Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.''

410 sidor, varav 398 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 398 av 410 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:17, Med förslag till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.''

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

1

Nr 17

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

m. m.'', given Stockholms slott den 27 november 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk;

2) lag om rätt till fotografisk bild; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931

(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,

dels ock till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid

fogade förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av lagstiftningen till skydd för författare,

tonsättare, bildkonstnärer, konsthantverkare och andra upphovsmän

till litterära och konstnärliga verk (upphovsrätt). Nu gällande lagbestämmelser

på detta område är i åtskilliga delar föråldrade, bl. a. med hänsyn

till utvecklingen inom film, grammofon, radio och television. Vissa

ändringar påkallas även för att möjliggöra för Sverige, som är medlem av

den s. k. Bernkonventionen, att tillträda en år 1948 reviderad text av konventionen,

ävensom den år 1952 i Geneve ingångna Världskonventionen om

upphovsrätt. Slutligen har beaktats intresset av att på detta område erhålla

största möjliga nordiska rättslikhet; det förberedande lagstiftningsarbetet

har därför utförts i samverkan med utredningar i Danmark, Finland och

Norge.

Den nya lagstiftning som föreslås innebär i vissa avseenden en förstärkning

av upphovsmannens rätt. Bl. a. ges ökat skydd åt de ideella och personliga

intressen han förbinder med verket. Skyddstiden, som för närva
1

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

rande i princip är 30 år från upphovsmannens död men beträffande litterära

och musikaliska verk provisoriskt förlängts till 50 år, föreslås nu beträffande

samtliga verk till 50 år. I fråga om alster av konsthantverk och

konstindustri behålles dock, i avbidan på pågående utredning om mönsterskyddet,

den hittillsvarande skyddstiden oförändrad.

Å andra sidan har beaktats att utvecklingen medfört behov av nya inskränkningar

i upphovsrätten till förmån för vissa kulturella eller eljest

samhälleliga ändamål. Bl. a. föreslås sålunda, att arkiv och bibliotek skall

aga fotokopiera skyddade verk och att skolorna skall kunna göra bandinspelningar

av radioprogram o. dyl. Vidare märkes, att de avtal om radiooch

television sutsändningar av skyddade verk, som Sveriges radio har med

Stim och andra upphovsmannaorganisationer, principiellt skall ge rätt att

sanda ut verk även av upphovsman som icke är ansluten till dessa organisationer.

Forslaget behandlar icke blott den egentliga upphovsrätten utan upptager

också regler om skydd för musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer

och i samband därmed också för grammofonindustrien och radion.

Dessa grupper får skydd mot vissa inspelnings- öch utsändningsåtgärder.

Vidare skall utövande konstnärer och grammofonfabrikanter äga rätt till ersättning

för grammofonmusiken i radio och television. Utövande konstnärer

får dessutom skydd för sina ideella och personliga intressen.

I förslaget har även upptagits offentligrättsliga stadganden till skydd för

vissa allmänna intressen. Bl. a. beredes sålunda möjlighet åt det allmänna

att ingripa till skydd för ideella värden hos klassiska och andra äldre litterära

och konstnärliga verk.

Beträffande rätten till fotografier föreslås särskilda bestämmelser. Här

märkes att skyddstiden, vilken nu som huvudregel är 15 år från året för utgivningen,

sättes till 25 år från framställningsåret. I en del fall, där det

för närvarande är fritt att använda fotografier som illustrationer, införes

rätt till ersättning för fotografen.

Förslaget föranleder följdändringar i tryckfrihetsförordningen och i lagen

mot illojal konkurrens.

Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1960.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

3

>;t •ilnirttmru nviunuri^/oriqoui a a a lav. *>:•» *>» 1 -s- ■ -

•mtthrus hno tlrx.» !n. l!i! no : !

Förslag

till

La§ •)(! ;

om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

. j>ItövU;xruinvj i];, >h: u:r,iritj Jnm s \ • n''i-u> ;r-.:ui''r” ‘ iöVn?

Härigenom förordnas som följer.

</•••• i-i0 liii [•••■>ro;" vi’ •«•••.*■ r.d i■ aat.ix ... ... .vv tjätbi'' ''ta

1 KAP.

Upphovsrättens föremål och innehåll

■;« h. 1 1

Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till

verket, vare sig det utgör skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift

eller tal, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst,

byggnadskonst, konsthantverk eller konstindustri eller kommit till uttryck

på annat sätt.

Till litterärt verk hänföres karta, så ock annat i teckning eller grafik eller

i plastisk form utfört verk av beskrivande art.

2 §.

Upphovsrätt innefattar, med de inskränkningar som nedan stadgas, uteslutande

rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar därav

och genom att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprungligt eller ändrat

skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart

eller i annan teknik.

Såsom framställning av exemplar anses även att verket överföres på anordning,

genom vilken det kan återgivas.

Verket göres tillgängligt för allmänheten då det framföres offentligt, så ock

då exemplar därav utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller

eljest sprides till allmänheten eller visas offentligt. Lika med offentligt framförande

anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en

större sluten krets.

3 §•

Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten,

skall upphovsmannen angivas i den omfattning och på det sätt

god sed kräver.

Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga

anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet

sätt kränkande för upphovsmannen.

Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan

eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning

av verket.

4 §.

Den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan

litteratur- eller konstart har upphovsrätt till verket i denna gestalt, men han

äger icke förfoga däröver i strid mot upphovsrätten till originalverket.

Har någon i fri anslutning till ett verk åstadkommit ett nytt och självständigt

verk, är hans upphovsrätt ej beroende av rätten till originalverket.

5 §.

Den som genom att sammanställa verk eller delar av verk åstadkommit

ett litterärt eller konstnärligt samlingsverk har upphovsrätt till detta, men

hans rätt inskränker icke rätten till de särskilda verken.

6 §.

Har ett verk två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgöra självständiga

verk, tillkommer upphovsrätten dem gemensamt. De äga dock var

för sig beivra intrång i rätten.

7 §•

Såsom upphovsman anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock

allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar

av verket eller angives då detta göres tillgängligt för allmänheten.

Är ett verk utgivet utan att upphovsmannen är angiven såsom i första

stycket sägs, äger utgivaren, om sådan är nämnd, och eljest förläggaren företräda

upphovsmannen, till dess denne blivit angiven på ny upplaga eller

genom anmälan i justitiedepartementet.

8 §.

Ett verk anses offentliggjort, då det lovligen gjorts tillgängligt för allmänheten.

Verket anses utgivet, då exemplar därav lovligen förts i handeln eller eljest

blivit spridda till allmänheten.

9 §•

Författningar samt beslut och yttranden av myndighet, som avses i 2 kap.

3 § tryckfrihetsförordningen, äro icke föremål för upphovsrätt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 dr 1960

10 §.

Fotografisk bild är icke föremål för upphovsrätt enligt denna lag; om rätt

till sådan bild gäller vad särskilt är stadgat.

Har ett verk registrerats såsom mönster eller modell enligt vad därom är

stadgat, må utan hinder därav upphovsrätt till verket göras gällande.

2 KAP.

Inskränkningar i upphovsrätten

11 §.

Av offentliggjort verk må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.

Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

Vad i första stycket sägs medför ej rätt att för eget bruk låta annan framställa

bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande efterbilda

annat konstverk, ej heller rätt att utföra byggnadsverk.

12 §.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv

och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi.

13 §.

Byggnad eller bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens

lov, såvitt det kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.

14 §.

Ur offentliggjort verk må, i överensstämmelse med god sed, citat göras

i den omfattning som betingas av ändamålet.

I kritisk eller vetenskaplig framställning må ock i anslutning till texten

återgivas offentliggjort konstverk. Återgivas i populärvetenskaplig framställning

två eller flera konstverk av samma upphovsman, äger han rätt till

ersättning.

15 §.

I tidning eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel

i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga, såframt ej förbud mot eftertryck

är utsatt.

Offentliggjort konstverk må avbildas i tidning eller tidskrift i samband

med redogörelse för dagshändelse på konstens område.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

16 §.

I samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning, sammanställt

ur verk från ett större antal upphovsmän, må återgivas mindre delar av litterärt

eller musikaliskt verk eller sådant verk av ringa omfång, såframt fem

år förflutit efter det år, då verket utgavs. I anslutning till texten må återgivas

konstverk, därest fem år förflutit efter det år, då verket offentliggjordes.

Verk som tillkommit för att brukas vid undervisning må ej medtagas i samling

för sådant ändamål.

För återgivande som avses i denna paragraf äger upphovsmannen rätt till

ersättning.

17 §.

Inom undervisningsverksamhet må för tillfälligt bruk exemplar av offentliggjort

verk framställas genom ljudupptagning; dock må grammofonskiva

eller liknande anordning, som framställts i förvärvssyfte, ej direkt eftergöras.

Exemplar som framställts med stöd av denna paragraf må ej utnyttjas

på annat sätt.

18 §.

Av utgivet litterärt eller musikaliskt verk må exemplar framställas i blindskrift.

19 §.

Har utgiven mindre dikt eller del av dikt blivit tonsatt, må den soni text

till det musikaliska verket återgivas i samband med notskrift och framföras

offentligt, såframt ej förbud däremot utsatts vid utgivandet. För återgivande

eller framförande som nu sagts äger författaren rätt till ersättning.

Då ett musikaliskt verk framföres med text, må till bruk för åhörarna texten

återgivas i konsertprogram eller dylikt.

20 §.

Verk som är utgivet må framföras offentligt vid gudstjänst eller undervisning.

Utgivet verk må ock framföras offentligt vid tillfälle, där framförande

av sådana verk ej är det huvudsakliga samt tillträdet är avgiftsfritt och

anordnandet sker utan förvärvssyfte. Det må jämväl framföras offentligt

i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyttigt

syfte, om den som framför verket eller, vid framförande i samverkan,

alla de medverkande göra det utan ersättning.

Vad i andra stycket är stadgat gäller ej sceniskt verk eller filmverk.

21 §.

Vid återgivande genom ljudradio, television eller film av dagshändelse må

korta avsnitt av verk som framföres eller visas såsom ett led i dagshändelsen

medtagas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

22 §.

Har radio- eller televisionsföretag rätt att i utsändning återgiva verk, må

företaget ock, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna

utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återgivas.

Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten

gäller vad eljest är stadgat.

Svenskt radio- eller televisionsföretag som Konungen bestämmer må, om

företaget på grund av avtal med organisation som företräder ett flertal svenska

upphovsmän på området äger rätt att utsända litterära och musikaliska

verk, jämväl utsända utgivet dylikt verk av upphovsman som icke företrädes

av organisationen; för utsändningen äger upphovsmannen rätt till ersättning.

Vad sålunda stadgats gäller dock icke sceniskt verk, ej heller annat

verk om upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning eller det eljest

föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig utsändningen.

23 §.

Sedan litterärt eller musikaliskt verk utgivits, må exemplar, som omfattas

av utgivningen, spridas vidare ävensom visas offentligt; dock må noter

till musikaliskt verk ej utan upphovsmannens samtycke uthyras till allmänheten.

Konungen äger föreskriva, att avgift skall utgå för sådan utlåning och

uthyrning av exemplar, som enligt första stycket må ske utan upphovsmans

samtycke, ävensom förordna om medlens fördelning.

24 §.

Vad som muntligen eller skriftligen anföres inför myndighet eller i statlig

eller kommunal representation eller vid offentlig sammankomst för överläggning

om allmänna angelägenheter må återgivas utan upphovsmans samtycke;

dock att utlåtanden, såsom bevis åberopade skrifter och dylikt må

återgivas allenast i samband med redogörelse för mål eller ärende vari de

förekommit och i den omfattning som betingas av ändamålet med redogörelsen.

Upphovsman äger ensam utgiva samling av sina anföranden.

25 §.

Sedan upphovsmannen överlåtit exemplar av konstverk eller verket utgivits,

må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, spridas

vidare samt verket visas offentligt. Verket må ock medtagas vid inspelning

av film eller televisionsprogram, om återgivningen är av underordnad betydelse

med hänsyn till filmens eller programmets innehåll.

Konstverk, som ingår i en samling eller som utställes eller utbjudes till

salu, må avbildas i katalog eller i meddelande om utställningen eller försäljningen.

Konstverk må även eljest avbildas, om det är stadigvarande anbragt

på eller vid allmän plats utomhus.

Byggnad må fritt avbildas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

26 §.

Bestämmelserna i detta kapitel medföra icke inskränkning i upphovsmannens

rätt enligt 3 § i vidare mån än som följer av vad i 13 § sägs.

Då med stöd av bestämmelse i detta kapitel ett verk återgives offentligt,

skall källan nämnas i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Verket

må icke utan upphovsmannens samtycke ändras i vidare mån än som kräves

för den medgivna användningen.

3 KAP.

Upphovsrättens övergång

Allmänna bestämmelser om överlåtelse

27 §.

Upphovsrätt må, med den begränsning som följer av vad i 3 § sägs, helt

eller delvis överlåtas.

överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt. I fråga

om beställd porträttbild äger upphovsmannen dock icke utöva sin rätt

utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande

make och arvingar.

Beträffande överlåtelse av upphovsrätt i vissa särskilda avseenden stadgas

i 30—40 §§; dock skola nämnda bestämmelser tillämpas allenast i den mån

ej annat avtalats.

28 §.

Om ej annat avtalats, äger den till vilken upphovsrätt överlåtits icke

ändra verket samt ej heller överlåta rätten vidare. Ingår rätten i en rörelse,

må den överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller del därav;

överlåtaren svarar dock alltjämt för avtalets fullgörande.

29 §.

Skulle tillämpning av villkor som upptagits i avtal om överlåtelse av upphovsrätt

uppenbarligen vara stridande mot god sed på upphovsrättens område

eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

Avtal om offentligt framförande

30 §.

Överlåtes rätt att framföra ett verk offentligt, skall överlåtelsen gälla för

en tid av tre år och icke medföra ensamrätt. Har längre giltighetstid än

tre år bestämts och är ensamrätt avtalad, må upphovsmannen likväl själv

framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan, såframt rätten under en

tid av tre år ej tagits i bruk.

Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke filmverk.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 är 1960

Förlagsavtal

31 §.

Genom förlagsavtal överlåter upphovsmannen till förläggare rätt att genom

tryck eller liknande förfarande mångfaldiga och utgiva litterärt eller

konstnärligt verk.

Manuskript eller annat exemplar av verket, efter vilket detta skall återgivas,

förblir i upphovsmannens ägo.

32 §.

Förläggaren har rätt att utgiva en upplaga, vilken ej må överstiga av litterärt

verk 2 000, av musikaliskt verk 1 000 och av konstverk 200 exemplar.

Med upplaga förstås vad förläggaren på en gång låter framställa.

33 §.

Förläggaren är pliktig att utgiva verket inom skälig tid, på sedvanligt sätt

sörja för dess spridning samt fullfölja utgivningen i den omfattning som betingas

av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter. Försummas

det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla uppburet

honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall den ock

ersättas.

34 §.

Om verket icke är utgivet inom två år eller, såvitt angår musikaliskt verk,

inom fyra år från det upphovsmannen avlämnat fullständigt manuskript

eller annat exemplar som skall mångfaldigas, äger upphovsmannen, ändå

att försummelse ej ligger förläggaren till last, häva avtalet och därvid behålla

uppburet honorar. Samma lag vare, om verket är utgånget och förläggaren

har rätt att utgiva ny upplaga men icke inom ett år efter det upphovsmannen

hos honom begärt sådan utgivning utnyttjar sin rätt.

35 §.

Förläggaren är skyldig att tillställa upphovsmannen intyg från tryckeriet

eller den som eljest mångfaldigar verket om antalet framställda exemplar.

Har under räkenskapsår skett försäljning för vilken upphovsmannen har

rätt till honorar, skall förläggaren inom nio månader efter årets slut tillställa

honom redovisning, angivande försäljningen under året samt restupplagan

vid årsskiftet. Även eljest äger upphovsmannen efter redovisningsfristens

utgång på begäran erhålla uppgift om restupplagan vid årsskiftet.

36 §.

Påbörjas framställning av ny upplaga senare än ett år efter det föregående

upplaga utgavs, skall upphovsmannen före framställningen erhålla tillfälle

att göra sådana ändringar i verket, som kunna vidtagas utan oskälig

kostnad och icke ändra verkets karaktär.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

37 §.

Upphovsmannen har icke rätt att på nytt utgiva verket i den form och på

det sätt som avses i avtalet, förrän den eller de upplagor som förläggaren

äger utgiva blivit slutsålda.

Litterärt verk må dock sedan femton år förflutit efter det år, då utgivningen

påbörjades, av upphovsmannen intagas i upplaga av hans samlade

eller valda arbeten.

38 §.

Bestämmelserna om förlagsavtal äga icke tillämpning på bidrag till tidning

eller tidskrift. För bidrag till annat samlingsverk gälla icke 33 och

34 §§.

Avtal om filmning

39 §.

överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller konstnärligt verk på

film omfattar rätt att genom filmen på biograf, i television eller annorledes

göra verket tillgängligt för allmänheten.

40 §.

överlåtes rätt att utnyttja ett litterärt eller musikaliskt verk för film, som

är avsedd för offentlig visning, är förvärvaren pliktig att inom skälig tid

inspela filmverket och sörja för att det göres tillgängligt för allmänheten.

Försummas det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla uppburet

honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall

den ock ersättas.

Om filmverket icke är inspelat inom fem år från det upphovsmannen fullgjort

vad på honom ankommer, äger upphovsmannen, ändå att försummelse

ej ligger förvärvaren till last, häva avtalet och därvid behålla uppburet

honorar.

Upphovsrättens övergång vid upphovsmannens död, m. m.

41 §.

Efter upphovsmannens död äga reglerna om giftorätt, arv och testamente

tillämpning på upphovsrätten. Avträdes boet till förvaltning av boutredningsman,

äger denne icke utan dödsbodelägarnas samtycke utnyttja verket

på annat sätt än förut skett.

Upphovsmannen äger genom testamente, med bindande verkan även för

efterlevande make och bröstarvingar, giva föreskrifter om rättens utövande

eller bemyndiga annan att meddela dylika föreskrifter.

42 §.

Upphovsrätt må ej tagas i mät hos upphovsmannen själv eller hos någon,

till vilken rätten övergått på grund av giftorätt, arv eller testamente. Samma

lag vare beträffande manuskript, så ock i fråga om exemplar av sådant

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960 11

konstverk som ej blivit utställt, utbjudet till salu eller eljest godkänt för

offentliggörande.

4 KAP.

Upphovsrättens giltighetstid

43 §.

Upphovsrätt till ett verk gäller, där ej annat följer av vad i andra stycket

sägs, intill utgången av femtionde året efter det år, då upphovsmannen avled,

eller, beträffande verk som i 6 § sägs, efter den sist avlidne upphovsmannens

dödsår.

För alster av konsthantverk eller konstindustri gäller rätten intill utgången

av tionde året efter det år, då alstret offentliggjordes. Var sådant alster

icke offentliggjort vid konstnärens död, gäller rätten intill utgången av tionde

året efter hans dödsår.

44 §.

För verk, som offentliggjorts utan att upphovsmannen blivit angiven med

sitt namn eller med sin allmänt kända pseudonym eller signatur, gäller

upphovsrätten intill utgången av femtionde året efter det ar, då verket offentliggjordes.

Består verket av två eller flera delar med inbördes sammanhang,

räknas tiden från det år, då sista delen offentliggjordes.

Blir upphovsmannen inom nämnda tid angiven såsom i 7 § sägs eller visas

att han avlidit innan verket offentliggjordes, gäller vad i 43 § stadgas.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej alster av konsthantverk eller konstindustri.

5 KAP.

Vissa upphovsrätten närstående rättigheter

45 §.

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk

må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan

anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio

eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.

Ej må framförande, som upptagits på anordning varom i första stycket

sägs, utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en

annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då upptagningen ägde rum.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna

paragraf, skall vad i 3 §, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och

21 §§, 22 § första stycket, 27—29 samt 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande

tillämpning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts, proposition nr 17 år 1960

46 §.

Grammofonskiva eller annan anordning, på vilken ljud upptagits, må ej

utan framställarens samtycke eftergöras förrän tjugufem år förflutit efter

det år, då upptagningen ägde rum. Såsom eftergörande anses även att upptagningen

överföres från en sådan anordning till en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av framställares

samtycke, skall vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17

och 21 §§ samt 22 § första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Användes anordning som i 46 § sägs vid ljudradio- eller televisionsutsändning,

skall, om utsändningen äger rum inom tid som i nämnda paragraf stadgas,

ersättning utgå till framställaren ävensom till utövande konstnär, vars

framförande upptagits på anordningen. Hava två eller flera konstnärer samverkat

vid framförandet, kan dem tillkommande rätt endast göras gällande

av dem gemensamt. Gentemot radio- eller televisionsföretaget göres utövande

konstnärs rätt gällande genom framställaren.

Bestämmelserna i 14 § första stycket samt 20 och 21 §§ skola äga motsvarande

tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande

konstnärs rätt skola jämväl föreskrifterna i 27—29, 41 och 42 §§ i motsvarande

mån gälla.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.

48 §.

Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televisionstöretagets

samtycke återutsändas eller upptagas på anordning, genom

vilken den kan återgivas. Utan sadant samtycke må ej heller televisionsutsändning

återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.

Ej må utsändning, som upptagits på anordning varom i första stycket sägs,

utan radio- eller televisionsföretagets samtycke överföras från en sådan anordning

till en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då utsändningen

ägde rum.

Vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§ samt 22 §

första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna

paragraf.

49 §.

Katalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort antal

uppgifter, må ej utan framställarens samtycke eftergöras, förrän tio år

förflutit efter det år, då arbetet utgavs.

Samma lag vare om reklamalster, som bildmässigt sammanställts på ett

särpräglat sätt.

Vad i 11 § första stycket och 14 § sägs skall äga motsvarande tillämpning

beträffande arbete eller alster som avses i denna paragraf. År sådant arbete

eller alster eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gällande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

13

6 KAP.

Särskilda bestämmelser

50 §.

Litterärt eller konstnärligt verk må ej göras tillgängligt för allmänheten

under sådan titel, pseudonym eller signatur, att verket eller dess upphovsman

lätt kan förväxlas med förut offentliggjort verk eller dess upphovsman.

51 §.

Om litterärt eller konstnärligt verk återgives offentligt på ett sätt som

kränker den andliga odlingens intressen eller om sådant återgivande förberedes,

äger domstol på talan av myndighet som Konungen bestämmer vid

vite meddela förbud mot återgivandet. Vad nu är sagt skall ej gälla återgivande

som sker under upphovsmannens livstid.

52 §.

I samband med utdömande av vite äger rätten efter vad som finnes skäligt

föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplar som avses

med förbud enligt 51 §, så ock av föremål som kan användas endast för

framställning därav. Sådan föreskrift må avse, att egendomen skall förstöras

eller på visst sätt ändras.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill.

Egendom som avses i första stycket må i avbidan på föreskrift som där

sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet

53 §.

Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtager åtgärd,

som innebär intrång i den till verket jämlikt 1 och 2 kap. knutna upphovsrätten

eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket eller mot

50 §, dömes, såframt det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, till böter

eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, om någon till riket för spridning till allmänheten inför

exemplar av verk, där exemplaret framställts utom riket under sådana omständigheter,

att en dylik framställning här i riket skulle hava varit straffbar

enligt vad i första stycket sägs.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

54 §.

. i KA '' ‘

Den som i strid mot denna lag eller mot föreskrift enligt 41 § andra stycket

utnyttjar ett verk skall till upphovsmannen eller hans rättsinnehavare

gälda ersättning, utgörande skäligt vederlag för utnyttjandet.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för

annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som innebär

intrång eller överträdelse varom i 53 § sägs, skall ersätta upphovsmannen

eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åtgärden.

55 §.

Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i

53 § sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom

med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till upphovsmannen

eller hans rättsinnehavare. På yrkande av denne äger ock rätten

efter vad som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall förstöras

eller på visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas därmed

för att förebygga missbruk.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill och ej heller om det olagliga förfarandet

bestått i utförande av byggnadsverk.

56 §.

Utan hinder av vad i 55 § är stadgat äger rätten, om det med hänsyn till

det konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av verk eller övriga

omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela tillstånd

att exemplaret mot särskild ersättning till upphovsmannen eller hans

rättsinnehavare göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för

avsett ändamål.

57 §.

Vad i 53—56 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende å

rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

58 §.

Rätt domstol i mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot

denna lag är Stockholms rådhusrätt. Samma lag vare i mål om ersättning

som avses i 14 § andra stycket, 16 §, 19 § första stycket, 22 § andra stycket

eller 47 §.

59 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej

angives till åtal av målsägande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

överträdelse av stadgandet i 3 § eller av föreskrift enligt 41 § andra stycket

må städse beivras av efterlevande make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande

led eller syskon eller den som på grund av adoption står i motsvarande

förhållande till upphovsmannen.

Egendom varom i 55 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen

kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål

i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

8 KAP.

Lagens tillämpningsområde

60 §.

Vad i denna lag är stadgat om upphovsrätt är tillämpligt på verk av den

som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, på verk av sådan

statslös eller flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom

eljest på verk, som först utgivits i Sverige, på här utfört byggnadsverk och

på konstverk, som infogats i här belägen byggnad.

Vad i 50 och 51 §§ stadgas äger tillämpning på varje litterärt eller konstnärligt

verk, oberoende av dess ursprung.

61 §.

Föreskrifterna i 45—48 §§ äro tillämpliga på framförande, ljudupptagning

samt ljudradio- och televisionsutsändning, som äger rum i Sverige.

Vad i 49 § stadgas är tillämpligt på arbete eller alster, framställt av

svensk medborgare eller svensk juridisk person eller av den som har hemvist

i Sverige eller av sådan statslös eller flykting, som här i riket har sin

vanliga vistelseort, så ock eljest på arbete eller alster som först utgivits i

Sverige.

62 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrifter

om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må

ock meddelas om tillämpning av lagen på verk, som först utgivits av mellanfolklig

organisation, samt på icke utgivet verk, som dylik organisation

äger utgiva.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

9 KAP.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

63 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960; dock att 51 § och därtill anslutande

bestämmelser i 6 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i

tryckt skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar.

64 §.

Genom denna lag upphävas:

1) lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska

verk;

2) lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst;

3) lagen den 14 december 1956 (nr 590) om skydd för vissa kartor; samt

4) lagen den 1 mars 1957 (nr 32) om tillfällig förlängning av skyddstid

för litterära och musikaliska verk.

65 §.

Den nya lagen skall, med iakttagande av vad i 66—69 §§ sägs, äga tillämpning

jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkommit

före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk eller konstindustri skall, om rätten eljest

skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—1969, gälla intill utgången

av år 1970.

66 §.

Sådana exemplar av ett verk, som framställts med stöd av äldre lag, må

fritt spridas och visas, dock att vad i 23 § stadgas om uthyrning av noter

till musikaliskt verk och om bemyndigande för Konungen att föreskriva

om viss avgift skall äga tillämpning.

67 §.

Trycksatser, klichéer, formar och andra hjälpmedel, som med stöd av

äldre lag framställts för mångfaldigande av visst verk, må utan hinder av

vad i nya lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av

år 1962. På exemplar, som framställts med stöd härav, skall vad i 66 § sägs

äga motsvarande tillämpning.

68 §.

Beträffande tidning, tidskrift eller annat verk, som består av självständiga

bidrag från särskilda medarbetare och som utgivits före nya lagens

ikraftträdande, skall upphovsrätt enligt 5 § tillkomma utgivaren eller, om

han ej är känd, förläggaren.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Om såsom utgivare angivits offentlig undervisningsanstalt eller akademi

eller ock bolag, förening eller annan samfällighet eller, där utgivare ej är

känd, dylik samfällighet är förläggare, skall skyddstiden beräknas enligt

44 §.

69 §.

Äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om överlåtelse av upphovsrätt,

som tillkommit före nya lagens ikraftträdande, dock att 29 § skall lända

till efterrättelse i fråga om sådant avtal.

70 §.

Vad i 65—67 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende

å rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

Har avtal om upptagning som sägs i 45 § tillkommit före nya lagens

ikraftträdande, skall vad i 69 § sägs äga motsvarande tillämpning.

2 Bihany till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

Lag

om rätt till fotografisk bild

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Den som framställt en fotografisk bild har, med de inskränkningar som

nedan stadgas, uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller

annat förfarande framställa exemplar av bilden ävensom att visa den offentligt.

Som fotografisk bild anses även vad som framställes genom ett med

fotografi jämförligt förfarande.

2 §•

Då exemplar av fotografisk bild framställes eller bilden visas offentligt,

skall fotografen angivas i den omfattning och på det sätt god sed kräver.

Bilden må icke ändras så, att framställarens anseende som fotograf kränkes;

ej heller må bilden visas offentligt i sådan form eller i sådant sammanhang

som är på angivet sätt kränkande för fotografen.

3 §.

Såsom fotograf anses, där ej annat visas, den vars namn, firma eller allmänt

kända signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar av bilden eller

angives då denna visas offentligt.

4 §.

En fotografisk bild anses offentliggjord, då den lovligen utgivits, utställts

offentligt eller eljest gjorts tillgänglig för allmänheten.

5 §•

Av fotografisk bild må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.

Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

6 §.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv

och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av fotografisk bild.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

19

7 §•

I kritisk eller vetenskaplig framställning må i anslutning till texten återgivas

offentliggjord fotografisk bild, såvitt gäller populärvetenskaplig framställning

dock endast mot ersättning.

Offentliggjord fotografisk bild må, mot ersättning, i anslutning till texten

intagas i arbete till bruk vid undervisning.

8 §.

Vid återgivande genom television eller film av dagshändelse må fotografisk

bild som visas såsom ett led i dagshändelsen medtagas.

9 §•

Svenskt televisionsföretag som Konungen bestämmer må, mot ersättning,

visa offentliggjord fotografisk bild, såframt fotografen icke meddelat förbud

mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att

han motsätter sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film.

10 §.

Sedan fotografen överlåtit exemplar av fotografisk bild eller bilden blivit

utgiven, må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, utställas

offentligt.

Offentliggjord fotografisk bild må även eljest visas offentligt i samband

med undervisning, så ock om det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte

eller i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyttigt

syfte. Vad nu sagts gäller ej film.

11 §.

Har televisionsföretag rätt att i utsändning visa fotografisk bild, må företaget

ock, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar

upptaga bilden på film eller liknande anordning. Om rätten att

visa sålunda upptagen bild offentligt gäller vad eljest är stadgat.

12 §.

I rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse må fotografisk bild

fritt utnyttjas.

13 §.

Då fotografisk bild återgives med stöd av 6—11 §§, skall källan nämnas

i den omfattning och på det sätt god sed kräver.

14 §.

Rätten till fotografisk bild, som utförts på beställning, tillkommer beställaren,

där ej annat uttryckligen avtalats. Fotografen äger dock på sedvanligt

sätt utställa bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren förbjuder det.

Beställare av fotografiskt porträtt äger, ändå att fotografen förbehållit sig

rätten till bilden, låta intaga porträttet i tidning eller tidskrift eller i skrift

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

med biografiskt innehåll, såframt fotografen icke gjort särskilt förbehåll

däremot.

15 §.

Rätten till fotografisk bild gäller intill utgången av tjugufemte året efter

det år, då bilden framställdes.

16 §.

Den som beträffande en fotografisk bild vidtager åtgärd, som innebär intrång

i den till bilden jämlikt denna lag knutna rätten, eller till försäljning

utbjuder eller eljest till allmänheten sprider exemplar av fotografisk bild,

som framställts i strid mot lagen, dömes, såframt det sker uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, om någon till allmänheten sprider eller till riket för sådan

spridning inför exemplar av fotografisk bild, där exemplaret framställts

utom riket under sådana omständigheter, att en dylik framställning

här i riket skulle varit straffbar enligt vad i första stycket sägs.

17 §.

Den som i strid mot denna lag utnyttjar en fotografisk bild skall till fotografen

eller lians rättsinnehavare gälda ersättning, utgörande skäligt vederlag

för utnyttjandet.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för

annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som innebär

intrång eller överträdelse varom i 16 § sägs, skall ersätta fotografen

eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åtgärden.

18 §.

Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i

16 § sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom

med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till fotografen

eller hans rättsinnehavare. På yrkande av denne äger ock rätten efter vad

som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall förstöras eller på

visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas därmed för att

förebygga missbruk.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill.

19 §.

Utan hinder av vad i 18 § är stadgat äger rätten, om det med hänsyn till

det konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av bild eller övriga

omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela tillstånd

att exemplaret mot särskild ersättning till fotografen eller hans rättsinnehavare

göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för avsett

ändamål.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

20 §.

Rätt domstol i mål om televisionsutsändning i strid mot denna lag är

Stockholms rådhusrätt. Samma lag vare i mål om ersättning som avses i

7 eller 9 §.

21 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej

angives till åtal av målsägande.

Egendom varom i 18 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen

kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål

i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Denna lag äger tillämpning på fotografisk bild, framställd av den som är

svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller av sådan statslös eller

flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom eljest på fotografisk

bild, som först utgivits i Sverige.

23 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrifter

om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må ock

meddelas om tillämpning av lagen på fotografisk bild, som först utgivits av

mellanfolklig organisation, samt på icke utgiven bild, som dylik organisation

äger utgiva.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom lagen upphäves lagen den 30 maj 1919 (nr 383) om rätt till fotografiska

bilder.

Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl med avseende å fotografisk

bild, som framställts före ikraftträdandet, dock med följande undantag:

1) Sådana exemplar av en fotografisk bild, som framställts med stöd av

äldre lag, må fritt spridas och visas.

2) Klichéer och andra hjälpmedel, som med stöd av äldre lag framställts

för mångfaldigande av viss fotografisk bild, må utan hinder av vad i nya

lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av år 1962.

Exemplar, som framställts med stöd härav, må fritt spridas och visas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931

(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

Använder någon---—----uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon i näringsverksamhet

eller eljest offentliggör

eller mångfaldigar litterärt

eller musikaliskt verk eller verk av

bildande konst under egenartad titel

eller diktat namn, varigenom lätt kan

föranledas förväxling med annans

förut offentliggjorda verk eller dess

upphovsman, och gärningen sker

med uppsåt att framkalla sådan förväxling.

11 §•

Berättigad att----— —----lag är:

1) i de--------inför domstol;

2) i de---------eller röjts;

3) i de--------handen; samt

4) i de uti 9 § avsedda fall den, 4) i de uti 9 § avsedda fall den,

vilkens inarbetade kännetecken kan vilkens inarbetade kännetecken kan

bliva föremål för förväxling, eller, bliva föremål för förväxling.

där fråga är om litterärt eller musi
-

1 Senaste lydelse av 9 och It §§ se SFS 1942:246.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kaliskt verk eller verk av bildande

konst, upphovsmannen till verket så

ock annan innehavare av rätt till

detsamma.

Allmän åklagare —--------sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1960.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

8

Privilegier å--------

Om den uteslutande rätt att genom

tryck mångfaldiga litterära och

musikaliska verk eller verk av bildande

konst, som tillkommer upphovsmannen

till sådant verk, gälle

vad i lag är stadgat.

§•

- tjugu år.

Om den rätt, som tillkommer upphovsman

till litterärt eller konstnärligt

verk eller framställare av fotografisk

bild, och om förbud mot att

återgiva litterärt eller konstnärligt

verk på ett sätt, som kränker den

andliga odlingens intressen, gälle vad

i lag är stadgat.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 januari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lagstiftning

om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m. samt anför

därvid följande.

Lagstiftningen om den rätt som tillkommer författare, tonsättare, bildkonstnärer,

konsthantverkare m. fl. med avseende å deras verk (författar-

och konstnärsrätt, auktorrätt) innefattas för närvarande i lagarna

den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk och om rätt

till verk av bildande konst, vanligen benämnda författarlagen och konstverkslagen.

Till dessa ansluter sig en samma dag utfärdad lag om rätt till

fotografiska bilder.

I anledning av en år 1928 företagen revision av den för områdets internationella

reglering grundläggande Bernkonventionen för skydd av litterära

och konstnärliga verk genomfördes ändringar i de båda förstnämnda

författningarna genom lagar den 24 april 1931. Dessa ändringar berörde

emellertid icke lagstiftningens systematik och principiella uppbyggnad. Redan

under de följande åren aktualiserades i olika sammanhang önskemål

om en mera genomgripande reform på området. I anledning härav förordnades

år 1936 hovrättsrådet, filosofie doktorn Hjalmar Himmelstrand att

såsom sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa en förberedande undersökning

rörande grunderna för en sådan reform. Himmelstrand avgav

en promemoria i ämnet den 15 februari 1937 (SOU 1937: 18).

Även i Danmark och Finland hade vid denna tid frågan om en revision

av författar- och konstnärsrätten sedan några år tillbaka stått på dagordningen.

Parallellt härmed hade inom samtliga nordiska länder framkommit

önskemål om en gemensam nordisk lagstiftning på området. År 1938 enades

de danska, finska, norska och svenska regeringarna om att utreda förutsättningarna

härför. I beslut den 28 oktober samma år erhöll chefen för

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 år 1960

justitiedepartementet Kungl. Maj :ts bemyndigande att dels tillkalla svenska

sakkunniga för ändamålet, dels ock utse personer, företrädande olika intressen

eller besittande speciell sakkunskap, att på kallelse av de sakkunnigas

ordförande deltaga i överläggningar med dessa.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 10 november 1938 såsom

sakkunniga presidenten, numera riksmarskalken Birger Ekeberg, tilllika

ordförande, och professorn Gösta Eberstein. Såsom företrädare för olika

intressen, som komme att beröras av utredningen, utsågs dåvarande ordföranden

i Sveriges författareförening och i filmförfattareföreningen i Sverige,

advokaten Axel Hemming-SjÖberg, dåvarande ordföranden i föreningen

svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim) u.p.a., byrådirektören

Kurt Atterberg, dåvarande ordföranden i publicistklubben, chefredaktören

Sten Dehlgren, rektorn vid Brunnsviks folkhögskola, filosofie doktorn

Alf Ahlberg samt dåvarande överbibliotekarien vid Uppsala universitetsbibliotek,

filosofie doktorn Anders Grape. Sedermera har att i nämnda egenskap

deltaga i överläggningar med de sakkunniga ytterligare utsetts följande

personer: den 29 april 1939 dåvarande verkställande direktören i aktiebolaget

Badiotjänst, filosofie licentiaten Carl Anders Dymling, dåvarande

juridiske rådgivaren åt skandinaviska grammophoneaktiebolaget m. fl. företag,

advokaten Harald Flodin, dåvarande ordföranden i svenska musikerförbundet

C. G. Lernon, dåvarande ordföranden i svenska bokförläggareföreningen,

f. d. hovrättsrådet Tryggve Liljestrand, dåvarande sekreteraren

i akademien för de fria konsterna, vice-professorn Erik Lindberg samt dåvarande

ordföranden i styrelsen för aktiebolaget svensk filmindustri, revisionssekreteraren,

sedermera häradshövdingen Gösta Siljeström, den 25

april 1941 dåvarande ombudsmannen i Sveriges författareförening och i

Stim, advokaten Ulf von Konow samt den 5 oktober 1943 dåvarande direktören

i aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner, numera direktören i aktiebolaget

Sveriges litografiska tryckerier, f. d. revisionssekreteraren Johan Nordenfalk

(efter Liljestrand, som avlidit under år 1942) och dåvarande verkställande

direktören i aktiebolaget Badiotjänst, filosofie kandidaten Yngve

Hugo (efter Dymling, som avsagt sig sitt uppdrag). Lemon avled år 1946

och Dehlgren år 1947; efterträdare till dessa har icke utsetts.

Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 28 februari 1939 hovrättsassessorn,

numera presidenten Herman Zetterberg. Sedan Zetterberg

utnämnts till statsråd och chef för justitiedepartementet och i anledning därav

den 2 augusti 1945 entledigats såsom sekreterare, förordnades lagbyråchefen,

numera justitierådet Erik Hedfeldt den 10 maj 1946 till denna befattning.

Hedfeldt har sedermera, med stöd av ett av Kungl. Maj:t den

27 november 1953 meddelat bemyndigande, samma dag förordnats att vara

ledamot i kommittén. Samtidigt förordnades hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet

Torwald Hesser till sekreterare.

De sakkunniga, som antagit benämningen auktorrättskommittén, har avgivit

ett den 20 augusti 1956 dagtecknat betänkande med förslag till lag

om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk, in. m. (SOU

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kurigl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

1956:25). Förslaget bygger i det väsentliga på resultat som uppnåtts vid

överläggningar med motsvarande sakkunniga i Danmark, Finland och Norge.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms radhusrätt, riksåklagarämbetet,

som bifogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och

Malmö samt från föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler

och Sveriges landsfiskaler, skolöverstyrelsen, vars yttrande är åtföljt av ett

av enhetsskolans modersmålskommitté avgivet utlåtande, statens konstråd,

överintendenten och chefen för Nationalmuseum, länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län samt länsstyrelsen i Uppsala län; sistnämnda länsstyrelse

har inhämtat yttrande av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, vilken

i sådant hänseende åberopat ett av professorn Åke Malmström avgivet

utlåtande.

Från några myndigheter har infordrats yttrande i särskilda frågor, nämligen

från rikets allmänna kartverk och sjöfartsstyrelsen, såvitt angår skydd

för officiella kartor, från riksarkivet, riksbibliotekarien och Uppsala universitetsbibliotek,

såvitt angår fotokopiering av skyddade verk, från Sveriges

författarfond, såvitt angår biblioteksutlåning, från socialstyrelsen och telestyrelsen,

såvitt angår skydd för utövande konstnärer, grammofonfabrikanter

och radioföretag, samt från statens organisationsnämnd, statens reproduktionsanstalt

och statskontorets tryckeriintendent, såvitt angår skydd för

formulär.

Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av svenska

akademien, musikaliska akademien (som jämväl i allt väsentligt åberopat

ett i det följande omnämnt yttrande av Stim m. fl.), akademien för

de fria konsterna, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, svenska föreningen

för upphovsmannarätt, Sveriges författareförening och Minerva, förening

för Sveriges vetenskapliga och populärvetenskapliga författare (vilka båda

föreningar avgivit gemensamt yttrande), Sveriges ungdomsförfattareförening,

svenska översättarförbundet, fria litterära yrkesutövarnas centralorganisation

(Flyco), Sveriges dramatikerförbund, filmförfattareföreningen i

Sverige, publicistklubben, svenska journalistförbundet, föreningen svenska

tonsättares internationella musikbyrå (Stim) u. p. a., föreningen svenska

tonsättare, föreningen svenska kompositörer av populärmusik (Skap) och

svenska musikförläggareföreningen (vilka fyra sistnämnda föreningar avgivit

gemensamt yttrande), styrelsen för konstnärernas riksorganisation, föreningen

svenska tecknare, svenska slöjdföreningen, svenska arkitekters riksförbund,

föreningen svenska trädgårdsarkitekter, svenska inredningsarkitekters

riksförbund, svenska bokförläggareföreningen, tcaterförlag Arvid

Englind aktiebolag, svenska tidningsutgivareföreningen, teatrarnas riksförbund,

folketshusföreningarnas riksorganisation, styrelsen för kungl. teatern,

konsertföreningen i Stockholm, musiketablissementens förening, föreningen

Sveriges filmproducenter, Sveriges biografägareförbund, Sveriges radio aktiebolag,

audiovisuella sällskapet, föreningen konst i skolan, Sveriges allmänna

konstförening, svenska boktryckareföreningen, Sveriges allmänna

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

biblioteksförening, de blindas förening u. p. a., svenska teaterförbundets

fackorganisation, svenska tonkonstnärsförbundet, svenska musikerförbundet,

svenska gruppen av the international federation of the phonographic

industry, svenska försäljnings- och reklamförbundet, annonsbyråernas förening,

konsultativa reklambyråers förbund, svenska annonsörers förening,

föreningen svenska affischtecknare, tidningarnas telegrambyrå, svenska fotografernas

förbund och bildleverantörernas förening (vilka båda föreningar

avgivit gemensamt yttrande), vetenskapsakademien, lärarkollegiet vid karolinska

mediko-kirurgiska institutet, ingeniörsvetenskapsakademien, överbibliotekarien

vid tekniska högskolans bibliotek, tekniska litteratursällskapet,

svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas

förbund, Sveriges industriförbund — som bifogat yttranden av konfektionsindustriföreningen,

Sveriges grafiska industriförbund (vilken organisation

åberopat det av svenska boktryckareföreningen avgivna yttrandet),

textilrådet och Upsala-Ekeby aktiebolag — samt Stockholms handelskammare.

Samverkande bildningsförbunden, som erhållit tillfälle avge utlåtande

över betänkandet, har inkommit med yttrande av studieförbundet medborgarskolan.

Vissa yrkanden i ärendet har framställts av svenska regissörsförbundet,

nordisk union for komponistrettigheder och nordiska fotografförbundet.

Även enskilda personer har inkommit med synpunkter och förslag.

Tillfälle att avge utlåtande över betänkandet har vidare beretts föreningen

Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, folkparkernas

centralorganisation, styrelsen för kungl. dramatiska teatern, Sveriges orkesterföreningars

riksförbund, Göteborgs orkesterförening, Malmö konserthusstiftelse,

konsert- & teater-bureau aktiebolag, nordiska musikförlagets

konsertbyrå, svenska bokhandlareföreningen, svenska musikhandlareföreningen,

svenska grammofonhandlareföreningen, folkrörelsernas konstfrämjande,

riksförbundet för bildande konst, generalstabens litografiska

anstalt, grafiska standardiseringskommittén, svenska magnetofonklubben,

riksförbundet svensk fotografi, fotohandlarnas riksförbund, pressfotografernas

klubb, kopieringsanstalternas riksförening och svenska arbetsgivareföreningen.

Dessa organisationer har emellertid icke inkommit med yttrande.

Sedan ärendet varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet,

anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.

I. Huvuddragen i lagstiftningen

Äldre rätt. Författar- och konstnärsrätten har hos oss, liksom i de flesta

andra länder, växt fram ur ett på privilegier grundat boktryckar- och förläggarskydd.

Sitt första erkännande fick den i 1810 års tryckfrihetsförordning,

vars hithörande bestämmelser innebar att författare till skrift ägde

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ensamrätt att mångfaldiga denna genom tryck; uttrycket skrift hade härvid

en vidsträckt innebörd, så att rätten även avsåg mångfaldigande av musikaliskt

verk i noter och av konstverk genom träsnitt, kopparstick, litografi och

jämförliga förfaranden. Genom en förordning 1855 hänfördes under författares

rätt jämväl ensamrätt att bestämma om dramatiskt eller musikdramatiskt

verks uppförande på scenen. Skydd mot efterbildning av konstverk i

andra än de i tryckfrihetsförordningen avsedda fallen stadgades genom en

lag den 3 maj 1867. Ett decennium senare genomfördes en allmän revision

av auktorrätten, varvid det författarrättsliga skyddet upptogs till reglering

i en särskild lag, lagen den 10 augusti 1877 om äganderätt till skrift, och

det konstnärsrättsliga helt underlades den förut nämnda lagen av 1867.

Denna ersattes sedermera av lagen den 28 maj 1897 om rätt att efterbilda

konstverk. I samband härmed gavs vårt första fotografiskydd genom eu

samma dag utfärdad lag angående rätt att återge fotografisk bild.

Förarbetena till den nu gällande lagstiftningen påbörjades år 1911, närmast

med anledning av att den för området grundläggande Bernkonventionen

för skydd av litterära och konstnärliga verk år 1908 reviderats. Tillkallade

sakkunniga avgav år 1914 ett betänkande i ämnet, vilket i huvudsak

lades till grund för de fem år senare utfärdade författar- och konstverkslagarna

samt lagen om rätt till fotografiska bilder.

Internationella överenskommelser. I Sverige liksom i de flesta andra länder

gäller det auktorrättsliga skyddet omedelbart endast för verk som äger

ursprung i det egna landet. Utsträckning av skyddet till verk från annat

land förutsätter särskild överenskommelse på grundval av ömsesidighet. Mellan

länderna har ingåtts åtskilliga överenskommelser av detta slag.

1) Bernkonventionen. Den viktigaste av hithörande överenskommelser är

den förut berörda, år 1886 tillkomna Bernkonventionen för skydd av litterära

och konstnärliga verk. Anslutna stater bildar en union för skydd av

upphovsmännens rättigheter; i denna inträdde Sverige år 1904. Konventionen

revideras vid återkommande konferenser mellan unionsländerna. Sådana

har tidigare ägt rum i Paris 1896, i Berlin 1908 och i Rom 1928. Under

kommitténs utredningsarbete har konventionen ånyo reviderats vid en konferens

i Bryssel 1948.

För närvarande är till Bernunionen anslutna ett fyrtiotal länder. Bland

dem som står utanför märkes flertalet av de amerikanska staterna samt

Sovjetunionen.

Konventionens grundprincip är att upphovsman, som är medborgare i ett

unionsland, i övriga unionsländer skall för sina verk åtnjuta samma rättigheter

som varje lands lagar tillerkänner eller framdeles kan komma att tillerkänna

landets egna medborgare (principen om s. k. nationell behandling).

Sådan upphovsman är vidare berättigad att i andra länder än verkets hemland

— d. v. s. det land som upphovsmannen tillhör eller, i fråga om utgivna

verk, det land där verket 1''örst utgivits — åtnjuta vissa i konventionen

stadgade minimirättigheter. Eu viktig begränsning är, att skydd icke till
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

kommer verk som först utgivits utom unionen. I viss omfattning kan jämväl

upphovsman, som icke tillhör unionsland, erhålla skydd; för verk, som

sådan upphovsman först utgivit i unionsland, åtnjuter han i utgivningslandet

rätt till nationell behandling och i övriga länder de särskilda minimirätt>gheterna.

En annan ledande princip i konventionen är, att skyddet icke

får göras beroende av formaliteter av något slag.

Av det anförda framgår att konventionens bestämmelser om minimirättigheter

icke avser verkets hemland, och formellt gäller dessa bestämmelser

därför i huvudsak till förmån för utländska upphovsmän. Då det ligger i

sakens natur, att ett land icke ger utländska upphovsmän bättre skydd än

sina egna, får bestämmelserna dock i praktiken den betydelsen att ett land,

som ansluter sig till konventionen, genomför dessa rättigheter även i sin interna

lagstiftning.

Gällande svenska författar- och konstverkslagar uppfyller för närvarande

de krav i fråga om minimirättigheternas innehåll, som konventionens Romtext

uppställer. Vid Brysselkonferensen har emellertid området för dessa

rättigheter i vissa delar något utvidgats eller preciserats. För att Sverige

skall kunna tillträda Brysseltexten kräves därför, att den svenska lagstiftningen

i dessa punkter bringas till överensstämmelse med de nya reglerna.

Kommittén har utgått från att det är ett önskemål att Sverige tillträder

Brysseltexten, och dess förslag har utformats så att det enligt kommitténs

mening tillåter ratifikation av denna text.

2) Världskonventionen om upphovsrätt. År 1952 har, under Unescos auspicier,

tillkommit ytterligare en viktig internationell konvention på området,

Världskonventionen om upphovsrätt. Till denna hör tre tilläggsprotokoll,

nr 1 och 2 avseende tillämpning av konventionen på verk av statslösa

och flyktingar ävensom på verk av vissa mellanfolkliga organisationer samt

nr 3 avseende möjlighet att förena ratifikation av konventionen med visst

villkor. Konventionen berör i princip icke förhållandet mellan Bernunionens

medlemsstater, men är för dem av betydelse såvitt angår relationerna till

länder utanför denna union.

Till konventionen, som trätt i kraft den 16 september 1955, har hittills

anslutit sig ett trettiotal stater, bland vilka märkes de större västeuropeiska

länderna samt USA.

Konventionen kan sägas ha ett dubbelt syfte. Det ena är att göra det

möjligt för länder med ett ännu outvecklat rättsskydd på auktorrättens

områae att vinna anslutning till en internationell reglering i ämnet, även

om deras inre lagstiftning icke är eller inom överskådlig tid kan väntas bli

så beskaffad som kräves för anslutning till Bernunionen. Det andra och

för många deltagande stater väsentliga syftet är att överbrygga vissa motsättningar,

som på området består mellan Bernunionens medlemsstater och

de amerikanska länderna. Framför allt märkes att man i Amerika i regel

för skydd kräver officiell registrering av verket eller liknande formaliteter,

något som är helt främmande för Bernkonventionens system, t detta avseende

har genom Världskonventionen nåtts en stor framgång, i det man

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

från amerikansk sida i allt väsentligt givit efter på nämnda princip såvitt

angår verk från andra länder. Enligt konventionen skall för skydd endast

krävas iakttagande av en enkel form, bestående däri att från verkets första

utgivning varje exemplar skall vara åsatt dels ett särskilt märke, (T), dels

rättsinnehavarens namn, dels årtalet för första utgivningen.

Vad angår skyddets innehåll bygger konventionen, liksom Bernkonventionen,

på principen om nationell behandling. Några särskilda rättigheter som

obligatoriskt skall tillkomma upphovsmännen anges i princip icke; ett

undantag gäller endast beträffande rätten att översätta verk.

Kommittén har utgått från att Sverige bör tillträda konventionen. Med

hänsyn till den ringa omfattningen av det däri föreskrivna obligatoriska

skyddet har emellertid detta ställningstagande ej påverkat utformningen

av de materiella bestämmelserna i lagförslagen utan varit av betydelse endast

beträffande reglerna om lagbestämmelsernas tillämplighet med avseende

å utlandet.

I anslutning härtill framhåller kommittén, att ett tillträde till konventionen

främst medför den fördelen att svenska upphovsmän får det väsentligt

lättare än nu att erhålla skydd i USA. För närvarande regleras denna fråga

av en särskild överenskommelse av år 1920, vilken emellertid för skydd kräver

iakttagande av en rad formaliteter. Såsom förut berörts innebär konventionen

att formkravet reduceras till ett minimum.

Kommitténs lagförslag. Kommittén framhåller att det förhållandet, att dess

arbete bedrivits i nordisk samverkan och även har internationell inriktning,

såtillvida bestämt arbetsmetoden, att kommittén icke, såsom eljest varit naturligt,

kunnat taga till utgångspunkt den gällande svenska lagstiftningen

och överväga, vilka ändringar i denna som kunde anses påkallade. Både formellt

och sakligt har förslaget utarbetats utan direkt anknytning till gällande

svensk rätt; uppslag och förebilder har hämtats från olika håll, till stor

del från de två modernaste nordiska lagarna på området, den norska och den

finska.

I kommitténs förslag har de auktorrättsliga reglerna sammanförts i en

gemensam lag om upphovsmannarätt1 till litterära och konstnärliga verk.

Den nuvarande fotografilagen föreslås ersatt av en ny lag om rätt till fotografisk

bild.

Förslaget till lag om upphovsmannarätt uppbäres av grundtanken, att

rättsordningen bör skydda det litterära och konstnärliga skapandet, oavsett

vilka uttrycksformer detta väljer, samt att rättsreglerna hör utformas så att

de, så långt möjligt är, bereder författarna och konstnärerna gynnsamma

arbetsförhållanden och därjämte innefattar skydd för de ideella och personliga

intressen, som dessa förbinder med sina verk. Samtidigt har hänsyn

tagits till samhällets krav och till att utvecklingen medfört behov av nya

1 Kommittén har använt ordet upphovsmannarätt såsom sammanfattande beteckning på

hithörande rättigheter. I departementsförslaget har i stället brukats ordet upphovsrätt. Se

vidare s. 40.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

inskränkningar i upphovsrätten till förmån för religiösa, kulturella eller

eljest samhälleliga intressen. I lagtekniskt avseende har kommittén eftersträvat

att ersätta de nuvarande, enligt en äldre, mera kasuistisk lagstiftningsmetod

avfattade reglerna med allmänt och principiellt hållna stadganden.

Förslaget är uppdelat på nio kapitel. I de fyra första behandlas upphovsrättens

föremål och innehåll, inskränkningar i rätten, rättens övergång och

skyddstiden. Till 5 kap. har förts helt nya regler om skydd för vissa med

upphovsrätten besläktade rättigheter. I 6 kap. upptages vissa specialbestämmelser,

bl. a. om titelskydd och skydd mot förvanskning av klassiska verk.

De sista kapitlen innehåller regler om straff och skadestånd och om lagens

tillämplighet i internationellt avseende samt övergångsbestämmelser.

De grundläggande bestämmelserna om rättens föremål och innehåll har

utformats på ett mer generellt sätt än motsvarande regler i gällande lag. Såsom

föremål anges sålunda, i stället för den nuvarande uppräkningen

av olika skyddade objekt (tal, skrift o. s. v.), litterärt eller konstnärligt verk

(1 §). Kommittén framhåller att denna utvidgning av skyddsområdet icke

för närvarande torde vara av större praktisk vikt men att den kan få betydelse

för en framtida, nu icke förutsebar utveckling av de litterära och

konstnärliga uttrycksformerna.

Liksom hittills skall skydd även tillkomma alster av konsthantverk och

konstindustri. Det undantag, som för närvarande gäller i fråga om beklädnadsartiklar

och vävnader, avsedda för dylika artiklar, har icke bibehållits.

Fotografisk bild skall icke vara föremål för upphovsrätt. Skyddet för fotografier

skall sålunda uteslutande regleras enligt den särskilda lagen härom.

Vad angår rättens innehåll kommer den förut angivna grundtanken

till uttryck däri, att de principiella bestämmelserna om upphovsmannens

befogenheter uppdelats på två stadganden, av vilka det ena i huvudsak behandlar

rättens praktisk-ekonomiska sida (2 §) och det andra innehåller

vissa bestämmelser till skydd för hans ideella och personliga intressen (3 §).

1 det förra stadgandet har upphovsmannen förklarats äga uteslutande rätt

att förfoga över verket i två huvudhänseenden, nämligen genom att framställa

exemplar därav och genom att göra det tillgängligt för allmänheten.

Rätten att framställa exemplar av verket — böcker, grammofonskivor,

filmer o. s. v. — motsvarar den nuvarande ensamrätten att mångfaldiga

litterära och musikaliska verk och att efterbilda konstverk. Rätten att göra

verket tillgängligt för allmänheten motsvarar de för närvarande i författarlagen

särskilt angivna ensamrätterna att offentligt föredraga, utföra och

uppföra verket, att offentligt framföra det medelst kinematografi och att

genom radio utsända det, men är mera omfattande. Den täcker även andra

sätt att framföra verket, som kan möjliggöras genom teknikens landvinningar,

och inbegriper därjämte alla åtgärder, genom vilka exemplar av

verket utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller eljest sprides

till allmänheten eller visas offentligt.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Det sist sagda innebär att rätten även avser utlåning inom den offentliga

biblioteksverksamheten. I denna del föreslås visserligen långtgående inskränkningar

i rätten (23 §), vilka innebär att utlåning skall kunna ske utan

tillstånd från författarnas sida, men principiellt står förslaget pa standpun

ten, att författarna äger ett i upphovsrätten grundat anspråk pa ersättning

för det utnyttjande av deras böcker, som sker i denna verksamhet. Med

hänsyn till att författarna för närvarande erhåller sådan gottgorelse av statsmedel,

har några bestämmelser om ersättning dock icke intagits i forslaget

I stället har däri givits ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att belagga

verksamhet för utlåning med avgift till förmån för författarna. Kommittén

har avsett att därmed skapa en legal grund för författarnas biblioteksersättning,

som kan tagas i anspråk, om det nu tillämpade systemet med ersättning

direkt av statsmedel framdeles skulle överges.

Genom ett särskilt stadgande har s. k. industrimusik och andra framföranden

av liknande slag — sådana som sker i förvärvsverksamhet infor en

större sluten krets — i upphovsrättsligt hänseende jämställts med offentliga

framföranden.

Stadgandet till skydd för den ideella rätten föreskriver dels att da exemplar

av verket framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten,

upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kraver och

dels att verket icke må ändras eller göras tillgängligt för allmänheten på

ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga

anseende eller egenart. Den ideella rätten skall i princip vara oförytterlig;

en eftergift skall vara giltig endast såvitt angår en till art och omfattning

begränsad användning av verket, t. ex. viss filminspelning.

De nuvarande inskränkningarna i upphovsrätten till förmån för

religiösa, kulturella och eljest samhälleliga ändamål bibehålies i stort sett

men har i olika hänseenden modifierats. Upphovsmannen föreslås få rätt

till ersättning i några fall där verket enligt gällande lag kan utnyttjas helt

fritt. Detta gäller bl. a. då ett flertal konstverk av samma konstnär återges i

anslutning till populärvetenskaplig framställning (14 §), då verk tages i

anspråk för skolböcker, koralböcker och liknande (16 §) och då dikter användes

som sångtexter (19 §). Ersättningen skall i händelse av tvist bestämmas

i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver (52 §). Det är avsett, att

sådana ersättningsfrågor skall regleras i kollektiva överenskommelser samt,

i individuella fall av tvist, av särskild skiljenämnd. Vidare har i vissa fall

uppställts nya villkor för rätten att använda verk utan upphovsmannens tillstånd;

bl. a. har för återgivning i skolböcker och liknande uppställts en karenstid

på fem år. Nya regler föreslås om fotokopiering inom arkiv och bibliotek

(12 §), om bruket av bandinspelningsapparater inom skolorna (17 §)

och om radions inspelningar (22 §). Nytt är också ett stadgande, som tilllåter

att verk mångfaldigas i blindskrift (18 §).

Liksom nu är förhållandet skall allmänna handlingar principiellt få

återges utan hinder av att de innehåller upphovsrättsligt skyddat material

(9 och 24 §§). Bestämmelserna härom har dock gjorts något mer restriktiva,

3 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

opaginerad Kontrollera mot PDF

34: Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

och enligt förslaget kommer sådana handlingar som av myndighet utgivna

handböcker o. dyl. att bli skyddade mot reproduktion.

I fråga om upphovsrättens övergång innehåller förslaget dels

allmänna bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt (27—29 §§), om rättens

övergång vid dödsfall (30 §) och om utmätning (31 §), dels, i begränsad

utsträckning, en reglering av vissa typer av överlåtelseavtal (avtal om

offentligt framförande, förlagsavtal och filmavtal; 32—42 §§). I de allmänna

bestämmelserna har upptagits ett stadgande om möjlighet att i ytterlighetsfall

jämka överlåtelseavtal (29 §), vilket utgör en motsvarighet till bestämmelser

av samma slag i skuldebrevslagen och några andra lagar på civilrättens

område.

Skyddstiden, som enligt 1919 års lagar är 30 år från upphovsmannens

dödsår, föreslås förlängd till 50 år (43 §). Kommittén framhåller att

en övergång underlättas av alt under utredningsarbetet genomförts lagstiftning

om provisorisk förlängning av skyddstiden för litterära och musikaliska

verk (»Lex Strindbergs-). Nuvarande särbestämmelser om kortare

skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri har icke bibehållits.

Såsom förut antytts behandlar förslaget icke endast den egentliga upphovsrätten.

Som en betydelsefull nyhet innehåller det även regler till skydd

för musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer och i

samband därmed även för grammofonindustrien och radion

(45—48 §§). Konstnärliga framträdanden skall icke få inspelas eller radieras

utan konstnärens tillstånd. Utan sådant tillstånd skall icke heller inspelningar

få kopieras eller återinspelas. Grammofonindustrien får skydd mot

kopiering av dess produkter. Utövande konstnärer och grammofonskivefabrikanter

berättigas till ersättning för grammofonmusiken i radio. De

utövande konstnärerna skall äga motsätta sig att inspelningar på grammofon

och film utnyttjas på ett för deras konstnärsära kränkande sätt. För

radioföretagen föreslås skydd mot obehörig återutsändning och kopiering

av deras sändningar. Televisionsutsändningar skall icke få göras tillgängliga

för allmänheten utan sändningsföretagets samtycke.

Skyddstiden föreslås i hithörande fall till 25 år från året för den första

inspelningen eller utsändningen.

I förevarande sammanhang föreslås också förbud mot eftergörande av

mera omfattande kataloger, tabeller och liknande arbet

e n samt av vissa r e k 1 a m a 1 s t e r (49 §); här är skyddstiden satt till

10 år från utgivningsåret.

Till den nya lagen har överförts vissa för närvarande i lagen mot illojal

konkurrens upptagna regler om skydd för titel på litterärt eller konstnärligt

verk ävensom för pseudonym och signatur (50 §). Vidare

har här givits ett stadgande, som främst åsyftar att skydda de ideella

vardena hos fria verk, särskilt de klassiska mästerverken (51 §).

Sedan skyddstiden utgått står det principiellt envar fritt att begagna verket,

och detta kan ske i vilken form som helst. Det saknas emellertid icke exem
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

pel på att denna frihet missbrukats på ett sätt, som varit ägnat att skada betydelsefulla

kulturella intressen. I viss anslutning till vad som gäller i övriga

nordiska länder och även i några andra stater stadgar förslaget rätt för det

allmänna att ingripa mot dylika missbruk. Reglerna innebär att då ett litterärt

eller konstnärligt verk återges offentligt på ett sätt som kränker den

andliga odlingens intressen eller sådant återgivande förberedes, domstol

skall på särskilt yrkande kunna meddela förbud mot återgivandet. Sådant

yrkande skall göras av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Kommittén

har avsett, att uppgiften att fungera som övervakande organ skall anförtros

åt svenska akademien, musikaliska akademien och akademien för de fria

konsterna, var och en för dess område.

Reglerna om ansvar och ersättningsskyldighet innebär

vissa nyheter. Sålunda har straffet för brott mot lagens bestämmelser något

skärpts. Gällande regler om skyldighet att utge s. k. obehörig vinst har

ersatts med en skadeståndsregel. Bestämmelserna om olagligen framställda

exemplar m. m. har något modifierats.

En viktig nyhet är att intrång i upphovsrätt, som för närvarande utgör

målsägandebrott, lägges under allmänt åtal; för åtal skall dock fordras angivelse

av målsäganden.

I förslaget till lag om rätt till fotografisk bild föreslås rätten, som för

närvarande omfattar mångfaldigande genom fotografi och offentlig visning

genom film, utsträckt till att avse framställning av exemplar och

offentlig visning, oberoende av de metoder som användes; beträffande utställning

göres dock långtgående inskränkningar. Nya regler föreslås till

skydd för fotografens ideella rätt. Skyddstiden, vilken nu såsom huvudregel

är 15 år från utgivningsåret, föreslås till 25 år från framställningsåret.

Kommitténs förslag föranleder följdändringar i trgckfrihetsförordningen

och i lagen mot illojal konkurrens.

Vad angår den av kommittén för rättsområdet föreslagna termen upphovsmannarätt

framhålles i motiven att man i svenskt lagspråk hittills

saknar en gemensam beteckning för detta rättsområde, beroende på

att ämnet varit uppdelat på skilda lagar. I författarlagen sammanfattas dithörande

regler såsom författarrätt, medan en motsvarande samlingsbeteckning

saknas i konstverkslagen. I doktrinen har man emellertid vid sidan av

författarrätt talat om konstnärsrätt, och såsom samlande benämning har

sedan gammalt brukats ordet auktorrätt. Enligt kommitténs mening är

emellertid denna term knappast lämplig i lagstil. Med hänsyn till språkbruket

i grannländerna kommer närmast i betraktande endera av termerna

upphovsmannarätt eller upphovsrätt. Den förra användes i den finska lagen,

den senare i den norska lagen (opphavsrett) och det danska förslaget

(ophavsret). I svenskt språkbruk har orden upphov och upphovsman redan

burskap medan termerna upphovsrätt och upphovsmannarätt torde få anses

som nvbildningar. Vid valet mellan dessa talar till förmån för upphovs
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

rätt, att detta ord är kortare, vilket utgör en särskild fördel, då det gäller

att bilda avledningar såsom upphovsrättslig, upphovsrättsverk o. s. v. Vidare

kan anföras att ordet skulle bidraga till önskvärd dansk-norsk-svensk

enhetlighet i terminologien. Å andra sidan kan för formen upphovsmannarätt

anföras dels att den redan sedan länge använts i Finland, dels att den

kan anses som en ordagrann översättning av den i rättsvetenskapen gängse

termen auktorrätt, liksom av dess motsvarigheter i tyskt och franskt språkbruk.

Härtill kommer att termen under kommitténs arbete brukats som

»arbetsnamn» och därför i viss mån kommit till användning i den diskussion

som uppstått i anslutning därtill. Kommittén har av anförda skäl

stannat för att förorda formen upphovsmannarätt.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag har i huvudsak fått ett gynnsamt

mottagande i remissyttrandena och det anses i allmänhet väl ägnat att

läggas till grund för lagstiftning.

Svenska föreningen för upphovsmannarätt och flera andra remissinstanser

understryker värdet av att förutsättningar nu synes föreligga för en

enhetlig nordisk reglering av rättsområdet.

Om förslaget uttalar styrelsen för Sveriges advokatsamfund:

Den föreslagna lagstiftningen avser ett område av allra största betydelse

för vårt lands kultur. Behovet av ny lagstiftning på området har bhvit alltmer

framträdande, och efter att ha tagit del av betänkandet kan man med

tillfredsställelse konstatera att känslan för upphovsmannens rätt med åren

blivit allt starkare. Det omfattande arbete som nedlagts på förslaget har

givit ett imponerande resultat, och styrelsen vill uttala den förhoppningen

att en lagstiftning i enlighet med förslagets principer snarast mätte genomföras.

För det praktiska livet kommer kommitténs i regel utförliga och

klargörande motivering att bli en värdefull vägledning.

Statens konstråd anser betänkandet innefatta ett i såväl sakligt som formellt

hänseende förträffligt lagstiftningsverk, mot vars grundprinciper och

flertalet av dess detaljer konstrådet icke har något att erinra. Överintendenten

och chefen för Nationalmuseum finner det angeläget betyga sin tillfredsställelse

med det skydd i viktiga hänseenden, som ett genomförande av

förslaget skulle innebära för konstnärernas rätt, och kan i huvudsak tillstyrka

förslaget i hithörande delar. Liknande uttalanden göres av akademien

för de fria konsterna samt åtskilliga enskilda organisationer på konstlivets

område, bl. a. styrelsen för konstnärernas riksorganisation, Sveriges

allmänna konstförening, svenska slöjdföreningen och föreningen svenska

affischtecknare.

Svenska akademien, som särskilt ägnat sin uppmärksamhet åt de delar

av förslaget som avser den litterära upphovsrätten, har i princip intet att

erinra mot de nya bestämmelser som föreslås och finner dessa genomgående

val agnade att skydda författarnas rättmätiga intressen. Med särskild

tillfredsställelse har akademien beaktat, att även översättarnas uppovsratt

i detta sammanhang blivit erkänd, så att det litterära arbetet in
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Mnj:ts proposition nr 17 år 1960

om denna kategori bättre kan tillgodoses både i fråga om kvalitet och ersättning.

Musikaliska akademien vill ge uttryck åt sin glädje över att en

översyn av gällande rätt, som av olika skäl tett sig alltmera nödvändig, nu

förts fram till ett nytt lagförslag och att vissa speciellt med tonkonsten

sammanhängande problem därvid beaktats. Med särskild tillfredsställelse

hälsar akademien det föreslagna skyddet mot förvanskningar av klassiska

verk.

Även olika organisationer representerande författare, kompositörer och

musikförläggare uttalar i princip tillfredsställelse med förslaget, varvid

bl. a. framhålles såsom värdefullt att den ideella rätten stärkts, att skyddstiden

förlängts och att skydd föreslås mot förvanskningar av klassiska verk.

Vissa allmänna erinringar göres emellertid. Stim, svenska tonsättares förening,

Skap och svenska musikförläggareföreningen beklagar sålunda, att

förslaget icke blott bibehållit utan även i vissa hänseenden utvidgat det allmännas

rätt att för sina olika syften utnyttja skyddade verk utan tillstånd

av upphovsmannen och ofta utan ersättning åt denne; det göres också gällande

att förslaget i flera punkter strider mot Bernkonventionen. Föreningarna

finner det vidare vara en märkbar tendens i förslaget, att man icke

velat lagstifta i de fall, där möjligheter för en tillfredsställande ordning

efter fria avtalsförhandlingar ansetts föreligga. Ehuru vissa skäl talar för

denna ståndpunkt, skulle föreningarna på flera punkter ha föredragit klara

bestämmelser till skydd för upphovsmannens intressen. Sveriges författareförening

och föreningen Minerva förklarar sig hysa allvarlig oro i anledning

av att de skyldigheter, som tvångsvis ålägges upphovsmännen till förmån

för allmänna intressen och som redan för närvarande kännes betungande,

kommer att ökas i en omfattning som man icke tidigare kunnat tänka sig

och bl. a. utsträckas till nya områden.

Publicistklubben framhåller, att det ämnesområde som behandlas i förslaget

på det närmaste berör svensk press, och hälsar med tillfredsställelse, att

Sverige kan påräkna att inom kort erhålla en modern och huvudsakligen

ändamålsenlig lagstiftning på det centrala område som auktorrätten utgör.

Sveriges radio uttrycker sin tillfredsställelse över att kommitténs arbete

slutförts och givit ett så värdefullt resultat som det föreliggande betänkandet.

Kommitténs förslag är enligt Sveriges radios mening väl ägnat att i huvudsak

läggas till grund för en ny lag om upphovsrätt; att en sådan lag

utan onödigt dröjsmål bör antagas synes uppenbart.

Av några remissinstanser har mot förslaget erinrats, att det upphovsrättsliga

skyddet därigenom i vissa avseenden gjorts alltför omfattande. Sveriges

industriförbund, som helt vill ansluta sig till kommitténs principiella målsättning

om ett förstärkt skydd, kan likväl icke underlåta att framhålla, att

kommittén i sin strävan att tillgodose upphovsmännens intressen föreslagit

bestämmelser, som i en del hänseenden är så långtgående att de kan medföra

risk för att utvecklingen hämmas. Stockholms handelskammare finner

det uppenbart, att de andliga prestationer som behandlas i förslaget bör åtnjuta

bästa möjliga skydd. Handelskammaren vill emellertid påpeka att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ls proposition nr 17 år 1960

om skyddet göres alltför omfattande, detta kan lända upphovsmännen

själva till skada. I den mån investering i upphovsmännens produkter icke

göres lockande för dem som vill förvärva rättigheterna därtill kommer nämligen

efterfrågan på produkterna att minska. Handelskammaren anser vidare

att kommittén speciellt i fråga om överlåtelse av upphovsrätt på flera

punkter gått alltför långt i sina strävanden att skydda de andliga prestationerna.

Att ett all för långtgående skydd kan motverka det syfte man vill

främja understrykes också av publicistklubben. —- Handelskammarens uppfattning

om förslagets avtalsregler delas av flera andra remissinstanser.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har intet att erinra mot

syftet med förslaget men framhåller helt allmänt, att metoden att på privaträttslig

väg stärka upphovsmannens ställning har sin begränsning; det är

icke givet att det förstärkta skyddet verkligen kommer dem till del som man

främst avsett att stödja.

Publicistklubben och svenska tidningsulgivareföreningen anser, att man i

förslaget icke i tillräcklig grad tagit hänsyn till tryckfrihetsrättens regler.

I ett par remissvar framträder en allmänt kritisk inställning till förslaget.

Svenska bokförläggareföreningen anser, att detta i sakligt hänseende går

längre än önskligt och nödvändigt; enligt föreningens mening borde man

ha inskränkt sig till att föreslå den utsträckning av skyddstiden som alla

iörutsatt skola bli genomförd och därutöver till en jämkning av de bestämmelser

som kunde vara i behov av en översyn för att komma i samklang med

internationella konventioner och aktuell lagstiftning i övriga nordiska länder.

Föreningen Sveriges filmproducenter uttalar, utan att närmare utveckla ämnet,

tvekan mot kommitténs allmänna uppläggning av förslaget, särskilt i vad

avser terminologi och de abstraktioner som ligger till grund för dess utformning.

I några fall har remissinstanser företrädande speciella grupper riktat anmäl

aningar mot att förslaget icke i tillräcklig grad tillgodoser dessa gruppers

intressen; uttalanden i denna riktning göres av svenska dramatikerförbundet,

svenska översättarförbundet, svenska journalistförbundet, föreningen

Sveriges filmproducenter och Sveriges biograf ägareförbund.

\ad angår granskningen av de särskilda bestämmelserna framhåller Svea

hovrätt, att dess bedömning, med hänsyn till föreliggande lagstiftnings internationella

och nordiska inriktning, blivit i viss män på förhand bunden.

Liknande uttalanden göres av hovrätten över Skåne och Blekinge, publicistklubben

och svenska försäljnings- och reklamförbundet.

Den av kommittén såsom ny beteckning på förevarande rättsområde föreslagna

termen upphovsmannarätt möter invändningar på ett par

håll. Sveriges radio anser termen ha betydande praktiska olägenheter på

grund av sin otymplighet, särskilt i sammanställningar; från praktisk synpunkt

och med hänsyn till intresset av att erhålla en samnordisk term vore

nybildningen upphovsrätt att föredraga, även om den måhända icke är helt

idealisk. Även juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser detta ord

kunna övervägas. En ledamot i Svea hovrätt föreslår uttrvcket upphovsmans

rätt.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Lagstiftningen till skydd för det litterära och konstnärliga

skapandet är av utomordentligt stor betydelse för den andliga odlingen.

Det är ur allmän synpunkt liksom även för den enskilde skaparen

av litterära eller konstnärliga verk angeläget, att denna lagstiftning håller

jämna steg med utvecklingen. Icke minst måste beaktas att den snabba tekniska

utvecklingen successivt frambringar nya former för utnyttjande av de

litterära och konstnärliga verken och av andra konstnärliga prestationer.

De nu i vårt land gällande författar- och konstverkslagarna tillkom för

snart 40 år sedan och måste, trots vissa år 1931 genomförda ändringar, anses

i stora delar föråldrade. Redan vid auktorrättskommitténs tillkomst år

1938 ansågs allmänt behov föreligga av en genomgripande revision av lagstiftningen.

De senare årens tekniska utveckling på området har ytterligare

framhävt detta behov. Även internationellt har rättsområdet undergått en

stark utveckling under senare år, och den svenska lagstiftningen måste anpassas

till denna. Det är vidare angeläget att på området åstadkomma rättslikhet

inom de nordiska staterna. För detta ändamål har utredningsarbetet

bedrivits i samverkan med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland

och Norge. Såvitt angår den egentliga auktorrätten har samarbetet resulterat

i förslag till lagtexter, som i allt väsentligt överensstämmer.

Enligt det av kommittén framlagda förslaget skall de auktorrättsliga bestämmelserna

sammanföras i en lag om upphovsmannarätt till litterära och

konstnärliga verk. Rätten till fotografisk bild skall liksom hittills behandlas

i en särskild lag. Förslaget till förstnämnda lag innebär att den rätt

som tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk i åtskilliga

hänseenden stärkes. Sålunda föreslås rätten utvidgad till sitt innehåll, så

att den i princip omfattar alla former för utnyttjanden, genom vilka verket

mångfaldigas eller göres tillgängligt för allmänheten; under vissa förutsättningar

skall rätten även avse framföranden inför slutna kretsar. Skyddet

för upphovsmannens personliga och ideella rätt utbygges och göres i princip

oförytterligt. I några fall, då verk för närvarande får utnyttjas helt fritt,

införes rätt till ersättning för upphovsmannen. Skyddstiden, som enligt gällande

författar- och konstverkslagar är 30 år från upphovsmannens dödsår,

föreslås förlängd till 50 år. Jämväl de regler som föreslås rörande upphovsrättsliga

avtalsförhållanden och om straff och skadestånd innebär ett ökat

skydd för upphovsmannen. Å andra sidan har beaktats att utvecklingen

medfört behov av nya inskränkningar i upphovsrätten till förmån för speciella

samhälleliga intressen; bl. a. föreslås att det i viss utsträckning skall

vara tillåtet att inom arkiv och bibliotek fotokopiera verk och att inom skolväsendet

inspela verk på magnetofon o. dyl. Som en betydelsefull nyhet innehåller

förslaget vidare regler till skydd för musiker, skådespelare och

andra utövande konstnärer och i samband därmed även för grammofonindustrien

och radion. Jämväl beträffande kataloger, tabeller m. in. samt

reklamalster föreslås speciella skyddsregler. Förslaget upptager också vissa

bestämmelser av offentligrättslig natur till skydd mot att äldre litterära

eller konstnärliga verk återges på ett sätt som kränker den andliga odlingens

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

intressen. Vad angår fotografirätten föreslås även denna vidgad till sitt in

nehåll; bl. a. skall den i princip omfatta samtliga former för mångfaldigande

och offentlig visning av fotografi, varjämte nya regler föreslås till skydd

för fotografens ideella rätt. Skyddstiden, vilken nu som huvudregel är 15 år

från utgivningsåret, föreslås till 25 år från framställningsåret.

Kommitténs förslag, vilket som förut nämnts tillkommit i nordiskt samarbete,

har vid remissbehandlingen i allmänhet fått ett gynnsamt mottagande.

Även enligt min mening har förslaget betydande förtjänster såväl med

hänsyn till det sakliga innehållet som ur formell och systematisk synpunkt.

Kommittén synes mig i allmänhet ha nått fram till lämpliga lösningar i de

ofla starkt kontroversiella frågor som aktualiseras inom detta rättsområde.

Också då det gällt att avgöra i vilken utsträckning hänsyn bör tagas till den

internationella rätten och till förhållandena i grannländerna har jag i huvudsak

funnit mig kunna biträda kommitténs överväganden. Jag anser därför

att förslaget i stort sett är ägnat att läggas till grund för revisionen av

lagstiftningen. Det är att hälsa med särskild tillfredsställelse, att förutsättningar

nu synes föreligga för en i det väsentliga enhetlig nordisk lagstiftning

på området.

Även om alltså huvudlinjerna i kommitténs förslag bör följas, har den

granskning av förslaget som med beaktande av de avgivna remissyttrandena

verkställts inom departementet visat, att en del jämkningar är påkallade.

Också i grannländerna har de där avgivna förslagen befunnits böra

ytterligare överarbetas. I detta läge har det ansetts lämpligt att fortsätta det

nordiska samarbetet genom överläggningar mellan representanter för vederbörande

departement och ministerier. För ändamålet har sådana representanter

på inbjudan av danska undervisningsministeriet sammanträtt i Köpenhamn

under tiden den 28 oktober—den 7 november 1957.1 Vid det fortsatta

arbetet inom justitiedepartementet har jag sökt att så långt som möjligt

taga hänsyn till resultatet av de delegerades överläggningar.

Då de auktorrättsliga bestämmelserna skall sammanföras i en lag, uppstår

behov av en gemensam beteckning för de rättigheter om vilka här är fråga.

Den av kommittén föreslagna termen upphovsmannarätt har vid remissbehandlingen

från ett par håll kritiserats såsom varande alltför otymplig.

Enligt min mening är också den av kommittén alternativt förordade kortare

formen upphovsrätt att föredraga; då här är fråga om nordisk lagstiftning

är det även en fördel att man med denna term vinner anknytning

till språkbruket i Danmark och Norge. I departementsförslaget betecknas

därför hithörande rättigheter såsom upphovsrätt.

.lag övergår härefter till en redogörelse för de särskilda lagförslagen.

1 Svenska representanter var hovrättspresidenten Herman Zetterberg, hovrättsrådet Torwald

Hesser och lagbyråchefen Sten Rudholm.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

41

II. De särskilda lagförslagen

Förslaget till lag om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk

1 KAP.

Om upphovsrättens föremål och innehåll

1 §•

I förevarande paragraf, som frånsett ett par redaktionella jämkningar är

likalydande med 1 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrättens föremål.

Gällande rätt. Författarlagen bär i 1 § följande uppräkning över de verk

som skyddas:

1) skrift och muntligt föredrag;

2) musikaliskt verk;

3) teckning samt grafisk eller plastisk avbildning, där teckningen eller

avbildningen är av vetenskaplig eller teknisk art samt ej, efter sitt huvudsakliga

ändamål, att betrakta såsom konstverk;

4) mimiskt verk (balett eller pantomim);

5) kinematografiskt verk, vartill i denna lag hänföres jämväl verk, avsett

att återgivas genom ett kinematografi liknande förfarande.

Uppräkningen avser, enligt vad som uttalas i lagens förarbeten, att vara

uttömmande.

I konstverkslagen anges i 1 § som föremål »verk av bildande konst, såsom

teckning och annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst samt byggnadskonst».

Till verk av bildande konst hänföres efter lagändring 1926

jämväl alster av konsthantverk och konstindustri; dock att beklädnadsartiklar

och vävnader, avsedda för dylika artiklar, icke är föremål för skydd

enligt lagen. Anmärkas må att skyddstiden för konsthantverk och konstindustri

är kortare än eljest; jfr 43 §.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att uppgiften för den upphovsrättsliga

lagstiftningen är att lämna rättsskydd åt det andliga skapandet

inom litteraturens och konstens område. I gällande lag har rättens föremål

bestämts genom en uppräkning av särskilda former av det individuella

andliga skapandet som skall vara skyddade. En dylik uppräkning har nackdelen,

att utvecklingen lätt gör den otidsenlig; nya former för att meddela

sig med omvärlden framträder, och även det andliga skapandet tager nya

hjälpmedel i bruk. I moderna lagar i ämnet är det därför vanligt, att man

anger tillämpningsområdet på ett mera allmänt sätt. Detta är även Bernkonventionens

metod. Enligt kommitténs mening bör tillämpningsområdet

för den lag som nu föreslås bestämmas genom en dylik, mera allmänt hållen

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

beskrivning. I anslutning till den strävan att i detta hänseende nöja sig med

en helt kort formulering, som kommit till synes i nyare lagar och lagförslag

och även framträder i Bernkonventionens motsvarande formulering, har

kommittén funnit det tillräckligt, att såsom föremål för upphovsrätt anges

litterärt eller konstnärligt verk. I enlighet härmed har i förslaget upphovsrätt

förklarats tillkomma den som skapat ett dylikt verk.

I det följande utlägger kommittén den närmare innebörden av den valda

formuleringen; härom hänvisas till betänkandet s. 65 ff. Bl. a. framhålles att

med litterärt verk i första hand avses — i anslutning till ordets egentliga

språkliga innebörd — ett av de viktigaste uttryckssätten för det andliga

skapandet, nämligen framställningar i ord, antingen talade, skrivna eller

Iryckta. Den vidsträckta betydelse vari ordet litterär användes i förevarande

Paragraf inbegriper emellertid även andra uttryckssätt, såsom då man i beskrivande

framställningar — exempelvis för att åskådliggöra kvantitativa

förhållanden — använder icke blott text utan också siffror (tabeller) eller

grafiska framställningar (kurvor eller andra bilder). Med litterärt verk avses

även beskrivande framställningar, som göres med filmen som medel.

Vad angår uttrycket konstnärligt verk tages detta i så vidsträckt betydelse,

att det i princip omfattar alla former, i vilka det förekommer att verk tillskapas

med konstnärlig ambition och i syfte att nå en konstnärlig verkan.

Stundom användes därvid ordet som uttrycksmedel, och verket är i så fall

både litterärt och konstnärligt, men verket kan också framträda i bild, i rörelse

eller i toner. Formuleringen täcker även uttrycksmedel för konstnärligt

skapande, vilka nu är okända eller obrukade för konstnärliga ändamål men

i framtiden kan tagas i det konstnärliga skapandets tjänst.

Kommittén framhåller att den icke funnit erforderligt att, såsom skett

exempelvis i Bernkonventionen, vid sidan av litteraturen och konsten även

nämna vetenskapen; vetenskapliga framställningar skyddas endast i den

litterära form, i vilken de framlagts, och detta är tillräckligt uttryckt genom

att litterära verk av alla slag är skyddade.

I fortsättningen framhålles att den valda formuleringen innebär krav på

att produkten, för att åtnjuta skydd, skall utgöra resultatet av en skapande

verksamhet samt bära prägel av en viss självständighet och originalitet. I

anslutning till en utläggning härav undersöks också vilka i verket ingående

element som omfattas av rätten. I dessa delar må hänvisas till betänkandet

s. 66 ff.

Kommittén har ansett att den föreslagna bestämningen av rättens föremål

bör utfyllas med en exemplifiering. Upphovsrätt har sålunda förklarats

föreligga evad verket framträder i skrift eller tal, som musikaliskt eller

sceniskt verk eller filmverk, som alster av bildkonst, byggnadskonst, konstindustri

eller konsthantverk eller i annan form. I motiven (s. 70 ff.) utvecklas

narmare vilken betydelse som inlagts i de olika i exemplifieringen

använda orden. Bl. a. framhålles att med sceniskt verk avses alla slags

skådespel i vidsträckt bemärkelse: drama, komedi, fars, opera, operett, revy,

vådevill o. s. v. Därjämte avses sådana verk för scenen som endast använ
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

der uttrycksmedlet rörelse, baletter och pantomimer, liksom även marionettteater.

Med filmverk åsyftas icke blott konstnärliga utan även enbart beskrivande

filmer, exempelvis vetenskapliga filmer, pedagogiska filmer för

olika ändamål, reportage- och journalfilmer. Samtidigt framhålles att i

ordet verk ligger ett krav på en självständig skapande insats, som från det

skyddade området avskiljer enklare produkter, exempelvis ett blott registrerande

i bild och ljud av ett händelseförlopp; en del upptagningar för pedagogiskt

bruk och de flesta journalfilmer torde ej nå upp till denna gräns.

Slutet av exemplifieringen avser vad som i gällande konstverkslag sammanfattas

såsom bildande konst. Detta uttryck omfattar icke blott måleri, teckning,

gravyr, skulptur och liknande konstformer utan även byggnadskonst

samt konstindustri och konsthantverk. Bl. a. med hänsyn till att man i

grannländerna ej velat använda uttrycket bildande konst har kommittén i

stället särskilt nämnt byggnadskonsten, konsthantverket och konstindustrien

samt för återstoden av det här avsedda området använt den nya beteckningen

bildkonst. För de alster som är att hänföra till hela detta område

användes den i gällande lag brukade termen konstverk såsom samlingsbeteckning.

Produkter av konsthantverk och konstindustri betecknas i

ett par stadganden såsom bruksföremål. Till byggnadskonst har ansetts böra

hänföras även fartygsbyggande och trädgårdsarkitektur.

Kommittén har icke bibehållit den inskränkning i skyddet av konstindustriens

och konsthantverkets produkter, som den gällande svenska konstverkslagen

gör genom att undantaga beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda

för dylika artiklar. Kommittén anför bl. a. att denna inskränkning

saknas i övriga nordiska länder och att tillräckliga skäl ej föreligger för

att Sverige alltjämt skulle intaga en särställning. Principiellt är den nuvarande

ordningen enligt kommitténs mening föga tilltalande. Den bottnar

i uppfattningen att Sverige på vissa områden av konsthantverk och konstindustri,

såsom glastillverkning och konstvävnad, har en internationell

marknad och därmed egna intressen att försvara, men i ett annat avseende,

nämligen modebranschen, är endast tagande part och därför icke vill ge

skydd för denna. Gällande rätt är visserligen formellt förenlig med Bernkonventionen

i dess lydelse före Brysselkonferensen men den måste sägas

strida mot grundtanken i konventionen. Härtill kommer att, sedan vid

Brysselkonferensen verk av nyttokonst förts in i konventionens katalog

över skyddade verk, det är tvivelaktigt huruvida ens formell överensstämmelse

med konventionen kan åberopas. De praktiska skäl som anförts för

inskränkningen är överdrivna. Ett skydd för hithörande artiklar skulle

icke utgöra hinder för den svenska konfektionsindustrien och fabrikationen

av tyger, skodon, hattar o. dyl. att, liksom hittills, följa de stora linjerna

i modeutvecklingen. Det skulle endast utgöra hinder mot att produkter

av originellt och självständigt konsthantverk på området kopierades.

Något lojalt behov för svenska fabrikanter att fritt kopiera dylika artiklar

kan icke sägas föreligga.

I andra stycket har upptagits bestämmelse, att lika med litterärt verk an
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ses karta, så ock teckning och grafiskt eller plastiskt verk av beskrivande

art. Kommittén framhåller, att den svenska lagstiftningen om skydd för

»skrift» alltifrån sin tillkomst skyddat även vissa framställningar i bild.

Kommitténs förslag åsyftar på denna punkt icke någon saklig ändring av

betydelse. Bestämmelsen innebär, genom att den anknyter till första stycket,

att det krav på viss självständighet och originalitet, som ligger i ordet verk,

i princip upprätthålles även ifråga om nu avsedda arbetsprodukter. Beträffande

den valda formuleringen i övrigt anföres bl. a. att skyddade framställningar

kan vara två- eller tredimensionella. Av de förra namnes i lagtexten

teckningar och grafiska verk; grafisk har en dubbel betydelse: dels

av grafisk framställning, såsom staplar, kurvor och liknande, för att åskådliggöra

kvantiteter eller utvecklingsförlopp, dels en sammanfattning av

vissa reproduceringsmetoder, träsnitt, kopparstick o. s. v. I fråga om karta

uttalas, att sådan väl även utan uttryckligt omnämnande skulle täckas av

stadgandet. Kartor har emellertid ansetts vara så särpräglade arbetsprodukter

att de förtjänar nämnas särskilt, liksom sker i gällande norsk och

finsk lag. Det anföres vidare bl. a. att vad som tekniskt må hänföras under

begreppet karta stundom faller utanför skyddet, enär det rör sig endast om

sådana kartografiska element (gränser, orters belägenhet o. s. v.) vilka är

faktiskt givna och därför naturligt bör ingå i en karta av den typ och med

den precisering, varom fråga är i det särskilda fallet.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det knappast kan antagas att

den föreslagna allmänna bestämningen av upphovsrättens föremål i praktiken

för närvarande skulle medföra att något större antal verk, som nu

ligger utanför lagens tillämpningsområde, hädanefter skulle innefattas däri.

Möjligen kunde detta bli händelsen i sådana gränsfall som exempelvis verk

av trädgårdsarkitektur, där det torde vara tvivelaktigt om den gällande lagen

är tillämplig. Den nya formuleringen kan däremot få betydelse för en

framtida, nu icke förutsebar utveckling av de litterära och konstnärliga

uttrycksformerna.

Remissyttrandena, ‘en av kommittén förordade principen att ange upphovsrättens

föremr genom en generell bestämning och dess förslag

till utformning av stadgandet härom tillstyrkes eller lämnas utan erinran

av så gott som samtliga remissinstanser. En allmän anmärkning mot

förslaget göres av föreningen Sveriges filmproducenter, som anser bestämningen

ha blivit sa allmän och oklar att vid tillämpningen faran för misstag

ligger nära till hands.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker mot det för beskrivningen

av rättens föremål använda uttrycket litterärt eller konstnärligt

verk att av detta icke framgår att, såsom åsyftats, även vetenskapliga

verk och beskrivande verk i övrigt skall åtnjuta skydd. Hovrätten ifrågasätter

därför om icke i lagen vid sidan av litteraturen och konsten bör

nämnas även vetenskapen; om denna utväg ej väljes, synes i vart fall, till

ledning för tolkningen av ordet litterär i dess av kommittén använda, ut
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

sträckta bemärkelse, vetenskapliga verk böra upptagas i den i första stycket

givna exemplifieringen. Vad angår andra beskrivande verk finner hovrätten

möjligen större klarhet vinnas genom att de i andra stycket anförda

verken av beskrivande art upptages såsom litterära och likaledes inarbetas

i exemplifieringen i första stycket. Det synes dock vara att föredraga, att

benämningen »litterärt eller konstnärligt» i första stycket utökas med ett

adekvat uttryck för verk av enbart beskrivande art; möjligen bör i så fall

även rubriken till lagen ändras.

Stockholms rådhusrätt anser motivens uttalande, att ordet filmverk i paragrafens

första stycke skulle utvisa att jämväl enbart beskrivande filmer vore

skyddade, med hänsyn till lagrummets uppbyggnad knappast vara riktigt;

det torde fordras att i andra stycket införes ett tillägg av innebörd, att

skyddet enligt detta stycke omfattar även filmer av beskrivande art. Begreppet

filmverk bör, enligt rådhusrättens mening, förbehållas sådana verk

av konstnärlig halt.

I några remissvar behandlas det för skydd grundläggande kravet, att produkten

skall äga viss självständighet och originalitet. En

ledamot av Stockholms rådhusrätt anser, att detta krav bör markeras genom

att såsom föremål för rätten anges »alster av skapande andlig verksamhet».

I övrigt hänför sig uttalandena till vilken innebörd detta krav skall anses

äga beträffande olika objekt.

Publicistklubben anför i detta hänseende om innehållet i tidninga

r att flertalet rent faktiska uppgifter som införskaffas och publiceras i en

tidning icke är skyddade. En mängd gränsfall måste emellertid uppkomma.

Så snart en medarbetare givit en klar personlig utformning åt en artikel eller

åt ett bidrag av annan natur bör detta anses som ett litterärt verk i lagens

mening.

Svenska tidningsutgivareföreningen, som helt allmänt anser 1 § böra tolkas

restriktivt, framhåller att det icke minst för pressens del skulle medföra

avsevärda praktiska svårigheter, om begreppet verk skulle innefatta alltför

många okvalificerade objekt.

Några remissinstanser behandlar frågan om skyddet för intervjuer.

Sveriges radio påpekar, i anledning av ett uttalande i kommitténs motiv,

att även radiointervjuer är skyddade, om intervjuaren utfört ett kvalificerat

planerings- och avfattningsarbete; beträffande intervjuer inspelade på

band kan till och med ett betydelsefullt redigeringsarbete i efterhand förekomma.

Publicistklubben berör frågan vem som är upphovsman till eu

tidningsintervju och framhåller, att det regelmässigt är intervjuaren som

förvärvar upphovsrätten, låt vara alt huvuddelen av denna rätt genom anställningsavtalet

med tidningens ägare överlåtes till denne. Om emellertid

den intervjuade själv nedskrivit och till tidningen eller dess medarbetare

överlämnat ett enkätsvar eller liknande uttalande eller om medarbetaren

stenografiskt upptagit ett uttalande utan att företaga någon egen omarbetning,

blir dock den intervjuade att betrakta som upphovsman. Hovrätten

over Skåne och Blekinge menar å andra sidan att man i allmänhet kan utgå

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

från att det är den intervjuade som är att anse som upphovsman. Är intervjuarens

insats av självständig och skapande art, synes han emellertid kunna

erhålla skydd såsom bearbetare. I sådana fall kan ingendera parten förfoga

över intervjun utan den andres samtycke, en lösning som ur skilda

synpunkter synes hovrätten tillfredsställande.

Sveriges industriförbund tager upp frågan om gränsen mellan skyddat

och oskyddat objekt såvitt angår byggnadsverk och betonar, att endast

sådana objekt bör tillerkännas skydd som verkligen är uttryck för ett

nyskapande, så att icke en önskvärd och kostnadsbesparande standardisering

av bostadsbyggandet försvåras.

Svenska slöjdföreningen diskuterar samma spörsmål beträffande alster

av konsthantverk och konstindustri. Rättsskyddets effektivitet

blir, framhålles det, beroende av den gränsdragning det här gäller. Näringslivet

har härvid behov av fastare linjer för vad som är skyddat och icke

skyddat än kommittén angivit. Föreningen finner det i detta sammanhang

angeläget att beröra sådana produkter som betecknas med termen industrial

design, d. v. s. av konstnärer formade, som regel i stora serier framställda

industriprodukter, t. ex. skrivmaskiner, matbestick, telefonapparater och

vissa möbler. Sådana kan enligt föreningens mening icke tillmätas mindre

betydelse än exklusivt konsthantverk, t. ex. i form av ett smycke eller en

konstvävnad. Det synes mindre tillfredsställande att denna viktiga och i

Iramtiden sannolikt alltmer dominerande verksamhetsgren, som det vill

synas, blir hänvisad till ett gränsområde. Sveriges industriförbund framhåller,

att det långtgående skydd som enligt förslaget skall tillkomma alster

av konsthantverk och konstindustri bör, för att utvecklingen icke skall hämmas,

reserveras för produkter som uppfyller höga krav på originalitet och

konstnärlighet.

I anslutning till de i stadgandet upptagna exemplen på olika kategorier av

verk framhåller akademien för de fria konsterna, att med byggnadskonst bör

avses icke endast byggnadsverket och dess delar utan också ett komplex

av byggnader, en platsbildning och en anläggning,

där byggnader, öppna platser, terrasser, trädgårdsanläggningar och vägar

utgör en konstnärlig helhet. Detta är av vikt att understryka, eftersom

arkitekterna i våra dagar allt oftare ställes inför problem, där det gäller

att utforma en hel miljö och där det för det konstnärliga helhetsresultatet

är av största betydelse, att icke något av de ingående partierna förvanskas.

Svenska arkitekters riksförbund betonar att stads- och andra bebyggelseplaner

kan ha konstnärligt värde och alltså utgöra skyddsobjekt;

förbundet hemställer att lagtexten kompletteras i detta hänseende.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser att alster av reklamkonst

bör omnämnas i lagtexten.

Sveriges radio tager upp frågan, huruvida inom televisionen

producerad film är att hänföra till filmverk i lagens mening och

sålunda underkastad de för filmverk särskilt gällande reglerna. För television

icke särpräglade former av sådan film — journalfilm, dokumentär
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

47

film (kortfilm) och spelfilm — bör, framhållas det, bedömas som filmverk,

i den mån de uppfyller lagens minimifordringar. Om ett vanligt televisionsprogram

filmas, bör produkten däremot i regel ej anses som filmverk.

Ej heller kan upptagningar av direktsända program utgöra filmverk.

Film, som ingår som en integrerande del i ett direktsänt program (inserat),

bör tillsammans med programmet i övrigt anses utgöra ett verk av blandad,

originell karaktär.

Kommitténs förslag att icke bibehålla den inskränkning i skyddet av

konsthantverkets och konstindustriens produkter, som konstverkslagen gör

genom att undantaga beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda

för dylika artiklar, beröres av några remissinstanser.

Textilrådet har i princip icke något att invända mot att värdefullt konstnärligt

skapande skyddas även på beklädnadstextiliernas område, men anser

frågan böra utredas ytterligare innan en lagändring företages, varvid

industriell sakkunskap inom branschen bör medverka. Rådet framhåller

vidare att ett skydd på området måste förutsätta, att mycket höga krav

ställes på skyddsföremålens originalitet, självständighet och konstnärliga

halt; det skall vara fråga om verkliga nyskapelser eller konstverk. Eljest

skulle en lagändring medföra osäkerhet och onödiga konflikter på marknaden

samt verka hämmande på många textilfabrikers dagliga arbete, vilket i

sin tur skulle inkräkta på den variationsrikedom på textilvaruområdet,

som nu erbjudes konsumenterna. Vidare måste domstolarna garanteras tillgång

till sakkunskap vid prövning av tvister på området. Konfektionsindustriföreningen

uttalar sig i avstyrkande riktning och anlägger delvis samma

synpunkter som textilrådet; det framhålles också att något behov av skydd

på området icke finnes. Liksom textilrådet understryker föreningen, att ett

skydd måste förutsätta mycket stränga krav på självständighet och originalitet

hos produkterna; vidare måste skyddstiden sättas väsentligt kortare

än för andra verk. Sveriges industriförbund ställer sig ytterst tveksamt till

förslaget i denna punkt. Förbundet framhåller att de praktiska svårigheterna

att avgöra vad som är skyddat eller ej och den därav följande rättsosäkerheten

i särskilt hög grad gäller detta område och att man får taga

hänsyn till textil- och konfektionsindustriens speciella arbetsförhållanden

med mycket stora mönstersortiment och med snabba säsong- och modeväxlingar.

Stort beaktande måste också tillmätas branschens egen uppfattning,

att något behov av rättsskydd icke föreligger. I övrigt uttalar sig förbundet

på samma sätt som konfektionsindustriföreningen och textilrådet.

Vad härefter angår de i andra stycket nämnda objekten karta, teckning

samt grafiskt eller plastiskt verk av beskrivande

art erinrar hovrätten över Skåne och Blekinge om att enligt

motiven även för skydd av karta och teckning skall gälla kravet, att produkten

utgör ett verk i lagens mening. Detta bör enligt hovrättens mening

uttryckligen anges i lagtexten. Därest ordet litterär bibehålies vid sin av

kommittén utsträckta innebörd, synes det kunna inbegripa jämväl karta;

karta synes härvid böra upptagas i första stycket som exempel på litterärt

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

verk. Sjöfartsstyrelsen anser att andra stycket bör redaktionellt omarbetas,

eftersom karta torde innefattas i begreppet teckning och grafiskt eller plastiskt

verk av beskrivande art.

Innebörden av skyddet för karta beröres av rikets allmänna kartverk,

som ifrågasätter om icke det faktiska kartinnehållet är skyddat i större utsträckning

än kommittén angivit. I varje fall synes skyddet för karta,

eftersom den i ett verk redovisade kombinationen av fakta är skyddad,

böra inbegripa omfattningen av i kartan medtagna detaljer och deras placering.

I redaktionellt avseende förordar Sveriges radio, att ett par stadganden

i 2 och 4 §§, såsom uppenbarligen avseende rättens föremål, överföres till

1 §•

Departementschefen. Genom den upphovsrättsliga lagstiftningen bereder

samhället rättsskydd åt det andliga skapandet inom litteraturens och konstens

område. Då det gäller att närmare bestämma vad som är föremål för

rätten, tillämpas i gällande lag den tidigare allmänt använda metoden att

man som skyddsobjekt uppräknar särskilda former av sådant skapande.

Vid den revision av lagstiftningen som nu är aktuell är det emellertid av

vikt att själva grundbegreppen därinom utformas på sådant sätt, att de

kan antagas behålla sin giltighet och användbarhet under så lång tid som

möjligt. Ur denna synpunkt är metoden att ange rättens föremål genom uppräkning

icke ändamålsenlig; det andliga skapandet söker sig nya uttrycksformer

och med nämnda metod riskerar man att dessa kommer att falla

utanför det skyddade området. Jag vill därför liksom kommittén förorda att

rättens föremål bestämmes genom en mera allmänt hållen beskrivning. I

anslutning till Bernkonventionens uttryckssätt synes man härvid, såsom

kommittén föreslagit, böra som föremål för skydd ange litterärt eller konstnärligt

verk. I enlighet härmed förklaras i förevarande paragraf upphovsrätt

tillkomma den som skapat ett dylikt verk.

Såsom kommittén understrukit tages uttrycket »litterärt eller konstnärligt

verk» här i mycket vidsträckt mening. Särskilt må framhållas att med

litterärt verk avses ej endast skönlitteratur utan även beskrivande framställningar,

såsom vetenskapliga arbeten, reseskildringar, handböcker o.

dyl.; till denna grupp hänföres även framställningar genom tabeller, kurvor,

bilder o. dyl. Denna utsträckta betydelse av begreppet litterärt verk är allmänt

godtagen i upphovsrätten och tillämpas bl. a. i Bernkonventionen. Jag

finner det därför ej behövligt att, såsom en remissinstans yrkat, uttryckligen

upptaga även vetenskapliga och andra beskrivande verk som skyddsobjekt.

Till de skyddade objekten hör även filmverk av olika slag. Såsom filmverk

är att räkna icke blott dramatiska filmer utan även, under förutsättning

av erforderlig kvalitet, andra filmer, såsom kortfilmer, reportage- och

journalfilmer o. dyl. Enligt kommitténs mening är en del icke dramatiska

filmer av beskrivande karaktär att hänföra till de litterära verken. Även

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Mnj:is proposition nr 17 år 19(10

om skäl kan anföras för denna åsikt, finner jag det — i anslutning till

vad som allmänt är godtaget inom Bernunionen — naturligare att anse

filmverk generellt tillhöra det konstnärliga området i vidsträckt mening.

Med hänsyn härtill torde det icke vara erforderligt att särskilt ange att

även beskrivande filmer är skyddade. Det bör i detta sammanhang framhållas

att frågan huruvida ett verk skyddas såsom litterärt eller såsom

konstnärligt alster saknar betydelse såvitt angår de grundläggande reglerna,

vilka är gemensamma för alla slags verk. Däremot har frågan praktisk

vikt vid tillämpning av vissa specialregler i 2 och 3 kap., vilka endast

gäller litterära verk. Av vad jag nyss anfört framgår att dessa specialregler

icke i något fall skall användas på filmverk.

Den valda bestämningen av rättens föremål innebär, såsom kommittén

understrukit, att för skydd kräves ett visst mått av självständighet och originalitet

hos produkten. Den närmare innebörden härav har utförligt diskuterats

av kommittén, och i några remissvar har gjorts uttalanden om hur

kravet bör tolkas i vissa särskilda fall, såsom i fråga om tidnings- och radiointervjuer,

byggnadsverk m. m. Det är tydligt att några fasta och fullt klara

gränslinjer ej kan lagstiftningsvägen uppdragas, utan det närmare bedömandet

får liksom hittills ankomma på rättsvetenskap och praxis. Härvid

bör med hänsyn till detta rättsområdes internationella inriktnmg jämväl

utvecklingen i andra jämförbara länder beaktas.

Vid remissbehandlingen har gränsdragningen mellan skyddade och oskyddade

objekt särskilt berörts såvitt avser konstindustrien, där problemet har

stor praktisk betydelse. Med anledning av vad som här yttrats vill jag understryka,

att bedömningen i hithörande fall skall ske enligt samma normer

som eljest gäller. Vad det kommer an på är sålunda uteslutande huruvida

produkten i sin utformning företer sådan konstnärlig självständighet och

originalitet som i allmänhet kräves för upphovsrättsligt skydd; den omständigheten

att produkten är avsedd för industriellt mångfaldigande saknar

betydelse för skyddsfrågan. Förslaget står här i överensstämmelse med

gällande rätt, sådan den tolkats i en nyligen meddelad dom i högsta instansen

(NJA 1958 s. G8). Ett särskilt spörsmål, till vilket jag återkommer vid

13 g, är hur skyddstiden skall bestämmas i hithörande fall.

Den allmänna bestämningen av upphovsrättens föremål hör, såsom kommittén

föreslagit, i lagtexten kompletteras med en exemplifiering. Mot kommitténs

förslag i detta avseende synes ej vara anledning till erinran. Det

torde ej vara behövligt all, som ett par remissinstanser yrkat, tillfoga ytterligare

exempel. Beträffande byggnadskonst har akademien för de fria konsterna

uttalat, att därmed under vissa förhållanden bör avses även ett komplex

av byggnader, en platsbildning eller en anläggning. Påpekandet synes

riktigt, men jag vill erinra om att den praktiska betydelsen av ett skydd på

området icke är stor, hl. a. med hänsyn till att ägaren måste ha ganska vidsträckt

rätt att vidtaga ändringar och andra omdispositioner, jfr 13 §. Till

de synpunkter som Sveriges radio anfört beträffande televisionsfilm kan jag

i det väsentliga ansluta mig.

1 llihang till riksdagens protokoll 1960. I samt. Nr 17

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

I exemplifieringen nämnes bl. a. alster av konsthantverk och konstindustri.

Kommittén har icke bibehållit det undantag som gällande konstverkslag här

gör för heklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar. Mot

denna ståndpunkt, som innebär att skydd införes för hithörande produkter

— i den mån de fyller erforderliga kvalifikationer — har företrädare för

industriintressen ställt sig starkt kritiska. Det har hl. a. framhållits att det

icke finns något behov av skydd på området samt att de praktiska svårigheterna

att avgöra vad som vore skyddat skulle medföra rättsosäkerhet och

verka hämmande på industriens arbete.

Beträffande detta spörsmål må till en början framhållas, att saken icke

torde vara av någon större praktisk betydelse, då det tyd ligt vis endast sällan

lörekommer sådant nyskapande på området, att förutsättningar för skydd

föreligger. Rent principiellt är det dock icke tillfredsställande, att värdefullt

konstnärligt skapande inom detta verksamhetsfält skall kunna tillägnas av

andra. Även om den svenska industrien anser sig kunna undvara skydd,

måste hänsyn tagas till de befogade anspråk i detta hänseende som konstnärer

och företag i andra länder kan ha vid försäljning av sina produkter i

Sverige. En viktig synpunkt är här, att skydd på området numera kräves av

Bernkonventionen. Vad angår de betänkligheter industrien i övrigt givit uttryck

åt, torde dessa med hänsyn till vad som nyss anförts om frågans ringa

praktiska betydelse vara överdrivna. Det kan i detta sammanhang erinras

om att skydd för här avsedda produkter sedan lång lid funnits i våra grannlander

utan alt man i dessa förmärkt några olägenheter därav. Jag anser

darfor i likhet med kommittén att det nu diskuterade undanlaget i konstverkslagen

icke bör bibehållas. Såsom jag förut anfört återkommer jag vid

43 § till frågan hur skyddstiden bör bestämmas för hithörande alster.

Gällande författarlag nämner, i anslutning till Bernkonventionen, såsom

skyddsobjekl särskilt sådan teckning samt grafisk och plastisk avbildning,

som ar av vetenskaplig eller teknisk art. Att dylika produkter principiellt

åtnjuter skydd enligt förslaget framgår av vad jag förut anfört därom

att såsom litterärt verk även räknas framställningar av beskrivande art. Likväl

synes det vara av visst värde, att, såsom kommittén föreslagit dessa

alster alltjämt särskilt anges och att därvid även karta medtages. En bestämmelse

i ämnet bör såsom kommittén föreslagit upptagas i andra stycket

av forevarande paragraf. Den av kommittén föreslagna formuleringen torde

dock bora redaktionellt jämkas, så att det framgår att det för skydd gälande

kravet, att produkten är att anse som ett verk i lagens mening, skall

galla aven kartor och teckningar. I anslutning härtill vill jag med aniednin«

8''V-,T„SOm anförls * ett remissyttrande framhålla, att skyddet för karta

sj al vfallet icke kan avse de kartografiska elementen — angivande av orters

och gransers belägenhet o. s. v. — som sådana utan endast det urval och

den kombination av dessa som gjorts för den föreliggande produkten

Vad angår upphovsrättens subjekt skall enligt förslaget rätten tillkomma

i*n.so™ skaPat ver!<et. Detta innebär att såsom ursprunglig bärare av rätten

stadse ar att betrakta den författare, tonsättare eller konstnär, som åstad
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

kommit verket. Detta gäller även om vederbörande utfört verket på beställning

eller i anställning hos annan. På grund av föreliggande avtal eller anställningsförhållande

övergår rätten emellertid ofta omedelbart på beställaren

eller arbetsgivaren. Härmed sammanhängande frågor behandlas vid

27 §.

Ett par remissinstanser har särskilt uppehållit sig vid frågan vem som

är att anse som upphovsman till en intervju. Med anledning av yttrandena

i denna del vill jag understryka att bedömningen här skall ske enligt samma

grunder som eljest gäller. Om det är intervjuaren som utfört planerings- och

avfattningsarbetet, bör han anses som upphovsman. Har å andra sidan den

intervjuade själv skrivit eller dikterat intervjun, är det självfallet han som

får rätten till denna. Stundom är tänkbart att rätten tillkommer intervjuaren

och den intervjuade gemensamt, vilket innebär att för senare återgivning

kräves samtycke både av intervjuaren — vars rätt dock i allmänhet enligt

det nyss anförda torde tillkomma arbetsgivaren — och den intervjuade.

Beträffande bestämmelserna i förevarande paragraf samt i 2 och 4 §§ har

i ett remissyttrande förordats vissa omdisposilioner. Den av kommittén valda

uppställningen synes mig emellertid ändamålsenlig och jag har ej funnit

anledning att frångå den.

2 §•

I paragrafen, som frånsett en redaktionell ändring i tredje stycket är likalydande

med 2 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrättens innehåll såvitt

rör dess praktisk-ekonomiska sida.

Gällande rätt. Upphovsmannens rätt att förfoga över verket är i gällande

rätt bestämd genom en uppräkning av vissa befogenheter att utnyttja verket,

som i skilda avseenden tillagts honom.

Vad först angår litterära och musikaliska verk, bestämmes i 2 § första

stycket förfatlarlagen, att författare — med de inskränkningar, varom stadgas

i vissa angivna paragrafer i lagen — äger uteslutande rätt

att genom tryck, fotografi eller på annat sätt mångfaldiga sitt verk;

att offentligen föredraga skrift eller muntligt föredrag, utföra musikaliskt

verk eller uppföra dramatiskt eller mimiskt verk;

att medelst kinematografi offentligen framföra eller genom radio utsända

sitt verk.

Enligt andra stycket hänföres till mångfaldigande jämväl att överföra ett

verk på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta, band eller

annan till dylikt instrument hörande inrättning. Härjämte stadgas, att

där ett sålunda överfört verk genom instrumentet återges, detta anses såsom

föredragande eller utförande av verket.

Vad angår rätten alt offentligt utföra musikaliskt verk må nämnas, att

praxis (se NJA 1933 s. 639) härunder hänfört även det fallet, att ett i radio

utsänt verk återges för allmänheten i högtalare.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Vissa i 24 § författarlagen upptagna ansvarsregler, för vilkas innehåll

redogörelse lämnas vid 53 § i förslaget, ger vidare författaren skydd mot att

olovligen eller allenast för enskilt bruk framställda exemplar av verket hålles

till salu eller sprides. På samma sätt åtnjuter han skydd mot att i riket till

spridande införes sådant exemplar av verket, som framställts utan hans

tillstånd i fall, da sådant tillstånd skulle ha erfordrats för dess mångfaldigande

här i riket, eller att infört exemplar av detta slag hålles till salu eller

sprides.

Den uppräkning av författarens rättigheter, som upptagits i 2 §, är uttömmande.

Andra former för verkets utnyttjande faller således utanför ensamrätten,

exempelvis offentlig uthyrning eller utlåning samt offentlig utställning

eller annan visning av exemplar av verket.

Författarens befogenheter enligt 2 § har icke allenast avseende å verket i

dess ursprungliga form. Enligt 3 § första stycket innebär dessa befogenheter

även uteslutande rätt för honom att mångfaldiga ävensom offentligen

föredraga, utföra eller uppföra eller ock medelst kinematografi framföra

eller genom radio utsända verket i översättning till annat språk, så ock i

bearbetning.

Enligt 3 § andra stycket anses såsom bearbetning i synnerhet:

1) dramatisering eller eljest överförande av en skrift från en litterär form

till en annan ävensom skrifts överförande till en form, avsedd att återges

genom kinematografi;

2) ett musikaliskt verks omsättning för ett eller flera instrument eller

för en eller flera sångstämmor.

I 3 § tredje stycket stadgas slutligen, att såsom bearbetning icke anses,

att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det väsentliga självständigt

sådant.

Vad härefter angår konstverk, gäller enligt 2 § konstverkslagen, att konstnär

— med de inskränkningar, varom stadgas i vissa angivna paragrafer i

lagen ägei uteslutande rätt att efterbilda sitt konstverk, vare sig'' genom

konstnärligt förfarande eller genom mångfaldigande medelst tryck, fotografi,

avgjutning eller pa annat sätt. Till efterbildande hänföres jämväl alt bygga

efter byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant. Såsom efterbildande

anses icke alt i fri anslutning till ett konstverk framställes ett nytt,

i det väsentliga självständigt sådant.

Vissa i 15 § upptagna ansvarsregler — jämför här vid 53 § i förslaget —

ger konstnären skydd mot att olovligen eller allenast för studieändamål eller

enskilt bruk framställda efterbildningar av konstverket hålles till salu,

sprides eller offentligen utställes; han åtnjuter jämväl skydd mot att i riket

till spridande eller offentligt utställande införes sådan efterbildning av verket,

som framställts utan hans tillstånd i fall, då sådant tillstånd skulle ha

erfordrats för dess efterbildande här i riket, eller att införd efterbildnhm av

detta slag hålles till salu, sprides eller offentligen utställes.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ur 1960

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, alt man vid utformandet

av huvudbestämmelsen om upphovsrättens praktiskt-ekonomiska innehåll

— vad som i kommittéförslaget benämnes upphovsmannens rätt att förfoga

över verket — kan välja mellan en allmän formel och en uppräkning

av olika befogenheter. Med den historiska utvecklingen sammanhänger att

den senare metoden hittills varit den vanliga. En mera allmän formulering

är emellertid att föredraga: det är önskvärt att finna en beskrivning av rätten

som icke snabbt blir omodern genom teknikens utveckling. En sådan allmän

beskrivning bör täcka alla förfoganden över verket som har ekonomisk

betydelse. Enligt kommitténs mening kan detta ske om upphovsmannen

förklaras äga uteslutande rätt att förfoga över verket i två huvudformer,

nämligen genom att framställa exemplar därav och genom att göra det tillgängligt

för allmänheten; en regel av detta innehåll har upptagits i paragrafens

första stycke.

Den första befogenheten motsvarar författarlagens ensami ält att mångfaldiga

verk och konslverkslagens ensamrätt att efterbilda verk. Att kommittén

icke bibehållit uttrycket mångfaldiga sammanhänger med att regeln

bör täcka även det fallet att ett enda eller några få exemplar framställes.

Kommittén utvecklar i anslutning härtill vad som avses med exemplar i

förslagets mening. Därmed förstås varje föremål, i vilket verket är nedlagt

eller fixerat, likgiltigt med vilken teknik detta skett; ett litterärt eller musikaliskt

verk kan ligga i manuskript, tryck, grammofonskiva eller upptagning

av annat slag, en målning eller skulptur i original eller reproduktion,

en byggnad eller ett konstinduslriföremål i skiss, arbetsrilning, modell ellei

färdig produkt och så vidare i växlande mångfald. Såsom exemplar är även

att anse trycksatser, klichéer, formar och andra föremål och anordningar,

med vilkas hjälp verket kan komma till utförande i normal form eller nya

exemplar kan framställas. Slutligen är som exemplar att betrakta kopior

och avbildningar av verket, även om de väsentligt avviker från originalet i

utförande och format eller om efterbildningen sker i helt annan teknik än

den för originalet använda. EU fotografi av ett byggnadsverk är i enlighet

härmed att anse som ett exemplar av detta. Ett exemplar i förslagets mening

föreligger även om det endast är en del av verket som reproducerats.

Med hänsyn till den praktiska betydelsen av sådana exemplar som grammofonskivor,

filmband, tonband o. dyl. har i paragrafens andra stycke uttryckligen

angivits att såsom framställning av exemplar även anses att verket

överföres på anordning, genom vilken det kan återges.

Vad som avses med att verket göres tillgängligt för allmänheten utlägges

i tredje stycket. Främst räknas bil fall då verket framföres offentligt. Utan

betydelse är härvid, om verket förmedlas omedelbart till en vid framförandet

närvarande publik eller om förmedlingen sker med hjälp av särskilda tekniska

anordningar, såsom filmförevisning, radiering, television eller återgivande

genom ljusbilder, grammofon eller högtalare. 1 denna del motsvarar

stadgandet författarlagens bestämmelser om rätt att offentligen föredraga,

utföra och uppföra, att medelst kinematografi offentligen framtöra

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

samt genom radio utsända verk, men det täcker även andra fall, där man

kan tala om ett framförande.

Under uttrycket göra verket tillgängligt för allmänheten är vidare att

hänföra åtgärder genom vilka exemplar av verket utbjudes till försäljning,

uthyrning eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten eller visas offentligt.

Kommittén framhåller att upphovsmannens befogenhet i denna del,

såvitt angår exemplar som icke omfattas av en utgivning — d. v. s. exemplar

som icke lagligen förts i handeln eller eljest lagligen kommit i omlopp

bland allmänheten — i första hand framstår som ett komplement till rätten

att mångfaldiga verket, men att nämnda befogenhet i vissa fall kan få självständig

betydelse, t. ex. då det gäller att förhindra spridning av olovligen

framställda eller obehörigen importerade exemplar. Beträffande exemplar,

som omfattas av en utgivning, bör spridningsrätten principiellt icke gälla

vidareöverlåtelse, t. ex. försäljning i antikvariat eller på bokauktion. Ehuru

detta torde ligga i sakens natur, bör enligt kommitténs mening en uttryckhg

begränsning i detta hänseende uppställas; systematiskt borde detta ske i

iörevarande paragraf men av lagtekniska skäl har frågan behandlats i 2

kap. (23 och 25 §§). Däremot intager förslaget ståndpunkten att upphovsmannens

rätt principiellt oinfattar uthyrning och utlåning av sådana exemplar

som här avses; exemplaren sättes genom dessa åtgärder i en cirkulation,

som innebär att verket göres tillgängligt för allmänheten. Praktiskt viktigast

är här utlåningen inom den offentliga biblioteksverksamheten. Även i

denna del föreslås emellertid vittgående modifikationer i 23 och 25 §§.

Såsom anförts äger upphovsmannen med stöd av spridningsrätten förhindra

spridning av obehörigen importerade exemplar. Hans intresse av att

i hithörande fall redan själva importen förhindras tillgodoses genom eu

straffbestämmelse i 53 §’.

Eu fråga som kommittén särskilt diskuterar är ofientlighetsbegreppet i

uttrycket »göra verket tillgängligt för allmänheten». Detta uttryck bör enligt

kommitténs mening omfatta icke blott framföranden vid tillställningar som

är offentliga i vanlig mening utan även framföranden vid tillställningar som

eljest har offentlig karaktär, ehuru arrangören genom vissa yttre former, såsom

anmälan om medlemskap eller »inval» i eu förening, formella inbjudningar

och liknande, sökt ge kretsen av deltagare sken av att tillhöra en sluten

grupp. I en del förvaltnings- och finansrättsliga författningar om kontroll

eller beskattning av offentliga föreställningar bär dylika »föreningsarrangeinang»

uttryckligen likställts med offentliga föreställningar i äldre

mening. Detta har skett genom att författningarna förklarats tillämpliga

jämväl på tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss

förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del

av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar

driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning

eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning,

till vilken allmänheten har tillträde. Enligt kommitténs mening är det

emellertid icke nödvändigt att införa en motsvarande bestämmelse i lagen

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

om upphovsrätt; även utan sådan måste offentlighetsrekvisilet anses ha den

innebörd som angivits. Det är sålunda uppenbart, framliålles det, att såsom

offentligt framförande i upphovsrättslig mening måste anses utförande av

skådespel eller musik i teaterklubbar, konsertföreningar, föreläsningsföreningar

och liknande sammanslutningar, och detta även om av utrymmesskäl

endast medlemmar äger tillträde eller tillträdet för nya medlemmar är

begränsat. Som särskilt skäl mot att göra ett tillägg till lagtexten i denna

punkt anföres att grannländernas kommittéer ansett ett sådant överflödigt.

I tredje styckets andra punkt har upptagits stadgande, enligt vilket med

offentligt framförande jämställes att verket framföres i förvärvsverksamhet

inför en större sluten krets. Främst syftas här på den s. k. industrimusiken,

d. v. s. framförande av musik genom grammofon eller radio inom fabriker

och andra företag. Kommittén anför, att det vid liden för avgivande av dess

betänkande var omtvistat, huruvida sådana framföranden omfattades av

upphovsrätten. En grundläggande synpunkt i förslaget är emellertid, att

inom upphovsmannens ensamrätt hör falla allt sådant utnyttjande av verket

i ekonomiskt syfte, vilket icke är alt hänföra till privatlivets område. Industrimusiken

är enligt kommitténs mening i allmänhet att hänföia till dylikt

utnyttjande. För att avgränsa vissa mindre arbetsmiljöer som tillhör

privatlivet, exempelvis mindre företag inom småindustrien och hantverket,

har emellertid som krav för att framföranden av hithörande slag skall gå in

under ensamrätten uppställts att åhörarna kan anses som en »större» krets.

Kommittén framhåller att gränsdragningen är otillfredsställande, men att

en närmare precisering icke synes vara möjlig. Att fixera ett visst antal personer,

vid vilket gränsen bör gå, synes vara en alltför stel metod. Det är även

andra omständigheter än antalet åhörare, som bör inverka på bedömningen.

En sådan omständighet är att fråga kan vara om en privat radiomottagare

eller dylikt, som endast delvis användes för de i rörelsen anställda. En annan

omständighet hänför sig till hur pass regelbundet arrangemanget är. Det

kan även vara vanskligt att avgöra, vilka som bör räknas till åhörarskaran,

om utsändning äger rum i flera lokaler inom ett företag och en del anställda

kanske går in och ut i dessa under arbetet. Som en allmän riktpunkt för

bedömningen anföres att om icke särskilda omständigheter föranleder till annat,

kretsen skall anses större, om framförandet inom ett och samma företag

lätt kan avlyssnas av mer än 50 personer. Omvänt bör under samma förutsättningar

stadgandet knappast anses tillämpligt, om antalet möjliga lyssnare

stannar under 20. Mellan dessa ytlergränser måste avgörandet självfallet

bli beroende på omständigheterna, varvid dock i tveksamt fall stadgandet

icke bör anses tillämpligt. Kommittén tillägger att eu dylik bestämmelse i

gränsfallen måste tillämpas med all varsamhet. I sakens natur ligger, att

om det gjorts ett ursäktligt antagande, alt en viss åhörarkrets enligt praxis

icke vore att hänföra till de större, intrång i ensamrätten ej skall anses

föreligga.

I fortsättningen framhåller kommittén alt stadgandet icke endast avser

industrimusik utan även andra framföranden i förvärvsverksamhet infor eu

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960

större sluten krets. Som exempel nämnes musik och annan underhållning

på passagerarfartyg under langkryssningar samt vid privata sammankomster

i restaurangs festvåning. Kommittén framhåller helt allmänt att även i dessa

lall vid avgörande huruvida stadgandet är tillämpligt den kvantitativa synpunkten

och gränsdragningen mot privatlivet är av betydelse. Särskilt i fråga

om pensionat och liknande finns en serie övergångsfall från helt privata miljöer

till stora etablissemang som står offentligheten nära. Uppenbart är.

uttalar kommittén, att om några tiotal fasta gäster — och inga »utomståen''

pä ett pensionat eller ett turisthotell samlas kring radion i dagligluinmet

eller dansar till grammofonmusik, delta icke bör hänföras under

upphovsmannens ensamrätt.

Enligt förevarande paragraf innefattar upphovsrätten uteslutande rätt att

i förut angivna hänseenden förfoga över »verkets». För tydlighetens skull

bär uttalats, att rätten avser verket i ursprunglig eller ändrad form, i översättning

eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan teknik.

Stadgandet motsvarar här gällande rätt.

Angående förevarande paragraf är en av de sakkunniga, professorn Ebcrstein,

av skiljaktig mening såvitt angår sättet för beskrivande av upphovsmannens

ensamrätt afl förfoga över exemplar av sitt verk. Eberstein anför

härom:

Såsom jag i en uppsats i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1955 s. 127 ff. närmare

utvecklat, ställes lagstiftaren vid denna frågas lösande inför valet att

antingen tillerkänna upphovsmannen en allmän s. k. exemplarrätt _ med

lorsteg framför de enskildas äganderätt till sina exemplar — och att däretter

genom en rad undantagsbestämmelser till förmån för exemplarägaren

inskränka den blott teoretiska allmänrätten till ett minimum eller att låta

upphovsmannens allmänna ensamrätt omfatta allenast befogenhet att

mångfaldiga och offentligen framföra verket samt därtill lägga de jämförelsevis

få enstaka befogenheter att förfoga över exemplar, vilka böra förtal

å i* S uPPhovsmannen; framför allt kommer härvid i betraktande rätten

till offentlig utlåning och uthyrning, där icke sådan rätt i annan ordning

~j®xemPelvls som yår biblioteksavgift genom statsanslag — blir tillgodo
,

^?..rsJa§e*..har den förra vägen och givit upphovsmannen ensamrätt

att torioga over exemplar av verket, då sådant »utbjudes till försäljning, uthyrning

eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten eller visas offenthgts»

(2 § tredje stycket), och sedermera har man i anslutning till denna

»principiella» huvudregel närmare preciserat de många undantagen härifrån.

För mm del har jag trott, att den andra metoden — att i lagtexten fastslå

allenast de fa befogenheter av denna natur, som bör förbehållas upphovsmannen

— skulle göra lagtexten mera lättförståelig, då den komme alt utgå

rån ett betraktelsesätt, vilket bättre stode i överensstämmelse med gängse

rättsuppfattning än den »principiella» ensamrätt, som lagförslaget i 2 §

t ast siar och som, även med den motivering varmed man sökt underbvgga

den, för mig framstar såsom en teoretiskt sett icke tillfyllest motiverad konstruktion,

baserad på alllför knappt verklighetsunderlag.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Muj.ts proposition nr 17 år 1900

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att bestämma upphovsrätten såsom

innefattande uteslutande rätt att förfoga över verket genom

att framställa exemplar av verket och göra det

tillgängligt för allmänheten tillslyrkes eller lämnas utan erinran

av det övervägande antalet remissinstanser.

Det av professor Eberstein i särskilt yttrande framförda förslaget angående

sättet att beskriva rätten vinner anslutning från svenska försäljningsoch

reklamförbundet som bl. a. framhåller, att en lagstiftning enligt denna

metod är lättare att överblicka för lekmannen. I samma riktning som reservanten

uttalar sig vidare juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, i vars

yttrande länsstyrelsen i Uppsala län instämmer, samt styrelsen för svenska

landskommunernas förbund. Sistnämnda remissinstans framhåller att man

för ett rättvist tillgodoseende av skyddet för det litterära och konstnärliga

skapandet ej behöver konstruera rättigheter av den totala karaktär som utredningen

föreslår. Ett exempel på de svårigheter, som mött vid tillämpningen

av denna teknik, är det sätt på vilket rätten till utlåning behandlats

i förslaget. Eftersom hinder för privat underhandsutlåning av köpta bokexemplar

icke skall föreligga och biblioteksutlåningen åtminstone tills vidare

skall lämnas fri, återstår för författarnas del icke mycket av den i 2 § proklamerade

rätten för upphovsmannen att förfoga över verkens utlåning till

allmänheten. Även i övrigt synes korrespondensen mellan 2 och 23 §§ oklar

och ägnad alt vålla missförstånd. Beträffande biblioteksutlåningen tillkommer,

alt något på internationella överenskommelser grundat tvång att i

denna del utvidga upphovsrätten ej förelegat.

Föreningen Sveriges filmproducenter framställer helt allmänt anmärkningen

att uttrycket »göra verket tillgängligt för allmänheten» är oklart och

för filmens del olämpligt.

I övrigt har mot förslaget i förevarande del endast riktats redaktionella

anmärkningar. Sveriges radio anser orden »förfoga över verket» böra utgå

som överflödiga; där uttrycket i övrigt förekommer i lagen, bör del ersättas

med ordet upphovsrätt. Akademien för de fria konsterna finner uttrycket

»framställa exemplar av verket», ur konstens förhållanden betraktat, kunna

orsaka missförstånd. Enligt kommittén är varje reproduktion, av vilket slag

det vara må, ett exemplar av verket. När eu skulptör eller grafiker talar

om exemplar, menar han dock identiska eller i det närmaste identiska konstverk,

som utgör nummer i en serie och som har det gemensamt, att de samtliga

gjutits i samma form, präglats av samma stamp eller mottagit avtryck

av samma plåt, stock eller sten. De olika exemplaren av ett verk behöver

däremot icke vara utförda i samma material. Klarare skillnad måste göras

mellan exemplar, reproduktion, kopia och replik. En liknande anmärkning

framföres av Sveriges allmänna konstförening och, i annat sammanhang, av

statens konstråd.

Det sätt på vilket den närmare innebörden av de grundläggande

befogenheterna beskrivits i andra och tredje styckena bo
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

röres av några remissinstanser. Sveriges radio anser det i andra stycket använda

ordet anordning såsom beteckning på grammofonskivor, band, filmremsor

o. dyl. vara mindre lämpligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter

om det icke bör komma till uttryck i lagtexten att, såsom avsetts, upphovsmannens

rätt att göra verket tillgängligt för allmänheten även omfattar utföranden

vid föreställningar av den art, som enligt de i motiven berörda offentligrättsliga

författningarna — och sedermera även i 1956 års allmänna ordningsstadga

— jämslälles med offentliga föreställningar i äldre mening. För den

enskilde festarrangören, som vill låta offentligen framföra ett upphovsrättsligt

verk vid en »föreningssammankomsts. av här åsyftat slag och därvid har

att taga ställning till frågor om såväl t. ex. nöjesskatt som tillstånd av och

ersättning till upphovsmannen, måste det te sig förvirrande, att samma lagtekniska

term givits olika innebörd i författningar, som ur hans synvinkel

kan framstå som varandra närstående. Mot ett motivuttalande anför föreningen

Sveriges filmproducenter, alt det enligt dess mening icke är uppenbart

all exempelvis teaterklubbars föreställningar för medlemmar är att betrakta

såsom offentliga; den livliga verksamhet, som sedan flera år tillbaka bedrives

av ett stort antal filmstudios i landet, har i praxis icke ansetts nöjesskattebelagd.

I anledning av ett annat motivuttalande framhåller Sveriges

radio, att under offentligt framförande bör ingå icke blott fall, där man på

ett naturligt sätt talar om framförande, utan överhuvudtaget varje framställning

av verket, som icke innebär dess fixering i ett exemplar. Vidare

Irainhåller Sveriges radio, att offenllighetsbegreppet vid spridning till allmänheten

är ett annat än vid offentligt framförande; spridning till allmänheten

får anses ha skett, så snart ett enda exemplar har överlämnats till

någon person som icke tillhör den närmaste familje- eller vänkretsen —

med vissa undantag, såsom då exemplaret lämnas till en hantverkare för

reparation. Förhållandet har betydelse särskilt beträffande konstverk.

Den i tredje stycket föreslagna utvidgningen av upphovsmannens rätt till

att omfatta även industrimusik och andra framföranden i förvärvsverksamhet

inför eu större sluten krets tillstyrkes eller lämnas utan erinran

av så gott som samtliga remissinstanser. Det avstyrkes endast av Sveriges

industriförbund och konfektionsindustriföreningen. Industriförbundet

framhåller bl. a., att induslrimusik icke användes i förvärvssyfte och alt det

icke heller är visat, att den positivt påverkar produktionsresultatet. Åtgärden

syftar — på samma sätt som exempelvis färgkonditionering och arbetslokalers

prydande med blommor och konstverk -- till att helt allmänt befrämja

trevnaden på arbetsplatsen och har alltså en rent social karaktär. Vidare är

det föreslagna stadgandet, närmast uttrycket större krets, så obestämt att

den praktiska tillämpningen lätt kan leda till ur rättssäkerhetssynpunkt

mycket otillfredsställande konsekvenser, i vart fall intill dess att erforderligt

antal vägledande prejudikat föreligger. Det är ej heller tillfredsställande

att ersättningsrätten, såsom följer av förslaget, skall vara beroende av vem

som formellt arrangerar framförandet, företaget eller de anställda. Viss tvekan

mot förslaget uttalas av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

som framhåller att det lätt kan vålla svårigheter i tillämpningen. Till fakultetens

yttrande ansluter sig länsstyrelsen i Uppsala län.

Förslagets ståndpunkt att framföranden av hithörande slag, för att gå in

under upphovsrätten, skall ske inför en större krets upptages till särskild

granskning i några yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge har

icke principiellt något att invända mot detta krav men anser att den gränsdragning

det här är fråga om bör göras klarare. Hovrätten har ej närmare

undersökt, hur en sådan gräns lämpligen skulle kunna dragas, men

erinrar om att i annan lagstiftning berörande företag, som här är i fråga —

industrier, hotellrörelser etc. — redan tillämpas olika fixa gränser, såsom

i lagstiftningen om arbetstidens begränsning och om tillstånd till drivande

av hotell- och pensionatrörelse. Även om anknytning till dylika redan fixerade

gränser ej finnes lämplig, synes det hovrätten som om en bestämd gränsdragning,

med de olägenheter som må följa av en sådan, vore att föredraga

framför en motivhänvisning till eu blivande praxis och till ursäktliga misstag

rörande denna.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggarcföreningen

anser att ordet större bör utgå; upphovsmannens rätt hör enligt

föreningarnas mening omfatta varje framförande i förvärvsverksamhet,

oavsett antalet åhörare. Upphovsmannen bör — likaväl som exekutören —

ha möjlighet till ersättning så snart verket utnyttjas i förvärvsverksamhet.

Det framhålles vidare att inom industrier begreppet större krets är otidsenligt.

Härom anföres följande:

På alla områden strävar man ju efter att kunna prestera ett maximum

av arbete med ett minimum av mänsklig arbetskraft. Den alltmer tilltagande

automationen är ett utslag av denna strävan. Personalen kan bestå av

en enda man, och tillgång till »industrimusik» kan vara av största betydelse

för hans effektivitet genom att göra hans ensamma och monotona arbetsförhållanden

drägliga. Exempel finns redan nu, där en eller ett par personer

har att sköta miilionleveranser t. ex. vid kraftstationer. Här kan i vissa fall

»industrimusik» också befordra arbetets effektivitet. Fastän arbetsstyrkan

icke kan betecknas såsom en större krets, gäller dock för företaget lagar och

förordningar om arbetstid, arbetarskydd etc. I analogi därmed hör också

auktorrättslagen vara tillämplig.

I andra hand anför föreningarna alt de siffror, som kommittén angivit

vid sin bestämning av begreppet större krets, ej får bli normgivande. Det

framhålles också att ett turisthotell eller ett pensionat aldrig kan anses tillhöra

privatlivets område.

Till föreningarnas nu berörda uppfattning ansluter sig i allt väsentligt

musikaliska akademien.

Kravet alt framföranden av hithörande slag, för att omfattas av upphovsmannens

rätt, skall ske i förvärvsverksamhet upptages till granskning

i några yttranden. Stockholms rådhusrätt anser stadgandet böra förtydligas

så all det klart framgår, att man här åsyftar arrangörens verksamhet.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen

menar däremot, att kravet bör anses uppfyllt även då framfö
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:Is proposition nr 17 år 1960

iandet skei'' i eu verksamhet, där förvärvssyfte visserligen icke finns hos

arrangören men föreligger hos exekutören. Ett stort antal musiker och sångare

har numera begränsat sina yrkesmässiga framträdanden till slutna fester

och tillställningar. Dessa exekutörer borde vara skyldiga erlägga ersättning

till de upphovsmän, med hjälp av vilkas verk de skaffar sig inkomst.

Liknande synpunkter anlägges av Sveriges dramatikerförbund, som framhåller

att skådespelare icke sällan engageras för enskilda tillställningar. Enligt

förbundets mening bör orden »i förvärvsverksamhet» utgå.

Musiketablissementcns förening anser att stadgandet ej i något fall bör

vara tillämpligt, då musik i särskild ordning anordnas för slutet sällskap i

festvåning. Redan av förslaget följer att stadgandet icke skall tillämpas, då

den som hyr festvåningen anordnar musiken, men detsamma bör gälla även

om det är restauratören som förmedlar eller ordnar musiken; det är här fråga

om en serviceåtgärd, som ej kan anses ingå i restauratörens normala verksamhet,

och han får merendels ej någon förtjänst av sådan musik.

Sveriges radio förordar att stadgandet, för bättre överskådlighets skull,

föres till ett särskilt stycke.

Departementschefen. I nyare upphovsrättslig lagstiftning är den principiella

utgångspunkten, att åt upphovsmannen bör förbehållas rätt att ekonomiskt

tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av verket som har praktisk betydelse,

låt vara att man med hänsyn till religiösa, kulturella och eljest samhälleliga

behov gör vissa inskränkningar i denna rätt. Vid utformandet av de

grundläggande bestämmelserna härom har man att välja mellan att särskilt

ange de olika former av utnyttjanden som skall omfattas av rätten

eller att söka sammanfatta dessa i en mera allmän formulering. I gällande

lag tillämpas den förra metoden; lagstiftningen bär successivt kompletterats

allt eftersom nya former för användande av litterära och konstnärliga verk

framträtt. Då lagstiftningen nu skall revideras, bör man emellertid såsom

kommittén anfört söka att här, liksom då det gäller att ange rättens föremål,

finna en mera generell formulering. Den bestämning som kommittén förordat

och som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet

remissinstanser synes mig kunna accepteras. I enlighet med förslaget bör

sålunda upphovsrätten bestämmas såsom innefattande en uteslutande rätt

att förfoga över verket i två huvudhänseenden, nämligen genom att framställa

exemplar av verket och genom att göra det tillgängligt för allmänheten.

Vad först angår befogenheten att framställa exemplar av verket motsvarar

denna författarlagens ensamrätt att mångfaldiga musikaliska och litterära

verk och konstverkslagens ensamrätt alt efterbilda konstverk. Med

exemplar förstås, såsom kommittén närmare utvecklat, varje föremål, i vilket

verket är nedlagt eller fixerat, likgiltigt med vilken teknik detta skett,

såsom böcker, noter och konstreproduktioner. Såsom exemplar är jämväl

att anse anordning, genom vilken verket kan återges, t. ex. trycksatser och

matriser samt grammofonskivor, tonband och filmband. Ett särskilt stadgande

härom torde såsom kommittén föreslagit böra upptagas till kom
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

plettering av den generella definitionen. I ett remissyttrande har termen anordning

kritiserats. Den har emellertid vunnit hävd i detta sammanhang och

torde böra bibehållas.

