Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

1960-02-12 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:45, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

1

Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955

(nr 183) om bankrörelse; given Stockholms slott den

12 februari 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att affärsbankerna -—- i likhet med vad som redan

gäller för sparbankerna — skall erhålla en allmän rätt att lämna lån på upp

till 5 000 kronor utan särskild säkerhet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 45

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 56 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

56 §.

Bankaktiebolag må---må dock

1. stat, kommun---särskild säkerhet;

2. kortvarig kredit---anses föreligga;

3. av vederhäftig---erhållits; samt

4. kredit utan särskild säkerhet till

ett belopp i varje särskilt fall av högst

sjuttiofemtusen kronor och sammanlagt

högst en tiondel av bankbolagets

eget kapital kunna lämnas småföretagare.

4. annan kredit utan särskild säkerhet

kunna lämnas till sammanlagt

högst en tiondel av bankbolagets eget

kapital samt till ett belopp i varje

särskilt fall av högst sjuttiofemtusen

kronor, då krediten lämnas småföretagare

för hans rörelse, och eljest

högst femtusen kronor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 45 år 1960

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om viss utvidgning av

rätten för bankaktiebolag att lämna blancokrediter samt anför.

Inledning

I 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse (banklagen) stadgas

att bankaktiebolag icke må bevilja kredit utan att säkerhet som av bolaget

prövas betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock

i fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan

hinder av vad sålunda stadgas må dock enligt föreskrift i samma paragraf

växel i visst fall kunna diskonteras utan accept samt kredit utan särskild

säkerhet kunna lämnas — förutom stat, kommun, bankbolag, sparbank m. fl.

samfälligheter och inrättningar — under vissa angivna förutsättningar affärsidkare

och småföretagare. Affärsidkare kan sålunda beviljas kortvarig

sådan kredit i och för sin rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna

trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga. Åt småföretagare

kan kredit av angivet slag lämnas till ett belopp i varje särskilt

fall av högst 75 000 kronor och sammanlagt högst en tiondel av bankbolagets

eget kapital.

Utöver vad nu angivits får enligt banklagen bankaktiebolag icke bevilja

kredit utan särskild säkerhet. Däremot har sparbank medgivits en i viss

mån vidsträcktare rätt att lämna kredit av angivet slag. Enligt stadgande i

28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker får sålunda sparbank

utan särskild säkerhet icke blott utlämna lån till kommun eller därmed

jämförlig samfällighet eller till annan sparbank utan även, rent allmänt, bevilja

lån till belopp i varje särskilt fall av högst 5 000 kronor och sammanlagt

motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder. Under iakttagande

av angivna begränsningar får sparbank alltså utan särskild säkerhet bevilja

lån till privatperson utan att det kräves att låntagaren skall vara affärsidkare

eller småföretagare eller eljest tillhöra viss kategori eller yrkesgrupp.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1960

Sedan hösten 1958 har svenska affärsbanker beviljat privatpersoner kortfristiga

amorteringslån på mindre belopp utan att kräva särskild säkerhet

av låntagaren. Frågan om säkerhet för dessa lån, s. k. privatlån, har tillsvidare

lösts på det sättet att varje bank för sig träffat avtal med något utomstående

företag, varigenom detta åtagit sig borgen eller annan garanti för

lånens återbetalande.

I en skrift den 19 december 1958 har nu tolv bankaktiebolag — Göteborgs

bank, Skandinaviska banken, Skaraborgs enskilda bank, Skånska banken,

Smålands bank, Stockholms enskilda bank, Sundsvalls enskilda bank, Svenska

handelsbanken, Sveriges kreditbank, Uplands enskilda bank, Wermlands

enskilda bank och Östergötlands enskilda bank — på anförda skäl förklarat

sig önska förfara på annat i skriften angivet sätt i fråga om garanti för privatlånen

och hemställt om Kungl. Maj :ts tillstånd i visst hänseende, där

detta med den av bankerna tilltänkta anordningen skulle bli erforderligt.

