Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:22, Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

1

Nr 22

Kungl. Maj.ts propos’ition till riksdagen med anhållan om riksdagens

yttrande angående vissa av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1959

vid dess fyrtiotredje sammanträde fattade beslut; given

Stockholms slott den 18 december 1959.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande

angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje sammanträde

fattade beslut.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1959 antagna

konventioner och rekommendationer, nämligen konventionerna (nr 112)

angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, (nr 113) angående

läkarundersökning av fiskare och (nr 114) angående fiskares anställningsavtal

samt rekommendationen (nr 112) angående företagshälsovård.

Ratificering från svensk sida av de tre konventionerna avstyrkes. Beträffande

rekommendationen förordas, att densamma överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen

för prövning av frågan om och i vad mån rekommendationens

principer bör komma till uttryck i lagstiftning eller i särskilda av styrelsen

utfärdade anvisningar.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1060. i samt. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december

1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna

för jordbruks- och inrikesdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,

statsrådet Nilsson, vissa av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje sammanträde fattade

beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen

— som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel

19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess

dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet

resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras

av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation,

avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men utan

den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest

beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex.

då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en resolution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av

ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och rekommendationer

vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande

av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare skyldighet

att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om de åtgärder,

som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndighet,

samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss konvention,

skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirektör

avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende å de i

konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens

bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning, administrativa

åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med angivande tillika

av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ratificeringen av konventionen.

Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer med tillägg,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

3

att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar i rekommendationer,

som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande eller tilllämpning

av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner

och rekommendationer, som beslutas av Internationella arbetsorganisationen,

har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån

(artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två

officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen

konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas

generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas

Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen

i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens fyrtiotredje sammanträde hölls i Geneve

under tiden den 3—25 juni 1959. I sammanträdet deltog representanter

för 75 av organisationens 80 medlemsstater, av vilka det stora flertalet

sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud

från vardera av arbetar- och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträdet

med en fullständig delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar

och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie

»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen:
I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning

av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Organisation av företagshälsovård (andra behandling).

V. Fiskares arbetsförhållanden (andra behandling).

VI. Skydd för arbetstagare mot joniserande strålning (första behandling).

VII. Frågor rörande icke-manuella arbetstagare, däri inbegripna tekniker,

arbetsledare m. fl. (allmän diskussion).

''Genom Kungl. Maj :ts beslut den 24 april 1959 hade att deltaga i konferensen utsetts

såsom regeringsombud: f. d. generaldirektören Wilhelm Björck och statssekreteraren i

socialdepartementet Ernst Michanek samt såsom experter chefen för departementets

rättsavdelning, hovrättsrådet Liss Granqvist, kanslirådet Lars-Åke Åström och byrådirektören

Sten-Eric Heinrici i nämnda departement, byrådirektören hos arbctarskyddsstyrelsen

Signe Holst och civilingenjören Bo Lindell, radiofysiska institutionen;

såsom arbetsgivarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Bergenström

samt såsom experter direktörerna Curt-Steffan Gicsccke och Lennart Cronqvist,

professorn Sven Forssman, civilingenjören Gideon Gerhardsson och sekreteraren

lohan von Holten, samtliga i nämnda förening;

såsom arbetstagarombud: Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén samt

såsom experter ombudsmannen i Landsorganisationen Ture Flyboo, ordföranden i Handelsanställdas

förbund Algot Jönsson, sekreteraren i Landsorganisationen Thorbjörn

Carlsson, sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Per-Erik Rönquist samt

direktören i Sveriges akademikers centralorganisation Bertil östergren.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

VIII. Samarbete på branschplanet och på det nationella planet mellan offentliga

myndigheter samt arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer

(första behandling).

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella

arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1960; budgeten fastställdes

till 9 003 909 U. S. dollars.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna IV

och V på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med artikel 19 av

Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,

nämligen

1) Konvention (nr 112) angående minimiålder för tillträde till arbete

inom fisket,

2) Konvention (nr 113) angående läkarundersökning av fiskare,

3) Konvention (nr 114) angående fiskares anställningsavtal,

4) Rekommendation (nr 112) angående företagshälsovård.

Texterna till konventionerna och rekommendationen i översättning torde

få såsom bilagor (Bilagor A—D) fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende.

I särskild bilaga (Bilaga E) lämnas en förteckning över samtliga vid konferensen

antagna resolutioner.

Konventionerna angående anställningsförhållanden inom fisket

Samtliga tre konventioner rörande anställningsförhållanden inom fisket

har varit föremål för behandling vid två på varandra följande arbetskonferenser.

En första diskussion rörande dessa instrument ägde sålunda rum år

1958 och ledde efter ytterligare överväganden vid 1959 års konferens till instrumentens

antagande.

Beträffande innehållet i konventionerna må följande anmärkas.

I konventionen angående minimiålder stadgas, att barn under 15 år icke

må användas till arbete ombord å fiskefartyg. I syfte att tillgodose de s. k.

famiijebåtarnas intresse har emellertid medgivits, att barn under 15 år må

tillfälligtvis under skolferierna deltaga i arbete ombord å fiskefartyg, under

förutsättning att arbetet icke är skadligt för deras hälsa eller normala utveckling,

att det icke inverkar menligt på deras skolgång samt att det icke

bedrives i vinstsyfte. Beträffande barn som fyllt 14 år må den nationella

lagstiftningen medgiva att bevis utfärdas, som tillåter användande av sådant

barn till arbete i fall då skol- eller annan lämplig myndighet finner, att arbetet

länder barnet till nytta. Slutligen föreskrives att minderåriga under 18

år icke må användas till arbete såsom kollämpare eller eldare ombord å

koleldade fartyg.

Konventionen angående läkarundersökning föreskriver, att ingen må anställas

för tjänst ombord å fiskefartyg, med mindre han företer ett av god
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungi. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

känd läkare utfärdat intyg, utvisande att han är duglig för det arbete, med

vilket han skall sysselsättas till sjöss. De närmare reglerna för läkarundersökningens

utförande skall fastställas av vederbörande myndighet efter

samråd med berörda fiskebåtsägares och fiskares organisationer. I fråga

om minderåriga under 21 år skall läkarintyget äga giltighet högst ett år

från dagen för utfärdandet. Har någon efter undersökning förvägrats läkarintyg,

skall han kunna undergå förnyad undersökning av särskilt utsedd

läkare, som skall vara oberoende av parternas organisationer.

Konventionen om fiskares anställningsavtal, som innehåller bestämmelser

rörande slutande av sådant avtal mellan båtägare och fiskare, anger

vissa formaliteter som därvid skall iakttagas och vissa uppgifter, som avtalet

skall innehålla. Konventionen föreskriver i korthet, att i fråga om fiskare

skall tillämpas liknande bestämmelser rörande anställning och anteckningar

om tjänsteuppgifter som gäller för personal i handelsflottan.

Var och en av dessa tre konventioner blev å konferensen föremål för särskild

omröstning. Därvid antogs konventionen om minimiålder med 160

röster mot 46 och 29 nedlagda, konventionen om läkarundersökning med

159 röster mot 45 och 33 nedlagda samt konventionen om anställningsavtal

med 155 röster mot 41 och 37 nedlagda. Med hänsyn till det bestämda motstånd

mot en svensk anslutning till konventionerna, som kommit till uttryck

i fiskeristyrelsens och vederbörande fiskareorganisations remissyttranden

i samband med den förberedande behandlingen av konventionstexterna,

nedlade de svenska regeringsombuden sina röster vid samtliga tre omröstningar.