I anledning av en i remissvaren från företrädare för den bildande konsten

framförd anmärkning vill jag framhålla, att uttrycket exemplar i förslaget

är en juridisk-teknisk term och att det icke anknyter till den åtskillnad

som man på berörda område gör mellan exemplar, reproduktion, kopia

och replik. Uttrycket framställa exemplar avser alltså såvitt angår konstverk

alla slags metoder för att efterbilda sådana verk. Det må framhållas,

att i några stadganden i 2 kap., som endast avser konstverk, ordet efterbilda

användes i stället för det generella uttrycket. Ordet exemplar avser i och

för sig både original och alla slags efterbildningar.

I detta sammanhang må anmärkas att en avbildning av ett konstverk

principiellt är att anse som exemplar även om den ingår i ett större helt,

exempelvis om eu skulptur på en offentlig plats medtages vid avbildning

av platsen. I sakens natur ligger dock, att om konstverket utgör bakgrund

eller eljest ingår som en oväsentlig del i bilden, det icke kan anses föreligga

något exemplar därav. Filmning eller fotografering av en interiör, i vilken

ingår olika konstverk, kan därför i regel ske utan upphovsmännens tillfdånd.

Vad härefter beträffar den andra grundläggande befogenheten, nämligen

att göra verket tillgängligt för allmänheten, omfattar denna främst fall då

verket framföres offentligt. Den motsvarar här de i författarlagen stadgade

ensamrätterna att offentligt föredraga, utföra och uppföra, att medelst kinematografi

offentligt framföra samt genom radio utsända verk. I fråga om

konstverk innebär förevarande befogenhet rätt att visa det offentligt genom

film, skioptikon o. dyl.; i denna del stadgas dock betydelsefulla inskränkningar

i 25 §. Det stadgande i ämnet som upptages i förevarande paragraf

bör få en generell avfattning, vilken täcker även andra sätt att framföra

verket offentligt som teknikens utveckling kan möjliggöra; det är avsett att

varje framställning av verket, som icke innebär dess fixering i ett exemplar,

skall innefattas under bestämmelsen.

En betydelsefull nyhet i kommitténs förslag är att befogenheten att göra

verket tillgängligt för allmänheten även skall inbegripa vissa förfaranden

beträffande exemplar av verket, nämligen åtgärder genom vilka exemplar

försäljes, uthyres eller utlånas eller eljest sprides till allmänheten eller visas

offentligt. Viktigast är att förslaget härigenom innebär ett principiellt

erkännande av att den vanliga biblioteksutlåningen omfattas av upphovsrätten.

Denna ståndpunkt är en konsekvens av förslagets grundtanke att upphovsmannen

bör äga ekonomiskt tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden

av verket som har praktisk betydelse. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang

framhålla all upphovsmannens rätt i denna del, såsom kommittén

anfört, av praktiska skäl måste underkastas vittgående modifikationer. Närmare

regler härom har upptagits i 23 §, vid vilket stadgande jag återkommer

med en närmare redogörelse för hithörande frågor. Upphovsmannens

nu förevarande befogenhet ger honom vidare möjlighet att i olika avseen
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år W60

den kontrollera hur exemplar av verket användes. Bl. a. får han skydd mot

att hans originalmanuskript och originalkonstverk utan hans samtycke utlämnas

till eller företes för obehöriga. Han erhåller vidare möjlighet att

bestämma om formerna för verkets utgivning och att ingripa mot spridning

av olagliga upplagor; i sistnämnda hänseende ersätter stadgandet vissa nu

gällande straffbestämmelser. Även i nu berörda delar bör rätten på olika

sätt begränsas och regler härom har likaledes förts till 23 § samt, beträffande

konstverk, till 25 §.

Det bör här framhållas att undantagsbestämmelserna i sistberörda paragrafer,

såsom redan antytts, är tämligen vittgående och i väsentlig grad begränsar

omfånget av spridningsrätten sådan den bestämis genom förevarande

stadgande. Det kunde därför ifrågasättas, om det icke vore lämpligare

att, såsom en reservant inom kommittén förordat, direkt i 2 § ange

vilka befogenheter denna rätt faktiskt omfattar. Den av kommitténs majoritet

föreslagna metoden äger emellertid enligt min mening företräde ur

principiell synpunkt. Framför allt synes det mig vara av betydelse att man

fastslår att biblioteksutlåningen principiellt faller under rätten. Även lagtekniskt

har denna lösning bestämda fördelar och jag förordar att lagen avfattas

i enlighet härmed.

Ett särskilt spörsmål, som vid remissbehandlingen berörts i flera yttranden,

är hur man närmare skall bestämma offentlighetsbegreppet i fråga om

rätten att framföra verket offentligt och att sprida exemplar därav till allmänheten.

Vad först angår offentligt framförande intager förslaget, såsom

kommittén anfört, den ståndpunkten att därmed avses icke blott framföranden

vid tillställningar som är offentliga i vanlig mening utan även framföranden

vid tillställningar som eljest har offentlig karaktär, ehuru arrangören

genom vissa yttre former, såsom anmälan om medlemskap eller inval i

en förening, formella inbjudningar och liknande, sökt ge kretsen av deltagare

sken av att tillhöra en sluten grupp. I ett yttrande har ifrågasatts

huruvida man icke, på sätt skett i en del förvaltnings- och finansrättsliga författningar

om kontroll eller beskattning av offentliga föreställningar — senast

i 1956 års allmänna ordningsstadga — borde i lagtexten uttryckligen ange

att offentlighetsbegreppet även i upphovsrätten har denna vidsträckta innebörd.

I huvudsak avses också pa detta område samma gränsdragning som

i de nämnda författningarna. Det skulle emellertid knappast vara lämpligt

att i lagen om upphovsrätt upptaga en så detaljerad gränsdragning som i

dessa. Att det ej är meningen att från upphovsmannens rätt utesluta framföranden

vid sådana tillställningar som nu berörts torde framgå av att enligt

sista punkten i förevarande paragraf rätten i vissa fall skall omfatta

även framföranden som äger rum inför helt slutna kretsar.

Vad angår spridning till allmänheten sker sådan i regel genom att ett större

antal exemplar föres i handeln, tillhandahålles \ offentliga bibliotek

o. dyl. Principiellt beröres emellertid upphovsmannens rätt även om åtgärden

avser ett enda exemplar, och i stadgandet har därför valts uttrycket

spridning »till» allmänheten. Enligt min mening bör sådan spridning i

regel anses ha skett så snart ett exemplar överlämnats till någon person som

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

icke tillhör den närmaste familje- eller vänkretsen. Har ett konstverk av upphovsmannen

överlåtits till en utomstående, får i enlighet härmed konstverket

anses offentliggjort i lagens mening; se härom vid 8 §.

Kommittén har i sitt förslag upptagit en beslämmelse, varigenom även

vissa framföranden som ej är offentliga hänföres under upphovsmannens

rätt; enligt stadgandet skall lika med offentligt framförande anses att verket

framföres i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets. Såsom kommittén

utvecklat i sina motiv avses härmed främst den s. k. industrimusiken,

d. v. s. musik genom grammofon eller radio, som inom industrier och

företag ordnas i arbetslokaler, lunchrum o. dyl. Genom elt avgörande av

högsta domstolen (NJA 1958 s. 80) är numera fastslaget att dylika utföranden

icke kan anses som offentliga. Kommittén har emellertid ansett att hithörande

fall, såvida de icke såsom i mindre företag inom småindustrien och

hantverket kan räknas till privatlivet, bör hänföras under upphovsmannens

ensamrätt. Denna uppfattning har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Även enligt min mening bör upphovsrätten utvidgas på denna punkt;

i Danmark och Norge, liksom i åtskilliga andra västeuropeiska länder, har

en sådan utvidgning redan genomförts i rättspraxis.

Vad angår utformningen av stadgandet i detta ämne har kommittén föreslagit

att den erforderliga gränsdragningen mot privata miljöer göres så, att

upphovsmannens rätt förklaras omfatta endast fall, där fråga är om en

»större» krets av åhörare. Enligt min mening måste det också anses riktigt

att här gå efter den kvantitativa synpunkten. Vid remissbehandlingen har

från några håll gjorts gällande, att den av kommittén föreslagna bestämningen

är alltför vag. Tydligtvis kan man dock icke gärna fixera gränsen

vid ett visst antal personer. De uttalanden om innebörden av förevarande

krav som kommittén gjort och till vilka jag i det väsentliga kan ansluta mig

torde ge tillräcklig ledning för rättstillämpningen.

Såsom kommittén förordat bör stadgandet icke begränsas till framföranden

i industriell verksamhet ulan bör avse varje framförande inför en större

krets som sker i förvärvsverksamhet, t. ex. då en restaurangägare i sin festvåning

ordnar musik för ett större middagssällskap. Förvärvsverksamheten

bör föreligga hos arrangören; att inbegripa framförande vid en av en privatperson

ordnad fest synes föra för långt, även om yrkesmusiker engagerats

och framförandet alltså sker i dennes förvärvsverksamhet. För att klargöra

nu berörda begränsning torde kommitténs förslag få jämkas något i

redaktionellt avseende.

Med anledning av vad kommittén och några remissinstanser anfört rörande

musikutföranden på hotell och pensionat vill jag framhålla, att sådana

utföranden i regel torde få betraktas som offentliga och sålunda redan enligt

huvudregeln i paragrafens första stycke omfattas av upphovsmannens

ensamrätt. För att utförandet skall anses såsom offentligt förutsattes dock,

att det är fråga om verklig hotell- eller pensionatsrörelse och ej t. ex. om

ett mindre skolhushåll eller annat enskilt hushåll som, låt vara mot betalning,

mottar några få gäster.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 1!)60

Upphovsmannens rättigheter enligt paragrafen har i första stycket sammanfattningsvis

betecknats som hans rätt att förfoga över verket. Ur systematisk

synpunkt är det lämpligt med ett samlande uttryck; då man här

endast avser de praktisk-ekonomiska rättigheterna, bör man icke använda

den generella termen upphovsrätt.

3 §.

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 3 § kommittéförslaget,

behandlas upphovsmannens s. k. ideella rätt, d. v. s. hans rätt att bli

namngiven i förbindelse med verket och alt motsätta sig att verket återges

i förvanskat eller stympat skick eller eljest utsättes för förfaranden som

är kränkande för honom.

Gällande rätt. Generella bestämmelser till skydd för upphovsmannens

ideella rätt finns icke i 1919 års lagar. För särskilda fall ges dock föreskrifter

härom. Vad först angår hans intresse att bli namngiven gäller enligt 16 §

andra stycket författarlagen att författare, som å annan överlåtit rätt till ett

verks mångfaldigande, äger påfordra att hans namn eller ock diktat namn,

varunder han plägar framträda, anges vid mångfaldigandet. På motsvarande

sätt äger enligt 11 § andra stycket konstverkslagen konstnär, som å annan

överlåtit rätt att efterbilda konstverk, påfordra att hans namn anges å efterbildningen.

Vidare föreskrives för vissa fall då verket med stöd av lag begagnas

fritt att upphovsmannens namn eller signatur skall anges (13 § författarlagen,

6 § andra stycket konstverkslagen). I fråga om upphovsmannens

intresse av att verket icke ändras på det sätt varom här är fråga, är

av betydelse stadgandet i 16 § första stycket författarlagen att den, till vilken

författarrätt med avseende å ett verk överlåtits, icke må utan tillstånd

av författaren eller hans lagliga successorer förändra verket i vidare män än

som nödvändiggöres av det med överlåtelsen avsedda ändamålet. Vid överlåtelse

av rätt att efterbilda konstverk gäller enligt 11 § första stycket konstverkslagen,

att förvärvaren icke utan tillstånd av motsvarande slag äger förändra

verket i vidare mån än som nödvändiggöres av det för efterbildandet

använda förfarandet. Gällande rätt innehåller vidare för vissa fall, då verket

med stöd av lag utnyttjas fritt, regler som principiellt förbjuder att

verket ändras; se vid 26 § i förslaget.

Kommittén. Kommittén har ansett det lämpligt att uppställa generella,

över upphovsrättens hela område gällande bestämmelser om skydd för upphovsmannens

ideella rätt. Dessa har upptagits i förevarande paragraf, vilken

med hänsyn till att de ideella befogenheterna utgör ett betydelsefullt moment

i själva upphovsrätten fått sin placering i omedelbar anslutning till de

i 2 § givna föreskrifterna om upphovsmannens förfoganderätt.

I första stycket har kommittén upptagit stadgande, att då exemplar avverket

framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, upphovsmannen

skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver. I motiven

framhålles bl. a. att en regel om skyldighet att nämna upphovsmannen av

praktiska och andra skäl ej kan göras undantagslös. Att i lagtexten närmare

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kanyl. Maj:Is proposition nr 17 år 1900

bestämma vilka undantag som bör gälla är emellertid icke möjligt. Enligt

kommitténs mening bör förhållandet i stället regleras genom hänvisning till

vad god sed kräver. Regeln avser dels att sanktionera en rådande sedvänja,

om den kan tagas för god, dels att främja en sedvanebildning på området,

där en god sed i detta hänseende icke stadgat sig. De rättstillämpande myndigheterna

skall alltså ha möjlighet att — i förekommande fall med stöd

av uttalanden från sakkunniga institutioner — vägleda praxis och hindra

uppkomsten av icke önskvärda sedvänjor. Regeln innebär vidare, att även

frågan på vad sätt och i vilken omfattning angivandet av upphovsmannen

hör ske, får besvaras med utgångspunkt från vad god sed kräver.

Paragrafens andra stycke innehåller förbud mot att verket ändras eller göres

tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens

litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Kommittén anför

hl. a., att stadgandet nära motsvarar en bestämmelse i Bernkonventionen,

enligt vilken upphovsmannen skall äga motsätta sig förfaranden med avseende

å verket, vilka är till men för hans sära eller anseende». Enligt kommitténs

mening bör emellertid av lagtexten framgå, att man i förevarande

sammanhang åsyftar upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende,

icke den uppfattning hans omgivning har om honom såsom samhällsmedlem;

det medborgerliga anseendet skyddas av strafflagens bestämmelser om

ärekränkning. Vidare bör beaktas, att upphovsmannen äger anspråk på

skydd jämväl mot förfaranden som, även om de icke är menliga för hans

anseende i andras ögon, innebär ett angrepp mot verkets integritet och

kränker den känsla han som konstnär hyser för det verk han skapat. Som

exempel nämnes alt ett allvarligt syftande skådespel genom — kanske icke

så omfattande — ändringar får en komedibetonad prägel, som är författaren

alldeles främmande; även om verket i den nya versionen vinner allmänhetens

och kritikens uppskattning, kan de företagna ingreppen av författaren

erfaras som kränkande. I syfte att bereda skydd mot dylika förfaranden

har stadgandet gjorts tillämpligt även på åtgärder, som är kränkande för

upphovsmannens litterära eller konstnärliga egenart.

I fortsättningen anför kommittén, att de förfaranden som förbjudes genom

stadgandet hänför sig till tre huvudfall. För det första avses för upphovsmannen

kränkande ändringar i verket, då exemplar därav framställes eller

det framföres offentligt. Kommittén framhåller alt man vid bedömandet

huruvida företagna ändringar kan anses kränkande skall se saken från

upphovsmannens synpunkt men att i övrigt skall anläggas eu objektiv måttstock.

Obetydliga tryckfel och översättningsfel kan alltså icke hänföras hit.

Bedömningen skall ske med utgångspunkt från förhållandena inom den

konstart det är fråga om och med beaktande av omständigheterna i det

särskilda fallet. Största hänsyn bör tagas till verkets art och dess betydelse

i litterärt eller konstnärligt avseende. Vidare bör beaktas om återgivningen

gör anspråk på att presentera verket i ursprunglig form eller om det klart

framgår, att fråga är om en bearbetning eller att verket eljest icke återges i

ursprungligt skick. Som exempel i denna del anföres bl. a., att en betydande

ö Dikant/ till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 17

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

roman sammandrages till en underhaltig novell eller eljest utges i förkortat

skick, på ett sätt som framstår som en förvrängning av originalet,

eller att romanen presenteras i en översättning som är under all kritik. Ytterligare

exempel, som nämnes, är att ett seriöst musikaliskt verk göres om

till en revyvisa eller eu schlager eller framföres i jazztakt, att ett drama förses

med »happy end» eller att en pacifistisk roman, som överflyttas till film,

därvid tillägges en nationalistisk innebörd. För det andra åsyftas med stadgandet

obehöriga ingrepp i konstverk och överhuvudtaget i exemplar av

verk, om åtgärden är kränkande för upphovsmannen. Som exempel anföres,

att målningar eller skulpturer obehörigen ändras för att tillgodose förmenta

anständighetssynpunkter eller ägarens personliga smak eller av andra

skäl. För det tredje avses fall då verket, även om det icke ändras, återges

lör allmänheten i sådant sammanhang, att det är kränkande för upphovsmannen.

Som exempel nämnes bl. a., att ett seriöst musikstycke begagnas som

melodi till en revyvisa, att ett allvarligt litterärt verk illustreras med anstötliga

teckningar och att ett verk utnyttjas som varumärke eller eljest i

reklam på ett sätt som är verket ovärdigt.

Kommittén framhåller, att förevarande stadgande icke avser åtgärder genom

vilka ett konstverk helt förstöres. Enligt kommitténs mening talar vissa

skäl för att det stadgas skydd mot dylika förfaranden, exempelvis i form

av förbud för ägaren av originalkonstverk att förstöra detta. Kommittén anser

dock att det skulle möta betydande svårigheter att genomföra bestämmelser

härom och har därför stannat för att icke förorda lagstiftning i

amnet. 0

I tredje stycket har upptagits stadgande att upphovsmannen kan efterge

sin rätt enligt paragrafen endast såvitt angår eu till art och omfattning begränsad

användning av verket. Kommittén erinrar om att det stundom i samband

med överlåtelse av förfoganderätt till verket eller eljest förekommer att

upphovsmannen förklarar sig avslå från sin ideella rätt. Om upphovsmannen

mer eller mindre generellt överlåter rätt till verket, kan överlåtelsen

ofta anses formellt innefatta även den ideella rätten, så att förvärvaren teoretiskt

skulle vara berättigad att utge det under annan upphovsmannabetecknmg

an den av upphovsmannen bestämda eller godtyckligt ändra verket eller

ramfora det i vilket sammanhang som helst. I andra fall tager eu överlåtelse

av den ideella rätten den formen, att den som förvärvar rätt till verket

gor uttryckligt förbehåll att upphovsmannen icke skall äga utöva sina

ideella befogenheter. Enligt kommitténs mening bör emellertid rättsverkan

icke tillaggas avtal, genom vilka upphovsmannen generellt betages möilighet

att gora gällande den ideella rätten. Ett eftergivande av denna kunde

dar det vore av mera generell räckvidd, få verkan långt in i framtiden och''

tomma att galla de mest skiftande former för verkets utnyttjande. För upphovsmannen

ar det emellertid i sådana fall vid avtalsslutandet omöjligt att

överblicka, vad eftergiften i själva verket betyder för hans personliga inti

essen Enligt det föreslagna stadgandet gäller därför som huvudregel att

om upphovsmannen överlåtit rätt till sitt verk, han principiellt _ oavsett

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

vad avtalet må innehålla därom — kan fordra att bli angiven som verkets

upphovsman, liksom att han kan motsätta sig att verket utsättes för förvanskande

ingrepp eller utnyttjas i ovärdiga sammanhang. I fortsättningen

anför kommittén att huvudregeln bör begränsas så att en eftergift blir möjlig,

såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket.

Huvudregeln skulle eljest föra för långt och stundom kunna utgöra hinder

för upphovsmannen att ekonomiskt utnyttja verket. Detta gäller främst då

verket överlåtes för att efter bearbetning eller omgestaltning användas för ett

visst på förhand bestämt ändamål. Som exempel nämnes, att upphovsmannen

överlåter rätt att använda verket för filminspelning. I praktiken kan

här ofta vara svårt att avgöra, om företagna ändringar faller inom ramen

för förvärvarens i avtalet grundade rätt att omgestalta verket med hänsyn

till filmens krav eller om de går utöver denna gräns och måste anses kränkande

för upphovsmannen. För att inte riskera att upphovsmannen i etterhand

framställer mer eller mindre grundade påståenden om att verket i den

nya versionen kränker hans ideella rätt, kan det därför vara av vikt för

filmföretaget att i förväg erhålla ett bindande besked att denne avstår från

att göra rätten gällande. Även för upphovsmannen är det av betydelse att

ett sådant avstående tillerkännes rättslig giltighet; skulle han icke vara

bunden därav, kunde detta försvåra möjligheten för honom att nå en uppgörelse

med filmföretaget. Att en eftergift av rätten i ett dylikt fall tillägges

verkan kan icke heller antagas leda till mera allvarligt förfång för upphovsmannens

personliga intressen, eftersom användningsområdet för verket

är på förhand begränsat. Såsom ytterligare exempel anföres att verket

skall begagnas för en viss utgåva, t. ex. för skolbruk, eller för ett visst framförande

på teater, i radio eller i television eller för en serie sådana framföranden.

Från ett annat område anföres, att en konstnär medger att ett av

honom utfört konstverk får utnyttjas för visst reklamändamål.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att upptaga föreskrifter om den

ideella rätten i ett särskilt stadgande, som placeras bland de inledande

bestämmelserna i lagen, godtages av samtliga remissinstanser. Även

kommitténs förslag till utformning av stadgandet tillstyrkes eller lämnas

utan erinran i det övervägande antalet yttranden.

Sveriges radio anser det av lagtexten höra tydligare framgå, att här avsedda

befogenheter innefattas i upphovsrätten; man kan exempelvis förklara

att upphovsrätt även inbegriper rätt att kräva, att upphovsmannen

anges i överensstämmelse med god sed och alt verket icke ändras eller göres

lillgängligt för allmänheten på ett för upphovsmannen kränkande sätt.

Vad angår stadgandet i första stycket om rätt för upphovsmannen att bli

angiven i överensstämmelse med vad god sed kräver, framhåller

svenska försäljnings- och reklam förbundet all det med en viss oro ser en

så vag bestämmelse, där vad god sed kräver lillmätes avgörande betydelse,

tillämpad på det kommersiella livets område. Även piiblicislklubben finner

bestämmelsen vagt utformad och förutsätter att god sed, såvitt angår pres
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.-ls proposition nr 17 år 1960

sen, innebär vad som för närvarande är vedertagen praxis. Svenska tidningsutgivareföreningen

har ett liknande uttalande. Sveriges radio framhåller

att man, såvitt avser ljudradion, torde kunna tillämpa de riktlinjer som

hittills följts; beträffande lelevisionsutsändningar, där någon praxis ännu

ej utbildat sig, torde man i viss utsträckning kunna anknyta till praxis i andra

länder.

Svenska journalistförbundet hemställer att man bibehåller gällande lags

bestämmelse om ovillkorlig befogenhet för författare, som överlåtit rätt till

mångfaldigande, att påfordra att han anges på exemplaren. Då tidningar

trycker av artiklar i andra tidningar, strykes ofta journalistens signatur.

Förbundet befarar att det föreslagna stadgandet kan komma att tolkas som

ett godkännande av denna praxis.

I redaktionellt avseende anmärker statens konstråd, att den föreslagna bestämmelsen,

sådan den utformats, synes ålägga upphovsmannen själv att,

då han framställer konstverket, signera detsamma i överensstämmelse med

vad god sed kräver; konstrådet anknyter bär till den kritik av uttrycket

»framställa exemplar av konstverk» som redovisats under 2 §. Efter ordalagen

ger enligt konstrådets mening stadgandet vidare den felaktiga föreställningen,

att upphovsmannen städse skall anges i hithörande fall. Stadgandet

synes sålunda även avse bl. a. anonym upphovsman. I sistnämnda

avseende riktar också publicistklubben en anmärkning mot lagtexten.

Beträffande det i andra stycket föreslagna förbudet att ändra verk

e t eller göra det tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande

för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller

egenart föreslår Sveriges radio, att man i stället för orden »anseende

eller egenart» upptager Bernkonventionens uttryck »ära (heder) eller anseende».

Kommitténs uttryck, som är ganska utpräglat subjektivt, lämnar

alltför stort spelrum åt vissa upphovsmäns erfarenhetsmässigt dokumenterade

»yrkeskverulans» eller egensinnighet och utgör ett incitament till onödiga

friktioner mellan upphovsmännen och lojala förmedlare av deras verk

eller rentav till ekonomisk utpressning mot sådana förmedlare. Föreningen

Sveriges filmproducenter menar att ordet anseende bör räcka; det kan icke

objektivt bedömas, när en upphovsmans egenart skall anses vara kränkt.

Akademien för de fria konsterna hemställer att ändringsförbudet, såvitt

angår konstverk, göres ovillkorligt. Ett konstverk bör icke i något avseende

få ändras utan konstnärens medgivande; endast konstnären själv kan bedöma,

om en ändring sker i enlighet med hans intentioner eller icke. Yrkandet

biträdes av Sveriges allmänna konstförening. Det framställes även av

styrelsen för konstnärernas riksorganisation, som anför, att organisationen

visserligen hälsar denna del av lagförslaget med speciell tillfredsställelse,

då bristen på klara bestämmelser till skydd mot ändring av konstnärs verk

vållat den svenska konstnärskåren svårt obehag. Men om tvister på detta

område i framtiden skall undvikas, bör steget tagas fullt ut och ett generellt

ändringsförbud införas. I samma riktning uttalar sig föreningen svenska

tecknare, som befarar att med förslagets avfattning också obefogade och ur

strängt konstnärlig synpunkt svåra ingrepp förblir oåtkomliga.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 ur 1060

Vad angår stadgandeis tillämpning framhåller Sveriges radio bl. a., att nu

ifrågavarande befogenhet måste anses utgöra en tämligen exklusiv rätt, som

endast kan förenas med prestationer, vilka har en hög kvalitet och är resultatet

av ett självständigt arbete. Vidare torde sådan befogenhet sällan förekomma

i de fall, då upphovsmanen i enlighet med god sed icke nämnts. Det

anförda bör särskilt beaktas vid samlingsverk, eftersom det för den som utger

verket skulle vara synnerligen hinderligt, om detta alltid skulle vara belastat

med en principiellt oöverlåtbar befogenhet av nu förevarande slag till

förmån för varje upphovsman som deltagit i sammanställningsarbetet. Publicistklubben

anför att ändringsförbudet icke går att tillämpa vid utgivande

av en tidning. Den som har hand om den slutliga redaktionen av tidningen

måste kunna göra strykningar och omläggningar i artiklar, så att dessa kan

inpassas i tidningen. Vidare måste ansvarige utgivarens ställning observeras.

Den tryckfrihetsrättsliga regleringen korsar här i viss mån den föreslagna

upphovsrättsliga. Ansvarige utgivaren måste nämligen alltid vara berättigad

att utesluta sådant, för vilket han icke vill taga det tryckfrihetsrättsliga ansvaret.

Svenska tidningsutgivareföreningen uttalar sig på liknande sätt.

Förslagets ståndpunkt att icke stadga förbud mot förstörelse av

konstverk möter erinringar hos akademien för de fria konsterna. Särskilt

när det gäller konstverk, som tillhör det allmänna eller juridisk person,

synes enligt akademiens mening bestämmelser kunna utfärdas, som förhindrar

att konstverk helt eller delvis förstöres, antingen det nu sker av okunnighet,

likgiltighet, smakuppfattning eller av ekonomiska skäl. överintendenten

och chefen för Nationalmuseum anser att det vore önskvärt med skydd i någon

form mot avsiktlig förstörelse, men förklarar sig medveten om att det

kan vara svårt att genom lagstiftning komma till rätta med dylika fall.

Paragrafens tredje stycke, enligt vilket den ideella rätten i princip skall

vara oför ytterlig men kunna efterges såvitt angår eu

till art och omfattning begränsad användning av verket,

avstyrkes av publicistklubben, som finner det tillfyllest att i förevarande

avseende tillämpa vanliga avtalsmässiga principer, och av svenska tidningsutgivareföreningen,

som framhåller att den tydligen till grund för stadgandet

liggande föreställningen, alt upphovsmannen städse är den svagare

parten i hithörande avtalsförhållanden, är felaktig; skall stadgandet bibehållas,

måste det klargöras att parterna, såvitt angår förhållandena på pressens

område, icke är betagna rätten att själva bestämma vad som menas

med en till art och omfattning begränsad användning av verket. Studieförbundet

medborgarskolan ifrågasätter helt allmänt, huruvida upphovsmannens

rätt att förfoga över verket bör inskränkas på det sätt som förevarande

stadgande anger. Svenska boktryckareföreningen finner en föreskrift om

att eftergift kan ske, därest upphovsmannen uttryckligen förklarar sig avstå

från sin ideella rätt, innebära tillräckligt skydd för denne; eu bestämmelse

härom bör enligt föreningens mening upptagas i .‘1 kap.

Sveriges radio förordar, att de särskilda inskränkningar i rätten alt frivilligt

överlåta de ideella befogenhelerna som må anses nödvändiga upptages

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

i 27 §; härigenom vinner man bl. a. fördelen, att alla problem rörande övergång

av upphovsrätt — och därmed också av den ideella rätten -— samlas i 3

kap. samt att bestämmelserna i 3 kap., särskilt jämkningsregeln i 29 §, får

tillämpning även på sådana överenskommelser om begränsad eftergift av

den ideella rätten, som enligt 3 § tredje stycket i förslaget skall vara möjliga.

Vad beträffar den närmare utformningen av ett stadgande i ämnet synes det

tillfyllest, för att eftergiften skall kunna tolereras, att den angår en bestämt

angiven användning; även i fall då den angår eu användning, som icke kan

sägas vara till art och omfattning begränsad, kan upphovsmannen nämligen

vara i stånd att överblicka vad en eftergift betyder för hans personliga

intressen. Även i övrigt måste tillses, att stadgandet icke över hövan inskränker

avtalsfriheten. Det hör bl. a. vara möjligt för en författare, som

önskar att i lugn och ro få sysselsätta sig med sin författarverksamhet, att

uppdraga åt en person, för vilken han hyser förtroende, eller åt sin organisation

att för hans räkning pröva och med för upphovsmannen bindande

verkan godkänna alla ändringar av hans verk, som kan påkallas av utomstående;

däremot torde det icke vara förenligt med stadgandet, att ombudets

tullmakt göres oåterkallelig. Sveriges radio framhåller slutligen som

en annan tänkbar lösning, att man icke har någon särskild bestämmelse

i förevarande fråga utan låter denna helt regleras av 29 § i förslaget.

Ett uttalande i motiven att såsom en till art och omfattning begränsad

användning kan anses verks användning för visst reklamändamål

föranleder yttranden från ett par håll. Föreningen svenska affischtecknare

förutsätter, att man här uteslutande syftar på verk, vilka ej i något hänseende

tillkommit för alt tjäna reklamen, alltså icke på reklamalster.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet delar uppfattningen att reklamalster

ej bör åsyftas, men anser den härav följande konsekvensen, att även

vid överlåtelse av dylika alster den ideella rätten skulle vara principiellt

oförytterlig, icke kunna godtagas; förbundet föreslår därför att reklamalster

undantages från förevarande stadgande, så att upphovsmannen till sådant

städse skulle kunna efterge sin ideella rätt.

Departementschefen. Upphovsrätten bör bereda skydd icke blott åt upphovsmannens

intresse att ekonomiskt tillgodogöra sig verket ulan också åt

de personliga och ideella intressen som beröres då verket utnyttjas. Denna

sida av skyddet, den s. k. ideella rätten, har under senare år alltmera uppmärksammats.

Den ideella rätten framträder främst i två huvudhänseenden:

upphovsmannen har anspråk på alt hans namn anges då verket göres

tillgängligt för allmänheten och på att verket därvid icke återges i för\anskat

ehuru ganska ofullständigt, genom en rad särskilda bestämmelser för olika

fall av utnyttjanden. Vid den revision av lagstiftningen som nu företages

bör, såsom kommittén föreslagit och av remissinstanserna lämnats utan

erinran, meddelas för samtliga fall gemensamma bestämmelser med generell

räckvidd. Bestämmelserna synes i enlighet med vad kommittén föreslå
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

git böra placeras i anslutning till de grundläggande reglerna i 2 § om upphovsmannens

ensamrätt att förfoga över verket.

Kommittén har till en början föreslagit en regel av innebörd att, då exemplar

av verket framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten,

upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver.

Ett par remissinstanser har ansett att bestämmelsen genom hänvisningen

till god sed blivit alltför vag. Det är dock knappast möjligt att ge mera detaljerade

regler i ämnet och sådana kan ej heller anses oundgängligen behövliga.

I stort sett lär den praxis beträffande namngivning som nu följes

på skilda områden kunna godtagas och lagens huvudsyfte bör, såsom kommittén

anfört, vara att sanktionera denna praxis. Den föreslagna formuleringen

innebär emellertid icke att domstolarna är förhindrade att rubba en

sedvänja som finnes vara menlig för upphovsmännen eller eljest icke önskvärd.

Vad jag nu anfört synes även böra leda till att man icke, såsom yrkats

i ett annat yttrande, bör uppställa ovillkorliga regler om skyldighet att

nämna upphovsmannen.

Med anledning av vissa remissyttranden vill jag framhålla, att stadgandet

självfallet icke riktar sig mot upphovsmannen själv. Denne måste naturligtvis

städse vara berättigad att publicera sitt arbete anonymt. Om så

skett, skall hans önskan om anonymitet respekteras av andra som sedermera

återger verket. Det sist sagda får anses framgå av hänvisningen till att

god sed skall iakttagas.

Det av kommittén föreslagna stadgandet upptager även förbud mot att

ändra verket eller göra det tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är

kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller

egenart. Bestämmelsen torde böra upptagas i lagen, varvid skyddet för upphovsmannens

egenart synes böra avse förfaranden, vilka — även om de till

äventyrs ej skadar upphovsmannens anseende — likväl kränker hans personlighet,

sådan den kommit till uttryck i verket. I ett par remissyttranden

har uttalats farhågor för att man genom att bereda skydd även i detta hänseende

skulle lämna alltför stort spelrum åt subjektiva synpunkter. Med anledning

härav vill jag understryka att bedömningen i detta fall liksom eljest

bör ske efter en såvitt möjligt objektiv måttstock.

I fråga om en särskild grupp verk, nämligen originalkonstverk, har företrädare

för den bildande konsten under remissbehandlingen hemställt att

förbudet mot ändring göres ovillkorligt. Då det gäller de fall som man här

i första hand torde avse, nämligen mera framstående originalarbeten, följer

emellertid redan av det föreslagna stadgandet att ändringar eller andra ingrepp

i allmänhet icke får företagas; sådana ändringar måste nämligen i

hithörande fall så gott som alltid anses kränkande för upphovsmannen.

Beträffande produkter av enklare karaktär skulle ett ovillkorligt ändringsförbud

tydligtvis föra alltför långt.

Vad angår den föreslagna regelns tillämpning kan jag, utöver det förut

sagda, i huvudsak hänvisa till kommitténs uttalanden. Med anledning av

vissa remissuttalanden från pressens sida vill jag understryka att regeln

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

endast avser sådana ändringar, som är kränkande för upphovsmannen i

iörut nämnd mening. Stadgandet utgör därför i regel icke hinder mot justeringar

som av redaktionella skäl företages i tidningsartiklar o. dyl. Göres

ändringar av andra skäl, t. ex. för att utgivaren anser artikeln i sitt ursprungliga

skick olämplig ur tryckfrihetssynpunkt, kan det emellertid ofta

vara fråga om sådana ingrepp som är förbjudna enligt stadgandet. Dylika

ändringar måste alltså underställas författaren för godkännande. Då det

gäller verk av flera upphovsmän, torde skyddet i allmänhet böra förbehållas

åt den eller dem som enligt paragrafens första stycke bör nämnas som

upphovsmän.

Förbudet mot ändring avser icke åtgärder, genom vilka konstverk helt

1''örstöres. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att frågan om skydd

mot dylika förfaranden icke är av beskaffenhet att böra lösas genom en sådan

förbudsregel, varom här är fråga.

Såsom inledningsvis tramhållits utgör den genom de föreslagna reglerna

skyddade ideella rätten en väsentlig sida av själva upphovsrätten. Detta

ligger i sakens natur, och det synes ej erforderligt att särskilt ange förhållandet

i lagtexten. Det bör i anslutning härtill påpekas, att upphovsmannens

skydd i förevarande del ej bör göras beroende av att han framställer

särskilt krav att komma i åtnjutande därav.

I enlighet med det anförda bör stadgandet i sak utformas på sätt kommittén

föreslagit. Andra stycket torde för bättre överskådlighets skull böra uppdelas

på två punkter.

Kommittén har jämväl upptagit frågan om eftergift av den ideella rätten.

Denna fråga kan bli aktuell i olika lägen. Särskilt kan spörsmål uppkomma

huruvida eu mer eller mindre generell överlåtelse av upphovsrätt skall

kunna innefatta avstående även av den ideella rätten, så att förvärvaren

skall äga att använda verket utan att namnge upphovsmannen och i godtyckligt

ändrad form. Det kan även tänkas att upphovsmannen direkt förklarar

sig avstå från den ideella rätten. Kommittén har ansett att dylika

generella eftergifter icke bör äga verkan; om eftergiften endast gäller en

till art och omfattning begränsad användning av verket, t. ex. en viss upplaga

eller en viss filminspelning, skall den emellertid vara giltig.

Kommitténs ståndpunkt att man sålunda i princip bör frånkänna eftergift

rättsverkan bär mött gensaga hos några remissinstanser, som ansett att

full avtalsfrihet bör erkännas på området. För egen del vill jag emellertid

ansluta mig till kommitténs uppfattning. Vid en generell eftergift saknar

upphovsmannen i regel möjlighet att överblicka i vilka olika sammanhang

verket kan komma alt utnyttjas och eftergiften kan därför få helt oberäkneliga

följder för honom. I princip bör därför ett avstående av detta slag

val a ogiltigt. Principen bör gälla i fråga om alla slags verk; anledning att

undantaga vissa grupper synes icke föreligga. I enlighet med vad kommittén

anfört bor det emellertid vara möjligt att efterge rätten, då det gäller

en mera begransad användning. Begränsningen bör härvid, såsom kommittén

föreslagit, hänföra sig både till arten av den åsyftade användningen och

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kunql. Maj:ts proposition nr 17 år WHO

till omfattningen därav; det torde icke vara lämpligt att, såsom i ett remissyttrande

förordats, medge att eftergift kan ske så snart användningen blivit

bestämt angiven. Stadgandet bör därför utformas i enlighet med kommitténs

förslag.

Med hänsyn till det samband som förevarande fråga har med spörsmål

angående överlåtelse av ekonomiska rättigheter till verket kunde det finnas

vissa skäl att placera bestämmelsen härom i 3 kap. En eftergift av den

ideella rätten kan dock icke direkt jämställas med överlåtelse av de ekonomiska

rättigheterna. Det har också ett visst värde att den i princip oförvtterliga

karaktären hos den ideella rätten framgår redan av det grundläggande

stadgandet om denna. Jag vill därför biträda kommitténs förslag

att bestämmelsen upptages i förevarande paragraf.

I anslutning till den nu diskuterade bestämmelsen må anmärkas, att ändringar

i verk städse får anses tillåtna i den mån de blivit granskade och godkända

av upphovsmannen. Dylikt godkännande bör även i vissa fall på upphovsmannens

vägnar kunna meddelas av person eller organisation som erhållit

hans bemyndigande i sådant hänseende. Till de synpunkter som Sveriges

radio anfört i denna del kan jag i allt väsentligt ansluta mig.

4 §.

I förevarande paragraf, som frånsett ett par smärre redaktionella jämkningar

är likalydande med 4 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrätten

till översättningar, bearbetningar och liknande andrahandsverk.

Gällande rätt. Enligt 4 § författarlagen har den, som översatt eller bearbetat

ett verk, författarrätt för sin översättning eller bearbetning; oförkränkt

dock den rätt, som må tillkomma originalverkets författare. På liknande

sätt stadgas i 3 § konstverkslagen att den, som efterbildat ett konstverk

medelst annat konstnärligt förfarande än det för originalverket använda, för

sin efterbildning äger samma rätt som enligt lagen tillkommer konstnär;

oförkränkt dock den rätt, som må tillkomma originalverkets upphovsman.

I detta sammanhang må även hänvisas till de vid 2 § i departeinentsförslaget

berörda bestämmelserna i 3 § tredje stycket författarlagen och 2 §

andra stycket konstverkslagen, enligt vilka såsom bearbetning eller efterbildning

icke anses att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det

väsentliga självständigt sådant.

Kommittén. I paragrafens första stycke har kommittén upptagit stadgande,

att den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan

litterär eller konstnärlig form har upphovsrätt till verket i denna gestalt,

men att hans rätt att förfoga däröver är beroende av upphovsrätten till originalverket.

I motiven anföres, alt upphovsrättsligt skydd endast åtnjutes

för sådana omarbetningar av verk, vilka utgör resultat av en individuell

andlig verksamhet. I princip ställes härvid samma krav på den andliga verk
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:Is proposition nr 17 år 1960

samhetens art som i fråga om verk i allmänhet, blott med den skillnaden

att för bearbetning icke fordras att verksamheten är av nyskapande slag.

Då ett verk överförts till annan litterär eller konstnärlig form, torde nu angivna

krav i regel vara uppfyllt. Detsamma gäller då ett verk blivit översatt.

I fråga om bearbetningar av annat slag ligger förevarande fordran i själva

uttrycket bearbetning. Såsom bearbetning kan sålunda icke anses sådana

ändringar i ett verk, som är resultat av ett allenast mekaniskt eller rutinmässigt

arbete, t. ex. rättelser av skriv- och språkfel eller transponering av

en musikalisk komposition.

En fråga som i motiven ägnas särskild uppmärksamhet är huruvida teaterregi

kan skyddas såsom bearbetning. Till en början framhålles, att sådant

skydd kan ifrågakomma där regissören för iscensättningen företager

ändringar i verkets text, scenföljd, rollista o. s. v. Vad angår iscensättningen

som sådan anser kommittén det icke vara uteslutet, att en iscensättning kan

utgöra en sådan originell prestation, att den bör anses som en skyddad bearbetning

av skådespelet. Som exempel ur teaterhistorien, vilka förtjänar

beaktande i sådant hänseende, nämnes från 1920-talet några internationellt

uppmärksammade iscensättningar av Max Reinhardt och från senare tid

Olof Molanders märkliga iscensättningar av August Strindbergs skådespel.

En regi, som utan egentliga originella insatser endast utför författarens intentioner,

kan däremot, anför kommittén, ej — även om den i sitt slag är

av hög klass och utgör resultatet av lång erfarenhet och mycket arbete - anses som en bearbetning av verket. Det framhålles även att isolerade detaljer

i en iscensättning, såsom grupperingar, placering av rekvisita o. dyl., lika

litet skyddas som isolerade idéer på andra områden av litterär och konstnärlig

verksamhet.

Vad angår bearbetningsskyddets innehåll framhåller kommittén bl. a.,

att bearbetarens samtycke erfordras, då bearbetningen skall utnyttjas. Av

sista punkten i det föreslagna stadgandet framgår att för utnyttjandet av

\eiket

hovsman.

I andra stycket har upptagits stadgande, att om någon i fri anslutning till

ett verk framställt ett nytt och självständigt verk, hans upphovsrätt ej är

beroende på det sätt som anföres i första stycket. Kommittén framhåller, att

\ad sålunda utsäges följer redan av den allmänna bestämning av begreppet

verk, som ligger till grund för den upphovsrättsliga lagstiftningen, men att

en uttrycklig regel ansetts motiverad i tydlighetens intresse.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att det av kommittén i motiven

behandlade kravet för skydd, att bearbetningen skall utgöra ett

''er k, bör komma till uttryck i lagtexten. Svenska bokförläggareföreningen

och svenska tidningsntgivareföreningen framför samma önskemål beträffande

översättningar. Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska insti
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Jutet berör spörsmålet såvitt angår vetenskapliga uppsatser. Det skulle enligt

kollegiets mening vara en stor olägenhet, om översättaren i dylikt fall

skulle äga göra gällande någon rätt. Kollegiet utgår dock från att sådana

översättningar i regel ej kan anses som verk i lagens mening.

Kommitténs utläggning i motiven om skydd för regikonst behandlas

av några remissinstanser, som hävdar att regissörer bör skyddas i större

omfattning än kommittén angivit. Ett allmänt uttalande i denna riktning

göres av Sveriges radio, som därvid åsyftar icke blott vanlig teater utan även

radioteater och televisionsleater. Teatrarnas riksförbund anser regissörerna

regelmässigt böra åtnjuta skydd såsom bearbetare. Förbundet anför bl. a.:

Kommitténs uppfattning av regissörens insats finna vi icke svara mot de

faktiska förhållandena. Även i en relativt enkel pjäs ger författarens intentioner

utrymme för skilda tolkningar, och i fråga om mångtydiga och djupare

verk erbjuder sig ett otal. Av de klassiska verken torde ytterst sällan

två föreställningar ge samma tolkning, såvida det icke är fråga om påverkan

eller medvetet plagiat. Det är valet av tolkning, som i huvudsak ger åt den

färdiga föreställningen det speciella drag, som skiljer den från det nedtecknade

verket, och valet av tolkning är väsentligen regissörens sak. Det är

han som har att för artisterna analysera dramat, omsätta dess inre dynamik

i rörelse på scenen samt svara för dess rytmik i ternpi och accenter och

likaså genom ljud, ljus och dekorutkast ge det dess jttre inramning. Hans

arbete låter sig även lätt urskilja, då det i regel är nedtecknat genom scenerier

— d. v. s. planskisser över rörelseschemata —- analysutkast, direktskisser,

anteckningar om ljusmoment etc. i regiexemplaret. Vi ha här otvivelaktigt

att göra med skapandet av ett konstnärligt verk av minst lika hög

grad som vid exempelvis en översättning. Det torde också böra framhållas,

att praxis varit, att regissörens rätt till sitt verk mot betalning kan överlåtas

till annan teater. Förslaget synes här icke ens skydda en redan utvecklad

praxis.

Svenska teaterförbundets fackorganisalion går ett steg längre och anser,

att regissörer städse bör åtnjuta skydd såsom bearbetare. Svenska regissörsförbundet

uttalar sig i samma riktning.

Sveriges dramatikerförbund finner det naturligt, att regissörens viktiga

insats skyddas, men framhåller såsom angeläget, att betingelserna för skyddet

utformas så afl regissören icke lockas frångå författarens intentioner;

ur denna synpunkt är kommitténs uttalande om alt såsom bearbetning icke

skulle kunna anses regi, som utan egentliga originella insatser utför författarens

intentioner, utomordentligt betänkligt. Förbundet påpekar att frågan

är aktuell även vid den särart av regi, som förekommer då cn teaterföreställning

sändes i television. I motsats till vad kommittén uttalat kräver

cn sådan sändning en speciell bearbetning, som väsentligt kan ändra pjäsens

atmosfär. Av betydelse vore att författaren tillerkändes rätt att laga del

av televisionsprogramledarens intentioner, innan sändningen sker.

Föreningen Sveriges filmproducenter framhåller, att filmregi i regel måste

anses utgöra föremål för upphovsrättsligt skydd.

Svenska översättarförbundet framställer en erinran mot avfattningen av

bestämmelsen i första styckets sista punkt, all bearbclares eller översättares

rätt är beroende av upphovsrätten till originalverket. Härigenom tycks

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

rätten ha gjorts till själva sin existens beroende av originalförfattarens rätt.

Förbundet hemställer att bestämmelsen formuleras i enlighet med gällande

lag eller Bernkonventionen.

Beträffande stadgandet i andra stycket om det fall, alt i fri anslutning till

ett verk framställes ett nytt och självständigt verk, understryker

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska mnsikförläggaref

öreningen att bestämmelsen bör tolkas restriktivt; i anledning av

vissa uttalanden i kommitténs motiv vill föreningarna betona, att den som

vill komponera ett nytt verk med utnyttjande av värdefulla uppslag ur redan

existerande verk bör begära originalupphovsmannens tillstånd.

Akademien för de fria konsterna framhåller afl frågan, huruvida visst

arbete är att anse som otillåten efterbildning av tidigare verk eller som självständigt

skapande, ofta uppkommer på byggnadskonstens område.

Att här göra en riklig och rättvis gränsdragning kräver stort omdöme, vartill

i viktigare fall torde erfordras särskilt sakkunnigt forum. En permanent

nämnd för sådana och liknande frågor torde böra inrättas, förslagsvis sammansatt

av representanter för byggnadsstyrelsen, akademien och svenska

arkitekters riksförbund. Detta förslag biträdes av svenska arkitekters riksförbund.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör i lagen fastslås

att upphovsrättsligt skydd jämväl åtnjutes för bearbetningar, översättningar

och liknande andrahandsverk. Det synes ej erforderligt att uttryckligen

ange, att skyddet är beroende av att produkten utgör ett verk i lagens

mening. Alt delta krav gäller synes klart framgå av sammanhanget. Med

anledning av ett remissuttalande vill jag även framhålla, att kravet i fråga

om översättningar i regel torde vara uppfyllt om originalförfattaren eller

hans rättsinnehavare ansett sig kunna använda översättningen för verkets

publicering.

Såsom kommittén framhållit är stadgandet även tillämpligt på regikonst.

1 motiven har kommittén utförligt uppehållit sig vid frågan vilka krav som

bör uppställas för att sådan konst skall åtnjuta skydd. Den kritik som från

en del remissinstanser framförts mot kommitténs ståndpunkt såsom alltför

restriktiv synes till en viss grad befogad. Det är visserligen givet, att icke

vilken rutinmässig iscensättning som helst går in under stadgandet. Å andra

sidan kan för skydd knappast fordras att regissören företagit en egentlig omarbetning

av det dramatiska verket. Så snart regin tillfört verket något nytt

som resultat av regissörens personligt skapande insats, bör den kunna anses

som skyddad enligt stadgandet.

Kommittéförslaget upptager jämväl eu regel, att om någon i fri anslutning

till ett verk skapat ett nytt och självständigt verk, hans upphovsrätt ej

är beroende av rätten till originalverket. Vad sålunda stadgas följer redan

av den allmänna bestämning av begreppet verk, som ligger till grund för

förslaget. Då den gränsdragning det här gäller har särskild betydelse i bearbetningsfallen,

synes det emellertid lämpligt att införa en särskild bestäm
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

melse härom. Av det sagda följer att stadgandet får tolkas med ledning av

vad som vid 1 § sagts om begreppet verk. I anledning av ett remissuttalande

av akademien för de fria konsterna vill jag framhålla, att det självfallet är

värdefullt om man på olika områden, där behov i denna riktning framträder,

inrättar sakkunniga organ, som i tveksamma fall kan avge vägledande

utlåtanden. Så har på konsthantverkets och konstindustriens område skett

genom instiftandet av svenska slöjdföreningens opinionsnämnd. Det bör

emellertid ankomma på vederbörande organisationer att frivilligt föranstalta

om sådana organ; något initiativ från det allmännas sida synes icke vara

erforderligt.

Kommitténs förslag beträffande förevarande paragraf synes i övrigt ej ge

anledning till erinran, frånsett alt avfattningen i fråga om förhållandet till

skyddet för originalverket torde böra jämkas i förtydligande syfte.

5 §•

I förevarande paragraf, som frånsett en redaktionell jämkning överensstämmer

med 5 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrätten till samlingsverk.

Gällande rätt. Enligt 5 § förfaltarlagen skall utgivare av tidning, tidskrift

eller annat verk, som består av självständiga bidrag från särskilda medarbetare,

anses såsom författare till verket såsom en helhet betraktat. År utgivare

till sådant samlingsverk ej känd, betraktas verkets förläggare såsom

utgivare. Författare till särskilt bidrag behåller författarrätten till detta.

Några häremot svarande bestämmelser finns icke i konstverkslagen.

Kommittén. Kommittén erinrar om sitt uttalande vid 1 § att upphovsrätt

kan grundläggas redan genom en verksamhet, som framträder allenast i ett

instruktivt urval eller sammanställande, en systematisk anordning av ett

verks olika delar. Då genom ett sådant arbete sammanställes verk eller delar

av verk, brukar samlingen betecknas som ett samlingsverk. Som exempel

på dylika samlingsverk anföres kalendrar, läseböcker, diktsamlingar, samlingar

av musikstycken, planschverk och andra samlingar, vilka sammanställes

av redan föreliggande verk eller utdrag ur sådana. Som en annan

viktig grupp nämnes tidningar, tidskrifter, uppslagsverk, vetenskapliga publikationer

med bidrag från flera författare, handböcker och liknande, vilka

upptager verk som särskilt författats för ändamålet. 1 hithörande fall åtnjutes

upphovsrätt för själva sammanställandet. Rätten avser icke de särskilda

bidragen; för utgivning av ett samlingsverk fordras därför tillstånd

även av bidragsgivarna. I enlighet med det anförda har kommittén i förevarande

paragraf upptagit stadgande, att den som genom att sammanställa

verk eller delar av verk åstadkommit ett litterärt eller konstnärligt samlingsverk

har upphovsrätt till detta, utan inskränkning i rätten till de särskilda

verken.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr i7 år 1960

I motiven betonas att icke varje sammanställning av verk eller delar av

verk kan betecknas såsom samlingsverk. Härför fordras att sammanställningen

är resultatet av en intellektuell prestation av viss kvalitet eller —

såsom det uttryckts i förarbetena till författarlagen — av »en planläggande,

samlande, sovrande och redigerande verksamhet»; detta krav får anses ligga

i uttrycket samlingsverk. I princip ställes härvid samma fordringar på

verksamhetens art som gäller i fråga om verk i allmänhet.

Kommittén framhåller, att förslaget i fråga om subjektet för skyddet

principiellt skiljer sig från gällande rätt. Enligt denna skall såsom upphovsman

anses samlingsverkets utgivare eller, i visst fall, dess förläggare; enligt

förslaget skall skyddet tillkomma den som åstadkommit samlingsverket,

oavsett om han utgivit det. En ordning enligt vilken rätten på grund

av lag flyttas över på annan än den verkliga upphovsmannen är enligt kommitténs

mening icke förenlig med moderna upphovsrättsliga principer. I

motsats till gällande bestämmelser är stadgandet tillämpligt även på samlingsverk,

som sammanställes av verk eller delar av verk ur en enda upphovsmans

produktion, ävensom på konstnärligt samlingsverk, t. ex. planschverk.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i remissvaren.

Föreningen Sveriges filmproducenter uttalar sig för att upphovsrätten till

samlingsverk, såsom i gällande lag, förklaras tillkomma utgivaren; enligt

föreningens mening har det icke anförts något godtagbart skäl för den av

kommittén föreslagna ändringen, vilken torde medföra att risken för komplikationer

blir väsentligt större än förut.

Även Sveriges radio anmäler viss tvekan mot den föreslagna ändringen.

Enligt dess mening talar åtskilliga praktiska skäl för alt juridiska personer

skall kunna som utgivare förvärva ursprunglig upphovsrätt till ett samlingsverk,

vilket t. ex. skapats genom lagarbete inom ett företag och möjliggjorts

genom företagets egna ekonomiska och tekniska resurser. Sveriges

radio vill dock icke motsätta sig förslagets ståndpunkt, att en juridisk person

aldrig kan förvärva ursprunglig upphovsrätt. En förutsättning är likväl,

att parterna får frihet att överenskomma om praktiskt taget total övergång

av upphovsrätten på företaget.

Publicistklubben ifrågasätter, om stadgandet kan tillämpas beträffande

tidning eller tidskrift; upphovsrätten får här anses tillkomma det kollektiv,

som samverkat vid framställning av publikationen. Å andra sidan hemställer

svenska tidning sut givar eföreningen, att i stadgandet som exempel på

samlingsverk nämnes tidning och tidskrift. I båda yttrandena understrykes

den principiella skillnaden mellan att utge ett pressalster och att sammanställa

en antologi eller ett planschverk.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser den förkortade satsen »utan inskränkning

i rätten till de särskilda verken» böra fullständigas.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

79

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör i lagen fastslås

att upphovsrätt åtnjutes för s. k. samlingsverk, d. v. s. sådana sammanställningar

av verk eller delar av verk som kalendrar, läseböcker, antologier,

uppslagsböcker o. dyl. Skyddet avser själva sammanställandet — redaktionen

— men icke de särskilda bidragen; rätten till dessa får i vanlig ordning

förvärvas från upphovsmännen.

Det torde icke vara erforderligt, att såsom vid remissbehandlingen yrkats

från presshåll, särskilt nämna tidning eller tidskrift som exempel på samlingsverk;

sådana fall, då det kan bli aktuellt att åberopa skydd för det

sätt på vilket ett tidnings- eller tidskriftsnummer redigerats, torde för övrigt

vara sällsynta.

I fråga om subjektet för rätten skiljer sig kommittéförslaget principiellt

från gällande rätt. Enligt denna skall såsom upphovsman anses samlingsverkets

utgivare eller, i visst fall, dess förläggare. Enligt förslaget skall rätten

tillkomma den som åstadkommit samlingsverket, oavsett om han utgivit

det. Denna ändring har kritiserats i ett par remissyttranden. Kommitténs

förslag synes dock principiellt riktigt. Liksom i alla andra fall bör även beträffande

samlingsverk gälla, att rätten anses uppstå hos den verklige upphovsmannen.

I allmänhet kommer den emellertid att i sin helhet övergå på

utgivaren eller förläggaren i kraft av dennes avtal med upphovsmannen. Det

praktiska resultatet av förslagets reglering kommer därför i regel att överensstämma

med gällande rätt.

Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört torde avfattningen

av paragrafen böra redaktionellt jämkas.

6 §•

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 6 § kommittéförslaget,

ges föreskrifter om upphovsrätt till verk med flera upphovsmän.

Gällande rätt. I 7 § förfatlarlagen stadgas att om flera är gemensamt författare

till ett verk, som ej består av självständiga bidrag från de särskilda

medarbetarna, samtliga författares samtycke erfordras för förfogande över

författarrätten till verket. Någon häremot svarande bestämmelse finns icke

i konstverkslagen.

Kommittén. I paragrafen har kommittén upptagit stadgande att i fall då ett

verk har två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgör självständiga

verk, upphovsrätten tillkommer dem gemensamt; envar av dem skall dock

äga beivra intrång i rätten. I motiven anföres som exempel på sådana verk

operettlibretter, lustspel och revysketcher, som utarbetas av två eller flera

personer i förening. Från ett annat område nämnes redogörelser av vetenskapliga

forskningsgrupper. Det föreslagna stadgandet innebär att upphovsmännen

endast i förening äger förfoga över verket. För offentliggörande av

verket liksom för senare utgivningar och offentliga framföranden av detta

fordras således tillstånd av samtliga upphovsmän. På grund av andra punk
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ten i förslaget skall detta krav emellertid icke gälla i fråga om intrång i

rätten. Kommittén anför att den enskilde upphovsmannens intresse att föra

talan om sådant intrång ofta är av den personliga natur — detta gäller särskilt

där fråga är om kränkning av den ideella rätten — att han bör äga

rätt därtill oberoende av övriga upphovsmäns inställning. Krav på enhällighet

för sådan talan skulle också leda till att den skyldige undginge påföljd,

om faktiskt hinder möter att inhämta samtycke därtill hos någon av

upphovsmännen, t. ex. därför att denne vistas på okänd eller avlägsen ort.

Kommittén har övervägt att göra ytterligare undantag, närmast i den riktningen

att varje upphovsman skulle ha rätt att med bindande verkan för

de övriga ge tillstånd till att verket utnyttjas ånyo på samma sätt som förut

skett med allas tillstånd, t. ex. då det gäller att utge ny upplaga av en bok

eller att på nytt uppföra en pjäs på teatern. En dylik regel skulle dock, anför

kommittén, utgöra ett väsentligt ingrepp i de övriga upphovsmännens

rätt, särskilt den ideella sidan därav, ett ingrepp som man icke bör företaga

utan mycket vägande skäl. Veterligen har det ej heller yppat sig något

praktiskt behov av en sådan regel.

Förslaget innehåller icke någon motsvarighet till bestämmelsen i 6 § författarlagen,

att om skrift förbindes med musikaliskt verk eller med teckning

eller avbildning, vartdera verkets författare behåller den honom tillkommande

författarrätten. Att så skall vara fallet har ansetts utan särskild

bestämmelse motsättningsvis framgå av det nu föreslagna stadgandet.

I förevarande sammanhang har kommittén till behandling upptagit frågan

huruvida det bör stadgas särskilda regler angående upphovsrätt till

filmverk. Efter en ingående undersökning anför kommittén sammanfattningsvis,

att en modern spelfilm bygger på insatser av ett ofta mycket stort

antal upphovsmän och att det för förfoganden över filmen principiellt fordras

tillstånd av samtliga dessa upphovsmän. För filmbranschen är det ett

önskemål att rättigheterna koncentreras hos det företag som inspelat filmen.

Hittills bär detta i praxis skett genom att rättigheterna — utom såvitt

angår filmmusik — i regel avtalsvis överförts på filmföretagen. Filmbranschen

har emellertid befarat att denna praxis kunde ändras och har

även anmärkt att den nuvarande ordningen medför rättsosäkerhet. I anledning

härav bär filmbranschen yrkat att det, i anslutning till vad som

gäller på sina håll i utlandet, måtte genomföras en ordning, enligt vilken

de till en film anknutna upphovsrättigheterna städse tillkommer filmföretaget.

Kommittén har funnit principiella skäl tala för en särreglering i denna

riktning men har icke ansett det möjligt att finna en form därför som

är godtagbar med hänsyn till upphovsmännens intresse och Bemkonventionens

hithörande bestämmelser. Kommittén bär därför stannat för den mindre

genomgripande lösningen, att filmavtalen underkastas en särskild tolkningsregel;

en sådan har upptagits i 42 § kommittéförslaget.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i remissvaren.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Några remissorgan har anmärkt mot att förslaget icke upptager regler

för fall då meningsmotsättningar råder mellan upphovsmännen

rörande verkets användning. Styrelsen för konstnärernas

riksorganisation förordar en bestämmelse att domstol i sådant läge skulle

kunna meddela beslut, som ersätter upphovsmans samtycke, eller att lagen

om samäganderätt skulle vara tillämplig. Liknande yrkanden framställes

av föreningen svenska affischtecknare, konsultativa reklambyråers förbund

och svenska boktryckareföreningen. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund

påpekar, att motsvarande spörsmål kan uppstå beträffande patent, och finner

det angeläget att framhålla behovet av en lagstiftning, som reglerar förhållandet

då två eller flera innehavare av en immateriell rättighet icke kan

enas om utnyttjandet av denna.

Frågan beröres även av lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska

institutet såvitt rör vetenskapligt samförfattande. Enligt kollegiets mening

skulle stora praktiska olägenheter uppkomma, om exempelvis vid översättning,

avtal om publicering, bearbetning för föredrag o. s. v. ingenting kunde

företagas utan att hela gruppen varje gång gåve ett juridiskt giltigt godkännande.

Man torde dock få lov att i hithörande fall förutsätta ett av sakens

natur följande tyst avtal om överlåtelse av delar i förfoganderätten till någon

eller några av författarna i gruppen.

I anslutning till vissa motivuttalanden tar Stim, föreningen svenska tonsättare,

Skap och svenska musikförläggareföreningen upp spörsmålet om

s. k. e n h e t s v e r k. Det framhålles såsom ur upphovsmännens synpunkt

särskilt viktigt att vokalverk, d. v. s. musikaliskt verk med text, där musik

och text skapats av en och samma person eller av flera personer i intimt

samarbete, kan behandlas som ett enhetligt verk och att musiken till ifrågavarande

text icke får ersättas av annan musik eller texten till originalmusiken

icke får utbytas mot ny text utan upphovsmännens tillstånd. Det

kan vara tveksamt, på vilket sätt lagstiftaren skall taga hänsyn till detta

önskemål. Måhända skulle det kunna tillfredsställas genom att i lagtext

eller motiv konstatera att ett verk, som första gången utgivits såsom ett

verk med text och musik, utgör ett enhetsverk. Liknande synpunkter framföres

av teaterförlag Arvid Englind aktiebolag.

Kommitténs ståndpunkt att i förslaget icke upptaga särskilda regler om

filmföretags rätt till av dem framställda filmer godtages i allmänhet i

remissvaren. Sveriges radio framhåller att tiden ännu icke är mogen för en

dylik reglering; även med hänsyn till frågans oklara läge på det internationella

planet synes det vara klokt att förhålla sig avvaktande.

Mot kommitténs ståndpunkt i detta avseende uttalar sig dock några remissinstanser.

Stark kritik anföres av föreningen Sveriges filmproducenter,

som förklarar sig i princip vidhålla filmbranschens tidigare förslag i ämnet;

i nuvarande läge finner föreningen det emellertid gagnlöst att för dagen’vidare

kämpa för detta. I filmproducentföreningens uttalande instämmer

folkctshusföreningarnas riksorganisation och Sveriges biograf agareforbund.

K Ilihang till riksdagens protokoll 19C>0. i samt. Nr 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, med hänsyn till den viktiga roll som

den kommersiella filmen numera spelar i samhällslivet, trängande behovav

en reglering på området föreligga; en sådan förordas också av studieförbundet

medborgarskolan och, beträffande reklamfilm, av svenska annonsörers

förening.

Departementschefen. Det sladgande som kommittén föreslagit rörande rätten

till verk av flera upphovsmän innebär att rätten i princip skall tillkomma

upphovsmännen gemensamt men att envar av dem skall äga beivra intrång

i rätten. Några remissinstanser har riktat anmärkning mot att det

sålunda för förfogande över verket skall fordras tillstånd av samtliga upphovsmän.

Det har förordats, att domstol måtte erhålla befogenhet att meddela

beslut som ersätter bristande samtycke, eller att lagen om samäganderätt

skall göras tillämplig. Även enligt min mening kan det vara förenat

med vissa olägenheter att eventuell oenighet mellan upphovsmännen kan

omöjliggöra varje förfogande över verket, särskilt i sådana fall då

någon eller några av medarbetarna endast i ringa mån bidragit till

utformningen av detta. Betänkligheter anmäler sig emellertid även mot

att ge utrymme för tvångsingripande. Ofta torde det vara ogörligt för utomstående

att bedöma huruvida en upphovsmans vägran att lämna tillstånd

skall anses befogad eller icke; hans ståndpunkt kan vara grundad på överväganden

av högst personlig art. Anmärkas må att den överenskommelse

om samarbete, som föreligger mellan upphovsmännen, ej sällan torde innebära

att rätten endast skall tillkomma någon eller några av medarbetarna.

Den eller de berättigade äga i sådant fall ensamma förfoga över verket.

I några remissyttranden har framhållits att såsom gemensamt verk bör

betraktas varje alster, som första gången utges såsom ett enhetligt verk

med text och musik; härav skulle följa att musiken icke utan upphovsmännens

tillstånd finge ersättas med annan musik och att texten icke utan sådant

tillstånd finge utbytas mot ny text. Frågan huruvida i hithörande fall

föreligger ett enhetligt verk eller i stället en kombination av flera i upphovsrättsligt

hänseende från varandra fristående verk beror dock icke endast

av sättet för utgivningen utan måste bedömas med hänsyn tagen till

samtliga omständigheter. Om upphovsmannen vill hindra att hans alster

användes i förbindelse med andra verk, kan förbud däremot ges i samband

med att tillstånd till framförande lämnas.

En praktiskt synnerligen betydelsefull fråga, som äger visst samband med

de i förevarande paragraf behandlade spörsmålen, är huruvida det bör införas

särskilda regler angående upphovsrätt till filmverk. I första hand

gäller frågan huruvida filmföretagen bör i lag förklaras vara innehavare

av de upphovsrättigheter som är knutna till de av dem framställda filmerna.

Det synes emellertid icke lämpligt att nu taga någon ståndpunkt till detta

invecklade spörsmål. Med stor sannolikhet kommer ämnet att i hela sin

vidd behandlas vid nästkommande konferens för revision av Bemkonventionen

och man bör icke nu föregripa den lösning som därvid kan komma

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 19(>0

att antagas. Förslagets ståndpunkt i denna del innebär, att frågan om omfattningen

av filmföretagens rätt, liksom hittills, får bedömas med ledning

av deras avtal med upphovsmännen. Till skapande av ökad klarhet i hithörande

avtalsförhållanden bör emellertid, såsom kommittén föreslagit,

meddelas en särskild tolkningsregel i ämnet. En sådan har upptagits i 39 §

i departementsförslaget.

7 §•

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 7 § kommittéförslaget,

uppställes vissa presumtions- och behörighetsregler.

Gällande rätt. Enligt 8 § första stycket i författarlagen skall, där ej annat

visas, den anses såsom författare till ett litterärt eller musikaliskt verk,

vilken på sedvanligt sätt å verket angivits såsom sådan. För konstverk innehålles

motsvarande regel i 4 § första stycket konstverkslagen; enligt denna

gäller presumtionen om upphovsmannaskap till förmån för den, vilkens signatur

är anbragt å verket.

Författar- och konstverkslagarna upptager vidare regler om att upphovsmannen,

där fråga är om verk av författare eller konstnär utan uppgivet

namn eller under diktat namn, i sin rätts utövning företrädes av den, vilken

finnes å verket nämnd såsom utgivare eller, där sådan ej angivits, såsom

förläggare (8 § andra stycket författarlagen, 4 § andra stycket konstverkslagen).

Beträffande litterärt eller musikaliskt verk varar behörigheten intill

dess författaren ger sig tillkänna genom att låta sitt namn utsättas på

en ny upplaga av verket eller ock genom anmälan i justitiedepartementet

samt tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse.

Kommittén. Kommittén har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,

att såsom upphovsman anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock

allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt anges på exemplar

av verket eller då detta göres tillgängligt för allmänheten. I andra

stycket föreslås bestämmelse, att om ett verk är utgivet utan att upphovsmannen

är angiven såsom i första stycket sägs, utgivaren, om sådan är

nämnd, och eljest förläggaren skall äga företräda upphovsmannen, till dess

denne blivit angiven på ny upplaga eller genom anmälan i justitiedepartementet.

I motiven framhålles beträffande första stycket att presumtion om upphovsmannaskap

bör gälla icke blott, såsom för närvarande, då upphovsmannabeteckning

utsättes på exemplar av verk utan även då den anges i samband

med att verket göres tillgängligt för allmänheten. Såsom presumtionsgrundande

bör anses varje beteckning, som med säkerhet kan återföras på

viss upphovsman; i anslutning till Bernkonventionens senaste lydelse har

utsagts att detta även gäller pseudonym eller signatur i fall då sådan beteckning

är allmänt känd, d. v. s. då det för allmänheten är bekant vem som

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

avses därmed. Regeln i andra stycket överensstämmer i stort sett med gällande

rätt. Behörighet att företräda pseudonym författare har dock, i konsekvens

med nyssnämnda tillägg till första stycket, förklarats icke skola

gälla i fall då pseudonymen är allmänt känd. Behörigheten skall liksom en-,

ligt författarlagen gälla till dess upphovsmannen blir angiven på ny upplaga

eller genom anmälan i justitiedepartementet. Gällande föreskrift att sådan

anmälan skall förenas med kungörelseförfarande har såsom opraktisk

fått utgå.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i remissvaren.

Svenska arkitekters riksförbund anser presumtionsregeln i

första stycket icke vara tillräckligt tydlig och uttömmande; enligt denna

synes juridisk person kunna presumeras vara upphovsman. För arkitekterna

är det väsentligt att upphovsmannabegreppet knytes till den fysiska person,

som bär ansvaret för verkets skapande och vars namn i regel bör vara

angivet å ritningarna.

Sveriges radio anmärker, att man av grunderna för stadgandet torde kunna

sluta att en likartad presumtion för behörighet att företräda upphovsmannen

kan anses föreligga i vissa situationer. I den omfattande verksamhet

Sveriges radio bedriver är det av praktiska skäl nödvändigt att utgå

från vissa hävdvunna presumtioner om företrädarskap, t. ex. vid innehav

av en filmkopia.

Svenska arkitekters riksförbund hemställer, att andra stycket kompletteras

med föreskrift, att vid tävlingar rörande litterära eller

konstnärliga verk med anonyma deltagare tävlingsjuryn

skall äga företräda upphovsmannen till dess anonymiteten häves. Även styrelsen

för konstnärernas riksorganisation, Sveriges allmänna konstförening

och föreningen svenska tecknare understryker vikten av att man vid lagtextens

utformning tar hänsyn till behovet av rättsskydd för anonyma deltagare

i allmänna konsttävlingar.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde i enlighet med kommitténs

förslag böra upptagas vissa presumtionsregler angående upphovsmannen

och behörigheten att företräda denne. Såsom upphovsman bör sålunda,

om ej annat visas, anses den vars namn eller allmänt kända pseudonym

eller signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar av verket eller anges då

detta göres tillgängligt för allmänheten. Med anledning av en anmärkning av

svenska arkitekters riksförbund vill jag framhålla att enligt förslaget endast

fysisk person kan anses som upphovsman. Utsättes ett företags namn

på ett exemplar eller anges företaget eljest på det berörda sättet, blir företaget

icke därför att anse som upphovsman. I hithörande fall torde företaget

dock i regel på grund av föreliggande tjänsteavtal äga att i vissa avseenden

förfoga över verket, och faktiskt uppstår här en presumtion likartad

med den som föreskrives i stadgandet. Såsom Sveriges radio påpekat torde

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

också i viss utsträckning andra presumtioner gälla i praxis; filmbyråer

torde exempelvis — utom såvitt angår filmmusiken — anses äga rättsligt

disponera över de filmkopior de uthyr. I här avsedda fall är praxis dock ej

så enhetlig att den bör lagfästas.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om rätt att företräda anonym

eller pseudonym upphovsman innebär, att sådan rätt skall föreligga för utgivaren,

om sådan är nämnd, och eljest för förläggaren, till dess upphovsmannen

blivit angiven på ny upplaga eller genom anmälan i justitiedepartementet.

Förslaget, som i det väsentliga överensstämmer med gällande rätt,

har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen. Från arkitekt- och konstnär

shåll har emellertid hemställts om en motsvarande regel beträffande

anonyma eller pseudonyma deltagare i konsttävlingar o. dyl., varvid föreslagits

att tävlingsjuryn skulle äga företräda upphovsmannen. En annan

tänkbar lösning skulle vara att behörigheten att företräda upphovsmannen

lämnas åt vederbörande arrangör. Enligt min mening skulle en bestämmelse

i ämnet emellertid knappast bli av något egentligt praktiskt värde, då en

jury eller arrangör i allmänhet ej torde vara benägen att åtaga sig kostna.

derna och besväret att på upphovsmannens vägnar tillvarataga dennes rätt,

exempelvis i rättegång; i motsats till en förläggare har juryn eller arrangören

i regel icke något eget ekonomiskt intresse härav. Jag anser därför

att det ej finns anledning att i lagen upptaga en dylik lagregel, som för övrigt

saknar motsvarighet i utländsk lagstiftning.

8 §.

Paragrafen överensstämmer, frånsett en mindre jämkning i andra stycket,

med 8 § kommitténs förslag.

Kommittén. Enligt förslaget knytes i olika hänseenden särskilda rättsverkningar

till det faktum, att ett verk offentliggöres eller utges. Framför allt

märkes att verket därefter fritt får användas för olika kulturella och samhälleliga

ändamål enligt närmare regler därom i 2 kap. I förevarande paragraf

har kommittén upptagit stadgande vad som förstås med offentliggörande

och utgivning i förslagets mening.

Enligt första stycket skall ett verk anses offentliggjort, då det lagligen

gjorts tillgängligt för allmänheten. Som typiska fall nämnes i motiven att

dramatiska och musikaliska verk framföres för allmänheten och att verk

av bildkonst uppställes på allmän plats eller utställes. Beträffande samtliga

verk gäller att de kan offentliggöras genom spridningsåtgärder av olika slag.

Som exempel anföres att ett verk utges eller att ett konstverk salubjudes i

en konsthandel. Kravet att åtgärden skall ha skett lagligen innebär i allmänhet,

att upphovsmannens samtycke skall föreligga. Stundom kan offentliggörande

emellertid ske omedelbart med stöd av bestämmelse i 2 kap. Som

exempel nämnes att den som av upphovsmannen förvärvar ett icke offentliggjort

konstverk, enligt 25 § äger utställa detta ulan särskilt samtycke.

I andra stycket föreslås att verket skall anses utgivet, då exemplar därav

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

i större antal lagligen förts i handeln eller eljest blivit spridda bland allmänheten.

I motiven anföres som det i praktiken viktigaste fallet att utgivningen

sker i tryck, t. ex. att litterära verk utges i bokform, musikaliska verk såsom

tryckta noter och konstverk såsom bokillustrationer. Litterära och musikaliska

verk kan även utges såsom inspelningar på grammofonskivor eller

band, filmverk i form av filmkopior o. s. v. Som exempel från ett annat område

nämnes, att alster av konsthantverk kan framställas i serie och i denna

form bli föremål för utgivning.

Remissyttrandena. Sveriges radio anser, att den i andra stycket upptagna

definitionen på utgivet verk icke helt passar på musikaliskt verk. Ett

dylikt anses nämligen enligt gängse uppfattning vara utgivet, så snart det

överlämnats till en musikförläggare och denne gjort något eller några exemplar

tillgängliga för allmänheten. Bibehåller man orden »i större antal»,

skulle ett sådant musikverk aldrig anses vara utgivet, även om några exemplar

genom uthyrning gjorts tillgängliga för ganska vida kretsar av allmänheten.

Lagtexten bör därför omformuleras. Jämväl föreningen svenska affischtecknare

och konsultativa reklambyråers förbund anser förevarande

ord böra utgå.

I redaktionellt avseende hemställer Sveriges radio att ordet »lagligen» i

paragrafens båda stycken utbytes mot »lovligen».

Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag torde i

förevarande paragraf böra upptagas stadganden med definition på vad offentliggörande

och utgivande av ett verk innebär. Förslaget har vid remissbehandlingen

föranlett diskussion såvitt angår den beträffande utgivande

upptagna förutsättningen, att åtgärden skall beröra ett större antal exemplar.

Det är givet, att denna förutsättning som regel bör vara uppfylld för att åtgärden

skall medföra den grad av offentlighet som här avses. Även i det

gängse språkbruket förbinder man normalt med ordet utgivning tanken

på att upplagan omfattar ett större antal exemplar, t. ex. i fråga om böcker

och grammofonskivor. Beträffande noter till seriösa musikaliska verk är

emellertid att beakta den form av publicering som sker genom att något eller

några få exemplar hålles tillgängliga för allmänheten genom uthyrning,

Också härigenom kan verket få en hög grad av offentlighet, och dylika åtgärder

bör därför jämställas med utgivning i normal mening. Tänkbart är

också att i andra sammanhang spridning av ett mindre antal exemplar kan

få en liknande effekt. Det nämnda villkoret torde därför böra utgå ur

lagtexten. Att det normalt icke räcker med att enstaka exemplar saluförts

eller eljest utlämnats till spridning torde ändock framgå av den valda formuleringen.

Den praktiskt viktiga frågan om innebörden av begreppet offentliggörande

då fråga är om konstverk har berörts vid 2 §.

Enligt kommittéförslaget skall däri avsedda åtgärder, för att medföra att

verket blir offentliggjort resp. utgivet, företagas lagligen, varmed avses att

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

de skall ske med upphovsmannens samtycke eller med stöd av bestämmelse

i 2 kap. Anledning att, såsom yrkats i ett remissyttrande, utbyta ordet

»lagligen» mot »lovligen» anser jag icke föreligga.

9 §•

I paragrafen, som är likalydande med 9 § kommittéförslaget, behandlas

frågan om upphovsrätt till allmänna handlingar.

Gällande rätt. Enligt 9 § 1) författarlagen är från skydd uteslutna lagar,

förordningar, kungörelser, offentliga myndigheters, riksdagens, beredningars

och kommittéers samt kyrkliga, kommunala och andra offentliga representationers

handlingar, protokoll, beslut och skrivelser, så ock andra allmänna

handlingar.

I avbidan på revisionen av upphovsrätten har genom speciallagstiftning

införts skydd för en viss grupp allmänna handlingar, nämligen de officiella

kartorna. Enligt lag den 14 december 1956 skall sålunda inom rikets allmänna

kartverk, sjökarteverket eller sjöfartsstyrelsen upprättad officiell

karta, utan hinder av nämnda stadgande i författarlagen, vara föremål för

skydd enligt denna lag.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att det i svensk tryckfrihetsrätt

är en viktig och sedan lång tid tillbaka erkänd grundsats att allmänna

handlingar fritt må offentliggöras. I den nya tryckfrihetsförordningen

av år 1949 kommer denna princip till uttryck redan i det inledande stadgandet

(1 kap. 1 §7 som anger tryckfrihetens allmänna innehåll. Enligt detta

skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser

som är i förordningen meddelade till skydd för enskild rätt och

allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra

allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne

som helst. I 2 kap. 2 § upptages en definition av vad som avses med allmänna

handlingar; hit hänföres alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade

handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.

Vad som härvid förstås med stats- och kommunalmyndighet utlägges

närmare i 3 § av samma kapitel.

Vid bedömande av hur långt den rätt att offentliggöra allmänna handlingar,

som sålunda stadgas i tryckfrihetsförordningen, sträcker sig måste

emellertid, framhåller kommittén, beaktas, att i vissa fall handlingar av detta

slag kan utgöra föremål för upphovsrätt. I princip medför detta, att handlingen

icke får utges i tryck utan tillstånd av vederbörande rättsinnehavare.

Rätten kan härvid tillkomma enskild eller, på grund av avtal eller anställningsförhållande,

hans arbetsgivare, som i hithörande fall ofta är staten.

Det sagda innebär en tillämpning av en allmän princip i tryckfrihetsförordningen,

att dess bestämmelser icke ingriper i gällande privaträttsliga

regler och rättsgrundsatser; tryckfriheten begränsar icke annans rätt. Av

intresse i förevarande sammanhang är, att en erinran om detta förhållande

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Muj.ts proposition nr 17 är 1960

ansetts böra komma till direkt uttryck i förordningen, såvitt avser just de

i upphovsrätten grundade rättigheterna. I 1 kap. 8 § hänvisas sålunda till att

vad i lag är stadgat skall gälla om den uteslutande rätt att genom tryck

mångfaldiga litterära och musikaliska verk eller verk av bildande konst,

som tillkommer upphovsmannen till sådant verk.

Av det anförda följer, uttalar kommittén, att det publicitetsintresse, som

ligger till grund för tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att

offentliggöra allmänna handlingar, måste tillgodoses jämväl genom särskilda

regler inom den upphovsrättsliga lagstiftningen.

I gällande rätt har detta skett genom undantagsstadgandet i 9 § 1) författarlagen.

Vilken innebörd detta stadgande har torde enligt kommittén

i viss mån vara oklart. Visserligen avslutas uppräkningen av olika handlingar

med det generella uttrycket »så ock andra allmänna handlingar», men

att härav draga slutsatsen att därmed skulle avses alla sådana handlingar,

som numera i tryckfrihetsförordningen betecknas såsom allmänna, torde

vara förhastat; uttrycket förekom nämligen icke i den vid tiden för stadgandets

tillkomst gällande 1812 års tryckfrihetsförordning.

Då det gäller att avgöra, i vilken mån allmänna handlingar bör undantagas

från det upphovsrättsliga skyddet, är det enligt kommitténs mening

klart, att man icke med den omfattning statsverksamheten tagit i nutida

samhällsliv utan vidare bör förklara sådant undantag avse samtliga allmänna

handlingar och sålunda generellt ge dessa fria för eftertryck. Statliga organ

ombesörjer numera i en omfattning, som tidigare var okänd, affärsmässiga

och kulturella uppgifter, där statens verksamhet organisatoriskt och

praktiskt bedrives i former motsvarande den enskilda företagsamhetens. I

denna verksamhet publiceras exempelvis kartor, handböcker, kataloger, författningskommentarer

och liknande arbeten, för vilka staten ur affärsmässig

synpunkt är i behov av skydd mot eftertryck i samma utsträckning som

privata företag utan att något samhällsintresse påkallar begränsning i sådant

skydd. Även då det gäller handlingar, som härrör från enskilda men

blir allmänna genom att de inkommer till myndighet, föreligger i vissa fall

behov av ett skydd mot eftertryck. Enligt kommitténs mening bör därför

hithörande undantagsstadganden i förslaget utformas så, att skydd beredes

åt nu avsedda statliga och enskilda intressen. Olika synpunkter gör sig härvid

gällande i fråga om å ena sidan handlingar, som är allmänna därför att

de upprättats av myndighet, och å andra sidan handlingar, som är allmänna

därför att de inkommit till myndighet. Den förra gruppen behandlas

i förevarande paragraf. Beträffande den senare gruppen är stadgandet i 24 §

i förslaget av betydelse.

I fråga om handlingar, som upprättats av myndighet, synes enligt kommittén

tryckfrihetsförordningens publicitetsintresse tillgodoses, om från det

upphovsrättsliga skyddet undantages författningar samt beslut och yttranden

av myndighet eller annat offentligt organ. Kommittén tillägger, att ett

dylikt undantag kan motiveras även från rent upphovsrättsliga synpunkter

och ofta förekommer i utländsk lagstiftning. En lag, en dom, ett beslut av

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

myndighet eller annat yttrande av offentligt organ utgör visserligen resultatet

av en författande verksamhet, vilken i och för sig kan grunda upphovsrätt.

Men i och med den stats- eller förvaltningsrättsliga akt, varigenom

den av en eller flera medverkande författade texten blivit en lag, en dom

o. s. v., måste anses, att ett aktstycke av annan rättslig valör tillkommit än

de litterära arbetsprodukter som är föremål för upphovsrätt. Riktigast synes

därför vara att förklara handlingar och yttranden av detta slag överhuvudtaget

icke utgöra föremål för upphovsrätt. Ett stadgande av detta innehåll

har upptagits i förevarande paragraf.

Vad angår det föreslagna stadgandets närmare innebörd anför kommittén

följande.

För att stadgandet skall vara tillämpligt på ett beslut eller yttrande fordras,

att detta härrör från myndighet eller annat offentligt organ. I allmänhet

torde vara klart vad som avses härmed. Gränsfall kan emellertid uppstå.

I stats- och kommunalförvaltningens förgreningar utövas sålunda verksamheten

i vissa fall under former, där det är svårt att avgöra huruvida det

organ, som beslutar eller avger yttrande, är att anse som offentligt eller

icke. Att i lag närmare bestämma, hur gränsen här skall dragas, torde emellertid

icke vara möjligt. Åt rättstillämpningen får överlämnas att lösa denna

uppgift, huvudsakligen med ledning av förvaltningsrättsliga grundsatser.

Såsom exempel på yttranden av offentligt organ anföres av sådant organ

avgivna berättelser, förslag, utlåtanden och betänkanden. Även yttranden

av särskilda myndighetspersoner, t. ex. avvikande votum av domstolsledamot,

faller under stadgandet. Stundom kan i beslut eller yttrande ske hänvisning

till i ärendet uppgjorda kartor eller teckningar; även dessa är då

undantagna från upphovsrättsligt skydd. Som exempel nämnes i stadsplaneärenden

upprättade kartor och planer. Med yttranden avses även redogörelser

i tabell- och diagramform, t. ex. statistiska uppgifter.

Kommittén framhåller vidare, att stadgandet endast är tillämpligt på uttalanden,

som härrör från det offentliga organet självt. Vissa offentliga aktstycken,

t. ex. rättegångsprotokoll, innehåller förutom beslut eller yttranden

av myndigheten jämväl utlåtanden av enskilda personer, vilka kan utgöra

föremål för upphovsrätt. Förevarande paragraf är icke tillämplig på sådana

från enskilda härrörande yttranden; principiellt kan därför upphovsrätt

göras gällande till dessa. På grund av stadgandet i 24 § får emellertid

yttranden av delta slag i allmänhet återges utan upphovsmans samtycke.

Ett gränsfall är att till ett kommittébetänkande fogas ett av kommittén anskaffat

sakkunnigutlåtande. Detta kan i viss mån anses utgöra en del av

den utredning, som kommittén framlägger. Ä andra sidan kan utlåtandet

icke sägas utgöra ett yttrande av kommittén. Det torde därför i regel icke

böra omfattas av förevarande bestämmelse, möjligen med undantag för sådana

fall, där ett nära samband finns mellan kommitténs eget uttalande

och sakkunnigutlåtandet, så att ett återgivande av det förra framstår såsom

ofullständigt, om icke sakkunnigutlåtandet samtidigt återges. I den mån en

myndighet i sitt beslut eller yttrande återger enskildas eller sakkunnigas

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 ur 1960

utlåtanden, blir återgivna avsnitt att anse som eu del av yttrandet och faller

under stadgandet.

Stadgandet är begränsat till sådana uttalanden, som kan betecknas som

beslut eller yttranden. Det är icke tillämpligt t. ex. på författningskommentarer

och handböcker, som utges genom myndighets försorg. Som andra exempel

på handlingar, vilka faller utanför stadgandets tillämpningsområde,

nämnes av myndighet utgivna kartor, sjökort, tidtabeller, museikataloger,

studiehandböcker, program o. dyl. I nu avsedda fall tillkommer upphovsrätten

principiellt de tjänstemän, som författat handlingarna; rätten har

dock i regel förvärvats av myndigheten genom avtal eller på grund av författarens

tjänsteställning. En annan sak är, uttalar kommittén, att det i

vissa fall torde inträffa, att handlingar av denna karaktär faktiskt kan fritt

återges, därför att myndigheten icke önskar göra sin upphovsrätt gällande.

Att sådana handlingar som avses i stadgandet icke är föremål för upphovsrätt

innebär framför allt, att de får fritt utges. Det är även tillåtet att

publicera dylika handlingar i bearbetat skick; ett praktiskt fall är att någon

utger författningar eller liknande i översättning.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till lösning av frågan om upphovsrätt

till allmänna handlingar godtages av det stora flertalet remissinstanser.

Några remissinstanser har dock under åberopande av tryckfrihetsrättsliga

synpunkter ansett, att sådana handlingar bör undantagas från upphovsrätt

i större omfattning än kommittén förordat.

Svenska tidningsutgivareföreningen anser allmänna handlingar böra helt

undantagas från upphovsrätt. Att skydda handlingar, som upprättas av

myndighet, synes föreningen strida mot tryckfrihetsförordningen. Vad kommittén

anför om att staten har behov av skydd mot eftertryck för vissa

grupper allmänna handlingar kan icke vara av den vikt, att det kan motivera

ett avsteg från gällande principer om allmänna handlingars offentlighet.

Beträffande allmänna handlingar, som härrör från enskilda personer,

kan i och för sig anföras starkare skäl för kommitténs förslag, men ej heller

i denna del kan detta godtagas. Förslaget är enligt föreningens mening

olämpligt ur allmänna synpunkter och innebär även en försämring av pressens

möjligheter att utnyttja allmänna handlingar som informationskällor.

Hittills tillämpad praxis har icke heller synts medföra olägenhet för någon.

Publicistklubben framhåller, att upphovsrätt till allmänna handlingar

icke kan omfatta offentliggörande i tryck utan får begränsas till framställning

i annan form, t. ex. i radio, vid uppläsning o. dyl., och hemställer att

lagen om upphovsrätt omarbetas med beaktande härav. Härom anföres följande:
Enligt

1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen skall det stå varje svensk medborgare

fritt att offentliggöra allmänna handlingar. Detta stadgande innebär

uppenbarligen, att auktorrättsliga inskränkningar av civillags natur

icke äro möjliga i envars rätt att i tryck publicera allmänna handlingar.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1 it (i 0

Däråt kan intet göras utan att tryckfrihetsförordningen ändras. Vad som i

detta hänseende kan bli stadgat ‘i lagen om upphovsrätt kan icke ha verkan

gentemot tryckfrihetsförordningens tydliga grundlagsbud. Självfallet

är det möjligt att i upphovsrättslagen instifta en upphovsrätt för allmänna

handlingar, men i sådant fall kan denna icke omfatta offentliggörande i

tryckt skrift. — ---

Därest ett behov föreligger för staten att erhålla eu upphovsrätt för vissa

verk, som äro att anse som allmänna handlingar, omfattande även återgivande

i tryckt skrift, måste tryckfrihetsförordningen i förevarande avseende

ändras. Detsamma gäller, därest — såsom i och för sig kan vara rimligt

— upphovsrätten skall bevaras för enskild person till verk, till vilket han

ursprungligen haft upphovsrätt, men som inkommit till myndighet och där

blivit allmän handling. — — — En revision av tryckfrihetslagstiftningen

kan på förevarande punkt övervägas för att möjliggöra ett hänsynstagande

till berörda auktorrättsliga regler.

Publicistklubben framhåller slutligen, att det ur allmän pressynpunkt är

av mycket stor betydelse att inga onödiga begränsningar stadgas i pressens

tillgång till allmänna handlingar, vilka är bland de viktigaste informationskällorna

den svenska pressen äger. Varje inskränkning härvidlag kräver

noggranna överväganden.

Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund och svenska bokförläggareföreningen

anser, att kommittén icke tillräckligt beaktat principen om allmänna

handlingars offentlighet. Dessa instanser har dock icke något att

erinra mot att frågan löses inom den upphovsrättsliga lagstiftningen, men

anser berörda princip påkalla att allmänna handlingar undantages från

upphovsrätt i högre grad än kommittén förordat.

Advokatsamfundets styrelse framhåller, att i vårt demokratiska samhälle

ifrågavarande undantag, med hänsyn till varje medborgares grundlagsenliga

rätt att genom trycket utge allmänna handlingar, icke får begränsas

mer än vad är oundgängligen erforderligt. Det synes styrelsen som om

samma synpunkter, som motiverar de i förslaget gjorda undantagen, kan

motivera ytterligare undantag. Omfattningen av begreppet allmänna handlingar

ur upphovsrättslig synpunkt synes icke vara närmare utrett. Utan

en fullständig utredning härutinnan torde det ej låta sig göra att närmare

ange, vilka dessa ytterligare undantag skulle vara. Styrelsen ifrågasätter

om ej denna synnerligen viktiga fråga skulle kunna lösas genom ett stadgande,

att allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening icke

skall vara föremål för upphovsrätt annat än i vissa, i lagtexten särskilt angivna

undantagsfall. Angående principen vid angivande av sådana fall anför

styrelsen:

I lagstiftningen särskiljas mellan två olika slags allmänna handlingar,

nämligen dels sådana som inkommit till myndighet och dels de som där

bli upprättade. Det förefaller som om man i denna uppdelning skulle kunna

finna en principiell skiljelinje mellan de handlingar som böra åtnjuta pub*

liceringsskydd och andra verk. De handlingar som upprättats hos offentlig

myndighet skulle således i regel fritt få tryckas av envar, under det att

till myndigheten inkomna handlingar skulle åtnjuta skydd enligt lagen

om upphovsrätt, beträffande den första gruppen av handlingar skulle möj
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ligen en undantagsregel bli erforderlig, så att upphovsmannaskydd skulle

föreskrivas i vissa i lagen bestämt angivna fall. Att den andra gruppen

handlingar stundom kan återgivas utan upphovsmannens samtycke framgår

av 24 §.

Styrelsen framför vidare tanken att på detta område stadga tvångslicensbestämmelser.

Bokförläggareföreningen anför, att de undantag från principen om allmänna

handlingars frihet, som förslaget vill införa, icke låter sig överblickas

och bedömas och i varje fall är alltför snäva. I stället bör man generellt

undantaga allmänna handlingar från upphovsrätt och låta det upphovsrättsliga

skyddet vara beroende av särskilt stadgande därom. Inskränkningar

i huvudregeln om allmänna handlingars frihet måste — vare sig de

stadgas nu eller införes genom senare företagna lagändringar — i tryckfrihetens

intresse i varje enskilt fall bli föremål för debatt och därmed följande

kontroll att de är förenliga med tryckfrihetslagstiftningens anda.

Till stöd för sin uppfattning åberopar föreningen ett vid dess yttrande fogat

utlåtande av professorn Ole Westerberg.

Från andra håll göres gällande, att allmänna handlingar bör undantagas

från upphovsrätt i något mindre omfattning än enligt förslaget.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen

anser sålunda att litterära och musikaliska verk, vilka blir

föremål för offentlig myndighets beslut och fogas som bilagor till kungl.

kungörelser, icke därigenom bör förlora upphovsrättsligt skydd. Det måste

enligt föreningarnas mening anses som en allvarlig konsekvens av förslaget

att exempelvis en koralbok, vilken genom kungörelse anbefallts för användning

i svenska kyrkan och som bilaga fogats till kungörelsen, icke

skulle bli föremål för upphovsrätt.

Vad angår stadgandets tillämpning understryker rikets allmänna

kartverk att, såsom följer av förslaget, alla kartor, som är bilagor

till lantmäteriorganisationens förrättningsakter, bär vara uteslutna från

skydd. Sjöfartsstyrelsen förutsätter, att seglingsbeskrivningar och liknande

officiella av sjöfartsstyrelsen utgivna handlingar, såsom Svensk Fyrlista

och Sveriges Skeppslista, icke genom stadgandet undantages från skydd.

Departementschefen. Enligt gällande författarlag är allmänna handlingar

generellt undantagna från skydd enligt lagen. Kommittén har ansett, att

ett dylikt generellt undantag går för långt och att upphovsrätt i viss omfattning

bör beredas även på detta område. Kommitténs förslag innebär,

att författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offentligt

organ ej skall vara föremål för upphovsrätt. I princip har kommitténs

uppfattning godtagits av det övervägande antalet remissinstanser, låt vara

att kommitténs förslag till gränsdragning mellan handlingar som skall vara

föremål för upphovsrätt och sådana som icke skall vara det kritiserats från

några håli.

För min del finner jag också kommitténs ställningstagande i princip na
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

turligt och riktigt. Det kan självfallet icke komma i fråga, att upphovsrätt

skulle gälla beträffande vad som kan kallas allmänna handlingar i egentlig

mening, d. v. s. lagar, förordningar, kungörelser, domstolars och andra

myndigheters beslut och yttranden, protokoll och handlingar hos riksdagen,

kommunala organ och andra offentliga representationer eller överhuvudtaget

handlingar som redovisar de offentliga organens överläggningar och

beslut. Begreppet allmänna handlingar är emellertid mer vidsträckt och

omfattar samtliga hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar,

vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.

Såsom allmänna handlingar är därför även att anse olika tryckalster, som

publiceras i statens affärsmässiga eller kulturella verksamhet och som ofta

är av alldeles samma slag som av enskilda företag utgivna arbetsprodukter;

hit hör av staten utgivna handböcker, kartor, kataloger, författningskommentarer

o. dyl. Beträffande sådana alster är egenskapen av allmän

handling mera formell och den bör icke utgöra hinder mot att erkänna

upphovsrättsligt skydd i vanlig ordning. Staten är här likaväl som motsvarande

enskilda organ i behov av skydd mot obehörigt utnyttjande, främst

eftertryck; jag vill erinra om att behovet av skydd beträffande en viss

grupp statliga arbetsprodukter av hithörande slag, nämligen de officiella

kartorna, visat sig så trängande, att man icke ansett sig kunna avvakta

frågans lösning i samband med revisionen av upphovsrätten, utan 1956

infört skydd genom en särskild lag. Begreppet allmän handling innesluter

vidare skrifter och andra handlingar som inges till myndighet av enskilda.

Också beträffande sådana aktstycken föreligger i vissa fall behov av upphovsrättsligt

skydd, t. ex. då fråga är om vetenskapliga arbeten som inges

i ett befordringsärende.

Mot förslaget att bereda upphovsrätt för vissa allmänna handlingar har

invänts, att ett genomförande därav skulle komma i strid med principen

i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingars offentlighet. Denna

synpunkt berördes vid tillkomsten av 1956 års provisoriska lagstiftning och

har återkommit i ett par yttranden över det nu föreliggande förslaget. Såsom

framhölls i 1956 års lagstiftningsärende (se prop. 1956: 184 s. 16) ingriper

emellertid sagda princip icke, liksom ej heller tryckfrihetsförordningens

övriga bestämmelser, i gällande privaträttsliga regler och grundsatser. En

erinran om detta förhållande har ansetts böra komma till direkt uttryck

i förordningen, såvitt avser just de i upphovsrätten grundade rättigheterna.

I 1 kap. 8 § av förordningen hänvisas sålunda till att vad i lag är stadgat

skall gälla om den uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga litterära

och musikaliska verk eller verk av bildande konst, som tillkommer upphovsmannen

till sådant verk. Av förarbetena framgår att detta stadgande

avser även upphovsrätt till allmänna handlingar. Nu berörda förhållande

innebär att upphovsrätt kan erkännas till dylika handlingar i den utsträckning

som är förenlig med principerna inom detta rättsområde, varvid dock

självfallet måste tillses att man icke kommer i strid med tryckfrihetsförordningens

anda.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kumjl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Jag anser alltså att man vid den revision av upphovsrätten som nu företages

bör tillgodose behovet att bereda upphovsrätt för allmänna handlingar,

med behörigt beaktande av det publicitetsintresse tryckfrihetsförordningen

avser att skydda.

Vad härefter angår frågan om den närmare omfattning i vilket ett dylikt

skydd bör genomföras, innebär kommitténs förslag att det undantag från

upphovsrätt, som bör gälla beträffande allmänna handlingar, begränsas till

vad som här förut kallats allmänna handlingar i egentlig mening, nämligen

författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offentligt

organ. Härav följer då, att övriga hos myndighet upprättade handlingar, i

huvudsak sådana handböcker, kartor in. m. som förut nämnts, blir föremål

för skydd. Även tal och anföranden som inflyter i offentliga protokoll och

akter samt till myndighet ingivna handlingar blir principiellt föremål för

skydd; i denna del föreslås emellertid särskilda undantagsbestämmelser i

24 §. Vad kommittén sålunda föreslagit har godtagits av det övervägande

antalet remissinstanser, men avvikande meningar har också kommit till

synes. På några håll har man sålunda ansett att frågan bör lösas så, att

man behåller ett i princip generellt undantag och låter skyddet för olika

grupper allmänna handlingar vara beroende av särskilt stadgande. I samband

härmed har man gjort gällande att det upphovsrättsliga skyddet med

kommitténs förslag skulle bli alltför vidsträckt. Enligt min mening är kommitténs

metod emellertid mera följdriktig och samtidigt enklare och jag

finner den förtjäna företräde. När det gäller avgränsningen av den grupp

handlingar som bör undantagas från upphovsrätt, kan självfallet olika

alternativ komma i fråga. Det av kommittén valda innefattar dock enligt

min mening en lämplig gränsdragning, som måste anses i tillräcklig grad

beakta tryckfrihetsförordningens publicitetsintresse. De farhågor som anförts

att allmänna handlingar härigenom skulle bli föremål för upphovsrätt

i alltför stor utsträckning anser jag sålunda icke befogade.

Beträffande stadgandets tillämpning kan jag i allt väsentligt ansluta mig

till kommitténs motiv; jag har ej heller något att erinra mot vad rikets

allmänna kartverk och sjöfartsstyrelsen anfört i ett par hithörande specialfrågor.

Såsom förut berörts innebär förslaget, att skrifter som upprättats av enskilda

i princip kan vara föremål för upphovsrätt även om de inflyter i

officiella akter eller inges till myndighet och sålunda blir att anse som allmänna

handlingar. Till fragan i vilken utsträckning man bör genomföra

undantagsbestämmelser, som tillåter att dylika handlingar kan återges utan

upphovsmans samtycke, återkommer jag vid 24 §.

10 §.

I förevarande paragraf, som frånsett formell jämkning överensstämmer

med 10 § kommittéförslaget, behandlas förhållandet mellan upphovsrätten

samt fotografi- och mönsterrätten.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

95

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att det inom upphovsrätten

är en omstridd fråga, på vad sätt skyddet för fotografiska bilder bör anordnas.

Särskilt har diskuterats, huruvida fotografier kan betraktas som

konstverk och i sådan egenskap utgöra föremål för upphovsrätt. Enligt en

äldre uppfattning var detta uteslutet, då det fotografiska förfarandet till sin

natur ansågs väsentligen skilt från den konstnärliga verksamheten. I stället

ansågs fotografier böra erhålla ett rättsskydd av särskilt slag, som borde

tillkomma alla slags fotografier, oavsett deras värde ur fotografisk eller annan

synpunkt. På denna uppfattning bygger gällande rätt, som upptager

hithörande bestämmelser i en särskild författning, lagen den 30 maj 1919

om rätt till fotografiska bilder. Kommittén fastslår emellertid att denna

uppfattning icke längre är hållbar. Med hänsyn till den betydande utveckling,

som under senare årtionden ägt rum inom fotografien, torde det numera,

anföres det, vara en övervägande mening, att det fotografiska förfarandet

kan utgöra medel att åstadkomma konstnärliga resultat. I allmänhet

torde sålunda fotografien anses utgöra en art av konst eller kanske snarare

av konsthantverk, som kan ge konstnärligt betydande värden. Enligt kommitténs

mening är det i varje fall klart, att alster av fotografi bör kunna

gå in under det mera vidsträckta konstverksbegrepp, som numera är vedertaget

inom upphovsrätten och som innefattar icke endast ren konst utan

även nyttokonst, såsom arkitektur, konsthantverk och konstindustri.

Kommittén framhåller härefter, att det med denna utgångspunkt vore

teoretiskt riktigast att ge upphovsrättsligt skydd åt de fotografier, vilka framstår

såsom i rättslig mening konstnärliga alster, och att skydda övriga fotografier

i särskild ordning. Att sålunda reglera rätten till fotografier enligt

olika stadganden, allt efter fotografiets art i det särskilda fallet, skulle dock

enligt kommitténs mening innebära vissa praktiska olägenheter; om man

med en enhetlig fotografilagstiftning kunde även för de kvalificerade fotografiernas

del uppnå i allt väsentligt det rättsskydd som erfordras, vore

detta att föredraga. Det rent principiella skälet för att hänföra de konstnärliga

fotografierna under upphovsrätten skulle i så fall kunna vika.

Olägenheterna med en uppdelning av rättsskyddet på olika komplex av

regler består enligt kommittén framför allt i de gränsdragningsproblem,

som därvid skulle uppkomma; att i särskilda fall draga gränsen mellan

konstnärliga fotografier och andra måste bli utomordentligt svårt. Liknande

problem finnes även beträffande andra alster, men är i regel här utan praktisk

betydelse; de objekt, som ligger nära gränsen, har i allmänhet intet

värde för andra och behöver därför ej skyddas mot obehörigt utnyttjande

och efterbildning. Ett undantag utgör produkter av industri och hantverk,

vilka kan ha värde som förebilder även om de icke anses hänförliga till

konstindustri eller konsthantverk. Här föreligger, inom upphovsrättens hittillsvarande

ram, ett gränsdragningsproblem som är allvarligt nog. Att så är

fallet betingas emellertid av ett särskilt förhållande, nämligen att det i

Sverige saknas ett tillfredsställande skydd för mönster och modeller; den

rättsliga behandlingen av konstnärliga produkter av industri och hantverk

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

måste anses som en nödlösning, som icke manar till efterföljd. Framför allt

bör understrykas, att antalet praktiska fall, där tvekan skulle uppkomma,

måste befaras bli mycket större beträffande fotografier än de gränsfall av

nyss antydd art, som nu kan vålla tvist.

Å andra sidan bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att i en

enhetlig fotografilagstiftning genomföra regler av sådan beskaffenhet, att

de tillgodoser även det skyddsbehov som kan anses föreligga för den mera

kvalificerade gruppen fotografier. En dylik lösning medför visserligen, att

reglerna för den stora massan mindre kvalificerade fotografier går längre

än vad som kan anses strängt behövligt för denna kategori, men någon påtaglig

olägenhet torde icke behöva följa därmed. Det är en allmän iakttagelse

inom detta rättsområde, att skyddsreglerna utformas med tanke på de

främsta verken men ter sig alltför långt gående beträffande de enklare produkterna.

Kommittén föreslår därför en lösning efter nu angivna riktlinjer, d. v. s.

för alla slag av fotografier enhetliga regler, vilka utformas med tanke främst

på fotografier av kvalificerad art.

Slutligen framhåller kommittén, att nu behandlade spörsmål uppstår

även beträffande sådana vetenskapliga och tekniska fotografier, vilka principiellt

kan jämställas med alster som avses i 1 § andra stycket av förslaget.

De skäl som anförts för att undantaga de konstnärliga fotografierna från

upphovsrätten äger emellertid här motsvarande tillämpning.

I enlighet med det anförda har i första stycket av förevarande paragraf

upptagits stadgande, att fotografisk bild icke är föremål för upphovsrätt.

Särskilt förslag har upprättats till lag om rätt till fotografisk bild.

En av kommitténs ledamöter, professorn Eberstein, har i särskilt yttrande

anmält reservation mot förslaget i denna del. Enligt reservanten bör fotografier

icke undantagas från skydd enligt upphovsrätten; i stället bör fastslås

att upphovsrätt till ett verk må göras gällande utan hinder av att det

åtnjuter skydd såsom fotografisk bild. I motiveringen hävdas bl. a., att den

konstnärliga fotografien måste anses skyddad redan i gällande konstverkslag,

som omfattar »verk av bildande konst» överhuvud, vare sig de tagit sig

uttryck i den ena eller andra formen. I anslutning härtill anföres vidare:

När man vill utesluta den nya konstarten från upphovsrätt, synes mig

detta fördenskull vara ett steg bakåt. Huvudskälet för ett sådant avsteg från

förslagets ledande principer är svårigheten att draga en gräns mellan det

jämförelsevis ringa antalet fotografiska bilder, som kunna sägas ha naturen

av auktorverk, och den stora mängden vanliga fotografier som sakna

denna karaktär. Emellertid är upprätthållandet av den allmänna regeln om

skydd för konstnärligt skapande i vilken form det än framträder så viktigt,

att man i fråga om fotografiskyddet, liksom tidigare då upphovsrätten utsträcktes

till nya konstarter (konsthantverket och konstindustrien), måste

taga olägenheten att lägga dylika — låt vara vanskliga — avgöranden på

domstolarna, till vilkas hjälp ju ock kvalificerade sakkunniga stå till förfogande.

Alldeles likartade problem ha domstolarna redan tidigare upprepade

gånger måst lösa, då de ställts inför sådana frågor som exempelvis

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.is proposition nr 17 år 1960

huruvida ett orreforsglas eller en stålrörsstol vore att anse som alster av

konsthantverk eller konstindustri. Även om någon i ett eller annat av dessa

fall förmenat, att ett domstolsbeslut bort gå i en annan riktning än som

skett, faller det ingen in att av denna grund vilja utesluta konsthantverket

och konstindustrien från upphovsrätt. På samma sätt bör man resonera

även i fråga om de konstnärliga fotografierna. Förslagets egen ställning till

rörliga fotografiska bilder pekar i samma riktning, i det man också beträffande

bildserie, allteftersom den är eller icke är auktorverk, måste draga en

gräns, analog med den mellan konstnärliga och icke konstnärliga fotogra
iier.

... .

Den föreslagna utsträckningen av skyddstiden för de vanliga fotografierna

till tjugufem år lär ock bidraga till att de fall, då frågan om upphovsrätt

till ett konstnärligt fotografi ställes på sin spets, nedbringas i antal.

Genom tjugufemårsregeln har ju den kritiska tidpunkten, då ett auktorskydd

erhåller praktisk betydelse, framflyttats så långt, att det kan antagas

under denna tid ha försiggått en utkristallisering av de fotografiska

bilder, som genom sin konstnärliga halt alltjämt ha kvar sin aktualitet.

Reservanten framhåller vidare att majoritetens ståndpunkt leder till otillfredsställande

resultat även i fråga om de vetenskapliga fotografierna. Bl. a.

anföres i denna del, att uteslutningen av de fotografiska bilderna från skydd

kan äventyra upphovsrätten till själva det vetenskapliga verket i sådana

fall, då det väsentliga i en vetenskaplig studie, t. ex. av astronomisk eller

biologisk art, framlägges i form av fotografier, vilka då har vetenskaplig

karaktär, och texten blott utgör en beskrivande kommentar till dessa.

Angående reservationen hänvisas i övrigt till betänkandet s. 498 ff.

I andra stycket har kommittén upptagit bestämmelse, att registrering av

ett verk såsom mönster eller modell icke utgör hinder mot att upphovsrätt

till verket göres gällande. Kommittén anför, att detta torde gälla även

utan särskilt stadgande men att bestämmelsen synts påkallad för tydlighetens

skull.

Remissyttrandena. I frågan hur skyddet för totografier bör anordnas

har kommittémajoritetens ståndpunkt, att fotografier bör förklaras icke

vara föremål för upphovsrätt utan i stället skyddas

i särskild ordning, godtagits eller lämnats utan erinran i det stora

flertalet remissvar.

Några remissinstanser intager en mera tveksam hållning. Publicistklubben

anser sålunda nämnda lösning principiellt mindre tillfredsställande men

finner dock de praktiska skäl, som anförts till stöd därför, vara övertygande.

I samma riktning uttalar sig svenska tidningsutgivareföreningen. Svea

hovrätt anser den i professorn Ebersteins reservation förordade lösningen,

att kvalificerade fotografier erhåller upphovsrättsligt skydd och övriga fotografier

skyddas i särskild ordning, vara principiellt riktigast men understryker

att en sådan lösning, såsom kommittén anfört, skulle vålla svåra

gränsdragningsproblem. Särskilt framhålles att risken för tvister skulle bli

aktuell i ett mycket stort antal fall och att domstolsprövning av hilhöran
7

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Sr 11

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

de frågor skulle bli kostsam och tidskrävande för parterna. På grund härav

och då den föreslagna fotografilagen enligt hovrättens mening erbjuder tillräckligt

skydd även för de kvalificerade fotografierna, ansluter sig hovrätten

till kommittémajoritetens linje. Sveriges radio finner likaledes reservationen

vara principiellt befogad men anser, med någon tvekan, de av kommittémajoriteten

anförda praktiska skälen väga tyngre och tillstyrker därför

dess förslag. Inom televisionen använder man i icke ringa utsträckning

fotografier för historiska återblickar o. dyl. Stora praktiska svårigheter

skulle uppstå, om man vid urvalet av fotografier från äldre tid alltid måste

gå in på en — särskilt för lekmannen — synnerligen delikat bedömning

av huruvida den fotografiska bilden har auktorrättslig kvalitet eller ej. I

samband härmed skulle många tvister och mycken irritation kunna uppkomma;

för att förekomma detta föredrar man kanske till och med att

välja bilder av lägre kvalitet än vad som eljest skolat ske.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att den principiellt riktigaste

lösningen skulle ha varit att skydda kvalificerade fotografier i lagen om

upphovsrätt och övriga fotografier på sätt i 5 kap. skett för vissa med upphovsrätten

besläktade rättigheter. Hovrätten, som icke haft tillfälle att

undersöka de praktiska konsekvenserna med hänsyn till lagtextens utformning

vid en sådan ordning, vill emellertid för sin del icke påyrka annan

lösning än den av kommittén valda.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet berör frågan såvitt

rör vetenskapliga fotografier och finner de skäl kommittén anfört att

från upphovsrättsligt skydd undantaga sådana fotografier måhända ej vara

alldeles övertygande. Härom anföres:

Man kan fråga sig om ett vetenskapligt fotografi eller en annan optisk

återgivning, åstadkommen efter en kvalificerad preparering av ett biologiskt

material eller efter en omständlig fysiologisk operation, ej borde falla under

upphovsrättens område såtillvida som själva fotograferandet, vilket fixerar

slutresultatet, kanske bara avslutar ett mycket komplicerat och självständigt

vetenskapligt arbete, som är implicerat i den erhållna fotografiska bilden.

Skillnaden i den juridiska synen på ett vetenskapligt diagram och på

ett vetenskapligt fotografi framstår ej heller särskilt övertygande.

Kollegiet anser emellertid den föreslagna fotografilagen tillvarataga de

rimliga pretentioner en upphovsman till ett vetenskapligt fotografi kan ställa

och finner därför kommitténs förslag vara utan större praktiska olägenheter.

Till den av professorn Eberstein i särskilt yttrande framförda meningen

att kvalificerade fotografier bör skyddas inom upphovsrätten

ansluter sig Stockholms rådhusrätt, statsåklagaren i Göteborg, rikets allmänna

kartverk, konsultativa reklambyråers förbund och Stockholms handelskammare.

Även juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, i vars yttrande

länsstyrelsen i Uppsala län instämmer, svenska försäljnings- och reklamförbundet

och styrelsen för Sveriges advokatsamfund uttalar sig i denna

riktning.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ar 1960

Stockholms rådhusrätt anser, att reservanten på ett övertygande sätt visat

att upphovsrättsligt skydd för konstnärliga och vetenskapliga fotografier

är påkallat. Det torde enligt rådhusrättens mening knappast behöva befaras

att de gränsdragningsproblem, som kommittén berört i sin argumentering,

kommer att bereda domstolarna större besvär. Det synes rådhusrätten

långt mera angeläget, att lagstiftningen upprätthåller den allmänna regeln

om skydd för konstnärligt skapande, i vilken form det än framträder,

än att man söker undvika möjligen uppkommande svårigheter av nyss angivet

slag.

Rikets allmänna kartverk framhåller, att hithörande spörsmål ur dess

synpunkt är av särskild betydelse såvitt angår kartverkets fotokartor, samt

anför vidare:

En fotokarta består av en mosaik av flygbilder. För att erhålla dessas

rätta läge på kartan har nedlagts ett omfattande arbete avseende bl. a. mätningar

på marken, stereomätningar i bilderna, omfotografering av bilderna

till lämpligaste storlek och form samt sammansättning och retuschering.

Utom bilden kan fotokartan innehålla namnuppgifter, höj dkurvor, ritade

detaljer eller text. Det torde vara uppenbart, att de i fotokartan ingående

bilderna kommer att åtnjuta skydd enligt lagen om rätt till fotografisk bild.

Däremot är det tveksamt, om en eventuellt med namnuppgifter, höjdkurvor

samt vissa ritade detaljer (kartografiska element) försedd fotokarta

kan komma under skydd av lagen om upphovsrätt.

Kartverket framhåller, att problemet ur praktiska synpunkter torde vara

mera begränsat, då den 25-åriga skyddstiden enligt den förstnämnda lagen

i allmänhet torde tillgodose behovet av skydd för dessa kartor. Ur principiella

synpunkter synes emellertid upphovsrättsligt skydd vara att föredraga.

Fotokartorna utnyttjas i allt större utsträckning för olika ändamål.

Det torde icke finnas anledning, att de i det nu aktuella hänseendet icke

skulle jämställas med andra kartor. I fråga om framställning och utnyttjande

av olika slag av kartor finnes icke någon sådan principiell skillnad.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet yttrar:

Förbundet anser vad reservanten anfört synnerligen vägande och ifrågasätter,

om icke det riktiga vore att på fotografirättens område, när det

gäller de ur konstnärlig synpunkt kvalificerade verken, öppna möjlighet för

ett dubbelt skydd genom både upphovsrättslagen och en fotografilag. Härmed

skulle man kunna få ett tillfredsställande skydd för de kvalificerade

fotografiska verken och ett skydd av i allt väsentligt samma omfattning,

som det gällande fotografilag erbjuder, för övriga mindre skyddsvärda fotografier.

" Det må emellertid anmärkas att icke heller denna lösning är i

allo tillfredsställande. En specifik och praktiskt ingalunda oviktig grupp

fotografier, nämligen reportagebilder av hög klass, skulle genom ett så uppbyggt

skyddssystem knappast få det skydd, som i och för sig kunde vara

motiverat.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund vill ifrågasätta om det kan vara

lämpligt att ur en lag, som avser att generellt reglera rättsförhållandena

beträffande upphovsrätt, bryta ut en speciell form av konstnärligt skapande

och undantaga densamma från lagens stadganden. Styrelsen är icke av

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

den uppfattningen, att gränsdragningen mellan konstnärliga och icke konstnärliga

fotografier behöver ställa sig avsevärt svårare än den åtskillnad mellan

konstnärliga verk och andra verk, som i andra fall ofta måste göras.

En tredje lösning förordas av svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas

förening, vilka anser att fotografier bör generellt jämställas

med verk av bildande konst så att samtliga fotografier, oberoende av sin

art, blir föremål för upphovsrätt. Organisationerna erinrar om att i fransk

och engelsk rätt fotografier generellt faller under det allmänna konstverksskyddet

och att i tysk rätt fotografier jämställes med konstverk. Man kan

fråga sig om icke Sverige kunde taga steget fullt ut och införa någon av

dessa lösningar. Organisationerna är av den bestämda uppfattningen, att

det i längden icke går att upprätthålla skillnaden i skyddsomfång mellan

fotografiskt verk och verk av bildande konst. Skyddet för måleri och skulptur

mötte länge motstånd men detta förefaller nu obegripligt. I framtiden

torde man med samma undran se på det motstånd, som nu reses mot att

tillerkänna fotografier upphovsrättsligt skydd. Några olägenheter av skyddslagstiftningen

i Frankrike, England och Tyskland har veterligen icke förmärkts.

Skulle organisationernas förslag emellertid icke bifallas, bör frågan

lösas enligt den av professorn Eberstein förordade linjen. De av kommittén

anförda svårigheterna att draga gränsen mellan konstnärliga och andra fotografier

får icke vara avgörande.

Ytterligare en lösning diskuteras av svenska bokförläggareföreningen, som

anser upphovsrättsligt skydd böra beredas för fotografier, vilka kan betraktas

som verk, men ifrågasätter huruvida andra fotografier överhuvudtaget

böT skyddas.

Vad härefter angår formen för det särskilda skyddet för

fotografier godtages kommitténs förslag, att detta bör ske genom en särskild

lag, i allmänhet av de remissinstanser som i huvudfrågan biträtt kommitténs

mening. Sveriges radio anser emellertid att hithörande bestämmelser

bör inarbetas i lagen om upphovsrätt, förslagsvis i ett särskilt kapitel i

nära anslutning till 5 kap.; för den som i likhet med Sveriges radio har att

utnyttja verk, som på en gång är skyddade enligt rent upphovsrättsliga regler,

enligt regler i 5 kap. och enligt fotografirättsliga regler (t. ex. filmverk)

är en sådan disposition önskvärd i överskådlighetens och enhetlighetens intresse.

Även de remissinstanser, som principiellt biträtt professorn Ebersteins reservation,

anser i allmänhet att skyddet för okvalificerade fotografier bör

lämnas genom en särskild lag. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ifrågasätter

dock om icke regleringen kunde ske genom bestämmelser i 5 kap.

lagen om upphovsrätt.

Stockholms rådhusrätt och styrelsen för konstnärernas riksorganisation

anser andra stycket kunna utgå, eftersom vad där sägs torde gälla

utan särskilt stadgande.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 är 1960

Departementschefen. Vid tillkomsten av den gällande upphovsrättsliga lagstiftningen

ansågs fotografier generellt falla ntanför det författar- och konstnärsrättsliga

skyddet. I enlighet härmed ansågs skyddet för fotografier böra

regleras i en särskild författning, lagen om rätt till fotografiska bilder. Denna

lag ger ett skydd av samma natur som det upphovsrättsliga, men skyddet

är i olika avseenden mindre omfattande; bl. a. är skyddstiden kortare.

Under de årtionden som därefter förflutit har en betydande utveckling ägt

rum inom fotografien i skilda avseenden. Numera torde det, såsom kommittén

uttalat och remissyttrandena bestyrkt, vara en övervägande uppfattning

att fotografien kan utgöra ett medel för konstnärligt skapande. Man har också

att taga hänsyn till att fotografier av teknisk och vetenskaplig art i vissa

fall principiellt är att jämställa med sådana teckningar och avbildningar som

åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Nu nämnda förhållanden aktualiserar frågan,

huruvida skyddet för fotografier alltjämt bör regleras genom särskilda

lagbestämmelser eller om en annan ordning bör införas.

Vid frågans behandling inom kommittén har framträtt skilda meningar.

Kommitténs majoritet anser, att det i det förändrade läget teoretiskt vore

riktigast att dela upp fotografiskyddet, så att kvalificerade fotografier skyddas

inom upphovsrätten och de övriga genom särskild lagstiftning. Starka

praktiska skäl anses emellertid påkalla, att skyddet för alla slag av fotografier

regleras genom enhetliga bestämmelser. Enligt majoritetens mening

bör fotografier därför undantagas från upphovsrätt och i stället bör den fotografirättsliga

lagstiftningen utformas så, att den täcker skyddsbehovet även

för de kvalificerade fotografierna. En ledamot är av skiljaktig mening och

anser att de kvalificerade fotografierna bör skyddas inom upphovsrätten.

Då det gäller att taga ställning till föreliggande spörsmål, må till en början

uppmärksammas, att enligt reservantens mening konstnärliga fotografier

redan i nuvarande lagstiftning skulle åtnjuta skydd såsom konstverk och att

majoritetens förslag därför skulle medföra en försämring av rättsskyddet för

dessa alster. Huruvida gällande rätt är av denna innebörd torde dock få anses

vara i hög grad tveksamt. I varje fall torde man i det praktiska rättslivet

hittills vanligtvis ha utgått från att fotografier är skyddade endast genom den

särskilda lagen därom. Jag anser därför att man ur förevarande synpunkt

har fria händer vid utformandet av den nya lagstiftningen.

Vad härefter angår själva sakfrågan är det tydligt att principiella synpunkter

talar till förmån för reservantens mening att kvalificerade fotografier

skyddas inom upphovsrätten; detta har även framhävts i kommittémajoritetens

motivering och i åtskilliga remissyttranden. Ä andra sidan kan,

på sätt kommittémajoriteten utvecklat, praktiska skäl åberopas för lösningen

att man låter den fotografirättsliga lagstiftningen uttömmande reglera

skyddet för alla slags fotografier och sålunda generellt undantager

fotografier från upphovsrätt. Huruvida dessa praktiska synpunkter är av

den styrka, att de motiverar att man frångår den principiella ståndpunkten

är dock tveksamt, och för egen del är jag knappast beredd att enbart under

hänvisning till denna argumentering förorda kommittémajoritetens linje.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Vid frågans bedömande bör emellertid hänsyn även tagas till förhållandena

i grannländerna. Under de nordiska överläggningarna — senast vid det

nordiska upphovsrättsmötet 1957 — har man enat sig om den lösning som

kommittémajoriteten förordat. Med hänsyn till det betydelsefulla intresset

att nordisk rättslikhet uppnås inom detta praktiskt viktiga område vill jag

därför för min del tillstyrka kommittémajoritetens förslag.

Det må tilläggas, att spörsmålet för de närmast intresserade, nämligen

fotograferna själva, icke torde ha så stor saklig betydelse som man måhända

föreställer sig. Den för dessa praktiskt viktigaste frågan är hur skyddstiden

för fotografier skall bestämmas, men detta är ett spörsmål som bör avgöras

oberoende av vilken form för skyddet man väljer. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att Bernkonventionen uttryckligen tillåter att skyddstiden för

fotografier sättes kortare än för andra alster.

Av nu angivna skäl vill jag liksom kommitténs majoritet förorda, att

skyddet för fotografier ordnas genom en för alla slags hithörande alster enhetlig

lagstiftning, som utformas främst med tanke på de kvalificerade fotografierna,

samt att i enlighet härmed fotografi förklaras icke utgöra föremål

för upphovsrätt.

De särskilda bestämmelserna om skydd för fotografi bör, såsom kommittén

föreslagit och remissinstanserna i allmänhet lämnat utan erinran, ges

i en särskild lag.

I enlighet med det anförda bör i första stycket av förevarande paragraf

upptagas stadgande, att fotografisk bild icke utgör föremål för upphovsrätt

enligt förevarande lag. Förslag till särskild lag om rätt till fotografisk bild

föreligger. Paragrafen torde böra upptaga en hänvisning till denna särskilda

lagstiftning.

Den av kommittén i andra stycket föreslagna bestämmelsen, att registrering

av ett verk såsom mönster eller modell icke skall vara hinder mot att

göra gällande upphovsrätt till verket, har av ett par remissinstanser ansetts

överflödig, då vad sålunda utsäges torde gälla utan stadgande. Särskilt med

hänsyn till att enligt första stycket annan reglering skall tillämpas beträffande

fotografisk bild, synes emellertid uttrycklig föreskrift i ämnet böra

upptagas.

2 KAP.

Inskränkningar i upphovsrätten

11 §•

I förevarande paragraf, som frånsett en mindre ändring i slutet av andra

stycket överensstämmer med 11 § kommittéförslaget, behandlas rätten att

framställa exemplar för enskilt bruk.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 1960

Gällande rätt. Enligt 10 § 1) författarlagen är det, utan hinder av vad i lagen

stadgas, tillåtet att mångfaldiga litterärt eller musikaliskt verk för enskilt

bruk. På motsvarande sätt stadgas i 5 § konstverkslagen, att envar

må, utan konstnärens tillstånd, efterbilda konstverk för studieändamål

eller till sitt enskilda bruk. Härifrån uppställes två undantag. Enligt

det ena gäller att om någon vill låta ett konstverk till sitt enskilda bruk

efterbildas genom annan, konstnärens tillstånd är erforderligt, där efterbildandet

skall ske genom konstnärligt förfarande. Enligt det andra undantaget

skall huvudregeln icke äga tillämpning i fråga om byggande efter

byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant.

Exemplar eller efterbildning som framställts med stöd av dessa stadganden

får icke användas för annat ändamål än enskilt bruk. Enligt 24 § 2)

författarlagen är sålunda belagt med straff att saluhålla eller sprida sådant

exemplar. I fråga om efterbildning stadgas motsvarande i 15 § 2) konstverkslagen,

som dessutom straffbelägger offentligt utställande av efterbildningen.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att upphovsmannens ensamrätt

att framställa exemplar av verket icke kan omfatta vad som förekommer

inom privatlivet och att det sålunda, liksom för närvarande, bör

vara tillåtet att framställa exemplar för enskilt bruk. Denna rätt bör dock

endast gälla om verket offentliggjorts; innan så skett bör det vara skyddat

även mot att spridas inom enskilda kretsar. Vidare bör rätten begränsas

så, att blott enstaka exemplar får framställas. Framställning av större

upplaga kan, även om verket icke sprides till allmänheten, av upphovsmannen

kännas som ett intrång i hans rätt. Risken för att något av exemplaren

i en framtid kan komma i cirkulation inom allmänheten blir också

mera beaktansvärd ju större den privata upplagan är. I enlighet härmed

har kommittén i första stycket av förevarande paragraf upptagit stadgande,

att av offentliggjort verk enstaka exemplar må framställas för enskilt

bruk; härtill har fogats bestämmelse att vad sålunda framställts ej må

utnyttjas för annat ändamål.

I motiven anför kommittén åtskilliga exempel på enskilt bruk. Bl. a.

framhålles att i allmänhet härunder ej kan föras fall då förvärvssyfte

föreligger. Att helt generellt säga, att enskilt bruk ej kan förekomma inom

förvärvslivet, är emellertid enligt kommitténs mening att gå för långt.

Det måste sålunda anses tillåtet för en yrkcsmusiker att skriva av ett nothäfte

för att använda avskriften för övning. Likaså har en läkare eller en

advokat rätt att i yrkesintresse göra excerpter ur facklitteraturen. Sådan

rätt bör också tillerkännas t. ex. eu föreståndare för ett kemiskt företags

laboratorium, även om hans studier kan anses komma jämväl företaget

tillgodo. Om däremot i sistnämnda fall avskrifter distribueras till de på

laboratoriet anställda eller hålles tillgängliga för dem i företagets bibliotek,

kan enskilt bruk icke längre anses föreligga. Kommittén berör vidare

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

förhållandet i läroanstalter. Enligt dess mening är det i princip icke tillåtet

att i skolornas verksamhet mångfaldiga läroböcker och annat material

som användes för undervisningen. För visst fall, nämligen framställning

av exemplar genom ljudupptagning, har dock i förslaget gjorts ett särskilt

undantag, se 17 §.

I fråga om den begränsning som ligger i att endast enstaka exemplar får

framställas anför kommittén, att uttrycket enstaka med hänsyn till syftet

med begränsningen får olika innebörd beträffande olika föremål för upphovsrätt.

Beträffande alster av bildkonst gäller i många fall, att ett särpräglat

originalverk icke tål att flera repliker därav förekommer; risken

för banalisering och förflackning av den direkt genom originalverket förmedlade

konstupplevelsen ligger här nära. Å andra sidan torde det i och

för sig knappast spela någon roll för upphovsmannen, om t. ex. en visa,

som redan tryckts i tusentals exemplar och är allmänt känd, mångfaldigas

i ett eller annat tiotal exemplar för en privat fest. Med detta exempel har

också antytts den övre gränsen för det antal exemplar, som kan framställas

med stöd av förevarande paragraf. Att därunder hänföra framställning

av mer än några tiotal exemplar av samma verk strider mot den rent språkliga

innebörden av uttrycket enstaka.

Kommittén framhåller, att stadgandet i första stycket som huvudregel

är tillämpligt även då den som önskar ett exemplar för sitt enskilda bruk

för framställningen anlitar biträde av annan person. I paragrafens andra

stycke har emellertid i detta hänseende gjorts vissa undantag beträffande

konstverk. Enligt bestämmelsen skall sålunda vad i första stycket sägs icke

medföra rätt att för egen räkning låta annan framställa bruksföremål eller

skulptur eller genom konstnärligt förfarande efterbilda annat konstverk.

I motiven framhålles att sådan beställningsverksamhet som här avses eljest

kunde få alltför stor omfattning; framställning av ytterligare exemplar kan

i hithörande fall i hög grad förringa värdet av det först utförda. Även i

denna del överensstämmer förslaget i princip med gällande rätt; nytt är

dock det generella förbudet mot att låta annan framställa bruksföremål

eller skulptur.

I andra stycket har i anslutning till gällande rätt jämväl upptagits bestämmelse

varigenom från paragrafen helt undantagits utförande av

byggnadsverk. Som en nyhet har kommittén emellertid föreslagit, att det

vid utvidgning av byggnad skall vara tillåtet att tillgodogöra upphovsmannens

verk mot ersättning. Rätten till ersättning motiveras därmed, att arkitektarvodena

ofta utmätes efter byggnadsföretagets storlek och totalkostnad;

det har då ansetts befogat att arkitekten erhåller något tillägg till sitt

arvode, om byggnadens storlek sedermera ökas.

Kommittén framhåller, att huvudregeln i första stycket i princip är

tillämplig oavsett vilka metoder som användes för mångfaldigandet. I ett

särskilt avsnitt har kommittén upptagit spörsmålet, huruvida det bör införas

specialregler rörande sådant mångfaldigande för enskilt bruk som

sker genom fotokopiering eller ljudupptagning. Vad först angår fotokopie
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ringen användes denna metod numera i stor omfattning som hjälpmedel

att erhålla för enskilt bruk avsedda kopior av olika tryckta alster. Särskilt

begagnas metoden inom forskning och näringsliv för kopiering av vetenskapliga

och tekniska tidskriftsuppsatser. Det har gjorts gällande att avsättningen

av tidskrifterna härigenom lider intrång och att kompensation

bör beredas genom att fotokopieringen belägges med avgift till förmån för

utgivningen. Kommittén har emellertid icke ansett sig behöva närmare

utreda förevarande spörsmål. Det framhålles, att fotokopiering för här avsedda

ändamål utomlands i regel bedrives helt fritt. Om man i vårt land

avgiftsbelade fotokopieringen, skulle detta å ena sidan — eftersom tidskrifterna

mestadels är av utländskt ursprung — i huvudsak komma utländska

tidskrifter tillgodo utan att svenska tidskrifter i utlandet erhölle

ett motsvarande skvdd, och a andra sidan medföra att svenska forskningsinstitutioner

komme i sämre ställning än de utländska, såvitt rörde möjligheterna

att använda fotokopiering. Enligt kommitténs mening bör därför

den internationella utvecklingen på området avvaktas, innan frågan om

en reglering av fotokopieringen för nu avsedda ändamål upptages till närmare

övervägande för svensk rätts del. Ej heller då det gäller privat fotokopiering

av skönlitterära och musikaliska verk anser kommittén särskilda

regler böra införas.

I anslutning härtill anför kommittén, att man i hithörande fall ibland

överskrider gränsen för det enskilda bruket; detta kan särskilt vara fallet

inom arkiv och bibliotek och inom större företag. I praxis bedriver man

emellertid det oaktat kopieringen helt fritt och önskemål har framkommit

om en legalisering av denna praxis. Då det gäller arkiv och bibliotek anser

kommittén att dessa önskemål bör tillgodoses och ett stadgande i ämnet

har upptagits i 12 §. I övrigt bör enligt kommitténs mening den internationella

utvecklingen avvaktas innan man tager ståndpunkt i frågan.

Vad angår ljudupptagning för enskilt bruk anför kommittén att under

senare år apparater för ändamålet (bandinspelningsapparater o. dyl.) funnit

en viss spridning i hemmen, där de bl. a. användes för inspelning av

skyddade verk från grammofonskivor eller direkt från radioutsändningar.

Kompositörerna har bär framfört krav på kompensation genom avgiftsbeläggning

av apparaterna och de för dessa avsedda banden. Enligt kommitténs

mening är emellertid behovet av en reglering på området ej så framträdande,

att man för närvarande behöver överväga att införa dylika avgifter.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till reglering av rätten att framställa

exemplar av verk för enskilt bruk har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Stockholms rådhusrätt kritiserar att rätten endast skall avse offentliggjort

verk och anser den böra omfatta även icke offentliggjorda verk,

varav exemplar överlåtits.

I anslutning till kommitténs uttalande om vad som skall anses vara e nskilt

bruk anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att enligt föreva
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

rande stadgande bör godtagas sådana förfaranden som då fiskal till huvudförhandling

i mål upprättar promemoria med redogörelse för rättsfrågor i

målet och därvid gör excerpter ur facklitteratur. Hovrätten berör vidare förhållandet

inom skolorna och ifrågasätter, om icke rätten att för undervisningsändamål

i skrift fritt mångfaldiga eljest skyddat material här givits

en i jämförelse med 17 § för snäv begränsning.

I flera yttranden dryftas frågan om vad som menas med enskilt lnuk,

då mångfaldigande sker inom företag. Sveriges radio förklarar sig utgå

från att företaget icke kan kalla sitt interna bruk för enskilt bruk; endast

enskilda personer inom företaget kan — inom eller utom tjänsten — utöva

enskilt bruk, t. ex. när de förfärdigar avskrifter att användas under förberedelse

till ett framträdande i radio eller television. På andra håll anses

emellertid innebörden av uttrycket i förevarande hänseende vara oklar.

Bl. a. ställer svenska försäljnings- och reklamförbundet frågan, huruvida

ett mångfaldigande inom en näringsorganisation, som har ideellt syfte eller

som icke direkt främjar medlemmarnas näringsutövning, skall anses ske i

förvärvssyfte; enligt förbundets mening bör lagtexten förtydligas.

I detta sammanhang framhåller Sveriges radio, att tillstånd till radioutsändning

av ett verk även utan formlig bestämmelse därom måste anses

innefatta medgivande för företaget att göra de avskrifter som erfordras för

att framförandet tekniskt skall kunna ske. På grund av särskild överenskommelse

torde något avvikande regler gälla beträffande notmaterial.

Sveriges författareförening och föreningen Minerva gör invändningar

mot den utläggning, som kommittén givit åt uttrycket enstaka exemplar.

Enligt gängse språkbruk synes uttrycket liktydigt med ett eller annat

exemplar. Att bestämma uttrycket på ett så flytande sätt som enligt

förslaget skulle kunna lända upphovsmännen till men och dessutom i många

fall försvåra tillämpningen av bestämmelserna om ansvar och ersättningsskyldighet.

Det är också av vikt för upphovsmännen, att rätten att framställa

exemplar för enskilt bruk icke utvidgas. Den av förslaget hävdade

tolkningen skulle kunna bidraga till att så sker. Liknande synpunkter anlägges

av Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen

samt av föreningen svenska tecknare och studieförbundet

medborgarskolan.

Förslagets ståndpunkt, att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk

som huvudregel skall kunna åberopas även då exemplar framställes g en

o m annan, möter principiella invändningar hos några remissinstanser,

främst med hänsyn till möjligheterna att anlita kopieringsanstalter och

inspelningsateljéer. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska

musikförläggareföreningen anser det icke rimligt, att mångfaldigande

skall kunna ske genom annan, om denne bedriver mångfaldigandet i förvärvssyfte;

en eventuellt medgiven framställning av exemplar för enskilt

bruk bör endast kunna företagas av den som själv skall bruka exemplaret.

Det är föreningarnas bestämda uppfattning, att den av kommittén i detta

hänseende för bruksföremål och skulpturer föreslagna regleringen bör

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år WHO

gälla även litterära oeh musikaliska verk. Till föreningarnas uppfattning

ansluter sig musikaliska akademien. Svenska bokförläggareföreningen

anser att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk bör begränsas så

att endast sådan privat hemmakopiering, som icke kan kontrolleras, lämnas

fri.

Till undantagsbestämmelserna i andra stycket anmärker Stockholms rådhusrätt,

att under ordet bruksföremål icke synes falla rena prydnadsföremål.

Då även sådana bör omfattas av stadgandet, föreslås att man

i stället väljer uttrycket »alster av konstindustri och konsthantverk». En

liknande anmärkning göres av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Flera remissinstanser tager upp frågan, huruvida speciella regler erfordras

med hänsyn till yrkesmän, som i sin verksamhet sysslar med att

framställa exemplar av konstverk på grundval av det av konstnären skapade

originalet, exempelvis konstgjutare, koppartryckare och litografer. Styrelsen

för Sveriges advokatsamfund framhåller, att det med den utformning

som lagtexten fått står dessa yrkesmän fritt att vid sidan av det beställda

exemplaret framställa ytterligare exemplar för eget bruk. Detta är särskilt

betänkligt då det gäller skulpturer, som signerats redan i originalet,

t. ex. av gips. Styrelsen föreslår en sådan ändring av lagtexten, att därav

framgår att nyssnämnda förfarande ej är tillåtet. Liknande synpunkter anföres

av akademien för de fria konsterna, styrelsen för konstnärernas riksorganisation,

föreningen svenska affischtecknare, föreningen svenska tecknare

och Sveriges allmänna konstförening. Statens konstråd, som endast berör

spörsmålet såvitt rör konstgjutare, anser däremot särbestämmelser

ej vara erforderliga; bl. a. framhålles att sådan yrkesman ej för

eget bruk äger framställa exemplar som är signerat och att de garantier förslaget

innehåller mot att för enskilt bruk framställda exemplar kommer ut

i marknaden är så tillfredsställande som gärna är möjligt.

Bestämmelsen om rätt att vid utvidgning av byggnad tillgodogöra

upphovsmannens verk mot ersättning möter gensaga hos akademien

för de fria konsterna, som anser att arkitektens konstnärliga intressen bör

skyddas genom att han beredes tillfälle att granska förslag om utvidgning.

Sådan särskild nämnd, som akademien förordat vid 4 §, bör avgöra uppkommande

tvist eller på domstols anmodan avge utlåtande därom. Svenska

arkitekters riksförbund uttalar att bestämmelsen med all sannolikhet

skulle få ej önskvärda konsekvenser och äventyra de värden arkitekten velat

skapa och bevara. Båda instanserna anser att frågan om ersättning är

sekundär i sammanhanget.

Mot den föreslagna regeln att för enskilt bruk framställt exemplar ej

må utnyttjas för annat ändamål framhåller akademien för

de fria konsterna att kopior, som en konstnär gjort i studiesyfte av andra

målares verk, efter konstnärens död bör kunna utställas eller överlåtas, under

förutsättning att de är betecknade eller märkta på ett sätt, som anger

upphovsmannen och arbetets egenskap av kopia; kopior, som är utförda av

goda konstnärer, har ej sällan utöver sin egenskap av att efterbilda ett an
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

nät konstverk också intresse såsom ett uttryck för den kopierande konstnärens

egen uppfattning.

Kommitténs ståndpunkt att särskilda regler ej bör uppställas beträffande

mångfaldigande för enskilt bruk genom foto kopiering eller

ljudupptagning lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Konsertföreningen i Stockholm förklarar sig, såvitt angår fotokopiering av

musikaliska verk, gärna vilja vitsorda behovet av en viss rörelsefrihet. Vad

särskilt beträffar orkesterverk framhålles, att upphovsmannen har möjlighet

att vid uthyrning träffa avtalsbestämmelser i ämnet och att huvuddelen

av inkomsterna härrör från ersättning för det offentliga framförandet.

Fotokopieringen torde därför icke medföra någon nämnvärd inskränkning

i upphovsmannens möjligheter att draga inkomst av sådana verk.

De av hithörande frågor närmast intresserade remissinstanserna har

emellertid i olika hänseenden anmält avvikande mening. Vad först angår

fotokopiering för enskilt bruk uttalar flera remissorgan, företrädande

upphovsmän och förläggare, önskemål om att lagstiftningen utformas

sa att upphovsmännen får kontroll över den fotokopiering

som bedrives inom företag och reprodu ktionsanstalter.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska

musikförläggareföreningen framhåller, att privatpersoner i stor utsträckning

låter kopiera noter i reproduktionsanstalterna och att notförsäljningen

till följd därav alltmer minskat. Föreningarna — vilka såsom

förut berörts i första hand önskar en allmän begränsning av rätten att

mångfaldiga skyddade verk för enskilt bruk — hemställer därför i andra

hand om förbud för sådana anstalter, att utan upphovsmannens tillstånd

kopiera skyddade verk, även om exemplaret uppges vara avsett för enskilt

bruk. Till föreningarnas hemställan ansluter sig musikaliska akademien.