Närmare redogörelse för innehållet i skriften lämnas i det följande.

Bankernas framställning

Enligt stadgande i 54 § banklagen må bankaktiebolag, såframt tillstånd därtill

meddelas av Konungen, förvärva aktie i annat svenskt bankbolag, i utländskt

bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt

för bankväsendet eller det allmänna, ävensom förlagsbevis, utfärdat

av bolag eller företag som nu nämnts. Stadgande av samma innehåll fanns

sedan 1934 i den närmast förut gällande banklagen av den 22 juni 1911.

De ovannämnda affärsbankerna äger samtliga aktier i Aktiebolaget Lånekassan

af 1914. Aktiekapitalet är 10 miljoner kronor. Företaget tillkom i

beredskapssyfte mot befarade börskriser. Sin nuvarande lydelse fick bolagsordningen

1946, då enligt beslut å extra bolagsstämma den 24 april 2 § avfattades

sålunda.

Bolaget skall hava till föremål för sin verksamhet att medverka till en axsociala

skäl påkallad långix-ning genom att ikläda sig proprieborgen för lån

hos affärsbank till fysisk person, som icke förmår ställa fullt bankmässig

säkerhet.

Genom beslut den 8 augusti 1946 gav Kungl. Maj:t de nu ifrågavarande

bankaktiebolagen jämte Göteborgs handelsbank och Inteckningsbanken tillstånd

att —- till i beslutet för var och en av bankerna angivet antal —- även

efter ändringen den 24 april samma år av 2 § i lånekassans bolagsordning

äga aktier i kassan. Sedermera har enligt vederbörliga medgivanden Skandinaviska

banken övertagit Göteborgs handelsbanks och Svenska handelsbanken

Inteckningsbankens aktieinnehav i lånekassan.

I sin framställning anför bankerna.

Syftet med 1946 års bolagsordningsändring var att bankerna skulle få

möjlighet att lämna lån till personer, xrilka råkat i ekonomiska svårigheter

och vilka på grund av oförmåga att ställa sådan säkerhet, som lagenligt

lcräves för bankkredit, kunde befaras bli tvungna att i stället vända sig till

privatdiskontörer av mer eller mindre utpräglad ockrartyp. Behov av att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Mnj.ts proposition nr 45 år 1960

kunna ge kredit utan särskild säkerhet från låntagarens sida föreligger emellertid

även i andra fall än de nyss nämnda. Del är sålunda icke ovanligt,

att personer med i och för sig god ekonomi men utan nämnvärda kapitaltillgångar

tillfälligt behöver ett lån för att klara någon större utgift. Det kan

t. ex. vara fråga om att betala insatsen för en bostadsrättslägenhet, att köpa

en hushållsmaskin av något slag eller att bestrida utgifter i samband med

ett sjukdomsfall. Någon bankmässig realsäkerhet kan den lånebehövande i

dylika fall som regel icke prestera, och mången gång har han ej heller utsikter

att kunna anskaffa en borgen. För att likväl i någon mån kunna tillmötesgå

efterfrågan på krediter av nu ifrågavarande slag har svenska affärsbanker

nyligen börjat utlämna kortfristiga amorteringslån på mindre belopp

till privatpersoner utan att kräva pant eller borgen av låntagaren. Dessa lån

— som benämnes »Privatlån» — skall enligt överenskommelse mellan bankerna

i första hand avses för personer med regelbunden inkomst och ordnad

ekonomi, vilka för anskaffning av bostad, hemutrustning eller andra varaktiga

konsumentvaror eller av annan särskild anledning tillfälligt är i behov

av kredit. I överenskommelsen utsäges vidare, att därest det framgår att sökanden

ämnar använda lånet för att genomföra ett tilltänkt avbetalningsköp,

så bör lån icke beviljas, om banken finner att därigenom skulle öppnas möjlighet

att kringgå de kreditpolitiska begränsningar, som må gälla i fråga om

sådana köp. Lånebeloppet vid privatlån må enligt överenskommelsen i regel

ej överstiga 3 000 kr. Om särskilda skäl föreligger, må dock undantagsvis beviljas

lån på upp till 5 000 kr. Återbetalning skall ske genom månatliga

amorteringar, och löptiden skall i allmänhet utgöra högst två ar men kan,

vid lån å belopp över 3 000 kr, utsträckas till tre år.

