomma mellan de

rättigheter, som med stöd av en blivande uranlag kan förvärvas i avseende

å marks utnyttjande, och de intressen, som är avsedda att tillgodoses genom

byggnadslagstiftningen samt anför härom:

Ehuru förhållandet mellan vad som sammanfattningsvis kan kallas gruvrättigheter

samt byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen icke närmare

reglerats i lag, är det enligt lantmäteristyrelsens mening uppenbart

att hänsyn till att gruvdrift ej motverkas eller hindras skall tagas vid de

överväganden angående marks disposition för bebyggelse som ske jämlikt

byggnadslagstiftningen och vid de bedömanden som enligt fastighetsbildnlngslagstif

t ningen skola ske då fråga är om ändring i fastighetsindelningen.

Sådant hänsynstagande förutsätter emellertid att förekomsten av gruvrättigheter,

som ju understundom kunna sträcka sig utanför gränserna för

utmål eller koncessionsområde, är känd för planförfattare och fastighetsbildningsmyndigheter.

Särskilt vid prövningen av fastighetsbildningsfrågor,

vilka var för sig ofta avse mycket begränsade områden men som förekomma

i stort antal, framstår den nu möjliga utvägen att i varje särskilt fall

hos bergmästarämbetena inhämta upplysningar angående eventuella gruvrättigheter

såsom betungande. Lantmäteristyrelsen anser därför den av

överlantmätaren i Örebro län föreslagna underrättelsen angående gruvrättigheter

till länslantmäterikontoren vara angelägen. Framhållas bör att såväl

andra länsmyndigheter som allmänheten härigenom skulle på ett bekvämare

sätt än "nu kunna förskaffa sig kännedom om ifrågavarande rättigheter.

Då angivna problem uppkommer icke endast i anledning av det nu

föreliggande lagförslaget utan även föreligger i anledning av gruvlagen och

stenkolslagen, anser sig styrelsen dock icke i förevarande sammanhang

böra föreslå bestämmelser i ämnet.

I det föregående har lantmäteristyrelsen främst uppehållit sig vid befintliga

gruvrättigheters betydelse för tillämpningen av byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen.

Enligt styrelsens mening är det emellertid vid

tillkomsten av nya gruvrältigheter önskvärt att i den mån så är möjligt hänsyn

tages till de intentioner angående marks utnyttjande för vissa ändamål,

som kommit till uttryck genom verkställd planering enligt byggnadslagcn

eller genom fastighetsbildningsåtgärder. Särskilt framträder önskvärdheten

av att ett dylikt hänsynstagande om möjligt sker, då fråga är om

tillskapande av gruvrätligheter i omedelbar närhet av tätorter. Här kan

nämligen berörd mark, ehuru den ännu icke blivit bebyggd och sålunda

icke omfattas av de i lagutkastets 4 och 18 §§ givna skyddsbestämmelserna,

exempelvis genom detaljplanläggning enligt byggnadslagens regler ha avsetts

för tätortens utbyggnad. Framhållas hör alt denna planläggning, som

för övrigt kan ha dragit betydande kostnader, kan ha övat inflytande å utformningen

av anläggningar, såsom gatunät, vatten- och avloppsledningar

och reningsverk, inom den redan utbyggda delen av tätorten. Tillskapande

av gruvrätligheter å sådan mark kan således medföra betydande olägenheter.

Ehuru lantmäteristyrelsen väl är medveten om betydelsen av de fyn
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

digheter, för vilkas tillvaratagande gruvrättigheter tillskapas, anser styrelsen

det vara angeläget att nyss angivna synpunkter beaktas vid den prövning

som enligt lagutkastet skall föregå meddelande av undersökningstillstånd

och koncession. Framhållas bör att, därest koncession beviljas i fall

som det nyss angivna, det enligt lanlmäteristyrelsens mening kan vara befogat

att ersättning utgår till vederbörande kommun.

Under åberopande av vad sålunda anförts framhåller lantmäteristyrelsen

angelägenheten av att, då fråga är om koncession, yttrande inhämtas från

vederbörande länsstyrelse, som i sin tur får förutsättas inhämta yttranden

från andra länsmyndigheter såsom överlantmätare och länsarkitekt.

Frågan om sambandet mellan gruvlagstiftningen och byggnadslagstiftningen

beröres även av länsstyrelsen i Örebro län som påpekar, att den oklarhet

som får anses råda i fråga om detta samband föranlett osäkerhet och

svårigheter. Länsstyrelsen anför härom:

Byggnadslagen innehåller icke bestämmelser, som utgöra hinder för fastställande

av stadsplan eller byggnadsplan å inmutat eller utmålslagt område.

Bestämmelserna angående grundkartor för sådana planer förutsätta

icke ens redovisning av befintliga utmål, och utmålsinnehavarna erhålla

icke meddelande om planförslagens utställande för granskning. Å andra

sidan saknas i såväl gruvlagen som förslaget till uranlag bestämmelser i

fråga om inmutning, utmålsläggning eller urankoncession inom planlagt

område. De speciella frågor, som uppkomma vid dylika kollisioner mellan

plan- och gruvintressen, synas överhuvud taget icke hava beaktats i lagstiftningen.

Med hänsyn härtill och då planläggning i flera fall förekommit inom

utmålsbelagda områden med tillhörande skyddszoner, får länsstyrelsen föreslå,

att frågan om sambandet mellan byggnads- och gruvlagstiftningen

blir föremål för en särskild utredning.

Liknande synpunkter uttalas av överlantmätaren i Örebro län och av

överlantmätaren i Norrbottens län.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län anser, att såväl planmyndigheterna

som de organ som har att bevaka jordbruksintressena bör erhålla underrättelse

om meddelade koncessioner och undersökningstillstånd.

Lantbruksnämnden i Örebro län påpekar, att det skulle vara värdefullt

för lantbruksnämndernas planeringsverksamhet att ha en lättillgänglig uppgift

om de områden som beröres av koncession och ifrågasätter därför, huruvida

icke notering om meddelad koncession kan ske i jordregistret.

Skånes handelskammai’e anser det vara en brist i nuvarande lagstiftning,

att de betydelsefulla rättigheter till mark som enligt gruv-, stenkols- och

vattenlagarna kan tillkomma annan än jordägaren icke antecknas i fastighetsböckerna

och inflyter i gravationsbevis samt hemställer därför, att man

vidtager sådana lagändringar, att underrättelse om beviljade gruv- och valtenrättigheter

samt lösen av markområden kommer att tillställas inskrivningsdomaren

och inflyta i fastighetsböcker och gravationsbevis.

Departementschefen. I överensstämmelse med utredningsmannens förslag

bör i förevarande paragraf upptagas stadgande, att kommerskollegium har

att jämte eget yttrande översända handlingarna i koncessionsärende till

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

Kungl. Maj :t. Som utredningsmannen och flera remissinstanser framhållit

torde ofta anledning föreligga att före avgörandet av koncessionsansökan

yttrande inhämtas från vederbörande länsstyrelse. En föreskrift om obligatorisk

skyldighet att inhämta yttrande från länsstyrelsen synes dock ej erforderlig.

I flera remissyttranden uttalas önskemål om att förhållandet mellan gruvlagstiftningen,

å ena, samt byggnads- och planlagstiftningen, å andra sidan,

måtte bli närmare klarlagt. Därvid bär särskilt framhållits, att det i lagstiftningen

ej är sörjt för att bestående gruvrättigheter blir vederbörligen

beaktade vid tillämpningen av byggnads- och planlagstiftningen ävensom

att gruvrättigheter ofta tillskapas på ett sätt som är ägnat att motverka en

rationell planeringsverksamhet. Det är tydligt, att detta är en fråga, som

är av komplicerad natur och det torde icke låta sig göra att i förevarande

sammanhang taga upp hithörande problem till närmare granskning. För

att man i nuvarande läge i görligaste mån skall kunna komma tillrätta med

det problem som här aktualiserats, är det emellertid önskvärt, att vid tillskapandet

av gruvrättigheter som är beroende av myndighets tillstånd ett

nära samarbete etableras mellan de olika myndigheter, vilkas synpunkter

bör beaktas vid tillståndsgivningen. Jag vill nämna, att ifrågavarande problem

uppmärksammats i en skrivelse den 31 juli 1958 från byggnadsstyrelsen

till samtliga länsarkitekter. I skrivelsen har styrelsen framhållit att det,

ehuru förhållandet mellan gruvrättigheter och byggnadslagstiftningen icke

närmare reglerats i lag, synes vara klart, att vid den bebyggelseplanering,

som äger rum med stöd av byggnadslagstiftningen, nödig hänsyn skall tagas

till befintliga gruvrättigheter, så att gruvdriften ej motverkas eller hindras

men att gruvdriften å andra sidan kan medföra betydande olägenheter för

den bebyggelse som sker inom och i närheten av gruvområden. Styrelsen har

i nämnda skrivelse hemställt, att länsarkitekterna i de län där dessa frågor

kan vara aktuella gör vederbörande kommunala organ, planförfattare m. fl.

uppmärksamma på frågorna och verkar för att behovet av samordning beaktas

vid bebyggelseplaneringen.

29 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i utredningsmannens förslag.

Vad utredningsmannen anför i fråga om förutsättningarna för beviljande

av koncession har redovisats vid motiveringen av 9 §.

Utredningsmannen påpekar att stenkolslagens bestämmelse i 7 § om föicträde

till koncession är utformad med hänsyn till ett enhetligt koncessionssystem.

Fråga uppkommer då, när man skiljer mellan undersökningstillstånd

och koncession, om Kungl. Maj .ts prövning ej skall påverkas av vem

som erhållit undersökningstillstånd. Det ligger i sakens natur att, om innehavaren

av undersökningstillstånd bär nödiga kvalifikationer, han ligger

närmast till att erhålla koncession. I princip bör dock Kungl. Maj:t vara

obunden av att undersökningstillstånd meddelats. Det är därvid att märka

att kommerskollegium vid sin prövning av frågan om beviljande av under
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

sökningstillstånd i allmänhet ej kan pröva vilken av flera sökande som är

lämpligast för att erhålla koncession.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ifrågasätter, om det

är välbetänkt att, då flera söker koncession å samma område, vid prövningen

av frågan vilken sökande skall erhålla koncession helt bortse från tidpunkterna

då ansökningarna inkommit. Även om rätt till ersättning tillförsäkras

den, som upptäckt fyndigheten, därest denne ej erhåller koncession,

torde bestämmelsen komma att orsaka viss osäkerhet och icke stimulera

till eftersökande av fyndigheter. I lagförslaget förutsättes tydligen, att

den ersättning som skall utgå till den, som upptäckt fyndigheten, skall fastställas

i anslutning till det värde fyndigheten bedömes äga då koncession

meddelas. Ett sådant bedömande måste bli beroende av en mängd i varje

fall i dagens läge osäkra prognoser. Å andra sidan är det självfallet, att den

som erhåller koncession skall äga de nödvändiga resurserna och förutsättningar

att på tillfredsställande sätt bearbeta fyndigheten. Handelskammaren

ifrågasätter därför, om icke bestämmelsen borde omarbetas på sådant

sätt, att den, som först inkommit med ansökan bör erhålla koncession under

förutsättning, att denne kan förväntas tillfredsställande bearbeta fyndigheten.

Departementschefen. Utredningsmannen har intagit den ståndpunkten,

alt vid prövning av flera samtidigt föreliggande koncessionsansökningar beträffande

samma område avseende i princip icke skall fästas vid tidpunkterna

för ansökningarnas ingivande. Denna ståndpunkt, som godtagits avpraktiskt

taget alla remissinstanser, är även enligt min mening den rimligaste.

För att syftet med koncessionssystemet skall tillfullo nås torde det

vara nödvändigt att vid prövningen av vem som skall erhålla koncession

till visst område i princip bortse från tidsprioriteten. Som jag tidigare framhållit

synes med hänsyn till de erfarenheter man haft av den nu gällande

lagstiftningen farhågorna för att detta skulle inverka menligt på prospekteringsverksamheten

vara betydligt överdrivna. Tidsprioriteten bör tillmätas

självständig betydelse endast i fall då valet av koncessionsinnehavare står

mellan i övrigt jämbördiga sökande. Med hänsyn till stadgandets innehåll i

övrigt synes mig någon uttrycklig bestämmelse om att tidsprioriteten sålunda

i princip skall vara utan betydelse dock inte vara erforderlig.

De i utredningsförslaget upptagna hänvisningarna till hindersbestämmelserna

och till bestämmelsen om ersättning åt upptäckare torde såsom onödiga

kunna utgå.

30 §.

Denna paragraf svarar mot 23 § i utredningsmannens förslag. Jfr 10 § i

departementsförslaget.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Beträffande koncessionsområdes omfattning uttalar utredningsmannen,

att man har anledning antaga att efter verkställda undersökningar fyndet

ofta kan lokaliseras så att arealen kan begränsas i förhållande till undersökningsområdet.

Jordägareintresset är i detta fall än staikare framträdande

än i fråga om undersökningstillstånd, eftersom fråga är om ett intrång

av helt annan natur än på undersökningsstadiet. Vidare bör jordägarnas

intresse i ett speciellt hänseende särskilt beaktas i detta sammanhang.

Det gäller rätten till avgäld. Antingen en avgäld konstrueras enligt reglerna

i 53 § gruvlagen och 22 § stenkolslagen eller enligt 60 § stenkolslagen, har

jordägaren ett intresse av att koncessionsområdet ej är för stort. I förra fallet

skall avgälden nämligen fördelas mellan alla jordägarna, i senare fallet

skall avgälden tillfalla den på vilkens område brytning skett. Det är sålunda

ett jordägareintresse både att fördelningen ej sker på ett alltför stort antal

jordägare och att en jordägare ej skall behöva vänta alltför länge, innan han

får ut någon avgäld.

Vid övervägande av de olika omständigheter som inverkar på fragan har

det synts utredningsmannen som om den föreslagna maximiarealen för undersökningstillstånd,

d. v. s. 100 hektar, bör kunna gälla även för koncessionernas

del.

Utredningsmannen anser att närmare föreskrifter om koncessionsområdes

form ej erfordras. Det torde få ankomma på myndigheterna att tillse

att formen blir ur skilda synpunkter så ändamålsenlig som möjligt. Regelmässigt

bör emellertid tillses att området såvitt möjligt begränsas av räta

linjer. Koncessionsområdets gränser måste fixeras på ett betryggande sätt.

I fråga om gränsdragningen på djupet hänvisar utredningsmannen till vad

som föreslagits i 10 § beträffande undersökningsområde.

Lantbriiksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens folk har ifrågasatt,

huruvida med hänsyn till jordägareintressena maximiarealen för koncessionsområde

bör sättas så högt som 100 hektar. Bergmästarämbetet i södra

distriktet har ansett, att det skulle ha varit av värde, om paragrafen utformats

i anslutning till 30 § gruvlagen, så att däri intagits föreskrift om att

koncessionsområde skall begränsas och utformas efter fyndighetens sannolika

sträckning och gruvdriftens behov samt givits anvisning beträffande

förhållandet mellan områdets sidor.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag i fråga om koncessionsområdes

storlek — högst 100 hektar — innebär en väsentlig minskning

av den nu för koncession stadgade maximiarealen, som är 1 600 hektar. Att

såsom från ett par håll föreslagits ytterligare minska maximiarealen synes

mig, innan erfarenhet vunnits av den nya lagstiftningen, icke vara tillrådligt.

Ej heller torde det med hänsyn till de växlande förhållanden som kan

låda vara lämpligt att i lagtexten giva anvisningar beträffande gränsdragningen

kring koncessionsområde utöver vad av utredningsmannen föreslagits.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

31 §.

Förevarande paragraf motsvarar 24 § i utredningsmannens förslag. Jfr

12 § första stycket i departementsförslaget.

De allmänna reglerna om arbetsskyldighet i 3 kap. stenkolslagen är, såsom

framgår av 64 § första stycket stenkolslagen, ej tillämpliga på urankoncessioner.

I stället gäller en motsvarande bestämmelse i 56 § tredje stycket

om ett slags arbetsskyldighet som villkor i koncessionen. Kungl. Maj :t

äger enligt nämnda lagrum bestämma, i vilken omfattning fyndigheten

skall nyttjas för att koncessionsrätten skall äga bestånd. Kungl. Maj:t äger

vidare enligt 56 § andra stycket vid meddelande av koncession bestämma,

i vilken omfattning fyndigheten årligen må utnyttjas och vilka åtgärder

som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick sedan fyndigheten

eller del därav tillgodogjorts. Vid koncession må fogas de föreskrifter,

som finnes påkallade för att förebygga att annat industriellt företag

hindras i sin utveckling eller som eljest finnes erforderliga ur allmän eller

enskild synpunkt.

Utredningsmannen anser, att motsvarighet till bestämmelserna i 56 § stenkolslagen

om villkor vid koncession lämpligen bör upptagas i en ny lagstiftning.

Arbetsskyldighet bör dock ej vara en normal företeelse utan tillämpas

endast i fall då det är särskilt motiverat av omständigheterna. En uttrycklig

föreskrift torde böra upptagas om att bestämmelser må meddelas

för att reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare av annan

gruvrätt å samma område.

I detta sammanhang må nämnas, att utredningsmannen i 27 § i sitt förslag

efter förebild från It § stenkolslagen upptagit stadganden om skyldighet

för koncessionsinnehavare att ställa pant för skada eller intrång, som genom

dennes arbete tillskyndas jordägare eller annan. Utredningsmannens

förslag i detta avseende innebär i huvudsak, att koncessionsinneliavaren,

innan något arbete börjas, skall hos vederbörande länsstyrelse nedsätta i

penningar eller obligationer 2 000 kronor samt därutöver, innan annat arbete

än fyndighetens undersökning medelst borrning får äga rum, ett belopp

av 50 kronor för varje hektar av det område koncessionen omfattar.

Utredningsmannen framhåller, att med de föreslagna bestämmelserna det

belopp som skall nedsättas för ett koncessionsområde av maximal storlek

(100 hektar) uppgår till 7 000 kronor, medan motsvarande pant enligt 11 §

stenkolslagen för ett koncessionsområde av maximal storlek (1 600 hektar)

uppgår till 82 000 kronor. Ett sådant belopp som 7 000 kronor anser utredningsmannen

icke vara alltför betungande för den som fått koncession på

en brytvärd uranfyndighet; tvärtom kan beloppet måhända anses alltför

obetydligt som trygghet för dem, vilkas rätt kan komma att skadas.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län har påpekat, att möjligheten alt

uppställa villkor bör kunna utnyttjas för att minska de olägenheter som

vållas av avfall vid uranutvinning. Lantbruksstyrelsen förklarar sig förut
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

sälta, att Kungl. Maj:t beaktar jämväl jordbrukets synpunkter och sålunda,

om jordbruksjord tages i anspråk, föreskriver, att koncessionshavaren efter

utnyttjandet har att såvitt möjligt återställa området i ett för jordbruk användbart

skick.

Advokatsamfundet anser att bestämmelserna om ställande av säkerhet

bör utgå ur förslaget. Med den noggranna prövning som med all sannolikhet

kommer att ske, innan någon får koncession, synes det ytterst osannolikt

att koncession kommer att medgivas någon, vars ekonomiska förhållanden

är sådana att en pant av förevarande slag och storleksordning kan

anses erforderlig. Skulle i något särskilt fall pantnedsättning anses vara av

behovet påkallad, bör föreskrift härom kunna intagas bland de villkor

Kungl. Maj:t äger uppställa för koncessionen, bl. a. till skyddande av allmän

eller enskild rätt. Sådan pant skulle därvid givetvis icke behöva vara

begränsad till det blygsamma belopp som utredningsmannen föreslagit och

som går tillbaka på bestämmelser i stenkolslagen, tillkomna på en tid då

penningvärdet var flera gånger högre än för närvarande. Därest bestämmelser

om pantnedsättning likväl skulle finnas böra upptagas i uranlagen,

anser advokatsamfundet med hänsyn till obligationernas bristande värdebeständighet

att nedsättning alltid skall ske i penningar.

Jämväl bergmästarämbetet i norra distriktet har ansett, att bestämmelserna

om pantnedsättning bör utgå ur förslaget och därvid påpekat, att i

fråga om utmål sådana bestämmelser ansetts kunna undvaras.

Departementschefen. De föreskrifter utredningsmannen föreslagit om

uppställande av villkor vid koncession synes ej giva anledning till erinran.

Vad angår förslaget om skyldighet för koncessionshavaren att ställa pant

eller borgen till säkerhet för skada och intrång vill jag i likhet med ett par

remissinstanser ifrågasätta om detta är erforderligt. Såsom framhållits av

advokatsamfundet sker en noggrann prövning av koncessionssökandenas

kvalifikationer icke minst i ekonomiskt hänseende. Med hänsyn till de krav

på ekonomisk soliditet som måste upprätthållas beträffande innehavare av

urankoncession torde vederbörande rättsägare icke vara i behov av den ytterligare

säkerhet, som en nedsatt pant kan innebära. Om så i särskilt fall

skulle anses erforderligt, kan Kungl. Maj:t meddela föreskrift härom i samband

med övriga villkor för koncessionen. Jag anser sålunda att de föreslagna

bestämmelserna i 27 § i utredningsmannens förslag icke bör upptagas i

uranlagen.

32 §.

Denna paragraf motsvarar 25 § i utredningsmannens förslag. Jfr 13 § i

departementsförslaget.

Utredningsmannen har, såsom framgår av vad i anslutning till 13 § anförts,

ansett att det med hänsyn till den föreslagna minskningen av maximiarealen

för undersöknings- och koncessionsområde icke längre är erfor
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

derligt, att den ytvidd som må anvisas för arbete i dagen bestämmes av den

myndighet som meddelar undersökningstillstånd eller koncession. I fråga

om koncession bör koncessionsinnehavaren vid bergmästarförrättning få

anmäla, vilka områden han vill använda för arbete i dagen. Motsvarande bör

gälla beträffande mark för väg till koncessionsområdet. Det får därefter

ankomma på bergmästaren att anvisa sådana områden. Någon risk för att

koncessionsinnehavaren skall missbruka möjligheten att taga mark i anspråk

föreligger enligt utredningsmannens åsikt så mycket mindre som ersättning

för marken föreslås skola utgå med 50 procents förhöjning. -—

Hindersbestämmelserna bör, anser utredningsmannen, i praktiken tillämpas

på det sättet att i koncessionerna göres undantag genom hänvisning

till 4 § i förslaget eller genom att bestämmelserna i nämnda paragraf upptages

i koncessionen. Därvid måste dock observeras, att gruvrättigheter ej

utgör absoluta hinder, varför en sådan hänvisning måste kompletteras med

en uttrycklig föreskrift om undantag av dylika områden i det särskilda

fallet.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag ger ej anledning till erinran.

Paragrafen bör sålunda upptagas i överensstämmelse med förslaget,

frånsett redaktionell jämkning.

33 §.

Paragrafen motsvarar 26 § i utredningsmannens förslag. Jfr 11 § andra

stycket och 12 § andra stycket i departementsförslaget.

Utredningsmannen anser, att meddelad koncession bör — i likhet med

undersökningstillstånd -— kunna under givna förutsättningar återkallas av

Kungl. Maj :t. Därjämte bör förbud mot överlåtelse av koncession uppställas.

Beträffande utredningsmannens motivering hänvisas till 11 och 12 §§

i departementsförslaget.

Aktiebolaget Atomenergi har understrukit, att återkallelse bör ifrågakomma

endast i undantagsfall; ett skäl för återkallande av koncession kan vara

att det ur landets synpunkt föreligger trängande behov av uran från en

viss fyndighet men att den som innehar koncession icke önskar bearbeta

fyndigheten. Bolaget erinrar om att Kungl. Maj :t enligt förslaget kan föreskriva

arbetsskyldighet men påpekar, att sådan föreskrift icke synes kunna

meddelas efter det att koncessionen beviljats.

Svenska teknologföreningen betonar, att vid prövning av återkallelsefråga

den allra största hänsyn bör tagas till enskilds rätt.

Departementschefen. Förevarande paragraf torde böra upptagas i huvudsaklig

överensstämmelse med utredningsmannens förslag. Såsom jag framhållit

i anslutning till 12 § andra stycket bör stor försiktighet iakttagas vid

tillämpningen av bestämmelserna om återkallelse av undersökningstillstånd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Vad jag där anfört har i än högre grad giltighet när det gäller fråga om återkallelse

av koncession, eftersom en sådan återkallelse regelmässigt kan medföra

ett betydligt större ekonomiskt avbräck för gruvrättsinnehavaren än en

återkallelse av undersökningstillstånd.

34 §.

Denna paragraf motsvarar 33 § i utredningsmannens förslag. Jfr 15 § i

departementsförslaget.

Utredningsmannen erinrar om att enligt 21 § stenkolslagen gäller, att

koncessionsinnehavare, som vill frånträda koncession, skall göra skriftlig

anmälan därom hos länsstyrelsen. Underrättelse om anmälan skall intagas

i länskungörelserna. Om koncessionsinnehavaren vill avstå endast viss del

av koncessionsområdet, skall han göra ansökan hos Kungl. Maj :t. Ärendet

skall behandlas i den ordning som är stadgad för erhållande av koncession.

Dessa regler synes enligt utredningsmannen kunna bibehållas i den

nya lagstiftningen med den ändringen, att anmälan om frånträdande av

koncession skall ske till kommerskollegium i stället för till länsstyrelsen

och att kungörande skall ske i Post- och inrikes tidningar och tidning i orten

i stället för i länskungörelserna. Anteckning skall i båda fallen ske i

uranregistret. Reglering av nedsatta säkerheter anser utredningsmannen

böra ske på sätt är stadgat i 21 § stenkolslagen.

Bergmästarämbetet i norra distriktet har ifrågasatt, huruvida icke markägare

bör underrättas om anmälan angående frånträdande av koncession.

Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit i denna paragraf

synes i huvudsak kunna biträdas. Stadgandet bör dock kompletteras med

en föreskrift om skyldighet för bergmästaren att underrätta jordägaren i

det fall då koncessionen helt upphört att gälla. Beträffande ett partiellt upphörande

av koncession erfordras ej någon föreskrift härom, eftersom sådant

ärende skall behandlas i samma ordning som är föreskriven för erhållande

av koncession.

35 §.

Denna paragraf, som reglerar frågor rörande rätt till mark och annan

egendom då koncession upphör, motsvaras i utredningsmannens förslag av

en i 34 § upplagen hänvisning till 57 § gruvlagen. I departementsförslaget

har bestämmelserna införts i form av direkta lagregler.

Förrättning för anvisande av mark, m. m.

3G §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen föreslår, att mark för arbete i dagen och för väg skall

anvisas vid bergmästarförrättning. Anvisande av erforderlig mark bör ske

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

antingen på en gång (jfr 33 § gruvlagen) eller sedermera då behov yppas

(jfr 45 § första stycket samma lag).

För själva förfarandet anser utredningsmannen motsvarande bestämmelser

i gruvlagen kunna i tillämpliga delar gälla. I vissa avseenden bör dock

utformningen av ansökningen avvika från vad i 20 och 21 §§ gruvlagen

stadgas och anslutning i stället ske till vad som enligt föreliggande förslag

skall gälla beträffande ansökan om koncession.

Enligt 33 § andra punkten gruvlagen, som jämväl bör vinna tillämpning i

förevarande fall, skall område som anvisas inläggas å karta samt anmärkas

i protokollet. I fall då anvisande av ytterligare mark sker, torde denna

bestämmelse få tolkas så att området ej inritas på koncessionskartan utan

upptages på en kopia till denna.

Bestämmelsen i sista mom. av paragrafen är utformad efter förebild av

15 § första stycket stenkolslagen.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, om man icke i vissa fall bör kunna

avstå från det i gruvlagen reglerade, tämligen omständliga och tidsödande

förfarandet och i stället intaga bestämmelser som möjliggör en enklare procedur

i sådana fall, där det är uppenbart, att det mera komplicerade förfarandet

är onödigt och onyttigt. Samfundet åsyftar därvid exempelvis fall,

där det styrkes, att det på jordägarsidan finns endast en eller få rättsägare

och att överenskommelse redan träffats om de frågor som skall avgöras vid

förrättningen.

Liknande synpunkter anföres av Aktiebolaget Atomenergi.

Hovrätten för Övre Norrland föreslår, att det uttryckligen angives, att

bergmästarförrättning skall ske på ansökan av koncessionsinnehavaren.

Departementschefen. I enlighet med utredningsmannens förslag torde beträffande

bergmästarförrättning för anvisande av mark för arbete och för

väg i huvudsak böra gälla motsvarande bestämmelser i gruvlagen. Att såsom

från ett par håll föreslagits införa särskilda regler om ett förenklat

förfarande för de fall då antalet rättsägare är ringa och enighet föreligger

mellan dem, kan visserligen i och för sig synas önskvärt. Emellertid torde

särskilda bestämmelser i lagen i förevarande hänseende ej vara erforderliga.

Självfallet är, att redan det förhållandet att i ett visst fall endast ett fåtal

inbördes eniga rättsägare föreligger kommer att rent faktiskt även med de

av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna förenkla proceduren inför

bergmästaren.

I redaktionellt hänseende föreslår jag den ändringen i utredningsmannens

förslag, att hänvisningen i andra punkten av 1 mom. upptages som ett särskilt

stycke sist i paragrafen. Hänvisningen synes utöver vad utredningsmannen

föreslagit böra omfatta jämväl 40 § gruvlagen, som innehåller stadganden

om utmålsförrättnings avslutande. Sista mom. i utredningsförslaget

torde med hänsyn till det föreslagna stadgandet i 24 § 2 mom. andra stycket

kunna utgå (jfr straffbestämmelsen i 58 § 2 mom. 4. departementsförsla
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

H3

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

get). Jämväl i övrigt torde vissa ändringar av redaktionell natur böra vidtagas

i utredningsmannens förslag.

37 §.

I denna paragraf, som motsvarar 29 § i utredningsmannens förslag, regleras

frågan om koncessionsinnehavares rätt att få mark anvisad utom koncessionsområdet.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 34 § gruvlagen.

38 §.

