Med förslag till förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m
1960-01-15 · 150 sidor, varav 130 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 130 av 150 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1960:30, Med förslag till förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
1
Nr 30
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst,
m. m.; given Stockholms slott den 15 januari
1960.
o
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst;
2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt
3) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges på grundval av 1957 års skatteulrednings betänkande
förslag till bestämmelser om förlustutjämning d. v. s. om rätt att
vid inkomsttaxeringen kvitta vinst under ett år mot förlust under tidigare
år. Enligt förslaget skall rätten till kvittning avse förlust under något eller
några av de närmast föregående sex åren. De nya bestämmelserna skall enligt
förslaget gälla fr. o. m. 1961 års taxering, varvid kvittning skall kunna
ske av förluster som hänför sig till 1955 och följande års taxeringar. Reformen
kan när de nya bestämmelserna kommit i full tillämpning beräknas
medföra ett skattebortfall för staten om ca 8 miljoner kronor per år och för
kommunerna om ca 5 miljoner kronor om året.
1 Mhang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 30
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Förslag
till
förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Skattskyldig må, i enlighet med vad i denna förordning sägs, vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt åtnjuta avdrag för förlust, hänförlig
till tidigare beskattningsår.
2 §•
Med förlust, som enligt vad i 1 § sägs må genom förlustavdrag utnyttjas
för förlustutjämning, förstås det belopp, varmed summan av skattskyldigs
underskott i förvärvskälla och övriga allmänna avdrag visst beskattningsår
(förluståret) överstigit sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor samma år.
Till förlustavdrag berättigar endast sådan förlust, som hänför sig till
beskattningsår, för vilket skattskyldig varit jämlikt 22 § 1 mom. första stycket
vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna självdeklaration till ledning
för sin taxering för inkomst, eller varunder skattskyldigs bruttointäkter
av en eller flera förvärvskällor uppgått till sådant belopp att han jämlikt
bestämmelserna vid 2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna
deklaration som nyss sagts. Vid bedömande av fråga om rätt till förlustavdrag
föreligger skall beträffande äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas
vad i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas. För rätt till
förlustavdrag erfordras härutöver att deklarationsskyldigheten för förluståret
fullgjorts under vederbörligt taxeringsår.
Rätten till förlustavdrag bortfaller, om förlusten för förluståret ej uppgår
till 1 000 kronor. Såvitt avser förlustavdrag att utnyttjas vid taxering
till kommunal inkomstskatt skall vad nu sagts dock icke gälla, om den skattskyldiges
förluster under förluståret i olika kommuner sammanlagt uppgå
till minst 1 000 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
3 §.
Förlustavdrag må utnyttjas senast det beskattningsår, för vilket taxering
sker sjätte kalenderåret efter det, då taxering för förluståret ägt rum. Förlustavdraget
må, om den skattskyldige så önskar, fördelas på två eller flera
år inom den nyss angivna tidsperioden. Hinder möter ej att med olika belopp
erhålla förlustavdrag vid taxering till statlig och till kommunal inkomstskatt.
Rätten till förlustavdrag bortfaller, om den skattskyldige för förluståret
åsatts taxering, vid vilken beskattningsbar inkomst fastställts. Vad nu sagts
har dock ej avseende å fall, där fastställandet av den beskattningsbara inkomsten
berott på att investeringsfond återförts till beskattning eller, såvitt
fråga är om taxering till kommunal inkomstskatt, garantibelopp för fastighet
upptagits såsom skattepliktig inkomst.
Har skattskyldig försatts i konkurs och har konkursen icke blivit nedlagd
på grund av att borgenärerna erhållit full betalning, må den skattskyldige
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
3
vid taxering för det beskattningsår, varunder beslut om konkursen meddelats,
och för senare år icke åtnjuta avdrag enligt denna förordning för förlust,
som uppkommit under konkursen eller tidigare.
Har skattskyldig eller vanligt handelsbolag eller kommanditbolag, vari
han är delägare, erhållit ackord utan konkurs, må i förlustavdrag, som enligt
denna förordning medgives vid taxering för det beskattningsår, varunder
ackordet beviljats, eller för senare år, icke inräknas under förstnämnda beskattningsår
eller tidigare uppkommet underskott i sådan förvärvskälla,
till vilken efterskänkt skuld varit att hänföra.
4 §.
Förlustavdrag skall göras från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges
inkomst från en eller flera förvärvskällor, sedan i förekommande fall
avdrag gjorts för underskott i förvärvskälla och för övriga allmänna avdrag.
5 §•
Skattskyldig, som önskar erhålla förlustavdrag, har att därom framställa
yrkande. Om tid och sätt för framställande av sådant yrkande gäller vad
i taxeringsförordningen i allmänhet är stadgat om yrkanden beträffande
skattskyldigs taxering.
Det åligger den skattskyldige att visa ej mindre förhandenvaron av de
förutsättningar, som för honom grunda rätt till förlustavdrag, än även befogenheten
i övrigt av det yrkade avdraget.
6 §•
Äger av äkta makar, vilka för beskattningsåret skola samtaxeras, den ena
rätt till förlustavdrag men kan avdraget av den maken helt eller delvis ej
utnyttjas vid den taxering, varom fråga är, må — efter samma makes medgivande
•— det icke utnyttjade avdraget i stäliet tillgodoföras andra maken.
(Se vidare anvisningarna.)
7 §•
Avlider skattskyldig, äger oskift dödsbo efter honom vid taxering för
det beskattningsår, varunder dödsfallet inträffade, samma rätt till förlustavdrag,
som eljest tillkommit den skattskyldige. Vad nu sagts skall ock
gälla vid taxering för senare beskattningsår inom den i 3 § första stycket angivna
tidsperioden, under förutsättning att efterlevande make eller barn
varit delägare i dödsboet under det beskattningsår, varom fråga är.
8 §.
Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening vid ingången
av förluståret eller utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
skall ske, till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt •—
direkt eller genom förmedling av juridisk person — innehades av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, må vid sagda taxering förlustavdrag
ej medgivas med mindre samtliga eller så gott som samtliga aktier eller
andelar vid nämnda båda til.fällen ägdes eller på angivet sätt innehades av
samma fysiska person eller personer samt under förutsättning tillika, då
fråga är om två eller flera aktie- eller andelsägare, att envar av dessa ägde
eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktie- eller andelskapitalet vid
det ena som vid det andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter dock
ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktierna
eller andelarna genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk
person eller andra fysiska personer.
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
9 §•
Har bolag (dotterbolag) genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14
september 1944 om aktiebolag upplösts och uppgått i annat bolag (moderbolag),
äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag, som —- om fusionen
ej skett — tillkommit dotterbolaget. Därest aktierna i moderbolaget
vid utgången av beskattningsåret eller aktierna i dotterbolaget vid ingången
av förluståret till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt
innehades —- direkt eller genom förmedling av juridisk person — av en
fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, skall vad nyss sagts angående
moderbolags rätt att utnyttja dotterbolags förlustavdrag gälla endast därest
moderbolaget jämväl vid sistnämnda tidpunkt ägde mer än nio tiondelar
av aktiekapitalet i dotterbolaget. Ägdes eller innehades på sätt nyss sagts
aktierna i moderbolaget vid utgången av beskattningsåret av en fysisk person
eller ett fåtal fysiska personer, skall såsom förutsättning för förlustavdragets
utnyttjande jämväl gälla, att denna person eller dessa personer
ägde eller innehade samtliga eller så gott som samtliga aktier i moderbolaget
jämväl vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande förlustår. Är i fall,
som sist sagts, fråga om två eller flera aktieägare, kräves ytterligare att envar
av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktiekapitalet
vid det ena som vid det andra av sistnämnda båda tillfällen. Hinder för
förlustavdragets utnyttjande möter dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena
betingats av att aktierna genom arv, testamente eller bodelning
övergått å annan fysisk person eller andra fysiska personer.
10 §.
Sker genom utslag av Kungl. Maj :t eller kammarrätten eller genom beslut
av prövningsnämnd ändring i taxering till statlig eller kommunal inkomstskatt
av beskaffenhet att inverka på rätten till förlustavdrag eller
på beräkningen av storleken av sådant avdrag, må — utan avseende å att
laga kraft åkommit taxering, vid vilken förlustavdraget utnyttjats eller
ägt utnyttjas — besvär, under yrkande om den ändring i sistnämnda taxering
som föranledes av förenämnda utslag eller beslut, anföras av skattskyldig,
taxeringsintendent och, såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt,
vederbörande kommun.
Besvären skola anföras av skattskyldig eller kommun inom sex månader
och av taxeringsintendent inom åtta månader från den dag det besvärsgrundande
utslaget eller beslutet meddelades.
Enligt denna paragraf anförda besvär må ej företagas till avgörande,
förrän den taxering, som med förenämnda utslag eller beslut avses, slutligt
avgjorts.
I fråga om besvär, som här avses, skall vad i 103 och 104 §§ taxeringsförordningen
stadgas äga motsvarande tillämpning. Jämväl i övrigt skola,
där ej annat framgår av vad i denna förordning sägs, taxeringsförordningens
föreskrifter äga motsvarande tillämpning.
11 §•
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Anvisningar
till 2 §.
1. Förlust, som berättigar till förlustavdrag, skall beräknas på grundval
av den för förluståret avgivna självdeklarationen. Om utredningen det för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
5''
anleder, må förlusten likväl bestämmas till större eller mindre belopp än
deklarationen utvisar. Därvid må dock avdrag för värdeminskning eller dyl.,
vilka äro av beskaffenhet att kunna förskjutas från ett år till ett annat eller
vilka avse tillgång, vid vars försäljning eventuell vinst skall bedömas enligt
reglerna för skattepliktig realisationsvinst, ävensom avdrag för värdeminskning
å byggnad, som utgör lagertillgång, icke tillgodoräknas den skattskyldige
med större belopp än han yrkat i deklarationen för förluståret. TiLl
värdeminskningsavdrag av hithörande slag räknas bland annat avdrag för
värdeminskning å byggnad, å sådana maskiner och andra inventarier vilka
avskrivas enligt reglerna för planenlig avskrivning, å patenträtt eller liknande
tidsbegränsad rättighet och å varumärke, firmanamn eller andra rättigheter
av goodwills natur ävensom avdrag för minskning av skogs ingångsvärde.
Har investeringsfond återförts till beskattning, skall vid beräkning av
den förlust, som berättigar till förlustavdrag, bortses från det belopp, som
på grund av återföringen upptagits såsom skattepliktig intäkt, dock endast
i den mån detta belopp inrymmes i den för förluståret fastställda beskattningsbara
inkomsten minskad, i förekommande fall, med garantibelopp för
fastighet.
2. I förlustavdrag att utnyttjas vid taxering till statlig inkomstskatt må
endast sådana underskott i förvärvskälla och andra allmänna avdrag inräknas,
för vilka den skattskyldige varit jämlikt 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt berättigad till avdrag vid taxering för förluståret
men som han då ej kunnat utnyttja. Förlustavdrag må icke omfatta realisationsförlust
i den mån densamma överstiger till förluståret hänförlig
skattepliktig inkomst i form av realisationsvinst och lotterivinst.
3. I förlustavdrag att utnyttjas vid taxering till kommunal inkomstskatt
må endast sådana underskott i förvärvskälla och andra allmänna avdrag
inräknas, för vilka den skattskyldige ägt vid taxering för förluståret
njuta avdrag jämlikt 46 § 1 och 2 mom. kommunalskattelagen men som
han då ej kunnat utnyttja. Därvid iakttages att ett icke utnyttjat underskott
i förvärvskälla “inom viss kommun grundar rätt till förlustavdrag
allenast vid taxering av inkomst från förvärvskälla, som enligt bestämmelserna
om beskattningsort är att hänföra till samma kommun. Vad angår
i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen omförmält avdrag, som icke kunnat
utnyttjas vid taxering för förluståret i hemortskommunen eller, jämlikt
4 mom. sistnämnda paragraf, i annan kommun, må sådant avdrag genom
senare förlustavdrag tillgodoföras den skattskyldige, i första hand vid taxering
i hans hemortskommun — detta oavsett om hemortskommunen är en
annan än under förluståret — och i andra hand vid taxering i annan kommun,
därvid i förekommande fall bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna
till 46 § kommunalskattelagen äga motsvarande tillämpning.
Exempel utvisande beräkning av förlustavdrag vid taxering till kommunal
inkomstskatt:
Kommun A
(hemortskommun)
Överskott i förvärvskälla .................... 10 000
Underskott i förvärvskälla.................... 14 000
— 4 000
Allmänna avdrag enl. 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
............................... 20 000
B
6 000
— 6 000
Förlustavdrag 24 000
6 000
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
I beloppet 24 000 kronor ingå alltså andra allmänna avdrag än underskott
i förvärvskälla med 20 000 kronor. Sistnämnda belopp, 20 000 kronor, avräknas
— när fråga uppkommer om förlustavdragets tillgodoförande —
i första hand vid taxering i den skattskyldiges hemortskommun, oavsett vilken
denna dåmera kan vara, och i andra hand, i enlighet med vad ovan
sagts, vid taxering i annan kommun. Återstående del av förlustavdraget, 4 000
kronor, får så länge A kommun utgör den skattskyldiges hemortskommun,
utnyttjas allenast vid taxering i denna kommun. Förlustavdraget å 6 000
kronor kan medgivas endast vid taxering i B kommun. Om den skattskyldige
efter förluståret byter hemortskommun, får förlustavdraget å 4 000
kronor, till den del detsamma utgöres av underskott å fastighet belägen i
A kommun eller å rörelse utövad från fast driftställe i nämnda kommun,
utnyttjas endast vid taxering i A kommun. Återstående del av sistnämnda
förlustavdrag får däremot utnyttjas vid taxering i den nya hemortskommunen.
Har den skattskyldige i hemortskommunen underskott i flera förvärvskällor,
skall det belopp, varmed summa underskott i förvärvskälla överstiger
summa överskott, anses fördela sig å de olika förvärvskällorna i förhållande
till storleken av underskotten i desamma.
I avseende å taxering till kommunal inkomstskatt skall ock följande
iakttagas.
År skattskyldig berättigad till förlustavdrag, som omfattar såväl underskott
i förvärvskälla som andra allmänna avdrag, och har förlustavdraget
tidigare utnyttjats men allenast till viss del, skall så anses som om vad
som utnyttjats i första hand hänför sig till underskottet i förvärvskälla,
under förutsättning att hinder i enlighet med vad förut sagts icke förelegat
mot förlustavdragets utnyttjande i denna del.
Garantibelopp för fastighet må ej inräknas i inkomst, varemot förlustavdrag
får göras.
4. Då förlustavdrag fastställes, skall avdrag jämlikt 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
och 4 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
först avräknas från den inkomst, som föranlett avdragen.
o. Har den skattskyldige behållen inkomst av fastighet eller rörelse i utlandet
eller redovisar han realisationsvinst, möter ej hinder att inräkna
sådan inkomst i det belopp, emot vilket förlustavdrag må göras.
till 6 §.
I 6 § medgiven rätt för ena maken att utnyttja andra maken i första
hand tillkommande förlustavdrag avser jämväl fall, då förlust uppkommit
före äktenskapets ingående eller eljest under beskattningsår, för vilket
makarna, även om båda haft inkomst, likväl icke skolat samtaxeras.
Vad i punkt 3 av anvisningarna till 2 § sägs angående inskränkning i
rätten till förlustavdrag vid taxering till kommunal inkomstskatt m. m.
äger motsvarande tillämpning i avseende å den i 6 § medgivna avdragsrätten.
Därest äkta makar taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga,
må — utan avseende å när förlusten uppkom — avdrag Icke överföras från
den ena maken till den andra. Motsvarande gäller när de efter skillnad
i äktenskapet taxeras på sätt nyss sagts.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
förordningen skall dock icke äga tillämpning vid 1960 års taxering
eller i fråga om eftertaxering för år 1960 eller tidigare år.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
7
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 29 § 1 mom. och 47 a § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom punkterna 3 c och 4 av anvisningarna till
29 § samt punkt 1 av anvisningarna till 36 § samma lag skola erhalla andrad
lvdelse på sätt nedan angives samt att i namnda lag skall efter 46 § införas
en ny rubrik samt en ny paragraf, benämnd 46 a §, av nedan angiven
lydelse.
Nuvarande lydelse:
Föreslagen lydelse:
29 §.
1 mom. Från bruttointäkten
___- tillhörande fördelningsled
ningar.
29 §.
1 mom. Från bruttointäkten
___tillhörande fördelningsled
ningar.
Har skattskyldig tillgodoräknat sig
avdrag för värdeminskning å tillgång,
skall avdraget anses i beskattningsavseende
åtnjutet i den mån
det medfört att den taxerade inkomsten
beräknats till lägre belopp än
eljest skolat ske eller ock medfört
ökning av förlustbelopp som må utnyttjas
för avdrag enligt de särskilda
bestämmelserna om rätt till förlustutjämning.
Tillgångens anskaffningsvärde
minskat med åtnjutna
värdeminskningsavdrag utgör tillgångens
i beskattningsavseende oavskrivna
värde.
Förlustavdrag
46 a §.
Avdrag får ske för förlust hänfärlig
till tidigare beskattningsår i enlighet
med vad därom är särskilt
stadgat.
47 a §.
Sammanlagda beloppet av den inkomst
från en eller flera förvärvskällor,
vilken är skattepliktig i en
kommun, med avdrag i förekommande
fall enligt 46 §, samt av i 47 §
47 a §.
Sammanlagda beloppet av den inkomst
från en eller flera förvärvskällor,
vilken är skattepliktig i en
kommun, med avdrag i förekommande
fall som avses i 46 och 46 a §§'',
* Senaste lydelse av 29 § 1 inom. se 1958:576, av 47 a § se 1953:400, av 1—13 ca v
anvisningarna till 29 § se 1957: 59, av punkt 4 av anvisningarna till 29 § se 1957.11 samt
av punkt 1 av anvisningarna till 36 § se 1959: 36.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Nuvarande lydelse:
Föreslagen lydelse:
omformalt garantibelopp utgör skatt- samt av i 47 § omförmält garantibeskyldigs
mom kommunen taxera- lopp utgör skattskyldigs inom komtw
\ i'' , munen taxerade inkomst.
, taxeiade — kronor, Den taxerade -— — — kronor
bortfaller. bortfaller. ’
Anvisningar
till 29 §.
3 c. Värdeminskningsavdrag med
—■ 7--särskilda bestämmelser.
Jämkning av---i räkenska
perna.
Har skattskyldigs rörelse för visst
år utvisat förlust eller så ringa överskott,
att den skattskyldige vid beräkning
av nettointäkten av rörelsen
ej kunnat utnyttja det på året enligt
avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdraget,
må han tillgodoräkna
sig det resterande avdraget
för senare år genom utsträckning i
erforderlig mån av avskrivningsplanen
efter den antagna varaktighetstidens
slut eller, enligt taxeringsnämnds
eller, om besvär anförts,
prövningsnämnds särskilda beprövande,
dessförinnan utöver avdrag
enligt planen. Skattskyldig skall anses
hava kunnat vid beräkning av
nettointäkten av rörelse utnyttja värdeminskningsavdrag
även i den mån
underskott å förvärvskällan kunnat
utnyttjas vid taxeringen till statlig
inkomstskatt under allmänna avdrag,
innan avdrag skett för underskott å
övriga förvärvskällor samt för utskylder.
I andra fall än i detta stycke
sägs må på ett år i beskattningsavseende
belöpande värdeminskning savdrag,
som den skattskyldige ej kunnat
utnyttja vid beräkning av sin
nettointäkt av rörelse, icke göras ett
följande år.
Ådagalägger skattskyldig,---—
bokförda värdet.
Har ett--— återstående be
loppet.
4. Skattskyldig må,---und
gå
taxering.
Avdrag för — — — tillgångarna
anskaffats.
till 29 §.
3 c. Värdeminskningsavdrag med
— ---särskilda bestämmelser.
Jämkning av---i räkenska
perna.
Har skattskyldigs rörelse för visst
år utvisat förlust eller så ringa överskott,
att den skattskyldige vid beräkning
av nettointäkten av rörelsen
ej kunnat utnyttja det på året enligt
avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdraget,
må han tillgodoräkna
sig det resterande avdraget
för senare år genom utsträckning i
erforderlig mån av avskrivningsplanen
efter den antagna varaktighetstidens
slut eller, enligt taxeringsnämnds
eller, om besvär anförts,
prövningsnämnds särskilda beprövande,
dessförinnan utöver avdrag
enligt planen. Skattskyldig skall anses
hava kunnat vid beräkning av
nettointäkten av rörelse utnyttja värdeminskningsavdrag
även i den mån
underskott å förvärvskällan kunnat
utnyttjas vid taxeringen till statlig
inkomstskatt under allmänna avdrag,
innan avdrag skett för underskott å
övriga förvärvskällor samt för utskylder.
Ådagalägger skattskyldig,---
bokförda värdet.
Har ett---återstående be
loppet.
4. Skattskyldig må,--- — und
gå
taxering.
Avdrag för — — — tillgångarna
anskaffats.
Kungl. May.ts proposition nr 30 år 1960
9
Nuvarande lydelse:
Hava under--— lägre belopp.
Har ett---av anskaffnings
värdet.
Har skattskyldig — ---anskaf
fade
tillgångar.
Oaktat vad —--en skatt skyl
dig.
Då tillgångar,--— till 28 §.
Finnes skattskyldig —---fråga
verkställdes.
Den omständigheten att vid tilllämpning
av bestämmelserna ovan
avdrag vid beskattningen skall överensstämma
med avskrivning enligt
räkenskaperna utgör ej hinder för
skattskyldig att efter övergång till
räkenskapsenlig avskrivning utöver
avdrag enligt räkenskaperna tillgodogöra
sig från tiden före övergången
resterande, i räkenskaperna gjorda
men ej vid beskattningen åtnjutna
avdrag antingen inom ramen för avskrivningsplan
som avses i punkt 3
eller, med taxeringsnämnds eller, om
besvär anförts, prövningsnämnds
särskilda medgivande, på en gång
eller enligt särskild av vederbörande
nämnd godkänd avskrivningsplan
avseende en tid av högst tio år. Efter
övergång till räkenskapsenlig avskrivning
må dock i intet fall sådant
avdrag tillgodonjutas, som avses i
punkt 3 c tredje stycket. Har den
skattskyldige icke kunnat vid taxeringen
utnyttja på visst år belöpande
avdrag, som upptagits i sådan särskild
avskrivningsplan som nyss
sagts, må detta avdrag icke tillgodoföras
honom för senare år.
Har före övergång till räkenskapsenlig
avskrivning skattskyldig vid
taxeringen tillgodoräknats större
värdeminskningsavdrag än enligt räkenskaperna,
skall, för åstadkommande
av överensstämmelse mellan
tillgångens återstående värden enligt
räkenskaperna och i beskattningsavseende,
det belopp, varmed tillgångens
värde sålunda i beskattningsavseende
understiger värdet enligt
räkenskaperna, upptagas såsom
intäkt under det första beskattnings
-
Föreslagen lydelse:
Hava under -— —- —- lägre belopp.
Har ett---av anskaffnings
värdet.
Har skattskyldig---anskaf
fade
tillgångar.
Oaktat vad — ---en skattskyl
dig.
Då tillgångar,---till 28 §.
Finnes skattskyldig---fråga
verkställdes.
Den omständigheten att vid tilllämpning
av bestämmelserna ovan
avdrag vid beskattningen skall överensstämma
med avskrivning enligt
räkenskaperna utgör ej hinder för
skattskyldig att efter övergånig till
räkenskapsenlig avskrivning utöver
avdrag enligt räkenskaperna tillgodogöra
sig från tiden före övergången
resterande, i räkenskaperna gjorda
men ej vid beskattningen åtnjutna
avdrag antingen inom ramen för avskrivningsplan
som avses i punkt 3
eller, med taxeringsnämnds eller, om
besvär anförts, prövningsnämnds
särskilda medgivande, på en gång
eller enligt särskild av vederbörande
nämnd godkänd avskrivningsplan
avseende en tid av högst tio år. Efter
övergång till räkenskapsenlig avskrivning
må dock i intet fall sådant
avdrag tillgodonjutas, som avses i
punkt 3 c tredje stycket.
Har före övergång till räkenskapsenlig
avskrivning skattskyldig vid
taxeringen tillgodoräknats större värdeminskningsavdrag
än enligt räkenskaperna,
skall, för åstadkommande
av överensstämmelse mellan tillgångens
återstående värden enligt räkenskaperna
och i beskattningsavseende,
det belopp, varmed tillgångens
värde sålunda i beskattningsavseende
understiger värdet enligt räkenskaperna,
upptagas såsom intäkt under
det första beskattningsår, för vil
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
.0
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
Nuvarande lydelse:
år, för vilket räkenskapsenlig avskrivning
gäller, eller, om den skattskyldige
hellre vill, med en tredjedel
för nämnda beskattningsår och ett
vart av de två närmast följande åren.
Om belopp, varom nu är fråga, för
något av sagda år skulle helt eller
delvis undandragas beskattning genom
utnyttjande vid inkomstberäkningen
av avdrag, som eljest ej kunna
utnyttjas, skall dock beloppet i
stället uppföras såsom intäkt för det
första år, då dylikt förhållande ej
föreligger. Vid tillämpning av detta
stycke skall även sådant på tidigare
år enligt avskrivningsplan belöpande
värdeminskningsavdrag, som den
skattskyldige ej kunnat utnyttja, anses
hava tillgodoräknats honom.
Har aktiebolag eller ekonomisk
förening, som åtnjuter avdrag för
avskrivning å maskiner eller andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier
i enlighet med bestämmelserna
för räkenskapsenlig avskrivning,
övertagit dylika tillgångar genom
sådan fusion, som i 28 § 3 mom.
avses, och ha dessa tillgångar i räkenskaperna
upptagits till högre värde
än vad som enligt bestämmelserna
i punkt 3 b sista stycket är att anse
som anskaffningsvärde för bolaget
eller föreningen må företaget efter
därom hos taxeringsnämnd eller, om
besvär anförts, prövningsnämnd
framställt yrkande berättigas att
även efter fusionen tillämpa räkenskapsenlig
avskrivning, under förutsättning
att skillnaden mellan värdet
enligt räkenskaperna och anskaffningsvärdet,
beräknat på sätt i punkt
3 b sista stycket sägs, upptages som
intäkt under det beskattningsår, då
fusionen genomföres, eller, om företaget
hellre vill, med en tredjedel för
nämnda beskattningsår och ett vart
av de två närmast följande åren. Om
belopp, varom nu är fråga, för något
av sagda år skulle helt eller delvis
undandragas beskattning genom utnyttjande
vid inkomstberäkningen av
avdrag, som eljest ej kunna utnytt
-
Föreslagen lydelse:
ket räkenskapsenlig avskrivning gäller,
eller, om den skattskyldige hellre
vill, med en tredjedel för nämnda
beskattningsår och ett vart av de två
närmast följande åren. Vid tillämpning
av detta stycke skall även sådant
på tidigare år enligt avskrivningsplan
belöpande värdeminskningsavdrag,
som den skattskyldige
ej kunnat utnyttja, anses hava tillgodoräknats
honom.
Har aktiebolag eller ekonomisk
förening, som åtnjuter avdrag för
avskrivning å maskiner eller andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier
i enlighet med bestämmelserna
för räkenskapsenlig avskrivning,
övertagit dylika tillgångar genom
sådan fusion, som i 28 § 3 mom.
avses, och ha dessa tillgångar i räkenskaperna
upptagits till högre värde
än vad som enligt bestämmelserna
i punkt 3 b sista stycket är att anse
som anskaffningsvärde för bolaget
eller föreningen må företaget efter
därom hos taxeringsnämnd eller, om
besvär anförts, prövningsnämnd
framställt yrkande berättigas att
även efter fusionen tillämpa räkenskapsenlig
avskrivning, under förutsättning
att skillnaden mellan värdet
enligt räkenskaperna och anskaffningsvärdet,
beräknat på sätt i punkt
3 b sista stycket sägs, upptages som
intäkt under det beskattningsår, då
fusionen genomföres, eller, “om företaget
hellre vill, med en tredjedel för
nämnda beskattningsår och ett vart
av de två närmast följande åren.
11
Iiungl. Maj.ts proposition
Nuvarande lydelse:
jas, skall dock beloppet i stället uppföras
som intäkt för det första år,
då dylikt förhållande ej föreligger.
Angående avdrag---till 41 §.
till 36 §.
1. Vid beräkning av realisationsvinst
upptages såsom intäkt vad som
erhållits för den avyttrade egendomen.
Avdrag får ske för alla omkostnader
för förvärvet och ayyttringen,
således för erlagd köpeskilling, för
vad som nedlagts på förbättring av
egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,
för stämpelkostnader
m. m. Hit räknas jämväl kostnad,
som under tid, då intäkt av avyttrad
annan fastighet eller i förekommande
fall del därav beräknats enligt
24 § 2 eller 3 mom. nedlagts på reparation
och underhåll av fastigheten
eller fastighetsdelen, i den mån
den avyttrade egendomen på grund
därav vid avyttringen befunnit sig i
bättre skick'' än vid förvärvet. Har
den skattskyldige tidigare fått åtnjuta
avdrag för värdeminskning av
den avyttrade egendomen eller dyl.,
skall å andra sidan, i den mån ej
vad som vid avyttringen återbekommits
av de avskrivna beloppen inräknas
i intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet
minskas med detta avdrag.
Vidare får vid vinstberäkningen den
skattskyldige åtnjuta avdrag för under
beskattningsåret utbetalda förvaltningskostnader
och räntor, därest
dessa ej böra hänföras till annan förvärvskälla.
nr 30 år 1060
Föreslagen lydelse:
Angående avdrag---till 41 §.
till 36 §.
1. Vid beräkning av realisationsvinst
upptages såsom intäkt vad som
erhållits för den avyttrade egendomen.
Avdrag får ske för alla omkostnader
för förvärvet och avyttringen,
således för erlagd köpeskilling, för
vad som nedlagts på förbättring av
egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,
för stämpelkostnader
m. m. Hit räknas jämväl kostnad,
som under tid, då intäkt av avyttrad
annan fastighet eller i förekommande
fall del därav beräknats enligt
24 § 2 eller 3 mom. nedlagts på
reparation och underhåll av fastigheten
eller fastighetsdelen, i den mån
den avyttrade egendomen på grund
därav vid avyttringen befunnit sig
i bättre skick än vid förvärvet. Har
den skattskyldige tidigare fått åtnjuta
avdrag för värdeminskning av
den avyttrade egendomen eller dyk,
skall å andra sidan, i den mån ej vad
som vid avyttringen återbekommits
av de avskrivna beloppen inräknas i
intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet
minskas med detta avdrag, därvid
stadgandet i 29 § 1 mom. andra
stycket angående i beskattningsavseende
åtnjutet värdeminskningsavdrag
skall äga motsvarande tillämpning.
Vidare får vid vinstberäkningen
den skattskyldige åtnjuta avdrag för
under beskattningsåret utbetalda förvaltningskostnader
och räntor, därest
dessa ej böra hänföras till annan förvärvskälla.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning beträffande 1960 års taxering
samt beträffande eftertaxering för år 1960 och tidigare år. Oaktat vad
nu sagts skall sådant avdrag för värdeminskning av tillgång, som skattskyldig
tillgodoräknat sig för beskattningsår, för vilket taxering skett år 1954
eller tidigare, anses åtnjutet i beskattningsavseende endast i den mån avdraget
medfört att den taxerade inkomsten beräknats till lägre belopp än
eljest skolat ske.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i
samma förordning skall införas en ny paragraf, benämnd 4 a §, av nedan
angiven lydelse.
Nuvarande lydelse:
5 §.
Sammanlagda beloppet av den
skattskyldiges inkomster från olika
förvärvskällor, minskat i förekommande
fall med avdrag som i 4^
omförmälas, utgör taxerad inkomst,
vilken utföres i fulla tiotal
kronor, så att överskjutande belopp
som ej uppgår till fullt tiotal kronor
bortfaller.
Föreslagen lydelse:
4 a §.
Avdrag får ske för förlust hänförlig
till tidigare beskattningsår i enlighet
med vad därom är särskilt
stadgat.
5 §.
Sammanlagda beloppet av den
skattskyldiges inkomster från olika
förvärvskällor, minskat i förekommande
fall med avdrag som i 4 och
4 a §§ omförmälas, utgör taxerad
inkomst, vilken utföres i fulla
tiotal kronor, så att överskjutande belopp
som ej uppgår till fullt tiotal
kronor bortfaller.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning beträffande
1960 års taxering samt beträffande eftertaxering för år 1960 och tidigare år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
13
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15
januari 1960.
N är varande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om förlust- och
resultatutjämning vid inkomstbeskattningen samt anför därvid följande.
I. Inledning
Den svenska skattelagstiftningen bygger på principen att vad som för ett
visst beskattningsår skall göras till föremål för beskattning är de under
året influtna intäkterna efter avdrag för de på samma tid belöpande omkostnaderna.
Beskattningsåret motsvarar som bekant i regel kalenderåret. För skattskyldiga
som för handel sböcker är emellertid räkenskapsåret enligt bokföringen
regelmässigt beskattningsår och detta oavsett om räkenskapsåret
sammanfaller med kalenderåret eller ej.
De bestämmelser, som reglerar till vilket beskattningsår en intäkt eller
en utgift hör och som därigenom ger uttryck åt huvudprincipen om beskattningsårets
slutenhet, innebär i det hänseende, varom nu är fråga, att varje
års resultat vid den skattemässiga inkomstuppskattningen bedömes för sig,
oberoende av resultatet under andra år. Härav följer att ett underskott som
uppkommit under ett beskattningsår inte får avdragas från överskott under
ett följande beskattningsår. Inte heller medges i anledning av underskott
under ett år någon återbäring av skatt som erlagts för överskott ett
tidigare år. En öppen utjämning av det skattemässiga resultatet mellan
olika år är alltså i princip inte tillåten enligt de svenska beskattningsreglerna.
Endast i speciella fall, som då förordningarna om skogskonto eller
om vissa investeringsfonder är tillämpliga, kan en mera direkt öppen utjämning
av inkomster mellan olika år åstadkommas; erinras kan i detta
sammanhang även om skatteberäkningen vid ackumulerad inkomst.
En annan sak åter är att man inom ramen för de ordinära beskattningsreglerna
har vissa möjligheter till förtäckt resultatutjämning. Framför
allt kan rörelseidkare, i viss omfattning även jordbrukare, genom vinstreglerande
dispositioner av olika slag åstadkomma en faktisk utjämning
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
av de skattemässiga vinsterna och förlusterna under olika år. Här kan
erinras om de möjligheter till utjämning som reglerna om värdering av
varulager och om avskrivning å inventarier innebär. Ytterligare exempel
på uppmjukningar i de gällande reglerna om beskattningsårets slutenhet
utgör bestämmelserna om avdrag för avsättningar till pensions- och andra
personalstiftelser.
Oaktat sålunda vissa möjligheter finnes att fördela vinster på olika år
eller förskjuta förlust ett år till ett följande vinstår, gäller likväl att dessa
möjligheter endast utgör undantag från den förut angivna huvudprincipen
om beskattningsårets slutenhet. I den mån sådana särskilda möjligheter inte
föreligger i det enskilda fallet, kan denna princip för skattskyldiga med
ojämna inkomster leda till en på längre sikt för hård beskattning. För fysiska
personer in. fl. får härvid även progressiviteten i den statliga inkomstbeskattningen
betydelse.
På grund härav har kritik riktats mot principen om beskattningsårets
slutenhet. Det har hävdats, att beskattningsåret är en alltför kort period
för att medge en riktig vinstberäkning. Den vinst som kommer till synes
kan vara resultatet av kostnader som nedlagts i verksamheten flera år tidigare.
Om verksamheten då gått med förlust, som inte kunnat utnyttjas
föi av drag, har ett på längre sikt oriktigt beskattningsresultat uppkommit.
Kritiken har lett till yrkanden om rätt till öppen förlustutjämning, dvs.
rätt att under ett visst antal beskattningsår få utnyttja ett underskott som
redovisats för ett år för kvittning mot vinst, uppkommen under annat beskattningsår.
Samtidigt har frågan om rätt till öppen resultatutjämning
aktualiserats. En sådan rätt skulle innebära möjlighet för den skattskyldige
att fördela den skattemässiga vinsten av sin verksamhet under ett antal beskattningsår
så att en såvitt möjligt jämn redovisning på de olika beskattningsåren
kommer till stand. Det må i detta sammanhang framhållas att
en rätt till resultatutjämning i vidsträckt mening innefattar rätt till förlustutjämning.
Förlustutjämningen är med andra ord en del av problemet
om resultatutjämning.
Frågan om en öppen resultatutjämning har vid olika tillfällen uppmärksammats
inom riksdagen. Sålunda hemställdes i motioner redan vid 1940
års riksdag om införande av rätt för skattskyldig att vid taxering för inkomst
av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet
få avdraga förlust i samma förvärvskälla vid annat beskattningsår.
På begäran av bevillningsutskottet (BevU 39) hemställde riksdagen
om utredning i ämnet (Rskr 403). Denna skrivelse överlämnades först
till 1944 års allmänna skattekommitté, som emellertid inskränkte sig till
att föreslå bestämmelser om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst.
Bestämmelser härom antogs av 1951 års riksdag. Då 1940 års riksdagsski
ivelse icke ansags slutbehandlad med detta, överlämnades den till
1950 års skaltelagssakkunniga, vilka på grund av andra utredningsuppdrag
dock icke kom att ingå på ämnet. I övrigt har frågor om resultatutjämnan
-
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
de åtgärder aktualiserats i olika sammanhang, bl. a. i samband med krigsårens
lagstiftning om investeringsfonder, men först företagsbeskattningskommittén
har i sitt betänkande (SOU 1954: 19) mera ingående behandlat
frågan om en öppen resultatutjämning vid den ordinära inkomstbeskattningen.
Kommittén, som fann det i och för sig önskvärt med en ökad möjlighet
att i skattehänseende utjämna vinster och förluster under olika beskattningsår,
ansåg emellertid frågan om en fullständig resultatutjämning
böra tagas upp i ett mera vidsträckt sammanhang och under beaktande av
intresset för även andra skattskyldiga än rörelseidkare att erhålla lindring
i den progressiva beskattningens verkningar vid ojämna inkomster. Kommittén
ansåg det likväl möjligt att omedelbart lösa frågan om förlustutjämning
för skattskyldiga med proportionell beskattning, d. v. s. främst
aktiebolag och ekonomiska föreningar, nämligen med hänsyn till de speciella
synpunkter som gjorde sig gällande beträffande denna kategori skattskyldiga.
Kommitténs i detta hänseende utarbetade förslag upptogs emellertid
inte i den proposition (1955:100) angående företagsbeskattningen,
som föranleddes av kommitténs förslag i övrigt, och någon lagstiftning av
dylik innebörd kom ej till stånd. Vid propositionens riksdagsbehandling
förordades dock en allsidig och förutsättningslös utredning av fragan om
förlustutjämning. Beträffande den större frågan om resultatutjämnmg
framhöll bevillningsutskottet (BevU 45/1955), att önskemålen härom borde
betraktas som en fråga på längre sikt, sedan de mest trängande spörsmålen
om den progressiva beskattningens verkningar fick anses åtminstone provisoriskt
lösta genom lagstiftningen om ackumulerad inkomst och om taxering
för inkomst av medel som insatts på skogskonto.
Under åberopande av bevillningsutskottets uttalanden anhöll riksdagen i
skrivelse den 18 maj 1955, nr 284, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
rörande frågan att i skattelagstiftningen införa rätt till forlustut
jämning.
... 0 1A
Med hänvisning till vad som sålunda förevarit anmälde jag fragan den 1U
januari 1957 och framhöll därvid, att den av riksdagen begärda utredningen
borde komma till stånd. Jag fann emellertid, att det inte syntes lämpligt
att därvid upptaga enbart frågan om förlustutjämning.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande sistnämnda dag tillkallade jag
regeringsrådet G. T. Hedborg såsom särskild utredningsman med uppdrag
att verkställa utredning rörande möjligheterna att i skattelagstiftningen
införa rätt till förlust- och resultatutjänming. Vidare tillkallades såsom särskilda
sakkunniga att stå till utredningsmannens förfogande för samråd
följande personer på förslag av nedan angivna organisationer.
Sveriges lantbruksförbund: agronomen K.-O. Andersson,
Sveriges fastighetsägareförbund: direktörsassistenten F. L. V. Berg,
Sveriges köpmannaförbund: direktören E. G. Bergqvist,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation: civilekonomen K. G. F.
Björne sjö,
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
Tjänstemännens centralorganisation: sekreteraren G. Edqvist,
Landsorganisationen i Sverige: numera direktören G. A. Henrikson,
Sveriges industriförbund: juris doktorn B. af Klercker,
Riksförbundet Landsbygdens folk: lantbrukaren S. Oscarsson samt
Sveriges grossistförbund: generalkonsuln R. O. Söderberg.
Än vidare hade såsom särskilda sakkunniga tillkallats numera statssekreteraren
i försvarsdepartementet K. Frithiofson och numera lagbyråchefen
i finansdepartementet S. V. Lundell.
I de för utredningen meddelade direktiven framhöll jag bl. a.
• ^en ,h,ittills förda diskussionen har framför allt förvärvskällorna
jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse kommit i blickpunkten då
inkomsterna i dessa förvärvskällor i allmänhet är mera växlande än andra
slag av inkomster. Behovet av utjämningsregler torde utan tvivel vara störst
tor skattskyldiga med sådana inkomster, och jag finner det därför naturliet
att utredningen åtminstone i första hand får avse dylika förvärvskällor
Jag uttalade att vid utredningen åtskilliga svårlösta frågor kom
samt antydde i detta sammanhang några av dem.
att möta
Principen om beskattningsårets slutenhet är, såsom framgår av det förut
antorda, i viss man grundläggande för våra skattelagar. Införes regler, som
i vidgad omfattning tillåter de skattskyldiga att skattemässigt fördela vinster
och förluster pa flera beskattningsår, är det sannolikt att ändringar behover
företagas pa naraliggande områden. Jag tänker särskilt på de bestämmelser
som nu möjliggör s. k. förtäckt resultatutjämning. Även stadgandena
om ackumulerad inkomst och om skogskonto kan behöva upptagas till
onipi ovninö.
Ävenledes bör uppmärksammas vilka verkningar en ändrad lagstiftning
Jean ta pa statens och kommunernas inkomster. Det är givetvis ett önskemål
att samma bestämmelser kan gälla för den statliga och kommunala beskatt
-
I direktiven anmärktes till sist, att man möjligen finge stanna för dellösningar,
exempelvis vid någon form av förlustutjämning. Från riksdagens
sida hade ju också i första hand framställts önskemål på denna punkt. Om
det under utredningsarbetets gång skulle visa sig ändamålsenligt att redovisa
arbetet i etapper, borde detta ske.
Utredningen, som antagit benämningen 1957 års skatteutredning, har med
skrivelse den 23 september 1958 överlämnat betänkande (SOU 1958:35)
innefattande förslag till
förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst och
förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall.
I anledning av förstnämnda förslag har jämväl föreslagits vissa följdändringar
i kommunalskattelagen och i olika förordningar avseende investeringsfonder.
Vid betänkandet fogade av kommittén utarbetade författningsförslag torde
få som Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Över skatteutredningens betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits
av statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden,
kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från handelskamrarna
i riket), överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, allmänna ombudet
hos mellankommunala prövningsnämnden, Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges redareförening,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Kooperativa
förbundet, Svenska företagares riksförbund, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund och stabiliseringsutredningen.
Några av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som avgivits
av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare,
Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Detta yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet av näringslivets
skattedelegation.
Jag vill slutligen erinra om att vid 1959 års riksdag i de likalydande motionerna
I: 56 av herr Kronstrand m. fl. och II: 77 av herr Stenberg m. fl.
samt i de likalydande motionerna 1:84 av herrar Birke och Sveningsson
och II: 112 av herr Darlin m. fl. yrkades, att riksdagen måtte antaga de författningsförslag
i ämnet, som framlagts av 1957 års skatteutredning. Vidare
föreslogs i de likalydande motionerna 1:281 av herr Bengtson m. fl. och
II: 352 av herr Hedlund m. fl. skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan
att proposition i ämnet snarast måtte föreläggas riksdagen. Bevillningsutskottet
(BevU 62) avstyrkte motionerna och uttalade därvid, att riksdagen
borde avvakta Kungl. Maj:ts förslag i ämnet. Riksdagen beslöt i enlighet med
utskottets hemställan.
II. Huvudlinjer i förslaget
Utredningen
Behovet av öppen resultatutjämning
1 sina sammanfattande synpunkter på frågan om eu allmän förlust- och
resultatutjämning erinrar utredningen om att skälen för tillkallandet av
utredningen ligger i öppen dag. Genom en vidgad möjlighet till utjämning —
och främst genom en öppen sådan, vilken i motsats till den s. k. förtäckta
resultatutjämningen i realiteten icke blir förbehållen skattskyldiga med speciella
möjligheter att utnyttja densamma — skapas förutsättningar för eu
ökad skatterättvisa. Uppenbarligen saknas principiellt anledning att av en
skattskyldig uttaga större skatt än som svarar mot hans inkomstförhållan
2
Bihang till riksdagens protokoll 1''JUO. lsuml.Xr SO
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1060
den sådana de framträder under en längre tidsperiod än det enstaka beskattningsåret.
Skattekraften ökar inte för det inkomstutfallet under åren är
ojämnt; snarare har man att räkna med motsatsen. Att likväl uttaga högre
skatt än som sker vid en mera stabil inkomstnivå måste därför enligt utredningen
betecknas såsom oriktigt.
till närmaie utveckling av sin mening anför utredningen.
Den omständigheten att nu gällande skatteregler faktiskt medför den
senare effekten är en konsekvens av deras från andra synpunkter valda uttormmng,
däremot inte något som kan antagas ha i och för sig åsyftats.
Åtgärder i syfte att lindra de mindre önskvärda verkningarna av beskattningsårets
slutenhet är med detta betraktelsesätt en följdriktig komplettenng
av skattesystemet och inte ett genombrytande av principerna för detsamma.
Om detta å ena sidan är utredningens uppfattning, har utredningen
a andra sidan funnit det angeläget beakta att en dylik komplettering av lagk
• utöver ett tillrättaläggande av de uppmärksammade
,t1Sl-,.f-ghet?rna och ges CI1 sådan utformning att den därutöver kommer
att tilitora viss grupp eller vissa grupper skattskyldiga fördelar i beskattningshänseende,
som måste anses föra längre än som med det givna utrednmgsuppdi
aget avsetts och som skulle innefatta att nu från skatteutjämningssynpunkt
missgynnade grupper skulle få sitt läge allmänt sett så förbättrat
att i stallet andra grupper skattskyldiga med fog skulle kunna hävda
att i stället de blev att betrakta som missgynnade. -----
Utredningen vill här inskjuta, att densamma — i enlighet med direktivens
innehall — utformat sina förslag från synpunkten att nå en ökad skatterättvisii
undei beaktande av å ena sidan de skattskyldigas befogade önskemål
samt å andra sidan skattetekniska och praktiska synpunkter ävensom
det allmännas kostnader för den ifrågasatta reformen. ''Däremot har utredningen
funnit det falla utanför dess uppdrag att pröva tänkbara åtgärder
pa ifrågavarande område från synpunkten av deras eventuella sparstimulerande
effekt, deras samhällsekonomiska verkningar i övrigt o. s. v.; frågan
om skattesystemets ändamålsenlighet i nämnda hänseenden är f. n. under
prövning inom den s. k. stabiliseringsutredningen.
Utredningen tar först upp frågan om vilka skattskyldiga, som kan ha intresse
av en lagstiftning om resultatutjämning och i vad mån föreliggande
möjligheter till vinstreglerande dispositioner kan sägas onödiggöra en dylik
lagstiftning eller mer väsentligt förringa behovet därav.
För lus tu t -järn ning
Skatteutredningen begränsar till en början sitt resonemang till det fall
att möjligheten till resultatutjämning icke utsträckes längre än att avse förlustutjämning.
Utredningen anför.
Det ligger i sakens natur, att de skattskyldiga, för vilka en förlustutjamning
skulle vara av värde eller i allt fall en angelägenhet av större vikt,
väsentligen är att hänföra till bestämda kategorier skattskyldiga. I synfältet
kommer här främst jordbrukare, rörelseidkare och ägare av hyresfastighetei,
d. v. s. skattskyldiga med förvärvskälla där det icke är ovanligt
inte bara att storleken av intäkter eller omkostnader starkt varierar
utan även att denna variation ofta nog är sådan att en ökning eller minskning
av intäkterna inte i tiden sammanfaller med en motsvarande ökning
eller minskning av omkostnaderna. Att detta understundom kan nödga den
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
skatlskyldige att visst eller vissa år redovisa underskott, oaktat han likväl
driver verksamhet i en förvärvskälla som på längre sikt lämnar en tillfredsställande
avkastning, är känt och bestyrkes av den av utredningen framlagda
statistiken.
Om det sålunda utan vidare är uppenbart att flertalet förekommande fall
av underskott -- i det nu förda resonemanget bortses medvetet från att
skattskyldig kan ha annan förvärvskälla, som lämnar överskott, och att
en avräkning häremot kan helt eller delvis mildra de eljest uppkommande
oförmånliga" skattemässiga verkningarna — är att hänföra till någon av
förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse, måste
emellertid tillika konstateras, att underskott kan förekomma även inom
andra förvärvskällor. Några exempel kan belysa detta. En löntagare, som
arbetar på provisionsbasis, eller en anställd med inkomst i form av tantiem,
kan ha betydande avdragsgilla omkostnader, som blir att hänföra till
annat beskattningsår än det, då motsvarande inkomst uppbäres; underskott
kan i dylikt fall något eller några år uppkomma. Motsvarande situation kan
inträda då lönen uppbäres såsom ackordsersättning eller då inkomst, liänförlig
til! två eller flera år, utfaller på en gång; att i sistnämnda fall reglerna
om skatteberäkning vid ackumulerad inkomst kan bli att tillämpa innebär
inte att någon avräkning mot ett tidigare uppkommet underskott kommer
till stånd. —■ Även inom förvärvskällan kapital kan underskott väl tänkas
uppkomma; inkomsten kan uppbäras ett annat år än det, varunder ränta
skall erläggas för den gäld, som den skattskyldige kan ha ådragit sig i och
för investering i sistnämnda förvärvskälla.
Utredningen framhåller, att frekvensen av vid den årliga taxeringen icke
utnyttjade underskott inom andra inkomstslag än rörelse, jordbruk och annan
fastighet med sannolikhet är relativt sett ringa. De fall, då sådana underskott
likväl förekommer, är dock självfallet värda samma beaktande,
som när underskott uppkommer för rörelseidkare etc. Rätt till förlustutjämning
bör enligt utredningens mening inte betraktas som ett kvantitativt
problem, där frekvensen av antalet fall utan vidare får avgöra, om ett
lagstiftningsingripande är motiverat eller ej.
I betänkandet (s. 152 ff) redovisas en av utredningen gjord undersökning,
i vilken omfattning enligt nu gällande regler outnyttjade underskott förekommer
för olika kategorier skattskyldiga inom en given tidsperiod. Undersökningen
bygger på att förluster får kvittas inom en femårsperiod.
Den statistiska undersökningen baserar sig på en genomgång av självdeklarationerna
för ett antal skattskyldiga. Tre kategorier av skattskyldiga
har undersökts, nämligen aktiebolag, jordbrukare och övriga fysiska personer.
För aktiebolagen omfattar undersökningsperioden taxeringsåren
1947—1957 och för övriga skattskyldiga taxeringsåren 1952—1957. Av
praktiska skäl har undersökningens omfattning måst i viss mån begränsas.
Begränsningen har gjorts på så sätt att ett relativt litet antal taxeringsdistrikt
blivit föremål för fullständig bearbetning. Taxeringsdistrikten har
utvalts så att materialet blivit så representativt som möjligt. Vidare har
utredningen haft tillgång till eu sammanställning utvisande antalet jordbruk
med underskott vid 1955 och 195G års taxeringar enligt en av statistiska
centralbyrån verkställd undersökning av självdeklarationsinaterial. Slalis
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1060
tiska centralbyråns material bygger på ett urval som är större och mera
representativt än det av utredningen företagna urvalet. Härjämte har till
utredningens förfogande ställts en av Sveriges köpmannaförbund utförd
undersökning bland förbundets medlemmar.
Utredningens undersökning ger vid handen alt årligen 10 —12 % av bolagen
redovisar förlust. För nästan hälften av de bolag som redovisat förlust
uppgår förlusten till högst 1 000 kronor. Endast omkring 1 % av de förlustvisande
bolagen har under perioden 1947—1952 haft förluster överstigande
100 000 kronor, medan den procentuella andelen sådana bolag för
perioden 19o3 1956 stigit till cirka 3. Enligt vad undersökningen för sist
nämnda
period visar uppgick det totala förlustbeloppet för nämnda tid till
omkring 6 milj. kronor. Då de undersökta bolagens andel enligt gjorda beräkningar
utgör ej fullt en tiondel av samtliga bolag, kan det årliga förlustbeloppet
för nämnda tidsperiod enligt utredningen uppskattas till cirka
60 milj. kronor.
I över hälften av de fall, i vilka redovisats förlust under perioden 1947—
1952, skulle förlusterna helt eller delvis ha kunnat kvittas mot vinst under
senare år medan för perioden 1953—1956 andelen endast uppgår till drygt
en fjärdedel. Utredningen framhåller att — på grund av att undersökningen
måst begränsas till vissa år — antalet fall då förlust kunnat kvittas blivit
något för stort för perioden 1947—1952 och något för litet för tidsperioden
1953—1956. Av förlustbeloppen åren 1947—1952 skulle cirka 20 % ha kunnat
kvittas men under perioden 1953—1956 endast cirka 6 %. Betydligt
större andel av de små förlustbeloppen skulle ha kunnat kvittas än av de
stora förlustbeloppen. Av utredningsmaterialet framgår att orsaken till att
de stora förlustbeloppen i stor utsträckning inte kunnat kvittas mot senare
års vinst varit att förlusten haft samband med konkurs eller att rörelsen
år efter år redovisat förlust.
Vad jordbrukarna beträffar kan konstateras, att i de tre undersökta
jordbruksdistrikten det sammanlagt finns inte fullt 1 000 skattskyldiga
jordbrukare. Undersökningsmaterialet är således ganska begränsat. Av de
jordbrukare, som omfattas av undersökningen, har i genomsnitt 3 å 4 per
år redovisat underskott. Under femårsperioden 1952—1956 redovisades
totalt 17 olika underskottsbelopp. Endast 2 av dessa översteg 5 000 kronor.
Av det sammanlagda underskottsbeloppet för nämnda femårsperiod skulle
92,3 % ha kunnat kvittas mot överskott under fem följande år. I endast 2
av de 17 fallen med underskott skulle detta inte ha kunnat kvittas. Enligt
de uppgifter utredningen erhållit från statistiska centralbyrån skulle cirka
1,9 % av jordbruksfastigheterna årligen redovisa underskott. Centralbyråns
uppgifter avser emellertid underskott å jordbruksfastighet utan avräkning
mot eventuella överskott i andra förvärvskällor.
1 otalantalet rörelseidkare m. fl. i de fem undersökta taxeringsdistrikten
llPP§år till cirka 1 730. Da antalet rörelseidkare i hela riket utgör cirlca
224 000 är undersökningsmaterialet även för denna kategori mycket litet.
De redovisade förlusterna är som regel små och överstiger sällan 50 000
opaginerad Kontrollera mot PDF
•21
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1060
kronor. Del årliga totala förlustbeloppet i de fem taxeringsdistrikten uppgår
till cirka 0,2 milj. kronor. Med ledning av dessa siffror kan, framhåller
utredningen, det årliga förlustbeloppet för hela riket uppskattas till ciika
25 milj. kronor. Antalsmässigt skulle för åren 1952—195G i det undersökta
stockholmsdistriktet 77 av 116 fall kunnat kvitta sin förlust under ett år
lielt och hållet mot vinster under följande år. För landsortsdistrikten är
motsvarande uppgift 24 av 45 och enligt Sveriges köpmannaförbunds material
35 av 83. Beloppsmässigt skulle under åren 1952—1956 mellan 30 och
40 c/o av förlustbeloppen ha kunnat kvittas mot senare års vinst.
Att vid den årliga taxeringen ej utnyttjade underskott förekommer i så
relativt ringa omfattning, som den av utredningen förebragta statistiken
antyder, är, framhåller utredningen, självfallet i betydande omfattning beroende
på åtgärder av det ena eller andra slaget från de skattskyldigas sida.
Till en början bör erinras om den inte bara av skatteskäl betingade önskan
som en inkomsttagare normalt har av att åstadkomma en naturlig anpassning
av omkostnaderna till det under beskattningsåret rådande inkomstläget.
Denna strävan kan enligt utredningens mening antagas i lika mån
vara för handen hos samtliga nu ifrågavarande skattskyldiga; förutsättningarna
att nå det önskade resultatet varierar dock. Jordbrukare som
deklarerar efter kontantmetod förlägger självfallet sina mer omfattande
reparationer eller ersättningsanskaffningar till år då han har eller påräknar
att få goda inkomster; om han likväl måste förlägga dessa investeringar
till ett sämre år, söker han i görligaste män träffa sådana betalningsavtal
att avdraget för omkostnaderna skattemässigt blir att hänföra till ett år dä
detta kan beräknas bli taxeringsmässigt gynnsammare. Även en rörelseidkare
lärer ofta i betydande omfattning kunna anpassa sina omkostnader till
inkomstläget under beskattningsåret och sålunda nå fram till en naturlig
resultatutjämning, som merendels i allt fall förhindrar en förlustredovisning.