Samma yrkande framställes av Sveriges författareförening och föreningen

Minerva, vilka framhåller att upphovsmännen i varje fall bör beredas ersättning

för det utnyttjande av deras verk som fotokopieringen innebär.

Svenska bokförläggareföreningen hyser förhoppningen att frågan skall

kunna lösas genom samråd mellan intresserade parter; de undersökningar

föreningen gjort tyder på alt de flesta avnämarna av fotokopior är beredda

att betala rimliga författarlionorar.

Flera remissorgan, företrädande forskning och näringsliv, anser däremot

att de rättsliga möjligheterna att fritt fotokopiera

skyddade verk bör vidgas, så att den verksamhet i detta hänseende

som förekommer inom forskningsinstitutioner och företag av olika

slag legaliseras. Tekniska litteratursällskapet betonar den utomordentliga

betydelsen av att bestämmelser om användning av fotokopiering inom teknisk

biblioteksverksamhet och dokumentation utformas så att man icke begränsar

nu tillämpad praxis; varje inskränkning skulle innebära allvarliga

olägenheter för industriell och annan verksamhet, särskilt beträffande forsknings-

och utvecklingsarbete. Behovet av att rådande praxis legaliseras understrykes

vidare av vetenskapsakademien, ingeniörsvetenskapsakademien,

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, Sveriges industriförbund,

Stockholms handelskammare, svenska försäljnings- och reklamförbundet

och svenska boktrgckareföreningen.

Överbibliotekarien vid tekniska högskolans bibliotek ifrågasätter, om icke

nuvarande praxis skulle vara förenlig med 11 § i förslaget såsom denna tolkas

av kommittén, men ansluter sig, om så icke skulle vara fallet, till

uppfattningen att praxis bör legaliseras.

Vad angår ljudupptagning för enskilt bruk hemställer Stim, föreningen

svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen

om förbud för inspelningsateljéer, vilka i förvärvssyfte bedriver reproduktionsverksamhet,

att ulan upphovsmannens tillstånd framställa exemplar av

skyddade verk, även om exemplaren uppges vara avsedda för enskilt bruk.

Därjämte hemställer föreningarna att det måtte införas bestämmelser om

licensavgift på bandinspelningsapparater och band till sådana. I dessa

yrkanden instämmer musikaliska akademien, Sveriges författareförening

och föreningen Minerva.

Departementschefen. Liksom i gällande rätt bör upphovsrätten icke omfatta

åtgärder inom privatlivet. Mångfaldigande för ändamål som är att

anse som enskilt bruk bör alltså fortfarande vara tillåtet. Frågan vad som

är enskilt bruk kan självfallet föranleda vissa gränsdragningsproblem. I ett

remissyttrande har också ifrågasatts om icke här avsedda ändamål i klarhetens

intresse borde närmare anges i lagtexten. Med hänsyn till de skiftande

förhållanden som här avses synes detta dock knappast möjligt; liksom

hittills bör det få ankomma på rättstillämpningen att mera i detalj avgränsa

det fria området.

Kommittén har emellertid i motiven angivit en rad vägledande exempel

och frågan har också belysts i ett par remissyttranden. I anslutning till de

gjorda uttalandena vill jag ytterligare beröra ett par hithörande spörsmål

av särskilt praktiskt intresse. Vad angår förhållandena inom olika slags

företag bör enligt min mening som huvudregel kunna gälla, att enskilda

tjänstemän är berättigade att för sitt personliga bruk, även i tjänsten,

göra sådana excerpter ur facklitteraturen av vilka de anser sig ha behov.

Däremot kan det icke anses godtagbart att företaget på detta sätt tillhandahåller

sina anställda material av detta slag. En liknande uppdelning

kan göras beträffande mångfaldigande inom undervisningsväsendet. Det

bör vara tillåtet att en lärare stencilerar räkneuppgifter ur en exempelsamling,

material för en lektion i diktanalys o. s. v.; förfarandet anknyter här

till hans personliga undervisning och bör därför anses berättigat. Men det

kan icke anses tillåtet att ett skoldistrikt mångfaldigar undervisningsmaterial

till bruk i skoldistriktets klasser. Av det anförda framgår att arrangörer

av offentliga framföranden i allmänhet ej kan anses berättigade att

framställa de avskrifter som erfordras för framförandet; ibland kan dock

tillståndet till framförandet anses innefatta medgivande även i detta hänseende.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år W60

I jämförelse med gällande rätt har kommittén föreslagit den begränsningen,

att verket skall vara offentliggjort. Denna begränsning synes välmotiverad.

Vidare skall enligt förslaget endast enstaka exemplar få framställas.

Såsom framgår av kommitténs motiv har uttrycket enstaka en mer begränsad

innebörd beträffande konstverk än i fråga om litterära och musikaliska

verk. Förhållandet torde få anses ligga i sakens natur och jag anser det ej

nödvändigt att, såsom yrkats i några remissyttranden, närmare precisera

förevarande villkor i lagtexten.

Kommittén har ansett, att rätten att mångfaldiga ett verk för enskilt

bruk skall få åberopas även då för framställningen anlitas biträde av annan

person, t. ex. då avskrifter och kopior beställes i en skrivbyrå eller reproduktionsanstalt.

Några remissinstanser har ansett att rätten icke bör ha

denna räckvidd. I huvudsak sammanhänger denna fråga med spörsmålet,

huruvida det bör stadgas särskilda regler rörande sådant mångfaldigande

för enskilt bruk som sker genom fotokopiering och ljudupptagning. Jag

återkommer i det följande till denna punkt men vill här förutskicka att jag

icke ansett sådana regler böra uppställas. Ej heller i övrigt synes det motiverat

att generellt begränsa huvudregeln ur den synpunkt varom här är

fråga.

Däremot bör såsom kommittén anfört i förevarande hänseende uppställas

speciella undantagsregler såvitt rör en särskild grupp alster, nämligen

konstverk. I anslutning till kommitténs förslag bör sålunda upptagas stadgande,

att huvudregeln ej skall medföra rätt att för eget bruk låta annan

framställa bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande

efterbilda annat konstverk. Med anledning av ett remissuttalande må anmärkas,

att ordet bruksföremål, som är förslagets term för alster av konsthantverk

och konstindustri, även täcker prydnadsföremål.

Några remissinstanser har ansett att man i fråga om efterbildning av

konstverk bör gå ännu ett steg i inskränkande riktning och införa förbud

för sådana yrkesmän som konstgjutare, koppartryckare och biografer, vilka

i sin verksamhet framställer exemplar av konstverk på grundval av det

av konstnären skapade originalet, att göra kopior för eget bruk. Ett generellt

förbud, som skulle avse exempelvis även kopior av i handeln köpta arbeten,

skulle dock föra för långt. Främst torde man också ha åsyftat ett

särskilt förbud mot kopiering av original som vederbörande i sin yrkesverksamhet

mottager direkt av konstnären. I detta fall synes konstnären emellertid

vara tillräckligt skyddad genom att avtalet med yrkesmannen i regel

måste anses innebära, att endast de av konstnären beställda exemplaren

får framställas, och några lagbestämmelser därutöver torde icke vara erforderliga.

Såsom kommittén föreslagit bör, i anslutning till gällande rätt, från tilllämpningsområdet

för paragrafen undantagas utförande av byggnadsverk.

Kommittén har förordat den modifikationen i regeln härom, att det vid utvidgning

av byggnad skall vara tillåtet att tillgodogöra upphovsmannens verk

mot ersättning. Med anledning av den kritik som från arkitekthåll riktats mot

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 17 ur 1900

in

bestämmelsen har frågan upptagits till behandling vid det nordiska upphovsrättsmötet

1957. De delegerade enade sig härvid om att visst fog fanns för

den framförda kritiken och att den nu åsyftade bestämmelsen borde utgå.

Jag vill för min del ansluta mig till de delegerades uppfattning. Tillbyggnadsföretag,

som verkligen innebär att de ursprungliga arkitektoniska lösningarna

ytterligare utnyttjas, bör alltså underställas arkitekten. Det bör emellertid

anmärkas att en tillbyggnad ofta är av teknisk art och icke innefattar

ett dylikt utnyttjande. Den är då upphovsrättsligt endast att betrakta

som en ändring i byggnaden och för sådan skall i allmänhet icke krävas tillstånd,

jfr 13 §.

Exemplar som framställts för enskilt bruk får sedermera ej utnyttjas för

annat ändamål. Från konstnärshåll har hemställts om undantag för kopior

som en konstnär i studiesyfte gör av andra målares verk, så att dylika kopior

skulle kunna utställas eller överlåtas efter konstnärens död. Enligt

min mening föreligger dock icke skäl till en sådan undantagsbestämmelse.

Självfallet kan finnas intresse att ge offentlighet åt sådana alster, men upphovsmannen

till originalet bör då tillfrågas.

I några remissyttranden har yrkats att man vid utformande av reglerna i

förevarande paragraf borde taga särskild hänsyn till de metoder för mångfaldigande

som erbjudes genom fotokopiering och ljudupptagning (inspelning

med hjälp av bandinspelningsapparat o. dyl.). Vad som anförts härom,

exempelvis av Stim in. fl. beträffande fotokopiering av noter, ger anledning

att överväga särregler i ämnet. Från andra håll har emellertid framförts

beaktansvärda skäl mot att införa restriktioner i detta avseende. Frågan

om rätten att för enskilt bruk fotokopiera och inspela skyddade verk

synes mig därför, liksom hittills, böra bedömas enligt sannna normer som

gäller för andra sätt att mångfaldiga verk.

Vid remissbehandlingen har även framställts yrkanden om att fotokopiering

av vetenskapliga och tekniska tidskriftsuppsatser o. dyl. borde tillåtas i

större omfattning än som följer av reglerna om enskilt brnk. Såvitt angår

arkiv och bibliotek föreslås särskilda regler i detta hänseende i 12 §. I övrigt

anser jag icke att särbestämmelser i ämnet bör uppställas.

12 §.

I denna paragraf, som är likalydande med 12 § kommittéförslaget, behandlas

fotokopiering inom arkiv och bibliotek.

Kommittén. Kommittén erinrar om att i nutiden s. k. folokopiering kommit

till vidsträckt användning då det gäller att framställa enstaka kopior

av tryckta arbeten och andra handlingar. Olika metoder användes, främst

kopiering direkt på papper samt mikrofilmning. Ett viktigt användningsområde

bär fotokopieringen fått inom arkiv- och biblioteksväsendet. Till

en början utgör den ett viktigt hjälpmedel för att skydda ömtåligt och dyrbart

material mot förslitning genom alltför flitigt begagnande; åt allmän
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

heten tillhandahålles materialet i form av fotokopior, och originalen kan

med hänsyn härtill undantagas från den löpande användningen. Även originalens

skyddande mot brand- och krigsskador är ett betydelsefullt intresse

som tillgodoses på samma sätt. Original på trähaltigt papper — främst tidningar

— faller så småningom sönder, och i fråga om sådana utgör fotokopieringen

det enda sättet att rädda materialet åt framtiden. Beträffande

tidningar motiveras fotokopieringen för övrigt även därav att kopiorna tager

så mycket mindre plats än originalen; metoden innebär här eu lösning

av ett för det moderna biblioteksväsendet i detta hänseende brännande utrymmesproblem.

Genom fotokopieringen har institutionerna vidare erhållit

möjlighet att komplettera sina samlingar med sådana verk, som är utgångna

i den ordinarie bokhandeln eller eljest svåråtkomliga, exempelvis utländska

arbeten, opublicerade akademiska avhandlingar o. dyl. Det förekommer

sålunda att ett bibliotek från ett annat bibliotek eller från privat

håll lånar ett sådant verk och framställer en fotokopia därav för sina egna

samlingar. Slutligen användes fotokopieringen såsom ett hjälpmedel i utlåningsverksamheten,

särskilt i den s. k. interurbana utlåningen, d. v. s. utlåning

till rekvirenter på annan ort. Denna är ofta förenad med olägenheter,

särskilt när fråga är om tidskriftsband. I allmänhet vill den som önskar

låna ett sådant endast taga del av en enstaka uppsats. För att slippa kostnaden

för transporten av bandet och bestyret att ombesörja denna och för

att kunna hålla bandet till tjänst för andra forskare brukar man i stället

lämna rekvirenten en fotokopia av den önskade uppsatsen.

Kommittén framhåller att fotokopieringen principiellt är beroende av

upphovsmannens tillstånd i de fall då de kopierade verken är skyddade;

endast om kopior på beställning göres för en rekvirents enskilda bruk och

11 § alltså är tillämplig, kan kopieringen ske fritt. I regel inhämtas dock

icke tillstånd och beträffande de skyddade verken saknar därför nuvarande

praxis i allmänhet stöd i lag. Enligt kommitténs mening utgör emellertid

fotokopieringen ett så betydelsefullt hjälpmedel för arkiv och bibliotek, att

praxis bör legaliseras, i den mån detta kan ske utan att berättigade intressen

å upphovsmännens sida trädes för nära.

Vad först angår den fotokopiering som bedrives i ändamål alt skydda

samlingarna finner kommittén det uppenbart att förfarandet icke kan innebära

något intrång för upphovsmännen och att invändning icke kan resas

mot att detta förklaras tillåtet. Motsvarande synes i allmänhet gälla i fråga

om fotokopiering som sker för att komplettera samlingarna, i den mån metoden

användes i den begränsade omfattning som förut angivits. Något större

tvekan gör sig gällande i frågan huruvida institutionerna även bör äga rätt

att framställa fotokopior för utlåningsverksamheten; till skillnad från de

förut berörda fallen kan framställningen här komma att röra ett större

antal kopior av samma arbete. Kommittén erinrar emellertid om att fotokopieringen

är tillåten i sådana fall då den sker på rekvirentens beställning

och för hans enskilda bruk. Den utvidgning av denna rätt, som

den nu diskuterade befogenheten att framställa kopior för utlåningsverk
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1960

samheten skulle innebära, torde enligt kommitténs mening icke äga större

betydelse för upphovsmännen. På grund härav och då starka praktiska skäl

talar därför, finner kommittén institutionernas praxis även i förevarande

hänseende böra legaliseras.

I motiven uttalas vidare att man vid utformandet av ett stadgande i ämnet

måste skapa garantier för att rätten utnyttjas endast i det allmännas intresse

och inom behöriga gränser. Inskränkningar bör därför gälla såväl

med hänsyn till vilka institutioner som skall komma i åtnjutande av rätten

som i fråga om de ändamål för vilka den skall få utövas. Beträffande det

första spörsmålet synes det kommittén icke möjligt att i lagtexten ange vilka

institutioner som skall erhålla rätt att fotokopiera; det bör därför tillkomma

Kungl. Maj :t att bestämma i sådant hänseende, vilket bör ske i form

av tillstånd som meddelas åt särskilda institutioner eller grupper av institutioner.

Ej heller såvitt gäller de ändamål, för vilka fotokopiering skall vara

tillåten, är det lämpligt att i lagtexten upptaga närmare bestämmelser; det

synes tillräckligt med en allmänt hållen föreskrift, att kopieringen skall ske

för institutionernas verksamhet samt att det får ankomma på Kungl. Maj :t

att i samband med tillstånd ange närmare villkor för rättens utövande. I

enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande,

att arkiv och bibliotek med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri

anges, för sin verksamhet må framställa exemplar av verk genom fotografi.

Slutligen framhåller kommittén att det i första hand är avsett att tillstånd

skall meddelas åt de större vetenskapliga biblioteken av skilda slag.

Vad angår de villkor, som bör förenas med sådant tillstånd, synes för närvarande

endast behöva föreskrivas alt fotokopieringen må ske för skyddsändamål,

för komplettering av institutionens samlingar med svåråtkomligt

material eller för ett rationellt bedrivande av institutionens utlåningsverksamhet.

Remissyttrandena. Förslaget om en legalisering av fotokopieringen

inom arkiv och bibliotek får starkt slöd från remissinstanser

företrädande biblioteksintressen. Riksbibliotekarien betonar att en

inskränkning i nuvarande praxis skulle innebära ett ytterst betänkligt steg

tillbaka i fråga om arbetsrationalisering och forskarservice inom biblioteken.

överbibliotekarien vid Uppsala universitet anser fotokopiering till skydd

för och komplettering av bibliotekens samlingar vara oumbärlig och utgöra

en bibliotekens skyldighet mot landets kulturliv; även fotokopieringen för

utlåningsändamål är av sådan vikt, att det framstår som ett uppenbart och

svåravvisligt forskningskrav att möjligheterna härtill bibehålies. Jämväl

Sveriges allmänna biblioteksförening understryker att det är av största vikt

att praxis på området legaliseras.

Uttalanden i samma riktning göres av remissorgan företrädande olika

vetenskapliga intresseriktningar, bl. a. vetenskapsakademien och lärarkollegiet

vid karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Förslaget tillstyrkes vidare av bl. a. riksarkivet samt av svenska akade
H

llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

mien, vilken senare remissinstans framhåller att akademiens arkiv förvarar

oersättliga originalhandlingar, som ej kan utlånas utan endast ställas till förfogande

i fotografisk kopia.

Tekniska litteratursällskapet anser likaledes att fotokopiering för utlåningsändamål

bör vara fri men menar att detta följer redan av 11 § och att

något särskilt stadgande i ämnet icke är erforderligt. Även överbibliotekarien

vid tekniska högskolans bibliotek ifrågasätter om icke nuvarande praxis i

huvudsak är förenlig med 11 g.

Förslaget avstyrkes i huvudsak av remissorgan företrädande upphovsmän

och förläggare. Enligt dessa remissorgans mening saknar förslaget stöd i

Bernkonvenlionen. Sveriges författarförening och föreningen Minerva har

visserligen icke något att erinra mot att arkiv och bibliotek får rätt att använda

fotokopiering för alt skydda eller komplettera sina samlingar. Däremot

motsätter sig föreningarna bestämt, att fotokopiering för utlåningsändamål

friges. Fotokopieringen kan här komma att röra ett större antal kopior

av ett och samma verk och drivas rent affärsmässigt; det finns ingen

rimlig anledning varför upphovsmännens verk skulle ställas till allmänhe
-

tens förfogande för sådant ändamål. Under alla förhållanden bör upphovsmannen

äga rätt till ersättning. Liknande synpunkter anlägges av Stim, föreningen

svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen.

Svenska bokförläggarcföreningen har intet att erinra mot arkivfotografering

i enstaka exemplar sasom skydd mot brand- och krigsskador, om garantier

lämnas mot att de sålunda framställda exemplaren utnyttjas för

annat ändamål. Då fråga blir om framställning av läs- och utlåningsexemplar,

uppkommer däremot så ömtåliga avvägningsproblem, att det icke bör

överlämnas till Kungl. Maj:t att bestämma inskränkningarna i upphovsrätten.

Bokförläggareföreningens uppfattning biträdes av Stockholms handelskammare,

som helt avstyrker det föreslagna stadgandet. Spörsmålet bör enligt

handelskammarens mening göras till föremål för utredning med deltagande

av representanter för de berörda intressena.

Viss tvekan mot den föreslagna kopieringsrätten uttalas också av musikaliska

akademien, som understryker att bestämmelser i ämnet måste tilllämpas

med försiktighet, särskilt på det musikaliska området. Tillika framhålles

att ersättning bör utgå till upphovsmannen.

Vad angår frågan vilka institutioner som bör få tillstånd

att bedriva fotokopiering anser styrelsen för Sveriges

advokatsamfund att endast sådana arkiv och bibliotek som regelmässigt

är tillgängliga för allmänheten bör komma i fråga; denne begränsning bör

enhgt styrelsens mening anges i lagrummet. Tekniska litteratursällskapet

anser däremot att tillstånd bör lämnas åt alla slags bibliotek, sålunda även

specialbibliotek och företagsbibliotek. I samma riktning uttalar sig svenska

boktryckareföreningen, som nämner bibliotek och arkiv hos olika näringsorganisationer,

större industrier, forskningslaboratorier m. fl. Sveriges allmänna

biblioteksförening och svenska stadsförbundets styrelse hävdar att

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

tillstånd bör kunna ges även åt folkbiblioteken. Skolöverstyrelsen är av samma

mening samt anser att jämväl skolornas bibliotek bör kunna fa tillstånd,

eftersom man i skolundervisningen behöver exempelvis ett flertal ordbokseller

tidskriftsartiklar, men särtryck av dylika ibland ej är att tillgå.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet hemställer att

föreskrifter i ämnet hålles allmänt, så att man icke oktrojerar ■vissa uppräknade

bibliotek.

Förslaget att de närmare föreskrifterna om kopiering srätten

skall ges i administrativ ordning föranleder i övrigt

icke någon erinran i remissvaren.

I redaktionellt avseende anmärker styrelsen för konstnärernas riksorganisation

att orden »genom fotografi» synes ge stadgandet ett alltföi vidsträckt

tillämpningsområde då därunder kan intolkas även andra förfaranden

än fotokopiering.

Departementschefen. Såsom kommittén närmare beskrivit förekommer

inom arkiv och bibliotek av skilda slag, att man mångfaldigar skyddade

verk genom fotografiska metoder. Metoderna användes dels för vissa skyddsändamål,

dels för framställning av exemplar av verk som ej kan förvärvas

i original och dels för framställning av fotokopior i utlåningsverksamhet.

I sistnämnda hänseende är främst fråga om fotokopior av tidskriftsartiklar,

som utlämnas till allmänheten i stället för de originalvolymer i vilka

artikeln ingår. I praxis har man ansett sig i hithörande fall icke behöva inhämta

tillstånd av upphovsmännen.

I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag att den

praxis som sålunda utbildats bör legaliseras. Några remissinstanser, främst

organisationer företrädande upphovsmän och förläggare, har motsatt sig

att man tillåter framställning av fotokopior i utlåningsverksamhet. Jag vill

dock erinra om att praxis här till viss del har stöd redan i reglerna om framställning

för enskilt bruk. Frågan gäller närmast sådan fotokopiering inom

arkiv och bibliotek, för vilka dessa regler ej kan åberopas. Hit hör exempelvis

fall, då beställningen icke göres av en enskild person utan av ett företag

eller eu vetenskaplig institution. Det synes icke sannolikt, att ett medgivande

till fotokopiering även i dessa fall skulle ha någon större betydelse för

upphovsmännen och förläggarna. Från bibliotekshåll bär understrukits vikten

av att man medger fotokopiering i samtliga hithörande fall. Jag anser

därför att en legalisering bör omfatta även nu berörda ändamål.

Såsom kommittén anfört bör ett stadgande i ämnet utformas som en

fullmakt för Kungl. Maj :t att meddela arkiv och bibliotek tillstånd att för

sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi och att därvid

föreskriva erforderliga villkor. Tillstand bör lämnas åt större vetenskapliga

arkiv och bibliotek av olika slag liksom åt större folkbibliotek, och bör även

kunna medges institutioner som icke är offentliga i vanlig mening utan

öppna exempelvis endast för forskare. För tillstånd bör bl. a. föreskrivas, att

kopia endast får utlämnas för forsknings- och studieändamål. I speciella

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

fall bör dock även andra ändamål kunna tillgodoses; det bör sålunda kunna

medges att böcker filmas på band, avsedda att utlånas till polioskadade och

andra handikappade för användning i läsapparater.

Vid remissbehandlingen har från ett håll gjorts gällande att det i stadgandet

använda uttrycket »genom fotografi» vore alltför vidsträckt. Att man

här endast avser sådana fotografiska metoder, som normalt användes inom

arkiv och bibliotek, torde emellertid framgå av sammanhanget.

13 §.

Paragrafen, som är likalydande med 13 § kommittéförslaget, behandlar

rätten att göra ändringar i byggnad eller bruksföremål.

Kommittén. Kommittén framhåller, att stadgandet i 3 § om att verket icke

må ändras på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller

konstnärliga anseende eller egenart, principiellt är tillämpligt även på byggnader

samt alster av konsthantverk och konstindustri. Där förvanskande

ändringar i sådana objekt företages helt godtyckligt eller endast i syfte

att tillgodose ägarens privata uppfattning i estetiskt avseende eller av annat

ovidkommande skäl, finns icke anledning att göra inskränkning i skyddet

för upphovsmannens ideella intressen. Eftersom byggnader och bruksföremål

även fyller en praktisk funktion, kan det emellertid inträffa att sådana

långtgående åtgärder, om vilka nu är tal, är betingade av tekniska skäl

eller nödvändiga för att objektet skall komma till ändamålsenlig användning.

I denna intressekollision kan icke undvikas, att det konstnärliga inslaget

får sättas i efterhand och att åtgärderna bör anses som tillåtna. Ehuru

hithörande fall icke torde vara vanliga — oftast kan erforderliga ändringar

i byggnader och bruksföremål vidtagas utan mera väsentligt men för den

konstnärliga utformningen — bör enligt kommitténs mening förhållandet

regleras genom en särskild lagbestämmelse. I enlighet med det anförda har

kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande, att byggnad eller

bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens lov, såvitt det

kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i remissyttrandena.

I avstyrkande riktning uttalar sig akademien för de fria konsterna. Även

om praktiska skäl för ändring av en byggnad eller ett bruksföremål kan föreligga,

är det enligt akademiens mening en rimlig fordran, att sådan ändring

icke verkar kränkande för upphovsmannens konstnärliga anseende eller

egenart. Vad särskilt angår ändring av byggnad kan det självfallet förekomma,

att praktiska skäl gör en ändring önskvärd eller nödvändig, men det

bör beaktas, att nästan varje avvikelse, som en byggherre -—• kanske av

smakskäl — önskar, skenbart kan ges en praktisk eller ekonomisk motivering.

Upphovsmannens skydd blir då illusoriskt. I varje fall bör denne

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960 117

enligt akademiens mening erhålla rätt att yttra sig över planerade ändringar.

Även svenska arkitekters riksförbund anser att upphovsmannen bör

tillerkännas sådan rätt och hemställer att bestämmelse härom intages i stadgandet.

Förbundet anser denna fråga vara en av de väsentligaste i försöken

att hindra den förstörelse, som ofta övergår värdefulla byggnadsverk vid

ändringsarbeten, då upphovsmannen varit ovetande eller ställts åt sidan. I

anslutning härtill uttalar förbundet, att vid stadgandets tillämpning principen

bör vara att betydande konstnärliga värden icke får uppoffras, om det

ej kan ledas i bevis att väsentliga praktiska eller ekonomiska fördelar vinnes.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anmärker att stadgandet i sin föreslagna

avfattning jämväl gäller det inre av en byggnad, även i den mån

den användes för någons bostad. Den motsättning, som kan föreligga mellan

upphovsmannens rätt att förhindra ändring av sitt verk och en persons

intresse att få anordna sitt hem på det sätt han för sin trivsel finner lämpligt,

bör enligt styrelsens mening lösas så, att sistnämnda intresse tillgodoses.

Styrelsen föreslår därför att lagen ändras på det sätt, att det inre av en

byggnad, som användes till bostad, fritt kan ändras utan upphovsmannens

samtycke. I detta sammanhang upptager styrelsen även frågan om rätt att

ändra trädgårdsanläggningar. Styrelsen anser att det föreligger ett så stort

intresse för en trädgårdsinnehavare att efter gottfinnande kunna ändra en

sådan anläggning, att en ovillkorlig rätt härtill bör lagligen föreligga.

Upsala-Ekeby aktiebolag hemställer att i lagtexten efter ordet ägaren

insättes »för eget bruk»; det har förekommit att signerade konstindustriföremål

av försäljaren, upphovsmannen ovetande, försetts med ytterligare

»utsmyckning».

Departementschefen. Det stadgande om rätt att vidtaga ändringar av byggnad

eller bruksföremål som föreslagits av kommittén är påkallat av praktiska

skäl, och det synes ej vara anledning till erinran mot att det upptages

i lagen. Praktiska skäl föranleder även att stadgandet icke bör tolkas alltför

restriktivt. I ett remissyttrande har anförts, att ändringar i det inre av

en byggnad, som användes till bostad, borde få vidtagas helt efter gottfinnande,

eftersom det här gäller ägarens intresse att ordna sitt eget hem. Ändringar

av detta slag torde emellertid sällan eller aldrig beröra arkitektens

ideella rätt och någon särskild undantagsbestämmelse synes icke vara erforderlig.

Beträffande det i yttrandet omnämnda fallet att ändringar företages

i eu trädgårdsanläggning bör gälla samma principer som i fråga om

byggnader. Fallet är emellertid så speciellt att man icke lämpligen bör belasta

lagtexten med en bestämmelse därom; det torde vara tillräckligt att

här hänvisa till en analogisk tillämpning.

Med anledning av vissa uttalanden av företrädare för byggnadskonsten

må framhållas, att det självfallet är ett berättigat önskemål att man vid mera

långtgående ingrepp i byggnader låter arkitekten uttala sin mening; att så

sker torde oftast ligga i ägarens eget intresse. Någon skyldighet i detta avseende

lär dock knappast kunna föreskrivas. .Tåg vill tillägga att sådana

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

mera betydande byggnadsverk, där ändringar överhuvudtaget kan anses beröra

arkitektens ideella intressen, ofta är i offentlig ägo och att det i dessa

fail bör kunna förväntas att här avsedda önskemål beaktas även utan särskilda

bestämmelser.

Stadgandet bör vara tillämpligt vare sig ägaren avser att själv behålla

objektet eller att i ändrat skick överlåta detta. Ett sådant vid remissbehandlingen

omnämnt fall som att signerade konstindustriföremål av en försäljare

förses med ovidkommande »utsmyckning» utgör emellertid ett exempel

på ändring som icke är tillåten enligt stadgandet.

14 §.

Denna paragraf, som frånsett en mindre ändring i andra stycket överensstämmer

med 14 § kommittéförslaget, behandlar rätten att citera verk och

rätten att återge konstverk i kritisk eller vetenskaplig framställning.

Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket 1) författarlagen är det tillåtet

att, vid författande av nytt i det väsentliga självständigt verk, utgiven

skrift eller offentligen hållet föredrag begagnas på det sätt, att ordagrant

eller i sammandrag anföres delar därav, som åberopas till bevis eller upptages

till granskning, belysning eller ytterligare utveckling. Vetenskaplig

teckning o. dyl. må enligt tredje stycket i samma paragraf såsom förklaring

till texten intagas i vetenskaplig framställning. Som förutsättning gäller dock

att teckningen utgivits eller varit offentligen utställd. Enligt 12 § första

stycket 1) är det vidare tillåtet att delar av ett utgivet musikaliskt verk, oförändrade

eller i utdrag, anföres i ett i det väsentliga självständigt litterärt

verk. Slutligen förklaras i 6 § första stycket konstverkslagen tillåtet att i vetenskaplig

framställning till förklaring av texten efterbilda konstverk, som

utgivits eller varit offentligen utställt.

Kommittén. Kommittén har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,

att ur offentliggjort verk citat må göras i överensstämmelse med god sed

och i den omfattning som betingas av ändamålet. I motiven framhålles bl. a.

att en återgivning för att vara berättigad som citat måste uppbäras av ett lojalt

syfte. I gällande svensk rätt har det ansetts erforderligt att särskilt ange

vilka syften som här avses. Det är emellertid vanskligt att utforma dylika

bestämningar så att de fullt täcker alla fall, där enligt sedvänja och allmän

rättsuppfattning citaträtt bör föreligga. Enligt kommitténs mening bör det

vara tillräckligt att i lagen hänvisa till de allmänt godtagna regler, som faktiskt

utbildat sig pa området. Angående den allmänna betydelse av den bestämmelse

om tillämpning av god sed som i enlighet härmed uppställts

gäller vad därom anförts vid 3 § första stycket, som avfattats på ett liknande

sätt.

I andra stycket har kommittén intagit stadgande, att i kritisk eller vetenskaplig

framställning i anslutning till texten må återges offentliggjort konst
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

verk; återges i populärvetenskaplig framställning ett flertal konstverk av

samma upphovsman, äger han rätt till ersättning. Kommittén uttalar bl. a.,

att en låneregel beträffande konstverk bör begränsas till återgivning i kritisk

eller vetenskaplig framställning; utan en dylik begränsning skulle

rätten bli alltför vidsträckt. Liksom beträffande citaträtten bör som villkor

gälla att återgivandet fyller en funktion i den framställning det är

fråga om. I förslaget uttryckes detta genom kravet att återgivandet skall

ske i anslutning till framställningen. Detta innebär att framställningen

skall vara det huvudsakliga och att konstverket återges endast för att ytterligare

belysa denna. Kommittén anför vidare att stadgandet, liksom gällande

bestämmelser, avser återgivning även i populärvetenskaplig framställning.

Enligt kommitténs mening bör emellertid konstnären vid sådan

återgivning i vissa fall äga rätt till ersättning, eftersom arbeten av hithörande

slag ofta får sådan utstyrsel och sådant utförande, att de hos allmänheten

röner efterfrågan som bild- eller planschverk. Med hänsyn till den

kritiska och vetenskapliga debattens behov av en i förevarande avseende

principiellt obegränsad lånerätt bör rätten till ersättning dock begränsas. I

förslaget bar detta skett så, att ersättning skall utgå endast där återgivningen

avser ett flertal konstverk av samma upphovsman. Angående det sätt

på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén till 52 §.

Remissyttrandena. Förslagets utformning av citaträtten i första stycket

hälsas med tillfredsställelse av bl. a. publicislklubben, svenska tidnmgsutgivareföreningen

och Sveriges radio samt möter i allmänhet icke erinringar

i övriga remissvar. Sveriges ungdomsförfattareförening anser emellertid

att hänvisningen till god sed gör stadgandet alltför vagt och hemställer

att omfattningen av citaträtten fastslås i lagtexten.

Angående citaträttens innebörd förekommer några uttalanden. Publicistklubben

och svenska tidning sutgivar ef öreningen förutsätter att med god sed,

såvitt angår pressens förhållande, får anses härskande praxis på området.

Sveriges radio framhåller att det bör vara tillåtet att återge avsnitt ur auktorverk

i ett radioprogram blott och bart för att skapa en viss stämning;

en sådan citering måste sägas vara uppburen av ett lojalt syfte. I anledning

av ett uttalande i motiven, att citalrälten ej kan anses medge att man exempelvis

i en annons om livsmedel för in ett skönlitterärt citat med uppgift

att tjänstgöra såsom blickfång, önskar Stim, svenska tonsättares förening,

Skap och svenska musikförläggareföreningen framhålla, alt förbudet mot

citering i sådant sammanhang bör gälla alla slag av litterära och musikaliska

verk.

Jämväl bestämmelsen i andra stycket om återgivning av konstverk

i kritisk eller vetenskaplig framställning godtages i allmänhet av

remissinstanserna. Att rätten skall omfatta återgivning även i populärvetenskaplig

framställning avstyrkes dock av styrelsen för konstnärernas riksorganisation,

som framhåller att snart sagt varje bok om konst kan sägas

fylla kraven på populärvetenskap och att en med kommentar försedd port
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

följ med populära reproduktioner således skulle kunna skapas utan någon

gottgörelse åt konstnärerna. Den föreslagna ersättningsbestämmelsen torde

enligt styrelsens mening endast leda till att utgivarna av populärvetenskapliga

framställningar, då de vill reproducera ett flertal konstverk, tager arbeten

från olika håll så att varje upphovsman blir representerad med mindre

än ett flertal konstverk. Ur liknande synpunkt avstyrker även svenska affischtecknares

förening och föreningen svenska tecknare förslaget i denna

del.

Någon tvekan mot den föreslagna ersättningsbestämmelsen uttalas av

överintendenten och chefen för Nationalmuseum, som anför att den kan

komma att vålla viss olägenhet för museet; museet vill dock icke motsätta

sig förslaget.

Sveriges radio anser det böra vara tillåtet att återge konstverk i företagets

programtidning i anslutning till en presentation av ett radio- eller

televisionsprogram, som utgöres av en kritisk eller vetenskaplig framställning,

och hemställer om jämkning av stadgandet i denna riktning.

Svenska bokförläggareföreningen hemställer, att lånerätten göres tillämplig

på varje konstverk som överlåtits.

I förevarande sammanhang må nämnas ett önskemål av föreningen konst

i skolan om att det måtte införas en allmän rätt för de kulturvårdande organen

på den bildande konstens område att utan upphovsmannens tillstånd

framställa exemplar av offentliggjorda konstverk och visa sådana exemplar

offentligt, under förutsättning att det sker i ideellt syfte; enligt föreningens

mening bör i en helt utan förvärvssyfte bedriven verksamhet på

konstbildningens område konstverk få återges även då, såsom exempelvis

i en pedagogisk sammanställning av bildmaterial på skärmar, av naturliga

skäl det avbildade konstverket oftast blir det huvudsakliga och den åtföljande

texten endast har till uppgift att ytterligare belysa bildmaterialet. I

föreningens önskemål instämmer skolöverstyrelsen.

Departementschefen. Det av kommittén föreslagna stadgandet om rätt att

ur offentliggjort verk göra citat i överensstämmelse med god sed och i den

omfattning som betingas av ändamålet torde få anses innebära, att citering

får ske väsentligen i enlighet med gällande praxis. Stadgandet har i

allmänhet godtagits vid remissbehandlingen, och jag vill även för egen del

förorda att det upptages i lagen. Kommitténs motiv och ett par remissuttalanden

belyser närmare innebörden av stadgandet.

Vad angår den av kommittén föreslagna regeln om återgivning av konstverk

i kritisk eller vetenskaplig framställning, har vid remissbehandlingen

från konstnärshåll framställts invändningar mot att även återgivning i populärvetenskaplig

framställning inbegripes. Det måste emellertid anses vara

ett allmänt folkbildningsintresse att man, liksom enligt gällande lag, också

i sådana framställningar har möjlighet att på det sätt som här avses använda

konstverk utan att inhämta tillstånd från upphovsmannen. Med hänsyn

till den ökade betydelse som illustrationsmaterialet i populärveten
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Majds proposition nr 17 år 1960

skapliga arbeten, med reproduktionsteknikens utveckling fått bör dock, såsom

kommittén anfört, ersättning utgå vid användandet. Kommittén har

ansett, att såsom förutsättning bör gälla att man återger ett flertal konstverk

av samma konstnär. Med anledning av de från konstnärshall framförda

invändningarna häremot var denna punkt föremål för diskussion vid

det nordiska upphovsrättsmötet 1957. Enligt de delegerades mening talade

övervägande skäl för att man principiellt erkände ersättningsrätt i samtliga

hithörande fall. Om endast ett konstverk lånades, syntes detta dock kunna

ske helt fritt; det borde exempelvis vara tillåtet att i anslutning till ett arbete

om konstnären fritt återge ett enstaka verk som prov på hans konst. Jag

vill för min del biträda den uppfattning vartill de delegerade sålunda kommit.

Den föreslagna regeln om återgivande av konstverk bör kunna anses tilllämplig

även på det av Sveriges radio anförda fallet, att konstverk återges

i företagets programtidning i anslutning till en presentation av ett radioeller

televisionsprogram, som utgöres av en kritisk eller vetenskaplig framställning.

o . ,

För tillämpning av citat- eller återgivningsrätten bör såsom kommittén

föreslagit krävas, att verket är offentliggjort. Att såsom yrkats i ett remissyttrande

låta återgivningsrätten omfatta varje konstverk som överlåtits

skulle enligt min mening innebära ett alltför kraftigt ingrepp i upphovsrätten.

Detsamma gäller framställda önskemål om införande av en generell rätt

att återge konstverk för ideella syften.

15 §.

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 15 § kommittéförslaget,

innehåller låneregler som tillgodoser pressens särskilda behov.

Gällande rätt. Enligt 14 § första stycket författarlagen är det tillåtet att i

tidning eller tidskrift intaga ur annan tidning eller tidskrift hämtade artiklar

i ekonomiska, politiska eller religiösa dagsfrågor, såframt ej förbehåll

mot eftertryck blivit vid artikeln utsatt.

Kommittén. Kommittén har ansett att den nuvarande regeln om pressens

lånerätt bör bibehållas i princip oförändrad. I enlighet härmed har kommittén

i förevarande paragrafs första stycke upptagit stadgande, att i tidning

eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel i religiös,

politisk eller ekonomisk dagsfråga, såframt ej förbud mot eftertryck

är utsatt. En mindre skiljaktighet i förhållande till gällande rätt är att man

icke bibehållit föreskriften om att förbud i här avsedda fall skall utsättas

»vid artikeln».

Till andra stycket har förts en ny regel om rätt att i tidning eller tidskrift

efterbilda offentliggjort konstverk i samband med redogörelse för

dagshändelse på konstens område. I motiven framhålles bl. a., att en artikel

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

eller ett reportage om en dagshändelse på konstens område ofta kan levandegöras

eller fullständigas genom att illustreras med konstverk som beröres

av dagshändelsen. Att här upprätthålla det principiella kravet på tillstånd

från konstnärens sida skulle försvåra för pressen att lämna allmänheten

information på detta åskådliga sätt. Vad angår konstnärens intressen

kan dessa knappast beröras, om ett eller annat av hans verk begagnas för

angivna ändamål.

Remissyttrandena. Förslaget att bibehålla gällande bestämmelser om 1 ånerätt

för pressen beträffande vissa pressartiklar avstyrkes av svenska

journalistförbundet. Förbundet konstaterar att denna lånerätt visserligen

återgår på en bestämmelse i Bernkonventionen, men framhåller att den

icke överallt betraktats eller betraktas som självklar och principiellt erkänd.

Vid Brysselkonferensen förelåg förslag från belgiskt håll att inskränka rätten,

och detta förslag fick stöd från fransk sida. Vid en av internationella

journalistfederationen år 1956 anordnad kongress antogs ett uttalande, som

utmynnade i ett krav på upphävande av berörda stadgande i konventionen

eller sådan ändring därav, att journalisternas upphovsrätt garanterades

även beträffande artiklar i religiösa, politiska eller ekonomiska frågor. Förbundet

ansluter sig helt till detta revisionskrav, vars förverkligande icke

skulle åsidosätta vare sig intresset av en fri och obunden samhällsdebatt i

press och radio eller intresset av en fri och obunden nyhetsförmedling. Förbundet

hemställer att hänsyn måtte tagas till detta för journalistkåren vitala

krav samt att en revision av de bestämmelser, som berör Bernkonventionens

nu förevarande stadgande, får anstå till efter Bernunionens nästkommande

medlemsmöte.

Å andra sidan hemställer publicistklubben, att det måtte tagas under

övervägande att utvidga lånerätten till sådana områden som teknik, medicin

m. m., där en ständig opinionsbildning genom pressens försorg pågår.

Publicistklubben uttalar sig vidare för att rätten borde gälla också i förhållandet

mellan pressen och radion. Jämväl svenska tidningsutgivareföreningen

anser skäl tala för en utvidgning i dessa båda hänseenden, men vill

icke framställa något yrkande därom.

Frågan om en lånerätt mellan press och radio behandlas även av Sveriges

radio, som förklarar sig icke vidhålla tidigare yrkanden om en sådan rätt.

Vad angår stadgandets utformning hemställer studieförbundet medborgarskolan

om en precisering av uttrycket »artikel i religiös, politisk eller

ekonomisk dagsfråga».

Förslaget att införa en rätt att för journalistiskt ändamål efterbilda

konstverk i pressen har i princip godtagits i remissvaren. Beträffande

utformningen av bestämmelsen härom ifrågasätter svenska tidningsutgivareföreningen,

om rätten icke gjorts något för snäv. Svenska bokförläggareföreningen

hemställer att bestämmelsen göres tillämplig på varje

konstverk som överlåtits.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Kommitténs förslag att bibehålla gällande regel om

pressens lånerätt har såsom framgår av den lämnade redogörelsen mött

stark kritik hos svenska journalistförbundet. Rätten är emellertid fastslagen

i Bernkonventionen och har även upptagits i åtskilliga umonsländers

inre lagstiftning, bl. a. i de nordiska länderna. Jag finner därför ej anledning

att nu föreslå upphävande av denna rätt, som hos oss funnits sedan

lång tid tillbaka. Skulle Bernkonventionens bestämmelser komma att ändras,

får frågan självfallet omprövas.

Publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen har uttalat sig

för att rätten förklaras gälla även i förhållandet mellan pressen och radion.

En sådan utsträckning av rätten är emellertid ej förenlig med Bernkonventionen.

Den rätt som finns att fritt återge pressartiklar och radioinslag

genom citat och referat torde räcka för det praktiska behovet.

Jag anser alltså, liksom kommittén, att de nuvarande bestämmelserna om

pressens lånerätt bör bibehållas i princip oförändrade.

Kommitténs förslag att införa en rätt att för journalistiskt ändamål återge

konstverk i tidning eller tidskrift har i princip godtagits i remissvaren.

Från presshåll har emellertid ifrågasatts huruvida icke rätten i förslaget

gjorts något för snäv. I grannländerna har kritiken på denna punkt varit

stark och frågan har med anledning härav tagits upp till behandling vid det

nordiska upphovsrättsmötet 1957. Man enades härvid om att stadgandet

borde få något ökad räckvidd och föreslog i detta syfte att orden »på konstens

område» borde utgå. För att i denna del uppna nordisk rättslikhet anser

jag mig böra biträda de delegerades förslag.

16 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 16 § kommittéförslaget,

har upptagits regler om lånerätt till förmån för samlingar till bruk vid

gudstjänst eller undervisning.

Gällande rätt. I detta ämne innehåller författar- och konstverkslagarna

åtskilliga, delvis invecklade bestämmelser. Vad först angår lån av litterära

verk är enligt 11 § första stycket 3) författarlagen tillåtet, att mindre delar

av utgiven skrift eller, där den är av ringa omfång, hela skriften intages i

sådan, ur flera författares skrifter hämtad samling, som efter sin beskaffenhet

är avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor eller eljest

vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen

avsedd samling må dock icke intagas mer av samma författares skrifter än

som motsvarar ett tryckark av dessa; ej heller må i sådan samling helt eller

delvis intagas skrift, som är författad för att användas vid den elementära

undervisningen. I paragrafens tredje stycke stadgas att i skrift, som är avsedd

att tjäna till bruk vid undervisning, till förklaring av texten må intagas

teckning eller avbildning, som utgivits eller varit offentligen utställd.

Beträffande musikaliska verk är enligt 12 § första stycket 2) tillåtet, att

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ett utgivet sådant verk eller del därav intages i sådan ur flera tonsättares

verk hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till

bruk vid gudstjänst eller i skolor, musikskolor dock undantagna, eller eljest

vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen

avsedd samling må dock ej av en och samma tonsättare intagas flera

verk eller delar därav än som motsvarar en tjugondei av samlingens hela

antal och högst fem, ej heller något verk eller del därav med flera än trettiotvå

takter. Ej må i sådan samling helt eller delvis intagas verk, som är

författat för att användas vid den elementära undervisningen.

Vad slutligen angår konstverk är enligt 6 § första stycket konstverkslagen

tillåtet att i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk vid undervisning,

till förklaring av texten efterbilda sådant verk, som utgivits eller varit offentligen

utställt.

Kommittén. Kommittén anser, efter en ingående motivering, att rätten att

tör här avsedda ändamål låna utdrag av litterära och musikaliska verk

bör bibehållas, men att man bör förena denna med en rätt för upphovsmannen

att erhålla ersättning. Såsom huvudsynpunkt anföres att det är ett

samhällsintresse att samlingar av hithörande slag — skolböcker, koralböcker

och liknande — utges och att utgivaren härvid kan åstadkomma del

bästa möjliga i fråga om urval, samlingens disposition och uppläggning.

Detta samhällsintresse är av den styrka, att utgivningen icke bör vara beroende

av den omständigheten, huruvida tillstånd kan erhållas från upphovsmännen.

Å andra sidan finns icke något giltigt skäl för att detta, såsom

nu är fallet skall kunna ske utan att dessa erhåller ersättning.

Såsom skydd för upphovsmannen mot ett alltför tidigt bruk av lånerätten

bör enligt kommitténs mening stadgas en särskild karenstid, under vilken

verket icke får utnyttjas. Tiden bör sättas till fem år från utgivningsåret.

Vad beträffar lånerättens innehåll i övrigt anser kommittén den förut

anförda huvudsynpunkten, att rätten endast bör få tagas i anspråk för

samlingar som sammanställts efter en viss plan, böra komma til! uttryck

genom krav att fråga skall vara om ett samlingsverk, sammanställt från ett

större antal upphovsmän. I huvudsaklig anslutning till nuvarande bestämmelser

bör lånerätten vidare endast gälla samlingsverk till bruk vid gudstjänst

eller undervisning. Lånerätten bör begränsas till mindre delar av

verk eller verk av ringa omfång. Från lånerätten bör slutligen undantagas

verk som tillkommit för att brukas vid undervisning.

I anslutning till bestämmelser om lånerätt beträffande litterära och musikaliska

verk bör enligt kommitténs mening upptagas efter enahanda principer

utformade regler om rätt att låna konstverk som illustrationer till

samlingarna. Karenstiden bör här räknas från året för offentliggörandet.

Enligt det anförda utformade bestämmelser om lånerätten har av kommittén

upptagits i första stycket av förevarande paragraf. I andra stycket har

intagits bestämmelse att upphovsmannen äger rätt till ersättning. Angående

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960 125

det sätt på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén till

52 §.

Beträffande förslagets förhållande till gällande rätt framhåller kommittén

i övrigt bl. a., att det i fråga om litterära och musikaliska verk i vissa hänseenden

går något längre än nuvarande bestämmelser. Den begränsning som

för närvarande gäller genom att lånerätten endast avser undervisning som

är elementär har icke bibehållits. Termen elementär, som numera icke brukas

inom undervisningsväsendet, åsyftade ursprungligen skolgången upp till

studentexamen. Kommittén anför att behovet av en dylik begränsning, som

för övrigt torde vara av ringa praktisk betydelse, i huvudsak faller bort, om

man godtager förslagets ståndpunkt att upphovsmännen erhåller rätt till

ersättning. På grund härav och då det med hänsyn till de skilda undervisningsformer,

som numera förekomer, är svårt att finna uttryck för och praktiskt

genomföra en lämplig gränsdragning, har kommittén ansett berörda

inskränkning böra utgå. I förslaget har ej heller bibehållits det undantag

som gällande bestämmelser gör för samlingar till bruk vid musikskolor. Enligt

kommitténs mening bör även på detta område gälla en ordning, som

möjliggör för en utgivare att sammanställa stycken efter en för undervisningsändamål

lämplig plan. Frågan får också mindre betydelse när, som enligt

förslaget, tonsättaren har rätt till ersättning. En annan avvikelse från

gällande rätt är att bestämmelserna om begränsning till ett tryckark, visst

antal takter o. dyl. slopats. Kommittén åberopar jämväl här synpunkten att

upphovsmannen skall få ersättning och tillägger att nuvarande bestämmelser

framstår som alltför schematiska och stela.

Såsom särskilt villkor för lånerätten uppställes för närvarande, att samlingen

efter sin beskaffenhet skall vara avsedd för de privilegierade ändamålen.

Att detta bör gälla ligger enligt kommitténs mening i sakens natur;

kommittén har icke ansett erforderligt att särskilt framhäva detta i lagtexten.

Kommittén uttalar, att det naturliga tillämpningsområdet för stadgandet

är utgivning av skolböcker, koralböcker, samlingar för musikundervisning

och liknande i allmänhet genom tryck mångfaldigade samlingar. Principiellt

tillåter bestämmelserna emellertid även utgivning i andra former, exempelvis

utgivning av magnetofonband på vilka för undervisningsändamål upptagits

utdrag av litterära eller musikaliska verk. Kommittén erinrar om att i

sådana fall 17 g kan vara tillämplig; upphovsman till utnyttjat verk är då

icke berättigad till ersättning. Däremot kan det nu föreslagna stadgandet

icke åberopas, om exempelvis en för undervisningsbruk avsedd film åstadkommes

genom sammanställning av brottstycken från andra filmer; något

praktiskt behov av lånerätt i denna riktning torde enligt kommitténs mening

icke föreligga.

Remissyttrandena. Förslaget att bibehålla lånerätten till förmån

för samlingar till bruk vid gudstjänst och undervisning

men förena denna med rätt för upphovsmannen att erhålla

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ersättning har i princip godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.

Endast i det av Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska

musikförläggareföreningen gemensamt avgivna yttrandet göres en reservation

såvitt angår lånerätt för samlingar till bruk vid gudstjänst. Föreningarna

uttalar sig i denna del i avstyrkande riktning, varvid bl. a. göres gällande

att Bernkonventionen ej ger stöd för lån i detta fall. Den frivilliga, av ideella

skäl förestavade medverkan i kyrklig verksamhet begränsas alltmer.

De i gudstjänster, andaktsstunder, musikandakter o. dyl. medverkande torde

i allt större omfattning — åtminstone då det gäller statskyrkan och de

större frikyrkosamfunden -— erhålla ersättning. Det är därför svårt att förstå,

att något särskilt tvång skall behöva åläggas upphovsmännen att ställa

sina verk till förfogande.

Vad angår rätten till ersättning framhåller enhetsskolans modersmålskommitté

att en sådan kan komma att påverka innehållet i skolantologierna,

genom att textvalet blir beroende av författarens ersättningsanspråk.

Modersmålskommittén anser likväl principen om ersättning riktig

men finner det önskvärt, att i lagen intages riktlinjer för hur ersättningarna

skall bestämmas. Förslagsvis borde vid utgivning av antologier utgå

royalty såsom för läroböcker i allmänhet, varvid 2/3 därav borde tillfalla

utgivaren och 1/3 författarna. Till detta förslag ansluter sig skolöverstyrelsen.

Förslaget om karenstid för lånerätten beröres av några remissinstanser.

Sveriges författareförening och föreningen Minerva samt Stim m. fl.

hemställer att tiden sättes till minst tio år. Å andra sidan hemställer skolöverstyrelsen

att karenstid ej måtte stadgas, huvudsakligen under åberopande

av att denna kommer att försvåra en lämplig redigering av läseböckerna.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna framhålles i det av

Stim m. fl. avgivna yttrandet, att om en lånerätt för samlingar till bruk vid

gudstjänst överhuvud anses nödvändig, den under alla omständigheter

icke bör utsträckas utöver det verkliga behovet och endast bör gälla, vad

svenska kyrkan angår, sådana samlingsverk som skall fastställas av Kungl.

Maj :t och, för andra trossamfund, samlingar avsedda för motsvarande ändamål,

d. v. s. koral-, psalm- och mässböcker.

Vad angår samlingar för undervisning hemställer Sveriges författareförening

och föreningen Minerva, att man bibehåller det nu gällande

villkoret för lånerätten att undervisningen skall vara elementär. Mot kommitténs

argumentering hävdas bl. a. att systemet med tvångslicens icke skulle

erkännas i Bernkonventionen. I det av Stim m. fl. avgivna yttrandet göres

motsvarande uttalanden, varvid särskilt framhålles att med den utvidgning

av den allmänna folkbildningsverksamheten, som med statsmakternas ekonomiska

stöd äger rum, en lånerätt för alla former av undervisning i studiecirklar

skulle kunna få betydande konsekvenser. Vidare framhålles att lånerätt

för samlingsverk till bruk i musikskolor ej bör medges. Å andra sidan

anser skolöverstyrelsen att lånerätten bör gälla även för arbeten till bruk

vid fackutbildning.

o

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 år 1960

Sveriges författareförening, föreningen Minerva samt Stim in. fl. hemställer

vidare, att man bibehåller det i gällande lag intagna villkoret för lånerätt,

att samlingen efter sin beskaffenhet skall vara avsedd

att tjäna till bruk för nu förevarande ändamål; bl. a. erinras

i detta sammanhang om att lånerätten enligt Barnkonventionen endast

får gälla i den omfattning som rättfärdigas av ändamålet. I anslutning härtill

framhålles att frågan, huruvida en samling är av privilegierad karaktär,

lämpligen kunde göras beroende av om samlingen av statens läroboksnämnd

upptagits i läroboksförteckningen eller eljest anmälts till nämnden.

Rörande den omfattning, i vilken verk får tagas i anspråk med stöd av

lånerätten, framföres önskemål om att man, såvitt angår litterära verk, bibehåller

den nuvarande begränsningen till ett tryckark av Sveriges

författareförening, föreningen Minerva, svenska bokförläggareföreningen,

svenska tidningsutgivareföreningen och svenska boktrgckareföreningen.

Det föreslagna undantaget i lånerätten, att denna ej skall gälla verk som

tillkommit för att brukas vid undervisning anses av

Sveriges radio böra förklaras gälla verk som huvudsakligen tillkommit för

berörda ändamål; ett musikverk kan av en tillfällighet komma att första

gången inflyta i en lärobok, ehuru dess huvudsakliga ekonomiska utnyttjande

har kunnat ske på vanligt sätt.

Mot kommitténs uttalande att lånerätten ej skulle gälla filmer anmärker

hovrätten över Skåne och Blekinge att detta ej synes följa av den

föreslagna lagtexten; i sakligt avseende synes ej heller en sådan begränsning

befogad. Samma påpekande göres av skolöverstgrelsen.

Rätten att låna konstverk som illustrationer i samlingar av hithörande

slag beröres icke av remissinstanserna i vidare mån än att svenska

bokförläggareföreningen diskuterar frågan om beräkningen av karenstiden

i detta fall; föreningen anser tiden böra räknas från konstverkets tillkomst,

med hänsyn till svårigheten att fastställa om och i så fall när ett konstverk

offentliggjorts.

Departementschefen. Kommitténs förslag att bibehålla lånerätten till förmån

för samlingar till bruk vid gudstjänst och undervisning men förena

denna med rätt för upphovsmannen att erhålla ersättning har i princip

godtagits av det stora flertalet remissinstanser, bland dem Sveriges författareförening

och föreningen Minerva, och utgör enligt min mening en

lämplig lösning av den här föreliggande frågan. Såvitt angår samlingar för

gudstjänstbruk har invändningar framställ Is av företrädare för kompositörer

och musikförläggare, vilka anser att lånerätten i denna del bör upphävas;

bl. a. har gjorts gällande att förslaget i denna del skulle strida mot

Bcrnkonventionen. Det måste emellertid anses vara ett viktigt samhällsintresse

att en lånerätt medges även i detta fall. Inom gudstjänstlivet behöver

man tillgång till enhetliga samlingar av texter och melodier, ordnade

i nummerföljd eller på annat sätt, vilka innehåller vad som lämpar sig

för olika tillfällen. Utgivningen av sådana samlingar kunde betänkligt för
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

svåras, om utgivaren skulle behöva träffa avtal med varje upphovsman.

Om lånerätten, såsom föreslagits, förenas med rätt till ersättning för upphovsmännen,

torde anordningen även ur deras synpunkt kunna betraktas

som rimlig. Beträffande förhållandet till Bernkonventionen må framhållas,

att denna icke ansetts utgöra hinder mot att i gällande författarlag upptagits

bestämmelser om lånerätt för gudstjänstbruk, och jag vill ansluta mig

till uppfattningen att något hinder i förevarande avseende icke föreligger.

.lag har därför även i denna del ansett mig böra biträda kommitténs principiella

ståndpunkt.

I fråga om övriga villkor för rätten har under remissbehandlingen framställts

olika önskemål om ändringar i och tillägg till kommitténs förslag.

Företrädare för allmänna intressen har sålunda i olika hänseenden förordat

en utvidgning av lånerätten, medan upphovsmän och förläggare hemställt

om begränsning därav. De av kommittén föreslagna bestämmelserna

synes emellertid innefatta en lämplig avvägning mellan de intressen som

här står mot varandra och jag förordar att de oförändrade upptages i lagen.

Vad särskilt angår de nya reglerna om karenstid har skolöverstyrelsen anmält

farhågor för att dessa skulle försvåra redigeringen av läseböcker. I

det sannolikt ringa antalet fall, då man vill återge utdrag ur ett nyutkommet

verk, torde det emellertid i allmänhet finnas möjlighet att i vanlig ordning

sluta avtal därom med författaren.

Med anledning av vissa remissuttalanden vill jag framhålla att stadgandet,

liksom motsvarande regler i författarlagen, endast är tillämpligt på

samlingar, som efter sin beskaffenhet är avsedda att tjäna till bruk för de

privilegierade ändamålen. Att särskilt framhäva detta i lagtexten synes

emellertid icke behövligt. Ej heller bör lånerätten göras beroende av anmälan

till myndighet eller dylikt.

Såsom anförts vid 1 § avser förslagets regler om litterära verk icke i något

fall filmverk. Förevarande stadgande kan därför icke åberopas om

exempelvis en för undervisningsbruk avsedd film åstadkommes genom sammanställning

av brottstycken från andra filmer. Något praktiskt behov av

en lånerätt i denna riktning torde icke heller föreligga. Däremot torde s. k.

stillbilder ur filmer kunna användas som illustrationer till samlingar enligt

de för konstverk gällande reglerna, vilka här torde kunna anses analogt

tillämpliga.

Vad angår den ersättning som enligt förslaget skall utgå till upphovsmannen

kan, såsom vid 52 § utvecklas, förväntas, att berörda organisationer

kommer att enas om de taxor och tariffer som här bör tillämpas. Skulle

ändock tvist uppstå, skall avgörande ske genom skiljedom av särskild

nämnd. Det torde ej vara lämpligt att, såsom företrädare för skolintressen

yrkat, i lagen upptaga riktlinjer för bedömandet i hithörande fall.

17 §.

Paragrafen, som motsvarar 17 § kommittéförslaget, innehåller en ny bestämmelse

om ljudupptagning för undervisning.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén. Kommittén erinrar om att man numera i skolorna i stor utsträckning

begagnar ljudupptagning såsom hjälpmedel vid undervisningen

(bändinspelningsapparater o. dyl.). Användningsformerna är skiftande. Sålunda

inspelas skolradioprogram i sådana fall, då utsändningen icke kan

fogas in i schemat; inspelningen avlyssnas senare vid lämplig tidpunkt.

Många lärare spelar också in andra programpunkter i radioutsändningarna,

t. ex. uppläsningar av litterära verk och avsnitt ur historiska skådespel, för

att använda upptagningarna såsom illustrationer till undervisningen i litteraturhistoria

eller historia. I andra fall göres inspelningar från grammofonskivor,

både från talskivor, lämpliga för språkundervisning, och från

skivor med barnvisor o. dyl., lämpliga för sångundervisning. Inspelningar

användes vidare såsom ett kontrollmedel vid språk och sångundervisningen.

Man låter också infödda tala in den läsebok som användes, antingen hela

textmaterialet eller delar därav, varefter det inspelade återges som hörövning,

som diktamensövning eller för övning och korrektion av uttal.

I det följande framhålles, att inspelningar av hithörande slag, i den mån

de avser skyddade verk, principiellt omfattas av upphovsmannens rätt. I

praktiken torde förhållandet emellertid sällan eller aldrig uppmärksammas;

från upphovsmännens sida torde man icke heller göra anspråk på några

rättigheter i detta sammanhang, så länge verksamheten bedrives under

hittills förekommande former.

Enligt kommitténs mening bör den praxis som sålunda utbildats legaliseras.

Det är uppenbart att ljudupptagning i nu avsedda fall utgör ett så

värdefullt hjälpmedel för undervisningen, att den bör förklaras tillåten.

Samtidigt bör skapas garantier mot att förfarandet får så vidsträckt omfattning,

att det kan komma att göra intrång i upphovsmännens berättigade

intressen. Enligt kommittén bör detta främst ske genom att ljudupptagning

i hithörande fall förklaras tillåten endast om den sker för tillfälligt bruk. I

enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande

att inom undervisningsverksamhet må för tillfälligt bruk exemplar av offentliggjort

verk framställas genom ljudupptagning; härtill har fogats bestämmelse

att vad sålunda framställts ej må utnyttjas för annat ändamål

och skall efter användningen göras obrukbart.

Kommittén framhåller att det normala torde vara att inspelningarna

framställes inom vederbörande skola eller undervisningsanstalt. I diskussionen

har emellertid framförts önskemål om att inom skolväsendet anordnas

inspelningscentraler, från vilka valda språkband och inspelningar av

radioprogram distribueras till skolorna. Om inspelningarna härvid är avsedda

att inom skolorna användas endast för tillfälligt bruk, bör förfarandet

anses förenligt med stadgandet.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet om rätt att inom

undervisningsverksamhet göra ljudupptagningar av

skyddade verk för tillfälligt bruk tillstyrkes eller lämnas utan

erinran av flertalet remissinstanser. Det avstyrkes av organisationer före
i)

liihamj till riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

trädande upphovsmän och förläggare. Sålunda framhålles av Stim, föreningen

svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen,

att stadgandet saknar motsvarighet både i Bernkonventionen och i utländsk

lagstiftning. Någon invändning behöver visserligen icke resas mot

att en lärare i en skola på skolans egen bandapparat gör en upptagning för

tillfälligt bruk i sin klass. Men det tillfälliga bruket kan icke kontrolleras

och resultatet blir kanske i stället ett bandbibliotek för undervisningen i

skolans olika klasser, vilket gör inköp av annars nödvändiga grammofonskivor

och band överflödigt. Bestämmelsen att upptagningen efter det tillfälliga

bruket skall förstöras är ej en garanti mot missbruk; det är ytterligt

svårt att avgöra vad som är tillfälligt bruk, och ännu svårare att kontrollera

att förstöringen äger rum. Särskilt synes det oriktigt att stadgandet

skulle kunna åberopas även av vissa inspelningscentraler. Antingen finansieras

sådana centraler genom att upptagningarna försäljes eller uthyres

eller också genom statliga eller kommunala subventioner. I båda fallen

bör upphovsmannens rätt att bestämma över mångfaldigandet och ersättningen

vara uppenbar. Liknande synpunkter framföres av Sveriges författareförening

och föreningen Minerva, vilka dessutom understryker att om

upphovsmännen icke hittills reagerat inför det intrång i deras intressen som

här skett och sker, detta icke kan tolkas som ett samtycke från deras sida

till de inspelningar som företagits och ej heller får uppfattas såsom ett bevis

för att de icke skulle haft något att erinra mot att nämnda praxis utbildat

sig.

Svenska bokförläggareföreningen framhåller att stadgandet skulle medföra,

att skolboksförlagen måste nedlägga tillverkningen av ljudband till

textböcker. Praktiskt skulle det mycket lätt gå att ordna, att överläraredistrikten

gemensamt köpte ljudband, som sedan spelades över på band för

var och en av distriktens skolor. Men därigenom skulle efterfrågan minska

så, att banden icke längre kunde framställas. Skolornas berättigade intressen

torde utan lagstadgande kunna tillgodoses genom att Sveriges radio för

de program, som utsändes för skolbruk, träffar överenskommelse med

upphovsmännen om att ljudupptagning skall få ske. Detta kan meddelas

skolorna, exempelvis genom radioprogrammen.

Av de remissinstanser, som i princip tillstyrkt stadgandet, anser ett par

den uppställda begränsningen att inspelning får ske endast för tillfälligt

bruk böra utgå. Skolöverstyrelsen framhåller att vissa radioprogram

med fördel kan användas år efter år, t. ex. den uppskattade serien

Tavlan och tiden. Om med tillfälligt bruk menas användning i eu eller flera

klasser omedelbart efter det programmet sänts, går kommande årsklasser

på samma stadium miste om det kunskapsstoff och den intressestimulans,

som ett värdefullt radioprogram kan skänka. I paragrafen bör därför föreskrivas,

att exemplar av offentliggjort verk må inom undervisningsverksamhet

och för bruk endast inom sådan verksamhet framställas genom

ljudupptagning. Häri skulle även innefattas medgivande för skolan att låta

lärare och utländska språkassistenter, för användning inom viss skola eller

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

skoldistrikt, på ljudupptagningsapparater läsa in partier ur utgivna läroböcker.

Liknande synpunkter anlägges av Stockholms rådhusrätt, som

dessutom anser föreskriften om att upptagningen skall göras obrukbar kunna

utgå, eftersom upptagningen ej får användas för annat än undervisningsändamål.

Audiovisuella sällskapet ifrågasätter huruvida inspelningarna icke

bör få användas under en tid av åtminstone sex månader.

Beträffande utformningen av stadgandet i övrigt erinrar Sveriges radio

om att det enligt motiven skall vara tillåtet att med stöd av stadgandet företaga

ljudupptagningar i inspelningscentraler; för att erhålla kvalitativt

högtstående inspelningar synes lämpligt att Sveriges radio anordnar en

sådan central. Med hänsyn till det anförda bör måhända uttrycket »inom

undervisningsverksamhet» utbytas mot t. ex. »för undervisningsverksamhet».

Svenska bokförläggareföreningen framhåller att det, i analogi med vad

som föreskrives i 16 § första stycket i förslaget, bör stadgas att ljudband,

som framställts för att brukas vid undervisning, ej får kopieras.

Departementschefen. Såsom kommittén närmare beskrivit användes numera

i stor utsträckning apparater för ljudupptagning (bandinspelningsapparater

o. dyl.) såsom hjälpmedel i skolundervisningen. Denna verksamhet avser

till betydande del även skyddade verk. I praktiken har man emellertid

med hänsyn till det särskilda ändamålet med inspelningarna ansett sig icke

behöva inhämta tillstånd av upphovsmännen.

I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser finner jag denna

praxis böra legaliseras såvitt rör inspelningar som är avsedda för tillfälligt

bruk. Ett behov härav finns huvudsakligen i fråga om inspelningar från

skolradion. Dess program äger ibland rum på en tid som icke passar klassens

schema; med hjälp av en inspelning kan då programmet uppskjutas

till en mera lämplig tidpunkt. Även i fråga om andra programpunkter i

radio synes det önskvärt att inspelningar för här avsedda ändamål skall

kunna äga rum utan tillstånd. Tillstånd bör ej heller fordras i ett sådant

fall som att en infödd lärare under ett besök talar in avsnitt ur en textbok,

som sedan kan avlyssnas av flera olika klasser. Om rätten att göra inspelningar

för nu antydda och liknande ändamål såsom kommittén föreslagit

begränsas till fall, där de är avsedda för tillfälligt bruk, synes upphovsmännens

intressen icke kunna lida skada, och jag förordar att en bestämmelse

härom upptages i lagen.

Med »tillfälligt bruk» avses i princip, att inspelningen blott far anvandas

vid något eller några tillfällen och i uttrycket ligger också att detta icke får

ske inom alltför lång tid från det inspelningen företogs.

Med hänsyn till de invändningar som företrädare för upphovsmannen och

förläggarna rest mot kommitténs förslag, har de delegerade vid det nordiska

upphovsrättsmötet 1957 förordat ytterligare den inskränkningen, att inspelning

icke får göras direkt från grammofonskivor, band etc. Jag vill biträda

detta förslag. Begränsningen har särskilt betydelse med hansyn till

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

språkskivor och ljudband till textböcker. Då endast »direkt» eftergöring

undantages, skall det vara tillåtet att göra upptagning av radioprogram,

även om sändningen sker med hjälp av inspelning.

Det normala torde vara att inspelningarna framställes inom vederbörande

skola eller undervisningsanstalt. Såsom kommittén anfört bör stadgandet

emellertid vara tillämpligt även beträffande verksamheten i inspelningscentraler

som anordnas inom skolväsendet. Däremot synes det icke föreligga

tillräcklig anledning att, såsom Sveriges radio yrkat, låta stadgandet

gälla till förmån jämväl för detta företag; radion bör i hithörande fall träffa

överenskommelse om inspelning med upphovsmännen.

I paragrafen bör intagas föreskrift att inspelning som gjorts med stöd

därav icke får utnyttjas på annat sätt. Att såsom kommittén föreslagit därutöver

stadga att den efter användningen skall göras obrukbar synes knappast

nödvändigt och stadgandet härom bör därför utgå.

18 §.

Paragrafen, som är likalydande med 18 § kommittéförslaget, avser framställning

av litterärt eller musikaliskt verk i blindskrift.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande att av utgivet litterärt

eller musikaliskt verk exemplar må framställas i blindskrift. I motiven

framhålles att stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande rätt, uppbäres

av humanitära grunder. I praktiken torde lånerätten komma att utnyttjas

endast av organisationer, som bedriver verksamhet för de blindas väl.

Remissyttrandena. Stadgandet möter gensaga endast hos studieförbundet

medborgarskolan. Förbundet anser de humanitära skäl som åberopas vara

behjärtansvärda. Emellertid torde de blindas intressen bättre tillgodoses genom

statsbidrag o. dyl. än genom ett stadgande sådant som det föreslagna,

som innebär en konfiskation av upphovsmannens rättigheter.

De blindas förening hemställer att stadgandet måtte utvidgas till att omfatta

all för blinda avsedd framställning av litterära och konstnärliga verk,

oberoende av vilken teknik som använts. Föreningen konstaterar med tillfredsställelse,

att kommittén tagit viss hänsyn till de blindas behov genom

förslaget att från upphovsrätten skall undantagas framställning av exemplar

i blindskrift. Blindskriftens användning begränsas emellertid starkt av

det förhållandet, att personer som drabbats av blindhet vid vuxen ålder

endast undantagsvis kan förvärva sådan färdighet vid läsning av denna

skrift, att de med behållning kan tillgodogöra sig skönlitteratur. Flertalet

av dessa blinda är därför utestängda från utnyttjandet av blindskriftsbiblioteken.

För att tillgodose litteraturbehovet även för denna grupp tillämpas

numera metoden med inläsning av böcker på tonband. Framställning av sådana

s. k. talböcker påbörjades i vårt land under år 1955 och vann omedelbart

stor uppskattning bland de blinda. Utlåningen av talböcker handhas av

föreningens lånebibliotek och sker efter samma principer som utlåningen

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

av böcker i blindskrift. Förevarande stadgande bör därför under alla förhållanden

avse framställning även genom inläsning på tonband. Enligt föreningens

mening är det emellertid rimligt att antaga, att tekniken efter

hand kommer att kunna erbjuda ytterligare former för framställning av

böcker för blinda, varför hänsyn härtill bör tagas vid utformandet av lagstiftningen

på området.

Sveriges allmänna biblioteksförening menar, att man bör tillgodose icke

blott de blinda utan även poliopatienter och andra personer, som är förhindrade

att taga del av litterära eller musikaliska verk i konventionellt utförande.

Stadgandet bör i följd härav utsträckas till att avse alla litterära

och musikaliska verk, av vilka genom bandinspelning, grammofoninspelning

eller på annat sätt kopior kan framställas till tjänst för sådana personer.

Liknande synpunkter anlägges av skolöverstyrelsen, som särskilt nämner

möjligheten att filma litterära verk för visning i läsapparater.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna regeln om framställning

av verk i blindskrift är förestavad av humanitära skäl, och jag vill även för

egen del förorda att en bestämmelse i ämnet upptages i lagen.

Vid remissbehandlingen har representanter för de blinda uttalat önskemål

om att även upptagning av litterära verk på tonband till bruk för blinda

— s. k. talböcker — måtte förklaras fri. En generell regel i denna riktning

synes dock kunna föra för långt; ljudupptagningar av litterära verk kan

användas även av andra än blinda och man torde icke kunna bortse från

möjligheten av att bestämmelser i ämnet skulle missbrukas. Däremot kunde

det i och för sig övervägas att ge de blindas egna organisationer samt

folkbiblioteken rätt att framställa ljudupptagningar av litterära verk, under

villkor att dessa endast finge användas för utlåning åt blinda. Man

torde dock kunna antaga att tillstånd till dylika upptagningar utan större

svårigheter skall kunna erhållas från författarna. Skulle denna förmodan

visa sig oriktig, synes det föreligga anledning att återkomma till frågan.

Den i ett par remissyttranden berörda frågan om filmning av böcker på

band, avsedda att utlånas till poliopatienter och andra handikappade för

användning i läsapparater, har behandlats vid 12 §.

19 §.

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 19 § kommittéförslaget,

behandlas rätten att mångfaldiga och offentligt framföra dikter

såsom text till musikaliska verk.

Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket 2) författarlagen är tillåtet, att utgiven

dikt mångfaldigas i musikaliskt verk såsom text till notskriften eller

upptages på konsertprogram. Sådan dikt får också framföras offentligt såsom

text till musikaliskt verk; i 10 § 2) göres nämligen det undantaget i

författares ensamrätt att offentligen föredraga skrift, att utgiven skrift må

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr i7 år 1960

föredragas »annorledes än genom uppläsning». Undantagsbestämmelsen är

endast tillämplig då fråga är om ett »föredragande» i lagens mening, d. v. s.

i första hand då dikten såsom sångtext föredrages vid ett personligt framträdande

inför publik. På grund av regeln i 2 § andra stycket sista punkten

är bestämmelsen emellertid tillämplig även vid återgivning genom grammofonskiva

eller liknande anordning. Enligt vissa uttalanden vid stadgandets

tillkomst (prop. 1931:2 s. 41, 42 och 57) torde bestämmelsen icke kunna

åberopas vid utsändning i radio eller återgivning genom ljudfilm; dessa

framförandeformer är nämligen icke att hänföra till »föredragande» utan

har i 2 § fått utgöra en särskild kategori.

Kommittén. Kommittén framhåller att rätten att fritt begagna dikter för

här avsedda ändamål starkt kritiserats, varvid framför allt anförts att den

kan leda till intrång i författarnas ideella intressen. På grund av lånerätten

kan sålunda en betydande diktare nödgas finna sig i, alt hans verk av en

medelmåttig kompositör behandlas på ett sätt som är ovärdigt texten; exemplen

härpå i praktiken är talrika. Enligt kommitténs mening måste stor betydelse

tillmätas denna invändning. Även författarnas ekonomiska intressen

sättes genom lånerätten åt sidan till förmån för kompositörerna. Å andra

sidan måste hänsyn tagas till allmänhetens och kulturlivets intresse, att

kompositörernas frihet icke i alltför hög grad kringskäres. Vid övervägande

av olika förslag till en lämplig lösning har kommittén funnit goda skäl tala

till förmån för ett — i huvudsak efter dansk förebild utformat —■ system,

enligt vilket lånerätten principiellt bibehålies, men författaren erhåller möjlighet

att genom ett särskilt, vid utgivningen av dikten meddelat förbud sätta

lånerätten ur kraft. Författaren kan på detta sätt förbehålla sig rätt att vara

medbestämmande, då dikten skall begagnas såsom text till kompositioner.

Har sådant förbehåll gjorts, vet å andra sidan kompositören på förhand, att

han icke ensam kan disponera över båda verken.

Vidare framhåller kommittén, att anledning icke föreligger att dikten,

såsom är fallet enligt gällande bestämmelser, skall få tillgodogöras utan

att författaren kan göra anspråk på ersättning. Rätt i sådant hänseende

bör tillerkännas denne.

Även då det gäller lånerättens omfattning bör enligt kommitténs mening

ett par ändringar vidtagas i förhållande till gällande lag. Rätten bör sålunda

begränsas så att endast mindre dikt eller del av dikt får lånas. Den bör å

andra sidan förklaras avse alla slags offentliga framföranden, således även

t. ex. radioutsändning och återgivning genom ljudfilm.

I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket av förevarande

paragraf upptagit stadgande att i fall då utgiven mindre dikt eller del av

dikt blivit tonsatt, den må som text till det musikaliska verket återges i noter

och framföras offentligt, såframt ej förbud däremot utsatts vid utgivandet;

härtill har fogats bestämmelse att författaren äger rätt till ersättning.

Angående det sätt på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén

till 52 §.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Till andra stycket har förts en regel att då verket framföres, må städse

till bruk för åhörarna texten återges i konsertprogram och dylikt. Regeln

ansluter sig till gällande rätt. I motiven uttalas hl. a., att regeln ej kan åberopas

i fråga om återgivning i tidning eller tidskrift, t. ex. i en publikation

för radiolyssnare.

Remissyttrandena. Förslaget att i princip bibehålla rätten att

använda dikter som text till musikaliska verk men göra

denna beroende av att förbud däremot icke utsatts och därjämte tilleikänna

diktens upphovsman rätt till ersättning tillstyrkcs eller lämnas

utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Mot förslaget uttalar sig Sveriges dramatikerförbund; förbundet finner

det visserligen utgöra ett framsteg, att textförfattaren skall kunna förbjuda

tonsättning, men vad denne önskar är icke att förbjuda utan att få kontroll

över av vem, på vad sätt och för vilka ändamål hans texter tonsättes. Av

principiella skäl kan förbundet icke undgå att finna den inskränkning som

genom stadgandet göres till förmån för tonsättarna obillig och stötande.

Förslaget avstyrkes vidare av svenska bokförläggareföreningen, som instämmer

i den i motiven åberopade kritiken mot att dikter får fritt utnyttjas i

kombination med musikaliska verk. Den nu föreslagna regeln, varigenom

lånerätten gjorts beroende av att förbud mot lån ej utsatts vid utgivandet,

finner föreningen opraktisk. Den kommer nämligen att leda till att alla förlag

vid all utgivning av dikter skyddar författarens rätt genom att utsätta

törbud. Dessutom finns emellertid skalder som utger sina verk på eget förlag,

och av dessa som icke är yrkesförläggare kan man knappast begära, att

de skall känna till vilka förbehåll de bör trycka på verket. I avstyrkande

riktning uttalar sig vidare studieförbundet medborgarskolan.

Vad angår stadgandets närmare utformning anför Sveriges författareförening

och föreningen Minerva att lånerätten endast bör avse i tryck utgivna

verk. Om utgivning sker på grammofon, band eller film, kan det icke alltid

praktiskt genomföras att förbud utsättes på exemplaret (skivan, bandet,

filmen). Vidare bör gälla att förbudet endast behöver utsättas vid första

publiceringen i bok, tidning eller annat tryckalster, ej vid senare utgåvor.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen

anför liknande synpunkter. Hovrätten över Skåne och Blekinge

erinrar om att även pressens lånerätt enligt 15 § gjorts beroende av att förbud

ej utsatts, men att enligt motiven sättet för angivande av förbudet skulle

vara något olika i de båda fallen. Om en sådan åtskillnad avses, bör den

enligt hovrättens mening komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Sveriges radio ifrågasätter om icke texten borde få återges även, såsom i

praktiken ibland sker, på omslag till grammofonskivor, och icke blott i noter.

I redaktionellt avseende anmärker hovrätten över Skåne och Blekinge att

ordet noter synes mindre väl valt; återgivande i noter för lätt tanken på

återgivande i nottecken.

Beträffande stadgandet i andra stycket om rätt att återge sång
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

text i konsertprogram hemställer hovrätten över Skåne och

Blekinge samt Sveriges radio om ett förtydligande av uttrycket »då verket

framföres»; att här åsyftas alla musikverk med text, oavsett om texten

är av det slag som avses i första stycket eller ej, framgår icke av uttrycket.

Angående stadgandets innebörd i övrigt gör Sveriges radio erinringar mot

kommitténs uttalande, att detta ej skulle vara tillämpligt vid återgivning

i en publikation för radiolyssnare; så bör vara fallet.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit kan i olika avseenden

invändningar riktas mot den nuvarande ordningen att dikter helt fritt kan

begagnas som sångtexter. Kommittén har här föreslagit att författarnas intressen

skall tillgodoses dels genom att det införes en möjlighet att genom

förbud sätta lånerätten ur kraft och dels genom att författaren tillerkännes

rätt till ersättning. Denna lösning, som godtagits av flertalet remissinstanser,

bland dem Sveriges författareförening, innebär enligt min mening

en lämplig avvägning mellan de intressen som här står mot varandra

och jag förordar att den lägges till grund för bestämmelsen i ämnet.

I enlighet med kommitténs förslag bör rätten begränsas till mindre dikt

eller del av dikt varjämte kravet på att dikten skall ha utgivits bör bibehållas.

Att såsom några remissinstanser yrkat göra den ytterligare begränsningen

att rätten blott skall avse verk som utgivits i tryck synes icke motiverat.

Lånerätten skall enligt förslaget bestå i att dikten må som text till det

musikaliska verket återges i noter och framföras offentligt. Av sammanhanget

torde framgå att ordet noter avser nothäften o. dyl. Det synes icke,

såsom i ett remissvar föreslagits, påkallat att tillåta återgivning även på

omslag till grammofonskivor o. dyl. Bestämmelsen avser alla slags offentliga

framföranden, alltså även utsändning i radio och återgivning genom

ljudfilm.

Vad angår den förslagna möjligheten att genom förbud sätta lånerätten

ur kraft, må framhållas att detta bör ske så att det tydligt framgår att författaren

avser det utnyttjande som det här är fråga om. En allmän klausul

såsom »Copyright» o. dyl. torde i allmänhet uppfattas såsom syftande på

det formkrav för bibehållande av upphovsrätt överhuvudtaget som på sina

håll kräves för skydd utomlands och torde därför icke kunna godtagas. Det

bör dock vara tillåtet att använda förkortade uttryck, t. ex. »Tonsättning

förbjudes». Utges nya upplagor, måste förbudet upprepas i dessa; eljest får

anses att författaren eftergivit det.

Den av kommittén föreslagna regeln om återgivande av text i konsertprogram

o. dyl. ger ej anledning till annan erinran än att en redaktionell

jämkning torde erfordras för att tydliggöra att rätten gäller i samtliga fall

då musikaliskt verk framföres med text. Såsom kommittén anfört kan

stadgandet ej anses tillämpligt vid återgivning i tidning eller tidskrift.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

20 §.

I paragrafen, som motsvarar 20 § kommittéförslaget, behandlas rätten

att fritt framföra verk offentligt för olika religiösa, kulturella och andra

samhälleliga ändamål.

Gällande rätt. I författariagen behandlas delta ämne i 10 g. Enligt denna

får såväl litterära som musikaliska verk i vissa fall fritt framföras offentligt.

Gemensam förutsättning är, att verket är utgivet.

Vad först angår litterära verk stadgas i 10 § 2), att sådant må offentligen

uppläsas av den, som icke yrkesmässigt ägnar sig åt uppläsning. Även yrkesuppläsare

får fritt uppläsa verk, om han icke erhåller någon ersättning

eller uppläsningen blivit i folkbildningssyfte anordnad av statsunderstödd

folkbildningsorganisation. Att offentligt föredraga litterära verk såsom

sångtext är generellt tillåtet; se härom redogörelsen under 19 § i förslaget.

Dramatiska verk får ej i något fall uppfö-as utan upphovsmannens tillstånd.

Musikaliska verk får enligt 10 § 3) fritt utföras offentligt i två fall. För

det ena uppställes såsom förutsättning, att allmänheten äger utan avgift

övervara utförandet och att detta ej heller sker i förvärvssyfte. På

grund av detta stadgande får musik fritt utföras vid gudstjänst ävensom

vid parkkonserter o. dyl. För det andra fallet gäller såsom villkor, att den

av utförandet härflytande inkomsten är avsedd för välgörande ändamål

och att den utförande icke erhåller någon ersättning.

Undantagsreglerna är ej tillämpliga, då en uppläsning eller ett musikutförande

skall utsändas genom radio. Här uppställes i 10 § 4) särskilda

regler. Enligt dessa får ett verk utan tillstånd utsändas genom radio för

religiös uppbyggelse eller för elementär undervisning. Vidare får ett verks

offentliga föredragande eller utförande utan tillstånd återges genom radio,

då allmänheten äger utan avgift övervara föredragandet eller utförandet och

detta ej heller sker i förvärvssyfte.

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis att hithörande bestämmelser

i stort sett bör utformas efter samma principer som nu gäller för musikutföranden.

I första stycket har kommittén upptagit stadgande att utgivet verk må

framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning, så ock eljest om

det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte. 1 motiven nämnes som exempel

olika slags framföranden vid kyrkliga och liknande förrättningar, som

äger rum i för allmänheten tillgängliga lokaler, samt musikutföranden vid

militärparader, processioner genom gator och organisationers möten på allmänna

platser. I anslutning härtill framhålles, alt den föreslagna bestämmelsen

även täcker vissa fall, där det i och för sig kan vara tveksamt huruvida

framförandet bör vara fritt, exempelvis konserter som eu stad sommartid

anordnar i parker och på andra allmänna platser, avgiftsfria kyrko
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

konserter o. dyl. Sådana konserter anordnas som vanliga offentliga konserter;

enda skillnaden är, att åhörarna äger fritt tillträde. Med hänsyn

härtill kunde med visst fog göras gällande, att dessa fall borde omfattas

av upphovsmannens ensamrätt. Att i praktiken draga en gräns mellan olika

slags avgiftsfria framföranden är emellertid enligt kommitténs mening

knappast möjligt.

Till andra stycket har förts stadgande, att utgivet verk ock må framföras

offentligt i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat

allmännyttigt syfte, om den som utför verket eller, vid utförande i

samverkan, alla de medverkande gör det utan ersättning; vad sålunda

stadgats skall dock ej gälla sceniskt verk. Kommittén anför att huvudregeln

bör vara att framföranden för här angivna syften omfattas av ensamrätten;

om exempelvis vid en välgörenhetssoaré engageras en populär yrkesartist

för att locka publik, bör ersättning utgå för de verk denne utför. Om

emellertid artisten avstår från honorar för den goda sakens skull eller de

uppträdande är amatörer som icke gör anspråk på ersättning, kan det)

vara motiverat att framförandet skall vara fritt även gentemot upphovsmännen.

Framföranden om vilka nu är fråga har därför förklarats fria

under förutsättning, att den som utför verket gör det utan ersättning. Att

sceniska verk undantagits motiveras med att det finns en produktion av

skådespel, som huvudsakligen riktar sig till amatörteatern och som icke

skulle kunna bestå, om den ej honorerades av denna.

Såsom förut anförts motsvarar den föreslagna paragrafen i fråga om

musikutföranden i stort sett nuvarande bestämmelser; andra stycket innebär

dock en viss utvidgning av det fria området. Däremot medför de nya

bestämmelserna i huvudsak en inskränkning i den nuvarande, mycket

långtgående rätten att fritt uppläsa verk. Bl. a. kommer uppläsning inom

statsunderstödd folkbildningsverksamhet, som för närvarande städse må

äga rum utan författarens samtycke, att vara fri endast om uppläsaren

icke får någon ersättning. Enligt kommitténs mening finns ej anledning

att här avvika från de regler, som eljest bör gälla om rätten att fritt framföra

verk. Förslaget innebär vidare en viss inskränkning i radions rätt att

fritt utsända verk, som dock enligt kommittén torde vara av ringa praktisk

betydelse.

Remissyttrandena. Förslagets utformning av rätten till fria framföranden

lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Mot förslaget göres erinringar bl. a. av organisationer företrädande upphovsmän

och musikförläggare. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap

och svenska musikförläggarefÖreningen finner sålunda förslaget innefatta

en synnerligen allvarlig inskränkning i upphovsmannens rätt och hävdar,

att det går längre än Bernkonventionen sådan denna tolkats vid Brysselkonferensen.

Mot bestämmelsen i första stycket, att framföranden som sker

avgiftsfritt och utan förvärvssyfte generellt skall vara fria, framhålles att

tonsättare och författare säkerligen icke gör några svårigheter, då det gäl
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ler att nyttja deras verk till religiösa och kulturella syften. Den allmänna

utvecklingen under senare år visar emellertid, att man numera mycket sällan

för religiösa, kulturella, patriotiska eller välgörande syften erhåller

ohonorerad medverkan. Man frågar sig under sadana omständigheter, varför

just de andliga verkens skapare skall behöva ställa sina prestationer

gratis till förfogande. Det bör också påpekas, att litterära och konstnärliga

verk numera i mycket stor utsträckning genom samhällets försorg

sprides till allmänheten, utan att allmänheten erlägger någon avgift för

åhörandet. Regelbundna parkkonserter och dramatiska föreställningar anordnas

i stor omfattning. Alla övriga medverkande erhåller av statliga eller

kommunala medel ersättning för sina prestationer. Enligt stadgandet skulle

tonsättare och författare tvingas att lämna sina andliga produkter gratis.

Det är även oriktigt att upphovsmännens rätt skall vara beroende av om

entréavgift uppbäres eller ej. Den i andra stycket gjorda utvidgningen av

det fria området till framföranden i folkbildningsverksamhet och i annat

allmännyttigt syfte synes icke heller godtagbar. Det allmänna tager alltmera

hand om folkbildning och allmän kulturell verksamhet och ger stora

subventioner till studieverksamhet. Vad beträffar undantaget till förmån

för välgörande ändamål framhålles, att upphovsmännen gärna önskar

själva bestämma över sin välgörenhet och att de icke önskar vara beroende

av andras avgörande på denna punkt. Upphovsmännen kommer härvid

icke att visa sig oförstående — tvärtom. Undantaget finns redan i gällande

lag men bör, såsom oförenligt med Bernkonventionen, ej bibehållas.

Sammanfattningsvis hemställer föreningarna, att paragrafen principiellt

begränsas till fall som medges i Bernkonventionen. Med hänsyn till svårigheten

att göra tillförlitliga definitioner av »folkbildningsverksamhet»,

»allmännyttigt syfte» och »välgörande ändamål» samt även svårigheten

att kontrollera, huruvida alla de medverkande deltagit utan ersättning,

liksom också till det oriktiga i att exekutörens ersättningskrav skall vara

avgörande för upphovsmannens honorering, anser föreningarna emellertid

att andra stycket bör utgå. Liknande synpunkter framföres av Sveriges

författareförening, som anser att paragrafen bör begränsas till framföranden

vid gudstjänst och elementär undervisning. Föreningen Minerva instämmer

i önskemålet att andra stycket måtte utgå, men anser med hänsyn

till de starka skäl, som torde tala för att verk får framföras fritt i folkhögskole-

och folkbildningsverksamhet, att begränsning av första stycket

till elementär undervisning ej bör ske.

Även Svea hovrätt ifrågasätter om icke stadgandet i alltför stor utsträckning

inskränker upphovsmännens rätt och anför:

Det må särskilt framhållas, att städer, kommuner och organisationer

numera i helt annan omfattning än tidigare uppträda såsom arrangörer av

avgiftsfria konserter och föreställningar av olika slag. Det finnes även anledning

till antagande, att dessa arrangemang komma att framdeles få ökad

omfattning, särskilt om nu berörda stadgande i dess föreslagna lydelse

lagfästes. För upphovsmännen kunna dylika offentliga framföranden medföra

olägenhet ur ekonomisk synpunkt. Så t. ex. kan uppförandet av ett skå
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kurigl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

despel under angivna omständigheter innebära försämrade möjligheter

för upphovsmannen att få ekonomiskt utbyte av sitt verk. Upphovsmannen

måste nämligen räkna med minskat publikintresse för skådespelet i orter,

där framförande redan skett. Redan av nu nämnda skäl kunde måhända

anledning finnas att med hänsyn till upphovsmannens intresse göra stadgandet

ifråga något mindre vittgående än som skett enligt förslaget. Ur

upphovsmannens synpunkt torde det vidare te sig obilligt att, då verk framföres

avgiftsfritt och utan förvärvssyfte, musiker och skådespelare kunna

erhålla ersättning av arrangören för framförandet, medan upphovsmannen

själv icke får någon ersättning för verkets utnyttjande. Det må i detta

sammanhang erinras om att de i andra stycket av 20 § behandlade framförandena

förklarats fria endast under förutsättning att den, som utför verket,

gör det utan ersättning. Det kan med visst fog ifrågasättas, huruvida

icke enahanda förutsättning bör vara uppfylld för att de i första stycket

omförmälda framförandena — såvida dessa icke ske vid gudstjänst och

undervisning — skola vara fria.

Under åberopande härav finner hovrätten det beträffande sist avsedda

framföranden kunna övervägas, om icke upphovsmannen bör erhålla rätt

till ersättning för nyttjandet, eller om icke såsom förutsättning för att

framförandet skall vara fritt bör föreskrivas att den som utför verket gör

det utan ersättning.

Sveriges dramatikerförbund hemställer att det i andra stycket för

sceniska verk gjorda undantaget måtte utsträckas till hela paragrafen.

Förbundet framhåller att flera svenska städer driver en viss parkteaterverksamhet,

som tenderar till att bli allt mera omfattande; det vore

högst oskäligt, om föreställningarna i sådan verksamhet skulle kunna äga

rum utan upphovsmannens tillstånd. Vad särskilt angår undantaget för

framförande vid gudstjänst framhålles, att under senare år byggts upp

flera omfattande organisationer för sceniska framföranden i gudstjänstlokaler,

och det synes vara svårt att avgöra, var gränsen mellan gudstjänst

och teater här går. Åtminstone en av dessa organisationer håller sig med

avlönad teaterledare. Beträffande framföranden i undervisning betonas,

att krav på tillstånd från upphovsmännens sida torde vara till gagn även

för det allmänna; den sceniska repertoaren för skolbruk är nu ytterligt

mager, ett faktum som flera svenska författare med pedagogiska intressen

hai uppmärksammat men naturligtvis icke har råd att göra någonting åt,

så länge lagen frånkänner dem rätten till deras verk på detta område.

Teatrarnas riksförbund anför liknande synpunkter och yrkar att undantaget

för sceniska verk förklaras omfatta alla fall som avses i andra punkten

av första stycket, d. v. s. andra avgiftsfria framföranden utan förvärvssyfte

än sådana som sker vid gudstjänst eller i undervising.

Föreningen Sveriges filmproducenter hemställer att från paragrafen undantages

filmverk samt anför härom:

Samma motivering som föranlett, att sceniska verk undantagits, kan åberopas

för undantagande av filmverk från bestämmelsen. Det finns nämligen

en icke oväsentlig filmproduktion, som lever just på undervisningsfilm

och bildningsfilm samt även annan film vars karaktär är sådan, att den

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

141

måste räkna föreställningar av sådan art som i 20 § avses såsom viktiga

inkomstkällor. Även beträffande dessa filmer gäller givetvis, att distributören

förfogar över kopiorna och kan föreskriva villkor för dessas utnyttjande.

Bestämmelsen i 20 § kan emellertid lätt leda till tråkiga missuppfattningar:

en person som hyrt en filmkopia kan med hänsyn till bestämmelsen

tro sig ha rätt att utan filmägarens tillstånd visa filmen vid föreställningar

av nu ifrågavarande slag. Till undanröjande av denna risk —

som måste betecknas såsom påtaglig — skulle vid uthyrning av kopior särskilda

påpekanden behöva göras i avtalen. I den mån detaljerade skriftliga

avtal hittills icke förekommit — och detta torde ofta vara fallet beträffande

filmer av ifrågavarande slag — måste sådana införas.

Beträffande det föreslagna stadgandets innebörd i fråga om radioutsändningar

anför Sveriges radio, att en utsändning, sådan som av den

stora soarén hösten 1956 för Ungernhjälpen, sker för välgörande ändamål

i förslagets mening, under exempelvis den förutsättningen, att radion till det

välgörande ändamålet avsätter en summa, motsvarande normal ersättning

till alla medverkande.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att Stockholms rådhusrätt

hemställt om upptagande av en regel om att verk må i rättsvårdens

och den allmänna säkerhetens intresse fritt utnyttjas.

Regeln borde gälla även beträffande rättigheter som avses i 5 kap.

Departementschefen. Kommitténs principiella uppfattning att det alltjämt

bör finnas en viss rätt att fritt framföra verk för olika religiösa, kulturella

och andra samhälleliga ändamål har under remissbehandlingen icke varit

föremål för invändningar. Däremot har framförts erinringar mot det sätt

på vilket det fria området avgränsats i kommitténs förslag.

Kommittén har till en början föreslagit en regel om att utgivet verk skall

få framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning och även eljest om

det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte. Redan kommittén har emellertid

framhållit, att det i och för sig vore tveksamt huruvida stadgandet, på

sätt föreslagits, jämväl borde omfatta sådana avgiftsfria parkkonserter, friluftsföreställningar

o. dyl., som numera i stor omfattning anordnas av kommuner

och andra allmänna organ; kommittén har dock ansett det möta

praktiska svårigheter att draga en gräns mellan olika slags avgiftsfria framföranden.

Vid remissbehandlingen har förslaget i denna del starkt kritiserats

av företrädare för upphovsmän och musikförläggare, och även Svea

hovrätt har givit kritiken sitt stöd. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957

enade sig också de danska, finska och svenska delegerade om att det av

hänsyn till upphovsmännen vore angeläget att söka finna en annan gränsdragning.

Enligt de delegerades mening vore utmärkande för de tillfällen

som borde omfattas av stadgandet — kyrkliga ceremonier, militära parader

o. dyl. — att de musikutföranden och andra framföranden som förekomme

endast utgjorde beledsagande inslag i programmet. Vore åter fråga om exempelvis

en parkkonsert, utgjorde framförandet av verken själva ändamålet

med arrangemanget. Om man i stadgandet införde ytterligare det vill
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

koret, att framförandet ej skall vara det huvudsakliga vid det tillfälle som

avses, syntes man enligt de delegerades mening ernå en avgränsning, som

det icke i praktiken borde vålla alltför stora svårigheter att tillämpa. Jag

vill för min del biträda detta förslag.

Kommittén har även föreslagit att det fria området skall utvidgas till

framföranden i folkbildningsverksamhet och i annat allmännyttigt syfte,

under förutsättning att de medverkande ej uppbär ersättning. Även detta

förslag har mött gensaga av representanter för upphovsmän och musikförläggare.

Jag vill emellertid i denna del ansluta mig till kommitténs förslag.

Det bör framhållas att rätt att utnyttja verket skall föreligga endast under

förutsättning att samtliga medverkande artister gratis ställer sig till förfogande.

Med hänsyn till de allmännyttiga intressen det här gäller synes det i

sådant fall motiverat att även vederbörande upphovsmän avstår från honorar,

vilket säkerligen i de flesta fall motsvarar deras inställning. I praktiken

innebär det en betydande lättnad, att kravet på inhämtande av tillstånd

får bortfalla i dessa fall. Det angivna villkoret gör för övrigt att stadgandet

jämförelsevis sällan torde få betydelse. I anslutning härtill vill jag

framhålla, att stadgandet, med hänsyn till de förhållanden under vilka radion

bedriver sin verksamhet, endast undantagsvis torde kunna tillämpas

beträffande radioutsändningar.

Från den nu berörda rätten till offentligt framförande i folkbildningsverksamhet

o. dyl. har i kommitténs förslag undantagits sceniska verk. Undantaget

synes med hänsyn till vad som anförts i ett remissyttrande böra

omfatta även filmverk. Vid remissbehandlingen har bl. a. Sveriges dramatikerförbund

gjort gällande, att sceniska verk bör undantagas inom hela

det område som paragrafen avser. Efter den jämkning av kommitténs förslag

som i det föregående förordats torde emellertid detta ej vara erforderligt.

En regel som tillåter att skyddade objekt fritt utnyttjas i rättsvårdens och

den allmänna säkerhetens intresse har upptagits i förslaget till fotografilag

men torde då det gäller litterära och konstnärliga verk icke ha någon praktisk

betydelse. Jag anser därför att en sådan bestämmelse icke är erforderlig

i lagen om upphovsrätt.

21 §.

I paragrafen, som motsvarar 21 § kommittéförslaget, behandlas rätten att

medtaga verk i radio- och filmreportage.

Gällande rätt. Enligt 10 g 4) författarlagen, är det tillåtet att i radio sända

ut ett verk, då utsändandet ingår i återgivande av en fortlöpande dagshändelse.

Kommittén. Kommittén har i förevarande paragraf upptagit stadgande, att

i fall då framförande eller visning av ett verk ingår såsom led i en dagshändelse,

som återges genom radio, television eller film, verket därvid må med
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

143

tagas. I motiven framhålles att den nuvarande bestämmelsen bör utvidgas

till att avse jämväl filmreportage. Den föreslagna bestämmelsen är endast

tillämplig om framförandet eller visningen ingår som ett led i dagshändelsen.

Om framförandet eller visningen däremot utgör själva dagshändelsen

eller det huvudsakliga inslaget i denna, kräves tillstånd i vanlig ordning.

I motiven diskuteras frågan om upphovsmannen bör äga rätt till ersättning,

men kommittén har stannat för att icke föreslå någon bestämmelse

härom.

Remissyttrandena. Förslaget att utvidga den nuvarande rätten att återge

skyddade verk i radio- och televisionsreportage till att avse

även film reportage har i princip godtagits i remissvaren.

Vad angår stadgandets utformning hemställes i det av Stim, föreningen

svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen avgivna

yttrandet, att rätten i överensstämmelse med Bernkonventionen begränsas

till att avse »korta fragment» av verket. Det kan enligt föreningarnas mening

bli avsevärda svårigheter i tolkningshänseende om vad som skall få ingå i reportaget

från en dagshändelse, om det icke strängt betonas att det gäller uteslutande

korta fragment; med den lydelse paragrafen nu fått kan mycket

väl hela kantater, operaavsnitt vid festföreställningar m. m. betraktas såsom

inslag i dagshändelser. Samma yrkande framföres av Sveriges författareförening

och föreningen Minerva liksom av Sveriges dramatikerförbund.

Sveriges radio hemställer att rätten, såsom åsyftats, uttryckligen förklaras

avse även inspelningsåtgärder.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap, svenska musikförläggaref öreningen,

Sveriges författareförening, föreningen Minerva, Sveriges dramatikerförbund,

styrelsen för konstnärernas riksorganisation, föreningen svenska

affischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund anser att upphovsmannen

i förevarande fall bör äga rätt till ersättning.

Svenska tidningsutgivareföreningen framhåller att en med 21 § likartad

bestämmelse till förmån för pressen vore önskvärd.

Departementschefen. Kommitténs förslag beträffande återgivande genom

radio eller television av verk, som framföres eller visas i samband med

dagshändelse, går något längre än Bernkonventionen, som blott tillåter att

korta avsnitt av verket medtages. Enligt min mening finns det ej anledning

att frångå konventionen på denna punkt.

I terminologiskt avseende må framhållas att uttrycket radio i tekniskt

språkbruk omfattar även television och i vissa specialförfattningar användes

i denna vidsträckta mening. Med hänsyn härtill torde i lagtexten böra

användas det tydligare ordet ljudradio.

Då det förklaras alt verket må »medtagas» vid återgivandet, innebär

detta att även inspelningsåtgärder är tillåtna; uttrycklig bestämmelse härom

torde ej vara erforderlig.

Flera remissinstanser har hävdat, att upphovsmannen i hithörande fall

bör äga rätt till ersättning. Enligt gällande lag föreligger emellertid ej så
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

dan rätt och tillräckliga skäl synes icke föreligga att nu införa en bestämmelse

därom.

I ett remissyttrande har uttryckts önskemål om en likartad bestämmelse

till förmån för pressen. Då det gäller tidningsreportage, synes dock rätten

att citera och referera vara tillfyllest, och en bestämmelse i antydd riktning

skulle för övrigt icke ha något stöd i Bernkonventionen.

22 §.

Första stycket

Detta lagrum, som i sak överensstämmer med 22 § kommittéförslaget,

innehåller en ny bestämmelse om rätt för radio- och televisionsföretag att

göra inspelningar av sina program i och för sin utsändningsverksamhet.

Kommittén. Kommittén framhåller att radioutsändningar av konserter,

hörspel, uppläsningar o. dyl. i allt större utsträckning äger rum med hjälp

av inspelningar, som sändningsföretaget gör av framförandet. De moderna

radioprogrammen planeras för flera veckor framåt, och tidpunkten för

de olika programinslagen fastställes därför långt i förväg. Av olika skäl

är det emellertid ofta svårt för de medverkande artisterna att ställa sig

till förfogande vid det tillfälle, då utsändningen enligt den uppgjorda planen

skall äga rum. Framförandet arrangeras då vid någon tidigare, mera

lämplig tidpunkt och spelas in, varefter inspelningen användes för radieringen.

I andra fall inspelar man själva utsändningen för att några timmar

senare på kortvåg förmedla den till lyssnare i utlandet eller för att

möjliggöra reprissändningar. Sedan inspelningarna kommit till avsedd användning,

brukar de förstöras eller neutraliseras. I vissa länder, bland dem

Sverige, bevaras emellertid en del av materialet, varvid syftet är att skapa

ett ur allmän kulturell och historisk synpunkt värdefullt arkiv för framtiden.

Vad nu sagts gäller närmast ljudradio. Även då det gäller television

göres inspelningar för nu angivna ändamål, vilka då upptages på film.

I fortsättningen anföres att inspelningarna i hithörande fall — även om

tillstånd föreligger till själva utsändningen — principiellt kräver upphovsmännens

särskilda samtycke. I Bernkonventionen har emellertid 1948 intagits

ett stadgande enligt vilket unionsländerna i viss omfattning äger

tillerkänna radio- och televisionsföretagen av sådant samtycke oberoende

inspelningsrätt. Som förutsättning gäller att inspelningarna är att anse

som »efemära» samt att de är avsedda för företagens egna sändningar och

framställda med deras egna hjälpmedel.

Enligt kommitténs mening bör häremot svarande regler upptagas i

svensk rätt. Det framhålles att radions inspelningar huvudsakligen har

karaktär av tekniska hjälpmedel för sändningarna och ingår som ett led

i anordnandet av dessa; det förefaller med hänsyn härtill konstlat att särskilt

samtycke skulle krävas till inspelningarna, något som i vissa fall kan

vålla tidsutdräkt och andra olägenheter. Ett principiellt stadgande om viss

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

inspelningsrätt för radion bör införas i lagen om upphovsrätt, medan de

närmare villkoren för denna rätt bör utfärdas i administrativ ordning. I

enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande,

att i fall då företag, som med vederbörligt tillstånd bedriver radio- eller

televisionsutsändning, har rätt att därvid återge verk, företaget ock må,

under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar

upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återges; om rätten

att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten skall gälla vad

eljest är stadgat.

Vad angår de föreskrifter om inspelningsrätten, som enligt förslaget skall

meddelas i administrativ väg, anför kommittén följande. Det bör föreskrivas

att inspelningen skall åstadkommas med sändningsföretagets egen tekniska

utrustning. Vidare bör, med hänsyn till att Bernkonventionen endast

tillåter »efemära» inspelningar, begränsningar uppställas beträffande den

tid, under vilken inspelningarna får bevaras, och det antal gånger de får

användas för sändning. I förstnämnda hänseende bör beaktas, att programarbetet

hos oss, bl. a. med hänsyn till semesterförhållanden, planlägges

på rätt lång sikt och att t. ex. under vintern inspelas program, som är avsedda

att sändas under sommaren. Den tid, under vilken inspelningarna

högst får bevaras, bör därför vara jämförelsevis lång, förslagsvis ett år.

Vad beträffar det antal gånger de skall få användas, bör det avgörande

vara radions intresse att med hjälp av inspelning ge programpunkter i

repris en eller ett par gånger; antalet tillåtna användningar kan därför förslagsvis

sättas till fyra. På grund av det anförda bör såsom ytterligare

villkor för den särskilda inspelningsrätten uppställas, att med stöd därav

gjord inspelning får bevaras under högst ett år och användas för utsändning

högst fyra gånger. Föreskrift bör utfärdas om att inspelningen eftei

angiven tid eller sedan den använts tillåtet antal gånger förstöres eller utplånas.

Härvid bör dock, i enlighet med ett medgivande i Bernkonventionen,

stadgas undantag för inspelningar som är av särskilt dokumentariskt värde;

tillstånd bör lämnas till att sådana får bevaras i vissa officiella arkiv.

Hit hör inspelningar av framträdanden av kända kulturpersonligheter, författares

uppläsning av egna verk, skådespelares avskedsföreställningai

o. s. v. Praktisk användning har dylika inspelningar bland annat i krönikor,

minnesprogram och liknande återblickar, och huruvida ett program

har dokumentariskt värde bör bedömas ur denna synpunkt. Undantagsbestämmelsen

torde knappast behöva tolkas restriktivt. Kungl. Maj :t bör

vidare bestämma i vilka arkiv, som inspelningarna skall bevaras. För narvarande

bör Sveriges radios arkiv förklaras utgöra officiellt arkiv för dokumentarinspelningar.

Kommittén framhåller, att de nu diskuterade bestämmelserna närmast

avser ljudupptagningar. De kan emellertid även tillämpas på televisionsfilm.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Remissyttrandena. Sveriges radio understryker att det föreslagna stadgandet

är av största värde för dess verksamhet. Särskilt framhålles att det

är av största betydelse, icke minst ur allmän kulturell synpunkt, att inspelningar

av dokumentarisk karaktär får bevaras. Sveriges radio har redan i

sitt arkiv ett synnerligen stort antal värdefulla dokumentarinspelningar.

Mot stadgandet framföres erinringar av organisationer företrädande upphovsmän

och musikförläggare. Sålunda hemställer Stim, föreningen svenska

tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen att inspelningsrätten,

i anslutning till Bernkonventionens bestämmelser, förklaras avse efemära

upptagningar samt att det i lagtexten föreskrives, att upptagningarna

skall göras med radioföretagets egna hjälpmedel. Föreningarna framhåller

att de icke kan godtaga kommitténs tolkning av uttrycket efemär i Bernkonventionen.

Med konventionens undantagsbestämmelse har man avsett

att bereda radio- och televisionsföretag möjlighet att på förhand upptaga

och kort därefter utsända program, för vars utförande vissa artister var

oundgängliga, vilka icke kunde disponeras vid tiden för utsändningen. Då

inspelningsverksamheten har karaktären av programmagasinering, t. ex.

för att under vissa perioder av året nedbringa kostnaden för radioprogrammet

eller i syfte att möjliggöra eller förbilliga repriser, faller detta icke under

berörda undantagsbestämmelse. Liknande synpunkter anföres av Sveriges

författareförening och föreningen Minerva.

I redaktionellt avseende hemställer Sveriges radio, att uttrycket »företag,

som med vederbörligt tillstånd bedriver radio- eller televisionsutsändning»

måtte jämkas. Av motiven framgår att här avses tillstånd enligt lagen

den 3 maj 1946 om radioanläggningar in. in. Denna lag avser utsändning

av radiovågor. Dylik utsändning handhas icke av Sveriges radio utan

av telestyrelsen, som därför formellt kan sägas utgöra ett sådant sändarföretag,

varom talas i 48 § i förslaget. Vid radio- eller televisionsutsändning

förekommer överhuvudtaget intet tillstånd enligt 1946 års lag, eftersom

utsändningen handhas av staten själv genom telestyrelsen. Sveriges radios

ställning som programföretag regleras helt genom en rent privaträttslig

överenskommelse av den 14 juni 1947 med Kungl. Maj :t.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit och remissinstanserna i

princip lämnat utan erinran bör i lagen upptagas en bestämmelse om rätt

för radio- och televisionsföretag att, under villkor som Kungl. Maj :t bestämmer,

utan särskilt tillstånd av upphovsmännen göra inspelningar i och

för sin utsändningsverksamhet. Företrädare för upphovsmän och musikförläggare

har yrkat, att vissa av de villkor som avsetts skola anges i de

administrativa föreskrifterna — nämligen att inspelningen skall vara avsedd

för ett mera tillfälligt bruk och att upptagningarna skall göras med

radioföretagets egna hjälpmedel — skall upptagas i själva lagtexten. Det

synes emellertid cj vara anledning att på detta sätt uppdela villkoren i olika

kategorier utan de bör i sin helhet regleras i administrativ väg.

De synpunkter beträffande innehållet i de blivande administrativa före
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

skrifterna som kommittén framlagt i motiven har starkt kritiserats av representanter

för upphovsmän och musikförläggare. De har ansett att vad

kommittén föreslagit strider mot Bernkonventionen och ger en alltför vidsträckt

inspelningsrätt. Det är tydligt att konventionen på denna punkt

ger visst utrymme för skilda tolkningar. Enligt min mening kan det emellertid

ej med fog göras gällande att den gränsdragning som kommittén rekommenderat

avviker från konventionen. Det synes böra framhållas att

upphovsmännen icke i och för sig torde önska hindra radion från att tilllämpa

den nuvarande i väsentlig utsträckning på inspelningar byggda programtekniken;

vad man önskar är väsentligen att ha möjlighet att begära

särskild ersättning för inspelningarna. Såsom kommittén framhållit utgör

inspelningarna emellertid endast ett tekniskt led i utsändningsverksamheten

och det förefaller oegentligt att särskild ersättning skulle erläggas för

dessa. Den ersättning som utgår bör avse själva utsändningen av verken.

Vilken denna ersättning skall vara är emellertid en avtalsfråga som icke

kräver lagstiftning. En sådan samordning av ersättningsfrågorna som här

förordas torde vara till fördel för parterna å ömse sidor, bl. a. därför att den

bör leda till besparingar i administrativt hänseende.

I redaktionellt avseende torde lagtexten få jämkas på sätt som föreslagits

av Sveriges radio.

Andra stycket

Kommittén. I förevarande sammanhang har kommittén övervägt vissa

framställningar från Sveriges radio om införande av tvångslicensbestämmelser

till förmån för radion, d. v. s. regler om rätt för radion att i sina

sändningar utnyttja skyddade verk utan upphovsmannens samtycke men

mot skyldighet att till honom utge skälig ersättning.

Kommittén framhåller, att dessa framställningar berör ett spörsmål, som

länge rönt stor uppmärksamhet i den internationella upphovsrättsliga diskussionen.

I de flesta länder har radioföretagen alltsedan radions första tid

rest krav om generella tvångslicensregler på området; som motivering har

anförts att radioföretagen i sin för det kulturella livet utomordentligt betydelsefulla

verksamhet måste äga fri tillgång till de litterära och musikaliska

verken. Vid revisionen av Bernkonventionen i Rom 1928 utgjorde denna

fråga ett viktigt överläggningsämnc. Radioföretagens önskemål blev dock

i konventionen endast delvis tillgodosedda. Såsom huvudregel fastslogs sålunda,

att upphovsmännen äger ensamrätt att bestämma om sina verks utsändande

i radio. Härtill fogades emellertid ett stadgande, enligt vilket

unionsländerna i sin lagstiftning skulle äga inskränka rätten genom tvångslicensbestämmelser.

Vid konferensen var man ense om att delta medgivande

ej finge utnyttjas med mindre vederbörande land funnit erfarenheten

påkalla det.

Frågan var föremål för behandling även vid Brysselkonferensen, det

framställdes här förslag både att bestämmelserna om tvångslicens skulle

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

utvidgas och att de skulle upphävas. Resultatet blev emellertid att de i Romtexten

upptagna reglerna lämnades i princip oförändrade.

Bestämmelser om tvångslicens har införts i Norge men har där icke fått

någon praktisk betydelse. Av övriga västeuropeiska stater synes endast

Italien och Monaco ha genomfört institutet.

I Sverige har frågan tidigare övervägts i samband med att vid 1931 års

revision av författarlagen upphovsmännens rätt till radioutsändning av

sina verk upptogs till reglering. Redan tidigare hade i praxis erkänts, att i

varje fall kompositörerna ägde ensamrätt i sådant hänseende. Under förarbetena

till revisionen hade från företrädare för radions intressen framhållits,

att denna ordning givit kompositörernas organisationer möjlighet att

göra gällande överdrivna ersättningsanspråk. I det till grund för revisionen

liggande sakkunnigbetänkandet ansågs dock, att upphovsmännens rätt till

radioutsändning borde utformas som en ensamrätt, utan inskränkning av

några tvångslicensbestämmelser. Avgörande för denna ståndpunkt var, att

det under de sakkunnigas arbete lyckats de i saken intresserade huvudparterna

— dåvarande aktiebolaget Radiotjänst samt upphovsmännens organisationer

—- att träffa överenskommelser, enligt vilka uppkomna tvister om

honorar skulle avgöras genom skiljemannaförfarande. De sakkunnigas förslag

godtogs av lagstiftningsinstanserna.

Under kommitténs arbete har Sveriges radio ånyo framfört begäran om

införande av vissa tvångslicensbestämmelser till förmån för radion; motsvarande

krav har framställts i övriga nordiska länder. Som skäl har emellertid

icke längre anförts argument av ekonomisk natur utan i stället åberopats,

att en tvångslicensordning är nödvändig för att undanröja vissa

olägenheter av administrativ art som föranledes av lagens principiella krav

att radion i förväg skall inhämta tillstånd av upphovsmännen till sändningarna.

I praktiken bär denna fråga lösts så, att Sveriges radio genom kollektiva

avtal med olika svenska upphovsmannaorganisationer — Stim, Sveriges

författareförening, Minerva och Sveriges dramatikerförbund — erhållit generella

tillstånd att använda medlemmarnas verk; av Stim meddelade tillstånd

gäller även verk av medlemmar i motsvarande utländska sammanslutningar.

Beträffande upphovsmän som icke är medlemmar i hithörande organisationer

kvarstår emellertid det principiella kravet på förhandstillstånd.

I praxis handlar man likväl som om de generella tillstånden avsåge även

dessa fall. Att efterforska vilka upphovsmän som ej är medlemmar och

att erhålla kontakt med dessa skulle nämligen möta betydande och ibland

oöverstigliga praktiska svårigheter. Denna praxis har godtagits av upphovsmännen;

dessa har garanti mot missbruk därigenom att ersättning för ickemedlemmar

utgår efter samma regler som för medlemmar. Enligt radions

mening borde i anslutning till denna praxis införas lagbestämmelser om en

principiellt generell rätt för radion att, mot ersättning, använda litterära

och musikaliska verk i radio utan förhandstillstånd; dock borde uppställas

vissa undantag, bl. a. beträffande sceniska verk.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr i7 år 1960

Kommittén har icke funnit skäl föreligga att bifalla radions önskemål. I

motiveringen anföres bl. a. att lagens krav på samtycke av upphovsmannen

eller hans rättsinnehavare för rätt att offentligt framföra exempelvis mindre

musikaliska och litterära verk ofta kan vara svårt att uppfylla i praktiken,

där rättsinnehavarna icke företrädes av organisationer med vilka arrangörerna

kan ingå generella avtal. Det är uppenbart, att arrangörer ofta nödgas

utgå ifrån att tyst samtycke föreligger, då verket framförts offentligt

tidigare och särskilda förbehåll icke gjorts. Om en lättnad i detta hänseende

skulle genomföras för vissa arrangörer, skulle väl en sådan motiveras med

att nämnda svårigheter för deras del vore särskilt framträdande. Så kan

dock ej sägas vara fallet beträffande radioföretagen i Sverige och grannländerna.

Snarare torde det förhålla sig så, att bland arrangörerna just dessa

företag är relativt väl utrustade administrativt och torde ha lättare än de

flesta att etablera erforderliga kontakter med upphovsmän och deras rättsinnehavare.

Med hänsyn härtill och till vad som i samband med de berörda

konventionsbestämmelserna anförts om att dessa borde tillämpas restriktivt,

har kommittén funnit sig icke böra i förslaget upptaga några regler

i ämnet.

Remissyttrandena. I sitt remissvar understryker Sveriges radio ånyo, att

vissa tvångslicensbestämmelser är nödvändiga för att radion skall erhålla

praktiska arbetsmöjligheter. Radion är självfallet obenägen att upprätthålla

en praxis som strider mot lag, och om lagen ej ändras synes följden kunna

bli att radion måste skapa en stor och kostnadskrävande organisation för

inhämtande av förhandstillstånd. Detta skulle troligen vara till nackdel

även för upphovsmännen, då systemet med största sannolikhet skulle minska

upphovsmännens samlade ekonomiska utbyte från radion. Tidigare förslag

i ämnet torde emellertid icke kunna genomföras utan stark kritik från upphovsmännen.

Sveriges radio vill därför nu föreslå en modifierad ordning,

som icke går utöver rådande praxis; såsom radion tidigare framhållit har

denna praxis godtagits av upphovsmännen.

I huvudsak innebär radions nya förslag följande.

1) Radioföretags rätt att utan förhandstillstånd använda auktorverk begränsas

till områden, där det föreligger generella förhandstillstånd av förut

berört slag. Licensen skulle således endast innebära, att generella tillstånd

i kollektiva avtal utsträcktes till att gälla även i förhållande till upphovsmän

utanför de avtalsslutande organisationerna. På områden där avtal om

generella tillstånd ej ingåtts skulle tillämpas vanliga regler om individuella

tillstånd.

2) Licensen skall förutsätta, att de avtalsslutande parterna uppfyller

vissa behörighetskrav. Den ena parten skall vara ett av staten i vanlig oidning

auktoriserat radioföretag, den andra en organisation som ensam - eller flera organisationer som tillsammans — representerar flertalet av upphovsmännen

inom sitt område.

3) Enskild upphovsman eller avtalsslutande organisation skall kunna

göra förbehåll mot licensen.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

4) Har radioföretag med utnyttjande av sin licens använt ett verk av en

upphovsman, som står utanför avtalsslutande organisation, skall denne erhålla

vederlag enligt gängse grunder. I händelse av tvist skall ersättningen

bestämmas av skiljenämnd enligt 52 § i kommittéförslaget.

Sveriges radio framhåller till slut att det är av största vikt för radion att

dess förslag genomföres.

Över Sveriges radios förslag har efter särskild remiss yttranden avgivits

av Stim, föreningen svenska tonsättare och Skap (gemensamt yttrande),

Sveriges författareförening och föreningen Minerva (gemensamt yttrande),

Sveriges ungdomsförfattareförening, Sveriges dramatikerförbund och svenska

översättarförbundet.

I yttrandena avstyrkes radions förslag av samtliga organisationer. Stim,

föreningen svenska tonsättare och Skap inlägger en bestämd gensaga däremot.

Föreningarna framhåller att de principiellt är emot varje form av

tvångslicens; någon inskränkning i upphovsmannens rätt att bestämma hur

och när verket skall framföras kan icke godtagas. Beträffande det nu aktuella

förslaget understrykes, att föreningarna icke kan taga något ansvar

för den praxis beträffande utnyttjandet av generella tillstånd som radion

utbildat. Förslaget kan därför icke motiveras med hänvisning till denna

praxis. Den kontrollapparat, som ett strikt iakttagande av de av kommittén

föreslagna lagbestämmelserna skulle erfordra, behöver icke bli så omfattande

som radion gör gällande; för sin del kan Stim tillhandahålla radion förteckning

över de in- och utländska upphovsmän, vilkas rätt Stim bevakar. I

varje fall bör kostnaderna för kontrollen icke drabba upphovsmännen

utan — likaväl som andra kostnadsökningar — bestridas genom högre tilldelning

av licensmedel. Den föreslagna ordningen förefaller i och för sig

egendomlig; en person, som icke önskar bli medlem av en organisation, bör

ej vara skyldig att ställa sitt verk till förfogande på denna organisations

villkor. Under alla förhållanden måste dramatiska och musikdramatiska

verk undantagas.

Åtskilliga av nu anförda synpunkter återkommer i övriga yttranden. Sveriges

dramatikerförbund understryker särskilt, att de av radion berörda

svårigheterna ej föreligger i fråga om dramatiska arbeten, då upphovsmännen

på detta område är väl kända för radion.

Departementschefen. I sin omfattande programverksamhet, som avser både

ljudradio och television, använder Sveriges radio ett mycket stort antal skyddade

verk av skilda kategorier. Erforderliga tillstånd till utsändningen har

i allmänhet erhållits genom kollektiva överenskommelser med olika svenska

upphovsmannaorganisationer. Radion berättigas genom dessa att utnyttja

de verk vederbörande organisation bevakar utan att för varje särskilt fall

i förväg begära tillstånd av upphovsmannen eller den avtalsslutande organisationen.

Ersättning utgår efter olika system.

Radion har framhållit att de generella tillstånden i praktiken, på grund

av de administrativa och praktiska svårigheterna att i varje särskilt fall inhämta

individuella förhandstillstånd, i praktiken fått en större räckvidd,

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

så att de i allmänhet åberopas även beträffande verk av upphovsmän som

icke tillhör organisationen på sitt område. I anslutning härtill har radion

hemställt att denna praxis legaliseras genom alt radion erhåller en i princip

generell rätt att, mot ersättning, använda skyddade verk utan att i förväg

inhämta tillstånd därtill. Kommittén har emellertid ansett, att sådana lagbestämmelser

ej bör införas, varvid kommittén främst åberopat att radion

icke bör beredas en särställning i förhållande till andra arrangörer.

Vid remissbehandlingen av kommittébetänkandet har radion ånyo understrukit

vikten av att lättnader beviljas beträffande kravet på förhandstillstånd.

Med hänsyn till kritiken mot yrkandet om en generell rätt till utsändning

har radion emellertid framlagt ett modifierat förslag till lösning av

frågan. Enligt detta skall man i princip upprätthålla lagens krav på att tillstånd

skall inhämtas. Om radion emellertid på ett område erhållit ett sådant

generellt tillstånd som förut nämnts, skall radion äga sända verk av

ifrågavarande slag, även om upphovsmannen icke är medlem av organisationen;

ett generellt tillstånd skall alltså, så länge det gäller, kunna åberopas

beträffande samtliga verk på området. Ersättning skall utgå enligt

gängse grunder. Vidare skall enskild upphovsman eller avtalsslutande organisation

äga göra förbehåll mot bestämmelsernas tillämpning. Som ytterligare

skydd för upphovsmännen skall enligt radions förslag gälla att bestämmelserna

endast skall avse utgivna verk.

Även i grannländerna har radion framfört önskemål om lättnader rörande

kravet på förhandstillstånd och frågan bär med hänsyn härtill tagits

upp till diskussion vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957. Efter ingående

studium av spörsmålet enade sig härvid de delegerade om att radions

önskemål i viss utsträckning borde tillgodoses.

Vad angår mitt eget ställningstagande vill jag till en början understryka,

att det tydligtvis finns beaktansvärda skäl för båda de motstridiga ståndpunkter

som här föreligger. Såsom kommittén påpekat, kan även för andra

arrangörer finnas praktiska svårigheter att inhämta individuella förhandstillstånd,

och det kan te sig omotiverat att bereda just radion speciella förmåner.

Emellertid föreligger i fråga om radion i flera hänseenden förhållanden,

som gör att hithörande problem för dess del blir särskilt framträdande.

Främst gäller att någon jämförelse med andra arrangörer överhuvud icke

kan göras då det gäller programverksamhetens omfattning. Radion skall

varje dag tillhandahålla nya program, vilka måste varieras inom eu mycket

vid ram; åtskilliga programpunkter hänför sig dessutom till aktuella händelser,

varvid tiden för det förberedande arbetet är starkt begränsad. Behovet

för radion att erhålla lättnader beträffande kravet på förhandstillstånd

är därför av en helt annan storleksordning än för andra företag. Till förmån

för sådana lättnader talar även alt radion jämväl som folkbildande och kulturfrämjande

faktor intar en speciell ställning genom att den når en så

mycket större publik än andra spridningsmedel; endast pressen kan här

upptaga tävlan med radion. Slutligen bör beaktas att radions verksamhet i

Sverige — liksom i övriga nordiska länder — är förbehållen ett enda före
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

tag, som är av halvofficiell karaktär. Risken för missbruk av bestämmelser

till radions förmån synes därför vara ringa. Det är å andra sidan tydligt, att

man för att tillgodose radions intressen icke kan göra mera väsentliga inskränkningar

i upphovsmännens rätt. Det av Sveriges radio under remissbehandlingen

framlagda förslaget, som förordats av de nordiska delegerade,

synes emellertid beakta denna synpunkt. Jag vill särskilt framhålla att

enligt denna lösning lagens krav på att upphovsmännens tillstånd till sändningarna

skall inhämtas i princip upprätthålles; systemet får på visst område

verkan först då upphovsmännens organisationer givit sådant generellt

tillstånd som förut berörts och upphör att gälla då sådant tillstånd förfaller.

Något intrång i organisationernas förhandlingsmöjligheter göres alltså

icke. Av stor betydelse är också att enskild upphovsman städse skall

äga göra förbehåll mot bestämmelsernas tillämpning, överhuvudtaget innefattar

den föreslagna ordningen endast en legalisering av det system som

redan faktiskt utbildat sig. Bestämmelser av detta slag torde enligt min

mening knappast kunna medföra olägenheter för upphovsmännen men

skulle å andra sidan medföra betydande lättnader för radion. Jag vill alltså

i princip förorda att radions förslag genomföres.

Ett särskilt spörsmål är huruvida bestämmelserna, såsom radion föreslagit,

bör avse alla kategorier av litterära och musikaliska verk. Vid det nordiska

upphovsrättsmötet 1957 ansåg man sig från norsk sida böra biträda

denna stådpunkt; dock borde sceniska verk undantagas. Även den danska

delegationen ansåg att denna lösning — om man i princip gick på den

svenska radions linje — var lämplig. De svenska och finska delegerade hävdade

emellertid, att bestämmelserna borde begränsas till musikaliska verk

och texter till sadana verk, eftersom beträffande andra verk systemet med

generella tillstånd ännu icke vunnit allmän tillämpning internationellt. Enligt

min mening talar vissa skäl för att man i enlighet med sistnämnda delegerades

åsikt tager hänsyn till internationell praxis på området. Ä andra sidan

skulle en begränsning av detta slag väsentligt minska det praktiska

värdet av bestämmelserna. Med hänsyn härtill och då man i Danmark och

Norge torde komma att låta bestämmelserna avse även litterära verk — utom

sceniska verk — anser jag mig böra förorda denna mera vidsträckta tillämpning.

Tilläggas må att någon reglering i förevarande hänseende icke erfordras

i fråga om konstverk; visning av sådana i television är nämligen i regel

fri på grund av stadgandet i 25 § första stycket.

Som förutsättning för bestämmelsernas användning bör enligt det förut

anförda gälla, att en upphovsmannaorganisation lämnat radion generellt tillstånd

till utsändning av sina medlemmars verk. Det bör härvid krävas att

organisationen representerar ett flertal av de svenska upphovsmännen på

området. I allmänhet torde det icke uppkomma svårighet att avgöra om detta

krav är uppfyllt; för närvarande intages sålunda den ställning som här avses

av Stim, Sveriges författareförening och föreningen Minerva. Som ytterligare

förutsättning bör gälla att verket är utgivet.

I enlighet med vad förut angivits bör från bestämmelserna undantagas

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

verk, i fråga om vilket upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning.

Enligt min mening bör undantaget emellertid ej begränsas härtill. Understundom

kan omständigheterna vara sådana, att det även utan uttryckligt

förbud är tydligt att upphovsmannen icke finner en utsändning önskvärd,

och sådan bör då ej äga rum. Ofta kan det sålunda antagas, att om upphovsmannen

ändrat uppfattning i konstnärligt, politiskt eller religiöst hänseende,

han icke önskar förnyad offentlighet för den del av sin produktion som

återspeglar hans tidigare ståndpunkt. Ett annat exempel är att ett verk mött

för upphovsmannen ofördelaktigt uppseende hos allmänheten och att han

därför kan antagas icke önska ytterligare offentlighet åt detta. Från bestämmelserna

bör därför jämväl undantagas fall, då det finns särskild anledning

antaga att upphovsmannen motsätter sig utsändningen.

Enligt radions förslag skulle även avtalsslutande organisation kunna meddela

förbud mot bestämmelsernas tillämpning. Genom en dylik möjlighet

skulle emellertid hela systemet lätt kunna sättas ur kraft, och jag anser ej

någon regel härom böra upptagas.

Bestämmelserna bör för närvarande endast gälla till förman för Sveriges

radio. Då det emellertid bör finnas möjlighet att göra dem tillämpliga även

på andra företag som i en framtid kan komma att intaga en liknande ställning,

synes mest ändamålsenligt att låta dem gälla till förman för svenskt

radio- eller televisionsföretag som Kungl. Maj :t bestämmer.

Bestämmelser utformade i enlighet med det anförda torde böra upptagas

som andra stycke i förevarande paragraf.

23 §.

Paragrafen, som i det väsentliga överensstämmer med 23 § kommittéförslaget,

upptager vissa inskränkningar i upphovsmannens ensamrätt i fråga

om spridande av exemplar av litterära och musikaliska verk till allmänheten

m. m.

Kommittén. Enligt den allmänna beskrivningen av upphovsrätten i förslaget

innefattar denna ensamrätt att till allmänheten sprida exemplar —

böcker, noter, grammofonskivor o. s. v. —■ och att visa sadana exemplar

offentligt, exempelvis på utställning. I förevarande paragraf har kommittén

upptagit stadgande, varigenom denna ensamrätt begränsas. Enligt stadgandet

skall som huvudregel gälla, att sedan litterärt eller musikaliskt verk

blivit utgivet, exemplar som omfattas av utgivningen må spridas vidare

ävensom visas offentligt.

Såvitt avser andra förfoganden än uthyrning och utlåning följer den föreslagna

regeln av vad kommittén vid 2 § anfört om upphovsrättens principiella

gränser. Beträffande uthyrning och utlåning, som enligt förslaget i

princip omfattas av upphovsrätten, grundas regeln däremot på överväganden

av praktisk art. Härom och om regleringen i övrigt av upphovsmännens

rätt i detta hänseende anför kommittén följande.

Vad först angår offentlig utlåning av exemplar av litterärt verk erinrar

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

kommittén till eu början om att numera från och med budgetåret 1954/55

av statsanslag utgår ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom

bibliotek. Anslaget avsättes i sin helhet till en särskild fond, benämnd

Sveriges författarfond. Närmare föreskrifter om fonden är meddelade i

kungl. kungörelse den 17 juni 1955 (nr 464), ändrad genom kungörelse den

8 november 1957 (nr 597). Rätt till ersättning ur fonden (författarpenning)

tillkommer svensk medborgare för den beräknade användningen geom

landsbibliotek, statsunderstödda folkbibliotek samt skolbibliotek av exemplar

av hans litterära verk i original, vilka är föremål för skydd enligt

författarlagen. Ersättningen står i proportion till den omfattning i vilken

vederbörande författares verk utlånats eller tillhandahållits som referensexemplar.

Oaktat spörsmålet sålunda erhållit en lösning, som i praktiken

tillgodoser vad statsmakterna funnit vara rimliga anspråk från författarnas

sida, har kommittén ansett sig böra förutsättningslöst pröva på vad

sätt frågan bör regleras, om den bedömes från upphovsrättsliga synpunkter.

Undersökningen utmynnar i resultatet att någon ensamrätt ej bör införas

pa området; en sådan skulle otvivelaktigt vålla biblioteken mycket merarbete

och framför allt kunna orsaka icke önskvärda luckor i bokbeståndet.

Biblioteksutlåningen bör därför alltjämt kunna bedrivas utan författarnas

samtycke. Å andra sidan kan icke anföras något godtagbart skäl mot

att författarna i princip erhåller befogenhet att kräva ersättning för utlåningen.

Principiellt riktigast vore därför att på området införa ett privatriittsligt

ersättningssystem. Enligt kommitténs mening skulle emellertid ett

sådant i praktiken få samma verkningar som den nuvarande ordningen.

Denna bör därför bibehållas. Den nya lagen bör dock innehålla en regel, som

garanterar att författarnas rättmätiga ersättningsanspråk tillgodoses även

om det nuvarande statsanslaget ej skulle förnyas. Kommittén har härvid

lunnit en lämplig utväg vara, att i lagen inrymmes fullmakt åt Kungl. Maj:t

att utfärda bestämmelser om skyldighet för bibliotekens huvudmän att utge

ersättning åt författarna. Ett stadgande av denna innebörd har upptagits

i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt detta äger Kungl. Maj:t

töreskriva, att avgift skall utgå för offentlig utlåning, samt förordna om

medlens fördelning.

Kommittén uttalar, att om det i framtiden skulle bli aktuellt att taga

den föreslagna fullmakten i anspråk, bestämmelser i ämnet bör meddelas

i en av Kungl. Maj :t utfärdad författning. Av frågans vikt torde följa, att

riksdagen höres över författningens huvudgrunder.

I fråga om offentlig uthyrning av exemplar av litterärt verk (i bokbarer

och liknande) anför kommittén likaledes, att en ensamrätt för författarna

av praktiska skäl ej kan upprätthållas. Däremot bör dessa äga rätt till gottgörelse.

Ersättningarna bör få karaktär av en avgift på uthyrningen, som

tillföres en central institution. För fördelning av influtna medel kan tänkas

olika system. Att ge föreskrifter härom i lag synes kommittén icke påkallat,

utan enligt förslaget överlämnas regleringen till Kungl. Maj:t. Den av

kommittén föreslagna fullmakten för Kungl. Maj:t täcker även detta fall.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Beträffande offentlig utlåning av exemplar av musikaliskt verk (noter

och grammofonskivor) anföres, att verksamheten härutinnan för närvarande

är mycket ringa och knappast kan äga ekonomisk betydelse för tonsättarna.

Principiellt och med hänsyn till möjligheten att verksamheten

framdeles utvidgas bör dock här gälla samma regler som beträffande böcker.

Tonsättarna bör, där utlåningens omfattning motiverar detta, äga rätt

till ersättning av statsanslag eller direkt av biblioteken. Då inom folkbiblioteksväsendet

musikalier bibliotekstekniskt behandlas på samma sätt som

böcker, är det också i praktiken lätt att jämställa författare och tonsättare.

Den av kommittén föreslagna fullmakten för Kungl. Maj :t avser även detta

fall. Kommittén anser dock att någon ersättning icke för närvarande är motiverad.

Vad slutligen angår offentlig uthyrning av exemplar av musikaliskt verk

föreslår kommittén att denna skall omfattas av upphovsmannens ensamrätt.

Till stöd härför anföres att inom musikförlagsbranschen uthyrning

blivit en normal form för distribution av mer omfattande notmaterial, såsom

noter till orkester- och körverk. De svenska musikförlagen ombesörjer

i regel själva spridningen av sådana noter, varvid dessa i allmänhet uthyres

mot viss avgift för varje utförande; kända svenska köpare brukar dock

få förvärva exemplar med äganderätt. Förlagen har utan stöd av lagbestämmelser

kunnat upprätthålla ett rätt effektivt uthyrningsmonopol, vilket

i de flesta fall är en förutsättning för att verkets utgivning skall kunna

finansieras. Då uthyrning emellertid blivit en normal form att förfoga över

musikverk av detta slag, synes det kommittén riktigast att hänföra uthyrningen

till tonsättarens ensamrätt. Därigenom ger man bl. a. musikförlagen

rättslig möjlighet att inskrida mot uthyrning, som äger rum utan tillstånd.

Kommittén anför härefter, att uthyrning av noter till mindre musikverk

torde sakna nämnvärd betydelse. Ej heller uthyrning av grammofonskivor

eller andra ljudupptagningar torde för närvarande förekomma i

större omfattning. I fråga om ljudupptagningar skulle emellertid uthyrning

i framtiden väl kunna tänkas bli en praktisk form för distribution.

Det synes därför enligt kommittén saknas anledning att i förevarande hänseende

göra skillnad mellan olika slag av musikverk eller exemplar.

I enlighet med det anförda har i den genom paragrafen uppställda huvudregeln

om att exemplar som omfattas av utgivning ma fritt spridas vidare

gjorts undantag för uthyrning av exemplar av musikaliskt verk; härtill

skall enligt förslaget städse fordras upphovsmannens samtycke.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till reglering av upphovsmannens

rätt med avseende å offentlig uthyrning eller utlåning av

e x e m p 1 a r tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Styrelsen för Sveriges författarfond framhåller att kommitténs motivering

i princip överensstämmer med de riktlinjer, som varit vägledande för statsmakterna

vid genomförandet av nu gällande bestämmelser om ersättning åt

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

författare för biblioteksutlåningen. I likhet med kommittén finner styrelsen

det ovedersägligt, att författarna äger ett i upphovsrätten grundat anspråk

på sådan ersättning. Styrelsen vill särskilt understryka, att samma rätt bör

tillkomma bearbetare och översättare, och föreslår, att denna fråga blir föremål

för statsmakternas övervägande. Styrelsen tillstyrker förslaget att ersättning

skall utgå jämväl för uthyrning av böcker och få formen av avgift

på uthyrningen, som tillföres en central institution. Av lämplighetsskäl

synes uthyrningsavgiften böra tillföras författarfonden. Styrelsen finner det

angeläget att ett avgiftssystem snarast kommer till stånd och utgår från

att den närmare regleringen härav sker efter styrelsens hörande. Även

svenska översättarförbundet berör frågan om översättarnas rätt till ersättning

för biblioteksutlåning. De praktiska svårigheterna alt införa en sådan

rätt är icke större än att de kan övervinnas, varvid förbundet är berett att

på allt sätt medverka. En sådan ersättning skulle fylla ett mycket stort behov,

särskilt med hänsyn till de för yrkesutövningen oumbärliga studier och

utlandsresor som översättarna i brist på stipendier måste bekosta med egna

medel.

Svenska tidningsutgivareföreningen utgår från att systemet med avgift

på uthyrning kommer att tillämpas även beträffande tidskrifter. Det förefaller

inte osannolikt, att tidskrifter — i synnerhet sådana med litterärt eller

allmänt kulturellt innehåll — kan behöva stöd i detta hänseende.

Ett antal läroboksförfattare framhåller att ersättning i vissa fall bör utgå

även beträffande utlåning av läroböcker o. dyl. vid undervisningsanstalter.

Mot kommitténs förslag anmäles principiella invändningar av Svea hovrätt.

