Sök i Ratio Lex

Med förslag till civilförsvarslag m. in

216 sidor, varav 211 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 211 av 216 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:5, Med förslag till civilförsvarslag m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

1

Nr 5

Kungl Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till civilförsvarslag

m. in.; given Stockholms slott den 18 december

1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) civilförsvarslag; och

2) lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1944 års civilförsvarslag skall ersättas med

en ny civilförsvarslag, anpassad till de principer för civilförsvarets organisation

och verksamhet, som antogs av 1959 års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som föreslogs i propositionen nr 114/1959.

I lagförslaget avspeglar sig dessa principer bl. a. däri, att reglerna om

organisationen beaktar även det beslutade regionala civilförsvaret, medan

å andra sidan de nuvarande reglerna om hemskydd icke fått någon motsvarighet.

Förslaget till civilförsvarslag upptar ej heller motsvarighet till

nuvarande stadganden om undanförsel och förstöring. I avbidan på särskild

lagstiftning på det ekonomiska försvarets område skall emellertid

enligt en övergångsbestämmelse dessa stadganden alltjämt tillämpas, varvid

dock i civilförsvarsmyndighets ställe skall träda den myndighet, som

Konungen utser. Motsvarighet till nuvarande regler om särskilt skydd mot

spioneri och sabotage vid vissa industriella anläggningar återfinnes ej i förslaget

till ny civilförsvarslag. Sistnämnda stadganden skall i stället enligt

det andra i propositionen intagna lagförslaget med några jämkningar intagas

i 1940 års lag med vissa bestämmelser till skydd för försvaret in. m.

Den tid, under vilken civilförsvarspliktig i fred skall få tagas i anspråk

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

för utbildning, föreslås bli bestämd till 30, i vissa fall 60 dagar, räknat för

hela den tid civilförsvarsplikt föreligger. För civilförsvarets värnpliktiga

personal föreslås regler som kan medge längre tids utbildning.

I motsats till nuvarande civilförsvarslag upptager den föreslagna lagen

regler om beaktande i vissa fall av samvetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst.

Reglerna om var och hur skyddsrum skall anordnas har omarbetats under

hänsynstagande till kärnvapnens verkningar. Nuvarande regler om fastighetsägarbidrag

i samband med dispens från skyldighet att anordna enskilt

skyddsrum saknar motsvarighet i förslaget till ny civilförsvarslag.

Vid sidan av den redan nu föreliggande skyldigheten för fastighetsägare

att vidtaga anordningar för bl. a. alarmering och mörkläggning införes

skyldighet att, enligt vad Konungen därom förordnar, förbereda anordningar

till skydd mot radioaktiv strålning och under civilförsvarsberedskap förse

anläggning eller byggnad därmed.

Den nya civilförsvarslagen och ändringen i 1940 års lag med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m. föreslås skola träda i kraft den

1 juli 1960.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

3

Förslag

till

Civilförsvarslag

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Civilförsvaret har till uppgift att i de hänseenden Konungen bestämmer

utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som avser att skydda och rädda

liv och egendom vid anfall mot riket och som icke åvilar krigsmakten, så

ock annan likartad verksamhet.

För olika slag av civilförsvarsverksamhet skola finnas särskilda tjänstegrenar.

Konungen äger förordna, att personal, som krigsplacerats för tjänstgöring

inom tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst, skall, då riket

är i krig, vara skyldig att i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter

utöva jämväl sådan försvarsverksamhet, som eljest åvilar krigsmakten.

Sådan personal tillhör under krig krigsmakten.

2 §•

Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att

inom riket eller del därav civilförsvaret skall intaga förstärkt beredskap

( civilför svar sber edskap ).

Närmare bestämmelser angående olika grader av civilförsvarsberedskap

(beredskapsgrader) meddelas av Konungen.

2 KAP.

Grunddragen av civilförsvaret

3 §•

Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen av civilför

svar sstyr elsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

4 §.

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret.

Om civilbefälhavares befattning med civilförsvaret stadgas särskilt.

5 §•

Riket indelas i civilförsvarsområden för det lokala civilförsvaret och, i

den utsträckning det finnes erforderligt, i särskilda områden för det regionala

civilförsvaret. Om indelningen förordnar Konungen.

Ingå i civilförsvarsområde delar av skilda län, bestämmer Konungen till

vilket län området skall höra i civilförsvarshänseende.

Länsstyrelsen äger, då det finnes ändamålsenligt, förordna om indelning

av civilförsvarsområde i civilförsvarsdistrikt.

6 §•

Inom civilförsvarsområde utövas ledningen av civilförsvaret under civilförsvarsberedskap

samt, om Konungen i fråga om visst civilförsvarsområde

så förordnar, även eljest av en civilförsvarschef. För civilförsvarschefen

skall finnas en ställföreträdare.

Civilförsvarschef och ställföreträdare utses av länsstyrelsen, om ej Konungen

för visst civilförsvarsområde förordnar annorlunda.

För ledningen under civilförsvar sberedskap av civilförsvaret inom civilförsvarsdistrikt

må länsstyrelsen förordna en distriktschef.

Befattningshavare vid polis- och brandväsendet är skyldig att mottaga

uppdrag som avses i denna paragraf.

7 §•

Civilförsvaret skall anordnas dels som allmänt civilförsvar lokalt för

varje civilförsvarsområde samt regionalt för varje för regionalt civilförsvar

avsett område, dels i den mån det finnes erforderligt med hänsyn till bebyggelsens

beskaffenhet eller eljest som verkskydd för särskilda anläggningar

och byggnader.

Lokalt allmänt civilförsvar och verkskydd må anordnas gemensamt, om

det finnes ändamålsenligt med hänsyn till förhållandena på viss ort och

kan ske utan minskning av civilförsvarets förmåga att fullgöra sina uppgifter.

8 §•

Till avvärjande av skada må civilförsvaret under civilförsvarsberedskap

tagas i anspråk för uppgifter, som ej röra det egna området eller den egna

anläggningen eller byggnaden, enligt grunder som Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen bestämmer.

9 §•

Om det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

oundgängligt, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, överbefälhavaren

förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myndighet

må för särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift om

fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter.

10 §.

Civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde

skall till sina huvuddrag angivas i särskild organisationsplan.

Organisationsplan upprättas av länsstyrelsen och skall, liksom ändring

däri, fastställas av cmlförsvarsstyrelsen i den mån Konungen så förordnar.

3 KAP.

Civilförsvarsplikt

11 §•

I riket boende svensk medborgare är från och med det kalenderår, varunder

han fyller sexton år, till och med det kalenderår, varunder han

fyller sextiofem år, skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret

som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (civilförsvarsplikt).

Konungen äger i den utsträckning som finnes lämplig förordna, att vad

sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å utlänning här i riket.

12 §.

1 mom. Civilförsvarsplikt skall under tid, då civilförsvarsberedskap råder,

fullgöras i den omfattning som är nödig med hänsyn till fientlig verksamhet

eller fara därför samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst.

2 mom. Under annan tid än i 1 mom. sägs är civilförsvarspliktig icke

skyldig att tjänstgöra i civilförsvaret annat än för utbildning och övning.

Civilförsvarspliktig, som jämlikt 17 § är inskriven i civilförsvaret, må för

utbildning tagas i anspråk under högst trettio dagar; dock må utbildningstiden

för civilförsvarspliktig som krigsplacerats i högre befälsbefattning eller

i annan befattning, vilken kräver särskilda insikter eller färdigheter, utsträckas

till högst sextio dagar.

Envar civilförsvarspliktig är skyldig att under varje följd av tre kalenderår

deltaga högst sextio timmar i övning, som anordnas av civilförsvarsmyndighet.

3 mom. Utan hinder av vad i 2 mom. stadgas må värnpliktig, som är inskriven

i civilförsvaret, åläggas att deltaga i utbildning och övning under

den längre tid, som han efter inskrivningen i civilförsvaret kunnat åläggas

att för motsvarande ändamål tjänstgöra vid krigsmakten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Har Konungen beslutat att beredskapsövning enligt 27 § 2. värnpliktslagen

må anordnas vid krigsmakten, äger Konungen tillika förordna, att

värnpliktig, som avses i nästföregående stycke, må åläggas tjänstgöring för

utbildning och övning i civilförsvaret sammanlagt högst etthundraåttio

dagar utöver den tid, som han enligt vad förut sagts är skyldig att fullgöra

sådan tjänstgöring.

4 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser om den utsträckning,

vari olika grupper av civilförsvarspliktiga må tagas i anspråk vid

olika tider.

13 §.

Ej må utan tillstand av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av överbefälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret åläggas någon å sådan

tid, att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller

såsom hemvärnsman eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid

krigsmakten.

14 §.

Om befrielse för vissa befattningshavare eller yrkesgrupper från fullgörande

av civilförsvarsplikt äger Konungen meddela bestämmelser.

Förklarar civilförsvarspliktig att bruk av vapen mot annan skulle för honom

medföra djup samvetsnöd och gör han genom intyg av minst två trovärdiga

personer sannolikt, att hans samvetsbetänkligheter äro allvarligt

grundade, må tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten icke

åläggas honom.

Då civilförsvarspliktig första gången gjort framställning, som avses i

andra stycket, skall han intill dess ärendet slutligt avgjorts vara fri från

skyldighet att tjänstgöra inom ordnings- och bevakningstjänsten.

15 §.

På anmaning av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen är civilförsvarspliktig

skyldig att inom tid, som föreskrivits i samband med anmaningen,

lämna erforderliga upplysningar rörande personliga förhållanden av betydelse

för frågan om den civilförsvarspliktiges tjänstgöring i civilförsvaret.

16 §.

Den som kallas till tjänstgöring i civilförsvaret är skyldig efterkomma

kallelsen. Är han av laga förfall hindrad att inställa sig, skall han så snart

ske kan anmäla förfallet till den civilförsvarsmyndighet, som utfärdat kallelsen.

I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de föreskrifter

som meddelas honom av vederbörande befäl.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 ur 1960

17 §.

Personal som är avsedd att under civilförsvarsberedskap tjänstgöra i det

allmänna civilförsvaret eller i verkskyddet må på förhand uttagas därtill

genom inskrivning i den ordning Konungen bestämmer.

Vid inskrivning skall såvitt möjligt tillses, att personalbehovet fylles med

dem som frivilligt anmäla sig till uttagning, såframt fråga ej är om personer,

som på grund av kommunal anställning eller av annan särskild orsak

böra uttagas i första hand.

Inskrivning må kunna avse, förutom civilförsvarspliktig, jämväl annan

som förklarat sig villig därtill, minderårig likväl icke utan samtycke av

vårdnadshavaren.

Har annan än civilförsvarspliktig inskrivits, skall beträffande honom i

tillämpliga delar gälla vad i detta kapitel stadgas om civilförsvarspliktig.

18 §.

Civilförsvarspliktig åligger att, då fråga uppkommer om hans inskrivning

i civilförsvaret, efter kallelse personligen inställa sig å utsatt tid och

plats inom det civilförsvarsområde, där han vistas. Är han av laga förfall

hindrad att inställa sig, skall han så snart ske kan anmäla förfallet till

den civilförsvarsmyndighet, som utfärdat kallelsen.

19 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap må ej den, som är inskriven i civilförsvaret

och krigsplacerad för tjänstgöring i lokalt civilförsvar, utan medgivande

av civilförsvarschefen eller den civilförsvarschefen bestämmer

lämna civilförsvarsområdet, såvida ej tjänstgöring utanför området ålagts

honom enligt lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under krig.

Vad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för den som har sin arbetsplats

eller stadigvarande bostad utom civilförsvarsområdet att, då hans

tjänstgöring i civilförsvaret tillåter det, begiva sig till arbetsplatsen eller

bostaden.

20 §.

Civilförsvarstjänstgöring, som kommunalt anställd, i civilförsvaret inskriven

personal fullgör under civilförsvarsberedskap, skall anses fullgjord

i den kommunala anställningen, om arbetsuppgifterna äro av samma eller

liknande slag.

Konungen må förordna, att vad sålunda stadgats beträffande tjänstgöring

under civilförsvarsberedskap skall gälla även vid tjänstgöring för

utbildning eller övning under tid, då civilförsvarsberedskap ej råder.

21 §.

Hindras någon genom fullgörande av civilförsvarsplikt att utföra åtaget

arbete, må det icke åberopas mot honom såsom grund för skadestånd eller

eljest.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kangl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Om arbetstagares rätt att under tjänstgöring åt det allmänna bibehållas

vid anställning och vissa med denna förenade förmåner är särskilt stadgat.

4 KAP.

Anordnande av skyddsrum

22 §.

För civilförsvarets verksamhet och befolkningens skydd under krig

skola skyddsrum anordnas enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Skyddsrum benämnes med hänsyn till den avsedda användningen allmänt

skyddsrum eller enskilt skyddsrum.

I avseende å beskaffenheten skall skyddsrum inrättas som bergfast

skyddsrum eller som normalskyddsrum.

23 §.

Allmänna skyddsrum skola, i den utsträckning det finnes erforderligt,

anordnas inom stad, köping och annat tättbebyggt område, som icke är av

endast ringa omfattning och betydelse, samt annorstädes, där särskilda

förhållanden påkalla det, för att under krig bereda skydd åt tjänstgörande

civilförsvarspersonal och, om Konungen så förordnar, åt befolkningen inom

området.

Konungen eller, i den mån Konungen så förordnar, civilförsvarsstyrelsen

utser de orter, områden och platser, där allmänna skyddsrum för civilförsvarspersonal

skola anordnas, samt fastställer antalet allmänna skyddsrum

å sådan ort. De allmänna skyddsrummens närmare belägenhet skall angivas

i organisationsplanen.

24 §.

1 mom. Enskilda skyddsrum skola inom område eller å plats, som bestämmes

av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen,

anordnas vid följande anläggningar och byggnader till

skydd för dem, som uppehålla sig där, nämligen vid

1. hamnar, flygplatser, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar,

som äro av vikt för den allmänna samfärdseln;

2. industriella anläggningar, vid vilka i regel minst tjugufem personer

samtidigt äro sysselsatta eller som tillsammans med annan eller andra

närbelägna anläggningar utgöra en grupp, inom vilken i regel minst tjugufem

personer äro sysselsatta;

3. anläggningar, som inrymma undervisnings- eller vårdanstalter eller

hotell eller pensionat och äro avsedda att hysa minst tjugufem personer;

4. byggnader som äro uppförda i mera än två våningar och som till

väsentlig del äro avsedda för bostads-, kontors- eller affärsändamål, dock

ej en- eller tvåfamilj shus; samt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

5. andra anläggningar eller byggnader, inom vilka människor bo eller

eljest vanligen vistas, om länsstyrelsen finner skyddsrum erforderligt med

hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge.

2 mom. För två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader må

gemensamt skyddsrum anordnas, om det vid prövning i den ordning Konungen

bestämmer finnes kunna ske utan eftergivande av skäliga anspråk

på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

25 §.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat på sådant ställe inom eller i närheten

av anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, att det snabbt

kan uppnås av dem, som vistas i anläggningen eller byggnaden.

26 §.

1 mom. Bergfast skyddsrum skall så anordnas att det giver skydd mot

verkningarna av alla slag av vapen, som kunna antagas komma till användning

vid luftanfall med massinsats, samt mot andra verkningar av kärnvapen

än verkningarna i och närmast omkring detonationscentrum.

Normalskyddsrum skall erhålla sådant utförande, att det giver skydd mot

a) andra verkningar av alla slag av vapen, som kunna antagas komma

till användning vid luftanfall med massinsats, än omedelbar träffverkan;

b) tryckverkan av kärnvapen i den mån denna till sin styrka ej överstiger

tryckverkan, mot vilken normalskyddsrum skall giva skydd enligt

a); samt

c) radioaktiv strålning, som härrör från kärnvapen.

Vid anordnande av normalskyddsrum inom eller i omedelbar närhet av

byggnad skall särskilt iakttagas att skyddsrummet får sådan hållfasthet,

att det motstår den belastning, som kan uppkomma, om byggnaden störtar

samman.

2 mom. De byggnadstekniska anordningarna i skyddsrum skola vara av

stadigvarande natur. Skyddsrum skall vara försett med reservutgång samt,

om det är anordnat i byggnad, utföras på det sätt, som med hänsyn till

byggnadens beskaffenhet och läge är mest ändamålsenligt.

Tekniska bestämmelser för de olika slagen av skyddsrum fastställas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av civilförsvarsstyrelsen.

27 §.

Skyddsrum bör om möjligt inrättas på sådant sätt att det kan nyttjas

under fred. Föreskrifter om fredsanvändning av skyddsrum utfärdas av

civilförsvarsstyrelsen.

28 §.

Allmänt skyddsrum skall enligt Konungens bestämmande anordnas som

bergfast skyddsrum eller som normalskyddsrum.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat som normalskyddsrum, om ej

Konungen för särskilt fall förordnar, att det skall fylla större krav på

skyddsförmåga.

29 §.

Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa minst så

många personer som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta inom

byggnaden.

Det antal personer som enskilt skyddsrum, avsett för annan anläggning

eller byggnad, skall kunna hysa bestämmes enligt grunder, som Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen fastställer. Härvid

ma ej krävas att skyddsrummet skall kunna hysa flera personer än som

under fredstid i allmänhet vistas i anläggningen eller byggnaden.

Konungen äger för särskilda fall förordna att enskilt skyddsrum skall

fylla större krav på utrymme än som följer av denna paragraf.

30 §.

Därest anordnande jämlikt bestämmelserna i 23—26 samt 29 §§ av

skyddsrum, som skall vara normalskyddsrum och som icke enligt Konungens

förordnande skall fylla särskilda krav på skyddsförmåga eller utrymme,

prövas medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medgiva undantag

från bestämmelserna om normalskyddsrum. Dylikt undantag må ock

eljest medgivas i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk

på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen

äger medgiva undantag från bestämmelserna i 26 § om beskaffenheten av

bergfast skyddsrum.

31 §.

Finnes skyddsrum lämpligen böra anordnas å allmän plats eller annat

område, som enligt gällande byggnadsbestämmelser ej får bebyggas eller

är avsett för särskilt ändamål, må länsstyrelsen medgiva undantag från

byggnadsbestämmelserna.

32 §.

Har på grund av föreskrift i denna lag skyddsrum anordnats i källare

ti11 byggnad eller byggnader, som utgöra eller tillhöra sluten kvartersbebyggelse

eller annan sammanhängande bebyggelse av minst fyrtio meters

längd, och finnes i bebyggelsen byggnad med mer än två våningar, må

civilförsvarschefen, då ledningen av civilförsvaret ankommer på honom,

och eljest länsstyrelsen förordna, att öppning skall upptagas i källarmur

mellan olika delar av bebyggelsen (källarmursgenombrott), därest föreskrivna

reservutgångar prövas icke säkerställa de förbindelser utåt, som äro

nödiga i händelse av byggnadsras.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960 11

33 §.

I de fall, då skyldighet föreligger att söka byggnadslov, ankommer det

på byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om sådant lov tillse,

att byggnadsföretaget överensstämmer med bestämmelserna i detta kapitel

och med stöd därav meddelade föreskrifter. I fråga om anläggning eller byggnad,

som avses i 24 § 1 mom. 1—3, så ock i fråga om bergfast skyddsrum

skall av byggnadsnämnd meddelat lov till nybyggnad av nämnden underställas

länsstyrelsens prövning i de hänseenden nyss sagts.

Vill någon, då skyldighet ej föreligger att söka byggnadslov, utföra nybyggnad,

beträffande vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum,

åligger det honom att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande av byggnadsföretaget

i omförmälda hänseenden, dock ej i fråga om byggnad som

tillhör kronan.

Vad i denna paragraf sägs om nybyggnad skall ock gälla om sådan

förändring av befintlig byggnad som enligt vad Konungen därom stadgat

är att hänföra till nybyggnad.

5 KAP.

Särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara

Utrymning och inkyartering

34 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen eller den

myndighet Konungen bestämmer uppmana eller ålägga invånare inom område,

som blivit eller kan antagas bliva utsatt för fientlig verksamhet eller

inom vilket eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller

kunna förväntas, att lämna sin bostad och taga uppehåll utom angivet område

under den tid, för vilken uppmaningen eller åläggandet gäller (utrymning).

Har åläggande om utrymning meddelats, må jämväl förordnas att den som

är bosatt inom viss del av det med utrymningsbeslutet avsedda området skall

såsom ett led i utrymningen taga uppehåll inom annan del av området (omflyttning).

Ej må uppmaning eller åläggande som i denna paragraf sägs meddelas i

vidare mån än det prövas erforderligt för att skydda befolkningen mot följderna

av fientlig verksamhet eller eljest hänsynen till rikets försvar kräver

det.

35 §.

I den mån det prövas nödigt för vinnande av det med utrymning avsedda

syftet, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5 år 19öu

föreskrifter rörande uppehållsplats för dem, som på grund av beslutet om

utrymning lämna sin bostad.

36 §.

Inom civilförsvarsområde skola vidtagas åtgärder för inkvartering och

utspisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav i anledning

av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara

sammanhängande förhållanden.

Bortflyttnings- och inflyttningsförbud

37 §.

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer äger vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, meddela förbud för dem som uppehålla

sig inom visst område att lämna detta (bortflyttningsförbud).

Myndighet, som beträffande visst område beslutat om utrymning, äger

utan särskilt bemyndigande meddela dem inom området, vilka icke omfattas

av utrymningsbeslutet, förbud som i första stycket sägs.

Vid krig eller krigsfara äger Konungen eller myndighet, som Konungen

bestämmer, i fråga om visst område jämväl förbjuda att den, som icke är

bosatt inom detta, tager uppehåll inom området (inflyttningsförbud).

38 §.

Bortflyttningsförbud må meddelas allenast,

a) då det kan befaras, att åtgärder av synnerlig betydelse, vilka vidtagas

eller sannolikt komma att vidtagas inom området av krigsmakten eller

civilförsvaret, eljest skulle bliva väsentligt försvårade;

b) då tillgängliga transportmedel äro nödvändiga för transporter, som

böra äga företräde framför bortflyttningen;

c) då bortflyttning är förenad med uppenbar livsfara; eller

d) då behovet i orten av arbetskraft för civilförsvarets verksamhet eljest

icke skulle bliva tillgodosett.

Inflyttningsförbud må meddelas allenast, då förhållande som angivits

ovan under a) föreligger eller då inflyttningen är förenad med uppenbar

livsfara.

Allmänna påbnd

39 §.

Om alarmering och mörkläggning, så ock om trafiken samt den allmänna

ordningen och säkerheten under civilförsvarsberedskap äger Konungen

meddela särskilda bestämmelser.

Länsstyrelsen äger förordna, att sålunda utfärdade bestämmelser skola

äga tillämpning jämväl under civilförsvarsövning, och därvid tillika meddela

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

föreskrifter, i vad mån allmänheten samt industrier och andra företag

skola medverka vid övningen; dock skall, om denna är avsedd att pågå

längre tid än tre dagar, Konungens medgivande till förordnandet inhämtas.

Under högsta civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen förordna om förbud

mot användande av samlingslokal, såvitt för besökande i lokalen beräknat

skyddsrum icke finnes att tillgå.

6 KAP.

Kommunerna och civilförsvaret

40 §.

1 mom. Det åligger kommun att

a) genom sina myndigheter lämna länsstyrelsen och civilförsvarschefen

biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret som hava samband med de

särskilda myndigheternas verksamhetsområden, varvid kommun bland

annat har att på därom gjord framställning tillhandahålla tillgängliga, för

civilförsvaret erforderliga byggnadsritningar, kartor och dylikt;

b) i enlighet med gällande organisationsplan inrätta och utrusta allmänna

skyddsrum samt vidtaga andra byggnadsanordningar ävensom reservanordningar

för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen så ock under civilförsvarsberedskap,

i den omfattning civilförsvarsstyrelsen eller efter dennas

allmänna anvisningar länsstyrelsen bestämmer, utföra skyddsrum och vidtaga

andra byggnadstekniska åtgärder avseende det lokala civilförsvaret,

oaktat åtgärderna icke upptagits i organisationsplanen;

c) utföra källarmursgenombrott för allmänna och enskilda skyddsrum;

d) vårda och underhålla de under b) omförmälda anordningarna;

e) förvara och underhålla sådan för det allmänna civilförsvarets ordnings-

och bevakningstjänst, brandtjänst samt tekniska tjänst anskaffad

materiel, som icke utgör personlig utrustning för tjänstegrenarnas personal;

f) tillhandahålla lämpliga lokaler för civilförsvarets administration samt,

i den mån skyldighet härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av anläggning

eller byggnad, för förvaring av annan materiel och utrustning för

civilförsvaret än som avses under e) ävensom för utbildningsverksamheten

inom civilförsvaret;

g) svara för avlöning och annan ersättning till personal, vars tjänstgöring

i civilförsvaret enligt 20 § skall anses fullgjord i kommunal anställning;
h)

under civilförsvarsberedskap samt vid utbildning och övning, i den

omfattning organisationsplanen angiver, till allmänna civilförsvarets förfogande

ställa kommunen tillhörig materiel och annan egendom; samt

i) å trafikled eller annan allmän plats, där kommunen ansvarar för

gatu- eller vägbelysning, vidtaga erforderliga anordningar för den vägle
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

dande belysning, som enligt organisationsplanen skall finnas där under

mörkläggning.

2 mom. Därest åtgärd, som avses i 1 mom. b)—e) enligt organisationsplanen

hänför sig till flera i samma civilförsvarsområde helt eller delvis ingående

kommuner, skall den kommun länsstyrelsen bestämmer vidtaga

åtgärden och förskjuta kostnaderna därför.

I den mån kostnaderna icke täckas av statsmedel, skola de årligen fördelas

mellan kommunerna i förhållande till det antal skattekronor och

skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun påförts de

skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt.

Påstår kommun, att särskilda skäl finnas för annan fördelningsgrund, såsom

att vidtagen åtgärd kan antagas bliva till särskilt gagn för viss kommun,

eller uppkommer eljest tvist mellan kommunerna beträffande skyldigheten

att bidraga till kostnaderna, äger länsstyrelsen efter framställning

förordna, hur fördelningen skall ske. Sådan framställning skall göras sist

inom tre månader efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel

eller, om framställningen göres av kommun, som förskjutit kostnaderna,

efter utgången av det kalenderår, under vilket desamma förskjutits. Till

den kommun, som förskjutit kostnaderna, hava övriga kommuner att i

överensstämmelse med fördelning som nu sagts utgiva på dem belöpande

andelar.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

sådan i 1 mom. g) avsedd kostnad som uppkommit under civilförsvarsberedskap

och hänför sig till ändamål, vilket angivits i organisationsplanen

såsom gemensamt för flera kommuner, samt beträffande förlust i

anledning av skada å kommun tillhörig materiel eller annan egendom, som

jämlikt 1 mom. h) under civilförsvarsberedskap ställts till civilförsvarets

förfogande för ändamål som nu sagts.

3 mom. Närmare bestämmelser rörande samordningen mellan de kommunala

myndigheternas verksamhet och civilförsvaret meddelas av Konungen.

41 §.

1 mom. I varje kommun skola de kommunen med avseende å civilförsvaret

åvilande uppgifterna handhavas av en civilförsvarsnämnd.

Kommun äger tillsätta särskild civilförsvarsnämnd. Under civilförsvarsberedskap

må Konungen förordna, att särskild civilförsvarsnämnd skall

tillsättas.

Där särskild civilförsvarsnämnd ej finnes, skall i stad drätselkammaren

och i annan kommun kommunalnämnden vara civilförsvarsnämnd; kommun

dock obetaget att uppdraga åt annat kommunalt organ att vara civilförsvarsnämnd.

2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild civilförsvarsnämnd väljas

av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. An
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

talet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt,

därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal,

vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer

valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är

särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter proportionellt skall tillika bestämmas

den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

I fråga om civilförsvarsnämnd i annan kommun än Stockholm skall därjämte

vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse

ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där

avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt

att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och

beslutet i varje ärende.

Beträffande civilförsvarsnämnd i Stockholm skola, utöver vad i detta

moments första stycke sägs, bestämmelserna i 51 § kommunallagen för

Stockholm äga tillämpning, varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med

iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid

civilförsvarsnämndens sammanträde behöver dock ej upptaga annat än förteckning

å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

3 mom. Vid civilförsvarsnämnds sammanträde äger civilförsvarschefen,

även om han ej är ledamot eller suppleant, närvara och deltaga i överläggningarna

men ej i besluten. Om han så önskar, äger han få sin mening antecknad

till protokollet.

Länsstyrelsen äger kalla civilförsvarsnämnd att sammanträda med länsstyrelsen

eller företrädare för denna. Under civilförsvarsberedskap ävensom

eljest, då ledningen av civilförsvaret ankommer på civilförsvarschefen, äger

denne påkalla sammanträde av nämnden för behandling av uppgivna frågor.

42 §.

För kostnad, som kommun fått vidkännas på grund av åtgärd enligt 40 §

1 mom. b) eller c) eller 54 §, äger kommunen erhålla statsbidrag med två

tredjedelar av kostnadens belopp, i den mån kostnaden kan anses skälig.

Från anskaffningskostnaden för skyddsrum, som inrättas av kommun,

skall vid bidragets bestämmande dragas värdet av fredsanvändningen.

Till anskaffningskostnaden skall härvid hänföras jämväl den merkostnad,

som betingas av att skyddsrummet utföres för fredsanvändning.

Innan medel finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag må skyldighet

för kommun att vidtaga åtgärd enligt 40 § 1 mom. b) eller c) ej göras gällande

mot kommunen.

Statsbidrag faslställes för varje kalenderår av länsstyrelsen, om ej

Konungen annorlunda förordnar. Ansökan om statsbidrag för visst kalenderår

skall göras före utgången av nästa kalenderår. När skäl äro därtill,

må dock ansökan prövas, oaktat den görcs senare. Finner länsstyrelsen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

ansökningen såsom för sent inkommen ej böra upptagas till prövning, skall

avvisningsbeslutet underställas Konungen.

Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i enlighet

med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

43 §.

Därest särskilda omständigheter föranleda det, äger Konungen medgiva,

att kommun må för kostnad, som kommunen fått vidkännas på grund av

åtgärd enligt 40 § 1 mom. b) eller c) eller 54 §, erhålla högre statsbidrag än

i 42 § stadgas.

44 §.

Tillhandahåller kommun lokaler för civilförsvarets administration, för

förvaring av annan materiel eller utrustning för civilförsvaret än som avses

i 40 § 1 mom. e) eller för annan civilförsvarsutbildning än sådan som avser

det egna civilförsvarsområdets personal, skall skälig ersättning därför utgivas

av statsmedel.

45 §.

Har kommunalt anställd personal, tillhörande det allmänna civilförsvaret,

jämlikt 8 § tagits i anspråk för uppgifter som ej röra det egna civilförsvarsområdet,

äger kommunen av statsmedel erhålla skälig gottgörelse för

avlöning och annan ersättning, som kommunen till följd av bestämmelserna

i 20 § utgivit för tjänstgöringen.

Om under högsta civilförsvarsberedskap materiel eller annan egendom,

som kommun enligt gällande organisationsplan ställt till allmänna civilförsvarets

förfogande, avsevärt skadats på grund av fientlig verksamhet eller

ock under användning utom det egna civilförsvarsområdet, äger kommunen

erhålla skälig gottgörelse av statsmedel.

Gottgörelse enligt denna paragraf bestämmes av länsstyrelsen i det län,

där den ersättningsberättigade kommunen är belägen.

46 §.

Ingår municipalsamhälle eller del därav i civilförsvarsområde skola följande

särskilda bestämmelser gälla:

1) Vad som stadgas i 40 § 1 mom. a) samt g), h) och i) jämte därtill

anslutande bestämmelser i 40 § 2 mom. skall äga motsvarande tillämpning

å municipalsamhället.

2) Municipalsamhället äger samma rätt till gottgörelse av statsmedel

som beträffande kommun stadgas i 45 §.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

17

7 KAP.

Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m.

Verkskydd m. m.

47 §.

Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat,

är pliktig

a) att planlägga verkskyddet;

b) att anskaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra

förnödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet;

c) att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och

andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen;

d) att enligt bestämmelser, som Konungen utfärdar, bestrida kostnader

för utbildning av verkskyddspersonalen;

e) att på anmodan av civilförsvar smyndighet tillhandahålla denna de

upplysningar och handlingar rörande anläggningen eller byggnaden eller

där bedriven eller tillämnad verksamhet, som äro erforderliga för myndighetens

befattning med verkskyddet; samt

f) att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro

erforderliga för verkskyddets verksamhet.

Utbildning av verkskyddspersonal genomföres av civilförsvarsmyndighet

i den mån länsstyrelsen ej medgiver att utbildning må ske genom ägarens

försorg.

Den som driver verksamhet inom anläggning eller byggnad, för vilken

verkskydd finnes, är pliktig att utgiva ersättning för tjänstgöring i verkskyddet

till de i hans tjänst anställda. Ersättningen skall utgå enligt de

grunder Konungen bestämmer.

48 §.

Är anläggning eller byggnad i sin helhet upplåten till någon med nyttjanderätt,

skall vad i 47 § stadgas om ägare i stället gälla nyttjanderättshavaren,

om ej länsstyrelsen för visst fall förordnar annorlunda; dock att,

då nyttj anderätten avser kortare tid än två år, det allenast skall åligga

nyttj anderättshavaren att planlägga verkskyddet, bestrida kostnad för utbildning

av dess personal, tillhandahålla upplysningar och handlingar samt

vårda verkskyddets materiel.

49 §.

Länsstyrelsen äger, om överenskommelse ej kan träffas, förordna att

för två eller flera anläggningar eller byggnader gemensamt verkskydd

skall organiseras samt bestämma de grunder, enligt vilka kostnaden skall

fördelas.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 5

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

50 §.

Gemensam organisation för lokalt allmänt civilförsvar och ett eller

flera verkskydd skall grundas på avtal mellan länsstyrelsen och den eller

dem, som äro skyldiga att anordna verkskydd. I avtalet skola grunderna

för organisationen och för fördelningen av kostnaderna för denna angivas.

51 §.

Har jämlikt 8 § verkskydd tagits i anspråk för uppgifter som ej röra den

anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, skall skälig ersättning

utgå av statsmedel dels för vad som utgivits till verkskyddspersonalen enligt

47 § tredje stycket, dels för skada å materiel eller annan egendom, därest

skadan ej är ringa.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

52 §.

Ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, så ock den som i

fråga om tillsyn därå företräder ägaren eller innehavaren är pliktig att

tillhandagå civilförsvarsmyndighet med att anskaffa upplysningar om dem

som bo eller äro verksamma inom anläggningen eller byggnaden samt att

till dem förmedla alägganden och andra meddelanden från civilförsvarsmyndighet.

Vad nu sagts skall, såvitt gäller anställda, äga motsvarande tillämpning å

arbetsgivaren och den som företräder honom.

Skyddsrum och andra anordningar

53 §.

1 mom. Enskilt skyddsrum, som enligt 24 § skall finnas för anläggning

eller byggnad, skall inrättas, utrustas och underhållas av dennas ägare.

Den som med nyttjanderätt innehar fastighet eller byggnad eller del

därav må ej hindra ägaren att där inrätta skyddsrum.

1 skyddsrummets utrustning skall ingå brand- och sjukvårdsmateriel enligt

anvisningar, som utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.

2 mom. Upphör inom visst område eller å viss plats skyldighet att anordna

enskilt skyddsrum, må Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,

förordna, att där befintliga skyddsrum likväl skola utrustas och underhållas.

54 §.

Skall ett i organisationsplanen upptaget allmänt skyddsrum inrättas som

bergfast skyddsrum på mark, som äges eller nyttjas av annan än kommun,

må länsstyrelsen medgiva honom att i stället för kommunen in
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

rätta och utrusta skyddsrummet, därest det kan ske utan olägenhet för

skyddsrumsfrågans ordnande. Anordnaren äger för sådant fall att enligt

de allmänna föreskrifter Konungen meddelar, av kommunen utfå den del

av anläggningskostnaden, som överstiger skäligt fredsanvändningsvärde.

Fördelningen av kostnaden i fall som här avses bestämmes av länsstyrelsen.

55 §.

Kan ej överenskommelse träffas om anordnande av gemensamt skyddsrum

efter vad i 24 § 2 mom. sägs, ankommer det på länsstyrelsen att förordna

om sådant skyddsrum och dess belägenhet, så ock att bestämma grunderna

för kostnadens fördelning.

Finnes ägare icke skäligen kunna inrätta erforderligt skyddsrum i egen

fastighet eller byggnad och kan behovet av skyddsrum icke lämpligen tillgodoses

genom anordnande av gemensamt skyddsrum, äger länsstyrelsen

medgiva ägaren rätt att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet

eller byggnad.

56 §.

För skada eller intrång, som genom inrättande av gemensamt skyddsrum

eller av skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad åsamkas

ägaren till den fastighet eller byggnad, i vilken skyddsrummet inrättas, må

ägaren, om skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa,

erhålla skälig ersättning. Motsvarande rätt till ersättning tillkommer jämväl

nyttjanderättshavare.

Hos länsstyrelsen skall i förväg ställas pant eller borgen för ersättningens

gäldande; dock skall vad sålunda stadgas icke gälla kronan eller kommun.

57 §.

Ägare av anläggning eller byggnad är pliktig

a) att vidtaga erforderliga anordningar för alarmering av dem som vistas

i eller vid anläggningen eller byggnaden;

b) att vidtaga erforderliga anordningar för mörkläggning av anläggningen

eller byggnaden;

c) att, om det finnes vara av särskild betydelse att anläggningen eller

byggnaden maskeras, under civilförsvarsberedskap tåla eller vidtaga sådan

härför erforderlig åtgärd, som anbefalles av länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens

bemyndigande, av civilförsvarschefen, samt

d) att, enligt vad Konungen därom förordnar, förbereda och under

civilförsvarsberedskap förse anläggningen eller byggnaden med anordningar,

som kunna bereda dem som vistas där skäligt skydd mot radioaktiv

strålning.

Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan,

skall i fråga om skyldighet som angives under b) och d) ägaren vara an
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

svarig för anskaffning och tillpassning av materielen ävensom för anskaffning

och uppsättning av anordningar för dess anbringande, medan innehavaren

skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder för

dess användning. Vad under c) stadgas skall gälla jämväl innehavare.

58 §.

Har byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bostadsändamål,

skadats genom fientlig verksamhet, är byggnadens ägare eller

innehavare under högsta civilförsvarsberedskap pliktig att följa de föreskrifter

i fråga om byggnadens iordningställande, som meddelas av länsstyrelsen

eller civilförsvarschefen. Ej må dock någon åläggas att ombesörja

åtgärd, som skulle medföra oskälig kostnad eller väsentlig olägenhet för

honom.

Utrymning

59 §.

Har beslut meddelats om utrymning av visst område, åligger det envar,

som omfattas av beslutet, att följa de särskilda föreskrifter, som utfärdas i

anledning härav.

Den som inom området driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller

annan vårdanstalt är skyldig att utan ersättning tillhandahålla civilförsvarsmyndighet

utrustning, som efter utrymningen icke erfordras för anstaltens

verksamhet inom området, för förläggning, i vilken personer från anstalten

skola inkvarteras.

60 §.

Den som svarar för avlöning av personal vid undervisnings- eller vårdanstalt

är skyldig att avlöna personal med motsvarande arbetsuppgifter

vid förläggning, som efter anstaltens utrymning anordnats för dennas

elever eller intagna.

Gemensamma bestämmelser

61 §.

Finner länsstyrelsen i fråga om viss egéndom annan åtgärd än förut i

detta kapitel sägs oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilförsvaret

har att ombesörja, äger länsstyrelsen ålägga egendomens ägare

eller innehavare att tåla eller vidtaga åtgärden.

62 §.

Den som med stöd av 28 eller 29 § ålagts att anordna enskilt skyddsrum

av särskild beskaffenhet eller storlek så ock den som med stöd av

57 § första stycket c) eller 61 § ålagts att vidtaga eller tåla åtgärd, som

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

avses i nämnda lagrum, är berättigad till skälig ersättning av statsmedel

för kostnad eller skada, som åsamkats honom. Vid ersättningens bestämmande

skall hänsyn tagas till den nytta, åtgärden kan medföra för honom.

Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

63 §.

Om anläggning eller byggnad eller del därav innehaves med nyttjanderätt

vid fullbordandet av sådan särskild anordning eller åtgärd, som jämlikt

denna lag eller med stöd därav lämnad föreskrift åligger ägaren, är nyttjanderättshavaren,

såframt därefter minst två år återstå av tiden för

nyttj anderätten och det finnes uppenbart obilligt, att ägaren skall vidkännas

hela kostnaden, pliktig att på yrkande av ägaren utgiva skäligt bidrag

härtill.

64 §.

Skall för byggnad, som tillhör bostadsrättsförening, särskild anordning

eller åtgärd vidtagas, som byggnadens ägare jämlikt denna lag har att ombesörja,

äro bostadsrättshavarna, utan hinder av vad i föreningens stadgar

bestämts, pliktiga att tillskjuta det belopp, som erfordras för bestridande

av kostnaden. Å beslut om tillskott för sådant ändamål skall vad i 60 §

1. lagen om bostadsrättsföreningar är stadgat ej äga tillämpning.

65 §.

För utrönande av vilka åtgärder som vidtagits eller böra vidtagas inom

eller vid anläggning eller byggnad för bevakning, som ankommer på civilförsvaret,

eller eljest till skydd mot skada av fientlig verksamhet, så ock i

vad mån anläggningen eller byggnaden lämpligen kan användas för civilförsvaret

äger civilförsvarsmyndighet besiktiga anläggningen eller byggnaden.

66 §.

Det åligger envar att vid förfrågan av vederbörlig myndighet lämna upplysning,

huruvida och till vilken myckenhet han innehar egendom som kan

komma att erfordras för civilförsvaret eller bliva föremål för åtgärd enligt

denna lag.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, om

vilka upplysning begärts, må under civilförsvarsberedskap hans kontor,

lagerlokal eller annan lägenhet, varöver han förfogar, undersökas och

hans handelsböcker och affärshandlingar granskas. Vid sådan undersökning

skall vad i 28 kap. rättegångsbalken är stadgat om husrannsakan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

gälla i tillämpliga delar, varvid länsstyrelsen eller civilförsvarschefen skall

utöva den befogenhet, som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledaren,

åklagaren eller rätten.

67 §.

Såsom ägare av anläggning, byggnad eller annan egendom anses i denna

lag jämväl den, som innehar egendomen med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt

eller därmed jämförlig rätt.

8 KAP.

Förfoganderätt för civilförsvarets behov

68 §.

Civilförsvarschef och chef för undsättningskår inom civilförsvaret ävensom

länsstyrelse äga under civilförsvarsberedskap taga i anspråk markområden,

byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrustningspersedlar,

materiel och annan egendom, som innehaves av annan än staten,

därest det finnes erforderligt för att statlig civilförsvarsuppgift skall kunna

fullgöras och överenskommelse om egendomens avstående ej kan träffas

tillräckligt skyndsamt. Civilförsvarschef och länsstyrelse äga härvid endast

taga i anspråk sådan egendom, som finnes inom deras verksamhetsområde;

dock må efter länsstyrelsens medgivande civilförsvarschef taga

motorfordon, släpfordon och motorredskap i anspråk, även om de finnas

inom annat till länet hörande civilförsvarsområde.

I den mån det prövas nödigt för fullgörande av kommuns skyldigheter

enligt 40 § 1 mom. b) och c) att egendom tages i anspråk för kommuns

räkning, skall vad i nästföregående stycke sägs äga motsvarande tillämpning

såvitt gäller egendom, som finnes inom kommunen. Vad sålunda

stadgats skall i fråga om utförande av byggnadsanordning och källarmursgenombrott

gälla jämväl under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder;

förfoganderätten må härvid dock endast utövas av länsstyrelsen.

69 §.

Då egendom tages i anspråk, skall såvitt möjligt hänsyn tagas till ägarens

eller innehavarens tillgång på egendom, varom fråga är, och behov

därav för sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring

må ej utan tvingande skäl tagas i anspråk.

70 §.

1 mom. Har ägare eller innehavare av byggnad som tages i anspråk

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

stadigvarande bostad i byggnaden, skall på anfordran nödigt bostadsutrymme

där anvisas honom och hans familj.

2 mom. Den som äger eller har nyttjanderätt till byggnad eller del av

byggnad, vilken tages i anspråk för inkvartering av utrymmande befolkningsgrupp,

skall, om han tillhör denna grupp och önskar taga bostad i

byggnaden, få nödigt bostadsutrymme anvisat åt sig i denna. Detsamma

skall gälla om äganderätten eller nyttj anderätten tillkommer någon i den

utrymmandes familj.

Därest tillämpning av vad nu sagts skulle medföra allvarligt hinder för

byggnadens planenliga användning, skall bostadsutrymme i stället anvisas

inom annan byggnad i samma civilförsvarsområde.

71 §.

Markområde, byggnader och utrymmen, så ock transportmedel, vilka

icke stadigvarande erfordras för civilförsvarets behov, tagas i anspråk med

nyttjanderätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd

eller komma att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt.

Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke den som utövar

förfoganderätten finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen

övertages med äganderätt.

72 §.

Ägare eller innehavare av egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt,

är skyldig att, i den mån det påfordras, tåla eller vidtaga ändring eller

förflyttning av inredning eller utrustning, som hör till egendomen, samt att

i övrigt tåla de åtgärder beträffande egendomen, vilka den som utövar förfoganderätten

finner erforderliga.

73 §.

Har egendom tagits i anspråk jämlikt 68 § eller åtgärd vidtagits jämlikt

72 §, är egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersättning enligt

de grunder, som äro stadgade i fråga om rekvisition för krigsmaktens behov.

Anspråk på ersättning skall prövas i den ordning, som gäller för ersättningsanspråk

i anledning av sådan rekvisition med iakttagande av att efter

taxa utgående ersättning fastställes till beloppet av den, som utövar förfoganderätten.

Även om egendom, som tages i anspråk, är avsedd att tillhandahållas

endast vid särskilda tillfällen, må ersättningen bestämmas en

gång för alla, dock att inskränkning icke härigenom sker i rätten till ersättning

för skada, som ej förutsetts.

Ersättning gäldas, om egendomen tagits i anspråk för kommuns räkning,

av kommunen och eljest av staten.

74 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom, som tagits i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

anspråk med äganderätt, äger han framför ägaren rätt att utfå sin fordran

ur ersättningsbeloppet, även om fordringen ej är förfallen till betalning.

Detsamma skall ock gälla den, som har rätt att kvarhålla egendomen till

säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom, som är utmätt, skall utgivas till utmätningsmannen,

om borgenären yrkar det. Avser beloppet egendom, som

satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall det, om part så begär,

utgivas till överexekutor, som har att förfara därmed på sätt är stadgat i

186 § utsökningslagen.

75 §.

I den mån det prövas oundgängligt för att annan civilförsvarsuppgift än

som avses i 68 § skall kunna fullgöras, äger civilförsvarsmyndighet, i enlighet

med vad Konungen närmare förordnar därom, under civilförsvarsberedskap

taga i anspråk egendom, som innehaves av annan än staten.

Härvid skola bestämmelserna i 68—74 §§ lända till efterrättelse i tillämpliga

delar.

76 §.

Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla

egendom, som tagits i anspråk med förfoganderätt enligt denna lag,

äger polismyndighet uttaga egendomen. Kan dröjsmålet medföra våda och

är polismyndighet icke att tillgå, tillkommer samma rätt den som utövat

förfoganderätten.

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

77 §.

Uteblir någon utan anmält laga förfall från tjänstgöring i civilförsvaret,

som jämlikt denna lag åvilar honom och vartill han blivit kallad i vederbörlig

ordning, eller avviker någon olovligen därifrån, må han på framställning

av länsstyrelsen, chef för undsättningskår eller civilförsvarschefen

omedelbart hämtas på egen bekostnad genom polismyndighetens försorg.

Detsamma skall gälla om civilförsvarspliktig utan anmält laga förfall

underlåter att efterkomma jämlikt 18 § utfärdad kallelse till personlig

inställelse.

78 §.

Är någon jämlikt 15 § eller bestämmelse i 6 eller 7 kap. eller föreskrift, som

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

meddelats med stöd av dylik bestämmelse, eller jämlikt 80 § andra stycket

skyldig att fullgöra något och underlåter han det, äger länsstyrelsen förelägga

honom lämpligt vite. Länsstyrelsen må ock i sådant fall lämna erforderlig

handräckning eller ombesörja föreskriven åtgärd samt uttaga

kostnaden härför av den försumlige, i den mån han icke på grund av stadgande

i denna lag är berättigad till ersättning för kostnaden.

79 §.

1 mom. Den som underlåter att lämna upplysningar i enlighet med 15 §

straffes med böter, högst trehundra kronor.

2 mom. Med böter, högst trehundra kronor, straffes civilförsvarspliktig,

som utan laga förfall underlåter att efterkomma kallelse jämlikt 18 §, ävensom

civilförsvarspliktig, som i sådant fall för sin utevaro har laga förfall

men underlåter att anmäla detta så snart ske kan.

3 mom. Den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret

och som av oaktsamhet, som ej är ringa, underlåter att efter vederbörlig

kallelse inställa sig till tjänstgöring eller eljest olovligen undanhåller

sig därifrån straffes med dagsböter. Har han laga förfall för sin utevaro

men underlåter han att anmäla detta så snart ske kan, straffes med böter,

högst trehundra kronor.

Har civilförsvarspliktig eller den, som eljest är inskriven i civilförsvaret,

om rekommenderad försändelse mottagit avi, av vilken framgår att försändelsen

avsänts av civilförsvarsmyndighet, och underlåter han utan laga

förfall att avhämta försändelsen och taga del av dess innehåll eller vägrar

han att utkvittera eller mottaga försändelse från civilförsvarsmyndighet,

då den tillhandahålles honom, dömes till dagsböter.

4 mom. Med dagsböter straffes

1. den som underlåter att tillhandahålla upplysningar eller handlingar i

enlighet med vad som stadgas i 47 § första stycket e); samt

2. den som underlåter att tillhandagå med anskaffning av upplysningar

eller att förmedla ålägganden och andra meddelanden efter vad som stadgas

i 52 §.

80 §.

Den som underlåter att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande i

fall, då så skall ske enligt 33 §, straffes med dagsböter.

Det åligger den vilken gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i

första stycket, att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar ändra vad som

redan utförts. Samma skyldighet åvilar den som åsidosatt föreskrift, vilken

meddelats av länsstyrelsen vid prövning enligt 33 §.

81 §.

Med dagsböter eller fängelse eller, om omständigheterna äro synnerligen

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

försvårande och brottet begåtts under högsta civilförsvarsberedskap, med

straffarbete i högst två år straffes

1. den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret

och som, i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter, underlåter att efter

vederbörlig kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest

olovligen undanhåller sig därifrån;

2. den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar att åtlyda vad

vederbörande befäl under tjänsten befallt honom rörande denna eller som

eljest under tjänstgöring i civilförsvaret uppsåtligen eller av oaktsamhet, som

ej är ringa, åsidosätter vad som åligger honom enligt reglementen, instruktioner

eller andra allmänna bestämmelser eller särskilda föreskrifter;

3. den som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift om förhållande, varom

han enligt 15 § eller 47 § första stycket e) är pliktig att lämna upplysning;

4. den som i strid mot föreskriften i 19 § eller särskilt meddelat bortflyttningsförbud

lämnar sin vistelseort ävensom den som överträder särskilt

meddelat inflyttningsförbud;

5. den som uppenbart vanvårdar materiel, utrustning eller annan egendom,

som han mottagit av civilförsvarsmyndighet för förvaring;

6. den som utan skälig anledning vägrar att låta civilförsvarsmyndighet

besiktiga anläggning eller byggnad efter vad i 65 § sägs;

7. den som vid förfrågan jämlikt 66 § vägrar att lämna upplysning eller

som vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning

som avses i nämnda paragraf söker vilseleda myndighet rörande förhållande,

som avses i samma paragrafs första stycke;

8. den som med vetskap om att civilförsvarsmyndighet jämlikt 8 kap.

beslutat taga i anspråk egendom, som innehaves av honom, vägrar eller

försummar att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla myndigheten egendomen

eller genom att avhända sig egendomen eller på annat sätt omöjliggör

egendomens tagande i anspråk; samt

9. den som eljest åsidosätter föreskrift eller föreläggande, som meddelats

med stöd av denna lag eller av Konungen meddelade tillämpningsbestämmelser

till lagen och ej avser åliggande, för vars fullgörande vite kan föreläggas

enligt 78 §.

Har någon övertygats om gärning, som enligt denna paragraf är belagd

med straff, må rätten, i den mån det finnes skäligt, förklara egendom, som

undanhållits genom gärningen, förverkad till kronan eller, om egendomen

ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning till kronan

för egendomens värde.

82 §.

Vad som inhämtats genom sådan upplysning eller sådant tillhandahållande

av handlingar som avses i 47 § första stycket e), vid besiktning jämlikt

65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning eller granskning som avses

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

i 66 § må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det avsedda

syftet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som i första stycket sägs må åtalas av allmän åklagare endast

efter angivelse av målsäganden.

83 §.

över civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må besvär

anföras hos länsstyrelsen.

Beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse eller civilförsvarsstyrelsen,

må överklagas hos Konungen.

Talan må icke föras mot beslut, som meddelats enligt 19, 34, 35, 37

eller 58 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap så ock eljest när särskilda skäl äro

därtill må myndighet, som meddelat beslut enligt denna lag, förordna att

beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse.

84 §.

Vad i denna lag stadgas äger icke tillämpning, i den mån motsvarande

förhållanden regleras i lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Om förhållanden, som avses i denna lag, äger Konungen meddela särskilda

föreskrifter, såvitt angår anläggningar eller byggnader som äro avsedda

för krigsmaktens behov, kommunikationsverk eller andra verk, företag

eller inrättningar av större omfattning eller särskild beskaffenhet samt

fartyg.

85 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser rörande tillämpningen av

denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960, då civilförsvarslagen den 15 juli

1944 (nr 536) skall, med de undantag som angivas nedan, upphöra att gälla.

1. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Vad om luftskyddschef är stadgat skall gälla om civilförsvarschef.

2. Intill dess nya organisationsplaner upprättats skola vid denna lags

ikraftträdande gällande organisationsplaner lända till efterrättelse. Beslut,

förordnande eller föreskrift, som meddelats med stöd av sådant stadgande

i äldre lagen, vilket ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall alltjämt

gälla, intill dess annorlunda förordnas.

3. Vad i 40—43 och 66—68 §§ i 1944 års civilförsvarslag stadgas i avseende

å undanförsel och förstöring skall jämte till nämnda paragrafer anslutande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

bestämmelser i 9 kap. av samma lag alltjämt gälla, intill dess annorlunda

förordnas. Härvid skall vad i 66 och 68 §§ sägs om civilförsvarsmyndighet i

stället gälla den myndighet, som Konungen bestämmer.

4. Har kommun tillsatt särskild civilförsvarsnämnd enligt äldre lagen,

skall val av sådan nämnd enligt nya lagen i annan kommun än Stockholm

första gången äga rum under år 1963. Tjänstgöringstiden för enligt äldre

bestämmelser valda ledamöter och suppleanter i särskild civilförsvarsnämnd

skall i Stockholm upphöra med utgången av år 1960 och i annan kommun

med utgången av år 1963.

5. Har före denna lags ikraftträdande för anläggning eller byggnad inrättats

enskilt skyddsrum, som blivit i vederbörlig ordning godkänt, må ej,

med mindre särskilda skäl äro därtill, anläggningens eller byggnadens

ägare åläggas att inrätta nytt skyddsrum eller att utöka eller förändra det

godkända skyddsrummet; dock skall han vara skyldig att utrusta skyddsrummet

med brand- och sjukvårdsmateriel enligt vad som stadgas i 53 §.

Vad nu sagts skall även gälla enskilt skyddsrum, för vilket före lagens

ikraftträdande byggnadslov föreligger.

6. Beträffande fastighetsägarbidrag, som fastställts jämlikt 59 b § i

1944 års civilförsvar slag, må Konungen, om med hänsyn till föreliggande

omständigheter så prövas skäligt, på framställning av fastighetsägaren

efterskänka bidraget eller, i den mån det redan erlagts, förordna om dess

återbetalning. Vid beslut om efterskänkande eller återbetalning äger Konungen

fästa villkor.

Framställning, som avses i föregående stycke, skall ingivas av fastighetsägaren

till den kommun, där fastigheten är belägen, före den 1 juli

1961 och skall, åtföljd av kommunens yttrande, av kommunen underställas

Konungens prövning. Berättigas fastighetsägaren att återfå erlagt bidragsbelopp,

skall detta utbetalas av kommunen med rätt för denna att av statsmedel

återfå två tredjedelar av det utbetalda beloppet.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av vad

som stadgas under denna punkt.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

29

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m.m.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m. skola efter 3 § införas tre nya paragrafer,

betecknade 4—6 §§ och av den lydelse som framgår av det följande,

dels att nuvarande 4, 5, 6, 7 och 8 §§ i lagen skola erhålla ny paragrafnumrering

och därvid betecknas respektive 7, 8, 9, 10 och 11 §, dels ock

att paragraferna med de nya beteckningarna 7 § och 11 § skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives; och kommer nämnda lag till följd

härav att hava följande lydelse.1

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §. 1 §■

Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande militära

befälhavare må utfärda förbud för obehöriga att beträda anläggning, inrättning,

fartyg, luftfartyg eller område som tillhör försvarsväsendet eller

nyttjas av detsamma eller för dess räkning, eller att närvara vid krigsmaktens

företag, övningar eller försök, eller att av eller inom sådana anläggningar,

inrättningar, fartyg, luftfartyg eller områden eller av sådana

företag, övningar eller försök taga fotografier eller göra avbildningar eller

beskrivningar eller att inom sådana anläggningar, inrättningar, fartyg, luftfartyg

eller områden innehava sprängämnen.

2 §. 2 §.

Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande länsstyrelse

må utfärda förbud, som i 1 § avses, i fråga om anläggning, inrättning,

fartyg, luftfartyg eller område, som eljest är av betydelse för försvarsväsendet.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga

av krig föranledda förhållanden må förbud på sätt i första

stycket sägs utfärdas jämväl i fråga om anläggning, inrättning, fartyg,

luftfartyg eller område, som är av betydelse för folkförsörjningen.

1 Nuvarande lydelse av hittillsvarande 7 och 8 §§, se SFS 1951:266.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §. 3 §.

Under förhållanden, varom i 2 § andra stycket sägs, må Konungen avdela

särskilda säkerhetsområden, i fråga om vilka förbud, som i 2 § avses, enligt

Konungens bemyndigande må i stället för av länsstyrelse utfärdas av

vederbörande militära befälhavare. Såsom säkerhetsområde skall jämväl

anses krigsskådeplats.

Under sådana förhållanden må Konungen även i andra fall än i 1 och

2 §§ avses utfärda förbud mot att utan särskilt tillstånd taga fotografier

eller göra avbildningar eller beskrivningar av militära trupper, krigsmateriel

eller dylikt.

4 §•

Länsstyrelsen äger ålägga den

som driver industriell eller annan

verksamhet av väsentlig betydelse

för försvaret eller folkförsörjningen

att vidtaga särskilda skyddsåtgärder

inom anläggning för driften, såsom

anordnande av bevakning, inhägnad,

maskinskydd eller reservförråd, om

sådan åtgärd med hänsyn till fara

för spioneri eller sabotage eller för

skada genom fientlig verksamhet

finnes påkallad för att förhindra

obehörig insyn eller för att säkerställa

driften. I den mån driften avses

skola fortgå åven då platsen omedelbart

hotas av fientligt anfall, må

länsstyrelsen tillika förordna att härav

betingade särskilda anordningar

för personalens skydd skola vidtagas.

Om särskilda skäl åro därtill, må

länsstyrelsen ålägga jämväl anläggningens

ägare att vidtaga åtgärd,

som avses i första stycket.

Den som ålagts vidtaga åtgärd,

som avses i denna paragraf, år berättigad

till skälig ersättning av statsmedel

för kostnad eller skada, som

åsamkas honom härigenom. Vid er
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 dr 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sättningens bestämmande skall hänsyn

tagas till den nytta, som åtgärden

kan medföra för honom. Är kostnaden

eller skadan ringa, utgår icke

ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den

ordning, som år stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

5 §.

Ägare eller innehavare av anläggning,

som avses i 4 §, är skyldig att

tillåta besiktning av anläggningen

genom länsstyrelsens försorg för utrönande

av vilka åtgärder enligt 4 §

som kunna erfordras ävensom att

tåla sådan åtgärd, om han icke själv

är skyldig att vidtaga den. Medför

åtgärden kostnad eller skada för honom

är han berättigad till ersättning

enligt vad som stadgas i 4 §.

6 §•

Länsstyrelsen äger förelägga den,

som är skyldig att vidtaga åtgärd

enligt 4 § eller att tillåta besiktning

enligt 5 §, att vid vite iakttaga skyldigheten

inom viss tid. Efterkommer

han ej föreläggandet, äger länsstyrelsen

antingen utdöma vitet och utsätta

nytt sådant eller ombesörja åtgärden

och uttaga kostnaden härför

av den försumlige i den mån han

icke på grund av stadgande i denna

lag är berättigad till ersättning för

kostnaden.

4 §. 7 §.

Bryter någon mot förbud, varom Bryter någon mot förbud, varom

i 1, 2 eller 3 § sägs, dömes till dags- i 1, 2 eller 3 § sägs, eller vägrar nuböter

eller fängelse. gon utan skälig anledning att låta

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

anläggning besiktigas efter vad som

stadgas i 5 §, dömes till dagsböter

eller fängelse.

Lag samma vare, där någon, ändå att förbud som förut sagts ej blivit

meddelat, genom förklädnad eller genom att lämna oriktig uppgift om sina

personliga förhållanden eller eljest svikligen berett sig tillträde till anläggning,

inrättning, fartyg, luftfartyg eller område eller tillfälle att närvara

vid företag, övningar eller försök, som i 1 § sägs.

5 §. 8 §.

Sjömätning eller lödning vid rikets kuster eller i därtill hörande skärgårdar,

farleder eller hamnar må endast ske med tillstånd enligt vad av

Konungen stadgas. Den som häremot bryter dömes till dagsböter eller

fängelse i högst sex månader. Vad sålunda är sagt äge dock ej tillämpning,

om någon utför lödning, som erfordras för framförande eller säkerställande

av fartyg, varå han befinner sig, eller om lödning i hamn verkställes på

föranstaltande av vederbörande hamnmyndighet.

6 §. 9 §.

Fotografier, avbildningar, beskrivningar eller mätningsuppgifter, tillkomna

under förfarande, vilket enligt denna lag är förbjudet, jämte för

fotografiernas tagande samt avbildningarnas, beskrivningarnas eller mätningarnas

verkställande använda apparater och materiel ävensom sprängämnen,

vilka någon innehaft i strid mot förbud som utfärdats enligt lagen,

må, evad någon fälles till ansvar för överträdelse av denna lag eller ej, förklaras

förverkade till kronan.

7 §. 10 §.

Enligt de närmare bestämmelser Konungen utfärdar äger bevakningspersonal

vid anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som

skyddas enligt 1—3 §§ befogenhet att i den omfattning som kräves för fullgörande

av bevakningsuppgiften företaga kroppsvisitation å personer, som

där söka vinna tillträde eller uppehålla sig, samt undersöka föremål som

de medföra, så ock på platsen eller i dess närhet tillfälligt omhändertaga

personer och av dem medförda föremål.

8 §. 11 §.

Böter som ådömas enligt denna Närmare föreskrifter rörande tilllag

tillfalla kronan. lämpningen av denna lag meddelas

av Konungen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1960.

Har länsstyrelse före lagens ikraftträdande

meddelat förordnande rörande

åtgärd, som sägs i i §, med

stöd av 57 § civilförsvarslagen den

15 juli 19H (nr 536), skall förordnandet

i stället anses meddelat enligt

denna lag.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 juni 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny civilförsvarslag

m. m. samt anför därvid följande.

1. Inledning

Den nuvarande civilförsvarslagen tillkom år 1944, då civilförsvaret genom

statsmakternas beslut fick en ny organisation, till huvudsaklig del bildad

genom en sammanslagning av den dåvarande luftskyddsorganisationen

och organisationen för utrymning och socialtjänst. Lagens giltighetstid begränsades

på förslag av vederbörande riksdagsutskott till 5 år i avbidan på

en överarbetning av lagen i vissa hänseenden. År 1948 verkställdes denna

överarbetning, som huvudsakligen avsåg ansvars- och kostnadsfördelningen

mellan staten och kommunerna, och civilförsvarslagen blev permanent från

och med den 1 juli 1949.

Den krigstekniska utvecklingen under det andra världskrigets sista skede

med bland annat tillkomsten av atomvapen och robotar och den därpå följande

oerhört snabba vidareutvecklingen av dessa vapen och vapenbärare

nödvändiggjorde i början av 1950-talet en omprövning av civilförsvarets inriktning

och uppgifter. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 mars

1953 tillkallade min företrädare i ämbetet fem sakkunniga för att pröva

civilförsvarets behov och överse dess planläggning. Uppdraget avsåg i huvudsak

att för såväl freds- som krigsförhållanden närmare bestämma civilförsvarets

verksamhet och utforma därav föranledda organisations- och

personalförslag samt att uppgöra en tids- och kostnadsplan för civilförsvarsorganisationens

fortsatta uppbyggnad. Utredningen skulle utgå från att civilförsvarets

uppgifter i stort sett skulle vara oförändrade, men om utredningen

fann, att någon jämkning härvidlag eller i fråga om avgränsningen av

civilförsvarets uppgifter gentemot andra verksamhetsområden var lämplig,

skulle utredningen vara oförhindrad att framlägga förslag därom. De sak
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

kunniga, vilka antog benämningen 1953 års civilförsvarsutredning och som

i det följande benämnes civilförsvarsutredningen, utgjordes av förre landshövdingen

Torsten Löfgren, ordförande, numera ledamoten av riksdagens

första kammare, riksombudsmannen Birger Lundström, dåvarande ledamoten

av riksdagens första kammare, numera ledamoten av andra kammaren,

disponenten A. Tage Magnusson samt ledamöterna av riksdagens andra

kammare, lantbrukaren Johannes Onsjö och trämassearbetaren E. Oskar

Åkerström. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 1 aprd

1955 överdirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Erik Montell såsom ytterligare

ledamot av utredningen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 oktober 1953 tillkallades

vidare ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet S. Lindholm

för att överse planerna för den obligatoriska civilförsvarsutbildningen

samt därmed sammanhängande spörsmål. Utredningen antog benämningen

1953 års utredning om civilförsvarsutbildning, fortsättningsvis benämnd

utbildningsutredningen. Sedan Lindholm begärt entledigande såsom utredningsman,

uppdrogs den 30 september 1955 åt ledamoten av riksdagens andra

kammare, seminarieläraren T. E. J. Blidfors att vara utredningsman.

Civilförsvarsutredningen avgav i november 1955 ett delbetänkande (stencilerat),

vari de grundläggande frågorna om civilförsvarets inriktning och

fortsatta uppbyggnad behandlades. I huvudsak avsåg betänkandet den

framtida utrymningsplanläggningen samt skyddsrummens betydelse och

fortsatta anordnande. Sedan betänkandet remissbehandlats, förelädes 1956

års riksdag förslag till principiellt ställningstagande i dessa frågor (prop.

185/1956). Propositionen godkändes av riksdagen, till följd varav vissa andringar

i civilförsvarslagen, berörande skyddsrumsbyggandet, trädde i kraft

den 1 januari 1957.

1 februari 1958 avgav civilförsvarsutredningen sitt huvudbetänkande (SOU

1958: 13), vilket innefattade dels förslag avseende omfattningen och utformningen

av civilförsvarsorganisationen i krig, dels förslag rörande cfvilförsvarsstyrelsens

organisation och dels principförslag angående den fredstida

civilförsvarsorganisationen i länen. Slutligt förslag beträffande sistnämnda

fråga avlämnades i juni 1958. Den 30 september 1958 framlade utredningen

ett särskilt (stencilerat) betänkande med förslag till civilförsvarslag

och till lag om särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri m. m. i

fråga om vissa anläggningar. Därjämte framlade civilförsvarsutredningen i

ett slutbetänkande den 21 januari 1959 förslag angående civilförsvarets raaterielanskaffning

och förrådshållning, skyddsrum för civilförsvarets ledning

och enheter, civilförsvarsinstruktörernas arvoden samt frivillig civilförsvarsvcrk

samhet.

Samtidigt med civilförsvarsutredningens huvudbetänkande avgav utbildningsutredningen

betänkande angående civilförsvarsutbildningen (SOU

1958:12).

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Det nydaningsarbete på civilförsvarets område, som inleddes genom statsmakternas

beslut ar 1956 rörande civilförsvarets förebyggande verksamhet

i fråga om skyddsrumsbyggande och utrymning, har sedermera fortsatt på

grundval av de senare avgivna betänkandena. I propositionen nr 114/1959

förelädes sålunda riksdagen förslag till ny organisation för civilförsvaret, i

samband varmed bl. a. även riktlinjer för civilförsvarsutbildningen och dess

anordnande underställdes riksdagens prövning. Propositionen bifölls i huvudsak

av riksdagen.

Den sålunda beslutade nya organisationen av civilförsvaret nödvändiggör

åtskilliga ändringar i civilförsvarslagen. Ändringar i denna påkallas

även av den omläggning av utbildningsverksamheten, som beslutats i enlighet

med propositionen. Ehuru någon ändring i civilförsvarslagen såvitt

gäller de däri inskrivna allmänna grunderna för civilförsvaret och för de

enskildas och kommunernas medverkan i detta icke föranledes av de fattade

besluten, torde det stora antalet ändringar i lagen motivera en ny

civilförsvarslag.

I lagstiftningsärendet bör jämväl prövas frågan om beaktande av samvetsbetänkligheter

mot civilförsvarstjänst och införande av möjlighet för

den, som hyser sådana betänkligheter, att fullgöra ersättningstjänst. Med

stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallade min företrädare

i ämbetet en sakkunnig, häradshövdingen Ivar Öhman, att utreda

denna fråga. Utredningsmannen avgav den 26 juli 1957 ett betänkande

med förslag till dels lag om ändring i civilförsvarslagen, dels kungörelse

med vissa bestämmelser angående ersättningstjänst för civilförsvars pliktiga.