Utredningen anför därefter.
Möjligheterna för inkomsttagare inom rörelse eller jordbruk är dock
mången gång begränsade, när det gäller att nå det antydda resultatet. Jordbrukaren
eller rörelseidkaren vet olta nog ej förrän mot slutet av beskattningsåret
hur stora inkomsterna blir och kan följaktligen inte för tiden dessförinnan
inrätta sig därefter. Även om han i huvudsak överblickar läget föi
året, kan eu omkostnadsminskning av tillräcklig omfattning likväl ej alltid
uppnås eller i allt fall inte uppnås, om verksamheten skall på längre sikt
skötas rationellt.
Sämst ställd är emellertid ofta nog ägaren av en hyresfastighet. Han kan
visserligen med ganska stor säkerhet överblicka sina inkomster, beträffande
vilka variationerna merendels är av mindre omfattning. Men större omkostnader
kommer med nödvändighet vissa år och kan inte periodiceras. Att förlägga
dem till det ena eller andra året är normalt från nu diskuterade synpunkter
likgiltigt; underskott uppkommer likväl det ena eller andra året.
Vid eu diskussion om behovet av regler om rätt till öppen skatlemässig
utjämning bör enligt utredningen — såsom redan i det föregående framliål
-
22
Kungi. Maj. ts proposition nr 30 år 1060
lits — inte bortses från de föreliggande möjligheterna till förtäckt resultatutjämning
genom vinstreglerande dispositioner. Värdet av dessa anses å andra
sidan, ehuru stort, inte böra överdrivas. Utredningen anför härom följande.
Förut har angivits att med vinstreglerande dispositioner åsyftas sådant
som en efter de föreliggande omständigheterna verkställd anpassning av
lagervärderingen, av inventarieavskrivningen samt av pensionsstiftelse- och
investeringsfondavsättningarna. Dit är för övrigt även att räkna den numera
föreliggande möjligheten för vissa idkare av skogsbruk alt göra skattefri
avsättning till s. k. skogskonto och inom en tioårsperiod, då detta lämpar
sig, uttaga medel från kontot, vilka då inräknas bland årets intäkter.
Vad de egentliga vinstreglerande dispositionerna beträffar, är varulagervärderingen
den utan gensago betydelsefullaste i det den — inom de gränser
som skatte- och civillagstiftningen uppställer — låter sig utnyttjas ej
blott för åstadkommande av en tillfällig minskning av den nettointäkt,
som eljest skulle tagas till beskattning, utan även för att ernå ett bokföringsmässigt
sett bättre verksamhetsresultat, varigenom t. ex. en förlustredovisning
kan förhindras. Avskrivningsreglerna" liksom bestämmelserna
om stiftelse- och fondavsättningar kan från nu förevarande synpunkter i
allmänhet allenast så utnyttjas att avskrivningarna eller avsättningarna
varieras allt efter läget i övrigt.
Utredningen konstaterar, att det främst är rörelseidkarna, och i någon
omfattning jordbrukarna med redovisning av inkomsten enligt bokfö ringsmässiga
grunder, som har möjlighet att vidtaga vinstreglerande dispositioner
av nu antytt slag. Fastighetsägarna är i huvudsak betagna denna möjlighet.
Övriga kategorier inkomsttagare beröres överhuvud ej av dessa bestämmelser.
Utredningen fortsätter.
Som bekant innebar 1955 års lagstiftning på företagsbeskattningens område
en viss åtstramning i reglerna om lagervärdering och avsättning till
personalstiftelser i förhållande till vad tidigare gällde. Vad angår inventariea
vskrivningarna skedde å ena sidan en inskränkning i möjligheterna att
vidtaga sådana, nämligen för dom som tidigare åtnjöt en helt fri avskrivningsrätt,
men vidgades å andra sidan kretsen av dem, som i stället för
fri avskrivning skulle äga tillämpa s. k. räkenskapsenlig sådan, att omfatta
även enskilda rörelseidkare. Möjligheterna att avsätta till konjunkturinvesteringsfonder
vidgades även.
Även om sammantaget en åtstramning, såsom med lagstiftningen åsyftades,
kom till stånd, bör understrykas att alltjämt gäller på dessa områden
regler med långtgående möjligheter till utjämning. Dessa möjligheter torde
även, om man. vill anlägga ett generaliserande betraktelsesätt och bortse
från förutsättningarna i enskilda fall, vara i och för sig av långt större betydelse
för en skattemässig resultatutjämning än vad en lagstiftning om
öppen sådan utjämning kan förmodas bli.
Det vore emellertid enligt utredningens mening att göra sig skyldig till
eu felsyn, om sagda förhållande skulle tagas till intäkt för den uppfattningen
att en öppen förlustutjämning på grund härav skulle vara i huvudsak
onödig. Inte ens beträffande rörelseidkarna, och ej ens beträffande de
rörelseidkare som med nu gällande regler är bäst ställda, nämligen aktiebolagen
och de ekonomiska föreningarna, kan med fog hävdas att en öppen
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1060
resultatutjämning är principiellt mindre motiverad. Det måste nämligen
understrykas att'' nu som tidigare lämnar lagervärderingsreglerna och övriga
nyss antydda bestämmelser utrymme för vinstreglerande dispositioner
i en omfattning, som är helt beroende av läget i det enskilda fallet. En skiljelinje
går såsom nyss antyddes mellan företagsamhet, som bedrives av aktiebolag
och ekonomiska föreningar, och sådan som organiserats i annan
företagsform, nämligen med tanke på möjligheterna att utnyttja investeringsfonderna
för konjunkturutjämning. Én annan skiljelinje går mellan
aktiebolag och ekonomiska föreningar i allmänhet, å ena sidan, och sådana
företag av karaktär fåmansbolag ävensom enskilda företagare, å andra
sidan, nämligen med hänsyn till möjligheterna att avsätta till pensionsstiftelser.
Den utan gensaga mest betydelsefulla olikheten mellan olika
företags eller företagares möjligheter till förtäckt utjämning är emellertid
den som helt enkelt betingas av skiljaktighet i verksamheten. Ett företag
verksamt på agenturplanet, sysselsatt med fastighetsförvaltning eller liknande
har föga eller ingen glädje av reglerna om lagervärdering eller avskrivning.
Ett företag, sysselsatt inom transportbranschen, har intresse av
avskrivnings- men i huvudsak inte av lagervärderingsreglerna, medan läget
normalt är del motsatta för företag inom gross- eller detaljhandeln. EU
företag med måhända både omfattande och riskfylld verksamhet, som
skötes med en relativt sett obetydlig personal, har från synpunkten att
uppnå en utjämning begränsat intresse av möjligheterna att avsätta till
pensionsstiftelse. — Exemplen på den faktiskt föreliggande skiljaktigheten
i möjligheterna att åstadkomma förtäckt utjämning kan flerfaldigas.
Det sagda ger enligt utredningens mening starkt uttryck för det berättigade
i uppfattningen att de möjligheter till förtäckt utjämning, som skattelagstiftningen
bjuder, inte kan med fog åberopas såsom någon bärande
invändning mot regler om rätt till öppen utjämning. Under alla förhållanden
är så fallet om man med utredningen vill se rätten till utjämning icke
som ett kvantitativt problem utan som en fråga om rättvisa i enskilda fall.
Man är, framhåller utredningen, eljest inne på samma tankegångar, som i
tidigare lagstiftningssammanhang föresvävat dem vilka velat motivera en
högre eller lägre skattesats av hänsyn till möjligheterna till mer eller mindre
vittgående lagernedskrivningar eller inventarieavskrivningar.
Utredningen konstaterar, att då det av företagsbeskattningskommittén
framlagda förslaget om förlustutjämning avvisades, detta hade sin grund
bl. a. däri att man saknade ett tillräckligt undersökningsmaterial. Sålunda
hade kommittén, vars uppdrag ju avsåg företagsbeskattningen, med hänsyn
till den begränsade tid som stått till dess förfogande inte undersökt i
vilken omfattning förluster förekom och hur dessa förluster fördelade sig
på olika branscher eller typer av företag. Vidare hade man då icke heller
tillgång till någon mer fullständig redovisning av den utländska lagstiftningen
på förevarande område. Genom utredningens försorg har, som förut
framhållits, införskaffats statistiskt material angående underskottsfrekvensen
inte bara bland rörelseidkare utan även hos andra kategorier skattskyldiga.
Detta möjliggör, framhåller utredningen, nu ett mera allsidigt bedömande
av problemen. Även beträffande den utländska lagstiftningen föreligger
numera ett jämförelsematerial.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1900
Piogressionsut jämning
Det principresonemang, som utredningen i det föregående fört, liar närmast
tagit sikte på en utjämning, varigenom möjlighet förelegat att skattemässigt
utnyttja en förlust. Vill man föra resonemanget ett steg längre,
nämligen till regler som därutöver möjliggör en i huvudsak jämn inkomstredovisning
under en följd av år, tillkommer — konstaterar utredningen
delvis nya synpunkter. Det är i dessa fall, som verkningarna av den progressiva
beskattningen präglar problemställningen. Utredningen anför.
Med företagsbeskattningskommittén vill utredningen då först påpeka atl
det for skattskyldig med ojämna inkomster mången gång kan te sig såsom
mindre väsentligt med en rätt till förlustiitjämning; inkomstutjämning i
längre gående mening kan för honom vara en betydelsefullare fråga.
gjoida påpekandet har självfallet — om bär bortses från eventuella
variationer i skattesatserna — avseende endast å skattskyldiga, som beskattas
efter en progressiv skatteskala. För denna kategori skattskyldiga kan frågan
om eu rätt till inkomstutjämning vara av intresse också i sådana fall då
deras behållna inkomst ett visst år inte är tillräckligt stor för utnyttjande
av det skattefria bottenavdraget, det s. k. ortsavdraget. För skattskyldiga
med proportionell beskattning och utan rätt till ortsavdrag föreligger däremot
ej intresse från skattesynpunkt till längre gående regler än sådana avseende
förlustutjämning.
Till hithörande spörsmål återkommer emellertid utredningen i ett senare
avsnitt. I förevarande sammanhang har utredningen endast velat erinra
att när nu frågan om en rätt till öppen utjämning ställes under diskussion
man icke gärna kommer förbi frågan om regler som sträcker sig
längre än till en ren förlustutjämning. Redan nu må emellertid framhållas,
att en rätt till öppen förlustutjämning från åtskilliga synpunkter ter sig
såsom särskilt angelägen. I den allmänna diskussionen har man särskilt
uppmärksammat sådana tall, där en nystartad verksamhet i ett inledande
skede dragit betydande kostnader utan alt större intäkter då influtit, medan
just dessa kostnader efter några år medverkat till en vinst, som då till
fullo beskattats. Av det förut sagda framgår vidare att eu rätt till förlustutjämning
blir av betydelse vid såväl den progressiva statsbeskattningen som
den proportionella kommunalbeskattningen, medan en längre gående utjämningsmöjlighet
blir av betydelse blott vid statsbeskattningen och då
endast för därvid progressivt beskattade.
Olika metoder för en resultatutjämning
Till de i betänkandet framlagda förslagen har utredningen kommit fram
genom att i första hand undersöka de olika metoder för en allmän förlust-
och resultatutjämning som står till buds. Utredningen har konstaterat,
att åtskilliga utländska skattesystem inrymmer möjligheter till öppen resultat-
eller förlustutjämning i någon form. En redogörelse för bestämmelser
om förlust- och resultatutjämning m. in. i vissa främmande länder lämnas
i betänkandet (s. 45—67), vartill jag får hänvisa. Här må blott nämnas, att
den i dessa länder vanligast förekommande metoden för inkomstutjämning
är den som ger skattskyldig rätt till avdrag för förlust ett år mot vinst
ett senare år. Enligt redogörelsen förekommer rätt till förlustutjämning i så
många länder att det i själva verket kan sägas att det i utlandet anses så
-
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
som något självklart att skattereglerna skall inrymma möjlighet för de
skattskyldiga till förlustutjämning.
I betänkandet har utredningen angivit vissa principer, vid vilka utredningen
funnit det angeläget att fasthålla. Det är dessa principiella överväganden
som föranlett utredningen att koncentrera diskussionen till tre olika
metoder. Av dessa har likväl blott en kunnat förordas av utredningen.
Enligt utredningen är de antydda principerna följande.
För det första bör den grundläggande lagstiftningen på området erhålla
eu generell utformning. Det sagda innebär, att utredningen principiellt
finner det mindre tilltalande med en till vissa grupper av skattskyldiga
begränsad lagstiftning samt vidare avböjer tanken att söka lösa frågan om
utjämning genom sådant som modifikationer i reglerna för de olika förvärvskällorna
angående till vilket beskattningsår intäkter eller omkostnader
skattemässigt skall hänföras.
För det andra skall reglerna anknyta till nuvarande skattelagstiftnings
grundprinciper och allenast innebära att lagstiftningen kompletteras med
vad som erfordras för alt nå en i huvudsak tillfredsställande anordning på
förevarande område. Detta innebär, att utredningen ej upptager till närmare
överväganden sådana långtgående och till sina verkningar svaröverskådliga
alternativ som en allmän förlängning av beskattningsperioden med
taxering av inkomster allenast vart tredje, vart femte år eller liknande.^
För det tredje, slutligen, måste lagstiftningen på förevarande område
göras i möjligaste mån lättöverskådlig och enkel i tillämpningen. En viss
komplicering av vår förut i sina stycken ganska svåröverskådliga skattelagstiftning
blir under alla förhållanden ofrånkomlig. Kravet på enkelhet
kan nödvändiggöra vissa generaliseringar och en i vissa hänseenden schablonmässig
utformning av reglerna.
I anslutning till vad nyss sagts om önskvärdheten av generellt gällande
regler tillägger utredningen följande.
Enligt dess mening bör lagstiftningsarbetet på förevarande område i
första band inriktas på bestämmelser gällande envar, som drabbas av de
oförmånliga verkningarna av beskattningsårets slutenhet. Tidigare har
framhållits, att frekvensen av sådana fall visserligen är avgjort större bland
jordbrukare, rörelseidkare och ägare av hyresfastigheter, men att dessa
verkningar även gör sig gällande utanför denna krets. Med utredningens
ståndpunkt att det föreliggande problemet ej bör ses såsom ett kvantitativt
sådant — där antalet fall avgör om ett lagstiftningsingripande är motiverat
— utan såsom en rättviseakt för enskilda fall, skulle det bjuda emot att
ställa vissa skattskyldiga, de må till antalet vara relativt få, utanför den
skatterättvisa man är beredd att ge andra. Följaktligen bär utredningen inriktat
sig på generella regler. Sedan förslag till sådana utarbetats och klarhet
vunnits om dessa accepteras av statsmakterna torde böra undersökas,
om dessa regler ter sig otillräckliga för vissa grupper av skattskyldiga och
om några kompletterande specialregler för dem låter sig inordna i systemet.
De tre olika metoder, som utredningen framför till en närmare diskussion,
är följande.
A. En inkomsttaxering, som grundar sig på en inedeltalsberäkning av
den skattskyldiges inkomst under ett antal år.
15. Hänsynstagande vid den skattemässiga inkomstberäkningen till insätt
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 196G
ning och uttag å räkning med penninginrättning, i huvudsaklig överens^
stämmelse med gällande speciallagstiftning om s. k. skogskonto.
C. Förlustutjämning genom rätt till förlustavdrag.
Metoden med medeltalsberäkning
Denna metod ter sig enligt utredningen lockande ur den synpunkten att
den inrymmer möjlighet till utjämning av såväl överskott som underskott
och m. a. o. medverkar till en fullständig resultatutjämning. Av den sammanställning
över utländsk lagstiftning på området som utredningen verkställt
framgår, att systemet med beskattning av genomsnittsinkomsten under
en flerårsperiod prövats i några länder, däribland Norge. Man har emellertid
i dessa länder frångått metoden på grund av de nackdelar som var förbundna
med densamma. Den allvarligaste olägenheten ligger i den omständigheten
att åren med vinst och åren med förlust ofta kommer i serier. Detta
gör, såsom bl. a. erfarenheterna i Norge visar, att systemet kan tillfälligt
verka till fördel för den skattskyldige vid stigande konjunkturer i så måtto
att han under ett antal år får betala lägre skatt än som svarar mot den
aktuella inkomsten, eftersom genomsnittsinkomsten i ett sådant läge kommer
att i större eller mindre grad hänföra sig till en tidsperiod med sämre
resultat. Mot denna tillfälliga fördel för den skattskyldige står nackdelen
för det allmänna med lägre skatteintäkter än som svarar mot det aktuella
inkomstläget med de invändningar från samhällsekonomiska synpunkter
som detta innebär. Vid fallande konjunkturer åter verkar systemet till den
skattskyldiges nackdel, eftersom denne då får betala skatt efter en genomsnittsinkomst
som är större än den aktuella inkomsten. För det allmänna å
andra sidan blir resultatet i detta läge inte enbart till fördel, då risk uppkommer
afl de skattskyldiga vid konjunkturfall inte orkar med den skatt
som beräknats på grundval av de föregående årens högre inkomster, varför
det allmänna måste räkna med ett visst inkomstbortfall. Med hänsyn till de
nu anförda synpunkterna och i betraktande av jämväl andra olägenheter
av praktisk natur anser sig utredningen inte kunna lägga systemet i fråga
till grund för något förslag.
Kontometoden
Den andra huvudmetoden för åstadkommande av resultatutjämning, som
utredningen även avvisar, är metoden med skatteutjämning genom kontoinsättningar
och kontouttag. Det är som bekant den metod som kommit till
användning i lagstiftningen om skogskonto.
Karakteristiskt för metoden är att den arbetar med avdragsgilla kontoinsättningar
och skattepliktiga kontouttag. I den mån den skattskyldige
själv far bestämma när han vill göra avsättning respektive verkställa uttag
kan metoden i fråga användas i både inkomstu t jämnande och i förlustutjämnande
syfte. En markant inkomstutjämning uppnås om kontoavsättning
görs under år med stor vinst, varigenom toppinkomsten beskäres, och
uttaget förlägges till år med jämförelsevis små inkomster. En direkt för
-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
iustntj ämnande verkan har anordningen om det i och för sig skattepliktiga
uttaget förlägges till ett år då den skattskyldiges förvärvsverksamhet
visar ett direkt underskott och uttaget därigenom användes för att s. a. s.
fylla ut underskottet.
Utredningen konstaterar emellertid bl. a., att metoden med kontoinsättningar
och -uttag bär en iögonenfallande begränsning i sin räckvidd, nämligen
därutinnan att den endast kan bli av värde för den som från början
har så goda vinstförhållanden att han äger möjlighet att göra de för framtida
utjämning erforderliga avsättningarna — och också gör dessa. Nystartade
företag med förlustår eller i allt fall svaga vinstår i ett inledande
skede har ingen eller föga glädje av anordningen. Detsamma gäller också
äldre företag som kommit in i en inte helt kort förlustperiod och som dessförinnan
inte mäktat göra tillräckliga kontoinsättningar. Härav framgår
enligt utredningen att kontometoden såsom enda ytterligare möjlighet till
skattemässig utjämning inte erbjuder någon godtagbar lösning.
Såsom den viktigaste invändningen mot kontometoden uppger emellertid
utredningen de stats- och kommunfinansiella verkningarna av en sådan
anordning. Härom anföres i betänkandet.
För att en kontolagstiftning skall lämna den avsedda effekten, nämligen
att ge en reell möjlighet till inkomstutjämning på längre sikt, ligger det i
sakens natur att betydande möjligheter till skattefria kontoinsättningar
måste medges. Självfallet skulle dessa kunna underkastas inskränkningar,
såväl i avseende å vad som årligen skulle få avsättas som beträffande de
sammanlagda avsättningarnas storlek. Även med en gränsdragning iavseende
å avsättningsrätten, som gjordes så snäv som rimligen kunde itrågakomma
utan att anordningen gjordes i huvudsak meningslös, måste man
emellertid räkna med mycket stora skattebortfall under de ar, då kontona
uppbyggdes. Hur stora är självfallet i mycket beroende av hur de nämnda
inskränkningarna utformades. Det är — utan att närmare ingå härpå och
på övriga inverkande faktorer — självfallet omöjligt att ange en någotsånär
tillförlitlig siffra. Om man emellertid utginge från en årlig avsättmngsrätt
motsvarande en tiondel av den taxerade inkomsten, en rätt att uppbringa
avsättningarna till maximalt den normala årsinkomsten och en
skyldighet att återföra de avsatta beloppen till beskattning senast efter tio
ar, vore det realistiskt räkna med alt avsättningarna sammanlagt under en
tioårsperiod med sannolikhet skulle röra sig om miljardbelopp. Som en jämförelse
erinras att enbart på skogskonto finnes för närvarande innestaende,
efter det lagstiftningen varit i kraft allenast fyra år, ca 210 milj. kronor.
Nu kan man givetvis på olika vägar uppnå en begränsning. Till en början
kan sägas att en lagstiftning om förlustutjämning borde vara tillräcklig
för de proportionellt beskattade och att man därför skulle stanna för en
sådan för deras vidkommande samt begränsa kontometoden att avse andra
än aktiebolag, ekonomiska föreningar och vissa andra därmed likställda
skattskvldiga. Begränsade man sig alltså till eu början till i huvudsak
fysiska personer, skulle därefter kunna sägas alt behovet av att använda
kontometoden främst förefinnes hos rörclseidkarc, jordbrukare och fastighetsägare
och att man följaktligen kunde ställa t. ex. löntagarna utanför
rätten att skattefritt fondera medel å särskilt konto. Det är emellertid att
märka, att behovet av en inkomstutjämning i allt fall för rörclseidkarc och
jordbrukare inte är genomgående samt att i särskilda tall ett lika berättigat
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
utjämningsbehov kan finnas för andra skattskyldiga. Då därtill kommer
att kontometoden enligt sakens natur mången gång innefattar något vida
mer än en möjlighet till skatteutjämning, nämligen en förhållandevis långtgående
möjlighet till avsevärda skatteuppskov, kan en till vissa grupper
skattskyldiga begränsad rätt till öppen skattefri fondering te sig som ett
skatteprivilegium för dessa grupper. Man är då — för att möta en dylik inte
obefogad invändning — åter i ett läge med en kontometod öppen för alla.
Tilläggas må, framhåller utredningen, att även en kontometod avseende
allenast fysiska personer, som är rörelseidkarc, jordbrukare eller ägare av
hyresfastigheter, innebär en stark kostnadskrävande reform.
Utredningen säger sig självfallet vara medveten om att de nämnda invändningarna
mot kontometoden främst, men ingalunda uteslutande, hänför
sig till de första tio åren av en sådan lagstiftnings giltighetstid; efter tio
år sker ju en återföring till beskattning som på ett ungefär kan beräknas
svara mot nya avsättningar.
Även om begränsningar i kontometodens tillämpningsområde gjordes i
huvudsaklig överensstämmelse med vad nyss anförts, skulle likväl enligt utredningens
mening de ekonomiska verkningarna, såsom framhållits, te sig
så omfattande i förhållande till angelägenheten att på denna väg vidga möjligheterna
till skattemässig utjämning att utredningen funnit det angeläget
att i första hand söka lösningen efter en annan linje.
Förlustutjämning genom förlustavdrag
Möjlighet till förlustutjämning genom överföring av ett års förlust till
avdrag vid taxering för ett annat år förekommer, såsom framgår av den i
skatteutredningens betänkande lämnade redogörelsen för den utländska lagstiftningen
på området, i åtskilliga länder. I den fackliga diskussionen användes
vanligen de engelska uttrycken »carry over» och »carry back», allteftersom
det är fråga om förlustöverföring framåt i tiden eller förlustöverföring
bakåt i tiden. I de länder, där rätt till förlustöverföring förekommer,
finns den i varje fall i form av carry over. En rätt till carry over innebär
alltså att underskott i en förvärvskälla, som ej kunnat utnyttjas genom
kvittning mot den skattskyldiges överskott i annan förvärvskälla vid ett
visst års taxering, får avdragas vid taxering för ett eller flera senare år. I
de länder, där rätt till carry back vid sidan av carry over förekommer,
något som dock är mindre vanligt, utgör den ett komplement till rätten till
carry over. Rätten till carry back innebär då alt underskott vid ett års
taxering får föras tillbaka till utnyttjande vid ett tidigare års taxering, vanligen
på så sätt att den skattskyldige berättigas till restitution av så stor del
av den tidigare erlagda skatten som belöper på det tillbakaförda underskottet.
I sitt förslag har utredningen stannat för carry over-metoden. Utredningen
konstaterar, att metoden från tillämpningssynpunkter är såtillvida
enkel att förlustöverföringen blir en fråga helt på taxeringsplanet. Bestämmande
för utredningens ställningstagande härvidlag har också varit att,
29
Kungl. Maj:ts proposition nr .30 år 1060
<lå det stora flertalet skattskyldiga är inlemmade i en kontinuerlig förvärvsverksamhet,
metoden även synes tillfredsställa de flesta förekommande behoven
av förlustöverföring. Metoden anses dessutom särskilt värdefull för
nystartade företag, som ofta har lägre inkomster men stora omkostnader
under de första åren.
Däremot har utredningen för sin del avvisat carry back-metoden. Mot
denna talar nämligen att den kräver mera invecklade taxeringsföreskritter
och att den därjämte kompliceras av ett restitutionsförfarande som fordrar
uppbördsmyndigheternas medverkan. Härtill kommer enligt utredningen
såsom ytterligare invändningar mot en carry back de finansiella olägenheter
för kommunerna, och även staten, som uppstår genom att redan erlagd
skatt måste återbetalas. Utredningen påpekar vidare, att en rätt till carry
back i kombination med de nuvarande möjligheterna till dold resultatutjämning
för rörelseidkare kan befaras leda till att förluster framkonstrueras
för att uppnå restitution vid fallande skattesatser eller när tillfällig
hrist på likvida medel föreligger. Utredningen anför vidare.
Eftersom carry over-metoden, därest den konstrueras såsom en rätt att
mot i princip all framtida inkomst avdraga tidigare förlust, torde få anses
innefatta tillräckliga möjligheter till förlustutjämning för det stora flertalet
skattskyldiga, nämligen för dem som ägnar sig åt egentlig förvärvsverksamhet
eller, oaktat så ej sker, lyfter pension, livränta eller annan
liknande skattepliktig inkomst, innebär detta att de fall, i vilka en rätt till
carry back skulle tänkas vara av värde, måste bli få. Teoretiskt kan här
tänkas sådana fall, där någon behållen inkomst inte åtnjutes under den
tidrymd, under vilken en förlustutjämning senast måste ske, eller där den
behållna inkomsten ej är tillräcklig för att utnyttja förlustavdraget i fråga.
Vidare kan ju den behållna inkomsten under tidigare år ha varit betydande,
medan den framtida inkomsten, mot vilken förlustavdraget får utnyttjas,
är lägre; en carry back skulle med tanke på den progressiva beskattningen
i dylikt fall kunna vara av värde. Emellertid torde behovet av en carry back
inte vara särskilt framträdande. Härtill kommer att i hithörande fall kan
den skattskyldiges ställning ofta antagas var sådan att den skattercstitution,
som kunde föranledas av ett carry back-förfarande, skulle komma
icke den skattskyldige utan hans borgenärer tillgodo, en konsekvens som
närmast talar mot en carry back. Det sagda utesluter självfallet inte förekomsten
av kanske i och för sig ömmande fall, för vilka en rätt till carry
back kunde vara befogad och ''önskvärd. Det skulle emellertid ställa sig
svårt att utforma en carry back-bestämmelse så att den komme att gälla
enbart dessa speciella fall. Om man inför en rätt till carry back lärer det
tvärt om, för att undvika alltför komplicerade regler, vara nödvändigt att
ge den en mera generell avfattning. Med hänsyn härtill och till det förut
antydda förhållandet att en carry back-regel även om den konstrueras med
generell räckvidd gör eu lagstiftning om förlustutjämning långt mer invecklad
i utformning och tillämpning än som med hänsyn till de berättigade
krav, som här kan ställas, framstår såsom motiverat, måste konstateras att
övervägande skäl talar för en förlustutjämning endast i form av en carry
over.
Vid sitt ställningstagande har utredningen även vägletts av utländsk
skattelagstiftning och på området uppnådda erfarenheter i vissa utländska
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1060
stater. Av utredningens redogörelse för den utländska rätten framgår, att
rätt till förlustutjämning allmänt förekommer i form av carry over.
Utredningens förslag om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
innebär i huvudsak följande.
Om en skattskyldigs verksamhet — det må handla om en fysisk eller juridisk
person —- ett år lämnat underskott, som inte kan skattemässigt avräknas
mot överskott samma år av annan verksamhet, får underskottet utnyttjas
såsom förlustavdrag senare år. Detta må ske när som helst vid
taxering för de följande sex åren. Medräknas förluståret, betyder detta att
en utjämning över en sjuårsperiod medgives. Kvittningsperioden har valts
med hänsyn hl. a. till den tid självdeklarationerna bevaras hos myndigheterna.
Förlustavdraget kan fördelas inom perioden i enlighet med den skattskyldiges
egna önskningar.
Som förlust räknas ej blott underskott i egentlig mening — såsom då ett
jordbruk, en fastighet eller en rörelse inte burit sig eller en anställds särskilda
kostnader ett år överstiger hans intäkter — utan även andra allmänna
avdrag, som skattemässigt inte kunnat utnyttjas. Till den senare gruppen
hör sådant som kommunalskatteavdraget, avgifter till folkpensioneringen
och sjukförsäkringen, övriga försäkringsavdrag etc. Utredningen har nämligen
vid sina överväganden funnit att såväl materiella som praktiska skäl
med styrka talar för denna mera omfattande definition av begreppet förlustavdrag.
Ett ej utnyttjat ortsavdrag får däremot enligt förslaget inte
överföras till ett senare år; detta är en konsekvens av ortsavdragets speciella
karaktär att just för ett givet år garantera ett belopp, motsvarande existensminimum,
fritt från skatt.
För att förlustavdrag skall kunna medges kräves att förlusten uppkommit
under ett år, då den skattskyldige varit skyldig deklarera, samt att deklarationsskyldigheten
också fullgjorts. Detta innebär att bruttointäkterna skall
ha i normalfallet uppgått till 1 200 kronor, i vad gäller fysisk person; aktiebolag
och ekonomisk förening har däremot att deklarera oavsett bruttointäkternas
storlek. — Den nu återgivna regeln har tillkommit i syfte att förhindra
obehöriga förlustavdrag, såsom exempelvis då en person första
gången förvärvar inkomst men dessförinnan likväl haft diverse omkostnader,
som skulle fått avdragas därest vederbörande då haft arbete eller
eljest varit engagerad i förvärvslivet.
Förlustavdraget behöver ej fastställas till beloppet förrän yrkande om
dess utnyttjande vid en senare taxering framställs av den skattskyldige.
Därigenom undvikes tvister och kanske skatteprocesser avseende förluster,
om vilkas utnyttjande framdeles man intet vet. När åter yrkande om förlustavdragets
tillgodoförande framställs, skall den skattskyldige — då så erfordras
— styrka det befogade i avdragsyrkandet genom bevarade räkenskaper,
anteckningar eller liknande. Anknytning har här sket! till föreskrifterna
i den nya taxeringsförordningen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1060
31
Särskilda regler har uppställts för äkta makar, åsyftande bl. a. möjlighet
för ena maken att överta den andres förlustavdrag.
Särbestämmelser har befunnits nödvändiga för att förhindra missbruk.
Dessa regler tar främst sikte på bolag och föreningar och avser omöjliggöra
att kullbytterade företag -— utan andra »värden» än en skattemässig rätt
till förlustavdrag — börjar gå i handeln såsom någon form av »avskrivningsobjekt».
Slutligen må tilläggas att följdändringar blivit erforderliga i kommunalskattelagen
och vissa andra författningar. I sina sammanfattande synpunkter
anför utredningen.
Genomföres utredningens nu återgivna förslag, löses alltså en av de iner
uppmärksammade frågorna på området för den skattemässiga utjämningen.
I blickpunkten kommer framför allt nystartade företag eller företagare inom
industri, handel och jordbruk, som i ett inledande skede erfarenhetsmässigt
ej sällan visar förlust; denna får då avräknas mot framdeles uppkommande
vinst. I lika mån gäller avdragsrälten äldre företag eller företagare, som
några år nödgas redovisa förlust men därefter åter redovisar vinst. Vad särskilt
angår fysiska personer må framhållas, att om en sådan med förlust
avvecklat en rörelse och därefter startat ny sådan eller ock tagit anställning,
förlusten får avräknas mot inkomst av den nya verksamheten; utredningen
har funnit detta innebära en följdriktig utformning av de nya reglerna.
Enligt utredningen torde kostnaderna för det allmänna vid ett genomförande
av förslaget om förlustutjämning inte bli betydande. Gjorda beräkningar
utvisar — vid ett maximalt utnyttjande av de föreslagna reglerna
— en kostnad för staten av ca 8 milj. kronor och för kommunerna av ca 5
milj. kronor. Även om viss osäkerhet vidlåder beräkningarna, torde desamma
enligt utredningen dock vara tillräckliga för den kostnadsuppskattning,
som kan anses erforderlig. De relativt låga beloppen sammanhänger med att
möjligheterna till förtäckt utjämning i första hand utnyttjas. I de individuella
fallen blir lagstiftningen emellertid av stor betydelse och den ringa
kostnaden utgör enligt utredningens mening närmast ett ytterligare skäl för
reformen.
Kompletterande anordningar till en förlustutjämning
Utredningen framhåller att de av utredningen förordade bestämmelserna
om förlustutjämning genom rätt till förlustavdrag, såsom framgår av det
föregående, inte löser frågan om den progressiva beskattningens verkningar
för fysiska personer med ojämna inkomster. Utredningen har därför undersökt
vilka möjligheter som kan finnas att i detta hänseende komplettera
reglerna om förlustutjämning med bestämmelser som möjliggör p r o g r e ssionsutj
ä in n i n g.
Också i detta sammanhang berör utredningen den metod som grundar
sig på en taxering efter medeltalsberäkning. Även om metoden, för den händelse
den skulle utgöra endast ett komplement till förlustutjämningen, kunde
i vissa avseenden jämkas och förenklas, skulle systemet dock enligt utredningen
vara behäftat med i huvudsak alla de svagheter, som föranlett
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1060
att utredningen i det tidigare redovisade sammanhanget avvisat detsamma.
Utredningen kan därför inte heller som ett komplement till förlustutjämningen
förorda systemet med medeltalsberäkning.
Mera utförligt har skatteutredningen uppehållit sig vid möjligheten av
att komplettera förlustutjämningen med en kontometod. Utredningen har
därvid tänkt sig metoden begränsad till skattskyldiga med progressiv beskattning,
d. v. s. i första hand fysiska personer och oskifta dödsbon. Metoden
skulle vidare avse endast taxeringen till statlig inkomstskatt. Angående
den av utredningen ifrågasatta utformningen av en dylik kontometod
hänvisas till betänkandet s. 132—138. Här kan konstateras, att bl. a. bestämmandet
av den räntekompensation, som måste ifrågakomma beträffande
kontoinsättningarna, enligt utredningen ger anledning till vissa invändningar
och att metodens innebörd och betydelse i det enskilda fallet
kan bli svåröverskådlig för den skattskyldige. Också i detta sammanhang
framhåller utredningen de ogynnsamma stats- och kommunfinansiella verkningarna
av en kontometod. Även denna metod avvisas därför av utredningen
såsom komplement till förlustutjämningen.
Av representanterna för jordbruket inom utredningen, herrar Andersson
och Oscarsson, uttalas emellertid i ett särskilt yttrande (s. 169—171), att
jordbrukets behov av resultatutjämning skulle på ett tillfredsställande sätt
lösas om utredningens förslag kompletteras med bestämmelser som möjliggjorde
kontoavsättningar i huvudsaklig överensstämmelse med skogskontoJagstiftningen.
Herr Berg framhåller i särskilt yttrande (s. 171—173) angelägenheten
av en kontometod för att tillgodose hyresfastighetsägarnas behov
av fonderingar för framtida reparationer.
Efter att ha konstaterat, att den förut nämnda kontometoden möjliggör
eu utjämning av skatteprogressionen framåt i tiden genom att en hög inkomst
ett år kan fördelas till beskattning på kommande år med lägre inkomster,
uttalar utredningen såsom sin mening, att ett system för utjämning
av skatteprogressiviteten genom utjämning av inkomsterna bakåt i
tiden skulle vara av minst lika stort värde som den utjämning som möjliggöres
av en kontometod. Utredningen har därför ansett sig böra söka
lösningen efter samma princip som den på vilken förordningen om ackumulerad
inkomst bygger. Ett dylikt system för utjämning av inkomster har
enligt utredningen därjämte den stora fördelen, att man slipper arbeta
med kontoinsättningar.
Följande uttalande av utredningen torde i detta sammanhang få återges.
Utredningen har självfallet endast haft att beakta frågan från skattesynpunkt.
Det kan då omedelbart konstateras, att en ojämn inkomstredovismng
— här bortses från rena förluster, beträffande vilka en generell
forskj utnmgsrätt föreslagits i enlighet med vad nyss anförts — medför en
merbeskattning allenast beträffande progressivt beskattade. Problemet gäller
med andra ord i huvudsak endast fysiska personer och för deras vidkommande
blott den statliga inkomstskatten. Detta har även angivits i direkta
en, varvid ock framhållits att för en nu avsedd skattskyldig en rätt
33
Kurtgl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
till förlustavdrag mången gång kan vara av mindre betydelse än en rätt till
egentlig resultatutjämning. En fysisk person, som ett år har ett underskott
på 2 000 kronor och ett följande en beskattningsbar inkomst av 22 000 kronor,
är självfallet betjänt av en rätt till förlustavdrag, innebärande att skatten
det senare året beräknas å 20 000 kronor. För en gift skattskyldig betyder
detta med nuvarande skattesatser en lindring i den statliga skatten med
740 kronor och i den kommunala med ca 250 kronor. Men av större betydelse
är det för honom om skatten under dessa båda år beräknas som om
han under ett vart av dessa haft en beskattningsbar inkomst, motsvarande
hälften av (— 2 000 -f 22 000 =) 20 000 kronor, d. v. s. 10 000 kronor. Då
statsskatten på 20 000 kronor f. n. utgör 3 960 kronor och på 10 000 kronor
1 220 kronor, skulle följaktligen skattelindringen uppgå till (3 960 —
— 2 X 1 220 =) 1 520 kronor.
Utredningen har funnit starka skäl tala för en utjämningsmöjlighet av
denna art. Den skattskyldige i exemplet nyss har en skatteförmaga som
svarar mot det lägre och inte mot det högre skattebeloppet. Även om hans
normalinkomst ligger över 20 000 kronor, saknas anledning att beräkna
skatten till det högre beloppet. En ojämnt avkastande förvärvskälla ger ej
större — snarare mindre —- skatteförmåga än en som ger en mer stabil
inkomst. .
Tankegångar liknande de nu återgivna är i och för sig inte nya. 1 nagra
andra länder, främst Norge, har vissa bestämmelser åsyftande progressionsutjämning
ock meddelats. Det av utredningen framlagda förslaget i ämnet
företer vissa likheter med det norska systemet.
Vill man åstadkomma en progressionsutjämning, möter man emellertid
åtskilliga delvis svårbedömda frågor. Av tekniska skäl kan inte ifrågakomma
att omräkna skatten så snart en inkomstökning föreligger; det skulle
medföra en alltför starkt ökad arbetsbelastning hos myndigheterna med
krav på personalförstärkningar. Ej heller bör rimligen kunna krävas en
sådan omräkning med mindre fråga är om en mer väsentlig inkomstdifferens.
Utredningen har för egen del förordat en gränsdragning vid 12 000
kronor. Självfallet vore av uppenbara skäl önskvärt med ett än lägre belopp
och utredningens mening är att en omprövning av beloppsgränsen lämpligen
bör ske sedan under några år erfarenheter vunnits av hur systemet
fungerar.
Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag till progressionsutjämning
följande.
Fysisk person äger påkalla progressionsutjämning om den beskattningsbara
inkomsten med minst 12 000 kronor överstiger nästföregående års
motsvarande inkomst. En jämförelse göres sålunda allenast mellan två på
varandra följande år.
Föreligger förutsättningar för utjämning, sker denna sålunda att skatten
för det andra året, då inkomstökning föreligger, i erforderlig omfattning
jämkas nedåt.
Uppgår inkomstökningen till ett något lägre belopp än det föreskrivna
minimibeloppet 12 000 kronor, skulle det kunna inträffa att en lägre inkomst
gav en högre skatt. Då en sådan konsekvens enligt utredningen måste
förhindras, kan enligt förslaget skatteomräkning jämväl i detta fall ske,
nämligen som om inkomstökningen likväl uppgått till minimibeloppet
12 000 kronor. »Tröskeb-problemet elimineras i huvudsak därigenom.
,‘5 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 30
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Om progressionsutjämningen ej ger större effekt än en skattereduktion
understigande 50 kronor, förfaller rätten till utjämning.
Beträffande äkta makar föreslås regler av innebörd att hänsyn tages till
sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster. Delta
medför bl. a. en viss skattelindring första året för nygifta, som ingår äktenskap
i samband med att en av makarna får ökad inkomst eller båda
börjar förvärvsarbete.
Em förutsättning för skatteutjämning är att den skattskyldige även under
jämförelseåret haft sådan inkomst att han varit deklarationsskyldig, d. v. s.
haft bruttointäkter å minst 1 200 kronor. Regeln motiveras av att skatteutjämning
rimligen inte bör ifrågakomma för den, som tidigare saknat inkomst
men nu inträtt i förvärvslivet; sådan skattskyldig har inget befogat
krav på reducering av sin skatt för inkomsten under det första året av sin
förvärvsverksamhet.
Den som önskar skatteutjämning har att därom göra framställning hos
myndigheterna; någon omräkning ex officio kan enligt utredningens mening
av praktiska skäl inte ifrågakomma.
Utredningen uttalar sammanfattningsvis angående sitt förslag.
Genomföres utredningens förslag om progressionsutjämning, innebär det
•
° laktigt att några -— ingalunda alla — av de mera iögonenfallande
mindre önskvärda verkningarna av den progressiva beskattningen vid ojämna
inkomster elimineras. Självfallet är en anordning sådan" som den av
utredningen föreslagna av värde särskilt för sådana skattskyldiga, vilka
ar verksamma på områden, där inkomstläget erfarenhetsmässigt är mindre
stabilt. Främst handlar det om mindre rörelseidkare, jordbrukare och liknande.
Men bestämmelserna kan bli av värde jämväl för löntagare, som
under nagot år på grund av sjukdom, arbetslöshet eller liknande haft en
starkt reducerad inkomst, måhända med därav föranledd skuldsättning
men som det följande året åter nått sin normalinkomst.
Utredningen har företagit vissa undersökningar och gjort vissa kalkyler
för att söka bedöma de kostnader för staten, som skulle föranledas av förslagets
genomförande (s. 157—159 i betänkandet). Beräkningarna föranleder
antagande att kostnaderna — vid ett maximalt utnyttjande av bestämmelserna
— ligger i storleksordningen 12 milj. kronor. Enligt utredningens
mening är detta ingen betydande kostnad för en reform av detta
slag. Det anmärkes, att beräkningarna är i någon mån osäkra. De torde
dock enligt utredningen få anses för ändamålet tillräckliga. De mycket vidlyftiga
och tidskrävande undersökningar, som erfordrats för ett helt tillförlitligt
bedömande, har synts utredningen inte svara mot värdet därav.
I samband med frågan om kompletterande anordningar till en förlustutjämning
må nämnas att utredningen även diskuterat möjligheten av en rätt
att i vissa fall förskjuta icke utnyttjat ortsavdrag. De av
utredningen uppmärksammade fallen är sådana, där en skattskyldig med
kontinuerlig verksamhet inom en förvärvskälla på grund av särskilda omständigheter
— såsom omfattande skördeskador, ett tillfälligt av den skatt
35
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
skyldiges egna åtgöranden icke föranlett driftsavbrott eller liknande — ett
år nödgas redovisa underskott eller i allt fall icke någon vinst. I sådana
fall kan uppenbarligen den skattelindring, som ortsavdraget erbjuder den
vilken undgått att drabbas av en sådan katastrofsituation, icke utnyttjas.
Utredningen framhåller emellertid att förlusten av ortsavdraget endast
är en konsekvens av den förlorade inkomsten och inte något som i och för
sig har samband med principen om beskattningsårets slutenhet e. d. Någon i
sakens natur grundad förskjutningsrätt ens till det nästföljande året finnes
enligt utredningens mening ej; i de åsyftade fallen kommer någon ökad inkomst
inte heller att redovisas det följande året såsom en följd av förlusten
året innan.
Utredningen tillägger att det skulle ställa sig mycket svårt att närmare
precisera de fall som med en annan principiell grundsyn än utredningens
skulle kunna motivera en rätt till sådan förskjutning; att för samtliga fall
medge dylik förskjutning lärer väl överhuvud inte kunna hävdas.
Specialregler för vissa grupper av näringsutövare
Utredningen framhåller, att -— även om det synes utredningen antagligt,
att de framlagda förslagen till skatteutjämning från de flesta håll kommer
att betecknas som bestämda framsteg — utredningen är väl medveten om att
förslagen inte innefattar ett tillgodoseende av önskemål av mera speciellt
slag, som under den offentliga debatten i ämnet eller inom utredningen
framförts från företrädare för skilda kategorier skattskyldiga. Utredningen
antyder kortfattat några av de hithörande frågorna och anför därvid.
Från jordbrukarhåll har rests krav på en utbyggnad av den nuvarande
skogskontolagstiftningen till att omfatta jämväl ett jordbrukskonto. Inkomster
under goda år skulle då skattefritt kunna bevaras för framtida
ändamål. — Utredningens mening har varit att liknande önskemål kan med
ungefär samma styrka göras gällande från rörelseidkarnas, fastighetsägarnas
och kanske även andra grupper av skattskyldigas sida; vissa uttalanden
i sådan riktning har ock gjorts från företrädare för berörda grupper av
skattskyldiga. Frågan har av utredningen i det föregående ingående behandlats,
och härtill får här i första hand hänvisas. Tilläggas må att anordningen
tvivelsutan skulle innebära en kostnadskrävande reform. Den torde vidare
av samhällsekonomiska skäl knappast kunna genomföras med mindre staten
tillförsäkras ett inflytande över tidpunkten för ianspråktagande av de
medel, som förvisso till höga belopp skulle samlas på dessa, kontom Anordningens
betydelse från resultatutjämningssynpunkt kan da i viss mån äventyras.
— Det kan tillfogas att de nu påpekade erinringarna mot en kontometod
minskar i betydelse, därest snävare regler skulle väljas än de vilka
meddelats beträffande skogskontona.
Från hyresfaslighetsägarcbåll har särskilt påyrkats en speciell möjlighet
att skattefritt avsätta vinstmedel under år, då ingen eller obetydlig reparationskostnad
nedlagts, vilka medel senare skulle nyttjas för då uppkommande
reparations- och underhållskostnader. — Inom utredningen har inte
saknats förståelse för dessa önskemål, men det har även varit för utredningen
uppenbart, att problemställningen inte är unik för ägare av hyresfastigheter.
Liknande önskemål kan framställas av ägare till andra fastigheter,
t. ex. industrifastigheter och jordbruksfastigheter. Och motsvarande
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
synpunkter kan hävdas beträffande andra tillgångar än fastigheter. Även
fasta och lösa maskiner kräver normalt större reparationskostnader i ett
senare skede av tiden för deras utnyttjande. — Snarlikt är det problem, som
gäller klassningskostnaderna för fartyg; från redarhåll har yrkats specialregler
för detta fall.
Utredningen har med det sagda inte avsett att för egen del uttala, att
specialregler för de nu kortfattat antydda fallen under alla förhållanden
bör vara uteslutna. Utredningen har — som förut framhållits — intagit den
ståndpunkten att i första hand bör generella bestämmelser utarbetas, varefter
statsmakternas ställningstagande till dessa får avvaktas. Därefter kan
behöva undersökas om kompletterande specialregler för den ena eller andra
gruppen inkomsttagare erfordras. De nyss antydda uppslagen får då prövas;
kanske de anförda invändningarna mot dessa kan övervinnas eller kanske
visar det sig möjligt att i annan ordning tillgodose befogade önskemål.
Utredningen uttalar som sin mening önskvärdheten av att hithörande
problem förblir under observation. Till sist framhåller utredningen, att enligt
utredningens mening sådant samband uppenbarligen inte kan anses råda
mellan de av utredningen framförda förslagen till förlust- och progressionsutjämning,
å ena sidan, samt gällande regler för inventarieavskrivningar,
varulagervärdering och övriga möjligheter till skattemässig konsolidering
och förtäckt resultatutjämning, å andra sidan, att anledning finnes att åtstrama
sistnämnda regler vid ett genomförande av utredningens förslag.
Först i ett läge, där fråga uppkommer om en mer vidsträckt möjlighet till
öppna, skattefria konto- eller fondavsättningar, lärer enligt utredningens
mening anledning uppkomma att — såsom i direktiven ifrågasatts — ompröva
nyssnämnda regler på företagsbeskattningens område i skärpande
riktning.
Remissyttrandena
I remissyttrandena vitsordas allmänt vad skatteutredningen anfört beträffande
de olägenheter vilka visat sig vidlåda de nuvarande beskattningsreglernas
fasthållande -— med vissa till sin räckvidd begränsade undantag
— vid principen om beskattningsårets slutenhet. I yttrandena erkännes
därför genomgående behovet av en uppmjukning av principen i fråga. Om
därvidlag relativ enighet kommit till uttryck, innebär detta likväl inte att
remissinstanserna i lika mån accepterat de av utredningen framlagda två
huvudförslagen om rätt till förlustutjämning respektive progressionsutjämning.
Förslaget om förlustutjämning
Av utredningens båda förslag har förslaget om förlustutjämning fått det
gynnsammaste mottagandet. Samtliga hörda myndigheter och organisationer
har i princip accepterat tanken på en rätt till öppen förlustutjämning.
Dock har olika uppfattningar kommit till uttryck beträffande de tilltänkta
bestämmelsernas utformning i vissa viktiga delar. I fråga om detalj bestämmelserna
i utredningens förslag skall jag återkomma i ett senare avsnitt.
37
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1060
I det följande skall redogörelse lämnas för yttrandena i vad de ger uttryck
för remissinstansernas allmänna inställning till frågan, efter vilka principer
bestämmelser om förlustutjämning bör utformas.
Mot utredningens principiella uppfattning att den grundläggande lagstiftningen
på området bör erhålla en generell utformning har
remissinstanserna icke haft någon erinran. Sålunda framhåller t. ex. kammarrätten,
att det i allt fall får anses uppenbart, att tillgodoseende på en
gång av måhända i och för sig befogade anspråk på utjämning framställda
av särskilda kategorier skattskyldiga, något som skulle erfordra sinsemellan
olikartade regler betingade av speciella förhållanden inom skilda yrkesgrupper,
icke bör ifrågakomma i ett läge, där generella regler ännu saknas,
och innan ens de principiella riktlinjerna för sådana regler uppdragits och
kommit till uttryck i lagstiftningen. Den av utredningen gjorda och i direktivens
slutord jämväl ifrågasatta avgränsningen av problemkomplexet, vilken
lett till att utredningen, när det gäller aktuella konkreta åtgärder, helt
inriktat sig på en lösning allenast av frågorna om en allmän rätt till förlustutjämning
och i anslutning härtill en rätt för fysiska personer och
likställda till viss utjämning av statlig inkomstskatt, finner kammarrätten
därför naturlig och riktig.
I flera remissyttranden understrykes angelägenheten av att större likställighet
skapas mellan olika kategorier skattskyldiga. De synpunkter som
därvid framföres kan sammanfattas i följande yttrande av länsstyrelsen i
Malmöhus län.
Även om det numera inom den svenska skattelagstiftningen gives möjligheter
till en relativt långt gående resultatutjämning, framstår det för
länsstyrelsen som följdriktigt och önskvärt att det i den svenska skattelagstiftningen
införes bestämmelser, som möjliggör en öppen förlust- och resultatutjämning.
Först härigenom beaktas de onekligen skäliga anspråken
från ett nystartat företag om rätt att få skattemässigt utnyttja de må.nga
gånger betydande kostnader, som företaget nödgas ådraga sig, innan några
intäkter av större omfattning kan redovisas. Med det nuvarande systemet
tvingas dessutom ofta nystartade företag att aktivera kostnader och som
följd härav redovisa resultat, som ur företagsekonomisk synpunkt icke kan
anses försvarliga. Ur såväl det allmännas som borgenärernas synpunkt
måste en dylik redovisning framstå som otillfredsställande. Det måste dessutom
betraktas som en brist att vissa yrkesutövare så gott som helt ställes
utanför varje möjlighet till resultatutjämning. Sålunda kan exempelvis utövare
av vissa fria yrken i avsaknad av varulager och inventarier icke vidtaga
några vinstreglerande dispositioner. Möjligheterna att utnyttja vinstreglerande
dispositioner är, vilket även av utredningen understrykes, helt
beroende av läget i det enskilda fallet. Vid sådant förhållande framstår eu
öppen förlust- och resultatutjämning, som icke begränsas till att omfatta
endast vissa skattskyldiga eller vissa slag av förvärvskällor, som ett viktigt
medel att uppnå bättre likställighet mellan olika företagaregrupper.
Även om man från remissinstansernas sida allmänt accepterat att den
grundläggande lagstiftningen på området bör ges generell utformning har
dock i flera yttranden framhållits, att dylika generella regler måste kom
-
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
pletteras med speciella möjligheter till resultatutjämning för vissa kategorier
skattskyldiga. Till de yrkanden och förslag som därvid framförts
skall jag återkomma i det följande.
Samtliga hörda myndigheter och organisationer liar för den grundläggande
lagstiftningen accepterat den av utredningen valda metoden för
förlustutjämning, d. v. s. en rätt till carry over. I regel har remissinstanserna
funnit de skäl utredningen anfört mot övriga diskuterade metoder
övertygande. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner dock beklagligt,
att utredningen icke något utförligare diskuterat det i Schweiz tillämpade
systemet med att låta beskattningsperioden normalt omfatta två år. Det
torde enligt länsstyrelsen förtjäna att allvarligt övervägas, huruvida icke
härigenom en väsentlig lättnad skulle kunna vinnas i det svenska beskattningsväsendets
av ständig överansträngning präglade läge. När utredningen
avvisar en lösning av förelagda problem genom taxering efter medeltalsberäkning
är argumenteringen enligt länsstyrelsen icke helt övertygande.
Mot taxering efter medeltalsberäkning anföres sålunda bl. a. att härav skulle
komma att följa större behov av jämkning av preliminär skatt. Detta
lärer förvisso bliva fallet även om utredningens förslag genomföres, hävdar
länsstyrelsen. Även Gotlands handelskammare anser att frågan om beskattningsårets
utsträckning bör närmare utredas.
I enstaka yttranden har diskuterats eller antytts möjligheten att komplettera
generella regler om förlustutjämning enligt carrv over-metoden med
en rätt till carry back.
Sålunda förmodar länsstyrelsen i Kronobergs län att utredningens bedömning
att övervägande skäl talar för en förlustutjämning endast i form
av carry over är riktig. Men skulle så mot förmodan icke vara fallet och
befinnes det att större grupper skattskyldiga kommer att stå utanför möjligheten
till förluslutjämning får enligt länsstyrelsen carry back-metoden
ånyo undersökas.
Sveriges köpmannaförbund finner likaledes den lösning som utredningen
stannat för, nämligen en förlustutjämning enligt carry over-metoden, i stort
sett tillfredsställande. Den tillgodoser sålunda väl de problem, som uppkommer
för nystartade företag eller äldre företag med längre förlustperiod,
under vilken alla dolda reserver förbrukats, en företeelse, som enligt förbundet
för närvarande icke är sällsynt inom textilbranschen. Förbundet anför
i fortsättningen.
Däremot innebär förslaget ej någon lösning i alla de fall, där en rörelseidkare
exempelvis på grund av ålder eller sjukdom successivt avvecklar en
rörelse under flera år och då redovisar förluster. Det är missvisande att
i sådant fall tala om en övergång till en normal, lägre inkomstnivå i samband
med pensionering. En anställd har ofta en pension att falla tillbaka
på, rörelseidkaren har sällan detta, ty oftast har han räknat med att kun
^Ér\v^
rörelsen längre än vad som blivit fallet eller att i samband med en
försäljning få loss ett kapital, som skulle kunna bli en hjälp för honom på
ålderns dagar. Sedan dåliga konjunkturer, inflation, kundförluster eller dyligt
förintat kapitalet, befinner sig en företagare ej sällan i betydligt sämre
läge än en anställd. I fall av denna art skulle en »carry back» kunna vara
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
av värde. Förbundet är emellertid medvetet om riktigheten av utredningens
invändning att en restitution dels i hög grad komplicerar frågan, dels också
skulle kunna medföra, att ej den skattskyldige men väl hans fordringsägare
finge en hjälp, som de annars ej skulle ha fått. Med hänsyn härtill ävensom
till att en ny kommitté tillsatts med uppgift att bland annat se över de regler,
som gälla för beskattning av ackumulerad inkomst avstår förbundet
från att nu föra fram något yrkande om »carry back» men har velat erinra
om alt frågan existerar.