Arbetsgivarombudet röstade emot och arbetarombudet för konventionernas

antagande.

Yttranden

över konventionerna har yttrande inhämtats från delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet, som sin tur hört fiskeristyrelsen

och Sveriges fiskares riksförbund.

Fiskeristyrelsen hänvisar till innehållet i ett tidigare till delegationen avgivet

utlåtande i ärendet, vari styrelsen bl. a. framhållit, att de förhållanden,

som man åsyftar att komma till rätta med genom de föreslagna konventionerna,

främst torde föreligga i sådana länder, där fisket bedrives med

anställt folk å stora trålare. Eftersom de fiskande i vårt land till nästan

100 procent är egna företagare, kan det enligt styrelsens mening icke anses

påkallat att föreskriva att bestämmelserna i fråga skall gälla även för

Sveriges del, och i vårt land har icke något behov av dylika bestämmelser

gjort sig gällande. Styrelsen vidhållér sin tidigare uttalade uppfattning, alt

en internationell reglering av här ifrågavarande ämnesområden bäst erhåller

formen av rekommendationer och icke av konventioner. Med hänsyn till del

anförda avstyrker fiskeristyrelsen ratificering från svensk sida av någon

av de tre konventionerna.

Sveriges fiskares riksförbund hänvisar likaledes till yttranden som förbundet

avgivit till delegationen i samband med förarbetena till de nu an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

tagna konventionerna. I dessa yttranden anmärkte förbundet, att de föreslagna

konventionerna icke kunde anses som aktuella för vårt lands vidkommande

på grund av det svenska fiskets struktur och det sätt, på vilket

detsamma bedrives. Inom det svenska fisket förekommer nämligen icke

några anställda, utan de fiskande är genomgående egna företagare. Vidare

sker samarbetet mellan båtägare och icke båtägare i enlighet med lokala

överenskommelser. Förbundet nämner slutligen, att man vid de överläggningar

i ärendet, som ägt rum vid västeuropeiska fiskerisammankomster,

enhälligt beslutat föreslå alt ifrågavarande internationella reglering borde

ske genom rekommendationer och icke genom konventioner.

Med åberopande av vad sålunda anförts motsätter sig förbundet bestämt

en svensk anslutning till förevarande konventioner.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet avstyrker

under hänvisning till innehållet i nu återgivna yttranden, att ifrågavarande

konventioner ratificeras av Sverige.

Departementschefen

Ifrågavarande konventioner tar närmast sikte på fiske, som bedrives under

andra förhållanden än det svenska. Konventionerna saknar därför — såsom

remissinstanserna framhållit — aktualitet för det svenska fisket.

Svensk ratificering av konventionerna har avstyrkts av samtliga remissinstanser.

Jag ansluter mig till denna ståndpunkt och finner således att konA-entionerna

icke bör ratificeras av Sverige.

Rekommendationen angående företagshälsovård

Sedan förevarande fråga varit föremål för en första behandling vid arbetskonferensens

sammanträde år 1958, varvid till grund för diskussionen lades

de synpunkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater —

bland dem Sverige — å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat frågeformulär,

hade ärendet uppförts på dagordningen för 1959 års arbetskonferens

för slutligt avgörande.

Inför det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet framlades

av arbetsbyrån ett efter konsultation av medlemsstaterna utarbetat

förslag till rekommendation i ämnet. Detta förslag togs till utgångspunkt för

utskottets förhandlingar.

Beträffande innehållet i rekommendationen må följande anmärkas.

Rekommendationen är tillämplig pa företagshälsovård, dvs. sådan verksamhet

som upprättas på eller i närheten av en arbetsplats i syfte att skydda

arbetstagarna mot varje hälsorisk, för vilken de kan bli utsatta till följd av

arbetet eller arbetsförhållandena, att medverka till arbetstagarnas fysiska

och psykiska anpassning, särskilt genom arbetets anpassning till arbetstagarna

samt genom anvisning av arbetsuppgifter, för vilka de är lämpade,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

samt att medverka till att för arbetstagarna skapa och vidmakthålla högsta

möjliga grad av fysiskt och psykiskt välbefinnande.

Tillämpningsmetoderna för och organisationen av företagshälsovården

har utformats så smidigt, att hänsyn kunnat tagas till den nuvarande situationen

i olika länder samt till olikheter i lokala förhållanden. Bland de principer

som klart kommit till uttryck i rekommendationen må särskilt nämnas,

att företagshälsovården bör vara av huvudsakligen förebyggande natur,

att den icke bör medföra utgifter för arbetstagarna samt att den icke bör

handha kontrollen av bortovaro på grund av sjukdom.

Rekommendationen innehåller även en förteckning över de uppgifter som

hör ankomma på företagshälsovården. Denna förteckning, som är mycket

detaljerad, tager hänsyn till de senaste rönen på företagshälsovårdens område

och angiver hur dess tjänster bör samordnas med andra avdelningar i

företaget. De funktioner, som enligt förteckningen tillagts företagshälsovården,

motsvarar det mål, vilket man hör söka uppnå med all sådan vård, men

rekommendationen lämnar även utrymme för ett etappvis genomförande av

företagshälsovårdens program. Instrumentet angiver vidare vissa villkor,

som måste vara uppfyllda för att företagshälsovården skall kunna vederbörligen

fullgöra sina uppgifter. I sådant hänseende kräves bl. a. att läkaren

intager en helt oberoende ställning, såväl yrkesmässigt som moraliskt, i förhållande

till både arbetsgivare och arbetstagare samt att de yrkeshemligheter,

som må komma till den med företagshälsovården sysselsatta personalens

kännedom i tjänsten, till fullo respekteras.

Ytterligare uttalas i rekommendationen att företagshälsovården bör äga

fritt tillträde till företagets samtliga arbetsplatser och underställda anläggningar

samt få tillgång till upplysningar rörande de arbetsprocesser och arbetsmetoder,

som kommer till användning eller som man planerar att använda.

Företagshälsovården bör även äga befogenhet att utföra eller hos

godkända tekniska organ begära utförande av besiktningar och undersökningar

rörande hälsorisker, som kan hota arbetstagarna.

Slutligen innehåller rekommendationen vissa allmänna anvisningar rörande

metoder för finansiering och övervakning av företagshälsovården.

Rekommendationen antogs av konferensen med 240 röster mot 0 och två

nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationens antagande.

Yttranden

Över rekommendationen har yttrande inhämtats från delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet. Delegationen har i sin tur hört

arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige samt Tjänstemännens centralorganisation.

Arbetarsskijddsstyrelsen har intet att erinra mot den i rekommendationen

föreslagna texten, som i stort sett sammanfaller med styrelsens åsikter då

det gäller organisation och arbetsuppgifter för cn företagshälsovård. I väsentliga

delar överensstämmer den också med Svenska arbetsgivareförening
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:Is proposition nr 22 år 1960

ens och Landsorganisationens normer för företagshälsovård och -sjukvård.

Då det gäller tillämpningsområdet lämnar rekommendationen stort spelrum

för de enskilda länderna att genomföra företagshälsovård på ett för det enskilda

landet lämpligt sätt. Enligt styrelsens åsikt är detta också den enda

framkomliga vägen för att en rekommendation av detta slag skall kunna

vinna burskap.