Med hänsyn till kostnaderna och även av andra skäl skulle det, fortsätter

bankerna, vara synnerligen önskvärt att bankerna — i stället för att såsom

nu sker träffa avtal med utomstående företag om garanti från dessas sida

för utlämnade privatlån — kunde anlita Lånekassan af 1914 som garant.

En sådan anordning skulle enligt bankernas uppfattning också naturligt anknyta

till lånekassans nuvarande uppgifter. Bankerna förklarar sig därför

överväga en ändring i 2 § bolagsordningen för kassan så att föremålet för bolagets

verksamhet kommer att angivas på följande sätt.

Bolaget skall ha till föremål för sin verksamhet att genom att ikläda

sig proprieborgen gentemot svensk affärsbank — medverka till dels en av sociala

skäl påkallad långivning till fysisk person, som icke förmår ställa

fullt bankmässig säkerhet, dels ock beviljande av s. k. privatlån till fysisk

person, vilka kännetecknas av att de lämnas utan särskild av låntagaren

ställd säkerhet samt av att varje lån skall lyda å högst 5 000 kr. och vara

ställt att amorteras under liögst tre år.

Enligt bankernas förmenande bör en sådan ändring icke betaga dem rätt

att även i fortsättningen inneha aktier i bolaget. Bolagets ändamål bör nämligen,

anser bankerna, alltjämt kunna betecknas som gagneligt för bankväsendet

och det allmänna.

Under hänvisning till vad bankerna sålunda anfört anhåller de alt, även

om bolagsordningen för Lånekassan af 1914 ändras på sätt nyss angivits,

tillstånd måtte ges respektive bank att alltjämt äga de aktier i bolaget som

för närvarande tillhör banken i fråga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

Yttranden

över framställningen har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige

i riksbanken, bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen.

Remissinstanserna har intagit den slutliga ståndpunkten, att den av bankerna

gjorda framställningen bör tillgodoses på det sättet att viss utvidgning

sker av bankernas rätt att bevilja blancokrediter.

Bank- och fondinspektionen anför i ett första yttrande att privatlänen

synes fylla ett visst legitimt behov och att man därför torde få räkna med

att denna låneform mera varaktigt införlivas med den uppsättning låneformer,

som tillhandahålles allmänheten, även om det naturligtvis är mycket

svårt att förutse dess användning kvantitativt sett.

I yttrandet anför inspektionen vidare.

Vad som särskilt tilldragit sig inspektionens uppmärksamhet är självfallet

risk- och säkerhetsfrågorna. Lånen utlämnas, som framhållits av sökandena,

utan att särskild säkerhet avkräves låntagarna. Då lånen med hänsyn

till sitt syfte icke kan inrymmas bland sådana lån, som enligt banklagen

får lämnas utan säkerhet, har sådan ställts i form av garantier från

företag, som står utanför bankerna och som varit odiskutabelt vederhäftiga

för sina förbindelser. Någon erinran mot en sådan anordning har icke

kunnat göras från säkerhetssynpunkt. Det är emellertid ganska naturligt,

att bankerna, som för garantierna haft att erlägga provisioner till vederbörande

företag, överväger att överföra garantigivningen till AB Lånekassan

af 1914, som ju ägs av dem själva. Bolaget har ett eget kapital av 10

miljoner kronor, och dess borgen torde därför innefatta tillfredsställande

säkerhet för en kreditgivning av ifrågavarande slag även till mycket betydande

belopp. Riskerna i denna kreditgivning måste nämligen bedömas

som förhållandevis ringa; lånebeloppen är ju små — i regel får de icke

överstiga 3 000 kronor — amorteringstiden är kort och prövningen av låntagarnas

ekonomiska förhållanden särskilt noggrann.