Civilförsvarsutredningens betänkande med förslag till ny civilförsvarslag

m. m. liksom den nyssnämnda sakkunniges betänkande har i vanlig ordning

remissbehandlats. Över civilförsvarsutredningens betänkande har

härvid remissyttranden avgivits av överbefälhavaren, fortifikationsförvaltningen,

försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, styrelsen för statens polisskola, statspolisintendenten,

civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören, styrelsen för

statens brandskola, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

luftfartsstyrelsen, statens organisationsnämnd, veterinärstyrelsen,

statens jordbruksnämnd, sjöfartsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap, civilbefälhavarna i första, andra, tredje och femte

civilområdena, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län, 1954

års brandlagsrevision, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska hamnförbundet, centralförbundet

Folk och Försvar, Sveriges industriförbund, landsorganisationen

i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges civilförsvarsförbund,

Industriens verkskyddsinstitut AB, föreningen Sveriges landsfogdar, före
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges landsfiskaler och svenska

brandskyddsföreningen. Vid remissvaren har fogats yttranden av landsfogdarna

i Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Jämtlands

och Norrbottens län, civilförsvarscheferna i Stockholms, Göteborgs,

Malmö, Hälsingborgs, Örebro, Karlskoga, Ystads och Rödöns civilförsvarsområden,

polischefen i Luleå, poliskamrarna i Göteborg och Malmö, drätselkamrarna

i Malmö och Kiruna, civilförsvarsnämnderna i Stockholm och

Östersund, föreningen Norrbottens läns landsfiskaler samt Stockholmsområdets

civilförsvarsförbund.

över betänkandet rörande beaktande av samvetsbetänkligheter mot

civilförsvar stjänst har remissyttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, civilförsvarsutredningen,

utbildningsutredningen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Värmlands, Örebro samt Västerbottens län, överstyrelsen för svenska

röda korset, Sveriges civilförsvarsförbund och frikyrkliga samarbetskommittén.

Därjämte har Vännernas samfund i Sverige inkommit med ett

yttrande.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga ärende rörande ny civilförsvarslag

och särskild lagstiftning om åtgärder till förhindrande av

spioneri och sabotage vid vissa anläggningar. Härvid avser jag att till en

början lämna en översikt av nu gällande ordning och en redogörelse för

de från lagstiftningssynpunkt väsentligaste ändringarna inom civilförsvaret,

vilka beslutats innevarande år, varefter jag ämnar uppehålla mig

vid den närmare utformningen av de i ärendet aktuella lagarna.

2. Översikt av det nuvarande civilförsvaret

De grundläggande bestämmelserna rörande civilförsvarets uppgifter och

organisation samt rörande de enskildas och kommunernas skyldigheter att

medverka i civilförsvaret återfinnes i civilförsvarslagen den 15 juli 1944

(nr 536, ändr. SFS 1945:760, 1947:388, 1948:432, 1950:46, 1951:271,

289, 1952:91, 1956:593 och 1957:87) och i civilförsvarskungörelsen den

14 september samma år (nr 646, ändr. SFS 1946: 638, 1949: 28, 379, 617,

1950:405, 1951:564, 672, 1952:498, 1955:638 och 1956:594).

Civilförsvarets uppgift anges i civilförsvarslagen vara att i

de hänseenden Konungen bestämmer utöva sådan verksamhet för rikets

försvar, som icke åvilar krigsmakten, så ock annan i samband därmed

stående verksamhet (1 kap. 1 §). I civilförsvarskungörelsens 1 kap. 1 §

bestämmes uppgifterna närmare. Här stadgas att det tillkommer civilförsvaret

att planlägga och verkställa erforderliga åtgärder för civilbefolkningens

samt anläggningars, byggnaders och annan egendoms skyddande

mot fientliga anfall, särskilt flyganfall, ävensom mot spioneri och sabo
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

tage, att ingripa mot sådan brand eller skada, som förorsakas av fientlig

verksamhet, ävensom i övrigt begränsa eller lindra följderna av dylik

verksamhet, att under krig och, i den mån Kungl. Maj :t förordnar därom,

vid krigsfara ingripa jämväl mot annan brand eller skada än sådan som

förorsakas av fientlig verksamhet, att planlägga och genomföra undanförsel

och förstöring i den mån detta icke ankommer på annan myndighet,

att i den mån Kungl. Maj :t förordnar särskilt därom, vidtaga åtgärder för

omhändertagande av en mera omfattande flyktingström samt att i övrigt

handha sådan på det allmänna ankommande civil verksamhet för rikets

försvar, som icke åvilar annan myndighet. I fråga om ordning och säkerhet

under civilförsvarsberedskap skall enligt 2 § i kungörelsen civilförsvaret

ansvara för ordningen i allmänna skyddsrum och andra civilförsvarets

inrättningar och eljest handha ordningsuppgifter, som har samband

med civilförsvarets verksamhet i övrigt.

Civilförsvarets verksamhet har såsom av det anförda framgår en civil,

humanitär inriktning; dess främsta uppgift kan sammanfattningsvis sägas

vara att skydda liv och egendom och att lindra följderna av krigshandlingar

mot civilbefolkningen och hemorten. I överensstämmelse med den humanitära

inriktningen av civilförsvarets uppgifter är organisationen för

civilförsvarsverksamheten utformad såsom en civil organisation,

vilken i princip icke är beväpnad för stridsuppgifter. Ett visst avsteg från

principen att civilförsvaret är en civil organisation förekommer dock såtillvida

att civilförsvarslagen bemyndigar Konungen att förordna att personal,

tillhörande viss tjänstegren inom civilförsvaret, i krig skall vara

skyldig att i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter utöva sådan

verksamhet för rikets försvar, som eljest åvilar krigsmakten. Sådan personal

tillhör emellertid under krig krigsmakten enligt uttryckligt stadgande

i civilförsvarslagen (1 kap. 1 § sista stycket). Dylikt förordnande har meddelats

beträffande civilförsvarets personal för ordnings- och bevakningstjänst

och har motiverats av angelägenheten av att denna personal skall

kunna använda vapen vid fullgörandet av sina uppgifter, särskilt gentemot

fientliga sabotagegrupper.

Civilförsvarets egenskap av en civil organisation påverkas däremot

icke av att Konungen eller — efter Konungens bemyndigande — överbefälhavaren

enligt 2 kap. 9 § civilförsvarslagen äger förordna att militär myndighet

under högsta civilförsvarsberedskap må för särskilda fall meddela

civilförsvarsmyndighet direktiv rörande verksamheten. Sådana direktiv

kan nämligen endast avse fullgörandet av civilförsvarsuppgifter. Förordnande

om sådan militär direktivrätt får meddelas endast om det finnes

oundgängligt för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten. I

I 2 kap. civilförsvarslagen meddelas de grundläggande bestämmelserna

för civilförsvarsorganisationens utformning. Här stad
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

gas att ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen av civilförsvarsstyrelsen

(3 §). Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av

civilförsvaret (4 §). För det lokala civilförsvaret är riket indelat i civilförsvarsområden.

Varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt,

utgör ett civilförsvarsområde, om ej Konungen för visst fall

förordnar annorlunda (5 §). Inom civilförsvarsområde utövas den omedelbara

ledningen av civilförsvaret av en civilförsvarschef (6 §).

Inom varje civilförsvarsområde skall finnas allmänt civilförsvar. Särskilt

civilförsvar skall, i den mån så är påkallat med hänsyn till bebyggelsens

täthet eller eljest, vara organiserat för särskilda byggnader och anläggningar.

Det särskilda civilförsvaret benämnes hemskydd, om det är avsett

för byggnad som väsentligen användes för bostadsändamål, och eljest

verkskydd (7 §). Ehuru civilförsvaret sålunda i princip är lokalt bundet,

må det enligt 8 § till avvärjande av betydande skada och enligt grunder som

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen bestämmer

under högsta civilförsvarsberedskap tagas i anspråk för uppgifter,

som ej rör det egna civilförsvarsområdet eller den egna byggnaden eller

anläggningen.

Grunddragen av civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje

civilförsvarsområde skall upptagas i en organisationsplan för området.

Planen fastställes av länsstyrelsen (10 §). Av planen skall framgå omfattningen

och beskaffenheten av såväl det allmänna som det särskilda civilförsvaret

inom området, såsom i fråga om vilka verksamhetsgrenar som skall

vara företrädda, antal och storlek av civilförsvarsförbanden, utrustning

och materiel, omfattningen av utrymnings- och socialtjänstens uppgifter,

antal och storlek av allmänna skyddsrum, inom vilka delar av området

som skyldighet att anordna enskilda skyddsrum föreligger etc. (4 kap. 21 §

civilförsvarskungörelsen).

De åtgärder som civilförsvaret har att företaga för att fullfölja sin uppgift

brukar indelas i förebyggande och skadeavhjälpande åtgärder.

Till de förebyggande åtgärderna räknas framför allt utrymning

med därtill hörande inkvarteringsverksamhet samt anordnandet av

skyddsrum. Riktlinjer för utformningen och omfattningen av dessa förebyggande

åtgärder fastställdes, som förut nämnts, av statsmakterna år 1956

(prop. 185/1956, rskr. nr 376).

Utrymningen fick härvid en mera framskjuten ställning än tidigare

bland de förebyggande åtgärderna. Planer skall sålunda upprättas för utrymning

av de större städerna och vissa andra utsatta orter och områden

enligt två huvudalternativ, nämligen antingen successiv utrymning, som

kan genomföras då viss tid står till förfogande, eller samtidig snabbutrymning

av alla utrymningsberättigade i händelse av överraskande anfall. Den

successiva utrymningen skall inledas med beredskapsutrymning av barn,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungi. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

sjuka, åldringar och andra icke arbetsföra personer samt vårdare, i allt

omfattande ca 50 % av befolkningen i orten. I anslutning till beredskapsutrymningen

kan, åtminstone i de största städerna, en omflyttning ske av

de kvarvarande, så att de i varje fall under fritid icke kommer att uppehålla

sig i städernas inre områden. För särskilt utsatta orter och områden

skall beredskapsutrymningen följas av en slutlig utrymning, omfattande

alla som kan utrymmas utan att verksamhet som är oundgänglig för totalförsvaret

lamslås. En efter dessa riktlinjer företagen utrymningsplanläggning

anses göra det möjligt att anpassa utrymningens omfattning efter

situationens krav.

Beträffande skyddsrumsbyggandet föreskriver civilförsvarslagen (4

kap.) att det skall anordnas dels allmänna skyddsrum för civilförsvarets

personal, för dem som omhändertages vid förbandsplats, härbärge och annan

av allmänna civilförsvaret anordnad eller nyttjad anstalt eller för vägfarande

och andra, som uppehåller sig på allmän plats, samt för civilbefolkningen

inom vissa områden, dels enskilda skyddsrum i vissa anläggningar

och byggnader för dem som bor eller eljest vistas där. Enligt 1956 års riktlinjer

skall i innerområdena eller eljest särskilt riskfyllda delar av de mest

hotade orterna, i synnerhet sådana som måste anses utsatta för risk för

atomvapenanfall, för civilbefolkningen endast byggas bergrum eller likvärdiga

betongskyddsrum {befolkningsskyddsrum). I övriga delar av dessa

orter och i de mindre utsatta orterna inrättas för civilbefolkningen allmänna

och enskilda skyddsrum såsom normalskyddsrum, dvs. skyddsrum som

erbjuder skäligt skydd mot andra verkningar av bomber och projektiler

än omedelbar träffverkan. Befolkningsskyddsrummen skall i första hand

förläggas och dimensioneras med hänsyn till den verksamhet, som under

krig skall fortgå i de särskilt riskfyllda områden, där dessa skyddsrum

anordnas, och med beaktande av att de skyddssökande måste kunna beredas

liggplatser i skyddsrummen. I andra hand skall befolkningsskyddsrummen

också kunna utgöra tillfälligt katastrofskydd för utrymningsberättigade

i väntan på utrymningstransporter. Normalskyddsrum är i

orter, som avses skola slutligt utrymmas, främst att betrakta som sådant

katastrofskydd. Inom de områden, som inte kan antagas komma att vara

anfallsmål, skall skyddsrum inte inrättas. Det ankommer på Kungl. Maj :t

att bestämma, var befolkningsskyddsrum skall byggas, och på Kungl. Maj :t

eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, på civilförsvarsstyrelsen att ange

område eller plats, där enskilda skyddsrum skall inrättas. Då skyddsrum

enligt föreskrift i civilförsvarslagen inrättas i källare till byggnad eller

byg§nader, som utgör eller tillhör sluten kvartersbebyggelse eller ock annan

sammanhängande bebyggelse av minst 40 meters längd, äger civilförsvarschefen,

om det erfordras för att säkerställa de förbindelser utåt som

är nödiga vid byggnadsras, förordna att öppning skall upptagas i källarmur

mellan olika delar av bebyggelsen (källarmursgenombrott).

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Till civilförsvarsuppgifter av förebyggande slag hänföres också bevakning

till skydd mot spioneri och mot sabotage, undanförsel av egendom,

alarmering och förebyggande brandskydd.

Den skadeavhjälpande verksamheten omfattar främst

räddningsarbete av olika slag för att komma nödställda till hjälp, exempelvis

omhändertagande av skadade och sjuka och räddning av dem som blivit

innestängda vid byggnadsras. Vidare ingår i den skadeavhjälpande verksamheten

brandbekämpning, röjning av samfärdsleder och byggnader, desarmering

av icke exploderade bomber och dylikt, sanering efter gasbeläggning och

åtgärder mot radioaktiv strålning ävensom åtgärder för att skydda egendom

från förstörelse till följd av brand och annan skadeverkan. Till de skadeavhjälpande

åtgärderna hör även bistånd åt dem, som blivit hemlösa till följd

av krigshandlingar, och omhändertagande av döda.

För olika slag av civilförsvarets verksamhet skall enligt 1 kap. 1 § civilförsvarslagen

finnas särskilda tjänstegrenar. It kap. 3 § civilförsvarskungörelsen

anges närmare de olika tjänstegrenarna och civilförsvarsuppgifternas

fördelning mellan dem. Tjänstegrenarna utgöres av ordningsoch

bevakningstjänst, observations- och förbindelsetjänst, brandtjänst, teknisk

tjänst, gasskyddstjänst, sjukvårdstjänst, utrymnings- och socialtjänst

samt undanförsel- och förstöringstjänst. I varje civilförsvarsområde skall de

tjänstegrenar organiseras, som anses böra vara företrädda med hänsyn till

områdets belägenhet och beskaffenhet. Tjänstegren må, då så finnes lämpligt,

delas i flera tjänstegrenar eller sammanföras med annan eller andra

tjänstegrenar till en tjänstegren (1 kap. 4 § civilförsvarskungörelsen).

Civilförsvaret är i princip en statlig angelägenhet. För civilförsvarsuppgifternas

fullföljande är emellertid såväl de enskilda medborgarnas

som kommunernas medverkan nödvändig. Ramen

för de enskildas och kommunernas skyldigheter härvidlag anges i civilförsvarslagen;

den närmare regleringen av skyldigheterna sker däremot —

enligt i lagen intagna bemyndiganden för Konungen — i särskilda författningar,

av vilka den viktigaste är civilförsvarskungörelsen. Av naturliga skäl

är skyldigheterna mera begränsade under fredsmässiga förhållanden än

under civilförsvarsberedskap och krig.

Bland de skyldigheter som lagts på den enskilde märkes främst civilförsvarsplikten,

genom vilken civilförsvarets personalbehov tillgodoses.

Enligt 3 kap. It § civilförsvarslagen är envar i riket boende svensk

medborgare skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret, som

hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger, från och med det kalenderår,

under vilket han fyller 16 år, till och med det kalenderår, varunder han fyller

65 år. Civilförsvarsplikt skall under civilförsvarsberedskap fullgöras i den

omfattning, som är nödig med hänsyn till pågående eller befarad fientlig

verksamhet samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Då beredskapstillstånd ej råder, får civilförsvarspliktig icke tagas i anspråk

för annat ändamål än utbildning och övning och ej heller under längre tid

än 30 timmar för varje kalenderår. Den som genom inskrivning särskilt uttagits

för viss tjänstgöring i civilförsvaret får dock åläggas att deltaga i

utbildning och övning under högst 60 timmar för varje kalenderår och, om

han inskrivits för tjänstgöring i befälsbefattning, att därjämte medverka vid

förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning som prövas nödig.

Konungen äger enligt 3 kap. 14 § civilförsvarslagen meddela bestämmelser

om befrielse från civilförsvarsplikt. Några dylika bestämmelser har emellertid

icke utfärdats.

Civilförsvar splikten innebär, förutom skyldighet att tjänstgöra i civilförsvaret

och att deltaga i utbildning och övning, även skyldighet att på

anmaning lämna civilförsvarschefen upplysningar om förhållanden av betydelse

för frågan om den civilförsvarspliktiges tjänstgöring i civilförsvaret

''.3 kap. 15 §), att efterkomma kallelse och att i avseende å tjänstgöringen

ställa sig de föreskrifter till efterrättelse, som meddelas av befälet (3 kap.

16 §).

Då en person samtidigt kan vara både civilförsvarspliktig och värnpliktig

eller eljest skyldig att tjänstgöra vid krigsmakten har särskilda regler

måst givas i syfte att samordna tjänstgöringsskyldigheten inom civilförsvaret

och krigsmakten. I 3 kap. 13 § föreskrives sålunda att tjänstgöring

i civilförsvaret ej får utan särskilt tillstånd åläggas någon på sådan tid,

att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller

såsom hemvärnsman eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid

krigsmakten.

Enligt särskild lagstiftning — lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet

för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten — är civilförsvarspliktig

i krig skyldig att tjänstgöra vid krigsmakten i luftbevaknings-,

signal-, sjukvårds-, handräcknings- eller expeditionstjänst eller annan

därmed jämförlig tjänst, som icke är förenad med egentliga stridsuppgifter.

Personal, som är avsedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra viss

tjänst i civilförsvaret, kan på förhand uttagas därtill genom inskrivning (3

kap. 17 §). Med inskrivning följer såsom förut nämnts utvidgad skyldighet

att deltaga i utbildning och övning. Inskrivningen medför vidare bl. a. förbud

för den inskrivne att under högsta civilförsvarsberedskap lämna civilförsvarsområdet

utan medgivande av civilförsvarschefen eller den han bestämt

(3 kap. 19 §). Till den civilförsvarspliktiges skydd stadgas i 3 kap.

21 § att om någon genom fullgörande av civilförsvarsplikt hindras att utföra

åtaget arbete, må det icke åberopas mot honom som grund för skadestånd

eller eljest.

I 5 kap. upptager civilförsvarslagen bestämmelser rörande särskilda civilförsvarsatgärder

vid krig eller krigsfara. Med stöd av dessa bestämmelser kan

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

meddelas vittgående ålägganden för envar oberoende av civilförsvarsplikt.

Åläggandena kan avse utrymning och inkvartering (34—

36 §§), bortflyttningsförbud (37—39 §§), undanförsel och förstöring (40 —

43 §§) samt innefattas i vissa allmänna påbud (44 §).

I fråga om utrymning och inkvartering äger Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer uppmana eller ålägga invånare inom område som

blivit eller kan antagas bli utsatt för fientlig verksamhet eller inom vilket

eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtages eller kan förväntas,

att lämna sin bostad och taga uppehåll utom angivet område. Vid utrymning

får också föreskrifter meddelas rörande uppehållsplats för dem som på grund

av utrymningen måste lämna sin bostad. I civilförsvarsområde skall vidtagas

åtgärder för inkvartering och utspisning av samt annat bistånd åt dem som

blivit i behov därav i anledning av krigsskada eller utrymning. Enligt 7 kap.

64 § åligger det envar som omfattas av utrymningsbeslut att ställa sig till

efterrättelse de särskilda föreskrifter, som må ha utfärdats.

I samma ordning som gäller för beslut om utrymning må förbud meddelas

den, som uppehåller sig inom visst område, att lämna detta. Sådant bortflyttningsförbud

får meddelas, om militära åtgärder av synnerlig betydelse

eljest skulle bli väsentligt försvårade, om tillgängliga transportmedel är

nödvändiga för transporter, som bör äga företräde framför bortflyttningen,

om bortflyttning är förenad med uppenbar livsfara eller om behovet i orten

av arbetskraft för civilförsvaret eljest inte skulle bli tillgodosett. Enskilt näringsföretag

får vid högsta civilförsvarsberedskap icke förflytta sin verksamhet

till annan ort utan bortflyttningstillstånd av civilförsvarsstyrelsen eller,

enligt dennas bemyndigande, av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen.

Undanförsel innebär bortförande eller utspridning av varuförråd, maskiner,

boskap, fordon, fartyg och annan egendom av betydelse för försvaret

eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna och kan beslutas av Konungen

eller den myndighet som Konungen bestämmer för att förhindra att

egendomen förstöres genom fiendens åtgöranden eller eljest går förlorad. Till

undanförsel hänföres också förflyttning från en ort till en annan av industriell

eller annan verksamhet. Bortförd egendom får ej utan tillstånd flyttas

från det civilförsvarsområde, dit den förts. Enligt 7 kap. 66 § åligger det

ägare eller innehavare av egendom, vars undanförande beslutats, att om så

angivits i beslutet eller eljest påfordras själv ombesörja undanförseln. För

samma ändamål som undanförsel avser alt tillgodose kan förbud meddelas

att till visst område föra egendom, som kan bli föremål för undanförsel.

Konungen eller av Konungen utsedd myndighet äger vidare föreskriva, att

förstöring skall ske av sådan egendom, som, om den kommer i fiendens besittning,

skulle väsentligt underlätta hans krigsansträngningar. Föreskrift om

förstöring får meddelas, om det föreligger trängande fara att egendomen

faller i fiendens hand och undanförsel av egendomen ej är möjlig. Ägaren

eller innehavaren av egendom, som skall förstöras, kan enligt 7 kap. 68 §

åläggas att själv verkställa åtgärden.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

I fråga om allmänna påbud bemyndigar civilförsvarslagen Konungen att

meddela särskilda bestämmelser om alarmering och mörkläggning samt om

den allmänna ordningen och säkerheten under civilförsvar sberedskap. Länsstyrelsen

äger i viss utsträckning förordna att sådana bestämmelser skall äga

tillämpning jämväl under civilförsvarsövning och därvid tillika meddela föreskrifter

i vad mån allmänheten samt industrier och andra företag skall medverka

vid övningen. Under högsta civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen

förbjuda användningen av samlingslokal, om skyddsrum för besökande i

lokalen icke finnes tillgängligt.

I 6 kap. civilförsvarslagen regleras kommunernas skyldigheter

i avseende å civilförsvaret. Enligt 45 § har kommun en allmän skyldighet

att genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i sådana

frågor rörande civilförsvaret som har samband med de särskilda myndigheternas

verksamhetsområden. Bland särskilda uppgifter, som åvilar kommun

ifråga om civilförsvaret, må nämnas att inrätta och utrusta allmänna skyddsrum,

vidtaga reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen,

utföra källarmursgenoinhrott för allmänna och enskilda skyddsrum,

förvara och underhålla för det allmänna civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst,

brandtjänst och tekniska tjänst anskaffad materiel, tillhandahålla

lokaler för civilförsvarets administration och för förvaring av civilförsvarsmateriel

samt för utbildningsverksamheten inom civilförsvaret, samt

att under civilförsvarsberedskap och vid utbildning och övning ställa kommunen

tillhörig materiel och annan egendom till allmänna civilförsvarets

förfogande. Kommun skall vidare vid mörkläggning svara för vägledande

belysning på de trafikleder och allmänna platser, där kommunen ombesörjer

gatu- och vägbelysning. De uppgifter som åvilar kommun i fråga om

civilförsvaret skall handhavas av en civilförsvarsnämnd, som kan vara

antingen ett för ändamålet särskilt bildat organ eller ett annat kommunalt

organ. I viss utsträckning är kommun berättigad till statsbidrag för kostnader

som kommunen fått vidkännas för fullgörande av civilförsvarsuppgifter

enligt lagen.

Särskilda skyldigheter i avseende å civilförsvaret gäller enligt

7 kap. för ägare av eller innehavare av nyttjanderätt

till fastighet eller anläggning. Skyldigheterna hänför sig till

hemskydd och verkskydd (52—58 §§), skyddsrum och andra anordningar

(59—63 §§) samt utrymning, undanförsel och förstöring (64—68 §§).

I fråga om hemskyddet föreskrives att ägare av byggnad, för vilken hemskydd

skall vara organiserat, är pliktig att anskaffa, förvara och underhålla

materiel och utrustning, som erfordras för hemskyddets verksamhet. Ägare av

anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall finnas, har samma skyldighet

i fråga om materiel men är dessutom pliktig att verkställa erforderlig

planläggning av verkskyddet, att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla

ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen,

att sörja för utbildning av denna personal och att i övrigt vidtaga de särskilda

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

45

anordningar och åtgärder, som fordras för verkskyddets verksamhet. Den

som driver verksamhet inom anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd

finnes, är pliktig att utge ersättning till de anställda för tjänstgöring i verkskyddet.

Den som driver industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse

för försvaret eller folkförsörjningen är vidare skyldig att efter länsstyrelsens

prövning vidtaga särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri och sabotage

eller eljest till säkerställande av driften eller till förebyggande av skada,

såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd och reservförråd.

Sådan skyldighet kan åläggas innehavaren av företaget, om det påkallas av

hänsyn till fara för fientlig verksamhet. Om driften avses pågå även då

platsen för verksamheten omedelbart hotas av fientligt anfall skall särskilda

anordningar vidtagas till skydd för personalen.

Ägare av anläggning eller byggnad, i vilken enskilt skyddsrum skall vara

anordnat, är pliktig att inrätta, utrusta och underhålla detta. Innehavare av

nyttjanderätt till fastighet, inom vilken ägaren avser att inrätta skyddsrum,

äger ej motsätta sig åtgärden. Om skyddsbehovet för viss anläggning eller

byggnad kan tillgodoses genom sådant allmänt skyddsrum, som enligt

Konungens bestämmande skall inrättas för civilbefolkningen inom visst område,

äger länsstyrelsen befria ägaren från skyldighet att inrätta skyddsrum.

Ägaren är då pliktig att i stället utgiva bidrag till kommunen för skyddsrumskostnad.

Emellertid kan länsstyrelsen medgiva befrielse helt eller delvis

även från denna skyldighet. Av ytterligare skyldigheter som åvilar fastighetsägare

i anledning av skyddsrumsbyggnadsskyldigheten må nämnas att

ägare av fastighet eller byggnad måste tåla, att skyddsrum inrättas i hans

fastighet för dem som bor eller vistas i annan fastighet, om ägaren av denna

icke finnes skäligen kunna inrätta skyddsrum i egen fastighet och behovet

ej kan tillgodoses genom gemensamt skyddsrum. Viss rätt till ersättning

föreligger dock i detta fall. Ägare av anläggning eller byggnad är vidare

pliktig att vidtaga anordningar för alarmering av dem, som vistas i eller

vid anläggningen eller byggnaden, och för mörkläggning därav. Han måste

också tåla eller själv vidtaga åtgärd för maskering av anläggningen eller

byggnaden, om det finnes vara av särskild betydelse att så sker. Lagen ålägger

slutligen ägare av bostadsfastighet, som skadats genom fientlig verksamhet,

skyldighet att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter för byggnadens

iordningställande, som länsstyrelsen eller civilförsvarschefen meddelar.

För att trygga civilförsvarets tillgång till byggnader, utrymmen, materiel

och andra förnödenheter föreligger förfoganderätt för civilförsvarets

behov. Den närmare regleringen av förfoganderätten sker i 8 kap. civilförsvarslagen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

3. Huvuddragen av erforderliga ändringar i civilförsvarslagstiftningen

Genom riksdagens bifall till propositionen nr 114/1959 har statsmakterna

tagit ställning till frågan, vilka uppgifter som skall åvila civilförsvaret, och

beslutat ny organisation för detta. Härvid har också civilförsvarets utbildningsverksamhet

kommit under bedömande och riktlinjer för denna fastställts,

vilka återverkar på den omfattning, vari civilförsvarsplikten må i

fred tagas i anspråk för utbildning och övning av de civilförsvarspliktiga.

Dessa och andra i samband härmed fattade beslut nödvändiggör, såsom

förut framhållits, ändrade bestämmelser i civilförsvarslagstiftningen. Emellertid

har civilförsvarsutredningen aktualiserat även andra ändringar i lagstiftningen,

av vilka de väsentligaste syftar till att mera definitivt anpassa

denna till de år 1956 antagna nya riktlinjerna för utrymning och skyddsrumsbyggande.

Vad beträffar de beslutade ändringarna i fråga om civilförsvarets uppgifter,

såvitt ändringarna inverkar på lagstiftningen, märkes främst att ansvaret

för det särskilda skydd mot spioneri och sabotage vid vissa anläggningar,

varom bestämmelser finnes i 7 kap. 57 § civilförsvarslagen, i fortsättningen

?cke skall åvila civilförsvaret utan ankomma på polisväsendet. Bestämmelserna

i nämnda lagrum måste därför utgå ur lagen. I den mån möjlighet att

anordna det särskilda skyddet alltjämt anses böra finnas, erfordras särskilda

lagbestämmelser, med stöd av vilka ägare eller innehavare av anläggning

kan åläggas vidtaga särskilda skyddsåtgärder. Förslag till sådana bestämmelser

att intagas i en särskild lag har upprättats av civilförsvarsutredningen.

Civilförsvaret skall också enligt statsmakternas beslut befrias från

de uppgifter i fråga om undanförsel och förstöring av egendom, varom bestämmelser

finnes i 5 kap. 40—43 §§ och 7 kap. 66—68 §§ civilförsvarslagen.

Hithörande stadganden skall följaktligen utgå ur civilförsvarslagen.

Uppgifterna skall i stället ankomma på det ekonomiska försvarets organ.

Frågan om erforderlig lagstiftning för uppgifternas fullföljande genom

dessa organs försorg upptages icke till behandling i detta lagstiftningsärende.

övergångsvis får de hittillsvarande reglerna gälla, varvid emellertid

ansvaret för uppgifterna överföres från civilförsvarsorganen till den

myndighet, som Konungen bestämmer. De ändringar, som i övrigt beslutats

i fråga om civilförsvarets uppgifter, såsom beträffande röjning, reparationer,

bombröjning och omhändertagande på längre sikt av utrymd befolkning,

återverkar icke på utformningen av civilförsvarslagen men kommer

till uttryck i tillämpningsbestämmelserna till denna.

De förändringar i fråga om civilförsvarets organisation, som påkallar

ändrad utformning av civilförsvarslagen, avser bland annat den territoriella

indelningen av riket för civilförsvarsverksamheten. Civilförsvarsområdena

skall sålunda i fortsättningen regelmässigt utgöras av större områden

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

47

än landsfiskalsdistrikt och städer, som ej ingår i sådant distrikt. Vidare

bör öppnas möjlighet att komplettera indelningen i civilförsvarsområden

för det lokala civilförsvaret med en indelning på det regionala planet i

verksamhetsområden för de beslutade undsättningskårerna och för annat

regionalt civilförsvar. Den hittillsvarande uppdelningen av civilförsvaret på

allmänt och särskilt civilförsvar bortfaller. Då hemskyddet i fortsättningen

icke skall bestå såsom en särskild organisation utan ersättas med självskydd,

som ankommer på envar, saknas anledning att bibehålla beteckningen

särskilt civilförsvar för den enda kvarstående formen för dylikt

civilförsvar, nämligen verkskyddet. Större rörlighet hos civilförsvaret och

till följd därav vidgade möjligheter att utnyttja det lokalt organiserade

civilförsvaret utanför det egna civilförsvarsområdet förutsättes i propositionen

nr 114/1959 och föranleder jämkningar i lagbestämmelserna härom.

I fråga om civilförsvarspliktens utnyttjande för utbildning och övning

av de civilförsvarspliktiga har i enlighet med förenämnda proposition beslutats

att utbildningstiden — i motsats till vad som f. n. gäller — skall bestämmas

till visst antal dagar för hela den tid, civilförsvarsplikt föreligger, samt

att övningstiden skall få omfatta högst visst antal timmar under varje treårsperiod.

Ändrad utformning av hithörande bestämmelser i civilförsvarslagen

nödvändiggöres av denna omläggning.

Såsom förut nämnts skall den nuvarande hemskyddsorganisationen slopas;

i dess ställe skall träda självskyddsverksamhet av envar oberoende av

en i fred upprättad organisation härför. Bestämmelserna i 7 kap. civilförsvarslagen

i vad de rör hemskyddet skall därför utgå ur lagen. Möjlighet skall

emellertid finnas för civilförsvarsmyndigheterna att under beredskap och

krig låta utse ledare för självskyddet inom de särskilda fastigheterna eller

inom större enheter. Vidare skall materiel redan i fredstid anskaffas av fastighetsägarna

för att möjliggöra självskyddsverksamheten. Skyldigheten härvidlag

måste i lagen givas annan anknytning än den hittillsvarande, vilken

anslutit sig till hemskydden. I fråga om verkskyddet har i propositionen nr

114/1959 uttalats, att möjligheter bör finnas att anordna gemensam organisation

för det lokala allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Förutsättningarna

och formerna för att åvägabringa en sådan gemensam organisation bör

regleras i civilförsvarslagen.

I skilda hänseenden bör ändringar vidtagas i lagregleringen av fastighetsägarnas

skyldigheter att anordna skyddsrum med hänsyn till angelägenheten

av en fullständig anpassning av bestämmelserna till 1956 års riktlinjer

för skyddsrumsbyggandet. Främst kommer härvid i betraktande att slopa

nuvarande föreskrifter om befrielse i särskilda fall för fastighetsägare från

skyldighet att anordna skyddsrum, när skyddsbehovet kan tillgodoses genom

allmänt skyddsrum, avsett för civilbefolkningen i visst område. Dylik befrielse,

som f. n. har karaktären av dispens, blir vid tillämpning av 1956 års

riktlinjer icke aktuell, då skyldighet att anordna enskilda skyddsrum i

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

ifrågavarande områden icke vidare skall gälla. Vid sådant förhållande saknas

också anledning att bibehålla nuvarande bestämmelser i 59 b § om

skyldighet för fastighetsägare, som erhållit dispens, att utgiva fastighetsägarbidrag.

Av ändringarna i lagregleringen av civilförsvarets uppgifter, organisation

och befogenheter följer också jämkningar i de till berörda regler anslutande

straffstadgandena.

Såsom torde framgå av det anförda nödvändiggör den i enlighet med

propositionen nr 114/1959 beslutade avgränsningen av civilförsvarets uppgifter

och fastställda nya organisationen för civilförsvaret ett förhållandevis

stort antal ändringar i civilförsvarslagen, innebärande bland annat att åtskilliga

paragrafer utgår ur denna. Vid sådant förhållande synes i enkelhetens

och överskådlighetens intresse en helt ny civilförsvarslag böra träda

i den nuvarandes ställe, även om principerna för civilförsvarets organisation

och verksamhet samt för de enskildas och kommunernas medverkan

i civilförsvaret i stort sett lämnas orubbade.

Vid utformningen av den nya lagen torde liksom när det gäller den nuvarande

lagen de stadganden, som avser civilförsvarets organisation och

verksamhet, böra upptaga endast de grundläggande bestämmelserna, medan

den närmare regleringen bör ske i administrativ ordning enligt i lagen

inskrivna bemyndiganden för Konungen. På civilförsvarets område är det

nämligen av särskild betydelse att organisation och verksamhet kan kontinuerligt

anpassas efter utvecklingen och lägets krav. En i detalj gående

reglering i lagen skulle verka hindrande för en sådan anpassning. Likaså

torde det av samma skäl vara erforderligt att liksom hittills i åtskilliga

hänseenden genom stadganden i lagen bemyndiga Konungen att träffa avgöranden

om åtgärder på civilförsvarets område, företrädesvis under beredskap

och krig men också i vissa fall under fredsförhållanden, exempelvis

i fråga om anordnande av skyddsrum. Däremot bör självfallet omfattningen

av skyldigheterna för de enskilda liksom för kommunerna att medverka

i civilförsvaret så långt möjligt regleras i själva lagen genom angivande

av ramen för dessa skyldigheter. I vilken utsträckning skyldigheterna

sedan skall tagas i anspråk får bestämmas på administrativ väg. Även

härvidlag föreligger nämligen behov av en ordning, som möjliggör en viss

elasticitet, så att skyldigheterna alltefter utvecklingen och det aktuella läget

kan tagas i anspråk i större eller mindre utsträckning.

Den nya civilförsvarslagen torde böra ansluta sig till den nuvarande i

fråga om den allmänna dispositionen. Sålunda bör i första kapitlet angivas

civilförsvarets uppgift och därmed dess syfte och i andra kapitlet bör

grunddragen av organisationen upptagas. I de följande kapitlen bör behandlas

civilförsvarsplikten och dess innebörd, var och hur skyddsrum skall

anordnas, särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara, kommunernas

åligganden i fråga om civilförsvaret, skyldigheterna för fastighets
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

ägare och för ägare eller innehavare av särskilda anläggningar eller byggnader

att medverka i civilförsvaret samt förfoganderätt för civilförsvarets

behov. I ett sista kapitel bör upptagas ansvarsbestämmelser samt stadganden

om vite, besvär och annat av formell natur.

För att möjliggöra särskilda åtgärder mot spioneri och sabotage vid vissa

anläggningar av särskild betydelse för försvaret eller folkförsörjningen

vilka åtgärder hittills stått under civilförsvarets överinseende men för vilka

polisväsendet nu skall bära ansvaret — erfordras särskilda lagbestämmelser.

Dessa bör, med de jämkningar som föranledes av överflyttningen av ansvaret

för åtgärderna, i huvudsak motsvara de lagregler, som för närvarande

enligt civilförsvarslagen gäller i avseende å skyddet ifråga. Bestämmelserna,

som åsyftar att tillgodose skyddsintressen av samma karaktär som avses i

lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret

in. m., torde lämpligen böra inarbetas i nämnda lag.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till civilförsvarslag och lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr

358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

4. Specialmotivering

A. Förslaget till civilförsvarslag

1 KAP.

Allmänna bestämmelser

1 detta kapitel meddelas de grundläggande bestämmelserna om civilförsvarets

uppgifter, varvid dess ställning i förhållande till krigsmakten regleras

(1 §) samt lämnas föreskrift om den ordning, vari civilförsvaret intager

beredskap (2 §).

1 §■

Vid tillkomsten av nu gällande civilförsvarslag framhölls att det var

nödvändigt att tillskapa ett civilt försvar vid sidan av det militära med syfte

att mobilisera fram den del av civilbefolkningen, som var i stånd att göra

en insats i det totala försvaret. Begreppet försvar gavs i detta sammanhang

en synnerligen vidsträckt innebörd och fick inbegripa exempelvis även rent

sociala åtgärder, som blev nödvändiga till följd av krigshandlingar. Det

civila försvaret ansågs böra omfatta det väsentliga av det civila samhällslivet

under krig. I valet mellan att bygga upp civilförsvaret på militär

grund och alt utforma det såsom en civil organisation stannade man för

det sistnämnda alternativet. Bestämmande var härvid att hemortsförsvarsuppgifterna

inrymde en sådan mångfald problem av rent civil karaktär, att

del såväl sakligt som med hänsyn till militärmyndigheternas arbetsbelastning

framstod som vanskligt att överlåta ansvaret för försvarsverk samheten

inom den civila sektorn på militära organ. Vidare ansågs att det skulle

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

vara en svaghet hos det civila försvaret om icke länsstyrelserna med deras

förtrogenhet med de civila försvarsuppgifterna och med deras allmänna

ställning inlemmades i civilförsvarsorganisationen.

Förutom genom själva benämningen civilförsvar och genom den organisatoriska

anknytningen till civila organ kom civilförsvarets

karaktär av en civil organisation till uttryck i lagen genom

att civilförsvarets uppgift angavs vara att i de hänseenden Konungen bestämmer

utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som icke åvilar

krigsmakten, så ock annan i samband därmed stående verksamhet. Med

det sista ledet i bestämningen avsågs att öppna möjlighet för Konungen att

anlita civilförsvarets organisation och resurser för särskilda uppgifter,

som icke är av försvarskaraktär, exempelvis för att omhändertaga flyktingar,

om sådana i stort antal anländer till riket.

Ehuru civilförsvaret är en civil organisation, som i princip icke har

stridsuppgifter, är emellertid vissa delar av civilförsvarets verksamhet av

den art, att uppgifterna stundom kräver att personalen har tillgång till

vapen och brukar dem mot fienden. Dessa uppgifter återfinnes inom ordnings-

och bevakningstjänsten. På ordningstjänsten ankommer, såsom benämningen

ger vid handen, att sörja för ordningshållning, bl. a. i allmänna

ikyddsrum och vid avspärrningar, medan bevakningstjänsten har till uppgift

att förhindra spioneri och sabotage mot krigsviktiga anläggningar.

För att dessa uppgifter skall kunna fullgöras med erforderlig effektivitet

måste personalen äga ingripa — även med vapen — mot misstänkta och

mot sådana som stör ordningen, vare sig dessa tillhör den egna befolkningen

eller fienden och oavsett om de uppträder i uniform eller ej. Genom

en lagändring år 1951 (prop. 201/1951, rskr. 232) infördes med hänsyn

härtill i 1 § civilförsvarslagen ett stadgande att Konungen äger förordna

att personal, tillhörande viss tjänstegren inom civilförsvaret, skall, i

anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter, i krig utöva även sådan

försvarsverksamhet, som eljest åvilar krigsmakten. Av stadgandets formulering

framgår, att endast sådana stridsuppgifter, som omedelbart sammanhänger

med tjänstegrenens verksamhet, kan komma ifråga för dess

personal. Härigenom markeras att avsteget från civilförsvarets civila status

icke sträcker sig längre än som är nödvändigt för att fullfölja civilförsvarets

i övrigt civila uppgifter. Förordnande av angivet innehåll har —

i överensstämmelse med vad första lagutskottet vid sin behandling av propositionen

uttalade hittills meddelats endast i fråga om ordnings- och

bevakningstjänstens personal.

Från folkrättsliga synpunkter medför emellertid införandet av stridsuppgifter

för civilförsvar.spersonal vissa konsekvenser. Enligt folkrättsliga

regler, som kommit till uttryck bl. a. i konventionen den 18 oktober 1907 om

lantkrigets lagar och bruk (fjärde Haagkonventionen) — vilken ratificerats

av Sverige och ett stort antal andra nationex* — behandlas nämligen i

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

princip den, som utan att tillhöra krigsmakten brukar vapen mot uniformerad

medlem av fiendens krigsmakt, såsom franktirör. För att undvika

att civilförsvarets ordnings- och bevakningspersonal skulle riskera sådan

behandling vid fullföljande av stridsuppgift stadgades i samband med

regleringen av civilförsvarspersonalens användning för dylika uppgifter,

att personal, beträffande vilken förordnande meddelats av nyss angivet

innehåll, i krig tillhör krigsmakten (1 § tredje st., sista punkten).

Under förarbetena till 1944 års lag uttrycktes från vissa håll önskemål

om att civilförsvarets uppgifter och verksamhetsområden

skulle närmare preciseras i lagen. Föredragande departementschefen

fann emellertid att det skulle kunna verka hämmande på utvecklingen

inom civilförsvaret, om ramen för dess verksamhet fastlåstes i lagen,

och underströk härvid den centrala samordnande ställning inom samhällets

allmänt civila krigsberedskap, som civilförsvaret skulle intaga. Mot

detta uttalande hade riksdagen ingen erinran. Den närmare beskrivningen

av civilförsvarets uppgifter lämnas följaktligen icke i lagen utan återfinnes i

1 kap. civilförsvarskungörelsen. Även här användes emellertid i vissa hänseenden

formuleringar av mera allmän innebörd. Anvisningar i avseende

å kungörelsens tillämpning skall emellertid, i den mån så finnes erforderligt,

enligt dennas 90 § utfärdas av civilförsvarsstyrelsen. Denna skyldighet

är tillika inskriven i instruktionen för styrelsen, enligt vilken styrelsen har

att utfärda sådana föreskrifter och anvisningar till ledning för myndigheter,

enskilda sammanslutningar och allmänheten, varom stadgas i civilförsvarslagen

och civilförsvarskungörelsen eller som eljest prövas erforderliga.

Med stöd av dessa föreskrifter har styrelsen utfärdat anvisningar,

delvis av mycket detaljerat innehåll, samt meddelat allmänna riktlinjer till

ledning för organisationens upprättande. Inom vissa betydelsefulla områden

saknas dock alltjämt vägledande föreskrifter från styrelsens sida.

Cinilförsvarsutredningen och propositionen nr 114/1959

Enligt såväl civilförsvarsutredningens förslag som propositionen skall

civilförsvaret bibehålla sin karaktär av en civil organisation. I

propositionen uttalades sålunda, att civilförsvaret är och alltjämt skall

vara en civil organisation, som så långt möjligt bör ges en rent humanitär

inriktning; från folkrättsliga synpunkter bör man söka undvika att tilldela

civilförsvarets enheter stridsuppgifter. Avsteg från denna princip måste

emellertid tills vidare göras såvitt avser civilförsvarspolisen, vilken framför

allt vid fullgörandet av bevakningsuppgifter inåste vara beredd att upptaga

strid. Civilförsvarspolis skall också ingå i undsättningskår för att bevaka

dess depå och vid kårens förflyttning skydda den mot sabotage och mot

anfall av enstaka fientliga soldater eller patruller.

I civilförsvarsutredningens lagförslag bibehålies den hittillsvarande metoden

för avgränsningen av civilförsvaret från krigsmakten. I överensstäm
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Iiungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

melse med den av utredningen intagna ståndpunkten att ordnings- och

bevakningsuppgifter, för vilkas fullgörande beväpnad personal måste användas,

alltjämt skall åligga civilförsvaret och med beaktande av de folkrättsliga

konsekvenserna av att stridsuppgifter sålunda i viss utsträckning

kommer att åvila civilförsvarspersonal, föreslår utredningen vidare, att

den hittillsvarande lagregleringen av denna personals ställning överföres i

sina grunddrag oförändrad till den nya civilförsvarslagen. Utredningen har

emellertid föreslagit att — i enlighet med vad första lagutskottet uttalade

vid bestämmelsernas tillkomst — i lagen uttryckligen angives att förordnande

om utövning i krig av verksamhet, som eljest åvilar krigsmakten,

endast kan avse personal, som inskrivits i civilförsvaret och krigsplacerats

för tjänstgöring i ordnings- och bevakningstjänst.

I fråga om bestämmandet i lagen av civilförsvarets uppg

i f t e r föreslår utredningen att detta sker på samma sätt som hittills

med en allmän formulering, vilken hänvisar till närmare, av Konungen

utfärdade bestämmelser. Utredningen understryker emellertid att klara

tillämpningsföreskrifter rörande civilförsvarets uppgifter är en nödvändig

förutsättning för att organisationen skall kunna få erforderlig stadga. I

detta sammanhang uppmärksammar utredningen även spörsmålet, i vilken

utsträckning i tiden civilförsvaret skall ansvara för förebyggande och

skadeavhjälpande åtgärder. Utredningen uttalar härvid att det är givet,

att civilförsvaret skall svara för uppgifter, som kräver omedelbart ingripande

för att rädda människor och skydda egendom, men att det f. n. icke

råder klarhet om i vad mån civilförsvaret skall svara för skadeavhjälpande

åtgärder av mera långsiktig art, d. v. s. lösandet av s. k. efteranfallsproblem.

Utredningen berör även motsvarande spörsmål på de förebyggande åtgärdernas

område, nämligen i fråga om ansvaret för utrymd befolkning, sedan

utrymningen verkställts och befolkningen förflyttats till inkvarteringsorten

och omhändertagits där. Rådande tveksamhet i nu angivna hänseenden

anser sig utredningen kunna hänföra till oklarhet i gällande författningar.

Utredningen finner dock att civilförsvarskungörelsen, i vart fall

såvitt gäller vissa uppgifter såsom reparationer av samfärdsleder, ledningar

och lindrigt skadade byggnader, ger vid handen att civilförsvarets ansvar

för efteranfallsproblemen sträcker sig relativt långt i tiden efter ett

anfall. Med hänsyn till civilförsvarsuppgifternas allmänna inriktning och

vad som kan anses möjligt för organisationen att utföra har utredningen

kommit till den uppfattningen att civilförsvarets skadeavhjälpande åtgärder

skall begränsas till sådan verksamhet, som vid och omedelbart efter

skadegörelse genom fientligt anfall fordrar enhetlig ledning, medan de

ordinarie samhällsorganen i princip bör bära ansvaret för att samhällsfunktionerna

alltefter omständigheterna åter kommer i gång. Härvid bör

emellertid civilförsvaret biträda med sina resurser för att avhjälpa de mest

trängande behoven. Dylik medverkan bör enligt utredningens mening reg
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1960

leras författningsmässigt. Såsom exempel på områden, inom vilka en begränsning

av civilförsvarets uppgifter enligt det anförda bör ske, nämner

utredningen socialvården.

Å andra sidan föreslår utredningen under 1 kap. 1 § en i lagen inskriven

utvidgning av civilförsvarets uppgifter, nämligen i vad det gäller civilförsvarets

skyldighet att under högsta civilförsvarsberedskap biträda med

allmän ordningshållning. Enligt utredningens förslag skall emellertid denna

skyldighet vara beroende av Konungens förordnande och icke kunna

tagas i anspråk för ordningshållning vid arbetskonflikter.

I propositionen uttalades om utnyttjandet av civilförsvarspolisen som en

allmän polisreserv att denna fråga icke syntes kräva någon särskild reglering.

De ökade ordningsuppgifter, som kan uppkomma under beredskap

och krig, torde nämligen i regel ha sådan karaktär, att de utan vidare får

anses falla inom civilförsvarspolisens verksamhetsområde.

Utredningen föreslår vidare att ur 1 § civilförsvarslagen uteslutes den

nuvarande föreskriften om att särskilda tjänstegrenar skall finnas för olika

slag av civilförsvarets verksamhet. Förslaget motiverar utredningen med

att den i sitt huvudbetänkande gått ifrån benämningen tjänstegren, som

hittills använts såväl för själva verksamheten inom varje område som för

den personalorganisation, vilken har till uppgift att omhänderha ifrågavarande

verksamhet. Utredningen har i stället infört benämningen kår

såsom sammanhållande beteckning på de organisationsenheter som handhar

viss verksamhet. Vidare finner utredningen att spörsmålet om tjänstegrenar

eller kårer är en organisatorisk fråga, som ej hör hemma i lagen.

I propositionen har i enlighet med utredningens förslag benämningen

kår använts för att beteckna organisationen för viss verksamhet, medan

någon enhetlig term för att beteckna själva verksamheten på varje för

civilförsvaret aktuellt område icke använts.

Remissyttrandena

I fråga om den i lagförslaget intagna bestämningen av civilförsvarets

uppgift anför telestyrelsen, att såsom 1 § är formulerad torde den kunna

tolkas så, att all försvarsverksamhet, som icke åvilar krigsmakten, skulle

hänföras till civilförsvaret. Styrelsen utvecklar närmare sina synpunkter

på följande sätt.

Sådan försvarsverksamhet som ledes av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

jordbruksnämnden, beredskapsnämnden för psykologiskt

försvar, kommunikationsverken in. fl. skulle sålunda i enlighet härmed

sammanfattas under rubriken civilförsvar. Vidare skulle i enlighet med

bestämmelsen i 3 § alt den centrala ledningen av civilförsvaret utövas av

civilförsvarsstyrelsen, ovan uppräknade verksamheter komma att ledas av

civilförsvarsstyrelsen. Då detta icke torde vara avsikten, vill telestyrelsen

föreslå att första stycket i 1 § ges en annan utformning förslagsvis enligt

följande: »Civilförsvaret har till uppgift att i de hänseenden Konungen be
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

stämmer utöva sådan verksamhet för rikets försvar, samt annan i samband

därmed stående verksamhet, som icke åvilar krigsmakten eller annan myndighet

eller organisation.»

En liknande uppfattning uttalas av civilbefälhavarna i första och andra

civilområdena.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det önskvärt att beskrivningen

i lagen av civilförsvarets uppgift får en mera positiv utformning med sikte

på civilförsvarets huvuduppgift, nämligen att skydda civilbefolkningen och

att hindra eller undanröja skador på egendom i följd av krigshandlingar.

Länsstyrelsen finner det vidare vara lämpligt att nu taga under övervägande

i vad mån civilförsvaret bör få ingripa vid katastrofsituationer utan

samband med krig. Att i dylika situationer utnyttja den befintliga civilförsvarsorganisationen,

då de i fred tillgängliga organen icke räcker till, anser

länsstyrelsen innebära en naturlig utväg, och det skulle måhända även

inverka gynnsamt på allmänhetens förståelse för civilförsvaret, om detta

kunde anlitas även i dylika fall.

Liknande synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och civilbefälhavaren i femte civilområdet

framhåller i gemensamt yttrande önskvärdheten av att civilförsvarets

uPP§''ifter på ett klart och tydligt sätt definieras i lagen med angivande av

civilförsvarets humanitära syfte. Med hänsyn till detta och då enligt länsstyrelsens

mening i civilförsvaret icke bör ingå uppgifter, som regelmässigt

ankommer på krigsmakten, kan den föreslagna formuleringen av 1 §

icke tillstyrkas. Även i redaktionellt hänseende synes enligt yttrandet denna

grundläggande paragraf böra omarbetas. Härutinnan anföres.

I paragrafens första stycke angives civilförsvaret vara sådan verksamhet

för rikets försvar som icke åvilar krigsmakten, varefter i andra stycket

utsäges att Konungen dock kan förordna att civilförsvaret även i vissa hänseenden

kan vara skyldigt att utöva verksamhet som ankommer på krigsmakten.

Denna formulering måste ju på den stora allmänheten verka förbryllande

och är ägnad att skapa oklara eller rent av felaktiga föreställningar

om civilförsvaret och dess syfte. Även om icke länsstyrelsens tidigare

anförda önskemål om skiljande av polisuppgifterna från civilförsvaret

skulle vinna Kungl. Maj:ts bifall torde paragrafen i klarhetens intresse

böra omformuleras. Om i lagens inledningsbestämmelse fastslås att civilförsvarets

främsta uppgift är att rädda människoliv och egendom, torde detta

underlätta statsmakternas strävanden att hos allmänheten vinna större

förståelse för civilförsvaret.

Under framhållande av att den blivande civilförsvarskungörelsen måste

komma att stödja sig på den nya civilförsvarslagen ifrågasätter civilförsvarschefen

i Göteborg om icke lagens 1 § borde innehålla en bestämmelse

om vilka olika kårer och tjänstegrenar, som bör inrymmas inom den nya organisationen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Departementschefen

Såsom jag anfört i det föregående bör civilförsvarets uppgifter icke detaljerat

angivas i lagen utan närmare regleras i administrativ ordning.

Härigenom skapas de författningsmässiga förutsättningarna för en snabb

och smidig anpassning av civilförsvarets verksamhet till utvecklingen och

till de krav, som läget vid olika tidpunkter kan komma att ställa. I lagen

bör sålunda endast upptagas en allmän formulering, som jämte ett bemyndigande

för Konungen att närmare bestämma verksamhetsområdet endast

kort anger civilförsvarets inriktning och allmänna uppgifter. Samtidigt bör

lagen i den inledande paragrafen i möjligaste mån ge besked om civilförsvarets

ställning i förhållande till den verksamhet för rikets försvar, som

utövas av andra organ. Då civilförsvaret alltjämt skall vara en civil organisation,

som fullföljer vissa försvarsuppgifter, vilka icke åvilar krigsmakten,

synes mig endast den invändningen kunna anföras mot den nuvarande

bestämningen i lagen av civilförsvarets uppgifter, att den humanitära

inriktningen av civilförsvaret icke kommit till uttryck. Då civilförsvarets

uppgift är att skydda och rädda liv och egendom undan verkningarna

av fientligt anfall mot riket synes detta i lika mån som uppgiften att

bidraga till landets försvar — vilken uppgift för övrigt fullföljes just genom

den skyddande och räddande verksamheten — böra komma till uttryck

i lagen. Jag förordar därför att i 1 § införes en anvisning om verksamhetens

humanitära natur. Däremot anser jag det ej erforderligt att

såsom föreslagits i några remissyttranden uttryckligen avgränsa civilförsvarets

verksamhetsområde i förhållande till andra i totalförsvaret ingående

organ än krigsmakten. Redan i paragrafens inledning bör nämligen liksom

hittills angivas att civilförsvarets uppgift är att utöva försvarsverksamhet

i de hänseenden Konungen bestämmer. Härigenom utsäges med

erforderlig tydlighet att icke all försvarsverksamhet, som icke åvilar krigsmakten,

är att hänföra till civilförsvaret.

Några remissmyndigheter har framhållit att civilförsvaret bör kunna anlitas

i katastrofsituationer även utan samband med krig. Jag delar denna

uppfattning. Liksom hittills bör i lagen upptagas ett stadgande om att civilförsvaret

i de hänseenden Konungen bestämmer skall kunna utöva verksamhet,

som står i samklang med civilförsvarets uppgifter i övrigt. Med stöd

av ett dylikt stadgande kan enligt Konungens bestämmande civilförsvarets

organisation och resurser i viss utsträckning utnyttjas i katastrofsituationer

även under fredsförhållanden, liksom civilförsvaret också kan anlitas

för omhändertagande av flyktingar, om sådana i stort antal skulle anlända

till riket. Att märka är emellertid att civilförsvarets personalbehov vid

dylika insatser icke kan tvångsvis tillgodoses genom civilförsvarsplikten,

vilken under fredsförhållanden endast kan tagas i anspråk för utbildning

och övning.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

I motsats till civilförsvarsutredningen anser jag att stadgandet i 1 § om

att särskilda tjänstegrenar skall finnas för olika slag av civilförsvarets

verksamhet bör bibehållas såsom ett andra stycke i den nya lagens 1 §. Det

torde nämligen vara praktiskt och främja en enhetlig terminologi att en

särskild benämning fastslås i lagen att användas som beteckning för varje

slag av verksamhet inom civilförsvaret. Fördelarna av en sådan enhetlig

benämning torde vara uppenbara, när den närmare regleringen av verksamheten

skall ske i kungörelser och anvisningar. För att undvika förväxlingar

och oklarheter bör däremot, såsom utredningen föreslagit och såsom skett

i propositionen nr 114/1959, beteckningen kår användas, när personalorganisationen

för vissa uppgifter åsyftas; benämningen tjänstegren bör sålunda

förbehållas själva verksamheten. Vilka de olika tjänstegrenarna

skall vara torde icke böra utsägas i lagen utan bör bestämmas i administrativ

ordning i samband med att civilförsvarets uppgifter närmare regleras.

På civilförsvaret skall även fortsättningsvis ankomma ordnings- och bevakningsuppgifter,

vilkas fullföljande kräver att personalen kan ingripa

med vapen. Självfallet måste vapen kunna brukas även mot fientliga soldater,

som angriper bevakningsobjekten eller som söker hindra ordningspersonalen

i dess verksamhet. Såtillvida måste möjlighet finnas att under

krig göra avsteg från civilförsvarets i övrigt rent civila karaktär. Avsteget

måste emellertid anses vara av begränsad räckvidd och det bör i lagen

uttryckligen fastslås att dylika stridsuppgifter endast kan åläggas personal,

som är krigsplacerad inom tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst,

och blott i anslutning till fullgörandet av sådan tjänst. Det bör

alltså icke kunna komma i fråga att avdela civilförsvarspersonal för fristående

stridsuppgifter. Med hänsyn till att den, som deltager i stridshandlingar

mot fiendens uniformerade soldater utan att tillhöra den egna krigsmakten,

riskerar att bli betraktad som franktirör bör liksom i den nuvarande

lagen stadgas att civilförsvarspersonal, som tilldelas stridsuppgifter,

under krig tillhör krigsmakten. Detta innebär emellertid ej att personalens

tillhörighet till civilförsvaret upphör utan personalen kommer att tillhöra

båda försvarsorganisationerna.

2 §.

I denna paragraf föreslår civilförsvarsutredningen ej någon ändring; ej

heller påkallas någon sådan av vad i propositionen nr 114/1959 föreslagits.

Under remissbehandlingen har erinringar mot paragrafen ej framställts

men några remissinstanser har uttalat, att de i motsats till utredningen

finner viss tidsfrist för intagande av olika beredskapsgrader böra fixeras i

tillämpningsbestämmelserna.

Paragrafen torde böra oförändrad överföras till nya lagen.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

2 KAP.

Grunddragen av civilförsvaret

Kapitlet reglerar grunddragen av civilförsvarsorganisationen — centralt,

regionalt och lokalt — samt anger förutsättningarna för det lokala civilförsvarets

utnyttjande inom annat område eller vid annan byggnad eller anläggning

än den, för vilken det organiserats. Därjämte lämnas i kapitlet

föreskrifter om militär direktivrätt gentemot civilförsvaret för att säkerställa

nödvändig samordning av de båda försvarsorganisationernas verksamhet.

3—4 §§.

Varken i 3 §, som behandlar den centrala ledningen av civilförsvaret,

eller i 4 §, som i fråga om den regionala ledningen föreskriver att länsstyrelsen

handhar ledningen av civilförsvaret inom varje län, föreslår civilförsvarsutredningen

någon ändring. Ej heller är någon ändring erforderlig

på grund av vad som upptagits i propositionen nr 114/1959.

Remissyttrandena

Under remissbehandlingen har överbefälhavaren framhållit att civilbefälhavarnas

befogenheter i avseende å civilförsvaret bör inskrivas i lagen,

medan civilbefälhavarna i första och femte civilområdena samt länsstyrelserna

i Södermanlands, Kronobergs, Hallands och Kopparbergs län funnit

lagen böra upptaga en erinran om civilbefälhavarnas befogenheter härvidlag.

Mot utformningen av 3 och 4 §§ i förslaget har telestyrelsen vidare riktat

den anmärkningen att eftersom avsikten är att utöver civilförsvarsstyrelsen

och länsstyrelserna vissa centrala myndigheter, exempelvis järnvägsstyrelsen

och telestyrelsen, själva skall leda civilförsvaret inom sina

verk, bör innebörden av uttrycket civilförsvarsmyndighet — som förekommer

i förslagets 9 § utan närmare definition — angivas fullständigare i

3 § genom att däri intages en erinran om att den centrala ledningen av civilförsvaret

under Konungen enligt vad särskilt är stadgat utövas även av

annan myndighet än civilförsvarsstyrelsen.

Departementschefen

Vad beträffar utformningen av 3 § synes det icke erforderligt eller ens

lämpligt att såsom telestyrelsen föreslagit intaga en erinran om att även

annan myndighet än civilförsvarsstyrelsen kan under Konungen utöva

central ledning av civilförsvarsverksamhet. Att vissa kommunikationsverk

och andra verk liksom också särskilda företag eller inrättningar in. m.

kan utrustas med eget civilförsvar och själva får leda detta -—■ varigenom

de blir att anse som civilförsvarsmyndigheter i lagens mening — framgår

nämligen av 96 § i den nuvarande civilförsvarslagen, vilken paragraf enligt

vad jag i fortsättningen föreslår, kommer att få sin motsvarighet i den nya

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

lagen. Vid sådant förhållande och då dylika särskilda civilförsvarsorganisationei

berör endast i hög grad speciella områden torde en sådan allmännare

formulering av 3 §, som en erinran av föreslagen art skulle komma att medföra,

endast vara ägnad att göra bilden av civilförsvarsorganisationen oklar.

Såtillvida utgör kapitelrubriken en erinran om att avvikelser från den i kapitlet

stadgade ordningen kan förekomma som den klargör att endast grunddragen

av civilförsvaret behandlas i kapitlet.

I överensstämmelse med ett förslag, som f. n. bearbetas inom inrikesdepartementet,

torde vissa befogenheter i samordnande syfte komma att tilläggas

civilbefälhavarna under beredskapstillstånd och krig i avseende å civilförsvaret.

De viktigaste befogenheterna härvidlag torde komma att hänföra

sig till utrymning, omgruppering av civilförsvarsstyrkor för användning

utom det egna länet, förfogande över undsättningskårerna, när dessas primära

verksamhetsområde omfattar flera län, samt sådana åtgärder mot

radioaktiv beläggning, som berör flera län. Det torde vara lämpligt att i

4 § intaga en erinran om att civilbefälhavarna kan tilläggas vissa befogenheter

i avseende å civilförsvaret under beredskap och krig.

5 §•

I denna paragraf meddelas i den nuvarande lagen regler för rikets indelning

i civilförsvarsområden, varvid som huvudregel gäller att varje landsfiskalsdistrikt

och stad, som ej ingår i sådant distrikt, utgör ett civilförsvarsområde.

Civilförsvarsutredningen har med hänsyn till bland annat

atomvapnens verkningar över vidsträckta områden föreslagit att civilförsvarsområdena

skall göras större än hittills och i stort sett motsvara de

nuvarande civilförsvarskretsarna. Detta förslag godtogs i propositionen nr

114/1959, mot vilken riksdagen på denna punkt icke hade någon erinran. I

enlighet med sin ståndpunkt i fråga om civilförsvarsområdenas utsträckning,

vilken bör bestämmas med utgångspunkt från de lokala förhållandena,

har civilförsvarsutredningen i sitt lagförslag icke upptagit några grunder

för hur indelningen i sådana områden bör ske utan föreslagit att lagen

härvidlag endast skall innehålla ett bemyndigande för Konungen att förordna

om indelningen.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna har endast länsstyrelsen i Östergötlands län

haft något att anföra under förevarande paragraf. Länsstyrelsen anser att

paragrafen bör upptaga även en definition av begreppet undsättningsområde,

som enligt civilförsvarsutredningens förslag skall vara beteckningen

för en undsättningskårs primära verksamhetsområde. Rörande lämpligheten

av att benämningen undsättningsområde inskrives i lagen har emellertid

även civilförsvarsstyrelsen yttrat sig, nämligen i anslutning till sin

behandling av 7 §. Styrelsen anser det inte lämpligt att det fastslås i lagen,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 5 år 1960

att bestämda undsättningsområden skall finnas och motiverar sin ståndpunkt

på följande sätt.

Enligt utredningen skall allmänt civilförsvar upprättas i två skilda former,

nämligen dels lokalt civilförsvar för varje civilförsvarsområde och

dels regionalt civilförsvar för större områden med uppgift att vid behov

förstärka det lokala civilförsvaret. I motsats till den lokala organisationen,

som direkt ledes av civilförsvarschefen, skall den regionala stå under länsstyrelsens

omedelbara ledning. I det regionala civilförsvaret skall ingå undsättningskårer

för vissa regioner (undsättningsområden), — — — gasskyddslaboratorier

för ett eller flera län samt till civilförsvarets förfogande

ställda flygplan och helikoptrar för av utredningen icke närmare angivna

områden. Härjämte överväges f. n. att upprätta en organisation för skydd

mot radioaktiv strålning och stridsgaser samt en organisation för medverkan

vid epidemibekämpning. Den hittills verkställda utredningen om dessa organisationer

ger vid handen, att även för deras verksamhet erfordras regionala

förband med verksamhetsområden, som icke på förhand kan avgränsas

men som måste omfatta betydligt större områden än de enskilda länen.

Till en början må här framhållas, att rekryteringen till det regionala civilförsvaret

icke bör inskränkas till de områden, som primärt skall utgöra respektive

förbands eller kårs geografiska verksamhetsfält. Ej heller dess organisering

m. m. kan alltid handhas av länsstyrelserna i de län, där enheterna

skall utgångsgrupperas. Frågor om undsättningskårernas organisation,

mobilisering, personalrekrytering, utbildning m. m. måste sålunda —

såsom styrelsen anfört i remissutlåtandet — handläggas av civilförsvarsstyrelsen

i samråd med försvars- och arméstaberna. I fråga om den organisatoriska

uppbyggnaden saknar sålunda den geografiska indelningen i

»undsättningsområden» nämnvärd betydelse. Vidare kan en uppdelning

av riket i sådana områden komma att verka hämmande på ett effektivt

taktiskt utnyttjande av förbanden, vilka i stället bör ha hela landet som verksamhetsfält.

Riktlinjerna för enheternas taktiska utnyttjande i olika geografiska

områden bör icke fastslås i civilförsvarslagen utan angivas i instruktionsmässiga

föreskrifter.

Departementschefen

Vid en övergång till större, för civilförsvarsverksamhetens rationella

handhavande mera lämpade civilförsvarsområden torde några generella

grunder för indelningen i sådana områden icke kunna fastslås i lagen.

Det bör såsom civilförsvarsutredningen föreslagit ankomma på Konungen

att fastställa indelningen, varvid de på en ändamålsenlig indelning i varje

särskilt fall inverkande omständigheterna kan beaktas. Om vid denna

indelning delar av skilda län finnes böra bilda ett civilförsvarsområde, bör

det liksom hittills ankomma på Konungen att förordna, till vilket län området

skall höra i civilförsvarshänseende.

Civilförsvarsstyrelsen har i sitt remissyttrande motsatt sig alt en särskild

indelning i verksamhetsområden för undsättningskårerna sker. I vissa

hänseenden synes det emellertid vara en fördel om en sådan indelning ägt

rum. Upprättandet av mobiliserings- och operationsplaner torde sålunda

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

underlättas, om det område, inom vilket kåren har sina förstahandsuppgifter,

är bestämt. Även vid den lokala planläggningen synes det vara av

värde att veta huruvida civilförsvarsområdet omfattas av det primära operationsområdet

för en eller flera undsättningskårer. Jag anser därför att en

indelning i verksamhetsområden för undsättningskårerna bör kunna företagas

och att lagen bör giva upplysning härom. Indelning i områden för

regionalt civilförsvar bör kunna ske även för exempelvis radiakskyddet,

gasskyddet och epidemibekämpningen, varvid områdena torde få betydligt

större omfattning än undsättningskårernas verksamhetsområden. En

annan sak är att möjlighet bör finnas att utnyttja för visst område organiserat

civilförsvar inom annat område, där behov av ytterligare insatser

föreligger. Härtill återkommer jag under 8 §. I förevarande paragraf torde

sålunda böra intagas föreskrift om att jämväl indelning i områden för det

regionala civilförsvarets verksamhet skall företagas i den utsträckning det

finnes erforderligt samt att denna indelning likaledes ankommer på Konungen.