Styrelsen anmärker, att vissa av de åtgöranden, som föreskrives i rekommendationen,

redan påfordras i vårt land enligt gällande lagstiftning. Vad

rekommendationen därutöver syftar till synes lämpligen böra genomföras

genom överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Slutligen framhåller styrelsen, att det stora flertalet av de frågor, som är

upptagna i rekommendationen, är av den natur, att de faller under bestämmelserna

i arbetarskyddslagen. Arbetarskyddsstyrelsen har således i dessa

delar de befogenheter, som skall tillkomma den myndighet, som enligt

punkt 25 i rekommendationen skall vara ansvarig för övervakningen av företagshälsovårdens

verksamhet. De frågor som icke faller under arbetarskyddsverkets

tillsynsområde, t. ex. de i kapitel V upptagna frågorna angående

personal och utrustning, torde böra handhas av annan myndighet, närmast

medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen, som finner det synnerligen tillfredsställande alt företagshälsovård

blivit föremål för Internationella arbetsorganisationens intresse,

kan i huvudsak ansluta sig till rekommendationens innehåll. Styrelsen

betonar inledningsvis att det direkta skyddet mot olycksfall och svårare

hälsorisker under arbetet endast utgör en del av ett modernt arbetarskydd.

Uppgiften är vida större och innefattar en rad åtgärder av socialhygienisk

och socialmedicinsk natur med positiva hälsobefordrande och prestationsbefordrande

syftemål. Modern arbetsfysiologi och arbetspsykologi

har, säger styrelsen, lämnat värdefulla bidrag till en verksamhet av denna

art, som skall syfta till skapandet av bästa möjliga arbetsmiljö med bästa

möjliga arbetsresultat. Arbetarskydd har intima relationer till den klassiska

omgivningshygienen, den egentliga medicinen och dess forskning samt

allmänsjukvård.

Beträffande vissa av punkterna i rekommendationen framför medicinalstyrelsen

följande synpunkter.

Punkt 2. Av de alternativa förslagen till reglering av företagshälsovårdens

genomförande framstår för medicinalstyrelsen det andra alternativet,

nämligen avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som det mest tilltalande.

Detta synes också bäst överensstämma med praxis inom andra områden

av svenskt arbetsliv.

Beträffande punkt 3 a) finner medicinalstyrelsen det vara att föredraga

att företagshälsovården organiseras i vederbörande företags egen regi, ehuru

enligt styrelsens erfarenhet även anslutning till en från företaget fristående

hälsocentral kan ge tillfredsställande resultat, särskilt för mindre

personalgrupper. En inom det egna företaget organiserad hälsocentral har

emellertid påtagliga fördelar; bl. a. får läkare lättare och smidigare tillfälle

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

att lära känna de sanitära förhållanden, under vilka personalen arbetar,

och de hälsorisker arbetet kan medföra, kan lättare få intim kontakt med

företagsledningen, med andra avdelningar inom företaget osv. samt kan

bättre följa arbetstagarna i deras dagliga arbete m. in.

Beträffande punkt 3 b i)—ii) torde svaret bli både och. Är företaget tillräckligt

stort, är en egen hälso- och sjukvårdsavdelning att föredraga. Mindre

företag tvingas emellertid ofta bl. a. av ekonomiska skäl att gå samman

med andra liknande företag om gemensam hälsovård.

Beträffande punkt -i- kan medicinalstyrelsen ansluta sig till den i styckena

a) och b) angivna prioriteten; jämlikt svensk arbetarskyddslagstiftning är

arbetstagare som avses under b) redan nu tillförsäkrad speciell hälsoövervakning

(silikos, bly, bensol, radiologiskt arbete).

Med avseende å punkt 4 c) ifrågasätter medicinalstyrelsen om företagshälsovården

författningsenligt eller genom allmänna direktiv av annat slag

bör begränsas till företag med viss personalstyrka. Icke minst vid de små

företagen torde det för arbetarna finnas hälsorisker som påkallar medicinsk

kontroll.

I punkt 6 sägs att företagshälsovården bör vara av huvudsakligen förebyggande

natur. Punkt 7 torde kunna ses som en utveckling av denna tes.

Medicinalstyrelsen, som livligt understöder kravet på förebyggande åtgärder

för alla medborgare, icke minst när det gäller åtgärder inom hälso- och

sjukvården, understryker dock kraftigt det intima samband som finns mellan

preventiva och kurativa åtgärder.

I enlighet med sekelgammal praxis inom svensk hälso- och sjukvård synes

inom företagshälsovården detta samband böra beaktas så långt möjligt

är. Åtskilliga svenska industriföretag bedriver också en framgångsrik industrihälsovård

enligt denna samordningsprincip. Detta har även bedömts

vara till fördel för arbetstagarna. När det i punkt 7 anges, att företagshälsovården

icke bör hindras vare sig från att utröna de förhållanden, som

kan ha lett till en arbetstagares sjukledighet, eller att inhämta upplysningar

om sjukdomens förlopp, så synes det medicinalstyrelsen som om den naturliga

vägen härför vore, att också sjukvården eller i varje fall kontrollen

av sjukfrånvaro förlädes till det lokala organ som handhar företagshygicnen

och det individuellt-profylaktiska arbetet d. v. s. till företagets hälsocentral.

I stället för att i rekommendationen direkt varna för en sammankoppling

av de olika medicinska funktionerna synes det medicinalstyrelsen som

en sådan samordning hellre borde uppmuntras. I den riktningen torde också

i Sverige böra tolkas stadgandet i 19 § 2 st. lagen om allmän sjukförsäkring.

Den principiella samordningen utesluter givetvis icke att företagets liälsovårdsorgan,

läkare osv. som komplettering av de egna resurserna anlitar

andra instanser för speciella uppgifter. Detta gäller såväl sjukvården som

hälsovården.

I fråga om punkt 15, där industriläkarnas anställningsvillkor behandlas,

anför medicinalstyrelsen endast, att det hittills icke ansetts böra ankomma

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

på statliga myndigheter att reglera sådana villkor; enligt styrelsens erfarenhet

har industriläkarnas intressen med framgång hävdats av läkarnas

egna fackorganisationer.

Punkt 20. Rättigheter för företagets läkare att taga del av alla för den

medicinska verksamheten viktiga faktorer inom företaget torde redan nu

förefinnas på alla svenska arbetsplatser. Det måste emellertid, vilket ju också

sägs i punkt 21, vara en förutsättning att icke härigenom tillverkningshemligheter

o. dyl. blottas.

Beträffande punkterna 23—24 vill medicinalstyrelsen, som i princip har

full förståelse för att hälso- och sjukvård icke skall ekonomiskt onödigt

betunga medborgarna, erinra om att i Sverige de enskilda individernas andel

i dessa kostnader regleras bl. a. genom bestämmelserna om allmän sjukförsäkring.

Någon anledning att lagstiftningsvägen bryta ut arbetstagare

ur detta sammanhang synes icke finnas, de olika parterna på arbetsmarknaden

givetvis obetaget att träffa särskilda avtal om kostnadsfördelningen för

hälso- och sjukvården vid viss verksamhet.