Hovrätten uttalar inledningsvis att den kan ansluta sig till kommitténs

uppfattning, att upphovsmannen för sådant utnyttjande som här avses

bör vara berättigad till ersättning, samt fortsätter:

Mot den av kommittén föreslagna ordningen, att den offentliga biblioteksutlåningen

skall vara fri och författarna även i fortsättningen erhålla gottgörelse

av statsmedel, måste invändas att densamma icke vilar på privaträttslig

grund. Kommittén har dock själv uttalat, att författarna äga ett i

upphovsrätten grundat anspråk på ersättning för offentlig utlåning och uthyrning

av deras verk. Den av kommittén föreslagna ordningen låter sig icke

väl förena med sistnämnda principiella ståndpunkt. Visserligen torde praktiska

överväganden tala för kommitténs förslag, men däres''t statsmedel ej

längre skulle ställas till förfogande på sätt hittills skett, kan med än större

fog hävdas, att frågan om författarnas rätt till ersättning bör lösas helt på

privaträttslig grund. Det kan även framhållas, att det läge som påkallar tilllämpning

av andra stycket i förevarande lagrum beträffande biblioteksutlåningen

ännu ej inträtt, att stadgandet kan komma att få verkan under

förhållanden, vilka nu äro svåra att bedöma, samt att de bestämmelser, vilka

med stöd av stadgandet skola utfärdas och vilka komma att närmare reglera

författarnas ersättningsfråga, ännu ej utformats. De praktiska konsekvenserna

av stadgandet kunna därför för närvarande ej överblickas.

Med hänsyn till det anförda anser hovrätten att fullmaktsstadgandet i andra

stycket bör utgå och att i stället författarnas principiella rätt till ersättning

för den offentliga utlåningen och uthyrningen av deras verk bör komma

till uttryck i paragrafen.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Även styrelsen för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundets

styrelse anser, ehuru av andra skäl än Svea hovrätt, att fullmaktsstadgandet

bör utgå. Styrelsen för landskommunernas förbund, vilken såsom

vid 2 § anförts uttalar sig kritiskt mot att upphovsmannens rätt utvidgas

till att principiellt avse även biblioteksutlåning, säger sig visserligen förstå

de teoretiska skäl som föranlett utredningen att införa fullmaktsstadgandct.

Det är emellertid överflödigt, därför att riksdagen ändock förutsättes bli i

tillfälle att uttala sin mening innan fullmakten begagnas. Det är även olämpligt,

eftersom dess införande kan befaras återuppväcka den nyligen bilagda

striden om författarersättningar vid biblioteksutlåning. Delta vore beklagligt,

då det nu gällande kompensationssystemet visat sig fungera tillfredsställande

både för författarna och biblioteken. Stadsförbundets styrelse finner

stadgandet föranleda starka betänkligheter, framför allt ur praktisk synpunkt.

Det nuvarande systemet med ersättning genom författarfonden fungerar

relativt smidigt för bibliotekens del. De årligen företagna stickprovsundersökningarna

för beräkning av ersättningsberättigade lån kan utan större

olägenheter fullgöras inom ramen för bibliotekens normala verksamhet.

Om man överflyttade ersättningspliklen på bibliotekens huvudmän, kunde

det bli nödvändigt med ett omständligt och tidsödande merarbete för att uträkna

de ersättningsbelopp som skulle påföras varje särskild huvudman.

Även om, såsom kommittén påpekat, fullmaktsstadgandet måhända aldrig

behöver tillämpas, anser sig styrelsen med hänsyn till de anförda olägenheterna

icke kunna godtaga detta. Jämväl Sveriges allmänna biblioteksförening

anmäler tveksamhet i förevarande del. Föreningen framhåller att den

aktivt medverkat i arbetet att skapa former för en tillfredsställande ersättning

åt författare för bibliotekens utnyttjande av dessas verk, och givetvis

är i högsta grad angelägen att den form av sådan ersättning, som tillkomsten

av Sveriges författarfond innebär, blir lagligt stadfäst. Då kommittén, oaktat

frågan erhållit en praktisk lösning som åtminstone tillsvidare tillfredsställer

berörda parter, upptagit frågan till prövning ur upphovsrättsliga synpunkter,

vill föreningen kraftigt understryka, att fullmaktsstadgandet underställes

riksdagens prövning.

Ett par av de remissinstanser, som tillstyrkt kommitténs förslag, har gjort

reservationer på vissa punkter.

Förslaget att ersättning även skall utgå vid utlåning av musikaliska

verk möter sålunda en viss tvekan hos konsertföreningen i Stockholm.

Det synes föreningen mera praktiskt alt här inbegripa ersättningsanspråket

i avgiften till tonsättarnas organisation. I motsats till vad som

gäller för de litterära verken torde nämligen de flesta lån av orkestermaterial

enligt föreningens erfarenhet ske för offentligt framförande. Föreningen ser

dock ingen anledning att direkt motsätta sig stadgandet, för vilket principiella

skäl kan åberopas.

Frågan om upphovsmannens rätt vid uthyrning av musikaliska

verk upptages till särskild granskning av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Såvitt angår uthyrning av noter har styrelsen ej något att erinra

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 är 1960

mot kommitténs förslag, att uthyrningen skall ligga under ensamrätten. Uthyrning

av grammofonskivor och andra ljudupptagningar bör däremot behandlas

på samma sätt som uthyrning av böcker, d. v. s. så att den avgiftsbelägges

men eljest kan ske fritt. Härom anföres:

Kommittén anmärker, säkerligen fullt riktigt, att uthyrning av grammofonskivor

för närvarande icke förekommer i större omfattning, men tillägger

att uthyrning i framtiden väl kan tänkas bli en praktisk form för distribution.

Det synes styrelsen som om förslagets 23 § skulle omöjliggöra för

framtiden, att nämnda distributionsform skulle kunna förekomma, då det

praktiskt sett icke torde vara genomförbart för ett företag, som yrkesmässigt

driver uthyrning av grammofonskivor, att kunna träffa avtal med innehavarna

av kompositörernas upphovsrätt om tillstånd till en sådan uthyrning.

Enligt uppgift har det under de senaste åren i USA blivit allt vanligare,

att affärsmässig uthyrning av grammofonskivor förekommer. Även i Sverige,

i varje fall i Stockholm, förekommer sådan uthyrning. Enligt vad styrelsen

inhämtat har sistnämnda uthyrning särskilt på senaste tid fått en ökad

omfattning. Anledningen härtill torde vara att grammofonskivor av hög

kvalitet numera äro förhållandevis dyra, och detta gäller särskilt s. k. LPskivor.

Priset för dylika skivor är för närvarande i handeln 16—21 kronor

lör mindre och 27—29 kronor för större skivor. Den kundkrets, till vilken

uthyrare av grammofonskivor vänder sig, består framför allt av skolungdom

och kännare av klassisk musik. Enligt styrelsens mening föreligger ett samhällsintresse,

att en sådan uthyrning av grammofonskivor kan ske.

Sveriges radio anmäler en viss tvekan inför förslaget, att uthyrning av

musikaliska verk skall ligga under ensamrätten, men vill icke motsätta sig

detta förslag, då samma reglering faktiskt har uppnåtts utan lagbestämmelse.

I förevarande sammanhang tager Stim, föreningen svenska tonsättare,

Skap och svenska musik förläggar ef öreningen upp frågan om rätten att

använda utlånade in usi kalier för offentligt utförand

e. Med hänsyn till den alltmer utbredda tendensen att införliva musikaliska

verk med bibliotekens utlåningsmaterial och med hänsyn till förlagsverksamhetens

brydsamma läge anser föreningen det önskvärt, att denna

rätt göres beroende av upphovsmannens eller hans rättsinnehavares tillstånd.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit bör upphovsmannens

ensamrätt att sprida exemplar av sitt verk som huvudregel begränsas, så

att den icke avser åtgärder genom vilka exemplar, som omfattas av’ en

lagligen företagen utgivning, sprides vidare eller visas offentligt. I förevarande

paragraf uttalas denna huvudregel såvitt angår exemplar av litterära

och musikaliska verk.

I detta sammanhang uppkommer emellertid fråga huruvida och i vilken

omfattning upphovsmannen bör tillerkännas rätt med avseende å offentlig

utlåning och uthyrning av sådana exemplar som här avses.

Vad först angår utlåningen av böcker vid de offentliga biblioteken har

författarna sedan gammalt hävdat att denna form för tillgodogörande av

deras verk borde berättiga till ersättning. Praktiskt har frågan fått sin lös
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

159

ning för några år sedan genom inrättandet av Sveriges författarfond. Från

fonden erhåller svenska författare ersättning för utlåningen vid folkbiblioteken.

Fonden finansieras av statsanslag.

Kommitténs förslag i denna del bygger på uppfattningen att författarnas

anspråk är grundat i upphovsrätten och att det därför principiellt vore

riktigast att i stället för gällande ordning införa ett privaträttsligt ersättningssystem.

Praktiska skäl har emellertid ansetts tala mot en sådan förändring.

För att garantera författarna ersättning även för det fall att statsanslaget

i framtiden skulle indragas, har dock i förslaget upptagits en

fullmakt för Kungl. Maj :t att belägga utlåningsverksamheten med avgift

samt förordna om medlens fördelning.

Förslaget att sålunda bibehålla ordningen med statsanslag har i allmänhet

icke mött invändningar vid remissbehandlingen och är även enligt

min mening den mest tillfredsställande lösningen av frågan. Såsom kommittén

understrukit torde visserligen enligt förslagets grunder ett privaträttsligt

ersättningssystem vara principiellt riktigare och man kan, såsom

Svea hovrätt, göra gällande att denna princip borde komma till direkt uttryck

i lagen. Ur praktiska synpunkter är det dock olämpligt att frångå

den nu gällande ordningen, som visat, sig fungera väl och som i stort sett

leder till samma resultat. Även med ett privaträttsligt system skulle nämligen

resultatet sannolikt bli att ersättningarna helt eller till stor del finge

gäldas av staten, eftersom bibliotekens utgifter i detta hänseende troligen

skulle anses motivera höjda statsbidrag. Jag förordar därför, i likhet med

kommittén, att författarna även i fortsättningen tillgodoses genom ersättning

från Sveriges författarfond. Frågan huruvida även översättare och

andra bearbetare skall tillgodoses från fonden kan icke avgöras i förevarande

sammanhang.

Mot förslaget att i lagen upptaga en fullmakt för Kungl. Maj:t att framdeles

genomföra ett privaträttsligt system har invändningar framställts

av styrelsen för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundets

styrelse. Även Sveriges allmänna biblioteksförening har anmält

tveksamhet i denna del. I huvudsak anföres, att det gällande systemet visat

sig fungera fullt tillfredsställande och att man icke redan nu bör taga ställning

till eventuellt ändrade förhållanden. Jag vill emellertid understryka,

att den nuvarande ordningen är beroende av att statsanslag står till förfogande

i erforderlig utsträckning. Skulle samhällsförhållandena ändras och

sådanl anslag ej längre beviljas, är det en fördel att omedelbart genom

beslut i administrativ väg kunna tillgodose de berättigade intressen som

bär föreligger. Jag förordar därför att i lagen upptages en fullmakt av föreslaget

innehåll.

Vad härefter beträffar uthyrning av böcker — i s. k. bokbarer och liknande

— gäller för närvarande att författarna icke åtnjuter någon gottgörelse.

Kommitténs förslag att rätt till ersättning här skall stadgas innebär

därför eu nyhet, vilken dock med hänsyn till den ringa omfattningen av

den verksamhet som här avses är av mindre praktisk betydelse. Förslaget

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ls proposition nr 17 år 1960

har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen och bör enligt min mening

genomföras. Den förut berörda fullmakten för Kungl. Maj :t avser enligt

förslaget även detta fall och ett ersättningssystem skall alltså kunna sättas

i kraft genom ett förordnande av Kungl. Maj :t. Ersättningarna bör få karaktär

av en avgift på uthyrningen. Avgifterna bör lämpligen, såsom styrelsen

för Sveriges författarfond föreslagit, tillföras denna fond. Den närmare

regleringen av frågan bör ske i samråd med styrelsen.

Beträffande utlåning och uthyrning av musikalier föreligger mera speciella

förhållanden. Vad först angår utlåning bedrives sådan verksamhet

för närvarande i så ringa omfattning, att den kan anses sakna ekonomisk

betydelse. Såsom kommittén anfört och remissinstanserna godtagit bör

emellertid möjlighet finnas att ge tonsättarna gottgörelse, om verksamheten

skulle vidgas. Fullmaktsstadgandet bör därför inbegripa jämväl detta fall.

Uthyrning av musikalier utgör däremot en med försäljning sidoordnad

form för utnyttjande; då det gäller mera omfattande notmaterial är denna

distributionsform den vanliga. Kommittén har med anledning härav ansett

uthyrning böra hänföras under upphovsmannens ensamrätt, varigenom bl. a.

beredes möjlighet åt musikförläggarna att inskrida mot uthyrning som äger

rum utan tillstånd. Förslaget har i princip godtagits vid remissbehandlingen

och bör genomföras. På en punkt synes emellertid föreligga anledning att

vidtaga en mindre jämkning. Det har framförts kritik mot att ensamrätten

enligt kommitténs förslag skulle avse även uthyrning av grammofonskivor,

tonband o. dyl. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 enade sig de

danska, finska och svenska delegerade om att dylika inspelningar borde liksom

böcker få uthyras utan tillstånd. I anslutning härtill har de svenska

delegerade framhållit att upphovsmännen principiellt borde äga rätt till

ersättning om uthyrningens omfattning motiverade detta; liksom beträffande

böcker borde ett ersättningssystem kunna införas av Kungl. Maj :t. Jag

anser för min del övervägande skäl tala för de delegerades uppfattning. Den

av kommittén föreslagna regeln torde därför böra modifieras så att den

endast avser uthyrning av noter; samtidigt bör fullmakten avfattas så att

den även täcker uthyrning av grammofonskivor o. dyl. För närvarande synes

dock sådan uthyrning vara av så obetydlig omfattning att det ej finns

anledning att taga fullmakten i anspråk.

I detta sammanhang vill jag slutligen framhålla att jag icke anser det

påkallat att, såsom representanter för kompositörer och musikförläggare

yrkat, införa bestämmelser som gör användandet av lånade musikalier

för offentligt framförande beroende av upphovsmannens tillstånd.

24 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 24 § kommittéförslaget, behandlar

rätten att återge offentliga förhandlingar utan upphovsmans samtycke.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Gällande rätt. Enligt det vid 9 § förslaget berörda stadgandet i 9 § 1) författarlagen

uteslutes från skydd enligt lagen, såvitt nu är i fråga, offentliga

myndigheters, riksdagens, beredningars och kommittéers samt kyrkliga,

kommunala och andra offentliga representationers handlingar, protokoll,

beslut och skrivelser, så ock andra allmänna handlingar. Bestämmelsen avser

verk, som tryckts eller eljest avfattats i skrift. Ett häremot svarande

undantag beträffande muntliga förhandlingar har upptagits under 2) i samma

paragraf. Här stadgas att sådana förhandlingar i riksdagen och andra

offentliga representationer, så ock yttranden vid domstolar och eljest inför

offentliga myndigheter är uteslutna från skydd enligt lagen. Detsamma gäller

även yttranden vid offentliga sammankomster för överläggning om allmänna

angelägenheter.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis att tal och yttranden vid

överläggningar och diskussioner i princip, likaväl som andra muntliga anföranden,

är föremål för upphovsrätt, där de fyller de krav som ställes på

ett verk. Motsvarande gäller skriftliga inlägg i förhandlingar av olika slag.

Det är emellertid ett viktigt samhällsintresse, att sådana yttranden och inlägg

kan obehindrat återges, då de ingår som led i offentliga förhandlingar

om allmänna angelägenheter; i ett fritt samhälle bör envar äga rätt att

sprida upplysning om allt som förekommer i dylika sammanhang. Nu berörda

samhällsintresse påkallar särskilda undantagsbestämmelser i den

upphovsrättsliga lagstiftningen.

I frågan hur man bör avgränsa tillämplighetsområdet för ett stadgande

i ämnet erinrar kommittén till en början om att anföranden och skriftliga

inlägg av hithörande slag ofta inflyter i protokoll och akter, vilka är att

anse som allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening. Såsom

vid 9 § berörts är det en viktig princip i förordningen, att sådana handlingar

fritt må offentliggöras. Nu avsedda undantag bör därför, framhåller

kommittén, utformas så att det publicitetsintresse, som ligger till grund för

denna princip, behörigen tillgodoses. I gällande rätt har detta beaktats genom

en regel, vilken efter orden innebär att samtliga allmänna handlingar

är undantagna från upphovsrättsligt skydd. Vid 9 § har kommittén emellertid

anfört, att det i viss mån är tveksamt vilken tolkning som bör ges åt

denna regel. Vid den nu föreslagna revisionen av upphovsrätten synes det

i allt fall klart, att en så vittgående bestämmelse icke bör bibehållas. Att

generellt från skydd undantaga vad som i tryckfrihetsförordningens mening

utgör allmänna handlingar skulle i vissa fall leda till orimliga resultat.

Som exempel anföres, att om ett vetenskapligt arbete åberopas vid sökande

av professur eller annan befattning och inges till den myndighet som handlägger

ärendet, arbetet därigenom blir att anse som allmän handling och

att det alltså med angivna ståndpunkt skulle vara fritt för envar att avtrycka

det. Enligt kommitténs mening bör ett undantagsstadgande därför

erhålla en något mer begränsad räckvidd än den nuvarande regeln efter

orden äger. Lämpligt synes vara att det förklaras avse förhandlingar i offentliga

representationer och inför myndigheter. Stadgandet bör härvid icke

II liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 162 Kontrollera mot PDF

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

inskränkas till skriftliga förhandlingar utan bör gälla även muntliga sådana.

För närvarande friges icke blott sådana förhandlingar varom hittills varit

tal utan även yttranden vid offentliga sammankomster för överläggning

om allmänna angelägenheter. Kommittén har ansett ett undantag av liknande

innehåll böra bibehållas i förslaget.

Ett särskilt spörsmål är, fortsätter kommittén, hur nu avsedda bestämmelser

bör utformas i rättsligt hänseende. För närvarande gäller alt förhandlingar

och yttranden av hithörande slag är helt uteslutna från upphovsrättsligt

skydd. Det är emellertid riktigare att utgå från att förhandlingarna och

yttrandena är skyddade som verk, i den mån de uppfyller kraven härutinnan.

men tillåta att de må återges utan upphovsmans samtycke. En sådan konstruktion

innebär, att upphovsmannen principiellt är bevarad vid sin rätt

och äger hävda sina ideella befogenheter mot den som utnyttjar verket.

Härav följer att bestämmelserna bör anses vara av samma natur som övriga

i 2 kap. stadgade inskränkningar i upphovsmannens rätt och placeras i detta

kapitel.

I enlighet med det anförda har kommittén i förevarande paragrafs första

punkt upptagit stadgande, att förhandlingar i offentliga representationer,

inför myndigheter samt vid offentliga sammankomster för överläggning om

allmänna angelägenheter må återges utan upphovsmans samtycke.

Om stadgandets innebörd anför kommittén bl. a., att till offentliga representationer

främst är att hänföra riksdagen, allmänt kyrkomöte och kommunala

representationer ävensom av representationerna tillsatta utskott,

nämnder och andra organ. Redan på grund av 9 § gäller, att beslut och yttranden

av representationerna icke är föremål för upphovsrätt. Enligt nu

lorevarande stadgande får även vad som i övrigt förekommer under förhandlingarna

fritt återges. Med myndigheter avses såväl domstolar och

andra judiciella organ som administrativa myndigheter. Uttrycket förhandlingar

får i detta sammanhang fattas i vidsträckt bemärkelse. Härunder

taller icke blott förhandlingar i proeessuell mening utan även inlägg och

yttranden i hos myndighet anhängiggjorda ärenden av olika slag. I första

hand må återges allt som vid förhandlingen yttras muntligen, men stadgandet

är tillämpligt även på sådana i skrift avfattade yttranden och inlägg,

'' ilka ingår som ett led i förhandlingen. Till mål och ärenden hör emellertid

ofta även uttalanden eller annat material, som icke direkt ingår som led i förhandlingen.

Som exempel nämner kommittén yttranden av sakkunniga eller

i rättegång allenast såsom bevismedel ingivna böcker eller konstverk; vidare

erinras om det förut nämnda fallet att vetenskapliga arbeten inges i ett

befordringsärende. I regel är förevarande stadgande icke tillämpligt på handlingar

av detta slag. I dessa fall är upphovsmannen därför i allmänhet bibehållen

vid sin rätt. Vissa undantag är dock enligt kommittén tänkbara- avgörande

är, i vilket sammanhang återgivandet äger rum. I ett mål ingivna

sakkunnigutlåtanden bör visserligen icke få publiceras separat, men om

handlingarna i målet skall utges in extenso eller om målet skall refereras i en

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

facktidskrift, bör utlåtandena få medtagas. Vad nu sagts äger motsvarande

tillämpning i fråga om handlingar, vilka delvis åberopas inom ramen för förhandlingen

men i övrigt faller utanför denna. Har en bok ingivits i en på

vissa uttalanden i boken grundad ärekränkningsprocess, är del klart att de

delar av boken som uppläses vid rättegången får fritt återges, t. ex. i referat

av processen. Men även sådana delar av boken som icke direkt åberopas får

återges, om det t. ex. sker inom ramen för eu kritisk granskning av frågor

som sammanhänger med rättegången. I sistnämnda fall kan eitaträtten enligt

14 g sägas leda till en viss utvidgning av den rätt, som gäller enligt förevarande

stadgande. Å andra sidan är det naturligtvis icke tillåtet att utge hela

boken i en särskild upplaga allenast under åberopande av att den ingivits i

rättegång och därför är av allmänt intresse. Kommittén framhåller att beslut

och yttranden under förhandlingarna, som härrör från myndigheten själv,

på grund av regeln i 9 § icke är föremål för upphovsrätt.

Rätten att återge förhandlingar får utövas både genom att förhandlingarna

mångfaldigas, framför allt i tryck, men även genom inspelning, t. ex. på

ljudband eller film, och genom att de göres tillgängliga för allmänheten,

t. ex. genom utsändning i radio eller television eller genom filmförevisning.

I anslutning till vad som gäller i Danmark och Norge har kommittén ansett,

att upphovsmannen bör förbehållas rätt att ensam utge samling av sina

anföranden, ett stadgande härom har upptagits i paragrafens andra punkt.

Remissyttrandena. Angående de allmänna invändningar som svenska tidningsutgivareföreningen,

publicistklubben, styrelsen för Sveriges advokatsamfund

och svenska bokförläggareföreningen riktat mot kommitténs förslag

till lösning av frågan om upphovsrätt till allmänna handlingar hänvisas till

9 §•

I övrigt har förevarande stadgande lämnats utan principiella erinringar i

remissvaren.

Vissa anmärkningar mot stadgandets utformning har gjorts av hovrätten

över Skåne och Blekinge. Hovrätten framhåller, att de alster som avses i 24 §

är närbesläktade med dem som behandlas i 9 §, och ifrågasätter huruvida

paragraferna, såsom skett, bör konstrueras på olika sätt. Hovrätten berör vidare

kommitténs uttalande, att rätten till återgivande i vissa fall skulle vara

beroende av i vilket sammanhang detta äger rum. Hovrätten har ej invändning

häremot men framhåller att vad kommittén åsyftar ej framgår av lagtexten.

Tolkningen av ordet förhandling kan nämligen icke rimligen ställa sig

olika beroende på i vilket sammanhang återgivande senare sker. Hovrätten

hemställer att paragrafen omarbetas med beaktande av vad sålunda anföris.

Departementschefen. Av vad som anförts vid 9 § framgår, att anföranden,

yttranden och skrifter som icke härrör från myndighet enligt förslaget principiellt

skall vara föremål för upphovsrätt, även om de inflyter i sådana

protokoll och akter som är att anse som allmänna handlingar. Med hänsyn

till tryckfrihetsförordningens publicitetsprincip bör emellertid dylika anföranden

och skrifter i stor utsträckning kunna fritt återges. Kommittén har

föreslagit att man skall frige allt som kan betecknas som förhandlingar i

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

offentliga representationer och inför myndigheter; upphovsman skall dock

äga ensam utge samling av sina anföranden. Denna gränsdragning har godtagits

av det stora flertalet remissinstanser och ger cj heller enligt min mening

i princip anledning till invändningar. I praktiken leder en sådan regel

i de flesta fall till samma resultat som den nuvarande bestämmelsen, att

allmänna handlingar generellt är undantagna från upphovsrättsligt skydd.

Det föreslagna stadgandet innebär emellertid att upphovsrätt blir förbehållen

i fråga om sådant material, som icke ingår som led i förhandling, exempelvis

vetenskapliga arbeten som inges vid sökande av professur eller annan

befattning, eller böcker och konstverk, vilka inges i rättegång allenast såsom

bevismedel. Det synes påkallat att upphovsrättsligt skydd beredes i sist avsedda

och andra jämförliga fall. Av vad jag anfört vid 9 § framgår att

tryckfrihetsförordningen icke kan anses utgöra hinder mot att dessa speciella

grupper av handlingar skyddas.

Sasom kommittén anfört bör stadgandet även gälla muntliga anföranden

vid sådana förhandlingar som här avses ävensom yttranden vid offentliga

sammankomster för överläggning om allmänna angelägenheter. Med anledning

av en remissanmärkning vill jag även framhålla, att det i hithörande

fall, i motsats till vad som gäller beträffande de i 9 § avsedda handlingarna,

ofta är fråga om anföranden och skrifter som framlägges i enskilda personers

namn och att det därför här kan finnas behov av att skydda upphovsmans

ideella intressen; sasom kommittén anfört bör därför genom förevarande

stadgande icke göras inskränkning i upphovsmans rätt i vidare mån

än att återgivande må ske utan hans samtycke.

Det ligger i sakens natur, att det emellanåt kan uppstå svårigheter att avgöra,

huruvida ett visst aktstycke skall anses ingå som led i förhandling och

sålunda vara fritt för återgivning. Såsom kommittén anfört bör man vid

bedömandet stundom taga hänsyn även till omständigheterna vid återgivningen.

Det bör i regel icke vara tillåtet att publicera ett i en rättegång ingivet

sakkunnigutlåtande separat, men om handlingarna i målet skall utges

in extenso eller om målet skall refereras i en facktidskrift bör utlåtandet

få medtagas. Att stadgandet bör tolkas på angivet sätt ligger i viss mån i

sakens natur och kan även anses framgå av att det såsom föremål för återgivande

icke nämner enskilda objekt utan »förhandlingar».

25 §.

I paragrafen, som frånsett ett tillägg till första stycket i sak överensstämmer

med 25 § kommittéförslaget, stadgas vissa inskränkningar i upphovsmans

rätt med avseende å konstverk.

Gallande rätt. Enligt 2 § första stycket konstverkslagen är konstnärens

rätt begränsad till en uteslutande befogenhet att efterbilda konstverket; han

äger icke någon rätt med avseende å utställning eller annan offentlig visning

av detta. Det står därför envar fritt att utnyttja konstverk för dessa ändamål.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

I 7 § samma lag stadgas, att det är tillåtet alt genom teckning eller annan

grafisk konst, målarkonst eller fotografi efterbilda konstverk, som finnes å

eller vid väg eller gata, torg eller annan allmän plats; av byggnadsverk må

dock allenast det yttre efterbildas.

Kommittén. Enligt den allmänna beskrivningen av upphovsrätten i förslaget

innefattar denna ensamrätt för upphovsmannen att visa konstverk offentligt.

Kommittén framhåller att ensamrättens funktion här bör vara att skydda

upphovsmannen mot att konstverk, som han ännu har i sin ägo, obehörigen

utlämnas till offentligheten. Sedan upphovsmannen överlåtit exemplar av

verket, hör detta kunna fritt visas, både genom utställning och genom sådana

anordningar som skioptikon, film, television o. s. v. Så bör även kunna

ske om verket utges. Kommittén erinrar vidare om att upphovsrätten även

innefattar ensamrätt att sprida exemplar av verket. På samma sätt som

i 23 § skett i fråga om litterära och musikaliska verk bör emellertid även

beträffande konstverk stadgas, att exemplar som omfattas av utgivning fritt

må spridas vidare. Detsamma bör gälla beträffande exemplar som upphovsmannen

överlåtit. I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket

av förevarande paragraf upptagit stadgande att sedan upphovsmannen överlåtit

exemplar av konstverk eller verket blivit utgivet, exemplar, som överlåtits

eller omfattas av utgivningen, må spridas vidare samt verket visas

offentligt.

Till andra stycket har förts regler om att konstverk, som ingår i en samling

eller som utställes eller utbjudes till salu, må avbildas i katalog eller

i meddelande om utställningen eller försäljningen och att konstverk må

avbildas, om det är stadigvarande anbragt på eller vid allmän plats. Den

förra regeln är ny. Den senare överensstämmer med gällande rätt; kravet

att konstverket skall vara »stadigvarande» anbragt är dock nytt. I tredje

stycket har upptagits en bestämmelse att byggnad må fritt avbildas. Även

denna bestämmelse motsvarar i huvudsak gällande rätt; den nuvarande

begränsningen att endast det yttre av byggnaden får avbildas har emellertid

ej ansetts böra bibehållas.

Remissyttrandena. Den i första stycket upptagna regleringen av rätten att

sprida och visa konstverk ävensom bestämmelsen i andra stycket

om rätt alt avbilda konstverk i katalog in. m. har i allmänhet

lämnats utan erinran i remissvaren. Sveriges radio förordar emellertid

att rätten att visa konstverk förklaras avse dels offentliggjorda konstverk

och dels icke offentliggjorda konstverk i den omfattning som kan anses

lämplig; som exempel i sistnämnda hänseende nämnes konstverk, som

överlämnats till den närmaste familje- och vänkretsen.

Föreningen Sveriges filmproducenter påpekar att vid filminspelning rekvisita

av olika slag avbildas på filmen, t. ex. möbler, tavlor, kläder, vaser, lampor

och andra prydnads- eller bruksföremål. Om sådana föremål endast

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 dr 1960

tjänar som bakgrund eller eljest återges mera tillfälligt, bör de få medtagas

utan hinder av att upphovsrätt kan föreligga till dem. Föreningen hemställer

att förevarande paragraf kompletteras med en bestämmelse härom. Liknande

påpekanden göres av Sveriges radio beträffande televisionsfilm, av

föreningen svenska affischtecknare i fråga om reportagebilder och liknande

återgivning samt av svenska försäljnings- och reklam förbundet beträffande

bilder som brukas i reklamsammanhang.

Till bestämmelsen i andra stycket om rätt att avbilda konst v er k

å allmän plats framhåller publicistklubben att man icke i praktiken

torde kunna upprätthålla kravet, att konstverket skall vara stadigvarande

anbragt på eller vid allmän plats; från publicistisk synpunkt är det önskvärt

att alla konstverk, som är anbragta publikt, får fritt återges. I samma

riktning uttalar sig svenska tidningsutgivareföreningen; pressen måste ha

rätt att fotografera och återge verk i museer, kyrkor och andra mer eller

mindre offentliga byggnader.

I fråga om uttrycket »allmän plats» erinrar Svea hovrätt, att detta i förslaget

användes i annan betydelse än i strafflagen 11 kap. 10 och 11 §§

samt 14 kap. 45 §, där samma uttryck förekommer. Ändamålsenligt vore att

till orden »allmän plats» i förslaget foga ordet »utomhus». Även hovrätten

över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt och styrelsen för Sveriges

advokatsamfund hemställer om ett förtydligande på denna punkt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker vidare, att man i förslaget

använt bestämningen »på eller vid» allmän plats utan att i motiveringen

ange innebörden av att dubbla prepositioner brukats. Härom anföres ytterligare:
Tolkat

efter ordalydelsen synes stadgandet innebära, att även konstverk,

uppställda på plats som icke är allmän — t. ex. i en privat trädgård — omtattas,

blott de kunna sägas stå »vid» en allmän plats, t. ex. vid gatan. Uppenbart

är, att det mången gång skulle vålla svårigheter att t. ex. på ett vykort

avbilda en stadsvy, om icke konstverk som nu sagts finge medtagas.

Tvekan synes kunna råda, om dessa konstverk alltid fylla det för stadgandet

angivna grundläggande kravet, att de skola i viss mening utgöra allmän

egendom. En väsentlig skillnad föreligger mellan fall då konstverket utgör

huvudmotivet för avbildningen och fall då dess medtagande är nödvändigt

för att en stads- eller landskapsbild skall kunna återges. Innebörden av stadgandet

i nu berörda delar synes, i vart fall genom några vägledande exempel

i motiveringen, böra närmare klargöras.

Stockholms rådhusrätt och styrelsen för Sveriges advokatsamfund anmärker,

att uttrycket »avbilda», som enligt motiven innebär reproduktion i planet,

språkligt torde ha en mera vidsträckt innebörd och hemställer om ett

förtydligande av lagtexten.

Vad angår bestämmelsen i tredje stycket om rätt att avbilda byggnad

erinrar svenska arkitekters riksförbund om att rätten i gällande lag

är begränsad till det yttre av byggnaden och att denna begränsning icke

saknar betydelse för arkitekterna. Särskilt vid återgivning, t. ex. genom fotografering,

av en interiör som förändrats eller förvanskats, kan arkitektens

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

konstnärliga anseende kränkas. Avbildning av sådant verk kan spridas i

stora upplagor, t. ex. i tidskrifter, varvid skadan kan bli betydande för den

ursprunglige upphovsmannen.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag vill jag förorda

att i förevarande paragraf upptages en regel om rätt till spridning och offentlig

visning av konstverk, varav exemplar överlåtits eller som blivit utgivet.

Rätten gäller även vid förevisning som sker genom film och television, men

är här i praktiken inskränkt genom att själva inspelningen av filmen eller

— i fall då utsändning av televisionsprogram sker med hjälp av inspelning

— av televisionsprogrammet är beroende av upphovsmannens samtycke. Vid

remissbehandlingen har anförts, att vid sådan inspelning som här avses konstverk

och bruksföremål ofta ingår i bakgrunden eller eljest återges mera

tillfälligt och att inspelningen bör vara fri i dessa fall. Vid det nordiska upphovsrättsmötet

1957 har detta önskemål ansetts välgrundat och de delegerade

har förordat en komplettering av stadgandet på denna punkt. Jag

vill för min del ansluta mig till de delegerades uppfattning. Bestämmelsen

torde därför böra kompletteras med stadgande, att konstverk må medtagas

vid inspelning av film eller televisionsprogram, om återgivningen är av underordnad

betydelse med hänsyn till filmens eller programmets innehåll.

Det kan anmärkas att problemet är aktuellt endast om inspelningen innebär

ett mångfaldigande i upphovsrättslig mening. Såsom vid 2 § anförts är

detta icke fallet, om en interiör fotograferas eller filmas och däri ingående

konstverk endast återges som mera obetydliga moment i bilden.

Konstverk som ingår i en samling eller som utställes eller utbjudes till

salu bör såsom föreslagits av kommittén fritt få avbildas i katalog eller i

meddelande om utställningen eller försäljningen. Vad angår den föreslagna

regeln om rätt att avbilda konstverk som stadigvarande anbragts på eller

vid allmän plats, bör med sistnämnda uttryck avses plats under bar himmel;

anledning att, såsom representanter för pressen yrkat, utvidga stadgandet

till konstverk i kyrkor, museer o. dyl. föreligger icke. För att klargöra denna

begränsning torde böra anges att verket skall vara anbragt utomhus. Enligt

stadgandet får även konstverk »vid» allmän plats avbildas; om konstverket

är så placerat att det ingår i stads- eller landskapsbilden, bör det få återges

fritt, oberoende av huruvida det område det befinner sig på är i allmän

eller privat ägo. Att med avbilda menas reproduktion i planet torde framgå

av sammanhanget.

Slutligen har kommittén föreslagit en regel om rätt att fritt avbilda byggnad.

I motsats till gällande rätt avser denna regel även det inre av byggnad.

Från arkitekthåll har riktats kritik häremot och framhållits att vid återgivning,

t. ex. genom fotografering, av en interiör som förändrats eller förvanskats,

arkitektens konstnärliga anseende kan kränkas. Denna farhåga synes

dock överdriven. Den nuvarande begränsningen kan i det särskilda fallet

stundom te sig konstlad och otillräckligt motiverad, exempelvis då man vill,

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960

jämte det yttre av en byggnad, avbilda några inre partier såsom hallar eller

trapphus. Bestämmelsen synes därför böra utformas enligt kommitténs förslag.

26 §.

I paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 26 § kommittéförslaget,

ges vissa regler till skydd för upphovsmannens ideella rätt då verket utnyttjas

med stöd av bestämmelse i 2 kap.

Gällande rätt. I gällande rätt är i förevarande hänseende av intresse dels

en bestämmelse i 14 § andra stycket författarlagen, enligt vilken då en artikel

återges med stöd av pressens lånerätt, den nyttjade tidningens eller tidskriftens

titel skall tydligt anges, och dels vissa regler i författar- och konstverkslagarna

angående ändringar i verket vid fria utnyttjanden. Enligt 11 §

andra stycket författarlagen gäller sålunda, att då dikt användes för konsertändamål

eller litterärt verk återges i skolböcker m. in., del nyttjade verket

icke må förändras utan tillstånd av författaren eller dem, på vilka hans

rätt övergått enligt 15 § första stycket, d. v. s. hans lagliga successorer; dock

är, där så erfordras, översättning tillåten. På motsvarande sätt stadgas i 12 §

andra stycket, att då musikaliskt verk återges i skolböcker m. in., det nyttjade

verket icke må förändras utan tillstånd av tonsättaren eller hans lagliga

successorer; dock är det tillåtet att för ett instrument eller en sångstämma

omsätta verk, som är satt för flera instrument eller stämmor. Intages

sådan teckning eller avbildning, som är att hänföra till litterärt verk,

i vetenskaplig framställning eller i skolböcker, gäller enligt 11 § tredje

stycket att teckningen eller avbildningen icke må utan tillstånd av författaren

eller hans lagliga successorer förändras i vidare mån än som nödvändiggöres

av det för återgivandet använda förfarandet. Motsvarande gäller,

enligt 8 § konstverkslagen, då konstverk efterbildas i vetenskaplig framställning

eller i skolböcker eller då konstverk, som finnes å eller vid allmän

plats, efterbildas. I andra fall är själva låneregeln utformad så att därav

framgår, att verket icke får ändras vid återgivningen. Detta gäller bestämmelserna

om citaträtt och i viss mån också bestämmelserna om pressens lånerätt.

Kommittén. Kommittén framhåller att bestämmelserna i 2 kap. — frånsett

13 § — endast inskränker upphovsmannens förfoganderätt; principiellt

skall hans ideella rätt enligt 3 § iakttagas, även då verket med stöd av

dessa bestämmelser återges utan hans samtycke. Ehuru detta torde ligga i

sakens natur, har en erinran om förhållandet ansetts böra inflyta i förslaget.

Ett stadgande i denna riktning har upptagits i första stycket av förevarande

paragraf.

Enligt kommitténs mening bör emellertid uppställas ytterligare föreskrifter

till skydd för den ideella rätten vid fria utnyttjanden, nämligen dels bestäm
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

melser om skyldighet att vid dylika tillfällen ange källan och dels förbud

mot opåkallade ändringar. I förstnämnda hänseende framhålles att verket

vid fria utnyttjanden ofta återges endast i mer eller mindre omfattande delar

eller utdrag. Där så sker, har upphovsmannen ett intresse av att det lämnas

uppgift om ur vilket verk det begagnade partiet tagits eller att eljest

upplysning ges om vilken källan är för lånet; bl. a. vinner han att allmänheten

därigenom får ökad kännedom om hans produktion. Enligt gällande rätt

föreligger skyldighet att nämna källan blott då artiklar återges med stöd av

pressens lånerätt. Sådan skyldighet bör emellertid enligt kommitténs mening

stadgas även för andra fall, exempelvis vid citat och lån till skolböcker. Att

närmare fastställa i vilka fall källan skall anges är dock knappast möjligt;

tillräckligt bör vara att här, liksom skett i fråga om skyldigheten att nämna

upphovsmannen, hänvisning göres till vad god sed kräver. En bestämmelse

i denna riktning har upptagits i andra styckets första punkt.

Vad angår opåkallade ändringar framhåller kommittén, att redan första

stycket innebär att verket icke må ändras på ett sätt som är kränkande för

upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Då upphovsmannen

vid fria utnyttjanden icke har möjlighet att bestämma om det

sätt på vilket återgivningen skall ske, kräver emellertid hänsyn till honom i

första hand att verket återges i helt oförändrat skick eller med allenast sådana

ändringar, som nödvändiggöres av det ändamål för vilket verket begagnas.

På grund härav har i andra stycket ytterligare föreskrivits, att verket

i nu avsedda fall icke må utan upphovsmannens samtycke ändras i vidare

mån än som följer av den medgivna användningen.

Remissyttrandena. Beträffande stadgandet i andra styckets första punkt

om skyldighet att vid fria utnyttjanden ange källan anför statens konstråd,

svenska journalistförbundet, svenska tidningsutgivareföreningen och

Sveriges radio mot formuleringen, att detta skall ske »i överensstämmelse

med vad god sed kräver», samma synpunkter som i fråga om motsvarande

uttryck i 3 §.

Svenska bokförläggareföreningen hemställer om bestämmelse, att varje

fotokopia, som framställes med stöd av 11 eller 12 §, förses med uppgift om

originalet och namnet på den som framställt kopian. Ett liknande önskemål

anföres av vetenskapsakademien.

Det i andra styckets andra punkt stadgade principiella förbudet mot opåkallade

ändringar anses av några remissinstanser vara otillfredsställande

utformat. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska

musikförläggareföreningen finner tillåtelsen att göra ändringar som »följer

av den medgivna användningen» kunna inbjuda till olika tolkningar och

rentav leda till missbruk. Den som t. ex. med stöd av 16 § i förslaget återger

ett musikverk i samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning,

får fria händer att avgöra vad som skall anses följa av användningen och

kan tillåta sig långtgående förändringar, som icke ens förläggaren till verket

har rätt till. Skyddet i 3 § mot kränkande ändringar är här icke tillfyl
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

lest. Om en sång med piano arrangeras för kör, om en 4-stämmig körkomposition

sammandrages till 2-stämmig eller ett orkesterstycke av »ringa omfång»

arrangeras för skolorkester, vilken icke torde kunna skiljas från »salongsorkester»,

eller för blockflöjts- eller inandolinensemble, måste förändringarna

anses strida mot vanliga pietetsbegrepp och vara otillåtna, även om

de icke skulle befinnas direkt kränkande. Att medge så stora friheter, som det

bär är fråga om, synes dessutom vara helt överflödigt, eftersom de flesta

upphovsmän i allmänhet visat sig villiga att lämna tillstånd till förändringar

av nu avsett slag, om de blott är gjorda med kunnighet och takt. Något stöd

tör att den som fritt utnyttjar ett verk skall äga bearbeta det finns ej i Bernkonventionen,

och sådan bearbetning är i gällande rätt endast tillåten i visst

begränsat hänseende. Föreningarna yrkar i första hand, att bearbetningar

och ändringar av musikaliska verk överhuvud icke får ske utan upphovsmannens

samtycke, och i andra hand, att medgivandet, i viss anslutning till

gällande lag, begränsas till omsättning för en melodistämma av verk av

mindre omfång.

Sveriges författareförening och föreningen Minerva anser stadgandet i sin

föreslagna utformning kunna ge anledning till missförstånd. Det förefaller

som om en viss detaljering av bestämmelserna till skydd för upphovsmannens

nu förevarande intresse kunde vara lämplig, i riktning mot det i nuvarande

lag tillämpade systemet med särskilda skyddsföreskrifter för olika

iall av fria utnyttjanden. Bibehålies stadgandet, bör i varje fall ordet »följer»

utbytas mot »nödvändiggöres».

Departementschefen. Ett viktigt förbehåll i fråga om alla de begränsningar

i upphovsrätten som stadgas i förevarande kapitel är — bortsett från regeln

i 13 § angående ändring i byggnad eller bruksföremål —- att det skydd för

upphovsmannen som 3 § innehåller skall upprätthållas. Upphovsmannen

skall alltså anges i överensstämmelse med vad god sed kräver, och verket

får ej ändras eller göras tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande

för hans anseende eller egenart. Såsom kommittén förordat torde för

tydlighets skull eu erinran härom höra intagas.

Härutöver har kommittén föreslagit ytterligare förbehåll i syfte att stärka

upphovsmannens skydd. Enligt förslaget skall sålunda källan anges i överensstämmelse

med god sed, och verket skall ej utan upphovsmannens samtycke

få ändras i vidare mån än som följer av den medgivna användningen.

Några remissinstanser har beträffande skyldigheten att ange källan''ansett

att bestämmelsen genom hänvisningen till att detta skall ske i överensstämmelse

med god sed blivit alltför vag. Såsom jag anfört vid 3 §, där

motsvarande anmärkningar framställts, är det emellertid knappast möjligt

att ge mera detaljerade bestämmelser i ämnet och heller icke önskvärt med

hansyn till behovet av att kunna anpassa praxis efter utvecklingen. Jag förordar

därför att den av kommittén föreslagna formuleringen bibehålies.

Jag anser mig ej kunna biträda ett vid remissbehandlingen framfört önskemål

om införande av skyldighet att förse fotokopior av skyddade verk med

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

vissa uppgifter om vem som framställt kopian in. in. Det är visserligen klart

att det i en del sammanhang skulle vara av värde att äga tillgång till dylika

uppgifter, men att föreskriva en generell skyldighet skulle enligt min mening

föra allt för långt.

Mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen om förbud mot opåkallade

ändringar har riktats vissa anmärkningar av organisationer företrädande

upphovsmän och musikförläggare. Kritiken går i huvudsak ut på att tilllåtelsen

att göra ändringar som »följer av den medgivna användningen»

skulle kunna inbjuda till olika tolkningar och rentav leda till missbruk.

Särskilt framhålles alt bestämmelsen synes ge den som utnyttjar ett musikaliskt

verk rätt att bearbeta detta; för bearbetning eller ändring av sådant

verk borde emellertid, uttalar dessa organisationer, städse fordras kompositörens

tillstånd. Enligt min mening är det dock tydligt, att vissa förkortningar

och omsättningar bör vara tillåtna, om de utföres med kunnighet och

takt. Stadgandet bör likväl tolkas tämligen restriktivt och till understrykande

härav torde i viss anslutning till ett av Sveriges författareförening och

föreningen Minerva framfört yrkande ordet »följer» utbytas mot »kräves».

3 KAP.

Upphovsrättens övergång

Allmänna bestämmelser om överlåtelse

27 §.

Paragrafen, som med vissa tillägg motsvarar 27 § första stycket kommittéförslaget,

innehåller inledande bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt.

Gällande rätt. Enligt 15 § andra stycket författarlagen må författarrätt,

med eller utan inskränkning, överlåtas till annan.

För konstnärsrättens del finns en motsvarande bestämmelse i 9 § andra

stycket konstverkslagen. I 10 § första stycket samma lag stadgas vidare, att

där konstverk övergår i annans ägo, konstnärens rätt enligt lagen ej är

innefattad i överlåtelsen. Härifrån göres i andra och tredje styckena två

undantag. Enligt andra stycket skall, där konstverk av konstnären eller

hans lagliga successorer överlåtes till staten eller menighet, överlåtelsen

anses innefatta jämväl rätt att genom fotografi efterbilda verket, oförkränkt

dock den rätt, som i enahanda avseende tillkommer överlåtaren. Enligt

tredje stycket må porträttbild, som är utförd efter beställning, ej efterbildas

av konstnären eller hans rättsinnehavare utan tillstånd av beställaren

eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén. I anslutning till gällande rätt har kommittén i första stycket

första punkten av förevarande paragraf upptagit stadgande, alt upphovsmannen

helt eller delvis må överlåta sin rätt att förfoga över verket. I motiven

framhålles bl. a., att överlåtelse vanligen endast gäller rätt att i vissa

begränsade hänseenden utnyttja verket. Hinder bör emellertid icke möta

att upphovsmannen överlåter rätten med hela det innehåll den har vid tiden

för avtalet. I vissa fall kan det vara en fördel för upphovsmannen att göra

så. Ett avtal av denna innebörd kan dock visa sig leda till uppenbar obillighet;

härvid finns enligt 29 § i förslaget möjlighet att få avtalet jämkat.

Till första stycket andra punkten har kommittén fört stadgande, att överlåtelse

av exemplar icke innefattar rätt att förfoga över verket. I gällande

rätt har denna princip uttalats i 10 § första stycket konstverkslagen. Förslaget

upptager icke motsvarighet till de förut berörda undantag från principen

som gäller enligt andra och tredje styckena i nämnda paragraf. Vad

först angår bestämmelsen i andra stycket om rätt för staten eller menighet

att genom fotografi efterbilda konstverk som förvärvats direkt från konstnären

eller hans lagliga successorer framhålles, att dess väsentliga betydelse

torde vara att tillgodose museernas och andra offentliga institutioners

behov att avbilda konstverk i kataloger o. dyl. Enligt förslaget skall

sådan avbildning emellertid vara generellt tillåten på grund av en regel i

25 § andra stycket. Det nuvarande stadgandet ger även möjlighet åt museerna

att framställa och sälja vykort och andra reproduktioner av vissa

utställda konstverk. I denna del anser kommittén det emellertid vara riktigare

att förvärvaren får göra förbehåll om reproduktionsrätt. I fråga om

bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf i konstverkslagen

om beställares rätt med avseende å beställd porträttbild anföres, att det i

regel lär vara förutsatt mellan parterna, att konstverket skall förbli unikt

eller att i vart fall inga andra repliker skall framställas än de beställaren

avsett. Skulle undantagsvis så icke vara fallet, hör emellertid enligt kommitténs

mening gälla, att beställaren får skydda sina intressen genom uttryckligt

förbehåll.

I andra stycket av förevarande paragraf har kommittén upptagit stadgande,

att i fall då överlåtelse av upphovsrätt innefattar sådan utvidgning

av rätten, som efter överlåtelsen kan ske genom lagstiftning eller överenskommelse

med främmande makt, överlåtelsen i denna del skall vara giltig

allenast såframt vid överlåtelsen utvidgningen blivit bestämt angiven och

kunnat bedömas vara sannolik. I motiven framhålles, alt överlåtelse av

upphovsrätt stundom icke närmare begränsas till viss eller vissa former

för utnyttjande utan göres mera generell. Om parterna härvid avsett, att

förvärvaren skall äga göra gällande rätten även med det utvidgade innehåll

den kan få genom framtida lagstiftning, bör överlåtelsen i denna del

som huvudregel icke kunna åberopas mot upphovsmannen. Parterna saknar

nämligen i allmänhet möjlighet att bedöma vilka rättigheter, som i en

framtid kan komma att omfattas av avtalet; avtalet bär då karaktär av

hasard och det är föga tilltalande att upphovsmannen skulle vara bunden av

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

det. I vissa fall bör det dock vara möjligt att bedöma värdet även av framtida

rättigheter. Så är händelsen om exempelvis ny lagstiftning är nära

förestående. Om parterna härvid som föremål för överlåtelsen direkt anger

en sådan utvidgning av rätten, som åsyftas i den planerade lagstiftningen,

synes övervägande skäl tala för att avtalet skall vara bindande. Motsvarande

bör gälla även i andra fall, där den utvidgning av rätten varom fråga är

blivit bestämt angiven i avtalet och kunnat bedömas vara sannolik. Vad

nu sagts gäller även då upphovsmannens befogenheter genom en överenskommelse

med främmande makt utvidgas till denna makts område liksom

beträffande sådana framtida ändringar i främmande länders lagstiftning,

vilka enligt överenskommelser kommer svenska upphovsmän tillgodo.

Kommittén anför, att ett problem likartat med det nu behandlade kan

uppstå om efter en överlåtelse rätten får ökat ekonomiskt värde genom att

nya metoder tillkommer för verkets utnyttjande. Av olika skäl har kommittén

emellertid stannat för att icke föreslå särskilda avtalsregler på detta

område. Kommittén framhåller emellertid att jämkningsregeln i 29 § kan

bli tillämplig i hithörande fall.

Om överlåtelse av upphovsrätt skall enligt kommitténs förslag gälla dels

allmänna bestämmelser i förevarande paragraf och i 28—29 §§ och dels,

beträffande speciella avtalstyper, bestämmelser i 32—42 §§. Kommittén har

ansett att vissa av bestämmelserna skall vara tvingande. Övriga regler är

dispositiva, vilket i allmänhet kommit till uttryck genom föreskrift i varje

särskilt stadgande, att detta skall gälla där ej annat är eller må anses

vara avtalat.

Remissyttrandena. Mot förslagets ståndpunkt att överlåtelse av

upphovsrätt även skall kunna avse rätten i dess helhet reses

invändningar av svenska översättarförbundet. Förbundet, som framhåller

att frågan ur dess synpunkt i första hand är av betydelse för översättarna,

anser det vara ett oeftergivligt krav att det honorar, som fixeras i översättningsavtal,

skall få avse endast det utnyttjande av verket, som är aktuellt

vid avtalstillfället. Översättaren bör sålunda under alla omständigheter

behålla förfoganderätten till sin översättning beträffande allt framtida

utnyttjande, av samma motpart eller annan, i samma form eller annan

form. I den del ett avtal innefattar överlåtelse även i sådant avseende bör

det vara ogiltigt. En regel härom bör vara tvingande, då översättarna icke

har möjlighet att genom förhandlingar uppnå skäliga avtalsvillkor. Ej heller

stadgandet i 29 § ger här erforderligt skydd; så som stadgandet är utformat

är det tvivelaktigt, om en översättare kan få ens det mest ofördelaktiga

avtal jämkat. Den av förbundet förordade regeln synes ändamålsenlig

även till skydd för originalförfattare, eftersom konsekvenserna av en total

rättsöverlåtelse icke kan överblickas.

Den föreslagna bestämmelsen om att överlåtelse av exemplar

icke innefattar rätt att förfoga över verket väcker viss tvekan hos svenska

försäljnings- och reklamförbundct, som framhåller att denna princip knap
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kanyl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

past kan vara generellt tillämplig på reklamens område. Förbundet vil!

dock ej motsätta sig bestämmelsen, eftersom den är ägnad att driva fram

en enhetligare praxis i ämnet, när det gäller avtal mellan reklamframställare

och reklambeställare; då bestämmelsen är dispositiv, kan berörda parter

eller partsorganisationer fritt överenskomma om en ur praktisk synpunkt

rimlig lösning av frågan.

överintendenten och chefen för Nationalmuseum gör erinringar mot att

i förslaget icke upptagits motsvarighet till bestämmelsen i 10 § andra stycket

konstverkslagen om rätt för staten eller menighet att

genom fotografi efterbilda konstverk som förvärvats direkt

från konstnären eller hans lagliga successorer. Det framhålles att museet

måste i aktivt konstbildningsarbete på olika sätt återge de konstverk

som museet äger, exempelvis på fotografier, vykort, skioptikonbilder o. dyl.

Konstnärerna har ej heller veterligen rest invändningar mot museets rätt

att fotografera, så mycket mindre som här ej är fråga om ensamrätt till verket

utan konstnären bibehåller sina fulla rättigheter gentemot t. ex. förläggare

och kopister. Vidare framhålles att förslaget i praktiken skulle medföra

ett väsentligt merarbete för museet i form av en till övervägande delen

ofruktbar pappersexercis; man torde nämligen få utgå från att i varje särskilt

fall måste träffas skriftligt avtal om museets rätt att fotografera och

att dessa avtal måste registreras. Dessa svårigheter blir särskilt framträdande

i fråga om utländska konstnärer. En generell, i lagen inskriven fotograferingsrätt

av nuvarande innehåll för statens konstsamlingar, helst utsträckt

till att gälla även konstverk som inköpts i andra hand, skulle innebära bättre

möjligheter för museets konstbildande uppgifter och mindre arbete än

vad kommitténs förslag skulle medföra. För konstnärerna skulle en sådan

rätt säkerligen icke innebära någon nackdel av betydelse. Mot att den nuvarande

regeln i ämnet upphäves uttalar sig även svenska stadsförbundets

styrelse och styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

Stockholms rådhusrätt hemställer, att i den nya lagen upptages motsvarighet

till bestämmelsen i 10 § tredje stycket konstverkslagen om beställares

rätt med avseende å beställd porträttbild. Mot

kommittéens uttalande, att det i regel torde vara förutsatt mellan parterna

att konstverket skall förbli unikt eller att i vart fall inga andra repliker

skall framställas än de beställaren avsett, anföres, att vad som i en avtalssituation

kan anses vara förutsatt mellan parterna ofta är ytterst vanskligt

att avgöra och icke utan vidare torde vara givet i fall som de förevarande.

På grund härav och då kommitténs förslag innebär ändring av gällande rätt

på området, bör det nuvarande stadgandet bibehållas. Samma yrkande framställes

av styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Länsstyrelsen i Uppsala

län anser att principen i berörda stadgande bör tillämpas även beträffande

andra konstverk än porträttbilder och även vid andra förvärv hos konstnären

än genom beställning.

I anslutning till den i 33 § andra stycket kommittéförslaget beträffande

förlagsavtal upptagna regeln om att manuskript eller annat exemplar av ver
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

175

ket, efter vilket detta skall återges, förblir i upphovsmannens ägo, framhåller

föreningen svenska affischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund

att motsvarande bör gälla även utanför förlagsavtalet och hemställer att ett

generellt stadgande härom upptages i förevarande paragraf. Sveriges radio

understryker däremot, att regeln i 33 § icke kan anses normerande för alla

områden utanför förlagsavtalet. Beträffande olika auktorrättsliga prestationer,

som utsändes i radio, gäller sedan gammalt, att i de allra flesta fall

ett manuskriptexemplar eller en inspelning arkiveras. Det finns inga skäl

att ändra denna ur kulturhistorisk synpunkt säkerligen mycket värdefulla

praxis. En annan fråga är i vad mån dessa arkiverade exemplar får ställas

till förfogande för forskare eller för andra intresserade utan upphovsmannens

samtycke.

Det av kommittén i andra stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet

om verkan av överlåtelse av framtida rättigheter

avstyrkes av Svea hovrätt, Sveriges radio, svenska bokförläggareföreningen,

svenska tidning sutgivar ef''öreningen, Stockholms handelskammare och

svenska boktryckareföreningen. Dessa instanser framhåller bl. a., att det

är lämpligare att i ytterlighetsfall jämka avtal av förevarande slag med stöd

av 29 § i förslaget.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser att hithörande situationer

bör regleras i lag men finner kommitténs förslag icke kunna godtagas;

spörsmålet bör i stället rimligen lösas på det sätt, att den som förvärvat verket

skall ha en ovillkorlig option att förvärva den rätt som utvidgningen

avser men att han skall vara skyldig att erlägga skälig ersättning härför.

Föreningen Sveriges filmproducenter hemställer att från andra stycket av

förevarande paragraf undantages överlåtelse av upphovsrätt för filmning.

Den av kommittén i motiven diskuterade frågan om upphovsmannens

befogenheter, då efter överlåtelse av upphovsrätt nya metoder tillkommer

för verkets utnyttjande, beröres av styrelsen för Sveriges

advokatsamfund, som anser spörsmålet böra lösas genom en till 29 §

fogad föreskrift, att upphovsmannen i sådant fall skall äga rätt till ytterligare

ersättning.

I anslutning till de i 32—42 §§ kommittéförslaget upptagna bestämmelserna

om särskilda avtalstyper uttalar svenska annonsörers förening,

att lagen även bör innehålla vissa regler angående avtal om överlåtelse

av upphovsrätt för reklamändamål.

Sveriges radio gör en allmän anmärkning mot alt vissa av de särskilda

avtalsbestämmelserna utformats såsom tvingande. Bl. a. framhålles,

att det skydd för en svagare avtalspart, som är de tvingande reglernas ändamål,

icke är behövligt vid avtal mellan en organisation av upphovsmän och

förmedlare av auktorverk. I de fall, då ett skydd är erforderligt, kan detta

i tillräcklig grad lämnas av 29 § i förslaget. Liknande synpunkter framhålles

av svenska tidningsutgivareföreningen, Stockholms handelskammare

och svenska försäljnings- och reklamförbundet. Mot de tvingande reglerna

s. 176 Kontrollera mot PDF

176 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

uttalar sig även andra remissinstanser, på sätt närmare anföres vid dessa

bestämmelser.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund kritiserar det i de dispositiva bestämmelserna

använda uttrycket »där ej annat är eller må anses vara avtalat»

och föreslår i stället »där ej annat må anses vara avtalat». Stockholms

rådhusrätt och svenska översättarförbundet förordar uttrycket »där

ej annat avtalats».

Departementschefen. Mot kommitténs ståndpunkt att det alltjämt skall

vara möjligt att överlåta upphovsrätt i dess helhet har invändningar rests

av en remissinstans, svenska översättarförbundet, som anser att överlåtelse

beträffande annat framtida utnyttjande än det som är aktuellt vid avtalet

bör vara ogiltig. Förbundet understryker att denna princip i varje fall

bör gälla för översättningar; översättarna skulle härigenom få möjlighet

att genomföra sina befogade anspråk på tilläggsersättning då en översättning

senare skall användas för andra ändamål. Såsom kommittén anfört

kan det emellertid i vissa lägen vara en fördel för upphovsmannen att träffa

avtal om totalöverlåtelse och detta kan i speciella fall även gälla beträffande

översättningar. Jag anser det därför icke tillrådligt, att göra ett så

kraftigt ingrepp i avtalsfriheten som den av förbundet ifrågasatta regeln

skulle innebära. Liksom på andra områden bör det lämnas åt parterna och

deras organisationer att förhandla om de villkor som bör gälla. Framhållas

må att uppenbart otillbörliga villkor enligt förslaget skall kunna jämkas

med stöd av 29 §. Det av kommittén föreslagna stadgandet synes alltså böra

bibehållas.

Den av kommittén i anslutning till gällande rätt föreslagna regeln, att

överlåtelse av exemplar icke innefattar överlåtelse av upphovsrätt, vilken

lämnats utan erinran i remissbehandlingen, torde jämväl få upptagas i paragrafen.

Några remissinstanser har framställt anmärkningar mot att kommittén

icke bibehållit vissa nu gällande undantag från sistnämnda regel. Det ena

av dessa innebär, att museer och andra offentliga institutioner som förvärvar

ett konstverk direkt från konstnären eller hans lagliga successorer erhåller

rätt att genom fotografi efterbilda konstverket, överintendenten och

chefen för Nationalmuseum har framhållit, att museet måste ha möjlighet

att återge sina konstverk på fotografier, vykort o. s. v. och att, om den berörda

regeln upphäves, museet i stället måste sluta skriftliga avtal med

konstnärerna, något som bleve synnerligen arbetskrävande. Rätten att framställa

fotografiska reproduktioner har emellertid i vår tid blivit allt viktigare

för konstnärerna och det bör knappast i en lagregel fastslås att de

förvärvare som här avses skall ha en generell sådan rätt. Frågan bör lösas

genom avtal, varvid kollektiva överenskommelser med konstnärernas organisationer

synes kunna läggas till grund.

Den andra i gällande rätt förefintliga undantagsregeln som uteslutits av

. kommittén gäller beställda porträtt och innebär att sådana ej får efterbildas

opaginerad Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

utan tillstånd av beställaren eller hans efterlevande. Mot kommitténs förslag

att slopa denna regel och låta frågan lösas genom avtalstolkning har i

ett par remissyttranden invänts, att en sådan tolkning ofta måste bli ytterst

vansklig. Även i denna del vill jag emellertid biträda kommitténs mening.

Den av kommittén förordade lösningen torde i alla normala fall leda till

samma resultat som den nuvarande regeln. Den har likväl företräde ur

principiell synpunkt och är mera ändamålsenlig i de •—- visserligen sällsynt

förekommande — fall, då det får antagas ha varit parternas avsikt att konstnären

skulle behålla reproduktionsrätten.

Enligt 31 § andra stycket i departementsförslaget gäller beträffande förlagsavtal,

att manuskript eller annat exemplar av verket, efter vilket detta

skall återges, förblir i upphovsmannens ägo. I många fall torde detta gälla

även utanför förlagsavtalet, och ett par remissinstanser har ansett att en

generell regel i ämnet borde upptagas i förevarande paragraf. Praxis är dock

här icke så enhetlig att en sådan generell regel kan anses lämplig.

I förevarande paragraf har kommittén även upptagit en regel som innebär

att avtal rörande s. k. framtida rättigheter — rättigheter som uppstår på

grund av att upphovsrätten efter avtalstillfället utvidgas genom lagstiftning

eller internationella överenskommelser — i princip skall vara ogiltiga; undantag

har endast gjorts för fall, då utvidgningen vid överlåtelsen blivit bestämt

angiven och kunnat bedömas vara sannolik. Regeln har kritiserats vid

remissbehandlingen och vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 har förordats

att den utgår. För egen del har jag också ansett övervägande skäl tala

för att regeln slopas. Ogiltighet synes sålunda icke alltid böra inträda i de

lägen som här avses. Om exempelvis avtalet honoreras med royalty, kan det

i vissa fall vara naturligt att det får gälla även beträffande den utvidgade

rätten. I andra lägen kan en jämkning vara mera motiverad än en total ogiltighetsverkan.

Det torde därför vara lämpligare att hithörande fall regleras

av den allmänna jämkningsbestämmelsen i 29 §.

Liksom kommittén anser jag att frågan om upphovsmannens befogenheter,

då efter överlåtelse av upphovsrätt nya metoder tillkommer för verkets

utnyttjande, bör regleras av 29 §.

Om överlåtelse av upphovsrätt skall enligt förslaget gälla dels allmänna

regler i förevarande paragraf och i 28—29 §§ och dels, beträffande speciella

avtalstyper, vissa särskilda bestämmelser. Dessa bestämmelser synes böra

upptagas i 30—40 §§. Kommittén har ansett att några av dem bör vara

tvingande. Av skäl som jag kommer att utveckla vid de särskilda stadgandena

har jag icke kunnat biträda denna uppfattning; enligt min mening bör

samtliga bestämmelser vara disposiliva. I förevarande paragraf torde böra

intagas en allmän föreskrift härom. I anslutning till den av kommittén

valda formuleringen synes förhållandet böra uttryckas så, att bestämmelserna

skall tillämpas allenast i den mån annat ej är eller må anses avtalat.

Det synes ändamålsenligt, att det av lagtexten tydligt framgår att rättsförhållandet

skall regleras enligt vad parterna avsett icke blott då det föreligger

mer eller mindre uttryckliga avtalsbestämmelser utan också då det

12 Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

av omständigheterna framgår vilken parternas mening varit. En omständighet

som i delta avseende är av stor betydelse är självfallet vilken sedvana

som iakttages på området.

28 §.

I paragrafen, som överensstämmer med 28 § kommittéförslaget, upptages

avtalstolkningsregler i frågor om rätt för den, som genom överlåtelse

förvärvat upphovsrätt till ett verk, att ändra detta samt att överlåta rätten

vidare.

Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket författarlagen må den, till vilken

författarrätt med avseende å ett verk överlåtits, icke utan tillstånd av författaren

eller hans lagliga successorer förändra verket i vidare mån än som

nödvändiggöres av det med överlåtelsen avsedda ändamålet. Vid överlåtelse

av rätt att efterbilda konstverk gäller enligt 11 § första stycket konstverkslagen,

att förvärvaren icke utan tillstånd av motsvarande slag äger

förändra verket i vidare mån än som nödvändiggöres av det för efterbildandet

använda förfarandet.

Regler om vidareöverlåtelse saknas i gällande rätt.

Kommittén. Kommittén framhåller, att den som förvärvar rätt att mångfaldiga

eller offentligt framföra ett verk ofta har ett intresse att företaga

ändringar i detta. En förläggare kan av olika skäl finna det önskvärt, att

det göres strykningar eller omformuleringar i ett litterärt verk, som skall

publiceras i bokform. Om en musikalisk komposition skall utges i populärupplaga,

kan det vara erforderligt att förenkla sättningen. Skall ett konstnärligt

bruksföremål mångfaldigas i industriell skala, kan det vara nödvändigt

att ge produkten en något annan utformning än konstnären avsett.

FÖr uPPhovsmannen är i sådana och liknande fall av betydande intresse att

själv få bestämma, huruvida och i vilken utsträckning ändringar skall få

företagas i verket. Förvärvaren bör därför icke vara berättigad att ändra

verket utan att upphovsmannen uttryckligen medgivit honom detta eller det

av omständigheterna eljest framgår, att han skall äga sådan rätt. I enlighet

härmed har kommittén i första punkten av förevarande paragraf upptagit

stadgande, att där ej annat är eller får anses vara avtalat, den till vilken

upphovsrätt överlåtits icke må ändra verket.

Det framhålles vidare, att en överlåtelse icke blott har ekonomisk betydelse

för upphovsmannen utan också berör hans personliga intressen i verket.

Om ej annat är eller får anses vara avtalat, bör förfoganderätten därför

blott få utövas av den, som upphovsmannen själv betrott med uppgiften att

framlägga verket för offentligheten, så att förvärvaren icke äger att överlåta

ratten vidare. En regel i denna riktning har upptagits i slutet av förevarande

paragrafs första punkt.

Till utläggning av sistnämnda regel anför kommittén bl. a., att avtal om

rätt till vidareöverlåtelse kan träffas redan i samband med den ursprung
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

179

liga överlåtelsen genom att upphovsmannen därvid ger förvärvaren en mer

eller mindre generell rätt i sådant hänseende. Upphovsmannen kan också

lämna dylikt tillstånd genom att godkänna en vidareöverlåtelse, då frågan

därom blir aktuell. Av lagtexten framgår, att förvärvaren äger överlåta rätten

vidare icke blott då upphovsmannen uttryckligen medgivit honom detta

utan även då omständigheterna eljest är sådana, att upphovsmannen får

anses ha samtyckt härtill. Som exempel anföres att en reklambyrå i allmänhet

är berättigad att till sina kunder överlåta alster, som de hos byrån

anställda konstnärerna skapar i anställningen och till vilka byrån äger

förfoganderätt på grund av själva anställningsavtalet.

Såsom undantag från kravet på samtycke till vidareöverlåtelse har i paragrafens

andra punkt upptagits stadgande, att om rätten ingår i en rörelse,

den må överlåtas i samband med rörelsen eller avdelning därav; härtill har

fogats bestämmelse, att överlåtaren dock alltjämt skall vara ansvarig för

avtalets fullgörande. I motiven anföres som exempel, att en förläggare överlåter

hela sin förlagsrörelse. Det kan härvid icke skäligen fordras, att förläggaren

skall taga tillstånd till rättigheternas överlåtelse av samtliga de

upphovsmän vilkas verk ingår i rörelsen. Detsamma gäller då en förläggare

överlåter en viss avdelning av sin rörelse, t. ex. en avdelning för skolböcker.

I fortsättningen anföres, att där rätten lagligen överlåtits vidare

förvärvaren äger utnyttja verket på de villkor, som stadgats i överlåtarens

avtal med upphovsmannen, och de ytterligare villkor, som må uppställas vid

den senare överlåtelsen. Häremot svarar en skyldighet för förvärvaren att

gentemot upphovsmannen uppfylla det ursprungliga avtalet, såvitt avser

förpliktelser som inträder efter avtalets ingående. Av allmänna rättsgrundsatser

följer emellertid, att överlåtaren det oaktat alltjämt är ansvarig för

avtalets fullgörande, såvida upphovsmannen icke fritagit honom från detta

ansvar. Detta gäller även i det fallet, att rätten överlåtes i samband med

rörelse eller avdelning av rörelse, i vilken rätten ingår. För tydlighetens

skull har sistnämnda förhållande ansetts böra komma till direkt uttryck

i lagtexten.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet har i allmänhet lämnats

utan erinran i remissvaren.

I anslutning till kommitténs uttalande, att rätt till ändring och

vidareöverlåtelse i vissa fall bör föreligga även utan uttryckligt

avtal därom, framhåller svenska tidningsutgivar ef öreningen, att en generell

rätt till smärre ändringar städse måste anses tillkomma förläggare och

utgivare oavsett särskilt avtal och att det på pressens område är uteslutet

att generellt ogiltigförklara vidareöverlåtclser; sådana överlåtelser av företrädesvis

mer kvalificerade bidrag förekommer i allt mer ökad utsträckning

och ett försvårande av denna verksamhet innebär risk för försämring av

pressens kulturella standard.

Akademien för de fria konsterna betonar att ändringsförbudet har betydelse

även i fråga om ritningar till byggnadsverk; en beställare bör icke

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ha rätt att frångå sådana, vare sig de är på skiss-, huvudritnings- eller arbetsritningsstadiet.

I anledning av ett uttalande i motiven, att en reklambyrå äger fritt förfoga

över de alster som de hos byrån anställda skapar i anställningen, understryker

föreningen svenska affischtecknare och konsultativa reklambyråers

förbund att denna uppfattning icke kan godtagas av konstnärerna.

Beträffande stadgandets sista punkt om överlåtarens ansvar för

avtalets fullgörande framför svenska boktryckareföreningen som sin mening,

att ansvaret städse bör upphöra, om upphovsmannen ej inom viss

tid efter det att han underrättats om överlåtelsen framfört erinringar däremot.

Departementschefen. Det stadgande som kommittén föreslagit angående

rätt till ändring och vidareöverlåtelse av överlåtet verk har i allmänhet godtagits

i remissvaren och torde böra intagas i lagen. I några remissvar anföres

synpunkter på frågan om tillåtlighet av ändringar och vidareöverlåtelse

i vissa särskilda fall. Med anledning härav vill jag understryka att,

såsom även kommittén betonat, hänsyn i alla hithörande fall måste tagas

icke blott till vad som uttryckligen avtalats utan också till samtliga övriga

omständigheter, främst den sedvana som må ha utbildat sig i branschen.

Beträffande den av kommittén föreslagna regeln om överlåtarens ansvar

för avtalets fullgörande har i ett remissyttrande framförts den åsikten, att

ansvaret städse bör upphöra om upphovsmannen ej inom viss tid efter det

han underrättats om överlåtelsen framfört erinringar däremot. Det torde

väl också vara riktigt att en sådan underlåtenhet ofta får anses innebära,

att upphovsmannen fritager överlåtaren från ansvar, men så kan dock icke

alltid anses vara fallet; frågan får städse bedömas med beaktande av samtliga

föreliggande omständigheter.

29 §.

I paragrafen, som motsvarar 29 § kommittéförslaget, har upptagits en bestämmelse

om jämkning av avtal i vissa fall.

Kommittén. Kommittén erinrar om att på sina håll i nyare lagar principen

om avtals bindande verkan ansetts böra begränsas i sådana fall, där

tillämpning av visst avtalsvillkor skulle vara stridande mot god sed på det

ifrågavarande området eller villkoret eljest är av den art att det icke kan

godtagas av rättsordningen. Sådan begränsning sker genom regler, som ger

domstol möjlighet att i ytterlighetsfall av detta slag jämka eller åsidosätta

eljest bindande avtalsvillkor.

En dylik bestämmelse har upptagits i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal.

Enligt dess 34 § kan i fall, då ett från lagen avvikande försäkringsvillkor

finnes leda till uppenbar obillighet, villkoret jämkas eller lämnas

utan avseende, där sådant kan anses överensstämma med god försäkringspraxis.

En regel i samma riktning återfinnes vidare i lagen den 27

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Mnj:ts proposition nr 17 år 1960

mars 1936 om skuldebrev. Dess 8 § stadgar, att i fall, då tillämpning av villkor

som upptagits i skuldebrev uppenbarligen skulle vara stridande mot

gott affärsskick eller eljest otillbörlig, villkoret må jämkas eller lämnas

utan avseende. Detta stadgande har utgjort förebild för en regel av motsvarande

innehåll i den år 1939 reviderade lagstiftningen om hyresförhållanden

i 3 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

I 43 § i sagda kapitel stadgas sålunda, att om tillämpning av villkor som

upptagits i hyresavtal uppenbarligen är stridande mot god sed i hyresförhållanden

eller eljest otillbörlig, villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende.

Ett ytterligare exempel är 9 § i lagen den 18 juni 1949 om rätten

till arbetstagares uppfinningar, som ger möjlighet till jämkning eller åsidosättande

av villkor i avtal rörande rätten till sådan uppfinning; förutsättning

för regelns användning är, att tillämpning av villkoret uppenbarligen

är stridande mot god sed eller eljest otillbörlig. Slutligen har vid 1953 års

revision av lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp i dess 8 § införts en

bestämmelse, som helt ansluter sig till det förut nämnda stadgandet i skuldebrevslagen.

I motivuttalanden till ett par av dessa stadganden har desamma

ansetts som uttryck för en allmän rättsgrundsats.

Kommittén framhåller, att även vid överlåtelse av upphovsrätt kan förekomma,

att villkor träffas som är av den art eller leder till sådana konsekvenser

att de icke bör godtagas av rättsordningen. Till en början kan man

sålunda icke bortse från möjligheten, att den som förvärvar upphovsrätt till

ett verk genomdriver villkor, som står i strid med god sed på upphovsrättens

område eller som eljest är uppenbart obilliga för upphovsmannen. I

detta sammanhang får beaktas att författare och konstnärer icke sällan står

främmande för affärsmässiga och ekonomiska överväganden och saknar den

erfarenhet, som erfordras för att bedöma det ekonomiska värdet av den

rätt de överlåter. Av praktisk betydelse är vidare den omständigheten, att

det på förevarande område — i högre grad än som eljest är vanligt i avtalsförhållanden

— är svårt för parterna att överblicka de konsekvenser, som

avtalet kan medföra för framtiden. Som exempel kan anföras det fallet, att

upphovsmannen överlåter rätt till verket mot engångsersättning. Mot ett sådant

avtal kan i många fall icke i och för sig riktas några berättigade anmärkningar.

Verket kan emellertid få en framgång, som vida överträffar

vad parterna väntat sig vid avtalets ingående, och ge förvärvaren en vinst,

som icke står i någon som helst proportion till den utgivna engångsersättningen.

Samma resultat kan uppkomma om förvärvaren erhållit en mer eller

mindre generell rätt att utnyttja verket och nya metoder för verkets utnyttjande

överraskande slår igenom. För rättskänslan maste anses i hög giad

stötande, om förvärvaren i sådana och liknande fall skulle äga att under

åberopande av avtalet ensam behålla hela det ekonomiska utbytet av verket.

Med hänsyn till det anförda föreligger enligt kommitténs mening särskdd

anledning att i lagstiftning om hithörande avtalsförhållanden upptaga en

motsvarighet till de förut återgivna bestämmelserna i vissa andra viktiga

lagar på civilrättens område. Enligt stadgandet härom, som fått sin plats i

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

förevarande paragraf, må i fall, då för rätt att förfoga över ett verk avtalats

villkor, som strider mot god sed på upphovsrättens område, eller då avtalet

eljest leder till uppenbar obillighet, avtalet jämkas efter ty prövas

skäligt.

Kommittén anför att stadgandet, såvitt rör villkor som strider mot god

sed på upphovsrättens område, är tillämpligt såväl då villkoret redan vid

sin tillkomst är oförenligt med god sed som då dess åberopande på grund av

sedermera inträffade omständigheter skulle strida däremot. Av uttrycket

god sed följer att domstolen icke generellt skall lägga rådande praxis på

området till grund för sitt bedömande; avgörandet skall ske med hänsyn till

sådan sedvana, som enligt domstolens uppfattning kan godtagas. Angående

möjligheten att åberopa stadgandet vid avtal som leder till uppenbar obillighet

hänvisar kommittén till de i det föregående givna exemplen; det behöver

emellertid knappast framhållas, tillägger kommittén, att icke varje

disproportion mellan det upphovsmannen tillkommande vederlaget och förvärvarens

ekonomiska utbyte av den överlåtna rätten kan betecknas som

en uppenbar obillighet mot upphovsmannen. Kommittén framhåller vidare

att stadgandet i förekommande fall även kan åberopas av upphovsmannens

medkontrahent. Angående sättet för jämkning uttalar kommittén, att jämkning

även kan ske sålunda att visst avtalsvillkor lämnas helt utan avseende.

Att de föreslagna bestämmelserna icke får sättas ur kraft genom avtal

ligger enligt kommitténs mening i sakens natur och har ej ansetts behöva

uttalas i lagtexten.

Remissyttrandena. Förslaget att i den nya lagen införa ett stadgande om

möjlighet att i särskilda fall jämka avtal om överlåtelse

av upphovsrätt tillstyrkes eller lämnas utan erinran av

så gott som samtliga remissinstanser. Endast svenska försäljnings- och reklamförbundet

ifrågasätter, huruvida särskilda bestämmelser i ämnet är

erforderliga med hänsyn till gällande rätts allmänna regler om jämkning

av obilliga avtal.

Mot det föreslagna stadgandets utformning anmärkes från ett par

håll, att det lämnar alltför stort utrymme för jämkning. Stockholms rådhusrätt

hemställer att stadgandet, i anslutning till formuleringen av motsvarande

lagrum i vissa andra lagar, begränsas till fall då tillämpning av

villkor, som ingår i avtal om rätt att förfoga över ett verk, uppenbarligen

skulle vara stridande mot god sed på upphovsrättens område eller eljest

otillbörlig. Härigenom skulle vinnas bl. a., att ordalagen klarare gåve uttryck

åt att lagrummet är tillämpligt endast i vissa ytterlighetsfall samt att

eventuella billighetskrav icke skall beaktas, med mindre de kan hänföras

till vad som måste anses vara i egentlig mening otillbörligt eller stridande

mot god sed på det auktorrättsliga området. Samma synpunkter anlägges av

svenska boktryckareföreningen. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund förordar

att stadgandet begränsas till fall, då avtalat villkor strider mot god

sed på upphovsrättens område eller eljest är otillbörligt. Styrelsen befarar

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

183

att kommitténs förslag kan leda till rättsosäkerhet och anför härom i anslutning

till ett av kommittén diskuterat exempel på tillämpning av paragrafen:
Det

synes styrelsen icke rimligt — annat än i rena undantagsfall — att

en upphovsman, som mot engångsersättning överlåtit ett verk, lång tid därefter

skall kunna vända sig till förvärvaren och avkräva denne ytterligare

ersättning, om verket skulle ha visat sig få en större framgång än parterna

väntat sig vid avtalets ingående. Förhållandena torde vara sådana att de

som yrkesmässigt förvärva upphovsrätter mot engångsersättning ha att kalkylera

med att vissa verk kunna medföra förhållandevis stora vinster och

andra verk förluster. Frågan om en vinst kan betraktas som oskäligt hög

måste därför bedömas mot bakgrunden av förvärvarens hela rörelse och icke

enbart på grund av ett enstaka förvärv. Härtill kommer att en förvärvare

icke rimligen bör bli skyldig att återbetala en uppburen vinst, sedan kanske

lång tid förflutit efter förvärvet och den uppburna vinsten ingått i förvärvarens

rörelse samt beskattats. Enligt styrelsens mening måste en förvärvare

i en sådan situation ha ett legitimt krav på att veta, att han icke kan

krävas på ytterligare betalning, även om verket skulle få oväntat stor framgång.

Jämväl svenska bokförläggareföreningen anser att stadgandet, så som det

utlagts i motiven, erhållit alltför stor räckvidd. Enligt föreningens mening

kan emellertid den föreslagna lagtexten bibehållas, om det klargöres att möjligheterna

att få avtalsvillkor jämkade icke är så vittgående som motiven

antyder. I anslutning till kommitténs exempel anför föreningen:

Verkets framgång kan icke i och för sig berättiga till jämkning. Det avgörande

måste enligt föreningens mening vara, om den betalade engångsersättningen

vid jämförelse med de ersättningar författare med motsvarande

kvalifikationer vid samma tidpunkt kunnat påräkna befinns rimlig

eller icke. Har bidragsgivare till uppslagsverk, vilka allmänt betalas genom

engångshonorar, fått normal betalning för sina bidrag, bör de uppenbarligen

icke kunna begära tilläggshonorar, hur stor den försålda upplagan av

verket än blir liksom ingen heller kommer på idén att de skall betala igen

något, om verket blir ett ekonomiskt fiasko. Icke heller författare av skönlitteratur

kan givetvis om de erhållit ett skäligt engångshonorar räkna med

att få ytterligare betalning, även om verkets förläggare gör en stor vinst på

bokförsäljningen. En framstående norsk förläggare har såsom något typiskt

visat att av hans skönlitterära utgivning såldes cirka 75 % i så liten upplaga

att icke ens de direkta framställningskostnaderna täcktes.

Skulle ett verks framgång stå i direkt proportion till dess höga konstnärliga

värde, nödgades man kanske på förlagsavtalen anlägga helt andra synpunkter

än inom avtalsrätten i allmänhet. Så är emellertid icke fallet utan

en boks försäljningsframgång beror av ett lika komplicerat orsakssammanhang

som det lyckosamma genomförandet av varuförsäljning inom många

andra branscher.

Föreningen framhåller att stadgandet även med den begränsade räckvidd

som föreningen förordar säkerligen kommer att utgöra ett värdefullt stöd

för bokbranschens organisationer, då det gäller att upprätthålla god sed och

att jämka obilliga avtal på upphovsrättens område. Stadgandet om eu särskild

förlagsavtalsnämnd i den svenska versionen av det nordiska normal
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

formuläret till förlagsavtal har redan fått efterföljd i 1953 års normalformulär

för ungdomsboksförfattare. Sådana nämnder bestående av representanter

för förläggare- och författareorganisationerna under en opartisk ordförande

kommer genom förevarande stadgande att få ökad auktoritet, då de

anmodas yttra sig i frågor rörande förlagsavtalsrättens innebörd eller om

vad som vid avtalens tillämpning i visst hänseende skall anses riktigt eller

skäligt.

Svenska tidningsutgivar ef öreningen förklarar att den godtager stadgandet

under förutsättning, att detta endast blir tillämpligt på fall, där villkoren uppenbart

strider mot god sed eller medför en iögonfallande disproportion mellan

vederlaget och medkontrahentens vinst.

Å andra sidan anser svenska översättarförbundet att stadgandet i den föreslagna

utformningen icke ger tillräckliga jämkningsmöjligheter. Genom att

det hänvisar till god sed på området kommer det enligt förbundets mening

knappast att vara till hjälp för översättarna. Någon god sed tillämpas nämligen

icke på översättningsområdet; ersättning utgår i form av synnerligen

blygsamma engångsbelopp och tilläggsersättning ifrågakommer icke, även

om översättningen utges i mycket stora upplagor. Det är därför tvivelaktigt,

om en översättare skulle kunna få ens det mest ofördelaktiga avtal jämkat.

Ett par remissorgan berör särskilt frågan om jämkning av avtal om reklamalster.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser det tveksamt,

om formuleringen »god sed på upphovsrättens område» är alldeles

lämplig när det gäller dylika alster. Här måste såväl rent upphovsrättsliga

som mer kommersiellt färgade (affärseliska) aspekter komma med i bilden

vid värderingen av vad som är rätt och rimligt i det konkreta fallet. Att generellt

ange att de kommersiella eller de upphovsrättsliga synpunkterna skall

tillerkännas företräde synes icke vara möjligt. Reklamalstrets karaktär

måste givetvis tillmätas avsevärd betydelse vid värderingen. Svenska annonsörers

förening hemställer att avtal om reklamalster, med hänsyn till de särskilda

förhållandena på området, undantages från förevarande paragraf;

jämkning i sådana avtal bör endast kunna ske enligt avtalslagens bestämmelser.

I redaktionellt avseende anmärker Stockholms rådhusrätt att det sist i lagrummet

gjorda tillägget »efter ty prövas skäligt» synes överflödigt; genom

lagrummet bör förklaras, att villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende.

Departementschefen. I flera nya lagar på förmögenhetsrättens område har

upptagits s. k. generalklausuler, som innebär att domstol kan jämka avtalsvillkor,

om tillämpning därav skulle uppenbarligen vara stridande mot

god sed eller eljest otillbörlig. Sådana klausuler finns bl. a. i skuldebrevslagen,

nyttjanderättslagen, lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar

och lagen om avbetalningsköp. I likhet med kommittén anser jag det lämpligt

att en bestämmelse i denna riktning upptages även i lagen om upphovsrätt.

Vad angår stadgandets närmare utformning avviker kommitténs förslag

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

såtillvida från bestämmelserna i de nyss berörda lagarna, att såsom förutsättning

för jämkning icke angivits att tillämpning av avtalsvillkor är uppenbarligen

otillbörlig utan att avtalet leder till uppenbar obillighet. Vid remissbehandlingen

har anmärkts att skäl till sådan avvikelse icke föreligger.

Ej heller enligt min mening finns anledning att ange förutsättningarna för

jämkning på annat sätt än i de nämnda bestämmelserna. Genom stadgandet

torde sålunda böra föreskrivas att i fall, då tillämpning av villkor som

upptagits i avtal om överlåtelse av upphovsrätt skulle uppenbarligen vara

stridande mot god sed på upphovsrättens område eller eljest otillbörlig,

villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet har ansett det tveksamt huruvida

hänvisningen till god sed på upphovsrättens område är alldeles lämplig

när det gäller reklamalster; även kommersiella och af färsetiska synpunkter

måste här inverka. Med anledning härav bör framhållas, att det

självfallet icke för de bedömanden det här gäller kan finnas enhetliga normer

över upphovsrättens hela fält utan att speciella förhållanden kan föreligga

inom särskilda områden, vilka då måste beaktas vid prövningen, överhuvudtaget

måste man taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter,

då fråga om jämkning uppkommer.

Beträffande stadgandets tillämpning har i kommitténs motiv och vid remissbehandlingen

särskilt diskuterats det fallet, att mot engångsersättning

överlåtits en mer eller mindre generell rätt till verket och det sedermera

visar sig att förvärvaren erhåller en avsevärt större vinst än som kunnat

beräknas. För egen del finner jag det vanskligt att göra något mera generellt

uttalande om stadgandets tillämpning i dylikt fall. Hänsyn bör ej

tagas allenast till missförhållande mellan honorar och vinst; såsom förut

understrukits är det nödvändigt att beakta samtliga i det särskilda fallet

föreliggande omständigheter.

Paragrafen bör i princip vara tillämplig pa alla slags överlåtelseavtal, anledning

att undantaga avtal rörande vissa kategorier verk anser jag icke

föreligga.

Avtal om offentligt framförande

30 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 32 § kommittéförslaget,

ges regler angående avtal om offentligt framförande.

Gällande rätt. Vissa regler om avtal varigenom författare å annan överlåtit

rätt att offentligen föredraga, utföra eller uppföra ett verk stadgas i

18 § författarlagen. Enligt dess första stycke gäller, att den till vilken rätten

överlåtits är berättigad att, på det sätt överlåtelsen avser, återge verket

överallt och så ofta han finner för gott, men ej att på annan överlåta någon

rätt därtill. Enligt andra stycket skall överlåtelse av detta slag anses

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

gälla för en tid av fem år. Vidare stadgas, att i fall då uteslutande rätt att

föredraga, utföra eller uppföra ett verk till någon överlåtits för längre tid

än fem ar, denne under fem på varandra följande år ej begagnat sig därav,

den som överlåtit rätten skall vara oförhindrad att lämna tillstånd till

verkets återgivande även åt andra.

Kommittén. Kommittén framhåller att det endast i några få punkter, som

delvis redan reglerats i gällande rätt, ansetts möjligt och lämpligt att ge

generella stadganden angående avtal om offentligt framförande av litterära

eller konstnärliga verk.

I första stycket första punkten av förevarande paragraf har kommittén

upptagit ett dispositivt stadgande att i fall då rätt att framföra ett verk offentligt

överlåtes, överlåtelsen skall gälla för en tid av tre år och icke medföra

ensamrätt. Beträffande stadgandets första del framhåller kommittén,

att det vore orimligt att ett avtal som icke tidsbegränsats skulle bestå under

hela skyddstiden. Giltighetstiden bör därför begränsas genom bestämmelse

i lag, varvid tiden icke bör sättas alltför lång. Efter några års förlopp

kan förutsättningarna för avtalet vara helt ändrade; exekutörens förmåga

att framföra verket blir en annan, en sångare åldras, en teatergrupp

får en ny sammansättning. Även de ekonomiska förutsättningarna för avtalet

kan ändras. Den föreslagna treårstiden innebär en viss nedsättning i

förhållande till gällande rätt. I fråga om stadgandets senare del erinrar

kommittén om att överlåtelse av rätt till offentligt framförande antingen

kan avse ensamrätt eller också innebära att förvärvaren allenast erhåller

tillstånd att framföra verket (licens), med rätt för upphovsmannen att

lämna sådant tillstånd även åt andra. Där av avtalet framgår vilkendera

överlåtelseformen som åsyftas, skall detta naturligtvis lända till efterrättelse.

Emellertid bör i lagen anges, vilken rätt som tillkommer förvärvaren,

där avtalet icke lämnar tillräcklig ledning för frågans bedömande. Huruvida

på detta område ensamrätt eller licens skall anses vara det normala

är att besvara olika för olika slag av verk, exempelvis teaterpjäser och

musikverk, men i syfte att framtvinga klargörande avtalsbestämmelser har

det ansetts motiverat med en dispositiv regel att överlåtelsen icke medför

ensamrätt. Stadgandet saknar i denna del motsvarighet i gällande rätt.

I första stycket andra punkten har föreslagits en likaledes dispositiv bestämmelse,

att i fall då ensamrätt är avtalad, upphovsmannen likväl själv

må framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan, såframt rätten undei

en tid av tre år ej tagits i bruk. Kommittén anför att motsvarande spörsmål

på förlagsrättens område ansetts böra bedömas med utgångspunkt från

uppfattningen, att förläggaren är skyldig utge verket. Vid överlåtelse av

rätt till offentligt framförande torde man emellertid icke generellt kunna

anse, att förvärvaren är pliktig utnyttja sin rätt; huruvida så är förhållandet

får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

Ofta är läget sådant, att förvärvaren icke har dylik skyldighet och att passivitet

från hans sida icke i och för sig medför några påföljder. Om förvär
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

varen erhållit ensamrätt att framföra verket, leder emellertid hans underlåtenhet

till att verket överhuvudtaget ej kommer att framläggas för allmänheten;

på grund av ensamrätten är upphovsmannen förhindrad att föranstalta

om framförande i annan ordning. Av hänsyn såväl till upphovsmannen

som till allmänna kulturintressen bör förhindras att förvärvaren

på detta sätt lägger en död hand på verket. Om förvärvaren under viss tid

icke tager rätten i bruk, bör därför gälla att upphovsmannen själv äger

framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan. Bestämmelsen motsvarar

i princip gällande rätt, där tiden dock är satt till fem år.

Till andra stycket har förts bestämmelse att paragrafens regler gäller

endast där ej annat är eller må anses vara avtalat och icke äger tillämpning

på filmverk.

Vad angår stadgandet i 18 § första stycket författar lagen, att den till vilken

rätten överlåtits är berättigad att, på det sätt överlåtelsen avser, återge

verket överallt och så ofta han finner för gott, men ej att på annan överlåta

någon rätt därtill, anför kommittén att det knappast generellt kan sägas,

att förvärvarens rätt skall vara så vidsträckt som anges i stadgandets första

punkt; spörsmålet bör avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet och rådande sedvana. Någon motsvarighet till stadgandet i

denna del har därför icke upptagits i förslaget. Den i stadgandets senare

punkt behandlade frågan om vidareöverlåtelse regleras i förslaget i 28 §.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet har icke mött erinringar hos

remissinstanserna. En viss tvekan mot nedsättningen av tidsfristen

n a från nu gällande fem till tre år kommer dock till synes i det av folketshus

föreningarnas riksorganisation avgivna yttrandet; då bestämmelsen är

dispositiv, finner organisationen likväl ej anledning till anmärkning. Teatrarnas

riksförbund understryker att överlåtelse av förevarande slag, om ej

annat avtalats, icke bör gälla kortare tid än tre år. Uppföranderätten överlåtes

i regel av författaren till ett teaterförlag, vilket i sin tur säljer rätten

till teatrarna, vanligen med premiärfrist på minst två år. Förlagen behöver

sålunda tid för placeringen.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen

hemställer, att det måtte införas bestämmelser om skyldighet

för arrangörer av offentliga framföranden att till upphovsmannen eller hans

rättsinnehavare avlämna rapporter om de litterära eller konstnäiliga

verk som ingår i programmet. Ett liknande önskemål framföres av teaterförlag

Arvid Englind aktiebolag.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna reglerna angående avtal

om offentligt framförande, vilka i stort sett överensstämmer med gällande

rätt, har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och torde böra upptagas

i lagen med viss redaktionell jämkning. Att reglerna skall gälla endast

där ej annat är eller må anses avtalat framgår av 27 § andra stycket i departementsförslaget.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Representanter för kompositörer, musikförläggare och teaterförläggare

har framfört önskemål om skyldighet för arrangörer av offentliga framföranden

att avge rapporter om de litterära eller konstnärliga verk som ingår

i programmet. Rapportskyldigheten kan emellertid regleras i samband med

avtalet om det offentliga framförandet, och någon lagregel i ämnet synes

icke behövlig.

Förlagsavtal

31 §.

I 31—38 §§, vilka motsvarar 33—40 §§ kommittéförslaget, har upptagits

bestämmelser om förlagsavtal. I förevarande paragraf, som motsvarar 33 §

kommittéförslaget, behandlas förlagsavtalets begrepp m. m.

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att den beträffande förlagsavtal

— i typiska fall avtal varigenom en författare eller kompositör till en

förläggare överlåter rätt att i tryck utge ett litterärt eller musikaliskt verk

— icke funnit skäl föreslå en mera fullständig reglering. Det har dock ansetts

motiverat att införa något mera ingående bestämmelser än dem som nu

gäller. Av stor betydelse vid utformningen av förslagets regler härom har

varit ett normalformulär till förlagsavtal, som 1947 antogs gemensamt av

författarnas och bokförläggarnas nordiska organisationer, nordiska författarrådet

och nordiska bokförläggarrådet. Formuläret är ej avsett för alla

förlagsavtal utan endast för avtal om »romaner, noveller, lyrik och därmed

jämförliga verk» men det torde vara i viss mån vägledande även utanför

detta sitt direkta tillämpningsområde. Det benämnes i kommitténs motiv

det nordiska normalkontraktet. Några bestämmelser har av skäl som anförts

vid dessa ansetts böra erhålla tvingande karaktär.

I första stycket av förevarande paragraf har kommittén upptagit en definition

på förlagsavtal, varigenom anges på vilka slags överlåtelser av upphovsrätt

som de särskilda reglerna om denna avtalstyp skall vara tillämpliga.

Enligt definitionen hänföres härunder avtal, varigenom upphovsmannen

till förläggaren överlåter rätt att genom tryck eller annat dylikt förfarande

mångfaldiga och utge litterärt eller musikaliskt verk eller alster av

bildkonst. Att de förlagsavtalsrättsliga bestämmelserna sålunda gjorts tilllämpliga

även på alster av bildkonst innefattar en utvidgning i förhållande

till gällande rätt; konstverkslagen upptager icke några regler om förlagsrätt.

Utvidgningen motiveras med att även alster av bildkonst mångfaldigas

och utges under former, som är likartade med dem som förekommer vid

utgivning av litterära och musikaliska verk.

Kommittén framhåller att med uttrycket »genom tryck eller annat dylikt

förfarande» endast avses mångfaldigande som sker med tryckpress och liknande.

Typiska exempel är avtal om utgivning av litterärt verk i bokform

och om utgivning av musikaliskt verk i nottryck samt avtal om utgivning

av konstverk i reproduktionstryrck. Såsom tryck kan ej anses stencilering,

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

hektografering eller liknande dupliceringsmetoder. Ej heller kan hit foras

mångfaldigande genom fotografi eller ljuskopiering; om reproduktion sker

genom tryck med kliché, som i sin tur framställts genom fotografiska metoder,

sker mångfaldigandet emellertid »genom tryck».

I ett andra stycke har kommittén upptagit stadgande, att manuskript

eller annat exemplar av verket, efter vilket detta skall återges, förblir i upphovsmannens

ägo. Kommittén uttalar att detta i viss mån ligger i sakens

natur, men att en uttrycklig bestämmelse i ämnet ansetts böra inflyta i förslaget.

Remissyttrandena. Beträffande de föreslagna förlagsavtalsreglerna

i allmänhet understryker Flyco, Sveriges författareförening

och föreningen Minerva att dessa, särskilt de tvingande, innefattar en värdefull

förbättring ur upphovsmännens synpunkt.

Å andra sidan ifrågasätter svenska bokförläggareföreningen huruvida förlagsavtalet

överhuvudtaget bör upptagas till reglering; enligt föreningens

mening är i varje fall tvingande regler ej påkallade eller lämpliga. Vid revisionsarbetets

påbörjande i slutet av 1930-talet kunde det möjligen anses nödvändigt

med ett ingripande för att stödja förläggare- och författareorganisationernas

strävan mot vissa enhetliga och tydliga kontraktsformulär, men

situationen är en annan sedan det nordiska normalkontraktet och sedermera

även 1953 års normalkontrakt för ungdomsböcker tillkommit.

Den i förevarande paragraf gjorda bestämningen av tillämpningsområdet

för förlagsavtalsreglerna anses av svenska

bokförläggareföreningen vara för trång. Föreningen påpekar att böcker redan

nu kan framställas genom sådana metoder som fotografi, ljuskopiering,

stencilering, hektografering och liknande duplicering. Det finns anledning

antaga att särskilt fotografiskt mångfaldigande snart kan bli vanligt för

bokframställning. Det bör därför komma till klart uttryck att »annat dylikt

förfarande» avser alla metoder att för läsning eller betraktande mångfaldiga

litterära eller musikaliska verk eller alster av bildkonst. Flgco instämmer

i att ett förtydligande här bör göras. Stim, föreningen svenska tonsättare,

Skap och svenska musikförläggar ef öreningen framför samma yrkande i

fråga om musikaliska verk. Föreningarna framhåller, att enligt praxis inom

musikförlagsbranschen förlagsavtal alltid upprättas, även om verket endast

skall mångfaldigas genom ljuskopiering eller fotokopiering. Särskilt vid

publicering av större orkesterverk nyttjas detta förfarande.

Svea hovrätt ifrågasätter om icke förlagsavtalsbestämmelserna bör äga

tillämpning även på nyttokonst, som ju ofta återges i bildverk.

I redaktionellt avseende framhåller statens konstråd, i anslutning till sin

vid 2 § gjorda anmärkning beträffande uttrycket »framställa exemplar av

verket», att det är språkligt otillfredsställande när i förevarande paragraf

stadgas om rätt alt mångfaldiga och utge alster av bildkonst. Samma erinran

gäller 36 och 37 §§ kommittéförslaget.

Förslaget upptager icke någon begränsning av förlagsavtals giltig
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

h e t s t i d. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund ifrågasätter,

med hänsyn till författarnas som regel svaga ställning på bokmarknaden, om

icke giltighetstiden för förlagsavtal borde maximeras till förslagsvis 25 år;

en sådan tvingande regel skulle främja inte bara författarnas utan även den

bokköpande allmänhetens och därmed samhällets intressen.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs uppfattning att den nya

lagen bör innehålla vissa bestämmelser rörande förlagsavtal. Frågan i vad

mån bestämmelserna bör göras tvingande kan icke bedömas efter någon generell

princip utan bör prövas med hänsyn till förhållandena i varje särskild

avtalssituation som föreligger till reglering. Jag återkommer till detta spörsmål

vid de stadganden där frågan är aktuell.

Vad angår den av kommittén i förevarande paragraf föreslagna bestämningen

av tillämpningsområdet för förlagsavtalsreglerna har i ett par remissyttranden

uttalats, att hit bör föras även avtal som avser framställning

genom sådana metoder som fotografi, ljuskopiering, stencilering, hektografering

och liknande duplicering, eftersom dessa metoder i stigande omfattning

användes för framställning av böcker och noter. Vidare har ifrågasatts

om icke förlagsavtalsreglerna bör äga tillämpning även på nyttokonst, som

ju ofta återges i bildverk. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 har de

danska, finska och svenska delegerade ansett dessa synpunkter befogade;

vad angår det senare påpekandet har de delegerade framhållit att det överhuvudtaget

icke föreligger anledning att inskränka tillämpningen av förlagsavtalsreglerna

med hänsyn till arten av det verk som utgivningen avser.

Jag biträder den uppfattning, varåt de delegerade sålunda givit uttryck.

Angående en av statens konstråd framställd anmärkning mot uttrycket

»mångfaldiga» alster av bildkonst hänvisar jag till vad jag i denna fråga

anfört vid 2 §.

I enlighet med kommitténs förslag torde böra stadgas, att manuskript eller

annat exemplar av verket, efter vilket detta skall återges, förblir i upphovsmannens

ägo.

Såsom vid 27 § berörts skall enligt förslaget upphovsrätt kunna överlåtas

i sin helhet. Jag anser därför icke skäl föreligga att, såsom ifrågasatts i ett

yttrande, genom en tvingande regel maximera tiden för förlagsavtal.

32 §.

I paragrafen, som motsvarar 34 § kommittéförslaget, behandlas utgivningens

omfattning för det fall att särskilt avtal därom saknas.

Gällande rätt. Enligt 17 § första stycket författarlagen må den, som genom

överlåtelse erhållit förlagsrätt till ett verk, ej utge mer än en upplaga, vilken

ej må överstiga ettusen exemplar. I konstverkslagen finns, såsom förut

berörts, överhuvud icke några bestämmelser om förlagsrätt.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

191

Kommittén. Kommittén framhåller att parterna vid ingåendet av förlagsavtal

har att taga ställning till vilken omfattning utgivningen skall få. Förläggarens

rätt kan härvid på förhand inskränkas till en eller visst antal upplagor,

men han kan också erhålla rätt att utge verket i obegränsad utsträckning.

Enligt det nordiska normalkontraktet har förläggaren rätt att utge

verket dels i en första upplaga omfattande visst av parterna bestämt antal

exemplar, dels därefter i nya upplagor i det antal exemplar som förläggaren

bestämmer. Att omfattningen av förläggarens utgivningsrätt fastställes i avtalet

är av särskild vikt, när upphovsmannens honorar utgår som engångsersättning.

Såsom en anvisning för parterna att i avtalet intaga föreskrift

härom bör i lagen anges, vilken rätt som skall tillkomma förläggaren, om

parterna underlåter att själva träffa överenskommelse i ämnet. Naturligt

är, att förläggaren i sådant fall icke skall äga utge mer än en upplaga, omfattande

ett visst högsta antal exemplar. I enlighet härmed har kommittén

i förevarande paragraf upptagit stadgande att förläggaren, där ej annat är

eller må anses vara avtalat, har rätt att utge en upplaga, vilken ej må överstiga

av litterärt verk 2 000, av musikaliskt verk 500 och av konstverk 200

exemplar.

I paragrafens andra stycke har upptagits en definition på det inom förlagsrätten

betydelsefulla begreppet upplaga; härmed skall förstås vad förläggaren

på en gång låter framställa. Genom stadgandet bestämmes i första

hand vilken innebörd begreppet äger i förslaget, bl. a. i paragrafens första

stycke. Bestämmelsen fastslår tillika, vilken betydelse termen skall tilläggas

där den användes i förlagsavtal; då bestämmelsen är dispositiv, kan parterna

emellertid överenskomma att använda uttrycket i annan mening än enligt

förslaget. I motiven anföres, att en upplaga är i stadgandets mening

framställd då den är tryckt; till framställningen hänföres således icke häftning

eller bindning. I sådana fall då vissa ark av tekniska eller ekonomiska

skäl tryckes i större antal exemplar än andra får upplagan anses tryckt

endast i så stort antal exemplar som motsvaras av antalet kompletta exemplar

av verket. Om delar av verket tryckes i skilda repriser, kan det naturligtvis

stundom vara svårt att direkt tillämpa den föreslagna definitionen; i

dylika fall får efter omständigheterna avgöras, när en upplaga av verket är

tryckt och framställningen av en ny upplaga vidtager.

Remissyttrandena. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska

musikförläggareföreningen anser upplagesiffran för musikaliska

verk böra sättas till 1 000 exemplar, vilket antal enligt föreningarnas mening

bättre skulle motsvara praxis i fråga om utgåvor i tryck. Föreningen svenska

affischtecknare anser den för konstverk angivna upplagesiffran böra sättas

högre, med hänsyn till förhållandena inom reklambranschen.

Sveriges författareförening och föreningen Minerva framför önskemål om

att förläggarens rätt att framställa överskottscxemplar regleras genom

särskilt stadgande. Det nordiska normalkontraktet innehåller vissa regler

härom. Anledning finns emellertid för antagande, att överskottsexemplar

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

i åtskilliga fall tryckes i större antal än som förläggaren varit berättigad till

enligt kontraktet eller att överskottsexemplar sålts av förläggaren, utan att

författaren erhållit honorar. Det synes uteslutet för författarna att utan en

uttrycklig, tvingande lagbestämmelse vinna respekt för sina berättigade intressen

i detta hänseende.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör utgivningsrätten,

om ej annat är eller må anses avtalat, endast omfatta en upplaga. Beträffande

litterära verk och konstverk torde upplagesiffran böra bestämmas

enligt kommitténs förslag, d. v. s. till 2 000 resp. 200 exemplar. I fråga om

musikaliska verk torde, såsom framhållits i några remissyttranden, ett

något högre antal än de 500 exemplar som föreslagits av kommittén bättre

motsvara praxis. I enlighet med en rekommendation av det nordiska upphovsrättsmötet

1957 vill jag föreslå att antalet sättes till 1 000.

I förevarande paragraf torde jämväl i överensstämmelse med kommitténs

förslag anges vad som avses med upplaga.

Ett par remissinstanser har yrkat att förläggarens rätt att framställa

överskottsexemplar skall regleras genom särskilt, tvingande stadgande.

Några befogade anmärkningar mot den praxis som tillämpas vid upprättande

av avtal på området synes emellertid ej ha framkommit och jag anser

lagbestämmelser i ämnet icke vara erforderliga.

33 §.

Paragrafen, som motsvarar 35 § första stycket kommittéförslaget, innehåller

regler om förläggarens utgivningsplikt.

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att förlagsavtalet som en betydelsefull

rättsföljd medför skyldighet för förläggaren att utge verket och

sörja för dess spridning. Ur upphovsmannens synpunkt är förlagsavtalets

funktion, att verket blir utgivet och sålunda når ut till publiken. Genom avtalet

måste förläggaren anses åtaga sig att med sin erfarenhet, sin förmåga

som affärsman och sin organisation verka för tillgodoseende av detta upphovsmannens

intresse. Gällande svensk rätt innehåller icke några uttryckliga

föreskrifter i ämnet. I praxis har emellertid fastslagits, att förläggarens

försummelse att utge verket medför skyldighet för honom att ersätta

den skada, som därigenom vållas upphovsmannen (NJA 1899 s. 38). Däremot

torde ovisshet råda om vilken innebörd utgivningsplikten i övrigt

äger. Enligt kommitténs mening är detta spörsmål så betydelsefullt att det

bör upptagas till reglering i lag. Ett stadgande härom har fått sin plats i

förevarande paragraf. I första stycket har kommittén upptagit föreskrift, att

förläggaren skall vara pliktig att utge verket inom skälig tid, på sedvanligt

sätt sörja för dess spridning och fullfölja utgivningen i den omfattning, som

betingas av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter. Försummas

det, skall upphovsmannen äga häva avtalet och behålla uppburet

honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej därav täckes, skall den

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ock ersättas. Enligt andra stycket skall avtalsbestämmelse, som till upphovsmannens

nackdel avviker från vad i paragrafen stadgas, vara utan verkan.

I motiven anför kommittén till en början, att frågan vad som är skälig

tid självfallet får avgöras med ledning av rådande sedvana, i den mån

denna kan godtagas, och under beaktande av omständigheterna i det särskilda

fallet. Stor häns>n måste härvid tagas till verkets art och omfatning.

För verk av högaktuellt intresse, exempelvis vissa reportageböcker,

inlägg i den politiska eller kulturella debatten och liknande, har upphovsmannen

anspråk på större skyndsamhet än eljest. I andra fall är det klart

att utgivningen måste taga mycket lång tid, t. ex. då fråga är om större

handböcker och liknande arbeten. Ett annat exempel är att utgivning av

musikaliska verk av tekniska skäl ofta kan kräva avsevärd lid. I vad mån

oförutsedda hinder, såsom pappersransonering, arbetskonflikt och liknande,

kan medföra en förlängning av den tid, som eljest skulle ansetts skälig,

får avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser.

Kommittén anför härefter att en i diskussionen livligt uppmärksammad

fråga är, huruvida utgivningsplikten bör begränsas till verkets första upplaga

eller om förläggaren, där han har rätt att utge ytterligare upplagor,

också har skyldighet att göra detta i den mån marknaden erbjuder möjlighet

härtill. Vilken ståndpunkt gällande svensk rätt intager av tveksamt.

Från förläggarhåll har gjorts gällande, att utgivningsplikten endast bör avse

första upplagan; sedan denna utkommit, bör det stå förläggaren helt fritt

att ensam avgöra, huruvida och i vilken omfattning utgivningen bör fortsättas.

Enligt kommitténs mening leder emellertid de överväganden, som

överhuvudtaget motiverar att förlagsavtalet anses innefatta en plikt för

förläggaren att utge verket, till att denna skyldighet icke alltid kan begränsas

på detta sätt. Om en första upplaga slutsålts men tydligt är, att

det fortfarande finns sådan efterfrågan på verket att en ny upplaga kan få

avsättning, bör upphovsmannen kunna kräva att en sådan kommer ut.

Hans ideella intresse att nå ut till publiken påkallar, att exemplar bålles tillgängliga

för den köpande allmänheten. Vad angår upphovsmannens ekonomiska

intressen må beaktas, att han i allmänhet har royalty på försålda

exemplar och att del alltså är av betydelse för honom, att så många exemplar

som möjligt säljes. Även om han erhållit engångshonorar, är det av

vikt för honom, att hans namn genom fortsatt utgivning blir känt i så vida

kretsar som möjligt; i huvudsak tillhör detta den ideella sidan av spörsmålet,

men förhållandet kan ha betydelse även för upphovsmannens utkomstmöjligheter

i framtiden. Av anförda skäl bör förläggaren principiellt

vara skyldig fullfölja utgivningen, där försäljningsmöjligheterna kan anses

motivera detta.

1 fortsättningen framhåller kommittén, att vissa svårigheter möter, då

det gäller att i lagtext bestämma i vilken omfattning utgivning av nya upplagor

bör äga rum. Såsom nyss antytts bör i första hand hänsyn tagas till

marknadens efterfrågan. Det avgörande bör vara, om man kan räkna med

111 liihaiKj till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 194 Kontrollera mot PDF

194 Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

så stor avsättning, att det är affärsmässigt motiverat att utge en ny upplaga.

Ett typiskt exempel härpå är, att utgivningen avser ett högaktuellt

verk, som röner stor efterfrågan i bokhandeln; förläggaren är här icke berättigad

att godtyckligt avbryta utgivningen. Å andra sidan bör förläggaren

i vissa fall vara berättigad underlåta utgivning. Frågan härom är ett specialfall

av det allmänna, i förslaget icke reglerade spörsmålet under vilka

omständigheter det bör vara tillåtet för en part att rygga ett förlagsavtal.

Kommittén har icke funnit tillräckliga skäl att besvara detta spörsmål på

annat sätt än att det blir att bedöma enligt allmänna rättsgrundsatser. I

anslutning härtill framhåller kommittén att en förläggare bör vara berättigad

att rygga avtalet på grund av bristande förutsättning, exempelvis om

vad som tidigare framstått som ett diktat verk befinnes vara en kränkande

eller indiskret skildring av levande människor, eller om eljest verket befinnes

vara av helt annan art eller valör än vad förläggaren förstått eller

bort förstå då det blev antaget. Däremot kan i regel icke den omständigheten,

att förläggaren kommer till en annan uppfattning om verket i konstnärligt,

moraliskt, politiskt eller religiöst hänseende, berättiga honom att

avbryta utgivningen. Nu anförda synpunkter har kommittén sökt sammanlatta

i bestämmelsen, att utgivningen skall fullföljas i den omfattning, som

betingas av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter.

Såsom förut berörts innefattar utgivningsplikten jämväl skyldighet att

sörja för att verket sprides. Kommittén framhåller, att inom olika branscher

olika former för spridningen kan ifrågakomma. I sakens natur ligger,

att spridningen bör ske på det inom den ifrågavarande branschen sedvanliga

sättet; för fullständighetens skull har detta utsagts i texten.

Vad angår de påföljder, som bör inträda om förläggaren försummar sin

utgivningsplikt, erinrar kommittén om att enligt gällande rätt sådan försummelse

medför skyldighet för honom att ersätta den skada, som därigenom

vållas upphovsmannen. Att dylik skadeståndsskyldighet föreligger

bör fastslås i lag. Enligt kommitténs mening bör upphovsmannen emellertid

jämväl äga häva avtalet; upphovsmannen bör nämligen erhålla möjlighet

att utge verket på annat håll. I överensstämmelse med det anförda gäller

enligt det föreslagna stadgandet att upphovsmannen, om förläggaren

försummar sin utgivningsplikt, äger häva avtalet och fordra skadestånd.

Kommittén anför vidare, att förläggaren på skadeståndet bör äga avräkna

i förskott utgivet honorar. Skulle skadan understiga detta, borde överskjutande

del av forskottet eller, där skada ej uppstått, hela förskottet återbaras.

Emellertid är det kännetecknande för honorarpraxis på detta område,

att i avtalet stadgade förskott aldrig behöver återbetalas utan betraktas

på samma sätt som en handpenning eller liknande. I enlighet härmed

skall upphovsmannen enligt förslaget städse äga behålla uppburet honorar.

Beträffande det föreslagna andra stycket framhåller kommittén att utgivnmgsphkten

är att anse som grundad i förlagsavtalets natur. Den utgör en

så väsentlig rättsföljd av detta, att det icke bör tillåtas förläggaren att genom

förbehåll sätta reglerna härom ur kraft.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén uttalar slutligen, att förläggaren i vissa fall kan ha ett berättigat

intresse att få ett verk på hand utan skyldighet att utge det, och att det

i så fall finns möjlighet att utforma överenskommelsen såsom ett optionsavtal.

Intresse härav kan förläggaren särskilt ha beträffande arbeten som

utföres på förläggarens beställning; denne kan ju vid avtalet icke på förhand

veta om arbetet blir sådant, att han vill åtaga sig ansvar för utgivning

därav, men han bör å andra sidan vara skyddad mot att författaren till annan

förläggare överlåter rätten till arbetet.

Remissyttrandena. Mot utformningen av bestämmelserna om förläggarens

utgivningsplikt i första stycket har riktats erinran endast

av Sveriges ungdomsförfattareförening, som anser uttrycket »skälig tid» vara

alltför vagt.

Flyco understryker betydelsen för upphovsmannen av att bestämmelserna,

såsom föreslås i stadgandets andra stycke, göres tvingande. Det finns

en allmän tendens hos förläggarna att genom utnyttjande av sin ekonomiska

överlägsenhet förskaffa sig fördelaktiga villkor. Nordiska normalkontraktet

innehåller visserligen bestämmelser om utgivningsplikt men kontraktet utgör

ej tillräckligt skydd, då det när som helst kan uppsägas och dessutom

har ett strängt begränsat tillämpningsområde; det gäller endast mellan författareföreningens

och bokförläggareföreningens medlemmar och blott beträffande

de kategorier av verk som däri anges. Att lösa hithörande frågor

med tillämpning av jämkningsregeln i 29 § skulle medföra besvär och kostnader

för upphovsmannen, något som ofta kunde få honom att avstå från

att hävda sin rätt. En rättegång kan också medföra dröjsmål med och extra

svårigheter för utgivningen.

Flera remissinstanser avstyrker att bestämmelserna göres tvingande.

Stockholms rådhusrätt framhåller att tvingande bestämmelser på avtalsrättens

område i allmänhet stadgas för att bereda skydd åt part, som antages

på grund av sin svagare ställning i avtalsförhållandet vara i särskilt behov

därav. Det kan också förekomma, att en tvingande regel motiveras av något

mera renodlat samhällsintresse. I förevarande fråga synes — med beaktande

bl. a. av innehållet i 29 § — icke något skäl kunna med fog åberopas till

stöd för det föreslagna stadgandet. I varje fall bör bestämmelsen om att

upphovsmannen skall äga behålla uppburet honorar icke göras tvingande.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser att tvingande bestämmelser,

vilka är avsedda att vara ett skydd för författaren, sannolikt ofta kommer

alt verka till dennes nackdel; med tanke på den skadeståndsskyldighet, som

enligt förslaget skulle förekomma, torde förläggaren icke våga binda sig för

ett kontrakt förrän han kunnat fastslå, att samtliga förutsättningar för eu

utgivning föreligger. Man kommer därför, på sätt kommittén antytt, i stor

utsträckning att använda sig av optionsavtal. I så fall kommer lagbestämmelserna

att vara tämligen meningslösa.

Svenska bokförläggareföreningen anför betänkligheter mot att göra hithörande

bestämmelser tvingande främst såvitt avser utgivning av översätt
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ningar och utgivning av nya upplagor. Frågan om behandlingen av översättningar

diskuteras av föreningen i anslutning till 40 § kommittéförslaget.

Vad angår nya upplagor anföres att det ofta är ett affärsmässigt svårt avgörande

förläggaren har att träffa, då han skall besluta om tryckning av

nya upplagor. Även om ett verk snabbt tager slut hos förlaget, händer det

icke sällan att bokhandlarna missräknat sig på dess säljbarhet och efter

något halvår returnerar så stort antal exemplar, att ett tilltryck av en ny

upplaga skulle vara en förlustaffär. Å andra sidan kan det kanske i efterhand

visa sig, att utöver vad som faktiskt tryckts en ytterligare upplaga

skulle ha kunnat säljas. Det är enligt föreningens mening en förutsättning

för en sund och även för författarna givande förlagsverksamhet, att förläggarna

har möjlighet att avgöra, om de vill trycka nya upplagor, utan att ha

ett latent skadeståndshot hängande över sig. Enligt det nordiska normalkonliaktet,

som är utformat som en kombination av förlags- och optionsavtal,

har förläggaren också sådan möjlighet. Att döma av uttalanden från ledamöter

av kommittén skulle normalkontraktet emellertid icke vara förenligt

med förslaget. Förslagets genomförande skulle då framtvinga en omläggning

av kontraktet, trots att detta i snart tio år fungerat tillfredsställande och

icke i något enda fall givit anledning till anmärkning. Överhuvudtaget är

frågan om förläggarnas utgivningsplikt beträffande nya upplagor mera principiell

än praktiskt betydelsefull; det synes då icke föreligga skäl att göra

bestämmelserna härom tvingande. Oskäliga utgivningsfrister och andra avtalsklausuler,

som är oförenliga med god sed på upphovsrättens område, kan

tillräckligt effektivt angripas med stöd av stadgandet i förslagets 29 §. Utan

tvivel är det, då fråga är om första utgivningen av originalverk, riktigt, såsom

i motiven sägs, att utgivningsplikten är grundad i förlagsavtalets natur

och att det icke bör tillåtas förläggarna att genom förbehåll undandraga sig

denna plikt. Men att därför göra förevarande paragraf tvingande synes onödigt.

Förslaget avstyrkes vidare av Sveriges radio, som åberopar sin principiella

tveksamhet mot att tvingande avtalsregler införes i den nya lagen, och av

Stockholms handelskammare, som hänvisar till att det nordiska normalkontraktet

ingående reglerar utgivningsplikten och att några olägenheter vid

den praktiska tillämpningen av detta icke försports.

Svea hovrätt intager en tveksam hållning till förslaget. Hovrätten förklarar

att den icke äger närmare kännedom om de missförhållanden, som kan

förekomma på förlagsavtalens område och kan påkalla införandet av den

föreslagna regeln, och att hovrätten därför icke ansett sig böra avge något

bestämt uttalande om nödvändigheten av att i nu berörda hänseende inskränka

avtalsfriheten. Hovrätten finner emellertid stadgandet ge anledning

till viss erinran och anför härutinnan i stort sett samma synpunkter som

övriga mot förslaget kritiska instanser.

Departementschefen. Såsom kommittén anfört bör i förlagsavtalet anses

ligga att förläggaren påtager sig skyldighet att utge verket och sörja för dess

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

spridning. Det synes lämpligt att innebörden av denna skyldighet regleras

i lagen. Kommitténs förslag i detta avseende går ut på, att förläggaren skall

vara pliktig att utge verket inom skälig tid, på sedvanligt sätt sörja för dess

spridning och fullfölja utgivningen i den omfattning, som betingas av möjligheterna

till avsättning och övriga omständigheter. Förslaget synes väsentligen

ej ge anledning till erinran. Att, såsom yrkats i ett remissyttrande,

närmare ange när utgivningen skall ske är självfallet icke möjligt med hänsyn

till det sätt på vilket förhållandena kan växla i de enskilda fallen. Då

förläggarens plikt förklarats innefatta jämväl skyldighet att fullfölja utgivningen

i den omfattning, som betingas av möjligheterna till avsättning och

övriga omständigheter, innebär detta på sätt kommittén utvecklat, att även

nya upplagor skall utges om de angivna betingelserna föreligger. Med hänsyn

till vad svenska hokförläggareföreningen anfört vill jag understryka,

att förslaget icke förutsätter en mera ingående prövning av föreliggande

försäljningsmöjligheter än som normalt förekommer i den bransch varom

fråga är. Om å andra sidan en sådan prövning skulle ge vid handen att eu

ny upplaga är affärsmässigt motiverad, hör förläggaren vara skyldig föranstalta

därom. Uppkommer i efterhand fråga huruvida ny upplaga borde ha

givits ut, skall bedömningen självfallet avse förhållandena sådana de gestaltade

sig då frågan om utgivningen var aktuell; om dessa icke innefattade

tillräckliga skäl att ge ut en ny upplaga, är det utan betydelse att man till

äventyrs efteråt kan påvisa att en ny upplaga skulle ha kunnat säljas.

I enlighet med kommitténs förslag bör jämväl upptagas stadgande om

rätt för upphovsmannen att vid försummelse från förläggarens sida häva

avtalet samt därvid behålla uppburet honorar och eventuellt uppbära skadestånd.

Principen om förläggarens utgivningsplikt är självfallet av väsentlig betydelse

för upphovsmannen och kommittén har med hänsyn härtill föreslagit

att bestämmelserna härom skall vara tvingande. Mot förslaget i denna

del har emellertid riktats invändningar, icke blott av representanter för förläggarna

och andra företagare utan också från andra hall, bl. a. Svea hovrätt,

Stockholms rådhusrätt och advokatsamfundets styrelse. I praktiken

torde denna fråga vara av jämförelsevis ringa betydelse, eftersom en förläggare

regelmässigt har samma intresse som upphovsmannen av att verket

vinner största möjliga avsättning; några exempel på missbruk av den

nuvarande avtalsfriheten är knappast kända, i varje fall icke från senare

år. Spörsmålet bör emellertid övervägas även ur principiella synpunkter. I

princip bör gälla att man i de normala fallen icke godtager klausuler genom

vilka förläggaren åsidosätter utgivningsplikten. 1 mera speciella lägen

kan det emellertid föreligga ett legitimt intresse att göra törbehåll beträffande

utgivningen; om fråga exempelvis är om ett beställt arbete, är det

rimligt alt förläggaren äger göra utgivningen beroende av att han finner sig

kunna godtaga arbetet när detta framlägges eller av alt marknadsförhållandena

då icke väsentligen ändrats. Denna synpunkt har även anförts av kommittén,

som emellertid ansett frågan i detta fall böra lösas genom att par
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

terna icke upprättar förlagsavtal utan optionsavtal. Då enligt förslaget varje

avtal som ger förläggaren rätt att utge verket är ett förlagsavtal, skulle det

dock många gånger vara svårt att ur den synpunkt varom nu är fråga skilja

mellan options- och förlagsavtal. Att generellt göra reglerna om utgivningsplikten

tvingande torde därför ej vara lämpligt. Ett system med undantagsbestämmelser

för särskilda fall torde å andra sidan bli onödigt komplicerat

och skulle för övrigt knappast kunna utformas så att det täckte alla de särskilda

situationer som här kunde uppstå. Den mest ändamålsenliga lösningen

synes vara att göra stadgandet dispositivt. Denna ståndpunkt har

också intagits av de delegerade vid det nordiska upphovsrättsmötet år 1957.

De med största sannolikhet sällsynta fall då fråga uppkommer huruvida

en förläggare äger åberopa ett avtalsvis gjort förbehåll om att han icke

skulle vara skyldig utge verket torde få lösas på grundval av den allmänna

jämkningsregeln i 29 §. I enlighet med det anförda torde andra stycket i

kommitténs förslag få utgå. Den allmänna hänvisningen om dispositiva

regler i 27 § andra stycket i departementsförslaget omfattar även förevarande

paragraf.

34 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 36 § kommittéförslaget,

stadgas vissa frister för utgivningen.

Gällande rätt. Enligt 17 § andra stycket författarlagen gäller, att om innehavare

av förlagsrätt till ett verk icke inom två år efter det författaren avlämnat

fullständigt manuskript utgivit verket, hans förlagsrätt förfaller

och författaren äger behålla vad han redan må ha uppburit i betalning. I

tredje stycket stadgas, att om utgivet verk utgått ur bokhandeln och förläggaren

har rätt att utge ny upplaga, författaren äger påfordra verkets förnyade

utgivande; utges verket icke på nytt inom ett år från det han därom

gjort framställning hos förläggaren, skall vad i andra stycket sägs gälla.

Reglerna är dispositiva.

Kommittén. Kommittén framhåller att det, såsom berörts vid 35 § i dess

förslag, i ett förlagsrättsligt avtalsförhållande är av stor betydelse för upphovsmannen,

att han äger rätt att häva avtalet om verket icke blir utgivet,

så att han kommer i tillfälle att få detta antaget på annat förlag. I överensstämmelse

härmed gäller enligt nämnda stadgande, att upphovsmannen äger

häva avtalet om förläggaren försummar sin utgivningsplikt, d. v. s. om

denne dröjer oskäligt länge med att utge verket. Den omständigheten, att

verket ännu efter en längre tids förlopp icke utkommit, behöver likväl icke

alltid betyda att förläggaren gjort sig skyldig till försummelse, och även

om så är händelsen, kan upphovsmannen sakna möjlighet att styrka förhållandet.

I ett sådant fall kan upphovsmannen därför icke häva avtalet

med stöd av 35 §. Där den tid som förflutit är mera avsevärd, bör upphovsmannen

emellertid, enligt kommitténs mening, oavsett om dröjsmålet är

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

att tillskriva försummelse från förläggarens sida, äga möjlighet att vända

sig till annan förläggare. Av anförda skäl har i förevarande paragraf stadgats

frister för utgivningen, efter vilkas utgång upphovsmannen, om verket

ännu ej blivit utgivet, skall äga rätt att häva avtalet.

Enligt bestämmelse i första punkten skall fristen i allmänhet vara två

år; i det nordiska normalkontraktet har motsvarande tid, i enlighet med internationell

sedvänja rörande utgivning av skönlitteratur, satts till 18 månader.

För musikaliska verk skall tiden vara fyra år, vilket sammanhänger

med att utgivning av sådana verk regelmässigt måste planeras på tämligen

lång sikt. Frist skall enligt bestämmelsen räknas från det upphovsmannen

avlämnat fullständigt manuskript eller annat exemplar som skall mångfaldigas;

som exempel nämner kommittén teckning eller skiss.

Där avtalet häves, borde enligt allmänna regler upphovsmannen återbära

erhållet förskottshonorar. Av samma skäl som kommittén anfört under 35 §

stadgar emellertid förslaget, att upphovsmannen skall äga behålla vad han

i sådant hänseende uppburit.

Vad hittills sagts har avseende på det fallet, att verket överhuvudtaget

icke utges. Motsvarande spörsmål uppkommer, uttalar kommittén, om verket

utgivits men sedermera utgått i handeln och förläggaren, oaktat han

har rätt därtill, icke föranstaltar om ny upplaga. Särskilt i detta läge torde

det ofta vara svårt att göra gällande, att förläggarens underlåtenhet är att

anse som försummelse; såsom kommittén anfört vid 35 § är förläggaren

skyldig utge ny upplaga endast om det kan beräknas, att en sådan vinner

erforderlig avsättning. Om förläggaren icke vill utge en ny upplaga, bör

emellertid upphovsmannen själv ha möjlighet att göra detta. Även i detta

fall bör han därför vara berättigad att häva avtalet. Förläggaren har emellertid

ett anspråk på, att en sådan åtgärd icke vidtages förrän viss tid förflutit

efter det, att upphovsmannen uttryckligen begärt att en ny upplaga

skall utges. Tiden, som alltså bör räknas från det att sådan begäran gjorts,

synes enligt kommitténs mening lämpligen kunna sättas till ett år; i det

nordiska normalkontraktet är motsvarande tid nio månader. Även i förevarande

fall bör gälla, att upphovsmannen äger behålla uppburet honorar.

I enlighet med det anförda utformade bestämmelser har upptagits i paragrafens

andra punkt.

Paragrafens bestämmelser skall enligt förslaget gälla endast där annat ej

är eller må anses vara avtalat. Kommittén framhåller att längre frister än

de i lagen föreskrivna i många fall är erforderliga; dessa är nämligen främst

avpassade för utgivning av skönlitterära och musikaliska verk men i allmänhet

för korta för exempelvis facklitteratur.

Remissyttrandena. Mot det föreslagna stadgandet har under remissbehandlingen

riktats anmärkningar endast av Sveriges författareförening och

föreningen Minerva, som förordar att utgivningsfristerna beträffande litterära

verk, i anslutning till det nordiska normalkontraktet, sättes till 18

månader för första upplagan och nio månader för ny upplaga.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Förevarande i kommittéförslaget upptagna stadgande

om viosa frister för utgivningen synes ej ge anledning till erinran. Eftersom

paragrafen principiellt avser alla slags verk, synes fristerna böra göras

något längre än enligt det nordiska normalkontraktet som har ett begränsat

tillämpningsområde. I speciella fall kan skälig utgivningstid för övrigt vara

betydligt längre än de i paragrafen stadgade fristerna. Då stadgandet såsom

framgår av 27 § andra stycket i departementsförslaget är dispositivt, kan

parterna emellertid i sådana fall förlänga utgivningstiden.

35 §.

I paragrafen, som motsvarar 37 § första och andra styckena kommittéförslaget,

har upptagits ett stadgande med vissa bestämmelser om redovisning

m. m.

Kommittén. I anslutning till gammal praxis och till ett motsvarande stadgande

i det nordiska normalkontraktet har kommittén i paragrafens första

stycke upptagit en regel om skyldighet för förläggaren att tillställa upphovsmannen

intyg från tryckeriet eller den som eljest mångfaldigar verket

om antalet framställda exemplar, s. k. tryckerisedel. Andra stycket behandlar

förläggarens redovisningsskyldighet. Har under räkenskapsår skett försäljning

för vilken upphovsmannen har rätt till honorar, skall förläggaren

inom nio månader efter årets slut tillställa honom redovisning, angivande

försäljningen under året samt restupplagen vid årsskiftet. Även eljest äger

upphovsmannen efter redovisningsfristens utgång på begäran erhålla uppgift

om restupplagan vid årsskiftet. Jämväl dessa regler har förebild i det

nordiska normalkontraktet. Enligt tredje stycket skall avtalsbestämmelse,

som till upphovsmannens nackdel väsentligen avviker från vad i paragrafen

stadgas, vara utan verkan.

Remissyttrandena. Bestämmelserna i första och andra styckena föranleder

icke erinringar i remissvaren i vidare män än att Stim, föreningen svenska

tonsättare, Skap och svenska musikförlåggareföreningen anser undantag

från förläggarens skyldighet att avlämna tryckerisedel böra göras

lör fall, då bearbetare och liknande upphovsmän endast i mindre mån medarbetat

i verket och enligt förlagsavtalet blott har rätt till engångsersättning.

Som exempel nämnes, att någon utför piano- och orkesterarrangemang

av schlagermelodier eller redigerar och översätter allsångsblad, körblad

o. dyl. för skolundervisning. Sådan upphovsman har ej något intresse att

få uppgift om tryckningen. Skyldighet att lämna tryckerisedel skulle å andra

sidan medföra en utomordentligt hård belastning på förlagen, både ekonomiskt

och ansvarsmässigt, och i sista hand leda till kostnadsfördyringar

för den köpande allmänheten. Undantag bör vidare göras för fall, då verket

mångfaldigas i ett begränsat antal exemplar genom andra metoder än

iryck, exempelvis ljuskopiering och fotostatkopiering.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Flyco understryker att föreskrifterna, såsom föreslagits i tredje stycket,

bör vara tvingande. Bestämmelsen härom avstyrkes däremot av styrelsen

för Sveriges advokatsamfund, Sveriges radio och Stockholms rådhusrätt.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör upphovsmannens

principiella anspråk på att från förläggaren erhålla s. k. tryckerisedel samt

redovisning fastslås i lagen. Att göra reglerna härom tvingande synes dock

ej erforderligt. Behovet av skydd för upphovsmannen mot oförmånliga avtalsbestämmelser

synes vara tillräckligt tillgodosett genom föreskriften i

29 §.

I fråga om skyldigheten att avlämna tryckerisedel har vid remissbehandlingen

anmärkts, att undantag borde göras för fall, då bearbetare och

liknande upphovsmän endast i mindre mån medarbetat i verket och blott

har rätt till engångsersättning. Det synes också riktigt, att tryckerisedel ej

skall behöva lämnas i dylika fall. Om stadgandet blir dispositivt, kan förläggaren

emellertid avtalsvis fritaga sig från skyldighet i detta avseende.

Det torde ligga i sakens natur, att förläggaren icke kan med laga verkan

friskriva sig från den principiella skyldigheten att redovisa; möjligheten att

— inom ramen för vad som enligt 29 § är godtagbart — avtala andra regler

än de lagstadgade hänför sig alltså närmast till formen för redovisningen.

36 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 38 § kommittéförslaget, har

upptagits ett stadgande om ändringar i ny upplaga.

Kommittén. Kommittén anför att då verket utges i ny upplaga, detta vanligen

sker i oförändrad form. I åtskilliga fall, såsom då partier av verket

tryckts i förväg eller verket tryckes med stående sats, är det också ett ekonomiskt

intresse för förläggaren alt ändringar icke utan skäl vidtages i verket.

Å andra sidan kan det under vissa förhållanden vara av betydelse för

upphovsmannen att göra ändringar för nya upplagor. Särskilt beträffande

facklitteratur, handböcker, populärvetenskaplig litteratur, skolböcker och

liknande har upphovsmannen intresse att genomse verket för tillägg och

ändringar, som kan föranledas t. ex. av den senaste tidens utveckling eller

av att upphovsmannen i en eller annan punkt ändrat åsikt. I fråga om skönlitterära

och musikaliska verk kan upphovsmannen av konstnärliga skäl

vilja företaga ändringar i senare upplagor. I regel torde det också vara förenligt

med förläggarens intressen att upphovsmannen i nu berörda fall får

tillfälle att göra ändringar, i den mån de kan vidtagas utan oskälig kostnad

och icke ändrar verkets karaktär. Då konfliktsituationer kan uppstå,

bör emellertid enligt kommitténs mening, i viss anslutning till bestämmelser

därom i det nordiska normalkontraktet, genom en dispositiv regel fastslås,

att upphovsmannen under nämnda förutsättningar äger vidtaga änd
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ringar i verket. Enligt det i ämnet föreslagna stadgandet, som upptagits i

förevarande paragraf, skall i fall då framställning av ny upplaga påbörjas

senare än ett år efter det föregående upplaga utgavs, upphovsmannen, där

ej annat är eller må anses vara avtalat, dessförinnan erhålla tillfälle att

göra sådana ändringar, som kan vidtagas utan oskälig kostnad och icke

ändrar verkets karaktär.

Departementschefen. Förevarande paragraf, som innehåller ett nytt, dispositivt

stadgande om rätt för upphovsmannen att göra ändringar i verket

för ny upplaga, har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och bör

upptagas i lagen. Att bestämmelserna i stadgandet skall gälla endast där

annat ej är eller må anses avtalat framgår av 27 § andra stycket i departementsförslaget.

37 §.

Paragrafen, som motsvarar 39 § kommittéförslaget, upptager regler om

förläggarens ensamrätt.

Kommittén. Kommittén framhåller att i förlagsavtalets begrepp, sådant

detta bestämts i förslaget, icke ingår att förläggaren äger ensamrätt att

utge verket. Om annat icke är eller må anses vara avtalat, bör förlagsavtalet

emellertid — i motsats till vad fallet är vid avtal om offentligt framförande

— grunda ensamrätt för förläggaren, så att upphovsmannen icke har

rätt att på nytt utge verket förrän den eller de upplagor som förläggaren

äger utge blivit slutsålda. En regel med detta innehåll har upptagits i paragrafens

första stycke. Frågan är ej reglerad i gällande rätt. Till grund för

dess regler om förlagsavtal ligger emellertid uppfattningen att ett sådant

inrymmer ensamrätt åt förläggaren.

I fortsättningen erinrar kommittén om att ensamrätten genom avtal kan

begränsas. I ett särskilt hänseende är behovet av begränsning enligt kommitténs

mening så normalt och även så betydelsefullt, att en bestämmelse

därom bör upptagas i förslaget. Det gäller rätt för författare av litterärt

verk att medtaga detta i en utgåva av sina samlade eller valda arbeten. En

sådan bestämmelse är särskilt viktig om författaren anlitat olika förlag.

I detta hänseende ligger svårigheten i att avväga den tid, efter vars förlopp

verket skall få medtagas i utgåvan, även om det ännu icke är slutsålt hos

den förre förläggaren. Ä ena sidan skall denne ha skälig tid på sig att i huvudsak

uttömma försäljningsmöjligheterna för det separata verket; å andra

sidan bör tiden för utgivningen av den samlade upplagan bestämmas med

hänsyn till författarens levnadsålder och produktionsförmåga, i vad mån

intresset för honom och hans produktion kan väntas öka eller minska och

andra liknande bedömanden. Kommittén har icke ansett sig kunna finna en

bättre avvägning härav än den kompromiss, som i detta hänseende träffades

vid tillkomsten av det nordiska normalkontraktet, nämligen att tiden

bestämmes till 15 år. En bestämmelse i ämnet bör, med hänsyn till det

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

starka intresse som författaren har av att den upprätlhålles, vara tvingande.

I enlighet med det anförda har kommittén i andra stycket upptagit stadgande

att litterärt verk, även om annat är avtalat, sedan 15 år förflutit efter

det, då utgivningen påbörjades, av upphovsmannen må intagas i upplaga

av hans samlade eller valda arbeten.

Remissyttrandena. Under remissbehandlingen har anmärkningar mot det

föreslagna stadgandet endast framförts av Sveriges ungdomsförfattareförening.

Föreningen framhåller att förläggaren enligt stadgandets ordalydelse

skulle, genom att i sitt lager behålla en mindre del av den sista upplagan,

kunna hindra författaren att utge arbetet på nytt, t. ex. i någon billighetsupplaga.

Enligt föreningens mening bör spärren för ny utgivning begränsas

till en relativt kort tid, förslagsvis två år från den första upplagans utgivande.

Departementschefen. Det stadgande som kommittén föreslagit beträffande

förläggarens ensamrätt synes väsentligen ej ge anledning till erinran. Det

synes dock ej erforderligt att ge tvingande karaktär åt bestämmelsen om

rätt för upphovsman till litterärt verk att medtaga verket i upplaga av hans

samlade eller valda arbeten. Behovet av skydd för upphovsmannen mot oförmånliga

avtalsvillkor torde vara tillräckligt tillgodosett genom föreskriften

i 29 §.

Med anledning av vad Sveriges ungdomsförfattareförening anfört må påpekas,

att ensamrätten självfallet förutsätter att förläggaren i normal ordning

distribuerar verket till bokhandeln; om så ej sker, föreligger ett kontraktsbrott,

som berättigar upphovsmannen att häva avtalet.

38 §.

I paragrafen, som motsvarar 40 § kommittéförslaget, ges regler om förlagsavtalsbestämmelsernas

tillämplighet på bidrag till samlingsverk.

Kommittén. Kommittén framhåller att bestämmelserna om förlagsavtal

i allmänhet tager sikte på utgivning i bokform av ett verk av en enda författare.

Då det gäller samlingsverk passar de i viss utsträckning mindre

väl. Bestämmelserna bör sålunda överhuvudtaget icke tillämpas på bidrag

till tidning eller tidskrift; en bestämmelse härom har av kommittén upptagits

i paragrafens första punkt. Då det gäller bidrag till andra samlingsverk,

t. ex. konversationslexika och handböcker, bör huvudregeln vara att

bestämmelserna är tillämpliga och att parterna avtalsvis får göra de undantag

som är erforderliga. Kommittén framhåller emellertid, att särskild uppmärksamhet

här påkallas av reglerna i 35 och 37 §§ av dess förslag, vilka

utformats såsom tvingande och sålunda ej skulle kunna frångås genom avtal.