Stundom torde det för det lokala civilförsvarets verksamhet befinnas

ändamålsenligt att civilförsvarsområde indelas i mindre enheter, civilförsvarsdistrikt,

med särskild ledning under chefen för civilförsvarsområdet.

Sådan indelning torde böra ankomma på länsstyrelsen.

6 §.

I förevarande paragraf stadgas f. n. att den omedelbara ledningen av civilförsvaret

inom civilförsvarsområde utövas av en civilförsvarschef. Enligt

civilförsvarsutredningens förslag skall civilförsvarschef emellertid endast

under civilförsvarsberedskap utöva ledningen, medan ansvaret för fredsadministrationen

skall ligga på länsstyrelsen. Civilförsvarschef skall dock

under fredsförhållanden undergå utbildning för sin uppgift samt deltaga i

försvarsspel och övningar ävensom i beredskapsplanläggningen och övriga

förberedelser för civilförsvaret inom området. I konsekvens härmed har

civilförsvarsutredningen föreslagit att paragrafens avfattning skall ändras

därhän, att den kommer att föreskriva att en civilförsvarschef skall finnas

i varje civilförsvarsområde för ledning under civilförsvarsberedskap av

civilförsvaret inom området samt med de uppgifter i övrigt, som Konungen

bestämmer.

Utredningen har vidare föreslagit att, i motsats till vad f. n. gäller, civilförsvarschef

skall förordnas för viss tid samt att ersättare för honom skall

utses först då förfall uppkommer för civilförsvarschefen och endast i den

mån så erfordras. Härvid utgår utredningen från att innehavaren av en

av utredningen föreslagen befattning som förste chefsassistent i varje civilförsvarsområde

skall övertaga civilförsvarschefens befogenheter vid tillfälligt

kortare förfall för denne.

I paragrafens sista stycke, vilket ålägger befattningshavare vid polis
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

och brandväsendet skyldighet att mottaga uppdrag som civilförsvarschef

eller ställföreträdare, föreslår utredningen endast en redaktionell jämkning.

1 propositionen nr 114/1959, vilken i detta hänseende bifallits av riksdagen,

förordades den av utredningen föreslagna ordningen för fredsadministrationen

i princip. Det framhöils emellertid — mot bakgrunden av den kritik

som riktats mot förslaget om centraliserad fredsadministration framför

allt av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län samt av

länsstyrelsen i Malmöhus län — att man vid den närmare utformningen av

organisationen borde beakta de särskilda förhållandena i de olika länen.

Hur denna utformning borde göras, skulle få prövas i samband med anslagsäskandena

för den nya organisationen, till vilken tidpunkt också borde

anstå med ställningstagandet till frågan om några principiella avsteg från

förslaget kunde behöva göras, framför allt med avseende på de största städerna.

Remissyttrandena

Rörande utformningen av lagtexten med hänsyn till överföringen till

länsinstansen av fredsadministrationen av civilförsvarsområdena anför

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län i gemensamt yttrande,

att lagtexten bör avfattas så, att inom Stockholms civilförsvarsområde

alltjämt — enligt ett av dessa remissinstanser framlagt förslag —

kommer att finnas en heltidsanställd civilförsvarschef för handhavande av

vissa f redsuppgifter. Civilförsvarschef en i Stockholms civilförsvarsområde

framhåller att det synes ovisst om den föreslagna avfattningen av 6 § ger ett

adekvat uttryck även för den utformning civilförsvaret får inom stockholmsområdet.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att civilförsvarschefen ej helt skall avkopplas

från ledningen under icke-beredskapstid och fortsätter.

Därest en större övning, exempelvis, hålles, i vilken civilförsvarsområdet

deltager, bör han väl rimligen själv utöva ledningen för verksamheten, även

om beredskap ej råder. Att i tillämpningskungörelsen uttömmande angiva

»uppgifterna i övrigt» torde bliva vanskligt. Enligt länsstyrelsens mening

bör civilförsvarschefen enligt lag ständigt utöva ledningen för civilförsvaret

i sitt civilförsvarsområde, lät vara med den begränsning, som följer av den

administrativa personalens medverkan.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Södermanlands och

Kronobergs län.

Civilförsvarschefen i Göteborgs civilförsvarsområde anser den föreslagna

begränsningen rörande civilförsvarschefens ledningsverksamhet icke lämplig,

enär förhållandena — bl. a. order om snabbutrymning och omhändertagande

av flyktingar — hastigt kan påkalla ingripanden och åtgärder från

civilförsvarschefens sida redan innan centrala myndigheter hunnit utfärda

order om beredskapstillstånd.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungi. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Flera remissinstanser anser det angeläget att ställföreträdande civilförsvarschef

finnes ständigt förordnad och anser att lagtexten liksom hittills

skall föreskriva att ställföreträdare skall finnas utsedd. Uttalanden i denna

riktning göres av civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Kronobergs, Kristianstads, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands

och Norrbottens län samt av Sveriges civilförsvarsförbund. Länsstyrelsen

i Östergötlands län anser att möjlighet bör finnas att utse tjänsteförrättande

civilförsvarschef tidigare än då förfall för civilförsvarschefen

uppkommer.

I yttrande över civilförsvarsutredningens huvudbetänkande föreslog länsstyrelsen

i Jönköpings län, att distriktschef skall finnas i ort med skyddsrumsbyggnadsskyldighet,

dock ej där civilförsvarschefen har sin uppehållsort,

samt att befattningshavare vid polis- och brandväsendet skall vara skyldig

mottaga jämväl sådant uppdrag. Länsstyrelsen vidhåller detta förslag

och hemställer, att 6 § avfattas i enlighet härmed. En liknande uppfattning

har länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län.

Departementschefen

Vad beträffar den omedelbara ledningen av civilförsvaret inom civilförsvarsområde

har i enlighet med förslag i propositionen nr 114/1959 beslutats

att ledningen under fredsförhållanden i princip skall ankomma på länsinstansen.

Reservation har dock gjorts för att det med hänsyn till de särskilda

förhållandena i de olika länen och särskilt i de största städerna kan visa

sig ändamålsenligt att i vissa fall låta även fredsadministrationen vila på

civilförsvarschefen. Förevarande paragraf bör avfattas i enlighet med detta

ställningstagande och sålunda såsom huvudregel föreskriva att ledningen

av civilförsvaret i civilförsvarsområde under civilförsvarsberedskap skall

ankomma på en civilförsvarschef men öppna möjlighet för Konungen att

särskilt förordna att ledningen i visst område även eljest skall utövas av

civilförsvarschefen. Förordnande kan då även avse sådan ledningsverksamhet

i brådskande fall, som civilförsvarschefen i Göteborg berört i sitt remissyttrande.

Har särskilt förordnande om ledningen av civilförsvaret i civilförsvarsområde

ej meddelats, följer av 4 § att ledningen under fredsförhållanden

ankommer på länsstyrelsen. Att ledningen av fredsadministrationen

av civilförsvarsområde regelmässigt utövas av länsstyrelsen innebär

emellertid ej, att civilförsvarschefen under fredsförhållanden står helt

utanför civilförsvaret utan blott att han är befriad från de löpande arbets^PPIpftcrna.

Han skall salunda i fredstid genomgå utbildning för sin uppgift,

deltaga i försvarsspel, övningar och konferenser samt fortlöpande

följa beredskapsplanläggningen och övriga civilförsvarsförberedelser, såvitt

det är av betydelse för hans ledning av civilförsvaret under beredskap.

I ett flertal remissyttranden har framhållits att en ställföreträdare för

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

civilförsvarschefen ständigt bör finnas utsedd, medan civilförsvarsutredningen

föreslagit att förste chefsassistenten inom varje civilförsvarsområde

åtminstone vid tillfälligt förfall för civilförsvarschefen skall inträda i dennes

ställe. Att märka är emellertid att assistenten uttages till sin befattning

med stöd av civilförsvarsplikten och därför under fredsförhållanden

endast kan tagas i anspråk för utbildning och övning och detta dessutom

endast intill visst dag- respektive timantal. Assistenten kan sålunda under

fredstid ej alltid inträda som ställföreträdare för civilförsvarschefen, vilket

måste anses som en väsentlig olägenhet, särskilt vid övningar. Med hänsyn

härtill bör en särskild ställföreträdare för civilförsvarschefen ständigt

vara förordnad. Även ställföreträdaren bör genom utbildning och genom

att fortlöpande hålla kontakt med planläggningsarbetet göras skickad för

sin uppgift.

Civilförsvarschef och ställföreträdare bör liksom hittills förordnas av

länsstyrelsen, om ej Konungen för visst civilförsvarsområde bestämmer

annorlunda. Jag anser skäl ej föreligga att giva dylika förordnanden tidsbestämd

giltighet. Med hänsyn till befattningarnas betydelse efter övergången

till större civilförsvarsområden än hittills och då det i allmänhet

först vid civilförsvarsberedskap kommer att visa sig huruvida någon civilförsvarschef

till äventyrs ej skulle vara skickad för sin uppgift bör länsstyrelsen

kunna när som helst bringa förordnandet att upphöra och förordna

annan i den entledigades ställe.

Om indelning i civilförsvarsdistrikt företagits bör möjlighet finnas för

länsstyrelsen att förordna distriktschef för ledningen under civilförsvarsberedskap

av civilförsvaret inom distriktet. Inom distrikt, där civilförsvarschefen

har sin ledningscentral och därför regelmässigt själv uppehåller sig,

torde behov av distriktschef i regel ej föreligga.

Befattningshavare vid polis- och brandväsendet bör liksom hittills vara

skyldig att mottaga uppdrag såsom civilförsvarschef eller ställföreträdare.

För att trygga rekryteringen av kvalificerade distriktschefer bör skyldigheten

utsträckas till att omfatta jämväl uppdrag som distriktschef. Till

distriktschefer torde en vidare krets befattningshavare vid polis- och

brandväsendet kunna komma i fråga än när det gäller civilförsvarschefer

och deras ställföreträdare.

7 §•

Enligt civilförsvarsutredningens förslag bör i denna paragraf, som för

närvarande reglerar civilförsvarets indelning i allmänt och särskilt civilförsvar

och definierar begreppen hemskydd och verkskydd, alltfort lämnas

föreskrifter om de olika slag av civilförsvar som skall upprättas. Benämningen

särskilt civilförsvar skall emellertid utgå ur lagen, då endast en form

av sådant civilförsvar, nämligen verkskyddet, återstår sedan hemskyddsorganisationen

slopats; ur paragrafen skall enligt förslaget även utgå nu
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

varande föreskrifter om hemskyddet. Å andra sidan föreslår utredningen

att paragrafen utbygges med en föreskrift om att allmänt civilförsvar skall

upprättas — förutom för varje civilförsvarsområde — även för vissa större

områden, av utredningen benämnda undsättningsområden.

Vad i propositionen nr 114/1959 upptagits och bifallits av riksdagen avviker

icke från innehållet i paragrafen enligt utredningens förslag.

Remissyttrandena

Beträffande civilförsvarsstyrelsens yttrande rörande denna paragraf i

förslaget hänvisas till vad som upptagits under 5 §.

Sveriges civilförsvarsförbund anser att begreppen lokalt civilförsvar och

regionalt civilförsvar bör — med den huvudsakliga innebörd de givits i

civilförsvarsutredningens huvudbetänkande — lagfästas. Som gemensam

benämning för dessa bör beteckningen allmänt civilförsvar användas.

Mot definitionen enligt civilförsvarsutredningens förslag av begreppet

verkskydd anmärker länsstyrelsen i Norrbottens län att innebörden av uttrycket

»för särskilda byggnader och anläggningar» icke är fullt klar.

Överbefälhavaren anser att bestämmelser om någon form av hemskydd

bör ingå i denna paragraf.

Departementschefen

Liksom hittills bör i förevarande paragraf föreskrift givas om de olika

former av civilförsvar som skall anordnas, nämligen allmänt civilförsvar

och verkskydd. Efter tillkomsten av de regionala undsättningskårerna och

annat regionalt civilförsvar på gasskyddets och radiakskyddets m. fl. områden

synes det lämpligt att indelningen av det allmänna civilförsvaret i

lokalt och regionalt civilförsvar även kommer till uttryck i lagen. I enlighet

med vad hittills gällt för organiserandet av särskilt civilförsvar bör

den grundläggande förutsättningen för att verkskydd skall anordnas vid

särskilda anläggningar och byggnader, nämligen att det finnes påkallat med

hänsyn till bebyggelsens beskaffenhet eller eljest, angivas i lagen. Principerna

för i vilken omfattning verkskydd skall organiseras utvecklas närmare

i propositionen nr 114/1959 (s. 123 f.).

I vissa fall kan det vara rationellt att bilda en gemensam organisation

för det lokala allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Såsom framhållits

i den förenämnda propositionen torde detta vara fallet framför allt i industrisamhällen,

där en enda eller några få industrier dominerar samhället.

Riksdagen har icke haft någon erinran mot uttalandena i propositionen

härvidlag. Lagen bör följaktligen anpassas till detta ställningstagande och

upptaga föreskrift om att en gemensam organisation för lokalt allmänt civilförsvar

och verkskydd kan anordnas, om det med hänsyn till förhållandena

på viss ort eller inom visst område finnes ändamålsenligt och kan ske utan

minskning av civilförsvarets förmåga att fullgöra sina uppgifter.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

8 §■

I paragrafen regleras förutsättningarna för anlitande av civilförsvaret

utanför det område eller den anläggning eller byggnad, för vilken det organiserats.

Civilförsvarsutredningen, vars förslag härutinnan icke mött någon

gensaga i propositionen nr 114/1959 eller under riksdagsbehandlingen av

denna, föreslår att möjligheterna vidgas att taga civilförsvaret i anspråk

utanför det egna området eller den egna anläggningen eller byggnaden.

Detta bör enligt utredningen ske genom att de nuvarande villkoren för sådan

rörlighet, nämligen att högsta civiltörsvarsberedskap intagits och att åtgärden

skall syfta till avvärjande av betydande skada, göres mindre restriktiva. Salunda

bör enligt utredningen — med bibehållande av de stadgade förutsättningarna

i övrigt — krävas blott att civilförsvarsberedskap anbefallts och

att åtgärden sker till avvärjande av skada. I utredningens förslag till ny

lydelse av paragrafen har vidare den omständigheten att regionalt civilförsvar

föreslås skola anordnas för särskilda områden föranlett en mindre

jämkning av den äldre lydelsen.

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen föreslår med utgångspunkt i styrelsens synpunkter

på lämpligheten av en indelning i undsättningsområden, vilka återgivits

under 5 §, att föreskriften om utnyttjande av civilförsvaret utanför det

egna området eller den egna anläggningen eller byggnaden får avse endast

det lokala civilförsvaret och verkskyddet, medan i ett andra stycke i paragrafen

stadgas att ledningen av det regionala civilförsvaret skall ske enligt

grunder, som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen

bestämmer.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån understryker angelägenheten av att ledningen

för civilförsvaret beredes ökade möjligheter att utnyttja de skadeavhjälpande

organen utanför det egna civilförsvars- eller undsättningsområdet

eller den egna byggnaden eller anläggningen. Den större rörligheten

motiverar enligt länsstyrelsen att i tillämpningskungörelsen närmare angives

hur tillgängliga styrkor skall disponeras och ledas, då de insättes för sådana

särskilda uppgifter.

Mot de föreslagna vidgade möjligheterna att göra civilförsvaret rörligt

anför riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att verkskydd vid

krigsvikliga företag icke annat än i katastrofsituationer bör få användas

utanför den egna anläggningen eller byggnaden.

Departementschefen

I propositionen nr 114/1959 förutsattes att det till omfattningen mindre

men i kvalitativt hänseende förstärkta civilförsvar, som omorganisationen

av civilförsvaret åsyftar att skapa, skall kunna i större utsträckning än det

hittillsvarande utnyttjas utanför det egna området eller den egna anlägg5

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

ningen eller byggnaden. Under riksdagsbehandlingen har någon erinran

häremot ej förekommit. De vidgade möjligheterna till rörlighet bör komma

till uttryck i lagtexten genom att villkoren för utnyttjandet av civilförsvaret

utom det egna området eller den egna anläggningen eller byggnaden

göres mindre restriktiva i enlighet med vad civilförsvarsutredningen

föreslagit. Paragrafen bör täcka alla former av civilförsvar som anordnas

för visst område eller för viss anläggning eller byggnad och sålunda gälla

även regionalt civilförsvar. Närmare grunder för civilförsvarets utnyttjande

utom eget område eller egen anläggning bör fastställas administrativt. Härvid

får självfallet beaktas att möjligheterna att utnyttja civilförsvaret enligt

denna paragraf icke göres så stora, att risk föreligger, att det egna området

eller den egna anläggningen lämnas utan det skydd som måste anses oundgängligt.

Paragrafen har omarbetats även redaktionellt.

9 §•

I förevarande paragraf föreslår civilförsvarsutredningen icke någon ändring;

någon sådan påkallas ej heller av vad i propositionen nr 114/1959 upptagits

och beslutats av riksdagen. Emellertid förklarar utredningen, att den

övervägt att i paragrafen införa regler om direktivrätt för civilförsvarschef

gentemot kommunala organ, vilka enligt utredningens förslag, återgivet

i den förenämnda propositionen (s. 13 f.), efter omorganisationen

skall övertaga vissa uppgifter av s. k. efteranfallskaraktär som hittills ansetts

åvila civilförsvaret.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att behovet av enhetlig ledning

for all skadeavhjälpande verksamhet på det lokala planet icke har tillgodosetts

med utredningens förslag. Länsstyrelsen anför härom.

Samordningsproblemen kräva, såsom länsstyrelsen framhållit i sitt utlåtande

över huvudbetänkandet, ökad uppmärksamhet, om civilförsvarets

verksamhetsområde begränsas i enlighet med förslaget. I den regionala instansen

äro, har länsstyrelsen vidare uttalat, dessa problem relativt lättlösta

på grund av länsstyrelsens allmänna ställning som samordnande försvarsmyndighet.

Pa det lokala planet torde däremot särskilda åtgärder erfordras

för att säkerställa en effektiv samverkan mellan olika organ. Enligt länsstyrelsens

mening torde civilförsvarschefen böra äga direktivrätt gentemot

kommunala socialvårdsmyndigheter och tekniska verk, när det gäller brådskande

ingripanden för att avhjälpa skador, som förorsakats av fientlig

verksamhet, och länsstyrelsens beslut icke hinner avvaktas.

En sådan direktivrätt bör grundas på lag, icke blott på sådana av Kungl.

Maj :t meddelade föreskrifter, som avses i 44 § 3 mom. lagförslaget. Det är en

brist i detta förslag att gränsdragningen mellan civilförsvarets och kommunens

uppgifter icke kommer till något uttryck i lagen. En hänvisning till de

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

lagar och författningar, som reglera kommunens skyldigheter, bör inflyta i

44 §. En översyn och komplettering av dessa bestämmelser är, såsom utreda

ningen påpekat i huvudbetänkandet, av behovet påkallad.

Samma uppfattning har civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge,

Malmöhus och Jämtlands län samt civilbefälhavaren i andra civilområdet

och Sveriges civilförsvarsförbund.

Departementschefen

Uppenbarligen är det av största betydelse, att resurserna på olika områden

samordnas, när det gäller att komma till rätta med alla de svårbemästrade

problem, som uppkommer i samband med ett fientligt anfall. Möjligheterna

till samordning av krigsmaktens och civilförsvarets verksamhet

torde kunna anses tryggade genom att militär myndighet liksom hittills i

vissa lägen berättigas ge civilförsvaret direktiv om vilka civilförsvarsuppgifter

som skall fullgöras. Självfallet måste också samordning äga rum av

civilförsvarets och de ordinarie civila samhällsorganens verksamhet. Behovet

av sådan samordning blir särskilt framträdande på områden, där de ordinarie

samhällsorganen får övertaga uppgifter, som hittills ansetts åvila civilförsvaret,

exempelvis i fråga om omhändertagandet på längre sikt av utrymd

befolkning, iståndsättande av kommunikationsleder och av distributionsnät

för vatten, gas och elektricitet etc. I dessa och liknande hänseenden

blir det företrädesvis kommunala organ, som får övertaga uppgifterna, och

skäl torde därför såsom några remissinstanser påpekat föreligga att överväga

införandet av någon form av direktivrätt för civilförsvarsmyndigheterna

gentemot kommunerna. Hur kommunernas skyldigheter skall närmare

bestämmas är emellertid för närvarande föremål för utredning. Jag anser

därför, att man icke nu bör i lagen inskriva någon direktivrätt för civilförsvarsmyndigheterna

gentemot kommunerna, utan spörsmålet får upptagas

till förnyat övervägande i samband med att ställning tages i frågan om kommunernas

skyldigheter. Paragrafen bör sålunda åtminstone tills vidare upptagas

i nya lagen med oförändrat innehåll.

10 §.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall liksom hittills civilförsvarets

omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde närmare

angivas i en organisationsplan för området. För det nytillkomna regionala

civilförsvaret skall organisationsplan upprättas för varje undsättningsområde.

Medan organisationsplanerna hittills fastställts av länsstyrelserna

skall de emellertid enligt utredningens förslag i fortsättningen fastställas

av civilförsvarsstyrelsen efter förslag av vederbörande länsstyrelse. Utredningen

motiverar denna överflyttning med att civilförsvarets personal och

materiel bör inom den av statsmakterna fastställda ramen för civilförsvaret

i dess helhet fördelas mellan de olika civilförsvars- och undsättningsom
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

rådena. I fråga om verkskydden innebär utredningens förslag att civilförsvarsstyrelsen

genom att fastställa organisationsplaner skall bestämma vid

vilka anläggningar och byggnader i varje län som verkskydd skall anordnas,

varvid styrelsen har att beakta de huvudlinjer för skyldigheten att upprätta

verkskydd, som statsmakterna bestämt genom sitt ställningstagande

till frågan om civilförsvarets totala omfattning.

I propositionen nr 114/1959 beröres icke frågan i vilken ordning organisationsplaner

skall fastställas.

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen vänder sig här liksom i anslutning till utredningens

förslag under 7, 8 och 9 §§ mot att lagtexten utformas utifrån den förutsättningen

att en indelning i undsättningsområden företages men har i

övrigt ingen erinran mot utredningens förslag.

Mot förslaget att organisationsplanerna och ändringar däri skall fastställas

av civilförsvarsstyrelsen riktar ett flertal remissinstanser kritik. Sålunda

finner länsstyrelsen i Jämtlands län att en sådan ordning skulle innebära

en onödig administrativ omgång. Länsstyrelsen anför.

Sedan statsmakterna fastställt civilförsvarsorganisationens totala omfattning

— såväl personellt som materiellt — och civilförsvarsstyrelsen fördelat

personal och materiel på de olika länen, bör det ankomma på länsstyrelserna

att utforma organisationen inom de olika länen efter civilförsvarsstyrelsens

anvisningar och de lokala förhållandena samt, såsom hittills, fastställa organisationsplanerna.

Undantagas böra emellertid organisationsplanerna för

undsättningskårerna, vilka planer böra fastställas av civilförsvarsstyrelsen.

Inte heller länsstyrelsen i Kronobergs län finner de motiv bärande, som

utredningen anfört såsom skäl för överflyttningen av beslutanderätten från

länsstyrelsen till civilförsvarsstyrelsen. Länsstyrelsen yttrar.

Enligt länsstyrelsens uppfattning synes Kungl. Maj:t i tillämpningsföreskrifterna

till lagen kunna giva sådana allmänna bestämmelser, som ger

centralmyndigheten möjlighet att i sin tur avväga organisationens omfattning

inom riket samt ge länsstyrelserna erforderliga direktiv för organisationsplanens

vidare utformning. Länsstyrelsen förutsätter, att centralmyndigheten

därvid, liksom hittills varit förhållandet, kommer att uppställa villkor

i vilka hänseenden organisationsplanen före fastställelsen skall underställas

centralmyndigheten för prövning och godkännande exempelvis beträffande

undsättningsområden eller i frågor om behovet av allmänna skyddsrum,

deras beskaffenhet och läge m. m. I

I stort sett samma synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Södermanlands,

Jönköpings, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens

och Norrbottens län samt civilförsvarschefen i Göteborgs civilförsvarsområde,

civilbefälhavaren i första civilområdet och Sveriges civilförsvarsförbund.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 ur 1960

Däremot finner statens organisationsnämnd det vara angeläget, att civilförsvarsstyrelsen

får det fastare grepp om civilförsvarsverksamheten, vilket

en fördelning av tillgängliga resurser på länen samt granskning och fastställelse

av organisationsplanerna enligt nämndens mening medför.

Departementschefen

Det lokala civilförsvarets omfattning och beskaffenhet bör liksom hittills

i sina huvuddrag upptagas i en organisationsplan, som upprättas för

varje civilförsvarsområde. Av organisationsplanen skall framgå bl. a. vilka

skyldigheter i avseende å civilförsvaret som åligger enskilda och kommuner

såsom i fråga om skyddsrum, materielhållning och anordnande av verkskydd.

Närmare föreskrifter om vad organisationsplan skall innehålla torde

böra meddelas i administrativ ordning.

För det regionala civilförsvarets del torde det däremot ej vara erforderligt

att särskilda organisationsplaner upprättas. På det regionala området

föreligger nämligen icke någon motsvarighet till de skyldigheter för kommuner

och enskilda, som det lokala civilförsvaret i väsentlig utsträckning

bygger på; omfattningen och beskaffenheten av det regionala civilförsvaret

bestämmes i sin helhet av statsmakterna. I den mån behov föreligger av

en sammanfattande redovisning av det regionala civilförsvaret inom visst

område bör denna redovisning kunna verkställas i annan och mindre bunden

form än i särskilda organisationsplaner.

Mot civilförsvarsutredningens förslag att organisationsplan och ändring

däri skall fastställas av civilförsvarsstyrelsen har ett flertal remissmyndigheler

haft invändningar. Visserligen är det nödvändigt att den centrala civilförsvarsledningen

har överblick över civilförsvarets omfattning inom de

olika områdena, såväl lokalt som regionalt, och utövar ett avgörande inflytande

på civilförsvarets utformning i stort. Jag kan emellertid icke finna

att det lämpligaste sättet att tillgodose dessa intressen är att låta civilförsvarsstyrelsen

fastställa och därmed — i den mån fråga ej är om beslut som

fattats av Kungl. Maj :t, exempelvis rörande skyddsrum — även bära ansvaret

för civilförsvarets omfattning och beskaffenhet i varje enskilt område,

allra minst som åtskilliga av de förhållanden, om vilka organisationsplanerna

skall innehålla uppgift, måste vara av den natur, att de lokala myndigheterna

har det bästa underlaget för ett ställningstagande. Organisationsplanerna

synes i stället böra upprättas av länsstyrelserna, vilka ju i princip

bär ansvaret för civilförsvaret inom länen. Det inflytande på civilförsvarets

omfattning och beskaffenhet, som bör tillkomma den centrala instansen,

torde böra utövas genom anvisningar och direktiv till länsstyrelserna med

utgångspunkt i den ram för civilförsvaret i dess helhet, som statsmakterna

bestämt. Genom dylika anvisningar och direktiv har civilförsvarsstyrelsen

möjlighet att fördela tillgängliga resurser de olika länen emellan. Den nödvändiga

överblicken över civilförsvaret bör civilförsvarsstyrelsen kunna erhålla

genom att kopior av organisationsplanerna överlämnas till styrelsen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Jag förordar sålunda att såsom huvudregel föreskrives att organisationsplan

skall upprättas av länsstyrelsen. I fråga om de viktigaste civilförsvarsuppgifterna

på det lokala planet kan det emellertid föreligga skäl att tillerkänna

civilförsvarsstyrelsen ett omedelbart inflytande på organisationsplanernas

konkreta utformning. Detta synes böra ske genom att civilförsvarsstyrelsen

i sadana fall far fastställa planen eller den del därav som

är i fråga. I vilka fall fastställelse skall fordras torde få bestämmas av

Konungen i administrativ ordning.

3 KAP.

Civilf örsvarsplikt

Kapitlet reglerar civilförsvarsplikten, dess innebörd och omfattning samt

inskrivning av civilförsvarspliktiga.

Vid den nuvarande civilförsvarslagens tillkomst uttalade föredragande

departementschefen, att garanti måste finnas för att civilförsvaret vore

tjänstdugligt såväl under krig som under fred. Tillräcklig tjänstduglighet

kunde troligen icke vinnas enbart med frivilliga krafters bistånd. Även om

det vore en stor fördel, om civilförsvaret kunde grunda sin personalrekrytering

helt på frivillig medverkan, måste därför en tjänsteplikt för civilförsvaret,

en civilförsvarsplikt, införas. I sitt huvudbetänkande uppger civilförsvarsutredningen

att omkring 860 000 personer enligt nuvarande planläggning

skolat inskrivas i civilförsvaret med stöd av civilförsvarsplikten.

Även om utredningen föreslår en i personellt hänseende väsentligt minskad

civilförsvarsorganisation än den nuvarande, finner utredningen dock att de

skäl, som föranledde införandet av civilförsvarsplikt alltjämt består och

erfarenhetsmässigt bekräftats under den hittillsvarande civilförsvarsverksamheten.

Utredningen finner därför att civilförsvarsplikten icke kan undvaras.

I propositionen nr 114/1959, vari enbart det lokala allmänna civilförsvarets

personal beräknas till cirka 210 000 personer, förutsättes att civilförsvarsplikten

med i huvudsak samma innehåll som för närvarande bibehålies

för att garantera civilförsvarets rekrytering. De ändringar i kapitlet

som aktualiserats av civilförsvarsutredningen och propositionen hänför sig

därför till enskildheter i de särskilda paragraferna, för vilka närmare redogöres

i det följande.

I anslutning till behandlingen av 14 § upptages den genom särskild utredningsman

företagna undersökningen, huruvida möjlighet bör skapas att

från civilförsvarstjänst befria den, som hyser samvetsbetänkligheter mot

sådan tjänstgöring.

11 §•

Civilförsvarsutredningen föreslår icke någon ändring i denna paragraf,

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

genom vilken bl. a. skyldighet ålägges i riket boende svensk medborgare att

från och med det år, varunder han fyller 16 år, till och med det år, varunder

han fyller 65 år, fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret, som hans

kroppskrafter och hälsotillstånd medger. Utredningen framhåller emellertid

med hänsyn till de fysiska och psykiska påfrestningarna vid arbete inom

den skadeavhjälpande verksamheten, att civilförsvarsplikten regelmässigt

ej bör tagas i anspråk i fråga om män över 60 år och kvinnor över 55 år.

Vidare framhåller utredningen att män inte bör inskrivas i civilförsvaret

före värnpliktsåldern, då den tid de i sådant fall kan sta till civilförsvarets

disposition i allmänhet blir förhållandevis kort.

I sitt huvudbetänkande berör utredningen möjligheterna att tillgodose

civilförsvarsstyrelsens och länsstyrelsernas behov av personal för krigsorganisationen

genom tjänsteplikt eller civilförsvar splikt och framhåller

härvid att i första hand tjänsteplikt bör ifrågakomma, i den mån personalbehovet

icke kan täckas med den ordinarie personalen eller genom rekrytering

från frivilliga försvarsorganisationer. Möjlighet bör emellertid enligt

utredningen finnas att med tillämpning av civilförsvarsplikten uttaga och

öva personal för tjänstgöring inom ifrågavarande myndigheters krigsorganisationer,

varvid utredningen främst åsyftar telefonister vid radiostationer,

ingående i länsstyrelsernas krigsorganisation.

I lagförslaget har utredningen emellertid icke upptagit någon sådan jämkning

i 11 § eller i 17 §, där inskrivning på förhand av civilförsvarspliktiga

för civilförsvarstjänst regleras, som skulle ge särskild anvisning om att

uttagning kan ske för tjänstgöring med stöd av civilförsvarsplikten i civilförsvarsstyrelsens

eller länsstyrelsernas krigsorganisationer.

Vad i propositionen nr 114/1959 upptagits och bifallits av riksdagen föranleder

icke någon ändring av förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Norrbottens lån framhåller att lagförslaget icke ger länsstyrelserna

erforderliga möjligheter att med tillämpning av civilförsvarsplikten

i mån av behov uttaga och öva biträdespersonal inom länsstyrelsernas

krigsorganisation.

Departementschefen

Även om den nya civilförsvarsorganisationen får en väsentligt mindre

omfattning i personellt hänseende än den nuvarande, är det uppenbart att,

för att personalbehovet skall kunna täckas, civilförsvarsplikt alltfort måste

gälla för envar, som är i stånd att göra en insats i civilförsvaret. Att märka

är att civilförsvarsplikten icke endast innebär skyldighet att i fred ingå i

civilförsvaret och att underkasta sig utbildning och övning utan även att i

krig ställa sig till förfogande för civilförsvarsverksamhet. Under beredskapstillstånd

och krig kan det, såsom framgår av propositionen nr 114/1959,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

bli aktuellt att i väsentlig utsträckning bygga ut civilförsvarsorganisationen

med personal, som icke uttagits redan i fred; även härvidlag har civilförsvarsplikten

sin stora betydelse för att trygga civilförsvarets tjänstduglighet.

Civilförsvarsplikten kan sålunda icke undvaras och jag anser det heller

icke tillrådligt att minska de civilförsvarspliktigas antal genom att sänka

åldersgränsen för civilförsvarspliktens upphörande. Däremot torde såsom

civilförsvarsutredningen framhållit skäl föreligga att icke i fred uttaga personal

i de övre åldersklasserna eller män strax före värnpliktsåldern för

utbildning och övning. Givetvis bör uttagningen ske så att den personal, som

utbildas och övas, kan behållas i civilförsvaret så länge som möjligt.

Vad beträffar spörsmålet om rekryteringen av viss personal till civilförsvarsstyrelsens

och länsstyrelsernas krigsorganisationer synes det knappast

nödvändigt att införa den av utredningen i huvudbetänkandet förordade

möjligheten att inskriva civilförsvarspliktiga för ifrågavarande tjänstgöring.

Personalbehovet, som torde vara förhållandevis ringa, synes nämligen i

krig kunna fyllas i första hand av frivilliga från de enskilda försvarsorganisationerna

och i andra hand med stöd av tjänsteplikt. I den mån

rekryteringen sker frivilligt, föreligger möjlighet att i fred utbilda och

öva personalen för uppgifterna i krig. Det må vidare erinras om att den

för alla civilförsvarspliktiga, vare sig de inskrivits i civilförsvaret eller ej,

gällande skyldigheten enligt 12 § 2 mom. tredje stycket i nya civilförsvarslagen

att deltaga i civilförsvarsövning, kan utnyttjas för övning av personal,

som avses under krig skola tagas i anspråk med tjänsteplikt för de

ifrågavarande uppgifterna. Såvitt gäller länsstyrelsernas krigsorganisationer

måste emellertid beaktas att deltagande i övning endast kan påfordras

i fråga om uppgifter, som har civilförsvarskaraktär.

12 §.

I vilken utsträckning civilförsvarsplikten får tagas i anspråk för tjänstgöring

vid civilförsvaret under beredskapstillstånd och under fredsförhållanden

regleras i förevarande paragraf. Enligt den nuvarande lydelsen skall

civilförsvarsplikt under beredskapstillstånd fullgöras i den omfattning som

är nödig med hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet samt till

behovet av utbildning och övning. När beredskapstillstånd ej råder får

civilförsvarspliktig icke tagas i anspråk för annat ändamål än utbildning

och övning och ej heller under längre tid än 30 timmar för varje kalenderår.

För civilförsvarspliktiga som genom inskrivning i civilförsvaret i förväg

uttagits till tjänstgöring gäller emellertid, att utbildnings- och övningstiden

får utsträckas till 60 timmar för kalenderår. Civilförsvarspliktiga, som inskrivits

för tjänstgöring i befälsbefattning, kan därjämte åläggas att medverka

vid förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning, som

prövas nödig. Paragrafen bemyndigar slutligen Konungen att meddela bestämmelser

om civilförsvarspliktens omfattning vid olika tidpunkter och

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

för olika grupper av civilförsvarspliktiga samt om de befälsbefattningar med

vilka följer skyldighet att medverka vid förberedelsearbete.

Civilförsvarsutredningen föreslår icke någon ändring i paragrafens regler

om civilförsvarspliktens omfattning under civilförsvarsberedskap. Beträffande

omfattningen under fredsförhållanden föreslår utredningen däremot

— i samråd med utbildningsutredningen såvitt gäller utbildning och övning

— dels den ändringen att utbildningsskyldighet skall åligga endast inskrivna

civilförsvarspliktiga, dels ändrade regler för den tid, under vilken

civilförsvarspliktiga skall vara skyldiga att undergå utbildning och deltaga

i övning. Härvidlag föreslås, att utbildningstiden i fred skall bestämmas

till högst 30 dagar, för högre befäl och särskilt kvalificerade specialister 60

dagar, allt räknat för hela den tid vederbörande är civilförsvarspliktig, samt

att tiden för skyldighet att deltaga i övning -— vilken skyldighet skall omfatta

alla civilförsvarspliktiga oberoende av inskrivning — skall bestämmas

till högst 60 timmar under varje följd av tre kalenderår. Utredningen föreslår

vidare den ändringen, att skyldigheten för vissa civilförsvarspliktiga att

medverka i förberedelsearbete slopas; detta arbete bör i stället utföras

av anställd personal.

I propositionen nr 114/1959 har riktlinjerna för omorganisationen avcivilförsvarets

utbildnings- och övningsverksamhet angivits med utgångspunkt

i att de inskrivna civilförsvarspliktigas skyldighet att undergå utbildning

och deltaga i övning regleras i enlighet med de båda utredningarnas

förslag. Riksdagen har i denna del icke haft någon erinran mot propositionen.

Utredningarnas förslag till nya grunder för beräkningen av utbildningsoch

övningstid motiveras med att den nuvarande lagregleringen ej medgivit

att inskriven personal ålägges att deltaga i utbildningskurser, som pågår

flera dagar i följd. Deltagandet i befälskurser, som anordnats centralt och

regionalt, har därför i praktiken blivit beroende av de civilförsvarspliktigas

medgivande. Till följd härav har befäl i vissa befattningar blivit otillräckligt

utbildat. En ändring anses oundgänglig, om civilförsvaret skall kunna

få den åsyftade effektiviteten.

I vilken omfattning civilförsvarsplikten i fred bör tagas i anspråk för utbildning

har utbildningsutredningen närmare undersökt och härvid upprättat

detaljerade förslag till utbildningsplaner — med angivande av utbildningstiden

i dagar och i vissa fall i timmar — för olika grupper civilförsvarspersonal.

Av undersökningen framgår att utbildningstiderna för det

alldeles övervägande antalet civilförsvarspliktiga kommer att kunna sättas

väsentligt kortare än de i lagförslaget angivna maximitiderna. För lägre

befäl torde sålunda utbildningstiden komma att röra sig mellan en och två

veckor och för manskap, som skall utbildas huvudsakligen genom deltidskurser,

mellan 40 och 50 timmar. Endast för den mest kvalificerade ledningspersonalen

ifrågakommer utnyttjande av de föreslagna maximitiderna.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

För utbildningen och övningen av undsättningskårernas värnpliktiga personal

skall enligt utredningarna gälla särskilda tider. Kårerna skall sammansättas

huvudsakligen av värnpliktiga, som överföres till civilförsvaret

vid en ålder av 28—35 år. Den tid, som dessa värnpliktiga bör vara skyldiga

att underkasta sig utbildning och övning i civilförsvaret, bör motsvara den

tid, de eljest skulle ha för repetitionsövning tjänstgjort vid krigsmakten,

d. v. s. högst 60 dagar för manskap och högst 80 dagar för befäl. Vad utredningarna

härvidlag föreslagit har förordats i propositionen nr 114/1959

och icke mött någon erinran från riksdagens sida.

Liksom hittills bör det enligt civilförsvarsutredningen ankomma på Konungen

att för olika tider och för olika grupper av civilförsvarspliktiga

meddela närmare bestämmelser om civilförsvarspliktens omfattning inom

den ram, som civilförsvarslagen uppdrager.

Remissyttrandena

Mot utformningen av reglerna om civilförsvarspliktens utnyttjande under

civilförsvarsberedskap har endast länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands

län någon erinran, i det de anser den föreslagna oförändrade lydelsen

alltför snävt begränsa möjligheterna att taga civilförsvarspliktiga i anspråk.

Sådan möjlighet föreligger nämligen endast om det är nödigt med hänsyn till

»pågående eller befarad fientlig verksamhet», medan enligt länsstyrelsernas

mening de största personalinsatserna torde komma att behövas för brandsläckning,

livräddning etc., sedan den fientliga verksamheten (bombanfallet)

upphört.

De föreslagna ändringarna i fråga om civilförsvarspliktens utnyttjande

under fredsförhållanden tillstyrkes av det stora flertalet remissinstanser. De

nya tiderna för skyldigheten för civilförsvarspliktiga i allmänhet att deltaga

i utbildning lämnas helt utan erinran. Däremot kritiseras i vissa yttranden

de föreslagna reglerna för skyldigheten att deltaga i övning. Civilförsvarsstyrelsen

föreslår sålunda att timantalet såvitt gäller högre befäl bestämmes

till åtminstone 120 under varje treårsperiod, varigenom detta befäl, som enligt

nya lagen ej skall vara skyldigt att deltaga i förberedelsearbetet, skulle

i övningens form kunna bli insatt i civilförsvarsplanläggning och göras förtroget

med sina krigsuppgifter. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det

icke lämpligt att övningsverksamhetens omfattning anges genom ett visst

antal övningstimmar för varje civilförsvarspliktig utan omfattningen bör i

stället göras beroende av ett bestämt krav på beredskap och funktionsduglighet

hos civilförsvaret. Med den av länsstyrelsen förordade metoden skulle

antalet övningar kunna variera inom de olika länen bl. a. med hänsyn till

dessas storlek och antalet tätorter.

Civilförsvarsutredningens förslag att skyldigheten att deltaga i förberedelsearbete

slopas kritiseras av länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län ävensom av civilförsvars
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

chefen i Göteborgs civilförsvarsområde och Sveriges civilförsvar sförbund,

vilka anser att behov föreligger av att kunna utnyttja civilförsvarsplikten för

det högre befälets medverkan i planläggningsarbetet. Civilförsvarsstyrelsen

delar däremot utredningens uppfattning att administrationens behov av

arbetskraft i fred bör tillgodoses med anställd personal.

Beträffande de särskilda tider för skyldighet att deltaga i utbildning och

övning, som föreslås gälla för undsättningskårernas värnpliktiga personal,

har endast överbefälhavaren haft något att erinra. I dennes yttrande föreslås

sålunda att lagtexten utformas så, att den värnpliktiga personalens skyldighet

att underkasta sig utbildning kommer att omfatta både den tid som

gäller för civilförsvarspliktiga i allmänhet och den tid, de värnpliktiga skulle

ha tjänstgjort vid krigsmakten. Förslaget motiveras med att det för befälsutbildning

är erforderligt med så lång utbildningstid.

Civilförsvarsstyrelsen och överbefälhavaren framhåller, att värnpliktig

personal enligt förslaget till ny organisation för civilförsvaret kommer att

ingå också i det lokala allmänna civilförsvaret, och hävdar att den särskilda

tid för utbildning och övning, som föreslås gälla för undsättningskårernas

värnpliktiga personal, bör äga giltighet också för värnpliktiga i det lokala

försvaret.

Länsstyrelsen i Hallands län anser det vara av betydelse för beredskapen

inom civilförsvaret att även de värnpliktiga, som inskrivits i undsättningskårerna,

kan inkallas till beredskapsövningar på sätt som angives i 27 §

2. värnpliktslagen, oaktat civilförsvarsberedskap icke anbefallts. Möjlighet

för Kungl. Maj :t att föreskriva sådana övningar bör därför öppnas genom

föreskrift i lagen.

Enligt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Kalmar län bör

lagen medge att repetitionsutbildning av inskrivna civilförsvarspliktiga anordnas.

Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde föreslår att

inskriven personal skall vara skyldig att inom ramen för övningstiden underkasta

sig även repetitions- och kompletteringsutbildning.

Departementschefen

Reglerna för civilförsvarspliktens ianspråktagande under civilförsvarsberedskap

torde, även om de med nuvarande avfattning icke bör tolkas så

snävt som några remissinstanser gjort, böra erhålla en jämkad lydelse för

att otvetydigt täcka de förhållanden, under vilka de civilförsvarspliktigas

insats påkallas.

Under fredsförhållanden bör liksom hittills civilförsvarsplikten icke få

utnyttjas för annat ändamål än utbildning och övning. Såsom jag framhållit

i ett tidigare avsnitt, bär möjlighet finnas att ställa civilförsvarets resurser

till förfogande för uppgifter, som icke har samband med rikets försvar,

exempelvis för räddning och hjälp vid naturkatastrofer. Civilförsvarets insats

torde härvid först och främst kunna omfatta den materiella och orga
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

nisatoriska sidan av hjälpverksamheten. I personellt hänseende torde man

däremot inom civilförsvaret vara hänvisad till frivilliga insatser, varvid

dessa väl kan tänkas bli samordnade såväl sinsemellan som med de ordinarie

samhällsorganens resurser genom att civilförsvarsorganisationen utnyttjas.

Jag är sålunda f. n. icke beredd att förorda någon utsträckning av

civilförsvarsplikten till att även innebära en skyldighet att under fredsförhållanden

ställa sig till förfogande för dylik verksamhet.

Genom riksdagens bifall till propositionen nr 114/1959 har riktlinjer fastställts

för civilförsvarets utbildnings- och övningsverksamhet, vilka i allt

väsentligt bygger på den förutsättningen att ramen för civilförsvarspliktens

utnyttjande för utbildning och övning under fredsförhållanden bestämmes

i enlighet med civilförsvars- och utbildningsutredningarnas förslag. Lagen

torde sålunda såsom huvudregel böra föreskriva att utbildningstiden under

tid, då civilförsvarsberedskap ej råder, får uppgå till högst 30 dagar för

inskrivna civilförsvarspliktiga i allmänhet och till 60 dagar för inskrivna

civilförsvarspliktiga, som krigsplacerats för tjänstgöring i högre befälsbefattning

eller i annan befattning vilken kräver särskilda insikter eller färdigheter.

Den tid, under vilken envar civilförsvarspliktig skall vara skyldig deltaga

i övning, bör i lagen angivas till högst 60 timmar under varje följd av

tre år. Härigenom uppdrages ramen för den enskilde civilförsvarspliktiges

skyldighet att deltaga i övning. Hur ofta civilförsvarsmyndigheterna skall

anordna övningar och dessas omfattning får självfallet bestämmas administrativt

under hänsynstagande till denna ram, vilket jag velat påpeka i

anledning av ett remissyttrande. Såsom angivits i propositionen nr 114/1959

bör i anslutning till övning kunna anordnas någon kortare genomgång med

tidigare utbildade civilförsvarspliktiga i syfte att säkerställa resultat av

övningen, utan att tjänstgöringen fördenskull blir att betrakta som utbildning.

Regelrätt repetitionsutbildning skall enligt riktlinjerna i propositionen

icke vidare förekomma.

För den värnpliktiga personalen i undsältningskårerna, på vilkas tjänstduglighet

särskilt stora krav ställes, skall enligt nämnda proposition gälla

särskilda regler i avseende å utbildnings- och övningstiden. Denna skall

sålunda icke understiga den — i allmänhet längre — tid som personalen

skulle ha tjänstgjort vid krigsmakten för utbildning och övning, om den ej

överförts till civilförsvaret. Är den för civilförsvarspliktiga i allmänhet gällande

utbildningstiden längre än den tid, som den värnpliktige skulle ha

tjänstgjort vid krigsmakten för utbildning och övning, bör dock den längre

tiden gälla enligt huvudregeln. Däremot finner jag det ej erforderligt att för

denna personal bestämma ramen för utbildnings- och övningstiden så vid,

att den — såsom föreslås i ett remissyttrande — skulle omfatta både den för

civilförsvarspliktiga i allmänhet gällande tiden och den tid, som den värnpliktige

skulle ha tjänstgjort vid krigsmakten. I vissa fall medför överflyttningen

till civilförsvaret likväl en utvidgning av den värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet.

exempelvis då han överföres till högre befälsbefattnintf i

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

civilförsvaret med 60 dagars utbildningstid, medan han som befäl vid krigsmakten

skulle ha varit skyldig att fullgöra endast en repetitionsövning om 40

dagar. Att märka är emellertid att någon ytterligare utbildning inom civilförsvaret

icke kan åläggas den till undsättningskårerna överförda värnpliktiga

personalen, om den vid värnpliktstidens slut omplaceras till det

lokala civilförsvaret. I detta hänseende blir alltså denna personal gynnsammare

ställd än de värnpliktiga, som efter fullgjord utbildning och övning

inom krigsmakten inskrives i civilförsvaret, när värnplikten upphör.

För övning av undsättningskårernas värnpliktiga personal bör gälla att

den för envar civilförsvarspliktig bestämda tiden får tagas i anspråk och i

mån av behov utökas med utbildningstid, som icke redan utnyttjats. Även

härvidlag kan sålunda överföringen till civilförsvaret innebära vidgad tjänstgöringsskyldighet

för de värnpliktiga i förhållande till vad som skulle ha

gällt för dem vid krigsmakten.

Den nu förordade möjligheten att taga civilförsvarspersonal i anspråk i

fred för utbildning och övning under längre tid än som gäller för civilförsvarspliktiga

i allmänhet har endast tagit sikte på undsättningskårernas

värnpliktiga personal. Emellertid förekommer det och kan framdeles möjligen

förekomma i än större utsträckning att värnpliktiga inskrives i civilförsvaret

och placeras på befälsposter eller i specialistbefattningar vid civilförsvarets

övriga enheter. Då det är angeläget att även i fråga om dessa

värnpliktiga ha en vid ram för utbildnings- och övningstid, bör samma

regler härvidlag gälla för den som för de värnpliktiga i undsättningskårerna.

De särskilda regler, enligt vilka utbildnings- och övningstiden i vissa fall

kan förlängas bör därför avse samtliga värnpliktiga, som överföres till civilförsvaret.

Enligt 27 § 2. värnpliktslagen kan värnpliktig, om Konungen med hänsyn

till krigsberedskapen så prövar nödigt, åläggas att utöver den regelmässiga

utbildningen fullgöra en eller flera beredskapsövningar om sammanlagt

högst 180 dagar. Det synes på grund av de stora anspråk på effektivitet och

beredskap, som ställs på civilförsvaret, vara en avgjord fördel — och det

är också från rättvisesynpunkt tillfredsställande — om den värnpliktiga

personalen kan tagas i anspråk under motsvarande tid i civilförsvaret. Om

beredskapsövningar anordnas vid krigsmakten, bör därför undsättningskårernas

värnpliktiga personal och den i civilförsvaret inskrivna värnpliktiga

personalen i övrigt kunna tagas i anspråk med civilförsvarsplikt för

utbildning och övning i motsvarande utsträckning utan att härför erfordras

att civilförsvarsberedskap påbjudes. I förevarande paragraf bör i detta

syfte upptagas föreskrift om att ifrågavarande värnpliktiga efter Konungens

beslut må åläggas tjänstgöring i civilförsvaret sammanlagt högst 180 dagar

utöver den utbildnings- och övningstid som eljest gäller, därest Konungen

beslutat att beredskapsövning enligt 27 § 2. värnpliktslagen må anordnas

vid krigsmakten.

Tjänstgöring, som i enlighet med nu förordade regler ålägges värnpliktiga

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

vid civilförsvaret, skall såsom torde ha framgått av det anförda, träda i

stället för den värnpliktiges tjänstgöring för utbildning och övning vid krigsmakten.

I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag att civilförsvarsplikten

icke bör få tagas i anspråk för att tillförsäkra civilförsvarsmyndigheterna

arbetskraft för planläggningsarbetet. Arbetsuppgifterna är otvivelaktigt av

den art, att de bör utföras av personal, som är knuten till civilförsvarsmyndigheterna

på grund av anställning. Den hittillsvarande föreskriften att

civilförsvarsplikten i vissa fall innebär skyldighet att medverka i civilförsvarets

förberedelsearbete bör därför utgå. Civilförsvarschefs och hans

ställföreträdares skyldighet att för sin uppgift undergå utbildning och deltaga

i övning samt följa beredskapsplanläggning och övriga civilförsvarsförberedelser

grundar sig på uppdraget att inneha befattningen och ej på

civilförsvarsplikten.

Liksom hittills bör det ankomma på Konungen att utfärda närmare bestämmelser

om i vilken omfattning civilförsvarsplikten vid olika tider och i

avseende å olika grupper civilförsvarspliktiga skall tagas i anspråk inom

den i lagen angivna ramen.

13 §.

Paragrafen är oförändrad.

14 §.

I paragrafen bemyndigas Konungen att meddela bestämmelser om befrielse

från fullgörande av civilförsvarsplikt. Bemyndigandet har hittills

icke utnyttjats. Civilförsvarsutredningen föreslår att paragrafen oförändrad

överföres till den nya lagen. Den sakkunnige för utredning av frågan om

beaktande av samvetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst och beredande

av möjlighet till särskild tjänstgöring åt personer, som hyser sådana samvetsbetänkligheter,

föreslår däremot att i paragrafen skall införas föreskrift

om att Konungen, om synnerliga skäl därtill föranleder, skall äga meddela

civilförsvarspliktig tillstånd att fullgöra sin civilförsvarsplikt genom att utföra

arbete utom civilförsvaret (ersättningstjänst). Till detta stadgande

skall enligt utredningsmannen ansluta sig bl. a. föreskrifter om att ersättningstjänst

skall fullgöras genom arbete inom den civila sjukvården eller

annat civilt arbetsområde, där vid krig eller beredskapstillstånd finnes angeläget

behov av personalförstärkning, samt att civilförsvarspliktig, som

första gången ingivit ansökan om tillstånd till ersättningstjänst, skall, intill

dess Konungen prövat ansökningen, vara fri från skyldighet att tjänstgöra

i civilförsvaret samt från skyldighet att inställa sig för inskrivning i detta.

Rörande innebörden av nuvarande stadgande i 14 § anför utredningsmannen

att det av förarbetena till lagen framgår att bemyndigandet ej varit

avsett att begagnas för sådana fall, då den civilförsvarspliktige åberopar

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

79

samvetsbetänkligheter. Ett uttalande av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,

att det kunde vara lämpligt att meddela viss befrielse från fullgörande

av folkskyddsplikt, exempelvis då vederbörande av samvetsbetänkligheter

icke ville bära vapen, torde närmast ha avsett tjänstgöring i hemvärnet, som

enligt de sakkunnigas förslag skulle inordnas i folkskyddet. Utredningsmannen

konstaterar sålunda att civilförsvarsplikten i förevarande hänseende

är absolut och erinrar om att 9 kap. civilförsvarslagen upptar straffbestämmelser

för sådana fall, då någon undandrager sig att fullgöra civilförsvarsplikt.

Utredningsmannen har undersökt i vilken omfattning det förekommit

att civilförsvarspliktiga åberopat samvetsbetänkligheter och finner antalet

sådana fall vara ej obetydligt. Det alldeles övervägande antalet samvetsömma

har tillhört sekten Jehovas vittnen; i ett fåtal fall —• 5 av omkring

250 — har de ej tillhört någon särskild sammanslutning. Utredningsmannen

antar att samvetsbetänkligheterna i dessa fem fall hänfört sig till en

allmänt radikalpacifistisk åskådning. Av undersökningen har tillika framgått

att det i ej ringa utsträckning varit möjligt att bereda de samvetsömma

sådant arbete inom civilförsvaret, som de kunnat godtaga. Bland dem, som

icke accepterat någon som helst tjänstgöring inom civilförsvaret, återfinnes

företrädesvis Jehovas vittnen.

Utredningsmannen upptar till en början i enlighet med utredningsdirektiven

spörsmålet hur likställighet mellan värnpliktiga och civilförsvarspliktiga

i fråga om beaktandet av samvetsbetänkligheter bör åvägabringas.

Härvid erinrar utredningsmannen om att undantagsställningen för värnpliktiga

med samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring begränsats

till befrielse från skyldighet att bära vapen. Lagen har visserligen medgivit

att vapenfri värnpliktig kan beordras att utföra civilt arbete utom krigsmakten,

men de samvetsömma har icke någon lagstadgad rätt att befrias

från att fullgöra sin vapenfria tjänst vid krigsmakten. Inom civilförsvaret

förekommer vapentjänst endast inom ordnings- och bevakningstjänsten.

Sjukvårdstjänsten samt utrymnings- och socialtjänsten är av utpräglat humanitär

art och i brandtjänsten placeras huvuddelen av de samvetsömma

värnpliktiga, som får fullgöra sin tjänstgöring utom krigsmakten. Från rent

principiell synpunkt finner utredningsmannen det därför kunna hävdas att

det för att vinna den önskvärda likställigheten är tillfyllest att samvetsbetänkligheter

beaktas endast såvitt angår tjänstgöring i ordnings- och bevakningstjänst.

Denna fråga torde emellertid, framhåller utredningsmannen,

redan vara löst i praktiken genom alt man i förekommande fall vid

inskrivningen tar hänsyn till den civilförsvarspliktiges inställning till bruket

av vapen och placerar honom inom annan tjänstegren än ordnings- och

bevakningstjänsten.

I fortsättningen överväger utredningsmannen, huruvida möjlighet bör

öppnas att på grund av samvetsbetänkligheter befria från civilförsvarstjänst

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

över huvud taget, men finner sig böra avstyrka att regler av sådan innebörd

införes. För sitt ställningstagande härvidlag anför utredningsmannen följande

skäl.

Ett så långt gående hänsynstagande skulle betyda att samvetsnöd skulle

kunna åberopas även gentemot tjänstgöring t. ex. i de utpräglat humanitära

tjänstegrenarna inom civilförsvaret, nämligen sjukvårdstjänst samt utrymnings-

och socialtjänst, och skulle innebära ett avsteg från de principer som

låg till grund för lagstiftningen om vapenfria värnpliktiga. En så radikal

ändring av civilförsvarslagen skulle rubba grundvalen för lagen om vapenfria

värnpliktiga -— enligt vilken flertalet samvetsömma hänvisas till just

civilför svar stjänst — och kan icke äga rum utan samtidig ändring av sistnämnda

lag.

Att förebära samvetsnöd som grund för befrielse från de rent humanitära

tjänstegrenarna skulle —---vara förnuftsmässigt orimligt och etiskt

oförsvarligt.

Vad angår de praktiska konsekvenserna av införandet av en rätt till befrielse

från civilförsvarsplikt har civilförsvarsstyrelsen uppgivit att tillgången

på personer, som är lämpliga för uppgifter inom civilförsvaret, är

begränsad i jämförelse med behovet. Av detta skäl synes det vara mindre

välbetänkt att införa regler, vilka kan vara ägnade att ytterligare minska

tillgången. Även om hittills civilförsvarsvägran av samvetsskäl ej förekommit

i större utsträckning, synes det nämligen, om de samvetsömma tillerkännes

rätt till befrielse från civilförsvarstjänst, vara att befara att civilförsvarsvägrarnas

antal komme att öka, varigenom försvarets intressen

kunde betänkligt eftersättas.

Utredningsmannen finner sålunda, att de problem, som det här är fråga

om, i första hand bör — såsom redan sker i enlighet med anvisningar, som

civilförsvarsstyrelsen utfärdat — lösas genom att civilförsvarsmyndigheterna

vid uttagningen av personalen tar hänsyn till de samvetsömmas

önskemål i fråga om tjänstgöringens art. Några författningsbestämmelser

härom har utredningsmannen dock ej föreslagit, då han förklarar sig förutsätta

att de samvetsömmas önskemål blir beaktade utan att det är särskilt

föreskrivet.

Emellertid framhåller utredningsmannen att det torde kunna befaras att

en del samvetsömma alltjämt kommer att vägra tjänstgöring av varje slag

inom civilförsvaret, och han finner det påkallat att med hänsyn till dem

göra det möjligt att i viss mån beakta samvetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst

över huvud taget genom att införa en ersättningstjänst utom

civilförsvaret. Härom anför utredningsmannen.

Dels torde det---, ehuru samvetsbetänkligheter mot en huvudsak
ligen

humanitärt inriktad verksamhet ej i och för sig är värda beaktande,

stundom kunna te sig stötande att för civilförsvarsvägran bestraffa personer,

vilka anser sig handla efter sitt samvetes bud. Sådana bestraffningar

torde också kunna medföra att de bestraffade kommer att framstå som

martyrer, vilket kan vara skadligt för andan inom civilförsvaret.

Dels torde det ofta kunna ifrågasättas huruvida icke personer, vilka åbe
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

ropar samvetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst, på grund av sitt psyke

eller sin samhällsinställning äro olämpliga för sådan tjänst.

Med avseende å sådana samvetsömma, vilka uppger sig icke kunna godtaga

något slags arbete inom civilförsvaret, har utredningen ansett sig böra

föreslå att de, om synnerliga skäl därtill föranleder, av Konungen skall

kunna medgivas tillstånd att fullgöra sin civilförsvarsplikt genom att utföra

arbete utom civilförsvaret. Såsom benämning på sådan tjänstgöring har utredningen

med tanke på tjänstgöringens karaktär av substitut för tjänstgöring

i civilförsvaret föreslagit termen ersättningstjänst.

Därest som betingelse för att erhålla tillstånd att fullgöra civilförsvarsplikt

genom ersättningstjänst uppställes att synnerliga skäl skall vara för

handen, betonas bestämmelsens karaktär av undantagsregel. Tillstånd synes

böra meddelas blott när omständigheterna är sådana att det är motiverat

med hänsyn till såväl den civilförsvarspliktiges förhållanden som tillgången

på personal inom vederbörande civilförsvarsområde. Det synes sålunda böra

bero på en med hänsyn till nyss nämnda båda faktorer företagen lämplighetsavvägning

från fall till fall, om tillstånd skall meddelas.

Vidkommande arten av det arbete, som sålunda föreslås skola kunna träda

i stället för civilförsvar stjänstgöring, synes följande krav böra uppställas.

1. Arbetet bör vara sådant att den civilförsvarspliktige därigenom kan beredas

en viktig beredskapsuppgift.

2. Arbetet bör ej vara av så lindrig art, att arbetets beskaffenhet inbjuder

till civilförsvarsvägran.

3. Den tid, under vilken den civilförsvarspliktige tages i anspråk för det

ifrågavarande arbetet, bör vara lika lång som den tid, under vilken civilförsvarspliktiga

i allmänhet sättes att fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret.

Såsom den längsta tid, under vilken den civilförsvarspliktige får tagas i

anspråk per år, har därför föreslagits samma antal timmar, som gäller beträffande

i civilförsvaret inskriven personal.

Såsom tänkbara områden för ersättningstjänsten nämner utredningsmannen

uppgifter för den allmänna samfärdselns upprätthållande, barnavården

och hemhjälpsverksamheten. Med hänsyn till att det största behovet av personal

för civila beredskapsuppgifter föreligger inom sjukvården anser utredningsmannen

emellertid, att detta arbetsområde främst bör komma

i fråga. Efter undersökning av de praktiska förutsättningarna för att anordna

ersättningstjänst inom den allmänt civila hälso- och sjukvården förordar

utredningsmannen att ersättningstjänsten utformas såsom sjukvårdsutbildning

i Svenska röda korsets regi.

Från Röda korset har utredningsmannen inhämtat yttrande rörande organisationens

villighet och förutsättningar att anordna ersättningstjänsten.

Röda korset har härvid förklarat sig vilja anordna kursutbildningen under

förutsättning alt deltagandet sker frivilligt. I anledning av förbehållet föreslår

utredningsmannen en viss modifiering av de eljest gällande sanktionerna

för civilförsvarsplikten. Utredningsmannen anför härutinnan.

Röda korsets åtagande att anordna den föreslagna kursutbildningcn har

--- — skett under förbehåll att deltagandet i utbildningen skall vara frivilligt.

Emellertid är uppenbart att vägran att inställa sig till tjänstgöring

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 5

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

samt andra förseelser, begångna under ersättningstjänst, böra bestraffas

i samma mån som de beivras, då de begås under civilförsvarstjänstgöring.

Röda korsets önskemal beträffande frivilligt deltagande synes dock såtillvida

böra beaktas att tredskande samvetsömma icke jämlikt 87 § civilförsvarslagen

tvångsvis skola inställas till tjänstgöring. Utredningen har

därför avstått från att föreslå att reglerna i 87 § skola göras tillämpliga på

civilförsvarspliktiga, som erhållit tillstånd till ersättningstjänst. Vidare synes

i administrativ väg böra införas bestämmelser av innebörd att den som

straffats för vägran att deltaga i ersättningstjänst, anordnad av Röda korset,

icke vidare skall inkallas till sådan tjänstgöring.

Beträffande förfarandet vid prövning av ansökan om tillstånd att fullgöra

ersättningstjänst föreslår utredningsmannen att ansökan skall ingivas till

civilförsvarschefen. Denne bör, om det finnes påkallat, kalla den civilförsvarspliktige

för samtal och bör därvid söka utröna möjligheterna att bereda

honom sådan tjänstgöring inom civilförsvaret, som han från samvetssynpunkt

kan godtaga. Vidhåller emellertid den civilförsvarspliktige sin ansökan,

skall civilförsvarschefen översända denna jämte eget yttrande till

Kungl. Maj :t, som beslutar i ärendet.

Utredningsmannen föreslår slutligen att civilförsvarslagens straffbestämmelser

i fråga om olovligt undanhållande från tjänstgöring, lydnadsbrott

m. m. skall göras tillämpliga även å den, som fullgör ersättningstjänst.

Remissyttrandena

Enighet råder beträffande principen att hänsyn skall tagas till samvetsbetänkligheter

mot tjänstgöring, som medför skyldighet att bära vapen.

Även om några remissinstanser ger uttryck åt tvivel, huruvida de civilförsvarspliktiga,

som nu är i fråga, i nämnvärd utsträckning kommer att

acceptera annan av samhället ålagd tjänstgöring av betydelse för samhället

under beredskap och krig, godtar dock flertalet remissinstanser förslaget att

befrielse från tjänstgöring i civilförsvaret skall kunna

medgivas mot att den civilförsvarspliktige i stället fullgör ersättningstjänst

utom civilförsvaret. Civilförsvarsstyrelsen sammanfattar sin principiella

inställning sålunda, att samvetsbetänkligheter, som bevisligen grundar sig

på religiös övertygelse eller liknande, bör kunna medföra befrielse från

civilförsvarstjänstgöring eller utbildning härför, i den mån personalrekryteringen

till civilförsvaret icke härigenom äventyras. Därmed avser dock icke

styrelsen, att samvetsbetänkligheter bör medföra total befrielse från civilförsvarsplikten.

I likhet med utredningsmannen anser styrelsen nämligen,

att en person som av samvetsnöd vägrar göra någon tjänst inom civilförsvaret,

även sådan tjänst som är av klart civil och humanitär natur, rimligen

bör kunna åläggas att utföra ett motsvarande arbete av social beskaffenhet

utanför civilförsvaret. Visserligen är skillnaden mellan exempelvis

sjukvård inom civilförsvaret och sjukvård utom civilförsvaret obefintlig

eller oväsentlig, men om samvetet omöjliggör för någon att på något sätt

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

arbeta inom civilförsvaret, synes den av utredningsmannen föreslagna utvägen

med ersättningstjänst vara en kompromiss, som tillgodoser såväl

etiska som praktiska synpunkter. Civilförsvarsutredningen framhåller att

samvetsbetänkligheter, om de finnes grundade på en allvarlig uppfattning,

bör beaktas i den omfattning, som från samhällets synpunkt kan

anses rimlig. Detta synes böra innebära, att om den civilförsvarspliktige av

dylika skäl vägrar att deltaga i verksamhet, som kräver vapentjänst, bör

han i första hand hänvisas till annan tjänst inom civilförsvaret. Vid vägran

att över huvud fullgöra tjänst inom civilförsvaret bör befrielse härifrån förbindas

med skyldighet att fullgöra sådan ersättningstjänst, som kan ha betydelse

för det allmänna.

Med viss reservation för de förutsättningar, under vilka befrielse skall

kunna meddelas, tillstyrkes förslaget också av Frikyrkliga samarbetskommittén,

som finner förslaget om ersättningstjänst innebära ett från kommitténs

utgångspunkter avgjort framsteg. Kommittén vänder sig dock mot att

tillstånd till ersättningstjänst skall kunna meddelas endast om det kan anses

påkallat med hänsyn såväl till civilförsvarets personalbehov som den

civilförsvarspliktiges förhållande. Det är enligt kommittén icke möjligt att

på en gång vilja taga hänsyn till samvetsbetänkligheter och att göra sådant

hänsynstagande beroende av civilförsvarets personalbehov, enär någon relation

mellan samvetsbetänkligheterna och civilförsvarets personalbehov icke

finnes.

En mera kritisk inställning till förslaget kommer till uttryck i yttrandet

av länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen erinrar om att det enligt

gällande anvisningar för inskrivning i civilförsvaret i möjligaste mån skall

tagas hänsyn till den civilförsvarspliktiges önskemål i fråga om avsedd

tjänstgörings art, varvid som exempel på skäl, som bör beaktas av civilförsvarschefen,

nämnes bl. a. betänkligheter av religiös eller därmed jämställd

natur mot viss tjänstgöring. Då möjlighet således redan finnes att placera

den civilförsvarspliktige inom rent humanitära tjänstegrenar såsom

sjukvårdstjänst samt utrymnings- och socialtjänst, sätter länsstyrelsen i

fråga om ytterligare bestämmelser kan vara erforderliga. Länsstyrelsen finner

emellertid i likhet med utredningen det vara önskvärt, att civilförsvarspliktiga,

vilka åberopar samvetsbetänkligheter mot varje slag av civilförsvarstjänst,

beredes möjlighet att fullgöra sin civilförsvarsplikt utom civilförsvaret.