Näringslivets skattedelegation anser, att de skäl utredningen anfört mot
en carry back-regel i en eller annan form synes utgöra tillräcklig anledning
att i varje fall låta anstå med införandet av en dylik regel till dess erfarenhet
vunnits om tillämpningen av bestämmelser rörande förlustutjämning
i enlighet med de av utredningen förordade principerna.
Handelskammaren i Gävle ifrågasätter, om det icke vore möjligt att för
vissa särskilda fall medgiva förlustutjämning i form av carry back, nämligen
då ett företag måste upphöra eller avvecklas och förlusten konstateras.
Vid en sådan avveckling kan det ofta visa sig, att förlusterna blivit så
genomgripande, att de gå ut över en större eller mindre del av aktiekapitalet.
Förlusterna kunna ha uppstått på grund av exempelvis konjunkturförändringar,
omkastning i konsumtionsvanorna eller på grund av handelspolitiska
åtgärder. En nordisk sammarknad eller anslutning till ett
europeiskt frihandelsområde kan sålunda tvinga företag till att inskränka
eller helt nedlägga driften eller att övergå till annan verksamhet. Det vore
då rimligt och rättvist, att i sådant fall en förlustutjämning kunde ske för
de senast gångna åren, sålunda med viss återbetalning av redan erlagd skatt.
Även Sveriges skogsägareförbund föreslår en komplettering av den föreslagna
förlustutj amningen med carry back-metoden. Förbundet medger riktigheten
av vad utredningen anfört om att carry back-metoden kan komma
att kräva något mera invecklade taxeringsföreskrifter och ett restitutionsförfarande,
som fordrar uppbördsmyndigheternas medverkan, men dessa
olägenheter för framförallt det allmänna torde enligt förbundet väl uppvägas
av de fördelar av ännu större skatterättvisa, som ett dylikt utvidgat
utjämningsförfarande skulle innebära för de skattskyldiga, icke minst för
skogsbrukets utövare med dess konjunkturkänsliga inkomstförhållanden.
Utredningens invändning att carry back-metoden kan innebära finansiella
olägenheter för kommunerna och staten på grund av att redan erlagd
skatt måste återbetalas, finner förbundet mindre avgörande, enär ifrågavarande
skattebortfall alltid utgör en högst ringa bråkdel av kommunernas
resp. statens totala skatteinkomster.
Svenska sparbanksföreningen framhåller som en brist i förslaget, att förlustöverföring
inte kan ske bakåt i tiden. Därigenom kan företag, som under
de senare åren eller det sista året av sin verksamhet gått med förlust,
ej erhålla restitution av den del av tidigare erlagd skatt, som belöper på
underskottet.
Flera av de hörda myndigheterna har, även om de i princip tillstyrker
bestämmelser om rätt till förlustutjämning, uttalat allvarliga bekymmer
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1060
för den komplicering av skattelagstiftningen, som ett genomförande av förslaget
skulle föranleda. Sålunda anför riksskattenämnden.
Det under senare år alltmera ökade skattetrycket och den icke minst genom
det försämrade penningvärdet skärpta progressiviteten i inkomstbeskattningen
har på den ena punkten efter den andra framkallat krav på
differentieringar och detaljregleringar, där man tidigare kunnat reda sig
med förhållandevis enkla bestämmelser. Detta har lett till att skattelagstiftningen
blivit alltmera invecklad och svåröverskådlig. Typiska exempel
på dylika krav äro de, som föranlett att man infört undantag i olika hänseenden
från den för skattelagstiftningen grundläggande och" i och för sig
enkla grundprincipen om beskattningsårets slutenhet samt infört möjligheter
av skilda slag till resultatutjämning mellan olika år.
Såsom i direktiven för nu föreliggande utredning framhållits äro befintliga
möjligheter till resultatutjämning i många fall icke tillräckliga för att
tillgodose skälig skatteutjämning för skattskyldiga med ojämna inkomster.
Om man emellertid för att komma till rätta härmed begränsar strävandena
till att allenast undanröja vissa av de mest framträdande ojämnheterna på
förevarande område, blir resultatet att beskattningsreglerna bliva än mera
tillkrånglade. Önskvärt vore i stället att — om man även i framtiden skall
räkna med samma hårda skattetryck i fråga om direkta skatter — hela
skattesystemet gjordes till föremål för en allsidig omprövning.
Även överståthållarämbetet och flera länsstyrelser framhåller, att ett genomförande
av förslaget innebär en komplicering av skattelagstiftningen
och ett merarbete för taxeringsmyndigheterna men anser sig dock, med
hänsyn till den ökade skatterättvisa som därigenom vinnes, kunna tillstyrka
förslaget.
Landsorganisationen framhåller, att mot förslaget möjligen skulle kunna
invändas att rätten till förlustutjämning kan medföra att de effektiva vinstgivande
företagen i än högre grad än tidigare får subventionera mindre rationellt
skötta företag. Den av utredningen framlagda statistiken över de
skattemässiga kostnaderna för reformen antyder dock att det rör sig om
ur samhällets synpunkt sett obetydliga belopp. Då härtill kommer att förlustutjämning
enligt utredningens förslag endast blir tillåtet framåt i tiden
— det kan alltså ej bli tal om restitution av redan inbetald skatt — vill inte
landsorganisationen tillmäta denna synpunkt större vikt utan tillstyrker de
av utredningen föreslagna reglerna för öppen skattemässig förlustutjämning.
Det viktigaste motivet för införandet av en öppen förlustutjämning
är enligt landsorganisationens uppfattning att man härigenom underlättar
startandet och konsolideringen av nya företag och företagsformer.
Kooperativa förbundet framhåller, att ett genomförande av förslaget kan
förväntas bidraga till en riktigare bokföringsmässig redovisning hos företagen,
och anför.
Det har tidigare här redan påpekats att detta problem i praktiken ofta
löses med hjälp av varulagervärdering eller andra vinstreglerande åtgärder.
Ofta torde det emellertid i sådana fall icke ha varit möjligt att åstadkomma
den önskade effekten utan att i högre eller mindre grad ha kommit i konflikt
med de redovisningsmässiga föreskrifter, som finnes i aktiebolagslag
och annorstädes. Frånvaron av skattemässiga regler om öppen resultatut
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
jämning torde för övrigt ha bidragit till en mindre önskvärd utveckling på
det redovisningsmässiga området icke bara ifråga om nystartade företag
utan överhuvudtaget beträffande samtliga företag, som för att nå en viss
önskvärd fördelning av skatteutgifterna mellan åren nödgas vidtaga däremot
svarande åtgärder i bokföringen. Ur denna synpunkt kan det föreliggande
förslaget om rätt till öppen utjämning mellan förlust- och vinstår
hälsas med tillfredsställelse. Å andra sidan är det givet, att detta trots allt
högst begränsade steg mot en öppen resultatutjämning icke kan tagas till
intäkt för en inskränkning av nu gällande rätt till vinstreglerande dispositioner
i form av nedskrivning å varulager etc.
Liknande synpunkter kommer till uttryck i det av länsstyrelsen i Hallands
län avgivna yttrandet.
1 några yttranden understrykes att ett genomförande av utredningens
förslag inte löser alla de problem som är aktuella. Sålunda anför näringslivets
skattedelegation.
Syftet med de av utredningen föreslagna förordningarna är att lindra
denna icke önskvärda verkan av beskattningsårets slutenhet. Även om förslagen
synes vara väl ägnade att tillgodose detta begränsade syfte nödgas
vi i likhet med utredningen konstatera, att det påtalade missförhållandet
ingalunda därigenom skulle helt avlägsnas. Den verkställda utredningen ger
ock vid handen, att detta av praktiska skäl knappast torde vara möjligt.
Det ligger i sakens natur att bestämmelser, innebärande en tillfredsställande
avvägning mellan, å ena sidan, den skatt som uttages vid starkt växlande
inkomster år från år och, å andra sidan, skatten vid en stabil inkomstnivå,
icke kan inrymmas i ett praktikabelt skattesystem, vilket i vad inkomstbeskattningen
angår måste byggas på taxering av de inkomster, den skattskyldige
förvärvat under en viss begränsad tidsperiod. Skatteawägningen
måste därför, i varje fall i ovanberörda avseende, alltid bli mer eller mindre
schablonmässig.
Utredningens uttalande att ett genomförande av dess förslag inte ger anledning
till åtstramning av gällande möjligheter till skattemässig konsolidering
och förtäckt resultatutjämning har inte mött någon erinran hos remissinstanserna.
Beträffande det skattebortfall, som ett genomförande av förslaget medför,
framhålles i några yttranden, att kostnadskalkylerna är osäkra och att
det kan ifrågasättas om inte skattebortfallet kan komma att bli väsentligt
högre framför allt i ett försämrat konjunkturläge. Emellertid framhålles
att omfattningen av skattebortfallet inte bör tillmätas avgörande betydelse.
Förslaget om progressionsutjämning
Flertalet remissinstanser — däribland samtliga näringsorganisationer —
bar förklarat sig kunna i princip godtaga en anordning för progressionsutjämning
i enlighet med utredningens förslag, även om kritik anförts mot
utformningen i olika hänseenden. Av de börda myndigheterna bar dock
flera avstyrkt förslaget i hithörande del eller i vart fall varit tveksamma
beträffande lämpligheten av dess genomförande.
42
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år i960
De instanser som avstyrkt utredningens förslag till bestämmelser om progressionsutjämning
är riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands
län samt allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.
De som ställt sig tveksamma eller i allt fall uttalat starka reservationer
utan att likväl helt avvisa den föreslagna progressionsutjämningen är riksräkenskapsverket
samt länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län.
De länsstyrelser och andra myndigheter, som uttalat sig för bestämmelser
om progressionsutjämning har uttalat sin principiella anslutning till förslaget
utan att ange andra skäl än det allmänna behovet av en öppen resultatutjämning.
Några instanser har dock motiverat sitt ställningstagande utförligare.
Sålunda anför kammarrätten.
En möjlighet till skatteutjämning i enlighet med detta förslag skulle
självfallet vara av stort värde särskilt för jordbrukare och rörelseidkare,
vilka av skilda orsaker ha till storleken växlande inkomster och för vilka
en sådan variation i inkomstläget är i följd av verksamhetens natur en normal
företeelse, ävensom för sådana löntagare, som på grund av sjukdom, arbetslöshet
eller andra liknande omständigheter under något år haft en avsevärt
reducerad inkomst. Någon erinran mot att en lagstiftning rörande progressionsutjämning
inriktas på nämnda grupper av skattskyldiga torde ej
kunna framställas utan bör i själva verket syftet med lagstiftningen främst
vara detta.
Länsstyrelsen i Hallands län uttalar som sin mening att, vad förslaget om
progressionsutjämning angår, det torde stå utom allt tvivel, att en utjämning
av progressionens verkningar i en eller annan form skulle vara ägnad
att undanröja orättvisor i nuvarande skattesystem. Skattskyldiga med ojämna
inkomster intar för närvarande en ofördelaktig ställning i jämförelse
med skattskyldiga, som uppbär jämna inkomster eller som genom vinstreglerande
åtgärder har möjlighet att utjämna inkomsterna mellan olika år.
Länsstyrelsen fortsätter.
Det kan ■visserligen sägas, att de berörda orättvisorna drabba endast ett
relativt fåtal skattskyldiga. Av utredningsmannen framlagd statistik utvisar
att stora variationer i inkomster äro ganska sällsynta. En här i länet företagen
utredning bestyrker det i betänkandet redovisade siffermaterialet.
En genomgång av inkomstlängderna för år 1958 för två kommuner i länet,
Falkenbergs stad och Getinge kommun, med ett sammanlagt invånareantal
av 12 557 personer, visar sålunda, som närmare framgår av härvid fogade
bilagor, att endast 29 av 681 skattskyldiga med beskattningsbara inkomster
over 10 000 kronor skulle kunna tillgodogöra sig progressionsutjämning
enligt det av utredningsmannen förordade förslaget.
Det kan under sådana förhållanden synas tveksamt om tillräckliga skäl
föreligga att genomföra en lagstiftning, som bleve tillämplig på ett så förhållandevis
ringa antal skattskyldiga. De av utredningsmannen redovisade
motiven för eu sådan lagstiftning äro emellertid så vägande, att länsstyrelsen
för sin del förordar, att även denna del av förslaget lägges till grund
för lagstiftning.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Förslaget om progressionsutj amning har mottagits med tillfredsställelse
av löntagareorganisationerna.
Sålunda anser Landsorganisationen det vara ett rättvisekrav att en person
som av någon anledning har varierande inkomster — utan att behöva
redovisa underskott — icke skall bestraffas för detta med en högre statlig
skatt än en person med motsvarande inkomst, som utfaller jämnare. Den
av utredningen förordade metoden för att erhålla en skattemässig utjämning
förefaller alltså Landsorganisationen i princip välmotiverad. Landsorganisationen
ifrågasätter dock av skäl som i det följande skall redovisas om
inte genomförandet av förslaget lämpligen bör uppskjutas tills skattemyndigheternas
kontrollapparat blivit tillfredsställande utbyggd.
Tjänstemännens centralorganisation understryker utredningens uttalande
att en möjlighet till utjämning av den progressiva skattens inverkan
vid en ojämn inkomstfördelning är angelägen. Ur den skattskyldiges synpunkt
och framför allt för löntagare är en sådan form för skatteutjämning
särdeles betydelsefull. Centralorganisationen konstaterar emellertid att den
föreslagna metodens utformning är sådan att den inte löser de problem,
som uppstår för personer, som har haft en långvarig oavlönad yrkesutbildning
och för vilka den senare erhållna inkomsten kan sägas utgöra en för
en längre tidsperiod ackumulerad inkomst.
Sveriges akademikers centralorganisation framhåller, att den progressiva
statliga inkomstbeskattningen uppenbarligen leder till stora orättvisor »mellan
på längre sikt likställda inkomsttagare» genom att inkomsterna inte är
jämnt fördelade över olika inkomstår och genom att graden av ojämn fördelning
starkt varierar mellan olika kategorier av inkomsttagare. Åtgärder
för att undanröja dessa orättvisor måste därför enligt organisationen betecknas
som synnerligen angelägna.
Även om såsom redan nämnts förslaget om progressionsutj ämning i princip
tillstyrkts av flertalet remissinstanser, har likväl dess utformning blivit
föremål för kritik i vissa väsentliga avseenden. De kritiska synpunkter som
därvidlag anlagts har framförts inte blott av de instanser som avstyrkt förslaget
eller som ställt sig tveksamma till detsamma utan också av många
av de instanser som förklarat sig i princip kunna godtaga detsamma.
I främsta rummet har man kritiserat den schablonmässighet i utformningen
av förslaget, som ligger i att såsom förutsättning för en tillämpning
av progressionsutjämningen uppställts kravet på att den skattskyldige under
ett år uppnått en inkomstökning i förhållande till närmast föregående år
av minst 12 000 kronor utan hänsyn till om den uppnådda inkomstökningen
är av tillfällig art eller ej. Man har allmänt menat att rätten till progressionsutjämning
borde förbehållas fallen av mera tillfällig inkomstökning.
Vidare har man på många håll understrukit den föreslagna progressionsutjämningens
nära samband med bestämmelserna om beskattningen av ackumulerad
inkomst, vilka är föremål för översyn. Eu samordning på ett eller annat
sätt med sistnämnda bestämmelser har ansetts angelägen. På vissa håll
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
har man pekat på det merarbete som den föreslagna rätten till progressionsutjämning
skulle innebära för de berörda taxeringsmyndigheterna. Även i
andra hänseenden har principiella anmärkningar gjorts mot förslaget. Eu
av dessa är att den föreslagna anordningen inte tillgodoser behovet av utjämning
vid större inkomstminskningar.
Enligt kammarrätten är de nackdelar som vidlåder förslaget följande.
Förslagets generellt verkande utformning tillåter ej, att hänsyn tages till
vederbörandes förmåga att bära den genom progressionen ökade skattebelastningen.
I detta avseende finner kammarrätten allvarliga invändningar
kunna riktas mot förslaget. I nedan angivna, ej ovanliga fall kan starkt
ifrågasättas, om icke den skattskyldige har sådan skatteförmåga, att nämnda
av en merinkomst beroende skattebelastning bör utan större olägenhet
kunna bäras, särskilt som skatteökningen för löntagarnas del i övervägande
antalet fall blir genom källskatteultaget jämnt fördelad över hela inkomståret.
1. Skattskyldig med normal årsinkomst av 30 000 kronor tillträder ny anställning,
medförande 15 000 kronor högre årsinkomst, vilken högre inkomst
i fortsättningen bibehålies.
2. En företagsledare med för denna kategori av skattskyldiga normal
årsinkomst erhåller under ett för företaget i fråga gynnsamt år tantiem till
avsevärt belopp.
3. Ogift yrkesarbetare med normal årsinkomst, omkring 15 000 kronor,
fullgör värnpliktstjänstgöring under 10 månader av jämförelseåret och återgår
under beskattningsåret till sin civila anställning.
...4'' ?ift kvinna, som på grund av barnsbörd ej haft förvärvsarbete under
jämförelseåret, återinträder under beskattningsåret i sin normala förvärvsverksamhet
med årsinkomst av 14 000 kronor.
5. Skattskyldig erhåller under beskattningsåret utöver normal inkomst
en realisationsvinst å 12 000 kronor med karaktär av spekulationsvinst och
endast i obetydlig grad förorsakad av förändringar i penningvärdet.
En annan nackdel med utredningens förslag är, att detsamma icke tager
hänsyn till att den skattskyldige under jämförelseåret kan ha haft skattefria
inkomster till avsevärda belopp, lågt värderade naturaförmåner av skilda
slag eller varit ägare till sådan förmögenhet, som utan svårighet kan omvandlas
till kontanter.
Kammarrätten ifrågasätter, om man icke i någon mån skulle undvika de
nyss påtalade ur skatteförmåge- och rättvisesynpunkt mindre gynnsamma
verkningarna av förslaget genom att vid taxeringen till statlig inkomstskatt
införa en behovsprövad rätt till avdrag för progressionsutjämning, i stora
drag utformad på samma sätt som det nuvarande avdraget för nedsatt skatteförmåga.
En sådan anordning skulle medföra, att principen om skatt
efter förmåga icke åsidosattes och att i allt fall de mera framträdande nackdelarna
av skatteprogressionen eliminerades. Vidare skulle det i utredningens
förslag beräknade skattebortfallet för staten bliva avsevärt mycket
mindre.
Riksskattenämnden, som avstyrker förslaget, anför till att börja med helt
allmänt att det icke lämpligen bör ifrågakomma att giva lagstiftningen en
från författningen om skatteberäkning för ackumulerad inkomst fristående
karaktär. Nämnden fortsätter.
45
Kangl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
Reglerna böra fastmera samordnas. Tydligt är att åtskilliga gemensamma
bestämmelser kunna givas. Väsentligast är emellertid att lagstiftningen anordnas
så att de skattskyldiga på ett överskådligt sätt kunna överblicka
vilka olika möjligheter, som stå till buds med avseende å särskild skatteberäkning
vid varierande inkomster.
I fortsättningen anför nämnden vissa ytterligare invändningar mot förslaget,
bl. a. att den föreslagna lagstiftningen icke alls tillgodoser behovet
av utjämning vid kraftiga inkomstminskningar — då nämnda behov torde
vara större än vid inkomstökningar — och att ej heller de, som efter en
längre utbildning träder ut i förvärvslivet, kan med stöd av reglerna erhålla
utjämning av skatten för det första förvärvsåret, då beskattningen för
övrigt blir särskilt kännbar genom att något avdrag för kommunalutskylder
icke finnes att tillgodoräkna.
Vidare framhåller nämnden att förslaget, ehuru dess huvudsyfte är att
utjämna beskattningen för sådana skattskyldiga, som har från år till år
starkt växlande inkomster, genom sin utformning medför att även sådana
skattskyldiga, som genom befordran, byte av arbetsgivare eller av annan
anledning erhåller en stadigvarande och väsentlig förbättring av sina inkomster,
kommer i åtnjutande av skatteutjämning. Enligt nämnden lärer
något sakligt motiv för skatteutjämning som regel icke föreligga i dylika
fall.
Överståthållarämbetet, som också avstyrker förslaget, uttalar att en skatteutjämning
torde vara än mindre befogad i det fall då en skattskyldig far
ärva ett större kapital, som lämnar en avkastning, uppgående till eller överstigande
den stipulerade lägsta merinkomsten. Enligt ämbetet visar angivna
exempel, att de föreslagna bestämmelserna i vissa avseenden strider mot
den i den svenska skattelagstiftningen hävdvunna principen om skatt efter
förmåga. Ämbetet framhåller, att den föreslagna lagstiftningen inte på ett
tillfredsställande sätt löser frågan om resultatutjämning för de grupper,
som har det största behovet därav. Enligt ämbetet torde för övrigt rätten
till utjämning endast kunna utnyttjas av ett fåtal skattskyldiga. Ämbetet
framhåller särskilt, att om förslaget i fråga genomföres, taxeringsmyndigheterna
kommer att ytterligare betungas, vilket icke synes önskvärt, då de
förefintliga resurserna — i stället för att splittras å omräkningar av skatt i
ärenden, där skattevinsten för den enskilde är relativt obetydlig — i första
hand torde böra utnyttjas för större och viktigare uppgifter.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att — även om generella regler
för inkomstutjämning i enskilda fall kan te sig motiverade — man enligt
länsstyrelsens bestämda uppfattning bör gå fram med stor försiktighet
på detta område, då det synes svårt att överblicka de verkningar, sådana
regler kan medföra. Länsstyrelsen anför.
Utredningens förslag gynnar kategorier, för vilka behovet av inkomstutjämning
ur skatteförmågesynpunkt ej ter sig särskilt trängande, t. ex.
skattskyldig med jämn, ej alltför låg inkomst, vilken inkomst ett enda år
sjunker med 12 000 kronor. Stundom kompenseras för övrigt inkomstminskningen
i nu avsedda fall av skattefria intäkter, exempelvis sjukpenning,
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
olycksfallsersättning eller dylikt. Ej heller synes sådana utjämningar, som
skulle ske exempelvis vid en av realisationsvinst föranledd inkomstökning
eller vid skattskyldigs inkomstökning på grund av inträde i förvärvslivet,
vara ur rättvisesynpunkt i särskild mån motiverade. Sedan väl allmänna
regler om progressionsutjämning införts, kan krav på ytterligare utjämningar
förutsättas komma att resas från kategorier skattskyldiga, vilka ej
omfattas av reglerna. Sålunda kan en utjämning jämväl vid fallande inkomster
ej sällan framstå som berättigad.
För en del av de ovan exemplifierade kategorierna skattskyldiga, liksom
också i fråga om vissa andra grupper skattskyldiga med växlande inkomster,
föreligger knappast tillräckliga skäl att bedöma skatteförmågan med
utgångspunkt från inkomsterna under en så begränsad tidrymd som två år
och medge skattelättnader, så snart inkomstvariationen nått föreskriven
storlek.
Även länsstyrelsen i Västmanlands län hävdar, att rätten till progressionsutjämning
bör förbehållas sådana skattskyldiga vilkas inkomst är ojämn.
Länsstyrelsen yttrar.
Det kan icke vara rimligt att medgiva utjämning av skatten för en person
med stigande inkomster i jämna nivåer. Som exempel må tagas följande.
En person får efter utbildning första året en inkomst som praktikant på
10 000 kronor. Han får sedan en anställning med 25 000 kronors lön under
några år, blir därefter t. ex. direktörsassistent med 40 000 kronor och efter
ytterligare några år direktör med 100 000 kronors lön. Man kan fråga sig
vad det finns för skäl att för varje gång befordran sker medge en sltatteomräkning.
Såvitt länsstyrelsen kan finna skall dock så ske enligt förslaget.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län ger uttryck åt samma uppfattning
och anser att möjligheterna att begränsa rätten till progressionsutjämning
i fall som det nyss åsyftade bör ytterligare undersökas. Länsstyrelsen hemställer,
att hela frågan om rätten till skatteutjämning vid ojämn inkomst
blir föremål för ytterligare utredning.
Ett par remissinstanser kommer vid sitt ställningstagande till förslaget
in på den för progressionsutjämningens tillämpande uppställda förutsättningen,
att den skattskyldige skall ha varit deklarationsskyldig under jämförelseåret.
Bakom den sålunda uppställda förutsättningen ligger tanken,
att i princip endast sådana skattskyldiga som är inne i en pågående förvärvsverksamhet
skall ha rätt till progressionsutjämning. Länsstyrelsen i
Uppsala län anför härom följande.
Enligt lagförslaget förbehålles rätten till progressionsutjämning skattskyldig
med kontinuerlig förvärvsverksamhet eller eljest varaktig inkomstkälla,
och förordningen är således icke tillämplig å person för det första år,
då han gått ut i förvärvslivet. Det får också enligt länsstyrelsens mening anses
uppenbart, att en skattskyldig under här nämnda förutsättningar icke
har något berättigat anspråk på skattelättnad. En oberättigad skattelättnad
för ett år kan en person emellertid ändå komma i åtnjutande av för ett
visst år med avsevärd inkomst, om han inträtt i förvärvslivet i slutet på
det år, som närmast föregått det aktuella beskattningsåret, och under detta
haft en i avgiven självdeklaration uppgiven inkomst av, låt säga, något
mer än 1 200 kronor.
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
47
Länsstyrelsen i Värmlands län ger uttryck åt en liknande uppfattning
i det länsstyrelsen konstaterar, att jämförelsen enligt förslaget med inkomsten
ett år tidigare i vissa fall icke ger sådant besked om skatteförmågan, som
bör medföra en utjämning av progressionen. Länsstyrelsen anför till utveckling
av sin mening följande.
Länsstyrelsen tänker härvid på skattskyldiga, vilka genom inflyttning
till riket första gången — eller i vart fall efter uppehåll första gången —
taxeras här. Redan inkomsten under inflyttningsåret får enligt förslaget räknas
som jämförelseinkomst för progressionsutjämning nästkommande år.
Om den verkliga inkomsten -— och således den verkliga skatteförmågan —
detta första år vet man emellertid ofta ingenting. En person kan ha inkommit
till riket i slutet av ett år och blir kanske här taxerad till sådant belopp
att beskattningsbar inkomst ej uppkommer eller uppgår till 100 kronor.
Oaktat hans inkomst under nämnda år kan ha varit lika hög som eller
rent av ha överstigit den inkomst han erhåller härstädes det nästkommande
året, blir han berättigad till den utjämning av skatten, som följer av taxeringen
för det första året. — Med hänsyn till angivna konsekvens vill
länsstyrelsen förorda sådan ändring av de föreslagna bestämmelserna, att
rätt till progressionsutjämning må tillkomma endast den, som under hela
jämförelseåret varit bosatt eller stadigvarande vistats i riket.
Riksräkenskapsverket framhåller, att det synes alltför snävt att hålla
på kravet att inkomsten under »det dåliga året» skall ha överstigit det för
deklarationsplikt stipulerade beloppet. Exempelvis på grund av sjukdom kan
det fallet inträffa, anför riksräkenskapsverket, att detta villkor icke fylles,
medan däremot alla skäl föreligger för en progressionsutjämning beträffande
en hög inkomst under det följande året.
Allmänna ombudet hos mellankommunala pr övning snämnden befarar att
de föreslagna bestämmelserna kan komma att av de skattskyldiga användas
i syfte att erhålla obehöriga skattelättnader.
Farhågor av här åsyftat slag uttalas också av länsstyrelsen i Uppsala län,
som i anslutning därtill ifrågasätter att jämförelseinkomsten baseras på de
två senaste inkomståren före beskattningsåret.
Även länsstyrelsen i Jämtlands län befarar, att förslaget, om det genomföres,
kommer att befordra osunda skattespekulationer och leda till skatteflyktsåtgärder
som nu inte kan helt överblickas. Länsstyrelsen anför följande
exempel.
En högskolestuderande, som beräknat att efter avlagd examen få en månadslön
på 1 200—1 300 kronor i månaden, skaffar sig under sista studieåret
en tillfällig arbetsinkomst på 1 200 kronor och blir därigenom deklarationsskyldig
samt avlämnar deklaration, som ej föranleder taxering
för beskattningsårets inkomst. Då han påföljande år inträder i förvärvslivet
skulle han bli berättigad till progressionsutjämning, som knappast varit
avsedd, då dylik utjämning skulle tillkomma skattskyldig med en kontinuerlig
förvärvsverksamhet eller eljest en varaktig förvärvskälla. I ännu
högre grad skulle skattetänkandet stimuleras inom förvärvskällorna rörelse
och jordbruksfastighet. Skattebortfallet, som utredningen för övrigt
själv funnit svårt att göra några säkra beräkningar över, kan ävenledes
bli av helt annan omfattning än utredningen tänkt sig.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
De föreslagna reglernas invecklade beskaffenhet och deras samband
med bestämmelserna om ackumulerad inkomst inger länsstyrelsen i Örebro
län starka betänkligheter. Länsstyrelsen, som funnit utredningens förslag
om rätt till förlustutjämning i stort sett godtagbart, anser det vara tveksamt,
huruvida förslaget om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall för närvarande bör genomföras. Länsstyrelsen anför.
Nämnda förslag innebär en komplicering av skattelagstiftningen som synes
föga rimlig, bl. a. i betraktande av den kollision med reglerna om beräkning
av skatt för ackumulerad inkomst som uppkommer, om förslaget
skulle genomföras. De föreslagna bestämmelserna hava också på grund av
rättvisesynpunkter blivit så utformade, att det måste bli svårt för en skattskyldig,
som ej är skatteexpert eller har tillgång till skatteexpertis, att avgöra,
om han kan påräkna alt erhålla skatteeftergift på grund av progressionsutj
ämning.
Efter att ha framhållit, att skäl till skatteeftergift inte finns i de fall då
skattskyldigs inkomstläge för framtiden blir väsentligt högre än tidigare
men att däremot större skäl till dylik eftergift finns vid motsatt inkomstutveckling,
exempelvis vid pensionering, yttrar länsstyrelsen i fortsättningen.
Länsstyrelsen finner sålunda de farhågor, som uttalas i utredningsdirektiven,
att en utredning på förevarande område skulle stöta på åtskilliga svårigheter,
hava besannats. Länsstyrelsen anser därför, att man, som också
förutsetts i nämnda direktiv, för närvarande bör stanna för en dellösning,
innebärande en förlustutjämning. Däremot torde tiden icke vara mogen för
en lagstiftning med generellt verkande regler, syftande till progressionsutjämning,
utan bör dylik utjämning förbehållas speciella fall. Då en särskild
kommitté, skatteutredningen angående ackumulerad inkomst m. m., tillsatts
för att överse bestämmelserna om särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst, synes på denna böra ankomma att utreda och framlägga
förslag om en utvidgning av rätten till att erhålla progressionsutjämning
för sådana speciella fall, då skatteprogressionen framstår som särskilt orättvis
och stötande.
Även länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län har avstyrkt förslaget
med hänvisning bl. a. till den pågående utredningen angående bestämmelserna
om ackumulerad inkomst.
Till de instanser som ställt sig tveksamma men utan att direkt avstyrka
förslaget hör länsstyrelsen i Värmlands län, som anför.
Redan befintliga möjligheter i olika hänseenden till resultatutjämning —
lagervärderings- med flera regler för rörelseidkare och med dem jämställda
jordbrukare; bestämmelserna om investeringsfonder samt om skogskonto
—- i förening med bestämmelserna om särskild skatteberäkning för s. k.
ackumulerad inkomst torde i stort sett vara tillräckliga för att de skattskyldiga
skola kunna bemästra problemet med inkomster av växlande storlek.
För de skattskyldiga, vilka ej kunna begagna dessa möjligheter —
främst skattskyldiga med inkomst av tjänst — torde variationerna i inkomsterna
endast i undantagsfall vara av sådan storleksordning att de
falla inom eu av praktiska arbetsmöjligheter nödvändigt betingad minimigräns.
Att länsstyrelsen likväl icke anser sig böra avstyrka förslaget i denna
del beror på att detsamma av »rättviseskäl» kan ha ett visst berättigan
-
49
Knngl. Maj.ts proposition nr !0 dr 1960
de, och att de föreslagna reglerna synas bliva jämförelsevis enkla att tillämpa.
Länsstyrelsen vill dock betona, att minimigränsen för reglernas tilllämplighet
"enligt länsstyrelsens mening icke bör sättas lägre än föreslagna
12 000 kronor.
Tveksam är också länsstyrelsen i Gävleborgs län, som anför följande.
Länsstyrelsen är i princip överens med utredningen att, därest man skall
kunna åstadkomma ett större hänsynstagande till en skattskyldigs skatteförmåga
under en längre tidsperiod än ett beskattningsår, de föreslagna
reglerna om förlustutjämning bör kompletteras med regler om en mera allmän
resultatutjämning. Utredningsmannens förslag om progressionsutjämning
fyller enligt länsstyrelsens mening i betydande grad den lucka, som i
detta hänseende föreligger i den svenska skattelagstiftningen. Självfallet
är man här inne på ett flertal svårbedömbara frågor och redan utredningens
förslag rymmer i sig svåröverskådliga konsekvenser. När länsstyrelsen
måste ställa sig i viss mån tveksam inför det framlagda förslaget sker emellertid
detta icke därför att förslaget i någon mera väsentlig del skulle kunna
anses materiellt oriktigt utan uteslutande med hänsyn till att det icke torde
kunna bestridas att förslaget, därest det genomföres, kan sagas innebara
en viss övervältring av den samlade skattebördan från företagarna till löntagarna.
Enligt vad länsstyrelsen erfarit har den kritik, som yppats mot
förslaget, huvudsakligen tagit sikte på nämnda förhållande. Utgångspunkterna
för kritiken har då främst varit två, nämligen dels den på små håll
rådande uppfattningen om att s. k. underdeklaration är störst inom foretagarvärlden
och dels att företagare med begagnande av nu förefintliga mojlikheterna
till förtäckt resultatutjamning skulle i än större utsträckning
kunna utnyttja de möjligheter till ytterligare skattelindring, förslaget i
vissa fall innebär.
Länsstyrelsen kan icke heller värja sig för farhågan, att arbetsbelastningen
i prövningsnämnderna kommer att bliva betydligt tyngre, än vad skatteutredningen
synes ha räknat med, därest förslaget i föreliggande skick
genomföres. Länsstyrelsen anser sig emellertid icke direkt böra avstyrka
skatteutredningens förslag till progressionsutjämning.
Även i de yttranden som avgivits av näringsorganisationerna förekommer
vissa reservationer mot den utformning förslaget till progressionsutjamning
erhållit.
Sålunda anför Sveriges lantbruksförbiind följande.
Förslaget till progressionsutjämning medger endast utjämning mellan två
år vid merinkomst uppgående till minst 12 000 kronor. Det innebär, att om
en inkomstökning eller en inkomstminskning sträcker sig över mer än ett
år utjämning ej kan ske mer än i det led då merinkomsten för pafoljandt
år uppgår till minst 12 000 kronor. Progressionsutjämningen har dessutom
anknutits till deklarationsskyldigheten. Förslaget medför således, att utjämningsmöjlighet
ej föreligger vid fallande inkomst, som under mer an ett
år kvarblir på den lägre nivån, och vid stigande inkomst, om deklarationsskyldighet
ej varit för handen året före inkomstökningen. Det kan enligt
förbundets uppfattning icke vara någon skillnad på skattekraften föi en
skattskyldig, som under år 1 har en inkomst på 12 000 kronor och ar 2 pa
24 000 kronor, och för en skattskyldig, som år 1 har en inkomst påi 24 000
kronor och år 2 på 12 000 kronor. Snarare skulle väl i så fall skalen for progressionsutjämning
vara större vid fallande inkomst än vid stigande in
4
Ilihang till riksdagens protokoll 1i)ti<). t samt. r 30
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1060
komst. EU slående exempel på förslagets otillräcklighet har även redovisats
vid behandlingen av förslaget om förlustutjämning. I förslaget har ej heller
beaktats att den äkta make, vilken såsom efterlevande fortsätter en med
andre maken gemensamt bedriven verksamhet, som deklarerats av den avlidne
maken eller dennes oskiftade dödsbo under jämförelseåret, bör erhålla
möjlighet att få åtnjuta progressionsutjämning. Utredningens argument
för att progressionsutjämning ej skall få ske vid fallande inkomst synes
bl. a. bygga på att utjämning då också skulle erhållas av de skattskyldiga,
som inträder i pensionsåldern. Deklarationsskyldigheten som spärr
torde företrädesvis ha införts för att förhindra progressionsutjämning vid
inträde i förvärvslivet. Resultatet har blivit att även mellan dessa ytterligheter
liggande fall, där progressionsutjämning är skälig, skulle komma
att ligga utanför reformen. Förbundet har för övrigt den uppfattningen, alt
utredningens argument på dessa punkter ej är övertygande. Förbundet anser
det skäligt, att progressionsutjämning kan erhållas vid inträde i pensionsåldern
eller vid annat utträde ur förvärvslivet. Om det anses önskvärt
att hindra progressionsutjämning vid inträde i förvärvslivet, kan detta
uppnås genom att föreskriva att deklarationsskyldighet skall ha förelegat
under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående beskattningsåren.
På grund av det anförda anser förbundet utredningens förslag om progressionsutjämning
vid stigande inkomst böra modifieras på sätt förbundet
ovan föreslagit vad beträffar deklarationsskyldigheten såsom spärr, samt
att progressionsutjämning bör tillåtas jämväl vid fallande inkomst.
Även Riksförbundet Landsbygdens folk förordar att progressionsutjämning
skall möjliggöras jämväl vid fallande inkomster.
Svenska företagares riksförbund yttrar bl. a.
Den generella progressionsutjämning som föreslagits av utredningen torde
vara tillfyllest för att skapa någorlunda rättvisa i beskattningshänseende
för flertalet skattskyldiga, som av skilda anledningar har en ojämn inkomstutveckling.
Emellerlid är förslaget helt otillräckligt för vissa kategorier inkomsttagare,
vars inkomster visar variation över längre perioder. Med anledning
härav vill Förbundet framhålla vikten av att en undersökning sedermera
göres med avseende på hur skattebördan skall kunna fördelas med
större rättvisa mellan de kategorier, som genom reformen endast delvis får
sina inkomsttoppar utjämnade, och övriga skattskyldiga.
Riksskattenämnden påpekar att invändningar kan riktas mot utformningen
av reglerna om skatteberäkning och anför.
Särskilt må understrykas, att de föreslagna reglerna giva ojämna och
olikformiga utslag allt efter den inkomstnivå, å vilken de skattskyldiga befinna
sig. Minimibeloppet för merinkomst, 12 000 kronor, ter sig för högt
för de lägre inkomstklasserna och för lågt för de högre. I vissa fall skall
skatteutjämning enligt förslaget äga rum, ändå att skattevinsten såväl absolut
som relativt blir mycket obetydlig (jfr utredningens exempel 4 å s.
144, där skattevinsten blir cirka en promille). På grund av spärren gå vidare
skattskyldiga i de lägre inkomstklasserna i vissa fall miste om en progressionsutjämning,
till vilken de sakligt sett borde vara lika berättigade
som åtskilliga andra skattskyldiga, för vilka spärren icke verkar. ■— Den
föreslagna lägsta gränsen för skattevinsten, 50 kr, får i förening med 12 000
kronors-spärren den konsekvensen att en skattskyldig med 12 000 kronors
51
Kungl. Maj:Is proposition nr 30 år 1960
inkomstökning får skattelindring även om skattevinsten uppgår till endast
50 kr, medan skattskyldiga med mindre inkomstökning än 12 000 kronor
i vissa fall icke erhålla skattelindring även om skattevinsten för dem skulle
varit flera gånger större. Beloppsgränserna böra därför utformas på ett
annat, mera rättvist sätt.
Utredningens förslag att sådan skattskyldig som önskar erhålla progressionsutjämning
skall göra ansökan härom hos prövningsnämnden är enligt
Landsorganisationens mening mindre tillfredsställande. Landsorganisationen
fortsätter.
Å andra sidan står det klart att en omräkning ex officio av praktiska skäl
icke kan äga rum även om detta hade varit önskvärt. Frågan är då hur i
stället för ex officio-uträkning tillfredsställande garantier skall kunna skapas
för att de härtill berättigade skattskyldiga skall kunna erhålla utjämning.
Den mest praktiska vägen — förutom meddelanden i skatteanvisningsbroschyrer
o. dyl. — torde vara att utnyttja den första taxeringsinstansen.
Den som utför granskningen av deklarationen har i allmänhet tillgång
till föregående års deklaration och kan därför förhållandevis lätt konstatera
de fall som skulle kunna beröras av förordningen. Vederbörande
granskare bör i sådant fall på lämpligt sätt meddela den skattskyldige detta
-—- t. ex. genom översändande av särskilt formulär med anvisningai för
förfarandet vid ansökan om progressionsutjämning. Svårigheter kan naturligtvis
uppstå i de fall då tröskelutjämning är aktuell, men granskaren torde
trots detta i de allra flesta fall utan större besvär kunna bedöma om
förutsättningar för utjämning föreligger. Enligt LO:s mening synes ett dylikt
förfarande — sedan den nya taxeringsorganisationen med heltidsanställda
granskare blivit fullt utbyggd — icke komma att betunga taxeringsinstansen
i sådan grad att risk föreligger för att andra viktiga granskningsuppgifter
blir eftersatta. Då upprustningen av taxeringsorganisationen ännu
befinner sig i sin början och då en progressionsutjämning i forsta hand
skulle gynna vissa inkomsttagargrupper, såsom rörelseidkare och fria yrkesutövare,
vilka redan nu har betydligt större möjligheter än andra kategorier,
t. ex. löntagare att utjämna skattebelastningen kan det emellertid ifrågasättas
om genomförandet av förslaget om progressionsutjämning icke
lämpligen bör uppskjutas tills skattemyndigheternas kontrollapparat blivit
tillfredsställande utbyggd.
önskemål om speciella regler för resultatutjämning
Såsom tidigare framhållits har i flera remissyttranden yrkanden och förslag
framförts om alt de generella regler för resultatutjämning, som utredningen
föreslagit, bör kompletteras med speciella möjligheter till resultatutjämning
för vissa kategorier skattskyldiga.
Några remissinstanser har ansett kontometoden böra närmare
övervägas som ett komplement till utredningens förslag. Med särskild styrka
bär kravet på en kontometod rests från jordbrukets organisationer. Sålunda
framhåller Sveriges lantbruksförbund att, även om en lagstiftning om
lorlustutjämning och progressionsutjämning enligt utredningens förslag,
med de ändringar förbundet föreslagit, genomföres, därmed inte tillskapats
tillräckliga möjligheter för eliminering av de nu rådande missförhållandena.
Kontometoden bör därför enligt förbundets mening användas vid sidan av
de metoder utredningen föreslagit. Förbundet fortsätter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
Härvid förutsätter förbundet liksom utredningen att begränsningar görs i
rätten till kontoinsättningar och att bestämmelser införs angående den tidsrymd,
inom vilken på konto insatta medel skall återföras till beskattning.
Med lämpliga sådana begränsningar torde metoden inte få några vidsträckta
statsfinansiella verkningar. De årliga skattebeloppen får visserligen väntas
minska, så länge ökning av insättningarna äger rum. Häremot får emellertid
ställas, att de skattskyldiga har en latent skatteskuld och staten en motsvarande
skattefordran å dessa kontoinsättningar. Resultatutjämning med
hjälp av kontometoden får naturligtvis också en långsiktigt sänkande verkan
på skatteintäkterna. Samtidigt kan metoden emellertid väntas stimulera till
sparande, som tar sig uttryck i att företagarna undviker ej nödvändiga avdragsgilla
kostnader och anskaffning av nedskrivningsobjekt, varmed rörelsen
nu ofta torde belastas för nedbringande av vinstresullatet under gynnsamma
år.
Enligt förbundets mening bör därför utredning verkställas angående de
nu föreslagna åtgärdernas komplettering med resultatutjämning genom kontometod.
Vad speciellt jordbruket beträffar bör därvid undersökas, huruvida
inte kontometoden erbjuder en praktisk väg att för de enskilda jordbrukarna
ordna en utjämning mellan goda och dåliga skördeår, som till väsentlig
del kan tillgodose behovet av skördeskadeskydd, en angelägenhet
lör vilken del visat sig svårt att finna en tillfredsställande lösning på försäkringsteknisk
väg.
Liknande synpunkter framföres av Riksförbundet Landsbygdens folk,
som anser att de speciella behov av utjämningsförfarande som kan förefinnas
för jordbrukare inte kommit att bli tillgodosedda.
Även några av de övriga näringsorganisationerna har berört kontometoden.
Sålunda anför Sveriges köpmannaförbund.
Den andra möjlighet, som utredningen diskuterat men för närvarande avvisat,
nämligen skatteutjämning genom kontoinsättningar och -uttag, finner
förbundet vara av stort intresse. Det är av vikt, att denna möjlighet
icke definitivt avvisas utan på nytt prövas, när de nu framlagda generella
bestämmelserna genomförts och det visat sig hur de verka i prakriken.
Liknande synpunkter framföres av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
och av Svensk industriförening.
Svenska sparbanksföreningen hävdar, att behovet av utjämning emellertid
inte är helt tillgodosett enbart med en rätt till förlustutjämning. För
många skattskyldiga utgör växlingarna i överskotten ett väl så besvärligt
problem. Ur rättvisesynpunkt måste därför enligt föreningen hävdas att den
skattskyldige skall få möjlighet att genom inkomstutjämning mellan olika
beskattningsår redovisa en i huvudsak jämn inkomst under en följd av år.
Det system, som därvid närmast torde komma i fråga, är enligt föreningen
den av utredningen diskuterade kontometoden.
Däremot ställer sig länsstyrelsen i Södermanlands län helt avvisande till
det i herrar Anderssons och Oscarssons särskilda yttrande framförda förslaget
om kompletterande bestämmelser angående vidgade möjligheter till
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
kontoavsättningar. Enligt länsstyrelsen kommer nämligen den utjämningsmöjlighet,
som därvid skulle tillskapas, att kunna utnyttjas allenast av sådana
skattskyldiga, vilka haft ekonomiska möjligheter att verkställa erforderliga
insättningar, medan däremot skattskyldiga, vilkas inkomster icke
överstiger vad de årligen nödgas förbruka för sina levnadskostnader, icke
skulle kunna utnyttja utjämningsmöjligheterna.
Ytterligare några länsstyrelser berör kontometoden i sina yttranden.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att i fråga om vissa grupper
skattskyldiga, vilkas inkomster med hänsyn till betingelserna för den verksamhet,
som av dem bedrives, erfarenhetsmässigt brukar undergå återkommande
och avsevärda växlingar, bör otvivelaktigt ett berättigat krav på en
rätt till resultatutjämning av något slag med fog kunna resas. Hit hör framför
allt utövarna av jordbruksnäringen men även ägare av uthyrd annan
fastighet. Trots att länsstyrelsen är väl medveten om, att beskattningsmyndigheterna
kommer att förorsakas mycket arbete om rätt till resullatutjämning
enligt kontometoden medgives jordbrukare och ägare av hyresfastigheter,
anser länsstyrelsen dock denna fråga vara av sådan betydelse för nämnda
skattskyldiga, att den med det snaraste bör göras till föremål för ytterligare
utredning.
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Blekinge län, som bl. a.
understryker att man ej lärer behöva befara överdrivet stora avsättningar
till konton för jordbruk och hyresfastigheter. Dessa inkomstkällor kan enligt
länsstyrelsen ej utan vidare jämföras med skogsbruket.
Länsstyrelsen i Kalmar län instämmer i utredningens uttalanden om kontometoden
men förutsätter att, sedan praktiska erfarenheter av de föreslagna
lagstiftningarna vunnits, frågan om resultatutjämning genom kontoavsättningar
närmare utredes. Samma ståndpunkt intar i stort sett länsstyrelserna
i Kronobergs, Malmöhus, Hallands och Kopparbergs län.
Av löntagareorganisationerna är det endast Sveriges akademikers centralorganisation
som uttryckligen berör kontometoden och detta i negativ
riktning. Centralorganisationen understryker särskilt, att den av utredningen
avvisade kontometoden icke är en lämplig metod för resultatutjämning.
Det förslag om rätt för ägare av hyresfastigheter att skattefritt avsätta
för framtida reparationer, som framförts i det särskilda yttrande
vilket avgivits inom utredningen av herr Berg (s. 171 ff i betänkandet),
behandlas i det av Sveriges fastighetsägareförbund avgivna yttrandet.
Förbundet vänder sig mot den av utredningen uttalade uppfattningen
att problemställningen i fråga inte är unik för ägare av hyresfastigheter i
det att motsvarande önskemål kunde framställas av ägare till industrioch
jordbruksfastigheter och liknande synpunkter anläggas å andra tillgångar
än fastigheter exempelvis beträffande maskiner, vilka normalt kräver
större reparationskostnader i ett senare skede i tiden för deras utnyttjande.
Förbundet anför.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1960
Enligt förbundets uppfattning äro dessa jämförelser emellertid missvisande,
framförallt emedan åsyftade industrifastigheter och maskiner alltid
ingå i förvärvskällan rörelse, för vilken möjligheter till förtäckt resultatutjämning
stå till buds i motsats till vad som är fallet beträffande hyreshus.
Fastighetsägarnas önskemål om rätt att avsätta till reparationsfond har
vunnit stöd jämväl hos andra remissinstanser. Handelskammaren i Gävle
anser att i första hand kontometoden bör komma till användning för medgivande
av rätt till skattefri avsättning till reparationsfond. Handelskammaren
tillägger emellertid att reglerna inte bör begränsas att gälla enbart
hyresfastigheter utan göras sådana att de generellt gäller alla förvärvskällor
som har liknande kostnadsförhållanden och ej kan utnyttja andra
resultatutjämningsmöjligheter. Vidare kan nämnas Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, som uttalar att en fri hyressättning efter
sunda principer i hög grad skulle underlättas om fastighetsägarna medgavs
avdrag för avsättning till reparationsfond enligt vissa normer, som möjliggjorde
fördelning av underhållskostnaderna över flera år.
En liknande ståndpunkt intar Svensk industriörening, som finner hyresfastighetsägarnas
önskemål, sådana de framställts av herr Berg i hans
särskilda yttrande till betänkandet, beaktansvärda och framhåller att de
av herr Berg påtalade förhållandena gäller alla slag av fastigheter, icke
minst fastigheter i rörelse, t. ex. industrifastigheter.
Många instanser delar emellertid den av utredningen uttalade uppfattningen
att man först bör avvakta statsmakternas ställningstagande till de
av utredningen föreslagna generella bestämmelserna och att behovet av kompletterande
specialregler får bli föremål för en senare undersökning.
Till de inslanser som uttalat sig i sådan riktning hör kammarrätten, kommerskollegium,
länsstyrelsen i Malmöhus län, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Karlstad, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
samt Sveriges grossistförbund.
Departementschefen
Såsom jag framhållit redan i direktiven för utredningen är principen om
beskattningsårets slutenhet i viss mån grundläggande för våra skattelagar.
Visserligen kan sägas att avsteg från denna princip gjorts genom införandet
av liberala avskrivnings- och värderingsregler och genom att avdrag
medgives för avsättning till investeringsfonder m. in. Huvudsyftet med
dessa bestämmelser har dock i och för sig inte varit att bryta principen om
beskattningsårets slutenhet, även om de i betydande utsträckning kunnat
utnyttjas för resultatutjämning mellan olika år. Mera direkta avsteg från
huvudprincipen är däremot lagstiftningen om ackumulerad inkomst och
om skogskonto. Men dessa bestämmelser har å andra sidan begränsats till
vissa speciella slag av inkomster.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Knngl. Maj:Is proposition nr 30 år 1960
Den nu föreslagna lagstiftningen åter avser att för samtliga skattskyldiga
skapa vissa möjligheter att genombryta principen om beskattningsårets slutenhet.
Flera skäl, inte minst kravet på likställighet olika skattskyldiga emellan,
talar för att man i vart fall i viss utsträckning bör beträda den av utredningen
anvisade vägen. Det förhållandet att här är fråga om eif avsteg
från en av de grundläggande principerna i vårt skattesystem manar dock —
även om goda skäl kan anföras för ett sådant avsteg — till viss försiktighet.
Det kan vara svårt ait i förväg helt överblicka verkningarna. Man bör därför
till att börja med inrikta sig på att mildra de mest stötande konsekvenserna
av principen om beskattningsårets slutenhet och först sedan erfarenhet
vunnits av en dylik lagstiftning upptaga frågan om ytterligare modifieringar
av denna princip till prövning.
Den kritik, som i den allmänna diskussionen riktats mot principen om
beskattningsårets slutenhet, har främst avsett det förhållandet att förlust
ett år inte får kvittas mot överskott ett annat år, d. v. s. att en rätt till öppen
förlustutjämning mellan olika år inte föreligger. De önskemål, som framställts
från riksdagens sida, har också i första hand gällt en rätt till dylik
förlustutjämning. Den av utredningen lämnade redogörelsen för den utländska
lagstiftningen på detta område visar, att man i flertalet länder bär möjlighet
till öppen förlustutjämning. Utredningens huvudförslag avser i konsekvens
härmed en rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst.
Förslaget om rätt till förlustutjämning har i princip godtagits av samtliga
hörda myndigheter och organisationer. Även för egen del kan jag, trots
den ytterligare inveckling av skattereglerna som föranledes dära\, tillstyrka
att en lagstiftning i ämnet genomföres. Härför är förslaget enligt min
mening synnerligen väl ägnat att ligga till grund. Beträffande förslagets utformning
skall jag återkomma i det följande. Jag vill här endast tillägga,
att den föreslagna reformen torde, sedan de nya bestämmelserna kommit i
full tillämpning, medföra ett skattebortfall för staten om ca 8 miljoner kronor
per år och för kommunerna om ca 5 miljoner kronor om året.
Genomföres en lagstiftning om förlustutjämning i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag har man undanröjt de mest stötande
verkningarna av beskattningsårets slutenhet. Behovet av den andra i betänkandet
föreslagna åtgärden, införandet av en rätt till progressionsutjämning,
är, såsom utredningen själv antytt, inte lika starkt. Remissbehandlingen
visar också, att meningarna har brutit sig i fråga om denna
del av förslaget. Det har sålunda å ena sidan hävdats, att förslaget skulle
medge skattelättnader i fall där del kan anses mindre motiverat. Ä andra
sidan har det gjorts gällande att utanför den föreslagna progressionsutjäinningen
skulle komma att stå fall där behovet av en dylik utjämning skulle
vara lika starkt som i de fall som skulle omfattas av den föieslagna lagstiftningen.
Åtskilliga näringsorganisationer har understrukit alt den föreslagna
progressionsutjämningen borde kompletteras med andra anordningar,
främst i form av en rätt atl skattefritt avsätta medel enligt någon
kontometod.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5G
Kungl. Mnj:ts proposition nr 30 år 1960
Utredningen har ingående prövat för- och nackdelarna med koiitometoder.
De därvid gjorda övervägandena har resulterat i att utredningen avstyrkt
att man, i vart fall för närvarande, överväger att införa regler om resultatutjämning
enligt kontometod.
För egen del kan jag till alla delar ansluta mig till vad utredningen anfört
härvidlag. Jag vill särskilt understryka, att en dylik åtgärd framstår
som betänklig från slatsfinansiell synpunkt. Den skulle innebära en skattekredil
av betydande omfattning och skulle även på längre sikt medföra ett
icke ringa skattebortfall. Vidare skulle en kontometod i avsevärd mån komma
att bli till fördel för skattskyldiga som redan i förevarande hänseende
kan anses gynnade, främst sådana rörelseidkare men även vissa jordbrukare
som haft tilliälle att samla reserver, medan nystartade företag och jordbruk
inte kan begagna sig av en kontometod. Det bör ytterligare framhållas,
att även om jag i likhet med utredningen ansett mig kunna godtaga
att en rätt till förlustutjämning införes utan att möjligheterna till förtäckt
resultatutjämning begränsas — läget måste bli ett annat, om man
skulle medge skattefria avsättningar enligt en kontometod. Slutligen skulle
en sådan ordning, med hänsyn till de olika spärregler som skulle bli nödvändiga,
i hög grad — och långt mera än den speciella lagstiftningen om
skogskonto — ytterligare komplicera taxeringsförfarandet.
Såsom 1955 års bevillningsutskott framhållit bör önskemålen om en progressionsutj
amning betraktas som en fråga på längre sikt sedan de mest
trängande spörsmålen om den progressiva beskattningens verkningar får
anses åtminstone provisoriskt lösta genom lagstiftningen om ackumulerad
inkomst och om taxering för inkomst av medel som insatts på skogskonto.
Utredningens förslag om resultatutjämning har utformats så att bestämmelserna
har nära samband med lagstiftningen om ackumulerad inkomst.
Då sistnämnda lagstiftning för närvarande är föremål för översyn, finner
jag i likhet med vissa remissinstanser det naturligt, att prövningen av förslaget
om progressionsutjämning tillsvidare bör anstå. När utredningen om
revision av reglerna om ackumulerad inkomst föreligger, kan det bli anledning
upptaga frågan om utjämning jämväl av inkomstökningar av det
slag, som beröres av det nu framlagda förslaget. I samband därmed torde
man också ha bättre möjligheter att överblicka konsekvenserna av de förslag
om andra möjligheter till resultatutjämning som framförts. Jag kan således
icke tillstyrka att utredningens förslag om rätt till utjämning av statlig
inkomstskatt å merinkomst nu göres till föremål för lagstiftning. Därmed
saknar jag anledning ingå på förslagets detaljer i denna del.