Vad slutligen beträffar punkt 25 erinrar medicinalstyrelsen om sina allmänna

skyldigheter och rättigheter att övervaka den medicinska och hygieniska

verksamheten i vårt land samt om medicinalpersonalens ansvar

inför den högsta medicinska instansen, medicinalstyrelsen. I princip har

styrelsen rätt att övervaka och bedöma medicinalpersonalens medicinska

handlande. Å andra sidan har även arbetarskyddsstyrelsen övervakningsskyldigheter

och rättigheter vis å vis arbetstagare. Några speciella föreskrifter

om inspektion av den medicinska verksamheten vid företagen finnes för

närvarande icke. Det vore enligt medicinalstyrelsens mening synnerligen

lämpligt att sådana utformades. Ett samgående mellan arbetarskyddsstyrelsen

och medicinalstyrelsen torde här kunna bli till stort gagn. För övervakningen

ute i fältet kan visserligen tänkas flera alternativ, men enligt medicinalstyrelsens

åsikt bör härvid främst förste provinsialläkarinstitutionen

komma i fråga. Frågan om dennas utbyggande till en mera allsidigt fungerande

länshälsovardsorganisation med den blivande länsläkaren som huvudagerande

har varit föremål för utredning av kommittén för översyn av

hälso- och sjukvården i riket och förslag till riksdagen om en sådan länsläkarorganisation,

med vilken yrkes- och socialinspektören skulle intimt samarbeta,

torde vara att förvänta relativt snart. Som ett annat alternativ vill

medicinalstyrelsen peka på den till förtroenderådet i varje yrkesinspektionsdistrikt

knutna läkaren.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att rekommendationen icke bör föranleda

några åtgärder från den svenska regeringens sida. I sak och i stort

sett ansluter sig rekommendationen visserligen till de i de flesta industriländer

tillämpade normerna för hälso- och sjukvård i företag. Ett flertal av

rekommendationens bestämmelser går emellertid utöver vad som kan anses

vara lämpligt och önskvärt i vårt land. Den svenska företagshälsovården

utvecklas framgångsrikt och snabbt under medverkan av föreningens medicinska

expertis och efter samråd med arbetarpartens organisationer. Det

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

vore därför olyckligt om genom lagstiftning eller andra åtgärder denna organiska

utveckling stördes eller hindrades.

Föreningen framhåller, att rekommendationen förutsätter att företagshälsovård

skall beredas alla arbetstagare. Att organisera sådan hälsovård möter

dock stora praktiska svårigheter för anställda inom småföretag samt ickeindustriella

företag, särskilt jordbruket. I dessa fall torde det för den enskilde

individen vara fördelaktigast att direkt anlita den allmänna hälsovården

och att särskild företagshälsovård sålunda icke inrättas.

Enligt föreningens mening är företagshälsovården huvudsakligen en arbetsgivarens

med företagsledandet sammanhängande angelägenhet. Erfarenheterna

i Sverige har emellertid visat, att riktlinjerna för företagshälsovården

med fördel kan behandlas i samråd med de anställda; sådant samråd

ägde rum vid arbetsmarknadskommitténs sammanträde i mars 1954, då

vissa grundläggande principer för företagshälsovårdens målsättning och utformning

accepterades av arbetsmarknadsparterna. Företagshälsovården

kan genom den valda metoden på ett smidigt sätt anpassas till förhållandena

i företagen och till dessas skiftande behov. Någon formlig överenskommelse,

vari arbetsgivarna åtagit sig att genomföra företagshälsovård, föreligger

alltså icke. Det är därför tveksamt huruvida den svenska ordningen

överensstämmer med rekommendationens olyckligt långt gående krav i

punkt 2, där det utsäges, att sådan hälsovård bör genomföras genom lagstiftning,

kollektivavtal, annan överenskommelse eller på annat sätt. En anslutning

till rekommendationens innehåll i detta avseende är på ovan anförda

grunder — att företagshälsovården huvudsakligen är en arbetsgivarens angelägenhet

och att den svårligen kan genomföras för alla företag — icke

önskvärd. I detta sammanhang framhåller föreningen, att punkt 19, vilken

beträffande lokaler och utrustning för företagshälsovården hänvisar till en

>av vederbörande myndighet föreskriven standard», rimmar mindre väl med

förhållandena i Sverige, där som antytts utformningen av företagshälsovården

gjorts i samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Vidare anför föreningen, att enligt den praxis, som tillämpas i åtskilliga

industriländer och även i Sverige, företagsläkaren är chef för företagshälsovården.

Såsom sådan är han företagets medicinske rådgivare. Det åligger

honom bl. a. att »hos företagsledningen föreslå erforderliga förebyggande

åtgärder» (företagsläkarens arbetsuppgifter sådana de godtagits vid arbetsmarknadskommitténs

ovannämnda sammanträde). Det vore icke lämpligt

alt i företagsläkarens åligganden infoga vad som innefattas i rekommendationens

punkt 20 e), enligt vilken »företagshälsovården hör äga befogenhet

att hos vederbörande myndigheter begära kontroll av tillämpningen av fastställda

normer för sundhet och säkerhet i arbetet». Det är nämligen klart

otillfredsställande att ett expertorgan inom ett företag helt på egen hand

och ulan företagsledningens vetskap på detta sätt skulle kunna tillkalla representanter

för vederbörande myndigheter. Företagshälsovården hör, som

ovan framhållits, om så erfordras framlägga förslag till förebyggande åtgärder

inom hälsovård och arbetarskydd. Om man inom företaget önskar upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

lysning angående tillämpningen av fastställda normer för sundhet och säkerhet

i arbetet (arbetarskyddslagen in. m.) torde åtgärder härför ankomma

på företagsledningen. Om arbetstagarna bär klagomål på att hälsoförhållandena

och säkerheten icke uppfyller fastställda krav och frågorna inte

kan lösas på vanligt sätt genom förhandlingar mellan parterna, får det ankomma

på skyddsombuden eller arbetstagarnas organisation på platsen och

icke på företagsläkaren att taga kontakt med vederbörande myndighet.

Slutligen anmärker föreningen, att bestämmelserna i punkterna 23 och 2''t

om kostnaderna för företagshälsovården ej kan eller bör generellt tillämpas

för Sveriges del.

Landsorganisationen erinrar, alt organisationen vid tidigare tillfälle yttrat

sig över det sakliga innehållet i rekommendationen och att organisationen

därför i detta sammanhang endast har att taga ställning till spörsmålet,

om och i vad mån rekommendationens anvisningar för Sveriges del eventuellt

bör föranleda lagstiftning eller andra åtgärder från statsmakternas sida.

Enligt rekommendationen skall företagshälsovårdens organisation kunna

fastställas genom lagstiftning, genom kollektivavtal eller på annat, av vederbörande

myndighet efter samråd med arbetsgivarnas och arbetslagarnas

sammanslutningar godkänt sätt. Vad angår frågan om eventuella svenska

lagstiftningsåtgärder står valet tydligen, framhåller LO, mellan att helt eller

delvis införliva rekommendationens bestämmelser med vår gällande arbetarskyddslagstiftning

eller att skapa en specialförfattning. En lagreglering vare

sig i ena eller andra formen kräver emellertid dessförinnan utredning angående

i vilka särskilda delar en sådan reglering över huvud är möjlig och lämplig

med hänsyn till svenska förhållanden. Ett antal av i rekommendationen

behandlade frågor torde visserligen vara sådana att de för vårt lands vidkommande

bäst ägnar sig för reglering genom kollektivavtal. Beträffande den

närmare avgränsningen av sådana frågor från spörsmål, vilka ändamålsenligare

regleras genom lag eller medelst anvisningar är LO dock icke beredd

att nu framföra något förslag. Inte heller torde det vara möjligt för delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet att på grundval

av i emissyttrandena framlägga några konkreta förslag till lagstiftningsåtgärder.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser LO för sin del det riktigaste

vara att rekommendationen överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen med uppdrag

att, i den mån de behandlade frågorna är av natur att häst regleras

genom lag — och givetvis i den mån den svenska lagstiftningen icke redan

upptar mot rekommendationen svarande föreskrifter — utreda frågan om

eventuell komplettering av ifrågakommande författningar och därefter till

Kungl. Maj:t inkomma med de förslag som utredningen anses föranleda.