Några remissinstanser uttalar sig för att den i praxis utbildade valfriheten

mellan olika tjänstegrenar inom civilförsvaret lagfästes. I denna riktning

uttalar sig länsstyrelsen i Malmöhus län, som också tillstyrker förslaget om

ersättningstjänst med reservation för lagtextens utformning. Länsstyrelsen

finner sålunda, att i lagen bör i stället för kravet på »synnerliga skäl» angivas

de grunder på vilka befrielse från civilförsvarstjänst skall kunna

medgivas.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Starka betänkligheter mot införandet av befrielse från all civilförsvarstjänst

uttalar överståthållarämbetet, som förklarar sig obetingat dela den

sakkunniges uppfattning, att det är förnuftsmässigt orimligt och etiskt oförsvarligt

att förebära samvetsnöd som grund för befrielse från de rent humanitära

tjänstegrenarna. Ämbetet anför.

_ Elntigt överståthållarämbetets mening borde det vara tillfyllest att alltjämt

följa den praxis, som redan tillämpas, nämligen att för civilförsvarsphktig

medgiva viss valfrihet inom civilförsvarets ram, därvid civilförsvarspliktig

icke mot uttalade samvetsbetänkligheter, som finnas grundade, inskrives

i den vapenbärande tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst.

Med hänsyn till vad i det remitterade betänkandet uppgives därom, att det

på vissa håll mött svårigheter att på överenskommelsens väg ordna ett såförfarande,

bör den berörda valfriheten lagfästas. Mot en vidsträcktare

rätt till befrielse från civilförsvarsplikt hyser överståthållarämbetet av antydda

skäl starka betänkligheter.

Invändningar av olika slag framföres beträffande arten av den

föreslagna ersättningstjänsten samt sättet för dess

fullgörande.

Civilförsvarsstyr elsen, arbetsmarknadsstyrelsen och civilförsvarsutredningen

hävdar att ersättningstjänsten i fred ej bör avse utbildning för någon

bestämd beredskapsuppgift utan i stället gå ut på en ren arbetsinsats i samhällets

tjänst.

Vad gäller sättet för ersättningstjänstens fullgörande anser medicinalstyrelsens

sjukvårdsberedskapsnämnd att detta måste bestämmas från fall till

fall efter ingående prövning av den civilförsvarspliktiges lämplighet och

personliga kvalifikationer i övrigt. Nämnden förutsätter att endast sådan

samvetsöm civilförsvarspliktig hänvisas att fullgöra ersättningstjänst hos

Röda korset, som uttryckt önskemål härom eller eljest samtyckt härtill.

Röda korset förklarar sig icke vara berett att åtaga sig utbildning under

de villkor som utredningsmannen föreslagit, då dessa strider mot den för

Röda korsets verksamhet grundläggande principen om frivillighet. Organisationen

är emellertid villig att åtaga sig utbildningen, om garantier skapas

för att deltagandet i kurserna verkligen blir frivilligt. Skulle det befinnas

nödvändigt att sanktionera deltagandet med straffbestämmelser, bör utbildningen

omhänderhavas av statlig myndighet.

I likhet med den sakkunnige anser överståthållarämbetet sjukvårdskurser

vara en lämplig form för utbildning av ersättningstjänstskyldiga men vänder

sig mot utredningsmannens förslag att en civilförsvarsvägrare, sedan

han en gång bestraffats för utevaro, i praktiken skulle kunna undgå såväl

civilförsvarstjänst som ersättningstjänst. Svårigheterna synes ämbetet kunna

undvikas genom att kurserna äger rum helt i statlig regi med tillämpning av

samma tvångsmedel och påföljder för tredskande, som gäller beträffande

tjänstgöring inom civilförsvaret.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

85

Även civilförsvarsutredningen vänder sig mot utredningsmannens förslag

om sådana regler att bestraffning i själva verket skulle komma att innebära

att den civilförsvarspliktige köpte sig fri från vidare civilförsvarstjänst.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har intet att erinra mot att ersättningstjänsten

anordnas inom den civila sjukvården men sätter i fråga, om de

samvetsömma verkligen kommer att acceptera den föreslagna sjukvårdsutbildningen

i Röda korsets regi med hänsyn till att organisationen i vissa

fall har nära anknytning till det militära försvaret. Från praktisk synpunkt

framhåller länsstyrelsen vidare att kurser mera sällan torde kunna anordnas

lokalt, varför ej ringa kostnader för resor och förläggning ofta torde

uppkomma. Länsstyrelsen föreslår därför att ersättningstjänsten även får

utföras som mindre kvalificerad biträdestjänst vid sjukvårds- och socialvårdsinrättningar

samt inom hemhjälpsverksamheten. Inom sådan verksamhet

skulle den civilförsvarspliktige i regel icke behöva lämna hemorten och

ej heller behöva genomgå särskild utbildningskurs utan omedelbart kunna

utföra förelagt arbete.

Åtskilliga remissinstanser anser att ersättningstjänsten till tiden bör

göras längre än den jämförbara civilförsvarstjänsten. Hit hör civilförsvarsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna

i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Örebro län.

Däremot uttalar sig länsstyrelsen i Stockholms län mot en dylik förlängning

av tjänstgöringstiden.

I fråga om förfarandet vid tillståndsprövningen anser

länsstyrelsen i Stockholms län, att dylika ärenden icke är av den beskaffenhet

att de normalt skall behöva handläggas av Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen

är emellertid ej främmande för att Kungl. Maj:t förbehåller sig beslutanderätt

under en viss övergångstid i avbidan på erfarenheter. Ärendena bör därefter

decentraliseras till underordnade myndigheter, förslagsvis länsstyrelserna.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om det icke är lämpligt att meddela

särskilda bestämmelser angående arten och omfattningen av den utredning,

som skall utgöra underlaget för tillståndsprövningen hos Kungl. Maj:t. Sådana

bestämmelser synes ämbetet vara ägnade att redan genom sin förefintlighet

minska antalet helt omotiverade ansökningar om rätt till ersättningstjänst.

Enligt Frikyrkliga samarbetskommittén bör det övervägas att i stället för

att kräva den samvetsömmes personliga inställelse inför civilförsvarschefen

utnyttja den redan förefintliga institutionen med utredningsmän, som har

att biträda vid prövningen av ansökningar om vapenfri tjänst. En föreskrift

att dessa skall anlitas för alt avgiva yttrande skulle innebära en större

tryggbet såväl för civilförsvarschefen som för de civilförsvarspliktiga.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Departementschefen

Liksom för närvarande torde i paragrafen böra stadgas att Konungen

äger meddela bestämmelser om befrielse från fullgörande av civilförsvarsplikt.

Härigenom bibehålies den hittillsvarande möjligheten att i administrativ

ordning meddela generella beslut om att exempelvis vissa befattningshavare,

vilka bör få odelat ägna sig åt sina ordinarie arbetsuppgifter med

hänsyn till dessas betydelse för samhället även under beredslcapstillstånd

och krig, icke skall få tagas i anspråk inom civilförsvaret. Att stadgandet

icke avses utgöra ett bemyndigande för Konungen att meddela föreskrifter

om befrielse från civilförsvar stjänstgöring på grund av samvetsbetänkligheter

mot sådan tjänstgöring bör i fortsättningen komma till uttryck i

paragrafen.

I sistnämnda fråga har hittills föreskrifter saknats. Någon möjlighet till

befrielse från civilförsvarstjänstgöring på grund av samvetsbetänkligheter

har sålunda ej förelegat. Häri har reglerna för civilförsvarsplikten skilt sig

från motsvarande regler för värnplikten, vilka genom särskild lagstiftning

modifierats med hänsyn till sådana värnpliktiga, för vilka bruk av vapen

mot annan skulle medföra djup samvetsnöd. Dessa värnpliktiga kan efter

särskild prövning erhålla tillstånd att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring

såsom vapenfria värnpliktiga, varvid tjänstgöringen kan anordnas förutom

lom vapenfri tjänst inom krigsmakten även som tjänstgöring i civilförsvaret

eller som annat civilt arbete för statens eller kommuns räkning. Att liknande

bestämmelser ej meddelats på civilförsvarets område har sin grund

i att civilförsvarets verksamhet väsentligen är inriktad på humanitära uppgifter.

Vapentjänst förekommer sålunda endast inom ordnings- och bevakningstjänsten.

Det kan anmärkas att huvuddelen av de vapenfria värnpliktiga,

som hänvisas till civilförsvaret, tilldelas brandtjänsten.

Självfallet kan man ställa anspråk på att sådana samvetsbetänkligheter,

som respekteras av samhället när det gäller värnpliktstjänstgöring, också

skall respekteras då fråga är om civilförsvarstjänstgöring. De samvetsbetänkligheter,

som på värnpliktens område ansetts förtjänta av respekt och motivera

en undantagsställning för den som hyser betänkligheterna, hänför sig

till religiös eller etisk övertygelse om det orätta i att döda, och undantagsställningen

sträcker sig i princip endast så långt, att den samvetsömme befrias

från skyldigheten att bära vapen. Någon rätt till befrielse från skyldigheten

att över huvud taget göra en insats inom krigsmakten föreligger

däremot ej, ehuru ersättningstjänstgöring kan anordnas utom krigsmakten

om förhållandena påkallar detta. I första hand ifrågakommer dock enligt

lagen om vapenfria värnpliktiga tjänstgöring inom krigsmakten för dessa.

När det gäller civilförsvarsplikten bör enligt min mening en mot reglerna

för samvetsömma värnpliktiga svarande ordning införas så långt det kan

anses erforderligt. Detta betyder, såvitt gäller själva principen, att icke

heller inom civilförsvaret någon bör mot sin på religiös eller etisk grund

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

byggda övertygelse tvingas att bära vapen mot annan. Såsom jag nyss angivit

förekommer vapentjänst endast inom ordnings- och bevakningstjänsten

och för att skapa principiell likformighet är det därför tillräckligt att införa

en rätt för den, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup

samvetsnöd, att få fullgöra sin civilförsvarsplikt inom annan tjänstegren. I

praxis har man utan uttryckligt stöd av lag i allmänhet förfarit så, att den

som haft samvetsbetänkligheter mot vapentjänst uttagits till tjänstgöring

inom annan tjänstegren än ordnings- och bevakningstjänsten. Utredningsmannen

har med hänsyn till denna praxis icke funnit lagbestämmelser erforderliga

på denna punkt. För egen del anser jag emellertid att frågan,

huruvida någon skall kunna mot sitt samvete tvingas att bruka vapen mot

annan eller ej, är så betydelsefull, att man ej bör underlåta att reglera den

i lag. Jag förordar sålunda, att i förevarande paragraf stadgas, att civilförsvarspliktig,

för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup

samvetsnöd, icke må åläggas tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten.

Däremot kan jag icke ansluta mig till utredningsmannens förslag att möjlighet

skulle öppnas att befria samvetsömma från all tjänstgöring inom civilförsvaret

och i stället anordna särskild ersättningstjänst för dem utanför

civilförsvaret. Redan den omständigheten att Röda korset, där ersättningstjänsten

enligt förslaget skulle anordnas, icke är berett att påtaga sig uppgiften

så länge ersättningstjänsten grundar sig på tvång gör att förslaget

icke kan realiseras. Mitt ställningstagande grundar sig emellertid främst på

den omständigheten att civilförsvarets verksamhet är — bortsett från ordnings-

och bevakningstjänsten — klart inriktad på att rädda liv och egendom,

låt vara att denna verksamhet ingår som ett led i försvaret av vårt folk.

Under sådana förhållanden kan jag icke finna det påkallat att göra någon

eftergift för dem som icke vill medverka i civilförsvaret över huvud taget

och, såvitt nu är i fråga, bereda dem en undantagsställning genom att anordna

en särskild form för fullgörandet av civilförsvarsplikten. Jag hyser dessutom

starka tvivel huruvida en ersättningstjänst över huvud taget skulle

komma i praktisk tillämpning i nämnvärd utsträckning. Även denna tjänst

måste självfallet anordnas på områden, där samhällets behov av en arbetsinsats

är påtagligt; det låter sig icke gärna tänka att samhället skulle anordna

en ersättningstjänst som vore onyttig eller likgiltig för det allmänna. Anordnas

sålunda ersättningstjänsten på samhällsviktiga områden är det

uppenbart att tjänstens fullgörande blir särskilt viktigt under krig. Den

samvetsömme civilförsvarspliktige skulle följaktligen även inom ersättningstjänsten

bidraga till försvarsansträngningarna; konsekvensen härav är

att han torde komma att vägra att fullgöra även ersättningstjänsten. Jag

finner det sålunda föga sannolikt att de civilförsvarsplikliga, som vägrar

civilförsvarstjänstgöring på grund av radikalpacifistisk övertygelse, skulle

komma att acceptera ersättningstjänst. Och de civilförsvarspliktiga, som på

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

religiös grund vägrar civilförsvar stjänstgöring över huvud taget — med

något enstaka undantag tillhörande sekten Jehovas vittnen — vägrar, därför

att dé icke erkänner den världsliga staten och dess rätt att taga dem i anspråk.

Ej heller dessa civilförsvarspliktiga torde därför komma att underkasta

sig ersättningstjänst. Undantagsställningen för civilförsvarspliktiga

med samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring inom civilförsvaret bör sålunda

enligt min mening begränsas till att de skall kunna befrias från tjänstgöring

inom den tjänstegren, där beväpning förekommer, nämligen ordnings- och

bevakningstjänsten.

Det kan sålunda förutses att civilförsvarspliktiga även i fortsättningen

i undantagsfall kan komma att ådömas straff för vägran att tjänstgöra. För

att undvika att bestraffning inträder opåkallat ofta torde i administrativ

ordning böra föreskrivas, att förnyat inkallande av den, som dömts för vägran

att fullgöra civilförsvarstjänstgöring, icke må ske med mindre särskilt

beslut härom föreligger. Denna prövning torde böra ankomma på Konungen.

Efter omorganisationen av civilförsvaret kommer dess personalbehov att

minska avsevärt och för ett mycket stort antal civilförsvarspliktiga blir det

icke aktuellt med någon tjänstgöring i civilförsvaret, åtminstone ej under

fredsförhållanden. Med hänsyn härtill synes förfarandet vid prövningen av

frågan, huruvida samvetsbetänkligheterna är allvarligt grundade, kunna

anordnas betydligt enklare än när det gäller samvetsbetänkligheter på

värnpliktens område. Helt formlöst bör prövningen dock ej ske, då frånvaron

av alla formaliteter kan tänkas medföra obefogade invändningar om

samvetsbetänkligheter och föranleda alltför stor ojämnhet i tillämpningen.

Med hänsyn till de nämnda omständigheterna anser jag det tillfyllest, om

det krävs av den, som anför samvetsbetänkligheter, endast att han genom

intyg av minst två trovärdiga personer gör det sannolikt att hans samvetsbetänkligheter

är allvarligt grundade. Prövningen bör anförtros vederbörande

civilförsvarsmyndighet.

Ansökan om befrielse från tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten

bör, då den första gången ingives, på motsvarande sätt som på

värnpliktens område föranleda att den civilförsvarspliktige ej får åläggas

tjänstgöring inom nämnda tjänstegren, intill dess ärendet slutligt avgjorts.

15 §.

I förevarande paragraf har i enlighet med civilförsvarsutredningens förslag

endast vidtagits den ändringen att civilförsvarspliktig skall vara skyldig

att på anmaning jämväl av länsstyrelsen lämna i paragrafen avsedda

upplysningar. Ändringen sammanhänger med överflyttningen till länsstyrelserna

av civilförsvarets administration i fred.

16 §.

För närvarande gäller enligt denna paragraf den begränsningen i civilför
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

svarspliktigs skyldighet att inställa sig efter kallelse till tjänstgöring att

han icke behöver inställa sig om han vid mottagandet av kallelsen vistas utom

civilförsvarsområdet och icke utan avsevärd olägenhet kan inställa sig på

utsatt tid. Han skall då i stället anmäla förhindret.

Civilförsvarsutredningen föreslår att begränsningen borttages, så att endast

laga förfall får åberopas som hinder för inställelse. Laga förfall skall

anmälas så snart ske kan till den myndighet som utfärdat kallelsen. Förslaget

motiveras av utredningen med att en effektiv skadeavhjälpande organisation

fordrar att personalen inställer sig oavsett vistelseort, varjämte

utredningen framhåller att de skäl, som föranlett den hittillsvarande begränsningen

i inställelseskyldigheten icke har samma styrka vid en övergång

till större civilförsvarsområden.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna har endast civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde

haft någon erinran mot paragrafen i det han föreslagit

att laga förfall bör anmälas »ofördröjligen» i stället för »så snart ske kan».

Departementschefen

Med hänsyn till den fastare organisation som civilförsvaret avses få enligt

de nya planerna torde det vara lämpligt att skärpa inställelseskyldigheten

på sätt civilförsvarsutredningen föreslagit. Laga förfall bör anmälas så snart

det kan ske, d. v. s. så snart den förfallsgrundande omständigheten ej hindrar

den kallade att göra anmälningen.

17 §.

Såsom ändringar i denna paragraf, vilken behandlar inskrivning i civilförsvaret

och bl. a. innehåller föreskriften att personalbehovet såvitt möjligt

skall fyllas genom dem som anmäler sig frivilligt, föreslår civilförsvarsutredningen

dels att inskrivning skall få ske för tjänstgöring »i allmänt

civilförsvar eller verkskydd» i stället för enligt nuvarande lydelse »i civilförsvaret»,

dels att inskrivningen icke nödvändigtvis skall avse någon bestämd

tjänst utan få gälla tjänstgöring inom civilförsvaret överhuvud. Den

förstnämnda ändringen motiverar utredningen med att denna paragraf bör

ansluta sig till lydelsen av 7 §. I fråga om den sistnämnda ändringen anför

utredningen.

Enligt utredningens uppfattning bör bestämmelsen om inskrivning enligt

17 § civilförsvarslagen ändras så, att tjänstgöringsskyldigheten för vederbörande

under civilförsvarsbercdskap icke bindes till allenast viss verksamhetsgren

eller vissa uppgifter. Den inskrivnes placering å viss befattning

bör regleras genom särskild krigsplaceringsorder. Skyldighet bör föreligga

för den inskrivne att — därest ej särskilda förhållanden talar häremot —

utföra alla förekommande civilförsvarsuppgifter, för vilka han kan vara

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

lämplig och för vilka han har de fysiska förutsättningarna. Skyldighet att

fullgöra sadana ordnings- och bevakningsuppgifter, som kräver beväpning,

skall dock endast åligga personal, som krigsplacerats å befattning i ordnings-

och bevakningstjänst och som erhållit härför föreskriven utbildning.

Inskriven personal bör således med nu angiven begränsning vid behov

kunna åläggas av vederbörligt civilförsvarsbefäl att utföra även uppgifter,

som tillhör annan verksamhetsgren eller befattning än den vederbörandes

krigsplacering i första hand avser.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Örebro län finner bestämmelsen att personalbehovet såvitt

möjligt skall fyllas genom dem som frivilligt anmäler sig till uttagning

vara alltför orealistisk för att försvara sin plats i lagen.

Beträffande stadgandet om uttagning av frivilliga anser länsstyrelsen i

Västernorrlands län att lagen bör uppställa krav på att den frivillige, för att

uttagning skall ske, skall vara lämpad för den uppgift, varom fråga är. En

liknande uppfattning har länsstyrelsen i Uppsala län.

En textkritisk anmärkning framförs av länsstyrelsen i Örebro län, som

anser ordet »målsman» föråldrat och moget att ersättas av föräldrabalkens

uttryckssätt »den som har vårdnaden om den minderårige».

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att reglerna i 21 § om skydd för

den som fullgör civilförsvarsplikt mot vissa skadeståndsanspråk m. m. torde

vara avsedda att gälla även beträffande den som inskrivits frivilligt utan att

vara civilförsvarspliktig. Med hänsyn härtill bör enligt länsstyrelsen ordet

»förut» i paragrafens sista stycke utgå.

Departementschefen

Med hänsyn till att länsstyrelsernas och civilförsvarsstyrelsens behov av

personal i krigsorganisationerna enligt vad jag angivit i anslutning till 11 §

icke bör täckas med stöd av civilförsvarsplikt, bör i förevarande paragraf

inskrivning anges kunna äga rum för tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret

eller i verkskyddet.

Vissa fördelar från administrativ synpunkt torde otvivelaktigt kunna vinnas

genom att man slopar kravet på att inskrivningen skall ske för en bestämd

tjänst. Erforderliga omdispositioner av personalen kan då ske enkelt

utan att inskrivningsbeslutet ändras. Jag anser mig därför böra biträda utredningens

förslag till ändrad lydelse av paragrafen på denna punkt, men

vill framhålla att civilförsvarsmyndigheten självfallet redan vid inskrivningen

måste ha konkreta planer för placeringen av de inskrivna. Inskrivningen

sker ju just för att anskaffa personal till en redan planlagd organisation

och såsom ett första led i besättandet av befattningarna i denna med

civilförsvarspliktiga som är lämpade för sin uppgift.

Föreskriften att såvitt möjligt de, som frivilligt anmäler sig, bör uttagas

för att fylla personalbehovet torde böra bibehållas. I viss utsträckning erbjuder

nämligen denna föreskrift möjlighet att underlåta inskrivning av

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

sådana civilförsvarspliktiga, beträffande vilka anledning finnes till antagande

att de kommer att vägra all tjänstgöring i civilförsvaret.

Att de som inslcrives skall vara lämpliga för tjänstgöring i civilförsvaret

ligger i sakens natur och torde därför ej behöva angivas beträffande någon

kategori av dem som kan ifrågakomma för inskrivning. Föreskriften härom

i tredje stycket av 17 § i gällande lag bör därför utgå.

Då innebörden av ordet »målsman» numera är oklar, torde i stället böra

stadgas att vårdnadshavarens samtycke skall föreligga vid inskrivning av

minderårig.

Lydelsen av paragrafens sista stycke bör slutligen jämkas så att skyddet

för civilförsvarspliktig, som genom fullgörande av civilförsvarsplikt hindrats

att utföra åtaget arbete, mot vissa anspråk på skadestånd m. m. blir gällande

även för den, som utan att vara civilförsvarspliktig blivit frivilligt inskriven.

18 §.

Paragrafen behandlar civilförsvarspliktigs skyldighet att personligen inställa

sig till inskrivningsförrättning och upptager för närvarande i ett

andra moment föreskrift om skyldighet för inskriven civilförsvarspliktig att

anmäla adressförändring till civilförsvarschefen.

Förutom en jämkning av lydelsen med hänsyn till att fredsadministrationen

av civilförsvaret i civilförsvarsområde överföres till länsstyrelsen föreslår

civilförsvarsutredningen att i paragrafen inskrives den nu i ett straffstadgande

i 9 kap. intagna skyldigheten för civilförsvarspliktig, som av laga

förfall är hindrad inställa sig vid inskrivningsförrättning, att anmäla förfallet

så snart ske kan. Vidare föreslår utredningen att nuvarande bestämmelser

om skyldighet att anmäla adressförändring utgår. Utredningen har

nämligen funnit att föreskriften, som är straffsanktionerad, efterkommes

endast i ringa omfattning och att förseelserna sällan beivras, då svårigheter

föreligger att övervaka efterlevnaden. Enligt utredningens mening erhåller

civilförsvarsmyndigheterna tillräckliga upplysningar om inträffade adressförändringar

genom att folkbokföringsmyndigheten årligen lämnar dem uppgift

om vilka personer som flyttat. Viss kontroll av adresserna kan också

erhållas i samband med inkallelse till utbildning och övning och vid utsändandet

av krigsplaceringsorder.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig hysa vissa betänkligheter mot

att skyldigheten att anmäla ändrad adress slopas, särskilt med hänsyn till

att markbevakningspersonal måste kunna inkallas snabbt. Av övriga remissinstanser

har endast länsstyrelsen i Norrbottens län någon erinran mot utredningens

förslag till ny lydelse av paragrafen, i det länsstyrelsen finner

det böra tydligare framgå vad som skall förstås med civilförsvarsområde, där

den civilförsvarspliktige vistas.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Departementschefen

I paragrafen torde i likhet med vad som skett i 16 § böra upptagas föreskrift

om skyldighet att anmäla laga förfall.

På de skäl civilförsvarsutredningen anfört finner jag att den nuvarande

skyldigheten att anmäla ändrad adress bör upphöra.

I övrigt anser jag det icke erforderligt att företaga någon ändring i paragrafens

lydelse. För att civilförsvarspliktig skall anses vistas i ett civilförsvarsområde

och därmed vara skyldig inställa sig vid inskrivningsförrättning

inom detta bör självfallet fordras att vistelsen kan beräknas bli av sådan

varaktighet, att det är någon mening med att skriva in honom i civilförsvaret

inom området. Å andra sidan bör den civilförsvarspliktiges tillfälliga

vistelse inom annat civilförsvarsområde än det, där han mera stadigvarande

uppehåller sig, ej befria honom från skyldighet att inställa sig till

inskrivning i hemortens civilförsvarsområde. Jag förutsätter emellertid att

i sådana fall inställelse i hemorten icke påfordras under den civilförsvarspliktiges

bortovaro, om inskrivningen utan väsentliga olägenheter kan anstå

till hans återkomst.

19 §.

I förevarande paragraf, som med vissa begränsningar stadgar förbud för

inskriven civilförsvarspliktig att under högsta civilförsvarsberedskap lämna

civilförsvarsområdet utan tillstånd, skall enligt civilförsvarsutredningens

förslag undantag från förbudet göras för den, som enligt lagen om polisens

ställning under krig ålagts tjänstgöring utanför området.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna påpekar civilförsvarsstyrelsen, att civilförsvarspliktig,

som inskrivits för tjänstgöring i det regionala civilförsvaret, kan

ha sin bostad eller arbetsplats inom annat civilförsvarsområde än det, där

hans inställelseplats är belägen. Förbudet att lämna civilförsvarsområdet

bör därför begränsas till personal, som är inskriven i det lokala civilförsvaret.

Departementschefen

Paragrafen torde böra kompletteras i enlighet med utredningens förslag.

Såsom civilförsvarsstyrelsen påpekat bör förbudet endast gälla det lokala

civilförsvarets personal, helst som undsättningskårernas personal under

högsta civilförsvarsberedskap torde bli kasernerad och ett förbud för dem

därför skulle komma att sakna betydelse.

20 och 21 §§.

I dessa paragrafer föreslår civilförsvarsutredningen icke någon ändring.

Utredningen framhåller emellertid att vad i 20 § stadgas om rätt för kommunalanställd

att i vissa fall tillgodoräkna sig tjänstgöring i civilförsvaret

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

93

som tjänstgöring i sin vanliga befattning bör få motsvarande tillämpning för

de statsanställdas vidkommande. Likformigheten bör emellertid enligt utredningen

åvägabringas genom ändringar i de författningar, som reglerar

statstjänstemännens anställningsförhållanden.

Remissyttrandena

Statens brandskola anser att 20 § bör ändras så att bestämmelserna skall

gälla även för statstjänstemän. Det är nämligen önskvärt att de bestämmelser,

som reglerar tjänstgöringsförhållandena för civilförsvarets olika

personalkategorier, koncentreras till de författningar, som gäller civilförsvaret.

Samma uppfattning har civilförsvarschefen i Göteborgs civilförsvarsområde.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att inledningsorden i 20 § i dess

nuvarande lydelse icke täcker alla de anställda som avses. Personal, anställd

hos kommunalförbund, torde nämligen icke språkligt sett kunna hänföras

under paragrafens uttryckssätt. »Kommunalt anställd personal» torde däremot

kunna anses täcka det avsedda begreppet.

Departementschefen

Såsom en remissmyndighet framhållit bör den i 20 § intagna regeln, som

berättigar hos kommun eller municipalsamhälle anställd personal, vilken

under civilförsvarsberedskap fullgör civilförsvar stjänstgöring med samma

eller i det närmaste samma uppgifter som i den vanliga anställningen, att

tillgodoräkna sig civilförsvarstjänstgöringen som fullgjord i denna anställning,

omformuleras så att all kommunalt anställd personal uttryckligen

omfattas av regeln. En jämkning av paragrafens lydelse påkallas vidare av

att inskrivning — såsom närmare angivits under 17 § — ej vidare skall ske

för viss befattning i civilförsvaret. Paragrafen synes slutligen kunna göras

lättillgängligare genom en omredigering.

Då det i 20 § är fråga om en regel, som avser att tillförsäkra viss personal

ordinarie löneförmåner, torde på det statliga området eventuellt erforderliga

bestämmelser böra meddelas i avlöningsförfattningarna för statstjänstemännen

och ej i civilförsvarslagen.

I 21 § har endast en redaktionell jämkning skett.

4 KAP.

Anordnande av skyddsrum

I detta kapitel meddelas föreskrifter om vilka olika slag av skyddsrum

som skall finnas, vilka ändamål de skall tjäna, var de skall anordnas och

hur de skall vara beskaffade, varjämte kapitlet upptager föreskrifter om

källarmursgenoinbrott och om kontrollen över att lagens bestämmelser om

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

skyddsrumsbyggnadsskyldighet iakttages vid nybyggnad. Vem skyldigheten

åligger regleras däremot icke i förevarande kapitel utan i kapitlen om kommunerna

och civilförsvaret samt om fastighetsägarna och civilförsvaret,

m. m.

Stadgandena i kapitlet har efter civilförsvarslagens tillkomst år 1944 vid

ett flertal tillfällen ändrats, främst med hänsyn till den vapentekniska utvecklingen,

vilken framtvingat en omprövning av hela frågan om skyddsrumsbyggandet

med beaktande av nya riktlinjer för utrymningen. De väsentligaste

ändringarna härvidlag ägde rum 1951 (prop. nr 176, rskr.nr

279) och 1956 (prop. nr 185, rskr.nr 376). I sistnämnda proposition lämnas

en ingående redogörelse för de problem, som tilldrar sig uppmärksamhet vid

regleringen av skyddsrumsbyggandet. De företagna ändringarna i kapitlet

har hänfört sig till enskilda paragrafer i detta och har icke föranlett någon

omarbetning i ett sammanhang av kapitlet i dess helhet, vilket därför blivit

tämligen svåröverskådligt. Kapitlet har nu i samband med överarbetningen

av civilförsvarslagen i enlighet med vad som förutsattes vid ändringarna

däri år 1956 reviderats i ett sammanhang och föreslås därvid erhålla en ny

disposition.

Kapitlet inledes efter omarbetningen med en allmän bestämmelse om att

skyddsrum för civilförsvarets verksamhet och befolkningens skydd under

krig skall anordnas enligt bestämmelserna i samma kapitel, varefter de på

förevarande område använda termerna presenteras (22 §). I nästa paragraf

lämnas föreskrifter om den avsedda användningen av allmänna skyddsrum

och var de skall anordnas (23 §). Motsvarande frågor i avseende å de enskilda

skyddsrummen regleras i de två följande paragraferna (24 och

25 §§). Därpå följande två paragrafer ger föreskrifter om beskaffenheten

av allmänna och enskilda skyddsrum med utgångspunkt från indelningen

i bergfasta skyddsrum, en nyskapad benämning för den motståndskraftigaste

typen av skyddsrum med avsevärt skydd även mot verkningar av

atomvapen, och normalskyddsrum, d. v. s. den typ av skyddsrum som, utom

vid fullträff, ger skydd mot verkningarna av konventionella vapen och mot

vissa verkningar av atomvapen (26 och 27 §§). De särskilda regler i avseende

å beskaffenheten av enskilda skyddsrum, som bör upptagas i lagen

med hänsyn till att ansvaret för skyddsrummens anordnande åvilar enskilda,

återfinnes i de nästföljande två paragraferna (28 och 29 §§). I kapitlets fyra

sista paragrafer upptages erforderliga undantagsbestämmelser samt föreskrifter

om källarmursgenombrott och tillsyn över bestämmelsernas efterlevnad

i överensstämmelse med kapitlets nuvarande disposition (30—33 §§).

22 §.

Paragrafen, vilken såsom självständig paragraf saknar motsvarighet i

nuvarande lag, upptager de benämningar på skyddsrum, som användes i

lagen. Benämningarna hänför sig till olika indelningsgrunder, nämligen

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

den tillämnade användningen av skyddsrummet och dettas beskaffenhet.

Härvidlag föreslår civilförsvarsutredningen icke någon ändring.

Remissyttrandena

Civilförsvar sstyrelsen, som finner en formell överarbetning av hela skyddsrumskapitlet

erforderlig till följd av den tekniska utvecklingen, anser att

en ny typ av skyddsrum, nämligen »radiakskyddsrum», bör införas och

regleras i lagen vid sidan av de hittillsvarande två skyddsrumstyperna. Styrelsen

framhåller att de enheter ur det allmänna civilförsvaret, som skall

förläggas utanför tätorterna, i allmänhet icke behöver normalskyddsrum

utan endast skydd mot radioaktiv strålning. För detta skydd skulle de föreslagna

radiakskyddsrummen anordnas såsom en enklare form av skyddsrum

än normalskyddsrum. Styrelsen påpekar vidare att behov av skydd mot

radioaktiv strålning föreligger även i andra fall, vilket civilförsvarsutredriingen

uppmärksammat, när den i 61 § d) i sitt lagförslag upptagit föreskrift

om att fastighetsägare skall vara skyldig att förse anläggning eller

byggnad med anordningar, som kan bereda skäligt skydd mot sådan strålning.

Även detta skydd bör enligt styrelsen formellt inlemmas i skyddsrumssystemet.

Med hänsyn till de nya stridsmedlens genomslagskraft och verkningar i

övrigt förordar styrelsen att benämningen »fullträffsäkert skyddsrum» utbytes

mot uttrycket »förstärkt skyddsrum». På sådant skyddsrums hållfasthet

bör i lagen endast uppställas det kravet att det skall ge ett starkare

skydd än ett normalskyddsrum. Preciserade krav på hållfastheten bör icke

uppställas, då skyddsvärdet måste komma att variera med hänsyn till belägenhet,

kostnader och för bergrum bergets kvalitet. Två reservanter inom

styrelsen anser att benämningen »högvärdigt skyddsrum» bör införas i stället

för »fullträffsäkert skyddsrum».

överbefälhavaren, civilförsvar schef en i Stockholms civilförsvarsområde

och Sveriges civilförsvarsförbund anser att uttrycket »förstärkt skyddsrum»

är bättre än »fullträffsäkert skyddsrum», medan försvarets forskningsanstalt

föreslår att benämningen »högvärdigt skyddsrum» införes. Ett flertal

remissinstanser påpekar att benämningen »fullträffsäkert skyddsrum»

är missvisande men har icke något förslag till annan beteckning.

Departementschefen

Skyddsrumskapitlet torde, såsom jag redan framhållit, böra inledas med

en paragraf, vari de olika benämningarna på skyddsrum presenteras. Redan

i detta sammanhang aktualiseras därför frågan huruvida en särskild typ

av skyddsrum, avsedda enbart att ge skydd mot radioaktiv strålning, bör

införas. Civilförsvarsstyrelsen har ansett det lämpligt, att så sker och att

denna skyddsrumstyp inordnas i skyddsrumssystemet. Emellertid förhåller

det sig så att redan vanliga källare ger ett förhållandevis gott radiakskydd,

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

om exempelvis sandsäckar placeras framför fönster och andra öppningar

eller ställen med tunnare ytterväggar. Dylika enkla anordningar kan knappast

sägas ge källaren karaktären av skyddsrum, vilket otvivelaktigt skulle

förutsätta mera stabila och stadigvarande byggnadstekniska anordningar.

I särskilda fall kan det visserligen tänkas att skyddet mot radioaktiv strålning

kan kräva anordningar av sådan art, men jag kan icke anse det erforderligt

att för sådana fall tillskapa en särskild skyddsrumstyp och närmare

reglera denna i lagen.

De hittills använda benämningarna »allmänt skyddsrum» och »enskilt

skyddsrum» torde böra behållas. Benämningen »allmänt skyddsrum» betecknar

dels sådana skyddsrum, som är avsedda att tillgodose tjänstgörande

civilförsvarspersonals behov av skydd under krig, dels skyddsrum för civilbefolkningen,

avsedda att bereda skydd åt envar skyddsbehövande utan

någon begränsning till personkretsen. Benämningen »enskilt skyddsrum»

avses liksom hittills skola täcka endast sådana skyddsrum, som är ämnade

för personer som har anknytning till den byggnad eller anläggning, vid

vilken skyddsrummet är inrättat.

I avseende å beskaffenheten har skyddsrummen hittills indelats i »fullträffsäkra

skyddsrum» och »normalskyddsrum». Den sistnämnda beteckningen,

som vunnit hävd och som ger en anvisning om att det är fråga om

en standardiserad typ av skyddsrum, anpassad efter ett genomsnittsbehov,

torde böra behållas. Benämningen »fullträffsäkert skyddsrum» bör däremot

ersättas med en ny beteckning. Efter atomvapnens tillkomst är nämligen

de hittillsvarande »fullträffsäkra» skyddsrummen icke längre fullträffsäkra

såtillvida att de icke motstår verkningarna av en atombombdetonation

i markytan eller på låg höjd över skyddsrummet. Anser man

emellertid att en fullträff med en atombomb föreligger, då den bringats att

explodera på sådan höjd, att de optimala verkningarna i fråga om bland

annat skadeområdets utbredning uppnås, d. v. s. en höjd av ca 600 meter

för en uranbomb av Japan-typ och 6 000—8 000 meter för en vätebomb av

den starkaste hittills kända typen, kan man säga att dessa skyddsrum alltjämt

är fullträffsäkra. De skall nämligen motstå verkningarna av dylika

höjddetonationer. Denna innebörd av ordet fullträff är emellertid uppenbarligen

främmande för det allmänna föreställningssättet och den hittillsvarande

benämningen »fullträffsäkra skyddsrum» måste anses vilseledande.

De under remissbehandlingen framkomna förslagen till ny benämning synes

mig emellertid från olika synpunkter mindre lämpliga. En benämning,

som däremot — utan att vara allför obestämd eller språkligt tvivelaktig —

leder tanken åt rätt håll, nämligen till skyddsrummens stabila beskaffenhet,

synes vara »bergfast skyddsrum». Ej endast skyddsrum, som sprängts in i

berg, utan även betongskyddsrum i lika massivt utförande torde kunna betecknas

som bergfasta skyddsrum. Jag förordar därför denna benämning

att träda i stället för beteckningen »fullträffsäkert skyddsrum».

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

23 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i nuvarande civilförsvarslag och reglerar frågan,

var allmänna skyddsrum skall inrättas, samt bestämmer användningsområdet

för sådana skyddsrum.

Civilförsvarsutredningen, som icke föreslår någon ändring i de allmänna

principer som kommer till uttryck i nuvarande 22 §, finner vissa mindre

jämkningar i paragrafens lydelse erforderliga. Sålunda föreslår utredningen

med hänsyn till att civilförsvaret enligt den nya organisationen skall erhålla

större rörlighet och mot bakgrunden av statsmakternas ställningstagande

år 1956 i utrymnings- och skyddsrumsfrågorna, att nuvarande föreskrift

om anordnande av allmänna skyddsrum för dem, som omhändertagits vid

förbandsplats, härbärge eller annan av civilförsvaret anordnad eller nyttjad

anstalt, utgår ur lagen. Härvid hänvisar utredningen till sitt i huvudbetänkandet

intagna förslag beträffande sjukvårdskårernas organisation, enligt

vilket bl. a. förbandsstationerna bör kunna etableras oberoende av tillgång

på fasta lokaler.

Utredningen finner det vidare obehövligt att i lagen särskilt ange att de

allmänna skyddsrummen skall ge skydd åt vägfarande och andra, som uppehåller

sig på allmän plats. De för befolkningen avsedda allmänna skyddsrummen

torde nämligen ändå kunna tillfälligt anlitas även av andra än

dem, för vilka skyddsrummen främst inrättats, nämligen den efter en utrymning

kvarvarande befolkningen i det område, där skyddsrummet är

beläget. Man torde enligt utredningen knappast behöva räkna med vägfarande

och andra, som uppehåller sig på allmän plats, vid den tidpunkt då

befolkningsskyddsrummen utnyttjas för denna primära uppgift.

I motsats till nuvarande ordning, enligt vilken den omfattning, vari allmänna

skyddsrum skall finnas, angives i organisationsplanen, bör enligt utredningen

föreskrivas att Konungen skall fastställa den omfattning, vari

allmänna skyddsrum skall finnas, ävensom plan för fördelningen av dem

på olika orter. Förslaget motiveras med behovet av en fast ram i fråga om

de statsmedel, som behöver tagas i anspråk för allmänna skyddsrum, och

utbyggnadsplanläggningens anpassning till denna ram samt med nödvändigheten

av enhetlighet vid bedömningen av skyddsrumsbehovet.

Slutligen föreslår utredningen att det enligt stadgande i denna paragraf

skall ankomma på civilförsvarsstyrelsen att bestämma belägenheten av de

allmänna skyddsrummen.

Remissyttrandena

Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde framhåller att allmänna

skyddsrum bör kunna anordnas med stöd av stadgande i förevarande

paragraf även för alt tillgodose behovet av skydd för trafikanter på sådana

platser, där stark trafik måste antagas förekomma också under krig och där

annan anledning att anordna allmänna skyddsrum ej föreligger. Vidare

7—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. AV 5

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

finner civilförsvarschefen att länsstyrelsen bör få utöva inflytande på lokaliseringen

av allmänna skyddsrum, varför paragrafen bör föreskriva att de

allmänna skyddsrummens belägenhet fastställes av civilförsvarsstyrelsen

efter förslag av länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att de

allmänna skyddsrummens belägenhet bör fastställas i organisationsplanen,

varvid länsstyrelsen framhåller att endast med en sådan ordning överensstämmelse

vinnes med föreskrifterna om organisationsplan i 10 § och om

kommuns skyldighet att inrätta allmänt, i organisationsplanen upptaget

skyddsrum enligt nuvarande 45 § 1 mom. b) med flera lagrum.

Civilförsvarsstyrelsen, som utarbetat ett eget förslag till ny lydelse av

förevarande paragraf, godtager de av utredningen föreslagna jämkningarna

i fråga om användningsområdet för allmänna skyddsrum men föreslår —

vid sidan av vissa smärre jämkningar — att Konungen skall fastställa även

den typ, vari allmänt skyddsrum skall anordnas.

Departementschefen

Beträffande den avsedda användningen av allmänna skyddsrum har jag

under 22 § angivit de grundläggande principerna. I fråga om detalj spörsmålet

huruvida i lagen bör inskrivas att sådana skyddsrum skall anordnas

även för dem, som omhändertagits av civilförsvaret vid förbandsplats, härbärge

eller annan inrättning, delar jag civilförsvarsutredningens uppfattning,

att så ej bör ske. Utvecklingen har nämligen lett därhän att de omhändertagna

måste placeras så långt från områden, som kan antagas bli utsatta

för anfall, att behov av skyddsrum för denna verksamhet ej kan anses

föreligga. Ej heller synes det erforderligt att anordna särskilda allmänna

skyddsrum för vägfarande och andra, som uppehåller sig på allmän plats.

Personer tillhörande dessa kategorier bör kunna beredas plats i befolkningsskyddsrummen.

Vid anordnandet av sådana skyddsrum skall nämligen enligt

de 1956 fastställda principerna hänsyn tagas till behovet av katastrofskydd,

om orten anfalles innan den hunnit utrymmas i avsedd omfattning.

Angivandet av de orter, platser eller områden, där allmänna skyddsrum

skall anordnas, torde böra ske i nya lagen på samma sätt som i nuvarande

lag. Däremot bör, såsom utredningen föreslagit, en ändrad ordning införas

i fråga om fastställandet av den omfattning, vari allmänna skyddsrum skall

anordnas, såtillvida att Konungen tillägges ett omedelbart inflytande även

på frågan om antalet skyddsrum för civilförsvarspersonalens skydd. Detta

spörsmål är nämligen — liksom när det gäller befolkningsskyddsrumen

— dels en kostnadsfråga, vilken av naturliga skäl måste ankomma på statsmakternas

prövning, dels en beredskapsfråga, vars avgörande bör tillkomma

Konungen. Möjlighet synes emellertid böra finnas för Konungen

att överlämna till civilförsvarsstyrelsen att, såvitt gäller allmänna skyddsrum

som ej är befolkningsskyddsrum, utse de orter och platser, där skyddsrum

skall anordnas ävensom att bestämma antalet allmänna skyddsrum i

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år t960

varje sådan ort. Den närmare belägenheten av de allmänna skyddsrummen

bör angivas i organisationsplanen, som i denna del torde böra fastställas

av civilförsvarsstyrelsen enligt i administrativ ordning meddelade

föreskrifter.

24 §.

I denna paragraf, som motsvarar 24 § i nuvarande lag, regleras för de

enskilda skyddsrummens del samma frågor som i avseende å de allmänna

skyddsrummen behandlats i 23 §.

Civilförsvarsutredningen föreslår att paragrafen oförändrad överföres

till nya lagen.

Remissyttrandena

Sveriges civilförsvarsförbund anser att gällande lydelse av paragrafen

icke tillräckligt beaktar sambandet mellan skyddsrumsbehov och utrymningsplanläggning.

I många fall kan det sålunda enligt förbundet te sig

naturligare och mera praktiskt att icke knyta skyldigheten att anordna

skyddsrum till viss ort eller visst område utan i stället till det särskilda

företag, som på grund av sin betydelse i krig utgör ett primärt anfallsobjekt.

Förbundet förordar därför att paragrafen får en avfattning, som möjliggör

en väsentligt smidigare tillämpning, förslagsvis genom att föreskriva att enskilda

skyddsrum skall anordnas vid de i paragrafen uppräknade anläggningarna

och byggnaderna »i den omfattning» som bestämmes av Konungen

eller civilförsvarsstyrelsen.

Enligt luftfartsstyrelsen bör i 1 mom. 1. uttryckligen angivas även flygplats.

Svenska hamnförbundet framhåller att någon klar gränsdragning mellan

allmänna och enskilda skyddsrum i hamnar icke göres i lagförslaget och

finner ett förtydligande önskvärt. Förbundet anser att enskilda skyddsrum

i hamnar bör avses endast för hamnägarens egen personal i likhet med vad

som gäller för ägare av andra byggnader och industrianläggningar. Hamnar

bör sålunda icke, såsom skett i 24 § 1 mom. 1., jämställas med järnvägsstationer.

I den mån skyddsrum skall vara avsett för övrig i hamnen arbetande

personal bör det anordnas på vederbörande huvudmäns bekostnad.

Andra personer, vilka uppehåller sig i hamnarna, såsom fartygsbesättningar

och passagerare, bör hänvisas till allmänna skyddsrum.

Vid det i 1 mom. 2. angivna antalet vid industrianläggning sysselsatta

personer bör enligt överbefälhavaren tilläggas »i fredstid».

Frågan om skyldigheten att anordna skyddsrum för en- och tvåfamilj shus

tilldrager sig flera remissinstansers uppmärksamhet. Sålunda anser överslåthållarämbetet

och länsstyrelsen i Stockholms län att dessa hustyper bör

undantagas vid uppräkningen av de byggnader, som skall förses med skyddsrum,

enär frågan vållat ständigt återkommande problem, som måst lösas

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

dispensvägen. Länsstyrelsen i Jönköpings län har samma förslag och motiverar

detta med ekonomiska skäl. Även länsstyrelsen i Östergötlands län

har invändningar mot nuvarande ordning och ifrågasätter, om icke i 24 §

1 mom. 4. bör införas en bestämmelse som begränsar skyddsrumsbyggnadsskyldigheten

till byggnader med ett visst minimiantal boende, helst som

enligt civilförsvarsutredningens förslag nuvarande möjlighet jämlikt 26 §

att anordna normalskyddsrum, avsett för högst 25 personer, i förenklat utförande

slopas.

Civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelsen i Hallands län finner det ej erforderligt

att bibehålla föreskriften i 1 mom. 5. Civilförsvarsstyrelsen förklarar

att ifrågavarande punkt enligt erfarenheten saknar praktisk betydelse,

särskilt sedan styrelsen i anvisningar till länsstyrelserna uttalat att

skyddsrum ej skall anordnas i rad- och kedjehus, medan länsstyrelsen hävdar

att, om punkten ej anses kunna helt utgå, de byggnader, som avses skola

omfattas av denna, bör närmare beskrivas med hänsyn till att tillämpningen

varit oenhetlig.

Enligt 33 § i förevarande kapitel ankommer det i vissa fall på byggnadsnämnd

att övervaka att skyddsrum anordnas enligt bestämmelserna i kapitlet

och med stöd därav meddelade föreskrifter. Länsstyrelsen i Hallands

län påpekar att det till följd av detta stadgande åligger byggnadsnämnd att

pröva huruvida gemensamt skyddsrum enligt 2 mom. i förevarande paragraf

må anordnas. Länsstyrelsen föreslår att denna prövning överföres på

länsstyrelsen.

Angelägenheten av att de föreskrifter, som rör byggnader och prövningen

av byggnadsfrågor enligt civilförsvarslagstiftningen, överensstämmer med

byggnadslagstiftningens motsvarande bestämmelser understrykes av riksbrandinspektören,

statens brandskola och länsstyrelsen i Älvsborgs län i anledning

av föreliggande förslag till ny byggnadsstadga.

Departementschefen

Vad först beträffar det i ett remissyttrande berörda spörsmålet om samband

mellan skyddsrumsbyggande och utrymningsplanläggning vill jag

erinra om att något direkt sådant samband i själva verket ej avsetts föreSkyddsrum

bygges sålunda enligt nu gällande riktlinjer även på

platser som avses skola slutligt utrymmas under krig och härvid icke enbart

för den befolkning, som efter en sådan slutlig utrymning oundgängligen

måste finnas kvar i det utrymda området. Anledningen till att så sker är

att man icke ansett sig kunna lita till att en utrymning alltid hinner genomföras,

innan ett anfall kommer. Om ett anfall kommer överraskande måste

tillgång till skyddsrum finnas. Dessa utgör då s. k. katastrofskydd. Såväl

enskilda normalskyddsrum som de allmänna befolkningsskyddsrummen avses

i utrymningsorterna utgöra sådant katastrof skydd, varjämte befolkningsskyddsrummen

efter den slutliga utrymningen skall utgöra permanent

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

skydd för de kvarvarande. Dessa principer bör även i fortsättningen vara

vägledande för skyddsrumsbyggandet.

Att såsom i samma remissyttrande föreslagits omreglera de i lagen givna

förutsättningarna för förordnande om skyddsrumsbyggnadsskyldighet i

syfte att möjliggöra åläggande av sådan skyldighet för en bestämd anläggning

utan att skyldigheten får gälla för ett område eller en plats synes icke

erforderligt. Redan den nu gällande lydelsen ger i praktiken möjlighet att

föreskriva skyddsrum för en bestämd anläggning genom att skyddsrumsbyggnadsskyldigheten

förklaras gälla den plats, där anläggningen är belägen.

Regelmässigt torde emellertid skyldigheten böra avse ett område —

mer eller mindre vidsträckt — med hänsyn till att även anläggningar och

byggnader i närheten av det primära anfallsobjektet är utsatta för risken

att skadas vid anfall mot detta.

I hamnar bör liksom hittills enskilda skyddsrum anordnas, under förutsättning

att hamnen är belägen inom område, för vilket skyddsrumsbyggnadsskyldighet

gäller. Enligt propositionen nr 114/1959 skall visserligen

verkskydd icke vidare organiseras i hamnarna; verkskyddens uppgifter

skall övertagas av det allmänna civilförsvaret. Härav följer emellertid ej att

behovet av enskilda skyddsrum i hamnarna bortfaller.

Med hänsyn till hamnarnas stora betydelse för försörjningen under krig

har enligt hittillsvarande ordning statsbidrag utgått till hamnägarna för

enskilda skyddsrum efter i huvudsak samma grunder som gäller för statsbidrag

till allmänna skyddsrum. Hamnägarna har härvid haft att dimensionera

skyddsrummen med hänsyn ej blott till hamnägarens egen personal

i hamnen utan även under beaktande av att i hamnarna arbetar olika kategorier

personal, som icke har anknytning till någon fast anläggning i hamnen,

exempelvis stuveriarbelare, fartygsbesättningar, speditions- och tullpersonal.

Det måste anses principiellt riktigare att hamnägarens skyddsrumsbyggnadsskyldighet

får omfatta skyddsrum för hans egen personal

utan statsbidrag liksom olika företag, som har sina magasin, fabriker eller

andra anläggningar inom hamnområdena, får svara för och bekosta skyddsrum

för sin personal. Eventuellt kan det här bli aktuellt med gemensamt

skyddsrum enligt 24 § 2 mom. för den egentliga hamnpersonalen och för

personalen vid dylika anläggningar, varvid kostnaderna får fördelas enligt

föreskriften i 55 §. För att tillgodose behovet av skydd för stuveriarbetare,

fartygsbesättningar med flera personalgrupper, som icke har fast anknytning

till någon särskild anläggning i hamnen, torde befogenheten för Konungen

enligt 29 § tredje stycket böra utnyttjas och föreskrift givas om alt

hamnägarens skyddsrum skall fylla större krav på utrymme än som eljest

följer av lagens bestämmelser. Härvid kan hamnägaren få ersättning av

statsmedel för merkostnaderna.

Bland kommunikationsanläggningar, vid vilka enskilda skyddsrum skall

anordnas, torde jämväl flygplatser böra upptagas.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Under punkten 4 torde med hänsyn till hittillsvarande erfarenheter av

lagens tillämpning en- och tvåfamiljshus böra undantagas från skyddsrumsbyggnadsskyldigheten.

Några remissinstanser har ställt frågan huruvida man bör bibehålla den

allmänna bestämmelsen under punkten 5, som möjliggör för länsstyrelsen

att, om det finnes erforderligt, förordna att annan anläggning eller byggnad

än de i paragrafen nämnda skall förses med skyddsrum. Även om stadgandet

självfallet ger utrymme för en oenhetlig praxis — vilket i och för sig är

en olägenhet, som emellertid bör kunna minskas genom centrala anvisningar

—- synes mig denna möjlighet att individuellt pröva skyddsrumsbehovet

böra bibehållas.

Den i nuvarande 24 § intagna regeln att vind skall anses som våning i

vissa fall, har icke upptagits i den nya 24 §. Regeln, som hämtats från byggnadsstadgan,

torde nämligen komma att sakna motsvarighet i den nya byggnadsstadgan,

där spörsmålet regleras på annat sätt.

I paragrafens andra moment bör införas ett tillägg, varigenom prövningen

huruvida anordnande av gemensamt skyddsrum kan ske utan eftergivande

av skäliga anspråk på skydd kan läggas på myndighet, som företräder sakkunskap

i civilförsvarsfrågor. Närmast kommer härvid länsstyrelsen ifråga.

Möjligheter bör emellertid föreligga att även framdeles låta byggnadsnämnd

handha prövningen, om nämnden kan antagas vara eller genom remissförfarande

bli kvalificerad för uppgiften.

25 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i nuvarande lag och är frånsett en mindre,

redaktionell jämkning oförändrad.

26 §.

I förevarande paragraf lämnas föreskrifter om beskaffenheten av bergfasta

skyddsrum och normalskyddsrum. Motsvarande frågor regleras för

närvarande i 23 §, vari jämväl föreskrives att befolkningsskyddsrum och, i

den mån Konungen så bestämmer, andra allmänna skyddsrum skall anordnas

som fullträffsäkra skyddsrum och eljest som normalskyddsrum.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag bör allmänna skyddsrum för

civilbefolkningen, vilka hittills kunnat anordnas endast som fullträffsäkra

skyddsrum, i fortsättningen kunna anordnas även som normalskyddsrum.

Behov av dylika skyddsrum kan nämligen enligt utredningen tänkas

föreligga för att skydda vägfarande och andra som uppehåller sig på allmän

plats i utrymningsorter eller områden, som ej förses med befolkningsskyddsrum.

Förutom av denna ståndpunkt föranledd jämkning av paragrafens

lydelse föreslår utredningen att de i lagen intagna kraven på fullträffsäkra

skyddsrums hållfasthet modifieras därhän, att det föreskrives

att fullträff säkert skyddsrum »skall giva högvärdigt skydd mot verkan

av sådana vapen, som kunna antagas komma till användning vid

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Mnj:ts proposition nr 5 år 1960

fientliga anfall mot större tätorter eller andra från försvars- eller försörjningssynpunkt

särskilt viktiga orter». På normalskyddsrum skall enligt utredningen

uppställas det kravet att det »skall giva ett med hänsyn till bedömbara

risker skäligt skydd men må ha mindre motståndskraft än fullträff

säkert skyddsrum», varjämte liksom hittills särskilt skall iakttagas att

det kan motstå den belastning, som kan uppkomma då byggnaden störtar

samman. Utredningen föreslår vidare att det skall ankomma på Konungen

att fastställa tekniska bestämmelser för de olika slagen av skyddsrum.

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen, vilken såsom förut redovisats icke anser benämningen

»fullträffsäkert skyddsrum» böra bibehållas, föreslår att på »förstärkt

skyddsrum» uppställes endast det kravet, att det skall ge ett starkare

skydd än normalskyddsrummet. Anspråken på ett sådant bör enligt styrelsen

upptagas i lagen medelst avfattningen, att det »skall ge skäligt skydd

mot radioaktiv strålning, gas och splitter samt tåla det övertryck, som

Kungl. Maj :t i särskild ordning angiver». Styrelsen vänder sig också mot utredningens

förslag att Kungl. Maj :t skall fastställa tekniska bestämmelser

för de olika slagen av skyddsrum, en ordning som styrelsen antar kommer

att bli administrativt högst ohanterlig; fastställandet av dylika bestämmelser

bör liksom hittills ankomma på styrelsen.

Övriga remissmyndigheters synpunkter, vilka företrädesvis berör frågan

om benämningen på den kraftigaste typen av skyddsrum, har återgivits i

det föregående.

Departementschefen

Jag delar civilförsvarsutredningens uppfattning att lagen bör medge att

allmänna skyddsrum, avsedda för befolkningens skydd, anordnas även som

normalskyddsrum. Visserligen torde allmänna skyddsrum för civilbefolkningen

i enlighet med 1956 års riktlinjer böra i första hand inrättas såsom

bergfasta skyddsrum i de särskilt riskfyllda delarna av de mest hotade

orterna. Man bör emellertid i lagen icke avskära sig från möjligheten att

inom andra områden — varvid särskilt de största städernas ytterområden

torde kunna komma i fråga — anordna allmänna normalskyddsrum för

civilbefolkningen. Allmänna skyddsrum skall sålunda kunna anordnas

både som bergfasta skyddsrum och som normalskyddsrum såväl för befolkningens

som för civilförsvarspersonalens skydd. Det bör ankomma på

Konungen att bestämma i vilket utförande de allmänna skyddsrummen

skall anordnas. Stadgandet härom synes emellertid böra ingå såsom ett

första stycke i 28 §.

Att i lagen ange de krav på hållfasthet, som skall ställas pa de olika slagen

av skyddsrum, erbjuder efter kärnvapnens tillkomst otvivelaktigt vissa

svårigheter, enär fullträffsäkerheten icke längre lämpar sig som utgångs
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kunyl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

punkt. På de bergfasta skyddsrummen kan sålunda icke ställas det anspråket

att de skall kunna stå emot mark- och låghöj dsdetonationer av

kärnvapen, men de skall alltjämt vara fullträffsäkra mot bomber och projektiler

av de typer som kan antagas komma till användning vid storanfall

med massinsats. Med denna bestämning undantages de största minbomberna,

som endast användes mot speciella anfallsobjekt, samt kärnvapen från

de vapen, mot vilka dessa skyddsrum skall kunna ge skydd. De bergfasta

skyddsrummen skall emellertid i icke oväsentlig grad kunna ge skydd också

mot kärnvapen. De skall sålunda i varje fall kunna motstå verkningarna av

kärnvapendetonationer på den höjd, som från verkningssynpunkt är optimal.

Vad som skall förstås med låghöjdsdetonation varierar alltefter vapnets

styrka. Något i förhållande till detonationscentrum fixerat avstånd,

inom vilket ett bergfast skyddsrum icke skall behöva giva hundraprocentigt

skydd, kan därför icke angivas utan man är hänvisad till en mera allmän

formulering, då man gör undantag från hållfasthetskravet för kärnvapenverkningar

nära själva detonationen. Lagen synes därför böra föreskriva att

beigfast skyddsrum skall så anordnas, att det giver skydd mot verkningarna

av alla slag av vapen som kan antagas komma till användning vid storanfall

med massinsats samt mot andra verkningar av kärnvapen än verkningarna

i och näimast omkring detonationscentrum. Härav framgår att bergfast

skyddsium skall kunna stå emot fullträff av s. k. konventionella vapen

utom av de största minbomberna samt ge skydd mot gas, biologiska stridsmedel

och mot samtliga verkningar av en kärnvapendetonation på ett visst

avstånd från denna. Hur detta avstånd skall beräknas får närmare övervägas

i samband med att tekniska bestämmelser fastställes för skyddsrummens

utförande. Härvid torde det bli nödvändigt att utgå från en viss, såsom

mest sannolik antagen atombombstorlek och schematiskt beräkna det

verkningsområde, inom vilket med rimliga kostnader ett tillfredsställande

skydd kan erhållas.

Kraven på normalskyddsrums skyddsförmåga måste uppenbarligen också

anpassas efter kärnvapnens verkningar. Jag anser mig emellertid icke

kunna förorda en så uttunnad beskrivning av hållfasthetskraven, som föreslagits

av civilförsvarsutredningen, allra minst som normalskyddsrum regelmässigt

är typen för de enskilda skyddsrummen, vilkas anordnande

åligger enskilda personer och företag. Hur långt de enskilda skyddsrumsanordnarnas

skyldigheter sträcker sig bör givetvis i möjligaste mån och åtminstone

till sina huvuddrag framgå av lagen. På normalskyddsrummen

skall, liksom för närvarande, icke uppställas kravet att de skall motstå fullträff

av konventionella vapen och självfallet än mindre verkningarna av

kärnvapen i eller närmast omkring detonationscentrum. Ej heller kan det krävas

att normalskyddsrummen skall ha sådant utförande, att de ger skydd mot

en kärnvapendetonation pa sadant avstand, att dess verkningar är jämförbara

med fullträff av konventionella vapen. Däremot skall normalskydds
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1960

rummen ge skydd mot verkningarna av kärnvapen så långt dessa verkningar

är jämförbara med verkningarna av andra konventionella vapen än

de största minbomberna, när fullträff ej föreligger. Verkningarna av konventionella

vapen och kärnvapen är emellertid endast till viss del jämförbara,

nämligen i fråga om tryckverkan och även i fråga om denna föreligger vissa

skillnader i tryckvågens natur. För kärnvapen specifik är värmestrålningen,

som vållar bränder på avsevärt avstånd från detonationen, och den radioaktiva

strålningen. Kärnvapnens brandverkan fordrar emellertid icke något

särskilt utförande av skyddsrummen, enär redan deras konstruktion för att

motstå tryckverkan medför att de ger skydd mot brand. Skyddet mot den

radioaktiva strålningen kräver däremot speciella filter i skyddsrummens

luftintag. Det måste vidare beaktas att sådan strålning kan medföra att människorna

måste bli kvar i skyddsrummet under avsevärd tid efter ett anfall,

något som kan ställa speciella anspråk på skyddsrummet. Det anförda torde

ge vid handen att de i lagen uppstäiida kraven på normalskyddsrum bör kompletteras

med hänsyn till behovet av skydd mot den radioaktiva strålningen

vid kärnvapendetonationer. Anspråken på dessa skyddsrums motståndskraft

mot tryckverkan torde bli i erforderlig utsträckning beskrivna i lagen,

om denna utformas med utgångspunkt i de för massinsats ifrågakommande

konventionella vapnens tryckverkningar, och det föreskrives att skyddsrummen

skall kunna motstå tryckverkningarna av kärnvapen i den mån

dessa verkningar till sin styrka icke överstiger de nämnda konventionella

vapnens tryckverkningar, då fullträff ej föreligger. Genom att hållfasthetskravet

anknyter även till kärnvapnens tryckverkningar göres klart att vissa

detaljer i skyddsrummet, exempelvis upphängningsanordningarna för dörrarna,

måste få ett annat utförande än då man endast syftar till skydd mot

konventionella vapens tryckverkan. Liksom i nuvarande lag bör föreskrivas

att normalskyddsrum skall kunna motstå belastningen, om byggnaden

störtar samman.

Såsom framgår av vad jag nu anfört är det icke möjligt att i lagen exakt

angiva de fordringar på hållfasthet, som ställes på skyddsrum av olika slag.

Konkret får dessa fordringar utformas i tekniska bestämmelser för skyddsrumsbyggandet.

Genom dessa bestämmelser kommer därför omfattningen

av de pålagor, som i fråga om anordnande av skyddsrum lägges på kommuner

och enskilda, att närmare regleras. Vid sådant förhållande finner jag

i likhet med civilförsvarsutredningen att det bör ankomma på Konungen

att fastställa de grundläggande tekniska bestämmelserna. Detaljerna kan

däremot anförtros åt civilförsvarsstyrelsen, som efter samråd med byggnadsstyrelsen

bör svara för utfärdandet av detalj föreskrifter och anvisningar.

Liksom hittills bör de byggnadstekniska anordningarna i både normalskyddsrum

och bergfasta skyddsrum vara av stadigvarande natur, vilket

dock ej bör utgöra hinder för alt skyddsrummen förses med löstagbara

stödpelare, som icke behöver sättas upp förrän vid beredskap.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

27 §.

Paragrafen är, frånsett en redaktionell jämkning, av samma lydelse som

nuvarande 30 §. Även när det gäller föreskrifter om fredsanvändningen av

skyddsrum bör civilförsvarsstyrelsen samråda med byggnadsstyrelsen.

28 §.

De frågor, som regleras i denna paragraf, behandlas i den nuvarande lagen

i 23 § första stycket, 26 § första stycket och 29 §.

Paragrafen inledes med en föreskrift, enligt vilken det generellt ankommer

på Konungen att bestämma, i vilket utförande allmänt skyddsrum skall

inrättas. I sak innebär detta ingen ändring i förhållande till nuvarande ordning

men väl i viss utsträckning formellt, i det enligt nu gällande regler

befolkningsskyddsrum alltid skall inrättas som fullträffsäkert skyddsrum

och Konungens inflytande på frågan utövas genom att själva anordnandet

av skyddsrummet förutsätter Konungens beslut. Såsom anmärkts under 26 §

öppnas nu möjlighet att anordna allmänna skyddsrum för civilbefolkningen

även såsom normalskyddsrum.

Enligt nuvarande 26 § andra stycket får enskilt skyddsrum, avsett för

högst 25 personer, anordnas utan att det erbjuder skydd mot rök- och stridsgaser,

såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall förordnar annorlunda med

hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad, för vilken skyddsrummet

är avsett. Detta stycke bör enligt civilförsvarsutredningen utgå, då

det kan medföra, att civilbefolkningen i vissa områden till följd av bebyggelsens

art skulle komma att helt sakna kollektivt skydd mot stridsgaser.

Om särskilda detaljbestämmelser rörande den i stycket reglerade frågan

erfordras bör de enligt utredningen fastställas av Konungen såsom tekniska

bestämmelser för olika slag av skyddsrum. Utredningens förslag har icke

mött någon erinran under remissbehandlingen och torde böra följas i

huvudsak.

Liksom enligt 29 § nuvarande lag bör möjlighet föreligga för Konungen

att i särskilda fall föreskriva, att enskilt skyddsrum skall fylla större krav

på skyddsförmåga än som följer av bestämmelserna om normalskyddsrum

med rätt för den, som till följd av sådant förordnande får vidkännas kostnad

eller skada, att få ersättning av statsmedel.

29 §.

Paragrafen motsvarar 25 § och täcker delvis även 29 § i nuvarande lag.

Första stycket är oförändrat. Enskilda skyddsrum, avsedda för bostadshus,

skall sålunda alltjämt dimensioneras med hänsyn till det antal personer,

som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta i huset. Regeln återger

den uppfattning, som 1943 års civilförsvarsutredning framförde, nämligen

att utrymmesbehovet icke bör beräknas efter någon uppskattning av

hur många personer, som av olika anledningar under krig kommer att

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

lämna sina bostäder. Härvidlag tillämpas en annan grund än den som gäller

för dimensioneringen av de allmänna befolkningsskyddsrummen och bestämmandet

av deras läge och antal. Befolkningens storlek under fredsförhållanden

är nämligen då icke utslagsgivande. Anknytningen i förevarande

paragraf till fredsförhållandena motiveras med angelägenheten av att

katastrofskydd skall finnas att tillgå även vid ett överraskande anfall

innan beredskapsutrymning hunnit genomföras. Frågan huruvida skyddsrummens

storlek bör bestämmas med utgångspunkt i att de skyddsökande

skall kunna ligga i skyddsrummet eller endast beredas sittplats torde

på sätt som hittills skett få regleras i anvisningar av civilförsvarsstyrelsen

eller eventuellt av Konungen i anslutning till fastställande av tekniska

bestämmelser för skyddsrummens utförande. Sannolikt torde det bli

nödvändigt att göra skyddsrummen så stora att åtminstone en del av dem

som under fred bor i huset kan beredas liggplats i skyddsrummet. Efter en

beredskapsutrymning skulle med en sådan dimensionering de kvarvarande

personerna kunna beredas skydd dygnet runt i skyddsrummet, vilket överensstämmer

med de principer för utrymning och skyddsrumsbyggande, som

kommit till uttryck i propositionen nr 185/1956.

Vad beträffar dimensioneringen av enskilda skyddsrum vid andra anläggningar

och byggnader än bostadshus föreskriver 25 § andra stycket i

den nuvarande lagen, att sådant skyddsrum med vissa undantag skall beräknas

för minst så många personer som kan antagas under krig i allmänhet

samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller eljest vistas inom anläggningen

eller byggnaden. Civilförsvarsutredningen föreslår att dessa regler

ersättes med ett stadgande, att Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

civilförsvarsstyrelsen skall fastställa grunder, efter vilka det antal

personer skall bestämmas, som skyddsrummet skall kunna hysa. Ehuru

utredningen icke redovisat några motiv för ändringsförslaget torde bakom

detta ligga tanken att personalen vid åtskilliga industrier och andra företag,

vilkas verksamhet avses skola läggas ned under krig, med nuvarande anknytning

till de antagna förhållandena under krig skulle komma att sakna

tillräckligt skyddsutrymme vid överraskande anfall före beredskapsutrymning

eller vid anfall efter en sådan men innan omställningen till krigshushållning

hunnit genomföras. Det är tydligt att nuvarande ordning i det

angivna hänseendet innefattar betydande risker, och ändrade regler för

dimensioneringen av ifrågavarande skyddsrum torde därför vara påkallade.