III. Förslaget till förordning om rätt till förlustutjämning
Till en början skall behandlas fem huvudfrågor i utredningens förslag,
nämligen frågan om tidpunkten för förlustens fastställande, frågan om kvittningsperiodens
längd, frågan om förlustavdragets omfattning, frågan om
57
Kungl. Maj. is proposition nr 30 år 1060
deklarationsskyldighet in. in. som förutsättning för förlustavdrag samt förlustavdragets
utnyttjande av annan än den som haft förlusten. Därefter
upptages vissa detalj spörsmål i den paragraf nummerordning dessa kommer
i utredningens förslag.
Tidpunkten för förlustens fastställande in. in.
Utredningen
Beträffande tidpunkten för förlustens fastställande har skatteutredningen
haft att välja mellan olika alternativ.
Det ena alternativet är alt knyta förlustens fastställande till taxeringen
för det beskattningsår, då förlusten uppkommit. Det andra alternativet är
att knyta fastställandet till den tid då avdrag yrkas.
Utredningen konstaterar i betänkandet, att det förra alternativet otvivelaktigt
erbjuder vissa beaktansvärda fördelar. Genom att förlusten fastställes
i samband med deklarationens avgivande, d. v. s. vid en tidpunkt då den
skattskyldiges uppgifter är aktuella och i mån av behov lättare kan kompletteras
och kontrolleras, undgår man i stor utsträckning de svårigheter,
som kan uppkomma med avseende å bevisning, kontroll m. in., därest fastställandet
knytes till en senare tidpunkt. En konsekvens av att förlustavdraget
prövas och fastställes i anslutning till förlustens uppkomst blir vidare,
att — när avdraget skall utnyttjas — det är till beloppet notoriskt.
Utredningen finner emellertid vissa bestämda invändningar vara att rikta
mot detta alternativ och anför följande.
Deklarationsskyldigheten är ju oberoende av om behållen inkomst uppkommit
under året eller om inkomstberäkningen visar underskott. I båda
fallen sker även taxeringskontroll, i det förra fallet med resultat att en
taxering fastställes och i del senare att någon taxering ej åsättes. Om
rätt till förlustavdrag införes och om det nu avhandlade alternativet i avseende
å tidpunkten för förlustens fastställande väljes, medför detta, att
taxeringsmyndigheterna ej längre kan begränsa sig till ett konstaterande
av att behållen inkomst ej föreligger. I stället blir erforderligt att beloppsmässigt
fastställa underskottet eller att med andra ord utföra en form av
negativ taxering. Det säger sig självt, att detta innebär eu väsentlig merbelastning
för taxeringsmyndigheterna, naturligtvis i viss mån även för de
skattskyldiga, vilka med nuvarande ordning ofta nog underlåter att utföra
avdrag som — då underskott likväl föreligger -— saknar betydelse.
Det vore mindre att säga om denna merbelastning i taxeringsarbetet,
därest denna verkligen genomgående eller i allt fall i huvudsak bleve till
nytta. Så kan emellertid inte antagas bli fallet. Man har att räkna med ett
betydande antal fall, där fråga aldrig uppkommer om att framdeles utnyttja
underskotten. Anledningen härtill är inte blott att en tidsgräns, av
utredningen föreslagen till sex år, måste uppställas och att följaktligen på
grund härav vissa tidigare underskott bortfaller som laxeringsgilla avdrag.
Man har även att räkna med att åtskillig verksamhet, då merendels bedriven
av juridisk person, utvisar i huvudsak fortlöpande underskott; den av utredningen
förehragta statistiken belyser detta.
Det sagda innebär alltså, alt i ett betydande antal fall ett onyttigt mcrarbete
av i och för sig kvalificerad art skulle framtvingas.
58
Kungl. Maj:Is proposition nr 30 år i960
Utredningen har, då skalen för att fastställa förlusten i nära anslutning
till förluståret dock är starka, övervägt, om man kunde få en tillräcklig och
acceptabel begränsning till stånd genom att uppställa kravet, att den skattskyldige
uttryckligen skali ha i deklarationen yrkat fastställelsc av förlustavdrag.
Ej heller denna väg synes emellertid kunna ifrågakomma. Då någon
som helst kostnad rimligen ej skulle kunna förknippas härmed, måste man
räkna med att de skattskyldiga — som en ren säkerhetsåtgärd för framtiden
— skulle framställa sådant yrkande. I de fall då dylikt yrkande likväl
ej upptagits i deklarationen skulle å andra sidan kunna befaras alt denna
underlåtenhet understundom bottnat i glömska eller okunnighet om bestämmelsernas
innebörd. Det skulle ofrånkomligen te sig stötande att
nödgas vägra eu skattskyldig ett i och för sig helt befogat förlustavdrag
allenast därför att han förbisett att ett antal år tidigare göra ett formellt
yrkande om förlustavdrags fastställande. Anordningen skulle alltså från
flera synpunkter framstå såsom otillfredsställande.
Invändningarna mot förevarande alternativ begränsar sig emellertid ej
till det nu anförda. Väljes alternativet i fråga, blir det nödvändigt att
konstruera eu rätt att överklaga myndigheternas beslut angående förlustens
storlek och lämpligen i den ordning som gäller beträffande taxeringsbesvär
i allmänhet. Frånsett det föga tilltalande att i ett läge, där skattedomstolarna
redan förut är hårt belastade, ytterligare och — som framgår av det
lörut sagda — delvis onyttigt belasta dem, skulle konsekvensen bli att en
process om förlustavdrag mången gång skulle slutligt avgöras först kanske
ganska lång tid efter det avdraget skolat åtnjutas vid taxeringen för ett
kommande vinstår.----—
Med hänsyn till trågans vikt torde ytterligare en invändning böra redovisas.
Det måste befaras — och har inom utredningen understrukits från
företrädare för näringslivet — att mången skattskyldig, som är inne i en
förlustperiod, kan finna det vara av så sekundärt intresse att nedlägga
arbete och kanske kostnader på en process om rätt till eller storleken av
ett förlustavdrag, som han då ej kan bedöma huruvida han någonsin får
gagn av, alt han släpper sitt intresse för saken. När avdraget senare blir
av intresse för honom, är det för sent att åtgöra något i saken. Otänkbart
är inte heller att taxeringsmyndigheterna understundom skulle — av i viss
mån likartade skäl — komma att ägna frågan om avdragets fastställande
ett mer begränsat intresse.
De nu återgivna övervägandena har föranlett utredningen att ställa sig
avvisande till tanken att förlustavdraget skall fastställas i samband med
taxeringen för det beskattningsår, varunder förlusten uppkommit. Utredningen
framhåller bl. a., att om förlustens fastställande knytes till avdragsyrkandet,
delta fastställande kommer att begränsas til! de fall, då detta
påtagligen blir av betydelse. Bedömningen av förlustens storlek kommer
att ingå som ett led i fastställandet av den taxering vid vilken förlusten
i fråga skall utnyttjas. Denna bedömning kommer då i princip inte ati
skilja sig från bedömningen av övriga avdragsyrkanden vid taxeringen. I
den mån den skattskyldige inte är nöjd med den därvid gjorda uppskattningen
av förlustavdraget, kan han i vanlig ordning överklaga taxeringen.
En omständighet som påverkat utredningen vid valet av det förordade
alternativet är att de föreslagna bestämmelserna utan vidare kan göras
tillämpliga på förluster som hänför sig till de sex åren närmast före den
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
ifrågasatta lagstiftningens ikraftträdande. Med det andra alternativet skulle
bestämmelserna i realiteten träda i kraft först sex år senare.
Utredningen understryker att den av utredningen förordade anordningen
förutsätter att den skattskyldige kan åstadkomma en tillfredsställande utredning
som styrker hans yrkande om förlustavdrag. Bevisbördan måste
åvila den skattskyldige. I den mån han inte från förluståret har ordentliga
räkenskaper eller eljest tillförlitligt primärmaterial bevarat blir hans läge
givetvis ogynnsammare. Utredningen hänvisar emellertid i detta sammanhang
till föreskriften i 20 § taxeringsförordningen om den allmänna skyldigheten
för de skattskyldiga att i skälig omfattning föra räkenskaper, anteckningar
o. d. samt ock gällande bestämmelser om bokföringsplikt i vissa
fall. Utredningens förslag innebär således i detta avseende att skattskyldig,
som har att föra räkenskaper eller anteckningar och som avser att tillgodogöra
sig förlustavdrag vid en senare taxering, i sitt eget intresse bevarar
detta primärmaterial så länge att han kan ställa detta till förfogande när
han vill utnyttja kvittningsrätten.
Den skattskyldige får enligt förslaget själv välja vilket år inom sexårsperioden
förlustavdraget skall utnyttjas. Detta betyder att han alltså får bedöma
när en avräkning med hänsyn till skatteprogression eller andra omständigheter
från hans egen synpunkt ställer sig fördelaktig. Han får också
om han så önskar fördela förlustavdraget på flera år inom sexårsperioden.
Sker detta, skall enligt förslaget förlustavdraget fastställas för det år,, då det
delvis utnyttjas, men inte längre än just till den del det då utnyttjas. En
i princip obunden prövning får enligt utredningen sedan ske, när resten av
avdraget yrkas tillgodofört.
Det är enligt förslaget inte heller något som hindrar, att den skattskyldige
från ett års vinst avräknar förluster som härrör från mera än ett beskattningsår,
förutsatt att icke något av dessa år ligger utanför kvittningsperioden.
Någon ackumulering av förluster för att därigenom åstadkomma en
förlängning av perioden medges däremot inte.
I det särskilda yttrande av herr Fritliiofson som fogats vid betänkandet riktas
invändningar mot utredningens ståndpunkt i fråga om tidpunkten för förlustens
fastställande. Herr Frithiofson erinrar om, att företagsbeskattningskommittén
i sitt förslag till förlustutjämning stannade för det alternativ i
fråga om tidpunkten för förlustens fastställande som utredningen avvisat
och anför därefter.
Fördelen med att fastställa förlusten redan i samband med taxeringen av
det år, då förlusten uppstått, ligger främst i — vilket utredningsmannen
också framhållit —• att den skattskyldiges uppgifter då ar aktuella och lättare
kan kompletteras och kontrolleras än vad fallet i allmänhet ar med flera
år gamla uppgifter. Utredningsmannen anser emellertid att genom ett sadant
förfarande riskerar man att taxeringsarbete utföres, som sedermera visar
sig vara onödigt, om vinst icke uppstår inom föreskriven tid och således den
taxerade förlusten inte kan aktualisera avdrag. Självfallet ar detta en nackdel,
men fråga är om den inte av utredningsmannen tillmatts alltför stor vikt.
60
Kungl. Maj:is proposition nr 30 år 1960
2“/°rIusttaxe-rinS lltföres några år efter det då förlusten inträdde — det kan
bil fråga om ända upp till sex års tidsutdräkt — kan den komma att bli
mjcket mer komplicerad och tidskrävande såväl för den skattskyldige som
loi taxeringsmyndigheterna än om den kommit till stånd redan vid taxei
ingen av det inkomstår, då den uppstod. Det bör i detta sammanhang erinras
om att förlusttaxeringen inte skall vara begränsad till skattskyldiga
med bokföringsplilct. b
Det enligt min mening avgörande är att det är i hög grad ovisst om frekvensen
av forlusttaxeringar kommer att bli nämnvärt beroende av tidpunkten
för fastställandet av förlusten. Utredningsmannen befarar att berörda skattskyldiga
skulle påfordra förlusttaxering liksom för att gardera sig mot varje
eventualitet med avseende på möjligheten att reducera framtida taxerad
* änmänhet torde frågan ha aktualitet för företag och rörelseidkare
och det förhåller sig sannolikt så, att dessa med hänsyn till sina affärsförbindelser
inte utan v idare vill skylta med en preciserad förlust. Förmodligen
aktualiseras därför förlusttaxeringen, för den händelse den skall ske redan
vid taxeringen av förluståret, i allmänhet inte i andra fall än där vederbörande
skattskyldig med förhållandevis stor visshet kan räkna med att under
de närmaste åren få möjlighet att utnyttja förlusten för avdrag å vinst. I sådana
fall — och enligt min mening kommer de att utgöra det stora flertalet
— maste det för alla parter vara en fördel att den således under alla förhallanden
utförda förlusttaxeringen kommer till stånd redan i omedelbar
anslutning till taxeringen av förluståret.
I fortsättningen kritiseras den av utredningen intagna ståndpunkten att
förlust, som endast delvis skall utnyttjas genom avdrag vid ett visst års taxering,
skall fastställas blott till den del densamma utnyttjas. I Frithiofsons
yttrande framhålles, att, eftersom den skattskyldige efter eget skön skall
kunna dela upp ett års förlust på avdrag vid olika vinstår, konsekvensen av
utredningsmannens förslag blir att ett enda års förlust kan bli föremål för
taxering vid upprepade tillfällen. Att en sådan ordning med flera omgångar
for taxeringen av ett och samma förlustår skulle vara ändamålsenlig med
hansyn till strävan att underlätta taxeringsmyndigheternas arbete förefaller
enligt Frithiofsons mening inte tillfullo styrkt av utredningsmannen.
Remissyttrandena
I fråga om den lämpligaste tidpunkten för förlustens fastställande har meningarna
bland remissinstanserna varit delade. Flertalet instanser har emellertid
anslutit sig till eller lämnat utan erinran utredningens förslag att
t Öl lustens fastställande skall äga rum först vid den taxering då förlustavdrag
yrkas. Några instanser uttalar sig dock mer eller mindre deciderat för
att fastställelsen bör ske redan vid taxeringen för det år då förlusten uppkommit.
På vissa håll diskuteras möjligheten av en kombination av de båda
metoderna eller eljest någon modifikation av desamma. Av de i remissyttrandena
framkomna uppfattningarna må här återges följande.
Riksskattenämnden delar utredningens betänkligheter mot att förlustavdraget
skall bestämmas i samband med att beslut meddelas om taxering
lör förluståret och ansluter sig till utredningens förslag, att förlustavdraget
skall prövas först i den mån den skattskyldige yrkar att få utnyttja
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
61
detsamma. En ordning, innebärande att förlustavdraget skulle prövas redan
vid taxering för förluståret, förutsätter att institutet fastställelsetalan införes
i taxeringsförfarandet. Enligt riksskattenämndens mening bör det icke
komma i fråga att utan mycket vägande skäl införa detta institut på förevarande
begränsade område. Skall institutet införas i taxeringsförfarandet,
bör det därför enligt nämnden ske i ett större sammanhang.
Till förmån för att förlustavdraget bestämmes först vid det års taxering,
då det skall utnyttjas, talar enligt nämnden även den omständigheten att
det beträffande underskott å förvärvsverksamhet — exempelvis när tvekan
föreligger huruvida verksamheten varit yrkesmässig eller ej — ofta
är lättare för taxerings- och prövningsnämnderna att bedöma avdragsrätten,
sedan man under några år varit i tillfälle att följa verksamhetens utveckling.
Ytterligare ett skäl mot särskild talan om fastställelse av förlustavdraget
vid taxering för förluståret är enligt nämnden att det kunde dröja åtskilliga
år, innan ett sådant mål hann upp till regeringsrätten och där
blev slutligen avgjort. Under tiden måste taxeringen för det år, då förlustavdraget
önskades utnyttjat, vila och om detta mål sedan överklagades — i
annan fråga — ända upp till regeringsrätten, kunde det i sämsta fall dröja
kanske 10 år efter taxeringsåret, innan det blev slutligen avgjort.
Överståthållarämbetet, som vägt de av utredningen redovisade för- och
nackdelarna hos de båda alternativen mot varandra, finner i likhet med
utredningen det vara lämpligast, att förlusten fastställes först det år, då
den skattskyldige framställer yrkande om avdrag för densamma. Genom
att fastställandet av förlusten förlägges till sistnämnda tidpunkt undvikes
enligt ämbetets mening det onödiga arbete, som annars skulle åsamkas
taxeringsmyndigheterna därigenom, att dessa beloppsmässigt skulle behöva
fastställa underskott i ett betydande antal fall, där underskotten senare
icke skulle kunna utnyttjas.
Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar.
När man första gången överväger problemet om tidpunkt för förlustavdragets
bestämmande, ställer man sig måhända frågande till utredningens
förslag att förlustavdraget skall fastställas först vid tiden för dess utnyttjande.
Det måste i och för sig vara lättast att fastställa och kontrollera förlusten
redan vid första taxeringsåret och förlustbeloppet är då notoriskt
till kommande år. De av utredningen redovisade skälen för sin ståndpunkt
— främst de taxeringstekniska komplikationerna — få emellertid anses
övertygande särskilt som kvittningsperiodens längd begränsats till sex år.
Länsstyrelsen i H<illands län betonar, att ett fastställande av förlustavdraget
redan det påföljande taxeringsåret i icke ringa grad skulle öka såväl
taxeringspersonalens, prövningsnämndens som skattedomslolarnas redan
nu hårda arbetsbelastning. Det kan vidare enligt länsstyrelsen antagas, att i
det stora flertalet fall, då förlustuljämning kommer till stånd, förlusten
blir utnyttjad redan något av de första åren efter dess uppkomst. Härigenom
elimineras enligt länsstyrelsen till en del de skäl, som talar för alt
62
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
förlusten fastställes vid den tidigare tidpunkten. Länsstyrelsen anser, att
vad sist här anförts så starkt talar för alternativet att knyta förlustens
fastställande till det taxeringsår, då förlustutjämning yrkas, att länsstyrelsen
inte ens kan reflektera på att tillstyrka det andra alternativet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.
Naturligen måste det många gånger vara svårt att fastställa och beräkna
förluster under beskattningsår, som ligga alltför långt tillbaka i tiden. Tanken
att underskottet till sitt belopp skall kunna fastställas redan vid den
taxering, då deklarationen visar förlust, kan synas tilltalande, men länsstyrelsen
hyser, i likhet med utredningen, den uppfattningen, att man icke
bör slå in på en sådan väg. Detta betyder sålunda, att myndigheten vid den
taxering, då avdraget utnyttjas, skall hava att pröva alla de inkomst- och
avdragsposter, som reglera förlustens belopp. Dessa poster böra — då någon
taxering icke skett för förluståret — allsidigt få prövas vid taxeringen
för vinståret.
Några av de länsstyrelser som ansluter sig till utredningens förslag framhåller
bl. a. att, om man väljer det andra alternativet, det kan befaras att
fastställandet av underskott, vilkas utnyttjande inte är omedelbart aktuella,
inte alltid skulle ske med tillbörlig omsorg. Sålunda uttalar länsstyrelsen
i Östergötlands län farhågor för att taxeringsnämndernas intresse av att
fastställa en såvitt möjligt riktig »negativ taxering» icke kommer att vara
särskilt framträdande vid en tidpunkt, då utnyttjandet av förlustavdraget
ännu icke till någon del aktualiserats. I likhet med utredningen anser därför
länsstyrelsen att förlustavdraget bör fastställas — helt eller delvis —
vid den tidpunkt då kvittningsyrkandet framställes. Liknande uttalanden
göres av länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands län.
Flertalet av de hörda organisationerna har inte uttalat sig i frågan om
tidpunkten för förlustens fastställande. Av de som tar upp frågan är Sveriges
köpmannaförbund den enda som uttryckligen ansluter sig helt till
utredningens mening, att avdraget bör fastställas i samband med taxeringen
för det år, då det skall utnyttjas. Att knyta förlustens fastställande
till taxeringen för det beskattningsår, då förlusten uppkommit, är enligt
förbundets mening orealistiskt och skulle medföra negativa taxeringar med
därav följande merarbete och utredningar för såväl skattskyldiga som
myndigheter.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att en förlusttaxering, som utföres
några år efter det, då förlust uppkom, kommer att bli mycket mer komplicerad
och tidskrävande såväl för den skattskyldige som för taxeringsmyndigheterna
än om förlusttaxeringen kommer till stånd redan vid taxeiingen
för förluståret, samt att de med metoden förenade olägenheterna av
utredningen tillmätts alltför stor vikt. Hindren för en någorlunda riktig
beräkning av exempelvis reparationsavdrag i samband med till- och ombyggnad
i jordbruk eller av överslagsberäkningar i rörelse torde sålunda
enligt länsstyrelsen icke sällan bli i det närmaste oöverstigliga, om de skall
göras lång tid efter det aktuella beskattningsårets utgång. Enligt länsstv
-
63
Kangl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
relsen bör den risk för rättsförlust, som en skattskyldig otvivelaktigt kan
komma att löpa till följd av bristande kännedom om den rätt till förlustavdrag,
han äger, också i möjlig mån elimineras genom att han vid negativ
taxering genom beskattningsnämnderna för förluståret får meddelande
enligt särskild underrättelseblankett vid ändring i beräkningen av förlustavdragets
storlek.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller bl. a. följande.
När man skall bedöma taxeringsmyndigheternas merarbete får inte bortses
från att även nu viss granskning måste verkställas av självdeklarationer,
vilka ej visar någon inkomst att taxera. En fullständig formell granskning
får som regel göras tillika med undersökning, om redovisat underskott
orsakats av ej uppgivna eller för lågt deklarerade inkomster eller av obehöriga
eller för höga avdrag. Vidare måste särskilt uppmärksammas sådana
uppgifter, vilka ha samband med kommande taxeringar, såsom avskrivningsplan
samt redovisningen av investeringsfonder och skogskonto. Det
merarbete, som en taxeringsmässig fastställelse av underskottens storlek
skulle medföra, torde därför ej bli så stort, som utredningen synes ha antagit.
Här får vidare beaktas, att det är betydligt mindre arbetskrävande att
i vanlig ordning vid taxeringen bestämma storleken av ett underskott än att
göra detta kanske flera år i efterhand. Utredningen har även förutsatt, att
särskilda undersökningar måste göras, och man får befara att taxeringsrevisioner
blir nödvändiga beträffande flertalet rörelseidkare, som yrkar
underskottsavdrag. Större betydelse än arbetsbördans storlek får dock tillmätas
den omständigheten, att en bedömning i efterhand av förlustårens
deklarationer med nödvändighet måste ge ett osäkert resultat. Vidare får
stor vikt läggas vid att bevisbördan kommer att fördelas enligt eljest vid
taxering gällande grunder, när förlust fastställes taxeringsåret, medan skattskyldig
måste åläggas särskild bevisskyldighet, på sätt angivits i 2 st. av
förordningens 5 §, om uppskattning sker i samband med senare taxeringar.
Även länsstyrelsen i Kopparbergs län ansluter sig till uppfattningen att
förlustens belopp bör bestämmas vid taxeringen för det år, då förlusten
uppkom.
Länsstyrelsen i Västerbottens län konstaterar, att såsom utredningen framhållit
båda alternativen har fördelar. Det torde enligt länsstyrelsens mening
inte vara möjligt att ge ett generellt svar på frågan om vilket av de två alternativen
som är att föredraga. För rörelseidkare torde det enligt länsstyrelsen
inte bjuda på större svårighet att vid taxering för kvittningsåret styrka förlustavdraget.
Enligt länsstyrelsens mening synes därför vägande skäl förefinnas
att för rörelseidkare förlägga tidpunkten för förlustavdragets fastställande
till taxeringen för det år då förlustavdrag yrkas. Däremot finner
länsstyrelsen situationen vara en annan för vissa jordbrukare och för innehavare
av annan fastighet och anför bl. a.
Man synes kunna räkna med alt, vad jordbrukare beträffar, ett underskott,
som uppstått under ett visst förlustår, regelmässigt torde komma
att utnyttjas vid ett eller flera av de efterföljande åren. Vid sådant förhållande
måste det vara ur arbetssynpunkt mera rationellt att fastställa underskottet
i samband med taxering för förluståret än att göra del först i samband
med taxering för kvittningsåret. Man torde i detta sammanhang icke
heller böra bortse från det förhållandet, att skattskyldiga med kontantmässig
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1060
redovisning, oaktat en viss anteckningsskyldighet åligger dem enligt 20 §
taxeringsförordningen, icke ha samma möjlighet som skattskyldiga med
ordnad bokföring att styrka uppgifterna i sin deklaration samt att det därför
för jordbrukare, som deklarera enligt kontantprincipen, vilket de flesta göra,
måste vara av vikt att prövningen av underskottet verkställes på ett så tidigt
stadium som möjligt. Länsstyrelsen anser sig på grund härav vilja föreslå,
att vad beträffar sist åsyftade jordbrukare prövning av underskottet verkställes
i samband med taxering för förluståret. De synpunkter, som länsstyrelsen
sålunda framfört beträffande jordbrukare med kontantmässig redovisning,
synes i allt väsentligt kunna åberopas i fråga om ägare av hyresfastigheter
med enahanda redovisningssätt. Vad länsstyrelsen föreslagit rörande
nämnda jordbrukare synes därför även böra gälla berörda ägare av
annan fastighet.
Länsstyrelsen i Jönköpings län är inne på delvis samma tankegångar och
tänker härvid främst på underskott i förvärvskällan jordbruksfastighet och
annan fastighet, som uppkommer på grund av underhållsavdrag. Länsstyrelsen
framhåller, att varje uppskov med fastställande av avdragsrätten här
är till men för likformig och rättvis taxering. Så länge underskott ej fått
förskjutas, har åtskilliga tvister härom bortfallit. Införes rätt till förlustutjämning,
måste man enligt länsstyrelsen befara en betydande frekvens av avdragsfall
av denna typ.
Alternativet att förlustbeloppet skall prövas redan vid taxeringen för förluståret
förordas jämväl av några näringsorganisationer. Sålunda anför
Sveriges lantbmksförbund följande.
I många fall torde betydande svårigheter uppkomma för den skattskyldige
att prestera bevisning om förlustavdragets storlek flera år efteråt. Det räcker
måhända att peka på sådana underskott som uppstår i samband med genomgripande
reparationer av byggnader — främst då i förvärvskällorna jordbruksfastighet
och annan fastighet. Uppdelningen av dylika kostnader på
avdragsgilla reparationer samt ny-, till- och ombyggnad vållar redan nu ofta
taxeringsprocesser med bevissvårigheter för den skattskyldige, trots att sakkunnig
syn kan göras av taxeringsmyndigheterna i nära anslutning till arbetenas
utförande. Skulle dessa utredningar verkställas först i samband med
förlustavdragets utnyttjande — ibland 5—6 år efter utförandet — torde möjligheten
att uppnå ett rättvisande resultat i processen starkt förminskas.
Även i andra fall skulle liknande svårigheter uppkomma, t. ex. vid bedömandet
av värdet av förmåner av olika slag och storleken av levnadskostnader.
Den av utredningen anförda arbetsbesparingen hos taxeringsmyndigheterna
torde vara obetydlig, enär en principiell granskning och bedömning av en
förlustdeklaration ändå måste ske, t. ex. ifråga om av- och nedskrivning på
tillgångar, vilkas kvarstående restvärden har betydelse för kommande taxeringar.
Förbundet får därför föreslå, att förlustavdragets storlek skall bestämmas
vid taxeringen för förluståret. Detta bör ske utan att yrkande härom
framställts av den skattskyldige.
Liknande synpunkter anlägger Riksförbundet Landsbygdens folk i sitt
yttrande.
Samma principiella uppfattning om tidpunkten för förlustens bestämmande
har Sveriges redareförening, som anför.
opaginerad Kontrollera mot PDF
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1060
Föreningen anser i likhel med vad statssekreterare Frithiofsson anfört i
sitt särskilda yttrande, att storleken av avdraget bör fastställas redan vid
taxeringen det år, då förlusten föreligger. Fördelen därmed är, att den skattskyldiges
uppgifter vid sagda tidpunkt äro aktuella och lättare kunna kompletteras
och kontrolleras än vad fallet i allmänhet är med uppgifter, som
äro flera år gamla. Ett förfarande av nyss angiven natur är både rationellt
och praktiskt samt torde vålla minsta arbete för myndigheterna och de
skattskyldiga. Då dylikt avdrag kan få fördelas under en 7-årspenod_ bor
den skattskyldige liksom myndigheternas representanter äga rätt att överklaga
beslut härom redan i fråga om taxeringen det år avdraget fastställts.
Av handelskamrarna har för samma alternativ i fråga om tiden för förlustens
bestämmande, mer eller mindre deciderat, uttalat sig Östergötlands
och Södermanlands handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län samt Norrbottens och Väster
-
bottens läns handelskammare.
Även Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund förordar, att man för
förlustens fastställande väljer taxeringen för det beskattningsår, då förlusten
uppkommit. Förbundet anför följande motivering härför.
Härigenom undviker man uppkommande svårigheter i avseende å bevisning,
kontroll m. m. Utredningen invänder, att den form av negativ taxering,
som skulle bli nödvändig, komme att innebära en väsentlig och i ett betydande
antal fall onödig merbelastning för taxeringsmyndigheterna. Merbelastningen
torde emellertid ej behöva bli så betungande. Skillnaden mellan
att beloppsmässigt fastställa underskottet och att konstatera, att behållen
inkomst ej föreligger, kan enligt förbundets mening inte vara så stor, som
utredningen gör gällande. Även i sistnämnda fall bör taxeringsnämnden
exempelvis taga ställning till storleken av ej utnyttjade värdeminskningsavdrag.
Såsom reservanten Frithiofson påpekar (s. 175), kan den föreslagna
metoden ej heller anses så arbetsbesparande, eftersom ett enda ars förlust
kan bli föremål för taxering vid upprepade tillfällen. Förbundet ifrågasätter
därför i likhet med nämnda reservant, om inte praktiska skal i overvagande
rrrad talar för att förlustavdrag fastställes — efter darom av den skattskyldige
gjord hemställan — i samband med taxeringen för det beskattningsår,
då förlusten uppkommit. Önskar man göra de nya bestämmelserna omedelbart
tillämpliga å förluster, som hänför sig till de sex narmaste åren fore
den ifrågasatta lagstiftningens ikraftträdande, torde detta kunna åstadkommas
genom speciella övergångsbestämmelser. Eventuellt finge den av utredningen
föreslagna metoden tillämpas under övergångsåren.
I diskussionen om de båda alternativen för förlustens fastställande, d. v. s.
antingen vid taxeringen för förluståret eller vid taxeringen för det år då
förlusten skall avräknas mot överskott, kan kammarrätten sägas ha intagit
eu mellan ståndpunkt. Denna ståndpunkt innebar, alt en fastställelse av
förlustens belopp i första band bör äga rum vid taxeringen för förluståret.
Fn förnyad prövning skall emellertid, om så påkallas, kunna äga rum vid
den taxering, då förlusten skall avdragas. Beslut som därvid meddelas skall
kunna överklagas på samma siilt som andra beslut vid samma taxeiing.
Kammarrätten konstaterar till alt börja med, att kammarrätten inte finner,
all de invändningar som utredningen riktat mot ett förfarande, enligt vdket
förlusten skall fastställas vid taxeringen för förluståret, är av sådan bety
-
", It i häng till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV SO
opaginerad Kontrollera mot PDF
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1060
debe att alternativet på dessa grunder bör avvisas. Kammarrätten anför
dai efter angaende detta alternativ.
med ligga i Öppen dag och torde ej behöva närmare
ett tidigt enHbeakt^SiVard fÖrde1, hIand andra> må framhållas, att
ett tidiöt fastställande av förlust skulle underlätta kontrollen till förhind
rande
av dubbelavdrag beträffande värdeminskning av inventarier, detta sär
avdraTeEnVeSnHntei&
möjligke.ten att förskjuta planenliga värdeminskningsattvMpHfnrf
81 5am™.arrattens mening slutligen avgörande synpunkt är,
att \id ett förfarande enligt det andra alternativet så stora krav skulle ställas
Fm dr ni Skta (tSky dlge ,med avseende å utredning och bevisning, att rätten
, f^riusfutjaninmg kunde bliva beroende uteslutande av att den skatt
Svelvif
Ä "?PIfy-J? dCSSa kraV‘ 1 detta hänseende skulle situationen
ställdes. 1 8 Sevart mera gynnsam, om förlusten omedelbart fast
Kämmarratten
anför därefter, att, ehuru enligt nu anförda synpunkter
en Jämförelse mellan de två alternativen utfaller till förmån för det av reservanten
förordade, därav dock ej följer, att enbart detta alternativ bör läggas
till grund för förfarandet.
och‘som heTti6?138 It" fdrdd S°m äF förenad med det andra alternativet
lnftpnii dan’ att Provningen av rätten till förlustavdrag och av för
skalI
skFPfPf mfår SnSOm en le<! 1 taxering för år, då avdrag för förlusten
liff_ h?.; fktt forfarande, i vilket fordelarna med båda alternativen i väsentliga
delar ti varatagas framstar som den bästa lösningen. För att fördelarna
med fastställandet av förlust på ett tidigt stadium skola uppnås, är det icke
att ,llal7ld ett deflnitivt beslut meddelas rörande förlustens
rk’fta" ar io.T, defta syfte. ett preliminärt beslut härom tillräckligt. Ej
heller erfordras, att det preliminära beslutet skall på detta stadium få"överkiaftas‘
inledning att fora talan mot nämnda beslut föreligger ej, om den
i Ä J‘ge na8iUr påkalla förnyad prövning av frågan om förlustbeloppet
;n , r ,fCn fnare taX<;Tg’ vid vilken förlustavdrag skall utnyttjas,
sfällt ffirinlJhiafora ^svär mot den taxering, vid vilken ett preliminärt faststallt
förlustbelopp fått avdragas, tillkommer laxeringsintendent och, såvitt
angår taxering till kommunal inkomstskatt vederbörande kommun
iråga^aifa förfarandet skulle innebära, att, liksom en taxering
taststal es da behållen inkomst uppkommit, ett förlustbelopp fastställes då
it°cr| ber/ rmfn ™sar, underskott och att beslutet om förlustbeloppets
tvfmitin1106 iandfr h .ef‘errättelse’ för så vitt icke av den skattskyldige
tramstalles yrkande om ändring dari i samband med taxeringen för avdrags
året.
Om således något andringsyrkande icke göres från den skattskyldiges
sida, ar beslutet for dennes vidkommande att betrakta såsom definitivt. Om
den skattskyldige vid namnda taxering påkallar förnyad prövning av förlustbeloppet,
vilket av taxeringsnämnd vid taxering för avdragsåret väl skall
kunna hojas men ej nedsättas, får ett i anledning därav meddelat beslut
överklagas å omse sidor sasom andra beslut vid samma taxering.
Samma lösning av problemet om förlustens fastställande som kammarratten
föreslagit förordar också Kooperativa förbundet, som föreslår, att
taxeringsnämnden redan då deklaration för förluståret avlämnas skall ingå
på en realprövning av förlustens storlek. Förbundet anför.
• P°r att U''ldv''ka tvlster i högre instanser om prövning av underskottstaxeringar
kunde stadgas, att besvär över avvikelse beträffande underskotts be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:is proposition nr 30 år 1960
G7
räknande finge anföras först då en kvittning bleve aktuell. Det torde få antagas,
att det alldeles övervägande antalet underskott kommer att effektivt
kunna utnyttjas i framtiden. Det nu föreslagna tillvägagångssättet kan därför
icke antagas leda till onödigt merarbete för taxeringsmyndighet annat än
i undantagsfall. För den skattskyldige bör en dylik lösning vara till avsevärd
fördel. Vid vinstdispositionen under kvittningsåret äger han kännedom om
hur underskottsdeklarationen bedömts av taxeringsnämnden och även om
frågan ej är slutligt avgjord, kan han dock på tidigast möjliga stadium få
veta, vilken ytterligare utredning, som kan komma att krävas av honom.
Följes förbundets förslag, bör övergångsbestämmelser införas gällande underskott
hänförliga till perioden före lagstiftningens ikraftträdande. Beträffande
dylikt underskott finge utredningens förslag följas dvs. deklarerat underskott
skulle kunna omprövas vid kvittningstillfället. Underskott uppkommet
därefter skulle däremot godtagas enligt deklaration, såvida ej taxeringsnämnd
meddelat avvikelse eller taxeringsintendent reservationsvis anfört
besvär häröver. I sistnämnda fall bör det för att det åsyftade målet skall nås,
åligga taxeringsintendenten att, redan då besvären anföres, precisera sin
talan.
Även länsstyrelsen i Gävleborgs län, som med tvekan anslutit sig till det
av utredningen framlagda förslaget i förevarande hänseende, ifrågasätter
en kompromisslösning av nu angivet slag.
I likhet med utredningen har även remissinstanserna i samband med ställningstagandet
till frågan om tidpunkten för förlustens fastställande yttrat
sig om vissa därmed nära sammanhängande spörsmål. Sålunda har frågan
om bevisskyldigheten beträffande förlustavdraget, därest förlusten fastställes
först i samband med utnyttjandet, berörts i några yttranden.
Länsstyrelsen i Värmlands län, som ansluter sig till utredningens förslag
i fråga om tidpunkten för förlustens fastställande, delar inte utredningens
uppfattning, att konsekvensen av ett fastställande av förlusten vid utnyttjandet
måste bli att bevisbördan måste åvila den skattskyldige. Länsstyrelsen
ställer sig frågande till den bestämmelse härom som intagits i den föreslagna
förordningens 5 § och anför.
Bestämmelsen synes innebära ett specialstadgande om bevisbördan, vilket
avviker från vad eljest gäller enligt svensk beskattningsrätt. Detta torde
ej kunna anses motiverat. Tvärtom synes för yrkande om förlustavdrag böra
gälla vanligt accepterade bevisbörderegler. Yrkandet hänför sig till en —
låt vara något eller några år tidigare •— på heder och samvete avgiven självdeklaration.
Denna bör som alla andra deklarationer äga vitsord, såframt
omständigheter ej föreligga, på grund varav dess riktighet kan sättas i tvivelsmål.
Då, men först då, bör bevisskyldigheten ankomma på den skattskyldige.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som också instämmer i de synpunkter
som anlagts av utredningen beträffande tidpunkten för förlustens fastställande,
framhåller däremot, att den bevisskyldighet som utredningen
förutsätter skola åvila den skattskyldige inte kommer att vara oskäligt betungande.
Länsstyrelsen anför härutinnan följande.
För närvarande bil även undcrskotlsdeklaralioner föremål för viss utredning
i taxeringsnämnderna. Man har sålunda alt undersöka, huruvida de
-
68 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
klarationen är riktig åtminstone så långt, att någon beskattningsbar inkomst
icke uppkommer. I regel är det härvid fråga om att pröva avdragen. I den
mån dessa befunnits riktiga sker mestadels någon form av notering i deklarationen.
Bevisskyldigheten, som lagts på den skattskyldige, kan därför
antagas icke bli oskäligt betungande. För framtiden bör det vara möjligt
att under hand åvägabringa sådana anteckningar i förlustdeklarationer, att
utredningen i förlustutjämningsmålen icke behöver bli alltför tidsödande.
Ytterligare kan anföras, att förlustutjämning torde komma att utnyttjas av
de skattskyldiga så snart intäkterna därtill förslå och sannolikt i flertalet
fall första eller andra året efter förluståret. Ju tidigare förlustutjämningsavdrag
yrkas, desto lättare torde bevisskyldigheten kunna uppfyllas och erforderlig
kontroll ske.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller vikten av att särskilt starka
krav måste ställas på utredningen från den skattskyldiges sida när han
vill göra förlustavdraget gällande. Länsstyrelsen anför, att det erfarenhetsmässigt
kunnat konstateras att mindre rörelseidkares och jordbrukares underlag
för deklarationerna i många fall är synnerligen bristfälligt, och att
det därför ofta torde komma att möta stora svårigheter att fastställa förlustens
taxeringsmässiga storlek för dylika skattskyldiga. I de fall då byggnationer
av något slag verkställts, tillkommer även att kanske långt i efterhand
pröva huru byggnadskostnader skall fördelas å ny-, till- eller ombyggnad
och å reparationer, vilken prövning kan bli mycket vansklig att verkställa.
Länsstyrelsen vill starkt understryka att bevisbördan, såsom utredningen
framhållit, måste åvila den skattskyldige.
Länsstyrelsen i Kronobergs län konstaterar, att den av utredningen förordade
lösningen förutsätter, att den skattskyldige kan åstadkomma en tillfredsställande
utredning, som styrker hans yrkande om förlustavdrag och
att bevisskyldigheten alltså måste åvila den skattskyldige, men erinrar i
detta sammanhang om att det för inkomsttaxeringens del också finns stadgande
om skönstaxering vid bristande räkenskaper m. in. Länsstyrelsen
ställer frågan, hur motsvarigheten härtill bör tänkas i fråga om förlustavdrag.
Förlusten skall finnas angiven i förlustårets deklaration, som avgiven
på heder och samvete bör presumeras vara riktig. Men vid misstanke om
fel och om därav föranledd taxeringsrevision utvisar, att bokföring m. m.
ej är riktig eller att stöd för avdraget ej helt finnes, kan då också skönsmässig
bedömning av förlustavdraget äga rum? Ordalagen i författningstexten
synes närmast giva vid banden, att förlustavdraget bör helt underkännas.
Även om förlust icke kan styrkas borde för det fall att beskattnings™^n.
<?i8^ieten är övertygad om att viss förlust ändock förelegat, möjlighet
förefinnas till bedömning efter skön.
Ett annat spörsmål som berörts i yttrandena är frågan om den skattskyldige
skall ha rätt att efter eget gottfinnande fördela förlustbelopp på olika
år inom kvittningsperioden. Utredningen medger, såsom framgår av den
tidigare lämnade redogörelsen, i sitt förslag en dylik valrätt. En annan
fråga är i vad mån förlusten skall prövas varje gång förlustavdrag yrkas
eller om prövning av förlustbeloppet skall ske i ett sammanhang första
opaginerad Kontrollera mot PDF
09
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1900
gången förlustavdrag yrkas. I detta senare hänseende har utredningen, såsom
också tidigare nämnts, tänkt sig en prövning i etapper.
I fråga om den fria valrätten anser riksskattenämnden att en sådan ordning
visserligen komplicerar tillämpningen men att den av billighetsskäl
torde böra godtagas. Självfallet måste, tillägger nämnden, till beloppet preciseras
det avdrag för tidigare års förlust, som han visst år vill åtnjuta.
överståthållarämbetet har i och för sig icke något att erinra emot, att
den skattskyldige medgives rätt att fördela förlustavdraget på olika år, men
vill för sin del uttala starka betänkligheter emot den föreslagna ordningen,
enligt vilken förlusten såsoin sådan skall fastställas i olika etapper. Ämbetet
anför vidare.
I de säkerligen ofta förekommande fall, där den skattskyldige behöver
förete räkenskaper, anteckningar eller annat material för att därmed styrka
behörigheten i det yrkade förlustavdraget, skulle det av utredningen förordade
förfaringssättet medföra avsevärda olägenheter för såväl den skattskyldige
som för taxeringsmyndigheterna. Vari olägenheterna bestå, därest
i dylika fall ett definitivt fastställande av förlusten icke kan ske med en
gång, ligger i öppen dag. Det skulle mången gång bli nödvändigt för den
skattskyldige att år efter år, då han vill utnyttja sin rätt till avdrag för
en under ett visst år uppkommen förlust, förete sina räkenskaper och annat
utredningsmaterial för förluståret. Vidare bör det framhållas, att det av utredningen
föreslagna förfarandet åstadkommer en icke önskvärd uppdelning
av ett speciellt moment i taxeringsarbetet. Med hänsyn härtill finner
överståthållarämbetet för sin del, att det vore enklast om den vid taxeringen
avdragsgilla förlusten för ett visst år kunde fastställas i sin helhet det år,
då förlustavdraget första gången yrkas tillgodofört.
För fastställelse på en gång av förlustens hela belopp vid taxeringen för
det första kvittningsåret, uttalar sig även länsstyrelserna i Södermanlands,
Gotlands, Malmöhus, Västmanlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län.
På utredningens linje går däremot länsstyrelsen i Älvsborgs län, detta
med hänsyn till att man eljest inte kan undvika uppkomsten av processer,
som avser negativ taxering.
Mot fri valrätt för den skattskyldige i fråga om förlustbeloppets fördelning
inom kvittningsperioden uttalar sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län och anför.
Det ingiver alltid betänkligheter att skänka en skattskyldig rätt att själv
välja hur han vill placera olika avdrag i tiden. Antag att den skattskyldige
haft förlust för år 1 och och vinst för år 6, medan några av mellanliggande
år visa överskott men icke till sådant belopp, att taxeringar kunnat antecknas
i taxeringslängden. Från taxering av garantibelopp enligt kommunalskattelagen
bortses här. I ett sådant läge bör taxeringsmyndigheten vara
oförhindrad att pröva om och i vad mån de mellanliggande taxeringarna
kunnat konsumera det första årets förlust. Möjligen bör detsamma gälla
om taxerad inkomst visserligen redovisats men någon beskattningsbar inkomst
icke blivit påförd enligt förordningen om statlig inkomstskatt. Befinnes
det vid eu sådan prövning att underskottet skulle kunnat utnyttjas
under mellantiden, hör underskottsavdrag^ icke godkännas vid det sista
årets taxering. Skulle eftertaxering för något mellanliggande år kunna ifråga
-
70
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
komma, synes det naturligt att taxeringsmyndigheten skall vid eftertaxe
nngen
avräkna föreliggande förlustavdrag.
„ Har den skattskyldige underlåtit att utnyttja förlustavdraget under ett
.. ^an ^a^ möjlighet härtill, bör han icke kunna åberopa denna omständighet
som stöd för att föra avdraget vidare. Har ett fel förelupit -Tett01?1
underlåtenhet att yrka avdrag för visst år, bör felet rättas för samma
år i den mån så är möjligt enligt vanliga besvärsregler.
Länsstyrelsen föreslår i enlighet härmed att ett förlustavdrag skall utnyttjas
i bestämd ordning. Regeln bör vara, att förlustavdrag skall utnyttjas
sa snart som möjligt och i den mån vinst uppkommer. Härefter eventuellt
återstående förlust bör givetvis få förskjutas till senare år inom kvittningspenoden.
°
Länsstyrelsen i Jämtlands län vill inte heller godtaga en oinskränkt valratt
för den skattskyldige i det hänseende varom nu är fråga. Länsstyrelsen
i Blekinge lön befarar, att en dylik valrätt under vissa förhållanden kan på
ett betänkligt sätt komma att inverka på skatteunderlagets storlek.
En fråga som har nära samband med de nu berörda spörsmålen om valrätten
beträffande förlustavdragets fördelning och om prövningen av förlustavdragets
belopp upptas av riksskattenämnden.
Yrkas ett år avdrag för förluster, vilka hänföra sig till flera år och be1
mnes, att avdrag för den förlust, som hänför sig till det tidigaste året, ej
• j-x . g°dkannas, uppkommer fråga, huruvida den skattskyldige subsmiart
skall anses hava yrkat att erhålla motsvarande större avdrag för förlust
för senare år. Utan uttrycklig förklaring från den skattskyldige, att
detta ar hans mening, torde icke kunna antagas att så är fallet. Har den
skattskyldige icke uttalat sig i saken i sin deklaration, bör sålunda ett förtydligande
yttrande inhämtas från honom. Därvid bör det stå den skattskvldige
fritt afl i forsta hand yrka fullt avdrag för förlusten från tidigare år
?c . 1 an«ra hand alternativt att, i den män avdrag vägras därför, avdrag
i stället måtte medgivas för förlust, som hänför sig till senare år. Formulerar
den skattskyldige sitt yrkande på sätt nu sagts och bringas taxeringen
ned till noll genom bifall till det alternativa yrkandet, skall han underrättas
lla™™- P?.1? situationen kan då uppkomma, ätt den skattskyldige vill ha sin
rätt till fullt avdrag for förlusten från det tidigare året prövad i högre instans.
Det kan ifrågasättas, om besvärsrätt enligt gällande regler och praxis föreligger
för en sådan situation. Regeringsrätten har visserligen i några enstaka
1 py^at ™ga, som icke avsett ändring av taxering (se t. ex. RÄ 1957 not
bi 1515), men det ter sig ovisst huruvida besvärsrätt skulle medgivas i nu
beskrivna situation. Möjlighet bör emellertid finnas för den skattskvldige
att 1 ,®u dyhkf fall vinna omprövning i högre instans. Riksskattenämnden
toreslar därför, att under ärendets fortsatta beredning denna fråga klar
-
Ett annat spörsmål som i några av remissyttrandena diskuterats i anslutning
till problemet om tidpunkten för förlustens fastställande är frågan
om vilken taxeringsinstans som i första hand skall pröva förlustbeloppets
storlek. Med utredningens uppläggning av förslaget — därvid det bl. a.
förutsatts att den skattskyldige i regel tillgodoför sig förlustavdrag i deklarationen
för det år då vinst uppkommit, mot vilken förlusten skall avräknas
har den tämligen givna konsekvensen varit att det skulle ankomma
på taxeringsnämnden att verkställa denna prövning. Detta har också varit
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
71
utredningens mening. Till utredningens förslag härutinnan ansluter sig riksskattenämnden,
som anför.
Yrkande om förlustavdrag skall enligt utredningens förslag i princip
framställas i deklarationen det år, då avdraget önskas utnyttjat, och sålunda
prövas i första hand av taxeringsnämnden. Den ordningen vore också tänkbar,
att yrkandet skulle framställas i särskild ordning hos prövningsnämnden
såsom är fallet med ansökningar enligt förordningen om beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst. Till förmån för sistnämnda
ordning talar bl. a. att fråga ofta kommer att bliva om svårutredda saker och
komplicerade spörsmål samt om tillämpning av äldre lagstiftning. Frågor
om förlustavdrag torde visserligen företrädesvis komma att uppträda inom
sådana nämnder, som äro utrustade med kvalificerad personal. Icke förty
torde emellertid, särskilt i bolagstaxeringsnämnderna, befattningen med
förlustavdragen kunna komma att medföra en icke oväsentlig arbetsökning.
Enligt riksskattenämndens mening innebär det emellertid ur taxeringsteknisk
synpunkt så stora fördelar att förlustavdraget gives karaktär av ett
deklarationsavdrag att angivna nackdelar uppvägas. Riksskattenämnden
tillstyrker därför den föreslagna ordningen. Vad ovan anförts om de svårigheter,
som kunna uppkomma vid prövningen av förlustavdrag, talar emellertid
för att i vart fall en särskild efterkontroll av avdragen från taxeringsintendentens
sida kan vara påkallad. Riksskattenämnden föreslår därför
att i 32 § taxeringskungörelsen föreskrives skyldighet för taxeringsnämnden
att till taxeringsintendenten anmäla de fall då förlustavdrag prövats.
Till samma resultat i instansfrågan kommer länsstyrelsen i Malmöhus
län, som uttalar att bestämmelserna om förlustutjämning får anses förhållandevis
enkla i tillämpningen.
Några remissinstanser förordar emellertid alternativet att låta förlustavdragen
underställas prövningsnämnden såsom första instans. Sålunda anför
länsstyrelsen i Hallands län.
Utredningsmannen utgår ifrån att taxeringsnämnderna i första hand
skola tillämpa reglerna om förlustutjämning. Endast i undantagsfall skulle
prövningsnämnden bli första instans. Länsstyrelsen anser det mycket tveksamt,
om taxeringsnämnderna verkligen äro kompetenta att avgöra dessa
ofta mycket komplicerade frågor. Visserligen kan det förutsättas att de
särskilda taxeringsnämnderna med fast anställd personal eller med personal
övervägande från länsstyrelserna kunna gå i land med uppgiften
men detta gäller icke de lokala nämnderna, vilka i relativt slor omfattning
skulle få att handlägga dylika ärenden. Mot att taxeringsnämnderna skola
handlägga dessa frågor talar även det förhållandet, att taxeringsnämnderna
icke ha tillgång till mer än två års deklarationer, vilket nödvändigtvis måsle
medföra ett omfattande rekvisitionsförfarande från länsstyrelsen och
mellankommunala prövningsnämnden till förfång för taxeringsarbetets rationella
bedrivande. Slutligen kan det förutsättas, att deklarationer med
redovisade underskott ofta äro av så bristfällig beskaffenhet, att de inte
kunna läggas till grund för taxering. Man kan förutsätta att taxeringsrevisioner
ej sällan måste tillgripas för att ernå ett riktigt resultat. Detta kan
som regel inte medhinnas under taxeringsarbetet i första instans utan måste
anstå till prövningsnämndsstadiet.
Även länsstyrelsen i Älusborys län ifrågasätter, med utgångspunkt från
den komplicering av beskattningsreglerna, som de föreslagna bcstämmel
-
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
serna enligt länsstyrelsens mening innebär, om det inte i stället bör ankomma
på prövningsnämnd att taga ställning till yrkanden om förlustavdrag.
Länsstyrelsen vill härutinnan särskilt åberopa de svårigheter som måste
förutsättas uppkomma för taxeringsnämnderna vid tillämpningen av exempelvis
reglerna om förlustavdragets utnyttjande i olika kommuner, om
förlustavdrag och realisationsvinstberäkning samt om förlustavdragets utnyttjande
av annan än den som haft förlusten.
Uppfattningen att frågor om förlustavdrag i första hand skall bedömas
av prövningsnämnd delas också av länsstyrelserna i Kalmar och Kopparbergs
län.
Departementschefen
Ställningstagandet till frågan om tidpunkten för förlustens fastställande
blir i viss mån grundläggande för utformningen av lagstiftningen om förlustutjämning.
Bestämmelserna måste utformas efter delvis helt olika principer
beroende på vilket alternativ man väljer.
Inom utredningen har diskuterats två alternativ att lösa denna fråga. Det
ena går ut på att förlusten fastställes det år då den utnyttjas; det andra innebär
att förlusten fastställes redan vid taxeringen för förluståret. Utredningen
har förordat det förstnämnda alternativet, medan en expert inom
utredningen i särskilt yttrande gjort sig till talesman för det sistnämnda.
Båda de nämnda alternativen har uppenbara för- och nackdelar. Det är
mot denna bakgrund man har att se de förslag till kompromisser mellan
de av utredningen diskuterade alternativen som framförts i en del yttranden.
Intet av dessa förslag synes emellertid kunna godtagas. Ett av dem, som
framförts av några länsstyrelser, innebär, att man skulle använda det ena
inom utredningen diskuterade alternativet för rörelseidkare och det andra
för jordbrukare och innehavare av annan fastighet. Beträffande detta förslag
kan framhållas, att det skulle medföra att man för skilda kategorier
skattskyldiga skulle tillämpa olika processuella regler. Förslaget skulle f. ö.
vara mindre väl lämpat för de icke ovanliga fall då en skattskyldig har olika
förvärvskällor. Förlusten måste givetvis beräknas på grundval av resultatet
i samtliga förvärvskällor, och den väsentliga svårigheten torde ofta nog
komma att bestå i att beräkna det överskott i annan förvärvskälla som skall
avräknas från ett underskott.
Vad åter angår det av kammarrätten diskuterade alternativet att förlusten
preliminärt fastställes vid taxeringen för förluståret och definitivt bestämmes
när förlusten utnyttjas skulle detta utan tvivel vara förenat med
vissa fördelar. Det synes emellertid också vara behäftat med olägenheter
som vidlåder båda de inom utredningen diskuterade lösningarna. Taxeringsnämnderna
skulle inte undgå arbetet med att fastställa förluster som sedan
i stor utsträckning inte utnyttjas. Ändå skulle en ny prövning i ett flertal
fall bli nödvändig det år förlustavdrag yrkas. Från processuell synpunkt
73
Knngl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
förefaller det vidare betänkligt att införa en ordning innebärande att den
taxeringsnämnd som skall slutligt pröva ett förlustavdrag inte utan yrkande
av den skattskyldige skall kunna ändra den preliminärt fastställda förlusten;
detta skulle åter få ske, om taxeringen dragés inför högre instans.
Den högre instansen skulle därvid kunna ändra taxeringsnämndens beslut
på grunder som denna varit lagligen förhindrad att tillämpa. Det kan vidare
befaras, att de fiskaliska intressena skulle kunna bli otillbörligen åsidosatta
med en sådan ordning.
Jag finner därför att valet måste stå mellan de båda inom utredningen
diskuterade möjligheterna.
Alternativet att fastställa förlusten redan vid taxeringen under förluståret
är i ett väsentligt hänseende överlägset det av utredningen förordade.
Prövningen skulle äga rum vid en tidpunkt, då uppgifterna för förlustens
beräknande är aktuella. Betydelsen härav framträder i synnerhet om förlustavdraget
yrkas flera år efteråt. Emellertid torde det, som några länsstyrelser
påpekat, vara sannolikt att uppkomna förluster i flertalet fall kommer
att utnyttjas redan under det första eller något av de första följande
åren. Med tanke härpå torde skillnaden i förevarande hänseende mellan de
båda alternativen inte vara så stor som i förstone kan synas. I någon mån
kan f. ö. intresset av att erhålla ett tillförlitligt material för bedömning av
förlusten tala till förmån för ett uppskov med fastställandet. Detta kan, såsom
riksskattenämnden framhållit, bli fallet om det är tveksamt om den
verksamhet, vari förlusten uppkommit, är yrkesmässig.
Utredningen har såsom ett viktigt skäl för att förlägga förlustens fastställande
till det år då avdrag yrkas åberopat, att taxeringsmyndigheterna eljest
skulle få ägna arbete åt att pröva och beräkna förluster som sedermera
skulle komma att sakna betydelse från taxeringssynpunkt. Av utredningens
siffermaterial framgår, att så stor del av de bolag som ett år redovisat förluster
som inemot hälften inte skulle kunna utnyttja dessa för förlustavdrag.