Som ett tecken på att riskerna i en kreditgivning av ifrågavarande slag i

annat sammanhang bedömts som små erinrar inspektionen om den sparbankerna

medgivna rätten att i viss utsträckning lämna lån utan särskild

säkerhet. Även de provisionssatser, vilka för närvarande betingas av de företag,

som lämnar affärsbankerna garanti för privatlånen, ger enligt inspektionen

anledning till slutsatser i samma riktning. I flertalet fall har

företagen sålunda mot en provision, maximerad till en procent, visat sig

villiga att från bankerna avlyfta hela kreditrisken. Med hänsyn till vad inspektionen

anfört om å ena sidan lånekassans resurser och å andra sidan

de med privatlånen förenade kreditriskerna, torde enligt inspektionens mening

banklagens krav på betryggande säkerhet kunna anses nöjaktigt uppfyllt

genom borgen av lånekassan; i händelse av en utvidgning av låneverksamheten

framdeles torde det få ankomma på inspektionen att pröva

i vilken omfattning sagda borgen kan godtagas, därvid det synes naturligt

att maximivolymen fastställes som en multipel av det egna kapitalet. Då

den planerade utvidgningen av lånekassans verksamhet således icke i och

för sig föranleder några erinringar från de synpunkter inspektionen har

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

att beakta och bolagets ändamål torde kunna betecknas som gagneligt för

bankväsendet och det allmänna, tillstyrker inspektionen att sökandena även

i fortsättningen får inneha envar samma antal aktier i bolaget som förut.

Fullmäktige i riksbanken anser att det förevarande ärendet i och för sig

är av begränsad betydelse men att bankernas förslag dock kan ifrågasättas

innebära ett kringgående av banklagens huvudregel att kredit ej må utlämnas

utan säkerhet. Med hänsyn härtill vill fullmäktige ej underlåta

framföra tanken att i stället genom ändring av banklagen ge på lämpligt

sätt begränsade möjligheter att utlämna privatlån utan säkerhet. Genom att

sålunda låta varje bank stå sin egen risk kunde måhända, uttalar fullmäktige,

också vinnas en strängare prövning av dessa krediter, och med hänsyn

till privatlånens antal och belopp synes en fullt betryggande riskspridning

komma till stånd inom varje bank för sig. Betänkligheterna mot att på förevarande

punkt utvidga undantagen från kravet på säkerhet för lämnade

krediter torde enligt fullmäktige ej heller behöva väga så tungt. Fullmäktige

erinrar därvid om att gällande banklag gjort en väsentligt mer betydande

eftergift från det principiella säker hetsanspråket genom möjligheterna

att lämna småföretagare krediter utan säkerhet till ett belopp i varje

särskilt fall av högst sjuttiofemtusen kronor och att 1955 års sparbankslag

kan sägas för sparbankernas del redan ha infört en privatlånen motsvarande

möjlighet till blancokrediter genom att sparbankerna utan särskild säkerhet

kan bevilja lån till belopp i varje särskilt fall av högst femtusen

kronor. Med hänsyn till vad fullmäktige sålunda anfört finner fullmäktige

att en ändring i banklagen skulle på ett naturligare sätt än vad i den remitterade

framställningen föreslås leda till det önskade resultatet.