På detta område uppkommer emellertid besvärliga avvägningsproblem

med hänsyn till den skiftande beskaffenheten av de utav skyddsrumsbyggnadsskyldigheten

omfattade anläggningarna och företagen. Å ena sidan finnes

företag, vilkas drift bör fortsättas in i det sista och nedläggas först då

kriget omöjliggör fortsatt verksamhet, å andra sidan återfinnes bland

företagen sådana, vilkas produktion är helt oväsentlig för försörjningen

och kanske närmast tar i anspråk råvaror, som behövs på annat håll i

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1960

krigshushållningen, och därför bör inställas redan i samband med att

läget skärps. För att anordna skyddsrum vid industrier av det förra slaget

och dimensionera dessa för full arbetsstyrka i krig finnes uppenbarligen

starka skäl; att anordna skyddsrum vid företag av den andra kategorien

kan däremot motiveras endast av intresset att skapa ett katastrofskydd för

fredspersonalen. Preciserade regler för dimensioneringen av enskilda

skyddsrum vid andra anläggningar och byggnader än bostadshus torde

med hänsyn till det sagda knappast kunna uppställas i lagen utan synes

böra utfärdas i administrativ ordning. Det nära sambandet mellan hithörande

frågor och planläggningen av krigsbushållningen utgör likaså ett

starkt skäl för att överlåta på Konungen att utfärda föreskrifterna i ämnet.

Då man här rör sig på ett område, där det gäller alt bestämma kommunernas

och de enskildas skyldigheter, torde dock en övre gräns för vad

som kan krävas böra inskrivas i lagen. Denna gräns torde böra bestämmas

så, att större skyddsrum ej får krävas än som erfordras för att bereda

skydd åt det antal personer, som i allmänhet under fredstid uppehåller

sig i anläggningen eller byggnaden. Med en sådan begränsningsregel förhindras

att i administrativ ordning krav kan resas på en dimensionering

av skyddsrum för krigsuppgifter, som är av statlig eller eljest allmän karaktär

och vilkas fullföljande därför rimligen bör bekostas av staten. Som

exempel må nämnas inrättningar i landsorten, vilka avses i krig skola inrymma

beredskapssjukhus.

Liksom enligt nuvarande 29 § bör möjlighet finnas för Konungen att i

särskilda fall föreskriva att skyddsrum skall fylla större krav på utrymme

än som eljest följer av kapitlets stadganden eller med stöd därav meddelade

bestämmelser med rätt för den, som på grund av sådant förordnande fått

vidkännas kostnad eller skada, att få ersättning av statsmedel.

30 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 28 §.

Civilförsvarsutredningen föreslår icke någon ändring i paragrafen.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna har endast länsstyrelserna i Östergötlands och

Västmanlands län haft några yrkanden i fråga om paragrafens innehåll.

Båda länsstyrelserna anser att dispensmöjligheterna bör vidgas. Länsstyrelsen

i Östergötlands län utvecklar skälen för denna ståndpunkt på följande

sätt.

Bestämmelsen täcker icke alla de fall, då dispens från skyddsruinsskyldigheten

kan vara motiverad. Vid viss nybyggnad, som fordrar skyddsrum

enligt 22—27 §§, och där byggande av skyddsrum icke kan anses medföra

oskälig kostnad, kan det vara känt att ytterligare nybyggnad, där skyddsrum

kan ordnas rationellare, kommer att inom någon tid uppföras Om

icke heller andra satsen i 28 § första stycket är tillämplig, kan dispens icke

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kunyl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

lämnas. Även vid ombyggnad, som är att betrakta som nybyggnad, kan svårighet

förefinnas att med stöd av 28 § nå en godtagbar lösning av skyddsrumsproblemet.

I nu berörda fall kan det framstå som meningslöst att kräva

skyddsrum.

Departementschefen

Den ändrade dispositionen av förevarande kapitel föranleder, förutom

ändring i paragrafhänvisningarna, att undantag från länsstyrelsens dispensrätt

göres för sådana fall, då enligt Konungens förordnande med stöd av 28

och 29 §§ normalskyddsrum skall fylla särskilda krav på skyddsförmåga

eller utrymme.

Med de förhållandevis vida dispensmöjligheter som föreligger enligt paragrafen,

särskilt enligt första styckets andra punkt, synes det mig ej erforderligt

att, såsom ett par remissmyndigheter begärt, upptaga ytterligare

dispensfall i lagtexten. I sådana situationer, som åsyftas i de ifrågavarande

remissvaren, synes dispens f. ö. redan nu böra kunna meddelas. Skäliga anspråk

på skydd kan nämligen knappast, åtminstone icke under fredsförhållanden,

anses bli eftergivna om det blott är fråga om en kortare tid intill

dess anläggningen eller byggnaden får sitt skyddsbehov tillgodosett genom

skyddsrum, som enligt vad man med säkerhet vet kommer att uppföras i

det omedelbara grannskapet.

31 §.

Paragrafen är oförändrad.

32 §.

I paragrafen föreslår civilförsvar sutredningen endast den jämkning, som

föranleds av att fredsadministrationen av det lokala civilförsvaret enligt

utredningens ställningstagande i huvudbetänkandet skall överföras från

civilförsvarschefen till länsstyrelsen.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna har civilförsvarschefen i Stockholm framhållit

att behov av källarmursgenombrott föreligger också vid nybyggnad, vilket

behov bör tillgodoses redan vid uppförandet av byggnaden. Paragrafen bör

enligt civilförsvarschefen jämkas med hänsyn härtill. I remissvaret ifrågasättes

vidare med hänsyn till civilförsvarschefens ställning i den nya organisationen,

huruvida befogenheten att förordna om källarmursgenombrott

bör såsom föreslagits överflyttas till civilförsvarschefen vid beredskap.

Departementschefen

I enlighet med civilförsvarsutredningens förslag och de i propositionen

nr 114/1959 angivna, av riksdagen antagna formerna för fredsadministrationen

av civilförsvaret i länen har paragrafen jämkats så, att befogenheten

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

att förordna om källarmursgenombrott under tid, då civilförsvarsberedskap

ej råder, skall tillkomma länsstyrelsen, om fredsadministrationen ankommer

på denna. Under civilförsvarsberedskap synes det liksom hittills

alltid böra ankomma på civilförsvarschefen att förordna om sådant genombrott.

Denne har nämligen under sin verksamhet större möjligheter

än länsstyrelsen att uppmärksamma, var behov av källarmursgenombrott

föreligger och det skulle innebära en onödig omgång, om han i de särskilda

fallen vore hänvisad till att göra framställning till länsstyrelsen om

sådant förordnande.

I anledning av vad i ett remissvar uttalats om behovet av källarmursgenombrott

vid nybyggnad vill jag erinra om vad föredragande departementschefen

framhöll i samband med den nuvarande civilförsvarslagens

tillkomst, nämligen att källarmursgenombrott vid nybyggnad närmast är

att anse som ett tillbehör till skyddsrum, ett särskilt slag av reservutgång,

och icke ett källarmursgenombrott i den mening, vari uttrycket användes

i lagen. Till följd härav åligger ansvaret för sådant genombrott vid nybyggnad

fastighetsägaren och icke — såsom i övriga fall — det allmänna.

Paragrafen har i övrigt omredigerats.

33 §.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall paragrafen oförändrad

överföras till nya lagen.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det böra åligga kommun, som

saknar erforderlig expertis, att alltid underställa länsstyrelsen frågor om

byggnadslov, där skyddsrumsbyggnadsskyldighet kan komma i fråga. Länsstyrelsen

anför.

Tillämpningen av 33 § i gällande lag, som motsvarar 33 § i förslaget, har

berett övervakande myndigheter stora svårigheter. Ett stort antal byggnadsnämnder

har icke haft tillgång till den tekniska expertis, som erfordras för

en riktig handläggning och prövning av dessa ärenden. Företagen utredning

har också visat, att övervakningen av skyddsrumsbestämmelsernas efterlevnad,

som främst åvilar byggnadsnämnder och civilförsvarschefer, icke varit

tillfredsställande. Enligt det av utredningen framlagda förslaget rörande

civilförsvarschefs åligganden i fred torde, såvitt länsstyrelsen kunnat bedöma,

det icke vara avsett att civilförsvarschef efter administrationens

centralisering till länsstyrelsen skall befatta sig med övervakning beträffande

skyddsrummen. I så fall lärer denna övervakning i fortsättningen böra

åvila länsstyrelsen och närmast ankomma på den tekniska expertis, som

förutsättes skola tillförsäkras civilförsvaret i länsinstansen.

Länsstyrelsen framhåller vidare att stadgandet att länsstyrelsens godkännande

ej erfordras beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av

statlig myndighet, visat sig icke vara fullt entydigt. Härom anför länsstyrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 dr 1''JGO

Ritningar beträffande allmänna byggnader granskas ----ofta av ett

eller kanske flera statliga organ men det har stundom visat sig att de endast

beaktat sina egna specialområden och icke ägnat någon som helst uppmärksamhet

åt skyddsrumsfrågan. Det torde därför vara erforderligt att närmare

klargöra i vilka fall de statliga myndigheterna skola i samband med remisser

eller eljest vid behandling av ärenden angående byggnader beakta

skyddsrumssynpunkterna.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län konstaterar att det fortfarande brister

i fråga om byggnadsnämndernas sätt att handlägga ifrågavarande ärenden.

För att länsstyrelsen skall kunna utöva en någorlunda effektiv kontroll

på området synes det länsstyrelsen nödvändigt att paragrafen ändras i sådant

syfte. I anslutning härtill vill länsstyrelsen föreslå att i paragrafen inflyter

en hänvisning till de bestämmelser om kommuns skyldigheter, som i

den nuvarande lagen återfinnes i 45 §.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att då länsstyrelsen enligt

32 § skall pröva och förordna om källarmursgenombrott bör även de ärenden

om byggnadslov, som beröres av 32 § men icke inrymmes under 33 §,

underställas länsstyrelsens prövning.

Departementschefen

Tillsynen över efterlevnaden av lagens föreskrifter om anordnande av

skyddsrum synes böra alltfort ske genom byggnadsnämnderna, även om det

i och för sig kan vara riktigt, att dessa nämnders kontroll på grund av brist

på experter i skyddsrumsfrågor understundom blir av mera formell karaktär.

I fråga om sådana skyddsrum, vilkas utförande kan bereda speciella problem

eller som är av mera komplicerad beskaffenhet, föreligger dock skyldighet

för byggnadsnämnden att underställa ärendet länsstyrelsens prövning,

och denna skyldighet bör uppenbarligen icke inskränkas. I övriga

fall torde ärendena icke vara mera komplicerade än att kontroll genom

granskning av byggnadsnämnd är tillfyllest, om den sker med tillbörlig

omsorg. En effektivisering av kontrollen kan vidare förutsättas ske genom

att civilförsvarsstyrelsen lämnar byggnadsnämnderna anvisningar, i vilka

hänseenden deras kontroll bör vara särskilt ingående och genom att styrelsen

gör klart för nämnderna att vissa brister i kontrollen uppmärksammats.

Även från länsstyrelsernas sida torde åtgärder kunna vidtagas

för att åvägabringa en effektivare kontroll genom byggnadsnämnderna.

Först om det skulle visa sig att dylika åtgärder ej förmår aktivisera byggnadsnämnderna

torde det böra övervägas att i större utsträckning än för

närvarande låta länsstyrelserna handha övervakningen av skyddsrumsbestämmelsernas

efterlevnad. Såsom jag anfört under 24 § skall emellertid

på ett speciellt område, nämligen i fråga om anordnande av gemensamma

skyddsrum, prövningen redan nu överflyttas från byggnadsnämnden till

länsstyrelsen.

Även när det gäller skyddsrum i anläggningar eller byggnader, vilkas

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ritningar granskas av statlig myndighet, torde en effektivisering av kontrollen

kunna uppnås genom att civilförsvarsstyrelsen erinrar de myndigheter,

för vilka sådan granskning kan ifrågakomma, om att även civilförsvarssynpunkter

måste beaktas vid granskningen.

Paragrafens lydelse bör slutligen jämkas med hänsyn till det innehåll,

som den nya byggnadsstadgan torde komma att få i fråga om skyldighet

att söka byggnadslov. Sådan skyldighet torde komma att göras beroende av

att plan för bebyggelsen föreligger och icke såsom nu anknytas till vissa

typer av orter. I förevarande paragrafs första stycke bör sålunda uttrycket

»I ort, varest» ersättas med »I de fall, då» och lydelsen i andra stycket jämkas

i överensstämmelse härmed.

5 KAP.

Särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara

I kapitlet regleras för närvarande Konungens och civilförsvarsmyndigheternas

befogenheter i fråga om sådana civilförsvarsåtgärder under krig

eller vid krigsfara, som berör envar, nämligen utrymning och inkvartering,

bortflyttningsförbud och bortflyttningstillstånd, undanförsel och förstöring

samt allmänna påbud i fråga om alarmering, mörkläggning, trafik samt

allmän ordning och säkerhet. I motsvarande kapitel i den nya lagen har

bestämmelserna om undanförsel och förstöring utgått. Dessa åtgärder skall,

såsom tidigare anmärkts, enligt propositionen nr 114/1959 icke vidare tillhöra

civilförsvarets verksamhetsområde utan ankomma på organen för det

ekonomiska försvaret. Ej heller stadgandet om att enskilt näringsföretag

måste ha bortflyttningstillstånd för att under högsta civilförsvarsberedskap

få förflytta sin verksamhet till annan ort har upptagits i nya lagen. De återstående

paragraferna är i sina huvuddrag oförändrade. En väsentlig nyhet

är dock att möjlighet att förbjuda inflyttning till visst område öppnas och

inskrives i 37 §. I anledning härav ävensom med hänsyn till att bestämmelserna

om bortflyttningstillstånd utgår ur lagen ändras rubriken närmast

före 37 §.

Utrymning och inkvartering

34 och 35 §§.

Förevarande paragrafer bemyndigar Konungen eller av Konungen utsedd

myndighet att under krig eller vid krigsfara uppmana eller ålägga invånare

inom område, som kan antagas bli utsatt för fientlig verksamhet eller inom

vilket eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse kan förväntas, att

lämna sin bostad och taga uppehåll utom området under den tid för vilken

uppmaningen eller åläggandet gäller. Härvid kan i samma ordning föreskrifter

meddelas om uppehållsplats för de utrymmande.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall paragraferna oförändrade

överföras till nya lagen.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

113

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna föreslår länsstyrelsen i Malmöhus län omredigering

av förevarande paragrafer. Enligt länsstyrelsens mening bör ur 34 §

utgå dels föreskriften om att de utrymmande skall taga uppehåll utom det

med utrymningen avsedda området, vilket förhållande enligt länsstyrelsen

regleras i 35 §, dels bestämmelsen att uppehållet utom det angivna området

skall avse den tid, för vilken uppmaningen eller åläggandet gäller,

en bestämmelse som länsstyrelsen anser överflödig. Å andra sidan bör

34 § utbyggas så att den blir tillämplig även på myndigheter, företag, institutioner

och organisationer och innebära skyldighet för dem att förlägga sin

verksamhet utom det område, som skall utrymmas. 35 § bör enligt remissyttrandet

få en avfattning, som ger större möjligheter att reglera uppehållsplats

vid utrymning med beaktande av försörjningsmässiga och allmänt

administrativa synpunkter. Så sker om paragrafen får innefatta ett bemyndigande

för Konungen eller av Konungen utsedd myndighet att meddela föreskrifter

»rörande verksamhetsort, verksamhetsområde och uppehållsort för

utrymmande myndigheter, institutioner, organisationer och enskilda». Sina

synpunkter utvecklar länsstyrelsen närmare på följande sätt.

Det vill synas, som om utredningen icke riktigt dragit konsekvenserna av

den omställning av samhället, som den nya planläggningen medför. Man

skiljer på utrymning, avseende personer, och undanförsel, avseende förnödenheter

av olika slag. Till undanförsel hänföres även förflyttning från ort

till annan av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse för försvaret,

folkförsörjningen eller eljest för det allmänna. Lämpligheten av

denna gränsdragning kan ifrågasättas. Att bortförande av varuförråd, maskiner,

boskap, fordon, fartyg och samlingar hänföres till undanförsel synes

tämligen självklart, liksom att förflyttning av en industri rubriceras på

detta sätt. Gäller det däremot förflyttning av en verksamhet i sådana fall, då

det icke kräves samtidigt bortförande av maskiner, varuförråd eller andra

förnödenheter i större kvantiteter, såsom då fråga är om förflyttning av

ämbetsverk eller andra myndigheter, av banker, försäkringsbolag, affärsföretag,

bransch- eller arbetsmarknadsorganisationer o. s. v., med eller utan

kontorsutrustning och aktuella arkivalier, torde det vara det naturliga, att

hänföra bortflyttningen till utrymning. Det gäller här att skydda och sammanhålla

en betydelsefull verksamhet samtidigt som personerna bringas i

säkerhet, och angelägenhetsgraden blir densamma som vid utrymning, medan

undanförseln, som avser förnödenheter, i regel får anses ha lägre

prioritet. Avgörande för gränsdragningen kan svårligen vara, om huvudansvaret

för planläggningen och verkställigheten skall åvila civilförsvaret

eller det ekonomiska försvaret; här måste man säkerligen räkna med ett

intimt samarbete och en uppdelning av arbetet efter vad som i varje fall

synes mest praktiskt.

De anförda synpunkterna synes böra föranleda omarbetning av den föreslagna

34 §. Det kan — bl. a. med hänsyn till administrativa fullmaktslagen

— synas tveksamt, om myndigheter därvid bör medtagas. Då utflyttning av

myndigheter är en synnerligen viktig del av den allmänna utrymningen och

då fullmaktslagen tillkommit ur andra synpunkter än förevarande lagstilt
8

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ning, kan det icke vara riktigt att i detta sammanhang utelämna myndigheter,

även om jämkningar skulle erfordras i fullmaktslagen.

Även Sveriges civilförsvarsförbund betonar vikten av att ämbetsverk och

andra myndigheter, banker, försäkringsbolag, vissa affärsföretag samt handels-

och arbetsmarknadsorganisationer etc. i samband med utrymning hålles

samman och får tillfälle att inom inkvarteringsområdet helt eller delvis

fortsätta sin verksamhet. Beträffande lagens utformning framför förbundet

härvid samma synpunkter som länsstyrelsen i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att 35 § bör upptaga en definition

av begreppet inkvartering.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter om det med hänsyn till totalförsvarets

krav icke är motiverat att ersätta uttrycket »militära åtgärder» i

34 § med det vidare begreppet »försvarsåtgärder».

Departementschefen

Mot det sakliga innehållet i förevarande paragrafer har under remissbehandlingen

framförts den erinringen, att det icke tjänar som rättsligt underlag

för flyttning av myndigheters, institutioners, företags och organisationers

verksamhet från område, som skall utrymmas, till annan plats. Härvid

har påpekats att paragraferna för närvarande har en sådan formulering

att de gäller för invånare över huvud taget i utrymningsområde men icke

beaktar att vissa grupper av invånare måste hållas samman såsom arbetsenheter

för att viss verksamhet — allmän och enskild — skall kunna fortgå

även efter en utrymning. I anledning av dessa anmärkningar vill jag framhålla

att, såvitt gäller myndigheternas verksamhet under krig och vid

krigsfara, denna skall äga rum i enlighet med särskild planläggning och att

ansvaret för myndigheternas funktionsduglighet under krig eller vid krigsfara

icke åvilar civilförsvaret. Civilförsvarets utrymningsplanläggning omfattar

följaktligen icke förflyttning av myndigheter som sådana. På samma

sätt förhåller det sig med enskilda företag, institutioner och organisationer

som skall uppehålla verksamheten i krig, varvid planläggningen i huvudsak

sker genom organen för den ekonomiska försvarsberedskapen. I detta

sammanhang vill jag framhålla, att även om civilförsvaret sålunda icke har

något ansvar för utflyttningen av myndigheter och företag från hotade områden,

en samordning dock givetvis måste ske mellan planeringen för samhällsverksamheten

i krig och utrymningsplanläggningen. För den händelse

utflyttningen av myndigheter och företag enligt den särskilda planläggningen

ej kommit till stånd, innan slutlig utrymning beordras, kommer myndigheternas

och företagens personal att ingå i den utrymning, som civilförsvaret

verkställer. Myndigheter och företag torde därvid regelmässigt ej kunna

sammanhållas.

Av det anförda torde framgå att någon utvidgning i nu berört hänseende

av de befogenheter, som tillkommer Konungen eller av Konungen utsedd

myndighet i samband med utrymning enligt förevarande paragrafer, ej

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

kan anses erforderlig. I ett annat avseende bör däremot 34 § upptaga vidgade

befogenheter för myndighet som förordnar om utrymning. Såsom

förut berörts innebär de år 1956 beslutade riktlinjerna för utrymningsplanläggningen

att beredskapsutrymning i de största städerna och andra

särskilt utsatta orter skall kunna kombineras med en omflyttning av den

kvarvarande befolkningen från utrymningsorternas innerområden till

deras ytterområden, där riskerna bedömes vara mindre. Denna omflyttning

har hittills icke avspeglat sig i lagen. Ett klart rättsligt underlag för

förordnande om omflyttning torde emellertid böra skapas i den nya lagen.

I 34 § bör därför inskrivas att förordnande om omflyttning må meddelas i

samband med beslut om utrymning.

36 §.

För dem som i anledning av krigsskada eller utrymning eller andra med

krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden blivit i behov av inkvartering

och utspisning samt av annat bistånd skall enligt 36 § i nuvarande lag

erforderliga hjälpåtgärder vidtagas inom civilförsvarsområde. Civilförsvarsutredningen

föreslår icke någon ändring i paragrafen. Utredningen erinrar

emellertid i motivuttalande till lagförslaget om de riktlinjer för civilförsvarsverksamheten,

såvitt rör i denna paragraf behandlade förhållanden, som utredningen

dragit upp i huvudbetänkandet. Dessa riktlinjer innebär att civilförsvarets

verksamhet skall begränsas till vad som krävs för omhändertagande

och bistånd åt befolkningen i direkt anslutning till utrymningar och

krigshandlingar, medan kommunala och andra myndigheter, vilkas verksamhet

i fred omfattar hjälpuppgifter av motsvarande slag, därefter skall

övertaga ansvaret för de hjälpbehövande. En redogörelse för utredningens

synpunkter på spörsmålet och för remissyttrandena i fragan finnes intagen

i propositionen nr 114/1959 å s. 43—44, respektive 46—47, vartill här må

hänvisas.

I förenämnda proposition, vilken härutinnan godkändes av riksdagen,

förordades att det skulle ankomma på civilförsvaret att se till att erforderliga

förberedelser för inkvarteringen av utrymmande blir vidtagna och även

svara för det första omhändertagandet på inkvarteringsorten. Det borde

emellertid åligga kommunerna att biträda civilförsvaret i denna verksamhet.

Sedan utrymningsrörelsen i och med inkvarteringen avslutats, borde

ansvaret för de evakuerade övergå från civilförsvaret till de övriga samhällsorgan,

som har att tillse att människor icke lider nöd.

Remissyttrandena

I anslutning till sitt remissyttrande över huvudbetänkandet framhåller

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att stadgandena i 36 § bör

helt utgå. Nämnden anser att de i paragrafen berörda uppgifterna helt faller

inom det ekonomiska området och att de på det lokala planet bör om
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

händerhavas av kommunerna, låt vara i vissa avseenden med bistånd av

civilförsvaret.

Överbefälhavaren, länsstyrelserna i Östergötlands och Kopparbergs län

samt statens jordbruksnämnd framhåller, att den begränsning i fråga om

varaktigheten av civilförsvarets ansvar för evakuerad befolkning, som civilförsvarsutredningen

förordat och som synes välmotiverad, icke kommit till

uttryck i lagtextförslaget. Ej heller återspeglas kommunernas vidgade skyldigheter

på området i 6 kap. av lagförslaget, där kommunernas skyldighet

att medverka i civilförsvaret regleras. Såväl 36 § som 6 kap. bör därför

förtydligas i detta hänseende.

Departementschefen

Det ställningstagande i fråga om civilförsvarets ansvar för hjälp och stöd

åt evakuerad befolkning, som skett från statsmakternas sida genom riksdagens

bifall till propositionen nr 114/1959, återverkar självfallet på innebörden

av förevarande paragraf. Dess nuvarande lydelse står dock icke i

motsatsställning till vad sålunda beslutats, i det paragrafen icke ger några

regler i frågan huru länge civilförsvaret skall sörja för att evakuerade icke

lider nöd. Paragrafen kan därför i och för sig överföras oförändrad till den

nya lagen, vilket civilförsvarsutredningen ansett böra ske. Självfallet är det

emellertid önskvärt, särskilt med hänsyn till att stor tveksamhet visat sig

rada om utsträckningen i tiden av civilförsvarets ansvar på förevarande

område, att såvitt möjligt otvetydiga regler härvidlag upptages i lagen.

Den i förhållande till hittillsvarande uppfattning om civilförsvarets uppgifter

beslutade begränsningen torde emellertid icke böra inskrivas i lagen

med mindre samtidigt utvidgningen av de ordinarie, kommunala hjälporganens

uppgifter får sin lagliga reglering. Bestämmelserna på de båda

områdena måste uppenbarligen ansluta sig till varandra. Vad det gäller utvidgningen

av kommunernas skyldigheter såvitt nu är i fråga pågår för

närvarande utredning genom sakkunniga, som jag med stöd av Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 23 januari 1959 särskilt tillkallat och som bedriver utredningsarbetet

under namnet kommunalrättskommittén. De sakkunniga,

vilkas utredning omfattar ett flertal kommunalrättsliga spörsmål, har anmält

att de avser att behandla den nu berörda frågan såsom första punkt.

Vid sådant förhållande anser jag det böra undvikas att genom en närmare

reglering i 36 § av civilförsvarets uppgifter föregripa kommitténs arbete. På

grund härav och då som jag förut angivit den nuvarande lydelsen ej direkt

strider mot vad som upptagits i propositionen nr 114/1959 förordar jag att

paragrafen tills vidare oförändrad får ingå i nya lagen.

I anledning av att i några remissyttranden anmärkts att ej heller 6 kapitlets

regler för kommunernas medverkan i civilförsvaret återger den ändrade

uppfattningen om varaktigheten av civilförsvarets ansvar för evakuerade

och om kommunernas övertagande av vissa uppgifter vill jag i detta

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

sammanhang framhålla, att avsikten är att ansvaret på längre sikt för de

evakuerades välfärd över huvud taget icke skall vara en civilförsvarsuppgift

och följaktligen ej heller regleras i civilförsvarslagen.

Bortflyttnings- och inflyttningsförbud

37 §.

Enligt förevarande paragrafs nuvarande lydelse äger Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer vid krig eller krigsfara meddela bortflyttningsförbud,

innebärande förbud för den, som uppehåller sig inom visst område,

att lämna detta. Utan särskilt bemyndigande äger myndighet, som beslutat

om utrymning av visst område, meddela bortflyttningsförbud för dem

som icke omfattas av utrymningsbeslutet.

Civilförsvarsutredningen föreslår att i paragrafen, vars regler om bortflyttningsförbud

enligt utredningen bör bibehållas oförändrade, även införes

stadganden om inflyttningsförbud, innebärande att Konungen eller

av Konungen utsedd myndighet vid krig eller krigsfara äger meddela »förbud

mot inflyttning till visst område». Utredningen motiverar förslaget på

följande sätt.

Något mot bortflyttningsförbud svarande förbud mot inflyttning till visst

område innefattas ej i nu gällande lag. Ett dylikt förbud kan emellertid

under vissa förhållanden vara påkallat. Exempelvis om det gäller inflyttning

under krig eller krigsfara till ett område, där fientliga anfall kan förväntas

vara omedelbart förestående eller inflyttningen skulle kunna väsentligt försvåra

militära åtgärder av synnerlig betydelse eller åtgärder av synnerlig

betydelse för civilförsvaret. På grund härav har i paragrafen intagits ett

stadgande om rätt att meddela inflyttningsförbud. Härigenom skapas en

motsvarighet till vad som enligt nuvarande civilförsvarslag 42 § föreligger

beträffande egendom.

Remissyttrandena

Rörande bestämmelserna om bortflyttningsförbud framhåller länsstyrelsen

i Östergötlands län att de endast medger förbud att lämna visst område

men icke förbud att flytta inom området. Genom befolkningsrörelser inom

området kan i vissa fall militära förflyttningar avsevärt försvåras eller helt

omintetgöras. Det synes därför länsstyrelsen som om ytterligare en förbudsform

måste tillskapas, nämligen en sådan som hindrar människorna

inom område, där bortflyttningsförbud gäller, att lämna sina bostäder.

Länsstyrelsen framhåller emellertid att sådant förbud möjligen kan meddelas

av länsstyrelserna såsom högsta polismyndighet med stöd av 7 § länsstyrelseinstruktionen.

Förslaget att införa möjlighet att meddela inflyttningsförbud möter icke

någon erinran i sak från remissmyndigheternas sida, men däremot göres

anmärkningar mot lagtextförslagets utformning. Sålunda påpekar civilförsvarsstyrelsen

att innebörden av bortflyttningsförbud klargöres i lagen

genom att där utsäges att sådant förbud innebär förbud att lämna visst

område, medan någon motsvarande bestämning icke upptagits för inflytt
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ningsförbudets del. Styrelsen anser emellertid en sådan bestämning kunna

undvaras om orden »inflyttning» och »inflyttningsförbud» ersättes med

»inresa» och »inreseförbud». En liknande anmärkning har länsstyrelsen i

Jämtlands län, som förordar benämningen »inreseförbud», vilket uttryck

bör motsvaras av »bortreseförbud» i paragrafens första stycke. I varje fall

bör inflyttningsförbudet utformas som ett förbud »att begiva sig till» visst

område. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser uttrycket »förbud mot inflyttning

till visst område» vara alltför obestämt. Förbud bör enligt länsstyrelsen

kunna utfärdas mot »vistelse» inom området.

Departementschefen

Reglerna om bortflyttningsförbud torde oförändrade kunna överföras

till den nya lagen.

I ett remissyttrande har framhållits såsom en olägenhet att nuvarande

bestämmelser ej medger förbud för befolkningen inom område, för vilket

bortflyttningsförbud gäller, att flytta inom området, och har ifrågasatts

huruvida icke behov föreligger av ytterligare en förbudsform, varigenom

befolkningen skulle kunna hindras att över huvud taget lämna bostaden.

Jag finner emellertid ej nödvändigt eller lämpligt att införa en så ingripande

förbudsform. Visar det sig i särskilda lägen erforderligt med långt

gående begränsningar i befolkningens rörelsefrihet inom ett område kan

nämligen detta, oavsett huruvida med stöd av särskilda föreskrifter länsstyrelsen

kan meddela förordnanden i detta syfte, uppnås genom att det

större område, inom vilket befolkningsomflyttningar måste förhindras,

uppdelas i flera mindre områden, för vilka särskilda bortflyttningsförbud

meddelas. Generella förbud för befolkningen att lämna sina bostäder kan

knappast anses lämpliga med hänsyn icke minst till de psykologiska verkningarna

i ett hotande läge. Så långt möjligt bör uppenbarligen möjlighet

stå till buds för invånarna inom det av bortflyttningsförbudet omfattade

området att söka sig till mera skyddade platser, exempelvis till glest bebyggda

delar av området. Syftet med bortflyttningsförbudet torde knappast

kunna förfelas härigenom, alldenstund befolkningen i allt fall finnes kvar

inom det begränsade området.

Vad beträffar förslaget om införande av möjlighet att meddela förbud

mot inflyttning eller inresa till visst område, avsett att kunna tillgripas

under motsvarande betingelser som gäller för bortflyttningsförbud, synes

förslaget väl underbyggt. Särskilt kan det vara angeläget att i ett läge, då

enskilda på egen hand beger sig från områden, som de anser utsatta, kunna

förhindra att de söker sig till andra områden, vilka måhända avses skola

utrymmas eller där fientlig verksamhet eller egna militära åtgärder av

synnerlig vikt kan väntas. Däremot torde det icke vara erforderligt att beslut

om utrymning av visst område kombineras med dylikt förbud mot inflyttning

eller inresa i detsamma; av utrymningsbeslutet torde utan sär
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

skild föreskrift omedelbart följa att det icke är tillåtet för personer av

samma kategori som de, vilka skall evakueras, att taga uppehåll i utrymningsområdet.

Förbudet synes böra utformas som ett förbud för dem, som icke är bosatta

inom det område, vilket avses med förbudet, att taga uppehåll inom detta.

Härigenom utsäges att tillfällig vistelse inom området, såsom för någon

kortvarig förrättning, icke hindras av inflyttningsförbudet; ej heller förbjudes

genomresa eller att den som är bosatt i området återvänder till sitt

hem. Å andra sidan behöver det ej vara fråga om stadigvarande bosättning

för att förbudet skall lägga hinder i vägen. Förbudet kan lämpligen kallas

inflyttningsförbud, vilken benämning svarar mot bortflyttningsförbud i

paragrafens första stycke.

38 §.

De särskilda förutsättningar, under vilka bortflyttningsförbud kan meddelas,

anges i förevarande paragraf. Sådant förbud får enligt nuvarande lag

meddelas endast då det kan befaras att militära åtgärder av synnerlig betydelse

inom området eljest skulle bli väsentligt försvårade, då tillgängliga

transportmedel är nödvändiga för transporter som bör äga företräde framför

bortflyttningen, då bortflyttningen är förenad med uppenbar livsfara

eller då civilförsvarets behov av arbetskraft i orten eljest icke skulle bli

tillgodosett.

Civilförsvar sutredningen föreslår — förutom sådan jämkning av paragrafen

som föranleds av att den skall reglera förutsättningarna också för

inflyttningsförbud — att de förbudsfall, som hänför sig till tillgången på

transportmedel och till civilförsvarets behov av arbetskraft utgår. Å andra

sidan förordar utredningen att civilförsvarsåtgärder av synnerlig betydelse

skall ha samma verkan som militära åtgärder av samma angelägenhetsgrad

har enligt nuvarande lydelse och sålunda kunna föranleda bortflyttningseller

inflyttningsförbud. Utredningen framhåller härvid att en frivillig

bortflyttning, som får karaktären av massflykt, kan hindra en utrymning

enligt 34 § genom civilförsvarets försorg eller förorsaka kaos vid genomförandet

av denna.

Förslaget att begränsa antalet förbudssituationer enligt paragrafen motiverar

utredningen med att behovet av transportmedel kan tillgodoses av

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och av civilforsvarsmyndighet

eller annan myndighet med rekvisitionsrätt och att behovet av arbetskraft

för civilförsvarets verksamhet kan fyllas genom tillämpning av lagen

om allmän tjänsteplikt. I sistnämnda hänseende erinrar utredningen om att

enligt en promemoria i anslutning till Kungl. Maj :ts brev den 20 september

1957 angående fortsatt revidering av utrymningsplanläggningen uttagning

av dem, som efter slutlig utrymning skall stanna kvar i utrymningsorten,

i största möjliga utsträckning skall ske redan i fredstid.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen motsätter sig att möjligheten att meddela bortflyttningsförbud

för att tillgodose civilförsvarets behov av arbetskraft slopas.

Styrelsen anför.

Enligt bestämmelsen i 38 § d) gällande civilförsvarslag får förbud mot

bortflyttning meddelas, då behovet i orten av arbetskraft för civilförsvarets

verksamhet eljest icke skulle bliva tillgodosett. Under hänvisning till tillläinpningen

av allmänna förfogandelagen och lagen om allmän tjänsteplikt

har utredningen funnit denna bestämmelse överflödig. Styrelsen är emellertid

av annan mening och grundar sin uppfattning på det förhållandet, att icke

alla de personer, som efter slutlig utrymning skall kvarstanna i utrymningsorten

för upprätthållande av oundgängligen nödvändig krigsviktig

verksamhet, dessförinnan torde hava bundits vid sina arbetsuppgifter genom

tillämpningen av angivna två lagar, vartill kommer den önskvärda

psykologiska press på dem att, trots allmän utrymning, genom ett formligt

och kungjort bortflyttningsförbud för dem kvarbliva i hemorten. De sju

kategorier, varom här är fråga, är 1) civilförsvarets personal, 2) polispersonal

utanför civilförsvaret, 3) tillsyningsmän för fastigheter, 4) personal i

regional statlig och i kommunal administration, 5) personal för krigsförsörjning

och kommunikationer, 6) personal i allmän civil sjukvård och

7) servicepersonal för tidigare angiven personal. Samtliga dessa kategorier

torde omfattas av en så formulerad förutsättning för bortflyttningsförbud

(inflyttningsförbud saknar i detta fall aktualitet): »— ---då behovet i

orten av arbetskraft för försvaret eller folkförsörjningen eljest icke skulle

bliva tillgodosett».

Tveksamhet huruvida allmänna förfogandelagen och lagen om allmän

tjänsteplikt ger erforderlig trygghet för att personal, som skall kvarstanna

i utrymningsorterna, också kommer att stanna kvar vid verkställighet av

planerna uttalas av länsstyrelsen i Blekinge län. Länsstyrelsen anser möjligheterna

att under svåra förhållanden hålla personalen kvar bli större om

ett uttryckligt bortflyttningsförbud kan meddelas. I likhet med civilförsvarsstyrelsen

föreslår länsstyrelsen att nuvarande möjlighet att meddela

bortflyttningsförbud för att tillgodose arbetskraftsbehovet behålles och därjämte

utvidgas till att avse arbetskraftsbehov för krigsviktig verksamhet

över huvud taget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och Sveriges civilförsvarsförbund menar att

bortflyttnings- eller inflyttningsförbud kan bli aktuellt även för område som

utan att direkt beröras av den militära verksamhet eller de civilförsvarsåtgärder,

som motiverar förbudet, är beläget i nära anslutning till område,

där sådana åtgärder vidtages eller förberedes. Orden »inom området» i

fallet a) enligt paragrafens nuvarande lydelse bör därför utgå.

Departementschefen

Vad först beträffar den av utredningen föreslagna utvidgningen av möjligheterna

att förordna om bortflyttningsförbud såtillvida att även civilförsvarsåtgärder

av synnerlig vikt skall kunna utgöra grund för ett förbud

finner jag de av utredningen anförda skälen övertygande. Främst torde ut
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

vidgningen få betydelse när det gäller utrymning, varvid det kan vara ett

intresse av största vikt att stabilisera läget för att kunna utföra utrymningen

planmässigt. Såsom jag anfört under föregående paragraf kan också

ett inflyttningsförbud i dylika situationer få sin stora betydelse.

Däremot kan jag icke biträda förslaget att ur lagen utmönstra de förbudsfall,

som hänför sig till behovet av transportmedel och arbetskraft för civilförsvarets

verksamhet. Visserligen må det vara riktigt att de nämnda behoven

kan tillgodoses med anlitande av förfoganderätt, respektive tjänsteplikt

men det är att märka att ianspråktagande av transportmedel och tjänster

med stöd av lagstiftningen om förfoganderätt och om tjänsteplikt lordrar

handläggning av varje ärende för sig, vilket självfallet tager viss tid. Då

frågorna aktualiseras är det uppenbarligen nödvändigt med snabba ingripanden

för att förhindra att man förlorar kontrollen över läget. Möjligheterna

att med förfoganderätt taga fordon i anspråk blir tydligtvis snabbt

illusoriska om fordonsägarna i det hotande läget beger sig från orten, innan

rekvisitionsförfarandet hunnit komma i gång. På samma sätt förhåller det

sig med ianspråktagande av personal med tjänsteplikt. Ett bortflyttningsförbud

kan i sådana situationer visa sig vara ett värdefullt instrument för

att stabilisera läget och bereda de rekvirerande och personaluttagande organen

rådrum. För civilförsvarets vidkommande gör sig denna synpunkt

gällande med särskild styrka sedan den nya organisationen förverkligats.

Antalet i fred inskrivna personer i civilförsvaret skall ju avsevärt nedbringas,

varvid förutsättes att personalen vid beredskap och i krig utökas

i mån av behov genom nyintagningar. Med hänsyn till det anförda finner jag

mig icke kunna tillstyrka att möjligheterna att förordna om bortflyttningsförbud

beskäres i förhållande till vad nu gäller. Å andra sidan är jag icke

heller beredd att — såsom några remissinstanser förordat — vidga möjligheterna

såtillvida att även personalbehovet inom annan för försvaret betydelsefull

verksamhet än civilförsvarets skall kunna föranleda bortflyttningsförbud.

Ej heller anser jag att militära åtgärder eller civilförsvarsverksamhet

inom ett område bör kunna utgöra grund för ett bortflyttnings- eller

inflyttningsförbud i ett intilliggande område.

Under 5 kap. i nuvarande lag upptages bestämmelser om att enskilt

näringsföretag under högsta civilförsvarsberedskap icke får förflytta sin

verksamhet till annan ort utan bortflyttningstillstånd, d. v. s. tillstånd av

civilförsvarsstyrelsen eller enligt dess bemyndigande av länsstyrelsen eller

civilförsvarscliefen. Sådant tillstånd må icke vägras med mindre hinder

mot bortflyttningen möter med hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen

eller eljest till det allmänna.

Under rubriken undanförsel och förstöring upplager kapitlet därefter i

40_43 §§ stadganden om bortförande och utspridning av egendom i syfte

att förhindra att egendomen genom fiendens verksamhet förstöres eller eljest

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 är 1960

går förlorad samt om förstöring av egendom till undvikande av att den faller

i fiendens hand. Reglerna om bortförande och utspridning, vilka åtgärder

har den gemensamma benämningen undanförsel, kompletteras med stadganden

om förbud att flytta bortförd egendom och att införa egendom till

visst område samt om tillståndstvång i vissa fall.

Enligt civilförsvar sutredningens förslag skall någon motsvarighet till 39 §

ej upptagas i den nya lagen. Utredningen framhåller att paragrafens syfte

är att säkra den nödvändiga produktionen under krig men att reglerna

i deras nuvarande utformning ej kan tillgodose detta syfte enär förbudet

mot bortflyttning ej är kombinerat med någon skyldighet för företaget att

fortsätta driften. Men även bortsett härifrån bör stadgandet ej ingå i en

civilförsvarslag, enär det innefattar en regleringsåtgärd av ekonomisk natur;

sådana åtgärder bör ej ankomma på civilförsvarsmyndigheterna utan på

de myndigheter, som har att planera och vidtaga åtgärder för uppehållande

av industriell verksamhet och för tryggande av folkförsörjningen under beredskap

och krig, d. v. s. i första hand riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

statens jordbruksnämnd och arbetsmarknadsmyndigheten.

Åtgärder av ifrågavarande art bör ske med stöd av allmänna förfogandelagen

och lagen om allmän tjänsteplikt.

Förslaget att slopa nuvarande 39 § har icke mött någon gensaga av

remissinstanserna.

Enligt utredningens förslag bör undanförsel och förstöring alltjämt i viss

utsträckning tillhöra civilförsvarets uppgifter och den nya lagen bör därför

liksom den nuvarande upptaga bestämmelser, varigenom förutsättningarna

och formerna för dessa åtgärder regleras. Utredningens synpunkter på

omfattningen av civilförsvarets verksamhet på detta område återgives i

propositionen nr 114/1959 å s. 39—42, varefter å s. 42—43 en redogörelse

lämnas för innehållet i de remissyttranden över huvudbetänkandet, i vilka

frågan berörts.

I propositionen nr 11AI1959 föreslogs med hänsyn till att det vore naturligt

att ansvaret för planläggning och verkställighet av undanförsel och förstöring

nu lades på det ekonomiska försvarets organ att civilförsvaret

skulle befrias från dessa uppgifter. Detta borde dock icke hindra, att civilförsvaret

i verkställighetsskedet medverkar genom att ställa handräckningsmanskap

och transportmedel till förfogande, i den mån så kan ske utan att

de egna uppgifterna eftersättes. Propositionens förslag härvidlag föranledde

icke någon erinran från riksdagens sida.

Departementschefen

I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag att någon motsvarighet

till nuvarande 39 § icke bör upptagas i den nya lagen, så mycket mindre som

genom riksdagens bifall till förslaget i propositionen nr 114/1959 såvitt gäller

undanförsel och förstöring fastslagits, att åtgärder på det ekonomiska

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

försvarets område icke skall höra under civilförsvaret. Hela avsnittet under

rubriken »Undanförsel och förstöring» kommer följaktligen också att sakna

motsvarighet i den nya lagen. Frågan om erforderliga ersättningsbestämmelser

i den lagstiftning, som rör det ekonomiska försvaret, torde få upptagas

i annat sammanhang. Såsom i det föregående anmärkts bör emellertid

de hittillsvarande bestämmelserna i 40—43 §§ gälla övergångsvis i avbidan

på denna lagstiftning.

Allmänna påbud

39 §.

Paragrafen motsvarar 44 § i nuvarande lag.

Civilförsvarsutredningen föreslår att paragrafen oförändrad överföres till

den nya lagen.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter huruvida behov föreligger

av en föreskrift om rätt för Konungen att meddela särskilda föreskrifter

om trafiken och den allmänna ordningen, eftersom Kungl. Maj :t oberoende

av sådant stadgande lärer kunna utfärda föreskrifter av denna art. Stadgandet

kan dessutom, framhåller länsstyrelsen, ge upphov till tveksamhet,

om länsstyrelsens befogenhet att meddela dylika föreskrifter med stöd av

länsstyrelseinstruktionen och vägtrafikförordningen är avsedd att begränsas

genom stadgandet.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör paragrafen erhålla en sådan utformning

att den öppnar möjlighet att stadga förbud mot användande av

samlingslokaler även i sådana fall, då skyddsrum för de besökande finnes

men icke kan uppsökas i tid med hänsyn till de korta förvarningstiderna.

Länsstyrelsen föreslår att paragrafen får generellt medge förordnande om

inskränkning i rätten att använda samlingslokaler.

Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår att paragrafens tredje stycke

begränsas till att avse endast sådana samlingslokaler, som är belägna inom

områden och platser, där befolknings- och enskilda skyddsrum skall anordnas.

Ett liknande förslag framföres av länsstyrelsen i Kronobergs län.

Departementschefen

Syftet med bestämmelserna i paragrafens första stycke såvitt angår föreskrifter

om trafiken och den allmänna ordningen och säkerheten är självfallet

icke att betaga länsstyrelserna deras befogenheter härvidlag utan endast

— såsom framhölls vid den nuvarande lagens tillkomst — att bemyndiga

Konungen att i den mån det visar sig erforderligt stadga avvikelser

från författningsbestämmelser på ifrågavarande områden, vilka tillkommit

efter riksdagens hörande eller genom samfällt beslut av Kungl. Maj .t och

riksdagen. Denna möjlighet bör uppenbarligen bibehållas.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Vad beträffar den i paragrafens sista stycke intagna befogenheten för

länsstyrelsen att stadga inskränkningar i rätten att använda samlingslokaler

synes mig anledning icke föreligga, vare sig att utvidga dessa befogenheter

till att gälla generellt, oavsett om skyddsrum finnes eller ej, eller att begränsa

dem till områden, där skyddsrumsbyggnadsskyldighet föreligger.

Blir förvarningstiderna så korta, att besökande i samlingslokal sannolikt ej

hinner uppsöka skyddsrummet, kan redan med den gällande lydelsen användningen

av lokalen förbjudas. Under sådana förhållanden finns nämligen

praktiskt sett icke något skyddsrum att tillgå. Mot en begränsning av

paragrafens tillämpningsområde enligt vad som föreslagits under remissbehandlingen,

talar att även inom områden, där skyddsrumsbyggnadsskyldighet

ej föreligger, anhopningar av människor kan innebära onödigt stora

risker, exempelvis inom områden i närheten av krigsoperationerna. I detta

sammanhang må erinras om att Konungen eller efter Konungens bemyndigande

länsstyrelsen enligt 2 § lagen om allmänna sammankomster äger

förordna att sådan sammankomst ej må hållas inom visst län eller del därav,

om det med hänsyn till bl. a. krig eller krigsfara finnes påkallat med ett

sådant förordnande.

Paragrafen torde sålunda böra med endast en mindre, redaktionell jämkning

såsom 39 § upptagas i den nya lagen.

6 KAP.

Kommunerna och civilförsvaret

I kapitlet regleras kommunernas skyldighet att i olika hänseenden medverka

i civilförsvaret såsom genom att anordna och vårda allmänna skyddsrum,

tillhandahålla lokaler och materiel, svara för avlöning till viss personal

och ombesörja vägledande belysning under mörkläggning på sådana vägar,

där kommunen eljest bär ansvaret för belysningen. Vidare gives föreskrifter

om sammansättning och arbetsformer för det kommunala organ, civilförsvarsnämnden,

som i varje kommun skall handha dennas civilförsvarsuPPgifter-

I kapitlet regleras vidare kommunernas rätt till ersättning av

statsmedel för kostnader, som följer av kommunernas skyldigheter på civilförsvarets

område.

Kapitlets disposition motsvarar den nu gällande och de olika frågorna

regleras i sina huvuddrag på samma sätt som för närvarande. Den viktigaste

ändringen hänför sig till bestämmelserna om civilförsvarsnämnd, i vilket

hänseende en anpassning skett till den nya kommunallagens stadganden om

nämnder för handhavande av särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.

40 §.

Paragrafen motsvarar 45 och 45 a §§ i nuvarande lag.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 19G0

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall i paragrafens första moment

under a) — förutom den jämkning som föranleds av att länsstyrelsen skall

handha den lokala civilförsvarsadministrationen i fred — i viss utsträckning

närmare angivas i vilka hänseenden kommun skall lämna civilförsvaret

biträde genom sina myndigheter, nämligen vid intagande av civilförsvarsberedskap,

vid utrymning och vid inkvartering, som åligger civilförsvaret,

allt i den mån åtgärderna har samband med de särskilda myndigheternas

verksamhetsområden. Beskrivningen av kommunens skyldighet att

i övrigt biträda civilförsvaret genom sina organ skall enligt förslaget i sak

oförändrad upptagas i den nya lagen, varvid även kravet på samband mellan

de kommunala myndigheternas verksamhetsområden och deras medverkan

i civilförsvaret bibehålies. Kommuns nuvarande skyldighet enligt 45 § 1 mom.

e) att förvara och underhålla viss för civilförsvaret anskaffad materiel föreslås

upphävd, varvid utredningen förutsätter att dessa förrådshållningsuppgifter

överföres på staten. I anslutning härtill föreslår utredningen en

utvidgning av kommuns skyldighet att tillhandahålla lokaler för förvaring

av materiel såtillvida att den nuvarande begränsningen till materiel som

icke omfattas av punkten e) i samma moment borttages. I fråga om skyldighet

att tillhandahålla lokaler föreslår utredningen vidare en lättnad för kommunerna,

i det civilförsvarets behov av administrationslolcaler ej längre

skall tillgodoses genom kommunens försorg efter överflyttningen av fredsadministrationen

till länsstyrelserna. Slutligen har utredningen inarbetat

nuvarande 45 a § som särskild punkt under förevarande paragrafs 1 mom.

samt föreslagit att stadgandet i nuvarande 3 mom. om redovisning till statsverket

av fastighetsägarbidrag, som kommunen mottagit, upphäves. Förslaget

sammanhänger med att reglerna om sådant bidrag samtidigt föreslås

slopade. Under 3 mom. införes i stället enligt utredningens förslag ett bemyndigande

för Konungen att stadga närmare grunder för samordningen

av civilförsvaret och de på kommun vilande uppgifterna.

De skäl, vilka utredningen funnit tala för att upphäva kommunernas skyldighet

att förvara och vårda viss civilförsvarsmateriel, redovisas å s. 208 i

propositionen nr 114/1959. I denna förordades emellertid att nuvarande

ordning för ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om förrådshållningen

av materiel skulle bibehållas med hänsyn till de fördelar den

medförde, framför allt genom att erbjuda möjlighet till sakkunnig tillsyn

över sådana materielslag, som användes i den kommunala verksamheten.

Mot propositionens förslag hade riksdagen icke någon erinran.

Re miss yttrandena

Frånsett några textkritiska anmärkningar föranleder utredningens förslag

att under 1 mom. a) särskilt angiva vissa av kommunernas

skyldigheter att biträda civilförsvaret ej någon erinran från remissmyndigheternas

sida. I fråga om det föreslagna generella stadgandet under

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

samma punkt om skyldighet att i övrigt lämna biträde uttalar länsstyrelsen

i Göteborg och Bohus län att den begränsning i kommunernas åligganden

som följer av kravet på samband mellan de kommunala myndigheternas

medverkan i civilförsvaret och deras ordinarie verksamhetsområden ej är

ändamålsenlig.

Rörande kommunernas skyldigheter enligt punkten b) förklarar överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Stockholms län att det icke kan anses

lämpligt att kräva kommunal medverkan i den mån fråga uppkommer om

att inrätta allmänna skyddsrum på undsättningskårs förläggningsort. I 1

mom. b) synes därför begränsning böra ske till gällande organisationsplan

för civilförsvarsområde.

Stadgandet under punkten h) i nuvarande 45 § om skyldighet för kommun

att under civilförsvarsberedskap tillhandahålla allmänna civilförsvaret

kommunen tillhörig materiel, vilken punkt oförändrad återfinnes i utredningens

förslag, föranleder civilförsvarsstyrelsen att påpeka att civilförsvaret

icke, såsom troligen är avsett, tillförsäkras absolut förfoganderätt över

sådan materiel. Styrelsen, som hemställer om en översyn av gällande föreskrifter,

anför.

På grund av stadganden i kungörelse den 22 juni 1951 (nr 551) om en

allmän civil trafikledning i krig och militära uttagningsförordningen (SFS

1953:673) anser sig biluttagningsmyndigheten kunna för militära ändamål

utta dylik materiel (motorsprutor och fordon). Det är uppenbart att en sådan

ordning ej är tillfredsställande. Ifrågavarande materiel bör författningsmässigt

vara säkerställd för civilförsvarets behov. Kommer ett sådant säkerställande

icke till stånd, nödgas civilförsvaret och kommunerna genom nyanskaffning

fylla de brister i organisationsplanerna, som uppkomma genom

uttagning för militära ändamål.

Rörande kostnaderna för de civilförsvarsåtgärder, som kommunerna

har att vidtaga, framhåller Svenska stadsförbundet i enlighet med

sin tidigare deklarerade inställning, att kostnaderna för civilförsvaret principiellt

bör bäras av staten. Svenska landskommunernas förbund uttalar

att — enligt vad förbundet erfarit — framstår i vissa landskommuner kommunens

andel i kostnaderna för de i 1 mom. b)—d) avsedda åtgärderna som

oskäligt betungande, särskilt som de mest kostnadskrävande anläggningarna

för civilförsvaret enligt organisationsplanen oftast är belägna i den största

av de i civilförsvarsområdet ingående kommunerna. Denna kommun måste

förutsättas ha ett mera direkt intresse av anordningarna än närliggande

landskommuner. Härtill kommer att civilförsvarsanordningarna medför avsevärda

icke statsbidragsberättigade årliga driftkostnader för vård och underhåll.

Kommunerna kan härigenom bindas för framtida utgifter av betydande

storleksordning, oaktat de praktiskt taget saknar möjlighet att påverka

anordningarnas omfattning. Enligt förbundets mening kan därför

ifrågasättas om icke nuvarande kostnadsfördelnings- och statsbidragsregler

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

127

bör underkastas en översyn i syfte att åstadkomma en från här berörda

synpunkter rättvisare avvägning.

Utredningens förslag att i paragrafen införes ett bemyndigande för

Konungen att stadga grunder för samordningen mellan civilförsvaret

och kommunernas uppgifter tillstyrkes av riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap och av länsstyrelsen i Västerbottens län. Åtskilliga remissinstanser

betonar det nära sambandet mellan den kommunalrättsliga regleringen

av kommunernas uppgifter och den reglering, som bör ske i civilförsvarslagen

och till denna anslutande författningar. Sålunda anför civilförsvar

sstyrelsen.

Hela frågan om gränsdragning mellan civilförsvaret och kommunerna

lämnas öppen. Det går ej att ur bestämmelserna i lagförslaget utläsa hur

utredningen anser att uppdelningen mellan civilförsvaret och kommunerna

skall ske. Först sedan förslag till ändring i kommunallagarna utarbetats

torde det bli möjligt att ta ställning till hela problemet. Därest de åtgärder,

som skall åligga kommunerna, icke skall anses som civilförsvarsåtgärder

— och styrelsen finner ett sådant betraktelsesätt riktigt — så torde civilförsvarslagen

böra innehålla bestämmelser, som anger civilförsvarets i anledning

härav begränsade verksamhetsfält. Det torde härvid bli nödvändigt att

i samband med ändringarna i kommunallagarna också omarbeta civilförsvarslagen.

Hela detta problem kan knappast lösas endast genom att en

generell befogenhet gives Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om samordning

av civilförsvarets och kommunernas verksamhet. Civilförsvarssty
relsen

-— --förutsätter alltså att hela frågan kommer att tas upp senare

och att tillfälle då beredes civilförsvarsstyrelsen att närmare precisera sin

ståndpunkt.

överbefälhavaren finner nödvändigt att man i civilförsvarslagen klart anger

de uppgifter som skall lösas av kommunerna och icke begränsar civilförsvarslagen

till att ange exempel på uppgifter för kommunerna. Även om

kommunernas skyldigheter därutöver måste anges i särskilda författningar,

torde de uppgifter, som berör civilförsvarets verksamhet, böra redovisas i

civilförsvarslagen. Detta bör ske bl. a. därför att uppgifterna måste överföras

till kommunerna samtidigt som de fråntages civilförsvaret och icke

några år senare. Överbefälhavaren framhåller vidare bl. a. att nuvarande

bestämmelser om utrymningshjälp icke kan sättas ur kraft förrän beslut

fattats om vad som skall ersätta denna hjälpform. Även överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län samt Sveriges

civilförsvarsförbund anser att gränsdragningen mellan civilförsvarets

och kommunernas uppgifter bör göras så klar som möjligt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att kommunernas nya skyldigheter

måste inskrivas i kommunallagarna. Innan så skett och skyldigheterna närmare

preciserats, finner länsstyrelsen bestämmelsen i det föreslagna 3 mom.

av paragrafen vara tämligen omöjlig att effektuera.

Även statens jordbruksnämnd påpekar att en samordning mellan civilförsvarets

och kommunernas uppgifter måste ske men att den icke kan före
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

tagas förrän kommunernas skyldigheter blivit närmare fixerade. Härom

anför nämnden.

De synpunkter, som jordbruksnämnden har att tillvarataga, blir vid nu

angivet förhållande aktuella först i samband med att förslag framkommer

till ändring av civilförsvarskungörelsen och andra till civilförsvarslagen anknytande

författningar samt av det författningsmässiga underlag, som kommer

att krävas för en fixering av kommunernas skyldigheter och befogenheter

på området. Nämnden räknar med att under arbetet på sådana bestämmelser

nödig hänsyn kommer att tagas till behovet av samordning och

tydlig fördelning av ansvar och befogenheter mellan militära myndigheter,

civilförsvarsmyndigheter och det ekonomiska försvarets myndigheter.

Jordbruksnämnden får i detta sammanhang även understryka, att de betydligt

ökade insatser från kommunernas sida, som civilförsvarsutredningens

förslag avser, i hög grad aktualiserar behovet av — förutom en författningsöversyn

— en noggrann personell och materiell planering på det kommunala

planet.

I anslutning till frågan om grunder för samordningen mellan civilförsvaret

och kommunerna berör länsstyrelsen i Jämtlands län frågan om direktivrätt

för civilförsvaret gentemot kommunerna och vänder sig mot att utredningen

icke föreslagit regler om en sådan. Länsstyrelsen anför.

Ett genomförande av utredningens under förevarande paragraf berörda

förslag skulle emellertid leda till att kommunerna i långt större utsträckning

än hittills komma att tagas i anspråk för medverkan vid lösandet av

uppgifter inom totalförsvarets ram. Det är därför viktigt att samhällets

skadeavhjälpande resurser samordnas i högre grad än vad hittills varit fallet.

Härför kan det icke anses tillfredsställande sörjt genom utredningens

förslag. Garantier för en effektiv ledning av civilförsvarsverksamheten och

erforderlig samordning av civilförsvarets och kommunernas samlade resurser

måste enligt länsstyrelsens uppfattning skapas genom införande av direktivrätt

för civilförsvarsmyndighet gentemot kommun. Denna fråga bör ej

regleras i av Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningsföreskrifter, utan bör uttrycklig

föreskrift om sådan direktivrätt intagas i civilförsvarslagen förslagsvis

i 44 § 3 mom.

Rörande de förebyggande åtgärderna på brandförsvarets område under

beredskap och krig samt om behovet härvidlag av samordning med civilförsvarets

verksamhet anför 195k års brandlagsrevision, under erinran om att

utredningen icke upptagit något stadgande om skyldighet för kommun att

svara för det förebyggande brandförsvaret, följande.

Detta tyder närmast på att det förebyggande brandförsvaret icke ansetts

vara en civilförsvarets uppgift under beredskap eller krig. Under beredskap

och krig är behovet av brandsyn, besiktningar och dylik verksamhet icke

mindre än eljest. Utöver det normala arbetet tillkomma i stället här de förebyggande

brandskyddsåtgärder, som erfordras till följd av industrins omställning,

befolkningsomflyttningen och användningen av primitiva uppvärmningsanordningar

och ersättningsbränslen. Andra åtgärder, som vid

ett skärpt läge bli erforderliga, äro vindsröjningar samt åstadkommande av

»brandgator» eller annan uppröjning inom tätbebyggelse, där i fredstid

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

spridningsrisker i form av lagrade brännbara vätskor eller andra brännbara

ämnen, lagerskjul och annan träbebyggelse på gårdar och gator o. dyl. förekomma.

Jämlikt 69 § gällande civilförsvarslag, som motsvaras av 68 § i utredningens

förslag, samt 70 § gällande civilförsvarskungörelse synas vissa sådana

åtgärder kunna vidtagas av civilförsvaret, men så länge icke annorlunda

stadgas, lär huvuddelen av den förebyggande verksamheten få ske

enligt brandlagen och brandstadgan, vilka i detta hänseende icke förlora

giltighet under civilförsvarsberedskap. Civilförsvarsutredningen har ej yttrat

sig om dessa förhållanden, vilka synas böra klarläggas bland annat med

hänsyn till att svårigheter beträffande personaltillgången kunna uppkomma.

Därest det förebyggande brandförsvaret helt eller delvis skall vara en det

kommunala fredsbrandförsvarets uppgift och icke en civilförsvarsuppgift,

blir bestämmelsen i förslagets---3 inom. om samordning tillämplig.

Departementschefen

I förevarande paragraf synes lämpligen i enlighet med utredningens förslag

kunna inarbetas nuvarande 45 a §.

Vad beträffar utformningen av 1 mom. i paragrafen upptager nuvarande

lag ett stadgande av generell räckvidd, innebärande skyldighet för kommunerna

att genom sina myndigheter lämna civilförsvaret biträde i sådana

frågor rörande civilförsvaret, som har samband med de särskilda myndigheternas

verksamhetsområden. Enligt utredningens förslag skall denna

generella föreskrift utbytas mot ett angivande av vissa fall, då skyldighet att

biträda skall föreligga, vartill skall ansluta sig ett stadgande av generell

natur om skyldighet att i övrigt lämna biträde i den mån samband som nyss

sagts föreligger. Jag kan icke finna att något står att vinna med en sådan

omredigering, som i sak icke innebär vare sig någon utvidgning eller någon

begränsning av de hittillsvarande skyldigheterna att lämna biträde, och

förordar därför att 1 mom. — frånsett den jämkning som påkallas av den

ändrade fredsadministrationen av civilförsvaret — bibehåller sin nuvarande

lydelse under punkten a).

Under punkten b) torde någon jämkning i nuvarande regler om kommuns

skyldigheter under fredsförhållanden icke behöva ske i syfte att förhindra

att tillskapandet av det regionala civilförsvaret medför någon utvidgning

av kommunens skyldigheter att inrätta och utrusta allmänna skyddsrum.

Organisationsplan i den betydelse, vari ordet användes i lagen, innefattar

nämligen endast det lokala civilförsvarets anordningar. Allmänt skyddsrum,

som kan befinnas erforderligt för skyddet av undsättningskår på dess förläggningsort,

upptages sålunda ej i organisationsplan och skall följaktligen

anordnas och helt bekostas av staten. Däremot bör angivandet i denna punkt

av kommuns skyldigheter under civilförsvarsberedskap jämkas så, att

därav framgår att åtgärder för det regionala civilförsvarets behov ej ankommer

på kommunerna.

I fråga om ansvaret för förrådshållning av materiel har ställning redan

9—-Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

tagits av riksdagen i enlighet med propositionen nr 114/1959. Till följd härav

torde nuvarande regler på området böra oförändrade upptagas i den nya

lagen.

Civilförsvarets fredsadministration skall visserligen regelmässigt överflyttas

till länsstyrelserna och samma behov som tidigare av administrationslokaler

ute i kommunerna kommer därför icke att föreligga. I någon utsträckning

torde emellertid även framdeles lokalbehov kunna uppkomma,

exempelvis vid inskrivningsförrättningar och inom områden med lokal ledning

av civilförsvaret även i fredstid. Med hänsyn härtill anser jag nuvarande

skyldighet för kommunerna att ställa lokaler till förfogande även

för administrationen böra bibehållas.

I ett remissyttrande har framhållits att gällande bestämmelser om skyldighet

för kommun att tillhandahålla civilförsvaret kommunen tillhörig materiel

under civilförsvarsberedskap icke innefattar garanti för att sådan

materiel, särskilt brandfordon, ej tages i anspråk med rekvisitionsrätt av

krigsmakten. Detta är visserligen riktigt, men jag finner ej anledning att i

civilförsvarslagen införa en dylik garanti. Intresset av samordning mellan

civilförsvaret och krigsmakten i fråga om uttagning av dylika fordon torde

nämligen bli tillgodosett i erforderlig utsträckning genom att uttagningen

planlägges centralt av ett och samma organ såväl för civilförsvarets och

andra civila organs som för krigsmaktens behov, varvid civilförsvarets intressen

torde kunna tillbörligt beaktas. Skulle emellertid särskilda regler

befinnas erforderliga, torde dessa böra meddelas i administrativ ordning.

Vad beträffar kostnaderna för kommuns medverkan i civilförsvaret torde

några ändringar i nuvarande regler ej böra genomföras. Det bör emellertid

uppmärksammas, att övergången till nya, i allmänhet väsentligt större civilförsvarsområden

kan medföra att de nuvarande reglerna för kostnadsfördelningen

mellan flera i ett civilförsvarsområde ingående kommuner i vissa

fall kan leda till mindre tillfredsställande resultat i de hänseenden, som

landskommunernas förbund upptagit i sitt remissyttrande. Innan den nya

indelningen av civilförsvarsområdena fastställts och erfarenhet därav vunnits

från förevarande synpunkt, torde emellertid någon omläggning av fördelningsreglerna

icke böra göras.

Sambandet mellan civilförsvarets verksamhet, å ena, samt kommunernas

medverkan däri och kommunernas uppgifter i övrigt på områden, vilka beröres

av civilförsvarsverksamheten, å andra sidan, har jag redan i ett tidigare

sammanhang haft anledning att betona. Såvitt gäller kommunernas

medverkan i civilförsvaret genom direkta civilförsvarsåtgärder sker lagregleringen

i förevarande paragraf. Uppenbarligen kan behov föreligga av

tillämpningsföreskrifter, avsedda att närmare samordna civilförsvarets och

kommunernas verksamhet på det rena civilförsvarsområdet. Paragrafen

synes med hänsyn härtill böra avslutas med ett bemyndigande för Konungen

att stadga närmare grunder för denna samordning. Men därjämte

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

torde bemyndigandet böra gälla samordningsföreskrifter, som kan föranledas

av en blivande kommunalrättslig reglering av vissa uppgifter, som i

enlighet med utredningens förslag och vad som förutsatts i propositionen

nr 114/1959, avlastas civilförsvaret för att övertagas av kommunerna. I

denna del låter det sig självfallet ännu icke bedöma, i vilka hänseenden samordningsföreskrifter

kan visa sig nödvändiga eller i vilka former samordningen

lämpligen bör ske. Frågorna torde komma att beaktas av kommunalrättskommittén

och får närmare övervägas i samband med behandlingen av

de förslag, kommittén kan komma att framlägga.

Någon motsvarighet till nuvarande 45 § 3 mom. med föreskrifter om redovisning

av fastighetsägarbidrag, som kommunen uppburit, intages ej i den

nya lagen, enär stadgandena om sådant bidrag skall utgå enligt vad jag i

fortsättningen kommer att föreslå.

41 §.

Paragrafen motsvarar 46 § i gällande lag, i vilken paragraf civilförsvarsutredningen

ej föreslår annan ändring än att ordet »förbundsdirektion» i

1 mom. tredje stycket utbytes mot den numera antagna benämningen »förbundsstyrelse».

Remissyttrandena

Beträffande den av utredningen föreslagna jämkningen i paragrafens

lydelse erinrar Svenska landskommunernas förbund om att flera kommunala

uppgifter numera kan handhavas av samma kommunalförbund. Det

kan förmodas bli allt vanligare att så sker. Med hänsyn härtill bör lagtexten

utformas så, att den möjliggör att civilförsvarsuppgifter lägges på kommunalförbund,

som handhar annan eller andra kommunala angelägenheter

och att härvid antingen förbundsstyrelsen eller av förbundet särskilt tillsatt

nämnd må utgöra civilförsvarsnämnd för de i förbundet ingående kommunerna.

Åtskilliga remissinstanser framhåller att de organisatoriska bestämmelserna

i paragrafen i dennas nuvarande lydelse behöver överarbetas i syfte

att anpassa civilförsvarsnämndernas sammansättning och arbetsformer till

den nya kommunallagens regler för nämnder för särskilda förvaltnings- eller

verkställighetsbestyr. Svenska landskommunernas förbund anför härom genom

sin styrelse.

Styrelsen vill påpeka att de organisatoriska bestämmelserna i här berörda

paragraf---synes vara i behov av en överarbetning. Särskilt må er
inras

om att i kommunallagskommitténs förslag till ny kommunallag

(SOU 1952: 14), sid. 211—212, i den därpå grundade propositionen (Kungl.