Förevarande paragraf, som upptar vissa regler om marklösen och annan

ersättning, motsvarar 30 § 1 mom. första, andra, tredje och fjärde styckena

samt 2 mom. i utredningsmannens förslag. Reglerna har förebilder i

36 § gruvlagen och 14 § stenkolslagen.

39 §.

I denna paragraf, som i sakligt hänseende överensstämmer med 37 § första,

andra och fjärde styckena gruvlagen, anges grunderna för bestämmande av

lösen och annan ersättning. Paragrafen motsvaras i utredningsmannens förslag

av en hänvisning i 30 § 1 mom. femte stycket. Motsvarighet till 37 §

tredje stycket gruvlagen har i departementsförslaget upptagits i 41 §.

40 §.

Paragrafen motsvaras i utredningsmannens förslag av en hänvisning till

gruvlagen i 30 § 1 mom. femte stycket.

Utredningsmannen framhåller, att de ersättningsfrågor som uppkommer

i samband med koncession väl kan tänkas komma att avse betydande belopp

med hänsyn till de relativt stora arealer som kan ifrågakomma. Ur denna

synpunkt kunde det vara av betydelse att inkoppla expropriationsdomstol

på dessa ersättningsfrågor. Med hänsyn till att det system som tillämpas

enligt gruvlagen alltid fungerat på ett tillfredsställande sätt och med hänsyn

till värdet av enhetliga regler inom hela gruvrätten, förordar utredningsmannen

dock att ersättning — även då fråga är om lösen för mark — får

liksom enligt gruvlagen bestämmas av bergmästare och gode män. Då fråga

är om betydande belopp, torde parterna ombesörja sakkunnig utredning

och möjlighet torde föreligga att enligt 26 § gruvlagen hos länsstyrelsen

begära förordnande av sakkunnigt biträde.

Utredningsmannen framhåller att om man tillämpar gruvlagens regler

frågan om ställande av borgen enligt 12 § 2 mom. stenkolslagen torde förfalla.

Den bestämmelse som finns i 42 § gruvlagen angående ersättningsbeloppets

erläggande anser utredningsmannen innebära tillräcklig trygghet

för den ersättningsberättigade. Där stadgas att vid utmålsförrättning fastställd

lösen och annan ersättning jämte 6 procent ränta därå från dagen

för förrättningens avslutande skall inom 90 dagar från samma tid, oavsett

8 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

mot förrättningen förd talan, erläggas till den ersättningsberättigade. Under

vissa förutsättningar skall beloppet i stället nedsättas hos länsstyrelsen.

Erlägges eller nedsättes ej beloppet inom sålunda föreskriven tid, kan

överexekutor förordna om skyndsam handräckning för uttagande av beloppet

samt förordna om arbetets inställande till dess ersättningen erlagts eller

uttagits.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk föreslår,

att expropriationsförfarandet även i fortsättningen skall tillämpas vid bestämmandet

av marklösenersättning i anledning av meddelad koncession.

Härom anför förbunden:

Enligt nu gällande regler för uran skall Konungen i samband med meddelandet

av koncession anvisa det markområde, som omfattas av koncessionen.

Ersättningsfrågorna handlägges därefter av vederbörande expropriationsdomstol.

Detta förfarande anser förbunden ur rättssäkerhetssynpunkt vida

överlägset det, som tillämpas enligt gruvlagen och som nu föreslås bli tilllämpligt

enligt uranlagsförslaget. Ersättningsfrågorna behandlas jämlikt gruvlagen

av bergmästaren i första instans. Vederbörande markägare kan vid ett

sådant förfarande vanligtvis icke på ett ur hans synpunkt önskvärt sätt bevaka

sin rätt därigenom att han — i motsats till vad som gäller vid förfarandet

vid expropriation — icke har möjlighet att erhålla gottgörelse för sina kostnader

för juridiskt och tekniskt biträde. Visserligen kan vederbörande markägare

genom att inom ett år från det bergmästaren meddelat beslut beträffande

förrättningen ansöka om stämning å vederbörande sökande få till stånd en

omprövning av ersättningsfrågorna. Men med hänsyn till att vanliga rältegångskostnadsregler

är tillämpliga på sådana mål, torde domstolsprövning

i praktiken vara utesluten. Markägaren måste alltid räkna med risken att

bli ansedd som tappande part och på grund därav stå samtliga kostnader å

målet. Förbunden kan därför ej godtaga utredningsmannens uttalande, att

gruvlagens system »alltid fungerat på ett tillfredsställande sätt». Det bör

också i detta sammanhang särskilt poängteras, att de markområden, som

kommer att bli föremål för lösen enligt uranlagsförslaget, blir av betydande

storlek, medan gruvlagens regler närmast hänför sig till markområden om

högst 16 har.

Förbunden förordar med stöd av det anförda i första hand, att expropriationsförfarande

skall tillämpas vid bestämmandet av marklösenersättningar

och skadestånd i övrigt i anledning av meddelad koncession. I andra hand

hävdar förbunden, att regler bör införas i såväl gruvlagen som blivande

uranlag, att markägare och annan rättsinnehavare skall erhålla ersättning för

nödiga kostnader för juridiskt och tekniskt biträde i överensstämmelse med

de regler, som i detta hänseende gäller beträffande andra tvångsförfoganden.

Departementschefen. Det stora flertalet remissinstanser har godtagit utredningsmannens

förslag, att marklösen vid oenighet mellan parterna skall

bestämmas vid bergmästarförrättning och således icke, såsom för närvarande

sker, av expropriationsdomstol. Från ett par remissinstanser har emellertid

förordats att expropriationsförfarandet skall bibehållas. Som min egen

uppfattning vill jag framhålla, att det i gruvlagen reglerade förfarandet

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

115

synes ändamålsenligt särskilt genom att onödig omgång och tidsutdräkt undvikes.

Den omständigheten, att koncessionsområde enligt förslaget kan omfatta

större areal än utmål synes icke behöva föranleda att en annan ordning

väljes. Att märka är, att erfarenheterna från det föregående undersökningsarbetet

ofta torde ge koncessionsinnehavaren anledning att begränsa

brytningsarbetet till att avse betydligt mindre markområden än som omfattas

av koncessionen. Jag vill sålunda biträda utredningsmannens förslag i

denna del.

Den i 36 § i departementsförslaget upptagna bestämmelsen att sökanden

skall gälda kostnaderna för bergmästarförrättning har motsvarighet i 21 §

4 mom. gruvlagen. De kostnader som här avses innefattar icke ersättning för

sakägares inställelser eller biträdeskostnader. I jämförelse med nuvarande

ordning i fråga om uranfyndigheter innebär detta en försämring av jordägarens

ställning i vad gäller frågan om ersättning för egna kostnader. Det torde

emellertid icke vara lämpligt att för uranlagens del införa särregler i berörda

hänseende, och att nu företaga ändring i gruvlagens bestämmelser på

ifrågavarande område kan icke heller gärna ifrågakomma. Beaktas bör, att

den föreslagna tillämpningen av gruvlagens ersättningsregler i övrigt torde

medföra ej oväsentliga fördelar för jordägarna i jämförelse med vad som nu

gäller enligt stenkolslagen.

För den händelse någon är missnöjd med vad vid bergmästarförrättning

bestämts i ersättningsfråga, skall han på samma sätt som gäller enligt gruvlagen

kunna instämma sin talan till allmän domstol inom ett år från förrättningens

avslutande (se 63 § i departementsförslaget).

41 §.

De i 30 § 1 mom. femte stycket i utredningsmannens förslag upptagna

hänvisningarna till 42—44 §§ gruvlagen om utbetalning av ersättningsandel

har införts i förevarande paragraf. Därjämte upptages motsvarighet till

37 § tredje stycket gruvlagen.

42 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 31 § i utredningsmannens

förslag och äger motsvarighet i 39 § gruvlagen, avser rätt att föra talan om

ersättning för oförutsedd skada.

Avgäld

43 §.

Förevarande paragraf motsvarar 32 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller att bestämmelser om jordägareavgäld givetvis

ifrågakommer endast beträffande koncession och ej i fråga om undersökningstillstånd.

Enligt 53 § gruvlagen gäller för utmål som tillkommit

enligt gruvlagens regler — men ej beträffande äldre utmål, där jord
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

ägaren i princip har rätt till jordägareandel — att jordägaren har rätt till

en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral

som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden skall dock ej för något

år uppgå till högre belopp än 5 000 kronor och tiden är begränsad till 20 år.

Fördelning skall ske mellan jordägarna efter som de äger del i jorden. Den

allmänna regeln om avgäld för stenkolslagens del finns i 22 §. Avgälden

skall motsvara värdet av 1/75-del av vad som brutits och uppfordrats. Beträffande

alunskiffer och uran m. m. gäller emellertid enligt 60 § att jordägaren

skall vara berättigad till en avgift av 15 kronor för ar av den mark

inom vilken brytning skett eller olja utvunnits. Bestämmelsen i 60 § skall

dock, enligt 64 § femte stycket, ej föranleda att den som erhållit koncession

å alunskiffer såväl för utvinnande av olja som för erhållande av uran etc.

skall erlägga större avgift än 15 kronor för ar för mark, inom vilken han företagit

brytning, förutom av skiffer för utvinnande av olja, även av uranhaltigt

mineral.

Eftersom uran alltid förekommer tillsammans med andra mineral av

olika slag, synes det utredningsmannen mest rationellt att uppställa en

regel, enligt vilken uran i varje särskilt fall betraktas på samma sätt som

övriga mineral inom fyndigheten, för vilka avgäld skall utgå. Förekommer

»ålunda uran tillsammans med inmutningsbara mineral, skall i fråga om

avgäld så anses som om uran varit inmutningsbart. Förekommer uran tillsammans

med alunskiffer, för vilken koncession erhållits för utvinnande

av olja, skall avgiften av 15 kronor för ar utgå på samma sätt som enligt

nuvarande bestämmelser. Den nu nämnda regeln måste emellertid kompletteras

med en bestämmelse för det fall att uran förekommer tillsamman^

med mineral, för vilka avgäld ej är stadgad. Då bör avgäld för uran utgå

enligt reglerna i 53 § gruvlagen. En sådan bestämmelse innebär, att om

uran uttages ur exempelvis granit och gnejs, kvarts eller fältspat avgäld

skall utgå för uran enligt sistnämnda regler. Uttages uran ur en gruva, beträffande

vilken äldre gruvförfattningar gäller och avgäld sålunda ej är

stadgad, får jordägaren avgäld för uranet. Har däremot tiden om 20 år

enligt 53 § gruvlagen för viss gruva utgått när uran börjar brytas, inträder

ej någon ny rätt till avgäld beräknad på uranet.

Man kan, framhåller utredningsmannen, måhända uppställa frågan, huruvida

ej förekomsten av uran och inmutningsbara mineral i samma fyndighet

bör föranleda förhöjning av maximibeloppet 5 000 kronor i 53 § gruvlagen.

Utredningsmannen anser det emellertid vara angeläget att man, såvitt

möjligt, ej komplicerar reglerna om avgäld med specialregler i alltför

stor utsträckning. Frågan om nämnda maximibelopp torde få bedömas

som en schematisk regel, som ej kan differentieras med hänsyn till fyndigheter

av olika värde och natur. Det kan också ifrågasättas huruvida icke

maximibeloppet för uran bör höjas med hänsyn till att maximiarealen för

urankoncession är mycket större än den högsta areal som är medgiven för

utmål. Det vill emellertid synas som om arealen i detta sammanhang ej

har den betydelse att en specialregel är erforderlig. Frågan om avgälden

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

bör också ses i samband med att ersättningen till jordägare nu föreslås bli

avsevärt förbättrad genom förhöjningen med 50 procent.

För att belysa hur de föreslagna reglerna verkar i kollisionsfall, anför

utredningsmannen följande exempel:

Förutsättningarna i exemplen är att en urankoncession meddelats å ett

område om 64 hektar. Området täckes till 1/4-del eller 16 hektar även av

ett utmål enligt gruvlagen. Markägare är A, som äger 32 hektar, vari utmålet

ingår, samt B, som äger återstående 32 hektar. Inom utmålet bry tes järnmalm

och på en annan del av koncessionsområdet brytes uranmalm. För

utmålet har utgått avgäld i 19 år.

Exempel 1. Brytning inom utmålsområdet har skett i sådan utsträckning

att avgäldsbeloppet enligt huvudregeln uppgår till maximibeloppet 5 000

kronor och brytningen av uran berättigar också till maximiavgälden 5 000

kronor. Vid beräkning av avgäld för 20 :e året skall avgälden för uran —

frånsett maximiregeln — fördelas mellan A och B till hälften vardera, medan

A skall uppbära avgälden för de inmutningsbara mineralen inom utmålet.

Vid maximeringen skall man iakttaga att för utmålsområdet ej kan

utgå mer än maximibeloppet. A äger därför uppbära 5 000 kronor för utmålsområdet

och 1 250 kronor för återstoden av sin mark inom koncessionen,

medan B får uppbära 2 500 kronor för sin del av koncessionsområdet.

Maximiregeln gör att 1 250 kronor faller bort, nämligen vad som belöper på

den del av koncessionen, som sammanfaller med utmålet.

Under 21 :a året skall någon avgäld för utmålsområdet ej utgå. För återstoden

av koncessionsområdet blir maximiavgälden 1 250 kronor för A och

2 500 kronor för B.

Exempel 2. Om avgälden för utmålet uppgår till 2 500 kronor och för

koncessionen till 5 000 kronor, får under 19 :e året A för utmålsmarken

2 500 + 1 250 kronor och för återstoden av sin del i koncessionen 1 250

kronor, medan B för sin andel i koncessionen får 2 500 kronor. Under 21 :a

året får A 1 250 kronor och B 2 500 kronor.

Exempel 3. Om avgälden för utmålet uppgår till 2 500 ''kronor och för

koncessionen till 2 500 kronor, får under 19 :e året A för utmålsmarken

2 500 + 625 kronor och för återstoden av sin andel i koncessionen 625

kronor, medan B för sin andel i koncessionen får 1 250 kronor. Under 21 :a

året får A 625 kronor och B 1 250 kronor.

Utredningsmannen påpekar att, om i de anförda exemplen utmålet och

koncessionen innehaves av olika personer eller företag, betalningsskyldigheten

torde få fördelas i proportion till vad vardera skulle fått utgiva om

den andres rätt ej existerat. ,,

Aktiebolaget Atomenergi anser det önskvärt, att enhetliga avgäldsregler

kunde föreskrivas oberoende av om uranet förekommer i mineral som är

inmutade enligt gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt stenkolslagen.

Förslaget ger — framhåller bolaget vidare — icke någon ledning,

hur avgälden skall beräknas i det fall då uran förekommer tillsammans med

såväl »gruvlagsmineral» som »stenkolsmineral». Även ur denna synpunkt

skulle enligt bolagets mening en enhetlig grund för avgäldsberäkningen

vara att föredraga.

Jämväl kommerskollegium, bergmästarämbetet i västra distriktet, tant
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

bruksnämnden i Örebro län samt Svenska skifferoljeaktiebolaget påpekar,

att förslaget icke ger någon ledning för avgäldens beräknande för det fall

att uran förekommer tillsammans både med mineral som inmutats och mineral

för vilket koncession meddelats enligt stenkolslagen. Kommerskollegium

anför härom:

Fallet är visserligen speciellt men torde dock kunna inträffa. Frågan synes

kunna lösas på så sätt, att uran i avgäldshänseende likställes med det

mineral, med vilket det förekommer i närmaste mineralogiska sammanhang.

Det torde nämligen knappast inträffa, att alla de tre mineralen — uranmineralet,

det inmutade mineralet och det enligt stenkolslagen koncessionerade

mineralet ■— förekomma inmängda i varandra, utan åtminstone de två senare

förekomma i regel i lager, skilda från varandra; avgäld för dessa två

mineral skall också beräknas var för sig enligt gruvlagen respektive stenkolslagen.

Kollegium får för den skull föreslå, att till första stycket i paragrafen göres

ett tillägg av exempelvis följande lydelse: »Finnes uran tillsammans med

såväl inmutningsbart mineral som mineral för vilket koncession meddelats

enligt stenkolslagen, skall uranet i fråga om avgäld likställas med det mineral,

med vilket det förekommer i närmaste samband.»

Till följd av den nyss föreslagna formuleringen kan, om uran förekommer

tillsammans med inmutningsbart och koncessionerbart mineral men

i olika lager, avgäld för en del av uranet komma att beräknas efter gruvlagen

och för en annan del efter stenkolslagen, varemot intet synes vara att

erinra.

Sveriges advokatsamfund anser det nödvändigt, att bestämmelserna om

jordägareavgäld med där förekommande hänvisningar till gruvlag och stenkolslag

utformas så att de blir lättare att förstå, eftersom man icke kan räkna

med att de personer som i praktiken skall tillämpa lagen kommer att

ha tillgång till de i betänkandet förekommande, i och för sig klarläggande

exemplen; det synes här vara fråga om bestämmelser, som kan komma att

ha betydelse vid beräkningen av avgälden för en stor mängd enskilda jordägare,

vilka knappast kan förväntas ha förmåga att förstå en alltför invecklad

lagtext.

Jämväl lantbruksstgrelsen anmärker, att de föreslagna bestämmelserna

synes svårtolkade.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk förordar,

att maximibeloppet för jordägareavgälden höjes till ett belopp motsvarande

200 procent av vad som gäller enligt gruvlagen. Enligt förbundens

uppfattning förorsakas nämligen markägaren större intrång genom att en

urankoncession meddelas än om ett utmål enligt gruvlagen utlägges, detta

med hänsyn till att koncessionen omfattar avsevärt större areal än utmålet.

Departementschefen. Som utredningsmannen påpekat medför det sätt på

vilket uranet förekommer i olika fyndigheter vissa svårigheter vid bestämmandet

av den avgäld som koncessionsinnehavaren har att erlägga till jordägaren.

Den av utredningsmannen föreslagna lösningen, att avgälden alltefter

uranets förekomst i det särskilda fallet beräknas enligt gruvlagens

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

eller enligt stenkolslagens regler synes naturlig och ändamålsenlig, önskvärt

vore givetvis att, såsom från ett par hall förordats, få fram ett enhetligt

avgäldssystem. Det synes emellertid vara förenat med stora svårigheter

att konstruera ett sådant system. De av utredningsmannen föreslagna avgäldsreglerna,

vilka i princip godtagits av det stora flertalet remissinstanser,

synes mig därför böra upptagas i uranlagen.

I allmänhet torde de föreslagna reglerna icke komma att förorsaka svårigheter

vid tillämpningen. Undantagsvis kan föreligga mera komplicerade

förhållanden, som kan bereda svårigheter vid uträknandet av avgäldsbeloppen.

I förekommande fall torde bergmästarna härvid kunna stå till tjänst

med råd och anvisningar. Lämpligt synes vara, att kommerskollegium utfärdar

praktiska anvisningar för beräkningen av avgälden.

Beträffande den av flera remissinstanser berörda frågan om beräknandet

av avgäld vid brytning av uran som förekommer tillsammans med såväl

inmutningsbara mineral som mineral som är föremål för koncession enligt

stenkolslagen torde lösningen av de problem i samband med avgäldsberäkningen

som därvid kan uppkomma få sökas enligt de linjer som angivits av

kommerskollegium. Avgälden bör alltså bestämmas enligt reglerna för det

mineral, varmed uranet förekommer i närmaste samband. Att tynga lagtexten

med särskilda bestämmelser härom synes icke vara erforderligt.

Vad angår det framförda förslaget om höjning av maximibeloppet för

jordägareavgälden till ett belopp motsvarande 200 procent av vad som gäller

enligt gruvlagen vill jag nämna att jag såsom framgår av det följande

biträder ett av kommerskollegium i framställning den 23 december 1958

framlagt förslag om höjning av den enligt 53 § gruvlagen stadgade avgäldens

maximibelopp från 5 000 till 10 000 kronor Detta maximibelopp bör

jämväl upptagas i förevarande paragraf.

I redaktionellt avseende torde paragrafen få omarbetas i syfte att göra

reglerna mera lättöverskådliga. Därvid synes lämpligast att såsom huvudregel

upptaga de okomplicerade fall, då uran förekommer tillsammans med

mineral som ej är föremål för gruvrättighet av något slag.

4 KAP.

Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare

44 §.

Denna paragraf motsvarar 35 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen. Beträffande de allmänna överväganden som ligger

till grund för utredningsmannens förslag om införande av institutet fyndanmälan

hänvisas till den allmänna motiveringen.

Utredningsmannen påpekar att, utöver de anvisningar om beskaffenheten

av fyndanmälan som upptages i andra stycket av förevarande paragraf,

kommerskollegium lämpligen, efter hand som erfarenheter vinnes, därut
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

över bör lämna ytterligare anvisningar. Det är enligt utredningsmannens

uppfattning av vikt att relativt stränga krav ställes på en fyndanmälan, om

den skall kunna göra anspråk på att tillmätas betydelse i olika hänseenden.

I regel torde analysattest från sakkunnigt laboratorium böra fogas vid en

sådan anmälan och uppgift bör lämnas om vem som uttagit provet. I detta

sammanhang betonar utredningsmannen att fyndanmälan icke i och för sig

medför någon rätt i visst avseende. Den är att betrakta som ett bevismedel

för att visa att ett fynd gjorts vid viss tidpunkt. Vilken betydelse detta bär

för rätten till undersökningstillstånd eller koncession tillkommer det i varje

särskilt fall den tillståndsgivande myndigheten att bedöma. Fyndanmälan

kan vidare vara ett bevismedel i en tvist om rätt till ersättning åt upptäckare.

Kommer skollegium anser — i likhet med bergmästarämbetena i norra,

östra och västra distrikten — att bestämmelserna om fyndanmälan bör utgå

ur förslaget. Kommerskollegium anser det osannolikt, att institutet med

hänsyn till att det icke bereder upptäckaren någon verklig rätt skulle komma

att användas i nämnvärd omfattning; en upptäckare torde icke finna

det vara förenligt med sina intressen att i förväg bekantgöra sitt fynd. Vidare

befarar kollegium, att dessa bestämmelser är ägnade att väcka falska

förhoppningar hos den som icke är förtrogen med lagstiftningens uppbyggnad.

Kollegiet ifrågasätter även, om bestämmelserna blivit så utformade, att

de med säkerhet kan tillgodose det avsedda syftet. Möjligheten att missbruka

rätten att göra fyndanmälan synes kollegiet vara ganska stor; det kräves

sålunda i förslaget ej bevis om att fynd verkligen föreligger.

Bergmästarämbetet i norra distriktet kan icke finna, att institutet fyndanmälan

fyller något verkligt behov. Enligt utredningsmannens uttalande

är det endast »en väl underbyggd fyndanmälan» som ger prioritet. Kriteriet

på en sådan anmälan är, att fyndet är av sådan betydelse, »att sökanden är

beredd att därå bekosta undersökningsarbete». Om så är förhållandet, bör

han enligt ämbetets mening icke draga sig för att trygga sin rätt genom

att utverka undersökningstillstånd. Man kan befara, att bestämmelsen om

fyndanmälan främst kommer att utnyttjas av uranletare med mer fantasi

än sakkunskap, vilket skulle komma att medföra ett betydande arbete med

registrering, sovring och bevakning av anmälningar.

Viss tveksamhet beträffande lämpligheten av regler angående fyndanmälan

kommer till uttryck i ett par yttranden. Aktiebolaget Atomenergi anför sålunda:
För

att en undersökare skall kunna skydda sina intressen utan att behöva

ansöka om undersökningstillstånd har utredningsmannen antytt ett enkelt

anmälningsförfarande. Detta anses emellertid kunna missbrukas och utnyttjas

för att skaffa företrädesrätt till stora områden för framtiden. I stället

föreslår utredningsmannen ett system med fyndanmälan. Om flera begär

undersökningstillstånd eller koncession kan den som tidigare gjort fyndanmälan

ha viss prioritetsrätt. En fyndanmälan kan också vara bevismedel

vid tvist om ersättning åt upptäckare. I anslutning till förslaget om fynd
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

anmälan vill bolaget framhålla att även detta system kan missbrukas. Även

om man, som betänkandet förutsätter, ställer stränga krav på en fyndanmälan,

bl. a. analysattest från laboratorium, kan det vara svårt att bevisa

att fyndet kommer från viss angiven plats. Om fyndanmälan skall tillmätas

värde vid tvist om upptäckarersättning kan svårigheter uppstå i de fall,

då någon som vill bryta gör gällande att brytningen grundar sig på hans

egna fvnd och icke på en fyndanmälan inom ett närbeläget område. Bolaget

vill ej "motsätta sig det föreslagna systemet med fyndanmälan, som i varje

fall bör prövas, ehuru man icke bör förbise, att dess tillämpning understundom

kan bli förenad med vissa svårigheter av här antydd art.

Liknande synpunkter anföres av atomkommittén.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att därest styrelsens antagande att fyndanmälan

skall kunna göras jämväl av vederbörande jordägare är riktigt, styrelsen

icke har något att erinra mot bestämmelserna i förevarande paragraf.

Departementschefen. Som förut framhållits är det icke med ett koncessionssystem

förenligt att tillmäta tidsprioriteten avgörande betydelse i fall

då flera pretendenter föreligger i fråga om samma markområde. Den tillståndsgivande

myndigheten bör principiellt ha fria händer vid sin prövning.

Detta utesluter emellertid icke att vid prövningen —- bland andra omständigheter

— avseende fästes jämväl vid tidsprioriteten. Av vikt är då att det

utan större omgång kan fastställas när och av vem en viss fyndighet upptäckts.

Som ett bevismedel i förevarande avseende har utredningsmannen

föreslagit regler om s. k. fyndanmälan. Förslaget härom har vid remissbehandlingen

rönt motstånd från några håll cfch även jag ställer mig i viss

mån tveksam därtill. Bestämmelserna om fyndanmälan synes mig dock

kunna vara betydelsefulla just för att på ett enkelt sätt få fastslaget när

och av vem en viss fyndighet blivit upptäckt. Det torde också finnas visst

fog för antagande, att reglerna om fyndanmälan i förening med bestämmelser

om ersättning åt upptäckare är ägnade att stimulera prospekteringsverksamheten

och därmed också i väsentlig mån motverka den prospekteringshämmande

effekt som koncessionssystemet anses i viss mån medföra.

En ytterligare fördel med ett institut sådant som fyndanmälan är,

att man därigenom erhåller ett bättre underlag för de regler om ersättning

till upptäckare som föreslås i nästföljande paragraf. Med hänsyn härtill

förordar jag, att bestämmelserna om fyndanmälan godtages som ett försök.

Rätten att göra fyndanmälan bör stå öppen för envar som gjort fynd,

således även för ägaren av den mark där fyndigheten anträffats.

45 §.

Denna paragraf motsvarar 36 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att det av ålder har varit regel i vår gruvlagstiftning

att den som upptäckt en nyttig fyndighet skulle därför erhålla

belöning. Man kan exempelvis hänvisa till bestämmelserna i punkterna 5

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

och 7 i 1723 års förordning angående de förmåner, vilka de ha att njuta som

några metall- samt mineralstreck och nyttiga bergarter uppfinna, angiva och

i gång bringa, där det sägs att vilken som helst som till bergskollegium anmälde

något metallstreck eller mineral på annans grund och ägor skulle

först efter vanligheten ha hittelön och, där något beständigt streck eller

verk sedan blev därav, vidare få en »anständig och vacker vedergällning i

sölf eller penningar» och jämväl äga tillstånd att participera i verket till i regel

en fjärdedel.

I senare gruvförfattningar har ej upptagits några bestämmelser om hittelön

och annan ersättning till den som gjort fynd. Det torde sammanhänga

med att upptäckaren har möjlighet att själv bevaka sina intressen genom att

söka inmutning. Därmed har han fått en rätt till fyndigheten, som han sedan

kunnat överlåta mot ersättning.

Stenkolslagen behandlar, i 7 §, endast det fall då flera söker koncession

och den som visar sig ha upptäckt fyndigheten får träda tillbaka för annan.

Då skall den som får koncessionen utgiva skälig gottgörelse till upptäckaren,

och beloppet av denna gottgörelse skall bestämmas i koncessionen. När

förslaget till 1886 års stenkolslag behandlades i högsta domstolen anförde

tre ledamöter av domstolen i anslutning till 7 § (prop. nr 4 år 1886) att ett

sådant stadgande skulle haft berättigande, om eftersökande av fyndighet

föreginge koncession och finge företagas på grund av särskilt tillstånd av

offentlig myndighet. När, såsom vore fallet enligt stenkolslagen, rättighet till

eftersökande vore beroende av koncession, borde enligt dessa ledamöters

mening någon gottgörelse för upptäckande av fyndighet, som skett före koncessionens

meddelande, följdriktigt icke kunna bestämmas i lagen. I propositionen

bibehölls emellertid bestämmelsen. Där åberopades principen att

den som funnit en fyndighet borde ha rätt till belöning. Upptäckt utan sökande

kunde tänkas äga rum och en belöning för fyndighetens angivande

syntes då icke sakna skäl. Jordägaren kunde också på egen grund nedlägga

arbete på eftersökande utan att på förhand genom koncession ha tillförsäkrat

sig rätt till fyndigheten. Vid sådant förhållande vore det, anfördes i propositionen,

hårt om han ej skulle få någon ersättning ens för sitt arbete.

Med det system som nu föreslås för reglering av rätten till uranfyndigheter

aktualiseras givetvis frågan om ersättning åt upptäckare. För att uppmuntra

till eftersökande göres rätten att eftersöka fyndighet i princip fri.

Rätt till undersökning kan erhållas genom särskilt tillstånd, som ger ett

skydd för rätten att undersöka. Därefter förbehålles åt Kungl. Maj :t fri prövningsrätt

i fråga om vem som skall få koncession att bearbeta fyndigheten.