Sedan bank- och fondinspektionen anmodats att inkomma med det förnyade

yttrande, vartill innehållet i riksbanksfullmäktiges utlåtande kunde

föranleda, erinrar inspektionen i nytt yttrande till en början om att bolagsordningen

för Lånekassan af 1914 fick sin nuvarande lydelse 1946 i

samband med de då aktuella blancokrediterna — speciallånen — som skulle

lämnas till skötsamma personer för sanering av deras ekonomi; säkerheten

för dessa lån skulle utgöras av lånekassans borgen. Denna kreditgivning

blev emellertid, anför inspektionen, starkt temporär och av ringa omfattning.

När utlåningsvolymen var som störst uppgick den till cirka 4,7

miljoner kronor; för närvarande utgör dessa krediter icke fullt 300 000

kronor.

Inspektionen fortsätter.

Anordningen med Lånekassan innebar, att bankerna avskilt ett kapitalbelopp

för att täcka de förlustrisker, som den av bolaget bedrivna verksamheten

— som förutsatts vara »gagnelig för bankväsendet eller det allmän

na>> — kunde komma att medföra. För att banklagens solvensregel — inlåningsrättsbestämmelserna

— icke genom denna anordning skulle överträdas,

borde hos den enskilda banken bokföringsvärdet av det sålunda avskilda

kapitalet — aktieposten i det gemensamma bolaget — frånräknas ban
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1960

kens eget marginalkapital. På grund av den ringa storlek, som rörelsen hos

Lånekassan hittills haft, har dock någon formell frånräkning icke gjorts.

Med hänsyn bland annat till erfarenheterna från speciallånen och det

hittills ytterst ringa utnyttjandet av den möjlighet att ge blancokrediter till

småföretagare, som infördes i nya banklagen, har inspektionen ansett det

befogat att avvakta erfarenheterna av de nya blancokrediternas utveckling

—• såväl från risksynpunkt som volymmässigt — innan en lagändring genomföres.

Inspektionen har därför tillstyrkt bifall till bankernas framställning

att få tills vidare använda Lånekassan som borgensman. Inspektionen

har då vid sitt ställningstagande fäst avseende vid det förhållandet att aktiekapitalet

är fördelat på praktiskt taget samtliga banker och anordningen

kunde utnyttjas endast för en begränsad volym.

Därest man anser sig redan nu vilja vidtaga en definitiv anordning för

att underlätta den konsumtionsbetonade privatlånekreditgivningen torde

detta, yttrar inspektionen, enklast kunna göras genom att den enligt 56 §

banklagen förefintliga rätten att utan särskild säkerhet lämna kredit åt

småföretagare på det sättet ändras, att begränsningen till nämnda kategori

borttages. Eu dylik ändring skulle innebära att bankerna finge en allmän

blancokreditvolym att disponera efter behov och att i denna volym följaktligen

kunde inräknas även sådana krediter som sparlån, krediter för anskaffande

av bostad och liknande. Mot en sådan lösning har inspektionen

ingenting att erinra.

I ett med anledning av innehållet i riksbanksfullmäktiges utlåtande avgivet

yttrande tillstyrker Svenska bankföreningen, att en utvidgning sker av

bankernas rätt till blancokreditgivning. Föreningen anför.

När det på hösten 1958 blev tal om att affärsbankerna skulle börja bevilja

s. k. privatlån, aktualiserades givetvis frågan om att hos statsmakterna

hemställa om sådan ändring av banklagen att dessa lån •— vid vilka

särskild säkerhet i form av pant eller borgen ej avkräves låntagaren —

skulle kunna utlämnas utan sådan säkerhet över huvud. Emellertid rådde

till en början på flera håll inom bankväsendet åtskillig tvekan inför den

nya låneformen, och saken ordnades därför tillsvidare så, att de banker som

ville införa privatlån var för sig träffade avtal med något utomstående företag,

varigenom detta åtog sig borgen eller annan garanti för lånens återbetalande.