Maj:ts prop. nr 210 år 1953), sid. 53, och i konstitutionsutskottets utlåtande

(nr 22 år 1953), sid. 8, med skärpa uttalats vikten av att de organisatoriska

bestämmelserna i speciallagstiftningen icke onödigtvis konune att avvika

från kommunallagens motsvarande bestämmelser. I socialhjälpslagen har

man eftersträvat sådan uniformitet genom en enkel hänvisning till 32—42 §§

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj ris proposition nr 5 år 1960

kommunallagen. Även i nykterhetsvårdslagen, skolstyrelselagen och kommunalförbundslagen

har på liknande sätt hänvisningar gjorts till kommunallagens

ifrågavarande bestämmelser. Styrelsen finner det angeläget att

även de organisatoriska bestämmelserna i civilförsvarslagen i görligaste

mån anpassas efter bestämmelserna i kommunallagen. Någon anledning att

1 civilförsvarslagen bibehålla exempelvis bestämmelsen om att ordförande

och vice ordförande i särskild civilförsvarsnämnd skall utses av nämnden

för ett år i sänder synes inte föreligga. Detsamma gäller bestämmelsen att

endera av ordföranden och vice ordföranden i särskild civilförsvarsnämnd

skall vara icke krigstjänstskyldig person. I sistnämnda avseende bör enligt

styrelsens mening övervägas om inte i stället uppskovskungörelsen den

2 juli 1940 (SFS nr 717) lämpligen kan göras tillämplig även beträffande

ordförande i civilförsvarsnämnd.

Även Svenska stadsförbundet tar upp frågan i sitt av förbundsstyrelsen

avgivna yttrande och anför.

När det gäller civilförsvarsnämndens sammansättning och inre verksamhet

har civilförsvarsutredningen i huvudsak bibehållit nu gällande bestämmelser.

Styrelsen har i anslutning till kommunallagskommitténs på sin tid

gjorda uttalande i olika sammanhang förordat, att de specialreglerade

nämndernas verksamhetsformer såvitt är möjligt bör bringas i överensstämmelse

med reglerna i kommunallagen om kommunens styrelse och övriga

nämnder. Beträffande civilförsvarsnämndens arbetsformer torde detta i stor

utsträckning kunna ske utan nämnvärda olägenheter. Det kan exempelvis

icke anses nödvändigt att i fråga om minimiantalet ledamöter i civilförsvarsnämnd

behöva avvika från vad därom stadgas i kommunallagen angående

kommunens styrelse. Ej heller kan det anses motiverat att bibehålla de nuvarande

tvingande bestämmelserna om representationen. Något motiv för

att just beträffande civilförsvarsnämnd föreskriva att minst en av ledamöterna

skall vara kvinna har icke förebragts. Styrelsen förordar därför, att

denna föreskrift utgår och att bestämmelserna om civilförsvarsnämnd i

övrigt i huvudsak anknyts till kommunallagens regler om kommunens styrelse.

Det är givetvis av stort värde för kommunerna att, där så är möjligt,

kunna få enhetliga regler beträffande sammansättningen och arbetsformerna

för sina olika styrelser och nämnder.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det opåkallat att civilförsvarsnämnd,

om sådan inrättas särskilt, ej skall vara underkastad i huvudsak samma

bestämmelser som gäller för övriga kommunala nämnder och förordar en

hänvisning i civilförsvarslagen till bestämmelserna om kommunala nämnder

i 45 § kommunallagen. Särregler för civilförsvarsnämnd bör emellertid

enligt länsstyrelsen gälla i fråga om ledamotsantal med föreskrift att minst

en ledamot skall vara kvinna, i fråga om varaktigheten av uppdraget att

vara ordförande eller vice ordförande, frihet från krigstjänstgöringsskyldighet

såsom kompetensvillkor för uppdraget samt rörande nämndens beslutförhet.

Däremot finner länsstyrelsen ej skäl föreligga att bibehålla

stadgandet, att civilförsvarschef är obehörig att vara ledamot av civilförsvarsnämnd.

Därvid erinrar länsstyrelsen om att tidigare stadgat hinder för

polischef att vara ledamot av polisnämnd numera upphävts.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Även överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Kronobergs, Blekinge, Kopparbergs och Norrbottens län uttalar sig

för att regleringen av civilförsvarsnämnds sammansättning och arbetsformer

bringas i närmare överensstämmelse med vad som eljest gäller för kommunala

nämnder.

Departementschefen

I likhet med åtskilliga remissinstanser anser jag att en anpassning av

reglerna för särskilt bildad civilförsvarsnämnds sammansättning och arbetsformer

bör ske till vad den nya kommunallagen stadgar för nämnder i allmänhet.

Härvidlag bör sålunda den rekommendation följas, som uttalades

såväl i propositionen nr 210/1953 med förslag till ny kommunallag som

av riksdagen vid behandlingen av samma proposition. Jag delar jämväl

uppfattningen att lagen bör, med avvikelse från vad som f. n. gäller, få en

sådan avfattning att även kommunalförbund, som handhar annan eller

andra kommunala angelägenheter, skall kunna utöva civilförsvarsnämnds

funktioner. En sådan utvidgning av möjligheterna att anförtro kommunalförbund

de kommunala civilförsvarsangelägenheterna synes vara särskilt

motiverad vid övergången till större civilförsvarsområden, omspännande

flera kommuner än de hittillsvarande. Lagtekniskt torde denna utvidgning

enklast kunna ske genom att några regler om kommunalförbunds befattning

med civilförsvarsuppgifter över huvud taget icke upptages i den nya

lagen. Härigenom blir bestämmelserna i 1 § lagen om kommunalförbund att

tillämpa, enligt vilka sådant förbund kan bildas för handhavande av en eller

flera kommunala angelägenheter. Ej heller föreligger efter kommunalförbundslagens

tillkomst något behov av att föreskriva alt förbundsstyrelse

eller av förbundet tillsatt nämnd må utgöra civilförsvarsnämnd för de i förbundet

ingående kommunerna. Samma lags 2 § föreskriver nämligen att

om kommunalförbund handhar angelägenhet, som det enligt särskild författning

åligger kommun att vårda, författningens bestämmelser om kommun

skall avse förbundet.

Anpassningen av reglerna om särskild civilförsvarsnämnds sammansättning

och arbetsformer till kommunallagens hithörande bestämmelser synes

lämpligen kunna ske genom en hänvisning till 32—42 §§ samt 45 § andra

och tredje styckena kommunallagen såvitt gäller de hänseenden, i vilka

regleringen skall ske likformigt. För Stockholms vidkommande bör på motsvarande

sätt hänvisning göras till 51 § kommunallagen för Stockholm.

Speciella regler för särskilt bildad civilförsvarsnämnd synes böra undvikas,

något som ter sig desto mera naturligt som särregler — frånsett jäv för

civilförsvarschefen — ej gäller, då annat kommunalt organ samtidigt är

civilförsvarsnämnd. Antalet ledamöter i särskilt bildad civilförsvarsnämnd

synes — i likhet med vad som i allmänhet gäller för andra nämnder för

specialreglerad verksamhet och för kommuns styrelse — ej böra understiga

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

fem. En följd härav är att särskilda beslutförhetsregler kan undvaras. Ej

heller synes skäl föreligga att behålla det nuvarande kravet på att ordföranden

eller vice ordföranden skall vara icke krigstjänstgöringsskyldig

person, vilket kompetenskrav ju ej gäller då annat kommunalt organ tillika

är civilförsvarsnämnd. Intresset av civilförsvarsnämnds funktionsduglighet

under krig synes i stället böra kunna tillgodoses genom uppskov. Andra

hittills gällande särregler för civilförsvarsnämnd, vilka torde kunna slopas

utan att ändamålet med civilförsvarsnämnd äventyras, hänför sig till nämndens

sammansättning i fråga om ledamöternas kön samt val av ordförande

och vice ordförande ävensom varaktigheten av dessas uppdrag. Vidtages nu

berörda ändringar föreligger ej längre hinder för att föreskriva att val av

civilförsvarsnämnd skall förrättas proportionellt under samma förutsättning,

som gäller bl. a. vid val av kommunens styrelse. Föreskrift härom liksom

hänvisning rörande förfarandet till lagen om proportionellt valsätt vid

val inom landsting, kommunalfullmäktige in. m. har därför införts i

paragrafen.

Enligt nuvarande regler är vidare civilförsvarschef obehörig att vara ledamot

eller ersättare i särskilt bildad civilförsvarsnämnd; är annat kommunalt

organ tillika civilförsvarsnämnd och är civilförsvarschefen ledamot eller

ersättare i detta organ gäller jäv för honom vid avgörande av civilförsvarsärende.

I den mån civilförsvarschefen efter omorganisationen av fredsadministrationen

har förvaltande uppgifter inom civilförsvaret, synes dessa

emellertid ej vara av sådan beskaffenhet, att de bör utgöra hinder för

honom att ingå som ledamot eller ersättare i civilförsvarsnämnd eller deltaga

vid avgörande av civilförsvarsärende i annat kommunalt organ, i vilket

han ingår. Det kan snarare betraktas som en fördel, om civilförsvarschefen

såsom ledamot av civilförsvarsnämnd får en nära kontakt med civilförsvarsangelägenheterna

på det kommunala planet. I förevarande paragraf har i

enlighet härmed icke upptagits nuvarande jävs- och obehörighetsregler för

civilförsvarschef.

Civilförsvarschef, som ej ingår i civilförsvarsnämnd, bör liksom hittills

äga närvara vid nämndens överläggningar men ej deltaga i dess beslut. Hans

befogenhet att påkalla sammanträde med nämnden bör däremot gälla

endast då han har administrativa uppgifter inom civilförsvaret, d. v. s. under

civilförsvarsberedskap eller då enligt särskilt förordnande jämlikt 6 §

ledningen av det lokala civilförsvaret i fred ankommer på civilförsvarschefen.

42 §.

I paragrafen, som motsvarar 47 § i nuvarande lag, regleras kommunernas

rätt till statsbidrag och ordningen för bidragets fastställande.

Civilförsvarsutredningen föreslår såsom enda ändring i förevarande paragraf

att den tillföres ett nytt stycke av innehåll att åliggande för kommun

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

enligt organisationsplan eller eljest att vidtaga åtgärd, som sägs i paragrafens

första stycke, d. v. s. att inrätta och utrusta allmänna skyddsrum, vidtaga

reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen, utföra

källarmursgenombrott in. m., icke skall träda i kraft förrän Konungen

anvisat medel till statsbidrag. Om åtgärden vidtages dessförinnan skall enligt

föreskrift i samma stycke kommunen ej äga rätt till statsbidrag, såvida

ej Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen

medgivit att statsbidrag må utan hinder av arbetets påbörjande framdeles

åtnjutas. Utredningen anför som motivering för de angivna föreskrifterna.

I 23 § civilförsvarskungörelsen finns nu ett stadgande att organisationsplan

icke medför skyldighet för kommun att anskaffa viss utrustning eller

vidtaga viss anordning förrän länsstyrelsen, sedan erforderliga medel ställts

till förfogande, därom meddelat särskilt beslut. Det har emellertid det

oaktat i åtskilliga fall inträffat att kommun velat utnyttja tillfället att anordna

ett i organisationsplanen upptaget skyddsrum, trots att statsmedel ej

stått till förfogande, exempelvis i samband med byggandet av ett kommunalhus.

Kommunen synes därvid ha utgått från att statsbidrag framdeles skulle

komma att anvisas. Så har också i regel skett. Det har dock förekommit fall,

då civilförsvarsstyrelsens framställning om statsbidrag till kostnaden för

av kommun vidtagen åtgärd av ifrågavarande slag av Konungen lämnats

utan bifall. För att undvika sådana händelser har utredningen —--före
slagit,

att Konungen skall fastställa den omfattning, vari allmänna skyddsrum

skall finnas, samt plan för deras fördelning å olika orter. Därjämte

anser utredningen lämpligt, att det av lagtexten framgår, att åliggande i

organisationsplan att anskaffa viss utrustning eller vidtaga viss anordning

ej träder i kraft förrän Konungen anvisat statsbidrag till åtgärden samt att,

om åtgärden vidtages dessförinnan, kommunen ej skall äga rätt till statsbidrag,

såvida ej Konungen eller efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen

medgivit, att statsbidrag må åtnjutas framdeles utan hinder

av att arbetet påbörjats.

Remissyttrandena

Förslaget om införandet av villkor för kommuns rätt till statsbidrag har

icke mött någon erinran under remissbehandlingen. Mot paragrafen i övrigt

har civilförsvar snämnden i Stockholm och Sveriges civilförsvarsförbund anfört,

att den icke ger tillräckligt klara regler för bestämmandet av statsbidraget,

särskilt i vad det gäller fastställande av fredsanvändningsvärdet

av skyddsrum.

Departementschefen

Civilförsvarskungörelsen upptar f. n. föreskrifter, enligt vilka organisationsplan

ej medför skyldighet för kommun att anskaffa viss utrustning eller

vidtaga viss anordning, förrän erforderliga medel ställts till förfogande.

Med hänsyn till dessa föreskrifters betydelse för kommunernas skyldigheter

torde motsvarande bestämmelser nu böra intagas i lagen. Däremot

finner jag det ej erforderligt att uppställa som villkor för kommuns rätt

opaginerad Kontrollera mot PDF

136

Knngl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

till statsbidrag att den ej vidtager åtgärd enligt organisationsplanen, förrän

medel finnes tillgängliga. Syftet med ett sådant villkor, nämligen att centralt

få kontroll över materielanskaffningen och — framför allt _ ut
byggnaden

av skyddsrummen, torde kunna vinnas med mindre rigorösa

medel än förlust av rätten till statsbidrag. Erforderliga föreskrifter härvidlag

torde få utfärdas i administrativ ordning.

Närmare regler för bestämmandet av statsbidragets storlek torde knappast

kunna intagas i lagen, som endast bör ange principerna för statsbidragsgivningen.

I den mån regler av detalj karaktär över huvud taget bör givas,

exempelvis rörande beräkningen av skyddsrums fredsanvändningsvärde,

torde detta få ske i administrativ ordning. Med hänsyn till de skiftande förhållandena

vid fredsanvändning av skyddsrum torde dock under alla omständigheter

åtskilliga spörsmål få överlämnas åt praxis för att lösas med tilllämpning

av eljest pa det ekonomiska området gällande beräkningsregler.

På grund av det anförda har paragrafen — förutom att den tillförts ett

nytt stycke enligt civilförsvarsutredningens förslag — endast undergått

mindre, redaktionella jämkningar.

43 §.

Paragrafen motsvarar 48 § i nuvarande lag och är i sak oförändrad.

44 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 49 § i nuvarande lag, regleras

kommuns rätt till ersättning av statsmedel för tillhandahållande av lokaler

för civilförsvarets administration, för viss förrådshållning och för utbildningsverksamhet.

Enligt nuvarande lydelsen skall ersättningen bestämmas

av länsstyrelsen, om överenskommelse ej kan träffas.

Civilförsvarsutredningen föreslår ej annan ändring i paragrafen än den

som föranledes av utredningens förslag till ny utformning av nuvarande

4a § 1 mom. såvitt gäller punkterna e) och f). Såsom framgår av vad som

anförts under 40 § har ifrågavarande punkter oförändrade upptagits i den

nya lagen.

Under remissbehandlingen har endast anmärkts att nuvarande föreskrift

om att ersättningen i brist på åsämjande skall bestämmas av länsstyrelsen

bör utgå, enär länsstyrelsen efter omorganisationen av civilförsvaret alltid

kommer att vara part i ersättningsärendet. Enligt 6 § kan det emellertid

förekomma att civilförsvarschefen omhänderhar även fredsadministrationen

och under civilförsvarsberedskap ankommer administrationen av det

lokala civilförsvaret alltid på civilförsvarschefen. Det oaktat har föreskriften

utelämnats enär frågan om ersättningen i tvistiga fall ändå alltid kan

komma under länsstyrelsens prövning i form av besvär.

Efter omorganisationen av civilförsvarets utbildningsverksamhet kommer

all utbildning att anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Kommun skulle därför, om nuvarande ersättningsregler bibehölls oförändrade,

få ersättning för alla lokalupplåtelser för utbildningsändamål i motsats

till f. n. då upplåtelser för lokalt anordnad utbildning icke berättigar

till ersättning. Den hittillsvarande fördelningen av kostnaderna bör alltjämt

gälla, vilket föranlett ytterligare jämkning i paragrafens lydelse.

45 §.

Paragrafen motsvarar 50 § i nuvarande lag och reglerar bl. a. kommuns

rätt till ersättning av statsmedel, om personal som är anställd hos och avlönad

av kommunen och som tillhör allmänna civilförsvaret tages i anspråk

för tjänstgöring utom det egna civilförsvarsområdet.

Civilförsvarsutredningen föreslår att paragrafen oförändrad överföres till

den nya lagen.

Remissyttrandena

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län hemställer att

paragrafen omformuleras så, att kommunens rätt till ersättning inträder,

om den kommunalanställda personalen tages i anspråk för »uppgifter» utom

det egna civilförsvarsområdet och ej såsom nu för »tjänstgöring» utom detta.

Härvid åberopas ett av civilförsvarschefen i Stockholm avgivet yttrande,

vari anföres.

Här må endast framhållas de praktiska olägenheter som kunna uppstå

om denna paragraf tolkas bokstavligt. Stockholms civilförsvarsområde tillhörande

styrkor måste i stor utsträckning grupperas (förläggas) och är till

viss del redan grupperade utanför civilförsvarsområdets gränser. Enbart förläggning

av i civilförsvaret tjänstgörande kommunal personal utanför eget

civilförsvarsområde bör i och för sig icke medföra, att gottgörelse för avlöning

eller annan ersättning skall utgå enligt bestämmelsen i denna

paragraf.

Sveriges civilförsvarsförbund anser att kommuns ersättningsrätt bör inträda

redan vid personalens tjänstgöring utanför den egna kommunen.

Departementschefen

I överensstämmelse med vad civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde

anfört bör lydelsen av paragrafen jämkas så att avgörande för

kommuns rätt till bidrag blir, huruvida den kommunalanställda personalen

fullgjort uppgifter för annat civilförsvarsområdes räkning än det egna och

icke huruvida tjänstgöringen ägt rum utom det egna områdets gränser. Ersättningsrätt

skall sålunda ej inträda om arbetet avsett det egna området

men på grund av förhållandena utförts utanför detta; å andra sidan skall

rätt till ersättning föreligga om arbetet väl utförts inom det egna området

men gällt uppgifter inom annat område.

Med hänsyn till att civilförsvaret förutsätter samverkan de olika kommunerna

emellan inom civilförsvarsområdet till båtnad för dem alla torde

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ersättningsrätt liksom hittills böra inträda först om den kommunalanställda

personalen tages i anspråk för uppgifter som ej rör det egna civilförsvarsområdet

och ej redan då uppgifterna gäller annan kommun än den egna. För

övrigt låter det sig i praktiken knappast göra att ur verksamheten inom

civilförsvarsområde skilja ut vad som hänför sig till de olika, däri ingående

kommunerna.

Paragrafen bör slutligen i likhet med 20 § gälla även personal som är

anställd hos kommunalförbund, vilket föranlett en mindre jämkning av dess

lydelse.

46 §.

Frånsett paragrafhänvisningarna är denna paragraf likalydande med 51 §

i nuvarande lag.

7 KAP.

Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m.

I 7 kap. i nuvarande lag upptages under särskilda underrubriker regler

om hemskydd och verkskydd — varunder även inbegripes särskilda åtgärder

till skydd mot spioneri och sabotage vid särskilt betydelsefulla anläggningar

— om skyddsrum och andra anordningar samt om utrymning, undanförsel

och förstöring. Härtill ansluter sig gemensamma bestämmelser i

kapitlets sista avsnitt, vilka reglerar vissa ersättningsfrågor men även ålägger

envar upplysningsplikt och ställer vissa tvångsmedel till myndigheternas

förfogande. Såvitt gäller enskilda skyddsrum ges i kapitlet föreskrifter

om vem skyldigheten att anordna sådant skyddsrum åligger. I anslutning

härtill regleras vissa speciella ersättningsfrågor, som uppkommer när —

med hänsyn till att skyddsbehovet kan tillgodoses genom allmänna skyddsrum

— enskilt skyddsrum ej påfordras, ehuru skyddsrumsbyggnadsskyldighet

föreligger enligt reglerna i 4 kap.

I överensstämmelse med vad som föreslogs i propositionen nr 114/1959

och bifölls av riksdagen har i 7 kap. i nya lagen ej upptagits motsvarighet

till nuvarande regler om hemskydd samt om undanförsel och förstöring.

Hemskyddsorganisationen skall nämligen icke behållas utan ersättas av

s. k. självskydd, d. v. s. envars egna, oberoende av en organisation vidtagna

åtgärder för att skydda sig själv och bistå andra. Även för självskyddsverksamheten

är det emellertid av vikt att enklare brandutrustning och förbandsmateriel

finnes tillgänglig i fastigheterna. För att trygga tillgången härpå

har i 53 § föreskrivits skyldighet för ägare eller innehavare av anläggning

eller byggnad, vid vilken enskilt skyddsrum skall anordnas, att anskaffa,

förvara och vårda sådan utrustning och materiel. Härigenom kommer den

nya lagen att upptaga en motsvarighet till det nuvarande stadgandet i 52 §.

I fråga om verkskyddet har vissa mindre jämkningar föranletts av vad

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960 139

som upptagits i propositionen nr 114/1959 rörande utbildningen av verkskyddspersonal.

De nuvarande föreskrifterna om särskilda åtgärder till förhindrande av

spioneri och sabotage i 57 § saknar motsvarighet i den nya lagen, enär

såsom förut anmärkts denna slcyddsuppgift ej längre skall ankomma på

civilförsvaret. På samma sätt förhåller det sig med de stadganden om undanförsel

och förstöring, som ingår i den gällande lagens 7 kap. I likhet med

bestämmelserna i 40—43 §§ i nuvarande lag skall emellertid 7 kapitlets regler

om undanförsel och förstöring gälla övergångsvis, varvid de befogenheter

som hittills tillkommit civilförsvarsmyndighet i stället skall tilläggas den

myndighet, som Konungen bestämmer.

Den nya lagen upptager ej heller motsvarighet till nuvarande regler i 59

och 59 b §§ om befrielse i vissa fall från skyldighet att inrätta enskilt

skyddsrum och om fastighetsägarbidrag. Härvidlag sker en definitiv anpassning

till de år 1956 i anledning av propositionen nr 185 av riksdagen antagna

nya riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet.

I övrigt har någon ändring ej företagits i de principer, på vilka reglerna

i det nuvarande 7 kap. bygger. De enskildas skyldigheter att medverka i

civilförsvaret i de hänseenden, som kapitlet berör, har sålunda icke utvidgats

på någon väsentlig punkt.

Förändringarna i kapitlet har föranlett jämkningar i dettas underrubriker.

Verkskydd m. m.

47 §.

Paragrafen upptager med vissa jämkningar motsvarighet till de bestämmelser

om skyldighet för ägare av anläggning eller byggnad att vidtaga

verkskyddsåtgärder, som återfinnes i 53 § i gällande lag.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall den nu föreliggande skyldigheten

att inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral för verkskyddet

ersättas med den mera begränsade skyldigheten att ordna och underhålla

uppehållsplatser för personalen. Utredningen framhåller emellertid att

särskild ledningscentral undantagsvis kan erfordras och då bör upprättas.

Utredningen anför härom i huvudbetänkandet.

Behovet att skydda verkskyddets ledning och övrig personal bör tillgodoses

i direkt samband med att skyddsrumsfrågan i övrigt löses för anläggningen.

I regel torde det icke vara erforderligt att anordna särskilda skyddsrum

för verkskyddets personal. Denna personalgrupp torde i allmänhet

kunna uppehålla sig i skyddsrum, som är gemensamt för de anställda vid

företaget, varvid skyddsrummet, om så anses erforderligt, sektioneras. Uppmärksamhet

bör ägnas åt att den utrustning, som verkskyddsenheterna

skall föra med sig vid räddningsarbetet, förvaras så skyddad som möjligt.

Utrustning, som svårligen kan uppställas i personalskyddsrummen, t. ex.

motorsprutor och annan tyngre materiel, bör skyddas på annat sätt, exem
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

pelvis genom splitterskydd. Möjligheterna bör också beaktas att placera utrustningen

på sådant avstånd från anläggningen att skäligt skydd därigenom

erhålles.

Enligt civilförsvarsstyrelsens nuvarande anvisningar skall ledningen av

verkskyddet under flyglarmtillstånd utövas från en för ändamålet inrättad

ledningscentral, som alltid skall vara förlagd till skyddsrum, helst fullträffsäkert.

I flertalet fall synes ledningens utövande på detta sätt innebära en

alltför tungrodd och omständlig ledningsapparat. Ett snabbare och mer

effektivt ingripande kan ske, om ledningen sker direkt vid skadestället. Vid

sådant förhållande synes behov av särskilda ledningscentraler i regel ej

föreligga. Ledningen bör dock under alla förhållanden ha tillgång till erforderliga

telefonförbindelser.

Dylika centraler kan erfordras undantagsvis, om verkskydden är avsedda

för stora industriområden, där erforderlig överblick och sammanhållning

av räddningsarbetet väsentligt underlättas, om ledningen utövas från en

fast och särskilt inredd ledningscentral.

Utredningen vill sålunda framhålla vikten av att civilförsvarslagens bestämmelse

(53 §) om skyldighet för ägare av anläggning eller byggnad att i

mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och andra

uppehållsplatser för verkskyddspersonal m. in. icke ges vidare tillämpning

än vad som är oundgängligen nödvändigt.

I propositionen nr 114/1959 uttalades (s. 123) i fråga om behovet av ledningscentraler

för verkskydden att det icke vore påkallat att ledningscentraler

för verkskydden alltid iordningställes. Inrättandet av sådana borde i

stället vara beroende av förhållandena i det enskilda fallet, såsom att företagets

anläggningar ligger utspridda över ett större område eller liknande.

Den i nuvarande 53 § intagna uppräkningen av särskilda skyldigheter

för ägare av anläggning eller byggnad, där verkskydd skall vara anordnat,

bör enligt utredningen kompletteras med en föreskrift om att ägaren skall

vara skyldig alt på anmodan lämna civilförsvarsmyndighet de upplysningar

och tillhandahålla de handlingar rörande anläggningen eller byggnaden

eller verksamhet som pågår eller är avsedd att pågå där, som är erforderliga

för myndighetens befattning med verkskyddet.

Slutligen föreslår utredningen att paragrafen, vars regler om skyldighet

för ägaren att sörja för verkskyddspersonalens utbildning bör ändras till att

avse endast skyldighet att bekosta sådan utbildning, tillföres ett nytt stycke

med föreskrift om att utbildningen skall genomföras av civilförsvarsmyndighet,

dock att, i den mån civilförsvarsstyrelsen medger det, viss utbildning

må ske genom ägarens försorg.

I fråga om utbildningen av verkskyddspersonalen uttalades i propositionen

nr 114/1959 (s. 124) att civilförsvarets utbildningsorganisation borde

kunna påtaga sig utbildningen av verkskyddens personal med hänsyn till

likformigheten i verkskyddets och det allmänna civilförsvarets utbildning.

Kostnaderna för verkskyddsutbildningen, utom såvitt avsåg personalen i

högsta ledningen, borde emellertid liksom hittills bäras av det företag, som

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

verkskyddet tillhör. Hinder borde med hänsyn till ansvaret för kostnaderna

ej föreligga för det enskilda företaget att självt anordna erforderlig

utbildning med anlitande av enskilda organisationer, som kunde vara beredda

att åtaga sig uppgiften.

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen förordar under hänvisning till sin i remissutlåtandet

över huvudbetänkandet uttalade mening om behovet av särskild ledningscentral

för verkskyddet, att punkt c) i 53 § gällande civilförsvar slag i

oförändrat skick intages i motsvarande paragraf i den nya lagen. Behovet

av dylika centraler framhålles även av Sveriges civilförsvarsförbund, Industriens

verkskyddsinstitut AB samt länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs

och Bohus, Värmlands och Västmanlands län.

Sveriges civilförsvarsförbund anser att motsvarighet till de dispensmöjligheter

som gäller i fråga om anordnande av enskilt skyddsrum bör finnas

när det gäller uppehållsplatser för verkskyddspersonal.

Medgivande för ägare av anläggning eller byggnad att själv ombesörja utbildningen

av verkskyddspersonal bör enligt länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus samt i Jämtlands län få lämnas av länsstyrelsen enligt anvisningar

av civilförsvarsstyrelsen. Samma uppfattning framför Sveriges civilförsvarsförbund.

Statens brandskola framhåller att föreskriften om skyldighet för ägare av

anläggning eller byggnad att anskaffa, förvara och underhålla brandmateriel

enligt punkten b) kan medföra oklarhet om skyldighetens omfattning

i sådana fall då det kommunala fredsbrandförsvarets angelägenheter enligt

avtal handhaves av brandförsvarsorganisationen vid någon industri. Även

riksbrandinspektören berör denna fråga under erinran om att problemen

möjligen kan lösas om verkskyddet och det lokala allmänna civilförsvaret

i sådana fall går samman i en gemensam organisation. Riksbrandinspektören

anför.

Företaget har —--en ovillkorlig skyldighet — för vilken det erhåller

årlig ekonomisk gottgörelse av kommunen — att fortlöpande i fall av behov

ställa personal och brandmateriel till förfogande för släckning eller övning

inom kommunen. Därigenom undandrages den aktuella materielen företagets

(verkskyddets) disposition i ett givet läge, och företaget får finna sig

i att anskaffa ytterligare material för verkskyddets behov. Riksbrandinspektören

har velat fästa uppmärksamheten på detta problem, som måhända

kan komma alt skapa vissa svårigheter. Möjligen kan dessa svårigheter emellertid

elimineras, om i sådana fall den föreslagna 54 § träder i tillämpning.

Utredningens förslag att upplysningsplikt skall införas för ägare av anläggning

eller byggnad såvitt gäller förhållanden av betydelse för myndigheternas

befattning med verkskyddet har icke föranlett någon erinran under

remissbehandlingen.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Departementschefen

Vad beträffar spörsmålet om skyldighet att anordna ledningscentral för

verkskyddet har utredningen framhållit att sådan central som regel ej bör

inrättas men att den i vissa fall kan visa sig erforderlig. I propositionen nr

114/1959 har jag förklarat mig dela utredningens uppfattning. Vad i propositionen

anförts har godkänts av riksdagen. I sådana fall, då ledningscentral

ej kan undvaras måste tydligtvis ett lagstadgande kunna åberopas

för att man skall kunna ålägga anläggningens eller byggnadens ägare att

inrätta sådan central. Lagen bör därför på denna punkt upptaga samma

föreskrift som tidigare, nämligen att ägaren skall vara skyldig att i mån av

behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral. Stadgandet får emellertid

tillämpas väsentligt restriktivare än hittills under beaktande av de uttalanden

om behovet av ledningscentraler, som gjorts i den förenämnda

propositionen.

Skäl att införa dispensmöjligheter i fråga om skyldigheten att anordna

uppehållsplatser för verkskyddets personal torde icke föreligga, eftersom

sådana uppehållsplatser skall inrättas endast om behov därav finnes föreligga.

Konstateras att behov av uppehållsplats är för handen, bör också sådan

plats under alla förhållanden komma till stånd, då eljest verkskyddets

funktionsduglighet i krig äventyras.

På brandförsvarets område torde nuvarande regler böra behållas oförändrade.

Den omständigheten att kommun ordnat sitt brandförsvar genom

avtal med enskilt företag om anlitande av dess brandförsvarsorganisation

bör icke föranleda att detta företag till följd av civilförsvarslagens bestämmelser

drabbas av längre gående skyldigheter än andra företag, som icke

är bundna av dylika avtal. I flertalet fall av samgående på brandförsvarets

område torde f. ö. förutsättningar finnas för en gemensam organisation för

det lokala allmänna civilförsvaret och verkskyddet, varvid problemen får

lösas genom avtal.

I fråga om utbildningen av verkskyddspersonalen torde paragrafen böra

utformas i enlighet med civilförsvarsutredningens förslag, vilket överensstämmer

med de principer, som upptagits i propositionen nr 114/1959 och

godkänts av riksdagen. Det torde emellertid ej vara erforderligt att belasta

civilförsvarsstyrelsen med ärenden om medgivande för ägare av anläggning

eller byggnad att själv sörja för utbildningen av verkskyddspersonalen;

sådana frågor torde med fördel kunna avgöras av länsstyrelserna.

Jag biträder utredningens förslag om viss upplysningsskyldighet för

ägare av anläggning eller byggnad, vid vilken verkskydd skall vara anordnat.

48 och 49 §§.

Paragraferna motsvarar 54 och 55 §§ i gällande lag. Jämkningar i lydelsen

har skett med hänsyn till hemskyddets avskaffande och, såvitt rör

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

48 §, överförandet av ansvaret för verkskyddsutbildningen till civilförsvarets

myndigheter och införandet av upplysningsskyldighet enligt 47 § första

stycket e).

50 §.

Paragrafen ger närmare regler för det sammanförande av verkskydd och

lokalt allmänt civilförsvar i en organisation, vilket enligt 7 § sista stycket må

ske, om det finnes lämpligt med hänsyn till förhållandena på viss ort eller

inom visst område. Sådant samgående är f. n. icke möjligt och paragrafen

saknar sålunda motsvarighet i gällande lag.

Såsom förutsättning för anordnandet av gemensam organisation bör enligt

civilförsvarsutredningen föreskrivas, att det skall befinnas ändamålsenligt

och kan ske utan minskning av civilförsvarets förmåga att fullgöra

sina uppgifter. Är så fallet, skall länsstyrelsen äga träffa avtal om den gemensamma

organisationen med den eller dem, som är skyldiga att på

platsen eller inom området anordna verkskydd. Gemensam organisation

skall däremot ej kunna genomföras mot verkskyddsintressenternas vilja. I

avtalet skall angivas grunderna för organisationen och för fördelningen av

kostnaderna för denna. Avtalet skall ej vara gällande med mindre det efter

underställning godkänts av civilförsvarsstyrelsen. Sistnämnda regel finner

utredningen erforderlig med hänsyn till att samgåendet utgör ett undantag

från eljest gällande regler samt att enhetlighet bör råda i tillämpningen.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om icke gemensam organisation

för det allmänna civilförsvaret och verkskydd bör kunna genomföras med

tvång, därest en rationell organisation icke kan genomföras på annat sätt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att lagen enligt utredningens

förslag synes ge möjlighet att anordna gemensam organisation även i de

fall, då verkskyddet hänför sig till byggnader eller anläggningar vid vilka

enligt 88 § civilförsvarskungörelsen särskilda bestämmelser för verkskyddet

skall gälla. Om så emellertid icke är meningen bör undantagsbestämmelser

intagas i civilförsvarskungörelsen.

Avtal om gemensam organisation kommer att beröra även vederbörande

kommun, framhåller civilförsvarschefen i Göteborgs civilförsvarsområde.

Kommunen bör därför erhålla en viss medbestämmanderätt.

De föreslagna reglerna om civilförsvarsstyrelsens godkännande av avtal

om gemensam organisation bör enligt länsstyrelsen i Kronobergs län kunna

undvaras. Länsstyrelsen åberopar härvid vad den anfört i anledning av utredningens

förslag under 10 § att organisationsplan skall fastställas av civilförsvarsstyrelsen.

Vattenfallsstyrelsen finner det erforderligt att avtal av förevarande slag,

som ingåtls av verkskydd, vilket är underställt styrelsen, godkänncs även

av denna innan det blir gällande.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Departementschefen

Förutsättningarna för anordnande av gemensam organisation för verkskydd

och lokalt allmänt civilförsvar har angivits redan under 7 § i samband

med att möjligheter att anordna sådan organisation inskrivits i nämnda

paragraf. Härvid har uppställts som villkor att det skall finnas vara

ändamålsenligt med en gemensam organisation samt att samgåendet kan

ske utan att civilförsvarets effektivitet blir lidande. I förevarande paragraf

bör därför endast regleras formerna och förfarandet, när sådan organisation

skall bildas.

I likhet med utredningen finner jag härvid avtal vara den lämpligaste

vägen för att åvägabringa ett samgående. I avtalets form kan nämligen de

i varje särskilt fall föreliggande speciella frågorna finna den ändamålsenligaste

lösningen, något som icke alltid torde bli fallet, om lagen skulle

medge tvångsanslutning och samtidigt ge generella regler för skyldigheter

och rättigheter å ömse sidor. På det allmännas sida bör länsstyrelsen vara

part i avtalet. Enbart det förhållandet att anordnandet av gemensam organisation

utgör ett undantag från eljest gällande ordning synes icke motivera,

att man uppställer krav på civilförsvarsstyrelsens godkännande av avtalet.

På detta område, där förhållandena tydligtvis kommer att skifta avsevärt på

olika orter, gör sig ej heller intresset av enhetlighet gällande med sådan

styrka att underställning av denna anledning skulle vara påkallad. På

grund härav och då ej heller eljest anledning torde finnas att tillägga civilförsvarsstyrelsen

ett direkt inflytande på avtalens utformning i de enskilda

fallen bör lagen ej upptaga regler om underställning. I sådana fall, då i den

gemensamma organisationen avses ingå verkskydd, för vilket särskilda

föreskrifter gäller enligt 88 § civilförsvarskungörelsen, torde det däremot

vara erforderligt att den för verlcskyddet ansvariga myndigheten får inflytande

på avtalets utformning. Närmare föreskrifter härom torde böra meddelas

i administrativ ordning. I vad mån kommun, som beröres av en tillämnad

gemensam organisation, bör få tillfälle yttra sig i ärendet, torde likaledes

böra regleras administrativt.

51 §.

Paragrafen motsvarar 56 § i gällande lag. Någon saklig ändring har ej

skett.

52 §.

Förevarande paragraf upptager innehållet i 58 § i nuvarande lag med den

jämkning som föranledes av att länsstyrelsen regelmässigt skall handha

civilförsvarets fredsadministration.

Civilförsvarsutredningen föreslår att i ett andra moment under paragrafen

upptages regler om skyldighet för ägare eller innehavare av anläggning eller

byggnad, vilken skall förses med skyddsrum men vid vilken verkskydd ej

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

skall anordnas, att under civilförsvarsberedskap på anmodan av civilförsvarschefen

utse en eller flera personer med uppgift att inom anläggningen

eller byggnaden leda de enskildas självskyddsverksamhet eller ock att själv

åtaga sig sådant uppdrag.

1 propositionen nr 114/1959, vars förslag härutinnan icke mötte någon

erinran från riksdagens sida, anfördes (s. 125), att man icke i fred borde

tillskapa någon särskild organisation för självskyddsverksamheten. Möjlighet

borde däremot finnas för civilförsvarsmyndigheterna att under beredskap

och krig låta utse ledare för självskyddet inom de särskilda fastigheterna

eller inom större enheter.

Remissyttrandena

Bortsett från de — efter ställningstagandet i anledning av propositionen

nr 114/1959 ej aktuella — remissvar, i vilka hävdats att självskyddsledare

bör utses redan i fred, har i åtskilliga yttranden kritik riktats mot civilförsvarsutredningens

förslag i fråga om uttagning av sådana ledare. Sålunda

uttalar civilförsvarsstyrelsen tvekan, huruvida det står i överensstämmelse

med gängse rättsuppfattning att enskild person skall äga utse annan till

ifrågavarande uppdrag och därigenom befria sig själv från detta. Det bör

enligt styrelsens mening i stället ankomma på befattningshavare i civilförsvaret

att bland dem, som bor i en fastighet, utse ledare för räddningsverksamheten

där. Vid bifall till styrelsens i utlåtandet över huvudbetänkandet

framförda förslag, att en självskyddsledarkår skall organiseras med uppgift

bl. a. att utse husombud, bör det föreslagna andra momentet i paragrafen

utgå anser styrelsen.

Samma uppfattning uttalar länsstyrelsen i Jämtlands län. Ej heller Sveriges

civilförsvarsförbund anser det rimligt och riktigt att ålägga en enskild

person uppgiften att utse självskyddsledare. Uppgiften bör begränsas till

att avse förslag på sådan ledare. Förbundet vänder sig vidare mot att stadgandet

upptagits under rubriken »Verkskydd» i utredningens lagförslag.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att man icke kan eller bör förutsätta

att en husägare normalt har en sådan auktoritet bland hyresgästerna, att de

ställer sig till efterrättelse vad han förordnar i nu aktuella hänseenden.

Länsstyrelsen föreslår i stället att de personer, som skall leda räddningsverksamheten,

vid civilförsvarsberedskap utses genom civilförsvarsmyndigheternas

försorg. Samma mening har länsstyrelsen i Norrbottens län.

Den föreslagna bestämmelsen lämnar enligt länsstyrelsen i Östergötlands

län ingen garanti för att lämplig och kvalificerad person kommer att uttagas

av fastighetsägaren för den mycket betydelsefulla ledarverksamhet,

varom här är fråga. Fastighetsägaren tillerkännes dessutom gentemot enskild

person en befogenhet, vars utövande lämnar möjlighet till ett icke

önskvärt godtycke. Självskyddsverksamhetens princip, dess omfattning och

organisation, är enligt länsstyrelsen av så grundläggande betydelse för hela

10—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

civilförsvarets skadeavhjälpande insats, att den kräver en ingående utredning,

innan den lagfästes.

Civilförsvarschefen i Stockholm påpekar, att självskyddsledare bör utses

bland dem, som skall stanna kvar inom civilförsvarsområdet under krig,

d. v. s. bland personer, som tillhör krigsviktiga anläggningar och företag.

Vid sådant förhållande ifrågasätter civilförsvarschefen om icke bestämmelser

om skyldighet att åtaga sig uppdrag som självskyddsledare bör upptagas

under 3 kap.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det mindre välbetänkt att låta personvalet

i förevarande fall helt ankomma på ägaren av anläggningen eller

byggnaden i fråga. Valet av självskyddsledare bör enligt länsstyrelsen göras

beroende av civilförsvarschefens godkännande, varom paragrafen bör upptaga

föreskrift.

Departementschefen

I enlighet med vad som redan beslutats i överensstämmelse med propositionen

nr 114/1959 skall någon uttagning av självskyddsledare icke ske

redan i fred. Möjlighet skall däremot finnas för civilförsvarsmyndigheterna

att under beredskap och krig låta utse ledare för självskyddsverksamheten.

Under förevarande paragraf har civilförsvarsutredningen föreslagit införande

av skyldighet för ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad

att ombesörja denna uttagning eller att själv åtaga sig uppgiften. Förslaget

har under remissbehandlingen mött stark kritik.

För egen del anser jag det icke böra komma i fråga att ålägga enskilda

personer att utse andra enskilda personer att fullgöra vissa civilförsvarsuppgifter,

så mycket mindre som det enligt förslaget skulle åligga den enskilde,

som icke utsåg annan, att själv påtaga sig uppgifterna. Frånsett de

principiella betänkligheterna mot den föreslagna ordningen torde denna ej

heller kunna godtagas från effektivitetssynpunkt. Uttagningen av självskyddsledare

bör därför ske genom civilförsvarsmyndigheternas försorg

på grundval av infordrade upplysningar rörande dem som bor eller eljest

vistas inom den anläggning eller byggnad, där särskild ledning av självskyddet

är aktuell. De erforderliga upplysningarna kan härvid erhållas med stöd

av skyldigheten enligt förevarande paragraf för ägare eller innehavare av

anläggning eller byggnad och för arbetsgivare att medverka vid insamlandet

av uppgifter.

Uppdraget att leda självskyddet inom viss anläggning, byggnad eller annan

större eller mindre enhet kan och bör alltid grundas på civilförsvarsplikten.

Några särskilda regler för att tillgodose behovet av självskyddsledare är

därför icke erforderliga. Att märka är att skyldigheten för civilförsvarspliktig

att tjänstgöra som självskyddsledare ej gäller endast i orter, där verkskydd

skall anordnas, utan gäller överhuvudtaget liksom skyldigheten en
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ligt förevarande paragraf för ägare eller innehavare av anläggning eller

byggnad att överbringa meddelanden och upplysningar.

I paragrafen bör — förutom redaktionella jämkningar — vidtagas den

ändringen i förhållande till nuvarande lydelse, att skyldigheten för ägare

eller innehavare att insamla och överbringa upplysningar och meddelanden

utvidgas till att gälla i förhållande till civilförsvarsmyndighet överhuvudtaget

och ej endast gentemot civilförsvarschefen eller annan som förrättar

inskrivning. Ändringen betingas delvis av länsstyrelsens övertagande av

civilförsvarsadministrationen i fred. Det torde emellertid vara lämpligt att

även annan civilförsvarsmyndighet än den som handhar inskrivning kan

utnyttja fastighetsägare eller ägare av anläggningar för kontakter med de

enskilda.

Skyddsrum och andra anordningar

53 §.

Paragrafen upptager efter redaktionell omarbetning de stadganden, som

i gällande lag återfinnes i 59 § 1 mom. I paragrafen regleras vem som skall

inrätta enskilt skyddsrum, som enligt bestämmelserna i 24 § skall finnas

vid vissa anläggningar och byggnader. Vidare har däri införts föreskrift

om att i enskilt skyddsrums utrustning skall ingå brand- och sjukvårdsmateriel

enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar. Däremot upptager paragrafen

ej någon motsvarighet till de regler om befrielse på vissa villkor från

skyddsrumsbyggnadsskyldighet, som innefattas i 59 § 2 mom. i gällande

lag. Slopandet av nämnda regler har skett i överensstämmelse med civilförsvarsutredningens

förslag, vilket motiveras med att det — enligt de år 1956

antagna principerna för skyddsrumsbyggandet — framdeles ej torde bli

aktuellt att meddela beslut om befrielse från skyddsrumsbyggnadsskyldighet,

eftersom sådan skyldighet ej kommer att föreligga inom områden,

där skyddsbehovet kan tillgodoses genom allmänna skyddsrum. För de fall,

då enligt nuvarande lag befrielse medgivits från skyldighet att anordna

skyddsrum på villkor att fastighetsägarbidrag erlägges, bör enligt utredningen

en reglering ske genom en övergångsbestämmelse till nya lagen

av innehåll att bidraget, om det med hänsyn till omständigheterna finnes

skäligt, efterskänkes eller, om det redan erlagts, återbetalas.

De förenämnda riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet innebär i stort sett

följande. Skyddsrum skall i princip även i fortsättningen inrättas i alla tätorter,

som kan betraktas som anfallsmål. I de mest utsatta orterna, i synnerhet

de där man måste räkna med risk för atomvapenanfall, skall i inner - områden och eljest särskilt riskfyllda delar endast bergrum eller likvärdiga

betongskyddsrum byggas. Dessa områden skall undantagas från det enskilda

skyddsrumsbyggandet och i den mån efter utrymning skyddsbehov

för civilbefolkningen inom samma områden förefinnes skall det tillgodoses

genom befolkningsskyddsrum. I övriga delar av nämnda orter och i de

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

mindre utsatta orterna skall skyddsrummen anordnas såsom normalskyddsrum.

Förläggningen och dimensioneringen av befolkningsskyddsrummen

bestämmes med hänsyn till den verksamhet, som under krig skall fortgå i

berörda särskilt riskfyllda områden. Detta innebär att plats i skyddsrummen

skall beräknas endast för det mycket begränsade antal människor, som

efter slutlig utrymning förutsättes finnas kvar i dessa områden. Å andra

sidan avses platserna skola anordnas som liggplatser. Fyra gånger så många

personer kan därför få sittplats i skyddsrummen, vilket blir av betydelse

om de behöver tagas i anspråk innan den slutliga utrymningen hunnit genomföras.

De redan uppförda eller under byggnad varande befolkningsskyddsrummen

antages komma att fylla en väsentlig uppgift även enligt de

nya riktlinjerna. Det konstaterades i propositionen nr 185/1956, vari de nya

riktlinjerna förelädes riksdagen för godkännande, att skyldigheten att erlägga

fastighetsägarbidrag, vilken är avhängig av plikten att inrätta enskilda

skyddsrum, kommer att bortfalla i de områden, där befolkningsskyddsrum

anordnas.

Problemet på vilket sätt tillgången på brand- och sjukvårdsmateriel för

självskyddsverksamheten bör tryggas, sedan hemskyddsorganisationen slopats,

finner utredningen böra lösas genom att ifrågavarande materiel betraktas

som en del av de enskilda skyddsrummens utrustning. Utredningen,

som icke föreslår något lagstadgande på denna punkt, anför.

I 52 § gällande lag stadgas skyldighet för ägare av byggnad, för vilken hemskydd

skall vara organiserat, att anskaffa, förvara och underhålla materiel

och utrustning, som erfordras för hemskyddets verksamhet. Den materiel,

som enligt detta stadgande skall anskaffas, angives närmare i de allmänna

anvisningar för hemskyddet, som på sin tid utfärdades av luftskyddsinspektionen

och allt fortfarande i huvudsak är gällande. Denna materiel omfattar

huvudsakligen enklare brandredskap och förbandsartiklar. Därest utredningens

förslag om slopande av hemskyddsorganisationen vinner bifall, kommer

givetvis även skyldigheten att anskaffa för ifrågavarande organisation

föreskriven materiel att upphöra. Då densamma emellertid har beaktansvärt

skyddsvärde för dem vilka bor eller vistas i de byggnader, som beröres

av stadgandet, föreligger skäl att söka tillgodose ifrågavarande behov i annan

ordning.

Med bortseende från de områden, som enligt principerna för utrymning

skall totalutrymmas, torde de byggnader, där enligt bestämmelsen i 7 § gällande

lag hemskydd skall organiseras, i stort sett utgöras av bostadshus, för

vilka enskilda skyddsrum enligt av Konungen jämlikt 24 § utfärdad bestämmelse

numera skall inrättas.

Föreliggande fråga torde praktiskt kunna lösas på det sätt att i utrustningen

av nämnda skyddsrum skall ingå bl. a. brandskydds- och förbandsmateriel

i skälig omfattning. Det synes lämpligen böra ankomma på civilförsvarsstyrelsen

att med stöd av Konungens bemyndigande utfärda anvisningar

härom. Härvid bör beaktas skyldighet, som jämlikt författningar på

brandväsendets område kan gälla beträffande fastighets förseende med eldsläckningsmateriel.

Skyldigheterna enligt brandlag och civilförsvarslag bör

i möjligaste mån samordnas.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 är 1960

Vad här sagts om skyldigheten för vissa ägare av anläggning eller byggnad

att anskaffa för självskyddsverksamheten erforderlig materiel bör gälla

även redan befintliga skyddsrum i fastigheter, för vilka hemskydd tidigare

organiserats och för vilka skyldighet numera föreligger att anordna skyddsrum.

Härom stadgas i övergångsbestämmelserna.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att ur lagen utmönstra nuvarande bestämmelser om

befrielse från skyldighet att anordna enskilt skyddsrum mot skyldighet att

erlägga fastighetsägarbidrag har icke mött någon erinran under remissbehandlingen.

I fråga om anläggningars och byggnaders utrustning med brand- och sjukvårdsmateriel

för självskyddets behov har vissa från utredningens förslag

avvikande synpunkter framkommit, främst i vad det gäller brandmaterielen.

Sålunda anser länsstyrelsen i Jämtlands län det tveksamt om den föreslagna

anknytningen till de enskilda skyddsrummen medför att behovet av materielen

kommer att täckas i alla de byggnader, som icke på grund av brandlagstiftningen

har handeldsläckningsredskap såsom pytssprutor, handsprutor

och vattenhinkar. Länsstyrelsen anför härom.

Skyldigheten enligt nämnda lagstiftning att hålla dylika redskap framgår

i det enskilda fallet av den kommunala brandordningen. Någon enhetlighet

för hela riket synes härvidlag icke råda. I detta län torde i stort sett fredsbrandordningarna

tillgodose behovet av dylika brandredskap. Men enligt

vad länsstyrelsen har sig bekant har man i vissa orter, där en brandkår

snabbt kan ingripa, på senare år för bebyggelse av mindre brandfarlig art

icke stadgat sådan skyldighet. Vidare finnes i landet en hel del orter, där

skyldighet att inrätta enskilda skyddsrum icke förekommer men där risk

för fientliga stridshandlingar kan vara förhanden.

För utövandet av självskyddsverksamheten måste vidare vattentillgången

vid avbrott å vattenledningsnätet säkras genom utplacerande av vattenbehållare

på vindar och i trapphus. Likaså måste t. ex. sandlådor finnas på

vissa ställen. Helt säkert kan det med hänsyn till krigsteknikens utveckling

slutligen förutsättas att även annan utrustning än nu berörd måste finnas

i de enskilda fastigheterna.

För att i detta hänseende säkerställa tillgången på för självskyddsverksamheten

in. in. erforderlig utrustning i de enskilda fastigheterna torde

det kunna ifrågasättas, om det icke i början av det nu berörda 7 kap. under

den föreslagna rubriken »Allmänna bestämmelser» borde intagas föreskrifter

om skyldighet för fastighetsägare in. fl. att anskaffa, förvara och underhålla

den materiel och utrustning, som erfordras för den läddningsverksamhet

(självskyddsverksamhet), som vid inträffad skada till följd av fientligt

anfall skäligen kan fullgöras av dem, som bo eller hava sin verksamhet inom

eller i omedelbar närhet av byggnaden eller anläggningen.

Ej heller riksbrandinspektören anser att skyldigheten att hålla brandmateriel

bör sammankopplas med skyddsrumsbyggnadsskyldigheten utan

den bör i stället gälla för vissa fastigheter och byggnader, oavsett om skyddsrum

behöver anordnas där. Den för fredsbrandförsvaret anskaffade mate
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

rielens sammansättning är oenhetlig, beroende på lokala brandordningar.

Kontrollen av att den för civilförsvarets behov föreskrivna materielen verkligen

anskaffats och underhålles bör ej åläggas brandchefen eller brandsynenämnden

utan bör ske genom civilförsvarsmyndigheternas försorg.

Även 195''f års brandlagsrevision framhåller, att brandutrustningen i fastigheterna

är oenhetlig och påpekar, att man på senare år i vissa orter icke

stadgat skyldighet att hålla brandmateriel inom områden med bebyggelse

av mindre brandfarlig karaktär. Brandlagsrevisionen anför.

Under civilförsvarsberedskap kan man icke räkna med att en brandkår,

låt vara med kort utryckningstid, alltid står till förfogande i orter, där förekomsten

av dylik brandkår ansetts kunna under fred motivera befrielse

från hållande av handeldsläckningsredskap i alla fastigheter. I vissa fastigheter

kan alltså uppstå den situationen att fredsförhållandena ej kräva

handeldsläckningsredskap medan sådana åter erfordras under civilförsvarsberedskap.

Den praktiskt enkla utvägen att helt anknyta behövlig materiel

till fredsbrandförsvaret är icke genomförbar, därest man vill strängt hålla

på åtskillnaden mellan fredsbrandförsvar och civilförsvar på denna punkt.

I civilförsvarslagstiftningen erfordras i sådant fall alltjämt föreskrift om

skyldighet för fastighetsägare att hålla dylik materiel. Däremot är ej helt

säkert, att den nu föreslagna anknytningen till enskilda skyddsrum täcker

alla de byggnader, som icke skola utrymmas och som på grund av fredsförhållandena

icke ha handeldsläckningsredskap. Brandlagsrevisionen, som

har den uppfattningen att man bör hålla på skillnaden mellan fredsbrandförsvarets

och civilförsvarets behov i detta hänseende, har för avsikt att till

behandling upptaga och i sitt förslag yttra sig om de här berörda frågorna.

Resultatet av brandlagsrevisionens överväganden kan möjligen medföra att

de av civilförsvarsutredningen nu föreslagna bestämmelserna komma i

annat läge.

Anknytningen av skyldigheten att hålla brandmateriel till skyddsrumsoyggnadsskyldigheten

föranleder ingen erinran av Svenska brandskyddsföreningen,

som emellertid anser att en samordning av skyldigheterna att

hålla brandmateriel enligt brandlag och civilförsvarslag icke bör ske på annat

sätt än att skyldigheterna enligt civilförsvarslagen anpassas till skyldigheterna

enligt brandlagen på sådant sätt att skyddsrummen får en skälig

utrustning för förvaring i själva skyddsrummet.

Frågan vilken materiel som bör finnas tillgänglig för de enskildas egen

räddningsverksamhet upptages endast av försvarets forskningsanstalt som

påpekar, att även personsaneringsmedel kan erfordras.

Departementschefen

I enlighet med vad som föreslogs i propositionen nr 185/1956 gäller numera

såsom riktlinjer för skyddsrumsbyggandet att skyldighet att anordna

enskilda skyddsrum icke skall föreskrivas inom sådana innerområden av

tätorter, där skyddsbehovet tillgodoses genom allmänna skyddsrum. Vid

sådant förhållande uppkommer ej vidare den situation, på vilken de nu
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

varande reglerna i 59 § 2 mom. tager sikte, nämligen att befrielse från

skyddsrumsbyggnadsskyldighet inom sådant område är påkallad och meddelas

i form av dispens, vilken förenas med skyldighet att utgiva fastighetsägarbidrag.

Efter lagändring år 1957 (prop. 70, rskr. 147) föreligger

enligt 59 b § andra stycket vittgående möjligheter för länsstyrelsen att

medge befrielse även från skyldigheten att utgiva fastighetsägarbidrag. Vid

denna lagändring, som innebar en viss anpassning till de nya riktlinjerna

för skyddsrumsbyggandet förutskickades att en definitiv anpassning skulle

ske i samband med behandlingen av civilförsvarsutredningens slutbetänkande.

I överensstämmelse härmed torde den nya lagen icke böra upptaga

några regler vare sig om befrielse från skyddsrumsbyggnadsskyldighet i nu

avsedda fall eller om fastighetsägarbidrag. Systemet med sådana bidrag har

i viss mån motiverats med ekonomiska synpunkter, i det man syftat till att

nedbringa det allmännas kostnader för skyddsrumsbyggandet. Dess betydelse

härvidlag har dock, såsom uttalades i propositionen nr 70/1957, varit

ringa. Det viktigaste skälet för införandet av reglerna om fastighetsägarbidrag

har emellertid varit att åvägabringa rättvisa fastighetsägarna emellan,

så att icke somliga fastigheter i en tätort skulle belastas med skyddsrumskostnader

medan andra skulle undgå dem, därför att det allmänna

anordnade skyddsrum, vilka gjorde enskilda skyddsrum överflödiga. Rättvisesynpunkten

måste emellertid numera anses ha förlorat väsentligt i betydelse

med hänsyn till att befolkningen i sådana innerområden, där enskilda

skyddsrum ej skall anordnas, icke har någon företrädesrätt till de

inom området anordnade allmänna skyddsrummen. De som bor i en fastighet,

i vilken enskilt skyddsrum ej behövt anordnas, är sålunda icke garanterade

plats i det allmänna skyddsrum, som ursprungligen avsetts för deras

skydd, oaktat de genom fastighetsägarbidraget — som påverkar hyran —

fått bidraga till kostnaderna för det allmänna skyddsrummet. I den mån

allmänna skyddsrum tjänar som katastrof skydd innan slutlig utrymning

hunnit genomföras står de nämligen öppna för envar, oavsett bostadens belägenhet,

och efter slutlig utrymning skall de tagas i anspråk för kontinuerligt

skydd av de kvarvarande, vilka kommer från olika håll inom orten eller

i vissa fall rentav kan komma från någon annan ort.

För kommunernas vidkommande innebär slopandet av reglerna om fastighetsägarbidrag

i den mån sådana efter lagändringen år 1957 verkligen

uttagits ett visst inkomstbortfall. Under remissbehandlingen har emellertid

detta förhållande, som särskilt påpekades i propositionen nr 70/1957, icke

föranlett någon erinran från kommunalt håll. Ej heller från denna synpunkt

torde därför skäl föreligga att behålla nuvarande ordning.

Till frågan om en reglering övergångsvis av redan fastställda fastighetsägarbidrag

återkommer jag i samband med övergångsbestämmelserna till

lagen.

Vad härefter beträffar frågan, på vilket sätt man bör tillgodose intresset

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

av att brand- och sjukvårdsmateriel finnes tillgänglig för självskyddsverksamheten,

synes efter hemskyddsorganisationens avskaffande det lämpligaste

vara att knyta materielhållningen till skyldigheten att anordna enskilt

skyddsrum. Med en sådan anknytning vinnes att materielen anskaffas

inom de områden, som kan antagas bli utsatta för sådana anfall, att materielen

får någon betydelse för självskyddet. Vidare möjliggör anknytningen,

att kontrollen av materielhållningen kan ske samtidigt med inspektionerna

av de enskilda skyddsrummen. Ehuru brand- och sjukvårdsmateriel i strängt

teknisk bemärkelse ej är att hänföra till utrustning av skyddsrum, torde av

praktiska skäl böra föreskrivas alt ifrågavarande materiel skall ingå i

skyddsrum sutrustningen. Materielen blir därmed under krig tillgänglig i

skyddsrummen, där människorna uppehåller sig under anfall eller således

när det kan bli aktuellt att taga den i bruk.

Den närmare sammansättningen av brand- och sjukvårdsmaterielen torde

böra bestämmas av civilförsvarsstyrelsen, varvid även kan ifrågakomma att

upptaga materiel för sanering av personer såsom sjukvårdsmateriel. Vad

beträffar brandmaterielen torde i icke oväsentlig utsträckning en samordning

med fredsbrandförsvarets utrustningsföreskrifter kunna ske så att

materiel, anskaffad för detta, kan få tillgodoräknas i civilförsvarshänseende.

I ett andra moment under förevarande paragraf torde böra intagas regler

av samma innehåll, som upptogs i övergångsbestämmelserna vid 1956 års

ändring i civilförsvarslagen. Med stöd av dessa regler kan det påfordras att

enskilda skyddsrum som redan inrättats men ej färdigställts inom område

eller å plats, där skyddsrumsbyggnadsskyldighet upphäves med hänsyn till

att befolkningsskyddsrum anordnas där, blir färdigställda och underhållna.

54—56 §§.

Paragraferna har, bortsett från en terminologisk jämkning i 54 §, samma

lydelse som 59 a, 60 och 61 §§ gällande lag.

57 §.

Paragrafen, som motsvarar 62 § gällande lag med tillägg — i huvudsaklig

överensstämmelse med civilförsvarsutredningens förslag — av en ny punkt

d), föreskriver skyldighet för ägare av anläggning eller byggnad att vidtaga

anordningar för alarmering och mörkläggning samt i vissa fall maskering

ävensom för skydd mot radioaktiv strålning.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag beträffande radiakskyddet skall

ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad vara skyldig att, enligt

vad Konungen må därom förordna, under civilförsvarsberedskap förse anläggningen

eller byggnaden med anordningar, som kan bereda dem som vistas

där skäligt skydd mot skada till följd av radioaktiv strålning. Utredningen

hänvisar såsom motiv för sitt förslag till de redogörelser för vätebombens

verkningar, som utredningen lämnat i sitt delbetänkande år 1955,

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1960

samt till sitt däri gjorda uttalande att skydd mot skador på grund av radioaktiv

strålning kan erhållas i skyddsrum eller källare, dock att källare i

vissa fall kräver särskilda anordningar av relativt enkelt slag. Utredningen

hänvisar också till civilförsvarsstyrelsens och försvarsstabens uttalande i

den s. k. marspromemorian år 1955 (se prop. nr 185/1956), enligt vilket uttalande

egentliga skyddsrum icke kan anses erforderliga på landsbygden;

förbättrade källare kan beräknas ge fullt skydd mot radioaktiv fjärrbeläggning

inom hela verkningsområdet och inom stora delar av detta ger sannolikt

vistelse i väl tätade rum tillräckligt skydd.

Remissyttrandena

Civilförsvar schef en i Stockholms civilförsvarsområde påpekar att den nuvarande

utformningen av bestämmelserna under a) och b) i 62 § föranlett

den tolkningen, att däri berörda åtgärder icke skulle behöva vidtagas förrän

efter anbefalld civilförsvarsberedskap, vilket äventyrar beredskapen. Civilförsvarschefen

hemställer om sådan omredigering av ifrågavarande bestämmelser

att den angivna tolkningen uteslutes. En textkritisk anmärkning

framföres också av försvarets forskningsanstalt, som finner ordet ytterligare»

i paragrafens ingress böra utgå, då det kan föranleda den felaktiga

tolkningen att de i paragrafen angivna skyldigheterna gäller endast för sådana

ägare och innehavare av anläggningar och byggnader, som de föregående

bestämmelserna avsett, och icke för alla.

Med anledning av förslaget till bestämmelser om radiakskydd framhåller

överbefälhavaren, att skyldighet att vidtaga förberedelser för skyddsanordningarna

bör föreligga redan i fred. För anordningarna, som företrädesvis

består av säckar, fyllda med sand, beräknas nämligen ungefär hälften av

landets årsproduktion av säckar åtgå. Dessutom måste hänsyn tagas till att

den tid det tar att ordna skyddet är väsentligt olika vid olika hustyper. Försvarets

forskningsanstalt påpekar att ett utnyttjande av bemyndigandet att

föreskriva anordningar till skydd mot radiakstrålning medför ekonomiska

konsekvenser för den enskilde. Kostnaderna har emellertid icke redovisats

av utredningen, varför det enligt anstalten kan ifrågasättas, om stadgandet

bör tillämpas innan kostnadsfrågan klarlagts i samband med att ställning

tages till spörsmålet, vad som kan anses utgöra skäligt skydd i förevarande

sammanhang.

Sveriges civilförsvarsförbund finner att den av utredningen föreslagna bestämmelsen

under d) jämte utredningens special motivering lämnar flera

frågor öppna. Sålunda kan lagring av viss materiel behövas, och den materiel

som måste upphandlas och lagras av staten, bör tillhandahållas kostnadsfritt.

En annan fråga gäller storleken av skyddet. Den föreslagna lagbestämmelsen

talar om skydd för »den som där vistas». Det är oklart, säger förbundet,

om man avser förhållandet i fredstid, vid civilförsvarsberedskap eller

efter inkvartering. Det är uppenbart att skyddet måste dimensioneras med

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

hänsyn till det antal personer, som beräknas komma att vistas i byggnaden

vid sådant tillfälle, då radiakbeläggning kan komma att uppstå. Det innebär

att fastighetsägaren kan komma att bli skyldig att anordna skydd inte bara

för dem, som i fred bor i byggnaden och som under civilförsvarsberedskap

beräknas bo kvar där, utan även för andra, utomstående personer. Detta

blir fallet om fastigheten skall tagas i anspråk för inkvartering av evakuerade.

Det måste, anför förbundet, te sig obilligt att ålägga en fastighetsägare

kostnadskrävande åtgärder för skyddet av evakuerade, som inkvarteras

i hans byggnad.

En utvidgning av föreskriften under d) till att avse även anordningar till

skydd mot stridsgaser och biologiska stridsmedel förordas slutligen av försvarets

forskningsanstalt.

Departementschefen

De påpekanden rörande paragrafens redaktionella utformning, som gjorts

under remissbehandlingen, torde böra föranleda jämkningar i dess lydelse.

Till undvikande av missförstånd bör uttrycket »under civilförsvarsberedskap»

utgå under punkterna a) och b) i gällande lydelse. Det bör då tydligt

framgå att åtgärderna kan påfordras under fredsförhållanden. Att skyldigheten

endast avser sådana anordningar som har betydelse för alarmering

och mörkläggning under civilförsvarsberedskap torde framgå vid en

jämförelse med 39 §. Jag vill i detta sammanhang framhålla att förevarande

paragraf, lika litet som 62 § i gällande lag, syftar till att tvinga alla fastighetsägare

att nu vidtaga i paragrafen berörda åtgärder utan endast avses

utgöra underlag för vad som i ett skärpt läge kan i administrativ ordning

krävas och därvid närmare bestämmas.

För att ett rimligt skydd mot radioaktiv beläggning skall kunna åvägabringas

även inom områden, där skyddsrum ej anordnas, är det uppenbarligen

erforderligt att skyldighet kan åläggas ägare eller innehavare av anläggning

eller byggnad, varhelst denna är belägen, att vidtaga särskilda

skyddsåtgärder. Paragrafen bör därför tillföras en ny punkt, vari denna

skyldighet inskrives och får sin principiella räckvidd bestämd. Närmare

regler om skyddets beskaffenhet torde däremot få meddelas i administrativ

ordning. Jag vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att antalet personer,

för vilka skyddet skall anordnas, regelmässigt icke torde återverka på

omfattningen av åtgärderna. Dessa avser nämligen vissa anordningar i

redan befintliga utrymmen, vilka måste anbringas vare sig flera eller färre

skall vistas där. Såsom överbefälhavaren framhållit bör med hänsyn till kraven

på beredskap möjlighet föreligga att redan under fredsförhållanden anbefalla

förberedelser för radiakskyddets anordnande, företrädesvis anskaffning

av papperssäckar. I fråga om radiakskyddet torde i övrigt fördelningen

av skyldigheterna mellan ägaren och nyttjanderättshavaren böra ske på

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

samma sätt som gäller i fråga om mörkläggning, d. v. s. ägaren skall svara

för anskaffningen av materielen medan nyttjanderättshavaren skall bära

ansvaret för att materielen används, när det påfordras.

Till den i ett remissyttrande berörda frågan om införande av skyldighet

att anordna skydd jämväl mot stridsgaser och biologiska stridsmedel är jag

icke beredd att nu taga ställning. Ett sådant skydd synes kräva väsentligt

mera komplicerade anordningar än radiakskyddet, varför räckvidden av

den föreslagna skyldigheten icke låter sig överblicka utan en närmare

undersökning.

58 §.

Paragrafen motsvarar 63 § i gällande lag.

Utrymning

59 och 60 §§.

I förevarande paragrafer upptages utan saklig ändring de regler, som i

gällande lag återfinnes i 64 och 65 §§.

Gemensamma bestämmelser

61—65 §§.

Paragraferna motsvarar 69—73 §§ gällande lag. I sakligt hänseende har

de jämkningar företagits som följer av hemskyddets avskaffande samt överförandet

av skyddet mot spioneri och sabotage enligt nuvarande 57 § från

civilförsvaret till polismyndighet enligt särskild lagstiftning.

66 §.