Tjänstemännens centralorganisation har icke funnit skäl till några särskilda

uttalanden med anledning av rekommendationen.

Majoriteten inom delegationen för det internationella socialpolitiska sam
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

arbetet förordar i likhet med Landsorganisationen, att rekommendationen

överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen för utredning av frågan om och i vad

mån principerna i rekommendationen lämpligen bör komma till uttryck

i svensk lagstiftning. Med hänsyn till de erinringar som medicinalstyrelsen

framfört i ärendet bör arbetarskyddsstyrelsen enligt delegationens mening

vid fullgörande av ett sådant uppdrag samråda med medicinalstyrelsen. Samråd

synes jämväl böra äga rum med arbetsmarknadens parter.

Gentemot detta utlåtande har Svenska arbetsgivareföreningens representant

i delegationen under åberopande av föreningens i ärendet avgivna yttrande

anmält reservation, vari yrkas att rekommendationen icke skall föranleda

någon åtgärd från svensk sida.

Departementschefen

Bestämmelser angående företagshälsovård saknas i stort sett i den svenska

arbetarskyddslagstiftningen. Vissa föreskrifter rörande organisationen

av första hjälp vid olycks- eller sjukdomsfall finns dock i 1949 års arbetarskyddslag

och den därtill anslutna arbetarskyddskungörelsen. Härutöver

finns bestämmelser om läkarkontroll av minderåriga dels i arbetarskyddslagen

och dels i kungörelsen den 6 maj 1949, nr 213, om läkarundersökning

och läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare. Slutligen må erinras om

kungörelsen av samma dag, nr 211, om läkarundersökning och läkarbesiktning

till förebyggande av vissa yrkessjukdomar.

Beträffande flertalet av de i rekommendationen förekommande anvisningarna

saknas emellertid motsvarighet i svensk lagstiftning. Möjligen

bör, såsom arbetsgivareföreningen anser, företagshälsovården utvecklas fritt

under samråd mellan arbetsmarknadens parter. Detta hindrar givetvis inte,

att lagstiftningen i ett eller annat avseende kan behöva kompletteras till

följd av rekommendationen. Frågan huruvida så bör ske synes i första hand

böra prövas av arbetarskyddsstyrelsen, som jämväl bör överväga i vad mån

rekommendationens principer bör komma till uttryck i styrelsens anvisningar.

Jag förordar därför att rekommendationen för angivna ändamål

överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen. I likhet med delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet finner jag, att en sådan prövning

lämpligen bör äga rum i samråd med medicinalstyrelsen och arbetsmarknadens

parter.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

alt Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition

med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,

av Internationella arbetsorganisationens konferens år

1959 vid dess fyrtiotredje sammanträde antagna konventioner

och rekommendation.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Lundin

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1960

15

Bilagn .1

Konvention (nr 112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående minimiålder för tillträde

till arbete inom fisket, vilken fråga inbegripes i den femte punkten

på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en konvention,

antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtionio

följande konvention, som må benämnas »konvention angående minimiålder

(fiskare), 1959» [Minimum Age (Fishermen) Convention, 1959].

Artikel 1

1. Med uttrycket »fiskefartyg» förstås i denna konvention varje slag av

fartyg eller båt, i allmän eller enskild ägo, som nyttjas vid havsfiske i saltvatten.

.

2. Denna konvention äger icke tillämpning å fiske i hamnar eller i flodmynningar,

ej heller å personer, som bedriva sport- eller nöjesfiske.

Artikel 2

1. Barn under femton år må icke användas till arbete ombord å fiskefartyg.

2. Barn som nyss nämnts må dock tillfälligtvis under skolferierna deltaga

i arbete ombord å fiskefartyg, under förutsättning att arbetet

a) icke är skadligt för deras hälsa eller normala utveckling;

b) icke inverkar menligt på deras skolgång; samt

c) icke bedrives i vinstsyfte.

3. Vidare må beträffande barn, som uppnått fjorton års ålder, den nationella

lagstiftningen medgiva utfärdande av bevis, som tillåter användande

av dylikt barn till arbete i fall då skol- eller annan lämplig av den nationella

lagstiftningen angiven myndighet, med vederbörlig hänsyn till barnets

hälsa och kroppsbeskaffenhet samt till de framtida och omedelbara

fördelar anställningen kan medföra, finner att denna skall lända barnet

till nytta.

Artikel 3

Minderåriga under aderton år må icke användas till arbete såsom kollämpare

eller eldare ombord å koleldade fartyg.

Artikel i

Bestämmelserna i artikel 2 äga icke tillämpning å arbete, som utföres av

barn å skol- eller övningsfartyg, därest arbetet är godkänt och övervakas av

offentlig myndighet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

Artikel 5

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 6

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 7

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förilutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör

för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett

år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje

följande tioårsperiod.

Artikel 8

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga

medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av

alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av

organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen

av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,

har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen

träder i kraft.

Artikel 9

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt

artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas

generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förklaring

och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna

i föregående artiklar.

Artikel 10

Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt, skall

styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens

en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under övervägande,

huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning uppföra

frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 11

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,

helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

17

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av

förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 7 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera

den nya, reviderade konventionen.

Artikel 12

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika

vitsord.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 22

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Bilaga B

Konvention (nr 113) angående läkarundersökning av fiskare

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående läkarundersökning av

fiskare, vilken fråga inbegripes i den femte punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en konvention,

antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtionio

följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående läkarundersökning

(fiskare), 1959 [Medical Examination (Fishermen) Convention,

1959].

Artikel 1

1. Med uttrycket »fiskefartyg» förstås i denna konvention varje slag av

fartyg eller båt, i allmän eller enskild ägo, som nyttjas vid havsfiske i

saltvatten.

2. Vederbörande myndighet må efter hörande av berörda fiskebåtsägares

och fiskares organisationer, där sådana finnas, medgiva undantag från

bestämmelserna i denna konvention beträffande fartyg, vilka icke regelmässigt

vistas till sjöss under längre tid än tre dagar.

3. Denna konvention äger icke tillämpning å fiske i hamnar eller i flodmynningar,

ej heller å personer, som bedriva sport- eller nöjesfiske.

Artikel 2

Ej må någon anställas för tjänst ombord å fiskefartyg, med mindre han

företer intyg, utvisande att han är duglig för det arbete, med vilket han

skall sysselsättas till sjöss; intyget skall vara utfärdat av en av vederbörande

myndighet godkänd läkare.

Artikel 3

1. Vederbörande myndighet skall efter samråd med berörda fiskebåtsägares

och fiskares organisationer, där sådana finnas, föreskriva, huru läkarundersökningen

skall utföras och vad läkarintyget skall innehålla.

2. Vid fastställandet av regler för läkarundersökningen skall hänsyn tagas

till den undersöktes ålder samt det arbete han har att utföra.

3. Av läkarintyget skall särskilt framgå att vederbörande icke lider av

någon sjukdom, som kan antagas bliva förvärrad av eller göra honom oduglig

för tjänstgöring till sjöss eller som kan antagas medföra fara för övriga

ombordvarandes hälsa.