Även enligt min mening är detta argument betydelsefullt. Man bör inte
utan tvingande skäl godtaga en anordning, som innebär att taxeringsmyndigheterna,
med åsidosättande av andra uppgifter, skulle ägna tid och kraft
på ett kontrollarbete om vilket man vet att det till stor del blir meningslöst.
Det bör vidare beaktas, att arbetet skulle komma att utföras i medvetande
om denna dess karaktär. Denna omständighet ger mig anledning betvivla,
att förlustens fastställande på ett tidigt stadium skulle kunna ge ett materiellt
riktigare resultat än en prövning i samband med att avdrag yrkas.
Man kan, såsom utredningen och flera remissinstanser påpekat, inte vänta
eller ens begära att taxeringskontrollen i dessa fall skulle insättas med samma
intensitet som på omedelbart aktuella uppgifter. Att de ännu jämförelsevis
fåtaliga arbetskrafter som står till förfogande för taxeringsrevision
skulle användas till att kontrollera förlustfallen kan under sådana förhållanden
inte förväntas. Situationen skulle kunna utnyttjas av mindre nogräknade
skattskyldiga. Men det påtalade förhållandet skulle också kunna
74 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
bli till nackdel för andra skattskyldiga. Den som är inne i en förlustperiod
kan, såsom utredningen framhållit, sakna intresse för att lägga ned arbete
och kanske kostnader på en process om rätt till eller storleken av ett förlustavdrag,
om vilket han inte vet huruvida det någonsin kan utnyttjas.
Ett starkt skäl för att använda det av utredningen förordade alternativet
är, att man eljest inte skulle kunna göra lagstiftningen tillämplig på förluster
som uppkommit mer än ett år före lagstiftningens ikraftträdande. Det
skulle nämligen vara förenat med allvarliga olägenheter att ens under en
övergångstid tillämpa de båda alternativen parallellt med varandra.
Slutligen bör det framhållas, att det av utredningen förordade alternativet
inte innebär något ingrepp i den ordning som gäller för taxeringsprocessen.
Alternativet att fastställa förlusten redan i samband med taxeringen
för förluståret skulle däremot innebära ett betydande sådant ingrepp. I
motsats till vad nu är fallet skulle negativa taxeringar behöva åsättas med
åtföljande ändringar i det komplicerade systemet för längdföring m. m.;
man skulle införa ett slags fastställelsetalan i den vanliga taxeringsprocessen,
något som hittills inte varit aktuellt. En avsevärd komplicering av taxeringsförfarandet
skulle föranledas härav.
Av nu anförda skäl vill jag i likhet med flertalet av de hörda myndigheterna
och organisationerna tillstyrka utredningens förslag att förlusten skall
fastställas det år då den utnyttjas.
Om bestämmelserna utformas i enlighet med utredningens förslag följer
därav, att förlusten fastställes endast till den del den utnyttjas. Några remissinstanser
har förordat, att förlustens hela belopp skulle fastställas vid
taxeringen för det första kvittningsåret. Fördelarna med en sådan ordning
skulle emellertid, såvitt jag kunnat finna, bli ganska obetydliga. Det bör
nämligen beaktas att den skattskyldige i flertalet fall torde komma att snarast
möjligt söka utnyttja ett förlustavdrag. Några nämnvärda olägenheter
av utredningens förslag att förlusten fastställes endast till den del den utnyttjas
liksom att den skattskyldige, om han så önskar, äger efter eget skön
fördela förlustbeloppet inom kvittningsperioden torde därför inte behöva
befaras. Å andra sidan kan enligt min mening tungt vägande invändningar
göras mot det av remissinstanserna framförda förslaget. Det skulle innebära
att man enbart för sadana mycket speciella fall skulle i taxeringsförfarandet
införa ett slags fastställelsetalan. Härav skulle föranledas avsevärda komplikationer
både i lagstiftningen och i taxeringsförfarandet, längdföringen
m. m. Av nu anförda skäl anser jag mig böra tillstyrka utredningens förslag
även i denna del.
Jag delar vidare utredningens uppfattning att bevisbördan i fråga om förlustens
storlek bör åvila den skattskyldige. Såsom länsstyrelsen i Västernorrlands
län framhåller har man knappast anledning antaga att bevisskyldigheten
kommer att vara oskäligt betungande för den skattskyldige. Har
den skattskyldige fullgjort sin skyldighet enligt 20 § taxeringsförordningen
att föra och bevara räkenskaper eller de enklare anteckningar, som ifrågakommer
exempelvis för lantbrukare, bör det inte möta några svårigheter
75
Kungi. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
att visa en under tidigare år uppkommen förlust. Med anledning av vad länsstyrelsen
i Kronobergs län anfört beträffande möjligheten av skönsmässig
bedömning av förlustens storlek vill jag framhålla att, om taxeringsmyndigheterna
är övertygade om att förlusten i vart fall uppgår till ett visst belopp,
avdrag givetvis skall medgivas med detta belopp.
Riksskattenämnden tar i sitt yttrande upp frågan om en skattskyldig har
möjlighet vinna omprövning i högre instans beträffande storleken av förlust
i visst fall, nämligen då den skattskyldige i första hand yrkar avdrag
för förlust hänförlig till ett visst år och alternativt — om yrkat avdrag ej
kan tillfullo godkännas — för så stor del av förlust hänförlig till ett senare
år att någon taxering ej uppkommer. Jag delar riksskattenämndens uppfattning
att den skattskyldige i och för sig har ett berättigat krav att få i
högre instans sitt förstahandsyrkande prövat och är med nämnden tveksam,
om detta kan ske i avseende å den taxering, som nämnden med sitt
uttalande åsyftar. Skulle så tilläventyrs visa sig ej vara fallet, lärer å andra
sidan intet hindra den skattskyldige att ett följande vinstår yrka det senare
förlustavdraget, därvid skattedomstolarna ofrånkomligen lärer ha att pröva,
om vid det tidigare tillfället detta senare förlustavdrag behövt konsumeras.
Jag erinrar om att enligt vedertagna principer domskäl ej vinner laga kraft.
Utredningen har förutsatt att det skall ankomma på taxeringsnämnderna
att verkställa prövning av förlustavdragen. Några remissinstanser har uttalat
sig för att denna prövning borde ankomma på prövningsnämnderna.
Emellertid torde, som bl. a. riksskattenämnden framhållit, ur taxeringsteknisk
synpunkt så stora fördelar vara att vinna på att ge förlustavdraget karaktär
av deklarationsavdrag att man får ta de nackdelar, som eventuellt
kan vara förknippade med att prövningen verkställes av taxeringsnämnderna.
Det är dock angeläget att taxeringsintendenten framför allt under de första
åren ägnar särskild uppmärksamhet åt taxeringsnämndernas arbete med
fastställande av förlustavdrag.
Den föreslagna lagstiftningen om förlustutjämning kommer att kräva
vissa kontrollåtgärder i syfte att möta risk för dubbelavdrag m. m. Det torde
få ankomma på riksskattenämnden att i samråd med taxeringsintendenterna
undersöka hur denna kontroll lämpligen bör anordnas.
Kvittningsperiodens längd
Utredningen
Längden av den tidsperiod, varunder den föreslagna förlustutjämningen
får ske, har av utredningen bestämts så att förlust, som visats föreligga
vid taxeringen för ett beskattningsår och som inte kunnat avräknas vid
samma taxering, får föras fram till kvittning mot överskott som föreligger
vid taxering för en följande sexårsperiod eller, närmare bestämt, senast det
beskattningsår, för vilket taxering sker sjätte kalenderåret efter det, då
taxering för förluståret ägt rum.
76
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
Beträffande kvittningsperiodens längd anför utredningen följande.
Om man vill uppnå en fullständig förlustutjämning, bör förlusterna principiellt
få föras fram till kvittning under obegränsad tid. Emellertid talar
praktiska skäl mot en obegränsad eller mycket lång kvittningsperiod. Ju
längre tid som förflyter mellan förlustens uppkomst och den senare kvittningen,
desto större blir svårigheterna för den skattskyldige att utreda och
styrka den förlust, som skall kvittas, samt för myndigheterna att kontrollera
riktigheten av de uppgifter, som den skattskyldige lämnat.
Med ledning av det anförda konstaterar utredningen, att kvittningsperioden
måste begränsas, samt anför vidare bl. a. följande.
När det gäller att bedöma periodens längd kan en jämförelse med de utländska
systemen bjuda vägledning. Det torde därvid utan vidare kunna
konstateras, att i de länder där kvittningsperioden är mycket kort, d. v. s.
i de fall då den omfattar endast två eller tre år, den förlustutjämning som
kan åstadkommas ofta måste bli ofullständig och ineffektiv. Betydligt gynnsammare
erfarenheter utvisar de länder, i vilka kvittningsperioden omfattar
fem eller sex år. Sådana perioder är ganska vanliga och mycket talar för
att även för vårt lands vidkommande stanna för en motsvarande begränsning
av kvittningsperioden. Utredningen är självfallet medveten om att
inte ens en fem- eller sexårsperiod utesluter att förlustutjämningen understundom
helt eller delvis inte kommer till stånd. Utredningen anser detta
likväl icke vara tillräckligt skäl för att föreslå en längre kvittningsperiod
än sex år. De stickprovsundersökningar som utredningen låtit göra angående
förlustfrekvensen hos ett antal skattskyldiga antyder, att en förlustutjämning
i fall, där en sådan över huvud synes kunna bliva aktuell, merendels
kan åstadkommas inom en sexårsperiod. Med den ståndpunkt, som
enli§t vad som redan nämnts, intagit i fråga om tidpunkten
för förlustavdragets fastställande, kan också anföras följande skäl sosn
starkt talar för att i^ den svenska lagstiftningen begränsa kvittningsrätten
till de sex följande åren. Enligt gällande bestämmelser i taxeringsförordningen
och i taxeringskungörelsen skall deklarationer i allmänhet förstöras
sedan sex år förflutit efter taxeringsårets utgång. Beträffande aktiebolags
och ekonomiska föreningars deklarationer gäller visserligen att de skall förvaras
intill dess sex år förflutit efter utgången av det år, varunder bolaget
eller föreningen blivit upplöst, och först därefter förstöras. För sådana juridiska
personer utgör därför deklarationernas förvaringstid inte i och för
sig hinder för en längre kvittningsperiod. Det kan också erinras att företagsbeskattningskommittén
på sin tid föreslog en tioårsperiod för juridiska
personer. Enligt utredningens mening synes emellertid en enhetlig kvittningsperiod
för alla skattskyldiga vara att föredraga.
Remissyttrandena
De flesta remissinstanserna har godtagit den av utredningen föreslagna
sexårsperioden. Några instanser förordar att förlustöverföringen i stället
begränsas till en femårig kvittningsperiod. På något håll ifrågasättes en
tioårig kvittningsperiod för aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Kammarrätten ansluter sig till utredningens förslag i fråga om kvittningsperiodens
längd. Enligt kammarrätten skulle otvivelaktigt den skattskyldiges
möjligheter att, om så erfordras, styrka det befogade i avdragsvrkandet,
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
om det i första hand framställdes vid annan tidpunkt än i samband med
förluståret, avsevärt försvåras, för den händelse kvittningsrätten utsträcktes
till att omfatta en längre period än sex år. Ett mera framträdande behov
av en längre period kan därför enligt kammarrätten ej anses föreligga för
andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska föreningar. Även för de
senares vidkommande torde en sexårsperiod vara tillräckligt lång för att i
skälig omfattning medgiva utnyttjande av tidigare förlust. Härtill kommer,
framhåller kammarrätten, att myndigheternas kontrollmöjligheter — i de
skattskyldigas intresse — med avseende å granskning av deklarationsmalerial
finnes för alla skattskyldiga i full utsträckning bevarade vid en period
av förordad längd.
Det är även riksskattenämndens uppfattning att det i allmänhet är tillfyllest
och tillika mest ändamålsenligt med en kvittningsperiod som omfattar
sex år.
Överståthållarämbetet, som också ansluter sig till utredningens mening
i denna fråga, betonar särskilt, att en längre kvittningsperiod än den av
utredningen föreslagna med hänsyn till svårigheterna att prestera godtagbar
utredning i de enskilda fallen icke kan accepteras. Även andra skäl,
bland annat deklarationernas förvaringstid hos myndigheterna, talar starkt
för att kvittningsrätten begränsas till en sexårsperiod.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.
Vad angår frågan om kvittningsperiodens längd torde det kunna diskuteras,
huruvida icke den föreslagna tidsperioden sex år är väl kort. Då emellertid
deklarationsmaterialet för förluståret bör finnas tillgängligt vid det
tillfälle, då yrkande om underskottsavdrag framställes, skulle en utsträckning
av den föreslagna tiden vålla betydande praktiska svårigheter ur arkiveringssynpunkter.
Någon anledning att utsträcka tidsperioden för de
skattskyldiga, vilkas deklarationer redan nu förvaras under längre tid än
eljest förekommande sex år, anser länsstyrelsen icke föreligga. Det skulle
för de sistnämndas del innebära en favorisering.
En annan uppfattning i sistnämnda hänseende hyser länsstyrelsen i Örebro
län, som anför följande.
En konsekvens av utredningsmannens förslag blir emellertid, att kvittningsperioden
icke kan göras längre än den tid, för vilken deklarationsmaterialet
finnes förvarat, enär taxeringsmyndigheterna vid det tillfälle yrkande
om förlustutjämning framställes givetvis måste ha tillgång till de
deklarationer, vari förluster redovisas, för att kunna fastställa desammas
storlek. Många gånger torde också bliva nödvändigt med taxeringsrevision i
detta sammanhang. Ur näringslivets synpunkt och med hänsyn till konjunkturcyklarnas
längd kan väl ifrågasättas, om ej den av utredningen
föreslagna kvittningsperioden är väl kort. För aktiebolagen och de ekonomiska
föreningarna, för vilka deklarationerna skola bevaras tills bolagen
och föreningarna upplösas, finnes ej några större praktiska svårigheter att
medge eu förlustutjämning, avseende en väsentligt längre period än utredningen
föreslagit. För övriga skattskyldiga åter, vilkas deklarationer enligt
nuvarande bestämmelser skola förvaras allenast sex år, måste en utsträckning
av kvittningsperiodens längd medföra, att arkiveringen av deklarationsmaterialet
utslräckes att omfatta flera år än för närvarande. En dylik
78
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
utsträckning av arkiveringstiden är emellertid mycket oläglig och kan ej
tillstyrkas av länsstyrelsen. Det torde dock enligt länsstyrelsens mening
kunna ifrågasättas, om icke en något längre period för förluslutjämning -—
förslagsvis en tioårsperiod — kunde tillämpas för aktiebolag och ekonomiska
föreningar än för övriga skattskyldiga. För ifrågavarande juridiska
personer, till vilka den betydelsefullaste delen av landets ekonomiska liv är
koncentrerad, synes en utsträckt rätt till förlustavräkning vara mera värdefull
än för övriga skattskyldiga.
Uppfattningen att kvittningsperioden bör utsträckas till tio år för aktiebolag
och ekonomiska föreningar delas av Kooperativa förbundet, som härutinnan
anför.
Åtskilliga vägande skäl talar i och för sig för att kvittningsperioden bör
utsträckas att omfatta åtminstone tio år. Som motiv för att likväl begränsa
perioden även för dessa skattskyldiga till sex år anför utredningen bl. a.
att förlustutjämning enligt hittills gjorda erfarenheter merendels kunnat
åstadkommas inom en sexårsperiod. Vidare anför utredningen, att en enhetlig
kvittningsperiod bör gälla för samtliga skattskyldiga och att fastställandet
av förlustens storlek, vilket skall ske det år kvittning yrkas, försvåras
ju längre period som väljes. Förbundet finner ingen av dessa invändningar
ha sådan tyngd, att en tioårig kvittningsperiod för aktiebolag och
ekonomiska föreningar för den skull bör avvisas. Erfarenheterna från den
senaste krisen inom textilbranschen torde utvisa, att förlust kan föreligga
flera på varandra följande år av sådan omfattning, att gott och väl en tioårsperiod
kan behövas för fullständig återhämtning. Givetvis kan det vara
ett beaktansvärt önskemål om enhetliga bestämmelser för samtliga skattskyldiga,
men det torde dock kunna åberopas godtagbara skäl för att i detta
avseende ställa de berörda juridiska personerna i ett något gynnsammare
läge, bl. a. med hänsyn till att dessa i allmänhet torde representera större
företagsenheter med stora fasta kostnader och därmed följande risker för
relativt sett större bakslag under lågkonjunkturer.
Även Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare föreslår, att
kvittningsperioden för aktiebolag och ekonomiska föreningar utsträckes till
tio år. Handelskammaren framhåller som skäl härför, att förlustutjämning
under sex år icke är tillräckligt för vissa typer av företag. Som exempel nämner
kammaren gruvföretag eller företag, som skall utnyttja en uppfinning
eller forskningsresultat, beträffande vilka investeringsperioden är lång
innan vinst uppstår.
Kommerskollegium, som tagit del av sistnämnda uttalande, anför, att
vissa skäl måhända kan tala för handelskammarens uppfattning på denna
punkt, men vill dock för sin del förorda att frågan om en förlängning av
kvittningsperioden får bli beroende av erfarenheterna av systemets tillämpning.
En liknande uppfattning uttalar Sveriges köpmannaförbund, som eljest
finner den tidsperiod, utredningen föreslagit för kvittning, väl avvägd, samt
Svenska företagares riksförbund, som framhåller, att särskilt för nystartade
företag den föreslagna perioden kan komma att bli otillräcklig.
Några remissinstanser bär, såsom förut nämnts, förordat en femårig
kvittningsperiod i stället för den av utredningen föreslagna sexårstiden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
79
Den sålunda föreslagna förkortningen sammanhänger med de svårigheter
med avseende å tillgången till deklarationsmaterialet som kan uppkomma,
om man stannar för en längre kvittningsperiod. En del instanser föreslår
därför alternativt en förlängning av den förvaringstid som gäller beträffade
de skattskyldigas självdeklarationer.
Så anför t. ex. länsstyrelsen i Östergötlands län härom följande.
Ivvittningsperiodens längd har av utredningen föreslagits till sex år, motsvarande
den tid under vilken deklarationerna jämlikt 50 § 2 mom. taxeringsförordningen
i allmänhet skola bevaras. Den i taxeringsförordningen
sålunda angivna tidsperioden torde ha valts med tanke på att eftertaxering
kan ske för en period av fem år samt att det åtminstone i vissa fall —
bland annat för verkställande av kontantberäkning eller för kontroll — kan
vara nödvändigt att ha tillgång till den deklaration som avgivits närmast
före femårsperiodens början. Därest kvittningsperioden fastställes till sex
år synes av samma anledning tiden för deklarationernas bevarande böra förlängas
till sju år så att även den deklaration, som avser året före det första
året under kvittningsperioden, finnes i behåll. Det kan emellertid ifrågasättas,
huruvida icke en kvittningsperiod av allenast fem år kan anses
tillräcklig. Jämväl inom utredningen synes man ursprungligen ha räknat
med en femårig kvittningsperiod. Om kvittningsperioden bestämmes till
fem år skulle någon ändring av 50 § 2 mom. taxeringsförordningen icke
bliva erforderlig och överensstämmelse skulle vinnas med det antal år, för
vilka ettertaxering kan ske.
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Blekinge, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands samt Gävleborgs län.
En annan lösning av förevarande spörsmål anvisas av länsstyrelsen i
Malmöhus län, som anför följande.
En komplikation kan uppstå på grund av bestämmelserna om utgallring
av självdeklarationer. Enligt utredningen skall, om exempelvis taxering
för förluståret sker år 1958, förlustavdraget utnyttjas senast vid 1964
års taxering. Självdeklaration, som år 1958 avgivits av skattskyldig som
icke är aktiebolag eller ekonomisk förening, skall gallras år 1965. Om
detta sker i början av året kan följden sålunda bli, att deklarationen för
förluståret är förstörd, om ärendet beträffande 1964 års taxering kommer
upp i prövningsnämnden först under första halvåret 1965. Därest i taxeringskungörelsen
införes en bestämmelse om skyldighet för taxeringsnämnden
att vid yrkande om förlustavdrag rekvirera den skattskyldiges deklaration
för förluståret, torde antalet fall, där förlustårets deklaration hunnit
utgallras, då yrkande om förlustavdrag framställes, reduceras till ett minimum.
Länsstyrelsen vill därför förorda att i taxeringskungörelsen införes en
bestämmelse av nu nämnd art.
Med avseende å den formulering som bestämmelsen om kvittningsperioden
fått enligt förslaget (3 § förordningen om rätt till förlustutjämning)
yttrar riksskattenämnden.
I anledning av att kvittningsperiodens slutpunkt anknutits till beskattningsår
och icke till taxeringsår vill riksskattenämnden erinra om att en
skattskyldig i besvärsmål äger möjlighet att kvittningsvis framställa yrkanden
om avdrag, avseende visst beskattningsår, även efter vederbörligt
taxeringsårs utgång; motsvarande gäller vid ef ter taxering. Det finnes sålunda
med den föreslagna formuleringen möjlighet alt även åtskilliga år
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
efter den sexåriga kvittningsperiodens utgång framställa yrkande om förlustavdrag.
Nämnda konsekvens synes emellertid icke behöva ingiva några
allvarligare betänkligheter. Visserligen torde den skattskyldiges deklaration
för förluståret vid sådan tidpunkt icke finnas i behåll i länsstyrelsens arkiv
men, om han trots detta kan bevisa sin rätt till förlustavdrag, ter det sig, åtminstone
vid fall av eftertaxering, naturligt att avdraget medgives.
Departementschefen
Frågan om kvittningsperiodens längd är, som utredningen framhållit, i viss
mån beroende av till vilken tidpunkt förlustens fastställande knytes. Om
förlusten, som jag tidigare förordat, i enlighet med utredningens förslag
fastställes först i samband med utnyttjandet, följer därav, att kvittningsperioden
inte kan sättas längre än den tid, under vilken deklarationerna bevaras.
Arkiveringen av det omfattande deklarationsmaterialet kräver stora utrymmen,
och en utsträckning av arkiveringstiden kan knappast ifrågakomma.
Beträffande fysiska personer kan kvittningsperioden därför sättas till
högst sex år. Något behov av en längre kvittningsperiod för dessa skattskyldiga
torde inte heller föreligga. Å andra sidan synes en kvittningsperiod
på sex år inte behöva inge några större betänkligheter från kontrollsynpunkt,
och jag kan därför i likhet med flertalet remissinstanser tillstyrka
utredningens förslag i denna del.
För aktiebolag och ekonomiska föreningar förvaras deklarationerna så
länge bolagen eller föreningarna finnes till. Tiden för deklarationernas bevarande
utgör sålunda för dessa skattskyldiga inte något hinder för en
längre kvittningsperiod än sex år. Några remissinstanser har föreslagit att
perioden skulle utsträckas till tio år. Emellertid torde även för nu ifrågavarande
skattskyldiga en kvittningsperiod av sex år i regel vara tillfyllest.
Då en enhetlig kvittningsperiod är att föredraga, bör man enligt min mening
tills vidare sätta kvittningsperioden till sex år för samtliga skattskyldiga.
Det förhållandet att kvittningsperioden för skattskyldig, som inte är aktiebolag
eller ekonomisk förening, sammanfaller med den tid, under vilken
deklarationen skall förvaras kan, som några remissinstanser framhållit, göra
det angeläget att taxeringsnämnderna i tid rekvirerar deklarationen för förluståret.
Att införa uttrycklig bestämmelse härom i taxeringskungörelsen
synes dock inte erforderligt. Det får ankomma på taxeringsintendenterna
att i sina anvisningar göra taxeringsnämnderna uppmärksamma på angelägenheten
av att deklarationerna för förluståren omedelbart rekvireras, om
risk föreligger att de eljest förstöres.
Riksskattenämnden har påpekat, att — som bestämmelserna utformats
—■ fråga om prövning av förlustavdrag kan uppkomma vid en tidpunkt, då
deklarationen för förluståret förstörts, nämligen i samband med kvittningsyrkande
eller vid eftertaxering. I likhet med nämnden finner jag det
befogat att, om storleken av förlusten kan styrkas, avdrag får åtnjutas även
i dylika fall. Det ligger dock i sakens natur att särskilt stora krav på ut
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
81
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
redning om förlustens storlek måste ställas när yrkandet om förlustavdrag
framställes vid en sådan tidpunkt, något som för övrigt följer redan av allmänna
processprinciper.
Förlustavdragets omfattning
Utredningen
Med förlust, som enligt skatteutredningens förslag skall få genom förlustavdrag
utnyttjas för förlustutjämning, förstås det belopp, varmed summan
av skattskyldigs underskott å förvärvskälla och övriga allmänna avdrag
visst beskattningsår (förluståret) överstigit sammanlagda beloppet av
den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor samma år.
Utredningens förslag innebär således att i princip samtliga förvärvskällor
skall omfattas av rätten till förlustutjämning. Utredningen anknyter härvidlag
i huvudsak till vad som för närvarande gäller i fråga om rätten att avdraga
underskott mot överskott inom annan förvärvskälla samma år. Ett par
inskränkningar har emellertid såsom framgår av anvisningarna till den föreslagna
förordningens 2 § ansetts erforder.iga. De åsyftade inskränkningarna
avser underskott å fastighet och rörelse i utlandet samt realisationsförlust.
Sådana underskott och förluster får alltså enligt förslaget inte inräknas
i förlustavdrag. Dessa inskränkningar har av utredningen ansetts motiverade
med hänsyn till de berörda förvärvskällornas speciella natur. Däremot
utesluter de föreslagna bestämmelserna inte att, om i dessa förvärvskällor
föreligger överskott, underskott hänförliga till andra inkomstslag får avräknas
i vanlig ordning från dessa överskott.
Om man bortser från de nu berörda speciella förvärvskällorna, föreligger
enligt förslaget beträffande förluster i övriga förvärvskällor inte någon annan
begränsning i rätten att utnyttja uppkommande underskott för avräkning
mot senare års vinster än som följer av kommunbandet vid kommunaltaxeringen.
Underskott å förvärvskälla, som är hänförlig till viss kommun,
får alltså vid taxering till kommunal inkomstskatt för senare år utnyttjas
för avräkning mot överskott å förvärvskälla i samma kommun men inte mot
överskott i annan kommun.
Vad beträffar de andra allmänna avdragen än underskott å förvärvskälla
innebär utredningens förslag, att samtliga de avdrag av sådant slag som anges
i 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt respektive 46 § 2
inom. kommunalskattelagen skall genom förlustavdrag kunna förskjutas
till annat år, allt i den mån de inte kunnat utnyttjas vid taxeringen för förluståret.
Med hänsyn till det nytillkomna 4 inom. i sistnämnda paragraf
får enligt utredningens förslag de i 2 mom. angivna allmänna avdragen
i den mån de vid taxeringen för förluståret inte kunnat utnyttjas i hemortskommunen
eller jämlikt det nyssnämnda 4 mom. i annan kommun
tillgodoföras den skattskyldige genom förlustavdrag under senare år, i första
hand vid taxering i hans hemortskommun — detta oavsett om hemortskom
(i
nihan g till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 30
82
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
munen är en annan än under förluståret — och i andra hand vid taxering i
annan kommun. I det senare fallet skall eventuell fördelning mellan olika
kommuner ske i enlighet med bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna
till 46 § kommunalskattelagen. Vid taxering till kommunal inkomstskatt skall
vidare enligt förslaget iakttagas, att, om den skattskyldige är berättigad till
förlustavdrag, som omfattar såväl underskott å förvärvskälla som andra
allmänna avdrag, och om förlustavdraget tidigare blivit delvis utnyttjat, skall
så anses som om vad som utnyttjats i första hand hänför sig till underskottet
å förvärvskälla — förutsatt att hinder enligt förut angivna regler inte
förelegat mot förlustavdragets utnyttjande i denna del.
Utredningen motiverar sin ståndpunkt, att förlustavdraget bör omfatta
även andra allmänna avdrag än underskott i förvärvskälla, bl. a. sålunda.
Det finns åtskilligt, som talar för att dessa avdrag inte skall behandlas
annorlunda än avdrag för underskott å förvärvskälla i avseende å rätt
att utnyttja dem som förlustavdrag. Det grundläggande skälet härför äi
självfallet att det är det samlade resultatet av inkomstberäkningen sådant
det kommer till uttryck i den taxerade inkomsten, vilken ju framkommer
sedan alla allmänna avdrag utförts, som ligger till grund för den fortsatta
skatteberäkningen. Man kan med andra ord uttrycka saken så att, om ett
negativt belopp framkommer såsom taxerad inkomst, fog finnes för synpunkten
att hela detta belopp bör få tagas i anspråk för förlustutjämning
framdeles och detta utan avseende å om förekomsten av detta negativa
belopp bottnar i förlust inom någon förvärvskälla eller i att inkomsterna
ej räckt till för att täcka allmänna avdrag av annan art. Endast i den mån
dessa senare avdrag, oaktat de vid den årliga taxeringen medges, likväl är
av alldeles speciell natur, torde kunna ifrågasättas att i förevarande sammanhang
utesluta dem.
Det må till eu början omedelbart framhållas, att vissa av de avhandlade
avdragen är sådana alt det av i huvudsak rent tekniska skäl har befunnits
mest ändamålsenligt att rubricera dem såsom allmänna avdrag och inte
medge dem till avdrag redan under den särskilda förvärvskällan, i vilket
sistnämnda fall de utan all diskussion skulle ha beaktats vid ev. rätt till
törlustutjämning. Hit hör t. ex. avgifterna för egen pensionsförsäkring,
aktuella exempelvis för en rörelseidkare, varmed må jämföras en hos en
i örelseidkare anställd SPP-ansluten löntagare, som äger under inkomst av
tjänst avdraga den del av lönen som inbetalts till försäkringsanstalten.
Man kan ock jämföra den enskilde rörelscidkaren med den, som driver
sin rörelse i aktiebolagsform; i det senare men inte i det förra fallet kan
så ordnas att pensionsförsäkringspremierna icke blir en post under allmänna
avdrag. Även beträffande periodiskt understöd kan understundom
ganska jämförliga förhållanden föreligga mellan de fall, där understödet
är att hänföra till särskild förvärvskälla och där det hör hemma under
allmänna avdrag; tvekan kan ävenledes i särskilda fall uppkomma var
avdraget rätteligen skall utföras.
Vad angår de avdrag, varom förmäles i 4 g 2 mom. statsskatteförordningen
och 46 § 3 mom. kommunalskattelagen, d. v. s. de speciella avdrag som kan
göras av gift kvinna med inkomst av rörelse eller eget arbete eller av gift
man med inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse, därest hustrun deltagit
i arbetet, torde, framhåller utredningen, dessa avdrag i förevarande sammanhang
inte utgöra något problem. Samtliga dessa avdrag ifrågakommer
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960 83
endast under den givna förutsättningen att förvärvskällan i fråga lämnat
sådan nettoavkastning, att avdragen faktiskt kan omedelbart utnyttjas. Det
kan med andra ord aldrig bli tal om att inräkna dem i något förlustavdrag.
Vad slutligen beträffar ortsavdraget har utredningen intagit ståndpunkten,
alt dylikt avdrag inte bör medräknas i förskjutningsbart underskott. Utredningen
framhåller att ortsavdragets uppgift är att garantera den skattskyldige
ett belopp, motsvarande existensminimum, fritt från skatt. Ortsavdraget
kan därför enligt utredningens mening inte likställas med de tidigare
behandlade avdragen och bör således principiellt inte få förskjutas till annat
år. Samma ståndpunkt har utredningen — dock utan att ingå närmare på
frågan — intagit beträffande avdrag för nedsatt skatteförmåga.
I samband med sitt ställningstagande till frågan om i vilken mån förlustavdrag
bör omfatta olika inkomstslag har utredningen i betänkandet framhållit,
att en speciell fråga är i vad mån rätt till förlustavdrag bör föreligga,
då skattskyldig försatts i konkurs eller då han inlett ackordsförhandling
utan konkurs jämlikt den särskilda lagen härom. Utredningen anför.
Det kan nämligen ifrågasättas att i likhet med vad som gäller i Norge föreskriva
att, sedan beslut meddelats om skattskyldigs försättande i konkurs
eller om inledande av offentlig ackordsförhandling, den skattskyldige inte
må äga rätt att vid inkomsttaxering efter sagda beslut tillgodoräkna avdrag
för förlust, hänförlig till tiden före samma beslut. För en sådan föreskrift talar
synpunkten, att rätten till förlustavdrag inte bör omfatta förlust som den
skattskyldige med hänsyn till beviljat ackord i realiteten icke själv bär. Härtill
kommer den ytterligare omständigheten att vinst som rörelseidkare erhållit
genom ackord icke torde beskattas enligt praxis, se RÅ 1929 not. Fi
396 och 2032. Å andra sidan kan gentemot den förstnämnda synpunkten invändas
att avgränsningen mellan olika slags förluster i de sammanhang varom
här är fråga inte alltid blir riktig genom ett generellt förbud av nyssnämnt
slag; det kan länkas att skattskyldig genom en sådan regel berövas
möjlighet att utnyttja förlust som ligger så pass långt tillbaka i tiden att den
inte berörts av den inträffade konkursen och att han själv fått bära förlusten.
Även om sådana fall i praktiken inte skulle vara så vanliga, skulle en dylik
konsekvens av den ifrågasatta regelns utformning vara otillfredsställande.
Än vidare kan göras gällande att en rätt till förlustavdrag rimligen bör
kvarstå för den del av den föreliggande förlusten, beträffande vilken borgenärerna
erhåller täckning i konkursen eller genom ackordsförhandlingarna.
Om eu regel av förut antytt slag anses erforderlig, lärer det emellertid, trots
det anförda, av praktiska skäl vara ofrånkomligt att den ges den angivna
schablonmässiga innebörden. Vad särskilt beträffar de rättsfall som nyss
åberopats till stöd för skattefrihet för ackordsvinster kan det göras gällande
att utgången i dessa inte är väl förenlig med en rätt till avdrag för förluster
som hänför sig till skulder vilka efterskänkts i samband med konkurs
eller offentlig ackordsförhandling.
Utredningen ansåg sig emellertid inte böra föreslå någon inskränkande
regel med avseende å rätten till förlustavdrag i de nu avsedda fallen, vilket
enligt vad utredningen anför sammanhänger med att bedömandet av rättsfrågan
i berörda avgöranden i högsta instans möjligen kommer i ett annat
läge, därest även för dessa fall införes eu rätt till förlustavdrag. Fn beskatt
-
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
ning av ackordsvinster och en samtidig rätt till förlustavdrag för enligt utredningens
mening då nämligen fram till ett riktigt beskattningsresultat.
Remissy ttra nd ena
Skatteutredningens förslag, att förlustavdrag i princip skall omfatta underskott
i samtliga förvärvskällor med de begränsningar som av utredningen
angivits, har allmänt godtagits av remissinstanserna.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser dock att realisationsförlust ett år rimligen
borde få kvittas mot realisationsvinst senare år. Enligt länsstyrelsen
ligger detta helt i linje med förslagets anda, och inga bärande skäl har anförts
häremot. Även kammarrätten är inne på denna tankegång, därvid
kammarrätten berör jämväl förlust å fastighet och rörelse i utlandet, men
konstaterar att den begränsning i fråga om förskjutningsrätten som utredningen
härutinnan föreslagit, såsom utredningen framhållit, har sin grund
huvudsakligen i att regler av alltför komplicerad natur skulle erfordras, om
en rätt till framtida förlustavdrag här skulle vara tillåten.
Riksskattenämnden erinrar om att även under vinstår kan uppkomma
realisationsförluster och underskott å fastighet eller rörelse i utlandet, som
på grund av de särskilda avdragsreglerna icke kan tillgodoräknas. Då det
icke kan komma i fråga att tillåta framtida kvittning av dylika från vinstår
härrörande underskott hör, framhåller nämnden, givetvis kvittning ej heller
få förekomma i de fall då underskotten härrör från förlustår. Kvittning från
förlustår men ej från vinstår skulle leda till olikformig taxering. Riksskattenämnden
biträder därför utredningens förslag i denna del.
I fråga om underskott å förvärvskälla förutsätter riksskattenämnden vidare,
att den i 46 § 1 mom. första stycket kommunalskattelagen meddelade
bestämmélsen om iakttagande •—- vid tillgodoräknande av underskott ■— av
föreskriften i 74 § nämnda lag ävensom motsvarande bestämmelse i 4 § 1
mom. första stycket förordningen om statlig inkomstskatt skall lända till
efterrättelse även vid tillgodoräknande av underskott som ingår i förlustavdrag.
Nämnden framhåller, att ett förtydligande härutinnan av de föreslagna
anvisningarna måhända är påkallat.
Mot utredningens uppfattning, att förlustavdrag skall få inrymma även
andra allmänna avdrag än underskott å förvärvskälla har remissinstanserna
i regel inte gjort några invändningar. Det enda undantaget är länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, som anför.
Länsstyrelsen vill ifrågasätta, om man icke — i varje fall tills större erfarenhet
erhållits angående utfallet av den nya reformen — bör inskränka denna
till att allenast omfatta outnyttjade förluster i förvärvskälla. Härigenom
skulle antalet fall kunna nedbringas och ytterligare förenkling av systemet
ernås. Det synes tveksamt, om något sakligt stöd föreligger för förskjutning
av avdragen för periodiskt understöd och sådana schablonavdrag, som icke
täckas av verkliga premieutgifter; över huvud taget kan om de allmänna
avdragen sägas, att dessa närmast avse levnadskostnader. Vill man icke
tillåta förskjutning av ortsavdraget med den motiveringen att detta avdrag
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
motsvarar en levnadskostnad, som icke har med inkomstförvärvet att skaffa,
kan denna synpunkt även anläggas beträffande de allmänna avdragen. Undantag
bör möjligen göras för kommunalskatteavdraget, som i viss mån intager
en särställning. Det synes befogat att genom en särskild bestämmelse
skapa möjlighet att förskjuta sådant kommunalskatteavdrag, som icke kunnat
utnyttjas visst år.
En viss kritik har på några håll riktats mot utredningens i det föregående
återgivna uttalande beträffande de avdrag, om vilka förmä!es i 4 § 2 mom.
statsskatteförordningen och 46 § 3 mom. kommunalskattelagen, d. v. s. de
speciella avdrag som kan göras av gift kvinna med inkomst av rörelse eller
eget arbete eller av gift man med inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse,
därest hustrun deltagit i arbetet. Mot utredningens uttalande anför således
länsstyrelsen i Värmlands län följande.
Detta uttalande har icke giltighet för det fall, att en skattskyldig har en
förvärvskälla — t. ex. en jordbruksfastighet — vari hustrun arbetar och
varav redovisas överskott, medan han samtidigt har eu annan förvärvskälla
— t. ex. av rörelse — som givit förlust, vilken uppgår till eller överstiger sammanräknade
nettoinkomsten av övriga förvärvskällor. Godtager man utredningens
mening, att övriga allmänna avdrag ej skola behandlas annorlunda
än underskott å förvärvskälla, synes rätten till kommande förlustavdrag i ett
fall som det förevarande också böra omfatta det icke utnyttjade avdraget
jämlikt 4 § 2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt. Eftersom
sådant avdrag enligt 11 § samma förordning icke får överföras å
hustrun, skulle dock den kommande rätten till förlustavdrag i denna del
förbehållas mannen.
Liknande påpekanden har gjorts av länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge
och Kopparbergs län.
Utredningens ståndpunkt att förlustavdrag inte skall innefatta outnyttjade
ortsavdrag har mött invändning av jordbruksorganisationerna och av
två löntagareorganisationer.
Sveriges lantbruksförbiind anför.
Utredningens argumentering för att ortsavdrag ej skall medräknas vid
förlustavdragets bestämmande är icke övertygande. Enligt förbundets uppfattning
bör ortsavdragen jämställas med övriga allmänna avdrag. Sociala
skäl, t. ex. outnyttjat ortsavdrag i samband med sjukdom, talar också for eu
utvidgning av förlustbegreppet på denna punkt. Om ortsavdraget icke anses
böra inräknas i förlustavdraget synes å andra sidan vissa spärrar böra
införas, så att cn skattskyldig icke på en omväg kan nå ett utnyttjande
av ortsavdraget i detta hänseende. Man kan som exempel taga två rörelser,
varav den ena drives direkt av en fysisk person och den andra av ett av en
person hclägt aktiebolag. Vid ett förlustår kommer enligt förslaget den som
direkt driver rörelsen icke att få förskjuta ortsavdraget under det att aktiebolaget
genom att öka underskottet med lön till aktieägaren möjliggör för
denne att utnyttja ortsavdraget samtidigt som bolagets förskjutbara förlust
i motsvarande mån ökar.
Även Riksförbundet Landsbygdens folk hävdar all såväl allmänna rättviseskäl
som sociala skäl talar för att förlustbegreppet utvidgas på denna
punkt och att sålunda ortsavdragen jämställes med övriga allmänna avdrag.
86
Kung!. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Först genom eu sådan ordning kan enligt förbundet förlustavdraget anses
skapa ett rimligt mått av skatterättvisa.
Tjänstemännens centralorganisation yttrar.
Organisationen är klart medveten om att ett urskillningslöst överförande
av ej utnyttjade ortsavdrag ej är tänkbar, men väl under vissa omständigheter
— såsom också utredningen själv framhåller i ett särskilt avsnitt.''Utredningen
har där framhållit att skattskyldiga, som har kontinuerlig verksamhet,
på grund av särskilda omständigheter, vilka medför underskott
eller utebliven vinst, icke kan utnyttja ortsavdraget under ett sådant år. Enligt
TGO:s mening vore det i bättre överensstämmelse med principen om
skatt efter förmåga, om rätten till utjämningen även under vissa omständigheter
omfattade ortsavdraget. TCO vill som exempel nämna, att det ofta förekommer
att en löntagare på grund av omskolning eller vidareutbildning ej uppbär
inkomst under ett visst år. I ett sådant fall liksom i de av utredningen
anförda bär vederbörande givetvis utgifter för det nödvändiga levnadsuppehället,
vilka måste finansieras genom lån eller kapitalförtäring för den händelse
ej bidrag eller understöd erhålles. Den svenska skattelagstiftningen
medger ej rätt till avdrag för amortering, vilket medför att utgifterna för
levnadsuppehället inom ramen för ortsavdraget blir beskattade. TCO anser
att en förutsättningslös prövning av möjligheten av att under vissa omständigheter
överföra ortsavdrag till senare år bör komma till stånd.
Sveriges akademikers centralorganisation anför för sin del.
Även om ortsavdraget tekniskt sett har en annan plats i skattesystemet än
de allmänna avdragen, kan en sådan principiell skillnad som den utredningen
gjort inte uppställas. Avdrag för t. ex. spårvägsresor avser ju att »just
för ett givet år garantera ett belopp fritt från skatt» som motsvarar omkostnaderna
för resorna detta år, på samma sätt som ortsavdraget garanterar
ett skattefritt belopp för de omkostnader som de mest elementära levnadskostnaderna
ett visst år utgör. Medger man förlustutjämning för det ena
slaget av omkostnader bör det principiellt medges även för det andra.
Utredningens ställningstagande beträffande rätten till förlustavdrag för
skattskyldig, som försatts i konkurs eller inlett ackordsförhandling utan
konkurs liar väckt gensagor från flera remissinstanser.
Riksskattenämnden yttrar i denna fråga följande.
Särskilda problem möta då ställning skall tagas till frågan huruvida vid
konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs förlustavdrag, som härröra
från tiden före konkursen eller ackordsförhandlingen, skola få tillgodoräknas.
Anledningen härtill är att den förlust, som i dessa fall föreligger, i
realiteten burits av den skattskyldiges borgenärer. Till svårigheterna bidrager
att beskattningsläget vid konkurs över huvud är i viss'' mån oklart. I
praxis har fastslagits att konkursboet såsom sådant icke är skattskyldigt.
Härav följer att konkursgäldenären bör taxeras för den inkomst konkursboet
haft. Någon sådan taxering kommer emellertid i praktiken sällan till
stånd. Ett slags tyst resultatutjämning äger alltså i praktiken rum. Visst
stöd torde denna praxis äga i av utredningen åberopad praxis beträffande
beskattning av ackordsvinster. Riksskattenämnden vill i detta sammanhang
även erinra om att ett handelsbolag kan försättas i konkurs utan att dess
delägare samtidigt gå i konkurs. Även andra komplikationer torde kunna
uppkomma. Över huvud lärer det icke vara möjligt att, utan mera ingående
överväganden än dem utredningen underkastat frågan, överblicka verkning
-
87
Kangl. Maj:tu proposition nr 30 år 1960
arna av ett genomförande av utredningens förslag att någon särskild spärr
mot utnyttjande av förlustavdrag icke skulle stadgas för de fall da konkurs
eller ackordsförhandling utan konkurs kommit till stånd. Ej heller ar riksskattenämnden
övertygad om att praxis beträffande beskattningen av ackordsvinster
kommer att, såsom utredningen ifrågasätter, ändras om nu föreliggande
lagförslag genomföres. Emellertid kunde det tänkas att fragan om
beskattning vid konkurs och ackordsförhandling utan konkurs gjordes till
föremål för en särskild utredning och att i avbidan å resultatet härav, i likhet
med vad som gäller i Norge, stadgades att, sedan beslut meddelats om
skattskyldigs försättande i konkurs eller om inledande av ottentlig ackordsförhandling,
den skattskyldige icke äger rätt att vid inkomsttaxering etter
sagda beslut tillgodoräkna förlustavdrag, hänförligt till tiden före samma
beslut. Framhållas bör att antalet konkurser och ackord kan antagas vara
förhållandevis stort i de fall, då förluster av här ifrågavarande slag föreligga.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter också lämpligheten
av att den skattskyldige får förskjuta förlustavdrag sedan konkurs eller
ackordsförhandling mellankommit samt anför vidare.
I regel kommer den skattskyldige då icke själv att få bära hela förlusten.
Har ackord erhållits, blir det vanligen borgenärer som få vidkannas avdraget.
Har konkurs avslutats utan att borgenärerna fått full utdelning, torde
det vara sällsynt att gäldenären i efterhand kan eller vill fornoja borgenärerna
För övrigt är det ofta mycket svårt att siffermässigt bestamma förlustens
storlek. I det övervägande antalet konkurser göres endast en bouppteckning
för alt få fram staten. Något bokslut, som kan ligga till grund tor
en taxering eller beräkning av ett förlustavdrag, upprättas sällan. Dessutom
anser länsstyrelsen, att det knappast vore till fördel, att ackoidsvinst blevy
beskattad hos gäldenären. En sådan skattläggning skulle säkerligen omöjliggöra
de flesta ackordsuppgörelser. Lämpligt vore nog darfor att förskjutning
icke får äga rum av förlust, sedan den skattskyldige försatts i konkurs
eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling.
Samma uppfattning om förskjutningsrätten i dylika fält uttalas av länsstyrelserna
i Kalmar, Älvsborgs, Värmlands och Jämtlands län ävensom a\
allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämndcn. Även Taxering
snämndsord f örandenas riksförbund intar samma ståndpunkt.
Några länsstyrelser anser att rätt till förlustavdrag inte bör föreligga efter
inträffad konkurs men att däremot ett inledande av ackordsförhandlingar
utan konkurs inte utgör anledning att inskränka förskjutningsrätten i fråga
om förlustavdrag.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller sålunda, att länsstyrelsen liksom
utredningen finner att skattskyldig, som inlett ackordsförhandling, bör äga
rätt till förlustavdrag i vanlig ordning och då även vara skattskyldig för
ackordsvinst. För att ej frågan, om sådan skattskyldighet föreligger, skall
vålla tveksamhet och onödiga skatteprocesser anser länsstyrelsen emellertid
det lämpligt att i 28 § kommunalskattelagen eller anvisningarna till denna
paragraf intages uppgift att belopp, motsvarande efter ackordsförhandling
efterskänkta varu- och koslnadsskulder, utgör skattepliktig intäkt för den,
som beviljats ackord. De problem, vilka vid förlustutjämningen kan uppkomma
i samband med konkurser, synes enligt länsstyrelsens mening ej
88
Kungl. Maj :ts proposition nr 30 år 1960
vara utredda på ett fullt tillfredsställande sätt utan bör bli föremål för
ytterligare överväganden.
Länsstyrelsen i Örebro län utvecklar följande skäl för en olika behandling
av konkursfallen och ackordsfallen.
Vid fall av konkurs erhålla borgenärerna mestadels ingen eller endast
obetydlig utdelning å sina fordringar. För de förluster de härigenom åsamkas
äio borgenärerna i flertalet fall enligt vid taxeringen gällande allmänna principer
berättigade till avdrag. Skulle konkursgäldenären och hans eller hennes
make samtidigt erhalla rätt till törlustutjämning, uppstår dubbelavdrag i
stor omfattning. Det synes ej heller tillfredsställande, att en skattskyldig,
som drivit rörelse och gått i konkurs och sedermera erhållit anställning, under
en följd av år skad erhålla avdrag för den ofta betydande förlust, som
uppkommit i samband med konkursen med ty åtföljande skattefrihet. Har
konkursgäldenärens make dessutom inkomst av anställning eller annan förvärvskälla,
kan han eller hon också bli skattefri flera år.-----Om för
lustavdrag
vid konkurs dock skulle medgivas, anser länsstyrelsen oundgängligen
nödvändigt, att förlustavdraget begränsas att avse den förlust,'' som
drabbat den skattskyldige genom att hans eget kapital gått förlorat.
Vid ackord är problemställningen i viss mån annorlunda. I dylika fall kommer
den skattskyldiges rörelse att fortsätta och den skattskyldige erhåller
allenast en viss efterskänkning av skulder. För borgenären föreligger även i
detta fall i regel rätt till avdrag för uppkomna förluster. I dylika fall bör ett
materiellt tillfredsställande resultat uppnås, om i kommunalskattelagen införes
bestämmelse av innebörd, att ackordsvinster hänföras till skattepliktig
inkomst.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som intar en liknande ståndpunkt, anför.
Länsstyrelsen har närmast bibragts den uppfattningen, att en inskränkande
regel här vore motiverad, åtminstone när det gäller fysisk skattskyldigs
konkurs (för övriga skattskyldiga torde kunna förutsättas, att skattesubjektet
i och med konkursen upphör). Alldeles frånsett de komplikationer, som
stundom måste uppstå vid bedömandet av förlustens storlek i samband med
konkurs särskilt då den åtföljes av åtal mot konkursgäldenären, synes här
böra tagas i betraktande, att under tiden före ett konkursutbrott vederbörande
gäldenär ofta med desperata åtgärder söker öka likviditeten och därvid
förelager transaktioner, som ligger långt utanför ett normalt och sunt
affärsmässigt handlande. Taxeringsmyndigheterna kunna icke tänkas ingå
i prövning av dessa transaktioner. Det förefaller emellertid icke riktigt, att
på sådant sätt uppkomna, ofta mycket stora förluster skola få konstituera
rätt till förlustavdrag.
Här uttalade betänkligheter synas icke kunna med samma styrka resas
mot ett ackordsförfarande utan konkurs, då detsamma i allmänhet torde
förutsätta ett mera normalt och ur fordringsägarnas synpunkt mera förtroendeingivande
handlande från gäldenärens sida.
Fn inskränkande regel vid fysisk persons konkurs behövde måhända ej
gå lika långt, som den i Norge gällande, utan kunna innebära, att avdrag ej
medgives för det beskattningsår, konkursen inträffat, och ej heller för''det
närmast föregående beskattningsåret.
Till dem som anser att skattskyldig, som gått i konkurs, inte bör ha rätt
till avdrag för förluster, hänförliga till tiden före konkursen, hör också länsstyrelserna
i Södermanlands och Kristianstads län. Dessa instanser bär ej
berört aekordsfallet.
89
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1060
Till utredningens ståndpunkt ansluter sig däremot i huvudsak länsstyrelsen
i Hallands län, som anför följande.
Såsom utredningsmannen påpekat kan det mången gång möta stora svårigheter
att bestämma ett underskottsavdrag inom en förvärvskälla. Detta gäller
i all synnerhet rörelseidkare med dålig bokföring. I utredningen omnämnes
särskilt sådana fall, då en skattskyldig rörelseidkare försätts i konkurs.
Erfarenhetsmässigt hava dylika personer mycket dålig bokföring. Bokslut
göres sällan under konkursen, och balansräkningar jämte vinst- och förlusträkningar
vid räkenskapsårets början och slut upprättas i allmänhet icke.
Deklarationerna visa i allmänhet stora underskott och taxeringsmyndigheterna
lägga som regel icke ned något arbete på dessa deklarationer, då de mycket
sällan leda till taxering. Att under sådana förhållanden fastställa ett riktigt
underskottsavdrag under en skattskyldigs konkurstillstånd, blir ofta
ogörligt. Det kunde därför i likhet med vad som gäller i Norge finnas anledning
att generellt vägra förlustavdrag efter inträffad konkurs. En sådan bestämmelse
skulle dock drabba dem, som fört riktiga böcker, oförskyllt hårt.
En konkurs innebär ju inte att en konkursgäldenär befrias från sin skidd.
1 den mån konkursen inte lämnat utdelning kvarstår skulden. Därför bör enligt
länsstyrelsens mening rätt till förlustutjämning även tillkomma skattskyldig,
som försatts i konkurs. Vad här sagts om konkurs bör även gälla
ackordsförhandlingar utan konkurs. Förlustavdrag bör dock i sistnämnda
fall inte medgivas för belopp motsvarande ackordsvinster, då dylika vinster
enligt gällande praxis inte beskattas.
Departementschefen
I likhet med i stort sett alla remissinstanser kan jag biträda utredningens
förslag att förlustavdraget skall omfatta såväl underskott i samtliga förvärvskällor
som andra allmänna avdrag. Realisationsförluster och förluster å fastighet
och rörelse i utlandet bör dock, bl. a. av skäl som riksskattenämnden
i sitt yttrande anfört, icke få förskjutas. Även detta är i enlighet med utredningens
förslag.
Såsom riksskattenämnden påpekat ligger det i sakens natur, att i förlustavdrag
icke får inräknas sådant underskott, som på grund av bestämmelserna
i 74 § kommunalskattelagen och 22 § förordningen om statlig
inkomstskatt inte får vid taxeringen avräknas från skattepliktig inkomst
under samma år. Det gäller sådana fall, då — om inkomst i stället för underskott
förelegat — inkomsten på grund av avtal för undvikande av dubbelbeskattning
icke skulle ha l>eskattats här i riket. Redan av utredningsmannens
förslag, som härvid bör följas, framgår emellertid atl förlustavdrag
inte skall medges i sådana fall.
Beträffande de speciella avdrag, som kan göras av gift kvinna med inkomst
av rörelse eller eget arbete eller av gift man med inkomst av rörelse eller
jordbruksfastighet, därest hustrun deltagit i arbetet — s. k. förvärvsavdrag
— uttalas i betänkandet atl dessa avdrag inte kan inräknas i förlustavdrag.
För undvikande av missförstånd må framhållas, att dessa avdrag dock kan
komma att påverka storleken av förlustavdraget. Om eu gift kvinna har t. ex.
underskott å annan fastighet, som överstiger övriga intäkter, men har
90
Kungl. Maj. ts proposition nr .‘10 år 1960
nettoinkomst av eget arbete, skall vid förlustavdragets beräknande förvärvsavdraget
först avräknas från nettoinkomsten av arbetet. På så sätt påverkar
förvärvsavdraget indirekt storleken av det förlustavdrag, som får förskjutas.
Däremot ligger det i sakens natur, att förvärvsavdraget varken vid förlustavdragets
beräknande eller eljest får överstiga nettointäkten av det egna arbetet.
Detta förhållande synes böra komma till uttryck i författningstexten.
De av utredningen anförda skälen för att ortsavdragen icke skall få medräknas
vid förlustavdragets bestämmande finner jag övertygande. Det förhållandet
att skatt uttages först då inkomsten överstiger ett visst minimibelopp,
ortsavdraget, synes inte motivera att skattskyldig, som sluppit erlägga
skatt, därför att inkomsten inte uppgått till ortsavdraget, ett kommande
år skall få tillgodoräkna sig ett större ortsavdrag. Flertalet remissinstanser
har också lämnat utredningens förslag på denna punkt utan erinran.
Av den föregående redogörelsen framgår, alt invändningar anförts från
ett flertal myndigheter mot utredningens ståndpunkt, att förluster som uppkommit
före eller under en konkurs skall kunna utnyttjas för förlustutjämning.
För egen del vill jag anlägga följande synpunkter på denna fråga.
Om den skattskyldige försatts i konkurs, är sannolikheten för att förlusten
helt eller delvis bäres av annan än konkursgäldenären så stor, att det icke
kan vara försvarligt att i samtliga dylika fall medge avdrag för hela förlusten.
Man har då enligt min mening att välja mellan antingen att, såsom i
Norge, vägra avdrag för förluster hänförliga till tid före beslutet om den
skattskyldiges försättande i konkurs, eller att medge avdrag i den mån den
skattskyldige kan visa att förlusten burits av honom. Det kan framhållas,
att man i Norge övervägde en lösning enligt det senare alternativet men
stannade för att helt vägra avdrag.
Enligt min mening talar övervägande skäl för att man i vart fall tillsvidare
bör vägra förlustavdrag i konkursfallen. Det andra alternativet nämligen
att medgiva avdrag i den mån den skattskyldige kan visa att förlusten burits
av honom själv måste innebära en betydande komplicering av bestämmelserna.