Paragrafens första stycke, som ålägger envar upplysningsskyldighet i

fråga om egendom, som kan erfordras för civilförsvaret eller bli föremål för

åtgärd enligt civilförsvarslagen, är likalydande med 74 § första stycket i gällande

lag. Andra stycket upptager regler, som medger undersökning av kontor,

lagerlokal eller annan lägenhet samt granskning av handelsböcker och

affärshandlingar i de fall, då någon vägrar att lämna begärd upplysning

eller skälig anledning föreligger till misstanke, att han söker vilseleda myndighet

rörande förhållanden, om vilka upplysning begärts. Härutinnan motsvarar

paragrafen vad som f. n. föreskrives i 74 § andra stycket. Enligt där

givna regler skall i fråga om befogenhet att besluta om sådan undersökning

eller granskning samt beträffande tid, då undersökning må äga rum och

förfarandet därvid, bestämmelserna om husrannsakan äga tillämpning. I

denna del upptager den nya paragrafen avvikande regler med hänsyn till

att förfarandet vid husrannsakan blivit omreglerat i den nya rättegångsbalken.

Civilförsvarsutredningen, som icke föreslår annan ändring i paragrafen

än såvitt rör hänvisningen till reglerna om husrannsakan, har i sitt lagför
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

slag upptagit en regel av innehåll att vid undersökning eller granskning enligt

förevarande paragraf skall vad i 28 kap. rättegångsbalken är stadgat om

husrannsakan gälla i tillämpliga delar, dock att länsstyrelse eller under

civilförsvarsberedskap civilförsvarschefen därvid skall utöva den befogenhet,

som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledare, åklagare eller

domstol.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar att då undersökning eller

granskning enligt förevarande paragraf endast kan ske under civilförsvarsberedskap,

bör ej — såsom skett i utredningens förslag — sägas, att civilförsvarschefen

»under civilförsvarsberedskap» skall utöva den befogenhet,

som enligt rättegångsbalkens regler tillkommer undersökningsledaren, åklagaren

eller rätten. Samma erinran framföres av länsstyrelserna i Jönköpings,

Värmlands, Västernorrlands och Jämtlands län.

Departementschefen

De i gällande civilförsvarslag under 75 § upptagna reglerna om upplysningsplikt

och om rätt under civilförsvarsberedskap för myndighet att företaga

undersökning av den uppgiftsskyldiges kontor m. m. samt granskning

av hans handelsböcker och affärshandlingar, då upplysning vägras eller då

anledning finnes till antagande att den är oriktig, torde i sak oförändrade

böra upptagas i den nya lagen. Förfarandet vid sådan undersökning torde

böra anknyta till rättegångsbalkens regler om husrannsakan. Befogenhet att

förordna om sådan undersökning och granskning torde böra tillkomma såväl

länsstyrelsen som civilförsvarschefen, enär undersökningen kan erfordras

både för det regionala och det lokala civilförsvarets behov.

Då undersökning endast kan ske under civilförsvarsberedskap, torde den

textkritiska anmärkning mot utredningens förslag, som framförts under

remissbehandlingen, böra beaktas.

67 §.

Under denna paragraf har bestämmelserna i 75 § i gällande lag upptagits

med oförändrad lydelse.

8 KAP.

Förfoganderätt för civilförsvarets behov

I kapitlet regleras den särskilda förfoganderätt, som tillkommer vissa

civilförsvarsmyndigheter och som i motsats till förfoganderätten enligt allmänna

förfogandelagen i viss utsträckning kan utövas även under normala

förhållanden, nämligen i fråga om egendom som erfordras för att kommun

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 ur 1960

skall kunna fullgöra skyldighet att utföra byggnadsanordning och källarmursgenombrott.

Kapitlets disposition överensstämmer med den nuvarande.

I sakligt hänseende har endast den ändringen vidtagits att förfoganderätt

under civilförsvarsberedskap tillagts även chef för undsättningskår och

länsstyrelse i stället för såsom nu enbart civilförsvarschef.

68 §.

Paragrafen motsvarar 76 § gällande lag och ger de grundläggande stadgandena

om förfoganderätten för civilförsvarets behov med angivande av

vem som äger utöva denna.

Civilförsvar sutredningen har icke föreslagit annan ändring i förhållande

till gällande lag än att civilförsvarschef skall äga utöva förfoganderätt för

kommuns räkning även när det finnes erforderligt för att kommunen skall

kunna bereda bostad åt husvilla enligt vad därom framdeles kan bli stadgat.

Utredningen hänvisar i motiveringen till ändringsförslaget till sitt i huvudbetänkandet

å s. 212—214 framförda förslag, att civilförsvaret skall befrias

från ansvaret för det mera varaktiga omhändertagandet av utrymd befolkning,

vilket i stället skall åvila kommunerna. Såsom förut angivits har utredningens

förslag härutinnan upptagits i propositionen nr 114/1959, som

på denna punkt icke föranlett någon erinran från riksdagens sida. Frågan

om ett närmare bestämmande av kommunernas skyldigheter i anledning av

detta ställningstagande är, såsom likaledes anmärkts i det föregående, under

utredning av kommunalrättskominittén.

Remissyttrandena

Endast civilbefälhavaren i första civilområdet yttrar sig i frågan vilka civilförsvarsorgan

som skall tilläggas förfoganderätt och framhåller härvid att

länsstyrelse i egenskap av regional civilförsvarsmyndighet bör erhålla sådan

rätt. Civilbefälhavaren anför härom.

I gällande civilförsvarslag är icke något bestämt om länsstyrelses befogenheter

i vad gäller förfoganderätt för civilförsvarets behov. Utredningens förslag

innehåller ej heller något närmare därom. Enligt min mening är detta

en brist. Man får nämligen räkna med att åtskilliga tjänster, som erfordras

för iståndsättande av anläggningar eller frambringande av materiel för

civilförsvarets behov, bör — särskilt i samband med intagande av civilförsvarsberedskap

— rekvireras genom länsstyrelsens försorg innan allmänna

förfogandelagen trätt i tillämpning. Det kan vidare — i nämnt beredskapsskede

— förekomma behov av att mellan de olika civilförsvarsområdena

omfördela sådan materiel som skall tas i anspråk med förfoganderätt. 8 kap.

bör därför kompletteras med bestämmelser rörande länsstyrelses, i dess

egenskap av regional civilförsvarsmyndighet, förfoganderätt.

Vattenfallsstyrelsen erinrar om att enligt gällande bestämmelser, i vilka

någon ändring ej föreslås, endast statlig egendom är undantagen från

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ianspråktagande med förfoganderätt. Enligt styrelsen bör även egendom,

som tillhör icke statliga kraftföretag, i detta hänseende jämställas med

statlig egendom.

Frågan om förfoganderätt för kommuns behov beröres endast i två yttranden.

Civilförsvarsstyrelsen motsätter sig den av utredningen härvidlag

föreslagna utvidgningen, enär kommuns skyldighet att bereda bostad åt

husvilla ej skall ha civilförsvarskaraktär utan vara en följd av kommunens

fredsmässiga skyldigheter. Förfoganderätt för att denna skyldighet skall

kunna fullgöras bör sålunda ej inskrivas i civilförsvarslagen utan grundas

på den allmänna förfogandelagen. Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår

att kommun berättigas att under civilförsvarsberedskap själv utöva förfoganderätt.

Länsstyrelsen anför.

I den nuvarande civilförsvarsorganisationen med endast ett fåtal kommuner

inom varje civilförsvarsområde har det ansetts tillfyllest att enbart

civilförsvarschef haft befogenhet att, om så skulle vara erforderligt, utnyttja

sig av förfoganderätten för att täcka civilförsvarsområdets behov av förnödenheter

av olika slag. Med tanke på det stora antal kommuner, som enligt

förslaget till ny civilförsvarsområdesindelning kommer att ingå i varje

civilförsvarsområde och den utökade medverkan från kommunernas sida,

som 1953 års civilförsvarsutredning förutsätter beträffande såväl förberedande

av som deltagande i verkställigheten vid lösande av civilförsvarsuppgifter,

synes det länsstyrelsen nödvändigt att kommun meddelas rätt att

under civilförsvarsberedskap taga i anspråk sådan egendom, som oundgängligen

erfordras för att kommun skall kunna fullgöra sina skyldigheter.

Departementschefen

Med tillkomsten av ett regionalt civilförsvar i överensstämmelse med propositionen

nr 114/1959 aktualiseras frågan om förfoganderätt även för detta

civilförsvar, vilket först och främst skall omfatta undsättningskårer men

även kan förutses utgöra organisationsformen för skydd mot biologisk

krigföring och visst gasskydd m. m. Att undsättningskårerna, vilka omfattar

förhållandevis stora personella enheter, stundom kan för sin funktionsduglighet

bli beroende av att förfoganderätt kan utövas torde vara uppenbart.

Likaså låter det sig väl tänka att förfoganderätt kan vara betydelsefull för

andra former av regionalt civilförsvar, exempelvis om ett gasskyddslaboratorium

hastigt måste förflyttas till annan ort och där inrätta sig för tillfällig

verksamhet. Jag anser därför att förfoganderätt för civilförsvarets behov

bör kunna utövas även av det regionala civilförsvarets organ. Då undsättningskår

skall vara i hög grad rörlig — den skall bl. a. kunna sättas

in inom annat område än det, för vilket den i första hand är avsedd, varvid

snabba förflyttningar över olika län kan bli aktuella — synes förfoganderätten

för undsättningskårs behov böra kunna utövas av chefen för

denna. Även länsstyrelse bör tilläggas den speciella förfoganderätten enligt

civilförsvarslagen. Andra rörliga enheter inom det regionala civilförsvaret

än undsättningskårerna, exempelvis laboratorier, kan då genom hänvän
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

delse till länsstyrelsen få sina behov av förnödenheter tillgodosedda. Självfallet

bör också chef för undsättningskår kunna begära att länsstyrelsen

utövar förfoganderätt för kårernas behov, därest han är förhindrad av

andra uppgifter att själv ordna med anskaffningen av erforderliga förnödenheter.

Liksom när det gäller civilförsvarschefs förfoganderätt bör

länsstyrelses förfoganderätt kunna utövas endast inom det egna verksamhetsområdet,

varigenom konkurrens mellan flera länsstyrelser om samma

förnödenheter undvikes. Chef för undsättningskår bör däremot kunna utöva

förfoganderätten, varhelst kåren befinner sig, en ordning som torde vara

nödvändig med hänsyn till kårernas rörlighet.

Vad beträffar den av utredningen föreslagna utvidgningen av möjligheterna

att utöva förfoganderätt för kommuns behov delar jag civilförsvarsstyrelsens

uppfattning, att en sådan utvidgning icke bör ske i civilförsvarslagen.

Förklarar man nämligen, att det icke är en civilförsvarsuppgift

utan en uppgift för de fredsmässiga kommunala organen att omhändertaga

utrymd befolkning på längre sikt, bör förfoganderätt, som eventuellt kan

visa sig nödvändig för denna uppgift, icke inskrivas i civilförsvarslagen.

Ej heller finner jag skäl föreligga att tillägga kommunerna befogenhet att

utöva förfoganderätt för civilförsvar sbehov; denna bör såsom hittills utövas

av civilförsvarsmyndighet för vederbörande kommuns räkning.

Jag kan icke biträda det under remissbehandlingen framförda förslaget

att egendom i enskilt kraftföretags ägo skall generellt jämställas med statlig

egendom, när det gäller förfoganderätten. Självfallet finns det även inom

andra företag eller verksamhetsgrenar egendom, som regelmässigt icke kan

undvaras, om driften skall fortgå; skäl att i lagen särskilt undantaga kraftföretagens

egendom torde icke föreligga. Intresset av att för driften nödvändiga

förnödenheter icke berövas sådana företag torde liksom eljest vid utövande

av förfoganderätt få beaktas med hänsyn till förhållandena i varje

enskilt fall. Det må anmärkas att enligt civilförsvarskungörelsen Kungl.

Maj :ts tillstånd fordras för ianspråktagande med förfoganderätt av bl. a.

kraftverk, som är anslutet till den centrala driftledningsorganisationen,

jämte byggnader, utrustning och förråd.

69—72 §§.

I förevarande paragrafer, som motsvarar 77—80 §§ i gällande lag, har

förutom redaktionella omarbetningar, endast vidtagits sådana ändringar,

som föranleds av att även länsstyrelse och chef för undsättningskår enligt

68 § skall äga utöva förfoganderätt. I »utrymmande befolkningsgrupp» i

70 § 2 mom. innefattas självfallet även befolkningsgrupp, som omfattas av

förordnande om omflyttning enligt 34 §.

73 §.

Paragrafen motsvarar 81--83 §§ i gällande lag, i vilka rätten till ersättning

för egendom, som tagits i anspråk, regleras med angivande av grun
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

derna för ersättningens bestämmande. Dessa grunder överensstämmer helt

med vad som gäller enligt rekvisitionslagen den 30 juni 1942. Då civilförsvarslagen

enligt sin nuvarande lydelse hänvisar till rekvisitionslagen såvitt

gäller förfarandet vid ersättningens bestämmande måste det anses ändamålsenligt

att låta den nya civilförsvarslagen hänvisa till rekvisitionslagen även

i fråga om ersättningsgrunderna. Eventuella ändringar i rekvisitionslagens

ersättningsregler blir därigenom automatiskt gällande även i fråga om ersättning

för egendom, som tagits i anspråk för civilförsvarets behov.

74—76 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 84—86 §§ i gällande lag. Frånsett redaktionella

jämkningar har i paragraferna endast vidtagits följdändringar.

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

I kapitlet upptages liksom i motsvarande kapitel i gällande lag bestämmelser

om hämtning, vite, straff, tystnadsplikt och besvär ävensom regler

om undantag från lagens bestämmelser i fråga om vissa anläggningar. Nuvarande

regler i 92 § om tillrättavisning och i 94 § om medgivande av civilförsvarsnämnd

som förutsättning för åtal i vissa fall mot den, som är under

18 år, saknar motsvarighet i nya lagen, då de intressen som nämnda regler

avser att beakta kan tillgodoses genom bestämmelserna om åtalseftergift i

20 kap. 7 § rättegångsbalken och i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Jämväl i övrigt har vissa regler i nuvarande 9 kap. uteslutits såsom

obehövliga med hänsyn till nytillkommen lagstiftning.

Kapitlet avslutas med ett generellt bemyndigande för Konungen att meddela

tillämpningsföreskrifter.

77 §.

Paragrafen motsvarar 87 § gällande lag. I förhållande till nuvarande lydelse

har förutom smärre redaktionella jämkningar vidtagits den ändringen

att rätt att förordna om hämtning tillagts även länsstyrelsen och chef för

undsättningskår. Ändringen sammanhänger med överflyttningen av fredsadministrationen

av det lokala civilförsvaret till länsstyrelserna och med

tillkomsten av regionalt civilförsvar.

78 §.

Denna paragraf motsvarar 88 § i gällande lag. Till de fall då länsstyrelse

äger förelägga vite för att framtvinga fullgörandet av en skyldighet enligt

lagen har hänförts även fall, som avses i 80 § andra stycket, motsvarande

90 § andra stycket i gällande lag.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Andra stycket av 88 § i gällande lag saknar motsvarighet i förevarande

paragraf, enär regler om fastighetsägarbidrag icke upptages i nya lagen.

79 §.

Paragrafen, som motsvarar 89 § i gällande lag, upptager ansvarsbestämmelser

i fråga om lindrigare förseelser mot civilförsvarslagen.

Civilförsvarsutredningen föreslår att i paragrafen införes en ny straffbestämmelse,

enligt vilken civilförsvarspliktig, som underlåter att efterkomma

kallelse till tjänstgöring eller eljest olovligen undanhåller sig därifrån,

skall straffas även i andra fall än som avses i nuvarande 91 § under

punkt 1. Därigenom fylles ett enligt utredningens mening föreliggande behov

att även kunna bestraffa lindrigare fall av utevaro utan laga förfall.

Straffet bör med hänsyn till förseelsens art enligt utredningen sättas till

böter högst 100 kronor.

Utredningen föreslår vidare att underlåtenhet att anmäla laga förfall för

utevaro från tjänstgöring skall bestraffas på samma sätt som enahanda

förseelse vid utevaro efter kallelse enligt 18 §.

I gällande 89 § angivna bötesbelopp bör enligt utredningen höjas med hänsyn

till den ekonomiska utvecklingen. Härvid föreslår utredningen 25 kronor

såsom bötesbelopp för underlåtenhet att lämna upplysningar enligt 15 §

och att anmäla laga förfall för utevaro. Med böter, högst 100 kronor, skall

enligt utredningen bestraffas underlåtenhet att inställa sig efter kallelse,

såväl i fall som avses i 18 § som när det gäller tjänstgöring.

Slutligen föreslår utredningen att underlåtenhet att tillhandahålla upplysningar

eller handlingar enligt 47 § första stycket e) straffbelägges, varvid

straffet skall utgöra dagsböter.

Remissyttrandena

Föreningen Sveriges landsfogdar framför vissa erinringar mot utredningens

förslag till straffsatser enligt paragrafen, vilken i utredningens förslag

betecknas 88 §. Föreningen anför:

Enligt 88 § 2 mom. straffes med böter högst etthundra kronor dels enligt

punkt 1. civilförsvarspliktig som enligt 18 § kallats att inställa sig personligen

men utan laga förfall uteblir och dels enligt punkt 2. civilförsvarspliktig

som i visst fall underlåter att efter vederbörlig kallelse inställa sig till

tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest olovligen undanhåller sig därifrån.

Såsom ett andra stycke under nämnda punkt 2 har införts en bestämmelse

om att civilförsvarspliktig som har laga förfall för sin utevaro men underlåter

att så snart ske kan anmäla förfallet hos civilförsvarsmyndighet, skall

böta tjugofem kronor.

Förevarande moment i 88 § synes ge anledning till uppmärksamhet i två

avseenden. För det första synes det med skäl kunna göras gällande, att andra

stycket under punkt 2, som handlar om böter för underlåten anmälan av

laga förfall, bör avse såväl punkt 1 som punkt 2, första stycket. Skulle detta

vara riktigt synes andra stycket under punkt 2 böra upptas som en särskild

11 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

punkt med sifferbeteckning 3. För det andra synes det vara befogat att

ifrågasätta huruvida straffsatserna för de olika förseelserna — å ena sidan

underlåten inställelse enligt punkt 1 och punkt 2, första stycket, samt å

andra sidan underlåten anmälan om laga förfall enligt andra stycket

under punkt 2 — äro väl avvägda. Eftersom det kan antagas att underlåten

inställelse utan laga förfall åtminstone i allmänhet torde kunna

bedömas som en svårare förseelse än underlåten anmälan av ett laga

förfall, så synes det lämpligt att lagen antingen stadgar samma bötesskala

för de olika förseelserna som här är i fråga eller också föreskriver att straffet

för underlåten inställelse skall vara böter 25—100 kronor. Såsom lagen

nu är skriven torde knappast komma i fråga att utdöma lägre straff än

böter tjugofem kronor för underlåten inställelse och då har faktiskt ett annat

straffminimum tillkommit än det som lagen innehåller.

Departementschefen

I likhet med civilförsvarsutredningen finner jag det påkallat att såsom en

särskild förseelse upptaga fall av utevaro utan laga förfall eller av olovligt

undanhållande, då den tjänstgöringsskyldige uteblir eller håller sig undan,

icke i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter utan av vårdslöshet eller

av likgiltighet för civilförsvarstjänstgöringen. Ringa oaktsamhet bör dock

ej föranleda straff. Förseelsen torde böra förskylla dagsböter i likhet med

underlåtenhet att taga del av försändelse från civilförsvarsmyndighet. Påföljden

blir härvid densamma vare sig den tjänstgöringsskyldige försummat

att taga del av kallelse eller han väl gjort detta men av försumlighet

underlåtit att inställa sig.

Underlåtenhet alt anmäla laga förfall för utevaro från tjänstgöring torde

böra bestraffas på samma sätt som underlåtenhet att anmäla laga förfall

vid utevaro från inskrivningsförrättning. Ett stadgande av detta innehåll

har upptagits i 3 mom. första stycket.

Beloppet av böter, som enligt förevarande paragraf ådömes omedelbart

i penningar, synes böra bestämmas inom en betydligt vidare skala än för

närvarande är fallet. Med hänsyn till de ökade krav på effektivitet, som

den nya, i personellt hänseende väsentligt minskade organisationen ställer

på civilförsvaret, blir det nämligen mera angeläget än hittills att begärda

upplysningar lämnas och att anmälningar om laga förfall inkommer. Hittillsvarande

ordning med fasta bötesbelopp i vissa fall synes sålunda böra

övergivas och en bötesskala i stället införas. Denna synes böra omfatta böter

upp till 300 kronor. Samma skala torde böra gälla för de fall, då redan nu en

skala, ehuru med väsentligt lägre maximum, gäller för vissa förseelser enligt

89 § i gällande lag.

Underlåtenhet att tillhandahålla upplysningar eller handlingar enligt

47 § första stycket e) torde böra straffbeläggas i enlighet med civilförsvarsutredningens

förslag.

80 §.

Paragrafen motsvarar 90 § i gällande lag.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

81 §.

Denna paragraf upptager de allvarligare överträdelserna av civilförsvarslagen

och motsvarar 91 § i gällande lag. Såsom en nyhet har under punkt 3

uppsåtligt lämnande av oriktig uppgift i fall som avses i 47 § första stycket

e) straffbelagts. Även överträdelse av inflyttningsförbud kriminaliseras i

paragrafen under punkt 4. Å andra sidan saknar flera, i nuvarande 91 §

kriminaliserade förfaranden motsvarighet i den nya paragrafen, enär de

hänför sig till åligganden som icke längre blir aktuella inom civilförsvarets

ram.

I paragrafens sista stycke har angivits att egendom, som förklarats förverkad,

tillfaller kronan. Motsvarande föreskrift finnes i gällande lag i 94 §

sista stycket.

82 §.

Paragrafen motsvarar 93 § och 94 § fjärde stycket i gällande lag. Tystnadsplikten

har i enlighet med civilförsvarsutredningens förslag utsträckts

att gälla även förhållanden, som kommer till civilförsvarsmyndighets kännedom

till följd av den nyinförda upplysningsskyldigheten enligt 47 § första

stycket e).

83 §.

Denna paragraf reglerar besvärsordningen, vilken i gällande lag upptages

i 95 §. Med hänsyn till lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot

förvaltande myndighets beslut har reglerna kunnat förenklas.

84 och 85 §§.

Till dessa paragrafer har oförändrade överförts reglerna i 96 och 97 §§ i

gällande lag.

övergångsbestämmelserna

I motiveringen till sitt förslag till övergångsbestämmelser till nya lagen

uppehåller sig civilförsvarsutredningen särskilt vid frågan om avvecklingen

av fastighelsägarbidragen. Utredningen redogör härvid på följande sätt för

det nu rådande läget.

Frågan om fastighetsägarbidraget behandlades i propositionen nr 70/1957

med förslag till lag om ändring i gällande civilförsvarslag.

Den ändring av 59 b §, som föreslogs i propositionen, antogs av riksdagen

och trädde i kraft den 1 juli 1957. Ändringen innebar, att länsstyrelserna

fick vidgad befogenhet att meddela befrielse från skyldighet alt utgiva fastighetsägarbidrag.

I propositionen förutskickades, att en utredning skulle göras beträffande

de ärenden, där fastighetsägarbidrag fastställts, att på en prövning av omständigheterna

i de enskilda fallen skulle bero, huruvida bidrag skulle efterskänkas

och erlagda bidrag återställas, samt att i avvaktan på sådan prövning

länsstyrelserna skulle beredas möjlighet att medgiva anstånd med er
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj. ts proposition nr o år 1960

jäggande av fastställda bidrag utan iakttagande av de bestämmelser härutinnan,

som meddelats i 73 § 2 mom. civilförsvarskungörelsen.

Genom brev den 31 maj 1957 har Kungl. Maj:t uppdragit åt civilförsvarsstyrelsen

att verkställa berörda utredning och till Kungl. Maj:t inkomma

med de förslag vartill utredningen föranledde. Vidare föreskrev Kungl. Maj :t

genom samma brev, att länsstyrelserna fr. o. in. den 1 juli 1957 intill dess

Kungl. Maj :t annorlunda förordnade skulle äga medgiva anstånd med

gäldandet av fastställda fastighetsägarbidrag utan iakttagande av de i 73 a §

2 mom. civilförsvarskungörelsen angivna begränsningarna. För tid varunder

sådant anstånd gällde skulle ränta ej erläggas å oguldet belopp.

Den anbefallda utredningen har ännu ej verkställts av civilförsvar sstyrelse11

beroende på att styrelsen ansett sig böra avvakta resultatet av den ännu

pågående utredning rörande fullträffsäkra skyddsrum, som f. n. verkställes

av särskilt förordnad utredningsman.

Civilförsvarsutredningen anser sig emellertid kunna, utan att avvakta att

berörda utredningar slutföres, framlägga förslag till övergångsbestämmelser

i frågan. Härvid erinrar utredningen om att det i propositionen nr 70/1957

förutskickades, att på en prövning av omständigheterna i de enskilda fallen

skulle bero, huruvida fastställda fastighetsägarbidrag skulle efterskänkas

och erlagda bidrag återbetalas. Civilförsvarsutredningen utgår från

att lagens övergångsbestämmelser i frågan skall innehålla endast de allmänna

bestämmelser, som möjliggör ett sådant förfarande.

Mot bakgrunden av de principiella synpunkter på frågan om efterskänkande

eller återbetalande av fastighetsägarbidrag, som dåvarande chefen för

inrikesdepartementet framförde i förenämnda proposition (s. 13—16) och

till vilka utredningen hänvisar, behandlar utredningen de fall, då dispens

givits från skyddsrumsbyggnadsskyldigheten inom visst område eller å viss

plats, innan denna skyldighet bortfallit genom generellt beslut för området

eller platsen. Utredningen anför.

Problemen i dessa fall kan enligt propositionen indelas i tre grupper, nämligen

1) dispens har beviljats men fastighetsägarbidrag har ännu ej bestämts,

2) bidraget har fastställts och 3) bidraget har även erlagts.

Beträffande grupp 1) har departementschefen ansett att befrielse från

bidragsplikt bör medgivas utan prövning av omständigheterna i de särskilda

fallen, då det nämligen över huvud taget ej borde komma i fråga att fastställa

fastighetsägarbidraget, då grunden för bidragsplikten bortfallit. Efter

den ändring av 59 b § gällande lag, som den 1 juli 1957 trätt i kraft, möter ej

hinder för länsstyrelserna att på de av departementschefen angivna principiella

grunderna befria från bidragsplikt i fall som avses i grupp 1. Man

kan utgå från att i dessa fall fastställelse av bidrag ej vidare kommer att ske

med stöd av gällande lag. Skulle så ske kommer det uppkomna förhållandet

att bli hänförligt till grupp 2) eller 3). Beträffande grupp 1) synes därför

övergångsbestämmelser i ny lag ej vara behövliga.

De principiella skäl, som departementschefen funnit tala för befrielse

från bidragsplikt i fall, hänförliga till grupp 1), torde jämväl föreligga beträffande

de två övriga grupperna. Även här har nämligen grunden för bidragsplikten

bortfallit genom det generella beslutet om skyddsrumspliktens

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

upphävande. Emellertid kan, såsom departementschefen framhållit, särskilda

förhållanden i enskilda fall motivera ett frångående av nämnda

princip.

Vad nu sagts bör givetvis gälla ej enbart fall, då dispensen avsett befrielse

från skyldighet att anordna skyddsrum utan även fall, då dispensen avsett

plikt att utrusta och underhålla enskilt skyddsrum.

Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som i olika fall kan vara av

betydelse för bedömande, huruvida ett återbetalande eller efterskänkande

av fastställt bidrag bör ske, synes allmänna regler i detta avseende ej lämpligen

kunna fastställas i övergångsbestämmelserna. Av skäl som departementschefen

anfört bör därför de på frågan inverkande omständigheterna

upptagas till prövning i varje särskilt fall. Då frågan även berör kommunernas

intressen bör denna prövning ankomma på Konungen.

Utredningen berör därefter de i samma proposition likaledes behandlade

fallen, då inom visst område skyldighet att inrätta enskilt skyddsrum föreligger

ännu vid den nya lagens ikraftträdande oaktat skyddsrumsbehovet

enligt gällande organisationsplan skall tillgodoses genom allmänna skyddsrum

för civilbefolkningen. Även inom sådana områden kan det förekomma

att fastighetsägare genom dispens befriats från skyldigheten att inrätta

skyddsrum mot erläggande av fastighetsägarbidrag, medan andra fastighetsägare

ej sökt dispens utan fullgjort skyddsrumsbyggnadsskyldigheten. Utredningen

anför rörande dessa dispensfall.

Beträffande frågan hur man bör förfara med de dispenser, som avser

fastigheter inom dessa områden, har departementschefen uttalat att avgörande

för denna fråga bör vara, vilken användning befolkningsskyddsrummet

där skall få, samt i detta hänseende angivit vissa principiella riktlinjer.

Även i fall som nu avses lär det vara nödvändigt att frågan om hur med

fastighetsägarbidragen bör förfaras prövas med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall. Dylik prövning bör av skäl som förut anförts ankomma

på Konungen.

Härvid må framhållas, att omständigheterna kan vara sådana, att uppställandet

av vissa villkor för befrielse från skyldighet att utgiva fastställt

fastighetsägarbidrag eller för rätt att återfå erlagt bidrag kan vara befogat.

Så synes exempelvis kunna vara fallet inom de områden, där befintligt befolkningsskyddsrum

ej längre skall primärt avse skydd för hela befolkningen

inom området, på grund varav gällande skyldighet att där inrätta

enskilt skyddsrum bör kvarstå. För befrielse från skyldighet att utgiva

fastställt fastighetsägarbidrag eller för rätt att återfå erlagt bidrag kan det

där under vissa förhållanden vara befogat att såsom villkor uppställa att

fastighetsägaren vidtager anordningar för ersättande av det skydd, som

befolkningsskyddsrummet tidigare avsett att bereda fastigheten. I varje

fall synes Konungen böra äga att fastställa villkor i den mån så prövas

lämpligt och skäligt.

Då frågan om efterskänkande eller återbetalning av fastighetsägarbidrag

bör prövas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall bör det

enligt utredningen ankomma på vederbörande fastighetsägare att påkalla

sådan prövning. Utredningen föreslår, att framställning därom skall in
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

givas till vederbörande kommun, som har att underställa framställningen

Konungens prövning. För att en samlad överblick beträffande de uppkomna

kraven skall vinnas inom relativt kort tid, torde enligt utredningen böra

föreskrivas, att framställningen skall ingivas till kommunen inom ett år

från det den nya lagen trätt i kraft. Detta bör även gälla för det fall att användningen

av befolkningsskyddsrum inom visst område ej blivit fastställd

vid sistnämnda tidpunkt. Redan dessförinnan lär nämligen fastighetsägare

inom dessa områden kunna avgöra, huruvida de vill bibehållas vid möjligheten

att få fastighetsägarbidrag efterskänkt eller återbetalat. Konungens

avgörande av frågan torde däremot ej kunna påräknas förrän befolkningsskyddsrummets

användning bestämts.

Enligt utredningens förslag skall det ankomma på vederbörande kommun

att verkställa återbetalning av bidrag, som fastighetsägare enligt Konungens

beslut är berättigad återfå. Kommun skall därefter utfå % av det

återbetalade beloppet av statsmedel.

Utredningen föreslår vidare, att i övergångsbestämmelserna stadgas bl. a.

dels att vid den nya lagens ikraftträdande gällande organisationsplaner

skall lända till efterrättelse tills nya organisationsplaner upprättats, dels

att enskilt skyddsrum som redan godkänts icke skall behöva ändras till

följd av stadgande i nya lagen med mindre särskilda skäl föreligger därtill.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna berör endast Sveriges civilförsvarsförbund utredningens

förslag till övergångsbestämmelser rörande fastighetsägarbidragen.

Förbundet förklarar sig härvid ställa sig tvekande till utredningens förslag.

Både efterskänkande och framförallt återbetalning kan nämligen, anför

förbundet, komma att medföra stora svårigheter och kan i vissa fall

verka rent av obilligt. Vissa praktiska svårigheter måste enligt förbundet

leda till att det för alla parter vore bäst, att åtminstone redan inbetalade

fastighetsägarbidrag icke återbetalas och att fastställda bidrag erlägges,

om byggnaden färdigställts och lånefrågorna, hyressättning o. dyl. redan

ordnats.

Beträffande övergångsbestämmelserna i övrigt framhåller länsstyrelsen

i Malmöhus län, att — intill dess kommunernas skyldigheter författningsmässigt

bestämts i fråga om uppgifter, som i fortsättningen icke skall åvila

civilförsvaret utan kommunerna — tvekan kan råda om ansvarsfördelningen

mellan civilförsvaret och dessa. Länsstyrelsen anför.

Enligt utredningen skall vissa civilförsvaret för närvarande åvilande uppgifter

överflyttas på kommunerna. Detta gäller exempelvis efteranfallsuppgifter

samt vissa uppgifter i anslutning till utrymning och inkvartering.

Innan den föreslagna författningsmässiga översynen av kommunernas skyldigheter

i dessa avseenden kommit till stånd samt resulterat i därav föranledda

planläggnings- och beredskapsåtgärder torde kommunerna svårligen

vara i stånd att lösa dem sålunda ålagda uppgifter. Det torde därför

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

vara nödvändigt ålägga civilförsvarsmyndigheterna att under ett övergångsskede

ansvara för sagda uppgifter. I övergångsbestämmelserna upptaget

stadgande, innebärande att hittills gällande planer skall lända till

efterrättelse i avvaktan på nya, ger ej klart besked i fråga om nu berörda

ansvarsfördelning under övergångsperioden.

Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde förutsätter att såsom

särskilt skäl att påfordra ändring av redan godkänt skyddsrum kan

betraktas nya krav på skydd, som utvecklingen kan komma att ställa,

exempelvis i fråga om anordningar för gas- och radiakskydd. Om den föreslagna

bestämmelsen ej medger en sådan tolkning bör enligt civilförsvarschefen

ett förtydligande inflyta i denna av innehåll, att ägare av byggnad

eller anläggning kan åläggas att komplettera tidigare inrättade skyddsrum

med vissa anordningar, t. ex. för gas- och radiakskydd.

Departemen tschefen

I likhet med vad som skedde vid antagandet av 1944 års civilförsvarslag

bör i övergångsbestämmelserna till nya lagen föreskrivas att vid dennas

ikraftträdande gällande organisationsplaner skall lända till efterrättelse

intill dess nya sådana planer föreligger. Härigenom tillgodoses intresset av

att beredskapen icke minskas under övergångstiden. Särskilda problem

uppkommer emellertid, såsom i ett remissyttrande berörts, på de områden

där hittillsvarande civilförsvarsuppgifter i fortsättningen skall ankomma

på kommunerna, ehuru kommunernas skyldigheter härvidlag ännu icke

närmare reglerats. Intill dess den pågående utredningen härom och den

därtill anslutande författningsmässiga översynen slutförts blir det uppenbarligen,

för att beredskapen ej skall eftersättas, nödvändigt att gällande

organisationsplaner i dessa delar får lända till efterrättelse, fastän nya

organisationsplaner upprättas i övrigt. Frågan torde emellertid ej kräva

någon detaljerad reglering i övergångsbestämmelserna till lagen, då överflyttningen

av dessa uppgifter ej återspeglas i denna.

I en särskild punkt i övergångsbestämmelserna bör, såsom jag förut angivit,

nuvarande civilförsvarslagens stadganden om undanförsel och förstöring,

nämligen 40—43 och 66—68 §§, förklaras alltjämt skola gälla.

Intill dess särskild lagstiftning på detta område kommit till stånd, kan

härigenom nuvarande regler ge underlag för undanförsel och förstöring,

som i ett skärpt läge kan befinnas nödvändiga. De befogenheter som i 66

och 68 §§ tillagts civilförsvar smyndighet på ifrågavarande område bör

emellertid tillkomma den myndighet, som Konungen utser, varvid i första

hand organ inom det ekonomiska försvaret kommer i fråga.

De nya reglerna om särskilt bildad civilförsvarsnämnd påkallar övergångsbestämmelser,

varigenom civilförsvarsnämndernas tjänstgöringstid

bringas att löpa parallellt med andra kommunala nämnders. Sådana nämnder

skall, bortsett från Stockholm, utses år 1963, varför de nya reglerna för

opaginerad Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

civilförsvarsnämnderna bör komma i allmän tillämpning först under detta

år. För Stockholms del bör de dock gälla redan vid det val, som förrättas

under hösten 1960 och som avser den civilförsvarsnämnd, vilken skall

tjänstgöra från och med år 1961. Någon särregel i fråga om nya lagens

ikraftträdande är för Stockholms del med hänsyn härtill ej erforderlig i

vidare mån än att det bör föreskrivas att tjänstgöringstiden för nu utsedda

nämnder löper ut först med utgången av år 1960. Nya lagens ikraftträdande

den 1 juli 1960 medför sålunda icke i något fall, att nya nämnder måste

utses omedelbart. I den mån nya val till civilförsvarsnämnder skall ske

under tiden fram till dess de nya reglerna skall tillämpas får mandattiden

göras kortare än fyra år.

Har enskilt skyddsrum godkänts före nya lagens ikraftträdande bör liksom

i enlighet med övergångsbestämmelse till 1944 års lag ej ifrågakomma

att med stöd av nya lagen påfordra nybyggnad eller ändring av skyddsrummet,

med mindre särskilda skäl föreligger därtill. Såsom sådant särskilt

skäl bör emellertid kunna betraktas tillkomsten av nya stridsmedel

eller stridsmetoder ävensom nya rön inom skyddstekniken. I den mån det

skulle bli aktuellt med mera genomgripande omändringar av befintliga

enskilda skyddsrum torde emellertid särskild lagstiftning bli nödvändig.

Vad slutligen beträffar de problem som uppkommer i anledning av avvecklingen

av fastighetsägarbidragen har ställning i princip tagits redan

i propositionen nr 70/1957, vilken godkänts av riksdagen. De övergångsbestämmelser

som utredningen föreslagit på denna punkt ligger helt i linje

med 1957 års ställningstagande och jag finner mig därför kunna förorda

att bestämmelserna i huvudsak får den utformning, som utredningen föreslagit.

I den mån återbetalning av redan erlagda fastighetsägarbidrag medgi\es

kommer detta att medföra en viss ekonomisk belastning för kommunerna.

Under remissbehandlingen av förslaget har emellertid någon erinran

häremot ej förekommit från kommunalt håll, ehuru förhållandet särskilt

påpekats av utredningen. Ej heller i detta hänseende torde därför betänkligheter

böra möta mot den av utredningen föreslagna ordningen.

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1960, då enligt propositionen

nr 114/1959 den nya organisationen skall träda i tillämpning.

B. Förslaget till lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 med vissa

bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

Såsom inledningsvis angivits har civilförsvarsutredningen föreslagit att

det särskilda skydd mot spioneri och sabotage, varom de grundläggande bestämmelserna

f. n. finnes i 57 § civilförsvarslagen, regleras i särskild lag

i samband med att skyddsuppgiften avlastas civilförsvaret. Utredningens

lagförslag, vilket bär rubriken »lag om särskilda åtgärder till förhindrande

av spioneri m. m. i fråga om vissa anläggningar», inledes med ett stad
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

gande av i huvudsak samma innehåll som 57 § i gällande civilförsvarslag.

I följande paragrafer i förslaget upptager utredningen väsentligen sådana

regler i civilförsvarslagen, som kan vara av betydelse även i avseende å

det särskilda skyddet mot spioneri och sabotage, såsom beträffande skyldighet

för ägare eller innehavare av anläggning att tåla skyddsåtgärd, som

skall vidtagas av annan, ersättningsrätt i vissa fall, upplysningsskyldighet

och skyldighet att tåla besiktning av anläggning samt om vite, straff och

besvär.

Remissyttrandena

Utredningens lagförslag har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

I några remissyttranden har spörsmålet huruvida det ifrågavarande

skyddet mot spioneri och sabotage bör regleras i en särskild lag

eller om bestämmelserna i ämnet lämpligen bör upptagas i annan lagstiftning

berörts. Härvid har några remissinstanser även aktualiserat frågan

om en översyn av lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret

m. m. Bland dessa remissinstanser återfinnes civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelsen

i Kronobergs lån och stats polisintendenten, vilka anser det lämpligt

att det särskilda skyddet mot spioneri och sabotage regleras i nämnda

lag och att härvid en samordning sker av reglerna i denna och de från

civilförsvarslagens 57 § hämtade bestämmelserna såväl i fråga om de

objekt, vilka kan bli föremål för särskilt skydd, som beträffande den tid,

vid vilken man kan förordna om de olika skyddsåtgärderna. Även föreningen

Sveriges polismästare förordar en översyn i ett sammanhang av

de skyddsbestämmelser som gäller enligt förenämnda lag och enligt gällande

civilförsvarslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån och landsfogden i Kronobergs län anser

det lämpligast att behålla bestämmelserna om det särskilda skyddet mot

spioneri och sabotage i civilförsvarslagen.

Departementschefen

Såväl de nuvarande stadgandena i 57 § civilförsvarslagen som bestämmelserna

i 2 § lagen med särskilda bestämmelser till skydd för försvaret

m. m. syftar till att tillgodose behovet av särskilt skydd för bl. a. anläggningar

av betydelse för försvaret och för folkförsörjningen. I båda fallen

är det också länsstyrelsen som handhar skyddsuppgifterna, och dessas fullföljande

medför vissa förpliktelser för den enskilde, nämligen enligt 57 §

civilförsvarslagen att vidtaga eller tåla skyddsåtgärder och enligt den särskilda

skyddslagen att tåla sådana åtgärder. Med hänsyn till denna överensstämmelse

i fråga om syfte, verkningar och handhavande av skyddsuppgifter

synes det naturligt att bestämmelserna i ämnet sammanföres i en

lag, nämligen i lagen med särskilda bestämmelser till skydd för försvaret

m. m. Såsom framhållits i några remissyttranden är det riktigt att, om be
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1900

stämmelserna i 57 § i gällande civilförsvarslag i huvudsak oförändrade intages

i den särskilda skyddslagen, denna kommer att uppvisa en mera

framträdande oenhetlighet än för närvarande i fråga om de förutsättningar,

som gäller för förordnande om skyddsåtgärder av olika slag. Tillträdesoch

fotograferingsförbud samt förbud att inneha sprängämnen kan sålunda

meddelas redan under fredsförhållanden, såvitt gäller anläggning

eller område av betydelse för försvarsväsendet, medan motsvarande förbud

i fråga om anläggning eller område av betydelse för folkförsörjningen kan

meddelas endast vid krig eller krigsfara. Särskild skyddsåtgärd till skydd

mot spioneri och sabotage enligt de från civilförsvarslagen hämtade bestämmelserna

skall återigen kunna påfordras även under fredsförhållanden.

Ehuru skäl måhända kan föreligga att bestämma förutsättningarna

ensartat samt att även åvägabringa enhetlighet i fråga om objekten för de

olika skyddsåtgärderna torde nu ej böra företagas andra ändringar i den

särskilda skyddslagen än som betingas av att skyddet mot spioneri och

sabotage enligt 57 § i gällande civilförsvarslag i fortsättningen ej skall

vara en civilförsvarsuppgift utan ankomma på länsstyrelsen såsom polismyndighet.

Frågan om en översyn av den särskilda skyddslagen i dess helhet

torde, i den mån det finnes påkallat, få övervägas i annat sammanhang.

Vid inarbetandet i den särskilda skyddslagen av bestämmelserna i nuvarande

57 § civilförsvarslagen är det erforderligt att jämväl vissa andra

till detta lagrum anslutande stadganden i civilförsvarslagen får sin motsvarighet

i förstnämnda lag. De nytillkomna stadgandena synes böra införas

efter 3 § i den särskilda skyddslagen, vilket medför en förskjutning

av paragrafnumreringen i denna.

Jag övergår härefter till att närmare behandla de nya reglerna i den särskilda

skyddslagen.

4 §•

Under detta paragrafnummer har efter redaktionell omarbetning intagits

de grundläggande stadgandena i 57 § i gällande civilförsvarslag. Enligt

detta lagrum kan särskild skyddsåtgärd påfordras vid anläggning eller

byggnad, vid vilken industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse

för försvaret eller folkförsörjningen bedrives, om det med hänsyn till

fara för fientlig verksamhet är påkallat med sådan åtgärd till förhindrande

av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av driften.

Enligt utredningens förslag skall i en särskild paragraf i den av utredningen

föreslagna lagen de olika åtgärder, som kan påfordras för det särskilda

skyddet mot spioneri och sabotage, beskrivas såsom anordnande

av bevakning, inhägnad, maskinskydd, förstärkning av anläggningarnas

skydd mot skada genom brand eller explosion, anordningar för snabbt

avhjälpande av driftavbrott samt reservförråd ävensom, i den mån driften

vid anläggningen är avsedd att fortgå under krig, skyddsanordningar för

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

personalen i den omfattning, som prövas erforderlig. Åtgärd, som skulle

vara oskäligt betungande, skall enligt förslaget ej få krävas.

I fråga om ansvaret för kostnaderna för de särskilda skyddsåtgärderna

innebär utredningens förslag att nuvarande ordning bibehålies, d. v. s. kostnaderna

skall i princip bäras av staten.

Remissyttrandena

Frågan vid vilka objekt särskilda skyddsåtgärder skall kunna påfordras

beröres av civilförsvarsstyrelsen, som anser det olämpligt att behålla den

nuvarande begränsningen till sådana anläggningar, där industriell eller

annan verksamhet bedrives. Även andra objekt, vid vilka någon verksamhet

ej äger rum, bör enligt styrelsen kunna göras till föremål för de särskilda

skyddsåtgärderna redan i fred. Styrelsen anför härom.

Under beredskap och krig skall markbevakning anordnas icke blott vid

ett betydande antal av de anläggningar, som omfattas av 57 § civilförsvarslagen,

utan även vid anläggningar, som väl är av väsentlig betydelse för

försvaret och/eller folkförsörjningen men vid vilka någon verksamhet i lagrummets

mening icke bedrives. Exempel härpå är främst landsvägs- och

gatubroar men hit kan också räknas upplag av viktiga förnödenheter såsom

kol, metaller och maskiner samt i vissa fall fartyg och luftfartyg. Icke

minst på grund av den begränsade personalstyrka som står till buds för

bevakningsuppgifter är det uppenbarligen av stor vikt, att den personella

bevakningen stödes på och organiseras med hänsyn till tekniska skyddsanordningar

såsom inhägnader, larmanordningar, vaktkurar, splitterskydd

och skyttevärn. Åtskilliga av dessa anordningar kan svårligen improviseras

i krig, utan måste vidtagas eller förberedas i fred. På sin tid verkställde

styrelsen en utredning om möjligheten att på frivillig väg få tekniska anordningar

till stånd vid viktigare landsvägs- och gatubroar. Därvid förklarade

sig väg- och vattenbyggnadsverket villigt att ombesörja skyddsanordningarna

vid de broar, vilkas underhåll åligger verket. Med några

få undantag visades icke motsvarande tillmötesgående från kommunernas

sida i fråga om de kommunalt underhållna broarna; Svenska stadsförbundet

hade också tillrått sina medlemmar att av principiella skäl avböja det

ifrågasatta åtagandet. Väg- och valtenbyggnadsstyrelsen har avvisat civilförsvarsstyrelsens

framställning till verket att ombesörja skyddsanordningar

vid de kommunala broarna.

Även i fredstid kan det finnas skäl att vidta skyddsåtgärder vid en anläggning

utan att någon »verksamhet» bedrives vid densamma.

Samma synpunkter framföres av överbefälhavaren och statspolisintendenten.

överbefälhavaren påpekar därjämte att enligt nuvarande regler, i vilka

utredningen ej föreslagit någon ändring, en förutsättning lör att skyddsåtgärd

skall kunna påfordras är att åtgärden är påkallad med hänsyn till

fara för fientlig verksamhet. Erfarenheterna från senare ar visar emellertid

att behovet av skyddsåtgärder bör bedömas med hänsyn till faran för

landsskadlig verksamhet.

Vattenfallsstyrelsen anser att det bör framgå klarare av lagen än för

s. 172 Kontrollera mot PDF

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

närvarande, att det kan påfordras att skyddsåtgärderna vidtages redan i

fredstid.

Spörsmålet vilka åtgärder som skall kunna påfordras beröres av några

remissinstanser med utgångspunkt från den i utredningens lagförslag under

5 § intagna uttömmande uppräkningen av sådana åtgärder. Civilförsvarsshjrelsen

anser härvid att anordnande av reservförråd är en åtgärd,

som faller inom det ekonomiska försvarets ram och därför icke bör upptagas

bland åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage. Samma uppfattning

har överbefälhavaren, som därjämte särskilt berör frågan om tekniska

anordningar till skydd mot spioneri. I överbefälhavarens yttrande anföres.

I 5 § fastställs skyddsåtgärderna såsom anordnande av bevakning, inhägnad,

maskinskydd, förstärkning av anläggningarnas skydd mot skada

genom brand eller explosion in. m. Dessa åtgärder verka främst mot

sabotage, varav följer att de i regel böra vidtas först i ett skärpt läge. Vunnen

erfarenhet visar emellertid klart behovet av en kontinuerlig skyddsverksamhet

i all synnerhet då det gäller industrier och anläggningar av betydelse

för totalförsvaret (se huvudbetänkandet sid. 140). Detta förhållande kräver

att skyddsåtgärderna mot spioneri måste ges en mera framträdande plats

an vad nu blivit fallet. På grund härav är det påkallat att uttrycket »inhägnad

explosion» ersättes med »tekniska anordningar mot spio
neri,

sabotage eller annan skadegörelse». I anslutning härtill bör vad som

sägs i lagrummet om reservförråd och om anordningar mot driftavbrott

utgå, då de mera äro att hänföra till centrala myndigheter på försvarsekonomiska

områden än till polismyndigheten.

Utredningens förslag att såsom särskild skyddsåtgärd skall angivas förstärkning

av anläggningarnas skydd mot skada genom brand eller explosion

föranleder 195A års brandlagsrevision att påpeka, att det här skulle bli fråga

om en brandskyddsverksamhet som äger rum parallellt med fredsbrandförsvarets

industribrandförsvar ehuru under ledning av länsstyrelsen som

polismyndighet. Brandlagsrevisionen finner en sådan ordning olämplig och

föreslår att ifrågavarande åtgärd icke upptages i lagen. Ståndpunkten motiveras

på följande sätt.

Att den föreslagna lydelsen syftar på sådana åtgärder som förstärkning

av den brandsläckningsorganisation, som skall finnas enligt brand- och

civilförsvar slagarna, förefaller tydligt. Brandförsvaret i fred för en industri

av ifrågavarande slag skulle sålunda kunna bli bestämt dels enligt byggnadsstadgan

och brandlagen, dels enligt föreliggande förslag till spionerilag.

Därtill kan komma försäkringsgivarens föreskrifter vid industribrandförsäkring

samt det planlagda verkskyddet, för vilket viss materiel och

utrustning redan i fredstid kan linnas.---I den mån icke med---

förbehållet för oskäligt betungande åtgärder förstås annan avvägning än

den som i brandlagen uttryckes så att åtgärden ej får medföra oskälig

kostnad, kan det måhända ifrågasättas, huruvida ur brandförsvarssynpunkt

så mycket återstår att ålägga vederbörande med stöd av särskild

ytterligare lagstiftning såsom det nu framlagda förslaget. I detta sammanhang

ma ock påpekas, att förslagets bestämmelser om vem av ägare eller

innehavare som skall bekosta åtgärderna skilja sig såväl från brandlagens

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960 173

som civilförsvarslagens och civilförsvarslagförslagets motsvarande bestämmelser.

Mot bakgrunden av det sagda kan ifrågasättas om icke erforderliga åtgärder

till skydd mot av sabotage föranledd brandskada å ifrågavarande

anläggningar — sedan dessa bestämts i den ordning förslaget innebär och

initiativ utgått från däri berörda myndigheter — kunde av länsstyrelsen

vidtagas inom fredsbrandförsvarets ram och med anlitande av dess myndigheter

och, i förekommande fall, byggmyndigheterna. Ty som nämnts

bygger förslaget på att sabotagerisken föreligger även i fred. Förslagets

konsekvens (se huvudbetänkandet sid. 141) att landsfogden i egenskap av

länspolischef skall föreslå länsstyrelsen även åtgärder till förstärkning av

industribrandförsvaret lär ej vara lycklig. Brandlagsrevisionen vill på

grund av det anförda föreslå, att uttrycket förstärkning av anläggningarnas

skydd mot skada genom brand eller explosion uteslutes ur den i lagförslagets

5 § gjorda uppräkningen av ifrågakommande åtgärder.

Riksbrandinspektören finner det oklart vad som avses med uttrycket

»förstärkning av anläggningarnas skydd mot skada genom brand eller

explosion,---». Det kan sålunda ifrågasättas om lagtexten kan inne
bära

krav på omfattande förebyggande byggnadstekniska åtgärder på vissa

byggnader, uppförande av brandmur, åstadkommande av betryggande avstånd

mellan olika byggnader o. s. v.

Då utredningen ej motiverat sitt lagförslag finner sig Svenska brandskyddsföreningen

icke kunna bedöma, vilka skyddsåtgärder på brandförsvarets

område, som utredningen åsyftat. Föreningen understryker emellertid

att det torde vara nödvändigt med en samordning av brandskyddsåtgärderna

på fredsbrandförsvarets och civilförsvarets område och de särskilda

brandskyddsåtgärder som utredningen kan ha åsyftat i detta sammanhang.

Länsstyrelsen i Gotlands lån finner behov föreligga att i lagen upptaga

föreskrift om att innehavare av anläggning, vid vilken bevakning skall anordnas

med stöd av förevarande regler, även skall vara skyldig att anskaffa,

utrusta och underhålla förläggnings- och utspisningslokal för vaktpersonalen.

Beträffande ansvaret för kostnaderna för skyddsåtgärd, som innehavare

av anläggning kan åläggas vidtaga, uttalar Svenska hamnförbundet, att det

är uppenbart oskäligt att de omfattande och mycket dyrbara anordningar

som kan bli aktuella i hamnarna skall bekostas av hamnägarna. Förbundet

framhåller att det här i första hand gäller skydd av fartyg och deras

besättningar samt av den för landet i dess helhet livsviktiga införseln

under krig. Dylika kostnader bör enligt förbundet bäras av det allmänna

och ej av de enskilda hamnarna.

Departementschef en

Den förevarande lagändringen sammanhänger omedelbart med och betingas

uteslutande av att civilförsvaret skall befrias från ansvaret för det

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

särskilda skydd mot spioneri och sabotage, som hittills reglerats i 57 § civilförsvarslagen.

Då detta skydd emellertid alltfort måste tillgodoses, är det

nödvändigt att överföra reglerna till annan lagstiftning och jag har härvid

funnit det naturligast att reglerna på området intages i 1940 års lag med

särskilda bestämmelser till skydd för försvaret in. m. Däremot kan det icke

i detta sammanhang ifrågakomma att i materiellt hänseende genomgripande

revidera reglerna om spioneri- och sabotageskyddet; en sådan revision, berörande

bland annat frågan vilka ytterligare objekt som skulle kunna omfattas

av skyddet, skulle otvivelaktigt förutsätta en mera ingående undersökning

än den som civilförsvarsutredningen verkställt, varvid även de ekonomiska

konsekvenserna måste belysas. Jag finner mig med hänsyn härtill

icke kunna nu närmare gå in på de frågor om en utvidgning av skyddsobjekten,

som tagits upp i några remissyttranden. Däremot bör, såsom

överbefälhavaren påpekat, skyddsåtgärderna kunna påfordras även vid fara

för spioneri och sabotage som ej är att hänföra till fientlig verksamhet.

Vad beträffar angivandet i lagen av de skyddsåtgärder, som skall kunna

påfordras, finner jag det lämpligast att behålla det i 57 § civilförsvarslagen

nu förekommande uttryckssättet, varigenom endast exempel på skyddsåtgärder

angives. Det torde nämligen icke låta sig göra att uttömmande

beskriva alla de skyddsåtgärder, som kan visa sig erforderliga, med hänsyn

till att förhållandena uppenbarligen skiftar avsevärt alltefter anläggningens

och verksamhetens belägenhet, omfattning och beskaffenhet. Utrymme

bör också finnas för att med tekniska anordningar, som ej kan

närmare angivas i lagen, åstadkomma erforderligt skydd. Att särskilt upptaga

brandskyddsåtgärder i lagen synes på de skäl som brandlagsrevisionen

anfört i sitt remissyttrande icke lämpligt. Ehuru det i och för sig kan

äga sin riktighet att uppläggande av reservförråd vid ett företag för att

trygga driften är en åtgärd på det ekonomiska området, torde sådan förrådshållning

likväl tills vidare böra upptagas såsom en skyddsåtgärd i

förevarande sammanhang. Åtgärden kan nämligen ses som ett komplement

till övriga skyddsåtgärder, avsett att eliminera skadeverkningarna av sabotage.

Jag finner det ej erforderligt att i lagen särskilt inskriva att skyldighet

att anordna bevakning även innebär skyldighet att sörja för de anordningar,

som kan befinnas nödvändiga för att bevakningspersonalen skall

kunna fullgöra sina uppgifter. Att så är fallet torde följa av sakens natur.

Kostnad eller skada som vidtagandet av särskild skyddsåtgärd medför

för anläggningens innehavare eller ägare bör liksom hittills enligt 70 §

civilförsvarslagen i väsentlig utsträckning kunna ersättas av statsmedel. De

nu gällande reglerna för kostnadsansvaret har därför i sak oförändrade

överförts till förevarande paragraf. Jämväl den föreslagna ordningen för

prövning av ersättningsanspråk överensstämmer med vad som f. n. gäller

enligt 70 § civilförsvar slagen.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

5 §•

I förevarande paragraf har upptagits motsvarighet till den skyldighet att

tillåta besiktning av anläggning, som f. n. gäller enligt 73 § civilförsvarslagen.

Paragrafen föreskriver vidare skyldighet för ägare eller innehavare

av anläggning att tåla skyddsåtgärd, när han icke själv är skyldig vidtaga

den. Om i sådant fall åtgärden medför skada eller förlust för honom, är

han dock berättigad till ersättning av statsmedel i samma utsträckning

och i samma ordning som den, vilken själv är skyldig att anordna särskilt

skydd. I fråga om ersättningsrätten överensstämmer paragrafens regler

med vad som f. n. föreskrives i 69 och 70 §§ civilförsvarslagen.

6 §.

Paragrafen medger länsstyrelsen rätt att förelägga vite för att framtvinga

fullgörandet av skyldighet att vidtaga åtgärd eller tillåta besiktning

samt att i sista hand låta ombesörja åtgärden på den försumliges bekostnad

i den mån han icke är berättigad till ersättning för åtgärden. Motsvarande

remedier står enligt civilförsvarslagen till förfogande i fråga om den

som uraktlåter att vidtaga vissa civilförsvarsåtgärder.

7 §•

I förevarande paragraf upptages dels de ansvarsbestämmelser som gäller

enligt 4 § i lagen i dess nuvarande lydelse, dels ett nytt stadgande varigenom

skyldigheten att tillåta besiktning av anläggning straffsanktioneras.

Denna skyldighet är f. n. i civilförsvarslagen belagd med dagsböter eller

fängelse eller, om omständigheterna är synnerligen försvårande och brottet

begåtts under högsta civilförsvarsberedskap, med straffarbete i högst två år.

Den begränsning av strafflatituden, som skett i samband med överflyttningen

till den särskilda skyddslagen, nämligen till endast dagsböter eller

fängelse, torde i praktiken sakna betydelse.

Någon straffsanktionering av skyldigheten att vidtaga särskilda skyddsåtgärder

torde icke vara erforderlig, då dessa i stället kan framtvingas medelst

vite eller, sedan ett eller flera viteförelägganden visat sig ändamålslösa,

kan ombesörjas av länsstyrelsen på den försumliges bekostnad.

11 §.

Regeln i nuvarande 8 § om att böter, som ådömes enligt lagen, tillfaller

kronan, kan efter tillkomsten av lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser

om böter och viten utgå. I denna regels ställe har i paragrafen inskrivits

ett bemyndigande för Konungen att meddela tillämpningsföreskrifter

till lagen.

Lagen bör träda i kraft samtidigt med civilförsvarslagen, eller alltså

den 1 juli 1960.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

De förordnanden om skyddsåtgärder, som meddelats med stöd av 57 §

civilförsvarslagen i dess nuvarande lydelse bör kunna bestå även sedan

nämnda lagrum upphävts utan att det fördenskull är nödvändigt att förordnandena

formellt meddelas på nytt med stöd av förevarande lag. I en

övergångsbestämmelse har därför föreskrivits att dylika förordnanden,

som meddelats före ikraftträdandet av lagen om ändring i den särskilda

skyddslagen, skall anses meddelade med stöd av ändringslagen.

5. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över de inom inrikesdepartementet upprättade förslagen till civilförsvarslag

och lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa

bestämmelser till skydd för försvaret m. m., båda av den lydelse som bilagor

till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

C.-G. Hesser

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

177

Bilaga 1

Förslag

till

Civilförsvarslag

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Civilförsvaret har till uppgift att i de hänseenden Konungen bestämmer

utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som avser att skydda och rädda

liv och egendom vid anfall mot riket och som icke åvilar krigsmakten, så

ock annan likartad verksamhet.

För olika slag av civilförsvarsverksamhet skola finnas särskilda tjänstegrenar.

Konungen äger förordna, att personal, som krigsplacerats för tjänstgöring

inom tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst, skall, då riket

är i krig, vara skyldig att i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter

utöva jämväl sådan försvarsverksamhet, som eljest åvilar krigsmakten.

Sådan personal tillhör under krig krigsmakten.

2 §.

Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att

inom riket eller del därav civilförsvaret skall intaga förstärkt beredskap

( civilförsvarsber edskap ).

Närmare bestämmelser angående olika grader av civilförsvarsberedskap

(beredskapsgrader) meddelas av Konungen.

2 KAP.

Grunddragen av civilförsvaret

3 §•

Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen av civilförsvar

sstgrelsen.

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 5

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

4 §•

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret.

Om civilbefälhavares befattning med civilförsvaret stadgas särskilt.

5 §•

Riket indelas i civilförsvarsområden för det lokala civilförsvaret och, i

den utsträckning det finnes erforderligt, i särskilda områden för det regionala

civilförsvaret. Om indelningen förordnar Konungen.

Ingå i civilförsvarsområde delar av skilda län, bestämmer Konungen till

vilket län området skall höra i civilförsvarshänseende.

Länsstyrelsen äger, då det finnes ändamålsenligt, förordna om indelning

av civilförsvarsområde i civilförsvar sdistrikt.

6 §•

Inom civilförsvarsområde utövas ledningen av civilförsvaret under civilförsvarsberedskap

samt, om Konungen i fråga om visst civilförsvarsområde

så förordnar, även eljest av en civilförsvarschef. För civilförsvarschefen

skall finnas en ställföreträdare.

Civilförsvarschef och ställföreträdare utses av länsstyrelsen, om ej Konungen

för visst civilförsvarsområde annorlunda förordnar.

För ledningen under civilförsvarsberedskap av civilförsvaret inom civiliorsvarsdistrikt

må länsstyrelsen förordna en distriktschef.

Befattningshavare vid polis- och brandväsendet är skyldig att mottaga

uppdrag som avses i denna paragraf.

7 §•

Civilförsvaret skall anordnas dels som allmänt civilförsvar lokalt för

varje civilförsvarsområde samt regionalt för varje för regionalt civilförsvar

avsett område, dels i den mån det finnes erforderligt med hänsyn till bebyggelsens

beskaffenhet eller eljest som verkskydd för särskilda anläggningar

och byggnader.

Lokalt allmänt civilförsvar och verkskydd må anordnas gemensamt, om

det finnes ändamålsenligt med hänsyn till förhållandena på viss ort och

kan ske utan minskning av civilförsvarets förmåga att fullgöra sina uppgifter.

8 §•

Till avvärjande av skada må civilförsvaret under civilförsvarsberedskap

tagas i anspråk för uppgifter, som ej röra det egna området eller den egna

anläggningen eller byggnaden, enligt grunder som Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen bestämmer.

9 §•

Om det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

oundgängligt, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, överbefälhavaren

förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myndighet

må för särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift om

fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter.

10 §.

Civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde

skall till sina huvuddrag angivas i särskild organisationsplan.

Organisationsplan upprättas av länsstyrelsen och skall, liksom ändring

däri, fastställas av civilförsvarsstyrelsen i den mån Konungen så förordnar.

3 KAP.

Civilförsvarsplikt

11 §•

I riket boende svensk medborgare är från och med det kalenderår, varunder

han fyller sexton år, till och med det kalenderår, varunder han

fyller sextiofem år, skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret

som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (civilförsvarsplikt).

Konungen äger i den utsträckning som finnes lämplig förordna, att vad

sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å utlänning här i riket.

12 §.

1 mom. Civilförsvarsplikt skall under tid, då civilförsvarsberedskap råder,

fullgöras i den omfattning som är nödig med hänsyn till fientlig verksamhet

eller fara därför samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst.

2 mom. Under annan tid än i 1 mom. sägs är civilförsvarspliktig icke

skyldig att tjänstgöra i civilförsvaret annat än för utbildning och övning.

Civilförsvarspliktig, som jämlikt 17 § inskrivits i civilförsvaret, må för

utbildning tagas i anspråk under högst trettio dagar; dock må utbildningstiden

för civilförsvarspliktig som krigsplacerats i högre befälsbefattning eller

i annan befattning, vilken kräver särskilda insikter eller färdigheter, utsträckas

till högst sextio dagar.

Envar civilförsvarspliktig är skyldig att under varje följd av tre kalenderår

deltaga högst sextio timmar i övning, som anordnas av civilförsvarsmyndighet.

3 mom. Utan hinder av vad i 2 mom. stadgas må värnpliktig, som inskrivits

i civilförsvaret, åläggas att deltaga i utbildning och övning under

den längre tid, som han efter inskrivningen i civilförsvaret kunnat åläggas

att för motsvarande ändamål tjänstgöra vid krigsmakten.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Har Konungen beslutat att beredskapsövning enligt 27 § 2. värnpliktslagen

må anordnas vid krigsmakten, äger Konungen tillika förordna, att

värnpliktig, som avses i nästföregående stycke, må åläggas tjänstgöring för

utbildning och övning i civilförsvaret sammanlagt högst etthundraåttio

dagar utöver den tid, som han enligt vad förut sagts är skyldig att fullgöra

sådan tjänstgöring.

4 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser om den utsträckning,

vari olika grupper av civilförsvarspliktiga må tagas i anspråk vid

olika tider.

13 §.

Ej må utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av överbefälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret åläggas någon å sådan

tid, att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller

såsom hemvärnsman eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid

krigsmakten.

14 §.

Om befrielse för vissa befattningshavare eller yrkesgrupper från fullgörande

av civilförsvarsplikt äger Konungen meddela bestämmelser.

Förklarar civilförsvarspliktig att bruk av vapen mot annan skulle för honom

medföra djup samvetsnöd och gör han genom intyg av minst två trovärdiga

personer sannolikt, att hans samvetsbetänkligheter äro allvarligt

grundade, må tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten icke

åläggas honom.

Då civilförsvarspliktig första gången hemställt om befrielse från tjänstgöring

inom ordnings- och bevakningstjänsten, skall han, intill dess ärendet

slutligt avgjorts, vara fri från skyldighet att tjänstgöra inom nämnda

tjänstegren.

15 §.

På anmaning av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen är civilförsvarspliktig

skyldig att inom tid, som föreskrivits i samband med anmaningen,

lämna erforderliga upplysningar rörande personliga förhållanden av betydelse

för frågan om den civilförsvarspliktiges tjänstgöring i civilförsvaret.

16 §.

Den som kallas till tjänstgöring i civilförsvaret är skyldig efterkomma

kallelsen. Är han av laga förfall hindrad inställa sig, skall han så snart

ske kan anmäla förfallet till den civilförsvarsmyndighet, som utfärdat kallelsen.

I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de föreskrifter

som meddelas honom av vederbörande befäl.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960 181

17 §.

Personal som är avsedd att under civilförsvarsberedskap tjänstgöra i det

allmänna civilförsvaret eller i verkskyddet må på förhand uttagas därtill

genom inskrivning i den ordning Konungen bestämmer.

Vid inskrivning skall såvitt möjligt tillses, att personalbehovet fylles med

dem som frivilligt anmäla sig till uttagning, såframt fråga ej är om personer,

som på grund av kommunal anställning eller av annan särskild orsak

böra uttagas i första hand.

Inskrivning må kunna avse, förutom civilförsvarspliktig, jämväl annan

som förklarat sig villig därtill, minderårig likväl icke utan samtycke av

vårdnadshavare^

Har annan än civilförsvarspliktig inskrivits, skall beträffande honom i

tillämpliga delar gälla vad i detta kapitel stadgas om civilförsvarspliktig.

18 §.

Civilförsvarspliktig åligger att, då fråga uppkommer om hans inskrivning

i civilförsvaret, efter kallelse personligen inställa sig å utsatt tid och

plats inom det civilförsvarsområde, där han vistas. Är han av laga förfall

förhindrad att inställa sig, skall han så snart ske kan anmäla förfallet till

den civilförsvar smyndighet, som utfärdat kallelsen.

19 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap må ej den, som är inskriven i civilförsvaret

och krigsplacerad för tjänstgöring i lokalt civilförsvar, utan medgivande

av civilförsvarschefen eller den civilförsvarschefen bestämmer

lämna civilförsvarsområdet, såvida han ej enligt lagen den 17 december

1943 om polisens ställning under krig ålagts tjänstgöring utanför området.

Vad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för den som har sin arbetsplats

eller stadigvarande bostad utom civilförsvarsområdet att, då hans

tjänstgöring i civilförsvaret tillåter det, begiva sig till arbetsplatsen eller

bostaden.

20 §.

Civilförsvarstjänstgöring, som kommunalt anställd, i civilförsvaret inskriven

personal fullgör under civilförsvarsberedskap, skall anses fullgjord

i den kommunala anställningen, om arbetsuppgifterna äro av samma eller

liknande slag.