Artikel 4

1. Läkarintyget skall beträffande minderåriga under tjuguett år äga giltighet

högst ett år räknat från dagen för utfärdandet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

19

2. Beträffande minderåriga, som uppnått tjuguett års ålder, skall vederbörande

myndighet bestämma läkarintygets giltighetstid.

3. Om tiden för intygets giltighet utlöper under pågående resa, skall det

fortfara att gälla till resans slut.

Artikel 5

Anordningar skola vidtagas i syfte att person, som efter undersökning

förvägrats läkarintyg, må erhålla tillfälle till förnyad undersökning av

en eller flera för ändamålet utsedda läkare, vilka skola vara oberoende av

varje fiskebåtsägare eller varje organisation av fiskebåtsägare eller fiskare.

Artiklarna 6—13

jDessa artiklar äro likalydande med artiklarna 5—12 av konventionen (nr

112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, utom såtillvida

att, då i artikel 11 av konventionen nr 112 hänvisas till artikel 7, detta

i artikel 12 av förevarande konvention motsvaras av en hänvisning till artikel

8.]

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kiingl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Bilaga C

Konvention (nr 114) angående fiskares anställningsavtal

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Genéve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående fiskares anställningsavtal,

vilken fråga inbegripes i den femte punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en konvention,

antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtionio

följande konvention, som skall benämnas »konvention angående fiskares anställningsavtal,

1959 (Fishermen’s Artides of Agreement, 1959).

Artikel 1

1. Med uttrycket »fiskefartyg» förstås i denna konvention varje slag av

registrerade eller med skeppspapper försedda fartyg och båtar, i allmän

eller enski d ägo, som nyttjas vid havsfiske i saltvatten.

2. Vederbörande myndighet må efter samråd med berörda fiskebåtsägares

och fiskares organisationer, där sådana finnas, från bestämmelserna i förevarande

konvention undantaga fiskefartyg av viss typ och storlek.

3. Finner vederbörande myndighet, att i denna konvention behandlade

ämnen tillfredsställande regleras genom kollektivavtal, som slutits mellan

å ena sidan fiskebåtsägarna el er deras organisationer samt å andra sidan

fiskarnas organisationer, må myndigheten från konventionens bestämmelser

angående individue la anställningsavtal undantaga ägare och fiskare,

på vilka sådana kollektivavtal äro tillämpliga.

Artikel 2

I uttrycket »fiskare» inbegripes i denna konvention varje person, som i

vad egenskap som helst är anstä ld eller antagen ombord å fiskefartyg och

som införts i sjömansrullan, dock med undantag av lotsar, elever å skolfartyg

samt genom särskilt lärlingsavtal anställda lärlingar, besättningen å

krigsfartyg samt andra personer med fast statsanställning.

Artikel 3

1. Anstä’lningsavtal skall undertecknas av fiskefartygets ägare eller hans

befullmäktigade ombud samt av fiskaren. Tillfälle att granska avtalet skall,

innan det undertecknas, beredas fiskaren och dennes eventuelle rådgivare.

2. De förhållanden, under vilka fiskaren skall underteckna avtalet, skola

i den nationella lagstiftningen angivas på sådant sätt, att tillfredsställande

övervakning från vederbörande offentliga myndighets sida säkerställes.

3. Förestående bestämmelser sko''a anses iakttagna, därest vederbörande

myndighet intygar, att avtalets bestämmelser skriftligen företetts inför myndigheten

samt att de bekräftats av såväl fiskebåtsägaren eller hans befullmäktigade

ombud som fiskaren.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

4. Den nationella lagstiftningen skall genom lämpliga föreskrifter trygga,

att fiskaren förstår avtalets innebörd.

5. Avta et må icke innehålla något som strider mot den nationella lagstiftningen.

6. Den nationella lagstiftningen skall föreskriva sådana ytterligare formaliteter

och garantier beträffande avtalets slutande, som må anses erforderliga

för att skydda fiskebåtsägarens och fiskarens intressen.

Artikel 4

1. Lämpliga åtgärder skola i enlighet med den nationella lagstiftningen

vidtagas för att garantera att avta et icke kommer att innehålla bestämmelse,

genom vilken parterna på förhand överenskomma att avvika från vanliga

regler angående domstolarnas behörighet att upptaga tvister rörande

avtalet.

2. Denna bestämmelse må icke tolkas så, att den utesluter anlitande av

skiljedom.

Artikel 5

För varje fiskare skola anteckningar rörande hans tjänsteuppgifter föras,

antingen av vederbörande myndighet eller enligt av myndigheten utfärdade

föreskrifter. Efter avslutandet av varje resa eller expedition skall ett tjänstgöringsintyg

beträffande resan eller expeditionen tillhandahållas fiskaren

eller införas i hans arbetsbok.

Artikel 6

1. Avtalet kan ingås antingen för bestämd tid eller för viss resa eller,

om den nationella lagstiftningen så medgiver, för obestämd tid.

2. Avtalet skall tydligt angiva vardera partens rättigheter och skyldigheter.

3. Det skall innehålla följande uppgifter, såvida icke införandet av en

eller flera av dessa uppgifter är obehövligt med hänsyn till att frågan redan

reglerats på annat sätt i den nationella lagstiftningen:

a) fiskarens fullständiga namn, födelsedag eller ålder samt födelseort;

b) ort och dag för avtalets slutande;

c) namn å det eller de fiskefartyg, varå fiskaren förbinder sig att tjänstgöra;
d)

den eller de resor, som skola företagas, om dessa vid avtalets ingående

kunna angivas;

e) den tjänst, vari fiskaren skall användas;

f) såvitt möjligt plats och tid för fiskarens inställelse till tjänstgöring

ombord;

g) det kosthåll, som skall tillhandahållas fiskaren, där ej den nationella

lagstiftningen föreskriver annat system i förevarande avseende;

h) lönens belopp, andelens storlek samt sättet för dess beräkning, om

hans ersättning skall utgå i form av andel, eller lönens belopp och

andelens storlek samt sättet för den senares beräkning, om hans ersättning

skall utgå i båda dessa former i förening ävensom den minimilön,

som må ha överenskoinmits;

i) avtalets upphörande och villkoren härför, d. v. s.

i) om avtalet är ingånget för bestämd tid, dagen för avtalets utlöpande;
ii)

om avtalet är ingånget för viss resa, destinationshamnen och den

tid som måste förflyta efter ankomsten, innan fiskaren har rätt att

lämna tjänsten;

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

iii) om avtalet är ingånget för obestämd tid, de villkor, under vilka

vardera parten kan uppsäga avtalet, ävensom uppsägningstiden,

vilken icke må vara kortare för fiskefartygets ägare än för fiskaren;
j)

andra uppgifter, som den nationella lagstiftningen må föreskriva.

Artikel 7

Om den nationella lagstiftningen föreskriver, att sjömansrulla skall föras

ombord, skall anställningsavtalet antecknas i eller fogas vid rullan.

Artikel 8

För att fiskaren skall kunna erhålla kännedom om beskaffenheten och

omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter, skall vederbörande myndighet

angiva vilka åtgärder som skola vidtagas för att möjliggöra för fiskaren

att ombord inhämta noggranna upplysningar om anställningsvillkoren.

Artikel 9

Avtal, som avser viss resa eller bestämd eller obestämd tid, skall anses

vara vederbörligen hävt genom

a) överenskommelse mellan parterna;

b) fiskarens död;

c) fartygets förolyckande eller fullständiga sjöovärdighet;

d) varje annan i den nationella lagstiftningen angiven orsak.