Frågan om rätt till ersättning åt upptäckare i allmänhet torde, påpekar

utredningsmannen, få bedömas enligt allmänna rättsprinciper. Vad som i

förevarande sammanhang bör upptagas är det fall att någon upptäckt en

fyndighet — med eller utan undersökningstillstånd — och annan erhåller

koncession. För sådant fall bör gälla, att upptäckaren har rätt till skälig

gottgörelse. Utredningsmannen anser däremot icke, att förutsättningarna

för att anses som upptäckare och ersättningens storlek bör regleras i före
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

varande lag. Det får bero på parterna själva att träffa uppgörelse eller eventuellt

vid domstol eller inför skiljemän få frågan avgjord. Träffas uppgörelse

innan koncession meddelas, bör ersättningsbeloppet utsättas i koncessionen.

Stundom kanske Kungl. Maj:t finner situationen vara sådan att koncession

ej meddelas förrän uppgörelse skett. Utredningsmannen anser emellertid

icke att uppgörelse om ersättningsbeloppet bör göras till förutsättning för

koncessionens meddelande. Det kan i ett visst fall vara ett allmänt intresse

att koncession meddelas snabbt, medan frågan om ersättning åt upptäckaren

kan kräva lång tid för förhandlingar eller tvist. Vidare kan parterna kanske

ha ett intresse av att före avgörandet avvakta resultatet av vissa arbeten.

Den som eftersöker uran på område, till vilket särskild rätt till undersökning

tillkommer annan, bör enligt utredningsmannens åsikt i regel ej vara

berättigad till ersättning för fynd som han gör på sådant område.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anser att stadgandet bör utgå och

hänvisar därvid till att de fåtaliga mer eller mindre professionella malmletare

som finnes liksom hittills torde kunna göra sig betalda för sitt arbete

genom att hembjuda sina fynd till exploatörer; om upptäckaren åter

själv önskar exploatera fyndighet, står det denne fritt att begära undersökningstillstånd

och koncession.

Kommerskollegium uttalar däremot, att bestämmelser om ersättning till

upptäckare är ägnade att minska den olägenhet som avsaknaden av lagstadgad

förtursrätt till fyndighet utgör.

I några yttranden efterlyses ett närmare angivande i lagtexten av de grunder

enligt vilka ersättningen till upptäckare skall bestämmas. Sveriges advokatsamfund

anför härom:

I motiven uttalas allenast att parterna får träffa uppgörelse om beloppet

samt att, därest uppgörelse ej kan träffas, frågan får i vanlig ordning avgöras

av domstol eller, om parterna enas därom, genom skiljemannaförfarande

enligt lagen om skiljemän. Samfundet är väl medvetet om svårigheterna

att någorlunda fullständigt redovisa de grunder efter vilka ersättningen

till upptäckare av uranhaltig fyndighet skall beräknas, men måste dock

beteckna det som en brist i lagförslaget, att inga försök gjorts att ange dessa

grunder. Det måste komma att bli svårt för såväl parterna som domstolarna

att veta vad som skall anses såsom skälig gottgörelse, om inga beräkningsgrunder

angivits i lagen eller dess motiv. Man måste befara att osäkerheten

i detta avseende kommer att medföra tvister, som med närmare

angivna beräkningsgrunder skulle kunnat undvikas.

Bergmästarämbetet i norra distriktet anser, att bestämmelsen bör kompletteras

så att det åtminstone framgår, huruvida gottgörelsen avses skola

utgöra ersättning endast för nedlagda kostnader eller om hänsyn skall tagas

även till den förlust upptäckaren lider genom att ej kunna tillgodogöra

sig brytningsvinst.

Kommerskollegium framhåller, å andra sidan, att det visserligen skulle

vara önskvärt, att säkrare hållpunkter lämnades för beräkningen av upptäckares

ersättning, men att detta av praktiska skäl icke torde kunna ske.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter, huruvida icke genom en

särskild övergångsbestämmelse den föreslagna ersättningsrätten skulle kunna

göras tillämplig jämväl på fall, då koncession beträffande uranfyndighet

meddelats redan före den nya lagens ikraftträdande. Länsstyrelsen påpekar

att någon särskild övergångsbestämmelse för detta fall ej föreslagits.

Skulle alltså i ett fall då upptäckaren ej är koncessionssökande koncession

meddelas annan, innan uranlagsförslaget upptagits till lag, får upptäckaren

på grund av det föreslagna allmänna övergångsstadgandet — nämligen att

bestämmelserna i äldre författning med vissa angivna undantag skall gälla

beträffande före lagens ikraftträdande beviljad koncession — icke någon

laglig rätt till ersättning.

Departementschef en. I likhet med utredningsmannen anser jag det vara

av värde att i uranlagen upptages stadgande av innebörd, att en upptäckare

av uranfyndighet i princip skall ha rätt till ersättning, om annan erhåller

koncession å fyndigheten. Att så sker måste anses vara ägnat att stimulera

till ökat eftersökande av fyndigheter och torde vara påkallat även ur billig—

hetssynpunkt. Utredningsmannens förslag i denna del har också i princip

godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser.

Liksom fallet är med motsvarande stadgande i 7 § stenkolslagen har i

förevarande paragraf ej angivits, efter vilka grunder ersättningen skall bestämmas.

Som kommerskollegium framhållit torde detta knappast vara

praktiskt genomförbart. Med hänsyn till de mycket skiftande förhållanden

som kan föreligga torde det vara riktigast att frågan lämnas öppen. Avsikten

är ju att ersättningen i möjligaste mån skall bestämmas genom överenskommelse

mellan parterna. Först om detta ej lyckas, överlämnas frågan

till avgörande av domstol eller skiljemän. I allmänhet torde upptäckaren

böra erhålla ersättning för sina kostnader för upptäckten, däri givetvis inbegripet

beräknad kostnad för egen arbetsinsats. Därutöver bör upptäckaren

emellertid uppenbarligen vara berättigad till något slag av >hittelön», varvid

hänsyn bör tagas till fyndighetens beräknade värde.

Från något håll har ifrågasatts, huruvida icke genom ett särskilt övergångsstadgande

möjlighet borde beredas upptäckare som själv ej ansökt

om koncession att erhålla ersättning även för den händelse koncession meddelats

före uranlagens ikraftträdande. I sådant fall synes emellertid frågan

om ersättning till upptäckare böra bedömas enligt den nu gällande rättens

principer (jfr i detta hänseende 7 § stenkolslagen).

Träffar parterna uppgörelse i fråga om ersättningen innan koncession

meddelas, kan det som utredningsmannen föreslagit vara lämpligt att ersättningsbeloppet

utsättes i koncessionen. Någon uttrycklig föreskrift härom

i lagen anser jag emellertid inte behövlig.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

125

5 KAP.

Ordningsstadganden m. m.

46 §.

Denna paragraf, som motsvarar 37 § i utredningsmannens förslag, reglerar

vissa frågor om kollision mellan olika gruvrättigheter. Bestämmelserna

i paragrafen har i huvudsak förebild i 17 § stenkolslagen.

47—54 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer, om man bortser från vissa redaktionella

jämkningar, med 68—71 samt 74—77 §§ gruvlagen, dock att i 76

och 77 §§ förekommande straffstadganden inarbetats bland övriga straffbestämmelser

i 6 kap. I utredningsmannens förslag har paragraferna motsvarighet

i 39 §, där hänvisningar till nämnda bestämmelser i gruvlagen

upptagits.

55 §.

Paragrafen motsvarar 40 § och 43 § 4 mom. i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen anför, att kommerskollegium beträffande frågan om

insyn i undersökningsarbete å urankoncessioner framhållit följande synpunkter

i ett remissyttrande angående koncession (se Från departement

och nämnder 1957 nr 4 s. 68 f). Det torde vara ett legitimt intresse för det

allmänna att få viss insyn i den undersökningsverksamhet som bedrives

inom meddelade koncessioner. För den geologiska vetenskapen, här självfallet

företrädd av Sveriges geologiska undersökning (SGU), är det angeläget

att få följa undersökningsarbetena i geologiskt hänseende och taga

del av de vetenskapliga resultaten av arbetet. Särskilt under den utvecklingsperiod,

i vilken sökandet efter uranhaltiga och närliggande mineral nu

befinner sig, är det vidare ett stort allmänt intresse, att erfarenheter och

rön inom själva prospekteringstekniken samlas och tillgodogöres på ett

ändamålsenligt sätt. Det förefaller naturligt att även denna uppgift tillkommer

SGU. Det allmänna har emellertid även ett intresse av att tid efter

annan få en överblick över omfattningen av pågående undersökningsarbeten

och i vad mån arbete bedrives på de meddelade koncessionerna. Dessa

uppgifter synes närmast ligga inom kommerskollegiets verksamhetsområde

som bergsöverstyrelse, särskilt i den mån kollegiet fortsättningsvis kommer

att fungera som central remissinstans för ifrågavarande koncessionsärenden

och fördenskull har behov av såväl en god allmän överblick som detaljkännedom

om koncessionsförhållandena. — I anslutning härtill föreslog

kommerskollegium, att vederbörande koncessionsinnehavare skulle åläggas

att till kollegium lämna de uppgifter rörande undersökningsarbetet som av

kollegium begärdes. Vidare borde SGU äga rätt att genom geolog följa un
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

dersökningsarbetena samt taga del av därvid använda prospekteringsförfaranden

och av de vetenskapliga resultaten av arbetet.

Atomenergidelegationen, som avgav remissyttrande i samma ärende, fann

för sin del, att uppgiftsskyldigheten till kommerskollegium borde begränsas

att avse omfattningen av verkställda undersökningsarbeten. En sådan

uppgiftsskyldighet ansågs befogad med hänsyn till att koncessionsinnehavaren

förutsattes icke bli ålagd någon arbetsskyldighet. Beträffande den insyn

SGU skulle erhålla föreslog delegationen även härvidlag en begränsning

av uppgiftsskyldigheten av innebörd att SGU skulle äga rätt att genom

geolog följa undersökningsarbetet samt taga del av de geologiska och mineralogiska

resultaten av detsamma, men att insynen icke skulle gälla

själva prospekteringsförfarandet, d. v. s. den tekniska apparaturen. Delegationen

underströk det alldeles särskilda intresse som Aktiebolaget Atomenergi

hade av att få så fullständiga informationer som möjligt rörande de

svenska urantillgångarna och erinrade därvid om de statsanslag, som utgår

till bolaget för stödjande av prospekteringsverksamheten. Delegationen anförde

i detta sammanhang följande:

Med anlitande av dessa medel främjar bolaget på olika sätt den enskilda

verksamheten på området bl. a. genom att utföra kostnadsfria analytiska

respektive mineralogiska bestämningar, genom aktivitetsmätning av prover,

berggrund och borrhål samt genom allmän geologisk rådgivning. Enskilda

personer och företag, som ägna sig åt uranprospektering, har redan härigenom

intresse av ett nära samarbete med bolaget, men detta förstärkes i hög

grad av det förhållandet att endast bolaget torde ifrågakomma som köpare

av den råvara, som eventuellt kan utvinnas från brytvärda uranförekomster.

Den intressegemenskap beträffande uranprospekteringen, som sålunda föreligger

mellan bolaget å ena och enskilda personer eller företag å andra

sidan har lett till att bolaget redan i flera fall träffat samarbetsavtal med vederbörande,

omfattande bl. a. bestämmelser om fritt utbyte av erfarenheter

av allmän geologisk eller prospekteringskaraktär. I den män bolaget emellertid

ej på denna väg eller eljest genom direkta kontakter kan erhålla de

informationer, som bolaget anser sig vara i behov av, torde bolaget genom

kommerskollegium respektive SGU kunna få del av det material som----

— inkommer till dessa organ. Bolagets intresse av att i vissa fall kunna få

informationer på detta sätt utgör sålunda ett särskilt skäl för att i koncessionerna

införa villkor av---— angivet slag. Det bör dock framhållas, att

bolaget sannolikt icke kommer att behöva anlita denna utväg. I

I koncessionsbeslutet i det ärende, vari berörda yttranden avgavs, föreskrevs

beträffande insynen »att koncessionsinnehavaren skall till kommerskollegium

lämna de uppgifter rörande omfattningen av undersökningsarbetet

som kollegium begär samt att SGU skall äga rätt att genom geolog

följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma».

Remissinstansernas yttranden avsåg koncessioner i allmänhet och den formulering

koncessionsvillkoret fått i Kungl. Maj:ts beslut torde, framhåller

utredningsmannen, ge uttryck för vad som nu anses böra gälla i förevarande

hänseende.

SGU torde för närvarande ej syssla med uranletning utanför alunskiffer
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

områdena. I detta avseende är de enskilda företagen verksamma. SGU ägnar

sig åt den grundforskning som behövs för framtiden och undersöker områden

med större strålning. Vidare samlar SGU de rön som göres på olika

håll och det torde vara av intresse att SGU får del av de vetenskapliga resultat

som uppnås.

Utredningsmannen anser, att de skyldigheter i nu berörda hänseende som

kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts beslut är väl avvägda och bör kunna

gälla för såväl undersökningsarbete å som bearbetning av uranfyndighet.

De synes utredningsmannen utgöra ett lämpligt komplement till de föreskrifter

om viss uppgiftsskyldighet som lämnas i 77 § gruvlagen och som

föreslås bli tillämpliga jämväl beträffande uranfyndigheter (54 § i departementsförslaget).

Utredningsmannen påpekar, att det givetvis är möjligt

att bibehålla ordningen att meddela föreskrifter om uppgifter till kommerskollegium

och viss insyn för SGU i form av villkor i undersökningstillsfånd

och koncession. Nackdelen med en sådan ordning är, att den enda påföljd

en vägran kan medföra torde vara att tillståndet eller koncessionen återkallas.

Med hänsyn härtill föreslås att i lagen upptages ett stadgande av

innebörd, att innehavare av undersökningstillstånd eller koncession skall

åläggas uppgiftsskyldighet gentemot kommerskollegium samt att SGU eller

annan myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall äga viss insyn i arbetet.

Lagförslaget innehåller även föreskrift att vederbörande kan åläggas

vid vite att fullgöra sin skyldighet. Det torde därvid få åligga länsstyrelse

att på anmälan av vederbörande myndighet meddela vitesföreläggande (se

43 § 4 mom. i utredningsmannens förslag).

Utredningsmannen framhåller att i samband med föreskrifter om insyn

även frågan om sekretess beträffande vad som yppas genom en sådan aktualiseras.

Enskildas handlingar och förhållanden är ej offentliga, och en

föreskrift om insyn innebär därför ett inkräktande på den enskildes rätt

att undandraga sådana uppgifter offentligheten. Bestämmelser av detta

slag finns i ett flertal lagar och författningar, såsom aktiebolagslagen och

skattelagstiftningen, bank- och försäkringslagstiftningen. Grundlagen lägger

enligt utredningsmannens åsikt ej hinder i vägen för bestämmelser om

sådan insyn. Utredningsmannen hänvisar därvid till vad 1944 års tryckfrihetssakkunniga

anför härom i SOU 1947: 60 s. 71.

Följande bestämmelser i 1937 års sekretesslag är, påpekar utredningsmannen,

i delta sammanhang av intresse. Enligt 16 § må för statlig statistik

lämnade uppgifter och myndighets bearbetningar därav, såframt de avser

namngivna enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter,

icke utlämnas förrän 20 år förflutit från uppgiftens datum, därest ej den

som däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande eller ock, med hänsyn

till uppgiftens eller bearbetningens natur eller det ändamål för vilket den

åstundats och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen

att utlämnandet ej kommer att missbrukas till hans skada. I 21 § stadgas

beträffande handlingar, vilka i andra fall än eljest i sekretesslagen sägs

rör statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å pro
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

duktion, handel etc. eller eljest med avseende å näringslivet, att Kungl. Maj :t

äger, i den mån de innefattar sådana upplysningar om enskilda företags

eller sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden vilkas offentliggörande

kan lända vederbörande företag eller sammanslutning till men, förordna,

att handlingarna ej må utlämnas förrän viss tid, högst 20 år, förflutit

från deras datum. I 27 § slutligen stadgas med avseende å handlingar,

vilka angår myndighets verksamhet för införskaffande eller meddelande

av upplysningar till enskildas tjänst eller vilka till myndighet inkommit

eller där upprättats för utredningar eller undersökningar som myndigheten

utför för enskildas räkning, att Kungl. Maj :t äger förordna, att de ej må

utlämnas i andra fall eller annan ordning än Kungl. Maj :t bestämmer.

Nu återgivna bestämmelser i sekretesslagen innebär, påpekar utredningsmannen,

följande. Enligt 16 § föreligger utan vidare ett sekretesskydd för

där avsedda fall. Bestämmelserna i 21 och 27 §§ ger Kungl. Maj :t befogenhet

att meddela sekretesskydd i speciella fall av de slag som avses med bestämmelserna.

Skulle det befinnas önskvärt och erforderligt att på förevarande

område bereda skydd av sistnämnda slag, finns sålunda möjlighet att

åstadkomma ett sådant genom föreskrifter av Kungl. Maj :t. Något förslag

om sådana föreskrifter synes dock utredningsmannen för närvarande ej erforderligt.

Utredningsmannen påpekar vidare, att stundom genom särskild bestämmelse

i lag ålägges tystnadsplikt beträffande uppgifter av hemlig natur.

Till skydd för yrkeshemligheter eller enskildas förhållanden i övrigt finns

åtskilliga sådana bestämmelser, exempelvis i 51 § 1949 års arbetarskyddslag

och i 56 § 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring (jämför SOU 1947:60 s.

125). Sådana bestämmelser, som även i stor utsträckning fanns i kristidsförfattningarna,

riktar sig i regel mot allmänna befattningshavare, men

hinder torde ej föreligga att i ett speciellt fall meddela bestämmelser om

tystnadsplikt även för enskilda befattningshavare. Ej heller i sist berörda

hänseende anser utredningsmannen det vara erforderligt att för närvarande

upptaga någon bestämmelse.

Sveriges geologiska undersökning har i sitt yttrande betonat, att det är

ett legitimt intresse för det allmänna att få viss insyn i pågående undersökningsarbeten

på förevarande område och att det allmänna därvid självfallet

bör företrädas av SGU. Ämbetsverket föreslår, att stadgandet ges det innehållet,

att SGU skall beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig följa

arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.

Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit om viss uppgiftsskyldighet

för innehavare av undersökningstillstånd eller koncession överensstämmer

med vad som i praxis redan nu tillämpas, och jag har i huvudsak

ingen erinran mot förslaget i denna del. Med hänsyn till att undersökningsarbete

i princip skall få bedrivas utan särskilt tillstånd torde emel
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

lertid uppgiftsskyldigheten böra åläggas den som utför undersökningsarbete

eller bearbetar fyndighet.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för tillståndshavaren

att låta sakkunnig följa arbetet har Sveriges geologiska undersökning

föreslagit viss ändring av innehållet. Jag vill emellertid biträda den av utredningsmannen

föreslagna lydelsen i fråga om denna bestämmelse.

Det i 43 § 4 mom. i utredningsmannens förslag upptagna stadgandet om

befogenhet för länsstyrelse att meddela vitesföreläggande i fall, då föreskrifterna

i nu ifrågavarande paragraf åsidosättes, torde böra införas som ett

tredje stycke i denna paragraf.

56 §.

Denna paragraf motsvarar 41 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen anser avsaknaden av registreringsregler vara en uppenbar

brist i stenkolslagen. Från bergsstatens sida har också för utredningsmannen

uppgivits, att frågan om uppläggande av ett register över urankoncessioner

är under övervägande. Ärenden av ifrågavarande slag föres nu i

det allmänna diariet. Utredningsmannen anser, att föreskrift bör införas i

uranlagen om skyldighet för bergmästaren att föra ett register, förslagsvis

kallat uranregister, över undersökningstillstånd och koncessioner. I detta

register skall göras anteckning, förutom om övergång av rätt varom nu är

fråga och vad därmed sammanhänger, om alla sådana av bergmästaren, domstol

eller annan myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som

rör undersöknings- eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan

och andra omständigheter som är av betydelse för bedömandet av rätten

till mineralfynd inom visst område. Närmare föreskrifter om registrets

förande torde få meddelas av kommerskollegium. Det kan därvid, påpekar

utredningsmannen, övervägas att låta ifrågavarande register omfatta jämväl

koncessioner enligt stenkolslagen.

Departementschefen. Som utredningsmannen framhållit är det en brist

i stenkolslagen, att föreskrifter om registrering av fyndigheter saknas. Utredningsmannens

förslag till bestämmelser om uranregister har icke mött

gensaga vid remissbehandlingen. Förslaget synes vara ändamålsenligt och

tillstyrkes därför. Det torde såsom utredningsmannen föreslagit få ankomma

på kommerskollegium att utfärda närmare anvisningar om uranregistrets

inrättande och förande.

57 §.

Förevarande paragraf motsvarar i huvudsak 38 § i utredningsmannens

förslag.

Utredningsmannen anser, att i uranlagen bör, i likhet med vad som skett

i stenkolslagen och i gruvlagen, upptagas bestämmelser om gruvförestån
9

Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kunyl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

dare. Utredningsmannen påpekar, att den väsentliga skillnaden mellan gruvlagens

och stenkolslagens regler om gruvföreståndare är att enligt sistnämnda

lag till skillnad från gruvlagen föreskrives, att gruvföreståndare

skall finnas, förutom då flera har del i koncession, då sådan innehaves av

bolag. Utredningsmannen anser det lämpligast att i sistnämnda fall låta de

allmänna principerna om ansvarighet och befogenheter för företrädare av

bolag gälla och föreslår därför att gruvlagens bestämmelser om gruvföreståndare

göres tillämpliga jämväl på uranfyndigheter. För särskilda fall

torde det, påpekar utredningsmannen, vara erforderligt att övriga regler om

samäganderätt i gruva (beträffande stämma, omröstning, brytningsvitsord

samt förverkande av gruvlott) kan vinna tillämpning jämväl i fråga om

uranfyndigheter. Hänvisning bör därför ske till 58—64 §§ gruvlagen.

Utredningsmannen har jämväl föreslagit hänvisning till reglerna i 65—

67 §§ gruvlagen om övergång av rätt till gruva.

Aktiebolaget Atomenergi anser i likhet med Svenska skifferoljeaktiebolaget,

att reglerna om gruvföreståndare bör utformas i enlighet med motsvarande

bestämmelser i stenkolslagen samt framhåller som motivering härför,

att koncession för bearbetning av uranfyndigheter som regel torde

komma att beviljas ett bolag och icke enskild person. För koncessionsinnehavaren

vore det då värdefullt om ansvaret för bearbetningen i viss utsträckning

kunde åvila den som på platsen förestår verksamheten. Med

hänsyn härtill föreslår bolaget att reglerna om gruvföreståndare utformas i

enlighet med bestämmelserna i stenkolslagen eller i varje fall så, att bolag

skall ha rätt att utse gruvföreståndare med självständigt ansvar i vissa

hänseenden.

Sveriges advokatsamfund förordar, att i uranlagen intages en bestämmelse,

att bolag som erhåller koncession enligt lagen må — eventuellt efter

särskilt tillstånd av myndighet — utse en gruvföreståndare, som skall vara

ansvarig för fullgörandet av åtminstone vissa av de föreskrifter som uranlagen

innehåller eller som i enlighet med denna lag meddelas av myndighet.

Det synes samfundet sannolikt, att urankoncessioner som regel kommer att

meddelas stora bolag. I sådana fall är det i praktiken omöjligt för bolagets

legala ställföreträdare att personligen övervaka föreskrifternas efterlevnad

särskilt som fyndigheterna i de flesta fall kommer att vara belägna på annan

ort än den där styrelseledamöter och verkställande direktör är bosatta.

Departementschefen. Som utredningsmannen påpekat skiljer sig stenkolslagens

regler om föreståndare för arbetet från gruvlagens bestämmelser

om gruvföreståndare huvudsakligen därigenom att enligt stenkolslagen

föreståndare skall utses jämväl då fyndighet innehaves av bolag. Utredningsmannens

förslag följer i detta avseende den ordning som gäller enligt

gruvlagen. Förslaget upptar alltså ej någon bestämmelse om utseende

av gruvföreståndare i sådana fall då koncessionsinnehavaren är ett bolag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Jag vill för egen del biträda denna ståndpunkt. I de avsedda fallen bör, såsom

utredningsmannen anfört, vanliga ansvarighetsbestämmelser tillämpas.

Enligt allmänna straffrättsliga principer torde åtminstone i viss omfattning

delegation av straffrättsligt företagareansvar kunna tillerkännas rättslig

verkan, när fråga är om straffbestämmelser som utgöra sanktion för iakttagandet

av ordningsföreskrifter inom näringsverksamhet.

Utredningsmannens förslag synes i övrigt ej giva anledning till erinran.

Hänvisningen till 66 § femte stycket gruvlagen bör dock utgå; motsvarighet

till nämnda lagrum återfinnes i 58 § i departementsförslaget.

6 KAP.

Påföljder m. m.

58 §.

I denna paragraf har sammanförts ett antal bestämmelser om straffpåföljder

in. m. i vissa fall.

1 mom.

Detta mom. motsvarar 43 § 1 mom. i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att påföljdsbestämmelserna för det fall

att någon utan koncession eftersöker eller bearbetar fyndighet av uranhaltigt

mineral i gällande lag är mycket stränga: straff maximum är två års

straffarbete men minimum går ned till bötesminimum. Vidare medför överträdelse

obligatoriskt förverkande av utvunna ämnen. Påföljden för den

som utan att ha förvärvat inmutningsrätt bearbetar inmutningsbar mineralfyndighet

enligt 73 § gruvlagen är endast dagsböter. Utredningsmannen påpekar

att de stränga påföljderna i 9 kap. stenkolslagen vid sin tillkomst

torde ha motiverats av fall som nu regleras i atomenergilagen. Anledning

synes ej föreligga att i den blivande uranlagstiftningen i förevarande fall

upptaga annan straffpåföljd än dagsböter. Förverkandepåföljden torde kunna

bibehållas i den formen att vad som utvunnits må förklaras helt eller delvis

förverkat till kronan.

Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit synes ej giva anledning

till erinran, varför stadgandet bör upptagas i överensstämmelse med

hans förslag.

2 mom. 1 punkten.

Detta stadgande, som motsvarar 43 § 2 mom. första stycket i utredningsmannens

förslag, stadgar straff för den som bryter mot villkor som enligt

12 § första stycket eller 31 § första stycket föreskrivits för undersökningsiillstånd

eller koncession.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

2 mom. 2 och 3 punkterna.

Stadgandena föreskriver straff för den som åsidosätter av bergmästare

enligt 20 eller 50 § meddelad föreskrift och för den som påbörjar undersökningsarbete

innan han fullgjort vad som åligger honom enligt 16 §. I utredningsförslaget

finnes motsvarighet till stadgandena i form av hänvisningar

i 15 och 39 §§ till motsvarande regler i gruvlagen.

2 mom. 4 punkten.

Förevarande moment motsvarar det senare ledet i 43 § 3 mom. första

stycket i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen erinrar om att i 20 § 1 mom. stenkolslagen finns påfölj

dsbestämmelser bl. a. för fall, då innehavare av koncession vidtager förfoganden

över område i dagen, som icke blivit anvisat av bergmästaren enligt

12 § nämnda lag. Han skall då svara såsom för åverkan enligt 24 kap.

strafflagen. Utredningsmannen anser, att i den nya lagen hänvisningen i

20 § stenkolslagen till åverkansreglerna bör ersättas med ett stadgande om

bötespåföljd.

Svenska skifferoljeaktiebolaget har hävdat, att nu ifrågavarande straffbestämmelse

enligt sin lydelse innebär en skärpning i jämförelse med motsvarande

stadgande i 20 § stenkolslagen. Bolaget påpekar, att det föreslagna

stadgandet enligt motiven utgör en överflyttning av bestämmelsen i 20 §

stenkolslagen, varvid hänvisningen till åverkansreglerna ersatts med en bestämmelse

om bötesstraff. Beträffande 20 § stenkolslagen har enligt bolaget

från sakkunnigt håll den åsikten uttalats, att stadgandet icke avser åtgärder,

som koncessionshavaren vidtager på egen mark. Det nu föreslagna

stadgandet avser däremot enligt sin lydelse jämväl dessa fall. Av motiven

framgår dock icke, att någon ändring i detta hänseende varit avsedd. Frågan

kan enligt bolagets uppfattning få praktisk betydelse vid bearbetning

av en alunskifferfyndighet för såväl olje- som uranutvinning.

Departementschefen. Med anledning av vad en remissinstans anfört torde

i förevarande stadgande böra uttryckligen angivas, att det endast avser förfoganden

å annans mark.

2 mom. 5 och 6 punkterna.

Dessa straffbestämmelser återfinnes i utredningsförslaget i form av hänvisningar

i 38 och 39 §§ till motsvarande regler i gruvlagen.

59 §.

I denna paragraf stadgas bötesstraff, 25 kronor, för den som underlåter

att lämna statistiska uppgifter i enlighet med vad i 54 § i departementsförslaget

stadgas. Paragrafen motsvaras i utredningsförslaget av en hänvisning

i 39 § till gruvlagen.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

133

60 §.

Denna paragraf, som i utredningsmannens förslag äger motsvarighet genom

den i 15 § 1 mom. upptagna hänvisningen till bl. a. 16 § gruvlagen,

upptar bestämmelser om ingripande av överexekutor i vissa fall.

61 §.

Paragrafen, som motsvarar 43 § 3 mom. andra stycket i utredningsmannens

förslag, utgör komplement till straffbestämmelsen i 58 § 2 mom. 4

punkten. I den mån nämnda stadgande i utredningsmannens förslag har avseende

på pantnedsättning, har motsvarighet härtill ej upptagits i förevarande

paragraf; som framgår av det föregående har de bestämmelser som

utredningsmannen föreslagit beträffande skyldighet för koncessionsinneliavare

att ställa pant ansetts böra utgå.

62 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om åtalsrätt m. m.

Första stycket, som avser överträdelser enligt 58 § 2 mom. 1 och 4 punkterna,

motsvaras i utredningsmannens förslag av 44 § 1 mom.

Andra stycket avser överträdelser enligt 58 § 2 mom. 2 punkten, i vad den

avser föreskrift som meddelats enligt 20 §, och överträdelser enligt 58 § 2

mom. 3 punkten. Jfr hänvisning till 16 § gruvlagen i 15 § utredningsmannens

förslag ävensom 82 § gruvlagen.