I och med att systemet med privatlån vann ökad spridning hland

bankerna kom det dock snart att framstå som alltmera angeläget att finna

en annan lösning av säkerhetsfrågan. Vid de diskussioner, som i samband

därmed fördes inom bankföreningen, rådde allmän enighet om. att det

mest rationella på längre sikt skulle vara en utvidgning av rätten att lämna

blancokrediter. Med hänsyn till att svårigheter alltjämt förelåg att bedöma

privatlånesystemets livskraft och utvecklingsmöjligheter, beslöt bankerna

emellertid i stället att i första hand söka tillstånd att få anlita Lånekassan

af 1914 som garant.

Numera råder det knappast något tvivel om, framhåller bankföreningen,

att privatlånen kommer att varaktigt införlivas med den uppsättning låneformer

som flertalet affärsbanker tillhandahåller. Några skäl att dröja med

ett definitivt ställningstagande till frågan, i vad mån säkerhet skall krävas

för dylika lån, föreligger därför ej längre. Föreningen fortsätter.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1960

Såsom redan antytts finner bankföreningen naturligast och mest rationellt

att kravet på särskild säkerhet eftergives. Bankföreningen ansluter sig

alltså till riksbanksfullmäktiges åsikt, att en utvidgning av affärsbankernas

rätt att lämna blancokrediter bör komma till stånd. Det bör tilläggas, att

en sådan utvidgning är önskvärd även från andra synpunkter än de som

sammanhänger med privatlånen. Den skulle t. ex. underlätta utbredningen

av det i vissa banker införda systemet med s. k. sparlan, vilket innebär,

att den som spar för att anskaffa en viss nyttighet kan, när anskaffningen

blir aktuell, erhålla ett amorteringslån i banken, vanligtvis på lika stort

belopp som det han sparat. Erfarenheten har visat att ett avsevärt intresse

föreligger för denna form av målsparande, särskilt i samband med bostadsanskaffning.

Från synpunkten av insättarnas trygghet bör ett medgivande för aftarsbankerna

att lämna blancokredit jämväl till andra än företagare lika litet

som beträffande sparbankerna behöva väcka nagra betänkligheter undei

förutsättning att rätten på lämpligt sätt begränsas. Vid avgörandet, vilka

spärrar som må vara påkallade, bör hänsyn tagas bl. a. till det skydd, som

i affärsbankerna finnes i form av betydande eget kapital, och till dessa

bankers stora vana vid kreditvärdighetsbedömning.

Under hänvisning till vad bankföreningen salunda anfört hemställei f öleningen

att Kungl. Maj :t ville förelägga riksdagen förslag att i 56 § banklagen

skall upptagas ett nytt stadgande, som ger affärsbank generell rätt att

bevilja kredit utan särskild säkerhet till lämpligt belopp. Bankföreningen

upplyser vidare att, därest en sådan lagändring genomföres, frågan om

ändring av bolagsordningen för Lånekassan af 1914 enligt vad föreningen

inhämtat kommer att få förfalla.

Departementschefen

Svenska affärsbanker startade hösten 1958 en ny form av kreditgivning

genom att bevilja privatpersoner kortfristiga amorteringslån å mindre bej0pp

— j allmänhet ej överstigande 3 000 kronor — utan att kräva särskild

säkerhet av låntagaren. Dessa lån, som benämnes privatlån, är enligt överenskommelse

mellan bankerna i första hand avsedda för personei med

regelbunden inkomst och ordnad ekonomi, vilka för anskaffning av bostad,

hemutrustning eller andra varaktiga konsumentvaror eller av annan särskild

anledning tillfälligt är i behov av kredit. Som den i 56 § banklagen

medgivna rätten att ge blancokrediter icke omfattar lån av nu ifrågavarande

art och ställande av säkerhet ej krävs av låntagaren, måste bankerna

skaffa annan säkerhet för lånen. Så haT skett genom alt varje bank för sig

träffat avtal med något utomstående företag, som iklätt sig borgen eller

annan garanti för lånens återbetalande. Bankerna är emellertid, bl. a. av

kostnadsskäl, ej tillfreds med delta system utan önskar få möjlighet att

bedriva låneverksamheten i fråga under andra betingelser än som nu

sker.