Den skattskyldige kan t. ex. ha redovisat förluster under flera år
före konkursen och det kan vara omöjligt att avgöra vilken eller vilka av
dessa förluster, som den skattskyldige skall anses ha burit genom utdelningen
i konkursen eller genom senare betalda skulder. Det kan också förhålla
sig så, att de skulder, som betalas, inte har samband eller endast delvis har
samband med den skattemässiga förlusten.
Vad nu sagts gäller det fall då en skattskyldig, som har outnyttjade förlustavdrag,
försatts i konkurs. Riksskattenämnden påpekar i sitt yttrande
att ett handelsbolag kan sättas i konkurs utan att dess delägare går i konkurs.
Det synes knappast vara anledning vägra skattskyldig, som själv inte
är i konkurs, förlustavdrag, därför att ett handelsbolag, vari han är delägare,
försatts i konkurs. Så länge bolagsmannen är solvent, kan borgenärerna
göra hans personliga ansvar för bolagets förbindelser gällande. Bolags
-
Kungl. Mcij:ts proposition nr 30 år 1960 91
mannen torde därför i sådant fall i regel få bära sin andel av handelsbolagets
förlust.
Av skäl som nu anförts föreslås bestämmelser av innebörd, att rätten till
förlustavdrag bortfaller när den skattskyldige försatts i konkurs. Detta bör
gälla oavsett hur konkursen sedermera avslutats och således även om förlikning
eller ackord åstadkommits. Har samtliga borgenärer erhållit full betalning,
bör dock rätten till förlustavdrag kvarstå.
Även då en skattskyldig erhåller ackord utan konkurs antingen efter offentlig
ackordsförhandling eller under hand med en eller flera av sina borgenärer,
bäres förlusten helt eller delvis av annan. Här är dock skillnaden i förhållande
till konkursfallet den, att man lättare kan fastställa hur mycket av
förlusten, som bäres av borgenärerna. Om ackordsvinsten beskattades, skulle
det i och för sig inte vara något att erinra mot att rätten till förlustavdrag
lämnades obeskuren i dessa ackordsfall. Såsom utredningen framhållit är
emellertid nuvarande praxis den att ackordsvinsten inte beskattas, och man
synes i den föreliggande lagstiftningsfrågan böra utgå från denna av praxis
intagna ståndpunkt.
Vill man inte såsom i Norge helt avskära rätten till förlustavdrag även i
ackordsfallen, torde man ha att välja mellan två olika alternativ till lösningar.
Ett alternativ är att i skattelagarna införa bestämmelser av innebörd, att
ackordsvinster utgör skattepliktig intäkt. En annan tänkbar lösning kunde
vara att reducera förlustavdraget med ackordsvinsten.
Båda dessa alternativ förutsätter emellertid, att man fastställer vad
som utgör skattepliktig ackordsvinst. Det är inte alla slag av ackordsvinster,
som kan ifrågakomma till beskattning. Å andra sidan kan man inte såsom
i något remissyttrande förutsatts begränsa sig till att beskatta efterskänkta
varu- och kostnadsskulder. De medel, som den skattskyldige erhållit
genom att upptaga lån, kan ha använts för varuinköp och för bestridande
av vid taxeringen avdragsgilla kostnader. Om ett sådant lån efterskänkes,
kan därför fråga uppkomma att beskatta ackordsvinsten.
Vilket alternativ man än väljer måste först utredas hur skattepliktig
ackordsvinst skall beräknas. Väljer man alternativet att i skattelagarna införa
bestämmelser av innebörd, att ackordsvinster utgör skattepliktig intäkt,
bör även undersökas, om — såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län befarar —- en beskattning av ackordsvinster kan antagas få ofördelaktiga
verkningar i andra avseenden.
Övervägande skäl synes också tala emot alternativet att införa bestämmelser
av innebörd att förlustavdragen skall reduceras med ackordsvinster.
En sådan anordning förutsätter, som nyss nämnts, en beräkning av vad
som kan betecknas som den skattemässiga ackordsvinsten. Om den skaltskyldige
haft förluster under flera år måste vidare föreskrivas i vilken turordning
förlusterna skall reduceras med ackordsvinsten. Det torde vara nödvändigt
alt föreskriva att de sist uppkomna förlusterna i första hand skall
reduceras. Därav skulle då följa att taxeringsmyndigheterna för att konsta
-
92
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
tera om eu förlust längre tillbaka under kvittningsperioden skall reduceras
vid fastställande av förlustavdrag även måste beräkna förlusterna under senare
år. Ytterligare komplikationer kan uppkomma om en förlust skall fördelas
å olika kommuner.
Med ledning av dessa överväganden har jag kommit till den uppfattningen
att förlustavdrag, i vart fall tills vidare, inte heller bör medges vid ackord
utan konkurs. Denna regel bör dock inte göras vidsträcktare än det tidigare
sagda föranleder. Om en rörelseidkare beviljats sådant ackord av sina kreditorer,
behöver därav inte nödvändigtvis följa att förlustavdrag måste vägras
även för underskott i andra förvärvskällor och för övriga allmänna avdrag.
I regel torde det inte möta några svårigheter att avgöra till vilken eller
vilka förvärvskällor en ackordsvinst är att hänföra. Jag tillstyrker därför,
att den ifrågavarande bestämmelsen utformas så att i förlustavdraget icke
får inräknas underskott i förvärvskälla, i vilken ackordsvinst uppkommit.
Om ett vanligt handelsbolag eller kommanditbolag erhåller ackord, bör
delägaren i konsekvens härmed inte i förlustavdrag få inräkna andel i sådan
bolagets förlust, som uppkommit före ackordsmedgivandet.
Deklarationsskyldighet m. m. såsom förutsättning för förlustavdrag
Utredningen
Utredningen uttalar som sin mening, att det egentligen endast är hänsynen
till sådana skattskyldiga, som driver verklig förvärvsverksamhet eller
har en mer bestående inkomstkälla av större omfattning som motiverar en
rätt till förlustöverföring. Som en följd av denna uppfattning har utredningen
föreslagit, att förlust berättigar till förlustavdrag, endast om den hänför
sig till beskattningsår, för vilket den skattskyldige varit jämlikt 22 § 1 mom.
första stycket vid 1)—3) taxeringsförordningen skyldig avlämna inkomstdeklaration.
Deklarationsskyldighet, som grundar sig enbart på innehav av
förmögenhetstillgångar eller på grund av skattskyldighet för garantibelopp
för fastighet, bör alltså inte vara tillräcklig för rätt till förlustavdrag.
Utredningen framhåller, att även om någon längre gående begränsning på
detta sätt ej åstadkommes, man likväl i huvudsak förhindrar att möjligheten
till förlustutjämning — i form av en ackumulering av avdragsrätten för
erlagda försäkringspremier och liknande av den som ännu ej utträtt i förvärvslivet
—- missbrukas.
I enlighet med det sagda kan alltså enligt förslaget förlustavdrag, om
förutsättningar i övrigt är förhanden, alltid påyrkas av aktiebolag och ekonomiska
föreningar ävensom familjestiftelser och andra liknande inrättningar,
eftersom dylika juridiska personer utan vidare är deldarationsskyldiga;
jfr 22 § 1 mom. vid 1) taxeringsförordningen. Av annan juridisk person
kan förlustutjämning påyrkas, om dess bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor
under det beskattningsår, då förlusten uppkom, uppgått till sammanlagt
minst 100 kronor; jfr 22 § 1 mom. vid 2) samma förordning. Beträffande
fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret,
kan förlustavdrag yrkas därest hans bruttointäkter av en eller flera för
-
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
värvskällor under året uppgått till sammanlagt minst 1 200 kronor, och av
annan skattskyldig, därest bruttointäkterna uppgått till sammanlagt minst
100 kronor; jfr 22 § 1 mom. vid 3) taxeringsförordningen. I fråga om makar,
som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och levt tillsammans
under större delen därav, tages hänsyn till makarnas sammanlagda inkomst;
denna blir alltså avgörande för rätten till förlustutjämning.
För rätt till förlustavdrag har utredningen härutöver uppställt villkoret
att deklarationsskyldigheten fullgjorts under iakttagande av de härför i
taxeringsförordningen lämnade föreskrifterna. Har den skattskyldige inte
avgivit någon självdeklaration, ehuru han varit deklarationsskyldig, skall
förlustavdraget ha förlorats. Enligt utredningen bör avdraget förbehållas den
som redan, när förlusten uppkom, i sin deklaration redovisat densamma,
uock att enligt vad utredningen anför någon absolut beloppsbindning knappast
bör gälla.
Utredningen yttrar i detta sammanhang.
Med de angivna förutsättningarna för rätten att yrka förlustavdrag kan
den situationen tänkas uppkomma att t. ex. en studerande, som under något
eller några år lyckats förskaffa sig en liten extrainkomst som uppgår till
1 200 kronor, efter avslutade studier kan inträda i förvärvslivet med hopsamlade
outnyttjade allmänna avdrag för försäkringspremier m. m., under
det att en studerande, som under studietiden inte haft någon inkomst alls
eller som haft en inkomst, obetydligt understigande sagda belopp men likväl
haft utgifter för försäkringspremier, inte kan utnyttja dessa utgifter i form
av underskottsavdrag sedan han fått inkomster att deklarera. Gränsen måste
emellertid dragas någonstans och dylika skenbara inadvertenser synes därför
ofrånkomliga. Då utredningen eftersträvat en så förenklad lagstiftning
som möjligt, måste den föreslagna förlustutjämningen mer eller mindre få
karaktär av en schablon.
Skattskyldig, som önskar erhålla förlustavdrag, har enligt förslaget att därom
framställa yrkande. Den skattskyldige kan således icke göra anspråk på
att taxeringsmyndigheterna ex officio skall medge dylikt avdrag i fall då
till tidigare år liänförlig avdragsgill förlust föreligger, för vilken den skattskyldige
icke yrkat avdrag.
Remissyttrandena
De i förslaget för rätt till förlustutjämning uppställda villkoren att den
skattskyldige skall ha varit deklarationsskyldig för förluståret och jämväl
fullgjort denna sin skyldighet i enlighet med därom gällande bestämmelser
i taxeringsförordningen har givit anledning till uttalanden av flera remissinstanser.
Villkoret om deklarationsskyldighet för förluståret torde ha accepterats
av flertalet instanser men på några håll har det ifrågasatts såsom mindre
lämpligt. Kravet alt deklarationsskyldigheten även skall ha varit fullgjord
beträffande förluståret har i eu del yttranden ansetts vara för strängt och
i varje fall i behov av uppmjukning. Angående vad som sagts i dessa frågor
och beträffande de modifikationer i de föreslagna bestämmelserna vilka
eljest föreslagits må följande här återgivas.
Riksskattenämnden är ense med utredningen om att ett krav på deklara
-
94 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
tionsskyldighet ger en taxeringstekniskt rationell avgränsning av tillämpningsområdet.
Önerståthållarämbetet finner också i likhet med utredningen, att rätten till
förlustavdrag bör göras beroende av att deklarationsskyldighet på grund av
inkomst förelegat och fullgjorts för det år, varunder förlusten uppkommit.
Ämbetet fortsätter.
Utredningen har icke föreslagit några särskilda bestämmelser om deklarationsskyldighetens
fullgörande för det beskattningsår, då förlustavdraget
skall utnyttjas. Det vill med hänsyn härtill synas, som om utredningen haft
den uppfattningen, att ett förlustavdrag skall kunna medgivas under ett år,
för vilket någon deklaration icke avgivits och för vilket skönstaxering verkställts.
En dylik ordning finner överståthållarämbetet icke acceptabel. Ämbetet
får därför föreslå, att lagstiftningen kompletteras med bestämmelser
om att den skattskyldige — för att komma i åtnjutande av rätten till förlustöverföring
—- jämväl måste ha avgivit deklaration för sin inkomst under
det beskattningsår, under vilket avdraget skall utnyttjas.
Länsstyrelsen i Blekinge län, som finner det ur taxeringssynpunkt nödvändigt
att på sätt föreslagits binda rätten till förlustutjämning vid skyldighet
att deklarera och vid fullgjord sådan skyldighet, tillägger, att en effektiv
kontroll av att underskott blir rätt beräknat och att utjämningsrätten ej utnyttjas
på obehörigt sätt emellertid torde kräva att deklarationer i vederbörlig
ordning lämnats, som redovisar den skattskyldiges inkomster och förmögenhet
ej endast underskottsåret utan även året närmast före detta samt de
därefter följande åren, tills avdragsrätten utnyttjats. Enligt länsstyrelsens
mening bör föreskrift härom meddelas.
Länsstyrelsen i Kristianstads län ger uttryck åt en liknande uppfattning
och anför följande exempel.
En skattskyldig redovisar förlust å sin rörelse. Året därpå avlämnas icke
självdeklaration, varvid taxering åsättes skönsmässigt med ett belopp motsvarande
normal inkomst. Efter ytterligare ett år, då den skattskyldige flyttat
till annan kommun avlämnas åter självdeklaration. Av denna framgår att
den skattskyldige startat en ny rörelse, som givit vinst. Därest de av utredningen
föreslagna bestämmelserna skulle tillämpas i detta fall, kan den
skattskyldige yrka avdrag för förlust å den tidigare rörelsen utan att taxeringsmyndigheten
har kännedom om den skattskyldiges ekonomiska dispositioner
under det år för vilket deklaration ej avlämnades. I ett fall som det
lelateiade ett sådant har inträffat i verkligheten -— kan det senare visa
sig, att den skattskyldige, dels genom att icke avlämna självdeklaration dels
genom att flytta till annan ort, för taxeringsmyndigheterna velat dölja en
betydande vinst vid avyttringen av den första rörelsen. Det vore enligt länsstyrelsens
uppfattning oriktigt, att en skattskyldig i en sådan situation utan
\idare
krävas av skattskyldig, som vill utnyttja förlustavdrag, att han icke blott
iullgjort deklarationsskyldigheten för förluståret utan även för alla mellanliggande
åren fram till det år då förlustavdraget yrkas. Det synes även böra
fordras, att räkenskaper enligt bokföringslagen eller anteckningar enligt
av |rtaXerinSSfÖr°rdningen Sk°la kunna företes för hela ifrågavarande följd
95
Kungl. Maj:is proposition nr 30 år 1960
Även länsstyrelsen i Älvsborgs län är inne på tanken att som villkor för
rätt till förlustavdrag bör gälla, att deklarationsskyldighet förelegat i fråga
om varje år under kvittningsperioden samt att även deklaration avgivits.
Rätten till förlustavdrag skulle därmed, anser länsstyrelsen, i högre grad förbehållas
i förvärvslivet fortlöpande verksamma skattskyldiga.
Några remissinstanser har emellertid såsom nämnts anfört vissa betänkligheter
med avseende å deklarationsskyldigheten som villkor för rätten till
förlustavdrag.
Så anser t. ex. länsstyrelsen i Jönköpings län att den ifrågavarande deklarationsskyldigheten
knappast är en tillfredsställande gränsdragning. Länsstyrelsen
anför.
Om man vill utesluta den som tidigare icke haft egentlig förvärvsverksamhet
från utjämningsrätt, torde nog åtskilliga grupper av deklarationsskyldiga
hort utmönstras. Vissa icke deklarationsskyldiga synas ej heller ha bort betagas
denna rätt. Förskjutande av avdrag för exempelvis pensionsförsäkringspremier
kan icke sakligt sett vara mera motiverat för den, som haft en
kapitalinkomst eller ett periodiskt understöd å minst 1 200 kronor, än föl
dem, vars inkomst av dylik natur faller nära under gränsen för deklarationsskyldighet.
Ej heller synes befogat att skilja mellan tvenne personer,
som äga fastighet med lika taxeringsvärden, beträffande rätten till förlustoch
resultatutjämning, därför att den enes fastighetsintäkt upptages efter
schablonregeln till exempelvis 1 150 kronor och den andres efter huvudregeln
till verkliga bruttoinkomsten, som för fastighet med detta värde ligger
betydligt över 1 200 kronor. Länsstyrelsen ifrågasätter med hänsyn till dessa
och liknande gränsfall, att deklarationsskyldighetsgränsen utbytes mot någon
annan spärranordning, varigenom det avsedda syftet uppnås utan dylika
orättvisor.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, som också pekar på gränsfall av nu antydd
art, uttalar att länsstyrelsen inser svårigheterna att utforma bestämmelserna
på sådant sätt, att man undgår inadvertenser.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Södermanlands län.
Smålands och Blekinge handelskammare anser att den begränsning av
rätten till förlustavdrag som villkoret om deklarationsskyldighet innebär är
onödigt rigorös och ägnad att medföra vissa orättvisor och risk för skattepåföringar,
som icke motsvarar den verkliga skatteförmågan. Handelskammaren
ifrågasätter, om icke rätt till förlustavdrag i stället borde kunna avse
förlust, som hänför sig till beskattningsår, för vilket den skattskyldige avgivit
självdeklaration till ledning för sin inkomsttaxering.
Tjänstemännens centralorganisation föreslår likaledes, att det skall vara
vederbörande obetaget att inge självdeklaration, även om inkomsten under
förluståret ej uppgår till 1 200 kronor.
Även Sveriges akademikers centralorganisation kritiserar villkoret om deklarationsplikt
enligt förslaget.
Sveriges lantbruks förbund uttalar att ett rättvisare och riktigare resultat
torde kunna uppnås genom att föreskriva, att förlustutjämning får ske i de
fall, då deklarationsskyldighet förelegat under förluståret eller under något
av de två närmast föregående beskattningsåren.
Samma uppfattning uttalar Riksförbundet Landsbygdens folk.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Det av utredningen uppställda kravet, att deklarationsskyldigheten för förluståret
jämväl skall vara fullgjord, har — såsom inledningsvis nämnts -—
likaledes varit föremål för viss kritik.
Riksskattenämnden framhåller sålunda, att kravet att deklarationsskyldigheten
skall ha fullgjorts under iakttagande av taxeringsförordningens föreskrifter
i vissa fall kan verka alltför strängt och utan olägenhet synes kunna
uppmjukas exempelvis genom en föreskrift, att sådan försummelse vid deklarationsskyldighetens
fullgörande, som finnes ursäktlig eller eljest ringa,
icke må lända till inskränkning i rätten till förlustavdrag (jfr 120 § sista stycket
taxeringsförordningen).
En liknande uppfattning uttalar länsstyrelsen i Kalmar län, som anför att,
om en skattskyldig kan prestera godtagbar bevisning rörande sin förlust tidigare
år, det knappast synes materiellt rättvist, att han skall vara betagen
rätten till förlustöverföring enbart därför, att han det tidigare året icke fullgjort
sin deklarationsskyldighet, ett förhållande, som kanske i det särskilda
tallet kan framstå som ursäktligt med hänsyn till de omständigheter, vilka
föranlett förlusten.
Uttalanden i samma riktning som de nu nämnda har gjorts även av länsstyrelserna
i Hallands och Kopparbergs län. I detta sammanhang kan
också nämnas att Sveriges köpmannaförbund anser, att regeln om fullgjord
deklarationsskyldighet inte bör vara absolut samt att dispens bör medges,
om skälig ursäkt för uraktlåtenheten kan åberopas och det förlorade förlustavdraget
ej är allenast ringa. Enligt förbundet bör prövning av dylik dispensansökan
anförtros åt riksskattenämnden, varigenom man skulle säkra enhetlighet
i praxis.
Några remissinstanser som inte motsätter sig kravet på fullgjord deklarationsskyldighet
anser att ett förtydligande av den föreslagna bestämmelsens
innebörd är påkallat. Till dem hör länsstyrelsen i Örebro län, som anför.
Enligt 2 § i författningsförslaget skall som förutsättning för rätt till förlustavdrag
gälla, att deklarationsskyldigheten för förluståret fullgjorts under
iakttagande av de härför i taxeringsförordningen lämnade föreskrifterna.
Detta uttryckssätt är icke fullt klart. Det förekommer ej sällan, att skattskyldig
i samband med besvär till prövningsnämnden avger deklaration flera år
efter det år han rätteligen skolat deklarera. Rätt att få dylik deklaration prövad
föreligger enligt 100 § TF. Det kan väl då också ifrågasättas om ej skattskyldig
som dröjer med att avgiva deklaration för förlustår till det år, då
vinst föreligger, äger erhålla förlustutjämning. Enligt länsstyrelsens mening
borde emellertid för att dylik utjämning skall kunna ske erfordras att deklarationsskyldigheten
verkligen fullgjorts i vederbörlig ordning senast före
utgången av det år taxering för förluståret äger rum.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser likaledes att förutsättningen om
fu^§jord deklarationsskyldighet kan vålla tvekan om vad därmed åsyftas.
Länsstyrelsen anför.
Skall deklarationen salunda vara avgiven inom i taxeringsförordningen
stadgad tid? Räcker det med att deklaration inkommit efter anmaning, eventuellt
med vitesföreläggande? Kan förlustavdrag medgivas, om självdeklara
-
97
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
tionen brister i något av de avseenden, varom i 25 § taxeringsförordningen
stadgas? Det föreligger enligt länsstyrelsens mening risk för, att bestämmelsen
kommer att resa sådana hinder för tillämpningen, som icke rimligen
varit avsedda.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter ett uttryckligt uttalande om att
deklarationsskyldigheten skall ha fullgjorts på det sätt och i den ordning,
som stadgas i 34 och 35 §§ taxeringsförordningen, för att rätten till förlustavdrag
skall vara bevarad.
Även beträffande den allmänna hänvisning till taxeringsförordningens
föreskrifter, som i förslaget gjorts rörande den tid, inom vilken förlustavdrag
skall yrkas, har länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands lån framställt
anmärkningar av liknande art som de gjort i fråga om motsvarande
hänvisning rörande deklarationsskyldighetens fullgörande. Den förstnämnda
länsstyrelsen anför.
I förslaget till lagtext har beträffande den tid, vid vilken yrkande om förlustutjämning
skall framställas, allenast hänvisats till taxeringsförordningen.
Härigenom synes även 100 § TF bliva tillämplig beträffande yrkande om
förlustavdrag. Enligt sagda bestämmelse äger skattskyldig rätt att framställa
yrkande om sin taxering fem år efter taxeringsåret bl. a. i fall av
deklarationsförsummelse. I dylikt fall synes enligt utredningens förslag
kunna ifrågakomma, att skattskyldig, som väl fullgjort sin deklarationsskyldighet
för förluståret men ej för det år beskattningsbar inkomst föreligger,
efter den tidpunkt deklarationen för förluståret förstörts äga rätt
framställa yrkande om förlustutjämning. För att råda bot mot denna komplikation
bör enligt länsstyrelsens mening i författningen införas en bestämmelse
av innebörd, att yrkande om avdrag för förlustutjämning för att
kunna prövas måste hava framställts före utgången av taxeringsåret.
Några remissinstanser föreslår, att som ytterligare förutsättning för rätt
till förlustutjämning skall gälla, att förlusten uppgår till ett visst minimibelopp.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför härom följande.
Såvitt framgår av utredningens förslag skall den skattskyldige vara oförhindrad
att åtnjuta avdrag för förlust oavsett dennas storlek. Det skulle
sålunda kunna inträffa, att den skattskyldige medgives avdrag för förlust,
som endast uppgår till något hundratal kronor eller ännu mindre belopp
och detta oberoende av om förlusten hänför sig till ett enda eller till flera
beskattningsår under perioden. Att låta beskattningsmyndigheterna fastställa
och avräkna till beloppet förhållandevis obetydliga förlustavdrag måste
inverka tyngande på taxeringsarbetet, i synnerhet som det förefaller sannolikt,
att sådana fall kunna förekomma i avsevärd omfattning oaktat skattelättnaden
för den skattskyldige blir ringa. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen,
att en beloppsspärr av något slag bör införas då fråga uppkommer
om förlustutjämning. Det kan vara tveksamt hur en sådan spärr lämpligen
bör anordnas. Man skulle emellertid kunna tänka sig att under ett beskattningsår
uppkommen förlust måste uppgå till visst minimibelopp lör att
över huvud taget få utnyttjas vid ett senare års taxering. En annan lösning
vore måhända att föreskriva att det förlustavdrag, som vid ett visst åis
taxering må utnyttjas, måste vara av viss storleksordning. Länsstyrelsen
7 llihang Ull riksdagens protokoll 1!)60. 1 samt. Nr 30
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
är icke beredd att i förevarande avseende framlägga något förslag men
anser att denna fråga bör övervägas.
Enligt länsstyrelsen i Kronobergs lån borde, för igångsättande av den
taxeringsapparat som blir erforderlig för konstaterande av förluster åtminstone
längre tillbaka i tiden, icke alltför små förluster få förskjutas.
Länsstyrelsen föreslår att gränsen sättes till 1 000 kronor.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår, att förlusten för att över huvud
taget vara avräkningsbar måste för ett vart beskattningsår uppgå till minst
500 kronor.
Länsstyrelsen i Västmanlands län, som också övervägt en beloppsspärr,
har emellertid funnit att mot en sådan anordning talar så starka skäl att
länsstyrelsen icke anser sig böra framställa yrkande härom.
Departementschefen
I likhet med utredningen anser jag att man bör på ett eller annat sätt försöka
begränsa rätten att erhålla förlustutjämning till sådana fall, i vilka
den skattskyldige driver verklig förvärvsverksamhet eller eljest har en bestående
inkomstkälla av någon omfattning. Vissa ordningsregler bör också
uppställas för att den skattskyldige skall kunna påkalla förlustutjämning
och igångsätta den ofta arbetskrävande procedur som en prövning av sådan
fråga innebär.
Det av utredningen föreslagna villkoret, att deklarationsskyldighet skall
ha förelegat för förluståret, kan i och för sig synas väl lindrigt. Då någon
annan praktikabel begränsningsregel emellertid inte synes kunna uppställas,
är jag beredd godtaga utredningens förslag. Något undantag från regeln
i fråga är jag inte beredd att förorda.
För att begränsa antalet fall, då fråga om förlustavdrag uppkommer,
har i några remissyttranden förordats att en beloppsspärr skall införas.
Jag delar den uppfattning, varåt dessa remissinstanser givit uttryck och
förordar att, om förlusten under förluståret icke uppgår till 1 000 kronor,
densamma icke skall få utnyttjas för förlustavdrag.
Vid det tillfälle, då förlustavdraget skall utnyttjas, måste förlustens storlek
beräknas med ledning av den för förluståret avgivna deklarationen.
Fråga är då när sistnämnda deklaration senast bör ha avlämnats. I och för
sig synes det vara ett rimligt krav för rätt till förlustutjämning att deklarationen
för förluståret avlämnats i vederbörlig ordning. Med hänsyn till
vad i denna del anförts vid remissbehandlingen anser jag mig emellertid
böra biträda ett av länsstyrelsen i Örebro län framlagt förslag av innebörd
att deklaration skall ha avgivits före utgången av det år, då taxering för förluståret
äger rum.
Den deklaration, som avgives för förluståret, skall givetvis vara sådan,
att den i och för sig är ägnad att ligga till grund för taxering. Den förlust,
som uppgives i deklarationen, bör dock inte vara utslagsgivande för storleken
av förlustavdraget. Förlustavdraget kan — beroende på den utredning som
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
den skattskyldige företer och på den prövning taxeringsmyndigheterna gör
vid avdragets fastställande — visa sig vara antingen större eller mindre än
den deklarerade förlusten. En av fördelarna för den skattskyldige med att
förlusten fastställes först i samband med utnyttjandet är att han vid en senare
tidpunkt än i samband med deklarationen för förluståret kan komplettera
utredningen om förlustens storlek. I ett avseende bör dock uppgifterna i
deklarationen vara avgörande nämligen i vad mån värdeminskningsavdrag
å inventarier och byggnader m. m. skall inräknas i förlustavdraget. Till denna
fråga skall jag återkomma vid behandlingen av de ändringar i kommunalskattelagen,
som föranledes av lagstiftningen om förlustutjämning.
Den skattskyldige bör således äga möjlighet att i den mån han kan visa
fog härför tillgodoföra sig nya avdrag i den äldre deklarationen och på så
sätt öka en däri deklarerad förlust. En självklar förutsättning för att en förlust
skall få överföras måste dock vara att den skattskyldige för förluståret
icke åsatts taxering som föranlett fastställande av beskattningsbar inkomst.
Skulle beskattningsbar inkomst ha fastställts endast vid den statliga taxeringen,
kan förlustavdrag givetvis ifrågakomma vid den kommunala taxeringen.
Därest garantibelopp ingår i den skattepliktiga inkomsten, bör rätten
att åtnjuta förlustavdrag bortfalla först om beskattningsbar inkomst
skulle ha fastställts även oavsett garantibeloppet. Detsamma bör gälla, om
taxering åsatts blott av den anledningen att investeringsfond återförts till
beskattning.
Det nu sagda innebär att — om en skattskyldig för ett år då förlust rätteligen
förelegat åsatts taxering, varvid beskattningsbar inkomst fastställts
— den skattskyldige icke äger rätt till förlustavdrag under ett senare vinstår
såvida icke den oriktiga taxeringen för förluståret undanröjes. Med tanke
på fall då prövningen av taxeringen för förluståret inte medhunnits under
den tid, som står till buds för att yrka förlustavdrag, har utredningen
föreslagit, att den skattskyldige i sådana fall skall kunna göra avdragsyrkandet
i särskild ordning. Detta förslag bör biträdas.
Enligt utredningens förslag skall i fråga om tid och sätt för framställande
av yrkande om förlustavdrag gälla vad i taxeringsförordningen i allmänhet
är stadgat beträffande skattskyldigs yrkanden om avdrag. Detta innebär -- ehuru det icke närmare utsagts i betänkandet — att den skattskyldige i
regel skall framställa sitt yrkande om förlustavdrag i sin självdeklaration.
Men hans yrkande om förlustavdrag kan också aktualiseras genom yrkande
hos prövningsnämnd eller, under vissa förutsättningar, hos skattedomstolarna.
Jag kan tillstyrka att bestämmelserna i denna del utformas i enlighet med
utredningens förslag. En konsekvens härav blir att fråga om prövning av
förlustavdrag kan uppkomma vid en tidpunkt, då deklarationen för förluståret
förstörts, nämligen i samband med kvittningsyrkande eller vid eftertaxering.
Såsom jag framhållit redan vid behandlingen av frågan om kvittningsperiodens
längd, finner jag det befogat att, om storleken av förlusten
kan styrkas, avdrag får åtnjutas även i dylika fall.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Förlustavdragets utnyttjande av annan än den som haft förlusten
1. Makars rätt till förlustavdrag
Utredningen
Beträffande äkta makar inrymmer utredningens förslag möjlighet för ena
maken att överta den andra makens förlustavdrag, i den mån den senare inte
själv kunnat utnyttja detsamma. Det förutsättes härvid att makarna är samtaxerade
för det beskattningsår, då förlustavdraget skall utnyttjas. Är så fallet
spelar det ingen roll om förlusten uppkommit före äktenskapets ingående
eller under beskattningsår, för vilket makarna — även om båda haft inkomst
— inte skolat samtaxeras. Är makarna inte samtaxerade för det år då
förlustavdraget begäres, skall däremot avdraget enligt förslaget inte få övertöras
till den andra maken. Detsamma gäller när de blivit särtaxerade efter
vunnen äktenskapsskillnad.
Remissyttrandena
Angående de sålunda föreslagna reglerna yttrar riksskattenämnden följande.
Förlustavdrag, som hänför sig till tiden under äktenskapet, bör tillgodoräknas
på samma sätt som övriga underskott i deklarationen. Att förlusten
uppkommit under ett år, då makarna ej voro samtaxerade, t. ex. äktenskapets
första år, synes icke böra inverka. I fråga om förlust, som härrör från tiden
före äktenskapet, föreligga emellertid enligt riksskattenämndens mening
icke tillräckliga skäl för att dylik förlust skall få tillgodoräknas vid andra
makens taxering. Särskilt gäller detta i sådana fall då den med förlustavdrag
försedde maken avvecklat sin förvärvsverksamhet med dess tillgångar och
skulder redan före äktenskapets ingående. Riksskattenämnden föreslår alltså,
att endast förlust, som härrör från tiden under äktenskapet, skall få tillgodoräknas
vid andra makens taxering.
Enligt gällande ordning bliva allmänna avdrag, som ena maken ej kunnat
utnyttja, automatiskt tillgodoräknade den andre maken. Denna ordning bör
enligt riksskattenämndens mening icke rubbas, önskar den skattskyldige i
stället spara avdraget att av honom själv utnyttjas såsom förlustavdrag senare
år, bör det åligga honom att framställa yrkande härom.
Den av riksskattenämnden uttalade uppfattningen, att förlust som uppkommit
för den ena maken före äktenskapets ingående icke bör få utnyttjas
av den andre maken, delas av kammarrätten, överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands
och Västernorrlands län.
Departementschefen
Det kan anföras skäl både för och emot bestämmelser av innebörd att
förlust, som uppkommit före äktenskapets ingående, skall få utnyttjas av
andre maken. Då några allvarligare betänkligheter inte anförts mot utredningens
förslag i denna fråga, anser jag mig kunna godtaga detsamma.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
101
2. Förlustavdrag vid dödsfall
Utredningen
Avlider skattskyldig skall enligt utredningens förslag oskift dödsbo efter
honom vid taxering för det beskattningsår, varunder dödsfallet inträffade,
äga samma rätt till förlustavdrag som eljest tillkommit honom. Föreskriften
är härutinnan analog med vad som föreskrives i 53 § 3 mom. kommunalskattelagen
och motsvarande stadgande i statsskatteförordningen. Härjämte
har utredningen emellertid föreslagit en utsträckning av dödsboets rätt till
förlustavdrag, hänförliga till den avlidnes förluster, till att avse jämväl
taxeringar för senare beskattningsår inom kvittningsperioden än det under
vilket dödsfallet inträffade men detta endast under förutsättning att efterlevande
make eller barn varit delägare i dödsboet under det beskattningsår
varom fråga är. Härmed har utredningen velat undvika ett obilligt resultat,
som skulle kunna bli följden, om man avskär rätten till fortsatt utnyttjande
av den avlidnes resterande underskott i de många vanliga fall, då den avlidne
efterlämnar make och barn och dessa under tiden intill den slutliga avvecklingen
av dödsboet fortsätter den förvärvsverksamhet som den avlidne
bedrivit, exempelvis en rörelse eller ett jordbruk.
Beträffande motiveringen till utredningens förslag i hithörande delar torde
jag i övrigt få hänvisa till betänkandet s. 98—101.
Remissyttrandena
De av utredningen föreslagna reglerna beträffande oskift dödsbos rätt att
vid taxering för dödsåret åtnjuta förlustavdrag som skulle ha tillkommit den
skattskyldige om han levat har i allmänhet inte föranlett några invändningar
i remissyttrandena.
Några instanser har emellertid avstyrkt eller ställt sig tveksamma till utredningens
förslag att medgiva rätt till förlustavdrag även vid taxering för
senare beskattningsår än det varunder dödsfallet inträffade.
Sålunda ifrågasätter riksskattenämnden huruvida bärande skäl föreligger
att generellt medgiva en sådan rätt och anför.
Förslaget ter sig rimligt för sådana fall, då en änka fortsätter en rörelse
eller ett jordbruk, som hon drivit tillsammans med sin man, men för många
andra fall synes rätten opåkallad. Risker föreligga för missbruk. Det må härvidlag
erinras om att oskiftade dödsbon i växande omfattning brukas för
skatteflyktstransaktioner. Den föreslagna regeln skulle ytterligare bidraga
till att dödsbon icke avvecklades i normal tid. En lösning skulle eventuellt
kunna sökas efter samma linjer, som gälla för medgivande av ortsavdrag åt
oskiftat dödsbo. Rätten till förlustavdrag skulle i så fall bli beroende av särskilt
medgivande.
Den sistnämnda lösningen anvisas jämväl av länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län.
102
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
Länsstyrelsen i Hallands län gör följande uttalande i denna fråga.
Att ett dödsbo under första året efter dödsfallet bör komma i åtnjutande
av rätt till förlustutjämning finner länsstyrelsen riktigt. Om samma rätt
skall tillkomma ett dödsbo även senare år är däremot mera tveksamt. Det
torde i vissa fall vara svårt att avgöra om efterlevande make verkligen är
dödsbodelägare eller icke. Deklarationen ger i allmänhet inte tillräcklig ledning.
En bouppteckning klarlägger visserligen i allmänhet förhållandet men
frågan om efterlevande make skall anses såsom dödsbodelägare eller icke
kan under lång tid bliva flytande exempelvis beroende på oklara testamentsfrågor.
Vidare kan ifrågasättas om ett dödsbo, som under ett antal år driver
en rörelse, skall komma i åtnjutande av den fördel, som resultatutjämning
ger. Dödsboet är en självständig juridisk person, som har stora möjligheter
mildra skatteverkningarna genom att uppdela inkomsten på dödsbodelägarna.
Länsstyrelsen vill därför i princip icke tillstyrka, att dödsbo medgives
rätt till förlustavdrag efter utgången av det beskattningsår, varunder dödsfallet
inträffade. Endast om delägarna i ett oskiftat dödsbo, bestående av
make eller barn, äro beroende av dess inkomst för sitt uppehälle, skulle enligt
länsstyrelsens mening en utsträckning av tiden för förlustavdraget kunna
övervägas.
Även länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län är kritiska mot
den ifrågavarande föreslagna utsträckta rätten till förlustavdrag för oskift
dödsbo.
Kooperativa förbundet anser att efterlevande makes intresse av rätt till
förlustavdrag efter den avlidne inte blivit tillräckligt tillgodosett enligt förslaget
och anför.
Enligt förslaget skall oskiftat dödsbo äga rätt att inom kvittningsperioden
förlust, som uppstått hos den avlidne under förutsättning, att bland
dödsbodelägarna ingått efterlevande make eller barn till den avlidne. Har
dodsboet skiftats, skall däremot t. ex. efterlevande make icke tillerkännas
denna kvittningsrätt. Äger dödsboet fortfarande bestånd men saknar inkomst
under det att efterlevande make har t. ex. pension efter den avlidne, kan effektiv
kvittning icke åstadkommas. Även om saken måhända icke har större
praktisk betydelse, synes det vara en mer logisk och ändamålsenlig uppJ8Sn^d
av lagstiftningen, om den kvittningsrätt mellan makar, som under
?eÄra* sHa1^ gälla, utsträckes att omfatta även tiden efter ene makens
Iräntalle, därvid kvittningsrätten skulle tillkomma antingen efterlevande
make eller, på föreslagna villkor, dödsboet efter den avlidne.
Departementschefen
Det torde vara ostridigt att det i många fall skulle te sig obilligt att förvägra
ett dödsbo, där efterlevande make eller barn är dödsbodelägare, att
även under senare år än det, då dödsfallet inträffade, utnyttja förlustavdrag,
som tillkommit den avlidne. De skäl som anförts mot utredningens förslag i
denna del är dels att ett visst missbruk av bestämmelserna kan befaras, dels
att svårigheter i vissa fall kan föreligga att avgöra, vilka som är dödsbodelägare.
Jag tror dock inte man får överdriva dessa risker och svårigheter.
De fall, där fråga kan uppkomma för dödsbo att utnyttja den avlidnes förlustavdrag,
torde bli relativt få. Jag anser mig därför kunna tillstyrka att
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
bestämmelserna utformas enligt utredningens förslag. Däremot kan jag
inte förorda att rätten att utnyttja den avlidnes förlustavdrag även utsträckes
till fall då någon dödsbogemenskap inte föreligger.
3. Förlustavdrag hos bolag och föreningar vid ändrade ägareförhållanden
och vid fusion
U tredningcn
Frånsett de fall, då skattskyldigs outnyttjade förlustavdrag kan få övertagas
av hans make eller, när han avlidit, av hans dödsbo, innebär förslaget
att förlustavdrag inte får utnyttjas av annan än den som haft förlusten.
Av de föreslagna bestämmelserna följer därför, att den som övertar en rörelse
av en annan person inte kan få räkna sig tillgodo dennes outnyttjade
underskott i förvärvskällan. Inte heller skall, om en enskild rörelse ombildas
till ett aktiebolag, underskottsavdrag få överföras från den enskilde rörelseidkaren
till aktiebolaget. Däremot står det enligt utredningens mening i ett
sådant fall den enskilde fritt att efter ombildningen enligt vanliga regler vid
sin personliga taxering avräkna underskott, som uppkommit i den av honom
tidigare bedrivna rörelsen, mot den lön eller utdelning han kan få från bolaget
eller mot annan hans inkomst. Av det sagda följer också att, om ett aktiebolag
avvecklas, outnyttjat förlustavdrag inte kan övertas av annan.
Ändras enskild rörelse till enkelt bolag, handelsbolag eller kommanditbolag,
är det däremot enligt de föreslagna bestämmelserna ingenting som hindrar,
att den som drivit den ursprungliga rörelsen fortsätter att utnyttja de underskott
som hänför sig till denna rörelse, när han deklarerar för sin andel i
bolagets inkomst.
Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening övergår i andra händer genom
att aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen byter ägare, bör detta
enligt utredningen i princip inte påverka aktiebolagets eller den ekonomiska
föreningens rätt till utjämning av förluster, som uppkommit före överlåtelsen
i fråga, mot vinster efter densamma, eftersom rättigheten tillkommer den
juridiska personen som sådan.
Även om principen enligt utredningens mening sålunda bör vara, att full
rätt till förlustutjämning skall gälla för den som ådragit sig förlusten —•
fråga må vara om fysisk eller juridisk person — lärer det emellertid enligt
utredningen bli ofrånkomligt med vissa inskränkningar. Uppenbara missbruk
skulle eljest kunna uppkomma och lagstiftningen skulle få osunda verkningar.
Härom anför utredningen bl. a. följande.
Här åsyftas det förhållandet, att om ett bolags eller en förenings verksamhet
lämnat förlust och företagets ställning är undergrävd, den förefintliga
förlusten från rena skattesynpunkter likväl representerar en tillgång,
som med nuvarande skattesatser i allt fall inte understiger hälften av förlusten.
Ett sådant värde är uppenbarligen, ehuru en i hög grad konstlad
tillgång, något varifrån de skattskyldiga, med det utpräglade skattetänkande
som råder, inte kommer att bortse. Det föreligger med andra ord stor risk för
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
att en avveckling av företaget, som eljest bort vara en naturlig följd av det
dåliga resultatet av verksamheten, inte kommer att ske. I den mån företaget,
med i huvudsak samma aktie- eller andelsägare om än med nytillfört
kapital, fortsätter sin verksamhet eller övergår till ny sådan samt därvid
erhåller en vinst, mot vilken den tidigare förlusten avräknas, kan detta
enligt utredningens mening inte föranleda någon principiell erinran. Vad
som däremot i görligaste mån bör förhindras är att likvidations- eller konkursmässiga
företag av detta slag börjar gå i handeln och utbjudes till nya
aktieägare, som avser att igångsätta eller till företaget överföra vinstbringande
verksamhet. Att i dylika fall fog helt saknas för en rätt att utnyttja
företagets tidigare förlust är utan vidare uppenbart.
Risk för missbruk av åsyftat slag har enligt betänkandet i första hand ansetts
föreligga, när det företag, där förlusten uppkommit, har karaktär
av fåmans-( familje-)bolag. Utredningen har därmed inte avsett att familjebolagen
skulle uteslutas från rätt till förlustutjämning, men väl att man —
där förlust uppkommit hos ett familjebolag — medger förlustutjämning endast
därest ägareförhållandena i bolaget i det väsentliga är desamma vid förlusttillfället
och då förlusten skall utnyttjas. Detta krav skulle enligt utredningen
kunna anses uppfyllt om aktierna i bolaget, då avdraget yrkas —
direkt eller indirekt — helt eller så gott som helt äges av samma personer,
som ägde aktierna när förlusten uppkom, eller av dem som på grund av arv
eller testamente inträtt i nämnda personers ställe. Utredningen framhåller, att
då det medges att det endast behöver vara så gott som samtliga aktier som
äges av samma personer vid de båda tillfällena — vilka i den föreslagna lagtexten
preciserats till att avse ingången av förluståret respektive utgången
av det beskattningsår för vilket taxering skall ske (då förlustavdraget yrkas)
— detta innebär att, om någon annan person under denna mellantid
förvärvat någon eller några enstaka aktier i ett sådant bolag och hans innehav
av en dylik obetydlig post inte är ägnat att påverka inflytandet i bolaget,
detta inte betager bolaget rätten till förlustavdrag.
Angående uttrycket familjebolag anmärker utredningen i detta sammanhang.
När ovan talats om familjebolag, har det skett i den mening som detta
uttryck haft i tidigare lagstiftningssammanhang, där dock inte uttrycket
såsom sådant upptagits i författningstexten. Fråga skall alltså vara om
svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, vari aktierna eller andelarna
— direkt eller genom förmedling av juridisk person — äges eller på
därmed jämförligt sätt innehaves av en fysisk person eller ett fåtal fysiska
personer. Däremot behöver icke vara fråga om ett s. k. svart familjebolag,
d. v. s. ett sådant som på grund av den förda utdelningspolitiken skattlägges
for mottagen utdelning från annat bolag. Det bör i detta sammanhang understrykas,
att bolag, som vill yrka förlustavdrag, samtidigt med avdragsyrkandet
har att förebringa utredning huruvida det är eller varit familjebolag vid
de relevanta tidpunkterna och, där så är eller var fallet, om ägareförhållandena
vid de båda tidpunkterna.
Särskilda bestämmelser har föreslagits för det fall att ett aktiebolag genom
fusion upplösts och uppgått i annat bolag. Utredningen har härvid sia
-
105
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
git in på samma linje som följts i andra skatterättsliga sammanhang, varvid
den beaktat den särskilda samhörighet som råder mellan vissa moder- och
dotterföretag. I enlighet härmed föreslår utredningen, att, därest fråga är
om sådant helägt dotterbolag, som avses i 174 § 1 mom. aktiebolagslagen,
moderbolaget efter fusionen skall äga samma rätt till förlustavdrag, som
skulle ha tillkommit dotterbolaget, om fusionen inte ägt rum. Även i detta
sammanhang har utredningen emellertid ansett sig böra uppställa inskränkande
bestämmelser för familjebolagen. Enligt förslaget skall därför, om
dotterbolaget vid ingången av förluståret eller moderbolaget vid utgången
av det beskattningsår, då förlustavdraget skall utnyttjas, är ett familjebolag,
för rätt till förlustavdrag gälla att moderbolaget vid förlustårets ingång ägt
minst nio tiondelar av aktierna i dotterbolaget. För moderbolag som vid utgången
av det beskattningsår, då förlustavdraget skall utnyttjas, är familjebolag,
skall vidare gälla att i stort sett samma personer som ägde moderbolagets
aktier vid nämnda tidpunkt också ägde aktierna i dotterbolaget vid
förlustårets ingång och detta i ungefär samma proportioner sinsemellan vid
de båda tillfällena. Har ägareförhållandena mellan de båda tidpunkterna förändrats
genom arv eller testamente, skall dock hinder för förlustavdragets
utnyttjande inte möta enligt förslaget.
Det sagda har avseende å vid fusionen helägda dotterbolag — varvid erinras
om att, därest moderbolaget äger mer än nio tiondelar av aktierna i
dotterbolaget, moderbolaget jämlikt 174 § 2 mom. aktiebolagslagen är
berättigad att av övriga aktieägare i dotterbolaget inlösa återstående aktier.
Vid fusion i andra fall, d. v. s. då fusionen ägt rum i enlighet med 175 g
aktiebolagslagen, har utredningen däremot ansett rätt till förlustutjämning
inte böra ifrågakomma. Utredningen anför härom följande.
En dylik fusion innebär att det övertagande bolaget förvärvar det överlåtande
bolagets tillgångar. Det synes inte befogat att göra förlustavdraget till
en rätt, som kan köpas och säljas. Av samma skäl synes övertagande av
rätt till förlustavdrag inte böra ifrågakomma vid fusion mellan ekonomiska
föreningar enligt 96 § 1 mom. lagen om ekonomiska föreningar. Även vid
dylik fusion liksom då fråga är om fusion enligt 175 § aktiebolagslagen får
fusionsavtalet betraktas som en affärstransaktion, genom vilken den övertagande
föreningen förvärvar den överlåtande föreningens tillgångar.
Remissyttrandena
Mot den allmänna principen att förlustavdrag inte får utnyttjas av annan
än den som haft förlusten — med de modifikationer utredningen föreslagit
— har remissinstanserna inte haft något att erinra. På några håll har dock
de föreslagna bestämmelserna beträffande familjebolagens rätt till förlustavdrag
ansetts för stränga, varjämte en del detaljanmärkningar gjorts.
Riksskattenämnden anser, att de spärregler i fråga om förlustavdrags
utnyttjande, som föreslås beträffande familjebolag in. fl., i huvudsak synes
ändamålsenliga. Dylika regler är, framhåller nämnden, uppenbarligen er
-
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
forderliga för förebyggande av missbruk. Nämnden ifrågasätter emellertid
om icke sådan skiljaktighet i ägareförhållanden, som betingas av att aktierna
bytt ägare genom bodelning, bör likställas med äganderättsövergång genom
arv eller testamente och sålunda icke verka diskvalificerande.
Uppmjukning av bestämmelserna rörande familjebolagen påyrkas av några
av handelskamrarna.
Sålunda anför Östergötlands och Södermanlands handelskammare.
Förslaget innebär att de s. k. familjebolagen eller fåmansbolagen i ytterligare
ett fall skulle föras i en särställning. Fåmansbolagen framstå snart
nog som en alldeles särskild form av juridisk person med samma skyldigheter
som dylika men med väsentligt inskränkta rättigheter. Den stränga
behandlingen av fåmansbolagen innebär enligt kammarens förmenande väsentlig
fara för att den nyföretagsamhet, som bygger på enskilda personers
initiativ och skicklighet, kan komma att förkvävas till stor skada för landets
näringsliv.
Smålands och Blekinge handelskammare yttrar.
Som förutsättning uppställes, då fråga är om två eller flera aktie- eller
andelsägare, att en var av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor
andel i aktie- eller andelskapitalet vid de olika jämförelsetidpunkterna.
Det synes handelskammaren rimligt att rätt till förlustutjämning borde få
förekomma jämväl i sådana fall, då aktierna eller andelarna under tiden
mellan de olika jämförelsetidpunkterna endast varit föremål för överlåtelse
mellan personer, som redan vid första jämförelsetidpunkten varit aktie-
eller andelsägare i företaget liksom ock då minst 50 % av aktierna eller
andelarna äro i samma ägo vid de olika jämförelsetidpunkterna. Orättvisor
synes eljest lätt kunna drabba sådana företag eller rättare sagt aktie- eller
andelsägare i företag, där aktierna eller andelarna ägas till exempel av två
eller ett fatal personer och där någon eller några av dessa under tiden
mellan jämförelsetidpunkterna på grund av dödsfall eller annan »legitim?,
orsak blivit nödsakad att inlösa annan aktie- eller andelspost.
I fråga om förvärv genom bodelning gör handelskammaren samma anmärkning
som riksskattenämnden gjort.
Skånes handelskammare anser, att reglerna bör kunna uppmjukas åtminstone
såvitt avser ägareväxlingar, som ägt rum innan möjligheterna till
förlustutjämning blivit kända.
Handelskammaren i Karlstad framhåller, att om någon övertager ett fåmansbolag
utan annan avsikt än att låta bolaget i fråga fortsätta sin tidigare
bedrivna verksamhet, finner kammaren rättvisesynpunkter tala för, att
ett dylikt bolag — under förutsättning att den nämnda avsikten att fortsätta
den tidigare rörelsen ådagalagts under ett visst lämpligt antal år av
»avdragsperioden» — bör medgivas rätt att vid sin taxering åtnjuta förlustavdrag
även för tiden före »aktieövergången».
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser att bestämmelser
till förhindrande av missbruk är erforderliga i någon form men
uttalar som sin mening att de av utredningen föreslagna bestämmelserna i
fråga är alltför restriktivt avfattade. Handelskammaren belyser detta med
exempel och anför.
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Två personer starta en verksamhet, som bedrives i aktiebolagsform. Båda
arbeta i bolaget. Under de båda första åren uppkomma stora förluster. Dessa
redovisas öppet och man räknar med att täcka dem såväl bokföringsmässigt
som skattemässigt med senare års vinster. Under det tredje verksamhetsåret
blir det överskott och framtidsutsikterna te sig goda. Antag att den ene
av aktieägarna då faller ifrån och att änkan och barnen ärver den avlidnes
aktier. Ingen av dessa är dock intresserad av eller har möjlighet att fortsätta
som aktieägare eller anställd i företaget. De äro tvärtom i behov av
det kapital, som är bundet i aktierna. Den andre hälftendelägaren vill icke
riskera att den avlidnes del av aktiekapitalet i den nu lönsamma rörelsen
kommer i olämpliga händer utan önskar förvärva denna del. Bolagets tidigare
förluster ha beräknats kunna täckas med blivande vinster, men detta
skulle skattemässigt icke låta sig göra, om arvingarna överlåta aktierna till
den andre delägaren. Detta skulle försvåra för att icke säga omöjliggöra eu
i sig självt såväl fullt legal som naturlig och önskvärd utveckling av äganderättsförhållandena.
Många andra likartade fall kunna föreligga. Man kan t. ex. tänka sig, att
hela aktiestocken i ett enmansbolag försäljes, enär den förutvarande ägaren
av hälsoskäl eller andra orsaker icke längre kan fortsätta rörelsen, eller att
rörelsen behöver ökade kapitalresurser, vilka endast kunna tillföras av
nya aktieägare i form av nyteckning av aktier. Eller — för att ta ett nyligen
inträffat fall — en av aktieägarna förskingrar av bolagets medel och utlöses.
Det synes handelskammaren icke vara rimligt, att bolaget i dylika fall
skall gå miste om avdrag för förlusten.
Kommerskollegium, som tagit del av handelskamrarnas uttalanden, uppehåller
sig särskilt vid innehållet i det av Smålands och Blekinge handelskammare
avgivna yttrandet. I likhet med nämnda handelskammare anser
kollegium att förändringar i äganderätten på grund av bodelning icke bör
utgöra hinder för utnyttjande av möjligheterna till förlustutjämning. Däremot
kan, enligt kollegii åsikt, en längre gående uppmjukning av il rågavarande
bestämmelse innebära vissa risker för spekulation och kollegium
vill därför för sin del icke ansluta sig till handelskammarens förslag i denna
del. Kollegium har dock icke något att erinra mot att en övergångsbestämmelse
införes i enlighet med vad Skånes handelskammare föreslagit, innebärande
att skiljaktigheter i ägareförhållandena icke skall utgöra hinder
för förlustutjämning om växlingen inträffat före den 1 januari 1959.
Ett par länsstyrelser anser att angelägenheten av att förhindra missbruk
av de föreslagna bestämmelserna motiverar en ytterligare skärpning av desamma.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som dock icke framlägger något konkret
förslag, anför.
Länsstyrelsen finner det angeläget understryka den risk för missbruk av
bestämmelserna, som här i fråga om familjebolag och ekonomiska föreningar
är för handen. Med erfarenhet av de skattskyldigas benägenhet att utnyttja
förefintliga luckor i lagstiftningen, bör spörsmålet hur man skall
kunna förhindra handel med likvidationsmässiga företag ägnas särskild
uppmärksamhet. Enligt länsstyrelsens förmenande borde övervägas, huruvida
inte möjligheter stå till buds alt ytterligare kringgärda ifrågakomna
föreskrifter, så att otillbörliga utnyttjande!! av förlustavdrag i görligaste
mån undvikes.
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar.
8 och 9 §§ innehålla undantagsstadgandet att om aktier eller andelar övergått
genom arv eller testamente skall rätt till förlustavdrag bevaras i aktiebolag
eller förening, trots att aktier eller andelar övergått till ny ägare. För
länsstyrelsen förefaller det möjligt att överlåtelse genom testamente kan
komma att missbrukas. Det kan här gälla stora värden och vinsten av att
ordna överlåtelse testamentariskt kan bli stor. Länsstyrelsen är icke beredd
att föreslå begränsningsregler till förhindrande av att sådana transaktioner
skulle kunna tillgripas i detta sammanhang men har ansett sig böra fästa
uppmärksamheten härpå.
Även Taxeringsnåmndsordförandenas riksförbund är kritiskt mot den bestämmelse
i förslaget, varigenom vissa familjebolag uteslutes från rätt till
förlustavdrag. Förbundet anser det inte uteslutet att även med nämnda
undantagsbestämmelse familjebolag — genom att delägare uppträder som
bulvaner — kan deltaga i osund spekulation. Än mindre uteslutet är väl,
uttalar förbundet, att inte andra bolag samt ekonomiska föreningar kan
engagera sig i överlåtelser av aktier eller andelar, som enbart går ut på
realiserandet av ett potentiellt förlustavdrag. Med kännedom om rådande benägenhet
att utnyttja alla luckor i skatteförfattningarna synes det förbundet
böra noga övervägas, om den föreslagna undantagsbestämmelsen är till
fyllest.
Vad fusionsfallen beträffar anför riksskattenämnden följande.