7 KAP.

Fullföljd av talan mot bergmästares beslut

63 §.

Denna paragraf motsvarar i utredningsmannens förslag 45 § samt den i

30 § 1 mom. femte stycket förekommande hänvisningen till bl. a. 41 §

gruvlagen.

Enligt 48 § stenkolslagen gäller, att klagan över bergmästares beslut skall

föras hos kommerskollegium genom besvär, som skall vara inkomna sist å

trettionde (beträffande norrlandslänen fyrtiofemte) dagen från delfåendet.

I gruvlagen är fullföljdsbestämmelserna mera komplicerade. I 80 § föreskrives

att, om annat ej förut i lagen är stadgat, klagan över bergmästares

enligt gruvlagen meddelade beslut skall föras hos kommerskollegium genom

besvär, vilka skall vara inkomna sist å trettionde dagen från beslutets

delfående. Särskilda fullföljdsregler gäller i fråga om beslut, som meddelats

i samband med utmålsförrättning. Enligt 41 § 1 mom. gruvlagen äger

sålunda part, som är missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättning

i vissa i lagrummet angivna frågor av övervägande teknisk natur

anföra besvär hos kommerskollegium. De frågor som avses är 1) huruvida

de i 2 § tredje stycket gruvlagen angivna förutsättningarna för erhållande

av utmål är uppfyllda, 2) huruvida anvisat område erhållit den storlek,

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

form eller sträckning som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens

behov samt 3) anvisande av mark utanför utmålet enligt 34 § gruvlagen.

Besvären skola vara inkomna till kommerskollegium sist å nittionde

dagen från förrättningens avslutande. För andra vid utmålsförrättningen

behandlade frågor av övervägande rättslig natur, såsom exempelvis lösenoch

andra ersättningsfrågor, meddelas fullfölj dsregler i 41 § 2 mom. gruvlagen.

Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut i sådan fråga, skall han

instämma sin talan till domstol. Detta skall i allmänhet ske inom ett år

från förrättningens avslutande. När det gäller utmålsförrättning är vidare

att observera, att enligt särskilt stadgande i 41 § 2 mom. andra stycket

gruvlagen talan mot förrättningen i vissa fall kan föras av allmän åklagare.

Beträffande klagan över bergmästares beslut i anledning av ansökan om

inmutning gäller ävenledes särskilda fullföljdsbestämmelser (11 § gruvlagen).

Utredningsmannen anser, att vid fullföljd av talan mot bergmästarförrättning

enligt uranlagen fullfölj dsbestämmelserna i 41 § gruvlagen bör vinna

motsvarande tillämpning. Beträffande övriga av bergmästaren enligt

uranlagen meddelade beslut föreslår utredningsmannen i anslutning till

SO § gruvlagen en besvärsregel av innehåll, att talan skall föras genom besvär,

vilka skall vara inkomna till kommerskollegium sist å trettionde dagen

från delfåendet av det beslut som överklagas.

Mot beslut av kommerskollegium skall enligt utredningsmannens förslag

som nu klagan föras hos Kungl. Maj :t. Utredningsmannen anser, att fråga

om rätt till undersökningstillstånd därvid bör avgöras av Kungl. Maj:t i

statsrådet, medan övriga frågor bör falla under regeringsrättens prövning.

Härav föranledes visst tillägg i regeringsrättslagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara en brist i utredningsmannens

förslag, att i dess 45 § icke ges någon antydan om att på grund av

hänvisningen i förslaget till 41 § gruvlagen i vissa fall gäller andra regler

för talan mot bergmästares beslut än de i 45 § angivna. Enligt hovrättens

mening vore det lämpligast om alla fullföljdsbestämmelser sammanfördes

på ett ställe.

Kommerskollegium anser, att fullföljdsstadgandet i 45 § i utredningsförslaget

bör formuleras på sådant sätt, att därav tydligt framgår, att talan

mot bergmästares beslut i ersättningsfrågor skall prövas av domstol och

icke av kommerskollegium.

Båda de nämnda remissinstanserna anser vidare anledning saknas att

frångå den numera antagna principen, att besvärstiden vid talan mot administrativ

myndighets beslut skall vara tre veckor.

Departementschefen. Med hänsyn till att gruvlagens regler om särskild

förrättning inför bergmästaren för anvisande av mark för gruvarbetet och

för fastställande av lösen och annan ersättning till jordägare m. fl. före
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

slås få motsvarighet i uranlagen synes det naturligt, att jämväl de särskilda

fullföljdsbestämmelserna i 41 § gruvlagen får vinna tillämpning beträffande

uranfyndigheter etc. Hithörande bestämmelser synes emellertid

böra upptagas i form av direkta regler i uranlagen. I första stycket av förevarande

paragraf föreslås därför regler om domstolsprövning av vissa rättsfrågor

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreskrives i 41 § 2

mom. första stycket gruvlagen. Beträffande övriga frågor, i vilka beslut

meddelas vid bergmästarförrättning, synes det icke vara nödvändigt att

för uranlagens del behålla den i 41 § 1 mom. gruvlagen föreskrivna särskilda

besvärstiden (90 dagar från förrättningens avslutande). Beträffande

dessa frågor föreslås därför, att den allmänna besvärsbestämmelsen —

upptagen i andra stycket av förevarande paragraf — blir tillämplig. Anledning

att i uranlagen upptaga motsvarighet till bestämmelsen i gruvlagen om

rätt för allmän åklagare att i vissa fall föra talan mot utmålsförrättning synes

icke föreligga.

Enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande

myndighets beslut skall besvär över sådant beslut, om ej annat följer av

lag eller författning, ha inkommit till vederbörande myndighet inom tre

veckor från det klaganden erhöll del av beslutet; dock att besvärstiden för

menighet skall vara fem veckor. I likhet med ett par remissinstanser anser

jag, att dessa regler bör göras tillämpliga i fall varom nu är fråga. Därest

denna ändring i förhållande till utredningsförslaget vidtages, synes det önskvärt

att i enhetlighetens intresse motsvarande ändringar vidtages i 48 §

stenkolslagen samt 11 § 1 mom. och 80 § gruvlagen. Härom hänvisas till det

följande.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser

64 §.

1 förevarande paragraf, som motsvarar 42 § i utredningsmannens förslag,

meddelas bestämmelser om den rätt till uranfyndigheter som skall tillkomma

innehavare av stadgad åborätt å kronojord. Bestämmelserna har

förebild i 79 § gruvlagen.

65 §.

Paragrafen motsvarar 1 § andra stycket i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen anser, att den nya lagstiftningen i likhet med den nuvarande

i första hand bör avse uranhaltigt mineral. Det torde ej heller,

anser utredningsmannen, kunna ifrågasättas annat än att lagen även skall

omfatta toriumhaltigt mineral, oaktat man ännu icke funnit nämnvärda

kvantiteter därav i vårt land. Beryllium åter intar en särställning i förhållande

till uran och torium. Beryllium är visserligen av betydelse för atom
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Knngl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

driften men ej som »bränsle» utan som moderatormaterial i likhet med

tungt vatten. Utredningsmannen uttalar, att beryllets betydelse för närvarande

är ganska ringa och att behov av reglering ej längre torde föreligga

beträffande beryllium. Koncession för enbart beryllium har hittills sökts

endast i ett fall. Erforderliga kontrollmöjligheter finns alltjämt genom exportregleringen.

Beträffande frågan, huruvida beryllium skall omfattas av den föreslagna

regleringen uttalar endast bergmästarämbetena i östra och västra distrikten

annan mening än utredningsmannen och förmenar att detta ämne

— i likhet med vad nämnda remissinstanser förordat beträffande uran

och torium — bör göras inmutningsbart enligt gruvlagen.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen föreslagit och de flesta

remissinstanserna godtagit torde regleringen förutom uran böra avse endast

torium. Beryllium bör alltså lämnas utanför nu ifrågavarande lagstiftning.

Övergångsbestämmelserna

Utredningsmannen anser det vara angeläget att i framtiden ej kommer

att finnas ett antal koncessioner, för vilka den äldre lagstiftningen — som i

åtskilliga avseenden är mindre rationell — skall tillämpas. En sådan ordning

kan undvikas, om under tiden till den nya lagstiftningens ikraftträdande

koncession för bearbetande av uranfyndighet ej beviljas och om,

efter den nya lagens ikraftträdande, koncession även på grund av äldre

ansökning beviljas enligt reglerna i den nya lagen. Utredningsmannen påpekar,

att situationen för närvarande är den, att endast en enda koncession

för bearbetande av uranfyndighet är beviljad. Koncession för undersökning

gäller för viss tid och det torde ej medföra olägenheter av någon omfattning

att för sådana fall reglerna i äldre rätt gäller. Blir framdeles fråga om koncession

för bearbetande i anslutning till sådan undersökningskoncession, blir

givetvis den nya lagen tillämplig. Rättsligt hinder synes emellertid ej föreligga

att, då ansökning om koncession föreligger när den nya lagen träder i

kraft, låta Kungl. Maj:t bestämma, huruvida ansökningen skall bifallas

enligt den nya lagen i form av undersökningstillstånd. Ett sådant beslut

bör dock ej meddelas utan att sökandens yttrande därom inhämtas.

Under alla förhållanden bör dock enligt utredningsmannens åsikt de nya

ordningsstadgandena gälla även för äldre koncession. Utredningsmannen

hänvisar i detta sammanhang till gruvlagens övergångsbestämmelser.

För att åstadkomma klarhet och konsekvens anser utredningsmannen

det vidare vara lämpligt att i övergångsbestämmelserna förklara att, om

före den nya lagens ikraftträdande koncession beviljats för uran eller torium,

den rätt som beviljats automatiskt skall avse båda dessa ämnen. De

principiella invändningar som skulle kunna göras mot en sådan bestämmelse

saknar i den föreliggande situationen all praktisk betydelse.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Länsstyrelsen i Västmanlands län har, såsom framgår av redogörelsen vid

45 §, förordat, att möjlighet beredes upptäckare att även i sådana fall, då

koncession redan meddelats enligt nu gällande bestämmelser, erhålla ersättning

enligt samma regler som föreslås gälla enligt uranlagen, alltså oberoende

av om upptäckaren själv ansöker om koncession.

Departementschefen. Beträffande det av länsstyrelsen i Västmanlands län

framförda önskemålet må hänvisas till vad som anförts vid 45 §. Utredningsmannens

förslag synes i övrigt ej giva anledning till erinran, bortsett

från att vissa redaktionella jämkningar torde få vidtagas.

Förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

5 §•

Utredningsmannen har föreslagit ett tillägg till mom. 9) i förevarande paragraf,

innebärande att enligt uranlagen sökt eller beviljat undersökningstillstånd

samt sökt eller meddelad koncession i princip skall utgöra hinder

mot inmutning å samma markområde, dock endast såvitt den begärda inmutningen

avser mineral som förekommer i sådant samband med i uranlagen

avsett mineral, att det ej kan tillgodogöras för sig; inmutning må dock även

i sådant fall ske, om innehavaren av tillståndet eller koncessionen lämnar

medgivande eller Kungl. Maj :t meddelar tillstånd till inmutningen. Beträffande

de överväganden som ligger till grund för utredningsmannens förslag

i denna del må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Kommerskollegium anser att utredningsmannens förslag är väl avvägt i

sådant fall där fråga är om sökt eller beviljad urankoncession. Då bör utförda

undersökningsarbeten ha klarlagt, i vilket samband uranfyndigheten

står till det med inmutningsansökningen avsedda mineralet. Är sambandet

så nära som beskrives i den förordade lagtexten, synes det ej vara något

att erinra mot att inmutningssökanden normalt icke lillåtes inkräkta på

koncessionssökandens eller koncessionsinnehavarens äldre rätt. Kan vägande

skäl anföras för en annan bedömning, bär inmutningssökanden möjligheten

att utverka Kungl. Maj:ts medgivande. Kollegiet anser emellertid, att

saken i viss mån kommer i ett annat läge, när det gäller förhållandet mellan

inmutningsansökan samt sökt eller beviljat undersökningstillstånd avseende

uran samt anför härom vidare:

Härvidlag kan med fog hävdas att utredningsmannens förslag icke tillräckligt

beaktar intresset av att prospekteringen efter inmutningsbara mineral

ej i onödan försvåras. Spörsmålet sammanhänger närmast med den omständigheten

att enligt gruvlagen inmutat område ej får överstiga omkring

12,G hektar, medan undersökningstillstånd enligt förslaget till uranlag skulle

kunna avse ett område med en yta av ända upp till 100 hektar — en skillnad

som enligt kollegiets mening är i och för sig befogad ur sakliga synpunkter.

Uppenbart är emellertid att denna skillnad skulle leda till ej åsyttade

resultat. De rättsliga verkningarna av ett undersökningstillstånd skulle

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Mctj.ts proposition nr 160 år 1960

nämligen i praktiken komma att bli i stort sell desamma som när det gäller

inmutning. Om bergmästaren i ett fall som detta — där mineralförhållandena

normalt torde vara tämligen okända — skall pröva en inmutningsansökan,

lärer han nämligen i övervägande antalet fall tvingas att jämlikt

5 §'' 9; i dess föreslagna lydelse och 9 § 2 mom. 3) gruvlagen avslå ansökningen,

eftersom det vanligen måste bli omöjligt för honom att fastslå att

det med ansökningen avsedda mineralet icke förekommer i sådant samband

med uran att det kan utvinnas för sig; Kungl. Maj:ts medgivande torde

väl endast i undantagsfall komma att lämnas. Detta innebär, att innehavare

av undersökningstillstånd kan upprätthålla »fältspärr», såvitt avser det

med tillståndet avsedda området, ävensom i skydd av tillståndet med uteslutande

av andra där eftersöka icke endasl uran utan även inmutningsbart

mineral, varefter han, om han finner sådant mineral inom området, kan utnyttja

möjligheten att erhålla inmutning för egen räkning.

Till synes skulle detta problem enkelt lösas genom ett avgiftssystem så

utformat, att bevis om undersökningstillstånd i verkligheten skulle komma

att kosta lika mycket som mutsedlar beträffande samma område; avsåge

tillståndet t. ex. 100 hektar skulle sålunda avgiften sättas åtta gånger högre

än avgiften för en mutsedel. En dylik ordning skulle dock i praktiken beröva

koncessionssystemet en av dess fördelar framför inmutningssystemet,

varför den ej bör komma i fråga.

Kollegium förordar en annan lösning, som enligt kollegiets åsikt skulle

innebära en rimlig avvägning mellan de båda intressena. Kollegium menar

i likhet med utredningsmannen, att sökt eller beviljat undersökningstillstånd

enligt den ifrågasatta uranlagen i princip skall vara inmutningshinder.

Däremot torde det icke vara påkallat att avslå en inmutningsansökan enbart

av den anledningen att inmutningspunkten skulle komma att ligga på

ett område, beträffande vilket undersökningstillstånd sökts eller beviljats.

Det bör vara tillfyllest, om ansökningen förklaras vilande i avbidan på att

beslut i ärendet rörande det sökta tillståndet meddelats respektive tiden

för tillståndets giltighet utlöpt. Skulle det sedermera visa sig att tillståndet

icke lämnas eller att det ej leder till koncession — i vilka båda fall den

omständigheten att inmutningsansökningen tillkommit icke bör få påverka

prövningen — skulle inmutningssökanden äga att inom viss tid fullfölja

sin ansökan och sålunda få den begärda inmutningsrätten beviljad. Härigenom

skulle den fördelen vinnas, att han bihehålles vid sin företrädesrätt

enligt 3 § gruvlagen, och innehavaren av undersökningstillståndet kan icke

genom detta bereda sig fördelar i inmutningshänseende.

Den erforderliga bestämmelsen om skyldighet för bergmästaren att i fall

varom här är fråga förklara inmutningsansökan vilande synes lämpligen

böra införas i 9 § gruvlagen.

Liknande synpunkter har anförts av bergmästarämbetet i västra distriktet.

Departementschefen. Med anledning av vad kommerskollegium och eu

bergmästare anfört vill jag understryka, att det ej är avsett att nu ifrågavarande

hinder för inmutning skall vara absolut. Enligt den föreslagna lydelsen

föreligger alltid möjlighet att utverka Kungl. Maj :ts tillstånd till

inmutning på undersökningsområdet. Den som ansökt om undersökningstillstånd

får därför räkna med risken att Kungl. Maj :t, när skäl därtill är,

meddelar annan person inmutningsrätt till undersökningsområde. Det får

antagas ligga i sökandens intresse att själv ansöka om inmutning å området,

därest anledning finnes till antagande atl därå förekommer brytvärd

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

fyndighet av inmutningsbart mineral. Jag anser mig under hänvisning till

den allmänna motiveringen och med hänsyn till det nu anförda kunna tillstyrka

att paragrafen avfattas med den av utredningsmannen föreslagna

lydelsen.

6 §•

Beträffande denna paragraf föreslås en ändring av redaktionell natur,

föranledd av ändringen i 5 §.

11 §•

1 enlighet med vad som anförts vid 63 § förslaget till uranlag föreslås att

vad i allmänhet gäller om besvärstid skall tillämpas i fall varom i denna

paragraf är fråga.

52 §.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf i dess gällande lydelse får

gruvinnehavare inom utmål av icke inmutningsbara mineraliska ämnen

använda vad vid gruvarbetet behöves och dessutom tillgodogöra sig allt

som icke förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas

från de inmutningsbara mineralen. Uran torde höra till denna kategori,

men i fjärde stycket av paragrafen göres undantag just för detta mineral

samt för torium och beryllium.

Utredningsmannen anser, att gruvinnehavaren på undersökningsstadiet

icke bör av angivna bestämmelser hindras att undersöka uranfyndighet.

Viss jämkning bör därför ske av lagtexten i 52 § fjärde stycket, så att uttagande

av mineral för analys eller anrikningsförsök uttryckligen undantages

från förbudet. Viss jämkning i lagtexten föranledes jämväl därav, att

beryllium icke omfattas av den i uranlagen föreslagna regleringen. Motsvarande

ändringar bör ske i sjunde punkten i gruvlagens övergångsbestämmelser.

Utredningsmannen anser, att den föreslagna jämkningen av rätten

att uttaga uranmaterial för analys och anrikningsförsök bör gälla alla fyndigheter,

oavsett när rätten därtill uppkom, varför särskild övergångsbestämmelse

ej erfordras.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att 52 § gruvlagen såväl

i nu gällande som i föreslagen lydelse — medger att jordägaren utan särskilt

tillstånd (men mot kostnadsersättning) avhämtar ämnen som avses

med uranlagen. Med hänsyn till avfattningen av 1 § tredje stycket atomenergilagen

synes, framhåller hovrätten, ej heller nämnda lag hindra ett sådant

förfarande. Motsvarande anmärkning gäller de föreslagna ändringarna

i stenkolslagen samt i övergångsbestämmelserna till gruvlagen.

Departementschefen. Med anledning av det av hovrätten över Skåne och

Blekinge gjorda påpekandet angående jordägares rätt att utan särskilt tillstånd

men mot utgivande av kostnadsersättning till gruvinnehavaren av
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

hämta uranhalligt mineral må framhållas, att uran- och toriumhaltiga mineral

är att hänföra till de mineral, vilka icke förrän vid anrikning eller

därmed likställt förfarande kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen

samt att jordägarens avhämtningsrätt enligt 52 § gruvlagen icke avser

sådana, med enklare metoder ej avskilj bara mineral. Sådana mineral tillkommer

enligt nämnda lagrum gruvinnehävaren. Utredningsmannens förslag

ger ej heller i övrigt anledning till erinran, frånsett att viss redaktionell

jämkning torde få vidtagas.

53 §.

Det inmutningssystem, på vilket gruvlagen bygger, innebär att envar äger

genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter

av vissa slag å egen eller annans mark. Sker inmutning av annan än

kronan, är kronan enligt 46 § gruvlagen berättigad att till hälften med inmutaren

njuta andel i gruvföretaget (kronoandel). Beträffande de gruvor

som tillkommit före gruvlagens tid har i stället jordägaren denna rätt

(jordägareandel). Som kompensation åt jordägaren för jordägareandelens

borttagande har i gruvlagen införts dels principen om 50 procents förhöjning

vid bestämmandet av ersättning åt jordägaren för mark, skada och

intrång och dels föreskrift, upptagen i förevarande paragraf, om en avgäld

till jordägaren motsvarande en procent av värdet av de brutna och uppfordrade

inmutningsbara mineralen, dock ej för något år högre avgäld än

5 000 kronor. Avgälden skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning

av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugo

år. Finnes inom utmålet flera jordägare, skall de njuta lott i avgälden efter

som de äger del i jorden. Avgälden skall för varje år erläggas inom mars

månad nästföljande år.

I en vid 1952 års riksdag väckt motion (nr I: 160) yrkades bl. a. att högsta

beloppet för avgälden måtte med hänsyn till penningvärdets fall sedan

gruvlagens tillkomst höjas till 7 500 kronor. Med anledning av motionen

beslöt riksdagen på hemställan av tredje lagutskottet (uti. nr 2), att hos

Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning bl. a. rörande denna fråga.

På Kungl. Maj :ts uppdrag utarbetade kommerskollegium sedermera en

promemoria, dagtecknad den 14 januari 1953, vari föreslogs höjning av

maximibeloppet för avgälden till 7 500 kronor.

Frågan togs åter upp i motioner vid 1953 års riksdag (I: 187 och II: 394),

varvid yrkades höjning av maximibeloppet till 10 000 kronor. Motionerna

avslogs av riksdagen (tredje lagutskottets uti. nr 8) med hänvisning till

att man nu hade att avvakta Kungl. Maj :ts prövning i saken.

Även i motioner vid 1958 års riksdag (I: 97 och II: 108) aktualiserades

vissa gruvrättsliga problem, bl. a. förevarande fråga (tredje lagutskottets

uti. nr 6).

I den i inledningen till detta statsrådsprotokoll omförmälda, av kommerskollegium

den 23 december 1958 avgivna skrivelsen anföres, att kol
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

141

legium icke funnit anledning frångå sin i 1953 års promemoria angivna

principiella ståndpunkt, att avgäldens maximibelopp bör höjas med hänsyn

till penningvärdets fall. Kollegiet framhåller, att det knappast finnes

några fasta jämförelsepunkter i fråga om den proportion, i vilken maximibeloppet

bör höjas och att man med hänsyn till de starka svängningarna

och de aktuella tendenserna i fråga om priser på vissa av gruvornas produkter

bör gå försiktigt fram. Kommerskollegium påpekar vidare, att man

även bör beakta att avgälden utgår på ett bruttovärde på malmen och icke

beräknas på gruvägarens vinst. Vid dåliga konjunkturer kan därför avgälden

komma att kännbart belasta gruvägarens ekonomi. Därest höjningen

skulle helt motsvara penningvärdets fall och man som mått på detta

tager exempelvis förändringarna i levnadskostnadsindex, skulle höjningen

bli omkring 138 procent. Kollegium vill icke i dagens läge tillråda en efter

penningvärdets fall helt anpassad höjning. Med hänsyn till den fortgående

penningvärdesförsämringen och till fördelen av att en lagregel av här ifrågavarande

slag icke skall behöva ändras med korta tidsintervaller synes det

dock kollegiet rimligt med en större höjning än de 50 procent som ifrågasattes

år 1953. Kollegiet förordar därför att beloppet höjes med 100 procent

eller till 10 000 kronor för år räknat. Det bör beaktas, framhåller kollegiet,

att avgäld för närvarande utgår i mycket ringa omfattning och att

maximibeloppet såvitt bekant uppnås endast i några enstaka fall. Några

mera påtagliga olägenheter för gruvägarna av en dylik höjning av beloppet

torde sålunda icke behöva befaras. Det nya maximibeloppet bör enligt

kollegiets åsikt bli gällande för samtliga enligt 1938 års gruvlag lagda utmål

och icke endast för dem som tillkommer efter höjningens ikraftträdande.

Den av kommerskollegium föreslagna höjningen av avgäldens maximibelopp

har vid remissbehandlingen tillstyrkts av praktiskt taget alla remissinstanser.

Riksräkenskapsverket, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk påpekar, att förändringen i penningvärdet egentligen motiverar

en större höjning än den föreslagna men förklarar sig likväl godtaga

det framlagda förslaget.

Bergmästarämbetet i norra distriktet framhåller, att de senaste årens

starka prisfall på malmmarknaden minskat gruvföretagens vinstmarginaler

och därmed även värdet av den genom tillkomsten av gruvlagen borttagna

rätten till jordägareandel i gruva, vilket manar till försiktighet. Ämbetet

finner den föreslagna höjningen skälig.

Bergmästarämbetet i östra distriktet ifrågasätter, om en maximering i

krontal av avgälden är erforderlig och pekar därvid på angelägenheten av

att alltför täta lagändringar undvikes.

Svenska gruvföreningen framhåller i detta sammanhang, att, såsom Jernkontorets

gruvbyrå anförde i samband med 1952 års gruvlagsändringar

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

(prop. nr 17/1952 s. 88), vägande skäl kan åberopas för att låta fördelningen

av avgälden mellan flera jordägare bestämmas efter andel i fyndigheten

i stället för efter andel i utmålets areal.

Kommerskollegiets förslag, att det höjda maximibeloppet skall gälla beträffande

alla enligt gruvlagen lagda utmål, oberoende av tidpunkten för

inmutning, har föranlett erinran endast från bergmästarämbetet i norra

distriktet, som visserligen finner förslaget i denna del sakligt motiverat men

ifrågasätter, om icke maximeringen så intimt sammanhänger med inmutningsrätten

som sådan, att den kan betraktas som en av inmutaren förvärvad

rätt, vilken enligt vedertagna normer bör lämnas orubbad.

Departementschefen. Reglerna om avgäld i 53 § gruvlagen är så konstruerade,

att jordägarna i princip automatiskt erhåller kompensation för penningvärdets

fall. Automatiken upphör emellertid att verka när det stadgade

maximibeloppet för avgälden uppnås. Med hänsyn till den förändring i

penningvärdet som ägt rum sedan gruvlagens tillkomst synes det nuvarande

maximibeloppet 5 000 kronor böra höjas. Kommerskollegiets förslag om

en höjning med 100 procent till 10 000 kronor har allmänt godtagits vid

remissbehandlingen. Förändringen i penningvärdet skulle egentligen motivera

en något större höjning, men då viss försiktighet synes motiverad, anser

jag mig böra tillstyrka kommerskollegiets förslag i denna del. Att såsom

från något håll föreslagits helt avstå från maximering av avgäldsbeloppet

synes mig icke vara tillrådligt.

Jag är icke beredd att i nu förevarande sammanhang föreslå någon ändring

av reglerna om fördelning av avgälden i fall då flera jordägare finnes

inom samma utmål.

En särskild fråga i förevarande sammanhang är, huruvida den föreslagna

höjningen av avgäldens maximibelopp skall gälla jämväl för sådana

utmål som tillkommit före höjningens ikraftträdande. Den föreslagna höjningen

har uteslutande föranletts av en önskan att bevara det reella värdet

av den prestation gruvinnehavaren genom 1938 års gruvlag ålades att

fullgöra gentemot jordägaren som ersättning för den rätt till andel i gruvdriften

jordägaren dessförinnan hade. Avsikten är således icke att i något

hänseende reellt utöka gruvinnehavarens förpliktelser. Vid sådant förhållande

synes det mig icke vara ägnat att inge betänkligheter, om den föreslagna

höjningen får vinna tillämpning på samtliga enligt 1938 års lag

lagda utmål. Höjningen kan som påpekats få praktisk betydelse endast för

något enstaka nu befintligt utmål.

55 §.

Enligt förevarande paragraf i gruvlagen åligger det gruvinnehavaren, vare

sig arbete bedrives eller icke, att från och med året efter det varunder utmålsförrättningen

avslutats utgiva en årlig försvarsavgift av tio kronor för

varje hektar av utmålets areal. För ett utmål med maximistorlek, som enligt

gruvlagen utgör 16 hektar, är försvarsavgiften sålunda 160 kronor. Ge
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 ur 1960

143

nom sammanläggning uppkomna utmål kan dock vara större och därför betinga

högre avgift. Försvar savgiften tillfaller med lika delar kronan och

jordägaren. Om flera jordägare finnes inom utmålet, skall de njuta lott i avgiften

efter som de äger del i jorden. Är gruvinnehavaren tillika själv ägare

av mark inom utmålet, skall den honom tillkommande andelen i avgiften ej

uttagas. Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 december föregående

år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift å namn

och postadress beträffande dels gruvinnehavaren eller, där flera delägare

finnes i gruvan, gruvföreståndaren, dels ock de jordägare som enligt för

gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter är berättigade till andel i avgiften.

Försummar gruvinnehavaren att inom nyss angiven tid betala avgiften,

skall han enligt 56 § senast den 31 mars påföljande år inbetala dubbla beloppet

av vad han försummat att betala. Därest avgiftsbeloppet trots emottagen

påminnelse icke inbetalats senast den 31 mars, är gruvrätten förverkad,

om bergmästaren meddelar beslut därom före utgången av samma år.

Jämlikt kungl. brev den 1 december 1939 med vissa föreskrifter i anledning

av 1938 års gruvlag överföres inbetalda försvarsavgifter från bergmästaren

till kommerskollegium, som redovisar kronans andel till statsverket å inkomsttiteln

»Diverse inkomster: Övriga diverse inkomster» och till jordägarna

utanordnar dem tillkommande andelar så snart ske kan efter den 1 september

det år avgifterna avser. I vissa fall sker utbetalning även tidigare.