Fullmäktige i riksbanken har förordat att den av bankerna aktualiserade

frågan löses på det sättet att de i banklagen medgivna undantagen från

kravet på säkerhet för lämnade krediter utvidgas att omfatta även nu ifrå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

gavarande form av lån. Fullmäktige erinrar därvid om att sparbankerna

redan har rätt att ge blancokrediter till belopp i varje särskilt fall av högst

5 000 kronor och att för affärsbankerna i gällande banklag gjorts en betydligt

större eftergift från kravet på säkerhet än den, som nu ifrågasättes,

genom den bankerna medgivna rätten att lämna småföretagare krediter

utan särskild säkerhet till ett belopp i varje särskilt fall av högst 75 000

kronor.

Oavsett hur man ser på frågan om användningen och utvecklingen av

den nu aktuella låneforrnen, vilken ju införts först hösten 1958, synes någon

tvekan knappast behöva råda om att affärsbankerna bör medges samma

möjligheter som sparbankerna redan har att lämna krediter av det

slag varom nu är fråga. Jag ansluter mig därför till den av fullmäktige i

riksbanken förordade och av övriga remissinstanser biträdda lösningen alt

genom ändring av banklagen skapa möjlighet att lämna privatlån utan

särskild säkerhet. Lämpligast synes därvid vara att den i 56 § 4. banklagen

nu medgivna rätten att till ett sammanlagt belopp, som icke överstiger

en tiondel av bankens eget kapital, utan särskild säkerhet lämna

kredit åt småföretagare vidgas att omfatta även andra personer än sådana

som tillhör nämnda kategori. För annan än småföretagare bör därvid, i

likhet med vad som gäller för sparbankerna och i överensstämmelse med

vad affärsbankerna avsett med sin framställning, krediter i varje särskilt

fall icke få lämnas till högre belopp än 5 000 kronor.

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den

31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse. Förslaget torde som Bilaga få fogas

till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagförslaget

måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Alice Magnusson

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

11

Bilaga

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av

om

56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

bankrörelse

Härigenom förordnas, att 56 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

56 §.

Bankaktiebolag må----må dock

1. stat, kommun---särskild säkerhet;

2. kortvarig kredit---anses föreligga;

3. av vederhäftig----erhållits; samt

4. kredit utan särskild säkerhet till 4. annan kredit utan särskild säker
ett

belopp i varje särskilt fall av het kunna lämnas till sammanlagt

högst sjuttiofemtusen kronor och högst en tiondel av bankbolagets eget

sammanlagt högst en tiondel av kapital samt till ett belopp i varje särbankbolagets

eget kapital kunna skilt fall av högst sjuttiofemtusen

lämnas småföretagare. kronor för småföretagare och eljest

högst femtusen kronor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Knngl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 februari

1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 1 februari 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15

januari 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars

1955 (nr 183) om bankrörelse.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn B. G. Holmquist.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet hemställer, att orden »för småföretagare» för tydlighets skull

ändras till »då krediten lämnas småföretagare för hans rörelse». I övrigt

föranleder förslaget ingen erinran från lagrådets sida.

Ur protokollet:

Trggve Hellners

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 februari

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 4 februari

1960 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 15 januari 1960 remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr

183) om bankrörelse samt anför därvid följande.

Lagrådet har i sitt utlåtande ej gjort annan erinran mot det remitterade

förslaget än att lagrådet hemställt om en jämkning av redaktionell natur i

lagrummets lydelse. Denna hemställan finner jag böra beaktas. Lagförslaget

har ändrats i enlighet med vad lagrådet förordat.

Föredraganden hemställer härefter att det sålunda ändrade förslaget måtte

genom proposition framläggas för riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ragnar Sohlman

000049

Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:106 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Alaj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars 1956 s. 5 i texten
  2. BU 1960:9 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 s. 1 i texten