Konungen må förordna, att vad sålunda stadgats beträffande tjänstgöring

under civilförsvarsberedskap skall gälla även vid tjänstgöring för

utbildning eller övning under tid, då civilförsvarsberedskap ej råder.

21 §.

Hindras någon genom fullgörande av civilförsvarsplikt att utföra åtaget

arbete, må det icke åberopas mot honom såsom grund för skadestånd eller

eljest.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Om arbetstagares rätt att under tjänstgöring åt det allmänna bibehållas

vid anställning och vissa med denna förenade förmåner är särskilt stadgat.

4 KAP.

Anordnande av skyddsrum

22 §.

För civilförsvarets verksamhet och befolkningens skydd under krig

skola skyddsrum anordnas enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Skyddsrum benämnes med hänsyn till den avsedda användningen allmänt

skyddsrum eller enskilt skyddsrum.

I avseende å beskaffenheten skall skyddsrum inrättas som beryfast

skyddsrum eller som normalskyddsrum.

23 §.

Allmänna skyddsrum skola, i den utsträckning det finnes erforderligt,

anordnas inom stad, köping och annat tättbebyggt område, som icke är av

endast ringa omfattning och betydelse, samt annorstädes, där särskilda

förhållanden påkalla det, för att under krig bereda skydd åt tjänstgörande

civilförsvarspersonal och, om Konungen så förordnar, åt befolkningen inom

området.

Konungen eller, i den mån Konungen så förordnar, civilförsvarsstyrelsen

utser de orter, områden och platser, där allmänna skyddsrum för civilförsvarspersonal

skola anordnas, samt fastställer antalet allmänna skyddsrum

å sådan ort. De allmänna skyddsrummens närmare belägenhet skall angivas

i organisationsplanen.

24 §.

1. mom. Enskilda skyddsrum skola inom område eller å plats, som bestämmes

av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen,

anordnas vid följande anläggningar och byggnader till

skydd för dem, som uppehålla sig där, nämligen vid

1. hamnar, flygplatser, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar,

som äro av vikt för den allmänna samfärdseln;

2. industriella anläggningar, vid vilka i regel minst tjugufem personer

samtidigt äro sysselsatta eller som tillsammans med annan eller andra

närbelägna anläggningar utgöra en grupp, inom vilken i regel minst tjugufem

personer äro sysselsatta;

3. anläggningar, som inrymma undervisnings- eller vårdanstalter eller

hotell eller pensionat och äro avsedda att hysa minst tjugufem personer;

4- byggnader som äro uppförda i mera än två våningar och som till

väsentlig del äro avsedda för bostads-, kontors- eller affärsändamål, dock

ej en- eller tvåfamilj shus; samt

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

5. andra anläggningar eller byggnader, inom vilka människor bo eller

eljest vanligen vistas, om länsstyrelsen finner skyddsrum erforderligt med

hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge.

2 mom. För två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader må

gemensamt skyddsrum anordnas, om det vid prövning i den ordning Konungen

bestämmer finnes kunna ske utan eftergivande av skäliga anspråk

på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

25 §.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat på sådan plats inom eller i närheten

av anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, att det snabbt

kan uppnås av dem, som vistas i anläggningen eller byggnaden.

26 §.

1 mom. Bergfast skyddsrum skall så anordnas att det giver skydd mot

verkningarna av alla slag av vapen, som kunna antagas komma till användning

vid luftanfall med massinsats, samt mot andra verkningar av kärnvapen

än verkningarna i och närmast omkring detonationscentrum.

Normalskyddsrum skall erhålla sådant utförande, att det giver skydd mot

a) andra verkningar av alla slag av vapen, som kunna antagas komma

till användning vid luftanfall med massinsats, än omedelbar träffverkan;

b) tryckverkan av kärnvapen i den mån denna till sin styrka ej överstiger

tryckverkan, mot vilken normalskyddsrum skall giva skydd enligt

a); samt

c) radioaktiv strålning, som härrör från kärnvapen.

Vid anordnande av normalskyddsrum inom eller i omedelbar närhet av

byggnad skall särskilt iakttagas att skyddsrummet får sådan hållfasthet,

att det motstår den belastning, som kan uppkomma, om byggnaden störtar

samman.

2 mom. De byggnadstekniska anordningarna i skyddsrum skola vara av

stadigvarande natur. Skyddsrum skall vara försett med reservutgång samt,

om det är anordnat i byggnad, utföras på det sätt, som med hänsyn till

byggnadens beskaffenhet och läge är mest ändamålsenligt.

Tekniska bestämmelser för de olika slagen av skyddsrum fastställas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av civilförsvarsstyrelsen.

27 §.

Skyddsrum bör om möjligt inrättas på sådant sätt att det kan nyttjas

under fred. Föreskrifter om fredsanvändning av skyddsrum utfärdas av

civilförsvarsstyrelsen.

28 §.

Allmänt skyddsrum skall enligt Konungens bestämmande anordnas som

bergfast skyddsrum eller som normalskyddsrum.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat som normalskyddsrum, om ej

Konungen för särskilt fall förordnar, att det skall fylla större krav på

skyddsförmåga.

29 §.

Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa minst så

många personer som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta inom

byggnaden.

Det antal personer som enskilt skyddsrum, avsett för annan anläggning

eller byggnad, skall kunna hysa bestämmes enligt grunder, som Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen fastställer. Härvid

må ej krävas att skyddsrummet skall kunna hysa flera personer än som

under fredstid i allmänhet vistas i anläggningen eller byggnaden.

Konungen äger för särskilda fall förordna alt enskilt skyddsrum skall

fylla större krav på utrymme än som följer av denna paragraf.

30 §.

Därest anordnande jämlikt bestämmelserna i 23—26 samt 29 §§ avskyddsrum,

som skall vara normalskyddsrum och som icke enligt Konungens

förordnande skall fylla särskilda krav på skyddsförmåga eller utrymme,

prövas medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medgiva undantag

från bestämmelserna om normalskyddsrum. Dylikt undantag må ock

eljest medgivas i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk

på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen

äger medgiva undantag från bestämmelserna i 26 § om beskaffenheten av

bergfast skyddsrum.

31 §.

Finnes skyddsrum lämpligen böra anordnas å allmän plats eller annat

område, som enligt gällande byggnadsbestämmelser ej får bebyggas eller

är avsett för särskilt ändamål, må länsstyrelsen medgiva undantag från

byggnadsbestämmelserna.

32 §.

Har på grund av föreskrift i denna lag skyddsrum anordnats i källare

till byggnad eller byggnader, som utgöra eller tillhöra sluten kvartersbebyggelse

eller annan sammanhängande bebyggelse av minst fyrtio meters

längd, och finnes i bebyggelsen byggnad med mer än två våningar, må

civilförsvarschefen, då ledningen av civilförsvaret ankommer på honom,

och eljest länsstyrelsen förordna, att öppning skall upptagas i källarmur

mellan olika delar av bebyggelsen (källarmursgenombrott), därest föreskrivna

reservutgångar prövas icke säkerställa de förbindelser utåt, som äro

nödiga i händelse av byggnadsras.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

33 §.

I de fall, då skyldighet föreligger att söka byggnadslov, ankommer det

på byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om sådant lov tillse,

att byggnadsföretaget överensstämmer med bestämmelserna i detta kapitel

och med stöd därav meddelade föreskrifter. I fråga om anläggning eller byggnad,

som avses i 24 § 1 mom. 1—3, så ock i fråga om bergfast skyddsrum

skall av byggnadsnämnd meddelat lov till nybyggnad av nämnden underställas

länsstyrelsens prövning i de hänseenden nyss sagts.

Vill någon, då skyldighet ej föreligger att söka byggnadslov, utföra nybyggnad,

beträffande vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum,

åligger det honom att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande av byggnadsföretaget

i omförmälda hänseenden, dock ej i fråga om byggnad som

tillhör kronan.

Vad i denna paragraf sägs om nybyggnad skall ock gälla om sådan

förändring av befintlig byggnad som enligt vad Konungen därom stadgat

är att hänföra till nybyggnad.

5 KAP.

Särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara

Utrymning och inkvartering

34 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen eller den

myndighet Konungen bestämmer uppmana eller ålägga invånare inom område,

som blivit eller kan antagas bliva utsatt för fientlig verksamhet eller

inom vilket eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller

kunna förväntas, att lämna sin bostad och taga uppehåll utom angivet område

under den tid, för vilken uppmaningen eller åläggandet gäller (utrymning).

Har åläggande om utrymning meddelats, må jämväl förordnas att den som

är bosatt inom viss del av det med utrymningsbeslutet avsedda området skall

såsom ett led i utrymningen taga uppehåll inom annan del av området (omflyttning).

Ej må uppmaning eller åläggande som i denna paragraf sägs meddelas i

vidare mån än det prövas erforderligt för att skydda befolkningen mot följderna

av fientlig verksamhet eller eljest hänsynen till rikets försvar kräver

det.

35 §.

I den mån det prövas nödigt för vinnande av det med utrymning avsedda

syftet, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

föreskrifter rörande uppehållsplats för dem, som på grund av beslutet om

utrymning lämna sin bostad.

36 §.

Inom civilförsvarsområde skola vidtagas åtgärder för inkvartering och

utspisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav i anledning

av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara

sammanhängande förhållanden.

Bortflyttnings- och inflyttningsförbud

37 §.

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer äger vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, meddela förbud för dem som uppehålla

sig inom visst område att lämna detta (bortflyttningsförbud).

Myndighet, som beträffande visst område beslutat om utrymning, äger

utan särskilt bemyndigande meddela dem inom området, vilka icke omfattas

av utrymningsbeslutet, förbud som i första stycket sägs.

Vid krig eller krigsfara äger Konungen eller myndighet, som Konungen

bestämmer, i fråga om visst område jämväl förbjuda att den, som icke är

bosatt inom detta, tager uppehåll inom området (inflyttningsförbud).

38 §.

Bortflyttningsförbud må meddelas allenast,

a) då det kan befaras, att åtgärder av synnerlig betydelse, vilka vidtagas

eller sannolikt komma att vidtagas inom området av krigsmakten eller

civilförsvaret, eljest skulle bliva väsentligt försvårade;

b) då tillgängliga transportmedel äro nödvändiga för transporter, som

böra äga företräde framför bortflyttningen;

c) då bortflyttning är förenad med uppenbar livsfara; eller

d) då behovet i orten av arbetskraft för civilförsvarets verksamhet eljest

icke skulle bliva tillgodosett.

Inflyttningsförbud må meddelas allenast, då förhållande som angivits

ovan under a) föreligger eller då inflyttningen är förenad med uppenbar

livsfara.

Allmänna påbnd

39 §.

Om alarmering och mörkläggning, så ock om trafiken samt den allmänna

ordningen och säkerheten under civilförsvarsberedskap äger Konungen

meddela särskilda bestämmelser.

Länsstyrelsen äger förordna, att sålunda utfärdade bestämmelser skola

äga tillämpning jämväl under civilförsvarsövning, och därvid tillika meddela

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

föreskrifter, i vad män allmänheten samt industrier och andra företag

skola medverka vid övningen; dock skall, om denna är avsedd att pågå

längre tid än tre dagar, Konungens medgivande till förordnandet inhämtas.

Under högsta civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen förordna om förbud

mot användande av samlingslokal, såvitt för besökande i lokalen beräknat

skyddsrum icke finnes att tillgå.

6 KAP.

Kommunerna och civilförsvaret

40 §.

1 mom. Det åligger kommun att

a) genom sina myndigheter lämna länsstyrelsen och civilförsvarschefen

biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret som hava samband med de

särskilda myndigheternas verksamhetsområden, varvid kommun bland

annat har att på därom gjord framställning tillhandahålla tillgängliga, för

civilförsvaret erforderliga byggnadsritningar, kartor och dylikt;

b) i enlighet med gällande organisationsplan inrätta och utrusta allmänna

skyddsrum samt vidtaga andra byggnadsanordningar ävensom reservanordningar

för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen så ock under civilförsvarsberedskap,

i den omfattning civilförsvarsstyrelsen eller efter dennas

allmänna anvisningar länsstyrelsen bestämmer, utföra skyddsrum och vidtaga

andra byggnadstekniska åtgärder avseende det lokala civilförsvaret,

oaktat åtgärderna icke upptagits i organisationsplanen;

c) utföra källarmursgenombrott för allmänna och enskilda skyddsrum;

d) vårda och underhålla de under b) omförmälda anordningarna;

e) förvara och underhålla sådan för det allmänna civilförsvarets ordnings-

och bevakningstjänst, brandtjänst samt tekniska tjänst anskaffad

materiel, som icke utgör personlig utrustning för tjänstegrenarnas personal;

f) tillhandahålla lämpliga lokaler för civilförsvarets administration samt,

i den mån skyldighet härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av anläggning

eller byggnad, för förvaring av annan materiel och utrustning för

civilförsvaret än som avses under e) ävensom för utbildningsverksamheten

inom civilförsvaret;

g) svara för avlöning och annan ersättning till personal, vars tjänstgöring

i civilförsvaret enligt 20 § skall anses fullgjord i kommunal anställning;
h)

under civilförsvarsberedskap samt vid utbildning och övning, i den

omfattning organisationsplanen angiver, till allmänna civilförsvarets förfogande

ställa kommunen tillhörig materiel och annan egendom; samt

i) å trafikled eller annan allmän plats, där kommunen ansvarar för

gatu- eller vägbelysning, vidtaga erforderliga anordningar för den vägle
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

dande belysning, som enligt organisationsplanen skall finnas där under

mörkläggning.

2 mom. Därest åtgärd, som avses i 1 mom. b)—e), enligt organisationsplanen

hänför sig till flera i samma civilförsvarsområde helt eller delvis ingående

kommuner, skall den kommun länsstyrelsen bestämmer vidtaga

åtgärden och förskjuta kostnaderna därför.

I den mån kostnaderna icke täckas av statsmedel, skola de årligen fördelas

mellan kommunerna i förhållande till det antal skattekronor och

skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun påförts de

skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt.

Påstår kommun, att särskilda skäl finnas för annan fördelningsgrund, såsom

att vidtagen åtgärd kan antagas bliva till särskilt gagn för viss kommun,

eller uppkommer eljest tvist mellan kommunerna beträffande skyldigheten

att bidraga till kostnaderna, äger länsstyrelsen efter framställning

förordna, hur fördelningen skall ske. Sådan framställning skall göras sist

inom tre månader efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel

eller, om framställningen göres av kommun, som förskjutit kostnaderna,

efter utgången av det kalenderår, under vilket desamma förskjutits. Till

den kommun, som förskjutit kostnaderna, hava övriga kommuner att i

överensstämmelse med fördelning som nu sagts utgiva på dem belöpande

andelar.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

sådan i 1 mom. g) avsedd kostnad som uppkommit under civilförsvarsberedskap

och hänför sig till ändamål, vilket angivits i organisationsplanen

såsom gemensamt för flera kommuner, samt beträffande förlust i

anledning av skada å kommun tillhörig materiel eller annan egendom, som

jämlikt 1 mom. h) under civilförsvarsberedskap ställts till civilförsvarets

förfogande för ändamål som nu sagts.

3 mom. Närmare bestämmelser rörande samordningen av de kommunala

myndigheternas verksamhet med civilförsvaret meddelas av Konungen.

41 §.

1 mom. I varje kommun skola de kommunen med avseende å civilförsvaret

åvilande uppgifterna handhavas av en civilförsvarsnämnd.

Kommun äger tillsätta särskild civilförsvarsnämnd. Under civilförsvarsberedskap

må Konungen förordna, att särskild civilförsvarsnämnd skall

tillsättas.

Där särskild civilförsvarsnämnd ej finnes, skall i stad drätselkammaren

och i annan kommun kommunalnämnden vara civilförsvarsnämnd; kommun

dock obetaget att uppdraga åt annat kommunalt organ att vara civilförsvarsnämnd.

2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskilt bildad civilförsvarsnämnd

väljas av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. An
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

talet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt,

därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal,

vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer

valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är

särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter proportionellt skall tillika bestämmas

den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

I fråga om civilförsvarsnämnd i annan kommun än Stockholm skall därjämte

vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse

ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där

avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt

att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och

beslutet i varje ärende.

Beträffande civilförsvarsnämnd i Stockholm skola, utöver vad i detta

moments första stycke sägs, bestämmelserna i 51 § kommunallagen för

Stockholm äga tillämpning, varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med

iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid

civilförsvarsnämndens sammanträde behöver dock ej upptaga annat än förteckning

å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

3 mom. Vid civilförsvarsnämnds sammanträde äger civilförsvarschefen,

även om han ej är ledamot eller suppleant, närvara och deltaga i överläggningarna

men ej i besluten. Om han så önskar, äger han få sin mening antecknad

till protokollet.

Länsstyrelsen äger kalla civilförsvarsnämnd att sammanträda med länsstyrelsen

eller företrädare för denna. Under civilförsvarsberedskap ävensom

eljest, då ledningen av civilförsvaret ankommer på civilförsvarschefen, äger

denne påkalla sammanträde av nämnden för behandling av uppgivna frågor.

42 §.

För kostnad, som kommun fått vidkännas på grund av åtgärd enligt 40 §

1 mom. b) eller c) eller 54 §, äger kommunen erhålla statsbidrag med två

tredjedelar av kostnadens belopp, i den mån kostnaden kan anses skälig.

Från anskaffningskostnaden för skyddsrum, som inrättas av kommun,

skall vid bidragets bestämmande dragas värdet av fredsanvändningen.

Till anskaffningskostnaden skall härvid hänföras jämväl den merkostnad,

som betingas av att skyddsrummet utföres för fredsanvändning.

Innan medel finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag må skyldighet

för kommun att vidtaga åtgärd enligt 40 § 1 mom. b) eller c) ej göras gällande

mot kommunen.

Statsbidrag fastställes för varje kalenderår av länsstyrelsen, om ej

Konungen annorlunda förordnar. Ansökan om statsbidrag för visst kalenderår

skall göras före utgången av nästa kalenderår. När skäl äro därtill,

må dock ansökan prövas, oaktat den göres senare. Finner länsstyrelsen

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ansökningen såsom för sent inkommen ej böra upptagas till prövning, skall

avvisningsbeslutet underställas Konungen.

Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i enlighet

med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

43 §.

Därest särskilda omständigheter föranleda det, äger Konungen medgiva,

att kommun må för kostnad, som kommunen fått vidkännas på grund av

åtgärd enligt 40 § 1 mom. b) eller c) eller 54 §, erhålla högre statsbidrag än

i 42 § stadgas.

44 §.

Tillhandahåller kommun lokaler för civilförsvarets administration, för

förvaring av annan materiel eller utrustning för civilförsvaret än som avses

i 40 § 1 mom. e) eller för annan civilförsvarsutbildning än sådan som avser

det egna civilförsvarsområdets personal, skall skälig ersättning därför utgivas

av statsmedel.

45 §.

Har kommunalt anställd personal, lillhörande det allmänna civilförsvaret,

jämlikt 8 § tagits i anspråk för uppgifter som ej röra det egna civilförsvarsområdet,

äger kommunen av statsmedel erhålla skälig gottgörelse för

avlöning och annan ersättning, som kommunen till följd av bestämmelserna

i 20 § utgivit för tjänstgöringen.

Om under högsta civilförsvarsberedskap materiel eller annan egendom,

som kommun enligt gällande organisationsplan ställt till allmänna civilförsvarets

förfogande, avsevärt skadats på grund av fientlig verksamhet

eller ock under användning utom det egna civilförsvarsområdet, äger kommunen

erhålla skälig gottgörelse av statsmedel.

Gottgörelse enligt denna paragraf bestämmes av länsstyrelsen i det län,

där den ersättningsberättigade kommunen är belägen.

46 §.

Ingår municipalsamhälle eller del därav i civilförsvarsområde skola följande

särskilda bestämmelser gälla:

1) Vad som stadgas i 40 § 1 mom. a) samt g), h) och i) jämte därtill

anslutande bestämmelser i 40 § 2 mom. skall äga motsvarande tillämpning

å municipalsamhället.

2) Municipalsamhället äger samma rätt till gottgörelse av statsmedel

som beträffande kommun stadgas i 45 §.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

191

7 KAP.

Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m.

Verkskydd m. m.

47 §.

Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat,

är pliktig

a) att planlägga verkskyddet;

b) att anskaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra

förnödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet;

c) att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och

andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen;

d) att enligt bestämmelser, som Konungen utfärdar, bestrida kostnader

för utbildning av verkskyddspersonalen;

e) att på anmodan av civilförsvar smyndighet tillhandahålla denna de

upplysningar och handlingar rörande anläggningen eller byggnaden eller

där bedriven eller tillämnad verksamhet, som äro erforderliga för myndighetens

befattning med verkskyddet; samt

f) att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro

erforderliga för verkskyddets verksamhet.

Utbildning av verkskyddspersonal genomföres av civilförsvarsmyndighet

i den mån länsstyrelsen ej medgiver att utbildning må ske genom ägarens

försorg.

Den som driver verksamhet inom anläggning eller byggnad, för vilken

verkskydd finnes, är pliktig att utgiva ersättning för tjänstgöring i verkskyddet

till de i hans tjänst anställda. Ersättningen skall utgå enligt de

grunder Konungen bestämmer.

48 §.

Är anläggning eller byggnad i sin helhet upplåten till någon med nyttjanderätt,

skall vad i 47 § stadgas om ägare i stället gälla nyttjanderättshavaren,

om ej länsstyrelsen för visst fall annorlunda förordnar; dock att,

då nyttjanderätten avser kortare tid än två år, det allenast skall åligga

nyttjanderättshavaren att planlägga verkskyddet, bestrida kostnad för utbildning

av dess personal, tillhandahålla upplysningar och handlingar samt

vårda verkskyddets materiel.

49 §.

Länsstyrelsen äger, om överenskommelse ej kan träffas, förordna att

för två eller flera anläggningar eller byggnader gemensamt verkskydd

skall organiseras samt bestämma de grunder, enligt vilka kostnaden skall

fördelas.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

50 §.

Gemensam organisation för lokalt allmänt civilförsvar och ett eller

flera verkskydd skall grundas på avtal mellan länsstyrelsen och den eller

dem, som äro skyldiga att anordna verkskydd. I avtalet skola grunderna

för organisationen och för fördelningen av kostnaderna för denna angivas.

51 §.

Har jämlikt 8 § verkskydd tagits i anspråk för uppgifter som ej röra den

anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, skall skälig ersättning

utgå av statsmedel dels för vad som utgivits till verkskyddspersonalen enligt

47 § tredje stycket, dels för skada å materiel eller annan egendom, därest

skadan ej är ringa.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

52 §.

Ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, så ock den som i

fråga om tillsyn därå företräder ägaren eller innehavaren är pliktig att

tillhandagå civilförsvarsmyndighet med att anskaffa upplysningar om dem

som bo eller äro verksamma inom anläggningen eller byggnaden samt att

till dem förmedla ålägganden och andra meddelanden från civilförsvarsmyndighet.

Vad nu sagts skall, såvitt gäller anställda, äga motsvarande tillämpning å

arbetsgivaren och den som företräder honom.

Skyddsrum och andra anordningar

53 §.

1 mom. Enskilt skyddsrum, som enligt 24 § skall finnas för anläggning

eller byggnad, skall inrättas, utrustas och underhållas av dennas ägare.

Den som med nyttjanderätt innehar fastighet eller byggnad eller del

därav må ej hindra ägaren att där inrätta skyddsrum.

1 skyddsrummets utrustning skall ingå brand- och sjukvårdsmateriel enligt

anvisningar, som utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.

2 mom. Upphör inom visst område eller å viss plats skyldighet att anordna

enskilt skyddsrum, må Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,

förordna, att inom området eller å platsen befintliga skyddsrum likväl

skola utrustas och underhållas.

54 §.

Skall ett i organisationsplanen upptaget allmänt skyddsrum inrättas som

bergfast skyddsrum på mark, som äges eller nyttjas av annan än kommun,

må länsstyrelsen medgiva honom att i stället för kommunen in
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år i960

rätta och utrusta skyddsrummet, därest det kan ske utan olägenhet för

skyddsrumsfrågans ordnande. Anordnaren äger för sådant fall att enligt

de allmänna föreskrifter Konungen meddelar av kommunen utfå den del

av anläggningskostnaden, som överstiger skäligt fredsanvändningsvärde. Fördelningen

av kostnaden i fall som här avses bestämmes av länsstyrelsen.

55 §.

Kan ej överenskommelse träffas om anordnande av gemensamt skyddsrum

efter vad i 24 § 2 mom. sägs, ankommer det på länsstyrelsen att förordna

om sådant skyddsrum och dess belägenhet, så ock att bestämma grunderna

för kostnadens fördelning.

Finnes ägare icke skäligen kunna inrätta erforderligt skyddsrum i egen

fastighet eller byggnad och kan behovet av skyddsrum icke lämpligen tillgodoses

genom anordnande av gemensamt skyddsrum, äger länsstyrelsen

medgiva ägaren rätt att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller

byggnad.

56 §.

För skada eller intrång, som genom inrättande av gemensamt skyddsrum

eller av skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad åsamkas

ägaren till den fastighet eller byggnad, i vilken skyddsrummet inrättas, må

ägaren, om skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa,

erhålla skälig ersättning. Motsvarande rätt till ersättning tillkommer jämväl

nyttjanderättshavare.

Hos länsstyrelsen skall i förväg ställas pant eller borgen för ersättningens

gäldande; dock skall vad sålunda stadgas icke gälla kronan eller kommun.

57 §.

Ägare av anläggning eller byggnad är pliktig

a) att vidtaga erforderliga anordningar för alarmering av dem som vistas

i eller vid anläggningen eller byggnaden;

b) att vidtaga erforderliga anordningar för mörkläggning av anläggningen

eller byggnaden;

c) att, om det finnes vara av särskild betydelse att anläggningen eller

byggnaden maskeras, under civilförsvarsberedskap tåla eller vidtaga sådan

härför erforderlig åtgärd, som anbefalles av länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens

bemyndigande, av civilförsvarschefen, samt

d) att, enligt vad Konungen därom förordnar, förbereda och under

civilförsvarsberedskap förse anläggningen eller byggnaden med anordningar,

som kunna bereda dem som vistas där skäligt skydd mot radioaktiv

strålning.

Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan,

skall i fråga om skyldighet som angivcs under b) och d) ägaren vara an13

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

svarig för anskaffning och tillpassning av materielen ävensom för anskaffning

och uppsättning av anordningar för dess anbringande, medan innehavaren

skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder för

dess användning. Vad under c) stadgas skall gälla jämväl innehavare.

58 §.

Har byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bostadsändamål,

skadats genom fientlig verksamhet, är byggnadens ägare eller

innehavare under högsta civilförsvarsberedskap pliktig alt följa de föreskrifter

i fråga om byggnadens iordningställande, som meddelas av länsstyrelsen

eller civilförsvarschefen. Ej må dock någon åläggas att ombesörja

åtgärd, som skulle medföra oskälig kostnad eller väsentlig olägenhet för

honom.

Utrymning

59 §.

Har beslut meddelats om utrymning av viss ort, åligger det envar, som

omfattas av beslutet, att följa de särskilda föreskrifter, som utfärdas i

anledning härav.

Den som i orten driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller annan

vårdanstalt är skyldig att utan ersättning tillhandahålla civilförsvarsmyndighet

utrustning, som efter utrymningen icke erfordras för anstaltens

verksamhet i orten, för förläggning, i vilken personer från anstalten skola

inkvarteras.

60 §.

Den som svarar för avlöning av personal vid undervisnings- eller vårdanstalt

är skyldig att avlöna personal med motsvarande arbetsuppgifter

vid förläggning, som efter anstaltens utrymning anordnats för dennas

elever eller intagna.

Finner länsstyrelsen i fråga om viss egendom annan åtgärd än förut i

detta kapitel sägs oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilförsvaret

har alt ombesörja, äger länsstyrelsen ålägga egendomens ägare

eller innehavare att tåla eller vidtaga åtgärden.

62 §.

Den som med stöd av 28 eller 29 § ålagts att anordna enskilt skyddsrum

av särskild beskaffenhet eller storlek så ock den som med stöd av

57 § första stycket c) eller 61 § ålagts att vidtaga eller tåla åtgärd, som

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

avses i nämnda lagrum, är berättigad till skälig ersättning av statsmedel

för kostnad eller skada, som åsamkats honom. Vid ersättningens bestämmande

skall hänsyn tagas till den nytta, åtgärden kan medföra för honom.

Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

63 §.

Om anläggning eller byggnad eller del därav innehaves med nyttjanderätt

vid fullbordandet av sådan särskild anordning eller åtgärd, som jämlikt

denna lag eller med stöd därav lämnad föreskrift åligger ägaren, är nyttjanderättshavaren,

såframt därefter minst två år återstå av tiden för

nyttjanderätten och det finnes uppenbart obilligt, att ägaren skall vidkännas

hela kostnaden, pliktig att på yrkande av ägaren utgiva skäligt bidrag

härtill.

64 §.

Skall för byggnad, som tillhör bostadsrättsförening, särskild anordning

eller åtgärd vidtagas, som byggnadens ägare jämlikt denna lag har att ombesörja,

äro bostadsrättshavarna, utan hinder av vad i föreningens stadgar

bestämts, pliktiga att tillskjuta det belopp, som erfordras för bestridande

av kostnaden. Å beslut om tillskott för sådant ändamål skall vad i 60 §

1. lagen om bostadsrättsföreningar är stadgat ej äga tillämpning.

65 §.

För utrönande av vilka åtgärder som vidtagits eller böra vidtagas inom

eller vid anläggning eller byggnad för bevakning, som ankommer på civilförsvaret,

eller eljest till skydd mot skada av fientlig verksamhet, så ock i

vad mån anläggningen eller byggnaden lämpligen kan användas för civilförsvaret

äger civilförsvarsmyndighet besiktiga anläggningen eller byggnaden.

66 §.

Det åligger envar att vid förfrågan av vederbörlig myndighet lämna upplysning,

huruvida och till vilken myckenhet han innehar egendom som kan

komma att erfordras för civilförsvaret eller bliva föremål för åtgärd enligt

denna lag.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, om

vilka upplysning begärts, må under civilförsvarsberedskap hans kontor,

lagerlokal eller annan lägenhet, varöver han förfogar, undersökas och

hans handelsböcker och affärshandlingar granskas. Vid sådan undersökning

skall vad i 28 kap. rättegångsbalken är stadgat om husrannsakan

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

gälla i tillämpliga delar, varvid länsstyrelsen eller civilförsvarschefen skall

utöva den befogenhet, som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledaren,

åklagaren eller rätten.

67 §.

Såsom ägare av anläggning, byggnad eller annan egendom anses i denna

lag jämväl den, som innehar egendomen med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt

eller därmed jämförlig rätt.

8 KAP.

Förfoganderätt för civilförsvarets behov

68 §.

Civilförsvarschef och chef för undsättningskår ävensom länsstyrelse

äga under civilförsvarsberedskap taga i anspråk markområden, byggnader,

utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrustningspersedlar, materiel och

annan egendom, som innehaves av annan än staten, därest det finnes erforderligt

för att statlig civilförsvarsuppgift skall kunna fullgöras och

överenskommelse om egendomens avstående ej kan träffas tillräckligt

skyndsamt. Civilförsvarschef och länsstyrelse äga härvid endast taga i

anspråk sådan egendom, som finnes inom deras verksamhetsområde; dock

må efter länsstyrelsens medgivande civilförsvarschef taga motorfordon,

släpfordon och motorredskap i anspråk, även om de finnas inom annat till

länet hörande civilförsvarsområde.

I den mån det prövas nödigt för fullgörande av kommuns skyldigheter

enligt 40 § 1 mom. b) och c) att egendom tages i anspråk för kommuns

räkning, skall vad i nästföregående stycke sägs äga motsvarande tillämpning

såvitt gäller egendom, som finnes inom kommunen. Vad sålunda

stadgats skall i fråga om utförande av byggnadsanordning och källarmursgenombrott

gälla jämväl under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder;

förfoganderätten må härvid dock endast utövas av länsstyrelsen.

69 §.

Då egendom tages i anspråk, skall såvitt möjligt hänsyn tagas till ägarens

eller innehavarens tillgång till egendom, varom fråga är, och behov

därav för sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring

må ej utan tvingande skäl tagas i anspråk.

70 §.

1 mom. Har ägare eller innehavare av byggnad som tages i anspråk

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

stadigvarande bostad i byggnaden, skall på anfordran nödigt bostadsutrymme

där anvisas honom och hans familj.

2 mom. Den som äger eller har nyttjanderätt till byggnad eller del av

byggnad, vilken tages i anspråk för inkvartering av utrymmande befolkningsgrupp,

skall, om han tillhör denna grupp och önskar taga bostad i

byggnaden, få nödigt bostadsutrymme anvisat åt sig i denna. Detsamma

skall gälla om äganderätten eller nyttjanderätten tillkommer någon i den

utrymmandes familj.

Därest tillämpning av vad nu sagts skulle medföra allvarligt hinder för

byggnadens planenliga användning, skall bostadsutrymme i stället anvisas

inom annan byggnad i samma civilförsvarsområde.

71 §.

Markområde, byggnader och utrymmen, så ock transportmedel, vilka

icke stadigvarande erfordras för civilförsvarets behov, tagas i anspråk med

nyttjanderätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd

eller komma att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt.

Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke den som utövar

förfoganderätten finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen

övertages med äganderätt.

72 §.

Ägare eller innehavare av egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt,

är skyldig att, i den mån det påfordras, tåla eller vidtaga ändring eller

förflyttning av inredning eller utrustning, som hör till egendomen, samt att

i övrigt tåla de åtgärder beträffande egendomen, vilka den som utövar förfoganderätten

finner erforderliga.

73 §.

Har egendom tagits i anspråk jämlikt 68 § eller åtgärd vidtagits jämlikt

72 §, är egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersättning enligt

de grunder, som äro stadgade i fråga om rekvisition för krigsmaktens behov.

Anspråk på ersättning skall prövas i den ordning, som gäller för ersättningsanspråk

i anledning av sådan rekvisition med iakttagande av att efter

taxa utgående ersättning fastställes till beloppet av den, som utövar förfoganderätten.

Även om egendom, som tages i anspråk, är avsedd att tillhandahållas

endast vid särskilda tillfällen, må ersättningen bestämmas en

gång för alla, dock att inskränkning icke härigenom sker i rätten till ersättning

för skada, som ej förutsetts.

Ersättning gäldas, om egendomen tagits i anspråk för kommuns räkning,

av kommunen och eljest av staten.

74 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom, som tagits i

s. 198 Kontrollera mot PDF

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

anspråk med äganderätt, äger han framför ägaren rätt att utfå sin fordran

ur ersättningsbeloppet, även om fordringen ej är förfallen till betalning.

Detsamma skall ock gälla den, som har rätt att kvarhålla egendomen till

säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom, som är utmätt, skall utgivas till utmätningsmannen,

om borgenären yrkar det. Avser beloppet egendom, som

satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall det, om part så begär,

utgivas till överexekutor, som har att förfara därmed på sätt är stadgat i

186 § utsökningslagen.

75 §.

I den mån det prövas oundgängligt för att annan civilförsvarsuppgift än

som avses i 68 § skall kunna fullgöras, äger civilförsvarsmyndighet, i enlighet

med vad Konungen närmare förordnar därom, under civilförsvarsberedskap

taga i anspråk egendom, som innehaves av annan än staten.

Härvid skola bestämmelserna i 68—74 §§ lända till efterrättelse i tillämpliga

delar.

76 §.

Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla

egendom, som tagits i anspråk med förfoganderätt enligt denna lag,

äger polismyndighet uttaga egendomen. Kan dröjsmålet medföra våda och

är polismyndighet icke att tillgå, tillkommer samma rätt den som utövat

förfoganderätten.

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

77 §.

Uteblir någon utan anmält laga förfall från tjänstgöring i civilförsvaret,

som jämlikt denna lag åvilar honom och vartill han blivit kallad i vederbörlig

ordning, eller avviker någon olovligen därifrån, må han på framställning

av länsstyrelsen, chef för undsättningskår eller civilförsvarschefen

omedelbart hämtas på egen bekostnad genom polismyndighetens försorg.

Detsamma skall gälla om civilförsvarspliktig utan anmält laga förfall

underlåter att efterkomma jämlikt 18 § utfärdad kallelse till personlig

inställelse.

78 §.

År någon jämlikt bestämmelse i 6 eller 7 kap. eller föreskrift, som med
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

delats med stöd av dylik bestämmelse, eller jämlikt 80 § andra stycket

skyldig att fullgöra något och underlåter han det, äger länsstyrelsen förelägga

honom lämpligt vite. Länsstyrelsen må ock i sådant fall lämna erforderlig

handräckning eller ombesörja föreskriven åtgärd samt uttaga

kostnaden härför av den försumlige, i den mån han icke på grund av stadgande

i denna lag är berättigad till ersättning för kostnaden.

79 §.

1 mom. Den som underlåter att lämna upplysningar i enlighet med 15 §

straffes med böter, högst trehundra kronor.

Fälles någon till ansvar för förseelse, som avses i första stycket, äger

rätten förelägga honom vid vite att fullgöra sin upplysningsskyldighet.

2 mom. Med böter, högst trehundra kronor, straffes civilförsvarspliktig,

som utan laga förfall underlåter att efterkomma kallelse jämlikt 18 §, ävensom

civilförsvarspliktig, som i sådant fall för sin utevaro har laga förfall

men underlåter att anmäla detta så snart ske kan.

3 mom. Den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret

och som av oaktsamhet, som ej är ringa, underlåter att efter vederbörlig

kallelse inställa sig till tjänstgöring eller eljest olovligen undanhåller

sig därifrån straffes med dagsböter. Har han laga förfall för sin utevaro

men underlåter han att anmäla detta så snart ske kan, straffes med böter,

högst trehundra kronor.

Har civilförsvarspliktig eller den, som eljest är inskriven i civilförsvaret,

om rekommenderad försändelse mottagit avi, av vilken framgår att försändelsen

avsänts av civilförsvarsmyndighet, och underlåter han utan laga

förfall att avhämta försändelsen och taga del av dess innehåll eller vägrar

han att utkvittera eller mottaga försändelse från civilförsvarsmyndighet,

då den tillhandahålles honom, dömes till dagsböter.

4 mom. Med dagsböter straffes

1. den som underlåter att tillhandahålla upplysningar eller handlingar i

enlighet med vad som stadgas i 47 § första stycket e); samt

2. den som underlåter att tillhandagå med anskaffning av upplysningar

eller att förmedla ålägganden och andra meddelanden efter vad som stadgas

i 52 §.

80 §.

Den som underlåter att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande i

fall, då så skall ske enligt 33 §, straffes med dagsböter.

Det åligger den vilken gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i

första stycket, att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar ändra vad som

redan utförts. Samma skyldighet åvilar den som åsidosatt föreskrift, vilken

meddelats av länsstyrelsen vid prövning enligt 33 §.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

81 §.

Med dagsböter eller fängelse eller, om omständigheterna äro synnerligen

försvårande och brottet begåtts under högsta civilförsvarsberedskap, med

straffarbete i högst två år straffes

1. den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret

och som, i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter, underlåter att efter

vederbörlig kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest

olovligen undanhåller sig därifrån;

2. den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar att åtlyda vad

vederbörande befäl under tjänsten befallt honom rörande denna eller som

eljest gör sig skyldig till oaktsamhet, som ej är ringa, vid fullgörande av

sin tjänstgöringsskyldighet;

3. den som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift om förhållande, varom

han enligt 15 § eller 47 § första stycket e) är pliktig att lämna upplysning;

4. den som i strid mot föreskriften i 19 § eller särskilt meddelat bortflyttningsförbud

lämnar sin vistelseort ävensom den som överträder särskilt

meddelat inflyttningsförbud;

5. den som uppenbart vanvårdar materiel, utrustning eller annan egendom,

som han mottagit av civilförsvarsmyndighet för förvaring;

6. den som utan skälig anledning vägrar att låta civilförsvarsmyndighet

besiktiga anläggning eller byggnad efter vad i 65 § sägs;

7. den som vid förfrågan jämlikt 66 § vägrar att lämna upplysning eller

som vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning

som avses i nämnda paragraf söker vilseleda myndighet rörande förhållande,

som avses i samma paragrafs första stycke;

8. den som med vetskap om att civilförsvarsmyndighet jämlikt 8 kap.

beslutat taga i anspråk egendom, som innehaves av honom, vägrar eller

försummar att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla myndigheten egendomen

eller genom att avhända sig egendomen eller på annat sätt omöjliggör

egendomens tagande i anspråk; samt

9. den som eljest åsidosätter föreskrift eller föreläggande, som meddelats

med stöd av denna lag eller av Konungen meddelade tillämpningsbestämmelser

till lagen och ej avser åliggande, för vars fullgörande vite kan föreläggas

enligt 78 §.

Har någon övertygats om gärning, som enligt denna paragraf är belagd

med straff, ma rätten, i den man det finnes skäligt, förklara egendom, som

undanhållits genom gärningen, förverkad till kronan eller, om egendomen

ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning till kronan

för egendomens värde.

82 §.

Vad som inhämtats genom sådan upplysning eller sådant tillhandahållande

av handlingar som avses i 47 § första stycket e), vid besiktning jäm
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

likt 65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning eller granskning som avses

i 66 § må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det avsedda

syftet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som i första stycket sägs må åtalas av allmän åklagare endast

efter angivelse av målsäganden.

83 §.

Över civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, ma besvär

anföras hos länsstyrelsen.

Beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse eller civilförsvarsstyrelsen,

må överklagas hos Konungen.

Talan må icke föras mot beslut, som meddelats enligt 19, 34, 35, 37

eller 58 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap så ock eljest när särskilda skäl äro

därtill må myndighet, som meddelat beslut enligt denna lag, förordna att

beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse.

84 §.

Vad i denna lag stadgas äger icke tillämpning, i den mån motsvarande

förhållanden regleras i lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Om förhållanden, som avses i denna lag, äger Konungen meddela särskilda

föreskrifter, såvitt angår anläggningar eller byggnader som äro avsedda

för krigsmaktens behov, kommunikationsverk eller andra verk, företag

eller inrättningar av större omfattning eller särskild beskaffenhet samt

fartyg.

85 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser rörande tillämpningen av

denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960, då civilförsvarslagen den 15 juli

1944 (nr 536) skall, med de undantag som angivas nedan, upphöra att gälla.

1. Vad i lag eller författning är stadgat om luftskyddschef skall efter

denna lags ikraftträdande i stället gälla om civilförsvarschef. Då i lag eller

författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse

i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

2. Intill dess nya organisationsplaner upprättats skola vid denna lags

ikraftträdande gällande organisationsplaner lända till efterrättelse.

3. Vad i 40—43 och 66—68 §§ i 1944 års civilförsvarslag stadgas i avseende

å undanförsel och förstöring skall jämte till nämnda paragrafer anslutande

bestämmelser i 9 kap. av samma lag alltjämt gälla, intill dess annorlunda

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

förordnas. Härvid skall vad i 66 och 68 §§ sägs om civilförsvarsmyndighet i

stället gälla den myndighet, som Konungen bestämmer.

4. Val av särskild civilförsvarsnämnd enligt nya lagens bestämmelser

skall i annan kommun än Stockholm första gången äga rum under år

1963. Tjänstgöringstiden för enligt äldre bestämmelser valda ledamöter

och suppleanter i civilförsvarsnämnd skall i Stockholm upphöra med utgången

av år 1960 och i annan kommun med utgången av år 1963.

5. Har före denna lags ikraftträdande för anläggning eller byggnad inrättats

enskilt skyddsrum, som blivit i vederbörlig ordning godkänt, må ej,

med mindre särskilda skäl äro därtill, anläggningens eller byggnadens

ägare åläggas att inrätta nytt skyddsrum eller att utöka eller förändra det

godkända skyddsrummet; dock skall han vara skyldig att utrusta skyddsrummet

med brand- och sjukvårdsmateriel enligt vad som stadgas i 53 §.

Vad nu sagts skall även gälla enskilt skyddsrum, för vilket före lagens

ikraftträdande byggnadslov föreligger.

6. Beträffande fastighetsägarbidrag, som fastställts jämlikt 59 b § i

1944 års civilförsvarslag, må Konungen, om med hänsyn till föreliggande

omständigheter så prövas skäligt, på framställning av fastighetsägaren

efterskänka bidraget eller, i den mån det redan erlagts, förordna om dess

återbetalning. Vid beslut om efterskänkande eller återbetalning äger Koningen

fästa villkor.

Framställning, som avses i föregående stycke, skall ingivas av fastighetsägaren

till den kommun, där fastigheten är belägen, inom ett år från

denna lags ikraftträdande och skall, åtföljd av kommunens yttrande, av

kommunen underställas Konungens prövning. Berättigas fastighetsägaren

att återfå erlagt bidragsbelopp, skall detta utbetalas av kommunen med

rätt för denna att av statsmedel återfå två tredjedelar av det utbetalda beloppet.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av vad

som stadgas under denna punkt.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

203

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m. skola efter 3 § införas tre nya paragrafer,

betecknade 4—6 §§ och av den lydelse som framgår av det följande,

dels att nuvarande 4, 5, 6, 7 och 8 §§ i lagen skola erhålla ny paragrafnumrering

och därvid betecknas respektive 7, 8, 9, 10 och 11 §, dels ock

att paragraferna med de nya beteckningarna 7 § och 11 § skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives; och kommer nämnda lag till följd

härav att hava följande lydelse.1

Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande militära

befälhavare må utfärda förbud för obehöriga att beträda anläggning, inrättning,

fartyg, luftfartyg eller område som tillhör försvarsväsendet eller

nyttjas av detsamma eller för dess räkning, eller att närvara vid krigsmaktens

företag, övningar eller försök, eller att av eller inom sådana anläggningar,

inrättningar, fartyg, luftfartyg eller områden eller av sådana

företag, övningar eller försök taga fotografier eller göra avbildningar eller

beskrivningar eller att inom sådana anläggningar, inrättningar, fartyg, luftfartyg

eller områden innehava sprängämnen.

Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande länsstyrelse

må utfärda förbud, som i 1 § avses, i fråga om anläggning, inrättning,

fartyg, luftfartyg eller område, som eljest är av betydelse för försvarsväsendet.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga

av krig föranledda förhållanden må förbud på sätt i första

stycket sägs utfärdas jämväl i fråga om anläggning, inrättning, fartyg,

luftfartyg eller område, som är av betydelse för folkförsörjningen.

(Gällande lydelse)

1 §•

(Föreslagen lydelse)

1 §•

2 §•

2 §.

1 Nuvarande lydelse av hittillsvarande 7 och 8 §§, se SFS 1951: 266.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

3 §• 3 §.

Under förhållanden, varom i 2 § andra stycket sägs, må Konungen avdela

särskilda säkerhetsområden, i fråga om vilka förbud, som i 2 § avses, enligt

Konungens bemyndigande må i stället för av länsstyrelse utfärdas av

vederbörande militära befälhavare. Såsom säkerhetsområde skall jämväl

anses krigsskådeplats.

Under sådana förhållanden må Konungen även i andra fall än i 1 och

2 §§ avses utfärda förbud mot att utan särskilt tillstånd taga fotografier

eller göra avbildningar eller beskrivningar av militära trupper, krigsmateriel

eller dylikt.

4 §■

Länsstyrelsen äger ålägga den

som driver industriell eller annan

verksamhet av väsentlig betydelse

för försvaret eller folkförsörjningen

att vidtaga särskilda skyddsåtgärder

inom anläggning för driften, såsom

anordnande av bevakning, inhägnad,

maskinskydd eller reservförråd, om

sådan åtgärd med hänsyn till fara

för spioneri eller sabotage eller för

skada genom fientlig verksamhet

finnes påkallad för att förhindra

obehörig insyn eller för att säkerställa

driften. I den mån driften avses

skola fortgå även då platsen omedelbart

hotas av fientligt anfall, må

länsstyrelsen tillika förordna att härav

betingade särskilda anordningar

för personalens skydd skola vidtagas.

Om särskilda skäl åro därtill, må

länsstyrelsen ålägga jämväl anläggningens

ägare att vidtaga åtgärd,

som avses i första stycket.

Den som ålagts vidtaga åtgärd,

som avses i denna paragraf, är berättigad

till skälig ersättning av statsmedel

för kostnad eller skada, som

åsamkas honom härigenom. Vid er
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sättningens bestämmande skall hänsyn

tagas till den nytta, som åtgärden

kan medföra för honom. Är kostnaden

eller skadan ringa, utgår icke

ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den

ordning, som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

5 §•

Ägare eller innehavare av anläggning,

som avses i 4 §, år skyldig att

tillåta besiktning av anläggningen

genom länsstyrelsens försorg för utrönande

av vilka åtgärder enligt 4 §

som kunna erfordras ävensom att

tåla sådan åtgärd, om han icke själv

är skyldig att vidtaga den. Medför

åtgärden kostnad eller skada för honom

är han berättigad till ersättning

enligt vad som stadgas i 4 §.

6 §.

Länsstyrelsen äger förelägga den,

som är skyldig att vidtaga åtgärd

enligt 4 § eller att tillåta besiktning

enligt 5 §, att vid vite iakttaga skyldigheten

inom viss tid. Efterkommer

han ej föreläggandet, äger länsstyrelsen

antingen utdöma vitet och utsätta

nytt sådant eller ombesörja åtgärden

och uttaga kostnaden härför

av den försumlige i den mån han

icke på grund av stadgande i denna

lag är berättigad till ersättning för

kostnaden.

4 §. 7 §.

Bryter någon mot förbud, varom Bryter någon mot förbud, varom

i 1, 2 eller 3 § sägs, dörnes till dags- i 1, 2 eller 3 § sägs, eller vägrar nåböter

eller fängelse. gon utan skälig anledning att låta

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

anläggning besiktigas efter vad som

stadgas i 5 §, dömes till dagsböter

eller fängelse.

Lag samma vare, där någon, ändå att förbud som förut sagts ej blivit

meddelat, genom förklädnad eller genom att lämna oriktig uppgift om sina

personliga förhållanden eller eljest svikligen berett sig tillträde till anläggning,

inrättning, fartyg, luftfartyg eller område eller tillfälle att närvara

vid företag, övningar eller försök, som i 1 § sägs.

5 §• 8 §.

Sjömätning eller lödning vid rikets kuster eller i därtill hörande skärgårdar,

farleder eller hamnar må endast ske med tillstånd enligt vad av

Konungen stadgas. Den som häremot bryter dömes till dagsböter eller

fängelse i högst sex månader. Vad sålunda är sagt äge dock ej tillämpning,

om någon utför lödning, som erfordras för framförande eller säkerställande

av fartyg, varå han befinner sig, eller om lödning i hamn verkställes på

föranstaltande av vederbörande hamnmyndighet.

6 §• 9 §.

Fotografier, avbildningar, beskrivningar eller mätningsuppgifter, tillkomna

under förfarande, vilket enligt denna lag är förbjudet, jämte för

fotografiernas tagande samt avbildningarnas, beskrivningarnas eller mätningarnas

verkställande använda apparater och materiel ävensom sprängämnen,

vilka någon innehaft i strid mot förbud som utfärdats enligt lagen,

må, evad någon fälles till ansvar för överträdelse av denna lag eller ej, förklaras

förverkade till kronan.

7 §• 10 §.

Enligt de närmare bestämmelser Konungen utfärdar äger bevaknings
personal

vid anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som

skyddas enligt 1—3 §§ befogenhet att i den omfattning som kräves för fullgörande

av bevakningsuppgiften företaga kroppsvisitation å personer, som

där söka vinna tillträde eller uppehålla sig, samt undersöka föremål som

de medföra, så ock på platsen eller i dess närhet tillfälligt omhändertaga

personer och av dem medförda föremål.

8 §. 11 §.

Böter som ådömas enligt denna Närmare föreskrifter rörande tilllag

tillfalla kronan. låmpningen av denna lag meddelas

av Konungen.

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1960.

Har länsstyrelse före lagens ikraftträdande

meddelat förordnande rörande

åtgärd, som sägs i i §, med

stöd av 57 § civilförsvarslagen den

15 juli 19H (nr 536), skall förordnandet

i stället anses meddelat enligt

denna lag.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 december

1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 9 oktober 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

30 juni 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till civilförsvarslag och lag om ändring i lagen den 17 maj

1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Eskil Hellner.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till civilförsvarslag.

Förslaget, som både i sina huvuddrag och i åtskilliga detaljer nära ansluter

sig till gällande lag, föranleder allenast på enstaka punkter erinringar

från lagrådets sida.

14 §.

Enligt andra stycket får tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten

icke åläggas civilförsvarspliktig, om han förklarar och på närmare

angivet sätt gör sannolikt, att det skulle vålla honom djup samvetsnöd

att bruka vapen mot annan. I tredje stycket stadgas, att då civilförsvarspliktig

första gången hemställt om befrielse från tjänstgöring inom

ordnings- och bevakningstjänsten, skall han, intill dess ärendet slutligt avgjorts,

vara fri från skyldighet att tjänstgöra inom nämnda tjänstegren.

Med tredje stycket torde ha åsyftats endast fall, då civilförsvarspliktig

gjort framställning under åberopande av samvetsnöd såsom i andra stycket

sägs. Meningen har således icke varit att där reglera förfarandet, då någon

på annan grund hemställer om befrielse från tjänstgöring inom ordningsoch

bevakningstjänsten. Denna begränsning har knappast tillräckligt tydligt

kommit till uttryck i lagtexten. Från en annan synpunkt åter kan

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

göras gällande, att tredje stycket måste givas en innebörd som sträcker sig

något längre än vad ordalagen synas utvisa. Självfallet måste sålunda lagrummet

tillämpas även om sökanden trott sig på grund av samvetsnöd

kunna bli helt befriad från fullgörande av civilförsvarsplikt och därför

icke uttryckligen begränsat ansökningen till att gälla befrielse från tjänstgöring

inom ordnings- och bevakningstjänsten.

För att missförstånd ej skall behöva uppkomma i nu nämnda hänseenden

hemställer lagrådet om sådant förtydligande av tredje stycket, att den där

angivna verkan förklaras skola inträda, då civilförsvarspliktig första gången

gjort framställning som avses i andra stycket. Rörande tillämpningen av

en sålunda avfattad bestämmelse utgår lagrådet från, att om den civilförsvarspliktige

avgivit förklaring enligt andra stycket men underlåtit att

inkomma med föreskrivet intyg, ärendet ej skall avgöras förrän han erhållit

skäligt rådrum att inkomma med sådant intyg.

17 §.

Ordet minderårig användes i skilda betydelser i olika författningar. I

detta sammanhang torde emellertid någon tvekan ej behöva råda om ordéts

innebörd. Civilförsvarsplikt föreligger enligt 11 § från och med det kalenderår,

varunder vederbörande fyller 16 år. Före ingången av detta kalenderår

är han tydligen att anse som minderårig.

24 §.

Ehuru en- och tvåfamilj shus nämnas såsom undantagna i fjärde punkten,

äro de tydligen att hänföra till sådana »andra» byggnader, å vilka

femte punkten äger tillämpning.

53 §.

Genom 1956 års ändringar i den nuvarande civilförsvarslagen inskränktes

skyldigheten att inrätta enskilt skyddsrum. Enligt en vid 1956 års lagstiftning

fogad övergångsbestämmelse äger emellertid Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen förordna, att den i civilförsvarslagen

stadgade skyldigheten att utrusta och underhålla enskilt

skyddsrum skall avse jämväl skyddsrum, som finnes inrättat inom område

eller å plats, där skyldigheten att förse anläggningar och byggnader

med skyddsrum kommer att upphöra.

Ett mot denna övergångsbestämmelse svarande stadgande har upptagits

i 2 mom. av förevarande paragraf. Stadgandet avser emellertid endast

sådana fall, då det i framtiden kan befinnas lämpligt att upphäva skyldighet

att anordna enskilt skyddsrum. Inom områden, där skyldigheten att

inrätta skyddsrum upphört enligt 1956 års lagstiftning, har enligt vad för

lagrådet upplysts det då övergångsvis givna bemyndigandet att förordna

om bibehållande av skyddsrum utnyttjats i samtliga fall. Det är avsett att

14 — Biluing till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 5

s. 210 Kontrollera mot PDF

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

dessa förordnanden skola fortbestå. Detta bör enligt lagrådets mening

komma till uttryck i övergångsbestämmelserna, vid vilka lagrådet återkommer

till frågan.

78 och 79 §§.

I 79 § 1 mom. upptagas i nära anslutning till stadgandet i 89 § 1 mom.

gällande civilförsvarslag bestämmelser om dels bötesstraff för den som

underlåter att lämna upplysningar i enlighet med 15 § dels möjlighet för

rätten att, om någon fälles till ansvar för sådan förseelse, förelägga honom

vid vite att fullgöra sin upplysningsskyldighet. Lagrådet har vid granskning

av detta lagrum funnit den föreslagna ordningen kunna ge anledning

till erinran i olika avseenden. Enär straffskalan utgör böter, högst 300 kronor,

bör, såvitt angår ansvarsbestämmelsen, strafföreläggande normalt kunna

träda i stället för domstolsförfarande. Förslaget synes emellertid knappast

ha räknat med denna möjlighet. Så som föreskrifterna om vitesföreläggande

utformats ligger i allt fall nära till hands att antaga, att domstolsförfarande

i allmänhet skall komma att anses behövligt både vad angår

ansvar och vite, något som ur praktisk synpunkt kan innebära onödig

omgång. Även om den föreslagna ordningen i princip godtages, kan dock

vara behövligt att meddela vissa kompletterande bestämmelser om det processuella

förfarandet, när vitesföreläggande anses påkallat. Under det närmare

övervägandet av dessa spörsmål har emellertid lagrådet haft anledning

att taga ställning till frågan, om det över huvud vore följdriktigt att i

dessa fall kräva domstols medverkan för vitesföreläggande, då förslaget i

andra fall intagit den ståndpunkten, att vitesföreläggande skall meddelas

av länsstyrelsen. Härom må anmärkas följande.

Enligt 47 § första stycket e) har ägare av anläggning eller byggnad, för

vilken verkskydd skall vara organiserat, att på anmodan av civilförsvarsmyndighet

tillhandahålla denna de upplysningar och handlingar rörande

anläggningen eller byggnaden eller där bedriven eller tillämnad verksamhet,

som äro erforderliga för myndighetens befattning med verkskyddet. Ägare

av anläggning eller byggnad och vissa med honom jämställda personer äro

vidare enligt 52 § pliktiga bl. a. att tillhandagå civilförsvarsmyndighet med

att anskaffa upplysningar om dem som bo eller äro verksamma inom anläggningen

eller byggnaden. Ytterligare gäller enligt 66 § första stycket att

envar är pliktig att vid förfrågan av vederbörlig myndighet lämna upplysning,

huruvida och till vilken myckenhet han innehar egendom som kan

komma att erfordras för civilförsvaret eller bli föremål för åtgärd enligt

lagen.

Åsidosättande av dessa skyldigheter är straffbelagt, vad angår de två förstnämnda

fallen i 79 § 4 mom. 1) resp. 2) samt vad angår 66 §:ns fall i 81 §

första stycket 7). Därutöver gäller, att länsstyrelsen enligt 78 § äger förelägga

lämpligt vite för att framtvinga de begärda upplysningarna.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

211

Enligt 15 § är civilförsvarspliktig skyldig att på anmaning av länsstyrelsen

eller civilförsvarschefen lämna erforderliga upplysningar rörande

personliga förhållanden av betydelse för frågan om den civilförsvarspliktiges

tjänstgöring i civilförsvaret. Då dessa myndigheter således ha rätt att

få kännedom om dylika personliga omständigheter, kan svårligen hänsyn

till behovet av skydd för den enskildes privata förhållanden sägas göra det

nödvändigt att frågan om meddelande av vitesföreläggande för uppgiftsskyldighetens

fullgörande i detta fall anförtros domstol i stället för

såsom i övriga här berörda fall länsstyrelsen. Icke heller eljest föreligger

såvitt lagrådet kan finna tillräcklig anledning varför just i 15 §:ns fall

skulle förbehållas domstol att meddela vitesförelägganden. Med hänsyn

härtill och då enligt vad ovan antytts praktiska olägenheter skulle vara att

förvänta, om den i andra stycket av 79 § 1 mom. föreslagna ordningen genomfördes,

finner sig lagrådet böra hemställa om att detta stycke får utgå och

att i stället 78 § så ändras, att länsstyrelsen erhåller befogenhet att, om civilförsvarspliktig

underlåter att efterkomma anmaning enligt 15 §, förelägga

honom lämpligt vite för skyldighetens fullgörande. Ändringen kunde ske

genom att efter de tre första orden i 78 §, »Är någon jämlikt», inskötes orden

»15 § eller», varefter paragrafen i övrigt skulle bibehållas i oförändrad lydelse.

I 78 § behandlas även andra åtgärder än meddelande av vitesföreläggande,

t. ex. förordnande om handräckning. Uppenbarligen blir det icke

fråga om att tillgripa dylika åtgärder för att framtvinga fullgörande av uppgiftsskyldighet

enligt 15 §.

Enligt den här förordade ändringen göres meddelande av vitesföreläggande

icke längre uttryckligen beroende av att vederbörande fälles till

straff. Även utan sådant förbehåll kan emellertid förväntas att som regel

vitesföreläggande utfärdas först sedan straff ådömts. Skulle undantagsvis

i ett brådskande läge anses nödvändigt att söka genom vitesföreläggande

snabbt infordra felande uppgifter utan att den försumlige dessförinnan

bötfällts, bör tillses att vederbörande sedan icke dörnes till straff för underlåtenhet

under tid som omfattas av vitesföreläggandet.

Ett av länsstyrelsen meddelat vitesföreläggande kan enligt 83 §, jämförd

med 2 § 17 :o) regeringsrättslagen, överklagas hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Om så erfordras torde länsstyrelsen dock enligt sista stycket i 83 § kunna

förordna alt föreläggandet omedelbart skall lända till efterrättelse. Enär

enligt förslaget länsstyrelsen icke har att utdöma försuttet vite, ankommer

detta på allmän domstol. Rörande förfarandet gäller härvid bestämmelsen

i 18 § rättegångsbalkens promulgationslag.

Utöver vad nu anförts synes en jämkning böra ske i 79 § 3 mom. Den

där upptagna bestämmelsen om straff för den som underlåter att efter

vederbörlig kallelse inställa sig till tjänstgöring eller eljest olovligen undanhåller

sig därifrån avser endast fall, då brottet skett av oaktsamhet, som ej

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

är ringa. Att detta rekvisit hänför sig till båda leden i den objektiva beskrivningen

bör tydligare angivas genom att tillägga ordet »antingen» framför

det första ledet.

81 §.

I första punkten bör efter orden »i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter»

tilläggas ordet »antingen» för att markera, att denna avsikt är

en förutsättning för straffbarhet i båda de därefter angivna fallen.

I andra punkten stadgas straff för den som vägrar att åtlyda befallning

eller eljest gör sig skyldig till oaktsamhet, som ej är ringa, vid fullgörande

av sin tjänstgöringsskyldighet. I 91 § andra punkten gällande lag stadgas

straff för den som vägrar att åtlyda befallning eller eljest gör sig skyldig

till vårdslöshet eller försummelse vid fullgörande av sin tjänsteplikt. Den

nya bestämmelsen synes böra utformas med ledning av 26 kap. 18 § strafflagen

men det straffbara området göras mera inskränkt än vad som där

stadgas i fråga om tjänstefel av krigsman. För den som tjänstgör i civilförsvaret

bör ansvar icke inträda för vad som sker av oförstånd eller

oskicklighet utan blott för vad som göres uppsåtligen eller av oaktsamhet,

som ej är ringa. I objektivt avseende bör straffbudet avse åsidosättande

av tjänsteåliggande, varvid det synes för strängt att vid straffansvar fordra

fullgörande av vad som enligt tjänstens beskaffenhet åligger en civilförsvarspliktig.

På nu anförda skäl hemställer lagrådet, att straffbarheten

inskränkes till den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar att åtlyda

vad vederbörande befäl under tjänsten befallt honom rörande denna

eller som eljest under tjänstgöring uppsåtligen eller av oaktsamhet, som

ej är ringa, åsidosätter vad som åligger honom enligt reglementen, instruktioner

eller andra allmänna bestämmelser eller särskilda föreskrifter.

I anledning av förverkandebestämmelsen i sista stycket erinrar lagrådet,

att 17 § rättegångsbalkens promulgationslag kan bli att tillämpa beträffande

förfarandet.

82 §.

Lagrådet vill framhålla, att de här upptagna stadgandena om tystnadsplikt

skola — även om den brottslige är underkastad ämbetsansvar — tilllämpas

i stället för 25 kap. 3 och 12 §§ strafflagen (jfr 6 § promulgationslagen

till 1948 års strafflagsändringar).

övergångsbestämmelserna.

Såsom vid 53 § framhållits erfordras en uttrycklig föreskrift om fortsatt

giltighet av Konungens eller civilförsvarsstyrelsens förordnanden att enskilt

skyddsrum skall utrustas och underhållas även inom områden, där skyldigheten

att inrätta enskilda skyddsrum kommit att upphöra enligt 1956 års

lagstiftning. Meningen är nämligen, att sådana förordnanden skola fort
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

bestå. Detsamma gäller åtskilliga andra med stöd av den nuvarande civilförsvarslagen

meddelade beslut, förordnanden och föreskrifter. Lagrådet

hemställer därför, att i övergångsbestämmelsernas andra punkt upptages

ett stadgande av innehåll att beslut, förordnande eller föreskrift, som meddelats

med stöd av sådant stadgande i äldre lagen som ersatts genom bestämmelse

i nya lagen, skall alltjämt gälla intill dess annorlunda förordnas.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 11 maj 19W med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m.

Mot förslaget, som väsentligen innebär att hit skola överföras vissa i den

nuvarande civilförsvarslagen upptagna bestämmelser, har lagrådet intet att

invända.

I anledning av förverkandebestämmelsen i 9 § må erinras om de numera

tillkomna bestämmelserna i 2 kap. 17 § strafflagen och i 17 § rättegångsbalkens

promulgationslag.

Ur protokollet:

Trygve Hellners

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december

1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 1 december

1959 avgivna utlåtande över de den 30 juni 1959 till lagrådet remitterade

förslagen till ny civilförsvarslag och lag om ändring i lagen den 17

maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

och anför.

Lagrådet har i huvudsak lämnat de framlagda lagförslagen utan erinran.

Beträffande vissa paragrafer har lagrådet gjort uttalanden rörande tolkningen

och tillämpningen, och därutöver har lagrådet endast framfört vissa

detalj anmärkningar.

Den jämkning av 14 paragrafens lydelse, som lagrådet föreslagit, torde

böra vidtagas. Däremot finner jag det ej erforderligt att jämka även lydelsen

av 79 § 3 mom. första stycket och 81 § första stycket första punkten. Såväl

av den språkliga utformningen av de båda lagrummen som av en jämförelse

mellan dem torde nämligen med tillräcklig tydlighet framgå att 79 § 3 mom.

första styckets första punkt endast avser oaktsamhetsbrolt, medan 81 §

första stycket första punkten gäller endast fall av uppsåt.

I enlighet med vad lagrådet anfört rörande 78 § och 79 § 1 mom. bör det

i fortsättningen ankomma på länsstyrelsen att förelägga vite för fullgörande

av upplysningsskyldighet enligt 15 §. Med en sådan ordning vinnes — förutom

en förenkling av förfarandet i fall, då strafföreläggande användes i

ansvarsfrågan — att bedömningen, huruvida vitesföreläggande är motiverat,

fåi göras av civilförsvarsmyndighet. Denna torde bättre än domstol kunna

avgöra, huruvida det i det enskilda fallet är så angeläget att begärda upplysningar

lämnas, att vitesföreläggande bör tillgripas.

Till vad lagrådet anfört om utformningen av straffbestämmelsen i 81 §

första stycket andra punkten i fråga om åsidosättande av tjänsteåliggande

kan jag helt ansluta mig. Jag delar även lagrådets mening om behovet av

en ytterligare övergångsbestämmelse, vari beslut, förordnanden och före
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

skrifter som meddelats med stöd av gamla lagen förklaras gälla även efter

dennas upphävande i den mån de grundar sig på stadgande, vartill motsvarighet

upptagits i nya lagen.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört bör de berörda stadgandena

ändras eller kompletteras. Därjämte bör vissa smärre redaktionella

jämkningar vidtagas i förhållande till det till lagrådet remitterade förslaget.

Mot förslaget till lag om ändring i 1940 års lag med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret in. in. har lagrådet icke haft någon erinran.

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande båda lagförslag

måtte med de nu förordade ändringarna och kompletteringarna, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C.-G. Hesser

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ...................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ................................. 1

Författningsförslag.................................................. 3

Förslag till civilförsvarslag....................................... 3

Förslag till lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m................................... 29

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 juni 1959 .......................... 34

1. Inledning...................................................... 34

2. Översikt av det nuvarande civilförsvaret .......................... 37

3. Huvuddragen av erforderliga ändringar i civilförsvarslagstiftningen 46

4. Specialmotivering .............................................. 49

A. Förslaget till civilförsvarslag.................................. 49

1 kap. Allmänna bestämmelser................................ 49

2 kap. Grunddragen av civilförsvaret .......................... 57

3 kap. Civilförsvarsplikt...................................... 70

4 kap. Anordnande av skyddsrum............................. 93

5 kap. Särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara...... 112

6 kap. Kommunerna och civilförsvaret......................... 124

7 kap. Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m................. 138

8 kap. Förfoganderätt för civilförsvarets behov ................. 156

9 kap. Ansvarsbestämmelser m. m............................. 160

Övergångsbestämmelserna.................................... 163

B. Förslaget till lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 med vissa

bestämmelser till skydd för försvaret m. m...................... 168

5. Departementschefens hemställan................................. 176

Departementsförslagen till

Civilförsvarslag ................................................ 177

Lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till

skydd för försvaret m. m........................................ 203

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd........................ 208

Utdrag av statsrådsprotokollet den 18 december 1959 ...................... 214

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 60

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:133 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till civilförsvarslag in. m. a1 i texten
  2. 2LU 1960:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till civilförsvarslag m. m. s. 1 i texten