Frågan om försvarsavgifterna har vid olika tillfällen under senare år varit

föremål för uppmärksamhet i .riksdagen i samband med andra gruvrättsliga

frågor. Den har sålunda berörts i de i det föregående vid 53 § gruvlagen

omnämnda motionerna och utskottsutlåtandena. I sitt utlåtande nr 8 vid

1953 års riksdag gjorde tredje lagutskottet bl. a. det uttalandet, att övertygande

skäl ej torde kunna visas för att försvarsavgiftens liksom maximiavgäldens

realvärde icke borde få vara detsamma nu som vid gruvlagens

antagande år 1938. 1

1 den vid 53 § gruvlagen omförmälda promemorian av år 1953 bar kommerskollegium

lämnat vissa uppgifter beträffande försvarsavgifterna för år

1950, d. v. s. avgifter som erlagts i slutet av 1949. Av dessa uppgifter framgår,

att del totala beloppet av försvarsavgifter utgjorde 217 000 (2 X

108 500) kronor, inklusive de avgiftsandelar, som gruvägarna innehåller i

egenskap av jordägare. Kollegiet har anfört, att detta belopp i förhållande

till gruvhanteringens totala omsättning kunde synas ringa men samtidigt

framhållit, att av de 4 645 utmål, för vilka försvarsavgift erlades, endast

424 var föremål för brytning och att alltså över 90 procent av avgifterna

erlades endast för bibehållande av rätten till framtida bearbetning av utmål.

Kollegiet bar i detta sammanhang erinrat om att ehuru försvarsavgiften

per hektar icke avsevärt ändrades genom 1938 års gruvlag, denna dock medförde

eu väsentlig stegring av gruvägarnas försvarskostnader dels genom

att rätten till vilostånd borttogs och dels genom att försvarsavgift skall erläggas

även för utmål, på vilka malmbrytning bedrives, varigenom även

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

möjligheten att genom brytning på ett utmål försvara gruvrätten för andra

närgränsande utmål gick förlorad. En inom kollegiet utförd överslagsberäkning

visade, att gruvägarnas försvarskostnader från 1938 till 1950 stigit med

nära 175 procent. Antalet utmål under samma tid hade stigit med endast

15 procent. Ur gruvägarnas synpunkt måste därför en ytterligare ökning

med 50 procent trots penningvärdets fall anses innebära en hård belastning,

vilket särskilt gällde de mindre gruvägarna, som icke hade samma ekonomiska

resurser och icke samma möjligheter att planera på lång sikt som de

stora företagen. Någon tendens till ökat utmålsförvärv i mindre vällovliga

syften syntes icke ha inträtt till följd av sjunkande realvärde hos försvarsavgiften

på grund av penningvärdets fall.

Beträffande sin principiella syn på höjningsfrågan anförde kollegiet vidare:
Kronans

andel av försvarsavgiften får anses ha till primär uppgift att såsom

ett villkor för gruvrättens fortsatta bestånd utgöra en årligen förnyad

garanti gentemot det allmänna för att utmålsinnehavaren har för avsikt att

nyttiggöra malmen. I denna egenskap har försvarsavgiften närmast karaktären

av en registreringsavgift, och något fog för att höja den med hänsyn

till penningvärdets fall torde icke finnas annat än i sammanhang med en

eventuell allmän höjning av liknande avgifter inom andra grenar av Kronans

verksamhet.

Ett ytterligare syfte med kronoandelen av försvarsavgiften, som bl. a. anförts

av gruvlagstiftningssakkunniga, skulle vara, att den borde betraktas

som ett bidrag till Kronans kostnader för bergsstaten. Jämte försvarsavgiflerna

få som bidrag till dessa kostnader räknas från bergmästarämbetena

inlevererade ansökningsavgifter för inmutningar samt stämpelavgifter, —

--Såsom framgår av dessa båda tablåer täckas utgifterna nästan i sin

helhet av inkomsterna, och i betraktande av att de egentliga bergsärendena,

såsom ovan nämnts, endast upptaga omkring hälften av bergsstatens verksamhet,

föreligger i själva verket ett avsevärt överskott på denna del av

verksamheten. Någon anledning att höja försvarsavgiften betraktad som

bidrag till Kronans kostnader för bergsstaten föreligger sålunda icke.

Den hälft av försvarsavgiften, som tillkommer jordägaren, har ansetts

dels som gottgörelse till jordägaren för intrång på hans mark och dels som

en garanti för att sådant intrång icke sker onödigtvis eller fortsätter längre

tid än nödigt.

I sistnämnda hänseende synes försvarsavgiften kunna betraktas ur samma

synpunkler, som ovan anförts beträffande dess motsvarande funktion

gentemot det allmänna.

I fråga om försvarsavgiften betraktad som gottgörelse för intrång må erinras

om vad ovan konstaterats, att ca 90 % av alla gällande utmål av gruvägarna

äro reserverade för framtida bearbetning, medan endast ca 10 % äro

föremål för brytning.

För det intrång, som göres genom under brytning varande utmål, synes

jordägaren i princip erhålla fullgod ersättning dels genom marklösen med

50 % över markens och därå befintliga nyttigheters värde, dels genom avgälden

från malmfångsten respektive genom rätten att som hälftendelägare

deltaga i gruvdriften vid äldre utmål. Vållar gruvägaren skada eller intrång

på återstoden av fastigheten, blir han skadeståndsskyldig därför.

Huvudfrågan synes därför praktiskt sett gälla det intrång som göres genom

utmål, vilka icke äro under arbete. Förefintligheten av ett utmål hindrar

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

145

icke jordägaren att fullt utnyttja marken så länge gruvägaren ej önskar

använda och fördenskull lösa marken för med gruvbrytningen sammanhängande

behov. Intrånget synes sålunda huvudsakligen bestå i den osäkerhet,

som utmålet skapar hos jordägaren, om hans möjlighet att framdeles

disponera marken.---Ett intrång av denna art kan svårligen på ett

ensartat sätt i lagens form värderas i penningar---.

Kollegium vill emellertid skärskåda frågan om en höjning av försvar savgiften

ur praktiskt ekonomiska synpunkter i belysning av de uppgifter, som

ovan lämnats angående fördelningen av försvarsavgifterna speciellt på enskilda

jordägare.

Av dessa uppgifter framgår, bl. a., att nära hälften av alla avgiftsberättigade

enskilda jordägare erhålla en avgift, som är lägre än 10 kronor per år.

I många fall ligger beloppet under 1 krona ned till endast några öre, då utmålet

t. ex. blott skär över ett hörn av vederbörandes mark. Ytterligare 20 %

av jordägarna erhålla högst 20 kronor per år. För båda dessa grupper gäller,

att försvarsavgiften icke kan vara av någon reell ekonomisk betydelse,

ej heller om den höjes med 50 %, och detsamma torde även gälla nästa

grupp, upp till 50 kronor per år, d. v. s. sammanlagt minst 90 % av alla

avgiftsberättigade enskilda jordägare, för vilka en höjning av avgiften med

50 % skulle medföra en med 1 öre till 25 kronor ökad årsinkomst.

Vad beträffar de högsta beloppen till enskilda jordägare, över 200 upp

till 600 kronor per år, må anmärkas, att dessa avgifter i flertalet fall avse

utrnål för flackt liggande malmer, för vilka försvarskostnaderna, räknat per

ton malmtillgång inom utmålen, redan nu äro så höga, att en ökning mycket

väl kan föranleda utmålsinnehavaren att söna en del av utmålen.

I betraktande av att en höjning av försvarsavgiften som skulle innebära

en avsevärt ökad belastning på utmålsinnehavarna, sålunda endast i några

få undantagsfall skulle ge de enskilda jordägarna någon nämnvärd förmån,

synes det vara tveksamt, om en kompensation för penningvärdets fall i jordägarnas

intresse är tillräckligt väl grundad.

Sammanfattningsvis har kommerskollegium i 1953 års promemoria uttalat,

att tillräckliga skäl för en höjning av försvarsavgiften knappast förelåg;

skälen för en höjning inskränkte sig i huvudsak till det förhållandet,

att försvarsavgiften en gång fastställts till visst belopp, vars realvärde sedermera

avsevärt sjunkit genom penningvärdets fall.

I sin skrivelse av den 23 december 1958 hänvisar kommerskollegium beträffande

frågan om höjning av försvarsavgiften till de principiella överväganden

i frågan, som kollegiet sålunda redovisat år 1953. Kollegiet anser

alltjämt att, enär eu höjning av avgiften skulle medföra en avsevärt

ökad belastning på gruvägarna men endast i undantagsfall ge de enskilda

jordägarna någon nämnvärd förmån, tillräckliga skäl ej föreligger att i

jordägarnas intresse höja avgiften. Kollegiet påpekar vidare, att i den mån

jordägareandelen i försvarsavgiften betraktas som gottgörelse för intrång,

dess penningbelopp torde vara satt efter sådana skönsmässiga grunder, att

kollegiet från sina utgångspunkter finner sig icke kunna taga ställning till

frågan huruvida en reglering efter penningvärdets förändringar är befogad.

Icke heller när det gäller statens intresse synes någon höjning påkallad

ur synpunkten att statens andel av avgifterna skulle utgöra ett bidrag till

kostnaderna för bergsstaten. I genomsnitt för de senaste fem åren har näm
10

liiliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

ligen dessa kostnader till 85 procent täckts av genom bergsstaten influtna

stämpelmedel, ansökningsavgifter och andelar i försvarsavgifter och del

bör beaktas, påpekar kollegiet, att bergsstatens verksamhet omfattar icke

endast egentliga bergsärenden utan även i stor utsträckning yrkesinspektionsärenden.

I skrivelsen föreslår kommerskollegium jämväl, att utbetalningen av jordägareandelarna

i försvarsavgiften på olika sätt rationaliseras. Till grund för

förslaget i denna del lämnas i en vid skrivelsen fogad promemoria följande

redogörelse för handläggningen av ifrågavarande ärenden.

För registrering av försvarsavgifterna och av verkställda åtgärder har kollegium

lagt upp ett kortsystem omfattande nära 5 000 kort, ett för varje

utmål, samt ett särskilt kortregister över jordägarna, omfattande ca 2 300

kort. På utmålskorten ha införts de grundläggande uppgifterna om försvarsavgiftens

storlek och fördelningen av marken inom utmålet på olika,

namngivna jordägare. På korten noteras inkommande avgifter och gjorda

utanordningar till jordägarna av deras andelar, varjämte korten fortlöpande

hållas aktuella med avseende på förändringar av enskilda jordägares

andelar på grund av överlåtelser och arv eller genom mera sällan skeende

ändringar av utmålets utsträckning vilka även medföra ändring av försvarsavgiftens

storlek.

Utanordning av avgiftsandelar sker efter rekvisition av vederbörande jordägare.

Sedan kollegium under de gångna åren genom allmän upplysningsverksamhet

och cirkulärskrivelser till avgiftsberättigade jordägare propagerat

för uttagande av avgiftsandelarna, insända numera flertalet jordägare

sina rekvisitioner på eget initiativ, men i ett stort antal fall, särskilt då det

gäller små andelar, måste kollegium alltjämt erinra om rätten till avgift genom

utsändande av rekvisitionsformulär, vilket vanligen sker med några

års mellanrum. Utbetalning utan rekvisition kan icke ske, eftersom kollegium

för varje utanordning måste genom en försäkran från jordägaren

förvissa sig om att äganderättsförhållandena icke ändrats. Avgiftsandelen

utbetalas till den som var ägare av jorden vid ingången av det år avgiften

avser.

Det löpande arbetet med registrering, kontroll och utanordning är, såsom

torde framgå av det ovan anförda, av ganska betydande omfattning och beräknas

årligen kräva omkring åtta arbetsmånader, vilket i schematiskt genomsnitt

motsvarar 10 minuter per utmål och 15 minuter per utanordning.

Härtill kommer det arbete som kräves för utredning av markfördelningen

i utmål, där denna icke är känd, eller där mera komplicerade förändringar

inträffa. Vid varje förrättning för läggande av utmål antecknas numera i

utmålsprotokollet alltid de berörda jordägarnas andel i marken. För äldre

utmål och särskilt för de mer än 2 000 ännu beslående utmål, som tillkommit

under 1800-talet och tidigare, saknas däremot i många fall sådana uppgifter

eller ha så stora ändringar skett, att de ursprungliga uppgifterna äro

av ringa omedelbart värde.

Enligt 1938 års gruvlag skall gruvinnehavaren vid inbetalning av försvarsavgiften

uppge namn och adress beträffande de jordägare, som enligt

för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter äro berättigade till andel i

avgiften, men ifråga om andra utmål än de som äro aktuella för gruvdrift

har han icke någon skyldighet eller något direkt praktiskt intresse

av att anskaffa felande uppgifter.

Genom omfattande och till sin natur mycket tidsödande utredningar under

medverkan av vederbörande bergmästare samt berörda gruvföretag och

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

147

lantmätare har kollegium kunnat successivt nedbringa det från början mycket

stora antalet utmål, beträffande vilka de till andel i försvarsavgiften

berättigade jordägarna icke äro kända, så att de nu endast utgöra omkring

7 % av det totala antalet utmål. Detta innebär en minskning med hälften

under de sista fem åren, och pågående utredningar väntas utmynna i en

ytterligare stark minskning.

Efter redovisning av åtskilliga statistiska uppgifter rörande försvarsavgifterna

framhålles i promemorian, att det mest effektiva sättet att undvika

de administrativa olägenheterna vore att låta jordägarens andel i försvarsavgiften

bli enbart en fordringsrätt hos gruvägaren. Ett annat alternativ

är att såsom skedde enligt 1884 års gruvstadga låta länsstyrelserna uppbära

gruvförsvarsavgifterna och till jordägarna utbetala deras andelar. Ett

tredje alternativ slutligen är att utbetalningen av jordägareandelarna även

i fortsättningen omhänderhas av kommerskollegium. I sådant fall bör åtgärder

dock vidtagas för att förenkla utbetalningsarbetet. Det synes även

vara rimligt, att de avgiftsberättigade får lämna ett skäligt bidrag till de

med utbetalningen förenade kostnaderna. Totalkostnaderna för fördelning

och utbetalning av försvar savgifter till jordägarna beräknas till i runt tal

20 000 kronor per år. Sannolikt kan denna kostnad nedbringas genom olika

åtgärder, särskilt när störningarna i det rutinmässiga arbetet genom oklarhet

i fråga om markfördelningen i huvudsak bortarbetats, men sänkningen

kan icke bli så stor, att den inverkar på den principiella bedömningen.

Kommerskollegium ansluter sig i sin skrivelse till sistnämnda alternativ,

enligt vilket utbetalningen av jordägareandelarna alltjämt skall omliänderhavas

av kommerskollegium. Kollegiet anser det vara rimligt att de avgiftsberättigade

får lämna bidrag till täckande av kostnaderna för utbetalningen.

Försvarsavgifterna inbetalas alltid i hela kronor men vid fördelningen

mellan markägarna uppkommer i regel ojämna belopp, inkluderande

öretal. Det skulle enligt kollegiets mening innebära en väsentlig rationalisering,

om varje jordägare inom ett utmål tillgodoräknades årlig andel i försvarsavgiften

endast i hela krontal, medan statsverket behöll överskjutande

öretal. Innehållande av överskjutande ören kan, påpekar kollegiet, beräknas

tillföra statsverket omkring 3 500 kronor per år. Om staten skall erhålla

ersättning för en större del av kostnaderna, måste dessutom ett särskilt avdrag

göras från avgiftsandelarna. Kommerskollegium finner övervägande

skäl tala för att avdrag göres med visst belopp för år å varje jordlott, som

berättigar till andel i försvarsavgift. Beloppet synes kollegiet böra fastställas

till en krona för lott och år. Statskassan kan härigenom beräknas bli

tillgodogjord omkring 8 000 kronor per år eller, om fråndragna ören medräknas,

omkring It 500 kronor per år. Samtidigt kominer statens kostnader

för handhavandet av försvarsavgifterna att minska. Kollegiet anser nämnda

belopp utgöra ett rimligt bidrag till kostnaderna.

Vad gäller spörsmålet hur man bör förfara med avgiftsandelar som icke

uttagits av jordägarna uttalar kollegiet, att lagen den 29 mars 1942 om preskription

av rätt till medel som innestår hos offentlig myndighet torde vara

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

tillämplig på innestående försvarsavgiftsmedel. Enligt lagen äger den som

inbetalt medlen rätt att, om de fortfarande innestå då tjugo år förflutit från

inbetalningsdagen, återfå dem, därest han anmäler sig därtill inom natt och

år. Kollegiet erinrar om att förslag till ny lydelse av lagen har framlagts i ett

av en särskilt tillkallad sakkunnig avgivet betänkande angående fordringspreskription

m. m. Enligt förslaget, som remissbehandlats men ännu icke

föranlett lagstiftning, skall preskriptionstiden minskas till tio år. Hos kollegiet

innestår outtagna avgifter till avsevärda belopp och balansen har hittills

växt praktiskt taget årligen. Beloppet av avgifter som tillkommer för

kollegiet kända jordägare, vilka icke gjort anspråk på sina andelar, kan beräknas

uppgå till närmare 100 000 kronor. Kommerskollegium finner utredningsmannens

förslag om tioårig preskription ur olika synpunkter väl

avvägt. Förslaget bör därför genomföras. Härigenom skulle bl. a. kunna

undvikas att anhopningen av outtagna avgifter blir oproportionerligt stor.

Domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens

län, Loussavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, samtliga fyra bergmästarämbeten

samt Svenska gruvföreningen har förklarat sig dela kommerskollegiets

åsikt, att höjning av försvarsavgiften ej bör ske.

För en höjning av försvarsavgiften uttalar sig däremot statskontoret, riksräkenskapsverket

samt Lantbruksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens

folk.

Som motivering för en höjning av försvarsavgiften anför statskontoret,

att försvarsavgiften vid gruvlagens tillkomst ansågs — i allt fall då det

gällde gruva under bearbetning — innebära viss gottgörelse för utnyttjandet

av en naturtillgång, som tillhörde statens intresseområde (prop. nr 40/1938

s. 159). Av förarbetena till gruvlagen framgår vidare, anför statskontoret,

att de medel, som inflyter i försvarsavgifter, lämpligen borde beräknas såsom

bidrag till statens kostnader för bergsstaten (se SOU 1924: 16 s. 93).

Vid angivna förhållanden och då statens utgifter för bergsstaten — såsom

av utredningen framgår —- för närvarande icke helt täckes av genom bergsstaten

influtna inkomster, håller statskontoret för sin del före, att jämväl

försvarsavgiften bör i förevar ande sammanhang höjas i motsvarande utsträckning

som förordats i fråga om avgälden enligt 53 § gruvlagen eller

från 10 till 20 kronor per hektar och år.

Riksräkenskapsverket påpekar, att vid gruvlagens tillkomst bibehållandet

av försvarsavgiften ingick som ett led i den allmänna avvägningen mellan

statens, inmutarens och jordägarens intressen. Med hänsyn härtill anser

riksräkenskapsverket, att försvarsavgiften bör höjas i samma proportion

som avgälden och att det höjda avgiftsbeloppet bör gälla för samtliga enligt

gruvlagen lagda utmål.

Lantbruksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens folk berör i sitt

yttrande i denna del frågan om anledningen till att jordägaren genom 1938

års gruvlagstiftning erhöll rätt till hälften av gruvförsvarsavgiften samt anför

härom:

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

149

I propositionen år 1938 med förslag till gruvlag m. in. uttalades bl. a. att

jordägaren genom att bibehållas vid rätten till halva försvarsavgiften lämpligen

kunde kompenseras för bortfallet av den rätt jordägaren enligt 1884

års gruvstadga ägde att till hälften med inmutaren deltaga i gruvarbetet

och den därav fallande vinsten (jordägareandelen). Samma synpunkter om

kompensation framkommo i första lagutskottets behandling av propositionen.

Av förarbetena till 1938 års lag synes sålunda framgå att jordägaren

för bortfallet av jordägareandelen skulle bl. a. kompenseras med hälften av

försvarsavgiften.

Kommerskollegium har icke kunnat finna tillräckliga skäl för höjning av

försvarsavgiften. Detta uttalande synes förbunden ej stå i överensstämmelse

med vad som enligt ovan förekommit vid behandlingen av 1938 års gruvlagsförslag.

Om en anpassning av försvarsavgifterna till nuvarande penningvärde

ej äger rum, torde man avlägsna sig från lagstiftarens avsikt med

jordägareandelen i försvarsavgiften. Det är därför förbundens bestämda

uppfattning, att även gruvförsvarsavgiften bör höjas med 100 procent till

20 kronor för hektar och år.

Förslaget om avkortning av preskriptionstiden för outtagna försvarsavgiftsmedel

har godtagits av remissinstanserna, dock alt riksräkenskapsverket

ansett att förslaget icke bör upptagas till avgörande i förevarande sammanhang.

Beträffande det föreslagna enkronasavdraget framhåller riksräkenskapsverket,

att den önskvärda rationaliseringen i form av slopande av utbetalningar

av småbelopp enligt ämbetsverkets mening kan göras enklare och

effektivare genom införandet av en föreskrift, att avgiftsbelopp, som sedan

öretal avdragits icke uppgår till fem kronor skola tillfalla statsverket. Ämbetsverket

påpekar i detta sammanhang, att jordägarna för närvarande i

stor utsträckning icke torde göra anspråk på avgifter om så små belopp.

I huvudsak samma synpunkter framföres av statskontoret, som anser,

att ett genomförande av det föreslagna enkronasavdraget skulle vara ägnat

att i viss mån motverka den med förslaget åsyftade rationaliseringen.

Statskontoret framhåller vidare, att ett slopande av öretalen skulle väl ansluta

sig till de riktlinjer, efter vilka arbetet för ernående av öreslös redovisning

enligt ämbetsverkets redan tidigare uttalade uppfattning bör bedrivas

(jfr statskontorets utlåtande den 27 januari 1959 över riksdagens

revisorers uttalande i 27 § i revisorernas berättelse den 15 december 1958).

Jämväl Svenska gruvföreningen anser, alt ett genomförande av förslaget

om enkronasavdrag närmast skulle vara ägnat att motverka önskemålen om

förenkling och rationalisering av utbetalningen. Vid sådant förhållande och

då enligt föreningens uppfattning nämnda avdrag ej heller är befogat med

hänsyn till statsverkets kostnader för avgiftsutbetalningen avstyrker föreningen

förslaget i denna del.

Ej heller bergmästarämbetet i västra distriktet finner det föreslagna enkronasavdraget

vara med hänsyn till statsverkets kostnader för utbetalningen

påkallat. Ämbetet erinrar om all den öreslösa utbetalningen beräknas

tillföra statsverket omkring 3 500 kronor per år. Vidare förmenar ämbetet,

att kommerskolleginm vid sin uträkning av statsverkets kostnader

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

för avgiftsutbetalningen icke tagit hänsyn till vissa från försvarsavgifterna

härflytande ränteinkomster. Räntan på omkring 120 000 kronor årlig

utbetalning för jordägarnas räkning belöper sig sålunda efter 3 procent till

omkring 3 600 kronor. Ränteinkomsten på outtagna belopp, vilka i fortsättningen

torde komma att belöpa sig till omkring 300 000 kronor, uppgår till

cirka 9 000 kronor. Ränteinkomsterna uppgår sålunda sammanlagt till

12 600 kronor. Lägges härtill vad som tillföres statsverket genom den föreslagna

öreslösa utbetalningen, 3 500 kronor, kommer statsverket att på

detta sätt årligen tillgodoföras omkring 16 000 kronor. Denna sunnna torde

täcka statsverkets utgifter för utanordnandet av jordägareandelarna.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk, vilka i

första hand motsätter sig ändring i gällande regler för utbetalning av jordägareandelar

i gruvförsvarsavgift, framför som ett alternativt förslag att

jordägarens andel i försvar savgiften fast ställes som ett engångsbelopp för

all framtid vid den bergmästarförrättning, då utmålet fastställes. Kronans

andel i gruvförsvarsavgiften skulle fortfarande utgå årligen och erläggas

på sätt och inom tid, som nu gäller. Härigenom vinner man minskade kostnader

för statsverket, eftersom den från statsverkets sida nödvändiga äganderättsutredningen

sker endast en gång, nämligen i samband med bergmästarförrättningen,

då för övrigt under alla omständigheter en sådan utredning

verkställs för fördelning av jordägareavgälden.

Ett liknande förslag framföres av bergmästarämbetct i östra distriktet.

Departementschefen. Såsom framgår av den föregående redogörelsen uttalades

vid gruvlagens tillkomst, att frågan om vem försvarsavgiften skulle

tillkomma vore en lämplighetsfråga som finge bedömas som ett led i den

allmänna avvägningen mellan statens, inmutarens och jordägarens intressen.

Vid denna allmänna avvägning har jämväl frågan om försvarsavgiftens

storlek spelat en icke oväsentlig roll. Den försämring av penningvärdet som

ägt rum har tydligtvis med hänsyn till det sätt varpå försvarsavgiften konstruerats

i gruvlagen medfört, att den en gång gjorda avvägningen mellan

de skilda intressenterna rubbats. Jag anser fog föreligga för uppfattningen,

att den minskning av försvarsavgiftens reella värde som ägt rum sedan

gruvlagens tillkomst är så betydande att en justering av avgiftsbeloppet är

ur nyss angivna synpunkter erforderlig. I likhet med vad tredje lagutskottet

uttalade vid 1953 års riksdag anser jag övertygande skäl ej kunna visas

för att försvarsavgiftens realvärde icke bör vara detsamma nu som vid

gruvlagens tillkomst. För ett återställande av försvarsavgiftens realvärde

talar jämväl önskvärdheten av att gruvinnehavarna bringas att ingående

och kontinuerligt överväga frågan, huruvida ett visst utmål är värt att bibehållas.

Varken ur allmän eller enskild synpunkt kan det anses vara lämpligt

att med hänsyn till brytvärdheten tvivelaktiga utmål bibehålies under

långa tider utan att frågan om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna

för gruvdrift inom utmålen allvarligt prövas.

Under åberopande av det nu anförda tillstyrker jag att försvarsavgiftens

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

belopp höjes. I likhet med vad som föreslagits i fråga om avgälden anser

jag att höjningen bör utgöra 100 procent och alltså leda till en ökning av avgiften

från 10 till 20 kronor per hektar.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen bär jag ej ansett mig böra

upptaga ett av kommerskollegium i förevarande sammanhang framfört förslag

att, i syfte att få till stånd en administrativ avlastning, överföra jordägarens

andel i försvarsavgiften till kronan. Det är emellertid angeläget, att

förutsättningar skapas för en rationalisering av arbetet med utbetalningen

av jordägareandelarna. Denna har i betydande mån försvårats av oklarheter

i fråga om äganderättsförhållandena inom utmålen. Under en följd

av år har emellertid inom kommerskollegium ett betydande arbete nedlagts

på att bringa reda i dessa förhållanden. Detta har medfört en väsentlig förbättring,

och det torde kunna förutsättas att svårigheterna snart skall vara

i huvudsak övervunna. Man har emellertid anledning räkna med att utbetalningen

av försvarsavgiftsmedel även i fortsättningen kommer att förorsaka

det allmänna icke obetydliga kostnader. Angeläget är därför att alla

möjligheter till rationalisering av utbetalningsarbetet beaktas.

I likhet med statskontoret och ett par andra remissinstanser anser jag

det tveksamt, om det av kommerskollegium föreslagna systemet med ett

enkronasavdrag skulle bidraga till önskvärd rationalisering. Riktpunkten

synes i stället böra vara, att utbetalning av småbelopp till jordägarna i

möjligaste mån undvikes. Det av bl. a. riksrälcenskapsverket förordade systemet

— enligt vilket avgiftsbelopp, som icke uppgår till visst minimibelopp,

icke utbetalas till jordägarna utan tillfaller statsverket — synes med

denna utgångspunkt vara det lämpligaste. Minimibeloppet torde böra fastställas

till fem kronor per jordlott, önskvärt vore i och för sig att minimibeloppet

kunde sättas högre. Detta skulle emellertid kunna leda till oskäligt

resultat för jordägare som har flera små lotter i olika utmål.

Såsom kommerskollegium föreslagit bör varje jordägare inom ett utmål

tillgodoräknas andel i försvarsavgiften endast i hela krontal.

En viss rationalisering av arbetet med utbetalningen av jordägareandelarna

i försvarsavgiften kan jämväl ernås genom en förkortning av preskriptionstiden

för outtagna medel, f. n. 20 år. Jag är emellertid icke beredd

att i förevarande sammanhang upptaga denna fråga, som i stället torde

få prövas i anslutning till föreliggande utredningsförslag angående ändringar

i preskriptionslagstiftningen.

80 §.

I likhet med vad som föreslagits beträffande It § föreslås alt den i allmänhet

föreskrivna besvärstiden skall tillämpas.

Övergångsbestämmelserna till gruvlagen

Härom hänvisas till vad som anförts vid 52 § gruvlagen.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Förslaget till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46)

angående stenkolsfyndigheter m. m.

2 §•

Enligt denna paragraf i dess gällande lydelse skall ansökan om koncession

åtföljas av karta över området i skala 1: 4 000. Kartan skall vara upprättad

av behörig lantmätare enligt de för kartor vid ägoskiften gällande

bestämmelserna samt upptaga å området befintliga byggnader och platser

av det slag varom i 13 § stenkolslagen förmäles.

Enligt 21 § 2 mom. andra stycket gruvlagen skall vid ansökan om utmål

vara fogad karta i skala av minst 1: 4 000 eller — med kommerskollegiets

medgivande — i annan skala om minst 1: 10 000.

Kommerskollegium har i sin inledningsvis omnämnda framställning den

13 februari 1959 framhållit, att det ovillkorliga kravet på så stor skala som

1: 4 000 medför, att kartorna över koncessionsområden ofta blir oskäligt

dyrbara i framställning samt otympliga och svåröverskådliga då det gäller

stora markområden. Rimliga fordringar på noggrannhet och klarhet torde

numera, då karttekniken väsentligt förbättrats, kunna tillgodoses även genom

kartor i mindre skala. Kartverkets ekonomiska karta i skala 1:10 000

anser kollegiet i många fall vara tillräcklig för ifrågavarande ändamål. Skalorna

1: 4 000 och 1:10 000 är vidare standard för utmålskartor. Enligt kollegiets

mening skulle det vara till fördel med likformighet mellan skalorna

för utmåls- och koncessionskartor. Kollegiet föreslår därför en sådan ändring

av ifrågavarande bestämmelse i 2 § stenkolslagen att kartor i såväl

skala 1: 4 000 som i skala 1: 10 000 får användas i koncessionsärenden. Kollegium

bör emellertid äga befogenhet medgiva, att karta i annan skala än

de nu nämnda får användas — dock icke i mindre skala än 1: 20 000.