Vad först angår 35 § om förläggarens utgivningsplikt, är det enligt kommitténs

mening tydligt, att denna icke passar för konversationslexika och

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

liknande samlingsverk. I vissa fall måste utgivning av sådana, på skäl som

förläggaren ej råder över, avbrytas. Där utgivning sker, kan vid den slutliga

redigeringen visa sig att bidrag helt eller delvis måste uteslutas, t. ex.

för att få lämpliga proportioner mellan olika avsnitt eller av den grund att

två eller flera författare skrivit om samma ämne. Huruvida dröjsmål med

utgivningen berättigar författaren att häva avtalet, bör avgöras med hänsyn

till omständigheterna i det särskilda fallet. Beträffande den i 37 § första

stycket stadgade skyldigheten att lämna tryckerisedel anföres, att det för

förläggaren till exempelvis eu stor uppslagsbok skulle vara synnerligen betungande

att behöva sända tryckerisedel till varje särskild bidragsgivare;

det kanske är fråga om hundratals sådana. De skäl som förestavat bestämmelsen

har icke heller i dessa fall samma vikt som eljest. Sålunda torde det

på detta område vara ovanligt, att honorar utgår i form av royalty eller att

eljest sådana omständigheter föreligger, att bidragsgivarna har intresse av

att kontrollera antalet framställda exemplar. Av anförda skäl har kommittén

i andra punkten av förevarande paragraf upptagit stadgande, att 35 §

och den därmed sammanhängande 36 § samt 37 § första stycket icke gäller

för bidrag till sådant samlingsverk, varom nu är fråga. Anledning har icke

ansetts föreligga att göra sådant undantag beträffande 37 § andra stycket.

I motiven undersöker kommittén huruvida från förlagsavtalet bör undantagas

även översättningsavtal. Det anföres att översättningar kan vara av

mycket olika värde. I vissa fall kan översättningar och tolkningar av t. ex.

poesi och dramatik vara av så hög klass, att de ur förlagsrättslig synpunkt

utan tvivel bör behandlas som originalverk. Det övervägande antalet översättningar

når visserligen icke upp till denna nivå; och ej sällan kan en

översättning vara av den rutinmässiga opersonliga karaktär, att det ter sig

opåkallat att kringgärda avtal om dess utnyttjande med samma speciella

skyddsföreskrifter, som vid förlagsavtal om originalverk gäller till förmån

för upphovsmannens ekonomiska och ideella intressen. Att i lag göra skillnad

mellan översättningar efter deras konstnärliga eller ekonomiska värde

låter sig dock enligt kommitténs mening knappast göra. Tages de värdefulla

översättningarna till utgångspunkt, blir därför resultatet att översättningsavtal

principiellt bör följa förlagsrättens regler. I de fall då dessa icke passar,

kan parterna avtalsvis göra erforderliga undantag. Förslagets principiella

ståndpunkt får härvid den betydelsen, att den nödvändiggör en mera

omsorgsfull utformning av översättningsavtalen än som för närvarande

förekommer.

Enligt kommitténs mening bör jämväl de i dess förslag tvingande reglerna

om utgivningsplikt, redovisning m. m. tillämpas på översättningsavtal.

Vad särskilt angår utgivningsplikten framhålles, att här i särskild grad

föreligger svårigheter att finna regler, som förefaller naturliga och riktiga

för vitt skilda kategorier av översättningar. För de högklassiga översättningarna

gäller samma skäl, som förestavat reglerna om utgivningsplikt

beträffande originalverk; den som utfört ett sådant arbete har samma behov

som en originalförfattare att »komma ut», att få sitt verk till offentlig
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

heten. För enklare produkter återigen ter sig denna synpunkt mera främmande;

särskilt gäller detta då översättaren är fast anställd eller åtminstone

fast knuten till förlaget och utför sin uppgift i tjänsten eller på beställning.

I de sistnämnda fallen är dock enligt kommitténs mening att märka, att

förslagets bestämmelser om utgivningsplikt egentligen endast får den innebörden,

att om förläggaren icke inom skälig tid begagnar sig av översättningen,

översättaren får rätt att häva avtalet och behålla uppburet honorar;

något skadestånd lär nämligen i allmänhet icke kunna komma i fråga, eftersom

regeln är att översättaren erhållit engångshonorar. Vad angår rätten

att häva avtalet, torde anledningen till att förläggaren icke utger översättningen

i allmänhet vara, att han helt enkelt ej har användning för den. Det

kan då knappast ha någon betydelse för honom, om översättaren får möjlighet

att utge översättningen på annat håll. Det anmärkes att hävningsrätten

saknar betydelse även för översättaren, om översättningen, såsom oftast

är förhållandet, avser ett skyddat verk till vilket förläggaren har förlagsrätt;

i sådant fall är andra förläggare hindrade utge översättningen. Beträffande

översättarens rätt till honoraret kan enligt kommitténs mening tvekan

icke råda om att han under alla omständigheter bör äga behålla detta. Med

hänsyn till vad nu anförts och då det knappast är möjligt att genomföra

olika regler för olika slags översättarprestationer, har kommittén funnit

bestämmelserna om utgivningsplikt böra gälla samtliga översättningar.

Remissyttrandena. De undantag från reglerna om förlagsavtal, som gjorts

i förevarande stadgande, föranleder ej erinringar i remissvaren. Lärarkollegiet

vid karolinska mediko-kirurgiska institutet anmäler dock viss tveksamhet

mot att reglerna om utgivningsplikt, på grund av det allmänna undantaget

för bidrag till samlingsverk, icke kommer att få tilllämpning

på bidrag till vetenskapliga facktidskrifter och de vanliga typerna

av vetenskapliga polygrafier i ett eller få band. Det är ofta av väsentligt intresse

för författaren av en vetenskaplig artikel, som han överlåter för

publicering, att denna kommer i tryck inom rimlig tid och får spridning.

Då författaren i hithörande fall i praktiken ej torde vara förhindrad att

taga sitt arbete tillbaka och ombesörja dess publicering på annat sätt om

förläggaren ej tillgodoser hans rimliga pretentioner i de nämnda avseendena,

finner kollegiet emellertid knappast anledning att göra invändning mot

förslaget.

Flgco och svenska översättarförbundet understryker att förlagsavtalsreglerna,

såsom följer av förslaget, bör äga tillämpning även på översättningsavtal.

översättningslitteraturen har en kulturell betydelse för

vårt land, som gör frågan om översättarnas ställning till ett allmänt intresse,

översättarförbundet befarar dock, att förslaget blir av föga praktiskt värde

för översättarna, då förläggarna med eller utan avtal kan få stöd i lagtexten

för en praxis som åsidosätter hithörande bestämmelser.

Däremot möter förslaget i denna del stark kritik hos svenska bokförläggareföreningen,

som särskilt vänder sig mot att bestämmelserna om utgiv
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungi. Maj:is proposition nr 11 år 1960

ningsplikt skall tillämpas på översättningsavtal. Föreningen framhåller, att

ett sådant avtal står arbetsbeting nära och att det i praxis anses inbegripa

hela rätten till översättningen. Vidare anföres att de flesta översättningarna

torde beställas av förlag, som sedan låter bearbeta dessa genom sin fast

anställda redaktionspersonal. Att tillämpa förlagsavtalsregler på sådana översättningar

måste anses verklighetsfrämmande, eftersom dessa regler tager

sikte på utgivning av ett verk av en enda författare. Det måste också anses

orimligt att utgivningsplikt skulle föreligga för översättningar, som helt tillverkas

av förlagens fast anställda personal. Det ifrågasättes om icke kommittén

tagit väl lätt på de ekonomiska konsekvenserna av ståndpunkten, att

översättarna i vissa fall skulle äga hävningsrätt. Har förläggaren beställt och

betalt en översättning, som han av någon anledning blir förhindrad att utge,

är det för honom betydelsefullt att kunna minska förlusten genom att sälja

översättningen på annat håll. Det synes naturligare att han också får göra

det, än att översättaren skall få möjlighet att erhålla betalning för sitt utförda

arbete en gång till. Hävningsrätten skulle också i fråga om ett skyddat

verk, vars utgivning uppskjutits i samförstånd med originalförfattaren,

göra det möjligt för översättaren att begära tilläggsbetalning. I fortsättningen

kritiserar föreningen de principiella skäl kommittén anfört till stöd för sin

ståndpunkt. Det avgörande bör enligt föreningen vara, att reglerna blir praktiskt

användbara och icke försvårar den viktiga verksamhet som består i att

överföra främmande länders litteratur till vårt språk. Något försök från förlagens

sida att förhindra utgivning av litterärt högklassiga översättningar

har aldrig förekommit och kan knappast tänkas. Att under sådana förhållanden

stadga utgivningstvång av principiella skäl, och det för samtliga

översättningar, förefaller orimligt. Möjligen skulle ett ur både praktiska

och teoretiska synpunkter godtagbart resultat kunna nås, om man skilde

mellan översättningar, som beställts av förlag, och andra översättningar. På

grund av det anförda hemställer föreningen, att om reglerna rörande utgivningsplikt

göres tvingande, dessa regler förklaras icke gälla för översättningar

eller eventuellt icke gälla för översättningar utförda på beställning.

Vidare yrkar föreningen, att den i 37 § första stycket kommittéförslaget

upptagna regeln om tryckerisedel förklaras icke gälla för översättningar.

Även Stockholms handelskammare anser att man från förlagsavtalet borde

utesluta i varje fall beställda översättningar; om utgivningsplikten göres

tvingande, talar mycket starka skäl för att samtliga översättningar uteslutes.

I ett par yttranden diskuteras, huruvida undantag från förlagsavtalsreglerna

bör göras även i andra hänseenden. Svenska bokförläggareföreningen

yrkar att från reglerna om utgivningsplikt, vilka är avpassade huvudsakligen

för förstagångsutgivning, undantages sådan utgivning av samlade

och valda arbeten, som avses i 39 § andra stycket kommittéförslaget.

Utgivning av samlade och valda arbeten planeras på lång sikt även av den

anledningen, att löpande upplagor måste gå ut ur handeln och vara borta

någon tid, innan marknad kan finnas för den nya utgåvan. Svenska försäljnings-

och reklamförbundet ifrågasätter, huruvida man icke från regler
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

na om förlagsavtal borde undantaga reklamalster. Dessa regler synes

visserligen mera sällan kunna få direkt tillämpning på reklamområdet. Det

förekommer dock, särskilt i fråga om större reklamalster, att det skapande

arbetet på beställning utföres av specialister, fristående i förhållande till det

företag som handhar mångfaldigandet av alstret. Reglerna om förlagsavtal

är föga lämpade att användas i dessa situationer. Förbundet vill emellertid

framhålla, att dess förslag icke innebär något principiellt avståndstagande

från att låta förlagsavtalsreglerna i vissa hänseenden få analog tillämpning

på reklamområdet.

Departementschefen. I förevarande stadgande har kommittén föreslagit,

att samlingsverk i viss utsträckning skall undantagas från förlagsavtalsbestämmelsernas

tillämpningsområde. Vid övervägande av spörsmålet har

kommittén särskilt beaktat, att åtskilliga bestämmelser, bl. a. reglerna om

utgivningsplikten, enligt dess förslag skulle vara tvingande. Med departementsförslagets

ståndpunkt att bestämmelserna skall vara dispositiva, kommer

frågan i viss mån i annat läge; förläggaren kan enligt förslaget, då behov

därav föreligger, alltid -— inom ramen för vad som enligt 29 § är godtagbart

— göra förbehåll beträffande den ena eller den andra bestämmelsen.

Även med beaktande härav torde det emellertid vara lämpligt att, såsom

kommittén föreslagit, uppställa särskilda undantag beträffande samlingsverk.

Förlagsavtalsbestämmelserna bör sålunda icke i något avseende äga

tillämpning på bidrag till tidning eller tidskrift. Beträffande bidrag till annat

samlingsverk bör undantag göras för de i 33 och 34 §§ i departementsförslaget

upptagna reglerna om utgivningsplikten. Däremot föreligger knappast

anledning att, såsom kommittén förordat, göra undantag jämväl beträffande

den i 35 § första stycket stadgade skyldigheten att lämna tryckerisedel.

I åtskilliga fall kan upphovsman till sådant bidrag varom bär är fråga ha

ett berättigat intresse att få meddelande om upplagans storlek, t. ex. då bidraget

ingår i en handbok. I andra fall skulle visserligen, såsom kommittén

anfört, skyldigheten att lämna tryckerisedel vara synnerligen betungande

för förläggaren. Förläggaren har emellertid möjlighet att i dessa fall avtalsvis

fritaga sig från sådan skyldighet.

Kommittén har i motiven diskuterat, huruvida från förlagsavtalsbestämmelserna

bör undantagas jämväl översättningsavtal men funnit så icke böra

vara fallet. Vid remissbehandlingen har kritik mot denna ståndpunkt framförts

av förläggarna, vilka som huvudskäl anför, att reglerna om utgivningsplikten

icke passar i hithörande fall. Då det gäller beställda översättningar

synes det enligt min mening ej heller i allmänhet knnna göras gällande att

förläggaren i förhållande till översättaren har skyldighet att utge verket.

Även andra av de föreslagna förlagsavtalsbestämmelserna kan, såsom även

kommittén framhållit, passa mindre väl på översättningar. Av skäl som

kommittén anfört bör emellertid den principiella utgångspunkten vara, att

översättningsavtal följer förlagsrättens regler. Parterna får sedan avtalsvis

göra de modifikationer, som kan anses påkallade och skäliga. Enligt depar
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

tementsförslaget blir detta möjligt, eftersom samtliga förlagsavtalsbestämmelser

däri är dispositiva.

Vad som anförts beträffande översättningar har motsvarande tillämpning

även i andra fall, där det kan vara tveksamt om de föreslagna förlagsavtalsbestämmelserna

kan tillämpas utan modifikation, t. ex. då det gäller utgivning

av valda och samlade arbeten samt utgivning av reklamalster.

Avtal om filmning

39 §.

I 39—40 §§ bär upptagits bestämmelser rörande avtal om filmning. I förevarande

paragraf, som motsvarar 42 § kommittéförslaget, ges en bestämmelse

om filmföretags rätt att visa av företagei framställd film.

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att i upphovsmannens befogenheter

ingår bl. a. ensamrätt att utnyttja verket för film, d. v. s. att tilllåta

att verket filmatiseras eller att det lägges till grund vid inspelning av

film, ävensom att bestämma om de villkor under vilka filmen får visas för

allmänheten. Genom avtal om filmning överlåter upphovsmannen sådana

rättigheter till ett filmföretag. Enligt förslaget är dylikt avtal underkastat

de allmänna bestämmelserna i 27—29 §§ om överlåtelse av upphovsrätt;

filmföretaget är vidare skyldigt iakttaga upphovsmannens rätt enligt 3 §.

Med hänsyn till filmens stora ekonomiska och kulturella betydelse har

kommittén övervägt, om icke filmavtalet härutöver borde underkastas särskild

reglering. Något behov av mera i detalj gående lagbestämmelser har

dock enligt kommittén icke framträtt. Kommittén har därför ansett att regleringen

kan begränsas till de principiellt och praktiskt viktiga frågorna om

filmföretags visningsrättigheter och filmföretags skyldighet att inspela förvärvade

litterära och konstnärliga verk.

Beträffande förstnämnda spörsmål anför kommittén, att från filmbranschens

sida framställts yrkande om att i lagen måtte upptagas en tolkningsregel

av innebörd, att avtal om filmning, där annat icke överenskommits,

skall inbegripa generell rätt för filmföretaget att göra filmverket tillgängligt

för allmänheten; en dylik regel skulle i viss utsträckning tillgodose

branschens önskemål att samtliga upphovsrättigheter till filmen koncentreras

hos filmföretaget. Enligt kommitténs mening föreligger också behov

av en tolkningsbestämmelse på området. I allmänhet lär det visserligen,

även utan stöd av särskild lagregel, vara klart att ett avtal om filmning,

där icke annat överenskommits, ger filmföretaget rätt att visa filmen i

biografsalonger. Däremot kan det vara tveksamt, om avtalet också innefattar

rätt att visa filmen på annat sätt, exempelvis i television. Särskilt

med hänsyn till sist anförda förhållande synes det kommittén lämpligt att

spörsmålet regleras i lag.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

209

Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att en bestämmelse

i ämnet erhåller det innehåll som filmbranschen föreslagit. Att filmföretaget,

där annat ej avtalats, bör äga rätt att visa filmen i biografsalonger,

är såsom antytts uppenbart. Även i fråga om annan visning synes det kommittén

naturligast att rätten därtill in dubio anses överförd på filmföretaget.

Motsvarande gäller beträffande andra — i praktiken mindre betydelsefulla

—- moment i upphovsmannens rätt, främst befogenheten att sprida

kopior av filmen. Tillämpning av regeln bör vara utesluten icke blott vid

uttryckligt förbehåll från upphovsmannens sida utan även då omständigheterna

eljest är sådana att förbehåll måste anses vara gjort. I enlighet

med vad sålunda anförts har kommittén i förevarande paragraf upptagit

stadgande, att överlåtelse av rätt att utnyttja ett verk för film, där ej annat

är eller må anses vara avtalat, skall omfatta rätt att göra filmverket tillgängligt

för allmänheten.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet tillslyrkes eller lämnas utan

erinran av samtliga remissinstanser. Föreningen Sveriges filmproducenter

uttalar, att förslaget innefattar en kodifiering av praxis som bör genomföras.

Sveriges biografägareförbund anser det ur filmbranschens synpunkt

vara ett minimikrav att så sker. Sveriges radio understryker, att stadgandet

är av stort värde vid de för televisionsverksamheten betydelsefulla förhandlingarna

om förvärv av rätten att visa film.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet hemställer att från stadgandet

undantages reklamfilmer.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs uppfattning att regleringen

av filmavtalen bör begränsas till de principiellt och praktiskt viktiga spörsmålen

om filmföretags visningsrättigheter och filmföretags skyldighet att

inspela förvärvade litterära och konstnärliga verk. Såsom anförts i annat

sammanhang torde hela problemkomplexet om upphovsrätt till film med

stor sannolikhet komma att behandlas vid nästa konferens för revision av

Bernkonventionen, och mera genomgripande lagstiftningsåtgärder bör icke

vidtagas innan resultatet härav föreligger.

Vad angår frågan om filmföretags visningsrättigheter torde, såsom kommittén

föreslagit och vid remissbehandlingen lämnats utan erinran, i lagen

böra upptagas ett stadgande om att överlåtelse av rätt till filminspelning av

ett verk, där annat ej är eller må anses avtalat, skall anses innefatta generell

rätt att göra filmen tillgänglig för allmänheten. Ett sådant stadgande utsäger

icke mer än som redan för närvarande torde få anses gälla i praxis men

en uttrycklig lagbestämmelse är av värde, då frågan om räckvidden av

filmföretagens visningsrättigheter i framtiden kan väntas bli mer aktuell

än hittills, bl. a. då det gäller visning i television. En lagbestämmelse av föreslaget

innehåll är ägnad att förebygga tvister i hithörande fall.

Enligt den utformning bestämmelsen fått i kommitténs förslag skulle den

vara tillämplig endast i fall, där överlåtelsen avser ett verk som föreligger

14 Ilihany till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

färdigt före inspelningen. Den synes emellertid böra avse samtliga de upphovsrättigheter

som är knutna till filmen, alltså även sådana som grundas

på insatser under själva inspelningsarbetet och kan sägas vara föremål för

överlåtelse i det anställnings- eller uppdragsavtal, varigenom vederbörande

förbundit sig att medverka i filmen. Bestämmelsen bör sålunda generellt

gälla överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller konstnärligt

verk. Vad angår den befogenhet som genom stadgandet ges åt filmföretaget

har denna i kommitténs förslag bestämts som en rätt att göra filmverket

tillgängligt för allmänheten. Formuleringen täcker det normala fallet

att filmen är att anse som ett verk. Stadgandet synes emellertid böra omfatta

även fall där filmen själv icke kan anses som ett verk utan endast

begagnats som medel för registrering, exempelvis då ett konstnärligt framträdande

utan extra arrangemang upptages på film. I enlighet härmed torde

filmföretaget böra förklaras äga rätt att genom filmen göra det överlåtna

verket tillgängligt för allmänheten.

Framhållas må att avtal rörande rätt att inspela musikaliska verk med

hänsyn till de särskilda förhållandena på området i regel torde få anses

förbundna med förbehåll att avtalet ej skall ge rätt till offentligt framförande.

Den filmföretaget enligt paragrafen tillkommande rätten kan självfallet

övergå på andra. Om filmen framställts på beställning, torde avtalet härom

i regel innebära att rätten skall tillkomma beställaren.

Då paragrafen är dispositiv finns icke anledning att, på sätt hemställts

i ett yttrande, därifrån undantaga särskilda kategorier filmer.

Det ligger i sakens natur att ett filmföretag, som är berättigat visa en av

företaget framställd film offentligt, tillika har rätt att framställa för visningen

erforderliga kopior. Särskilt stadgande härom torde vara obehövligt.

40 §.

Paragrafen, som motsvarar 41 § kommittéförslaget, behandlar filmföretagets

skyldighet att utföra den inspelning som avses i filmavtalet.

Kommittén. Inledningsvis framhåller kommittén, att då ett filmföretag

förvärvar rätt att filma romaner eller andra litterära verk eller särskilt för

filmen skrivna filmmanuskript, detta i regel sker med ensamrätt. Då särskilda

regler i ämnet saknas, anses filmföretaget emellertid ej ha någon

skyldighet att utnyttja den förvärvade rätten. Författaren torde därför ej

kunna fordra skadestånd eller göra gällande annan påföljd, om filmföretaget

underlåter att spela in filmen; har överlåtelsen skett med ensamrätt,

kan han ej heller erbjuda verket åt annat företag.

Enligt kommitténs mening kan det knappast råda något tvivel om att ett

avtal om filmning bör ha den rättsverkan, att företaget ej blott är berättigat

utan även förpliktat att inspela verket; en analogi från förlagsavtalets

område ligger här nära till hands. För filmförfattaren såsom skapande

konstnär är det ett livsvillkor att få »komma ut», att få sitt verk framfört

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

på den vita duken. Även i sådana fall, då verket icke direkt skrivits för filmen

— avtalet innefattar t. ex. rätt att filma en roman — och filmningen

sålunda är en mera sekundär form för verkets offentliggörande, gör sig i

viss mån samma synpunkt gällande. Härtill kommer att honorai bestämmelserna

kan vara så utformade, att det också är av ekonomisk betydelse för

författaren att inspelningen genomföres. Ur allmän kulturell synpunkt äi

det otillfredsställande, att ett affärsföretag skall kunna lägga en död hand

på ett verk, som kanske är av stort värde, litterärt eller såsom film.

Det framhålles vidare, att man i praktiken icke saknat exempel på att

mindre nogräknade företag missbrukat den avtalsfrihet som för närvarande

råder. Det har sålunda förekommit, att filmrättigheter inköpts endast i

avsikt att förhindra konkurrerande företag att utnyttja dessa; man kan

peka på fall där verk av högsta litterära värde på detta sätt undandragits

offentligheten. Redan med hänsyn till önskvärdheten av att kunna ingripa

mot sådana missförhållanden ter det sig pakallat att till laglig reglering

upptaga frågan om filmföretagens inspelningsskyldighet. Mera allmänt sett

torde bestämmelser härom få betydelse genom att befordra god affärssed

inom branschen och genom att utgöra ett stöd för författarna vid deras uppgörelser

med företagen.

Bestämmelser i ämnet, som enligt kommitténs mening bör utformas i

analogi med de i dess förslag i 35 och 36 §§ upptagna reglerna om förläggares

utgivningsplikt, har meddelats i förevarande stadgande. Enligt första

stycket skall överlåtelse av rätt att utnyttja ett verk för film medföra skyldighet

för förvärvaren att inom skälig tid inspela filmverket och sörja föi

att det göres tillgängligt för allmänheten. Försummas det, skall vad i 35 §

stadgas äga motsvarande tillämpning. Denna hänvisning innebär att upphovsmannen

skall vara berättigad att häva avtalet, behålla uppburet honorar

samt fordra ersättning för skada som ej täckes av detta. Vidare stadgas

att avtalsbestämmelse, som till upphovsmannens nackdel avviker från vad

nu sagts, skall vara utan verkan. Enligt andra stycket skall upphovsmannen,

där ej annat är eller må anses vara avtalat, oavsett om förvärvaren

försummat sin plikt enligt första stycket, äga häva avtalet och behålla uppburet

honorar, därest filmverket icke är inspelat inom fyra år från det upphovsmannen

fullgjort vad på honom ankommer.

Remissyttrandena. Förslaget att införa bestämmelser om skyldighet

för film företaget att utföra den inspelning som avses

i avtalet godtages av flertalet remissinstanser. Det avstyrkes emellertid

i åtskilliga yttranden. Stark kritik mot förslaget framföres sålunda av föreningen

Sveriges filmproducenter och Sveriges biograf ägareförbund. Filmproducentföreningen

bestrider till en början att det, såsom kommittén uttalat,

förekommit att filmföretag förvärvat filmrätt till ett verk i annan avsikt

än att spela in verket. Däremot måste vid bedömningen, om och när denna

avsikt kan fullföljas, hänsyn tagas till ett stort antal omständigheter av

konstnärlig, teknisk, ekonomisk och organisatorisk art. Att här draga analo
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

giska slutsatser från förlagsavtalets område är icke möjligt. I fortsättningen

göres gällande att kommitténs förslag i olika riktningar leder till orimliga

resultat. Enligt förslaget skall ett företag, som exempelvis förvärvat en film*

ningsrätt för 10 000 kronor, vara skyldigt att satsa den kanske till en halv

miljon kronor uppgående kostnaden för inspelningen; i detta sammanhang

påpekas, att honoraret för filmmanuskriptet ej utgör mer än 4—5 procent

av hela inspelningskostnaden. Vid förvärv av filmidéer och synopsis är det i

regel omöjligt att i förväg göra noggranna ekonomiska kalkyler, och det kan

efter förvärvet visa sig att filmen ej kan beräknas inbringa erforderligt belopp;

det oaktat skulle företaget enligt förslaget vara pliktigt fullfölja inspel*

ningen. Vidare framhålles att vid filminspelning, utom den upphovsman

varom fråga är, ett stort antal andra personer medverkar, främst regissör

och skådespelare; förslaget innebär att dessa skulle vara tvungna att göra

sina insatser på basis av ett föreliggande manuskript, oavsett om detta är

undermåligt. Dessa medverkande har i mycket högre grad än filmförfattaren

det intresse att »komma ut», som kommittén talat om; beträffande dessa

har det dock icke ansetts behövligt att föreslå någon motsvarande reglering.

Överhuvud kan det icke anses godtagbart, att den enskilde upphovsmannens

intressen på sätt kommittén föreslagit skall få dominera, med åsidosättande

av alla övriga i filmproduktionen verksamma personers intressen av både

ekonomisk och ideell art. Föreningen berör härefter ett par fall, där den föreslagna

regleringen enligt dess mening ter sig särskilt egendomlig. Då såsom

vanligen är händelsen, en film inspelas på grundval av ett filmmanuskript,

som på företagets uppdrag successivt bearbetas av flera författare,

kan ifrågasättas hur regler om inspelningsplikt överhuvud skall tillämpas.

Vidare borde det, då ett filmföretag för en film förvärvar sådana alster som

musikaliska och koreografiska kompositioner eller skisser till dekorationer

och dräkter, icke vara tänkbart att företaget därigenom skulle ådraga sig

skyldighet att inspela filmen. Detta är emellertid förslagets innebörd. I anslutning

härtill påpekas att det ibland icke ens står klart vid förvärvet, för

vilken film alstren skall användas. Slutligen framhålles att förslaget, om det

genomföres, sannolikt kommer att föranleda filmföretagen till en så restriktiv

politik som möjligt, när det gäller inköp av romaner, noveller, filmberättelser

och manuskript, och sålunda verka oförmånligt för författarna.

Biografägareförbundet anser att frågan i förslaget givits överdrivna proportioner.

Något exempel på att nuvarande avtalsfrihet på området missbrukats

har icke kunnat åberopas. Det vill synas som om det anspråk på rättsskydd,

som förslaget avser att beakta, blir tillräckligt tillgodosett genom föreskriften

i 29 §. Även om förslaget icke åsyftar naturaluppfyllelse, är det illa nog

att filmföretag, som är mana om sitt anseende, kan riskera en skadeståndsprocess

efter de lösliga linjer stadgandet anger. Skulle förslaget genomföras,

utgår förbundet från att vad kommittén i motiven till 35 § i sitt förslag

anfört om optionsavtal också gäller för filmens område.

Förslaget avstyrkes vidare av teatrarnas riksförbund ävensom av folketshusföreningarnas

riksorganisation, vilken organisation emellertid finner det

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

tänkbart alt reglera området genom en föreskrift liknande den som i 32 §

första stycket andra punkten kommittéförslaget stadgats för övriga offentliga

framföranden; tidsfristen för filmens del kunde därvid lämpligen sättas

till fem år.

I avstyrkande riktning uttalar sig även Svea Hovrätt och Stockholms handelskammare.

Svea hovrätt anser en — låt vara endast principiell -— inspelningsskyldighet

för filmföretaget icke utgöra en rimlig följd av förvärvet

med hänsyn till det omfattande arbete och de mycket betydande kostnader,

varmed en filminspelning är förenad, och till det förhållandet, att den färdiga

filmen är ett självständigt verk, som förutsätter skapande verksamhet

av ett flertal personer. Handelskammaren ifrågasätter, huruvida verkligen

något behov av en reglering på området föreligger.

De remissinstanser som nu angivits understryker samtliga, att föreskrifter

i ämnet i varje fall icke bör vara tvingande. Denna uppfattning uttalas

även av några remissorgan, som eljest i och för sig godtagit kommitténs förslag,

nämligen Stockholms rådhusrätt, styrelsen för Sveriges advokatsamfund

och Sveriges radio; dessa åberopar härvid samma skäl som av dem anförts

beträffande motsvarande fråga vid 35 § kommittéförslaget.

Vad angår den närmare utformningen av det föreslagna stadgandet anser

föreningen Sveriges filmproducenter bestämmelsen om skyldighet för filmföretaget

att göra verket tillgängligt för allmänheten vara olämplig, exempelvis

beträffande beställda kortfilmer. Uppdragsgivaren använder ofta

sådana i undervisning för ett mindre antal specialarbetare eller vill ibland

blott ha filmen för arkivering eller framtida bruk. Att dylika filmer skall

visas för allmänheten kan icke vara meningen.

Sveriges biograf ägareförbund finner uttrycket »skälig tid» kunna ge

upphov till tolkningssvårigheter och anser den i andra stycket satta tidsfristen

om fyra år vara något för kort.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet hemställer att från stadgandet

undantages reklamfilm eller att i varje fall från stadgandet om

att inspelningsplikten är tvingande undantages av filmföretag beställt manuskript,

scenario o. dyl. Reklamfilmer bygger ofta på sådana. Det kan emellertid

tänkas, att ett manuskript ursprungligen beställts i anledning av underhandlingar

mellan filmföretaget och en annonser, men att någon inspelning

icke sker samt att sedermera annan annonsör kan intresseras för en

film som bygger på samma manuskript. Även en viss »lagerhållning» av

manuskript förekommer inom branschen. Att filmföretagel i dylika fall

skall behöva riskera process med författaren förefaller förbundet stötande.

Departementschefen. Kommittén har i förevarande paragraf föreslagit en

regel, vilken innebär att ett företag, som förvärvar rätt att filmatisera ett

verk, är pliktigt att inom skälig tid utnyttja denna rätt genom att utföra

den inspelning som avses. Enligt förslaget skulle regeln vara tvingande. Vid

remissbehandlingen har från åtskilliga håll framförts kritik mot det föreslagna

stadgandet, varvid framhållits att det icke framträtt något behov av

opaginerad Kontrollera mot PDF

"214

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

att på området ingripa med lagregler, samt att förslaget sådant det utformats

skulle leda till orimliga konsekvenser.

Det är tveksamt hur denna ej oviktiga fråga bör lösas. Vid det nordiska

upphovsrättsmötet 1957 har det ej heller varit möjligt att komma fram till

en gemensam ståndpunkt i frågan. Efter ingående överläggningar stannade

de finska, norska och svenska delegerade för att vissa regler i ämnet borde

gälla men att dessa å andra sidan icke borde vara tvingande. De danska delegerade

ifrågasatte huruvida några lagbestämmelser borde införas men

lämnade tillsvidare spörsmålet öppet.

Jag vill för min del ansluta mig till den åsikten att detta område ej bör

lämnas oreglerat. Om exempelvis författaren av en framgångsrik roman lämnar

ett filmföretag ensamrätt att filmatisera romanen, torde han självfallet

utgå från att filmatiseringen skall genomföras. Enligt gällande rätt torde

företaget emellertid principiellt ej ha någon skyldighet härtill och kan alltså

utan godtagbart skäl underlåta detta. Det behöver knappast framhållas att

detta för författaren kan innebära betydande skada, både ekonomiskt och

ideellt; det bör härvid beaktas att han, om filmföretaget såsom i allmänhet

är fallet förvärvat ensamrätt till filmatiseringen, trots företagets underlåtenhet

är förhindrad att erbjuda sitt verk åt annat håll. Å andra sidan är

det klart att ett filmföretag i åtskilliga fall kan ha behov av att köpa filmrättigheter

på hand utan att ikläda sig skyldighet att föranstalta om inspelning.

Kommitténs förslag att varje förvärv skulle medföra inspelningsplikt

synes därför gå för långt. Den lämpligaste lösningen synes vara att man, i

analogi med vad som i departementsförslaget skett beträffande förlagsavtal,

uppställer ett dispositivt stadgande i ämnet och låter upphovsmannens behov

av rättsskydd regleras av föreskriften i 29 §.

Vad angår den närmare utformningen av ett dylikt stadgande synes man

i stort sett kunna ansluta till kommitténs förslag. Stadgandet bör emellertid

begränsas till litterära och musikaliska verk; det synes ej böra äga tillämpning

då förvärvet avser rätt att utnyttja dräktskisser, arkitektritningar o. dvl.

Genom en sådan begränsning kommer även koreografiska verk att falla utanför,

något som i och för sig är mindre tillfredsställande men torde vara av

ringa praktisk betydelse. Stadgandet bör vidare begränsas till fall, då filmen

är avsedd för offentlig visning.

Såsom kommittén anfört bör regeln om inspelningsplikt kompletteras med

bestämmelser om frist för inspelningen. Stadgandet härom torde kunna i

huvudsak utformas efter kommitténs förslag. Fristen, som enligt detta skulle

vara fyra år, torde emellertid böra sättas till fem år.

I fråga om paragrafens tillämpning må i anslutning till det förut anförda

exemplet framhållas, att den är av huvudsaklig betydelse beträffande verk

som är avsedda att läggas till grund för filmen i dess helhet, sålunda främst

vid överlåtelse av rätt att filmatisera filmmanuskript, romaner, noveller,

operetter och operor. Vid förvärv av litterära eller musikaliska verk, som

endast skall ingå som kortare avsnitt i filmen, lär avtalet i regel, även om

opaginerad Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

uttrycklig överenskommelse därom ej ingås, innebära att någon inspelnmgs
plikt

icke skall föreligga. t ... , . ,. c

Med hänsyn till den innebörd paragrafen fått i departementsforslaget finns

icke anledning att, på sätt hemställts i ett yttrande, därifrån undantaga särskilda

kategorier filmer.

Upphovsrättens övergång vid

död, m. m.

upphovsmannens

41 §.

I paragrafen, som motsvarar SO § första och andra styckena kommittéförslaget,

ges regler om upphovsrättens övergång vid dödsfall.

Gällande rätt. Enligt 15 § första stycket författarlagen går efter författares

död hans rätt enligt lagen över till dem, som jämlikt lagstiftningen om

giftorätt, arv och testamente är berättigade till hans kvarlåtenskap, och från

dessa vidare enligt enahanda grunder. Ett motsvarande stadgande ar upptaget

i 9 § första stycket konstverkslagen.

Kommittén. Kommittén framhåller att upphovsrätten, med hänsyn till sin

personliga karaktär, vid upphovsmannens död icke kan behandlas som en

vanlig tillgång av förmögenhetsnatur. Det är emellertid allmänt erkänt, att

upphovsmannens arvingar eller av honom utsedda testamentstagare äger inträda

i rätten. Enligt nordisk uppfattning kan även upphovsmannens efterlevande

make göra gällande giftorätt däri. Vid upphovsmannens död bor

därför reglerna om giftorätt, arv och testamente äga tillämpning pa ratten.

En bestämmelse med detta innehåll har upptagits i förevarande paragraf

första stycket första punkten. I anslutning härtill erinrar kommittén om att

boutredningsman äger att träffa förfoganden med avseende å upphovsrätten,

där det fordras för boets utredning. Med hänsyn till det personliga momentet

i rätten bör emellertid gälla, att boutredningsmannen icke utan dödsbodelägarnas

samtycke äger utnyttja verket på annat sätt an som förut skett.

En bestämmelse med detta innehåll har influtit i första stycket andra punk
andra

stycket har upptagits stadgande, att upphovsmannen, med bindande

verkan även för efterlevande make och bröstarvingar, äger genom testamente

ge föreskrifter om rättens utövande eller bemyndiga annan att meddela

dylika föreskrifter. Kommittén framhåller att upphovsmannen redan

enligt allmänna regler kan meddela förordnande rörande rätten som är bindande

för testamentstagare. Till den del egendom faller på efterlevande makes

giftorättsandel eller bröstarvinges laglott äger mottagaren emellertid

principiellt att förfoga fritt över rätten och är icke bunden av inskränkande

föreskrifter, som kan vara givna med avseende å hans förfogande. Genom det

opaginerad Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

föreslagna stadgandet skyddas upphovsmannen mot att verket på grund

härav kommer att utnyttjas i strid mot meddelade föreskrifter.

Angående eu av kommittén i tredje stycket upptagen föreskrift om talerätt

vid överträdelse av testamentarisk föreskrift in. m. hänvisas till 59 8

departementsförslaget.

Departementschefen. Jag tillstyrker kommitténs förslag,

anlett erinringar vid remissbehandlingen.

som icke för
-

42 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 31 § kommittéförslaget,

behandlas frågor om utmätning av upphovsrätt och därmed sammanhängande

spörsmål. °

Gallande rätt. Enligt 19 § författarlagen må författares i lagen stadgade

rätt ej for gald tagas i mät i författarens bo eller hos någon, till vilken den

övergått enligt 15 § första stycket, d. v. s. författarens lagliga successorer.

1 12 § konstverkslagen stadgas motsvarande skydd mot utmätning av konstnärs

rätt med avseende å konstverk.

Kommittén. I förevarande paragraf första punkten har kommittén, i ans

utning till gällande rätt, upptagit stadgande att upphovsmans rätt att förfoga

over sitt verk ej må tagas i mät hos honom själv eller hos någon, till

vilken den övergått på grund av giftorätt, arv eller testamente. I andra punkten

uttalas, att detsamma skall gälla om manuskript, så ock om konstverk,

som ej blivit utställt, utbjudet till salu eller eljest godkänt för offentliggörande.

Till motivering av sistnämnda stadgande, som utgör en nyhet i

orslaget, anföres, att det beträffande manuskript är uppenbart att upphovsmannen

eller successorerna i regel knyter så starka personliga intressen

till sådana, att utmätning icke i något fall bör tillåtas. Av samma skäl

kunde ifrågasattas att från utmätning generellt undantaga även konstverk,

som befinner sig i upphovsmannens eller successorernas ägo. Sådana kan

dock ha ett betydande förmögenhetsvärde, och borgenärerna har ett legitimt

intresse att taga detta värde i anspråk; såsom huvudregel bör därför gälla

att konstverk får utmätas. I fråga om icke fullbordade konstverk är konstnärens

intresse, att dessa icke kommer ut i marknaden, emellertid av den

styrka, att det bör gå före borgenärernas ekonomiska intressen. Då utomstående

icke kan avgöra om konstverket är färdigt, bör utmätning endast

få ske om konstverket godkänts för offentliggörande; har konstnären eller

successorerna låtit utställa konstverket eller utbjudit det till salu, ligger

han ett sådant godkännande. Stadgandet står i överensstämmelse med principer,

som redan genomförts i dansk och norsk rätt.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Remissyttrandena. Stadgandet har i remissvaren icke föranlett erinringar

i vidare mån än att statens konstråd framhållit, att förbudet mot utmätning

av originalkonstverk, som befinner sig i upphovsmannens

eller hans successorers ägo, måste anses följa redan av huvudregeln i stadgandets

första punkt och därvid gälla även i fall, då konstverket t. ex. förut

utställts. Om och i den mån särskilda regler om utmätning av originalkonstverk

anses erforderliga, bör de enligt konstrådets mening utformas icke som

tillägg till utan som undantag från huvudregeln. Kommittén synes ha anfört

övertygande skäl för sin mening att konstverk, som blivit utställt eller

utbjudet till salu, bör kunna utmätas även om det befinner sig i upphovsmannens

eller hans successorers ägo. Mot ett undantag av nu berörd innebörd

har konstrådet därför intet att erinra.

Departementschefen. Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna om

förbud mot utmätning av upphovsrätt, vilka i princip ansluter sig till gällande

rätt men utvidgats till att avse även manuskript och sådant konstverk,

som ej godkänts för offentliggörande, har invändningar framställts

av en remissinstans, statens konstråd. Dessa är närmast av lagteknisk natur

och går ut på att utmätningsförbudet rörande konstverk icke, såsom

kommittén föreslagit, bör utformas som ett tillägg till huvudregeln om förbud

mot utmätning av upphovsrätt utan som ett undantag från denna. Den

av kommittén föreslagna avfattningen synes dock tydligare och jag förordar

att den, med vissa redaktionella jämkningar, bibehålies.

4 KAP.

Upphovsrättens giltighetstid

43 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 43 § kommittéförslaget, innehåller

bestämmelser om den allmänna skyddstiden.

1919 års lagar. Enligt 1919 års lagar varar skyddstiden såväl för litterära

och musikaliska verk som för konstverk i princip intill utgången av trettionde

året efter det, under vilket upphovsmannen avlidit (20 § författarlagen;

13 § första stycket konstverkslagen). För litterära och musikaliska verk,

som tillkommit i samarbete mellan flera upphovsmän och ej består av självständiga

bidrag från medarbetarna, räknas trettioårstiden från den senast

avlidne upphovsmannens dödsår (21 § författarlagen).

Särskilda regler gäller för alster av konsthantverk och konstindustri. Då

skydd här infördes genom 1926 års lagstiftning, sattes skyddstiden till 10 år

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

efter det, under vilket verket först offentliggjordes; var dylikt verk vid

konstnärens död icke offentliggjort, gäller skyddet intill utgången av tionde

året efter konstnärens dödsår (14 § konstverkslagen).

Provisorisk lagstiftning. I avbidan på den allmänna reformen av den upphovsrättsliga

lagstiftningen har skyddstiden för litterära och musikaliska

verk provisoriskt förlängts genom särskild lagstiftning. Det har ansetts

oskäligt att de rättigheter, för vilka skyddstiden utlöper under arbetet på

lagreformen, skulle gå förlorade, även om tiden sedermera i princip utsträcktes.

Med de särskilda bestämmelserna har man emellertid ej avsett att

taga ställning till lagstiftningens slutliga utformning.

Den provisoriska förlängningen har genomförts i fyra etapper, därvid

skyddstiden varje gång förlängts med fem år. Vad som ursprungligen aktualiserade

frågan om förlängning var att år 1942 skyddstiden för rätten

att uppföra August Strindbergs dramatiska arbeten skulle ha utgått —

beträffande rätten till utgivning i tryck och annat mångfaldigande av hans

verk gäller på grund av en övergångsbestämmelse i författarlagen alltjämt

äldre bestämmelser om 50-årig skyddstid — och detta ansågs olyckligt icke

minst därför att hans arvingar var mycket beroende av inkomsterna från

dessa rättigheter. En viktig synpunkt var också behovet av skydd mot förvanskningar

av Strindbergs verk. Med hänsyn härtill förlängdes skyddstiden

för rätten att föredraga, uppföra, filma och radiera litterära verk genom

en särskild lag 1942, vilken vanligen betecknas som »lex Strindberg».

År 1946 ersattes denna av en ny lagstiftning i ämnet, som inbegrep alla

rättigheter till såväl litterära som musikaliska verk. Giltighetstiden för

1946 års lag utlöpte 1951 och denna ersattes då av en ny lag. I dess ställe

har sedermera trätt den nu gällande lagen den 1 mars 1957 om tillfällig förlängning

av skyddstid för litterära och musikaliska verk. Enligt denna skall

den författare tillkommande uteslutande rätten till sådana verk, i den mån

rätten enligt bestämmelserna i författarlagen skolat upphöra något av åren

1942—1961, gälla intill utgången av år 1962.

Utländsk rätt. I de flesta av Bernunionens medlemsländer är skyddstiden

50 år från upphovsmannens död eller längre tid. Endast i Bulgarien, Japan,

Polen, Bumänien och Siam gäller kortare tid.

I Bemkonventionen har vid Brysselkonferensen en tid av 50 år från upphovsmannens

död stadgats som obligatoriskt minimum.

Svensk rättsutveckling. I kommitténs betänkande har lämnats en ingående

redogörelse för de bestämmelser om skyddstid som tidigare gällt i

svensk lagstiftning. Här må endast nämnas, att närmast före 1919 års lagar

skyddstiden för den då viktigaste befogenheten — mångfaldigande genom

tryck — var 50 år från upphovsmannens död; beträffande uppförande av

dramatiskt verk varade skyddet 30 år från upphovsmannens död och i fråga

om efterbildande av konstverk i konstnärens livstid och i visst avseende

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ytterligare 10 år. Vid 1919 års revision ansågs med hänsyn härtill en skyddstid

av 30 år vara en lämplig medelväg. Vidare åberopades att denna skyddstid

då var gällande i Tyskland, Schweiz och Österrike. Slutligen anfördes

att på ansvarigt håll i Danmark uttalats önskemål om att skyddstiden såväl

i Danmark som i Norge och Sverige borde nedsättas till 30 år.

Kommittén. Inledningsvis erinrar kommittén om att skyddstiden i Sverige

tidigare — i fråga om den då viktigaste befogenheten, mångfaldigande genom

tryck -— var 50 år från upphovsmannens dödsår men att en nedsättning

till 30 år skedde genom 1919 års lagstiftning. Kommittén anser att den

allmänna skyddstiden nu ånyo bör sättas till 50 år och anför till stöd härför

följande.

Till en början framhålles, att frågan om skyddstidens längd icke är av

så stor praktisk betydelse som den i ämnet förda livliga diskussionen kunde

ge anledning förmoda. Den övervägande delen av de litterära och konstnärliga

alstren förlorar intresse redan under upphovsmannens livstid eller

kort tid efter hans frånfälle; endast i fråga om mästerverken gäller något

annat. Helt allmänt kan dock sägas, att den längre skyddstiden skulle innebära

en förstärkning av det upphovsrättsliga skyddet. Stundom skulle

fördelen härav komma upphovsmannen själv tillgodo; om en framstående

författare säljer förlagsrätten till en bok för hela skyddstiden, kan honoraret

röna inverkan av den tid under vilken förläggaren äger ensamrätt till

utgivningen. I allmänhet är det emellertid upphovsmannens arvingar och

andra efterlevande rättsinnehavare, som skulle draga nytta av en förlängning

av skyddstiden. Så är fallet där honorar för förlagsrätt, såsom numera

oftast sker, utgår i form av royalty. Detsamma gäller i fråga om befogenheten

att offentligt framföra dramatiska och musikaliska verk; i regel utgår

här ersättning för varje särskilt framförande. Vanligtvis är det nu berörda

synpunkter som åberopas till stöd för en förlängning av skyddstiden,

varvid framhålles att författare och konstnärer sällan efterlämnar annan

kvarlåtenskap än de ekonomiska rättigheterna till sina verk. Det anföres

vidare att det intresse, som upphovsmannen och hans successorer har av

cn längre skyddstid, icke blott är av ekonomisk art. Det är för dem betydelsefullt

att under så lång tid som möjligt behålla de befogenheter att

värna de ideella värdena hos upphovsmannens produktion, som upphovsrätten

ger dem.

Mot upphovsmannens och hans efterlevandes ekonomiska och ideella intressen

av en längre skyddstid står emellertid samhällets intresse att de

bestående och värdefulla verken så snart som möjligt göres fritt tillgängliga,

d. v. s. samma intresse som överhuvudtaget motiverar alt upphovsrätten begränsas

i tiden. Vad särskilt angår utgivning av litterära verk har gjorts

gällande, att en förlängning av skyddstiden skulle uppskjuta den tidpunkt

då verket kan göras tillgängligt för allmänheten i billigare upplagor. Kommittén

framhåller emellertid, att enligt vad erfarenheten visat skyddstiden

ej betyder så mycket för prisbildningen; utgivning av billighetsupplagor

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

redan under skyddstiden utgör numera ofta ett normalt led i förlagsverksamheten.

Det är ej ens säkert att ett verk efter skyddstidens utgång kan

delges allmänheten på fördelaktigare villkor än förut. Det förhållandet, att

efter skyddstidens utgång en utgivning icke längre är förbunden med ensamrätt,

kan här verka återhållande på förläggarens villighet att taga risken

av utgivningen. De farhågor, som hysts för att en längre skyddstid skulle

hindra eller fördyra utgivningen av litterära verk, synes därför knappast

vara grundade. I fråga om musikaliska verk framliålles vidare, att en längre

skyddstid tvärtom kan underlätta utgivandet av inhemska sådana verk.

Framställningen av fullgott nottryck är nämligen så dyrbar, att en utgivning

är riskabel, om den skall finansieras enbart genom försäljning av noterna.

Förläggarna måste därför räkna med den andel i ersättningarna för verkets

framförande, som de numera regelmässigt uppbär enligt utföranderättsorganisationernas

bestämmelser. En längre skyddstid kan således skapa möjligheter

att utge ett verk, som med en kortare skyddstid icke skulle ha kunnat

publiceras. Vad angår offentliga framföranden av verk skulle en förlängning

av skyddstiden, såsom redan berörts, leda till att framförandet

förenades med avgift till upphovsmannens rättsinnehavare under motsvarande

längre tid. Detta kan påverka teaterföretagens och musikarrangörernas

val av program. Däremot torde avgifterna i regel icke inverka vid bestämmandet

av entréavgifter o. dyl.; konsekvenserna av en längre skyddstid

skulle därför knappast vara av någon ekonomisk betydelse för den konsert-

och teaterbesökande allmänheten.

A\ det sagda framgår enligt kommitténs mening, att en förlängning av

skyddstiden, som i vissa fall för upphovsmannen och hans efterlevande skulle

vara av betydelse ur såväl ekonomisk som ideell synpunkt, knappast skulle

medföra de olägenheter, som man tidigare velat göra gällande. Redan detta

förhållande talar för att man bör överväga, om icke tiden är mogen för att

i vårt land övergå till femtioårig skyddstid. Då kommittén vill förorda att

detta steg nu tages, har emellertid det avgörande skälet varit hänsyn till

läget i grannländerna och till utvecklingen i den internationella upphovsrätten.

Vad först angår förhållandena i det övriga Norden har här sedan länge

gällt femtioårig skyddstid. Någon anledning att frångå denna har grannländernas

delegerade vid det nordiska samarbetet på detta område icke ansett

föreligga; veterligen har i dessa länder icke under senare år framförts

förslag om nedsättning av skyddstiden, och inom Bernunionen har en femtioårig

sådan numera godtagits som norm. I enlighet härmed har i de danska,

finska och norska förslagen upptagits en skyddstid på 50 år. Det torde,

anför kommittén, få anses som en naturlig och given sak, att lagstiftningen

i grannländerna här kommer att följa de delegerades förslag. Nordisk likformighet

i detta avseende kan således endast uppnås genom att vårt land

inför samma skyddstid. Detta förhållande utgör uppenbarligen ett starkt

vägande skäl för en lagändring i denna riktning. I förevarande lagstiftningsärende

framträder denna synpunkt med större styrka än vid tidigare revi
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

221

sioner, eftersom avsikten nu är att över hela upphovsrättens område skapa

såvitt möjligt enhetliga regler i Norden och skyddstidens längd är av sådan

betydelse, att det icke utan viktiga skäl bör komma i fråga att de nordiska

länderna här har skiljaktiga regler. I detta sammanhang framhåller

kommittén, att då den 30-åriga skyddstiden infördes 1919, beslutet därom

torde ha påverkats av förmodanden att samma tid skulle komma att införas

i Danmark och möjligen också i Norge; detta har dock icke blivit fallet.

I fråga om den internationella upphovsrätten erinrar kommittén om att vid

1919 års revision till förmån för den kortare skyddstiden åberopats att denna

var gällande i Tyskland, Schweiz och Österrike. Öessa länder har emellertid

numera — Tyskland och Österrike under 1930-talet och Schweiz år

1955 — övergått till femtioårstiden. Utom några få ost- och sydösteuropeiska

samt asiatiska länder finns det inom Bernunionen icke någon annan stat än

Sverige som tillämpar kortare skyddstid än 50 år. Den omsvängning, som sålunda

ägt rum inom den internationella upphovsrätten, har fått ett betydelsefullt

uttry-k däri att nämnda skyddstid vid Brysselkonferensen upptagits

som obligatoriskt minimum i Bernkonventionen. Med hänsyn till vad nu anförts

bör det enligt kommitténs mening icke gärna komma i fråga, att Sverige

skulle fasthålla vid sin nuvarande ståndpunkt och därigenom tvingas

att avstå från att ratificera Bernkonventionens Brysseltext.

Kommittén framhåller slutligen att den svenska lagstiftningens bestämmelser

om skyddstid är av betydelse icke blott i fråga om verk som utges

inom riket, utan också vid bestämmande av det skydd som skall tillkomma

svenska verk i andra länder inom Bernunionen; dessa länder är icke förpliktade

att skydda sådana verk under längre tid än som stadgas i Sverige. Ett

fasthållande vid gällande rätts ståndpunkt skulle alltså utgöra hinder för

svenska verk att få tillgodonjuta den längre skyddstid, som nu allmänt gäller

i övriga unionsländer. Att detta i vissa fall skulle kunna leda till stötande

resultat är uppenbart.

I enlighet med det anförda har i förevarande paragraf föreslagits, att den

allmänna skyddstiden skall vara 50 år från upphovsmannens död. I anslutning

till gällande rätt skall tiden räknas från utgången av det år då upphovsmannen

avled; beträffande verk med två eller flera upphovsmän skall

tiden räknas från den sist avlidnes dödsår.

Kommittén har icke ansett skäl föreligga att, såsom skett i gällande rätt,

stadga en särskild, kortare skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri.

De nuvarande bestämmelserna har motiverats med att behov av

skvdd mot illojal efterbildning här föreligger blott under jämförelsevis begränsad

tid. Rätten att utnyttja produkter av konstslöjd kan emellertid

enligt kommitténs mening i många fall vara av betydande ekonomiskt och

ideellt värde under lång tid. Den bör därför förbehållas åt upphovsmannen

och hans successorer under samma tid som gäller för alster av annan konstnärlig

verksamhet. I sådana fall då behov av skydd mot efterbildning icke

föreligger är här, liksom eljest, utan praktisk betydelse vilken skyddstid som

gäller.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Knngl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Även i fråga om filmverk har kommittén diskuterat huruvida det bör stadgas

särskild skyddstid; så har på sina håll skett utomlands. Enligt kommitténs

mening bör emellertid här gälla samma regler som för andra verk.

Remissyttrandena. Förslaget att förlänga den allmänna

skyddstiden till 50 år från upphovsmannens dödsår

hälsas med tillfredsställelse av åtskilliga remissinstanser och föranleder icke

erinran från något håll.

Att denna skyddstid skall gälla även för alster av konsthantverk

och konstindustri väcker tillfredsställelse hos svenska inredningsarkitekters

riksförbund; enligt förbundets mening kan den omständigheten,

att en femtioårig skyddstid för konsthantverk i många fall kommer att sakna

praktisk betydelse, då konsthantverk torde vara föremål för snabba omvärderingar,

icke förringa värdet av att dess principiella likställighet med

t. ex. bildkonsten blir auktoritativt fastslagen. Däremot uttalas viss tveksamhet

på denna punkt av svenska slöjdföreningen, som anför:

Det kan enligt föreningens mening invändas, att även ett för upphovsmannen

praktiskt betydelselöst skydd dock kan ställa till besvär och trassel för

näringslivet. Man måste ju i varje särskilt fall undersöka, huruvida upphovsmän

finnas, som kunna tänkas göra anspråk på skydd. För konstindustriens

del kan det förlängda skyddet för hithörande alster, vilka ofta icke

signerats, på grund härav vålla osäkerhet. Tidsödande efterforskningar kunna

bli nödvändiga. Full visshet om skyddsfrågans läge kan måhända ändock

icke vinnas. I den moderna produktionen är den första tiden efter offentliggörandet

av en nyhet den ekonomiskt mest betydelsefulla. Värdet av

den kraftigt förlängda skyddstiden och den förändrade utgångspunkten för

dess beräkning är därför på detta område icke oomtvistligt. Särskilt för modeskapelsernas

del, där mycket återkommer med jämna mellanrum, framstår

det långa skyddet såsom en onödig belastning på den allmänna rörelsefriheten.

Stockholms handelskammare finner skäl tala för att skyddstiden för alster

av konsthantverk och konstindustri göres avsevärt kortare än enligt förslaget

samt bestämmes att löpa från det år, då verket offentliggjorts. Handelskammaren

vill icke för sin del avge något bestämt förslag angående skyddstidens

längd. Den för patent gällande skyddstiden av 17 år bör dock enligt

handelskammarens mening tagas till utgångspunkt vid bedömandet. Även

Sveriges industriförbund ifrågasätter, huruvida icke skyddstiden för hithörande

alster bör vara kortare än enligt förslaget. Det påpekas bl. a. att

industrien, om förslaget genomföres, beträffande äldre produkter skulle ha

svårt att avgöra, om skyddstiden alltjämt löper.

Vid 1 § har anförts att Sveriges industriförbund och konfektionsindustriföreningen

anser skyddstiden för beklädnadsartiklar och vävnader

avsedda för dylika artiklar böra sättas väsentligt

kortare än för andra verk; enligt konfektionsindustriföreningens mening

bör tiden ej överstiga fem år.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att i den nya lagen bör upptagas särskilda

regler om skyddstid för filmverk.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

223

Departementschefen. Tidigare har i fråga om skyddstidens längd rått i hög

grad stridiga meningar och lagstiftningen har i denna fråga gång efter annan

intagit vitt skilda ståndpunkter. Då skyddstiden genom 1919 års lagar

bestämdes till 30 år från upphovsmannens död innefattade detta i viss mån

en eftergift åt dem, som i den lagärendet föregående diskussionen förordat

en relativt kort skyddsperiod. Trettioårstiden innebar nämligen — låt vara

att den i vissa hänseenden var fördelaktigare för upphovsmännen än tidigare

bestämmelser — såvitt gällde den viktigaste upphovsrättsliga befogenheten,

mångfaldigande genom tryck, en nedsättning med 20 år i förhållande

till vad som dittills gällt. Från upphovsmännens sida har man emellertid

alltid gjort gällande, att denna tid är otillräcklig, och i olika sammanhang

har framförts krav på en förlängning. Kommittén har också ansett, att tiden

nu bör sättas till 50 år från upphovsmannens död. Dess ställningstagande

har främst influerats av att femtioårstiden sedan länge gäller i grannländerna.

Vidare har framhållits att denna — eller längre — tid numera tilllämpas

även i de flesta andra länder inom Bernunionen och att den enligl

Bernkonventionens lydelse efter revisionen 1948 skall vara obligatoriskt

minimum för medlemsländerna.

Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

remissinstanser; icke från något håll har framställts invändning däremot.

För egen del finner jag det också naturligt och rimligt att Sverige här ansluter

till rättstillståndet i grannländerna och till den internationella rättsutvecklingen.

I alla andra länder inom hela Västeuropa tillämpas numera

en skyddstid på 50 år eller mera och det kan icke vara lämpligt att Sverige

här skulle bibehålla en särställning. Den enhälliga remissopinionen tyder

också på att även hos oss i det allmänna betraktelsesättet inträtt en förskjutning

till förmån för den längre skyddstiden. Jag vill alltså förorda att

skyddstiden i enlighet med kommitténs förslag bestämmes till 50 år från

upphovsmannens död.

Enligt kommitténs förslag skulle femtioårstiden gälla generellt och sålunda

även för alster av konsthantverk och konstindustri. Förslaget innebär

här en kraftig förlängning av den skyddstid som gäller för närvarande;

enligt konstverkslagen är denna begränsad till tio år, varvid är att märka

att tiden räknas från offentliggörandet och icke från konstnärens död. I

denna del har förslaget väckt kritik hos företrädare för företagarintressen

på området, varvid gjorts gällande att skyddstiden, om förslaget genomfördes,

skulle bli alltför lång samt att konstindustrien skulle få stora svårigheter

att i de särskilda fallen avgöra huruvida skyddstiden löper; i sistnämnda

hänseende har bl. a. framhållits att hithörande produkter ofta är

osignerade och att tidsödande efterforskningar efter upphovsmannen därför

kunde bli nödvändiga. Vid bedömande av spörsmålet bör man hålla i

minnet, att frågan endast gäller produkter av sådan originalitet att de är att

anse som konstverk. Även produkter som ej fullt når upp till denna nivå

är otvivelaktigt förtjänta av skydd i någon form — frågan behandlas inom

mönsterskyddsutredningen — men detta skydd bör självfallet vara mer

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

kortvarigt än det egentliga konstverksskyddet. Är åter fråga om alster av

verklig konst, synes knappast skäl föreligga att stadga kortare skyddstid

än för konstverk i allmänhet. Den konstnärliga verksamheten söker sig

i ökad utsträckning till hantverk och industri och är här i samma behov av

skydd, ekonomiskt och ideellt, som inom andra områden. Vad angår synpunkten

att det i sådant fall då produkten är osignerad skulle vara särskilt

svårt att fastställa huruvida skyddstiden löper, må erinras att tiden härArid,

enligt 44 § i förslaget, skall räknas från offentliggörandet. Utgångspunkten

för beräkningen blir alltså densamma som enligt gällande rätt.

Några speciella svårigheter i antytt hänseende uppstår därför ej. I grannländerna

har också sedan länge gällt femtioårig skyddstid även för hithörande

produkter utan att man förmärkt några olägenheter därav. Detsamma

gäller i flera andra länder inom Bernunionen. Av anförda skäl har jag ansett

att specialbestämmelser rörande skyddstiden för alster av konsthantverk

och konstindustri ej bör uppställas.

I ett remissyttrande har förordats specialbestämmelser rörande en annan

grupp, nämligen filmverk. Frågan har ingående behandlats av kommittén,

som emellertid ansett att något behov härav ej finnes. För egen del biträder

jag kommitténs mening på denna punkt.

44 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 44 § kommittéförslaget, upptager

regler om beräkning av skyddstid för anonyma och pseudonyma verk.

Gällande rätt. Enligt författar- och konstverkslagarna åtnjutes för verk

av författare eller konstnär, som ej uppgivit namn eller som framträtt under

diktat namn, skydd under 30 år efter det, då verket först offentliggjordes;

för alster av konstslöjd är tiden dock satt till 10 år (22 § första stycket

första punkten författarlagen; 13 § andra stycket och 14 § konstverkslagen).

I författarlagen är huvudregeln kompletterad med vissa specialföreskrifter.

Om författaren, innan trettioårstiden gått till ända, ger sig tillkänna

antingen genom att låta sitt namn utsättas på en ny upplaga av verket

eller ock genom anmälan i justitiedepartementet samt tre gånger i allmänna

tidningarna införd kungörelse, skall tiden räknas från hans dödsår

(22 § första stycket andra punkten). Utges verket i flera avdelningar, vilka

tillsammans bildar ett helt, skall skyddstiden räknas från det år, den sista

avdelningen utgavs; dock skall, där en avdelning utgivits senare än två år

efter det år, under vilket den närmast föregående utgavs, skyddstiden för

den äldre av dessa avdelningar räknas från sistnämnda år (23 §).

Författarlagen innehåller även en särskild bestämmelse rörande sådant

samlingsverk, beträffande vilket offentlig undervisningsanstalt, akademi

eller enskild juridisk person står som eller enligt lagen skall betraktas som

utgivare; för dylikt verk räknas trettioårstiden från det år, under vilket

verket först utgavs (22 § andra stycket). Regeln i 23 § gäller även för sådana

verk.

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén. I första stycket av förevarande paragraf har kommittén föreslagit

att skyddstiden för anonyma och pseudonyma verk i likhet med den allmänna

skyddstiden sättes till 50 år. Såsom enligt gällande rätt skall tiden

räknas från det år, då verket offentliggjordes. Vidare föreslås en specialregel

för det fall, att verket består av flera delar med inbördes sammanhang;

tiden skall här räknas från det år då sista delen offentliggjordes. Regeln

överensstämmer med vad som för närvarande gäller. Däremot har icke ansetts

behövligt att bibehålla nu gällande specialföreskrift om särskild beräkning

för det fall, att de olika delarna utkommer med långt mellanrum.

Andra stycket innehåller en föreskrift att skyddstiden skall beräknas

enligt huvudregeln i 43 §, om upphovsmannen före skyddstidens utgång

blir angiven såsom i 7 § sägs. Regeln motsvarar i huvudsak gällande rätt.

Ny är en föreskrift att huvudregeln även skall tillämpas, där det visas att

upphovsmannen avlidit innan verket offentliggjordes.

Den i 22 § andra stycket författarlagen upptagna specialbestämmelsen

rörande verk som utges av offentlig undervisningsanstalt m. m. har ej bibehållits.

Departementschefen. Jag tillstyrker kommitténs förslag, som icke föranlett

erinringar vid remissbehandlingen.

5 KAP.

Vissa upphovsrätten närstående rättigheter

j 45_48 §§ har upptagits helt nya bestämmelser om skydd för utövande

konstnärer, tillverkare av grammofonskivor och andra ljudupptagningar

(grammofonfabrikanter) samt radioföretag. Till 49 § har förts en likaledes

ny bestämmelse om skydd för framställare av kataloger och reklamalster.

Kapitlets rubrik, som i kommittéförslaget angivits som »Vissa med upphovsmannarätten

besläktade rättigheter», har i departementsförslaget något

jämkats.

45—48 §§.

Inledning. Frågan om rättsskydd för prestationer av sångare, musiker,

skådespelare, recitatörer och andra utövande konstnärer har sedan

länge intagit en framskjuten plats i den upphovsrättsliga diskussionen.

Här avsedda spörsmål har aktualiserats genom tillkomsten av de tekniska

metoder, som gjort det möjligt dels att inspela eller på annat sätt fixera de

utövande konstnärernas prestationer i föremål, med vilkas hjälp prestationerna

därefter kan reproduceras praktiskt taget i det oändliga, dels att göra

prestationerna syn- eller hörbara för stora publikskaror: grammofon, film,

radio och television. Den omfattning, i vilken dessa metoder kommit till an
15

Bihctng till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 17

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

vändning i nulida samhällsliv, har för de utövande konstnärerna skapat en

råd rättsliga, ekonomiska och sociala problem och föranlett att för deras

del rests krav om rättsskydd i olika hänseenden. Främst har man härvid

avsett forbud mot att deras prestationer inspelas eller utsändes utan deras

samtycke samt rätt till ersättning då grammofonskivor och andra inspelningar

återges i radio eller television eller eljest offentligt. Ursprungligen

har dessa anspråk uppburits av rena rättssynpunkter, men under senare år

hai också åberopats sociala skäl, varvid man hänvisat till den försämring

av de utövande konstnärernas försörjningsmöjligheter som de mekaniska

reproduktionsmetoderna medfört.

I förevarande sammanhang har även uppkommit spörsmål om särskilt

rättsskydd för de industrier och företag, vilka bedriver verksamhet för att

inspela eller sprida de utövande konstnärernas prestationer. Härvid har

filmindustriens anspråk i allmänhet behandlats för sig. Däremot har sedan

länge med frågan om de utövande konstnärernas rättsställning brukat sammanföras

spörsmålet om rättsskydd för grammofonindustrien och radioföretagen.

Grammofonindustriens anspråk har härvid avsett

skydd mot obehörig kopiering samt rätt till ersättning då grammofonskivor

o. dyl. återges i radio eller television eller eljest offentligt. För r a d i o f öretagens

del har man yrkat skydd mot att deras sändningar olovligen

återutsändes eller inspelas eller, såvitt gäller televisionsutsändningar, visas

offentligt utan samtycke av vederbörande företag.

Frånsett vissa bestämmelser om radiolicenser in. in. innehåller svensk

lagstiftning icke några regler till skydd för här förevarande grupper. Sådana

regler finnes däremot i åtskilliga främmande länder. Av en redogörelse

härför i kommitténs betänkande må här endast nämnas att vissa lagbestämmelser

till skydd för utövande konstnärer gäller bl. a. i Italien,

Schweiz, Storbritannien, Tyskland och Österrike. Skyddet är dock tämligen

svagt och inbegriper icke i något av länderna, åtminstone icke i praktiken,

någon rätt till ersättning vid offentlig återgivning av inspelningar. Grammofonindustrien

åtnjuter skydd i nästan alla västeuropeiska länder, utom

Sverige och Finland. I allmänhet innefattar detta skydd både förbud mot

obehörig kopiering och rätt till ersättning då grammofonskivor återges i

radio eller television; i en del länder utgår sådan ersättning vid offentlig

återgivning överhuvud. Radioföretagen skyddas i vissa länder, bl. a. Danmark

och Italien, genom speciella föreskrifter mot obehörig återutsändning

eller inspelning av radio- och televisionsutsändningar. I systematiskt häuseende

märkes, att hithörande föreskrifter i äldre utländsk lagstiftning i

allmänhet är kasuellt betonade och icke genomarbetade från principiell

synpunkt. I njare lagar och lagförslag är emellertid vanligt att man utformar

dem efter vissa gemensamma principer och man har härvid i regel

funnit det lämpligt att upptaga dem inom ramen för den upphovsrättsliga

lagstiftningen.

I de flesta av de västeuropeiska länder där grammofonindustrien har rätt

till ersättning för grammofonmusiken i radio har den träffat överenskom
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

melse med musikernas organisationer att en viss del av beloppen skall tillfalla

dessa organisationer. Till grund för denna ordning ligger ett år 1954

ingånget avtal mellan grammofonindustriens och musikernas internationella

federationer. I princip gäller en motsvarande överenskommelse även i

Sverige, men den saknar för närvarande praktisk betydelse, eftersom grammofonindustrien

hos oss ej har rätt till någon ersättning från radion.

Internationell reglering. Sedan 1930-talet har pågått strävanden att skapa

ett internationellt skydd inom området. Arbetet härpå har bedrivits dels

inom Bernunionen och dels inom Internationella arbetsorganisationen

(ILO). Under senare år har frågan även studerats av Unesco i egenskap av

övervakande organ för Världskonvenlionen om upphovsrätt, och samarbete

har inletts mellan denna organisation och Bernunionen. Mellan Bernunionen

och Unesco, å ena, samt ILO, å andra sidan, råder starka meningsskiljaktigheter

rörande skyddets närmare syfte och utformning. Inom Bernunionen

och Unesco hävdar man att här är fråga om rättigheter som står

upphovsrätten nära (droits voisins) och att en reglering alltså bör utformas

efter upphovsrättsliga principer och knytas till de internationella upphovsrättskonventionerna.

Inom ILO åter betraktar man frågan huvudsakligen

som ett arbetsmarknadsproblem; det primära syftet bör vara att motverka

den arbetslöshet som de tekniska metoderna vållat de utövande konstnärerna,

främst musikerna. Frågan anses alltså icke ha samband med upphovsrätten

och upphovsrättskonventionerna utan regleringen anses böra ske

i en skvddskonvention av den typ ILO genomfört på andra områden. Framhållas

må att Sverige hittills icke haft anledning att inom någon av organisationerna

taga ställning till de omdiskuterade frågorna.

Vid den tidpunkt då auktorrättskommittén fattade slutlig ståndpunkt till

hithörande spörsmål hade ett visst närmande ägt rum mellan Bernunionen

och ILO. Ett resultat härav utgjorde ett utkast till konvention, som år 1951

lades fram av en i Rom församlad expertkommitté; i denna var såväl Bernunionen

som ILO representerade. Principerna i detta utkast ligger i väsentlig

utsträckning till grund för kommitténs förslag.

Romutkastets principer. Enligt Romutkastet är skyddet för utövande konstnär

begränsat till ett skydd mot att hans personliga framträdande (originalframträdandet)

medan det pågår inspelas eller utsändes utan hans samtycke.

Däremot ges icke något skydd mot obehörig kopiering av inspelningar

och ej heller någon rätt till ersättning för offentlig återgivning av

inspelningar. För grammofonfabrikanterna upptages dels skydd mot att

grammofonskivor o. dyl. kopieras utan fabrikantens samtycke och dels rätt

till ersättning då skivorna återges i radio eller eljest offentligt. Vad slutligen

angår radioföretag föreslås skydd mot att radio- eller televisionsutsändning

återutsändes eller inspelas utan företagets samtycke; beträffande

tclevisionsuIsändning skall dessutom gälla att sådan ej må återges offentligt

utan företagets samtycke.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Mnj:is proposition nr 11 år 1960

I diskussionen kring utkastet har från många håll riktats stark kritik

mot det sätt, på vilket de utövande konstnärernas rätt däri reglerats. Särskilt

har som en brist ansetts att dessa icke erhållit någon sådan rätt till

ersättning vid offentlig återgivning av grammofonskivor, som enligt utkastet

skall tillkomma grammofonfabrikanterna. Från radiohåll har framlagts

förslag att — i anslutning till den praxis som i flera länder utbildat sig —

tillgodose de utövande konstnärernas anspråk på det sättet, att dessa erhåller

rätt till andel i de grammofonfabrikanterna tillkommande ersättningsbeloppen.

I diskussionen har detta förslag tilldragit sig stort intresse.

Norsk provisorisk lag. Helt nya vägar att lösa frågan om skydd för utövande

konstnärer och grammofonfabrikanter har prövats i Norge, där en provisorisk

reglering av ämnet införts genom lov den 14 december 1956 om

avgift på offentlig framföring av utövende kunstneres prestasjoner m.v.

Enligt lagen utgår en offentligrättslig avgift på bruk i förvärvssyfte av

grammofonskivor, ljudband och liknande samt på återgivande i sådant

syfte av i radio utsänd musik m. m.; influtna belopp går till en fond, vilken

i första hand skall användas till stöd åt norska utövande konstnärer

och deras efterlevande. Från fonden skall även utgå ersättning till de

norska grammofonfabrikanterna. I övrigt upptager lagen icke några bestämmelser

om skydd för de förevarande grupperna. För att ha fria händer

när det föreligger en lösning av problemet på nordisk eller internationell

grundval, har lagen gjorts provisorisk; dess giltighetstid utlöper den 30

juni 1960.

Kommittén. Kommittén framhåller, att vid ett principiellt ställningstagande

till frågan, huruvida skydd för nu åsyftade grupper bör införas i svensk

lagstiftning, uppmärksamhet i första hand påkallas av spörsmålet om en

reglering av de utövande konstnärernas rättsställning. Utvecklingen torde

här ha gått i riktning mot att det befogade i de framställda skyddsanspråken

alltmera erkänts. Att, såsom tidigare skett i olika sammanhang, motivera

dessa från upphovsrättsliga synpunkter är visserligen enligt kommitténs

mening knappast möjligt; även om undantagsvis ett annat bedömande

kan ifrågakomma beträffande insatser av regissörer, är en utövande

konstnärs framförande av ett verk i allmänhet ej ett skapande av det

slag, som grundlägger upphovsrätt. I viss mening är dock här fråga om

konstnärliga prestationer besläktade med dem som skyddas inom upphovsrätten;

stundom kan en utövande konstnärs tolkning av ett verk skattas

högre än verket självt. Det synes därför uppenbart att sådana prestationer

bör skyddas mot obehöriga utnyttjanden; det praktiska behovet härav gör

sig med stor styrka gällande. Det kan visserligen invändas att utövande

konstnärers prestationer mången gång har karaktär av rutinmässigt arbete

snarare än av konstnärliga tolkningar. Inom upphovsrätten och angränsande

områden anses emellertid skydd böra beredas oberoende av om

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

prestationen ur konstnärlig synpunkt är av högre eller lägre värde. Skyddet

för de utövande konstnärerna bör därför avse alla slags framträdanden.

Även för grammofonindustriens del synes enligt kommitténs mening anspråken

på rättsskydd i vissa hänseenden motiverade. Att ej heller dessa

kan hämta stöd i upphovsrätten är visserligen tydligt. Ur andra synpunkter

är emellertid skydd befogat. Den verksamhet, som resulterar i de färdiga

grammofonskivorna, är av synnerligen komplicerad beskaffenhet. Den innefattar

val av repertoar och utövande konstnärer, anordnande av lokaliteter

med lämpliga akustiska förhållanden, inspelningen som kräver

mångahanda arrangemang, slutligen framställningen av matrisen och avdragen

av denna, själva skivorna. Uppenbarligen kräves härför uppdriven

teknik, behärskad av konstnärlig smak. Kostnaderna för fabrikationen är

också betydande. Att utomstående skulle ha rätt att utan vidare tillgodogöra

sig resultaten av en sådan verksamhet kan icke vara riktigt. Även här

föreligger ett starkt praktiskt behov av skydd. Helt allmänt synes därför

böra gälla, att grammofonfabrikanter erhåller skydd mot obehörigt utnyttjande

av de färdiga produkterna. Av nu anförda skäl bör sådant skydd beredas

även för andra slags ljudupptagningar, främst ljudfilm.

Principiellt kan enligt kommitténs mening liknande skäl åberopas även

till förmån för radioföretagens skyddsanspråk.

Kommittén anför härefter, att även om en reglering av skyddet för förevarande

grupper sålunda principiellt är motiverad, det kunde ifrågasättas

huruvida icke lagstiftning i ämnet borde anstå i avvaktan pa den internationella

utvecklingen. De berörda grupperna är emellertid, framhålles

det, i starkt behov av att skyddsregler så snart som möjligt införes och ett

ytterligare uppskov av denna fråga, som sedan 1930-talet statt pa dagordningen,

skulle av dem uppfattas som en svår motgång. Kommittén tillstyrker

därför, att en reglering införes redan nu.

Vad angår lagstiftningens allmänna principer framhåller kommittén, att

en grundläggande fråga är huruvida skyddet för utövande konstnärer bör

anordnas så att man tillägger dem privaträttsliga rättigheter eller så att

man inför ett offentligrättsligt avgiftssystem av den typ som provisoriskt

gäller i Norge. Enligt kommitténs mening är sistnämnda lösning förenad

med vissa fördelar. Ett avgiftssystem torde sålunda vara lättare att administrera

än en privaträttslig ordning. En annan vinst är att utgående ersättningar

kommer att stanna inom landet; i ett mindre land som använder

övervägande utländska inspelningar är denna synpunkt av vikt. Slutligen

framhålles, att fördelningen av influtna medel kan ske på ett friare

sätt. Mot ett dylikt system kan emellertid enligt kommittén riktas invändningar.

Främst gäller att ett sådant icke innefattar någon reglering av de

utövande konstnärernas rättigheter ulan närmast innebär eu ur sociala och

kulturella synpunkter motiverad beskattning till deras förmån. Enligt kommitténs

mening äger de utövande konstnärerna emellertid en verklig rättsgrund

för sina anspråk, nämligen att den enskilde konstnärens tolkning

av verket utgör eu skyddsvärd prestation. Lagstiftningen på området bör

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

då utformas så, att konstnärerna erhåller ett privaträttsligt skydd för sina

prestationer. Utom denna principiella synpunkt åberopar kommittén även

praktiska skäl. Bl. a. framhålles att ett avgiftssystem för att ge effektivt

skydd måste kompletteras med privaträttsliga regler angående skydd mot

obehörig inspelning och utsändning. En sådan kombination med subjektiva

rättigheter skulle emellertid i vissa fall kunna medföra att den som ville

utnyttja en viss inspelning nödgades erlägga dubbelbetalning, något som

icke vore tillfredsställande. Slutligen anföres, att ett avgiftssystem skulle stå

i strid med de principer som framkommit i det internationella arbetet. Av

anförda skäl har kommittén ansett att området bör helt regleras inom privaträtten.

I fråga om reglernas innehåll i övrigt bör man enligt kommitténs mening

söka anslutning till den internationella utvecklingen. Det bör kunna

antagas, att en blivande konvention anordnas i stort sett efter de principer,

som kommit till uttryck i Romutkastet och i diskussionen kring detta. Kommittén

har därför i sitt förslag nära följt sagda principer men har beaktat

vissa förhållanden som ur svensk synpunkt motiverar jämkning i dessa.

Remissyttrandena. Förslaget att i den nya lagen upptaga bestämmelser

till skydd för utövande konstnärer, grammofonfabrikanter

och radioföretag tillstyrkes eller lämnas utan

erinran av så gott som samtliga remissinstanser.

Särskild tillfredsställelse över förslaget uttalas av de sammanslutningar

som företräder de utövande konstnärerna och grammofonindustrien.

Svenska teater förbundets fackorganisation anför, att därmed ett stort steg

tagits mot förverkligandet av det skydd för de utövande konstnärerna som

dessa sedan lång tid tillbaka saknat och krävt. Organisationen vill livligt

instämma i kommitténs uppfattning, att förslaget bör genomföras nu och

icke ytterligare uppskjutas i avvaktan på den internationella utvecklingen,

i synnerhet som en svensk lag efter förslagets huvudprinciper knappast

kan komma att medföra någon svårighet för Sverige att sedermera ansluta

sig till en eventuell konvention på området. Liknande uttalanden göres av

svenska tonkonstnärsförbundet och svenska musikerförbundet. För grammofonindustriens

del framföres motsvarande synpunkter av svenska gruppen

av thc international federation of the phonograpbic industry.

Att de utövande konstnärernas rätt upptagits till reglering väcker tillfredsställelse

även på andra håll, bl. a. hos juridiska fakulteten vid Uppsala

universitet ■— i vars yttrande länsstyrelsen i Uppsala län instämmer -—

musikaliska akademien, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och konsertföreningen

i Stockholm.

I några remissvar kommer en viss tvekan inför förslaget till synes. Sålunda

anför Sveriges radio:

Risken är ju att man inom några år, då en internationell konvention kan

ha kommit till stånd, blir tvungen att genomföra en kanske genomgripande

revision av lagstiftningen. En sådan revision har bl. a. den nackdelen, att den

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

231

kan riva upp en mängd på den tidigare lagstiftningens grund byggda avtalsregJeringar,

efter vilka parterna inrättat sig. Klart är vidare, att det icke

möter några större tekniska svårigheter att bryta ut 45—48 §§ ur förslaget.

Dessa stadganden, vilka icke längre synes vara omfattade av det nordiska

samarbetet, faller ju i princip utanför en lag om upphovsrätt, ehuru det av

praktiska skäl är högst lämpligt att en eventuell reglering av detta slag får

sin plats i nära anslutning till en lag om upphovsrätt.

Trots dessa farhågor vill Sveriges radio — som framhåller att radion kanske

mer än någon annan ålägges nya ekonomiska förpliktelser genom förslaget

— icke motsätta sig att detta i huvudsak upphöjes till lag.

Teatrarnas riksförbund finner skyddet för utövande konstnärer motiverat

i den form det fått i förslaget. Förbundet vill dock understryka, att man på

detta område bör gå fram med stor varsamhet och beakta att dessa konstnärer

i regel erhåller ersättning för originalframträdandet. Härom anföres vidare:
Man

har icke endast att ta hänsyn till den utövande konstnärens intresse

av ekonomiskt vederlag för rätten till inspelning eller utsändning utan även

till det allmänna intresset av att utsändning eller inspelning kommer till

stånd, och att därigenom exempelvis operakonsten föres ut till vidare kretsar

av vårt folk. Kommittén utgår uppenbarligen från att den medverkande artisten

alltid skall vara villig att medverka vid en utsändning. Praktiken ser

emellertid annorlunda ut. I gällande avtal för Kungl. teaterns orkester, kör

och balett har intagits en bestämmelse om skyldighet för dessa kårer att

medverka vid av teatern anordnad utsändning i radio eller television. Det

har emellertid även uttalats, att särskild ersättning skall utgå för sändningsrätten

och att dennas storlek skall bestämmas vid förhandlingar mellan personalorganisationen

samt radio- och televisionsföretaget. Någon operautsändning

har därefter icke kunnat komma till stånd, därför att personalorganisationen

begär en ersättning, som radioföretaget anser sig icke kunna

betala. Att märka är att arbetet utföres på ordinarie, genom lönen från

Kungl. teatern betald tid.

Enligt förbundets mening bör därför skyddsföreskrifter på området förenas

med bestämmelser om skyldighet för utövande konstnär att deltaga i upptagning

och utsändning av föreställning, i vilken han medverkar såsom anställd

vid vederbörande teater, och om rätt för teatern att härvid företräda

den anställde vid fastställande av ersättning för utsändnings- eller inspelningsrätten.

Tvist om de ekonomiska villkoren kan lösas i den ordning, som

föreskrives i 52 §.

Sveriges förfaltareförening och föreningen Minerna finner det i och för sig

skäligt att bestämmelser införes till skydd för nu förevarande grupper men

anser att ämnet principiellt icke bör regleras inom ramen för en lagstiftning

om upphovsrätt. Föreningarna vill emellertid icke motsätta sig att så

sker, under förutsättning att de rättigheter, som tillerkännes dessa grupper,

icke i något avseende kommer att inkräkta på upphovsmännens rättigheter.

Ett liknande uttalande göres av Stim, föreningen svenska tonsättare,

Skap och svenska musikförluggareföreningen, vilka hemställer alt i lagtexten

intages uttryckligt förbehåll för sistnämnda rättigheter; i denna hemställan

instämmer musikaliska akademien.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år W60

Svenska bokförläggareföreningen anför att ämnet icke direkt berör dess

medlemmar och att föreningen icke närmare behandlat det. Föreningen vill

dock framhålla, att även om en utövande konstnärs framförande av ett verk

kan innebära en så originell prestation alt jämväl den bör skyddas som ett

verk, det förefaller diskutabelt att gå längre och ge även radioföretag och

grammofonfabrikanter skydd i detta sammanhang.

Kungl. teaterns stgrelse uttalar sig icke om hithörande rättsliga spörsmål

men framhåller att förslagets genomförande kommer att medföra stegrade

omkostnader för teatern.

I fråga om förslagets allmänna principer har kommitténs uppfattning att

skyddet för de utövande konstnärerna bör anordnas så att man tillägger

dem individuella privaträttsliga rättigheter godtagits

av samtliga remissinstanser utom svenska musikerförbundet och svenska

tonkonstnärsförbundet. Socialstyrelsen och konsert föreningen i Stockholm

understryker att detta betraktelsesätt tillämpas i det internationella arbetet

på området. Konsertföreningen i Stockholm framhåller därjämte att en ordning,

enligt vilken varje enskild konstnär tillförsäkras den ekonomiska frukten

av sin egen insats, måste medföra en verkningsfull stimulans för unga

musikbegåvade personer att ägna sig åt professionell musikutövning. En dylik

stimulans behövs, då föreningen kunnat konstatera en på senare år alltmera

ökad svårighet att finna verkligt kvalificerade svenska musiker icke

blott för blåsinstrumentstämmorna utan även och framför allt beträffande

stråkinstrumenten, där tillgången på sökande tidigare varit god. Enligt föreningens

mening måste denna tendens sättas i samband med att villkoren

för musikeryrket försämrats i förhållande till andra yrken, åtminstone då

det gäller den seriösa musiken. Det kan heller icke anses ur rättvisesynpunkt

tillfredsställande, att t. ex. en orkester, vilken som föreningens består uteslutande

av elitmusiker, skulle helt få avstå inflytande avgifter för mekaniska

inspelningar till mindre lyckligt lottade kolleger eller deras närmaste, vilket

väl bleve fallet enligt det norska systemet. Föreningen nämner emellertid

att inom dess styrelse också uttalats sympatier för en motsatt åsikt.

Vissa reservationer göres av svenska teaterförbundets fackorganisation

och svenska gruppen av the international federation of the phonographic

industry. Svenska teaterförbundets fackorganisation framhåller att organisationen

ansluter sig till förslaget men att detta icke innebär att det kollektiva

betraktelsesätt, som ligger till grund för det norska systemet, enligt

dess mening i och för sig skulle vara ovidkommande. Tvärtom kommer den

tekniska utvecklingen att medföra en ekonomisk påfrestning på hela grupper,

som därigenom kan behöva stöd i form av en viss återbäring från de

framträdanden som i större eller mindre utsträckning berövar dem deras

utkomstmöjligheter. Emellertid torde möjligheterna till en kollektiv reglering

av detta problem i och för sig icke uteslutas genom att skyddsreglerna

baseras på den utövande konstnärens subjektiva rätt. Dessa rättigheter kan,

som kommittén anfört, tillvaratagas genom konstnärernas organisationer. De

har därvid möjlighet att också åstadkomma en viss fördelning av det eko
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

nomiska vederlaget för prestationerna. Även svenska gruppen av the international

federation of the phonographic industry förklarar sig i princip biträda

förslaget men uttalar att sådana ersättningsbelopp som enligt detta

skall tillkomma utövande konstnärer av praktiska skäl bör utbetalas till

konstnärernas organisationer; det skulle vara ogenomförbart för grammofonbolagen

att förhandla med enskilda rättsägare om dessa ersättningar.

Svenska musikerförbundet anser att de utövande konstnärernas rätt bör

ges formen av en kollektiv rätt för vederbörande konstnärsorganisationer.

Inledningsvis framhåller förbundet, att frågan för dess del framstått

som ett socialt och icke som ett privaträttsligt problem. Den alltmer

fortskridande mekaniseringen av musiken har skapat en ständigt foitsatt

ökning av arbetslösheten inom musikeryrket. Varje gång en grammofonskiva

"eller liknande spelas i radio, på en restaurang, på ett konditori eller

vid en större idrottstävling förlorar ett visst antal musiker ett arbetstillfälle.

Detsamma gäller då en radioutsändning repeteras mekaniskt eller da man

överför en musikinspelning från ett mekaniskt instrument till ett annat.

Antalet förlorade arbetstillfällen står i proportion till den utsträckning i

vilken mekanisk musik användes. Förhållandena tvingar fullt utbildade musiker

att för sin försörjning, i sina allra bästa år, övergå till helt okvalificerade

arbeten inom andra yrken. Därav följer en avsevärt försämrad rekrytering

till musikeryrket. Att lösa detta problem genom att stipulera en individuell

rätt, d. v. s. att ge rätten till dem som gjort inspelningarna, kan

icke vara den rätta vägen. Endast de musiker, som redan nått en någorlunda

god position inom yrket, engageras för inspelningar. Fastställer man

en individuell rätt, kommer dessa musiker att önska, att deras inspelningar

brukas kommersiellt så mycket som möjligt, tv ju mer detta sker, desto

högre blir deras ersättningar. Därigenom ökas arbetslösheten bland övriga

musiker mer och mer. Det blir en för varje dag växande kategori, som varken

får vara med om inspelningar eller erhåller nagra ersättningar för inspelningarnas

kommersiella utnyttjande. Att försöka lösa frågan på den

individuella rättens väg synes vara detsamma som att försöka avskaffa arbetslöshet

genom att väsentligt höja lönerna för dem som har arbete. Skyldighet

bör åläggas dem som förtjänar på mekaniseringen att av vinsten

avstå viss de! till dem som förlorar genom denna. Ytterligare framhålles att

den privaträttsliga linjen skulle innebära att de svenska musikerna erhölle

ersättning för blott 20 procent av den i radio spelade grammofonmusiken;

till återstående del utgöres nämligen denna av utländska inspelningar. Av

anförda skäl framför förbundet som sin bestämda uppfattning, att de utövande

konstnärernas rätt bör fastställas som en kollektiv rätt. Kan detta

icke ske torde det ändå vara möjligt att kombinera en i lag fastställd individuell

rätt med bestämmelser, att rätten endast kan utövas kollektivt,

genom organisation stående under kontroll av Kungl. Maj:t.

Enligt svenska tonkonstnärsförbundets mening bör för prestationer av

namngivna artisler utgå individuell ersättning, under det att cisättning för

kollektiva prestationer (orkestrar, körer etc.) bör tillföras en fond att an
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungi. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

vändas för musikernas syften. Gäller det t. ex. en pianokonsert, får ersättningen

uppdelas med vissa andelar till dirigenten och pianisten. Den på orkestern

belöpande delen av ersättningen skulle däremot icke fördelas på

orkestermedlemmarna utan inlevereras till den berörda fonden.

Redogörelse för yttrandena i övrigt lämnas vid de särskilda sladgandena.

Här må endast ytterligare anmärkas alt termen utövande konstnär

av statens konstråd, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, styrelsen

för konstnärernas riksorganisation, föreningen svenska tecknare, föreningen

svenska affischtecknare och konsertföreningen i Stockholm anses

vara mindre lämplig. Det anmärkes att därmed enligt gängse språkbruk

åsyftas en konstnär som är aktivt verksam inom sitt yrke. I stället förordas

återgivande konstnär, exekverande konstnär, utförande konstnär, framförande

konstnär eller tribunartist.

I samband med den föreslagna regleringen bör enligt teatrarnas riksförbunds

mening även upptagas frågan om skydd åt teaterföretag för

deras föreställningar. Den naturligaste lösningen vore, framhåller förbundet,

att ge producenten-teatern en upphovsrätt i det färdiga sceniska verket

eller en ställning, vilken så nära som möjligt svarar häremot. I andra

hand synes vissa av teaterns intressen kunna tillgodoses genom bestämmelser

liknande dem som i förslaget upptagits till skydd för grammofonfabrikanter

samt radio- och televisionsföretag. Kungl. teaterns styrelse ansluter

sig principiellt till dessa önskemål.

Departementschefen. Frågan om rättsskydd för sångare, musiker, skådespelare

och andra utövande konstnärer har under senare år varit föremål för

li\lig uppmärksamhet inom den auktorrättsliga diskussionen. Man avser här

en regleiing av de speciella problem, som för dessa yrkesgruppers del uppstått

genom tillkomsten av sådana tekniska metoder för masspridning av

konstnärliga framträdanden som grammofon, film, radio och television. Utmärkande

för dessa metoder är att ett konstnärligt framträdande med deras

hjälp kan ges praktiskt taget hur stor utbredning som helst, både i tid och

rum, ett en gång givet framträdande kan sedermera, utan konstnärens medveikan,

leproduceras för ständigt nya publikskaror. Huvudsyftet med en

reglering är här att i viss omfattning ge konstnärerna kontroll över mekanisk

upptagning och spridning av deras prestationer eller tillerkänna dem

extra ersättning för det utnyttjande som sker genom det mekaniska reproducerandet.

Under senare år har det blivit vanligt att sammankoppla frågan om en

reglering av de utövande konstnärernas ställning med spörsmålet om skydd

för tillverkare av grammofonskivor och andra ljudupptagningar (grammofonfabrikanter)

och för radioföretag. Beträffande grammofonfabrikanterna

avses skydd mot olovlig kopiering samt rätt till ersättning då deras produkter

användes i radio eller television eller eljest för offentlig återgivning. I

fråga om radioföretag är huvudintresset att bereda skydd mot obehörig återutsändning

och inspelning av deras sändningar.

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Liksom den egentliga upphovsrätten har förevarande område betydelsefulla

internationella aspekter, och för ett effektivt skydd kräves en internationell

reglering. Arbete på att åstadkomma en sådan har också bedrivits

under många år. Hittills har dock icke uppnåtts något resultat, i huvudsak

beroende på konflikter mellan de internationella organ — Bernunionen och

Unesco, å ena, samt Internationella arbetsorganisationen, å andra sidan —

som sysslar med frågan. Såsom kommittén anfört hade vid tiden för dess

ställningstagande visserligen framträtt tendenser till samverkan och ett gemensamt

konventionsutkast hade framlagts av Bernunionen och arbetsorganisationen.

Det påbörjade samarbetet har dock tyvärr icke fullföljts. De

båda sidorna har sedermera framlagt var sitt nytt förslag till reglering och

för närvarande kan man icke säga något bestämt om vid vilken tidpunkt en

internationell överenskommelse kan komma till stånd.

Kommittén har nu föreslagit, att lagbestämmelser till skydd för här förevarande

grupper införes i svensk rätt. Då frågan ännu icke fått sin lösning

på det internationella planet kunde det visserligen, framhåller kommittén,

ifrågasättas om icke utvecklingen i detta hänseende borde avvaktas innan

man för svensk rätts del skrider till lagstiftning. De berörda grupperna är

dock enligt kommitténs mening i starkt behov av att denna fråga så snart

som möjligt hringas till sin lösning. Kommittén förordar därför, att en reglering

införes utan ytterligare uppskov.

Vid remissbehandlingen har denna kommitténs principiella ståndpunkt

tillstyrkts eller godtagits av samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar,

låt vara att någon tvekan kommit till synes på ett par håll. Även jag

vill för min del biträda kommitténs mening, att denna lagstiftningsfråga

icke bör ytterligare uppskjutas. För interna svenska förhållanden är skyddsregler

i hög grad påkallade.

Enligt kommitténs förslag bör skyddsbestämmelserna inflyta i ett särskilt

avsnitt inom lagen om upphovsrätt. Ett par remissinstanser har ifrågasatt

om ämnet äger sådant samband med upphovsrätten att denna disposition är

riktig. Med hänsyn till att frågan om skyddet för de utövande konstnärerna

äger nära beröringspunkter med skyddet för upphovsmännen synes dock

kommitténs förslag böra följas.

Några remissinstanser har begärt att i lagen uppställes uttryckligt förbehåll

att de nya rättigheterna icke får inkräkta på upphovsmännens rättigheter.

Då här är fråga om helt olika skyddsföremål, torde emellertid någon

konflikt av rättslig art icke kunna uppstå, och ett förbehåll av den antydda

arten synes alltså icke erforderligt.

Syftet med en reglering på området bör bl. a. vara att skapa möjlighet för

de utövande konstnärerna att i den utsträckning som anses skälig erhålla

ersättning, då deras prestationer utnyttjas på mekanisk väg. Frågan är om

detta bör ske genom att man tillerkänner de utövande konstnärerna sedvanliga

privalrätlsliga anspråk eller genom ett offentligrättsligt avgiftssystem av

den typ som provisoriskt gäller i Norge. Enligt det senare systemet erhåller

den enskilde konstnären icke någon rätt till sin prestation, vare sig av pri
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Mcij.ts proposition nr 17 år W60

valrättslig eller annan natur. Det är alltså tillåtet för olika företag att, såvitt

angår förhållandet till konstnären, fritt utnyttja inspelningar av hans prestationer

in. m. Däremot skall för sådant utnyttjande erläggas avgifter till eu

särskild fond, från vilken understöd lämnas till landets konstnärer och deras

efterlevande.

Enligt kommitténs mening bör man icke införa ett avgiftssystem utan

reglera frågan inom privaträtten. Vid remissbehandlingen har denna ståndpunkt

i allmänhet godtagits. Icke någon remissinstans har sålunda förordat

ett renodlat avgiftssystem. Från ett par håll har emellertid föreslagits melJanlösningar.

Svenska musikerförbundets yttrande innebär, att man i princip

tillstyrker en privaträttslig reglering i den meningen att det skall ankomma

på parterna att bestämma om ersättningarna, men samtidigt anser

man att rätten att framställa anspråk icke skall tillkomma de utövande

konstnärerna individuellt utan vederbörande konstnärsgrupper kollektivt

genom deras organisationer; avsikten är att dessa skulle fördela medlen med

hänsyn till sociala och kulturella behov inom musiklivet. Svenska tonkonstnärsförbundet

anser att namngivna artister bör äga individuella ersättningsanspråk

men att ersättning för kollektiva prestationer — orkestrar, körer

etc. — bör tillföras en fond för sådana ändamål som nyss nämnts. Synpunkten

att ersättningarna åtminstone till viss del bör gå till olika konstnärsgrupper

kollektivt företrädes även av skådespelarnas fackorganisation. Här

framhålles emellertid alt detta bör kunna genomföras även inom ramen för

principiellt individuella rättigheter genom att dessa tillvaratages av konstnärernas

organisationer.

Då det gäller att taga ställning till förevarande spörsmål bör man självfallet

beakta det sociala problem som uppkommit genom att den fortgående

mekaniseringen av de konstnärliga uttrycksmedlen minskar utrymmet för

vissa konstnärsgruppers yrkesutövning. Detta problem bör dock ses mera

som ett allmänt motiv för att upptaga hithörande frågor till reglering. Utgångspunkten

bör enligt min mening vara, att den enskilde konstnären

i princip måste anses äga ett verkligt rättsanspråk på ersättning då hans

prestationer utnyttjas av andra. Behovet att understödja eftersatta konstnärsgrupper

bör icke tillgodoses på bekostnad av de rättsanspråk som sålunda

tillkommer enskilda konstnärer. Detta behov bör i stället i främsta

rummet avhjälpas genom generella åtgärder inom ramen för samhällets allmänna

kultur- och socialpolitik. Anlägger man detta betraktelsesätt, blir

resultatet, att frågan icke bör lösas genom ett offentligrättsligt avgiftssystem

och icke heller genom ett system med ersättningsanspråk som tillkommer

konstnärskollektiv. I stället bör de utövande konstnärerna tillerkännas individuella

rättigheter av i princip samma natur som tillkommer upphovsmän.

Såsom kommittén anfört synes också denna uppfattning vara den förhärskande

inom det internationella arbetet. Jag vill alltså förorda att, såsom

kommittén föreslagit, de utövande konstnärernas rättsställning i dess

helhet regleras genom privaträttsliga bestämmelser i egentlig mening.

I ett remissyttrande har gjorts gällande att skyddsbestämmelser rörande

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1060

de utövande konstnärerna såvitt gäller teaterskådespclare borde förenas med

föreskrifter om skyldighet för dessa att deltaga i inspelning och utsändning

av föreställningar. Denna fråga bör emellertid, liksom motsvarande spörsmål

på andra områden, lösas avtalsvägen. För närvarande synes ej föreligga

anledning att införa lagbestämmelser i ämnet.

Till de föreslagna bestämmelserna i övrigt återkommer jag vid de särskilda

stadgandena. Här må ytterligare omnämnas endast, att några remissinstanser

framfört erinringar mot termen utövande konstnär; man har ansett

att därmed enligt gängse språkbruk åsyftas en konstnär som är aktivt verksam

inom sitt yrke. Det måste också medges att termen icke är helt tillfredsställande.

Den synes dock kunna godtagas, då något påtagligt bättre alternativ

knappast finnes och termen i grannländerna befunnits lämplig,

i Norge har den upptagits i den förut nämnda provisoriska lagen av år 1956.

I ett par remissyttranden har föreslagits att man i förevarande sammanhang

skulle skydda även teaterföretags intressen med avseende å deras föreställningar.

Något dylikt skydd är emellertid enligt min mening knappast

påkallat.

45 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 45 § kommittéförslaget, innehåller

regler om skydd för utövande konstnär mot obehöriga inspelnings- och utsändningsåtgärder.

Kommittén. Enligt kommitténs mening är det vid en reglering av de utövande

konstnärernas rättsställning ur principiell synpunkt grundläggande, att

konstnären erhåller skydd mot att hans originalframträdande göres till föremål

för obehöriga inspelnings- eller utsändningsåtgärder. Det av kommittén

i detta avseende föreslagna stadgandet, som upptagits i första stycket av

förevarande paragraf, har erhållit utformningen, att då en utövande konstnär

framför ett verk, framförandet icke utan hans samtycke må upptagas

på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken det kan återges,

och ej heller utsändas i radio eller television eller genom direkt överföring

göras tillgängligt för allmänheten. Kommittén framhåller, att stadgandet

endast avser fall då det är ett litterärt eller konstnärligt verk som

framföres. I diskussionen har ibland gjorts gällande, att även andra artister

än sådana som framför verk — t. ex. imitatörer, illusionister, akrobater

o. s. v. _ borde åtnjuta skydd mot att deras prestationer obehörigen inspelas

på film eller utsändes i radio eller television. Det synes dock kommittén

uppenbart att skyddsbestämmelser i sådant hänseende ej bör upptagas

i förevarande sammanhang. Förbudet mot utsändning i radio eller television

avser både direktutsändning och återutsändning över andra radio- eller televisionsstationer.

Med direkt överföring avses ett sådant fall som att ett framförande

i en konsertsal genom tekniska anordningar förmedlas till en annan

lokal än den där detta äger rum. Om arrangören önskar anordna dylik överföring,

bör han, framhåller kommittén, taga tillstånd därtill av konstnären.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Enligt sakens natur måste dylikt tillstånd i vissa fall anses föreligga även

utan uttrycklig överenskommelse, om konstnären på förhand känner till att

arrangören vidtagit anordningar för överföring.

Om framförandet inspelats, skall konstnären enligt andra stycket vara

skyddad mot att inspelningen kopieras utan hans samtycke; för att täcka

alla förekommande fall har kommittén valt uttrycket att framförandet icke

utan konstnärens samtycke må överföras från en sådan anordning till en

annan. Skyddet skall gälla i 25 år, räknat från utgången av det år, då upptagningen

ägde rum.

I tredje stycket har intagits hänvisningar till olika stadganden i 1—3 kap.,

vilka skall äga motsvarande tillämpning. Till en början gäller detta föreskrifterna

i 3 § om upphovsmans ideella rätt. Enligt kommitténs mening bör

konstnären i detta hänseende principiellt åtnjuta samma skydd som enligt

förslaget skall tillkomma upphovsman. Han bör således kunna kräva, att

hans namn anges i överensstämmelse med god sed, då inspelningar av hans

prestationer framställes eller då dessa återges för allmänheten. Vidare bör han

skyddas mot att inspelningar göres eller återges offentligt på ett sätt, som

kränker hans konstnärliga anseende eller egenart. Ur praktisk synpunkt är

emellertid viktigast, att hans intressen tillgodoses i samband med att framförandet

inspelas eller då detta eljest utnyttjas på ett sätt som enligt förevarande

paragraf är förbehållet åt honom. Det har därför synts kommittén

vara tillräckligt med en föreskrift, att reglerna i 3 § här skall äga motsvarande

tillämpning.

Hänvisningen i tredje stycket gäller vidare de i 11 § första stycket, 17 §

samt 20—22 §§ kommittéförslaget givna föreskrifterna om vissa inskränkningar

i upphovmans rätt. Som motivering anföres, att då ett konstnärligt

framförande inspelas eller utsändes under sådana förhållanden, att ett motsvarande

utnyttjande av ett upphovsrättsligt skyddat verk är fritt, åtgärden

bör kunna företagas utan att konstnärens samtycke inhämtas.

Slutligen avser hänvisningen i tredje stycket de i 27—31 §§ kommittéförslaget

upptagna reglerna om upphovsrätts övergång. Kommittén framhåller att

bestämmelserna i förevarande paragraf i praktiken innebär en ensamrätt för

konstnären till inspelning och utsändning av hans originalframträdande

samt till mångfaldigande av gjorda inspelningar. Sedvanliga avtal, genom

vilka konstnären förbinder sig att medverka vid inspelning eller utsändning,

framstår därför såsom överlåtelser av denna rätt i det hänseende varom

fråga är. Ett annat fall där överlåtelse av rätten kan anses föreligga är att

en konstnär medger att en av honom gjord inspelning kopieras, t. ex. på

ljudfilm. Även andra typer av sådan överlåtelse kan förekomma. Rätten kan

vidare övergå på annan enligt reglerna om giftorätt, arv och testamente. För

rättens övergång i samtliga nu berörda fall bör enligt kommitténs mening

de allmänna reglerna om upphovsrätts övergång äga motsvarande tillämpning.

Vad angår den praktiska tillämpningen av förslaget fäster kommittén

uppmärksamheten på att konstnärliga framföranden oftast sker i samvcr
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

239

kan mellan två eller flera konstnärer. I sådant fall äger varje medverkande

att självständigt göra gällande rätt enligt bestämmelserna. Om exempelvis

en filmproducent vill begagna en grammofoninspelning av ett orkesterverk

till en ljudfilm, skall han därför, framhålles det, principiellt taga samtycke

av varje orkestermedlem. Teoretiskt kan detta framstå såsom alltför hindersamt.

Kommittén har dock utgått från att rättigheterna i praktiken kommer

att tillvaratagas av organisationer på samma sätt som skett i fråga om

kompositörernas s. k. mekaniska rättigheter. Förslaget innebär vidare att

varje medverkande principiellt har rätt att beivra otillåten kopiering av

gjorda inspelningar. I och för sig kunde det synas mindre behövligt att ge

sådan rätt även åt medverkande, vilkas insatser är av mera underordnat slag.

Att här göra en gränsdragning alltefter värdet av den medverkandes insatser

är emellertid enligt kommitténs mening icke möjligt. Då rättigheterna i

praktiken torde komma att tillvaratagas av organisationer, synes några olägenheter

icke behöva uppstå i tillämpningen.

Remissyttrandena. Förslaget att införa skydd för utövande

konstnär mot obehöriga åtgärder för inspelning och

utsändning av hans prestationer föranleder i princip icke

särskilda erinringar i remissvaren.

Mot förslagets ståndpunkt att begränsa skyddet till konstnär

som framför litterärt eller konstnärligt verk gör

svenska teaterförbundets fackorganisation principiella invändningar. För

närvarande påyrkar fackorganisationen dock icke någon ändring men framhåller

att en sadan kan bli önskvärd, om det skulle visa sig att begränsningen

leder till men för de artister vilkas prestationer därigenom uteslutes från

skydd. Även föreningen Sveriges filmproducenter uttalar sig mot denna inskränkning.

Vad angår skyddets innehåll avstyrker musiketablissementens

förening att konstnärens rätt förklaras avse fall då originalframträdandet

direkt överföres från en lokal till en annan. Dessa fall är ej särskilt vanliga

och lätten torde fa relativt ringa ekonomisk betydelse. Vid tillämpningen

skulle det vara svårt att avgöra om det förelåge en överföring av hithörande

slag ellei endast en förstärkning av ljudet. Det torde knappast vara möjligt

alt fastställa ett för alla olika förhållanden bestämt tilläggsbelopp, utan ersättningen

finge varieras efter ett flertal faktorer. Gällande kollektivavtal

innefattar ej några bestämmelser om högre ersättning, då musik framföres

i en lokal som är särskilt stor. Sveriges radio förordar att första stycket för

tydlighetens skull uttryckligen begränsas till originalframträdandet.

Svenska teaterförbundets fackorganisation hemställer att s k y d d s t id

e n sättes till 50 år från inspelningstillfället. Fn utövande konstnärs behov

av kontroll över vad som sker med hans tidigare inspelningar växer i vissa

avseenden ju längre bort från inspelningstillfället man kommer. Både för

hans ideella och hans ekonomiska intressen kan det i vissa fall bli förödande

om t. ex. en gammal film tages upp på nytt och eventuellt begagnas för

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ändamål som ursprungligen aldrig varit avsedda. I och för sig saknas anledning

att avvika från den tidsgräns som satts beträffande upphovsrätten. Även

för de utövande konstnärerna borde rätten således gälla intill utgången av

femtionde året efter konstnärens död. Fackorganisationens förslag att tiden

skall räknas från inspelningstillfället betingas av det praktiska önskemålet

att här tillämpa samma regel som beträffande grammofonfabrikanternas rätt.

I fråga om de i tredje stycket gjorda hänvisningarna till tidigare

paragrafer i lagförslaget hemställer Sveriges radio, att hänvisning göres även

till 14 §. Det bör nämligen vara tillåtet att citera en utövande konstnärs prestation

på en grammofonskiva, även om citatet skall upptagas på band, film

el. dyl. För övrigt kan man enligt radions mening ifrågasätta, om det icke

vore enklare att ersätta de detaljerade hänvisningarna till enskilda paragrafer

i 2 kap. — vilka trots allt lätt blir ofullständiga —- med en allmän hänvisning

till undantagsbestämmelserna däri; samma påpekande gäller 46 och

48 §§. Vad angår hänvisningen till 22 § anser radion stadgandet ge frihet att

överföra dokumentarinspelningar på band el. dyl., som kommer till användning

vid utsändning. Svenska teaterförbundets fackorganisation yrkar att den

genom hänvisningen till 21 § reglerade rätten att återge utövande konstnärers

framföranden i film- och radioreportage måtte begränsas till kortare

avsnitt av sådana framföranden. Härvid åberopas samma skäl som för motsvarande

fall anförts av författarnas och tonsättarnas organisationer. Stockholms

rådhusrätt hemställer om uttryckligt stadgande när rätt inträder att

kommersiellt eller genom offentliggörande, som eljest ej skulle vara tillåtet,

utnyttja exempelvis en för enskilt bruk gjord inspelning. Motsvarande hemställan

göres vid 46 och 48 §§.

Teatrarnas riksförbund erinrar om att det bl. a. i teaterverksamhet förekommer

att grammofonskivor o. dyl. överföres på band för tillfällig användning

och anser att sådant förfarande bör förklaras tillåtet.

I anslutning till hänvisningen till 29 § framhåller stgrelsen för Sveriges

advokatsamfund, att detta stadgande, om icke särskilda förhållanden motiverar

annat, bör kunna tillämpas i fall då en arbetsgivare, exempelvis ett

teater- eller filmföretag eller en grammofonfabrikant, vid engagemang träffar

avtal om att den utövande konstnärens rättigheter utan särskild ersättning

skall tillkomma arbetsgivaren. Sveriges radio påpekar, att det icke är uteslutet,

att en organisation av utövande konstnärer kan komma att på sig överföra

den enskilde konstnärens rätt enligt förevarande paragraf och därigenom

i vissa fall göra det omöjligt för denne att medverka i radio- eller televisionsprogram.

Tillämpningen av en dylik avtalsreglering kan i vissa fall

strida mot god sed, enär den utesluter konstnären från engagemang, som

lör honom kan vara av största betydelse, och därför över hövan hindrar

honom i hans förvärvsverksamhet. Sveriges radio utgår från att ett sådant

avtal kan jämkas enligt 29 §.

Frågan om skyddsbestämmelsernas tillämpning vid framföranden av o rk

e s t r a r och ensembler upptages av Sveriges radio, som härom anför

:

opaginerad Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Det kan anmärkas, att kommitténs förslag i princip innebar, att samtycke

till exempelvis en televisionsutsändning av en operaföreställning maste

inhämtas från varje enskild utövande konstnär, även i orkester och kor.

Ett dylikt förfarande är för Sveriges radios del i regel praktiskt ogenomförbart,

särskilt på grund av dess omständlighet, och kommittén har knappast

tänkt sig att det skulle förekomma i praktiken. Enligt ett uttalande i motiven

anses nämligen kommitténs principiella system icke behova mediora

några olägenheter i tillämpningen, därför att rättigheterna i praktiken torde

komma att tillvaratas av organisationer. Detta resonemang är icke i allo hållbart.

Antag att utsändningen av en operaföreställning sedan lange ar förberedd,

varvid bl. a. vederbörligt tillstånd från de utövande konstnärernas organisationer

inhämtats. Strax före utsändningen råkar en orkester- eller

körmedlem bli ersatt av en person, som icke är medlem av någon organisation.

Teoretiskt kan denne i sista stund — av egen drift eller på tillskyndan

av andra — omintetgöra hela föreställningen genom att vagra att ge sitt

samtycke.

Med hänvisning till att för hithörande fall upptagits regler om legalt ställföreträdarskap

i utländsk rätt och i internationella konventionsförslag,

framhåller Sveriges radio att förevarande paragraf bör kompletteras med

dylika regler. Man kan t. ex. tänka sig att orkesterdirigenten legalt företräder

orkestern, körledaren kören o. s. v. Reglernas närmare utformning

torde lämpligen ske efter hörande av berörda organisationer.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör i lagen upptagas

bestämmelser till skydd för utövande konstnär mot obehöriga åtgärder

för inspelning och utsändning av hans prestationer. Kommitténs förslag,

som innebär förbud dels mot att konstnärens originalframförande utan

hans samtycke inspelas, utsändes i ljudradio eller television eller genom direkt

överföring göres tillgängligt för allmänheten, och dels mot att gjorda

inspelningar utan hans samtycke mångfaldigas, synes väsentligen ej ge anledning

till erinran.

Förutsättning för skyddet bör vara att framförandet avser ett litterärt eller

konstnärligt verk; för tydlighetens skull torde detta uttryckligen höra utsägas

i lagtexten. Ett par remissinstanser har uttalat sig mot den begränsning

som detta innebär. Enligt min mening bör dock frågan om skydd för

andra slags framföranden — särskilt torde man avse varieténummer som

saknar litterärt eller konstnärligt inslag — icke upptagas i förevarande

sammanhang.

Med direkt överföring avses ett sådant fall som att ett framträdande i

en lokal genom tråd överföres till en annan. I anledning av vad som i ett

remissyttrande invänts mot alt låta skyddet gälla även sådan åtgärd, vill

jag framhålla att hit icke kan räknas sedvanliga förstärkningsanordnmgar

inom lokaliteter vilka utgör ett sammanhängande helt. I tveksamma fall

bör konstnären underrättas om de anordningar som planeras så att han får

tillfälle att bestämma om han vill godtaga dessa.

Den av kommittén föreslagna skyddstiden — 25 år har av skådespelarnas

fackorganisation ansetts otillräcklig. T avbidan pa erfarenhet av hur

16 Bihang till riksdagens protokoll 1960. I samt. Xr 17

opaginerad Kontrollera mot PDF

242 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

förevarande skyddslagstiftning verkar, synes emellertid detta förslag böra

godtagas.

Såsom kommittén föreslagit bör vissa upphovsrättsliga bestämmelser äga

motsvarande tillämpning i fall varom bär är fråga.

Till en början bör hänvisning ske till bestämmelserna i 3 § om upphovsmans

ideella rätt. Konstnärens namn skall alltså anges i överensstämmelse

med vad god sed kräver, och framförandet får icke förvanskas på ett för

hans konstnärsära kränkande sätt.

Hänvisning bör vidare göras till vissa bestämmelser i 2 kap. om inskränkningar-

i upphovsrätt. Då 11 § första stycket nänrnes innebär detta, att t. ex.

en bandupptagning av ett konstnärligt framförande får göras för enskilt

bruk. Av det anförda lagrummet följer att inspelningen ej får utnyttjas för

annat ändamål. Liksom inom upphovsrätten bortfaller självfallet denna inskränkning

i och med att skyddstiden utgått; en särskild föreskrift härom,

som påyrkats i ett remissvar, synes icke erforderlig. Kommitténs förslag

upptager ej någon hänvisning till 14 § första stycket angående citeringsrätt.

Det synes emellertid böra tillatas att citera ett konstnärligt framförande på

band, film el. dyl. Genom hänvisning till 21 § får ett konstnärligt framförande

under där angivna villkor återges i film- eller radioreportage; framhållas

må att medgivandet, med hänsyn till den avfattning nämnda paragraf

fått i departementsförslaget, endast avser korta avsnitt av framförandet.

Bland hänvisningarna till 2 kap. må även nämnas 22 § första stycket,

som medför rätt för radion att göra s. k. efemära inspelningar av konstnärliga

framföranden. Såsom vid nämnda stadgande framhålles skall närmare

föreskrifter om dylika inspelningar ges i administrativ ordning. Härvid

får bl. a. prövas den av Sveriges radio väckta frågan huruvida inspelningar

som är av sådan beskaffenhet att de skall få arkiveras också skall

få kopieras, om detta av tekniska skäl är erforderligt. Anledning synes ej

föreligga att, såsom yrkats i ett remisssvar, medge kopiering av inspelningar

på band att användas i teaterverksamhet o. dyl.

Även de allmänna reglerna i 3 kap. om överlåtelse av upphovsrätt och

om upphovsrätts övergång -säd dödsfall m. in. bör äga motsvarande tillämpning

i förevarande fall. Ett par remissinstanser har i detta sammanhang

berört vissa typfall, där överlåtelse av konstnärs rätt enligt deras mening

skulle kunna jämkas enligt 29 §. Jag anser mig för egen del ej kunna taga

närmare ståndpunkt härtill; uppkommande frågor får bedömas i rättstilllämpningen

med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Vad angår de särskilda avtalsbestämmelserna i 3 kap. kunde det, med

hänsyn till att avtal om filmning utgör en viktig kontraktsform även för utövande

konstnärer, ifrågasättas om icke hänvisning borde ske till presumtionsregeln

i 39 § om rätt för filmföretag att visa av företaget framställda

filmer offentligt. Med hänsyn till det sätt, på vilket utövande konstnärs

rätt avgränsats i förevarande paragraf, gäller emellertid även utan en sådan

hänvisning att filmföretaget äger dylik rätt där ej annat är eller må

anses avtalat.

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

En speciell fråga, nämligen om bestämmelsernas tillämpning vid framföranden

av orkestrar och körer, har berörts av Sveriges radio, som anser

att regler om ställföreträdarskap här bör införas, exempelvis av innehåll

att en orkester legalt företrädes av dirigenten, en kör av körledaren o. s. v.

Ett sådant ställföreträdarskap torde ej sällan få anses gälla redan enligt

allmänna regler om ställningsfullmakt. Man bör emellertid ej genom sådana

specialregler som här avses hindra enskilda orkester- och körmedlemmar

att låta sina rättigheter bevakas av organisationer. Att stadga dylika regler

skulle för övrigt möta avsevärda praktiska svårigheter, då det gäller smärre

ensembler och andra mellanformer mellan solist- och kollektivprestationer.

46 §.

I paragrafen, som motsvarar 46 § kommittéförslaget, har uppställts förbud

mot obehörig kopiering av ljudupptagningar.

Kommittén. Kommittén framhåller att det avsedda skyddet för grammofonfabrikanterna

i första hand bör innefatta ett förbud mot obehörig kopiering

av deras produkter. Sådant förbud bör emellertid gälla även i fråga

om andra ljudupptagningar, exempelvis ljudfilm samt upptagningar på

band, tråd och liknande. Såsom i 45 § torde en skyddstid om 25 år vara

lämplig. I enlighet härmed har i första stycket av förevarande paragraf

föreslagits stadgande, att grammofonskiva eller annan anordning, på vilken

ljud upptagits, ej må utan framställarens samtycke eftergöras förrän 25 år

förflutit efter det, då upptagningen ägde rum.

Kommittén anför vidare, att eftergörande kan ske på rent mekanisk väg,

t. ex. genom avgjutning av grammofonskivor. Vanligen tillämpas emellertid

elektromagnetiska metoder. Ljudupptagningen kan medelst sådana överföras

till upptagningsmedier av olika slag -— band, tråd, film -—- och överföringen

kan ske successivt från medium till medium i obegränsad utsträckning.

För att klargöra att även förfaranden av sist berörd art är att hänföra

under stadgandet har därtill fogats bestämmelse, att såsom eftergörande

även anses att upptagningen överföres från en anordning av förevarande

slag till en annan.

Då en ljudupptagning eftergöres eller kopieras under sådana förhållanden,

att en inspelning av ett uppliovsrättsligt skyddat verk är fri, bör åtgärden

enligt kommitténs mening kunna företagas utan samtycke av framställaren.

I andra stycket av förevarande paragraf har därför 11 § första

stycket, 17, 21 och 22 §§ kommittéförslaget förklarats skola äga motsvarande

tillämpning.

Remissyttrandena. Förslaget att införa förbud in o t eftergörande

av ljudupptagningar föranleder i princip icke särskilda erinringar

i remissvaren.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1060

Sveriges radio hemställer att man, i överensstämmelse med vad som stadgas

i den engelska lagen och sannolikt kommer att Mi den internationella

konventionens ståndpunkt, från stadgandet undantager 1 j u d f i 1 in. Det

framhålles att konsekvensen eljest bleve, att filmproducenter enligt 47 § vore

berättigade till särskild ersättning vid visning av filmen i television och att

de utövande konstnärer som medverkat vid inspelning av filmen och därvid

gjort prestationer av akustisk art — men inga andra konstnärer — enligt

samma paragraf vore berättigade till andel i filmproducentens ersättning.

Härigenom skulle emellertid lagen komma in på ett med hänsyn till dess

grunder ovidkommande område. Samma yrkande framställes av föreningen

Sveriges filmproducenter.

Förslagets ståndpunkt, att skydd endast skall tillkomma f r a in ställ ar

e n, d. v. s. det företag, som anordnat inspelningen, väcker stark kritik

hos svenska gruppen av the international federation of the phonographic industrg.

Gruppen framhåller att förslaget, med hänsyn till bestämmelserna

i 61 §, innebär att den svenska grammofonindustrien i första hand får skydd

endast för skivor som härrör från inspelningar i Sverige; för skydd av skivor

som härrör från utländska inspelningar skall krävas särskilt förordnande

av Kungl. Maj :t. Industrien bör emellertid åtnjuta skydd även för sådana

skivor som den låtit pressa i Sverige med matriser, vilka importerats eller

vilka framställts av svensk matristillverkare på basis av i utlandet inspelade

tonband, ävensom för skivor i dess försäljning, som framställts av utländska

bolag, representerade av vederbörande svenska bolag. Försäljningen i Sverige

av grammofonskivor omfattar till endast 10 å 15 % inhemska inspelningar.

Skulle förslaget upphöjas till lag i oförändrat skick, kommer de

otillfredsställande förhållanden, som ur grammofonindustriens synpunkt

för närvarande råder både med avseende på obehörig kopiering av grammofonskivor

och i fråga om offentlig återgivning av grammofonmusik, att

kunna fortsätta i ungefär samma utsträckning som tidigare utan möjlighet

för fabrikanterna att ingripa eller erhålla skälig kompensation. Det skulle

också innebära en ur nationell synpunkt märklig konsekvens av förslaget,

att det av flera skäl skulle bli fördelaktigare för en »musikförbrukare» att

vid sin exploatering av skivor föredraga den utländska repertoaren framför

den inhemska. Han behöver ju nämligen i så fall varken ha samtycke till

kopiering eller erlägga avgift för offentlig återgivning. Det framhålles vidare,

att det i många fall skulle vara svårt för allmänheten att avgöra, om

en viss grammofonskiva vore föremål för skydd enligt 5 kap. eller ej. Särskilt

skulle musikförbrukarna ofta komma att sväva i ovisshet om i vilka

fall de kunde kommersiellt använda en grammofonskiva utan grammofonbolagens

samtycke och i vilka fall de skulle begå lagbrott genom att ej inhämta

samtycke. Slutligen understrykes, att förslaget, då den i 47 § stadgade

rätten för utövande konstnärer till ersättning för grammofonmusik i radio

endast gäller för skivor som är skyddade enligt förevarande paragraf,

är till nackdel även för de utövande konstnärerna; dessa skulle få ersättning

endast för de svenska skivorna, vilka icke utgör mer än 20 % av radions

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

repertoar. I anslutning härtill påpekas att enligt den överenskommelse, som

redan i princip gäller mellan den svenska grammofonindustrien och svenska

musikerförbundet om ersättning för offentlig återgivning av grammofonskivor,

förbundets andel skall omfatta även den ersättning som grammofonindustrien

kan komma att uppbära för skivor av utländskt ursprung. Under

åberopande av de anförda synpunkterna hemställer grammofonindustrien

att det med förslaget avsedda skyddet förklaras tillkomma alla de skivor

som omfattas av grammofonbolagens verksamhet i landet.

Grammofonindustrien får stöd av Stockholms handelskammare, som ifrågasätter

huruvida reglerna icke bör utformas så att åtminstone alla grammofonskivor

som pressats i Sverige kommer i åtnjutande av skydd.

Vad beträffar skyddets utformning i övrigt hemställer Sveriges

radio, att man, i enlighet med vad som skett i den engelska lagen och

vissa konventionsförslag, såsom villkor för skydd föreskriver att skyddsobjektet

är försett med ett årtal, angivande tidpunkten för dess framställning.

En sådan angivelse torde ofta vara oundgänglig för att t. ex. den,

som vill utnyttja en grammofonskiva för »lojala» syften, t. ex. för upptagning

på ett ljudband, skall utan tidsödande efterforskningar kunna avgöra,

om en grammofonskiva är framställd inom skyddstiden eller ej. Utan angivelse

av årtal blir resultatet i praktiken, att grammofonskivorna ofta kommer

att i brist på säkra uppgifter om tidpunkten för framställningen fa ett

förlängt skydd, vilket icke är skäligt.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör framställare av ljudupptagning

beredas skydd mot att upptagningen utan hans samtycke eftergöres.

Liksom beträffande utövande konstnärers framföranden bör härvid

gälla en skyddstid av 25 år.

Ett par remissinstanser har hemställt att från stadgandet måtte undantagas

ljudfilm. Bl. a. har framhållits att sådant undantag göres i internationella

konventionsförslag ävensom att den del av skyddet för ljudupptagning

som består i rätt att erhålla ersättning enligt 47 § uppenbarligen ej

bör gälla ljudfilm. Enligt min mening finns emellertid icke i och för sig någon

anledning alt utesluta ljudfilm från skydd mot kopiering; en uttrycklig

föreskrift därom skulle för övrigt kunna ge anledning till missbruk. Att

undantag göres i de åsyftade konventionsförslagen beror av de särskilda

hänsyn som måste tagas vid en internationell reglering. Däremot är riktigt

att stadgandet om ersättning i 47 § ej bör avse ljudfilm, och i departementsförslaget

har detta beaktats vid utformningen av sagda paragraf.

Som subjekt för skyddet anges i det föreslagna stadgandet framställaren,

d. v. s. det företag som anordnat inspelningen. År framställaren utländsk,

kommer han enligt tillämpningsreglerna i 8 kap. att åtnjuta skydd endast

om det föreligger vederbörligt förordnande av Kungl. Maj :t. Grammofonindustrien

har framhållit, att den bör oberoende av sådant förordnande åtnjuta

skydd för samtliga grammofonskivor som omfattas av de svenska

grammofonbolagens verksamhet i Sverige, således även för skivor som dessa

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

importerat eller tillverkat på grundval av inspelningar gjorda i utlandet. Vid

bedömande av frågan bör beaktas att själva grunden för stadgandet är att

anordnandet av inspelningar är en skyddsvärd prestation. Något skäl till att

den som exempelvis importerat en ljudupptagning skulle äga självständig

rätt att bestämma om kopiering av den kan ej anföras. Härtill kommer att

ett skydd jämväl för andra än framställaren kan medföra kompetenskonflikter,

då det t. ex. gäller att ge tillstånd till viss kopiering. Av dessa skäl

bör den materiella skyddsregeln, såsom kommittén föreslagit, vara att skyddet

åtnjutes av tramställaren ensam. En annan fråga är huruvida skyddet

för framställaren bör göras oberoende av var inspelningen ägt rum; till detta

spörsmål återkommer jag vid 62 §.

Sveriges radio bär hemställt att man såsom villkor för skydd föreskriver

att objektet är försett med ett årtal, angivande tidpunkten för framställningen.

Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1&57 har de norska delegerade

ansett sådant villkor böra uppställas. Övriga delegerade har emellertid ansett,

att även om det ur olika synpunkter självfallet vore av värde att årtal

utsattes, absolut krav härpå sannolikt skulle vålla rättsförluster. Även enligt

min mening talar övervägande skäl för att man icke fordrar utsättande

av årtal.

De hänvisningar till andra stadganden som kommittéförslaget upptager

torde i likhet med vad jag förordat vid föregående paragraf böra kompletteras

med hänvisning till 14 § första stycket.

47 §.

I paragrafen, som motsvarar 47 § kommittéförslaget, har upptagits stadgande

om rätt för utövande konstnärer och grammofonfabrikanter till ersättning,

då grammofonskivor och liknande anordningar användes i radiooch

televisionsutsändningar.

Kommittén. Kommittén framhåller att vid bedömande av frågan huruvida

de utövande konstnärerna bör erhålla rätt till ersättning då inspelningar av

deras framträdanden återges offentligt, olika synpunkter gör sig gällande

beträffande filmer, å ena, och grammofonskivor o. dyl., å andra sidan. Vad

angår den förra gruppen anföres, att kommersiella spelfilmer — för andra

filmer torde spörsmålet sakna praktisk betydelse — endast utnyttjas av filmföretagen

själva eller av personer eller företag, till vilka dessa uthyr filmerna.

Redan enligt gällande rätt finns därför möjlighet för dem som medverkar

i en film att genom förbehåll om royalty på intäkterna av filmens visning

uppnå samma resultat som om de ägde en självständig ersättningsrätt

mot dem som visar filmen. Sådana förbehåll göres dock sällan, och detta

tyder på att de medverkande föredrager att erhålla ersättning i annan form.

Men även om de i en framtid skulle vilja övergå till ett system, där ersättningen

sattes i relation till den omfattning i vilken filmerna visas, är det på

grund av anförda förhållanden icke för dem erforderligt att äga tillgång till

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

en särskild ersättningsrätt av nyssnämnt slag. Krav på en sådan framföres

också mera sällan och har i den internationella diskussionen icke vunnit

nämnvärt beaktande. Icke heller i förslaget har upptagits bestämmelser

i detta hänseende.

I fråga om grammofonskivor gäller däremot att de, som använder dem för

offentlig återgivning, i allmänhet köper skivorna i detaljhandeln och således

icke kommer i något rättsförhållande vare sig till vederbörande grammofonfabrikanter

eller till de utövande konstnärer som medverkat i inspelningen.

Enligt gällande rätt saknar dessa därför möjlighet att betinga sig någon

ersättning för det offentliga återgivandet av skivan (jfr NJA 1949 s. 645)

och frågan om särskild ersättningsrätt blir därför här aktuell.

Enligt kommitténs mening talar åtskilliga skäl för att musikerna erhåller

rätt till ersättning då deras grammofoninspelningar återges offentligt. Redan

den principiella synpunkten, att här är fråga om ett utnyttjande av en

skyddsvärd prestation, kan åberopas till förmån härför. Härtill kommer att

det tilltagande bruket av s. k. mekanisk musik medfört en försämring av

musikeryrkets villkor. Utvecklingen bär minskat behovet av att för musikutföranden

anlita musiker och lett till ett avsevärt bortfall av arbetstillfällen

för kåren. Rekryteringen till yrket har också försvårats. Denna utveckling är

olycklig icke minst ur allmänna kulturella synpunkter. För att upprätthålla

den elit av yrkesmusiker, på vilka ett aktivt musikliv ytterst vilar, fordras

nämligen ett brett rekryteringsunderlag. Ur förevarande synpunkt är det därför

angeläget, att åt musikerna beredes en viss kompensation för det bruk

av deras prestationer som sker genom den mekaniska musiken. Att skapa

en ordning som medger detta är enligt kommitténs mening en viktig uppgift

för den nya lagstiftningen.

Principiellt borde, framhålles det, ersättningsrätt föreligga vid varje offentlig

återgivning av grammofonskivor. Av praktiska skäl bör rätten dock

begränsas; enligt kommitténs mening bör ersättning utgå endast då grammofonskivor

användes för radioutsändningar. Det kunde visserligen ifrågakomma

att medge ersättning även i fall då skivor eljest spelas för ett betydande

antal åhörare, t. ex. vid en större idrottsfest. Ett annat fall, där ersättningsrätt

kunde tänkas, är då grammofonskivor användes för s. k. industrimusik;

antalet åhörare i den lokal där musiken utföres behöver här icke vara

så stort, men genom att skivorna användes dag efter dag kan utnyttjandet

ändå bli ganska intensivt. Det utnyttjande av skivorna, som sker då dessa

spelas i radio, är emellertid ur den synpunkt varom nu är fråga av ojämförligt

mycket större betydelse än alla andra användningssätt. Ett handhavande

av en till detta fall begränsad ersättningsrätt kräver heller icke någon

dyrbar inkasseringsorganisation. Så är däremot förhållandet med en rätt

till ersättning, som skulle rikta sig mot ett större antal »musikförbrukare».

Därest ersättningsrätten utsträcktes till att omfatta även sist avsedda fall,

skulle detta därför troligen i praktiken icke få det ekonomiska värde som

man måhända räknat med.

Vad härefter angår spörsmålet huruvida jämväl grammofonfabrikanterna

s. 248 Kontrollera mot PDF

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 11)60

bör erhålla rätt till ersättning, då deras produkter användes för offentlig

återgivning, framhåller kommittén att frågan i första hand är av betydelse

då det gäller återgivning i radio. Kommittén anför att gallande svensk rätt

icke ger fabrikanterna möjlighet att betinga sig ersättning i detta hänseende

(se NJA 1949 s. 645). Enligt kommitténs mening är emellertid deras anspråk

på ersättning befogade och särskild rätt härtill bör därför införas. Skälen

för denna ståndpunkt utvecklar kommittén sålunda. Den moderna radion

når med sina sändningar en publik omfattande hundratusentals, stundom

miljontals lyssnare. För att kunna tillhandahålla så goda program som möjligt

uppbär radion licensavgifter till betydande belopp. Ett väsentligt inslag

i programmen utgöres av musik, och lyssnarna har här ett krav att få del av

värdefulla konserter och solistframträdanden. Radion anordnar också direktutsändningar

av sådana programpunkter; dessa är ofta synnerligen kostsamma

att arrangera. Delvis infriar radion emellertid sin skyldighet att ge

lyssnarna goda musikprogram helt enkelt genom att spela kommersiella

grammofonskivor. Härigenom gör radion avsevärda besparingar, men detta

är möjligt endast genom alt radion kan utnyttja det arbete och de kostnader,

som grammofonfabrikanterna nedlagt på att framställa skivorna. Det är

då knappast tillfredsställande, att detla skall kunna ske utan att radion erlägger

annat vederlag än den i sammanhanget helt obetydliga ersättningen

tör skivornas inköp i detaljhandeln; i viss mån kan radion här sägas göra

en vinst på grammofonfabrikanternas bekostnad. Från en annan synvinkel

sett innebär det sagda att radion icke bidrager till den för kulturlivet värdefulla

verksamhet för inspelning av musik, som bedrives av grammofonfabrikanterna,

annat än med de nämnda mycket obetydliga belopp, som erlägges

tör inköp av skivorna; i huvudsak finansieras denna verksamhet av den

skivinköpande allmänheten i övrigt. Med hänsyn till det synnerligen intensiva

utnyttjande av skivorna som sker i radion är det emellertid skäligt,

att radions bidrag till denna finansiering ökas. Från de svenska gramrnotonfabrikanternas

sida har framhållits att denna synpunkt är av särskild

betydelse i ett land med så liten folkmängd som Sverige, där de ekonomiska

möjligheterna att verkställa i nationellt kulturellt hänseende önskvärda

inspelningar av klassisk och folklig repertoar har sin givna begränsning; i

anslutning härtill har uttalats, att om ersättning komme att utgå från radion,

medlen i första hand torde komma att användas för inspelningar av

nu antydd art.

Kommittén framhåller i detta sammanhang, att fabrikanterna i de flesta

västeuropeiska länderna erhåller ersättning från radioföretagen; så är fallet

i Belgien, Danmark, England, Frankrike, Irland, Italien, Nederländerna,

Norge, Schweiz, Spanien, Västtyskland och Österrike. I åskilliga av dessa

länder är rätten till ersättning direkt reglerad i lag; ehuru hithörande regler

härvid utformats på olika sätt, torde de ytterst grunda sig på överväganden

av den art som nu antytts.

I frågan huruvida ersättning bör utgå även då grammofonskivor eljest

återges offentligt anföres, att åtminstone då fråga är om mera intensiva ut
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

nyttjanden — främst då återgivningen sker inför ett betydande antal åhörare

_- till förmån för ersättning principiellt kan åberopas samma syn
punkter,

som beträffande återgivning i radio. De skäl, som för de utövande

konstnärernas del motiverar, att ersättningen begränsas till fall då skivorna

spelas i radio, äger emellertid enligt kommitténs mening motsvarande giltighet

i fråga om grammofonfabrikanlerna.

Kommittén övergår härefter till frågan hur rättigheterna tekniskt bör

anordnas. Naturligast kunde bär synas vara, anföres det, att både grammofonfabrikanter

och utövande konstnärer erhölle en direkt mot ladioföietaget

riktad rätt alt kräva ersättning. Det är emellertid av praktiska skäl viktigt

att begränsa antalet omedelbart berättigade; man bör skapa eu ordning

som gör det möjligt för radion att nå uppgörelse utan att behöva förhandla

med flera rättsägare än som är nödvändigt. Kommittén förordar därför att

man ansluter till det i den internationella diskussionen framkomna förslaget,

att allenast den ena gruppen förklaras ersättningsberättigad i förhållande

till radion, medan den andra gruppen erhåller en rätt till andel i utgående

ersättningar. För berörda rättsägare själva torde det nämligen knappast

vara av större betydelse vilka som förhandlar med radion; inom vissa gränser

torde det vara tämligen givet vad som av licensmedel bör utgå för radions

rätt att använda grammofonskivor, och detta oberoende av vilka som

gör ersättningsrätten gällande. Däremot är frågan om fördelningen av utgående

ersättningsbelopp av stor vikt för intressenterna, men denna fråga äger

icke något egentligt samband med spörsmålet vilka som i första hand bör

äga uppbära beloppen av radion.

Då det gäller att avgöra, vilkendera gruppen som i förhållande till radion

bör stå som berättigad, vore det, framhåller kommittén, principiellt riktigast

att rätten tillädes de utövande konstnärerna. Enligt kommitténs mening

talar emellertid praktiska skäl för att rätten utövas av grammofonfabrikanterna.

På grammofonskivorna finns fabrikatet angivet, och radiotöretaget

vet därför vilka grammofonfabrikanter som är ersättningsberättigade.

Däremot kan det för företaget vara svårt och i vissa fall omöjligt

att fastställa vilka konstnärer som medverkat vid inspelningen. Vidare är

att märka, att det från grammofonindustriens sida endast är fråga om ett

fåtal ersättningskrävande, huvudsakligen de större välkända grammofonbolagen;

dessa är dessutom fast organiserade och kan ingå för samtliga

medlemsföretag bindande överenskommelser. De utövande konstnärerna saknar

ännu sammanslutningar, som kan uppträda på samtliga rättsinnehavares

vägnar. Slutligen anföres att en ordning, enligt vilken grammofonfabrikanterna

är primärt berättigade till ersättning men till konstnärerna

avstår andel av influtna belopp, redan vunnit praktisk tillämpning i åtskilliga

kulturländer och även ligger till grund för den år 1954 ingångna

överenskommelsen i ämnet mellan grammofonindustriens och musikernas

internationella federationer. Det synes därför kommittén troligt att denna

praxis kommer att kodifieras, om frågan blir föremål för lösning i en internationell

konvention.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

I enlighet med det anförda bör spörsmålet enligt kommitténs mening lösas

så, att grammofonfabrikanterna förklaras berättigade till ersättning i

förhållande till radion samt att de utövande konstnärerna erhåller rätt till

andel i utgående ersättningsbelopp. Ersättningsrätten bör ej blott gälla

grammofonskivor utan även andra ljudupptagningar; med utsändning i

radio bör jämställas utsändning i television.

Ett stadgande byggt på nu angivna principer har av kommittén upptagits

i förevarande paragraf. Till första stycket har förts en bestämmelse om

grammofonfabrikanternas rätt till ersättning. Rätten har ansetts böra bestå

lika länge som skyddet mot eftergörande i 46 §, d. v. s. 25 år efter inspelningsåret.

Till andra stycket har förts bestämmelse om rätt för utövande

konstnär som medverkat vid inspelningen att erhålla skälig andel i ersättning

enligt första stycket. Härtill har fogats en bestämmelse om sättet

för framställande av anspråk, då fråga är om inspelningar av orkester- eller

ensembleutföranden eller eljest om inspelningar, i vilka mer än en konstnär

medverkat. Principiellt borde, anför kommittén, varje medverkande äga

framställa anspråk. Praktiska skäl talar emellertid för att rätten endast

skall kunna göras gällande av de medverkande gemensamt, och bestämmelsen

har utformats i enlighet härmed. Kommittén framhåller att rättigheterna

i tillämpningen, på samma sätt som skett i fråga om kompositörernas

s. k. utföranderättigheter, torde komma att tillvaratagas av organisationer.

Kommittén anför vidare, att rätt till ersättning ej bör föreligga, om

utsändningen sker under sådana förhållanden, att det är fritt att därvid

återge upphovsrättsligt skyddade verk, d. v. s. när 20 eller 21 § kan åberopas.

I tredje stycket första punkten har dessa stadganden därför förklarats

skola äga motsvarande tillämpning. Kommittén uttalar slutligen, att

den ersättningsrätt som tillkommer grammofonfabrikant är av sedvanligt

förmögenhetsrättsligt slag och kan överlåtas i obegränsad utsträckning.

Principiellt kan den även ingå i bodelning eller arvskifte, men då rättsägaren

i regel är juridisk person, uppkommer sällan eller aldrig fråga om

tillämpning av hithörande regler. Vad angår övergång av utövande konstnärs

rätt enligt stadgandet bör däremot, på grund av de särskilda hänsyn

som här gör sig gällande, samma regler tillämpas som beträffande övergång

av upphovsrätt. I tredje stycket andra punkten har därför de i 27—31 §§

kommittéförslagct upptagna reglerna förklarats skola äga motsvarande tilllämpning

på ersättningsrätt som tillkommer utövande konstnär.

Vad beträffar beloppet av den ersättning, som skall utgå från radion, och

av den andel, som skall tillkomma de utövande konstnärerna, är av kommittén

avsett att detta skall fastställas genom överenskommelse mellan

parterna. I den mån dessa — vilket kommittén förutsätter bli fallet_före
trädes

av organisationer, är det enligt kommitténs mening naturligt, att

^PP§öielse i båda fragorna träffas i ett sammanhang. I händelse överenskommelse

ej kan nås, bör avgörande meddelas av särskild skiljenämnd;

en bestämmelse härom har upptagits i 52 §.