Enligt utredningens förslag skall efter fusion enligt 174 § 1 inom. aktiebolagslagen
moderbolaget äga samma rätt till förlustavdrag som — om fusionen
ej skett — tillkommit dotterbolaget. Någon särskild spärr har icke
föreslagits för det fall att förlusten härrör från tiden innan dotterbolagets
aktier förvärvades av moderbolaget. En sådan spärr är emellertid enligt
riksskattenämndens mening erforderlig till förebyggande av missbruk genom
handel med förlustbolag. Utredningen anför visserligen att samma beskattningsresultat
kan uppnås genom att dotterbolaget utnyttjar förlustavdraget
före fusionen t. ex. på så sätt att en del av moderbolagets vinst överföres
till dotterbolaget, men en sådan vinstöverföring är dock icke alltid
möjlig att genomföra. En spärr av detta slag torde sålunda vara ägnad att i
vissa fall motverka missbruk av förlustavdragsrätten.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrker helt den föreslagna
rätten till förlustutjämning vid fusion och yttrar härutinnan följande.
Vidkommande frågorna om utnyttjande av förlustavdrag hos annan än
den, som själv gjort förlusten, må ifrågasättas, om tillräckliga skäl kunna
åberopas för förlustens överförande till nytt subjekt vid fusion enligt 174 g
1 inom. aktiebolagslagen. Den föreslagna regeln i 9 § är komplicerad. Risk
kan föreligga för att även andra än familjebolag vilja utnyttja bestämmelsen
för att vinna icke avsedda skattefördelar genom fusion. Flertalet befogade
anspråk på utjämning torde kunna tillgodoses genom att vederbörande
väntar med fusionen till dess förlustavdraget kunnat utnyttjas hos
dotterbolaget. Länsstyrelsen anser det vara ändamålsenligt och praktiskt att
över huvud taget icke medgiva moderbolag ifrågasatt kvittningsrält vid
fusion.
109
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
Länsstyrelsen i Västmanlands län delar i och för sig utredningens uppfattning
att rätt till förlustutjänining inte skall föreligga vid fusion enligt
175 § aktiebolagslagen men framhåller att intet hindrar att vid dylik fusion
avtal uppgöres så att det bolag, som har den förlustgivande verksamheten,
fortbestår och övertager det vinstgående företagets tillgångar. Förfar man
så, anför länsstyrelsen, behålles ju möjligheterna att utnyttja förlustavdrag.
Departemen tschefen
Det torde av skäl som utredningen anfört vara ofrånkomligt att införa
vissa spärregler i fråga om bolags och föreningars rätt att utnyttja förlustavdrag
sedan aktier eller andelar bytt ägare. I stort sett synes de av utredningen
föreslagna bestämmelserna vara ändamålsenligt utformade. Rätten
till förlustavdrag bör dock som några remissinstanser påpekat kvarstå även
när aktier eller andelar genom bodelning övergått till annan fysisk person.
Givetvis kan även i andra fall än då aktierna bytt ägare genom arv, testamente
eller bodelning sådana omständigheter föreligga, att det kunde framstå
som rimligt att förlustavdraget helt eller delvis fick utnyttjas. Frågor
av denna art finge prövas genom ett dispensförfarande. Mot en sådan ordning
kan emellertid enligt min mening resas befogade invändningar. Även
ur de skattskyldigas synpunkt torde det snarast vara till fördel att de från
början kan veta vilka skattekonsekvenser ett aktieförvärv kan ha. Jag är därför
inte beredd att framlägga något förslag i denna riktning.
Beträffande de av utredningen föreslagna bestämmelserna om rätt för
aktiebolag att vid vissa fall av fusion övertaga förlustavdrag kan, som länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län framhållit, ifrågasättas om något behov
av dylika regler föreligger. Om rätt att överföra förluster inte medges
torde resultatet i regel endast bli, att den planerade fusionen uppskjutes
några år till dess dotterbolaget utnyttjat sitt förlustavdrag. Då man emellertid
även i andra sammanhang infört bestämmelser i syfte att förhindra att
skattekonsekvenserna lägger hinder i vägen för önskvärda fusioner, vill jag
inte motsätta mig de av utredningen föreslagna reglerna på detta område.
Såsom riksskattenämnden framhållit kan vissa skäl tala för att begränsa
rätten att överföra förluster till att avse endast sådana förluster som uppkommit
efter det moderbolaget förvärvat aktierna i dotterbolaget. Genom
de undantag för familjebolag, som utredningen föreslagit, torde dock riskerna
för missbruk av bestämmelserna i huvudsak vara borta. Författningsbestämmelserna
på denna punkt är redan nu komplicerade. Skulle erfarenheterna
av lagstiftningen ge vid handen att fall av missbruk trots allt förekommer
vid fusioner synes man hellre böra överväga att vägra rätt att övertaga
förluster vid fusioner än införa ytterligare undantagsbestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Vissa detaljbestämmelser
Beträffande detaljutformningen av utredningens förslag torde i huvudsak
få hänvisas till författningstexten. I det följande kommer att i paragrafnummerordning
redovisas vissa uttalanden av utredningen och remissinstanserna,
varefter jag i ett sammanhang kommer alt angiva min ståndpunkt i de
därvid behandlade frågorna.
Anvisningar till 2 §
Länsstyrelsen i Värmlands län uppfattar de i betänkandet gjorda uttalandena
om kommunbandets inverkan på rätten att förskjuta underskott å
förvärvskälla så, att skattskyldig som flyttar från en kommun till en annan
och som endast åtnjuter inkomst av rörelse utan fast driftställe eller avtjänst
eller kapital, efter flyttningen kommer att sakna möjlighet till förlustavdrag
vid den kommunala taxeringen för tidigare underskott. Eftersom
något verkligt kommunband icke gäller för dessa inkomstslag, bör enligt
länsstyrelsens mening rätten till förlustavdrag i fråga om nämnda förvärvskällor
utformas på samma sätt som föreslagits beträffande den statliga
taxeringen, d. v. s. avdrag bör medgivas i hemortskommunen, även om
denna skulle vara en annan än den där den skattskyldige var mantalsskriven
för det beskattningsår, då förlusten uppstått.
Övergångsbestämmelserna
Enligt utredningens mening är det önskvärt att de nya bestämmelserna
utan vidare kan göras tillämpliga på förluster, som hänför sig till de sex
åren närmast före den ifrågasatta lagstiftningens ikraftträdande. I följd
härav har utredningen icke föreslagit några speciella övergångsbestämmelser.
Endast ett fåtal remissinstanser har berört frågan om rätten att utnyttja
äldre förluster. Kammarrätten anför härom följande.
1 fråga om förluster hänförliga till beskattningsår före den nya lagstiftningens
ikraftträdande kan tvekan råda, om en rätt till förlustutjämning
bör vara å dem retroaktivt tillämplig. Det synes ej tillfredsställande att för
fastställelse av förlustbelopp till omprövning upptaga ärenden, i vilka efter
besvär taxeringar avseende dessa beskattningsår blivit genom lagakraftägande
beslut undanröjda. Det kan uppenbarligen möta särskilda svårigheter
att för sådana förlustår fastställa förlustbeloppen, om vilka det ju
vid beslutens meddelande ej funnits anledning att uttala sig.
Länsstyrelsen i Blekinge län gör följande uttalande.
I fråga om tiden för ikraftträdandet är det i varje fall ur taxeringssynpunkt
angeläget att lagstiftningen ej får den retroaktiva verkan de sakkunniga
förutsatt. Taxeringsmyndigheterna torde nämligen ej vara rustade
att, när de nya bestämmelserna träda i kraft, handlägga framställningar om
avdrag, svarande mot underskott, som hänför sig till de då närmast förflutna
sex åren. Taxeringsassistentorganisationen får beräknas ännu ej vara
fullt utbyggd, och tillsatta assistenter torde i allmänhet sakna erforderlig
opaginerad Kontrollera mot PDF
in
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
rutin i arbetet. Anses emellertid en retroaktiv verkan av den nya lagstiftningen
nödvändig, lärer hinder ej möta att reglera denna fråga genom
lämpliga övergångsbestämmelser. En förutsättning för att taxeringsmyndigheterna
skall kunna bemästra en sådan arbetsuppgift blir dock att härför
behövlig, skolad och erfaren arbetskraft ställes till deras förfogande.
Eftertaxering
Utredningen framhåller, att det är givet att oriktiga uppgifter från den
skattskyldiges sida kan tänkas förekomma även i förlustsammanhang och
att rättelser i anledning därav kan bli påkallade genom anlitande av eftertaxeringsinstitutet.
Fråga uppkommer vilka modifikationer som kan bli
nödvändiga i de nuvarande bestämmelserna med hänsyn till de föreslagna
förlustutjämningsreglerna. Utredningen anför.
Gäller det ett år beträffande vilket den skattskyldige uppgivit förlust men
beträffande vilket det senare genom räkenskapsgranskning eller på annat
sätt visar sig att han i stället haft överskott, skall eftertaxering för överskottet
ske i vanlig ordning. Därjämte får tillses att det enligt den skattskyldiges
deklaration föreliggande underskottet inte framdeles medges såsom förlustavdrag.
Skulle det förhålla sig så att den skattskyldige väl haft en förlust
men inte till så stort belopp som han uppgivit, får tillses att, därest förlustavdrag
senare skulle komma att påyrkas av den skattskyldige inom kvittningsperioden,
avdraget jämkas till vad som är riktigt. Härför erfordras
inga särskilda bestämmelser.
Har åter den förlust, varom fråga är, blivit av den skattskyldige utnyttjad
genom förlustavdrag vid senare års taxering, måste eftertaxering ske av
vad som genom det utnyttjade förlustavdraget undandragits beskattning.
Eftertaxering bör då ske i den formen att det oriktiga avdraget återföres
till beskattning för det år då det utnyttjats.
Det sagda innebär, framhåller utredningen, att, om vid en bokföringsgranskning
befinnes att den skattskyldige i stället för underskott i själva
verket haft ett överskott, detta kan föranleda mer än en eftertaxeringsåtgärd.
Sålunda skall överskottet eftertaxeras enligt vanliga regler och därjämte
skall eftertaxering ske för det eller de senare år då förlustavdraget
utnyttjats. Utredningen tillägger att den femårsperiod, inom vilken eftertaxering
må ske, skall räknas olika i de båda nyss antydda fallen; tidsperioden
bör nämligen anses börja löpa det år, då den skattskyldige erhållit den opåkallade
skattelättnaden. Visar det sig att den skattskyldige uppgivit underskott
till oriktigt belopp och har detta underskott helt eller delvis utnyttjats
genom förlustavdrag vid taxeringar såväl inom som utom den för eftertaxering
föreskrivna femårsperioden, bör det undandragna beloppet i första
hand anses hänförligt till de år som faller inom femårsperioden i fråga.
Utredningen anför följande exempel för att belysa vad som avses.
En skattskyldig har ett år dels överskolt å en förvärvskälla med 10 000
kronor och dels underskott å annan förvärvskälla med enahanda belopp.
Underskottet har emellertid oriktigt uppgivits till 25 000 kronor; de överskjutande
15 000 kronorna har ett senare år utnyttjats för förlustavdrag.
Del inträffade uppenbaras inom sådan tid att eftertaxering kan ske för
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
det sistnämnda men icke för det förstnämnda året. I sådant fall torde utan
vidare få anses att det behöriga underskottsavdraget i första hand utnyttjats,
alltså vid inkomstberäkningen för det tidigare av de båda ifrågavarande
åren. Det oriktiga avdraget får anses ha i andra hand tillgripits. Följaktligen
kan eftertaxering ske för beloppet av 15 000 kronor.
Om eftertaxeringen av undandragen inkomst sker för ett år och om detta
år ligger inom kvittningsperioden för ett ännu icke utnyttjat förlustavdrag,
framhålles i betänkandet, att man möjligen kunde ifrågasätta att låta den
ännu outnyttjade förlusten i första hand gå i avräkning mot eftertaxeringsbeloppet.
Att uppställa en absolut regel i sådan riktning torde emellertid
enligt utredningens mening icke böra ifrågakomma. Detta hindrar dock
inte att en sådan avräkning likväl kan ske, nämligen om den skattskyldige
framför ett yrkande om kvittning mot eftertaxeringsbeloppet av förlusten i
fråga. Likaså bör taxeringsmyndigheterna vara oförhindrade att själva föreslå
den skattskyldige en dylik avräkning. I sådant fall måste det emellertid,
innan den i enlighet därmed beräknade eftertaxeringen genomföres, stå klart
att den skattskyldige medgivit avräkningen, eftersom avräkningen måste innebära
att förlustavdraget i motsvarande mån blivit konsumerat.
Vad utredningen sålunda anfört om eftertaxering i förlustsammanhang
har i princip lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Departementschefen
Såsom länsstyrelsen i Värmlands län påpekat bör skattskyldig, som byter
hemortskommun, vara berättigad att vid kommunaltaxeringen i den nya
hemortskommunen åtnjuta avdrag även för underskott, som han under sin
bosättning i den gamla hemortskommunen haft i vissa förvärvskällor. Det
gäller förvärvskällorna tjänst och kapital samt sådan rörelse, som bedrivits
utan fast driftställe.
Enligt utredningens förslag skall rätt föreligga för de skattskyldiga att
det år lagstiftningen om förlustutjämning träder i kraft åtnjuta avdrag för
förluster hänförliga till de sex närmast föregående åren. Om förlustavdraget,
såsom jag förordat, i enlighet med utredningens förslag fastställes
fötst i samband med utnyttjandet, lägger bestämmelsernas utformning inte
hinder i vägen för en dylik retroaktiv tillämpning. Jag biträder utredningens
förslag i denna del.
Vad utredningen anfört om vissa i samband med eftertaxering uppkommande
frågor föranleder icke någon erinran från min sida.
Utöver vad tidigare angivits har jag funnit vissa smärre jämkningar böra
företas i de av utredningen föreslagna bestämmelserna.
Kungi. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
113
IV. Förlustutjämning och avskrivningar in. in.
Utredningen
Utredningen erinrar om att inkomsttaxeringen i vissa fall påverkas av
om värdeminskningsavdrag, som belöper på tidigare år, utnyttjats vid taxeringen
eller ej. Införes den föreslagna rätten till förlustutjämning medför
detta, att —- i den mån ett avdrag för värdeminskning, som inte kunnat utnyttjas
vid inkomsttaxeringen för ett år, kommer att ingå i ett förlustavdrag
som tillgodonjutes vid ett senare års taxering — värdeminskningsavdraget
blir tillfullo utnyttjat i beskattningshänseende. För att samordna den föreslagna
förlustutjämningen med kommunalskattelagens regler har utredningen
till behandling upptagit de olika fall, då fråga uppkommer vid inkomsttaxeringen,
huruvida värdeminskningsavdrag belöpande å tidigare
år utnyttjats eller ej.
Realisationsvinstberäkning
Utredningen framhåller, att vid beräkning av realisationsvinst enligt punkt 1
av anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen får från vad som erhållits för
den avyttrade egendomen avdrag ske för alla omkostnader för förvärvet och avyttringen
på sätt närmare anges i sagda anvisningspunkt. Har den skattskyldige
tidigare fått åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade
egendomen eller dylikt, skall å andra sidan, i den mån ej vad som vid avyttringen
återbekommits av de avskrivna beloppen inräknas i intäkt av rörelse,
omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag. Den sistnämnda bestämmelsen
har, framhåller utredningen, i praxis tolkats så att hänsyn
tages allenast till sådana värdeminskningsavdrag, som vid taxeringen kunnat
utnyttjas, varav f. ö. kunnat följa att olika belopp framkommit såsom
realisationsvinst vid taxeringen för statlig och för kommunal inkomstskatt.
Utredningen tar därefter upp frågan hur den föreslagna förlustutjämningen
lämpligen bör samordnas med nämnda bestämmelse om beskattning
av återvunna värdeminskningsavdrag i samband med realisationsvinstberäkningen
och anför.
Har ett värdeminskningsavdrag, som hänför sig till avyttrad egendom,
blivit helt utnyttjat före den realisationsvinstgrundande avyttringen —
vare sig det skett på vanligt sätt vid taxeringarna för de år till vilka avdragen
hänfört sig eller indirekt genom förlustavdrag vid taxering för ett
senare år —- bör av den förut angivna regeln för realisationsvinstberäkning
följa att hela beloppet av ifrågavarande värdeminskningsavdrag skall återföras
till beskattning vid realisationsvinstens beräknande--■—. Om så
förfares, föranleder alltså förlustutjämningen ingen komplikation.
Har däremot värdeminskningsavdrag, som inte omedelbart kunnat utnyttjas,
ej heller därefter blivit genom förlustavdrag utnyttjade före avyttringen
i fråga, blir det mera problematiskt hur man skall göra vid realisationsvinstberäkningen,
nämligen med hänsyn till möjligheten av framtida
förlustavdrag avseende värdeminskningsavdragen i fråga.
8 Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Xr 30
114
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
Om man i en sådan situation vid realisationsvinstberäkningen enligt nu
gällande regler återför de under tidigare år gjorda värdeminskningsavdragen
endast i den mån de verkligen blivit utnyttjade under dessa år, kommer
realisationsvinsten tydligen att bli för låg, därest den skattskyldige framdeles
genom förlustavdrag utnyttjar de tidigare outnyttjade värdeminskningsavdragen.
Den slutliga effekten skulle med andra ord bli att den skattskyldige
i denna del i realiteten finge, dubbla värdeminskningsavdrag, nämligen
först vid realisationsvinslberäkningen och senare, vid ett följande års
inkomstberäkning, genom förlustavdrag.
Utredningen konstaterar därefter att, när det gäller att åstadkomma den
eftersträvade samordningen mellan rätten till förlustutjämning och realisationsvinstbeskattningen,
man har att välja mellan olika metoder. Utredningen
fortsätter.
Den metod, som i förstone kan synas ligga närmast till hands att välja, är
att bibehålla de gällande reglerna för realisationsvinstberäkningen och i
de nu avsedda fallen i stället föreskriva att det eljest medgivna förlustavdraget
framdeles eller vid taxeringen för det år, då realisationsvinsten
taxeras, nedräknas så att detsamma inte innefattar något outnyttjat värdeminskningsavdrag.
I och för sig kan man med en sådan regel givetvis uppnå
ett materiellt riktigt resultat, men endast under förutsättning att man vid
varje framtida tillfälle, då förlustavdrag kan ifrågasättas, helt kan överblicka
vad som tidigare passerat. Detta måste emellertid understundom vara förenat
med svårigheter och häri ligger de allvarligaste invändningarna mot det nu
diskuterade alternativet. Så snart förlustavdrag yrkades, fick nämligen undersökas
i vad mån dessa omfattade tidigare inte utnyttjade värdeminskningsavdrag
och vidare, därest så skulle vara fallet, i vad mån dessa värdeminskningsavdrag
så beaktats vid en mellankommande realisationsvinstberäkning,
att på grund därav förlustavdraget skall minskas med värdeminskningsavdragen
i fråga eller viss del därav. Det torde inte närmare
behöva utvecklas hur komplicerad i tillämpningen, för såväl de skattskyldiga
som de kontrollerande myndigheterna, detta alternativ är.
Utredningen har därför velat söka lösningen av denna specialfråga efter
en annan och i tillämpningen enklare linje, nämligen det först angivna alternativet
att beräkna själva realisationsvinsten — och för den delen även realisationsförlusten
för de undantagsfall där detta är erforderligt, d. v. s. då
samtidigt realisationsvinst på annan avyttring uppkommit mot vilken förlusten
enligt allmänna regler omedelbart må avdragas — som om samtliga värdeminskningsavdrag
utnyttjats, även om så faktiskt ej skett. Reglerna får
då utformas så att någon skärpt beskattning inte inträder, något som normalt
inte heller blir fallet med hänsvn till den samtidigt föreliggande rätten
till förlustavdrag.
Utredningen förordar sålunda att i deklarationen utförda värdeminskningsavdrag
skall, under förutsättning att de kunnat godkännas vid inkomsttaxeringen,
anses utnyttjade vid taxeringen även om underskott förelegat. Regler
av sådan innebörd kan i visst fall medföra en skärpt beskattning. Utredningen
anför härom.
En fastighet har innehafts under nio år och säljes med vinst under det
tionde året; under de tilländalupna nio åren har värdeminskningsavdrag utförts
i deklarationen utan att kunna utnyttjas vid taxering. Realisationsvinsten
beräknas som om samtliga värdeminskningsavdrag under dessa nio
år hade utnyttjats men den samtidigt föreliggande rätten till förlustavdrag
115
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1000
omfattar allenast de sex sista årens värdeminskningsavdrag. Detta innebär
således att realisationsvinsten i förhållande till nu gällande regler blir så
mycket större som motsvarar de tre första årens värdeminskningsavdrag. Det
torde emellertid vara försvarligt att bortse härifrån. Situationen i fråga inträder
nämligen allenast när fastighet säljes vid en tidpunkt näraliggande
den då den stadgade tiden för realisationsvinstbeskattningen utgår. Till eu
början torde vara ytterligt ovanligt att fastighetsförsäljningar äger rum å
sådan tidpunkt; i regel torde fastighetsägaren vänta därmed till tioårsperiodens
utgång. Om så likväl ej sker, erinras om den fallande skalan vid realisationsvinstbeskattningen,
innebärande i det nyssnämnda exemplet att blott
25 procent av realisationsvinsten beskattas. Värd större uppmärksamhet är
måhända den förmån som den ifrågasatta anordningen erbjuder de skattskyldiga
i vissa andra hithörande fall. Om det sistnämnda exemplet ändras
därhän, att fastigheten säljes med vinst under det elfte året eller med förlust
under det nionde året, så ifrågakommer inte någon realisationsvinstbeskattning
men rätten att utnyttja förlustavdrag innefattande värdeminskningsavdragen
i fråga kvarstår likväl.
Värdeminskningsavdrag beträffande maskiner och inventarier
Utredningen erinrar om, att beskattning av återvunna värdeminskningsavdrag
principiellt sker i samband med avyttring av för stadigvarande bruk
i rörelse eller i jordbruk med bokföringsmässig redovisning avsedda maskiner
och inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
hänföres till byggnad. Enligt nu gällande bestämmelser får man skilja mellan
det fall att den skattskyldige tillämpar planenlig avskrivning och det
fall att han tillämpar räkenskapsenlig avskrivning.
Tillämpar den skattskyldige planenlig avskrivning får han,
framhåller utredningen, från försäljningssumman, som i sin helhet utgör
skattepliktig intäkt, avdraga vad som i beskattningshänseende återstår oavskrivet
av anskaffningsvärdet. Utredningen fortsätter.
Vinstberäkningstekniken är alltså här rent tekniskt inte densamma som
vid realisationsvinstberäkningen. Vid den senare återföres ju de återvunna
värdeminskningsavdragen till beskattning genom att de avräknas från de
avdragsgilla omkostnaderna för vinstens erhållande. Vid den här ifrågavarande
vinstberäkningen däremot utskiljes inte de återvunna värdeminskningsavdragen
särskilt för sig. De ingår i stället automatiskt och utan att
särskiljas i den såsom intäkt upptagna försäljningssumman. Vinstberäkningen
leder emellertid i princip till samma slutresultat genom att den oavskrivna
delen av anskaffningskostnaden får avdragas från försäljningssumman.
Tydligen skulle också detta beskatlningsresultat kunna förryckas på samma
sätt som vid realisationsvinstbeskattningen, om en rätt till förlustutjämning
utan vidare möjliggjorde ett utnyttjande i efterhand, sedan tillgången
i fråga avyttrats, av ett värdeminskningsavdrag, som alltså inte hade utnyttjats
vid tiden för tillgångens avyttrande och därför inte heller avräknats
å anskaffningskostnaden vid den av försäljningen föranledda inkomstberäkningen.
Detta är den ena av de två frågor, som här får observeras. Den andra sammanhänger
med följande.
Enligt gällande regler har skattskyldig vid planenlig avskrivning möjlighet
att taga igen på tidigare år belöpande men då ej utnyttjade värdeminsk
-
116
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
ningsavdrag antingen genom utsträckning i erforderlig män av avskrivningsplanen
efter den för tillgången i fråga antagna varaktighetstidens slut eller,
efter beskattningsnämnds särskilda beprövande, dessförinnan utöver avdrag
enligt planen. Möjligheten att på detta sätt förskjuta planenliga värdeminskningavdrag
upphör dock i och med att den tillgång varom fråga är utgått
ur planen, d. v. s. då den avyttrats eller eljest försvunnit ur rörelsen.
Det blir med andra ord nödvändigt med regler, som förhindrar att ett och
samma tidigare inte utnyttjade värdeminskningsavdrag därefter avdrages
dels med tillämpning av de nyss återgivna reglerna och dels i form av förlustavdrag.
Den första av de båda nu antydda problemställningarna ligger, framhåller
utredningen, mycket nära de spörsmål som uppkommer vid beräkning av
realisationsvinst. Utredningen förordar därför en lösning enligt samma principer
som vid realisationsvinstberäkningen.
Detta innebär, att vid tillgångens avyttring hela försäljningssumman, såsom
nu, upptages till beskattning och att såsom avgående post upptages anskaffningskostnaden
efter avdrag för gjorda värdeminskningsavdrag oavsett
om dessa kunnat utnyttjas vid taxeringen eller ej. För en sådan lösning
talar enligt utredningens mening — förutom önskemålet att på olika områden
nå så ensartade regler som möjligt — i huvudsak samma skäl som var
avgörande för utredningens ställningstagande till motsvarande spörsmål på
området för realisationsvinstbeskattningen. Väljer man nämligen den alternativa
anordningen — att bibehålla nuvarande regler vid inventarieförsäljning
och i nu avsedda fall vägra förlustavdrag omfattande värdeminskningsavdrag
— möter man enahanda tillämpnings- och kontrollbesvärligheter,
för vilka förut redogjorts i samband med behandlingen av alternativet att
efter sistnämnda linje lösa frågan om samordningen av realisationsvinstbeskattningen
och förlustutjämningen.
Utredningen understryker att den förordade lösningen inte medför en
skärpt beskattning, nämligen med hänsyn till den skattskyldiges rätt att
samma år, som beskattningen i anledning av avyttringen äger rum, yrka
förlustavdrag. De tidigare tillgodoförda men då icke utnyttjade avdragen
måste nämligen ha medfört ett underskott, som — om det inte tidigare utnyttjats
och då gett en motsvarande skattelindring — nu kan utnyttjas. Utredningen
fortsätter.
Till undvikande av missförstånd framhålles, att — om skattskyldig så
önskar — hinder ej bör möta att utnyttja förlustavdraget vid annan tidpunkt
inom kvittningsperioden än den då den beskattning sker, som föranledes av
att tillgången i fråga avyttrats.
Tilläggas må att den situationen möjligtvis skulle kunna tänkas uppkomma,
att den skattskyldige ett år tillgodofört sig ett värdeminskningsavdrag,
som emellertid inte kunnat utnyttjas vid taxeringen det året, och att sålunda
en rätt till förlustavdrag uppkommit samt att kvittningsperioden gått till
ända innan tillgången i fråga avyttrats. Det torde emellertid kunna"bortses
från fall som detta. En skattskyldig torde näppeligen göra ett värdeminskningsavdrag
med mindre han har omedelbar möjlighet att utnyttja detsamma
vid taxeringen eller med säkerhet påräknar att genom förlustavdragkunna
göra detta inom den närmaste framtiden.
117
liungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1060
Några egentliga invändningar synes därför knappast vara att resa mot en
anordning sådan som den i det föregående förordade. Godtages denna, uppkommer
emellertid frågan, när ett värdeminskningsavdrag skall anses tillgodofört.
Som förut framhållits ligger det i den skattskyldiges hand att
avgöra om han vill yrka avdrag i ett läge, där detta inte omedelbart kan
utnyttjas, eller om han föredrar att enligt gällande regler förskjuta detsamma.
Detta innebär, att det avgörande blir vad som yrkas i deklarationen
eller eljest i samband med taxeringen. Föres, såsom avsett är, värdeminskningsplaner,
kan å dessa, som skall biläggas deklarationen, avläsas vilket
den skattskyldiges önskemål är. Detsamma framgår därjämte — och detta
oavsett om nyssnämnda planer vidfogats — av själva rörelsebilagan. Dock
bör vid taxeringsarbetet beaktas, att skattskyldig kan så att säga vanemässigt
lia tillgodofört sig ett värdeminskningsavdrag, ehuru det varit naturligare
för honom att begära detsamma förskjutet. I tveksamma fall kan
därför lämpligen vederbörande taxeringsassistent från den skattskyldige
införskaffa bekräftelse på hans önskemål.
Beträffande möjligheten enligt nuvarande bestämmelser att förskjuta
värdeminskningsavdrag till ett kommande års taxering bör, enligt utredningen,
en skattskyldig, som tillgodofört sig värdeminskningsavdrag under
sådana förhållanden att en rätt till förlustutjämning uppkommit, betagas
rätten att förskjuta värdeminskningsavdraget såsom sådant.
Utredningen betonar att den skattskyldige även här har sin fulla valrätt.
Merendels torde han finna det mest ändamålsenliga vara att bibehålla sin
rätt till förskjutning av värdeminskningsavdraget. Taxeringsmyndigheterna
kan — då anledning därtill föreligger — finna lämpligt klargöra för den
skattskyldige konsekvensen av ett utfört värdeminskningsavdrag. Det enda
man här får hålla på är, framhåller utredningen, att, när den skattskyldige
en gång gjort sitt val, det i fortsättningen får bli därvid.
Om den skattskyldige tillämpar räkenskapsenlig avskrivning
är det, framhåller utredningen, endast eu fråga som behöver uppmärksammas.
Det gäller det fall, då skattskyldig i räkenskaperna verkställt avskrivning
med större belopp än det, varmed han enligt reglerna för räkenskapsenlig
avskrivning äger åtnjuta avdrag. I dylikt fall vägras avdrag för överavskrivningen,
men den skattskyldige kan erlialla beskattningsnämnds medgivande
till avdrag för överavskrivningen enligt en särskild avskrivningsplan
löpande på minst fem år (punkt 4 åttonde stycket av anvisningarna till
211 § kommunalskattelagen). Utredningen anför.
Om det på ett visst år enligt denna särskilda värdeminskningsplan belöpande
avdraget inte kan på grund av vinstförhållandena utnyttjas, uppkommer
underskott. Anledning saknas enligt utredningens mening att ställa
sådant avdrag utanför rätten t ill förlustutjämning. Emellertid lärer den
skattskyldige i sådant läge vilja i första hand hos taxeringsmyndigheterna
utverka en förlängning av planen eller med andra ord uppnå en förskjutning
av själva värdeminskningsavdraget till en senare tidpunkt; hinder torde
ej heller föreligga för myndigheterna att efterkomma ett sådant önskemål.
Sker detta får å andra sidan tillses att den skaltskyldige inte därutöver
erhåller ett förlustavdrag. Det synes knappast erforderligt med någon uttrycklig
bestämmelse härom. Det måste nämligen utan vidare få anses an
-
118
Kungl. Maj:ls proposition nr .''10 år 1900
komma på taxeringsmyndigheterna att lämna medgivande till en förlängning
av planen endast under förutsättning att den skattskyldige avstår från
sm eljest föreliggande rätt till förlustavdrag för belopp motsvarande värdeminskningsavdraget
i fråga.
Enligt utredningens mening bör den angivna principen, att planenliga
värdeminskningsavdrag skall anses i beskattningshänseende utnyttjade
även i den män de ingår i avdragsgillt underskott, jämväl vara bestämmande,
när fråga är om övergång från planenlig till räkenskap
s e n 1 i g avskrivning eller tvärtom.
Utredningen erinrar om, att skattskyldig, sedan han övergått till räkenskapsenlig
avskrivning, inte får tillgodonjuta avdrag för sådana planenliga
avdrag, som lian före övergången inte kunnat utnyttja på grund av att han
vid taxeringen haft underskott eller otillräcklig inkomst. Möjligen skulle
kunna göras gällande, som en konsekvens härav, att inte heller i sådant underskottsavdrag,
som enligt reglerna för förlustutjämningen påyrkas efter
övergången till räkenskapsenlig avskrivning, skulle få inräknas ett dylikt
vid den tidigare taxeringen outnyttjat avdrag. Om man, såsom utredningen
förordat, medger att värdeminskningsavdragen, under tid då den skattskyldige
tillämpar planenlig avskrivning, får förskjutas till annat år genom
underskottsavdrag, förutsatt att avdraget inte förskjutes på annat sätt, anser
utredningen, att den omständigheten att ett underskottsavdrag, som
yrkas efter övergången till räkenskapsenlig avskrivning, innefattar ett av
den skattskyldige före övergången gjort planenligt avdrag inte rimligen bör
föranleda att underskottsavdraget i denna del förvägras den skattskyldige.
Enligt de förut angivna riktlinjerna skall ju, framhåller utredningen, den
skattskyldige anses ha utnyttjat avdraget i och med att han tillgodofört sig
detsamma. Då han i detta fall gjort avdraget före övergången till räkenskapsenlig
avskrivning, bör alltså enligt utredningens mening den skattskyldige
inte förvägras förlustavdraget i fråga. Däremot bör den skattskyldige
i överensstämmelse med nuvarande regler inte efter övergången få göra
ytterligare resterande planenliga avdrag.
Efter samma linje bör enligt utredningens mening de gällande reglerna
modifieras för det fallet, att vid övergång till räkenskapsenlig avskrivning
det taxeringsmässiga restvärdet överstigit det bokförda värdet av ifrågavarande
tillgångar. I sådant fall kan skattskyldig, utöver avskrivning enligt
räkenskaperna, avskriva det överskjutande beloppet planenligt, antingen
inom ramen för den före övergången till räkenskapsenlig avskrivning tilllämpade
planen till dess att hela det överskjutande beloppet avskrivits eller
ock med beskattningsnämnds medgivande enligt en särskild av nämnden
godkänd plan avseende en tid av högst tio år. Med beskattningsnämnds tilllåtelse
kan han också skriva av beloppet på en gång. Avdrag som gjorts i enlighet
med någon av dessa möjligheter men som inte kunnat utnyttjas på
grund av rörelsens dåliga resultat torde med nuvarande ordning inte kunna
förskjutas till ett annat år. Om man godtar resonemanget beträffande de i
förhållande till den ursprungliga planen eftersläpande avdragen, synes man,
opaginerad Kontrollera mot PDF
119
Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 30 år 1060
framhåller utredningen, också för det nyssnämnda fallet böra acceptera
tanken, att underskott, som uppkommit på grund av avskrivning av nu
ifrågavarande slag, skall omfattas av rätten till förlustavdrag. En sådan lösning
är även starkt betingad av önskemålet att inte onödigtvis komplicera
lagstiftningen och tillämpningen.
\ det motsatta fallet, då vid övergången till räkenskapsenlig avskrivning
det bokförda värdet av tillgångarna i fråga överstigit det taxeringsmässiga
restvärdet, skall den skattskyldige enligt gällande regler beskattas för skillnadsbeloppet,
antingen på en gång under det första beskattningsår för vilket
räkenskapsenlig avskrivning gäller eller också, om den skatlskyldige
hellre vill, med en tredjedel för nämnda beskattningsår och ett vart av de
två närmast följande åren. Om belopp, som på detta sätt upptages såsom
intäkt för något av dessa tre år, helt eller delvis skulle undandragas beskattning
genom att den skattskyldige utnyttjar avdrag som han eljest inte
skulle kunnat utnyttja, skall beloppet i stället uppföras som intäkt för det
första år, då dylikt förhållande ej föreligger. Det förutsättes med andra ord
att skillnadsbeloppet blir effektivt beskattat. Till yttermera visso gäller för
närvarande att man vid beräkningen av det taxeringsmässiga restvärdet i
detsamma inte får inräkna sådana på tidigare år belöpande planenliga värdeminskningsavdrag
som den skattskyldige på grund av rörelsens dåliga
resultat inte kunnat utnyttja. Dylika avdrag skall alltså i detta sammanhang
anses utnyttjade även i sistnämnda del. Utredningen anför därefter.
Den naturliga konsekvensen av den av utredningen intagna ståndpunkten
är, att den omständigheten att ett underskottsavdrag eliminerar överskottet
för ett visst år inte bör utgöra hinder för att såsom intäkt för detta ar
upptaga, helt eller delvis, ett sådant skillnadsbelopp som det här är fråga
om. Härmed lärer kravet att skillnadsbeloppet skall bli effektivt beskattat
in!e längre kunna upprätthållas. Men i princip skall det alltjämt tilläggas
vid inkomstberäkningen för de ifrågavarande åren. Av utredningens principer
följer också att, när det gäller beräkningen av det taxeringsmässiga
restvärdet, ett på tidigare år belöpande planenligt värdeminskningsavdrag
skall anses i sin helhet ha tillgodoräknats den skattskyldige, d. v. s. även till
den del värdeminskningsavdraget ingår i ett till detta tidigare år hänförligt
underskott. På det sättet kan det inträffa att det skillnadsbelopp, som i princip
skall återföras till beskattning, i verkligheten blir utjämnat av tidigare
eftersläpande värdeminskningsavdrag. Detta är dock endast en följd av
den förskjutning av de planenliga avdragen som rätten till förlustutjämning
kan medföra enligt den föreslagna konstruktionen. Utredningen kan för sin
del inte finna att de här angivna konsekvenserna av förslaget är ägnade att
inge några egentliga betänkligheter.
Värdeminskningsavdrag beträffande andra tillgångar
Utredningen övergår härefter till att undersöka hur den föreslagna förlustutjämningen
skall förenas med de bestämmelser som för närvarande
gäller i fråga om avskrivningar å andra slags tillgångar för stadigvarande
bruk i rörelse än maskiner och inventarier.
Beträffande de nu avsedda tillgångarna gäller att de avskrivningar för
opaginerad Kontrollera mot PDF
120
Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1060
värdeminskning, som må göras, i regel följer den planenliga lineära metoden.
Vid samordningen med förlustutjämningen bör därför enligt utredningens
mening konstruktionen av bestämmelserna vara densamma som
förordats i avseende å realisationsvinstberäkning och i fråga om maskiner
och inventarier, vilka avskrives med användande av den planenliga metoden.
Detta gäller först och främst byggnader i rörelse. Värdeminskningsavdrag
å byggnader är enligt gällande regler, i motsats till de planenliga
värdeminskningsavdragen å inventarier, inte förskjutningsbara, om de för
ett visst år inte kan utnyttjas. Genom rätten att förskjuta underskott blir
emellertid även värdeminskningsavdrag å byggnader i realiteten förskjutningsbara
inom ramen för möjligheten av förlustutjämning. Avyttras fastigheten
skall frågan huruvida skattepliktig intäkt föreligger, framhåller utredningen,
bedömas efter reglerna för realisationsvinstbeskattningen. De
pioblem som i samband med förlustutjämningen uppkommer vid beräkning
av realisationsvinst har redan behandlats.
Intäkt genom avyttring av patenträtt eller liknande tidsbegränsad
rättighet skall upptagas såsom intäkt av rörelse till den del det influtna
motsvarar återvinning av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag men i
övrigt såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet i den mån förutsättningar
för skattepliktig realisationsvinst föreligger. Beträffande värdeminskningsavdrag
för dylika tillgångar gäller föreskrifterna om planenlig
avskrivning i punkt 3 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. Om
lörlustutjämning införes betyder det enligt de regler, som utredningen förordat
för att undvika risken av dubbelavdrag, att den skattskyldige kan
Aälja mellan att förskjuta ett planenligt värdeminskningsavdrag i enlighet
med de nu gällande reglerna eller att göra det genom att anlita möjligheten
till förlustavdrag. Men om han använder den senare utvägen — med de
risker detta kan innebära — och den ifrågavarande tillgången avyttras, höidet,
framhåller utredningen, vid beräkningen av de återvunna värdeminskningsavdrag,
för vilka han skall beskattas såsom för intäkt av rörelse, anses
att de värdeminskningsavdrag som han tillgodofört sig varit utnyttjade
även till den del de ingått i ett underskott. I detta senare fall förlorar den
skattskyldige också möjligheten att beträffande sagda del av värdeminskningsavdraget
förskjuta detta enligt reglerna för förskjutning av dvlika
avdrag.
I fråga om varumärke, firmanamn eller andra rättigheter, av goodwills
natur gäller att anskaffningskostnaden får avdragas genom lika
stora årliga värdeminskningsavdrag inom en period av tio år från den tidpunkt,
då kostnaden uppkommit. Beskattningsnämnd äger dock, där så
på grund av särskilda omständigheter finnes skäligt, medge att kostnaden
fordelas på en längre period. Värdeminskningsavdragen kan förskjutas på
samma sätt och under samma förutsättningar som de planenliga värdeminskningsavdragen
å maskiner och inventarier. Då skattskyldig i samband
med överlåtelse av rörelse eller eljest avyttrar en rättighet av ifrågavarande
slag, beskattas intäkten såsom intäkt av rörelse, men han får, på samma
opaginerad Kontrollera mot PDF
121
Kungi. Maj. ts proposition nr 30 år 1060
sätt som när avyttringen gäller maskiner och inventarier som avskrivits enligt
plan, avdrag för vad som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, i
den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttringen. Enligt utredningens
mening bör för detta slags rättigheter gälla detsamma som för
nyssnämnda maskiner och inventarier i avseende å möjligheten att genom underskottsavdrag
förskjuta värdeminskningsavdrag och beträffande beräkningen
av oavskrivet restvärde vid avyttringen.
Utredningen tillägger att, i samband med vad som sagts om olika slag av
anläggningstillgångar i rörelse, för fullständighetens skull må påpekas att,
därest utrangeringsavdrag förekommer utan samband med tillgångens avyttring,
även sådana avdrag kommer, i den mån de inte omedelbart kunnat
utnyttjas, att få förskjutas inom ramen för förlustutjämningen. Detta får
enligt utredningens mening betraktas som en naturlig följd av principerna
för förlustutjämningen.
Varulager
Utredningen konstaterar, att den omständigheten att rätt till förlustutjämning
införes inte kan möjliggöra några obehöriga fördelar för skattskyldig
med varulager. Om fastighet ingår i varulager och om värdeminskningsavdrag
å sådan fastighet tillgodoförts, skall, framhåller utredningen,
sådant värdeminskningsavdrag öka rörelsevinsten vid fastighetens försäljning.
En uttrycklig bestämmelse härom torde enligt utredningens mening
ej erfordras.
Enligt utredningens förslag skall i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen införas
bestämmelser av innebörd, att — om skattskyldig tillgodoräknat sig
avdrag för värdeminskning å tillgång — avdraget skall anses åtnjutet i beskattningshänseende
om det medfört en lägre taxering eller kunnat inräknas
i förlustavdrag. Enligt utredningens förslag om förlustutjämning skall
förlustavdrag inte beräknas för tidigare år än 1953. I följd härav har i
övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring i kommunalskatlelagen
stadgats, att värdeminskningsavdrag, som hänför sig till beskattningsår,
för vilket taxering skett år 1953 eller tidigare, skall anses utnyttjat
endast om det medfört lägre taxering. Vid bedömningen av om värdeminskningsavdraget
medfört lägre taxering skall man i samtliga fall bortse
från garantibeloppet.
Remissyttrandena
Samordningen med beskattningen av återvunna värdeminskningsavdrag
i de sammanhang vilka nyss berörts bar tagits upp till diskussion endast
i ett fåtal remissyttranden. Huvudsakligen vänder man sig i dessa mot den
föreslagna kompletteringen av 29 § 1 mom. kommunalskattelagen och ifrågasätter
därvid framför allt lämpligheten av att frågan i vad mån ett värdeminskningsavdrag
skall anses i beskattningsavseende åtnjutet, på sätt ut
-
122
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
redningen utvecklat i betänkandet, göres beroende av vad den skattskyldige
yrkat i sin deklaration för förluståret. Nära samband med frågan om förskjutning
av förlustavdrag har frågan om sådan förskjutning av planenliga
värdeminskningsavdrag som står till buds enligt gällande regler. I några
av yttrandena ifrågasättes upphävande av denna sistnämnda förskjutningsrätt.
Från de avgivna yttrandena må följande här återges.
Riksskattenämnden, som framhåller att samordningen mellan reglerna
om förlustavdrag och reglerna om värdeminskningsavdrag är en fråga av
stor betydelse vid genomförande av en lagstiftning om förlustutjämning,
berör bl. a. konsekvenserna av utredningens förslag att frågan, huruvida ett
värdeminskningsavdrag skall anses åtnjutet, skall knytas till det förhållandet
att värdeminskningsavdraget skall ha påverkat förlustberäkningen,
d. v. s. ha upptagits å rörelse- eller fastighetsbilaga. Mot utredningens uttalande,
att en skattskyldig näppeligen torde göra ett värdeminskningsavdrag
med mindre han har omedelbar möjlighet att utnyttja detsamma vid taxeringen
eller med säkerhet påräknar att genom förlustavdrag kunna göra
detta inom den närmaste framtiden, invänder nämnden i detta sammanhang,
att det i många fall är svårt för att icke säga omöjligt för den skattskyldige
att överblicka om det är lämpligt för honom att yrka avdrag eller ej. Beaktas
bör vidare enligt nämnden den inadvertens som ligger i att man just på
denna punkt men icke med avseende å andra förhållanden, som påverkar
förlustberäkningen, skall vara definitivt bunden av den under förluståret
avgivna deklarationen. Särskilt när det gäller värdeminskningsavdrag för
fastighet kan detta leda till rättsförluster för de skattskyldiga, då dessa
just vid förlustår kan tänkas försumma att överväga hur de skall redovisa
värdeminskningsavdragen. Konsekvenserna för den skattskyldige av hans
redan under förluståret gjorda val, hur han skall disponera värdeminskningsavdrag,
visar sig senare bl. a. vid realisationsvinster och vid inventarieförsäljningar.
Enligt nämnden kan här för den skattskyldige materiellt otillfredsställande
resultat lätt uppkomma. Såsom exempel härpå anför nämnden,
att förlustavdrag innefattande värdeminskningsavdraget kanske icke
kan tillgodonjutas det år då realisationsvinst eller vinst vid inventarieförsäljning
skall beräknas. Av nämnden framhålles även det fall att om en
fastighet försäljes med realisationsvinst så lång tid efter förluståret, att
kvittningsperioden utgått, och om förlustavdraget icke kunnat till fullo utnyttjas
under nämnda period, under förluståret yrkat värdeminskningsavdrag
kommer att tilläggas realisationsvinsten, ehuru det i realiteten icke
utnyttjats. Utredningen anser för sin del, anför nämnden, att man kan bortse
från dessa fall. Fallen måste emellertid enligt nämndens mening beaktas,
ehuru de måhända ej är så vanliga. En viss omarbetning eller jämkning av
bestämmelserna är sålunda enligt nämndens mening önskvärd.
I anslutning till det sagda framhåller riksskattenämnden även önskvärdheten
av att man om möjligt rationaliserar och förenklar de invecklade
och svårtillämpliga regler som nu gäller bl. a. beträffande förskjutning
av värdeminskningsavdrag vid planenlig avskrivning. Vid den sålunda för
-
123
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
ordade översynen angående värdeminskningsavdragens skattemässiga behandling
bör enligt nämndens uppfattning beaktas det samband frågan äger
med den utredning angående frågan om värdeminskningsavdrag i jordbruk
som verkställts inom skattelagssakkunniga.
Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar.
Såsom utredningen framhållit torde det bli ofrånkomligt att införa bestämmelser,
som anger att yrkade värdeminskningsavdrag å byggnader, inventarier
m. fl. tillgångar får anses åtnjutna till den del de ingår i underskott,
som får avdragas vid kommande taxeringar. En sådan regel innebär
dock, att skattskyldig riskerar att vid framtida taxeringar komma i ett sämre
läge än om värdeminskningsavdrag ej yrkats för förluståret. Den skattskyldige
ställs här inför ett svårt val, där det gäller för honom bl. a. att
bedöma sina möjligheter att bevaka sin rätt till avdrag för underskottet och
att utnyttja detta inom en sexårsperiod. Taxeringsassistenterna torde knappast
kunna vara rådgivare i hithörande svårbedömliga frågor, övervägandena
kompliceras genom att det blir nödvändigt att noga hålla isär begreppen
åtnjutna avdrag enligt den nya förordningen och utnyttjade avdrag enligt
bestämmelserna i punkt 3 c av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.
Det synes böra undersökas, om möjlighet finnes att bringa sistnämnda
bestämmelser att överensstämma med vad som gäller beträffande åtnjutna
avdrag enligt den föreslagna förordningen. Stora svårigheter möter
dock för en sådan anordning, då denna måste medföra att dubbla avskrivningsplaner,
en för den statliga och en för den kommunala taxeringen, upplägges,
när det blir fråga om förskjutning av värdeminskningsavdrag, som
icke kunnat utnyttjas på grund av rörelsens resultat.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför — - på tal om utredningens rekommendation
att man i tveksamma fall bör införskaffa bekräftelse på den
skattskyldiges önskemål beträffande förskjutningen av värdeminskningsavdrag
— att detta måste bli betungande vid taxeringsarbetet. Det kan antagas,
framhåller länsstyrelsen, att man stundom ej alls får svar på en dylik
förfrågan eller att svaret ej är entydigt. Den skattskyldige borde därför
i stället på särskild plats i deklarationen ange, om han vill förskjuta avdraget;
en annan möjlighet är, enligt länsstyrelsen, att man helt eliminerar rätten
att förskjuta värdeminskningsavdrag på detta sätt vid planenlig avskrivning.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställer sig avvisande till tanken
att, på sätt utredningen föreslagit, låta i deklarationen utförda värdeminskningsavdrag
ingå i förlustavdrag. Under åberopande av exempel av det slagriksskattenämnden
anfört, föreslår länsstyrelsen för sin del att värdeminskningsavdragen
såväl vid realisationsvinstberäkningen som vid bestämmandet
av underskott i förvärvskälla skall medräknas endast i den mån värdeminskningsavdraget
verkligen blivit utnyttjat för det år, till vilket avdragen
planenligt skall hänföras. Särskilt angeläget är det enligt länsstyrelsens mening
att denna ordning tillämpas för inventarier i rörelse. Även för andra
cillgångar, såsom goodwill, patenträtter, hyresrätter bör detta gälla. Länsstyrelsen
tillägger.
Emellertid finner länsstyrelsen det vara riktigt att, på sätt utredningen
föreslagit, begreppet utnyttjat avdrag må beräknas efter likartad grund vid
124
Iiungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
taxeringarna enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt.
Vid den kommunala taxeringen bör man med andra ord utföra
beräkningarna som om varken procentavdrag eller garantibelopp hade funnits.
Även med denna förenkling kan värdeminskningsavdrag tänkas vara
utnyttjat vid den ena taxeringen men icke vid den andra, om nämligen en
förvärvskälla är lokaliserad till annan kommun än hemortskommunen. En
sådan olikhet torde mera sällan uppkomma och får måhända godtagas.
Även länsstyrelsen i Kopparbergs län avvisar utredningens förslag om
ändrade regler för när värdeminskningsavdrag skall anses vara åtnjutet.
Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden uppehåller
sig utförligt vid frågan om rätten att förskjuta värdeminskningsavdrag enlig
nu gällande bestämmelser. Allmänna ombudet framhåller, att utredningen
underlåtit att utnyttja en möjlighet att förenkla skattelagstiftningen
genom att taga bort rätten att förskjuta outnyttjade värdeminskningsavdrag
å maskiner och inventarier. Efter att ha närmare framhållit de fördelar som
i olika hänseenden skulle kunna vinnas om man toge bort rätten att vid
planenlig avskrivning förskjuta värdeminskningsavdrag, understryker allmänna
ombudet, att ett sådant borttagande inte skulle behöva innebära någon
väsentlig materiell försämring för de skattskyldiga. Han anmärker, att
en skattskyldig genom övergång till räkenskapsenlig avskrivning får möjlighet
att fördela avskrivningar på maskiner och inventarier på skilda år på sätt
som passar honom bäst samt att räkenskapsenlig avskrivning numera får
tillämpas även av fysiska personer.
Överståthållarämbetet godtager de av utredningen föreslagna bestämmelserna
för en samordning mellan förlustutjämningen och beskattningen av
återvunna värdeminskningsavdrag vid realisationsvinstberäkningen. Emellertid
befarar ämbetet vissa icke önskvärda konsekvenser i samband med den
föreslagna lagstiftningens ikraftträdande. Härom anför ämbetet följande.
Det framlagda förslaget om förlustutjämning är avsett att första gången
tillampas vid 1960 års taxering, vilket innebär, att från och med sagda års
taxering rätt^ till avdrag föreligger för förluster, som redovisats vid taxeringarna
för åren 1954—1959. Sålunda kan en skattskyldig, som före år 1959
försålt en tillgång, varå värdeminskningsavdrag yrkats vid 1954—1959 års
taxeringar, från och med den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande komma
att medgivas avdrag för förluster, som uppkommit genom att de vid sistnämnda
års taxeringar yrkade värdeminskningsavdragen helt eller delvis
icke kunnat utnyttjas vid taxeringen. Då vid realisationsvinstberäkning före
1960 års taxering i enlighet med nu gällande regler till beskattning endast
upptagits sådana värdeminskningsavdrag, som faktiskt kunnat utnyttjas,
ha i följd härav före sistnämnda års taxering till beskattning upptagna realisationsvinster
blivit för lågt beräknade, om avdrag senare medgives för
förluster omfattande å den tidigare försålda tillgången yrkade men vid taxeringen
icke utnyttjade värdeminskningsavdrag.
Med hänsyn härtill finner överståthållarämbetet det angeläget, att vid ett
genomförande av utredningens förslag särskilda övergångsbestämmelser införas,
genom vilka förhindras, att en skattskyldig vid 1960—1965 års taxeringar
utnyttjar förlustavdrag, omfattande värdeminskningsavdrag å före år
1959 försåld egendom, vilka icke återförts till beskattning vid realisationsvinsts
beräknande.
125
Kungl. Mcij:ts proposition nr 30 år 1960
Överståthållarämbetet framhåller, att det även vid tillämpningen av de
föreslagna bestämmelserna för samordning mellan förlustutjämningen och
värdeminskningsavdrag vid planenlig avskrivning kan uppkomma situationer,
motsvarande dem, som uppkommer vid realisationsvinstberäkningen.
På grund härav synes det erforderligt att beträffande värdeminskningsavdrag
införa särskilda övergångsbestämmelser, liknande dem, som ämbetet
föreslagit vid realisationsvinstberäkningen.
Ämbetet ifrågasätter i fortsättningen — med hänsyn till den vid tillämpning
av den föreslagna förordningen om förlustutjämning städse föreliggande
risken att ett och samma värdeminskningsavdrag kan bli dubbelt utnyttjat
— huruvida icke nu gällande regler om rätt för skattskyldig att förskjuta
planenliga värdeminskningsavdrag bör upptagas till omprövning.
Av de hörda organisationerna har endast två berört frågan om förlustavdragen
och värdeminskningsavdragen.
Kooperativa förbundet anför härom följande.
Avsevärda svårigheter av främst teknisk och formell natur uppstår, dä
det gäller att samordna de föreslagna reglerna om förlustutjämning med
gällande bestämmelser om realisationsvinstberäkning och reglerna för planenlig
avskrivning å inventarier. Ehuru utredningen synbarligen nedlagt ett
förtjänstfullt arbete på att lösa denna fråga ifrågasätter förbundet dock, om
icke denna del av förslaget likväl bör göras till föremål för en förnyad översyn
och ev. omarbetning. Förbundet finner det vara betänkligt att enligt förslaget
den omständigheten huruvida den skattskyldige i sin deklaration yrkat
eller icke yrkat värdeminskningsavdrag, skall vara avgörande för frågans
fortsatta behandling. Det kan befaras, att åtskilliga skattskyldiga saknar
förmåga att förstå och i tid för sig klargöra innebörden av dessa regler.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare, som konstaterar att
utredningen bemödat sig om att ernå de enklaste och mest praktiska lösningarna,
framhåller att stora krav ställes på den skattskyldiges uppmärksamhet
och kunskaper, om det skall vara möjligt för honom att ernå största
möjliga skattelättnad. Beträffande den av utredningen föreslagna huvudprincipen,
att alla tillgodoförda värdeminskningsavdrag — vare sig de utnyttjats
vid taxering eller icke — vid inkomstberäkningen skall till den
skattskyldiges nackdel beaktas samtidigt som denne skall ha möjlighet att
kompensera sig härför genom att yrka förlustavdrag omfattande tidigare
ej utnyttjade värdeminskningsavdrag, menar handelskammaren att en
dylik regel kan, om den skattskyldige inte är fullt medveten om innebörden
av densamma, onekligen leda till rättsförluster.
Departementschefen
Det är ofrånkomligt, att — om rätt till öppen förlustutjämning införes -- en samordning måste ske mellan bestämmelserna om beräkning av förlustavdrag
och kommunalskattelagens regler om beskattning av återvunna värdeminskningsavdrag
in. m. Denna samordning försvåras i viss mån av den
utformning gällande regler om planenlig avskrivning för närvarande har.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
I och för sig hade det därför varit önskvärt att, såsom i vissa remissyttranden
förordats, i detta sammanhang överse dessa avskrivningsregler. En
omarbetning av reglerna om planenlig avskrivning, som kan vara motiverad
även av andra skäl än införandet av en rätt till förlustutjämning, måste
dock föregås av en närmare utredning. Vill man redan nu införa en rätt till
öppen förlustutjämning måste man därför samordna lagstiftningen härom
med kommunalskattelagens nuvarande regler om planenlig avskrivning.
Man bör dock inte överdriva de svårigheter som en samordning enligt utredningens
förslag med gällande avskrivningsregler kan tänkas medföra.