Kollegiet anser att bestämmelserna i 2 § stenkolslagen även i vissa andra

avseenden är föråldrade. Bestämmelserna bör enligt kollegiets mening i tilllämpliga

delar närmare ansluta sig till motsvarande bestämmelser i 21 §

gruvlagen och 19 § i det framlagda förslaget till uranlag (26 § i departementsförslaget).

Vid remissbehandlingen av framställningen har Inntmäteristyrelsen erinrat

om att styrelsen i yttrande över förslaget till uranlag anfört vissa synpunkter

rörande användningen av skalorna 1:10 000 och 1:20 000 för de

koncessionskartor som avses i uranlagsförslaget samt vidare anfört:

Enligt styrelsens mening är dessa synpunkter i allt väsentligt bärande

även beträffande nu ifrågavarande koncessionskartor. Vid användandet

av den ekonomiska kartan i skala 1: 10 000 som koncessionskarta måste sålunda

beaktas, att fastighetsredovisningen å denna karta icke är fullständig

utan endast kunnat drivas så långt kartskalan medgivit. Därest koncessionskarta

skall utvisa fastighetsindelningen inom koncessionsområdet,

torde den ekonomiska kartans fastighetsredovisning således få kompletteras

i ett ganska stort antal fall. Användningen av skalan 1: 20 000 för koncessionskarta

kan enligt styrelsens mening medföra stora svårigheter att

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

överskådligt redovisa det avsedda kartinnehållet. Lantmäteri styr el sen anser

sig emellertid icke böra avstyrka ändringsförslaget i vad det avser kartskalorna

men förutsätter, att försiktighet kommer att iakttagas vid begagnandet

av de föreslagna mindre skalorna. — Vad angår de föreslagna föreskrifterna

om koncessionskartas innehåll har lantmäteristyrelsen i princip

icke funnit anledning till erinran. Uttrycket jordregisternummer bör dock

med hänsyn till förekomsten av fastighetsregister enligt de för stad meddelade

bestämmelserna i lagtexten utbytas mot det mera allmängiltiga ordet

registerbeteckningar. Enär uttrycket ägogränser kan vara ägnat att ge anledning

till missförstånd, bör det enligt styrelsens mening ersättas med uttrycket

fastighetsgränser. — Lantmäteristyrelsen påpekar vidare att den

föreslagna nya lydelsen av 2 § stenkolslagen också innebär, att den hittillsvarande

behörighetsföreskriften beträffande upprättande av karta utvidgas

så att kartan får upprättas, förutom av lantmätare, av annan sakkunnig

person. Lantmäteristyrelsen har intet att erinra mot förslaget i denna del

men förutsätter, att, såsom kommerskollegiet uttalat i framställningen, viss

kontroll av koncessionskartornas tillförlitlighet sker vid handläggningen av

koncessionsansökningarna. Sådan kontroll bör avse icke endast kartas riktighet

i mätningstekniskt hänseende utan jämväl riktigheten med avseende

å fastighetsredovisningen.

Rikets allmänna kartverk finner den ekonomiska kartan eller annan på

likartat sätt framställd karta i skala 1: 10 000 vara väl användbar för de

bedömningar, som kan bli aktuella i koncessionsärenden. Kartans noggrannhet

anser kartverket vara tillräcklig för att på ett entydigt sätt åskådliggöra

gränser m. in. för en koncession. Detaljrikedomen i den i kartan ingående

fotobilden kan erbjuda fördelar framför en ritad karta i större skala.

Genom att det enskilda bladet i den ekonomiska kartan ingår i ett kartverk,

som täcker större områden, bör fördelar i fråga om överskådlighet

kunna vinnas. Slutligen, påpekar kartverket, torde möjligheten att utnyttja

den ekonomiska kartan innebära betydande besparingar i fråga om kostnaderna

för kartframställningen. Däremot synes det kartverket något mera

tveksamt, om en karta i mindre skala än 1: 10 000 är lämplig för alla koncessionsärenden.

Den föreslagna anordningen, att kommerskollegium erhåller

befogenhet att medgiva användandet av karta i minst skalan 1: 20 000

torde emellertid vara motiverad bl. a. av att härigenom erhålles möjlig,bet

att använda äldre ekonomiska kartor i de fall dessa uppfyller de anspråk

som bör ställas på koncessionskartorna. I den mån den ekonomiska kartan

i skala 1:10 000 utgives, torde det emellertid enligt kartverkets uppfattning

knappast bli aktuellt att använda karta i mindre skala för ifrågavarande

ändamål.

Överlantmätaren i Örebro län anser icke att karta i skala 1:20 000 bör

ifrågakomma som koncessionskarta samt påpekar, att fastighetsredovisningen

i stor utsträckning, särskilt beträffande samfälligheter, är ofullständig

å den ekonomiska kartan i skala 1:10 000. Redovisningen av fastighetsgränserna

är också behäftad med betydande osäkerhet. Om den ekonomiska

kartan skall användas för ifrågavarande ändamål, anser överlantmätaren

därför bestämmelsen härom böra kompletteras med föreskrifter om

särskild bedömning av förutsättningarna från fall lill fall. I lagtexten synes

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

böra angivas, att även fastställda planer enligt byggnadslagen bör utmärkas

å kartan, enär dylika planer såvitt möjligt bör beaktas vid koncessionsprövningen.

Överlantmätaren i Malmöhus län förordar, att beträffande skala för konc.

essionskarta samma regler bör gälla som för utmålskarta enligt gruvlagen.

Överlantmätaren påpekar att koncessionskarta skall användas ej blott för

att bestämma koncessionsområdets gränser utan också för att ange det område

i dagen, som koncessionsinnehavaren behöver för arbete eller väg och

utgör även underlag för bestämmande av lösen för sistnämnda områden.

Kartskalan bör då ej vara alltför liten. Vid expropriation användes i regel

betydligt större skalor än de nu ifrågasatta. Koncession å stenkolsfyndighet

må omfatta högst 1 600 hektar. På en karta i skala 1:10 000 motsvarar

1 600 hektar 16 dm2 eller en kvadrat med 40 cm sida. En karta i detta format

synes alltså icke behöva bli otymplig och ej heller svåröverskådlig.

Att å en karta i skala 1: 20 000 över de trakter, där stenkolsbrytning kan

förekomma, redovisa fastighetsbildning, bebyggelse samt platser och anordningar

av de slag som uppräknats i 13 § stenkolslagen synes överlantmätaren

knappast vara möjligt.

Överlantmätaren i Norrbottens län anser, att det av kommerskollegium

föreslagna redovisningssättet är tillfyllest för koncessionsområdes identifiering

och för fastighetsredovisningen. Beträffande område i dagen, som koncessionsinnehavaren

behöver för sitt arbete, ligger det dock något annorlunda

till. Sådant område skall enligt 12 § stenkolslagen utstakas och förses

med rösen eller andra skiljemärken samt inläggas på koncessionskartan.

Dessa markeringar torde emellertid ofta genom gruvdriften komma att

lörstöras. Den olägenhet som därav kan följa bör enligt överlantmätarens

mening för undvikande av rättsosäkerhet motverkas genom upprättandet av

en tämligen detaljerad karta över arbetsområdet. Härvid bör föreskrifterna

i mätningsförordningen rörande mätningsmetoder och mätningsnoggrannhet

tillämpas.

Svenska gruvföreningen förklarar sig förutsätta, att medgivande att använda

karta i skala 1: 20 000 i regel lämnas beträffande områden, där den

ekonomiska kartan föreligger i denna skala.

Departementschefen. Frågan om lämplig skala för koncessionskarta beträffande

uranfyndighet har i det föregående behandlats i anslutning till

26 § i uranlagsförslaget. Som av det där anförda framgår har jag beträffande

urankoncessioner ansett att som normalskala för koncessionskarta bör

bibehållas skalan 1: 4 000 men att kommerskollegium bör medgivas befogenhet

att i det särskilda fallet medge användning av mindre skala, dock

minst 1: 20 000. Utredningen synes visa, att detta är en lämplig ordning

även när det gäller koncessionskarta som avses i 2 § stenkolslagen. Jämväl

i övrigt torde bestämmelserna i 2 § stenkolslagen böra ändras efter mönster

av 26 § i förslaget till uranlag.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr i60 år 1960

10 §.

I denna paragrafs andra stycke bör vidtagas ändring motsvarande vad

soin föreslagits beträffande 52 § gruvlagen.

48 §.

Här föreslås samma ändring beträffande besvärstiden som i 11 och 80 §§

gruvlagen.

58 §.

Den i förevarande paragraf föreslagna ändringen motsvarar liksom ändringen

i 10 § vad som föreslagits beträffande 52 § gruvlagen.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr

306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag)

I tredje stycket av förevarande paragraf i atomenergilagen hänvisas till

vad som är särskilt stadgat om rättighet att för utvinnande av uran eller torium

eller förening vari något av dessa ingår eftersöka och bearbeta samt

tillgodogöra sig mineralfyndighet. Hänvisningen avser för närvarande stenkolslagen

men kommer efter den nya lagstiftningens genomförande att

gälla uranlagen. Uranlagen använder i likhet med gruvlagen uttrycket »undersöka»

i stället för det i stenkolslagen begagnade uttrycket »eftersöka».

Någon saklig skillnad mellan uttrycken torde ej ha varit avsedd (se första

lagutsk. uti. nr 54/1945 s. 9 och prop. nr 201/1950 s. 8). Det torde emellertid

böra tillses, att den terminologi som användes i atomenergilagens

hänvisning till uranlagen överensstämmer med terminologien i uranlagen.

I 1 § tredje stycket atomenergilagen bör sålunda uttrycket »eftersöka» ändras

till »undersöka».

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1961.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats såsom Bilaga A1 till detta protokoll fogade förslag till

1) lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt

mineral in. m. (uranlag);

2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314);

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

m. m.; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om

rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag).

1 De i bilagan under 2)—4) upptagna lagförslagen, som—frånsett ett till bestämmelsen

om ikraftträdande av den föreslagna lagen om ändring i gruvlagen gjort tillägg—ar likalydande

med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

157

Bilaga A

Förslag

till

Lag

em rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt

mineral m. m. (uranlag)

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1 §•

Rätt att för utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening

undersöka fyndighet av uranhaltigt mineral är, med de undantag som

i 2 § sägs, beroende av särskilt tillstånd (unders ökning stillstånd).

För rätt att bearbeta sådan fyndighet med syfte att utvinna uran eller

uranförening kräves ock särskilt tillstånd (koncession).

Angående rätt att förvärva eller eljest taga befattning med uran eller annat

ämne, som användes såsom bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi,

är särskilt stadgat.

2 §.

Rätt att utan undersökningstillstånd, med uteslutande av andra som ej

hava undersökningstillstånd eller koncession, undersöka fyndighet tillkommer,

på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller:

1) inmutare å inmutat område;

2) gruvinnehavare å utmålsområde och därmed likställt område;

3) innehavare av koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter

m. m. eller enligt denna lag å koncessionsområdet;

4) jordägare å annan mark än sådan som avses under 1)—3);

5) den som av vederbörande rättsägare fått å sig överlåten rätt som avses

under 1)—4).

Inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare och deras rättsinnehavare

skola dock, innan de äga utföra undersökningsarbete å område som avses

under 1)—3), förvärva undersökningstillstånd, om genom undersökningsarbetet

intrång sker i jordägarens rätt till området och medgivande

till arbetet ej lämnats av denne och innehavare av nyttjanderätt till området.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

2 KAP.

Undersökning av fyndighet

Undersökningstillstånd

3 §•

Undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium.

Den som erhållit undersökningstillstånd äger med uteslutande av andra

rätt att, på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, inom

det område tillståndet omfattar utföra arbete för undersökning av fyndighet

av uranhaltigt mineral (undersökningsarbete).

4 §•

1 mom. Ej må undersökningstillstånd omfatta eller undersökningsarbete

äga rum å

1) område å kronojord som genom beslut av Konungen och riksdagen

förklarats skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält

statlig myndighet väckt förslag hos Konungen; dock skall vad

sålunda stadgats ej äga tillämpning, därest tillstånd sökes eller arbetet utföres

för kronans räkning, varjämte Konungen i andra fall, när synnerliga

skäl äro därtill, äger medgiva undantag från vad nu föreskrivits;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark

eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag

hos Konungen; dock äger Konungen medgiva undantag från vad nu stadgats,

när synnerliga skäl äro därtill;

3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning

Konungen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller

kanal som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av

vederbörande ämbetsmyndighet; och skall nämnda avstånd räknas från

ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva anläggningens

ytterkant;

6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter i horisontalplanet

räknat från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till

bostad, eller från annan åbyggnad som är uppförd vid gård, eller från tomtplats

eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts, med mindre antingen

medgivande lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller

trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt eller ock Konungen

lämnat tillstånd, vilket må ske när synnerliga skäl äro därtill; dock skall

under byggnad som nu sagts ej innefattas byggnad som är belägen å område,

till vilket rätt till inmutning, utmål, koncession eller undersökningsarbete

äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anlägg
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

ning, med mindre medgivande lämnats av ägaren till kraftstationen eller

anläggningen eller Konungen lämnat tillstånd därtill.

2 mom. Undersökningstillstånd beträffande inmutat område eller utlagt

utmål eller område vartill rätt till koncession meddelats, så ock annat område

som avses i 5 § 8) gruvlagen, må ej meddelas annan än inmutaren,

gruvinnehavaren eller koncessionsinnehavaren, med mindre synnerliga skäl

äro därtill.

3 mom. Har sökanden inmutningsrätt eller koncessionsrätt till område

varom i denna paragraf är fråga, skall vad i 1 mom. är stadgat icke utgöra

hinder för att undersökningstillstånd och rätt till undersökningsarbete utsträckas

även till sådant område.

5 §•

1 mom. Till kommerskollegium ställd ansökan om undersökningstillstånd

jämte bilagor skall i tre exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt

där fyndigheten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) fyndighetens art;

3) det område, varå tillstånd sökes, med angivande av församling och

län där området är beläget;

4) med bevis om ingivandet försedd fyndanmälan enligt 44 §, där sådan

anmälan skett.

Sökanden skall tillika lämna uppgifter, i den mån sådana äro för honom

tillgängliga, om fastigheter, jordägare, nyttjanderättshavare, inmutare, gruvinnehavare,

koncessionsinnehavare samt innehavare av undersökningstillstånd

inom området.

3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:

1) karta eller kartskiss jämte beskrivning över det med ansökningen avsedda

området av sådan beskaffenhet som kommerskollegium bestämmer;

2) där sökanden önskar att undersökningstillståndet skall omfatta område,

för vilket medgivande kräves enligt 4 §, handling utvisande att sådant

medgivande lämnats eller, där Konungens tillstånd är erforderligt, till

Konungen ställd ansökan om sådant tillstånd;

3) en ansökningsavgift av femtio kronor för varje undersökningstillstånd

samt förskott till stämpel för tillståndsbevis och till beräknad kostnad för

kungörelse av ansökningen.

6 §.

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något

av de avseenden som angivas i 5 § eller att eljest upplysning erfordras

rörande omständighet som är av betydelse för ansökningens bedömande, eller

har sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall

bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen vid

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

äventyr, om det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller såvitt

angår viss del av det med ansökningen avsedda området.

7 §•

Då ansökan om undersökningstillstånd inkommit, skall bergmästaren

utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning

i orten. I den mån tillgängliga uppgifter göra det möjligt och därtill giva anledning,

bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas fastighetsägare,

nyttjanderättshavare och industriella företag som beröras av ansökningen,

innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller

koncession ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen

och meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara

av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det

att kungörelsen var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen

anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt, rätt till utmål

eller koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., må

ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren

ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium

insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

8 §.

Innehålla handlingarna i ärendet ansökan om Konungens tillstånd i något

hänseende, skall kommerskollegium insända sådan ansökan jämte eget

utlåtande till Konungen. I avbidan på Konungens beslut skall ansökningen

om undersökningstillstånd vila.

9 §•

Vid prövning av ansökan om undersökningstillstånd skall beaktas huruvida

ur allmän synpunkt tillstånd kan medgivas sökanden.

Söka flera undersökningstillstånd å samma område, skall vid bedömande

av frågan vilken av sökandena som må äga företräde särskilt beaktas,

förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fyndanmälan

som i 44 § sägs eller eljest visar sig hava gjort fynd eller verkställt undersökningsarbete

å området.

10 §.

Undersökningstillstånd må icke omfatta område överstigande 100 hektar.

Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande

av annans rätt.

11 §•

Undersökningstillstånd skall beviljas för viss tid, längst till utgången av

tredje kalenderåret efter det då tillståndet beviljades. Förlängning av undersökningstiden

kan ske på sätt stadgas i 14 §.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 161

Undersökningstillstånd må ej överlåtas utan medgivande av kommerskollegium.

12 §.

Kommerskollegium äger, där så befinnes erforderligt, uppställa särskilda

villkor för undersökningstillstånd. I sådant hänseende må föreskrivas, i

vilken omfattning undersökning får ske och vilka åtgärder som skola vidtagas

för att återställa marken i lämpligt skick sedan undersökningsarbetet

slutförts. Vid tillståndet må ock fogas föreskrifter, som finnas påkallade

för att förebygga att industriellt företag hindras. Även andra villkor, som

erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt, må uppställas.

Iakttages icke uppställt villkor eller föreligga eljest synnerliga skäl, äger

kommerskollegium återkalla undersökningstillstånd.

13 §.

I undersökningstillståndet skall upptagas:

1) det område tillståndet avser;

2) tiden för tillståndets giltighet;

3) erinran om hinder enligt 4 §;

4) de villkor i övrigt som gälla för tillståndet;

5) benämning på området.

14 §.

På ansökan, som göres innan giltighetstiden för undersökningstillståndet

gått till ända, äger kommerskollegium, om skäl visas föreligga, förlänga tiden

med högst tre år.

När synnerliga skäl äro därtill, må kommerskollegium medgiva ytterligare

förlängning av undersökningstiden med högst tre år, såframt ansökan

därom göres före utgången av den förlängda tiden.

Ansökan om förlängning enligt första eller andra stycket skall ingivas

till bergmästaren. Vid ansökningen skall fogas, förutom handlingar till bevis

om de omständigheter som sökanden vill åberopa som skäl för förlängningen,

berättelse över de av honom utförda undersökningarna. Berättelsen

bör vara till riktigheten vitsordad av två allmänt betrodda personer. Bergmästaren

skall till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet

jämte eget yttrande.

Kommerskollegium äger vid förlängning av undersökningstiden begränsa

undersökningsområdet, där så befinnes skäligt. Om förlängning av undersökningstiden

skall kollegium underrätta jordägaren och bergmästaren.

Är vid utgången av undersökningstiden ansökan om koncession eller om

förlängning av tiden beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå

intill dess ansökningen slutligen prövats.

It Hihang till riksdagens protokoll 1!)G0. 1 samt. AV 100

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

15 §.

Vill innehavare av undersökningstillstånd helt eller delvis frånträda tillståndet,

innan tiden för detta gått till ända, skall han därom till bergmästaren

ingiva eller insända till kommerskollegium ställd anmälan, och upphör rätten

till det område anmälan avser från den dag anmälan inkommit till bergmästaren.

Denne skall översända anmälan till kollegium.

Har den mark som anmälan avser genom undersökningsarbetet tagit skada

för framtiden, skall den som innehaft tillståndet, intill dess ersättning

för sådan skada blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande,

■

Undersökningsarbete

16 §.

Minst fjorton dagar innan något undersökningsarbete börjas skall innehavare

av undersökningstillstånd, i den ordning som för delgivande av stämning

är stadgad eller annorledes bevisligen, härom underrätta såväl ägaren

av den mark varå han ämnar bedriva arbetet som den vilken med nyttjanderätt

innehar sådan mark; dock må, där marken äges eller innehaves av enskild

person som är frånvarande och låter egendomen förvaltas av annan,

underrättelsen lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte annan tillståndsinnehavare än kronan att, innan något

arbete börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han

är förbunden enligt 21 §, såframt icke den till ersättning berättigade annat

medgivit. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning

berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där undersökningsområdet

eller större delen därav finnes. . ; ■

17 §.

Undersökningsarbetet må allenast bestå i sådana åtgärder, vilka erfordras

för att ådagalägga att inom undersökningsområdet förekommer fyndighet

av det slag som avses i lagen samt för att vinna närmare kännedom

om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras

så, att minsta möjliga skada förorsakas.

Å undersökningsområdet må den som verkställer undersökning icke utan

tillstånd av jordens ägare och innehavare uppfora andra byggnader äh sådana

som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet. Undersökaren

äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom undersökningsområdet.

18 §.

Kan ej med jordägaren eller annan rättsinnehavare träffas överenskommelse

om var arbetet i dagen får verkställas eller om väg till eller inom området,

skall bergmästaren, på ansökan av innehavaren av undersökningstill
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

163

ståndet och efter kallelse å rättsinnehavarna, på stället anvisa, antingen

på en gång vid arbetets början eller i den mån behov därav sedermera uppkommer

under undersökningstiden, det område som får användas för ändamålet.

19 §.

1 mom. Under arbetet brutna mineral av beskaffenhet som avses i denna

lag må den undersökande icke använda på annat sätt eller i större omfattning

än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och

lämplighet för teknisk bearbetning. Därvid utvunna produkter äger undersökaren

fritt tillgodogöra sig.

På enahanda sätt äger undersökaren utnyttja inom undersökningsområdet

befintligt varp, som förutvarande rättsinnehavare icke, enligt vad i 35 §

stadgas, äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild

inmutning enligt äldre författning.

2 mom. Andra mineraliska ämnen än som avses i denna lag må av undersökaren

brytas allenast i den mån det erfordras för undersökningsarbetets

ändamålsenliga bedrivande. Undersökaren äger därav använda vad för undersökningsarbetet

å fyndigheten behöves.

20 §.

I syfte att förebygga att undersökaren överskrider den rätt som enligt

17 § första stycket och 19 § tillkommer honom äger bergmästaren meddela

särskilda föreskrifter. Dessa skola omedelbart lända till efterrättelse samt

gälla intill dess på förd klagan annorlunda förordnas av högre myndighet.

21 §.

1 mom. För begagnandet av den mark som innehavare av undersökningstillstånd

tager i anspråk enligt 17 § skall han till innehavaren av jorden

giva full ersättning i årlig avgift, som skall betalas förskottsvis för år. Tillståndsinnehavaren

skall jämväl ersätta skada, som marken kan hava tagit

för framtiden; och åligger det honom att, intill dess denna ersättning blivit

erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.

Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,

skall ock full ersättning därför givas.

2 mom. Avser undersökningstillståndet område, varå innehavaren av tillståndet

har inmutningsrätt, skall frågan om årlig avgift och annan ersättning

bedömas som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete.

22 §.

Sämjas ej parterna om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning

som enligt 21 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla att densamma

bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i lallf

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

gen om skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande

av vad nedan i andra stycket finnes särskilt föreskrivet.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den som skiljemännen pröva därtill

skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade,

utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän,

draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.

3 KAP.

Bearbetning av fyndighet

Koncession

23 §.

Koncession meddelas av Konungen.

24 §.

1 mom. Den som erhållit koncession äger med uteslutande av andra rätt

att, på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, inom

det område koncessionen omfattar undersöka och bearbeta fyndigheter av

de slag som avses i lagen.

Även andra mineraliska ämnen må av koncessionsinnehavaren brytas i

den mån sådant erfordras för arbetets ändamålsenliga bedrivande. Av dessa

ämnen må han använda vad vid gruvarbetet behöves samt dessutom tillgodogöra

sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande

kan avskiljas från det uranhaltiga mineralet. Koncessionsinnehavaren må

ock i övrigt tillgodogöra sig sådana ämnen, såframt de icke av jordägaren

eller annan rättsinnehavare, mot erläggande av kostnader som koncessionsinnehavaren

nedlagt därå, avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

Vad i andra stycket är stadgat medför ej rätt att utan inmutning eller

koncession bearbeta brytvärd fyndighet av inmutningsbart mineral eller

mineral som avses i lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.

Uppstår tvist om beloppet av gottgörelse varom i andra stycket stadgas,

skall vad i 22 § är för där avsett fall föreskrivet äga motsvarande tillämpning;

dock skola parterna stå var sina kostnader för skiljedomsförfarandet

och gälda vardera halva kostnaden för skiljemännens sammanträde. Tiden

för avhämtandet skall räknas från det gottgörelsens belopp blivit slutligen

bestämt.

2 mom. Koncessionsinnehavaren äger icke använda koncessionsområdet i

dagen eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande

verksamhet för produkternas tillgodogörande och ej heller

område, som han utom koncessionsområdet fått sig anvisat enligt 37 §, för

annat än där avsett ändamål.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

I dagen må koncessionsområdet på sätt i första stycket är sagt användas

allenast till den del det blivit anvisat vid förrättning soin i 36 § sägs.

Det åligger koncessionsinnehavaren att å mark inom eller utom koncessionsområde,

vilken tagits i anspråk för ändamål som avses i första stycket,

ensam hålla det stängsel som är nödigt.

25 §.

Vad i 4 § är stadgat angående undersökningstillstånd skall äga motsvarande

tillämpning beträffande koncession.

26 §.

1 mom. Till Konungen ställd ansökan om koncession jämte bilagor skall

i fyra exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är

belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) undersökningstillstånd som gäller för område som avses med ansökningen;
3)

fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området

är beläget;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av ifråga\arande

mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten

finnes känd styrelse eller annan som är satt att förvalta densamma,

uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;

5) inmutningar, utmål och koncessioner inom området;

6) vilka fynd av uranhaltigt mineral som gjorts på området med hänvisning

till fyndanmälan enligt 44 §, där sådan anmälan skett, ävensom den

omfattning vari arbetet är avsett att bedrivas.

3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:

1) av lantmätare eller annan sakkunnig person upprättad karta över det

med ansökningen avsedda området i skala om minst 1: 4000 eller ock, där

kommerskollegium det medgivit, i annan skala om minst 1: 20000, utom såvitt

angår mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning,

i vilket fall kartan skall vara upprättad i därför lämplig skala; och skall

av kartan jämte beskrivning framgå fastigheternas registerbeteckningar, områdets

belägenhet, därå befintliga fastighetsgränser, inmutningar, utmål och

koncessionsområden ävensom byggnader, platser och anordningar av de slag

som oinförmälas i 4 § 1 mom.;

2) redogörelse av sakkunnig person för resultatet av utförd undersökning;
3)

intyg som sökanden vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom

ändamålsenligt utföras och att nödiga tillgångar därtill stå till hans förfogande;
4)

där jämlikt 25 § jämförd med 4 § särskilt medgivande kräves anting
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

en för koncessionen över huvud taget eller beträffande någon del av det med

ansökningen avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande

lämnats eller, då fråga är om tillstånd av Konungen, ansökan om dylikt tillstånd;
5)

förskott å beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.

i mom. I fall som avses i 27 § andra stycket må de i 2 och 3 mom. föreskrivna

uppgifterna inskränkas i den mån det betingas av det i förstnämnda

lagrum avsedda förenklade förfarandet.

5 mom. I fråga om erforderlig komplettering av ansökningen skall vad i

6 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

27 §.

Då ansökan om koncession inkommit, skall bergmästaren utan dröjsmål

införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i orten. Han

skall ock genom meddelande med posten underrätta fastighetsägare, nyttjanderättshavare

och industriella företag, som beröras av ansökningen, innehavare

av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller koncession

ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen och

meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan beroende

äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelsen

var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra

vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt, rätt till utmål

eller koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., må

ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren

ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium

insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

28 §.

Sedan ärendet inkommit till kommerskollegium, skall kollegium med eget

yttrande översända handlingarna till Konungen för avgörande.

29 §.

Framgår av ansökningshandlingarna, att å området förekommer brytvärd

fyndighet av uranhaltigt mineral, prövar Konungen, huruvida ur allmän

synpunkt koncession bör meddelas sökanden.

Söka flera koncession å samma område bestämmer Konungen vilken av

sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde till

erhållande av koncession.

30 §.

Koncession må icke omfatta område överstigande etthundra hektar.

Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande

av annans rätt.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

167

31 §.

Konungen äger för koncessionen uppställa särskilda villkor. I sådant hänseende

må meddelas föreskrifter som finnas påkallade för att förebygga att

annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Därest koncession beviljas

å område vartill gruvrätt tillkommer annan, må bestämmelser meddelas för

att, med iakttagande av vad i 46 § är stadgat, reglera förhållandet mellan sökanden

och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl föranleda det,

må föreskrivas vilka åtgärder som skola vidtagas för att återställa marken

i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Även andra

villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild

rätt, må uppställas.

Konungen äger tillika, när särskilda skäl äro därtill, vid meddelande av

koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas.

Konungen kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.

32 §.

I koncessionen skall upptagas:

1) gränserna för det område koncessionen omfattar;

2) erinran om hinder enligt 25 § jämförd med 4 §;

3) de villkor som gälla för koncessionen;

4) benämning på koncessionen.

33 §.

Koncession må av Konungen återkallas, om uppställt villkor icke uppfyllts

eller om eljest synnerliga skäl äro därtill. Har återkallelse skett, skall

beträffande rätten till marken och annan egendom inom koncessionsområdet

gälla vad i 35 § är stadgat.

Koncession må ej överlåtas utan medgivande av Konungen.

34 §.

Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, skall han till bergmästaren

ingiva till kommerskollegium ställd anmälan därom, och upphör

koncessionen från den dag sådan anmälan skett. Bergmästaren skall

ofördrö j ligen översända anmälan till kollegium samt på koncessionsinnehavarens

bekostnad låta införa kungörelse om anmälan i allmänna tidningarna

och tidning i orten. Bergmästaren skall därjämte genom meddelande

med posten underrätta berörda markägare om att koncessionen upphört.

Önskar koncessionsinnehavaren avstå endast från viss del av det område

koncessionen omfattar, skall han göra ansökan därom hos Konungen.