1 fråga om förslagets tillämpningsområde framhåller kommittén, att be
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

^tämmelserna kommer att gälla endast till förmån för svenska intressen,

så länge sådana internationella överenskommelser som avses i f>2 § icke

ingås.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att g r a in in ofonfabr ikanter

och utövande konstnärer skall äga rätt till ersättning

för grammofonmusik i radio och television tillstyrkes

eller lämnas utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Sveriges radio vill icke motsätta sig förslaget i denna del inen önskar

understryka kommitténs uttalande, att det inom vissa gränser torde vara

tämligen givet vad som av licensmedel bör utgå för radions rätt att använda

grammofonskivor. Sveriges radio finner den föreslagna lösningen, enligt

vilken radion i princip endast har att erlägga avgift till en kategori, nämligen

grammofonfabrikanterna, vara från praktisk synpunkt synnerligen

ändamålsenlig. Sådan avgift torde böra erläggas blott av ett radioföretag

för varje utsändning. Om t. ex. svensk radio återutsänder ett danskt program,

vari grammofonmusik ingår, skall Sveriges radio icke betala ersättning

vid sidan av det danska radioföretaget. En erinran härom bör lämpligen

intagas i motiven. Då frågan hur hithörande ersättningar skall fördelas

mellan grammofonfabrikanter och utövande konstnärer i princip icke

angår Sveriges radio, avstår radion från att yttra sig härom.

Mot förslaget riktas invändningar dels av ett par remissinsl anser, som

uttalar sig mot att grammofonfabrikanter får rätt till ersättning, och dels

av företrädare för utövande konstnärer och för grammofonindustrien, vilka

anser att ersättning till förevarande båda kategorier bör utgå även i andra

fall än kommittén föreslagit.

Vad först angår ersättningsrätten för utövande konstnärer

hemställer remissinstanser, företrädande skådespelare och musiker,

att rätten utsträckes till all slags offentlig återgivning av både grammofon-

och filminspelningar. Svenska teaterförbundets fackorganisation

understryker att ersättning bör utgå även vid offentlig visning av film,

särskilt vid visning i television. Ekonomiskt betyder en televisionsvisning

en »realisation» av artistens insats; publiken kan få se denna för en bråkdel

av vad ett bio- eller teaterbesök skulle ha kostat. Samtidigt innebär

varje televisionsframträdande en risk för att andra arbetstillfällen för skådespelarna

försvinner genom att publiken dragés ifrån teatrarna och i synnerhet

biograferna. I de länder där televisionen på allvar slagit igenom bär

den följts av arbetslöshet bland skådespelarna, framför allt på grund av

alt filmproduktionen minskat. Mot denna bakgrund blir det särskilt oroande

för skådespelarkåren att televisionsföretagen i stor utsträckning kunnat

ersätta artisternas direkta framträdanden i televisionen med att i stället

visa förhyrda filmer. Någon som helst ersättning till artisterna utgår

härvid icke från vare sig televisionsföretaget eller filmproducenten. Alla

försök från fackorganisationens sida att genom förhandlingar med de

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

svenska filmproducenterna lösa denna fråga har varit fruktlösa. Kan en

generell rätt till ersättning för offentlig återgivning av inspelningar icke

införas, bör åtminstone sådan rätt stadgas, utom i det i förslaget angivna

fallet att grammofonskivor återges i radio eller television, även i fall da

film visas i television. Svenska tonkonstnärsförbundet uttalar att med förslagets

begränsning av ersättningsrätten vinsten för de konstnärer förbundet

företräder icke lär bli alltför imponerande. Mot en generell ersättningsrätt

har kommittén främst anfört organisatoriska skäl. Man bör emellertid

icke avstå från att skydda en rätt som principiellt borde föreligga, därför

att vissa praktiska arrangemang kräves i sammanhanget. Kompositörernas

rätt hade i lag erkänts långt innan man år 1923 skapade Stim. En

motsvarighet till Slim för de utövande konstnärerna är enligt förbundets

mening mycket väl praktiskt genomförbar och det bör överlåtas åt musikerna

att skapa och handhava ett sådant instrument för skyddandet av

rätten vid sekundärt bruk. En generell ersättningsrätt i förevarande avseende

yrkas vidare av svenska musikerförbundet, som dessutom anser att

konstnärerna bör vara berättigade till andel i sådan ersättning, som radioeller

televisionsföretag kan erhålla med stöd av 48 § i förslaget. Till förmån

för en generell ersättningrätt uttalar sig jämväl konsert föreningen i Stockholm.

I fråga om ersättningsrätten för grammofonfabrikanter

uttalar styrelsen för Sveriges advokatsamfund att den efter övervägande

av samtliga skäl, som åberopats för och emot en sådan rätt, funnit sig

böra avstyrka förslaget i denna del. Vad som från den svenska grammofonindustriens

sida uttalats därom, att ersättningsbeloppen i första hand torde

komma alt användas för att verkställa i nationellt kulturellt hänseende

önskvärda inspelningar av klassisk och folklig repertoar synes icke ha något

egentligt värde, då uttalandet knappast torde vara rättsligt förpliktande

samt en större del av de grammofonskivor som säljes på den svenska marknaden

torde tillverkas av utländska grammofonfabrikanter. Om det åberopade

skälet skulle anses vara av avgörande betydelse, synes det vara lämpligare

att framställare av ur svensk kulturell synpunkt önskvärda inspelningar

erhåller ekonomiskt bidrag härför av licensmedel än att de tillförsäkras

en laglig ersättningsrätt. Stark tvekan mot förslaget anföres vidare

av konsertföreningen i Stockholm. Det mest bärande skälet för en sådan

rätt torde vara att fabrikanterna i stor utsträckning uppnått motsvarande

skydd utomlands och att sålunda en enhetlig internationell lösning skulle

underlättas. Föreningen vill dock ej direkt avstyrka en ersättningsrätt men

vill framhålla, att enligt dess mening en huvuddel av ersättningen från radion

bör tillfalla de utövande konstnärerna.

Svenska gruppen av the international federation of the phonographic industry

hemställer att den föreslagna ersättningsrätten utsträckes till att avse

allt slags offentlig återgivning av grammofonskivor. Kommitténs förmodan,

att en utvidgning av rätten skulle kräva en dyrbar inkasseringsorganisation

och sakna större ekonomiskt värde, är icke hållbar. I Danmark, där

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

grammofonindustrien har en mera omfattande rätt, har inkasseringsproblemet

lösts genom att upphovsmännen och grammofonindustrien bildat ett gemensamt

bolag, vilket inkasserar den ersättning som upphovsmännen och

industrien var för sig äger uppbära. Det ekonomiska värdet av en utsträckt

ersättningsrätt är högst betydande; det hör påpekas att offentlig återgivning

av grammofonskivor i framtiden kommer att än mer öka, bl. a. i samband

med nya reklamformer och nya återgivningsmetoder. Frågan har betydelse

även för de utövande konstnärerna, vilkas ekonomi påverkas av den

ersättning som grammofonindustrien kommer att uppbära. Grammofonindustriens

yrkande får stöd av Sveriges industriförbund och Stockholms

handelskammare.

Förslagets utformning av de utövande konstnärernas ersättningsrätt som

ett anspråk på andel i grammofonfabrikanternas ersättningar väcker

kritik hos svenska teaterförbundets fackorganisation, som bestämt hävdar

att rätten måste kunna utövas mot radion direkt, om den skall ge åsyftat

resultat. Härför talar erfarenheterna från de uppgörelser som Sveriges radio

träffat med olika teatrar om radiering och televisionsutsändning av föreställningar

och revyer. Ersättningen åt artisterna har därvid blivit ytterst

otillfredsställande och har ofta helt uteblivit. Godtagbara förhållanden har

uppnåtts först sedan överenskommelse träffats att artisternas gager skulle

fastställas vid förhandlingar direkt mellan Sveriges radio och fackorganisationen.

Mot förslagets ståndpunkt att rätt till ersättning som tillkommer samverkande

konstnärer (orkestrar, ensembler) endast skall kunna

göras gällande av dem gemensamt uttalar sig stgrelsen för Sveriges advokatsamfund,

som anser denna regel ge möjlighet åt enskilda medlemmar att sabotera

kravet på ersättning. Det finns enligt styrelsens mening icke någon

anledning varför ej envar av de medverkande skall äga självständigt göra

sin rätt gällande.

Beträffande tillvaratagandet i praktiken av de utövande

konstnärernas anspråk må hänvisas till vissa vid inledningen till 45—48 §§

återgivna yrkanden och synpunkter av svenska teaterförbundets fackorganisation,

svenska tonkonstnärsförbundet, svenska musikerförbundet och

svenska gruppen av the international federation of the phonographic indus

t ry.

Telestyrelsen ifrågasätter huruvida icke från paragrafen bör undantagas

utsändningar avsedda för provning och injustering av den radiotekniska

utrustningen. Sådana sändningar annonseras ej och ligger helt vid

sidan om den egentliga programverksamheten. Genom ett undantag skulle

man slippa bestyret med att hålla reda på och redovisa de obetydliga ersättningsbelopp,

om vilka här kan bli fråga.

Departementschefen. Ett betydelsefullt spörsmål då det gäller att bygga

upp ett regelsystem till skydd för de utövande konstnärerna är huruvida

dessa bör åtnjuta ersättning när inspelningar av deras framträdanden åter
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj ris proposition nr 17 år 1960

ges offentligt. I nära samband härmed står frågan huruvida även grammofonfabrikanter

bör äga rätt till ersättning då deras produkter användes för

offentlig återgivning.

Det har ej varit möjligt att uppnå nordisk enighet på delta område. I

Norge torde den ordning som införts genom den förut omnämnda provisoriska

lagstiftningen tills vidare komma att bibehållas. För Finlands del kan

det antagas att frågan kommer att regleras genom separata ersättningsrättigheter

för utövande konstnärer och grammofonfabrikanter. Kommitténs

förslag, som i huvudsak överensstämmer med den danska ståndpunkten, innebär

ersättningsrätt för grammofonfabrikanterna med andelsrätt för de

utövande konstnärerna.

Vad först angår konstnärerna har kommittén föreslagit rätt till gottgörelse

i fall då grammofonskivor o. dyl. återges i ljudradio eller television.

Däremot har kommittén icke ansett att sådan rätt bör stadgas beträffande

återgivning av grammofonskivor o. dyl. i andra fall och ej heller vid visning

av filmer.

Kommitténs förslag har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Icke

från något håll har rests invändningar mot att rätt till ersättning stadgas

för grammofonmusiken i radio och television. Även radion själv har sålunda

medgivit det berättigade i en dylik ersättningsrätt. Jag anser det också för

egen del rimligt och naturligt att konstnärer som medverkar vid grammofoninspelningar

äger uppbära viss ersättning för det omfattande bruk av

skivorna som sker i radio- och televisionsutsändningarna. Att märka är att

konstnärerna icke står i något kontraktsförhållande till radion och alltså

icke kan avtalsvägen betinga sig sådan ersättning.

Organisationer företrädande skådespelare och musiker har hemställt att

rätten utsträckes till all slags offentlig återgivning av både grammofon- och

filminspelningar, varvid skådespelarna särskilt åsyftat visning av film i television.

Man befinner sig emellertid här i början av rättsområdets utveckling,

och det synes försiktigast att utbyggnaden därav sker steg för steg.

Vidare är att märka att tillvaratagandet av ersättningsanspråken, såsom i

det följande kommer att beröras, erbjuder stora praktiska problem; det bör

betonas att dessa av olika skäl är mera svårbemästrade här än då det gäller

kompositörernas ersättningsanspråk, med vilka jämförelse gjorts i debatten.

Enligt min mening bör man icke vidga ersättningsrätten utöver kommitténs

förslag innan erfarenhet vunnits av på vad sätt dessa problem lämpligast

kan lösas när det gäller den begränsade och därför i och för sig mer

lätthanterliga rätten mot radion. Vad särskilt angår frågan om rätt till extra

ersättning vid visning av film i television må även framhållas att här föreligger

helt andra möjligheter att lösa ersättningsfrågan kontraktsvägen än

då det gäller grammofonskivor. De utövande konstnärernas rätt till ersättning

synes enligt det anförda för närvarande böra begränsas till att avse

grammofonmusiken i ljudradio och television.

Vad härefter angår frågan om grammofonfabrikanternas ställning, har

kommittén jämväl i denna del intagit ståndpunkten, att en ersättningsrätt

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 av 1960

255

bör införas men att den bör begränsas till återgivning i ljudradio och television.

Även i denna del vill jag biträda kommitténs förslag, som i allmänhet

godtagits vid remissbehandlingen. Den ingående motivering kommittén anfört

till stöd för att grammofonfabrikanterna bör erhålla rätt till ersättning

för grammofonmusiken i radio och television är enligt min mening övertygande.

Förslaget innebär även anslutning till en allmän västeuropeisk rättsuppfattning.

Den svenska radion har också förklarat att den icke vill motsätta

sig förslaget.

Företrädare för industriintressen, främst grammofonindustrien själv, har

hemställt att ersättningsrätten utvidgas till allt slags offentlig återgivning.

1 likhet med vad som föreslagits i fråga om konstnärernas prestationer bör

emellertid ersättningsrätten begränsas till det fallet, att återgivningen sker

i ljudradio eller television.

Ett särskilt spörsmål är på vad sätt de ersättningsberättigades anspråk

skall tillvaratagas. Kommittén har framhållit att systemet av praktiska skäl

måste ordnas så att antalet rättsägare med vilka radion skall förhandla blir

det minsta möjliga. Enligt kommitténs mening kan detta syfte nås, om endast

den ena gruppen rättsägare förklaras omedelbart berättigad i förhållande

till radion och den andra gruppen erhåller en rätt till andel i utgående

ersättningsbelopp. Av olika skäl har kommittén ansett att man härvid

bör låta grammofonfabrikanterna vara primärt berättigade och tillerkänna

de utövande konstnärerna rätt till andel. Förslaget har i allmänhet

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Radion har understrukit att

det från praktisk synpunkt är synnerligen ändamålsenligt. Även tonkonstnärernas

och musikernas organisationer har godtagit denna ordning; däremot

har skådespelarnas facksammanslutning bestämt hävdat att de utövande

konstnärerna måste äga göra gällande sin rätt mot radion direkt.

Vad angår mitt eget ställningstagande vill jag till en början understryka,

att det av praktiska skäl är angeläget undvika att de ersättningsrättigheter

som här avses göres gällande mot radion av rättsägarna enskilt. För grammofonfabrikanternas

del kan detta önskemål förutsättas bli uppfyllt utan

särskilda föreskrifter, eftersom grammofonindustrien redan har nationella

och internationella organisationer som är beredda tillvarataga fabrikanternas

intressen i förevarande hänseende. Beträffande de utövande konstnärerna

torde däremot speciella regler vara erfox-derliga, då dessa icke är organiserade

på samma sätt. Om man endast hade svenska intressen att taga hänsyn till,

vore det tänkbart att lösa spörsmålet genom föreskrifter om viss organisationsbildning.

Området har emellertid stark internationell anknytning och i

fråga om utländska konstnärer torde denna väg icke vara framkomlig. I stället

synes, såsom kommittén förordat, lämpligt alt anknyta till den i utlandet

på många håll avtalsvis tillämpade ordningen att utbetalningen till de

utövande konstnärerna förmedlas av grammofonfabrikanterna; samtliga belopp

utbetalas till grammofonfabrikanterna men dessa är förpliktade att i

sin tur utbetala viss del av beloppen till de utövande konstnärerna. Jag vill

s. 256 Kontrollera mot PDF

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

i princip biträda kommitténs förslag att frågan även i vårt land löses på

detta sätt.

Såsom förut anförts har kommittén med denna utgångspunkt konstruerat

utövande konstnärs ersättningsanspråk som en rätt att av framställaren erhålla

andel i den ersättning som tillkommer denne. Stadgandet bör emellertid

enligt min mening utformas så att därav framgår att konstnären har ett

självständigt ersättningsanspråk, låt vara att man av praktiska skäl låter

framställaren företräda honom i förhållande till radion.

Såsom kommittén föreslagit torde jämväl böra stadgas att i fall då två

eller flera konstnärer samverkat vid framförandet, dem tillkommande rätt

endast kan göras gällande av dem gemensamt.

Det synes icke föreligga anledning att, såsom telestyrelsen ifrågasatt, från

paragrafen undantaga utsändningar för provning och injustering av den

radiotekniska utrustningen.

Enligt det anförda utformade regler om utövande konstnärers och grammofonfabrikanters

ersättningsrätt torde böra upptagas i första stycket av

förevarande paragraf. Såsom andra stycke bör upptagas regler motsvarande

tredje stycket i kommitténs förslag, dock med hänvisning även till 14 §

första stycket. I ett tredje stycke bör, i enlighet med vad som anförts vid

46 § i departementsförslaget, från tillämpningsområdet för förevarande paragraf

undantagas ljudfilm.

I anledning av ett remissuttalande av Sveriges radio torde böra framhållas,

att stadgandet innebär att ersättning endast skall utgå då radioföretaget

självt använder grammofonskivor, icke vid återutsändning även om det återutsända

programmet utgöres av grammofonmusik.

Så länge överenskommelser med andra länder ej ingåtts, gäller de föreslagna

ersättningsbestämmelserna på grund av stadgandet i 61 § till förmån

endast för svenska intressen. Till frågan i vilken utsträckning sådana

överenskommelser bör ingås återkommer jag vid 62 §.

48 §.

I paragrafen, som motsvarar 48 § kommittéförslaget, har upptagits bestämmelser

om skydd för radio- och televisionsutsändningar.

Gällande rätt. Inom rundradioverksamheten, som omfattar både ljudradio

och television, skiljer man mellan produktion av program (programverksamhet)

och distribution, trådlös eller per tråd, av programmen. Programverksamheten

handhas av Sveriges radio aktiebolag enligt avtal den 14 juni

1947 med Kungl. Maj :t. Distributionen ombesörjes av staten genom telestyrelsen.

Enligt lag den 3 maj 1946 om radioanläggningar m. m. är rätten att inneha

eller nyttja sådan anläggning beroende av tillstånd av Kungl. Maj:t eller,

efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av telestyrelsen; närmare bestämmelser

härom har meddelats i kungl. kungörelse den 4 juni 1954 (nr 471) med vissa

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

bestämmelser rörande radioanläggningar. I fråga om anläggning för rundradio

meddelas tillstånd av Kungl. Maj:t. Frånsett viss försöksverksamhet

har emellertid dylikt tillstånd hittills icke meddelats i något fall. På grund

av lagen åtnjuter Sveriges radio skydd mot att dess program obehörigen

återutsändes här i riket.

Beträffande frågan i vad mån Sveriges radio kan förhindra, att innehavare

av radiomottagningsapparat illojalt utnyttjar sändningarna, må anföras

följande. För rätt att här i riket eller å svenskt fartyg eller svenskt

luftfartyg inneha sådan apparat fordras enligt kungl. kungörelse den 23

maj 1958 (nr 231) tillstånd av telestyrelsen (ljudradiolicens, televisionsradiolicens).

Vid meddelande av tillstånd föreskriver styrelsen, under förbehåll

av enskild rätt, på vilket sätt och under vilka villkor apparaten må innehas

och nyttjas. Ur de synpunkter varom här är fråga innebär detta, att

telestyrelsen i licensvillkoren kan stadga det skydd som anses erforderligt.

I nu gällande villkor har visserligen icke ansetts nödvändigt att uppställa

förbud mot utnyttjande av radioprogrammen i vidare mån än att det förklarats

otillåtet att genom vidarebefordran eller reproduktion kommersiellt

utnyttja radierat nyhetsmaterial. Det föreligger dock icke något hinder att

skyddet vidgas; tidigare har gällt ett numera upphävt förbud mot att upptaga

sändningarna på inspelningsapparat.

Kommittén. Kommittén hänvisar inledningsvis till sitt tidigare uttalande,

att principiell grund finnes för radio- och televisionsföretagens anspråk på

skydd för sina sändningar. Vad angår svenska förhållanden gör visserligen

möjligheterna till ingripande på administrativ väg behovet av ett privaträttsligt

skydd mindre framträdande. Kommittén anser likväl att ett sådant bör

införas. Till förmån härför talar främst, att en blivande internationell reglering

av de utövande konstnärernas rätt synes komma att omfatta även

radion. Om så blir förhållandet, torde det vara nödvändigt att de deltagande

länderna i sin civilrättsliga lagstiftning upptager motsvarande regler. Även

ur mera begränsad nationell synpunkt är en privaträttslig reglering av ämnet

i vissa hänseenden motiverad; främst gäller att radion otvivelaktigt är i

behov av ett effektivare skydd mot obehöriga inspelningsåtgärder än som

kan vinnas i administrativ ordning.

Skyddet bör enligt kommitténs mening innefatta förbud mot obehörig

återutsändning och inspelning av sändningarna. I den internationella diskussionen

har radioförelagen även hemställt om förbud mot att televisionsutsändningar

visas offentligt utan samtycke av sändar företaget; man anser, att

ett sådant förbud skulle göra det lättare att utverka medgivanden till utsändningar

från sport- och idrottstävlingar. Huruvida med hänsyn till svenska

förhållanden något behov av skyddsbestämmelser i detta syfte föreligger

eller kan väntas föreligga, sedan televisionsverksamheten blivit mer

omfattande, är enligt kommitténs mening svårt att bedöma. Då en rätt för

sändarföretagen i berörda hänseende ur principiell synpunkt ter sig berättigad

och då en blivande internationell reglering på området torde komma

17 Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr il

s. 258 Kontrollera mot PDF

258 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

att tillerkänna företagen sådan rätt, har en regel i ämnet ansetts böra upptagas

i förslaget.

Bestämmelser i ämnet har influtit i förevarande paragraf. Enligt första

stycket skall radio- eller lelevisionsutsändning icke utan sändarföretagets

samtycke få återutsändas eller överföras på anordning, genom vilken den

kan återges. Utan sådant samtycke skall ej heller televisionsutsändning få

göras tillgänglig för allmänheten. Har utsändning upptagits på anordning,

som i första stycket sägs, skall den enligt andra stycket icke utan sändarföretagets

samtycke få överföras från en sådan anordning till en annan,

förrän 25 år förflutit efter det, då utsändningen ägde rum. Enligt tredje stycket

skall vad i 11 § första stycket, 17 § och 20—22 §§ kommittéförslaget sägs

äga motsvarande tillämpning.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet har i allmänhet tillstyrkts eller

lämnats utan erinran i remissvaren. Sveriges radio understryker att stadgandet

är värdefullt för dess verksamhet.

I fråga om det i första stycket stadgade förbudet att göra televisionsutsändningar

tillgängliga för allmänheten utan

sändarföretagets samtycke framhåller Sveriges radio — i anslutning till

kommitténs uttalande att man med bestämmelsen främst vill underlätta för

radioföretagen att utverka tillstånd till sändning från sportevenemang_att

det redan uppkommit svårigheter att på rimliga villkor erhålla sådana tillstånd;

bestämmelsen är därför väl motiverad.

Bestämmelsen avstyrkes av Stockholms rådhusrätt, som anser att en generell

regel av detta slag icke bör införas, såvida icke påtagliga skäl förebringas

därför; så har emellertid icke skett. Även musiketablissementens förening

anser att bestämmelsen bör utgå. Varken principiella eller, sedan televisionsverksamheten

blivit mera omfattande, praktiska skäl föranleder att

andra regler tillämpas för televisionsutsändningar än för vanliga radioutsändningar.

Föreningen erinrar vidare om att telegrafstyrelsen har möjlighet

att utfärda de licensvillkor som anses påkallade och att företaga en

mindre höjning av vissa licensavgifter.

Sveriges radio anför till förbudet i andra stycket mot obehörig kopiering

av inspelningar av radio- och televisionsprogram, att förbud även bör

gälla mot att sådan inspelning obehörigen användes för utsändning.

I redaktionellt avseende anmärker Sveriges radio, under åberopande av

vad företaget härom anfört vid 22 §, att ordet »sändarföretagets bör utbytas

mot »programföretagets och att ordet »utsändning» bör utbytas mot

»program som utsändes». Stockholms rådhusrätt och styrelsen för Sveriges

advokatsamfund hemställer att orden »göras tillgänglig» i andra punkten

utbytes mot »återgivas».

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör i lagen upptagas vissa

regler till skydd mot obehöriga utnyttjanden av ljudradio- och televisionsutsändningar.

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Sveriges radio har förordat att som föremål för skyddet anges det program

som utsändes. I likhet med kommittén anser jag emellertid lämpligare, att

skyddet knytes till utsändningen. Om programmet skulle anges som skyddsobjekt,

kunde detta föranleda missförståndet att programmet generellt vore

skyddat till sitt innehåll, så att exempelvis annat företag icke skulle aga

utsända ett program som vore komponerat på samma sätt. Någon ensamrätt

för programmet i denna mening avses emellertid ej med stadgandet.

Skyddet bör, såsom kommittén anfört, tillkomma vederbörande radio- eller

televisionsföretag.

Ett par remissinstanser har uttalat sig emot det i den föreslagna paragrafen

meddelade förbudet att återge televisionsutsändningar offentligt utan televisionsföretagets

samtycke. För Sveriges radio — och för andra företag

som framdeles kan erhålla tillstånd att bedriva televisionsutsändning — kan

det emellertid vara av viss betydelse att ha möjlighet kontrollera den offentliga

visningen av televisionsprogrammen, bl. a. då det gäller att utverka

tillstånd till sändning av sportevenemang; Sveriges radio har framhållit att

det redan uppkommit svårigheter att på rimliga villkor erhålla sådant tillstånd.

En förbudsregel på området bör därför införas. Ä andra sidan bör en

sådan regel begränsas till fall som ur förevarande synpunkt har praktisk

betydelse. Lämpligt synes vara att den får avse visning i biograf eller därmed

jämförlig lokal. Härigenom kommer bl. a. visning för gästerna på ett

hotell eller pensionat att lämnas utanför.

Enligt andra stycket skall inspelning av utsändning icke få kopieras utan

radio- eller televisionsföretagets tillstånd. Sveriges radio har hemställt att

även rätten att använda inspelningen för utsändning göres beroende av dylikt

tillstånd. I praktiken avser emellertid stadgandet främst inspelning som

enligt 11 § första stycket eller 17 § göres för enskilt bruk eller undervisning;

i dessa fall gäller redan enligt dessa bestämmelser att inspelningen ej får

utnyttjas för annat ändamål. I övrigt synes icke finnas anledning att uppställa

någon begränsning i berörda hänseende.

Enligt tredje stycket skall vissa stadganden om inskränkningar i upphovsrätt

äga motsvarande tillämpning. Utöver vad kommittén föreslagit bör

här intagas hänvisning till 14 § första stycket.

49 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 49 § kommittéförslaget, har

upptagits regler om skydd mot eftergörande dels av kataloger och liknande

arbeten och dels av vissa reklamalster.

Kommittén. Första stycket: Kataloger och liknande arbeten.

Kommittén framhåller att i praktiken ej sällan uppkommer fråga om

skydd mot eftergörande av sådana produkter som kataloger, prislistor, adresskalendrar

och liknande trycksaker, i vilka sammanställts ett stort antal

uppgifter. Sådana alster representerar ofta ett betydande värde med hän
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

syn till det arbete och de kostnader, som utgivaren måste lägga ned på att

insamla och anordna materialet. Obehöriga kopieringar, som ofta kan utföras

med billiga metoder (fotografi), är därför ägnade att vålla denne kännbara

förluster. I någon utsträckning har dylika förfaranden kunnat beivras

med stöd av upphovsrättens regler; en förutsättning härför är att redigeringsarbetet

framstår som en intellektuell prestation av viss kvalitet. I allmänhet

sammanställes dock produkterna efter skäligen enkla principer och

helt rutinmässigt. Upphovsrättsligt skydd kan då ej åberopas. Enligt gällande

rätt finns ej heller möjlighet att ingripa i annan ordning. Detta är

enligt kommitténs mening uppenbarligen otillfredsställande, och produkterna

bör därför erhålla ett självständigt skydd mot eftergörande. Ett stadgande

i denna riktning har av kommittén upptagits i första stycket av förevarande

paragraf.

Såsom skyddsobjekt har i enlighet med det anförda angivits katalog, tabell

eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort antal uppgifter.

Som exempel nämner kommittén försäljningskataloger, utställningskataloger,

adresskalendrar, tidtabeller, speciella räknetabeller o. s. v., allt under

förutsättning att fråga är om ett arbete av större omfattning; enklare alster

såsom en uppställning över nöjeslokalerna i en stad, lokala tidtabeller, sammanställningar

av statistiska uppgifter i fickkalendrar o. dyl. kan däremot

icke göra anspråk på skydd.

Under stadgandet har kommittén även hänfört program; härmed avses

främst teaterprogram, radioprogram och liknande. Visserligen förutsätter

sammanställningen av uppgifterna i ett program icke något större arbete.

Vederbörande arrangör måste emellertid av naturliga skäl sörja för att tryckta

program finnes att tillgå; enligt kommitténs mening bör han då, för att

trygga avsättningen av sin upplaga, kunna hindra andra att trycka och

sälja programmet.

Kommittén har övervägt att såsom skyddsobjekt upptaga ytterligare en

typ av arbeten, nämligen formulär till sådana blanketter, som numera i stor

utsträckning och för skilda ändamål användes inom administrationen och

affärslivet, men har av flera skäl ansett detta icke böra ske.

Vad angår skyddets innehåll består detta enligt det föreslagna stadgandet

i att arbetet icke må eftergöras utan framställarens samtycke. Kommittén

anför, att såsom framställare får anses det företag, som föranstaltat om

produktens utarbetande. Ordet eftergöra avser främst direkt kopiering genom

tryck eller på annat sätt, men täcker även mer eller mindre beslöjade

plagiat. Stadgandet bereder emellertid icke något skydd för de särskilda

sakuppgifter som samlats i arbetet. Dessa får återges av andra; det är endast

sammanställningen av dem som är skyddad. Skyddstiden har satts till

tio år, räknat från utgivningsåret.

Andra stycket: Reklamalster. Redan på ett tidigt stadium

av kommitténs arbete framställde svenska reklamförbundet i skrivelse till

Kungl. Maj :t begäran om att revisionen av upphovsrätten även måtte omfatta

en reglering av rättsskyddet för sådana reklamalster som annonser,

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960

affischer, broschyrer, prospekt, vikblad och liknande. Förbundet, som 1952

ombildats till svenska försäljnings- och reklamförbundet, har även senare

hos kommittén gjort hänvändelser i ämnet.

Kommittén framhåller alt förbud att eftergöra reklamalster kan ifrågakomma

ur två skilda synpunkter. Produkter av detta slag kan skyddas såsom

bärare av ett goodwillvärde, tillskapat av det företag som använt dem.

Skyddet meddelas då direkt i företagets intresse och begränsas till fall, där

ett goodwillvärde av antydd art står på spel. Vid sidan härav kan ett förbud

mot eftergörande stadgas ur synpunkten att reklamalster anses vara resultat

av en så kvalificerad verksamhet att de, om de uppfyller vissa minimifordringar,

bör skyddas mot obehöriga tillägnanden. Ett sådant skydd tillkommer

i första hand den reklamman som utformat produkten, varvid hans rätt

att hindra plagiat och liknande åtgärder dock kan förvärvas av det företag

som använder denna.

I anslutning härtill erinrar kommittén om att företagens intresse av skydd

för reklamalsters goodwillvärde tillgodoses genom en regel i lagen den 29

maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Enligt dess 9 §,

införd i lagen år 1942, är det under vissa omständigheter straffbelagt att i

utövning av näringsverksamhet använda namn, firma, varumärke, utstyrsel

eller annat kännetecken, som lätt kan förväxlas med förut bär i riket inarbetat

kännetecken för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna varor

eller prestationer. Ehuru sådana reklamalster om vilka nu är tal icke direkt

nämnes i texten, är dock avsett att även de skall omfattas av skyddet. Enligt

förarbetena kan sålunda skydd tillkomma annonser och kataloger, som erhållit

sådan utstyrsel att de kännetecknar företaget. Som exempel nämnes

vidare bl. a. sådana kännetecken, som framkommit genom en viss komposition

av text eller bild eller båda delarna i ett reklamverk (»lay-out»). För

skydd kräves att kännetecknet inarbetats i den egna näringsverksamheten.

Skyddet tillkommer i enlighet härmed det företag som inarbetat kännetecknet,

icke den som utformat det.

Kommittén framhåller härefter att det däremot för närvarande saknas

särskilda bestämmelser som förbjuder eftergörande av reklamalster ur synpunkten,

att de är resultat av en kvalificerad verksamhet. Upphovsrättens

och fotografirättens allmänna regler kan dock här vara tillämpliga och medföra

skydd i en icke obetydlig utsträckning. Ett reklamalster består vanligtvis

av både text och bild. Vad angår texten är denna stundom att anse

som litterär framställning och grundar i sådant fall författarrätt; detta kan

gälla exempelvis längre upplysande texter. Bildelementen kan bestå av teckningar

och liknande; sådana är ofta, åtminstone i mera kvalificerade alster,

att anse som konstnärliga verk och åtnjuter då skydd i denna egenskap. I

andra fall användes fotografiska avbildningar, och dessa är — oberoende av

kvalitet — skyddade inom fotografirätten. Även ett reklamalsters lay-out

torde någon gång kunna skyddas inom upphovsrätten såsom konstnärligt

verk; att alstret har ett praktiskt och ekonomiskt syfte är självfallet icke

något hinder härför. Enligt kommitténs mening torde emellertid i allmän
-

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

het en reklamkomposition, även om den är fyndig och reklammässigt slagkraftig,

knappast fylla de krav som fordras för upphovsrättsligt skydd. Detta

innebär att exempelvis en originellt utformad annons i allmänhet kan utan

hinder av upphovsrättens regler eftergöras på det sättet, att de särskilda

bild- och textelementen bytes ut mot andra; ehuru något plagiat i detalj icke

föreligger, kommer härvid den nya annonsen att ge samma bildverkan som

originalet.

Sammanfattningsvis framhåller kommittén att eftergörande av reklamalster

i många fall torde kunna beivras såsom intrång i upphovsrätt eller

fotografirätt men att detta i regel icke gäller vid eftergörande av reklamalsters

layout. I förevarande lagstiftningsärende är därför enligt kommitténs

mening anledning undersöka, huruvida upphovsrättens och fotografirättens

regler här bör kompletteras med särskilda skyddsföreskrifter.

Vid övervägande av frågan synes det till en början kommittén klart att

något behov av generellt skydd för reklamkompositioner icke föreligger;

krav härpå framföres icke heller på något håll inom berörda intressegrupper.

Däremot torde enighet råda om att mera säreget utformade kompositioner

bör vara skyddade mot plagiat. Enligt kommitténs mening är det också

tydligt, att dylika plagiat bör betraktas som otillåtna. Man befinner sig

här nära området för det egentliga upphovsrättsliga skyddet. I vissa fall

torde, såsom förut berörts, en reklamkomposition av förevarande slag kunna

anses som ett konstnärligt verk. Även om så icke är fallet, representerar

kompositionen sådana insatser av kunnande och erfarenhet att den bör

skyddas mot eftergörande.

I fortsättningen berör kommittén den verksamhet för beivran av missförhållanden

på området som bedrives av den inom svenska försäljnings- och

reklamförbundets ram arbetande opinionsnämnden för reklam. 1 diskussionen

har gjorts gällande att med hänsyn till denna verksamhet lagstiftning

ej vore erforderlig. Kommittén framhåller att enligt dess mening nämnden

varit till största gagn. Enligt vad kommittén funnit skulle emellertid de

skyddsberätligade själva anse det vara en väsentlig fördel, om det faktiska

skydd som utbildats på området även erhölle en legal grund. En lagstiftning

synes också kunna ge ytterligare stöd åt strävandena att förhindra illojala

förfaranden på området.

Av anförda skäl har kommittén funnit sig böra förorda, att vissa föreskrifter

mot eftergörande av reklamalsters komposition införes; ett stadgande

i ämnet har av kommittén upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

Såsom föremål för skydd har angivits reklamalster, bestående av bild eller

text som sammanställts på ett säreget sätt. Kommittén anför, att skydd tillkommer

icke blott tryckta eller eljest mångfaldigade produkter utan även

skisser och andra förarbeten. I regel ingår såväl bild- som textelement i kompositionen,

men stadgandet kan åberopas även i fråga om sammanställningar

av enbart bilder eller enbart textelement. Av sammanhanget torde framgå att

beträffande textelement endast sådan sammanställning som har bildverkan

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Mcij:ts proposition nr 17 år 1960

är av betydelse. Kravet att sammanställningen skall ha gjorts på ett säreget

sätt innebär att den skall vara ny och originell; stadgandet är icke tillämpligt

på alster, som sammanställts i enlighet med sedvanliga kompositionsmetoder.

Om skyddets innehåll skall enligt stadgandet gälla samma lag som i första

stycket. Reklamalster skall alltså icke utan framställarens samtycke få eftergöras,

förrän tio år förflutit från utgivningsåret. Kommittén uttalar, att med

framställare avses den som åstadkommit produkten, d. v. s. vederbörande

reklamman eller, där produkten tillkommit i samverkan mellan flera, samtliga

som i mera avgörande grad medverkat. Utför reklammannen sitt arbete

i tjänst hos annan, torde rätten på grund av anställningsavtalet i allmänhet

tillkomma arbetsgivaren. Eftergörande föreligger i första hand, om alstret

direkt kopieras. Då det är själva sammanställningen av bild och text som

skyddas, kan stadgandet emellertid vara tillämpligt även om de särskilda

bild- eller textelementen bytes ut mot andra, som icke företer likhet med de

i originalet använda.

Kommittén har i sitt förslag närmast tagit sikte på reklamtryck av olika

slag, men har övervägt, huruvida skydd bör beredas även åt andra former

av reklam; särskilt har härvid beaktats frågan om skydd för s. k. slogans.

Av olika skäl har kommittén emellertid ansett att skyddet bör inskränkas

på föreslaget sätt.

Tredje stycket. Arbeten, som avses i förevarande paragraf, kan

vara föremål för upphovsrätt; beträffande reklamalster gäller detta även om

element, av vilka alstret komponerats. Där så är fallet, bör enligt kommitténs

mening skydd enligt paragrafen icke utesluta att upphovsrätten kan

göras gällande; som en parallell nämnes att enligt 10 § den omständigheten,

att ett verk åtnjuter mönsterskydd, icke skall utesluta att upphovsrätt till

verket får åberopas. En bestämmelse i antydd riktning har upptagits i tredje

stycket första punkten. I andra punkten har föreskrivits, att reglerna i 11 §

första stycket (kopiering för enskilt bruk) och 14 § (citat) skall äga motsvarande

tillämpning.

Remissyttrandena. Förslaget att införa ett förbud mot eftergörande

av mera omfattande kataloger, tabeller

o. d y 1. tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

En viss tveksamhet mot förslaget kommer till synes hos svenska försäljnings-

och reklamförbundet, som anför:

Det synes oklart vad som i själva verket utgör grunden för kravet på

skydd för katalogarbete: Om det är materialsamlandet och sammanställningen

av materialet eller om det är den arbetsinsats som skulle kunna

sammanfattas under typografisk planering och tryckning. Utgår man ifrån

att bestämmelsen förekommer i en lagstiftning, som tillkommit för att

skydda upphovsrättsliga alster, förefaller det första alternativet rimligast.

Skillnaden mellan ett större katalog- eller tabellverk och ett lexikografiskt

arbete, vilket ju skyddas som litterärt verk enligt 1 §, kan mången gång

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 11)60

också vara hårfin. Den nytillkomna formuleringen »vari sammanställts ett

stort antal uppgifter», liksom även motiven, torde visa alt lagstiftarens tankegång

närmast varit denna. Å andra sidan betonas i motiven att själva anordnandet

av materialet, varmed väl avses den typografiska planeringen och

sättningen, på ett otillbörligt sätt kan kopieras med hjälp av billiga metoder,

vilka kan vara ägnade vålla framställaren kännbara förluster — dock

kanske snarare plagiatorn en otillbörlig vinst. Om avsikten skulle vara att

skydda även den typografiska utformningen mot eftergörande (plagiat),

synes emellertid konsekvensen därav bli att även konstnärligt utförda typografiska

planeringsarbeten av annan art, t. ex. konstnärlig sättning av en

boksida, borde vara på samma sätt föremål för skydd mot plagiat. Så torde

emellertid ej vara fallet enligt kommitténs förslag. I detta sammanhang förtjänai

även anmärkas att kommittén med framställare synes ha avsett icke

den som skapat (redigerat) katalog- eller tabellverket utan den för vars

räkning detta skett. Genom första stycket skyddas alltså ej »upphovsmannen»

utan beställaren. Bestämmelsen får härigenom starkt släkttycke med

stadgandet i 9 § lagen mot illojal konkurrens. Med det sagda bär förbundet

velat understryka svårigheterna att lagstifta på detta området och anföra

vissa betänkligheter emot den utformning skyddet för kataloger fått. Förbundet

ifrågasätter om icke betydelsen av såväl upphovsmannens insats

som den topografiska planeringen i detta sammanhang undervärderats av

kommittén.

Även svenska tidningsutgivareföreningen ställer sig tveksam till förslaget

och godtager detta endast som en förbättring av gällande auktorrättsliga

regler.

Mot förslaget uttalar sig svenska bokförläggareföreningen, som anser ett

stadgande i ämnet icke höra hemma i lagstiftningen om upphovsrätt. Behovet

av skydd bör i stället beaktas vid omarbetning av lagstiftningen mot

illojal konkurrens. Att helt allmänt ge katalogutgivare en ensamrätt är enligt

föreningens mening onödigt konkurrenshämmande och prishöjande. Sålunda

torde exempelvis utgivning av en del nu förekommande lokala tågtidtabeller

bli beroende av samtycke från utgivaren av publikationen Sveriges

kommunikationer. Förslaget avstyrkes vidare av svenska boktryckareföreningen,

som ifrågasätter huruvida något behov av skydd på området föreligger,

och av svenska annonsörers förening, som framhåller att förslaget

skulle leda till osäkerhet; näringslivet har behov av statistiska data av olika

slag, register över kunder och kundämnen in. in., men om förslaget genomfördes

skulle man vid varje tillfälle behöva fråga sig huruvida en viss sammanställning

av sådana uppgifter vore skyddad eller icke.

Beträffande förslaget att i förevarande sammanhang bereda skydd även

för program understryker Sveriges radio, att skydd för det tryckta radioprogrammet

skulle vara av stor betydelse för dess programtidning.

Mot förslaget i denna del uttalar sig emellertid åtskilliga instanser, som

eljest godtager förevarande stadgande. Stockholms rådhusrätt anser att ett

skydd av denna art icke bör upptagas i lagen om upphovsrätt; möjligen hör

frågan hemma i lagstiftningen mot illojal konkurrens. Svenska försåljningsoch

reklamförbundet finner det icke tilltalande att under auktorrättslig

täckmantel ge arrangören ett monopol, som möjliggör för honom — om han

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

så vill — att på programmen uttaga en orimligt hög avans. Det synes icke

heller kunna hävdas som skäl för ett programskydd, att arrangörens program

måste vara »bättre» än konkurrerande program. Förbundet anser vidare

att skydd för så omfattande programkungörelser som radioprogram

och liknande under inga förhållanden bör förekomma. Enligt förbundets

uppfattning föreligger ej heller något behov av skydd på området. Att det ej

finns något praktiskt behov av skydd framhålles också av styrelsen för Sveriges

advokatsamfund, Stockholms handelskammare och svenska boktryckareföreningen.

Advokatsamfundets styrelse anför därjämte, att bestämmelsen

kan hindra en legitim tryckning av program för t. ex. ett skådespel,

som skall framföras av annan arrangör men med samma rollbesättning.

I avstyrkande riktning uttalar sig även svenska tidningsutgivareföreningen,

som bl. a. förklarar sig icke kunna godtaga att en kort sammanställning av

ett radioprogram skulle bli skyddad.

Statens organisationsnämnd, statens reproduktionsanstalt och statskontorets

tryckeriintendent uttalar sin anslutning till kommitténs uppfattning

att bestämmelser till skydd för formulär icke bör införas.

Vad angår stadgandets utformning kritiserar svenska tidningsutgivareföreningen

och svenska boktryckareföreningen uttrycket »ett stort antal

uppgifter» såsom alltför oklart. Stockholms handelskammare framhåller,

att bakom ett alster av hithörande slag kan ligga ett betydande arbete

utan att produkten i den form den utges kan sägas utgöra en sammanställning

av ett stort antal uppgifter. Sålunda kan insamlandet av uppgifter

kräva genomgång av ett avsevärt antal verk, och den typografiska form i

vilken uppgifterna framlägges kan vara resultatet av kvalificerat arbete av

teknisk natur. Stadgandet synes därför böra erhålla sådan utformning, att

jämväl alster av denna art kommer i åtnjutande av skydd. Här må även

hänvisas till svenska försäljnings- och reklamförbundets förut återgivna

uttalande.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund påpekar, att stadgandet enligt ordalagen

skulle omfatta t. ex. logaritmtabeller, räknetabeller och räntetabeller

av det slag som redan tidigare utgivits. Då detta ej kan ha varit avsett,

synes det styrelsen lämpligt att i motiven tydligare klargöres den begränsade

räckvidd som åsyftats.

Den föreslagna skyddstiden anses av svenska försäljnings- och

reklamförbundet vara väl lång med hänsyn till önskvärdheten av att icke

låsa utvecklingen på området. Stockholms rådhusrätt hemställer om bestämmelse

när rätt inträder att kommersiellt eller eljest genom offentliggörande

utnyttja exempelvis för enskilt bruk framställda exemplar.

Förslaget att införa förbud mot eftergörande av vissa

reklamalster tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Annonsbyråernas förening understryker att det med tanke på de stora

ekonomiska värden, som kan ligga i ett reklamverk, är betydelsefullt att

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

upphovsmannens-reklammannens rätt till sitt verk fastslås i lag. Vad angår

annonsbyråerna fungerar dessa både som inköpare och som producentersäljare

av reklamalster. De finner det lika naturligt och riktigt att respektera

sina konkurrenters och leverantörers — fotografer, tecknare m. fl. _

upphovsrätt som de finner värdefullt att i sin tur kunna skydda sin rätt mot

obehörigt utnyttjande. I fortsättningen framhåller föreningen, att reklammän

och annonsbyråer enligt gällande lag befinner sig i ett mycket osäkert

rättsläge och anför härom:

En upphovsman till ett reklamalster har för närvarande icke alltid möjlighet

att kontrollera hur hans alster utnyttjas. Reklamverksamheten uppvisar

ett obundet, relativt komplicerat mönster, där relationerna till klienterna

endast i undantagsfall baseras på kontrakt. Det kan då uppstå konfliktsituationer,

där upphovsmannens rätt stundom blir åsidosatt. En freelance-tecknare

kan exempelvis finna, att hans alster utnyttjas i en utsträckning,

som icke var förutsedd när beställningen gjordes, och en annonsbyrå,

som utformat en omfattande och arbetskrävande reklamkampanj för en

kund, kanske redan efter mycket kort tid ställs inför det faktum, att kunden

övergår till en annan byrå eller sköter reklamen själv och därvid använder

den ursprungliga annonsbyråns material. Upphovsmannen eller hans rättsinnehavare

kan på detta sätt åsamkas betydande skada. Detta gäller i utpräglad

grad om annonsbyrån, vars inkomster till största delen utgörs av

försäljningsprovision från olika reklammedia. Det bör här understrykas,

att först när annonsen är införd och betald utgår denna provision till den

annonsförmedlare, som förmedlat annonsen, vilket icke nödvändigtvis behöver

vara samma annonsförmedlare, som utarbetat annonsen. Om nu —

såsom upprepade^ gånger hänt — annonsören låter införa annonsen endast

någon enstaka gang genom den byrå, som utfört arbetet, och sedan överlämnar

materialet till annan byrå eller direkt till tidningarna, så går den

ursprungliga byrån miste om provisionen från tidningarna och befinner sig

i ett mycket osäkert rättsläge med små möjligheter att utkräva ersättning

för den uteblivna provisionen. — — ■—

Opinionsnämnderna befattar sig ej med ärenden av denna typ. De betraktas

ej som plagiatfall. En del annonsbyråer och även andra reklamproducenter

har visserligen klausuler i sina leveransvillkor som förbehåller

rätten till utnyttjande av s. k. idéarbete, men formuleringen varierar mycket

från företag till företag och hållfastheten i en dylik klausul har veterligen

aldrig rättsligt prövats i vårt land.

Föreningen anför härefter att det föreslagna skyddet icke kommer att

medföra några direkta förändringar i praxis. Det kommer icke heller att på

något sätt binda utvecklingen på området utan tvärtom att möjliggöra en

gynnsam utveckling av reklamen. Sammanfattningsvis uttalar föreningen

att den finner det vara ytterst värdefullt, att kvalificerade reklamalster erhåller

upphovsrättsligt skydd. Även om skyddet ur renodlade annonsbyråsynpunkter

skulle kunna synas överdimensionerat och ägnat att skapa svårigheter

för byråernas verksamhet, finner föreningen detta branschintresse

böra vika för de fördelar en klar och entydig lagstiftning medför i det långa

loppet.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser ett skydd för säregen

reklamkomposition i och för sig vara motiverat. Inom förbundet har emeller
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

tid yppat sig olika meningar när det gäller frågan hur skyddet lagstiftningstekniskt

bör anordnas. Härom anföres följande:

Ä ena sidan har hävdats att sådant skydd borde kunna beredas inom

ramen för 1 § i den nya lagen. Å andra sidan har det gjorts gällande att det

är riktigare att separat behandla skyddet för särpräglade reklamkompositioner,

efter de linjer kommittén föreslagit. Bakom denna olikhet i uppfattning

synes emellertid kunna spåras även en nyansskillnad i åsikt beträffande

skyddets omfång. De, som företräder den förra uppfattningen, vill

draga gränsen kring kompositionsbegreppet något snävare än de, som förordar

kommitténs lösning.---

Sammanfattningsvis vill förbundet uttala att det är av största vikt att i

lagtexten — och motiven -— preciseras vad kompositionsskyddet innebar.

Förbundet önskar särskilt betona att det finnes anledning att vid lagstiftning

om reklamkompositioner framgå med försiktighet så att man ej genom

nya upphovsrättsliga ensamrätter bromsar utvecklingen och försvårar det

dagliga reklamarbetet. Man måste noggrant vakta sig mot att s.a.s. bakvägen

genom upphovsrättslagen införa något, som skulle kunna ve™a S0IP

ett idéskydd. Hur man sedan i detalj drager gränsen mellan skyddat och

oskyddat blir en sekundär fråga.

Förbundet finner det slutligen angeläget framhålla vikten av att skyddsbestämmelser

på området handhaves med varsamhet av domstolarna.

Förslaget avstyrkes av några remissinstanser. Svenska bokförläggareföreningen

åberopar mot skydd för reklamalster samma skäl som föreningen

anfört mot skydd för kataloger. Liknande synpunkter anföres av Stockholms

handelskammare. Svenska tidning sutgivar ef öreningen framhåller att

lagen mot illojal konkurrens innebär en effektiv hämsko mot medvetna

plagiat. Det har icke kunnat påvisas något missbruk av sådan art och omfattning,

att det föreslagna stadgandet är påkallat. Detta torde komma att

verka avsevärt hämmande på reklamens område och dessutom vara vanskligt

att tillämpa. Den under friare former arbetande näringslivets opinionsnämnd

får anses besitta sådan sakkunskap och branschkännedom, att de

fall av påstådda plagiat som kommer under dess bedömande blir smidigt

och korrekt bedömda. De skilda avtal och leveransvillkor som under årens

lopp vuxit fram inom branschen, innefattar även möjligheter att ingripa mot

missbruk. Föreningen föreslår att stadgandet utgår eller i varje fall grundligt

omarbetas. Förslaget avstyrkes vidare av svenska annonsörers förening

och svenska boktryckareföreningen, vilka bl. a. likaledes framhåller att det

föreslagna stadgandet är obehövligt samt att det skulle hämma utvecklingen

och vara svårt att tillämpa.

Kommitténs förslag till utformning av stadgandet väcker såsom

förut antytts kritik hos svenska försäljnings- och reklamförbundet, som anser

en formulering i linje med den i motiven berörda, att skydd skall tillkomma

reklamalster som »förmedlar ett enhetligt och särpräglat bildintryck»,

vara alt föredraga. Även föreningen svenska affischtecknare och

konsultativa reklambyråers förbund hemställer att denna formulering väljes.

Det i förslaget använda ordet säreget har enligt dessa organisationers

mening närmast en förringande innebörd. Affischtecknaretöreningen för
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1960

klarar sig i detta sammanhang utgå från att genom stadgandet endast skall

skyddas reklamalster, som representerar insatser av konstnärligt kunnande

och erfarenhet.

Vad angår sammanställning av text framhåller svenska boktryckareföreningen

att det i motiven uttalade syftet, att endast sammanställning med

bildverkan är av betydelse, icke kommit till uttryck i lagtexten.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet påpekar att med framställare

i förevarande stadgande avses upphovsmannen, icke såsom i första stycket

beställaren; ur denna synpunkt förefaller formuleringen att »samma lag»

iskall gälla mindre väl vald.

I fråga om den föreslagna skyddstiden framför svenska försäljnings-

och reklamförbundet och Stockholms rådhusrätt samma synpunkter

som beträffande första stycket.

Angående stadgandet i tredje stycket första punkten fäster styrelsen för

Sveriges advokatsamfund uppmärksamheten på förhållandet då upphovsrätt

föreligger till katalog och tillkommer annan än framställaren. I sådant

fall blir framställarens rätt inskränkt; han har exempelvis, enligt 34 §

kommittéförslaget, endast rätt att utge en begränsad upplaga, om ej annat

avtalats. Å andra sidan skulle han kunna förbjuda att verket inom viss tid

eftergöres. Framställarens och upphovsmannens rätt skulle då kunna kollidera.

Något behov att särskilt skydda framställaren föreligger ej heller, om

verket är föremål för upphovsrätt. Lagtexten bör så ändras, att framställaren

tillerkännes den här avsedda rätten endast i det fall att arbetet ej är

skyddat genom upphovsrätt. Styrelsen för konstnärernas riksorganisation

anser nu berörda stadgande i förevarande paragraf kunna såsom överflödigt

utgå.

Förslagets ståndpunkt att skydd i detta sammanhang ej bör införas för

slogans godtages i allmänhet och biträdes uttryckligen av svenska försäljnings-

och reklamförbundet. Konsultativa reklambyråers förbund förordar

emellertid skydd både för slogans och för annan särpräglad text.

Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittén upptagit bestämmelser

om skydd för ett par speciella grupper av arbetsprodukter, vilka

stundom kan vara föremål för upphovsrätt men som i allmänhet icke fyller

de krav som ställes för sådant skydd, nämligen dels, i första stycket, kataloger

m. m. och dels, i andra stycket, vissa reklamalster.

Vad angår den första gruppen framhåller kommittén, att upphovsrättsligt

skydd endast i begränsad utsträckning åtnjutes för sådana produkter som

kataloger, prislistor, adresskalendrar och liknande trycksaker, i vilka sammanställts

ett stort antal uppgifter. Det är emellertid otillfredsställande att

produkter av denna art skall kunna fritt eftergöras; ofta representerar de ett

betydande värde med hänsyn till det arbete och de kostnader som nedlagts

på insamlandet och anordnandet av materialet. Enligt kommitténs mening

är det därför anledning att här stadga ett särskilt, kortare skydd.

Förslaget har i princip godtagits av flertalet remissinstanser, och även

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

jag anser förslaget motiverat. Jag vill särskilt framhålla, att specialbestämmelser

på området är av betydelse även ur den synpunkten att de minskar

behovet av att åberopa upphovsrättsligt skydd och sålunda är ägnade att

motverka att domstolarna — för att nå materiellt tillfredsställande resultat

— medger sådant skydd även där det bakomliggande arbetet är mindre kvalificerat.

Några olägenheter av sådana specialbestämmelser som här avses är

enligt min mening knappast att befara. I ett remissyttrande har gjorts gällande

att de skulle kunna verka konkurrenshämmande; exempelvis kunde

utgivning av lokala tågtidtabeller bli beroende av samtycke från utgivaren

av Sveriges kommunikationer. Det bör emellertid understrykas att själva de

sakuppgifter som hithörande arbeten innehåller ej kan skyddas; det är

sammanställningen av ett stort antal sådana uppgifter som är objekt för

skyddet. För att anknyta till det nämnda exemplet måste det självfallet vara

tillåtet att i lokala tidtabeller eller eljest återge uppgifter om tågtider, biljettpriser

o. dyl. utan hinder av att sådana uppgifter sammanställts i Sveriges

kommunikationer; för ett direkt avtryckande av nämnda publikation bör

däremot inhämtas tillstånd av utgivaren.

Beträffande en särskild grupp produkter, nämligen program, har kommittén

ansett att skydd bör beredas även i fall då fråga icke är om en sammanställning

av ett större antal uppgifter. Förslaget härom har emellertid

väckt kritik vid remissbehandlingen, varvid bl. a. framhållits att något behov

av lagstiftning ej framträtt. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957

har de finska och svenska delegerade anslutit sig till denna uppfattning.

Även jag finner övervägande skäl tala för att program icke upptages som

skyddsobjekt. I likhet med kommittén anser jag vidare anledning saknas

att införa skydd för formulär till sådana blanketter som för olika ändamål

användes inom administrationen och affärslivet. Enligt min mening bör

alltså skyddet begränsas till kataloger m. m. av det slag som förut nämnts.

Såsom föremål för skydd bör sålunda anges katalog, tabell eller annat

dylikt arbete, vari sammanställts ett stort antal uppgifter. Några remissinstanser

har ansett att även mindre omfattande produkter borde skyddas i

fall, där det bakomliggande arbetet varit avsevärt, exempelvis bestått i genomgång

av ett större material. Härigenom skulle man dock komma betänkligt

nära ett skydd för själva de sakuppgifter som sammanställts, något

som ej kan komma i fråga.

Då det är sammanställandet som skyddas, följer att den som utger ett material,

vilket redan tidigare sammanställts, icke får eget skydd för utgivningen.

Räknetabeller o. dyl. av det slag som förut publicerats blir alltså

icke genom ny utgivning föremål för nytt skydd.

Som subjekt för skyddet näinnes i det föreslagna stadgandet »framställaren».

Enligt kommittén förstås härmed det företag, som föranstaltat om produktens

utarbetande. Det vanliga torde också vara alt produkterna utarbetas

inom ett företag och att man icke kan ange någon eller några särskilda personer

därinom såsom framställare; företaget blir då omedelbar bärare av

skyddet. Det är dock icke uteslutet att en enskild person kan utföra ett så
-

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

dant arbete som berättigar till skydd, och även inom ett företag kan tänkas

att skyddet i första hand tillkommer någon anställd; härvid torde dock rätten

att åberopa det så gott som alltid övergå till företaget på grund av anställningsavtalet.

Skyddets innehåll är att arbetet icke må eftergöras utan framställarens

samtycke. I enlighet med vad kommittén anfört gäller skyddet sålunda mot

eftertryck eller annat eftergörande av uppgifterna i samma eller liknande

uppställning. I anledning av ett par remissuttalanden vill jag framhålla att

skyddet ej avser arbetets typografiska utstyrsel som sådan; skulle en liknande

utstyrsel användas vid sammanställning av andra slags uppgifter utgör

detta icke ett intrång i den förste framställarens rätt enligt stadgandet.

Ett generellt skydd av denna art skulle uppenbarligen föra för långt. I speciella

fall är emellertid användande av utstyrsel som brukas av annat företag

otillåtet enligt 9 § första stycket lagen mot illojal konkurrens.

Såsom föreslagits av kommittén bör skyddet i fall varom nu är fråga gälla

i tio år från utgivningsåret.

Vad härefter angår frågan om skydd för reklamalster, framhåller kommittén

att ett dylikt alster vanligen består av både bild och text samt att

dessa olika moment var för sig kan vara föremål för upphovsrätt och, i

fråga om bildinslag, fotografirätt. Däremot åtnjutes i regel icke sådant

skydd för kompositionen av de olika momenten till ett helt (»lay-out»). Ej

heller eljest har den som framställt kompositionen någon självständig rätt

till denna; lagen mot illojal konkurrens stadgar visserligen s. k. känneteckensskydd

lör hithörande produkter, men dessa bestämmelser gäller till

förmån endast för det företag som inarbetat produkterna. Rör det sig om

en mera säreget utformad komposition, är det emellertid enligt kommitténs

mening tydligt att framställaren bör åtnjuta ett eget skydd mot plagiat och

att lagbestämmelser härom bör uppställas.

Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet

remissinstanser. Även enligt min mening är det icke tillfredsställande alt det

för näringslivets utveckling viktiga medel som reklamen utgör skall stå utan

lagligt skydd i det hänseende varom här är fråga. Reklambranschen har visserligen

på ett föredömligt sätt bedrivit en självsanering på området, främst

genom den inom svenska försäljnings- och reklamförbundets ram verksamma

opinionsnämnden för reklam. Vid remissbehandlingen har emellertid företrädare

för branschen ansett lagstiftning det oaktat vara motiverad. En sådan

torde också kunna utgöra ett stöd i dess fortsatta strävanden att verka

för en sund utveckling av reklamen. Lagregler på området skulle vidare

vara av värde genom att föranleda klarare avtalsbestämmelser vid överlåtelse

av reklamalster. Med anledning av farhågor som från en del representanter

för företagarintressen uttalats mot lagstiftning vill jag emellertid framhålla,

att en förutsättning för en gynnsam verkan är att lagregler på området

tillämpas med en viss försiktighet och med beaktande av rådande sedvänjor.

Den avfattning som kommittén givit stadgandet synes väsentligen ej ge

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

271

anledning till erinran. Med anledning av en anmärkning från företrädare för

reklambransehen torde emellertid i satsen att reklamalstret, för att åtnjuta

skydd, skall ha sammanställts på ett säreget sätt, ordet »säreget» utbytas

mot »särpräglat». Någon egentlig saklig ändring åsyftas ej. Såsom kommittén

framhållit ligger alltså i uttrycket att kompositionen skall vara ny

och originell; skydd åtnjutes ej för alster, som sammanställes enligt sedvanliga

kompositionsmetoder. Föreningen svenska affischtecknare har som

sin uppfattning understrukit, att skydd endast bör åtnjutas för alster, som

representerar insatser av konstnärligt kunnande och erfarenhet. Av vad som

förut sagts om grunden för skyddet följer emellertid att denna formulering

är för snäv. Ett reklamalster kan vara särpräglat i förslagets mening även

om det icke är att anse som konstnärligt i ordets vedertagna betydelse.

I stadgandet torde vidare böra uttryckligen anges att endast bildmassig

sammanställning avses.

Skyddets innehåll anges i stadgandet genom en hänvisning till första

stycket; det består alltså i att produkten icke får eftergöras utan framstäl1

arens samtycke. Såsom kommittén anfört föreligger eftergörande icke blott

vid direkt kopiering utan också då plagiat beslöjas genom att särskilda textoch

bildelement utbytes mot andra. I detta sammanhang är emellertid särskild

anledning understryka vad jag förut yttrat om att stadgandet bör

tillämpas med viss försiktighet. Eftergörande bör sålunda anses föreligga

endast om produkten så nära följer originalet att detta kan anses vara direkt

utnyttjat. Hänvisningen till första stycket innebär vidare, att skyddstiden

skall vara tio år från utgivningsåret. Kortare skyddstid som yrkats i

ett remissvar synes knappast böra komma i fråga.

Kommitténs ståndpunkt att skydd ej bör införas för andra reklamalster

än dem som avses i förevarande paragraf har i allmänhet godtagits av remissinstanserna

och även jag anser att skyddet bör begränsas på detta sätt.

I enlighet med kommitténs förslag bör i tredje stycket hänvisning ske till

It § första stycket och 14 §. Hänvisningen till förstnämnda stadgande innebär

att kataloger och reklamalster får kopieras för enskilt bruk. Av sagda

stadgande följer, att kopian ej får utnyttjas för annat ändamål. Liksom inom

upphovsrätten bortfaller självfallet denna inskränkning i och med att skyddstiden

utgått; en särskild föreskrift härom, som påyrkats i ett remissvar,

synes icke erforderlig.

Vidare torde, såsom kommittén föreslagit, böra stadgas, att i fall då arbete

eller alster som här avses eller del därav är föremål för upphovsrätt, denna

ock må göras gällande. Advokatsamfundets styrelse har invänt att stadgandet,

såvitt angår kataloger o. dyl., kunde medföra att en och samma produkt

bleve föremål för olika skyddsanspråk från olika håll, vilket vore otillfredsställande.

Med den uppfattning som förut utvecklats om vem som är subjekt

för skydd enligt förevarande paragraf bör en sådan uppdelning av anspråken

emellertid normalt icke inträda; inom upphovsrättens område är för

övrigt i och för sig godtaget att flera skyddsanspråk kan göras gällande till

en och samma produkt.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

6 KAP.

Särskilda bestämmelser

50 §.

Till förevarande paragraf, som är likalydande med 50 § kommittéförslaget,

har, med vissa jämkningar, överförts ett för närvarande i 9 § andra

stycket lagen mot illojal konkurrens upptaget stadgande till skydd för boktitlar

och pseudonymer.

Enligt nämnda stadgande i lagen mot illojal konkurrens, som infördes

däri 1942, skall straff och skadeståndsskyldighet ådömas den som i näringsverksamhet

eller eljest offentliggör eller mångfaldigar litterärt eller

musikaliskt verk eller verk av bildande konst under egenartad titel eller

diktat namn, varigenom lätt kan föranledas förväxling med annans förut

offentliggjorda verk eller dess upphovsman, om gärningen sker med uppsåt

att framkalla sådan förväxling.

Kommittén. Vid 1942 års lagändring uttalades, att frågan huruvida bestämmelser

om skydd för boktitlar och pseudonymer även i framtiden borde

behandlas i lagen mot illojal konkurrens syntes få bedömas i samband

med revisionen av upphovsrätten. Till förmån för att ävenå fortsättningen

låta ämnet regleras i sagda lag talar enligt kommitténs mening, att vissa

av de situationer, där det föreligger behov av skydd på området, är besläktade

med dem som avses med de allmänna bestämmelserna om skydd mot

illojal konkurrens, exempelvis illojal reklam. Å andra sidan är det uppenbart,

framhålles det, att frågan om skydd för titlar och pseudonymer även

har anknytning till upphovsrätten. Särskilt bör beaktas, att det personliga

momentet här många gånger gör sig gällande med betydligt större

styrka än inom den egentliga konkurrensrätten. Ett tillägnande av en titel

eller pseudonym kan återverka på upphovsmannens litterära eller konstnärliga

anseende, och förfarandet berör således de intressen, som skyddas

genom upphovsrättens regler om värn för den ideella rätten. Då det gäller

att närmare ange betingelserna för skyddet, föreligger vidare ett behov att

anknyta till upphovsrättsliga termer och förhållanden. Rent allmänt är det

också naturligt att samma lag, som bereder skydd för verket, även behandlar

frågan om skydd för verkets beteckning. I enlighet härmed har kommittén

funnit övervägande skäl tala för att överföra bestämmelserna om

skydd för titel och pseudonym till lagen om upphovsrätt. Det i förevarande

paragraf upptagna stadgandet i ämnet har fått utformningen att litterärt

eller konstnärligt verk ej må göras tillgängligt för allmänheten under sådan

titel, pseudonym eller signatur, att verket eller dess upphovsman lätt kan

förväxlas med förut offentliggjort verk eller dess upphovsman. Uttryckligt

krav på att titel för att vara skyddad skall vara egenartad har alltså icke

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

bibehållits; kommittén anför att kravet knappast synes äga självständig

betydelse, då titel som ej är egenartad icke gärna kan ge anledning till förväxling.

Ej heller har bibehållits särskilt förbud att mångfaldiga verk under

användande av förväxlingsbart individualiseringsmedel; ett sådant har

ansetts överflödigt då det föreslagna stadgandet icke blott avser offentliggörande

utan även spridningsåtgärder av olika slag.

I fråga om påföljder vid överträdelse av stadgandet skall enligt förslaget

gälla samma regler som vid intrång i upphovsrätt. En konsekvens härav är

att överträdelse skall vara straffbar icke blott, såsom för närvarande, då

det föreligger uppsåt att framkalla förväxling utan även då det allenast såtillvida

föreligger uppsåt, att vederbörande haft kännedom om att han tillägnat

sig annans boktitel, pseudonym el. dyl., eller då sådant tillägnande

skett av oaktsamhet. Att bibehålla kravet på kvalificerat uppsåt har icke

synts kommittén motiverat med hänsyn till att stadgandets syfte bl. a.

är att skydda allmänheten mot att förväxlingsfara faktiskt tillskapas. Vad

angår förfaranden av oaktsamhet anmärker kommittén, att om vederbörande

icke vetat att han begagnat annans här avsedda individualiseringsmedel,

det endast sällan torde kunna göras gällande att han bort ha kännedom

därom. I praktiken torde den utvidgning av det straffbara området,

som förslaget här innebär, enligt kommitténs mening icke bli av större betydelse.

Remissyttrandena. Förslaget att överföra de i lagen mot illojal konkurrens

upptagna bestämmelserna om skydd för boktitel m. m. till den nya

lagen har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissvaren.

Några remissorgan uttalar sig emellertid mot förslaget i denna del.

Svenska bokförlåggar ef öreningen avstyrker bestämt den av kommittén

föreslagna bestämmelsen. Föreningen anser att utgivning av böcker med

1''örväxlingsbara titlar utan uppsåt att åstadkomma förväxling måste betraktas

såsom en normal olyckshändelse. Föreningen anför en rad exempel

från senare år på att böcker av ansedda förlag utgivits med titlar som associerar

till, mycket liknar eller rent av är identiska med titlarna på tidigare

eller ungefär samtidigt utkomna böcker, samt fortsätter:

Allmänheten skyddas i dylika fall mot förväxling genom att förläggarna

får intensifiera sin reklam. Däremot skulle det knappast vara rimligt om

en förläggare, som finner att cn annan utger ett litterärt verk med samma

titel som en på hans eget förlag färdigställd men ej utgiven bok, skulle

tvingas trycka nya titelblad, omslag och pärmar samt göra om hela inbindningen.

Uppsåt att åstadkomma förväxling har ej förelegat även om det varit

tydligt att förväxling skulle kunna uppkomma.

Föreningen framhåller slutligen att branschen är bättre betjänt med det

skydd som ges i 9 § andra stycket i lagen mot illojal konkurrens. Detta stadgande

bör enligt föreningens mening icke flyttas över till den nya lagen,

då titlar endast i ytterst sällsynta undantagsfall kan betraktas såsom verk.

Även svenska boktryckareföreningen anser det nuvarande stadgandet i

IN Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

lagen mot illojal konkurrens vara tillräckligt och hemställer att förevarande

paragraf utgår.

Svenska tidning sutgivar ef öreningen har i och för sig icke något att invända

mot att bestämmelser i ämnet upptages i den nya lagen men finner

det föreslagna stadgandet alltför strängt och föreslår att det omarbetas i

mildrande riktning. Sanktioner bör finnas mot handlingar, varigenom någon

uppsåtligt och i vinningssyfte efterliknar förut begagnad titel. I detta

avseende är dock skyddet redan nu — bl. a. genom bestämmelser i tryckfrihetsförordningen,

lagen mot illojal konkurrens och olika författningar

avseende postens tidningsrörelse — i det stora hela väl utbyggt. Beträffande

pseudonymer och signaturer delar föreningen kommitténs uppfattning

om skyddsbehovet men vill å andra sidan understryka att rena oaktsamlietsförseelser

bör vara undantagna från straffsanktioner.

Departementschefen. Liksom kommittén anser jag övervägande skäl tala

för att man till lagen om upphovsrätt överför de bestämmelser till skvdd

för boktitel och pseudonym som hittills varit upptagna i lagen mot illojal

konkurrens.

I fråga om påföljder vid överträdelse av stadgandet skall enligt förslaget

gälla samma regler som vid intrång i upphovsrätt. En konsekvens härav är

att överträdelse skall vara straffbar även vid oaktsamhet. Denna utvidgning

av det straffbara området avstyrkes bestämt av svenska bokförläggareföreningen

och anses även av svenska tidningsutgivareföreningen komma

att medföra en för sträng bedömning. Det är emellertid icke oviktigt, att

titlar och pseudonymer väljes på sådant sätt att man undviker fara för

lörväxling med tidigare verk och deras upphovsmän; både upphovsmännens

och allmänhetens intressen beröres här. I den mån förslaget principiellt innebär

att kraven på aktsamhet härvidlag något skärpes, synes detta vara

ett steg i rätt riktning. Jag vill emellertid framhålla, att enligt departementsförslaget

straff skall inträda endast vid grov oaktsamhet, se 53 §.

51 §.

I paragrafen, som överensstämmer med 51 § kommittéförslaget, har upptagits

ett stadgande till skydd mot att äldre verk återges offentligt på ett

sätt som kränker allmänna kulturintressen.

Kommittén. Inledningsvis anför kommittén, att verk som icke åtnjuter

upphovsrättsligt skydd — vare sig fråga är om förut skyddade verk för vilka

skyddstiden utlöpt eller om verk som aldrig varit skyddade — får utnyttjas

av envar och att detta principiellt får ske i vilken form som helst.

Det har emellertid icke saknats exempel, att denna frihet missbrukats på

ett sätt som varit kränkande för allmänna kulturintressen. Det har sålunda

förekommit, att värdefulla verk ur den äldre litteraturen, i syfte att öka

möjligheterna till avsättning hos okritiska läsare, utgivits i »bearbetningar»

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960

som inneburit en vandalisering av originalverket. Klassiska musikverk har

gjorts till föremål för jazzparafraser och andra förvanskningar. Även på

konstreproduktionens område har förekommit svåra missbruk; mästerverk

har utgivits i en form och utstyrsel, som inneburit ett grovt åsidosättande

av konstnärlig pietet och ansvarskänsla.

Kommittén framhåller härefter, att i åtskilliga främmande länder —

bland dem de nordiska grannländerna — vidtagits åtgärder för att bereda

den klassiska litteraturen och konsten skydd mot förfaranden av nu angivet

slag. Även i Sverige har vid flera tillfällen framkommit önskemål om

lagstiftning i ämnet. Efter en redogörelse i dessa delar uttalar kommittén,

att de strävanden som sålunda gjort sig gällande att åstadkomma ett skydd

på området uppenbarligen är förtjänta av beaktande. Att de klassiska verken

bjudes allmänheten i en värdig form måste anses vara ett samhällsintresse

av vikt. Enligt kommitténs mening bör därför i någon form anordnas

en möjlighet för det allmänna att ingripa mot sådana missbruk, om vilka

här är tal.

I fortsättningen undersöker kommittén olika vägar att anordna ett skydd

och diskuterar bl. a. om skyddet såsom skett i flera andra länder bör anknytas

till reglerna om upphovsmannens ideella rätt. Den enklaste lösningen

är emellertid, framhålles det, att tillerkänna det allmänna en självständig

befogenhet att inskrida mot missbruk. Enligt kommitténs mening bör

detta ske genom att domstol tillägges befogenhet att i fall, då litterärt eller

konstnärligt verk återges offentligt på ett sätt som kränker den andliga odlingens

intressen eller om sådant återgivande förberedes, meddela förbud

mot återgivandet. Befogenhet att föra talan om förbud bör tillkomma myndighet

som Kungl. Maj:t bestämmer. Ett stadgande av detta innehåll har av

kommittén upptagits i förevarande paragraf. Kommittén betonar, att den

med det starka uttrycket »kränker» velat markera att stadgandet endast

är tillämpligt på sådana fall, som ur allmänt kulturell synpunkt måste anses

som grova. Det räcker härvid icke att den som är särskilt sakkunnig anser

återgivandet behäftat med brister, utan fråga skall vara om ett återgivande

som för den bildade allmänheten i stort ter sig grovt stötande, varvid

hänsyn skall tagas till samtliga föreliggande omständigheter. Uppdrag

att öva tillsyn över området bör lämnas till svenska akademien, musikaliska

akademien och akademien för de fria konsterna, var för dess område.

Närmare instruktioner rörande handhavandet av uppdraget bör utfärdas i

administrativ ordning. Den övervakande myndigheten bör åläggas att avge

förhandsbesked huruvida den beträffande viss återgivning kommer att föra

talan om förbud eller icke. Myndigheten bör ingripa med begäran om förbud

när det på grund av anmälan eller eljest kommer till dess kännedom

alt skäl därtill föreligger.

Såsom anförts åsyftar det föreslagna stadgandet i första hand att meddela

skydd för de fria verken; i enlighet härmed upplager stadgandet icke någon

tidsbegränsning, och det skall således kunna tillämpas jämväl med avseende

å de äldre och klassiska verken. Kommittén framhåller emellertid,

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

att även verk som ännu icke är fria kan vara av den betydelse att de prin-*

cipiellt bör åtnjuta skydd i förevarande ordning. Att det allmänna redan

medan upphovsmannen lever skulle äga ingripa i dennes förfoganden över

sitt verk synes kommittén emellertid knappast lämpligt. I paragrafens andra

punkt har därför upptagits bestämmelse, att vad i paragrafen sägs ej

skall gälla under upphovsmannens livstid.

Kommittén framhåller, att paragrafen icke avser ingrepp i exemplar av

verk. Frågan om skydd för äldre verk i sådant hänseende faller utom ramen

för det nu diskuterade spörsmålet, där syftet är att förhindra att verk återges

i förvanskat skick; den utgör en del av det större kulturpolitiska problemet

om hur märkliga byggnader, målningar, skulpturer, handskrifter

o. s. v. skall bevaras och skyddas. Detta ämne måste behandlas i särskild

ordning.

Remissyttrandena. Förslaget att införa bestämmelser till

skydd mot förvanskningar av äldre verk hälsas med tillfredsställelse

av åtskilliga remissinstanser. Även övriga remissorgan tillstyrker

i allmänhet förslaget eller lämnar detta utan erinran.

Svenska akademien anför i sitt tillstyrkande yttrande:

För akademien kan ingen tvekan råda om huvudsyftets vikt och berättigande,

ej minst i fråga om förekommande praxis att stympa klassiska verk.

Dock bör härvidlag framhållas, att förvanskning i många fall är ett synnerligen

svårdefinierbart begrepp; den litterära satiren har t. ex. i alla tider med

förkärlek använt sig av travestier och parodier, som otvivelaktigt sprida löje

över sitt föremål utan att det fördenskull kan sägas, att den andliga odlingens

intressen på något sätt kränkas. Rättsligt förbud på talan av en därtill

utsedd myndighet kan i vissa tidslägen tänkas leda till något som erinrar

om ett censurinstitut. Risken synes dock närmast vara av teoretisk art och

torde i varje fall förminskas, därest övervakningen anförtros åt ett fristående

samfund med erfarenhet av hithörande bedömningsfrågor och ansvar för de

kritiska normer som böra tillämpas.

Några remissinstanser har likväl avstyrkt förslaget i denna del. Svenska

lidningsutgivareföreningen finner förslaget olämpligt; lagstiftning förefaller

vara ett mindre lämpligt medel mot dålig smak och dåligt omdöme hos förläggare

och utgivare. Ett liknande uttalande göres av studieförbundet medborgarskolan.

Inom Stockholms rådhusrätt är meningarna delade; två ledamöter

anser det icke ådagalagt att behov av skydd föreligger och finner den

föreslagna bestämmelsen i varje fall vara olämplig, då den torde komma att

erbjuda stora tolkningssvårigheter, medan en ledamot anser förslaget befogat.

I ett par yttranden hävdas alt stadgandets tillämpningsområde

bör utvidgas. Styrelsen för konstnärernas riksorganisation menar, att

det allmänna bör äga ingripa även mot vandaliseringar av byggnader, skulpturer,

målningar och andra exemplar av verk. Samma uppfattning uttalas av

föreningen svenska tecknare såvitt angår alster av bildkonst. Stim, föreningen

svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen framhål
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ler, atl ingripande bör kunna ske även då det gäller kränkningar av den enskilde

upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart.

Det är mycket vanligt att konstnärligt högtstående verk, som dock icke kan

rubriceras som litteraturens eller konstens klassiska alster, blir utsatta föi

ingrepp som bör kunna beivras. I anslutning till detta yttrande uttalar musikaliska

akademien, att den utgår från att enligt förslaget skall skyddas icke

endast sådana verk, som åtnjuter ett allmänt internationellt anseende som

obestridliga mästerverk, utan också sådana produkter, som inom ett enskilt

lands odling kommit att tillmätas betydande konstnärligt och kulturellt

värde.

Vad angår det för ingripande uppställda kravet att återgivandet k r ä nker

den andliga odlingens intressen hävdar Stim, föreningen

svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggar ef öreningen, att man

ej, såsom kommittén uttalat, bör fordra att den bildade allmänheten i stort

uppfattar ändringen som grovt stötande; det bör räcka att denna uppfattning

hyses av den på området intresserade, bildade allmänheten. Svenska boktryckareföreningen

anser, att i lagtexten ordet kränker bör ersättas med »grovt

kränker», »grovt stöter» eller liknande. Svenska tidningsutgivareföreningen

yttrar, att om meningen är att skydda de klassiska mästerverken, detta begrepp,

ehuru ytterst tänjbart, likväl ger en klarare föreställning om vad som

föreslås skyddat. Konsertföreningen i Stockholm uttalar förhoppningen, att

stadgandet kommer att tillämpas med en viss försiktighet, så att icke den

musikaliska lekfullheten stänges inom alltför trånga gränser. Föreningen

svenska affischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund förutsätter,

att stadgandet ej skall hindra att man med utgångspunkt från ett känt konstverk

i satiriskt syfte framställer en travesti på verket.

Förslaget att ingripande skall ske genom förbud av domstol väcker

i och för sig icke några invändningar. Stockholms rådhusrätt anser dock

att förbud icke, såsom enligt förslaget, bör vara straffsanktionerat utan att

det bör meddelas vid vite.

Svenska akademien, musikaliska akademien och akademien för de fria

konsterna förklarar sig i princip godtaga att uppdraget att öva tillsyn

över området lämnas åt dessa akademier. Svenska akademien

finner emellertid en förutsättning vara, att uppdraget icke medför någon

alltför påtaglig belastning för dess verksamhet. Akademien förutsätter även,

atl den beredes tillfälle att yttra sig på denna punkt innan närmare instruktioner

om uppdraget utfärdas. Sveriges radio ställer sig något tveksam till

förslaget i denna del. Akademierna är icke organiserade med tanke på att

fylla bär avsedda uppgifter och det vore kanske från principiell synpunkt

lämpligare, om de övervakande organen finge eu allsidigare sammansättning.

Svenska tidningsutgivaref öreningen uttalar sig i samma riktning.

Departementschefen. Den klassiska litteraturen och konsten utgör allmän

egendom och får fritt återges för vilka ändamål som helst. Den som åtager

sig all förmedla de äldre verken till allmänheten ikläder sig emellertid

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

därmed ett kulturellt ansvar för uppgiften. Understundom har inträffat att

ansvarskänslan brustit och att man utnyttjat verken under former som kränker

de kulturvärden det här gäller. I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser

anser jag att man vid revisionen av upphovsrätten bör beakta

behovet av skydd mot dylika kränkningar och införa möjlighet för det

allmänna att ingripa i erforderlig utsträckning.

Skyddet kan såsom kommittén föreslagit lämpligen anordnas så, att domstol

erhåller möjlighet att meddela förbud mot sådana åtgärder som här

åsyftas. Skyddet bör avse bokutgivning, teaterföreställningar, musikutföranden

och andra fall där fråga är om återgivning av ett verk. Däremot bör i

förevarande sammanhang icke ges bestämmelser som går ut på att skydda

existerande exemplar av äldre verk mot förstöring o. dyl.; detta ämne måste

såsom kommittén framhållit behandlas i särskild ordning. Som förutsättning

för tillämpning av stadgandet bör gälla, att återgivningen kränker den

andliga odlingens intressen. Att, såsom yrkats i några remissvar, i förevarande

ordning bereda skydd även mot åtgärder som berör enskilda intressen

anser jag principiellt icke böra ske. Det bör emellertid framhållas, att på

detta område enskilda och allmänna intressen ofta sammanfaller; är fråga

om ett betydande verk, kommer ett förfarande som är kränkande för upphovsmannen

i regel att samtidigt utgöra en kränkning av den andliga odlingens

intressen och alltså kunna föranleda ingripande. För att en åtgärd skall

anses kränkande i förslagets mening bör, såsom kommittén uttalat, fordras

att den uppfattas på detta sätt av den bildade allmänheten i stort; att man

sålunda anlägger en mera generell måttstock är uttryck för det huvudsyfte

som ligger till grund för stadgandet. Ordet »kränker» innebär att endast

åtgärder som är grovt stötande avses. Med anledning av ett par remissuttalanden

vill jag framhålla att man här icke, lika litet som då det gäller skyddet

för upphovsmans ideella rätt, avser att hindra travestier och parodier.

Enligt kommitténs förslag skall domstolsprövning ske på talan av myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer, varvid avsetts att tillsyn över området

skall utövas av svenska akademien, musikaliska akademien och akademien

föi de fria konsterna, var för sitt område. Förslaget synes i denna del

ej ge anledning till erinran.

Meddelat förbud bör, såsom kommittén föreslagit, sanktioneras på samma

sätt som lagens bestämmelser till skydd för upphovsrätt.

52 §.

I paragrafen, som motsvarar 52 § kommittéförslaget, har upptagits regler

angående bestämmande av ersättning i vissa fall.

Kommittén. Kommittén erinrar om att några av de i 2 kap. meddelade

reglerna om inskränkningar i upphovsrätten utformats som s. k. tvångslicenser:

verket får utnyttjas utan upphovsmannens samtycke, men denne

är berättigad till ersättning. Detta gäller bl. a. då verk utnyttjas för skol
-

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

böcker o. dyl. (16 §), då dikter användes såsom sångtexter (19 §) samt i

vissa fall då konstverk återges i populärvetenskaplig framställning (14 §

andra stycket).

Kommittén förutsätter, att berörda organisationer kollektivt avtalar om

taxor och tariffer till ledning för ersättningens bestämmande i olika hänseenden

och att därför uppgörelse i godo kommer att träffas i det stora fleitalet

särskilda fall. Vare sig förhandlingar äger rum mellan parterna

personligen eller mellan organisationerna, finns emellertid risk att någon

uppgörelse ej kommer till stånd, och där så är förhållandet måste ersättningen

bestämmas på annat sätt. Kommittén framhåller, att man här bör

finna så enkla och kostnadsbesparande former som möjligt. Mest praktiskt

är enligt dess mening att låta frågor av förevarande slag avgöras av en särskilt

inrättad skiljenämnd. I enkla fall bör förfarandet inför nämnden kunna

inskränkas till en kortare skriftväxling. För skiljenämnd eller annat

organ, som inrättas för dessa ändamål, bör det även vara en uppgift att

verka för tillkomsten av kollektiva uppgörelser, som nyss berörts, och medla

i tvister därom. Närmare bestämmelser om tillsättande av sådan nämnd,

om dess uppgifter och om förfarandet i övrigt bör utfärdas av Kungl. Maj :t.

Åt Kungl. Maj :t bör därför lämnas en allmän fullmakt att föreskriva den

ordning, enligt vilken ersättning skall bestämmas i händelse av tvist. En

sådan fullmakt har av kommittén upptagits i förevarande paragraf.

Enligt 47 § skall grammofonfabrikanter och utövande konstnärer äga rätt

till ersättning, då grammofonskivor o. dyl. användes för radio- och televisionsutsändningar.

Kommittén erinrar om att i motiveringen till stadgandet

anförts, att ersättningen i händelse av tvist bör bestämmas av särskild

skiljenämnd. Den nu föreslagna fullmakten åt Kungl. Maj :t skall avse även

dessa ersättningsfall.

Remissyttrandena. Förslaget att hithörande ersättningsfrågor i händelse

av tvist skall avgöras i särskild ordning enligt av Kungl. Maj :t utfärdade

föreskrifter möter i allmänhet icke erinran i remissvaren. Sveriges radio

understryker att förslaget är av stort praktiskt värde.

Ett par remissinstanser har dock anmält avvikande mening. Stockholms

rådhusrätt anser att tvister på området bör avgöras av allmän domstol.

Härom anföres:

Här får anses vara fråga om rent privaträttslig gottgörelse för utnyttjande

av verk-----. Det kan icke vara lämpligt att tillskapa ett obli
gatoriskt

skiljedomsförfarande för dessa fall; ett sådant institut torde

sakna motstycke inom privaträtten i övrigt. Såsom kommittén på goda

grunder anför synes uppgörelse i godo kunna förväntas i det stora flertalet

särskilda fall. Man har därför icke anledning tro, att antalet ersättningstvister,

som måste hänskjutas till avgörande, blir stort; och de tvister, om

vilka härutinnan kan bli fråga, komina sannolikt att röra spörsmål av principiell

eller normativ innebörd. Dessa frågor böra, enligt rådhusrättens mening,

uppenbarligen -— i mån av tvist — handhavas av allmän domstol.

Emot ett införande av den av kommittén föreslagna skiljenämnden talar yt
-

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

terligare den omständigheten, att nämnden — enligt kommitténs mening

skulle ha att jämväl verka för tillkomsten av kollektiva uppgörelser på

området och fungera som medlare i tvister därom. Det måste betraktas såsom

synnerligen olämpligt, att samma organ skall anförtros dessa båda

funktioner och vara slutligen dömande myndighet.

Även socialstyrelsen, som dock endast yttrar sig om hur ersättning åt utövande

konstnärer enligt 47 § i förslaget skall bestämmas, uttalar sig i

samma riktning. Styrelsen anför härom:

Ur rent principiella synpunkter förefaller det styrelsen tveksamt, om man

bor inrätta en obligatorisk skiljenämnd för de tvister varom här är fråga.

Ehuiu det här tydligen är fråga om rättstvister, står de likväl intressetvisterna

ganska nära. På den svenska arbetsmarknaden har man städse ställt

sig avvisande till tanken på obligatorisk skiljedom i intressetvister och detta

även i sådana situationer då det gällt att söka hindra ur samhällets synpunkt

mera allvarliga konflikter. Visserligen kan det med visst fog göras

gällande, att avgöranden om storleken av här aktuella ersättningar är av

sådan natui, att dessa icke ligger särskilt väl till för de allmänna domstolarna,

men denna omständighet bör enligt styrelsens mening icke vara utslagsgivande

för frågans bedömande. Särskilt" vill styrelsen rikta uppmärk®®mheten

Pa det mindre tillfredsställande i att låta ett och samma organ -—

såsom här föreslagits •— utöva dömande verksamhet, samtidigt som det anförtrotts

uppgifterna att verka för tillkomsten av kollektiva uppgifter samt

medla i tvister härom. Enligt styrelsens mening torde man utan olägenhet

kunna avstå från att i lag reglera domstolsfrågan; i vart fall synes man

kunna avvakta utvecklingen. Det är nämligen att förvänta, att parterna genom

sina intresseorganisationer på frivillighetens väg tillser att ett skiljemannainstitut

kommer till stånd, som är lämpligt att lösa de här aktuella

tvisterna. Härigenom torde förutsättningar skapas för en enhetlig praxis

på området, samtidigt som det är part obetaget att hänvända sig till domstol.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund framhåller att här är fråga om

rent civilrättsliga förhållanden och föreslår att tvisterna skall lösas antingen

av domstol eller av en skiljenämnd bestående av kvalificerade jurister.

Till tryggande av nämndens opartiskhet bör ej till ledamot utses person,

vilken är anknuten till organisation som har att tillvarataga partsintressen

på området.

Frågan om sammansättningen av det organ som utses har även berörts

av ett par andra remissinstanser. Sveriges författareförening och föreningen

Minerva understryker att upphovsmännen bör bli väl företrädda däri.

Svenska tidningsutgivareföreningen förutsätter att representanter för både

upphovsmän och deras medlcontrahenter kommer att deltaga. Föreningen

anser att man redan nu bör lösa dessa organisationsfrågor.

Svea hovrätt, som i princip tillstyrker förslaget, hävdar att de närmare

föreskrifterna i ämnet bör erhålla karaktär av allmän civillag. De bör därför

utformas redan nu och intagas i den nya lagen.

Konsertföreningen i Stockholm anser att i förevarande ordning bör avgöras

även hur sådana ersättningar, som enligt 47 § i förslaget skall utgå

till utövande konstnärer, skall fördelas mellan medlemmar i orkestrar,

ensembler och liknande.

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

281

Departementschefen. I några fall, där det hittills varit helt fritt att utnyttja

skyddade verk, skall enligt den nya lagen utgå ersättning till upphovsmannen.

Enligt departementsförslaget gäller detta då verk utnyttjas

i skolböcker o. dyl. (16 §), då dikter användes såsom sångtexter (19 §)

och, under viss förutsättning, då konstverk återges i populärvetenskaplig

framställning (14 § andra stycket). Enligt förslaget skall vidare grammofonfabrikanter

och utövande konstnärer åtnjuta ersättning, då grammofonmusik

spelas i radio (47 §). Kommittén har föreslagit att ersättning i

hithörande fall, i händelse av tvist, skall bestämmas i den ordning Kungl.

Maj :t föreskriver. Härvid är avsett, att frågorna skall behandlas av särskild

skiljenämnd eller annat organ; kommittén uttalar i detta sammanhang, att

dylikt organ även borde ha till uppgift att verka för tillkomsten av kollektiva

uppgörelser beträffande taxor, tariffer o. dyl. och medla i uppkommande

tvister. Förslaget har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Några remissinstanser har emellertid ansett att ersättningsfrågorna bör avgöras

av allmän domstol; mot kommitténs förslag har bl. a. invänts, att

ett organ som skall medverka vid uppgörelser och medla i tvister icke samtidigt

bör fungera som avgörande instans.

I likhet med kommittén anser jag det icke troligt att tvister skall bli vanliga

på området; man torde kunna förvänta att parterna och deras organisationer

skall kunna förhandlingsvägen nå skäliga överenskommelser. Skulle

emellertid tvist uppkomma, synes det av olika skäl vara mest ändamålsenligt

att, såsom kommittén föreslagit, låta den slitas av särskilt inrättad

skiljenämnd. Det är här icke fråga om invecklade juridiska spörsmål utan

om en skönsmässig bedömning inom ett rättsområde av speciell typ. Avgörandet

synes kunna anförtros åt särskilt utsedda personer som representerar

speciell sakkunskap på området. I enklare fall bör finnas möjlighet

att meddela beslut enbart efter skriftväxling, vilket icke är möjligt vid en

domstolsprocedur. Nämndens uppgifter bör emellertid enligt min mening

begränsas till att avgöra dit hänskjutna tvister. Frågor om upprättande av

kollektiva avtal, tariffer o. dyl. bör lämnas åt parterna och deras organisationer;

det finns, såsom nyss anförts, ej anledning betvivla att dylika frågor

här, som på andra områden, skall kunna lösas på detta sätt.

Skiljenämnden bör tillsättas av Kungl. Maj :t, som även bör fastställa

föreskrifter för dess verksamhet. Nämnden bör bestå av fem personer; för

varje ledamot hör finnas en ersättare. Ledamöter och ersättare bör utses

bland personer som äger särskild sakkunskap på upphovsrättens område

och som icke företräder partsintressen; erforderliga informationer om förhållandena

inom speciella branscher på området bör —■ i den mån de icke

lämnas av parterna — kunna infordras från särskilt tillkallade sakkunniga.

Beträffande ordföranden och en av ledamöterna, som förordnas alt

vara vice ordförande, ävensom ersättare för dessa bör gälla, att de skall vara

lagkunniga och i domarvärv erfarna. Kostnaderna för nämndens verksamhet

bör bestridas av allmänna medel.

Sådant skiljedomsförfarande som här föreslagits bör tillämpas även bo
-

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

träffande ersättning vid utsändning i radio eller television, som sker med

stöd av bestämmelserna i 22 § andra stycket.

En remissinstans har gjort gällande, att i förevarande ordning även borde

avgöras hur ersättning som avses i 47 § skall fördelas mellan flera medverkande

artister. Det torde dock kunna förutsättas, att frågor av denna

art kommer att lösas organisationsvägen.

7 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet

53 §.

Paragrafen, som motsvarar 53 § kommittéförslaget, innehåller straffbestämmelser.

Gällande rätt. Straffbestämmelserna i författar- och konstverkslagarna är

invecklade och synnerligen detaljerade. Angående deras närmare innehåll

må anföras följande, varvid till en början behandlas ansvarsreglerna i författarlagen.

Direkta intrång i ensamrätten är här straffbelagda i 24 § under 1) och

4); påföljden är dagsböter. Det straffbara förfarandet anges genom i huvudsak

samma ordalag, som lagen i 2 § använder för beskrivningen av ensamrättens

materiella innehåll. Böter skall sålunda enligt 1) ådömas den

som i strid mot lagen mångfaldigar ett verk eller del därav i ett eller flera

exemplar, och enligt 4) den som i strid mot lagen föredrager, utför elldr

uppför eller ock medelst kinematografi framför eller genom radio utsänder

ett verk eller del därav. Såsom komplement härtill gäller enligt 24 § 2),

att böter även skall ådömas den som saluhåller eller genom försäljning,

utdelande, uthyrande eller annorledes sprider sådant exemplar av ett verk,

som honom veterligen blivit av annan framställt i strid mot lagen eller

framställts och lagligen kunnat framställas allenast för enskilt bruk. Detsamma

skall enligt 3) gälla om någon i riket till spridande inför sådant

exemplar av ett verk, som honom veterligen framställts utan författarens

tillstånd i fall, då sådant tillstånd skulle ha erfordrats för verkets mångfaldigande

här i riket, eller saluhåller eller sprider till riket infört exemplar

av detta slag.

För vissa förseelser, vilka ansetts vara av lindrigare beskaffenhet, stadgar

lagen penningböter såsom påföljd. Enligt 26 § skall böter från och med fem

till och med tvåhundra kronor ådömas den som i strid mot lagen förändrar

ett verk, så ock den som, ändå att han vet att sådan ändring blivit av annan

vidtagen, håller till salu eller sprider exemplar av det ändrade verket;

sådana böter skall ock ådömas den som vid mångfaldigande av verket åsidosätter

den skyldighet att ange författarens verkliga eller diktade namn.

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

som åligger honom enligt 16 § andra stycket i lagen. Slutligen stadgas i

27 § att böter från och med fem till och med etthundra kronor skall ådömas

den som underlåter att iakttaga föreskriften i 13 § om skyldighet att

ange författarens namn vid vissa fria utnyttjande!! eller föreskriften i 14 §

om skyldighet att ange titel å tidning eller tidskrift, vars innehåll tagits i

anspråk med stöd av pressens lånerätt.

Motsvarande reglering är genomförd i konstverkslagen (15, 17 och 20 §§);

med saluhållande eller spridande av exemplar -— lagen talar här om efterbildning

av verket — jämställes offentligt utställande av efterbildningen.

Kommittén. I kommitténs förslag har straffbestämmelserna direkt knutits

till föreskrifterna om rättens materiella innehåll; enligt första stycket av

förevarande paragraf straffbelägges brott mot bestämmelse, som är given

i 1 eller 2 kap. till skydd för upphovsrätt. I enlighet härmed inträder enligt

förslaget till en början straff vid intrång i upphovsmannens förfoganderätt

enligt 2 §, d. v. s. då verket, utan att tillstånd föreligger eller bestämmelse

i 2 kap. kan åberopas, mångfaldigas eller göres tillgängligt för allmänheten.

Då förfoganderätten i sistnämnda hänseende innefattar rätt att

sprida exemplar av verket, kommer med denna konstruktion även spridning

som sker utan tillstånd att falla under stadgandet; särskilda straffbestämmelser

i detta hänseende är därför, uttalar kommittén, icke erforderliga.

Motsvarande gäller i fråga om rätten att visa konstverk, i den mån

denna rätt är förbehållen upphovsmannen. Straff inträder vidare vid intrång

i upphovsmannens rätt enligt 3 §. Vad härefter angår hänvisningen

till 2 kap. avser denna bl. a. föreskrifterna i 26 § om skyldighet att vid fria

utnyttj anden ange källan och att återge verket utan andra ändringar än sådana

som följer av den medgivna användningen. Hänvisningen syftar vidare

på reglerna i 11 och 17 §§ att exemplar, som framställts med stöd av

dessa stadganden, icke får utnyttjas för andra ändamål än där avses.

Normalstraffet har alltjämt ansetts böra vara dagsböter; där omständigheterna

är försvårande, bör emellertid enligt kommitténs mening finnas

möjlighet att ådöma fängelse, och straff latituden har utvidgats i enlighet

härmed.

Vad angår det subjektiva rekvisitet framhåller kommittén, att för närvarande

såsom huvudregel gäller att straff inträder icke blott vid uppsåtliga

förfaranden utan även vid överträdelser som sker av oaktsamhet. Denna

ståndpunkt har bibehållits i förslaget. Kommittén diskuterar i detta sammanhang

det undantag från huvudregeln som för närvarande gäller beträffande

obehöriga spridningsåtgärder; förutsättning för straffbarhet är

här att åtgärden sker med vetskap om det förhållande som gör den otillåten.

Efter vägande av skälen för och emot har kommittén emellertid stannat

för att även i detta fall straff bör inträda vid oaktsamhet, och undantaget

har icke bibehållits i förslaget.

Kommittén framhåller, att såsom gärningsman i regel är att anse den

som utför den olovliga handlingen. Där denna företages för annans räk
-

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ning, bör emellertid den senare betraktas som gärningsman; den som faktiskt

utför den olovliga handlingen — t. ex. den som på beställning trycker

ett arbete, oaktat beställaren ej har tillstånd därtill — går i sådant fall i allmänhet

fri från ansvar.

Med intrång i upphovsrätt har i förslaget jämställts brott mot föreskrift

enligt 30 § andra stycket, mot 50 § eller mot förbud enligt 51 §.

I andra stycket av förevarande paragraf har kommittén upptagit ett

stadgande, som straffbelägger import av exemplar i vissa fall. Enligt stadgandet,

som står i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt, skall

första styckets straffbestämmelser tillämpas om någon till riket för spridning

till allmänheten inför exemplar, som framställts utom riket under sådana

omständigheter, att en dylik framställning här i riket skulle varit

straffbar enligt vad i första stycket sägs. Enligt gällande rätt är import av

efterbildning av konstverk straffbelagd även då åtgärden sker i avsikt att

offentligt utställa efterbildningen. Något praktiskt behov av en straffbestämmelse

i detta hänseende torde dock enligt kommitténs mening icke föreligga,

och någon motsvarighet till det åsyftade stadgandet har icke upptagits

i förslaget.

Kommittén framhåller, att upphovsmannen som en reflexverkan av stadgandet

erhåller en viss befogenhet att bestämma om import av utan samftycke

framställda exemplar. Någon gång kan det tänkas att han utövar

denna rätt så, att han lämnar tillstånd till importen; detta kan vara fallet,

om t. ex. en upplaga av en bok framställts utomlands med stöd av tvångslicens

och framställaren begär att få sälja upplagan på den svenska marknaden.

Att importen, där sådant tillstånd lämnas, icke är straffbar ligger enligt

kommitténs mening i sakens natur och har icke ansetts behöva särskilt

uttalas.

Remissyttrandena. De föreslagna straffbestämmelserna tillstyrkes eller

lämnas utan erinran i flertalet remissyttranden. Av de remissinstanser som

har avvikande mening ifrågasätter statsåklagaren i Göteborg huruvida det

överhuvudtaget är erforderligt att bibehålla straff som sanktion på förevarande

område. I övrigt anföres erinringar mot särskilda punkter i paragrafen.

Vad först angår de straffbara gärningarna finner hovrätten

över Skåne och Blekinge det mindre lämpligt att beskriva dessa som brott

mot »bestämmelse, som är given i 1 eller 2 kap. till skydd för upphovsrätt»;

formellt är nämligen bestämmelserna i 2 kap. utformade som undantag i

upphovsmannens rätt. Enligt hovrättens mening bör paragrafen med hänsyn

härtill omarbetas.

Svea hovrätt avstyrker förslaget att straff skall inträda även vid överträdelse

av föreskrift som med stöd av 30 § andra stycket kommittéförslaget

meddelas i testamente. Härom anföres:

Det är icke ovanligt att svårigheter uppkomma vid tolkningen av testamentariska

förordnanden. Ofta blir det nödvändigt att för fastställande av

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ett testamentes rätta innebörd taga hänsyn till andra omständigheter än

ordalydelsen. Särskilt svårbedömbara frågor kunna bl. a. uppstå, då testamente

avfattats med tanke på förhållanden, vilka sedermera väsentligt förändrats.

Det kan icke antagas, att de särskilda föreskrifter, som avse upphovsrättens

utövande efter upphovsmannens död, i mindre omfattning än

vad gäller testamentariska förordnanden i allmänhet skola giva anledning

till dylika tolkningssvårigheter. Vid nu angivna förhållanden synes det

tveksamt om det kan vara lämpligt att låta dessa privat tillkomna föreskrifter

utgöra grund för straffrättsliga avgöranden. Betänkligheter häremot

kunna dessutom hysas av det skälet att straffbestämmelserna i denna del

_såvitt synes — medföra möjlighet att beivra jämväl överträdelser av sådana

föreskrifter, som visserligen beröra rättens utövande men icke gagna

något beaktansvärt intresse för upphovsmannen. Fall kunna dessutom säkerligen

förekomma, då upphovsmannen knappast avsett att öveiträdelse

av hans givna föreskrifter om rättens utövande skall kunna föranleda

straffansvar. Det kan även ifrågasättas om större skäl finnas att tillämpa

straffsanktioner vid överträdelser av förevarande slags föreskrifter än vid

överträdelser av testamentariska ändamålsbestämmelser i allmänhet.

En ledamot av hovrätten är emellertid av skiljaktig mening och tillstyrker

förslaget i förevarande del.

Beträffande härefter det subjektiva re k v is i tet framför ett

par remissinstanser kritik mot förslaget att även oaktsamma handlingar

skall vara straffbara. Stockholms rådhusrätt finner synnerliga skäl

tala häremot. Inledningsvis framhåller rådhusrätten, att man måste ställa

sig tveksam till kommitténs uttalande att oaktsamma handlingar skulle

vara straffbara enligt gällande rätt. Något uttryckligt stadgande härom

finns icke i författar- och konstverkslagarna. Olika uttalanden under lagstiftningsarbetet

på området ger visserligen vid handen, att avsikten varit

att straff skall följa även å oaktsamhetsbrott. En sådan lagstiftarens avsikt

torde emellertid icke utan vidare bli beaktad av domstolarna till nackdel

för en tilltalad. De fåtaliga rättsfallen på området ger icke någon säker

ledning för bedömandet av gällande rätts innehåll. Bådhusrätten anför härefter

att enligt dess mening på upphovsrättens område straff icke bör förekomma

annat än i fråga om uppsåtliga förbrytelser samt yttrar vidare:

Immaterialrättsområdet utgör i många avseenden ett från andra rättsområden

avvikande och särpräglat system av regler, där man i nära nog

varje situation har att taga hänsyn till speciella förhållanden. I fråga om

de subjektiva kraven på straffbarhet vid kränkningar av immaterialrätt

synes icke finnas anledning till annat än att upprätthålla för hela området

enhetliga regler. Vad beträffar patentförordningen och varumärkeslagen,

två ur praktisk synpunkt viktiga författningar på området, gäller att

endast uppsåtliga förbrytelser äro straffbara. Det kan i betraktande härav

icke vara lämpligt att för intrång i upphovsrätt stadga, att det för ansvar

skall vara tillräckligt med gärning, som begåtts av oaktsamhet, med mindre

alldeles särskilda skäl tala härför. Enligt rådhusrättens mening bär straffet

när det gäller förbrytelser mot upphovsmäns rätt, högst obetydlig verkan

såsom sanktion. Antalet fall då givna bestämmelser åsidosattas kan

icke antagas bli mindre genom eu regel om inträdande av straffansvar

för culpösa gärningar. Ur upphovsmännens synpunkt torde därför föga vara

att vinna med eu sådan regel. Det väsentliga för upphovsmännen torde va
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ra, att begångna kränkningar föranleda ersättningsskyldighet; och gentemot

regler om skadestånd även vid intrång som skett av oaktsamhet finnes

intet att invända. Det är för övrigt att märka, att skadeståndet anses ha

en preventiv funktion jämte den reparativa. Vid en närmare granskning

av kommitténs lagförslag, såvitt gäller fall som skulle vara straffbara även

vid oaktsamhet, har rådhusrätten funnit, att på åtskilliga ställen förekomma

beskrivningar, vilkas tolkning är i mycket hög grad beroende av skönsmässiga

bedömanden eller i allt fall överväganden, som kräva insikt i vad

som anses vara god sed på upphovsrättens område. Detta förhållande gör,

att frågan om bestämmandet i ett givet fall av culpabegreppets omfattning

blir synnerligen vansklig.

Under anförande av liknande synpunkter avstyrker även styrelsen för

Sveriges advokatsamfund att straff stadgas för oaktsamhet.

Några remissinstanser, som i princip icke har något att erinra mot att

straff stadgas för oaktsamhet, anser undantag böra göras för oaktsamhet

som är ringa. Sålunda anför Svea hovrätt:

Då fråga är om bagatellförseelser, vilka icke förorsakat någon skada, kunna

förhållandena ofta vara sådana att det varken är erforderligt eller ens

önskvärt med straffansvar. Enligt förslaget torde emellertid straffansvar

städse kunna inträda i dylika fall, exempelvis då av förbiseende upphovsmannens

namn icke blivit angivet vid verkets framförande i överensstämmelse

med vad god sed kräver eller då citat gjorts ur ett verk men källan

av förbiseende icke vederbörligen angivits. Oftast kan den oaktsamhet, som

ådagalagts i dessa fall, vara så ringa att det måste anses stötande att ådöma

straffpåföljd om än i form av obetydligt bötesstraff. Hänsynen till de

upphovsrättsliga reglernas effektivitet förefaller ej heller kräva att straff

skall utdömas även då en blott ringa grad av oaktsamhet föreligger.

Hovrätten erinrar vidare om att i straffrättskommitténs förslag till brottsbalk

i 22 kap. 1 § intagits ett stadgande, enligt vilket straff ej skall ådömas

om oaktsamheten var ringa. Om detta förslag uppböjes till lag, förefaller

skäl knappast finnas att inom upphovsrätten sätta den nedre gränsen för

straffbar oaktsamhet lägre än då fråga är om brott enligt brottsbalken.

Att handlingar av ringa oaktsamhet undantages från straff förordas vidare

av hovrätten över Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges landsfiskaler

och Sveriges radio samt ifrågasättes jämväl av statsåklagaren i Göteborg.

Ett steg längre går publicistklubben, svenska tidningsutgivareföreningen

och svenska boktryckareföreningen, vilka anser att endast handlingar av

grov oaktsamhet bör beläggas med straff. Publicistklubben befarar

att domstolarna, om förslaget genomföres, kommer att visa sig benägna att

ställa relativt höga krav på aktsamhet. Obilliga konsekvenser kan då lätt

uppkomma vad beträffar pressens folk, vilka ofta arbetar under krävande

yttre förhållanden.

Vad angår strafflatituden avstyrkes förslaget att däri införa

fängelse för fall, då omständigheterna är försvårande, av svenska bokförläggareföreningen,

svenska tidningsutgivareföreningen, svenska boktryckareföreningen

och Stockholms handelskammare; det anföres bl. a. att något

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

287

behov av en sådan straffskärpning icke föreligger och att denna, med hänsyn

till att hithörande brott i förslaget utformats såsom angivelsebrott,

kan medföra risk för utpressning. I avstyrkande riktning uttalar sig även

publicistklubben.

Publicistklubben berör vidare frågan vem som vid en överträdelse skall

anses som gärningsman. Kommitténs uttalande att såsom sådan bör

betraktas den som utför den olovliga gärningen skulle för pressens del innebära

att den medarbetare, som är närmast ansvarig för att intrång i någons

upphovsrätt skett, också är den som skall åtalas. Därest polisundersökning

göres på tidningsredaktion för att utröna vem som företagit den

åtalbara gärningen, föreligger emellertid allvarlig risk för att den grundlagsskyddade

anonymitelsrätten sättes i fara. Det synes därför önskvärt

att — med stöd av reglerna om företagaran svaret -—- alltid tidningens

ägare får bära det straffrättsliga ansvaret för överträdelsen, icke den enskilde

publicisten. Endast på detta sätt torde anonymitetsskyddet kunna

upprätthållas.

Den i andra stycket beträffande import av exemplar föreslagna

straffbestämmelsen behandlas av några remissinstanser. Styrelsen för Svcrikes

advokatsamfund kritiserar det för straffbarhet uppställda kravet att

importen sker i avsikt att sprida exemplaret till allmänheten; straff bör

inträda även om den som importerar exemplaret avser att själv behålla

det. I samma riktning uttalar sig styrelsen för konstnärernas riksorganisation

och föreningen svenska affischtecknare. Stim, föreningen svenska tonsättare,

Skap och svenska musikförlåggareföreningen framhåller, att det

på det musikaliska området är vanligt att originalförläggaren förvärvar

rätten till verket för hela världen men sedan i vissa fall söker ökad spridning

för detta genom subförläggare i olika länder. Föreningarna förutsätter

att en svensk subförläggare, som erhållit ensamrätt för Sverige till ett

utländskt verk, enligt förslaget skall vara skyddad mot att andra importerar

för annat land avsedda exemplar. Om så ej skulle vara fallet, bör klara

bestämmelser i denna riktning utfärdas.

Departementschefen. I de av kommittén upptagna straffbestämmelserna

har med intrång i upphovsrätt jämställts bl. a. brott mot föreskrift som meddelas

i testamente. Inom Svea hovrätt har rests invändningar häremot, varvid

bl. a. åberopats att det ofta uppkommer svårigheter vid tolkning av

dylika föreskrifter. Med hänsyn till de personliga intressen, som här beröres,

synes emellertid upphovsmannen böra erhålla garanti för att av

honom givna föreskrifter verkligen kommer att åtföljas. Beaktas bör dock

att i paragrafen endast avses brott mot föreskrift som rör »rättens utövande».

Sådant brott föreligger endast då någon förfogar över verket på ett

sätt som i upphovsrättslig mening strider mot testamentet. Hit hör alltså

icke del fallet, alt dödsbodelägare underlåter att verkställa förordnande

om viss utgivning, visst framförande o. s. v.; en dylik föreskrift kan självfallet

icke sanktioneras genom straffbestämmelse. Ej heller hör hit ett så
-

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungi. Maj.ls proposition nr 17 år 1960

dant fall som att verket utges i annan utstyrsel än testator bestämt. Om

testamentet däremot innehåller föreskrift, att visst manuskript ej får publiceras

utan exempelvis skall deponeras i ett arkiv, men manuskriptet det

oaktat utges, innebär detta ett utövande av rätten till verket som strider

mot testamentet och som bör kunna föranleda beivran.

Beträffande utformningen av det subjektiva rekvisitet har kommitténs

förslag, att icke endast uppsåtliga utan även oaktsamma handlingar skall

vara straffbara, väckt viss kritik vid remissbehandlingen. Ett par remissinstanser

har uttalat sig mot att oaktsamhet överhuvudtaget straffbelägges;

i flera andra yttranden framhålles, att undantag bör göras för oaklsamhet

som är ringa eller att straffbarheten bör begränsas till fall av grov

oaktsamhet. Av Stockholms rådhusrätt har härvid bl. a. gjorts gällande, att

förslaget skulle innebära en förändring i förhållande till gällande rätt. Det

torde emellertid vara en allmänt omfattad åsikt att oaktsamhet redan

för närvarande är straffbar, och anledning att i princip frångå denna

ståndpunkt anser jag icke föreligga; det skulle innebära en betänklig försvagning

av rättsskyddet, om endast uppsåtliga handlingar skulle kunna

beivras. Å andra sidan kan på detta område ofta vara fråga om bagatellförseelser,

vilka icke erfordrar straffrättslig reaktion utan där det tvärtom

många gånger kunde framstå som stötande att ådöma ens ett lågt bötesbelopp.

Att generellt göra oaktsamhet straffbar är därför enligt min mening

att gå för långt. Gränsen bör lämpligen dragas på det sättet, att straffbarhet

endast skall inträda vid grov oaktsamhet.

Straffbestämmelserna skall enligt förslaget gälla även vid obehöriga spridningsåtgärder.

För detta speciella fall uppställer gällande rätt krav på vetskap

och förslaget innebär alltså här en utvidgning av det kriminaliserade

området. I praktiken är här främst fråga om sådan spridning av olagliga

exemplar, som sker i tillfälliga butiker, genom agenter, postorder o. s. v.

Det kan i dylika fall ofta vara svårt att nå huvudintressenten i det brottsliga

förfarandet. Möjligheterna till beivrande är då beroende av i vilken mån

ingripande kan ske beträffande olika led i distributionen. Det kan icke

anses rimligt, att i sådant fall de som handhaft distributionen skulle —

hur misstänkta omständigheterna än varit — kunna försvara sig med att

de icke hade direkt vetskap om det brottsliga i framställningen. Den omständigheten

att även oaktsamt förfarande i viss utsträckning straffbelägges,

bör dock icke innebära, att en i vanliga former verkande företagare

skall behöva vidtaga alltför betungande kontrollåtgärder.

Vad angår strafflatituden har kommittén föreslagit att däri införes fängelse

för svårare fall. Några remissinstanser har gjort invändningar mot

denna skärpning. I speciella fall kan intrång i upphovsrätt emellertid vara

mycket kännbart för målsäganden och jag vill biträda kommitténs förslag.

Det synes dock tillräckligt att bestämma strafflatituden till böter eller

fängelse i högst sex månader, varvid icke torde behöva särskilt anges att

fängelse är avsett för svårare fall.

Förslaget upptager icke någon reglering av frågan vem som skall anses

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

som gärningsman. Här får allmänna principer tillämpas. Jag anser det icke

motiverat att, såsom föreslagits i ett remissyttrande, stadga särskilda regler

i detta hänseende såvitt rör pressens förhållanden.

Såsom kommittén anfört bör straffbestämmelserna kompletteras med

föreskrifter om straff för import av exemplar, som framställts utom riket

under sådana omständigheter, att framställningen skulle ha varit straffbar i

Sverige. Intresse att ingripa mot dylik import har upphovsmannen i första

hand, då framställningen är tillåten i framställningslandet och sålunda icke

där kan påtalas. Även om framställningen är olaglig och kan beivras av

upphovsmannen, är det emellertid värdefullt för honom att äga en självständig

rätt att förhindra import till det egna landet. Kommitténs förslag

i denna del svnes väsentligen icke ge anledning till erinran. Några remissinstanser

bär kritiserat det för straffbarhet uppställda kravet att importen

sker i avsikt att sprida exemplar till allmänheten. Att utvidga stadgandet

till att avse import även för den importerandes privata bruk skulle dock

föra för långt. Såsom nyss berörts avser stadgandet icke blott exemplar,

som är olagliga i framställningslandet utan även exemplar, vars framställning

där var fullt laglig. Om någon under en utlandsresa köper ett sådant

exemplar, exempelvis i detaljhandeln, måste han äga rätt att föi eget bruk

taga med sig exemplaret vid hemfärden. Att åter göra skillnad mellan olika

slags exemplar skulle föranleda en reglering som vore alltför invecklad med

hänsyn till frågans ringa betydelse.

Stim m. fl. remissinstanser har ansett förslaget innebära, att en svensk

förläggare, som erhållit ensamrätt för Sverige till ett utländskt verk, skall

vara skyddad mot att andra importerar för annat land avsedda exemplar.

Förevarande stadgande avser emellertid ej detta fall. Ett visst skydd ger

däremot upphovsmannens spridningsrätt. Om importen sker direkt från

tramställaren, äger importören i regel icke utan upphovsmannens samtycke

sprida exemplaren på den svenska marknaden; enligt 23 § blir exemplar

fria för vidarespridning först sedan de utgivits, men normalt torde

överlåtelsen till importören icke innefatta utgivning. Det skydd som ligger

häri torde vara tillräckligt för det praktiska behovet.

I redaktionellt avseende torde vissa ändringar böra vidtagas i den av

kommittén föreslagna lagtexten.

54 §•

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 54 § kommittéförslaget, innehåller

regler om ersättningsskyldighet vid intrång i upphovsrätt m. in.

Gällande rätt. Enligt 27 a § första stycket författarlagcn är den som gjort

sig förfallen till ansvar enligt lagen pliktig att gälda ersättning för förlust,

lidande eller annat förfång, som tillskyndats målsägande!! genom den

brottsliga gärningen; ersättningen må ej i något fall understiga femton kronor.

I viss utsträckning kan ersättningsskyldighet ådörnas även den som

på grund av bristande subjektiva förutsättningar icke kan ådörnas ansvar.

1!) llihang till riksdagens protokoll IDtiO. 1 samt. -Vr It

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Enligt paragrafens andra stycke gäller sålunda, att om någon företagit

handling, som avses i vissa angivna stadganden i lagen, eller ej fullgjort

skyldighet, som avses i vissa andra stadganden däri, och om härav uppkommit

vinst för honom, han, ändå att ansvar icke kan ådömas honom, är

pliktig att intill vinstens belopp utge ersättning för målsäganden tillskyndat

förfång.

Bestämmelser av motsvarande innehåll återfinnes i 20 a § konstverkslagen.

Kommittén. Kommittén behandlar till en början ersättningsskyldighet vid

straffbara intrång. Inledningsvis anföres att den, som uppsåtligen eller av

oaktsamhet gör intrång i någons upphovsrätt, bör ersätta all ekonomisk

skada som vållats därav; härjämte bör den skyldige utge skadestånd för

det personliga lidande och obehag, som orsakats målsäganden genom åtgärden.

Kommittén uttalar att en skadeståndsregel på området sålunda

skulle kunna avfattas i nära anslutning till ersättningsbestämmelserna i

gällande rätt. Särskild uppmärksamhet påkallar emellertid frågan, i vilken

omfattning den skyldige bör utge ersättning, då intrånget bestått i att verket

utnyttjats i strid mot lagen, t. ex. genom att det utan tillstånd mångfaldigats

eller framförts offentligt. I typiska fall torde visserligen en allmän

skadeståndsregel av det slag som gällande rätt uppställer här vara tillräcklig.

Med stöd av en sådan regel kan till en början vanligen utdömas skäligt

honorar eller liknande vederlag för utnyttjandet; detta torde böra bestämmas

efter gällande tariffer, kollektivöverenskommelser o. dyl. eller efter eljest

inom branschen gängse grunder. Vidare föreligger rätt till ersättning

för skadliga biverkningar av åtgärden, t. ex. nedgång i försäljning av lagligen

tillkomna upplagor, uteblivna beställningar, förlorad möjlighet att placera

verket på ett särskilt vinstgivande sätt o. s. v. Slutligen skall ersättning

utgå för målsägandens personliga obehag och olägenheter av åtgärden. I

speciella fall kan dock förekomma, att ett verk utnyttjas obehörigen utan

att en skadeståndsregel av detta slag skulle grunda rätt till ersättning. Som

exempel nämnes, att en komposition olovligen utsändes i radio och det visar

sig att åtgärden medför vissa fördelar för kompositören, t. ex. genom att

avsättningen av royaltybelagda grammofoninspelningar av verket ökar. I

dylikt fall torde, framhåller kommittén, en tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga

grundsatser innebära att skadestånd icke utgår, om fördelarna

uppväger kompositörens omedelbara förfång av åtgärden. Det bör

emellertid enligt kommitténs mening icke i något fall förekomma, att verk

utnyttjas obehörigen utan att målsäganden erhåller skäligt vederlag därför;

den skyldige skulle eljest kunna komma i bättre ställning än den som

vid verkets utnyttjande iakttager lagens föreskrifter. Såsom generell regel

synes därför böra gälla, att då ett verk utnyttjas i strid mot lagen, den

skyldige skall vara pliktig att till målsäganden oavkortat utge sådant vederlag,

beräknat på sätt förut angivits.

Kommittén framhåller vidare, att vid straffbara intrång ersättningen för

opaginerad Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

uteblivet vederlag är att se som ett minimum för skadeståndet. Där målsäganden

lidit även annan förlust än uteblivet vederlag, bör jämväl denna

ersättas. Såsom förut anförts bör den skyldige även utge gottgörelse för lidande

eller annat förfång, som genom åtgärden tillfogats målsäganden.

Bestämmelser av nu angivet innehall har av kommittén upptagits i första

och andra styckena av förevarande paragraf, varvid emellertid — av motiv

som framgår av det följande — första stycket även avser förtal anden som

sker i god tro och alltså ej är straffbara. Enligt första stycket skall den som

i strid mot lagen om upphovsrätt eller mot föreskrift enligt 30 § andra stycket

utnyttjar ett verk till målsäganden utge vederlag därför enligt gängse

grunder. I andra stycket stadgas, att om det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet,

den brottslige jämväl skall ersätta målsäganden för annan förlust

än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång som orsakats

genom brottet.

Kommittén framhåller härefter att även andra former av intrång än de

som nu behandlats kan vålla målsäganden ekonomisk eller ideell skada,

exempelvis förfaranden, som innebär kränkning av upphovsmannens rätt

enligt 3 §. För dessa fall har kommittén ansett en allmän skadeståndsregel

av samma slag som den för närvarande gällande böra bibehållas. Regeln,

vilken upptagits i tredje stycket, har utformats så, att den som i annat fall

än i andra stycket sägs gör sig förfallen till ansvar enligt 53 § skall ersätta

målsäganden förlust, lidande eller annat förfång av brottet.

Gällande regler om visst minimibelopp för skadestånd saknar enligt kommitténs

mening praktisk betydelse och har icke ansetts böra bibehållas; såvitt

angår sådant intrång, som består i att verket utnyttjas olagligen, kan

de i viss mån anses ersatta av stadgandet i första stycket.

I det följande övergår kommittén till frågan om ersättningsskyldighet

vid icke straffbara intrång. Kommittén anför att gällande regler här i

många fall innebär att ersättningen, då intrånget bestått i att verket utnyttjats

i strid mot lagen, skall bestämmas till skäligt vederlag men att den i

andra fall kan bli större eller mindre. Enligt kommitténs mening vore det

emellertid ur olika synpunkter mest ändamålsenligt, att ersättningen städse

utginge med belopp motsvarande skäligt vederlag. Å ena sidan förefallei

det sålunda knappast riktigt, att den som är i god tro skall behöva utge ersättning

för annan skada än uteblivet vederlag. Å andra sidan är det ganska

rimligt att vederlag alltid skall utgå. Det synes kommittén vara en naturlig

grundprincip på hela detta område att den, som •— oavsett om det sker i

ond eller god tro — obehörigen utnyttjar ett verk, skall utge vederlag därför.

Att en förläggare, en filmproducent eller annan dylik företagare utan

egen skuld råkar utnyttja ett verk och därigenom ådrager sig en oväntad

utgift är väl jämförbart med liknande yrkesrisker, där i rörelsen sedvanliga

omkostnader i efterhand visar sig bli större än vad man kalkylerat.

I enlighet med det anförda har den i första stycket upptagna regeln om

vederlag enligt gängse grunder utformats så, att den är tillämplig även i

fall, där intrånget icke är straffbart.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

Om intrång i upphovsrätt i god tro äger rum på annat sätt än att verket

utnyttjas, bör enligt kommitténs mening icke i något fall ersättningsskyldighet

åläggas.

I särskilt yttrande har en av kommitténs ledamöter, justitierådet Hcdjeldt,

förordat att det vederlag, som enligt förslaget skall utgå som minimigottgörelse,

vid uppsåt eller oaktsamhet bör kunna efter skälighctsprövning

höjas till det dubbla. I motiveringen anföres bl. a. följande:

Ur målsägandens synpunkt framstår ett skadestånd överstigande beloppet

för gängse honorar som väl motiverat. Ett obehörigt utnyttjande och

darav föranlett ingripande nödvändiggör en aktivitet från hans sida, som

av flertalet rättsägare på detta område uppfattas som ett stort personligt

obehag och verkar störande på deras produktiva verksamhet. Obehaget kan

dock knappast sägas vara av den art, att särskilt skadestånd såsom för

ideell skada bör utgå därför, och även inverkan på vederbörandes arbetsro

kan vara alltför obestämd som underlag för en skadeståndsberäkning. Ej

heller kan man här tala om rättegångskostnader i egentlig mening. Även

ur en annan synpunkt kan ett förhöjt skadestånd motiveras, nämligen som

ett slags riskpremie. Det måste befaras, att åtskilliga fall av obehörigt utnyttjande

bli opåtalade, varigenom målsägandena göra förluster och de felande

göra obehöriga vinster, och det är rimligt att de fall, som bli upptäckta,

drabba de felande och soulagera målsägandena med större belopp än

ordinära honorar.

Ser man samma fråga från den brottsliges synpunkt, är det framför allt

riskpremietanken som framträder. Uppsåtliga intrång i upphovsrätt torde

vara sällsynta; de praktiskt viktigaste fallen lära vara sådana, där man i

ett stort och brådskande företag, såsom utgivning av en stor tidning, inspelning

av en film eller liknande, icke ger sig tid att närmare undersöka rättsförhållandet

utan medvetet tager risken av ett skadeståndskrav i efterhand.

För en affärsmässigt arbetande företagare — vars dagliga gärning till stor

del består i att taga risker av olika slag och beräkna deras ekonomiska räckvidd—

Hgger en sådan utväg nära till hands. Men utan tvivel skulle det fölen

sådan företagare te sig lika överraskande som för hans motpart stötande,

om det visade sig att han i själva verket icke riskerat något alls, utan

i skadestånd utginge endast vad han under alla förhållanden haft att betala

vid en lojal uppgörelse.

Det kan invändas, att den felande dessutom riskerar straff och eventuellt

törverkande. Emellertid torde inom olika områden av immaterialrätten erfarenheten

visa, att straffet har underordnad betydelse som sanktion och

att utformningen av skadeståndsreglerna är det viktigaste i detta sammanhang.

Både målsäganden och den tilltalade ha i allmänhet en önskan att

göra upp i godo, och om målsäganden därvid får skadestånd med det belopp

som kan väntas bli utdömt, har han intet intresse att driva saken till

rättegång.

Reservanten uttalar i anslutning härtill, att det är mot nu anförda bakgrund

man bör se det från upphovsmännens sida ofta framförda klagomålet,

att skadestånd i hithörande mål utmätes alltför knappt. Det av reservanten

förordade systemet har ansetts påkallat till avhjälpande härav.

Beträffande innehållet i reservationen hänvisas i övrigt till betänkandet

s. 503 f.

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Remissyttrandena. De av kommittén föreslagna skadeståndsbestämmelserna

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Svea hovrätt uttalar i sitt tillstyrkande yttrande:

Gällande regler om skyldighet att utgiva s. k. obehörig vinst torde icke

alltid vara lätta att tillämpa i praktiken, särskilt som det ofta är förenat

med svårigheter att bestämma »vinsten» av det förfarande, som inneburit

intrång i upphovsmannens rätt. Den av kommittén föreslagna generella regeln,

enligt vilken den skyldige vid obehörigt nyttjande av ett verk skall

vara pliktig att till målsäganden utgiva vederlag för nyttjandet, synes vara

ändamålsenlig samt ägnad att leda till enkelhet och säkerhet i rättstillämpningen.

De föreslagna bestämmelserna torde även medföra större möjligheter

till förlikning om skadeståndets storlek, enär parterna säkerligen ha

lättare att enas om ett skäligt vederlag för nyttjandet än om den vinst, som

den skyldige gjort genom sitt förfarande. För de fall, där det obehöriga

nyttjandet skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, torde enligt hovrättens

mening anledning knappast finnas att, på sätt regeringsrådet Hedfeldt föreslagit,

införa en särskild regel, enligt vilken vederlaget finge efter ty prövas

skäligt höjas till det dubbla. Det tilläggsskadestånd, som enligt en dylik

regel skulle utgå utöver gängse vederlag och ersättning för ideell och

indirekt skada, finge mer karaktär av privatbot vid sidan av straffet. Enligt

hovrättens uppfattning torde straff och skadestånd, beräknat på vanligt

sätt och utan förhöjt vederlag, utgöra tillräcklig reaktion mot intrång i

upphovsrätten.

Liknande synpunkter anlägges av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Riksåklagarämbetet uttalar, att ämbetet finner de föreslagna skadeståndsbestämmelserna

ändamålsenliga.

Svenska tidningsutgivar ef öreningen anser, att skadestånd beträffande

icke straffbara överträdelser principiellt bör begränsas till den vinst som

kan ha uppstått; till förmån för den av kommittén föreslagna regeln talar

dock att den underlättar behandlingen av skadeståndsfrågan.

Den av justitierådet Hedfeldt i särskilt yttrande föreslagna skadeståndsregeln

förordas av statsåklagaren i Göteborg, statens konstråd, Sveriges författareförening,

föreningen Minerva, Sveriges ungdomsförfattareförening,

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap, svenska musikförläggareföreningen

och föreningen svenska tecknare.

Sveriges radio anser, att skadeståndsskyldighet bör kunna åläggas även

den som till förfång för annan utnyttjar sådan titel som avses i 50

samt anför härom:

Det är icke otänkbart, att rätten till titeln finns på en band och rätten till

auktorverket på en annan. Ett praktiskt fall är en programscrie i radio eller

television, i vilken verk av olika upphovsmän kan komma att framföras.

Rätten till titeln på programserien, t. ex. »Snurran» eller »Karusellen»,

torde vanligen ha förvärvats av Sveriges radio, medan rätten till de framförda

verkan kan tillhöra respektive upphovsmän. I praktiken förekommer

ofta alt den goodwill, som genom Sveriges radios program tillförts dessa

titlar, på ett otillbörligt sätt utnyttjas för vinnings skull av utomstående.

Det förefaller praktiskt att Sveriges radio i ett dylikt fall ensam kan upp
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

träda som målsägande och begära skadestånd. Ett annat praktiskt fall är,

att ett filmbolag önskar använda titeln för en film; även i ett dylikt fall är

det lämpligt att Sveriges radio ensam kan avgöra frågan.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna skadeståndsbestämmelserna,

som i princip tillstyrkts eller godtagits av det stora flertalet remissinstanser,

innebär en välkommen förenkling av gällande regler och synes

väsentligen ej ge anledning till erinran. En reservant inom kommittén har

förordat en regel, att sådant vederlag, som enligt första stycket i förslaget

skall vara minimigottgörelse vid obehörigt utnyttjande av verket, i fall av

uppsåt eller oaktsamhet skall kunna efter skälighetsprövning höjas till det

dubbla; härmed åsyftas bl. a. att tillgodose från upphovsmännens sida framförda

önskemål om garantier för att skadestånden icke, såsom man gör gällande

att nu ofta är fallet, utmätes alltför knappt. Sådana omständigheter,

som skulle påkalla att vederlag på detta sätt borde höjas, torde emellertid

i allmänhet föranleda att skadeståndet redan enligt regeln om rätt till ersättning

för annan förlust än uteblivet vederlag höjes utöver skäligt vederlag.

Skulle man höja ersättningen även i andra fall, finge detta närmast karaktär

av privatbot, en påföljd som är tämligen främmande för svensk

rättsuppfattning.

I detta sammanhang vill jag emellertid understryka, att vid skadeståndsberälcning

i hithörande fall bör tillfullo beaktas, vad intrånget betytt för

målsäganden i ekonomiskt och ideellt avseende. Erinras må att domstolen,

där full bevisning om skadan icke alls eller allenast med svårighet kan föras,

har att med stöd av 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskatta skadan till

skäligt belopp.

Sveriges radio har framhållit, att skadeståndsskyldighet bör kunna åläggas

även den som till förfång för annan utnyttjar sådan titel på skyddat

verk, som avses i 50 §; rätten till titeln kan finnas på en hand och rättep

till det skyddade verket på en annan och den som har rätt till titeln bör då

äga en självständig talerätt. Denna uppfattning synes i princip riktig; föreligger

uppsåt eller ovarsamhet täckes fallet av den generella skadeståndsregeln

i det föreslagna tredje stycket.

Den omständigheten att skadeståndsskyldighet men ej straff skall inträda

vid oaktsamhet som ej är grov föranleder vissa jämkningar i paragrafens

avfattning i jämförelse med kommitténs förslag. Även eljest påkallas vissa

redaktionella jämkningar i förslaget.

55 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 55 § kommittéförslaget, har

upptagits regler om rätt för domstol att föreskriva åtgärder till förebyggande

av missbruk av olagligen framställda exemplar m. m.

Gällande rätt. I fråga om litterära och musikaliska verk upptages huvudbestämmelser

i ämnet i 25 § författarlagen. Enligt första stycket i detta lag
-

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

rum skall där ett verk av denna art mångfaldigats i strid mot lagen eller

eljest framställts utan författarens tillstånd i fall, da sadant tillstånd skulle

ha erfordrats för verkets mångfaldigande här i riket, de därvid framställda

exemplaren efter målsägande^ val antingen förstöras eller ock utlämnas

till målsäganden mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför å honom

tillkommande skadestånd. Det sagda skall äga tillämpning även i fråga

om exemplar, som framställts och lagligen kunnat framställas allenast

för enskilt bruk, där det hålles till salu eller sprides eller ock nyttjas vid

verkets offentliga återgivande. I andra stycket upptages ett särskilt stadgande

om formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande

för det olovliga mångfaldigandet användbara materialier; med sådana skall,

om målsäganden det yrkar, så förfaras, att missbruk därmed ej må ske.

Enligt tredje stycket gäller bestämmelserna i paragrafen endast om sådana

exemplar eller materialier, som fortfarande finnes i den brottsliges besittning

eller över vilka han eljest förfogar.

Enligt 26 § första stycket andra punkten skall vad i 25 § stadgas äga motsvarande

tillämpning, där någon förändrar ett verk i strid mot lagen liksom

där någon, ändå att han vet att sådan ändring blivit av annan vidtagen,

håller till salu eller sprider exemplar av det ändrade verket.

Beträffande konstverk återfinnes regler av samma innehåll i 16 § och

17 § första stycket andra punkten konstverkslagen; till de fall, då såsom

förutsättning för ingripande gäller att exemplar — lagen talar här om efterbildning

av verket — hålles till salu eller sprides, kommer här det fallet

att efterbildningen utställes offentligt. Från tillämpningsområdet för dessa

stadganden undantages byggnadsverk.

Kommittén. Syftet med gällande regler är enligt förarbetena att bereda

domstol möjlighet att förebygga, att den som olovligen framställt exemplar

kommer i tillfälle att utnyttja dem i konkurrens med upphovsmannen.

Kommittén anser det också uppenbart, att denne har ett berättigat anspråk

på att sådan konkurrens förhindras. Enligt kommitténs mening kan

emellertid även i andra fall än som förutsatts i de nu gällande bestämmelserna

vara erforderligt att hindra missbruk av olagliga exemplar, och föreskrifter

härom bör kunna avse även andra åtgärder än de för närvarande

tillåtna. Domstolen bör därför erhålla en generell rätt att föreskriva åtgärder

för att förebygga missbruk av olagliga exemplar.

Enligt den föreslagna texten skall åtgärder till en början kunna föreskrivas

i fråga om exemplar av verk, som framställts eller införts till riket i

strid mot lagen. Vad angår framställning av exemplar består det olagliga

förfarandet vanligen i att vederbörligt tillstånd icke inhämtats. Kommittén

framhåller att stadgandet emellertid kan vara tillämpligt även då sådant

tillstånd givits, men företaget genomförts på ett sätt som kränker upphovsmannens

ideella rätt. Har exempelvis ett litterärt verk med författarens

samtycke utgivits i bearbetning, men denna utförts så undermåligt att

författarens litterära eller konstnärliga anseende skulle lida skada, om

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

iipplägan finge fortsatt spridning, bör detta uppenbarligen kunna förhindras.

Kommittén anför vidare, att den ideella rätten kan lida intrång även

då färdiga exemplar, framför allt originalexemplar av konstverk, stympas

eller eljest förvanskas. Jämväl i sådant fall har upphovsmannen ett berättigat

intresse, att spridning av det förvanskade exemplaret förhindras. För

att tillgodose detta intresse har stadgandet gjorts tillämpligt även där exemplar

ändrats i strid mot lagen. Enligt stadgandet skall slutligen åtgärder

kunna ifrågakomma med avseende å exemplar, som visserligen framställts

eller införts rättsenligt men gjorts tillgängligt för allmänheten i strid mot

lagen. Här syftas främst på sådana fall, då mångfaldigandet med stöd av

bestämmelserna i 11 eller 17 § skett för enskilt bruk eller för tillfälligt

bruk vid undervisning, men vad som framställts sedermera i strid mot

nämnda paragrafer användes för annat ändamål.

Kommittén anför härefter, att åtgärder bör kunna föreskrivas icke blott

beträffande olagliga exemplar utan även i fråga om vissa hjälpmedel, som

begagnats för framställningen; eljest riskerar upphovsmannen, att dessa i

framtiden ånyo kommer till obehörig användning. Hit hör sådana saker

som trycksatser, klichéer och formar. I detta syfte har stadgandet, i överensstämmelse

med gällande rätt, förklarats tillämpligt på hjälpmedel, som

kan användas endast för den ifrågavarande framställningen.

Till förfaranden, som strider mot lagen, är att hänföra icke blott åtgärder,

som innefattar intrång i upphovsrätt, utan även fall, då exemplar av

verk spritts till allmänheten i strid mot bestämmelsen i 50 §. Det föreslagna

stadgandet har även förklarats tillämpligt på förfaranden, som sker i

strid mot föreskrift enligt 30 § andra stycket eller mot förbud enligt 51 §.

Såsom förutsättning för stadgandets tillämpning bär icke uppställts, att

den bakomliggande gärningen är straffbar. På grund härav skall åtgärder

kunna föreskrivas även då på grund av bristande subjektiva förutsättningar

ansvar ej kan ådömas. Kommittén framhåller, att det tydligen även i ett

sadant fall är av vikt för upphovsmannen, att missbruk av exemplar och

hjälpmedel förebygges.

Vad angår innehållet i de föreskrifter, som skall kunna meddelas, bör

rätten enligt kommittén principiellt äga frihet att träffa avgörande från

fall till fall och under beaktande av samtliga föreliggande omständigheter.

Efter att ha anfört åtskilliga exempel uttalar kommittén, att det knappast

är möjligt och i varje fall icke lämpligt att i lagtext uttömmande ange de

olika möjligheter, som här föreligger. Åt rätten har därför lämnats att efter

skälighetsprövning besluta om lämpliga åtgärder; till vägledning i de

praktiskt viktigaste fallen har i texten som exempel nämnts, att föreskrift

må avse att föremålet skall förstöras, på visst sätt ändras eller ock utlämnas

till målsäganden mot lösen.

I motsats till nu gällande bestämmelser innefattar det föreslagna stadgandet

icke ovillkorlig skyldighet för rätten att bifalla yrkande att föreskrifter

skall meddelas. Stundom kan omständigheterna vara sådana, att

stadgandets tillämpning skulle verka stötande. Detta spörsmål behandlas

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

närmare vid 56 §. I ett särskilt fall, nämligen då det olagliga förfarandet

bestått i utförande av byggnadsverk, anser kommittén att stadgandet överhuvudtaget

icke bör vara tillämpligt. Även om arkitektens rätt åsidosatts

vid utförandet, kan det av naturliga skäl icke komma i fråga, att byggnaden

skulle rivas eller att målsägande!! skulle äga tillösa sig denna. Andra

åtgärder torde någon gång vara tänkbara, men något praktiskt behov av att

föreskriva sådana torde enligt kommittén icke föreligga. Fallet har därför

i andra stycket undantagits från paragrafens tillämpningsområde.

Det föreslagna stadgandet bör enligt kommittén principiellt kunna åberopas

vare sig föremålet innehaves av den som gjort sig skyldig till det

olagliga förfarandet eller övergått i tredje mans ägo. Enligt allmänna grundsatser

bör det emellertid ej gälla mot den som i god tro förvärvat föremålet

eller särskild rätt därtill, såsom panträtt. En bestämmelse i denna riktning

har likaledes upptagits i paragrafens andra stycke.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen berörts endast

av svenska tidningsutgivareföreningen, som hemställt om föreskrift, att

tidningarnas och tidskrifternas arkivexemplar ävensom tekniskt material

undantages från förstöring. Missbruk i sådana fall kan anses uteslutet. Vid

tillämpningen av bestämmelserna bör enligt föreningens mening särskild

hänsyn tagas till pressens speciella förhållanden, icke minst med tanke på

kontinuitetsfrågan och de höga framställningskostnaderna.

Departementschefen. Förevarande stadgande har lämnats utan erinran

vid remissbehandlingen, och jag vill även för egen del förorda att det upptages

i lagen. Svenska tidningsutgivareföreningen har hemställt om föreskrift,

att tidningarnas och tidskrifternas arkivexemplar ävensom tekniskt

material undantages från förstöring. Det föreslagna stadgandet är så avfattat

att dylikt undantag, om det befinnes skäligt, kan göras. Att meddela

en ovillkorlig föreskrift i ämnet synes mig vara att gå för långt.

56 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 56 § kommittéförslaget, innehåller

en regel om befogenhet för domstol att meddela tillstånd att använda

exemplar i vissa fall. Stadgandet saknar motsvarighet i gällande rätt.

Kommittén. Kommittén framhåller, att då fråga uppkommer att med avseende

å olagliga exemplar meddela föreskrifter om förstöring eller liknande

åtgärder, en avvägning bör ske mellan de intressen som står mot varandra.