Sedan även fysiska personer medgivits rätt till räkenskapsenlig avskrivning
torde antalet skattskyldiga, som beträffande inventarier tillämpar planenlig
avskrivning, ha avsevärt nedgått. I flertalet fall, då planenlig avskrivning
ännu tillämpas, torde de föreslagna reglerna inte behöva vålla några svårare
komplikationer.
Mot den av utredningen föreslagna lösningen av samordningsfrågan kan,
såsom några remissinstanser framhållit, i och för sig vissa erinringar göras.
Till alt börja med blir, som riksskattenämnden fx-amhållit, en konsekvens
av utredningens förslag att man vid förlustavdragets beräknande blir i fråga
om värdeminskningsavdragens storlek men icke med avseende å andra förhållanden
bunden av den deklaration, som avgivits för förluståret. Detta
kan synas vara en inadvertens. Å andra sidan ligger det i sakens natur, att
vad som kan ifrågakomma till förlustavdrag i allt väsentligt blir förluster,
som redovisats i deklarationen för förluståret. Om det av praktiska skäl
befinnes nödvändigt att i ett visst hänseende binda förlustavdraget vid de
yrkanden, som gjorts i deklarationen för förluståret, behöver detta därför
inte inge principiella betänkligheter.
Enligt de sakkunnigas förslag får den skattskyldige, då han avger deklarationen
för förluståret, själv avgöra i vad mån han vill att värdeminskningsavdragen
skall inräknas i ett kommande förlustavdrag eller inte. Om
han räknar med att kunna utnyttja förlustavdraget, vilket torde bli normalfallet,
bör han yrka maximala värdeminskningsavdrag. Är det sannolikt att
förlustavdraget inte kommer att kunna utnyttjas, kan han underlåta att yrka
värdeminskningsavdrag. Om den skattskyldige inte är medveten om konsekvenserna
av att i deklarationen för förluståret yrka värdeminskningsavdrag
eller om han felbedömer möjligheterna att i framtiden utnyttja förlustavdraget,
är det i och för sig tänkbart att de föreslagna bestämmelserna, såsom
i remissyttrandena framhållits, kunde leda till ett materiellt oriktigt resultat
i beskattningshänseende.
Har den skattskyldige undeidåtit att yrka värdeminskningsavdrag eller
yrkat för små värdeminskningsavdrag blir sålunda följden, att den skattskyldige
i framtiden får åtnjuta förlustavdrag med mindre belopp än som varit
möjligt. Om åter värdeminskningsavdrag yrkats i deklarationen för förluståret
och förlustavdraget sedermera inte kunnat utnyttjas, kan resultatet bli
att en framtida beskattning — t. ex. vid beräkning av realisationsvinst vid
försäljning av en fastighet som avskrivits i deklarationen för förluståret —
blir hårdare än enligt nu gällande regler.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1060
127
Om man vill undgå sådana konsekvenser skulle, såsom utredningen framhållit,
en tänkbar utväg vara att föreskriva, att — när förlustavdrag yrkas
— man får undersöka i vad mån dessa omfattar tidigare inte utnyttjade värdeminskningsavdrag
och vidare, därest så skulle vara fallet, i vad mån dessa
värdeminskningsavdrag så beaktats vid en mellankommande realisationsvinstberäkning
eller i samband med utnyttjande av förskjutna värdeminskningsavdrag,
att på grund härav förlustavdraget skall minskas med värdeminskningsavdragen
i fråga eller viss del därav. I likhet med utredningen finner
jag emellertid övervägande skäl tala emot att komplicera tillämpningen
genom bestämmelser av nu angiven innebörd.
Vad slutligen angår den vid remissbehandlingen gjorda invändningen, att
utredningens förslag i vissa fall skulle kunna leda till en skatteskärpning,
vill jag framhålla följande.
Om den skattskyldige under en kvittningsperiod kan utnyttja förlustavdrag
med sammanlagt så stort belopp, som svarar mot gjorda värdeminskningsavdrag,
kan man inte med fog göra gällande att de föreslagna bestämmelserna
medfört en skärpning av beskattningen i förhållande till gällande
regler. Den skattskyldige har då fått avdrag vid taxeringen med belopp svarande
mot de i deklarationerna för förluståren utförda värdeminskningsavdragen.
Det torde komma att höra till undantagsfallen, att belopp av sådan
storleksordning inte kan utnyttjas under en sexårig kvittningsperiod. Därtill
kommer att den skattskyldige enligt de föreslagna bestämmelserna själv
får avgöra i vad mån värdeminskningsavdrag skall yrkas i deklarationen
för förluståret. Om han inte yrkar värdeminskningsavdrag kan någon skärpning
i beskattningen i förhållande till nu gällande regler inte uppkomma. Jag
delar därför utredningens uppfattning att man kan bortse från de fall, varom
nu varit fråga.
Av det sagda framgår att jag anser mig böra tillstyrka, att samordningen
mellan bestämmelserna om beräkning av förlustavdrag och kommunalskattelagens
regler om beskattning av återvunna värdeminskningsavdrag
regleras på det sätt utredningen föreslagit. De av utredningen föreslagna
principerna för samordningen bör i enlighet med påpekande från några
remissinstanser komma till uttryck jämväl i vissa jämkningar av bestämmelserna
i punkt 3 c. av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.
I förordningen om förlustutjämning bör angivas de fall, då man vid förlustavdragets
fastställande icke får medräkna större belopp än de i deklarationen
för förluståret yrkade avdragen. Lämpligen synes detta böra
ske genom ett tillägg till anvisningarna.
De avdrag varom här är fråga är i huvudsak av två slag, nämligen dels
sådana värdeminskningsavdrag, vilka kan påverka beräkningen av realisationsvinst
eller realisationsförlust, t. ex. avdrag för värdeminskning å byggnad,
dels sådana avdrag, som redan enligt gällande regler kan förskjutas
från ett år till ett annat, t. ex. avdrag för värdeminskning å inventarier vid
[dancnlig avskrivning.
Till den första gruppen hör således avdrag för värdeminskning å sådan
tillgång, vid vars försäljning eventuell vinst skall bedömas enligt reglerna
128
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
för skattepliktig realisationsvinst. Bestämmelsen att dylika avdrag endast
skall medräknas i förlustavdrag med i deklarationen yrkat belopp bör vara
generell. Det synes inte lämpligt att göra beräkningen av förlustavdraget
beroende av huruvida förhållandena i det enskilda fallet är sådana, att
en försäljning skulle medföra skattepliktig realisationsvinst eller avdragsgill
realisationsförlust. Då det t. ex. gäller avdrag för värdeminskning å
byggnad, bör således i förlustavdrag inte få inräknas större belopp än det
avdrag, som yrkas i deklarationen för förluståret, även om byggnaden förvärvats
genom arv eller innehafts mer än tio år. Kan försäljningen av tillgången
inte föranleda realisationsvinstbeskattning, bör den skattskyldige
i deklarationen för förluståret självfallet yrka största möjliga värdeminskningsavdrag.
Till den första gruppen hör även t. ex. avdrag för värdeminskning å bil
i förvärvskällan tjänst. Vid försäljning av sådan bil blir reglerna för skattepliktig
realisationsvinst tillämpliga.
Till den senare gruppen hör sådana avdrag, värdeminskningsavdrag eller
dylikt, i fråga om vilka gäller att den skattskyldige genom att underlåta att
yrka avdrag i deklarationen för förluståret har möjlighet att åtnjuta avdraget
vid ett senare års taxering. Dit hör som nämnts avdrag för värdeminskning
å inventarier, som avskrives enligt planenlig avskrivning, men även
avskrivning å patenträtter och goodwill etc. Även avdrag för minskning av
skogs ingångsvärde är ett sådant avdrag, som kan förskjutas.
Till de avdrag, vilka icke får inräknas i förlustavdrag med större belopp
än som yrkats i deklarationen för förluståret, måste även hänföras sådana
avdrag för värdeminskning, vilka å fastighetsbilaga yrkas för byggnad som
utgör lagertillgång. Den som innehar byggnad som lagertillgång äger nämligen
— förutom att värdera fastigheten enligt lagervärderingsreglerna —
att åtnjuta avdrag å fastighetsbilaga för värdeminskning å byggnaden. Vid
försäljning av byggnaden utgör vinsten intäkt av rörelse och i denna intäkt
inräknas de å fastighetsbilaga åtnjutna värdeminskningsavdragen i
den mån dessa utnyttjats vid taxeringen.
Tilläggas kan, att motsvarande problem icke uppkommer vid lagernedskrivning
eller vid räkenskapsenlig avskrivning av inventarier. Den skattskyldige
blir nämligen härvidlag bunden av de dispositioner han gjort i
bokslutet.
Den risk för dubbelavdrag, som på sätt överståthållarämbetet framhållit
kan föranledas av att bestämmelserna i lagstiftningen om förlustutjämning
ges i viss mån retroaktiv karaktär, synes icke vara av den betydelse att man
behöver komplicera lagstiftningen med de invecklade spärregler, som med
tanke därpå skulle komma i fråga.
I detta sammanhang vill jag slutligen nämna, att jag, med hänsyn till förlustavdragets
karaktär av ett med allmänna avdrag och ortsavdrag sidoordnat
avdrag, ansett att i kommunalskattelagen liksom även i förordningen
om statlig inkomstskatt bör intagas en erinran om att särskilda bestämmelser
gäller angående rätt att åtnjuta förlustavdrag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
129
V. Förlustutjämning och investeringsfonder, m. m.
Utredningen
I betänkandet har utredningen diskuterat de problem som kan uppkomma
vid en samtidig tillämpning av den föreslagna förlustutjämningen och
av de redan existerande speciella möjligheter till öppen resultatutjämning,
som står de skattskyldiga till buds enligt författningarna om ackumulerad
inkomst, om skogskonton och om investeringsfonder av olika slag.
Beträffande förordningen om ackumulerad inkomst framhåller utredningen
att ■— om rätt till öppen förlustutjämning införes ■— skäl kan anföras
för en regel av innebörd att den skattskyldige, innan han påkallar
skatteberäkning för ackumulerad inkomst, från denna först skall avräkna
sådana i beskattningshänseende tidigare inte utnyttjade underskott, vilka
faller inom kvittningsperioden. Utredningen fortsätter.
Oaktat sålunda skäl skulle kunna anföras för en inskränkande regel av
nyss antydd innebörd, har det likväl synts utredningen tveksamt om tillräcklig
anledning föreligger för en dylik bestämmelse. Dess praktiska räckvidd
skulle bli synnerligen obetydlig. Det är ock tveksamt om den är att anse
som i allo materiellt grundad. Vad den skattskyldige skulle förhindras göra
vore blott att åstadkomma en än längre gående utjämning än man måhända i
förstone tänkt sig; någon i sig obehörig skattelättnad vinner han däremot
ej. Härtill kommer risken för tillämpningsbesvärligheter och komplikationer
i övrigt vid en begränsningsregel avseende rätten att påkalla den särskilda
skatteberäkningen vid ackumulerad inkomst i nu avsett fall. Framställning
om sådan göres hos prövningsnämnden sedan taxeringsnämndens arbete avslutats.
Vid varje sådan ansökan fick myndigheterna då undersöka om en
rätt till förlustavdrag funnits och utnyttjats. Skuile det därvid visa sig att
dylik avdragsrätt väl förefunnits men ej utnyttjats, vilket konstaterande
merendels komme att ske vid en tidpunkt då den av taxeringsnämnden
åsatta taxeringen vunnit laga kraft, stode väl ingen annan möjlighet öppen
än att helt avslå den skattskyldiges framställning, en åtgärd återigen som
understundom skulle te sig för långtgående från materiella synpunkter.
Utredningen har för sin del stannat för att inte förorda en regel av nu
diskuterat slag.
Inte heller i fråga om tillämpningen av lagstiftningen om skogskonto
anser utredningen några problem kunna föranledas av att en rätt till öppen
förlustutjämning införes. Utredningen framhåller, att den som har möjlighet
att använda sig av skogskonto inte i och för sig genom rätten till förlustutjämning
får en möjlighet till skattelindring eller skattefrihet som han
inte haft förut. Men den föreslagna anordningen kommer självfallet alt ge
honom större möjligheter än tidigare att utnyttja skogskontot i det angivna
syftet. Utredningen fortsätter.
Genom rätten till förlustutjämning kan den skattskyldige, om han finner
det fördelaktigt och förutsättningarna finns, flytta fram ett tidigare underskott
till ett år, då han tar ut medlen från kontot, för att därigenom kvitta
underskottet mot uttaget och på så sätt uppnå eu högre grad av skatteutjämning.
Men han kan också finna det lämpligare att först tillgodoföra sig
i) Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 30
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
underskottet för kvittning i vanlig ordning och uppskjuta kontouttaget till
ett annat tillfälle. Förlustutjämningen kan med andra ord ha till följd att
skogskontot kan bli en än värdefullare möjlighet till skatteutjämning än
för närvarande. Att rätten till förlustutjämning kan ge den skattskyldige
vissa ökade möjligheter i det ifrågavarande sammanhanget bör enligt utredningens
mening inte betraktas såsom någonting oriktigt. Det bör i stället
accepteras som en naturlig konsekvens av förslaget.
Vad som här sagts beträffande skogskonton gäller i tillämpliga delar
givetvis även beträffande medel, som jämlikt bestämmelserna i lagen den
14 december 1951 (nr 783) om investeringskonto för skog innestår å konto
i riksbanken och varå förordningen om taxering för inkomst av medel, som
insatts å skogskonto, gjorts tillämplig.
Vad slutligen angår investeringsfonderna medför enligt utredningen eu
lagstiftning om förlustutjämning vissa komplikationer i ett speciellt hänseende.
Härom anför utredningen.
Här åsyftas det fall då investeringsfond, mot intentionen i de bestämmelser
som reglerar användningen av dylika fonder, återföres under sådana förhållanden
att en beskattning av fondmedlen skall ske. Såsom framgår av
stadgandena i 10 § andra stycket 1947 års förordning, 19 § tredje stycket
1955 års förordning, 5 § andra stycket 1951 års förordning samt 8 § 1954
års förordning skall i dessa fall de återförda medlen effektivt beskattas,
d. v. s. nettointäkten skall vid taxering alltid upptagas till lägst det återförda
beloppet. Investeringsfonderna kan med andra ord inte utnyttjas för
förlustutjämning. I ett läge, där man genomför rätt till öppen förlustutjämning,
torde emellertid anledning saknas att längre vidhålla kravet på effektiv
beskattning. Utredningen framlägger därför förslag i sådan riktning.
Tilläggas må att, om de nuvarande bestämmelserna skulle bibehållas oförändrade,
ett komplicerat läge skulle uppkomma. Återföres nämligen investeringsfond
till beskattning under ett förlustår, skulle ett företag, oaktat
detsamma redovisar förlust, likväl bli åsatt taxering. Om denna förlust
skulle få genom förlustavdrag förskjutas, skulle bestämmelsen om effektiv
beskattning bli till sin innebörd urholkad. Att åter genom en specialföreskrift
förhindra att sagda förlust finge förskjutas skulle å andra sidan
mången gång vara materiellt otillfredsställande.
Remissyttrandena
Vad utredningen anfört om konsekvenserna av en samtidig tillämpning
av förlustutjämningen och de ifrågavarande existerande möjligheterna till
öppen resultatutjämning har — frånsett den sistnämnda komplikationen
vid tillämpning av bestämmelserna om effektiv beskattning av återförda
fondmedel enligt förordningarna om investeringsfonder — inte föranlett
invändningar från remissinstansernas sida.
Mot de av utredningen föreslagna ändringarna i förordningarna om investeringsfonder
har däremot vissa erinringar framförts.
Sålunda anför riksskattenämnden.
Utredningen föreslår, att de regler som åsyfta att garantera en effektiv
beskattning av belopp, som återföras från investeringsfonder, skola upphävas.
Vad utredningen sålunda föreslagit strider emellertid enligt riksskattenämndens
mening mot de förutsättningar som gällt för fondavsättningar
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1900
131
na och kan i sysselsättningshänseende reducera effekten av lagstiftningen
om investeringsfonder. Det allmänna äger ett kvarstående skattekrav med
avseende å dylika fondavsättningar. Borttages regeln om effektiv beskattning
kommer i själva verket att för ett specialfall tillåtas förlustutjämning
genom carry back. Riksskattenämnden avstyrker utredningens förslag i
berörda del.
Även överståthållarämbctet förklarar sig icke kunna biträda förslaget på
denna punkt under hänsynstagande till de allmänna principerna för användning
av investeringsfonder för konjunkturutjämning.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.
En avsättning till investeringsfond sker alltid av beskattningsårets vinst.
Därest avsättningen av någon anledning icke skulle godkännas till avdrag,
skulle medlen bliva effektivt beskattade. I och med avsättningen till investeringsfond
får företaget anses ha förbundit sig att disponera medlen efter
de regler, som angivits i författningen. Därest detta villkor icke uppfylles
från företagets sida, får det anses rättvist att medlen vid ett återförande
bliva effektivt beskattade så som de skulle blivit, om avsättningen icke godkänts.
Anordningen med tillägg utgör en form av efterbeskattning. Skattekravet
bör icke eftersättas av det skälet, att återföringen sker under ett förlustår.
Länsstyrelsen avstyrker sålunda förslaget i denna del.
Länsstyrelsen i Värmlands län utvecklar liknande synpunkter samt tilllägger
avslutningsvis följande.
Några egentliga komplikationer ur skattemässig synpunkt synes ej uppstå,
om sparregeln får stå kvar men rätt till förlustutjämning framåt medgives,
varvid förlusten framräknas utan hänsynstagande till återförda belopp.
— Om detta sistnämnda förhållande har utredningen anfört, att bestämmelsen
om effektiv beskattning därvid skulle bliva till sin innebörd
urholkad. Länsstyrelsen kan icke dela denna mening. De ifrågavarande fondmedlen
bliva effektivt beskattade för det år de återförts. Att den s. a. s. under
denna taxering liggande förlusten kan avdragas ett senare år är en helt
annan sak. Förlusten hade i lika mån och med samma belopp fått förskjutas,
även om fondmedlen icke återförts.
Departementschefen
I likhet med utredningen anser jag att något behov inte förefinnes av särskilda
bestämmelser för samordning av lagstiftningen om förlustutjämning
med förordningarna om ackumulerad inkomst och om skogskonto.
Mot de av utredningen föreslagna ändringarna i förordningarna om investeringsfonder
kan, som några remissinstanser framhållit, vissa erinringar
göras. Då en investeringsfond återföres till beskattning borde rätteligen
eftertaxering ske för det år då avsättningen gjordes. Enligt äldre regler
på detta område skulle också eu efterbeskattning ske, när fondmedel
inte togs i anspråk i enlighet med sitt ändamål utan återfördes till beskattning.
Av praktiska skäl har man i senare förordningar om investeringsfonder
föreskrivit, alt del återförda beloppet jämte särskilt tillägg skall upplagas
som skattepliktig intäkt det år återföringen sker. För att förhindra att
investeringsfonderna utnyttjas för förlustutjämning har föreskrivits, alt
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
nettointäkten det år återföringen sker inte får vara lägre än det återförda
beloppet jämte tillägget.
Om i enlighet med utredningens förslag kravet på en effektiv beskattning
av återförda fondmedel släppes, kan detta, såsom riksskattenämnden framhållit,
anses innebära att man för ett specialfall tillåter en förlustutjämning
genom carry back. Enligt min mening bör man ej godtaga en sådan konsekvens
av förslaget. Även om antalet fall, där reglerna får praktisk betydelse,
är ringa, anser jag att man bör hålla på den ståndpunkt, som förordningarna
om investeringsfonder intar. Jag kan således inte biträda utredningens
förslag i denna del. Anmärkas må att en förlust, som uppkommer det år en
investeringsfond återföres till beskattning, det oaktat kan användas för förlustutjämning
under ett senare år. Har återföringen lett till en positiv taxering,
får man vid beräkning av förlustavdrag i motsvarande mån bortse från
den intäkt återföringen inneburit.
VI. Departementschefens hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till
1) förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst;
2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt
3) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 19K (nr 576)
om statlig inkomstskatt.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Alice Magnusson
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
133
Bihang
1957 års skatteutrednings förslag
till
förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Skattskyldig må, i enlighet med vad i denna förordning sägs, vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt åtnjuta avdrag för förlust,
hänförlig till tidigare beskattningsår.
2 §.
Med förlust, som enligt vad i 1 § sägs må genom förlustavdrag utnyttjas
för förlustutjämning, förstås det belopp, varmed summan av skattskyldigs
underskott å förvärvskälla och övriga allmänna avdrag visst beskattningsår
(förluståret) överstigit sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor samma år.
Endast sådan förlust berättigar till förlustavdrag, som hänför sig till
beskattningsår, för vilket skattskyldig varit jämlikt 22 § 1 mom. första
stycket vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna självdeklaration till
ledning för sin taxering för inkomst, eller varunder skattskyldigs bruttointäkter
av en eller flera förvärvskällor uppgått till sådant belopp att han
jämlikt bestämmelserna vid 2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna
deklaration som nyss sagts. Därvid skall beträffande äkta makar och
oskift dödsbo tidika gälla vad i tredje och sjätte styckena sagda moment
stadgas. För rätt till förlustavdrag skall härutöver gälla att deklarationsskyldigheten
fullgjorts under iakttagande av de härför i taxeringsförordningen
lämnade föreskrifterna.
(Se vidare anvisningarna.)
3 §.
Förlustavdrag må utnyttjas senast det beskattningsår, för vilket taxering
sker sjätte kalenderåret efter det, då taxering för förluståret ägt rum. Förlustavdraget
må, om den skattskyldige så önskar, fördelas på två eller flera
år inom den nyss angivna tidsperioden. Hinder möter ej att med olika belopp
yrka förlustavdrag vid taxering till statlig och till kommunal inkomstskatt.
4 §.
Förlustavdrag skall göras från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges
inkomst från en eller flera förvärvskällor, sedan på beskattningsåret
belöpande avdrag enligt förordningen om statlig inkomstskatt eller enligt
kommunalskattelagen gjorts.
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
5 §-
Skattskyldig, som önskar erhålla förlustavdrag, har att därom framställa
yrkande. Om tid och sätt för framställande av sådant yrkande gäller
vad i taxeringsförordningen i allmänhet är stadgat beträffande skattskyldigs
yrkanden om avdrag.
Det åligger den skattskyldige visa ej mindre förhandenvaron av de förutsättningar,
som för honom grundar rätt till förlustavdrag, än även behörigheten
i övrigt av det yrkade avdraget.
6 §.
Äger en av tva äkta makar, vilka för beskattningsåret skola samtaxeras,
rätt till förlustavdrag och kan avdraget av den maken helt eller delvis ej
utnyttjas vid den taxering, varom fråga är, må — efter samma makes medgivande
— det icke utnyttjade avdraget i stället tillgodoföras andra
maken.
(Se vidare anvisningarna.)
7 §-
Avlider skattskyldig, äger oskift dödsbo efter honom vid taxering för
det beskattningsår, varunder dödsfallet inträffade, samma rätt till förlustavdrag,
som eljest tillkommit honom. Vad nu sagts skall ock gälla vid taxering
för senare beskattningsår inom den i 3 § angivna tidsperioden, under
förutsättning att efterlevande make eller barn varit delägare i dödsboet
under det beskattningsår, varom fråga är.
8 §-
Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening vid ingången
av förluståret eller utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
skall ske, till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt -—- direkt eller genom förmedling av juridisk person — innehades av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, må vid sagda taxering förlustavdrag
ej medgivas med mindre samtliga eller så gott som samtliga aktier eller
andelar vid nämnda båda tillfällen ägdes eller på angivet sätt innehades av
samma fysiska^ person eller personer samt under förutsättning tillika, då
fråga är om två eller flera aktie- eller andelsägare, att envar av dessa ägde
eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktie- eller andelskapitalet
vid det ena som vid det andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter
dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktierna
eller andelarna genom arv eller testamente övergått å annan fysisk person
eller andra fysiska personer.
9 §•
Har bolag (dotterbolag) genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den
14 september 1944 om aktiebolag upplösts och uppgått i annat bolag (moderbolag),
äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag, som — om
fusionen ej skett — tillkommit dotterbolaget. Därest aktierna i moderbolaget
vid utgången av beskattningsåret eller i dotterbolaget vid ingången av
förluståret till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt innehades
— direkt eller genom förmedling av juridisk person — av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, skall vad nyss sagts angående
moderbolags rätt att utnyttja dotterbolags förlustavdrag gälla endast
därest moderbolaget jämväl vid sistnämnda tidpunkt ägde minst nio tiondelar
av aktiekapitalet i dotterbolaget. Ägdes eller innehades på sätt nyss
opaginerad Kontrollera mot PDF
135
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
sagts aktierna i moderbolaget vid utgången av beskattningsåret av. en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, skall såsom förutsättning för
förlustavdragets utnyttjande jämväl gälla, att denna person eller dessa personer
ägde eller innehade samtliga eller så gott som samtliga aktier i moderbolaget
jämväl vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande förlustår.
Är i fall, som sist sagts, fråga om två eller flera aktieägare, kräves ytterligare
att envar av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor. andel i
aktiekapitalet vid det ena som vid det andra av sistnämnda båda tillfällen.
Hinder för förlustavdragets utnyttjande möter dock ej, där skiljaktighet i
ägareförhållandena betingats av att aktierna genom arv eller testamente
övergått å annan fysisk person eller andra fysiska personer.
10 §.
Sker genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller genom beslut
av prövningsnämnd ändring i taxering till statlig eller kommunal inkomstskatt
av beskaffenhet att inverka på rätten till förlustavdrag eller på
beräkningen av storleken av sådant avdrag, ma — utan avseende å att laga
kraft åkommit taxering, vid vilken förlustavdraget utnyttjats eller ägt utnyttjas
— besvär, under yrkande om den ändring i sistnämnda taxering
som föranledes av förenämnda utslag eller beslut, anföras av. skattskyldig,
taxeringsintendent och, såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt,
vederbörande kommun.
Besvären skola anföras av skattskyldig eller kommun inom sex manader
och av taxeringsintendent inom åtta månader från den dag det besvärsgrundande
utslaget eller beslutet meddelades. .....
Enligt denna paragraf anförda besvär må ej företagas till avgörande, iorrän
den taxering, som med förenämnda utslag eller beslut avses, slutligt
I fråga om besvär, som här avses, skall vad i 103 och 104 §.§ taxeringsförordningen
stadgas äga motsvarande tillämpning. Jämväl i övrigt skola,
där ej annat framgår av vad i denna förordning sägs, taxeringsförordnmgens
föreskrifter äga motsvarande tillämpning.
11 §•
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Anvisningar
till 2 §.
1. I förlustavdrag att utnyttjas vid taxering till statlig inkomstskatt må
endast sådana underskott å förvärvskälla och andra allmänna avdrag inräknas,
för vilka den skattskyldige varit jämlikt 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt berättigad till avdrag vid taxering for förluståret,
men som han då ej kunnat utnyttja; dock att förlustavdrag icke må omfatta
realisationsförlust. .
2. I förlustavdrag att utnyttjas vid taxering till kommunal inkomstskatt
må endast sådana underskott å förvärvskälla och andra allmänna
avdrag inräknas, för vilka den skattskyldige ägt vid taxering för förluståret
njuta avdrag jämlikt 40 § 1 och 2 mom. kommunalskattelagen, men
som han då ej kunnat utnyttja; dock att förlustavdraget icke må omfatta
realisationsförlust. Därvid iakttages att ett icke utnyttjat underskott a
förvärvskälla inom viss kommun grundar rätt till förlustavdrag allenast
opaginerad Kontrollera mot PDF
136
Kungi. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
vid taxering av inkomst från förvärvskälla, som enligt bestämmelserna om
beskattningsort är att hänföra till samma kommun. Vad angår i 46 §
2 mom. kommunalskattelagen omförmält avdrag, som icke kunnat utnyttjas
vid taxering för förluståret i hemortskommunen eller, jämlikt
4 mom. sistnämnda paragraf, i annan kommun, må detta genom senare
förlustavdrag tillgodoföras den skattskyldige, i första hand vid taxering
i hans hemortskommun — detta oavsett om hemortskommunen är en annan
än under förluståret — och i andra hand vid taxering i annan kommun,
därvid i förekommande fall bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till
46 § kommunalskattelagen äga motsvarande tillämpning.
Exempel utvisande beräkning av förlustavdrag vid taxering till kommunal
inkomstskatt:
Kommun \
(= hemortskommun)
Överskott å förvärvskälla .................... 10 000
Underskott å förvärvskälla.................... 14 000
— 4 000
Allmänna avdrag enl. 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
............................... 20 000
Förlustavdrag 24 000
B
6 000
— 6 000
6 000
I beloppet å 24 000 kronor ingå alltså andra allmänna avdrag än underskott
å förvärvskälla med 20 000 kronor. Sistnämnda belopp, 20 000 kronor,
avräknas — när fråga uppkommer om förlustavdragets tillgodoförande
'' '' i första hand vid taxering i den skattskyldiges hemortskommun, oavsett
vilken denna dåmera kan vara, och i andra hand, i enlighet med vad
ovan sagts, vid taxering i annan kommun. Återstående del av förlustavdraget,
4 000 kronor, får utnyttjas allenast vid taxering i A kommun, liksom
förlustavdraget å 6 000 kronor kan medgivas endast vid taxering i
B kommun.
I avseende å taxering till kommunal inkomstskatt skall ock följande
iakttagas.
Är skattskyldig berättigad till förlustavdrag, som omfattar såväl underskott
å förvärvskälla som andra allmänna avdrag, och har förlustavdraget
tidigare utnyttjats men allenast till viss del, skall så anses som om vad
som utnyttjats i första hand hänför sig till underskottet å förvärvskälla
under förutsättning att hinder i enlighet med vad förut sagts icke förelegat
mot förlustavdragets utnyttjande i denna del.
Garantibelopp för fastighet må ej inräknas i inkomst, varemot förlustavdrag
får göras.
3. Har den skattskyldige behållen inkomst av fastighet eller rörelse i
utlandet eller redovisar han realisationsvinst, möter ej "hinder att inräkna
denna i det belopp, varemot förlustavdrag må göras.
till 6 §.
I 6 § medgiven rätt för ena maken att utnyttja andra maken i första
hand tillkommande förlustavdrag avser jämväl det fall, då förlust uppkommit
före äktenskapets ingående eller under beskattningsår, för vilket makarna
— även om båda åtnjutit inkomst — icke skolat samtaxeras.
Vad i punkt 2 av anvisningarna till 2 § sägs angående inskränkning
i rätten till förlustavdrag vid taxering till kommunal inkomstskatt m. m.
äger motsvarande tillämpning i avseende å den i 6 § medgivna avdragsrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
137
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Därest äkta makar taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga,
må — utan avseende å när förlusten uppkom — avdrag icke överföras
från den ena maken till den andra. Motsvarande gäller när de efter skillnad
i äktenskapet taxeras på sätt nyss sagts.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
förordningen skall dock icke äga tillämpning vid 1959 års taxering eller
i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år.
tO Biliang lilt riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 30
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
1957 års skatteutrednings förslag
Ull
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 29 § 1 mom., punkt 4 av anvisningarna till 29 §
samt punkt 1 av anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen den 28 september
19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
29 §.
1 mom. Från bruttointäkten---1 mom. Från bruttointäkten--—
till kapitalförlust. till kapitalförlust.
Har skattskyldig tillgodoräknat sig
avdrag för värdeminskning å ti''igång,
skall avdraget anses i beskattningsavseende
åtnjutet i den mån
det medfört att den taxerade inkomsten,
i förekommande fall med bortseende
från garantibeloppet för fastighet,
beräknats till lägre belopp än
eljest skolat ske eller ock medfört
ökning av förlustbelopp som må utnyttjas
för avdrag enligt de särskilda
bestämmelserna angående rätt till
förlustutjämning. Tillgångens anskaffningsvärde
minskat med åtnjutna
värdeminskningsavdrag utgör
tillgångens i beskattningsavseende
oavskrivna värde.
till 29 §.
4. Skattskyldig må — — — undgå
taxering.
Avdrag för —--tillgångarna
anskaffats.
Hava under---lägre belopp.
Har ett — — — av anskaffningsvärdet.
Har skattskyldig — — — anskaffade
tillgångar.
Oaktat vad---en skattskyl
dig.
Då tillgångar---till 28 §.
Finnes skattskyldig---fråga
verkställdes.
4. Skattskyldig må -— — — undgå
taxering.
Avdrag för —--tillgångarna
anskaffats.
Hava under ----lägre belopp.
Har ett — — — av anskaffningsvärdet.
Har skattskyldig — — — anskaffade
tillgångar.
Oaktat vad ----— en skattslcyl
dig.
Då tillgångar ---— till 28 §.
Finnes skattskyldig — ---fråga
verkställdes.
1 Senaste lydelse av 29 § 1 mom. och punkt 4 av anvisningarna till 29 §, se 1957: 72, samt
av punkt 1 av anvisningarna till 36 §, se 1954: 263.
139
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år W60
Nuvarande lydelse:
Deu omständigheten att vid tilllämpning
av bestämmelserna ovan
avdrag vid beskattningen skall överensstämma
med avskrivning enligt
räkenskaperna utgör ej hinder för
skattskyldig att efter övergång till
räkenskapsenlig avskrivning utöver
avdrag enligt räkenskaperna tillgodogöra
sig från tiden före övergången
resterande, i räkenskaperna gjorda
men ej vid beskattningen åtnjutna
avdrag antingen inom ramen för avskrivningsplan
som avses i punkt 3
eller, med taxeringsnämnds eller, om
besvär anförts, prövningsnämnds
särskilda medgivande, på en gång
eller enligt särskild av vederbörande
nämnd godkänd avskrivningsplan
avseende en tid av högst tio år. Efter
övergång till räkenskapsenlig avskrivning
må dock i intet fall sådant
avdrag tillgodonjutas, som avses i
punkt 3 c tredje stycket. Har den
skattskyldige icke kunnat vid taxeringen
utnyttja på visst år belöpande
avdrag, som upptagits i sådan särskild
avskrivningsplan som nyss
sagts, må detta avdrag icke tillgodoföras
honom för senare år.
Har före övergång till räkenskapsenlig
avskrivning skattskyldig vid
taxeringen tillgodoräknats större
värdeminskningsavdrag än enligt räkenskaperna,
skall, för åstadkommande
av överensstämmelse mellan
tillgångens återstående värden enligt
räkenskaperna och i beskattningsavseende,
det belopp, varmed tillgångens
värde sålunda i beskattningsavseende
understiger värdet enligt
räkenskaperna, upptagas såsom
intäkt under det första beskattningsår,
för vilket räkenskapsenlig avskrivning
gäller, eller, om den skattskyldige
hellre vill, med en tredjedel
för nämnda beskattningsår och ett
vart av de två närmast följande åren.
Om belopp, varom nu är fråga, för
något av sagda år skulle helt eller
delvis undandragas beskattning genom
utnyttjande vid inkomstberäkningen
av avdrag, som eljest ej kunna
utnyttjas, skall dock beloppet i
Föreslagen lydelse:
Den omständigheten att vid tilllämpning
av bestämmelserna ovan
avdrag vid beskattningen skall överensstämma
med avskrivning enligt
räkenskaperna utgör ej hinder för
skatlskyldig att efter övergång till
räkenskapsenlig avskrivning utöver
avdrag enligt räkenskaperna tillgodogöra
sig från tiden före övergången
resterande, i räkenskaperna gjorda
men ej vid beskattningen åtnjutna
avdrag antingen inom ramen för avskrivningsplan
som avses i punkt 3
eller, med taxeringsnämnds eller, om
besvär anförts, prövningsnämnds
särskilda medgivande, på en gång
eller enligt särskild av vederbörande
nämnd godkänd avskrivningsplan
avseende en tid av högst tio år. Efter
övergång till räkenskapsenlig avskrivning
må dock i intet fall sådant
avdrag tillgodonjutas, som avses i
punkt 3 c tredje stycket.
Har före övergång till räkenskapsenlig
avskrivning skattskyldig vid
taxeringen tillgodoräknats större värdeminskningsavdrag
än enligt räkenskaperna,
skall, för åstadkommande
av överensstämmelse mellan tillgångens
återstående värden enligt räkenskaperna
och i beskattningsavseende,
det belopp, varmed tillgångens
värde sålunda i beskattningsavseende
understiger värdet enligt räkenskaperna,
upptagas såsom intäkt under
det första beskattningsår, för vilket
räkenskapsenlig avskrivning gäller,
eller, om den skattskyldige hellre
vill, med en tredjedel för nämnda
beskattningsår och ett vart av de två
närmast följande åren. Vid tillämpning
av detta stycke skall även sådant
på tidigare år enligt avskrivningsplan
belöpande värdeminskningsavdrag,
som den skattskyldige
ej kunnat utnyttja, anses hava tillgodoräknats
honom.
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Nuvarande lydelse:
stället uppföras såsom intäkt för det
första år, då dylikt förhållande ej
föreligger. Vid tillämpning av detta
stycke skall även sådant på tidigare
år enligt avskrivningsplan belöpande
värdeminskningsavdrag, som den
skattskyldige ej kunnat utnyttja, anses
hava tillgodoräknats honom.
Har aktiebolag eller ekonomisk
förening, som åtnjuter avdrag för
avskrivning å maskiner eller andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier
i enlighet med bestämmelserna
för räkenskapsenlig avskrivning,
övertagit dylika tillgångar genom
sådan fusion, som i 28 § 3 mom.
avses, och ha dessa tillgångar i räkenskaperna
upptagits till högre värde
än vad som enligt bestämmelserna
i punkt 3 b sista stycket är att anse
som anskaffningsvärde för bolaget
eller föreningen må företaget efter
därom hos taxeringsnämnd el er, om
besvär anförts, prövningsnämnd
framställt yrkande berättigas att
även efter fusionen tillämpa räkenskapsenlig
avskrivning, under förutsättning
att skillnaden mellan värdet
enligt räkenskaperna och anskaffningsvärdet,
beräknat på sätt i punkt
3 b sista stycket sägs, upptages som
intäkt under det beskattningsår, då
fusionen genomföres, eller, om företaget
hellre vill, med en tredjedel för
nämnda beskattningsår och ett vart
av de två närmast fö jande åren. Om
belopp, varom nu är fråga, för något
av sagda år skulle helt eller delvis
undandragas beskattning genom utnyttjande
vid inkomstberäkningen av
avdrag, som eljest ej kunnat utnyttjas,
skall dock beloppet i stället uppföras
som intäkt för det första år,
då dylikt förhållande ej föreligger.
Angående avdrag---till 41 §.
Föreslagen lydelse:
Har aktiebolag eller ekonomisk
förening, som åtnjuter avdrag för
avskrivning å maskiner eller andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier
i enlighet med bestämmelserna
för räkenskapsenlig avskrivning,
övertagit dylika tillgångar genom
sådan fusion, som i 28 § 3 mom.
avses, och ha dessa tillgångar i räkenskaperna
upptagits till högre värde
än vad som enligt bestämmelserna
i punkt 3 b sista stycket är att anse
som anskaffningsvärde för bolaget
eller föreningen må företaget efter
därom hos taxeringsnämnd eller, om
besvär anförts, prövningsnämnd
framställt yrkande berättigas att
även efter fusionen tillämpa räkenskapsenlig
avskrivning, under förutsättning
att skillnaden mellan värdet
en''igt räkenskaperna och anskaffningsvärdet,
beräknat på sätt i punkt
3 b sista stycket sägs, upptages som
intäkt under det beskattningsår, då
fusionen genomföres, eller, om företaget
hellre vill, med en tredjedel för
nämnda beskattningsår och ett vart
av de två närmast följande åren.
Angående avdrag--— till 41 §.
till 36 §.
1. Vid beräkning av realisations- 1. Vid beräkning av realisationsvinst
upptages såsom intäkt vad som vinst upptages såsom intäkt vad som
erhållits för den avyttrade egendo- erhållits för den avyttrade egendomen.
Avdrag får ske för alla omkost- men. Avdrag får ske för alla omkostnader
för förvärvet och avyttringen, nader för förvärvet och avyttringen,
141
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
Nuvarande lydelse:
således för erlagd köpeskilling, för
vad som nedlagts på förbättring av
egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,
för stämpelkostnader
m. m. Hit räknas jämväl kostnad,
som under tid, då intäkt av avyttrad
annan fastighet eller i förekommande
fall del därav beräknats enligt
24 § 2, 3 eller 4 mom. nedlagts på reparation
och underhåll av fastigheten
eller fastighetsdelen, i den mån
den avyttrade egendomen på grund
därav vid avyttringen befunnit sig i
bättre skick än vid förvärvet. Har
den skattskyldige tidigare fått åtnjuta
avdrag för värdeminskning av
den avyttrade egendomen eller dyl.,
skall å andra sidan, i den mån ej
vad som vid avyttringen återbekommits
av de avskrivna beloppen inräknas
i intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet
minskas med detta avdrag.
Vidare får vid vinstberäkningen den
skattskyldige åtnjuta avdrag för under
beskattningsåret utbetalda förvaltningskostnader
och räntor, därest
dessa ej böra hänföras till annan förvärvskälla.
Föreslagen lydelse:
således för erlagd köpeskilling, för
vad som nedlagts på förbättring av
egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,
för stämpelkostnader
m. in. Hit räknas jämväl kostnad,
som under tid, då intäkt av avyttrad
annan fastighet eller i förekommande
fall del därav beräknats enligt
24 § 2, 3 eller 4 mom. nedlagts på
reparation och underhåll av fastigheten
e.ler fastighetsdelen, i den mån
den avyttrade egendomen på grund
därav vid avyttringen befunnit sig
i bättre skick än vid förvärvet. Har
den skattskyldige tidigare fått åtnjuta
avdrag för värdeminskning av
den avyttrade egendomen eller dyl.,
skall å andra sidan, i den mån ej vad
som vid avyttringen återbekommits
av de avskrivna beloppen inräknas i
intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet
minskas med detta avdrag, därvid
stadgandet i 29 § 1 mom. andra
stycket angående i beskattningsavseende
åtnjutet värdeminskningsavdrag
skall äga motsvarande tillämpning.
Vidare får vid vinstberäkningen
den skattskyldige åtnjuta avdrag för
under beskattningsåret utbetalda förvaltningskostnader
och räntor, därest
dessa ej böra hänföras till annan förvärvskälla.
Denna lag skall träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att
äldre bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning beträffande 1959 års
taxering samt beträffande eftertaxering för år 1959 och tidigare år. Oaktat
vad nu sagts skall sådant avdrag för värdeminskning av tillgång, som skattskyldig
tillgodoräknat sig för beskattningsår, för vilket taxering skett år
1953 eller tidigare, anses åtnjutet i beskattningsavseende endast i den mån
avdraget medfört att den taxerade inkomsten beräknats till lägre belopp än
eljest skolat ske.
142
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
1957 års skatteutrednings förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 19 § förordningen den 27 maj 1955
(nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning
Härigenom förordnas, att 19 § förordningen den 27 maj 1955 om investeringsfonder
för konjunkturutjämning skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
Nuvarande lydelse:
19
Har investeringsfond —--in
vesteringsfonden
återförts.
Därest fondavsättning —•--till
investeringsfond.
Vid den taxering, då återföringen
sker, må varken nettointäkten eller
den till kommunal inkomstskatt
uppskattade inkomsten av den förvärvskälla,
varom fråga är, bestämmas
till lägre belopp än vad som enligt
bestämmelserna i denna paragraf
skall upptagas såsom skattepliktig
intäkt.
Föreslagen lydelse:
§•
Har investeringsfond —--in
vesteringsfonden
återförts.
Därest fondavsättning — — — till
investeringsfond.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning beträffande
1959 års taxering samt beträffande eftertaxering för år 1959 och tidigare år.
I samband med ikraftträdandet av denna förordning skall ock iakttagas,
att, då fråga uppkommer om tillämpning, jämlikt tredje stycket av övergångsbestämmelserna
till förordningen den 27 maj 1955, nr 256, av förordningen
den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder, skall vad i 10 §
andra stycket sistnämnda förordning sägs endast äga giltighet beträffande
1959 års taxering samt beträffande eftertaxering för år 1959 och tidigare år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
143
1957 års skatteutrednings förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 maj 1951
"(nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 11 maj 1951 med provisoriska
bestämmelser om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade
inventarier och lagertillgångar skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
Nuvarande lydelse:
5 §
Hava till---beloppet taxeras.
Vid den taxering, då återföring till
beskattning sker, må varken nettointäkten
eller den till kommunal inkomstskatt
uppskattade inkomsten av
den förvärvskälla, varom fråga är,
upptagas lägre än den till beskattning
återförda fondavsättningen jämte
ränta.
Föreslagen lydelse:
Hava till---beloppet taxeras.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelat uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning beträffande
1959 års taxering samt beträffande eftertaxering för år 1959 och tidigare år.
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
1957 års skatteutrednings förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 19 februari 1954 (nr 40)
med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för
ersättande av avyttrat fartyg
Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 19 februari 1954 med provisoriska
bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat
fartyg skall upphöra att gälla.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning beträffande
1959 års taxering samt beträffande eftertaxering för år 1959 och tidigare år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
145
1957 års skatteutrednings förslag
till
förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst i
vissa fall
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse må, under de förutsättningar
och på det sätt nedan i denna förordning sägs, erhålla utjämning
av statlig inkomstskatt å merinkomst.
2 §•
Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i 1 §
omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 12 000 kronor överstiger
den skattskyldiges motsvarande inkomst under det nästföregående
beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämningen av skatten verkställas
sålunda att den skatt, som den skattskyldige har att jämlikt förordningen
om statlig inkomstskatt erlägga, nedsättes till sådant belopp,
att den sammanlagda statliga inkomstskatten för det ifrågavarande beskattningsåret
och för jämförelseåret blir lika stor som summan av den skatt,
som han haft att erlägga för nämnda båda år, därest den sammanlagda
beskattningsbara inkomsten för dessa år med lika delar belöpt på vartdera
av åren.
Vid tillämpningen av bestämmelsen i första stycket skall beräkning av
skatt ske efter det procenttal av grundbeloppen för statlig inkomstskatt, som
jämlikt 12 § förordningen om statlig inkomstskatt skall tillämpas för slutlig
skatt på grund av taxeringen för beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
3 §.
Finnes vid jämförelse som i 2 § sägs mellan de beskattningsbara inkomsterna
merinkomsten uppgå till lägre belopp än 12 000 kronor, skall
den statliga inkomstskatten för beskattningsåret likväl icke utgå med högre
belopp, än som skolat beräknas, därest merinkomsten uppgått till 12 Ö00
kronor.
4 §. I
Oaktat vad i 2 och 3 §§ stadgas, må dock skatteutjämning, som där sägs,
ej ske med mindre denna föranleder att skatten beräknas till ett minst
50 kronor lägre belopp än enligt förordningen om statlig inkomstskatt.
5 §.
I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom
av varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 §
146
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
angiven lägsta merinkomst föreligger, skall bedömas på grundval av sammanlagda
beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster enligt taxeringarna
för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl vid tillämpning
av 3 § gäller, att hänsyn skall tagas till sammanlagda beloppen av statlig
inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning enligt i 2 §
angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas å makarna
efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster enligt
taxeringen för beskattningsåret.
Hava makarna samtaxerats vid taxeringen för jämförelseåret men icke
för beskattningsåret, skola förutsättningarna för skatteutjämning jämlikt
2 och 3 §§ bedömas för vardera maken för sig.
(Se vidare anvisningarna.)
6 §•
Har skattskyldig avlidit under beskattningsåret, skall med avseende å
rätt till skatteutjämning, som i denna förordning avses, oskift dödsbo
efter honom äga samma rätt, som eljest skulle hava tillkommit den skattskyldige.
Var den skattskyldige under beskattningsåret gift och skola dödsboet
och den efterlevande maken jämlikt gällande bestämmelser samtaxeras,
skall vad i 5 § sägs äga motsvarande tillämpning.
7 §•
_ Ingår i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för beskattningsåret
ackumulerad inkomst och har av den skattskyldige framställt
yrkande om tillämpning av förordningen angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst vunnit bifall, må skatteutjämning
enligt förevarande förordning ej medgivas för skatt, som i anledning av
samma taxering påföres. Var den skattskyldige gift och skall andra maken
med honom samtaxeras för inkomst under beskattningsåret, äger i fall
som nyss sagts ej heller den maken erhålla skatteutjämning.
Därest i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för jämförelseåret
ingått ackumulerad inkomst och om i anledning därav särskild skatteberäkning
skett enligt förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, skall vid den nu ifrågavarande skatteutjämningen
så anses som om den beskattningsbara inkomsten uppgått
till det belopp, vilket legat till grund för skatteberäkningen enligt nämnda
förordning, respektive som om skatten beräknats å sistnämnda belopp enligt
förordningen om statlig inkomstskatt.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §•
Rätt till skatteutjämning enligt denna förordning föreligger endast för
sådan i 1 § omförmäld skattskyldig, som på grund av vad i 22 § 1 mom.
vid 1)—3) taxeringsförordningen sägs varit skyldig att utan anmaning
avlämna självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst under
jämförelseåret, därvid vad i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas
angående äkta makar och oskift dödsbo skall äga motsvarande tilllämpning.
Tillika skall gälla att deklarationsskyldigheten fullgjorts under
iakttagande av de härför i taxeringsförordningen lämnade föreskrifterna.
Oaktat vad i föregående stycke sägs, må skatteutjämning åtnjutas av
äkta make, därest beträffande den andra maken ovan angivna förutsättningar
äro för handen; jämför 5 §.
147
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
9 §.
Skattskyldig, som önskar erhålla skatteutjämning enligt denna förordning,
har att därom göra ansökan hos prövningsnämnden i det län, där
den skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt för inkomsten under
beskattningsåret.
Ansökningen ingives eller insändes till prövningsnämndens kansli och
skall, med undantag för fall varom i 13 § sägs, vara till kansliet inkommen
före utgången av april månad året efter taxeringsåret.
10 §.
Bifalles ansökning, varom i 9 § förmäles, skall länsstyrelsen — därest
beslutet icke kan iakttagas vid påföringen av slutlig skatt enligt taxeringen,
varom fråga är — meddela förordnande om avkortning eller, där restitution
skall ske, tillställa den skattskyldige honom tillkommande belopp över
postgiro.
Å restituerat belopp utgår icke ränta.
11 §•
Kan ansökning om skatteutjämning enligt denna förordning icke av
prövningsnämnd upptagas till avgörande, emedan den skattskyldiges taxering
för jämförelseåret icke vunnit laga kraft, skall prövningsnämnden
genom särskilt beslut förklara ansökningen vilande. Det ankommer därefter
på den skattskyldige att, sedan ifrågavarande taxering vunnit laga
kraft, till prövningsnämnden inkomma med framställning om ansökningens
upptagande till förnyad behandling. Sådan framställning skall
göras inom ett år från det slutligt beslut eller utslag meddelades i taxeringsfrågan.
12 §.
Har skatteutjämning enligt denna förordning skett, men ändras den beskattningsbara
inkomst, varå den utjämnade skatten beräknats, genom beslut
av prövningsnämnd eller utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj:t
eller åsättes den skattskyldige genom sådant beslut eller utslag eftertaxering
till statlig inkomstskatt så att grunderna för skatteutjämningen eller
förutsättningarna för rätten att komma i åtnjutande därav ändras, skall
prövningsnämnden vidtaga den ändring av skatteutjämningen, vartill förhållandena
kunna föranleda.
13 §.
Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning
först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag av
kammarrätten eller Kungl. Maj:t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade
merinkomsten ökat till följd av sådant beslut eller utslpg äger den skattskyldige
inkomma med ansökning enligt 9 § inom ett år från det ifrågavarande
beslut eller utslag meddelades.
Äger skattskyldig enligt 99 § taxeringsförordningen i särskild ordning
anföra besvär hos prövningsnämnd, må han tillika inom där angiven tid
inkomma med ansökning enligt 9 §.
14 §.
Beträffande underrättelse om beslut av prövningsnämnd enligt denna
förordning ävensom beträffande rätt att föra talan över dylikt beslut skola
de i taxeringsförordningen givna bestämmelserna i fråga om taxering för
inkomst äga motsvarande tillämpning; dock att besvär över prövningsnämnds
beslut att förklara ansökningen vilande enligt 11 § icke må föras.
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
15 §.
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Anvisningar
till 2 §.
Till ledning för skatteberäkningen anföres följande exempel:
Beskattningsbar inkomst för jämförelseåret.......... 8 000 kronor
» » » beskattningsåret ........ 20100 »
Sammanlagd beskattningsbar inkomst .............. 28 100 kronor
Efter utjämning fördelad beskattningsbar inkomst (delbeloppen
avjämnas till närmaste hundratal kronor så
att summan av delbeloppen motsvarar den sammanlagda
beskattningsbara inkomsten):
för jämförelseåret................................. 14 000 kronor
för beskattningsåret............................... 14 100 »
Skatt å fördelad inkomst enligt grunderna vid taxeringen
för det beskattningsår, varunder merinkomst
uppkommit, antages utgöra:
å 14 000 kronor ...................
å 14 100 » ..............
28 100 kronor
2180 kronor
2 207 »
4 387 kronor
Avgår skatt å 8 000 kronor enligt samma grunder .... 880 »
Skatt att erlägga enligt taxering för beskattningsåret 3 507 kronor
_Det anmärkes, att — för att skatteutjämning enligt denna förordning
för den i exemplet avsedde skattskyldige må äga rum jämväl vid taxering
för nästföljande år — den beskattningsbara inkomsten enligt sistnämnda
års taxering skall uppgå till lägst 32 100 kronor, d. v. s. med minst 12 000
kronor överstiga den tidigare beskattningsbara inkomsten, 20 100 kronor.
till 5 §.
1. Av 5 § första stycket framgår, att beträffande äkta makar, som för
beskattningsåret samtaxerats, prövning av förutsättningarna för skatteutjämning
skall — oberoende av om makarna samtaxerats för jämförelseåret
eller ej — ske sålunda att makarnas beskattningsbara inkomster för å
ena sidan beskattningsåret och å andra sidan jämförelseåret sammanräknas
och jämföras. Om en av makarna vid taxeringen för ettdera av de
båda åren eller den ene av makarna vid taxeringen för det ena året och
den andre vid taxeringen för det andra året icke åsatts beskattningsbar
inkomst, skall därvid anses som om beskattningsbar inkomst åsatts den
maken till belopp av noll kronor. Har vid taxeringen för beskattningsåret
blott en av makarna påförts beskattningsbar inkomst, tillgodoföres den
maken hela den skattelindring, som föranledes av skatteutjämningen.
Vad i 5 § första stycket sägs är ock tillämpligt å makar, som ingått
äktenskap under jämförelseåret.
Det erinras, att skatteutjämning för äkta makar icke ifrågakommer med
149
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
mindre åtminstone en av dem varit skyldig avgiva självdeklaration för
inkomst under jämförelseåret och tillika iakttagit denna skyldighet (jämför
8 §).
till 7 §.
Innebörden av 7 § andra stycket belyses av följande exempel.
En skattskyldigs beskattningsbara inkomst enligt taxeringen för jämförelseåret
har uppgått till 40 000 kronor. I inkomsten under jämförelseåret
har emellertid ingått ackumulerad inkomst till belopp av 30 000 kronor,
hänförlig till jämförelseåret och ytterligare två år. Skatteberäkning för
ackumulerad inkomst har skett. Vid tillämpningen av förevarande förordning
anses den skattskyldiges beskattningsbara inkomst för jämförelseåret
hava utgjort 20 000 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960; förordningen skall
dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av 1959
eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för ar 1959
eller tidigare år.
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
Innehåll
Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1
Författningsförslag .................................................... 2
I. Inledning ........................................................ 1$
II. Huvudlinjer i förslaget ............................................ 17
Utredningen .................................................... 17
Behovet av öppen resultatutjämning ............................ 17
Olika metoder för en resultatutjämning .......................... 24
Kompletterande anordningar till en förlustutjämning.............. 31
Specialregler för vissa grupper av näringsutövare ................ 35
Remissyttrandena ................................................ 36
Förslaget om förlustutjämning ................................ 36
» » progressionsutjämning ............................ 41
önskemål om speciella regler för resultatutjämning .............. 51
Departementschefen .............................................. 54
III. Förslaget till förordning om rätt till förlustutjämning.................. 56
Tidpunkten för förlustens fastställande m. m....................... 57
Kvittningsperiodens längd ........................................ 75
Förlustavdragets omfattning ...................................... 81
Deklarationsskyldighet m. m. såsom förutsättning för förlustavdrag .. 92
Förlustavdragets utnyttjande av annan än den som haft förlusten____ 100
1. Makars rätt till förlustavdrag ................................ 100
2. Förlustavdrag vid dödsfall .................................. 101
3. Förlustavdrag hos bolag och föreningar vid ändrade ägareförhållanden
och vid fusion ...................................... 103
Vissa detaljbestämmelser ........................................ 110
IV. Förlustutjämning och avskrivningar m. m............................. 113
Utredningen .................................................... 113
Remissyttrandena .............................................. 121
Departementschefen ............................................ 125
V. Förlustutjämning och investeringsfonder, m. m....................... 129
Utredningen .................................................... 129
Remissyttrandena ................................................ 130
Departementschefen .............................................. 131
VI. Departementschefens hemställan .................................... 132
Bihang. Av 1957 års skatteutredning utarbetade författningsförslag...... 133
591361 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1960:131 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m. a1 i texten
- BevU 1960:10 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m. jämte i ämnet väck s. 1 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- RÅ 2007 ref. 87 ur registret · dokumentnivå