Ärendet skall behandlas i den ordning som är föreskriven för erhållande av

koncession.

35 §.

Då koncession upphör att gälla, skall koncessionsinnehavaren vara förlustig

all rätt dels till sådant ej uppfordrat uranhaltigt mineral, som vid ti
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

den för upphörandet finnes inom koncessionsområdet, dels till byggnader

som verkställts för gruvans styrka och bestånd, dels till den mark som inom

eller utom koncessionsområdet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till

stängsel som det ålegat koncessionsinnehavaren att hålla.

Andra för gruvdriften gjorda anläggningar ävensom ur gruvan uppfordrat

uranhaltigt mineral må under högst två år efter koncessionens upphörande

avgiftsfritt kvarligga för koncessionsinnehavarens räkning; till det

som icke inom nämnda tid borttagits har koncessionsinnehavaren förlorat

all rätt.

Efter koncessionens upphörande är jordägaren berättigad att utan lösen

förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan egendom,

som koncessionsinnehavaren enligt vad förut sagts går förlustig, tillfaller

likaledes jordägaren; dock skola byggnader och stängsel som i första stycket

sägs utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till

fyndighetens bearbetande. Denne äger även tillgodogöra sig icke uppfordrat

uranhaltigt mineral ävensom uppfordrat sådant mineral, som kvarligger

inom koncessionsområdet på löst mark, i den mån de icke enligt vad i denna

paragraf stadgas av den tidigare rättsinnehavaren bortföras; dock äger

koncessionsinnehavaren icke tillgodogöra sig varp, som är föremål för rätt

på grund av särskild inmutning enligt äldre författning.

Förrättning för anvisande av mark, m. in.

36 §.

1 mom. Det område i dagen inom koncessionsområdet, som innehavare

av koncessionen behöver för arbete eller för väg, skall vid förrättning på

stället anvisas antingen på en gång vid arbetets början eller efter hand som

senare yppas behov därav.

2 mom. Ansökan om förrättning som avses i 1 mom. skall ingivas till

bergmästaren. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) fastighet, församling och län, där det område är beläget som sökanden

önskar få sig anvisat;

3) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av det under

2) angivna området eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,

rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller

rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan

som är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i

styrelsen eller förvaltaren.

Vid ansökningen skall sökanden foga karta och beskrivning som i 26 §

3 mom. 1) sägs.

Kostnaderna för förrättningen, kungörelsekostnaden däri inberäknad,

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

169

skola gäldas av sökanden; och skall han vara pliktig att, där bergmästaren

det fordrar, förskjuta dessa kostnader.

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad i 22

—24 §§, 25 § andra stycket, 26—29, 32, 33 och 40 §§ gruvlagen är stadgat

om utmålsförrättning.

37 §.

Utom koncessionsområdet äger koncessionsinnehavaren vid förrättning

som avses i 36 § få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm

samt varp och andra avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad eller annan

anläggning, väg, transportbana, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning,

som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande

verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, må det ock

anvisas.

Därest för utförande av elektrisk kx-aftledning erfordras särskilt tillstånd

eller fråga är om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän

trafik, skall iakttagas vad därom är särskilt stadgat.

Vad som är stadgat angående förrättning som avses i 36 § skall gälla jämväl

beträffande förrättning enligt denna paragraf; karta må dock upprättas

i den skala som prövas lämplig för ändamålet.

38 §.

1 mom. Mark inom koncessionsområdet, som anvisas för arbete i dagen

eller för väg, skall med det undantag som i 2 mom. sägs lösas av koncessionsinnehavaren.

Upplåtes för ändamål som avses i 37 § mark utom koncessionsområdet

skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet

eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken och i

annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens

begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt

men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren det begär. Uppkommer eljest

skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför

givas.

Är nyttjanderätt till mark, för vilken lösen skall utgå eller som lider skada

eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av

rätt till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk

kraft eller av återköpsrätt, och går till följd av anvisandet av mark sådan

särskild rätt förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl utgå

därför.

Förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall ock sådan skada

eller förlust ersättas.

2 mom. Är område som anvisas för arbete i dagen avsett endast för undersökningsarbete

eller för väg och vill innehavaren av koncessionen icke

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

förfoga däröver under längre tid än högst tre år, är han ej skyldig att lösa

området.

Angående årlig avgift och annan ersättning i fall som i detta moment avses

samt förfarandet vid bestämmande av sådan ersättning skall vad i 21

och 22 §§ är för där avsett fall stadgat äga motsvarande tillämpning.

39 §.

Lösen och annan ersättning som avses i 38 § 1 mom. skola bestämmas i

penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark,

ersättning för skada eller intrång å fastighet samt annan ersättning till

jordägaren skola ock bestämmas var för sig.

Lösen skall bestämmas till den avträdda markens fulla värde och hälften

därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse

och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan

särskild rättighet, varom förmäles i 38 § 1 mom. tredje stycket, förminskning

av markens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande

ersättningen läggas det värde marken med därå vilande besvär äger.

Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av markens

värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten

avtalade villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten

skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade

förminskningen av markens värde.

40 §.

Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning som avses i 38 § 1

mom., skall den bestämmas av bergmästaren och gode männen vid den i

36 § avsedda förrättningen. Yppas därvid skiljaktiga meningar, gäller vad

de flesta säga. Har var och en sin särskilda mening, gäller den mening till

vilken jämkning kan ske.

41 §.

Angående utbetalning av ersättning som avses i 40 § skall vad i 42—

44 §§ gruvlagen är stadgat äga motsvarande tillämpning. Erfordras för tilllämpning

av reglerna i 43 § andra stycket nämnda lag, att särskild värdering

sker av marken dels med och dels utan visst besvär som vilar därå,

skall sådan värdering verkställas i samband med ersättningens fastställande.

42 §.

Uppstår efter förrättning som avses i 36 § skada eller intrång, som ej

förutsetts vid förrättningen, må särskild talan om ersättning därför föras

vid domstol.

A vgäld

43 §.

Jordägaren är berättigad att av koncessionsinnehavaren erhålla en avgäld,

motsvarande en procent av värdet av sådant uranhaltigt mineral, som bru
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

tits och uppfordrats inom koncessionsområdet. Avgälden skall dock ej för

något år beräknas högre än till 10 000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan

regelbunden brytning av sådant mineral pågått inom koncessionsområdet

under sammanlagt tjugo år. Finnas inom koncessionsområdet flera

jordägare, skola de njuta lott i avgälden efter som de äga del i jorden

Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästfoljande år

till jordägaren eller, där flera jordägare finnas, till den person som de utse.

Uppstår tvist i om beloppet av avgälden, skall vad i 22 § är f ör där avsett

fall stadgat äga motsvarande tillämpning.

Förekommer uran tillsammans med mineral som äro inmutade enligt

gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt lagen angående stenkolsfyndigheter

m. m., skall i fråga om avgäld till jordägaren uran i varje

särskilt fall likställas med de mineral, för vilka avgäld eller avgift till jordägaren

skall utgå.

4 KAP.

Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare

44 §.

Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral må därom göra skriftlig

anmälan till bergmästaren. Anmälan skall ingivas i tre exemplar, av

vilka bergmästaren utan dröjsmål skall översända ett till kommerskollegium

och återlämna ett till sökanden, försett med bevis om ingivandet.

Anmälan bör innehålla noggranna uppgifter om tiden för fyndet, stället

där fyndet gjorts med angivande av fastighet, församling och län där fyndplatsen

är belägen samt utförliga uppgifter om fyndets beskaffenhet. Fyndplatsen

bör angivas på karta jämte detaljskiss.

45 §.

Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om

annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse.

5 KAP.

Ordningsstadganden m. m.

46 §.

Beviljas inmutning enligt gruvlagen eller koncession enligt lagen angående

stenkolsfyndigheter m. m. å område, till vilket rätt enligt reglerna om

undersökningstillstånd eller koncession i denna lag föreligger, eller meddelas

undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å område som

är inmutat enligt gruvlagen eller föremål för koncession enligt lagen om

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

stenkolsfyndigheter m. m., må arbete för fyndighetens undersökning och

bearbetande, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke

hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet som tillkommit senare.

Uppstår tvist om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete,

skall bergmästaren, med iakttagande av vad därom blivit i undersökningstillstånd

jämlikt 12 § eller i koncession jämlikt 31 § föreskrivet, bestämma,

hur arbetena skola ordnas, så att innehavaren av äldre rättighet kan ändamålsenligt

driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

47 §.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola utöva sådan tillsyn

över gruvarbetet, att icke därigenom fara uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbetet samt

tillsyn däröver gäller vad som är stadgat i arbetarskyddslagen.

48 g.

De i 47 § nämnda tillsynsmyndigheterna skola jämväl tillse, att gruvarbetet

icke bedrives på sådant sätt, att gruvans framtida bestånd äventyras

eller tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres

eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med

malm äger rum.

Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola underhållas

på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon

igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, skall han därtill söka bergmästarens

tillstånd, vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom

bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren, vare sig rätten

till förstnämnda gruva äger bestånd eller icke, tillse att till förekommande

härav lämpliga åtgärder vidtagas.

49 §.

Vid påbörjande av gruvarbete så ock vid nedläggande av arbetet eller vid

dess avbrytande för längre tid än två månader samt vid dess återupptagande

skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren.

50 §.

Finner bergmästaren nödigt att i gruva vidtagas åtgärder till förekommande

av fara för gruvans bestånd eller annans egendom eller till tryggande

av tillträde till gruvans obrutna delar eller till förhindrande av sådan

misshushållning med malm varom förmäles i 48 §, äger bergmästaren förelägga

koncessionsinnehavaren att inom vass tid utföra sådana åtgärder vid

äventyr, om det försummas, förutom ansvar enligt vad i 59 § sägs, att efter

omständigheterna åtgärderna på hans bekostnad utföras genom bergmästarens

försorg eller gruvarbetet inställes, till dess åtgärderna utförts. Berg
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

mästaren äger ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter i fråga

om gruvarbetets bedrivande.

Bedrives gruvarbete på sådant sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd

eller annans egendom därigenom uppstår, äger bergmästaren förbjuda

gruvarbetets fortsatta bedrivande. Sådant förbud skall omedelbart gå i verkställighet

samt gälla intill dess på förd klagan högre myndighet annorlunda

förordnar. Då bergmästaren förordnat om gruvarbetets inställande, må han,

där så är nödigt, för verkställighet därav anlita polismyndighetens biträde.

51 §.

Över gruva som är under arbete skall i minst tre exemplar upprättas fullständig

och noggrann gruvkarta. Alla nya gruvarbeten böra inmätas och inläggas

å kartan sist inom påföljande årets utgång. Av kartan skall ett exemplar

finnas vid gruvan samt ett exemplar insändas till bergmästaren och

ett till kommerskollegium.

Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall verkställas

av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium förklarats

behörig att verkställa gruvmätningar. Kostnaderna för upprättandet

av kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret

skola gäldas av koncessionsinnehavaren. Denne är även skyldig att tillhandahålla

erforderligt material för komplettering av de exemplar av kartan

vilka förvaras av bergmästaren och kommerskollegium.

Närmare föreskrifter om kartans upprättande och komplettering meddelas

av kommerskollegium.

52 §.

Försummar koncessionsinnehavaren vad i fråga om kartas upprättande

och komplettering är föreskrivet, äger bergmästaren förelägga honom, vid

vite ej överstigande femhundra kronor, att inom viss tid antingen inkomma

med karta eller ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom

bergmästarens försorg.

53 §.

Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruvarbeten

blivit inmätta och inlagda å karta.

54 §.

Före den 1 mars varje år skall koncessionsinnehavaren till bergmästaren

insända uppgift å den under föregående år utvunna malmen jämte de övriga

statistiska redogörelser som kommerskollegium föreskriver.

Försummar koncessionsinnehavaren vad i första stycket föreskrives, ägei

bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens fullgörande,

varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

55 §.

Den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet skall till

kommerskollegium lämna de uppgifter rörande omfattningen av arbetet som

kollegium begär.

Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen

bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig

följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.

Vägrar den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet att

ställa sig till efterrättelse vad som enligt första och andra styckena åligger

honom, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite

ålägga honom att fullgöra sin skyldighet.

56 §.

Bergmästaren skall över undersökningstillstånd och koncessioner, varom

i denna lag är fråga, föra register (uranregister). I registret skola göras anteckningar

om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan myndighet

meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra undersökningsområdet

eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan och andra

omständigheter som äro av betydelse för bedömande av rätten till området.

Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, varom anteckning

bör ske i uranregistret, skall underrättelse om beslutet så snart kan ske sändas

till bergmästaren.

Närmare föreskrifter om uranregistrets inrättande och förande meddelas

av kommerskollegium.

57 §.

Vad som är stadgat i 58—64 §§ gruvlagen om gruvföreståndare, brytningsvitsord

och eljest om samäganderätt i gruva samt i 65 §, 66 § första, andra,

tredje och fjärde styckena ävensom 67 § samma lag om övergång av rätt till

gruva skall i tillämpliga delar gälla beträffande fyndigheter av uranhaltigt

mineral.

6 KAP.

Påföljder m. m.

58 §.

1 mom. Den som utan undersökningstillstånd, där sådant erfordras, för

utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening undersöker

fyndighet av uranhaltigt mineral eller som för nämnt ändamål utan koncession

bearbetar sådan fyndighet straffes med dagsböter.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

1 fall som i första stycket avses må uran eller uranförening som utvunnits

förklaras helt eller delvis förverkat till kronan.

2 mom. Med dagsböter straffes ock

1. den som bryter mot villkor som enligt 12 § första stycket eller 31 §

första stycket föreskrivits för undersökningstillstånd eller koncession;

2. den som åsidosätter av bergmästare enligt 20 eller 50 § meddelad föreskrift;
3.

den som påbörjar undersökningsarbete, innan han fullgjort vad som

åligger honom enligt 16 §;

4. koncessionsinnehavare som å annans mark vidtager förfoganden över

område i dagen, som icke blivit anvisat vid förrättning som i 36 § sägs;

5. den som i strid mot 48 § andra stycket utan bergmästares tillstånd igenlägger

utfraktsväg eller ort som leder till fyndighetens obrutna delar, eller

som nedlägger arbetet å fyndighet, innan han fullgjort vad som åligger honom

enligt 53 §; samt

6. den som försummar att fullgöra i 49 § stadgad anmälningsskyldighet

eller som underlåter att fullgöra till följd av hänvisningen i 57 § föreliggande

skyldighet att göra anmälan om övergång av rätt till fyndighet av

uranhaltigt mineral.

59 §.

Med böter tjugofem kronor straffes den som försummar att avlämna statistiska

uppgifter i enlighet med vad i 54 § stadgas.

60 §.

Har undersökningsarbete påbörjats, innan den undersökande fullgjort

vad som åligger honom enligt 16 § andra stycket, eller har den undersökande

inom undersökningsområdet uppfört annan byggnad än han enligt 17 § andra

stycket ägt uppföra, ankommer på överexekutor att på ansökan av jordens

ägare eller innehavare förordna, i förra fallet om inställande av arbetet intill

dess nämnda åliggande blivit fullgjort och i senare fallet om byggnadens

borttagande på undersökarens bekostnad. Avser undersökningen kronojord,

må ansökan som nyss sagts göras av allmän åklagare; och skall i sådant

fall kostnaden för förrättningen, där utmätningsmannen det äskar, förskjutas

av allmänna medel. I övrigt gälla enahanda bestämmelser, som i 191 §

utsökningslagen äro för där avsett fall stadgade.

61 §.

Vidtager koncessionsinnehavare å annans mark förfoganden över område

i dagen, som icke blivit anvisat vid förrättning som i 36 § sägs, skall bergmästaren

förordna om inställande av arbetet, intill dess vad i fråga om markanvisning

är föreskrivet blivit fullgjort; och åligger det utmätningsmannen

i orten, då han därför anlitas, att lämna nödig handräckning för arbetets

inställande.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

62 §.

överträdelse som avses i 58 § 2 mom. första eller fjärde punkten må av

allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan av vederbörande bergsstatstjänsteman

eller angivelse av målsägande.

överträdelse som avses i 58 § 2 mom. andra punkten, i vad gäller enligt

20 § meddelad föreskrift, eller i tredje punkten må ej, där densamma endast

förnärmar enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande.

7 KAP.

Fullföljd av talan mot bergmästares beslut

63 §.

Är någon missnöjd med bergmästares åtgärd eller beslut under förrättning

som i 36 § sägs i vad gäller annan fråga än som rör anvisat områdes

storlek, form eller sträckning eller anvisande av mark utanför koncessionsområdet

enligt 37 §, äger han till domstol instämma sin talan därom, vid

äventyr av dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande.

Klagan över bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade beslut

föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser

64 §.

Å kronan tillhörig mark som innehaves under stadgad åborätt skall åbon

njuta de rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.

65 §.

Vad i denna lag föreskrives om uran eller uranförening eller fyndighet

av uranhaltigt mineral skall gälla även torium eller toriumförening eller fyndighet

av toriumhaltigt mineral.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom den nya lagen upphäves 9 kap. lagen den 28 maj 1886 angående

stenkolsfyndigheter in. m.

Har koncession jämlikt stadgandena i nämnda kapitel beviljats före nya

lagens ikraftträdande, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla utom i

följande hänseenden:

1) Koncession som beviljats enbart för uranfyndighet eller enbart för toriumfyndighet,

skall anses avse båda dessa slag av fyndigheter.

2) Vad i 47—57 §§ jämte därtill anslutande straffbestämmelser i 58 och

39 §§ är stadgat skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser enligt

äldre rätt.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Har koncession sökts men ej beviljats före den nya lagens ikraftträdande,

bestämmer Konungen, huruvida sökanden skall beviljas koncession på grund

av bestämmelserna i äldre rätt eller undersökningstillstånd eller koncession

enligt den nya lagen. Innan beslut meddelas skall sökandens yttrande inhämtas.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Bilaga B

Utredningsmannens förslag

till

Lag angående rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt

mineral in. m. (uranlag)

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §. Rättighet att för utvinnande av uran eller uranförening undersöka

och bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral är, med de undantag som i

3 § sägs, beroende på undersökningstillstånd eller koncession på sätt nedan

stadgas.

Vad i denna lag föreskrives om uran eller uranförening eller fyndighet

av uranhaltigt mineral skall gälla även torium eller toriumförening eller

fyndighet av toriumhaltigt mineral.

2 kap. Om undersökningstillstånd och undersökningsarbete

2 §. Tillstånd att undersöka fyndighet av uranhaltigt mineral (undersökningstillstånd)

meddelas av kommerskollegium.

Den som erhållit undersökningstillstånd äger med uteslutande av andra

rätt att, med de villkor och inskränkningar denna lag innehåller, inom det

område tillståndet omfattar undersöka fyndigheter av de slag som avses i

denna lag (undersökningsarbete).

3 §. Rätt att, med uteslutande av andra som ej hava undersökningstillstånd

eller koncession enligt uranlagen, verkställa undersökningsarbete å

fyndighet varom nu är fråga tillkommer, med de villkor och inskränkningar

denna lag innehåller, utan att undersökningstillstånd meddelats:

1) inmutare å inmutat område;

2) gruvinnehavare å utmålsområde och därmed likställt område;

3) innehavare av koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter

m. m. eller denna lag å koncessionsområdet;

4) jordägare å annan mark än sådan som avses under 1)—3);

5) den som av vederbörande rättsägare fått å sig överlåten rätt som avses

under 1)—4).

Inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare och deras rättsinnehavare

skola dock, innan de äga utföra undersökningsarbete å område som

avses under 1)—3), förvärva undersökningstillstånd, om genom undersökningsarbetet

intrång sker i jordägarens rätt till området och medgivande

till arbetet ej lämnats av denne och innehavare av nyttjanderätt till området.

4 §. 1 mom. Undersökningsarbete må ej äga rum å eller undersökningstillstånd

omfatta område beläget på mindre avstånd än etthundra meter i

horisontalplanet räknat från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas

till bostad, eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård,

eller från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts,

med mindre antingen medgivande lämnats av såväl ägaren till byggnaden,

tomtplatsen eller trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt eller

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

179

ock Konungen lämnat tillstånd, vilket må ske när synnerliga skäl äro därtill;

dock skall under byggnad som nu sagts ej innefattas byggnad som är

belägen å område, till vilket rätt till inmutning, utinål, koncession eller undersökningsarbete

äger bestånd.

Vad i 5 § 1)—5) och 7) gruvlagen är stadgat om hinder mot inmutning å

statsgruvefält, nationalpark, befästningsområde eller område utanför detta,

kyrkogård och begravningsplats, område vid järnväg eller kanal samt område

som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning skall

gälla jämväl såsom hinder mot undersökningsarbete och undersökningstillstånd

enligt denna lag.

2 mom. Undersökningstillstånd till inmutat område eller utlagt utmål

eller område vartill rätt till koncession meddelats, så ock annat område som

avses i 5 § 8) gruvlagen, må ej meddelas annan än inmutaren, gruvinnehavaren

eller koncessionsinnehavaren med mindre synnerliga skäl äro därtill.

3 mom. I fall där inmutningsrätt eller koncessionsrätt för sökanden gäller

till område varom i denna paragraf är fråga, må utan hinder av vad i

t mom. är stadgat undersökningstillstånd och rätt till undersökningsarbete

enligt denna lag utsträckas även till sådant område.

5 §. 1 mom. Till kommerskollegium ställd ansökning om undersökningstillstånd

jämte bilagor skall i tre exemplar ingivas eller med posten insändas

till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) fyndighetens art;

: 3) det område, varå tillstånd sökes, med angivande av socken och län,

vari området är beläget;

4) fyndanmälan enligt 35 §, där sådan anmälan skett.

Sökanden skall tillika lämna uppgifter, i den mån sådana äro för honom

tillgängliga, om fastigheter, jordägare, inmutare, gruvinnehavare och koncessionsinnehavare

inom området.

,''i mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:

1) karta eller kartskiss jämte beskrivning över det med ansökningen avsedda

området av sådan beskaffenhet som kommerskollegium bestämmer:

2) där sökanden önskar att tillståndet skall omfatta område, för vilket

medgivande kräves enligt 4 §, handling utvisande att sådant medgivande

lämnats eller, där Konungens tillstånd är erforderligt, till Konungen ställd

ansökning om sådant tillstånd;

3) en ansökningsavgift av tio kronor för varje undersökningstillstånd

samt förskott till stämpel och lösen för tillståndsbevis ävensom till beräknad

kostnad för kungörelse av ansökningen.

tj §. Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i

något av de avseenden som angivas i 5 § eller att eljest upplysning erfordras

rörande omständighet som för ansökningens bedömande är av betydelse,

eller har sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott,

skall bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen

vid äventyr, om det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller

såvitt angår viss del av det med ansökningen avsedda området.

7 3. Då ansökning om undersökningstillstånd inkommit, skall bergmästaren

utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning

i orten. I den man tillgängliga uppgifter göra det möjligt och därtill giva

anledning, bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas fastighetsägare,

industriella företag som beröras av ansökningen, innehavare

av inmutning, utmål eller koncession ävensom den som gjort anmälan om

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

fynd inom området. I kungörelsen och meddelandena skall angivas att den

som anser sin rätt vara av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst

trettio dagar efter det att kungörelsen var införd i allmänna tidningarna, hos

bergmästaren skriftligen anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin

rätt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt

till utmål eller rätt till koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter

in. m., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är

stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren

ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium

insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

8 §. Innehålla handlingarna i ärendet ansökning om Konungens tillstånd

i något hänseende, skall kommerskollegium insända sådan ansökning jämte

eget utlåtande till Konungen. I avbidan på Konungens beslut skall ansökningen

om undersökningstillstånd vila.

9 §. Vid meddelande av undersökningstillstånd skall beaktas huruvida

tillstånd ur det allmännas synpunkt kan medgivas sökanden ävensom vad

i 4 § stadgas om hinder. Söka flera undersökningstillstånd å samma område,

skall kommerskollegium vid bedömande av frågan vilken av sökandena som

må äga företräde till erhållande av undersökningstillstånd särskilt taga hänsyn

till, förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fyndanmälan

som i 35 § sägs eller eljest visar sig hava gjort fynd eller verkställt

undersökningsarbete å det område varom är fråga.

10 §. Undersökningstillstånd må icke omfatta område överstigande 100

hektar. Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det utan förnärmande

av annans rätt kan ske.

11 §. Undersökningstillstånd skall beviljas för viss tid, högst till utgången

av kalenderåret då tre år förflutit från det tillståndet beviljades. Förlängning

av undersökningstiden kan ske på sätt stadgas i 14 §.

Överlåtelse av undersökningstillstånd må ej ske utan medgivande av kommerskollegium.

12 §. Kommerskollegium äger, där så befinnes erforderligt, uppställa särskilda

villkor för undersökningstillstånd. I sådant hänseende må föreskrivas,

i vilken omfattning undersökning får ske och vilka åtgärder som skola

vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick sedan undersökningsarbetet

slutförts. Vid tillståndet må ock fogas föreskrifter, som finnas påkallade

för att förebygga att industriellt företag hindras eller som eljest finnas

erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt.

Iakttages icke uppställt villkor eller föreligga eljest synnerliga skäl, äger

kommerskollegium återkalla undersökningstillstånd.

13 §. I undersökningstillståndet skall angivas:

1) det område tillståndet avser;

2) tiden för tillståndets giltighet;

3) erinran om hinder enligt 4 §;

4) de villkor i övrigt som gälla för tillståndet;

5) benämning på området.

14 g. Sker ansökning om förlängning av undersökningstiden innan densamma

gått till ända, äger kommerskollegium, om skäl visas föreligga, förlänga

tiden med högst tre år.

När synnerliga skäl är därtill, må kollegium medgiva förlängning av undersökningstiden

med högst tre år utöver den enligt första stycket medgivna

förlängda tiden, såframt innehavaren av tillståndet före utgången av samma

tid gör ansökning därom.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

181

Sökes förlängning av undersökningstiden enligt första eller andra stycket,

skall sökanden vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis om

de omständigheter han vill åberopa som skäl för förlängningen, berättelse

över de av honom utförda undersökningarna, vilken berättelse bör vara till

riktigheten vitsordad av två allmänt betrodda personer.

Kommerskollegium äger vid förlängning av undersökningstiden begränsa

undersökningsområdet, där så befinnes skäligt. Om förlängning av undersökningstiden

skall kollegium underrätta jordägaren.

Är ansökning om koncession eller om förlängning av undersökningstiden

vid dennas utgång beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå

intill dess ansökningen slutligen prövats.

15 §. 1 mom. Vad i 12—17 §§ och 18 § 1 mom. gruvlagen är stadgat om

undersökningsarbete i fråga om inmutningsbara mineral skall äga motsvarande

tillämpning å undersökningsarbete varom nu är fråga. Vad i 14 §

2 mom. nämnda lag sägs om icke inmutningsbara mineraliska ämnen skall

avse andra mineraliska ämnen än de med denna lag avsedda.

2 mom. Kan överenskommelse ej träffas med jordägaren eller annan

rättsinnehavare om var arbetet i dagen får verkställas eller om väg till eller

inom området, skall bergmästaren, på ansökan av innehavaren av undersökningstillståndet

och efter kallelse å rättsinnehavarna, på stället anvisa,

antingen på en gång vid arbetets början eller i den mån behov därav sedermera

uppkommer under undersökningstiden, det område i dagen, som innehavaren

av tillståndet får använda.

3 mom. Avser undersökningstillståndet område, varå innehavaren av tillståndet

har inmutningsrätt, skall frågan om årlig avgift och annan ersättning

bedömas som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete.

4 mom. Vill innehavare av undersökningstillstånd frånträda tillståndet

helt eller delvis, innan den för tillståndet bestämda tiden eller den förlängda

undersökningstiden gått till ända, skall han därom till bergmästaren ingiva

eller insända till kommerskollegium ställd anmälan, och upphör rätten

till det område anmälan avser från den dag anmälan inkommit till bergmästaren.

Denne skall översända anmälan till kollegium för kännedom.

Har den mark som anmälan avser tagit skada för framtiden, skall den

som innehaft tillståndet, intill dess ersättning för sådan skada blivit erlagd,

årligen betala avgift såsom för markens begagnande.

3 kap. Om koncession

16 §. Tillstånd att bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral (koncession)

meddelas av Konungen.

17 §. Den som erhållit koncession äger med uteslutande av andra rätt att,

med de villkor och inskränkningar denna lag innehåller, inom det område

koncessionen omfattar undersöka och bearbeta fyndigheter av de slag som

avses i lagen.

Även andra mineraliska ämnen må av koncessionsinnehavaren brytas i

den mån sådant erfordras för arbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga

om uranhaltigt mineral. Av dessa ämnen må han använda vad vid gruvarbetet

behöves samt dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid

anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från det uranhaltiga

mineralet. Koncessionsinnehavaren må ock i övrigt tillgodogöra sig

sådana ämnen, såframt de icke av jordägaren eller annan rättsinnehavare,

mot erläggande av därå av koncessionsinnehavaren nedlagda kostnader,

avbäintas inom sex månader efter tillsägelse.

12 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

Vad i andra stycket är stadgat medför dock ej rätt att utan inmutning

eller koncession bearbeta brytvärd fyndighet av inmutningsbart mineral

eller mineral som avses i lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. utan

att rätt därtill förvärvats i den ordning varom är för sådana fyndigheter

stadgat.

Uppstår tvist om beloppet av gottgörelse varom i andra stycket stadgas,

skall vad i 52 § tredje stycket gruvlagen är för där avsett fall föreskrivet äga

motsvarande tillämpning.

18 §. Vad i 4 § är stadgat angående hinder mot undersökningsarbete och

undersökningstillstånd samt om undersökningstillstånd avseende inmutat

område eller utlagt utmål eller därmed likställt område eller område vartill

rätt till koncession meddelats skall gälla jämväl beträffande koncession

varom nu är fråga.