I vissa fall skulle det härvid vara obilligt mot den felande att genomföra

sådana åtgärder. Detta gäller framför allt i situationer, där å ena sidan

det olagliga förfarandet skett i god tro eller är att tillskriva förbiseende

och å andra sidan de föreliggande exemplaren representerar ett betydande

konstnärligt eller ekonomiskt värde. Som exempel nämnes, att ett

filmföretag, som med stora kostnader framställt en film, av förbiseende un
-

s. 298 Kontrollera mot PDF

298 Kangl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

derlåtit att utverka tillstånd att tillgodogöra sig ett i filmen utnyttjat verk;

om filmen i sådant fall förstördes, skulle detta vålla oproportionerliga förluster.

Yrkanden om förstöring och liknande åtgärder bör därför enligt

kommittén som regel icke bifallas i dylika fall. Det bör emellertid uppmärksammas,

fortsätter kommittén, att målsäganden, även om domstolen

anser föreskrifter i angiven riktning icke böra meddelas, i kraft av sin upphovsrätt

vanligen kan förhindra, att de olagliga exemplaren sprides till allmänheten

eller eljest kommer till avsedd användning. I det anförda exemplet

kan målsäganden sålunda, även om filmföretaget erbjuder sig att erlägga

skäligt vederlag, vägra tillstånd till att filmkopiorna uthyres och visas

offentligt. Detta förhållande är uppenbarligen icke tillfredsställande;

om domstolen efter prövning finner att exemplaren ej bör förstöras, bör

målsäganden i regel ej heller kunna förhindra att de kommer till avsedd

användning. Åt domstolen bör därför enligt kommitténs mening inrymmas

befogenhet, att om målsäganden vägrar sin medverkan, efter skälighetsprövning

meddela tillstånd att exemplaren göres tillgängliga för allmänheten

eller eljest användes för avsett ändamål mot särskild ersättning till

målsäganden. Ett stadgande i denna riktning har av kommittén upptagits

i förevarande paragraf.

Då domstolen meddelar tillstånd, skall även fastställas den ersättning,

till vilken målsäganden är berättigad. Ersättningen bör enligt kommittén i

regel bestämmas efter de grunder, vilka kan antagas ha blivit avtalade mellan

parterna, om godvillig uppgörelse skett; det ligger i sakens natur, uttalar

kommittén, att det här liksom vid andra tvångsförvärv är motiverat

att bestämma ersättningen generöst.

Departementschefen. Stadgandet, som icke föranlett erinran vid remissbehandlingen,

torde med viss redaktionell jämkning böra upptagas i lagen.

57 §.

Paragrafen motsvarar 57 § kommittéförslaget.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande, att vad i 53—56 §§

sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende å rättighet, som skyddas

genom föreskrift i 5 kap. Stadgandet innebär, att ansvars- och ersättningsreglerna

i 53 och 54 §§ skall tillämpas jämväl vid överträdelse av sagda

skyddsföreskrifter samt beträffande olovlig import av grammofonskivor

och andra föremål som avses i dessa. Vidare skall 55 och 56 §§ tillämpas i

fråga om dylika föremål, som framställts i strid mot lagen. Vad som i varje

särskilt fall är föremål för skydd har angivits i samband med redogörelsen

för hithörande föreskrifter.

Departementschefen. Det föreslagna stadgandet synes ej ge anledning till

erinran, och jag tillstyrker att det upptages i lagen.

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

58 §.

I paragrafen, som överensstämmer med 58 § kommittéförslaget, har upptagits

en forumbestämmelse för mål om radio- eller televisionsutsändning.

Gällande rätt. Enligt 27 b § första stycket författarlagen skall Stockholms

rådhusrätt vara rätt domstol i mål om ansvar eller skadestånd för olovlig

radioutsändning av verk, som avses i lagen. I andra stycket stadgas att i fall

då dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt verk olovligen uppförts inom

olika underrätters domvärjo, talan om ansvar eller skadestånd på grund

härav må anhängiggöras vid envar av dessa domstolar.

Kommittén. I förevarande paragraf har kommittén upptagit stadgande, att

rätt domstol i mål om radio- eller televisionsutsändning i strid mot lagen om

upphovsrätt skall vara Stockholms rådhusrätt. Kommittén framhåller att

stadgandet helt motsvarar bestämmelsen i 27 b § första stycket författarlagen.

Kommittén har i sitt förslag icke upptagit motsvarighet till forumregeln

i andra stycket av nämnda lagrum rörande mål om uppförande av dramatiskt

eller musikdramatiskt verk inom olika underrätters domvärjo. I motiven

framhålles att bestämmelsen med nya rättegångsbalkens forumregler är

överflödig. Anhängiggöres ett mål av denna beskaffenhet i den för tvistemål

stadgade ordningen, blir 10 kap. 8 § rättegångsbalken tillämplig. Enligt

detta lagrum må talan i anledning av skadegörande handling väckas vid

rätten i den ort, där handlingen företogs eller skadan uppkom; företogs

handlingen eller uppkom skadan å orter under skilda domstolar, må talan

väckas vid envar av dem. Behandlas saken såsom brottmål, blir 19 kap. 6 §

rättegångsbalken tillämplig; enligt detta lagrum må, där någon förövat

flera brott, åtal för samtliga brotten upptagas av den rätt, som är behörig

att upptaga åtal för något av dem, om denna med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Remissyttrandena. Stockholms rådhusrätt avstyrker den föreslagna forumregeln.

Rådhusrätten finner det oklart, huruvida regeln är avsedd allenast

för sådana överträdelser av förslagets 48 §, som innebär olovlig radioeller

televisionsutsändning, eller därjämte för andra brott mot sistnämnda

lagrum, exempelvis ett olovligt tillgängliggörande för allmänheten av televisionsutsändning.

Enligt rådhusrättens mening fordras emellertid icke någon

regel om exklusivt forum i någotdera hänseendet. Härom yttras:

När man granskar vad som låg bakom införandet år 1931 av den nu gällande

forumregeln för mål om ansvar och skadestånd för olovlig radioutsändning

av skyddade verk, finner man, att davarande departementschefen

efter hemställan av aktiebolaget Radiotjänst ansett stadgandet påkallat med

hänsyn till att »forumfrågan över huvud torde kunna anses oklar då det

gäller radioutsändning». I vilket hänseende frågan skulle varit oklar lämnas

emellertid icke någon upplysning om. Oavsett huru förhållandena då tett

sig, måste emellertid numera anses, att några oklarheter icke äro rådande.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Rättegångsbalkens regler om forum i såväl brottmål som tvistemål äro så

utformade, att några tillämpningssvårigheter icke synas vara för handen.

Härutinnan må bl. a. hänvisas till den år 1954 i 19 kap. 1 § rättegångsbalken

tillkomna regeln om vistelseforum i brottmål.

I detta sammanhang må anmärkas, att styrelsen för konstnärernas riksorganisation,

föreningen svenska affischtecknare och konsultativa reklambyråers

förbund föreslår, att en eller flera underrätter i skilda delar av landet

förklaras utgöra exklusiva fora för rättstvister på upphovsrättens område.

Det framhålles att man härigenom skulle uppnå större sakkunskap vid bedömningen

av dessa speciella mål, något som måste anses särskilt nödvändigt

då de förekommer jämförelsevis sällan.

Departementschefen. I paragrafen föreslår kommittén, i anslutning till

gällande rätt, en forumregel av innehåll att Stockholms rådhusrätt skall vara

rätt domstol i mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot lagen

om upphovsrätt. Regeln har avstyrkts av Stockholms rådhusrätt, som anser

något behov därav icke finnas; det synes enligt rådhusrätten icke föreligga

svårigheter att i hithörande fall tillämpa nya rättegångsbalkens forumregler.

Jag vill emellertid förorda kommitténs förslag. Det är av olika skäl

praktiskt att Stockholms rådhusrätt i dessa fall göres till exklusivt forum.

Stadgandet gäller samtliga fall där själva utsändningen strider mot lagen

om upphovsrätt, således både då därigenom sker intrång i upphovsrätt och

då sändningen sker i strid mot 48 §. Däremot gäller det ej i något fall beträffande

offentligt återgivande av utsändning, vare sig genom högtalare

eller televisionsmottagare; beträffande dylika återgivanden skall tillämpas

rättegångsbalkens forumregler.

Några remissinstanser har hemställt, att en eller flera underrätter i skilda

delar av landet förklaras utgöra exklusiva fora för rättstvister på upphovsrättens

område i allmänhet. Jag är emellertid ej beredd att biträda dessa

önskemål.

I förslaget har icke bibehållits en i 27 b § andra stycket författarlagen

upptagen forumregel rörande mål om olovligt uppförande av dramatiskt

eller musikdramatiskt verk; en särbestämmelse härom har efter nya rättegångsbalkens

genomförande blivit överflödig.

59 §.

I paragi afen, som motsvarar 59 § kommittéförslaget, har upptagits regler

om atal och några andra processuella bestämmelser.

Gällande rätt. Enligt 28 § författarlagen får brott mot lagen ej åtalas av

annan än målsägande. Motsvarande gäller — med visst undantag varom här

ej är fråga — enligt 21 § konstverkslagen.

Kommittén. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att

brott mot den upphovsrättsliga lagstiftningen i åtalshänseende behandlas

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Knngl. Maj.ls proposition nr 17 år 1960

såsom angivelsebrott. Den nuvarande ordningen, enligt vilken det ankommer

på målsäganden att utföra åtalet, gör att det skydd, som rättsordningen

avser alt bereda åt upphovsmannen, i praktiken ej sällan blir otillfredsställande.

De målsägande det här gäller står ofta främmande för rättsliga

och ekonomiska spörsmål och förhåller sig ofta hellre passiva inför intrång

i deras rätt än de utsätter sig för det obehag och de besvär, som är förenade

med att föra en rättegång. Kommittén framhåller vidare, att i mål av hithörande

slag omfattande och kostsam utredning ej sällan är erforderlig;

även detta förhållande kan verka avskräckande för den enskilde att söka

tillvarataga sin rätt genom process. Med nya rättegångsbalkens införande

har de enskilda snarast fått ökad anledning att förhålla sig passiva, eftersom

denna ställer större krav på parternas förmåga att utföra sin talan än den

tidigare processordningen. För att den upphovsrättsliga lagstiftningen skall

bli respekterad i praktiken är det emellertid uppenbarligen av vikt, att åtal

kommer till stånd, om skäl därtill finns och upphovsmannen önskar det. För

att underlätta för upphovsmännen att få detta sitt intresse tillgodosett bör

mål av hithörande slag läggas under allmänt åtal.

I detta sammanhang framhålles, att enligt nya rättegångsbalken åklagare

är på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och

utföra målsägandens anspråk på skadestånd, om det kan ske utan olägenhet

och hans anspråk ej finnes obefogat (22 kap. 2 §). Om brott av förevarande

slag lägges under allmänt åtal, vinner målsäganden således även den

fördelen att han i åtskilliga fall kan få sina skadeståndsanspråk utförda genom

åklagaren, och det är uppenbarligen väl motiverat att åt upphovsmännen

beredes den lättnad detta innebär.

Å andra sidan bör, uttalar kommittén, det allmänna åtalet göras beroende

av angivelse från målsägandens sida. De intressen som beröres i mål av förevarande

slag är ofta av den personliga art, att polisutredning och rättegång

icke bör anställas utan att målsäganden uttryckligen hemställt om

åtal. Stundom kan målsäganden ha ett direkt intresse av att rättegång undvikes;

har exempelvis intrång skett i den ideella rätten, kan en process medföra

ytterligare lidanden för målsäganden, då saken därigenom erhåller ökad

offentlighet. Många gånger är de överträdelser som förekommer av så ringa

vikt, att i det enskilda fallet icke kan påfordras att åklagaren — om han

överhuvudtaget får kännedom om överträdelsen — skulle självmant upptaga

den till behandling. Göres åtalet beroende av angivelse, öppnas också

möjlighet för målsäganden och hans motpart att ingå bindande förlikning

(jfr 20 kap. 12 § rättegångsbalken), något som på detta speciella omlråde

ofta framstår såsom önskvärt.

I enlighet med dessa överväganden har kommittén i förevarande paragrafs

första stycke upptagit stadgande, att brott mot lagen ej må åtalas av allmän

åklagare, där det ej anges till åtal av målsägande.

Vid överträdelse av förbud, som meddelats med stöd av 51 §, finns icke

någon målsägande i egentlig mening. Här bör enligt kommittén sådan myn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

802

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

dighet, som sägs i nämnda paragraf, äga ange överträdelsen till åtal. En bestämmelse

därom har fogats till det nu föreslagna stadgandet.

I detta sammanhang må nämnas att kommittén i 30 § tredje stycket upptagit

bestämmelse, att överträdelse av sådan testamentarisk föreskrift som

avses i lagrummets andra stycke eller av stadgandet i 3 § städse må beivras

av efterlevande make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptant,

adoptivbarn eller syskon. I motiven framhålles, att även om upphovsrätten

övergått på utomstående, upphovsmannens anhöriga bör äga ingripa till

skydd för den ideella rätten. I praktiken torde emellertid talerätten endast

komma att utnyttjas i fall, då de eljest berättigade underlåter att inskrida;

den torde följaktligen komina att verka såsom eu subsidiär talerätt. I sakens

natur ligger, att de anhöriga icke äger ingripa mot förfaranden, till vilka

upphovsmannens successorer jämlikt 3 § tredje stycket lämnat sitt samtycke

eller som dessa eljest godkänt.

I förevarande paragraf har kommittén vidare behandlat ett par processuclla

frågor rörande talan om förstörande av olagliga exemplar o. dyl. Inledningsvis

erinrar kommittén om att domstol enligt 55 § skall, under där angivna

förutsättningar, äga föreskriva åtgärder till förebyggande av missbruk

av olagligen framställda exemplar m. m. Formellt erinrar detta stadgande

visserligen om sådana bestämmelser inom andra rättsområden, som

innebär att genom brott framställt föremål skall vara förverkat åt det allmänna.

En åtgärd enligt 55 § är emellertid, framhåller kommittén, närmast

jämförlig med att gods, som blivit någon avhänt genom brott, återställes till

rätt ägare. Då skyddsobjektet här är immateriellt, kan detta objekt icke som

sådant återställas, utan åtgärden måste taga sikte på det eller de fysiska ting,

i vilka det immateriella verket är nedlagt: bokexemplaret, målningen o. s. v.

Om detta fysiska ting förstöres, ändras eller utlämnas till målsäganden, sker

med det immateriella objektet något liknande som då ett stulet fysiskt ting

återställes till ägaren. Till sin natur är målsägandens intresse att få här

ifrågavarande åtgärder genomförda därför närmast hänförligt till vad som

i rättegångsbalken benämnes enskilt anspråk. Det förfarande, som där regleras

för anspråk av detta slag, lämpar sig praktiskt även i stort sett för här

avsedda fall. För tydlighetens skull bör det dock uttryckligen sägas, att talan

om föreskrift enligt 55 § är att behandla enligt reglerna om enskilt

anspråk. En bestämmelse härom har upptagits i andra stycket första punkten

av förevarande paragraf.

Av praktisk vikt är, fortsätter kommittén, att föremål varom nu är fråga

skall kunna, till tryggande av målsägandens rätt, läggas under beslag. Beträffande

de vanliga förmögenhetsbrotten är i förevarande hänseende 27 kap.

I § rättegångsbalken av betydelse. Enligt detta lagrum kan beslag läggas

bl. a. på föremål, som skäligen kan antagas vara genom brott någon avhänt.

Om exemplar, klichéer o. s. v. framställts olagligen, har målsäganden emellertid

icke någon äganderätt till dem. Sådant föremål kan således icke sägas

vara avhänt honom, och den nämnda beslagsregeln kan icke tillämpas. Den

bör därför kompletteras med en analog bestämmelse för nu avsedda fall. I

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år W60

enlighet härmed har i tredje stycket stadgats, att egendom som avses i 55 §

må, där brott mot 53 § skäligen kan antagas föreligga, tagas i beslag samt

att därvid vad om beslag i allmänhet är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning.

Regeln, att talan om föreskrift skall behandlas som enskilt anspråk, kan

icke tillämpas i mål om överträdelse av förbud enligt 51 §. I hithörande fall

—- utgivning av klassiska verk i grovt förvanskade upplagor o. s. v. — riktar

sig gärningen direkt mot allmänna intressen; någon målsägande finns icke.

Fråga om åtgärd enligt 55 § bör här, uttalar kommittén, behandlas enligt de

regler, som i allmänhet gäller om förverkande av föremål på grund av brott.

En bestämmelse härom har upptagits i andra stycket andra punkten av förevarande

paragraf. Bestämmelsen innebär bl. a., att domstolen ex officio skall

beakta spörsmålet huruvida åtgärder bör föreskrivas. Den medför också, att

i hithörande fall beslag kan äga rum redan med stöd av stadgandet i 27 kap.

1 § rättegångsbalken; enligt detta kan sådant tvångsmedel användas bl. a.

beträffande föremål, som skäligen kan antagas vara på grund av brott förverkat.

Enligt 56 § skall domstol i vissa fall kunna meddela tillstånd att sådant

exemplar, som avses i 55 §, mot särskild ersättning till målsäganden göres

tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för avsett ändamål. För tilllämpning

av stadgandet förutsättes självfallet, att målsägande^ motpart

framställer yrkande därom. Kommittén har utgått från att dylikt yrkande

normalt väckes i rättegång, i vilken målsäganden för talan om åtgärd enligt

55 §. Det framhålles emellertid, att hinder ej bör möta att talan om tillstånd

enligt 56 § anställes utan samband med sådan rättegång. Några föreskrifter

i nu berörda hänseenden har icke ansetts behöva upptagas i lagtexten.

Remissyttrandena. Förslaget att brott mot den upphovsrättsliga lagstiftningen

skall läggas under allmänt åtal och därvid göras

till angivelsebrott tillstyrkes eller lämnas utan erinran av det övervägande

antalet remissinstanser.

Någon tvekan kommer till synes i riksåklagarämbetets yttrande. Ämbetet

erinrar inledningsvis om att förevarande spörsmål var på tal redan i samband

med 1931 års ändringar i författar- och konstverkslagarna. Enligt det

till lagrådet remitterade förslaget skulle sålunda brott mot dessa lagar vara

angivelsebrott. På hemställan av lagrådet upptogs emellertid icke något förslag

härom i propositionen. Lagrådet framhöll i sitt yttrande, att det visserligen

ur kulturell synpunkt vore av vikt, att det straffskydd, varmed man

ville omgärda författarens befogenheter, icke bleve illusoriskt därigenom, att

författare, som utsatts för intrång i sin rätt, till följd av svårigheter -— måhända

av ekonomisk art — som för honom kunde uppstå vid anställande av

talan inför domstol, måste avstå från beivrande av rättskränkningen. Att

märka vore emellertid, att den viktigaste av de befogenheter, som inginge i

författarrätten, eller rättigheten att mångfaldiga verket, merendels av för
-

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 1960

fattaren överlåtits åt en förläggare och att anledning syntes saknas att bereda

denne den hjälp, som låge i möjligheten att få talan utförd genom åtalsmyndighetens

försorg. Lika litet syntes det lagrådet påkallat att lämna dylikt

bistånd åt de starka sammanslutningar, som bildats av tonsättare för tillvaratagande

av medlemmarnas rätt. Ur den angivna synpunkten förelåge

därför enligt lagrådets mening icke något större behov att genomföra den

föreslagna ändringen beträffande åtalsrätten, och ej heller i annat hänseende

syntes skäl kunna anföras för att i Sverige, där i fråga om åklagarens åtalsplikt

opportunitetsprincipen icke gällde, en sådan ändring vidtoges med avseende

å brott, vilka i så hög grad som de ifrågavarande vore av privat natur.

Ämbetet framhåller, att de av lagrådet anförda synpunkterna uppenbarligen

även i dag förtjänar beaktande, samt uttalar vidare:

Härutöver må framhållas, att ett genomförande av kommitténs förslag att

lägga brott mot den upphovsrättsliga lagstiftningen under allmänt åtal efter

allt att döma kommer att medföra en högst betydande ökning av polis- och

åklagarmyndigheternas redan nu mycket stora arbetsbörda, främst därför

att utredningarna i dessa mål bli både komplicerade och omfattande. Man

kan vidare räkna med att åtalsskyldigheten i stor utsträckning kommer att

av målsägandena användas som påtryckningsmedel för att få till stånd ekonomisk

uppgörelse. I många fall lärer angivelsen komma att återkallas sedan

väl uppgörelse träffats. Uteslutet är icke, att anspråken på polis- och åklagarmakten

i detta hänseende komma att sträckas mycket långt. Det är t. ex.

tänkbart, att man från tonsättarehåll kommer att begära, att polisen skall

kontrollera den musik, som utföres vid offentliga tillställningar. Givetvis

kan ifrågasättas, om det är lämpligt att ha en åtalsregel som medför, att

åklagaren i stor omfattning blir utnyttjad som indrivningsmyndighet för privata

ekonomiska anspråk. Det kan i detta sammanhang erinras om att det

var olägenheter av liknande slag, som medverkat till att förskingring av avbetalningsgods

år 1934 gjordes till målsägandebrott från att tidigare i likhet

med annan förskingring ha legat under allmänt åtal. Ett syfte med lagändringen

angavs uttryckligen vara att man ville undvika att polis- och åklagarmyndigheterna

användes för kostnadsfri inkassering av enskildas fordringar.

Har man emellertid, fortsätter ämbetet, accepterat grundtanken, alt upphovsrätten

i det moderna samhället är av den vikt, att den bör skyddas i

paritet med de gamla sakrätterna — och denna grundsyn är enligt ämbetets

mening riktig — synes det svårt att undgå att draga konsekvenserna

därav i åtalshänseende och ge målsägande!! möjlighet att påkalla det allmännas

ingripande vid kränkningar av rätten. Att målsäganden härigenom får till - fälle att använda polis- och åldagarinakten som påtryckningsmedel, när han

söker tillvarataga sina privata anspråk, förefaller ämbetet icke ägnat att

väcka några allvarliga betänkligheter. Ämbetet anför härom:

För en äldre uppfattning, som strängt höll isär, å ena sidan, straffpåföljder

och, å andra sidan, civila påföljder av brott, kunde måhända detta te

sig stötande. Utvecklingen har emellertid alltmera tenderat mot att minska

skillnaden mellan straff och skadestånd. Detta sammanhänger därmed, att

den moderna kriminalpolitiken — vilken ser som straffrättens uppgift att förebygga

brott — kommit att tillmäta skadeståndet en avsevärd brottspreveneran
-

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 år 1!)60

de effekt. (Jfr Strahl, Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens

område, SOU 1950: 16 s. 154—155.) Ur kriininalpolitisk synpunkt

är det därför måhända det riktigaste, att målsägande!! skall ha en

sådan möjlighet att använda sig av polis- och åklagarmakten för att skaffa

sig gottgörelse. Härutöver må framhållas, att målsäganden i många fall icke

är ett större bokförlag eller en organisation utan upphovsmannen själv. I

dylika fall medför uppenbarligen de nuvarande åtalsreglerna ej sällan, att

det skydd, som rättsordningen avser att bereda åt upphovsmannen, blir otillfredsställande.

Ämbetet vill i detta sammanhang understryka, att polis- och

åklagarmakten har helt andra förutsättningar att genomföra en undersökning"

än en enskild målsägande, även om målsäganden har tillgång till advokathjälp.

Därtill kommer, att själva utförandet av talan efter rättegångsbalkens

genomförande blivit betydligt kostsammare än tidigare, något som

bl. a. visat sig däri, att den målsäganden tillerkända subsidiära åtalsrätten i

praktiken så gott som aldrig utövas.

På anförda skäl vill ämbetet icke i princip motsätta sig kommitténs förslag

att systemet med angivelsebrott införes.

Viss tvekan inför förslaget anmäles även av svenska tidningsutgivareföreningen,

som bl. a. understryker att detta kan medföra risk för utpressning.

Förslaget avstyrkes av Stockholms rådhusrätt, föreningen Sveriges landsfogdar

och svenska boktryckareföreningen; i avstyrkande riktning uttalar

sig också föreningen Sveriges stadsfiskaler. Stockholms rådhusrätt framhåller

inledningsvis, att på immaterialrättens område för närvarande gäller

att brottsligt intrång ligger under allmänt åtal allenast enligt varumärkeslagen

och lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, medan

enligt övriga författningar såsom patentförordningen, författarlagen, konstverkslagen,

lagen om rätt till fotografiska bilder samt lagen om skydd för

vissa mönster och modeller åtalsrätten är förbehållen målsäganden. I fortsättningen

framhålles, att det förut berörda lagrådsyttrandet i 1931 års lagstiftningsärende

alltjämt väger tungt; synpunkten att intresseorganisationerna

har möjlighet att tillvarataga upphovsmännens rätt har i dagens samhälle

än mer ökad betydelse. Rådhusrätten understryker vidare särskilt,

att brott av hithörande slag i hög grad är att betrakta såsom varande avprivat

natur; det förhåller sig säkerligen så, att straffet här visat sig ha underordnad

betydelse som sanktion. Enligt rådhusrättens erfarenhet framställes

endast i ungefär hälften av förekommande auktorrättsmål yrkande

om ansvar för påtalad kränkning. Ytterligare framhåller rådhusrätten, att

det av kommittén för dess förslag anförda skälet att man i görligaste mån

bör befria upphovsmannen från omfattande och kostsam utredning icke

utan vidare kan lämnas obeaktat men att detta skäl icke, med hänsyn till

det förut sagda, kan tillmätas någon avgörande betydelse. Rådhusrätten

finner det slutligen synnerligen betydelsefullt, att man tager hänsyn till hur

förlikningssituationen ter sig vid de båda olika åtalsregler om vilka bär är

fråga, och anför härom:

Därest bestämmelse om allmänt åtal gäller, torde åklagaren, sedan åtal

väckts, icke kunna nedlägga sin talan, om efter målets anhängiggörande

målsäganden och den tilltalade träffat förlikning. Målet måste alltså fort
20

llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

sättas till dom, oaktat de enskilda parterna i inålet kunna ha intresse av att

så icke sker. Därest åter regeln om målsägandens exklusiva åtalsrätt gäller,

står förlikningsmöjligheten till buds för parterna ända fram till tiden för

domen, och uppgörelsen hindrar målets fortsättande. Såsom kommittén uttalat

äro tvister av upphovsrättslig natur sådana, att det ofta framstår såsom

önskvärt med förlikning, och rådhusrätten anser sig med stöd av vunnen

erfarenhet kunna göra det uttalandet, att domstolarna ha goda förutsättningar

att i sådana mål åvägabringa godvillig uppgörelse mellan parterna.

På grund av det anförda finner rådhusrätten mycket starka skäl tala för

att rätten till åtal alltjämt förbehålles åt målsäganden.

Några av de remissinstanser som i princip godtager förslaget, nämligen

Svea hovrätt, riksåklagarämbetet och Sveriges radio, anser att såsom förutsättning

för åtal bör gälla, utom att angivelse sker, att åtal finnes påkallat

ur allmän synpunkt. Svea hovrätt anser en begränsning

av åklagarens åtalsplikt önskvärd särskilt i fall, där upphovsmannens intresse

närmast är att göra ersättningsanspråk gällande. Vidare bör beaktas

fall, där ett straffrättsligt beivrande endast är ett enskilt intresse. Detta

torde i synnerhet gälla sådana kränkningar av den ideella rätten, som företer

likhet med ärekränkningsbrotten. I anslutning härtill erinras om att enligt

straffrättskommitténs förslag till brottsbalk för brott av sistnämnda

slag skall gälla en åtalsregel av nu förevarande innehåll. Slutligen anför

hovrätten att en sådan åtalsregel synes ändamålsenlig även av den anledningen,

att åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § första stycket 1. rättegångsbalken

icke, om förslagets straffbestämmelser genomföres, kommer att kunna

ske för hithörande brott, eftersom strafflatituden upptager fängelse. Riksåklagarämbetet

framhåller, att det bör finnas möjlighet för åklagaren att

underlåta åtal i bagatellfallen; som exempel nämnes att ett filmbolag vid

en filminspelning av förbiseende använt en melodi utan tonsättarens tillstånd

men efter påpekande av felet förklarat sig berett att lämna skäligt vederlag

för utnyttjandet. Vid prövning huruvida åtal är påkallat ur allmän

synpunkt bör emellertid även eljest gärningsmannens vilja att bereda målsäganden

gottgörelse tillmätas stor betydelse. Den förordade regeln bör därför

jämväl kunna åstadkomma en viss arbetsbesparing för åklagaren.

Att åtalsplikten begränsas på angivet sätt förordas också av föreningen

Sveriges landsfogdar och föreningen Sveriges stadsfiskaler.

I anledning av kommitténs uttalande att målsägande, om kommitténs

förslag genomföres, i åtskilliga fall på grund av regeln i 22 kap. 2 § rättegångsbalken

kan få sina skadeståndsanspråk utförda geno

in åklagaren framhåller riksåklagarämbetet, att avsikten med berörda

stadgande är, att målsäganden skall kunna få sin talan utförd genom

åklagaren endast om hans anspråk är av mera enkel beskaffenhet och dess

bevakande genom åklagaren kan ske utan att det inkräktar på dennes Övriga

tjänsteåligganden. Dessa förutsättningar torde endast i undantagsfall

vara uppfyllda i fråga om skadeståndsanspråk av nu förevarande slag. Som

regel torde det alltså icke kunna begäras att åklagaren här skall föra måls
-

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ägandens skadeståndstalan. Uttalanden i samma riktning göres av hovrätlen

över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt samt statsåklagarna i

Stockholm och Göteborg.

Beträffande det av kommittén i 30 § tredje stycket upptagna stadgandet

om talerätt vid överträdelse av testa mentarisk föreskrift

eller av stadgandet i 3 § hemställer svenska bokförläggareföreningen,

att orden »eller av stadgandet i 3 §s> utgår. Innan en

förläggare investerar kapital i utgivningen av bearbetningar av en avliden

författares verk, bör han ha möjlighet övertyga sig om att icke någon enskild

intressent kommer att göra invändningar mot utgivningen. Det skulle

han i många fall icke ha med den föreslagna avfattningen av stadgandet.

Den enligt 51 § efter författarens död anordnade övervakningen mot förvanskning

av litterära verk bör ur författarnas synpunkt kunna anses tillfyllest.

Intresserade anförvanter har alltid möjligheten att anmäla missförhållanden

till den övervakande myndigheten. Akademien för de fria konsterna

anser, att i fråga om byggnadsverk avliden upphovsmans intressen

bör tillvaratagas genom en institution, som har arkitektkårens förtroende.

I redaktionellt avseende anmärker Stockholms rådhusrätt, att orden

»brott mot 53 §» i tredje stycket av förevarande paragraf bör ersättas av

»brott mot denna lag».

Departementschefen. Intrång i upphovsrätt är för närvarande målsägandebrott;

det får åtalas endast av målsäganden. Kommittén föreslår nu att

sådant intrång göres till angivelsebrott, så att åklagare skall vara pliktig

att väcka åtal, då målsäganden gör angivelse.

Förslaget har lämnats utan principiella invändningar av det stora flertalet

remissinstanser; bl. a. har riksåklagarämbetet, som ägnat frågan en ingående

prövning, uttalat att ämbetet — med visst förbehåll till vilket jag återkommer

— icke vill motsätta sig denna lösning. Enligt min mening talar

också övervägande skäl för kommitténs förslag. Detta utgör en naturlig

konsekvens av grundtanken i den nya lagstiftningen att upphovsmannen

bör erhålla ett förstärkt skydd. Intrång i upphovsrätt kan ofta medföra

ekonomisk skada i samma utsträckning som vanliga förmögenhetsbrott och

då det gäller beivrande härav bör upphovsmannen eller hans rättsinnehavare

vara berättigad att erhålla det allmännas bistånd i samma utsträckning

som andra målsägande, vilka genom brott tillfogas förinögenhetsförlust.

Principiellt bör alltså gälla att ansvaret och kostnaderna för den utredning,

som är nödvändig i mål av förevarande beskaffenhet, pålägges det

allmänna. Ett särskilt skäl för denna ståndpunkt är att utredningen i hithörande

fall ofta är mera invecklad än vid vanliga förmögenhetsbrott och

att man kan befara att målsägandena av detta skäl ej sällan drager sig för

att själva inskrida. Att med nuvarande system sanktioner sålunda kan utebli

även vid allvarliga överträdelser är uppenbarligen otillfredsställande.

.lag kan i övrigt i denna del åberopa de skäl som kommittén och riksåklagarämbetet

anfört.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Med hänsyn, till de speciella förhållandena inom förevarande rättsområde

bör emellertid, såsom kommittén föreslagit, allmänt åtal göras beroende av

angivelse. Några remissinstanser har ansett, att såsom förutsättning för allmänt

atal därjämte bör gälla att åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Främst avses härmed att bereda möjlighet att underlåta åtal i bagatellfallen.

I huvudsak torde man här ha sådana fall för ögonen, där den felande gjort

sig skyldig till oaktsamhet men denna är av lindrig art. Med departementsförslagets

standpunkt att straff endast skall inträda vid grov oaktsamhet behövs

dock icke någon särskild åtalsregel för detta fall. Det har också anförts,

att åtal borde kunna underlåtas vid vissa kränkningar där ett straffrättsligt

beivrande endast är ett enskilt intresse, varvid som exempel särskilt

nämnts intrång i den ideella rätten. Skyddet för författare och konstnärer

tillgodoser emellertid då det gäller den ideella rätten i betydande utsträckning

jämväl allmänna kulturella synpunkter och det torde endast

vara sällan som ett beivrande av intrång däri är enbart ett enskilt intresse.

Jag finner därför icke tillräckliga skäl att uppställa en åtalsregel av nu diskuterat

innehåll.

Enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken äger målsägande få sitt skadeståndsanspråk

utfört genom åklagaren, om det kan ske utan olägenhet och anspråket

ej finnes obefogat. Denna regel är självfallet också tillämplig vid

intrång i upphovsrätt. Vid prövning huruvida de angivna förutsättningarna

föreligger bör tydligtvis tillämpas samma normer som eljest.

I 30 § tredje stycket av sitt förslag har kommittén upptagit bestämmelse,

att överträdelse av sådan testamentarisk föreskrift som avses i lagrummets

andra stycke eller av stadgandet i 3 § städse må beivras av efterlevande

make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptant, adoptivbarn eller

syskon. En bestämmelse av detta innehåll, som i huvudsak lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen, bör upptagas i förevarande paragraf. Svenska

bokförläggareföreningen har invänt, att de anhöriga ej bör äga talerätt

vid överträdelse av 3 §; skyddet enligt 51 § i förslaget bör här enligt föreningens

mening vara tillfyllest. Enligt min uppfattning har emellertid de

anhöriga ett berättigat intresse att kunna inskrida i hithörande fall.

Såsom kommittén föreslagit bör vidare i förevarande paragraf upptagas

stadgande, att överträdelse av förbud enligt 51 § anges till åtal av myndighet

som där sägs.

De regler som av kommittén föreslagits beträffande talan om åtgärder

avseende olagliga exemplar och om beslag synes ej ge anledning till erinran.

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

309

8 KAP.

Lagens tillämpningsområde

60 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 60 § kommittéförslaget, bestämmer

det omedelbara tillämpningsområdet för lagens regler om upphovsrätt.

Gällande rätt. I gällande rätt återfinnes hithörande regler i 30 § författarlagen

och 23 § konstverkslagen. Enligt dessa regler är nämnda lagar i första

hand tillämpliga endast på verk av svensk medborgare samt på verk av utländsk

medborgare, vilket först utgivits här i riket. Bestämmelserna i lagarna

kan emellertid, under förutsättning av ömsesidighet, av Kungl. Maj :t

förklaras delvis eller helt och hållet gälla även verk av annat lands medborgare

samt verk, som först utgivits i samma land. I kravet på ömsesidighet

göres undantag för alster av konsthantverk och konstindustri.

Förordnande med avseende å utlandet har av Kungl. Maj :t meddelats senast

genom en kungörelse den 11 juni 1937 (nr 318). Förordnandet gäller

dels, på grund av Bernkonventionen, länderna inom Bernunionen och dels, i

anledning av ett år 1920 ingånget avtal med USA, detta land.

Kommittén. Kommittén framhåller, att man inom Bernunionen allmänt

fasthåller vid principen, att medlemsstaterna genom sin lagstiftning bereder

omedelbart skydd endast åt verk, vilka äger ursprung i det egna landet;

utsträckning av skyddet till utländska verk anses icke böra ske annorledes

än på grundval av ömsesidighet. Ett efter denna princip utformat stadgande,

som anger på vilka verk lagens bestämmelser om upphovsrätt skall

vara omedelbart tillämpliga, har av kommittén upptagits i första stycket

av förevarande paragraf. I överensstämmelse med gällande rätt har här till

en början nämnts verk av svensk medborgare och verk som först utgivits i

Sverige. Vidare har, i enlighet med vissa bestämmelser i Världskonventionen

om upphovsrätt och dess tilläggsprotokoll 1 ävensom i Förenta nationernas

flyktingkonvention, upptagits verk av den som har sitt hemvist i

Sverige samt verk av sådan statslös eller flykting, som här har sin vanliga

vistelseort. Slutligen har, enligt en bestämmelse i Bernkonventionens Brysseltext,

nämnts i Sverige utfört byggnadsverk samt konstverk, som infogats

i här belägen byggnad.

Kommittén framhåller, att nu berörda begränsning ej bör gälla i fråga

om bestämmelserna i 50 och 51 §§. I andra stycket har därför upptagits

stadgande att dessa paragrafer skall äga tillämpning på varje verk som sägs

i 1 §•

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

I 62 § har intagits bemyndigande för Kungl. Maj:t att, under förutsättning

av ömsesidighet, meddela föreskrifter om lagens tillämpning med avseende

å annat land.

Remissyttrandena. Sveriges ungdomsförfattareförening anser, att lagen

omedelbart bör vara tillämplig ej endast på verk som anges i förevarande

stadgande utan även på övriga på svenskt språk författade originalarbeten;

härigenom skulle framför allt den finlandssvenska litteraturen, som har

att kämpa med stora svårigheter, kunna beredas ett synnerligen välbehövligt

stöd från rikssvenskt håll.

Departementschefen. Sveriges ungdomsförfattareförening har föreslagit, att

till sådana verk av svenskt ursprung, på vilka lagens bestämmelser enligt

första stycket i förevarande paragraf skall vara direkt tillämpliga, skall

räknas alla på svenska språket författade original arbeten, oavsett var verket

först utgivits. Man har här särskilt avsett behovet att bereda skydd åt

den finlandssvenska litteraturen. Att för detta ändamål utvidga stadgandet

är emellertid ej erforderligt. Finland tillhör nämligen Bernunionen och

Sverige är således enligt Bernkonventionen pliktigt att bereda skydd åt där

utgivna arbeten oavsett hur förevarande stadgande utformas; detta sker genom

förordnande enligt 62 §.

Vissa redaktionella jämkningar i den av kommittén föreslagna lagtexten

torde böra vidtagas.

61 §.

Genom paragrafen, som motsvarar 61 § kommittéförslaget, regleras tilllämpningsområdet

för de i 5 kap. upptagna föreskrifterna.

Kommittén. Kommittén anför att här, liksom i 60 §, såsom grundläggande

princip bör gälla, att föreskrifterna är omedelbart tillämpliga endast på

sådana prestationer, som äger ursprung i Sverige; för utsträckning av skyddet

till förmån för utländska intressen bör fordras ömsesidighet. I första

hand bör föreskrifterna vara tillämpliga om den vars rätt är i fråga är

svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller är sådan statslös eller

flykting, som här har sin vanliga vistelseort. Där skyddet, såsom i allmänhet

är fallet beträffande grammofonskivor och liknande anordningar samt

radio- och televisionsutsändningar, tillkommer ett företag, bör krävas att

företaget är svenskt. En i enlighet härmed utformad regel har i kommitténs

förslag upptagits i paragrafens första punkt.

Enligt 60 § skyddas litterära och konstnärliga verk även då de först utgivits

i Sverige. I fråga om kataloger och reklamalster, som avses i 49 §,

synes det också kommittén, med hänsyn till den likhet som föreligger mellan

skyddet för sådana prestationer och skyddet för vissa slags litterära

och konstnärliga verk, berättigat att genomföra samma princip. Däremot

finner kommittén det mera tveksamt, om motsvarancte bör gälla i fråga om

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

inspelningar, som avses i 45, 46 och 48 §§. Kommittén hänvisar till de pågående

arbetena att genomföra en internationell reglering av hithörande

frågor och framhåller att man ännu ej kan bedöma vilka prestationer, som

härvid kommer att anses omedelbart hänförliga under de särskilda ländernas

lagstiftning. Innan en internationell lösning genomförts, synes det kommittén

försiktigast att begränsa skyddsreglernas tillämpning så, att de icke

i något fall gäller för utländska intressen. Med hänsyn till det anförda skall

enligt andra punkten i förevarande paragraf utgivning i Sverige medföra

tillämplighet av skyddsreglerna allenast såvitt angår arbete som i 49 § sägs.

Remissyttrandena. Den i stadgandet föreslagna principiella begränsningen

av det omedelbara tillämpningsområdet för skyddsföreskrifterna i 5 kap.

till prestationer, som äger ursprung i Sverige, har i allmänhet icke föranlett

erinran i remissvaren.

Sveriges radio framhåller, att man i förslaget vid fastställande av vilka

verk som skall anses ha ursprung i Sverige gått efter den skyddssökandes

nationalitet (nationalitetsprincipen). Vad angår de prestationer, som avses

i 45_48 §§, synes man dock i det internationella konventionsarbetet i all
mänhet

förorda en annan princip, nämligen att skydd åtnjutes mom ett

land för sådana prestationer som företagits inom detta land, oavsett konstnärens

eller fabrikantens nationalitet (territorialitetsprincipen). Sveriges

radio föreslår, att sistnämnda princip lägges till grund för skyddet enligt

de angivna paragraferna. Härigenom skulle man undvika en framtida, besvärlig

omläggning av den svenska lagen på denna punkt; även av praktiska

skäl är denna princip att föredraga.

Svenska musikerförbundet anser, i överensstämmelse med sin uppfattning

om grunden för rättsskyddet för utövande konstnärer, att

ersättning vid offentlig återgivning av inspelningar och radioutsändningar

principiellt bör utgå även där prestationen är av utländskt ursprung. I avvaktan

på att frågan löses konventionsvägen, bör lagen innehålla föreskrift

om att för dylik prestation skall utgå samma ersättning som om prestationen

varit av inhemskt ursprung.

Svenska gruppen av the international federation of the phonographic

industry och Stockholms handelskammare har uttalat önskemål i fråga om

tillämpningsområdet för skyddsföreskrifterna beträffande g i a in m o f o nskivor;

härom hänvisas till 46 §.

Departementschefen. I fråga om tillämpningsområdet för bestämmelserna

i 45_48 §§ om skydd för utövande konstnärer, grammofonfabrikanter och

radioföretag synes i överensstämmelse med kommitténs förslag böra gälla

den upphovsrättsliga principen att skyddet i första hand begränsas till prestationer

med ursprung i Sverige; för utsträckning till förmån för utländska

intressen bör fordras ömsesidighet. Företrädare för grammofonindustrien

har gjort gällande, att tillämpningsområdet härigenom bleve alltför inskränkt

och att skyddet bör gälla samtliga grammofonskivor som omfattas

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

av de svenska grammofonbolagens verksamhet i Sverige, oavsett deras ursprung.

Det är dock en allmän uppfattning inom andra länder, där grammofonindustrien

åtnjuter likartade rättigheter, att skyddet icke bör gälla

för utländska intressen utan att ömsesidighet föreligger. Principen torde

anses ha värde som ett medel att förmå länder utan rättsskydd att vidtaga

åtgärder för att genomföra ett sådant. Den ligger också till grund för de

förslag till en internationell reglering av området som framkommit. Med

hänsyn till det anförda synes den böra upprätthållas även för svensk rätts

del.

Även svenska musikerförbundet har riktat kritik mot att skyddet för utländska

inspelningar gjorts beroende av ömsesidighet. Denna ståndpunkt

torde emellertid sammanhänga med förbundets uppfattning att ersättning

vid återgivning av inspelningar städse bör gå till de svenska musikernas

organisationer — oberoende av inspelningens ursprung — och torde icke

kunna göras gällande, om man, såsom enligt föreliggande förslag, principiellt

endast erkänner individuella ersättningsanspråk.

Då det gäller att fastställa vilka prestationer som skall anses ha ursprung

i Sverige, har kommittén ansett huvudregeln böra vara att man, liksom i

upphovsrätten, går efter den skyddssökandes nationalitet (nationalitetsprincipen).

I framkomna förslag till internationell reglering av ämnet synes

man emellertid numera allmänt vilja förorda en annan princip, nämligen

att skydd åtnjutes inom ett land för sådana prestationer som företagits

inom detta (territorialitetsprincipen). I praktiken leder de båda principerna

oftast till samma resultat. Med hänsyn till nämnda tendenser i det

internationella arbetet synes det emellertid, såsom Sveriges radio framhållit,

lämpligast att lägga territorialitetsprincipen till grund; att så sker har

också vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 förordats av de danska,

finska och svenska delegerade. Även av praktiska skäl är denna princip

att förediaga; den är bl. a. lättare att tillämpa, då det gäller prestationer av

flera samverkande konstnärer.

Vad beträffar skyddet för framställare av sådana kataloger och reklamalster,

som avses i 49 §, bör detta i enlighet med kommitténs förslag, som

vid remissbehandlingen lämnats utan erinran, följa samma tillämpningsregler

som det upphovsrättsliga skyddet.

62 §.

I paragrafen, som överensstämmer med 62 § kommittéförslaget, har upptagits

föreskrifter angående lagens tillämpning med avseende å utlandet.

Kommittén. Såsom framgår av 60 och 61 §§ skall lagens bestämmelser i

föi sta hand gälla endast till förmån för sådana verk och andra skyddade

prestationer, som äger ursprung i Sverige. För tillämpning med avseende å

utlandet skall liksom hittills krävas av Kungl. Maj :t, under förutsättning av

ömsesidighet, meddelat förordnande. I förevarande paragraf har kommittén

upptagit bemyndigande för Kungl. Maj :t i detta ämne.

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 är 1960

Kommittén erinrar i detta sammanhang om att revisionen av den svenska

upphovsrättsliga lagstiftningen bl. a. avser att möjliggöra Sveriges anslutning

till Bernkonventionen i dess i Bryssel år 1948 reviderade lydelse samt

till Världskonventionen om upphovsrätt och dess tre tilläggsprotokoll. Med

stöd av den i förevarande paragraf lämnade fullmakten skall Kungl. Maj :t

äga utfärda härför erforderliga tillämpningsföreskrifter. I anslutning härtill

framhåller kommittén, att det vid 60 § nämnda avtalet mellan Sverige och

USA av år 1920 torde komma att ersättas av Världskonventionen i och med

att Sverige tillträder denna; konventionen har redan biträtts av USA.

Med stöd av bemyndigandet i förevarande paragraf skall Kungl. Maj:t

även kunna förklara de i 5 kap. upptagna föreskrifterna tillämpliga med

avseende å annat land, under förutsättning av ömsesidighet. Vad först angår

de till skydd för utövande konstnärer, grammofonfabrikanter och radioföretag

givna bestämmelserna (45—48 §§) är, såsom i motiveringen till

dessa anförts, en internationell konvention på området under arbete; de

nämnda bestämmelserna har anpassats efter hittills föreliggande utkast i

ämnet. Om en konvention genomföres, får, uttalar kommittén, närmare övervägas

huruvida den svenska lagstiftningen på området är så utformad, att den

möjliggör anslutning, eller om den för sådant ändamål kan behöva jämkas i

vissa avseenden. På grund av bemyndigandet skall Kungl. Maj:t i allt fall

äga möjlighet att med särskilda länder sluta de överenskommelser om ömsesidigt

skydd, som kan befinnas påkallade med hänsyn till svenska intressen.

Beträffande särskilt det i 47 § kommittéförslaget upptagna ersättningssystemet

erinrar kommittén om att en viss motsvarighet därtill finns i åtskilliga

västeuropeiska länder. Då systemet emellertid, såvitt angår de utövande

konstnärernas rätt, icke i något av dessa länder synes vara lagstadgat,

torde enligt kommitténs mening för närvarande saknas förutsättning

att meddela föreskrift om tillämpning av de svenska bestämmelserna med

avseende å annat land. Vad härefter angår skyddet i 49 § för kataloger

m. m. synes enligt kommitténs mening saknas förutsättningar att inga

överenskommelser med andra länder ån de nordiska.

I andra punkten av förevarande paragraf har kommittén upptagit stadgande,

att Kungl. Maj :t skall äga meddela föreskrift om tillämpning på

verk, som först utgivits av mellanfolklig organisation, samt på icke utgivet

verk, som dylik organisation äger utge. Stadgandet är föranlett av vissa

bestämmelser i Världskonventionens tilläggsprotokoll 2.

Remissyttrandena. I anslutning till sitt yttrande beträffande 46 § framför

svenska gruppen av the international federation of the phonographic industry

erinringar mot alt utsträckning av skyddet för grammofonskivor

till utländska produkter skall ske i den ordning som föreslagits i förevarande

stadgande. Skulle icke, såsom gruppen yrkat, skyddet förklaras

omedelbart gälla samtliga grammofonskivor som omfattas av de svenska

grammofonbolagens verksamhet i Sverige, synes det enklare och ändamålsenligare

med en bestämmelse, att grammofonskivor som framställts i annat

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

land skall åtnjuta skydd i Sverige enligt 46 och 47 §§ eller endera av dessa

paragrafer, om här framställda grammofonskivor åtnjuter motsvarande

skydd i berörda land. Det bör härvid icke ha någon betydelse, om sistnämnda

skydd åtnjutes på grund av bestämmelser i landets upphovsrättsliga lagstiftning

eller i dess lagstiftning mot illojal konkurrens eller eventuellt på

annat sätt, exempelvis genom privaträttsliga avtal mellan radion och grammofonbolagen

i landet.

Frågan beröres även av Sveriges industriförbund, som framhåller att möjligheterna

att med stöd av förevarande stadgande bereda skydd för utländska

inspelningar är i viss mån begränsade, eftersom lagstiftningen i åtskilliga

andra länder torde sakna motsvarighet till de rättsregler som nu föreslås

för Sveriges del. Förbundet ifrågasätter om icke ett vidgat rättsskydd skulle,

såsom i vissa andra länder, kunna åvägabringas genom lagstiftningen mot

illojal konkurrens och föreslår utredning härom.

Departementschefen. Såsom berörts vid 60 och 61 §§ bör lagens bestämmelser

om upphovsrätt och om denna närstående rättigheter gälla med avseende

å främmande stat endast på grundval av ömsesidighet. Prövningen

huruvida erforderliga förutsättningar för utsträckning av skyddet till annat

land föreligger bör, såsom kommittén föreslagit, ankomma på Kungl.

Maj :t. Bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela förordnande i ämnet har

upptagits i förevarande paragraf.

Grammofonindustrien har ansett att skyddet för grammofonskivor o. dyl.

bör gälla beträffande produkter från främmande stat redan då ömsesidighet

faktiskt föreligger; det skulle alltså icke erfordras förordnande av Kungl.

Maj :t. Tillräckliga skäl att här stadga annan ordning än eljest synes emellertid

icke föreligga.

Såsom förut berörts är avsett att Sverige, med genomförandet av den nya

lagstiftningen, skall ansluta sig till Bernkonventionen i dess i Bryssel år

1948 reviderade lydelse och till Världskonventionen om upphovsrätt. Denna

fråga torde komma att anmälas av chefen för utrikesdepartementet. Med

stöd av bemyndigandet i förevarande paragraf äger Kungl. Maj :t utfärda de

tillämpningsföreskrifter som blir erforderliga vid ett tillträde till konventionerna.

Även då det gäller det i 5 kap. stadgade skyddet för utövande konstnärer,

grammofonfabrikanter och radioföretag föreligger såsom tidigare berörts

planer på att åstadkomma en internationell reglering. I avvaktan på

genomförandet härav torde det vara lämpligt att Sverige ingår separata

överenskommelser med vissa länder såvitt angår skydd för utövande konstnärer

och grammofonindustrien. Vid prövning huruvida ömsesidighetskravet

i förhållande till visst land kan anses uppfyllt, bör det anses tillräckligt

att ett skydd likartat med det som nu föreslås för svensk rätts del faktiskt

beredes i detta land; det bör icke utgöra något hinder att den rättsliga

grunden eventuellt är en annan.

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1900

315

9 KAP.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

63—64 §§.

Paragraferna motsvarar 63—64 §§ kommittéförslaget.

Kommittén. I 63 § bör enligt kommitténs förslag upptagas bestämmelse om

tidpunkt för den nya lagens ikraftträdande och i 64 § stadgande, att genom

den nya lagen upphäves 1919 års författar- och konstverkslagar ävensom

gällande lagstiftning om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och

musikaliska verk»

Det må i detta sammanhang anmärkas, att konstverkslagen i sin 8 a § innehåller

vissa bestämmelser mot signaturförfalskning, vilka enligt kommitténs

mening icke bör överföras till nya lagen. Enligt första stycket första

punkten i detta lagrum gäller förbud mot att utan tillstånd av konstnären

själv anbringa hans signatur å konstverk. I andra punkten stadgas, att om

verk av grafisk konst är tillkommet genom avtryck från platta av metall,

sten, trä eller annat material, signering ej må av annan verkställas, andå att

konstnären därtill samtyckt. Enligt andra stycket må å efterbildning av

konstverk ej i något fall konstnärens signatur anbringas på sådant sätt, att

därav kan uppkomma förväxling mellan efterbildningen och originalverket.

Kommittén uttalar, att bestämmelserna i första stycket första punkten och

i andra stycket i huvudsak förlorat självständig betydelse sedan år 1948 i

12 kap. 5 § strafflagen införts en allmän straffbestämmelse mot signaturförfalskning.

Piörande specialregeln i första stycket andra punkten om s. k.

grafiska blad anför kommittén, att denna får ses mot bakgrunden av vissa

missförhållanden vid tiden för regelns tillkomst. I förarbetena framhölls, att

det i ett eller annat fall förekommit att etsade och graverade plåtar av konstnären

överlåtits med generell rätt till reproduktion och att konstnären därvid

även lämnat förvärvaren rätt att signera avtrycken. Ur synpunkten av allmänhetens

intresse syntes det nödigt, att varje rättsverkan frånkändes en dylik

förhandsöverlåtelse av signeringsrätten. Enligt kommitténs mening har

förfaranden av nu berört slag emellertid utgjort en tidsföreteelse originaltrogna

exemplar av etsningar och andra grafiska blad framställes i vara dagar

genom fotografiska reproduktionsmetoder — och något praktiskt behov

av att bibehålla den nuvarande specialregeln, som gäller framställning med

hjälp av originalplåtar o. dyl., torde därför enligt kommitténs mening knappast

föreligga.

Remissyttrandena. Statens konstråd kan icke dela kommitténs uppfattning

att specialregeln rörande grafiska blad skulle ha förlorat praktisk betydelse.

Det finns alltjämt en urskiljbar skillnad mellan ett grafiskt blad, som

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

framställts genom avtryck från originalplattan, och en fotografisk reproduktion

av ett sådant blad. Även om denna skillnad endast kan uppfattas vid

en mer eller mindre ingående expertundersökning, är det dock den som gör

att den s. k. originalgrafiken kan behålla sitt värde på konstmarknaden. Uteslutet

är därför ingalunda, att det just är det i specialregeln uppställda förbudet

mot överlåtelse av signeringsrätt, som gjort det möjligt för kommittén

att beteckna sådana överlåtelser som en lidsföreteelse, att förbudet med

andra ord haft och alltjämt har den därmed avsedda effekten. Det synes

dock konstrådet tveksamt huruvida förbudet lämpligen bör bibehållas i en

ny lag om upphovsrätt till bl. a. konstnärliga verk. Systematiskt innebär det

en ofoimlighet att i en lag, som är avsedd att reglera konstnärernas rättigheter,

även stadga ett mot dem riktat förbud. Enligt konstrådets mening

måste ett förfarande i strid mot det nu gällande förbudet anses innebära ett

visst mått av oärlighet mot den konstköpande allmänheten, nära besläktat

med sådant vilseledande, som enligt 21 kap. 1 och 2 §§ strafflagen föranleder

straff för bedrägeri eller bedrägligt beteende. Att upphäva straffet för förfarandet

och alltså göra detta tillåtligt synes konstrådet motbjudande.

Departementschefen. Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 juli

1960.

En särskild bestämmelse synes påkallad beträffande stadgandet i 51 § om

rätt för domstol att efter upphovsmannens död meddela förbud mot att ett

verk återges på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen. Såvitt

gäller återgivande i tryckt skrift bör stadgandet, i enlighet med vad jag i det

följande kommer att föreslå, kompletteras med en ändring av tryckfrihetsförordningen.

I nämnda del bör stadgandet därför ej träda i kraft, förrän berörda

ändring genomförts. Lämpligt synes vara att ikraftträdandet göres beroende

av särskilt förordnande därom av Kungl. Maj :t.

Den nya lagen ersätter 1919 års författar- och konstverkslagar, som alltså

bör upphävas. Detsamma gäller lagen den 14 december 1956 (nr 590) om

skydd för vissa kartor samt lagen den 1 mars 1957 (nr 32) om tillfällig förlängning

av skyddstid för litterära och musikaliska verk.

Såsom kommittén anfört saknas efter revisionen av strafflagens bestämmelser

om förfalskningsbrott anledning att bibehålla bestämmelserna i 8 a §

konstverkslagen mot förfalskning av signatur å konstverk in. m. Vad angår

det i samma paragraf upptagna förbudet mot överlåtelse av signeringsrätt

beträffande grafiska blad har kommittén jämväl föreslagit att någon

motsvarighet ej skall upptagas i nya lagen, enär förbudet numera knappast

torde ha någon praktisk betydelse. Statens konstråd har på denna punkt givit

uttryck åt en annan uppfattning och framhållit, att det måhända just är det

gällande förbudet som medfört att icke önskvärda förfaranden på området

numera icke förekommer i nämnvärd omfattning. Såsom även konstrådet anfört

skulle det emellertid vara oformligt att upptaga en bestämmelse i ämnet

i förevarande lag, och en särlagstiftning bör enligt min mening genomföras,

först om ei farenheten adagalägger att behov därav verkligen föreligger.

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

317

65—67 §§.

Paragraferna överensstämmer i huvudsak med 65—67 §§ kommittéförslaget.

Kommittén. Inom kulturländerna är det, framhåller kommittén, en allmänt

antagen grundsats, att nya lagar på upphovsrättens område principiellt tilllämpas

på samtliga verk, alltså även på sådana som tillkommit före den nya

lagen. Med ett i någon mån missvisande uttryck säges den upphovsrättsliga

lagstiftningen äga tillbakaverkande kraft. Principen, som redan är erkänd

i svensk rätt, bör enligt kommitténs mening läggas till grund för övergångsbestämmelserna

till den nu föreslagna lagen. Ett stadgande av denna innebörd

har upptagits i 65 §.

Regeln innebär bl. a., att där den nya lagen utvidgar tillämpningsområdet

till förut oskyddade objekt, skydd kommer att åtnjutas för sådana, även

om de tillkommit före ikraftträdandet. Vidare blir de nya bestämmelserna

om rättens innehåll tillämpliga även på äldre verk. Motsvarande gäller angående

beräkning av skyddstidens längd; efter den nya lagens ikraftträdande

avgöres frågan, hur länge ett visst verk är skyddat, städse med ledning

av dess bestämmelser härom. Det sist sagda innebär, att skyddet kommer

att återupplivas för vissa verk, som enligt nuvarande bestämmelser redan

hunnit bli fria eller kommer att bli fria före den nya lagens ikraftträdande;

på grund av lagstiftningen om provisorisk förlängning av skyddstiden gäller

detta dock i huvudsak endast andra verk än litterära och musikaliska. Kommiltén

framhåller, att det kan diskuteras om man bör godtaga ett sådant

återupplivande; det kan invändas att ett dylikt kan medföra svårigheter för

lojala företag för utnyttjande av ett verk, vilka planerats eller påbörjats med

den utgångspunkten att verket vore fritt. Enligt kommitténs mening är detta

emellertid en specialfråga, som bör lösas genom särskilda övergångsbestämmelser.

För sådana fall, då vid lagens ikraftträdande ett verk icke är föremål

för utnyttjande och förberedelser därtill ej heller vidtagits, synes hinder

ej föreligga att återuppliva upphovsmannens rätt för den tid, som återstår

av normal skyddstid enligt den nya lagen. Enligt kommitténs mening bör

alltså icke i förevarande avseende stadgas något undantag från regeln i 65 §.

Kommittén uttalar vidare, att exemplar som framställts före ikraftträdandet

bör fritt få spridas och visas. Dock bör även beträffande sådana exemplar

tillämpas vad i 23 § kommittéförslaget stadgas om uthyrning av exemplar

av musikaliskt verk och om bemyndigande för Kungl. Maj:t att föreskriva

om viss avgift. Ett stadgande av förevarande innehåll bar av kommittén

upptagits i 66 §.

Slutligen behandlar kommittén den förut berörda frågan om spccialbestämmelser

till skydd för sådana företag som vid lagens ikraftträdande redan

påbörjat verksamhet för utnyttjande av ett visst verk, vilket dessförinnan

var fritt men efter ikraftträdandet blir skyddat. Kommittén framhåller, att

regler i ämnet av olika skäl bör begränsas till verksamhet för mångfaldigande

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

och att de bör utformas schematiskt. Enligt dess mening bör principen vara,

att om verksamheten vid ikraftträdandet resulterat i framställning av trycksatser,

klichéer, formar eller andra hjälpmedel, som kan användas endast

för mångfaldigande av visst verk, dessa hjälpmedel fritt får användas för

sitt ändamål. Att företagaren under obegränsad tid skulle ha rätt att använda

hjälpmedlen skulle emellertid enligt kommitténs mening kunna föranleda

missbruk. Rätten bör därför endast gälla under viss tid, förslagsvis ett

år. Beträffande spridning av exemplar som framställts under övergångsfristen

bör 66 § äga motsvarande tillämpning. Bestämmelser med det innehåll

som nu angivits har av kommittén upptagits i 67 §. Då det förklaras

fritt att i vissa fall använda hjälpmedel för mångfaldigande, avses härmed

i första hand att verksamheten får bedrivas utan eljest erforderligt tillstånd.

Är fråga om framställning, som på grund av den nya lagens regler om

s. k. tvångslicens i vissa fall må företagas utan tillstånd men mot skyldighet

att till upphovsmannen utge ersättning, innebär stadgandet att sådan ersättning

ej behöver erläggas.

Remissyttrandena. Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser, att

den nya lagen i princip icke bör få tillbakaverkande kraft när det gäller alster,

vilka varit skyddade genom tidigare lagstiftning; endast i fråga om skyddstidens

längd synes ett undantag böra göras från denna princip. Länsstyrelsen

i Uppsala län ifrågasätter om skydd bör återupplivas för verk, som redan

hunnit bli fria eller kommer att bli fria före den nya lagens ikraftträdande;

har ett verk blivit fritt, synes det av principiella skäl knappast lämpligt

att förfoganderätten däröver åter underkastas inskränkande bestämmelser.

Även svenska tidningsutgivareföreningen och svenska slöjdföreningen

anmäler tvekan mot förslagets ståndpunkt i denna del.

Svenska bokförläggareföreningen anser att fristen för användning av trycksatser

in. m. bör göras avsevärt mycket längre än ett år. Särskilt i fråga om

skolböcker, där trycksatserna ofta hålles stående längre tid, förefaller det

betydelsefullt att den prisfördyring den nya lagen kommer att medföra först

successivt får göra sig gällande. Även övergångsbestämmelserna till 1919

års lagar innehöll regler om rätt att använda redan framställda klichéer och

andra hjälpmedel för mångfaldigande, men någon tidsinskränkning stadgades

då icke. Svenska försäljnings- och reklamförbundet finner en övergångstid

av fem år vara ett absolut minimum. Svenska boktryckareföreningen menar

att någon tidsbegränsning icke bör stadgas; fristen bör i varje fall icke

understiga 10 år. Mot en tidsbegränsning uttalar sig också svenska slöjdföreningen

och svenska tidningsutgivareföreningen.

Departementschefen. I enlighet med vad som är allmänt godtaget inom den

upphovsrättsliga lagstiftningen bör den nya lagen i princip äga tillämpning

jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkommit före

ikraftträdandet. Det kan visserligen diskuteras, om man i fall då den nya

lagen stadgar längre skyddstid än som nu gäller, bör draga även den kon

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ls proposition nr 17 år 1960

319

sekvensen av berörda princip, att skyddet återupplivas för verk vilka enligt

gällande skyddstidsbestämmelser hunnit bli fria men som enligt de nya bestämmelserna

alltjämt skulle vara skyddade. Jag finner emellertid i likhet

med det stora flertalet remissinstanser övervägande skäl tala för kommitténs

ståndpunkt att man bör likställa dessa fall med sådana, då förut helt oskyddade

objekt föres in under skyddet.

Även i övrigt biträder jag i huvudsak kommitténs förslag. Sista punkten

i 66 § om uthyrning av exemplar av musikaliskt verk bör dock modifieras

med hänsyn till den avfattning som 23 § erhållit i departementsförslaget.

Vad angår den i 67 § angivna fristen för användning av äldre trycksatser

m. m. har flera remissinstanser ansett att någon tidsbegränsning ej bör

gälla eller att fristen i varje fall bör göras avsevärt längre än ett år. Tidsbegränsning

synes emellertid erforderlig för att förebygga missbruk och av

samma skäl bör fristen icke göras alltför lång. Den synes dock böra vara

något längre än kommittén föreslagit och jag vill för min del förorda att den

bestämmes till två och ett halvt år eller till utgången av år 1962.

68 §.

Paragrafen överensstämmer med 68 § kommittéförslaget.

Kommittén. Enligt 5 § författarlagen skall utgivare av tidning, tidskrift

eller annat verk, som består av självständiga bidrag från särskilda medarbetare,

anses såsom författare till verket som en helhet betraktat; är utgivare

till sådant samlingsverk ej känd, betraktas verkets förläggare såsom

utgivare. Bestämmelserna har ej bibehållits i förslaget; enligt 5 § däri

gäller att den som sammanställt verket städse är ursprunglig bärare av rätten.

Kommittén framhåller, att om särskild övergångsbestämmelse ej meddelades,

här i ett eller annat fall kunde uppstå rättsförluster. I första stycket

av förevarande paragraf har kommittén därför upptagit stadgande att beträffande

här avsedda verk, som utgivits före den nya lagens ikraftträdande,

upphovsrätt enligt 5 § skall tillkomma utgivaren eller, om han ej är känd,

förläggaren.

I fråga om skyddstiden innebär stadgandet att denna skall vara 50 år från

utgivarens eller förläggarens dödsår. Har såsom utgivare angivits offentlig

undervisningsanstalt eller akademi eller ock bolag, förening eller annan samfällighet

eller om, där utgivare ej är känd, dylik samfällighet är förläggare,

bör skyddstiden enligt kommitténs mening, i anslutning till äldre rätt, beräknas

på samma sätt som för anonyma och pseudonyma verk. En bestämmelse

härom har upptagits i paragrafens andra stycke.

Remissyttrandena. Publicistklubben inlägger en bestämd gensaga mot att

upphovsrätt till tidningar och andra hithörande alster förklaras tillkomma

utgivaren. Termen torde i allmänhet åsyfta ansvarige utgivaren enligt tryckfrihetsförordningen,

men det kan knappast komma i fråga att upphovsrätt

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

till en tidning skall tilläggas den som händelsevis varit ansvarig utgivare för

tidningen. Svenska tidningsutgivareföreningen förutsätter att med utgivare

i förevarande fall menas tidningens ägare. 1 övrigt hänvisas till dessa remissinstansers

yttranden vid 5 §.

Departementschefen. Med anledning av vad publicistklubben och svenska

tidningsutgivareföreningen anfört vill jag understryka, att det här endast är

fråga om att övergångsvis fastslå gällande rättsläge. Stadgandet torde böra

utformas i överensstämmelse med kommitténs förslag.

69 §.

Paragrafen motsvarar 69 § första stycket kommittéförslaget.

Kommittén. Den nya lagens bestämmelser om förlagsavtal och om vissa

andra former för överlåtelse av upphovsrätt är, liksom de allmänna bestämmelserna

om sådan överlåtelse i 27—29 §§, delvis av annat innehåll än motsvarande

föreskrifter i gällande rätt och är i andra fall helt nya. Kommittén

uttalar att de nya bestämmelserna enligt allmänna rättsgrundsatser principiellt

icke bör användas på avtal om överlåtelse som tilikommit dessförinnan.

Såsom huvudregel bör därför gälla, att äldre lag skall tillämpas på

dessa. Dock bör 29 § lända till efterrättelse även i fråga om sådant avtal;

beträffande stadganden av denna typ brukar retroaktiv verkan allmänt föreskrivas.

Bestämmelser i angivna hänseenden har i kommitténs förslag

upptagits i 69 § första stycket.

I andra stycket har föreslagits stadgande, att i fall då överlåtelse av upphovsrätt

innefattar sådan utvidgning av rätten, som sker genom den nya

lagen, överlåtelsen i denna del skall vara giltig allenast såframt vid överlåtelsen

utvidgningen blivit bestämt angiven och kunnat bedömas vara sannolik.

Stadgandet står i överensstämmelse med principen i 27 § andra stycket

kommittéförslaget.

Remissyttrandena. Mot bestämmelsen i andra stycket framföres erinringar

i några remissyttranden. Svenska bokförläggareföreningen framhåller, att

stadgandet bl. a. skall tillämpas pa den föreslagna förlängningen av skyddstiden

från 30 till 50 år. Enligt föreningens mening är det orimligt, att överlåtelse

av rätt under den förlängda skyddstiden för att kunna godkännas

skall ha blivit bestämt angiven. Föreningen hemställer därför att stadgandet

uteslutes; detta är så mycket mer påkallat, som dess syfte tillräckligt torde

kunna tillgodoses genom rimlig jämkning med stöd av bestämmelserna i

förslagets 29 §. I föreningens yrkande instämmer Stockholms handelskammare.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund befarar, att stadgandet under en

längre övergångstid kan medföra kaotiska förhållanden särskilt för konstindustrien.

Genom den föreslagna förlängningen av skyddstiden kommer åt
-

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

321

skilliga bruksföremål o. dyl., vilkas skydd enligt nu gällande rätt upphört eller

snart upphör, att få skyddet återupplivat eller förlängt för avsevärd tid. Industriföretagen

har säkerligen icke varit så förutseende, att de tecknat sådana

avtal med sina konstnärer att överlåtelse av den nu aktuella utvidgningen

av rätten blivit »bestämt angiven». Upphovsmannen respektive hans

rättsinnehavare skulle därför efter den nya lagens ikraftträdande eller kort

tid därefter kunna förbjuda vederbörande företag att i fortsättningen tillverka

varan och kunna överlåta tillverkningen på en konkurrent. Företagen

har emellertid ett berättigat intresse att behålla upphovsrätten till sina produkter.

Samma synpunkter torde även gälla på andra områden. I anslutning

till sitt förslag vid 27 § föreslår styrelsen att frågan löses på det sättet, att

den som ursprungligen förvärvat verket skall ha en ovillkorlig option att förvärva

den rätt som utvidgningen avser men att han skall vara skyldig att

erlägga ersättning härför.

Departementschefen. Stadgandet i kommittéförslagets första stycke synes

ej ge anledning till erinran. Däremot bör andra stycket, av samma skäl som

anförts för uteslutning av 27 § andra stycket kommittéförslaget, ej upptagas

i lagen.

Något behov av sådana bestämmelser om optionsrätt, som advokatsamfundets

styrelse förordat, har ej ansetts föreligga vid tidigare genomförda revisioner

av upphovsrätten, ehuru även genom dessa i olika hänseenden införts

skydd för objekt som dessförinnan kunnat vara fria. Enligt min mening

är ej heller anledning antaga, att de ändringar som nu föreslås skulle medföra

behov i detta hänseende.

70 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 70 § kommittéförslaget.

Kommittén. Enligt 10 § tredje stycket konstverkslagen gäller, att om porträttbild

utförts efter beställning, den ej må efterbildas utan tillstånd av

beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.

Någon motsvarighet till regeln har icke upptagits i förslaget; det har ansetts

riktigare, att beställaren här skyddar sina intressen genom uttryckligt förbehåll.

Då sådant förbehåll hittills icke varit erforderligt i något fall, bör

emellertid enligt kommitténs mening i övergångshänseende stadgas, att äldre

porträtt icke får efterbildas utan beställarens tillstånd.

Departementschefen. Det föreslagna stadgandet har lämnats utan erinran

i yttrandena och torde böra upptagas i lagen.

VI §•

Paragrafen motsvarar 71 § och 72 § första stycket kommittéförslaget.

21 llilumg till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén. Kommittén har i 71 § upptagit stadgande, att bestämmelserna

i 65—67 §§ skall äga motsvarande tillämpning med avseende å rättighet, som

skyddas genom föreskrift i 5 kap. Vad angår utövande konstnärer och grammofonfabrikanter

(45—47 §§) skall skyddet mot kopiering av inspelningar

och rätten till ersättning för grammofonmusik i radio sålunda kunna göras

gällande även beträffande inspelningar, som tillkommit före den nya lagen.

Den som redan framställt kopior — grammofonskivor, filmband o. s. v. —

av en enligt den nya lagen skyddad inspelning skall emellertid äga fritt

sprida dessa, och den som förfärdigat exempelvis en matris för tillverkning

av grammofonskivor, återgivande ett visst framförande, skall äga använda

denna för framställning under viss övergångstid samt sprida sålunda framställda

exemplar. I fråga om radioutsändningar (48 §) saknar övergångsbestämmelserna

praktisk betydelse. Beträffande kataloger och reklamalster

(49 §) innebär bestämmelserna, att skyddet mot eftergörande åtnjutes även

för arbeten som tillkommit före den nya lagen; dock får den som redan

lramställt exemplar av sådana arbeten fritt sprida dessa, och den som tillverkat

klichéer o. s. v. för dylik framställning får använda dessa för avsett

ändamål under viss övergångstid samt sprida sålunda framställda exemplar.

I 72 § första stycket har kommittén föreslagit en övergångsbestämmelse

rörande föreskrifterna i 45 § i vad dessa innebär reglering av avtal om inspelning

av utövande konstnärs framträdande. Enligt kommitténs mening

bör här, liksom beträffande avtal om överlåtelse av upphovsrätt, gälla principen

att bestämmelserna icke skall äga tillämpning på avtal som tillkommit

före den nya lagen; dock bör även här göras undantag för 29 §. I enlighet

med denna ståndpunkt uttalas i det föreslagna stadgandet, att 69 §

första stycket skall äga motsvarande tillämpning beträffande äldre inspelningsavtal.

Till 72 § andra stycket kommittéförslaget har förts stadgande, att avtal,

varigenom utövande konstnär före ikraftträdandet förfogat över rätt till ersättning

enligt 47 §, skall vara utan verkan. Kommittén framhåller, att möjligheterna

av en sådan rätts införande i regel måste ha legat helt utanför

vad parterna kunnat räkna med. I överensstämmelse med den i 27 § andra

stycket kommittéförslaget angivna principen bör därför rättsverkan frånkännas

sådana överlåtelser.

Remissyttrandena. Beträffande 71 § framhåller svenska tidningsutgivareföreningen,

att skyddet för reklamalster — som avstyrkes av föreningen

— i varje fall ej bör tillämpas på arbeten som tillkommit före den

nya lagen.

I anslutning till 72 § uttalar konsertföreningen i Stockholm, att det beträffande

äldre inspelningar är nödvändigt att frågan om fördelning

mellan flera medverkande artister (orkestrar, ensembler o. dyl.) av ersättning

enligt 47 § i förslaget avgöres av skiljenämnd eller liknande organ enligt

52 §.

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

323

Departementschefen. De av kommittén i 71 § och 72 § första stycket föreslagna

övergångsbestämmelserna rörande föreskrifterna i 5 kap. synes ej

föranleda erinran. Anledning att, såsom yrkats i ett remissvar, uppställa

särskilda övergångsregler rörande reklamalster föreligger enligt min mening

icke.

I sitt förslag har kommittén i 72 § andra stycket upptagit stadgande, att

avtal varigenom konstnären före ikraftträdandet förfogat över rätt till ersättning

enligt 47 §, skall vara utan verkan. Då såsom kommittén framhållit

möjligheten av en sådan rätts införande i regel måste ha legat helt utanför

vad parterna räknat med, bör också dylika överlåtelser i allmänhet icke

äga verkan. Det kan emellertid förutsättas att konstnärerna för tillvaratagande

av sina rättigheter kommer att överlåta dessa på organisationer, och

en överlåtelse av detta speciella slag måste självfallet vara giltig även om

den ingås före ikraftträdandet. Den av kommittén föreslagna regeln går därför

för långt. Enligt min mening erfordras knappast någon särskild regel i

ämnet. Det behov av rättsskydd som finns torde i tillräcklig grad vara tillgodosett

genom jämkningsregeln i 29 §. Det föreslagna stadgandet har därför

fått utgå.

I ett yttrande har framhållits att beträffande äldre inspelningar frågan

om fördelning mellan flera medverkande artister av ersättning enligt 47 §

bör avgöras i den ordning som anges i 52 §. Det torde emellertid kunna förutsättas

att dylika spörsmål kommer att lösas organisationsvägen, och lagbestämmelser

i ämnet synes icke var erforderliga.

Förslaget till lag om rätt till fotografisk bild

Kommittén. Av skäl som anförts vid 10 § i förslaget till lag om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk har kommittén ansett bestämmelser om

skydd för fotografier alltjämt böra upptagas i en särskild lag, vilken omfattar

samtliga fotografier, oberoende av deras art eller kvalitet; i enlighet

härmed har fotografier generellt undantagits från tillämpningsområdet för

lagen om upphovsrätt. En förutsättning för denna lösning har ansetts vara,

att de fotografirättsliga reglerna utformas så, att de tillgodoser det skyddsbehov

som gör sig gällande för de kvalificerade fotografiernas del. Kommitténs

förslag till ny lagstiftning på området innebär därför, att reglerna närmats

till de upphovsrättsliga skyddsföreskrifterna och i väsentliga avseenden

erbjuder samma skydd som dessa; den viktigaste avvikelsen är, att

skyddstiden för fotografier alltjämt ansetts böra sättas kortare än för litterära

och konstnärliga verk.

Förslaget har rubricerats Lag om rätt till fotografisk bild. Vid dispositionen

bär följts samma principer som i förslaget till lag om upphovsrätt. Då

reglerna hänför sig till en enda typ av skyddsobjekt, har de emellertid kun
-

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj.is proposition nr 17 år 1960

nät göras enklare än i sistnämnda förslag och deras antal har kunnat inskränkas.

Någon indelning i kapitel har icke ansetts nödvändig.

De inledande bestämmelserna i kommitténs förslag behandlar rättens föremål,

subjekt och innehåll (1—2 §§). Efter ett par stadganden, upptagande

en presumtionsregel och en bestämning av det i förslaget använda begreppet

»offentliggjord fotografisk bild» (3—4 §§), följer en rad bestämmelser

om inskränkningar i rätten. Sålunda ges regler om framställning för enskilt

bruk (5 §), om fotokopiering inom arkiv och bibliotek (6 §) samt om rätt

att återge fotografier i kritisk eller vetenskaplig framställning (7 §) och i

skolböcker m. in. (8 §). Särskilda bestämmelser meddelas om visning av

fotografier (9 §) och om beställningsarbeten (10 §). Hithörande föreskrifter

avslutas med ett stadgande om rätt att återge fotografier i rättsvårdens och

den allmänna säkerhetens intresse (11 §). Följande paragraf innehåller en

regel om skyddstiden (12 §). Efter en bestämmelse, som behandlar i vilken

ordning vissa ersättningsfrågor skall avgöras (13 §), följer ansvars- och skadeståndsregler

samt vissa processuella föreskrifter (14—19 §§). I en särskild

paragraf stadgas om lagens tillämpningsområde (20 §). Förslaget avslutas

med övergångsbestämmelser.

Remissyttrandena. Såsom vid 10 § i förslaget till lag om upphovsrätt anförts

har det stora flertalet remissinstanser godtagit kommitténs ståndpunkt,

att skyddet för fotografier bör regleras i en särskild lag. Kommitténs förslag

till lag i ämnet har i allmänhet icke föranlett mera principiella invändningar.

Svenska tidningsutgivareföreningen, svenska annonsörers förening och föreningen

svenska affischtecknare anser emellertid att förslaget ger ett alltför

vidsträckt skydd; sistnämnda förening ifrågasätter om detta lagstiftningsområde

icke borde bli föremål för omprövning.

Av de remissinstanser, som anser att kvalificerade fotografier bör skyddas

i upphovsrätten, menar konsultativa reklambyråers förbund att ny lagstiftning

för övriga fotografier icke är erforderlig; förbundet finner det synnerligen

angeläget att gällande fotografilag bibehålies oförändrad. Även Stockholms

handelskammare ifrågasätter om icke denna lag erbjuder tillräckligt

skydd. Övriga hithörande remissinstanser gör ej mera principiella invändningar

mot kommitténs förslag.

Departementschefen. Såsom jag anfört vid 10 § i förslaget till lag om upphovsrätt

har jag funnit övervägande skäl tala för att man, i likhet med vad

kommittén föreslagit, låter lagstiftningen om rätt till fotografisk bild uttömmande

reglera rätten till alla slags fotografier, alltså även sådana kvalificerade

bilder som i princip kan jämställas med de inom upphovsrätten skyddade

verken. En förutsättning för denna lösning är att fotografilagstiftningen

utformas så, att den erbjuder tillräckligt skydd även för de kvalificerade

alstren. Reglerna bör därför, såsom kommittén förordat, i olika hänseenden

närmas till de upphovsrättsliga.

Kommitténs med angivna utgångspunkt upprättade förslag har i allmän
-

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

325

het icke mött principiella erinringar vid remissbehandlingen och bör enligt

min mening läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Endast vissa smärre

jämkningar torde påkallas.

1 §•

I paragrafen, som överensstämmer med 1 § första stycket kommittéförslaget,

behandlas fotografirättens föremål och innehåll.

Gällande rätt. Enligt 1 § gällande fotografilag skyddar lagens bestämmelser

rätten till bild, som framställts genom fotografi. Till fotografi hänföres

jämväl annat, fotografi liknande förfarande. Enligt 2 § har den som framställt

en fotografisk bild uteslutande rätt att genom fotografi mångfaldiga

den. Fotografen har även uteslutande rätt att genom kinematografi offentligen

förevisa av honom framställda fotografiska bilder. Såsom kinematografi

anses jämväl annat, kinematografi liknande förfarande.

Kommittén. I kommitténs förslag bar såsom föremål för rätten angivits

fotografisk bild. Med uttrycket får, uttalar kommittén, i överensstämmelse

med tekniskt språkbruk förstås bild, som uppkommit genom inverkan av

ljus på därför känsliga ämnen. I allmänhet är fråga om synligt ljus, men

även bilder som uppkommit under inverkan av annan strålning, såsom ultraröd

eller ultraviolett sådan, röntgenstrålar o. s. v., är att hänföra under lagen.

Vanligen upptages bilden på ett negativ av glas eller celluloid. Med hjälp

av negativet framställes färdiga bilder genom fotokemiskt förfarande (vanliga

kopior, förstoringar, diapositiv o. s. v.). Negativet kan vidare läggas

till grund för framställning av bilder genom fotomekaniskt förfarande (ljustryck,

djuptryck, autotypi, fototypi o. s. v.). Oberoende av framställningssättet

utgör de färdiga bilderna ur rättslig synpunkt mångfaldigade exemplar

av den fotografiska bild, som upptagits på negativet, och åtnjuter på grund

härav samma skydd som tillkommer denna; kommittén hänvisar här till vad

som i det följande anföres om rättens innehåll. Skydd åtnjutes även för

bilder, som direkt och utan förmedling av negativ upptages på ljuskänsligt

papper o. dyl.

I gällande fotografilag likställes med fotografi, i anslutning till en bestämmelse

i Bernkonventionen, »annat, fotografi liknande förfarande». Av lagens

förarbeten framgår att här avses fotomekaniska förfaranden, d. v. s. framställning

med hjälp av kliché o. dyl. I förarbetena anfördes att bestämmelsen

är överflödig, då på detta sätt framställda bilder åtnjuter skydd såsom mångfaldigade

exemplar av den ursprungliga fotografiska bilden. Det ansågs emellertid

lämpligt att upptaga konventionens formulering för att vinna formell

överensstämmelse mellan den inhemska och den internationella rätten. Av

samma skäl har kommittén ansett en motsvarande bestämmelse böra inflyta

i den nya lagen; i sitt förslag har kommittén upptagit den såsom andra

stycke i förevarande paragraf.

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Enligt förslaget skyddas fotografisk bild, liksom för närvarande, oberoende

av vad den återger. Under lagen är sålunda att hänföra icke blott fotografier

av personer, naturscenerier, händelser o. dyl. utan även fotografier

av föremål, konstverk o. s. v. I sakens natur ligger dock, uttalar kommittén,

att fotografiska kopior i originalstorlek av affärshandlingar, ritningar o. dyl.

knappast kan anses som »bilder» och därför icke är föremål för skydd. Däremot

torde s. k. mikrokopior av handlingar principiellt böra anses som skyddade.

Kommittén framhåller, att det utan särskilt stadgande torde vara klart

att fotografisk bild är skyddad även där upptagningen sker på film, avsedd

för kinematografisk visning.

Härefter övergår kommittén till frågan om fotografirättens innehåll. Enligt

kommittén gör sig här, liksom inom upphovsrätten, två huvudsynpunkter

gällande. Fotografen bör erhålla rättsliga möjligheter att ekonomiskt utnyttja

sitt alster. Han är dessutom, där fråga är om mera kvalificerade produkter,

i behov av skydd för vissa ideella intressen som han knyter till alstret.

I förevarande paragraf upptages regler om rättens innehåll i det förra

avseendet; bestämmelser som väsentligen avser att skydda de ideella intressena

har förts till 2 §.

I fråga om den ekonomiska rätten framhålles, att i stort sett samma synpunkter

gör sig gällande som vid motsvarande spörsmål inom upphovsrätten.

Kommittén hänvisar till den utläggning av ämnet, som givits under 2 § i förslaget

till lag om upphovsrätt, samt uttalar att vad där anförts, tillämpat

på nu förevarande område, innebär att ett fotografi kan ekonomiskt utnyttjas

i huvudsak på två olika vägar: genom att det mångfaldigas i olika former

(fotografiska kopior, film, tryck o. s. v.) och genom att det visas för

allmänheten (skioptikon, film o. s. v.). Principiellt hör båda dessa huvudformer

för utnyttjande förbehållas åt fotografen. I enlighet härmed har denne

i förslaget förklarats äga uteslutande rätt att framställa exemplar av bilden

och att visa den offentligt.

Vad angår befogenheten att framställa exemplar av bilden motsvarar denna

den nuvarande rätten att genom fotografi mångfaldiga bilden. Att uttrycket

mångfaldiga ersatts med orden »framställa exemplar av» innebär, framhåller

kommittén, icke någon ändring i sak; härmed avses blott, liksom i

förslaget till lag om upphovsrätt, att göra klart att framställning även av

ett enda exemplar principiellt omfattas av rätten. Däremot föreligger en

utvidgning såvitt angår de metoder för mångfaldigande som avses. För närvarande

gäller fotografens rätt endast mångfaldigande genom fotografi. De

fotografiska metoderna, under vilka är att hänföra även fotomekaniska förfaranden

såsom djuptryck, fotogravyr o. s. v., är också de mest betydelsefulla.

Fotografier användes emellertid ofta, särskilt inom reklambranschen,

såsom förlaga för teckningar av olika slag. Även andra former för efterbildning

kan tänkas; ett fotografi kan återges genom etsning eller annat grafiskt

förfarande eller genom målning. Samtliga dessa fall bör enligt kommitténs

mening omfattas av rätten och täckes av den valda generella formule
-

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ringen. För att underlätta förståelsen av stadgandet har i lagtexten såsom

exempel på olika fotografen förbehållna framställningsmetoder nämnts fotografi,

tryck och teckning.

Befogenheten att offentligt visa den fotografiska bilden innebär en utvidgning

av den för närvarande gällande rätten att visa sådana bilder genom

kinematografi. Ej heller i denna del finns enligt kommittén anledning att begränsa

rätten med hänsyn till sättet för återgivningen. Även andra metoder

för visning än kinematografi är av ekonomisk betydelse, exempelvis visning

i skioptikon i samband med föredrag eller visning i television. I betraktande

kommer även att fotografen, innan hans bild offeniliggjorts, bör vara skyddad

mot att den överhuvudtaget visas för allmänheten. Förslagets generella

formulering täcker alla nu avsedda fall.

Rätten har principiellt ansetts icke böra omfatta utställning av offentliggjorda

bilder; av lagtekniska skäl har inskränkningen härutinnan förts till

ett särskilt stadgande i 9 § av kommittéförslaget.

I ett tredje stycke av förevarande paragraf av kommittéförslaget har uttalats,

att framställaren av fotografisk bild i förslaget kallas fotograf.

Remissyttrandena. Frågan om rättens föremål behandlas av några

remissinstanser. Styrelsen för konstnärernas riksorganisation framhåller, att

genom klichétryck o. dyl. åstadkomna reproduktioner

av konstverk enligt förslaget skyddas som fotografiska bilder.

Att skyddet sålunda skall gälla gängse reproduktionsförfaranden kan icke

anses motiverat. Enligt förslaget skulle reproduktionsföretaget kunna hindra

konstnären att utöva sin rätt till reproduktionerna. En avgränsning av begreppet

bild är ofrånkomlig; styrelsen vill bestämt understryka, att skydd

icke bör tillkomma ett återgivande, som helt saknar självständigt bildmässigt

uttryck. I styrelsens yttrande instämmer föreningen svenska tecknare

I den i motiven berörda frågan om skydd för fotografier av handlingar

uttalar styrelsen för Sveriges advokatsamfund att sådana fotografier

icke i något fall bör vara skyddade, vare sig de är i originalformat eller

i annat format. I samma riktning yttrar sig styrelsen för konstnärernas riksorganisation,

föreningen svenska tecknare och föreningen svenska affischtecknare

ävensom svenska försäljnings- och reklamförbundet, vilket anser

att cn bestämmelse härom bör intagas i lagen.

Vad angår rättens innehåll hemställer svenska fotografernas förbund

och bildleverantörernas förening, att fotografens ensamrätt att visa bilden

offentligt utvidgas till en generell rätt att göra bilden tillgänglig för allmänheten.

Hans ideella intressen kräver att han i varje särskilt fall äger bestämma,

om han överhuvudtaget vill utge bilden. Många skäl kan föranleda

att han ej vill det, även om han håller den kvar i sitt arkiv.

Styrelsen för konstnärernas riksorganisation och föreningen svenska tecknare

anser den av kommittén föreslagna utvidgningen av rätten till att omfatta

även återgivande på annat sätt än genom fotografi lämna rum för tolkningssvårigheter

i de talrika fall, då en konstnär hämtar ett visst verklighets
-

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

stoff från fotografier; även i detta fall synes en avgränsning av begreppet

bild ofrånkomlig. Föreningen svenska affischtecknare diskuterar samma fråga;

för sin del förutsätter föreningen att absolut identitet mellan bild och

teckning måste töreligga för att bilden skall anses eftergjord. Svenska försäljnings-

och reklamförbundet behandlar spörsmålet ur reklamens synpunkter

och anför:

Förslaget innebär en betydande utvidgning av fotografens rätt jämfört

med nu gällande lag, enligt vilken fotografens uteslutande rätt gäller endast

mångfaldigande genom fotografi. Alltjämt synes emellertid avsikten vara

att fotografen icke skall ha något skydd för själva bildinnehållet, verket. Det

står sålunda i princip förfarande envar fritt att taga en identiskt likadan

bild som en annan fotograf tidigare framställt. Ur reklamens synpunkt förefaller

denna uppläggning av skyddet icke alldeles tillfredsställande. En originell

och konstnärligt högtstående fotografisk skapelse i en annons eller annan

reklam synes nämligen härigenom icke åtnjuta skydd mot efterbildning. Ett

problem, som uppkommer i och med att icke blott mångfaldigande genom

fotografi utan även »framställande av exemplar» genom »teckning eller annat

förfarande» faller inom skyddssfären, synes vara bur likhetsgraden skall

bestämmas. Såvitt förbundet kunnat finna har kommittén med lätt hand förbigått

detta icke minst för reklamen viktiga problem. Utan kännedom om

hur kommittén tänkt sig lösa detta, finner förbundet det svårt att taga

någon definitiv ställning till den utvidgning av skyddet, som kommittén sålunda

föreslagit. Förbundet vill emellertid betona att det synes betänkligt

att förbjuda avtecknande av helt »triviala» fotografiska bilder och menar att

skyddet för fotografi mot efterritning under alla förhållanden måste begränsas

till att avse särpräglade (högklassiga) fotografiska alster.

Statens konstråd understryker att en konstnär, oaktat förslaget icke upptager

motsvarighet till 4 § andra stycket i förslaget till lag om upphovsrätt,

måste anses äga att i fri anslutning till ett fotografi framställa ett nytt och

självständigt verk.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anför i fråga om rättens

s u b j e k t:

Innehavare av fotografirätten är enligt förslaget »den som framställt fotografisk

bild». Härmed avses väl i första hand den, som ställt in kameran

samt utlöst slutaren. I praktiken kan emellertid säkerligen tvekan uppstå

vem som är att anse såsom fotograf. Som exempel kan anges, att det inom

reklamen ofta förekommer att bildarrangemanget ombesörjes av en ickefotograf

i samråd och samarbete med yrkesfotografen. Om förbundet förstått

motiven rätt, torde i regel den som arrangerat bilden sakna all rätt, eftersom

själva bildinnehållet icke åtnjuter skydd.

Förbundet framhåller, att det anförda utgör ytterligare ett argument för

dess uppfattning att vissa fotografier bör skyddas i upphovsrätten.

Svenska bokförläggareföreningen anser, att såsom villkor för skydd

bör stadgas att originalfotografier på baksidan är försedda med anteckning

om fotografens namn och adress samt framställningsåret.

Departementschefen. I den nya lagstiftning till skydd för fotografier som

nu skall genomföras bör i enlighet med kommitténs förslag skyddsobjektet,

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

i anslutning till gällande rätt, anges som fotografisk bild. Begreppet är på

sätt kommittén utvecklat rent tekniskt; principiellt ställes icke någon fordran

på viss kvalitet hos bilden. En viss begränsning ligger emellertid i kravet

att produkten skall utgöra en »bild». Som kommittén anfört undantages

härigenom från skydd vanliga ljuskopior och liknande kopior av ritningar

och handlingar; gemensamt för här avsedda fall är att den fotografiska metoden

användes som medel för rent mångfaldigande. Det kunde ifrågasättas

om man icke, såsom yrkats i några remissyttranden, i tydlighetens intresse

borde uppställa uttryckligt undantag i detta hänseende. Det är likväl förenat

med vissa svårigheter att i lagtext avgränsa det undantag man här avser. Att

helt allmänt låta detta avse fotografier av ritningar och handlingar skulle

föra för långt; om speciella metoder använts, exempelvis i syfte att för

forskningsändamål framhäva detaljer, tydliggöra tillägg och över strykningar

o. dyl., bör fotografiet vara skyddat. Med hänsyn härtill och då något

praktiskt behov av ett stadgande i ämnet knappast torde föreligga, anser jag

ett sådant, liksom hittills, kunna undvaras. Jag anser icke heller anledning

finnas att, på sätt yrkats från konstnärshåll, från skydd utesluta fotografier

av skulpturer, målningar och andra konstverk eller reproduktioner framställda

med hjälp av sådana fotografier.

Såsom kommittén anfört är lagen tillämplig även då bilden upptages på

film, avsedd för kinematografisk visning. Utan särskilt stadgande torde vara

tydligt att den också är tillämplig på sådan upptagning av bild på elektromagnetiskt

band, som inom televisionen väntas få användning vid sidan av

upptagning på film.

I kommitténs förslag har, i anslutning till gällande rätt, jämväl intagits

stadgande, att som fotografisk bild anses även bild som framställes genom

ett med fotografi jämförligt förfarande. Tillägget anknyter till en motsvarande

bestämmelse i Bernkonventionen. I förslaget har uttrycket fotografisk

bild emellertid en så vid innebörd, att tillämpningsområdet även utan dylikt

tillägg motsvarar vad som föreskrives i konventionen, och det berörda stadgandet

synes därför kunna utgå.

Vad härefter angår rättens innehåll bör, i enlighet med kommitténs förslag,

fotografen tillerkännas uteslutande rätt att framställa exemplar av

bilden och att visa den offentligt. Rätten att framställa exemplar avser icke

blott, såsom i gällande lag, mångfaldigande genom fotografi utan även mångfaldigande

på andra sätt; i lagtexten har utom fotografi såsom praktiskt viktiga

exempel nämnts tryck och teckning. Denna utvidgning av rätten har vid

remissbehandlingen väckt kritik hos företrädare för konstnärerna, vilka anser

att skyddet kan komma att utgöra hinder för deras legitima behov av att

hämta visst verklighetsstoff från fotografier. Representanter för reklambranschen

finner likaledes utvidgningen betänklig såvilt gäller fotografier

av enklare typ men anser å andra sidan skyddet otillräckligt i fråga om högklassiga

fotografier, då ju själva bildinnehållet icke kommer att skyddas.

Av praktiska skäl bör dock samma regler gälla för alla slags fotografier.

Enligt min mening är det härvid välmotiverat att genomföra ett skydd mot

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

obehörigt avtecknande o. dyl., ett skydd som för fotograferna är av stort värde.

Några praktiska svårigheter att tillämpa de nya reglerna torde knappast

behöva befaras. Självfallet måste det stå envar fritt att genom fotografi, teckning

eller på annat sätt, konstnärligt eller icke konstnärligt, återge föremål,

situationer, landskapsbilder o. s. v. utan hinder av att de tidigare upptagits

på ett fotografi. Detta innebär att motivet för ett fotografi aldrig i och för sig

kan ånjuta skydd enligt fotografilagen. Det är också klart att det måste vara

tillåtet för konstnärer att skaffa sig verklighetsstoff genom att studera andras

fotografi. Det ligger därför i sakens natur att ett skydd mot efterbildning

av fotografi genom ritning o. dyl. icke i regel kan avse mer än ett direkt

kopierande av själva fotografiet eller ett eftergörande med ändringar som

uppenbarligen blott avser att beslöja ett sådant direkt kopierande. Göres

längre gående ändringar, föreligger i allmänhet icke ett efterbildande av fotografiet

utan ett återgivande av motivet; sådant är tillåtet, eftersom fotografen,

såsom nämnts, icke har någon ensamrätt till detta.

Vad härefter beträffar rätten att visa bilden offentligt innebär även den

en utvidgning i förhållande till gällande lag, där motsvarande befogenhet

blott gäller visning genom kinematografi; enligt förslaget avses jämväl visning

exempelvis genom skioptikon eller television. Företrädare för fotograferna

har yrkat att rätten i denna del, på samma sätt som motsvarande befogenhet

inom upphovsrätten, utformas som en generell rätt att göra bilden

tillgänglig för allmänheten; fotografen skulle härigenom få kontroll

även över olika spridningsåtgärder. Beträffande fotografier är det emellertid

en enklare utväg att, såsom kommittén föreslagit, bereda skydd i detta hänseende

genom speciella straffbestämmelser; se härom vid 17 §. I praktiken

blir skyddet i stort sett detsamma enligt de båda metoderna.

Rätten till fotografisk bild skall enligt förslaget, liksom för närvarande,

tillkomma den som framställt bilden. I allmänhet är självfallet att såsom

fotograf anse den person som manövrerat själva kameran, som »tagit bilden».

Om någon annan anvisat eller arrangerat motivet bör detta icke medföra

att denne erhåller någon rätt till bilden, eftersom enligt vad förut utvecklats

rätten icke avser motivet. Understundom kan tänkas att ansvaret för

kameraarbetet är fördelat på flera personer; dessa får då gemensamt rätt

till bilden.

I förslaget kallas den som framställt bilden för fotograf. Det torde icke

vara nödvändigt att, såsom skett i kommitténs förslag, särskilt uttala detta

förhållande i lagtexten.

Att, såsom i ett remissvar förordats, göra skyddet beroende av vissa formaliteter

skulle strida mot Bernkonventionen, och jag kan icke biträda detta

förslag.

2 §•

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 2 § kommittéförslaget, behandlar

fotografens ideella rätt.

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Gällande rätt. Generella bestämmelser i ämnet saknas i gällande fotografilag.

En specialbestämmelse om fotografs namn återfinnes i 4 § andra stycket;

här stadgas, i anslutning till bestämmelser om rätt att mångfaldiga

fotografi i vetenskapliga framställningar, skolböcker m. m., att då fotografi

sålunda användes, fotografens namn och hemvist, därest uppgift därom

finnes på bilden, skall anges vid avbildningen.

Kommittén. Enligt kommittén bör i förslaget upptagas motsvarighet till

bestämmelserna om upphovsmans ideella rätt i 3 § första och andra styckena

i förslaget till lag om upphovsrätt. I fråga om mera kvalificerade fotografier

kräves detta av Bernkonventionen i dess i Bryssel 1948 antagna

lydelse. Ett stadgande i ämnet, som utformats i nära anslutning till de

nämnda bestämmelserna, har influtit i förevarande paragraf. Enligt första

stycket skall, då exemplar av fotografisk bild framställes eller bilden visas

offentligt, fotografen anges i överensstämmelse med vad god sed kräver. I

andra stycket stadgas, att bilden icke må ändras eller visas offentligt på

ett sätt som är kränkande för framställarens anseende som fotograf. Sistberörda

bestämmelse torde enligt kommittén i praktiken icke bli av större

betydelse. Det har dock synts motiverat att bereda möjlighet till ingripande

exempelvis i sådana fall, då framstående konstnärliga fotografier användes

som »blickfång» vid skyltning med tvivelaktiga varor eller som illustrationer

till pornografiska alster.

Det har icke ansetts föreligga anledning att uppställa motsvarighet till

3 § tredje stycket i förslaget till lag om upphovsrätt.

Remissyttrandena. Svenska tidningsutgivareföreningen förutsätter att »god

sed» för tidningarnas del motsvarar tillämpad praxis. Enligt gällande överenskommelse

med fotograforganisationerna »förklarar sig tidningarna och

tidskrifterna villiga att medverka till att fotografens eller bildleverantörens

namn eller signatur anges vid publicerandet av bilder av mera fotografisktkonstnärligt

värde». Varje krav på att härutöver ange fotografens namn

måste avvisas. Vad beträffar ändringsförbudet framhålles de svårigheter

av redaktionell och teknisk art, som en tillämpning av stadgandet måste

medföra för tidningarna; föreningen hänvisar här till sitt yttrande vid 3 §

i förslaget till lag om upphovsrätt. Publicistklubben anser god sed inom

tidningsvärlden icke innebära att fotografen behöver anges i normala fall.

Stundom kan fotografen ha ett motsatt intresse, nämligen att få utnyttja

sin grundlagsskyddade rätt till anonymitet. Den närmare innebörden av

uttrycket »god sed» torde få göras avhängig av de branschnormer, som

tillämpas på området. Det måste tillses att någon kollision mellan tryckfrihetsrättsliga

och auktorrättsliga principer icke uppkommer.

Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas förening hemställer

att stadgandet kompletteras med en bestämmelse motsvarande 3 §

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

tredje stycket i förslaget till lag om upphovsrätt. Fotografens ideella rätt

bör i princip vara oöverlåtbar; han kan lika ofta som andra upphovsmän,

kanske oftare, bli föremål för ekonomisk press.

Departementschefen. Sasom kommittén anfört bör i den nya lagen intagas

bestämmelser till skydd för fotografs ideella rätt, i huvudsak överensstämmande

med 3 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Angående innebörden

av hänvisningen till god sed i första stycket gäller vad därom anförts vid

nämnda paragraf.

Liksom kommittén anser jag det dock icke erforderligt att uppställa

motsvarighet till regeln i tredje stycket av sagda paragraf om viss begränsning

i möjligheten att efterge den ideella rätten. Sådana särskilda förhållanden

som beträffande litterära och konstnärliga verk motiverar eu

dylik regel synes i stort sett icke föreligga då det gäller fotografier.

3 §.

Paragrafen är likalydande med 3 § kommittéförslaget.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande, att såsom fotograf anses,

där ej annat visas, den vars namn, firma eller allmänt kända signatur

på sedvanligt sätt anges på exemplar av bilden eller då denna visas offentligt.

Stadgandet motsvarar 7 § första stycket i förslaget till lag om upphovsrätt.

Att även angivande av firma förklarats grunda presumtion motiveras

med hänvisning till att utövandet av fotografyrket betraktas som

rörelse och därför ofta drives under firma. Däremot har icke ansetts behövligt

att i texten omnämna angivande av pseudonym, eftersom det knappast

förekommer att fotografer är verksamma under sådan.

Departementschefen. Det föreslagna stadgandet, som lämnats utan erinran

i remissvaren, torde böra upptagas i lagen.

4 §-

Paiagrafen är likalydande med 4 § kommittéförslaget.

Kommittén. Till skydd för fotografens ideella rätt har beträffande förslagets

regler om rätt att fritt återge fotografisk bild i allmänhet såsom förutsättning

uppställts, att bilden är offentliggjord. En bestämning av detta

begrepp har upptagits i förevarande paragraf. I enlighet med motsvarande

etimtion i 8 § i förslaget till lag om upphovsrätt skall fotografisk bild

anses offenthggjord, då den lagligen gjorts tillgänglig för allmänheten; i

regel forutsattes alltså, att fotografen samtyckt till åtgärden. Såsom praktiskt

viktiga exempel nämnes i lagtexten, att bilden utgivits eller utställts

offentligt. Ett annat i praktiken viktigt fall är, att fotografiet överlämnats

till en kommersiellt driven bildbyrå eller till ett för allmänheten tillgängligt

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Mnj:ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Förevarande stadgande i förslaget har lämnats utan

erinran i remissvaren och torde böra upptagas i lagen.

5 §•

Paragrafen, som överensstämmer med 5 § kommittéförslaget, behandlar

rätten att framställa exemplar för enskilt bruk.

Gällande rätt. Enligt 3 § gällande fotografilag är tillåtet för envar att utan

fotografens tillstånd mångfaldiga fotografisk bild till sitt enskilda bruk.

Kommittén. I förslaget har rätten, på motsvarande sätt som skett i It § i

förslaget till lag om upphovsrätt, inskränkts till att avse enstaka exemplar.

Däremot har icke upptagits någon motsvarighet till det i nämnda stadgande

uppställda villkoret för rätten, att verket skall ha offentliggjorts. Kommittén

framhåller att offentliggörande i fråga om fotografier icke är något regelmässigt

och normalt; en inskränkning av den enskildes kopieringsrätt till

enbart offentliggjorda fotografier skulle draga alltför snäva gränser för

denna.

Liksom It § i förslaget till lag om upphovsrätt är den föreslagna bestämmelsen

tillämplig även då den enskilde låter mångfaldigandet ske genom

annan. De nordiska fotografförbunden har hemställt, att stadgandet i detta

hänseende måtte inskränkas, så att mångfaldigande genom annan skulle

förutsätta tillstånd av fotografen, om sådant tillstånd utan större omgång

kunde inhämtas. Därvid har framhållits, att det ofta förekommer att en

person hos en första klassens ateljé beställer en enda bild och därefter hos

en billigare fotograf låter taga kopior härav för ett lägre pris. Dessa är av

lägre kvalitet, eftersom de framställts utan hjälp av det ursprungliga negativet.

Då de eftergjorda kopiorna återge originalets signatur, bibringas

allmänheten föreställningen att fotografen bär ansvaret för dessa och förhållandet

kan menligt inverka på fotografens yrkesanseende. Enligt kommitténs

mening saknas icke fog för det sålunda framställda önskemålet. Av

praktiska skäl synes det dock kommittén icke möjligt att tillgodose detta;

att införa en generell regel i föreslagen riktning skulle medföra onödigt

hinder vid mångfaldigande för enskilt bruk av ordinära fotografier, och

att uppställa särskilda regler för konstnärligt mera högtstående fotografier

skulle i tillämpningen vålla svåra gränsdragningsproblem.

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas

förening anser att rätt enligt stadgandet endast bär gälla fotografi som offentliggjorts.

Det kan inträffa att fotografen lånar ut en icke offentliggjord

bild, och någon rätt för låntagaren att för enskilt bruk kopiera en sådan

bild bör icke finnas. Ett uttalande i samma riktning göres av länsstyrelsen

i Uppsala län.

De båda förstnämnda remissinstanserna hemställer, att stadgandet kom
-

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Mcij:is proposition nr 17 år 1960

pletteras med bestämmelse, att om mångfaldigande skall ske genom annan,

tillstånd skall erfordras från fotografen, där sådant tillstånd utan större

omgång kan inhämtas.

Svenska tidningsutgivareföreningen anser begränsningen till enstaka

exemplar vara överflödig.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund hänvisar beträffande paragrafen

till de erinringar styrelsen framfört mot It § i förslaget till lag om upphovsrätt.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör den för närvarande

gällande rätten att kopiera fotografier för enskilt bruk begränsas så att

den endast avser framställning av enstaka exemplar. Företrädare för fotograferna

har framställt önskemål om att begränsningar skall genomföras

i ytterligare ett par hänseenden. De skäl som kommittén anfört häremot

synes emellertid bärande, och jag anser mig därför ej kunna tillmötesgå

dessa önskemål.

6 §•

Paragrafen överensstämmer med 6 § kommittéförslaget.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande, att arkiv och bibliotek,

med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri anges, må för sin

verksamhet framställa exemplar av fotografisk bild. Stadgandet utgör en

parallell till 12 § i förslaget till lag om upphovsrätt och motiveras framför

allt därav, att åtskilliga av de objekt, som enligt nämnda stadgande skall

kunna fotograferas av arkiv och bibliotek, utom litterära och konstnärliga

verk innehåller även fotografiska bilder. Detta gäller icke minst tidningar

och tidskrifter.

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas

förening anser, att kopieringsrätt enligt stadgandet endast bör kunna meddelas

åt offentliga arkiv och bibliotek och hemställer att detta anges i lagtexten.

I denna bör också intagas föreskrift, att kopior endast får framställas

för internt bruk och för utlåning; det har förekommit att arkiv utan

tillstånd kopierat fotografier för reklamändamål.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund hänvisar beträffande paragrafen

till de erinringar styrelsen framfört mot 12 § i förslaget till lag om upphovsrätt.

Departementschefen. I fråga om de invändningar mot förevarande paragraf

i förslaget som vid remissbehandlingen framförts från ett par håll får jag

hänvisa till vad jag uttalat vid 12 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Stadgandet

torde böra upptagas i lagen i överensstämmelse med kommitténs förslag.

s. 335 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

335

7 §•

Paragrafen, som motsvarar 7 och 8 §§ kommittéförslaget, behandlar rätten

att återge fotografi i kritisk eller vetenskaplig framställning samt i skolböcker

o. dyl.

Gällande rätt. Enligt 4 § första stycket gällande fotografilag är tillåtet

att i vetenskaplig framställning eller i skrift, som är avsedd att tjäna till

bruk vid undervisning, till förklaring av texten mångfaldiga fotografisk bild,

som utgivits eller varit offentligen utställd.

Kommittén. Kommittén har i 7 § av sitt förslag upptagit stadgande, att i

kritisk eller vetenskaplig framställning må i anslutning till texten återges

offentliggjord fotografisk bild; återges i populärvetenskaplig framställning

ett flertal bilder av samma fotograf, äger han rätt till ersättning. Stadgandet

har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelse i 14 § andra stycket

i förslaget till lag om upphovsrätt. I 8 § av sitt förslag har kommittén

upptagit stadgande, att i arbete till bruk vid undervisning må i anslutning

till texten intagas offentliggjord fotografisk bild. På motsvarande sätt som

i 16 § i förslaget till lag om upphovsrätt föreslås att fotografen skall äga

rätt till ersättning. Däremot har det icke ansetts behövligt att upptaga motsvarighet

till det där stadgade villkoret för lånerätt, att viss tid förflutit

efter verkets offentliggörande.

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas

förening anser, att lånerätten enligt 7 § kommittéförslaget bör begränsas

till återgivning i vetenskapliga framställningar, så att den ej får åberopas

beträffande kritiska eller populärvetenskapliga arbeten. Tillätes återgivning

i kritiska framställningar, kan befaras att stadgandet kommer att åberopas

för återgivning i vanliga reportage, om dessa blott innehåller en del

kritiska jämförelser. Vad angår populärvetenskapliga framställningar är detta

begrepp mycket mångtydigt; varje författare kan ge sitt arbete en anstrykning

av populärvetenskap. Skall överhuvudtaget lånerätt stadgas till förmån

för populärvetenskapliga framställningar, bör rätten begränsas till enstaka

bilder. Förslaget kan medföra att en förläggare utger en populärvetenskaplig

bok om exempelvis fotografi, där förläggaren utan att inhämta tillstånd

och utan att betala ersättning illustrerar boken med en å två bilder från en

stor del av landets bästa fotografer. De återgivna bilderna kan t. o. m. hämtas

ur en av fotografen utgiven bildbok, vilken genom återgivningen helt

eller delvis kan mista sitt nyhetsvärde, Redan nu finns tendenser till sådana

utgåvor. Under alla förhållanden bör fotografen ha rätt till honorar för varje

bild, som med stöd av lånerätten intages i populärvetenskapligt verk. Beträffande

lånerätten enligt 8 § kommittéförslaget framhålles, att man bör

bibehålla det nuvarande villkoret att det arbete, vari återgivningen sker, skall

vara avsett att tjäna till bruk vid undervisning. Vidare bör stadgas samma

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

bestämmelse om karenstid, som enligt 16 § i förslaget till lag om upphovsrätt

skall gälla för konstverk. Det är ännu mera angeläget med karenstid för

fotografier än för konstverk, eftersom fotografier ofta har ett nyhetsvärde,

vilket genom publicering i skolböcker o. dyl. försvinner eller nedsättes. I

fråga om båda paragraferna framföres önskemål om att man bibehåller den

nuvarande formuleringen att återgivningen skall ske »till förklaring av texten».

Det av kommittén valda uttrycket »i anslutning till texten» öppnar

vida större möjligheter till otillbörligt återgivande.

Svenska bokförläggareföreningen framhåller, att de föreslagna ersättningsbestämmelserna

kommer att göra många böcker, som användes i skolorna,

väsentligt mycket dyrare än för närvarande. Även i sådana fall, då

fotografen ej begär ersättning för sin bild eller rätten till bilden utlöpt,

måste förlagen för nya upplagor räkna med full ersättning, om de ej kan

få besked av fotografen eller eljest kan fastställa när bilden framställts.

Väljer förlagen i en sådan situation för att undvika tvister den utvägen,

att de ur böckerna utmönstrar alla bilder beträffande vilka uppgörelse ej

kunnat träffas, blir de äldre upplagorna oftast oanvändbara.

Publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen anser att det

bör införas en allmän rätt att mot ersättning återge fotografi i tidning.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör gällande regler

om rätt att utan tillstånd använda fotografier som illustration i vetenskapliga

framställningar i princip bibehållas. Därvid hör, liksom i 14 §

i förslaget till lag om upphovsrätt, med vetenskaplig framställning jämställas

kritisk framställning. Såsom kommittén förordat bör emellertid beträffande

populärvetenskapliga framställningar införas rätt till ersättning

för fotografen. Populärvetenskapliga arbeten utges ofta i kommersiellt syfte

och med hänsyn till den betydelse som fotografiskt illustrationsmaterial

ofta har för arbetets framgång är det skäligt att honorar lämnas för de

fotografier som utnyttjas. I kommitténs förslag har, i anslutning till vad

som förordats beträffande konstverk, såsom villkor för ersättning uppställts

att återgivningen avser ett flertal fotografier av samma fotograf. Jag vill

här erinra om att jag i fråga om konstverk föreslagit den jämkningen i

kommitténs förslag att ersättning skall utgå så snart mer än ett verk

återgivits. Då det gäller fotografier bör man emellertid enligt min mening

införa en generell rätt till ersättning, sålunda även om endast ett fotografi

återges. För fotografier är återgivning i populärvetenskapliga arbeten

ett viktigt användningsområde, som med reproduktionsteknikens utveckling

och den ökade avsättningen av sådana arbeten fått allt större betydelse,

och det föreligger knappast anledning att i något fall tillåta återgivning

utan ersättning. Någon parallell med konstverk kan här ej dragas;

fotografier utnyttjas som illustrationer under helt andra förutsättningar

än konstverk. I överensstämmelse med det anförda bör vidtagas den jämkningen

i kommitténs förslag, att återgivning i populärvetenskaplig fram
-

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

ställning endast får äga rum mot ersättning. Jämkningen står i överensstämmelse

med en rekommendation av de danska, finska och svenska delegerade

vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957.

Såsom kommittén föreslagit bör även nuvarande bestämmelse om rätt

att utan tillstånd använda fotografier som illustrationer i skolböcker och

andra arbeten avsedda att tjäna till bruk vid undervisning kompletteras med

en regel att det endast må ske mot ersättning. Att såsom representanter för

fotograferna yrkat jämväl införa en föreskrift om karenstid för lånerättens

utövande anser jag icke vara påkallat.

En förutsättning för lånerätt skall i samtliga här avsedda fall vara att

återgivningen sker i anslutning till texten. Uttrycket torde på ett lämpligare

sätt än det nu nyttjade »till förklaring av texten» ange det samband mellan

framställning och illustrationsmaterial som kräves. Det bör nämligen icke

alltid krävas att fotografiet utgör en förklaring av texten; det bör räcka att

det ytterligare belyser och illustrerar vad som sagts i denna. Någon egentlig

utvidgning av det fria området är dock knappast avsedd, överhuvudtaget

får frågan mindre betydelse i och med att det erkännes en generell

rätt till honorar för fotografen.

Ersättning enligt bestämmelserna bör tydligen utges till fotografen eller

om rätten till fotografiet i sin helhet övergått på annan person, t. ex. en beställare,

till denne. Då kommitténs förslag möjligen skulle kunna föranleda

misstolkningen att ersättningen städse skall utges till fotografen personligen,

bör bestämmelserna i denna punkt något omredigeras.

Jag anser det icke föreligga anledning att, såsom yrkats i ett par remissyttranden,

införa lånerätt till förmån för pressen.

8 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen. Sveriges radio har vid remissbehandlingen hemställt

att det införes bestämmelse om rätt att i televisionsreportage från dagshändelse

medtaga fotografi som visas såsom ett led i dagshändelsen. Behovet

härav synes visserligen vara ringa men för fullständighetens skull torde en

regel i ämnet böra upptagas. För de speciella fall som här avses synes rätt

till ersättning ej böra stadgas.

9 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen. I likhet med vad som föreslagits beträffande utsändning

i ljudradio eller television av litterära och musikaliska verk (se

22 § andra stycket i förslaget till lag om upphovsrätt) torde av praktiska

skäl böra införas tvångslicensbestämmelser rörande visning av fotografier i

television. På förevarande område är det emellertid knappast möjligt att

uppställa krav, att organisation skall ha givit generellt tillstånd till utsänd
22

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 17

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ning av medlemmarnas verk; det torde nämligen vara vanligt, att en fotograf

överlåter hela rätten till sina bilder till bildbyråer, tidningar och andra.

Bestämmelserna bör därför utformas som vanliga tvångslicensregler. På

motsvarande sätt som föreslagits beträffande utsändning av litterära och

musikaliska verk bör dock gälla, att de ej skall äga tillämpning om fotografen

meddelat förbud mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning

antaga att han motsätter sig visning. Bestämmelserna bör gälla till förmån

för svenskt televisionsföretag som Kungl. Maj :t bestämmer. Från deras

tillämpningsområde bör undantagas film.

10 §.

I paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 9 § kommittéförslaget,

har upptagits regler om utställning och annan visning av fotografier.

Kommittén. Enligt 25 § i förslaget till lag om upphovsrätt skall upphovsmans

rätt att visa konstverk upphöra sedan han överlåtit exemplar av verket

eller detta blivit utgivet. För fotografier bör enligt kommittén motsvarande

gälla i fråga om visning genom offentlig utställning. Av de nordiska

fotografförbunden har visserligen framhållits, att sådant utnyttjande kan ha

kommersiell betydelse, t. ex. då fotografier användes som »blickfång» i skyltfönster.

Det torde emellertid vara en fast rotad uppfattning, att den som

äger ett fotografi är berättigad att fritt förfoga över detta och att i hans rätt.

även ingår befogenhet att använda fotografiet för utställningsändamål; eu

förändring härutinnan torde den allmänna uppfattningen ha svårt att godtaga.

Beträffande andra former för visning torde det däremot enligt kommitténs

mening icke vara lämpligt att draga en parallell med vad som enligt

förslaget till lag om upphovsrätt gäller om konstverk. Visning av fotografi

genom kinematografi är sålunda en viktig form för utnyttjande, som redan

är erkänd i gällande rätt. Även visning exempelvis genom skioptikon eller

television i samband med föredrag är ett betydelsefullt sätt att utnyttja fotografier.

Principiellt bör fotografen därför ha rätten till sådan visning i behåll,

även sedan han överlåtit exemplar av fotografiet eller utgivit detta.

I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket av förevarande

Paragraf upptagit stadgande, att sedan fotografen överlåtit exemplar av bilden

eller denna blivit utgiven, exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen,

må utställas offentligt.

Visning av filmer och ljusbilder förekommer ej sällan i samband med

undervisning, vid välgörenhetsfester och i andra sammanhang, där det enligt

20 § i förslaget till lag om upphovsrätt skall vara tillåtet att framföra

upphovsrättsligt skyddade verk. I dylika fall bör det enligt kommitténs mening

även vara fritt att visa fotografisk bild. En undantagsbestämmelse i

denna riktning har upptagits i andra stycket.

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960 339

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas

förening yrkar att rätten att fritt utställa fotografier begränsas, så att den

icke gäller i fråga om utställning i kommersiellt syfte. Yrkesfotograferna har

hittills alltid betingat sig särskild ersättning, om kopian skall användas i

sådant syfte. Genomföres förslaget, kommer denna inkomstkälla att falla

bort. Vad angår rätten att eljest visa fotografier utan tillstånd hemställer

organisationerna att denna, i överensstämmelse med principen i 20 § i förslaget

till lag om upphovsrätt, göres beroende av att den eller de som visar

bilden gör det utan ersättning. Vidare anföres att begreppet folkbildningsverksamhet

är oklart och ägnat att leda till att paragrafen får ett alltför vidsträckt

tillämpningsområde. Slutligen ifrågasättes om icke fotografen bör

äga rätt till ersättning, om visningen sker för undervisningsändamål; han

har ju sådan rätt i det näraliggande fallet, att fotografier återges i skolböcker.

Departementschefen. Gentemot det av kommittén föreslagna stadgandet om

rätt att fritt utställa fotografi har företrädare för fotograferna gjort gällande,

att dessa hittills alltid brukat betinga sig extra ersättning vid försäljning

av kopior som skall utställas i kommersiellt syfte och att, om förslaget genomföres,

denna inkomstkälla kommer att falla bort. Det bör emellertid

framhållas att förslaget icke innebär någon begränsning av fotografernas

möjligheter i förevarande hänseende. Enligt gällande rätt saknar fotograferna

överhuvudtaget en självständig rätt till offentlig utställning och i den

mån ersättning betingas, sker detta alltså uteslutande på avtal srättslig grund.

Om fotograferna, såsom naturligt är, vill fordra särskild ersättning beträffande

kopior som skall utställas, står detta dem alltjämt fritt. Det är däremot

icke tillfredsställande att införa en ordning enligt vilken den som —- utan inskränkande avtalsvillkor — förvärvat ett fotografi skulle vara förhindrad

utställa detta.

Ej heller det i andra stycket föreslagna stadgandet om rätt att genom

skioptikon o. dyl. visa fotografier i samband med undervisning m. m. synes

ge anledning till erinran; till stadgandet bör dock, i analogi med det tillägg

som i departementsförslaget gjorts till 20 § i förslaget till lag om upphovsrätt,

fogas bestämmelse att stadgandet ej skall gälla film. I ett par remissyttranden

har hemställts att i stadgandet skall införas motsvarighet till det i

nämnda paragraf föreskrivna villkoret, att den som framför verket gör det

utan ersättning. Detta villkor avser emellertid framförande av utövande

konstnär och kan alltså icke tillämpas vid visning av fotografier.

11 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen. I sitt remissvar har Sveriges radio hemställt om bestämmelse

att televisionsföretag, som äger rätt att i utsändning visa fotografisk

bild, jämväl skall vara berättigat alt medtaga bilden i sådan s. k.

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

efemär inspelning som avses i 22 § första stycket i förslaget till lag om upphovsrätt.

Detta önskemål torde böra tillgodoses. I det normala fallet, att

företagets rätt grundar sig på avtal med fotografen, synes en bestämmelse

av förevarande innehåll visserligen knappast behövlig; i regel lär tillstånd

till utsändning få anses omfatta jämväl tillstånd att vidtaga för utsändningen

erforderliga tekniska åtgärder, däribland att bilden medtages i sådan inspelning

som här avses. Den är emellertid av värde i fall då utsändningen med

stöd av lagen äger rum utan tillstånd, exempelvis då fotografi enligt 10 §

visas i utsändning som sker för undervisningsändamål.

12 §.

Paragrafen är likalydande med 11 § kommittéförslaget.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande, att fotografisk bild

fritt må utnyttjas i rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse.

Kommittén anför som exempel, att polisen skall äga mångfaldiga och publicera

tillgängliga fotografier av efterspanade personer, av brottsplatser o. s. v.,

oavsett vem som framställt bilderna.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om icke

rätten enligt stadgandet bör så begränsas, att den skall tillkomma endast

myndighet, på vilken det ankommer att svara för här ifrågavarande intresse.

Departementschefen. Förevarande stadgande torde böra upptagas i lagen

i enlighet med kommitténs förslag; anledning att begränsa det på sätt ifrågasatts

av en hovrätt synes ej föreligga. Stadgandet är tillämpligt både då

vederbörande myndigheter själva utnyttjar fotografier och i ett sådant fall

som att pressen, på begäran av polisen, publicerar bilder av efterspanade.

13 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen. Stadgandet i 2 § att fotografens namn skall anges i

överensstämmelse med vad god sed kräver, då exemplar av fotografisk bild

framställes eller bilden visas offentligt, är tillämpligt även då fotografi återges

fritt med stöd av någon av de i 6—12 §§ upptagna bestämmelserna. Vid

sådan återgivning bör även källan nämnas i överensstämmelse med vad god

sed kräver; om exempelvis ett fotografi i en populärvetenskaplig framställning

hämtats från ett memoarverk, bör namnet på detta anges. Undantag

bör dock göras för fall som avses i 12 §. Ett stadgande i ämnet, som motsvarar

26 § i förslaget till lag om upphovsrätt och som för kvalificerade fotografiers

del kräves av Bernkonventionen, har upptagits i förevarande paragraf.

s. 341 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

341

14 §.

I paragrafen, som motsvarar 10 § kommittéförslaget, regleras rätten till beställda

fotografier.

Gällande rätt. Enligt 5 § första stycket gällande fotografilag går vid fotografs

död hans rätt enligt lagen över till hans dödsbodelägare. Enligt andra

stycket må fotografs rätt enligt lagen, med eller utan villkor eller inskränkning,

överlåtas till annan. I anslutning härtill stadgas i 6 § första stycket,

att om fotografisk bild övergår i annans ägo, fotografens rätt ej är innefattad

i överlåtelsen, med mindre särskilt avtal därom skett. Enligt andra stycket

skall dock, om bilden är framställd efter beställning, rätten övergå till beställaren,

där ej annat uttryckligen avtalats.

Kommittén. Att rätt till fotografisk bild helt eller delvis kan överlåtas har

kommittén icke ansett behöva uttalas i lagtexten; dess förslag upptager därför

icke någon motsvarighet till den nu gällande bestämmelsen härom.

Kommittén har övervägt, huruvida i fråga om överlåtelse av rätten borde

upptagas särskilda avtalsregler, motsvarande dem som influtit i 3 kap. i förslaget

till lag om upphovsrätt. På detta område har dock, framhålles det,

ännu icke utbildats så fasta sedvanor och kutymer, att de kan läggas till

grund för en sådan reglering. Kommittén har därför icke ansett tiden mogen

att föreslå lagstiftning i ämnet. Endast i ett praktiskt betydelsefullt

spörsmål, nämligen frågan hur med avseende å beställda bilder rättsförhållandet

gestaltar sig mellan fotografen och beställaren, har det synts kommittén

påkallat att upptaga särskilda regler.

I denna fråga uttalar kommittén, att det enligt dess mening icke kan anföras

något giltigt skäl för att bibehålla den nu gällande presumtionsregeln,

att fotografens rätt, där ej annat uttryckligen avtalats, övergår till beställaren.

Huruvida och i vad mån beställaren skall äga rätt att förfoga över

bilden bör avgöras med ledning av beställningsavtalets innehåll och omständigheterna

i övrigt. I vissa fall lär avtalet visserligen, även om det icke

upptager några bestämmelser därom, kunna tolkas så, att beställaren förvärvat

hela rätten till bilden. I andra fall leder emellertid en avtalstolkning

till att beställaren endast erhållit rätt att använda bilden för det ändamål, för

vilket den beställts, och att rätten i övrigt stannar kvar hos fotografen. Då

den nu gällande presumtionsregeln innebär ett hinder för en sådan fri avtalstolkning,

har kommittén ansett den icke böra överföras till förslaget.

Om presumtionsregeln upphäves, blir huvudregeln att fotografen, där

annat icke avtalats eller får anses vara avtalat, har fotografirätten i behåll.

Enligt kommitténs mening bör beställaren emellertid skyddas mot att fotografen

utan hans tillstånd mångfaldigar bilden eller gör den tillgänglig för

allmänheten. Detta gäller i första hand i fråga om porträtt och liknande;

även eljest har beställaren ofta sådant personligt intresse i bilden, att det

icke bör förekomma att fotografen förfogar över denna utan hans samtycke.

Till skydd för beställarens här avsedda intresse har kommittén i första

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

stycket av förevarande paragraf upptagit stadgande, att i fall som nu avses

ytterligare exemplar av bilden ej må framställas eller bilden göras tillgänglig

för allmänheten utan samtycke av beställaren; dock att fotografen skall

äga på sedvanligt sätt utställa bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren

förbjuder det.

I andra stycket bär meddelats en specialregel rörande beställda porträtt;

beställaren skall utan fotografens samtycke äga intaga porträttet i tidning,

tidskrift eller skrift med biografiskt innehåll. Kommittén framhåller att

beställaren enligt gällande rätt i allmänhet är berättigad härtill enligt den

förut nämnda presumtionsregeln. Starka praktiska skäl talar enligt kommitténs

mening för att denna ordning får gälla även om presumtionsregeln

upphäves.

Till sist framhåller kommittén, att vad som utsäges i gällande fotografilag

därom att vid fotografens död hans rätt enligt lagen övergår till hans

dödsbodelägare och att i fall, där fotografisk bild övergår i annans ägo, fotografens

rätt ej är innefattad i överlåtelsen med mindre särskilt avtal därom

skett, torde gälla utan uttryckliga bestämmelser. Häremot svarande föreskrifter

har därför ej ansetts behöva upptagas i förslaget.

Remissyttrandena. Förslaget att upphäva den nuvarande presumtionsregeln

om att vid beställning fotografens rätt, där ej annat uttryckligen avtalats,

övergår till beställaren biträdes av rikets allmänna kartverk. Kartverket

anser emellertid den i förevarande paragraf till skydd för beställaren

givna bestämmelsen, att fotografen icke utan hans samtycke äger förfoga

över bilden, icke kunna godtagas såvitt angår fotografier, som på beställning

framställes i dess flygfotograferingsverksamhet. Ur beredskapssynpunkt

måste understrykas vikten av att kartverket får oinskränkt rätt att

utnyttja dylika fotografier. Kartverket föreslår därför att paragrafen förklaras

icke tillämplig på sådana.

Åtskilliga remissinstanser anser att nyssberörda presumtionsregel bör bibehållas.

Sålunda anför styrelsen för Sveriges advokatsamfund:

Enligt styrelsens mening föreligger icke något bärande skäl för att fotografens

rätt till beställda bilder skall utökas såsom kommittén föreslagit. I

praktiken torde det i regel icke förekomma, att något särskilt avtal om fotografirätten

träffas mellan fotografen och beställaren. Fotografen torde därför

ofta icke känna till om beställaren avser t. ex. att få ett fotografi, som

han kan offentliggöra eller mångfaldiga. Det kan visserligen sägas att det

ofta ligger i sakens natur, att beställningsavtalet måste ha inneburit att beställaren

har rätt att använda fotografiet för det avsedda ändamålet, men om

fotografen varit helt ovetande om ändamålet, torde ett sådant innehåll i avtalet

icke kunna hävdas utan stöd av nu gällande presumtionsregel. Det

synes styrelsen som om den nu gällande presumtionsregeln ur alla synpunkter

är den lämpligaste lösningen av förevarande fråga. Enligt denna regel

ankommer det på fotografen som yrkesman, om han av något skäl önskar

förbehålla sig fotografirätten, att träffa avtal härom. Att lägga skyldigheten

att träffa avtal om fotografirätten på beställaren synes orimligt.

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Styrelsen föreslår därför att förevarande stadgande ändras så, att beträffande

beställda bilder fotografens rätt, där ej annat uttryckligen avtalats,

övergår till beställaren. Svenska bokförläggareföreningen understryker

synpunkten, att beställningsfotografer regelmässigt är yrkesmän, under det

att beställarna ofta är amatörer; det bör därför åligga fotografen-yrkesmannen

att genom påstämpling på bilden eller på annat sätt göra förbehåll,

om han ej överlåter hela sin rätt till beställaren. Liknande uttalanden göres

av Stockholms handelskammare och svenska försäljnings- och reklamförbundet.

Svenska tidningsutgivareföreningen hemställer bestämt att nuvarande

regel bibehålies. I praxis, exempelvis i gällande avtal mellan föreningen

och fotograforganisationerna, anses rätten till beställda bilder tillhöra

beställaren. Av allmänheten torde det också uppfattas såsom fullkomligt

självklart, att den som exempelvis beställer ett porträtt har rätt att

fritt förfoga däröver. Till förmån för nuvarande ordning uttalar sig vidare

publicistklubben, stgrelsen för konstnärernas riksorganisation, föreningen

svenska tecknare, föreningen svenska affischtecknare och svenska annonsörers

förening.

Statens konstråd behandlar frågan såvitt rör fotografier, som en konstnär

beställer av sina verk. Konstrådet framhåller att värdet av den rätt, som

enligt den nuvarande presumtionsregeln tillkommer konstnären-beställaren,

är tämligen begränsat, då fotografen behåller äganderätten till negativet.

Förslagets ståndpunkt kommer därför måhända icke att för konstnären

innebära någon ändring av större saklig betydelse; fortfarande liksom hittills

torde det bli nödvändigt för konstnären och fotografen, om de vill ha

klarhet rörande rätten till mångfaldigande, att närmare avtala därom. En

viss försämring av konstnärens rättsläge innebär dock den föreslagna ändringen.

Han skulle icke längre utan vidare kunna med hjälp av ett av honom

beställt fotografi utöva sin upphovsrätt. Konstrådet anser icke denna

försämring vara befogad. Hur kvalificerat ett sådant fotografi än må vara

ur fotografisk synpunkt, måste det dock såsom en produkt av andligt skapande

till alldeles övervägande del tillgodoräknas konstnären såsom upphovsman.

Den som har upphovsrätt till ett konstverk och som beställer ett

fotografi av detta bör därför få begagna fotografiet för utövande av sin

upphovsrätt. Konstrådet hemställer, att till förevarande stadgande måtte

fogas en bestämmelse av denna innebörd.

Svenska fotografernas förbund, bildleverantörernas förening och Sveriges

radio anser att i förslaget borde upptagas ytterligare vissa regler angående

övergång av fotografs rätt; särskilt framhålles att principen i 29 § i förslaget

till lag om upphovsrätt bör vinna tillämpning även på avtal rörande

fotografier. Sistnämnda synpunkt anföres jämväl av stgrelsen för Sveriges

advokatsamfund.

Departementschefen. Lagförslaget bygger, liksom gällande rätt, på uppfattningen

att rätten till fotografisk bild kan överlåtas. Såsom, kommittén

anfört torde något uttryckligt stadgande härom icke vara erforderligt.

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1960

För närvarande innehåller lagen icke någon allmän reglering av avtal

rörande överlåtelse av rätt till fotografisk bild. Endast beträffande bilder

som utförts på beställning finns vissa specialbestämmelser. Kommittén har

övervägt huruvida man vid revisionen av lagstiftningen borde i förevarande

hänseende upptaga mera fullständiga regler. Enligt kommitténs mening är

tiden dock icke mogen härför utan regleringen bör alltjämt begränsas till

beställda bilder. Några remissinstanser har riktat kritik mot denna begränsning

och har ansett att ytterligare avtalsregler borde uppställas i vissa

hänseenden; särskilt har framhållits att motsvarighet borde införas till den

allmänna jämkningsregeln i 29 § i förslaget till lag om upphovsrätt. För

egen del vill jag emellertid biträda kommitténs ståndpunkt, överlåtelse av

rätt till fotografi är i allmänhet icke av sådan ekonomisk betydelse att en

mera omfattande avtalsreglering ter sig påkallad. Ej heller kan här anses

föreligga sådana särskilda förhållanden som beträffande överlåtelse av rätt

till auktorverk motiverar en föreskrift om jämkning av otillbörliga avtalsvillkor.

Däremot bör lagen alltjämt innehålla särskilda regler rörande beställda

bilder.

I sistnämnda hänseende stadgar gällande fotografilag att fotografens rätt,

där ej annat uttryckligen avtalats, övergår till beställaren. Kommittén har

ansett skäl saknas för en dylik presumtionsregel och i dess förslag har icke

upptagits motsvarighet därtill. Vid remissbehandlingen har emellertid ett

stort antal instanser hemställt att den nuvarande regleringen måtte bibehållas.

Det är tveksamt vilken lösning som här bör väljas. Till förmån för

kommitténs förslag talar principiella synpunkter. Enligt min mening väger

emellertid de praktiska skäl som i remisskritiken anförts till förmån för den

motsatta lösningen tyngre. Ytterst är här fråga om på vem av parterna som

man bör lägga bördan att vid avtalets ingående göra förbehåll rörande rätten.

Det synes härvid mest ändamålsenligt att det skall ankomma på fotografen,

som är yrkesman, att om han av något skäl önskar att förbehålla

sig fotografirätten, träffa avtal därom; dylikt förbehåll kan lätt göras exempelvis

genom påstämpling av de kopior som utlämnas till beställaren. Det

kan vidare anföras, att kommitténs förslag är ägnat att medföra en viss

oklarhet rörande rättsförhållandet; det måste i många fall vara svårt att

genom tolkning av beställningsavtalet bestämt fastställa hur långt beställalens

rätt sträcker sig. Jag vill av anförda skäl förorda, att nu gällande presumtionsregel

beträffande beställda bilder bibehålies. Departementsförslaget

står här i överensstämmelse med vad de delegerade vid det nordiska

upphovsrättsmötet 1957 rekommenderat.

Enligt det sagda bör huvudregeln vara att rätten till beställd bild tillkommer

beställaren, där ej annat uttryckligen avtalats. Fotografen bör dock

på sedvanligt sätt äga utställa bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren

förbjuder det. Regler av detta innehåll bör upptagas i paragrafens första

stycke.

Sasom kommittén anfört gör sig särskilda synpunkter gällande beträffande

beställda porträtt. Om fotografen gjort förbehåll, innebär detta att

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

345

beställaren principiellt icke äger att utan särskild överenskommelse mångfaldiga

bilden eller eljest utöva någon rätt till den. I allmänhet torde fotografen

dock med förbehållet åsyfta mera kommersiellt utnyttjande. Förbehållet

bör därför som huvudregel icke utgöra hinder för beställaren att

låta intaga porträttet i tidning eller tidskrift eller i skrift med biografiskt

innehåll, t. ex. memoarverk, personartiklar i uppslagsböcker och föreningsmatriklar.

Då fotografen emellertid i speciella fall kan ha intresse av att

förbjuda även sådant utnyttjande, bör det vara möjligt för honom att göra

särskilt förbehåll däremot. Bestämmelser av nu berört innehåll bör ingå

i paragrafens andra stycke.

Såsom kommittén anfört torde det icke vara behövligt att uttryckligen

fastslå, att överlåtelse av exemplar av fotografisk bild icke innefattar överlåtelse

av rätten till bilden. Likaledes torde det utan särskilt stadgande vara

tydligt, att rätten vid fotografens död övergår på hans dödsbodelägare.

Det av rikets allmänna kartverk berörda önskemålet om rätt för kartverket

att utnyttja vissa fotografier torde få tillgodoses genom förbehåll i

de beställningsavtal om vilka här är fråga.

15 §.

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 12 § kommittéförslaget,

har upptagits stadgande om skyddstiden.

Gällande svensk och utländsk rätt. Enligt 7 § gällande fotografilag varar

skyddet intill utgången av femtonde året efter det, under vilket bilden först

utgavs; för bild, som vid fotografens död icke var utgiven, njutes skydd

intill utgången av femtonde året efter det, under vilket han avlidit.

Vad angår nordisk rätt i övrigt må anföras följande uppgifter. Den danska

rätten — som för skydd fordrar iakttagande av vissa formaliteter, bl. a.

anmälan till Undervisningsministeriet -— föreskriver en skyddstid på 10 år.

Det är tveksamt från vilken tidpunkt fristen skall räknas, men en övervägande

mening torde vara att den löper från nämnda anmälan. Finsk rätt

stadgar skydd under 10 år efter det år, då bilden först offentliggjordes; för

bild, som vid fotografens död icke var offentliggjord, njutes skydd intill

utgången av tionde året efter det år, under vilket han avlidit. I Norge varar

skyddet under fotografens eller, beträffande beställda bilder, beställarens

livstid och 15 år därefter. Fotografier av skyddade konstverk åtnjuter dock

skydd under minst samma tid som det återgivna konstverket. Särbestämmelser

finns för de fall, att rätten tillkommer flera i förening och att fotografi

publiceras under firmabeteckning utan angivande av personnamn.

Angående skyddstiden i vissa utomnordiska länder må nämnas följande.

I Tyskland är tiden 25 år från utgivningen; var bilden icke utgiven vid fotografens

död, räknas tiden från dödsåret. Enligt österrikisk rätt är tiden

20 år från offentliggörandet; skyddet upphör dock 20 år efter framställningen,

om bilden icke offentliggjorts inom denna frist. I Italien varar

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år WHO

skyddet som regel 20 år från framställningen; för fotografier av konstverk

eller byggnadsverk och för tekniska eller vetenskapliga fotografier är

skyddstiden 40 år, under förutsättning dock att vissa formaliteter iakttagas.

I Frankrike, där fotografier skyddas såsom konstverk, varar skyddet lika

länge som för sådana verk, d. v. s. under fotografens livstid och 50 år därefter.

Engelsk rätt, som även den principiellt ger samma skydd åt fotografier

som åt konstverk, har likväl särskild skyddstid för fotografier; den

varar 50 år från framställningen.

Kommittén. Enligt kommitténs mening måste den nuvarande skyddstiden

på 15 år från utgivningen betraktas som alltför kort; fotografier kan ej

sällan utnyttjas ekonomiskt även efter utgången av denna frist. Kommittén

framhåller emellertid att skyddstiden icke bör vara lika lång som inom

upphovsrätten. Ett fotografi kan många gånger äga värde ur historiska,

biografiska eller liknande synpunkter och med den betydelse, som bilden

fyller i pressen och eljest inom det nutida samhällslivet, är det ett allmänt

intresse, att möjligheten att återge fotografier icke är bunden under så

lång tid, som detta skulle innebära. Denna synpunkt leder också till att

skyddets varaktighet icke bör göras beroende av fotografens livstid; skyddet

skulle då i vissa fall bli utsträckt över många decennier. Skyddet bör i

stället bestämmas till ett visst antal år, som räknas antingen från det bilden

framställdes eller från det den offentliggjordes.

En lämplig avvägning av de intressen, som här står mot varandra, nås

enligt kommitténs mening, om skyddstiden bestämmes till 25 år. Vad angår

frågan huruvida skyddet skall räknas från framställningen eller offentliggörandet,

kunde det i och för sig vara naturligast att räkna tiden från

offentliggörandet. Där fråga är om fotografier, som icke offentliggjorts,

leder detta beräkningssält emellertid till att de aldrig blir fria för återgivning;

de får obegränsad skyddstid. Med hänsyn härtill synes det kommittén

lämpligare att såsom utgångspunkt för beräkningen välja tiden för framställningen.