Artikel 10

Den nationella lagstiftningen, kollektiva eller individuella avtal skola angiva

de omständigheter, under vilka ägaren eller skepparen må omedelbart

avskeda fiskaren.

Artikel 11

Den nationella lagstiftningen, kollektiva eller individuella avtal skola

jämväl angiva de omständigheter, under vilka fiskaren äger rätt att erhålla

omedelbart entledigande.

Artikel 12

Såvida icke annorlunda stadgas i förevarande konvention, må tillämpningen

av densamma tryggas genom nationell lagstiftning eller genom kollektivavtal.

Artiklarna 13—20

[Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 5—12 av konventionen (nr

112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, utom såtillvida

att, då i artikel 11 av konventionen nr 112 hänvisas till artikel 7, detta

i artikel 19 av förevarande konvention motsvaras av en hänvisnina till artikel

15.] y

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

23

Bilaga D

Rekommendation (nr 112) angående företagshälsovård

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående företagshälsovård, vilken

fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tjugofjärde dagen i juni månad år nittonhundr af em donio

följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående

företagshälsovård, 1959» (Occupational Health Services Recommendation,

1959).

I. Definition

1. Med uttrycket »företagshälsovård» avses i denna rekommendation en

på eller i närheten av arbetsplatsen upprättad verksamhet, som har till

syfte

a) att skydda arbetstagarna mot varje hälsorisk, för vilken de kunna bli

utsatta till följd av sitt arbete eller de förhållanden, under vilka detta

utföres;

b) att medverka till arbetstagarnas fysiska och psykiska anpassning, särskilt

genom arbetets anpassning till arbetstagarna samt genom anvisning

av arbetsuppgifter, för vilka de äro lämpade;

c) att medverka till att för arbetstagarna skapa och vidmakthålla högsta

möjliga grad av fysiskt och psykiskt välbefinnande.

II. Tillämpningsmetoder

2. Företagshälsovården bör med hänsyn till olikheterna i de enskilda ländernas

förhållanden och praxis, allt efter omständigheterna, genomföras

a) genom lagstiftning;

b) genom kollektivavtal eller annan mellan berörda arbetsgivare och arbetstagare

träffad överenskommelse; eller

c) på annat av vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivarnas

och arbetstagarnas organisationer godkänt sätt.

III. Organisation

3. Företagshälsovården bör, alltefter omständigheterna och med beaktande

av tillämpliga normer,

a) organiseras av vederbörande företag eller anslutas till ett utomstående

organ;

b) organiseras

i) såsom en särskild verksamhet inom ett enda företag; eller

ii) såsom en för flera företag gemensam verksamhet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

4. I syfte att bereda alla arbetstagare tillfälle att komma i åtnjutande av

företagshälsovård, bör sådan anordnas för industriella och icke industriella

företag, för jordbruksföretag samt för allmän tjänst; dock att därest företagshälsovård

icke kan omedelbart anordnas för alla företag, dylik verksamhet

i första hand bör upprättas

a) för företag, där hälsoriskerna synas vara störst;

b) för företag, där arbetstagarna äro utsatta för speciella hälsorisker;

c) för företag, vilka sysselsätta mera än ett föreskrivet minimiantal arbetstagare.

5. Där företagshälsovård, enligt definitionen i denna rekommendation,

icke tills vidare kan genomföras av geografiska eller andra skäl, bör företaget

träffa avtal med en läkare eller ett lokalt hälsovårdsorgan rörande

a) handhavandet av första hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall;

b) läkarundersökningar, föreskrivna i den nationella lagstiftningen;

c) övervakning av de hygieniska förhållandena inom företaget.

IV. Uppgifter

6. Företagshälsovården bör vara av huvudsakligen förebyggande natur.

7. Företagshälsovården bör icke handha kontrollen av bortovaro på grund

av sjukdom; den bör dock icke hindras vare sig från alt utröna de förhållanden

som kunna ha lett till en arbetstagares sjukledighet eller från att

inhämta upplysningar om sjukdomens förlopp, för att därigenom bättre

kunna planera sitt f örebyggande arbete, upptäcka yrke srisker samt föreslå

lämplig arbetsplacering i rehabiliterande syfte.

8. Företagshälsovårdens uppgifter böra, allt efter omständigheterna och

med beaktande av den utsträckning, i vilken en eller flera av sagda uppgifter

lösas på ett tillfredsställande sätt av andra lämpliga organ i enlighet

med nationell lagstiftning eller praxis, successivt utvecklas att omfatta i

synnerhet följande:

a) övervakning av alla inom ett företag förekommande faktorer, som

kunna påverka arbetstagarnas hälsa, samt rådgivning i detta hänseende

till företagsledning och arbetstagare eller deras representanter inom

företaget;

b) arbetsanalys eller deltagande i dylik från hygieniska, fysiologiska och

psykologiska synpunkter samt rådgivning till företagsledning och arbetstagare

rörande bästa möjliga anpassning av arbetet efter arbetstagaren

med beaktande av dessa synpunkter;

c) samverkan med andra berörda avdelningar och organ inom företaget

i förebyggandet av olycksfall och yrkessjukdomar samt i övervakningen

av personlig skyddsutrustning och dess användande ävensom

rådgivning till företagsledning och arbetstagare i detta hänseende;

d) övervakning av hygienen inom företagets sanitära anläggningar samt

övriga för arbetstagarna avsedda välfärdsanordningar, såsom kök,

marketenterier, barndaghem och vilohem samt i förekommande fall

övervakning av för arbetstagarnas räkning inrättade dietiska anordningar;
e)

läkarundersökningar vid nyanställning samt periodiska och speciella

läkarbesiktningar — om så befinnes erforderligt även biologiska undersökningar

och röntgenundersökningar — vilka föreskrivas i nationell

lagstiftning eller i avtal mellan berörda parter eller organisationer

eller vilka industriläkaren finner tillrådliga i förebyggande

syfte; sådana undersökningar böra trygga en särskild övervakning

av vissa arbetstagarkategorier, såsom kvinnor, minderåriga arbetstagare

utsatta för speciella yrkesrisker samt partiellt arbetsföra;

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

f) övervakning av arbetets anpassning till arbetstagarna, särskilt de partiellt

arbetsföra, i överensstämmelse med deras fysiska förutsättningar,

deltagande i sådana arbetstagares rehabilitering och omskolning ävensom

rådgivning i detta hänseende;

g) rådgivning till företagsledning och arbetstagare i samband med placering

eller omflyttning av arbetstagare;

h) rådgivning på framställning av enskilda arbetstagare i fråga om sjukdomsbesvär,

som må uppkomma eller förvärras under arbetet;

i) första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall samt under vissa omständigheter

och i samförstånd med berörda parter (arbetstagarens

egen läkare däri inbegripen) ambulant behandling av arbetstagare,

som ej avbrutit sitt arbete eller som återupptagit detsamma;

j) utbildning och regelbunden träning av personal för första hjälp vid

olycks- och sjukdomsfall samt övervakning och underhåll av utrustning

för sådan hjälp, där så befinnes lämpligt i samverkan med andra

avdelningar eller organ;

k) upplysningsverksamhet bland företagets personal i frågor rörande

hälsa och hygien;

l) sammanställning och periodisk granskning av statistiska uppgifter rörande

hälsotillståndet inom företaget;

m) forskning rörande företagshälsovård eller deltagande i sådan forskning

i samverkan med sakkunniga personer eller institutioner.