19 §. 1 mom. Till Konungen ställd ansökning om koncession jämte bilagor

skall i fyra exemplar ingivas eller med posten insändas till bergmästaren i

det distrikt där fyndigheten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) undersökningstillstånd som gäller för område som avses med ansökningen;
3)

fastighet, socken och län, där det med ansökningen avsedda området

är beläget;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av ifrågavarande

område eller med avseende därå hava nyttjanderätt; dock må, där

mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten

finnes känd styrelse eller annan som är satt att den förvalta, uppgifterna

i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;

5) inmutningar, utmål och koncessioner inom området;

6) vilka fynd av uranhaltigt mineral som gjorts på området med hänvisning

till fyndanmälan enligt 35 §, där sådan anmälan skett, ävensom

den omfattning vari arbetet är avsett att bedrivas.

3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:

1) karta över det med ansökningen avsedda området i skala om minst

1: 10 000 eller ock, där kommerskollegium det medgivit, i annan skala om

minst 1: 20 000, utom såvitt angår mark som är avsedd endast för väg, transportbana

eller ledning, i vilket fall kartan skall vara upprättad i därför

lämplig skala; och skall av kartan jämte beskrivning framgå fastigheternas

jordregisternummer, områdets belägenhet, därå befintliga ägogränser, inmutningar,

utmål och koncessionsområden ävensom byggnader, platser och

anordningar av de slag som omförmälas i 4 § 1 inom.;

2) redogörelse av sakkunnig person för resultatet av utförd undersökning;
3)

intyg som sökanden vill åberopa för att styrka att arbetet kan av

honom ändamålsenligt utföras och att nödiga tillgångar därtill stå till hans

förfogande;

4) där jämlikt 18 § jämförd med 4 § särskilt medgivande kräves antingen

för koncessionen överhuvudtaget eller beträffande någon del av det med

ansökningen avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande

lämnats eller, då fråga är om tillstånd av Konungen, ansökning om dylikt

tillstånd;

5) beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.

4 mom. I fall som avses i 20 § andra stycket må de i 2 och 3 mom. föreskrivna

uppgifterna inskränkas i den mån det betingas av det i förstnämnda

lagrum avsedda förenklade förfarandet.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

183

5 mom. I fråga om erforderlig komplettering av ansökningen skall gälla

motsvarande vad i 6 § är stadgat.

20 §. Då ansökning om koncession inkommit skall bergmästaren utan

dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i

orten. Han skall ock genom meddelande med posten underrätta ägare och

nyttjanderättshavare till fastigheterna å området ävensom innehavare av

inmutning, utmål eller koncession inom detsamma. I kungörelsen och meddelandena

skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan beroende

äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelsen

var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra

vad han till bevarande av sin rätt aktar nödigt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt

till utmål eller rätt till koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter

m. in., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är

stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren

ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium

insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

21 §. Sedan ärendet inkommit till kommerskollegium, skall kollegium med

eget yttrande översända handlingarna till Konungen för avgörande.

22 §. Framgår av ansökningshandlingarna att å området förekommer

brytvärd fyndighet av uranhaltigt mineral, skall Konungen pröva huruvida

med avseende å företagets gagn för orten och det allmänna koncession bör

meddelas sökanden. Vid prövningen skall jämväl beaktas vad i 18 § jämfört

med 4 § är stadgat.

Söka flera koncession å samma område skall Konungen, oberoende av tiden

då ansökningarna inkommit, bestämma vilken av sökandena som med

hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde till erhållande av koncession.

Om annan än den som upptäckt fyndigheten erhåller koncessionen,

skall angående särskild gottgörelse åt denne gälla vad i 36 § sägs.

23 §. Koncession må icke omfatta område överstigande 100 hektar. Gränserna

på djupet skola räknas lodräta, såvitt det utan förnärmande av annans

rätt kan ske.

24 §. Konungen äger för koncessionen uppställa särskilda villkor. I sådant

hänseende må meddelas föreskrifter som finnas påkallade för att förebygga

att annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Därest koncession

beviljas å område vartill gruvrätt tillkommer annan, må bestämmelser

meddelas för att, med iakttagande av vad i 37 § är stadgat, reglera förhållandet

mellan sökanden och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl

föranleda därtill, må föreskrivas vilka åtgärder som skola vidtagas för att

återställa marken i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts.

Även andra villkor kunna uppställas som äro nödvändiga för

att skydda allmän eller enskild rätt.

Konungen äger tillika, när särskilda skäl äro därtill, vid meddelande av

koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas.

Konungen kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.

25 §. I koncessionen skall angivas:

1) gränserna för det område koncessionen omfattar;

2) erinran om hinder enligt 18 § jämförd med 4 §;

3) de villkor som gälla för koncessionen;

4) benämning på koncessionen.

26 §. Koncession må av Konungen återkallas, om uppställt villkor icke

uppfyllts eller om eljest synnerliga skäl äro därtill. Har återkallelse skett,

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

skall beträffande rätten till marken och annan egendom inom koncessionsområdet

gälla vad i 34 § är stadgat.

Överlåtelse av koncession må ej ske utan medgivande av Konungen.

27 §. Det åligger den som erhållit koncession att såsom pant för skada

och intrång, som genom arbetet kan tillskyndas jordägare eller annan, hos

länsstyrelsen nedsätta i penningar eller obligationer 2 000 kronor innan

något arbete får börjas samt därutöver, innan annat arbete än fyndighetens

undersökning medelst borrning får äga rum, ett belopp av 50 kronor för

varje hektar av det område koncessionen omfattar. Är koncessionsinnehavaren

tillika ägare av detta område eller del därav, må i koncessionen medgivas

honom befrielse från nedsättning beträffande belopp motsvarande hans

andel i området, dock med skyldighet för koncessionsinnehavaren att sedermera,

om jorden eller andel därav kommer i annan ägares hand, inom trettio

dagar efter tillsägelse av den nye ägaren fullgöra vad i denna paragraf

är föreskrivet om nedsättande av pant i allmänhet. Har nedsatt belopp blivit

till större eller mindre del använt för gäldande av skadeersättningar,

skall koncessionsinnehavaren inom trettio dagar fylla den sålunda uppkomna

bristen.

Vad i första stycket är stadgat skall ej gälla om eller i den mån koncessionsområdet

sammanfaller med sådant utmål enligt gruvlagen eller koncessionsområde

enligt lagen angående stenkolsfyndigheter in. m. som tillkommer

koncessionsinnehavaren själv.

28 §. 1 mom. Det område i dagen, som innehavare av koncessionen behöver

för arbete eller för väg, skall vid förrättning på stället anvisas antingen

på en gång vid arbetets början eller efter hand som senare yppas behov

därav. Beträffande sådan förrättning skall i tillämpliga delar gälla vad

i 22—24 §§, 25 § andra stycket, 26—29, 32 och 33 §■§ gruvlagen är stadgat

om utmålsförrättning; beträffande ansökning om förrättningen skall i stället

för vad i 20 och 21 §§ gruvlagen är stadgat, gälla vad i 2—4 mom. här

nedan sägs.

2 mom. I ansökningen, som skall ingivas eller med posten insändas till

bergmästaren, skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) fastighet, socken och län, där de områden äro belägna som sökanden

önskar få sig anvisade;

3) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av de under

2) angivna områdena eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,

rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller

rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som

är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen

eller förvaltaren.

3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga karta och beskrivning som

i 19 § 3 mom. 1) denna lag sägs.

4 mom. Kostnaderna för förrättningen, kungörelsekostnaden däri inberäknad,

skola gäldas av sökanden; och skall han vara pliktig att, där bergmästaren

det fordrar, förskjuta desamma.

5 mom. Innehavare av koncessionen må icke ovan jord taga i besittning

eller eljest förfoga över annan del av koncessionsområdet än som blivit anvisad

som i 1 mom. sägs.

29 §. Utom koncessionsområdet äger koncessionsinnehavaren vid förrättning

som avses i 28 § få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av

malm samt varp och andra avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad el
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

185

ler annan anläggning, väg, transportbanan, kraftledning, vattenledning eller

avloppsledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande

verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, må det

ock anvisas.

Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras Konungens tillstånd

eller fråga är om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för

allmän trafik, skall iakttagas vad därom är särskilt stadgat.

Vad som är stadgat angående förrättning som avses i 28 § skall gälla

jämväl beträffande förrättning enligt denna paragraf; karta må dock upprättas

i den skala som prövas lämplig för ändamålet.

30 §. 1 mom. Mark inom koncessionsområdet, som anvisas för arbete i

dagen eller för väg, skall med det undantag som i 2 mom. sägs av ltoncessionsinnehavaren

lösas. Upplåtes för ändamål som avses i 29 § mark utom

koncessionsområdet skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet

eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken

och i annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas. Det

åligger koncessionsinnehavaren att å område som nu sagts ensam hålla det

stängsel som är erforderligt.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens

begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt

men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren det begär. Uppkommer eljest

skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför givas.

År nyttjanderätt till mark, varför lösen skall utgå eller som lider skada

eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av rätt

till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk kraft

eller av återköpsrätt, och går till följd av anvisandet av mark sådan särskild

rätt förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl därför utgå.

Förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall ock sådan skada

eller förlust ersättas.

Angående lösen och annan ersättning som i detta moment avses samt förfarandet

vid bestämmande av sådan ersättning, fullföljd av talan samt utbetalning

av ersättningsmedel skall vad i 37, 38 och 40—44 §§ gruvlagen

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

2 mom. År område som anvisas för arbete i dagen avsett endast för undersökningsarbete

eller för väg och vill innehavaren av koncessionen icke

under längre tid än högst tre år förfoga däröver, är han ej skyldig att lösa

sådant område.

Angående årlig avgift och annan ersättning i fall som i detta moment avses

samt förfarandet vid bestämmandet av sådan ersättning skall vad i 15 §

är stadgat aga motsvarande tillämpning.

31 §. Uppslår efter förrättning som i 28 § avses skada eller intrång, som

ej vid förrättningen förutsetts, må särskild talan om ersättning därför kunna

föras vid domstol.

32 §. Förekommer uran tillsammans med mineral som äro inmutade enligt

gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt lagen angående

stenkolsfyndigheter in. in., skall i fråga om avgäld till jordägaren uran i

varje särskilt fall likställas med de mineral, för vilka avgäld skall utgå.

I fall då uran förekommer endast tillsammans med mineral, för vilka

avgäld ej är stadgad, skall avgäld för uran utgå till jordägaren enligt vad i

53 § gruvlagen är stadgat för inmutningsbara mineral.

33 §. 1 mom. Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, skall

han till bergmästaren ingiva eller insända till kommerskollegium slälld

anmälan därom, och upphör koncessionen från den dag sådan anmälan

skett. Bergmästaren skall på koncessionsinnehavarens bekostnad ofördröj
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

ligen låta införa kungörelse om anmälan i allmänna tidningarna och tidning

i orten och översända anmälan till kollegium.

Då koncessionen sålunda frånträtts eller eljest upphört att gälla, är den

som innehaft koncessionen berättigad att, sedan ett år förflutit från koncessionens

upphörande, återfå så stor del av det enligt 27 § nedsatta belopp,

som icke motsvarar anspråk på ersättning, varom tvist kan vara

anhängig.

2 mom. Önskar koncessionsinnehavaren avstå endast från viss del av del

område koncessionen omfattar, skall han göra ansökning därom hos

Konungen. Ärendet skall behandlas i den ordning som är föreskriven för erhållande

av koncession.

Medgives koncessionsinnehavaren att avstå från en del av området för

koncessionen skall om återfående av det för den delen nedsatta beloppet

gälla vad i 1 mom. andra stycket är stadgat.

34 §. Då koncessionen upphört att gälla, skall beträffande rätten till marken

och annan egendom samt anordningar inom koncessisonsområdet gälla

motsvarande vad i 57 § gruvlagen är stadgat, med iakttagande av att vad

där sägs om inmutningsbara mineral skall gälla mineral som avses med

koncessionen.

4 kap. Om fyndanmälan och ersättning åt upptäckare

35 §. Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral må därom göra

skriftlig anmälan till bergmästaren. Anmälan skall ingivas eller med posten

insändas i tre exemplar, av vilka bergmästaren utan dröjsmål skall översända

ett till kommerskollegium och återlämna ett till sökanden, försett

med bevis om ingivandet.

Anmälan bör innehålla noggranna uppgifter om tiden för fyndet, stället

där fyndet gjorts med angivande av fastighet, socken och län där fyndplatsen

är belägen samt utförliga uppgifter om fyndets beskaffenhet. Fyndplatsen

bör angivas på karta jämte detaljskiss.

36 §. Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad

att, om annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse. Kan uppgörelse

träffas om beloppet, bör det utsättas i koncessionen.

5 kap. Ordningsstadganden m. m.

37 §. Beviljas inmutning eller koncession enligt lagen angående stenkolsfvndigheter

m. m. å område, till vilket rätt enligt reglerna om undersökningstillstånd

eller koncession i uranlagen föreligger, eller meddelas undersökningstillstånd

eller koncession å uran å område som är inmutat eller

föremål för koncession enligt förstnämnda lag, må arbetet för fyndighetens

undersökning och bearbetande, som verkställes på grund av först uppkom

men rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet

som tillkommit senare. Uppstår i detta fall tvist om sättet för drivande a\

de särskilda slagen av arbete, skall bergmästaren, med iakttagande jämväl

av vad därom blivit i undersökningstillstånd jämlikt 12 § eller i koncession

jämlikt 24 § föreskrivet, bestämma, hur arbetena skola ordnas så att innehavaren

av äldre rättighet kan ändamålsenligt driva sitt arbete med minsta

förfång för den senare rättsinnehavaren.

38 §. Vad som är stadgat i 8 kap. gruvlagen (58—64 §§) om gruvföreståndare,

brytningsvitsord och eljest om samäganderätt i gruva samt i 9 kap

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

samma lag (65—67 §§) om övergång av rätt till gruva skall i tillämpliga delar

gälla beträffande fyndigheter av uranhaltigt mineral.

39 §. Om tillsyn över gruvdriften skall gälla motsvarande vad i 68—72

och 74—77 §§ gruvlagen är stadgat.

40 §. Innehavare av undersökningstillstånd eller koncession skall till kommerskollegium

lämna de uppgifter rörande omfattning av arbetet som

kollegium begär.

Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen

bestämmer skall på begäran beredas tillfälle genom geologisk sakkunnig

följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.

41 §. Bergmästaren skall över undersökningstillstånd och koncessioner,

varom i denna lag är fråga, föra register (uranregister), och skall i detta

göras anteckningar om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan

myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra undersökningsområdet

eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan

och andra omständigheter som äro av betydelse för bedömande av rätten

till området.

Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, varom anteckning

bör ske i uranregistret, skall underrättelse om beslutet så snart kan ske

sändas till bergmästaren.

Närmare föreskrifter om uranregistrets inrättande och förande meddelas

av kommerskollegium.

42 §. Å kronan tillhörig jord som innehaves under stadgad åborätt skall

åbon njuta de rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.

6 kap. Om påföljder m. m.

43 §. 1 mom. Den som i annat fall än i 3 § sägs utan undersökningstillstånd

för utvinnande av uran eller uranförening undersöker fyndighet av

uranhaltigt mineral eller för nämnt ändamål utan koncession bearbetar sådan

fyndighet straffes med dagsböter.

1 fall som i första stycket avses må uran eller uranförening som utvunnits

förklaras helt eller delvis förverkat till kronan.

2 mom. Bryter någon mot föreskrift som meddelats med stöd av 12 § eller

24 § första stycket straffes med dagsböter.

I fall som i första stycket sägs ävensom då koncessionsinnehavare ej utnyttjar

fyndighet i den omfattning som enligt 24 § andra stycket är föreskriven,

må undersökningstillståndet eller koncessionen förklaras förverkad

om avvikelsen är avsevärd. Angående rätten till marken och annan

egendom samt anordningar inom koncessionsområdet skall i sådant fall

gälla vad i 34 § är stadgat.

3 mom. Verkställer koncessionsinnehavare arbete utan att pant är nedsatt

enligt 27 § eller vidtager han förfoganden över område i dagen, som

icke blivit anvisat vid förrättning som i 28 § sägs, straffes med dagsböter.

I fall som i första stycket sägs, så ock om koncessionsinnehavare underlåter

att enligt 27 § fylla uppkommen brist i nedsatta medel, skall bergmästaren

besluta att arbetet skall inställas intill dess vad i varje fall är

föreskrivet blivit fullgjort; och åligger det utmätningsmannen i orten, då

han därom anlitas, att lämna nödig handräckning för arbetets inställande.

4 mom. Vägrar innehavare av undersökningstillstånd eller koncession att

ställa sig till efterrättelse vad som enligt 40 § åligger honom, äger länsstyrelsen

på anmälan av vederbörande myndighet vid vite ålägga honom att

fullgöra sin skyldighet.

44 §. 1 inom. överträdelse som avses i 43 § 2 och 3 mom. må av allmän

s. 188 Kontrollera mot PDF

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

åklagare åtalas, där angivelse sker av vederbörande bergsstatstjänsteman

eller målsägande.

2 mom. Utom den vars enskilda rätt är i fråga må kronans ombudsman

föra talan om undersökningstillståndets eller koncessionens förverkande.

45 §. Klagan över bergmästarens enligt denna lag meddelade beslut föres

hos kommerskollegium genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust

skola vara dit inkomna sist å trettionde dagen från delfåendet av det beslut

som överklagas.

Denna lag träder i kraft den

Genom den nya lagen upphävas bestämmelserna i 9 kap. lagen angående

stenkolsfyndigheter m. m.

Har koncession beviljats före lagens ikraftträdande, skola bestämmelserna

i äldre författning fortfarande gälla utom i följande hänseenden.

1) Har koncession beviljats för uranfyndighet eller toriumfyndighet, skall

koncessionen, där ej särskilda skäl föreligga till annat bedömande, anses

avse båda dessa slag av fyndigheter.

2) Vad i 38—41 §§ är stadgat skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser

enligt äldre rätt.

Har koncession sökts men ej beviljats före nya lagens ikraftträdande,

ankommer det på Kungl. Maj :t att bestämma, huruvida sökanden skall beviljas

koncession på grund av bestämmelserna i äldre rätt eller undersökningstillstånd

eller koncession enligt den nya lagen. Innan beslut meddelas

skall dock sökandens yttrande inhämtas.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

189

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 maj

1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 5 april 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 26 februari 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral

m. m. (.uranlag);

2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314);

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

m. m.; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om

rätt att utvinna atomenergi m. in. (atomenergilag).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen L. R. L. öhrbom.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till uranlag

1—4 §§.

I första kapitlet, som enligt sin rubrik upptager inledande bestämmelser,

angivas i 1 § begreppen undersökningstillstånd och koncession. Andra kapitlet,

som handlar om undersökning av fyndighet, upptager under särskilda

underrubriker regler dels om undersökningstillstånd dels om undersökningsarbete.

Koncession behandlas i tredje kapitlet. Vad som förstås med undersökningsarbete

angives först i andra stycket av 3 §. Detta är systematiskt

mindre tillfredsställande dels därför att 3 § står i 2 kap. under rubriken undersökningstillstånd

dels därför att undersökningsarbete nämnes redan i 2 §.

Lagrådet får därför hemställa, att stadgandet i 3 § andra stycket överföres

till 1 §. Det kan där upptagas i första stycket — efter vad som sägs om under
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

sökningstillstånd — såsom en andra punkt av innehåll att tillståndet medför

rätt att, med uteslutande av andra, på de villkor och med de inskränkningar

denna lag innehåller, inom det område tillståndet omfattar utföra arbete

för undersökning av fyndighet av uranhaltigt mineral (undersökningsarbete).

Enligt 4 §, som står i 2 kap. under rubriken undersökningstillstånd, får

undersökningstillstånd ej omfatta eller undersökningsarbete äga rum å vissa

områden. Enligt 25 § skall vad i 4 § är stadgat angående undersökningstillstånd

äga motsvarande tillämpning beträffande koncession. Det synes lagrådet

systematiskt riktigare att i 1 kap. upptaga bestämmelser i detta ämne,

direkt tillämpliga på såväl undersökningstillstånd och undersökningsarbete

som koncession. Lagrådet hemställer, att sådana bestämmelser upptagas i

1 kap. såsom en 3 §. Dess 1 mom. kunde innehålla, att undersökningstillstånd

eller koncession ej må omfatta eller undersökningsarbete eller bearbetning

av fyndighet äga rum å de områden som angivas i 1 mom. av förslagets

4 §. Paragrafen kunde därefter såsom 2 och 3 mom. upptaga motsvarande

moment i förslagets 4 § med den jämkningen att koncession nämndes

jämte undersökningstillstånd.

Som följd av vad nu sagts skulle 2 kap. inledas med en 4 § av innehåll

att undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium. Vidare skulle

25 § utgå samt hänvisningarna i 5, 13, 26 och 32 §§ jämkas.

Ytterligare ändringar i 1 och 2 §§ ifrågasättas nedan vid 64 och 65 §§.

5 och 13 §§.

Iakttages vad lagrådet hemställt beträffande 4 §, böra hänvisningarna till

4 § ändras till att avse 3 §.

24 och 25 §§.

Lagrådet hemställer, att de båda momenten i förslagets 24 § få bilda var

sin paragraf. Iakttages detta och får förslagets 25 § utgå som följd av vad

lagrådet hemställt beträffande 4 §, blir paragrafordningen i det följande

oförändrad.

För att uppnå överensstämmelse med 51 § gruvlagen synes en motsvarighet

till dess andra stycke böra upptagas här. Lagrådet får därför hemställa,

att i 24 § upptages ett andra stycke av innehåll, att från äldre gruvbrytning

härrörande icke uppfordrat uranhaltigt mineral ävensom uppfordrat sådant

mineral, som kvarligger inom koncessionsområdet på löst mark, må koncessionsinnehavaren

tillgodogöra sig, i den mån det icke enligt vad i 35 §

stadgas av den tidigare rättsinnehavaren bortföres. Anledning torde ej föreligga

att i detta sammanhang nämna varp, som är föremål för särskild inmutning

enligt äldre författning, eftersom den genom hindersbestämmelserna

har samma skydd gentemot en urankoncession som annan inmutning.

Det torde ej heller vara erforderligt att i 35 § tredje stycket särskilt omnämna

dessa äldre varpinmutningar.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

191

26 och 32 §§.

Iakttages vad lagrådet hemställt beträffande 4 §, bör hänvisningen till 4 §

1 mom. ändras till att avse 3 § 1 mom. samt hänvisningarna till 25 § jämförd

med 4 § till att avse 3 §.

35 §.

Iakttages vad lagrådet hemställt beträffande 24 §, bör i stället för det remitterade

förslagets sista punkt blott upptagas »och skall beträffande brutet

uranhaltigt mineral gälla vad därom i 24 § andra stycket är stadgat.»

36-42 §§.

Under rubriken »Förrättning för anvisande av mark, m. m.» behandlas i

36—42 §§ frågor om förrättning för anvisande av mark samt om ersättning

för anvisad mark. Lagrådet vill förorda, att rubriken förkortas till »Anvisande

av mark», varigenom tillräcklig upplysning om det behandlade ämnesområdet

kan anses lämnad.

Föreskriften i 36 § om att vad som i vissa paragrafer av gruvlagen är stadgat

om utmålsförrättning skall gälla i tillämpliga delar bör förtydligas för

att utmärka att vissa omtolkningar måste göras. Detta förtydligande kan

lämpligen ske genom att före ordet »stadgat» tillägga »för motsvarande

fall».

Mark kan anvisas enligt 36 § inom samt enligt 37 § utom koncessionsområdet.

I båda fallen skall anvisandet ske vid bergmästarförrättning, varom

36 §, huvudsakligen genom hänvisning till gruvlagen, innehåller närmare

stadganden. Enligt 37 § tredje stycket skall vad som är stadgat angående

förrättning som avses i 36 § gälla jämväl beträffande förrättning enligt 37 §.

Med en sådan bestämmelse är det oegentligt att, såsom skett i första stycket

av 37 §, beteckna förrättning i där åsyftat fall såsom »förrättning som avses i

36 §». Sistnämnda uttryck synes även missvisande, i det att anvisande av

mark utom koncessionsområdet bör kunna ske antingen i samband med förrättning

då mark inom koncessionsområdet anvisas eller ock vid särskild

förrättning. Med hänsyn till det anförda hemställer lagrådet, att orden

»som avses i 36 §» få utgå i 37 § första stycket. I samband härmed böra orden

»den i 36 g avsedda» i 40 § och »som avses i 36 §» i 42 § utgå. Även i 61

och 63 §§ böra, på sätt senare skall angivas, vissa följdändringar vidtagas.

45 §.

Enligt denna paragraf skall den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt

mineral vara berättigad att, om annan erhåller koncession, av denne få skälig

gottgörelse. Vid prövning huruvida ersättning skall utgå torde under vissa

omständigheter hänsyn få tagas till om upptäckaren gjort fyndanmälan,

meddelat koncessionsinnehavaren sin upptäckt eller eljest bekantgjort den.

Den som behållit sin upptäckt för sig själv och låtit tiden gå utan att utnyttja

den torde knappast vara berättigad till ersättning.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

Lagrådet delar departementschefens uppfattning, att det icke kan vara

lämpligt att genom särskilt övergångsstadgande bereda upptäckare rätt till

ersättning enligt 45 § för den händelse koncession meddelats före uranlagens

ikraftträdande. Lagrådet förutsätter, att en upptäckt som gjorts före

uranlagens ikraftträdande icke i något fall medför rätt till ersättning enligt

nya lagen utan att frågan om ersättning i sådant fall är beroende av reglerna

i stenkolslagen.

58 §.

I andra momentet stadgas bötesstraff bl. a., under 4, för koncessionsinnehavare

som å annans mark vidtager förfoganden över område i dagen, som

icke blivit anvisat vid vederbörlig förrättning. Detta torde avse förfoganden

såväl inom som utom koncessionsområdet. Ett sådant förfarande bör emellertid

straffas endast såsom en mot jordägaren riktad lagöverträdelse, regelmässigt

åverkan eller annat brott enligt 24 kap. strafflagen. Därvid böra, liksom

enligt 20 § stenkolslagen, strafflagens regler tillämpas. Lagrådet hemställer

därför, att fjärde punkten får utgå. Detta skulle även överensstämma

med gruvlagen, ty bestämmelsen i dess 73 § är en ordningsföreskrift, som

icke avser det mot jordägaren riktade förfarandet.

61 §.

I anslutning till vad som anförts vid 58 § hemställes, att ordet »olovligen»

tillägges i 61 § framför »å annans mark».

På skäl som angivits vid 36—42 §§ bör hänvisningen till »förrättning som

i 36 § sägs» ändras till »förrättning som avses i 36 och 37 §§».

62 §.

Iakttages lagrådets hemställan vid 58 §, bör hänvisningen till dess fjärde

punkt utgå.

63 §.

Liksom i 61 § bör här uttrycket »förrättning som i 36 § sägs» ändras till

»förrättning som avses i 36 och 37 §§». Orden »enligt 37 §» i det följande

kunna då utgå.

64 och 65 §§.

Dessa båda paragrafer, vilka upptagits i ett slutkapitel under rubriken

särskilda bestämmelser, röra frågor, som nära sammanhänga med de i första

kapitlet reglerade allmänna bestämmelserna. Lagrådet hemställer, att detta

slutkapitel får utgå samt att innehållet i 64 § upptages som ett sista stycke

i 2 § och innehållet i 65 § som ett tredje stycke i 1 §.

Övriga lagförslag

De av uranlagen föranledda följdändringarna i gruvlagen, stenkolslagen

och atomenergilagen lämnas av lagrådet utan erinran.

Härutöver föreslås i anledning av särskilda framställningar från kommers
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

193

''kollegium vissa fristående ändringar i 53 och 55 §§ gruvlagen samt 2 § stenkolslagen.

Vad härutinnan föreslagits föranleder erinran allenast såvitt angår

55 § gruvlagen. Den däri föreslagna ändringen innebär, att försvarsavgiften

skall höjas samt att jordägaren normalt tillkommande andel i avgiften

i vissa fall skall, till undvikande av utbetalning av alltför små belopp, tillfalla

kronan. Då avgiften skall betalas förskottsvis för varje år senast den 31 december,

böra avgifterna för år 1961 vara inbetalda vid lagändringens ikraftträdande

den 1 januari 1961. Skäligt är därför, att höjningen ej tillämpas

på de avgifter som belöpa på år 1961. Icke utbetalda avgiftsandelar, som enligt

gällande lag tillkomma jordägare för sistnämnda och tidigare år, böra

icke heller kunna indragas till kronan med stöd av de nya reglerna. Lagrådet

hemställer därför, att till bestämmelsen om ikraftträdande av den föreslagna

lagen om ändring i gruvlagen fogas en övergångsbestämmelse av innehåll,

att 55 § i sin äldre lydelse fortfarande skall tillämpas beträffande försvarsavgifter

för tidigare år än 1962.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 maj 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 2 maj 1960 avgivna

utlåtande över de till lagrådet den 26 februari 1960 remitterade förslagen

till

1) lag om rätt att undersöka och bearbeta fgndigheter av uranhaltigt mineral

m. m. (uranlag);

2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31i);

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr £6) angående stenkolsfyndigheter

m. m.; samt

4) lag angående ändrad Ig delse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om

rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag).

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden.

I fråga om de i 64 och 65 §§ i förslaget till uranlag upptagna stadgandena

synes det remitterade förslagets disposition vara att föredraga. I övrigt torde

de av lagrådet framförda ändringsförslagen böra beaktas. Därjämte torde i

förslaget till uranlag böra vidtagas vissa jämkningar av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer att lagförslagen måtte, efter omarbetning enligt

vad sålunda anförts, jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande samt anför att intet torde vara att erinra

mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande

vårsession.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

600161 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:369 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m. a1 i texten
  2. 3LU 1960:31 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1980 s. 1 i texten
  3. 3LU 1960:29 Memorial angående uppskov med behandlingen av vissa utskottet tilldelade ärenden m. m. Till lagutskott liar hänvisats bl. a. följande motioner, vilka tilldelats s. 1 i texten