Då det gäller offentliggjorda bilder, blir den praktiska konsekvensen

av regeln ofta densamma som om tiden skulle räknas från offentliggörandet.

I allmänhet har en utomstående svårt att få kännedom om när

bilden framställdes. I sådana fall kan han med säkerhet räkna med att bilden

är fri endast om 25 år förflutit från offentliggörandet. Den föreslagna

regeln innebär emellertid att man i de fall, då tidpunkten för framställningen

kan fastställas med ledning av bildens innehåll eller eljest är känd,

får en utgångspunkt för skyddstidsberäkningen, som är oberoende av om

bilden publicerats.

I överensstämmelse med vanliga principer skall tiden enligt förslaget räknas,

icke från den dag då bilden framställdes, utan från utgången av det

år då så skedde.

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildlevcrantörernas

förening hemställer, att fotografier erhåller samma skyddstid som lit
-

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

terära och konstnärliga verk, d. v. s. 50 år från fotografens dödsår. För en

fotograf utgör hans bildarkiv ofta en pensionering för äldre dagar eller

pension för hans efterlevande. Med den aktualitet som ofta präglar en fotografisk

bild skulle man visserligen kunna tycka, att en bild icke vore säljbar

efter den av kommittén föreslagna tiden, 25 år från framställningsårel.

Vid återblickar i pressen, vid jubileer etc. kommer emellertid gamla

bilder till användning. Å andra sidan finner svenska tidningsutgivareföreningen

det tveksamt om man överhuvudtaget bör förlänga den nu gällande

skyddstiden; en längre skyddstid försvårar tidningarnas arbete. Även

publicistklubben uttalar tvekan på denna punkt. Stgrelsen för Sveriges

advokatsamfund anser att en skyddstid på tio år skulle motsvara behovet.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser att skyddstiden, i enlighet

med nu gällande princip, bör beräknas från året efter det år, då

bilden offentliggjordes.

Departementschefen. Skyddstiden för fotografier är för närvarande hos oss

som huvudregel 15 år från året för utgivningen. I Danmark är den 10 ar

från viss anmälan och i Finland 10 år från året för offentliggörandet. I

Norge är den längre och varar som huvudregel i fotografens livstid och

15 år därefter. Kommittén har nu föreslagit att tiden bestämmes till 25 år

från framställningsåret; motsvarande förslag har framförts i Danmark och

Finland — det finska förslaget avviker dock såtillvida att tiden skall räknas

från året för offentliggörandet — varemot man i Norge närmast synes avse

att behålla de nu gällande reglerna. För egen del finner jag kommitténs

förslag, som i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, innefatta

en lämplig avvägning av de intressen som här står mot varandra.

Femtonårstiden understiger vad som i allmänhet gäller i de större västeuropeiska

länderna och måste med hänsyn till de alltmer ökade möjligheterna

att kommersiellt utnyttja fotografier anses alltför kort. Ä andra

sidan är icke påkallat att införa så lång skyddstid som för auktorverk. Då

det gäller de mest kvalificerade fotografierna är självfallet ett tämligen

långvarigt skydd motiverat, men ej heller sådana brukar inom Bernunionen

i skyddstidshänseende jämställas med auktorverk. Av praktiska skäl måste

gälla samma skyddstid för alla slags fotografier.

Enligt det föreslagna stadgandet skall tiden sasom nämnts räknas från

året för framställningen. I ett yttrande har förordats att tiden i stället räknas

från året för offentliggörandet. Beträffande kommersiella bilder i allmänhet,

som offentliggöres omedelbart eller kort tid efter framställningen,

leder de båda beräkningssätten till samma resultat. Såsom kommittén utvecklat

är emellertid framställningsåret en lämpligare utgångspunkt för

beräkningen i fall, då bilden ej publicerats.

16 §.

Paragrafen motsvarar 13 § kommittéförslaget.

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Ersättning, som avses i 7 eller 9 §, bör i händelse avtvist

bestämmas av den särskilda skiljenämnd, varom stadgas i 52 § i förslaget

till lag om upphovsrätt. Stadgande härom har upptagits i förevarande

paragraf.

17 §.

Paragrafen, som motsvarar 14 § kommittéförslaget, innehåller straffbestämmelser.

Gällande rätt. För närvarande bestraffas intrång i fotografs rätt med dagsböter;

se 8 § första stycket gällande fotografilag. De straffbara förfarandena

anges här genom i huvudsak samma ordalag som lagen i 2 § använder för

beskrivning av rättens materiella innehåll. Dagsböter skall jämväl ådömas

den som till salu håller eller genom försäljning, utdelande, uthyrande eller

annorledes sprider eller offentligen utställer eller ock i riket till spridande

eller offentligt utställande inför sådan fotografisk avbildning av fotografisk

bild, som honom veterligen framställts utan tillstånd; undantag göres

för fall då avbildningen framställts med stöd av låneregeln i 4 §. Enligt

10 § skall böter från och med fem till och med etthundra kronor ådömas

den som åsidosatt skyldigheten att vid lån av fotografier till vetenskapliga

framställningar, skolböcker m. m. ange fotografens namn och hemvist.

Kommittén. I kommitténs förslag har straffbestämmelserna, på motsvarande

sätt som i 53 § i förslaget till lag om upphovsrätt, direkt knutits till

föreskrifterna om skydd för rätten till fotografisk bild; enligt första stycket

av förevarande paragraf straffbelägges brott mot bestämmelse som i

lagen är given till skydd för rätten till fotografisk bild. I enlighet härmed

inträder till en början straff vid intrång i fotografens rätt enligt 1 §, d. v. s.

då fotografisk bild mångfaldigas eller visas offentligt utan att tillstånd

föreligger eller bestämmelse i 5—11 §§ kommittéförslaget kan åberopas.

Straff inträder vidare vid överträdelse av föreskrifterna i 2 § samt i fall

då fotografisk bild, som framställts för enskilt bruk, i strid mot 5 § andra

punkten utnyttjas för annat ändamål. Kommittén framhåller att straffbestämmelserna

även skyddar den rätt, som enligt 10 § i dess förslag tillkommer

beställare av fotografi. Då fotografens rätt enligt förslaget icke innefattar

befogenhet att bestämma om spridning av exemplar, har under

straffbestämmelserna också förts fall, då till försäljning utbjudes eller eljest

till allmänheten sprides exemplar av fotografisk bild, som framställts i

strid mot lagen.

Enligt andra stycket skall straffbestämmelserna vara tillämpliga jämväl

om någon till allmänheten sprider eller till riket för sådan spridning inför

exemplar av fotografisk bild, där exemplaret framställts utom riket under

sådana omständigheter, att en dylik framställning här i riket skulle

varit straffbar enligt första stycket.

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

349

Straffbestämmelserna har i övrigt utformats helt efter förebild av 53 §

i förslaget till lag om upphovsrätt. Normalstraffet skall således alltjämt

vara dagsböter, men i fall där omständigheterna är försvårande skall fängelse

kunna ådömas. Straff skall inträda icke blott vid uppsåtliga utan även

vid oaktsamma förfaranden.

Remissyttrandena. Svenska tidningsutgivareföreningen framhåller beträffande

strafflatituden att de skäl, på vilka föreningen avstyrkt att i lagen om

upphovsrätt införes möjlighet att i vissa fall ådöma fängelse, i fråga om

fotografilagen synes vara om möjligt ännu starkare. De ideella och ekonomiska

intressen som skyddas på detta område är väsentligt svagare än inom

upphovsrätten i övrigt.

Departementschefen. I det av kommittén föreslagna stadgandet torde böra

vidtagas samma ändringar som i 53 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Anledning

att bestämma strafflatituden på annat sätt än i nämnda paragraf

anser jag icke föreligga.

18—22 §§.

Paragraferna motsvarar 15—19 §§ kommittéförslaget.

Departementschefen. Förevarande bestämmelser om ersättningsskyldighet

m. m. har utformats helt i anslutning till motsvarande stadganden i 54—56

och 58—59 §§ i förslaget till lag om upphovsrätt.

23 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 20 § kommittéförslaget.

Departementschefen. I förevarande paragraf har upptagits bestämmelser

om lagens tillämpningsområde, svarande mot 8 kap. i förslaget till lag om

upphovsrätt. För närvarande regleras detta ämne i 13 § fotografilagen.

Vad angår förhållandet till utlandet har gällande fotografilag genom den

vid 62 § i förslaget till lag om upphovsrätt berörda 1937 års kungörelse förklarats

tillämplig med avseende å Bernunionens medlemsstater samt USA.

Såsom vid nämnda stadgande anförts är avsett att Sverige med den nya

lagstiftningens genomförande skall tillträda Bernkonventionens i Bryssel år

1948 reviderade text samt 1952 års Världskonvention om upphovsrätt.

Med stöd av bemyndigandet i förevarande paragrafs andra stycke skall

Kungl. Maj:t äga utfärda de tillämpningsföreskrifter som föranledes härav,

såvitt angår skyddet för fotografier.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

övergångsbestämmelser

Kommittén. Kommittén anför att den nya lagen ersätter 1919 års fotografilag,

vilken alltså bör förklaras upphävd. Vidare har här upptagits bestämmelser

motsvarande 65—67 §§ i förslaget till lag om upphovsrätt ävensom

en särskild föreskrift rörande fotografisk bild som framställts efter

beställning.

Remissyttrandena. Publicistklubben anser att man med hänsyn till pressens

behov något bör mildra regeln om att den nya lagen skall äga tillämpning

även med avseende på bild, som framställts före lagens ikraftträdande.

På många håll har man för närvarande ett mycket omfattande bildarkiv.

Det synes icke rimligt att lagens ikraftträdande skulle medföra, att rätten

till en rad av bilderna i dessa arkiv plötsligt överginge från arkivets innehavare

till fotograferna.

Departementschefen. Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 juli

1960. Den ersätter 1919 års fotografilag, som alltså bör upphävas.

I enlighet med kommitténs förslag bör vidare i övergångsbestämmelserna

upptagas föreskrifter motsvarande 65—67 §§ i förslaget till lag om upphovsrätt.

Med anledning av vad publicistklubben anfört vill jag framhålla,

att den som förut förvärvat rätt till viss fotografisk bild självfallet behåller

denna rätt även sedan den nya lagen trätt i kraft.

En av kommittén i dess förslag upptagen övergångsbestämmelse rörande

fotografisk bild som framställts efter beställning har fått utgå, då rätten till

sådan bild i departementsförslaget principiellt regleras på samma sätt som

för närvarande.

Förslaget till ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen

Kommittén. Kommittén erinrar om sitt uttalande vid 9 § i förslaget till

lag om upphovsrätt, att bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen icke ingriper

i gällande privaträttsliga regler och rättsgrundsatser. En uttrycklig

erinran om detta förhållande har influtit i förordningen, såvitt avser de i

upphovsrätten grundade rättigheterna. I 1 kap. 8 § har sålunda hänvisats

till att vad i lag är stadgat skall gälla om den uteslutande rätt att genom

tryck mångfaldiga litterära och musikaliska verk eller verk av bildande

konst, som tillkommer upphovsmannen till sådant verk. Kommittén framhåller,

att den föreslagna revisionen av upphovsrätten föranleder att vissa

ändringar måste göras i denna hänvisning. För närvarande är stadgandet i

viss mån begränsat genom att det endast gäller upphovsmannens uteslutande

rätt att genom tryck mångfaldiga skyddade verk. Med hänsyn till att upphovsmannens

rätt enligt förslaget även innefattar vissa ideella befogenheter.

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

351

vilka måste respekteras vid tryckfrihetens utövande, synes det kommittén

lämpligare att hänvisningen helt allmänt förklaras avse den rätt som tillkommer

upphovsman till skyddat verk; i anslutning till förslagets terminologi

bör härvid det nu i tryckfrihetsförordningen använda uttrycket »litterära

och musikaliska verk eller verk av bildande konst» utbytas mot »litterärt

eller konstnärligt verk». Vidare bör, då vissa hithörande alster kan utgöra

fotografier eller eljest utföras med fotografiska metoder under sådana

former att fotografirättsligt skydd kan åberopas, hänvisningen även avse den

rätt som tillkommer framställare av fotografisk bild.

Kommittén anför härefter, att särskild uppmärksamhet påkallas av stadgandet

i 51 § i förslaget till lag om upphovsrätt, enligt vilket domstol efter

upphovsmannens död skall äga meddela förbud mot att ett verk återges på

ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen. Ehuru dylikt förbud

icke är avsett att i första hand tillgodose de personliga intressen, som kan

stå på spel för upphovsmannens efterlevande eller andra personer, utan

meddelas till skydd för allmänna kulturintressen, är det, uttalar kommittén,

uppenbart att frågan äger sådant samband med skyddet för upphovsmannens

ideella rätt, att överträdelse av meddelat förbud ur tryckfrihetssynpunkt bör

likställas med intrång i upphovsrätt. Hänvisningen i tryckfrihetsförordningen

bör därför jämväl avse förbud av nu ifrågavarande slag.

Departementschefen. Mot vad kommittén här föreslagit, vilket icke blivit

föremål för några anmärkningar i yttrandena, har icke heller jag funnit anledning

till erinran.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den

29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Till 50 § i förslaget till lag om upphovsrätt har förts vissa bestämmelser

om skydd för titel på litterärt eller konstnärligt verk samt för pseudonym

och signatur, vilka motsvarar 9 § andra stycket i lagen den 29 maj 1931 (nr

152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Detta stadgande och en

därtill hörande bestämmelse om talerätt i 11 § första stycket 4) sistnämnda

lag bör därför upphävas.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats såsom bilaga till detta protokoll fogade förslag till

1) lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk;

2) lag om rätt till fotografisk bild;

3) ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen; samt

4) lag angående ändrad lydelse av .9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931

(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och

2) samt 4) omförmälda lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

353

Bilaga

Förslag

till

Lag

om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Upphovsrättens föremål och innehåll

1 §•

Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till

verket, vare sig det framträder i skrift eller tal, som musikaliskt eller sceniskt

verk eller filmverk, som alster av bildkonst, byggnadskonst, konsthantverk

eller konstindustri eller i annan form.

Till litterärt verk hänföres karta, så ock annat i teckning eller grafik eller

i plastisk form utfört verk av beskrivande art.

2 §.

Upphovsrätt innefattar, med de inskränkningar som nedan stadgas, uteslutande

rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar därav

och genom att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprunglig eller ändrad

form, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart

eller i annan teknik.

Såsom framställning av exemplar anses även att verket överföres på anordning,

genom vilken det kan återgivas.

Verket göres tillgängligt för allmänheten då det framföres offentligt, så ock

då exemplar därav utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller

eljest sprides till allmänheten eller visas offentligt. Lika med offentligt framförande

anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en

större sluten krets.

3 §•

Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten,

skall upphovsmannen angivas i överensstämmelse med vad god

sed kräver.

Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga

anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt

23 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet

sätt kränkande för upphovsmannen.

Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan

eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning

av verket.

4 §.

Den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan

litterär eller konstnärlig form har upphovsrätt till verket i denna gestalt,

men han äger icke förfoga däröver i strid mot upphovsrätten till originalverket.

Har någon i fri anslutning till ett verk skapat ett nytt och självständigt

verk, är hans upphovsrätt ej beroende av rätten till originalverket.

5 §•

Den som genom att sammanställa verk eller delar av verk åstadkommit

ett litterärt eller konstnärligt samlingsverk har upphovsrätt till detta, men

hans rätt inskränker icke rätten till de särskilda verken.

6 §.

Har ett verk två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgöra självständiga

verk, tillkommer upphovsrätten dem gemensamt. De äga dock var

för sig beivra intrång i rätten.

7 §•

Såsom upphovsman anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock

allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar

av verket eller angives då detta göres tillgängligt för allmänheten.

Är ett verk utgivet utan att upphovsmannen är angiven såsom i första

stycket sägs, äger utgivaren, om sådan är nämnd, och eljest förläggaren företräda

upphovsmannen, till dess denne blivit angiven på ny upplaga eller

genom anmälan i justitiedepartementet.

8 §•

Ett verk anses offentliggjort, då det lagligen gjorts tillgängligt för allmänheten.

Verket anses utgivet, då exemplar därav lagligen förts i handeln eller eljest

blivit spridda bland allmänheten.

9 §.

Författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offentligt

organ äro icke föremål för upphovsrätt.

s. 355 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

355

10 §.

Fotografisk bild är icke föremål för upphovsrätt enligt denna lag; om rätt

till sådan bild gäller vad särskilt är stadgat.

Har ett verk registrerats såsom mönster eller modell enligt vad därom är

stadgat, må utan hinder därav upphovsrätt till verket göras gällande.

2 KAP.

Inskränkningar i upphovsrätten

11 §.

Av offentliggjort verk må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.

Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

Vad i första stycket sägs medför ej rätt att för eget bruk låta annan framställa

bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande efterbilda

annat konstverk, ej heller rätt att utföra byggnadsverk.

12 §.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv

och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi.

13 §.

Byggnad eller bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens

lov, såvitt det kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.

14 §.

Ur offentliggjort verk må, i överensstämmelse med god sed, citat göras

i den omfattning som betingas av ändamålet.

I kritisk eller vetenskaplig framställning må ock i anslutning till texten

återgivas offentliggjort konstverk. Återgivas i populärvetenskaplig framställning

två eller flera konstverk av samma upphovsman, äger han rätt till

ersättning.

15 §.

I tidning eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel

i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga, såframt ej förbud mot eftertryck

är utsatt.

Offentliggjort konstverk må avbildas i tidning eller tidskrift i samband

med redogörelse för dagshändelse.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

16 §.

I samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning, sammanställt

från ett större antal upphovsmän, må återgivas mindre delar av litterärt

eller musikaliskt verk eller sådant verk av ringa omfång, såframt fem år

förflutit efter det år, då verket utgavs. I anslutning till texten må återgivas

konstverk, därest fem år förflutit efter det år, då verket offentliggjordes.

Verk som tillkommit för att brukas vid undervisning må ej medtagas i samling

för sådant ändamål.

För återgivande som avses i denna paragraf äger upphovsmannen rätt till

ersättning.

17 §.

Inom undervisningsverksamhet må för tillfälligt bruk exemplar av offentliggjort

verk framställas genom ljudupptagning; dock må grammofonskiva

eller liknande anordning, som framställts i förvärvssyfte, ej direkt eftergöras.

Exemplar som framställts med stöd av denna paragraf må ej utnyttjas

på annat sätt.

18 §.

Av utgivet litterärt eller musikaliskt verk må exemplar framställas i blindskrift.

19 §.

Har utgiven mindre dikt eller del av dikt blivit tonsatt, må den som text

till det musikaliska verket återgivas i noter och framföras offentligt, såframt

ej förbud däremot utsatts vid utgivandet. För återgivande eller framförande

som nu sagts äger författaren rätt till ersättning.

Då ett musikaliskt verk framföres med text, må till bruk för åhörarna texten

återgivas i konsertprogram och dylikt.

20 §.

Verk som är utgivet må framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning,

så ock eljest vid tillfälle, där framförandet ej är det huvudsakliga

samt tillträdet är avgiftsfritt och anordnandet sker utan förvärvssyfte.

Utgivet verk, dock ej sceniskt verk eller filmverk, må ock framföras offentligt

i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyttigt

syfte, om den som framför verket eller, vid framförande i samverkan,

alla de medverkande göra det utan ersättning.

21 §.

Vid återgivande genom ljudradio, television eller film av dagshändelse må

korta avsnitt av verk som framföres eller visas såsom ett led i dagshändelsen

medtagas.

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1960

357

22 §.

Har radio- eller televisionsföretag rätt att i utsändning återgiva verk, må

företaget ock, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna

utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återgivas.

Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten

gäller vad eljest är stadgat.

Svenskt radio- eller televisionsföretag som Konungen bestämmer må, om

företaget på grund av avtal med organisation som företräder ett flertal svenska

upphovsmän på området äger rätt att utsända litterära och musikaliska

verk, jämväl utsända utgivet dylikt verk av upphovsman som icke företrädes

av organisationen; för utsändningen äger upphovsmannen rätt till ersättning.

Vad sålunda stadgats gäller dock icke sceniskt verk, ej heller annat

verk om upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning eller det eljest

föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig utsändningen.

23 §.

Sedan litterärt eller musikaliskt verk blivit utgivet, må exemplar, som

omfattas av utgivningen, spridas vidare ävensom visas offentligt; dock må

noter till musikaliskt verk ej utan upphovsmannens samtycke uthyras till

allmänheten.

Konungen äger föreskriva, att avgift skall utgå för sådan utlåning och

uthyrning av exemplar, som enligt första stycket må ske utan upphovsmans

samtycke, ävensom förordna om medlens fördelning.

24 §.

Muntliga och skriftliga förhandlingar i offentliga representationer, inför

myndigheter samt vid offentliga sammankomster för överläggning om allmänna

angelägenheter må återgivas utan upphovsmans samtycke. Upphovsman

äger dock ensam utgiva samling av sina anföranden.

25 §.

Sedan upphovsmannen överlåtit exemplar av konstverk eller verket utgivits,

må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, spridas

vidare samt verket visas offentligt. Verket må ock medtagas vid inspelning

av film eller televisionsprogram, om återgivningen är av underordnad betydelse

med hänsyn till filmens eller programmets innehåll.

Konstverk, som ingår i en samling eller som utställes eller utbjudes till

salu, må avbildas i katalog eller i meddelande om utställningen eller försäljningen.

Konstverk må även eljest avbildas, om det är stadigvarande anbragt

på eller vid allmän plats utomhus.

Byggnad må fritt avbildas.

26 §.

Bestämmelserna i detta kapitel medföra icke inskränkning i upphovsmannens

rätt enligt 3 § i vidare mån än som följer av vad i 13 § sägs.

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Då med stöd av bestämmelse i detta kapitel ett verk återgives offentligt,

skall källan nämnas i överensstämmelse med vad god sed kräver. Verket

må icke utan upphovsmannens samtycke ändras i vidare mån än som kräves

av den medgivna användningen.

3 KAP.

Upphovsrättens övergång

Allmänna bestämmelser om överlåtelse

27 §.

Upphovsrätt må, med den begränsning som följer av vad i 3 § sägs, helt

eller delvis överlåtas. Överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av

sådan rätt.

Beträffande överlåtelse av upphovsrätt i vissa särskilda avseenden stadgas

i 30—40 §§; dock skola nämnda bestämmelser tillämpas allenast i den mån

annat ej är eller må anses avtalat.

28 §.

Om ej annat är eller må anses avtalat, äger den till vilken upphovsrätt

överlåtits icke ändra verket samt ej heller överlåta rätten vidare. Ingår rätten

i en rörelse, må den överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller

del därav; överlåtaren svarar dock alltjämt för avtalets fullgörande.

29 §.

Skulle tillämpning av villkor som upptagits i avtal om överlåtelse av upphovsrätt

uppenbarligen vara stridande mot god sed på upphovsrättens område

eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

Avtal om offentligt framförande

30 §.

Överlåtes rätt att framföra ett verk offentligt, skall överlåtelsen gälla för

en tid av tre år och icke medföra ensamrätt. Har längre giltighetstid än

tre år bestämts och är ensamrätt avtalad, må upphovsmannen likväl själv

framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan, såframt rätten under en

tid av tre år ej tagits i bruk.

Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke filmverk.

Förlagsavtal

31 §.

Genom förlagsavtal överlåter upphovsmannen till förläggare rätt att genom

tryck eller liknande förfarande mångfaldiga och utgiva litterärt eller

konstnärligt verk.

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Manuskript eller annat exemplar av verket, efter vilket detta skall återgivas,

förblir i upphovsmannens ägo.

32 §.

Förläggaren har rätt att utgiva en upplaga, vilken ej må överstiga av litterärt

verk 2 000, av musikaliskt verk 1 000 och av konstverk 200 exemplar.

Med upplaga förstås vad förläggaren på en gång låter framställa.

33 §.

Förläggaren är pliktig att utgiva verket inom skälig tid, på sedvanligt sätt

sörja för dess spridning samt fullfölja utgivningen i den omfattning som betingas

av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter. Försummas

det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla uppburet

honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall den ock

ersättas.

34 §.

Om verket icke är utgivet inom två år eller, såvitt angår musikaliskt verk,

inom fyra år från det upphovsmannen avlämnat fullständigt manuskript

eller annat exemplar som skall mångfaldigas, äger upphovsmannen, ändå

att försummelse ej ligger förläggaren till last, häva avtalet och därvid behalla

uppburet honorar. Samma lag vare, om verket är utgånget och förläggaren

har rätt att utgiva ny upplaga men icke inom ett år efter det upphovsmannen

hos honom begärt sådan utgivning utnyttjar sin rätt.

35 §.

Förläggaren är skyldig att tillställa upphovsmannen intyg från tryckeriet

eller den som eljest mångfaldigar verket om antalet framställda exemplar.

Har under räkenskapsår skett försäljning för vilken upphovsmannen har

rätt till honorar, skall förläggaren inom nio månader efter årets slut tillställa

honom redovisning, angivande försäljningen under året samt restupplagan

vid årsskiftet. Även eljest äger upphovsmannen efter redovisningsfristens

utgång på begäran erhålla uppgift om restupplagan vid årsskiftet.

36 §.

Påbörjas framställning av ny upplaga senare än ett år efter det föregående

upplaga utgavs, skall upphovsmannen före framställningen erhålla tillfälle

att göra sådana ändringar i verket, som kunna vidtagas utan oskälig

kostnad och icke ändra verkets karaktär.

37 §.

Upphovsmannen har icke rätt att på nytt utgiva verket i den form och på

det sätt som avses i avtalet, förrän den eller de upplagor som förläggaren

äger utgiva blivit slutsålda.

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Litterärt verk må dock sedan femton år förflutit efter det år, då utgivningen

påbörjades, av upphovsmannen intagas i upplaga av hans samlade

eller valda arbeten.

38 §.

Bestämmelserna om förlagsavtal äga icke tillämpning på bidrag till tidning

eller tidskrift. För bidrag till annat samlingsverk gälla icke 33 och

34 §§.

Avtal om filmning

39 §.

överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller konstnärligt verk på

film omfattar rätt att genom filmen göra verket tillgängligt för allmänheten.

40 §.

överlåtes rätt att utnyttja ett litterärt eller musikaliskt verk för film, som

är avsedd för offentlig visning, är förvärvaren pliktig att inom skälig tid

inspela filmverket och sörja för att det göres tillgängligt för allmänheten.

Försummas det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla uppburet

honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall

den ock ersättas.

Om filmverket icke är inspelat inom fem år från det upphovsmannen fullgjort

vad på honom ankommer, äger upphovsmannen, ändå att försummelse

ej ligger förvärvaren till last, häva avtalet och därvid behålla uppburet

honorar.

Upphovsrättens övergång vid upphovsmannens död, m. m.

41 §.

Efter upphovsmannens död äga reglerna om giftorätt, arv och testamente

tillämpning på upphovsrätten. Avträdes boet till förvaltning av boutredningsman,

äger denne icke utan dödsbodelägarnas samtycke utnyttja verket på

annat sätt än förut skett.

Upphovsmannen äger genom testamente, med bindande verkan även för

efterlevande make och bröstarvingar, giva föreskrifter om rättens utövande

eller bemyndiga annan att meddela dylika föreskrifter.

42 §.

Upphovsrätt må ej tagas i mät hos upphovsmannen själv eller hos någon,

till vilken rätten övergått på grund av giftorätt, arv eller testamente. Samma

lag vare beträffande manuskript, så ock i fråga om exemplar av sådant

konstverk som ej blivit utställt, utbjudet till salu eller eljest godkänt för

offentliggörande.

s. 361 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1960

361

4 KAP.

Upphovsrättens giltighetstid

43 §.

Upphovsrätt till ett verk gäller intill utgången av femtionde året efter

det år, då upphovsmannen avled, eller, beträffande verk som i 6 § sägs, efter

den sist avlidne upphovsmannens dödsår.

44 §.

För verk, som offentliggjorts utan att upphovsmannen blivit angiven med

sitt namn eller med sin allmänt kända pseudonym eller signatur, gäller

upphovsrätten intill utgången av femtionde året efter det år, då verket offentliggjordes.

Består verket av två eller flera delar med inbördes sammanhang,

räknas tiden från det år, då sista delen offentliggjordes.

Blir upphovsmannen inom nämnda tid angiven såsom i 7 § sägs eller visas

ait han avlidit innan verket offentliggjordes, gäller vad i 43 § stadgas.

5 KAP.

Vissa upphovsrätten närstående rättigheter

45 §.

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk

må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan

anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio

eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.

Ej må framförande, som upptagits på anordning varom i första stycket

sägs, utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en

annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då upptagningen ägde rum.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna

paragraf, skall vad i 3 §, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och

21 §§, 22 § första stycket samt 27—29 och 41—42 §§ sägs äga motsvarande

tillämpning.

46 §.

Grammofonskiva eller annan anordning, på vilken ljud upptagits, må ej

utan framställarens samtycke eftergöras förrän tjugufem år förflutit efter

det år, då upptagningen ägde rum. Såsom eftergörande anses även att upptagningen

överföres från en sådan anordning till en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av framställares

samtycke, skall vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17

och 21 §§ samt 22 § första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

47 §.

Användes anordning som i 46 § sägs vid ljudradio- eller televisionsutsändning,

skall, om utsändningen äger rum inom tid som i nämnda paragraf stadgas,

ersättning utgå till framställaren ävensom till utövande konstnär, vars

framförande upptagits på anordningen. Hava två eller flera konstnärer samverkat

vid framförandet, kan dem tillkommande rätt endast göras gällande

av dem gemensamt. Gentemot radio- eller televisionsföretaget göres utövande

konstnärs rätt gällande genom framställaren.

Bestämmelserna i 14 § första stycket, 20 och 21 §§ skola äga motsvarande

tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande konstnärs

rätt skola jämväl föreskrifterna i 27—29 och 41—42 §§ i motsvarande

mån gälla.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.

48 §.

Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televisionsföretagets

samtycke återutsändas eller upptagas på anordning, genom vilken

den kan återgivas. Utan sådant samtycke må ej heller televisionsutsändning

återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.

Ej må utsändning, som upptagits på anordning varom i första stycket sägs,

utan radio- eller televisionsföretagets samtycke överföras från en sådan anordning

till en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då utsändningen

ägde rum.

Vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§ samt 22 §

första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna

paragraf.

49 §.

Katalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort antal

uppgifter, må ej utan framställarens samtycke eftergöras, förrän tio år

förflutit efter det år, då arbetet utgavs.

Samma lag vare om reklamalster, som bildmässigt sammanställts på ett

särpräglat sätt.

Vad i 11 § första stycket och 14 § sägs skall äga motsvarande tillämpning

beträffande arbete eller alster som avses i denna paragraf. År sådant arbete

eller alster eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gällande.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser

50 §.

Litterärt eller konstnärligt verk må ej göras tillgängligt för allmänheten

under sådan titel, pseudonym eller signatur, att verket eller dess upphovsman

lätt kan förväxlas med förut offentliggjort verk eller dess upphovsman

s. 363 Kontrollera mot PDF

363

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

51 §•

Om litterärt eller konstnärligt verk återgives offentligt på ett sätt som

kränker den andliga odlingens intressen eller om sådant återgivande förberedes,

äger domstol på talan av myndighet som Konungen bestämmer meddela

förbud mot återgivandet. Vad nu är sagt skall ej gälla återgivande som

sker under upphovsmannens livstid.

52 §.

Ersättning, som avses i 14 § andra stycket, 16 §, 19 § första stycket, 22 §

andra stycket eller 47 §, bestämmes i händelse av tvist av särskild skiljenämnd.

Denna skall bestå av ordförande och fyra ledamöter. För varje ledamot

skall finnas en ersättare.

Ledamöter och ersättare förordnas av Konungen för viss tid bland personer

som äga särskild sakkunskap på upphovsrättens område och som icke

företräda partsintressen. Ordföranden och en av ledamöterna, som förordnas

att vara vice ordförande, ävensom ersättare för dessa skola vara lagkunniga

och i domarvärv erfarna.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel. Närmare

föreskrifter angående verksamheten meddelas av Konungen.

7 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet

53 §.

Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtager åtgärd,

som innebär intrång i den till verket jämlikt 1 och 2 kap. knutna upphovsrätten

eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket, mot 50 §

eller mot förbud enligt 51 §, dömes, såframt det sker uppsåtligen eller

av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, om någon till riket för spridning till allmänheten inför

exemplar av verk, där exemplaret framställts utom riket under sådana omständigheter,

att en dylik framställning här i riket skulle hava varit straffbar

enligt vad i första stycket sägs.

54 §.

Den som i strid mot denna lag eller mot föreskrift enligt 41 § andra stycket

utnyttjar ett verk skall till upphovsmannen eller hans rättsinnehavare

gälda ersättning, utgörande skäligt vederlag för utnyttjandet.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för

annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som inne
-

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

bär intrång eller överträdelse varom i 53 § sägs, skall ersätta upphovsmannen

eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åtgärden.

55 §.

Har exemplar av verk framställts, införts till riket, ändrats eller gjorts

tillgängligt för allmänheten i strid mot denna lag eller mot föreskrift enligt

41 § andra stycket eller mot förbud enligt 51 §, äger rätten efter vad som

finnes skäligt föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplaret,

så ock av trycksats, kliché, form eller annat hjälpmedel som kan användas

endast för framställning därav. Sådan föreskrift må avse, att egendomen

skall förstöras, på visst sätt ändras eller ock utlämnas till målsäganden mot

lösen.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill och ej heller om det olagliga förfarandet

bestått i utförande av byggnadsverk.

56 §.

I fall som avses i 55 § äger rätten, om det med hänsyn till det konstnärliga

eller ekonomiska värdet hos exemplaret eller övriga omständigheter finnes

skäligt, meddela tillstånd att exemplaret mot särskild ersättning till upphovsmannen

eller hans rättsinnehavare göres tillgängligt för allmänheten eller

eljest användes för avsett ändamål.

57 §.

Vad i 53—56 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende å

rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

58 §.

Rätt domstol i mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot

denna lag är Stockholms rådhusrätt.

59 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej

angives till åtal av målsägande.

Överträdelse av stadgandet i 3 § eller av föreskrift enligt 41 § andra stycket

må städse beivras av efterlevande make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande

led, adoptant, adoptivbarn eller syskon, överträdelse av förbud enligt

51 § angives till åtal av myndighet som där sägs.

Angående talan om föreskrift enligt 55 § gäller vad i allmänhet är stadgat

om enskilt anspråk; dock att i mål om överträdelse av förbud enligt

51 § skall tillämpas vad som finnes föreskrivet om förverkande av föremål

på grund av brott.

s. 365 Kontrollera mot PDF

365

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Egendom varom i 55 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen

kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål

i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

8 KAP.

Lagens tillämpningsområde

60 §.

Vad i denna lag är stadgat om upphovsrätt är tillämpligt på verk av den

som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, på verk av sådan

statslös eller flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom

eljest på verk, som först utgivits i Sverige, på här utfört byggnadsverk och

på konstverk, som infogats i här belägen byggnad.

Vad i 50 och 51 §§ stadgas äger tillämpning på varje litterärt eller konstnärligt

verk, oberoende av dess ursprung.

61 §.

Föreskrifterna i 45—48 §§ äro tillämpliga på framförande, ljudupptagning

samt ljudradio- och televisionsutsändning, som äger rum i Sverige.

Vad i 49 § stadgas är tillämpligt på arbete eller alster, framställt av

svensk medborgare eller svensk juridisk person eller av den som har hemvist

i Sverige eller av sådan statslös eller flykting, som här i riket har sin

vanliga vistelseort, så ock eljest på arbete eller alster som först utgivits i

Sverige.

62 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrifter

om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må

ock meddelas om tillämpning av lagen på verk, som först utgivits av mellanfolklig

organisation, samt på icke utgivet verk, som dylik organisation

äger utgiva.

9 KAP.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

63 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960; dock att 51 § och därtill anslutande

bestämmelser i 7 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i tryckt

skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

64 §.

Genom denna lag upphävas:

1) lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska

verk;

2) lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst;

3) lagen den 14 december 1956 (nr 590) om skydd för vissa kartor; samt

4) lagen den 1 mars 1957 (nr 32) om tillfällig förlängning av skyddstid för

litterära och musikaliska verk.

65 §.

Den nya lagen skall, med iakttagande av vad i 66—69 §§ sägs, äga tillämpning

jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkommit

före ikraftträdandet.

66 §.

Sådana exemplar av ett verk, som framställts med stöd av äldre lag, må

fritt spridas och visas. Vad i 23 § stadgas om uthyrning av noter till musikaliskt

verk och om bemyndigande för Konungen att stadga viss avgift skall

dock äga tillämpning på dylika exemplar.

67 §.

Trycksatser, klichéer, formar och andra hjälpmedel, som med stöd av

äldre lag framställts för mångfaldigande av visst verk, må utan hinder av

vad i nya lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av

år 1962. På exemplar, som framställts med stöd härav, skall vad i 66 § sägs

äga motsvarande tillämpning.

68 §.

Beträffande tidning, tidskrift eller annat verk, som består av självständiga

bidrag från särskilda medarbetare och som utgivits före den nya lagens

ikraftträdande, skall upphovsrätt enligt 5 § tillkomma utgivaren eller, om

han ej är känd, förläggaren.

Om såsom utgivare angivits offentlig undervisningsanstalt eller akademi

eller ock bolag, förening eller annan samfällighet eller, där utgivare ej är

känd, dylik samfällighet är förläggare, skall skyddstiden beräknas enligt

44 §.

69 §.

Äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om överlåtelse av upphovsrätt,

som tillkommit före nya lagens ikraftträdande, dock att 29 § skall lända

till efterrättelse i fråga om sådant avtal.

s. 367 Kontrollera mot PDF

367

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

70 §.

Porträttbild, som beställts före nya lagens ikraftträdande, må ej efterbildas

utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande

make och arvingar.

71 §.

Vad i 65—67 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende å

rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

Har avtal om upptagning som sägs i 45 § tillkommit före nya lagens ikraftträdande,

skall vad i 69 § sägs äga motsvarande tillämpning.

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

Lag

om rätt till fotografisk bild

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som framställt en fotografisk bild har, med de inskränkningar som

nedan stadgas, uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller annat

förfarande framställa exemplar av bilden ävensom att visa den offentligt.

2 §•

Då exemplar av fotografisk bild framställes eller bilden visas offentligt,

skall fotografen angivas i överensstämmelse med vad god sed kräver.

Bilden må icke ändras så, att framställarens anseende som fotograf kränkes;

ej heller må bilden visas offentligt i sådan form eller i sådant sammanhang

som är på angivet sätt kränkande för fotografen.

3 §•

Såsom fotograf anses, där ej annat visas, den vars namn, firma eller allmänt

kända signatur på sedvanligt sätt angives på exemplar av bilden eller

då denna visas offentligt.

4 §•

En fotografisk bild anses offentliggjord, då den lagligen utgivits, utställts

offentligt eller eljest gjorts tillgänglig för allmänheten.

5 §•

Av fotografisk bild må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.

Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

6 §.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv

och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av fotografisk bild.

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1960

7 §•

I kritisk eller vetenskaplig framställning må i anslutning till texten återgivas

offentliggjord fotografisk bild, såvitt gäller populärvetenskaplig framställning

dock endast mot ersättning.

Offentliggjord fotografisk bild må, mot ersättning, i anslutning till texten

intagas i arbete till bruk vid undervisning.

8 §*

Vid återgivande genom television eller film av dagshändelse må fotografisk

bild som visas såsom ett led i dagshändelsen medtagas.

9 §-

Svenskt televisionsföretag som Konungen bestämmer må, mot ersättning,

visa offentliggjord fotografisk bild, såframt fotografen icke meddelat förbud

mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter

sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film.

10 §.

Sedan fotografen överlåtit exemplar av fotografisk bild eller bilden blivit

utgiven, må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, utställas

offentligt.

Offentliggjord fotografisk bild må även eljest visas offentligt i samband

med undervisning, så ock om det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte

eller i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyttigt

syfte. Vad nu sagts gäller ej film.

11 §•

Har televisionsföretag rätt att i utsändning visa fotografisk bild, må företaget

ock, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar

upptaga bilden på film eller liknande anordning. Om rätten att

visa sålunda upptagen bild offentligt gäller vad eljest är stadgat.

I rättsvårdens och den allmänna

fritt utnyttjas.

12 §.

säkerhetens intresse

13 §.

må fotografisk bild

Då fotografisk bild återgives med stöd av 6—11 §§, skall källan nämnas i

överensstämmelse med vad god sed kräver.

14 §.

Rätten till fotografisk bild, som utförts på beställning, tillkommer beställaren,

där ej annat uttryckligen avtalats. Fotografen äger dock på sedvanligt

sätt utställa bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren förbjuder det.

Beställare av fotografiskt porträtt äger, ändå att fotografen förbehållit sig

rätten till bilden, låta intaga porträttet i tidning eller tidskrift eller i skrift

med biografiskt innehåll, såframt fotografen icke gjort särskilt förbehåll

däremot.

24 Hilumg till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

15 §.

Rätten till fotografisk bild gäller intill utgången av tjugufemte året efter

det år, då bilden framställdes.

16 §.

Ersättning, som avses i 7 eller 9 §, bestämmes i händelse av tvist av den

särskilda skiljenämnd, varom stadgas i 52 § lagen om upphovsrätt till litterära

och konstnärliga verk.

17 §.

Den som beträffande en fotografisk bild vidtager åtgärd, som innebär intrång

i den till bilden jämlikt denna lag knutna rätten, eller till försäljning

utbjuder eller eljest till allmänheten sprider exemplar av fotografisk bild,

som framställts i strid mot lagen, dömes, såframt det sker uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, om någon till allmänheten sprider eller till riket för sådan

spridning inför exemplar av fotografisk bild, där exemplaret framställts

utom riket under sadana omständigheter, att en dylik framställning

här i riket skulle hava varit straffbar enligt vad i första stycket sägs.

18 §.

Den som i strid mot denna lag utnyttjar en fotografisk bild skall till fotografen

eller hans rättsinnehavare gälda ersättning, utgörande skäligt vederlag

för utnyttjandet.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå

för annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som innebär

intrång varom i 17 § sägs, skall ersätta fotografen eller hans rättsinnehavare

förlust, lidande eller annat förfång av åtgärden.

19 §.

Har exemplar av fotografisk bild framställts, införts till riket, ändrats

eller gjorts tillgängligt för allmänheten i strid mot denna lag, äger rätten

efter vad som finnes skäligt föreskriva åtgärder för att före^ gga missbruk

av exemplaret, så ock av kliché eller annat hjälpmedel som kan användas

endast för framställning därav. Sådan föreskrift må avse, att egendomen

skall förstöras, på visst sätt ändras eller ock utlämnas till målsäganden mot

lösen.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill.

s. 371 Kontrollera mot PDF

371

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

20 §.

I fall som avses i 19 § äger rätten, om det med hänsyn till det konstnärliga

eller ekonomiska värdet hos exemplaret eller övriga omständigheter finnes

skäligt, meddela tillstånd att exemplaret mot särskild ersättning till fotografen

eller hans rättsinnehavare göres tillgängligt för allmänheten eller eljest

användes för avsett ändamål.

21 §.

Rätt domstol i mål om televisionsutsändning i strid mot denna lag är Stockholms

rådhusrätt.

22 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej

angives till åtal av målsägande.

Angående talan om föreskrift enligt 19 § gäller vad i allmänhet är stadgat

om enskilt anspråk.

Egendom varom i 19 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen

kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål

i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

23 §.

Denna lag äger tillämpning på fotografisk bild, framställd av den som är

svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller av sådan statslös eller

flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom eljest på fotografisk

bild, som först utgivits i Sverige.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrifter

om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må ock

meddelas om tillämpning av lagen på fotografisk bild, som först utgivits av

mellanfolklig organisation, samt på icke utgiven bild, som dylik organisation

äger utgiva.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom lagen upphäves lagen den 30 maj 1919 (nr 383) om rätt till fotografiska

bilder.

Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl med avseende å fotografisk

bild, som framställts före ikraftträdandet, dock med följande undantag:

1) Sådana exemplar av en fotografisk bild, som framställts med stöd av

äldre lag, må fritt spridas och visas.

2) Klichéer och andra hjälpmedel, som med stöd av äldre lag framställts

för mångfaldigande av viss fotografisk bild, må utan hinder av vad i nya

lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av år 1962.

Exemplar, som framställts med stöd härav, må fritt spridas och visas.

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Knngl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

8

Privilegier å —-------

Om den uteslutande rätt att genom

tryck mångfaldiga litterära och

musikaliska verk eller verk av bildande

konst, som tillkommer upphovsmannen

till sådant verk, gälle

vad i lag är stadgat.

§•

tjugu år.

Om den rätt, som tillkommer upphovsman

till litterärt eller konstnärligt

verk eller framställare av fotografisk

bild, och om förbud mot att

återgiva sådant verk på ett sått, som

kränker den andliga odlingens intressen,

gälle vad i lag är stadgat.

s. 373 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

373

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931

(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

Använder någon----------uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon i näringsverksamhet

eller eljest offentliggör

eller mångfaldigar litterärt

eller musikaliskt verk eller verk av

bildande konst under egenartad titel

eller diktat namn, varigenom lätt kan

föranledas förväxling med annans

förut offentliggjorda verk eller dess

upphovsman, och gärningen sker

med uppsåt att framkalla sådan förväxling.

11 §.

Berättigad att---------lag är:

1) i de — —--—----inför domstol;

2) i de — —------eller röjts;

3) i de —--------handen; samt

4) i de uti 9 § avsedda fall den, 4) i de uti 9 § avsedda fall den,

vilkens inarbetade kännetecken kan vilkens inarbetade kännetecken kan

bliva föremål för förväxling, eller, bliva föremål för förväxling.

där fråga är om litterärt eller musi
-

1 Senaste lydelse av 9 och 11 §§ se SFS 1942: 246.

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kaliskt verk eller verk av bildande

konst, upphovsmannen till verket så

ock annan innehavare av rätt till

detsamma.

Allmän åklagare---------sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1960.

s. 375 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

375

Utdrag av protokollet, hållet i Kungi. Maj.ts lagråd den 18 juni

1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 31 mars 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 9 januari 1959, hade Kungi. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk;

2) lag om rätt till fotografisk bild; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931

(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Torwald Hesser.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Förslaget avser införande av en helt ny lagstiftning om rätt till litterära,

konstnärliga och andra liknande verk. Med hänsyn till den pågående

snabba kulturella och tekniska utvecklingen på detta betydelsefulla område

är ny lagstiftning otvivelaktigt av behovet påkallad. På grund av att lagstiftningsarbetet

bedrivits i nordisk samverkan och även haft internationell

inriktning har emellertid auktorrättskommittén icke kunnat i första hand

inrikta sig på att i den gällande svenska lagstiftningen verkställa de ändringar

som påkallats av utvecklingen. Förslaget har i stället utarbetats utan

direkt anknytning till gällande svensk rätt med begagnande av uppslag

och förebilder från olika håll, särskilt de modernaste nordiska lagarna på

området. Nordisk och internationell inriktning har alltså i viss mån bundit

kommittéarbetet. Även lagrådet, som måste vitsorda angelägenheten av

att lagstiftningen erhåller nordisk och internationell anknytning, har härigenom

blivit på liknande sätt bundet vid sin granskning. Denna har icke

i lika hög grad som eljest kunnat grundas på överväganden i vad mån föreslagna

avvikelser från gällande rätt kunde anses påkallade. Emellertid innefattar

förslaget i stort sett en så skicklig och omdömesgill avvägning, att

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

de önskemål, vid vilka arbetet enligt det sagda varit bundet, tillgodoset Is

utan att andra berättigade synpunkter blivit eftersatta.

I departementsförslaget bar såsom en gemensam beteckning för det ifrågavarande

rättsområdet använts uttrycket upphovsrätt, under det att kommittén

förordade formen upphovsmannarätt. Den sistnämnda beteckningen

har vid remissbehandlingen från ett par håll ansetts alltför otymplig.

Departementschefen, som funnit den kortare formen vara att föredraga,

har därvid framhållit, att då här är fråga om nordisk lagstiftning det även

är en fördel att man med denna term vinner anknytning till språkbruket

i Danmark och Norge. I ett för lagrådet tillgängligt yttrande har nämnden

för svensk språkvård uttalat, att formen upphovsrätt skulle bidraga till

en önskvärd dansk-norsk-svensk enhetlighet i terminologin, som icke minst

inom rättsväsendet traditionellt eftersträvats. Lagrådet vill för sin del ansluta

sig till departementschefens förslag i denna fråga.

Vidkommande lagens rubrik, lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga

verk, föreslår lagrådet, att den förkortas till upphovsrättslag.

1 §•

Första stycket innehåller lagens huvudstadgande, att den som skapat

ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket. Till detta

huvudstadgande, som formellt är uttömmande, har fogats en uppräkning

av olika slags verk. Denna torde främst vara av värde för att klargöra att

nya lagen — i motsats till äldre rätt, där litterära och musikaliska verk

behandlades i en lag och verk av bildande konst i en annan — omfattar alla

litteratur- och konstarter. Emellertid angiver uppräkningen icke blott olika

sådana arter, utan det framhålles därjämte, att verket kan framträda i

visst utförande, t. ex. i skrift eller tal. I sistnämnda del följes alltså en

annan indelningsgrund, nämligen sättet för verkets utförande, vilket icke

är tillfredsställande, då de båda indelningsgrunderna delvis skära varandra.

Musikaliskt verk, vilket nämnes särskilt, tillhör exempelvis en och samma

konstart, oavsett huruvida det spelas offentligt eller finnes upptecknat i

notskrift. Notskrift bör i enlighet med vanligt språkbruk betraktas som ett

slag av skrift, låt vara att gällande lag på området ej betraktar tryckta eller

i manuskript föreliggande musikaliska kompositioner som skrifter (jfr betänkandet

s. 42). För att uppräkningens huvudsyfte att ange olika litteratur-

och konstarter icke skall undanskymmas bör den inledas och avslutas

på annat sätt än genom omnämnande att ett verk kan framträda i olika former.

I stället för att tala om att verket framträder i skrift eller tal kan

man förslagsvis använda uttrycket, att det utgör framställning i skrift

eller tal.

Vidare brister det till synes i balans mellan den utförliga uppräkningen

av verk tillhörande skilda konstarter eller grupper av konstarter, å ena

sidan, samt det korta omnämnandet av de litterära verken, å andra sidan.

Huvudgruppen av litterära verk — vilken i kommitténs betänkande (s. 65)

karakteriseras som framställningar i ord, antingen talade, skrivna eller

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

tryckta — beskrives i lagtexten endast genom nyss berörda erinran om att

verket kan framträda i skrift eller tal. Lämpligen bör emellertid i detta

sammanhang nämnas såväl skönlitterär som beskrivande framställning.

Uttrycket litterärt verk för nämligen lätt tanken till skönlitterära verk, och

det kan icke förutsättas vara mera allmänt bekant, att lagstiftningen inbegriper

även beskrivande framställningar av olika slag, såsom vetenskapliga

eu beten, reseskildringar, biografier, lexika och liknande samlingar

samt reportage i tidningar eller radio, förutsatt att de hålla måttet för att

kunna anses som skapade verk.

Vad angår slutet på uppräkningen, följer efter exemplen en hänvisning

till att verket kan framträda i annan form. Härmed har kommittén enligt

motiven (betänkandet s. 81) särskilt velat utmärka, att de uppräknade

verkskategorierna, om de än i allt väsentligt täckte nu brukliga former föi

litterärt och konstnärligt skapande, likväl endast vore exempel. Det tillfogas,

att man väl kunde tänka sig att utvecklingen komme att föra fram

nya former av konstnärliga uttrycksmedel. Genom att tala om att ett skapat

verk kan framträda i olika form har man antagligen också velat ge

en antydan om att den som är i färd med att frambringa ett litterärt ellei

konstnärligt verk kan ha att välja mellan flera olika uttryckssätt. Denna

tankegång kan emellertid ej sägas ha kommit till något klart och entydigt

uttryck, eftersom ordet form i förarbetena användes i vitt skiftande betydelser

och bland skapande konstnärer torde användas i än flera. Det viktigaste

synes i detta hänseende vara att fasthålla, att upphovsrättsligt skydd

enligt lagen icke inträder förrän verket kommit till uttryck på visst sätt.

Detta kan, liksom vad kommittén i första hand velat uttrycka, komma tydligare

fram, om uppräkningen avslutas med en hänvisning till att verket

kan ha kommit till uttryck på annat sätt.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att uppräkningen i första

stycket inledes med uttrycket »utgör skönlitterär eller beskrivande framställning

i skrift eller tal» i stället för »framträder i skrift eller tal» samt

att fortsättningen jämkas därefter och avslutas med orden »kommit till

uttryck på annat sätt» i stället för »i annan form».

2 §.

Avfattningen av första stycket ger närmast vid handen, att »ändrad

form» ställts i motsättning till översättning, bearbetning, överforande till

annan litteratur- eller konstart och utförande i annan teknik. Detta intryck

förstärkes av att i 4 § orden översatt och bearbetat ställts i motsättning

till att ett verk överförts till annan litterär eller konstnärlig form.

Emellertid synes i förslaget uttrycket form vanligen tilläggas en så vidsträckt

betydelse, att de i 2 § första stycket särskilt omnämnda åtgärderna

väl kunde tänkas utgöra endast exempel på »ändrad form». I betänkandet

uttalas (s. 100), att de i 2 § valda uttrycken delvis äro synonyma. Då formuleringen

med sistnämnda uppfattning knappast är tillfredsställande och

osäkerhet i allt fall råder om de anförda uttryckens innebörd föreslår lag
-

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

rådet att ordet form ersättes med ett i detta sammanhang mera neutralt

ord, förslagsvis skick. Härigenom skulle enligt lagrådets mening klarare

framgå stadgandets innebörd, nämligen att upphovsrätten gäller även om

verket ändrats; detta må ha skett på vad sätt som helst och även om ändringen

är så långtgående som översättning eller bearbetning, överföring till

annan litteratur- eller konstart eller utförande i annan teknik.

Vad därefter angår sista stycket, innefattar upphovsrätten redan enligt

gällande lag uteslutande rätt att förfoga över verket bl. a. genom offentligt

framförande. I paragrafens sista punkt föreslås ett tillägg, att lika med

offentligt framförande skall anses framförande som i förvärvsverksamhet

anordnas inför en större sluten krets. Då upphovsrätten enligt lagstiftningens

grunder otvivelaktigt bör avse även dylika framföranden, till vilka

främst hör s. k. industrimusik, samt i andra länder, bl. a. Danmark och

Tvorge, bestämmelser om offentligt utförande, nära motsvarande den gällande

svenska, i rättspraxis ansetts omfatta även sådana fall, hade det i

och för sig varit önskvärt att kunna införa dem under den grundläggande

bestämmelsen och icke under en tilläggsbestämmelse. I anslutning till tolkningen

av offentlighetsrekvisitet i andra lagar har emellertid genom högsta

domstolens avgörande i NJA 1958 s. 80 fastslagits att dylika utföranden

icke kunna anses som offentliga. En tilläggsbestämmelse är alltså erforderlig

för att markera att den svenska lagstiftningen om upphovsrätt icke bygger

på ett snävare grundbegrepp än de utländska rättssystem där utvidgningen

redan genomförts i praxis.

Beträffande innebörden av att musiken sker i förvärvsverksamhet har

departementschefen uttalat, att förvärvsverksamheten bör föreligga hos arrangören.

I anledning av vad i ett remissyttrande uttalats därom, att ersättningsrätten

enligt förslaget skulle vara beroende av vem som formellt

arrangerar framförandet, företaget eller de anställda, vill lagrådet understryka,

att stadgandet icke kan kringgås exempelvis genom att ett industriföretag

till sina anställda skänker den anläggning varigenom musiken

utföres.

3 §.

Paragrafen avser upphovsmannens s. k. ideella rätt, omfattande bl. a.

hans rätt att bli namngiven i förbindelse med verket. Att detta är en sida

av själva upphovsrätten har ansetts ligga i sakens natur och därför icke

särskilt angivits i lagtexten. Lagrådet ifrågasätter emellertid huruvida icke

en antydan härom lämpligen borde upptagas i första stycket. Enligt dess

lydelse i det remitterade förslaget skall, då exemplar av ett verk framställes

eller verket göres tillgängligt för allmänheten, upphovsmannen angivas

i överensstämmelse med vad god sed kräver. Det har anmärkts, att bebestämmelsen

i denna utformning syntes ålägga upphovsmannen själv att,

då han framställer verket, signera detsamma i överensstämmelse med vad

god sed kräver. Att här är fråga om en rätt, icke en plikt, för upphovsmannen

har i föreliggande danska och norska texter uttryckts så, att han har

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

rätt till eller krav på att bli namngiven. Departementschefen har emellertid

påpekat, att upphovsmannens skydd i förevarande del ej bör göras beroende

av att han framställer särskilt krav att komma i åtnjutande därav.

Med beaktande härav kan det av lagrådet önskade tillägget formuleras så,

att upphovsmannen skall angivas, vare sig han påfordrar det eller ej.

Enligt förslaget skall upphovsmannen angivas i överensstämmelse med

vad god sed kräver. Härmed åsyftas enligt motiveringen, att angivande

skall ske i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Lagrådet hemställer,

att detta kommer till uttryck i lagtexten.

4§.

Enligt första stycket har den som översatt eller bearbetat ett verk eller

överfört det till annan litterär eller konstnärlig form upphovsrätt till verket

i denna gestalt, men han äger icke förfoga däröver i strid mot upphovsrätten

till originalverket. Lagrådet hemställer, att uttrycket »annan

litterär eller konstnärlig form» jämkas till överensstämmelse med det i 2 §

använda »annan litteratur- eller konstart». Med arter får tydligen i detta

sammanhang förstås ej blott sådana huvudarter som skönlitteratur och

musik utan även underarter därav, t. ex. roman, drama och opera.

I andra stycket talas om att någon i fri anslutning till ett verk skapat ett

nytt och självständigt verk. Enligt motiveringen till 1 § ligger emellertid

redan i verbet skapa, att verket uppfyller de krav på självständighet och

originalitet som förutsättas för upphovsrätt. Då dessa krav här angivits särskilt,

bör verbet skapa ej användas. Lagrådet hemställer, att ordet »skapat»

ändras till »åstadkommit».

8 §•

För att medföra att ett verk blir att anse som offentliggjort eller utgivet

skola de här angivna åtgärderna enligt förslaget företagas lagligen. Härmed

avses att de skola ske med upphovsmannens samtycke eller med stöd

av bestämmelse i 2 kap. Både i fall av sistnämnda slag, t. ex. då köpare av

ett konstverk med stöd av 25 § visar verket offentligt, och i fall av samtycke

kan emellertid åtgärden sägas ske lovligen. Lagrådet hemställer därför,

att ordet »lovligen» användes i stället för det i sammanhanget mera

svårförståeliga »lagligen».

I 8 § andra stycket talas om spridning »bland» allmänheten. I 2 § sista

stycket har däremot valts uttrycket spridning »till» allmänheten, detta därför

att upphovsmannens rätt principiellt beröres även om åtgärden avser ett

enda exemplar. Då den teoretiska grunden är densamma i båda fallen, låt

vara att spridning av ett enda exemplar knappast är praktisk i 8 §, hemställer

lagrådet, att dess lydelse jämkas till överensstämmelse med 2 §.

9 §•

Med denna paragraf avses att från upphovsrättsligt skydd utesluta vissa

hos stats- eller kommunalmyndighet upprättade handlingar. Handlingar

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

av detta slag äro, i den mån de förvaras hos myndighet, enligt 2 kap. 2 §

tryckfrihetsförordningen att beteckna som allmänna handlingar. Med avseende

å allmänna handlingar anges i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen

närmare vad som förstås med stats- eller kommunalmyndighet.

Förslaget anknyter ej till de sålunda givna definitionerna på myndighet

utan inför i stället uttrycket »myndighet eller annat offentligt organ». I

betänkandet (s. 168) förekommer en antydan om att stadgandet ansetts

böra erhålla en generell avfattning med tanke på att lagen efter överenskommelse

kunde komma att gälla i förhållande till främmande länder.

Härigenom skulle författningar eller andra officiella handlingar, härrörande

från sådant land, få fritt utgivas i Sverige. Möjligen har man med

hänsyn härtill ansett mindre lämpligt att direkt hänvisa till närmare angivna

svenska myndigheter.

Det kan dock knappast vara tillrådligt att av sådan anledning avstå från

att ange de i stadgandet avsedda myndigheterna i överensstämmelse med

tryckfrihetsförordningen. Kommittén har själv framhållit, att stadgandet

främst vore av betydelse vid återgivning av svenska författningar samt av

beslut och yttranden av svenska myndigheter. Det framgår också att kommittén

ansett förslaget på denna punkt kunna föranleda tolkningssvårigheter.

Det må erinras att i 43 § 1937 års lag om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar stats- och kommunalmyndigheter definierats

på samma sätt som i tryckfrihetsförordningen. Ifrågavarande definitioner

ha även tagits till ledning vid bestämmande av tillämpningsområdet

för lagen den 13 mars 1942 med särskilda bestämmelser angående

stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller

krigsfara m. m.

Lagrådet hemställer med hänsyn till det anförda om sådan jämkning,

att stadgandet göres tillämpligt på myndighet, som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen.

Detta synes kunna ske genom en hänvisning.

Den omständigheten, att tillämpningsområdet angives genom hänvisning

till tryckfrihetsförordningens uppräkning av svenska myndigheter, torde

icke utesluta att, om lagen får vidgad giltighet genom överenskommelse

med annat land, stadgandet i viss utsträckning kan erhålla motsvarande

tillämpning på verk av utländskt ursprung.

I övrigt må framhållas, att oberoende av den upphovsrättsliga regleringen

hinder för återgivande av i lagrummet avsedda handlingar kan föreligga

på annan grund, närmast sekretessbestämmelser i 1937 års lag.

Om vissa närliggande frågor yttrar sig lagrådet vid 24 §.

13 §.

Kommittén har beträffande tillämpningen av denna paragraf uttalat, att

i de fall, då långtgående åtgärder för ändring av byggnad eller bruksföremål

äro betingade av tekniska skäl eller nödvändiga för att objektet skall

komma till ändamålsenlig användning, det icke kan undvikas att det konstnärliga

inslaget får sättas i efterhand. Enligt departementschefens mening

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kungl. Maj.ts proposition nr li år 1''JOO

bör stadgandet med hänsyn till praktiska skäl icke tolkas alltför restriktivt.

Lagrådet, som icke har något att erinra mot lagrummet i och för sig, vill

framhålla, att avvägningen mellan å ena sidan de praktiska och ekonomiska

skäl, som kunna åberopas för att söka motivera en önskad ändring,

och å andra sidan de konstnärliga värden, som till följd av ändringen måste

uppoffras, i det särskilda fallet kan bliva förenad med avsevärda svårigheter

och måste verkställas på sådant sätt att dylika värden av stort enskilt

och allmänt inLresse icke spolieras. Akademien för de fria konsterna

har i sitt remissyttrande förklarat sig befara att upphovsmannens skydd

till följd av förevar ande stadgande kan bliva illusoriskt. En sådan fara

måste otvivelaktigt ägnas uppmärksamhet vid tillämpning av lagrummet.

Det är icke uteslutet, att de konstnärliga värdena stundom kunna anses

väga tyngre än i och för sig påtagliga praktiska och ekonomiska fördelar.

15 §.

i andra stycket föreslås en ny regel om rätt att i tidning eller tidskrift

avbilda offentliggjort konstverk i samband med redogörelse för dagshändelse.

Enligt kommittéförslaget skulle denna nya rätt föreligga endast

vid redogörelse för dagshändelse på konstens område. Kommittén ansåg sitt

förslag i huvudsak täcka pressens behov. Under uttrycket dagshändelse

på konstens område borde nämligen enligt kommitténs mening föras icke

blott händelser som rent kulturellt berörde konstlivet — såsom då en utställning

öppnades, en staty avtäcktes eller en konstnär beviljade en intervju

— utan även andra händelser som hade anknytning till särskilda

konstverk eller konstnärspersonligheter. Såsom dagshändelse på konstens

område borde sålunda anses, att en konstnär tilldelades en utmärkelse ellei

firade en högtidsdag eller att ett konstverk såldes. Även en sådan händelse,

som att ett konstverk förfalskats, utsatts för åverkan eller stulits, borde

kunna räknas som en dagshändelse på konstens område i den mening

varom nu vore fråga.

I remissyttrandena har kommitténs förslag i princip godtagits. Svenska

tidningsutgivareföreningen har dock ifrågasatt, om rätten icke gjorts något

för snäv. För att uppnå likhet med föreliggande förslag i de andra nordiska

länderna ha i det remitterade förslaget orden »på konstens område»

fått utgå. Om dessa ord borttagas, leder emellertid lagtexten närmast tanken

på dagshändelser av helt annat slag. Bestämmelsen skulle kunna åberopas

till stöd för fri användning av exempelvis teckningar, som i karikatyrens

form eller på annat sätt åskådliggjort en politisk dagshändelse. Da

pressen väsentligen sysslar med dagshändelser, skulle för övrigt eu hänvisning

till samband därmed knappast innefatta någon begränsning. Rätten

alt i tidning eller tidskrift avbilda offentliggjort konstverk skulle alltså

bliva praktiskt taget obegränsad. Då det här gäller en nyhet i svensk lagstiftning

samt någon motsvarande inskränkning i upphovsrätten icke iinnes

vare sig i Bernkonventionen eller veterligen i lagstiftning utanför Norden,

bör man emellertid enligt lagrådets mening framgå med försiktighet och icke

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

utan grundligare förarbeten sträcka sig längre än kommittén föreslagit.

Lagrådet hemställer därför, att orden »på konstens område» medtagas i

lagtexten.

19 §.

Enligt gällande lag får utgiven dikt mångfaldigas i musikaliskt verk såsom

text till notskriften. I förslaget heter det, att tonsatt dikt må »som text

till det musikaliska verket återgivas i noter». Ordet noter användes här icke

i betydelsen nottecken utan i betydelsen av bok eller liknande med skrivna

eller tryckta noter, nothäften, partitur, vissa visböcker m. m. Lagrådet hemställer

om en omformulering till närmare anslutning med gällande lag, förslagsvis

så att uttrycket »i noter» ersättes med »i samband med notskrift».

En sådan formulering synes också i sak bättre överensstämma med förslagets

mening. Det lärer nämligen vara avsett att den som tonsatt en vers i

en dikt, som består av flera verser, på sådant sätt att tonsättningen passar

in även på var och en av de övriga verserna, äger rätt att i det musikaliska

verket trycka dels den första versen i direkt anslutning till notskriften och

dels de övriga verserna efteråt utan sådan anslutning.

20 §.

Beträffande utformningen av förevarande paragraf vill lagrådet till en

början framhålla, att innebörden av uttrycket »framförandet» i första

stycket kan vålla tveksamhet. Av motiveringen torde emellertid framgå, att

härmed åsyftas att utgivna verk må framföras vid tillfälle, där framförande

av sådana verk ej är det huvudsakliga. Lagrådet får hemställa, att stadgandet

förtydligas i enlighet härmed.

Enligt det remitterade förslaget har i paragrafens andra stycke undantagits

sceniskt verk eller filmverk, vilket däremot icke skett i första stycket.

I ett par remissyttranden ha framställts yrkanden, att det ifrågavarande

undantaget måtte utsträckas till hela paragrafen. Enligt lagrådets mening

ha starka skäl anförts för denna uppfattning. Framhållas må, att motsvarande

stadgande i gällande lag endast medger att vid sådana tillfällen, som

avses i första stycket, under vissa villkor få fritt framföras litterära eller

musikaliska verk. Den enligt förslaget gjorda utvidgningen till jämväl sceniska

verk och filmverk har ej närmare motiverats och synes ej heller påkallad.

Av nu anförda skäl får lagrådet hemställa, att från paragrafens

tillämpning generellt undantages sceniskt verk eller filmverk. Detta synes

lämpligen kunna ske genom att ett stadgande av dylik innebörd fogas till

paragrafen som ett tredje stycke, varvid andra stycket i motsvarande mån

jämkas.

22 §.

I andra stycket av förevarande paragraf ha i det remitterade förslaget

intagits bestämmelser om tvångslicensrätt för radio- eller televisionsföretag.

Enligt de föreslagna reglerna skall dylikt företag under vissa närmare

s. 383 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

383

angivna förutsättningar äga att i sina sändningar utnyttja skyddade verk

utan upphovsmannens samtycke men mot skyldighet att till honom utgiva

ersättning.

Frågan om införande av dylika tvångslicensbestämmelser har varit föremål

för ingående behandling av kommittén (betänkandet s. 243—246).

Därvid har lämnats en redogörelse för den internationella diskussionen om

hithörande spörsmål samt för de från den svenska radions sida framförda

önskemålen om införande av dylika tvångsbestämmelser till förmån för

radioföretag. Därav framgår bland annat att bestämmelserna tidigare ansetts

behövliga för att skydda radioföretagen mot överdrivna ersättningsanspråk

från upphovsmännens sida. I senare framställningar har emellertid

Sveriges radio som skäl för en tvångslicensordning icke längre anfört

argument av ekonomisk natur utan i stället vissa olägenheter av administrativ

art. Dessa föranleddes av lagens principiella krav att radion i förväg

skall inhämta tillstånd till sändningarna av upphovsmännen.

Kommittén har som sin mening uttalat, att det knappast funnes skäl att

bifalla de från radions sida framställda önskemålen. Ur principiell synpunkt

vore det icke tilltalande att fråntaga upphovsmannen möjligheten

att förbjuda radioutsändning — däri inbegripet även televisionsutsändning

— av verket; han kunde äga beaktansvärda skäl härtill av såväl ekonomisk

som ideell art.

Kommittén har även avvisat en från de nordiska radioföretagen framförd

tanke på en begränsad tvångslicensrätt, som skulle få betydelse huvudsakligen

i fråga om utföranden av musikaliska verk och uppläsning av

litterära verk, och detta först sedan upphovsmännen avlidit. I samband

därmed har kommittén framhållit, att de från radions sida påtalade svårigheterna

att erhålla samtycke från upphovsmännen även gällde andra arrangörer

än radioföretagen, vilka sistnämnda dock vore relativt väl utrustade

administrativt och torde ha lättare än de flesta att etablera erforderliga

kontakter med upphovsmän och deras rättsinnehavare.

Med hänsyn härtill och till vad som i samband med förekommande konventionsbest.

ämmelser om tvångslicens anförts om att dessa borde tillämpas

restriktivt har kommittén funnit sig icke böra i förslaget upptaga

några regler i ämnet.

Av remissprotokollet framgår, att Sveriges radio i sitt yttrande över kommitténs

betänkande återkommit till frågan och därvid framlagt ett något

modifierat förslag, vilket efter remissbehandling avstyrkts av samtliga berörda

intresseorganisationer.

Lagrådet anser ur principiella synpunkter betänkligt att vidtaga så betydande

inskränkningar i upphovsrätten som ett tvångslicensförfarande

alltid måste innebära och detta även i den modifierade form, som avses med

det remitterade förslaget. Det är att märka att upphovsmannens anspråk

att få bestämma om framförandet av sitt verk icke närmast är en ekonomisk

angelägenhet utan sammanhänger med överväganden av ideell och

personlig art. Enligt lagrådets mening kunna endast mycket starka skäl

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

åberopas för tvångsingripanden på detta område och några sådana ha knappast

blivit anförda. De administrativa olägenheter, som åberopats till stöd

för en tvångslicensordning, synas lagrådet icke böra tillmätas avgörande

betydelse vid bedömandet av denna principiellt betydelsefulla fråga. Av de

redovisade remissyttrandena torde för övrigt framgå, att den erforderliga

kontrollapparaten icke skall behöva bli alltför betungande, helst som

upphovsmannaorganisationerna i viss utsträckning torde kunna medverka.

Vad vidare angår hittillsvarande praxis på området synes densamma mot

organisationernas bestridande svårligen kunna åberopas till stöd för lagstiftningsåtgärder.

Det torde även böra uppmärksammas, att bestämmelser

om tvångslicensförfarande till förmån för radio- eller televisionsföretag

endast i ett par enstaka fall upptagits i utländsk lagstiftning.

På nu anförda skäl av i första hand principiell art ansluter sig lagrådet

till uppfattningen, att regler om tvångslicens icke böra införas på nu ifrågavarande

område. I enlighet härmed hemställer lagrådet, att andra stycket av

förevarande paragraf måtte utgå. Härav föranledas följdändringar i 45,

46, 48 och 52 §§.

23 §.

Kommittén har framhållit (betänkandet s. 246), att upphovsmannens

ensamrätt att till allmänheten sprida exemplar av litterära och musikaliska

verk principiellt omfattar även offentlig uthyrning och utlåning av exemplaren.

Upphovsmannen äger således i princip ett i upphovsrätten grundat

anspråk på ersättning för sådan uthyrning och utlåning av utgivna verk.

Då det gäller ersättning till författare för utlåning av litterära verk vid

de offentliga biblioteken, står valet mellan å ena sidan ett bibehållande av

den nuvarande ordningen med gottgörelse till författarna från en särskild

genom statsanslag bildad fond och å andra sidan införande av ett privaträttsligt

ersättningssystem, tvångslicens. Kommittén har ansett sig böra

av praktiska skäl förorda det förstnämnda alternativet, och förslaget har

i denna del biträtts av departementschefen.

Ehuru de föreslagna bestämmelserna måste sägas vara ur privaträttslig

synpunkt egenartade och det, såsom kommittén jämväl framhållit, vore

principiellt riktigast att på området införa ett privaträttsligt ersättningssystem,

finner lagrådet tillräckliga skäl icke föreligga att föreslå sådan

ändring i förslaget, särskilt som yrkande därom icke under remissbehandlingen

framförts från författarnas sida.

I lagförslagets 4 § första stycket fastslås, att upphovsrättsligt skydd föreligger

även i fråga om översättningar, bearbetningar och liknande andrahandsverk.

Det finnes icke något bärande skäl för att i fråga om ersättning

för offentlig utlåning giva översättares och bearbetares upphovsrätt annat

innehåll än den upphovsrätt som tillkommer författare till originalverk.

Därest ett privaträttsligt ersättningssystem infördes genom ett stadgande

av innehåll att upphovsman äger rätt till ersättning för sådan utlåning av

exemplar, som enligt 23 § första stycket må ske utan upphovsmannens

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

387

lämna tillräckligt stöd för en tillämpning i den riktning som nyss angivits.

Lagrådet förordar, att den avsedda inskränkningen i upphovsrätten förklaras

gälla vad som muntligen eller skriftligen anföres inför myndighet

eller i statlig eller kommunal representation eller vid offentlig sammankomst

för överläggning om allmänna angelägenheter. Genom uttrycklig

föreskrift bör därjämte sörjas för att utlåtanden och bevis m. in., som

man ej velat helt frige, komma i åtnjutande av skydd i avsedd omfattning.

Förslagsvis kunde detta ske genom en bestämmelse, att utlåtanden, såsom

bevis åberopade skrifter och dylikt må återgivas allenast i samband med

redogörelse för mål eller ärende vari de förekommit och i den omfattning

som betingas av ändamålet med redogörelsen. Liksom i förslaget skulle

vidare stadgas, att upphovsman äger ensam utgiva samling av sina anföranden.

Lagrådet hemställer, att paragrafens lydelse jämkas i enlighet med vad

ovan angivits.

Det bör framhållas, att i detta sammanhang endast är fråga om den

upphovsrättsliga regleringen. Att ur denna synpunkt hinder i ett givet fall

ej möter mot att återge innehållet i muntliga anföranden eller skriftliga

handlingar utesluter ej att på annan grund hinder därför kan föreligga,

såsom enligt sekretessbestämmelserna i 1937 års lag om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar eller för det fall att domstol

eller åklagare enligt 5 kap. 4 § eller 23 kap. 10 § rättegångsbalken meddelat

förbud mot uppenbarande av vad som muntligen förekommit vid

domstolsförhandling inom stängda dörrar eller vid förhör under förundersökning

i brottmål. — Det lär icke vara avsett att myndighet, som har att

tillse huruvida ur sekretessynpunkt hinder möter att utlämna allmänna

handlingar, tillika skall bevaka upphovsmans intresse enligt nu förevarande

lag; detta intresse tillkommer det upphovsmannen att själv tillvarataga.

26 §.

Lagrådet hemställer, att uttrycket »i överensstämmelse med vad god sed

kräver» liksom i 3 § förtydligas till »i den omfattning och på det sätt god

sed kräver».

27 §.

I 10 § tredje stycket konstverkslagen finnes intagen en bestämmelse om

att porträttbild, som är utförd efter beställning, ej må efterbildas av konstnären

eller hans rättsinnehavare utan tillstånd av beställaren eller, efter

dennes död, av hans efterlevande make och arvingar. Beträffande denna

bestämmelse har kommittén anfört, att det i regel torde vara förutsatt

mellan parterna, att konstverket skall förbli unikt eller att i vart fall inga

andra repliker skall framställas än de beställaren avsett. Skulle undantagsvis

så icke vara fallet, bör emellertid enligt kommitténs mening gälla, alt

beställaren får skydda sina intressen genom uttryckligt förbehåll. Någon

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

motsvarighet till det nu berörda stadgandet har därför icke upptagits i

kommitténs förslag.

Mot förslaget att slopa den nuvarande regeln och låta frågan lösas genom

avtalstolkning har i ett par remissyttranden invänts, att en sådan

tolkning ofta måste bli ytterst vansklig. Föredragande departementschefen

har emellertid biträtt kommitténs mening och därvid anfört, att den av

kommittén förordade lösningen i alla normala fall torde leda till samma

resultat som den nuvarande regeln. Enligt departementschefens mening

har denna likväl företräde ur principiell synpunkt och är mer ändamålsenlig

i de — visserligen sällsynt förekommande — fall, då det får antagas

ha varit parternas avsikt att konstnären skulle behålla reproduktionsrätten.

Lagrådet delar de uttalade farhågorna för tolkningssvårigheter med den

föreslagna lösningen av frågan. Även om det ligger i sakens natur att antalet

förekommande fall alltid måste vara jämförelsevis ringa, är det likväl angeläget

att bestämmelserna utformas så att tvister i möjligaste mån undvikas.

Med denna utgångspunkt synes det naturligare att konstnären får förbehålla

sig reproduktionsrätt än att av beställaren kräva uttryckligt förbehåll

att konstverket skall förbli unikt, något som han säkerligen i de flesta

fall utgår från såsom självklart. Med hänsyn till det anförda kunna de till

stöd för förslaget åberopade synpunkterna enligt lagrådets mening icke utgöra

tillräckliga skäl för en ändring av gällande rätt. Lagrådet får för den

skull hemställa, att i förevarande paragraf intages en motsvarighet till det

nuvarande stadgandet i konstverkslagen om beställares rätt med avseende

å beställd porträttbild. Systematiskt synes detta lämpligen kunna ske genom

att stadgandet i första styckets andra punkt, att överlåtelse av exemplar

icke innefattar överlåtelse av upphovsrätt, flyttas till ett nytt andra

stycke, vari jämväl upptages ett stadgande, att i fråga om beställd porträttbild

äger upphovsmannen dock icke utöva sin rätt utan tillstånd av beställaren

eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar. Genom

en sådan ändring skulle övergångsbestämmelsen i 70 § bli obehövlig.

I sista stycket av förevarande paragraf har stadgats, att vissa bestämmelser

skola tillämpas allenast i den mån annat ej är eller må anses avtalat.

Detta uttryckssätt har kritiserats i flera remissyttranden, varvid förordats

slutordens förkortande till antingen »där ej annat må anses vara

avtalat» eller »där ej annat avtalats». Kritiken synes lagrådet berättigad.

Meningen är nämligen blott, att bestämmelserna skola vara dispositwa på

samma sätt som andra dispositiva lagregler. Samma tankegång uttryckes i

köplagens 1 § så, att i denna lag givna stadganden skola lända till efterrättelse,

såvitt ej annat är uttryckligen överenskommet eller eljest må anses

avtalat eller ock följer av handelsbruk eller annan sedvänja. Vill man ej

uttrycka sig så omständligt och alltså sätta vad som uttryckligen överenskommits

i motsats till vad som eljest må anses avtalat, lärer det icke vara

möjligt att såsom två sidoordnade led nämna vad som är avtalat och vad

som må anses avtalat. Även vad som utan särskild avtalsföreskrift fram
-

s. 385 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

385

samtycke, skulle därigenom översättares och bearbetares berättigade krav

på ersättning tillgodoses. Om emellertid det nuvarande ersättningssystemet

bibehålies, bör enligt lagrådets mening i stället frågan om rätt til)

gottgörelse ur författarfonden för offentlig utlåning av översättningar och

bearbetningar snarast möjligt regleras. Lagrådet vill i samband härmed

erinra om att styrelsen för Sveriges författarfond, enligt vad som framgår

av styrelsens förslag om anslag till fonden för budgetåret 1958/59, uppdragit

riktlinjerna för bur ersättning till översättarna bör bestämmas och

fördelas. Styrelsen synes således vara beredd att möta de organisatoriska

problem, som kunna vara förenade med ett ersättningssystem, vilket även

omfattar översättarna.

Jämväl det av ett antal läroboksförfattare under remissbehandlingen

gjorda uttalandet att ersättning i vissa fall bör utgå för utlåning av läroböcker

och dylikt vid undervisningsanstalter förtjänar beaktande. I fråga

om dylik utlåning tarvas emellertid närmare utredning av spörsmålet i vad

mån den är att anse såsom offentlig.

Den tilltänkta regleringen av frågan om ersättning till författare för uthyrning

av böcker i bokbarer och liknande bör avse även översättare och

bearbetare.

I första stycket av förevarande paragraf har beträffande noter till musikaliskt

verk föreslagits en undantagsbestämmelse av innehåll att uthyrning

därav till allmänheten icke får ske utan upphovsmannens samtycke. Med

uttrycket »noter» avses här, enligt vad som framgår av remissprotokollet,

nothäften och liknande notmaterial. Olika meningar ha yppats beträffande

frågan om tonsättares ensamrätt även bör omfatta uthyrning av grammofonskivor,

tonband och dylikt. Det synes antagligt att sådan uthyrning kommer

att med tiden få alltmera ökad omfattning, och lagrådet finner i likhet

med kommittén anledning saknas att i förevarande avseende göra skillnad

mellan olika slags exemplar av musikverk. Det har uttalats farhågor

för att den kundkrets, till vilken uthyrare av grammofonskivor och dylikt

vänder sig, icke skulle, för det fall att tonsättarnas ensamrätt utsträcktes

på nu angivet sätt, kunna få sina intressen tillräckligt tillgodosedda. Emellertid

bör man enligt lagrådets mening kunna räkna med alt avtal för tillgodoseende

av nämnda intressen skola kunna träffas mellan uthyrarna och

tonsättarnas organisationer. Under åberopande av vad nu anförts hemställer

lagrådet, att i omförmälda undantagsbestämmelse uttrycket »noter til!» utbytes

mot »exemplar av». Härav föranledes eu följdändring i 66 §.

24 g.

Förslagets 9 § avser alt från upphovsrätt helt utesluta statliga och kommunala

myndigheters beslut och yttranden. Ett i viss mån annat betraktelsesätt

bär ansetts motiverat beträffande anföranden som av parter, sökande

eller andra hållas inför sådan myndighet, liksom beträffande vad

som anföres i offentliga representationer. I fråga om sådana anföranden

har upphovsrätt i och för sig ansells kunna föreligga, försåvift de över
‘25

llihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 17

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

huvud äro av beskaffenhet att kunna betecknas som verk. Allmänna intressen

ha dock ansetts betinga en sådan inskränkning i upphovsrätten,

att dylika anföranden i regel skola få återgivas utan upphovsmans samtycke.

I detta sammanhang är av betydelse, att anföranden av ifrågavarande

slag ej sällan upptagas i myndighets protokoll eller eljest ingå i myndighets

akt samt att de på detta sätt kunna utgöra allmänna handlingar i

tiyckfrihetsförordningens mening. Förevarande paragraf avser att från nu

antydda utgångspunkter reglera vad i upphovsrättsligt hänseende skall

gälla om dylika anföranden, vare sig de hållits muntligen eller enbart eller

tillika föreligga i skrift. I samband härmed behandlas i paragrafen motsvarande

spörsmål såvitt angår offentliga sammankomster för överläggning

om allmänna angelägenheter. Rörande paragrafens avfattning är från

lagrådets sida att framhålla följande.

Lagrådet har vid 9 § hemställt, att begreppet myndighet där bestämmes

genom hänvisning till de i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen givna definitionerna

på stats- och kommunalmyndigheter. Bifalles denna hemställan,

bör detta tydligen återverka på förevarande paragraf, så att begreppet myndighet

även här skall uppfattas i överensstämmelse med definitionerna i

nämnda grundlagstadgande. Det synes icke erforderligt att detta särskilt

kommer till uttryck i lagtexten.

Den föreslagna benämningen »offentliga representationer» motsvaras i

tryckfrihetsförordningens definitioner av en kortfattad specificering av

statliga och kommunala representationer, vilka därvid ingå bland övriga

uppräknade stats- och kommunalmyndigheter. Att begreppet myndighet

således enligt dessa definitioner är ett vidare begrepp än offentlig representation

samt att i tryckfrihetsförordningen skiljes mellan statliga och

kommunala representationer synes göra vissa jämkningar påkallade i förevarande

paragraf. Sålunda böra lämpligen anföranden inför myndighet

behandlas först samt därnäst anföranden i »statlig eller kommunal representation».

Införandet av sistnämnda uttryck torde innebära en förbättring

även såtillvida, att man undgår att i samma mening använda ordet »offentliga»

i två olika betydelser.

Som en gemensam beteckning på de anföranden av skilda slag som enligt

paragrafen skola få återges utan upphovsmans samtycke användes i

förslaget »muntliga och skriftliga förhandlingar». Man har ansett sig därigenom

begränsa stadgandets räckvidd till att avse sådant som kunde sägas

innebära en förhandling i inskränkt bemärkelse. På sådan grund har man

förmenat, att det ej skulle vara tillåtet att fritt återgiva t. ex. böcker eller

konstverk, som i rättegång åberopades som bevis, och än mindre vetenskapliga

skrifter som ingåves till myndighet i ett befordringsärende. Även

sakkunnigutlåtanden ha ansetts kunna falla utanför stadgandet; dock att

det skulle vara medgivet att utan upphovsmans samtycke återgiva sådana

i samband med en redogörelse för mål eller ärende, vari de förekommit.

Lagrådet kan icke finna, att »förhandlingar» i detta sammanhang är

en lämplig beteckning. Ej heller eljest synes den föreslagna formuleringen

s. 389 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960 389

står såsom avsett måste nämligen anses vara avtalat och är alltså i lagens

mening avtaiat. Då detta torde stå klart utan längre förklaringar, hemställer

lagrådet, att slutorden i 27 § förkortas till »i den mån ej annat avtalats».

28 §.

På skäl som framgå av vad under 27 § anförts hemställer lagrådet, att

begynnelseorden i 28 § föx-kortas till »om ej annat avtalats».

29 §.

Enligt kommitténs förslag skulle ett avtal kunna jämkas om det ledde

till uppenbar obillighet. Mot detta förslag, såsom det utlagts i motiven, har

från förläggarhåll invänts, att upphovsmän, som fått normal betalning för

sina verk, icke borde kunna begära tilläggshonorar, hur stor den försålda

upplagan av verket än bleve, liksom ingen komme på idén att de skulle

betala igen något, om verket bleve ett ekonomiskt fiasko. I det till lagrådet

remitterade förslaget har — med beaktande av den framförda kritiken ■—

stadgandet utformats i närmare anslutning till andra liknande generalklausuler

i nya lagar på förmögenhetsrättens område, bl. a. skuldebrevslagen och

nyttjanderätt slagen. Såsom förutsättning för jämkning bär icke angivits att

avtalet leder till uppenbar obillighet utan att tillämpning av avtalsvillkor är

uppenbarligen otillbörlig.

Lagrådet, som anser att kritiken mot kommitténs förslag haft visst fog

för sig, finner det vara en fördel, att stadgandet avfattats i närmare överensstämmelse

med liknande generalklausuler i andra lagar. Erinras må, att

9 § lagen om rätt till arbetstagares uppfinningar på lagrådets hemställan

avfattades i anslutning till motsvarande bestämmelser i 8 § lagen om skuldebrev

och 3 kap. 43 § lagen om nyttjanderätt (prop. 1949 nr 101 s. 102 och

103). Emellertid vill lagrådet understryka, att stadgandet i upphovsrättslagen

icke bör tillämpas så återhållsamt som skuldebrevslagens generalklausul.

De sociala förutsättningarna i fråga om parternas ekonomiska

jämnspelthet äro nämligen olika. Under nuvarande förhållanden torde upphovsmannen

vanligen vara den svagare parten, som behöver lagens skydd.

Liksom den nyss angivna generalklausulen i nyttjanderättslagen i åtskilliga

fall använts till hyresgästers skydd bör därför motsvarande stadgande i upphovrättslagen

tillämpas i sådan omfattning att upphovsmännen erhålla

nödigt skydd.

30-40 §§.

I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt

i vissa särskilda avseenden, framför allt genom förlagsavtal. Under remissbehandlingen

har ifrågasatts huruvida förlagsavtalet överhuvud borde upptagas

till reglering. Enligt kommittéförslaget skulle bestämmelserna fått

större betydelse genom att vissa av dem — bl. a. om förläggares utgivningsplikt

och filmföretags inspelningsplikt — skulle vara tvingande. Enligt det

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

remitterade förslaget skola emellertid, såsom framgår av 27 § andra stycket,

samtliga dessa bestämmelser vara dispositiva. Lagrådet, som finner de mot

tvingande reglering åberopade skälen vara övertygande, anser en reglering

genom dispositiva regler vara av värde. Att bestämmelserna i 30—40 §§ icke

bliva tvingande gör det emellertid än mer angeläget att vid tillämpningen av

29 § iakttages vad lagrådet anfört under sistnämnda paragraf.

Den i 39 g upptagna bestämmelsen, att överlåtelse av rätt till inspelning

på film omfattar rätt att genom filmen göra verket tillgängligt för allmänheten,

avser främst att klargöra, att rätten in dubio omfattar jämväl visning

i television. Då uttrycket »genom filmen» kan uppfattas såsom liktydigt med

»på biograf», hemställer lagrådet, att avsikten klargöres genom att till orden

»genom filmen» lägges »på biograf, i television eller annorledes».

43 §.

I fråga om alster av konsthantverk och konstindustri innebär kommitténs

förslag en förlängning av skyddstiden från den i gällande lag bestämda tiden

av tio år, räknat från offentliggörandet, till en tid av femtio år från

upphovsmannens dödsår. Till stöd härför har kommittén anfört, att rätten

att utnyttja produkter av konstslöjd i många fall kunde vara av betydande

ekonomiskt och ideellt värde under lång tid. Mot förslaget har framförts

skarp kritik av företrädare för näringslivet. Ej ens svenska slöjdföreningen,

som dock även representerar upphovsmän på området, har tillstyrkt förslaget

utan fastmer uttalat, att värdet av den kraftigt förlängda skyddstiden

och den förändrade utgångspunkten för dess beräkning av olika skäl

icke kunde anses på ifrågavarande område oomtvistligt. Departementschefen

har emellertid ansett skäl knappast föreligga att, då fråga vore om alster

av verklig konst, stadga kortare skyddstid än för konstverk i allmänhet.

Därjämte har departementschefen framhållit, att i flera länder inom Bernunionen,

bl. a. i grannländerna, sedan länge gällt femtioårig skyddstid

även för hithörande produkter utan att man förmärkt några olägenheter

härav.

Att förslaget skulle leda till betänkliga konsekvenser för näringslivet hävdas

bestämt i en från justitiedepartementet till lagrådet för kännedom

överlämnad skrift från kooperativa förbundet, Stockholms handelskammare,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund

och Sveriges köpmannaförbund.

Beträffande den föreliggande frågan om skyddstidens längd för alster

av konsthantverk och konstindustri har någon mera ingående utredning

icke redovisats i kommitténs betänkande. Förslaget synes icke så mycket

grunda sig på några erfarenheter av att den nu gällande skyddstiden är för

kort som mera på önskemål om nordisk och internationell anknytning i

förening med den formella svårigheten att draga en gräns mellan bruksföremål

och andra konstverk.

Enligt lagrådets mening ha de överväganden, som sålunda torde varit

vägledande för kommitténs förslag, fog för sig. Å andra sidan kan icke för
-

s. 391 Kontrollera mot PDF

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

nekas, att konstnärliga bruksföremål förete beröringspunkter även med

patent, mönster och modeller, alltså områden, där kortare skyddstider överlag

gälla. Även åtskilliga rent praktiska skäl tala för kortare skyddstid och

det torde vara ofrånkomligt att en lång skyddstid kan verka hindrande

för vissa näringsidkare och även medföra olägenheter ur konsumentsynpunkt.

Det kan för övrigt ifrågasättas, om icke en lång skyddstid understundom

är till hinder även för de på området skapande konstnärerna

själva.

Ur nu anförda synpunkter kunna vissa skäl tala för en kortare skyddstid

för alster av konsthantverk och konstindustri. Emellertid torde det vara

svårt att utan närmare utredning bortse från det förhållandet, att jämväl

för dylika alster en femtioårig skyddstid gäller i de allra flesta länder.

Även om i dylika fall upphovsrätten understundom kan vara något mera

begränsad till sin omfattning, får dock utvecklingen anses ha gått i riktning

mot en skyddstid av femtio år även för bruksföremål. Med hänsyn till

önskvärdheten av såvitt möjligt enhetliga internationella bestämmelser beträffande

en så viktig fråga som skyddstidens längd har lagrådet ansett

sig icke kunna utan ytterligare utredning förorda annan lösning av detta

spörsmål än kommittén föreslagit.

45, 46 och 48 §§.

Därest 22 § andra stycket, såsom lagrådet hemställt, kommer att utgå,

böra de hänvisningar till nämnda stycke, som upptagas i 45, 46 och 48 §§,

omformuleras så att de i stället avse 22 §. Därjämte torde vissa andra

mindre jämkningar böra ske i de här givna paragrafhänvisningarna.

51 §.

I denna paragraf föreslås åtgärder huvudsakligen till skydd mot att

äldre verk återges offentligt på ett sätt som kränker allmänna kulturintressen.

Myndighet som Konungen bestämmer skall sålunda äga hos domstol

utverka förbud mot dylikt återgivande. Enligt vad som framgår av

53, 55 och 59 §§ är avsett, att överträdelse av förbudet skall kunna föranleda

straff och förverkandepåföljd. Brottet skall höra under allmänt åtal,

men för åtal förutsättes angivelse av myndighet som nyss berörts. Det är

avsett att åt svenska akademien, musikaliska akademien och akademien

för de fria konsterna skall uppdragas att, var för sitt område, fungera såsom

myndighet, om vilken här är fråga.

Angående behovet och lämpligheten av de föreslagna anordningarna kunna

väl föreligga delade meningar. Särskilt erfarenheterna från Danmark,

där skydd för äldre verk redan genomförts, tyda dock på att det föreslagna

stadgandet skulle ha en uppgift att fylla. Obefogade ingripanden torde ej

vara att befara i betraktande av övervakningsmyndighetens kompetens och

de stränga förutsättningar som enligt ordalydelsen och motiven skola gälla

för stadgandets tillämpning. Som ägnat att minska olägenheterna för dem,

mot vilka förbud kunde ifrågakomma, framstår, att övervakningsmyndig
-

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

heten tankes skola ha att på begäran lämna förhandsbesked, huruvida ett

tillämnat återgivande kommer att föranleda förbudstalan från myndighetens

sida.

Lagrådet har under dessa omständigheter intet att erinra mot att bestämmelser

i ämnet upptagas i lagen. I fråga om det närmare utformandet av

bestämmelserna vill emellertid lagrådet förorda vässa ändringar.

Med de föreslagna anordningarna synes kriminaliseringen närmast framstå

som påföljd för att en viss person, svaranden i förbudsprocessen, brutit

mot ett enbart för honom gällande förbud. Även om liknande straffbestämmelser

kunna uppletas inom andra rättsområden, anser lagrådet för nu

ifrågavarande fall vite vara att föredraga framför straff. I 51 § bör därför

tilläggas, att domstol äger vid vite meddela förbud.

Då akademierna räknats som myndighet, blir uppenbarligen 20 § promulgationslagen

till rättegångsbalken tillämplig å förbudsprocessen. Detta

innebär — om ej annan bestämmelse meddelas — bl. a., att det ankommer

på riksåklagaren att å det allmännas vägnar besluta om fullföljd av talan

i målet till högsta domstolen. Det torde vara tydligt, att akademierna för

sin talan i underrätt och hovrätt behöva anlita biträde av lämplig tjänsteman

eller advokat. Med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken bör vid behov

interimistiskt förbud kunna utverkas redan i början av rättegången.

Vite bör bestämmas i pengar. Om det ifrågakommer att begära utdömande

av försuttet väte, förutsätter lagrådet, att akademien bör hemställa hos

åklagare att föra talan därom. Bestämmelserna i 18 § promulgationslagen

till rättegångsbalken bli i sådant fall tillämpliga. I samband med utdömande

av vite bör rätten äga förordna om förverkande. Det kan tänkas att i

detta hänseende föreskrifterna i 17 § nyssnämnda lag få betydelse.

Vad närmare beträffar frågan om förverkande upptar förslaget — som

enligt vad redan angivits utgår från att överträdelse av förbud skall vara

belagt med straff — i 55 §, gemensamt för sådan överträdelse och andra

förfaranden i strid mot lagen, vissa bestämmelser för att förebygga att

egendom i fortsättningen användes i strid mot lagen. Den talan som med

stöd därav föres skall enligt 59 § tredje stycket anses som talan om förverkande,

såvitt det gäller överträdelse av förbud enligt 51 §, men eljest som

talan om enskilt anspråk.

Lagrådet finner det ur olika synpunkter vara att föredraga att de påföljder,

som sålunda hänföra sig till överträdelse av förbud enligt 51 § och

som till skillnad mot övriga i 55 § berörda åtgärder ansetts ha karaktär av

förverkande, utbrytas till särskild behandling i anslutning till bestämmelserna

i 51 §. Då lagrådet har för avsikt att föreslå att de i 52 § av förslaget

upptagna bestämmelserna skola utgå, räknar lagrådet med att under sistnämnda

paragraf i stället kunna upptagas ifrågavarande föreskrifter om

förverkande. Dessa bestämmelser kunde i ett första stycke innehålla till en

början, att i samband med utdömande av vite rätten äger efter vad som

tinnes skäligt föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplar

som avses med förbud enligt 51 § så ock av föremål som kan användas en
-

s. 393 Kontrollera mot PDF

393

Knngl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

dast för framställning därav. Vidare borde stadgas dels att sådan föreskrift

må avse, att egendomen skall förstöras eller på visst sätt ändras, dels —

i ett andra stycke — att påföljden ej skall gälla mot den som i god tro

förvärvat egendomen eller rätt därtill. För att möjliggöra beslag borde slutligen

i detta sammanhang även föreskrivas, att egendom, som avses i första

stycket av den nya förverkandeparagrafen, må i avbidan på föreskrift som

där sägs tagas i beslag.

Till de ändringar, som härav påkallas i 53, 55, 59 och 63 §§, återkommer

lagrådet i det följande.

52 §.

Under denna paragraf föreslås inrättande av en särskild skiljenämnd

för avgörande av tvister rörande vissa ersättningar, nämligen ersättning

till upphovsman, då verk utnyttjas i skolböcker och dylikt, dikt användes

i sångtext eller konstverk återges i populärvetenskaplig framställning, vidare

ersättning till grammofonfabrikanter och utövande konstnärer, då

grammofonmusik spelas i radio eller television, samt ersättning vid sådan

utsändning i radio eller television, som enligt 22 § andra stycket sker utan

upphovsmans samtycke. Liknande uppgifter skulle tillkomma nämnden

enligt 16 § förslaget till lag om rätt till fotografisk bild. Av ifrågavarande

grupper skulle ett par bortfalla, om lagrådets hemställan vid 22 § och en

motsvarande hemställan vid 9 § fotografirättslagen godtages.

Mot kommitténs förslag i denna del ha under remissbehandlingen Stockholms

rådhusrätt och socialstyrelsen framställt vägande erinringar. En

kritisk inställning framträder jämväl i advokatsamfundets yttrande. Ehuru

kritiken delvis beaktats, föreligga enligt lagrådets mening avgörande betänkligheter

även mot det nu framlagda förslaget.

Visserligen gäller i åtskilliga fall, att tvist enligt lag eller författning skall

omedelbart prövas av skiljemän. Vanligen torde emellertid härvid den som

ej godtar avgörandet äga draga tvisten under domstols prövning. Enligt

förevarande stadgande åter skulle skiljenämnden vara ensam behörig att

upptaga tvist varom i lagrummet är fråga; allmän domstol skulle ej ens

om båda parterna önskade det vara behörig att taga befattning med tvisten.

Nämnden, som förutsättes vara permanent, skulle, såvitt nu kan bedömas,

komma att sakna de möjligheter till bevisupptagning som eljest stå domstolarna

till buds.

Till den svaghet som detta innebär kommer, att i detta fall det överhuvud

är ovisst, om nämnden skulle fylla något nämnvärt praktiskt behov. Kommittén

har framhållit (betänkandet s. 411), att berörda organisationer kunna

förutsättas kollektivt avtala om vissa taxor och tariffer till ledning för

ersättningens bestämmande i olika hänseenden och att därför uppgörelse

i godo torde komma att träffas i det stora flertalet särskilda fall. Som motiv

för nämndens inrättande anföres emellertid, att vare sig förhandlingar äga

rum mellan parterna personligen eller mellan organisationerna risk finnes

att uppgörelse ej kommer till stånd. För sådant fall borde man finna så

opaginerad Kontrollera mot PDF

394:

Kungi. Maj:ts proposition nr i7 år 1960

enkla och kostnadsbesparande former som möjligt. Inför den föreslagna

nämnden kunde förfarandet i enkla fall inskränkas till en kortare skriftväxling.

Enligt lagrådets mening kan dock icke tagas för givet, att i de tvisliga

fallen vanlig domstolsprövning överlag kan undvaras. Även i den allmänna

processen finnes för de enkla fallen möjlighet att snabbt avgöra målen i

enkla former (jfr t. ex. 42 kap. 20 § andra stycket samt 17 och 18 §§ rättegångsbalken).

För det fall, att prövningen väsentligen skulle inskränka

sig till fastställande av ersättningens belopp, må erinras, att det visserligen

tidigare förekom att domstolarna hänsköto uppskattningsfrågor till gode

män men att numera allmänt torde anses att även uppskattningsfrågor böra

ankomma på domstolen.

Under hänvisning till det anförda kan lagrådet icke finna att tillräckliga

skäl förebragts för inrättande av den särskilda nämnden. Däremot vill

lagrådet föreslå, att tvister av detta slag skola upptagas av Stockholms

rådhusrätt som första domstol. Bestämmelse därom kan införas i 58 §, varemot

föreskrifterna i denna paragraf böra utgå; där kunna i stället intagas

föreskrifter om förverkande m. m. vid överträdelse av förbud enligt 51 §

på sätt lagrådet vid nämnda paragraf föreslagit.

Lagrådet erinrar, att därest i denna paragraf i en eller annan form likväl

upptagas bestämmelser om skiljenämnd, bifall till lagrådets hemställan

vid 22 § föranleder, att hänvisningen till 22 § andra stycket utgår.

53 §.

Av lagrådets hemställan vid 51 § betingas den ändringen i 53 §, att straffbestämmelsen

ej göres tillämplig på åtgärd som strider mot förbud enligt

51 §.

55 §.

Lagrådet har vid 51 § hemställt, att ur 55 § utbrytes vad som hänför sig

till förverkandepåföljder för överträdelse av förbud enligt 51 §; enligt vad

lagrådet förutsatt kunde bestämmelser därom meddelas i 52 §. Vad 55 §

i övrigt innehåller avser icke förverkande; i fråga om talan som föres med

stöd av 55 § skall enligt 59 § tredje stycket gälla vad i allmänhet är stadgat

om enskilt anspråk. Det vore under dessa förhållanden icke tillfredsställande,

om lagrummet bibehölles i sin föreslagna avfattning, vilken otvivelaktigt

tyder på att fråga skulle vara om förverkandepåföljder. Lagrådet

ifrågasätter, huruvida ej avfattningen kunde ske i nära anslutning till de

motsvarande bestämmelser, som återfinnas i 19 § 3 mom. patentförordningen.

I enlighet härmed kunde lämpligen till en början förordnas, att den

som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i 53 §

sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom med

avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till upphovsmannen

eller hans rättsinnehavare. Vidare kunde stadgas, att på yrkande av den
-

s. 395 Kontrollera mot PDF

395

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

ne äger ock rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom

skall förstöras eller på visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola

vidtagas därmed för att förebygga missbruk. Andra stycket i förslaget kunde

därefter bibehållas oförändrat.

Såsom egendom med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger

äro att anse ej blott olovligen mångfaldigade exemplar av verket

utan även trycksats, kliché, form eller annat hjälpmedel som kan användas

endast för framställning därav och detta även om hjälpmedlet framställts

lovligen.

Lagrådet förutsätter, att bestämmelsen även med den av lagrådet föreslagna

omformuleringen tillämpas i enlighet med de riktlinjer kommittén

angivit.

56 §.

Av den formella omarbetning, som ifrågasatts beträffande 55 §, torde

påkallas viss formell jämkning i denna paragraf, t. ex. så, att rätten förklaras

äga, utan hinder av vad i 55 § är stadgat, om det med hänsyn till det

konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av verk eller övriga

omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela tillstånd

att exemplaret mot särskild ersättning till upphovsmannen eller

hans rättsinnehavare göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes

för avsett ändamål.

Det må erinras, att stadgandet har en viss motsvarighet i 21 § 1 mom.

patentförordningen.

58 §.

Enligt vad lagrådet förordat vid 52 § samt med beaktande av den hemställan,

som gjorts vid 22 §, finner lagrådet, att i denna paragraf som en

andra punkt bör tilläggas, att samma lag vare i mål om ersättning som

avses i 14 § andra stycket, 16 §, 19 § första stycket eller 47 §.

59 §.

Uppräkningen i andra styckets första punkt torde — på sätt genom lag

den 12 december 1958 skett med en liknande uppräkning i 20 kap. 13 §

rättegångsbalken — böra jämkas med hänsyn till nya ärvdabalkens införande.

Lagrådet hemställer om sådan ändring att uppräkningen, förutom efterlevande

make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led eller syskon, kommer

att avse den som på grund av adoption står i motsvarande förhållande

till upphovsmannen.

I enlighet med lagrådets hemställan vid 51 och 53 §§ bör sista punkten

i andra stycket utgå. Av samma skäl och i anslutning till den förordade omarbetningen

av 55 § bör tredje stycket utgå.

Vidkommande bestämmelserna i fjärde stycket om beslag bör, såsom

lagrådet vid 51 § framhållit, särskilt stadgande meddelas om beslag av

egendom som kan drabbas av förverkandepåföljd vid överträdelse av för
-

s. 396 Kontrollera mot PDF

396 Kungl. Maj:ls proposition nr 17 år 1960

bud enligt 51 §. Lagrådet har förutsatt, att detta stadgande skulle upptagas

i 52 §, som även i övrigt skulle erhålla helt ändrat innehåll. Det återstår då

att taga ståndpunkt till frågan, om beslag bör medges för säkerställande av

upphovsmans talan enligt 55 §.

Sådan talan avser enligt förslaget ej förverkande. Åtminstone efter orden

kan den ej heller sägas angå återbekommande av föremål som avhänts

upphovsmannen genom brott. Förutsättningar för tillämpning av 27 kap.

1 § rättegångsbalken skulle då ej föreligga. I detta läge torde man, såsom

antytts i förarbetena till nämnda balk (jfr SOU 1938:44 s. 278), såvitt ej

särskild bestämmelse meddelas, vara hänvisad att även i brottmål anlita

handiäckning enligt lo kap. 3 § rättegångsbalken, eventuellt motsvarande

bestämmelser i 8 kap. utsökningslagen. Särskilt som det framhållits såsom

önskvärt och antagligt, att i mål av förevarande slag förlikning i stor

utsträckning träffas mellan enskilda parter, kan det förefalla tveksamt, om

en särbestämmelse angående beslag här skall vara påkallad för säkerställande

av ett enskilt anspråk. Under antagande, att talan om enskilt anspråk

för upphovsmannen ofta kommer att föras av åklagaren i samband med

ansvarstalan samt att det härvid även för åklagaren kan vara en lättnad,

om beslag må anlitas i stället för handräckning, vill lagrådet dock icke

motsätta sig att sista stycket i 59 § bibehålies oförändrat. Som kommittén

framhållit (betänkandet s. 443) gäller stadgandet endast för brottmål, ej

när talan föres i den för tvistemål stadgade ordningen.

63 §.

Bifall till lagrådets hemställan vid 51 § föranleder hänvisning till 6 kap.

i stället för 7 kap.

64 §.

I denna paragraf föreslås upphävande av bl. a. lagen den 14 december

1956 om skydd för vissa kartor och lagen den 1 mars 1957 om tillfällig förlängning

av skyddstid för litterära och musikaliska verk. Några övergångsbestämmelser

härutinnan ha ej föreslagits.

Enligt övergångsbestämmelserna till 1956 års lag om skydd för vissa

kartor gäller att lagen äger tillämpning jämväl å karta, som upprättats

dessförinnan. Från denna huvudregel ha emellertid stadgats två undantag.

Sålunda må redan framställda exemplar fritt spridas av karta, som mångfaldigats

före lagens ikraftträdande. Vidare fingo äldre klichéer m. m. fritt

användas till utgången av år 1957 och exemplar, som framställts med stöd

härav, må fritt spridas.

Det synes uppenbart, att exemplar som avses med det förstnämnda undantaget

få spridas jämväl efter ikraftträdandet av upphovsrättslagen.

Ifrågavarande fall omfattas givetvis av bestämmelserna i 66 §. Vad beträffar

de i det andra undantaget till kartlagen avsedda klichéerna in. in. innebär

även den nya lagen, att dessa ej få användas. I 67 § anges visserligen

att dylika föremål, som framställts med stöd av äldre lag, få fritt användas

s. 397 Kontrollera mot PDF

397

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

till utgången av år 1962. Det synes emellertid klart, att medgivandet ej avser

klichéer m. m. vilka, såsom de förevarande, visserligen framställts med

stöd av äldre lag, men vilkas användande sedermera blivit otillåtet.

Några särskilda övergångsbestämmelser beträffande de båda undantagen

i kartlagen synas sålunda icke påkallade i nu förevarande sammanhang.

I 1957 års lag om tillfällig förlängning av skyddstiden för litterära och

musikaliska verk har i slutet av första stycket stadgats, att vad där sagts

ej skall medföra förlängning av den skyddstid som angives i 32 § 1) författar

lagen.

Sistnämnda stadgande är en övergångsbestämmelse till författarlagen,

som undantar vissa äldre verk från lagens bestämmelser om 30-årig skyddstid.

Av intresse är här andra punkten, vilken stadgar att skyddstid för

A-erk, utgivet före den 1 januari 1920, skall vara 50 år från författarens

dödsår. Efter förlängningslagens ordalydelse skulle även sådan 50-årig

skyddstid förlängas i fall, då den utgår under tiden 1942—1961. Detta dr

emellertid icke meningen och hithörande fall ha därför undantagits.

I den nya lagen, som ej knyter någon verkan till det faktum att skyddstid

utlöper under viss period, behövs ej motsvarighet till stadgandet i

fråga.

65 §.

På skäl som angivits vid 43 § anser sig lagrådet kunna — om ock med

tvekan ■— biträda förslaget i \ad det avser alster av konsthant\erk och

konstindustri.

66 §.

Under förutsättning att den av lagrådet föreslagna ändringen i 23 § vidtages

vill lagrådet förorda, att 66 § gives den av kommittén föreslagna

lydelsen.

70 §.

Iakttages lagrådets hemställan vid 27 §, kan övergångsbestämmelsen i

70 § utgå.

71 §•

Iakttages vad lagrådet vid 27 och 70 §§ hemställt, skulle denna paragraf

bli 70 §.

Förslaget till lag om rätt till fotografisk bild.

Lagrådet hemställer, att rubriken förenklas till fotografirättslag.

1 §•

Den i lagen reglerade rätten tillkommer enligt 1 § den som framställt en

fotografisk bild. För skydd förutsättes emellertid icke att en färdig bild

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

framkallats utan blott att en bild tagits med fotografiapparaten. Föremål

för skydd är alltså redan fotograferingens första (på negativet upptagna)

konkreta produkt, varur de färdiga (positiva) bilderna kunna framkallas.

Den färdiga bilden är ur rättslig synpunkt icke den egentliga fotografiska

bilden utan ett mångfaldigat exemplar därav. Med denna terminologi, som

överensstämmer med gällande lags, har det ansetts obehövligt att bibehålla

ett i lagen nu upptaget stadgande, enligt vilket till fotografi jämväl hänföres

annat, fotografi liknande förfarande. Detta stadgande upptogs nämligen

i lagen för att vinna formell överensstämmelse med en bestämmelse i

Bernkonventionen, varmed åsyftades fotomekaniska förfaranden för framställning

av färdiga bilder. Sådana bilder åtnjuta emellertid, särskilt stadgande

förutan, skydd såsom mångfaldigade exemplar av den ursprungliga

fotografiska bilden.

Den valda terminologin synes kunna godtagas därför att den överensstämmer

med gällande lags och blivit hävdvunnen bland yrkesfotografer.

Emellertid är lagen, enligt departementschefens uttalande till remissprotokollet,

tillämplig också på sådan upptagning av »bild» på elektromagnetiska

band, som inom televisionen väntas få användning vid sidan av upptagning

på film. Då inga bilder kunna ses på sådana band, kunna de svårligen utan

särskilt stöd i lag jämställas med fotografisk bild. Ett dylikt stöd kunde

vinnas genom att, i viss anslutning till gällande lag, med fotografi likställa

därmed jämförligt förfarande.

På nu anförda skäl hemställer lagrådet, att till paragrafen lägges ett

andra stycke, enligt vilket som fotografisk bild anses även vad som framställes

genom ett med fotografi jämförligt förfarande.

2 §.

På skäl som anförts vid 3 § i förslaget till lag om upphovsrätt hemställes,

att till bestämmelsen om att fotografen skall angivas lägges »vare sig han

påfordrar det eller ej» samt att uttrycket »i överensstämmelse med vad

god sed kräver» ändras till »i den omfattning och på det sätt god sed

kräver».

Andra styckets formulering synes böra jämkas för att komma i överensstämmelse

med den eljest använda terminologin i lagen. Den som framställer

en fotografisk bild kallas i lagen fotograf, låt vara att uttrycklig bestämmelse

därom i 1 § ansetts obehövlig. I 2 § första stycket talas däremot

om att exemplar av fotografisk bild framställes. Fotografen bör därför icke

kallas framställaren i 2 § andra stycket. Lagrådet hemställer att, till undvikande

härav, uttrycket »framställarens anseende som fotograf» ändras

till »fotografens anseende som framställare av bilden».

3 §•

Paragrafen motsvarar 7 § första stycket i förslaget till lag om upphovsrätt.

För att uppnå överensstämmelse med det där använda uttryckssättet

hemställes om sådan ändring av 3 §:s lydelse, att såsom fotograf anses, där

s. 399 Kontrollera mot PDF

399

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

ej annat visas, den vars namn, firma eller allmänt kända signatur på sedvanligt

sätt utsättes på exemplar av bilden eller angives då denna visas offentligt.

4 §.

På skäl som anförts vid 8 § i förslaget till lag om upphovsrätt hemställes,

att ordet »lagligen» ändras till »lovligen».

Angående innebörden av att en fotografisk bild utgivits torde — ulan särskilt

stadgande — 8 § andra stycket i förslaget till lag om upphovsrätt få

anses äga motsvarande tillämpning.

7—9 §§.

Då 9 § motsvarar 22 § andra stycket i förslaget till lag om upphovsrätt och

sistnämnda lagrum enligt lagrådets mening bör utgå, hemställer lagrådet,

att jämväl 9 § i förevarande förslag får utgå. Härav föranledes en följdändring

i 16 §.

Lämpligt synes vara, att de båda styckena i det remitterade förslagets

7 § få, såsom kommittén föreslagit, utgöra var sin paragraf. I så fall skulle

det remitterade förslagets 8 § bli 9 § och paragrafordningen i övrigt kunna

bibehållas oförändrad.

13 §.

Lagrådet hemställer om samma ändring som i 2 § första stycket.

16 §.

På skäl som angivits vid 52 § i förslaget till lag om upphovsrätt hemställer

lagrådet, att stadgandet i denna paragraf utbytes mot en bestämmelse i

21 § om Stockholms rådshusrätt som exklusivt forum. I följd härav måste

de följande paragrafernas numrering ändras.

Iakttages icke vad nyss hemställts, bör hänvisningen till 9 § — på skäl

som där angivits — utgå.

17 §.

Kommer i enlighet med lagrådets hemställan 16 § i det remitterade förslaget

att utgå, skulle denna paragraf bli 16 §, varav föranledes en följdändring

i nästföljande paragraf.

18 §.

I motsats till förslaget till lag om upphovsrätt, i vars 2 § upphovsmannen

tillerkänts uteslutande rätt att göra verket tillgängligt för allmänheten, stadgar

förslaget till lag om rätt till fotografisk bild icke någon motsvarande

ensamrätt till spridning av fotografisk bild. Meningen är emellertid att

åstadkomma praktiskt taget samma skydd genom att i 17 § stadga straff

för olovlig spridning och i 18 § rätt för fotografen eller dennes rättsinnehavare

till ersättning för intrång varom i 17 § sägs. Det avviker från lagens

vanliga terminologi att tala om intrång utan att först lagfästa den rätt vari

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1!)60

intrång skulle ske. Praktiska skäl kunna dock åberopas för att här göra en

sådan avvikelse, och samma metod har så till vida kommit till användning

i förslaget till lag om upphovsrätt att den i 54 § stadgade ersättningsrätten

avser även det först i straffbestämmelsen i 53 § andra stycket omnämnda

fallet. Emellertid stadgas i 17 § av förslaget till lag om rätt till fotografisk

bild straff dels för intrång i den till bilden jämlikt denna lag knutna rätten

dels för utbjudande till försäljning eller annan spridning till allmänheten

av exemplar av bilden. Ersättningsrätten enligt 18 § skall omfatta båda fallen,

men detta framgår ej klart, då där talas om åtgärd som innebär intrång

varom i 17 § sägs. Lagrådet hemställer därför att — i viss anslutning till uttryckssättet

i 54 § i förslaget till lag om upphovsrätt — lydelsen av 18 §

i förslaget till lag om rätt till fotografisk bild förtydligas genom att där

tala om åtgärd, som innebär intrång eller överträdelse varom i 17 § sägs.

Iakttages vad lagrådet vid 16 § hemställt, skulle förevarande paragraf bli

17 § och hänvisningen komma att avse 16 §.

19 §.

Lagrådet hemställer, att första stycket i denna paragraf — vilken med

iakttagande av vad lagrådet vid 16 § anfört skulle bli 18 § — omformuleras

i enlighet med lagrådets förslag vid 55 § i förslaget till lag om upphovsrätt.

Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i

16 § sägs bör alltså förklaras pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen

avstå egendom med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger

till fotografen eller lians rättsinnehavare. På yrkande av denne bör rätten

ock äga efter vad som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall

förstöras eller på visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas

därmed för att förebygga missbruk.

Hänvisningarna i remitterade förslagets 20 och 22 §§ få jämkas efter den

av lagrådet förordade omparagraferingen.

20 §.

Med iakttagande av vad lagrådet anfört vid 16 § bör denna paragraf bli

19 § och hänvisningen till näst föregående paragraf avse 18 §. Vidare hemställer

lagrådet, att paragrafen omformuleras i överensstämmelse med vad

lagrådet föreslagit vid 56 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Paragrafen

bör alltså inledas med orden »Utan hinder av vad i 18 § är stadgat», ordet

»exemplaret» första gången det förekommer ändras till »exemplar av bild»

samt orden »på därom framställt yrkande» tilläggas framför »meddela tillstånd».

21 §.

I enlighet med vad som anförts vid 16 § hemställer lagrådet, att till denna

paragraf, som torde bli 20 §, lägges en andra punkt, enligt vilken vad som

sägs i första punkten skall gälla även i mål om ersättning som avses i förslagets

7 §, med lagrådets numrering 7 eller 8 §.

s. 401 Kontrollera mot PDF

401

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

22 §.

I enlighet med vad som anförts vid 16 § torde denna paragraf bli 21 §.

På skäl som angivits vid 59 § i förslaget till lag om upphovsrätt hemställer

lagrådet, att paragrafens andra stycke får utgå.

Hänvisningen i tredje stycket till 19 § bör efter den av lagrådet föreslagna

omparagraferingen avse 18 §.

Enligt 59 § i förslaget till lag om upphovsrätt må överträdelse av stadgandet

i 3 §, som rör upphovsmannens ideella rätt, städse beivras av efterlevande

make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptant, adoptivbarn

eller syskon. Något motsvarande stadgande har icke meddelats om den

ideella rätten enligt 2 § i förslaget om rätt till fotografisk bild. Detta sammanhänger

med att enligt 3 § tredje stycket i förslaget till lag om upphovsrätt,

vilket lagrum saknar motsvarighet i förslaget till lag om rätt till fotografisk

bild, upphovsmannens ideella rätt har en rent personlig karaktär

samt att därför särskilda regler om rättens övergång vid dödsfall ansetts

erforderliga beträffande upphovsmän men ej beträffande fotografer. Såsom

i remissprotokollet framhållits torde det utan särskilt stadgande vara

tydligt, att fotografens rätt vid hans död övergår på hans dödsbodelägare.

Lagrådet vill understryka, att dessa kunna beivra även överträdelser av den

ideella rätten.

23 §.

Lagrådet hemställer, att de båda styckena — i överensstämmelse med 60

och 62 §§ i förslaget till lag om upphovsrätt — få utgöra var sin paragraf.

Med iakttagande av vad vid 16 § anförts skulle då första stycket bli 22 §

och andra stycket 23 §.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj

1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Förslaget föranleder ingen erinran från lagrådets sida.

Ur protokollet:

Clas Amilon

26

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år i960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet i Stockholm den 13 november 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 18 juni 1959

avgivna utlåtande över de den 9 januari 1959 till lagrådet remitterade förslagen

till

1) lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk;

2) lag om rätt till fotografisk bild; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931

(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Föredraganden anför följande.

Efter beslutet om remiss till lagrådet av ifrågavarande lagförslag har ytterligare

ett antal skrifter i lagstiftningsärendet inkommit från vissa organisationer

och företag. Bland dessa märkes en den 28 maj 1959 dagtecknad skrift

från kooperativa förbundet, Stockholms handelskammare, Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund och Sveriges

köpmannaförbund (omförmäld i lagrådets utlåtande under 43 § i förslaget

till lag om upphovsrätt) samt en den 20 oktober 1959 dagtecknad skrift från

svenska slöjdföreningens arbetsutskott. De nämnda båda skrifterna avser

frågan om skyddstiden för alster av konsthantverk och konstindustri. I syfte

att få denna fråga ytterligare belyst har yttrande över de båda skrifterna inhämtats

från kommerskollegium.

Förslaget till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Lagrådet har föreslagit att lagens rubrik förkortas till upphovsrättslag.

Särskilt med hänsyn till att ordet upphovsrätt är en nybildning synes det

föreslagna uttrycket dock knappast tillräckligt tydligt ange lagens huvudsakliga

tillämpningsområde. Jag förordar därför att den i det remitterade

förslaget upptagna rubriken bibehålies.

Beträffande regeln i 3 § första stycket om upphovsmannens rätt att bli

namngiven har lagrådet hemställt, att det i lagtexten måtte komma till ut
-

s. 403 Kontrollera mot PDF

403

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

tryck att angivandet, såsom åsyftat är, skall ske, vare sig upphovsmannen

påfordrar det eller ej. Ett så avfattat stadgande kan emellertid möjligen

läsas som om det förelåge en ovillkorlig skyldighet alt ange upphovsmannen.

Såsom jag anfört vid remissen till lagrådet är detta icke fallet; om upphovsmannen

vill vara anonym, skall han icke anges. Vad som åsyftas torde tillräckligt

tydligt komma till uttryck genom hänvisningen till vad god sed

kräver. Stadgandet synes därför i denna del böra bibehållas i den lydelse

som upptagits i det remitterade förslaget.

Rörande stadgandet i 20 § om rätt att i vissa fall framföra verk offentligt

har lagrådet bl. a. förordat, att det i andra stycket upptagna undantaget för

sceniskt verk och filmverk utsträckes till hela paragrafen. Enligt min mening

kan det emellertid knappast anses lämpligt att uppställa sådant undantag

beträffande de i första punkten av första stycket nämnda fallen av

framförande vid gudstjänst eller undervisning; beträffande dessa torde frågan

för övrigt vara av mycket liten praktisk betydelse. Däremot kan föreligga

skäl att låta undantaget avse övriga i första stycket nämnda fall. Paragrafen

torde böra omarbetas i enlighet härmed.

Lagrådet har avstyrkt de i 22 § andra stycket upptagna bestämmelserna

om rätt för svenskt radioföretag, som erhållit tillstånd av upphovsmannaorganisation

att sända medlemmarnas verk, att under vissa villkor sända

jämväl verk av upphovsman som icke är medlem av organisationen. Till

grund för sitt avstyrkande har lagrådet främst anfört, att det ur principiella

synpunkter vore betänkligt att vidtaga så betydande inskränkningar i upphovsrätten

som ett tvångslicensförfarande alltid måste innebära och detta

även i den modifierade form, som avses med det remitterade förslaget. Lagrådet

har även framhållit, att upphovsmannens anspråk att få bestämma om

framförandet av sitt verk icke närmast är en ekonomisk angelägenhet utan

sammanhänger med överväganden av ideell och personlig art. Enligt lagrådets

mening kan endast mycket starka skäl åberopas för tvångsingripanden

på detta område och några sådana har knappast blivit anförda.

För egen del finner jag mig emellertid böra vidhålla den ståndpunkt som

intagits i det remitterade förslaget och som där utförligt motiverats. Med anledning

av vad lagrådet anfört vill jag här ytterligare understryka, att förevarande

regler ej utgör tvångslicensbestämmelser i egentlig mening, eftersom

de kan tillämpas endast under förutsättning att tillstånd av upphovsmannaorganisation

föreligger; dessutom har från stadgandet undantagits fall

då upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning eller det eljest föreligger

särskild anledning antaga att han motsätter sig utsändningen. Genom

sistnämnda bestämmelse synes upphovsmännens ideella och personliga intressen

vara i tillbörlig grad tillgodosedda. Förslaget kan alltså enligt min

mening knappast sägas innebära någon mera betydande inskränkning i upphovsrätten.

Ä andra sidan är det tydligt att bestämmelser av förevarande

slag innebär högst väsentliga lättnader för radion. Om sådana bestämmelser

ej skulle meddelas, torde Sveriges radio finna sig nödsakad att inrätta en

särskild avdelning för kontroll av programmen ur upphovsrättslig synpunkt.

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Det är emellertid uppenbart, att de betydande kostnaderna härför icke i

någon mån skulle medföra motsvarande fördelar för upphovsmännen eller

överhuvudtaget ge något nämnvärt praktiskt utbyte.

Jag finner alltså ej anledning att i förevarande del frångå det remitterade

förslaget; med hänsyn härtill bör även de i 45, 46 och 48 §§ gjorda

hänvisningarna till 22 § första stycket bibehållas.

Beträffande 23 § har lagrådet hemställt, att regeln om att noter till musikaliskt

verk ej utan upphovsmannens samtycke må uthyras till allmänheten

måtte utvidgas till att avse även andra slags exemplar av sådant verk. Detta

innebär, att även uthyrning av grammofonskivor o. dyl., som för närvarande

får ske fritt, skulle göras beroende av upphovsmannens tillstånd. Vad

lagrådet anfört har emellertid ej övertygat mig om att en dylik utvidgning

av upphovsmannens ensamrätt bör genomföras. Som jag yttrat vid remissen

till lagrådet synes övervägande skäl tala för att samma regler får gälla beträffande

uthyrning av grammofonskivor som i fråga om uthyrning av böcker.

Förevar ande lagrum och den därtill hörande övergångsbestämmelsen i 66 §

bör alltså bibehållas i sak oförändrade.

Vad angår stadgandet i 43 § om skyddstiden har lagrådet anfört betänkligheter

mot det remitterade förslagets ståndpunkt att låta den för verk i

allmänhet föreslagna skyddstiden om femtio år från upphovsmannens död

gälla även för alster av konsthantverk och konstindustri; för närvarande är

skyddstiden för dylika alster som huvudregel icke mer än tio år från offentliggörandet.

Lagrådet har bl. a. framhållit, att konstnärliga bruksföremål

företer beröringspunkter även med patent, mönster och modeller, alltså

områden, där kortare skyddstider överlag gäller, samt att även åtskilliga

rent praktiska skäl talar för kortare skyddstid än den föreslagna. Med

hänsyn till önskvärdheten av såvitt möjligt enhetliga internationella bestämmelser

beträffande en så viktig fråga som skyddstidens längd har lagrådet

likväl ansett sig icke kunna utan ytterligare utredning förorda annan

lösning av detta spörsmål än den i det remitterade förslaget upptagna.

I lagrådets utlåtande har även åberopats den förut omförmälda, från

kooperativa förbundet m. fl. inkomna skriften. I denna har hemställts, att

gällande regler om skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri

bibehålies oförändrade och omprövas först i samband med revisionen av

mönsterskyddslagstiftningen.

I anslutning härtill har svenska slöjdföreningens arbetsutskott i sin efter

lagrådsutlåtandet inkomna skrift framhållit, att erfarenheterna enligt utskottets

mening bestyrkt, att den nuvarande skyddstiden för här avsedda

alster många gånger visat sig klart otillräcklig för att åt formgivaren säkra

en skälig ersättning ens under den tid, då hans formskapelse varit allmänt

efterfrågad på marknaden. Såsom exempel nämnes, att verkligt nya och originella

formgivningar inom glas- och porslinsindustrien kunnat säljas i betydande

omfattning långt efter det tio år förflutit från det första offentliggörandet.

Vidare framhålles, att i vissa fall, t. ex. vid tillverkning av konstnärliga

matbestick, verktygskostnaderna för en ny formgivning är så avsevär
-

s. 405 Kontrollera mot PDF

405

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1!)60

da, att varans pris blir oproportionerligt högt, om man måste kalkylera med

en endast tioårig skyddstid. Slutligen understrykes, att den nuvarande

skyddstiden utgör en allvarlig olägenhet, då det gäller att finna a\ sättning

utomlands för svensk konstslöjd. Oftast önskar tillverkare på den främmande

marknaden introducera alster, som redan visat sig slå an i hemlandet.

Erfarenheten bestyrker, att härvid lioårsfristen från offentliggörandet ej

sällan hunnit utlöpa i Sverige, vilket enligt rådande konventionssystem

medför att skydd icke heller kan påfordras i det främmande landet, trots att

där i och för sig gäller en betydligt längre skyddstid. I ett läge, då den svenska

konstindustrien, delvis med statligt stöd, söker nya marknader utomlands,

måste enligt utskottet en sådan ordning te sig otillfredsställande. Med

det anförda har utskottet icke velat motsätta sig, att frågan om skyddstidens

längd för konsthantverk och konstindustri, på sätt föreslagits, uppskjutes

till slutligt avgörande i samband med revisionen av mönsterskyddslagstiftningen.

Beaktansvärda skäl torde tvärtom kunna anföras för att skyddstiden

beträffande de båda skyddsformerna avväges i ett sammanhang. Det vore

emellertid olyckligt, anför utskottet, om ett uppskov skulle medföra att den

nuvarande enligt utskottets bestämda åsikt alltför korta upphovsrättsliga

skyddstiden skulle behållas till dess frågan erhållit en slutgiltig lösning. Utskottet

hemställer därför, att ett uppskov kombineras med en provisorisk

förlängning av skyddstiden intill dess frågan hunnit slutligen prövas.

Kommerskollegium har i sitt remissutlåtande anslutit sig till de sålunda

framställda förslagen. Vad särskilt angår den förordade provisoriska förlängningen

av skvddstiden föreslår kollegium att denna bestämmes till tio ar.

Enligt vad jag anfört i remissprotokollet talar principiella skäl för att

skvddstiden för alster av konsthantverk och konstindustri bestämmes på

samma sätt som för annan konst. Såsom i olika sammanhang tidigare framhållits

och nu även understrukits av lagrådet och de förut nämnda organisationerna

som har intressen att bevaka på området äger frågan om skydd

för dylika alster emellertid sammanhang även med mönsterrätten. Denna

är för närvarande föremål för översyn av särskilda sakkunniga. Med hänsyn

till vad som i ärendet numera anförts kan det finnas skäl att icke taga

slutlig ståndpunkt till den föreliggande frågan förrän detta arbete avslutats

och man får tillfälle att i ett sammanhang bedöma den upphovsrättsliga och

den mönsterrättsliga sidan av problemet. Jag vill därför förorda, att man

tillsvidare icke gör någon principiell ändring i vad som för närvarande gäller

beträffande skyddstiden för alster av konsthantverk och konstindustri. Genom

särskild övergångsbestämmelse bör dock, såsom i ärendet föreslagits,

tillses att rätt till alster, som med tioårig skyddstid skulle utgå under de närmaste

åren, alltjämt får gälla i avbidan på det slutliga ståndpunktstagandet i

frågan. Tiden för dylik provisorisk förlängning synes lämpligen kunna bestämmas

till lio år.

I enlighet med det anförda föreslår jag, all särskilda bestämmelser om

skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri upptages såsom cll

nytt andra stycke i förevarande paragraf. Här bör i överensstämmelse med

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kangl. Maj:ts proposition nr il år 1960

nuvarande lag föreskrivas, att för sådant alster upphovsrätten gäller intill utgången

av tionde året efter det år, då alstret offentliggjordes, samt att i fall,

då alstret icke var offentliggjort vid konstnärens död, rätten gäller intill

utgången av tionde året efter hans dödsår. I stadgandet om den allmänna

skyddstiden i förevarande paragraf, vilket alltså kommer att bilda ett första

stycke däri, bör göras hänvisning till det nya andra stycket. Vidare bör en

övergångsbestämmelse av förut angivet innehåll upptagas såsom ett nytt

andra stycke i 65 §. Här bör föreskrivas, att rätt till alster av förevarande slag

skall, om rätten eljest skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—

1969, gälla intill utgången av år 1970.

Lagrådet har avstyrkt de i 52 § upptagna bestämmelserna om särskild skiljenämnd

för avgörande av vissa ersättningsfrågor. Med hänsyn till vad

lagrådet i denna del anfört finner jag icke tillräckliga skäl att vidhålla det

remitterade förslaget. I stället synes, såsom lagrådet förordat, hithörande

tvister böra upptagas av Stockholms rådhusrätt såsom första domstol. Ett

stadgande härom, vilket i enlighet med lagrådets förslag bör placeras i 58 §,

bör avse jämväl mål om ersättning som avses i 22 § andra stycket.

Av lagrådet i övrigt föreslagna ändringar i lagförslaget torde böra godtagas.

Förslaget till lag om rätt till fotografisk bild

Lagrådet har föreslagit att lagens rubrik förkortas till fotografirättslag. 1

likhet med vad jag förordat beträffande rubriken till lagen om upphovsrätt

synes den i det remitterade förslaget upptagna rubriken emellertid böra

bibehållas.

Beträffande lagrådets förslag om tillägg till 2 § första stycket får jag hänvisa

till vad jag anfört vid 3 § första stycket i förslaget till lag om upphovsrätt.

Rörande 2 § andra stycket har lagrådet gjort en redaktionell anmärkning.

Enligt min mening bör stadgandet emellertid bibehållas i den i det

remitterade förslaget upptagna lydelsen.

Lagrådet har avstyrkt bestämmelserna i 9 § om rätt för svenskt televisionsföretag

att under vissa villkor visa fotografier. I överensstämmelse med

den ståndpunkt jag intagit beträffande motsvarande bestämmelser i 22 §

andra stycket i lagen om upphovsrätt anser jag emellertid att stadgandet bör

bibehållas. Med hänsyn härtill bör även 7 och 8 §§ kvarstå oförändrade.

På motsvarande sätt som jag förordat vid 52 § i förslaget till lag om upphovsrätt

bör, i enlighet med lagrådets hemställan, bestämmelserna i 16 §

av förevarande förslag utbytas mot en bestämmelse i 21 § om Stockholms

rådhusrätt som första domstol. Denna bör avse jämväl mål om ersättning

som avses i 9 §.

Av lagrådet i övrigt föreslagna ändringar i förevarande lagförslag torde

böra godtagas.

Utöver de ändringar som förordats i det föregående bör i lagförslagen vidtagas

smärre ändringar av redaktionell natur.

s. 407 Kontrollera mot PDF

407

Kungi. Maj:ts proposition nr il år 1960

Innan proposition i ärendet förelägges riksdagen torde lagrådets utlåtande

böra inhämtas beträffande de nu föreslagna reglerna rörande skyddstiden

för alster av konsthantverk och konstindustri.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande i fråga om den föreslagna

avfattningen av 43 § och 65 § andra stycket i lagen om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 408 Kontrollera mot PDF

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 november

1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 18 november 1959 tillhändakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,

Hertigen av Halland, i statsrådet den 13 november 1959, hade Kungl.

Maj :t — vid anmälan av lagrådets den 18 juni 1959 avgivna utlåtande över

det den 9 januari 1959 till lagrådet remitterade förslaget till lag om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk — förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

i fråga om nu föreslagen ändrad avfattning av 43 och 65 §§ i lagen.

Förslaget om ändring, vilket finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför

lagrådet av hovrättsrådet Torwald Hesser.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet, som finner sina tidigare framförda synpunkter i den föreliggande

frågan beaktade, lämnar den nu föreslagna avfattningen av 43 och 65 §§

utan erinran. Emellertid äro de nya bestämmelserna i 43 § om skyddstid för

alster av nyttokonst så avfattade, att de täcka även anonyma och pseudonyma

verk. Bestämmelserna därom i 44 § böra alltså icke gälla sådana alster.

Med hänsyn till den generella avfattningen av 44 § hemställer lagrådet, att

däri upptages en uttrycklig föreskrift om att vad i denna paragraf stadgas

icke gäller alster av konsthantverk eller konstindustri.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 409 Kontrollera mot PDF

Kutigl. Maj:hs proposition nr 17 år 1960

409

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 november 1959.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 23 november

1959 avgivna utlåtande över det den 13 november 1959 till lagrådet

remitterade förslaget till ändrad avfattning av 43 oeh 65 §§ i det tidigare

till lagrådet den 9 januari 1959 remitterade förslaget till lag om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har lämnat den nya avfattningen av 43 och 65 § § i lagförslaget

utan erinran. I enlighet med lagrådets hemställan bör i 44 § upptagas uttrycklig

föreskrift om att vad i denna paragraf stadgas icke gäller alster av

konsthantverk eller konstindustri.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

till 1960 års riksdag

dels föreslå riksdagen att antaga förslag till

1) lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk;

2) tag om rätt till fotografisk bild; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 (nr

1152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, ''''i t • .: -

dels ock till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga det

i statsrådsprotokollet för den 9 januari 1959 omförmälda förslaget till ändrad

lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

1960 års riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

£7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen ........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................. 1

Lagförslag

Förslag till lag om rätt till litterära och konstnärliga verk .............. 3

Förslag till lag om rätt till fotografisk bild ............................ 18

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj

1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens .......... 22

Förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen ........ 24

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 januari 1959 ........................ 25

I. Huvuddragen i lagstiftningen ...................................... 28

II. De särskilda lagförslagen ......................................... 41

Förslaget till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk .... 41

1 Kap. Om upphovsrättens föremål och innehåll .................. 41

2 Kap. Inskränkningar i upphovsrätten .............................. 102

3 Kap. Upphovsrättens övergång .................................. 171

4 Kap. Upphovsrättens giltighetstid ................................ 217

5 Kap. Vissa upphovsrätten närstående rättigheter ................ 225

6 Kap. Särskilda bestämmelser .................................... 272

7 Kap. Ansvar och ersättningsskyldighet .......................... 282

8 Kap. Lagens tillämpningsområde ................................ 309

9 Kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................ 315

Förslaget till lag om rätt till fotografisk bild .......................... 323

Förslaget till ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen ...... 350

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj

1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.......... 351

Bilaga. Till lagrådet remitterade lagförslag ............................ 353

Utdrag av lagrådets protokoll den 18 juni 1959 ............. 375

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 november 1959 ...................... 402

Utdrag av lagrådets protokoll den 23 november 1959 ...................... 408

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 november 1959 ...................... 409

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

6SHS2

Doktrin (16)

  1. Wilhelm Stenvall, Upphovsrätt och yttrande- och informationsfrihet vid nyhetsrapportering, SvJT 2021 s. 122, på s. 125 · Fritt tillgänglig
  2. Johnny Herre, Svante O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 1021 · Fritt tillgänglig
  3. Mattias Carlquist, Användning av upphovsrättsligt skyddat material från myndigheter, SvJT 2014 s. 848, på s. 850, 851, 852, 855, 856 · Fritt tillgänglig
  4. Sanna Wolk, Inspelning av föreläsningar — några upphovsrättsliga reflektioner, SvJT 2009 s. 717, på s. 719, 720, 722, 723, 724, 725, 728, 729, 730, 732 · Fritt tillgänglig
  5. Jan Rosén, Svensk rättspraxis, SvJT 2004 s. 146, på s. 185 · Fritt tillgänglig
  6. Jan Rosén, Ansvar för utnyttjanden av skyddade prestationer i nätverk, SvJT 2000 s. 805, på s. 817 · Fritt tillgänglig
  7. Liv Bernitz, Tryckfrihetsförordningen och upphovsrättslagen i kollision, SvJT 2000 s. 340, på s. 351 · Fritt tillgänglig
  8. Jan Rosén, BBS-målet och ansvaret för elektroniska förmedlingstjänster, SvJT 1996 s. 414, på s. 423 · Fritt tillgänglig
  9. Jan Rosén, Arkitekters skydd mot användning, bearbetning och ändring av byggnadsritningar avseende uppförda byggnadsverk samt rätt till namnangivelse, JT 1993/94 nr 3 s. 545, på s. 552
  10. Jan Rosén, Talerätt och rätt till ersättning vid intrång i arbetsgivares upphovsrätt, JT 1993/94 nr 2 s. 351, på s. 359
  11. Lars Pehrson, Snävt skyddsomfång för fotografiska bilder, JT 1989/90 nr 1 s. 109, på s. 111
  12. Krister Malmsten, Datorrelaterade gärningar, SvJT 1979 s. 249, på s. 272 · Fritt tillgänglig
  13. Fritjof Lejman, Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1967—1971, SvJT 1976 s. 179, på s. 188 · Fritt tillgänglig
  14. Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt I. Standardavtalen i rättstillämpningen, SvJT 1972 s. 401, på s. 444 · Fritt tillgänglig
  15. Konvention om skydd för »les droits voisins»., SvJT 1962 s. 328 · Fritt tillgänglig
  16. Norsk Forening for International Rett, SvJT 1960 s. 563 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

54 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:406 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 11 :o) och l^:o) lagen den 26 maj 1909 a1 i texten
  2. 1LU 1960:43 Första lagutskottets memorial nr A3 år 1960 s. 1 i texten
  3. SU 1960:209 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ersättning till författare för utnyttjande av deras verk för s. k. talböcker. s. 2 i texten
  4. 1LU 1960:41 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m., dels Kungl. Maj:ts prop s. 1 i texten
  5. 1LU 1960:39 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till varumärkeslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 16 i texten

Visa alla 7

Rättsfall (4)

4 kopplingar.

  1. PMÖD 2018:2 ur registret · dokumentnivå
  2. RÅ 2005 ref. 82 ur registret · dokumentnivå
  3. RH 2009:18 ur registret · dokumentnivå
  4. RH 1996:32 ur registret

Myndighetsavgöranden (1)

1 koppling.

  1. JK 1999-04-15 dnr 780-97-40 i texten

Doktrin (42)

42 kopplingar i 23 dokument.

  1. SvJT 2009 s. 717 Sanna Wolk, Inspelning av föreläsningar — några upphovsrättsliga reflektioner s. 719 · s. 720 · s. 722 · s. 723 · och 6 till i texten
  2. SvJT 2014 s. 848 Mattias Carlquist, Användning av upphovsrättsligt skyddat material från myndigheter s. 850 · s. 851 · s. 852 · s. 855 · och 1 till i texten
  3. JT 2002/03 s. 372 s. 374 · s. 382 · s. 383 i texten · dokumentnivå
  4. JT 2006/07 s. 175 s. 175 · s. 183 i texten · dokumentnivå
  5. JT 2000/01 s. 537 s. 540 · s. 546 i texten · dokumentnivå

Visa alla 23