9. Där en eller flera av de i föregående punkt uppräknade uppgifterna i

enlighet med nationell lagstiftning eller praxis utövas av andra lämpliga

organ än det som omhänderhar företagshälsovården, böra dessa tillhandahålla

industriläkaren varje upplysning av betydelse, som han kan anse sig

behöva.

10. Företagshälsovården bör upprätthålla nära kontakt med andra berörda

avdelningar eller organ inom företaget rörande arbetstagarnas hälsa,

säkerhet eller välfärd, särskilt med social-, säkerhets- och personalavdelningarna,

fackföreningsrepresentanterna inom företaget, skydds- och hälsokommittéerna

liksom varje annan kommitté eller person inom företaget

som befattar sig med hälso- och välfärdsfrågor.

11. Företagshälsovården bör jämväl upprätthålla kontakt med tjänster

och organ utanför företaget, vilka befatta sig med frågor rörande arbetarnas

hälsa, säkerhet, omskolning, rehabilitering, omplacering och välfärd.

12. 1) Företagshälsovården bör vid undersökning av arbetstagaren i samband

med nyanställning eller vid hans första besök lägga upp ett personligt

konfidentiellt hälsokort, som kompletteras vid varje påföljande undersökning

eller besök.

2) Företagshälsovården bör dessutom föra lämpliga anteckningar, så att

erforderliga upplysningar kunna lämnas rörande dess verksamhet och rörande

arbetstagarnas allmänna hälsotillstånd, dock att därvid de i punkten

21 lämnade anvisningarna skola iakttagas.

V. Personal och utrustning

13. Varje tjänst inom företagshälsovården bör stå under ledning av eu

läkare, som har att svara för verksamheten antingen direkt inför företagsledningen

eller inför den myndighet som verksamheten är underställd.

14. Läkare inom företagshälsovården böra icke under sin vård ha ett

större antal arbetstagare än de effektivt kunna övervaka med beaktande av

de särskilda problem, som äro förenade med ifrågavarande industris typ

och natur.

!! Iiihang till riksdagens protokoll WHO. 1 saml. Yr 22

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år i960

15. Läkare inom företagshälsovården böra i yrkesmässigt och moraliskt

hänseende intaga en helt oberoende ställning i förhållande till såväl arbetsgivare

som arbetstagare. I syfte att trygga detta oberoende böra industriläkarnas

anställningsvillkor, särskilt med avseende på tillträde till och avgång

ur tjänst, regleras i den nationella lagstiftningen eller i avtal mellan

berörda parter eller organisationer.

16. Den läkare som anförtros ledningen av företagshälsovården bör såvitt

möjligt äga specialutbildning i sådan hälsovård eller bör åtminstone

vara fortrogen med yrkeshygieniska frågor, första hjälpen vid olycks- och

sjukdomsfall samt arbetspatologi ävensom med den lagstiftning som berör

hans olika åligganden. Läkaren bör beredas tillfälle att vidareutbilda sig på

dessa områden.

17. Den till företagshälsovården knutna sjukvårdspersonalen bör äga av

vederbörande myndighet föreskrivna kvalifikationer.

18. Personalen för den första hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall bör

a) bestå uteslutande av lämpligt kvalificerade personer;

b) vara lätt tillgänglig under arbetstid.

19. Företagshälsovårdens lokaler och utrustning böra uppfylla en av vederbörande

myndighet föreskriven standard.

VI. Nödvändiga förutsättningar för uppgifternas fullgörande

20. För att framgångsrikt kunna fullgöra sina uppgifter bör företagshälsovården
a)

äga fritt tillträde till företagets samtliga arbetsplatser och underställda

anläggningar;

b) inspektera arbetsplatserna med lämpliga mellanrum, om så erfordras

gemensamt med andra organ inom företaget;

c) äga tillgång till upplysningar rörande de arbetsprocesser och arbetsmetoder

som tillämpas och de ämnen som komma till användning eller

som man planerar att använda;

d) äga befogenhet att utföra eller hos godkända tekniska organ begära

utförande av

i) besiktningar och undersökningar beträffande potentiella hälsorisker

i arbetet, t. ex. genom provtagning och analys av luften i arbetslokalerna,

av produkter och ämnen, som användas i produktionen,

eller av annat material, som kan antagas vara skadligt;

ii) kontroll av förekomsten av skadliga fysiska faktorer;

e) äga befogenhet att hos vederbörande myndigheter begära kontroll av

tillämpningen av fastställda normer för sundhet och säkerhet i arbetet.

21. Varje till företagshälsovården knuten person bör åläggas tystnadsplikt

med avseende pa saväl medicinska som tekniska upplysningar, vilka

i samband med fullgörandet av deras ovan angivna uppgifter och verksamhet

må komma till deras kännedom, dock med de undantag som den nationella

lagstiftningen må föreskriva.

VII. Allmänna anvisningar

22. Alla arbetstagare och deras organisationer böra lämna sin fulla medverkan

till förverkligandet av företagshälsovårdens mål.

23. De tjänster som företagshälsovården tillhandahåller inom ramen för

denna rekommendation böra vara kostnadsfria för arbetstagarna.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

24. Där den nationella lagstiftningen icke annorledes föreskriver och i avsaknad

av överenskommelse mellan berörda parter, böra kostnaderna föi

företagshälsovårdens organisation och verksamhet bestridas av arbetsgivaren.

25. Den nationella lagstiftningen bör föreskriva vilken myndighet som

skall vara ansvarig för övervakningen av företagshälsovårdens organisation

och verksamhet. I tillämpliga fall må rådgivningsverksamheten på detta

område delegeras på erkända tekniska organ.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Bilaga E

Resolutioner

I. Resolution angående frågor rörande unga arbetstagare.

II. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens befattning

med frågor rörande hälsa och säkerhet inom industrien och organisauonens

deltagande i det föreslagna internationella medicinska forskningsåret.

verksamh^ an^aen(*e Internationella arbetsorganisationens praktiska

IV. Resolution angående utvecklingen av Internationella arbetsorganisationens

verksamhet beträffande mindre utvecklade länder.

''. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens fortsatta

verksamhet för fiskare.

VL Resolution angående möjligheten av att antaga en konvention rörande

företagshälsovård.

VII. Resolution angående ersättning till arbetstagare, vilka skadats genom

joniserande strålning. s

VIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om skydd för arbetstagare mot joniserande

strålning. J

IX. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konterenssammanträde av frågan om samråd och samverkan på

branschplanet och det nationella planet mellan offentliga myndigheter

samt arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer.

X. Resolution angående antagande av budget för 42 :a budgetåret (1960)

och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika medlems
diurci.

XI. Resolution angående ändring av artikel 12 i finansreglementet.

Xll. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag för

ar 1960 till arbetsbyråns tjänstepensionskassa.

XIII. Resolution angående viss ändring i beräkningen av pensionsgrundande

inkomst för högre tjänstemän, vilka tillhör Internationella arbetsbvrans

tjänstepensionskassa.

XIV. Resolution angående formuleringen av ny text till artikel 33 i reglementet

för Internationella arbetsbyråns tjänstepensionskassa.

AV. Resolution angående förordnande av ledamöter av Internationella arbetsbyrans

tjänstepensionskassas styrelse och av byråns tjänstepensionskommitté

(Förenta Nationernas gemensamma pensionsfond).

AVI. Resolution angående förordnande av ledamöter av Internationella arbetsorganisationens

administrativa domstol.

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

591638

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:65 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens all a1 i texten
  2. 2LU 1960:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferen a1 i texten